Indirekt tobaksreklam

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

Krim

l

Statens offentliga utredningar WW 1995:114

Mg Socialdepartementet

Indirekt

tobaksreklam

Betänkande av Utredningen om indirekt tobaksreklam Stockholm 1995

SOU och Ds kan köpas frân Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Svara remiss. Hur och Varför. Statsrâdsberedningen, 1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara remiss. - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Arkiv- och informationsenheten 103 33 Stockholm Fax: 08-790 09 86 Telefon: 08-405 24 81

ISBN 91-38-20082-l Graphic Systems AB, Göteborg 1995 ISSN 037525OX

Till statsrådet Anna Hedborg

Genom beslut den l september 1994 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Socialdepartementet att tillkalla särskild en utredare med uppdrag att utreda frågan förbud mot indirekt om tobaksreklam och möjligheterna att införa ett sådant förbud.

Med stöd av detta bemyndigande utsågs hovrättslagmarmen

Nils-Olof Berggren till särskild utredare fr.o.m. den 1 december 1994.

Utredningen antog namnet Utredningen indirekt tobaksreklam.

om Som sakkunniga förordnades fr.o.m. den 16 januari 1995 kammarrättsassessorema Christian Groth, Socialdepartementet, Helena Jäder-

blom, Justitiedepartementet, och Maria Lundqvist Norling, Civildepar-

tementet, samt departementssekreteraren Monika Przedpelska, Social-

departementet. Maria Lundqvist Norling och Monika Przedpelska

entledigades från sina uppdrag fr.o.m. den 1 september 1995. I Maria

Lundqvist Norlings ställe förordnades som sakkunnig fr.o.m.

samma dag kanunarrättsassessom Per Swahn, Civildepartementet. Som experter förordnades fr.o.m. den 16 januari 1995 avdelningsdirektörerna Bo Hesselgren, Konsumentverket, och Paul Nordgren, Folkhälsoinstitutet, samt hovrättsñskalen Karin Lunning, Konkurrensverket. Som sekreterare anställdes fr.o.m. den 16 januari 1995 hovrättsassessom Henrik Winman. Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande Indirekt tobaksreklam .

Utredningen har slutfört sitt uppdrag.

Göteborg i november 1995

Nils-Olof Berggren

Henrik Winman

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning

Sammanfattning 11

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 15

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

I Bakgrund 21

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 Utredningens direktiv och arbete 21 . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Direktiv 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Utredningens arbete 22 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Reklam och annan marknadsföring 25 . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Allmänt 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Reklam 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.3 Marknadsföring 26

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Regler om tobaksreklam i Sverige m.m 29 . . . . . . . . . . . . . 3.1 Gällande rätt 29 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.1.1 Lagregler 29

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.1.2 Konsumentverkets riktlinjer 30

. . . . . . . . . . . . .

3.2 Tobaksbranschföreningens granskningsnänmd 31

. . . . . . .

3.3 Bakgrunden till nuvarande förbudsregler 32

. . . . . . . . . . 3.4 En jämförelse med reglerna alkoholreklam 35 om . . . . . . . 3.5 Innebörden av reklamförbudet i 12 §

tobakslagen 36

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.1 Allmänt 36 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.2 12 § första stycket 37 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.5.3 12 § andra stycket 39

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 Begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam 41

. . . . . . . 4.1 Allmänt 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.2 Användningen av begreppen i förarbeten och direktiv 41

. . 4.3 Närmare om de i direktiven angivna reklamformema 43 . . 4.3.1 Exempel på användningen av tobaksrelaterade

varukännetecken för andra varor än tobaks-

varor 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.3.2 Produktplacering 46

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4 Reklamformerna och tobakslagen 47 . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.1 Allmänt 47 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.2 Förekomsten av en tobaksvara i annonser för

andra varor än tobaksvaror 47 . . . . . . . . . . . . .

6 Innehållsförteckning

4.4.3 Användningen av ett tobaksrelaterat varu-

kännetecken för andra varor än tobaksvaror

eller för tjänster 48 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.4 Produktplacering m.m. 53 . . . . . . . . . . . . . . . . Vissa definitioner och utgångspunkter 55 . . . . . . . . . . . .

Närmare utredningsuppdraget 57 om . . . . . . . . . . . . . . . Vilka reklarnformer omfattas av uppdraget 57 . . . . . . . . Vissa andra reklamformer 58 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.1 Allmänt 58 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.2 Sponsring 58 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.3 Promotion 58 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.4 Skyltreklam pâ säljställen 59 m.m. . . . . . . . . . .

Utgángspunkter för utredningens fortsatta

överväganden 61 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Något Europakonventionen 63 om . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1 Allmänt 63 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Den konstitutionella ställningen 63 . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Förhållandet till 2 kap. RF 64 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Grundlagsregleringen yttrandefriheten och

av motsvarande reglering i Europakonventionen 65 . . . . . . . .

8.1 Skyddet för yttrandefriheten i grundlagen 65

. . . . . . . . . . 8.1.1 Allmänt 65 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1.2 Möjligheten att begränsa yttrandefriheten

enligt RF 65 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1.3 Yttrandefriheten i tryckta skrifter 66 . . . . . . . . . 8.1.4 Yttrandefriheten i andra framställningar 72 . . . . .

8.2 Skyddet för yttrandefriheten i Europakonventionen 73

. . . .

Grundlagsregleringen egendomsskyddet och

av

motsvarande reglering i Europakonventionen 75

. . . . . . . .

9.1 Egendomsskyddet i RF 75

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1.1 Allmänt 75 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1.2 Innebörden 76 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.2 Egendomsskyddet i Europakonventionen 77

. . . . . . . . . . 9.2.1 Allmänt 77 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.2 Innebörden 77 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.3 En jämförelse med svensk lagstiftning som medger

inskränkningar i äganderätten 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.1 Allmänt 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.3.2 Exempel sådan lagstiftning 80

. . . . . . . . . . .

Innehållsförteckning

10 Något om varumärken 83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Allmänt 83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2 Varumärkets funktion 83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10.3 Vissa grundläggande begrepp inom varumärkesrätten 83

. .

10.4 Registrering sker i klasser 86

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10.5 Licensiering av rätten till varumärken 86

m.m. . . . . . . . .

10.6 Registrering varumärke i olika klasser 87

av samma . . . . . 10.7 Kravet på användning 87 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.8 Internationella överenskommelser på det varumärkes-

rättsliga området 88 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.8.1 Allmänt 88 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.8.2 Pariskonventionen 88 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.8.3 TRIPs-avtalet 93 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10.8.4 Förordningen om gemenskapsvarumärken 94

. . . .

11 EG-rättsliga 97 normer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.1 Allmänt 97 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11.2 EG-fördraget 98

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.2.1 Bestämmelserna om fri rörlighet för varor

och tjänster 99 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l1.2.2 Avgöranden i EG-domstolen gäller som

tolkningen av bestämmelserna om fri rörlighet för varor 100

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.3 TV-direktivet 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.4 Förslag till EG-direktiv förbud mot tobaksreklam 103 om . .

12 Regler om tobaksreklam i de övriga nordiska

länderna m.m. 107 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.1 Allmänt 107 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.2 Danmark 107 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.3 Island 109 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4 Finland 109 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.1 Allmänt 109 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.2 Den närmare innebörden förbudet mot av

tobaksreklam 109 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.3 Bestämmelsen i förhållande till annan

lagstiftning 112

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5 Norge 112 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5.l Allmänt 112 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5.2 Den nya lydelsen av 2 § tobakksskadeloven 113 . . . 12.5.3 Bestämmelsen i förhållande till annan

lagstiftning 115

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6 Frankrike 115 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8 Innehållsförteckning

överväganden och förslag 117

. . . . . . . . . . . . . . . . . .

13 Vilka reklamformer bör omfattas av en lagstiftning med

restriktioner 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.1 Allmänt 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2 Produktplacering 117 m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.3 Skyltreklam säljställen m.m. 118 . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4 Användningen av ett tobaksrelaterat varukänne-

tecken för andra än tobaksvaror 120 varor m.m. . . . . . . . .

14 Formerna för lagstiftning med restriktioner 121 en . . . . . . .

15 Närmare förslaget 125 om . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.1 Förhållandet till TF och YGL 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.1.1 Allmänt 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.1.2 Innebär förslaget ett ingrepp i den yttrande-

frihet bestämmelserna i TF och YGL syftar som till att skydda 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.1.3 Omfattas förslaget undantagsbestämmelsen i av 1 kap. 9 § 1 TF och motsvarande bestämmelse

i 1 kap. 12 § första stycket YGL 127 . . . . . . . . . 15.1.4 Behovet ändringar i YGL 129 av . . . . . . . . . . . . 15.2 Förhållandet till bestämmelserna om skyddet

för yttrandefriheten i Europakonventionen 131

. . . . . . . . . 15.3 Förhållandet till bestämmelserna om egen-

dornsskyddet i RF 132 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.4 Förhållandet till bestämmelserna om egen-

domsskyddet i Europakonventionen 132

. . . . . . . . . . . . . 15.5 Förhållandet till nationell varumärkes-

lagstiftning 135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l5.5.1 Registrering samma varumärke i olika av klasser 135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.5.2 Kravet användning i varumärkeslagen m.m. 135 .

15.5.3 Påverkas möjligheten att genom inarbetning

erhålla ensamrätt till ett varukärmetecken 138 . . . . 15.6 Förhållandet till Pariskonventionen 139 . . . . . . . . . . . . . . 15.6.1 Allmänt 139 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

15.6.2 Bestämmelserna i artikel 7 och 6 quinquies quelle-regeln 139

telle

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.7 Förhållandet till TRIPs-avtalet 140 . . . . . . . . . . . . . . . . .

15.8 Förhållandet till förordningen om gemenskaps-

varumärken 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.9 Förhållandet till EG-fördragets bestämmelser om

fri rörlighet för och tjänster 141 varor . . . . . . . . . . . . . . . 15.9.1 Allmänt 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.9.2 Den fria rörligheten för varor 142 . . . . . . . . . . .

15.9.3 Den fria rörligheten för tjänster 147

. . . . . . . . . .

sou 1995:114 Innehållsförteckning

15.10 Konkurrenssnedvridande effekter 148 . . . . . . . . . . . . . . . 15.11 Samhällsekonomiska konsekvenser 148 . . . . . . . . . . . . . .

15.12 Praktiska tillämpningsproblem 148

. . . . . . . . . . . . . . . .

16 Kostnader 151 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

17 Ikraftträdande 153 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

18 Författningskommentar 155

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.1 Förslaget till lag om ändring i tryckfrihets-

förordningen 155

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.2 Förslaget till lag ändring i yttrandefrihetsom grundlagen 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

18.3 Förslaget till lag om ändring i tobakslagen

1993:581 157 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilagor:

Bilaga l Kommittédirektiv 163 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga 2 En marknadsundersökning angående allmänhetens uppfattning om användningen av tobaksnamn

utanför tobaksområdet 169 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 3 Konsumentverkets riktlinjer KOVFS 1986:2 173 . . . . .

Sammanfattning

Förbud mot vissa former s.k. indirekt tobaksreklam

av

Av de övriga nordiska länderna har Finland och Norge nyligen infört lagstiftning med förbud mot s.k. indirekt tobaksreklam. Det gäller bl.a. sådana förfaranden som innebär att kända tobaksnamn används på varor eller tjänster utanför tobaksområdet. Förbud liknande slag av finns också i länder utanför Norden, bl.a. i Frankrike. Utredningen föreslår att det också i Sverige införs lagregler begränsningar om av sådan indirekt tobaksreklam. Utredningen föreslår inte någon lagreglering övriga former av av indirekt reklam. Det gäller produktplacering och omnämnande av en tobaksvara i tidningsartiklar. Förbud eller andra begränsningar av dessa reklamformer skulle enligt utredningen medföra betydande ingrepp i yttrandefriheten. De skulle dessutom skapa svårbemästrade tillämpningsproblem, bl.a. när det gäller gränsdragningen mellan vad som omfattas av och vad som faller utanför regleringen i tryckfrihets-

förordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Ett förbuds omfattning

m.m.

Förslaget innebär ett förbud för näringsidkare att i marknadsföring som riktas till konsumenter använda varukännetecken till någon som del är i bruk för en tobaksvara eller är registrerade eller inarbetade för en sådan vara enligt varumärkeslagens bestämmelser. Det gäller ord-

och figurmärken, förpackningsutstyrslar används

m.m. som som kännetecken för tobaksvaror eller är varumärkesrättsligt skyddade för sådana varor. Förbudet är begränsat till användningen varukänneav tecken i kommersiella annonser i periodiska skrifter och i ljudradiooch televisionsprogram. Det krav på särskild måttfullhet enligt som nuvarande lagstiftning gäller för marknadsföring tobaksvaror på av annat sätt än i kommersiella annonser föreslås bli tillämpligt de reklamformer som omfattas förslaget. Det innebär bl.a. av att användningen av varukännetecken med anknytning till tobaksvara en utanför tobaksområdet inte heller skall få förekomma i filmer. Kravet särskild måttfullhet innebär vidare vissa begränsningar när det

gäller t.ex. omfattningen av varukänneteckensanvändning i och

som för sig är tillåten. Räckvidden av förbudet blir alltså i princip densamma enligt som

12 Sammanfattning SOU 1995:l 14

det nuvarande förbudet mot tobaksreklam. Utredningen anser nämligen begränsningar möjligheten att använda varukännetecken med att av anknytning till tobaksvaror inte bör mer långtgående än förbudet vara tobaksreklam. Till det kommer att ett förbud som sträcker sig mot längre skulle kunna komma i konflikt med dels vissa av bestämmelseri EG-fördraget, dels internationella varumärkesrättsliga bestämmelna ser. Reklamförbudet innehåller två undantag. Det gäller dels varukännetecken i endast begränsad omfattning förekommer vid marknadssom tobaksvaror, dels i övriga fall det skulle vara obilligt att föring av om förbjuda användning ett varukännetecken för tobaksvaror och andra av Undantagen har sin grund i att det förekommer användning av varor. varukännetecken för tobaksvaror och andra utan att användett varor det fallet något avgörande sätt associerar till ningen i senare tobaksvaran. Som exempel kan nämnas varumärket Mercedes som är registrerat för både tobaksvaror och bilar. Förbudet föreslås bli kopplat till det marknadsrättsliga påföljdssystedet nuvarande förbudet mot tobaksreklam. En met på samma sätt som strider reklamförbudet enligt förslaget skall vid åtgärd som mot tillämpningen marknadsföringslagen vara otillbörlig mot av anses Det innebär Konsumentombudsmannen KO och i konsumenter. att hand Marknadsdomstolen vid vite kan förbjuda en sådan åtgärd sista med stöd bestämmelserna i marknadsföringslagen. av

Förenligheten med annan lagstiftning

aktualiserar rad frågor reklamförbudets förenlighet Förslaget en om lagstiftning. Det gäller bl.a. den egendoms- och yttrandemed annan frihetsrättsliga regleringen i dels regeringsformen, tryckfrihetsför-

ordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, dels Europakonventionen.

Frågan huruvida förbudet eventuellt kommer i konflikt med om nationella och internationella varumärkesrättsliga bestämmelser och EG-fördragets bestämmelser fri rörlighet för varor och med om tjänster måste också beaktas.

Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen

Framställningar utpräglat kommersiell natur och har rent som är av kommersiella förhållanden till föremål utgör i regel inte sådana

yttranden bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och yttrande-

som frihetsgrundlagen syftar till att värna. Det finns således möjlighet att hinder grundlagarna meddela föreskrifter med begränsningar utan av kommersiella reklamen. Förslaget innebär emellertid ett av den

Sammanfattning 13

generellt förbud mot att använda varukännetecken i kommersiell reklam. Sådana generella förbud bör enligt utredningen inte införas

utan uttryckligt stöd härför i tryckfrihetsförordningen och yttrande-

frihetsgrundlagen. Förbudet omfattas enligt utredningens mening inte

av de nuvarande undantagsbestämrnelserna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen medger lagstiftning med förbud

som mot marknadsföring av tobaksvaror, eftersom det inte uttryckligen är fråga om marknadsföring av tobaksvara när ett på tobaksvara namn en används utanför tobaksområdet. Reklamförbudet enligt förslaget bör därför inte införas utan att det ändringar i tryckfrihetsförgenom

ordningen och yttrandefrihetsgrundlagen öppnas möjlighet till sådan

lagstiftning.

Regeringsformen och Europakonventionen

Utredningen har kommit fram till att förslaget inte strider mot bestämmelserna om egendomsskyddet i regeringsformen. Det hänger

samman med att förslaget innebär endast vissa rådighetsinskränlcningar

i äganderätten till immateriella tillgångar. Sådana inskränkningar i äganderätten omfattas inte av det grundlagsfästa skyddet för egendom. Förslaget bör inte heller komma i konflikt med Europakonventionens bestämmelser om skyddet för egendom. Enligt undantagsbestämmelser i Europakonventionen ges nämligen möjlighet att under vissa förut-

sättningar begränsa rådigheten över egendom.

Varumärkesrâttsliga bestämmelser

Det bör enligt utredningens uppfattning inte heller uppstå någon konflikt mellan förslaget och bestämmelserna det varumärkesrättsliga området. Det gäller såväl nationella bestämmelser, t.ex. de

om användningstvång, som bestämmelser i Pariskonventionen den 20

mars 1883 för industriellt rättsskydd. Förslaget torde inte heller

komma i konflikt med TRIPs-avtalet eller med förordningen

om gemenskapsvarumärken. De bestämmelser i t.ex. Pariskonventionen som aktualiseras anger bl.a. vilka omständigheter som inte får utgöra hinder för registrering av varukännetecken, medan utredningens förslag gäller användningen av varukännetecken. Förslaget är inte heller oförenligt med nationella bestämmelser på det varumärkesrättsliga området, t.ex. de om användningstvång. Förslaget är utformat så att innehavaren av ett varumärke ges möjlighet att använda märket i den omfattning som fordras för att kravet användningstvång skall kunna uppfyllas. Enligt utredningen råder det däremot tveksamhet om huruvida ett längre gående förbud skulle vara förenligt med varumärkesrättsliga bestämmelser.

14 Sammanfattning

Konkurrenssnedvridande effekter

Förslaget medför vissa konkurrenssnedvridande effekter såväl mellan utländska företag och inhemska företag som mellan inhemska företag. Det beror på att möjligheterna att marknadsföra en vara under ett

tobaksnamn begränsas jämfört med vad som gäller för varor med

andra Sådana effekter går dock inte att undvika, eftersom syftet namn. med den föreslagna regleringen är att förekomsten av tobaksnamn i

medier med stor genomslagskraft skall begränsas. Trots det talar

övervägande skäl för att förslaget är förenligt med bestämmelserna i EG-fördraget fri rörlighet för och tjänster. Enligt utredom varor

ningens mening kan undantagsbestämrnelserna i fördraget åberopas till

stöd för reklamförbudet. Det kan däremot sättas i fråga om ett mer

långtgående förbud än det utredningen föreslår skulle komma i

konflikt med dessa bestämmelser.

Tillämpningsproblem

Det är enligt utredningen oundvikligt att bestämmelser med förbud

användning varukännetecken medför tillämpningsproblem. De

mot av problem är förenade med utredningens förslag gäller framför allt som

tillämpningen undantagsbestämmelsen, som öppnar en möjlighet att

av tillåta användning tobaksnamn utanför tobaksområdet om det skulle av obilligt att förbjuda sådan användning. Det kan också vara vara förenat med svårigheter för KO att, i mål om överträdelse av

reklamförbudet, lägga fram opartisk utredning om att ett varukännetecken är inarbetat för tobaksvara. Enligt utredningens uppfattning

en kan dessa förhållandevis begränsade problem lösas av rättstillämpningen.

Kostnader

Antalet ärenden hos KO och Marknadsdomstolen kan antas öka något

förslaget genomförs. Det kan därför inte uteslutas att det upp-

om kommer vissa merkostnader. Kostnadsökningen blir dock liten.

Författningsförslag

l Förslag till lag

om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs att l kap. 9 § tryckfrihetsförordningen skall ha

följ ande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lkap. 9§ Utan hinder av denna förord- Utan hinder denna förordav ning gäller vad i lag är stadgat ning gäller vad i lag är stadgat om förbud mot kommersi- förbud kommersiom mot ell annons i den mån ell i den mån annonsen annons annonsen

användes vid marknadsföring av användes vid marknadsföring

av

alkoholhaltiga drycker eller to- alkoholhaltiga drycker eller

tobaksvaror; baksvaror; om förbud mot kommersiell annons som används vid mark-

nadsföring av andra varor än

tobaksvaror samt tjänster det om i annonsen förekommer ett varukännetecken är i bruk för som en tobaksvara eller enligt bestämmelsernai varumärkeslagen 1960:644 är registrerat eller inarbetat för en sådan vara; om förbud mot kommersi- 2. om förbud mot kommersi- ell meddelats till annons som ell annons som meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelse följer anslutsom av förpliktelse följer anslut- ning till Europeiska gemenskasom av ning till Europeiska gemenskaperna;

perna; 4. om förbud mot offentligom förbud mot offentlig- görande i yrkesmässig kreditgörande i yrkesmässig kredit- upplysningsverksamhet kre-

av

upplysningsverksamhet kre- ditupplysning, innebär otill-

av som

ditupplysning, som innebär otill- börligt intrång i enskilds

personbörligt intrång i enskilds liga integritet eller innehålperson- som liga integritet eller som innehål- ler oriktig eller missvisande ler oriktig eller missvisande uppgift, ersättningsskyldigom

16 Författningsförslag

uppgift, ersättningsskyldig- het för sådant offentliggörande

om för sådant offentliggörande samt rättelse av oriktig eller het om rättelse oriktig eller missvisande uppgift; samt om av missvisande uppgift; och ersättningsom ansvar och ersättnings- skyldighet avser det sätt på om ansvar som skyldighet det sätt på vilket uppgift eller underrättelse som avser

vilket uppgift eller underrättelse anskaffats.

anskaffats.

Denna lag träder i kraft den

Författningsförslag 17

2 Förslag till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 12 § Vad som sägs i 1 kap. 8 och Vad sägs i 1 kap. 8 och som

9 §§ tryckfrihetsförordningen 9 §§ tryckfrihetsförordningen

om att föreskrifter i lag får om att föreskrifter i lag fâr meddelas i fråga om upphovs- meddelas i fråga om upphovsmäns rättigheter, annonser om mäns rättigheter, annonser om alkohol eller tobak, kreditupp- alkohol eller tobak eller annonlysningsverksamhet och tillväga- med användning vissa ser av gângssätt för anskaffande av varukännetecken, kreditupplysuppgifter utan hinder av grund- ningsverksamhet och tillvägalagen skall gälla också i fråga gångssätt för anskaffande av om radioprogram, filmer och uppgifter utan hinder grundav ljudupptagningar. lagen skall gälla också i fråga om radioprogram, filmer och

ljudupptagningar.

Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annonsering och sändning annan av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten.

Denna lag träder i kraft den

18 Författningsförslag

3 Förslag till lag om ändring i tobakslagen 1993:581

Härigenom föreskrivs i fråga om tobakslagen 1993:581 dels att 14 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny

paragraf, 13 av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 § En näringsidkare som marknadsför en annan vara än en tobaksvara eller en tjänst till konsumenter får inte använda ett varukännetecken som i sin helhet eller till någon del är i bruk för en tobaksvara eller enligt bestämmelserna i varumärkeslagen 1960:644 är registrerat eller inarbetat för en sådan vara om marknadsföringen sker i kommersiella annonser

i periodisk skrift eller i annan därmed jämförbar skrift på vil-

ken tryckfrihetsförordningen är tillämplig eller i kommersiella annonseri ljudradio- eller televisionsprogram. Om det vid marknadsföring till konsumenter på något annat sätt än som avses i första stycket används ett varukännetecken som anges där, tillämpas 12 § andra stycket. Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas inte i fråga om ett varukännetecken i endast begränsad omfattsom ning förekommer vid marknadsföring av tobaksvaror eller i

andra fall det är obilligt.

om

lFörutvarande 13 § upphävd lag 1994:98. genom

SOU 1995: 114 Författningsförslag 19

Marknadsföringsátgärd som Marknadsföringsâtgärd

som strider mot 12 § skall vid till- strider mot 12 eller 13 skall lämpningen avmarknadsförings- vid tillämpningen marknadsav lagen 1995:450 anses föringslagen 1995:450 vara anses

otillbörlig mot konsumenter. otillbörlig konsumen-

vara mot ter.

Denna lag träder i kraft den

2Senaste lydelse 1995:460.

I

Bakgrund

1 Utredningens direktiv och arbete

l 1 Direktiv

.

Genom beslut den 1 september 1994 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Socialdepartementet att tillsätta utredning förbud en om mot indirekt tobaksreklam. I direktiven dir. 1994:88 anförs att tobakslagen 1993:581 bl.a. innebär att Sverige sedan den 1 juli 1994 har ett förbud för näringsidkare att marknadsföra tobaksvaror till konsumenter i kommersiella annonser i periodiska skrifter eller därmed jämförbara skrifter vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig, i ljudradio- eller televisionsprogram samt i sådana televisionssändningar som omfattas av lagen 1992:1356 om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och som bara kan tas emot i något annat land som är bundet av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EES-avtalet. Det anförs vidare att det i tobakslagen också föreskrivs att näringsidkare skall iaktta särskild måttfullhet när de annat sätt marknadsför tobaksvaror till konsumenter, vilket innebär att reklam eller annan marknadsföring av tobaksvaror inte får vara påträngande eller uppsökande och inte heller uppmuntra till bruk av tobak. Det konstateras i direktiven att riksdagen i samband med riksdagsbehandlingen av propositionen 199394:98 Vissa ändringar i tobakslagen 1993:581 gav regeringen till känna att frågan om förtäckt tobaksreklam skyndsamt måste utredas bet. 199394:SoUl7 och rskr. 199394: 149. Den frågan hade inte behandlats i propositionen. Utredningsuppdraget presenteras i direktiven på följande sätt.

Begreppen indirekt reklam och förtäckt reklam har i olika sammanhang behandlats synonymt. Någon distinktion mellan begreppen har inte gjorts. Regeringen tolkar riksdagens tillkännagivande som att riksdagen velat att även sådan indirekt reklam som enligt vad tidigare sagts inte utgör förtäckt reklam skall utredas. En särskild utredare skall därför utreda frågan om indirekt tobaksreklam och möjligheterna att införa ett förbud mot sådan reklam. Utredaren skall vara oförhindrad att pröva om det skall röra sig om ett förbud mot indirekt eller förtäckt tobaksreklam.

22 Bakgrund sou 1995:114

Utredaren skall analysera det nuvarande rättsläget och särskilt pröva frågan mot bakgrund av bestämmelserna i tryckfrihetsför-

ordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och den varumärkesrättsliga

lagstiftningen samt med hänsynstagande till Sveriges internationella åtaganden på det immaterialrättsliga området. Utredaren skall i detta sammanhang beakta konsekvenserna av det arbete

rörande varumärkesrätten som pågår inom regeringskansliet med

anledning Sveriges förpliktelser enligt avtalet om det europeisav ka ekonomiska samarbetsomrâdet EES-avtalet att senast den 1 januari 1995 tillträda det s.k. Madridprotokollet om internatio-

nell registrering varumärken. Utredaren skall vidare beakta

av rättsläget vad indirekt tobaksreklam i de övriga nordiska avser länderna. Utredaren skall också utforma förslag till grundlagsändringar sådana erfordras samt lämna förslag till lagregleom ring. Utredaren skall även belysa för- och nackdelar med ett förbud mot indirekt tobaksreklam samt de samhällsekonomiska konsekvenserna ett sådant förbud. av

Utredaren skall överväga de praktiska tillämpningsproblem som

ett eventuellt förbud mot indirekt tobaksreklam skulle medföra. Effekterna ett sådant förbud skall också bedömas mot bakav grund den ökade internationaliseringen inom media och inom av reklambranschen. Eventuella konkurrenssnedvridande effekter mellan inhemska och utländska företag skall redovisas.

1.2 Utredningens arbete

Utredningen har vid två tillfällen sammanträffat med företräcare för Svenska Tobaksbranschföreningen. Representanter för bl.a. Svenska Tobaks AB, Philip Morris AB och R.J. Reynolds har deltagit vid dessa sammanträffanden. Utredningen har sammanträffat med en för Tobakshuset marknadsför den franska cigaretten representant som Gauloises i Sverige. Utredningen har vidare träffat företrädare för bolaget Worldwide Brands Inc. Bolaget, tillsammans med bl.a. som R.J. Reynolds Tobacco Co. ingår i R.J.R. Nabisco-koncernen, för licensieringen flera varumärken, däribland Camel. ansvarar av Utredningen har också sammanträffat med företrädare för En Rökfri Generation, Cancerfonden och Läkare mot Tobak. Utredningen har träffat företrädare för C.C. Product Placement och Jerry Bergström AB, är företag i reklambranschen, och för som Konsultbyrån för marknadsrätt, gör bl.a. marknadsrättsliga som

analyser förenligheten olika reklamförfaranden med gällande

av av

lagstiftning på området. Utredningen har vidare sammanträffat med

företrädare för dels det schweiziska företaget Melco Watch Ltd, som licensavtal har förvärvat rätten att använda varumärket Camel genom

sou 1995:114 Bakgrund 23

för klockorCamel Trophy, dels Wolgast C0 AB, den

som är svenske grossisten för Camel Trophy-klockorna. Utredningen har sammanträffat med företrädare för Marknadsdom-

stolen och Patent- och registreringsverkets varumärkesavdelning.

Professorerna Ulf Bernitz och Gunnar Karnell har vid samman-

träden med utredningen lämnat synpunkter kring utredningsuppdraget.

Som framgår av direktiven har utredningen haft i uppdrag bl.a. att

beakta de övriga nordiska ländernas lagstiftning begränsningar

om av

den indirekta tobaksreklamen. Utredningen har haft kontakt med tjänstemän vid Socialdepartementets motsvarigheter i Helsingfors,

Köpenhamn, Oslo och Reykjavik. Utredningen har vid studieresor till Helsingfors och Oslo fått information den finska och norska om lagstiftningen på området. Genom Socialdepartementet har utredningen fått information om

behandlingen inom EU av frågor rörande tobaksreklarn.

Statistiska centralbyrån har för utredningens räkning gjort en

marknadsundersökning.

Reklam och annan marknadsföring 25

2 Reklam och

annan marknadsföring

1 Allmänt

Enligt direktiven har utredningen i uppdrag att analysera de lagliga förutsättningarna för ett förbud mot s.k. indirekt tobaksreklam. I tobakslagen -till vilken utredningen återkommer närmare i avsnitt 3

förekommer uttrycken reklam och marknadsföring. Uttrycket

--

marknadsföring förekommer också i marknadsföringslagen 1975: 1418 som tobakslagens pâföljdssystem anknyter till. Begreppen marknadsföring och reklam har behandlats i förarbetena både till tobakslagen och till den alltjämt tillämpliga marknadsföringslagen samt till den nya marknadsföringslag som träder i kraft den 1 januari 1996.

Begreppen förekommer också i viss lagstiftning. Enligt annan

utredningen ñmis det anledning att redan här lämna en närmare

redogörelse för vad som avses med reklam och marknadsföring. annan

Riksdagen har beslutat en ny marknadsföringslag 1995:450

som träder i kraft den 1 januari 1996 prop. 1994952123, bet. 199495: LU16, rskr. 1994952267. Om inte med marknadsannat anges avses

föringslagen den alltjämt tillämpliga lagen.

2.2 Reklam

Tobaks- och alkoholreklamutredningen, föregick den

som numera

upphävda tobaksreklamlagen, gjorde i sitt betänkande Reklamen för

alkohol och tobak SOU 1976:63 ingående analys reklambeen av greppet.

Utredningen framhöll inledningsvis att reklamen för tobak inte

skiljde sig från annan reklam när det gällde art och funktion. Syftet med reklamen var att påverka konsumenternas attityder, kunskaper eller beteenden eller att i vart fall väcka deras uppmärksamhet och intresse för en vara eller tjänst. Utredningen framhöll vidare att reklam endast var ett av de medel som företagare använde i konkurrensen med varandra. Enligt utredningen var en metod att systematisera de olika konkurrensmedlen att dela in dem i grupperna konkurrens genom produkt, konkurrens genom distribution och konkurrens genom kommunikation.

De olika konkurrensmedlen var enligt utredningen i viss utsträck-

ning utbytbara. Genom att välja ett visst konkurrensmedel bestämde

26 Reklam och annan marknadsföring

säljaren i det enskilda fallet hur han skulle närma sig köparen. Man kunde enligt utredningen då tala om marknadsföring. Utredningen ansåg att det ändamålsenligt att vid bedömningen av reklambevar greppet utgå från en beskrivning av alla de säljaktiviteter som en företagare bedrev. Utredningen preciserade de olika konkurrensformerna på följande sätt. Konkurrens produkten ansågs genom omfatta komponenter kvalitet, funktion, utseende, service och som

utformning produktens förpackning. Till produktkonkurrensen

av hänfördes också märkesnamn samt prissättning. Vid konkurrens distribution valet distributionskanal och distributionssätt genom var av betydelsefullt. När det slutligen gällde konkurrens genom kommunikation kunde sådan konkurrens utgöras dels opersonliga meddelanden, av kunde kallas reklam de kommersiellt styrda och i övriga som om var fall för publicitet, dels personliga budskap. Pressreklam, filmreklam, reklam i radio och TV, utomhusreklam, direktreklam, förpackningsreklam, butiksreklam, trycksaksreklam, varumässor och utställningar, säljfrämjande åtgärder som t.ex. utdelning av Varuprover samt

pristävlingar, reklam via andra smygreklam, public relation

varor,

sales promotion utredningen exempel olika former

samt angav som

sådan opersonlig kommunikation.

av Begreppet reklam förekommer också i annan lagstiftning än tobakslagen och marknadsföringslagen. Reklam definieras i lagen 1972:266 skatt på och reklam ett meddelande som har till om annonser som åstadkomma eller främja avsättning i kommersiell verksamhet syfte att bl.a. eller tjänst 1 § andra stycket 2. I radiolagen 1966:755 av vara definieras reklam ett radioprogram som är avsett att främja en som

näringsidkares avsättning vara, en tjänst eller någon annan

av en nyttighet 1 §. I förarbetena till de senaste ändringarna i tobakslagen prop. 199394:98 exempel på såväl reklamåtgärder som andra anges marknadsföringsåtgärder. Som exempel reklamåtgärder anges i radio och TV samt film, affischer och annan annonser press, skyltning utomhus, i butiker m.m., medan Varuprover och presenter,

pristävlingar, realisationer, exponering av varor utställningar,

ambulerande försäljning, försäljning från stånd utanför butiker och saluhållande exempel marknadsföringsåtgärder annat anges som inte är reklam. Begreppet marknadsföring är således mera som vidsträckt än begreppet reklam.

2.3 Marknadsföring

Efter ha analyserat reklambegreppet i sitt betänkande kom Tobaksatt och alkoholreklamutredningen fram till att inte reklambegreppet utan i stället det vidare begreppet marknadsföring borde vara utgångs-

Reklam och annan marknadsföring 27

punkten för utredningens arbete. Utredningen konstaterade att uppfattningen skiftade när det gällde avgränsningen reklambeav greppet, vilket enligt utredningen hängde med att varje samman definition kunde ha ett speciellt syfte. Utredningen konstaterade vidare att bakgrunden till dess uppdrag de hälsorisker är förbundna var som med bruk av tobak samt behovet att begränsa konsumtionen av av tobaksvaror. Ur denna synvinkel det enligt utredningen mindre var viktigt att upprätthålla en konstlad gräns mellan reklam och andra marknadsföringsâtgärder. I motiven till tobaksreklamlagen prop. 197778: 178 47 och 54 s. framhölls att begreppet marknadsföring i lagen skulle ha innesamma börd som i marknadsföringslagen. Med begreppet marknadsföring

avses i den marknadsföringslag träder i kraft den 1 januari 1996

som varje reklam- eller annan åtgärd i näringsverksamhet är ägnad att som främja avsättningen av och tillgången till tjänster, fast varor, egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter 3 §. Hit hör i första hand reklamåtgärder eller andra handlingar vänder sig till allmänheten som eller en viss grupp av intressenter, exempelvis tidningsannonser och säljfrämjande åtgärder av allmän inriktning. Begreppet täcker emellertid också åtgärder som är inriktade på enskilda individer, exempelvis muntliga säljargument försäljare använder vid som en en förhandling med enskild kund. Även själva saluhållandet en av en vara omfattas av begreppet marknadsföring. Det gäller även saluhållanom

det är rent passivt se 1970:57 64, 88 och 90 och

prop. s. prop. 197576:34 s. 124. Det bör här noteras att definitionen i den nya marknadsföringslagen av begreppet marknadsföring avser åtgärder är ägnade att främja som avsättningen av och tillgången till bl.a. varor. I tidigare lagstiftningsärenden har begreppet marknadsföring förbehållits åtgärder syftar som

till sådant främjande se t.ex. prop. 1970:57 63 f., 199293:11O

s. s. 7 ff. och 199394:98 s. 20. Någon ändring innebörden beav av greppet marknadsföring är dock knappast avsedd, eftersom det i författningskommentaren till bestämmelsen i 3 § alltjämt talas om åtgärder som syftar till att främja avsättningen produkter av prop. 199495:123 s. 164. Efter en ändring år 1992 i generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen prop. 199293: 1 10, SFS 1992: 1361 omfattar begreppet marknadsföring i svensk rätt inte bara avsättningsfrämjande åtgärder utan också inköps- eller andra anskaffningsfrämjande åtgärder, dvs. sådana åtgärder som riktas bakåt mot t.ex. kreditgivare eller leverantörer. Det är i första hand fråga om åtgärder som en näringsidkare vidtar när han själv efterfrågar varor eller tjänster. Som redan har framgått av redogörelsen ovan täcker definitionen begreppet marknadsföring i av den nya lagen den utvidgning av begreppet gjordes år 1992. som Begreppet marknadsföring innefattar således reklam eller andra kommersiella åtgärder som sker i avsättnings- eller inköpsfrämjande

28 Reklam och marknadsföring annan

syfte. Det är dock endast avsättningsfrämjande åtgärder som omfattas

bestämmelsen i 12 § tobakslagen, gäller en näringsidkares av som marknadsföring till konsumenter.

3 i

Regler om tobaksreklam Sverige

m.m.

3.1 Gällande rätt

1 Lagregler

Regler om tobaksreklarn och andra marknadsföringsâtgärder beträffande tobaksvaror finns i tobakslagen 1993:581. Tobakslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1993, ersatte lagen 1978:764 med vissa bestämmelser om marknadsföring tobaksvaror tobaksreklamlagen. av År

1994 gjordes det vissa ändringar i tobakslagen. Ändringama, som

trädde i kraft den 1 juli 1994, innebar att det infördes ett förbud för

näringsidkare att använda kommersiella i tryck vid markannonser nadsföringen av tobaksvaror. I 12 § första stycket tobakslagen finns sålunda ett förbud för

näringsidkare som marknadsför tobaksvara till konsumenter att

använda kommersiella annonser i periodisk skrift eller i annan därmed

jämförbar skrift på vilken tryckfrihetsförordningen TF är tillämplig.

Förbudet omfattar också kommersiella i ljudradio- eller annonser

televisionsprogram och sådana televisionssändningar som omfattas av lagen 1992:1356 om satellitsändningar av televisionsprogram till

allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land som är bundet av EES-avtalet. Enligt 12 § andra stycket skall en näringsidkare vid marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter på något annat sätt än som avses i första stycket iaktta särskild måttfullhet. I synnerhet gäller, enligt bestämmelsen, att reklam eller annan marknadsföring inte får vara påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av tobak. I 14 § tobakslagen har det gjorts en koppling till det marknadsrätts-

liga påföljdssystemet. Enligt bestämmelsen skall en marknadsföringsåtgärd som strider mot 12 vid tillämpningen marknadsföringslagen

av

anses vara otillbörlig mot konsumenter. Det blir i första hand generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen blir aktuell att

som tillämpa. Den bestämmelsen behandlar situationer då en näringsidkare vid marknadsföring av exempelvis företar reklamâtgärd en vara en eller annan handling som genom att strida mot god affärssed eller på

annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Mark-

nadsdornstolen har möjlighet att förbjuda näringsidkaren att fortsätta med sitt handlande eller att företa en annan liknande handling. Förbud kan meddelas också anställda hos näringsidkaren och andra som handlar på näringsidkarens vägnar samt var och en i övrigt som

30 Regler om tobaksreklam i Sverige m.m.

väsentligt har bidragit till handlingen. Enligt 5 § marknadsföringslagen skall förbudet normalt förenas med vite. Genom en ändring i 14 § avser hänvisningen i paragrafen den nya

marknadsföringslagen. Ändringen träder i kraft den 1 januari 1996

samtidigt den marknadsföringslagen. Sanktionssystemet för som nya överträdelser bestämmelsen i 12 § tobakslagen är enligt den nya av marknadsföringslagen i huvudsak detsamma som enligt nuvarande regler. Det bör här nämnas att den nya marknadsföringslagen innehåller en bestämmelse att all marknadsföring skall utformas och presenteras om så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring 5 §. En näringsidkare får åläggas att betala särskild avgift marknadsstören ningsavgift näringsidkaren eller någon som handlar näringsidom

karens vägnar uppsåtligen eller oaktsamhet har brutit mot den

av bestämmelsen 22 §. Förbudet i 12 § tobakslagen för näringsidkare att marknadsföra tobaksvaror i kommersiella i tryck föregicks av att det år annonser 1974 infördes stöd för sådan reglering i 1 kap. 9 § 1 TF. Enligt en den bestämmelsen gäller, utan hinder av TF, vad i lag är stadgat om förbud mot kommersiell i den mån annonsen används vid annons marknadsföring alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror. av Ett motsvarande undantag finns intaget i yttrandefrihetsgrundlagen YGL. Enligt 1 kap. 12 § första stycket YGL gäller vad som sägs i TF att föreskrifter i lag får meddelas i fråga om annonser om om alkohol eller tobak också i fråga om radioprogram, filmer och ljudupptagningar.

1.2 Konsumentverkets riktlinjer

Konsumentverket utfärdade år 1979 riktlinjer för tillämpningen av den upphävda tobaksreklamlagen. Riktlinjerna skärptes år 1986 numera KOVFS 1986:2. Syftet bl.a. att dels främja en enhetlig och var

följdriktig tillämpning föreskrifterna särskild mâttfullhet i

av om tobaksreklamlagen, dels markera och förtydliga den skärpta tolkning bestämmelserna i tobaksreklamlagen riksdagen hade framfört av som

önskemål om se t.ex. bet. 198586:LU13.

En utgångspunkt vid tolkningen och tillämpningen av måttfullhetskriteriet är enligt riktlinjerna att marknadsföringen av tobaksvaror skall utformas så att den så litet möjligt främjar ökat tobaksbruk. som Det har därvid särskilt angeläget att förhindra att de ansetts vara som inte använder tobak påverkas att börja bruka tobak. Det gäller i synnerhet ungdomar. Med beaktande att marknadsföring tobaksvaror inte får vara av av påträngande eller uppsökande och inte heller får uppmana till bruk av tobak, i riktlinjerna att åtgärder är aggressiva, övertalande anges som

Regler om tobaksreklam i Sverige m.m. 31

eller särskilt uppmärksamhetsväckande inte får förekomma när det gäller marknadsföring av tobaksvaror. I linje härmed får inte heller åtgärder som vädjar till känslor och stämningar förekomma. Enligt riktlinjerna får vissa marknadsföringsåtgärder gäller som tobaksvaror inte förekomma. Exempel på sådana förbjudna åtgärder

är utomhusreklam, däri inbegripet affischering allmän plats och

allmänt trafikmedel, direktreklam, reklam på biografer och teatrar, reklam inom område där sportevenemang som är öppet för allmänheten går av stapeln samt reklam inom skola eller utbildningsanannan stalt. Vidare är demonstration eller provutdelning till än den annan som är minst 20 år och är i färd med att köpa en tobaksvara, presenterbju-

dande, lotteri eller reklampristävling samt rabattmärkeserbjudande

eller liknande, förbjudna marknadsföringsåtgärder enligt riktlinjerna. Riktlinjerna innehåller också regler om hur förpackningsdekor och reklam transportfordon skall utformas för att uppfylla kravet på särskild måttfullhet .

Marknadsföringsåtgärder avseende tobaksvaror får enligt riktlinjerna

förekomma på säljställen, åtgärderna uppfyller kravet särskild om måttfullhet. Bestämmelsen utgör således ett undantag från det ovan nämnda förbudet i riktlinjerna mot tobaksreklam på allmän plats. Efter införandet år 1994 förbudet för näringsidkare att använda av kommersiella annonser i tryck vid marknadsföring tobaksvaror till av konsumenter, har riktlinjerna i de delar tar sikte sådan som annonsering blivit inaktuella. Kravet på särskild måttfullhet i den numera upphävda tobaksreklamlagen flyttades emellertid över till motsvarande bestämmelse i den nu gällande tobakslagen. Riktlinjerna är därför fortfarande vägledande när det gäller tolkningen måttfullav hetskriteriet i fråga om annan reklam än sådan sker i kommersielsom annonser i tryck. Riktlinjerna omarbetas för närvarande.

3.2 Tobaksbranschföreningens granskningsnämnd

Med anledning av att Konsumentverkets riktlinjer skärptes år 1986 åtog sig tobaksbranschen att genomföra vissa s.k. egenåtgärder. Som

ett resultat av åtagandet tillskapades Tobaksbranschföreningens granskningsnämnd som bildades Svenska Tobaksbranschföreningen.

av Antalet ärenden hos granskningsnämnden minskade emellertid drastiskt efter införandet av förbudet mot tobaksreklam i tryck.

Svenska Tobaksbranschföreningens styrelse beslutade därför före

sommaren 1995 att det inte fanns skäl att fortsätta granskningsnämndens verksamhet. Nämndens verksamhet upphörde den 1 juli 1995. Granskningsnämnden hade till uppgift att vaka över att leverantörsföretagen i sin kommersiella marknadskommunikation på lojalt ett sätt

32 Regler om tobaksreklam i Sverige m.m.

iakttog Konsumentverkets riktlinjer för marknadsföring av tobaksvaror efter anda och bokstav samt därvid iakttog vad som var god affärssed vid marknadsföring tobaksvaror inom landet. För att fullgöra sin av

uppgift skulle nämnden i efterhand granska all tobaksreklarn riktad

-

till konsumenter leverantörsföretagen lät publicera eller dis-

- som tribuera inom landet. Granskningsnämnden kunde också göra principiella uttalanden när det gällde tolkningen av Konsumentverkets

riktlinjer. Granskningsnämnden bestod ordförande samt ytterligare fem av ledamöter utsågs Svenska Tobaksbranschföreningen. Ordföransom av den skulle jurist och ha goda insikter i marknadsrätt. Av övriga vara

ledamöter representerade tvâ allmänintresset och tre leverantörsintres-

set, skulle företräda den svenska industrin och tvâ den varav en utländska.

År 1993 avgjorde granskningsnärnnden 70 ärenden. I 33 fall sattes

det i fråga reklamátgärder var tillbörliga eller om de var förenliga om med Konsumentverkets riktlinjer. I 14 dessa ärenden föranledde av. reklamåtgärderna dock inte någon anmärkning. Av de återstående ärendena dömdes bot 5 000 kr ut i tvâ fall och en bot om en om 10 000 kr i sju fall. I åtta fall dömdes en bot om 15 000 kr ut. Som redan har sagts minskade omfattningen av granskningsnämndens verksamhet till följd av det förbud mot användningen av kommersiella i tryck vid marknadsföringen av tobaksvaror annonser

infördes år 1994. Under första halvåret 1994 avgjorde gransk-

som

ningsnämnden 22 ärenden. Ett stort antal av dessa ärenden gällde

reklamâtgärder på säljställen, främst butiksmaterial. Under tiden den 1 juli 1994 den 1 juli 1995, vid vilken senare tidpunkt verksam- -

heten upphörde, inkom inte något ärende till nämnden. Enligt uppgift kan verksamheten i granskningsnämnden komma att

återupptas, det åter skulle uppstå ett behov av sådan granskning av om

reklam som nämnden tidigare fullgiorde.

3.3 Bakgrunden till nuvarande

förbudsregler

Reglerna reklam för tobaksvaror har sedan 1960-talets mitt om successivt skärpts dels frivilliga åtaganden från tobaksföregenom

tagens sida, s.k. egenátgärder, dels olika lagstiftningsâtgärder.

Är 1971 uppdrogs Socialstyrelsen att redovisa en allsidig

medicinsk undersökning angående tobakskonsumtionen i Sverige. En särskild arbetsgrupp Tobaksutredningen fick av Socialstyrelsen

- i uppdrag företa undersökningen. Tobaksutredningen föreslog i en att år 1973 att förbud skulle utfärdas för alla marknadsberapport arbetande åtgärder inte kunde visas stödja det program som som

Regler om tobaksreklam i Sverige m.m. 33

utredningen hade utarbetat med uppgift att begränsa tobakskonsumtionen. l rapporten framhöll utredningen att det inte kunde beläggas att ett avskaffande av den del av marknadsföringen som var synlig, dvs. reklamen, skulle få någon påvisbar betydelse för den totala tobakskonsumtionen längre sikt. Enligt utredningen fanns det i stället starka skäl att tro att förbud som tog sikte endast på reklamen inte skulle få avsedd verkan, eftersom företagen hade möjlighet att övergå till andra konkurrensmedel. Utredningen framhöll vidare att det kunde finnas skäl för samhället att bevilja ett företag rätten att vända sig till rökare till priset av en skyldighet att samtidigt informera om tobakens skadeverkningar. Det anfördes vidare att samhället hade anledning att låta företagen marknadsföra tobaksprodukter som var mindre skadliga än de som tidigare hade funnits på marknaden. Enligt utredningen vore det därför märkligt om samhället behandlade marknadsföringen av dessa varor lika snävt som marknadsföringen av de mer hälsofarli-

ga tobaksprodukterna. Enligt utredningen kunde begränsning

en av

marknadsföringsâtgärderna åstadkommas genom en vidareutveckling

av den marknadsreglerande verksamhet som fanns vid den aktuella tiden, dvs. Konsumentombudsmannens arbete med stöd marknadsav föringslagen, frivilliga åtaganden från företagens sida m.m. Bl.a. som en följd av Socialstyrelsens utredning tillsattes det vid årsskiftet 197475 en särskild utredare med uppgift att utreda frågan lämpliga former för införande förbud tobaksreklam. Även om av mot

frågan om obligatorisk märkning av tobaksförpackningar med

varningstext skulle övervägas. Utredningen, som antog namnet

Tobaksreklarnutredningen, avlämnade år 1975 delbetänkandet Ds H

1975:2 Varningstext och innehållsdeklaration tobaksvaror. Pâ grundval av betänkandet antogs lagen 1975:1154 om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror. Lagen trädde i kraft den

1 januari 1977. Utredningsuppdraget utvidgades till att gälla också

frågan om reklam för alkohol tilläggsdirektiv år 1976. genom Utredningen, som ändrade namn till Tobaks- och alkoholreklamutredningen, avlärnnade år 1976 slutbetänkandet SOU 1976:63 Reklamen för alkohol och tobak som låg till grund för regeringens proposition med förslag till tobaksreklarnlag. Tobaksreklamlagen innebar huvudsakligen att innehållet i en överenskommelse från år 1975 mellan Konsumentombudsmannen och tobaksbranschen befästes. Grundregeln i lagstiftningen att var

näringsidkare skulle iaktta särskild måttfullhet vid marknadsföringen

av tobaksvaror. Detta innebar i praktiken att vissa reklamformer inte skulle få förekomma över huvud taget och att i övrigt stark begränsning och återhållsamhet skulle iakttas vid marknadsföringen av tobaksvaror. Pâträngande eller uppsökande marknadsföring eller åtgärder som uppmanade till bruk tobak fick inte förekomma enligt av

en uttrycklig bestämmelse i lagen. Tobaksreklamlagen innehöll också

34 Regler om tobaksreklam i Sverige m.m.

bestämmelse skyldighet för den annonserade för tobaksvaen om som i dels upplysa de hälsorisker som är förenade med ror att annonsen om tobaksbruk, dels återge varans innehållsdeklaration. År 1991 infördes det i tobaksreklamlagen en bestämmelse enligt vilken det vid marknadsföring tobaksvara inte fick användas av

kommersiell i ljudradio- eller televisionsprogram prop.

annons 199091:l49. Ytterligare ändring i lagen beslutades av riksdagen en år 1992 prop. 199293:75 innebar att förbudet mot marknadssom

föring tobaksvaror i ljudradio- eller televisionsprogram utvidgades

av till gälla alla satellitsändningar omfattades av den samtidigt att som införda lagen 1992: 1356 satellitsändningar av televisionsprogram om till allmänheten. Mot bakgrund bl.a. framställning från riksdagen efter en av en hemställan från lagutskottet bet. 198788:LU13 tillsattes det år 1988

utredning hade till uppgift att utreda och lärrma förslag till

en som olika åtgärder för att ytterligare begränsa tobaksbruket och därigenom förebygga tobakens skadeverkningar. Utredningen, som antog namnet Tobaksutredningen, överlämnade år 1990 betänkandet Tobakslag SOU 1990:29. Utredningen föreslog bl.a. att det skulle införas ett totalförbud för tobaksreklam i den mån reklamen riktade sig till konsumenter. Vidare föreslog utredningen att ett motsvarande förbud

skulle gälla beträffande annan försäljningsfrämjande verksamhet.

Utredningen föreslog också att reklam och annan säljfrämjande verksamhet avsåg annat än tobaksvaror inte skulle få utformas så som

den påtagligt ägnad att främja avsättningen av tobaksvaror.

att var Genom sådant förbud skulle enligt utredningen en del former av ett s.k. förtäckt tobaksreklam bli förbjuden.

I den efterföljande propositionen med förslag till tobakslag prop.

199293: 185 föreslogs emellertid inte något förbud mot tobaksreklam Tobaksutredningen hade förordat. Föredraganden anförde som som

skäl härför att EG:s ställningstagande i frågan om ett förbud mot

tobaksreklam borde avvaktas. Föredraganden stödde sig på ett uttalande Socialutskottet hade gjort vid behandlingen av den s.k. som

folkhälsopropositionen prop. 199091:175. Enligt utskottet borde

något förbud tobaksreklam inte införas innan inom EG hade mot man nätt enighet ett motsvarande förbud bet. 199091:SoU23. I om

propositionen föreslogs i stället att bestämmelserna om marknadsföring

i tobaksreklamlagen skulle flyttas över till tobakslagen i stort sett

oförändrade. Socialutskottet tillstyrkte regeringens förslag till tobakslag. Utskottet uttalade emellertid att införandet ett förbud mot tobaksreklam var av viktig åtgärd, inte minst för att motverka tobaksbruk bland barn en

och ungdomar. Enligt utskottet tydliggjordes samhällets syn

tobaksbruk reklamförbud. Utskottet framhöll att olika genom ett vetenskapliga rapporter vid handen att tobaksreklam leder till ökad gav konsumtion tobak. Utskottet ansåg därför att regeringen snarast av

Regler om tobaksreklam i Sverige 35 m.m.

borde återkomma till riksdagen med lagförslag förbjöd direkt som reklam för tobaksprodukter. Enligt utskottet borde förbudet ges en

utformning liknande det som gällde för alkoholdrycker. Frågan

om förbud mot förtäckt reklam behövde enligt utskottet övervägas

ytterligare av regeringen. Riksdagen, antog lagförslaget, som gav regeringen till känna vad utskottet hade anfört om reklamförbud mot tobaksprodukter. Regeringen återkom i propositionen 199394:98 till frågan om ett

förbud mot tobaksreklam. l propositionen föreslogs de regler

om marknadsföring av tobaksvaror återfinns i 12 och 14 §§ som nu

tobakslagen. Ändringarna i 12 § innebar i huvudsak att det infördes

ett förbud mot att vid marknadsföring tobaksvaror använda

av

kommersiella annonser i tryck. Ändringarna trädde i kraft den 1 juli

1994. När det gällde frågan om en eventuell reglering den förtäckta av tobaksreklamen framhölls i propositionen att frågan komplicevar av rad natur och därför krävde ytterligare överväganden.

Socialutskottet konstaterade i sitt betänkande med anledning de av

föreslagna ändringarna i tobakslagen bet. l99394:SoU17 att frågan

om förbud mot förtäckt tobaksreklam övervägdes inom regeringskansliet. Enligt utskottet borde regeringen emellertid skyndsamt utreda

frågan och därefter återkomma till riksdagen. Lagförslaget antogs av

riksdagen som också gav regeringen till känna vad utskottet hade uttalat i frågan om förtäckt tobaksreklam. Som redan har nänmts möjliggjordes de senaste ändringarna i

tobakslagen angående kommersiella i tryck det år 1974 annonser av att infördes stöd i 1 kap. 9 § TF för sådan reglering. Bakgrunden till en ändringen i TF var att det tidigare rådde oklarhet huruvida om kommersiell reklam i tryckt skrift föll under TF eller inte. Frågan om och i vad mån sådan reklam föll under TF ansågs böra kunna bedömas

med stöd av uttryckliga bestämmelser i TF.

3.4 En jämförelse med

reglerna om alkoholreklam

Regler om marknadsföring av alkoholdrycker finns i bl.a. lagen

1978:763 med vissa bestämmelser marknadsföring alkoholom av

drycker alkoholreklamlagen. Alkoholreklamlagen trädde i kraft den

1 juli 1977. Bestämmelserna i tobakslagen marknadsföring om av tobaksvaror överensstämmer efter ändringen i tobakslagen numera -år 1994 i allt väsentligt med bestämmelserna i alkoholreklamlagen -

om marknadsföring av alkoholdrycker. Såväl tobakslagen

som

alkoholreklamlagen innehåller sålunda förbud för näringsidkare att

använda kommersiella annonser i tryck samt i ljudradio- eller

televisionsprograrn vid marknadsföringen tobaksvaror respektive

av alkoholdrycker. Båda lagarna innehåller också bestämmelse en om att

36 Regler tobaksreklam i Sverige m.m. om

näringsidkare skall iaktta särskild mâttfullhet vid marknadsföring av

dessa varor. Regleringen i tobakslagen avviker emellertid i ett avseende från regleringen i alkoholreklarnlagen. Alkoholreklamlagens bestämmelse

förbud användningen kommersiella annonser i tryck om mot av innehåller undantag i fråga skrift tillhandahålls endast på ett om som

försäljningsställe för spritdryck, vin eller starköl. Något motsvarande

undantag finns inte i tobakslagen. Motivet för undantaget i alkohol-

reklamlagen det väsentliga i att, information kan lämnas angavs vara

på försäljningsställe för Ett undantag från förbudet att använda

varan. kommersiella i tryck vid marknadsföringen av tobaksvaror armonser ansågs emellertid leda för långt med hänsyn till att dessa varor

saluförs i stort sett överallt.

3.5 Innebörden reklamförbudet i

av

12 § tobakslagen

3 5 l Allmänt . .

Bestämmelserna i paragrafen reglerar förhållandet mellan en näringsidkare och konsument. Begreppet näringsidkare tar sikte på var och

en

såväl fysisk juridisk person som yrkesmässigt bedriver

en - som -

verksamhet ekonomisk art. Såväl producenter som återförsäljare

av

omfattas alltså begreppet näringsidkare. Uttrycket konsument tar i

av första hand sikte på privatpersoner. Konsumentkretsen kan emellertid alla förvärvar eller att förvärva en vara för utgöras av som avser

slutlig konsumtion 197778: 178 47. Reglerna i paragrafen

se prop. s.

situationer då näringsidkare marknadsför en tobaksvara till avser en konsumenter. Det innebär att det skall vara fråga om åtgärder som till främja avsättningen tobaksvaran. Marknadsföringen

syftar att av skall dessutom näringsidkarens verksamhet eller varor som

avse

tillhandahålls iden verksamheten. Utanför tillämpningsområdet faller

åtgärder inte har rent kommersiella förhållanden till föremål, som t.ex. åsiktsannonsering. Bestämmelserna i tobakslagen reklamförbud är inte tillämpliga om

i förhållandet mellan skilda säljled. Marknadsföringsåtgärder som

riktar sig till återförsäljare tobaksvaror faller därmed utanför av

bestärmnelsen. Som exempel kan nämnas marknadsföringsåtgärder

tobaksföretag riktar till detaljister och restauranger. Besom ett stämmelserna marknadsföring tobaksvaror tar i princip sikte om av endast på marknadsföringen sådana i Sverige. Bestämmelserav varor kan emellertid även tillämpas beträffande reklarmnaterial som har na i utlandet och sedan distribueras till konsumenter i

producerats

Sverige, vilket hänger med att det i princip saknar betydelse samman

Regler om tobaksreklam i Sverige 37 m.m.

var marknadsföringsåtgärderna har sitt ursprung.

I de följande två avsnitten lämnas en närmare redogörelse för innebörden av bestämmelserna om restriktioner för marknadsföring av tobaksvaror. Utredningen kommer sedan i avsnitt 4.4 att behandla bestämmelsernas tillämplighet på de reklarnfonner omfattas som av

utredningsuppdraget.

3.5.2 12 § första stycket

Förbudet i första stycket gäller användningen kommersiella av annonser i periodiska skrifter och andra därmed jämförbara skrifter som omfattas av TF. Förbudet gäller också sådana i armonser

ljudradio- och televisionsprogram samt i sådana TV-sändningar

som regleras av lagen 1992: 1356 om satellitsändningar televisionsproav gram till allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land som är bundet av EES-avtalet.

Med periodisk skrift avses enligt 1 kap. 7 § TF tidningar, tidskrifter

och andra sådana tryckta skrifter som enligt utgivningsplan är avsedda att utges under en bestämd tid med minst fyra nummer eller häften

årligen. De skall vidare komma ut vid skilda tillfällen. Till periodiska skrifter räknas löpsedlar och bilagor hör med tidningen

som samman eller tidskriften. Reklamförbudet avser också kommersiella annonser i andra skrifter som omfattas av TF och i fråga ordningen för som om

utgivningen är jämförbara med en periodisk skrift. Det är här fråga

om sådana tidningar eller tidskrifter kommer ut med viss som periodicitet utan att utgivningen uppgår till fyra årligen. nummer Utanför reklamförbudets tillämpningsområde faller däremot

affischer, reklambroschyrer, folders, etiketter, förpacknings- och

emballagetryck, prislistor och liknande tryckalster. I fråga om förbudet mot kommersiella annonser i radio och TV omfattar reklamförbudet inte endast marksända program utan också program som sänds via kabel eller satellit.

Med uttrycket kommersiell i fråga tryckta

annons avses - om

skrifter framställningar som för det första kan sägas ingå i

- en annons. Utanför begreppet faller däremot rent redaktionell text; framställningar i sådan text är alltså skyddade fullt regleringen ut av i TF. På motsvarande sätt är vad som faller utanför begreppet kommersiell annons på ljudradio- och televisionsområdet skyddat av reglerna i YGL. I regel föreligger det inte några svårigheter att skilja från en annons rent redaktionell text när det gäller tryckta skrifter. Det bör emellertid

framhållas att den rent yttre utformningen inte är utslags Även

s.k. textreklarn kan i vissa fall träffas av reklarnförbudet i bestärmnel-

sen.

När det gäller ljudradio- och televisionsprogram är det i första hand

38 Regler om tobaksreklam i Sverige m.m.

sådana sänds under särskilt avgränsad annonstid som program som omfattas begreppet kommersiell annons. Det är emellertid inte av något villkor. Vad förekommer inom ramen för ett vanligt som inom ordinarie sändningstid bör dock endast i sällsynta fall program kunna annonsering. Direktsända program i ljudradio och anses som television bör kunna jämföras med redaktionell text i tryckt skrift. Sådana faller alltså i regel utanför begreppet kommersiell program Innehållet i direktsända program skyddas fullt ut av beannons. stämmelserna i YGL. Annonsen skall vidare för att träffas av förbudet vara - kommersiell. Det innebär att den skall utgöra ett medel för marknadsföring Det skall alltså av innehållet i annonsen framgå att av en vara. syftet är att främja avsättningen För att reklamförbudet i av en vara. 12 § skall bli tillämpligt räcker det emellertid inte att en annons återger röksituation eller avbildar ett cigarettpaket. Det krävs en dessutom att tobaksvara marknadsförs i annonsen. Det kan en emellertid fallet även annonsen i första hand avser reklam för vara om än tobaksvara. Avgörande för om förbudet blir en annan vara en tillämpligt är nämligen det sätt på vilket tobaksvaran framhävs i

annonsen. I begreppet kommersiell annons ligger vidare att annonsen skall ha rent kommersiella förhållanden till föremål, dvs. avse näringsidkares näringsverksamhet eller där tillhandahållna varor. En annons som härrör från någon än den som har ett kommersiellt intresse av annan att avsätta annonserad faller utanför begreppet kommersiell en vara S.k. âsiktsannonsering omfattas därför inte av reklamförbudet. annons. Utanför förbudet faller t.ex. annonskampanjer som syftar till att upplysa tobakens skadeverkningar. Annonser som imehåller om blandade meddelanden, dvs. dels reklam avseende en tobaksvara, dels t.ex. nyhetsförmedlande inslag, omfattas av reklamförbudet med avseende den del annonsen som syftar till att öka avsättningen av tobaksvaran. Reklamförbudet omfattar inte marknadsföring som av

riktar sig till näringsidkare, t.ex. återförsäljare av tobaksvaror.

Annonser i t.ex. branschtidskrifter som inte har konsumenter som målgrupp är alltså i princip tillåtna. Reklamförbudet tar sikte reklamâtgärder den svenska marknaden. Svenska näringsidkares marknadsföring utländska marknader

faller således utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Bestämrnel-

tillämpningsområde i fråga om kommersiella annonser i tryckta sens skrifter är därmed detsamma marknadsföringslagens. Normalt som saknar det betydelse marknadsföringsåtgärderna har sitt ursprung. var Det innebär att bestämmelserna kan tillämpas även i fråga om reklammaterial har producerats i utlandet och sedan distribueras som till konsumenter i Sverige. Det saknar därvid betydelse om reklamen är särskilt inriktad på konsumenter i Sverige eller vänder sig till en internationell publik, däribland den svenska. Det är däremot inte

Regler om tobaksreklam i Sverige m.m. 39

möjligt att med stöd av bestämmelserna i 12 § vidta åtgärder beträffande en annons i en utländsk tidning i vart fall i första som hand är avsedd för spridning i utlandet vissa - även om exemplar av tidningen skulle förekomma i Sverige På motsvarande sätt förhåller det sig beträffande kommersiella annonser i televisionsprogram. Reklamförbudet tar i första hand sikte på svenska annonsörers verksamhet med inriktning den svenska marknaden. Man kan också ingripa mot andra kommersiella annonser om de förekommer i televisionssändningar som omfattas av lagen 1992: 1356 om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land som är bundet av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Framgår det att svenska tittare hör till målgruppen kan också reklam som annars härrör från utländska annonsörer angripas. I ett avgörande i Marknadsdomstolen år 1989 1989:6 belystes frågan om huruvida det var möjligt att med stöd tobaksreklamav lagens bestämmelser ingripa mot annonser som var införda i en engelskspråkig tidning. Annonserna var införda i tidningen Scanorama som gavs ut av flygbolaget SAS. Marknadsdomstolen konstaterade bl.a. att tidningen hade en påtagligt internationell karaktär, att den var avsedd för spridning huvudsakligen på flygplan i internationell trafik samt att endast en mindre del av upplagan spreds inom Sverige. Marknadsdomstolen konstaterade vidare att det i målet var ostridigt att också den del av upplagan som förekom i Sverige var inriktad främst på utländska resenärer. Att tidningen var engelskspråkig talade enligt Marknadsdomstolen mot att den var riktad till en svensk publik. Enligt

Marknadsdomstolen måste tidningens innehåll också allmänt

vara avsett i första hand för utländska läsare. Marknadsdomstolen fann med hänsyn till bl.a. dessa omständigheter att det inte möjligt att med var stöd av bestämmelser i tobaksreklamlagen ingripa mot den reklam som förekom i tidningen.

3.5.3 12 § andra stycket

Bestämmelsen reglerar situationer då en näringsidkare marknadsför tobaksvaror till konsumenter på något annat sätt än annonsering genom i de medier som anges särskilt i 12 § första stycket. Bestämmelsen i andra stycket innehåller ett krav att näringsidkaren då skall iaktta särskild måttfullhet. I synnerhet gäller att reklam och marknadsannan föring inte får vara påträngande eller uppsökande eller till uppmana bruk av tobak. När det gäller den närmare innebörden av måttfullhetskriteriet är, som redan har sagts, de riktlinjer som Konsumentverket utfärdade år 1986 alltjämt av intresse i fråga om andra reklamformer än annonse-

40 Regler om tobaksreklam i Sverige m.m.

ring i tryckta skrifter. Som utredningen har angett i avsnitt 3.1.2 är enligt riktlinjerna en

utgångspunkt vid tolkningen kravet särskild måttfullhet att mark-

av nadsföringen tobaksvaror skall utformas så att den så litet som av

möjligt främjar ökat tobaksbruk. Det är därvid särskilt angeläget att

motverka de inte brukar tobak i synnerhet ungdomar att som - påverkas till tobaksdebut. När det gäller förbudet mot marknadsfö-

ringsåtgärder är påträngande eller uppsökande eller uppmanar till

som bruk tobak, i riktlinjerna att aggressiva, övertalande eller av anges

särskilt uppmärksamhetsväckande åtgärder inte får förekomma. Enligt

riktlinjerna får inte heller åtgärder vädjar till känslor eller som stämningar förekomma. Kravet på att särskild måttfullhet skall iakttas vid marknadsföringen

tobaksvaror tar sikte i första hand reklamens spridningsvägar.

av Det innebär tobaksreklam normalt sett inte får förekomma i medier att

med genomslagskraft. Såväl utomhusreklam som s.k. direktreklam

stor och filmreklam utgör exempel reklamforrner med stor genomslags-

kraft. Detsamma gäller reklam inom sjukhus och på kommunikationsmedel, i vänthallar samt i lokaler för ungdom och vid idrottstävlingar. Reklam på förpackningar och i butiksmiljöer är dock i viss omfattning tillåten. Hos detaljister får det alltså förekomma t.ex. affischer med tobaksreklam. Även i skyltfönster får tobaksreklam förekomma. En

förutsättning är emellertid att reklamen inte är alltför framträdande.

Även i vissa andra lokaler där tobaksvaror säljs t.ex. restauranger är det tillåtet med tobaksreklam. särskild måttfullhet tar också sikte på själva innehållet i Kravet reklammeddelande. Budskapet i ett sådant meddelande skall ett till relevanta fakta avseende tobaksvaran och dess egenskabegränsas Uppgifterna skall vidare presenteras i så saklig form som möjligt per. ovidkommande inslag. Bildmässigt skall reklamen inskränkas och utan till visa själva Det bör tilläggas att även frågor som rör att varan.

budskapets utförlighet samt färg typografi och lay-out skall bedömas

kravet särskild måttfullhet. Detta gäller också en

mot bakgrund av

särskild måttfullhet också

tobaksvaras förpackning. Kravet avser

åtgärder än reklamâtgärder. Som redan har

andra säljfrämjande innebär det bl.a. att pristävlingar, lotterier, utdelande av

nämnts och presenter samt rabattmärkeserbjudanden m.m. utgör Varuprover

marknadsföringsåtgärder strider mot kravet på

exempel som särskild måttfullhet och följaktligen inte får förekomma.

4 indirekt

Begreppen och förtäckt

tobaksreklam

4.1 Allmänt

När frågan om tobaksreklam behandlats i olika sammanhang har skilda uttryck använts för att beskriva de reklamförfaranden har avsetts. som Uttryck som har förekommit är indirekt och förtäckt tobaksreklam. Även dold reklam och smygreklam uttryck har är som använts för att beskriva vissa reklamförfaranden. I motsats till dessa förfaranden har ibland ställts reklamförfaranden som har betecknats direkt eller som öppen reklam. Även andra beteckningar har förekommit. Någon allmängiltig definition av begreppen har emellertid inte gjorts. Användningen av begreppen präglas därför viss osäkerhet i fråga av om den närmare innebörden. Utredningen har enligt direktiven i uppgift att utreda förutsättningarna för att införa ett förbud mot indirekt eller förtäckt tobaksreklam. Enligt direktiven står det utredningen därvid fritt att avgöra om det skall röra sig om ett förbud mot indirekt eller förtäckt reklam.

En grundläggande uppgift för utredningen måste därför att

vara försöka fastställa den närmare innebörden av de olika begrepp som förekommer när det gäller att beskriva reklamförfaranden är som aktuella i sammanhanget. Om det skulle visa sig inte vara möjligt måste frågan införandet om av ett förbud mot sådana reklamförfaranden som åsyftas i direktiven prövas utifrån andra utgångspunkter än de rent definitionsmässiga; det gäller då att med ledning av de önskemål som föranlett utredningsuppdraget allmänt definiera vilka reklam- eller andra marknadsföringsåtgärder som det är möjligt att begränsa genom lagstiftning.

4.2 Användningen av begreppen i förarbeten och

direktiv

Uttrycket direkt tobaksreklam har i direktiven för utredningen använts som beteckning för sådana reklamåtgärder som kan sägas rikta sig direkt till konsumenter av tobaksprodukter, medan uttrycket indirekt tobaksreklam har förbehållits sådana reklamåtgärder som på annat sätt riktar sig till dessa konsumenter. I direktiven också exempel på anges olika former av indirekt tobaksreklam. Enligt direktiven utgör det en form av indirekt tobaksreklam när en

42 Begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam

tobaksvara avbildas i reklam för tjänster eller andra varor än tobaksvadessa tjänster eller behöver för den skull inte ha något ror; varor samband med en tobaksvara. I direktiven anges s.k. brand stretching som exempel en annan form indirekt reklam. Brand stretching används som beteckning för av ett förfarande innebär att ett varukännetecken som är registrerat som eller inarbetat för tobaksvaror eller som i vart fall normalt används i samband med marknadsföring tobaksvaror används även för av andra varor eller för tjänster. De mest kända exemplen på brand stretching i Sverige utgör förmodligen marknadsföringen av skor och klockor under varumärkena Camel Boots respektive Camel Trophy, marknadsföringen av solglasögon under varumärket Blend samt marknadsföringen bl.a. kläder under varumärket Marlboro av Classics. Vid brand stretching kan förhållandet också vara det omvända; varukärmetecken är inarbetade för andra varor än tobaksvaror som utnyttjas vid marknadsföringen tobaksvaror. Som exempel kan även av

nämnas varumärket Cartier ursprungligen inarbetades för

som smycken också används vid marknadsföringen m.m. men som numera cigaretter. Användningen varumärket Dunhill för cigaretter av av utgör ett annat exempel ett sådant förfarande. Ett ytterligare exempel på indirekt tobaksreklam enligt direktiven är

produktplacering, innebär att tobaksvaror efter överenskommelse

som

mellan exempelvis näringsidkare och filmproducenter används som

rekvisita i filmer.

I direktiven förbehålls uttrycket förtäckt tobaksreklam för sådana fall

indirekt tobaksreklam där näringsidkaren, dvs. den som svarar för av den förtäckta reklamen, har haft en avsikt att främja avsättningen av tobaksvaror medan sådan avsikt inte behöver föreligga hos en näringsidkaren i fråga annan indirekt tobaksreklam. om I förabetena till tobakslagen Tobaksutredningens betänkande s. 120

f. förekommer uttrycken öppen tobaksreklam, förtäckt tobaksreklam och smygreklam för tobak. Uttrycken förtäckt reklam och smygreklarn, uppenbarligen behandlas synonymt, används i betänkandet som

som

brand stretching och produktplacering. Även

beteckning för bl.a. uttrycket indirekt tobaksreklam förekommer i betänkandet. I förarbetena till de senaste ändringarna i tobakslagen prop. 199394:98 förekommer uttrycket förtäckt tobaksreklam. Som

exempel på sådan reklam nämns brand stretching, produktplacering

och sådant förfarande innebär att tobaksvara avbildas i ett som en reklam för bl.a. andra varor.

Begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam 43

4.3 Närmare de i direktiven

om angivna

reklamformema

4.3.1 Exempel på användningen tobaksrelaterade

av varukännetecken för andra än tobaksvaror varor

Camel Trophy m.m.

Ordmärket Camel registrerades i det svenska varumärkesregistret är

1920 som benämning på röktobak och cigaretter. Innehavare

av märket är R.J. Reynolds Tobacco Company, Winston-Salem, N.C., USA. För samma innehavare är i det svenska varumärkesregistret flera andra varumärken, däribland några figurmärken, registrerade

som benämning tobaksvaror.

Varumärket Camel är alltså ett sedan länge välkänt varumärke för cigaretter. Cigaretten Camel introducerades i USA är 1913. Tobaks-

varorna tillverkas av företaget R.J Reynolds Tobacco Co. Sedan R.J

. . Reynolds Tobacco International hade beslutat bland sina att varu-

märken prioritera marknadsföringen varumärket Camel, kon-

av centrerade sig bolaget pä ett antal olika reklam- och marknads-

föringsätgärder som startade med Camel World kampanjen i

Tyskland är 1977. R.J. Reynolds Tobacco International sponsrade

också olika idrottsevenemang och tävlingar, det kända

t.ex. numera rallyt Camel Trophy varje är äger i Sydamerika. Varumärket som rum

Camel har genom dessa marknadsföringsåtgärder och reklam

genom

på biografer, i dagstidningar, i tidskrifter kommit att förknippas

m.m. med en värld präglad av äventyr och spänning.

Varumärket Camel har under är förekommit benämning

senare som också andra än tobaksvaror. Varumärket har vid varor använts

marknadsföringen av bl.a. detta fall behandlas närmare i avsnitt

resor 4.4.3. Som redan har nämnts används märket också för numera t.ex. exklusiva klockor, Camel Trophy, för skor, Camel Boots för samt väskor, Camel Bags. Worldwide Brands Inc. WBI med huvudkontor i USA - - är ett systerbolag till R.J. Reynolds Tobacco C0. WBI är innehavare av bl.a. varumärket Camel för andra än tobaksvaror. WBI varor är också innehavare av de i Sverige måhända inte lika kända varumärkena Winston och Salem. Det kan här nämnas att marknadsvärdet de av varumärken WBI är innehavare har uppskattas till 30 miljarder av ca

kr. WBI har till huvudsaklig uppgift att till tredje upplåta rätten

man att för andra varor än tobaksvaror använda de varumärken -- - som

bolaget är innehavare Denna typ varumärkesupplåtelse eller

av. av

licensiering benämns av WBI och andra bolag har liknande

som en verksamhet för brand diversification. När det gäller varumärket Camel har licensieringen varumärket av

44 Begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam

för dess användning beteckning på klockor skett följande sätt. som De klockor marknadsförs under varumärket Camel Trophy tillsom verkas i Schweiz företaget Melco Watch Ltd, som enligt ett licensav avtal med WBI har rätt benämning klockorna använda att som varumärket Camel Trophy. I respektive land finns en grossist som har godkänts WBI. Klockorna distribueras dessa grossister till ett av av detaljister, i Sverige till urmakare är anslutna till butikskedantal som jan Klockmäster. På motsvarande sätt licensieras varumärket Camel för användas vid marknadsföringen andra varor, t.ex. väskor att av och skor. Som redan har benämns denna typ av varumärkeslicensiering, sagts dvs. när varumärke är välkänt för en viss produkt tas i bruk ett som också för andra än de märket är inarbetat för, brand varor som

diversification. Syftet med brand diversification är, enligt WBI, att

realisera värdet den immateriella tillgång som ett välkänt varuav märke utgör och att därmed bästa sätt utnyttja varumärkets ekonomiska värde. Genom att använda ett varumärke som redan är

på marknaden reducerar de ofta betydande marknadsförings-

känt man kostnader är förenade med lanseringen en vara under nytt som av

varumärke. Det tar dessutom inte lika lång tid att ett framgångsrikt

introducera på marknaden, ett redan känt varumärke sätt en vara om utnyttjas. WBI åtskillnad mellan brand diversification och line extension. gör företeelsen innebär att den ett välkänt varumärke Den senare vara som används för modifieras i något avseende. Som exempel kan nämnas att tobaksnamn används för såväl konventionella cigaretter som samma cigaretter med låg tjärhalt. WBI skiljer också mellan brand diversiñca-

och brand promotion, innebär att ett välkänt varumärke

tion som

används t.ex. reklamartiklar som pennor, tröjor cigarettändare

m.m. Enligt WBI utgör användningen varumärket Camel för andra av inte tobaksreklam. Avsikten är alltså inte att användningen av varor varumärket Camel skall associationer till cigaretten med samma ge WBI framhåller det är ytterst få konsumenter som ser något namn. att samband mellan klockorna marknadsförs under varumärket t.ex. som Camel Trophy och cigaretten Camel. minska risken för sådan koppling mellan

För att ytterligare en

tobaksvarorna och andra används varumärket Camel inte som varor

benämning produkter har ett nära samband med tobaksrök-

som ning, tändstickor, tändare och pipor. Varumärket används inte t.ex. för eller tjänster är avsedda för minderåriga och inte heller varor som heller benämning läkemedel eller hälsovârdsprodukter. som Enligt WBI är indirekt tobaksreklam marknadsföring som, utan att tobaksvara, klart syftar till att kringgå restrikuttryckligen nämna en tioner för marknadsföringen sådana genom att använda av varor varukännetecken är inarbetade för tobaksvaror, för andra varor som

Begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam 45

eller för tjänster på ett sådant sätt att den genomsnittlige konsumenten uppfattar det som tobaksreklam.

Marlboro Classics

Ordmärket Marlboro registrerades i Sverige är 1929 som benämning bl.a. cigaretter. Märket innehas av Philip Morris Products Inc., Richmond, Virginia, USA. Flera figurmärken, bl.a. det klassiska märket med ett stiliserat hustak ovanför ordet Marlboro, är också registrerade för bl.a. tobaksvaror. Även i dessa fall är företaget Philip Morris Inc. registrerat som innehavare av märkena. Varumärket Marlboro används numera också för bl.a. kläder, Marlboro Classics. Philip Morris har därvid upplåtit rätten att använda

varumärket Marlboro för tillverkning och försäljning av kläder till det

italienska klädföretaget Marzotto S.p.A. som är ett av Europas största , textil- och klädföretag. Marzotto S.p.A. säljer bl.a. herrkläder under varumärket Hugo Boss. Marlboro Classics-kläder säljs i över femton länder i Europa. I Sverige har kläder marknadsförts under varumärket Marlboro Classics sedan år 1977. Från början var företaget Red Arrow AB svensk grossist, men kläderna importeras till Sverige sedan några år tillbaka av Stigbygeln Trading AB, Bolaget distribuerar sedan kläderna till ca 80 detaljister. I Sverige omsattes det år 1994 Marlboro Classicskläder för ca 60 miljoner kr. Försäljningen i Sverige av Marlboro Classics-kläder kan volymmässigt jämföras med klädmärken som t.ex. Peak Performance, Gant, Boomerang och Benetton.

Blend

Såväl ordmärket Blend som flera figurmärken vari Blend ingår bl.a. det välkända figurmärket i gult, rött, brunt och guld med en stiliserad solnedgång är i Sverige registrerade för bl.a. tobaksvaror. - Cigaretten Blend lanserades i Sverige år 1971 och ordmärket Blend registrerades är 1992. Innehavare av märkena The House of Blend AB, Stockholm. Varumärket Blend används numera också vid marknadsföringen av andra varor än tobaksvaror. Blend förekommer sålunda som varu-

kännetecken för bl.a. solglasögon Blend Sunglasses-Lenses by

- Polaroid. Vid marknadsföringen av Blend solglasögon i annonser används färger och bilder som liknar de som tidigare användes i tidningsannonser vid marknadsföringen av cigaretten Blend och som alltjämt används vid marknadsföringen av cigaretten annat sätt, t.ex. i skyltar säljställen.

46 Begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam

Blend solglasögon lanserades år 1993 den nordiska tax freemarknaden. Satsningen solglasögon blev för The House of Blend AB, inom Svenska Tobaks AB ansvarar för marknadsföringen av som solglasögonen, stor försäljningsframgång. Blend solglasögon säljs en i huvudsak bensinstationer och i varuhus. Användningen varumärket Blend för solglasögon har inte som av i fallen med Marlboro Classics-kläder och Camel Trophy-klockor föregåtts licensiering till någon utomstående av rätten att använda av märket. Företaget The House of Blend AB, som alltså är ett dotterbolag till Svenska Tobaks AB, handhar självt marknadsföringen av

solglasögonen. Målsättningen för The House of Blend AB är att bli marknadsledande i Sverige när det gäller solglasögon. Det fordras då att marknadsandelen för Blend solglasögon överstiger tio procent. Målsättningen för säsongen 1995 är att 100 000 solglasögon skall säljas vilket ca par marknadsandel fem procent. The House of Blend motsvarar en om ca AB:s erbjudande till återförsäljarna innebär bl.a. att solglasögonen levereras varje vecka i samband med ordinarie leverans av tobak från Svenska Tobaks AB. Det innebär i sin tur att det hos återförsäljarna inte fordras någon större lagerhållning. I broschyren Blend Collection sommaren 1995 används namnet Blend benämning kläder, skor, klockor, plånböcker, bälten, som tvålar Här torde det dock egentligen fråga om brand m.m. vara promotion.

4.3.2 Produktplacering

Produktplacering innebär eller tjänster efter överenskommelse att varor mellan exempelevis näringsidkare och producenter används som rekvisita i filmer eller TV-program. Produktplacering är i Sverige en förhållandevis marknadsföringsmetod. I organiserade former har ny denna marknadsföring förekommit endast några år i Sverige. typ av

På andra håll har produktplacering förekommit sedan lång tid.

Produktplacering är ett bland flera sätt att marknadsföra t.ex. - - Produktplacering är alltså tänkt att komplettera andra former en vara. marknadsföring. Av naturliga skäl är det i fråga om de mest av

välkända varumärkena produktplacering fungerar bäst.

som Produktplacering initieras ofta att en filmproducent kontaktar genom företag produkter efterfrågas i film. De som deltar i ett vars en filminspelningen får sedan under inspelningen tillgång till de aktuella produkterna mot att dessa produkter används i den slutliga versionen filmen. Det förekommer också att det bolag som får sina produkter av

placerade, betalar produktionsbolaget för detta. Normalt träffas det ett

skriftligt avtal mellan produktionsbolaget och det bolag som får sina produkter placerade i filmen. I eftertexten till filmen anges ibland

Begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam 47

varumärkena på de varor som har produktplacerats. Vitt skilda typer av varor kan produktplaceras. Det kan gälla bilar, kläder, klockor m.m. I den svenska filmen Vendetta förekommer produktplacering av flera och tjänster. Det är företagen Falcon varor

Bryggerier Carlsberg, Nortime AS Tag Heuer, Motorola, SAAB

Automobile AB och Svenska Statoil AB i filmen har utnyttjat som

produktplacering som marknadsföringsmetod.

Såvitt utredningen har kunnat utröna förekommer det i Sverige inte

produktplacering av tobaksvaror i någon större omfattning, i vart fall

inte i organiserade former.

4.4 Reklamforrnema och

tobakslagen

4.4.1 Allmänt

I avsnitt 3.5 har utredningen redogjort för tillämpningsområdet för

bestämmelserna i 12 § tobakslagen. Utredningen övergår till frågan nu om huruvida den nuvarande regleringen i tobakslagen medger ingripanden mot någon eller några de reklamfonner omfattas av som av utredningsuppdraget. De förfaranden som avses är när tobaksvara avbildas i reklam en för andra varor eller för tjänster, när ett varumärke är känt som som benämning en tobaksvara används för andra eller för tjänster varor

eller vice versa, produktplacering samt situationer när tobaksvara

en

omnämns i en tidningsartikel. Utgångspunkten för bedömningen

av om dessa former reklam omfattas nuvarande bestämmelser i av av

tobakslagen är om det är fråga marknadsföring tobaksvara.

om av

4.4.2 Förekomsten tobaksvara i för andra av en annonser varor än tobaksvaror

Av förarbetena till den ändring gjordes i TF år 1974 framgår

som att undantagsbestämmelsen i 1 kap. 9 § 1 TF inte har så vidsträckt en

innebörd att den medger lagstiftning ingripande mot så

om en annons snart denna återger en röksituation. Enligt förarbetena förutsätts att en

tobaksvara marknadsförs i Det kan emellertid fråga

annonsen. vara om

marknadsföring av en tobaksvara även om i första hand

annonsen avser reklam för Det avgörande för prövningen en annan vara. av om så är fallet är vilket sätt en tobaksvara framhävs i prop. annonsen 1973:123 s. 48. Vad som sägs i förarbetena till ändringen i TF talar för att det i och för sig är möjligt att med stöd av den nuvarande regleringen i tobakslagen ingripa mot ett förfarande innebär att tobaksvara som en

48 Begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam

avbildas i för andra produkter, nämligen om tobaksvaran en annons framhävs på ett särskilt tydligt sätt i annonsen; det är då fråga om

marknadsföring tobaksvara. Det är dock inte möjligt att av av förarbetsuttalandena dra några säkra slutsatser i frågan hur långt

sig i dessa hänseenden. Något avgörande från

lagstiftningen sträcker Marknadsdomstolen belyser frågan finns inte.

som

4.4. 3 Användningen ett tobaksrelaterat varukännetecken

av

för andra än tobaksvaror eller för tjänster

varor

Frågan räckvidden de bestämmelser i tobakslagen som om av inskränker rätten marknadsföra tobaksvaror prövades i bl.a. att

Marknadsdomstolens avgöranden 1980:18 och 1989:10. I det senare belystes också svårigheterna att fastställa den närmare avgörandet

innebörden begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam. av

avgörande J 980:] 8 Grant s Scotch Whisky Marknadsdomstolens

Avgörandet visserligen marknadsföringen barartiklar under

gällde av

varumärket Grant s Scotch Whisky och frågan gällde således räckvid-

alkoholreklamlagens bestämmelser. Som utredningen tidigare den av redogjort för är emellertid alkoholreklamlagens bestämmelser om har marknadsföring alkoholdrycker, såvitt är intresse, i det av nu av identiska med tobakslagens bestämmelser marknadsföring närmaste om tobaksvaror. Avgörandet har därför betydelse också för frågan om av räckvidden bestämmelserna i tobakslagen. av Förutsättningarna i målet följande. I tidningen Lektyr förekom var för barartiklar försedda med texten Grants Scotch annonser dominerades bild vattenkaraff, en

Whisky. Annonserna av en av en

bricka, glas och askfat. Annonserna införda av det brittiska sex ett var

whiskyföretaget Grant s svenske agent nedan kallat bolaget. I annon-

förekom med framträdande stil varumärket Grants och ett serna för whiskymärket. Såväl det brittiska företagets som bolagets emblem

firma förekom i annonserna. gjorde i målet gällande att ägnade att främja

KO annonserna var avsättningen Grants whisky den svenska marknaden genom av varumärket Grant s i och det sätt vilket förekomsten av annonserna varumärket framhävdes. Det måste enligt KO också särskilt med kommersiella intresse bolaget hade att främja

hänsyn till det av

avsättningen Grants whisky den svenska marknaden anses av hade till syfte att främja denna avsättning. Enligt klart att annonserna

KO därmed att marknadsföring av spritdryck

var annonserna anse som alkoholreklamlagens bestämmelser. KO framhöll att detta enligt

Begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam 49

förhållande inte ändrades att också än

av en annan vara whisky

marknadsfördes i annonserna. Bolaget invände att syftet med annonserna enbart att marknadsvar föra bartillbehören som sådana. Till stöd för detta åberopade bolaget

bl.a. att försäljningen barartiklarna fristående verksamhet,

av var en att försäljningen var självbärande samt att artiklarna mött stor

efterfrågan.

Marknadsdomstolen, som i väsentliga delar biföll K0:s talan, konstaterade att avgörande för prövningen målet av var om annonserna innebar marknadsföring spritdryck eller inte. Att i av annonserna första hand avsåg andra än spritdrycker hindrade inte varor att

annonserna samtidigt kunde innebära marknadsföring den sprit-

av dryck som nämndes i annonserna. Marknadsdomstolen hänvisade till

förarbetena till dels den undantagsbestämmelse

i 1 kap 9 § TF som

öppnade möjlighet för restriktioner i fråga marknadsföring

om av

spritdrycker och tobaksvaror, dels alkoholreklamlagen prop.

1973:123 s. 48 och 1977782178 51. s.

Marknadsdomstolen konstaterade vidare att förutsättningarna för

att

annonserna skulle anses innefatta marknadsföring spritdryck

av var att annonsören hade ett kommersiellt intresse att främja spritdryckens av avsättning och att annonserna avsedda att främja denna avsättning. var

Det var i målet ostridigt att bolaget hade ett intresse främja

av att avsättningen av Grants whisky. Marknadsdomstolen fann även med beaktande vad bolaget - av hade invänt att det måste hållas för visst avsedda - att annonserna var att främja avsättningen inte endast barartiklarna utan också av av

Grant s whisky. Bedömningen grundades det sätt vilket namnet

på spritdrycken framhävdes i annonserna och bolagets ställning som agent för tillverkaren whiskyn. Marknadsdomstolens slutsats av var därför att annonserna hade använts vid marknadsföring spritdryck, av och annonseringen av artiklarna var därmed otillbörlig i marknads-

föringslagens mening. Enligt Marknadsdomstolen låg det otillbörliga

i att namnet på Grants whisky framhävdes i Däremot annonsen. kunde inte förekomsten av emblemet för Grants whisky i annonserna ensamt innebära marknadsföring whiskyn, vilket KO hade påstått. av

Av intresse i målet är också invändning näringsrättslig

en av art som bolaget gjorde. Bolaget gjorde nämligen gällande att det skulle

innebära en näringsrättslig diskriminering, bolaget inte fick

om marknadsföra bartillbehör i annonser sätt andra samma som näringsidkare. Marknadsdomstolen erinrade att det otillåtna inte om var annonseringen av barartiklar utan endast den del av annonserna som innebar reklam för spritdrycken. Marknadsdomstolen framhöll också att det stod bolaget fritt att på annonserade barartiklar använda annan utsmyckning än sådan som hänförde sig till spritdryck en som bolaget hade ett kommersiellt intresse att främja avsättningen av.

50 Begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam

Marknadsdomstolens avgörande 1989:10 Camel Adventures

Avgörandet gällde marknadsföring sällskapsresor under varumärket

av Camel Adventures. Frågan i målet var om marknadsföringen av under ett för cigaretter välkänt varumärke kunde anses utgöra resorna marknadsföring också tobaksvara och, om det bedömdes vara av en fråga sådan marknadsföring, den kunde stå i strid med om om anses kravet på särskild måttfullhet i tobaksreklarnlagen. Målet gällde alltså tillämpligheten bestämmelser i den numera av

tobaksreklarnlagen. Det där uppställda kravet på särskild upphävda

måttfullhet återfinns också i tobakslagens bestämmelser. Prövningen

i målet gällde frågan de aktuella reklarnåtgärdema över huvud

om kunde utgöra marknadsföring tobaksvara. Avgörantaget anses av en det har därför alltjämt aktualitet. Det reklamrnaterial hade använts vid marknadsföringen av som

utgjordes i facktidskrifter och resebroschyrer samt

resorna av annonser reklamfilmer visades på biografer. Sällskapsresorna marknadsförsom företaget Jambo Tours. Företaget hade i Sverige förmedlat des av försäljningen arrangerades ett italienskt reseföreav resorna, som av Användningen i reklamen logotypen för cigaretten Camel hade tag. av

skett enligt licensavtal mellan det företag som hade producerat resorna

och företaget Worldwide Brands Inc, alltjämt handhar licensiesom

ringen tobaksföretaget Reynolds varumärken, däribland Camel.

av Marknadsföringen hade utformats företaget McCann av resorna av

som också anlitas av Reynolds. KO i målet gällande reklamen avsedd att främja gjorde att var försäljningen cigaretten Camel. KO påtalade bl.a. att det i reklamen

av för sällskapsresorna hade använts logotype som för cigaretten samma Camel, det i annonseringen och filmreklamen användes ett att bildspråk påminde det traditionellt användes i som nära om som för cigaretten att kostnaderna för de omfattande reklamen samt

marknadsföringsinsatserna inte stod i rimlig proportion till det

ekonomiska sällskapsresorna kunde antas ha representerat intresse som reseföretag marknadsförde KO ansåg därför att för det som resorna. för Camel äventyrsresor måste ha syftat till att främja reklamen avsättningen inte bara utan även och främst av av resorna - cigaretten Camel. KO:s slutsats att reklamen för Camel äventyrsvar

cigarettreklam hade utformats i syfte att resor utgjorde förtäckt som restriktioner gällde för sådan reklam. Bedömd som kringgå de som

stred marknadsföringen enligt KO på ett flagrant sätt

cigarettreklam

mot reglerna för sådan reklam.

rättsliga grunden för KO:s talan i korthet följande. Enligt

Den var tobaksreklamlagen skulle särskild måttfullhet iakttas vid marknadstobaksvaror. Kravet särskild måttfullhet innebar enligt föring av Konsumentverkets riktlinjer utredningen tidigare har redogjort - som det otillåtet att marknadsföra tobaksvaror på för bl.a. att var -

Begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam

biografer. KO gjorde alltså gällande

att marknadsföringen av resorna

under varumärket Camel egentligen utgjorde tobaksreklam och att den var otillåten, eftersom reklamen visades på biografer. Beträffande den reklam som förekom i tidskrifter och i

broschyrer gjorde KO gällande

att annonserna var utformade på ett sådant sätt att de stred mot

Konsumentverkets riktlinjer och de därmed inte att var förenliga med

kravet på särskild måttfullhet.

Marknadsdomstolen konstaterade inledningsvis

att de omständig-

heter som KO hade åberopat i målet klart

tydde på att syftet med reklamen var att hos konsumenterna väcka starka associationer till cigaretter men att det inte räckte för reklamen att skulle kunna förbjudas. Marknadsdomstolen framhöll att de problem som var

förknippade med att ett och varumärke användes för flera

samma olika produkter hade diskuterats i förarbetena till

tobaksreklamlagen men att

någon närmare vägledning inte hade getts för hur dessa problem skulle lösas vid domstolens prövning frågor förbud vissa reklamav om mot förfaranden. Marknadsdomstolen konstaterade vidare att det i den aktuella reklamen bortsett från varumärket - Camel inte fanns -någon antydan om någon annan produkt än Att reklamen resor. i vissa avseenden liknade den förekom för cigaretten Camel som medförde enligt Marknadsdomstolen inte att reklamen intryck gav av att avse cigaretter.

Marknadsdomstolen fann att någon tobaksvara inte framhävdes i reklamen för resorna. Att den associationer till cigaretter gav berodde enbart på att varumärket Camel förekom i reklamen. Det hade enligt Marknadsdomstolen inte heller framkommit användningen att av detta varumärke för resor saknade verklig grund. Med

hänsyn till bl.a. dessa omständigheter drog Marknadsdomstolen slutsatsen förbud

att ett

för reklamen väsentligen skulle innebära begränsning

en av rätten att marknadsföra andra produkter än tobaksvaror under varumärket Camel. Enligt domstolen det tveksamt var om ett förbud av den

innebörden förenligt med var grundlagsregleringen av yttrande- och

tryckfriheten.

Förbudet skulle enligt Marknadsdomstolen dessutom stå i motsats till grundläggande principer i varumärkesrätten; Marknadsdomstolen

hänvisade beträffande denna fråga till yttrande

ett i målet av Ulf

Bernitz. Tobaksreklamlagen möjliggjorde därför inte ett ingripande

mot den reklam för resor som var aktuell i målet. KO:s förbudstalan

lämnades utan bifall. Två ledamöter Marknadsdomstolen av var

skiljaktiga och ville bifalla talan.

När det gäller innebörden de olika

av reklambegrepp som före-

kommer i sammanhanget bör det anmärkas att, i det yttrande som Ulf

Bernitz avgav i målet, begreppen förtäckt tobaksreklam

och smygre-

klam användes som beteckning för sådana marknadsföringsåtgärder som kunde anses innebära ett kringgående förbud

av eller restriktioner som gällde enligt Konsumentverkets riktlinjer.

Begreppen förtäckt

indirekt och förtäckt tobaksreklam

52 Begreppen

smygreklam behandlades synonymt i yttrandet. tobaksreklam och

Slutsatser

marknadsföring tobaksvara fordras För att det skall vara fråga om av

kommersiellt intresse att främja det dels att annonsören har ett av

dels varit avsedd att avsättningen av en tobaksvara, att annonsen

Utgången i de behandlade främja avsättningen av denna vara. nu

Marknadsdomstolen blev emellertid inte densamma. Det avgörandena i

förutsättningarna i målen avvek från varandra hänger samman med att

väsentliga och avgörande avseenden.

i två - det i Grant s whisky-fallet var ett företag Den ena skillnaden var att

koppling till whiskytillverkaren som stod bakom annonser-

med direkt

kommersiellt intresse att främja och därmed också hade ett av na

någon sådan koppling inte förelåg

avsättningen whiskyn, medan av

visas mellan arrangören resorna och eller i vart fall inte kunde av

Reynolds. Den andra skillnaden av betydelse var att

cigarettillverkaren

barartiklarna förekom ordet whisky i kombination det i annonserna för

vilket medförde att spritdrycken med samma

med namnet Grants

medan ordet cigarett över huvud taget framhävdes i annonsen, namn

inte förekom i reseannonserna.

på ett tydligt sätt fastställa

Avgörandena belyser svårigheterna att

i 12 § tobakslagen. När det gäller räckvidden reklamförbudet av

räckvidd i förhållande till sådana reklamformer som bestämmelsens

inarbetade för tobaksvaror eller innebär att varukännetecken som är

sådana används utanför tobaksområdet normalt förknippas med varor

kan följande konstateras.

fastställandet reklamförbudets räckvidd Det står klart att man vid av

huvudtyper marknadsföring med hjälp av måste skilja mellan två av

nämligen dels sådan marknadsföring som tobaksvarukännetecken,

eller representant för ett sådant härrör från ett tobaksföretag en

marknadsföring härrör från någon som inte företag, dels sådan som

någon koppling till ett tobaksföretag. har

tobaksbolag står bakom marknadsföring som innebär att en Om ett

marknadsförs under ett tobaksvarukänneän en tobaksvara annan vara stöd nuvarande bestämmelser

tecken, kan således ingripanden med av

kommersiellt intresse att främja i tobakslagen ske, om bolaget har ett

tobaksvara används i annonser. Ett avsättningen just den vars namn av

emellertid dessutom att tobaksvaran

sådant ingripande förutsätter

ordet cigarett förekommer i annonser framhävs i annonsen, genom att

Som framgår särskilt tydligt i Camel eller annat liknande sätt.

emellertid förenat med betydande svårigheter Adventures-fallet är det

marknadsföring tobaksvara enbart att fastställa att det rör sig om av

kännetecken är inarbetat för en den anledningen att ett som av marknadsföringen vara eller tjänst. tobaksvara används vid av en

Begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam 53

Om ett subjekt som är fristående i förhållande till ett tobaksbolag vidtar motsvarande marknadsföringsåtgärder saknas oftast möjlighet till ingripande enligt tobakslagens bestämmelser. Det går nämligen i dessa fall inte att fastställa att annonsören har ett kommersiellt intresse av att främja avsättningen av den tobaksvara vars namn förekommer i annonsen såvida inte tobaksvaran som sådan framhävs i annonsen. Som utredningen har redovisat i avsnitt 4.3.1 är det i regel inte tobaksbolag eller representanter för sådana bolag som står bakom marknadsföring som innebär att tobaksnamn exponeras i reklam för andra varor än tobaksvaror. Annonsörerna är i stället subjekt står som fria från tobaksbolag och som i licensavtal med ett sådant bolag har förvärvat rätten att använda tobaksnamnet för andra än tobaksvavaror ror eller för tjänster. Därmed saknas möjlighet att ingripa mot marknadsföringen med stöd av nuvarande bestämmelser i tobakslagen. Vad som har sagts nu gäller också när ett tobaksnamn används utanför tobaksområdet i kommersiella annonser i andra medier än de som anges i 12 § första stycket. Ingripanden mot sådan varukänneteckensanvändning vid marknadsföring i kommersiella annonser på t.ex. biografer kan alltså inte heller ske. När det gäller användning av kända tobaksnamn utanför tobaksområdet på annat sätt än i kommersiella annonser, t.ex. i butiker, restauranger etc. ges inte heller något utrymme för ingripanden mot marknadsföringen med stöd av bestämmelsen om kravet särskild måttfullhet i 12 § andra stycket. Inte heller i dessa situationer är det möjligt att fastställa att det är fråga om marknadsföring av tobaksvara. Det kan sammanfattningsvis konstateras att det enligt nuvarande lagstiftning ges små möjligheter att ingripa mot marknadsföring -oavsett om den förekommer i kommersiella annonser eller inte som -innebär att varukännetecken som är inarbetade för tobaksvaror används för andra varor eller för tjänster. Det gäller också användningen av varukännetecken som förknippas med andra varor än tobaksvaror men vars användningsområde har utsträckts till tobaks-

varor. Det innebär att det inte heller är fråga om marknadsföring av

tobaksvara i tobakslagens mening när t.ex. klockor marknadsförs under varumärket Cartier, trots att varumärket numera är välkänt som benämning också på cigaretter.

4.4.4 Produktplacering m.m.

Som har anförts i avsnitt 4.3.2 avses med produktplacering att varor eller tjänster efter överenskommelse används som rekvisita i t.ex. filmer. Vid produktplacering av tobaksvaror utnyttjas t.ex. cigaretter som rekvisita i filmer, videogram eller i program som visas i televisionen.

54 Begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam

Namnet cigaretten eller ñgurmärken och förpackningsutstyrslar som

förknippas med cigaretten kan därvid exponeras. Det möter svårigheter att med stöd av bestämmelserna i tobakslagen ingripa med generella förbud mot marknadsföring genom produktplacering. Det hänger med att det vid produktplacering samman normalt inte är fråga om marknadsföring i kommersiella annonser, vilket är förutsättning för att ett ingripande skall kunna göras med en stöd bestämmelserna i tobakslagen. Marknadsföring genom av produktplacering faller alltså i princip utanför begreppet kommersiell

annons. Det utmärkande för marknadsföring genom produktplacering i ljudradio- eller televisionsprogram är att den förekommer i vanliga under ordinarie programtid och inte under speciell annonstid. program Innehållet i sådana utgör oavsett om det rör sig om program direktsändning eller inte i regel inte kommersiell annonsering i den mening förutsätts för ingripanden enligt bestämmelsen i 12 § som första stycket tobakslagen. Det innebär i sin tur att programinnehâllet

omfattas bestämmelserna i YGL om skyddet för yttrandefriheten se

av t.ex. prop. 1990912149 s. 112 f.. Innehållet vanligt ljudradio- eller televisionsprogram kan i i ett undantagsfall sådant att programmet utgör en kommersiell vara I sådana fall naturligtvis möjlighet att ingripa mot annons. ges marknadsföringen med stöd bestämmelserna i tobakslagen och av marknadsföringslagen. Något behov av att med stöd av dessa be-

stämmelser kunna ingripa mot programinnehâllet i större utsträckning

än vad för närvarande är möjligt i syfte att motverka eventuell som tobaksreklam finns emellertid inte. Förekomsten av eventuell tobaksreklam i vanliga kan i de flesta fall förhindras enligt rtglerna program

för själva programverksamheten se t.ex. prop. s. 112 f..

a. Tobaksreklam på biografer omfattas inte av reklamförbudet i 12 § första stycket tobakslagen, endast gäller kommersiella som i tryckta skrifter och i ljudradio- och televisionsprogram. annonser Marknadsföring tobaksvaror något annat sätt än i kommersiella av i tryckta skrifter och i ljudradio- och televisionsprogram annonser omfattas begränsningar följer kravet på särskild måttñillhet av som av i andra stycket. Kravet särskild måttfullhet innebär bl.a. att

tobaksreklam biografer inte får förekomma se prop. 197778: 178

29 ff. och Konsumentverkets riktlinjer KOVFS 1986:2 avsnitt 4. s. Att bestämmelsen i 12 § andra stycket stöd för ingripanden mot ger marknadsföring tobaksvaror på annat sätt än i kommersiella annonav medför emellertid inte att det går att med stöd av måttfullhetsser, kravet generellt förbjuda produktplacering i filmer, även om det skulle fråga marknadsföring av en tobaksvara. Det hänger samman vara om med att medgivandet i YGL till lagstiftning med generella förbud mot tobaksreklam i de medier grundlagen omfattar, är begränsat till som reklam i kommersiella 1 kap. 12 första stycket YGL. annonser

Begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam 55

Som utredningen tidigare har nämnt förekommer det att namnet en tobaksvara nämns i tidningsartiklar. I regel omfattas inte heller sådana förfaranden begränsningarna i tobakslagen. Och det är av av samma orsak som att det inte ges möjlighet att ingripa mot produktplacering. Innehållet i redaktionell text faller således normalt utanför vad som är kommersiell annonsering och skyddas därmed fullt ut av bestämmelserna i TF om skyddet för yttrandefriheten i tryckta skrifter. Det gäller dock inte om ägaren eller utgivaren periodisk skrift av en i redaktionell text gör reklam för produkter

egna se prop.

1986872151 s. 53 f..

4.5 Vissa definitioner och

utgångspunkter

Det kan enligt utredningens uppfattning sättas i fråga det är

om

möjligt att på ett tydligt och ändamålsenligt sätt definiera de begrepp

som används för att beskriva de reklamförfaranden med som avses

utredningsuppdraget. Det är därför tvivelaktigt om man bör utgå från

dessa begrepp vid en prövning de lagliga förutsättningarna för av att

ingripa mot dem genom lagstiftning.

Som framgår av redogörelsen i de föregående avsnitten förekommer

det för det första flera olika reklambegrepp direkt, indirekt, öppen,

förtäckt och dold tobaksreklam samt smygreklarn för tobaksvaror

som inte kan klart avskiljas från varandra. Dessutom behandlas vissa av dessa begrepp t.ex. smygreklarn för tobaksvaror och förtäckt tobaks-

reklam uppenbarligen synonymt. Till detta kommer att vissa begrepp kan sammanblandas med beteckningar på helt andra företeelser; det

finns t.ex. en uppenbar risk att begreppen direkt tobaksreklam och direktreklam för tobaksvaror helt skilda företeelser - som avser -sammanblandas. Det kan tilläggas att ordbildningar indirekt direkt som

tobaksreklam skulle mindre tillfredsställande språkliga

vara ur rent

aspekter. Redan av dessa skäl finns det anledning att sätta i fråga

användningen av de återgivna begreppen.

De försök till distinktion mellan begreppen har gjorts visar

som också svårigheterna att ett tillfredsställande sätt klargöra eventuella skillnader i betydelsen. Att göra åtskillnad mellan begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam skulle form indirekt - som vara en av reklam med hänsyn till om det i det enskilda fallet kan -- anses föreligga ett syfte hos näringsidkaren annonsören att främja avsättningen av en tobaksvara speglar inte innebörden begreppet av

reklam på ett korrekt sätt; redan i själva reklambegreppet ligger

nämligen att ett syfte att främja avsättningen den annonserade av varan är för handen. Och det är knappast ändamålsenligt att låta reklambegreppet ha olika innebörd beroende på vilken med vara som avses reklamâtgärderna.

56 Begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam

Med hänsyn till de redovisade omständigheterna anser utredningen det inte är ändamålsenligt att utgå från de angivna begreppen i den att fortsatta framställningen, och utredningen har därför valt att vid sina överväganden i det följande inte använda sig av något av dem för att beskriva de åtgärder eventuellt bör bli föremål för restriktioner som lagstiftning. Utredningen kommer i stället att med utgångsgenom

punkt från vad förstås med reklam och annan marknads-

som annars föring pröva de förfaranden omfattas av uppdraget bör om som

komma i fråga för sådan lagstiftning.

Vad har innebär att begreppet tobaksreklam och det som sagts nu vidare begreppet marknadsföring tobaksvaror förbehålls sådan av reklam eller marknadsföring öppet avser tobaksvaror och annan som främja avsättningen sådana Är ett sådant som sker i syfte att av varor. syfte inte för handen är det enligt denna definition inte heller fråga om tobaksreklam i egentlig mening. En lagstiftning som syftar till att inskränka möjligheten att använda tobaksnamn vid marknadsföring av andra och tjänster kan för att få avsedd effekt därför inte ta varor av sikte på tobaksreklam sådan. Utredningen återkommer i avsnitt som 14 till de alternativ kan komma i fråga vid utfominingen av en som

sådan lagstiftning.

I avsnitt 13 behandlas frågan eventuella restriktioner för de om övriga reklamformer anges i direktiven. som

5 Närmare

om utredningsuppdraget

5.1 Vilka reklamformer omfattas

av uppdraget

Den sedan den 1 juli 1994 gällande lagstiftningen angående tobaksreklam förbjuder användningen kommersiella i vissa av annonser

medier vid marknadsföringen tobaksvaror. Marknadsföringsåtgär-

av der avseende tobaksvaror i andra former än i kommersiella annonser omfattas emellertid inte av reklamförbudet.

Marknadsföring av tobaksvaror annat sätt än i kommersiella

annonser begränsas av andra bestämmelser i tobakslagen. Sålunda skall en näringsidkare vid marknadsföring tobaksvaror till konsuav menter på något annat sätt än i kommersiella i tryck, i annonser ljudradio- eller i televisionsprograrn iaktta särskild mâttfullhet. Som redan har sagts har den närmare innebörden av det uttrycket preciserats i Konsumentverkets riktlinjer för tillämpningen den av numera upphävda tobaksreklamlagen. Enligt riktlinjerna innebär kravet särskild mâttfullhet bl.a. att vissa reklarnåtgärder t.ex. utomhusreklam, direktreklam och reklam biografer inte får förekomma, medan andra, tillåtna reklamât- -

gärder skall vara föremål för begränsningar i fråga utfornmingen.

om Det gäller reklamåtgärder på t.ex. säljställen. Skyltar, kläder, askfat m.m. med tobaksreklam får således förekomma i butiker, på restauranger och andra säljställen, om reklamåtgärderna uppfyller kravet på särskild mâttfullhet. Utredningens direktiv innefattar inte i sig något uppdrag att utreda om även dessa reklamfonner bör vara föremål för ytterligare restriktioner. Enligt direktiven står det emellertid utredningen fritt att ta upp ytterligare aspekter kring frågan indirekt tobaksreklam än de om som uttryckligen anges. Som framgått av de föregående avsnitten är det komplicerat att klart avgränsa den tobaksreklam som avses med utredningsuppdraget från andra former av tobaksreklam inte omfattas det nuvarande som av förbudet i tobakslagen. Med hänsyn härtill utredningen att det anser finns skäl att i vart fall i begränsad omfattning något uppehålla - sig vid de reklamformer för närvarande inte omfattas förbudet som av i tobakslagen och som enligt vad tidigare har sagts inte heller som innefattas i utredningsuppdraget. Utredningen kommer dock inte att

utforma förslag till lagstiftning med restriktioner i fråga dessa

om reklamformer.

58 Närmare om utredningsuppdraget

5.2 Vissa andra reklamformer

5.2.1 Allmänt

Utredningens analys de reklamformer i fråga om vilka utredningen av i utforma förslag till restriktioner, har gett vid handen

har uppdrag att

det finns vissa svårigheter när det gäller att skilja dessa reklamatt från andra reklamformer inte omfattas av förbudet mot former som

tobaksreklam är föremål för begränsningar som följer av

men som på särskild måttfullhet. Utredningen kommer i det följande att kravet översiktligt beröra några de reklamformer som sålunda faller endast av

utanför utredningsuppdraget.

träffas kravet på särskild mâttfullhet i 12 §

De åtgärder som av

tobakslagen är åtgärder innebär marknadsföring av andra stycket som något sätt än i kommersiella annonser i tryckta tobaksvaror annat eller televisionssändningar. I förarbetena till

skrifter och i ljudradio-

tobaksreklamlagen prop. 197778:178 anges

den numera upphävda

kravet på särskild måttfullhet gäller vissa av reklamens spridningsatt

inte har godtagbara, olämpligt innehåll i reklam-

vägar som ansetts förts fram på tillåtna vägar samt vissa andra marknadsbudskap som

har ansetts olämpliga mot bakgrund av föringsmetoder som som bestämmelsens syfte. Säljaktiviteter bedrivs på ett påträngande,

som övertalande sätt har ansetts stå i motsats till

uppsökande eller reklamâtgärder uppfyller kravet på särskild måttfullhet.

som

5 .2 2 Sponsring

.

innebär tobaksföretag ekonomiskt bidrar till evenemang

Sponsring att

exempelvis kulturellt eller sportsligt slag. Flera stora tobaksföretag av biltävlingar. Bestämmelserna i tobaksla-

har ägnat sig sponsring av

reglerar inte denna reklamform särskilt. Däremot innebär kravet gen särskild måttfullhet skall iakttas vid marknadsföringen av

på att

tobaksnamnet inte får förekomma t.ex. affischer på tobaksvaror att framträdande det strider mot måttfullhetskriteriet. ett så sätt att

5.2.3 Promotion

innebär tobaksföretag till exempelvis restauranger delar

Promotion att förkläden med tobaksnarrmet. Namnet kan också ut askfat, m.m. tändare eller andra artiklar i samband med mässor eller förekomma heller denna reklamforrn regleras särskilt i tobakslagen. liknande. Inte innebär måttfullhetskriteriet emellertid

Liksom i fråga om sponsring begränsade. Förfaranden

att möjligheterna till promotionverksamhet är

Närmare utredningsuppdraget 59

om

som exempelvis innebär att artiklar med tobaksnamn delas ut gratis till konsumenter anses i princip strida kravet på särskild mot måttfullhet.

5.2.4 Skyltreklam på säljställen

m.m.

När det gäller utomhusreklam i princip inte - som är tillåten medges enligt Konsumentverkets riktlinjer

ett undantag i fråga om

tobaksreklam vid säljställen. Tobaksreklam på skyltar,

förpackningar,

säljpersonalens kläder och i anslutning till säljställen m.m. är

således enligt nuvarande lagstiftning tillåten, under förutsättning att innehållet i reklambudskapet och placeringen reklamen

av inte strider mot kravet på särskild måttfullhet. En särskild instans, Detaljhandelns

Tobaksskyltningsrád, granskade tidigare att skyltningen vid säljställen var förenlig med detta krav. Rådets verksamhet avvecklades i samband med att verksamheten i Tobaksbranschföreningens granskningsnämnd

upphörde den l juli 1995.

6 Utgångspunkter för utredningens fortsatta överväganden

En reglering av de reklamformer omfattas utredningsuppdraget

som av aktualiserar ett flertal frågor förenligheten sådan reglering om av en med annan lagstiftning. Det gäller bl.a. förenligheten med dels grundlagsregleringen av yttrande- och tryckfriheten, dels nationella och internationella bestämmelser på varumärkesrättens område. Enligt direktiven har utredningen att särskilt analysera dessa frågor. I direktiven för utredningen sålunda att den skall analysera det anges nuvarande rättsläget och särskilt pröva frågan mot bakgrund av bestämmelserna i TF, YGL och den varumärkesrättsliga lagstiftningen samt med hänsynstagande till Sveriges internationella åtaganden det

immaterialrättsliga området. Vid en prövning av förutsättningarna för en lagstiftning på området måste EG-rättsliga normer också beaktas.

Enligt utredningens uppfattning finns det i sammanhanget också anledning att belysa frågan ett förbud mot de reklamformer om som anges i direktiven eventuellt skulle komma i konflikt med grundlagsregleringen av egendomsskyddet i 2 kap. regeringsformen RF. Vid prövningen av förenligheten ett förbud mot vissa reklamav

former med grundlagsregleringen yttrandefriheten och skyddet för

av egendom bör också beaktas regleringen motsvarande rättigheter i av Europakonventionen, sedan den 1 januari 1995 gäller lag i som som Sverige enligt lagen 1994:1219 om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna prop. 1993941117, bet. 199394:KU24, rskr. 199394:246.

7 N

ägot om Europakonventionen

7. 1 Allmänt

Europakonventionen har redan innan den införlivades med den svenska rättsordningen utgjort en grundläggande rättsakt för svenskt vidkommande när det gällt skyddet för de mänskliga fri- och rättigheterna. Den interna rätten har dessutom successivt till anpassats de krav som Europakonventionen ställer. Konventionens fri- och

rättighetsskydd

utgör också en del av de allmänna rättsprinciper ingår i EG-rätten som

och som har betydelse för svensk rätt i och med det svenska

EU-

medlernskapet. Flertalet länder som är anslutna till Europakonventionen har dessutom inkorporerat konventionen

som en del av den interna rätten. Bl.a. dessa omständigheter har motiverat att också

Sverige införlivat konventionen med den nationella rättsordningen. Eftersom Europakonventionen har inkorporerats

nu i svensk rätt

finns det särskilda skäl att pröva förutsättningarna för förbud

ett mot

tobaksreklam i ljuset bestämmelserna i konventionen. De bestäm-

av melser som här är intresse är de reglerar dels till av som rätten yttrande- och åsiktsfrihet och rätten att ta emot och sprida uppgifter

och tankar artikel 10, dels rätten till egendom artikel 1 idet första tilläggsprotokollet 1952.

7.2 Den konstitutionella

ställningen

Europakonventionen har införlivats med den svenska rättsordningen genom att konventionstexten har inkorporerats i svensk rätt

genom

vanlig lag. Regler om mänskliga fri- och rättigheter kan visserligen sägas vara av sådan vikt att de rätteligen hör hemma i grundlag. I

en

lagstiftningsärendet framhölls emellertid att det i 2 kap. RF finns

en

omfattande reglering fri- och rättigheter i av som stor utsträckning är inspirerad av Europakonventionen. Man ville därför undvika den dubbelreglering på samma konstitutionella nivå vissa rättigheter och

av

av hur dessa får inskränkas, som en inkorporering konventionen pâ

av grundlagsnivâ skulle innebära prop. 199394:117 36. s. Generellt sett bör det inte finnas några motsättningar mellan bestäm-

melserna i konventionen och inhemsk lagstiftning.

Det har emellertid

ansetts inte kunna uteslutas att sådana motsättningar kan komma

att

sättas i fråga i vissa, sällsynta fall. För att eliminera risken för

en

konflikt mellan sinsemellan motstridiga lagregler och för markera

att

64 Något Europakonventionen

om

konventionens betydelse, har det i 2 kap. 23 § RF införts en bestäminnebär lag eller föreskrift inte får meddelas melse som att en annan med konventionen. Bestämmelsen är således riktad till lagstiftai strid den kan också få betydelse för domstolar och andra rättsren, men Om inhemsk föreskrift skulle beñnnas

tillämpande myndigheter. en

bestämmelse i konventionen, kan domstolen eller den strida mot någon

rättstillämpande myndigheten med stöd av lagprövningsregeln i

ll kap. 14 § RF underlåta att tillämpa föreskriften.

anmärkas Europakonventionens tillämpning i Sverige

Det bör att

till lagprövningsfråga. Konventionen har inte inte är begränsad en ren

grundlags Det förhållandet ändras inte av bestämmelsen getts status. § RF. Det innebär konflikt mellan konventionen och i 2 kap. 23 att en inhemsk lagstiftning måste lösas lagtolkning eller med annan, genom

rättstillämpningsmetoder, inte konflikten är av det hjälp av om uppenbara slag som förutsätts i lagprövningsregeln.

Förhållandet till 2 RF

7.3 kap.

risk för konflikt mellan Europakonventionens bestämrnel-

Någon större

2 kap. RF, behandlar de grundläggande fri-

ser och reglerna i som rättigheterna, föreligger knappast. För det första är det stora och fri- och rättigheter omfattas skydd gemensamma enligt flertalet som av

För det andra kompletterar regelverken varandra

de två regelsystemen.

skulle enligt grundlagen och konventionen. om inte samma skydd ges

övrigt också TF:s och YGL:s förhållande till bestäm-

Det gäller för konventionen. En sådan komplettering kan bli aktuell be-

melserna i

fri- och rättigheter följer regleringen i TF

träffande dels de som av

där det i svensk grundlag i vissa avseenden och YGL, skydd som ges längre det i konventionen, dels egendornsskyddet i

går än som ges i något avseende sträcka sig längre än

Europakonventionen som synes

motsvarande bestämmelse i RF.

situationer dessa, där alltså inte skydd ges enligt de

I som samma tvâ regelsystemen, är det den regel det starkaste skyddet som som ger fri- och rättigheterna i det enskilda fallet

avgör hur långt skyddet för

Den enskilde får således åberopa den regel som i en sträcker sig.

situation skänker det starkaste skyddet. På motsvarande sätt är given bunden i lagstiftningsarbetet beakta begränsningar enligt lagstiftaren att såväl grundlagen som Europakonventionen.

8 Grundlagsregleringen av yttrande-

friheten och motsvarande

reglering i Europakonventionen

8.1 Skyddet för yttrandefriheten i grundlagen

8.1.1 Allmänt

Bestämmelser om yttrandefriheten finns dels i RF, dels i TF och YGL. I 2 kap. l § RF föreskrivs bl.a. att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller bild eller annat sätt meddela

upplysningar samt uttrycka

tankar, åsikter och känslor. RF innehåller också regler under vissa

förutsättningar

som - -

medger att det sker begränsningar yttrandefriheten.

av Enligt 2 kap.

12 § RF får en begränsning av yttrandefriheten göras endast för

att tillgodose ändamål är godtagbart i demokratiskt som ett samhälle, och

begränsningen får inte gå utöver vissa angivna gränser. Enligt bestäm-

melsen i 2 kap. 13 § RF särskilt friheten anges att att yttra sig i näringsverksamhet får begränsas. I de nu återgivna bestämmelserna i RF endast anges ramen för den grundlagsfästa yttrandefriheten. Mot bakgrund de allmänna av stadganden om yttrandefrihet i RF utvecklas dess närmare innebörd i TF när det gäller yttrandefriheten i tryckta skrifter och i YGL när det gäller

yttrandefriheten i vissa andra framställningar. I 2 kap.

l § andra stycket RF föreskrivs sålunda att beträffande tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar av

rörliga bilder samt ljudupptagningar gäller vad föreskrivet

som är i TF och YGL.

8.1.2 Möjligheten att begränsa yttrandefriheten enligt

RF

Som redan har nämnts ges enligt 2 kap. 12 § RF möjlighet att genom vanlig lag begränsa de rättigheter däribland yttrandefriheten - - som

anges i 2 kap. l § RF. En sådan begränsning får enligt de allmänna begränsningsföreskrifterna i 12 § andra stycket göras endast

för att tillgodose ändamål är godtagbart i demokratiskt samhälle, som ett och begränsningen får aldrig utöver vad är nödvändigt som med hänsyn till det ändamål har föranlett den. Begränsningen får inte som heller

66 Grundlagsregleringen yttrandefriheten

av

långt den utgör hot mot den fria åsiktsbildningen. sträcka sig så att ett

intressen med hänsyn till vilka inskränkningar i l 13 § anges de

och informationsfriheten får göras. Bl.a. föreskrivs

yttrandefriheten friheten sig i näringsverksamhet får begränsas.

det att att yttra

infördes år 1976 i samband med att det i RF intagna

Paragrafen

medborgerliga fri- och rättigheterna utvidgades och skyddet för de

förstärktes i förhållande till vad som tidigare gällde prop.

197576:KU56 och 197677:KU1 samt rskr. 197576:209, bet.

l97576:414 och 197677:2. En uppgifterna i det lagstiftnings-

av

föranledde grundlagsändringen att utforma materiella

ärende som var

möjligheterna vanlig lagstiftning inskränka

gränser för att genom

yttrandefriheten a. prop. s. 106. lagstiftning med begränsningar friheten att yttra Medgivandet till av

innebär bl.a. det är möjligt att ingripa mot

sig i näringsverksamhet att

i kommersiell reklam. Eftersom sådan reklam till övervägan-

yttranden

i tryckt skrift eller i andra medier, och därmed de del förekommer

betydelsen bestämmelsen i 13 §

regleras i TF respektive YGL, är av

jfr 1975762209 108 och Petrén

förhållandevis begränsad prop. s. Ragnemalm s. 76.

a.a. -

8.1.3 Yttrandefriheten i tryckta skrifter

grundläggande beståndsdelar i tryckfriheten

l 1 kap. l § TF anges som

några allmänna organ i förväg varje medborgares rätt att utan av skrifter, för innehållet i skrift kunna åtalas lagda hinder ge ut att domstol och inte kunna straffas för innehållet i endast inför laglig att

skrift än detta strider mot tydlig lag. tryckt annat om

vidare det till säkerställande av ett fritt l bestämmelsen anges att

allsidig upplysning skall stå varje svensk meningsutbyte och en

med iakttagande de bestämmelser som är medborgare fritt att, av

skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt meddelade i TF till

tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar skrift yttra sina

och underrättelser i vilket ämne som helst. Det

samt meddela uppgifter fritt meddela uppgifter och underrättelser i

skall också stå envar att

för offentliggörande i tryckt skrift till författare

vad ämne som helst

upphovsman till framställning i skriften, eller annan som är att anse

för skriften finns särskild redaktion, till till skriftens utgivare eller, om

för yrkesmässig förmedling nyheter eller

denna eller till företag av

andra meddelanden till periodiska skrifter.

inte får förekomma. Förbu-

TF bygger på bl.a. principen att censur

2 § TF. Där att någon tryckningen det mot censur finns i 1 kap. anges

skrift eller något förbud mot tryckning av

föregående granskning av

förekomma. Enligt bestämmelsen är det inte heller sådan inte får

allmänt att grund av skrifts tillåtet för myndighet eller annat organ

åtgärd inte äger stöd i TF hindra tryckning

innehåll genom som - -

Grundlagsregleringen yttrandefriheten

av 67

eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten.

Av 1 kap. 3 § TF framgår vidare att, för missbruk tryckfriheten

av eller för medverkan däri, inte någon får i ordning eller i annan annat fall än TF bestämmer tilltalas eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet eller skriften konfiskeras eller läggas under beslag. De bestämmelser i 1 kap. 3 § är bl.a. de som avses som finns i 7 kap. 4 § och som reglerar vad är otillåtet yttrande i tryckt skrift som och därmed utgör missbruk tryckfriheten. Vidare bestärnrnelav avses serna i 8 kap. om ansvarighet och bestämmelserna i 9--12 kap. om tillsyn och åtal, särskilda tvångsmedel, enskilda anspråk och om rättegången i tryckfrihetsmål.

T rjyckfriheten och reklamen

TF innehåller endast några få uttryckliga bestämmelser begränsar som

tillämpningsområdet i fråga reklam, 1 kap. 9

om se t.ex. Förhållandet mellan TF och den kommersiella reklamen har i övrigt lämnats i huvudsak oreglerat.

Frågan om TF :s tillämplighet kommersiell reklam i tryckt skrift

har belysts vid flera tillfällen. Den behandlades naturligtvis vid TF:s tillkomst SOU 1947:60 och 1948:230 har prop. men också varit föremål för överväganden i flera

lagstiftningssammanhang efter det.

Den behandlades t.ex. i förarbetena till såväl

marknadsföringslagen prop. 1970:57 de ändringar i TF gjordes år

som som 1974 prop. 1973:123. Frågan gränserna för TF:s räckvidd i fråga om om den kommersiella reklamen diskuteras också i förarbetena till vissa

ändringar av grundlagsskyddet för tryckta skrifter prop.

198687: 151

och i förarbetena till den marknadsföringslag träder i kraft

nya som den 1 januari 1996 prop. 1994952123. Det har sålunda gjorts flera försök lagstiftning att genom skapa

klara regler för TF:s tillämplighet på reklam.

Såväl Massmedieutredningen SOU 1972:49 och SOU 1975:49 Yttrandefrihetsutredsom

ningen SOU 1983:70 försökte att göra gränsdragning mellan

en

tryckfriheten och reklamen. Båda utredningsförslagen byggde samma principiella inställning, nämligen att all reklam skulle falla

under grundlagens bestämmelser men att det samtidigt i grundlagen

skulle öppnas möjlighet till ingripanden med stöd

av regler i vanlig lag

mot vissa effekter av kommersiella yttranden. I det lagstiftningsärende

som följde Yttrandefrihetsutredningens betänkande förutsågs det

att alltjämt kunde finnas problem området jfr l98687:151 prop. s. 50 f..

Att det i princip saknas regler författningsmässigt klargör

som grundlagens tillämplighet reklamen beror bl.a. de svårigheter som är förenade med att utforma hållbar rättslig reglering på en området. Som redan har sagts har det presenterats flera utredningsför-

68 Grundlagsregleringen av yttrandefriheten

angående den rättsliga regleringen TF och reklamen. Dessa slag av emellertid mött kritik. Kritiken har i huvudsak gått ut på förslag har den detaljerade reglering har föreslagits begränsar att man genom som med stöd vanlig lag ingripa mot företeelser i den möjligheterna att av

kommersiella reklamen framstår som icke godtagbara men som

som

inte berör det område TF är avsedd att skydda se t.ex. prop.

som

1986872151 s. 49. l kap. 3 § TF är TF exklusivt tillämplig när det Som framgår av fria ordet, det sker meddelande i gäller missbruk av det om genom Under förarbetena till TF intogs emellertid den ståndtryckt skrift. räckvidden den bestämmelsen beroende av en

punkten att av var

syftet med TF sådant det har kommit till uttryck i tolkning av

l kap. l TF inte fullt reglerar frågan om ansvar för

Uppfattningen att ut

tryckt skrift har efter TF:s tillkomst knappast satts i framställningar i gjorts gällande rättsutvecklingen har klarlagt fråga. Det har bl.a. att exklusivitet är begränsad till missbruk av tryckfriheten som att TF:s Det innebär ett meddelande som är

art av yttrandefrihet. att

en i hänseende än ett överskridande av gränserna

lagstridigt annat som

utanför TF:s regler lagföring och straff;

för yttrandefriheten, faller om alltså ingripande ske med stöd regler i vanlig lag.

i sådana fall kan av allt bruk tryckta skrifter har kommit till Att TF inte reglerar av det har ansetts möjligt att i viss utsträckning uttryck bl.a. genom att vanlig lag meddelanden kommersiell natur ingripa med stöd av mot av

i tryckt skrift prop. 1973:123 s. 39 f..

Marknadsföringslagen innehåller regler bl.a. vitesförbud för om otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. reklamâtgärd som är i lagen gäller också reklam i tryckt skrift Eftersom bestämmelserna tryckfrihetens förhållande till reklamen ägnades var det naturligt att

viss uppmärksamhet vid lagens tillkomst. till den tidigare gällande marknadsföringslagen prop.

I förarbetena

grunden för att ingripande mot reklam

1970:57 anfördes det bl.a. att kunna ske utan stöd i TF var att det i tryckt skrift tidigare hade ansetts kommersiell natur som inte hade att rörde sig om åtgärder av rent eller åsiktsbildningen i samhället. Som

göra med nyhetsförmedlingen

reglerna i lagen framhölls det att de

bakgrund till de föreslagna

i tryckt skrift reglerna föreslogs att gälla,

ingripanden mot reklam som

framställningar hade rent kommersiella tog sikte sådana som föremål. Det underströks särskilt att de föreslagna förhållanden till

möjligheterna ingripa med vitesförbud mot reklamåtgärder som var

att användas reklam i tryckt skrift som otillbörliga inte borde kunna mot allmänheten förmedla vissa allmänna värderingar inriktad att till var allmänna beteende i viss riktning.

eller påverka dess

gjordes i förarbetena till marknadsföringslagen De uttalanden som

i första hand förhållandet mellan tryckfriheten

tog naturligtvis sikte reklam i tryckt skrift föreslogs och de regler ingripande mot som om

SOU 1995:l 14 Grundlagsregleringen av yttrandefriheten 69

i propositionen. I förarbetena till de ändringar gjordes i TF år som 1974 prop. 1973: 123 framhölls det att uttalandena vid tillkomsten av

marknadsföringslagen emellertid också uttryck för betydelsefull

gav en

uppfattning i fråga om yttrandefriheten i tryckt skrift. Vad avsågs

som var uppfattningen att ingripanden utanför TF:s reklamâtram mot

gärder i vidare mån än marknadsföringslagen medger,

får ske endast

när fråga är framställningar är utpräglat kommersiell

om som av natur och har rent kommersiella förhållanden till föremål och sålunda som

inte avser nyhetsförmedling eller åsiktsbildning det slag

av som TF :s regler syftar till att värna.

Sammanfattningsvis kan följande konstateras. Utanför TF:s syfte

faller att skydda näringsidkares ekonomiska intressen. Stadgandet i

1 kap. 3 § TF om förordningens straff- och processrättsliga exklusivi-

tet anses därmed inte hindra att regler medger ingripanden som mot reklam meddelas i vanlig lag. Det råder enighet int.ex. om att

gripanden i efterhand mot framställningar är klart kommersiell

som av natur och har rent kommersiella förhållanden till föremål kan göras

utanför hinder av bestämmelserna i TF framställningarna är otill-

om , börliga mot konsumenter eller näringsidkare. Föreskrifter med förbud

mot viss marknadsföring i bl.a. tryckta skrifter finns också i lagen

1978:800 om namn och bild i reklam. Det har vidare möjligt ansetts

att i vanlig lag föreskriva informationsskyldighet i reklamrnedde-

om landen och andra meddelanden kommersiella förhållanden. om I viss utsträckning skyddas den kommersiella reklamen emellertid fullt ut av TF :s bestämmelser. Det gäller bl.a. när reklamrneddelandet

kan hänföras till nyhetsförmedlingen eller åsiktsbildningen i samhället

se prop. 1994952123 s. 85. Detta framgår av bl.a. rättsfallet NJA

1975 s. 589, som gällde frågan TF:s tillämplighet löpsedlar

om avsedda för anslagstavlor. Högsta domstolen uttalade löpsedel att en inte kan jämställas med sedvanlig eller kan en annons annars sägas vara av utpräglat kommersiell natur med rent kommersiella förhållan-

den till föremål av den anledningen att den utgör viktigt led i

ett

marknadsföringen av tidningen. Enligt Högsta domstolen är

en löpsedel typiskt sett att uppfatta led i den nyhets- och som ett

âsiktsförmedling som TF avser att skydda jfr även NJA 1977 751.

s.

Undantagen i TF för meddelanden i kommersiella avseende

annonser vissa varor m.m.

F rån TF:s tillämpningsområde har uttryckligen undantagits kommersi-

ella annonser som avser bl.a. vissa Enligt l kap. 9 § TF gäller varor. sålunda utan hinder TF vad i lag är stadgat förbud - av - om mot

kommersiell annons i den mån används vid marknadsföring

annonsen

av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror punkten 1. Vidare gäller

utan hinder av TF vad i lag är stadgat förbud kommersiell om mot

70 Grundlagsregleringen yttrandefriheten

av

meddelas till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelse annons som

anslutning till Europeiska gemenskaperna punkten 2.

som följer av

Undantaget i 1 kap. 9 § 1

från TF:s tillämpningsområde för kommersiella annonser

Undantaget

tobaksvaror infördes ändring i TF år 1974. avseende bl.a. genom en

det infördes uttrycklig inskränkning i TF:s Bakgrunden till att en

tillämpningsområde i detta hänseende var följande.

frågan TF:s tillämplighet reklam har, som När det gäller om

redogörelsen grunduppfattningen varit den att TF

framgått av ovan,

frågan för framställningar i tryckt inte fullt ut reglerar om ansvar

det gäller reklam har det inte gjorts någon klar gränsskrift. När

mellan vad omfattas TF:s regelsystem och vad som dragning som av

utanför. Reklammeddelanden har emellertid i regel inte ansetts faller

utnyttjande tryckfriheten i egentlig mening. Efterhands-

innebära ett av

i tryckt skrift har alltså ansetts kunna ske med

ingripanden mot reklam

i marknadsföringslagen och utan hinder av stöd av bestämmelserna

ingripandena begränsas till sådana framställ-

bestämmelserna i TF, om

har kommersiella förhållanden till föremål. ningar som rent

tveksamt vissa, särskilda åtgärder Däremot har det ansetts mera om

med bestämmelserna i TF. Det gäller t.ex. generella

är förenliga

förbud kommersiell reklam för vissa varor eller begränsning av

mot skrifter l98687:151 53.

reklamens volym i tryckta se t.ex. prop. s.

åtgärd innebär att reklam Det har därvid gjorts gällande att en som

inskränks den anledningen att den avser viss vara förbjuds eller av

den yttrande- och informationsfrihet

skulle innebära ett angrepp mot

1973:123 42. För att undanröja denna TF skall värna prop. s. som gjorts särskilt undantag i fråga om förbud tveksamhet har det i TF ett

kommersiella för bl.a. tobaksvaror. mot annonser

anfördes bl.a. det grundlagsskydd för den I lagstiftningsärendet att

och den fria åsiktsbildningen som TF avser

fria nyhetsfönnedlingen

behövde ha sådan omfattning att det utgör hinder mot att skapa inte en

försöka begränsa förbrukningen av skadliga samhällets strävanden att

I den mån starkt samhällsintresse kräver det, eller olämpliga varor. ett

ingripa kommersiell reklam bör det finnas möjligheter att mot rent

främja avsättningen av sådana också det skälet att den avser att av det kunde sägas föremål för tvekan om Med hänsyn till att vara varor. sådan reklam förenlig med TF i

ingripanden av generell art mot var dåvarande utformning ansåg att ändring av grundlagen

dess man en

borde övervägas a. prop. s. 43.

emellertid inte komma i fråga att från TF undanta alla Det kunde

skrift avsåg tobak och som kunde anses

uppgifter i tryckt som

konsumtionen sådana främjades. Det var innebära att av varor

mellan vad omfattas och vad som faller väsentligt att gränsen som av

Grundlagsregleringen av yttrandefriheten 71

utanför TF bestämdes så att journalistiken inte drabbades. Endast meddelanden som har rent kommersiell karaktär undantogs därför

TF:s exklusiva tillämpning. Avgränsningen gjordes i lagtexten

genom uttrycket kommersiell annons a. 46. prop. s. Undantaget i punkten 1 innebär att förbud mot kommersiell tobaksreklam kan ges genom lagbestämmelser direkt riktar sig till som

annonsörer, tidningsföretag m.fl. Utan hinder l kap. 3 § TF kan

av

det alltså i vanlig lag föreskrifter straffpåföljd och eventuell

ges om annan rättsverkan av överträdelse av ett förbud och skall om vem som vara ansvarig. Det föreligger inte något hinder att låta t.ex. annonsören träffas av påföljd. Att överträdelse ett reklamförbud inte utgör av tryckfrihetsbrott innebär att TF:s regler tillsyn, åtal och rättegång om i tryckfrihetsmål inte är tillämpliga. Ordet förbud i lagtexten täcker naturligtvis också sådant vitesett sanktionerat förbudsförfarande enligt bestämmelserna i marknadsföringslagen som enligt nuvarande regler gäller för överträdelser av reklamförbudet i tobakslagen. Undantaget i TF ger emellertid inte stöd för någon form förav

handsgranskning av en skrift. TF:s regler författares och

om upp-

giftslämnares anonymitet är delvis också tillämpliga. Bl.a. gäller inte

bestämmelserna om frågeförbud i 3 kap. 2 § vid ingripande tryckt mot

skrift med stöd av bestämmelserna i marknadsföringslagen eftersom

det vid sådana ingripanden inte är fråga om mål som rör tryckfrihetsbrott. Anonymitetsskyddet enligt 3 kap. 1 § viker alltså för skyldigheten att vittna i mål om överträdelse förbudet mot tobaksreklam. av Det bör framhållas att, överträdelse reklamförbudet i om en av tobakslagen samtidigt skulle innebära missbruk tryckfriheten, TF av naturligtvis är tillämplig i det avseendet.

Undantageti I kap. 9 § 2

Undantaget i 1 kap. 9 § 2 infördes genom en lagändring trädde som i kraft den 1 december 1994 prop. 199394:ll4, SFS 1994:1376.

Bakgrunden var att Grundlagsutredningen SOU 1993: 14 hade funnit

att rätten till reklam i några EG-direktiv begränsas till skydd för hälsa eller miljö. Det gäller dels några direktiv förbjuder reklam som som på olika sätt kan vara vilseledande eller missvisande, dels ett par

direktiv som förbjuder all marknadsföring visst slag eller för viss

av produkt. Direktivet 73404EEG innehåller sålunda krav på förbud ett mot all marknadsföring av tvättmedel som innehåller tensider viss av beskaffenhet. I propositionen 199394:114 anfördes att de krav ställs pä som förbud mot vilseledande reklam i och för sig borde kunna uppfyllas

genom den svenska, generella marknadsföringslagstiftningen. Den

lagstiftningen gav emellertid möjlighet att ingripa först i efterhand,

72 Grundlagsregleringen yttrandefriheten

av

reklamen väl hade publicerats. Det ansågs inte heller klart dvs. sedan möjlighet till kategoriska förbud mot reklam för

att lagstiftningen gav sådana produkter EG-rätten bedömer vara skadliga. I propositio-

som

det naturligtvis angeläget att den kommersi-

nen framhölls att var ge möjlighet verka i så obundna former som möjligt. ella reklamen att

borde emellertid inte bereda några principiella svårigheter att

Det

vidga möjligheten till förbud eller inskränkningar på reklamens

något framhölls i sammanhanget dels att reklamen inte tillhör område. Det egentliga kärnomrâde, dels att undantag från det

tryckfrihetens

skyddet för tryckfriheten redan hade gjorts i fråga om

generella tobak. Regeringen delade därför uppfattningen att det

alkohol och inskränka rätten till kommersiell reklam till

borde ges möjlighet att skydd för hälsa eller miljö a. prop. s 28 f..

Förhållandet mellan de båda undantagen

föranledde undantaget för sådana förbud mot annon- De direktiv som meddelats till skydd för hälsa eller miljö tar sikte ser som har marknadsföring andra än tobaksvaror. restriktioner för av varor formulering omfattar emellertid också

Undantagsbestärrunelsens

bakomliggande syftet med ett förbud mot tobakstobaksvaror; det hälsoskyddet. Vad har sagts innebär att tillämpreklam är som nu för de båda undantagen sammanfaller när det gäller

ningsområdet

kommersiella används vid marknadsföring förbud mot annonser som i den mån det är fråga förbud som följer av EGav tobaksvaror, om

föreskrifter. kommersiella för andra hälsoskadliga varor Förbud mot annonser införas det finns EG-föreskrifter om än tobaksvaror kan inte utan att annonsförbud för varan.

8.1.4 Yttrandefriheten i andra framställningar

radio, television, filmer regleras i YGL. Yttrandefriheten i m.m.

i grundsatser TF. Denna grundlag bygger princip samma som

censurförbud och etableringsfrihet gäller sålunda. De Principerna om ensamrätt och källskydd, krav på

tryckfrihetsrättsliga principerna om

särskild rättegångsordning gäller också för de

dubbel straffbarhet samt regleringen i YGL. Det bör dock anmärkas medier som omfattas av bestämmelserna i YGL finns möjlighet att förhandsatt det enligt filmer och videogram skall visas offentligt.

granska som

bestämmelse i l kap. 12 § YGL har, på motsva-

Enligt en uttrycklig

kommersiella för bl.a. tobak undantarande sätt som i TF, annonser

YGL:s tillämpningsområde. Det har skett genom en

gits från

undantagsbestämmelsen härom i TF. hänvisning i paragrafen till

Grundlagsregleringen yttrandefriheten 73

av

Vad utredningen har anfört i avsnitten TF tillämplighet ovan om :s på reklamen gäller med följande avvikelser också YGL. l 12 § andra stycket föreskrivs bl.a. att bestämmelserna i YGL inte hindrar att det i lag meddelas föreskrifter förbud om i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller villkor för sådan reklam. om Genom denna reglering har det öppnats möjlighet lag en att genom dels avgöra om reklam skall förekomma i inhemsk radio eller TV, dels reglera villkoren för sådan reklam inom de ramar som bestäms av grundlagens syfte. Utan bestämmelse denna innebörd skulle en av förbudet mot reklam i radio och TV ha varit oförenligt med grund-

lagsregleringen av yttrandefriheten i dessa medier.

Den lagtekniska lösning som valts i YGL skiljer sig från den som finns i TF på det sättet att möjligheten till

lagstiftning uttryckligen

nämns i lagtexten och inte bara framgår tolkning grundlagens av en av

syfte. Förklaringen till skillnaden ligger i att medgivandet i YGL till lagstiftning gäller såväl förbud mot reklam närmare reglering

som en

av reklamens villkor se prop. 199091:64 113.

s.

8.2 Skyddet för yttrandefriheten i

Europakonventionen

Bestämmelser om rätten till yttrandefrihet finns i artikel 10. Rätten till yttrandefrihet innefattar enligt konventionstexten ásiktsfrihet samt rätt att motta och sprida information och idéer. Skyddet för yttrandefriheten är dock inte obegränsat. I punkten 2 sålunda vissa förutsättanges ningar under vilka yttrandefriheten kan inskränkas. Yttrandefriheten

får begränsas under förutsättning att inskränkningarna är angivna i lag

och är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för tillgodose vissa att särskilda intressen som räknas i bestämmelsen. Yttrandefriheten upp får begränsas bl.a. om det sker för att tillgodose ändamålet att skydda hälsa eller moral. Skyddet för yttrandefriheten enligt artikeln omfattar också rent kommersiell reklam. Skyddet gäller såväl muntliga skriftliga som yttranden. Det saknar därvid betydelse yttrandet förmedlas om genom böcker, tidningar, tidskrifter eller andra massmedier SOU 1993:40 del B 66 f.. s. Kravet på lagenlighet i punkten 2 innebär, förutom inskränkatt ningen måste ha stöd i inhemsk lag, att lagstiftningen måste uppfylla vissa, rimliga krav på rättssäkerhet. Det innebär i sin den tur att

nationella lagen skall fömtsebar och lätt tillgänglig för den

vara enskilde. En lagstiftning inskränker de rättigheter i som som anges artikeln är förenliga med kravet på förutsebarhet de nationeläven om organen ges en viss diskretionär prövningsrätt. Det förutsätter emellertid att graden av diskretionär bedömning är sä klart angiven att

Grundlagsregleringen yttrandefriheten

74 av

risk drabbas helt godtyckliga ingrepp den enskilde inte löper att av

Danelius, Mänskliga Rättigheter 1993 s. 212 f..

inskränkningen skall nödvändig i ett demokratiskt Kravet på att vara

till de allmänna eller enskilda ändamål som samhälle med hänsyn

innebär inte att inskränkningen måste vara anges i bestämmelsen,

Bedömningen inskränkningen är nödvändig görs oundgänglig. av om

det skall finnas ett angeläget samhälleligt behov i stället i ljuset av att

Därtill kommer att inskränkningen skall stå i inskränkningen. av de ändamål skall tillgodoses. Respektive

rimlig proportion till som

viss frihet ställning till ett sådant behov nation har därvid en att ta om

gäller såväl de lagstiftande de rättstilläm-

föreligger. Denna frihet som

pande organen a.a. s. 213.

samhällsfrågor är naturligtvis stor betydelse Yttrandefriheten i av

Yttrandefriheten i rent kommersiella för den enskilde medborgaren.

i fråga reklam och andra uttalanden som sammanhang t.ex. om -

marknadsföringssammanhang har däremot ansetts inte vara

görs i -

Även långtgående inskränkningar i yttrandefrihe-

samma vikt. mera av därför förenliga med artikel 10. i dessa sammanhang har ansetts ten

kommissionen har i fråga inskränkningar i

Den Europeiska om

sålunda uttalat kravet nödvändighet i punkten

yttrandefriheten att

strikt det är fråga kommersiell 2 i artikeln bör tolkas mindre när om

reklam SOU 1993:40 Del B s. 69.

bestämmelse konventionsländerna Artikel 10 innehåller en som ger

tillstånd för radio-, televisions,- och biografföretag.

rätt att kräva

enligt artikeln omfattar emellertid också

Skyddet för yttrandefriheten

dessa framställningar Danelius a.a. s. 222.

yttranden i har gjorts i svensk lagstift- De inskränkningar i yttrandefriheten som

möjligheten marknadsföra tobaksvaror i ning, t.ex. i fråga om att

förenliga med bestämmelsen i kommersiella annonser, har ansetts

artikel 10 SOU 1993:40 Del B 71.

se t.ex. s.

9 Grundlagsregleringen av egendoms-

skyddet och motsvarande reglering i Europakonventionen

Egendomsskyddet i RF

9. l l Allmänt .

Grundlagsregler om skydd för enskilds egendom finns i 2 kap. 18 §

RF. Enligt första stycket i bestämmelsen är varje medborgares egendom tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild expropriation eller genom annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad med mindre det krävs för tillgodose att angelägna allmänna intressen. I andra stycket föreskrivs att den expropriation eller som genom annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom skall tillförvara säkrad ersättning för förlusten. Sådan ersättning skall enligt bestämmelsen också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt pågående markatt användning inom berörd del fastigheten avsevärt försvåras eller av skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Bestämmelsen i 18 § erhöll denna lydelse efter ändring i RF en som trädde i kraft den 1 januari 1995 prop. l99394:l17, bet. 199394:KU24 och 199495:KU5 samt rskr. 199394:246 och

199495:11. Ändringen innebar i huvudsak att det gjordes precise-

en

ring av det egendomsskydd som Europakonventionen Bl.a.

anger. skrevs skyddet för äganderätten in i grundlagen uttryckligt ett mera

sätt än tidigare. Dessutom kom rådighetsinskränkningar

genom

lagstiftning och myndighetsbeslut avseende mark och byggnader

att omfattas grundlagsskyddet för egendom. av

Den inledande formuleringen i det första stycket Varje med-

borgares egendom är tryggad--- har enligt förarbetena ingen självständig betydelse utan anger endast det övergripande syftet med bestämmelsen såsom det kommer till uttryck i bestämmelsens fortsatta lydelse a. prop. s. 48. Avsikten är alltså inte att det begenom stämmelsen skall ges ett heltäckande skydd för all egendom. Syftet

med formuleringen är i stället att slå fast att hela vår rättsordning

skall

ge ett betryggande skydd för den enskildes egendom.

Grundlagsregleringen egendomsskyddez

76 av

9.1.2 Innebörden

första stycket omfattar egendomsskyddet varje medborga-

Enligt 18 §

enskilda såväl fysiska som juridiska Med det uttrycket avses re. 1975:75 185 och 1975761209 141 och personer SOU s. prop. s.

Även allmännyttiga stiftelser och kommunala bolag torde 198.

omfattas av skyddet.

expropriation eller annat sådant förfogande avses Med uttrycket

olika former tvångsövertagande förmögenhetsrätt,

i första hand av av

eller särskild rätt med ekonomiskt värde. dvs. äganderätt annan

torde begränsat till att gälla tvångs-

Begreppet expropriation vara

äganderätt till fast egendom enligt reglerna i mässigt avstående av

Petrén Ragnemalm 85. Likställda med

expropriationslagen a.a. s.

sådana åtgärder nationalisering och socialisering

expropriation är som

har grund än brottslig gärning egendom. Konfiskation som annan av

bestämmelsens tillämpningsområde SOU

faller också in under

1993:40 Del A s. 46 f..

påtvingad förlust äganderätt till fast egendom

Det är inte bara av

till bestämmelsens tillämpningsområde. Förlust av

kan hänföras som omfattas också skyddet enligt beäganderätt till lös egendom av

måste dock fråga avstående av äganderätt stämmelsen. Det vara om

med ekonomiskt värde såsom nyttjanderätt eller eller motsvarande rätt

expropriation och andra

servitutsrätt. Övertagande eller av patent

stadgandet SOU 1993:40

immateriella tillgångar bör täckas av se t.ex.

och Petrén Ragnemalm a.a. s. 85. Del A s. 46 -

utvidgades egendomsskyddet till att gälla

Som redan har nämnts

avseende mark och byggnader

också mot rådighetsinskränkningar

trädde i kraft den 1 januari 1995. När det den lagändring som genom

införa skydd rådighetsinskränkningar i fråga

gällde frågan om att mot

mark och byggnader, uttalades i förarbetena annan egendom än om i enskildas användning sin egendom bl.a. att inskränkningar av

och är speciellt vanlig vad gäller fast förekommer i stor utsträckning

det därför särskilt motiverat att i

egendom. Det framhölls att var uttryckligt skydd rådighetsinskränkningar i grundlagen införa ett mot

Det sades emellertid också att det saknades mark och byggnader.

något längre gående skydd. Till detta kom underlag för att överväga

föreslogs bli införlivad med svensk rätt och

att Europakonventionen

ingå i det skydd för den enskildes egendom därmed skulle komma att

Med hänvisning till dessa omständigheter finns i vanlig lag. som det inte motiverat att låta all

konstaterades i propositionen att var lös fast, omfattas grundlagens egendomsskydd

egendom, såväl som av

prop. 199394:117 s. 15.

underströks i sammanhanget särskilt att sådana

I lagstiftningsärendet

använda främst lös egendom som följer av inskränkningar i rätten att

och byggnadsreglerande bestämmelser

andra bestämmelser än mark-

för bestämmelsen prop. 49.

faller utanför tillämpningsområdet s.

Grundlagsregleringen egendomsskyddet 77

av

Vad som sades i propositionen innebär ingripanden från att statens

sida i form användningsreglering och

av rena rådighetsinskränkningar

avseende t.ex. immateriella tillgångar alltjämt torde falla utanför

tillämpningsområdet för egendomsskyddet i RF

se även t.ex. prop.

1973:90 s. 237, SOU 1978:34 168 l97879:195 s. samt prop. s. 57.

Egendomsskyddet i Europakonventionen

9.2.1 Allmänt

Skyddet för egendom i Europakonventionen finns i artikel 1 i

tilläggsprotokollet den 20 mars 1952 till konventionen. En svensk

översättning av bestämmelsen finns intagen i bilaga till en lagen 1994: 1219 den europeiska konventionen angående om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I artikeln föreskrivs att rätt till egendom skall lämnas envars okränkt. Det vidare att ingen får berövas sin egendom anges annat än

i det allmännas intresse och under de förutsättningar

som anges i lag och i folkrättens allmänna principer. I artikelns andra stycke ges ett undantag som innebär att bestämmelserna inte inskränker en stats rätt

att genomföra sådan lagstiftning staten finner erforderlig för

som att reglera nyttjandet viss egendom i överensstämmelse med det av allmännas intresse eller för att säkerställa betalning skatter av och andra pålagor eller av böter eller viten. Med egendom liksom i 2 kap. 18 § RF, inte endast

avses, fastig-

heter och lösa föremål utan också t.ex. immateriella rättigheter. Även ekonomiska intressen följer utövandet näringsverksamhet som av av en eller annan ekonomisk verksamhet skyddas bestämmelsen

av Danelius

a.a. s. 248.

9.2.2 Innebörden

Europadomstolen har uttalat Sporrong och Lönnroth, dom 1982-09-

23, Ser. A No. 52 och dom 1984-12-18, Ser. A No 88 att bestämmelsen i artikel 1 ger uttryck för tre principer. Den första, är som av allmän natur, är principen respekt för äganderätten. Den andra om principen anger villkoren för att någon skall berövas egendom. Den

tredje principen slutligen behandlar inskränkningar i rätten att utnyttja

egendom.

De nu angivna principerna skall inte i den

ses som separata meningen att de inte har något samband med varandra. De andra och tredje principerna avser särskilda fall ingrepp i äganderätten och av skall därför tolkas i ljuset den allmänna regeln den första av som

Grundlagsregleringen egendomsskyddet

78 av

uttryck för Danelius 248 med hänvisning.

principen ger a.a. s.

den närmare innebörden den tredje principen som är av Det är av

detta sammanhang, dvs. i vad mån och under vilka förutintresse i

får inskränkas. Även sättningar rätten att använda egendom om som

använda egendom är vanligast när det gäller inskränkningar i rätten att

faller alltså inskränkningar i rätten att använda fast egendom,

immateriella tillgångar också in under artikeln.

i använda egendom förekommer i stor Inskränkningar rätten att

de flesta länder. Många inskränkningar framstår som utsträckning i

och också tillåtna enligt det andra stycket i artikel fullt rimliga är

lagstiftning är nödvändig för att reglera som medger sådan som

i det allmännas intresse se t.ex. SOU

utnyttjandet av egendom

1993:40 del B s. 90.

kan så betungande för den enskilde att Andra inskränkningar vara

fråga inskränkningen är förenlig med artikeln. det kan sättas i om

Europadomstolen tillämpar i sådana fall en proportionalitetsprincip

mellan det allmänna intresse föranleder innebär en avvägning som som och den enskildes intresse att kunna använda sin inskränkningarna av

avseenden följer äganderätten. Om det vid egendom i de olika som av

uppnås rimlig balans, kan inskränkningen i denna prövning inte en

bestämmelsen egendomsskyddet i Europa-

äganderätten strida mot om

konventionen.

inskränkning i rätten att använda egendom har Prövningen av om en

intresse görs naturligtvis i första hand av vidtagits i det allmännas

regering, parlament och domstolar, som därmed nationella organ, t.ex.

handlingsfrihet Danelius s. 249. Det är

ett visst mått av a.a. ges föreligger uppenbart fall missbruk eller när således bara när det ett av

nationella har gjort felbedömning som Europadomstolen

de organen en

1993:40 del B 89. Det belyses av att Europakan ingripa SOU s.

uttrycket det allmännas intresse är domstolen har uttalat att

James mfl., dom 1986-02-21, No 98. extensivt till sin natur

några exempel på Europadomstolens tolkning av Nedan skall ges

innebär stat äger rätt att, under vissa den princip i artikel l som att en

möjlighet att utnyttja sin egendom. förutsättningar, inskränka ägarens

m.fl. frågan huruvida bestämmelser i en I fallet Mellacher var om

förenlig med det andra stycket i

österrikisk hyresregleringslag var

innebar avtalade hyror reducerades artikeln. Bestämmelserna att

förhållande till vad hade gällt enligt hyresavtalen.

betydligt i som

efter ha konstaterat att det inte förelåg

Europadomstolen fann att

lagstiftning ingripa i ingångna avtal att det genom hinder att genom -

uppstod obalans mellan det allmännas och den lagstiftningen inte en

Lagstiftningen stred därför inte mot artikel l enskildes intressen.

Danelius a.a. s. 252.

återkallelse tillstånd att bedriva viss Frågan huruvida av om meddela tillstånd att bedriva verksamhet verksamhet eller vägran att

avgörandet Tre Traktorer Aktiebolag hade har prövats i några fall. I

Grundlagsregleringen egendomsskyddet

av 79 ...

ett tillstånd att servera alkoholdrycker dragits

restaurang in. I Fredin-fallet prövades återkallelse tillstånd om av ett att exploatera en

grustäkt var förenlig med artikel I fallet Allan Jacobsson

prövades frågan om ett byggnadsförbud stred artikeln SOU mot 1993:40 Del B s. 88 ff..

Gemensamt för Europadomstolens bedömning

av dessa fall är att ingreppen i och för sig bedömdes

som ingrepp i den enskildes rätt att

använda sin egendom. I fallet Tre Traktörer

Aktiebolag ansåg

domstolen att återkallelsen tillståndet godtagbart

av var med hänsyn till

att klaganden hade varit medveten de villkor om som hade uppställts enligt tillståndet. I Fredin-fallet konstaterade domstolen att det inte innebar en kränkning artikel l när utövade kontroll av staten över den

enskildes markanvändning. Inte heller i målet Allan Jacobsson förelåg någon kränkning artikel med hänsyn dels till

av att förbudet att bygga gällde då klaganden förvärvade fastigheten, vilket klaganden varit medveten dels till att förbudet omprövades om, a.s..

9.3 En jämförelse med svensk lagstiftning som

medger inskränkningar i äganderätten

9.3. 1 Allmänt

Det finns åtskilliga offentligrättsliga regler i olika

som avseenden och

under vissa förutsättningar medger det att görs inskränkningar i

äganderätten till egendom. Förfaranden möjliggör

som överföring av

egendom till det allmänna, t.ex. enligt bestämmelserna i expropria-

tionslagen 1972:719, faller givetvis in under tillämpningsområdet för

bestämmelsen i 2 kap. 18 § RF.

Andra förfaranden som innebär ingrepp i äganderätten till egendom gäller endast användningen egendomen. Flertalet dessa bestäm-

av av

melser utgör exempel på rådighetsinskränkningar vilka

rena i fråga om lös egendom faller utanför det grundlagsfästa egendomsskyddet. - Det är här fråga om regler i det allmännas intresse sätter som gränser för den enskildes möjligheter att fritt förfoga över sin egendom.

I det följande skall ges några exempel på svensk lagstiftning

som

reglerar användningen av egendom. Eftersom inskränkningar i

rätten att använda mark och byggnader numera omfattas egendomsskyddet av

bortses här från lagstiftning medger som inskränkningar i använd-

ningen av sådan egendom.

Grundlagsregleringen egendomsskyddet

80 av

9.3.2 Exempel på sådan lagstiftning

kulturminnen finns bestämmelser om bl.a. I lagen 1988:950 om

kulturföremål. Vissa äldre kulturföremål får utförsel ur landet av

landet tillstånd. Om tillstånd inte beviljas sålunda inte föras ut ur utan

till ersättning. Den inskränkning i äganderätten grundar det inte rätt

föremål kravet tillstånd innebär, torde utgöra en till dessa som

rådighetsinskränkning faller utanför det grundlagsfästa

sådan som

SOU 1993:40 Del A 63 f..

egendomsskyddet s.

Även innebär inskränkningar i äganderätten.

viss skötsellagstiftning

hälsoskyddslagen 1982:1080 ger miljö- och Det gäller t.ex. som

meddela förelägganden och förbud hälsoskyddsnämnden befogenhet att risken för sanitär olägenhet, djurskyddslagen

för att eliminera

motsvarande befogenheter och

1988:534 som ger bl.a. länsstyrelsen

1971:511 innehåller bestämmelser om att varor livsmedelslagen som

strid med lagen får tas hand. De situationer som saluhålls i om som

faller utanför egendomsskyddet se Holmberg

regleras i dessa lagar -

1980 136 och SOU 1993:40 Del A s. 68

Stjernquist, Grundlagarna s. f.; jfr dock Petrén Ragnemalm a.a. s. 85.

tillämplighet i fråga inskränk-

Frågan om egendomsskyddets om

belystes i det lagstiftningsärende som gällde

ningar i bl.a. äganderätten

allmänheten med handredskap i enskilt vatten. Det var fritt fiske för

fråga överföring egendom utan om

i lagstiftningsärendet inte om av

äganderätten eller i särskild rätt, i form av t.ex. inskränkning i

förmån för allmänheten. I ärendet uttalade departearrenderätt, till

198485: 107 14 att han närmast lutade mentschefen bl.a. prop. s.

inte tillämplig att ställningstagandet i den

att 2 kap. 18 § RF var men

borde avgörande för ersättningsbestämmelsens

frågan inte ensamt vara

det tvärtom angeläget att

utformning. Enligt departementschefen var

tillfredsställande lösning med hänsyn till det ersättningsfrågan fick en

enskilde ville uppnå genom grundlagsbe-

skydd för den som man

enskild fiskerätt gjorde en förlust

stämmelsen. De innehavare av som

borde därför rätt till ersättning för den det fria fisket ges genom

förlusten enligt grunder bestäms i lag.

som

152 inledningsvis att de fall

Lagrådet konstaterade a. prop. s.

inte kunde hänförliga till

som avsågs i lagstiftningsärendet anses

RF. Enligt Lagrådet uttrycket annat

expropriationsbegreppet i var

För tolkningen begreppet var det belysan-

sådant förfogande vagt. av tillämpningsområde hade ansetts falla

de att utanför bestämmelsens

byggnads-, naturvårds- och miljös-

rådighetsinskränkningar enligt t.ex.

framträdande drag i det aktuella

kyddslagstiftning. Eftersom ett

fiskerättshavare fick finna sig i ett visst

lagstiftningsärendet var att fallet enligt Lagrådet likheter med rådighetsinskrän-

tålande, företedde

kande lagstiftning andra områden.

fanns gråzon mellan klara fall av den Lagrådet framhöll att det en

bestämmelsen i 18 § åsyftade och fall som bestämt var att karaktär

Grundlagsregleringen egendomsskyddet

av 81

hänföra till rådighetsinskränkningarna. Enligt Lagrådet

var det från

rättssäkerhetssynpunkt mest tillfredsställande att- i fall inom denna grâzon utforma lagstiftningen så att den uppfyller kraven

- enligt

grundlagsregleringen. Lagrådet anförde till sist att det inte hade någon invändning mot den ståndpunkt som hade intagits i remissprotokollet,

nämligen att bestämmelsen i 18 § inte

var att anse som tillämplig, men

framhöll att beaktansvärda skäl kunde anföras för att de grunder som låg bakom stadgandet borde genomslagskraft även ges när det gällde

lagstiftning som kanske inte formellt omfattades bestämmelsen

av men sakligt näraliggande. sett var

Departementschefen vidhöll sin inställning endast inkomstförlust

att

borde ersättas och att någon ersättning för sänkta

t.ex. markvärden inte skulle utgå.

Det bör i sammanhanget anmärkas att Högsta domstolen i ett lagprövningsärende NJA 1992 s. 337 har prövat ersättningsreglemas förenlighet med bestämmelsen i 2 kap. 18 § RF. Högsta domstolen

uttalade att varken ordalydelsen grundlagsbestämmelsen av i 18 § eller motiven till bestämmelsen klart vid handen den

ger om är tillämplig vid ingrepp i enskilds ñskerätt. Högsta domstolen

konstaterade vidare

att det vid ersättningslagens tillkomst gjordes den bedömningen att

2 kap. 18 § RF inte tillämplig. Ersättningslagens bestämmelser

var kunde därför inte åsidosättas med stöd bestämmelsen av om egendomsskyddet i RF.

10 Något om varumärken

10. 1 Allmänt

Så gott som all reklam eller

annan marknadsföring sker med utnyttjan-

de av olika varukännetecken. I detta avsnitt ges en kortfattad redo-

görelse för vissa frågor varumärkesrättslig

av art, som har betydelse

för utredningens överväganden och förslag.

10.2 Varumärkets

funktion

Varumärket kan sägas främst konkurrensmedel. vara ett Innehavaren av varumärket särskiljer och framhäver sina varor från övriga varor som förekommer marknaden. Varumärket spelar också en stor roll som symbol för den goodwill innehavaren som av märket har skapat för sina varor, och det inte representerar sällan ett mycket stort ekonomiskt värde. Varumärket kan sägas

utgöra den grundläggande förutsättningen för att en näringsidkare reklam

genom och andra

marknadsföringsåtgärder skall kunna kommunicera

direkt med presumtiva konsumenter För konsumenterna av en vara. kan varumär-

ket underlätta identifieringen den av vara som efterfrågas. Varumärket

har betydelse genom att det underlättar för konsumenterna

att koppla

ihop reklam, konsumentupplysning

m.m. med rätt vara.

10.3 Vissa

grundläggande begrepp inom

varumärkesrätten

Ett varumärke är ett särskilt kännetecken för eller tjänster varor som

tillhandahålls i näringsverksamhet,

en 1 § varumärkeslagen 1960:644. Varumärket särskiljer varor efter deras kommersiella ursprung, vilket kan vara skilt från det faktiska ursprunget. Med varumärke sådana kännetecken avses typer av som kan vara

föremål för registrering enligt varumärkeslagen.

Det vidare begreppet

varukärmetecken används beteckning

som för såväl registrerbara som icke registrerbara kännetecken, 2 § andra stycket varumärkeslagen.

Varumärkesrättsligt skydd uppkommer antingen registrering

genom

eller inarbetning. Att ett varumärke inarbetat

är innebär att det här i landet inom en betydande del den krets till av vilken det riktar sig är

känt som beteckning för de tillhandahålls

varor som under känneteck-

varumärken 84 Något om

kännetecken skall ha uppnått inarbetningsskydd

net. Kraven för att ett

i varumärkeslagen som trädde i har mildrats något genom ändringar

kraft den 1 januari 1995.

kan registreras, kan bestå Ett varumärke, dvs ett kännetecken som

grañskt, särskilt 0rd, inbegripet

alla tecken som kan återges av siffror och formen eller samt figurer, bokstäver, personnamn förutsatt tecknen kan

utstyrseln eller dess förpackning, att

en vara

tillhandahålls i näringsverksamhet från sådana

särskilja varor som en

verksamhet, 1 § andra stycket varutillhandahålls i en annan som registreras endast det har särskiljmärkeslagen. Ett varumärke får om

Ett varumärke uteslutande

ningsfönnåga, 13 § varumärkeslagen. som

mindre ändring eller tillägg anger varans art, eller med endast

inte i och för sig ha särskiljningsbeskaffenhet, mängd e.d. skall anses

förmåga enligt bestämmelsen i 13

dels endast mär-

Motiven till kravet särskiljningsförmåga år att

fylla varumärkets funktion att har sådan förmåga kan anses ken som

från i

individualisera varor i en näringsverksamhet varor en annan

lämpligt att kunna erhålla en verksamhet, dels att det inte har ansetts

ord art eller ensamrätt att använda t.ex. ett som anger en varas

beskaffenhet.

registreras fordras vidare att det inte För ett varumärke skall att enligt 14 § varumärkeslagen. Ett

föreligger något registreringshinder

det är ägnat att vilseleda allmänvarumärke får inte registreras om

strider lag eller författning eller eller det annat sätt mot heten om

väcka förargelse. Dessa registrerings-

allmän ordning eller är ägnat att

hinder är absoluta.

registreras märket innehåller eller Ett varumärke får inte heller om

uppfattas annans firma eller som

består något som är ägnat att som av

Bland registreringshindren bör också nämnas att ett

annans släktnamn.

det är förväxlingsbart med ett namn varumärke inte får registreras om

använder i näringsverksamhet eller

eller firma som någon annan en en registrerat efter tidigare ansökan med någon varumärke som är annans varukännetecken är inarbetat då ansökan eller med någon annans som

märket är förväxlingsbart med ett varu-

registrering görs. Om

om ansökan används någon annan kan kännetecken vid tiden för av som ansökan har gjorts med vetskap om det inte heller registreras, om

märke innan det andra kännetecknet detta och sökanden inte använt sitt

relativa. Det

i bruk. De angivna registreringshindren är

togs nu den rätt berörs av registre-

innebär att registrering får ske, om vars

i övrigt föreligger något absolut ringen medger det och det inte

registreringshinder.

registrerat varumärke är inte tidsbegränsad, men

Ensamrätten till ett

i endast tio är. Registreringen kan varumärkesregistrering gäller

en

förnyas obegränsat antal gånger. dock ett erhållas också att känneteck- Varumärkesrättsligt skydd kan genom

har nämnts, att kännetecknet i inarbetas. Det innebär, som redan net

Något varumärken 85 om

Sverige inom en betydande del den krets till vilken det riktar sig av är

känt som beteckning för de tillhandahålls under känneteck-

varor som net. Denna krets benämns omsättningskretsen och kan delas in i två

huvudgrupper.

Den ena gruppen består av de kan tänkas köpa den personer som aktuella produkttypen, och den andra består de gruppen av personer som är verksamma inom den bransch som handlar med produkten; till den senare gruppen räknas både tillverkare och distributörer. Be-

dömningen av vad som är en betydande del kan inte generellt anges enligt någon speciell notoritetsskala utan beror på omständigheterna i det enskilda fallet prop. 199495:59 45. Av betydelse för den bes. dömningen är bl.a. om det är många uppfattar märket personer som som en beskrivande beteckning. De ingår i omsättningskretsen som skall vidare känna till att det aktuella märket kännetecknar viss en vara. De behöver däremot inte veta i vilken näringsverksamhet varan tillhandahålls.

Det varumärkesrättsliga skyddet innebär ingen än inne-

att annan havaren av varumärket i näringsverksamhet får använda det eller något

annat varumärke som är förväxlingsbart med det skyddade märket.

Ensamrätten är således begränsad på två sätt och omfattar endast dels

sådana märken som är förväxlingsbara med det, dels användning

av märket endast i näringsverksamhet.

Två märken anses förväxlingsbara bara de är så lika de kan

om att förväxlas och de dessutom huvudregel kännetecknar - som - varor av samma eller liknande slag, 6 § första stycket varumärkeslagen. Vid

förväxlingsbedömningen beaktas såväl märkes- varuslagslikheten.

som

Vid förväxlingsbedömningen tillämpas s.k. produktregel. Den

en innebär att det krävs mindre i fråga märkeslikhet, det om om är samma slags varor som marknadsförs under märkena. Och omvänt kan två märken anses förväxlingsbara även inte är desamma, om varorna om märkena i sig är mycket lika.

Från huvudregeln att varumärken skall eller

avse varor av samma

liknande slag för att förväxlingsbara görs viktigt undantag.

vara ett Det gäller varumärken som har ett särskilt anseende marknaden och som har ansetts ha ett särskilt skyddsbehov. Det kan fråga vara om varumärken som är så kända att en okontrollerad användning även -

för helt andra varutyper än märket är känt för riskerar allvarligt

- att skada märkets renommé.

Regeln om skydd utanför gränsen för varuslagslikhet finns i 6 §

andra stycket varumärkeslagen. Bestämmelsen innebär att förväxlingsbarhet kan åberopas till förmån för ett kännetecken är väl

som ansett här i landet, om användningen ett annat liknande kännetecken av

skulle dra otillbörlig fördel eller skulle till förfång för det väl

av vara

ansedda kännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende.

Använder någon i näringsverksamhet uppsåtligen eller oakt- - av

samhet ett kännetecken som är förväxlingsbart med ett skyddat

-- va-

86 Något om varumärken

rumärke ådrar sig denne normalt skadeståndsskyldighet gentemot innehavaren det skyddade varumärket, 38 § varumärkeslagen. Uppsåtav ligt varumärkesintrång är dessutom straffbart, 37 § varumärkeslagen.

10.4 Registrering sker i klasser

Enligt 16 § varumärkeslagen registreras ett varumärke i en eller flera klasser Indelningen i sådana klasser fastställs av Patent- och av varor.

registreringsverket. Det finns 34 sådana klasser för varor. Klassen för tobaksvaror klass 34 omfattar tobak, artiklar för rökare samt tändstickor. En ansökan registrering ett varumärke skall innehålla

om av

uppgift de för vilka märket är avsett och de klasser varorna

om varor tillhör, 17 § varumärkeslagen.

10.5 Licensiering av rätten till varumärken m.m.

Rätten till varukännetecken kan överlåtas, 32 § varumärkeslagen. ett Det sker vanligen i samband med överlåtelse den rörelse till vilken av kännetecknet anknyter. Ett varukännetecken som hör till en rörelse innefattas i överlåtelsen rörelsen, inte något annat avtalats. Ett av om varukännetecken kan överlåtas även utan samband med överlåtelse av rörelse. Rätten till ett varukännetecken kan slutligen licensieras, en dvs. rätten nyttja kännetecknet kan upplåtas till tredje man, 34 § att varumärkeslagen. Bestämmelsen licensiering varumärken innebär att innehavaom av

varumärke någon rätt att nyttja märket licens för

ren av ett ger annan del eller alla de märket är registrerat för samt för hela en varor som eller del landet. Licensen kan vidare vara exklusiv eller ickeen av exklusiv. Är det fråga exklusiv licens åtar sig licensgivaren att om en

inte upplåta licens till andra. Vid icke-exklusiv licens får licenstaga-

en inte någon ensamrätt att använda varumärket. Innehavaren av ett ren varumärke kan åberopa de rättigheter är knutna till varumärket som licenstagare överträder bestämmelse i licensavtalet gentemot en som en med avseende bl.a. arten de för vilka licensen är utfärdad av varor eller kvaliteten på de licenstagaren tillverkar. Licensen skall på varor antecknas i varumärkesregistret. Sådan anteckning har dock begäran

ingen rättslig betydelse. Om ett varumärke efter licens skulle vara

uppenbart vilseledande, skall sådan anteckning vägras.

Om varukännetecken är vilseledande sedan licens till det har ett

upplåtits kan licenstagaren vid vite förbjudas att använda kännetecknet,

35 § första stycket varumärkeslagen.

Något om varumärken 87

10.6 Registrering varumärke i olika

av samma

klasser

En grundläggande varumärkesrättslig princip är att ett varumärke kan vara registrerat för olika varor eller tjänster. Innehavaren ett av varumärke kan således låta registrera sitt varumärke för t.ex. både tobaksvaror och kläder. Någon möjlighet att med stöd bestämmelav serna i varumärkeslagen förhindra sådan registrering för olika varor finns inte.

10.7 Kravet användning

Regler om användningstvâng finns i 25 § varumärkeslagen. Bestäma melsen innebär att en varumärkesregistrering kan hävas, innehavaom ren av märket inte inom fem år efter det att registreringsförfarandet har avslutats gjort verkligt bruk varumärket här i landet för de av varor märket registrerats för. Detsamma gäller sådant verkligt om bruk inte har skett inom en period fem år i följd. Om det föreligger av giltiga skäl till att märket inte har använts kan hävning dock inte ske. Enligt bestämmelsen likställs med verkligt bruk dels att varumärket används i en annan form än den registrerade, om avvikelsen avser endast detaljer, dels att märket här i landet anbringas eller varor deras emballage för exportändamål. I 25 b § ges en kompletterande bestämmelse som innebär att, om det finns grund för hävning av en registrering endast för del de en av

varor som ett märke har registrerats för, registreringen skall hävas

enbart för dessa varor. Bestämmelsen erhöll denna lydelse genom en ändring i varumärkeslagen som trädde i kraft den 1 januari 1993 prop. 199293:48, bet.

l99293:LU17, rskr. l99293:125. Ändringen föranleddes av

Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet och innebar bl.a. att användningstvånget skärptes genom att den tidigare formuleringen varit i

bruk ändrades till gjort verkligt bruk varumärket. Ändringen

av

innebar också att användningstvånget gjordes produktrelaterat, vilket

betyder att registreringen av ett varumärke kan hävas i fråga de om varor som märket inte används för, medan den består för andra varor som märket är i bruk för. Det är alltså inte längre möjligt att vidmakthålla registreringen av ett varumärke för alla de det är varor registrerat för enbart genom att göra verkligt bruk av märket för någon av dessa varor.

Användningstvånget innebär att märket skall användas för sitt

ändamål som kännetecken. Det är således inte tillfyllest att använda märket som firma eller som personnamn. Kravet verkligt bruk innebär också att användningen av märket måste allvarligt menad. vara

88 Något varumärken om

Det betyder användningen måste ske i samband med en på affärsatt

mässiga överväganden grundad marknadsföring varan eller tjänsten

av allmänheten. Skentransaktioner eller bortslumpande av märkta till utgör därför inte sådant bruk i bestämmelsen. Kravet varor som avses märket torde uppfyllt det används på

på verkligt bruk av vara om

eller i samband med att utbjuds till försäljning. Det själva varan varan torde också fråga verkligt bruk när märket används i reklam vara om i marknadsföring det sker i nära samband eller annan av varan, om med förs ut på marknaden a. prop. s. 99. att varan

10.8 Internationella överenskommelser på det varumärkesrättsliga området

10. 1 Allmänt

Immaterialrätten i utsträckning internationella åtagan-

präglas stor av

och överenskommelser. Det gäller också varumärkesrätten. Det den vanligt varumärke åtnjuter skydd i ett stort antal

är mycket att ett länder. Utgångspunkten är dock att den varumärkesrättsliga ensam-

nationell. Behovet rättsskydd även i andra länder än det rätten är av därför lett till flertal internationella konventioner och egna har ett överenskommelser. Pâ det varumärkesrättsliga området dominerar

Pariskonventionen den 20 1883 för industriellt rättsskydd Parismars konventionen. På tid har det s.k. TRIPs-avtalet tillkommit jfr senare

199495:35. Förordningen EEG 4094 om gemenskapsvarumär-

prop. ken bör också nämnas här. Sverige övriga nordiska länder är anslutna till Pariskon- Såväl som Sverige har nyligen beslutat att ansluta sig också till ventionen. 199495:59, bet. 199495:LU7, rskr.

Madridprotokollet prop

199495:108. Beslutet tillträda Madridprotokollet har föranlett

att

ändringar i varumärkeslagen förfarandet enligt protokollet.

om inte har trätt i kraft har regeringen

Eftersom protokollet ännu bemyndigats att sätta reglerna i kraft.

10.8.2 Pariskonventionen

de grundläggande internationella konven-

Pariskonventionen är en av det varumärkesrättsliga området. Konventionens huvudtionerna på säkerställa innehavare immateriella rättigheter i

syfte är att att av något land är anslutet till konventionen kan uppnå ett gott

som rättsskydd i övriga konventionsländer. Pariskonventionen är nära nog

världsomfattande. Konventionen bygger vissa grundprinciper. intresse, principerna nationell behandling

Dessa är, såvitt nu är av om

Något om varumärken 89

och om minimiskydd. Den principen återspeglas i konventiosenare nens bestämmelser om dels vilka registreringshinder unionslänsom dernas lagstiftning måste innehålla, dels vilka omständigheter inte som får utgöra hinder för registrering av varumärken. Bestämmelsen om nationell behandling finns i artikel 2 l. Den innebär att de som tillhör ett land är anslutet till konventionen som skall i samtliga övriga unionsländer åtnjuta de förmåner i fråga om skyddet av den individuella äganderätten de särskilda lagstiftsom ningarna för närvarande eller framdeles kommer att tillerkänna landets egna medborgare, varvid intrång inte fâr ske i de rättigheter som särskilt tillförsäkras genom konventionen. Ett unionsland måste alltså tillförsäkra medborgare i övriga unionsländer samma skyddsnivå som landets medborgare när det egna gäller den individuella åganderätten. Inte endast fysiska personer omfattas av bestämmelsen. Med uttrycket medborgare alltså avses också juridiska personer. Som framgår redan av ordalydelsen är skyddsobjektet för bestämmelsen om nationell behandling det industriella rättsskyddet som innefattar bl.a. känneteckensrätten. Som redan har sagts innehåller Pariskonventionen också bestämrnelser om den lägsta standard som unionsländernas nationella lagstiftning

måste ha på det immaterialrättsliga området. Även Pariskonventio-

om nen sålunda föreskriver vissa minimiregler i fråga om det nationella skyddet och nationell behandling i fråga om skyddet för utlänningar,

reglerar konventionen inte den närmare utformningen av den nationella

lagstiftningen i dessa hänseenden Levin, Noveller i Varumärkesrätt 1990 s. 21 f.. De bestämmelser i Pariskonventionen som är av särskilt intresse för utredningsuppdraget är dels den som innebär att beskaffenheten den av vara ett märke är avsett för inte får utgöra hinder för registrering

artikel 7, dels den s.k. telle quelle-regeln artikel 6 quinquies,

section A. Telle quelle-regeln kan sägas utgöra ett utvidgande undantag i förhållande till bestämmelsen om nationell behandling i

artikel 2 Levin a.a. s. 19 f..

Bestämmelsen i artikel 7

Enligt bestämmelsen i artikel 7 får beskaffenheten av den vara vilken ett fabriks- eller handelsmärke är avsett att anbringas inte i något fall utgöra hinder för registrering märket. av Syftet med bestämmelsen är att det industriella rättsskyddet skall vara oberoende av om den vara som skyddet avser, kommer att säljas i det aktuella landet. Som exempel kan nämnas att det inte är möjligt att vägra registrering av ett varumärke av den anledningen att det är avsett att användas som benämning ett läkemedel som inte godkänts som sådant av vederbörande myndighet; det kan nämligen vara av

90 Något varumärken om

intresse för varumärkesinnehavaren att säkerställa en ensamrätt till

märket för den händelse läkemedlet godkänns se Bodenhausen,

senare

the Application of the Paris Convention for the protection of

Guide to Industrial Property revised in Stockholm in 1967, 1968 s. 128. as Bestämmelsen bör också tillämplig i fall när användningen av vara varumärke är förbjuden i fråga vissa slags varor eller när ett om försäljningen är föremål för monopol. Den har ett förav en vara

hållandevis snävt tillämpningsområde, vilket framgick vid en revide-

ring konventionen i Lissabon âr 1958. Det föreslogs då att av

bestämmelsens tillämpningsområde skulle utsträckas till att gälla också

ansökan förnyelse varumärkesregistrering samt varaktigheten om av en

den exklusiva rätten att använda ett varumärke Bodenhausen a.s..

av

Telle quelle-regeln i artikel 6 quinquies

Enligt bestämmelsen i artikeln skall varje i ett hemland vederbörligen registrerat varumärke kunna registreras samt erhålla skydd i sin form quelle i övriga unionsländer, med de

ursprungliga telle förbehåll i artikeln section A.

som anges till skydd enligt bestämmelsen skall kunna hävdas krävs För att rätt första märket är vederbörligen registrerat. Det räcker alltså för det att ansöker registrering eller börjar använda märket. För inte att man om andra krävs det märket har registrerats i ett s.k. hemland. Med det att enligt artikeln det land där sökanden har ett verkligt hemland avses industri- eller handelsföretag eller, sökanden inte har något sådant om i unionsland, det unionsland där sökanden har sitt hemvist. företag ett sökanden inte har hemvist i ett unionsland, räknas som hemland Om det land i vilket sökanden är medborgare. varumärke uppfyller villkoren i bestämmelsen ges i de Ett som

övriga unionsländerna skydd i sin ursprungliga form telle quelle.

- Medlemsländerna är emellertid inte tvungna att tolka varumärkesbeavviker från det förekommer i nationell greppet ett sätt som som unionsland är därför inte skyldigt att enligt be-

lagstiftning. Ett

i artikeln skydd företeelse enligt landets stämmelsen ge en som

huvud inte uppfyller förutsättningarna för att lagstiftning över taget

varumärke Bodenhausen 111 och Levin

betecknas som se a.a. s. a.a.

s. 21.

Artikeln innehåller undantagsbestämmelser som innebär att en

registrering varumärke kan vägras eller förklaras ogiltig endast av ett särskilt angivna situationer. Av särskilt intresse är här undantaget i tre innebär registrering kan vägras eller förklaras i punkten 3 som att en varumärket strider god sed eller allmän ordning ogiltig, om mot

section B.

exempel situationer där ett varumärke skulle anses strida Som sed och allmän ordning har nämnts märken som innehåller mot god

Något om varumärken 91

obscena bilder, en religiös symbol eller beteckning på ett politiskt en parti som är förbjudet. Detsamma gäller symbol betecknar en som ett

offentligrättsligt organ Bodenhausen a.a. s. 116.

Olika uppfattningar i doktrinen om förenligheten ett förbud av mot

varumärkesanvändning med Pariskonventionens bestämmelser

Olika åsikter är representerade i doktrinen i fråga de aktuella om nu bestämmelsernas innebörd och räckvidd. En ståndpunkt som har intagits är att bestämmelserna i artikel 7 och

6 quinquies kan utgöra hinder för lagstiftning inskränkningar

en om i möjligheten att använda ett tobaksrelaterat varumärke för andra varor eller för tjänster Bernitz, European Intellectual Property Review 1990 s. 137 ff.. Bernitz hävdar att man av konventionstexten i de nu återgivna bestämmelserna kan dra följande slutsatser. Det är för det

första inte möjligt att hindra utländska företag från att låta registrera

sina varumärken i samma form i ett annat land. Det saknar därvid betydelse vilken typ av vara som märket För det andra har avser. utländska varumärkesinnehavare rätt att kräva att deras varumärken registreras i ursprunglig form i andra unionsländer, såvida inte de särskilda registreringshindren är tillämpliga. Vilka registreringshinder som kan uppställas nationellt regleras i Pariskonventionen. För det tredje skall det registreringshinder som handlar om god sed och allmän ordning och som i sammanhanget kan ha viss relevans tolkas - restriktivt. Bestämmelserna i artikel 7 och 6 quinquies anger under vilka förut-

sättningar en varumärkesregistrering får vägras respektive hävas. En

lagstiftning som gäller endast användning varumärken kan enligt av Bernitz också sättas i fråga. Bernitz framhåller att det såväl Pariskonventionens de av som nationella varumärkeslagarnas uppbyggnad framstår uppenbart som att registrerade varumärken skall kunna användas kommersiellt. Enligt

Bernitz framgår det också indirekt av definitionen i nationell lagstift-

ning av ensamrätten till ett varumärke; den definieras ofta ett som

förbud för annan att använda ett med det skyddade märket förväxlings-

bart kännetecken se 4 § varumärkeslagen.

Mot bakgrund av dessa, allmänna synpunkter konstaterar Bernitz att det är lagligt för såväl utländska inhemska företag att registrera som samma varumärke för tobaksvaror och för andra eller för varor tjänster. Enligt Bernitz måste det också tillåtet att använda vara registrerade varumärken för både tobaksvaror och andra produkter eller för tjänster. Bernitz menar att det redan själva syftet med av varumärkesrätten framgår att ett varumärke har registrerats också som kommer att användas. Bernitz framhåller att de flesta länders varumärkeslagstiftning innehåller ett användningstvång innebär att som

92 Något varumärken om

varumärkesregistreringen kan hävas, märket inte har används om under viss tid. Bernitz hänvisar också till det avgörande i Marknadsdomstolen utredningen har behandlat i avsnitt 4.4.3. Enligt som avgörandet skulle inskränkning i möjligheten att använda varuen märket Camel för andra än tobaksvaror stå i motsats till varor

grundläggande principer inom varumärkesrätten.

Bernitz är den åsikten att åtgärder tar sikte ett generellt av som förbud användningen tobaksvarumärken för andra varor eller mot av

för tjänster skulle kräva speciell lagstiftning. Det kan enligt

en ny,

Bernitz emellertid knappast göras gällande att det skulle generellt

strida god sed eller allmän ordning att använda tobaksvarumärken mot andra än tobaksvaror. Det skulle därför vara svårt att för t.ex. varor

utforma lagstiftning med restriktioner ett sådant sätt att den inte

en kommer i konflikt med Pariskonventionens bestämmelser. Uppfattningen ett förbud för användningen av tobaksvarumärken att för andra än tobaksvaror inte skulle vara oförenligt med de varor aktuella bestämmelserna i Pariskonventionen är också företrädd i

doktrinen Karnell i Juridisk Tidskrift 1994-95 s. 31 ff.

se

Karnell framhåller att bestämmelsen i artikel 6 quinquies avser skyddet för registrerade märken, och att den därför inte kan

endast

till stöd för påståendet det skulle strida mot bestämmelsen

åberopas att förbjuda viss användning ett varumärke. Karnell grundar sitt att av i första hand ordalagen i konventionstexten, som över

uppfattning

huvud inte nämner användningen ett märke. För det andra, taget av Karnell, måste innebörden bestämmelsen ses i ljuset av menar av bestämmelsen i artikel 6 bis från att ha gällt endast registreringssom, hävande registrering i vissa fall förväxlingsbara vägran och av av kännetecken, år 1959 utsträcktes till att gälla också användningen av kännetecken. Någon diskussion att utvidga tillämpningsomsådana om

telle quelle-regeln förekom inte. Karnell framhåller att

rådet för

förbudet vägra registrering ett varumärke och skyddet mot

mot att av intrång i ensamrätten till ett varumärke har ett värde i sig, även om

det inte finns ovillkorlig rätt att använda märket. en Karnell medger Pariskonventionen unionsländerna rätt att i Enligt nationell lagstiftning regler omfattande Varumärkesge om mera förmåner i fråga användningen av ett märke rättsliga t.ex. om - vad följer bestämmelserna i konventionen. Karnell menar än som av

också gängse traktattolkningsprinciper talar emot uppfattningen att

att för viss varumärkesanvändning skulle strida mot Pariskonett förbud ventionens bestämmelser. Vid tillkomsten den senaste lydelsen av av Pariskonventionen hade visserligen Wienkonventionen om traktaträtten tillkommit. Wienkonventionen emellertid enligt ännu inte anses

spegla redan erkända tolkningsprinciper. Enligt Wienkonven-

Karnell

tolkningsföreskrifter skall traktat tolkas ärligt i

tionen och dess överensstämmelse med den gängse meningen traktatens uttryck, av i ljuset traktatens ändamål och syfte. I artikel 6 vilka skall ses av

Något om varumärken 93

quinquies är det enligt Karnell fråga endast om registreringen

respektive skyddet för ett varumärke, inte om märkets användning.

10. 8 3 TRIPs-avtalet .

De senaste multilaterala handelsförhandlingarna inom ramen för Allmänna tull- och handelsavtalet GATT, den s.k. Uruguayrundan, avslutades i december 1993. Förhandlingarna resulterade i bl.a. ett

avtal om upprättande av Världshandelsorganisationen World Trade

Organization, WTO. Däri inbegrips ett stort antal avtal och överenskommelser på de olika områden som omfattats av förhandlingarna. Ett av dessa avtal är avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterial-

rätter Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights, TRIPs.

TRIPs-avtalet trädde i kraft den l januari 1995 men behöver inte tillämpas förrän den 1 januari 1996. Sverige ratificerade avtalet i december 1994 prop. 199495:35, bet. 199495:NU8, rskr. 199495: 139. Avtalet behandlar skyddet av de immaterialrättsliga ensamrätterna och innefattar bestämmelser om bl.a. varumärken. Avtalet syftar till att främja ett effektivt skydd av immaterialrätterna och att motverka den internationella handeln med förfalskade varor. Avtalet ställer också krav att medlemmarna inför nationella förfaranden som skall garantera skyddet för immaterialrätterna. Svensk lagstiftning uppfyller i huvudsak bestämmelserna i avtalet a. prop. s. 64. TRIPs-avtalet har

sin största betydelse när det gäller utvecklingsländerna. Åtskilliga

utvecklingsländer inlemmas i en övergripande internationell immaterialrättslig skyddsordning a. prop. s. 64 f.. Avtalet kommer därmed att underlätta för svenska rättsinnehavare att beivra olika former av intrång i immaterialrättsliga ensamrätter. TRIPs-avtalets tillkomst skall ses-mot bakgrund av bl.a. de brister i såväl materiellt som processuellt hänseende som finns i de internationella regelverken immaterialrättens omrâde. Det gäller bl.a. Pariskonventionen. Regelverken har saknat t.ex. krav införande av nationella sanktionsbestämmelser och förfaranden för bindande tvistlösning på internationell nivå. Efterlevnaden har därför på många håll varit i det närmaste obefintlig. Bestämmelserna i TRIPs-avtalet är av minimikaraktär. Medlemmarna kan således införa ett längre gående skydd i de nationella rättsordningarna. I avtalet klargörs också förhållandet till vissa viktigare immaterialrättskonventioner, bl.a. Pariskonventionen. Jämfört med Pariskonventionens bestämmelser innebär avtalet ett förstärkt skydd på flera viktiga punkter. För första gången har det i det internationella regelverket om immaterialrätt införts en bestämmelse om mest-gynnad-nationsbehandling. Bestämmelsen innebär att alla immaterialrättsliga förmåner som en medlem beviljar en annan

94 Något om varumärken sou 1995:114

medlems rättssubjekt omedelbart och ovillkorligt skall medges alla andra medlemmars rättssubjekt. Avtalets bestämmelser om varumärken har utgjort förhållandevis okontroversiella områden a. 67. Genom bestämmelserna prop. s. utsträcks varumärkesskyddet till att gälla även märken som avser tjänster. Vidare förbjuds tvångslicensiering av varumärken, och möjligheten att föreskriva villkor att utländska varumärken måste om användas i kombination med lokala märken begränsas. Det är i främst sistnämnda hänseende som TRIPs-avtalet berör utredningens arbete. Artikel 20 i avtalet har följande lydelse.

Användning ett varumärke i näringsverksamhet skall inte av oskäligt försvåras av särskilda krav, såsom användning tillmed annat varumärke, användning i särskild form eller sammans användning minskar dess förmåga att särskilja varor och som tjänster tillhandahålls i näringsverksamhet från dem som som en tillhandahålls i en annan. Detta utesluter inte krav att varumärket skall användas med angivande av tillverkaren av varorna eller tjänsterna i fråga, tillsammans med, men utan att sammankoppla det med det varumärke som särskiljer tillverkarens egna varor eller tjänster.

I artikel 15.4 i TRlPs-avtalet föreskrivs att varuslaget eller arten av tjänster ett varumärke skall användas för aldrig får utgöra hinder som för registrering av varumärket.

10. 8.4 Förordningen om gemenskapsvarumärken

Rådets förordning EG nr 4094 av den 20 december 1993 om

gemenskapsvarumärken trädde i kraft den 15 mars 1994. Genom

förordningen tillskapas ett gemenskapsrättsligt varumärkessystem som innebär att ansökan om registrering kan få varumärkesman genom en rätt till ett kännetecken i hela gemenskapen. Om registrering av ett varumärke inte kan godkännas i något medlemsländerna, kan av

märket inte registreras som ett gemenskapsvarumärke. Det gemensam-

varumärkessystemet enligt varumärkesförordningen ersätter inte ma varumärkeslagstiftningen i medlemsstaterna utan är avsett att fungera parallellt med de nationella varumärkeslagarna. Rättssubjekt i samtliga länder är anslutna till Pariskonventionen kan utnyttja varumärkessom systemet enligt förordningen. En ansökan registrering ett gemenskapsvarumärke kan göras om av antingen hos Byrån för harmonisering inom den inre marknaden, varumärken och mönster Varumärkesbyrån, som handhar det gemenskapsrättsliga varumärkessystemet, eller lämnas in till registreringsmyndigheten i medlemsstat. Förutsättningarna för att ett känneen

Något om varumärken 95

tecken skall kunna registreras som ett gemenskapsvarumärke och förfarandet för registreringen regleras uteslutande i förordningens bestämmelser. Kriterierna för vilka kännetecken kan registreras som och reglerna om registreringshinder mot bestämmelserna i svarar

varumärkesdirektivet 89104EEG och därmed i sakligt hänseende

också mot varumärkeslagens bestämmelser. Det innebär bl.a. att det inte möter något hinder att ett gemenskapsvarumärke registreras för varor i olika klasser. En ansökan om registrering ett gemenskapsvarumärke granskas av ex ofñcio av Varumärkesbyrån, bl.a. granskas ansökan uppfyller om alla formaliteter och att det inte föreligger några absoluta registreringshinder såsom t.ex. bristande särskiljningsförmåga. När det gäller de relativa registreringshindren, t.ex. ett märke är förväxlingsbart om med ett äldre, skyddat varumärke, är granskningen annorlunda utformad än motsvarande granskning svensk varumärkesansökan. av en Varumärkesbyrån skall utarbeta granskningsrapport skall en som uppta eventuella äldre förväxlingsbara gemenskapsvarumärken. Varumärkes-

byrån skall också till de nationella registreringsmyndigheter har

som begärt det, sända kopior av ansökningar om gemenskapsvarumärken.

De nationella registreringsmyndigheterna får på så sätt tillfälle att utarbeta egna granskningsrapporter avseende förväxlingsbara nationella

varumärken. Dessa granskningsrapporter skall sändas till Varumärkesbyrån inom tre månader från mottagandet kopian ansökan. l av av granskningsrapporten skall anges vilka nationella varumärken kan som utgöra relativa registreringshinder mot gemenskapsvarumärket eller att något sådant nationellt varumärke inte finns.

Varumärkesbyråns och de nationella registreringsmyndigheternas granskningsrapporter skall sedan lämnas över till sökanden som ges

möjlighet att själv ta ställning till han vill återkalla ansökan, om försöka få samtycke till registreringen innehavare äldre av av rättigheter eller vidare med ansökan. Om sökanden vill att ansökningsförfarandet skall fortsätta, kungörs ansökan. På så sätt kan invändningar riktas mot ansökan. Varumärkesbyrån underrättar också innehavare av äldre gemenskapsvarumärken att det finns om en

ansökan om registrering av ett förväxlingsbart gemenskapsvarumärke.

Ensamrätten till ett gemenskapsvarumärke innebär att i annan näringsverksamhet inte får använda ett identiskt eller liknande kännetecken för eller tjänster eller liknande slag. Om varor av samma gemenskapsvarumärket är väl ansett i gemenskapen omfattar ensamrätten också varor och tjänster utanför gränsen för varuslagslikhet. Registreringen av ett gemenskapsvarumärke gäller i tio år och kan förnyas för ytterligare ett obegränsat antal tioârsperioder. Ett gemenskapsvarumärke kan överlåtas såväl med som utan den rörelse som märket används Avtal om överlåtelse skall skriftlig vara och antecknas i registret för gemenskapsvarumärken för att märket skall få verkan för den till vilken överlåtelse har skett. Licens till ett

96 Något varumärken om

gemenskapsvarumärke kan upplåtas. En överlåtelse av ett gemenskaps-

varumärke och upplåtelse licens till ett sådant varumärke måste en av antecknas i registret för att giltig mot tredje man. vara

Ensamrätten till ett gemenskapsvarumärke kan upphöra om registre-

ringen märket upphävs eller ogiltigförklaras. Det sker antingen av

efter ansökan hos Varumärkesbyrån eller grund av ett genkäromâl

i mâl varumärkesintrâng. Ett beslut av Varumärkesbyrån om ett om

registrering gemenskapsvarumärke eller om upphävande

t.ex. av ett registrering kan överklagas till en nämnd inom byrån. Närmav en dens beslut kan i vissa begränsade fall överklagas hos EG-domstolen. Enligt förordningen skall medlemsstaterna utse vissa domstolar som

skall handlägga frågor ersättningsskyldighet m.m. för intrång i ett

om Dessa domstolar skall exklusivt behöriga

gemenskapsvarumärke. vara

när det gäller mål intrång. I regel skall talan om varumärkesinom trång väckas vid varumärkesdomstolen i det land där svaranden har

sitt hemvist eller driftsställe. Förordningen har aktualiserat behovet ändringar i varumärkeslaav

I regeringens proposition 199596:26 föreslås bl.a. att, vid

gen. ansökningar varumärken och internationella

prövningen av om

varumärken skall gälla i Sverige, äldre förväxlingsbara gemensom

skapsvarumärken skall hinder för registrering respektive giltighet

vara varumärket i Sverige prop. s. 30 f.. Det föreslås vidare att rätten av till varumärke är registrerat i Sverige och rätten till ett ett som

varumärke är föremål för en internationell varumärkesregistrering

som

gäller i Sverige skall kunna pantsättas. Detsamma föreslås gälla

som för svensk varumärkesansökan eller för en begäran om att en en

internationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige. Det föreslås också att utmätningsförbudet för registrerade varumärken tas bort

prop. s. 31 ff..

11 EG-rättsliga normer

1 1 1 Allmänt .

Sverige är sedan den l januari 1995 medlemsland i den Europeiska unionen och är därmed bundet EG-rättsliga givna i fördrag, av normer

förordningar och direktiv. Det innebär bl.a. att, vid allt lagstiftnings-

arbete, stor vikt måste läggas vid prövningen förenligheten av av nationella bestämmelser med EG-rättsliga I detta avsnitt skall nonner. lämnas en redogörelse för de EG-rättsliga bestämmelser aktualisesom

ras vid prövningen av förutsättningarna för en lagstiftning med

restriktioner för de reklamformer i utredningsdirektiven. som anges Innan utredningen kommer in på de enskilda bestämmelser är som aktuella att tillämpa vid denna prövning skall här nämnas något om den EG-rättsliga strukturen. EG-samarbetet bygger på att de enskilda medlemsstaterna i väsentlig mån överlåter en del sina statsorgans beslutsbefogenheter till EGav

institutionerna. Dessa beslutsbefogenheter utövas sedan inom EG

gemensamt av medlemsstaterna i ministerrådet. Normer som inom EG har beslutats av ministerrådet gäller omedelbart i de enskilda medlemsstaterna motsvarande sätt som nationella lagar. EG-normer av sådant slag är således direkt tillämpliga i medlemsstaterna utan

föregående nationell lagstiftning, vilket normalt krävs i fråga

om rättsregler av mellanfolklig karaktär. Andra EG-normer åter har vad som brukar betecknas direkt effekt. Det innebär att enskilda medborgare eller företag inför det egna landets domstolar och myndigheter kan göra gällande rättigheter med åberopande av nonnen. En EG-norm har direkt effekt det om av

normen framgår att den har en direkt rättighetsgrundande innebörd för enskilda medborgare eller företag. Om riktar sig till enskilda

normen medborgare eller till medlemsstaterna saknar betydelse. Tillräckligt klara föreskrifter kan alltså ha sådan direkt effekt, även föreom skrifterna riktar sig till i första hand de enskilda medlemsstaterna.

Såväl fördragstexter som direktiv kan innehålla EG-normer med sådan

direkt effekt som nu har beskrivits. Av betydelse är också att EG-rätten har företräde framför nationell rätt. Det innebär att den EG-rättsliga regeln skall tillämpas av medlernsländernas domstolar och myndigheter vid konflikt mellan en nationell bestämmelse och EG-rättslig bestämmelse. Och det gäller en i vart fall i princip även om det är fråga inhemsk, - - om en konstitutionell bestämmelse.

98 EG-rättsliga normer

Den dömande makten inom unionen utövas av EG-domstolen, som har den exklusiva befogenheten att slutligt tolka EG-rätten. Flera av de viktigaste principerna i EG-rätten har följaktligen utvecklats av EGdomstolen. Domstolen handlägger också mål mot medlemsstaterna och prövar därvid dessa nationell lagstiftning har brutit mot de om genom förpliktelser som följer av EG-norrner. Den överlåtelse medlemsstaternas beslutsbefogenheter, som av utredningen något har berört framgår av EG-fördragen. ovan,

Kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och EG bestäms i

huvudsak i fördragstexterna. Inom olika Samarbetsområden kan EG exklusiv kompetens. Föreligger sådan exklusiv kompetens äga en innebär det att medlemsstaterna över huvud taget inte kan lagstifta på området, såvida EG inte lämnar sitt medgivande till det. Kompetensen mellan EG och medlemsstaterna kan emellertid också vara blandad. I dessa fall kan medlemsstaterna lagstifta inom det område som inte är

föremål för EG:s gemensamma normer.

Det skall i sammanhanget också nämnas att det för kompetensför-

delningen har betydelse vilken typ normgivning som EG av gemensam enskilda fallet har valt. Är det fråga EG-regler givna i en i det om

förordning är bestämmelserna direkt tillämpliga i respektive med-

lemsstat, och det då inte utrymme för nationell lagstiftning på ges området. Om de däremot har kommit till gemensamma normerna uttryck i ett direktiv, normalt anger endast vissa gemensamma som mål skall uppnås, har i regel de enskilda medlemsstaterna att som själva bestämma medlen för att nå dessa mål.

1 l EG-fördraget

Samarbetet inom den Europeiska unionen brukar beskrivas som ett samarbete i olika pelare. Till den första pelaren i unionen hör bl.a. tre

samarbetet inom Europeiska ekonomiska gemenskapen, som genom

Maastrichtfördragets artikel G benämns endast Europeiska numera De Samarbetsområden inryms i gemenskapen fram-

gemenskapen. som går främst EG-fördraget. Ett dessa Samarbetsområden gäller de

av av

grundläggande, fyra friheterna, dvs. att det inom unionen skall råda

i princip fri rörlighet för tjänster och kapital. varor, personer, Av särskilt intresse vid prövningen förenligheten med EGav rättsliga lagstiftning med restriktioner i fråga om de normer av en reklamformer i utredningens direktiv, är principen om fri som anges för och tjänster. EG-fördragets bestämmelser om fri rörlighet varor rörlighet för och tjänster har sådan direkt effekt som utredningen varor har beskrivit närmare i det föregående avsnittet.

SOU 1995: 14 l EG-râttsliga normer 99

11.2.1 Bestämmelserna fri rörlighet för och

om varor

tjänster

Enligt artikel 30 i EG-fördraget är kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan förbjudna mellan medlemsstaterna, om inte annat föreskrivs i fördraget. Den närmare innebörden uttrycket åtgärder med motsvarande av

verkan har preciserats i bl.a. Dassonville-målet Case 874, Pro-

cureur de Roi v. Dassonville, 1974, ECR 837. I målet uttalade EGdomstolen att med det uttrycket all trading rules enacted by avses Member States which are capable of hindering, directly indirectly, or actually or potentially, intra-Community trade. Principen om fri rörlighet för varor är emellertid inte undantagslös. Enligt bestämmelsen i artikel 36 medlemsstaterna sålunda möjligges het att besluta om sådana förbud eller restriktioner för import som grundas på hänsyn till bl.a. intresset att skydda människors hälsa och liv. Sådana nationella förbud eller restriktioner är möjliga att som införa med stöd av bestämmelsen får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta förtäckt begränsning en av handeln mellan medlemsstaterna. Undantaget i artikel 36 från förbudet mot nationella importrestriktioner är i princip uttömmande. Vid sidan denna bestämmelse har av det i rättspraxis emellertid utvecklats ett ytterligare undantag som har

formulerats av EG-domstolen i Cassis de Dijon-målet Case 12078, Rewe-Zentral AG v. Bundesmonopolverwaltung für Brantwein, 1979,

ECR 649. Omständigheterna i Cassis de Dijon-målet i korthet följande. En var bestämmelse i tysk skattelagstiftning hindrade avsättningen i Tyskland av den franska likören Cassis de Dijon. Den tyska bestämmelsen innebar att bl.a. likörer måste innehålla högre alkoholhalt än vad den franska likören innehöll. Det franska livsmedelsföretaget Rewe- Zentral gjorde gällande att bestämmelsen utgjorde åtgärd med en motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion och därmed omfattades av Romfördragets artikel 30. EG-domstolen fann att den tyska bestämmelsen stred mot principen fri rörlighet för om varor. Domstolen konstaterade i avgörandet bl.a. att hinder för samhandeln inom gemenskapen som beror skillnader i nationell lagstiftning beträffande avsättning av de ifrågavarande produkterna får godtas i den omfattning dessa bestämmelser är oundgängligen nödvändiga, särskilt med hänsyn till effektiv skattekontroll, skydd för allmän hälsa, god handelsvana och konsumentskydd. Att undantaget avseende skyddet för allmän hälsa - som anges särskilt också i artikel 36 därmed är dubbelreglerat, har framhållits hänga samman med argumenteringen från berörda staters sida i såväl

Cassis de Dijon-målet som vissa andra avgöranden i EG-domstolen se

100 EG-rättsliga normer

Pålsson Quitzow, EG-rätten, Ny rättskälla i Sverige 1993 s. t.ex. - 158 f..

Enligt den s.k. Cassis de Dijon-principen är det sålunda möjligt att i nationell lagstiftning införa vissa andra, hindrande åtgärder än de

i artikel 36, bl.a. såvitt är intresse åtgärder som anges - nu av -

är nödvändiga för att tillfredsställa tvingande behov med hänsyn

som

till konsumentskyddet. Det bör tilläggas att, i motsats till uppräkningen i artikel 36 i princip är uttömmande, undantagen enligt

som

Cassis de Dijon-principen vid behov kan komma att utvidgas av EGdomstolen. Nya tvingande hänsyn kan alltså komma att erkännas av

domstolen. Också i fråga denna vidgade möjlighet att införa nationella om restriktioner med hänsyn till de särskilda intressen som har angetts i

Cassis de Dijon-målet, tillämpas EG-domstolen en proportionalitets-

av För nationell bestämmelse skall förenlig med EG-

princip. att en anses fördragets bestämmelser med hänsyn till Cassis de Dijon-principen, måste det alltså uppnås rimlig balans mellan det intresse som har

en

föranlett lagstiftning med stöd ett tvingande behov har

en som av

begränsat den fria rörligheten för och principen om att det skall

varor

råda fri rörlighet för mellan medlemsstaterna i unionen.

varor Artikel 30 har sin motsvarighet i fråga om fri rörlighet för tjänster artikel 59. Bestämmelsen innebär att inskränkningar i friheten att i

tillhandahålla tjänster inom gemenskapen gradvis skall avvecklas under

medborgare i medlemsstaterna med hemvist i

övergångsperioden för land i gemenskapen än mottagaren av tjänsten.

ett annat Enligt artikel 65 skall, så länge inskränkningarna i friheten att

tillhandahålla tjänster inte avskaffats, varje medlemsstat utan att göra

åtskillnad i nationalitet eller hemvist tillämpa dessa inskränk-

fråga om

ningar alla dem enligt artikel 59 tillhandahåller tjänsten. som

11.2.2 Avgöranden i EG-domstolen som gäller tolkningen

bestämmelserna fri rörlighet för varor

av om

fördragstexter, och det gäller naturligtvis också be-

EG-rättsliga

stämmelserna i EG-fördraget, kännetecknas av bl.a. att det i princip saknas egentliga förarbeten. Den närmare innebörden av fördragsbestämmelserna slås i stället fast EG-domstolens rättspraxis och

genom

allmänna antingen grundar sig på EGgenom de rättsprinciper som speciella karaktär eller på de gemensamma rättstraditioner som

rättens

finns i medlemsstaterna. En de viktigare rättsprincipema är den

av

redan nämnda s.k. proportionalitetsprincipen, som i fråga om

innebär medlemsstaterna skall tillgripa de för

lagstiftningsätgärder att medborgarna minst ingripande åtgärderna är nödvändiga för att

som uppnå syftet med lagstiftningen.

E G-rättsliga normer 101

EG-domstolen har i några avgöranden prövat nationell lagstiftom ning stridit mot de nu aktuella bestämmelserna i EG-fördraget. I vissa avgöranden aktualiseras förenligheten med artikel 30 nationell av lagstiftning med förbud eller restriktioner i fråga om möjligheten att marknadsföra varor, medan det i andra gäller förenligheten med artikeln av vissa hindrande åtgärder på näraliggande områden. Vid genomgången av avgörandena bör beaktas att det i och för sig inte föreligger någon formell bundenhet för EG-domstolen vid tidigare rättspraxis. Viss försiktighet bör därför iakttas vid tolkningen av domstolens uttalanden.

Innebörden av utgången i Oosthoeks Uitgeversmaatschappij-målet Case 28681 0osthoeks Uitgeversmaatschappij, 1982, ECR 4575

-

som gällde ett holländskt förbud mot kombinationsförsäljning är att

nationella bestämmelser som innebär restriktioner i fråga möjligom heten att marknadsföra varor kan hindra den fria rörligheten dessa av varor och därmed stå i strid med artikel 30. EG-domstolen konstaterade bl.a. att Legislation which restricts prohibits certain forms of or advertising and certain means of sales promotion although may, does not directly affect imports, be such as to restrict their volume because affects marketing opportunities for the imported products.

I Keck-målet Cases C-267 and C-26891, Bernard Keck and Daniel

Mithouard, 1993, ECR I-6097 var omständigheterna i korthet följande. Åtal hade väckts Keck och Mithouard för brott mot mot en

bestämmelse i fransk lagstiftning som innebär att âterförsäljning med

förlust är förbjuden. Keck och Mithouard gjorde gällande att den franska lagens bestämmelser var oförenliga med artikel 30. EG-domstolen, som fann att förbudet föll utanför artikel 30, uttalade i målet bl.a. att man måste skilja mellan product regulation, som avser bl.a. en varas form, storlek, vikt, sammansättning, märkning m.m., och certain selling arrangements. I fråga om product regulations låg, enligt domstolen, tidigare praxis enligt

Dassonville-mâlet fast, medan det i fråga om certain selling

arrangements gjordes en praxisändring. Den innebär att nationella bestämmelser som gäller certain selling arrangements är förenliga

med artikel 30, under förutsättning att bestämmelserna gäller alla

berörda som bedriver handel det nationella området och att bestämmelserna påverkar marknadsföringen såväl nationella av varor som varor från andra medlemsländer. De nationella bestämmelserna får dock i enlighet med vad föreskrivs i den sista meningen i - som artikel 36 inte vara föranledda ett syfte att påverka importen till - av landet. Under förutsättning att nationella bestämmelser reglerar som certain selling arrangements är utformade i enlighet med de närmare krav för sådana bestämmelser som EG-domstolen har lagt fast i Keck-målet, faller bestämmelserna således utanför tillämpningsområdet för artikel 30.

102 E G-rättsliga normer

Frågan huruvida nationell lagstiftning med förbud mot vissa om reklamformer eller vissa slags är förenliga med bestämmelsen varor i artikel 30 har prövats EG-domstolen i bl.a. Hünermund-målet, det av franska TV-reklam-målet och Clinique-målet.

I Hünerrnund-målet Case C 29292, Ruth Hünermund et al. v. Landesapothekerkammer Baden-Württemberg, 1993, ECR I-6787

fann EG-domstolen att artikel 30 inte tillämplig i fråga om en bevar stämmelse i tysk lagstiftning som innebär förbud för apotekare att marknadsföra vissa produkter utanför apotek. EG-domstolen framhöll särskilt att restriktionerna avsåg endast vissa säljare.

Utanför tillämpningsområdet för artikel 30 föll enligt avgörandet i det franska TV-reklam-målet Case C-41293, Société dImportation

Edouard Leclerc-Siplec v. TF1 Publicité SA och M6 Publicité SA

också förbud i fransk lagstiftning mot reklam för affärsställen. Som ett skäl anförde EG-domstolen bl.a. att förbudet avsåg en särskild form reklam för ett särskilt led i en distributionskedja. av

I Clinique-målet Case C-3l592, Clinique, 1994, ECR I-330 blev

utgången emellertid Frågan i målet gällde förenligheten med en annan. artikel 30 ett tyskt förbud innebar att företaget Estée Lauder av som

hindrades att använda varumärket Clinique för kosmetiska produkter,

eftersom det kunde intryck att produkterna hade medicinska ge av egenskaper. Förbudet medförde att Esteé Lauder, som i Tyskland tidigare hade använt varumärket Linique men som av kostnadsskäl ville övergå till det i andra länder förekommande märket Clinique, var förhindrat att använda ett gemensamt varumärke för sina produkter i

Tyskland och i andra medlemsstater. EG-domstolen fann att förbudet

föll under artikel 30.

1 1 TV-direktivet

Rådets direktiv den 3 oktober 1989 89552EEG samordning

av om vissa bestämmelser fastställts i medlemsstaternas lagar och av som

andra författningar om utövandet av sändningsverksamhet för televi-

sion, det s.k. TV-direktivet, innehåller bl.a. vissa bestämmelser om

restriktioner för reklam i TV. Direktivets syfte är att skapa en

marknad för TV-program och att utnyttja TV-sändningar gemensam

över gränserna för att så sätt främja en europeisk integration.

Reglerna i TV-direktivet införlivades i svensk rätt dels genom lagen 1992:1356 satellitsändningar till allmänheten, dels genom en om ändring år 1992 i den upphävda tobaksreklamlagen. Bestämnumera melsen finns intagen i 12 § tobakslagen. Införlivandet av TVnumera direktivets regler i svensk rätt direkt följd av Sveriges åtaganvar en den enligt EES-avtalet. TV-direktivet omfattar såväl marksändningar som satellitsändningar.

E G-rättsli ga normer 103

I fråga om marksändningar tillgodosåg svensk lagstiftning redan före införlivandet reglerna i TV-direktivet. Reglerna i radiolagen om reklamfinansierade TV-sändningar i marknätet hade nämligen anpassats till bestämmelserna i Europarådskonventionen om gränsöverskridande television, vilka regler i allt väsentligt överensstämmer med direktivets. Däremot saknades regler för satellitsändningar TVav program i Sverige. En sådan reglering var alltså nödvändig för att Sverige skulle kunna uppfylla sina förpliktelser enligt EES-avtalet jfr 12 § första stycket tredje meningen tobakslagen. I artikel 13 i TV-direktivet föreskrivs att alla former TV-reklam av för cigaretter eller andra tobaksvaror skall förbjuden. vara I artikel 1 b definieras TV-reklam som varje form sänt medav delande mot betalning eller liknande ersättning utförs ett som av offentligt eller privat företag i samband med handel, affärsverksamhet, hantverk eller yrke i avsikt att mot betalning främja tillhandahållandet av varor eller tjänster, inklusive fast egendom, eller rättigheter eller förpliktelser. Det innebär att meddelanden som sänds utan någon ersättning i en verksamhet som inte är yrkesmässig, faller utanför definitionen begreppet reklam. Även åsiktsreklam faller utanför TV av direktivets definition av reklam. TV-direktivet innehåller också en definition av smygreklam. Enligt artikel 1 c avses med sådan reklam presentation i ord eller bild av varor, tjänster, namn, varumärke eller verksamheter som utövas av en varu- eller tjänsteproducent i program, då sådan presentation avses tjäna som reklam, och då allmänheten kan vilseledas i fråga om presentationens art. Sådan presentation betraktas enligt direktivet som avsiktlig, särskilt om den sker mot betalning eller liknande ersättning.

11.4 Förslag till EG-direktiv förbud mot

om

tobaksreklam

EG-kommissionen föreslog år 1990 ett direktiv angående ett generellt förbud mot reklam för tobaksvaror OJ No. C 116, 11.5.1990 7. p. Förslaget resulterade i ett Amended proposal for Council Directive a on advertising for tobacco products OJ No. C 167, 27.6.1991 p.3. Det förslaget till direktiv omarbetades emellertid något och ledde så småningom till ett Amended proposal for a Council Directive the on Approximations of Member States laws, regulations and administrative provisions on advertising for tobacco productsOJ No. C 129, 21.5.1992 p. 5. Förslaget, som är det senaste som Kommissionen har avgett, förelades Rådet år 1992. Fem medlemsstater, däribland Tyskland, motsatte sig emellertid förslaget. Kritiken från dessa stater gick i huvudsak ut på att ett reklamförbud inte skulle leda till en

104 E G-rättsliga normer

minskad användning tobaksvaror. Förslaget omfattade förbud också av mot sådana reklamformer som innebär att varukännetecken som normalt förknippas med tobaksvara används vid marknadsföringen en andra varor eller av tjänster. av I Kommissionens senaste förslag till direktiv föreskrevs det i artikel

2 bl.a. följande.

Without prejudice to Directive 89552EEC, all fonns of advertising for tobaccoproducts shall be banned in the territory of the Community . 2. Member States shall ensure that brands or trademarks whose reputation mainly associated with a tobacco product are not used for advertising in other areas, this brand or trademark being used for advertising for a tobacco product.

2a. The provisions of paragraph 2 shall not affect a companys

right to advertise under its brand trademark products other or than tobacco products on condition that: the from tobacco products marketed under the

a turnover

brand trade mark, by different company, does not same or even a exceed half the turnover from non-tobacco products of this brand;

b the brand trade mark was first registered for non-tobacco

or products Member States shall that tobacco products do ensure new

not make of the reputation asquired by certain brands or trade

use marks already used in association with products other than

tobacco products.

Som redan har sagts motsatte sig bl.a. Tyskland att förslaget genomfördes. Tyskland ansåg emellertid att det fanns anledning att försöka nå kompromisslösning bland medlemsländerna när det gällde en en reglering frågan restriktioner för tobaksreklam. gemensam av om

Tyskland utarbetade därför ett kompromissförslag som presenterades

Hälsoministermöte i Bryssel i december 1994. vid ett

I kompromissförslaget framhölls det att flera medlemsländer anslöt

sig till Kommissionens förslag till åtgärder mot tobaksreklam, särskilt sådana länder hade lagar med förbud mot tobaksreklam. Det som framhölls också vissa medlemsländer visserligen anslöt sig till ett att flertal de mål i Kommissionens förslag men att dessa av som angavs länder ville nå målen nationella åtgärder, antingen genom genom lagstiftning eller överenskommelser med tobaksindustrin. genom Några medlemsländer, framhölls det vidare, gjorde sin inställning till frågan förbud mot tobaksreklam beroende av att det uppnåddes om balans mellan målet för hälsoskyddet och den fria rörligheten för särskilt tryckta skrifter. Ett totalt förbud mot reklam för lagligt varor, tillverkade skulle dessutom strida mot grundlagsregler om varor åsiktsfrihet i åtminstone ett medlemsland. Slutligen, framhölls det,

E G-rättsliga normer 105

hade det påståtts att Kommissionens förslag var obehövligt med

hänsyn till subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna; ansvaret för

hälsoskyddet åvilade i första hand respektive medlemsland. Trots de skillnader som förelåg bland medlemsländerna i fråga om

synen ett förbud mot tobaksreklam hade Tyskland en ambition att

söka ena medlemsländerna kring gemensam lösning, enligt vilken rimlig hänsyn togs till skilda åsikter. Det tyska kompromissförslaget, som tog sikte på reklamen i radio och i tryckta skrifter, löd:

Advertising in press publications in those Member States which do not have a total ban shall in future only be allowed subject to the following restrictions:

a Prohibition of advertising which gives the impression that

consumption of tobacco products without effect on health.

b Prohibition of advertising which gives the impression that

smoking has a favourable effect on physical and mental ability or on well-being.

c Prohibition of advertising which particularly likely to en-

courage young people or adolescents to smoke.

d Prohibition of images of smokers inhaling or statements

suggesting that inhaling should be imitated.

e Prohibition of advertising which makes references to the

naturalness or natural purity of tobacco products.

f Inclusion in advertising of a general warning notice along

the lines of that in Directive 89622EEC.

g Restriction of advertising per edition of the press publication

and per make of tobacco product to a maximum of one page.

h Prohibition of statements disparaging non-smokers. i Prohibition of advertising which gives the impression that

personal problems can be solved by smoking.

Vid ministermötet i december 1994 kunde enighet emellertid inte nås om restriktioner beträffande reklamen för tobaksvaror. De länder som har lagstiftning med förbud mot tobaksreklam ansåg att det tyska förslaget inte var tillräckligt ingripande, medan länder som saknar sådan lagstiftning satte i fråga värdet av ett reklamförbud över huvud taget. Däremot rådde det enighet bland medlemsländerna om det angelägna i att man måste försöka minska tobaksbruket.

12 i

Regler om tobaksreklam de övriga

nordiska länderna m.m.

12. 1 Allmänt

Utredningen har begränsat studierna av utländsk lagstiftning till i huvudsak de övriga nordiska länderna. Gemensamt för dessa länders lagstiftning eller frivilliga överenskommelser med föreskrifter om tobaksreklam är att de innehåller regler som i olika avseenden begränsar användningen i andra sammanhang av varumärken som normalt förekommer som benämning tobaksvaror. Som redogörelsen i detta avsnitt kommer att visa förekommer det skillnader mellan länderna när det gäller räckvidden och den närmare utformningen av reglerna. En kort redogörelse för den franska lagstiftningen på omrâdet lämnas också i avsnittet.

12.2 Danmark

Jämfört med de övriga nordiska länderna har Danmark den minst restriktiva lagstiftningen när det gäller begränsningar i möjligheten att

marknadsföra tobaksvaror. Regler om tobaksreklam finns emellertid

också i en överenskommelse mellan den danska staten och Tobaksbranschen. De danska lagreglerna gäller endast reklam i radio och TV. Enligt § 13 i Bekendtgörelse om reklame og sponsorering i radio och fjernsyn 8 februari 1994 Nr. 108 är det inte tillåtet att i radio och TV göra reklam för tobaksprodukter eller för varor som huvudsakligen används i samband med rökning. Pâföljden för överträdelser av reklamförbudet är böter. I en skriftlig överenskommelse från år 1991 mellan Tobaksindustrien och Sundhedsministeriet finns bestämmelser som reglerar reklam annat sätt än i radio och TV. Överenskommelsen reglerar i

huvudsak marknadsföringens form och innehåll. Begränsningarna

gäller såväl platsen som sättet för marknadsföringen av tobaksvaror. Överenskommelsen innehåller också bestämmelser gäller själva som utfommingen av annonser för tobaksvaror och bestämmelser som begränsar användningen av tobaksvarumärken för andra varor än tobaksvaror samt tjänster. Enligt överenskommelsen är den som gör reklam för tobaksvaror i annonser skyldig att samtidigt informera om tobakens skadeverkningar.

108 Regler tobaksreklam i de Övriga nordiska länderna om

Bestämmelserna i överenskommelsen omfattar alla tobaksvaror som har framställts eller importerats av Tobaksindustriens medlemsföretag för försäljning i Danmark. Med tobaksvaror avses varor som helt eller delvis består tobak samt cigarettpapper och cigarettmunstycken. av Med marknadsföring förstås enligt överenskommelsen alla former av reklamverksarnhet, public-relation, och liknande upplysningsverksamhet syftar till att avsätta tobaksprodukter samt sponsring. som Överenskommelsen innehåller regler begränsar möjligheten att som marknadsföra tobaksvaror t.ex försäljningsställen. Sålunda får marknadsföring tobaksvaror till konsumenter med hjälp av skyltar, av plakat, broschyrer, ljusreklam, askfat, tändstickor, tändare etc. ske endast sådana försäljningsställen för tobaksvaror som inte har servering eller som har serveringen avskild från den plats där försäljning sker samt marketenterier som har tillstånd att bedriva sådan verksamhet. Tobaksreklam varutransportfordon får förekomma under förutsättning att de används för normal varutransport. Vidare innehåller överenskommelsen begränsningar i möjligheten att marknadsföra tobaksvaror till konsumenter i annonser. Sådan marknadsföring är tillåten endast i dagstidningar, inbegripet söndagsoch helgbilagor, och i periodiska tidskrifter. Reklam för tobaksvaror får inte förekomma på sport- och ungdomsavdelningarna i en tidning, i adresslösa försändelser, i publikationer innehåller i huvudsak som underhållningsartiklar eller i publikationer som särskilt vänder sig till barn och ungdomar. Annonsering i faktablad och prislistor som är riktade till detaljister är dock tillåten. l med tobaksreklam får det inte förekomma barn, annonser ungdomar eller andra ger intryck av att vara under 30 personer som år, är idoler för unga, personer som arbetar inom personer som sjukvården eller namngivna Marknadsföringen får inte heller personer. sikte särskilt på eller ange något samband mellan ta unga personer tobaksrökning och sportsliga framgångar. Den får vidare inte visa idrottsmän, förespegla att tobaken har terapeutiska egenskaper eller det är sunt eller ofarligt att röka. Provocerande eller påange att trängande språk eller bildval är förbjudna. Överenskommelsen innehåller också vissa begränsningar i möjligheten att använda varumärken med anknytning till tobaksvaror i andra sammanhang. Det är bl.a. förbjudet att i marknadsföring av en vara eller tjänst med hjälp ett varumärke som används för tobaksvaror av med text, logotype eller annat kännetecken, slogan eller bilder kringgå bestämmelserna i överenskommelsen. Det är vidare förbjudet att kringgå bestämmelserna att i stället för att använda namnet på genom tobaksvara, återge ett märke, emblem, symbol eller annat känneen tecken används huvudsakligen i samband med marknadsföring av som tobaksvaran. Den grossist eller detaljist som överträder bestämmelserna i överenskommelsen riskerar att drabbas av indragna leveranser av

Regler om tobaksreklam i de övriga nordiska länderna 109

tobaksvaror.

12.3 Island

Den isländska tobakslagen Act on Prevention of the Use of Tobacco,

no. 74 of May 28, 1984, innehåller bestämmelser som förbjuder varje form av reklam för tobaksvaror och för varor som används i samband med rökning, t.ex. cigarettpapper och cigarettrullningsapparater. Härifrån medges dock undantag för reklam i utländska publikationer av utländska subjekt, under förutsättning att huvudsyftet inte är att göra reklam för dessa produkter. Lagen innehåller också bestämmelser som förbjuder exponering av tobaksvaror och rökutensilier i reklam för tjänster eller för andra varor än tobaksvaror. Med reklam avses bl.a. alla slags annonser i massmedia, imitationer av tobaksprodukter, skyltar och liknande utrustning samt användningen av varumärken som avser tobaksvaror. Påföljden för överträdelser av reklamförbudet är böter eller om det rör sig om allvarliga eller upprepade överträdelser fängelse. -

12.4 Finland

12.4.1 Allmänt

Den finska tobakslagen lagen om åtgärder för inskränkande av tobaksrökning trädde i kraft år 1977. Lagstiftningen innebar inskränkningar i bl.a. möjligheten att marknadsföra tobaksvaror. Den

1 mars 1995 trädde det i kraft vissa ändringar i tobakslagen. Ändring-

arna innebär begränsningar i möjligheten att vid marknadsföringen av andra varor än tobaksvaror eller tjänster utnyttja kännetecken som

normalt förknippas med tobaksvaror. Lagändringarna föranleddes av

att det i Finland, liksom i många andra länder, under senare år har blivit allt vanligare med sådana förfaranden.

12.4.2 Den nämnare innebörden av förbudet mot tobaksreklam

I den proposition som föregick ändringarna i tobakslagen

Rp 1161993 rd hade det föreslagits att bestämmelsen som reglerar

marknadsföring av tobaksvaror 4 kap. 8 § skulle ges följande innehåll.

Reklam och annan försäljningsfrämjande verksamhet som gäller tobak,

110 Regler om tobaksreklam i de övriga nordiska länderna

tobaksprodukter, tobaksimitationer och rökdon är förbjuden. Det är förbjudet att anknyta dessa produkter eller deras varumärken eller andra kännetecken till reklam eller annan försäljningsfrämjande verksamhet som gäller andra produkter eller tjänster.

Det är förbjudet att vid marknadsföring av tobaksprodukter an vända

andra produkters varumärken eller kännetecken som används allmänt i näringsverksamhet

Under riksdagsbehandlingen av propositionen kritiserades den föreslagna lydelsen bl.a. riksdagens ekonomiutskott. Ekonomiutav skottet betonade att syftet med de föreslagna ändringarna i tobakslagen att förhindra smygreklam och reklam som ger falska idéassociavar tioner genom att en viss tobaksprodukts varumärke eller något annat kännetecken kopplas i hop med marknadsföringen av en annan vara eller tjänst. Ekonomiutskottet ansåg dock att den lydelse av bestämmelsen regeringen hade föreslagit var oklar och därför kunde som ge upphov till tolkningsproblem. Ekonomiutskottet framhöll i sin kritik av lagförslaget bl.a. att den föreslagna lydelsen bestämmelsen kunde medföra att, för det fall av innehavaren ett varumärke som används för andra varor än av tobaksvaror till tredje upplåter rätten att använda märket också man för tobaksvaror, det skulle kunna uppstå oklarhet om vilken vara som marknadsförs under varumärket. Ekonomiutskottet framhöll också att det kunde sättas i fråga bestämmelsen i den föreslagna utformom ningen tillämplig situationer när ett tobaksrelaterat kännetecken var används benämning på en annan vara än en tobaksvara vid ett som rent passivt saluhållande av varan.

Med beaktande av de tolkningssvârigheter och tillämpningsproblem

Ekonomiutskottet hade pekat kom den slutliga lagtexten att som utformas i enlighet med vad Social- och hälsovårdsutskottet föreslog i dess betänkande med anledning lagförslaget Rd1994-ShUB5. av Bestämmelsen i 8 § tobakslagen har följande lydelse.

Reklam och indirekt reklam gäller tobaksprodukter är förbjuden. som

Såsom indirekt reklam betraktas i synnerhet främjande av försäljningen

tobaksprodukteri samband med reklam för någon annan nyttighet av på så sätt att ett etablerat kännetecken för en tobaksprodukt oförändrat eller ändrat så att det ändå kan igenkännas används som kännetecken för nyttigheten eller att kännetecknet annars associerar till en bestämd tobaksprodukt. Vad stadgas tobaksprodukter gäller även som ovan om tobak, tobaksimitationer och rökdon. Det stadgas om reklam som ovan gäller även annan säljfrämjande verksamhet.

Social- och hälsovârdsutskottet framhöll att begreppet indirekt reklam preciserades dessa ändringar i paragrafen. Därmed kom också genom det svårtolkade förbudet mot indirekt reklam att få en klarare

Regler om tobaksreklam i de övriga nordiska länderna lll

innebörd. Med indirekt reklam förstås enligt utskottet framför allt att etablerade kännetecken för tobaksprodukter utnyttjas kännetecken som för andra varor. Det utgör emellertid också indirekt reklam att skapa vissa idéassociationer tobaksprodukt. Även andra former om en av indirekt reklam kan vara förbjudna enligt utskottet. Den förbjudna, indirekta reklamen blir enligt den lydelsen nya av

bestämmelsen således till en del fastslagen att har kopplat

genom man begreppet indirekt reklam till användningen ett tobakskännetecken. av Med kännetecken avses enligt uttalanden i social- och hälsovårdsutskottets betänkande bilder, figurer, färger, 0rd, andra symboler samt kombinationer av sådana kännetecken. Det betraktas också som förbjuden reklam att ett etablerat kännetecken modifieras så att det fortfarande är identiñerbart eller att det kan uppfattas ett etablerat som

kännetecken för en tobaksprodukt. Det är vidare förbjudet att förmedla en idéassociation om en tobaksprodukt med hjälp s.k. produkt-

av

familjer.

Från reklamförbudet finns i samma paragraf två undantag. Det gäller reklam i sådan utländsk tryckt skrift huvudsakliga ändamål vars inte är att göra reklam för en tobaksprodukt, en tobaksimitation eller ett rökdon. Detta undantag har funnits i tobakslagen sedan lagen infördes år 1977. Det är vidare, enligt bestämmelse infördes en som i samband med de senaste ändringarna, tillåtet för tillverkare eller importörer av tobak, tobaksprodukter, tobaksimitationer eller rökdon att vid marknadsföringen av en produkt lämna de som deltar i försäljningen uppgifter om produktens pris, sammansättning, egenskaper och tillverkning samt andra motsvarande produktuppgifter. Närmare bestämmelser om innehållet i sådana produktuppgifter kan i ges förordning. Tobakslagen innehåller också en bestämmelse som innebär att anknytning av tobak, tobaksprodukter m.m. till försäljning eller överlåtelse av andra produkter eller till utförande tjänster är av

förbjuden 4 kap. 9 §. Denna bestämmelse ändrades inte i samband

med utvidgningen av reklamförbudet i 8 Social- och hälsovårdsministeriet har enligt bestämmelser i tobakslagen möjlighet att vid äventyr av vite förbjuda den som har beställt

eller utfört reklam eller annan försäljningsfrämjande åtgärd strider

som mot bestämmelserna i 8 eller 9 §§ att fortsätta med reklamen eller den försäl j ningsfrämj ande åtgärden. Sådant vitesförbud kan meddelas också anställda hos dessa. Reklamförbudet är också straffsanktionerat. Den handlar i strid som med reklamförbudet kan sålunda dömas för förseelse vid marknadsföring av tobak till böter eller, överträdelsen bedöms om som grov,

för brott vid marknadsföring av tobak till böter eller fängelse i högst

tvâ år. Åtal för överträdelse reklamförbudet förutsätter av anmälan av Social- och hälsovårdsministeriet. Några tillämpningsföreskrifter till det utvidgade reklamförbudet i

112 Regler tobaksreklam i de övriga nordiska länderna om

8 § har ännu inte utfärdats. Det kan därför vara av visst intresse att något beröra de föreskrifter gällde den äldre lydelsen av 4 kap. som 8 Föreskrifterna gäller alltjämt för tillämpningen av bestämmelsen

i 4 kap. 9

Enligt tillämpningsföreskrifterna Medicinalstyrelsens instruktionsbrev 40370282 är det tillåtet att utanför försäljningsställe för

nr tobaksvaror sätta skyltar upplyser att tobaksvaror säljs där. upp som

Det är enligt föreskrifterna också tillåtet att försäljningsställen

de tobaksvaror saluförs. I övrigt är all annan marknadsexponera som

föring tobaksprodukter förbjuden även försäljningsställen.

av

12.4.3 Bestämmelsen i förhållande till annan lagstiftning

Förbudet s.k. indirekt tobaksreklam har som framgått av redomot görelsen meddelats i vanlig lag. Av förarbetena till lagändovan ringarna a. 31 framgår att reklam och annan försäljningsprop. s.

främjande verksamhet betraktas som en del av näringsverksamheten,

vilken regleras i vanlig lag. Det framhålls att syftet med ändringarna skydda konsumenterna från de hälsorisker är förenade med är att som bruk tobak. Det konstateras därefter att det är möjligt att genom av

bestämmelser i vanlig lag inskränka näringsidkares möjlighet att

marknadsföra tobaksprodukter, inskränkningen är föranledd av om hälsoskäl. I förarbetena hänvisas i sammanhanget till bl.a. förarbetena till tobakslagen, enligt vilka det ansågs möjligt att genom bestämmeli vanlig lag ingripa i näringsfriheten. ser

12.5 Norge

12.5.1 Allmänt

Norge har tillsammans med Finland den mest restriktiva lagstift-

- ningen när det gäller tobaksreklam. Det har dessutom nyligen beslutats ändringar i lov den 9 1973 14 om vern mot tobakksom av mars nr. skader tobakksskadeloven, den norska motsvarigheten till tobakslainnebär inskränkningar i fråga möjligheten att marknadsgen, som om föra andra än tobaksvaror eller tjänster med hjälp av tobaksvaruvaror

märken. Ändringarna träder i kraft den l januari 1996.

Bestämmelser reglerar marknadsföringen av tobaksvaror finns som i 2 § tobakksskadeloven. Enligt den nuvarande lydelsen av bestämmelför tobaksvaror förbjuden. Detsamma gäller reklam för

sen är reklam pipor, cigarettpapper och cigarettrullningsmaskiner. Tobaksvaror fär

inte ingå i reklam för andra eller tjänster. Pâföljden för varor uppsâtliga eller oaktsamma överträdelser av reklamförbudet är böter.

Regler om tobaksreklam i de övriga nordiska länderna 113

Även medverkan och försök omfattas straffbestämmelsen. av

Med stöd av ett bemyndigande i 2 § har i förordning getts undantag

från förbudet när det gäller vissa reklamförfaranden. Det gäller t.ex. reklam för tobaksvaror i tidskrifter avsedda för tobaksbranschen,

upplysningar i tryckt skrift om en ny, väsentligt mindre hälsofarlig

tobaksvara än en tidigare samt skyltreklam i anslutning till försäljningsställen för tobaksvaror. Det är också tillåtet att exponera tobaksvaror på säljställen i den utsträckning är nödvändig för som en

rationell hantering av varorna.

Tobakksskadeloven trädde i kraft år 1973. Norge därmed ett var av de första länderna som införde ett förbud mot tobaksreklam. Av

förarbetena till tobakksskadeloven framgår att lagstiftningen avsågs

gälla varje form av tobaksreklam. Lagen utformades därför på ett sätt som ansågs täcka såväl kända som nya, framtida former av reklam. I början av 1980-talet började det också i Norge förekomma förfaranden som innebar att namn tobaksvaror användes i samband med marknadsföring av andra varor än tobaksvaror och tjänster. av Dessa reklamformer hade endast delvis förutsetts vid tillkomsten av tobakksskadeloven. I förarbetena till de senaste lagändringarna Ot.prp. nr. 69, 1993-94 framhålls det att sådana reklamfonner

innebär en reklammässig exponering tobaksvarumärket. Det sägs

av vidare att reklamen i dessa fall ofta är närmast identisk med den som

används vid marknadsföring tobaksvaran. Någon möjlighet att

av ingripa mot dessa reklamfonner med stöd av den nuvarande lagstiftningen finns inte.

12.5.2 Den nya lydelsen av 2 § tobakksskadeloven

Den beslutade ändringen i 2 § tobakksskadeloven innebär att det i lagtexten uttryckligen anges att alla former reklam för tobaksvaror av

är förbjudna. Ändringen innebär vidare att det blir förbjudet att i

reklam för andra varor än tobaksvaror eller för tjänster använda ett

märke som huvudsakligen är känt beteckning för tobaksvaror, så

som länge märket används för en sådan vara. Vidare förbjuds lanseringen tobaksvaror med hjälp av av varumärken som är kända för andra varor än tobaksvaror eller för tjänster eller som har tagits i bruk för sådana varor eller för tjänster. Varje form av gratis utdelning av tobaksvaror blir också förbjuden. Den nuvarande bestämmelsen i tobakksskadeloven att det i förordning kan meddelas undantag från reklamförbudet behålls emellertid. Bestämmelsen har utformats efter förebild av artikel 2 i det senaste förslaget till

EG-direktiv med förbud mot tobaksreklam direktivet har behandlats

av utredningen i avsnitt 11.4. Den precisering som har gjorts i lagtexten att alla former genom av tobaksreklam omfattas av förbudet har sin orsak i att velat man

114 Regler tobaksreklam i de övriga nordiska länderna om

markera att det är fråga ett totalförbud som också omfattar den om s.k. indirekta reklamen. l förarbetena definieras därvid reklam som masskommunikation i marknadsföringsverksamhet. Det innebär att varje form meddelande direkt eller indirekt har till syfte att av som främja avsättningen tobaksvara omfattas av förbudet, och det av en gäller oavsett meddelandet lämnas muntligen, i tryck, radio, TV om eller på biografer. Förbudet användningen ett tobaksvarumärke för andra varor mot av än tobaksvaror eller för tjänster innebär enligt förarbetena en utvidgning och precisering bestämmelsen i förhållande till den tidigare av lydelsen. Förbudet gäller även själva tobaksvaran inte nämns i om reklamen. Märken, symboler eller andra karakteristiska tecken som är kända benämning på tobaksvara uppfattas ofta, framhålls det som en i förarbetena, reklam för tobaksvaror även om reklamen i första som hand andra än tobaksvaror eller tjänster. Formuleringen avser varor huvudsakligen är känt ett märke för tobaksvaror är hämtad som från förslaget till EG-direktiv med förbud mot tobaksdet senaste reklam. Innebörden är enligt förarbetena densamma som enligt

direktivförslaget. Förbudet omfattar emellertid inte all användning ett tobaksvaruav märke för andra eller för tjänster. I förarbetena anges att ett varor varumärke ordmärke är känt som benämning på t.ex. ett -- som tobaksvara kan användas i reklam för andra varor än tobaksvaror, en märket förekommer i ett annat typsnitt och andra färger än som om normalt används vid marknadsföringen tobaksvaran med samma av

namn.

l förordning kommer det att meddelas Övergångsbestämmelser till

förbudet använda tobaksvarumärken för andra varor eller för mot att tjänster. Enligt övergångsbestämmelserna kommer det att vara tillåtet fram till den l januari 1997 använda tobaksvarumärken som vid att tidpunkten för ikraftträdandet ändringarna används för andra varor av än tobaksvaror eller för tjänster. Förbudet vid lanseringen tobaksvara använda ett mot att av en varumärke är känt allmänheten benämning på andra varor som av som eller tjänster infördes i syfte att förhindra en snedvridning av konkurrensen i förhållande till andra tobaksvaror. En sådan använd-

ning varumärke har nämligen ansetts kunna medföra reklamav ett effekter också för tobaksvaran.

Regler om tobaksreklam i de övriga nordiska länderna 115

12.5.3 Bestämmelsen i förhållande till amian

lagstiftning

Grundlagsreglerna om egendomsskyddet och om yttrandefriheten

Den nya lydelsen av bestämmelserna marknadsföring tobaksva-

om av ror har ansetts inte strida mot reglerna i den norska grundlagen om

egendomsskyddet och om skyddet för yttrandefriheten. Skyddet för egendom omfattar inte lagstiftning innebär rådig-

som

hetsinskränkningar. I förarbetena framhålls att det förekommer

en

mängd olika regelverk som medger sådana inskränkningar i rätten att

utnyttja egendom, t.ex. när det gäller möjligheten omsätta olika att

slags egendom. Dessa rådighetsinskränkningar utgör resultatet

av en avvägning mellan olika, motstridiga intressen staten har att som beakta. När det gäller förhållandet mellan den nya lydelsen bestämmelav sen och skyddet för yttrandefriheten, framhålls det i förarbetena att ett

förbud mot förmedling information normalt skulle strida

av mot

regleringen av yttrandefriheten. Reklam kan däremot förbjudas. Det

betonas att det ofta är svårt att dra gräns mellan tillåten information en

och förbjuden reklam att ändringarna inte är avsedda förändra

men att

det nuvarande rättsläget. I förarbetena understryks det att Statens tobakksskaderåd har att följa utvecklingen och beivra eventuella

missförhållanden på området.

Reglerna i varumärkeslagen och i Pariskonventionen

De nya reglerna i 2 § tobakksskadeloven har inte heller strida ansetts

mot bestämmelser i den norska varumärkeslagstiftningen eller i

Pariskonventionen. Det har i sammanhanget bl.a. påpekats att ändringarna överensstämmer med förslaget till EG-direktiv förbud om mot tobaksreklam. Det har också framhållits att den lydelsen nya av bestämmelsen inte innebär ett generellt förbud användningen mot av tobaksvarumärken för andra eller för tjänster. Det är t.ex. också varor

i fortsättningen tillåtet att använda tobaksvarumärken direkt på olika varor, t.ex. etiketter på kläder eller på skor ställs ut i butiker

som

eller andra försäljningsställen.

12.6 Frankrike

Enligt fransk lagstiftning Code de Santé Publique, Art. L.355-25 och L.355-26 är all reklam eller marknadsföring, direkt eller indirekt,

till förmån för tobak eller tobaksprodukter förbjuden. Förbudet

Regler tobaksreklam i de övriga nordiska länderna 116 om

inte skyltreklam säljställen och inte heller affischer

omfattar affischerna inte kan utanför säljstället. Det

säljställen, om ses

reklamen har utformats i enlighet med härmed förutsätter dock att

gällande föreskrifter. Reklamförbudet omfattar inte heller publikatioyrkesorganisationer för producenter, fabrikanter

ner som ges ut av tobaksprodukter och är avsedda för deras eller distributörer av som och inte heller facktidskrifter enligt särskilda bestämmelmedlemmar,

ser härom. tobaksreklam eller marknadsföring är bl.a. när tobaksvaru- Indirekt

emblem eller andra särskiljande tecken som påminner om

märken, används vid marknadsföring andra

tobak eller tobaksprodukter av

än tobaksvaror samt tjänster m.m. varor

överväganden och förslag

13 Vilka reklamfonner bör omfattas av

en lagstiftning med restriktioner

13 l Allmänt .

Utredningen har i den föregående delen av betänkandet behandlat de

reklamformer som utredningen enligt direktiven skall föreslå restriktioner för. Det gäller förekomsten av en tobaksvara i annonser för andra varor, utnyttjandet av ett för tobaksvaror inarbetat varukännetecken vid marknadsföringen av andra varor eller av tjänster, produktplacering samt omnämnandet av en tobaksvara i tidningsartiklar. I fråga om vissa av dessa reklamforrner kan det finnas sådana principiella hinder för förbud eller andra begränsningar att det finns skäl att redan inledningsvis undanta dem från de fortsatta övervägandena om en sådan lagstiftning. Det kan också tänkas att någon reklamform redan omfattas av begränsningar enligt den nuvarande lagstiftningen. Utredningen kommer i detta avsnitt att pröva förutsättningarna för restriktioner för de nu aktuella reklamfonnerna utifrån vad som nu har sagts. Utredningen kommer också att väga eventuella tillämpningssvårigheter som kan vara förenade med en lagstiftning som reglerar dessa reklamforrner.

13.2 Produktplacering

m.m.

Produktplacering, som utredningen har redogjort för i avsnitt 4.3.2, innebär att t.ex. cigaretter efter överenskommelse används som rekvisita i filmer eller televisionsprogram. En form av marknadsföring som ligger nära produktplacering är när namnet en tobaksvara omnämns i tidningsartiklar. Utredningen har beträffande dessa former av marknadsföring som för närvarande inte förekommer i Sverige i någon större omfattning när det gäller tobaksvaror konstaterat att -det i de enskilda fallen kan vara svårt att hävda att åtgärden omfattas

av regleringen i tobakslagen och nuvarande marknadsföringslagen se

avsnitt 4.4.4. Det är möjligt men enligt utredningens mening tveksamt om ingripande kan komma att bli möjligt med stöd av bestämmelsen i 5 § i marknadsföringslagen som träder i kraft den 1 januari 1996 och som innebär att all marknadsföring skall utformas och

118 Överväganden och förslag

presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Utredningen föreslår inte någon lagstiftning med restriktioner för produktplacering och förfaranden som innebär att tobaksnanm onmämns i tidningsartiklar. Skälen till det är följande. När det gäller produktplaceringen är det för det första fråga om marknadsföring i filmer och i TV-program som omfattas av upphovsrättsliga regler. En lagstiftning med förbud eller andra begränsningar när det gäller möjligheten att visa t.ex. rökande personer i filmer skulle, oavsett om det gäller utländska eller svenska filmproduktioner, komma i konflikt med grundläggande regler det upphovsrättsliga omrâdet. För det andra skulle en reglering av marknadsföring genom

produktplacering medföra avsevärda tillämpningsproblem. Det skulle

t.ex. bereda svårigheter att avgränsa produktplaceringen av tobaksvadvs. förfaranden som har sin grund i en affärsöverenskommelse ror,

mellan produktionsbolaget och ett tobaksföretag, från situationer där

en tobaksvara slumpvis förekommer i en film. Och att genom

lagstiftning förbjuda förekomsten av tobaksvaror i filmproduktioner

över huvud taget kan knappast komma i fråga. För det tredje kan det sättas i fråga om det är möjligt att inom för grundlagsskyddet ingripa mot en så pass svårdefinierad ramen och opreciserad företeelse som nu är i fråga.

Det bör i fråga om produktplacering i ljudradio- och televisionspro-

erinras också bestämmelsen i den radiorättsliga lagstiftningen gram om

om själva programverksamheten.

Inte heller i fråga om förfaranden som innebär att nanm på tobaksvaror omnämns i tidningsartiklar kommer utredningen att föreslå någon lagstiftning. Förbud eller begränsningar för sådana förfaranden skulle medföra svåra tillämpningsproblem av samma slag som redovi-

beträffande förbud mot produktplacering. Gränsen mellan

sats ovan det tryckfrihetsrättsligt skyddade innehållet i redaktionell text och

texten i övrigt skulle svår att dra. Ett förbud mot omnämnandet

vara i redaktionell text namnet en tobaksvara skulle dessutom av

innebära ett omfattande ingrepp i tryckfriheten.

13.3 Skyltreklam säljställen m.m.

Tobaksreklam säljställen m.m. omfattas inte av utredningens uppdrag att utforma förslag till lagstiftning med förbud mot vissa reklamforrner. Utredningen kommer ändå att här något beröra denna typ av tobaksreklam. I Tobaks- och alkoholreklamutredningens betänkande SOU 1976:63, föregick tobaksreklamlagen, frarnhölls det att en som

överväganden och förslag 119

reglering av tobaksreklamen borde utgå från två principer. Den ena principen är att de grupper av befolkningen som använder tobak måste i ändamålsenliga former få tillgång till relevant produktinformation.

Den andra principen är att man av näringsidkarna bör kräva stark

begränsning och återhållsamhet såväl när det gäller reklamens spridningsvägar m.m. som när det gäller andra marknadsföringsmetoder. Att de som använder tobak måste tillgång till relevant produktinformation är en princip bör beaktas så länge handeln med tobakssom varor är i princip fri. Det kan i linje härmed göras gällande att det också i vart fall i den utsträckning nuvarande lagstiftning - som medger bör förekomma skyltar med tobaksreklam samt även annan sådan reklam utanför och på säljställen; reklam på säljställen,

som redan enligt nuvarande lagstiftning är föremål för vissa begräns-

ningar, är i princip den enda kvarvarande, tillåtna reklamformen för tobaksvaror. Mot ytterligare restriktioner för denna reklam kan dessutom åberopas att det vore inkonsekvent att förbjuda all reklam, inklusive den som förekommer på säljställen, så länge handeln med den produkt som reklamen avser är i princip helt fri. Häremot kan emellertid invändas följande. Sedan lång tid har det varit ett mål för statsmakterna att minska tobakskonsumtionen hos

befolkningen. Att helt förbjuda handeln med tobaksvaror förefaller i

sammanhanget emellertid knappast vara ett alternativ i egentlig mening. Det kan däremot vara ett alternativ, bland flera, att begränsa möjligheterna till marknadsföring som innebär att försäljningen av tobaksvaror främjas. Sådana begränsningar kan sikt ha dämpanen de effekt på tobakskonsumtionen. Det kan därför finnas anledning att

överväga lagstiftningsåtgärder som innebär ytterligare restriktioner i

fråga om möjligheterna att marknadsföra tobaksvaror också säljställen. För att önskad effekt måste åtgärder av detta slag kombineras med andra åtgärder. Det kan vidare invändas att det säljställen för tobaksvaror normalt tillhandahålls också andra varor än tobaksvaror och att dessa säljställen därför besöks även av andra kunder än sådana som avser att köpa tobaksvaror. Tobaksreklamen säljställen kommer således att nå också andra konsumenter än tobakskonsumenter. Vad som har sagts nu talar också för att det finns anledning att överväga ytterligare begränsningar i möjligheten att marknadsföra tobaksvaror säljställen. Det kan slutligen tilläggas att lagstiftning med ytterligare en

restriktioner i möjligheten att marknadsföra tobaksvaror säljställen

inte med nödvändighet måste innebära ett totalt förbud mot sådan reklam. Ytterligare begränsningar i detta hänseende skulle kunna utformas sådant sätt att rökares krav relevant produktinformation inte eftersätts. Sammanfattningsvis anser utredningen att det finns skäl talar som för att begränsa tobaksreklamen också på säljställen ytterligare att men man vid utformningen av sådana begränsningar bör ta hänsyn dels till

120 överväganden och förslag

att det bör vara möjligt att lärrma relevant produktinformation om tobaksvaror, dels till att begränsningarna måste harmonisera med övriga restriktioner på området.

13.4 Användningen av ett tobaksrelaterat varukänne-

tecken för andra varor än tobaksvaror m.m.

Utredningens förslag till lagstiftning omrâdet omfattar dels användningen ett tobaksrelaterat varukännetecken vid marknadsföring av av andra än tobaksvaror samt tjänster, dels förekomsten av en varor tobaksvara i för andra varor än tobaksvaror eller för tjänster. annonser

sou 1995:114 121

14 Fonnerna för

en lagstiftning med

restriktioner

Utredningen har inte ansett det möjligt att inom ramen för utredningsuppdraget göra en fullständig undersökning av huruvida reklam för andra varor under tobaksrelaterade varukännetecken påverkar avsättningen av tobaksvaror. Av en begränsad undersökning som för utredningens räkning har utförts av Statistiska centralbyrån framgår beträffande två mycket frekventa typer av annonser under tobaksrelaterade varukännetecken att en övervägande del av intervjupersonerna sätter annonseringen i samband med tobak. Av undersökningen kan inte dras allt för stora slutsatser. Möjligen skulle ett underlag kunna erhållas i samband med en vidare utvärdering av 1994 års lagstiftning rörande tobaksreklamen. Utredningen konstaterar emellertid att en utgångspunkt för utredningsuppdraget uppenbarligen är att de marknadsförings- och reklamformer som avses här kan vara ägnade att fungera som tobaksreklam och att det därför i fråga om dem kan finnas skäl till restriktioner motsvarande dem som gäller i fråga om den öppna tobaksreklamen. Mot den bakgrunden prövar utredningen de allmänna och lagtekniska möjligheterna att i svensk rätt införa sådana restriktioner. Vid sin prövning beaktar utredningen till en början att det nuvarande förbudet mot tobaksreklam är begränsat till kommersiella annonser i vissa medier. Enligt utredningens mening bör eventuella restriktioner mot de reklamåtgärder som nu är ifråga inte sträcka sig längre. Det är nämligen inte konsekvent att införa restriktioner mot alla former av reklam som kan sägas rikta sig indirekt till konsumenter av tobaksvaror medan de restriktioner som riktar sig direkt till dem är begränsade till vissa medier. Utredningen konstaterar vidare att det från många synpunkter är en fördel att begreppen tobaksreklam och marknadsföring av tobaksvaror i lagtext klart förbehålls sådana reklam- eller andra marknadsföringsåtgärder som vidtas i syfte att främja avsättningen av tobaksvaror. En lagstiftning som begränsar användningen av sådana åtgärder kan då normalt inte tillämpas exempelvis reklam för andra varor med tobaksrelaterade varukännetecken. En sådan tillämpning kan dock ske om det i något fall kan visas att det finns ett avtal eller andra omständigheter som påvisar ett samband mellan ett tobaksföretag och annonsören. Vidare, utredningen, bör lagstiftning inte utgå från menar en ny begrepp som indirekt reklam, smygreklam, förtäckt reklam eller

122 Formerna för en lagstiftning med restriktioner

liknande. Dessa begrepp har utredningen tidigare berört inte som någon klar innebörd och kan bl.a. med hänsyn till kravet på förutsebarhet och klarhet inte användas i lagtext. En ny lagstiftning bör i stället med utgångspunkt frän vedertagna definitioner av reklam och marknadsföring rikta sig direkt mot vissa marknadsförings- och reklamâtgärder, som nu inte omfattas av lagstiftningen om restriktioända kunna främja avsättningen av tobaksvaror. ner men som anses En lagstiftning nämnd art kan allmänt gälla restriktioner för av nyss reklam som är ägnad att främja avsättningen av tobaksvaror. Den kan utformas så att det i det enskilda fallet slutligen får ankomma på domstol att, med ledning av bl.a. förarbetsuttalanden, pröva om förfarandet är ägnat att främja avsättningen av tobaksvaror jfr SOU 1990:29 121 ff.. Den kan också utformas så att man med andra s. kriterier direkt vilka former av reklam som avses. Lagstiftaren anger får då ha förutsatt att dessa reklamformer är ägnade att främja anses avsättningen av tobaksvaror. En lagstiftning enligt den sist sagda modellen är visserligen mer ingripande än den som har nämnts tidigare eftersom den kan komma att omfatta reklamåtgärder som i det enskilda fallet inte kan sägas vara ägnade att främja avsättningen av tobaksvaror. Detta är emellertid en nackdel bör kunna övervinnas genom särskilda undantagsbestämsom melser. Utredningen har med hänsyn härtill och till de övriga fördelar är förknippade med en lagstiftning av denna modell stannat för som att ta denna till utgångspunkt i sina vidare överväganden. Ett tydligt och förutsebart kriterium på vilka reklamformer som åsyftas med tänkt reglering kan enligt utredningens mening vara en ny att det skall fråga om användningen vid marknadsföring av andra vara ett kännetecknen som har registrerats eller inarbetats för varor av tobaksvaror. Med beaktande vad utredningen har sagt nu redovisar utredningav

i det följande sina överväganden rörande möjligheterna att införa

en reglering den art som nyss har sagts. I samband därmed en av kommer utredningen också att beröra frågor kring en mera vidsträckt reglering. En bestämmelse restriktioner för användningen av vissa om varukännetecken bör inordnas i tobakslagens regelsystem, och den bör på sätt det nuvarande förbudet mot tobaksreklam kopplas samma som till marknadsföringslagens sanktionssystem. Regleringen knyter nära till reklamförbudet för tobaksvaror och en placering av den i an tobakslagen skulle främja en enhetlig rättstillämpning inom området. Sammanfattningsvis bör det enligt utredningens mening i en ny

paragraf i tobakslagen tas upp en bestämmelse, som innebär att en

näringsidkare marknadsför vara än en tobaksvara eller som en annan tjänst till konsumenter inte får använda ett varukännetecken som i en sin helhet eller till någon del är i bruk för en tobaksvara eller som enligt varumärkeslagen är registrerat eller inarbetat för en sådan vara,

Formerna för en lagstiftning med restriktioner 123

om marknadsföringen sker i kommersiella annonser i periodiska skrifter eller i andra därmed jämförbara skrifter pâ vilka TF är tillämplig eller i sådana annonser i ljudradio- eller televisionsprogram. För motsvarande marknadsföring annat sätt bör gälla ett krav på särskild måttfullhet. Undantag bör göras för de fall, i vilka det är obilligt att tillämpa de nya restriktionerna. En bestämmelse av denna art innebär att det blir förbjudet att använda ett varukännetecken som har anknytning till en tobaksvara i samband med reklam för andra varor samt för tjänster. Det blir också förbjudet att i annonser för andra varor än tobaksvaror avbilda en tobaksvara. Däremot kommer den inte att innebära något förbud mot lanseringen av en tobaksvara med hjälp av ett varukännetecken som är inarbetat för en annan vara. Efter ett sådant utnyttjande av varukännetecknet skulle emellertid dess användning som benämning på den vara för vilket kännetecknat ursprungligen inarbetades bli förbjuden.

15 Närmare

om förslaget

15.1 Förhållandet till TF och YGL

15.1.l Allmänt

Prövningen av om den föreslagna regleringen i tobakslagen är förenlig med bestämmelserna i TF och YGL föranleder i princip två huvudfrågor. Den ena är om huruvida inskränkningen i rätten att använda ett varukännetecken i näringsverksamhet det föreslagna sättet över huvud taget innebär ett ingrepp i de friheter som skyddas i TF och YGL. Om frågan besvaras jakande uppkommer frågan om inskränkningen ändå är tillåten med stöd av de undantag som gäller för

marknadsföring av tobaksvaror l kap. 9 § 1 TF respektive 1 kap.

12 § första stycket YGL eller, i fråga om YGL, med stöd av den bestämmelse som öppnar möjlighet att i vanlig lag reglera bl.a.

kommersiell reklam i ljudradio- och televisionsprogram l kap. 12 §

andra stycket YGL. Frågorna kräver i huvudsak likartade överväganden när det gäller förenligheten med TF och YGL, och de behandlas därför i ett sammanhang. Frågan om tillämpligheten av undantaget i 1 kap. 12 § andra stycket YGL behandlas separat.

15. l .2 Innebär förslaget ett ingrepp iden yttrandefrihet som

bestämmelserna i TF och YGL syftar till att skydda

När det gäller denna fråga bör beaktas att bestämmelserna i såväl TF om skyddet för yttrandefriheten i tryckta skrifter som YGL om skyddet för yttrandefriheten i radio- och televisionsprogram m.m. gäller vissa närmare angivna grundläggande beståndsdelar i yttrandefriheten och att bestämmelserna har till huvudsakligt syfte att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Begreppet yttrandefrihet har i TF och YGL i princip samma innebörd, och syftet med de båda grundlagarna är detsamma. Bestämmelserna i grundlagarna reglerar emellertid inte allt bruk av tryckta skrifter och de medier som omfattas av regleringen i YGL. av TF:s exklusivitet är sålunda begränsad till missbruk av tryckfriheten art det fria ordet. Utanför TF:s syfte faller därför att som en av skydda näringsidkares ekonomiska intressen. Bestämmelserna i TF om TF:s straff- och processrättsliga exklusivitet har t.ex. inte ansetts

126 Närmare om förslaget SOU 11995114

hindra att det i vanlig lag ges bestämmelser som i viss utsträckning medger ingripanden mot reklam. Ingripanden i efterhand mot framställningar som är av kommersiell natur och har kommersiella förhållanden till föremål kan i enlighet med det sagda göras utanför TF:s enligt bestämmelserna i marknadsföringslagen, om framställram ningarna är otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare. Vad som har sagts nu gäller också i fråga om ingripanden i efterhand mot reklam i de medier som bestämmelserna i YGL är tillämpliga på. Att ingripanden mot den kommersiella reklamen vid sidan av bestämmelserna i TF och YGL har kunnat göras i situationer som de nu beskrivna, innebär emellertid inte att tillämpligheten av samtliga bestämmelser i dessa grundlagar har undantagits när det gäller kommersiella yttranden. Kommersiell reklam åtnjuter alltså ett visst yttrandefrihets- och tryckfrihetsrättsligt skydd enligt grundlagarna, skyddet är jämfört med andra yttranden i tryck och i t.ex. radio men mera begränsat. Vissa beståndsdelar i yttrandefriheten är således i princip undantagslösa. Det gäller t.ex. censurförbudet, som gäller fullt ut också i fråga den kommersiella reklamen 1 kap. 2 § TF och 1 kap. 3 § YGL; om sistnämnda bestämmelse tillåter dock förhandsgranskning av filmer som skall visas offentligt. Det innebär bl.a. att myndigheter inte har rätt att i förväg granska en näringsidkares planerade annonsering i t.ex. dagstidningar och radio. Det har däremot inte ansetts möta några tryckfrihets- eller andra yttrandefrihetsrättsliga hinder att en myndighet förbjuder att kommersiell reklam upprepas, om den strider mot marknadsföringslagen. Det har emellertid varit tveksamt om generella förbud mot kommersiell reklam för vissa eller generella förbud mot sådan reklam varor i tryckta skrifter visst slag är förenliga med TF. Det har därför i av TF införts ett undantag för kommersiella annonser som används vid marknadsföring av tobaksvaror 1 kap. 9 § TF. Motsvarande undantag för förbud mot sådan marknadsföring i andra framställningar än tryckta skrifter finns i 1 kap. 12 § första stycket YGL. Utredningens förslag innebär ett förbud mot användning i kommersiella ett varukännetecken som har anknytning till en annonser av tobaksvara. Förbudet är generellt så sätt att det gäller all användning i kommersiella annonser av kännetecken med anknytning till sådana Inskränkningen i rätten att använda varukännetecken varor. det föreslagna sättet kan enligt utredningens uppfattning jämställas med sådana åtgärder i fråga om vilka det rått tveksamhet om förenligheten med TF:s bestämmelser. Detsamma gäller förenligheten av förslaget med bestämmelserna i YGL. En bestämmelse av det slag som finns i förslaget kan därför inte införas utan stöd i en uttrycklig undantagsbestämmelse i TF och YGL.

Närmare om förslaget 127

15.1.3 Omfattas förslaget undantagsbestämmelsen i

av

1 kap. 9 § 1 TF och motsvarande bestämmelse i

1 kap. 12 § första stycket YGL

Inskränkningen i möjligheten att förfoga över ett varukännetecken i kommersiell verksamhet kommer på motsvarande beträf- - sätt som fande reklamförbudet i 12 § tobakslagen att gälla kommersiella annonser i periodiska skrifter eller därmed jämförbara skrifter eller i

ljudradio- eller televisionsprogram. Om kravet särskild måttfullhet vid marknadsföring av tobaksvaror görs tillämpligt också på de

reklamforrner som nu avses kommer regleringen att också omfatta kommersiella annonser i filmer. Enligt l kap. 9 § 1 TF kan, utan hinder föreskrifterna i TF, av ges bestämmelser i lag som förbjuder marknadsföring tobaksvaror i av kommersiella annonser. Möjligheten till lagreglering på området

begränsas av att det skall röra sig dels marknadsföring

om av

tobaksvara, dels sådan marknadsföring i kommersiella annonser. Med

stöd av undantagsbestämmelsen kan i lag ges föreskrifter med förbud

mot marknadsföring av tobaksvaror eller föreskrifter av mindre

ingripande art som inskränker möjligheten att marknadsföra sådana

varor. Undantaget anger den yttre ramen för en lagstiftning med

föreskrifter på detta område. Vad som har sagts gäller också nu tillämpningsområdet för motsvarande undantagsbestämrnelse i l kap. 12 § första stycket YGL. Frågan är om huruvida en lagstiftning med restriktioner för viss varukänneteckensanvändning faller in under de angivna undantagsbestämmelserna, vilket den skulle kunna den kan gälla göra om anses marknadsföring av tobaksvaror. Den närmare innebörden av uttrycket marknadsföring tobaksvara av har utredningen ingående redogjort för. Det skall fråga att vara om en tobaksvara framhävs i annonsen ett särskilt tydligt sätt, vilket i och för sig kan vara fallet även i fråga om en annons som i första hand

avser en annan vara än en tobaksvara se t.ex. prop. 1973: 123 s. 48.

De svårigheter som är förenade med att i det enskilda fallet fastställa att det är fråga om marknadsföring tobaksvara när ett tobaksnamn av används vid marknadsföringen av andra varor eller av tjänster har belysts i Marknadsdomstolens avgöranden i Grant s Whisky-fallet och Camel Adventures-fallet, som har behandlats i avsnitt 4.4.3. Som framgår av dessa avgöranden är förutsättningarna för att annonseringen i dessa situationer skall innebära marknadsföring tobaksvara av ytterst begränsade. Förfaranden som innebär att varukännetecken som har anknytning till tobaksvaror används i samband med marknadsföring av andra varor eller av tjänster omfattas således i princip inte av den nuvarande regleringen i tobakslagen, eftersom det inte är fråga om marknadsföring av tobaksvaror. En lagstiftning med restriktioner

128 Närmare om förslaget

för sådan användning varukännetecken kan med hänsyn härtill inte av stödjas på undantagen i TF och i 1 kap. 12 § första stycket YGL som är begränsade till annonser som används vid marknadsföring av tobaksvaror. Av det sagda följer reglering enligt förslaget skulle strida mot att en TF. När det gäller förenligheten av förslaget med YGL har regleringi l kap. 12 § andra stycket YGL visst intresse ur framför allt en lagtekniska aspekter. Utredningen återkommer därför till den frågan i avsnitt 15.1.4. Det anförda leder till slutsatsen att införandet av en lagstiftning om inskränkningar i rätten att i kommersiella annonser i tryck använda ett för tobaksvaror registrerat eller inarbetat varukännetecken vid marknadsföring också andra än tobaksvaror eller av tjänster, av varor förutsätter att det ändring i TF har getts uttryckligt stöd för genom en en sådan lagstiftning. Det lämpliga i att vidga möjligheten till begränsningar av yttrande-

friheten i tryckta skrifter kan sättas i fråga av principiella skäl. Det

kan dessutom hävdas att ingrepp i möjligheten att kommersiellt marknadsföra eller tjänster inte bör göras annat än om det varor framstår oundgängligen nödvändigt. som Mot detta kan invändas att den kommersiella reklamen inte tillhör tryckfrihetens kärnområde, vilket har frarnhållits i flera lagstiftningsärenden 1973:123 42 och 199394:114 29.

se t.ex. prop. s. s.

Med hänsyn till det samt till att den föreslagna regleringen syftar till att begränsa användningen skadliga varor, bör det inte möta några av

större betänkligheter att något vidga möjligheten till ingripanden mot

kommersiell reklam i de fall som omfattas av förslaget. Till det sagda kan slutligen läggas att en utvidgning av undantagsbe-

stämmelserna i TF nyligen har gjorts genom den ändring som öppnade

möjlighet att förbjuda kommersiella annonser som har meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelse följer av anslutning som till Europeiska gemenskaperna 1 kap. 9 § 2 TF. Det bör i sammanhanget också nämnas att EG-föreskrifter med restriktioner för varukänneteckensanvändning enligt förslaget kan komma att kräva

grundlagsändringar i nu berört hänseende.

Utredningen föreslår mot bakgrund vad har sagts nu att det av som

ändring i TF ges uttryckligt stöd för en lagstiftning med

genom en restriktioner för användning av vissa varukännetecken.

En utgångspunkt bör därvid vara att en utvidgning av möjligheten

enligt TF att reglera den kommersiella reklamen i tryck inte bör vara större än vad krävs för att en ny lagstiftning skall stå i överenssom

stämmelse med grundlagsregleringen.

En utvidgning möjligheten att reglera den kommersiella reklamen av kan göras olika sätt lagtekniskt. En möjlighet är att undantaget i 1 kap. 9 § 2 TF ändras så att förutsättningen att förbudet skall vara föranlett förpliktelse följer av anslutning till de Europeiska av som

Närmare om förslaget 129

gemenskaperna tas bort. En sådan ändring innebär att det utan hinder av regleringen i TF med stöd av bestämmelsen kan meddelas föreskrifter om förbud mot kommersiell annons som meddelats till skydd för hälsa eller miljö. Mot detta alternativ kan det emellertid riktas invändningar i följande avseenden. Bestämmelsen i punkten 2 gäller förbud eller inskränkningar som syftar till att ge skydd för hälsa eller miljö. Bestämmelsen infördes för att undanröja tveksamhet om huruvida EG-direktiv som bl.a. förbjuder reklam för tvättmedel innehållande vissa ämnen var förenliga med svensk lagstiftning. Bestämmelsen tar alltså sikte på förbud mot annonser för varor som är hälsoskadliga. Syftet med nu aktuella restriktioner enligt skissförslaget skydd för är att ge hälsa genom att minska tobakskonsumtionen. En utvidgning av bestämrnelsens tillämpningsområde enligt vad som nyss har sagts skulle emellertid möjliggöra ingripanden mot kommersiell reklam i vidare omfattning än vad som krävs för den nu aktuella lagstiftningen. Som skäl mot en sådan utvidgning kan anföras angelägenheten av att den närmare ramen för tillåtna ingripanden mot reklam för är varor som

skadliga anges redan i TF se prop. 1973:123 43 f..

s. Med hänsyn till vad som har anförts nu anser utredningen att en ändring i TF som skall öppna möjlighet för de tänkta restriktionerna för känneteckensanvändning bör ske annat sätt än genom en ändring av punkten En annan möjlighet är att man till bestämmelsen i 1 kap. 9 § TF fogar en ytterligare punkt som direkt tillåter den önskade regleringen.

15.1.4 Behovet av ändringar i YGL

Prövningen har hittills gett vid handen att bestämmelsen i 1 kap. 12 § första stycket YGL inte ger stöd för en här avsedd lagreglering av den kommersiella reklamen när det gäller annonser i radio, television och filmer. Regleringen i andra stycket är emellertid också av intresse när det gäller att pröva en sådan regels förenlighet med bestämmelserna i YGL. Genom bestämmelsen i det andra stycket har det öppnats en möjlighet att i vanlig lag meddela föreskrifter om förbud även i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller villkor för sådan om reklam. Syftet med bestämmelsen är, som utredningen tidigare har angett, att det skall finnas möjlighet att genom lag avgöra om reklam skall få förekomma över huvud taget i inhemsk radio och television och att reglera villkoren för sådan reklam. Att möjligheten till lagstiftning till skillnad från regleringen i TF uttryckligen nämns i lagtexten hänger samman med att rätten till lagstiftning innefattar möjlighet en såväl att reglera den kommersiella reklamens villkor som att förbjuda

130 Närmare om förslaget

sådan reklam se prop. 199091:64 s. 113.

De EG-direktiv som föranledde införandet av bestämmelsen i 1 kap. 9 § 2 TF föreskriver förbud dels mot all marknadsföring av tvättmedel innehåller tensider av viss beskaffenhet, dels mot som reklam för modersmjölksersättning i vissa medier. Att man i TF införde ett särskilt stöd för lagstiftning i detta fall motiverades av bl.a. att det rådde tveksamhet om huruvida generella förbud mot reklam för

vissa varor var förenliga med bestämmelserna i TF se prop.

1993942114 29; jfr prop. 198687:151 s. 53. s. Förbuden i EG-direktiven mot annonser för varor som innehåller vissa ämnen är inte begränsade till tryckta skrifter. Direktiven föranledde dock inte att det gjordes någon utvidgning av undantagsbestämmelserna i YGL motsvarande sätt i TF. En lagstiftning som med sådana förbud finns i direktiven ansågs nämligen kunna som införas med stöd av bestämmelsen i 1 kap. 12 § andra stycket YGL jfr SOU 1993:14 223 f.; se även JK:s remissyttrande över s. betänkandet s. 12. Nu diskuterade begränsningar innebär samma sätt som förbuden enligt EG-direktiven generella inskränkningar i möjlig- heten att kommersiellt marknadsföra varor och tjänster, även om begränsningarna enligt förslaget tar sikte användningen av varukännetecken med viss anknytning till tobaksvaror och inte på vissa slags Begränsningarna bör enligt utredningens uppfattning varor. kunna jämställas med de förbud som EG-direktiven föreskriver. Det leder till slutsatsen att lagstiftning med begränsningar för anen vändningen vissa varukännetecken i ljudradio- och televisionsproav kan införas utan att den kommer i konflikt med bestämmelserna gram i YGL eftersom den har stöd i l kap. 12 § andra stycket YGL. l kap. 12 § andra stycket YGL stöd för en reglering av ger kommersiell reklam i radioprogram, dvs ljudradio- och televisionspro-

Begränsningar i användningen vissa varukännetecken i

gram. av

kommersiella annonser i filmer och ljudupptagningar skulle däremot

strida mot bestämmelserna i YGL skyddet för yttrandefriheten i om dessa medier. En reglering härav förutsätter därför uttryckligt stöd i YGL. Ett sådant stöd måste därför införas. I fråga om formerna härför gör utredningen följande överväganden. Möjligheten att med stöd av bestämmelsen i 1 kap. 12 § första stycket YGL meddela förbud mot kommersiella annonser som används vid marknadsföring tobaksvaror gäller såväl filmer som radioproav och ljudupptagningar. Medgivandet i grundlagen till att reglera gram användningen vissa varukännetecken i kommersiella annonser i av såväl radioprogram filmer och ljudupptagningar bör enligt utredsom ningens uppfattning utformas på sätt; det vore framför allt från samma lagtekniska synpunkter mindre lämpligt regleringen i grundlagen om dessa reklamformer avvek från den som gäller marknadsföringen av av tobaksvaror.

Närmare om förslaget 131

Mot bakgrund av vad som nu har sagts föreslår utredningen att en utvidgning av möjligheten enligt YGL att reglera den kommersiella reklamen sker genom att det görs ett tillägg i 1 kap. 12 § första stycket som hänvisar till motsvarande reglering i TF.

15.2 Förhållandet till bestämmelserna skyddet för

om

yttrandefriheten i Europakonventionen

Artikel 10 i Europakonventionen skyddet för yttrandefriheten i om

skriftliga och muntliga framställningar gäller också yttranden

som

utgör kommersiell reklam. Bestämmelsen är tillämplig oavsett i vilka

medier dessa yttranden förekommer. Det betyder att yttranden av

kommersiellt slag i tryck, radio, television samt biograffilmer

omfattas av skyddet. Yttrandefriheten är dock inte undantagslös. Om

en inskränkning i yttrandefriheten är angiven i lag och är nödvändig

i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose i bestämmelsen särskilt

angivna ändamål, är den förenlig med regleringen i Europakonven-

tionen. Bland dessa ändamål nämns särskilt att tillgodose skyddet för hälsa. Kravet på nödvändighet år uppfyllt inskränkningen i yttrandefriom heten föranleds av ett samhälleligt intresse är angeläget. Detta som krav tolkas inte lika strängt när det gäller yttranden kommersiell art av som när det gäller andra yttranden. Pâ motsvarande sätt som beträffan-

de förenligheten av nationell lagstiftning med andra bestämmelser i Europakonventionen är det även i fråga förenligheten med artikel

om 10 i första hand de nationella har att göra den bedömorganen som ningen. Som utredningen redan har framhållit är syftet med lagen reglering som diskuteras här att tobakskonsumtionen skall minskas. Ändamålet med lagstiftningen således tillgodose skyddet för hälär att sa. Av betydelse är också att räckvidden av förslaget är begränsad till användning av varukännetecken i kommersiella i vissa mediannonser

er. Denna begränsning bör medföra att inskränkningen står i rimlig

proportion till det ändamål som skall tillgodoses med lagstiftningen.

Utredningen har tidigare sagt att det i artikel 10 också uppställs ett

krav i och för sig tillåten inskränkning yttrandefriheten att en av måste framgå av en förutsebar och för den enskilde lätt tillgänglig nationell lag. Den lösning som utredningen diskuterar innebär att det i regel inte bör föreligga någon tveksamhet huruvida ett visst om reklamförfarande omfattas av bestämmelsen eller inte. Det följer att av de förbjudna reklamförfarandena beskrivs i lagtexten. Bestämmelsen är därmed både förutsebar och lätt tillgänglig. Utredningen gör mot bakgrund vad har anförts den av som nu bedömningen att en lagstiftning enligt förslaget är förenlig med bestämmelsen om skyddet för yttrandefriheten i Europakonventionen.

132 Närmare om förslaget

15.3 Förhållandet till bestämmelserna om

egendomsskyddet i RF

Reglerna i 2 kap. 18 § RF om skyddet för äganderätten omfattar som redan har konstaterats inte endast fast egendom utan även lös egendom, vari inbegrips bl.a. sådana immateriella tillgångar som innehavet ensamrätten till varukännetecken representerar. Det har också av ett

konstaterats att den rådande uppfattningen tidigare var innan de

-ändringarna bestämmelsen trädde i kraft att rådighetsinsenaste av skränkningar avseende såväl fast lös egendom föll utanför som

bestämmelsens tillämpningsområde.

I och med att bestämmelsen i 18 § ändrades den 1 januari 1995, för bättre harmonisera med Europakonventionen inför ett svenskt att införlivande konventionen i svensk rätt, kom rådighetsinskränkav ningar avseende mark och byggnader att uttryckligen anges som

sådana ingrepp i äganderätten som omfattas av egendomsskyddet i RF. Redan härav följer motsatsvis att rådighetsinskränkningar avseende

egendom än mark och byggnader fortfarande faller utanför annan

tillämpningsområdet för bestämmelsen. Att så är fallet framgår också

uttalanden som gjordes i lagstiftningsärendet se t.ex. prop.

av 1993942117 s. 15 och 49.

Begränsningen enligt förslaget i rätten att använda ett varukännetecken innebär inget sådant tvångsövertagande förmögenhetsrätt

av enligt bestämmelsen förutsätts för att konstituera rätt till ersättsom ning. De ingrepp i äganderätten till ett varukännetecken som förslaget innebär, gäller i stället begränsningar i rätten att förfoga över kännetecknet i vissa avseenden. Inskränkningarna enligt förslaget bör

kunna jämställas med sådana inskränkningar i äganderätten enligt lagstiftning ansetts utgöra rena rädighetsinskränlcningar

annan som utredningen har i avsnitt 9.3.2 gett exempel på sådan lagstiftning.

Rådighetsinskränlcningar avseende sådana rättigheter som nu är i fråga

faller enligt vad har sagts utanför bestämmelsens tillämpningsomsom råde. En inskränkning i rätten att använda ett varukännetecken är

följaktligen förenlig med bestämmelsen egendomsskyddet i RF.

om

15.4 Förhållandet till bestämmelserna om

egendomsskyddet i Europakonventionen

En fråga grundläggande betydelse i sammanhanget är om en lag-

av stiftning med restriktioner för varukänneteckensanvändning enligt förslaget skulle komma i konflikt med bestämmelsen skyddet för om egendom i artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Frågan är alltså inskränkningen i äganderätten kränker om

det skydd för enskilds äganderätt till egendom som Europakonventio-

Närmare om förslaget 133

nen ställer upp. Frågan kan synas omotiverad sedan utredningen har konstaterat att förslaget är förenligt med bestämmelsen om egendomsskyddet i RF. Det har bl.a. framhållits att de senaste ändringarna i RF föranleddes av en strävan att anpassa den svenska grundlagsregleringen av egendomsskyddet till motsvarande reglering i Europakonventionen. Som utredningen tidigare har framhållit torde emellertid Europakonventionens skydd för äganderätten sträcka sig längre i fråga om rådighetsinskränkningar avseende sådana tillgångar som här är av intresse. Det är givetvis svårt att dra en klar gräns mellan sådana inskränkningar i äganderätten som omfattas av egendomsskyddet och sådana som faller utanför. I de avgöranden i bl.a. Europadomstolen angående räckvidden och innebörden av bestämmelsen i artikel l av vilka några i huvuddrag har återgetts ovan förekommer skillnader som gör att denna bedömning med nödvändighet kommer att präglas av viss osäkerhet. Följande slutsatser kan emellertid dras. Som framgår av redogörelsen ovan omfattar egendomsskyddet i Europakonventionen på motsvarande sätt som i RF tvångsöver- - taganden av förmögenhetsrätt avseende fast och lös egendom samt sådana faktiska existerande rättigheter som immateriella rättigheter. Egendomsskyddet i Europakonventionen ger i viss utsträckning skydd också mot rådighetsinskränkningar avseende egendom av de slag som nu har nämnts. Det innebär att inskränkningar i möjligheten att fritt använda den immateriella rättighet som ensamrätten till ett varukännetecken representerar omfattas av egendomsskyddet i Europakonventionen. Bestämmelsen i Europakonventionen om egendomsskyddet anger under vilka förutsättningar inskränkningar får göras när det gäller rätten att använda egendom. Huvudregeln är att sådana inskränkningar är tillåtna, om villkoren i det andra stycket i artikel 1 är uppfyllda. Som redan har framhållits har Europadomstolen funnit att t.o.m. föhållandevis betungande begränsningar i äganderätten har varit förenliga med artikel eftersom begränsningarna har föranletts av hänsyn till det allmännas intresse i enlighet med den nämnda bestämmelsen i det andra stycket. En lagstiftning enligt förslaget innebär inte att den enskilde innehavaren av ett varukännetecken får vidkännas en generell inskränkning med avseende all användning av varukännetecknet eller ens all användning av kännetecknet i näringsverksamhet. Rätten att utnyttja kännetecknet inskränks endast när det gäller användningen i kommersiella annonser i vissa medier, om kännetecknet samtidigt är i bruk för tobaksvaror och andra varor eller för tjänster. Kännetecknet kommer att kunna användas samtidigt vid marknadsföring av dessa varor, med undantag för sådan marknadsföring som förekommer i kommersiella annonser i vissa medier. En näringsidkare är således oförhindrad att

134 Närmare om förslaget sou 1995:114

i t.ex. butiker, på restauranger och i varuhus marknadsföra andra än tobaksvaror under ett varumärke som är inarbetat för en varor tobaksvara. Marknadsföring med sådana kännetecken får också förekomma utomhus med de begränsningar som följer av kravet på särskild måttfullhet. Som redan har sagts är inskränkningar i rätten att använda egendom vanliga i de flesta länder, och lagstiftning som innebär sådana inskränkningar vållar normalt inte några problem i förhållande till bestämmelsen i artikel uttryckligen medger en stat rätt att vidta som

lagstiftningsåtgärder med sådant innehåll se t.ex. Danelius, Mänskliga

rättigheter 1993 253 och SOU 1993:40 Del A s. 77. Bedömningen s.

att lagstiftning som innebär en sådan inskränkning föranleds av

av en ett allmänt intresse görs i första hand av de nationella organen.

En begränsning möjligheten att kommersiellt använda vissa

av varukännetecken det sätt framgår av förslaget kan hänföras till som sådan tillåten inskränkning i äganderätten som anges i det andra en

stycket i artikel Åtgärden att reglera användningen av varukänne-

tecken på det angivna sättet kan motiveras av nödvändigheten av att

reglera nyttjandet egendom i det allmännas intresse. Det allmännas

av intresse är i sammanhanget att, av hälsopolitiska skäl, minska tobakskonsumtionen i landet genom att reducera möjligheterna att marknadsföra och tjänster på ett sätt som kan anses främja varor försäljningen av tobaksvaror. En lagstiftning inskränker rätten att använda egendom måste som därutöver resultatet avvägning av det intresse som har vara av en

föranlett lagstiftningen och den enskilde ägarens intresse av att fritt kunna råda över sin egendom. Denna proportionalitetsprincip, som

Europadomstolen har att tillämpa vid prövningen av förenligt :ten av nationell bestämmelse med artikel bör enligt utredningen inte en påverka slutsatsen att förslaget står i överensstämmelse med bestäm-

melsen; med hänsyn till syftet med lagstiftningen bör regleringen i förslaget inte medföra att det uppstår någon obalans mellan det allmännas intresse och den enskildes skydd för äganderätten. Det

sagda förutsätter dock att det finns koppling mellan användningen en tobaksnamn utanför tobaksområdet och tobakskonsumtionen. av ett

Det bör i sammanhanget tilläggas att redan regleringen av tobaks-

reklamen och framför allt det förbud mot tobaksreklam i tryck som

infördes den 1 juli 1994 innebär en viss inskränkning i möjligheten att

använda den immateriella tillgång som ensamrätten till ett varumärke representerar.

sou 1995:114 Närmare om förslaget 135

15.5 Förhållandet till nationell varumärkeslagstiftning

15.5.1 Registrering av samma varumärke i olika

klasser

Enligt grundläggande varumärkesrättsliga principer kan ett varumärke registreras för olika varor och tjänster. Det finns således inte något hinder mot att registrera ett varumärke för tobaksvaror och för andra varor. Förslaget reglerar inte förutsättningarna för registrering av varumärken. Någon konflikt mellan förslaget och varumärkesrättsliga regler finns därför inte i detta avseende.

15.5.2 Kravet på användning i varumärkeslagen

m.m.

Vid en prövning av förenligheten med det varumärkesrättsliga regelsystemet av en lagstiftning som begränsar möjligheten att kommersiellt använda varumärken måste bestämmelsen i varumärkeslagen om användningstvång uppmärksammas. Följderna av en begränsning i möjligheten att använda även andra kännetecken än sådana som är registrerade bör också beaktas. Utredningen behandlar först bestämmelsen om användningstvånget. Användningstvånget i 25 a § varumärkeslagen innebär att det ställs krav på att innehavaren av ett registrerat varumärke skall göra verkligt

bruk av märket för att undgå risken att registreringen efter ett särskilt

förfarande hävs. Som utredningen tidigare har redogjort för är

användningstvånget i varumärkeslagen numera produktrelaterat. Det

betyder att det måste göras verkligt bruk av ett varumärket med

avseende samtliga de varor eller tjänster som märket är registrerat

för. Det kan sättas i fråga om det är möjligt för innehavaren av ett varumärke att efterleva kravet på att göra verkligt bruk av märket, om det finns en bestämmelse som förbjuder åtminstone viss användning

av varumärken som har anknytning till tobaksvaror.

Kravet på verkligt bruk innebär inte att varumärket oundgängligen

måste användas vid marknadsföring av visst slag. Det krävs således

inte att märket skall förekomma i t.ex. annonser för de varor eller

tjänster som registreringen avser. Marknadsföring genom passivt saluhållande av varan är tillräckligt för att kravet skall vara uppfyllt.

Det räcker därför att märket förekommer på t.ex. etiketter till en vara som saluhålls i en butik eller på själva varan. Det väsentliga är att marknadsföringen och därmed användningen av märket är allvarligt menad.

En inskränkning enligt förslaget i rätten att använda ett varumärke

av den art som diskuteras här går inte så långt att det skulle uppstå

136 Närmare om förslaget

några problem i förhållande till bestämmelsen om användningstvâng. Den näringsidkare som använder ett varumärke som är registrerat för tobaksvaror och för andra varor kan uppfylla kravet på verkligt bruk att använda märket som benämning på varan i andra sammangenom hang än i kommersiella annonser i nu aktuella medier. Det kan här påpekas att det nuvarande reklarnförbudet i 12 § första stycket tobakslagen innebär inskränkning i rätten att använda vissa en varumärken i kommersiella annonser, och såvitt utredningen känner till har bestämmelsen inte förorsakat några problem i förhållande till kravet på användning i varumärkeslagen. En mera långtgående begränsning i rätten att använda varukännetecken skulle förmodligen inte vara möjlig att förena med kravet användningstvång. Det gäller i vart fall om ett varumärke som har anknytning till tobaksvara över huvud taget inte skulle fâ föreen komma i kommersiell marknadsföring av varor eller tjänster, däri inbegripet användningen märket t.ex. etiketter eller liknande. En av inskränkning sådant slag skulle dessutom kunna komma i konflikt av

i Pariskonventionen se vidare avsnitt

med vissa av bestämmelserna 15.6 beträffande sambandet mellan användningstvänget och bestämmelserna i Pariskonventionen. En begränsning i rätten att använda ett registrerat varumärke kan inte sträckas längre än att det fortfarande finns utrymme för innehavaren av ett varumärke att göra verkligt bruk märket, t.ex. användning av märket vid av genom

passivt saluhâllande av varan.

Utredningen övergår till att diskutera de eventuella svårigheter nu

har göra med begränsning möjligheten att kommersiellt

som att en av

använda varukännetecken inte är registrerade, men vars inne-

som havare har erhållit ensamrätt till kännetecknet genom att det har inarbetats. Utredningen har tidigare redogjort för den närmare innebörden av kravet på inarbetning. För att ett varukännetecken skall anses inarbetat fordras att kännetecknet i Sverige inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig är känt beteckning för de varor eller som tjänster tillhandahålls under kännetecknet. Den faktiska användsom ningen har således betydelse också när det gäller skyddet för inarbetade varukännetecken. Den ensamrätt följer med att ett kännetecken har blivit som inarbetat består endast så länge kännetecknet är känt inom omsättningskretsen. För att inarbetningen skall vidmakthållas fordras varukännetecknet används. Det betyder emellertid inte att således att skyddet med nödvändighet upphör så fort ett inarbetat varukännetecken inte längre används kommersiellt. Skyddet för ett starkt inarbetat varukännetecken kan bestå under viss tid även sedan kommersiellt bruk RÅ 1970 74;

kännetecknet tagits ur se t.ex. s.

Ljunglöfs ansågs skyddat genom inarbetning trots att namnet snus kännetecknet inte hade använts 50 är. För ett mindre starkt

Närmare om förslaget 137

inarbetat kännetecken kan skyddet upphöra efter en kortare tid. Det ställs inte några krav i sig på användningen när det gäller att upprätthålla skyddet för inarbetade varukännetecken. Inarbetningsskyddet upprätthålls genom att kännetecknet används kommersiellt på olika sätt. Det väsentliga är att kännetecknet förekommer vid marknadsföring av varan på ett sådant sätt att det fortsätter att vara känt bland dem som ingår i omsättningskretsen. Användning av kännetecknet vid marknadsföring i kommersiella annonser i tryck samt i etermedia har naturligtvis stor betydelse. En nu diskuterad begränsning i rätten att fritt råda över varukännetecken skulle således i viss utsträckning komma att påverka de faktiska möjligheterna att upprätthålla inarbetningsskyddet. Denna effekt skall dock inte överdrivas. Det hänger samman med följande omständigheter. För det första skulle inte alla former av marknadsföring omfattas av regleringen. Användning av ett kännetecken vid marknadsföring på annat sätt än i kommersiella annonser i tryck, ljudradio- och televisionsprogram samt i filmer skulle inte träffas. Ett inarbetat varukännetecken skulle alltså fortfarande kunna användas som benämning på t.ex. vid saluhållandet av den. Kännetecknet skulle också en vara få förekomma på affischer m.m. i butiker, om kravet särskild måttfullhet iakttas vid utformningen av reklamen. För det andra har bestämmelsen i varumärkeslagen som behandlar kraven på inarbetning mjukats upp något i förhållande till vad som gällde tidigare. Kravet på att kännetecknet skulle vara allmänt känt för att vara inarbetat har reducerats till ett krav på att kännetecknet skall vara känt. Det krävs alltså numera mindre i fråga om aktivitet från innehavarens sida för att inarbetningsskyddet skall bestå. Det kan slutligen tilläggas att, i de fall användningsområdet för ett varukännetecken som inte är registrerat utsträcks till andra varor än tobaksvaror, det oftast rör sig om varukännetecken som är så starkt inarbetade att de åtnjuter ett utvidgat skydd som sträcker sig utöver

gränserna för varuslagslikhet se 6 § varumärkeslagen. Och be-

träffande dessa kännetecken består det utvidgade skyddet så länge kännetecknet är inarbetat med viss styrka för den ursprungliga varan eller tjänsten. Enligt utredningens uppfattning bör en lagregel med det innehåll inte i någon större utsträckning försvåra möjligheterna som avses nu att upprätthålla skyddet för ett varukännetecken som är inarbetat.

138 Närmare om förslaget

15.5.3 Påverkas möjligheten att genom inarbetning erhålla

ensamrätt till ett varukännetecken

Det finns anledning att något belysa frågan lagstiftning med

om en ny begränsningar i användandet tobaksrelaterade kännetecken kan av

försvåra för näringsidkare att dels inarbetning erhålla

en genom ensamrätt till ett varukännetecken, dels utsträcka skyddsområdet för ett inarbetat kännetecken till andra varor eller tjänster än de för vilka

kännetecknet ursprungligen har inarbetats. Frågan kan så nära förknippad med den ovan behandlade

synas

frågan att upprätthålla skyddet genom inarbetning, att svaret

om

därmed skulle givet. Så är emellertid inte fallet. Det förefaller

vara

nämligen det krävs en större marknadsmässig exponering av

som om kännetecknet när det gäller att erhålla skydd genom inarbetning än när

det gäller att upprätthålla skyddet för ett inarbetat kärmetecken. Det

hänger med att det vid inarbetningen ett kännetecken gäller samman av bland dem ingår i omsättningskretsen göra bekant ett tidigare att som okänt kännetecken. Det fordras däremot normalt inte lika mycket av

marknadsmässig exponering för att upprätthålla skyddet för ett

inarbetat varukännetecken. Man kan tänka sig situation där innehavaren av ett varukärmeen tecken, är inarbetat för tobaksvara, genom inarbetning vill som en utsträcka skyddet till att gälla andra varor. Innehavaren av känneteckskulle den diskuterade lagstiftningen fråntas möjligheten att net genom i kommersiella i tryck, i ljudradio- och televisionsprogram annonser marknadsföra under kännetecknet. Därigenom skulle m.m. en ny vara

möjligheten att utsträcka inarbetningsskyddet till andra varor för-

svåras.

Begränsningar i möjligheten att inarbeta ett varukännetecken för en

tobaksvara finns emellertid redan enligt nuvarande regler i tobaksla- Innehavaren kännetecknet är hänvisad till att göra kärmeteckgen. av

bekant inom omsättningskretsen annat sätt än genom marknads-

net

föring i kommersiella i tryck, i ljudradio- och televisionspro-

annonser

Dessa begränsningar skulle med en ny reglering gälla

gram m.m. också förutsättningarna att inarbeta vissa kännetecken för andra varor

tobaksvaror och för tjänster. Konsekvenserna i berört hänseende

än nu

den nya regleringen får anses begränsade.

av

Närmare om förslaget 139

15.6 Förhållandet till Pariskonventionen

15.6.1 Allmänt

När det gäller förhållandet till andra varumärkesrättsliga bestämmelser än dem som finns i varumärkeslagen är det i första hand Pariskonventionen som är av intresse. Det gäller dels bestämmelsen i artikel som innebär att beskaffenheten den ett varumärke är avsett att av vara användas för, inte i något fall fâr utgöra hinder för registrering av märket, dels den s.k. telle quelle-regeln i artikel 6 quinquies, som innebär att varje i hemlandet registrerat varumärke skall kunna

registreras och skyddas i sin ursprungliga form telle quelle i övriga unionsländer. Frågan är om huruvida en inskränkning i möjligheten

att fritt förfoga ett varukännetecken skulle komma i konflikt med de båda aktuella bestämmelserna i konventionen.

15.6.2 Bestämmelserna i artikel 7 och 6 quinquies telle

quelle-regeln

Som utredningen har framhållit har det diskuterats om huruvida en lagstiftning med begränsningar i möjligheten att använda varukänne-

tecken i kommersiell verksamhet är förenlig med bestämmelserna i

Pariskonventionen. Det har bl.a. gjorts gällande att ett allmänt förbud

mot användningen av vissa varukännetecken skulle strida mot eller i

vart fall stå i mindre god överensstämmelse med Pariskonventionen,

eftersom det grundläggande syftet med varumärkesrätten i vid

bemärkelse är att föremålen för ensamrätten skall kunna användas

kommersiellt. Enligt denna uppfattning bör bestämmelserna i konven-

tionen ses mot bakgrund av detta syfte, och de skulle därför sakna betydelse att bestämmelserna i artikel 7 och 6 quinquies gäller registrering av varumärken och inte användningen av dem.

I dessa artiklar anges vissa omständigheter som enligt nationell lagstiftning inte fâr utgöra grund för att vägra registrering ett

av

varumärke respektive måste konstituera rätt till registrering ett

av märke. Varken i dem eller i andra bestämmelser i Pariskonventionen som har anknytning till bestämmelserna i artikel 7 och 6 regleras användningen av varumärken. Rent språkligt träffas en reglering således inte av de aktuella bestämmelserna, om den inte begränsar möjligheten att få ett varumärke registrerat enligt nationell lagstiftning. Det innebär emellertid inte med nödvändighet att en inskränkning i

rätten att använda ett varumärke faller helt utanför tillämpnings-

området för bestämmelserna i Pariskonventionen. Pariskonventionen innehåller bestämmelser som anger vissa minimikrav som konventionsländernas nationella lagstiftning måste

140 Närmare om förslaget sou 1995:114

uppfylla. Det är alltså inte något som hindrar att nationell lagstiftning erbjuder ett längre gående skydd än vad bestämmelserna i Pariskonventionen föreskriver. Nationell lagstiftning kan också innehålla begränsningar när det gäller rätten att förfoga över immateriella rättigheter, så länge det inte uppstår någon konflikt med bestämmelserna i konventionen. En nationell bestämmelse skulle därför strida mot artiklarna 7 och 6 quinquies endast om den uttryckligen förbjuder registrering av ett varumärke med hänsyn till den vara märket skall användas för eller medför att märket inte kan registreras eller att skyddet för ett

registrerat märke inte kan upprätthållas för varan. En reglering av

användningen varukännetecken i princip innebär ett generellt av som förbud mot allt bruk märket i kommersiell verksamhet skulle ha av sådan effekt och därmed komma i konflikt med Pariskonventionens bestämmelser. Innehavaren ett varumärke skulle med en sådan av reglering kunna låta registrera märket för tobaksvaror och för andra sedan inte ha någon möjlighet att använda märket kommervaror men siellt. Det skulle därmed inte heller vara möjligt för innehavaren av

märket att uppfylla kravet på att märket skall vara i verkligt bruk för

registreringen inte skall hävas se 25 § varumärkeslagen. En

att a sådan bestämmelse skulle alltså i praktiken få samma konsekvenser

ett formligt registreringsförbud och dess förenlighet med artikel 7

som i Pariskonventionen skulle kunna sättas i fråga. Bestämmelsen användningstvång fick sin nuvarande lydelse i om samband med generell anpassning av bestämmelserna i varumärkesen lagen till Rådets första direktiv av den 21 december 1988 om tillnärmningen medlemsstaternas varumärkeslagar 89104EEG. av Den kan därför inte ändras.

För begränsning i rätten att utnyttja ett varumärke kommersi-

att en ellt inte skall komma i konflikt med i allt fall grunderna för bestämmelserna i Pariskonventionen, bör den medge utrymme för att använda märket sådant sätt och i sådan omfattning att det inte möter några

svårigheter att upprätthålla registreringen av märket. Så är inte fallet

med den här diskuterade lagregleringen följaktligen inte skulle som strida mot artikel 7 och artikel 6 quinquies i Pariskonventionen.

15.7 Förhållandet till TRIPs-avtalet

TRIPs-avtalet innehåller i artikel 15.4 en bestämmelse som föreskriver varuslaget eller arten tjänster för vilka ett varumärke skall att av användas aldrig får utgöra hinder för registrering av varumärket. I artikel 20 föreskrivs att användning av ett varumärke i näringsverksamhet inte skall oskäligt försvåras särskilda krav, såsom anav vändning tillsammans med annat varumärke, användning i särskild

Närmare om förslaget 141

form eller användning som minskar dess förmåga att särskilja varor

och tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet från dem som

tillhandahålls i en annan. Bestämmelsen i artikel 15.4 motsvarar i huvudsak bestämmelsen i artikel 7 i Pariskonventionen. Vad utredningen har anfört i avsnitt 15.6 om förenligheten med den bestämmelsen i Pariskonventionen av aktuell lagstiftning gäller också i fråga om förenligheten med nu artikel 15.4 i TRIPs-avtalet. En lagstiftning med det innehåll som utredningen diskuterar bör således vara förenlig med artikel 15.4 i TRIPs-avtalet. Bestämmelsen i artikel 20 i TRIPs-avtalet anger vilka krav som

nationell lagstiftning inte får ställa upp när det gäller användningen av varumärken i näringsverksamhet. Vad som inte får förekomma i

nationell lagstiftning enligt artikeln är föreskrifter som försvårar i och för sig tillåten användning av varumärken. Enligt utredningens mening torde bestämmelsen i artikel 20 inte innebära något direkt hinder mot att användningen av varumärken i vissa medier generellt förbjuds. Den lagstiftning utredningen diskuterar bör därför vara förenlig med bestämmelsen i artikeln.

15.8 Förhållandet till förordningen om gemenskapsvarumärken

Det varumärkessystem i EU som tillskapats genom förgemensamma ordningen gemenskapsvarumärken är tänkt att fungera parallellt om med de nationella varumärkeslagarna. Såvitt utredningen kan bedöma

skulle lagstiftning det slag diskuteras inte komma i

en av som nu konflikt med bestämmelserna i förordningen.

15.9 Förhållandet till EG-fördragets bestämmelser

fri rörlighet för varor och tjänster

om

15 l Allmänt . Utredningen vill inledningsvis erinra om att en prövning av förenligheten nationell lagstiftning med EG-rättsliga normer, däribland av

bestämmelserna i EG-fördraget, naturligen präglas av viss osäkerhet

beroende rad faktorer; fördragstexterna är tämligen allmänt en hållna, EG-domstolen är, som redan har nämnts, inte bunden av sina tidigare avgöranden och omständigheterna i avgörandena varierar på ett sådant sätt att det kan vara svårt att dra några säkra slutsatser av de uttalanden domstolen har gjort. Utredningen vill emellertid som fästa uppmärksamheten de svårigheter av EG-rättslig natur som

142 Närmare om förslaget sou 1995:114

aktualiseras vid en prövning av förutsättningarna för att införa en lagstiftning med begränsningar i möjligheten att använda vissa varukännetecken. Avgränsningen av varu- respektive tjänstebegreppet i EG-fördragets bestämmelser har betydelse för vilka bestämmelser i EG-fördraget som kan komma att beröras av den nu diskuterade lagregleringen. En inskränkning i rätten att använda ett tobaksrelaterat varukännetecken vid marknadsföring i tryckta skrifter av en tjänst, kan beröra den fria rörligheten såväl de skrifter i vilka annonserna förekommer av som den tjänst som marknadsförs i skriften. Det skulle i detta fall således finnas anledning att pröva om en sådan inskränkning är förenlig med EG-fördragets bestämmelser med avseende på såväl artikel 30 artikel 59. Detsamma gäller i fråga om en inskränkning som i rätten att använda ett visst varukännetecken vid marknadsföringen av inskränkningen skulle sägas kunna påverka både den fria en vara; rörligheten den marknadsföringen avser och tjänsten av vara som marknadsföring. Det har hävdats att, i fråga om förbud mot reklam för en viss vara eller ett visst varuslag, tjänsten reklam hänger så nära samman med varutransaktion att också tjänsten bedöms enligt reglerna om fri en

rörlighet för varor. Åtgärder som något sätt berör införseln av

kan enligt denna uppfattning alltid bedömas enligt artikel 30, varor och det gäller även varuinförseln utgör ett led i en tjänsteprestaom tion. Det hänger med att artikel 59 avser endast själva tjänstesamman

prestationen se Quitzow, Fria varurörelser i den Europeiska gemen-

skapen. En studie av gränsdragningen mellan gemenskapsangelägenheter och nationella angelägenheter 1995 s. 92 och 228 med däri gjorda hänvisningar. Därtill kommer att begreppet vara enligt EGdomstolens praxis skall tolkas extensivt a.a. s. 96. Vad utredningen har anfört nu visar på svårigheten att på ett enkelt sätt dela prövningen lagstiftnings förenlighet med de upp av en ny bestämmelser i EG-fördraget är aktuella, med hänsyn till om som begränsningen gäller eller tjänst. Eftersom fråga är om en vara en marknadsföring av både varor och tjänster måste lagstiftningen prövas mot såväl artiklarna 30 och 36 som artiklarna 59 och 65.

l5.9.2 Den fria rörligheten för varor

Den första frågan måste besvaras vid denna prövning är om en som reglering över huvud taget medför sådana hindrande åtgärder som ny omfattas bestämmelsen i artikel 30. Om så befinns vara fallet måste av prövas den ändå kan vara förenlig med EG-fördraget med hänsyn om till undantagsbestämmelsen i artikel 36 eller enligt den regel som kommit till uttryck i Cassis de Dijon-målet. Det bör anmärkas att ett företag inte kan åberopa artikel 30 när det

Närmare om förslaget 143

gäller restriktioner som enligt det egna medlemslandets lagstiftning

försvårar avsättningen av inhemskt producerade produkter. Det innebär att det således måste vara fråga om gränsöverskridande verkningar för att artikeln skall vara tillämplig. När det gäller den första frågan i det inledande stycket är följande att beakta. Huvudregeln är alltjämt den som EG-domstolen i angav Dassonville-målet, nämligen att varje nationell bestämmelse är som ägnad att hindra, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, handeln inom unionen strider mot artikel 30. Att detta också gäller inskränkningar i fråga om möjligheten att göra reklam för framgår en vara av bl.a. 0osthoeks Uitgeversmaatschappij-målet som utredningen har behandlat tidigare. Den nyss nämnda huvudregeln har emellertid modifierats något genom uttalanden av EG-domstolen i några avgöranden. EG-domstolen har sålunda öppnat möjlighet för medlemsstaterna att utan att komma i konflikt med bestämmelsen i artikel 30 i vart fall i begränsad omfattning och under vissa av domstolen närmare angivna förutsättningar besluta om bestämmelser rör certain selling som arrangements. Möjligheterna till sådan lagstiftning, som är av undantagskaraktär, har av domstolen utvecklats i bl.a. Keck-målet, Hünermund-målet och det franska TV-reklam-målet, vilka har behandlats Är det däremot fråga bestämmelser kan ovan. om som sägas gälla product regulations är utrymmet för nationell lagstiftning mera begränsat i enlighet med huvudregeln. Frågan är emellertid om inskränkningar på området för marknadsföring av en vara kan hänföras till sådana certain selling arrangements i fråga om vilka det enligt domstolens praxis ges vissa möjligheter till nationella åtgärder av begränsande slag. Det är här inte fråga om öppet diskriminerande åtgärder; beträffande sådana åtgärder är uppenbart att det föreligger en konflikt mellan åtgärden och

bestämmelsen om fri rörlighet för varor. När det gäller inskränkningar

av skilda slag i möjligheten att marknadsföra en vara är det oftast fråga om formellt likabehandlande åtgärder. I fråga åtgärder om av detta slag är det mera komplicerat att beträffande förenligheten med artikel 30 dra några säkra slutsatser av de uttalanden som EGdomstolen har gjort i avgöranden som gällt just inskränkningar på reklamens område. Även bestämmelse i nationell lagstiftning om en som gäller begränsningar av möjligheten att marknadsföra en vara formellt sett inte gör åtskillnad mellan från det landet och varor egna varor från andra medlemsländer, kan en sådan bestämmelse ändå försvåra avsättningen av importerade varor. Att det faktiskt finns vissa möjligheter att införa nationella reklamförbud under särskilda förutsättningar framgår av bl.a. Aragonesa-

målet Case C-l och C-17690, Aragonesa, 1991, ECRI-4151. EG-

domstolen fann i det avgörandet att ett spanskt förbud mot att inom en viss region i landet göra reklam för alkoholhaltiga drycker med en

144 Närmare om förslaget

alkoholstyrka översteg 23 procent, var förenligt med artiklarna som 30 och 36. Domstolen konstaterade att artiklarna medger begränsningar alkoholreklam i massmedia och bl.a. biografer med av hänsyn till skyddet för allmän hälsa. Domstolen konstaterade emellertid också att förbudet eller den inskränkande åtgärden inte får utgöra medel för att direkt eller indirekt skydda vissa lokala produkter. ett Enligt utredningens uppfattning talar övervägande skäl för att den diskuterade lagstiftningen avser vad som kan betecknas som nu certain selling arrangements. Begränsningar i möjligheten att marknadsföra gäller de närmare villkoren för försäljningen en vara

och hanteringen jfr Quitzow aa. s. 148. Lagstiftningen bör

av varan dessutom för att falla utanför tillämpningsområdet för artikel 30 gälla alla berörda bedriver handel inom Sverige och såväl rättsligt som som faktiskt sätt påverka marknadsföringen av nationella varor samma och marknadsföringen från andra länder. Den diskuterade av varor lagstiftningen uppfyller dessa förutsättningar. Det bör inte göras några ändringar i fråga om det sanktionssystem gäller enligt nuvarande bestämmelser i tobakslagen. En ny som bestämmelse bör kopplad till marknadsföringslagens generalklauvara marknadsföring. Den skulle därmed gälla i princip sul om otillbörlig all användning kännetecken med viss anknytning till tobaksvaror av vid marknadsföring sker i Sverige och den skulle omfatta alla som berörda som bedriver handel i Sverige. För tillämpningen det nuvarande reklamförbudet i tobakslagen av saknas i princip betydelse marknadsföringsätgärderna har sitt var Det innebär att reklammaterial har producerats i ursprung. som utlandet och sedan distribueras till konsumenter i Sverige också kan träffas reklamförbudet. På motsvarande sätt skulle den inskränkning av utredningen föreslår i möjligheten att använda vissa varukännesom tecken i olika medier omfatta marknadsföringen i Sverige av såväl nationella från andra medlemsländer i unionen. varor som varor Ett förbud mot användning varukännetecken som år registrerade av eller inarbetade för tobaksvaror vid marknadsföring av andra varor eller tjänster i kommersiella i vissa medier innebär av annonser således inte något totalt förbud mot att använda sådana varukännetecken i kommersiell verksamhet. Detta har betydelse för den fortsatta prövningen förenligheten med artikel 30. Det torde nämligen stå av ganska klart att ett totalt förbud mot all användning av vissa varukännetecken, innefattande förbud mot förekomsten av kännetecknet vid rent passivt saluhållande, skulle falla in under artikel 30. varan ett En så ingripande begränsning i möjligheten att använda varukännetecken kommersiellt skulle medföra svårigheter av liknande slag som förekom i det behandlade Clinique-målet. Till följd av en sådan ovan bestämmelse skulle ett företag, ville marknadsföra sina produkter som under varukännetecken i skilda medlemsstater, således vara samma märka vid export, och det skulle därmed tvunget att om varorna

Närmare om förslaget 145

drabbas av ökade kostnader. Bestämmelsen skulle således ha motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner. En ny reglering med den innebörd som diskuteras nu medför inte sådana konsekvenser. Ett företag i ett annat medlemsland som vid marknadsföringen av en vara använder ett varukännetecken har som anknytning till en tobaksvara skulle vid export av varan till Sverige fortfarande få använda varukännetecknet t.ex. själva och i varan butiker vid saluhållande av varan, Det skulle emellertid kunna göras gällande att lagstiftningen skulle

drabba ett utländskt företag hårdare än ett inhemskt företag. Det

utländska företaget måste kanske ändra en produktstrategi som är anpassad efter en betydligt större marknad än Sverige och skulle därmed, vilket det nationellt verksamma företaget slipper, tvingas anpassa strategin till ett flertal länder med ökade kostnader som följd

se Jonas Bergh i Juridisk Tidskrift 1994-95 s. 1111. Det skulle i sin

tur kunna innebära att avsättningen av varan i Sverige på sådant sätt försvåras genom de krav som ställs på ändrad marknadsföring, att bestämmelsen skulle kunna strida mot artikel 30 om fri rörlighet för varor. Med ett sådant synsätt måste lagstiftningen prövas mot bakgrunden av undantagen i artikel 36 och mot den s.k. Cassis de Dijon-principen. Genom bestämmelsen i artikel 36 ges stöd för åtgärder som hindrar den fria rörligheten för varor, om åtgärderna föranleds av hänsyn till bl.a. skyddet för människors liv och hälsa. Enligt avgörandet i Cassis de Dijon-målet ges möjlighet att begränsa den fria rörligheten för varor, om det sker av något tvingande behov, såsom t.ex. konsumentskyddet. Syftet med en ny lagbestämmelse är att möjligheten att olika genom

marknadsföringsåtgärder främja avsättningen av tobaksvaror skall

minskas, vilket i sin tur antas reducera tobakskonsumtionen i Sverige. Den allmänna folkhälsan skulle därmed på sikt förbättras. Det intresse som ligger bakom lagstiftningen utgör således ett sådant intresse som enligt artikel 36 kan åberopas till stöd för nationella åtgärder som begränsar den fria rörligheten för varor. Förslaget kan enligt Cassis de Dijon-målet också motiveras av konsumentskyddet, vilket utgör ett tvingande behov som måste tillgodoses. Lagstiftningen skulle därmed

kunna vara förenlig med EG-fördragets bestämmelser om fri rörlighet

för varor. Hållbarheten i detta resonemang kan emellertid sättas i fråga. För att undantag skall kunna medges enligt artikel 36 för en nationell åtgärd med begränsande verkan för den fria rörligheten för varor, krävs det för det första att åtgärden är nödvändig för att tillgodose det skyddshänsyn som är aktuellt. En sådan åtgärd bedöms vara nödvändig om varan förorsakar en fara, åtgärden är ägnad att tillgodose det åberopade skyddsintresset, åtgärden är det minst ingripande medlet för att tillgodose detta intresse och i föreom, kommande fall, skyddsintresset kräver att åtgärden berör endast

146 Närmare om förslaget

importerade se t.ex. Quitzow a.a. s. 236 med däri gjorda

varor hänvisningar. Är dessa förutsättningar uppfyllda är den begränsande åtgärden förenlig med EG-fördragets bestämmelser, om åtgärden inte utgör ett medel för godtycklig diskriminering. När det gäller de särskilda intressen som anges i artikel 36 är intresset att skydda människors liv och hälsa naturligtvis det viktigaste. Att hänsyn till människors liv och hälsa kan åberopas i fråga om begränsningar i möjligheten att göra reklam för alkoholhaltiga drycker

framgår Aragonesa-målet, som behandlats tidigare. I målet var det

av emellertid fråga om reklam för en vara som ostridigt kan vara hälsofarlig. Motsvarande bedömning bör kunna göras när det gäller begränsningar i rätten att göra reklam för andra hälsoskadliga varor, t.ex. tobaksvaror. Nu är det emellertid fråga om begränsningar som, i fall i första hand, andra än tobaksvaror. Även vart avser varor om syftet med förslaget är att skydda människors liv och hälsa, kan det sättas i fråga dels om det föreligger en sådan koppling mellan användningen ett tobaksrelaterat varukännetecken för andra varor av än tobaksvaror och tobakskonsumtionen i landet, att marknadsföringen orsakar fara, dels om förslaget är ägnat att tillgodose det åberopade en skyddsintresset. Det bör dock tilläggas att utrymmet för handelshindrande åtgärder är större när det gäller hänsyn till människors liv och hälsa än beträffande övriga skyddsintressen i artikel 36. Enligt den princip har utvecklats i Cassis de Dijon-målet ges som det ytterligare vissa möjligheter att införa nationella bestämmelser som kan medföra handelshindrande effekter, om bestämmelserna föranleds behovet tillgodose bl.a. konsumentskyddet. Även när det gäller av att undantag enligt denna princip tillämpas krav på dels nödvändighet, dels proportionalitet. För att föreskrifter med handelshindrande effekter skall kunna hänföras till undantaget enligt Cassis de Dijonprincipen fordras det dessutom att inhemska och importerade varor formellt behandlas lika. Enligt Cassis de Dijon-principen medlemsstaterna möjlighet att ges vidta åtgärder inte inverkar producenters möjligheter att välja som olika marknader för sina produkter eller avnämares möjligheter att välja mellan inhemska och varor från andra medlemsstater. EGvaror domstolen har visserligen varit restriktiv när det har gällt att medge undantag för nationella föreskrifter med hänsyn till principen. Samtidigt bör det framhållas att konsumentskyddet är ett av de hänsyn har upphov till flest undantag enligt Cassis de Dijonsom gett

principen se Quitzow a.a. s. 317.

Ett eventuellt ställningstagande EG-domstolen till frågan om av förenligheten den nu aktuella lagstiftningen med bestämmelsen om av fri rörlighet för är inte möjligt att närmare förutse. Som framgår varor redogörelsen finns det emellertid flera skäl som talar för att av ovan de aktuella begränsningarna i rätten till marknadsföring skulle anses förenliga med EG-fördraget.

Närmare om förslaget 147

Däremot är det enligt utredningens uppfattning ytterst tveksamt om undantagsbestämmelserna med framgång kan åberopas till stöd för en lagstiftning med ett vidare tillämpningsområde än det innefattas som i den nu diskuterade nya lagstiftningen. Som utredningen redan har framhållit torde det stå klart att ett totalt förbud mot all kommersiell

användning av vissa varukännetecken, däri inbegripet användningen

av kännetecknen varan i samband med saluhållande av den, faller in under bestämmelsen i artikel 30. Det kan starkt sättas i fråga ett om sådant förbud mot kommersiell användning av varukännetecken skulle kunna införas med stöd av undantagsbestämmelsen i artikel 36 eller med stöd av den princip som utvecklats i Cassis de Dijon-målet. Det bör tilläggas att ett eventuellt framtida antagande EGav en rättslig norm med ytterligare begränsningar i fråga om direkt eller indirekt tobaksreklam kan komma att innebära att medlemsländerna utan hinder av artikel 30 kan införa sådana regler i nationell lagstiftning.

l5.9.3 Den fria rörligheten för tjänster

Förslaget aktualiserar också frågan om förenligheten med EG-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för tjänster. Bestämmelsen i artikel 59 gäller det gradvisa avskaffandet under en övergångsperiod av hinder för tillhandahållandet av tjänster. Bestämmelsen har blivit

direkt tillämplig, trots att övergångsperioden har löpt ut. Pâ motsva-

rande sätt som när det gäller icke-tariffära handelshinder kan tungt

vägande allmänna intressen åberopas till stöd för åtgärder som hindrar ett fritt utbyte av tjänster Pålsson Quitzow 187.

- a.a. s. Bland de allmänna intressen som har erkänts av EG-domstolen när det gäller begränsningar av ett fritt tjänsteutbyte är bl.a. konsumentskyddet. De allmänna principer som utredningen har redogjort för i före-

gående avsnitt är tillämpliga ocksåpâ EG-domstolens prövning

av förenligheten av nationella bestämmelser med artikel 59. Det innebär

bl.a. att proportionalitetsprincipen tillämpas.

En ny lagstiftning bör i enlighet med vad utredningen tidigare har anfört inte innebära ett totalt förbud mot användningen av vissa varukännetecken utan vara begränsad till att gälla användningen i kommersiella annonser i vissa medier. Med hänsyn härtill bör den inte strida mot artikel 59 om den fria rörligheten för tjänster. Liksom beträffande artikel 30 bör det vara möjligt att åberopa konsumentskyddet till stöd för regleringen.

148 Närmare om förslaget

15.10 Konkurrenssnedvridande effekter

Utredningens förslag innebär med vissa undantag att ett varu- - kännetecken har anknytning till tobaksvara inte fâr förekomma som en skrifter, ljudradio- och televisionsprogram eller i i annonser i tryckta filmer. Det kommer därmed att bli svårare att marknadsföra en vara med hjälp ett tobaksnanm än en vara som har ett annat namn. av Förslaget medför i detta hänseende vissa negativa effekter ur konkurrensrättsliga aspekter. Utredningen har i avsnitten 11.2 och 15.9 behandlat dessa effekter när det gäller förhållandet mellan inhemska och utländska företag med beaktande bestämmelserna i EG-förav draget fri rörlighet för och tjänster. Förslaget påverkar om varor emellertid också förhållandet mellan inhemska företag. De företag som använder tobaksnamn som benämning en vara är tvungna att antingen begränsa användningen till etiketter på själva varan, affischer

säljställen m.m. eller använda ett annat namn varan.

Syftet med lagstiftningen är att förekomsten tobaksnarnn i medier av

genomslagskraft skall minskas. Det är därför inte möjligt att

med stor helt undvika de konkurrenssnedvridande effekter som nu har be-

skrivits.

15.11 Samhällsekonomiska konsekvenser

Förslaget torde inte innebära nâgra direkta samhällsekonomiska konsekvenser av betydelse.

15. 12 Praktiska tillämpningsproblem

bestämmelsen i 13 § tobakslagen överensstämmer lagtekniskt

Den nya

med den i 12 § och är motsvarande sätt kopplad till marknadsföringslagens påföljdssystem. Det talar för en enhetlig rättstillämpning

bestämmelserna i 12 och 13 §§. Utredningen dock också vissa av ser

tillämpningsproblem med regleringen. Det gäller dels gränsdragnings-

problem i samband med tillämpningen undantaget i 13 dels av möjligheterna för KO visa att ett varukännetecken är inarbetat för att en tobaksvara. Utredningen har att det är nödvändigt med ett undantag med ansett hänsyn till det förekommer parallell användning ett varumärke att av för tobaksvaror och för andra utan att märkets användning utanvaror för tobaksomrâdet något avgörande sätt associerar till tobaksvaran.

Undantaget kan i vissa sådana situationer vålla gränsdragningsproblem

det gäller avgöra ett varukännetecken förekommer i när att om marknadsföring tobaksvara i begränsad omfattning eller om det av en

Närmare om förslaget 149

skulle vara obilligt att tillämpa reklarnförbudet. Bestämmelsen kan

vidare föranleda svårigheter när det gäller för KO att, vid en pástådd

överträdelse av reklamförbudet, förebringa opartisk utredning om att ett varukännetecken är inarbetat för en tobaksvara. Sådana tillämpningsproblem som utredningen nu har pekat på är svåra att

undvika, om inte lagstiftningen skall vara undantagslös. Enligt

utredningens mening bör problemen dock kunna lösas av rättstillärnpningen.

soU 1995:114 151

16 Kostnader

Genom förslagets koppling till bestämmelserna i marknadsföringslagen om otillbörlig marknadsföring blir det KO och i sista hand Marknadsdomstolen som vid vite kan förbjuda en reklamåtgärd. Antalet ärenden hos KO och Marknadsdomstolen kan därför antas Öka något till följd av förslaget. Det är inte möjligt att närmare uppskatta det ökade resursbehovet. Det bör enligt utredningens uppfattning dock inte vara fråga om någon dramatisk ökning av antalet ärenden. Kostnadsökningen blir därför av liten omfattning.

17 Ikraftträdande

De ändringar utredningen föreslår i tobakslagen förutsätter som grundlagsändringar. Lagstiftningen kan därför inte träda i kraft förrän efter riksdagens beslut efter 1998 års val.

sou 1995:114 155

18 Författningskommentar

18.1 Förslaget till lag ändring i

om

tryckfrihetsförordningen

1 kap. 9 § Utan hinder av denna förordning gäller vad i lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen användes vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror; om förbud mot kommersiell annons som används vid marknadsföring av andra varor än tobaksvaror samt tjänster om det i annonsen förekommer ett varukännetecken som är i bruk för en tobaksvara eller enligt bestämmelserna i varumärkeslagen 1960:644 är registrerat eller inarbetat för sådan en vara; om förbud mot kommersiell annons som meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelse som följer av anslutning till Europeiska gemenskaperna; 4. om förbud mot offentliggörande i yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet av kreditupplysning, som innebär otillbörligt intrång i enskilds personliga integritet eller som innehåller oriktig eller missvisande uppgift, om ersättningsskyldighet för sådant offentliggörande samt om rättelse av oriktig eller missvisande

uppgift;

5. om ansvar och ersättningsskyldighet som avser det sätt på

vilket uppgift eller underrättelse anskaffats.

Förslaget till en ny punkt i 1 kap. 9 § TF behandlas i avsnitt l5.1.3.

Med stöd av bestämmelsen kan det, utan hinder av regleringen i TF, meddelas förbud mot användningen av vissa varukärmetecken i

kommersiella annonser vid marknadsföringen av andra varor än tobaksvaror samt tjänster. Medgivandet till lagstiftning gäller endast sådana varukännetecken som i sin helhet eller till någon del antingen

är i bruk som benänming på en tobaksvara eller är registrerade eller inarbetade för en sådan vara enligt bestämmelserna härom i varumärkeslagen 1960:644.

Genom bestämmelsen i punkten 2 kommer det inte att råda någon tveksamhet om att begränsningar av den kommersiella reklamen i

tryckt skrift av det slag som utredningen föreslår i tobakslagen kan meddelas utan hinder av bestämmelserna i TF. Den inom vilken ram ingripanden med generella åtgärder mot reklam i tryckt skrift kan ske

156 Författningskommentar

med stöd bestämmelsen, är genom den valda formuleringen inte av vidare än vad krävs för att det skall vara möjligt att införa de som begränsningar som utredningen föreslår. Vad med att ett varukännetecken är i bruk för en tobakssom avses eller att det är registrerat eller inarbetat för en sådan vara, vara behandlar utredningen i kommentaren till bestämmelsen i 13 §

tobakslagen. Innebörden uttrycket kommersiell annons är densamma som av

enligt punkten Även i övrigt motsvarar bestämmelsen i huvudsak

den punkten. I begreppet förbud innefattas därmed också andra inskränkningar i rätten att publicera kommersiella annonser, såsom t.ex. de närmare villkoren för annonsering och andra begränsningar är mindre ingripande än ett totalt förbud jfr prop. 1973: 123 s. som 47 f.. Uttrycket förbud täcker naturligtvis också ett sådant vitessanktionerat förfarande enligt bestämmelserna i marknadsföringslagen som gäller i fråga tobaksreklarnen och med utredningens förslag om som blir sanktionssystem för överträdelser bestämmelsen i 13 § av tobakslagen. Förbud eller begränsningar som meddelas med stöd av punkten 2 kan innehålla bestämmelser dels straffpâföljd och annan rättsverom kan överträdelser ett förbud, dels vem som skall kunna göras av av ansvarig för överträdelser. Det kan gälla tidningsföretag, annonsörer

m.fl. Bestämmelsen ger dock inte stöd för t.ex. förhandsgranskning

kommersiell reklam i tryckt skrift. av

18.2 Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrtmdlagen

1 kap.

12 § Vad som sägs i l kap. 8 och 9 tryckfrihetsförordningen att föreskrifter i lag får meddelas i fråga om upphovsmäns

om rättigheter, alkohol eller tobak eller annonser med annonser om

användning vissa varukännetecken, kreditupplysningsverk-

av

samhet och tillvägagångssätt för anskaffande av uppgifter utan

hinder grundlagen skall gälla också i fråga om radioprogram, av

filmer och ljudupptagningar. Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i lag

meddelas föreskrifter förbud i övrigt mot kommersiell reklam om i radioprogram eller villkor för sådan reklam. Detsamma om gäller föreskrifter förbud mot och villkor för annan anom nonsering och sändning helt eller delvis av program, som

bekostas än den som bedriver programverksamheten.

av annan

Förslaget till bestämmelse i 1 kap. 12 § första stycket YGL ny

sou 1995:114 Författningskommentar 157

behandlas i avsnitt l5.1.4. Bestämmelsen innebär att det utan hinder av YGL kan meddelas bestämmelser om förbud också mot användningen av vissa varukännetecken i kommersiella annonser i bl.a. ljudradio- och televisionsprogram samt i filmer. Genom hänvisningen till motsvarande undantagsbestämmelse i TF, klargörs att det skall vara fråga om varukännetecken som i sin helhet eller till någon del antingen är i bruk för en tobaksvara eller är registrerade eller inarbetade för en sådan vara enligt bestämmelserna härom i varumärkeslagen 1960:644. Vad som har anförts ovan i kommentaren till 1 kap. 9 § 2 TF gäller också i fråga om tillämpningen av förevarande bestämmelse på kommersiella annonser i de medier som omfattas av regleringen i YGL.

18.3 Förslaget till lag om ändring i tobakslagen

13 § En näringsidkare som marknadsför en annan vara än en tobaksvara eller en tjänst till konsumenter fär inte använda ett varukännetecken som i sin helhet eller till någon del är i bruk för en tobaksvara eller enligt bestämmelserna i varumärkeslagen 1960:644 är registrerat eller inarbetat för en sådan vara om

marknadsföringen sker i kommersiella annonser i periodisk skrift eller i annan därmed jämförbar skrift på vilken tryckfrihetsför-

ordningen är tillämplig eller i kommersiella annonser i ljudradioeller televisionsprogram. Om det vid marknadsföring till konsumenter pä något annat sätt än som avses i första stycket används ett varukännetecken som anges där, tillämpas 12 § andra stycket. Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas inte i fråga om ett varukännetecken som i endast begränsad omfattning

förekommer vid marknadsföring av tobaksvaror eller i andra fall

om det är obilligt.

Paragrafen, som har utformats efter förebild av 12 innehåller bestämmelser som reglerar kommersiell användning av vissa varukännetecken vid marknadsföring av andra varor än tobaksvaror samt tjänster. Bestämmelsen gäller motsvarande sätt som 12 § marknadsföring som en näringsidkare riktar till konsumenter. Det innebär att marknadsföring som riktas till återförsäljare m.m. faller utanför tillämpningsområdet för bestämmelsen. Innebörden av uttrycket marknadsföring i tobakslagen är i princip

densamma som i marknadsföringslagen se t.ex. prop. 197778: 178 s.

47 och 54. I den nya marknadsföringslagen 1995:450, som träder i kraft den 1 januari 1996, definieras begreppet marknadsföring som reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att

158 Författningskommentar

främja avsättningen av och tillgången till produkter 3 §. Den bestämmelsen täcker alltså avsättningsfrämjande och inköpsfrämjande åtgärder. Bestämmelsen i 13 § gäller dock endast avsättningsfrämjande åtgärder. Begreppen kommersiell annons, periodisk skrift eller annan därmed jämförbar skrift förekommer också i 12 Innebörden av dessa begrepp behandlades utförligt i bl.a. förarbetena till den numera upphävda tobaksreklamlagen prop. 1977782178 50-53. Även s. motivuttalandena till bestämmelsen i l kap. 9 § 1 TF, som föreskriver undantag från regleringen i TF för annonser som används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror, är här av

intresse se prop. 1973: 123. Paragrafen gäller också marknadsföring

i kommersiella annonser i ljudradio- och televisionsprogram men inte som 12 § första stycket televisionssändningar som omfattas av lagen 1992:1356 om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land som är bundet av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det s.k. TVdirektivet som motiverat regeln härom i 12 § tar inte sikte på de reklamâtgärder som avses nu jfr SOU 1992:49 s. 69. Det kan beträffande tillämpligheten av bestämmelsen på kommersiella annonser i ljudradio- och televisionsprogram hänvisas till förarbetena till de ändringar i 12 § varigenom bestämmelsen utvidgades till att gälla

dessa medier se prop. 199091: 149.

Paragrafen gäller begränsningar i möjligheten att kommersiellt använda vissa varukännetecken. Det gäller sådana varukännetecken som till någon del är i kommersiellt bruk för en tobaksvara eller är registrerade eller inarbetade för en sådan vara enligt bestämmelserna härom i varumärkeslagen 1960:644. Med varukännetecken avses

varumärken som uppfyller de allmänna villkoren för registrering i l

och 2 §§ varumärkeslagen. Paragrafen gäller varukännetecken som i sin helhet eller till någon del är i bruk för en tobaksvara eller är registrerade eller inarbetade för en sådan vara. Uttrycket till någon del har valts för att det inte skall råda någon tveksamhet om att användningen av t.ex. ordkombinationer vars ena led utgör ett för tobaksvaror registrerat eller inarbetat varukännetecken, faller inom paragrafens tillämpningsområde. Detsamma gäller användningen av delar av figurmärken. Det bör i sammanhanget tilläggas att användningen av ett varukännetecken som är identiskt med ett kännetecken som är registrerat eller inarbetat för tobaksvaror naturligtvis också omfattas av paragrafens tillämpningsområde. För att användningen av ett varukännetecken i samband med marknadsföring andra varor än tobaksvaror eller av tjänster skall av träffas förbudet i paragrafen, krävs att varukännetecknet till någon av del antingen samtidigt är i bruk för en tobaksvara eller att det utan att faktiskt användas för en sådan är registrerat eller inarbetat vara -

Författningskommentar 159

för varan. Det är inte möjligt att undgå förbudet att häva genom registreringen av varumärket i klassen för tobaksvaror, om märket fortfarande är i bruk för en sådan vara. Användningen av märket som beteckning för tobaksvaror måste ha upphört. Och omvänt är bestämmelsen tillämplig så länge kännetecknet fortfarande är registrerat eller inarbetat för tobaksvaror även om användningen av kännetecknet för sådana varor har upphört. Genom undantagsbestämmelsen i tredje stycket öppnas viss möjlighet till parallell användning av ett varukännetecken för tobaksvaror och andra varor. Att varukännetecknet är i bruk för en tobaksvara innebär att kännetecknet faktiskt används som benämning sådan Det en vara. uppställs inte några krav på viss kvalificerad användning av kännetecknet för tobaksvaror för att dess användning i samband med marknadsföring av andra varor skall träffas av förbudet. Det ligger emellertid i sakens natur att det skall vara fråga om användning av kännetecknet i näringsverksamhet. I det varumärkesregister som förs hos Patent- och registreringsverket för hela Sverige 12 § varumärkeslagen och 1-6 §§ varumärkesförordningen finns uppgift om bl.a. det registrerade märket och om vilka varor eller tjänster registreringen omfattar. Det bör därför inte vara förenat med några svårigheter att, vid en påstådd överträdelse av 13 fastställa dels om det aktuella varukännetecknet är registrerat enligt bestämmelserna i varumärkeslagen, dels om registreringen avser en tobaksvara. När det gäller varukännetecken som inte är registrerade men som är inarbetade för tobaksvaror ankommer det vid en ifrågasatt tillämpning av paragrafen på KO att visa att ett sådant kännetecken har använts. Genom hänvisningen i andra stycket till 12 § andra stycket görs måttfullhetskriteriet tillämpligt i fråga om annan användning av ett varukännetecken med anknytning till en tobaksvara än sådan som sker i kommersiella annonser i vissa medier. Marknadsföring av andra varor med tobaksrelaterade varukännetecken får inte vara påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av tobak. Sådana åtgärder har beträffande tobaksreklam ansetts stå i motsats till vad som är särskilt

måttfullt se prop. 197778:178 s. 28 och 31.

Måttfullhetskriteriet i 12 § har genom bl.a. förarbetsuttalanden och Konsumentverkets riktlinjer getts en väl avgränsad innebörd. Det innebär begränsningar såväl när det gäller reklamens spridningsvägar och innehåll m.m. som när det gäller andra marknadsföringsmetoder

se a. prop. s. 29. Exempel reklam som strider mot kravet på

särskild måttfullhet är reklam på allmänna platser, på sjukhus, i lokaler för ungdomar och vid idrottstävlingar. S.k. direktreklam och reklam som förekommer på film utgör andra exempel på marknadsföring som inte kan anses särskilt mâttfull. Begränsningarna av de reklamformer som nu är i fråga har så långt det varit möjligt anpassats till de begränsningar som enligt nuvarande

160 Författningskommentar sou 1995:114

lagstiftning gäller för tobaksreklamen. Ett mâttfullhetskrav har därför

liksom för tobaksreklamen ställts upp i fråga om annan marknadsföring än kommersiella annonser. Med stöd av detta krav kan genom

åtgärder enligt marknadsföringslagen vidtas mot t.ex. utomhusreklam

eller reklam på biografer, där varukännetecken som har anknytning till tobaksvaror används för andra varor än tobaksvaror. Kravet på särskild mättfullhet bör emellertid inte ställas lika högt när det gäller aktuella reklamformer när det gäller tobaksnu som reklamen.

Undantagsbestämrnelsen i tredje stycket innebär att förbudet i första

stycket och begränsningarna i andra stycket inte skall tillämpas i fråga varukännetecken visserligen är i bruk för en tobaksvara men om som förekommer vid marknadsföringen sådan vara i endast som av en begränsad omfattning. Vidare undantas sådana varukännetecken beträffande vilka det skulle obilligt att förbjuda användning som vara avses i första stycket.

Undantagsbestärnrnelsen är tillämplig i situationer där ett varumärke

används samtidigt för tobaksvara och för en annan vara utan att en användningen märket i det fallet ger någon självklar av senare

association till tobaksvaran. Sådan parallell användning av ett

varumärke för olika är fullt möjlig. Omfattas inte varumärket varor benämning på någon av varorna av ett utvidgat skydd som som

sträcker sig utöver gränserna för varuslagslikhet se 6 § andra stycket

varumärkeslagen, möter det inte nâgra hinder varumärkesrättsliga ur aspekter märkena används för olika Skulle märket omfattas att varor. sådant utvidgat skydd kan innehavaren av märket genom licens av ett rätt att använda det för andra varor än de som märket är ge annan inarbetat för.

Behovet undantagsbestämmelser illustreras väl med följande

av exempel. Varumärkesregistrering 36 892 i det svenska varumärkesnr

registret ordmärket Mercedes Benz. Registreringen avser också

avser den välkända, treuddiga stjärnan. Märket registrerades i Sverige är 1930 i klass 12 för bl.a. bilar. Innehavare av märket är Mercedes-

Benz Aktiengesellschaft, Stuttgart. Varumärkesregistrering nr 133 044

ordmärket Mercedes registrerades år 1970 i klass 34 för avser som bl.a. tobak. I ett fall detta är det uppenbart att användningen av som varumärket Mercedes vid marknadsföringen av bilarna inte ger några associationer till tobaken med I en situation som denna samma namn.

skulle det obilligt att tillämpa förbudet i paragrafens första stycke

vara på användningen av märket för bilar.

Det fimis emellertid exempel också på parallell användning

annan varumärken för tobaksvaror och för andra varor där det finns av anledning att inte tillämpa förbudet i första stycket, även om det inte skulle lika obilligt att tillämpa förbudet som i det ovan beskrivna vara Mercedes-fallet. Det gäller t.ex. användningen av ett varukärmeom tecken för tobaksvara har begränsad omfattning och är mindre känt en

Färfattningskømmentar 161

som beteckning för en sådan vara. Inte heller i dessa situationer är användningen av märket för andra varor än tobaksvaror ägnad att på något avgörande sätt associera till tobaksvaran. Det finns således inte heller här anledning att tillämpa förbudet i paragrafens första stycke. Exemplen ovan visar att det vid prövningen av om undantagen i tredje stycket är tillämpliga, i princip saknar betydelse om det i det enskilda fallet finns någon associationsrättslig eller annan liknande koppling mellan den som använder ett varukännetecken för tobaksvaror och den som använder kännetecknet för t.ex. andra varor.

14 § Marknadsföringsåtgärd som strider mot 12 eller 13 §§ skall vid tillämpningen av marknadsföringslagen 1995:450 anses vara otillbörlig mot konsumenter.

Paragrafen har genom en redaktionell ändring gjorts tillämplig även på de förfaranden som avses i 13

Kommittédirektiv

Dir. 1994:88

Förbud mot indirekt tobaksreklam

Dir. 1994:88

Beslut vid regeringssammanträde den l september 1994

Sammanfattning av uppdraget En särskild utredare skall utreda frågan om förbud mot indirekt tobaksreklam och möjligheterna att införa ett sådant förbud. Utredaren skall i det sammanhanget särskilt analysera det nuvarande rättsläget och pröva frågan med hänsyn till bl.a. tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och varumärkesrätten, utforma förslag till lagreglering. -

Bakgrund

Gällande lagstiftning Tobakslagen 1993:581 innebär bl.a. att Sverige sedan den l juli 1994 har ett förbud för näringsidkare att marknadsföra tobaksvaror till konsumenter i kommersiella annonser i periodiska skrifter eller därmed jämförbara skrifter vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig. Kommersiella annonser där tobak marknadsförs av näringsidkare till konsumenter får inte heller förekomma i ljudradio- eller televisionsprogram. Detta gäller även sådana televisionssändningar omfattas som av lagen 1992: 1356 om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och som bara kan tas emot i något amiat land som är bundet av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EES-avtalet.

164 Bilaga I

Genom tobakslagens bestämmelser införlivades i svensk rätt EG:s direktiv 89522EEG TV-sändningar till allmänheten vilket omfattas av EESom avtalet. Tobakslagen föreskriver också att näringsidkare skall iaktta särskild máttfullhet när de annat sätt marknadsför tobaksvaror till konsumenter. Reklam eller annan marknadsföring av tobaksvaror får inte vara pâträngande eller uppsökande och inte heller uppmuntra till bruk av tobak. Tobakslagen anknyter till marknadsföringslagen det sättet att en marknadsföringsátgärd strider mot lagen skall anses vara otillbörlig vid som tillämpningen marknadsföringslagens generalklausul mot otillbörlig av marknadsföring.

Indirekt eller förtäckt tobaksreklam

Direkt tobaksreklam avser tobaksreklam som riktar sig direkt mot konsutobaksprodukter, medan indirekt tobaksreklam avser reklam menter av sätt vänder sig till dessa konsumenter. Exempel indirekt som annat reklam är fall då tobaksvara avbildas i reklam för andra produkter. En en relativt vanligt förekommande typ av sådan reklam är när ett varuannan märke är inarbetat för tobaksprodukt används för andra varor, för som en tjänster eller för annat, s.k. brand stretching. Som exempel kan nämnas när cigarettmärken används i fritidskläder, stövlar, klockor och namn Förhållandet kan också vara det omvända, t.ex. när kända formresor. givare använder sitt etablerade firmamärke till att marknadsföra cigaretter. Vidare kan produkt användas rekvisita i filmer, s.k. varuplaccen som ring, eller omnämns i en tidningsartikel. Förtäckt tobaksreklam avser sådana fall av indirekt reklam där näringsidkaren har avsikt att främja avsättningen av tobaksvaran. En regel en förbud förtäckt reklam skulle därmed förutsätta att det kan bevisas om mot det finns ett klart sambandavtal mellan tobaksbolaget och den som att för den förtäckta marknadsföringen. svarar Begreppet indirekt tobaksreklam förutsätter inte en avsikt hos näringsidkaren marknadsföra tobaksvaran. En regel om förbud mot indirekt att tobaksreklam skulle inte ställa nâgra krav att bevisa sambandet mellan tobaksbolaget och den som svarar för marknadsföringen av tobaksvaran.

Bilaga 1 165

Problematik

En lagstiftning mot indirekt reklam kräver komplicerade överväganden. Det gäller framför allt sådan reglering kan vara förenlig med tryckom en frihetsförordningen TF, yttrandefrihetsgrundlagen YGL och författningar känneteckens- och marknadsrättslig natur. Både TF och YGL är av grundlagar och eftersom ett ingripande i grundlagarna berör grunderna för vårt rättssamhälle, krävs en ännu högre grad av försiktighet än vid annan lagstiftning. Förbudet mot direkt tobaksreklam i tobakslagen innebär en begränsning yttrandefriheten. Om även den indirekta reklamen skulle omfattas av av förbud begränsas yttrandefriheten ytterligare. Yttrandefriheten beträffett ande tryckta skrifter skyddas av tryckfrihetsförordningen. Förbudet mot tobaksreklam i kommersiella annonser i tryckta skrifter m.m. möjliggjordes att det år 1974 infördes en bestämmelse i l kap. 9 § TF enligt av vilken lagbestämmelser förbud mot kommersiell annons gäller utan om hinder tryckfrihetsförordningen i den mân annonsen används vid markav nadsföring tobaksvaror. Med tobaksvaror menas i detta sammanhang av cigarrer, cigariller, cigaretter, röktobak, tuggtobak och snus. Yttrandefriheten i radio, TV samt film skyddas yttrandefrihetsgrundlagen. l denna av grundlag har en motsvarande begränsning av yttrandefriheten gjorts. YGL hindrar vidare inte att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Med radioprogram här förutom program i ljudradio även avses i television och innehållet i vissa andra sändningar. Ett generellt program förbud indirekt tobaksreklam skulle således fâ direkt stöd i TF och mot YGL endast under förutsättning att det begränsas till yttranden i kommersiell annons. Det är oklart huruvida varumärkeslagen 1960:644 och Sveriges åtaganden enligt internationella överenskommelser immaterialrättens område lägger hinder i vägen för ett förbud mot indirekt tobaksreklam. Enligt varumärkeslagen och Pariskonventionen om industriellt rättsskydd får en näringsidkare registrera varumärke för tobaksvaror och för andra samma och tjänster. Enligt Pariskonventionen gäller att beskaffenheten hos varor de för vilket ett varumärke är avsett att användas inte får vara ett varor hinder mot märkets registrering.

166 Bilaga 1

EG och förbud m0 indirekt Iobaksrekani Frågan otn indirekt tobaksreklam behandlas för närvarande inom EG. Kommissionen har lagt fram ett förslag till ett direktiv om förbud mot alla former av direkt och indirekt tobaksreklam COM[92| 196 final SYN 194. Detta diskuterades i rådets folkhälsogrupp i juli månad och kommer att diskuteras ytterligare under hösten 1994. Det finns skilda meningar mellan medlemsländerna bl.a. om betydelsen av subsidiaritetsprineipen i detta fall. Innan ärendet åter behandlas i folkhälsogruppen skall kommissionen närmare granska sitt förslag till direktiv mot bakgrund av subsidiaritetsprincipen.

Uppdraget l samband med riksdagsbehandlingen av propositionen l99394:98 Vissa ändringar i tobakslagen 1993:581 gav riksdagen regeringen till känna att frågan otn förtäckt tobaksreklam skyndsamt måste utredas bet. 199394:SoU 17 och rskr. 1993941149. Denna fråga hade inte behandlats i propositionen. Begreppen indirekt reklam och förtäekt reklam har i olika sammanhang behandlats synonymt. Någon distinktion mellan begreppen har inte gjorts. Regeringen tolkar riksdagens tillkännagivande som att riksdagen velat att även sådan indirekt reklam som enligt vad tidigare sagts inte utgör förtäckt reklam skall utredas. En särskild utredare skall därför utreda frågan om indirekt tobaksreklam och möjligheterna att införa ett förbud mot sådan reklam. Utredaren skall vara oförhindrad att pröva om det skall röra sig om ett förbud mot indirekt eller förtäckt tobaksreklam. Utredaren skall analysera det nuvarande rättsläget och särskilt pröva frågan mot bakgrund av bestämmelserna i tryekfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och den Varumärkesrättsliga lagstiftningen samt med hänsynstagande till Sveriges internationella åtaganden det immaterialrättsliga området. Utredaren skall i detta sammanhang beakta konsekvenserna av det arbete rörande Varumärkesrätten sotn pågår inom regeringskansliet med anledning av Sveriges förpliktelser enligt avtalet om det europeiska ekonomiska samarbetsområdet EES-avtalet att senast den 1 januari 1995 tillträda det s.k. Madridprotokollet om internationell registrering av varumärken. Utredaren skall vidare beakta rättsläget vad avser indirekt tobaksreklam i de övriga

Bilaga 1 167

nordiska länderna. Utredaren skall också utforma förslag till grundlagsändringar om sådana erfordras samt lämna förslag till lagreglering. Utredaren skall även belysa för- och nackdelar med ett förbud mot indirekt tobaksreklam samt de samhällsekonomiska konsekvenserna av ett sådant förbud. Utredaren skall överväga de praktiska tillämpningsproblem som ett eventuellt förbud mot indirekt tobaksreklam skulle medföra. Effekterna av ett sådant förbud skall också bedömas mot bakgrund av den ökade internationaliseringen inom media och inom reklambranschett. Eventuella konkurrenssnedvridande effekter mellan inhemska och utländska företag skall redovisas. Utredaren får ta upp ytterligare aspekter kring frågan om indirekt tobaksreklam. För utredaren skall gälla regeringens direktiv till samtliga kommitteér och särskilda utredare om EG-aspekter i utredningsverksamheten dir. 1988:43, om regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50 samt om prövning av offentliga åtaganden dir. 1994:23. Utredningsarbetet skall vara avslutat den 31 maj 1995.

Socialdepartementet

Bilaga 2

Allmänhetens uppfattning av viss reklam

SCB har uppdrag av Departementens utredningsavdelning genomfört en begränsad undersökning om allmänhetens uppfattning av reklam med kända tobaksmärken för annat än tobak. I undersökningen användes reklam för Marlboro kläder och Blend solglasögon.

Begränsningar På grund av brist finansiella resurser kunde inte en riksrepresentativ kvantitativ undersökning genomföras. Denna undersökning får i stället liknas vid s.k. kvalitativa undersökningar som avser att belysa eventuella typiska drag och mönster som är relativt vanliga.

Eftersom urvalet inte är strikt slumpmässigt går det inte att automatiskt räkna upp dem till att representera en större population. Viss hjälp att bedöma resultatens giltighet i större sammanhang ges under rubriken urvalets fördelning nästa sida.

Genomförande Vid lunchtid måndagen den 23 oktober intervjuade tre SCB-intervjuare personer i Stockholms city storstadskäma, Skärholmens centrum förort och Skellefteå Noirlandson sammanlagt 106 personer. Intervjuania var instruerade att försöka spridning avseende kön och ålder.

Varje intervjuperson visades först Marloborannonsen och fick frågan: Vad tänker du första i hand på när du ser den här annonsen Därefter visades Blend-annonsen med samma fråga.

Beroende svaret ställdes kompletteringsfråga om man även tänker klädersolglasögon respektive tobak om man först svarat att man tänkte tobak respektive klädersolglasögon.

Intervjun avslutades med bakgrundsfrågor om kön. ålder. utbildning och rökning.

[Marlboro-annonsen visade en man i jeansjacka och i-istenz-hatt och hade

:texten Marlboro Classics -fits the man

Blend-annonsen hade ett mansansikte med solglasögon och en .segelbåt i

,bakgrunden Texten löd Blend Sunglasses. Du kan välja mellan 50 olika

lmodeller. Alla med originallinser från Polaroid. Fraga efter dem i din

lbutik. samt 50 olika modeller och Blend SUNGLASSES Lenses by

LP0laroid®.

0 Storstadsornrådena är klart överrepresenterade i totalen.

0 Yngre är överrepresenterade bekostnad av äldre.

0 Förgymnasial utbildning är underrepresenterat och främst gymnasial utbildning underrepresenterat.

Resultaten

0 Knappt hälften tänker Marlboro-cigaretter i första hand och något färre Blend-cigaretter.

0 Samtidigt tänker knappt hälften Marlboro-kläder i första hand medan bara var tredje tänker Blend-glasögon. Var fjärde såg Blendsom annonsen tänkte i första hand segling, fritid, sommar.

0 Var tredje tänkte klädersolglasögon i andra hand efter tilläggsfrågan och var femte tänkte tobak.

0 De grupper som mest tänkte tobak var: personer i city män personer med högre utbildning och icke rökare. - . 0 De grupper som mest tänkte klädersolglasögon var förortsbor norrlänningar och personer med förgymnasial utbildning -

Bilaga 2 171

Diagram 1 Vad tänker du I första hand på när du ser den här annonsen Marlboro

ITobAk DKIAdorDAnnnI

Alla 44 I 7 J

City 1- Faran 01 I Norrland 53 I 12 I

Kvmnor 48 I 13 I Min

Yngre 49 I 5 I Modalåldor: :g [SI Amra U I 12 I

Forgymnasml j I 9 j Gymnasial 43 IS] EMVQYMHBSII -

Röker ä I n J Slum 40 I 9 J Aldrigrökt 44 2 0% 10% 20% 30% 40% 50% 50% 70% 00% 90% 100%

Diagram 2 Vad tänker du I första hand på när du ser den här annonsen Bend

AIII :u l 25 J

City a Faran ao I 27 J Norrland 35 I 32 J

Kvnnnor [ 27 J mn ao J 22 J

Yngre 27 J 32 I Maaomaors 20 J 17 J Aldre 47 J 24 J

Fovgymnasnal 40 J 33 J Gymnasm n Elzevgymnasuau za l 23 J

Rekar 32 J 35 J Sluta 37 l v7 J Along ren 3a l 23 4

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100%

Bilaga 3

Konsumentverkets författningssamling

ISSN 0347-804l

KOVFS 1986: 2 Utkom från trycket

Riktlinjer för marknadsföring av tobaksvaror

den l0 september 1986

Konsumentverket KOV utfärdar enligt sin instruktion l986:629 följande riktlinjer som har utarbetats efter samråd med Socialstyrelsen.

l Syfte och omfattning

1.1 Dessa nya riktlinjer ersätter de hittillsvarande riktlinjerna för marknadsföring av tobaksvaror KOVFS 1979:7 och har tillkommit i syfte att dels främja en enhetlig och följdriktig tillämpning föreskrifterna av om särskild måttfullhet samt om varningstext och innehállsdeklaration enligt lagen l978: 764 med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror tobaksreklamlagen. se bilaga dels markera och förtydliga den skärpta tolkning av dessa regler som riksdagen år 1986 ansett vara önskvärd. Anm. Till grund för tobaksreklamlagen ligger. såsom påpekats av lagutskottet LU [98586: 13. två huvudprinciper. nämligen an de stora grupper av befolkningen som använder tobak måste i ändamålsenliga former tillgång till relevant produktinformation och att med hänsyn till hälsoriskerna vid tobaksbruk stark en begränsning och stark återhållsamhet krävs i företagens uppträdande på marknaden. 1.2 Riktlinjerna skall vara vägledande för all marknadsföring av tobaksvara märkesvara från näringsidkare till konsumenter inom landet. Bestämmelserna i riktlinjerna omfattar således även marknadsföring av tobaksvara tillsammans med annan vara eller tjänst samannonsering och andra samaktiviteter. Som marknadsföringsmedel betraktas även förpackningsdekor och annan förpackningsutformning. Reglerna omfattar såväl valet av marknadsföringsmedel marknadsföringsom ens presentation i ord och bild.

1.3 [överensstämmelse med tobaksreklamlagen omfattar riktlinjerna inte marknadsföringsåtgärd som riktas huvudsakligen till näringsidkare i deras egenskap av tillverkare eller distributörer tobaksvaror. av ex. annonsering i vissa facktidskrifter inom tobaksbranschen.

1.4 Riktlinjerna kompletteras vad gäller marknadsföring i och vid tobak butiker och andra säljställen av en särskild överenskommelse om L'II(7ÅU('1'I'(('l'Uli' avsnitt 8 mellan å ena sidan KOV och andra sidan

174 Bilaga 3

KOVFS 1986: 2 Sveriges Köpmannaförbund, Tobaks- och Servicehandelns Riksförbund, Sveriges Livsmedelshandlareförbund. Riksförbundet Kiosk Gatukök KIGA, Sveriges Kioskägares Riksförbund, Petroleumhandelns Riksförbund, Sveriges Frukt Konfektyrhandlareförbund, Sveriges Hotell- Restaurangförbund samt Kooperativa Förbundet.

Definition och tolkning

2.1 Med tobaksvaror avses i dessa riktlinjer cigaretter, cigariller, cigarrer, piptobak, snus, tuggtobak och andra jämförliga produkter som innehåller tobak.

2.2 Dessa riktlinjer skall tolkas och tillämpas lojalt efter anda och bok- Åtgärder från marknadsförande företags sida. innefattar stav. som kringgående av riktlinjerna, får inte förekomma.

Bedömningskriteriet särskild måttfullhet

3.1 En utgångspunkt vid tolkningen och tillämpningen av kriteriet särskild måttfullhet i tobaksreklamlagen är, att marknadsföringen av tobaksvaror skall utformas så att den så lite som möjligt främjar ökat tobaksbruk. Särskilt angeläget har ansetts vara att motverka, att de som inte brukar tobak i synnerhet ungdomar pâverkas till tobaks - debut.

3.2 I lagen anges uttryckligen att marknadsföringsåtgärder inte får vara påträngande eller uppsökande och inte heller får uppmana till bruk av tobak. I enlighet med detta får aggressiva, övertalande eller särskilt uppmärksamhetsväckande åtgärder inte förekomma i marknadsföringen tobaksvara. Inte heller åtgärder som vädjar till känslor och av stämningar får förekomma. Framställning i text och bild skall begränsas till relevanta fakta om själva varan och dess egenskaper. presente rade i en saklig form utan ovidkommande inslag.

Otillåtna marknadsföringsåtgärder

För att särskild måttfullhet enligt avsnitt 3 skall säkras och för att tobaksdebut särskilt bland ungdomar inte skall uppmuntras, får - följande åtgärder inte vidtas i samband med marknadsföring av märkesvara: a Direktreklam eller annan åtgärd som innebär en direkt hänvändelse till konsument; b Reklam på biograf eller teater; c Reklam via etermedier, kabel eller jämförliga medel; d Utomhusreklam, inbegripet affischering på eller vid allmän plats, i eller på allmänt trañkmedel, i vänthall eller liknande;

Bilaga 3 175

e Reklam inom område där sportevenemang som är öppet för KOVFS 1986: 2 allmänheten går av stapeln; f Annonsering i sporttidning eller på sportsida i dagspress: g Reklam inom sjukhus eller annan vårdinrättning: h Annonsering i tidning eller tidskrift som huvudsakligen behandlar hälso- och friskvårdsfrågor; i Annonsering i tidning vars läsckrets till mer än en tredjedel består av ungdomar under 20 år; j Annonsering på fram- eller baksida till populärpresstidning eller jämförlig publikation; k Reklam inom lokal som huvudsakligen besöks av ungdomar under 20 år: l Reklam inom skola eller annan utbildningsanstalt; m Demonstration eller provutdelning till annan än den som är minst 20 år och är i färd med att köpa tobaksvara: n Presenterbjudande separat förmån utan köptvång eller kostnad: o Lotteri eller reklampristävling; p Rabattmärkeserbjudande eller därmed jämförligt erbjudande; q Kombinerat utbud dock får sådant utbud ske med tobakstillbe- hör av obetydligt värde.

Annonsutformning

Allmänt 5.1 Kravet särskild måttfullhet enligt avsnitt 3 innebär att annonsen som helhet skall präglas av stark återhållsamhet. relevans och saklighet. Vid bedömningen skall således den totala ytanstorleken samt kompositionen layouten av olika element beaktas dvs samspelet mellan färgsättning. illustration. rubriker. text samt Socialstyrelsens varningstext.

5.2 Särskilt angeläget är att Socialstyrelsens varningstext, som enligt tobaksreklamlagen skall ingå i annons för tobaksvaror, framträder väl synlig även vid en flyktig läsning av annonsen. jämför pkt 5.9.

Annonsyru formal 5.3 l en dagstidning får inte annonser för samma tobaksmärke eller markesvariant inbegripet varningstext uppta en yta som i ett och - samma tidningsnummer sammantaget överstiger ca 1000 spaltmillimeter. l en populärpresstidning ellerjämförlig tidning får motsvarande yta inte överstiga 34 sida.

5.4 Om flera tobaksmärken eller märkesvarianter samannonseras. gäller respektive angiven maximiyta den gemensamma annonsytan. Annonsör får inte ett och samma tidningsuppslag låta införa för annonser olika tobaksmärken som är mycket lika varandra lt. ex. cigarett med respektive utan mentolsmak.

176 Bilaga 3 SOU 1995:l 14

KOVFS 1986: 2 Komposition, färgsättning och illustrationer 5.5 Kompositionen layouten liksom färgsättningen av annons skall präglas av särskild måttfullhet och saklighet och får inte utföras på sådant sätt att annonsen med fog kan uppfattas som påträngande.

5.6 Illustration får inte omfatta annat än verklighetstrogen vid behov i färg avbildning av förpackningen och av själva produkten t. ex. en cigarett, en cigarr. Förpackningen får återges i högst naturlig storlek, medan bild av produkt eller produktdetalj t. ex. filter får förstöras, om sakliga skäl finns för detta. Bakgrunden skall vara i en enda ton i dagspress endast i den svartvita skalan utan föreställande eller dekorativa element, nyanser eller skuggor. Varumärke eller därmed jämförligt kännetecken får återges även vid sidan om bild av produktenförpackningen.

Rubriker och annan text Uppmaningar till tobaksbruk, påtagliga värdeomdömen och hänvisningar till säljresultat och liknande får inte förekomma. Uttalanden eller intyg från privatpersoner får inte användas. Blomsterspråk, yvighet och skönlitterära vändningar skall undvikas. Rubrik- och textlayout får inte vara framträdande och slående. Framställning i text får inte innehålla annat än rent saklig information om: - Produktens beskaffenhet och egenskaper t.ex. art, typ. sammansättning. användningsområde, smak, styrka: Produktensråvarans ursprung, tillverkningsort-land: - Förpackningens beskaffenhet och egenskaper; - Produktens pris: - Tillverkareimportörsäljställe. -

Socialstyrelsens varningstexter 5.8 l annons för tobaksvara skall sådan varningstext användas som Socialstyrelsen särskilt anvisat -jämför bilaga 2. Vid upprepad annonsering av tobaksvara. för vilken styrelsen fastställt flera olika varningstexter, skall byte av varningstext ske minst varannan månad i dagspress och minst var fjärde månad i populärpress. så att samtliga texter i möjligaste mån blir använda.

5.9 Varningstexten skall ges sådant utrymme och sådan placering, utformning och färg, att också den som endast flyktigt tar del av annonsen rimligen inte kan undgå att uppmärksamma varningstexten. Denna skall framträda lika väl synlig som annonsens rubrik eller huvudillustration. Varningstexten skall uppta minst 20% av annonsytan och får inte i något fall i småannonser göras mindre än vad som är föreskrivet för produktens förpackning. Varningstexten skall återges i svart på vit botten. Den bör placeras i annonsens nedre högra del och skall alltid ingå som en integrerad del av annonsen. Den får vid behov ges en annan uppställning än på förpackningen t. ex. flera och kortare rader.

sou 1995:114 Bilaga 3 177

Innehållszeklarttrion KOVFS 19863 2 5.10 Om Socialstyrelsen har föreskrivit att förpackning för tobaksvara av visst slag skall vara försedd med innehållsdeklaration. skall denna återges även i annonsen jfr 3 § tobaksreklamlagen. Annonsören ansvarar för vederhäftigheten i deklarationen. och denna skall presenl teras på sådant sätt i annonsen. att det inte finns risk att läsaren tror att Socialstyrelsen står för innehållet.

6 Förpackningsdekor

Förpackningsdekor får omfatta föreställande bild. om denna ar hårt stiliserad.

7 Distributionsfordon

På fordon eller andra transportmedel. som används vid distributionen av tobaksvaror, får firma och varunamnvarumärke anges. om det sker med särskild måttfullhet och på ett icke dominerande sätt.

8 Åtgärder på säljställe

På säljställe där tobaksvaror saluhålls t.ex. tobaksbutik. kiosk. servicebutik. dagligvarubutik, butik i terminal för internationell trafik, får marknadsföringsåtgärd för tobaksvaror förekomma. restaurang under förutsättning att den uppfyller kraven på särskild måttfullhet. Jämför beträffande utomhusreklam pkt 4 d. Närmare anvisningar om vad som härvid skall iakttas finns i den överenskommelse om egenåtgärder som nämns i pkt l.4.

9 iakttagande av riktlinjerna

Ansvaret för att riktlinjernas regler följs åvilar tillverkare. importör eller annan näringsidkare som vidtar marknadsföringsåtgzirtl för tobaksvara samt anställd hos näringsidkaren och annan som handlar på näringsidkarens vägnar. Dessa riktlinjer träder i kraft den Ijunuztri 1987 med undantag för regeln om distributionsfordon, vilken träder i kraft den Ijuli N87.

Laila Freivalds

Lars Waesterberg

178 Bilaga 3

KOVFS 1986: 2 Vad händer om riktlinjerna inte följs

Tobaksbranschföreningens marknadsföringsnämnd kommer att fortlöpande följa marknadsföringen av tobaksvaror i Sverige. Jämte KonsumentverketKO vakar den över att reglerna i riktlinjerna iakttas. Nämnden granskar i efterhand all tobaksreklam i landet. Den kan också göra tolkningsuttalanden. Företagen har förbundit sig att följa nämndens anvisningar. Frågor som gäller marknadsföring sáljstallct kommer i första hand att behandlas av det särskilda branschorgan som skall svara för egenåtgärderna inom detaljhandeln enligt överenskommelsen mellan Konsument,verket och detaljhandelns organisationer jämför pkt 1.4. När det i riktlinjer står skall eller får inte är detta ett uttryck för att Konsumentverket anser det nödvändigt eller särskilt angeläget att marknadsföringen utformas enligt riktlinjerna. Om en skall-regel inte följs. kommer verket att ingripa. l normalfallet sker detta genom att verket kontaktar det företag som inte följer riktlinjerna. Verket räknar med att i de flesta fall kunna uppnå rättelse genom sådana kontakter. Om kontakterna inte leder till godtagbart resultat. kan Konsumentombudsmannen KO komma att med stöd av marknadsföringslagen föra talan mot företaget i Marknadsdomstolen eller utfärda s. k. förbuds- eller informationsföreläggande. När det i riktlinjerna står bör eller bör inte ar detta ett uttryck för att Konsumentverket anser det lämpligt att marknadsföringen utformas enligt riktlinjerna. Om en bör-regel inte följs prövar Konsumentverket i varje särskilt fall om det finns anledning för verket att ingripa. Ett sådant ingripande sker alltid genom förhandlingskontakter i en eller annan form. Närmare upplysningar om riktlinjer finns i Konsumentverkets broschyr Konsumentverkets riktlinjer.

Bilaga 3 179

KOVFS 1986: 2

Bilaga l

Lag SFS 1978: 764 med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaks-

Utkom från trycket varor; den 5 dec. 1978

utfärdad den 30 november 1978.

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

l § Denna lag gäller näringsidkares marknadsföring som avser tobaksvaror och som vänder sig till konsumenter.

2 § Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av tobak skall särskild måttfullhet iakttagas vid marknadsföring av tobaksvara. Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd får företagas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av tobak.

3 § Användes vid marknadsföring av tobaksvara kommersiell annons i periodisk skrift eller i annan skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig och som med avseende ordningen för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift, skall annonsen återge sådan varningstext och innehållsdeklaration som enligt lagen 1975: l 154 om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror skall finnas på varans förpackning. Har flera varningstexter fastställts för varan. skall minst en av dem återges. Vid upprepad annonsering skall de olika varningstexterna användas omväxlande och såvitt möjligt i lika stor omfattning. Varningstext och innehållsdeklaration skall i annonsen framträda tydligt och återges i ändamålsenlig form.

4 § Handling som strider mot 2 eller 3 § skall vid tillämpning av marknadsföringslagen 1975: 1418 anses vara otillbörlig mot konsumenter.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1979.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN

Hadar Cars Handelsdepartementet

Prop. 197778: 178.NU 197879: rskr 197879:30.

180 Bilaga 3

KOVFS 1986: 2 Bilaga 2

Varningstcxter i tobaksannonser

Allman

Enligt 3 § tobaksreklamlagen skall annons för lobaksvara återge sådan

varningstext som enligt lagen l 1975: l54l l om varningslext på tobaksvaror

skall finnas varans förpackning.

Socialstyrelsen har enligt bemyndigande fastställt varningstexter för

förpackningarna till olika slags tobaksvaror. Dessa texter skall enligt Kon-

sumentverkets riktlinjer zinvandas älven xid annonsering. För cigarettan-

nonser galler dock särskilda regler. se nedan.

Socialstyrelsens namn och typsnitt märke skall alltid anges tydligt under varningstexten i Även de vågformzttle kantlinjerna bör annonsen. återges. Om Socialstyrelsen anvisar andra varningstexter. skall i stallet dessa

användas.

FigureImimrøirrci

Av de varningstextcr .som Socialstyrelsen har faststáillt för cigarettförpack-

ningar har styrelsen anvisat följande för användning i cigarettannonser:

Utsätt Tobaksrök innehåller många

inte Dina ;irhetscanceifizinikallandt am nen. l sidokamrater len roken. den sunt drabbar omgiviir skadlig ich irriterande, ningen. finns de SKOISU mang-

få dum .ü

Socialstyrelsen Socialstyrelsen

Din rökning kan skada Rök inte bland bam. andra. Utsätt inte lin omgiv- Rökenirnterarderasluft. ning for tohaksrök. väga E. Socialstyrelsen Socialstyrelsen

Bland kvinnor iir lung-

i

1985 omkom 779 i trafiken och minst 8.000 dog cancer snart vanligare än .l tobaksrtökning. hrosteanvçer. Det beror pá E. röknin g en Socialstyrelsen , Socialstyrelsen P

Röker en så röker alla. Rökning och p-piller i Det mesta .l tohaksroken komhiiiatioii ökar risken for gzir tit i luften .som ;illa andas. hos kvinnor

Dm mknmg kan skada :lagiiåägarkt

d å. är ä. m m.. Socialstyrelsen Socialstyrelsen .

Statens offentliga

utredningar

förteckning

Kronologisk

Ett renodlat näringsförbud.N. 40. Älvsäkerhet. K. . Arbetsföretag En ny möjlighet för arbetslösa. A. 41 Allmän behörighetför högskolestudier.U. . - . Grön diesel miljö- och hälsorisker.Fi. 42. Framtidsanpassad Gotlandstrañk. K. . - .Lángtidgutredningen1995. Fi. 43. SambandetRedovisning Beskattning. Ju. - Vârdenssvåraval, 44. Aktiebolagets organisation.Ju. . slutbetänkande av Prioriteringsutredningen.S. 45. Grundvauenskydd. M.

Muskövarvetsframtid. Fö. 46. Effektivare styrning och rättssäkerhet . Obligatoriskaarbetsplatskontakterför arbetslösa. A. i asylprocessen. A. . Pensionsrättigheteroch bodelning.Ju. 47. Tvángsmedelenligt 27 och 28 kap. RB . Fullt ekonomisktarbetsgivaransvar.Fi. samt polislagen.Ju. ..Översyn skattebrottslagen.Fi. 48. EG-anpassade körkortsregler. K. av ll. Nya konsumentregler.Ju. 49. Prognoser över statens inkomster och utgifter. Fi.

12 Mervärdesskatt Nya tidpunkter för 50. Kunskapsläget kärnavfallsomrádet1995. M, . redovisningoch betalning. Fi. 51. Elförsörjning ofred. i N.

l3 .Analys av Försvarsmaktensekonomi. Fö. 52. Godtrosförvärv av stöldgods Ju.

14.Ny Elmarknad + Bilagedel. N. 53. Samverkanför fred. Den rättsliga regleringen. Fö.

15.Könshandeln.S. 54. Fastighetsbildning en gemensam uppgift för stat - 16.Socialt arbete mot prostitutioneni Sverige. och kommun. M. i i

17.Homosexuell prostitution. S. 55. Ett samlatverksamhetsansvarför asylärenden,A.

18.Konst i offentlig miljö. Ku. 56. Förmåneroch sanktioner

19.Ett säkraresamhälle.Fö. utgifter för administration. Fi. - 20. Utan stannar Sverige. Fö. 57. Förslag om ett internationellt flygsäkerhets-

21 Staden vatten utan vatten. Fö. universitet i Norrköping-Linköping. . 22. Radioaktiva ämnen slår jordbruk i Skåne.Fö. 58. Kompetensoch kunskapsutveckling yrkesut - om 23. Brist på elektronikkomponenter.Fö. roller och arbetsfältinom socialtjänsten.

24. Gasmolnlamslâr Uppsala.Fö. 59. Ohälsoförsäkringoch samhällsekqnomi

25. Samordnadoch integreradtågtrafik olika aspekter modeller, finansiering - Arlandabananoch i Mälardalsregionen.Kg. och incitament. S.

26. Underhállsbidragoch bidragsförskott, 60. Kvinnofrid. Del A+B.

Del A och Del B. S. 61. Myndighetsutövningvid medborgarkontor. C.

27. Regionalframtid + bilagor. C. 62. Ett renat Skåne.M. 28 Lagen om vissa internationella sanktioner 63. Översyn skattereglerna för stiftelser och ideella . av en översyn. UD. föreningar. Fi. - 29. Civilt bruk av försvarets .Klimatförändringar i trañlgpolitiken. K. resurserregelverken,erfarenheter,helikoptrar. Fö. 65 .Näringslivets tvistlösning: Ju. 30.Alkylat och Miljöklassning bensin.M. 66. Polisensanvändning övervakningskameror vid av av 3l. Ett vidareutvecklatmiljöklassystemi EU. M. förundersökning.Ju.

32 IT och verksamhetsförnyelseinom rättsväsendet. 67. Naturgrusskatt, m.m. Fi. . Förslagtill nya samverkansformer.Ju. 68. lT-kommissionens arbetsprogram 1995-96.SB.

33. Ersättning för ideell skadavid personskada.Ju. 69.Betaltjänsten Fi.

34 .Kompetens för strukturomvandling. A. 70. Allmänna kommunikationer för alla K. - 35. Avgifter inom handikappomrádet.S. 7l. Behörighetoch Urval. Förslag till nya regler för

36. Förmåneroch sanktioner en samladredovisning. antagningtill Universitet och högskolor. U. - Fi. 72. Svenskainsatser för internationell katastrof- och

37. Várt dagliga blad stöd till svenskdagspress. Ku. flyktinghjälp. Kartläggning. analys och förslag. - 38. Yrkeshögskolan Kvalificerad eftergymnasial - Fö.

yrkesutbildning. U. 73. Ett aktiebolagför servicetill universitet och

39. Somereflections on SwedishLabourMarket högskolor m.m. U.

Policy. A. 74. Lägenhctsdata.Fi.

Några utländska forskares syn svensk 75. Svenskflyktingpolitik i globalt perspektiv. A.

arbetsmarknadspolitik. A. Arbete till invandrare.A. .

Statens offentliga 1995 utredningar

Kronologisk förteckning

77. Röster om EU:s regeringskonferens 108. Ny ellag. N. hearing med organisationsföreträdare, 109.Likvärdig utbildning lika villkor. U. debattöreroch forskare. UD. llO. Viljan att veta och viljan att förstå - 78. Den svenska rymdverksamheten.N. Kön, kompetensoch den kvinnovetenskapliga 79. Vårdnad,boende och umgänge. JU. utmaningen högre utbildning. U. i 80. EU om regeringskonferensen 1996 ll . .Omvärld, säkerhet, försvar. institutionernas rapporter Frågor om unionensandrapelare inför regerings- synpunkteri övriga medlemsländer.UD. konferensen1996. UD. - 8 Ny rättshjälpslagoch andra ll2. Svensksjöfart näring för framtiden. . bestämmelserom rättsligt bistånd.Ju. + Bilagor. K. 82. Finansieringslösningarför Göteborgs- och 113.Friståendegymnasieskolor. U. Dennisöverenskommelserna. K. 114. lndirekt tobaksreklam. S. 83. EU-kandidater 12 länder som kan bli EU:s nya medlemmar. UD. 84. Kulturpolitikens inriktning. Ku. 84. Kulturpolitikens inriktning i korthet. Ku. - 85. Tjugo års kulturpolitik 1974-1994.Ku. 86 Dokumentationoch socialtjänstregister.S. . 87. Försäkringsrörelsei förändring Fi. 88. Den brukademångfalden.Del l+2. Jo. 89. Svenskari EU-tjänst. Fi. Kärnavfall och Miljö. M. . 91. Ett reformerat straffsystem.Del l-lll. Ju. 92. EG:s arbetstidsdirektivoch desskonsekvenserför det svenskaregelsystemet.A. 93. Omprövning av statliga åtaganden.Fi. 94.Personalavveckling utbildning och beskattning. Fi. 95.Hälsodataregister Vârdregister. S. - 96. Jordensklimat förändras.En analys av hotbild och globala átgärdsstrategier.M. 97. Miljöklassning av snöskotrar.M. 98. 1990-taletsbostadsmarknad - en första utvärdering. N. 99. SMHI:s verksamhetsform K. 100 .Hållbar utveckling i landetsfjällomrâden. M. l0l. Ett utvidgat EU möjligheteroch problem. - Sammanfattning av en hearingi augusti 1995. UD. 102.MedborgarnasEU frihet och säkerhet - Frågor om unionenstredje pelare inför regeringskonferensen1996. UD. 103.Föräldrar i självförvaltandeskolor. U. 104.Skattereformen1990-1991.En utvärdering. Fi. 105.Konkurrensi balans. Åtgärder för ökad konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning m.m. N. 106.Rapporteringsskyldighetför revisorer i finansiella företag. Fi. 107.Avbytarverksamhetensorganisationoch finansiering.Jo.

Statens offentliga utredningar 1995

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Gasmolnlamslâr Uppsala.[24]

lT-kommissionens arbetsprogram Civilt bruk av försvarets 1995-96. [68] resurser l regelverken,erfarenheter, helikoptrar. [29]

Justitiedepartementet Samverkanför fred. Den rättsligaregleringen. [53]

Pensionsrättigheteroch bodelning. [8] Svenskainsatserför internationellkatastrof- och Nya konsumentregler. flyktinghjâlp. Kartläggning, analysoch förslag. [72]

lT och verksamhetsförnyelseinom rättsväsendet.

Socialdepartementet

Förslagtill nya samverkansformer.[32] Ersättningför ideell skadavid personskada.[33] Vårdenssvåraval. Sambandet Redovisning slutbetänkande av Prioriteringsutredningen. [5] - Beskattning.[43] Aktiebolagetsorganisation.[44] Könshandeln.[15] Tvángsmedel enligt 27 och 28 kap. RB Socialt arbete mot prostitutionen Sverige. i [16] samt polislagen. [47] Homosexuellprostitution. [17] Godtrosförvärv stöldgods [52] Underhállsbidragoch bidragsförskott, av Näringslivetstvistlösning. [65] Del A och Del B. [26] Polisensanvändning av övervakningskamerorvid Avgifter inom handikappomrâdet.[35] förundersökning. [66] Kompetensoch kunskapsutveckling om yrkes- - Vårdnad, boendeoch umgänge.[79] roller och arbetsfält inom socialtjänsten. [58] Ohälsoförsäkringoch Samhällsekonomi Ny rättshjälpslagoch andrabestämmelserom rättsligt bistånd. [81] - olika aspekterpá modeller, finansiering Ett reformerat straffsystem.Del l-lIl. [91] och incitament. [59] Kvinnofrid. Del A+B. [60]

Utrikesdepartementet Dokumentationoch socialtjänstregister.[86]

Lagen vissa internationellasanktioner Hälsodataregister Vårdregister. [95] om översyn. [28] Indirekt tobaksreklam.[114] - en Röster om EU:s regeringskonferens

Kommunikationsdepartementet

- hearing med organisationsföreträdare,debattörer och forskare. [77] Samordnadoch integreradtågtrafik EU om regeringskonferensen1996 Arlandabananoch i Mälardalsregionen. [25] Älvsäkerhet. [40] - institutionernasrapporter Framtidsanpassad Gotlandstrafik. [42] - synpunkteri övriga medlemsländer.[80] EU-kandidater 12 länder kan bli EU:s EG-anpassade körkortsregler. [48] - som nya medlemmar. [83] Klimatförändringar i trafikpolitiken. [64] Ett utvidgat EU möjligheteroch problem. Allmänna kommunikationer för alla [70] - - Sammanfattning av en hearingi augusti 1995.[101] Finansieringslösningarför Göteborgs- och MedborgarnasEU Dennisöverenskommelserna. [82] - frihet och säkerhet Frågor SMHI verksamhetsform [99] om unionenstredje pelareinför regerings- :s konferensen1996. [102] Svensksjöfart näring för framtiden. - Omvärld, säkerhet,försvar. + Bilagor. [112] Frågor om unionensandrapelareinför regerings-

Finansdepartementet

konferensen1996. [lll] Grön diesel miljö- och hälsorisker. [3] -

Försvarsdepartementet Lângtidsutredningen1995. [4]

Muskövarvetsframtid. [6] Fullt ekonomisktarbetsgivaransvar.[9] Översyn skattebrottslagen.[10] Analys av Försvarsmaktens ekonomi. [13] av Ett säkraresamhälle.[19] Mervärdesskatt Nya tidpunkter för - Utan stannar Sverige. [20] redovisningoch betalning. [12] Staden vattenutanvatten. [21] Förmåneroch sanktioner en samlad redovisning. [36] - Radioaktiva ämnenslår ut jordbruk i Skåne.[22] Prognoseröver statens inkomster och utgifter. [49] Brist elektronikkomponenter.[23]

Statens offentliga utredningar 1995

Systematisk förteckning

Prognoser över statens inkomster och utgifter. [49] Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv. [75] Förmåneroch sanktioner Arbete till invandrare.[76] utgifter för administration. [56] EG:s arbetstidsdirektivoch desskonsekvenserför - Översyn skattereglernaför stiftelser och ideella det svenska regelsystemet.[92] av föreningar. [63] Naturgrusskatt. [67] Kulturdepartementet m.m. Betaltjänster.[69] Konst i offentlig miljö. [18] Lägenhetsdata.[74] Várt dagliga blad Pstödtill svenskdagspress.[37] - Försäkringsrörelsei förändring [87] Kulturpolitikens inriktning. [84] Svenskari EU-tjänst.[89] i korthet. [84] Kulturpolitikens inriktning - Omprövning av statligaåtaganden.[93] Tjugo års kulturpolitik 1974-1994.[85] Pcrsonalavveckling,utbildning och beskattning.[94] Skattereformen1990-1991.En utvärdering. [104] Näringsdepartementet Rapporteringsskyldighetför revisorer i finansiella Ett renodlat näringsförbud. [l] företag. [106] Ny Elmarknad + Bilagedel. [14]

Elförsörjning i ofred. [51]

Utbildningsdepartementet

Den svenska Rymdverksamheten.[78] Yrkeshögskolan Kvalificerad eftergymnasial 1990-taletsbostadsmarknad yrkesutbildning. [38] en första utvärdering. [98] - Allmän behörighetför högskolestudier.[41] Konkurrens i balans. Åtgärder för ökad Förslag om ett internationelltflygsäkerhets- konkurrensneutralitetvid offentlig prissättning m. m. universitet i Norrköping-Linköping. [57] [105] Behörighetoch Urval. Förslagtill regler för . nya Ny ellag. [108] antagningtill Universitetoch högskolor. [71] Ett aktiebolag för servicetill universitetoch Civildepartementet högskolor m.m. [73] Regional framtid bilagor. [27] + Föräldrar självförvaltande i skolor. [103] Myndighetsutövningvid medborgarkontor. [61] Likvärdig utbildning lika villkor. [109] Viljan att veta och viljan att förstå Miljödepartementet - Kön, kompetensoch den kvinnovetenskapliga Alkylat och Miljöklassning av bensin. [30] utmaningeni högreutbildning. [110] Ett vidareutvecklat miljöklassystemi EU. [31] Friståendegymnasieskolor.[113] Grundvattenskydd.[45] Kunskapsläget kärnavfallsområdet1995. [50]

Jordbruksdepartementet

Fastighetsbildning en gemensam uppgift för stat - Den brukademångfalden.Del 1+2. [88] och kommun. [54] Avbytarverksamhetensorganisationoch Ett renar Skåne.[62] finansiering. [107] Kärnavfall och Miljö. [90] Jordensklimat förändras. En analysav hotbild

.Arbetsmarknadsdepartementet

och globala átgärdsstrategier.[96] Arbetsföretag En ny möjlighet för arbetslösa.[2] Miljöklassning av snöskotrar. [97] - Obligatoriskaarbetsplatskontakterför arbetslösa.[7] Hållbar utveckling i landetsfjällomráden. [100] Kompetensför strukturomvandling.[34] Somereflections on SwedishLabour Market Politik 1391 Några utländska forskares syn svensk arbetsmarknadspolitik. [39] Effektivare styrning och rättssäkerhet i asylprocessen.[46] Ett samlatverksamhetsansvar för asylärenden.[55]