Betänkande med förslag till lag om vissa ändringar i förordningen angående patent m. m.
Hänvisat till av
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR
1932:32
HANDELSDEPARTEMENTET
SAKKUNNIG FÖR UTREDNING ANGÅENDE INDUSTRIELLT RÄTTSSKYDD
BETÄNKANDE MED F Ö R S L A G
TILL
LAG OM VISSA ÄNDRINGAR I FORORDNINGEN ANGÅENDE PATENT M. M. AVGIVET DEN 23 NOVEMBER 1932
S
T
O
C 1 9
K
H
O
2 L
M
S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1932 Kronologisk
1. Sociala j o r d u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e m e d förslag till vissa ä n d r i n g a r i den sociala arrendelagstiftningen. Marcus. 121 s. J o . 2. B e t ä n k a n d e r ö r a n d e e r k ä n n a n d e och verkställighet av u t l ä n d s k civildom. Av E. Marks von W u r t e m b e r g . Marcus. 43 s. J u . 3. Luftförsvarsutredningens b e t ä n k a n d e . Utredning beträffande h e m o r t e n s och civilbefolkningens skydd a n d e vid luftanfall m o t Sverige. Norstedt. 139 s. F ö . 4. Dödlighetsantaganden för livränteförsäkring. Norstedt. 142 s. H. 5. B e t ä n k a n d e r ö r a n d e frivilliga^ s a m m a n s l u t n i n g a r mellan enskilda järnvägar i Skåne m. m. Beckman. 132 s. 2 bilagor. K . 6. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 1. Byggnadsordning för stad, k ö p i n g och större n i u n i cipalsamhälle. Marcus. 37 s. K. 7. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 2. Byggnadsordning för m i n d r e municipalsamhälle. Marcus. 27 s. K. 8. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 3. Byggnadsordningar och u t o m p l a n s b e s t ä m m e l s e r f ö r landsbygden. Marcus. 18 s. K. 9. Normalförslag till byggnadsordningar m. m. 4. Bilagor till n o r m a l b y g g n a d s o r d n i n g a r för städer och för landsbygden. Marcus. 32 s. K. 10. J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e n . 6. P r o m e m o ria r ö r a n d e i n k o m s t u t v e c k l i n g e n i n o m Sveriges j o r d b r u k i jämförelse m e d i a n d r a näringsgrenar och dess s a m m a n h a n g m e d lönepolitiken. Beckman. 52 s. J o . 11. Normalförslag till provisoriska byggnadsföreskrifter. Marcus. 10 s. K. 12. J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e n . 7.Betänkande a n g å e n d e åtgärder för l i n d r a n d e av j o r d h r u k e t s kreditsvårigheter. Beckman. 99 s. J o . 13. S k a t t e u t j ä m n i n g s b e r e d n i n g e n 1. Statistisk utredn i n g angående det k o m m u n a l a skattetrycket. Av E. A h l b e r g . Norstedt. 85*, 560 s. F i . 14. J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e n . 8. Arbetarfrågan i n o m det svenska j o r d b r u k e t . Av B. Nyström. Beckman. 111 s. J o . 15. De e k o n o m i s k a v e r k n i n g a r n a för sjöfarten av 1928 års lotsförfattningssakkunnigas förslag till lotsavgifter. Norstedt. 38 s. H. 16. Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken. 4. Förslag till lag om b o u t r e d n i n g och arvskifte m. m. Norstedt. 689 s. J u .
förteckning
17. Utredning och förslag rörande ä n d r a d e g r u n d e r för biskoparnas avlöning och d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e frågor. Idun. 264 s. E . 18. Utredning r ö r a n d e m o t o r f o r d o n s b e s t å n d e t i Sverige. Marcus. 50 s. K. 19. 1930 års pensionssakkunniga. B e t ä n k a n d e m e d förslag till r e g l e m e n t e angående tjänstepension för tjänstemän, t i l l h ö r a n d e den civila statsförvaltningen, m. m. Norstedt. (2), 211 s. F i . 20. Betänkande m e d förslag till förordning angående handel m e d farmacevtiska specialiteter. Marcus. 99 s. S. 21. Betänkande m e d förslag till lag o m a l l m ä n n a vägar och lag om vägdistrikt m. in. Norstedt. 223, xv, 174 s. K. 22. 1930 års pensionssakkunniga. Betänkande m e d förslag till r e g l e m e n t e angående tjänstepension för arbetare i statens tjänst. Norstedt. 37 s. F l . 23. Utredning och förslag angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och s t a d s l i k n a n d e samhällen. Beckman. 206 s. S. 24. Normalbestämmelser för leverans och p r o v n i n g av cement (cementbestämmelser) samt för byggnadsverk av betong och a r m e r a d betong (betongbestämmelser) [fjärde upplagan] j ä m t e tilläggsbestämmelser Itredje upplagan]. Norstedt. 44 s. K. 25. Statens organisationsnämnd. Betänkande m e d plan för statens b y g g n a d s v e r k s a m h e t u n d e r n ä r m a s t k o m m a n d e tioårsperiod. Marcus. 125 s. F i . 26. Uppskattning av Sveriges skogstillgångar, v e r k s t ä l l d åren 1923-1929. Norstedt. 256, 216 s. J o . 27. Betänkande a n g å e n d e reformering av vikariatssystemet vid häradsrätterna. Marcus. 27 s. J u . 28. L a n t m ä t a r e l ö n e s a k k u n n i g a s u t r e d n i n g och förslag beträffande l a n t m ä t e r i k o n t o r e n s organisation. Marcus. 186 s. J o . 29. P r o m e m o r i a a n g å e n d e lagstiftning om vissa straffprocessuella tvångsmedel. Norstedt. 57 s. J u . 30. 1932 års b a n k s a k k u n n i g a . Betänkande m e d förslag till lag om ä n d r i n g i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) o m b a n k r ö r e l s e m. m. Marcus. 116 s. Fi. 31. Läroverkssakkunniga. B e t ä n k a n d e m e d förslag till undervisningsplaner för rikets a l l m ä n n a läroverk och de k o m m u n a l a mellanskolorna m. m. Norstedt, xj, 454 s. E . 32. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om vissa ä n d r i n g a r i förordningen angående patenl ni. m. Marcus. 76 s. H.
A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a till det d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E . = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e ano r d n i n g (nr 98) utgivas u t r e d n i n g a r n a i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .
STATENS OFFENTLIGA
UTREDNINGAR
1932:32
HANDELSDEPARTEMENTET
SAKKUNNIG FÖR UTREDNING ANGÅENDE INDUSTRIELLT
RÄTTSSKYDD
B E T Ä N K AND E MED FÖRSLAG T I L L
LAG OM VISSA ÄNDRINGAR I FÖRORDNINGEN ANGÅENDE PATENT M. M. AVGIVET DEN 2 3 N O V E M B E R
STOCKHOLM ISAAC MARCUS
1932 BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
Innehållsförteckning. Sid.
S k r i v e l s e t i l l s t a t s r å d e t o c h c h e f e n för h a n d e l s d e p a r t e m e n t e t
5 Lagförslag: 1) Förslag till lag om ändring i 7, 11, 15 och 16 §§ förordningen den 16 maj 188-1 angående patent 2) » > angående ändring i 20 § lagen den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller 3) > » » angående ändring i 4, 9 och 16 §§ lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken 4) » » » om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar
7 9 10 12
Motivering: Inledniny
14 Pariskonventionen Artiklarna
angående
1—3 (Allmänna
skydd
för den industriella
äganderätten
bestämmelser)
17 Artikel 4 (prioritetsrätt); lagförslagen 2) och 3) Prioritetstidens längd Prioritet endast från första ansökningen i unionsland Prioritetsfristens första och sista dag Framställande och styrkande av prioritetsanspråk Prioritet, när den tidigare ansökningen avsett annan skyddsrätt Prioritet från flera tidigare ansökningar; oenhetliga ansökningar
18 18 19 19 19 20 20
Artikel 5 (utövningstvång m. m.); lagförslaget 1) Patent Konventionsbestämmelserna Svensk rätt Frihet från tvängslicens, om patenthavaren visar giltigt skäl för sin underlåtenhet
20 21 21 21
Mönster och modeller Varumärken Artikel 5 bis (respittid för avgiftsbetalning); Patent Mönster och modeller Varumärken Övergångsbestämmelser Artikel 5 ter (viss transportmedel);
begränsning lagförslaget
22 22 24
lagförslagen
av patentskyddet 1)
Artikel G (registrering av främmande Registrering »telle quelle» Begreppet »hemland»
varumärken)
i) och 3)
i fråga
om fartyg
24 24 27 27 27 och
andra 28 29 29 29
Sid.
Kravet på registrering i hemlandet Prioritet, även om registrering i hemlandet ej sker inom prioritetsfristen Bevis om registrering i hemlandet Artikel 6 bis (skydd för inarbetade märken); Konventionsbestämmelserna
lagförslaget
3)
31 >1 32 "" 34 3
Svensk rätt Gällande rätt i övriga nordiska länder De nordiska konferenserna 1926—1927 Danskt lagförslag Norskt lagförslag Allmänna synpunkter Vägrande av sökt registrering Upphävande av vunnen registrering Övergångsbestämmelser Artikel
6 ter (skydd
för statsemblem
och andra officiella beteckningar);
3) och k) Konventionsbestämmelserna Svensk rätt De nordiska konferenserna 1926—1927 Främmande rätt Tyskland Österrike Schweiz Danmark Norge Allmänna synpunkter Vägrande av sökt registrering Upphävande av vunnen registrering Övergångsbestämmelser F ö r b u d mot användande såsom varukännetecken m. m Gällande svensk rätt Sakkunnigförslaget Ändringar i gällande särbestämmelser Övergångsbestämmelser Artikel 10 (oriktiga
30 :S1 31
3(
' 37 38 39 39
lagförslagen 39 39 41 4 ! « 43 44 44 45 45 46 46 48 49 50 50 52 53 54
ursprungsbeteckningar)
Artikel 10 bis (illojal konkurrens) Konventionsbestämmelserna Gällande svensk r ä t t Generalklausul Framkallande av förväxling med annans varor Nedsättande uppgifter om annans varor Artikel 10 ter (rättsmedel
i vissa fall)
Artikel 11 (provisoriskt utställningsskydd) Huvudstadgandet Utställningsskyddets förhållande till prioritetsrätten enligt artikel 4 Bilaga (Pariskonventionen i dess äldre och i d e s s nya lydelse).
58 ^ 59 60
Till Herr Statsrådet
och Chefen
för Kungl.
handelsdepartementet.
Såsom ett led i fullgörandet av det mig den 4 september 1926 av dåvarande chefen för handelsdepartementet givna uppdrag att såsom sakkunnig inom nämnda departement biträda med utredning angående erforderliga lagstiftningsåtgärder på det industriella rättsskyddets område får j a g härmed vördsamt överlämna dels bilagda förslag till de lagbestämmelser, som torde erfordras för biträdande från Sveriges sida av de är 1925 å konferens i H a a g beslutade ändringar i den internationella konventionen till skydd för den industriella äganderätten (den s. k. Pariskonventionen), dels ock motivering till n ä m n d a förslag ävensom översättning av konventionen såväl i dess äldre lydelse som i dess lydelse efter de i H a a g vidtagna ändringarna. Vid fullgörandet av det mig lämnade uppdraget i nu ifrågavarande del h a r jag enligt departementschefens den 29 j a n u a r i 1932 givna förordnande biträtts av juris kandidaten Åke von Zweigbergk. Såsom av betänkandet framgår, torde utöver de föreslagna lagstadgandena även k r ä v a s vissa bestämmelser av administrativ natur. Utarbetade förslag till sådana bestämmelser lärer det emellertid icke ankomma på mig att i detta sammanhang avgiva. Stockholm den 23 november 1932. H. H J E R T É N .
7 Förslag till Lag om ändring i 7, 11, 15 och 16 §§ förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent. Härigenom förordnas, att 7, 11, 15 och 16 §§ förordningen den 16 maj 1884 angående patent, av vilka lagrum 7 och 11 §§ senast ändrats, den förra genom lag den 5 juni 1931 (nr 192) och den senare genom lag den 3 maj 1929 (nr 67), samt 15 § ändrats genom lag den 9 maj 1902 (nr 45), skola — 7, 11 och 16 §§ i nedan angivna delar — hava födande ändrade lydelse: 7 §.
Äro ansökningshandlingarna — taga kännedom. Under två — mot patentansökningen. Inom samma tid skall sökanden till patentmyndigheten inbetala en avgift (utfärdningsavgift) av femtio kronor ävensom till stämpel å patentbrevet tio kronor. Dock må dessa avgifter, den förra förhöjd med tjugufem kronor, erläggas inom två månader från utgången av ovannämnda tid. Fullgöres icke vad sålunda föreskrivits, skall ansökningen såsom återtagen avföras. I händelse patent ej varder meddelat, återbetalas vad i utfärdnings- och stämpelavgifter må hava erlagts. Sedan tiden för framställande av invändning tilländagått samt de stadgade avgifterna erlagts eller den medgivna längsta tiden härför utgått, företage patentmyndigheten ärendet till avgörande. Möter ej tryck offentliggöras. 11 *. Förutom de trehundra kronor. Avgiften, som må i betalt brev insändas, skall för varje patentår erläggas före det årets början. Dock må avgiften, förhöjd med en femtedel, erläggas inom de tre första månaderna av patentåret och, förhöjd med ytterligare en femtedel, dock minst tjugufem kronor, inom därpå följande tid av tre månader. Fullgöres ej inbetalning av den förhöjda avgiften inom sistnämnda tid, vare det erhållna patentet förfallet. Patenthavare vare beskrivningens offentliggörande.
15$. Varder, sedan tre år förflutit från det att patent beviljades, den patenterade uppfinningen ej inom riket utövad i ett mot förhållandena därstädes väsentligen svarande omfång, äge den, som vill erhålla tillstånd att utan hinder av patentet utöva uppfinningen, därom emot patenthavaren föra talan vid domstol. Visar ej patenthavaren giltig anledning till sin underlåtenhet, föreskrive domstolen, efter ty skäligt prövas, under vilka inskränkningar och villkor samt mot vilken ersättning uppfinningen må av käranden utövas. 16 §. Patent vare väsentliga åtgärder. Utan hinder av patent må å fartyg eller annat transportmedel, som utan att vara hemmahörande i riket vid regelmässig trafik eller eljest dit tillfälligt inkommer, den patenterade uppfinningen utövas för transportmedlets behov. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933. Dock skola de i 7 och 11 §§ enligt dessa lagrums nya lydelse medgivna längre anståndstiderna för avgiftsbetalning icke gälla i fråga om anisökningar och patent, beträffande vilka redan före den nya lagens ikraftträdande då gällande betalningstider utgått.
9 Förslag till Lag angående ändring i 20 § lagen den 10 Juli 1899 (nr 59 s. 1) om skydd för vissa mönster och modeller. Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller, vilket lagrum ändrats genom lag den 7 augusti 1914 (nr 155), skall hava följande ändrade lydelse: • 20 §.
Med avseende å mönster, skyddat i stat, som för här i riket registrerat mönster gör motsvarande medgivande, äger Konungen förordna, att, om någon här i riket sökt registrering av ett mönster, vara han tidigare sökt skydd i den främmande staten, då må förstberörda ansökning i förhållande till andra ansökningar ävensom med hänsyn till sådant hinder mot registrering, som i 3 § omförmäles, betraktas så, som vore den gjord samtidigt med ansökningen i den främmande staten, för så vitt ansökningen här i riket skett före utgången av viss tid, som kan i förordnandet bestämmas antingen till högst sex månader från det skyddet söktes i den främmande staten eller till högst tre månader från det vederbörande myndighet där kungjorde, att skyddet meddelats, samt sökanden hos registreringsmyndigheten här i riket framställt anspråk på sådan företrädesrätt inom tid och på sätt, som av Konungen i förordnandet bestämmes. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.
10 Förslag till
Lag angående ändring i 4, 9 och 16 §§ lagen den 5 juli 1884 (nr 29) om skydd för varumärken. Härigenom förordnas, att 4, 9 och 16 §§ lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken, vilka lagrum ändrats, 4 och 16 §§ senast genom lag den 7 augusti 1914 (nr 154) samt 9 § genom lag den 25 februari 1921 (nr 50), skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse: 4 §. Varumärke må ej registreras: 1) om det • eller pris; 2) om däri fasta egendom; 3) om däri utan vederbörligt tillstånd intagits statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning för varor av samma eller liknande slag som de, vilka rätten till varumärket skulle komma att omfatta, annan beteckning, vilken såsom hänsyftande på svenska staten giver märket en officiell karaktär, svenskt kommunalt vapen eller ock beteckning, som lätt kan förväxlas med de nu omförmälda; 4) om det väcka förargelse; 5) om det är helt och hållet likt varumärke, som redan är för armans räkning registrerat eller behörigen anmält till registrering, eller med dylikt märke företer sådan likhet, att, oaktat skiljaktigheter i vissa .delar, märkena i sin helhet lätt kunna förväxlas; 6) om det är helt och hållet likt eller lätt kan förväxlas med märke, som redan är här i riket för annan inarbetat såsom i handeln gällande varukännetecken. I de under 5) och 6) angivna fall må dock registrering ej vägras, <om likheten beror av sådana beteckningar, som avses i 7 §, eller om bägge märkena gälla olika varuslag. 9 §. Varumärke registreras för en tid av tio år, räknat från registrerinjgsdagen. Eegistreringen kan förnyas, varje gång för tio år från sista förnyelsen. Sker ej förnyelse, upphör skyddet vid registreringsperiodens utgång.
11 Vill någon märket styrkas. Ansökan om förnyelse skall h a v a inkommit före utgången av löpande registreringsperiod. Dock k a n sådan ansökan med laga verkan göras under t r e m å n a d e r därefter, i vilket fall ansökningsavgiften u t g å r med trettio kronor. Förnyelse skall omförmälda intyg. F i n n e r registreringsmyndigheten något v a r a underlätet av vad h ä r föreskrivits, skall förnyelse vägras. Angående delgivande av beslutet och k l a g a n däröver gäller vad för motsvarande fall stadgas i 5 §. 16 §. Konungen äger — • som registreras: 1) ansökan om åt v a r u m ä r k e t ; 2) den, för — — — sådant ombud; 3) v a r u m ä r k e t skyddas främmande staten. Med avseende — följande bestämmelser: 4) v a r u m ä r k e t m å främmande staten; 5) h a r någon h ä r i riket sökt registrering av ett v a r u m ä r k e , som h a n tidigare anmält till registrering i den främmande staten, då må den ansökning i förhållande till a n d r a ansökningar ävensom med hänsyn till sådant hinder mot registrering, som i 4 § 6 mom. omförmäles, betraktas så, som vore den gjord samtidigt med anmälningen i den främmande staten, för så vitt ansökningen h ä r i riket skett före u t g å n g e n av viss tid, som k a n i förordnandet bestämmas antingen till högst sex månader från anmälningen i den främmande staten eller till högst tre månader från det vederbörande myndighet där kungjorde, att registreringen beviljats, samt sökanden hos registreringsmyndigheten här i riket framställt anspråk på sådan företrädesrätt inom tid och på sätt, som av Konungen i förordnandet bestämmes; 6) vägras registrering nämnda tid; 7) varumärke, som sin firma. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933. Dock skall vad i 9 § tredje stycket sista punkten stadgas icke gälla i fråga om varumärken, för vilka skyddet upphört r e d a n före den nya lagens ikraftträdande. Ej heller skall, så vitt a n g å r varumärke, som före den nya lagens ikraftträdande registrerats i överensstämmelse med den äldre lagens föreskrifter, vad i 10 § sägs äga tillämpning i vidare mån, ä n att, om varumärke, däri u t a n vederbörligt tillstånd intagits statsflagga eller beteckning, som lätt k a n därmed förväxlas, registrerats först efter den 6 november 1925, förordnande om v a r u m ä r k e t s avförande u r registret må kunna meddelas, dock ej före utgången av år 1937.
12 Förslag till Lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Den, som i utövning av näringsverksamhet å varor, vilka han saluför eller eljest tillhandahåller, eller å kärl eller omslag (emballage), i vilka de förvaras, utan vederbörligt tillstånd sätter märke, som honom veterligen utgöres av eller innehåller stats vapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning för varor av samma eller liknande slag som det, för vilket märket av honom brukas, annan beteckning, vilken såsom hänsyftande på svenska staten giver märket en officiell karaktär, eller svenskt kommunalt vapen; eller för kännetecknande av sina varor utan vederbörligt tillstånd brukar sådant märke å anslag, skylt eller därmed jämförlig anordning eller i annons, cirkulär, prospekt, priskurant, bruksanvisning eller annan affärshandling; eller inför till riket, saluför eller eljest tillhandahåller varor, vilka honom veterligen äro, enligt vad ovan sägs, olagligen märkta, straffes med dagsböter, där ej gärningen enligt annat lagrum är belagd med strängare straff. Lag samma vare om den, som eljest utan vederbörligt tillstånd i handelsändamål brukar märke, vilket honom veterligen utgöres av eller innehåller statsvapen. Vad ovan stadgats om vapen och andra officiella beteckningar gälle ock i fråga om beteckningar, som med de omförmälda förete sådan likhet, att förväxling lätt kan äga rum. 2 §.
Det åligger allmän åklagare att åtala förseelse mot denna lag. 3 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgäng till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.
13 Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933 men är, vad angår märken, som redan före lagens utfärdande brukas av näringsidkare, tillämplig endast å: 1) märke, vari ingår schweiziska statsvapnet (vitt kors å röd botten), dock a t t sådant m ä r k e må, om det börjat användas före den 8 maj 1931, fortfarande brukas till den 1 j a n u a r i 1936; och 2) a n n a t märke, innehållande statsvapen eller statsflagga, vilket börjat a n v ä n d a s först efter den 6 november 1925, dock a t t sådant märke må fortfarande brukas till den 1 j a n u a r i 1938. Genom denna lag upphäves 1 § a n d r a stycket lagen den 2 j u n i 1911 (nr 43 s. 1) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar, sådant n ä m n d a lagrum lyder enligt lag den 8 maj 1931 (nr 87).
14 Motivering. Den 20 m a r s 1883 undertecknades i P a r i s en internationell konvention rörande skydd för den industriella äganderätten, vilken konvention Sverige b i t r ä t t genom accessionsakt den 26 juni 1885. E n l i g t denna konventions första artikel bilda de fördragsslutande länderna en union till skyddande av den industriella äganderätten. Konventionen skall enligt artikel 14 underkastas periodiskt återkommande revisioner i syfte a t t i densamma införa önskvärda förbättringar. F ö r detta ä n d a m å l skola tid efter annan i något av de kontraherande länderna hållas konferenser mellan deleger a d e för sagda länder. Sådana konferenser h a v a hållits i E o m 1886, i Madrid 1890/1891, i Bryssel 1897/1900, i Washington 1911 och i H a a g 1925. Vid de tre sistnämnda av dessa konferenser h a v a genomförts åtskilliga ä n d r i n g a r i konventionen, v a r j ä m t e i Madrid träffats t v å särskilda överenskommelser, den ena angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror och den a n d r a rörande internationell registrering av fabriks- och handelsmärken, samt i H a a g antagits en särskild överenskommelse om internationell registrering av industriella mönster och modeller. Dessa överenskommelser är o dock endast gällande mellan en del av unionsländerna. De före konferensen i Washington gällande konventionstexterna hava n u m e r a icke giltighet i förhållande till något unionsland. Å sagda konferens antogs den 2 j u n i 1911 reviderade lydelser av Pariskonventionen med slutprotokoll samt av de båda Madridkonventionerna. Sverige biträdde den 27 oktober 1916 den i Washington reviderade Pariskonventionen j ä m t e slutprotokollet men h a r däremot icke anslutit sig till Madridkonventionerna. Såsom resultat av konferensen i H a a g , vilken fortgick från och med den 8 oktober till och med den 6 november 1925, undertecknades sistnämnda dag reviderade lydelser av Pariskonventionen och Madridkonventionerna samt dessutom den n y a konventionen om internationell registrering av industriella mönster och modeller. Den svenska delegationen, bestående av d å v a r a n d e generaldirektören E. O. J . Björklund, dåvarande hovrättsrådet, n u m e r a generaldirektören H. Hjertén och direktören A. Hasselrot, undertecknade endast den reviderade Pariskonventionen. Sverige h a r ä n n u icke b i t r ä t t någon av Haagkonventionerna.
15 Vid de konferenser mellan representanter för Danmark, Finland, Norge och Sverige, som på svenskt initiativ höllos 1926 och 1927, närmast för mönster- ock varumärkesrätten, upptogs även spörsmålet om de nordiska ländernas biträdande av dessa konventioner. Man var därvid ense om att länderna borde tillträda den reviderade Pariskonventionen och Madridkonventionen angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar, men att de icke borde ansluta sig till Madridkonventionen rörande internationell registrering av fabriks- och handelsmärken och ej heller till Haagkonventionen om internationell registrering av industriella mönster och modeller. Den vid de nordiska konferenserna uttalade uppfattningen angående sistnämnda båda konventioner synes riktig. Det kan nämligen i hög grad ifrågasättas, huruvida dessa konventioner, vilkas biträdande skulle fordra betydande omdaningar i den svenska varumärkes- och mönsterrätten, för mindre länder medföra sådana fördelar, att dessa kunna anses överväga de besvär och kostnader, som äro förbundna med ett uppfyllande av konventionsbestämmelserna. Några starkare önskemål om ett sådant biträdande hava ej heller kommit till uttryck inom vårt land. Vad åter beträffar Madridkonventionen angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar, hava redan 1930 vidtagits de ändringar i svensk lagstiftning, som varit erforderliga för att möjliggöra Sveriges anslutning till konventionen i dess 1925 reviderade form. I detta sammanhang är alltså blott att undersöka förhållandena i fråga Pariskonvenom den reviderade Pariskonventionen. Avsikten torde tidigare hava varit, tl™$* s £nd9då~ att de för ett tillträdande av denna nödiga lagändringarna skulle genom- for den induföras i samband med åstadkommande av helt nya lagar på det industriella äqa8„Jeerätten rättsskyddets område. Emellertid måste man räkna med, att sådana lagar näppeligen kunna komma till stånd under de närmaste åren. Ett så långt dröjsmål med biträdande av den reviderade konventionen synes icke böra komma i fråga. Enligt artikel 18 i konventionen skulle ratifikation äga rum senast den 1 maj 1928. Unionsländer, som icke dessförinnan ratificerat konventionen, äga emellertid tillträda denna i den ordning, som enligt artikel 16 är gällande för länder, vilka icke undertecknat densamma, d. v. s. genom tillkännagivande på diplomatisk väg för Schweiziska edsförbundets regering. Endast ett mindre antal unionsländer hade inom föreskriven tid verkställt ratifikation, men under de år, som gått efter ratifikationstidens utlöpande, har konventionen i dess nya lydelse biträtts av åtskilliga stater. Enligt uppgift i »La Propriété Industrielie», officiellt organ för unionens internationella byrå i Bern, var konventionen i sin 1925 reviderade form den 1 november 1932 gällande mellan något över tjugu av unionsländerna, däribland Amerikas förenta stater, Belgien, Brasilien, Canada, Frankrike, Italien, Mexiko, Nederländerna, Polen, Portugal, Sclrweiz,
16 Spanien, Storbritannien, Turkiet, Tyska riket, Ungern och Österrike. Däremot gällde alltjämt konventionen enligt dess äldre lydelse i förhållande till återstående något över femton unionsländer, däribland Australien, Bulgarien, Danmark, Finland, Grekland, Japan, Norge, Rumänien, Sverige och Tjeckoslovakien. I åtskilliga av sistnämnda främmande länder pågå emellertid liksom hos oss förarbeten till de lagändringar, som kunna vara erforderliga för ett biträdande av den reviderade konventionen. Så är t. ex. förhållandet i våra grannländer Danmark, F i n l a n d och Norge. Ä Haagkonferensen beslöts, att nästa revisionskonferens skall ä g a r u m i London, och tiden för denna utsattes preliminärt till 1933, vilket å r man kan fira 50-årsminnet av konventionens tillblivelse. Under innevarande år har offentliggjorts engelska regeringens och internationella byråns i Bern gemensamma förslag till överläggningsämnen vid denna konferens. Men det har meddelats, att engelska regeringen tvekar a t t sammankalla konferensen, innan så gott som alla unionsländerna anslutit sig till den reviderade konventionen. E t t dröjsmål från några få unionsländers sida med att biträda denna kan alltså komma att fördröja konferensen. Det må i detta s a m m a n h a n g nämnas, att det offentliggjorda förslaget på flera punkter förordar ändringar, vilka inom intresserade kretsar i Sverige A'unnit gillande. P å grund av vad sålunda anförts torde böra tillses, att Sverige snarast möjligt k a n tillträda den i H a a g reviderade konventionen. Det blir då nödvändigt a t t u r det pågående revisionsarbetet utbryta och särskilt genomföra de lagändringar, som äro erforderliga härför. Detta synes ej heller giva anledning till större betänkligheter, då av de behövliga lagändring a r n a endast n å g r a inom varumärkesrätten äro av mer genomgripande betydelse och även sistnämnda ändringar lära kunna genomföras självständigt, u t a n föregripande av revisionsarbetet i andra delar. För ett lagstiftningsarbete under dylika förhållanden bör emellertid gälla den regeln, a t t — om ej särskilda skäl annat påkalla — endast sådana ändringar vidtagas, som äro för ändamålet nödvändiga. Mot ett alltför långt uppskov med Sveriges anslutning till den reviderade konventionen talar även, att denna innehåller flera bestämmelser, vilka k u n n a bereda svenska innehavare av industriella skyddsrätter ökade fördelar i utlandet. Det må erinras, a t t konventionen enligt artiklarna 16 och 18 måste antagas i sin helhet. Det är ej tillåtet att göra reservationer på särskilda punkter. E n jämförande översättning av konventionen i dess 1911 och 1925 antagn a lydelser bifogas. Såsom synes hava å Haagkonferensen bestämmelserna i det s. k. slutprotokollet till konventionen enligt dess äldre lydelse genomgående inarbetats i själva konventionstexten. Konventionsbestämmelserna kunna delas i två huvudgrupper. Artik-
17 larna 1—11 innehålla de materiella bestämmelserna och angiva de förmåner, som konventionen vill tillförsäkra innehavare av industriella skyddsrätter i unionsländerna. De återstående artiklarna åter äro av mer formell k a r a k t ä r . Denna kategori omfattar artikel 12 om unionsländernas förvaltningsorgan för ärenden rörande det industriella rättsskyddet, artikel 13 om internationella b y r å n i Bern, artikel 14 om revisionskonferenserna, artikel 15 om särskilda överenskommelser mellan unionsländerna, artikel 16 om utomstående länders tillträde till konventionen, artikel 16 bis om konventionens tillämplighet å unionsländernas kolonier och mandat, artikel 17 om konventionsbestämmelsernas förhållande till den inhemska lagstiftningen, artikel 17 bis om uppsägning av konventionen, artikel 18 om konventionens ratificering och artikel 19 om dess undertecknande. De ändringar, som företagits i vissa av dessa senare artiklar, äro delvis av blott redaktionell n a t u r och även i övrigt u t a n betydelse i detta sammanhang. I n g e n av dem påkallar ändring i svensk lagstiftning. I det följande behandlas därför endast a r t i k l a r n a 1—11. Artiklarna 1—3. Konventionens tre första artiklar innehålla dess allmänna och grund- Allmänna be ,.. j , ... , stämmelser läggande bestämmelser. Artikel 1 angiver det rättsområde, som konventionen omfattar: patent, nyttighetsmodeller, industriella mönster eller modeller (prydnadsmönster), fabriks- eller handelsmärken, firmor, ursprungsbeteekningar och undertryckande av illojal konkurrens. Dessutom givas två regler, avsedda att förhindra en restriktiv tolkning. Artikeln har i den reviderade konventionen undergått stora ändringar, i det de sista tre styckena där tillkommit. Med dem i allt väsentligt överensstämmande bestämmelser funnos emellertid tidigare i artikel 2 och i slutprotokollet. A r t i k l a r n a 2 och 3 innehålla konventionens huvudregel, nämligen att medborgare i unionsländer samt de, som där äro bosatta eller äga industri- eller handelsetablissement, i övriga unionsländer skola i avseende å det industriella rättsskyddet äga samma förmåner som landets egna undersåtar med u n d a n t a g blott för vissa processuella bestämmelser. Dessa artiklar ha endast underkastats n å g r a ändringar av förtydligande och formell innebörd. Enligt sin n y a lydelse giver artikel 2 genom orden »och d e t t a u t a n i n t r å n g i de rättigheter, som särskilt tillförsäkras genom denna konvention» en e r i n r a n om att de på grund av konventionen berättigade i unionsland stundom kunna äga r ä t t till ett utöver den nämnd a likställighetsregeln gående skydd. A r t i k l a r n a 4—11 fixera nämligen blott det minimum av rättigheter, som skall i varje unionsland tillförsäkr a s dem, som tillhöra a n d r a unionsländer, men föreskriva icke, att samma r ä t t i g h e t e r skola tillkomma landets egna invånare. I praktiken blir resul322992.
18 tåtet dock nästan alltid, att bestämmelserna i dessa artiklar införlivas med den allmänna inhemska lagstiftningen, varigenom konventionen bidrager till utjämnande av motsatser mellan olika länders lagar på det industriella rättsskyddets område.
Bestämmelser givas i artiklarna 4, 4 bis, 5, 5 bis, 5 ter och 11 om patent^ i 4, 5 bis och 11 om nyttighetsmodeller, i 4, 5, 5 bis och 11 om industriella mönster och modeller, i 4, 5, 5 bis, 6, 6 bis, 6 ter, 7, 7 bis, 9, 10 ter och 11 om varumärken, i 8, 9 och 10 ter om firmor, i 10 och 10 ter om ursprungsbeteckningar samt i 10 bis och 10 ter om illojal konkurrens. Artiklarna 4 bis, 7, 7 bis, 8 och 9 ha ej alls eller blott redaktionellt ändrats. Övriga artiklar åter äro helt nya eller ha undergått mer väsentliga ändringar. Betydelsen för svensk rätt av de sålunda tillkomna nyheterna skall skärskådas i det följande. Behandlingen sker särskilt för varje konventionsartikel och efter artiklarnas nummerordning. Det kunde visserligen synas lämpligare att i tur och ordning redogöra för alla ändringar beträffande var och en av de i det industriella rättsskyddet ingående rättigheterna, men ett sådant tillvägagångssätt skulle medföra många upprepningar, då, såsom av det ovanstående framgår, samma artikel ej sällan har avseende å flera av dessa rättigheter. Artikel 4.
Denna artikel innehåller de viktiga bestämmelserna om den s. k. prioritetsrätten, d. v. s. rätt för den, som i unionsland i behörig ordning gjort ansökan om industriell skyddsrätt, att för ansökan i övriga nnionsländer under viss tid äga företräde gentemot där under sagda tid inträffade nyhetshinder, gjorda ansökningar eller andra mellankommande omständigheter. De grundläggande reglerna i mom. a) och b) om prioritetsrättens innebörd ha icke undergått förändring. Mom. c) avser den tid, varunder prioritetsrätten gäller. Denna tid har i fråga om patent och nyttighetsmodeller lämnats oförändrad vid tolv månader men beträffande mönster och varumärken utsträckts från fyra till sex månader. Sistnämnda tid måste alltså, därest Sverige biträder den reviderade konventionen, medgivas gentemot länder, som anslutit sig till samma konvention. I följd härav måste motsvarande stadganden införasi 20 § mönsterlagen ocli 16 § 5) varumärkeslagen ävensom i den mot kungörelsen den 27 oktober 1916 med förändrade bestämmelser i fråga om skydd för vissa främmande patent, varumärken och mönster svarande författning, som blir erforderlig i anledning av Sveriges biträdande av konventionen i dess nya lydelse.
19 A n d r a stycket i mom. c) ä r helt n y t t och innehåller i sin första delsats, Prioritet a t t prioritetsfristerna löpa från tidpunkten för den första ansökningen i J^tt ^-k ett unionsland. Det h a r varit omtvistat, h u r u konventionen i sin äldre ly- ningen i unidelse skulle förstås på denna viktiga punkt. Särskilt i Tyskland h a r den °nsland. meningen gjort sig gällande, a t t det vore med konventionen förenligt a t t medgiva en sökande att åberopa prioritet från en ansökning i unionsland, som icke ä r den första. I flertalet länder åter har uppfattningen varit, a t t den n u fastslagna regeln följde redan av artikel 4 mom. a). Det nyinförda stadgandet mötte vid Haagkonferensen ej opposition från något håll. I motiven till ändringsförslaget framhölls, att det endast vore fråga om ett förtydligande. Bestämmelserna om prioritetsrätten i gällande svensk r ä t t — 25 § patentförordningen, 20 § mönsterlagen och 16 § varumärkeslagen ävensom kungörelsen d e n 27 oktober 1916 — innehålla icke någon uttrycklig föreskrift i h ä r föreliggande fråga. Patent- och registreringsverket h a r emellertid sedan länge i sin praxis endast medgivit prioritetsrätt från den första ansökningen i unionsland, och denna ståndpunkt har enhälligt godtagits a v regeringsrätten (regeringsrättens årsbok 1919 s. 73). Även patentlagstiftningskommittén hyllar i sina betänkanden av 1916 och 1919 med förslag till n y a l a g a r om mönsterskydd och om patent samma uppfattning. Visserligen föreligga även en del — särskilt äldre — uttalanden och domstolsavgöranden till förmån för en motsatt tolkning, men förstnämnda mening måste sägas vara den förhärskande. Vid sådant förhållande torde den n y a konventionsbestämmelsen icke k r ä v a någon ändring i gällande bestämmelser. Dessa l ä r a — sedda i samband med den reviderade konventionstexten — icke för framtiden kunna tolkas annorlunda än i överensstämmelse med denna. I a n d r a delsatsen av mom. c) stycket 2 stadgas, a t t ansökningsdagen i Prioritetsdet främmande landet icke skall räknas med i prioritetsfristen. Denna fr™tens'första •^
och sista dag.
regel gäller redan hos oss; se n u m e r a 1 § lagen den 30 maj 1930 om beräkn i n g av lagstadgad tid. — Tredje stycket av mom. c) föreskriver, att om fristens sista dag ä r en helgdag i det land, där skydd begäres, fristen skall förlängas till nästföljande söckendag. Samma föreskrift innehålles redan i 2 § nyssnämnda lag. Mom. d) giver bestämmelser om framställande och styrkande av prio- Framstäiritetsanspråk. De båda första styckena ha lämnats oförändrade, och Ä la"de och styrkande
av
unionsländerna k u n n a alltså fortfarande fordra, a t t prioritetsanmälan med prioritetsuppgift rörande land och tid för den tidigare ansökningen ingives samti- anspråk. digt med den senare ansökningen. Däremot ha vissa lättnader genomförts i f r å g a om prioritetsbevisningen. Enligt tredje stycket kunna unionsländ e r n a k r ä v a företeende av officiellt bestyrkt kopia av den tidigare ansökningen, åtföljd av bevis om tiden för ingivandet samt översättning. Den ä l d r e konventionstexten hindrade icke, att denna bevisning krävdes fullgjord redan i s a m m a n h a n g med ansökningens ingivande i det senare lan-
20 det, men i sin n y a lydelse bestämmer tredje stycket, att bevisningen skall k u n n a fullgöras n ä r som helst inom t r e månader från ansökningens ingivande. F j ä r d e och femte styckena slutligen ha icke i sak u n d e r g å t t någon förändring. I svensk r ä t t ankommer det enligt 25 § patentförordningen, 20 § mönsterlagen och 16 § varumärkeslagen på Konungen a t t bestämma om tid och sätt för framställande av prioritetsanspråk. Sådant bestämmande är genom kungörelsen den 27 oktober 1916 lämnat i fråga om tiden för prioritetsanmälan, men denna författning innehåller intet om tiden för prioritetsbevisning. Enligt av patent- och registreringsverket tillämpade regler verkställes icke någon prövning av prioritetsanspråk, om icke nyhetsgranskningen giver vid handen, a t t någon omständighet, som skulle hindr a skyddsrättens beviljande, inträffat mellan den prioritetsgrundande och den svenska ansökningen. Endast i detta fall k a n sökanden komma a t t föreläggas att ingiva handlingar för prioritetens styrkande. De bestämmelser, som k u n n a anses erforderliga för uppfyllande av den reviderade konventionen i nu ifrågavarande del, torde lämpligen böra meddelas i administrativ väg. Prioritet, när I det nytillkomna mom. e) har i första stycket u t a n saklig ändring uppden ndigare tagits en bestämmelse, som förut givits i slutprotokollet till den äldre ansökningen
CT
avsett annan konventionen. A n d r a stycket fastslår, att vid en patentansökning prioskyddsrätt. Ynei k a n g r U n d a s på tidigare ansökning i a n n a t unionsland om skydd för uppfinningen såsom nyttighetsmodell, och omvänt. E n d a s t det första alternativet h a r betydelse för svensk rätt, och till detta h a r man redan uttryckligen tagit hänsyn i 1 § kungörelsen den 27 oktober 1916. Prioritet från Mom. f) ä r helt n y t t och avser det fall, att för en patentansökan tages ^ansökningar; i anspråk prioritet från flera tidigare utländska ansökningar eller att anoenhetiiga an- sökningslandets patentmyndighet anser, att ansökningen är oenhetlig, soknmgar. ^ v ^ gäller flera uppfinningar. Enligt konventionsbestämmelsen skall då myndigheten åtminstone tillåta sökanden a t t uppdela ansökningen med bibehållande för varje delansökning av den ursprungliga ansökningsdagen och i förekommande fall av prioriteten. De n ä r m a r e villkoren för en uppdelning kunna unionsländerna fritt bestämma. Enligt av patent- och registreringsverket utfärdade föreskrifter medgives redan uppdelning i fråga om oenhetliga ansökningar. Åberopande i en enhetlig ansökning av prioritet från flera tidigare ansökningar är enligt ämbetsverkets praxis tillåtet; i detta fall kräves alltså icke ens någon uppdelning. Artikel 5. UtövningsI denna artikel äro sammanförda bestämmelser mot vissa för innehatvang m. m. v a r e a v industriella skyddsrätter särskilt i internationella förhållanden mycket hinderliga föreskrifter i åtskilliga lagstiftningar, nämligen om förverkande av skyddsrätt vid införsel eller underlåten utövning. Artikeln
21 avsåg i sin äldre lydelse endast patent, men vid Haagkonferensen tillfogades vissa stadganden om mönster och varumärken. Reglerna i fråga om patent återfinnas i de fyra första styckena. Av Patent. dessa ä r stycket 1 — angående förverkande vid införsel — oförändrat och Konventionsutan aktuellt intresse för svenska förhållanden, då nämligen hos oss ej ^rn™ 6 " finnes stadgad någon menlig påföljd för införsel av patentskyddat föremål. I fråga om det egentliga utövningstvånget innehåller den äldre konventionen blott den restriktionen, att patent icke skall kunna förverkas till följd av underlåten utövning, förrän tre år förflutit från ansökningens ingivande, och endast om patenthavaren icke förmår visa giltigt skäl för sin underlåtenhet. Strävanden, som förekommo vid Haagkonferensen, att få detta stadgande så ändrat, att tvångslicens skulle bliva enda tillåtna påföljden vid underlåten utövning, vunno icke fullständig framgång, men möjligheten till patentets förverkande har betydligt kringskurits enligt artikelns n y a lydelse, som starkt influerats av engelsk rätt. Det säges sålunda visserligen i andra stycket, a t t varje unionsland äger v i d t a g a erforderliga lagstiftningsåtgärder till förebyggande av missbruk vid utnyttjande av den genom patentet förlänade uteslutanderätten, exempelvis försummelse att utöva. Men i tredje stycket föreskrives, att förverkande endast får förekomma, då meddelande av tvångslicenser icke skulle vara tillräckligt för att hindra sådana missbruk. Och i fjärde stycket tillägges, att inga som helst åtgärder i anledning av bristande utövning — ej heller tvångslicens — få förekomma, förrän minst tre år förflutit från det patentet beviljades, och icke heller om patenthavaren förmår visa giltigt skäl för sin underlåtenhet. Den svenska rättens bestämmelser om påföljd för underlåtenhet att ut- Svensk rätt. öva patenterad uppfinning återfinnas i 15 § patentförordningen, och detta lagrum föreskriver, sådant det lyder enligt lag den 9 maj 1902, endast tvångslicens, icke förverkande. Gällande r ä t t går alltså i detta avseende längre än konventionen även i dess nya lydelse. Däremot innehåller patentlagstiftningskommitténs år 1919 avgivna förslag till ny patentlag i 64 § ett stadgande om förverkande vid underlåten utövning, som icke torde v a r a i allo förenligt med den n y a konventionen. Men motiven till det föreslagna stadgandet visa tydligt, att man därmed huvudsakligen avsett a t t erhålla ett bättre utgångsläge för träffande av överenskommelser med a n d r a länder om utövningstvångets hävande. Ur denna synpunkt torde alltså intet v a r a att erinra mot ett biträdande av den n y a konventionsbestämmelsen. Tvärtom torde detta biträdande bliva till väsentlig fördel såsom tillförsäkrande svenska uppfinnare ökade förmåner i a n d r a unionsländer. Det återstår a t t undersöka, huruvida den ovannämnda tvångslicensbestämmelsen i gällande svensk r ä t t står i överensstämmelse med den nya lydelsen av fjärde stycket i artikel 5. Om den patenterade uppfinningen,
22 sedan tre år förflutit från patentets beviljande, ej inom riket utövas i ett mot förhållandena därstädes väsentligen svarande omfång, medgiver 15 § patentförordningen den, som vill erhålla tillstånd a t t u t a n hinder av patentet utöva uppfinningen, r ä t t a t t därom emot p a t e n t h a v a r e n föra talan vid domstol. Finnes sådan talan grundad, skall domstolen efter skälighetsprövning föreskriva, under vilka i n s k r ä n k n i n g a r och villkor samt mot vilken ersättning uppfinningen må av k ä r a n d e n utövas. Patenthavaren har sålunda — såsom den n y a konventionen fordrar — en frist av tre år från beviljandet, innan t a l a n om tvångslicens får anhängiggöras. Frihet från Däremot föreskriver ej 15 §, a t t tvångslicens ej får meddelas, om patvångsiicens, tenthavaren förmår visa giltigt skäl för sin underlåtenhet att utöva upphävden* Tisar fmningen. Det v a r under förarbetena till 1902 års lagstiftning föremål giltigt skäl för f(j r övervägande, h u r u i sådant fall skulle förfaras. Vid lagförslagets litenhet. granskning i högsta domstolen ifrågasatte två av dess ledamöter en bestämmelse i denna riktning. I propositionen upptogs emellertid icke någon sådan. Vederbörande departementschef ansåg, a t t ett dylikt stadgande skulle komma a t t ofta nog föranleda svårlösta r ä t t e g å n g a r och till skada för den inhemska industrien lägga hinder i vägen för uppfinningars tillgodogörande inom riket. Någon ä n d r i n g v a n n s ej heller under riksdagsbehandlingen, där departementschefen ytterligare underströk sin ståndpunkt. — I överensstämmelse med dessa a u k t o r i t a t i v a uttalanden torde m a n i praxis ha ansett sig förhindrad a t t v ä g r a tvångslicens, även om p a t e n t h a v a r e n visat giltig anledning till sin underlåtenhet. För ett strikt uppfyllande av den n y a konventionen krävs det alltså en lagändring på denna punkt. S t a r k a r e betänkligheter mot en sådan synas näppeligen föreligga. De under förarbetena till 1902 års lagstiftning uttalade farhågorna torde icke böra tillmätas avgörande betydelse. Erfarenheten har visat, a t t r ä t t e g å n g a r om tvångslicens endast sällan förekomma. Än mer sällsynta komme de fall a t t bliva, där den ifrågasatta undantagsbestämmelsen skulle vinna tillämpning. Det lärer icke finnas någon anledning att antaga, att därvid uppkommande frågor skulle visa sig alltför svårlösta. Och det måste erkännas, a t t en patenthavare i denna situation kan ha ett berättigat intresse av a t t ej ens behöva underkasta sig begränsning i sin r ä t t genom tvångslicens. Detta k a n t. ex. tänkas v a r a fallet, om patenthavaren i god tid vidtagit å t g ä r d e r för uppfinningens utövning men genom någon omständighet, varöver h a n icke ägt råda, för tillfället hindrats att fullfölja sin avsikt, eller om h a n genom utövning av a n n a n uppfinning fullt tillgodoser behovet av samma eller likvärdig produkt. Då påföljden endast är tvångslicens, måste m a n emellertid ställa r ä t t stränga k r a v på de omständigheter, som skola anses utgöra giltig anledning till underlåten utövning. Givetvis är bevisbördan a t t lägga på patenthavaren. Mönster och Artikelns femte stycke föreskriver, a t t mönsterskydd icke skall kunna modeller, förverkas genom införsel av föremål, överensstämmande med de, som
äro skyddade. Någon bestämmelse om förverkande vid införsel finns icke i gällande mönsterlag, och någon lagändring är sålunda icke av nöden på grund av det nya konventionsstadgandet. Emellertid må framhållas, att enligt 22 § i patentlagstiftningskommitténs år 1916 framlagda förslag till ny mönsterlag skyddet för registrerat mönster upphör, då i utlandet tillverkade föremål, som till form eller utstyrsel väsentligen överensstämma med mönstret, till riket för försäljning införas av mönsterrättens innehavare eller med hans tillåtelse, dock att Konungen äger förordna, att bestämmelsen ej skall gälla i fråga om införsel av föremål, tillverkade i viss främmande stat, därvid förordnandet kan avse föremål, tillhörande endast en del av industrien. I motiven yttrar kommittén, att den principiellt varit mest benägen att icke föreslå någon skyddet inskränkande bestämmelse av ifrågavarande slag. Men i betraktande av att främmande länders lagstiftningar i stor utsträckning innehölle särskilt för utlänningar mycket betungande villkor för skyddets åtnjutande, hade kommittén ansett, att det för tillvaratagande av våra egna intressen gentemot utlandet kunde vara behövligt att införa någon motsvarande bestämmelse, vilken jämväl skulle möjliggöra ett eventuellt hänsynstagande till vissa industriers önskan att hava fri tillgång till utländska mönster. Huvudändamålet med stadgandet vore att vinna lättnader för svenskar beträffande deras mönsterrätter utomlands genom att låta dess urkraftträdande tjäna såsom kompensation för en sådan förmån. — Det angivna huvudskälet för den föreslagna bestämmelsen bortfaller ju, vad unionsländerna angår, på grund av det nya konventionsstadgandet. Men detta omöjliggör ett tillgodoseende av det önskemål om fri tillgång till utländska mönster, som till kommittén framförts av representanter för åtskilliga industrier, främst textil-, glas- och porslinsindustrierna. Ett biträdande av den nya texten kan därför möjligen komma att förstärka motståndet mot en sådan hela industrien omfattande mönsterlag, som ifrågasatts att komma till genomförande. Emellertid har redan nämnts, att det vid ett biträdande av konventionen ej finns möjlighet att göra reservationer på särskilda punkter. Under sådana förhållanden torde icke avgörande vikt böra läggas vid nämnda betänkligheter. I detta sammanhang må även framhållas, att vid de inledningsvis omnämnda förhandlingarna under åren 1926 och 1927 mellan delegerade för de nordiska länderna enighet rådde därom, att konventionens nu förevarande bestämmelse borde godkännas. I Danmark och Norge hava också numera utarbetats förslag om upphävande av där existerande bestämmelser angående mönsterskyddets förverkande genom införsel av mönsterskyddade alster. Även sjätte stycket avser mönsterrätten. Enligt detta får icke för åtnjutande av sådan skyddsrätt fordras, att föremålet är åsätt märke eller uppgift om registreringen. Sådan bestämmelse, mot vilken man här vänder sig, finns icke i vår gällande mönsterlag och har icke heller av patentlagstiftningskommittén ifrågasatts till införande.
24 Varumärken. Sista stycket i artikel 5 har avseende å v a r u m ä r k e n och innehåller vissa restriktiva föreskrifter för sådana fall, då unionsland kräver användande av registrerat märke. Svensk gällande r ä t t känner icke något »utövningstvång» i fråga om varumärken. E j heller h a r något sådant föreslagits av patentlagstiftningskommittén i det — dock ej i tryck publicerade _ utkast till ny varumärkeslag, som kommittén färdigställde före sin upplösning år 1922. Artikel 5 bis. Respittid för Denna artikel innehåller bestämmelser om obligatorisk respittid vid avavgiftsbetal- giftsbetalning, och den är helt ny. Första stycket h a r avseende å alla avgifter för upprätthållande av rättigheter, som falla inom det industriella rättsskyddets område; det föreskriver en respittid av minst tre månader, eventuellt mot erläggande av en tilläggsavgift. A n d r a stycket åter gäller endast patentavgifter. Unionsländerna äro i fråga om sådana pliktiga a t t antingen utsträcka respittiden till minst sex månader eller också medgiva återupplivning av patent, som förfallit på grund av underlåten avgiftsbetalning. I sistnämnda fall äga unionsländerna fritt bestämma de villkor, som skola gälla för återupplivningen. Patent. Vid bedömande av de lagändringar, som den nya artikeln k a n påkalla, må först tagas i betraktande vad den innehåller om patentavgifterna. Artikeln har endast avseende å avgifterna för erhållet patentskydds upprätthållande, d. v. s. årsavgifterna. A v betydelse äro h ä r bestämmelserna i andra och tredje styckena av 11 § patentförordningen. Avgift skall för varje patentår erläggas före det årets början, vid påföljd att avgiften för samma år eljest höjes med en femtedel. Om inbetalning av den förhöjda avgiften ej fullgöres inom tre månader efter patentårets början, förfaller patentet. Dessa stadganden uppfylla sålunda redan, vad patent angår, fordringarna i artikelns första stycke. Däremot kräves en n y bestämmelse i anledning av andra stycket. I detta medgives ett val mellan två alternativ. Antingen skall respittiden utsträckas till sex månader, eller också skall ett återupplivningsinstitut införas. F r å g a n var föremål för övervägande vid de nordiska förhandlingarna 1926—1927, och därvid enade sig de danska, finska och svenska delegerade om a t t respittidens utsträckande till sex månader vore den lämpligare utvägen, medan de norska delegerade ansågo sig böra fasthålla vid det i norsk r ä t t redan införda återupplivningsinstitutet. Senare h a r m a n dock, på sätt strax skall närmare angivas, i D a n m a r k och F i n l a n d avvikit från den då intagna ståndpunkten. E n kort redogörelse må här lämnas för läget i n å g r a främmande länder. Redan före Haagkonferensen gällde en respittid av sex månader i Belgien, och den har senare genomförts i Nederländerna och — såsom ett provisorium — i F r a n k r i k e . Återupplivning medgavs före konferensen
enligt engelsk, norsk, tysk och österrikisk rätt, och institutet har nu dessutom införts t. ex. i Finland, Jugoslavien och Schweiz; i sistnämnda land innebär reformen dock i realiteten endast en förlängning av respittiden med tre månader. I flera under senare år framlagda förslag till ny fransk patentlag förekomma bestämmelser om återupplivning, och i Danmark föreslås införande av både förlängd respittid och återupplivning. Nästan undantagslöst gäller, att återupplivning av patent, som förfallit på grund av underlåten avgiftsbetalning, endast tillätes, om patenthavaren kan åberopa särskilda skäl för sin underlåtenhet, därvid fordringarna äro mer eller mindre stränga. Enligt norsk rätt t. ex. är förutsättning för återupplivningsrätt, att patenthavaren företagit vad som erfordrats för avgiftens erläggande, men att denna utan hans förvållande ej inkommit i tid, eller att extraordinära förhållanden, som icke kunna tillräknas honom, gjort det för honom omöjligt att i tid erlägga avgiften. Ansökan om återupplivande skall ske snarast möjligt, i varje fall inom ett år från den vanliga respittidens utgång, och åtföljas av en särskild avgift. Det återupplivade patentet kan icke göras gällande mot den, som, efter det patentet trädde ur kraft och innan ansökan om återupplivande kungjordes, inom landet utövat uppfinningen eller vidtagit väsentliga åtgärder för sådan utövning. Enligt exempelvis tysk rätt är återupplivningsmöjligheten strängare begränsad till fall av force majeure, men i gengäld kan återupplivning här förekomma i fråga om alla frister gentemot patentmyndigheten å det industriella rättsskyddets område, vilkas åsidosättande medför rättsförlust, alltså icke blott försummade avgiftsfrister och ej heller endast patentfrister. Återupplivningsinstitutet är sålunda infört eller föreslaget till införande i åtskilliga stater och bland dem såväl de förnämsta europeiska industriländerna som våra nordiska grannländer. Särskilt sistnämnda förhållande måste ur svensk synpunkt anses vara av stor vikt, då betydelsen av likartade bestämmelser på det industriella rättsskyddets område i de nordiska länderna under senare år med styrka framhållits. Till förmån för återupplivning av förfallna patent skulle möjligen även kunna anföras, att enligt 5 och 6 §§ patentförordningen i deras lydelse enligt lag den 5 juni 1931 återupplivning redan är medgiven i fråga om patentansökning, som avförts på grund av sökandens underlåtenhet att i rätt tid besvara av patent- och registreringsverket givet föreläggande. Emellertid har detta återupplivningsförfarande, som tillätes utan att sökanden behöver visa giltig anledning till sin underlåtenhet, tillkommit huvudsakligen för att bereda ämbetsverket avlastning i dess arbetsbörda. Förhållandena ligga därför här väsentligt annorlunda än i fråga om den nu ifrågasatta reformen. Återupplivning av patent, som förfallit på grund av underlåten avgiftsbetalning, kan icke vara motiverad annat än i sådana fall, där patenthavaren visar förhandenvaron av särskilda omständigheter, som låta patentets förlust framstå som en obilligt hård påföljd av under-
låtenheten att i rätt tid betala avgiften. Det kan vara föremål för olika meningar, huru vid kretsen av dessa omständigheter skall göras. På vad sätt den än bestämmes, blir återupplivningsrätten dock alltid en källa till osäkerhet och därigenom till olägenhet för allmänheten, särskilt för dem, vilka önska utöva den uppfinning, som det förfallna patentet avsett. Dessas rättigheter bliva icke fullt tillgodosedda, även om man — efter mönster av vissa utländska stadganden — endast medgiver återupplivning, därest ansökan sker inom viss kortare tid, och vidare giver dem, som under mellantiden igångsatt eller förberett utövning, rätt att fortsätta denna. Dessa restriktioner betaga å andra sidan återupplivningsrätten en stor del av dess värde för patenthavaren, och den blir icke tillräcklig för sådana särskilda förhållanden, som inträffade under och efter världskriget. För dessa nödgades man även i vårt land träffa särskild reglering, varigenom återupplivning medgavs av patent, som förfallit, och ansökningar, som avvisats åtskilliga år tidigare. För övrigt är vid införande av ett återupplivningsinstitut även att taga under övervägande, om icke åt detta bör givas en sådan vidsträcktare omfattning, som det erhållit i den tyska rätten. Vissa skäl måste anses tala härför. Under sådana förhållanden kan det knappast vara lämpligt att nu taga slutlig ställning till frågan. Denna torde i stället böra ånyo upptagas i samband med den allmänna revisionen av lagstiftningen å det industriella rättsskyddets område. För närvarande skulle då på denna punkt icke förekomma någon annan lagstiftningsåtgärd än förlängning av respittiden till sex månader. En sådan utsträckning torde vara önskvärd, alldeles oberoende av om återupplivning för särskilda fall senare kommer att medgivas. Förlängningen synes ej kunna väcka några större betänkligheter, då det icke för den, som önskar utöva den ifrågavarande uppfinningen, kan vara till alltför stor olägenhet att nödgas vänta tre månader längre än för närvarande, innan det blir avgjort, om patentet upprätthålles eller icke. A andra sidan torde för patenthavaren en respittid av sex månader vara på det hela taget fullt tillräcklig. Genom förlängningen erhålles nödigt rådrum i sådana fall, då patenthavarens uraktlåtenhet att inom den vanliga respittiden erlägga avgiften på grund av särskilda förhållanden framstår såsom i viss mån ursäktlig. Det kan invändas, att efter reformens genomförande patenthavarna mer eller mindre komma att ställa in sig på att betala årsavgifterna först vid utgången av den förlängda respittiden och därför komma att bliva utsatta för samma olägenheter som för närvarande, om de särskilda omständigheterna föreligga vid sistnämnda tidpunkt. För att så vitt möjligt förebygga en sådan utveckling och inskärpa, att den förlängda respittiden är avsedd endast för undantagsfall, bör för avgiftens erläggande under den nytillkomna tiden fordras en ytterligare tilläggsavgift. Den nuvarande tilläggsavgiften utgår med en femtedel av den ordinarie avgiften. För den nya respittiden synes den ytterligare
tilläggsavgiften böra beräknas efter samma grund, dock med fastställande av ett visst minimum, enär den eljest icke blir tillräckligt hög under de första patentåren. Ett minimibelopp av tjugufem kronor torde vara tillräckligt men å andra sidan för ändamålet erforderligt. I detta sammanhang synes även en annan — icke av Haagkonventionen betingad —• ändring böra vidtagas i patentförordningen. Stadgandet i 7 § tredje stycket, att en sökande har att inom två månader efter kungörandet av hans ansökning till patentmyndigheten inbetala en avgift (utfärdningsavgift) av femtio kronor ävensom till stämpel å patentbrevet tio kronor, vid äventyr att ansökningen eljest såsom återtagen avföres, har visat sig i sin nuvarande kategoriska form, utan någon extra respittid, kunna verka obilligt. En sådan respittid föreslås därför även här. Denna har ansetts böra sättas till två månader. För åtnjutande av den särskilda respittiden torde böra stadgas en förhöjning av utfärdningsavgiften, enligt förslaget med tjugufem kronor. Artikel 5 bis föreskriver en respittid av tre månader i fråga om avgifter Mönster ocJt för upprätthållande av mönsterskydd. Då emellertid dylika avgifter icke mo finnas stadgade i vår gällande mönsterlag, kräves icke här någon lagändring. Även i fråga om avgifter för upprätthållande av varumärkesregistre- Varumärken. ring skall enligt samma artikel en respittid om tre månader medgivas. Det gäller här avgifterna för förnyelse av registrering. Då bestämmelserna om dessa i 9 § varumärkeslagen ej innehålla någon föreskrift om respittid, måste ändring vidtagas i detta lagrum. Förnyelseavgifterna äro för närvarande tio kronor i ansökningsavgift och femtio kronor för den förnyade registreringen och dess kungörande. Även i detta fall bör fordras en ej alltför obetydlig tilläggsavgift. En förhöjning av ansökningsavgiften till trettio kronor — samma belopp som enligt 3 § utgår vid den ursprungliga registreringen — torde vara lämplig. I samband med denna sakliga ändring föreslås även vissa redaktionella jämkningar i lagrummet. De i anledning av artikel 5 bis ifrågasatta lagändringarna torde böra företagas generellt och icke endast i förhållande till unionsländer, som biträtt den nya konventionen. I övergångsbestämmelserna till de nu ifrågavarande lagförslagen har övergångsansetts böra särskilt utsägas, att de nya stadgandena angående respittid bestämmelser ej gälla patentansökning, som skolat anses återtagen, patent, som förfallit, eller varumärke, för vilket skyddet upphört redan före de nya lagarnas ikraftträdande.
28 Artikel 5 ter. Viss begräns- I denna helt nya artikel föreskrives, att användande av patenterad ning av uppfinning för utländska transportmedel i vissa fall icke skall k u n n a anskyddet i ses utgöra i n t r å n g i patenthavarens rättigheter. Bestämmelsen gäller fråga om far- ^eis f a r t y g ? då användandet sker för fartygets behov vare sig i fartygstransport- skrovet, maskinerna, tackling, don eller a n d r a tillbehör, dels luft- och medel. lantfordon, då användandet sker i konstruktion eller drift av fordonen eller deras tillbehör. Stadgandet har i båda fallen endast tillämpning, när transportmedlen tidvis (temporairement) eller tillfälligtvis (accidentellement) inkomma å vederbörande lands territorium. Med den n y a artikeln överensstämmande föreskrifter finnas i det stora flertalet länders patentlagar. Så är dock icke förhållandet i Sverige. Redan i det 1878 framlagda förslag till förordning angående patent, vilket i huvudsak ligger till g r u n d för 1884 års patentförordning, fanns en bestämmelse i ämnet. I a n d r a stycket av förslagets 15 § (motsvarande 16 § patentförordningen) stadgades nämligen, att i n r ä t t n i n g a r å fartyg eller a n d r a fortskaffningsmedel, som endast tillfälligtvis inkomme i riket, skulle u t a n hinder av patent få begagnas. Vid granskning av förslaget anmärkte emellertid högsta domstolen, att enligt förslaget patentskyddet icke omfattade begagnandet av sådana i n r ä t t n i n g a r . Då stadgandet således vore överflödigt samt kunde verka vilseledande, ansågs detsamma böra utgå. A n m ä r k n i n g e n beaktades, och bestämmelsen kom därför ej att inflyta i förordningen. Redan år 1891 vidtogs emellertid den ändring i förordningens 22 §, att med straff belades att i utövning av yrke använda eller till annans begagnande eller n y t t a emot gottgörelse upplåta här patenterat eller efter här patenterat tillverkningssätt frambragt föremål, men den n u föreliggande frågan synes icke hava uppmärksammats vid detta tillfälle. Patentlagstiftningskommitténs år 1919 avgivna förslag till ny patentlag innehåller i 54 § ett stadgande, enligt vilket patent icke skall v a r a gällande i fråga om transportmedel, som, u t a n att v a r a hemmahörande i Sverige, under användande i trafik med utlandet tillfälligtvis komma inom riket. E n uttrycklig bestämmelse i ämnet torde erfordras på grund av förevarande artikel i konventionen. Det kan nämligen icke tagas för visst, att en svensk domstol skulle u t a n ett sådant stadgande anse sig k u n n a fria från ansvar i alla de fall, som avses i artikeln. E n a n n a n sak är, att i vissa av dem straff r e d a n nu ej k a n förekomma. Så framhåller med r ä t t a patentlagstiftningskommittén, att ett utländskt fartyg å svenskt sjöterritorium principiellt är a t t betrakta såsom en del av den främmande statens t e r r i t o r i u m och på den grund står utanför den svenska patenträttens tillämplighetsområde. Men m a n lär icke med kommittén kunna tillämpa samma regel, då det utländska fartyget inlöpt i
29 svensk hamn. E n bestämmelse ä r också påkallad med hänsyn till den under senare år allt livligare internationella trafiken med länt- och luftfordon. I fråga om de sistnämnda innehåller visserligen svensk r ä t t redan ett stadgande. I överensstämmelse med artikel 18 i den av Sverige biträdda Pariskonventionen den 13 oktober 1919 angående reglering av internationell luftfart stadgas nämligen i § 39 mom. 3 förordningen den 26 maj 1922 om luftfart, sådan paragrafen lyder enligt förordning den 20 april 1928, att luftfartyg, som färdas över svenskt område, därunder inbegripet av förhållandena nödvändiggjorda nedstign i n g a r och uppehåll, må k u n n a befrias från beslag på grund av intrång i r ä t t till patent, ritning eller modell genom ställande av säkerhet, vars storlek i saknad av godvillig överenskommelse snarast möjligt skall bestämmas av överexekutor å den ort, där beslaget ägt rum. Men denna föreskrift är, såsom synes, av starkt begränsad innebörd. Det erforderliga stadgandet k a n lämpligen infogas såsom ett n y t t a n d r a stycke i 16 § patentförordningen. I lagtexten synes m a n icke böra a n k n y t a till konventionens minutiösa formulering. I stället kan m a n med fördel bygga på patentlagstiftningskommitténs förslag. Emellertid torde vissa j ä m k n i n g a r böra däri vidtagas. Sålunda framgår av det nu avgivna förslaget å ena sidan, a t t stadgandet blott gäller utövning för transportmedlets behov, och å a n d r a sidan, att det icke ä r inskränkt till sådant, som ä r fast förbundet med transportmedlet. Vidare har ej såsom ovillkorlig förutsättning för bestämmelsens tillämplighet angivits, att transportmedlet vid det ifrågavarande tillfället användes i trafik med utlandet, vilket däremot patentlagstiftningskommittén, av motiveringen a t t döma, avsett. I den m å n härmed åsyftats att utesluta även sådan trafik inom landet, som under uppehållet härstädes sker t. ex. i reparationssyfte, synes restriktionen icke motiverad. Stadgandet torde böra göras tillämpligt jämväl å transportmedel från a n d r a främmande länder än de, som b i t r ä t t Haagkonventionen. Artikel 6. Denna artikel avser i första hand att tillförsäkra de enligt konventio- Registrering nen berättigade den förmånen, att ett i hemlandet vederbörligen registre- a v . f r ä m " . . mande varur a t v a r u m ä r k e skall k u n n a i övriga unionsländer registreras samt ermärken. hålla skydd u t a n avseende å dess form (telle quelle). Denna grundsats Registrering uttalas i artikelns oförändrade första stycke. A n d r a stycket innehåller >>telle iuelle:» de u n d a n t a g härifrån, som äro tillåtna. Det har endast så till vida undergått ändring, att det kompletterats med en förut i slutprotokollet upptagen bestämmelse. Den ovannämnda konventionsförmånen är ju beroende av att märket Begreppet ä r registrerat i hemlandet. Och i flertalet unionsländer, däribland Sve- »hemland». rige, gäller dessutom, a t t utländska föreningar och personer, som ej driva n ä r i n g inom riket, över h u v u d taget icke kunna erhålla registrering av
sina varumärken, om sådan ej skett i hemlandet. Det blir då av stor vikt att noga fastställa, vad som menas med hemlandet, Artikelns tredje stycke innehåller en definition härutinnan. Enligt motsvarande bestämmelser i den äldre konventionen skall såsom hemland anses det land, där sökanden har sitt förnämsta etablissement, eller, om detta ej är beläget inom unionsland, det land, sökanden tillhör. I den reviderade konventionen har hemlandsbegreppet gjorts betydligt vidsträcktare. Sålunda föreskrives, att såsom hemland skall anses i första hand det unionsland, där sökanden har ett verkligt och icke blott pro forma drivet industrieller handelsetablissement — alltså även om detta etablissement ej kan sägas vara det förnämsta —, i andra hand det unionsland, där han är bosatt, och i tredje hand det unionsland, där han är medborgare. Det andra alternativet får endast åberopas, om det första icke föreligger, och det tredje blott, om så är förhållandet även med det andra. Den större valfrihet, som enligt den nya bestämmelsen tillkommer utländska sökande, torde ej ur svensk synpunkt giva anledning till betänkligheter, helst samma förmån kommer svenska sökande till del i övriga unionsländer, som biträtt den reviderade konventionen. Vid de flera gånger nämnda förhandlingarna 1926—1927 mellan representanter för de nordiska länderna var man också allmänt av den meningen, att det nya stadgandet borde godtagas. För Sveriges del behövs icke någon ändring av den generellt avfattade ingressen till 16 § varumärkeslagen eller av 1 § samma lag. Däremot fordras det en omarbetning av tillämpningsföreskrifterna, som nu givas i 2 § kungörelsen den 27 oktober 1916 och där äro avfattade i nära anslutning till den äldre konventionens lydelse. Motsvarande stadgande i den författning, som påkallas av vårt lands biträdande av den nya konventionen, bör alltså formuleras i full överensstämmelse med denna. Den nya lydelsen behöver givetvis endast göras tilllämplig i fråga om unionsländer, som anslutit sig till den reviderade konventionen. Redan är nämnt, att i flertalet länder skydd för främmande märken är beroende av hemlandsregistrering. Så kan t. ex. enligt svensk rätt sådant märke icke registreras, med mindre registrering skett i hemlandet, och märket skyddas icke i vidsträcktare mån eller för längre tid än i hemlandet. Å Haagkonferensen sökte man få till stånd bestämmelser i konventionen mot de olägenheter, som bliva en följd av denna varumärkesskyddets strängt genomförda accessoriska karaktär. Det enda resultatet blev emellertid förevarande artikels fjärde stycke, där det sägs, att förnyelse av ett varumärkes registrering i hemlandet i intet fall skall medföra skyldighet att förnya registreringen i de andra unionsländer, där märket är registrerat. Bestämmelsen synes självklar, och svensk rätt pålägger ej heller märkeshavaren sådan skyldighet, varför någon åtgärd icke behöver vidtagas i följd av det nytillkomna stadgandet.
31 Prioritetsfristen för varumärken är, såsom nämnt, enligt Haagkonven- Prioritet, tionen sex månader från ansökningens ingivande i hemlandet. Det kan ^ringihlmnu i länder, där förprövning sker, inträffa, att registreringen där icke landet ej sker hinner meddelas inom denna tid. Sökanden kan då icke redan vid själva ^IZfZtln' ansökningen i annat land, om denna skall kunna ingivas före prioritetstidens utgång, foga bevis om registrering i hemlandet. För att hindra en i vissa länder tillämpad praxis, enligt vilken sökanden i sådant fall drabbas av rättsförlust, antogs vid Haagkonferensen femte stycket av artikel 6, däri fastslås, att förmånen av prioritet bibehålles för ansökningar, som gjorts inom den i artikel 4 bestämda fristen, även om registreringen i hemlandet sker först efter utgången av denna frist. Svensk rätt behandlar ej särskilt föreliggande fråga. I praxis har icke gjort sig gällande den uppfattning, mot vilken den nya konventionsbestämmelsen vänder sig. Denna torde vid sådant förhållande icke påkalla någon ändring i den svenska lagstiftningen. I sista stycket av artikel 6 har från slutprotokollet upptagits stadgan- Bevis om det, att unionsländerna äga rätt att av sökanden vid registrering fordra re9istrcrin9 * ett av vederbörande myndighet i hemlandet utfärdat bevis om behörig registrering därstädes. I den nya bestämmelsen har dock tillfogats, att legalisering av detta bevis ej skall kunna krävas. Om legalisering av sådant bevis gäller enligt svensk rätt 4 § kungörelsen den 31 december 1895 angående beskaffenheten av de handlingar, som i ärenden rörande registrering av varumärken inlämnas. Där föreskrives, att legalisering skall ske, då sådant av patent- och registreringsverket eller domstol prövas erforderligt. Emellertid påfordrar redan nu patent- och registreringsverket icke legalisering av dylika bevis, utfärdade av myndigheter i unionsländerna. Det synes därför måhända ej vara nödigt att ändra bestämmelsen, vilken även avser intyg, utfärdade av myndigheter i länder, som ej tillhöra unionen, samt intyg i och för styrkande av prioritet. Artikel 6 bis. Denna artikel är helt ny, och den förpliktar unionsländerna att taga Skydd för en viss hänsyn till s. k. inarbetade märken. Artikeln avser varje varu- inarbetade märken. märke, som vederbörande myndighet — registreringsmyndighet eller Konventionsdomstol — i det land, där registrering sökes eller redan beviljats, finner bestämmelser n a. vara därstädes notoriskt känt såsom redan tillkommande annat unionslands rättssubjekt och använt för varor av samma eller liknande slag som de, vilka omfattas av den sökta eller beviljade registreringen. Om denna avser samma märke eller efterbildning därav, ägnad att framkalla förväxling, skall den vägras eller förklaras ogiltig, vare sig ex officio, om landets lagstiftning sådant tillåter, eller på yrkande av målsägare. Har registrering ej vunnits i ond tro, kan viss preklusionstid för anhängig-
görande av talan om registreringens upphävande stadgas, men denna tid får ej sättas kortare än tre år från registreringen. Artikeln giver, som sagt, en viss företrädesställning åt märken, vilkas begagnande nått en sådan intensitet, att inarbetande kan anses föreligga. Härmed menas, att märket inom de kretsar, som hava intresse av de varor, för vilka märket användes, blivit känt såsom från visst rättssubjekt härrörande beteckning för dessa varor. Men det räcker enligt artikeln icke, att märket på detta sätt inarbetats i hemlandet och eventuellt i andra länder. På hemställan bland annat från svensk sida har i artikeln uttryckligen fastslagits, att märket också skall ha blivit känt i det land, där den konkurrerande registreringen sökes eller beviljats. Endast i så fall inträder unionsländernas förpliktelse enligt artikeln. Och denna förpliktelse inskränker sig till att vägra, respektive förklara ogiltig en obehörig registrering av samma eller liknande märke. Det har däremot icke pålagts unionsländerna att inskrida mot begagnande utan vederbörligt tillstånd av inarbetat märke, ej heller att garantera det registrering, sedan den konkurrerande registreringen bragts ur världen. Trots dessa inskränkningar måste nog artikel 6 bis betecknas såsom en av de viktigaste nyheterna i den reviderade konventionen. Olika länders varumärkesrättsliga system kunna med hänsyn till skyddsrättens uppkomst delas i två huvudgrupper. Enligt den ena gruppen uppkommer rätten till ett märke genom dettas begagnande, oberoende av registrering; hit höra Frankrike och flertalet romanska länder samt — åtminstone i viss mån — de engelskspråkiga staterna. I de till den andra gruppen hörande länderna åter, där Tyskland ursprungligen varit den ledande staten, uppbygges varumärkesskyddet principiellt på registrering. Den här förevarande artikeln innebär nu, att alla unionsländer förpliktas att göra ett avsteg från det rena registreringssystemet. Detta sistnämnda system är gällande i Sverige, där man genom 1884 års varumärkeslag uppgav de ansatser att tillägga begagnandet varumärkesrättslig betydelse, som funnits i de under tiden närmast dessförinnan gällande ofullständiga varumärkesbestämmelserna, och principiellt lät registreringen vara avgörande. I det år 1882 av dansk-norsk-svenska kommitterade avgivna betänkande, som ligger till grund för den nuvarande lagen, uttalade man sig mycket kraftigt för ett sådant system. De kommitterade, som icke föreslogo något skydd för ordmärken, förklarade, att de i fråga om de egentliga eller figurliga varumärkena icke tvekat att sluta sig till de lagstiftningar, vilka utgått därifrån, att det vore registreringen, icke bruket av ett varumärke, som konstituerade den uteslutande rätten till märket. Ett strängt fasthållande av bruket såsom bestämmande för varumärkesrättens uppkomst skulle lätt hava till följd, att i marknaden komme å ena sidan varumärken, vilkas innehavare, oaktat märkena icke registrerats, hade uteslutande rätt till deras begagnande, och å andra sidan märken, vilka, fastän deras innehavare i god tro
sökt och utverkat sig skyddsrätt, kunde när som helst utträngas av det förra slaget. En lagstiftning, som kunde giva anledning till sådan oreda och uppenbar orättvisa, kunde icke förordas. Kommitterades förslaguppbyggdes på nu återgivna grundtanke. Uttryckligen framhölls, att enligt förslaget vore i princip den, som fått ett märke registrerat, berättigad hindra annan att begagna samma eller liknande oregistrerade märke, även om denne haft detta märke i bruk tidigare än den andre fått sitt registrerat. Under lagförslagets vidare behandling lämnades de kommitterades uppfattning i denna fråga utan anmärkning, och varumärkeslagen är också utformad i överensstämmelse härmed. Emellertid giver lagen skydd åt vissa varubeteckningar, som icke äro registrerade såsom varumärken. 1 § utgår nämligen från att en näringsidkare äger rätt att såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma eller namnet å honom tillhörig fast egendom, och rätten till dessa s. k. naturliga varubeteckningar är principiellt omgärdad med samma skydd som rätten till registrerade varumärken. 1884 års lag avsåg ursprungligen endast s. k. figurmärken. Utan undantag gällde då bestämmelsen i 4 § 1), att varumärke ej må registreras, om det består endast av siffror, bokstäver eller ord, som icke utmärka sig genom så egendomlig form, att märket kan såsom figurmärke anses. År 1897 jämkades emellertid denna regel genom ett stadgande, att registrering ej må vägras, om märket består av ord, som kunna anses såsom en för vissa, i ansökningen uppgivna varuslag särskilt uppfunnen benämning, vilken ej är av deskriptiv natur. Därigenom möjliggjordes registrering av s. k. ordmärken, och dessa ha sedermera fått en mycket stor betydelse. Som nämnt fordras det emellertid för registrering av ett ordmärke att det ord, för vilket registrering sökes, är en för ifrågavarande varuslag särskilt uppfunnen benämning. I praxis har numera — se t. ex. N. J. A. 1929 s. 44 —- fastslagits, att om vid den tidpunkt, då någon erhåller registrering av ett ordmärke för vissa varuslag, detta ord redan är inom handeln här i riket med sådana varor allmänt känt och använt såsom annans särskilda benämning för varor av samma slag, den förre icke kan göra anspråk på varumärkesrätt till detta ord såsom en för sagda varor särskilt uppfunnen benämning. Registreringen kan därför enligt 10 § andra stycket varumärkeslagen upphävas på talan av den, för vars räkning märket inarbetats, eller eventuellt av annan, som för dennes varor i handeln. Genom denna praxis tages alltså en viss hänsyn till inarbetade oregistrerade ordmärken. Däremot är läget ett annat i fråga om figurmärken, där det icke finns någon motsvarighet till den för ordmärken gällande undantagsbestämmelsen. Visserligen har i praxis — dock veterligen ej i högsta instans — någon gång generellt uttalats, att registrering av märke, som vunnits med vetskap om att märket är för annan inarbetat, skulle kunna hävas. Men något fall torde icke föreligga, där registrering av figurmärke på 3 — 322992.
34 sådan grund upphävts. Ej heller kan patent- och registreringsverket anses berättigat att i motsvarande fall vägra registrering av figurmärke. Den olika behandlingen av ord- och figurmärken är icke sakligt motiverad. I patentlagstiftningskommitténs utkast till ny varumärkeslag föreslås också ett generellt och betydligt vidgat skydd för inarbetade varumärken, samtidigt som även åt första begagnandet av v a r u m ä r k e givits viss, om också mycket begränsad rättslig betydelse. Enligt nämnda utkast skall uteslutanderätt att för varor använda visst kännetecken kunna förvärvas bland a n n a t genom inarbetande inom landet av märke eller annan utstyrsel såsom i handeln gällande varukännetecken. Det föreslagna skyddet för varuutstyrsel i allmänhet må här lämnas å sido. Men även i fråga om verkliga v a r u m ä r k e n skulle, såsom nämnt, enligt utkastet en uteslutanderätt kunna uppkomma genom inarbetande, oberoende av registrering. I utkastet stadgas sålunda, att den, som ej kan åberopa tidigare registrering, inarbetande eller namneller firmarätt, icke äger såsom varumärke använda beteckning, som ä r förväxlingsbar med ett i handeln inarbetat märke för annans varor av samma eller likartat slag. Vid överträdelse av detta stadgande kan meddelas förbud mot fortsatt användande och under vissa omständigheter ådömas straff jämte skadeståndsskyldighet. Enligt utkastet skall vidare, därest ej vederbörligt tillstånd föreligger, registrering av varumärke vägras, om märkets användande å vara, för vilken registrering sökes, uppenbarligen skulle utgöra i n t r å n g i annans genom inarbetande uppkomna r ä t t med avseende å märket. H a r registrering ändock skett, äger innehavaren av det inarbetade märket föra talan om registreringens upphävande. Inarbetade märken gynnas dessutom så till vida, som dylikt märke kan registreras, även om det t. ex. består endast av siffror eller bokstäver eller enligt allmänna regler skulle v a r a a t t betrakta såsom deskriptivt. Utkastet innehåller slutligen en bestämmelse till skydd i vissa specialfall, vilka icke torde behöva här n ä r m a r e angivas, mot att någon låter i ond tro för sig registrera märke, som annan tidigare a n v ä n t å varor a v samma eller liknande slag. De nu ifrågavarande bestämmelserna diskuterades ingående å de nordiska förhandlingarna 1926—1927. H ä r skall något redogöras för de resultat, till vilka man då kom. Först må emellertid i korthet omnämnas, h u r dessa frågor för närvarande regleras i övriga nordiska länder. Vad först angår Finland, omfattar dess varumärkeslag av den 11 febr u a r i 1889, vilken i huvudsak ansluter sig till den svenska, registreringsprincipen i än högre grad än vår rätt. Den danska varumärkeslagen av den 11 april 1890 är liksom den svenska lagen grundad på 1882 års dansk-norsk-svenska förslag. De båda ländernas ifrågavarande lagar äro också på de flesta punkter överensstämmande. I den danska lagen är dock numera uttryckligen stadgat,
35 att ett ordmärke icke får registreras, om det inom intresserade affärskretsar ä r k ä n t såsom beteckning för vara, som h ä r r ö r från annan näringsidkare än sökanden. Denna lag innehåller vidare ett stadgande om upphävande av registrering till förmån för den, som visar, att registreringen avser ett av honom ursprungligen nyttjat märke, som annan tillägnat sig. Talan skall anhängiggöras inom ett år efter det märkets registrering kungjorts. Den norska varumärkeslagen av 1885 var även till sina huvuddrag identisk med de ungefär samtidigt tillkomna svenska och danska lagarna. Emellertid har denna lag ersatts av nu gällande varumärkeslag av den 2 juli 1910. Också denna senare u t g å r visserligen från den huvudprincipen, att ensamrätt till v a r u m ä r k e vinnes genom registrering. Men enligt lagen kan den, vilken obehörigen använder varumärke, som inom vederbörande omsättningskrets är känt såsom annat företags särskilda kännetecken för varor av samma eller likartat slag, på talan av den förorättade frånkännas rätten att använda märket, såframt genom användandet framkallas fara för förväxling med hänsyn till det företag, från vilket v a r o r n a härröra. Vid vetskap om den andres bättre r ä t t inträder straff och skadeståndsskyldighet. E t t registrerat märke kan frånkännas dess innehavare, om samma eller förväxlingsbart märke redan före registreringsansökningens ingivande varit inom vederbörande omsättningskrets känt som ett a n n a t företags särskilda märke för varor av samma eller l i k a r t a t slag, eller om innehavaren då ägde vetskap om att annan tidigare för sådana varor använt dylikt märke; talan härom måste dock av den förorättade väckas inom två år från registreringsdagen. Ä de nordiska konferenserna 1926—1927 framställdes särskilt i två hän- De nordiska seenden a n m ä r k n i n g a r mot det svenska utkastets ståndpunkt. Å ena si- S - T ^ r dan ansågs det betänkligt att som detta i fråga om egentliga varumärken helt likställa inarbetande med registrering. A andra sidan förmenades, att utkastet icke gåve ett tillräckligt omfattande skydd för ett märkes förste användare mot senare registrering i ond tro. I denna sistnämnda fråga enades man slutligen om att lagstiftningen liärutinnan borde avse alla fall, där någon till förfång för annan sökt registrering av att v a r u m ä r k e med vetskap om att det tidigare använts av denne andre och därvid åsyftat att tillägna sig märket från honom. I fråga om inarbetade märken nåddes i huvudsak enighet om följande synpunkter: 1) Inarbetande av ett märke skulle icke i och för sig medföra någon r ä t t a t t hindra a n d r a a t t använda märket. De norska delegerade ansågo dock tvivelaktigt, om m a n i Norge kunde befinnas villig att i detta avseende frångå gällande lag. 2) Den, som fått märke I n a r b e t a t inom landet, skulle ha r ä t t att h i n d r a eller få upphävd en senare, kolliderande registrering. Det rådde ingen meningsskiljaktighet om rätten till sådan registrerings upphävande.
36 Däremot uttalades från vissa håll betänkligheter mot att ålägga registreringsmyndigheten att vägra registrering. Denna myndighet ansågs icke kunna i allmänhet bedöma, om ett varumärke vore inarbetat. Mot detta framhölls, särskilt från svenskt håll, att artikel 6 bis måste för sådana länder, som hade förprövning, anses medföra skyldighet att vägra registrering i detta fall. Särskild preklusionstid för talan om registrerings upphävande avböjdes av de delegerade från Danmark, Finland och Sverige. 3) Ett inarbetat märke skulle i vissa fall kunna registreras, även om det enligt allmänna regler icke vore registrerbart, Både i Danmark och i Norge ha numera, under beaktande även av de nyssberörda förhandlingarna, framlagts förslag till förändrade varumärkesrättsliga bestämmelser, och jämväl i Finland pågår arbete å detta lagstiftningsområde. Danskt lag\ Danmark föreligger förslag till helt ny varumärkeslag. Detta förförsiag. g l a g i n n e h å l l e r b l a n d a n n a t , a tt varumärke icke får registreras, när det innebär ett återgivande eller en efterbildning av ett märke, som registreringsmyndigheten finner vara inom landet notoriskt känt och använt som beteckning för varor av samma eller liknande slag, härrörande från annan än sökanden. Har registrering ändock skett av inarbetat märke, äger den förorättade få registreringen upphävd. — Vid bedömande av frågan, om ett märke kan anses distinktivt och icke deskriptivt, skall vidare enligt förslaget särskild hänsyn tagas till varaktigheten av det bruk, som kan vara gjort av märket. Enligt motiven avses, att denna bestämmelse särskilt skall komma inarbetade märken till godo. — Förslaget innehåller även, att den, som kan visa, att ett ursprungligen av honom använt märke eller en efterbildning därav senare för annan registrerats för varor av samma eller likartat slag, äger att vid domstol föra talan om registreringens upphävande. Genom detta sista stadgande har man gått åtskilligt längre i skyddande av förste användarens rätt, än det från något håll ifrågasattes vid de nordiska förhandlingarna. — Talan enligt ovannämnda bestämmelser om registrerings upphävande måste väckas inom fem år från registreringsdagen, såframt ej ond tro föreligger. Norskt lagj Norge har 1930 framlagts ett förslag till förändringar i varumärkesfors ag. \agen Regleringen av de inarbetade märkena och av förste användarens rätt har icke där undergått några större förändringar. Nämnas må dock, att enligt förslaget märke icke får registreras, om registreringsmyndigheten finner, att samma eller förväxlingsbart märke redan före ansökningen varit notoriskt känt inom vederbörande omsättningskrets som ett annat företags särskilda märke för sådana varor. Preklusionstiden för talan om registrerings upphävande i här föreliggande fall har i överensstämmelse med konventionen förlängts till tre år och borttagits för fall av ond tro. Liksom i det danska förslaget förordas en bestämmelse, enligt vilken vid bedömande av ett varumärkes karaktär av särmärke hänsyn särskilt skall tagas till hur länge märket varit i bruk.
37 Den nu lämnade framställningen torde giva stöd för den åsikten, att Allmänna svensk rätt vid en kommande fullständig revision av varumärkeslagen 8ynPun icke bör bibehållas vid sin nuvarande ståndpunkt att varken åt begagnandet eller ens åt inarbetandet av ett varumärke tillmäta större betydelse. Ett t. o. m. längre gående skydd för inarbetade märken än det, som kräves för biträdande av den reviderade konventionen, samt därutöver bestämmelser till förmån för förste användaren av ett varumärke gentemot annans registrering av märket i ond tro avses såväl i det svenska utkastet som i de vid de nordiska konferenserna antagna riktlinjerna, vilka man då även från svenskt håll biträdde. För övrigt torde man numera knappast någonstädes utomlands helt vidhålla den stränga registreringsgrundsatsen, enligt vilken varumärkesskyddet så gott som uteslutande baseras på registrering och begagnandet icke blir av någon betydelse. Detta förhållande framgår ej alltid av varumärkeslagarna, då dessa ofta suppleras av allmänna bestämmelser mot illojal konkurrens, vilka i praxis tillämpas gentemot registrering av märke med vetskap om att detta tidigare använts av annan; sådant är läget t. ex. i Tyskland. Då den svenska rätten saknar dylika supplerande regler, blir det hos oss nödvändigt att i varumärkeslagen taga hänsyn till hithörande fall. För närvarande torde dock endast böra vidtagas sådana ändringar, som erfordras för ett biträdande av den reviderade konventionen. Övriga vid de nordiska konferenserna ifrågasatta bestämmelser till skydd för inarbetade varumärken och förste användarens rätt böra sålunda icke upptagas till slutlig behandling förrän i samband med den allmänna reformen av vår varumärkesrätt. Enligt konventionen kräves, såsom nämnt, att unionsländerna skola vägra eller förklara ogiltig registrering av varumärke, som före ansökningen är inom registreringslandet inarbetat för annan än sökanden. Bestämmelsen avser endast märken, som i registreringslandet inarbetats för annan. Restriktionen tillkom, på sätt förut angivits, efter hemställan bland annat från Sveriges sida, och det bör icke ifrågasättas att nu stadga ett längre gående skydd. Nekas kan emellertid icke, att det stundom kan vara illojalt att söka registrering av ett märke, som för annan blivit utomlands men icke här i riket inarbetat. Vid en mera omfattande revision av varumärkeslagen torde därför böra tagas i ytterligare övervägande, huruvida ej dylika fall lämpligen kunna åtkommas genom ett sådant stadgande till skydd för förste användarens rätt, som ifrågasatts vid de nordiska konferenserna. — Konventionen påkallar givetvis icke bestämmelser i vår rätt till förmån för svenska innehavare av inarbetade märken. Men ett sådant skydd bör dock givas, då det bestående rättstillståndet otvivelaktigt utgör en avsevärd olägenhet och det vidare icke kan vara lämpligt att ställa svenskar i sämre ställning än utlänningar. Anledning att göra undantag i fråga om varumärken, som inarbetats för personer i länder, vilka icke biträtt den nya konventionen, synes ej heller föreligga.
38 Vägrande av Först och främst ä r att giva en föreskrift om registreringsvägran. Det rinqS **' n a r visserligen varit föremål för olika meningar, om konventionen medför skyldighet i detta avseende. Men enligt den tolkning av artikel 6 bis. som vid de nordiska konferenserna särskilt framfördes från svenskt håll, föreligger sådan skyldighet, om ansökningslandets lagstiftning giver plats för registreringsvägran på materiella grunder, d. v. s. om därstädes en saklig förprövning äger rum. I enlighet härmed föreslås såsom ett nytt mom. 6 i 4 § varumärkeslagen en bestämmelse om förbud mot registrering i nu förevarande fall; införandet av detta n y a stadgande föranleder även någon jämkning beträffande mom 5. Patent- och registreringsverket skall ex officio till prövning och avgörande upptaga frågan, om varumärke, för vilket registrering sökes, kolliderar med inarbetat varumärke, d. v. s. märke, som ä r här i riket allmänt känt och a n v ä n t såsom annans särskilda varukännetecken. Även kravet på varumärkesanvändning inom riket torde v a r a förenligt med konventionsartikeln, vars invecklade avfattning det icke lärer v a r a skäl att följa i lagtexten. Över huvud taget synes det bäst att ej i lagen söka att mera ingående definiera begreppet inarbetat märke, vars närmare klarläggande lämpligen torde k u n n a ske av doktrin och praxis. Givetvis k a n det icke fordras, att patent- och registreringsverket skall anställa vidlyftiga undersökningar till utrönande särskilt av frågan, om märke ä r att anse som inarbetat. Emellertid h a r icke i bestämmelsen upptagits det, enligt vad förut nämnts, av patentlagstiftningskommittén ifrågasatta ordet »uppenbarligen», då det nämligen icke synts lämpligt att uttryckligen binda registrerings vägrande vid strängare förutsättn i n g a r än dess upphävande. Och om den bestämmelsen skulle gälla för domstolarna, att registreringen endast finge upphävas, n ä r inarbetande uppenbarligen funnes v a r a för handen, kunde detta leda till en alltför snäv användning av stadgandet. Det torde dock v a r a tydligt, att patentoch registreringsverket endast jämförelsevis sällan kan komma a t t finna sådan utredning föreligga, att en ansökan bör avslås jämlikt det nu förevarande stadgandet. Registrering skall icke vägras, om medgivande från det inarbetade v a r u m ä r k e t s innehavare föreligger, något som — med hänsyn till motsvarande, under en lång följd av år tillämpade praxis i fråga om kollision med tidigare sökt varumärkesregistrering — icke ansetts behöva särskilt utsägas i lagtexten. Förbudet är enligt förslaget gällande även i fråga om ej helt lika men lätt förväxlingsbara märken. Ä a n d r a sidan ä r det, i likhet med vad som redan finnes stadgat beträffande kollision med tidigare till registrering anmält märke, ej tillämpligt, om märkena gälla olika varuslag eller likhet blott föreligger i fråga om sådana beteckningar, som avses i 7 §. Bestämmelsen gäller givetvis även föreningsmärken. Ovan har framhållits, att i fråga om ordmärken m a n i praxis ansett sig k u n n a med stöd av orden »särskilt uppfunnen benämning» i 4 § 1)
39 i huvudsak vinna samma resultat, som avses med den nya föreskriften. Det kunde möjligen därför anses oegentligt att låta nämnda moment kvarstå oförändrat. Emellertid torde det icke vara erforderligt eller lämpligt att nu vidtaga en omarbetning av momentet, därvid man skulle nödgas taga hänsyn till förhållanden, som ligga utanför den nu påkallade reformens räckvidd. E n ä r inarbetande av ett varumärke ej må inverka å rätten till konventionsprioritet, har h ä r å t givits uttryck i 16 § 5). Talan om vunnen registrerings upphävande kan efter ovannämnda Upphävande ä n d r i n g i 4 § u t a n vidare lagändring föras enligt 10 § a n d r a stycket, av vunnen registrering. där talerätt medgives envar, som förmenar, att registrering av varumärke skett honom till förfång. Däremot fordras en ny bestämmelse, om bruk skall göras av den enligt konventionen medgivna rättigheten att stadga preklusionstid för sådan talan, därest registreringen ej vunnits i ond tro. Tillräckliga skäl synas emellertid icke föreligga härför, vilket även vid de nordiska förhandlingarna hävdades från svensk sida. Visserligen är en preklusionstid förordad i de danska och norska förslagen, men särskilt enligt det förra kan upphävande av registrering på grund av kollision med annans oregistrerade v a r u m ä r k e förekomma i många fall, där sökanden kan antagas hava saknat kännedom om det oregistrerade märket. Begränsar man åter förbudets räckvidd så strängt som skett i nu föreliggande förslag, torde sökanden mera sällan kunna vara i god tro. Och även om så någon gång kan tänkas v a r a fallet vid tiden för ansökningen, k a n det registrerade märkets innehavare merendels icke undgå att snart få kännedom om det här i landet inarbetade varumärket, n ä r han själv börjar föra ut varor med sitt märke i allmänna marknaden. Starkare skäl att av hänsyn till denne märkesinnehavare införa en preklusionstid synas därför icke v a r a för handen. En sådan kunde å andra sidan bliva till stor olägenhet för den ofta i utlandet bosatte innehavaren av det inarbetade varumärket. Läget kan ju t. ex. vara sådant, att det registrerade märket under preklusionstiden ej alls eller blott i obetydlig omfattning kommer till användning. De föreslagna reglerna om inarbetade märken äro icke tillämpliga Övergångsgentemot varumärken, som registrerats före den nya lagens ikraftträ- bestämmelser. dande. H ä r å t har, i den mån så kan anses erforderligt, givits u t t r y c k i övergångsbestämmelserna, sista stycket. Artikel 6 ter. I den nya artikeln 6 ter förekommer en ingående reglering av den varu- Skydd fdr statsemblem märkesrättsliga användningen av statsvapen, statsflaggor och a n d r a och andra officiella bestatsemblem samt officiella kontroll- och garantibeteckningar. teckningar. De bestämmelser härutinnan, som förut funnits i slutprotokollet, ha Konventionsu t a n n ä m n v ä r d förändring i sak överförts till artikelns sista stycke. Det bestämmelserna.
fastslås där, att telle-quelle-vegeln icke hindrar unionsländerna att såsom stridande mot god sed eller allmän ordning vägra eller förklara ogiltig registrering av varumärken, som utan tillstånd innehålla vapen, flaggor, utmärkelsetecken och andra statsemblem eller av något unionsland antagna officiella märken och stämplar. Medan nämnda stycke endast avser unionsländernas befogenhet att vägra eller upphäva registrering av sådana varumärken, har genom de nya bestämmelserna i föregående stycken av artikeln införts en mycket vittgående förpliktelse i detta avseende. Enligt dessa bestämmelser skola unionsländernas vapen, flaggor och andra statsemblem samt vad som ur heraldisk synpunkt utgör efterbildning därav icke få utan vederbörligt tillstånd intagas i varumärke; registrering skall vägras eller förklaras ogiltig samt användande utan registrering medelst lämpliga åtgärder hindras. Detsamma gäller om officiella kontroll- och garantimärken och -stämplar, som av dessa länder antagits, såframt det ifrågavarande varumärket är avsett att användas för varor av samma eller liknande slag som de, för vilka den officiella beteckningen gäller. För tillämpning av nämnda föreskrifter skola unionsländerna genom förmedling av internationella byrån i Bern utbyta listor, upptagande de statsemblem samt officiella kontroll- och garantibeteckningar, som de önska ställa under sk3^dd. I fråga om senare ändringar skall förfaras på samma sätt. De erhållna listorna skola i varje land bringas till allmänhetens kännedom. Varje land kan genom den internationella byråns förmedling inom tolv månader från mottagandet framställa invändningar mot listorna. Bestämmelserna skola i fråga om notoriskt kända statsemblem äga tilllämpning å alla varumärken, som registrerats efter den nya konventionens undertecknande, den 6 november 1925. Vad åter beträffar övriga statsemblem samt kontroll- och garantibeteckningarna, behöva konventionsreglerna tillämpas endast å varumärken, som registreras mer än två månader efter mottagandet av den lista, där den officiella beteckningen finns upptagen. I händelse av ond tro äga unionsländerna att med obegränsad retroaktivitet medgiva upphävande av vunnen registrering. I åttonde stycket fastslås den väl självklara satsen, att den, som äger begagna det egna landets ifrågavarande officiella beteckningar, icke hindras däri av förefintlig likhet med annat unionslands beteckningar. Som huvudregel åsyftar konventionen blott att hindra de officiella beteckningarnas användande som varumärke. Nionde stycket utsträcker emellertid beträffande statsvapen förbudet till allt användande i handeln utan vederbörligt tillstånd, såframt användandet är ägnat att vilseleda angående varors ursprung. Den nya artikeln är resultatet av ingående överläggningar vid Haagkonferensen. Från svensk sida var det endast med stor tvekan man med-
41 verkade till denna reglering, som kräver betydande ändringar i gällande svensk r ä t t . Emellertid måste det erkännas, att starka skäl k u n n a anföras för de n y a reglerna. Det k a n icke vara lämpligt, a t t t. o. m. statsemblem fritt få a n v ä n d a s för betecknande av enskilda näringsidkares varor. Detta k a n ej sällan verka stötande; ifrågavarande statliga symboler böra v a r a o m g ä r d a d e med en viss helgd. E t t varumärke, som innehåller officiella beteckningar, k a n vidare tänkas vilseleda allmänheten genom bibringande a v den uppfattningen, a t t särskild statlig sanktion i fråga om de betecknade v a r o r n a föreligger. E n sådan officiell beteckning kan även ibland verka såsom oriktig ursprungsbeteckning. P å det sättet komma de n y a bestämmelserna att komplettera gällande föreskrifter angående illojal reklam och oriktiga ursprungsbeteckningar; de bli därigenom ett led i k a m p e n mot illojal konkurrens i vidsträckt mening. Det kan emellertid icke nekas, att konventionsförbuden kunna bliva ett band även på den lojala handeln. Härtill bör m a n givetvis taga stor hänsyn vid övervägande av de i svensk r ä t t erforderliga nya och ändrade föreskrifterna. Särskilt skyddet för främmande staters officiella beteckningar bör ej sträckas längre än konventionen otvetydigt kräver, såframt ej speciella skäl tala härför. Till en början må h ä r undersökas den svenska rättens nu gällande be- Svensk rätt stämmelser i ämnet samt h u r u de tillkommit. Varumärkeslagen föreskriver i 4 § 3), att registrering ej må ske, om i v a r u m ä r k e u t a n vederbörligt tillstånd intagits offentliga vapen eller stämplar. I 10 § första stycket stadgas, att om Konungen på därom gjord a n m ä l a n finner, att v a r u m ä r k e på grund av nyssnämnda bestämmelse icke bort registreras, detsamma skall avföras ur registret. N ä r så sker, skall registreringsmyndigheten enligt 11 § andra stycket därom u n d e r r ä t t a den, för vilken registreringen skett. Lagrummen kvarstå oförändrade sedan varumärkeslagens tillkomst, utom att den med orden »utan vederbörligt tillstånd» i 4 § 3) avsedda restriktionen infördes först genom lag den 7 augusti 1914. Varumärkeslagens ursprungliga bestämmelser återfinnas i sak uti de dansk-norsk-svenska kommitterades förslag av år 1882, dock att i 4 § 3) av förslaget talas om »offentliga vapen eller märken». Ordet »märken» ansågs till sin betydelse obestämt och utbyttes därför i propositionen år 1884 mot »stämplar». I kommitterades motiv till 1882 års förslag lämnas ingen uttömmande förklaring av de där använda uttrycken. Kommitterade framhålla dock bland annat, att förbudet icke vore inskränkt till inhemska offentliga beteckningar, men då det måste förutsättas, a t t registreringsmyndigheten i regel ägde tillräcklig kännedom endast om dessa, hade i 10 § utväg anvisats att, därest offentliga vapen och märken bleve registrerade, få dem u t s t r u k n a u r registret. Sistnämnda l a g r u m hade avfatt a t s med hänsyn till att det vore av vikt att kunna u t a n omgång få offentliga vapen och m ä r k e n avförda ur registret, särskilt vid sådana tillfällen då anmärkning mot deras intagande gjordes från en främmande stats sida.
42 Vid förslagets granskning av vederbörande myndigheter framställdes vissa erinringar. Sålunda yttrade kommerskollegium bland annat, att uttrycket »offentliga vapen» borde n ä r m a r e bestämmas och begränsas. Det kunde nämligen ifrågasättas, om till offentliga vapen borde räknas, utom riksvapnet och landskapens vapen samt ämbetsverkens och domstolarnas sigill, även de sigill, som understundom i vissa h a n d l i n g a r begagnades av kommunerna. Förbudet ansågs böra begränsas till sådana ineller utländska offentliga vapen eller stämplar, som vore allmänneligen kända. — I högsta domstolen erinrade ett justitieråd i fråga om 10 §, a t t beslut enligt detta stadgande skulle komma att fattas av Konungen i statsrådet efter angivelse, vare sig av främmande sändebud eller av tjänstem ä n eller enskilda personer inom landet, u t a n mellanhand av offentlig myndighet. A t t sålunda inblanda landets högsta myndighet i frågor av sådant slag kunde icke vara välbetänkt. Avgörandet ansågs kunna överlämnas åt underordnad myndighet med r ä t t att överklaga beslutet hos Kungl. Maj:t. I propositionen till 1884 års riksdag anförde chefen för justitiedepartementet, att man inom de skandinaviska länderna vore ense därom, a t t bestämmelsen i 4 § 3) avsåge statens och dess ämbetsverks vapen och stämplar, kommuners av regeringen stadfästade vapen samt främmande staters vapen, de sistnämnda endast då bestämmelsens tillämpning på sådant vapen begärdes av vederbörande stat. Även under förarbetena till 1914 års ovannämnda lagändring, vilken skedde i samband med övriga för Sveriges biträdande av Washingtonkonventionen erforderliga lagändringar, förekom en del av intresse i saken. I utlåtande av patent- och registreringsverket meddelades, att ämbetsverket, då i varumärke (till synes avses här utländsk näringsidkares förut i hemlandet registrerade märke) förekommit utländska vapen eller liknande avbildningar, icke inlåtit sig på en prövning, huruvida dessa borde anses såsom offentliga, alldenstund ämbetsverket saknade förutsättningar för en sådan prövning och beviset om märkets registrering i hemlandet ansetts innefatta erforderlig garanti, att märket vore i behörig ordning. I fråga om varumärken, innehållande svenska offentliga vapen eller stämplar, hade ämbetsverket ansett sig icke böra neka registrering, när, t. ex. vad anginge kungl. hovleverantörer, sökanden styrkt sig äga vederbörligt tillstånd att begagna vapnet i fråga. Genom lagändringen fastslogs generellt sistnämnda praxis. I det ursprungliga regeringsförslaget hade 4 § 3) fullständigats genom tillägg av ordet »emblemer». Lagrådet erinrade emellertid, a t t denna ändring icke nödvändiggjordes av 1911 å r s konvention, samt påpekade, a t t det ord, som sålunda föresloges till intagande i lagtexten, knappast i det svenska språket hade en fullt bestämd och fast avgränsad betydelse. Man kunde fördenskull befara, att svårigheter vid lagbestämmelsens tillämpning skulle komma att uppstå. I anledning av lagrådets a n m ä r k n i n g a r
43 upptogs icke ordet »emblemer» i propositionen. I yttrande til) statsrådsprotokollet omnämnde departementschefen, att med tillägget i främsta rummet torde avsetts att vinna förbud mot intagande i v a r u m ä r k e n av flaggor och standar. Något generellt förbud mot offentliga vapens och stämplars användande såsom varumärken, frånsett registrering, finns icke i svensk rätt. Vissa bestämmelser kunna dock under särskilda förutsättningar komma att bliva tillämpliga, varjämte regler finnas för några specialfall. En exemplifierande redogörelse härför skall nedan lämnas i annat sammanhang. I patentlagstiftningskommitténs utkast till ny varumärkeslag föreslås, att registrering ej må beviljas av varumärke, som obehörigen innehåller a) statsvapen, b) stämpel eller annat tecken eller uttryck, vilket såsom hänsyftande på svenska staten giver märket en officiell innebörd, eller c) svensk kommuns vapen. Enligt utkastet må genom beslut av Konungen en vunnen registrering förklaras vara från beslutets dag upphävd, om märket befinnes vara av beskaffenhet, som, enligt vad ovan nämnts, utgör hinder för registrering. Dessutom kan i sådant fall talan om upphävande av registreringen föras vid domstol. Å de nordiska konferenserna 1926—1927 diskuterades ganska ingående De nordiska frågan, h u r u de för biträdande av den nya konventionen erforderliga lag- 1^26—192^ ä n d r i n g a r n a lämpligen borde företagas. De delegerade blevo eniga om a t t det skulle förbjudas att utan vederbörligt tillstånd såsom v a r u m ä r k e eller del av sådant använda: a) statsvapen, statsflaggor och andra statsemblem, b) statliga kontroll- och garantibeteckningar för varor av samma eller likartat slag, c) andra stämplar, tecken eller uttryck, A'ilka såsom häntydande på den egna staten gåve märket en officiell karaktär, och d) inländska kommuners vapen. Med dessa beteckningar vore att likställa efterbildningar eller partiella återgivanden därav, ägnade att framkalla förväxling. Enighet rådde jämväl därom, att skydd i fallen a) och b) skulle givas även gentemot sådana främmande länder, som ej anslutit sig till den n y a konventionen. H ä r må något nämnas om hur man i en del främmande länder, där Främmande ratt i anledning av Haagkonventionen lagändringar genomförts eller föreslågits, härvid förfarit. Den tyska varumärkeslagen av den 12 maj 1894 innehåller redan i sin Tyskland. nuvarande lydelse förbud mot registrering av varumärken, som utan vederbörligt tillstånd innehålla statsvapen eller andra statliga höghetstecken eller inhemska orts- eller kommunalvapen. I ett med föranledande av den n y a konventionen framlagt förslag har man utsagt, att statsflaggor äro a t t hänföra till höghetstecken, varjämte förbudet utvidgats till officiella kontroll- och garantibeteckningar, som enligt kungörelse i »Reichsgesetzblatt» inom landet eller i främmande stat införts för bestämda varor. Om registrering bort vägras men så ej skett, kan registreringen upphävas, antingen ex officio eller på talan av tredje man. För n ä r v a r a n d e finns
44 Österrike.
Schweiz.
icke något generellt förbud mot användande — frånsett registrering — av ovannämnda officiella beteckningar såsom varumärken, men förslaget innehåller ett stadgande, enligt vilket den, som obehörigen använder sådan officiell beteckning såsom varumärke, straffas med böter upp till 150 riksm a r k eller med »Haft», såframt icke strängare straff inträder enligt andra bestämmelser. Användande av offentliga vapen i avsikt a t t vilseleda angående varors beskaffenhet och värde är redan enligt gällande rätt i vissa fall belagt med straff i varumärkeslagen. Till uppfyllande av vad i nionde stycket av artikel 6 ter sägs hänvisar förslaget till denna bestämmelse, som föreslås delvis ändrad, samt till föreskrifterna om illojal reklam i 1909 års lag om illojal konkurrens. Vad beträffar tyska rikets och de tyska ländernas vapen, straffas allt obehörigt användande av dessa r e d a n enligt allmänna strafflagen. Enligt den nya österrikiska varumärkeslagen av 1928 äro från registrering helt u n d a n t a g n a varumärken, som uteslutande bestå av statsvapen eller a n d r a offentliga vapen, av statsflaggor eller andra statliga höghetstecken eller av officiella kontroll- och garantimärken, som inom landet eller enligt kungörelse i »Bundesgesetzblatt» i a n n a n stat införts för samma eller liknande varor som de, för vilka v a r u m ä r k e t är avsett. I n g å r sådan officiell beteckning som beståndsdel i varumärke, får detta blott registreras, om r ä t t att använda beteckningen erhållits. Lagen förbjuder vidare obehörigt användande såsom v a r u m ä r k e eller del av v a r u m ä r k e av dylik officiell beteckning, i fråga om kontroll- och g a r a n t i m ä r k e n dock endast såvitt angår varor av samma eller likartat slag som det, för vilket beteckningen införts. Denna bestämmelse äger beträffande utländska officiella beteckningar tillämpning blott under förutsättning av ömsesidighet eller internationellt avtal; vidare skall den utländska beteckningen ha offentliggjorts i »Bundesgesetzblatt». Brott mot bestämmelsen straffas med böter eller arrest. Upphävande av registrering, som enligt ovann ä m n d a föreskrifter icke bort beviljas, beslutas ex officio av ministern för handel och samfärdsel. I Schweiz ändrades 1928 varumärkeslagen av den 26 september 1890 till överensstämmelse med den nya konventionen. Emellertid ha hithörande bestämmelser i varumärkeslagen upphävts genom lagen den 5 juni 1931 angående skydd för offentliga vapen och a n d r a offentliga beteckningar. Denna lag går synnerligen långt i skyddande av de offentliga beteckning a r n a och innehåller bland annat särskilda bestämmelser mot registrering av firmor och mönster, i vilka sådana beteckningar ingå; dessa senare bestämmelser förbigås här. I övrigt må nämnas, a t t lagen skarpt skiljer på schweiziska och utländska beteckningar. I fråga om de förra förbjudes registrering såsom v a r u m ä r k e n eller del därav bland annat av federala, kantonala och kommunala vapen, flaggor samt kontroll- och garantimärken, a n d r a federala och kantonala emblem, ordbenämningar för ovann ä m n d a vapen samt — under vissa förutsättningar — en del officiella ord,
45 t. ex. »federation», »kanton» och »kommun», ävensom nationella figur- eller ordtecken, varunder hänföras t. ex. nationella historiska minnesmärken och gestalter. Beträffande alla dessa beteckningar stadgas vidare i stor utsträckning förbud mot deras användande, särskilt såsom varumärken. I regel gäller förbudet dock endast för det fall, att användandet k a n sägas stå i strid med god sed, t. ex. verka vilseledande. Utländska statliga beteckningar av det slag, konventionen avser, samt även a n d r a utländska nationella tecken skyddas under förutsättning av ömsesidighet mot registrering och användande. Emellertid beredes, även om ömsesidighet ej föreligger, skydd mot vilseledande användande av sådana utländska beteckningar, som avses i konventionen. Överträdelse av förbudet mot användande medför under vissa förutsättningar straff, nämligen böter eller fängelse i högst två månader. Upphävande av obehörigen skedd registrering försiggår ex officio. Varumärke, som registrerats före lagens ikraftträdande men ej ä r i överensstämmelse med denna, får ej förnyas eller överlåtas. Registreringen kan upphävas efter fem år från lagens ikraftträdande, om icke märket under mellantiden ä n d r a t s så, a t t det icke strider mot lagen. Femårsfristen kan förlängas beträffande märken, som länge använts och inarbetats. Den danska varumärkeslagen innehåller förbud mot registrering av varumärke, som u t a n vederbörligt tillstånd består av eller innehåller statsvapen eller statliga kännetecken eller inländska kommunala vapen eller kännetecken. I det ovan omförmälda danska förslaget till ny v a r u m ä r keslag har man i överensstämmelse med konventionen bland de förbjudna beteckningarna upptagit statsflaggor samt officiella kontroll- och g a r a n t i beteckningar för samma eller liknande varor. Enligt gällande lag h a r handelsministern att ex officio ingripa mot obehörig registrering i föreliggande fall. H a n s beslut k a n dock av v a r u m ä r k e t s innehavare d r a g a s under domstols prövning. I dessa avseenden föreslås ej någon ändring. Varumärkeslagen innehåller icke något förbud mot användande av offentliga beteckningar, och något sådant återfinnes ej heller i nyssnämnda förslag. Lagen den 29 m a r s 1924 mot illojal konkurrens m. m. giver emellertid en del föreskrifter av betydelse härvidlag. Särskilt må nämnas en straffbestämmelse mot obehörig skyltning med danskt eller utländskt statsvapen; en betydande utvidgning av denna bestämmelse lär v a r a ifrågasatt. Den norska varumärkeslagen upptager för n ä r v a r a n d e den bestämmelsen, att v a r u m ä r k e icke får innehålla offentliga vapen eller märken. I 1930 å r s förut nämnda förslag h a r denna föreskrift så ä n d r a t s , a t t v a r u m ä r ke icke u t a n vederbörligt tillstånd får innehålla offentliga vapen, flaggor eller andra statsemblem eller offentliga märken, v a r u n d e r innefattas officiella kontroll- och garantibeteckningar, som inom landet eller, enligt därom utfärdad kungörelse i »Norsk Kunngjörelsestidende», i främmande stat införts för samma eller liknande slags varor som de, för vilka märket ä r avsett. Upphävande av obehörig registrering kan enligt gällande
Danmark
Norge.
46 bestämmelser, vilka ej föreslås ändrade, ske genom beslut av domstol. Under vissa omständigheter kan avgörande träffas av patentmyndigheten. — E t t vittgående stadgande mot användande av officiella beteckningar innehåller redan allmänna strafflagen, som med böter eller fängelse i högst tre månader straffar den, vilken obehörigen använder offentliga vapen, märken eller sigill eller därmed lätt förväxlingsbara beteckningar. Bestämmelsen erhöll denna lydelse genom lag den 19 mars 1926. Enligt förarbetena till sagda lag avses både statliga och kommunala beteckningar, u t a n hänsyn till om de äro norska eller utländska. Det ovannämnda stadgandet i 1930 års förslag skall enligt motiven hava samma innebörd. Det har redan nämnts, att för uppfyllande av artikel 6 ter fordras en del ä n d r i n g a r och nya bestämmelser i svensk rätt. Artikeln nödgar givetvis icke till ett utvidgat skydd för svenska officiella beteckningar. Men dessa böra icke sättas i en sämre ställning än de utländska. Ej heller synes det v a r a lämpligt att ställa länder, som ej tillhöra den nya konventionen, utanför det ökade skyddet. Till en början torde böra övervägas frågan om de ändringar, som äro a t t vidtaga i 4 § 3) varumärkeslagen för att bringa detta lagrum i överensstämmelse med den nya konventionen. Enligt denna måste ju ett generellt förbud mot registrering u t a n vederbörligt tillstånd införas i fråga om vapen, flaggor och andra statsemblem. Redan den gällande bestämmelsen avser både in- och utländska statsvapen. H ä r u t i n n a n påkallar konventionen alltså icke någon ändring i sak. Vid Haagkonferensen fastslogs, att till statsvapen vore att r ä k n a vapen, förda av regerande furstehus och deras medlemmar, samt vapen, a n v ä n d a av de i en förbundsstat ingående delstaterna. Något hinder mot registrering av varumärken, innehållande in- eller utländska flaggor, finns för n ä r v a r a n d e ej i svensk rätt. Olämpligheten h ä r a v har sedan länge gjort sig kännbar, och av den ovan lämnade historiska redogörelsen framgår, a t t ä n d r i n g i detta hänseende tidigare påyrkats. Den nu föreslagna bestämmelsen avser endast statsflaggor men både örlogs- och handelsflaggor samt för 'förbundsstater även däri ingående delstaters flaggor; se för Sveriges del lagen den 22 juni 1906 angående rikets flagga. Vid sidan h ä r a v kan m a n tänka på fanor av en viss statlig karaktär, t. ex. regementsfanor. Dessa torde dock icke v a r a a t t inordna under nu förevarande kategori. Förbudet avser endast statsflaggor såsom sådana och k a n icke utsträckas till de däri ingående färgerna över h u v u d taget. Enligt konventionen skall förbudet gälla även a n d r a statsemblem. Detta u t t r y c k har därför u p p t a g i t s i den föreslagna lagtexten, ehuru det — såsom lagrådet 1914 påpekade — är till sin innebörd ganska obestämt. Det torde icke vid sidan av statsvapen och statsflaggor ha någon större betydelse. Vid Haagkonferensen anfördes från franskt håll såsom exempel den frygiska frihetsmössan.
47 Registreringsförbudet äger även tillämpning å officiella kontroll- och garantibeteckningar, såframt med ansökningen avses varor av samma eller liknande slag som de, för vilka beteckningen införts. Det är endast statliga sådana beteckningar, som det här är fråga om. Såsom svenska dylika beteckningar må nämnas stämplarna för arbeten av guld, silver eller platina samt de officiella s. k. runmärkena för smör, ägg och fläsk. De förstnämnda lära vara hänförliga under gällande rätts uttryck »offentliga stämplar»; detta synes dock ej alltid hava erkänts i praxis, vilket möjligen kan bero därpå, att den nuvarande bestämmelsen icke för sådant fall innehåller den i Haagkonventionen förekommande begränsningen till sådana varumärken, som avse varor av samma eller liknande slag. Runmärkena äro i vissa länder registrerade såsom varumärken men torde enligt konventionen vara skyddsberättigade även utan registrering. De i konventionen under skydd ställda beteckningarna äro nu genomgångna. Men för närvarande gäller registreringsförbudet därutöver en del beteckningar, som icke ovan berörts. Registrering får sålunda ej ske av varumärken, innehållande svenska domstolars och ämbetsverks sigill eller andra stämplar. Åtminstone stundom har vidare patent- och registreringsverket ansett registrering otilllåten, då varumärke innehållit svenska ordnar eller andra statliga utmärkelsetecken; det framgår tydligt av de vid Haagkonferensen förda förhandlingarna, att sådana utmärkelsetecken icke enligt konventionen behöva skyddas. Registrering har även vägrats, när varumärke innehållit avbildning av svenska mynt eller penningsedlar. I ovannämnda fall bör ej ändring göras i gällande rätts ståndpunkt, medan det å andra sidan ej torde föreligga anledning att utsträcka förbudet till motsvarande utländska beteckningar. I huvudsaklig överensstämmelse med vad som förordats vid de nordiska konferenserna föreslås därför, att registreringsförbudet även skall gälla varumärken, däri utan vederbörligt tillstånd intagits beteckning, vilken såsom hänsyftande på svenska staten giver märket en officiell karaktär. Detta stadgande avser även vissa fall, som knappast kunna anses omfattade av de nuvarande föreskrifterna, ehuru registrering i praxis vägrats. Detta gäller varumärken, bestående av eller innehållande ord av en viss officiell karaktär, t. ex. sammansättningar med »riks». Svenska kommuners vapen, som stadfästs av Kungl. Maj:t, äro enligt gällande rätt skyddade mot registrering. Detta skydd bör utan tvivel bibehållas. De vapen, det här är fråga om, äro städernas vapen samt landskaps-, respektive länsvapen. Tillräckliga skäl att även ställa under skydd kommunala flaggor och andra emblem, där sådana finnas, torde icke föreligga. Ej heller synes registreringsförbudet böra utvidgas till utländska kommuners vapen. Det skulle då komma att gälla för ett svåröverskådligt och mycket stort antal vapen.
48 Vilka beteckningar skyddet kommer att omfatta, är speciellt i fråga om utländska beteckningar ganska ovisst. Större klarhet kommer att vinnas genom det utbyte av listor över skyddade beteckningar, som konventionen föreskriver. Det synes dock ej vara anledning att i lagtexten göra registreringsförbudet beroende av att vederbörande beteckning finns upptagen på ifrågavarande utländska stats lista. Härvid kommer också i betraktande, att förbudet föreslagits skola gälla även i förhållande till länder, som ej biträtt konventionen. Emellertid torde patent- och registreringsverket, vad angår utländska beteckningar, merendels blott i fråga om sådana, som upptagits i konventionslista, ha förutsättningar att ex officio vägra registrering. Även i Sverige måste uppgöras en lista över de beteckningar, vilka skola skyddas såsom svenska statsemblem eller kontroll- och garantibeteckningar. Närmast skall denna förteckning upprättas för att delgivas övriga unionsländer. Men den kommer givetvis även att bliva av betydelse för den nya lagens tillämpning här i landet. I förteckningen kunna emellertid icke upptagas de kommunala vapnen och ej heller de övriga svenska beteckningar, som icke äro hänförliga under konventionens bestämmelser men dock skola här skyddas. Förteckningen torde böra fastställas efter förslag av vederbörande myndigheter (kommerskollegium, patent- och registreringsverket, riksheraldikern). Såsom å de nordiska konferenserna 1926—1927 framhölls, synes det lämpligt, att de nordiska länderna vid utarbetandet stå i kontakt med varandra. I 4 § 3) enligt dess föreslagna nya lydelse stadgas i överensstämmelse med konventionen uttryckligen, att registreringsförbudet även skall gälla beteckningar, som lätt kunna förväxlas med de skyddade. Detta är i enlighet med gällande praxis. Denna har också beaktat, att frågan om förväxling är att, såsom konventionen angiver, bedöma ur heraldisk synpunkt. Till följd härav torde en i ett vapen ingående enstaka heraldisk figur endast mera undantagsvis kunna anses förväxlingsbar med själva vapnet. I övrigt blir det att efter omständigheterna bedöma, om förväxling lätt kan ske, när t. ex. ett emblem delvis förändrats eller blott en del av detsamma intagits i ett varumärke. Liksom förut gäller bestämmelsen endast under förutsättning, att vederbörligt tillstånd icke föreligger. Bland annat är här att märka, att en kungl. hovleverantör äger rätt att i sitt varumärke intaga statsvapen, ehuru detta icke synes böra få utgöra den huvudsakliga delen av märket. Oriktigt vunnen registrering av varumärke, vari intagits officiell beteckning, kan även med den vidgade omfattning, som ifrågavarande förbud erhållit enligt förslaget, upphävas jämlikt 10 § första stycket varumärkeslagen, utan att detta lagrum behöver undergå någon ändring till följd av sagda utvidgning. Sådana ärenden avgöras av Kungl. Maj;t i statsrådet på därom gjord anmälan. Rätten att göra dylik anmälan är enligt stadgandet icke på något sätt begränsad. Anmälaren kan vara
svensk eller utländsk myndighet men även enskild person. För närvarande torde dock anses, att registrering av varumärke, innehållande utländsk stats vapen, ej bör upphävas, med mindre någon, som företräder denna stat, gör särskild framställning härom. Denna uppfattning kan emellertid efter förslagets genomförande näppeligen vidhållas i fråga om de å konventionslistorna upptagna beteckningarna, då nämligen vederbörande stat redan genom att föra upp dem på sin lista tillkännagivit, att den önskar skydd med avseende å dem. Upphävande av registrering enligt 10 § första stycket har hittills påkallats endast i ett fåtal fall. För framtiden kan man sannolikt vänta, att sådana frågor oftare skola uppkomma, och det kan då starkt ifrågasättas, om den nuvarande handläggningen av dem verkligen är lämplig. Emellertid torde icke nu böra vidtagas någon ändring härutinnan; en sådan är ju icke nödvändig av hänsyn till konventionen. Vad sedan gäller frågan om erforderliga övergångsbestämmelser, torde övergångs 4 § 3) i sin nya lydelse böra vinna tillämpning å alla ansökningar, som bestämm*sr inkommit före lagens ikraftträdande men då ännu icke slutligen prövats, ävensom å alla ansökningar, som sedermera inkomma. Konventionen medgiver visserligen i fråga om beteckningar, som icke äro notoriskt kända, att de nya bestämmelserna tillämpas endast beträffande varumärke, som registreras mer än två månader efter mottagandet av den konventionslista, däri vederbörande beteckning finns upptagen. Men det synes icke föreligga tillräckliga skäl att göra bruk av detta medgivande. Den nu förordade regeln synes vara den naturligaste och mest rationella; den nödvändiggör ej heller något särskilt övergångsstadgande i denna del. Möjlighet att avföra vunnen registrering föreligger enligt 10 § första stycket, när registrering enligt 4 § 3) icke bort ske. Dock bör denna möjlighet i princip medgivas blott för fall, då registreringen enligt den vid beslutets fattande gällande lagstiftningen icke bort företagas. Huvudregeln i fråga om varumärken, som registrerats före lagändringens ikraftträdande, blir med tillämpning härav, att registreringen endast kan upphävas, om så kunnat ske enligt de äldre bestämmelserna. Emellertid nödgar konventionen till att giva de nya reglerna en viss begränsad retroaktiv verkan. De skola nämligen i fråga om notoriskt kända statsemblem tillämpas beträffande alla varumärken, som registrerats efter den 6 november 1925, den dag konventionen undertecknades. Vad som menas med notoriskt kända statsemblem är ganska oklart. Man torde dock ej vara nödsakad att till denna kategori hänföra mer än statsvapen och statsflaggor. Då redan de nuvarande föreskrifterna omfatta både in- och utländska statsvapen, behövs ingen särskild övergångsbestämmelse i fråga om dem. Den retroaktiva regeln kan därför begränsas till att avse endast statsflaggor. I enlighet härmed har också sista stycket i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i varumärkeslagen
50 avfattats. Sådana märken, som retroaktivt förbjudas, böra emellertid — såsom vid de nordiska konferenserna framhållits — få a n v ä n d a s u n d e r viss respittid efter lagens i k r a f t t r ä d a n d e ; sådan respittid föreslås h ä r till den 1 j a n u a r i 1938, således fyra å r sex månader från lagens till den 1 juli 1933 beräknade ikraftträdande. Förbud mot Hittills h a endast berörts de ändringar, som äro erforderliga i anledanvåndande n i n g a y k o n v e n t i o n e n s bestämmelser om vägrande eller avförande a v *kä°ineteHkeUn registrering. Men artikel 6 ter k r ä v e r dessutom förbud mot a n v ä n d a n m. m. frånsett registrering — av varumärke, innehållande o v a n n ä m n d a de _ statliga beteckningar. I fråga om statsvapen föreligger för övrigt skyldighet att förbjuda allt användande d ä r a v i handeln, då detta a n v ä n d a n de ä r ä g n a t a t t vilseleda angående varors ursprung. Gällande Det är särskilt dessa bestämmelser, som nödvändiggöra vittgående ändKvenBk rätt. r j n g a r j S V ensk rätt. F ö r n ä r v a r a n d e finns det nämligen endast för ett fåtal specialfall föreskrifter, direkt avsedda a t t träffa varumärkesanvändning av officiella beteckningar. Däremot kan enligt gällande r ä t t såd a n t användande v a r a ett led i a n n a t straffbart förfarande. Så k u n n a i undantagsfall vissa av strafflagens förfalsknings- och bedrägeribestämmelser bliva tillämpliga, d ä r v i d särskilt må erinras om straffbuden mot förfalskningsåtgärder med statens eller a n d r a allmänna s t ä m p l a r eller märken. Av större betydelse i detta sammanhang äro dock gällande bestämmelser mot illojal reklam och mot användande av oriktiga ursprungsbeteckningar för varor. Men även dessa lagbud äro tillämpliga blott under vissa förutsättningar, som endast mera sällan föreligga och k u n n a påvisas. Vad beträffar givna specialbestämmelser angående vapen, a n d r a emblem samt kontroll- och garantibeteckningar, m å först framhållas, a t t lagen den 15 maj 1908 om rikets vapen icke stadgar något förbud mot användande av svenska riksvapnet såsom v a r u m ä r k e . Lagen förbjuder endast offentligt brukande eller saluhållande av vapen eller märke, som utgör efterbildning av stora eller lilla riksvapnet men i väsentliga delar skiljer sig från det efterbildade. Straffet ä r böter från och med tio till och med etthundra kronor. Däremot finns numera ett vittgående förbud mot användande av ett visst främmande lands statsvapen i lagen den 2 juni 1911 om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar. Lagen avsåg u r s p r u n g ligen i 1 § endast skydd för märke, bestående av rött kors å vit botten, samt benämningarna »röda korset» och »Genévekorset». Enligt det oförändrade första stycket i 1 § m å sagda märke och benämningar ej offentligen brukas utom för den m i l i t ä r a sjukvården eller med Konungens tillstånd av förening, till vars uppgift hör att i k r i g biträda vid vården av sårade eller sjuka. Dylikt tillstånd giver enligt 2 § icke föreningen r ä t t a t t använda märket eller benämningarna å handelsvaror eller eljest i handelsändamål. Genom lag den 8 maj 1931 infogades såsom ett a n d r a
51 stycke i 1 §, att det ej heller är tillåtet att såsom märke å handelsvaror eller eljest i handelsändamål bruka märke, som består av vitt kors å röd botten, d, v. s. schweiziska statsvapnet. Genom bland annat detta stadgande uppfylles artikel 28 i konventionen den 27 juli 1929 angående förbättrande av sårades och sjukas vård vid arméer i fält, vilken artikel ålägger konventionsländerna att förhindra, att enskilda personer eller sammanslutningar använda sig av schweiziska vapnet eller efterhärmningar därav, vare sig som fabriks- eller handelsmärken eller som del av dylika märken eller i oredligt handelssyfte eller på sätt, som kan såra den schweiziska nationalkänslan. Under lagändringens förberedande yttrade patent- och registreringsverket vissa betänkligheter mot att stadga förbud mot användande av allenast en viss främmande stats vapen och icke offentliga vapen över huvud taget. Om innehållet i övrigt av 1911 års lag må nämnas, att enligt 1 § tredje stycket vad i de båda föregående styckena stadgats även gäller i fråga om märke eller benämning, som med de där omförmälda företer sådan likhet, att förväxling lätt kan äga rum. Och enligt 3 § straffas den, som saluhåller varor, därå anbragts märke eller benämning, som i 1 § avses, eller i firma olovligen intager dylik benämning eller eljest olovligen brukar märke eller benämning, som nyss sagts, med böter från och med fem till och med ettusen kronor eller fängelse i högst sex månader. Enligt övergångsstadgande till 1911 års lag ägde utan hinder av dess bestämmelser varumärke och firma, som redan före lagens utfärdande börjat begagnas, fortfarande användas under tre år från lagens ikraftträdande. Samma föreskrift har i fråga om varumärke givits vid 1931 års lagändring. Respittiden har dock här satts till den 1 januari 1936, d. v. s. fyra år sex månader från lagändringens ikraftträdande. Om svenska flaggan finnas bestämmelser i lagen den 22 juni 1906 angående rikets flagga. Lagen innehåller ej något förbud mot användande av varumärke, däri intagits svenska flaggan, utan endast mot obehörigt användande av tretungad flagga, användande av flagga, därå obehörigen anbragts märke, bokstav eller annat tecken, samt saluhållande av flagga, som till färg eller mått skiljer sig från lagens föreskrifter. Överträdelse straffas med böter från och med tio till och med etthundra kronor. — Svensk rätt innehåller icke några särskilda föreskrifter mot användande av utländska flaggor. Mot obehörigt brukande av de ovannämnda svenska stämplarna för arbeten av guld, silver eller platina finnas särskilda bestämmelser i förordningen den 30 mars 1901 angående förbud mot anbringande av vissa stämplar eller märken å förgyllda och försilvrade med flera arbeten av oädel metall m. m. Sålunda stadgas i § 1, att arbeten, som i sitt inre innehålla oädel metall, ej må förses med stämplar eller märken, liknande den för guld-, silver- eller platinaarbeten föreskrivna kontrollstämpel, årsbokstavsstämpel och finhaltsstämpel, samt ej heller, vad angår
guldliknande arbeten, förses med karatstämpel, som angiver en lägre finhalt än den i Sverige för guldarbeten lägst medgivna. Om någon å dylika arbeten anbringar de förbjudna stämplarna eller utbjuder eller saluhåller sådana stämpelförsedda arbeten, inträder enligt § 2 straff, nämligen för varje obehörigen stämplat arbete böter från och med fem till och med tjugu kronor. Enligt § 3 må i utlandet tillverkade oädla arbeten ej hit införas, därest de befinnas vara försedda med sådana stämplar eller märken, som, om arbetena varit inom landet tillverkade, ej fått å dem anbringas. Om de officiella s. k. runmärkena har förut i korthet talats. Här må följande tilläggas. De åsyftade märkena utgöras av de för jordbruksdepartementet den 14 juli 1931 under nr 39007 och 39008 här i landet registrerade kollektivmärkena för smör och ägg ävensom det i förordningen den 10 oktober 1913, nr 242, och kungörelsen den 1 april 1927, nr 74, avsedda runmärket för fläsk; angående smörmärket hänvisas dessutom till kungörelsen den 15 december 1922, nr 572. Enligt gällande föreskrifter må ifrågavarande märken brukas endast under vissa närmare angivna villkor, däribland att de varor, för vilka de användas, äro av viss beskaffenhet. Slutligen må nämnas, att enligt lagen den 9 juni 1927 innefattande förbud att sprida efterbildning av penningsedel straffas den, som sprider föremål, vilket utgör eller å vilket, honom veterligt, finnes anbragt efterbildning av gällande penningsedel, med böter från och med fem till och med etthundra kronor, om efterbildningen är sådan, att förväxling lätt kan äga rum. Av det ovan anförda framgår, att stadganden måste införas i svensk rätt mot allt enligt konventionen förbjudet användande av de där avsedda beteckningarna: statsvapen, statsflaggor och andra statsemblem samt officiella kontroll- och garantibeteckningar. I enlighet med den ståndpunkt, som i det föregående intagits angående förbud mot registrering av varumärken, innehållande sådana beteckningar, böra jämväl här med de andra unionsländernas nämnda beteckningar likställas de, som äro svenska eller tillhöra utanför unionen stående länder. Däremot kan det vara föremål för olika meningar, om stadgandena mot obehörigt användande även böra omfatta de beteckningar, vilka, enligt vad ovan sagts, blott såsom svenska skola vara uteslutna från registrering. Dock hava vid olika tillfällen uttalanden gjorts till förmån för en lagstiftning av denna räckvidd, och det synes icke kunna förnekas, att skäl finnas för en sådan. Det torde därför vara på sin plats att ställa även dessa beteckningar under skydd i nu förevarande hänseende. Enligt konventionen skall i första hand ingripas mot beteckningarnas användande såsom varumärken eller delar därav. I överensstämmelse härmed föreslås i särskild lag förbud mot att såsom kännetecken för varor använda märke, vari skyddad beteckning intagits. Härvid har vä-
sentligen följts den avfattning, som 12 § varumärkeslagen erhållit genom 1930 års lagändring. Förbudet gäller givetvis endast under förutsättning, att icke vederbörligt tillstånd till användandet föreligger. Ä andra sidan hindras icke tillämpligheten därav, att beteckningen ej intagits oförändrad, såframt förväxling lätt kan äga rum. Överträdelse av förbudet medför straff. Dock inträder sådant blott för det fall, att vederbörande ägt kännedom om den ifrågavarande beteckningens karaktär av statsvapen, statsflagga etc. Såsom ~straff föreslås endast dagsböter, icke frihetsstraff. I svårare fall kan emellertid strängare straff inträda enligt andra ovan angivna bestämmelser; erinran härom har intagits i lagförslaget. Förseelsen bör höra under allmänt åtal. Det skulle kunna ifrågasättas att, i stället för att upptaga förevarande bestämmelser i en särskild lag, inrycka desamma i varumärkeslagen. Att så emellertid ej skett beror därpå, att det synts oegentligt att giva dessa bestämmelser i en lag, som enligt sin rubrik handlar om skydd för varumärken. Härtill kommer, att den särskilda konventionsbestämmelsen om statsvapen i nionde stycket av artikel 6 ter kräver förbud mot även annat användande än såsom varumärke. Det för uppfyllande av konventionen i denna del erforderliga nya stadgandet i svensk rätt kan därför icke gärna intagas i varumärkeslagen, men det bör å andra sidan givas i samband med ifrågavarande bestämmelser i övrigt. Den nyssnämnda speciella konventionsregeln angående statsvapén förbjuder, med nedan angivna restriktion, begagnande av sådana vapen utan vederbörligt tillstånd »i handeln» (dans le commerce). I förslaget använ-; des efter förebild från 1 § andra stycket lagen om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar enligt dess lydelse efter 1931 års lagändring ävensom 2 § samma lag det likvärdiga uttrycket »i handelsändamål». Enligt konventionen kan förbudet begränsas till fall, då användandet är ägnat att vilseleda angående varors ursprung. Man torde dock icke böra göra en sådan restriktion. Allt obefogat användande i handels; ändamål av statsvapén är osunt och bör förhindras. Den svenska rätten innehåller ju för övrigt redan i fråga om det schweiziska statsvapnet ett generellt förbud mot användande i handelsändamål. Ovan har redogjorts för vissa redan gällande bestämmelser, som under- Ändringar i stundom kunna åberopas mot användande av sådana beteckningar, varom sall.ande far" ö
'
i den nu föreslagna lagen är fråga. Beträffande två av de omnämnda författningarna torde ändringar behöva vidtagas i anledning av den nya lagstiftningen. Det 1931 i 1911 års lag om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar införda stadgandet om schweiziska statsvapnet bör upphävas. Det kan icke vara lämpligt att låta en särbestämmelse för ett enda statsvapen fortbestå vid sidan av den nya lagen. Visserligen är enligt denna straffsatsen en annan än i 1911 års lag, varjämte den förra lagen för straff-
bestämmelser
54 barhet uttryckligen förutsätter viss subjektiv skuld hos gärningsmannen. Men dessa skiljaktigheter synas icke v a r a av större betydelse. Förordningen den 30 mars 1901 angående förbud mot anbringande av vissa stämplar eller märken å förgyllda och försilvrade med flera arbeten av oädel metall m. m. bör givetvis ej helt upphävas, då den omfattar vissa fall, som ej regleras i den n y a lagen. Emellertid torde lämpligen i samm a n h a n g med dennas utfärdande böra vidtagas någon jämkning i förordningens § 2 till undvikande av att båda författningarna bliva tillämpliga å samma förfarande. övergångs-Av stor vikt ä r frågan, om och i vilken utsträckning den n y a lagen bör bestämmelser, tillämpas beträffande märken, som börjat användas före dess ikraftträdande. Åtskilligt kunde tala för att här, särskilt om vunnen registrering ej k a n åberopas, göra de n y a bestämmelserna för alla fall tillämpliga även på äldre märken, dock under medgivande av viss respittid. Emellertid skulle ett generellt tillämpande av den n y a lagen på äldre m ä r k e n nog innebära alltför starka ingrepp i bestående förhållanden. Dock föreslås — med h ä n s y n till innehållet i femte stycket av artikel 6 ter samt den ovan i fråga om registrerade v a r u m ä r k e n d ä r u t i n n a n i n t a g n a ståndpunkt — a t t lagen göres tillämplig å märken, innehållande statsflaggor (här j ä m v ä l statsvapen), såframt de börjat användas först efter den 6 november 1925. Nödig respittid bör emellertid även h ä r lämnas till den 1 j a n u a r i 1938. I ändamål att förebygga antagande i ond tro av märken, som förbjudas först genom den nya lagen, under tiden mellan dennas utfärdande och dess ikraftträdande föreslås vidare, a t t lagen göres tillämplig å märken av ifrågavarande slag, som börja användas först efter lagens utfärdande. Vad a n g å r schweiziska statsvapnet, h a v a enahanda övergångsbestämmelser föreslagits som de i ovannämnda lag den 8 maj 1931 rörande skydd för sagda vapen upptagna. Artikel 10. Oriktiga Denna artikel, som handlar om oriktiga ursprungsbeteckningar, h a r i sin betokningar förutvarande lydelse icke ansetts medföra förpliktelse a t t i svensk lagstiftning införa n å g r a särskilda bestämmelser för d ä r avsedda fall. De ändringar, som artikeln undergått å Haagkonferensen, äro icke av beskaffenhet att föranleda intagandet av en a n n a n ståndpunkt. — Artikeln h a r i den reviderade konventionen fått en något större räckvidd än förut, men den avser fortfarande endast det sällsynta fallet, a t t en oriktig ursprungsbeteckning utgör tillägg till en uppdiktad eller i bedräglig avsikt lånad firma. Strävandena a t t ernå ett mera omfattande skydd mot användande av oriktiga ursprungsbeteckningar ledde redan år 1891 till slutandet av den vida längre gående Madridkonventionen angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar. I Sverige gälla h ä r u t i n n a n — förutom de i lagen den 29 m a j 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens
55 givna a l l m ä n n a stadgandena mot illojal reklam — lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning och lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt m ä r k t a varor. I dessa senare lagar ha, såsom förut n ä m n t s , å r 1930 vidtagits ändringar, som möjliggöra v å r t lands biträdande av Madridkonventionen i dess å r 1925 reviderade form. Artikel 10 bis. Artikeln innehåller konventionsbestämmelserna mot illojal konkurrens. Illojal konF ö r s t a stycket h a r något omformulerats å Haagkonferensen i syfte a t t kurrens. ä t stadgandet giva en m e r a bindande k a r a k t ä r . D ä r förklaras, att unions- Konventionsländerna ä r o pliktiga att tillförsäkra dem, som tillhöra något unions- bestänvmelserna. land, verksamt skydd mot illojal konkurrens. De båda följande styckena ä r o nya. E n l i g t a n d r a stycket utgör varje konkurrenshandling, som strider mot god affärssed, en handling av illojal konkurrens. Och enligt tredje stycket skola särskilt förbjudas: 1) alla handlingar av beskaffenhet att, genom vilket medel det v a r a må, framkalla förväxling med en konkurrents v a r o r samt 2) oriktiga påståenden i utövning av näringsverksamhet, ägnade a t t misskreditera en konkurrents varor, I Sverige fanns, n ä r Washingtonkonventionen biträddes, ej alls någon Gällande lag mot illojal konkurrens. Genom lagen den 19 juni 1919 med vissa be- svensk rätt. stämmelser mot illojal konkurrens infördes skydd mot obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter samt liknande brott ävensom mot bestickning. Denna lag h a r sedermera ersatts av lagen den 29 maj 1931 med samma rubrik. Den n y a lagen innehåller bestämmelser även mot illojal reklam och mot obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande förmån. Icke heller i 1931 års lag gives någon s. k. generalklausul, d. v. s. ett all- Generalklausul. m ä n t förbud mot varje konkurrenshandling, som strider mot god affärssed. E t t sådant allmänt förbud ä r däremot i åtskilliga främmande länder gällande enligt särskild lagbestämmelse eller på allmänna skadeståndsregler uppbyggd rättspraxis. Även i Sverige h a r vid flera tillfällen ifrågasatts införande av en generalklausul. F r å g a n v a r senast föremål för övervägande under förarbetena till 1931 års lag. I y t t r a n d e till statsrådsprotokollet framhöll föredragande departementschefen, a t t en generalklausul u r r e n t teoretisk synpunkt kunde v a r a att förorda och även praktiskt u r vissa synpunkter verka gagneligt. Det vore emellertid av synnerlig vikt att framgå med försiktighet. Införande av en generalklausul skulle för näringsidkare och domstolar vålla ett betänkligt osäkerhetstillstånd. Det vore därför åtminstone till en början bäst a t t lagstifta blott mot vissa närm a r e angivna slag a v illojal konkurrens. I betraktande av detta nyligen gjorda uttalande bör det icke g ä r n a n u ifrågasättas a t t införa en generalklausul. M å h ä n d a skulle det k u n n a
56 invändas, a t t konventionen enligt det nya a n d r a stycket i artikel 10 bis k r ä v e r en sådan. Detta stadgande är emellertid, enligt vad förhandlingarna å Haagkonférensen giva vid handen, att fatta endast såsom en definition av begreppet illojal konkurrens; det förbinder icke unionsländerna till n å g r a vissa åtgärder. Det var endast med hänsyn härtill, som m a n vid Haagkonferensen från svensk sida ansåg sig k u n n a gå med på den n y a bestämmelsen. Visserligen måste artikelns båda första stycken i föreninganses innebära en principiell skyldighet för unionsländerna att på lämpligt sätt giva skydd mot konkurrenshandlingar, som strida mot god affärssed. Men i allmänhet har varje land att självt avgöra, vilka handlingar som skola anses höra till denna kategori, och h u r skyddet bör ordnas. Framkallande Emellertid innehåller artikelns sista stycke två fall, där skydd skall beav förväxling r e c ias. Till en början skola förbjudas alla handlingar, ägnade att franimed annans
varor.
.
,.
,
_
_.To
,
...
,
kalla förväxling med en konkurrents varor. Någon bestämmelse, som mera generellt är riktad mot detta fall av illojal konkurrens, finnes icke i gällande svensk rätt, Men under vissa omständigheter föreligger redan n u möjlighet till ett ingripande. Sålunda straffas enligt 12 och 13 §§ varumärkeslagen obehörigt användande såsom v a r u m ä r k e a v annans namn, firma m. m. eller därmed lätt förväxlingsbar beteckning. Och därvid ma särskilt framhållas, att medan förbudet förut endast gällt märkets åsättande å vara eller emballage, respektive sådan varas saluhållande, h a r det år 1930 utsträckts till så gott som allt användande såsom kännetecken förvaror. . N ä m n a s k a n också, att bestämmelserna mot illojal reklam i 1931 års lag stundom kunna bliva tillämpliga vid framkallande av förväxling med a n n a n s varor. I vissa hithörande fall kunna även strafflagens bedrägeribestämmelser åberopas. I patentlagstiftningenskommitténs betänkande av år 1915 med förslag till lag mot illojal konkurrens upptogs frågan, om en allmän bestämmelse borde givas mot framkallande av förväxling med annans näringsverksamhet. Kommittén fann därvid, att denna fråga stode i sådant samband med firma- och varumärkeslagstiftningen, att den icke med fördel kunde lösas förrän i sammanhang med en allmän revision av sagda lagstiftning. Konventionen påkallar endast ingripande mot handlingar, ägnade att framkalla förväxling med annans varor; här avses sålunda en mindre omfattande fråga än den av patentlagstiftningskommittén upptagna. De i gällande r ä t t ej generellt förbjudna förfaranden, mot vilka konventionen framför allt r i k t a r sig, torde vara användande av annans ej registrerade v a r u m ä r k e eller varuutstyrsel. I båda dessa fall innehåller patentlagstiftningskommitténs utkast till ny varumärkeslag ett vittgående skydd, såsom framgår av det ovan under artikel 6 bis anförda. Av vad där sagts visar sig emellertid, a t t det ä r förenat med stora svårigheter att nu isolerat u p p t a g a frågor, som k r ä v a mera genomgripande ä n d r i n g a r i varumärkeslagstifthingen. Dessa måste sparas till den allmänna revisionen av varumärkesrätten. Därvid lära de här föreliggande frå-
gorna bliva föremål för övervägande. Vid sådant förhållande torde det kunna försvaras att icke nu vidtaga några lagstiftningsåtgärder i anledning av förevarande konventionsbestämmelse. Till stöd för denna ståndpunkt må också anföras, att ovannämnda under senare år genomförda lagändringar — liksom givetvis de nu föreslagna reglerna angående inarbetade märken — dock innebära ej obetydligt ökat skydd mot handlingar, ägnade att framkalla förväxling med annans varor. Enligt artikel 10 bis skola slutligen bestämmelser givas mot oriktiga -\'edsattand påståenden i utövning av näringsverksamhet, ägnade att misskreditera en annam^aro konkurrents varor. Sådana fall kunna redan nu hos oss stundom åtkommas enligt strafflagens ärekränkningskapitel. Av betydelse är särskilt 16 kap. 8 §, där straff stadgas bland annat för den, som av arghet mot annan utsätter eller fortsprider rykte om gärning eller last, som ej är straffbar efter lag men eljest menlig för hans yrke, näring eller fortkomst. Detta stadgande tager dock icke särskilt sikte på fall av illojal konkurrens. Straff inträder, även om den lämnade uppgiften är riktig. Å andra sidan är stadgandets betydelse väsentligt begränsad genom kravet, att uppgiften skall avse bestämd gärning eller last. Patentlagstiftningskommitténs förslag till lag mot illojal konkurrens upptog också i sin 15 § ett särskilt stadgande om straff för den, som beträffande annans näringsverksamhet eller vad därmed äger samband i konkurrensavsikt lämnar någon icke bevisligen sann uppgift, ägnad att lända sagda näringsverksamhet till skada. Oriktiga påståenden, mot vilka det här skulle inskridas, framföras ej sällan i tryckt skrift. I så fall gälla tryckfrihetsförordningens bestämmelser, och enligt dess § 3 mom. 11 kunna straffbuden om ärekränkning bliva tillämpliga. Men dessutom innehåller nämnda paragraf i mom. 12 en bestämmelse om straff för lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande. Detta stadgande har i praxis använts i åtskilliga fall, där utanför tryckfrihetsrättens område den av kommittén föreslagna nya bestämmelsen skulle bliva att tillämpa. Kommittén ansåg därför, att tryckfrihetsförordningens ovannämnda stadganden skulle kunna lämnas i huvudsak orörda. Emellertid föreslogs av kommittén en genomgripande ändring i tryckfrihetsförordningens nu gällande ansvarighetsregler. I propositionen till 1931 års riksdag upptogs frågan, om de av kommittén föreslagna lagstiftningsåtgärderna i denna del borde genomföras. Departementschefen ansåg, att om det i 15 § av kommitténs förslag förekommande stadgandet intoges i lagen mot illojal konkurrens, nämnda stadgande borde göras tillämpligt även inom tryckfrihetsrätten. Detta skulle dock förutsätta ändring av tryckfrihetsförordningen, vilket helst borde undvikas. I betraktande härav och på grund av det nära sambandet mellan förevarande lagstiftningsfråga och den tillämnade revisionen av allmänna strafflagen borde med frågan anstå. Med hänsyn till det anförda torde i denna del ej heller nu någon åtgärd
58 böra vidtagas på g r u n d av det ifrågasatta biträdandet av den reviderade konventionen. Den n y a konventionsbestämmelsen synes icke med nödvändighet k r ä v a en mer omfattande lagstiftning ä n den redan gällande. Artikel 10 ter. Rättsmedel i i första stycket av denna helt n y a artikel gives en allmän föreskrift, vissa fall. a t t de ^ g o m t i l l h ö r a a n d r a unionsländer, skola tillförsäkras lämpliga r ä t t s medel för verksamt undertryckande av alla i a r t i k l a r n a 9, 10 och 10 bis åsyftade handlingar. N å g r a särskilda lagstiftningsåtgärder i anledning av detta stadgande, i vilket icke uppställes någon skyldighet att garantera talan i viss ordning, torde icke erfordras. Enligt a n d r a stycket förbinda sig unionsländerna att i fråga om handlingar, som avses i nyssnämnda artiklar, medgiva talerätt åt utländska sammanslutningar, vilka representera den i saken intresserade industrien eller handeln, dock blott i den m å n sådan talerätt tillkommer inhemska sammanslutningar. Regeln h a r för svensk r ä t t aktuell betydelse endast vid t a l a n enligt 1931 å r s lag mot illojal konkurrens. 10 § i denna lag giver vid fall av illojal reklam, otillåten present- och r a b a t t g i v n i n g samt bestickning talerätt åt vissa sammanslutningar för främjande av yrkesintressen. Skillnad göres härvidlag icke mellan inhemska och utländska sammanslutningar, och bestämmelsen står således i överensstämmelse med konventionen. Artikel 11. Provisoriskt Artikel 11 avser det s. k. provisoriska utställningsskyddet. Det oförutställnings- ändrade första stycket ålägger principiellt unionsländerna att lämna proskydd. v } s o r i s k t skydd för patenterbara uppfinningar, nyttighetsmodeller, a n d r a stfdgVand'et. mönster och modeller samt varumärken, allt med avseende å varor, som utställas å internationella, officiella eller officiellt erkända utställningar i unionsland. Stadgandet innehåller intet i fråga om skyddets beskaffenhet u t a n hänvisar härvidlag helt till varje lands inre lagstifning. Detta h a r i vissa länder föranlett den tolkningen, att unionsländerna h a full frihet a t t bestämma, om de över h u v u d taget vilja införa något utställningsskydd eller ej. Ifrågavarande skydd är i gällande svensk r ä t t ganska begränsat. I 3 § a n d r a stycket patentförordningen stadgas, att om uppfinning blivit förevisad å internationell utställning, må den omständigheten, a t t uppfinningen därvid eller sedermera blivit känd genom tryckt skrift eller genom uppfinningens utövning, icke utgöra hinder för patents meddelande, såframt ansökan därom inkommer inom sex månader efter det uppfinningen utställdes. Bestämmelsen avser således alla internationella utställningar men giver å a n d r a sidan blott en företrädesrätt under viss tid i fråga om nyhetshinder, däremot ej mot kollisionshinder i förhållande till annan ansökning. Motsvarande föreskrift finns i 3 § andra styc-
ket mönsterlagen. Däremot innehåller ej varumärkeslagen något stadgande om utställningsskydd. Ett sådant av ovan angiven innebörd, alltså begränsat till skydd mot nyhetshinder, skulle ju också vara meningslöst, då inom varumärkesrätten icke gäller något nyhetskrav. Konventionen kan icke anses bestämt kräva ett mer omfattande utställningsskydd. Dess utsträckande även till kollisionshinder föreslås visserligen i patentlagstiftningskommitténs förslag till nya patent- och mönsterlagar, varjämte vid de nordiska konferenserna ifrågasatts införande av utställningsskydd i varumärkeslagen. Men dessa reformer torde utan större olägenhet kunna anstå till den allmänna revisionen av ifrågavarande lagar. Däremot kan fråga uppstå, om icke ändringar bliva nödvändiga till UUtäUningsföljd av artikelns andra stycke. Där fastslås, att det provisoriska ut- 8l*y?dt**- P* hallande
till
ställningsskyddet icke skall få förlänga de i artikel 4 angivna prioritets- prioritetsfristerna. Däremot kan man i varje land, om allmän prioritetsrätt se- rme7t ««%' nare åberopas, låta tiden för denna löpa från tidpunkten för varans införande å utställningen. Sistnämnda regel är fakultativ. Men den förra innehåller ett bestämt förbud mot att utställningsprioritet kumuleras med allmän prioritet. Nu torde 3 § andra stycket patentförordningen, jämfört med 25 § 1) samma förordning, efter ordalagen kunna tolkas så, att kumulation av utställningsfristen och den allmänna prioritetsfristen är tillåten. Samma är förhållandet enligt mönsterlagen. Emellertid synes, därest en sådan tolkning skulle göra sig gällande, detta icke stå i strid med artikelns andra stycke, om stadgandet där, såsom med fog torde kunna ske, fattas restriktivt. Konventionsbestämmelsen synes egentligen avse det fall, att utställningsskyddet innebär en prioritetsrätt, till sitt innehåll fullt jämförlig med den allmänna prioritetsrätten. Men den svenska rättens utställningsskydd giver, som nämnt, ingen sådan prioritetsrätt utan endast skydd mot nyhetshinder. Om enligt svensk rätt kumulation tillätes, kan det näppeligen sägas, att prioritets fristen blivit förlängd, vilket avses att förbjuda i artikelns andra stycke. Ifrågavarande bestämmelse torde därför icke nu göra någon lagändring nödvändig, desto mindre som utställningsskyddet hos oss visat sig vara av ringa praktisk betydelse. Artikelns sista stycke slutligen har endast en förklarande innebörd. Det giver den inhemska lagstiftningen fria händer i fråga om krävande av bevis angående det utställda föremålets identitet och tiden för dess införande å utställningen. I dessa avseenden uppställer gällande svensk rätt icke några som helst särskilda krav.
60 Bilaga. Pariskonventionen i dess vid Washingtonkonferensen antagna lydelse jämte tillhörande slutprotokoll.
Pariskonventionen i dess vid Haagkonferensen antagna nya lydelse.
A r t i k e l 1. De kontraherande länderna bilda en union till skyddande av den industriella äganderätten. Skyddandet av den industriella [Jfr artikel 2 p. 1.] äganderätten har till föremål patent, nyttighetsmodeller (modéles d'utilité), industriella mönster och modeller, fabriks- eller handelsmärken, firmor samt ursprungsbeteckningar (indications de provenance ou appellations d'origine) ävensom undertryckande av illojal konkurrens. [Slutprotokollet till artikel 1: Industriell äganderätt är att fatta Uttrycket »industriell äganderätt» i vidsträcktaste bemärkelse och avbör förstås i dess vidsträcktaste beser icke blott industri och handel i märkelse; det inbegriper varje proegentlig mening utan även området duktion fallande inom området för för lantbruksindustri (vin, spannmål, lantbruksindustrien (viner, spanntobaksblad, frukt, boskap etc.) och mål, frukter, boskap m. m.) eller för extraktiv industri (mineral, mineralden extraktiva industrien (mineravatten etc). lier, mineralvatten m. m.). Till patent räknas de olika slag Ur slutprotokollet till artikel 2: av industriella patent, som enligt a) Under uttrycket »patent» inbede kontraherande ländernas lagstiftgripas de olika slag av patent, som ningar kunna förekomma, såsom imenligt de kontraherande ländernas portpatent, förbättringspatent, tilllagstiftningar kunna förekomma, såläggspatent, tilläggsbevis (certificats som importpatent, förbättringspatent d'addition) etc. m. fl., och vare sig de avse förfaringssätt eller produkter.] A r t i k e l 2. Undersåtar eller medborgare i vart och ett av de kontraherande länderna skola i samtliga övriga till unionen hörande länder i avseende å patent, nyttighetsmodeller (modéles d'utilité), industriella mönster eller modeller, fabriks- eller handelsmärken, firmor, ursprungsbeteckningar, undertryckande av illojal konkurrens åt-
De, som tillhöra något av de kontraherande länderna, skola i samtliga övriga till unionen hörande länder i fråga om skydd för den industriella äganderätten åtnjuta de förmåner, som de särskilda lagstiftningarna för närvarande tillerkänna eller framdeles komma att tillerkänna landets egna undersåtar, och detta
61 njuta de förmåner, som de särskilda lagstiftningarna för närvarande tillerkänna eller framdeles komma att tillerkänna landets egna undersåtar. De skola följaktligen äga samma skydd som dessa och tillgång till samma rättsmedel mot varje förekommande rättskränkning under förbehåll att uppfylla de villkor och formaliteter, som åligga landets egna undersåtar. Av dem, som tillhöra något unionsland, kan icke fordras, att de skola äga fast boningsort eller etablissement inom det land, där anspråk framställes om skydd. [Ur slutprotokollet till artikel 2: b) Föreskriften i artikel 2, enligt vilken av dem, som tillhora något unionsland, icke må fordras, att de skola äga fast boningsort och etablissement, har en förklarande betydelse och bör följaktligen vara tillämplig på alla rättigheter, vilka uppkommit på grund av konventionen den 20 mars 1883 före nu ifrågavarande akts trädande i kraft.] [Ur slutprotokollet till artikel 2 : c) Föreskrifterna i artikel 2 beröra icke något av de kontraherande ländernas lagstiftning om processordningen vid domstolarna och dessas kompetens eller om boningsort eller förordnande av ombud, då sådant fordras enligt lagarna om patent, nyttighetsmodeller, varumärken e t c ]
utan intrång i de rättigheter, som särskilt tillförsäkras genom denna konvention. De skola följaktligen äga samma skydd som dessa och tillgång till samma rättsmedel mot varje förekommande rättskränkning, under förbehåll att de uppfylla de villkor och formaliteter, som åligga landets egna undersåtar. Av dem, som tillhöra något unionsland, kan dock icke fordras, att de skola äga fast boningsort eller etablissement inom det land, där anspråk framställes om skydd, för att få åtnjuta de rättigheter, som ingå i den industriella äganderätten.
Uttryckligt förbehåll göres för bestämmelserna i varje kontraherande lands lagstiftning om det judiciella och det administrativa förfarandet samt myndigheternas kompetens ävensom om uppgivande av adress eller förordnande av ombud, då sådant fordras enligt lagarna om den industriella äganderätten.
A r t i k e l 3. Likställda med de kontraherande Likställda med dem, som tillhöra ländernas undersåtar eller medborgade kontraherande länderna, äro de, re äro sådana undersåtar eller medvilka tillhöra i unionen ej ingående borgare i de unionen icke tillhörande länder men äro bosatta eller äga länder, vilka äga fast boningsort verkliga och icke pro forma drivna eller äga verkliga och icke pro forindustri- eller handelsetablissement ma drivna industri- eller handelsinom området för något av de till etablissement inom området för något unionen hörande länder. av de till unionen hörande länder. A r t i k e l 4. a) Den, som i ett av de kontraherande länderna i behörig ordning gjort ansökan om erhållande av patent eller om skydd för nyttighetsmodell eller
för industriellt mönster eller modell eller för fabriks- eller handelsmärke, eller hans rättsinnehavare skall, under förbehåll av tredje mans rätt, för ansökan i de övriga länderna äga företrädesrätt under tid, som här nedan bestämmes. b) Till följd härav skall ansökan, som sedermera inom utgången av denna tid göres i annat unionen tillhörande land, icke anses kraftlös på grund av åtgärder, vidtagna under mellantiden, sålunda enkannerligen icke genom annan ansökan, genom uppfinningens offentliggörande eller utövande, genom hållande till salu av exemplar av mönstret eller modellen, genom begagnande a v märket. c) Tiden för ovannämnda företräc) Tiden för ovannämnda företrädesrätt utgör i fråga om patent och desrätt utgör i fråga om patent och nyttighetsmodeller tolv månader samt nyttighetsmodeller tolv månader och i fråga om industriella mönster och i fråga om industriella mönster och modeller ävensom fabriks- eller hanmodeller ävensom fabriks- eller handelsmärken sex månader. delsmärken fyra månader. Dessa frister löpa från tidpunkten för den första ansökningens ingivande i ett unionsland; dagen för ingivandet medräknas ej i fristen. Om fristens sista dag är en laga helgdag i det land, där skydd begäres, förlänges fristen till nästföljande söckendag. d) Den, som vill taga i anspråk företrädesrätt på grund av tidigare ansökning, åligger att lämna uppgift rörande den tid och det land, där denna ansökning blivit gjord. Varje land äger bestämma den tidpunkt, då denna uppgift senast skall lämnas. Sådan uppgift skall angivas de av vederbörande myndighet utgivna publikationer och enkannerligen de utfärdade patenten och därtill hörande beskrivningar. De kontraherande länderna kunna De kontraherande länderna kunna fordra, att den, som gör anmälan fordra, att uppgift, varom ovan om företrädesrätt, ingiver en kopia nämnts, också skall åtföljas av kopia av den tidigare gjorda ansökningen av den tidigare gjorda ansökningen (beskrivning, ritningar etc). Denna (beskrivning, ritningar etc), till rikkopia, till riktigheten bestyrkt av tigheten bestyrkt av den myndighet, den myndighet, som mottagit ansökvilken mottagit ansökningen. Denna ningen, behöver icke vara legaliserad, kopia behöver icke vara legaliserad; och den skall i varje fall kunna indock må kunna föreskrivas, att den givas när som helst inom tre måskall vara åtföljd av bevis om tiden, nader från den senare ansökningens då ansökningen gjordes, utfärdat av ingivande. Det må kunna föreskrivederbörande myndighet, ävensom vas, att den skall vara åtföljd av av översättning. bevis om tiden, då den tidigare ansökningen gjordes, utfärdat av vederbörande myndighet, ävensom av översättning. Andra formaliteter kunna ej vid Andra fordringar än nu sagts den tidpunkt, då själva ansökningen kunna icke ställas på ifrågavarande göres, fordras för anmälan om föreuppgift, såvitt det gäller den tidpunkt trädesrätt. Varje kontraherande land då själva ansökningen göres. Varje
kontraherande land äger bestämma det äventyr, som ett försummat iakttagande av i denna artikel omnämnda formaliteter skall medföra, dock att detta äventyr ej må sträcka sig längre än till förlust av prioritetsrätten. e) Ytterligare handlingar eller bevis må senare kunna infordras. [Slutprotokollet till artikel 4: Då skydd sökts för industriellt mönster eller modell i ett land under åberopande av rätt till prioritet på grund av ansökan om skydd för nyttighetsmodell, skall prioritetstiden räknas såsom i artikel 4 är bestämt för industriella mönster och modeller.]
äger bestämma det äventyr, som ett försummat iakttagande av i denna artikel omnämnda formaliteter skall medföra, dock att detta äventyr ej må sträcka sig längre än till förlust av prioritetsrätten. Senare må annan bevisning kunna fordras. e) Då i ett land skydd sökes för industriellt mönster eller modell under åberopande av rätt till prioritet på grund av ansökan om skydd för nyttighetsmodell, skall prioritetstiden vara den, som är bestämd för industriella mönster och modeller. Vidare är det tillåtet att i ett land söka skydd för nyttighetsmodell med anspråk på prioritet, grundad på en ansökning om patent, och omvänt. f) Om i en patentansökning göres anspråk på flera olika prioritetsrätter, eller om prövningen ger vid handen, att en ansökning är oenhetlig, skall vederbörande myndighet åtminstone tillåta sökanden att uppdela ansökningen under villkor, som den inhemska lagstiftningen må bestämma, med bibehållande såsom inlämningsdag för varje delansökning av den ursprungliga ansökningens inlämningsdag och i förekommande fall av prioriteten.
A r t i k e l 4 bis. Patent, som i de olika kontrahePatent, som i de olika kontraherande länderna begäras av personer, rande länderna begäras av dem, som i fråga om vilka konventionen enligt tillhöra unionen, skola vara oberobestämmelserna i artiklarna 2 och 3 ende av patent, som för samma uppäger tillämpning, skola vara oberofinning erhållits i andra länder, vare ende av patent, som för samma uppsig tillhörande unionen eller icke. finning erhållits i andra länder, vare sig tillhörande unionen eller icke. Denna bestämmelse skall gälla utan inskränkning, enkannerligen så att patent, som sökts under prioritetstiden, äro oberoende såväl i fråga om skälen till ogiltighet och förverkande som beträffande deras normala giltighetstid. Den är tillämplig på patent, som äga bestånd vid tidpunkten för dess ikraftträdande. Detsamma skall, i händelse av nya länders anslutning, gälla för de vid tidpunkten för anslutningen å ömse sidor bestående patent.
64 A r t i k e l 5. Patent förverkas icke därigenom, att patenthavaren till det land, i vilket patent erhållits, inför föremål, som blivit tillverkade i annat unionen tillDock skall varje unionsland äga hörande land. rätt att vidtaga erforderliga lagstiftDock skall patenthavaren icke desto mindre vara förpliktigad att i ningsåtgärder till förebyggande av det land, dit han inför de patentemissbruk vid utnyttjandet av den rade föremålen, utöva sin patentegenom patentet förlänade uteslurade uppfinning i enlighet med tanderätten, exempelvis försummelse nämnda lands lagar, men med den att utöva uppfinningen. inskränkning att patenthavaren icke Dessa åtgärder skola icke kunna skall kunna förverka sitt patent till gå ut på patentets förverkande i följd av underlåten utövning i ett annat fall, än då meddelande av unionsland, förr än tre år förflutit tvångslicenser icke skulle vara tillfrån ansökningens ingivande i detta räckligt för att hindra sådana missland, och endast i det fall att patentbruk. havaren icke förmår visa giltigt skäl I varje fall skall patentet icke till sin underlåtenhet. kunna göras till föremål för sådana åtgärder, förrän minst tre år förflutit från det patentet beviljades, och icke heller om patenthavaren förmår visa giltigt skäl för sin underlåtenhet. Skydd för industriella mönster och modeller skall icke kunna på något sätt förverkas genom införsel av föremål, överensstämmande med de skyddade. För åtnjutande av sådan skyddsrätt må icke fordras, att föremålet är åsätt märke eller uppgift om registreringen. Därest i ett land användande av registrerat märke är obligatoriskt, skall registreringen icke kunna upphävas förrän efter skälig tid och endast om vederbörande icke visar skäl för sin underlåtenhet. A r t i k e l 5 b i s (ny). E n respittid om minst tre månader skall medgivas för betalning av föreskrivna avgifter för upprätthållande av rättigheter, som falla inom det industriella rättsskyddets område, mot erläggande av en tilläggsavgift, om sådan är föreskriven i den inhemska lagstiftningen. Beträffande patent förbinda sig de
65 kontraherande länderna dessutom att antingen utsträcka respittiden till minst sex månader eller också medgiva återupplivning av patent, som förfallit på grund av underlåten avgiftsbetalning; skolande härutinnan gälla de villkor, som den inhemska lagstiftningen föreskriver. A r t i k e l 5 t e r (ny). I intet av de kontraherande länderna skall såsom intrång i patentha vares rättigheter anses: 1) användande ombord å andra unionsländers fartyg av anordningar, som utgöra föremål för hans patent, i fartygsskrovet, maskinerna, tackling, don och andra tillbehör, då dessa fartyg tidvis eller tillfälligtvis inkomma å det ifrågavarande landets sjöterritorium, under förutsättning att användandet sker uteslutande för fartygets behov; 2) användande av anordningar, som utgöra föremål för patentet, i konstruktion eller drift av andra unionsländers luft- eller lantfordon eller tillbehör till sådana fordon, då dessa tidvis eller tillfälligtvis inkomma i vederbörande land. A r t i k e l 6. Varje i hemlandet vederbörligen registrerat fabriks- eller handelsmärke skall kunna registreras samt erhålla skydd utan avseende å dess form (telle quelle) i vart och ett av unionens övriga länder. Dock kan registrering vägras eller förklaras ogiltig för: 1) märken, vilka äro av beskaffenhet att göra intrång i av tredje person förvärvad rätt i det land, där skydd begäres; 2) märken, helt och hållet saknande utmärkande karaktär eller uteslutande sammansatta av tecken eller benämningar, vilka i allmänna handeln kunna tjäna till att angiva varors slag, beskaffenhet, mängd, bestämmelse, värde, ursprungsort eller tidpunkten för deras framställande eller som blivit vanliga i gängse språkbruk eller i lojalt och konstant handelsbruk i det land, där skydd är begärt. Vid bedömandet av ett märkes utmärkande karaktär bör avseende fästas vid alla faktiska omständigheter, enkannerligen vid den tidslängd, under vilken märket varit i bruk; 3) märken, som äro stridande mot god sed eller allmän ordning. [Ur slutprotokollet till artikel 6: E t t märke skall dock icke kunna Ett märke kan icke heller anses anses strida mot allmän ordning 5 — 32299L'.
strida mot allmän ordning av det enda skäl, att det icke är överensstämmande med någon viss bestämmelse uti lagstiftningen rörande märken, för så vitt icke denna bestämmelse just har avseende på allmän ordning.] Som hemland anses det land, där den registreringssökande har sitt förnämsta etablissement. Är detta förnämsta etablissement icke beläget inom något av de till unionen hörande länder, räknas såsom hemland det land, den registreringssökande tillhör.
[Ur slutprotokollet till artikel 6: Bestämmelsen i första stycket av artikel 6 utesluter icke rätt att av sökanden fordra av vederbörande myndighet utfärdat bevis om i hemlandet skedd behörig registrering.]
endast därför, att det icke står i överensstämmelse med något visst stadgande i lagstiftningen om varumärken, såframt ej detta stadgande just har avseende å allmän ordning. Som hemland skall anses det unionsland, där sökanden har ett verkligt och icke pro forma drivet industri- eller handelsetablissement, och, om han icke har något sådant etablissement, det unionsland, där han är bosatt, och, om han icke är bosatt i något unionsland, det land, där han är medborgare, såvida han tillhör ett unionsland. I intet fall skall förnyelse av ett märkes registrering i hemlandet medföra skyldighet att förnya registreringen i de andra unionsländer, där märket är registrerat. Förmånen av prioritet bibehålles för varumärkesansökningar, som gjorts inom den i artikel 4 bestämda fristen, även om registreringen i hemlandet icke sker förrän efter utgången av denna frist. Bestämmelsen i första stycket utesluter icke rätt att av sökanden fordra ett av vederbörande myndighet i hemlandet utfärdat bevis om behörig registrering, men legalisering av detta bevis skall ej kunna krävas.
A r t i k e l 6 b i s (ny). De kontraherande länderna förbinda sig att vägra eller förklara ogiltig, vare sig ex officio, om landets lagstiftning sådant tillåter, eller på yrkande av målsägande, registrering av ett fabriks- eller handelsmärke, som utgör en kopia eller efterbildning, ägnad att framkalla förväxling, av ett märke, som vederbörande myndighet i registreringslandet finner därstädes vara notoriskt känt såsom redan tillkommande någon, som tillhör ett annat av de kontraherande länderna, och använt
67 for varor av samma eller liknande slag. En frist av minst tre år skall medgivas för anhängiggörande av talan om dylik registrerings upphävande. Denna frist räknas från dagen för märkets registrering. För fall, då registreringen erhållits i ond tro, må icke bestämmas någon frist, inom vilken sådan talan skall vara anhängiggjord. A r t i k e l 6 t e r (ny). De kontraherande länderna överenskomma att, när vederbörligt tillstånd icke lämnats, vägra eller förklara ogiltig registrering samt medelst lämpliga åtgärder ingripa mot användande såsom fabriks- eller handelsmärken eller delar därav av de kontraherande ländernas vapen, flaggor och andra statsemblem, av dessa länder antagna officiella kontrolloch garantimärken och -stämplar ävensom allt, som ur heraldisk synpunkt utgör efterbildning därav. Förbudet i fråga om officiella kontroll- och garantimärken och -stämplar ä r endast tillämpligt, om de varumärken, som innehålla sådana, äro avsedda att användas för varor av samma eller liknande slag. För tillämpningen av dessa bestämmelser överenskomma de kontraherande länderna att genom förmedling av internationella byrån i Bern ömsesidigt tillställa varandra en lista, upptagande de statsemblem samt officiella kontroll- och garantimärken och -stämplar, som de för närvarande eller framdeles önska att, helt och hållet eller inom vissa gränser, ställa under skydd enligt denna artikel, ävensom alla senare andringar i denna lista. Vart och ett av de kontraherande länderna skall under lämplig tid hålla de notificerade listorna tillgängliga för allmänheten. Varje kontraherande land kan under tolv månader från notifika-
[Ur slutprotokollet till artikel 6: Begagnandet av offentliga vapen, emblemer eller utmärkelsetecken, vartill vederbörande myndighet icke lämnat tillstånd, eller av officiella kontroll- eller garantibeteckningar eller -stämplar, som fastställts av något bland unionens länder, kan anses strida mot allmän ordning enligt momentet 3 artikel 6. Sådana märken skola dock icke anses strida mot allmän ordning, vilka med vederbörligt tillstånd innehålla avbildningar av offentliga vapen, utmärkelsetecken eller emblemer.]
tionens mottagande genom förmedling av internationella byrån i Bern till vederbörande land överlämna sina eventuella invändningar. I fråga om notoriskt kända statsemblem äga de i första stycket avsedda åtgärderna tillämpning endast å varumärken, som registrerats efter undertecknandet av föreliggande akt. I fråga om statsemblem, som icke äro notoriskt kända, samt officiella märken och stämplar äro dessa bestämmelser icke tillämpliga å andra varumärken än sådana, som registreras mer än två månader efter mottagandet av den i tredje stycket avsedda notifikationen. I händelse av ond tro äga länderna att låta upphäva registrering även av sådana märken, som registrerats före undertecknandet av föreliggande akt och innehålla statsemblem eller officiella märken och stämplar. De medborgare i ett land, som äro berättigade att använda sitt eget lands statsemblem, märken och stämplar, äga begagna dessa, även om de förete likhet med ett annat lands. De kontraherande länderna förbinda sig att förbjuda användande i handeln, utan vederbörligt tillstånd, av andra kontraherande länders statsvapen, då detta användande är ägnat att vilseleda angående varors ursprung. Förestående bestämmelser medföra ej inskränkning i ländernas befogenhet att, med tillämpning av artikel 6 stycket 2 nr 3, vägra eller förklara ogiltig registrering av märken, som utan tillstånd innehålla vapen, flaggor, utmärkelsetecken och andra statsemblem eller av något unionsland antagna officiella märken och stämplar.
69 A r t i k e l 7. Beskaffenheten av det föremål, vara fabriks- eller handelsmärke är avsett att anbringas, må icke i något fall utgöra hinder för registrering av märket. A r t i k e l 7 bis. De kontraherande länderna förbinda sig att tillåta registrering av och förläna skydd åt märken, som tillhöra föreningar (collectivités), vilkas bestående icke strider mot ursprungslandets lagstiftning, även om dessa föreningar icke besitta industriellt eller handelsetablissement. Varje land skall dock" äga bestämma de särskilda villkor, under vilka förening må tillåtas att skydda sina märken.
De kontraherande länderna förbinda sig att tillåta registrering av och förläna skydd åt märken, som tillhöra sammanslutningar, vilkas tillvaro icke strider mot hemlandets lagstiftning, även om dessa sammanslutningar icke besitta något industrieller handelsetablissement. Varje land skall dock äga bestämma de särskilda villkor, under vilka en sammanslutning må tillåtas att skydda sina märken.
A r t i k e l 8. F i r m a (nom commercial) skall, vare sig den ingår i fabriks- eller handelsmärke eller icke, jämväl utan registrering åtnjuta skydd i samtliga till unionen hörande länder.
Firma skall, vare sig den ingår i fabriks- eller handelsmärke eller icke, utan villkor av anmälan eller registrering åtnjuta skydd i samtliga till unionen hörande länder.
A r t i k e l 9. Varor, å vilka olovligen finnes anbragt fabriks- eller handelsmärke eller firma, skola tagas i beslag vid införseln till de unionen tillhörande länder, i vilka ifrågavarande märke eller firma äger rätt till laga skydd. Om lagstiftningen i något land icke [Jfr st. 5.] medgiver beslag vid införseln, skall sådant beslag ersättas med införselförbud. Beslag skall likaledes verkställas i det land, där den olovliga beteckningen anbragts, eller i det land, till vilket varan blivit införd. Beslag skall verkställas på begä Beslag skall ske på begäran vare ran vare sig av allmän åklagare eller sig av allmän åklagare eller av anannan behörig myndighet eller av nan behörig myndighet eller av målsmålsägare, enskild person eller boägande, fysisk eller juridisk person, lag, i enlighet med varje lands ini enlighet med varje lands inre laghemska lagstiftning stiftning. Myndigheterna skola icke vara skyldiga att verkställa beslag å transitogods. [Jfr st. 2.] Om lagstiftningen i något land icke medgiver beslag vid införseln, skall sådant beslag ersättas med införselförbud eller beslag inom landet.
70 Därest lagstiftningen i ett land icke medgiver vare sig beslag vid införseln eller införselförbud eller beslag inom landet, skola sådana åtgärder ersättas med de åtgärder och medel, det ifrågavarande landets lagstiftning i jämförliga fall tillförsäkrar landets egna undersåtar.
Därest lagstiftningen i något land icke medgiver vare sig beslag vid införseln eller införselförbud eller beslag inom landet, skola sådana åtgärder, till dess att detta lands lagstiftning ändrats i enlighet härmed, ersättas med de rättsmedel, som det ifrågavarande landets lagstiftning i jämförliga fall tillförsäkrar landets egna undersåtar.
A r t i k e l 10. Föreskrifterna i föregående artikel Föreskrifterna i föregående artikel äro tillämpliga å varor, på vilka äro tillämpliga å varor, på vilka falskeligen finnes anbragt namnet å falskeligen finnes såsom ursprungsett bestämt ställe såsom ursprungsbeteckning anbragt namnet å en beort, då sådan uppgift utgör tillägg stämd ort eller ett bestämt land, då till en uppdiktad eller i bedräglig denna beteckning utgör tillägg till avsikt lånad firma. en uppdiktad eller i bedräglig avsikt lånad firma. Målsägande är varje producent, Såsom målsägande skall alltid anfabrikant eller handlande, som sysses varje producent, fabrikant eller selsätter sig med produktion eller handlande, vare sig fysisk eller jurifabrikation av eller handel med vadisk person, som sysselsätter sig med ror av ifrågavarande slag och som produktion eller fabrikation av eller idkar rörelse vare sig på det ställe, handel med varor av ifrågavarande som falskeligen angivits såsom urslag och som idkar rörelse å den såsprungsort, eller i den trakt, där som ursprungsort falskeligen angivna detta ställe är beläget. orten eller i den trakt, där denna ort är belägen, eller i det falskeligen angivna landet. A r t i k e l 10 b i s . Samtliga kontraherande länder De kontraherande länderna äro förbinda sig (s'engagent) att tillpliktiga (sont tenus) att tillförsäkra försäkra dem, vilka tillhöra något dem, som tillhöra något unionsland, unionsland, verksamt skydd mot verksamt skydd mot illojal konkurillojal konkurrens. rens. Varje konkurrenshandling, som strider mot god affärssed (usages honnétes en matiére industrielle ou commerciale), utgör en handling av illojal konkurrens. Särskilt skola förbjudas: 1) alla handlingar av beskaffenhet att, genom vilket medel det vara må, framkalla förväxling med en konkurrents varor; 2) oriktiga påståenden i utövning av näringsverksamhet, ägnade att misskreditera en konkurrents varor.
71 A r t i k e l 10 t e r (ny). De kontraherande länderna förbinda sig att tillförsäkra dem, som tillhöra andra unionsländer, lämpliga rättsmedel för verksamt undertryckande av alla i artiklarna 9, 10 och 10 bis avsedda handlingar. De förbinda sig därjämte att vidtaga åtgärder, som tillåta korporationer och föreningar, vilka representera den i saken intresserade industrien eller handeln och vilkas tillvaro icke strider mot lagstiftningen i hemlandet, att föra talan vid domstol eller inför administrativ myndighet om undertryckande av sådana handlingar, som avses i artiklarna 9, 10 och 10 bis, i den mån lagstiftningen i det land, där skydd begäres, medgiver sådant för detta lands korporationer och föreningar. Artikel 11. De kontraherande länderna skola med avseende å varor, som utställas å internationella, officiella eller officiellt erkända utställningar, anordnade inom något bland dem, i överensstämmelse med varje lands inre lagstiftning meddela provisoriskt skydd åt patenterbara uppfinningar, nyttighetsmodeller, industriella mönster eller modeller ävensom åt fabriks- eller handelsmärken. Detta provisoriska skydd skall icke förlänga de i artikel 4 angivna fristerna. Om prioritetsrätt senare åberopas, skall vederbörande myndighet i varje land kunna låta fristen löpa från tidpunkten för varans införande å utställningen. Varje land skall till bevis om det utställda föremålets identitet och tidpunkten för dess införande å utställningen kunna fordra de intyg, som det finner erforderliga. A r t i k e l 12. Vart och ett av de kontraherande länderna förbinder sig att anordna ett särskilt förvaltningsorgan för ärenden rörande den industriella äganderätten ävensom ett centralställe med ändamål att hålla patentbeskrivningar, nyttighetsmodeller, industriella mönster eller modeller och fabriks- eller handelsmarken tillgängliga för allmänheten. Detta förvaltningsorgan skall puDetta förvaltningsorgan skall publicera, såvitt möjligt, en officiell blicera en officiell periodisk tidskrift, periodisk tidskrift.
72 A r t i k e l 13. Den i Bern under namn av interDen under namnet »Internationationella byrån till skyddande av nella byrån till skyddande av den den industriella äganderätten inindustriella äganderätten» i Bern rättade internationella anstalten är inrättade internationella anstalten ställd under det Schweiziska edsförä r ställd under det höga skyddet av bundets regerings höga skydd, vilken Schweiziska edsförbundets regering, reglerar dess organisation och övervilken reglerar dess organisation och vakar dess verksamhet. övervakar dess verksamhet. [Jfr st. 5.] Det franska språket är den internationella byråns officiella språk. Det åligger den internationella Den internationella byrån samlar byrån att samla alla slag av uppalla slags upplysningar angående lysningar angående skyddande av skyddet för den industriella ägandeden industriella äganderätten samt rätten samt sammanfattar och offentatt sammanfatta dessa till en allliggör dessa. Den företager allmänmän statistisk redogörelse, vilken nyttiga undersökningar av intresse utdelas till samtliga vederbörande för unionen samt utgiver med stöd myndigheter. Byrån skall företaga av de handlingar, som av de olika allmännyttiga undersökningar av myndighetena ställas till dess förintresse för unionen samt med stöd fogande, en tidskrift på franska språav de handlingar, som av de särket rörande de frågor, som angå uniskilda vederbörande myndigheterna onens föremål. ställas till dess förfogande, på franska språket utgiva en tidskrift rörande de frågor, som angå unionens föremål. Denna tidskrifts häften ävensom Denna tidskrifts häften ävensom alla andra handlingar, som utgivas alla handlingar, som utgivas av den av den internationella byrån, skola internationella byrån, utdelas till utdelas till vederbörande myndigvederbörande myndigheter i unionsheter i de unionen tillhörande länländerna i förhållande till antalet der i förhållande till här nedan omnedan omförmälda bidragsenheter. förmälda bidragsenheter. Begäras Begäras ytterligare exemplar och ytterligare exemplar och handlingar handlingar vare sig av nämnda mynvare sig av nämnda myndigheter digheter eller av bolag eller eneller av bolag eller enskilda persoskilda personer, skola de betalas ner, skola de särskilt betalas. särskilt. Den internationella byrån skall Den internationella byrån har att städse gå medlemmarna i unionen städse gå unionsländerna till hända till hända med införskaffande av med införskaffande av sådana särsådana särskilda upplysningar beskilda upplysningar beträffande fråträffande den internationella begor om det internationella handhahandlingen av frågor rörande den vandet av den industriella ägandeindustriella äganderätten, vilka för rätten, varav de kunna hava behov. dem kunna vara av nöden. Den Den internationella byråns direktör skall årligen om sin verksamhet avgiver årligen över sin verksamhet avgiva redogörelse, vilken skall delen redogörelse, vilken skall delgivas givas alla unionens medlemmar. samtliga unionsländer. Det franska språket skall vara [Jfr st. 2.] byråns officiella språk.
73 Omkostnaderna för den internationella byrån bestridas gemensamt av de kontraherande länderna. De må icke i någon händelse överskrida en summa av årligen sextiotusen francs.
Omkostnaderna för den internationella byrån bestridas gemensamt av de kontraherande länderna. Tills vidare må de icke överskrida en summa av etthundratjugutusen schweiziska francs årligen. Denna summa kan i händelse av behov höjas genom enhälligt beslut vid sådan konferens, som avses i artikel 14. För bestämmande av varje lands bidrag till denna totala kostnadssumma indelas de kontraherande länderna ävensom de länder, som senare tillträda unionen, i sex klasser, av vilka var och en skall lämna bidrag i förhållande till ett visst antal enheter, nämligen:
För bestämmande av beloppet av varje lands bidrag till denna summa skola de kontraherande länderna ävensom de länder, som sedermera kunna komma att tillträda unionen, indelas i sex klasser, av vilka var och en skall lämna bidrag i förhållande till ett visst antal enheter, nämligen: l:a klassen efter 25 enheter, 2:a » » 20 3:e » » 15 4:e » » 10 5:e » » 5 6:e » » 3 Dessa koefficienter skola multipliDessa koefficienter multipliceras ceras med antalet länder i varje med antalet länder i varje klass. klass. Summan av sålunda erhållna Summan av de sålunda erhållna produkter angiver antalet enheter, å produkterna angiver antalet enheter, vilka hela kostnaden fördelas. Kvovarmed hela kostnaden skall delas. ten angiver storleken av det på varje Kvoten angiver storleken av det på enhet belöpande bidrag. varje enhet belöpande bidrag. Vart och ett av de kontraherande länderna skall vid sitt inträde i unionen tillkännagiva, till vilken klass det önskar bliva räknat. Det Schweiziska edsförbundets re Schweiziska edsförbundets regegering skall öva tillsyn över den ring övar tillsyn över den interinternationella byråns utgifter, lämnationella byråns utgifter, lämnar na nödiga förskott och granska den nödiga förskott och fastställer de årliga räkenskapen, vilken skall delårliga räkenskaperna, vilka skola givas övriga vederbörande myndigdelgivas samtliga övriga vederböranheter. de myndigheter. A r t i k e l 14. Denna konvention skall underDenna konvention skall underkastas periodiskt återkommande rekastas periodiskt återkommande revisioner i syfte att i densamma invisioner i syfte att däri införa förföra sådana förbättringar, som kunna bättringar av beskaffenhet att fullbidraga till fullkomnande av uniokomna unionens system. nens inrättning. För sådant ändamål skola tid efter För sådant ändamål skola succesannan i något av de kontraherande sivt hållas konferenser i något av länderna hållas konferenser mellan de kontraherande länderna mellan delegerade för bemälda länder. delegerade för dessa länder.
74 Det åligger vederbörande myndighet i det land, där nästa konferens skall hållas, att med biträde av den internationella byrån förbereda konferensens arbeten. Direktören för den internationella byrån skall å konferenserna n ä r v a r a vid sammankomsterna samt äger taga del i förhandlingarna men icke i besluten. A r t i k e l 15. De kontraherande länderna förbehålla sig rätt att sinsemellan träffa särskilda överenskommelser angående skydd för den industriella äganderätten; dock må sådana överenskommelser icke stå i strid med föreskrifterna i denna konvention. A r t i k e l 16. De länder, vilka icke deltagit i denna konvention, äga att på begäran tillträda densamma. Sådant tillträde skall på diplomatisk väg tillkännagivas för Schweiziska edsförbundets regering och av denna för samtliga övriga regeringar. Tillträde medför utan vidare åtgärd godkännande av alla bestämmelser och rättighet att komma i åtnjutande av alla förmåner, som finnas stadgade i denna konvention, samt erhåller gällande kraft en månad efter det schweiziska regeringen avsänt meddelande därom till unionens övriga länder, såvida icke ett senare datum angivits av det tillträdande landet. A r t i k e l 16 bis. De kontraherande länderna äga rätt att för sina kolonier, besittningar, underlydande och skyddsområden eller för vissa av dem när som helst biträda denna konvention.
De kontraherande länderna äga rätt att när som helst biträda denna konvention för sina kolonier, besittningar, underlydande och skyddsområden eller för områden, som de förvalta på grund av mandat av Nationernas förbund, eller för vissa av dem. De kunna för detta ändamål anDe kunna för detta ändamål antingen förklara, att samtliga deras tingen avgiva en allmän förklaring, kolonier, besittningar, underlydande varigenom alla deras kolonier, beoch skyddsområden inbegripas i detta sittningar, underlydande och skyddsbiträdande av konventionen, eller områden samt övriga i första stycket uttryckligen angiva dem, som äro avsedda områden inbegripas i bidäri inbegripna, eller inskränka sig trädandet, eller uttryckligen nämna till att tillkännagiva, vilka äro därdem, som äro däri inbegripna, eller ifrån uteslutna. inskränka sig till att angiva dem, som äro därifrån uteslutna. Denna förklaring skall skriftligen tillkännagivas för Schweiziska edsförbundets regering och genom denna för samtliga övriga regeringar. ^ De kontraherande länderna kunna De kontraherande länderna kunna på ^ samma sätt för sina kolonier, på samma sätt uppsäga konventionen besittningar, underlydande eller för sina kolonier, besittningar, underskyddsområden eller för vissa av lydande och skyddsområden eller för dem uppsäga konventionen. övriga i första stycket avsedda områden eller för vissa av dem.
?;,
A r t i k e l 17. Genomförandet av de i denna konvention innehållna ömsesidiga förbindelser är, i den mån det kan vara nödigt, beroende därav, att sådana formaliteter och regler blivit behörigen iakttagna, vilkas användning de kontraherande länderna i och för dylikt genomförande må vara grundlagsenligt förpliktade att påkalla; vilket de härmed förbinda sig att göra så snart som möjligt. A r t i k e l 17 bis. Denna konvention skall förbliva i kraft under obestämd tid till ett år förflutit efter den dag, då uppsägelse därav skett. Uppsägelse sker hos Schweiziska edsförbundets regering och gäller endast i avseende å det land, som verkställt densamma. För övriga kontraherande länder förbliver konventionen i kraft.
Denna konvention skall förbliva i kraft under obestämd tid, till dess ett år förflutit från den dag, då uppsägning därav skett. Uppsägning skall ske hos Schweiziska edsförbundets regering. Den gäller endast i avseende å det land, som verkställt densamma. För övriga kontraherande länder förbliver konventionen i kraft.
A r t i k e l 18. Denna akt skall ratificeras och ratifikationerna skola deponeras i Washington senast den 1 april 1913. Den skall träda i kraft mellan de länder, som ratificerat densamma, en månad efter utgången av nämnda tid.
Denna akt med dess slutprotokoll skall beträffande de länder, som hava ratificerat densamma, träda i stället för konventionen i Paris den 20 mars 1883 med därtill hörande slutprotokoll, protokollet i Madrid den 15 april 1891 angående bidrag till upprätthållande av internationella byrån och tilläggsakten i Bryssel den 14 december 1900. Förenämnda akter skola emellertid fort-
Denna akt skall ratificeras och ratifikationerna skola deponeras i Haag senast den 1 maj 1928. Den skall träda i kraft mellan de länder, som ratificerat densamma, en månad efter nämnda dag. Likväl skall, om akten därförut blivit ratificerad av minst sex länder, densamma träda i kraft mellan dessa länder en månad efter det de genom Schweiziska edsförbundets regering erhållit notifikation om den sjätte ratifikationens deponerande och för de länder, som sedermera ratificera, en månad efter notifikationen om var och en av dessa ratifikationer. Denna akt skall, vad angår förhållandet mellan de länder, som hava ratificerat densamma, träda i stället för konventionen i Paris av år 1883, reviderad i Washington den 2 juni 1911, jämte slutprotokoll, vilka sistnämnda akter fortfarande skola gälla beträffande de länder, som icke hava ratificerat föreliggande akt.
76 farande gälla beträffande de länder, som icke hava ratificerat föreliggande akt. A r t i k e l 19. Denna konvention skall undertecknas i ett enda exemplar, vilket skall deponeras i Nordamerikas förenta staters regerings arkiv. Bestyrkt kopia skall genom samma regerings försorg tillställas envar av unionsländernas regeringar.
Denna akt skall undertecknas i ett enda exemplar, vilket skall deponeras i nederländska regeringens arkiv. E n bestyrkt avskrift skall av nämnda regering tillställas envar av de kontraherande ländernas regeringar.
Anmärkningar. Washingtontexten har återgivits i enlighet med den officiella svenska översättningen. I den mån Haagtexten i det franska originalet icke avviker från Washingtontexten har den officiella översättningen av sistnämnda text i allmänhet följts även vid återgivandet av Haagtexten.
S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1932 Systematisk
förteckning
(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)
Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Betänkande rörande erkännande och verkställighet av Uppskattning av Sveriges skogstillgångar, verkställd åren 1923-1929. [26] utländsk civildom. [2] _, _ Lagberedningens förslag till revision av arydabalken. 4? Förslag till lag om boutredning och arvskifte ni. ni. Industri. Promemoria ang. lagstiftning om vissa straffprocessuella tvångsmedel. [29] Cement- och betongbestämmelser (fjärde upplagan) jämte tilläggsbestämmelser (tredje upplagan). [24] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. 1930 års pensionssakkunniga. Betänkande med förslag, till reglemente ang. tjänstepension för tjänsteman, Handel och sjöfart. tillhörande den civila statsförvaltningen, ni. m_ 119 1930 års pensionssakkunniga. Betänkande med forslag De ekonomiska verkningarna för sjöfarten av 1928 års till reglemente ang. tjänstepension för arbetare i stalotsförfattningssakkunnigas förslag till lotsavgifter. [15] tens tjänst m. ni. [22] . Statens organisationsnämnd. Betankande med plan tor statens byggnadsverksamhet under närmast kommande tioårsperiod. [25] . Koin in ii ii i k at ions väsen. Betänkande ang. reformering av vikanatssystemet vid häradsrätterna. [27] Betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mellan Lantmätarelönesakkunmgas utredning och forslag heenskilda järnvågar i Skåne m. m. [5] träffande iantmäterikontorens organisation. [28] Utredning rörande motorfordonsbestandet i Sverige. [18] Betänkande med förslag till lag om allmänna vägar Kommunalförvaltning. och lag om vägdistrikt m. m. [21] Normalförslag till byggnadsordningar m. ra, 1. Byggnadsordning för stad, köping och större municipalsamhälle. [6] 2. Byggnadsordning för mindre niuniciBank-, kredit- och penningväsen. palsamhälle.[7] 3. Byggnadsordningar och utomplansbestämmelser för landsbygden. [8] 4. Bilagor till nor- 1932 års banksakkunniga. Betänkande med förslag till malbyggnadsordningar för städer och för landsbyg- lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 den [91 (nr 74) om bankrörelse m. in. [30] Normalförslag till provisoriska byggnadsföreskrifter. [11] Försäkringsväsen. Statens och kommunernas finansväsen. Skatteutjämningsberedningen 1. Statistisk utredning Dödlighetsantaganden för livränteförsäkring. [4] ang. det kommunala skattetrycket. [13] Pollti. Betänkande med förslag till förordning ang. handel med farmacevtiska specialiteter. [20]
Kyrkoväsen. Undervisningsväsen, Andlig odling i övrigt. Utredning och förslag rörande ändrade grunder för Socialpolitik. biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande frågor. (17] Läroverkssakkunniga. Betänkande med förslag till unHälso- och sjukvård. dervisningsplaner för rikets allmänna läroverk och Utredning och [örslag ang. de civila tjänsteläkarnas de kommunala mellanskolorna m. in. [31] ställning i städer och stadsliknande samhällen. [23] Allmänt näringsväsen. Betänkande med förslag till lag om vissa ändringar i förordningen ang. patent m. m. [32] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Sociala jordutredningens betänkande med förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen. [1] Jordbruksutredningens betänkanden. 6. Promemoria rörande inkomstutvecklingen inom Sveriges jordbruk i jämförelse med i andra näringsgrenar och dess sammanhang med lönepolitiken. [10] 7. Betänkande ang. åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvarigheter. [12] 8. Arbetarfrågan inom det svenska jordbruket. [14]
Försvarsväsen. Luftförsvarsutredningens betänkande. Utredning beträffande hemortens och civilbefolkningens skyddande vid luftanfall mot Sverige. [3]
Utrikes ärenden. Internationell ritt.
Isaac Marcus Boktr.-A.-B., Stockholm 1932