Frågor till det industriella samhället slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

Frågor

till det industriella

samhället

SMU

1999:18

Slutbetänkande

av Utredningen om en statlig satsning

på det industrihistoriska kulturarvet

Wmin

Statens offentligautredningar

WW 1999:18 w Kulturdepartementet

till det

Frågor

samhället

industriella

slutbetänkande statlig satsning

av Årgdningen om en

på det industrihistoriska kulturarvet Stockholm 1999

SOU och Dssomingår i 1999års nummerseriekan köpasfrån Fakta Info Direkt. För remissutsändningarav SOU ochDssomingår i 1999 års nummerseriesvarar Fakta Info Direkt på uppdragav Regeringskanslietsförvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fakta Info Direkt, Kundservice

Box 6430, 113 82 Stockholm

Tel: 08-587 671 00, Fax: 08-587 671 71

E-post0rder@faktainfo.se

Svarapå remiss.Hur och varför. Statsrådsberedningen,1993.

En liten broschyrsomunderlättararbetetfor densomskall svarapå remiss. - Broschyrenkan beställashos:

Information Rosenbad

Regeringskansliet

10333 Stockholm

Fax: 08-40542 95

Telefon: 08-405 47 29

Tryckt av REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL ISBN 91-7610-923-2 Stockholm 1999 ISSN 0375-250X

Till Statsrådetoch chefenför Kulturdepartementet

Regeringenbeslöt den20 maj 1998att bemyndigachefen för Kulturdepartementetatt tillkalla en särskild utredaremeduppdragatt utreda och lämnaförslag formernaoch den närmareinriktningen avregeringens

om satsningpå det industrihistoriska kulturarvet dir. 1998:43. Chefen för Kulturdepartementetutsåg 1998-06-24 professorErik Hofrén till särskild utredare och 1998-08-31 ñl. dr Lars-Eric Jönssontill sekreterare.

Utredningen har slutfört sitt arbetesomhärmed överlärrmas.

Norrköping den31 december1998

Erik Hofrén

Lars-Eric Jönsson

1. Inledning

År 1941publiceradesen liten skrift medtiteln Det svenskakulturarvet. Författare var Jalmar Furuskog 1887-1951, välkänd skolledare och folkbildare. Vad hadedet svenskakulturarvet att sägavanligt svenskt arbetsfolk löd hans fråga. Furuskog beslöt sig för att inte skänkade nationella monumentennågonstörreuppmärksamhet. Istället tog han läsaren med till en plats där han tyckte sig möta vär egentid och vårt egetfolk Vi

. ska välja, skrev han, en ort sombrukar ansessomdet mestbanalaoch vardagligaav allt, nämligen ett vanligt svensktstationssamhällenågonstansi Sverige. Vad fanns häratt se,vad var det den vanliga turisten aldrig gav sig tid att titta på

En järnvägsstation, några butiker, ett husmedpost och telefon, ett par verkstäder, några vanliga boningshus,enkyrka medprästgård, ett skolhus medettpar lärarbostäder, ett kommunalhus,ett missionshus,ett ordenshus, ettfolkets hus, och i utkantenav samhället några bondgårdar, det är ungefär allt. Men det räckerför oss. Furuskog 1941:4

Vad Furuskog identifierade i stationssamhälletvar flera av de viktigaste inslagen i det industrialiserade, moderna samhället. Järnvägenbildade själva utgångspunktenför samhället. En station byggdes, några tjänstemannabostäderladesnära utmed rälsen. l de större tätorterna regleradesbebyggelsenmed enstadsplan. deI mindre ñck järnvägen och befintliga ägostrukturer bilda basenför derasfysiska form.

I Furuskogs samhällefannsocksåen äldre kyrka medprästgård. Tätorten hade inte, sompå endel andra ställen, byggts upp på fullständigt jungfrulig mark. Här fannsengammal hävd i form av en mindre kyrkby. Kanske hade den splittrats i sambandmed 1800-taletsskiften. Kanske hadebara prästgårdenoch kyrkan blivit kvar somresternaaven gammal och övergiven samhällelig organisationsform. I utkantenav samhälletgav sig det agrara landskapettill känna. Ett par bondgårdarvar synliga som en påminnelseom tätortensnäraanknytning till landsbygden.Folkrörelserna representerades medmissionshus,ordenshusoch folkets hus. Måhändastrax intill kyrkan låg skolhusetmed lärarnas tjänstebostäder.Ett lkommunalhusantyderatt samhällettrots allt inte var sålitet.

Även flertalet invånare i kommunen fortfarande möjligen bodde

om landsbygdenvar Furuskogs stationssamhällemedall säkerhetstort nogför mer än några butiker, bostadshusoch ett pairverkstäder. Litet längre i texten tar hanossockså med till hembygdsgården, trygg och vänlig somett rödmålat träslott" och ålderdomshemmet.På vägendit hinner han funderaen aning över det immateriella kulturarvet. Hamtittar in hosen studiecirkel som passandenog har svensknaturlyrik på kvälhsprogranunet.Han hinner hylla

det modernaSverigesdynamik, dessindustriella framsteg, strävsamhetenhos dessbefolkning och den frivilliga kollektivismen vars mål är människan som enfri, skapandepersonlighet

.

För Jalmar Furuskogvar det industriella samhälleti högstagrad levande. Sverigevar fortfarande inne i engenomgripandeomställningsprocess. Befolkningen skulle om några årnåupp till 7 miljoner, en fördubbling sedan 1850.Inflyttningen till städernaoch tätorterna var intensiv. De urbaniserade svenskarnabörjade bli trångboddamed,ur ett europeiskt perspektiv, låg bostadsstandard.Jordbruket var inbegripet i enomställning somkrävdeallt mindre arbetskraft. På 1930-taletsysselsatteindustri och hantverkför första gångenfler människoränjordbruket. Trots att antalet sysselsattainom industrin ökade skulle efterkrigstidens varuproduktion öka ytterligare, främst tack varemekanisering och ny teknik. Sverige stod inför de gyllene åren, en period somvi brukar kalla folkhemmet eller välfardssverige, präglatav snabbtillväxt och ökat välstånd, inte baraför de socialaelitskikten utan också för gemeneman. Det industriella lovade något gott. Tillsammans med denenskilda människansidoghet ochpåhittighet tycktes det industriella vara nyckeln till ökat välstånd,till utveckling och framsteg.

Samtidigt somFuruskogs skrift publiceradespågick ett krig utei Europa. Det industriella mekanisering, Standardiseringoch rationell organisation

- kunde användasockså i andra syften, för massdestruktionoch död. Om ytterligare något år skulle ett folkmord ägarum somtog denindustriella potentialenfullständigt i anspråk. Kanske innebarerfarenheternaav andra världskriget och Förintelsen början till en mer kritisk syn pä industrialismens samhälle. Tron påatt ny teknik och rationella lösningar automatiskt skaleda till ett bättre samhällekan inte sägaslängre vara giltig. Historiska studierav Sverigeshistoria under 18- och 1900-talenhar under senareår givit flera exempelpåatt framstegenoch utvecklingen, inte minst under folkhemmets epok, hadeett pris sombetaladesi form av så skilda företeelsersom miljöförstöring och sociala gruppersmarginalisering.

Industrialismens samhälleär mångtydigt. Man måsteförhålla sig till det, vare sig manbetraktar det somtillhörande det förflutna eller somnågot vi fortfarande lever Industrialismenssamhälle är problematiskt. Det måste bearbetas,vändasoch vridas på. Och varje blick ger nya bilder. Varje gång vi försöker förstå osspå detta samhälleoch desshistoria genom en undersökningeller enutställning får vi ny kunskap. Det beror inte att det förflutna förändras. Utan på att vi varje gångsomvi riktar blickarna mot det ställer nya frågor och skiftar utsiktspunkt. Såär varje försök att förstå det förflutna resultatetavett perspektiv och, givetvis, en nyfikenhet. Men nyfikenhetenär varken objektiv eller förutsättningslös. Den kräver en människa,ett subjekt, den kräver enposition och en vilja att veta.

I nutiden sågJahnar Furuskog kulturarvet. Det var något levande, något sompågick, men också någotmed anknytning bakåt, ett arv somhan såg bearbetasoch föras vidare. Också settmed våra ögon är dettaarv, det industrihistoriska, någotlevande, något somvi har omkring ossi vardagen. Inte heller för ossär detta kulturarv endastförlagt till de institutioner somär särskilt avseddaatt bearbetadet kulturrniljövård, museer,arkiv, bibliotek.

-

Likväl benämnsdettakulturarv det industrihistoriska. Även det

om industriella fortfarande kan sägasvaralevanderiktar det historiska blickarna bakåt. Nu, strax före millennieskiñet, servi tillbaka på detta samhälle. Vilka är våra erfarenheterav det industriella samhället Hur kan vi förhålla osstill det På vilket sätt är vi delar avdetta samhälleoch detta samhälle delar av oss Sådanafrågor är inte alltid avseddaatt entydiga svar. Men genomatt ställa frågor kan vi rikta uppmärksamhetenåt bestämda håll. Vi har settsomvår uppgift att på så vis uppmärksammaoch diskutera någraav industrisamhälletsmestangelägnaaspekter.

I dennauppgift ligger emellertid inte att slutgiltigt definiera vad detta samhälleär eller har varit, vilket i sig vore en omöjlighet. Snarareärdet så att närheten inbjuder till försök sprungnaur en strävanatt förstå det industriella samhället,liksom att sökasevilken roll kulturarvsperspektivet, dessinstitutioner ochutorninstitutionella aktörer, har i dennaprocess.

Det industriella samhälletskulturarv tillhör vardagen. Denna tillhörighet i vardagenär central för att det industriella kulturarvet skauppfattassom väsentligt och värt att värna. Häri ligger den storautmaningen med att ta sig an det industriella samhälletskulturarv.

2. Direktiven

l kommittédirektiven tecknasenbild av detsvenskasamhälletsåsomett samhällestatt i drastisk förändring, på väg in i en ny fas bl.a. kallad kunskapssamhälleteller informationssamhället.Likväl framstår det industrihistoriska arvet som enbetydandedel av vår identitet lokalt,

regionalt och nationellt.

l direktiven sägsatt det industriella arvetär särskilt lämpat för en samlad behandlingav kulturarvssektorn. Flera institutioner berörsav den statliga satsningen.Kulturarvssektorn är huvudsakligenorganiserad utifrån de typer avföreteelsersombevaras. I kulturpropositionen 1996/97:3 anges beträffande inriktningen på framtida insatserför kulturarvet 14. l att detta handlarom att möjliggöra perspektiv på historien somkan ge nya kunskaper och insikter om människanoch hennesmiljö. För att göradetta och för att utnyttja resursernapå bästa sätt krävs samarbetemellan institutionerna. I utredningensarbete ska sambandenlyftas fram mellan den byggdamiljön, traditioner, levnadsskick, historiskt dokumenteradehändelseroch vittnesmål, föremål och produktionsprocesser.Samarbeteöver institutionsgrånserna torde alltsåpå sikt vara befruktande såväl för satsningeni sig somför kulturarvssektorn i allmänhet.

Utredningen ska vidare lämna förslag till hur regeringens satsningpå det industrihistoriska kulturarvet under åren 1999-2001bör utformas. Till utgångspunkternahör att:

Satsningenskall inriktas pá tiden från industrialismens genombrott i Sverige. En bred samhällsdiskussionom industrialismens och morgondagenssamhälle skall eftersträvas. Statensinsatser skall syfta till att främja medborgarförankringen och uppslutningen kring det industrihistoriska arvet samt att bevara och ta tillvara och utveckla viktiga kulturhistoriska värden.

Dessutommarkerasatt särskild hänsyn skatastill vadsom i direktiven benämnskulturarvets demokratiskafunktioner. I direktiven ingår att föreslå lämplig Organisationsforminom vilken satsningenbör genomföras. Utredningen har i skrivelse till Kulturdepartementet 980924 föreslagit tillsättandet av ensärskild Delegation för det industriella samhällets kulturarv med uppgift att konkret handhasatsningen. Med hänsyn till den begränsadetid somutredningen arbetathar vi inför den kommandesatsningensettdet som angelägetatt söka formulera övergripande tankar och idéer somkan stimulera till diskussion,en diskussionsominte utestängernågonutan tvärtom öppnar för alla dem somär engageradei det industriella samhälletskulturarv..

Betoningenpá metodutveckling anservi i hög gradvara central för att statenssärskildasatsningpå det industrihistoriska kulturarvet åren 1999- 2001 skall kunna mer långsiktiga effekter. Regeringenhar i sin budgetprop. 1998/99:l anvisat sammanlagtca 24,5 miljoner kronor för satsningenfördelade med 6,2 miljoner kronor för år 1999, 12,2 miljoner kronor för år 2000 samt6,1 miljoner kronor för år 2001.

3. Tolkning av begrepp

Många begrepp och formuleringari direktiven står öppnaför tolkningar. Här behandlasnågrasomär centrala fö: utredningens genomförande,dvs. industrialismens samhälleoch dess avgränsning, begreppetkulturarv samtkulturarvets demokratiska funktioner.

Industrialismenssamhälle I direktiven förekommer olika begreppsomrefererar till detempiriska fält utredningen ska arbetamed. Det itdustrihistoriska kulturarvet, industrialismens samhälleoch industrisamhälletär tre sådanabegrepp. Tillsammans med målsättningenat. till ståndenbred samhällsdiskussion om industrialismens ochmorgondagenssamhälle har vi valt att tolka direktiven såatt de avserett vidareperspektiv änvad somi allmänhetmenas med begreppetindustrihistoria. Industrialismenssamhälleär ett sådant begreppsomriktar uppmärksamheteninte endast industrins historia utan också på det samhällei stort somdennahistoria kan relaterastill.

De redannämndastationssanlhällenakan tas som exempelpå sådana miljöer sominnefattasav dennadefinition av industrialismenssamhälle. Genom att rikta blickarna mot sammanhållnamiljöer vill vi, dels anslutaoss till den sedanlänge hävdadesträvaninom kulturmiljövården att fokusera miljöer snarareän enstakamonument,dels försöka åskådliggörade samband mellan alla de olika funktioner somtillsammans skapadeförutsättningarna och uttrycken för det industriella samhället.

Industrialismens genombrott Direktiven angeratt satsningenfrämst skainriktas på tiden från industrialismens genombrott. Dennatidpunkt låter sig inte fixeras till något närmareårtal eller decennium. En tvärvetenskaplig diskussion skulle förmodligen utmynna i oenighetom vilket århundradegenombrottet bör förläggas till. Tidpunkten skiftar med andra ord beroendepå vem som definierar den och vilka empiriskaoch teoretiska referenspunktersom används.

Vi har valt att förlägga industrialismensgenombrott till 1800-talet, väl medvetnaom att företeelsersomt.ex. 16- och 1700-talensbmksmiljöer eller l700-talets vetenskapligaoch tekniska landvinningar därmed på ett olyckligt sätt hamnarbortom avgränsningen.

Industrialismenssamhällevill vi kalla det samhällesompräglasav det industriella produktionssättet. Det finns här anledningatt ansluta sig till ekonomhistorikern Lars Magnussonsuppfattning att det är ganska okomplicerat att i Sverige talaom ett industriellt genombrott från mitten av 1800-taletoch fram till första världskriget. Vi kanhär utantvekan fastställa bådeen ökad genomsnittligtillväxttakt, en betydandeökning av

industrisektornsandel av ekonomin och viktiga organisatoriskaförändringar inom denindustriella sektornf Magnusson 1996:301 1800-taletsmitt är en lämplig utgångspunktockså för andra empiriska fält. Genomgripandesociala omvälvningar kunde skönjas. Nya sociala kategorier formerades. Den enskildeslevnads-ocharbetsvillkor förändrades. En ny synpå människan utvecklades.Den modernavetenskapen,inte minst desstillämpning inom industrin, fick ett genombrott under l800-talet. Likaså jordbrukets omställning från naturahushållningoch bygemenskaptill individuella enheter för avsaluproduktion. Järnvägarnasmen också ångfartygensbetydelseför kommunikationerna kan knappastunderskattas, heller legala reformer som passlagarnasavskaffande 1860och Näringsfrihetsförordningen 1864eller parlamentariskareformer somståndsriksdagensavskaffandeoch tvåkammarriksdagensinförande 1866. Till andra hälften av 1800-talethör ocksånya stads-och tätortsbildningar av enomfattning och storlek som tidigare inte varit känd. Det moderna,industrialiseradeurbana samhället såsomvi känner det idag i form av stenstädereller mindre stationsorterär intimt sammankopplademed 1800-taletsindustrialisering.

Dock bör dennaavgränsningtill 1800-taleti allmänhet, och dessmitt i synnerhet,inte betraktassomenabsolutgränsutan snararesom ensträvan att koncentrerablicken till en hanterlig period. Syftet medavgränsningenär inte att utesluta relevanta företeelser endastp.g.a. av att de faller utanför tidsramen. I de fall ett längreperspektiv bakåtär befogat bör manutsträcka den tidsliga avgränsningen.

Industrialismens död Direktiven antyderen ambivalens inför om industrialismenär ett giltigt begrepp. Å sidankonstaterasatt industrisamhället håller på att gå in i

ena nu

fas bl.a. kallad kunskapssamhälleteller informationssamhället. Å andra en ny sidansägsindustrisarnhälletvara en betydandedel av vår identitet lokal,

regionalt och nationellt. Liksom att entydigt säganär industrialismen fick sitt genombrott i Sverigeär det svårt, och inte heller nödvändigt, att säganågot om när industrialismeneventuellt skulle vara ett avslutat kapitel.

Att blickarna riktas bakåtmot det industriella samhälletskulturarv vilket

dennautredning är del i väcker frågor om huruvida detta samhälleskulle

innebäraen avslutadepok. Och även om mångaforskare, kritiker och debattörer har lett fram historieskrivningen till dagensSverige kan man likväl sägaatt de senastedecenniernasforskning har behandlatdet industriella eller modernasamhälletsom en, om inte avslutad så åtminstoneen epok varsklara distinktion inte längre är skönjbar. Om det industriella skulle vara avslutat eller beror inte bara på vilket perspektiv somanläggsutanockså på vad somundersöks.

Det är vår uppfattning att begreppenindustrialism och industrisamhället fortfarande är användbarabegrepp för att fånga dagenssvenskasamhälle.

Dock förändras detta samhälleständigt. I vissaavseendenär det relevantatt tala om t.ex. ett informationssamhällepräglat av nya,snabba informationsteknologier och en ständigtväxandemassmedialiserad informationsmängd. Även vårt samhällefortfarande till stor del präglas

om av industrialism finns det med andra 0rd fog för att ocksåanvändabegrepp sominformationssamhället såsomkarakteristik.

För utredningensdel innebärdettaatt historien inte gesnågon avgränsning framåt i tiden. Nutid och förfluten tid hängertvärtom ihop i ett oupplösligt flöde. Den historiska kunskapensrelevans för belysningenav nutida problem och processerunderstryks, dels för att visa att historia alltid innebär en berättelsesomhar sinautgångspunkteri historikerns samtid, dels för att nutiden alltid har sina förutsättningar i det förflutna.

Kulturarvet För utredningen är begreppetkulturarv avcentral betydelse.I kulturpropositionen prop. 1996/97:3 sägsatt kulturarvet bådeär immateriellt och materiellt till sin karaktär. I dettaingår både skoladeoch folkliga uttrycksformer, bådedet unika och det vanliga. Propositionstexten angerocksåatt ordet arv inbegriper någotsomredanfinns och att det är något somvi idag har övertagit från tidigare generationer. Det går emellertid inte att fastställa någratidsgränser för kulturarvet. heller när en företeelse blir en del av det. Vissa företeelser kan bli endel avkulturarvet först efter lång tid, vissakan glömmasbort och försvinna från kulturarvet. Andra företeelser upptäcksmångagånger underårenslopp och nytolkas ständigt.

Sammanfattningsvismenarregeringenatt kulturarvet, dels är en ofrånkomlig del av vår identitet och kulturella helhet, delsär någotsominte kan fastställasen gång för alla utan somständigtär föremål för omtolkningar och förhandlingar. Dessaförhandlingar utspelasmellan kulturinstitutionerna, medborgarna och samhälleti stort.

Osäkerhetenom vad sombör ingå i kulturarvet inbegriperatt detta långt ifrån är givet. Vår tolkning avkulturpropositionens definition av kulturarvet är att det grundeni utgör ett speciellt perspektiv somanläggspå verkligheten, den materiella och immateriella. Detta perspektivär till sin karaktär instrumentellt. Dvs. när kulturarvsperspektivetanläggspå en företeelse händerdet något med den. Densomanläggerperspektivet vill något alldeles särskilt. I första hand det mestkonkreta, att bevara. Men minst lika viktigt är viljan att relatera företeelsentill en historia, ett förlopp, en händelseeller kanskeen person.

Kulturarvet inbegriper med andra ord ingen för alltid fastställd substans utan är resultatetav val somutförs av olika aktörer. Vissa företeelser tycks innehaen permanentplats i kulturarvet, andra ingår under kortare perioder. De företeelsersomkan sägasingå i kulturarvet garanterasheller ingen speciell tolkning. Det räcker alltså inte att somt.ex. museumsamla, vårda

och visa. Kulturarvet kan inte presenterassom en fastoch oföränderlig materia. Bildning och kunskapsöverföringär viktiga delar av kulturarvsinstitutionernas publika verksamheter,menbör hand i hand med en öppenredovisning av vilka perspektiv somanläggs,vilka alternativa tolkningar somkan tänkas, vilka val somhar gjorts. En sådanredovisning kan ske i olika former och bör hasommålsättningatt engageraden enskilde i tolkningsprocessen,att visa att ingen historia är fastlagden gång för alla och att den skiftar beroende vem historieberättarenär och från vilken utsiktspunkt han eller hon blickar ut från.

Valet av vad sombör ingå i kulturarvet är såledesberoendeav vilken historia den somväljer anserrelevant och viktig att berätta. Härav följer ocksåatt det knappastgår att tala omett enda Kulturarv utanom mångasom ständigt är staddai förändring. Liksom ett lands, enregions eller en stads historia kan skrivas olika beroendepå vem somför pennanskiftar kulturarven beroendepåvem somdefinierar eller konstruerar dem. Sker definitionen t.ex. från ett genusperspektivblir resultatetett annatän om ett etniskt perspektiv anläggs.

Vi har valt att skriva kulturarv i singular eftersom vi med begreppet framförallt avserperspektivetsomläggs vissa företeelser.

Kulturarvets demokratiskafunktioner I direktiven angesatt utredningen särskilt ska beaktavad regeringeni kulturpropositionen prop. 1996/9723 sagt om kulturarvets demokratiska funktioner, nämligenatt statensinsatserbör syfta till attjämna ut de skillnader somfinns mellan olika grupper av människor när det gäller bevarandetav och tillgången till kulturarvet. Speciell uppmärksamhetska riktas mot röst- och resurssvagagrupperskulturarv.

Vår uppfattning är att de företeelsersomingår i kulturarvet i sig inte har några demokratiska funktioner. Istället menarvi att kulturarvet har funktioner i det demokratiska samhället. Till dessaskavi återkomma.

Det tillhör de mänskliga rättigheternaatt tillägna sig och ägaett kulturarv, inte minst somkulturpropositionen anger för resurs-och röstsvaga.

- - Konkret bör det vara varje enskild institutions uppgift att söka de underrepresenteradeshistoria och att i kulturarvet införliva sådanaföreteelser somkan belysa dennahistoria.

Det är också angelägetatt kulturarvets innehåll presenterassåatt olika tolkningar möjliggörs, att man bjuds in till denprocesssom inbegriper tolkningen av de företeelsersomrespektive institution ansvararför. Det är vår uppfattning att det industriella samhälletskulturarv lämpar sig väl för ett sådanttillvägagångssätteftersom hela Sverigesbefolkning under kortare eller längre tid kansägasha levt i industrialismenssamhälle.Och därför också har egnaerfarenheter och tolkningar av vad detta samhälleskulturarv är och i vilken berättelsesomdet kan infogas. Kulturarvsinstitutionerna bör däremot

inte avhändasig sin egentolkning av kulturarvet, snarareutveckla den för att, dels visa att denutgör en av flera plausibla tolkningar, dels visa möjligheten för var och en att förhålla sig pá egetsätttill kulturarvet.

Detta synsättkan möjligen te sig alltför förenklat såväl i förhållandetill allmänheten, publiken, somtill kulturarvet. Kunskaperom och engagemangi kulturarvet garanterarinte att de demokratiska värdenatillgodoses. Tvärtom är det såatt händelseri det förflutna kan användasför vilka syftensomhelst. En del har somuttalad eller outtaladvilja att stärka främlingsfientlighet, rasismoch antidemokratiskakrafter. Eller att försvåra strävantill könens eller andra socialagruppersjämställdhet. Sådanainriktningar understryker att kulturarvsinstitutionerna inte kan nöja sig medatt tillhandahålla, samla, vårda och visa det immateriella eller materiella kulturarvet. institutionerna måste också konkret och kritiskt ta ställning till kulturarvet och verka för att förmedla och diskutera frågor och värdensombildar grundenför ett demokratiskt samhälle.

4. Tidigare överväganden och insatser

Kulturpølitik Utan att närmareberöra den statliga kulturpolitikens historia kan konstateraatt den kulturpolitik som avserkulturarvsfrâgorna till stor del präglas av 1974års politiska mål. För kulturarvssektorn här arkiv,

kulturmiljövárd och museer formulerades målet somatt garanteraatt äldre

tiders kultur tastill vara och levandegörs Men ävende övriga målenhade

. allmänt sett sin tillämpning kulturarvssektorn: Att skyddayttrandefriheten och skapamöjligheter för att utnyttja denna frihet, att främja kontakt mellan människor och möjligheter till envars skapandeaktivitet, att motverka kommersialismensnegativa verkningar inom kulturområdet, att främja decentraliseringav beslut och verksamheterinom kulturområdet, att utforma kulturpolitiken med ökad hänsyn till eftersattagrupperserfarenheter och behov, att möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelsesamt att främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturomrâdet över nations- och sprakgränser.

Att garanteraatt äldre tiders kultur tastill vara och levandegörsär för det industriella samhälletskulturarv ogenomförbart. Förutom tillgången till de offentliga arkiven lämnasidag inga garantier för att det industriella kulturarvet tastill vara eller levandegörs. Det finns målsättningar, intressen och initiativ, det finns enkulturminneslagstiftning och enplan- och bygglag där det gesmöjligheter att ta till vara. Men inga garantier. Till detta kan läggasfokuseringen äldre tider, som baradelvis kan sägastäcka in det industriella samhället. De övriga kulturpolitiska målenär merallmänt hållna och ärjust därför mer tillämpliga. Tillsammans förstår vi demsomkretsande kring jämlikhet och demokrati. Dessatvâ begreppär grundläggandeför utredningenssyn det industriella kulturarvet.

I 1996/97 års kulturproposition är utgångspunktengrundtankarnafrån 1974 års proposition. Riksdagenhar beslutatom följande mál för ennationell kulturpolitik prop. 1996/97:3, bet. 1996/97:KrUl, rskr. 1996/97:129:

att värnayttrandefriheten och skapareella förutsättningar för alla att användaden,

att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samttill egetskapande,

att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismensnegativa verkningar,

att ge kulturen förutsättningaratt vara endynamisk, utmanandeoch obundenkraft i samhället,

att bevara och bruka kulturarvet, -

att främja bildningssträvandenasamt -

att främja internationellt kulturutbyte och mötenmellan olika kulturer inom landet.

Avseendekulturarvet redovisasenmålsättning attjämna ut skillnader mellan människor när det gäller bevarandetoch tillgången till kulturarvet och att stärkaintresset för och medvetenhetenom kulturarvets betydelsei samhälletavsnitt 14.1. Det konstaterasocksåatt kulturarvet inte är något neutralt fenomen. Istället påtalasdetkulturpolitiska ansvaretatt synliggöra såvälklasskillnader somkönsskillnader och skillnader mellan stadoch land och att motverka att kulturarvet utnyttjas i diskriminerande syften avsnitt 5.

Kulturpropositionen talar om vikten av att formulera kulturarvsinstitutionernas samhällsuppgifter och att kulturarvssektorn behandlassomsamladoch inte utifrån dessorganisation i arkiv, kulturmiljö och museer.Syftet angesvara att användatillgängliga resurserbättre och att gekulturarvet en tydligare identitet i kulturpolitiken.

Under avsnitt l4.6.4 behandlasdet handlingsprogramsom Riksantikvarieämbetetpå regeringensuppdraghar tagit fram. Här hänvisas ocksåtill Kulturutredningens SOU 1995:84 bedömningatt detindustriella kulturarvet kräver en helhetssynoch ett samlat agerande.Kulturutredningen betonadeockså vikten av en integreradsynpå den byggda miljön, traditioner, levnadsskick, föremål och produktionsprocesser. I sambandmed att uppdraget avseendelandetsindustrirninnen gavstill Riksantikvarieämbetet anfördeKulturutskottet bet. 1994/95:KrU3 att uppdragetinte endastavsåg den byggdamiljön utan också arbetsliv, konsumtionsmönster,värderingar och livsformer.

I regeringenssatsningpå det industrihistoriska arvet ingår ocksåett nationellt uppdragtill Arbetets museum1997-1999 för att utveckla och förstärka museernasansvarför arbetslivet och det industrihistoriska arvet, särskilt arbetslivsmuseerna.Parallellt medvår utredning har dessutomutretts förutsättningarna för bevarandetochtillgängliggörandet av icke-fiktiv film dir. 1998:42.

Inriktningen på samverkanmellan olika samhällssektorerhar medfört att kulturarvet fått en uttalad plats inom andra politikområden. Miljöpolitiken är ett sådantområde se prop. 1997/98:145, Svenskamiljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige där värnandetavkulturvärden ingår somdelmål i flera avde sammanlagt 15 miljömålen. Sysselsättnings-och tillväxtpolitiken är ytterligare ett område där kulturarvet beskrivs som en resursse t.ex. prop. 1995/96125,En politik för arbete, trygghet och utveckling ochprop. 1997/98262,Regional tillväxt -fär arbete och välfärd I denså kallade storstadspropositionenprop. 1997/98:165 ingår dessutomen särskild satsningpåefterkrigstidens bebyggelsemiljöer, somär ett relativt nytt intresseområdeför kulturrniljövården. Samtidigtär dessamiljöer, särskilt bostadsområdena,viktiga för strävan att åstadkommaen ekologiskt hållbar utveckling.

I propositionenFramtidsformer Handlingsprogramför arkitektur,

formgivning och design prop. 1997/98: 17 har regeringenl tagit initiativ till

ett nytt politikområde. l de angivna målen för statensarbetemed arkitektur, formgivning och design ingår att kulturhistoriska och estetiskavärden i befintliga miljöer skatastillvara och förstärkas. I propositionstexten föreslås ändringar i väglagenSFS 1971:948, plan- och bygglagen SFS 1987:10 samtlagen SFS 1995:1649 ombyggandeavjärnväg där krav hänsyn till god estetisk miljö, natur- och kulturvärden, stads-och landskapsbildstärks.

Vår utredningen har ocksågemensammanämnaremed denpågående Demokratiutredningen, somska belysa de nya förutsättningar, problem och möjligheter somdet svenskafolkstyret möter inför 2000-talet dir. 1997:101. Vi har valt att lägga särskild vikt vid demokratiska aspekterpå kulturarvet. Det är vår övertygelseatt kulturarvet inte barahar haft utan ocksåkommer att ha encentral ställning i det demokratiska samhället.

Kulturarvsinstitutionema När det gemensammabegreppetkulturarvsinstitutioner användssyftar man idag främst på arkiven, museernaoch biblioteken, liksom kulturmiljövârden. Men man skulle också på lika goda grunder kunna nämna teaternoch musiken somexempel på verksamheterdär kulturarvet fortlöpande institutionaliseras.

I internationell belysning kan nu nämndaaktörer sägashålla god klass var

för sig. Vad somdock inför 2000-talet framstår somsärskilt angelägetär det samladekulturarvsperspektivet sombör tillmätas markant betydelseför att vitalisera och utveckla det demokratiskasamtalet.

I dennautredning har tyngdpunkten lagts på arkiven, museernaoch kulturmiljövården i deras egenskapav kulturarvsinstitutioner. Några är i sammanhangetcentralasomRiksantikvarieämbetet, Riksarkivet, centralmuseernaoch Statenskulturråd vilket i sig medför ett slags tolkningsföreträde för dem vad gäller kulturarvets nationella definition och innehåll. Dettaär ett ansvarmed långtidsverkan sompå ett avsevärt mer öppetoch tydligt sätt äntidigare bör delasmedandrasomregionala och lokala museerrespektive arkiv för att uppnå det förändrande i ett samlat kulturarvsperspektiv. Det är också viktigt att understrykaatt ett samlat kulturarvsperspektiv inte såatt sägakommer avsig självt utan att det kräver ett medvetetoch integrerat utvecklingsarbete vilket också,somstundom förbises, i lika hög grad bör innefatta natur- och konstmuseer.

Det nödvändigaarbetet medmetodutveckling måsteäga rum såväl inom institutionerna och myndigheternasom i nära samverkanmeduniversitet och högskolor ochavse,inte bara denhumanistiskaoch samhällsvetenskapliga forskningen, utan ävenden tekniska och naturvetenskapligainte minst för att framhäva det fruktbara i detta gränsöverskridande.Det är också i sådana gränsöverskridandemellanrum som, enligt vår mening, utvecklingen kommer att vara sommestgivande, mellanrum somockså inbegriper utominstitutionella aktörer somhembygdsrörelsen,arbetslivsmuseernaoch

folkrörelsearkiven liksom alla enskilda människor somägnartid och intresse ät vården och dokumentationenav det industriella samhälletskulturarv.

Det sagdaska dock inte undanskymmakulturarvsinstitutionernas behovav ökaderesurserför att kunna bedriva kontinuerliga samtidsstudierdär Sverige har ett gott internationellt rykte främst tack vareSamdok.

Det kan sammanfattningsvissägasom kulturarvsområdet somsådantatt det varit föremål för statliga utredningar under störredelen av 1900-taletvilket inneburit delreformer takt med förändradei samhälleligakrav. Men det finns idag enmöjlig slutsatsatt dra, nämligendenatt det är först genomatt medvetet anläggaett samlat kulturarvsperspektiv som kulturarvsinstitutionerna kan växa i betydelseochbli en verkligt aktiv kraft i samhällsarbetet.

Kulturarvssekzornoch det industriella samhällets kulturarv Större delenav landets kulturarvsinstitutioner bearbetardagligen det industriella samhälletskulturarv. Det har inte varit utredningensuppgift att genomlysadettaomfattandearbete. Trots att arbetet med att hanteraoch försöka förstådet industriella samhällethar kulturarvsinstitutionernas förhållningssätt i likhet med andra institutioner varsuppgift är att bearbeta

det förflutna knappastkristalliserats. Tack vare att vi fortfarande flerai

avseendenkansägasleva i detta samhällegörs ständigaomtolkningar. Inom kulturarvssektorn tar sig dettabl.a. uttryck i pågåendeförhandlingar om vad somskaingå i det industriella samhälletskulturarv. I kölvattnet dyker andra frågor upp t.ex. om bevarandeoch konservering avolika material, dokumentationsmetoder,byggnadsvård, tillgänglighet. Vi kommer aldrig att fullständigt lära ossförstå eller hanteradet industriella samhälletskulturarv. Vår meningär emellertid att arbetet ändåkan sägasvara i sin linda. Alla bidrag ärdärför av stor vikt oavsettvilka problem sompenetreras,från de tekniska till dekulturarvspolitiska.

Ett sådantbidrag utgörs av Riksantikvarieämbetetsbilaga till sin fördjupade anslagsframställning 1997-1999, Proñlprogrammet Várt industrihistoriska arv somtogsfram på regeringensuppdrag regleringsbrev 1994/95. Här behandlasflera för industriminnesvårdenvitala frågor. Man pekar på vikten av informationsinsatser, kunskapsluckor avseendet.ex. material, konstruktioner och bebyggelsesamtpådet lokala engagemangetscentrala i ställning i ett framgångsrikt bevarandearbete,dock utan att närmareprecisera hur dettaengagemangkan kanaliserasoch vilken ställning det har i kulturmiljöarbetet. Programmetuttrycker en insikt om nödvändighetenav medborgarförartkring och att kulturarvsfrågorna får inflytande i olika samhällssektorersomkommuner, folkrörelser, näringsliv och fackföreningar.

I en diskussionom urvalet av de så kallade Nationella monumentensägsatt tre faktorer måstefinnas förhanden för att ett industrirninneska kunna betecknassomett nationellt monument: bevaradebyggnader,

processutrustningoch kringanläggningar. Det är vår meningatt ocksåandra kriterier måstedefinieras utifrån resonemangom social representation, jämställdhet och värden för demokratin.

Sannolikt delvis beroende en snävaredefinition av det industriella samhället saknarproñlprogrammet i sin helhet sådanadiskussionerom demokratiskaoch jämställdhetspolitiska aspekterpå kulturarvet, liksom ett problematiserandeavde socialarepresentationersomingår och inte ingår i kulturarvet. Här saknasocksåett resonemangkring den storamängdmateria somdet industriella samhällethar lämnatsomresultat och somolika kulturarvsinstanser måstehantera.

Ett av avsnitten i Vårt industrihistoriska arv berör samverkanoch gemensammamål somställtsupp av Riksantikvarieämbetet, Nordiska museet,Tekniska museet,Arbetetsmuseum,Riksarkivet samtEnhetenför industrirninnesforskning vid Kungl. Tekniska Högskolan. Här angesatt de nämndainstitutionerna vill verka för enhelhetssynpå industrianläggningarna och att intresset för den fysiska miljön integreras medett intresseför människansroll i industrihistorien. Förutom strävan att öka kunskapenom och intresset för det industriella kulturarvet nämnsockså vikten av att samarbetamed andrainstanserutanför kulturarvssektorn.

Vi vill också framhålla det arbetesompågår inom ramenför handlingsprogrammetKunskapsomkraft. Handlingsprogramför hur museernamed sitt arbete kan motverkafrämlingsfientlighet och rasism Ds 1996:74. Programmet har tillkommit på uppdrag avregeringen och ligger till grund för projektet Kulturarv för alla prop. 1996/97:3 somär ett samarbetsprojektmellan Folkens etnograñska, Naturhistoriska

museumriksmuseet, Nordiska museet,Statenskonstrnuseeroch Statenshistoriska museersamtRiksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Riksutställningar. En centraluppgift för projektet är att planera och utföra insatserpå kulturarvsområdetmot främlingsfientlighet och rasism. Vi serdet dessutom somett försök att bearbetadedemokratiska aspekternapå kulturarvet och att betonakulturarvet somett resultatav förhandlingar ochtolkningar.

5. Kulturvård och samhällsbildning

Sverker Jansonsbok Kulturvárd ochsamhällsbildning 1974 framstår som denmestvaraktiga teoretiskainjektionen för det sena1900-taletssvenska kulturminnesvård. Boken behandlarframförallt bebyggelseochfornminnen. Vi tror ocksåatt desssynsättmed fördel kan läggas andradelarav kulturarvet.

Jansontalar här om kulturvård, alltsåvare sig om kulturminnesvård eller kulturmiljövârd. I likhet med hushållning med naturresursernabör kulturvärden sysslamed hushållning, hushållning med våra egna samhällsprodukter,av våra kulturresurser Janson 1974:42. Därför ses kulturvärden intesom enbegränsadantikvarisk sysselsättning.Den måsteha envidare ram. Den skall sebevarandetsomen kontinuerlig vård av sarnhällsprodukternamed utsuddandeavtidsgränsernaf l974z44 Med tidsgränsernaavseshär dengränssomi mångafall sättsför att ettminne eller en miljö ska hamna inom kulturmiljövårdens intressesfár. Janson menadeatt dennagräns starkt domineradekulturminnesvården på 70-talet

Vi är av meningenatt gränsenfortfarande tillämpas. Den förflyttas givetvis ständigt framåt. För några år sedanblev det legitimt att sägaatt bebyggelse från 50-taletvar kulturhistoriskt värdefull. Idag, vid slutet av 1990-talet,höjs tydliga röster somvill bevara 60-taletsarkitektur, t.ex. delar avRekordårens omstridda bostadsområdeneller bebyggelsesomuppfördes efter de omfattanderivningarna i innerstäderna.Sådanatidsgränserfungerar som skiljelinjer mellan vad somligger inom verksamhetensram respektiveutom. Jansonmenarvidare att den tidsliga gränsdragningenriskerar medföra förslumning och att den kontinuerliga vårdenav, somhanskriver, dagens produkter åsidosättsJanson 1974:42. Kulturvård är i Jansonsmening hushållningen med kulturresurserna. Häri ligger det kanskemestbestående och oomtvistliga värdet i befintlig bebyggelse den är en resurs.

-

Det finns delar avkulturarvet varsbevarandekan bedömassom oomtvistligt och som vare sig tillåter förändringar eller någonanvändning utanför funktionen somjust del kulturarvet.i Vårt intresseberör emellertid i första hand andra delar av kulturarvet sominte har dennaoomtvistliga position. Betraktassådanaföreteelserur Jansonsresursperspektivär det uppenbartatt det inte är hållbart att hävdaett konserverandebevarande,som har sommål att stoppatiden, konserverabyggnadeneller föremåleten gång för alla. Eller kanskerent av återställa den eller det till någotsomdet vid en viss tidpunkt var. Istället menarvi att det storaflertalet kulturmiljövårdande insatserär av denarten att de kräverjämkning med andraintressen. Att hävda kulturarvet innebär inte automatisktatt dra åt bromsarna.Snarare handlardet om förändring med särskild hänsyntagentill de inslag hos byggnaden,anläggningeneller föremålet somkonstituerar det

kulturhistoriska värdet, den historiska avläsbarhetensamt nu- och framtida användningsmöjligheter.

Dettaperspektiv är alltså ingen nyhet. SverkerJansonformuleradedet redan i början av 70-talet. Likväl finns det anledningatt återknyta till det. Analogin med naturvärdenaoch naturvärdenhar sedanJansonskrev sin bok kommit att understrykas,men ocksåförskjutas till att gälla miljöproblem som är förknippade med såvälrivning somnyproduktion av byggnader. I ett ekologiskt hållbart samhälle ingår som en väsentlig del kulturvärden i Jansonsmening. Omhändertagande,förvaltning avoch hänsyntill den befintliga bebyggelsenär viktiga inslagi ett sådantsamhälle.

En ledandetankeär att kulturvärden inte kan inskränkas till vad somidag kan kallas kulturarvssektorn. Kulturvård i Jansonsbetydelseskulle alltså inte kunna realiseras inom sektorn och en förändring av desslagstiftning. Istället hävdadehan samverkanmellan olika samhällssektorer.

Detta skulle innebära, att manförvärvade enpermanent och respekterad plats i samhällsbildningen meden verksamhet,sominnebar positiva insatser för samhället. Detta är något helt annat, än ett aldrig så ambitiöst arbete, sombestår i att man räddar ett större eller mindre antal kulturminnenfrån förstörelse. Janson 1974:45

SedanKulturvârd och samhällsbildning publicerades 1974 har mycket hänt inom kulturmiljövården somkan sägasha infriat de krav somJansonställde på kulturvärden. Byggnadsvårdsåret1975innebarett betydelsefullt stegi kulturrniljövårdens engagemangi samhälletsfysiska planering. Såväl på nationell somregional och kommunal nivå har kulturmiljövården närmat sig och samverkarmed andra sektorer, inte minst naturmiljövården och den fysiska stadsplaneringen.Kanskeär det på den kommunalanivån somde störstaframstegengjorts. Här, där kulturmiljövården inte verkar med egen myndighetsstatus,har det varit sommestuppenbartatt samarbetemellan förvaltningar, byggherrar och andraaktörer erbjuder den enda farbara vägen. Det är den lokala nivån nödvändighetenavett jansonsktresursperspektiv ter sig tydligast. Här har kulturmiljövården att hanteraenstor mängd bebyggelsesominte är oomtvistlig, sominte alltid ansesha destoraoch självklart uppenbarakulturhistoriska värdena,vilka man måsteargumentera och väcka intresseför. Det är bebyggelsevars övriga värden, t.ex. funktionella, är av den art att förhandlingar och kompromisser med fastighetsägareoch byggherrar, lovgivare och planförfattare är nödvändiga.I detta avseendeärden lokala nivån angelägenatt fokuseranär vi talar om det industriella samhälletskulturarv.

Samarbetesåväl inom somutom kulturarvssektorn framstår ocksåsom en framkomlig väg för kulturmiljövården, museeroch arkiv. För de senareär det uppenbartatt enstor mängdarkiv sominte är resultatav offentlig

verksamhetoch somdärför stårutom arkivmyndighetenslagbaserade verksamhetriskerar förlorad. Nu pågårockså projekt med sikte påatt öka intresset för bevarandetoch tillgängliggörandet av arkiv sominte omfattasav offentlighetsprincipen. Detta arbeteär väsentligt.

Kulturarv nu Att anläggaett kulturhistoriskt perspektiv samhälletkan innebäraen distanseringtill det förflutna ochatt kulturarvet framstår som enkontrasttill nutiden. Kulturarvet blir enandrakategori, någotatt vändablicken mot när det behövs. Men ocksånågotatt bortse ifrån. Det finns skäl att tro att de tidsgränsersomSverker Jansonvändesig mot är resultatet och möjligen även en av flera orsakertill en sådandistansering.

Vi menaratt det kulturhistoriska perspektivet också kan användasför att trycka ihop tiden. Förändring är visserligen ett grundläggandeinslag i tidens gång. Men förändring kan ocksåuppfattassomett kontinuum. Vi ser det somangelägetatt kulturarvet gesentydligare koppling till nutiden. En sådankoppling kan vara avtvå slag. 1 Kulturarvet bör, somtidigare anförts, inte definierasutifrån någon främre tidsgräns. I kulturarvet bör också kunna ingå företeelsersomfortfarande är i funktion, somär giltiga och levande.

företeelseinförlivas med kulturarvet klipps inte banden 2 I den stund som en av till det omgivande samhället. Museer, arkiv ochkulturrniljövårdande instanserstängerinte tiden, heller gör hembygdsrörelsendet. Istället ligger det i dessaverksamhetersuppgift att utifrån vår tids frågor deltai definitionen av kulturarvet. Detta arv kan med andra ord betraktas,inte bara somett teckenfrån detförflutna, utan ocksåsomett svar påen nutida fråga.

Vad gäller det industriella samhälletskulturarv kan kulturarvsinstitutionerna själva sägasvara barn avdennatid. Vid betraktandetav det industriella samhälletbör denundersökandeblicken också riktas mot denegnainstitutionen. Vilken roll har museet,arkivet eller kulturmiljövården haft skapandetavi industrialismenskulturarv

Medvetenhetinom kulturarvsinstitutionerna om hur kulturarvet konstrueras är av stor vikt för det fortsatta arbetet.Detta gäller särskilt vid behandlingen av det industriella samhället.Här är det långt ifrån alltid tidens gnagande tand somstår för ett naturligt urval. Istället måstevi själva stå för detta. Vi måstesjälva formulera frågorna.

6. Berättelser från det industriella samhällets kulturarv

Två grundläggandefrågor har anmält sig under utredningsarbetet: 1 Vad vill vi veta om det industriella samhälletoch desshistoria 2 Hur kan det industriella kulturarvet brukas Dessafrågor riktar uppmärksamhetenmot behovetav att dels formulera ett kunskapsperspektiv, dels ett demokratiskt, socialt perspektiv.

Frågorna hör intimt samman.Vad man vill vetaom ett samhälleär i hög grad knutettill vemshistoria som man är intresseradav. Varje historisk berättelseär uttryck för ett socialt perspektiv. Vår utgångspunktär enkel. Vi anseratt kulturarvet såsomdet hittills deñnieratshar vissa brister avseende vemshistoria somberättas.

Byggnadsminnenashistoria Vad skulle avtecknasig om vi i ett ytterligt preliminärt försök tog landets

- byggnadsminnensomutgångspunkt för enberättelseomdet industriella samhälletssvenskahistoria Vi är väl medvetnaom att byggnadsminnesinstitutetinte är representativt för landets samlade kulturrniljövårdande insatser. Dock kan beståndetav byggnadsminnenantyda i vilken riktning den statliga kulturmiljövárden har arbetat, vilka byggnadsoch anläggningskategoriersomfått störstuppmärksamhetoch vilka somhar uppfattatssommestangelägnaatt bevara.Vi vill här erinra om att allt kulturarvsarbete innebär ett bidrag till en mer övergripande historisk berättelse. Det är väsentligtatt alla aktörer inom sektorn då och däriktar blicken mot och kritiskt granskar den historia somär möjlig att berätta utifrån de egnasamlingarna, arkivbestånden,utställningarna eller bebyggelsemiljöerna.

Byggnadsminneslagenhar sedan1960 SFS 1960:690 erbjudit det starkaste skyddetför enskilda byggnader och miljöer. Lagen hadeen föregångarei 1920 års kungörelsemed föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet där det gavsmöjlighet att förklara statliga byggnadersom byggnadsminnesmärken.SFS 1920:744 Sedan1988 gäller lag om kulturminnen m.m. SFS 1988:950 och avserbyggnader såväl allmäni som privat besittning.

Utifrån en snävdefinition avdet industriella samhälletskulturarv, dvs. om manbara räknar in de byggnader och anläggningarsomär uppförda för industriell tillverkning, bestod enligt en beräkning 1995 5 procent avdet totala antalet byggnadsminnenav industriminnen. I antal räknat var de 68. De industriella byggnadsminnenarepresenteradeolika tidpunkter. Dock var periodenefter 1930helt orepresenterad.Metall-, trävaru- och livsmedelssektorndomineradeoch utgjorde tillsammansca50 procentav beståndetNorling 1995:38.

Sedan 1995 har det tillkommit ett antal industriminnen. 1998 kunde de räknas till ett drygt IOO-tal.Karakteristiskt för demär att de speglar den tunga råvaru- och förädlingsindustrins historia. Karakteristiskt ärdessutom att de med något undantagär manligt präglade arbetsplatser.Kvinnorna finns kanske med inom bildens ram mentillhör dessmarginaler. I fokus står männenoch deras arbete.l Mellansverige domineras beståndetav gruvor och hyttor. I södraGötalandär kvarnarna väl representerade.I norra Sverige utgörs de flesta industriminnenaav kraftverk och sågar.

Vi har utredningsarbetetvalti att inte begränsaperspektivet till renodlade industriminnen. Därför finns det anledningatt fråga vilken bild avsvensk historia somdet samladebyggnadsminnesbeståndetfrån 18-och 1900-talen förmår återge och hur dennabild förhåller sig till industrialismenssamhälle.

En alla sätt tentativ och möjligen alltför kontrastiv historisk berättelse utifrån landets byggnadsminnenskulle kunna sammanfattasmedatt Sveriges historia är desselitskikts. För landsbygdensdel betyder detatt historien har en stark betoning på frälsets bebyggelsemiljöer, dvs. slott och herrgårdar. Bland byggnadsminnenaär också tidiga bruksmiljöer och bondgårdar relativt väl representerade.I dennaberättelseframträder den arbetadebefolkningen somett slags fond av mer oansenligt slag. Arbetarbostäderkanskeingår i byggnadsminnetoch förmår i förekommande fall berättaom någraav de villkor sommänniskorna levde under. Men fokus ligger på överhetensoch böndernasbyggnader, utan vilka de flestaav dessamiljöer inte skulle förklarats sombyggnadsminnen.

Riktas blicken på urbana miljöer präglas historien avborgerlighetens historia. De lokala skillnaderna är storamen generellt settär det industriella samhället, såsomvi har gjort avgränsningen, väl representeratav villor och stenstadsbebyggelsei form av offentliga byggnader och påkostade flerfamiljshus. Och från 1800-talet och åren efter sekelskiftet skulle vi reda på en hel del om den svenskaarkitekturens uttrycksformer och förändring. Det ärkort sagtmed få undantagden burgna stadsbefolkningenshistoria som berättas, huvudsakligenuttryckt i välkända arkitekters verk. Beträffande industrihistoriska miljöer är representationenav långt mindre omfång. Likaså om mansöker efter arbetarbefolkningensmiljöer.

Om avstamptogsi byggnadsminnenaför att skildra Sverigeshistoria skulle vi få ensärpräglad berättelsekring de välsitueradeshistoria, där de obesuttna befolkningskategorierna den kroppsarbetandebefolkningen och de

underpriviligierade sociala skikten i huvudsakskulle saknaseller

förekomma i berättelsensutkanter. Vi skulle dessutomfå enhistoria med övervikt på förindustriella förhållanden. 1900-taletskulle endastkunna skönjas utifrån enstakaexempel.

Det finns mångamöjliga förklaringar till varför byggnadsminnenaåterger just dennabild av Sverigeshistoria. Den enklasteoch mestuppenbaraär att de mindre bemedladebefolkningsskikten inte förmådde uppföra byggnaderav

tillräckligt hög teknisk kvalitet och varaktighet. Likväl är det vår uppfattning att beståndetav byggnadsminnenocksåsägernågotom vilket perspektiv den statliga kulturmiljövården genomåren har lagt Sveriges samlade bebyggelse.God arkitektonisk form och hög ålder är sammanfattningsvisde grundläggandekriterierna bakom valetav byggnadsminnen.Dessakriterier sammanfallermed de välbeställdasociala skiktens historia. Pålandsbygden alltså främst av frälset. I städernaavden borgerliga klassen,dess privatbostäder och offentliga byggnader.

Problemet med dennarepresentationär att störredelen av olika tiders sociala skikt har ringa eller ingen del alls i historien. Den arbetande befolkningen är generelltunderrepresenterad.Särskilt denkvinnliga är mycket svår att skaffa sig en uppfattning om med utgångspunkti byggnadsminnena.Etniska minoriteters historia är också besvärligatt skönja, liksom andramarginaliseradegrupper somsjuka, fattiga ochpå olika sätt normavvikande.

Frågor omde underrepresenterade Hur serdetut i andradelar avkulturarvssektorn Inom utredningensram har det inte funnits utrymme för djupare analyserav institutionernasbearbetning av detindustriella samhälletshistoria. Med ledning av Anders Houltz studie av de kulturhistoriska museernasindustriundersökningar 1998 kan man emellertid dra slutsatsenatt de regionala variationerna är storasåväl beträffande antalutförda undersökningarsomundersökningarnasinriktning. Houltz konstateraratt som helhetdominerar de traditionella svenska huvudnäringarnabergs- ochjärnhantering, skogs- och träindustri, bruken och delar avverkstadsindustrin, dvs. mansdomineradebranschermed lång historisk kontinuitet och högmedvetenhetom det egnaindustrihistoriska arvet Houltz 1998:36. Trots undantaghar kvinnornas arbetegenerellt mindre platsi undersökningarna. Arbetarnas och företagsledningarnas historia är relativt väldokumenterad.Grupper somservicepersonal,städare och sekreterareintar enmindre framträdandeplats. Hur en liknande jämförelse skulle falla ut med utgångspunkt i ett etniskt perspektiv framgår inte av undersökningen. Houltz konstaterarocksåatt museernas undersökningarpåminner om kulturmiljövårdens i mening av att vara fokuserad verksamhetersomär väg att försvinna. Att även dokumenteradagensSverigevar en av anledningarnatill att Sarndokbildades 1978. Inom en gemensamram samordnadesdekulturhistoriska museernas studier av samtiden. Samdokhar medbegränsaderesurservarit anmärkningsvärtframgångsrikt.

Efter våra samtalmed företrädareför olika kulturarvsinstitutioner se bilaga 1 finner vi att inriktningen påverksamheternaskiftar starkt, men att vissa aspekterav historien generellt settär svagtföreträdda. Det är varken klandervärt eller uppseendeväckande så äratt fallet. Varje institution har sin

profil och kunskapstradition. Hur sådanatraditioner bildas skainte behandlas här. Hos de flesta myndigheter och institutioner pågår ett förnyelsearbetedär den självreflexiva analysenär ett viktigt inslag.

För utredningensdel vill vi ställa frågor om de mestuppenbaratomrummen somdet institutionsbundna kulturarvet lämnar efter sig. Dessafrågor har gemensamtatt de berör mer eller mindre marginaliseradeeller underpriviligierade sociala kategorier. invandrare eller etniska minoriteter, socialt normavvikande, arbetslösaeller hemlösautgör exempel grupper somär svagtrepresenteradei det industriella samhälletskulturarv. Vi instämmer såledesi regeringensbedömningatt det är kulturinstitutioner somlyckas synliggöra den mångfald av kulturarv och uttryck somidag finns samlad i landet prop. 1996/9713,avsnitt 4.2.

Frågor somrör de underpriviligierade i samhälletoch de underrepresenteradei det industriella samhälletskulturarv kretsar såväl kring ett kunskapsmålsomett demokratiskt mål. Som utgångspunktför ökad kunskapom det industriella samhälletshistoria är sådanagruppers kulturarv av synnerligen högt värde. Sentidastudier om utanförskap och underordning i 18- och 1900-taletsSverige har givit nya perspektiv på industrialismens samhälle. Kvinnors underordning och manlig normbildning, den arbetande befolkningens villkor, samhälletssynpå normavvikelse och utanförskap år exempel på teman somhar präglat mångaundersökningarav det industriella samhälletshistoria. För flera studier innebär konfliktperspektivet en gemensamnämnaretill skillnad från den konsensusoch utvecklingsoptimism som karakteriserat epokenssjälvförstâelse. Denna samhälleliga självförståelse har också präglat institutionernas definition av kulturarvet. Det är vår uppfattning att forskning och kunskapsuppbyggnadkring utanförskap och underordning måste få ett tydligare genomslagi kulturarvet och det arbetei sombedrivs inom kulturarvsinstitutioner, -myndigheter och organisationer.

De underrepresenteradesbristandenärvaro kulturarvet kan beskrivas ii termer avjämställdhet. I dennamening har underordning och utanförskap fortplantat sig till kulturarvet. Underordning och utanförskap i samhällethar utmynnat eni underrepresentationi kulturarvet.

Kravet på allas rått till ett kulturarv är problematiskt, särskilt för de sociala grupper varsunderordning kan sägashagått i arv. Detta arv är i ordets konkreta meningett kulturarv, somi hög grad kan användasav individen att se och klargöra historiska och samtidasammanhang.I dennafunktion kan kulturarvet också betraktassomnågot negativt, något att taavstånd ifrån och meden hävstångsliknandemetod gå vidare med.

I sammanhangetvill ävenpåpekaatt var och ensrelation till ett kulturarv är situationell. Om kulturarvet är en viktig del i varje individs identitetsbygge är kulturarv i likhet med begreppetidentitet någotsomför var och en är rörliga kategorier som aktualiserasoch praktiseras olika vid olika tillfällen. Som svenskkan det finnas anledningatt ibland relaterasig till det svenska,

det nationella. Vid andra tillfällen kangenusperspektivetvara en viktigare aspektatt ge uttryck för. Kulturarvet är i dennabetydelseett instrument för individen att förstå såväl sig själv som samhälletrunt omkring.

Dessaresonemangom de underrepresenteradeskulturarv mynnar ut i frågor av vikt för satsningenpå det industriella samhälletskulturarv:

Påvilket sättkan kulturarvet beskrivasi termer avjämställdhet - Vilka berättelser skulle kunnaberättasom ett jämställdhetsperspektiv anladespå det industriella samhälletskulturarv Vilka delar av befolkningen är väl respektive illa företrädda deti industriella samhälletskulturarv

Vilka historiskaberättelser och frågor är särskilt angelägnaatt ge uttryck för respektive ställamed utgångspunkti kulturarvet

Vilka metoderoch synsättbör engagerasi syfte att långsiktigt bearbetaojämlikheter ochunderrepresentationeri det industriella kulturarvet

Hur skulle t.ex. det industriella samhälletskulturarv kunna beskrivassomär kvinnornas Hur skulle kvinnors kulturarv kunna fonnerasutifrån t.ex. ett teknikhistoriskt perspektiv

Påvilket sättkande socialt normavvikandes, de arbetslösaseller hemlösaskulturarv formeras Vilka företeelserborde ingå Och vilket sättskulle dessagruppers intresseför och inflytande över sitt eget kulturarv kunnakanaliseras

Vad kan det industriella samhälletskulturarv beståav somtar invandrarnashistoria somutgångspunkt

Hur kanen självretlexiv analysavkulturarvsinstitutionernas verksamheterspridas, fördjupas och utvecklas

7. Demokratiska aspekter det industriella samhällets kulturarv

De demokratiska aspekternapå kulturarvet har vi i detta sammanhang begränsattill två. Dels handlar det om vilken ställning kulturarvet och brukandet av det har i en modern demokrati, delshandlar det om människors tillgång till och möjligheter att påverka kulturarvet.

Tillgång och påverkan Vi har tidigare betonatatt kulturarvet är underständig förhandling. Kulturarvets egenhistoria visar klart att varje tid gör sin definition av vad som ingår, hur det kan användasoch vilka betydelsersomkan knytastill det.

Kulturarvsinstitutionerna hargivetvis haft ett stort inflytande över hur kulturarvet konstruerats. För myndighetsarkiven har arkivalierna i huvudsak bestämtsav lagstiftning. Men ävenhär tasbeslutom t.ex. gallring somhar konsekvenserför beståndenoch för denkunskapsomär möjlig att utvinna från arkivalierna. För enskilda arkiv är säkerställandetosäkert och till stora delar beroendeav arkivbildarens intresseoch förmåga. I denutsträckning somarkivsektorns aktörer har möjlighet att aktivt samlain arkiv är det uppenbart att beståndenkommer att präglasav ställningstagandenom vad somär särskilt angeläget.Som exempel kannämnasRiksarkivets invandrarprojekt, varssyfte bl.a. år att införliva invandraresoch invandrarorganisationersarkiv i kulturarvet. Skapandetav särskilda näringslivsarkiv är ytterligare ett försök att breddadet arkivbundna kulturarvet, liksom alla de folkrörelsearkiv som lokala initiativ byggts upp under mångadecennier.

Museernassamlingarär resultatetav insamlingar och mottagandeav donationer och depositioner. Till de flesta museersuppgifter hör ocksåen omfattande dokumentationsverksamhet.Här ingår ofta dokumentationav ett immateriellt kulturarv, av människorsberättelser och erfarenheter, av livshistorier och folklore, sångeroch historier. Här kan ocksåingå observationerav miljöer, arbeteochandra verksamheter. Som samlad företeelse har museernaen oerhörd bredd. Att bedömahur museisektornsom helhet behandlar frågor demokrati ochjämställdhetär därför svårt. Även

om om mångamuseerutför ett betydandearbetemed dessafrågor bör ytterligare ansträngningargörasför att föra dedemokratiska aspekterna den musealai verksamhetenscentrum. Den museivetenskapligaforskningen har i detta sammanhangenbetydelsefull uppgift.

Vad somingår i kulturmiljön bestämshuvudsakligenav de kulturmiljövårdande instanserna.Initiativen till att envissbebyggelseska komma att ingå i kulturarvet kanemellertid utgå från mångaolika håll. Planeradeförändringar deni fysiska miljön kan exempelvisutgöra incitamentet för att byggnaderuppmärksammas.Till en inte ringa del består

det kulturmiljövårdande arbetetavatt reagerapå sådanaplanerade förändringar. I mångafall införlivas bebyggelsei kulturarvet först när ett hot infinner sig. För att öka beredskapenhar sedanlängeinventeringen av bebyggelsevarit en central källa till lokal kunskap. Såväl inventering som engagemangeti förändringar av kulturmiljöer är exempelpå kulturmiljövårdande aktiviteter som inbegriper en mereller mindre uttalad definition av kulturarvet.

Till definieringen avkulturarvet hör också tolkningarna av det, de betydelsersomutvinns ur det. I dennamening finns det fog för att hävdaatt till det materiella kulturarvet också hör ett immateriellt, en berättelse knuten till varje föremål, arkivalie, byggnad eller anläggning. Denna berättelseär givetvis inte obundenden fysiska företeelsenmen kan bytasut, formuleras om allt eftersom samtidenställer nya frågor till det förflutna och dess lämningar.

Enligt arkitekten Olof Eriksson 1986 har museernahittills har varit inriktade påatt förmedlaenauktoritativ beskrivning avhistorien. Eriksson skriver att manhär kan anabindningar till de nationella strömningar i den tid då museikulturen etablerades.EtnologenBilly Ehn 1986 menarocksåatt museetssamlingar användssomen apparatför uppbyggnadav auktoritativ kunskap. Men ävenom institutionerna odlar en auktoritativ beskrivning av historien finner Ehn anledningatt notera att tingen på museetbåde kan sägas tala och tiga menbara omåskådarenär med på leken I dennabetydelse

- . är besökareningen passiv konsumentav kulturarvet. Ett visst mått av deltagandekrävs.

Under senareår har dettamötemellan publik och kulturarvsinstitutionerna intensifierats. Från ett enkelt sändare-mottagareförhållandehar museer, arkiv och kulturmiljövárd i allt högre grad börja arbeta i dialogisk form. Det är väsentligt att detta arbetesprids, fördjupas ochutvecklas. Det industriella kulturarvet inbjuder i hög grad till en sådandialog, såväl avseendevad kulturarvet bestårav somhur det kan förstås. Att fortfarande kansägas leva i det industriella samhällethar också somföljd att alla människor har en relation till det. De flesta människor kanmer eller mindre utförligt ge uttryck för en förståelseavden tid han eller hon lever såväl i nuet som i det förflutna. En stordel avbefolkningen har minnen somsträcker sig långt tillbaka i tiden, i ovanliga fall kanskefyra generationerbakåt. Detta levande minne samtvar och ensförståelseav samhälletunderstryker vikten av att varje kulturarvsinstitution odlar en hög medvetenhetom sitt eget historiska perspektiv och att dennamedvetenhetkommer till uttryck inför publiken.

Viljan att levandegörakulturarvet har stegrats.Till viss del har levandegörandetinneburit en strävan att låta besökareoch publik komma närmre samlingar, arkivbeståndoch andra delar av kulturarvet. Att levandegörakanemellertid främst sessomett pedagogisktproblem, att.få publiken att närmasig kulturarvet på ett bra och givandesätt. Det

pedagogiskautvecklingsarbetetär viktigt. Risken med begreppetlevandegöra är emellertid att manfastnar i en relation där institutionen är producent och besökarenkonsument, När vi talar om det industriella kulturarvet och om dessflytande främre gränsfinns det skäl att vända dettaförhållande. Det är människorna, somlever i samhället,somskapar kulturarvet, åtminstone dessmateriella och immateriella bas. Hittills har institutionerna haft ett tolkningsföreträde för vad somi dennabas skainförlivas i kulturarvet.

Den professionaliseringsomkulturarvssektorn har genomgåttunder hela dessmodernahistoria har till störstadelen handlat om att utveckla expertrollen. Det industriella samhälletskulturarv och det faktum att varje medborgarelever i och med dettaarv antyderatt det finns anledningatt se över expertrollen. Det år givetvis inget fel utan en tillgång att vara expert museeroch arkiv, de kunskapersomkulturarvet fordrar eller att vara expert på att tolka kulturarvet. Men det industriella kulturarvet kräver ytterligare en expertkompetens,dvs. förmåganatt bejakaoch ta tillvara varje medborgaresegetförhållningssätt till sin egenhistoria, sin egenkulturella identitet och de byggstenarsom en sådanidentitet kan tänkasvara konstruerad av.

Folkbildning är i dennabetydelseinte ett kunskapsöverföringsprojektutan snarareett barfota folkrörelseprojekt med närasläktskap till gräv-där-du-stárrörelsen. Vi är medvetnaom att rörelser inte infinner sig kommando. Men vi ser också tendensertill att enrörelse skulle kunna formeras. I själva verket har denredansattsi rörelse formi av långsiktiga företeelsersom släktforskning och arbetslivsmuseereller mer efemära aktioner som rivningsprotester.

Demokratiskt bruk av kulturarvet Det mestuppenbarademokratiska bruket av kulturarvet står att finna i arkivlagen SFS 1990:782 somreglerar myndighetsarkiven. Syftet med arkivbildningen angesi lagenvara att tillgodose rättenatt ta del avallmänna handlingar, behovet av information för rättsskipningen och förvaltningen samtforskningens behov. I dessaavseendenär det myndighetsarkivens uppgift att säkerställamedborgarnasinsyn i samhälletsoffentliga verksamheter. Dennafunktion är grundläggandeför ett demokratiskt samhälle. Samtidigt servi att den har uppenbarabegränsningar. Ett exempel är bolagiseringav offentliga verksamhetersomi ett slag ställer dessautanför kravet insyn. likhet medI näringslivets arkiv omfattas en väsentlig samhällelig funktion inte av offentlighetsprincipen. Generellt utgör företagens arkiv ett problem i demokratiskmening, dels avseendeinsynen, dels avseendeallasrätt till ett kulturarv. Till insynsproblematikenhör också Sverigesmedlemskap EUi somhar medfört en inskränkning av offentlighetsprincipens tillämpning i Sverige.

Men kulturarvet har och har haft ett mer allmänt och oreglerat bruk deti demokratiskasamhället. Under industrialismens epok har kulturarvet varit ett viktigt instrument i nationsbyggandet,i strävan att skapaen homogenstat uppbyggd kring ett visst mått av konsensuskring vad dennastatär och vad somförenar dessmedborgare. Nationen blev under 1800-taleten viktig

gemenskap" en grund för den identitet avsernär vi talar om svenskar

, och det svenska. Dennagemenskapvar och är föreställd i betydelsenav att medlemmarnabara känneren bråkdel av det totala antalet medlemmar. Trots den lokala och regionala sfärensbetydelseär identifikationen med nationen fortfarande stark. Dennaidentifikation, känslanav att vara svensk, är ett viktigt inslag i det politiska systemet.För att endemokrati ska sägasfungera mästemedborgarnafinna sig vara delaktiga. Den föreställda gemenskapenav nationentycks med andra ord vara ett fundament för det industriella samhälletspolitiska system.

Men vad är det somförenar En grundläggandeaspektpá det nationella och nationalismenär det territoriella. Landets gränsersvarar mot nationens utsträckning i rummet. Vi svenskarkan sägastillhöra dettarum. De flesta av ossbor i det. När vi sägeratt vi bor i Sverigeeller att är svenskarkan vi föreställaoss enkartbild av landetsgeografiska utsträckning

Sedande modernamuseernabildadesunder andra hälften av 1800-talethar ävenkulturarvet givits enviktig roll i skapandetavden nationella gemenskapen.Byggandetav Nordiska museetoch anläggandetav Skansenär tvá exempel på nationella manifestationeravkulturarvet. EtnologenOrvar Löfgren menaratt det finns vissamönsterritningar för vad en riktig nation bör innehålla. I dessaritningar finns fortfarande mångaav 1800-talets kungstankar bevaradeEhn, Frykman Löfgren 1993:27. Värnandet om allmogen, om det förindustriella samhällets genuina svenskhetär en sådan tankesomfortfarande ägersin giltighet. Somsymbol för nationen intar svenskaflagganen särställning. Men ävenunder andrahälften av 1800-talet var flaggan i stort sett okänd bland den svenskabefolkningen som nationssymbol Ehn, Frykman Löfgren 1993:75. Likaså har idéerom naturenanvänts gärnai sambandmeduppfattningar om allmogen för att

- konstruera bilden det svenska.Ängen, skogen,fjällen vilken

av landskapstypsomhar högst bruksvärde för det nationella kan diskuteras. Men alla dessatre topograñer är djupt förankrade i det svenska.

Vad sombetraktassomdet svenskaförändras emellertid. Begreppsom ras och folkstam ingår knappastlängre i den gängsekonstruktionen avvad som är svenskt. Men fortfarande uttrycks bilder av vad somär svensktsom något naturligt, absolut och oföränderligt. I sådanasammanhang när det talasom

det svenska är invandrarenen ofta förekommandekontrast, en motbild som

framställs somnågot måstehanteraseller problem sommästelösas. Men vad är det invandraren egentligen ska förhålla sig till Och hur blir man svensk

Ytterligare ett exempel hur tankenom det svenskaförändrasär hur ett begreppsomfolkhemmethar tagits i anspråk för att representeranågot genuint svensktochen given del av vårt kulturarv. Det är ett folkhem som inte sällan har kommit att kontrasterasmot fenomensomnedmonteringenav välfardssamhälletoch Sverigesinträde i Europeiska unionen.

Oavsett vilka syften manhar med talet om det svenskaoch den svenska nationenär det tydligt att kulturarvet fortfarande fyller en viktig funktion i detta. Idag kretsar storadelar av diskussionenom Sverigeshistoria kring det industriella samhälletskulturarv. Det är dettaarv, eller tankenom det, som brukas. Vi vill hävdaatt detta bruk kan användasi vilka syftensomhelst. Även i odemokratiska. Därför har vi ocksåargumenteratför ståndpunktenatt kulturarvet i sig inte har några demokratiska funktioner. Däremot kan det användas demokratins tjänst. Deti är därför av stor vikt att kulturarvsinstitutionerna odlar en hög medvetenhetomhur kulturarv kan nyttjas och att värdensomtolerans och rättenatt varaolika aktivt kommer till uttryck i all verksamhet.

Eftersom vi fortfarande lever i det industriella samhälletoch har ett eget aktivt minne och förhållningssätt till detta samhälleär det angelägetatt institutionernamöter sin publik i samtaloch diskussionerom bruket av kulturarvet. Flera institutioner har tagit sig andetta arbete. Det bör spridas, utvecklasoch intensiñeras.

Vilka metoder tillgängliga och möjliga kan användas syfte atti - - öka medborgarnasbruk avoch inflytande pådet industriella samhälletskulturarv Hur kan kulturarvet öppnasför påverkan av människors levandeminnen och erfarenheterav industrisamhället

På vilket sättkan kulturarvsinstitutionerna utveckla sin roll som folkbildningsinstitutioner

Vilka företeelser aktualiserasidag när människor tänker på det nationella, på det regionala och det lokala i kulturarvstermer

På vilket sätt är och har kulturarvsinstitutionerna varit delaktiga i nationella, regionala och lokala liksom i internationella identitetsprojekt

8. Vardagens, den stora skalans, landskapets och tätortens kulturarv

l vardagen Vi har riktat blickarna mot socialrepresentation,jämställdhet och demokratiska aspekterpå det industriella samhälletskulturarv. Vi har också pekat det lokala perspektivetsrelevansoch problem. Tillsammans leder diskussionen vidare till en problematik kring det vardagliga och den stora

oss skalan,till landskapets,stadensoch tätortenskulturarv. Utifrån dessa utgångspunkterärdet inte tillräckligt att enstakamonument,miljöer och föremål samtde offentliga arkiven från periodensäkrasmed skydd och omhändertaganden.Förankringen i människors vardag är central för att kulturarvet skauppfattas väsentligt och värt att värna. Om, somdetstår

som i kulturminneslagensportalparagraf, ansvaretatt skyddaoch vårda kulturmiljön delas alla SFS 1988:950, servi det somgrundläggandeatt

av detta vilar påett intresseoch medvetenhethosallmänheten.Sak

ansvar

gäller den del arkivsektorn sominte reglerasi arkivlagen SFS samma av 1990:782 utan byggerpå frivilliga åtaganden.Beträffandemuseernas förernåls-och minnessamlingarär problematiken något enklareeftersom

själva har stort inflytande över vilka föremål och minnen som museerna införlivas med samlingarna. För museernaär det destomerangelägetatt ha utarbetadeplaner och över vad sombör ingå i samlingarna,vilka

program brister dessahar och hur de kanavhjälpas.

Det industriella samhälletskulturarv tillhör vardagen. De flestasombor i Sverige har bostadsomäruppförd underperioden, mångaarbetarmed

en

eller tjänsteproduktionsom fortfarande sprungenur detta samhälle. varu- Förankringen i medborgarnasvardagliga liv är en stor tillgång. Alla har nära till företeelser har förutsättningaratt införlivas i kulturarvet. Om man

som såvälinstitutioner enskilda aktörer strävar efter att anläggaoch

som motivera ett kulturarvsperspektiv är närhetenen resurs sommåstetillvaratas. Vi behöverinte nödvändigtvis på museum, arkiv eller beträdanågot kulturreservat eller byggnadsminneför att erfara det industriella samhällets kulturarv. Det finns mitt ibland ossom vi förmår anläggaperspektivet. Vardagliga företeelsererbjuder dessutomgoda förutsättningar för att det , värden, funktionella, kulturhistoriska värdet införlivas parallellt med andra ekonomiska ochekologiska. Sådanparallellitet är eftersträvansvärd.Ibland kan värdenakollidera. Ibland kan t.ex. förändringsinitiativ stick i stäv med strävan att bevaraoch detinnebärgivetvis problem somkan vara svårlösta.Generellt vi emellertid att parallella värdenär positiva för

menar det vardagliga perspektivet. Så längearkiv, byggnader ochföremål används ärdet inte bara lättare att hävda dekulturhistoriska värdena. Användningen i

fall ocksåbärare väsentlig del sådanavärdenf sig är i deflesta av en av

Det vanliga Denindustriella varuproduktionenär ett centralt känneteckenför det industriella samhället. Resultatetav dennatillverkning, dvs. produkterna, är enväsentlig del avden materiasomkräver uppmärksamhetnär det industriella kulturarvet behandlas.Ett föremål från dennatid är vanligen massproduceratoch sällan unikt. Det är heller inte ovanligt att byggnader, särskilt bostadsbyggnader,har uppförts i långa serier i form av identiskahus eller utifrån mer eller mindre traditionsbundnatyper. Unikt eller märkligt ingår självklart somrelevantabegrepp i mångabeskrivningar av 18- och 1900-talsföreteelser.Men trots allt är det vanlighetenoch de långa serierna somkännetecknarresultatenavdet industriella produktionssättet.

Den vanliga byggnadeneller det vanliga föremålet är en resursdärför att, som ovan nämnts,det allmänheti är endel av vår vardag. Men utifrån ett kulturvårdande perspektiv kan det vanliga också innebäraproblem. Urvalsproblematikenär t.ex. mer påtaglig än avseendesällsynta företeelser. Ett museumkan och bör givetvis införliva vanliga föremål i samlingarna. Men vilka Vems berättelseär föremåletavsett att bilda utgångspunktför

För de offentliga arkiven är problematiken framförallt knutentill gallringsmomentet. Hur storamängderlikartad information skaett arkiv hysa Hur små variationer är försvarbart att bevara Kungliga biblioteket sombl.a. har somuppgift att samlain allt tryckt material samlarnaturligtvis också de vanliga trycksakerna,men i allmänhet baraett exemplarav varje.

Kulturmiljövårdens problem förtjänar här särskild uppmärksamhet.Det är besvärligt att motivera bevarandeâtgärderför bebyggelsevarsfrämsta värde är att denär vanlig. Ibland kanman runt problemet genomatt sägaatt ett områdeär ovanligt enhetligt eller att dettillhör de första av sitt slag,etc. Men att hävdabebyggelsemed värdet vanlig är vanskligt.

Den antikvariska speciallagstiftningenerbjuder knappastnågonväg ut ur problematiken och plan- och bygglagensallmänna varsamhetskravSFS 1987:10, 10§ är svåraatt tillämpa på alldaglig bebyggelseinte minst grundav att kraven ärjust allmänna samtidigt somkriterierna somska uppfyllas byggnadenssärdragsamtbyggnadstekniska,historiska,

kulturhistoriska, konstnärliga och miljömässiga värden i högstagradär

förhandlingsbara.Men plan- och bygglagenger ocksåmöjligheter att motverka förvanskning avsådanbebyggelsesomär särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt SFS 1987:10, 12 §. Planmonopoletger här kommunernamöjlighet att skydda bebyggelsesominte bara är att betraktasom synnerligen märklig utansom ocksårepresenterarsåvälolika socialagruppers levnadsvillkor somtidigare samhälleligaideal och byggnadsskick. l lokala sammanhangerbjuder Planoch bygglagende effektivaste möjligheterna att genommyndighetsutövning hävdabefintlig bebyggelse.Det är på ett sätt tillfredsställande att bebyggelse

sominte kan hanterasmed denantikvariska speciallagstiftningen kanvämas

dettasätt. De instrument somPBL tillhandahåller är emellertid avden art att de knappastlöser problemensomär knutna till det industriella samhällets kulturarv och dessdemokratiska aspekter. Lagstiftningen är ett demokratiskt instrument i denmeningenatt denär användbar för den representativa demokratin att hävda det allmännasintressen. Men den är långt ifrån någon garantför allas tillgång till kulturarvet eller för tillgodoseendetav jämställdhetsaspekter.

Just beträffande de stadsbyggnadspolitiskaaspekternaär de demokratiska frågorna påtagliga. Här handlar det inte baraom medborgarnasinflytande över kulturarvet utan ocksåöver den fysiska miljön i allmänhet. Den kommunalaplaneringsprocessenhar dettai avseendeutvecklats i Plan- och bygglagenjämfört med tidigare lagstiftning. I praktiken är det emellertid osäkert i vilken grad medborgarnasinflytande över den fysiska miljöns har förbättrats.

Sammantagethandlar detvanligas problematik inte om att allt ska med". Men när institutionerna gör urval för samlingarna, arkiven eller kulturmiljön bör blicken fastaävenvid detvanliga eftersom det är ett grundläggande känneteckenför det industriella samhälletoch förankrat i mångamänniskors vardag.

De stora dimensionerna Det industriella samhälletinnebaren ny, stor skalaav tidigare okänt slag. Alla somarbetar medkulturmiljövård har med säkerhetkonfronterats med problematiken kring 18- och 1900-talensstorabebyggelsesdimensioner. De mestuppenbaraexemplenutgörs av fabriksanläggningar varsofta svåröverskådligabebyggelsevolymerär resultatet av komplicerade tillverkningsprocesser somdessutomkanske har förändrats under loppetav flera decennier. Men ävenbebyggelsemiljöersomsjukhus och efterkrigstidens storabostadsområden,jordbruksenheter eller kontors- och varuhuserbjuder liknande problem, i synnerhetom de ursprungliga funktionerna har lämnat byggnaderna.

En gemensamnämnareför de flestastorskaliga miljöer är att de är eller har varit arbets-eller boplatser för mångamänniskor och att de därmed bär på information om och kan sägasvara ett monumentöver en stor del av dessa människors vardagliga tillvaro. Ytterligare engemensamnämnareför sådana miljöer är att de har inneburit problem för kulturmiljövârden. Till en inte ringa del kretsar dessaproblem kring ekonomiska frågor. Det kostar mycket

att restaureraomfattandeoch/eller komplexa anläggningar. I många pengar fall återfinns dessadessutom fastigheter med högt exploateringstryck. I andrafall, exempelvis i mindre tätorter eller på landsbygden,kan exploateringstrycketvara obefmtligt liksom möjligheterna att hysain nya verksamheter.De tekniskafrågorna är ibland också svårlösta.Det

industriella samhälletsbyggnadsteknikär ett kunskapsfáltsomkräver mer forskning.

Samtidigt somde storskaliga miljöerna kanutgöra ett problem är de ur ett ekologiskt hushållningsperspektivför det mestaentillgång. Att finna nya användningsområdenför befintlig bebyggelsehar sedanlänge varit effektivt. Ett fortsatt användandeav befintlig bebyggelseär en viktig del i strävan att åstadkommaett ekologiskt hållbart samhälle.Anläggningsytoma till naturoch miljövårdande instanserär med andra 0rd påtagliga. Vi anserocksåatt dessaytor inte är tillräckligt utvecklade.

Där bevarandetav de storadimensionernasbebyggelsemiljöerrönt framgångökar allmänhet också intresset. Det krävs tränadei ögon för att uppfatta potentialen i tommaoch vittrande anläggningar. Efter en framgångsrik restaureringbrukar dennapotential framståsomtydlig för de flesta. Lokalerna blir attraktiva inte bara för kulturarvsinstanser och en intresseradallmänhetutanockså för näringsliv och andra.

Vad gäller de storadimensionernamåstemuseernahantera liknande problem somkultunniljövården. Föremålsom ingått i mekanisk produktion av något slag kanvara svåraatt härbärgcra, att konserveraochatt göra tillgängliga för allmänheten.Här finns det vinster att göra i ett samarbete med kulturmiljövården. Att arbetapå plats i föremålensursprungliga sammanhangär ofta att föredra, särskilt ur pedagogisk synvinkel. Sådant arbete pågår ocksårunt om landet. Samverkanmed arkiven är mindre vanlig. Även här finns vinster att göra. Arkiven utgör kunskapsbasenför många miljöers historia. En avgörandesvårighet ligger i att enskilda arkivbildare ofta inte inser attjust deras arkiv skulle kunna ha ett stort kulturhistoriskt värde. Många arkiv försvinner med andra ord i sammastundsomden omedelbaranyttan för denursprungliga verksamheteninte längreär självklar.

Kulturlandskapet och dessstrukturer Ett inslag i det industrialiseradekulturlandskapetär de omfattandetekniska strukturer somskär igenom det. Det industrialiserade samhälletsjord- och skogsbruk präglar idagstörre delenav Sverigestopografi. Vad somkallas för kulturlandskap är med andra ord till störstadelenett industrialismens landskap. Sammanhållnajordbruksenheter med bebyggelsenplaceradmitt i fastighetenvar ett resultat av 1800-taletsskiften. Ett annatvar uppodling av tidigare okultiverade markarealer. Under 1900-taletmekaniseradesjordbruket successivtvilket bidrog till avfolkningen avlandsbygden. Skogenbetraktad somproduktionsyta är ytterligare ett fenomensomhör 18- och 1900-talen till. Skog somtidigare varit vildmark avverkadesoch förädladestill virke och papper. Hädanefterodladesskogenaktivt och omvandladesfrån natur- till kulturlandskap.

Såväljord- somskogsbruketär näraförbundna med de nya kommunikationssystemen.Järnvägaroch landsvägarär kanskede mest

uppenbara. De förra knöt sammanlandsbygdenmed städernamed början vid mitten av l800-talet. Vägsystemenbyggdesut framförallt under mellan- och efterkrigstiden somen grundläggandeförutsättning för denökandebilismen. Telefonins och telegrafms ledningsnätär andrapåtagliga spåri landskapet efter det industrialiserade samhälletskommunikationssystem.Mindre tydliga är de system sominte lämnar lika omfattandemateriella spår efter sig. Sjöfartens fartyg och hamnarkan sägasvara endel i ett system varsfrämsta kännetecken vattnet såatt sägaraderarut sina spår i sammastundsomde

- konkretiseras. Saksammamed flottningen utan vilken skogarnasekonomiska värdeknappastskulle kunna realiserats. Andra mer sentida tekniskasystem gör sig heller inte påminda i topografm men har haft markant betydelseför våra levnadsvanor. Radio, television, flygtrañk, datorkommunikation och mobiltelefoni ärpåtagliga exempel. Inget av dessasystemkan sägasvara oberoendeav varandrautan ingår högrei eller lägre grad i andrasystem.

Stadenoch tätorten 18- och l900-talens stads-och tätortsbildning är detkanskemest karakteristiska uttrycket för det industrialiserade samhället. I flera fall grundadesSverigesstäderoch tätorter i direkt anslutning till industrietableringar eller anläggandetav kommunikationslinjer. Bruksorter och stationssamhällenär konkretaexempel. Men ävenäldre städeroch tätorter påverkadesstarkt avdet industrialiseradesamhället.Mest påfallande ärden större bebyggelseskalan,densociala och funktionella åtskillnaden av människor ochverksamheteri rummet, kommunikationernaspåverkan på bebyggelsestrukturenoch det successivaurbanaianspråktagandetavden närmastangränsandelandsbygden.

Städernasoch de större tätorternasexempellösatillväxt och förändringstakt under 18- och 1900-talengör det svårtatt sesambandenmellan denbyggda miljön och andrahistoriska faktorer. .Detförflutnas förtätade uttryck i staden och tätortenerbjuder bådeproblem ochmöjligheter. Bebyggelsenkanvara svåröverskådlig,men är ocksåen konkret utgångspunkt för berättelsenom ett samhällesförflutna.

I stadenochtätortenär det sommesttydligt att vi lever i det industrialiseradesamhället. Stadenoch tätortenbrukas dagligen avsina invånare. De resonemangsom förts tidigare är i hög grad tillämpliga. Frågor om de underpriviligierades kulturarv, omjämställdhet, om ett ekologiskt hållbart samhälle,om ett demokratiskt förhållningssätt till kulturarvet och

delaktighet har särskilt påtaglig relevansi stadenoch tätorten. känslan av Och de parallella värden somnämntsovan påkallar ständigt uppmärksamhet. Framförallt i denmindre tätorten är sårbarhetensärskilt påtaglig. Små tätorter uppbyggdakring ett stort företag kan lamslåsav nedläggningaroch töretagsflyttningar. Inte sällanaktualiserasdå detkulturhistoriska värdet som motiv for bevarandeochmöjlig fortsatt användning.

Vilken ny kunskapom industrisamhälletkan förväntas med utgångspunkttagen etti vardagligt perspektiv

På vilket sättkan kulturarvsperspektivet berika denenskilde medborgarensvardag Hur skulle dennavardaglighet kunnabejakas och tydliggöras somutgångspunktför var och ens egenhistoria och tolkning av det industriella samhället

Påvilket sätt,med vilka metoder kan vardagliga företeelser införlivas i det institutionsbundnakulturarvet Vilka urvalskriterier kan tillämpas och hur kan deanvändasi syfte att ökajämställdhet och de underrepresenteradesnärvaro i kulturarvet

Vilka tillgängliga och tänkbara lagrum är tillämpliga för att värna strukturer, t.ex. tekniskasystem, sominte ärbundnatill särskilda avgränsadeplatser

Med vilka metoder ochperspektiv kan den industriella stadens komplexitet ochmångfald åskådliggöras

Vilka faktorer kan knytastill det industriella samhälletsstads-och tätortstillväxt Hur kan de avläsasi terrängen Vilka sambandfinns t.ex. mellan detekniska systemenoch denindustriella stadensoch tätortensliv och form

9. Samverkan

Vikten avett utvecklat demokratiskt synsätt kulturarvet har betonats liksom behovetavatt engageramedborgarna i formuleringen och bruket av kulturarvet. Vi anserdettavara centralt för kulturarvets förankring i människors liv och vardag och för att kulturarvets konstruktiva och positiva roll i samhälletska stärkas. Institutionernas samverkanmed sin publik är central. Många olika former av sådansamverkanpågår. Vi att det

menar finns starka skäl att utveckla den, dels i syfte att utveckla kulturarvsinstitutionernas arbetsformer, dels för att stärkaförankringen av kulturarvet hos medborgarna.

Samverkanmellan institutionerna Det finns betydandevinster i att arkiv, museeroch kulturmiljövård samverkar kring konkreta kulturhistoriska projekt. Kulturmiljövårdens koncentration på bebyggelse,museernaspå föremål och det immateriella kulturarvet samtarkivens på pappersbaseradoch på annatsättbunden information ger tillsammansstoramöjligheter att mångsidigt bearbeta kulturarvet, att definiera det och utveckla kunskapenom de företeelsersom ingår i det. Samverkanmellan kulturarvsinstitutionerna är särskilt angelägen avseendedet industriella samhälletsmiljöer somoftast är levandeochmycket komplexa. De minnensomkan kopplas till dem bärs dessutomav nu levande människor men kommer också till uttryck i arkivbundna källor. Samlade insatserhar dessutomförutsättningar att effektivisera resursutnyttjandet.

Att dennasortssamverkanär väsentlig också på andrasätthar framhållits i flera sammanhang,t.ex. i 1996/97 års kulturproposition och Riksantikvarieämbetetsprofilprogram Vårt industrihistoriska arv. Vi vill särskilt understryka det väsentliga i att sådansamverkansker på olika nivåer, såvälcentrala ochregionala somlokala.

Samtidigt bör understrykasatt samverkaninte är den endalösningen de problem somdet industriella samhälletskulturarv innebär. Varje institution måsteockså odla sin särskilda kompetens, vilket är en förutsättning för att framgångsrik samverkanmed andra aktörer ska komma till stånd.

Kulturvárd utanför institutionerna Sammantagetmenarvi att det industriella samhälletshistoria ställer krav

som inte enbart kan tillfredsställas av kulturarvsinstitutionerna. Kulturarvet måste i högre gradän tidigare formuleras och definieras med utgångspunkti vardagen, vilket dels kan motiverasur ett demokratiskt perspektiv, dels ur ett praktiskt och ekonomiskt. Det institutionsbundna kulturarvsarbetets verksamhet, lagstiftning och budgetramar räcker inte för att hanterade problem och möjligheter somfinns.

Förankringenav kulturarvet hos medborgarnaförutsätter, somvi tidigare har berört, deltagandei definitionen ochhävdandetav de kulturhistoriska värdena.Utifrån en lokal utsiktspunkt är det långt ifrån alltid vare sig önskvärt eller möjligt att tillämpa olika former av regelverk. Den mångfald och massasomdet industriella samhälletproducerar såväl i materiell som

immateriell mening riktar snarareintressetmot att göra medborgarna

medvetnaom demöjligheter somderasegetförflutna och egennärmiljö erbjuder. Vi har tidigare lagt vikt vid allas tillgång till, definition och användandeav kulturarvet. Vi har ocksådragit paralleller till återanvändningsperspektivetoch strävanmot ett ekologiskt hållbart samhälle. Kulturarvssektorn har inte bara gemensammaintressenmedmiljö- och naturvärden. Det finns dessutomanledningatt dra lärdom avdet genomslag

detekologiskaperspektivet har fått. Även regleringen som om av miljövården är omfattandeär hushållensfrivilliga medverkan central. Incitamentet till att anläggaett kulturarvsperspektiv på företeelseri vårt dagliga liv ligger bl.a. i att betrakta dessasom resurser, somanvändbaraoch funktionella. Samtidigt innebärt.ex. att repareraeller byggaom sitt husett sätt attförhålla sig till det förflutna menockså till framtiden. Varsamhet, tillvaratagande,återanvändningär honnörsord deni antikvariska byggnadsvårdeni synnerhetoch kulturarvssektorn allmänheti men borde kunnagesvidare spridning i samhället. Här återfinns en avde viktigaste pedagogiskauppgifterna för kulturarvssektorns aktörer.

Hur kan samverkanmellan kulturarvssektorns olika aktörer förstärkas Vilka konkreta vinster är möjliga att göra med sådan samverkan Var finns begränsningarnarespektive möjligheterna

Med vilka intressenförutom natur- och miljövård finns förutsättningar för kulturarvssektorn att samarbeta Var återfinns de mestbetydandesamordningsvinsterna

Vilka insatseroch metoder krävs för att kulturarvsperspektivet ska etablerassomett av flera perspektiv i såvälmyndigheterssom enskildamänniskorsdagliga verksamhet Och vad krävs för att detta perspektivskabli en effektiv del i strävanmot ett ekologiskt hållbart samhälle Vilka lärdomar kan drasav miljövårdens insatseratt förankra ett ekologiskt perspektiv hos allmänheten

Vilka frivilliga krafter verkar inom det industriella kulturarvets w intressesfär Vilka verksamheterdrivs av dessaaktörer och vilken betydelsehar de för det industriella kulturarvets konstruktion och hävd Påvilket sättkan sådanakrafter stödjas

10. Sammanfattning

Utgångspunkter Utredningen tar sin utgångspunkti ett brett perspektiv på det industriella samhället. I utredningensdirektiv angesatt den treåriga statliga satsningenpå det industriella kulturarvet 1999-2001 bör eftersträvaen bred sarnhällsdiskussionom industrialismens och morgondagenssamhälle. Statens insatserskaockså syfta till att främja medborgarförankringen och uppslutningen kring det industrihistoriska arvet, liksom till att viktiga kulturhistoriska värden bevaras,tillvaratas och utvecklas. Särskild hänsyn skaägnaskulturarvets demokratiska funktioner. Utredningen har koncentreratstill denproblematik somberör arkiv, kulturmiljövård och museer.Vi har settdet somangelägetatt inför den kommandesatsningen sökaformulera övergripande tankar och idéer somkan stimulera till diskussion för alla demsomär engageradei det industriella samhällets kulturarv.

I direktiven ingår att föreslå lämplig Organisationsforminom vilken satsningenbör genomföras Utredningen har föreslagit tillsättandet av en särskildDelegationför det industriella samhällets kulturarv med uppgift att konkret handhasatsningen.Betoningen påmetodutveckling anservi i hög grad vara central för att statenssärskilda satsning det industrihistoriska kulturarvet åren 1999-2001skall kunna fâ mer långsiktiga effekter.

Industrialismenssamhälledefinieras somsyftande inte endastpå industrins historia utan ocksåpå det samhälle i stort sombakåt i tiden har sin avgränsning vid mitten av 1800-talet och framåt in i vår egentid. Kulturarvet är ett annatbegreppsomkräver en definition. Vi serdet somföränderligt och somett resultatav olika aktörers val. Härav följer ocksåatt det knappastgår att tala omett endaKulturarv utan om mångasomständigtär staddai förändring. Liksom ett lands, en regions eller en stadshistoria kan skrivas olika beroendepå vem somskriver skiftar kulturarven beroendepå vem som definierar eller konstruerar dem.

Kulturarvet har funktioner i det demokratiska samhället. En sådanfunktion är allasrätt till ett kulturarv, vilket har lett utredningenmot ett resonemang om socialunderrepresentationi kulturarvet. Utredningen konstaterar också allas rätt att tolka ochdefiniera kulturarvet. Det industriella samhällets kulturarv lämparsig särskilt väl för detta eftersom Sverigesbefolkning under kortare eller längre tid har levt i industrialismens samhälleoch därför har egnaerfarenheteroch egnatolkningar avvad dettasamhälleskulturarv är och i vilken berättelsedet kan infogas.

Tidigare övervägandenoch insatser

I 1996/97 års kulturproposition är utgångspunktengrundtankarnafrån 1974 års proposition. Riksdagenhar beslutatom följande mål för en nationell kulturpolitik prop. 1996/97:3,bet. l996/97:KrUl, rskr. 1996/97:l29:

att värna yttrandefriheten och skapareella förutsättningar för alla att

användaden,

att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till

kulturupplevelser samttill egetskapande,

att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och

därigenom motverka kommersialismensnegativa verkningar,

att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanandeoch

obunden kraft i samhället,

att bevaraoch bruka kulturarvet,

-

att främja bildningssträvandenasamt

-

att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer

inom landet.

För kulturarvet gäller målsättningenattjämna ut skillnader mellan människor när det gäller bevarandetoch tillgången till kulturarvet och att stärkaintresset för och medvetenhetenom kulturarvets betydelsei samhället. I propositionen konstaterasocksåatt kulturarvet inte är någotneutralt fenomen. Istället påtalasdet kulturpolitiska ansvaretatt synliggöra såväl klasskillnader somkönsskillnader och skillnader mellan stadoch land och att motverka att kulturarvet utnyttjas i diskriminerande syften. Kulturpropositionen talar om vikten av att formulera kulturarvsinstitutionernas samhällsuppgifter ochatt kulturarvssektorn behandlassamladoch inte utifrån dessorganisation i arkiv, kulturmiljö och museer.

Kulturarvssektorns aktörer bearbetardagligen det industriella samhällets kulturarv. Samtidigt återstårmångafrågor att lösa. Några kretsar kring kunskapspluckor och informationsinsatser. Vår mening är att det dessutom saknasdiskussioner kring demokratiska ochjämställdhetspolitiska aspekter kulturarvet, kring de socialarepresentationersomingår och inte ingår i kulturarvet, liksom resonemangkring den storamängdmateria somdet industriella samhällethar resulterat och somi olika kulturarvsinstanser måste hantera.

Berättelserfrån det industriella samhällets kulturarv Vilken historia är möjlig att berättautifrån det industriella samhällets kulturarv såsomdet hittills har definierats Ett generelltsvarpå den fråganär givetvis omöjligt att ge. Vår mening är att denmåsteställas och att svarär möjligt att ge om denriktas till särskilda delar av kulturarvet.

Vi har belyst de svenskabyggnadsminnenafrån den aktuella perioden och funnit att de regionala skillnadernaär storaavseendede ca5 procent av byggnadsminnenasomkanbetecknassomindustriminnen. I Mellansverige

domineras beståndetav gruvor och hyttor. I södra Götalandär kvarnarnaväl representerade.I norra Sverigeutgörs de flesta industriminnenaav kraftverk och sågar, Karakteristiskt är dominansenavmanliga arbetsplatser.

Om ett bredareperspektiv anläggspå samtliga byggnadsminnenfrån perioden gesen särprägladberättelsekretsandekring de välsitueradeshistoria där de obesuttnabefolkningskategorierna den kroppsarbetandebefolkningen

och de underpriviligierade sociala skikten i huvudsak saknaseller

förekommer i den historiska berättelsensutkanter.

Med ledning av entidigare utförd studie omde kulturhistoriska museernas industriundersökningarkan slutsatsendras att kvinnornas arbeten är svagt representeradetill skillnad från de manliga arbetarnasoch företagsledarnas. Generellt har funnit anledningatt konstateraatt kvinnors, invandrares eller etniska minoriteters, socialt norrnavvikandes, arbetslösaseller hernlösasärde mestuppenbaraexemplenpå svagrepresentationi det industriella samhällets kulturarv.

Demokratiska aspekterpå det industriella kulturarvet De demokratiskaaspekternabehandlasutifrån två utgångspunkter:dels utifrån vilken ställning kulturarvet och brukandet avdet har i en modern demokrati, dels utifrån människors tillgång till och möjligheter att påverka kulturarvet.

Arkiv, museeroch kulturmiljövårdande institutioner har självklart stort inflytande över vilka företeelsersom ingår i kulturarvet. Sedanlänge har institutionerna varit experter uppgiften att definiera och tolka kulturarvet. Det industriella samhälletskulturarv och det faktum att varje medborgare faktiskt lever och med dettai arv, kräver att kulturarvsinstitutionerna också förmår bejaka och ta tillvara varje medborgaresegetförhållningssätt till sin egenhistoria, sin egenkulturella identitet och de byggstenarsom en sådan identitet kan tänkasvarakonstrueradav.

De offentliga arkiven har en uppenbarfunktion i det demokratiska samhället. Derasuppgift är att tillgodose rättenatt tadelav allmänna handlingar, behovetav information för rättsskipningen ochförvaltningen samtforskningens behov.

Men kulturarvet har och har haft ett mer allmänt och oreglerat bruk deti demokratiska samhället. l modern mening har kulturarvet varit ett viktigt instrument i nationsbyggandet,i strävan att skapaen homogenstatmed ett visst mått av konsensuskring vad dennastatär och vad somförenar dess medborgare. Sedande modernamuseernabildades under andra hälften av 1800-talethar kulturarvet givits enbetydanderoll i skapandetavden nationella gemenskapen.Idag kretsar storadelar avdiskussionenom Sveriges historia kring det industriella samhälletskulturarv. Eftersom vi fortfarande kan sägasleva i det industriella samhället och har ett egetaktivt minne och förhållningssätt till detta samhälleär det angelägetatt institutionerna möter

sin publik i samtal och diskussionerom bruket av kulturarvet. Flera institutioner har tagit sig andetta arbete.Vi menaratt det bör spridas, utvecklas och intensifieras.

Vardagens, den storaskalans, landskapetsoch tätonens kulturarv Det industriella samhälletskulturarv tillhör vardagen. Denna tillhörighet i vardagenär central för att det industriella kulturarvet ska uppfattassom väsentligt och värt att värna. Vi behöver inte nödvändigtvis gå påmuseum, arkiv eller beträdanågot kulturreservat eller byggnadsminneför att erfara det industriella samhälletskulturarv. Det finns mitt ibland oss om vi förmår anlägga perspektivet. Vardagliga företeelser erbjuder dessutomgoda förutsättningar för att det kulturhistoriska värdet införlivas parallellt med andravärden, t.ex. funktionella, ekonomiska och ekologiska.

Även destoradimensionernaär ett känneteckenför det industriella samhället. Fabriker och andraomfattandearbetsplatserliksom efterkrigstidens bostadsområden exempel på sådanaanläggningar. Enär gemensamnärmare för storskaliga miljöer är att de är eller har varit arbetsoch boplatser för mångamänniskor. De bär därmed på information om och kan sägasvara ett slagsmonumentöver och en källa till en stor del av dessa människors vardagliga tillvaro. De finansiella, tekniskaoch funktionella frågorna innebär emellertid ofta svårlösta problem. Att bevaraoch finna nya funktioner för sådanbebyggelseär ett stegi strävanför att åstadkommaett ekologiskt hållbart samhälle.

I de industriella strukturer somgenomlöper kulturlandskapet återfinns liknande problem och möjligheter. Kommunikations- och energisystemtillhör det industriella samhälletsgrundläggandeförutsättningar och har präglat kulturlandskapet i form av t.ex. vägar, järnvägar och olika typer av ledningsnät.

18- och 1900-talensstads-och tätortsbildning är trots allt det kanskemest karakteristiska uttrycket för det industrialiserade samhället. Flera svenska städer och tätorter är grundade i direkt anslutning till industrietableringar eller anläggandetavkommunikationslinjer. Men ävenäldre städer och tätorter har påverkats starkt av industrialismen. l stadenoch tätorten är det sommestuppenbartatt vi lever i det industrialiseradesamhället. Stadenoch tätortenbrukas dagligenav sina invånare. Frågor om de underpriviligierades kulturarv, omjämställdhet, om ett ekologiskt hållbart samhälle,om ett demokratiskt förhållningssätt till kulturarvet och känslanavdelaktighet har särskilt påtaglig relevans stadenoch tätorten.i

Samverkan I arbetetmed det industrialiseradesamhälletskulturarv är samverkanmellan olika kulturarvsinstitutioner av stor betydelse. Bredare kunskap och bättre resursutnyttjandeär två vinster somborde kunna uppnåsgenomsamverkan.

Sådanavinster är särskilt angelägnaavseendeindustrialismensmiljöer som oftast är levandeoch mycket komplexa. De minnen somkan kopplas till dem bärs dessutomav nu levandemänniskor men kommer ocksåtill uttryck i arkivbundna källor.

Vikten av samverkanmellaninstitutionerna och medborgarnahar påpekats. Det är var uppfattning att institutionernabör utarbetametoderför intensivare dialoger med sina brukare och att kulturarvet i högre gradäntidigare formuleras underifrån. Att sprida och medvetandegörakulturarvsperspektivet är angelägenoch stimulerandeuppgift somtill störstadelen ligger framför

en kulturarvssektom.

1 1. Källor

Litteratur Alzén, Annika, 1996. Fabriken somkulturarv. Frågan om industrilandskapets bevarande i Norrköping 1950-1985. Stockholrn/Stehag:Symposion. Diss. Alzén, Annika Hedren, Johan, 1998. Kulturarvets natur. Stockholm/Stehag: Symposion. Anshelm, Jonasred., 1993. Modernisering och kulturarv. Essäeroch uppsatser. Stockholm/Stehag:Symposion. Arkiven inför tvâtusentalet. Programskrzyför Riksarkivet och Landsarkiven. 1994. Stockholm: Riksarkivet. Björnsson, Anders, 1998. Museeroch demokratif Svenskamuseer2/98. Blomqvist, Pär Kaijser, Arne red., 1998. Den konstrueradevärlden. Tekniska i historisktperspektiv. Stockholm/Stehag:Brutus Östlings system Bokförlag Symposion. Brunnström, Lasse Spade,Bengt, 1995. Elektriska vattenkrajtverk. Kulturhistoriskt värdefulla anläggningar 1891-1950. Rapport RAÄ och SHMM 1995:1. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. Byggnadsminnen1961-1978, 1981.Riksantikvarieämbetet.Stockholm: Liber förlag. Byggnadsminnen1978-1988, 1989.Stockholm: Riksantikvarieämbetet. Carlsson, Sten Rosén, Jerker, 1980. Svenskhistoria, del Tiden efter 1718. Stockholm: Esselte. Darphin, Jean-Paul,1993. Sockretskatedralen En studieav sockerindustrins historia och arkitektur. Rapport RAÄ 1993:3. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. Ehn, Billy, 1986. Museendet.Den musealaverkligheten. Stockholm: Carlssons. Ehn, Billy, Frykman, Jonas Löfgren, Orvar, 1993.Försvenskningenav Sverige. Det nationellasförvandlingar. Stockholm: Natur och Kultur. Eriksson, Olof, 1986. Museernaochfrarntidsvisionerna. Museiperspektiv. 25 artiklar om museemaoch samhället. Rapportfrån kulturrådet 1986:2. Stockholm: Statenskulturråd. Erixon, Sigurd, 1943. De historiska faktorerna: Människan, landskapet, bebyggelsenf Bygg bättre samhällen. Stockhohn. Frykman, Jonas Löfgren, Orvar, 1979. Den kultiverademänniskan. Lund: Liber. Furuskog, Jalmar, 1941. Det svenskakulturarvet. samverkande Bildningsförbundenssmåskrifter: Stockholm: samverkande Bildningsförbundenssmåskrifter. Handlingsprogramför Nordiskamuseetsforskning 1998-2000, 1998.Nordiska museetsforskningsråd. Stockholm: Nordiska museetsförlag.

Helgesson,Bertil, 1997. Vägen ett kulturarv. Kulturhistoriskt värdefulla

vägmiljäer på det statliga vägnäteti Skånevärda att bevara. Kristianstad: Region Skåne, Vägverket.

Hofrén, Erik, 1986. Öppna museer. Museiperspektiv. 25artiklar om

museernaoch samhället. Rapportfrån kulturrådet 1986:2. Stockholm:

Statenskulturråd. Houltz, Anders, 1998. lndustrisamhällets kulturarv. En översikt avde

kulturhistoriska museernasindustriundersökningar. Nordiska museet,

Dokumentationsavdelningen.Stockholm: Nordiska museetsförlag. lsacson, Maths Bosdotter, Kjersti, 1994. Industrins kulturarv tyngre att bära

för fackföreningsrörelsenf LO-tidningen l994:73:39/40. Janson,Sverker, 1974. Kulturvárd och samhällsbildning. Stockholm: Nordiska

museetsförlag. Kulturarv för alla. Arbetet medfrämlingsfientlighet och rasism vid landets

kulturarvsinstitutioner, 1997. Stockholm: Statenshistoriska museum. Kunskapsomkraft. Handlingsprogramför hur museernamed sitt arbete kan

motverkafrämlingsfientlighet och rasism, 1996. KulturdepartementetDs

1996:74. Stockholm: Fritzes. Larsson, Jan, 1994.Hemmet ärvde. Omfolkhemmet, identitetenoch den

gemensammaframtiden. Stockholm: Arena. Magnusson, Lars, 1996. SverigesEkonomiskahistoria. Stockholm:Ordfront. Minne och bildning. Museernasuppdrag och organisation. Museiutredningens

betänkande.SOU 1994:51. Stockholm: Fritzes. Nilsson, Bo G., 1996.Folkhemmetsarbetarminnen. En undersökningav de

historiska och diskursiva villkoren för svenskaarbetares levnadsskildringar. Stockholm: Nordiska museetsförlag.

Norling, Bengt, 1995.Industriminnen i Norden. Byggnadsminnesskyddade

industribyggnader i Norden. Stockholm. Ny kulturpolitik. Betänkandeav Kulturrådet. SOU 1972:66, 67. Stockholm:

Allmänna förlaget. Palmqvist, Lennart Bohman, Stefanred, 1998.Museeroch kulturarv. En

museivetenskapligantologi. Stockholm: Carlssons. Perlinge, Anders, 1995. Bondeminnen.Människan ochtekniken ijordbruket under

1900-talet. Stockholm: Nordiska museetsförlag. Profilprogrammet Vårt industrihistoriska arv. Bilaga 3 till denfördjupade

anslagsframställningen1997-1999 för Riksantikvarieämbetet. Stockholm: Riksantikvarieämbetet, Statenshistoriska museer.

Spade,Bengt Törnblom, Mille, 1997. Tag hand omtekniken. Inventeringav

kulturhistoriska industrimiljäer. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. Statlig kulturpolitik i Sverige. En svenskrapport till Europarådet. Kulturpolitik i

Europa 2:1. Utbildningsdepartementet,Europarådet. Stockholm: Allmänna förlaget.

Sundström, Kjell, 1993. Gruvbyggnaderi Bergslagen. RapportRAÄ 1993:2.

Stockholm: Riksantikvarieämbetet. Tjugo års kulturpolitik 1974-1994. En rapportfrån Kulturutredningen. SOU

1995:85. Stockholm: Fritzes. Westlund, Hans, 1998. Infrastruktur i Sverigeunder tusenår. Studiertill

kulturmiljöprogram för Sverige. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. Wetterberg, Ola, 1992. Monument och miljö. Perspektivpå det tidiga 1900-talets

byggnadsvård i Sverige. Göteborg: CTH. Vår skapandemångfald, 1996. Rapport från Världskommissionen för kultur och

utveckling. Stockholm.

Ovrigt Arkiven och kulturarvets demokratiskafunktioner. En strategiredovisningför

Riksarkivet och landsarkiven 1998. Riksarkivet. Budgetunderlagför 1999. Riksantikvarieämbetet 1998-02-25. Dir. 1997:101. Utredning omfolkstyret i Sverige inför 2000-ta1et.

Statsrádsberedningen.Stockholm. Dir. 1998:43. En statlig satsningpå det industrihistoriska kulturarvet.

Kulturdepartementet. Stockholm. Dir. 1998:48. Bevarandetav icke-fiktiv film. Kulturdepartementet. Stockholm. Kungl. Majt:s proposition nr. 28, år 1974 angåendeden statliga kulturpolitiken. PM Riksarkivetsprojekt "Invandramas kulturarv" slutrapport. 19970828.

- Regeringensproposition 1996/9723.Kulturpolitik. Regeringensproposition 1997/98:117. Frarntidsformer. Handlingsprogramför

arkitektur, formgivning och design. Regeringensproposition 1997/98:145. Svenskamiljömål Miljöpolitik för ett

-

hållbart Sverige. Regeringensproposition 1997/98:165. Utveckling och rättvisa enpolitik för

-

storstadenpå 2000-talet. Riksarkivetsprojekt "invandrarnas kulturarv etapp2 rapport. 19980703.

-

Riksarkivet.

Bilaga: Kommittédirektiv

En statlig satsning det industrihistoriska kulturarvet

Dir. 1998:43

Beslut vid regeringssammanträdeden20 maj 1998.

Sammanfattningav uppdraget En särskild utredaretillkallas meduppgift att utreda och lämnaförslag om formerna och den närmareinriktningen på regeringenssatsningpå det industrihistoriska kulturarvet. Utredaren skall i samverkanmed berörda myndigheter och institutioner inom kulturarvsområdet lämnaförslag på hur en satsningpå det industrihistoriska kulturarvet underåren 1999-2001 bör utformas, bl.a. när det gäller organisation,uppföljning och utvärdering. Vid

uppdragetskall utredaren särskilt beaktavad regeringen genomförandet av tidigare sagtom vikten av en bred satsning,ett samlatkulturarvsperspektiv samtkulturarvets demokratiskafunktioner.

Bakgrund Regeringenangeri budgetpropositionenför 1998att ensärskild satsningpå det industrihistoriska arvet skall genomföras prop. l997/98zl, utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfundoch fritid. Där sägsbl.a. följande. Dagens svenskasamhälle har formats genom en mer än sekellängutveckling av industrialismen. Industrisamhälletförändrasnu drastiskt ochen ny fas, bl.a. kallad kunskapssamhälleteller informationssamhället, håller på att ta form. Likväl utgör det industrihistoriska arvet fortfarande en betydandedel av vår identitet lokalt, regionalt och nationellt. Vidare framhåller regeringenatt en

samladbehandling kulturarvssektorn framstår somsärskilt angelägennär

av det gäller det industriella arvet. En nationell satsning industrisamhällets historia berör flertalet kulturarvsinstitutioner och enökad samverkanöver institutionsgränsernatorde vara befruktande för verksamheten,liksom för utvecklingen inom kulturarvssektorn på sikt.

Utgángspunkzerför utredningen Utredaren skall i närasamverkanmedberörda myndigheter och institutioner inom kulturarvsområdet lämna förslag hur regeringenssatsningpå det industrihistoriska kulturarvet under 1999-2001 bör utformas. I sinaförslag skall utredarenbeakta vad dessamyndigheteroch institutioner har föreslagit när det gäller det industrihistoriska kulturarvet.

Utredaren skall lämna förslag lämplig organisatorisk form inom vilken satsningenbör genomförasoch där befintliga myndighetsstrukturer i största möjliga utsträckning utnyttjas.

Utredaren skall vidare lämna förslag särskilda aktiviteter och manifestationersom kangenomförasi anslutning till millennieskiftet, liksom på hur en ändamålsenliguppföljning och utvärdering av satsningenbör utformas. l förslagen skall bl.a. behovetavdelredovisningar och en sammanfattandeslutredovisning och utvärdering beaktas.Insatser från andra statliga myndigheter och institutioner bör särredovisas.

Utredaren skall också redovisa vilka effekterna blir för landetsolika delar och hur förslagen skall finansieras.Finansieringenav det statliga åtagandet skall rymmas inom de ramar somKulturdepartementet avsattför ändamålet.

Vid genomförandetav uppdragetskall utredarensärskilt beakta vad regeringen tidigare anfört angåendekulturarvets demokratiska funktioner prop. 1996/973. Vidare skall utredarensärskilt beakta vadregeringensagt om vikten av en samladbehandlingavkulturarvssektorn prop. 1996/9713. Mot denna bakgrund bör satsningenutformas ett sådantsätt attde bidrag kan tastill vara somkan kommaatt lämnasav andra, såsomt.ex. landsting, kommuner, näringslivet, arbetstagarorganisationer,studieförbund, hembygdsföreningaroch andrainstitutioner och organisationer. En statlig satsningpå det industrihistoriska kulturarvet skall också lyfta fram och tydliggör sambandmellan bl.a. den byggdamiljön, traditioner och levnadsskick, historiskt dokumenteradehändelseroch vittnesmål, föremål och produktionsprocesser.

Utredaren skall vidare beaktaföljande. Satsningenskall inriktas främst på tiden från industrialismensgenombrotti Sverige. En bred samhällsdiskussion om industrialismens och morgondagenssamhälle skall eftersträvas. Statens insatserskall syfta till att främja medborgarförankringen ochuppslutningen kring det industrihistoriska arvet samtatt bevara och utveckla viktiga kulturhistoriska värden.

Utredarenskall beaktadet utkasttill program rörande inriktningen en industrihistorisk satsningsomRiksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Stiftelsen Nordiska museet,Stiftelsen Tekniska museetsamtArbetets museumtidigare presenteratProfilprogrammet Vårt industrihistoriska arv, bilaga till den fördjupade anslagsframställningenför 1997-1999, Riksantikvarieämbetet, samtgemensamredovisning i Riksantikvarieämbetetsbudgetunderlagför år 1999.

Tidsplan och arbetsformer För arbetet gäller regeringensdirektiv till samtliga kommittéer och särskilda utredareom redovisning av regionalpolitiska konsekvenserdir. 1992:50, att redovisajämställdhetspolitiska konsekvenserdir. 1994:121, att pröva

offentliga åtagandendir. 1994:23 samt att redovisa effekternaför brottsligheten och det brottsförebyggandearbetet dir. 1996:49.

Utredaren skall lämnaen delredovisningmed förslag pá lämplig organisatorisk form senastden l5 augusti1998. Utredaren skall slutligt redovisa sitt arbete senastden 31 december 1998.

Utredaren skall under arbetet samrådamed Riksantikvarieämbetetoch de övriga myndigheterna och institutionernabakom de gemensamma programmen samtmed företrädareför landsting, kommuner, näringslivet, berörda organisationer etc.

Kulturdepartementet

ar en- f I 1

m.. e- .z r

STCEÖJUiUUÅ

,

Statens 1999

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

NyaFönnånsrättsregler+BilagorJu.

Steriliseringsfrågani Sverige1935-1975. . Ekonomiskersättning.

Yrkesñsketskonkurrenssituation.Jo. . Godsedi forskningen,U. . Effektivavärme-ochmiljölösningar.N. . UtredningenomTotalforsvarsstödtill Central-och . Östeuropa.Fö.

MärkVäl Fl.

lnvandrarskapochmedborgarskap. . Demokratiutredningensskriñserie.Ju.

Attslakta fåri Gudsett namn.Omreligionsfrihet

ochdemokrati.Demokratiutredningensskriñserie,

Ju.

Rasism,nynazismochfrämlingskap, . Demokratiutredningensskriñserie.Ju.

Bördemokratinavnationaliseras . Demokratiutredningensskriñserie,Ju.

Elektroniskdemokrati.Demokratiutredningens . skriftserie.Ju.

Etikochdemokratiskstatskonst. . Demokratiutredningensskriñserie.Ju.

14.Denframtidakommersiellalokalradion.Ku.

15.Nytt systemforprövning hyres-ocharrendemål,av

u. 16.Ökadrättssäkerheti asylärenden,UD.

x GarantipensionochBosättningstilläggförpersoner . födda1937ellertidigare,S.

Frågortill detindustriellasamhället.Ku. 4

Statens 1999

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Nyaformånsrättsregler+Bilagor.1 lnvandrarskapochmedborgarskap.Demokratiutredningensskriñserie.8 AttslaktaettfåriGudsnamn.Omreligionsfrihetoch demokrati.Demokratiutredningensskriñserie.9 Rasism,nynazismochfrämlingskap. Demokratiutredningensskriñserie.10 BördemokratinavnationaliserasDemokratiutredningens skiñserie.l 1 Elektroniskdemokrati.Demokratiutredningensskriñserie.12 Etikochdemokratiskstatskonst.Demokratiutredningens skriñserie.13 Nyttsystemforprövningavhyres-ocharrendemål.15 Utrikesdepartementet Ökadrättssäkerhetiasylärenden.16 Försvarsdepartementet UtredningenomTotalforsvarsstödtill Central-och Östeuropa.6 Socialdepartementet Steriliseringsfrågani Sverige1935-1975,Ekonomisk ersättning.2 GarantipensionochBosättningstilläggforpersonerfödda 1937ellertidigare.17 Finansdepartementet Märkväl 7 Utbildningsdepartementet Godsedi forskningen.4

Jordbruksdepartementet Yrkesñsketskonkurrenssituation.3 Kulturdepartementet Denframtidakommersiellalokalradion.14 Frågortill detindustriellasamhället.18 Näringsdepartementet Effektivavänne-ochmiljölösningar.5

fakta info direkt

Tel 08-587 671 oo. Fax 08-587 671 71. Box 6430. I I 3 82 Stockholm. order@faktainfo.se wwwfaktainfose

ISBN 91-7610-923-2 ISSN 0375-250X