Minne och bildning museernas uppdrag och organisation : slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

V

BILAGEDEL

MUSEIUTREDNINGENS BETÄNKAN DE

Krim l Statens offentliga utredningar WW 1994:51 w Kulturdepartementet

Minne och

bildning

Museernas

uppdrag och organisation

Bilagedel

Bilagedel till slutbetänkande av Museiutredningen Stockholm 1994

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svairar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Omslagsbild: Pepparkakshuset MUSEION bakat av Björn Nordenhagen till Arkitekturmuseets pepparkakshustävling inför julen 1993. Erhöll särskilt pris för bästa bidrag. Fotograf Thomas Hjertén.

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-13630-9 Stockholm 1994 ISSN 0375-250x

Innehåll

Bilaga 1 Om museers samhällsuppdrag 5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga 2 Drömmuseet en framtidsvision 29 - . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga 3

Från datafångst till forskning 41

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga 4 Evaluering av vitenskapelige populasrvitenskapelige og publikasjoner fra statlige statsunderstøttede i og museer Sverige. 103 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga 5

Museernas föremålsvård och registrering 161

. . . . . . . . . . . .

Om museers samhällsuppdrag Per-Uno Ågren

Bilaga 1

Ett museum förknippas i vanligt språkbruk med föreställningen om samlingar varaktighet och historiska värden. Vid ytterligare efterav ting och bilder, om tanke tillförs gäma bestämningar som ordning förteckningar, katalog, regler för förvärv och gallring, konservering, säkerhet, utställningar. Dessa egenskaper skiljer museet från den privata samlingen. Museet uppfattas normalt som offentligt; privatmuseer är i Sverige mycket ovanliga till skillnad från i utlandet. Det finns ingen officiell svensk definition av museet frånsett den som förekommer i regleringsbrevet för statsbidrag till vissa museer och den, enligt stadgarna, kvalificerar för institutionellt medlemskap i Svenska som museiföreningen. Dock torde offentligheten, tillgängligheten och de alltmer sofistikerade kraven professionalism i museisamlingamas förvaltning vara grundläggande villkor för det offentliga stöd som museerna kunnat utverka. De har med tiden liksom exempelvis arkiv, bibliotek och teatrar blivit - självklara samhälleliga kulturinstitutioner. Avsikten med följande text är att söka belysa vilka historiska faktorer som haft betydelse för denna utveckling. I den första avdelningen redovisas översiktligt svenskt material av betydelse, i den andra några framträdande idéer i den internationella debatten. I tänkvärd essä menar den amerikanske museimannen Stephen E Weil en att professionaliseringen av museiverksamheten riktat intresset både hos uppdragsgivare och anställda mot en formalisering av arbetet, vilket medfört försåtlig glidning från den viktigaste uppdragsfrågan, nämligen museets en syfte purpose, den övergripande meningen och avsikten med verksamheten, till museets funktion function som avser de underordnade konkreta verksamhetsformerna "samla, vårda, visa, forska". Intresset har därmed avletts från de grundläggande frågor som gäller samhällsuppgiften. Denna synpunkt är viktig att i fortsättningen hålla i minnet, när frågan "varför museer" upprepade gånger ställs.

1 Samhällsuppdraget kan vara nationellt, givet Kungl Majt/regeringen/ett departement, eller av riksav dagen; regionalt, givet av landsting/länsstyrelse; kommunalt, givet av kommunstyrelse/-fullmäktige/en nämnd. Men uppdraget kan vara samhälleligt också när museet är ett uttryck för en förenings eller korporations vilja att att etablera sig i den lokala offentligheten hembygdsförening eller annan idébaserad organisation; en by eller annan - en

SOU 1994: 51

territoriell gemenskap. Eller det kan bildningsinstitution vara en som önskar förmedla sin kunskap med museet som medium. Museet kan uppfattas som ett passivt kunskapsarkiv lager histo- - ett av riskt källmaterial bestående artefakter med tillhörande visuella, av verbala och andra typer av data. Ett vilande källmaterial -i som likhet med skriftarkivens handlingar gång - gång kan aktiveras i historiska studier och forskningsföretag. Museet kan också uppfattas som en aktiv kunskapsteater uppgift vars är att med utställningen som specifikt medium fortlöpande förmedla en tolkning av de data institutionen förfogar över och genom sin dokumentationsverksamhet kontinuerligt bygger upp. Dessa grundläggande påståenden ligger under några av de dilemman som museidebatten gäller och ger anledning till följande frågor:

Varför, med vilka avsikter, började deföremålssamlingar småningom som blivit museer byggas samhället När och hur förändrades upp av målsättningar och avsikter

Under 1500- och 1600-talen, då en antikvarisk verksamhet tar sin början, motiveras den historiska forskningen och etableringen av samlingar att de av skulle bekräfta och erbjuda bevis för legitimiteten i nationella anspråk. Efter freden i Stettin 1570 skaffades en samling mynt fram för att styrka Sveriges rätt till vapnet Tre kronor. I det berömda memorialet av 1630 där Gustav Adolf fastställer den första instruktionen för rikets antikvarier, heter det:

Först will H K Maijzt, att dhe allehanda gamble och saker mønumenter sökia skole och sambla som fäderneslandet kan blifva illustrerat medh.

Illustrera betydde skänka glans åt; det gällde att gendriva Worrnius just framlagda teori om runskriftens danska Forrnuleringen ursprung. ekar i Carl IX:s uttalande till stöd för antikvitetsstudiet 1695, det gäller vår svenska nations lustre. Sin klimax når stormaktstidens nationalistiska högmod i Olof Rudbeckius vision i Atlantica-verket 1679-98.

Med det sena 1600-talets och 1700-talets naturvetenskapliga och ekonomiska intresse tillkommer ett nytt motiv för samlingar mineral, djur, - nu av växter, produkter och modeller till apparater, redskap, konstruktioner. Polhem, Linné och hans lärjungar, Vetenskapsakademien och dess ledamöter står i centrum för det offentliga intresset. Naturaliesarnlingar, modellkarnrar skulle,

Bilaga 1

liksom naturvetenskapen, främja kunskapen om verkligheten och världen samt tjäna nationens ekonomiska tillväxt. Däremot slocknar det historiska intresset i vinddraget från upplysningstidens rationella tänkande.

De samlade tingen skulle utgöra bevis på kunskapens erövring verkligav heten, välordnade samlingar och vetenskapliga skrifter på att Sverige var en del av upplysningens Europa Prästgårdarna, herrgårdama och de statliga ämbetsmännens bostölle, blir replipunkter för det nationella samhällsuppdrag som kulturarvsbygget grundas på.

4 Under 1800-talet blir föremålssamlandet ett redskap för den kunskapsmässiga erövringen också av historien: arkeologins periodisering förhistorien, av etnologins sökande efter kulturens ursprungsformer i perifera och isolerade bygder. Den nationella romantiken hämtar sin näring ur studiet av folkkulturen. Det pittoreska blir ett estetiskt värde. De gamla landskaps- och bygdebegreppen får en renässans. Folkdiktningen, folktron, folkmålen, folkmusiken, folkkonsten gör anspråk den humanistiska forskningens uppmärksamhet. Museiprojekten som föds detta intresse är inte längre ur nya lokaliserade centralt till huvudstad och universitetsstäder utan blir regionala och lokala. Den nationella retoriken förmäls med den folkliga, men det blir svårt att sikt undvika en intressekonflikt mellan centrala och instiorgan tutioner å ena sidan och de under benämningen fornminnesföreningar - framväxande regionala och lokala organisationerna å den andra. Introduktörer av de nya idéerna blir, som idéhistorikem Bosse Sundin visat, akademiker, ämbetsmän, officerare, lärare som inspirerats av akademiårens romantiska strömningar och förde dem med sig ut i provinsen. Känslan av att delta i ett viktigt historiskt kunskapsbyggande blir ett verksamt incitament för museigrundandet utanför Stockholm från mitten av seklet. Folket avlöser nationen som centralt begrepp i tidens idédebatt. I instruktionerna för centralmuseema framträder föjdriktigt kunskapsvärdet som samlandets viktiga kriterium. Så formuleras uppdraget för riksantikvarien och Statens historiska museum:

Riksantikvarien förestår samlingarna, ansvarig för att efter bestämd en plan leda och kontrollera arbetet för samlingarnasförtecknande, ordnande och vård, att tillse att samlingarna i så vidsträckt mån omständigheterna som medgiva, göras tillgängliga för allmänheten; att verka därför, att kunskap om dem sprides genom tryckta arbeten och avbildningar.

SOU 1994: 51

Nordiska museets uppgift anges följande sätt:

det fyller genom sin verksamhet en museal och vetenskaplig uppgift, för vilken staten icke har egna organ och som i själva verket uppvuxit med och utvecklats genom museet, nämligen såsom den museala och vetenskapliga institutionen i vårt land för kunskapen om nyare tidens kulturhistoria.

Artur Hazelius skriver 1880 att museet skall vara

...ett hem för minnen ur svenska folkets liv...alla klassers, icke allenast allmogens utan ock medelklassens och de högre ståndens gagna vetenskapen samt väcka och nära fosterlandskänslan; det skall upptaga och vårda minnen av svenska män och kvinnor som i olika riktningar främjar fosterländsk odling och ära.

Inget antyds utom av Hazelius om det starka upplevelsevärde, den - känslomässiga laddning som inspirerat samlandet. Det hade utlösts som en reaktion 1800-talets genomgripande samhällsförändringar, urbanisering och industrialisering av moderniseringen Detta uppmärksammas i ett tal - , 1962 av Sigurd Cunnan, där han kommenterar den starka koncentrationen av å tillkomståren för fomminnesföreningar till 1850- och 60-talen:

det tyder alldeles bestämt på den allmänna förefintligheten vid denna tidpunkt av starka idéströmningar och reaktioner åtminstone i vissa kretsar - strömningar, som sökte sin utlösning i praktisk handling och ideell propaganda. Och som redskap härför skapades de nya landskapsföreningarna för fomvård och fornforskning.

Till bakgrundsfaktorerna räknar Curman omgestaltningen av bondesamhället, skråväsendets upphävande som i grunden förändrar stadsnäringarnas villkor, kommunikationsväsendets omdaning med ångfartyg och järnvägar, 1842 års skolordning, den framväxande industrialismen, frihandelsdoktrinernas och den ekonomiska liberalismens genombrott samt de andliga väckelserörelserna. Han tillägger:

I många ansvarskännande och klarsynta kretsar, som med glädje och förhoppning anammat den nya tidens omgestaltande verksamhet, började man småningom med växande oro upptäcka åtskilliga icke väntade följdverkningar. Man nödgades inse, att det inte enbart gällde en uppbyggande, utan stundom också i lika hög grad en rent destruktiv utveckling inom åtskilliga områden av den gamla kulturen, icke minst inom det, som är föremål för vårt särskilda intresse. Man bevittnade den för många skrämmande upplösning av känslan för hembygden, som de stora förändringarna på landsbygden fört med sig, särskilt bland ungdomen.

Apropå Gävle talade Curman om fomminnesföreningen som en lärda lektorers förening, en karakteristik som synes ha visst generellt fog för sig enligt den redovisning av fornminnesföreningarnas ledning som ingår i Kulturminneskommitténs betänkande 1922. Det är påfallande hur i fornminnes-

Bilaga 1

föreningarnas stadgar uttrycket att väcka känslan för hembygden regelmässigt förekommer och att den kopplas samman med den mer övergripande fosterlandskänslan: man vill uppifrån skapa ett folkligt nationellt medvetande av nytt slag.

Den gamla svenska landskapsindelningen, ursprungligen grundad i den långt äldre gotiska stamförfattningen, har mångenstädes tjänat till skydd för

skall tjäna till att hos landets intelligenta befolkning, höja nationalandan och liva känslan för det land där deras fäder levat. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 1867

Återkommande är uttryck följande av typ:

väckande och underhållande av kärleken till hembygden...samt för övrigt arbeta i upplysande, bildande och förädlande syfte... väcka och stärka känslan för hembygden och fädemeslandet... räddande och pånyttfödande av bygdens ärvda kultur- och naturvärden...

Det mesta gäller vid sidan härom kunskapsmotivet: att samla, bevara och beskriva. Begreppet beskriva innebär att publicera i skrift: bidrag till kännedomen om... Bara i ett par något senare sammanhang förekommer fonnu- - leringar som antyder en annan form och avsikt med förmedlingen:

...åskådliggöra odlingens utveckling i provinsen Ögl 1913 insamlafomsakerför att på ett illustrativt sätt åt eftervärlden bevara våra förfäders bostadsförhållanden osv Kållandsö 1912 ...samlingarna skola ordnas så att de bli idégivande och väckande för den nutida slöjden Vrml 191 1

Fornsak avser uppenbarligen något gammalt överhuvudtaget så också forn- i sammansättningama fornstuga, fomsal, forngård. Fornsaker avser inte enbart som senare blivit fallet- förhistoriska objekt. - En vaknande regional och lokal självmedvetenhet kan spåras. När Svenska F omminnesföreningen 1869 bildas som en paraplyorganisation och håller sin första sammankomst i Växjö, sker detta som en klar reaktion på vad man uppfattar som riksantikvarieämbetets centralistiska strävanden.

5 Om situationen vid sekelskiftet och under första delen av 1900-talet yttrar Curman i talet 1962:

Under första fjärdedelen av 1900-talet växa föremålssamlingama allt hastigare och forma sig till verkliga provinsmuseer, vilka dock allmänhet i äro inrymda i trånga, ofta olämpliga, stundom rentav brandfarliga lokaler, där samlingarna icke kunna komma till sin rätt. Deras föreståndare äro oftast högt förtjänta amatörer, som med uppoffrande av sin fritid ägna dem en intresserad

SOU 1994: 51

men något ojämn omvårdnad. Till yttre kulturminnesvård saknas i allmänhet både tid och pengar. Behovet av ändamålsenliga museilokaler växer fram överallt, liksom behovet av sakkunnig skötsel känns trängande. Föreningarnas egna ekonomiska resurser räcka inte till för att bära deras stora upp museala expansion. Samtidigt uppstår en helt ny art av kulturminnesvårdande hemmuseer: bygdsgårdama, framkallade framför allt exemplet från Hazelius av stora nyskapelse på Skansen i Stockholm och väl också i de sydliga landskapen från Kulturens friluftsmuseum i Lund. Det är den stora grundläggningsnu perioden för de talrika lokala hembygdsföreningama, som givetvis bidraga till ökande av de kulturvårdande intressenas spridning ut i vidaste kretsar, men också till splittrande av de för dessa ändamål tillgängliga ekonomiska resurserna.

Mot fornminnesföreningarnas antikvariska bakåtblickande nit kom den av Karl-Erik Forsslund starkt inspirerade hembygdsrörelsen att utveckla en alternativ ideologi. Den historiska kulturvärden kopplas i hans skrift Hembygdsvård 1914 till naturvård, bygdeutveckling och framtidsoptirnism. Hembygdsföreningen, född ur ungdomsrörelsen, etablerar sig som en gräsrotsrörelse. Forsslund föregriper ett märkligt sätt de idéer lokalom museet som dynamisk samhällskraft, vilka ekomuseirörelsen eller den s.k. nya museologin kommer att utveckla under 1970- och 80-talen. Om hembygdsrörelsen uttalade sig kulturminnesbetänkandet 1922 på följande försiktiga sätt:

Man har på flera håll med visst misstroende följt den stora tillväxten av de mindre hembygdgföreningama och i det menat att densamma museerna, man varit resultat av en plötsligt uppflammande entusiasm, snart skulle som svalna, varefter hela byggnaden skulle falla sönder. I många avseenden kan ett sådant tvivel ofömekligen berättigat, så länge varje förening står isovara lerad för sig och stundom existerar genom en eller ett par personers intresse för saken, ett intresse som av ett nytt släktled måhända icke kommer att upprätthållas.

Ett ytterligare, mera långsiktigt verkande, incitament för hembygdsrörelsen blir hembygdskunskapen som införs i skolorna med 1919 års undervisningsplan för rikets folkskolor. Där tilldelas folkskollärarna en aktiv roll som initiativtagare av den främste företrädaren för ämnets metodik, Gottfrid Sjöholm. Han skriver i Handledning vid undervisningen i hembygdskunskap, del III, 1922:

Hembygdsundervisningen kräver hembygdsstudium. Utan sådant studium blir undervisningen lätt ytlig, schematisk, enformigt likartad varje år. Undervisningen har sina rötter i hembygden. Men denna uppenbarar knappast sina under, om man gör sig besvär att söka efter dem...Det må även påpekas, att den lärare, som ägnar sig åt hembygdsstudium, skajfar sig därmed en specialuppgift, vars lösning kan en lyftande och bärande betydelse för honom själv... För bygden själv kan ett sådant studiearbete få ett rent

Bilaga 1

praktiskt värde. Och så kan det bedrivas, att det skänker vetenskapen ett handtag. Och häri ligger en kraftig Ett de praktiska värdena ligger i sporre. av den hembygdsvård, som ett rätt bedrivet hembygdsstudium måste medföra... Hembygdsstudiet har värde i och för sig, värde för bygden och framför allt för utövaren. Men dess betydelse kan bli än större. Primäruppgiftema från de många hållen kunna av fackmännen sammanställas och bearbetas till resultat som sprida ljus över vårt land, dess natur och kultur. Men skall det målet nås, fordras en sammanslutning, som möjliggjorde ett samarbete, och i vilket vetenskapsmän från olika områden trädde in, gåve riktlinjer och sörjde för materialets bearbetning. Läraren komme säkerligen snart att känna behov av medarbetare och ett behov av att låta andra känna glädjen arbetet för den av egna bygden. Så komme hembygdsföreningar till stånd, såsom redan skett på flera ställen. De bleve fler och fler och omspände till slut vårt land. Det studerades och upptecknades, det undersöktes och samlades, det ritades och fotograferades. Studium och vård Det växte upp ett starkt intresse för den egna bygden. Och kanske mer än så: intet blir mig så kärt, som det jag ägnar en hängiven vård. Och ur känslan för hem och hembygd växa högre värden fram.

Skollärarna får under 1900-talet ett allt starkare politiskt inflytande. De blir många håll ledande personer i demokratiseringsprocessen kommunalt och i riksdagen. De kommer att få en framträdande roll som organisatörer inom hembygdsrörelsen och grundare av lokala museer.

6 Sigurd Curman, som blev riksantikvarie 1923, arbetade målmedvetet och oförtrutet att förverkliga kultumtinneskommitténs idéer om uppbyggnaden av en regional organisation för kulturrninnesvården. I sitt tal 1962 fortfor han med att beskriva den strategi som ledde fram till den stora länsmuseireformen.

Det är inför detta ovan beskrivna krisartade läge bland provinsmuseerna, som Vitterhetsakademien 1927 i en skrivelse till Kungl. Majnframlägger ett för det närmaste kvartsseklets utveckling mycket betydelsefullt förslag till en verkligt positiv lösning av provinsmuseernas svårigheter. Det gick ut på att efter dåtida förhållanden mycket betydande anslag de s.k. lotterimedlen av skulle beviljas åt de stora landskaps- eller länsföreningama för två bestämda ändamål: dels för anskajfande av ändamålsenliga, brandsäkra och tillräckliga byggnader för museisamlingama, dels för skapande av s.k. lönefonder vilkas avkastning enbart skulle användas till avlönande fackutbildade, heltidsav anställda tjänstemän, som under benämningen landsantikvarier skulle förestå vederbörande provinsmuseum, med skyldighet att vid sidan därav bistå riksantikvarieämbetet i dess kulturvårdande arbete inom museets verksamhetsdistrikt... Vi ha därigenom numera fått ett rikt facetterat, i sina hembygder fast förankrat, decentraliserat, men ändå väl sammanfogat och i allmänhet välutrustat provinsmuseiväsen, som, om det forfarande får nödiga medel, 13 synes

SOU 1994: 51

väl ägnat att fylla den stora landsomfattande kulturuppgift i folkuppfostrans tjänst, för vilken det skapats. Denna uppgifts tillgodoseende på ett allt effektivare sätt är väl den närmaste tidens viktigaste uppgift för alla våra museer vid sidan av den rent vetenskapliga bearbetningen av deras samlingar.

Den förste socialdemokratiske ecklesiastikministem, Arthur Engberg, försöker i sin kulturpolitiska gärning överbrygga klyftan mellan det akademiska och det folkliga, mellan traditionsrespekt och modernisering. Det kommer exempelvis till uttryck i hans tal när Hälsinglands museum invigs 1937:

Här se vi ett stort stycke av fädrens historia, deras liv i helg och söcken. Här kunna överblicka framstegen iden teknik, varmed de sökt bemästra en karg och motsträvig natur, det må ha gällt jorden, skogen, bergen eller havet. Här skönja vi de olika ledens övergång i varandra från det primitiva fram till nuets invecklade maskinkultur. Inför våra ögon liksom växer fram, får fasthet och stadga den stil som präglar både människorna själva och deras skapelser.

Med fornvården den då gängse benämningen på kulturhistoriskt fält- arbete sammanfogas själva sakunderlaget för vår odlings hävder, menar - Engberg. Men fomvården är ett forskningsuppdrag som angår alla:

Ligger det icke något stort och befriande i tanken att göra historieforskningen till en hela folkets levande angelägenhet Ty är det sant, att fomvårdaren är ett nödvändigt led denna forskning, så i är det också sant, att de aktiva medarbetarna icke längre äro bara en handfull universitetsmän, utan hela skaran av män och kvinnor landet runt, vilkas osjälviska intresse för hembygden, dess minnen och historia, utgör en kraftkälla av första ordningen i våra provinsmuseers utveckling. Såförunnas det fomvården att på ett utomordentligt sätt göra hävdeforskningen till de mångas angelägenhet, flytta ut den bygden, i öppna gårdarnas dörrar för den.

Mot Karl-Erik Forsslunds formulering

...ett stort museum kan inte undgå att i viss mån bli ett mausoleum. En väldig grav, där föremålen radas upp som katakombernas balsamerade lik ännu levande endast för vetenskapsmannen, fornforskaren och historikern, men döda för folket i gemen...

ställer Arthur Engberg sin trosvissa övertygelse om museets möjliga roll:

Ett museum som detta är icke någon kyrkogård, icke en det dödas boning. Det är och vill vara en förmedlare mellan forntid och nutid. Men mer än så. Det vill vara en uppfostrare, en hjälpare, en vägledare för hembygdens folk i dess strävan att förstå sina egna andliga förutsättningar.

Länsmuseireforrnen kom att innebära en betydelsefull professionalisering av den museala verksamheten och band med statsbidragens hjälp pro- - vinserna, dvs. länen, och oftast även museernas värdkommuner, vid ett ansvarstagande för museiverksamheten. Vitterhetsakademien/ riksantikvarieämbetet hade 1927 i skrivelse till regeringen meddelat att lönefonder för

Bilaga 1

avlöningen av landsantikvarier upplagts av lotterimedel. Före 1930 kunde därför tjänster, benämndes läns- eller landsantikvarie inrättas i Östersom götland, Kalmar, Halland, Värmland och Örebro län. Under 1930-talet följde Stockholm, Södermanland, Kronoberg, Skåne, Skaraborg, Västergötland, Västmanland, Kopparberg, Gävleborg. Medan före 1930 de museer vartill tjänsterna knöts kunnat beredas utrymme i befintliga statliga byggnader slottenl, inleddes omkring 1930 byggandet av nya museer, också med hjälp lotterimedelsanslag: Karlstad 1929, Östersund 1930, Halmstad 1933, av Luleå 1936, Linköping 1939 och Gävle 1940. Sedan lönefonderna 1945 väsentligt förstärkt genom statsanslag tillsattes de resterande tjänsterna och en rad nya museibyggnader tillkom. De framgångsrikaste av den första generationens landsantikvarier med regionala hembygdsförbund som huvudmän kom att bygga upp en mycket öppen museiverksamhet. De sökte i etableringsskedet kontakter och stöd inte bara i landstings- och kommunförvaltningar, skolväsendet, hembygdsrörelsen utan också hos andra organisationer som hemslöjdsrörelsens, turismens och i föreningen Norden.

Den curmanska idén om ett länsansvar för kulturminnesvården kopplad till ett regionalt, ideellt förankrat museiuppdrag tedde sig i slutet av 1940-talet och de närmaste decennierna som fruktbart och framgångsrikt.

7 Femtio år efter Kulturminneskommittén arbetar MUS 65 musei- och utställningssakkunniga. I betänkandet SOU 1973:5, Museerna, definieras museernas uppgifter följande sätt:

Museernas mål bör vara dels att erbjuda material och information som engagerar och stimulerar människornas intresse att aktivt deltaga i ett demokratiskt kulturliv, dels att genom vetenskaplig verksamhet medverka tillförklaringar på de frågor som uppställes av forskningen. Museernas funktioner är härvid av specialiserad karaktär; tyngdpunkten i den museala verksamheten vilar såväl inom den utåtriktade som inom den vetenskapliga aktiviteten på de konkreta tingen. Upplysningsarbetet får sin särart genom de specifika pedagogiska möjligheter föremålen erbjuder... Med hänsyn till jämlikhetssträvandena måste museerna i programmet för den utåtriktade verksamheten knyta an till defrågor och problem som har aktualitet för envar.

Förmedlingsfaktorn har ryckt fram, kunskapsuppbyggnaden, vetenskapandet, kommer i andra hand. Den politiska situationen är en annan, bildningsuppdraget i samhället ses inte längre som ett instrument för samhällsförhållandenas konservering och bestånd, utan som ett instrument för modernisering och samhällsförändring. Historietolkningen ändrar förtecken. Museernas uppdrag blir att revidera de etablerade historiebildema. Inrättandet av Riksutställningar kan ses som en konsekvens av det nya synsättet, det

SOU 1994: 51

gällde dels en demokratisering av museerna i form samlingarnas större tillav gänglighet i landet, dels en modernisering utställningsmediet för radiav en kalisering och nytolkning av kulturarvets innebörder. Folkuppfostran i den curmanska meningen har bytt innehåll. På ett signifikativt sätt sker i tidens debatt en förskjutning från folkkultur till folkets kultur. Folkets hus blir viktigare än hembygdsgården. En motbild mot MUS 65 lanseras i boken 70-talets publicerad museum, 1970 av en grupp landsantikvarier Hofrén-Hvarfner-Rentzhog-Zachrisson. De lägger i sin plädering för det traditionella kulturhistoriska länsmuseet åter tyngdpunkten på samlande och kunskapsuppbyggnad:

Museets egenart ligger först och främst i att det samlar och förvaltar ett föremålsmaterial. I själva samlandet och förvaltandet ligger uppgift, i en men övrigt är föremålsmaterialets art bestämmande för museets arbetsformer och målsättning... Både ifråga om problemet att sovra och syftet med insamlandet och bevarandet kan de kulturhistoriska jämföras med arkiven. museerna Tillsammans skall de göra det möjligt att rekonstruera det förflutna, till vilket nuet ständigt refererar i varje beslutsprocess. Museer och arkiv utgör samhällets minne...

Museerna har, menar författarna, genom den starka betoning utställningsoch förmedlingsuppgiften givits under 1960-talet, börjat försumma sin grundläggande uppgift att metodiskt samla för att dokumentera den mate- riella kulturutvecklingen. Mot de skärmutställningar med dominerande textinnehåll som blivit moderna hävdar författarna att det är i samlingarna av tredimensionella föremål museets egenart ligger och påpekar att

...det är i föremålens förmåga att konkreta upplevelser, särarten i ge som museets utåtriktade verksamhet ligger.

Det är lätt att i sammanhanget glömma bort att förmåga är en mänsklig egenskap och att förmågan att ge konkreta upplevelser alltid tillhör förmedlingsledet i den museologiska processen. Och de tvingas konstatera:

...en verksamhet som främst är grundad på permanenta utställningar av museernas samlingar har inga möjligheter att göra sig gällande i det valxnya ande utbudet av förströelser och rekreationsfonner... En utställning är som sig själv nog blir en finkultur en elitgrupp som går till museet andra av skäl anför innehållet i utställningen.

Författarna framhåller emellertid en annan aspekt betydelse för det av kulturhistoriska museets verksamhet, nämligen helhetssynen på den materiella miljöhistorien, såsom den kan avläsas såväl i museernas föremålssamlingar som i den omgivande fysiska miljön:

Fasta fornlämningar, byggnader och miljöer är ett åskâdningsmaterial som kan jämställas med de traditionella museiföremålen och bör integreras i verksamheten. Utställningens karaktär av självändamål bör elimineras.

Bilaga 1

I detta skede genomförs, som en följd av riksdagens kulturpolitiska beslut 1974, regionala och kommunala kulturpolitiska utredningar. Planer för kulturverksamheten antas och för verkställigheten inrättas eller förorgan stärks. Under 1970-talet formuleras på de flesta håll sålunda regionala och

kommunala samhällsuppdrag för museerna. Stiftelser bildas de offentliga av anslagsgivarna och oftast den förening som var ursprungliga samlings- - ägare och som varit landsantikvariemas huvudmän, för förvalta att museerna, formellt oberoende av direkt politiskt inflytande. Vad kom radikalt som att förändra den dittillsvarande strukturen var skiljandet av kulturminnesvården från länsmuseerna, när länsantikvarietjänster inrättades vid länsstyrelserna

1976 med syfte att underlätta bevakningen kulturminnesvårdens intressen i av samhällsplaneringen. Ett statligt stöd även i fortsättningen till länsmugavs seerna med den begränsade motiveringen att museerna skulle för svara dokumentation, vård och rådgivning inom kulturmiljövården. Stödet uppfattades dock allmänt som ett uttryck för att länsmuseiverksamheten, sådan

den utvecklats, generellt tillerkändes ett nationellt värde. Möjligen förelåg ett samband med att bevarandemålet fanns med som ett de grundläggande av kulturpolitiska målen och att i den fysiska riksplanering inletts 1966 som en gradering och identifikation landets kulturminnen gjordes också av regional och lokal nivå det gällde inte bara riksintressen - - vilket lett till att intresset för den fysiska miljöns historiska dimension starkt ökat. Det

curmanska synsätt som hävdats av författarna till 70-talets frångicks museum när kulturmiljövården skildes från museiverksamheten.

Det senaste uttrycket för statliga avsikter för museiområdet finns i Statens kulturråds rapport 1986:3, Museiförslag. Här formuleras på mycket tydligt ett sätt museernas samhällsuppdrag, där de två komponenterna -museernas historiska kompetens och den kommunikativa uppgiften kopplas samman: -

Genom museerna kan den historiska erfarenheten utnyttjas för att ge perspektiv på olika frågor när det gäller att hantera nuets problem och välja framtidsriktning... Den snabba samhällsutvecklingen kommer att öka behovet historisk av kunskap.

Museernas arbetsvillkor har förändrats:

En ökad utbildningsnivå kan väntas medföra alltfler kommer ställa att att krav på museerna. Genom omfattande invandring har Sverige blivit mångett kulturellt samhälle, vilket också påverkar Informationsutbudet museerna. ökar i samhället och specialiseringen går allt längre. Mediesituationen färändras genom landvinningar inom datateknik och kommunikationsteknik.

2 14-048 7

SOU 1994: 51

Arbetsuppgiftemas omfattning antyds:

Genom öppenhet mot omvärlden kan museerna tillgodogöra sig resultaten av t ex forskningen inom högskolan, utvecklingen av medieanvändningen inom massmedier och näringsliv, pedagogiska erfarenheter inom skolan och folkbildningen och engagemanget inom hembygds- och miljörörelserna.

Följaktligen blir också museipedagogik och museisociologi nyckelområden för utvecklingen av museiverksamheten som en betydelsefull kraft i det demokratiska samhällsarbetet. Möjligheterna för museerna att bättre uppfylla i sitt samhällsuppdrag, hänger alltså med att historisk och kommu- i samman nikativ kompetens integreras ett välfungerande sätt. Museiförslag går ett steg vidare när rapporten konkret pekar angelägna samhällsfrågor som borde vara lämpade att bearbeta och belysa i sin förmedlingsverkmuseerna samhet. Rapporten hade utarbetats av Statens kulturråd regeringens uppdrag och genomförts ett sätt påtagligt skilde sig från den föregående som sakkunnigutredningen MUS 65. Kulturrådet hade dels låtit sammanställa ett sifferunderlag om svenska museer som belyste omfattningen av deras verksamhet rapporten Museisverige dels inbjudit en rad skribenter som i huvudsak företrädde utomstående synpunkter och intressen i förhållande till museiverksamheten att bidra med ett diskussionsstoff rapporten Museiperspektiv. Detta det och det var i hög grad detta material som bildade grund för var nya de förslag blev resultatet av kulturrådets uppdrag. Sålunda ledde önskesom målet om en bättre integration av museiväsendets resurser i en effektivare samverkan mellan olika nivåer till att fem statliga centralmuseer gavs uppdraget verka önskemålet ett ökat att som gemensamma ansvarsmuseer. om engagemang i viktiga samhällsfrågor formulerades i fyra utvecklingsprojekt vartill särskilda statsanslag beviljades. I fem regionala konferenser 1988-89 sökte kulturrådet förankra förslagen hos länsmuseerna och deras huvudmän rapporten Idéforum Museer 1989. Här framträdde emellertid en svårighet. I sin egenskap av oberoende kulturinstitutioner är museerna trots sitt avse- värda samhällsstöd obenägna att acceptera uppgifter som de uppfattar vara - i

förelagda av myndigheter i

l

9 Carl Cullberg har i rapporten Museianställdas fortbildning och vidareutbildning UHÄ-rapport 1989:1 sökt skissera ett önskvärt arbetssätt för de kulturhistoriska museerna allmuseer är Cullbergs målande term, ett arbetssätt samtidigt bör utgöra målsättningen för en adekvat museiutbildning. som Han skriver:

Bilaga I

Fortlöpande driver museet en verksamhet kan benämnas SAMsom HÄLLSSERVICE. Med detta funktion kulturhus, dess menas museets som kulturminnesvårdande kulturmiljöarbete, dess kultur- och naturinventeringar av skilda slag och dessfornminnesvårdande och naturvårdande verksamhet.

Carl Cullberg sammanfattar museets kunskapsinsamling med termen samhällsinventering. Men museet måste gå vidare med analys insamlade en av data. Detta blir en samhällsanalys som skall bilda grunden för ställningstaganden, häri ligger museernas opinionsbildande plikt, deras samhällspåverkan. Inventerings- och insamlingsmaterialet skall tillvaratas, arkiveras och magasineras museets traditionella uppgift är bevarandet. Sammantaget blir det

frågan om ett slags utvidgad kulturjournalistik men inom ett vidare fält än tidningens. Insamlingen och dokumentationen och bearbetningen av detta samt sedan ställningstagande och opinionsbildande också självklart ett ger mer eftertänksamt tempo än tidningens. /.../ På 60-talet visade sig museerna överlägsna kulturhusidén och kunde inkorporera den. Nu visar sig i vår tids samhälle museerna som skapta för att vara seriösa opinionsbildare i t ex miljöfrågor, kultutfrågor och regionala identitetsfrågor och detta kombinerat med insamling, dokumentation och vård. Det är museisamhällets ansvar att försöka skapa en framtid för i museerna denna riktning. När det gäller utbildningen krävs att den organiseras så att den inte cementerar nutidstillståndet in i framtiden utan lämnar möjligheterna öppna för förändringar i museivärlden. /.../ Morgondagens museer med deras inriktning mot en kombination samlaav vårda-visa och opinionsbildande arbete kommer att kräva tre slags kunskaper av de museianställda: kunskap i ämnesområden, kunskap i museispecifika ämnen samt kunskap i opinionsbildning.

Carl Cullberg har, som framgår, på ett utmärkt sätt sammanfattat tendensen i de senaste decenniernas museidebatt, där en politisk otillfredsställelse med resultatet av de ekonomiska samhällssatsningarna gör sig gällande samtidigt som museernas potential för att erbjuda kunskap och förmedla upplevelser framhålls. Man kan fråga sig om föreställningen om museernas roll som opinionsbildare och kunskapsförrnedlare som framträder i de ovan återgivna citaten hänger samman med den förankring museerna, deras samlingar och kun- skap har i det lokala rumsligt och historiskt. De analyser och den opi- nionsbildning som förväntas av dem måste alltid utgå från lokal kunskap, lokal historia, lokala fakta och förhållanden. Kunskapsbasen är igenkännlig och verifierbar för samhällsmedlemmarna till skillnad från den kunskap och den opinionsbildning som dominerar massmedia. Denna senare formas och produceras långt borta; analys, överväganden och bedömningar är oåtkomliga för den enskilde, eller åtminstone för de flesta. Museernas förmedling erbjuds också på en öppen arena, är en betydelsefull del av en lokal offentlighet, som

SOU 1994: 51

fungerar publikt, ger utrymme för både konsensus och konfrontation. Museema kan erbjuda en utmärkt miljö för gemenskap och samtidigt stimulera åsiktsutbyte. Den svenska museihistorien tog sin början, när den nationella identiteten skulle formas och behövde stöd i historiska minnesmärken. Under 1800-talet fick museitanken näring av det romantiska folk-begreppet. Lokala och regionala museisamlingar började växa fram enskilda initiativ, ofta med fomminnesföreningen som organisatorisk form. Institutionellt fick det offentliga museiväsendet och kultunninnesvården en regional struktur under första hälften av 1900-talet; kulturminnesvården blev en erkänd del av samhällsplaneringen när länsantikvariema 1976 knöts till länsstyrelserna. De enskilda museiinitiativen utvecklades vidare inom hembygdsrörelsen och kräver mot slutet av 1900-talet att de lokala museerna skall få en med de regionala museerna mera likaberättigad roll och därmed förtjäna ett reguljärt samhällsstöd. Museisamlingarnas väsentliga egenskap att vara lokala har blivit - igenkänd. Museemas roll som identitetsstöd för lokalsamhället i ett globalt sammanhang har givit deras verksamhet en ny innebörd.

Bilaga 1

I det första av följande avsnitt ges en kort internationell orientering följs som av tre avsnitt med en sorts sammanfattning av det redovisade materialet. Inledningsvis ett citat ur en text av den kände ledaren för Smithsonian i Washington, Dillon Ripley, som i sin tur med instämmande återger ett - uttalande av Hugues de Varine:

"Antingen måste museerna förändras och ta på sig en aktivare samhällsroll eller försvinner de som levande institutioner. Förstenade i ett tillstånd av passivt bevarande, kommer museerna att bli endast statiska arkiv, likgiltiga för sitt ansvar och onåbara för de människor har största behovet deras som av resurser.

1 I den internationella debatten och kunskapsuppbyggnaden kring museernas historia, uppgifter och arbete har under efterkrigstiden museernas världsorganisation, ICOM International Council of Museums spelat ledande en roll. Det betydelsefullaste arbetet har skett genom organisationens internationella kommittéer, som samlat museianställda med likartade arbetsuppgifter till oftast årliga konferenser kring gemensamma frågor, där ett erfarenhetsutbyte kunnat äga rum. Det har varit ett mycket värdefullt forum för fortbildning som samtidigt tjänat till att bygga upp nätverk kollegiala konav takter som kunnat utnyttjas för fortlöpande inbördes konsultationer. Kommittéernas storlek har blivit en sorts uttryck för var museidebattens tyngdpunkter legat under olika perioder. Länge har de gällt dels föremålsvård och konserveringsfrågor, dels förmedlingsornrådet Committee on Conservation och Committee on Education ana Cultural Action har varit de största. De sista åren har museologi-kommittén upplevt stark tillväxt, vilket tyder ett ökande intresse för grundläggande museiteoretiska frågor. De stadgar som antogs av ICOM 1974 ger i 3:e paragrafen en museideñnition som återfinns lätt varierad eller utvecklad i motsvarande dokument i många länder. Där sägs att ett museum skall verka in service of society and its development, en fras som ofta ifrågasatts, eftersom den implicerar ett följsamt godtagande av "samhället sådant det är och blir" som ram för den museala verksamheten. Inte minst inom organisationen själv har man dock i praxis kommit att klart ta ställning mot politiskt missbruk av museers integritet som kulturinstitutioner. Två personligheter har haft ett utomordentligt inflytande både som organisationens konstruktörer och som ideologer, nämligen ICOM:s förste direktör

SOU 1994: 51

Georges Henri Riviêre 1948-1964 och hans efterträdare Hugues de Varine 1965-1975. Riviêre hade, när han började, en lång karriär bakom sig vid Musée de lHomme, som skapare av Musée des Arts et Traditions Populaires i Paris och som den moderna museologins grundläggare. Som sådan fick han stor internationell betydelse genom de studenter från hela världen som lockades till hans kurser vid Sorbonne. Riviêre hade 1930-talet tagit intryck av de skandinaviska friluftsmuseitankama som han tog med sig vid planeringen av det publika arbetet i de franska nationalparkerna, där samspelet mellan människa och natur i kulturskapandet blev ett centralt tema. Hugues de Varine har i boken La Culture des Autres 1976 vittnat om de starka intryck han under sina världsvida resor för ICOM tog av de ödesdigra följderna av det kulturella förtryck som den europeiska kolonialismen orsakat. Tillsammans introducerade de båda vid ICOM:s generalkonferens i Grenoble 1971 termen och begreppet ekomuseum, som givit upphov till en egen ny museologi. Denna har fått genomslag särskilt i den franskspråkiga världen. Efter att ha betraktats med skepsis för sitt radikala avståndstagande från traditionella museidefinitioner, tillhör ekomuseet numera i Frankrike de museityper som är kvalificerade för statliga bidrag. Ekomuseet definieras rumsligt av sitt geografiska område, inte av en byggnad. Föremålssamlingarna sammanförs inte ett ställe, de bevaras plats och betraktas inte som ovillkorligt bevaransvärda. Ekomuseet förvaltas och drivs av en befolkning, inte av tjänstemän. Det kunskapssökande som är museets grunduppgift har ekologisk innebörd: kulturutvecklingen ses som ett samspel mellan människor och natur. Den erfarenhetsmassa som samlats av befolkningsgenerationerna betraktas som en omistlig resurs i nuet och för framtida utveckling. Utanför rörelsen har ekomuseet betraktats som en specifikt fransk, sentida, reaktion mot det borgerliga museet och har därför inte fått större spridning. Dock tas museimodellen nu upp i Portugal, Spanien och Italien. I Skandinavien har den fått viss betydelse i Norge och Danmark, i Sverige realiseras den i Ekomuseum Bergslagen i övrigt anses den av många svenska bedömare redan ha förverkligats i hembygdsrörelsen Karl- Erik Forsslundl. I samband med ekomuseerna har animatörrollen kommit i förgrunden. Animatören är den utifrån kommande experten som inleder en process som skall aktivera en befolkningsgrupp. Oftast har det gällt en social och ekonomisk reaktivering av bygder som drabbats av industrinedläggningar eller glesbygder med allmän ekonomisk nedgång och kulturell utamming. Daniêle Giraudy skiljer i den sin tid uppmärksammade boken Le Musée et la Vie 1977 mellan det slutna museet le musée clos och det öppna museet le musée Ouvert. Det slutna museet är det klassiska, borgerliga, som utvecklats för att främja den humanistiska bildningstraditionens ideal och värderingar, främst det estetiska området konstmuseet har i många länder -

Bilaga I

varit inkamationen av själva museibegreppet. I Tyskland och England fanns visserligen vid sekelskiftet 1900 ansatser den estetiska pedagogikens område, där några museer korn att spela en ledande roll, men de kom inte att påverka museernas inriktning i stort. Detsamma gällde de pedagogiska idéer som knöts till uppbyggnaden av kulturhistoriska lokalmuseer i Tyskland och som kom att få betydelse, exempelvis som inspiration för både Karl-Erik Forsslund och Georges Henri Riviêre. Dessa initiativ blev 1930-talet misskrediterade grund av att de togs upp och främjades av nationalsocialismen. Den nya franska museologin har av många upplevts som den första betydelsefullaste reformrörelsen museiområdet under 1900-talet med sina radikala idéer om museernas samhällsroll. Till de öppna museerna räknar Daniêle Giraudy givetvis ekomuseerna, men också amerikanska neighbourhood-museums och försök med mexikanska skolmuseer och Casa del Museo i nedgångna stadsdelar i Mexico City. Gemensamt för dem alla är animatören som ser det viktiga i museiarbetet ligga i identitetsskapande och medvetandegörande bland människor utan självtillit och tro att de kan förbättra sin miljö och livssituation. Museet görs till ett kulturellt centrum och ett instrument för samhällsutveckling. Giraudys begrepp ekar i titeln kanadensaren René Rivards arbete Opening up the museum 1984, som redovisar utvecklingen inom den kanadensiska ekomuseirörelsen och relaterar den till de tendenser till en öppnare museiverksamhet som han kunnat iaktta andra håll. Han belyser konkret animatörens arbetssätt i ekomuseiprojekten, där verksamheten fortlöpande överförs de lokala aktörerna. Det går, menar han, att utveckla en lekmannamuseologi lay museography som uppfyller det traditionella museets grundläggande professionella krav med hjälp av en läroprocess, där animatören ger insikt i forskningens krav källhantering och tränar den nödvändiga kommunikativa förmågan hos förmedlaren.

2 Museer har nästan regelmässigt tillkommit som en reaktion förändringar, när insikten vaknat om att historien rört sig i en riktning som utplånar den verklighet som utgjort en förtrogen ram för en generations liv och erfarenheter. En verklighet som kommit att förkroppsliga denna generations värderingar, som utgjort en fysisk miljö fylld med minnen och associationer med livsviktiga symboler för mänskligt liv. Det finns, kunde man säga, en musealiseringsinstinkt som omedelbart förefaller beredd att reagera på förändringar för att rädda den historiska berättarkraften i den materiella miljön med dess kulturlandskap, byggnader och ting. Musealiseringsanspråken integreras stegvis i museala och kulturminnesvårdande ideologier, där en generationsvis, ibland smärtsam, förnyelse skett, när grund av maktförskjutningar i samhället nya grupper velat göra sin historia gällande, sina värderingar - 23

SOU 1994: 51

hörda. Musealiseringsinstinkten har kunnat finna officiellt stöd när den svarat mot de estetiska och historiska värderingar som vunnit kodifiering i lagar och praxis. När så inte varit fallet har tankemodell varit tillräckligt museet som närvarande och stark för att ge enskilda och grupper modet att själva inleda museala projekt. Allt är uttryck för ett samhälles inneboende benägenhet att sträva efter Stabilisering och reproduktion av gällande strukturer och värderingar, där museer och kulturrniljövård blir samhällets officiella instrument. Det är uppenbart att här två av de förhållningssätt avspeglas Nietzsche karaksom teriserat i sin analys av historiens samhällsfunktion den monumenta- liserande och den antikvariska. Följsamheten, spegelfunktionen, i museiverksamheten historien genom har givit det enskilda museet en mycket sammansatt natur:

...its basic personalityl can be called that, derived from various other, older social organizations. in fact a modern hybrid, bred with mingled Characteristics of the Cathedral, the royal palace, the theater, the school, the library, and according to critics, the department As some store. the emphasis of interest or activity shifts, the character of the organization changes. Thus when the place of entertainment takes museum serves as a on the dramatic quality the theater, when usedfor scholarly purposes can become an ivory tower, when its educational activities stressed are becomes a school. For the scientist professor to be merely or may seem a series of specimens illustrating seductive theory, library of artifacts a or a filed in chronological order. In the family social institutions invented by man, the place of the museum not rigidly fixed. pliant and develop can in many directions, or sometimes move simultaneously in several directions. Albert Ten Eyck Gardner, citerad av E P Alexander

Komplexiteten i museernas personlighet skiljer sig följaktligen i olika länder beroende vilka samhällsförändringar och ideologiska förskjutningar som fått genomslag. Livrustkammaren, Riksmuseets evertebratavdelning, och Arbetets museum eller Rosenlöfs tryckeri speglar svensk museihistoria. De delar alla benämningen museum, men är onekligen uttryck för lika många synsätt den museala uppgiften. Museigrundandet har belysts - som ovan ett påfallande samband med skolsystemets utbyggnad, med de lärda lektorerna och med spridningen av de ämbetsmän över landet i den decentraliserade länsförvaltningen som tagit intryck under sina studieår av de nationalromantiska idéerna. Senare med folkskolan och folkskollärarna, många medvetandegjorda genom introduktionen av hembygdskunskap som skolämne de ska väcka nationalkänslan, hembygdskärleken. Skolbildning och demokratisk process hör samman, omvänt utvecklas skolan som en följd demoav kratiseringen, vilket tar sig uttryck i hur idéerna om museernas samhällsuppgift förändras. När museigrundarna kan göra ett politiskt inflytande gällande, så att gemensamma samhällsresurser kan satsas museiväsendet inleds en utveckling som innebär att en naiv kärlek till hembygd och till tingens historia

Bilaga 1

byts mot en professionalisering av kulturarvets förvaltning. Den motsättning mellan de maktägande och medborgarna, mellan professionella funktionärer och folkrörelsers idealister, som Jörgen Jensen beskrivit och i anslutning till Johan Galtung kallat samhällets alfa- och beta-struktur, har nyligen be- lysts av Svante Beckman i en uppsats om intressekonflikter i kulturmiljövården. Det folkliga engagemanget minskar när ansvaret läggs specialister, med tilltagande professionalisering tenderar de båda värdeskalor gruppemas att divergera, kulturklyftor uppstår. Utomlands, där den demokratiska utvecklingen inte haft så påfallande inslag av folkhögskola och studiecirklar, genom vilka människor tillägnat sig tankemönster ur borgerliga bildningstraditioner och kunnat tillämpa dem sin egen historia exempelvis i form av museiprojekt har benägenheten - varit mindre att ge samhällsstöd till museerna i den omfattning som varit fallet i Sverige. När museernas uppgifter och arbetsformer diskuteras i andra länder är det i hög grad deras kunskapsförmedlande uppgift, deras bevarande och deras förmedling av traditionellt borgerliga estetiska värden diskuteras. som Det är ingen tillfällighet att Pierre Bourdieus idéer om det kulturella kapitalet i hög grad bygger hans uppfattning om de franska konstmuseemas roll som finkulturens högborgar. I museidebatten är det särskilt den distributiva apparatens reformering som aktualiseras, envägsförmedlingen. Den dialogiska process som i Skandinavien länge varit en central fråga berörs sällan, men förs nu fram i en rad aktuella böcker och utredningar i USA, England, Tyskland och Frankrike.

3 Nietzsches tredje förhållningssätt till historien det kritiska inte haft - - som samma genomslagskraft i museernas historia, aktualiseras därmed. För Sveriges del har Erik Hofrén apropå den förmenta historielöshet, varpå projektet Den svenska historien grundar sin målsättning påpekat att sällan har så mycket historia producerats som under de senaste decenniernas folkliga studium ofta i samverkan med museer av lokalsamhällen, arbetsplat- - ser och miljöer, ett studium som skapat en annan sorts historisk medvetenhet och ett annat, många gånger kritiskt, förhållningssätt till den officiösa nationella historia som ingått i en traditionell folkskoleundervisning. Förhållningssättet har möjligen samband med en medborgerlig mognadsprocess, där samhällets konflikthistoria, vägval och aldrig fullföljda historiska alternativ kan tas upp till granskning och diskussion utan att ideologiska bindningar behöver blockera kunskapandet. En av dem som tidigt insåg betydelsen av att definiera museernas samhällsuppgift var den märkliga Alma S Wittlin, som i det republikanska Spanien sökte bygga upp en museiverksamhet med klara folkbildningsmål.

SOU 1994: 51

Landsflyktig i USA skriver hon i boken Museums: In Search of Usable a Future 1970:

Have we not been paying attention to detail mainly ana to problems that are conducive to immediate action, with action being sometimes mistaken for a solution another project, another committee, and maybe another wing to a building without probing far enough into the ideological background in which all human actions and institutions are embedded Without concentrating on strategies based on fundamentals and on priorities

Hon pekar 19701 bland de uppgifter som är mest angelägna att prioritera den ekologiska kunskapsspridningen.

The hottest or should-be hottest current issue ecology, the study of the interdependence all living things among themselves and with the inorganic environment. not a novel issue but one that has rapidly assumed dramatic importance to man s well-being and survival on earth, and of course closely allied to the generally mounting concern over the abuse of natural resources which became a pathological condition on earth with increasing industrialization and mechanization of ways of living... Ecology does not limit itself to the ejfects and reactions of inorganic substances but includes the behaviors of organisms which are both ajfected by and affecting social conditions. This extends to an interlocking of biology and anthropology, and to human ecology.

En ledande engelsk museiforskare, Susan Pearce, skriver i Museums, Objects and Collections 1992 om den museala förmedlingsuppgiftens vansklighet.

The triple notion of objective knowledge, artistic endeavour and rhetorical curation sketches in a perspective within which the museum tradition, in the fullest sense, can be viewed. We who are part of this godless post-modern world must live with insecurities, uncertainties and uneasiness. But we are to do anything at all inside or outside museums, we must start from what we have and what can be done with and these ideas are likely to be the more persuasive they follow Collingwood s ideas of coherence and Correspondence in relation to objective knowledge as Popper would define The tone of this ejfort will not now be that of the old childlike certainties, but rather the more painful adult perceptions irony and self-doubt. The issues at stake are crucial, and curators can only ignore the problems at the price of dishonesty. we pretend to be what we are not and to possess powers which we do not have we are practising magic, not curatorship, and dishonesty of this kind sins particularly against the central, traditional standards curators and their kin. Equally, the anarchic and post-modern position which denies our human ability to achieve any measure of coherence or satisfaction finds no echo in the ways in which our minds, or our societies, work. Perhaps ifwe are willing to live with more uncertainties than our predecessors, and to accept intentions rather than beliefs, we may see our way to behaviour patterns, negotiated rather than imposed, which allow a limited harmony and a provi-

Bilaga 1

sional agreement. In the process curators have their part, as important mediators social knowledge and value to society at large.

Den roll Susan Pearce skisserar är krävande, förutsätter intellektuell mognad och erfarenhet, förmåga att se den historiska kunskapens betydelse för samtidens diskurser och dilemman. Men den är möjlig att känna igen. Ingen som arbetat i museer kan ha undgått att gripas av de impulser, ofta med karaktär av uppfordran, som föds under dokumentationsuppgifter, i umgänget med museiföremålen och besökarna. Museernas fria kulturarbetare bedöms i den offentlighet de verkar. Kanske får de just det stöd politiskt och publikmässigt och därmed det inflytande och den ekonomiska resurs- tilldelning till sina institutioner som deras samhälleliga betydelse motiverar Trots att museerna i USA har ett grundmurat rykte som pionjärer det museipedagogiska området, finner American Association of Museums det vara nödvändigt att i sin rapport Museums for a New Century 1984 och i den förra året publicerade Excellence and Equity. Education and the Public Dimension Museums särskilt framhålla bildningsuppdraget:

Museums perform their most fruitful public service by providing an educational experience in the broadest sense: by fostering the ability to live productively in a pluralistic society and to contribute to the resolution of the challenges we face as global citizens. The public educational responsibility of museums has two facets: excellence and equity. In every aspects of their operations and programs, museums must combine a tradition of intellectual rigor with the inclusion a broader spectrum of our diverse society. By making a commitment to excellence in public service, museums can assure that decisions about collecting, exhibitions, programs, and other activities are supported both by rigorous scholarship and by respect for the many cultural and intellectual viewpoints that museum collections stand for and stimulate. By making a commitment to equity in public service, museums can be an integral part of the human experience, thus helping to create the sense of inclusive community so often missing in our society.

Rapporten utmynnar i tio budord:

1 Assert that museums place education in the broadest sense of the word . at the center their public service role. Assure that the commitment to serve the public clearly stated in every museu8ms mission and central to every museum s activities. 2. Reflect the diversity of our society by establishing and maintaining the broadest possible public dimension for the museum. 3. Understand, develop, expand, and use the learning opportunities that museums ojjfer their audiences. 4. Enrich our knowledge, understanding, and appreciation of our collection and of the variety cultures and ideas they represent and evoke.

SOU 1994: 51

Assure that the interpretive process manifests variety in cultural and a intellectual perspectives ana reflects an appreciation for the diversity of museums public.

Engage in active, ongoing Collaborative eforts with a wide spectrum of organizations and individuals who contribute to the expansion of the can museum s public dimension.

Assess the decision-making processes in museums and develop new models that enable an expanded public dimension and renewed a committment to excellence.

8. Achieve diversity among trustees, staff and volunteers to assure a breadth perspective throughout the museum.

Provide professional development and training for and established new professionals, trustees, and volunteers that meets the needs of the museum profession so that museums may carry out their responsibility to their diverse public.

10. Commit leadership and fnancial resources in individual - museums, professional organizations, and training organizations and universities to strengthen the public dimension of museums.

Den amerikanska rapporten kräver av museerna ett samhällsansvar, dels som innebär en hög lödighet i det vetenskapliga arbete, varmed deras samlingar och dokumentation byggs upp, dels att deras publikarbete genomförs med sikte så stora publikgrupper som möjligt. Till detta kan läggas den ännu

enträgnare uppfordran till aktivt engagemang som framträtt i ett de par av svenska texter som citerats. Om man försummar att ge museerna det undersökande journalistiska uppdrag, grundat deras kulturvetenskapliga kompetens, med miljöhistorien som uppgift, vilket kunnat deras bidrag till den vara demokratiska samhällsprocessen, och i stället godtar enbart bevarande- och underhållningsuppgifterna som grund för deras existens och samhällsstöd, går en viktig potential förlorad. Minnesfunktionen är nödvändig grund för en den enskilda människans livskapacitet. Samhällsminnet förvaltat av histo- riker, arkiv och museer med uppdraget att påminna är omistligt för det - gemensamma civila samhällets livskapacitet.

Drömmuseet

- en framtidsvision

Sanna Haage Magdalena Ohlson Lisa Petré

Bilaga 2

Inledning

Vi som skriver är tre ungdomar i åldern 21-24 år. Vi fick, utifrån vårt perspektiv som ungdomar, i uppdrag att ge en bild av ett framtida museum som svarar till unga människors behov. Under arbetets gång har vi besökt museer i Sverige då främst i Stockholm men även i Danmark. Vi har läst några tidigare förslag, intervjuat ungdomar och pratat med personal, men rapporten bygger mestadels våra egna tankar. Vår vision om de framtida museerna blir verklighet i Drömmuseet. Vi hoppas att Ni skall kunna se det lika tydligt som vi. Med den kunskap och kompetens som museerna har borde de spela en större och viktigare roll i samhället. Idag känner tyvärr många ungdomar att museerna är inte till för dem. Från båda håll måste därför en attitydförändring ske, för ungdomar redan under skoltiden. Tidigt bör man få lära sig att hitta vägen till museet, och museerna bör rikta sig till och våga synas bland ungdomar. Idag är informationen och marknadsföringen för ensidig och tystlåten. Genom att spegla nutiden och beröra globala frågor kan museerna bli mer aktuella. Drämmuseets utställningar är provokativa för att skapa debatt och nyfikenhet bland ungdomar. Där tar vi hjälp av ungdomar som får utforma utställningar och komma med nya tekniker, som ungdomar känner sig hemma med. Drämmuseet månar om ungdomarna som besökare. Därför är vår personal tillmötesgående och väl insatt i museets utställningar. Museerna måste ta sitt ansvar gentemot ungdomarna. Endast genom att känna historien kan vi med kunskap möta nya frågor. Därför behöver vi museerna för att kunna skapa en bättre morgondag

Museets roll och ansvar Vem är jag, var kommer jag ifrån Vart bär det hän med mänskligheten Existentiella frågor som vi ungdomar grubblar över. Tillsammans med frågor som; kommer det att finnas arbete för mig, behövs jag I media rapporteras det om katastrofer och divideras om tillsynes ytterligheter. Här kan vi inte finna någon inspiration. Skulle det då inte vara en tröst att veta att människor genomlevt värre tider än dessa före oss, och dessutom åstadkommit underverk. Museerna är de enda som verkligen kan ge oss detta. Möjligheten att få spegla sig i mänsklighetens spegel, och där se att är en del av det stora. Vi litar till Er, så kom igen. Visa oss hur fantastiska vi är

SOU 1994: 51

Museerna som opinionsbildare

Spektakulära och provokativa utställningar skulle definitivt tvätta bort museernas, bland ungdomar, något dammiga stämpel. Vi vill att museerna skapar debatt och ställer frågor. På Drömmuseet är vi orädda och vågar behandla känsliga ämnen. Här finns utställningar där biståndsfrågor får paralleller dragna med kostnaden av ett J AS-projekt. Det här kräver att takhöjden museerna höjs avsevärt.

Utställningar om aktuella ämnen

Museerna har kapacitet att ta upp aktuella ämnen och ge dem historisk en bakgrund. Till exempel är kriget i det forna Jugoslavien svårt att förstå., men med en historisk bakgrund skulle vi få ökad förståelse och ett större engagemang. Drömmuseet har nu inlett ett utställningssamarbete mellan Naturhistoriska Museet och Stadsmuseet, där man visar konsekvenserna av den planerade Österleden. På så sätt kan felsteg i utvecklingen undvikas. Vi vet att museerna har bra förutsättningar för att konkurrera med massmedia. Besökarna har en tilltro till museernas sanningsenlighet som inte finns varken till press, radio eller TV.

Lokalare beslutsnivå

För att kunna ha aktuella utställningar krävs ett snabbt och lokalt beslutsfattande, och vi ser därför gärna en decentralisering. Personalen Drömmuseet fattar egna beslut och hinner aldrig bli inaktuella i sitt val av utställningstema.

Visa upp den forskning som bedrivs Många känner inte till att museerna, förutom insamling och dokumentation, utför ett gediget forskningsarbete. Det är tragiskt, intresset för det som sker just nu finns ju Drömmuseet visar därför kontinuerligt upp sin forskning.

Bilaga 2

Museets utställningar

Är det mängden föremål som räknas

Påtaglig är den mängd av föremål visas i hopplösa Känslan vi som montrar. får är att alla föremål måste visas någon tanke hur upp, utan om besökaren uppfattar dem. På Drömmuseet blir en lerskärva mer än bara lerskärva. Vi har här en tagit bort skärvorna runt omkring och istället byggt historia. Hur såg upp en krukan ut, vad användes den till och kan tänkas ha tillverkat den. vem Plötsligt har vi skapat ett människoöde runt denna lerskärva. Och människoöden är spännande. Vid utställningar av bildkonst behövs kanske inte det här sätt, samma men vi vill fortfarande ha historia om konstnärens och tavlans öde.

Fler sinnen ger en total upplevelse

När vi går på museum har vi förväntan när vi går bio, få samma som att följa med till en annan värld. Då vi kommer ut från vill vi ha känslan museet av att ha varit någon annanstans, kan ha varit antingen behagen resa som lig eller hemsk. På Drämmuseet arbetar vi därför mycket med stämningar och atmosfärer i utställningarna. Här har vi tagit fasta att utnyttja fler sinnen såsom hörsel, känsel, lukt och smak. Vi på Drämmuseet är inte heller främmande för att med modern teknik ge besökarna möjligheten att uppleva världar. Man kan till exempel "delta nya i ett vikingaslag" med hjälp datamaskinen Virtual Reality. Vi använder av också mycket mer film, som Cosmonova.

Låta barn och ungdomar göra utställningar

Drömmuseet har även utställningar skapats barn och ungdomar. som av Det inspirerades vi till efter att ha sett blinda barns utställning på en grupp Vasamuseet. Vi vill påpeka att nästan alla ungdomar intervjuats svarade som frågan om de skulle vilja med och utforma utställning. vara en

Texter på fler nivåer samt översättningar mer

Det är märkligt att det finns så få översättningar på våra På museer. Stockholms Stadsmuseum hittade vi inte en enda, trots att personalen ansåg att de själva i andra länder fick bäst information och historik staden vid ett om besök Stadsmuseet.

3 l40487

SOU 1994: 51

Det kan finnas många anledningar att göra ett museibesök, en del kommer av ren kunskapstörst. Drömmuseet har för de specialintresserade texter med djupare information.

Skildra historien med hjälp av den lilla människan På Drömmuseet skildras historien utifrån de mänskliga krafter som påverkat den och format den till vad den är i dag, och så sätt upplevs utställningarna som mer levande. Att knyta an globalt ger oss en känsla av samhörighet. Trots att vi tror leva i en modem tid så skildras utställningarna oss nutiden samma sätt som historien; kvinnans representation lyser med om sin frånvaro. Det ger oss inte en känsla av samhörighet.

Museets verksamheter

Vi är överens om att museerna måste utvidga sin verksamhet utanför sina vanliga ramar. Personalen har berättat för oss om många förslag till förändringar de haft. Vi tycker att museerna borde samarbeta mera genom att som utbyta och låna idéer varandra, det är trots allt samma mål de eftersträvar; av att få så många nöjda besökare som möjligt.

Visningar och debattkvällar om utställningen I ett samarbete med skolor och fritidsgårdar, kan museerna inbjuda till visoch skapa debatt kring aktuella frågor. Drömningar av utställningarna museet vet vilka ämnen som ungdomar engagerar sig invandrarñentlighet och rasism, krig och miljöfrågor mm. De arrangerar därför också teaterkvällar där besökarna får improvisera kring aktuella ärrmen, och hitta lösningar på konflikter.

Kursverksamhet Museerna borde ytterligare dela med sig av sitt kunnande. Med hjälp av sin otroligt kompetenta personal, såsom forskare och hantverkare, kunde mer och fler kurser kvällar och helger. museerna arrangera

Evenemang utanför museernas vanliga verksamheter

Ett bra exempel är Etnografiska museets jazzkvällar då de samevenemang arbetar med sin restaurang, har vin- och spriträttigheter. Vid en provsom

Bilaga 2

kväll kom 800 personer. På Drömmuseet har vi pop-och rockkonserter för att locka ungdomar

Mer utställningar utanför museernas miljö

För att locka och få upp ett intresse hos dem som inte brukar eller har möjlighet att besöka museer, arrangerar Drömmuseet utställningar utanför sin vanliga miljö. Vi har utvecklat vår utställningsverksanrhet vid:

Större fabriker, industrier och företag - Skolor och fritidsgårdar - Allmänna platser där mycket folk samlas, tågstationer, parker etc. - Vår personal finns då plats för att informera och dela ut inbjudningar. På Drömmuseet använder vi oss av arbetslösa ungdomar. De fungerar som en expertgrupp, Vilka hjälper oss att hitta nya idéer och verksamheter.

Museets öppettider och entréavgifter

Rabatter för folk med mycket tid och lite pengar

Av de intervjuade ungdomarna ansåg de flesta att besökandet skulle öka med lägre eller inga entréavgifter alls. Vi tror inte att det är så enkelt, men entréavgiften på de centrala museerna är i vissa fall alltför hög. De rabatter som finns borde gälla för fler, alla är som bekant inte studerande eller barn. Drömmuseets motto är rabatter för folk med mycket tid och lite pengar, såsom sjukskrivna, förtidspensionerade, arbetslösa och föräldralediga. Drämmuseet har därför en vänligare och mer välkomnande prägel.

Locka besökare med attraktiva erbjudanden

När vi var i Köpenhamn och skulle köpa tågbiljetten till Louisiana, lyckades vi omedvetet pricka in en "happy hour-drive". Den kombinerade tåg och entrébiljetten var då billigare. Lyckliga och ett par slantar rikare åkte vi sedan till Louisiana. Detta "happy hour" system tillämpas nu därför på Drömmuseet och lockar fler besökare, alla anstränger sig som bekant för att spara några kronor. Drämmuseet delar eller lottar ut fribiljetter vid olika tillfällen, som discon eller vid konserter. Tänk om ungdomsprogrammen TV kunde lotta ut fribiljetter till museer istället för t-shirts och kepsar

SOU 1994: 51

Fri entré en kväll i veckan

Att ha öppet mellan 10-16 eller 11-17 anser vi är alldeles för lite, många arbetar eller studerar dessa tider. Tillgängligheten minskar betydligt med snäva öppettider. Enligt våra intervjuer anser de flesta ungdomar, att de skulle besöka museerna oftare om öppethållandet var lagt till andra tider såsom kvällsöppet. Ett annat förslag är att alla museer en kväll i veckan samma veckodag förslagsvis torsdagar såsom Drömmuseet har öppet med fri entré. När biograferna började ha billigare biljettpriser på måndagar så ökade antalet besökare enormt. De har lyckats skapa en vana av att man går på bio på måndagar. Varför skulle inte museerna kunna göra samma sak Tänk om det blev ett begrepp att man torsdagar går på museum Under dessa kvällar kan man ha visningar av den aktuella utställningen, anordna konserter, föredrag och diskussioner. Drämmuseet har dessutom på torsdagskvällar ordentliga erbjudanden kaffe och bulle eller smörgås.

Museets personal

Om personalen på dagens museum finns både positivt och negativt att säga. Vi kommer här nämna de reflektioner vi personligen haft under våra besök på museerna och ge några citat från våra intervjuer.

"Bakom kulissen personal" önskas mer tillgänglig

Vid våra museibesök var det oftast informationschefen vi talade med. De visade stort intresse för att hjälpa oss. Om "bakom kulissen personalen" kan sägas att de är entusiastiska och har bra idéer om nya verksamheter Drömmuseet är "bakom kulissen personalen" mer tillgänglig för besökaren. På plats har vi även de som varit med och utformat utställningama, och i den mån det går finns konstnärerna själva där.

Ungdomars åsikter om övrig personal

Bland personalen som har direktkontakt med besökarna, dvs. kassa, restaurang och vaktpersonal finns det mycket som borde ändras. Här några citat från ungdomar vi intervjuat;

"de måste bli mer folkliga" "de måste engagera sig mera" "de måste bli mera insatta i museets utställningar" "de måste bli mer hjälpsamma"

Bilaga 2

Om man gör en kort sammanfattning av det vi hört och sett, kan vi snabbt konstatera att många ungdomar känner sig ovälkomna eller främlingar som museum. Det vi känt speciellt de större museerna är en misstro mot oss som ungdomar. Känslan att bli betraktad som en tjuv eller "värsting" som för skojs skull kommit för att förstöra, är stor. Gång gång har vi blivit tillsagda;

inte för nära rör ingenting - Vakter har förföljt oss som vår egen skugga, från det kommit tills dess gått. På Drömmuseet är all personal väl insatt i museets historik, utställningar och verksamheter. Vakter som kommer från vaktbolag får utbildning innan de börjar arbeta museet. Ingen ska sitta en liten pall i något hörn. All personal är servicerninded och de hjälper till med att besvara frågor.

Museets yttre och inre miljö

Vi går gatan fram med blickarna fästa i marken, när så musik strömmar emot oss. Vi ser facklor brinna i skymningen och stannar upp. Vad finns där inne Vi vill veta mer.

Museets placering och byggnadens utseende

När åkte du senast rulltrappan upp från Tunnelbanan, och harrmade rakt framför ingången till ett museum Vi hoppas att fler museer i framtiden kommer att ligga som Drömmuseet, där människorna passerar och lever. Likväl bör vissa museer ligga avskilda men ändå åtkomliga. Ett bra exempel är Sjöhistoriska museet som ligger vid vattnet och Stadsmuseet som ligger i den äldsta delen av staden. Museema kommer bäst till sin rätt i en omgivning som överensstämmer med dess inriktning. Gällande själva byggnaden så är det alltid inspirerande när den ger en idé om museets innehåll., Arbetets museeum i Norrköping som ligger i en nedlagd syfabrik och Louisiana i Danmark som ger livsrum konstverken, är utmärkta exempel. Inne i museet kan man genom mindre rum skapa en större närhet till tingen och få besökaren att känna sig mer hemma.

SOU 1994: 51

Ökad trivsel för besökarna På Drömmuseet i1 behöver ingen viska eller trippa fram på tå. Här blir man mottagen som en gäst och varmt välkomnad. Besökaren får absolut inte känna sig vilsen. Redan i entrén är det tydligt skyltat var utställningen börjar och hur man skall följa den så att man inte tappar bort sig. Varför är musiken bortglömd museerna Musiken är den viktigaste ingrediensen i receptet hur man ger en upplevelse mer intensitet. Självklart ackompanjeras allt Drömmuseet passande ljudeffekter. u av En annan enkel åtgärd är att plocka fram lite fler fåtöljer. Det vore omtänkför då kunde besökaren slå sig och i stillhet beundra w samt av museerna, ner konstverket.

Cafeterian en del av museet - Magen skriker och knäna sviker så vi söker vår tillflykt i cafeterian, vi behöver smälta våra intryck innan vi går vidare. Men till vår besvikelse är museets cafeteria ingen oas. Förutom att den oftast är utformad som lunchrestaurang för de anställda, lever den inte heller upp till ungdomars hårda krav låga priser .Det vore underbart om cafeterian låg i centrum av museet som en självklar träffpunkt och inbjöd till naturliga pauser i museibesöket. På Drömmuseet är till och med cafeteriapersonalen intresserad av och engagerad i museets utveckling. Här serverar de rätter som anknyter till pågående utställningar, priserna är humana och inredningen går helt i stil med museets profil.En uppryckning av till exempel cafeterian Historiska Museet skulle vara plats. En mer gemytlig atmosfär och historisk framtoning skulle bidra till att ge museet en bättre helhet.

Museibutiken blir mer betydelsefull Ingen kan väl ha undgått hur oerhört inne vikingasmycken och dinosaurieattiraljer är just nu. Dessa finns att köpa i museibutikerna, men det vet ingen om. Synd tycker vi, för museerna kunde ha ridit den vågen. En fras som ekat i våra huvuden under arbetets gång dyker upp igen: Hur skall museerna kunna dra till sig ungdomar om vi inte ens vet om att museerna finnsOm butiksentrén Vette direkt ut mot gatan vore det mer uppenbart att där fanns en museibutik. Säkerligen skulle då åtskilliga besökare "rekryteras" den här vägen. Drömmuseet vet att ungdomar törstar efter kunskap och erbjuder billiga kataloger om utställningama. Medvetande är nu en livsstil, vi köper ekotillverkade jeans och återvinner. Museema bör smida medan järnet är varmt

Bilaga 2

Museets marknadsföring

När vi har besökt museer i landet och i Stockholm så har vi många gånger tänkt att den här utställningen var häftig Varför har man inte hört talas om den Museerna har alltså bra utställningar som i allt för många fall tyvärr inte får det besökarantal de förtjänar, därför att museerna inte når ut. Vi som vet att förvånansvärt många ungdomar inte alls känner till museerna och deras verksamhet. Anmärkningsvärt är att de ofta är positivt inställda till dem. Ungdomar anser själva att de sällan besöker museer därför att de har fått dålig eller ingen information alls. Vi vill här poängtera vikten av att marknadsföra sig, dels för att profilera sig men framförallt för att locka nya besökare. Dagens något hemliga annonsering i dagspress och kalendrar stärker känslan av otillhörighet, därför att vi vet att endast väldigt intresserade läser dessa mikroskopiskt små notiser. Museerna känns då fruktansvärt främmande. All marknadsföring måste anpassa sig efter målgruppen, och den nuvarande marknadsföringen är så ensidig att målgruppen är solklar, lika solklart förstår vi att vi inte tillhör den. En attitydförändring måste ske hos museerna och med bra marknadsföring kan även attityden hos ungdomar ändras. I dagens infonnationssamhälle där budskapen måste bli allt starkare och starkare för att uppmärksammas, passerar några affischer stan ganska omärkt förbi.

Sponsrad marknadsföring i media

Den största genomslagskraften idag har som bekant TV. En reklamfilm skulle betyda mycket för att locka nya besökare. Drämmuseet har samma ekonomiska situation som de övriga museerna, men ser vikten av en reklamfilm. De låter därför näringslivet och olika intresseorganisationer sponsra reklamfilmer och reklamkampanjer, men är noggranna med att inte bli "uppätna" av sina sponsorer. Drömmuseet också stora möjligheter att ta hjälp utifrån, avgångsser elever från t.ex. RMI-Bergs och Beckmans hjälper till i sina examensarbeten. Drömmuseet har till sin nästa utställning lagt marknadsföringen som projekt hos K0metProjekten. Mot ett arvode ska eleverna hitta egna sponsorer och kanske göra en reklamfilm eller annat sätt marknadsföra utställningen. Kulturhuset låter i ett projekt, arbetslösa ungdomar marknadsföra deras kommande da Vinci-utställning. Är inte detta något för museerna att inspireras av

SOU 1994: 51

Annonsera i ungdomstidningar

Den bästa reklamen är trots allt när massmedia skriver eller recenserar en utställning. Dessa recensioner finner man endast DN:s och SvD:s kultursidor, som ungdomar inte lusläser. Varför kan inte ungdoms- och gratistidningar recensera utställningar Är de inbjudna till pressvisningar På fredagar utkommer Aftonbladets ungdomstidning PULS, och i den publiceras krogguiden som recenserar alla pubar och i viss mån rangordnar dem, biotoppen som recenserar nya filmer med en poänglista. Även stans alla kaféer finns med, katalogiserade efter lokalisering. I PULS kunde det mycket väl finnas en museiguide med stans alla museer, de aktuella utställningar och speciella evenemang. Vi måste betona vikten att använda rätt kanaler när av man riktar sig till ungdomar.

Litteraturföteckning

Museisverige, rapport från Statens kulturråd, 1986:1 lokalmuseet, rapport från konferens i Landskrona maj 1989 Att vidga deltagandet i kulturlivet, rapport från Statens kulturråd, 1991:3 Idéforum Museer, rapport från Statens kulturråd 1989:4 Programfärklaring, Länsmuseemas samarbetsråd, årsstämman, 1989-09-15

Från

datafångst till forskning

Om FoUD vid de statliga och statsunderstödda

humanistiska museerna Göran Rosander

Bilaga 3

Innehåll

Förkortningar 44 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning 45 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Uppdraget och dess genomförande 47 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bakgrund 47 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Faktainhämtning 48 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Mål 51 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Museemaiforskningspolitiken 51 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kort historik 52 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Externa forskningsanslag 54 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Forskningspropositionen som styrmedel 57 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Några kulturpolitiska aspekter 58 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Vad är museiforskning 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Egenproducerad och initierad forskning 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Den museala dokumentationen 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Några synpunkter forskningsbegreppet 62 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Olika typer av museiskrifter 64 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Koordinering 66 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. SAMDOK 66 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . INSAM 66 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Forskarservice 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Forskningsuppdrag till och från museerna 68 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Forskningsinfonnation 68 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Populärvetenskap museernas honnörsord 70 - . . . . . . . . . . . . . . . . Museologisk forskning och utvecklingsarbete 71 . . . . . . . . . . . . . . . . . Sammanfattning: Några karaktäristika för museiforskning 71 . . . . . . . . . Universitetsmuseema 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Nuläge 73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Den formella forskningsstrukturen 73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Personalens forskarkvalifikationer 75 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tid för forskning 77 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . FoUD-projekt. Några glimtar 78 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Forskningsprojekt 78 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Utvecklingsprojekt 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Dokumentationsprojekt 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sifferuppgifter 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1994: 51

Interna publiceringsmöjligheter 80 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Korpusverk 81 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Samarbete 82 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Högskolan 82 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Andra intressenter i FoUD 83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Internationella 84 engangemang . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Museala forskningsområden där Sverige är ledande 85 . . . . . . . . . . . . . p Utvärderingar 86 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Museemas roll i forskarsamhället. Avslutande diskussion 88 . . . . . . . . . . . Några skillnader mellan universitetsforskning och museiforskning 89 . . . Generella förhållanden som talar för forskning vid museerna 90 1 . . . . . . .

l

Ämnesspeciñk forskning 90 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Museologisk FoU 91 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ansvarsmuseemas sektorsforskning 91 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Museianknutna forskartjänster, ev. delade med högskolan 93 . . . . . . . . Inplacering i landets forskningsstruktur 94 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Källor och litteratur 96 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Appendix

Museiforskningen i de nordiska grannländema 99 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förkortningar

FAF Fördjupad anslagsframställning

FoUD Forskning och utvecklingsarbete; dokumentation

g

FRN Forskningsrådsnämnden

HSFR Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet

INSAM Infonnationssystem i samverkan vid svenska museer

KUR Statens kulturråd l l NFR Naturvetenskapliga forskningsrådet

MUS 65 1965 års musei- och utställningssakkunniga

RIK Institutionen för konservering, Riksantikvarieämbetet och statens

historiska museer

RJ Riksbankens jubileumsfond

SAMDOK Samarbetsorganet för sarntidsdokumentation vid svenska museer

Bilaga 3

Sammanfattning

Denna studie vill diskutera de statliga och statsunderstödde humanistiska museernas roll i forskarsamhället och musietjänstemännens forskningsaktiviteter med museiforskningens villkor som bakgrund. Undersökningen grundar sig intervjuer med ca 30 av de runt 80 museerna och en enkät, där bortfallet var ringa. Den går som längst tillbaka till 1990. Museiforskningen har under senare år stått i fokus. Inte minst har staten slussat medel över KUR till de s.k. ansvarsmuseema. Dessas nämnd för gemensamma forskningsfrågor har emellertid i blott ringa utsträckning lyckats finna gemensamma projekt, och ansvarsmuseema har regelbundet bett om att få merparten av medlen utdelade i lika stora potter. Pengarna har använts till ämnesspeciñk forskning. Museerna har också erhållit anslag från HSFR, RJ, Byggforskningsrådet m.fl. instanser. Trots detta klagas det allmänt över att framför allt HSFR inte tar hänsyn till museernas särproblem och att det är mycket svårt att få anslag. Särproblemen gäller framför allt museernas nödvändiga sysslande med empiri och om fältdokumentationen skall anses som forskning, vilket många museimän menar. Studien å sin sida hävdar att det inte får inflation i begreppet forskning; museerna måste underkastas samma kriterier som den akademiska forskningen. Dokumentation bör inlemmas i forskningsbegreppet blott om den ingår i problemorienterade projekt med teoretiskt underlag och hypotesprövning. Som ett sammanfattande be- grepp forskning, uppdragsverksamhet och dokumentation lanseras förkortningen FoUD. Det dokument som framför allt bör verka styrande museiforskningen är den senaste forskningspropositionen. Denna talar om museerna som basinstitution för forskarsamhället med viktiga serviceuppgifter och delar upp forskningen i intern eller ämnesspecifik forskning samt i sektoriell forskning som har till mål att förbättra verksamheten. För museernas del hävdar studien att den sektoriella forskningen är liktydig med museologi, vetenskapen om museiideologi, urval, klassifikation, dokumentation, vård, konservering och förmedling. Också museisociologin kan räknas dit. Propositionen fastslår att sektorsmyndighetema i stor utsträckning skall lägga ut behövlig forskning universitetsinstitutionerna, såvida det inte med säkerhet kan fastslås att resultaten blir bättre om forskningen företas internt. Studien hävdar dock för museernas del att det delvis bjuder svårigheter att få den ämnesspecifika forskningen utförd vid högskolan Dels är många specialmuseers ämne företrätt, dels saknas intresse för och t.o.m. kunskap om kulturhistoria av den typ de kulturhistoriska museerna företräder; moderämnet etnologi har sedan lång tid i stort sett lämnat föremålsforskningen. Också det museologiska utvecklingsarbetet torde bäst ske vid museerna, medan den teoretiska forskningen med fördel kan läggas ut. Ett generellt avsnitt diskuterar vad museiforskning är. Mycket produceras visserligen museerna, men beställning av uppsatser till årsböcker etc. är

SOU 1994: 51

mycket vanligt; museerna initierar forskning. De koordinerar också insatser olika sätt och blir knutpunkter i informationsflödet. Ett par överinstitutionella, koordinerande organ är SAMDOK för samtidsdokumentation - och INSAM rörande informationssystem. Många olika typer skrifter pro- - i duceras. Den absolut största delen kan karaktäriseras som populärvetenskap-

I

lig. Forskningsinformation är en annan viktig museal uppgift, inte minst é information om högskolans forskning. Mycket återstår emellertid där att göra,

i

samarbetet fungerar ganska dåligt. Till det som skiljer museerna från den akademiska forskningen hör kontinuitet, långsiktighet, tvärvetenskapligt perspektiv, väl fungerande infrastruktur samt att källmaterialet bevaras för alltid.

y

Ett annat avsnitt redogör för nuläget. Fonnellt styrande för forskningen är stadgarna. Blott få av centralmuseemas stadgar talar explicit om forskning, vanligare är att de skall "vetenskapligt bearbeta" samlingarna. För länsmuseemas del talas allmänt om att de skall bedriva "museal verksamhet". Det är ovisst om huvudmännen däri inlagt forskning. Inte heller i befattningsbeskrivningarna förekommer forskning mer än i undantagsfall. Titeln forska- i re och forskningsprogram är sällsynta. Nästan ingenstans torde forskarexamen numera krävas för vissa tjänster. Genomsnittligt är den akademiska utbildningen låg fil. kand., men det visar sig att 116 personer har doktorgrad/examen, varav minst 31 med docentkompetens. Femton är förklarade professorskompetenta. Till detta kommer 48 med lägre forskarexamen. Talen är så anmärkningsvärda att studien bl.a. av detta skäl hävdar att det vore forskningsekonomiskt oförsvarligt om museiforskningen skulle stäckas. Nedlagd tid forskning är dock obetydlig. Vid t.ex. länsmuseema ägnas forskningen i genomsnitt 0,78 årsverk, vid Nordiska museet 8,4 av 253 fast anställda av alla kategorier. Dock redovisas en rik flora av pågående eller nyligen avslutade FoUD-projekt. Långt ifrån alla rör föremål. De interna publiceringsmöjligheterna är mycket goda genom alla trycksaker som editeras. Vissa pågånde utgivningar har karaktär av korpusverk, dock utan att medel kontinuerligt avsätts för verksamheten. Det internationella arbetet inom FoU är ganska omfattande. Landet anses vara ledande inom en rad områden, inte minst vad gäller museipedagogik och vissa typer av konservering. I några fall har utvärdering FoUD skett. Betyget blir godkänt eller i av bättre, och ingenting synes tala för att museiforskningen skulle ligga på ett lägre plan än den akademiska forskningen. Inte heller behöver museiforskningen vara en konkurrent till denna, snarare bör den ses som ett komplement. Den rikliga tillgången forskare inom museiväsendet, ointresset från högskolan, en befintlig infrastruktur som gynnar forskning, konstaterad kvalitet och en rad ytterligare faktorer talar för ämnesspecifik forskning vid museerna, i första hand vid centralmuseerna, länsmuseema, vissa universitetsmuseer samt några inom gruppen "övriga". Dock bör institutionerna

Bilaga 3

skaffa resurserna själva genom omdisposition av driftsanslaget eller från fonder och sponsorer. Museerna bör också diskutera adjungering av professurer eller lägre tjänster vid högskolan; den nya stadgan ger utrymme för detta, och ett par exempel finns redan. I forskningen bör museimaterialet stå centralt. Förstudien finner det oförsvarligt att dra upp fastare gränser än så för den ämnesspecifika museiforskningen, t.ex. så att den avviker från den akademiska till inriktning eller material. Ett sådant "förbud" kan inte övervakas och rimmar illa med talet om forskningens frihet. Sett från statens sida är sektorsforskningen viktigare än ämnesspecifik forskning. Studien föreslår att ansvarsmuseernas nämnd för gemensamma forskningsfrågor ges större beslutsrätt och förses med ett litet sekretariat och antingen placeras vid KUR eller, hellre, ombildas till ett Centralmuseernas forskningsråd med representant från ansvarsmuseerna, två övriga centralmuseer på omgång samt fem externa representanter, en per ansvarsmuseums ämnesområde. Dit riktas de medel som nu slussas till ansvarsmuseerna över KUR. Rådet bör göra strategisk planering och föreslå i första hand gemensamma museologiska projekt att finansieras med nyssnämnda medel. Exempel dylika ges.

Uppdraget och dess genomförande

Bakgrund

Denna rapport, "Forskningsstudien", är tillkommen som underlag till Museiutredningen "Översyn mål- och strukturfrågor inom det statliga och av m.m. statsunderstödda museiväsendet", Dir. 1993:26. Den anslagna tiden var två månader. Uppdraget påbörjades l okt. 1993. Arbetet har bedrivits helt självständigt, och för slutsatserna svarar författaren själv. För att markera detta förhållande är texten skriven i första person. Vägledande för uppgiften har varit en passus i direktiven:

Museerna uppvisar ett splittrat förhållande till forskningen. Naturhistoriska riksmuseet bedriver en omfattande naturvetenskaplig forskning. Generellt ingår det i museernas ansvar för samlingarna att grundforskning bedrivs med utgångspunkt i dessa. Härutöver har museerna behov av att forskning och metodutveckling bedrivs inom sektorsspecifika områden som föremålsvård, museologi och museipedagogik m.m. Synen museernas konkreta uppgifter i forskningssammanhang skiftar dock såväl hos museerna själva som hos universitet och forskningsråd. Det råder således skilda uppfattningar bl.a. om huruvida museerna själva skall kunna utföra forskningsuppgifter eller enbart beställa och tillhandahålla basmaterial för forskning. Utredaren bör diskutera dessa frågor med berörda intressenter och redovisa sina slutsatser härav.

SOU 1994: 51

Det finns anledning att i dessa sammanhang uppmärksamma de museer av skilda slag som är anknutna till universiteten. En del dessa har växt fram av som ett resultat av eller komplement till undervisning och forskning, medan andra ursprungligen är donationer. Från universitetshåll har framhållits att det finns betydande problem både beträffande museernas roll i forskningen och vad gäller deras ställning i universitetsorganisationen. Utredaren bör belysa dessa problem och föreslå åtgärder.

Enligt överenskommelse med sekretariatet behandlar denna studie dock av univeritetsmuseerna enbart de humanistiskal heller Naturhistoriska riksmuseet innefattas De statliga och statsunderstödda humanistiska museerna inkl. de naturhistoriska museerna i Göteborg och Malmö, som ingår i kommunal museiorganisation med statsanslag apostroferas i fortsättningen blott musom seerna.

Faktainhämtning

En enkät är utsänd och helt eller delvis besvarad av de allra flesta institutio-

nema. Åtskilliga är också intervjuade; urvalet är gjort för att nå god variation.

Kategoriindelning framgår nedan asterisk utmärker intervjuade institutioner. Litteratur samt källor i övrigt återfinns i käll- och litteraturförteckningen. Det är sin plats att framhålla att ämnet tidigare är behandlat vid flera tillfällen; titeln "Museerna och forskningen" återfinns åtminstone 6 skrifter i Sverige, de äldsta från 1967 Mats Malmer och 1972 Gösta Berg Jag känner också två med snarlik titel i Danmark och tre i Norge. De viktigaste skrifterna två utförliga och väl genomarbetade rapporter utgivna av Kulturrådet 1986 av Göran Nylöf resp. Lars Hugo.3 Synpunkter i dessa och även flera av de övriga har kommit till användning här.

lBlott med personal har medtagits; Gustavianums museer egen t.ex. tre museer för egyptiska, antika och nordiska fornsaker, liggande under prefekten för Gustavianum och utan accession, bör betraktas som samlingar, museer. zRiksmuseets forskning har nyligen varit föremål för evaluering. Se Evaulation of taxonomy. October 1982. NFR; International evaluation of historical geology and palaeontology. March 1989. NFR; International evaluation of systematics. December 1990. NFR; Utvärdering av forskning vid Laboratoriet för isotopgeologi, Naturhistoriska rikmuseet. Utdrag ur utvärderingsrapport från 1991 rörande svensk malmgeologisk forskning inom det s.k. PIMprojektet. 3Nylöfs text återfinns i sammandrag i "Museiförslag" Rapport från kultur- 48 rådet.1986:3.

Bilaga 3

Ansvarsmuseer

Folkens etnograñska museum - Nordiska museet Nationalmuseum Statens historiska museum

Övriga centralmuseer

Arkitekturmuseum Kungl. Myntkabinettet Livrustkammaren, Hallwylska museet och Skokloster Musikmuseet Moderna museet Östasiatiska museet Statens försvarshistoriska museer Armémuseum Flygvapenmuseum Marinmuseum Kungl. Myntkabinettet Medelhavsmuseet Statens Sjöhistoriska museer Statens Sjöhistoriska museum Vasamuseet Tekniska Museet Institutionen för konservering delas mellan riksantikvarieämbetet och statens historiska museum

Länsmuseer

Länsmuseiorganisationen i Stockholms län Upplandsmuseet Södermanlands museum

Östergötlands länsmuseum

Jönköpings läns museum Smålands museum Kalmar läns museum Gotlands fomsal Blekinge läns museum Kristianstads läns museum Kulturhistoriska museet i Lund Hallands läns museer, Halmstad och Varberg Bohusläns museum

Älvsborgs länsmuseum

Skaraborgs länsmuseum Värmlands museum Örebro läns museum Västmanlands läns museum

4 14-0487

SOU 1994: 51

Dalarnas museum Länsmuseet i Gävleborgs län Länsmuseet - Murberget Jämtlands läns museum Västerbottens museum Norrbottens museum

Göteborg-Malmö

Göteborgs museer Arkeologiska museet Historiska museet Industrihistoriska museet Konstmuseet Röhsska konstslöjdmuseet Malmö museer Konstmuseet Natunnuseet Stadsantikvariska avdelningen Stadsmuseet Tekniska och Sjöfartsmuseet

Universitetsmuseer Bildmuseet Umeå Lunds universitets historiska museum Skissernas museum Lund

Ve rksmuseer

Järnvägsmuseet, Gävle Polismuseet, Stockholm Postmuseet, Stockholm Telemuseum, Stockholm Tullmuseet, Dalarö Vin- och Sprithistoriska museet, Stockholm Vägverkets museum, Borlänge

Övriga

Ajtte fjäll- och samemuseum, Jokkmokk Arbetets museum, Norrköping Dansmuseet, Stockholm Drottningholms teatennuseum, Stockholm Kungl. Husgerådskammaren, Stockholm Sveriges invandrarinstitut och museum, Botkyrka

Bilaga 3

Millesgården, Lidingö Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm Skansen Kulturhistoriska avdelningen, Stockholm Skogsmuseet Silvanum, Gävle Strindbergsmuseet, Stockholm Thielska galleriet, Stockholm Vaxholms fästningsmuseum, Vaxholm Zommuseet, Mora

De allra flesta museerna har besvarat enkäten och sänt begärda årsberättelser m.m. Antalet museer eller i vissa fall myndigheter som ingår i den statistik som bygger enkäten är därför, om annat säges:

Ansvarsmuseer Övriga centralmuseer inkl. Institutionen for konservering 19 Länsmuseer bortfall 2 23 Göteborg-Malmö bortfall 6 6 Universitetsmuseer 3 | Verksmuseer 7 : Övriga bortfall 1 14

i

Summa 76

Studien har två huvudsyften. Dels diskuteras den roll museerna bör inta i forskarsamhället. På grundval av detta föreslås vissa förändringar i organisationen och verksamheten. Dels evalueras ett urval museiskrifter, utgivna 1990 eller senare bilaga 4 samt redovisas museitjänstemännens forskningsakti- 4 viteter i olika sammanhang, detta för att få ett grepp om museiforskningens vetenskapliga nivå. Som bakgrund redogörs för museiforskningens och utvecklingsarbetets villkor och för museimännen själva och deras teoretiska kvalifikationer. Intervjuerna ger här empirisk grund. Exemplifieringar ges. En viktig och kontroversiell uppgift är att upp rågången mellan dokumentation och forskning. Som ett sammanfattande begrepp lanseras beteckningen F 0UD forskning och utvecklingsarbete; dokumentation.

Museerna i forskningspolitiken

Det är uppenbart att museerna och deras forskning alltmer marginaliserats i det svenska forskarsamhället. Förr tillhörde de största institutionerna "de lärda verken", men nu har museerna reducerats till att främst bli leverantörer data till den akademiska forskningen. Åtminstone känner museimännen av själva det så. Ändå har flera "museiänmena" vuxit fram och av ur museerna,

SOU 1994: 51

ännu för en generation sedan var flera av de berörda professorerna tillika chefer för stora museer. Huvudorsaken till marginaliseringen torde få tillskrivas det nya humanistiska forskningsparadigm som bröt igenom på 60-talet, då positivismen ñck vika för strukkturalism, hermeneutik och fenomenologi och en forskning som ofta arbetade med teoretiska modeller. Museernas givna triumfkort, faktapositivism grundad realiastudier, blev med ens gammalmodigt. Museiforskningen och den akademiska forskningen skilde lag. Den moderna västerländska människan står nu i centrum för kulturvetenskaperna, allmoge och "naturfolk" något som svär mot de kulturhistoriska - museernas klassiska uppläggning och 80% av föremålsbeståndet.

Kort historik I äldre tid var huvuddelen av de ganska fåtaliga museimännen forskare, ofta högt kvalificerade. För t.ex. landsantikvarierna krävdes minst lic.-examen. Museernas inre arbete tog inte så mycken tid. Förväntningarna från samhället var små, de tillfälliga utställningama sällsynta. Tjänstemännen hade alltså tid att skriva. MUS 65s betänkande "Museerna" 1973 diskuterar kort museiforskningen. Saken ägnas några rader s. 62f. Det sägs rätt ut att de kulturhistoriska "museerna bör vara anstalter ... för forskning", inte minst museer som företräder specialdiscipliner. Men forskningen "bör i huvudsak koncentre- ras till de uppgifter, som hör samman med insamling, materialbearbetning och presentation". Det är "fördelaktigt att till större bearbetningsprojekt också knyta en mer omfattande teoretisk forskningsverksamhet", i regel i samverkan med universiteten. Forskning och bearbetning bör om möjligt ske "samtidigt eller parallellt med materialinsamlingen". I avsnittet om konstmuseer sägs intet om forskning. I instruktionerna för de större statliga museerna inkl. Nordiska resp. Tekniska Museet står blott ibland forskningsverksarnhet explicit inskrivet se vidare nedan. Statsbidragskungörelsen rörande regionalmuseema 1977 har skrivningen "insamling och dokumentation". I Forskningspropositionen 1982/83-1984/85 framskrevs från 1984 ett reservationsanslag, "Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet", disponerat av KUR. Regeringens motiv var att arkiv, museer och kulturminnesvård bedrev en verksamhet som knöt an till forskning min kursivering; de utgjorde en basresurs, inte minst vad gäller forskningens infonnationsförsörjning. Där fanns också hög kompetens. Det belopp som gällde museiornrådet var länge obetydligt och användes av KUR för centrala utredningsuppgifter. Bl.a. nyttjades de delvis för att finansiera ett par skrifter producerade i samband med KURS s.k. MUSAM-utredning "De centrala museernas uppgifter och ansvar för landets museiväsende", 1986.

Bilaga 3

En följd av utredningen var tillkomsten av begreppet jfr ansvarsmuseum kategoriindelningen ovan. Följande forskningsproposition 1989/90:70 tog fasta på att riksantikvarieämbetet under mellantiden satsat ett par specifika forskningsproblem. Myndighetens forskningsmedel höjdes, och så har också varit fallet i det följande; ämbetet kan sägas ha funnit sin sektorsroll. För de humanistiska museernas del har utvecklingen gått långsammare. I nämnda proposition sägs att

museernas forskning bör ha som sin främsta uppgift att utveckla den information de bedriver genom främst insamling och vård samlingar, av genom dokumentationsarbete, materialpublikationer och utställningar.

En resurs tillskapades bå 1990/91 "B37. Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet". Forskningspropositionens skrivning ändrades något; medlen skulle "användas för forskning relaterad till museernas uppgifter at vårda samlingarna, göra dem tillgängliga för forskning, utföra dokumentationsarbete och att driva utåtriktad verksamhet". Beloppet disponerades av KUR. Första året fördelades medlen lika på de fem ansvarsmuseema, enligt förslag från dessa museers nyupprättade "Nämnden för organ gemensamma forskningsfrågor". Pengarna skulle gå till olika interna forskningsprojekt o.l. KURs styrelse uttalade dock 11 dec. 1990 att

medlen skall användas för insatser som gagnar hela den sektor respektive ansvarsmuseum svarar för, vilket bl.a. innefattar utåtriktad verksamhet. Det är angeläget att olika forskninsprojekt och kostnaderna för deras genomförande noggrant vägs mot varandra, vilket bl.a. innebär att medlen inte nödvändigtvis bör fördelas lika mellan de olika ansvarsornrådena. Det är också angeläget att för flera ansvarsområden gemensamma frågor belyses i forsknings- och utvecklingsarbetet. Även följande budgetår hemställde jämn fördelansvarsmuseema om en ning av medlen, också nu för konstvetenskaplig, etnologisk etc. FoU. Detta beviljades, sedan Riksmuseet först fått ett mindre belopp för ett ett projekt om skadeinsekter. KURs styrelse uttalade emellertid en viss kritik mot bristen på strategisk planering från museernas sida mot bakgrund av propositionens avsikter med stödet. Det skall dock framhållas att medlen, enligt min intervju med SHM, fungerat som viktig stimulans för förverkligandet av enskilda tjänstemäns ämnesspecifika forskningsarbete och därför haft stor personalpolitisk betydelse. Också bå 1992/93 fördelades medlen, 1,84 milj., enligt exakt samma mall, efter ansvarsmuseernas hemställan. Vart museum skulle även använta ett mindre belopp för utvärdering av de forskningsprojekt som finansierats med medlen under treårsperioden. Samma budgetår fördelade KUR också medel, ca 4,5 milj. kr, ur anslaget "B 35.4 Utveckling av centralmuseernas verksamhet". Vissa projekt som

SOU 1994: 51

erhöll anslag kan räknas som metodutveckling inom FoU i vedertagen mening, andra projekt hade närmast karaktär av renodlad ämnesspecifik forskning; vissa mindre centralmuseer såg här en möjlighet att få forskningsmedel. Påföljande budgetår halverade riksdagen anslaget. - Inför den nya forskningspropositionen, 1992/93: 170, beslöt riksdagen om särskilda direktiv för utformningen av det underlag som kulturmyndigheterna skulle presentera i FAF. Ansvarsmuseerna valde att själva insända detta underlag till regeringen för att så sätt om möjligt erhålla direkta medel för sina forskningsbehov och behöva söka hos KUR. Ansvarsmuseernas förslag godtogs inte. Riksdagen stod fast vid att medlen under kommande treårsperiod skulle fördelas av KUR. Summan föreslogs i propositionen bli oförändrad, frånsett automatisk uppräkning. Vid fördelning i december 1993 av medlen för bå 1994/95 följde KUR ansvarsmuseernas fortsatta hemställan om en lika fördelning av tillgängliga medel. Styrelsen efterlyste samtidigt den utvärdering av medlens användning som tidigare avtalats samt uttalade att en naturlig lösning museernas önskan om lika fördelning vore att bidraget i ett senare skede direkt fördes till museernas förvaltningskostnader. Forskningspropositionens detaljskrivning har stort intresse i vårt sammanhang, och texten analyseras i det följande. Vad gäller länsmuseemas forskning kan framhållas, att det vid sidan av de statliga forskningsråden lite i skymundan vuxit fram en omfattande regional forskningorganisation i och med att många landsting upprättat forskningråd. Museernas organisatoriska deltagande i dessa är dock föga genomfört. Inte heller har landstingen, huvudman eller en av huvudmännen för länsmuseistiftelserna, månat om museipersonalens möjligheter att höja sin forskningspotential, något som skett vad gäller hälsoväsendet och vissa andra sektorer inom landstingens ram Temhag 1994.

Externa forskningsanslag Medan dokumentationen i de allra flesta fall sker över driftsbudgeten, är museernas forskning i hög grad beroende av externa medel. En särskild budgetpost "Forskning" finns sällan. De pengar som ansvarsmuseerna under senare erhållit via KUR från statsverkspropositionens anslag B37 har därför fått en ganska stor betydelse för institutionernas inomvetenskapliga forskning. F ondmedel. Inte så få museer har egna fonder eller disponerar i praktiken vissa externa fonder varur pengar kan erhållas för forskning eller symposier. Fonderna är sällan stora. Ett par centralmuseer förfogar dock över avsevärda belopp. Statens historiska museer kan ofta påräkna stöd från Vitterhetsakademiens fonder. Vänföreningar kan ibland ge medel till forskning eller

Bilaga 3

dokumentation. Någon gång finns medel avsatta i budgeten, vilka tjänstemännen kan söka. Ansökningar om de medel som här är aktuella prövas sällan eller aldrig seriöst av experter. Sektorsmedel. Någon enstaka gång kan ett museum skaffa sig forskningsanslag från en sektormyndighet. Prövningen torde då vara omfattande.

Exempel: Jämtlands läns museum har fått medel från Skolöverstyelsen för ett projekt "Undervisning i glesbygd".

Sponsormedel. Sponsring har blivit ett vanligt sätt att skaffa pengar för i dokumentation och forskning. En annan modell är att finansiera en trycksak

i utställningskatalog med annonser. För att undvika att sponsorn lägger

syni punkter på dokumentationens genomförande vilket förekommit kan en - institution sträva efter att få tillhörande skrift men själva undersökningen sponsrad Sjöhistoriska museet.

Exempel: Pågående grävning i Birka sker visserligen i riksantikvarieämbetets regi, men fynden omhändertas av statens historiska museum. Sponsor är en privatperson. O Snabbinventering av svenska biograflokaler Arkitekturmuseum. Sponsor var Europarådet. O Utvecklingsplan för Linnébygden Smålands museum; innehåller även projekt med karaktär av grundforskning. Sponrad länsstyrelsen, Älmhults kommun samt IKEA. av O Boken "Av egen kraft. Jämtkraft 1889-1989" Jämtlands läns museum. Sponsor var ett kraftbolag.

Också större utställningar med tillhörande ambitiös katalog kan finansieras den vägen; många konstutställningar skulle komma till stånd. Även annars utländska intressenter kan infångas.

Exempel: "Solen och Nordstjäman" Nationalmuseum. Många sponsorer.

Forskningsrådsnämnden. Såsom lämpliga organ för forskningsinformation har museerna alltid mött välvilja från FRN. Särskilt har rådet månat sig om barn och ungdom, och med början 1983 har fyra utlysningar av medel för forskningsinformation skett. Fram till 1990 hade 38 museer erhållit anslag. Senaste gången, 1991-1993, fanns 1,5 milj. till förfogande. Syftet var då "att ge ökad möjlighet till att pröva och utveckla nya idéer och metoder ... stimulera till aktiviteter och försöksverksamhet som kompletterar rena utställningar". Utvärdering sista omgångens projekt pågår. Även Science centers av har mötts med välvilja från FRN.

Exempel på barn- opch ungdomsprojekt: Närsamhälle i förändring Örebro läns museum. O De kulturella landskapen nya perspektiv hembygden. - O Konstbild i rörelse Jönköpings läns museum. O Ljudens värld Musikmuseet.

SOU 1994: 51

Riksbankens jubileumsfond. Fonden satsar helst stora, tvärvetenskapliga projekt. En förteckning från starten 1965 t.0.m utdelningen 1992 upptar blott en handfull projekt där ett humanistiskt fått anslag, stundom i museum samarbete med universitetsinstitutioner. RJ torde få större betydelse som finansiär i fortsättningen, eftersom en stiftelse för stöd till kulturvetenskaplig forskning byggs i anslutning till upp fonden med medel från de nu nedlagda löntagarfondema.

Följande anslag har utdelats till museer: Migrationen mellan Sverige och Finland Nordiska museet, ffg. 1972. O Tvärsnittsanalytiska kontaktstudier av Norrlands handel och sjöfart statens Sjöhistoriska 1972. museum, O Sveriges mynthistoria, avsnittet Sturetiden myntkabintettet, 1974. O Anläggarna arbetsförhållanden och livsvillkor vid anläggningsarbeten genom tiderna Nordiska museet, 1978. O Levnadsöden de muntliga käl- lornas relevans i olika former av forskning Nordiska museet, 1983. O Chr. Polhems manufaktursystem Tekniska Museet, 1987.

F orskningsråden. Störst intresse i vårt sammanhang har de statliga forskningsråden, eftersom ansökningarnas vetenskapliga halt nagelfars noga, kanske i än högre grad än vid RJ. Inte så sällan har museer fått medel från Statens råd för byggnadsforskning, medan museerna däremot allmänt sig missgynnade HSFR; jag anser av har blott i ett fall stött ett museum som inte klagat. Det har t.0.m. gått så långt att en institution rakt ut hävdar att "det är ingen mening i att söka", varför det ibland skaffat sig en bulvan vid en universitetsinstitution. Framför allt klagas det över att grundläggande dokumentationsverksamhet, inkl. resonerande kataloger, avvisas, något som KUR konstaterade redan i sin utredning. Många menar att den bristande förståelsen delvis beror på har att museerna mycket begränsad representation i HSFR. Mot synpunkterna kan hävdas att rådet faktiskt stöder projekt korpusav karaktär, t.ex. i arkeologi, och att det är problemställningama är det prisom mära, inte källmaterialet. Det är de som skall bedömas; rådet måste kräva inomvetenskaplig relevans, att projektet bidrar till den allmänna teori- och metodutvecklingen. Museerna måste finna sig i samma krav andra som sökande.

Exempel de 8 projekt som fick stöd vid HSFRs utdelning våren 1993: Chaina, Greek-Swedish Excavations Medelhavsmuseet. O Nordeuropas medeltida borganläggningar kring Östersjön Södermanlands museum. O Kulturgränser och kontaktforrner. Samer och germaner i mellersta Sverige under järnåldern statens historiska museum. O Kommunalhus som symboler kulturanalys av byggnader i den offentliga sektorn Nordiska museet. O Ragnar Östberg och Stockholms stadshus arkitekturmuseum

Bilaga 3

Forskningspropositionen som styrmedel

De intentioner staten har vad gäller forskningen vid museerna kommer klarast till synes i forskningspropositionen 1992/93: 170. Det finns därför alla skäl att granska texten noga; att följa den kan knappast anses opportunistiskt. Viktiga är också de direktiv för FAF som kulturdepartementet gav den 12 mars 1992. De båda aktstyckena gäller centralmuseema, i första hand ansvarsmuseerna den statliga forskningspolitiken kan bara ge sig i kast med toppen av forskarhierarkin. Synpunktena kan emellertid enligt min uppfattning gälla alla statliga och statsunderstödda museer i tillämpliga stycken. i 1992 års direktiv syftade till att bl.a. museerna att redovisa sin syn i sin forskningspolitiska roll, dvs. deras sektorsforskningsansvar, och deras uppgift som basinstitutioner för annan forskning. Det senare innebär bearbetning, goda sökmöjligheter samt utvecklade metoder för insamling. En passus finns om det angelägna i "att förslagen är relaterade till ansvarsmuseirollen och att de är uttryck för en helhetssyn museisektorn". Jag tolkar det som att ansvarsområdets museologiska frågor såväl som ämneskunskaper skall vidareutvecklas, att verksamheten samordnas och att samarbete sker. - Andra honnörsord i direktiven är samhällsnytta, internationell verksamhet, regionalt ansvar, forskarutbildning samt utvärdering. Synpunkterna återkommer delvis i det avsnitt i forskningspropositionen som avhandlar kulturdepartementets verksamhetsområde museiverksamhet nämns under övriga departement. Utgångspunkt för kulturområdets forskning är där att kulturarvet i såväl abstrakt som konkret betydelse skall värnas. Detta förutsätter kunskap om vår kultur och arbete för att skapa bättre bevarandeförhållanden för den. Här möts forsknings- och kulturpolitiken. Likaså framhålls att "forskning om kultur har ofta ett intresse ur såväl ett grundforsknings- som ett sektorsforskningsperspektiv". De bästa förutsättningarna skapas om det finns en organisation med tydlig rollfördelning. För att resurserna skall användas på effektivaste sätt krävs kvalitetskontroll, samarbete och stimulerande konkurrens. - Institutionerna har ansvaret för att fånga upp relevanta resultat av högskolans fria forskning, så att värderingar och inriktning vid behov kan ändras. Museernas egen kunskapsförsörjning för att förbättra verksamheten, museologisk FoU, skall ske utifrån program. All den forskning som kan påvisas bli kvalitativt överlägsen om den utförs vid institutionen själv skall läggas ut högskolan i form av beställningar en hittills praktiskt taget okänd företeelse i museivärlden. Detta skulle styrka den eljest låga forskningsvolymen vid museiämnenas institutioner. Utvecklingsarbete däremot torde oftast ske bättre vid museerna. En så organiserd forskning kräver ett samspel högskola. museum -

SOU 1994: 51

Liksom direktiven påpekar propositionen roll i infrastrukturen museernas för forskningens informationsförsörjning. Deras inventarium utgör ett viktigt källmaterial. Samtliga centralmuseer skall vetenskapligt bearbeta sina samlingar. I uppgiften "ingår en skyldighet att verka för att forskning bedrivs inom resp. samlingsområde", såväl "grundforskning med utgångspunkt i föremålsbeståndet som tillämpad forskning t.ex. i bevarandefrågor". Ansvarsmuseerna

i

skall dessutom "initiera forskning i för sektorn övergripande ämnesområden 5 å såsom museologi och museipedagogik". l Regeringen l gör i propositionen det bedömandet att museerna i FAF redovisar viktiga behov forskningsinsatser att deras roll i forsknings-

g

av men organisationen framstår "som delvis splittrad och i behov preciseringar". av Detta står i kontrast till riksantikvarieämbetet, som redovisar "tydliga program för sina behov av forskningsstöd" och "tydliga utgångspunkter för sitt uppträdande i forskningsorganisationen". x Man bör lägga märke till att det inte sägs explicit att fackspecifik forskning men däremot bearbetning skall ske vid museerna, dessa skall "verka för - att forskning bedrivs". Staten vill uppenbarligen inte binda sig i avvaktan Museiutredningen. Vissa definitiva slutsatser kan emellertid dras av den inte helt glasklara texten många museimän skulle nog t.ex. mena att museipedagogik är en gren inom museologin. Den sektoriella FoU som krävs för att förbättra verksamheten bör dels läggas ut, dels kan den bedrivas vid institutionerna, då helst i samarbete mellan ansvarsmuseerna. Framför allt är det metodutveckling som bör ske vid museerna, medan den teoretiska delen bör läggas ut.

Några kulturpolitiska aspekter

Föregående kapitel har lagt forskningspolitiska synpunkter på museiverksamheten. Men först och främst är de kulturinstitutioner, något som måste vägas in i forskningsuppgiften. Urforskningens synvinkel skulle dock en överföring av museerna till Utbildningsdepartementet vara en fördel. Det berättigar bl.a. att museerna dokumenterar "brett", lägger fakta på hög för att kunna fungera som referensarkiv för allmänheten se nedan. Denna informationsverksamhet måste grundas fakta och systematisk kunskap. För det andra kan vi konstatera att det museala uppdraget har ändrat karaktär. Det är vidgat från föremålsinsamling med utställningar och ev. efterföljande forskning till att också omfatta yttre arbete: en omfattande och tidskrävande kulturmiljövård, publikkontakter, animering osv. Institutionerna har öppnat sig mot samhället, i demokratins tjänst. För det tredje säger ett av de kulturpolitiska målen att äldre tiders kultur skall tas till och levandegöras. Även kan fråga sig varför bevara om man

Bilaga 3

varandemålet bara gäller "äldre tider", så hävdas här implicit att muserna måste bearbeta, "forska" hur skulle de annars kunna levandegöra utan att fara vill För det fjärde har museerna ansvar för folklig bildning. Uppgiften har ytterst sin grund i undersökning och forskning. Nylöf har sammanfattat det så 1986, s. 7:

Det kulturpolitiska perspektivet betonar kunskapsutvecklingens betydelse för verksamhet och kulturpolitiska ansvar. ... I förgrunden står museernas museernas uppgift att bevara och levandegöra kulturarvet.

När börjar KUR att fördela grundbeløpp som öronmärks för kunskapsutveckling

Vad är museal forskning

Museiforskning långt ifrån entydigt begrepp. Är det bara den forskär ett ning tjänstemännen bedriver under tjänstetid Och skall t.0.m. rutinsom mässig insamling i fält kallas forskning I den interna jargongen är det sistnämnda vanligt. Minsta undersökning blir ett "forskningspr0jekt"; det har gått inflation i ordet. Preciseringar måste till.

Egenproducerad och initierad forskning

Som i andra humanistiska miljöer skrivs mycket av den forskning museitjänstemännen publicerar utom tjänstetid Eftersom det inte går att fastställa plats och tid för konceptionen, räknar jag all forskning inom museets ansvarsområde som museimän i fast tjänst utför såsom museiforskning. Även inlejd personals forskning räknas hit. För fullständighetens skull bör ordet också innefatta pensionerade tjänstemäns forskning museets material; ofta är det ett helt livs erfarenhet som sammanfattas. Forskningsuppgifter läggs ut eller som museet eljest initierar vill jag som kalla "museianknuten forskning". Däremot bör tryckta alster av författare eget initiativ vänder sig till ett museum för publicering inte räknas dit, som oavsett om grundmaterialet är institutionens.

Den museala dokumentationen

Den vid vilken information registreras, information som sedan kan process brukar i museala sammanhang kalla dokumentation. Terfungera som källa, tycks ha dykt omkr. 1970. Ett mer expressivt uttryck är datafångst. men upp

SOU 1994: 51

Dokumentationen avser att skapa en för framtiden lagrad saklig, faktainriktad och mångsidig information, där inforrnationsbärama valts utifrån önskan att överbringa optimal kunskap. Informationen kan ha olika form och bearbetningsgrad. Med optimal här sammanvägning praktiska, menas en av ekonomiska och ideologiska faktorer. I kulturvetenskapliga sammanhang kan det ytterst sägas innebära "ett sökande efter kvalitativ kunskap om människan som ska göra det möjligt att ... förstå vår tid" Bursell 1993,

i

s. 14. Dokumentationen ingår ofta i en undersökning, i "utforskandet" av något, och frambringar ett primärmaterial. Exempel dokumenterande verksamheter är uppteckning, fotografering, avritning och ljudinspelning. Definitionen utsäger att också föremål utgör dokument och därmed kan fungera som källor, om man med termen menar allt som används för att styrka ett påstående. Många forskare förnekar dock att föremål utgör källor. De enkla uppgifter i arbetskatalogen som ges om ett föremåls mått, användning, brukare etc. kan kallas bas- eller föremålsdata, jargong kringdokumentation. Det bör observeras att dokumentation har innebörd en annan inom t.ex. biblioteksvärlden, där det innebär sammanställer och klassificerar att man information. Inte heller den engelska betydelsen documentation överensav stämmer med den svenska, ordet betyder där närmast registrera, förteckna. Är dokumentation också forskning Nej, inte i normalfallet. Mycket sker rutinmässigt, är ett led i museernas uppgift att samla data, kanske komsom mer till användning om femtio år eller aldrig. Sker däremot dokumenta- tionen som led i en vetenskaplig process, med uttalade hypoteser och frågeställningar, måste det klassificeras som forskning. Många museimän hävdar att dokumentation ofta frambringar ny kunskap i och därför bör klassificeras som forskning. Men synpunkten håller inte: kun- t i skapen har "funnits där", i "verkligheten" eller i minnet, det är registreringen som bringar det till ytan, inget "trendbrott" i kunskapsutvecklingen sker. Kunskapen är i detta fall ny men latent. En kunskapsproduktion sker som utifrån en teori och där hypotesema bekräftas kan däremot presumtivt vara "ny". Var gränsen mellan dokumentation och forskning löper enligt det norska forskningsrådet framgår av en skrivning från 1981. Dit räknas, förutom de traditionella forskningsaktivitetema, för museernas del följande verksamheter, förutsatt att de har ett element av självständig forskning och nytt vetande i sig:

Registrering også feltarbeid og katalogisering et vitenskapelig så høyt presisjonsnivå at det kan danne grunnlag for videre vitenskapelig berabeiding. Målrettet registrering og katalogisering med utgångspunkt i konkrete forskningsobjekter.

Tema- eller spesialutstillinger som forutsetter en selvstendig forskningsinnsats, som øker fondet av fondet av viten omkring det emnet som presenteres og hvor forskningsinnsatsen kan dokumenteres gjennom en utstillingskatalog e.l. Ved utgivelse i form av monument- eller materialpublikasjoner av et materiale, registrert og katalogisert i forskningsøyemed forskningssyfte.

Å andra sidan har OECD företagit en avgränsning mellan FoU och annan verksamhet och därvid fastslagit att bl.a. rutinmässig insamling av data utan tillknytning till ett FoU-projekt, t.ex. statistik av allmän karaktär och insamling av material för museer, inte skall räknas som FoU. I alla händelser är dokumentation ett vetenskapligt, forskningsförberendade arbete om det sker systematiskt, enligt beprövad metod och med akribi. Man kan också hävda att forskning kan användas om all "verksamhet som bedrivs i form av ett avgränsat och väldefinierat forskningsprojekt" Hugo 1986, s. 4. Det bör observeras att dokumentation stundom inte kan särskiljas från forskning.

O En tjänsteman Nordiska museet sammanfattar sina studier i arkiv under decennier och sitt lika långa hanterande av äldre tiders stoppade stolar i museisamlingar och privathem, det senare ofta tillsammans med museets hantverkare, till en handbok för dem som vill klä om sina sittmöbler: val av tyg, stoppningens utseende osv. Möbelstilarna sätts in i sin konsthistoriska kontext, och det görs jämförelser. En mängd foton och teckningar kompletterar. Uttalad teori och hypotesprövning saknas, men boken är ett pionjärarbete och ett kommande standardverk. O Musikmuseet undersöker äldre musikinstrument, så skadade att de inte går att restaurera, genom att föra in fiberoptik i skarvar och hålrum för att se märken efter verktyg, undersöker limmets sammansättning, träslagen, lackerna etc. samt gör ritning och därefter en replik ett instrument som dessutom sannolikt återger ursprunglig klangfärg bättre än bevarade, som mist en del av sina egenskaper. Också här är det formellt fråga om en dokumentation, inkl. tekniska och kemiska analyser, samt även ett utvecklingsarbete.

Det vore absurt att inte klassificera dessa arbeten som forskning". Ytterligare ett exempel flytande gränser är folkens museums insamling och dokumentation av föremål som är knutna till kult. Inför katalogiseringen behövs kunskap om den kontext som föremålet ingår, den föreställningsvärld varur det sprungit. Undersökningen måste göras så utförlig att dokumentationen tar formen av forskning. Ett specialfall är dokumentation och forskning kring samemas kultur. Det finns en uttalad önskan från samisk sida att detta skall ske genom samerna själva. Flera av de museer som ingår i denna undersökning har sökt lösa problemet genom att tillsätta samiska referens- eller arbetsgrupper. Mot- svarande förhållande kan väntas inträffa så småningom vad gäller invandrargrupper.

SOU 1994: 51

Museet som encyklopedi Det är viktigt att påpeka att en mycket bred datafångst inte är "bortkastad". Lika väl som samhället systematiskt lagrar administrativa data inom det statliga arkivväsendet samt allt utkommande tryck, måste samhället anses ha ett ansvar för att, genom museerna, tillhandahålla ett urval kultur- och naturhistoriska data. Man talar om "museet som samhällets minne". Detta innebär att museerna kan fungera som referensarkiv. I själva verket består stor del institutionemas samhällsservice att att besvara . en av av mass- . medias och allmänhetens frågor om detaljer. Det är ett kulturpolitiskt ansvar som ofta uppmärksammas. Förhållandena rättfärdiggör insamlandet ofta av ganska triviala fakta, primärt inte avsedda att ingå i en forskningsprocess de kan komma till glädje i andra sammanhang. Även ett renodlat perspektiv om vid en dokumentation ger en "sannare" beskrivning och bättre vetenskaplig förankring, vore det slöseri att avstå från sådan bred datafångst. All dokumentation är en typ av kultur minnes Jvård.

Några synpunkter på forskningsbegreppet

Museiforskningen är inte så lätt att inpassa i de generella forskningsdefinitionerna. Min genomgång visar att olika författare svävar på målet då när de söker hänföra forskning till grundforskning, tillämpad forskning i museernas osv. En orsak är, som Hugo skriver 1986, s. 3 att muserna "skiljer sig från r. andra myndigheter såtillvida att de kan finna relevanta tillämpningar även av ren grundforskningskaraktär i sitt reguljära arbete t.ex. i utställningar och publikationer". Inledningsvis följer vi nyssnämde författare i hans framställning. Sedan gammalt indelas forskning i grundforskning systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer utan någon bestämd tillämpning i sikte, tillämpad forskning dito, men med bestämd tillämpning i sikte samt utvecklingsarbete systematiskt utnyttjande av forskningsresultat, vetenskaplig kunskap och nya idéer för att åstadkomma nya produkter, nya processer, nya systern eller väsentliga förbättringar av redan existerande sådana. I forskningspolitiska sammanhang talar man om forskning med Samhällsrelevans resp. med inomvetenskaplig betydelse. Den samhällsrelevanta uppgiften kan också beskrivas som ett sektorsforskningsansvar, i vårt fall med bevarandet och levandegörandet av kulturarvet som främsta uppgift Nylöf 1986, s. 7. Ytterligare en uppdelning är i långsiktig kunskapsuppbyggnad av grundforskningskaraktär resp. i verksamhetsinriktad FoU. Försöken till uppdelning till trots, går det inte alltid att dra klara skiljelinjer. Den senaste forskningspropositionen laborerar därför enbart med begreppen inomvetenskapligt genrererad forskning huvudsakligen bedriven vid högskolan och "FoU motiverad av en sektors eller en specifik avnämares -

Bilaga 3

intressen" bedriven bl.a. vid institutioner utanför högskolan prop. - 1992/932170, s.15f. I fortsättningen brukar jag följande terminologi: Ämnesspecifik forskning arkeologisk, konstvetenskaplig etc. forskning, sammantaget kallad inomvetenskapligt generererad forskning Sektorsforskning, sektoriellt utvecklingsarbete all verksamhet som syftar till att förbättra det museala arbetet: utställnings- och annat publikarbete, insamling, drift, vård och konservering etc. Med andra ord liktydigt med museologi jfr nedan. Grundforskning syftar till att öka ett ämnesspecifikt forskningsområdes teori- och metodutveckling.

Ett ord som hänger samman med forskning är bearbetning, som flitigt används t.ex. i museernas stadgar utan att det klargörs om betydelsen skiljer sig från forskning. Jag använder begreppet för att beteckna en "lägre" form forskning, begynnelsen på en forskningsprocess "statistisk bearbetning", av "redigering", "uppordning", "enklare avrapportering" osv.. Vad är det då för skillnad mellan den akademiska forskningen och forskningen vid museerna En skillnad kan ligga i den metodiska utgångspunkten. Mycket av museiforskningen är induktiv, leder från premisser om enskilda fall till konklusion som har karaktär av allmän lag eller princip. Den akaen demiska forskningen är däremot ofta deduktiv, dvs. konklusionen är förbunden med premissema ett sådant sätt att om prernissema är sanna, så måste också konklusionerna vara det. Traditionellt har musemännen arbetat efter en empirisk-induktiv metod, där faktainsamlingen tillmätts stor vikt. Man har brukat starta utan djupare hypoteser, man har gjort en trevande sondering resultat fått bilda utgångspunkt för hypoteser under arbetets gång. Ur vars deskriptionen nås alltså hypoteser och avtäcks nya strukturer. En brist hos denna teknik är att sambandet mellan premisser och slutsatser inte är logiskt bevisat eller testat. Processen innehåller alltid osäkerhetsmoment. En hypotetisk-deduktiv metod däremot bygger ett logiskt resonemang som prövas. Startpunkten för faktainsamlingen utgörs alltid av en hypotes. så sällan är det inom humanistisk forskning svårt att över huvud taget formulera teorier och problem; tolkning och förståelse spelar stor roll. Forskningens mål blir därför inte att besvara en serie problem. Trots det sagda måste framhållas att inte heller all akademisk forsknyss ning arbetar utifrån klart uttalade teoretiska utgångspunkter. Däremot bedrivs universitetsforskningen med starka effektivitets- och kvalitetskrav flåsande i nacken, något museiforskaren slipper i sin skyddade värld. Problemet är som att det är den akademiska forskningen som har metodformuleringsprivilegiet och sätter standarden. Hur ett länsmuseum sin dokumentation och forskning framgår av en ser PM från Västerbottens museum. Målet för verksamheten är att fördjupa

SOU 1994: 51

insikten om kulturarvets betydelse och värde; öka förståelsen för kulturhistorien och dess avspeglingar i landskap, bebyggelse, föremål, seder och bruk; förstå nutiden i dess kulturella och historiska sammanhang; lyfta fram ett kulturellt och historisk betraktelsesätt. Dessa mål innebär att forskningen och dokumentationen

inriktas på såväl det förflutna som samtiden prioriterar de för länet karakteristiska kulturformema inrymmer ett aktivt sökande efter nya användbara perspektiv och metoder - - relateras till modern kulturvetenskaplig forskning och gärna söker samarbete utanför museet alltid sker med tanke hur material och resultat skall presenteras. -

Olika typer av museiskrifter

Museernas datafångst i form av föremål och olika slags registreringar och materialets vidare bearbetning sker på tre nivåer, schematiskt illustrerat i ñg. Produkterna blir katalog, utställning eller text. Museernas styrka ligger på nivå 21/2, medan forskningrådet i princip blott månar nivå om I det följande görs ett försök att kategorisera de vanligaste typerna av skriftproduktion över nivå Rapporter. Dokumentations- eller forskningsinformation till vetenskapssamhället, därför oftast med fackterminologi och med enkel typografi. Beskriver "vad som hänt" eller nuläget. Museologiska skrifter har ofta rapportens form. Saknas bearbetning utöver den mest elementära, talar man om teknisk rapport. En översikt i standardiserade vissa egenskaper hos termer av ett likartat material kallas inventering. Översikter. Två huvudtyper är materialpublikationer och handböcker. Den förstnämnda, som alltid har värde för framtiden, är särskilt vanlig vid konstmuseerna som utställningskataloger eller fristående de arkeologiska - museerna samt myntkabinettet. Handböcker kan gälla "gör-det-själv" inom byggnadsvård eller renovering möbler. Även turisthandböcker, guider och av faktablad hör hit. Till översiktema kan också räknas bibliografier över specialänmen samt läromedel för t.ex. studiecirklar eller ett läns skolor. Utställningskataløger för basutställningar och tillfälliga utställningar. Utgör det största antalet titlar i museernas skriftproduktion. Nästan alla innehåller artiklar i anslutning till utställningens tema och fungerar därför efteråt som referens. Särskilt konstrnuseema producerar resonerande kataloger kan också förekomma utan att initieras utställning med tolkningar och där av verken sätts in i sin kontext. Konstkatalogema över en konstnär brukar även ha en biografi och kanske en systematisk verksförteckning.

Figur 1 Empirins bearbetningsnivåer

Nivå Doku- Bearbet- Forsk-

mcntatbn ning ning

Just den ambitiösa konstkatalogen är så speciell att den fordrar liten en utläggning. Artiklarna behandlar ofta större sammanhang i essäfonn, och tillsammans med text om enskilda konstverk kan de utgöra underlag för vidare forskning. Essäistik och utställingar har, Moderna påpekat i - - som museet mitt enkätmaterial, "inom den vetenskapliga världen idag i större utsträckning" accepterats relevanta källlor för kunskap. Trots som att resultaten inte har vetenskaplig bärighet, är syftet med många utställningar kunskapssökande, "och det presenteras i denna kunskapsform många spännande hypoteser som sedermera har drivit den vetenskapliga forskningen framåt". Andra gånger sammanfattar katalogen internationell forskning och blir i bästa fall standardverk. Särskilt när det gäller utställningar äldre konst möts teknisk av och vetenskaplig personal i arbetet, och nya fakta kan framkomma; utställningskatalogen blir då ett snabbt medium för att föra kunskaper. ut nya Årsböcker hör också till museernas traditionella utgivningar. Vissa utges formellt av hembygdsförbund 0.1. produceras vid institutionen. Temamen nummer blir allt vanligare. De flesta uppsatsema har populärvetenskaplig form. Merparten av författarna brukar externa. Några länsmuseer vara - utger också tidningar 3-4 ggr/år till förbundets medlemmar. Innehållet brukar vara "lättare" än i årsböckerna och utgörs delvis information verkav om museets samhet. Vetenskapliga tidskrifter utges framför allt de största av museerna, men också några länsmuseer eller ev. formellt länets fomrninnesförening har sådana. Ett halvdussin är utländskt språk.

5 14-0487

SOU 1994: 51

Monografier, vetenskapliga skriftserier, symposiepublikationer o.dyl. redovisar musei- och museianknuten forskning. Mest är det centralmusema står för utgivningen. Innehållet har ofta, men långtifrån alltid, teoretisk som relevans. "Minnen" i mer eller mindre redigerad form utgör en egen genre. De är initierade museet, spontant nedskrivna av någon utomstående eller bygger av intervjuer. Informant är oftast "den vanliga människan" men kan också vara t.ex. en arkitekt. Omtryck, ev. i facsimil, är likaså en museal specialitet med viss kulturpolitisk betydelse; äldre eftersökta verk blir tillgängliga. Av övriga typer publikationer kan nämnas information t.ex. skyltar vid sevärdheter; upplysningstexter till kommersiella fonogram, programblad och broschyrer. Floran trycksaker från är alltså mycket rik. Det kan påpekas av museerna att nästan all skriftproduktion tillkommer utan direkt statligt stöd och har Vissa institutioner har imponerande editering. Å mycket stor publikappell. en andra sidan är branschen troligen starkt orationellt driven på grund av bristande förlagsvana. Distributionen är också dålig.

Koordinering

Med sina vida kontakter och breda intresseområden fungerar många museer koordinatorer för FoUD. Den mest institutionaliserade formen är de fall som där museet upprättat ett eget forskningsråd. Början gjordes vid Dalarnas 1969. En rad forskare inom humaniora, senare också naturvetenmuseum skap, med intresse för landskapet drogs samman ett par gånger om året för informationsutbyte. Ett forskningsprogram uppgjordes och fullfördes delvis. Senare tillkom liknande råd vid andra museer, även om syftet och sammansättningen varierade. Som mest fanns ett tiotal dylika råd. Mest ambitiös uppläggning hade rådet i Gävleborgs län med programskriften"Gävleborgs i i läns forskningsprogram. Järnåldersbygd, Industrialismens samhälle." Den tillkom i nära kontakt med Uppsala universitet. Praktiskt taget alla dylika råd torde ha upphört eller ligger för fäfot. I stället ingår flera länsmuseet nu eller enskilda tjänstemän -i länsforskningsråd eller i forskningsråd knutet till regional högskola. Vissa centralmuseer har forskningsorgan. Vid Tekniska Museet finns egna forskningsnämnd, och Nordiska museet har just upprättat ett internt en forskningsråd, där också forskare från Institutet för folklivsforskning ingår. Även riksantikvarieämbetet har sedan 80-talets mitt ett forskningsråd med representanter från myndigheten och högskolan. Viktiga "överrnuseala" koordinerande organ inom FoUD är SAMDOK och INSAM, kort skall presenteras. Det finns också andra, som ADOMUS, som Arbetsgrupp för dokumentär fotografi vid museerna.

Bilaga 3

SAMDOK År 1977 bildades SAMDOK, sammanslutningen för samtidsdokumentation vid kulturhistoriska museer. Avsikten är att systematisera undersökningarna och undvika dubbelarbete. Arbetet, som består av etnologiska undersökningar och föremålsinsamling, bedrivs i 13 pooler med ansvar för olika sektorer: Hempoolen, Byggpoolen, Offentliga poolen, Metallpoolen osv. De flesta museer av någon storlek deltar i en eller flera av dessa; sammanlagt är ca 80 institutioner engagerade. Poolemas möten fungerar som metodikseminarier, dit utomstående experter kan bjudas in. En kontinuerlig kompetensträning pågår alltså. Var pool har nyligen utarbetat ett omfattande och ambitiöst dokumentationsprogram. Handelspoolens t.ex. inleds med en branschöversikt, så följer synpunkter handeln som arbetsplats och på strukturomvandlingen. Efter en diskussion om riktlinjer för framtida arbete avslutas programmet med en förteckning över genomförda och avslutade dokumentationer för museum efter museum ingående i poolen. SAMDOK leds av ett råd med representanter från olika museityper. Ett sekretariat med heltidsanställd personal är förlagt till Nordiska museet. Det bedriver kursverksamhet och har utgivit flera handböcker. T.o.m. juni 1993 hade 36 seminarieuppsatser B- till D-nivå färdigställts samt 71 rapporter, böcker eller uppsatser publicertas. Numera skall alla projekt redovisas till sekretariatet i åtminstone en kort PM enligt standardmall. SAMDOK som väckt stor internationell uppmärksamhet har kritiserats - för att vara alltför litet forskningsinriktad. För att råda bot för detta är ett forskningsprogram nyligen utarbetat Björklund 1993. Det trycker samarbete med högskolan.

INSAM En liknande konstruktion som den nyssnämnda har INSAM Informations- system i samverkan vid svenska museer. Ungefär hundra institutioner deltar. Arbetet leds och samordnas av ett råd, och det finns olika kommittéer samt ett sekretariat, förlagt till Nordiska museet. INSAMs kanske viktigaste insats är att ha fått till stånd SWETERM, enhetliga regler för termbeskrivningar i svenska museidatabaser.

Forskarservice

Forskningsinformation kan betraktas som en typ av service. Det finns också mycket annat som ingår i museernas uppgifter denna front:

God tillgänglighet, dvs. effektiva register, maximal fysisk åtkomst. - Produktion av bibliografier 0.1. en typ av tillgänglighet -

SOU 1994: 51

Personal att fråga. - Handledning och vägledning. - Det är kulturpolitiskt viktigt att servicen också omfattar de många amatörforskare och entusiaster som tar kontakt med institutionerna. Eftersom adb-tekniken innebär maximal möjighet till sökning via nätverk och databaser är det viktigt att museerna bygger ut denna del. Ambitiösa satsningar görs många håll. Ovannämnda INSAM utgör en sammanhållande ram.

Forskningsuppdrag till och från museerna

Museerna har av ekonomiska skäl sällan eller aldrig möjlighet att beställa forskning från en högskoleinstitution. Tradition saknas också. Däremot händer det att personal lejs in på viss tid för att genomföra FoUD, mest med hjälp av externa medel. Särskilt gäller detta arkeologiska undersökningar. Någon gång kan det avse research inför en utställning. Mycket vanligt däremot är, som nyss nämnts, att skribenter -forskare och andra engageras för att skriva en uppsats eller artikel till katalog eller års- bok. Ersättningen brukar vara blygsam eller saknas. Också av museerna ut- Å givna konferensrapporter, symposieskrifter 0.1. fylls av dylika bidrag. 1 Under det senaste kvartsseklet har museer av och till tagit sig undersökningar med tillhörande avrapportering för utomstående intressents räkning. För länsmuseemas del är länsstyrelsen och kommunerna stora beställare. Det kan också t.ex. vara en jubilerande firma som initierar och betalar en . skrift. Från beställningsverk skall skiljas ren sponsring av forskning, något som nästan alltid sker på museets initiativ och inte är ovanligt. Sådant förekommer t.ex. när ett företag skall läggas ned.

Forskningsinformation

Ett policydokument under arbete vid INSAM heter "Museerna som informations- och kunskapskälla". Museernas populärvetenskapliga ambitioner och deras position i samhället gör dem mycket väl lämpade som instrument för forskningsinformation eller, som det kanske hellre borde kallas, forskningsförmedling. Detta tar sig olika uttryck. Först och främst har museerna alltid presenterat sina egna undersökningar för allmänheten i utställning, skrift, programverksamhet, föredrag, radio- och TV-program, bildspel, visningar i terrängen eller på annat sätt. Ett ganska omfattande utvecklingsarbete sker, sällan i samarbete med FRN. Redogörelser för forskningsresultat avsedda för fackmän kan ske i form av rapporter.

Som forskningsinformation till specialister kan även räknas de ganska många bibliografier över delar av sitt ansvarsområde ut, som museerna ger t.ex. öhistorisk bibliografi. En annan typ är register över pågående eller utförd forskning. Ett sådant förs inom SAMDOK. Forskningsresultat från högskolan kan också föras ut. Högskolestadgan trycker sedan 15 år hårt forskningsinformation. Man kan tycka att museerna borde vara lockande sarmarbetspartner för universitetsforskare. Sådana tar också ibland inititaiv till utställningar. Museerna fungerar då "skyltsom fönster" för universitetet jfr. fig. 2. Institutionen kan också aktivt erbjuda sina tjänster.

Figur 2

Universi-

Exempel: Marinarkeologer vänder sig då och då till Sjöhistoriska museet med utställningsideer. O En disputerande konstvetare i Umeå bad Bildmuseet att anordna en utställning över hans ämne. Det blev också ett symposium. O Bildmuseet tar ibland initiativ till att ordna utställningar över olika sorters bild som forskare använder, och framför allt informeras forskarna om museets utställningar i god tid, så att de kan ordna seminarier. O I Linköping används museets hörsal ibland för disputationer, och då arrangerar museet en liten utställning kring avhandlingsämnet. O Arkitekturmuseet har ibland utställningar som presenterar en extern forskares undersökningar om t.ex. en arkitekts livsverk.

Särskilt Tekniska Museet har ibland också presenterat nydanande upptäckter och uppfinningar, också internationella, i utställningsfonn.

SOU 1994: 51

På motsvarande sätt kan resultaten från samverkande myndigheters undersökningar raskt presenteras i utställningsform, t.ex. riksantikvarieämbetets arkeologiska utgrävningar eller länsstyrelsens kulturrniljövård.

Populärvetenskap museiforskningens honnörsord i Museets idé är att materialet skall presenteras, göras tillgängligt för allmän-

l

heten. Med ett gott gammalt uttryck är museerna organ för folklig bildning. g i Det sker genom den typ av forskningsinformation som benämns populärve- I tenskap, som inte är en avart av forskning utan ett visst framställningssätt, i

i resultat pedagogisk metodik.

av en 3 I Specifikt för museerna är förstås utställningen, som i de flesta fall har

l y

populärvetenskaplig form, om den inte är rent estetisk.

i En exakt defintion populärvetenskap är svår att ge, men syftet är att

ett begripligt sätt förklara sammanhang i vetenskapen och dess konsekvenser, l enligt en skrift från FRN. Där framhålls även att kunskapsfönnedling inte är det enda målet. Upplevelse och önskan om att stimulera till ytterligare kunskapssökning hör dit. Kritisk gransking ingår också. Den bakomliggande ideologin är en demokratisk bildningssyn, kalla den gärna idealistisk Ta och i ge, s. 3. Särskilt viktigt för demokratin är att komplicerad teknisk och även i naturvetenskaplig kunskap gör tillgänglig. Ibland består den vetenskapliga framställningen av en kunskapsöversikt eller rätt och slätt ett kompilat, där befintlig kunskap binds samman till kombinationer som ger aha-upplevelse. Framställningen skall locka till fördjupning. Andra gånger är det original- . forskning vars text bearbetats så att den blivit fattbar även för en icke-specia- , list. Texten skall kunna läsas utan förkunskaper. Målet är att förenkla, inte förvanska, men man måste akta sig att jämställa populärvetenskap med deskription. Ambitionsnivån måste ligga betydligt högre, resonemangen skall hålla för kritisk granskning och vara lika väl underbyggda som inom akademisk forskning. Den vetenskapliga apparaten är nedtonad som dock inte behöver betyda att fotnoter saknas Populärvetenskap ställer sällan frågor och tyngs av utförlig bevisföring. Den historiska dimensionen är påtaglig inom humaniora: ursprung och förlopp står i fokus. Detta gör att ordet där ofta blir liktydigt med kulturhistoria. Vidare kännetecknas god populärvetenskap av ledigt och elegant stil. Just museimännen år såsom generalister väl ägnade att driva populärvetenskap, där specialisternas kunskap sätts in i ett större sammanhang. Jag vill hävda att tre fjärdedelar av den museala skriftproduktionen har denna form. Genom att populärvetenskap ofta ses som ett oäkta barn i Vetenskapens hus, nedvärderas mycket av museernas skriftproduktion automatiskt.

Bilaga 3

Museologisk forskning och utvecklingsarbete

Det har framgått att sektors-FoU i museernas fall är liktydigt med museologi. Detta term är från auktoritativt håll definierad så:

Museologin studerar hur det museala objektet konstitureras, vilka värderingar och beslut som styr den museala processen ... och därmed vilken historiebild, kulturuppfattning och natursyn som projiceras i skyddade objekt och miljöer: alltså människans förhållande till sin fysiska omvärld som historia. ... Den museologiska kommunikationens särart är att göra meningar inte läsliga, utan synliga. ... Med denna förankring i det materiella/visuella skiljer sig museologin från det övriga humanistiska vetenskapssamhället, som har textproduktionen som sitt viktigaste mål, även när verkligheten, inte

uteslutande texter, är utgångspunkten. Ågren 1993, 63.

s. Museologin har tre teoretiska huvudperspektiv: ett historiskt, ett sociologiskt och ett kommunikativt. Konkreta arbetsuppgifter inom den materiella miljöhistorien är urval, klassifikation, dokumentation, vård, konservering och förmedling. Också museisociologi kan räknas hit. Ämnet är utpräglat tvärvetenskapligt. En forskartjänst i museologi, förlagd till Umeå universitet, inrättades 1987 i Umeå. Den finansierades av HSFR, numera av universitetet. Kring tjänsten är uppbyggd en institution med för närvarande två akademiska tjänster. Forskarutbildning är formellt etablerad i februari 1994; det finns ett par tre studenter. Ansträngningar pågår för att få till stånd en professur. Museologisk undervisning försiggår också vid Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet. En tyngdpunkt ligger konservering och byggnadsminnesvård. Forskarutbildning har påbörjats. Också en del andra håll inom högskoleväsendet förekommer viss utbildning inom museologiska områden, dock forskarnivå. Riksutställningar har bedrivit ett omfattande utvecklingsarbete inom utställningsteknik, transport m.m.

Sammanfattning: Några karaktäristika för museal forskning

Från det beskrivna kan vissa slutsatser dras. Museernas FoUD-verksamhet utmärks generellt av:

tyngdpunkt den sinnligt uppfattbara verkligheten, framför allt artefak- terna kontinuitet och långsiktighet, något som ger möjlighet till beskrivning av processuella förhållanden ett tvärvetenskapligt perspektiv koordinering av flera intressenters insatser möjlighet till service inom infonnationsförsörjningen en populärvetenskaplig attityd

SOU 1994: 51

goda publiceringsmöjligheter och väl fungerande infrastruktur - - källmaterialet bevaras för all framtid.

Universitetsmuseema

De naturvetenskapliga universitetsmuseerna är sju till antalet. Flera av samlingarna är av hög klass, internationellt de för tynande tillvaro. sett, men en Blott ett fåtal tjänster finns. Den senaste utredningen dem är från 1992 om "De naturvetenskapliga universitetsmuseernas framtida verksamhet och organisation. Utredning från naturhistoriska samarbetsorganisation museers NAMSA.". Bilden är med något undantag dyster. Utredningen föreslår en utbyggnad med 14 tjänster för forskning, forsknings-service och arbete med samlingarna under den närmaste treårsperioden. Viss service kan då erbjudas länsmuseer och kommunala museer med naturaliesamlingar. Dessutom krävs en utbyggnad av den publika verksamheten de tjänsterna bör inte pla- - men ceras vid museerna utan vid lämpligt regionalt eller kommunalt eller museum vid universitetets infonnationsavdelning detaljförslag finns. Samarbetsavtal utarbetas. Organisatoriskt skisseras ett par olika lösningar: fristående institution med egen styrelse eller gemensam nämnd/styrelse för ett universitets alla museer, som då löskopplas från universitetsinstitutionema. Vad gäller de humanistiska universitetsmuseerna är antalet ringa jfr dock avsnitt Uppdraget och dess genomförande. Som egentliga museer kan blott räknas : Lunds universitets historiska museum. Universitetet är huvudman, - men genom regeringsbeslut utgör institutionen sedan några år "museum med regionalt ansvar" för Skånelänen exkl. Lunds stadskärna och Malmö kommun avseende arkeologiskt material, kyrkliga föremål samt mynt. Museet erhåller tre grundbelopp från KUR. Som motprestation det arkeomottar logiskt material från regionens andra museer, vilket gör att det i det avseendet fungerar som ett "regionalt SHM". Basutställningama är åldriga och tjänstgör mest som studiesamlingar för akeologistuderande, ett "forskningsarkiv". Tillfälliga utställningar arrangeras ej. Den fåtaliga vetenskapliga personalen har i princip inte möjlighet till forskning i många år framöver; inordningen det av mottagna materialet i en databas tar all tid. Skissernas museum, Lund Utgör en enhet direkt under universitetsled- ningen. Institutionen kan i det stora hela betraktas som ett "vanligt" museum. Schemalagd undervisning på grundnivå sker. År 1993 hölls den första

forskarkursen. Den vetenskapliga personalen är fåtalig. Åtskilliga tillfälliga

utställningar arrangeras, med tillhörande katalogproduktion. En rektorav sämbetet företagen utredning från 1992 föreslår att museet blir fristående en instution under kulturdepartementets ansvarsområde.

Bilaga 3

Bildmuseet, Umeå. Lyder direkt under universitetsledningen. Fåtalig personal men kan delvis repliera länsmuseet, ligger i byggsom samma nadskomplex. Vid tillkomsten 1981 innehöll målbeskrivningen en passus om att museet sikt skulle forska bildmediet och forskningsinformationens område. År 1986 beslöt styrelsen byta verksamhetsområde. att Man insåg att museet inom överskådlig tid inte skulle personal att avdela för nog forskning. Därför renodlades uppgiften till visningar bilder i vid mening av samt utvecklingsarbete det publika området. Arbetet har varit framgångsrikt. Diskussioner pågår för att göra Bildmuseet till ett s.k. samverkansmuseum, dvs. ett regionalt eller lokalt verksamt museum som enligt särskilt avtal samverkar med ett centralt museum för att göra dettas samlingar tillgängligt för fler människor. Ett medicinhistoriskt museum öppnas snart i Uppsala. En intern utredning om Lunds universitets samtliga och samlingar museer har t.v. lagts på is. Alternativa lösningar för universitetsmuseernas del diskuteras i slutavsnittet.

Nuläge

Den formella forskningsstrukturen

Formellt styrande för museernas forskning är stadgarnas målbeskrivning. Samtliga ansvarsmuseer skall "vårda, förteckna, vetenskapligt berarbeta samt genom nyförvärv berika" de anförtrodda samlingarna. Dessutom skall folken museum "driva och stödja forskning" gällande stadgar från 1987 och Nordiska museet 1990 "initiera, driva och stödja forskning". Vid sistnämnda museum finns dessutom Institutet för folklivsforskning. För de två andra ansvarsmuseerna båda från1988 finns inte motsvarande tillägg om forskning. Skrivningen för övriga centralmuseer är "vårda, förteckna och vetenskapligt bearbeta", stundom enbart "förteckna och vetenskapligt bearbeta". Undantag är Tekniska Museet "bedriva och främja vetenskaplig forskning och dokumentation" och statens försvarshistoriska museum "främja studiet av och bedriva forskning". Det är ovisst om det ligger olika intentioner bakom eller de olika om avfattningarna är godtyckliga. För min del tolkar jag, med viss tvekan, saken som att forskning eller åtminstone "bearbetning", hur detta skall tolkas - nu jfr nedan skall bedrivas vid samtliga centralmuseer. - Vad länsmuseerna beträffar, har praktiskt taget alla anammat norrnalstadgans "bedriva och främja kulturminnesvård och övrig museal verksamhet" med några små varianter. Här är det osäkert om huvudmännen tar för givet

SOU 1994: 51

att forskning ingår i museal verksamhet eller Uppenbart är så inte fallet vid Värmlands museum, som har tillägget "liksom forskning inom museets område". Stadgarna för Göteborgs resp. Malmö museer saknas i mitt mate- , rial men torde knappast explicit innehålla ordet forskning, eftersom detta inte brukar anses vara en kommunal angelägenhet. Ett undantag härvidl ag är t.ex. Ystads museer, där det åligger museichefen, i princip den ende fackmannen, "att inom området bedriva forskning av intresse och betydelse för kommunen".

i

Av universitetsmuseernas stadgar innehåller Skissernas museum målet "vara en resurs för forskning och utredningsarbete inom museets område".

s

Verksmuseernas innehåller intet om forskning, däremot nämns "bearbeta" och "dokumentera" håll. I "Övriga" innehåller, de stadett par gruppen av gar jag haft tillfälle att se, dels bestämmelserna för Skansens kulturhistoriska avdelning där skall bedrivas "erforderlig forskning", dels Arbetets museum "initiera, driva och stödja forskning" något av intresse. å Forskningens betydelse för den enskilda institutionen framgår av den f infrastruktur som byggts upp. Nedanstående översikt tabell 1 ger en viss S överblick över detta. Det måste dock påpekas att detaljuppgifter varit svåra att

utläsa insänt material eller intervjumaterialet. Tabellen därför mini- l

ur ur ger l misiffror. Den upptar även sådana forskningsprogram etc. som blott angivits

informella. i

som

Forskning framstår tydligen inte hjärtesak för flertalet i

som en museer.

Tabell Forskningens "infrastruktur"

Antal museer Museityp "Forskn." Forskn. Titel Forskn.- Forskn. Dokum.-

Universitetsmuseer Verksmuseer Övriga 2 l l

Vetenskapligt råd" vid Kalmar läns museum i samband med marinarkeologiska undersökningar av regalskeppet Kronan.

Hur är då museistyrelsernas inställning till forskningsverksamhet I allmänhet positiv, framgår av mina intervjuer. Allra mest positiv tycks den vara där styrelsen själv innehåller stor andel forskare, som vid Musikmuseet. Ett länsmuseum i en universitetsstad framhåller att styrelsen där är tveksam:

Bilaga 3

"universitet finns i staden". Generellt får man anta att styrelsen vid små museer med deras svaga budget tvekar att sända tjänstemän till symposier eller längre fältarbeten.

Personalens forskningskvalifikationer

Det är väl känt att museimännens genomsnittliga utbildningsnivå ligger väsentligt lägre i Sverige än i övriga nordiska länder jfr Rosander Rosander 1989, något som generellt bör innebära ockå lägre forskningskompetens, även om examen och produktionens kvalitet inte nödvändigtvis hänger samman. I Danmark och Norge fordras i princip 6 års utbildning för intendentstjänster, dvs. lägre forskarexamen, medan i Sverige en ñLkand. 3 år är nog. Mycket få, om ens några museitjänster kräver formellt en högre utbildning. I t.ex. statsbidragskungörelsen rörande länsmueerna 1977 är kravet lägst fil. lic. för landsantikvarien borttaget. Inte heller medför doktorgrad eller däremot svarande kvalifikationer, enligt sakkunnigbedömning högre lön, som i Norge. En förbättring av kompetensnivån torde vara väg sedan licentiatexamen vid 80-talets mitt återinförts vid de flesta universitetsinstitutioner som undervisar i museiämnena. Examen kräver två års påbyggnad filkand. Propåer just från museihåll har bidragit till införandet. Museimännens intresseorga- nisation har 1993 framfört krav att doktorsexamen skall krävas för vissa chefs- och specialtjänster, medan fackförbundet propagerar för en ny magisterexamen. En viss kompetenshöjning om den än avspeglas i akademisk grad - kan ske fortbildning, i vårt fall främst ajourföring av den metodiska genom och teoretiska utvecklingen inom specialområdet eller kurser inom det museala fältet. Det förstnämnda kan ses som ett slags forskningsinformation från högskolan. Enstaka ansatser har gjorts vid några institutioner. Här finns uppenbart ett fält som behöver upparbetas. Vad beträffar museologi har institutionen i Umeå regelbundet kurser avsedda för yrkesarbetande museimän. Andra kompetenshöjande åtgärder är studieresor, deltagande i seminarier, symposier och konferenser samt tid för inläsning av relevant litteratur. En ytterligare väg att höja forskarkompetensen är projektverksamhet under ledning av en erfaren forskare intern eller extern som kan fungera som - handledare och instruktör för ovana deltagare. Utbildningsfrågor diskuteras ytterligare här. Det är emellertid på sin plats att påpeka de akademiska meriternas ganska ringa värde då man söker tjänst. Ofta föredras yrkeserfarenhet framför teoretiska meriter, något som inte musevärldens forskningsnivå. Vidare kan man goda grunder gynnar anta att forskarbegåvningama generellt föredrar en akademisk karriär framför museibanan. På museerna hamnar framför allt praktikema.

SOU 1994: 51

I samband med Museiutredningen har gjorts två undersökningar av museimännens utbildningsnivå. Det finns också ett något äldre material. Talen redovisas i tabell Den ena av 1993 års undersökningar är min egen och kan fingranskas tabell 3. Siffrorna är anmärkningsvärt höga, särskilt också tar hänsyn till om man de säkert många tiotal som mer eller mindre aktivt driver forskarutbildning. Talet om museitjäntstemännens låga genomsnittliga utbildning börjar alltså bli föråldrat. Saken är så remarkabel att den bör påverka förhållandet mellan museal och akademisk forskning, något som diskuteras i avslutningskapitlet. Jag har också gjort andra försök att mäta forskarkompetensen. Den framgår av tabell

Tabell Museitjänstemännens akademiska utbildning

Undersökning År Antal Kand. Lic. motsv. Dr.grad/ Anmärkning examen Cullberg 1988 816 680 45 91 Riktar sig till alla med akad. utbildning Museiutred- 1993 48 l 16 Uppgifter från ningen institutionerna Högskolenivå Forskarnivå Museiutred- 1993 247 88 Riktar sig till alla ningen* anställda

Därav inom humanioras 30 resp. 57 Blott inom humaniora + de nat.vet. museerna i Göteborg och Malmö. *Svar på frågan "Vid vilken nivå avslutade Du Dina formella studier", vilket innebär att oavslutade forskarstudier placerar en person i högsta gruppen.

Tabell Museimän med formell forskarkømpetens, uppdelade på museityp

Museityp Lägre forskar- Dr.grad/examen Kompetensexamen förklarad till Svensk Utländsk Svensk Utländsk Därav professur docentkompetens

Anm. Antalet docenter är troligen högre än här angivet. Varav l fi1.dr h.c.

Bilaga 3 Tabell Deltagande i viss kvalificerad forskarverksamhet

Universitetsmuseer Verksmuseer 3 1 Övriga 4 4 1 Anm. Siffrorna gäller tiden 1990-sept. 1993. "Föreläsning" avser minst 30 minuter. Siffoma över antalet föreläsningar och forskningsanslag är sannolikt osäkra men ger i alla händelser en uppfattning om volymen.

Antagligen döljer sig anslag från en del interna eller regionala fonder i materialet, fonder där det varit ganska enkelt att få anslag. En säkrare grund för att bedöma den vetenskapliga kvaliteten i ansökningarna ger anslagen från de stora forskningsfonderna för humanister, HSFR och RJ, som tidigare preseneterats.

Tid för forskning

Hur stor del av arbetstiden ägnas då forskning Det föreligger en enkätbaserad undersökning för länsmuseemas del, gällande 1991. I forskning ingår också dokumentation muntl. uppg. från utredaren. Siffrorna är låga. Högsta tal anger Kulturen 3 årsverk och Bohusläns museum 2. Tre museer uppger 0 årsverk. Snittet ligger 0,78. Cullberg 1992. Forskningen blir uppenbart alltför ofta en salderingspost som ägnas den tid som "blir över". Kulturmiljövården tar samtidigt 7,0 årsverk i genomsnitt. - En annan undersökning Nordiska museet våren 1993 visar att 7 pågående FoUD-arbeten av 60 bedrevs enbart tjänstetid, 16 tjänstetid och egen tid, 12 på enbart egen tid, 15 på enbart externfinansierad tid, 7 på dito plus egen tid samt 3 tjänstetid och extemñnanserad tid. En tredje undersökning gäller också Nordiska museet inkl. de tjänster på Institutet för folklivsforskning som står på museets stat men exkl. styresmannen och hans ställföreträdare. Den l okt. 1993 hade museet 253 fast anställda och 78 projekt- och extra anställda. 17 av dessa faller under verksamhetskod 232 "Forskning, beslutade projekt", dock endast någon enstaka heltid. Omräknat i årsverk blir siffran 8,4. Dessutom finns 13 personer

SOU 1994: 51

i några fall de samma som forskar under kod 231 "Bearbetningar", motsvarande 3,8 årsverk.

F0UD-projekt. Några glimtar

För att konkretisera den torra statistiken skall här presenteras titeln ett antal projekt av olika art och storlek. Exemplen är valda så att bredden framkommer och även för att illustrera att museerna sysslar med mycket annat än föremålsforskning. Projekten har till någon del pågått under de fyra senaste

aren.

Forskningsprojekt

Stadens omland -landskap och bebyggelseförändringar under 1700-talet och 1800-talet, avhängiga tillkomsten av Karlskrona och Karlshamn Blekinge läns museum; inför ny basutställning. Samerätt sedvanerätt och den lokala rättsuppfattningen Jämtlands läns - museum; HSFR-projekt. Medeltiden i Norra Skåne Lunds universitets historiska museum. - Arbetsplats Sverige Arbetets museum m.fl.; minnesinsamling och be- arbetning Kultunnöten i vården Invandrarmuseet. - Konstföremål av gjutjäm nationalmuseum. - Fransk symbolism dito. - Shang bronzes in the Collection of the Museum of Far Eastern - Antiquities Östasiatiska museet m fl. Ätten Brahes kulturinsatser Skokloster. - Attribuering av utländska troféer armémuseum. - ä Num en bergsby i Nepal folkens museum. - - Från mönsterplan till kommunöversikt arkitekturrnuseum. - Skeppsteknisk dokumentation och forskning kring regalskeppet Vasas rigg och konstruktion. Vasamuseet. Media policy and music activity musikmuseet. v Steelpans musikmuseet. - Vi och dom, en idéhistorisk studie av synen etnografiska föremål, samlingar, museer och utomeuropeiska kulturer folkens museum; HSFR-projekt. Svenska antiker i marmor nationalmuseum; HSFR-projekt. - Bilen som ting och bilismen som livsform Nordiska museet. - Folkvandringstida reliefspännen statens historiska museum. - Fartygsmodeller som kunskapskälla Sjöhistoriska museet.

Bilaga 3

Utvecklingsprojekt

Pedagogiskt utvecklingsabete om islam Medelhavsmuseet.

Konserveringsmetoder för textil statens historiska museum. - Bevarandearkeologi dito. - Handbok om museibutikler och försäljning Länsmuseemas publik- och profilprojekt.

"Historieland" friuftsmueet som arena för rollspel Jämtlands läns museum.

Vad ger museibesöket barnen Kulturen i Lund m.fl. - Utveckling värmebord för att flytta över färgskikt till ny duk national- - av museum. "DÅDOK" uppbyggande databas över allt material Gustav av om - Adolfs tid Vasamuseet.

Uppbyggnad och utveckling av byggnadstekniskt register arkitektur- museum.

Døkumentationsprojekt

Verkstadsindustrin i Blekinge Blekinge läns museum. - Skeppsbyggeri Orust under 1800-talets senare del Bohusläns mu- seum.

Edvinssons damastväveri skall avvecklas Skaraborgs läns museum. - Inventering gravvårdar Munktorp kyrkogård Västmanlands läns - av museum.

Ett jordbrukarår Blomhöjden Västerbottens läns museum; film. - EKODOK ca 25 fotografer vid ca 25 museer dokumenterade 1990-1991 människans förhållande till naturen och de ekologiska förändringarna - 1 milj. bilder. Ambulerande danslärare i Sverige under 1900-talet Dansmuseet. - Bilddatabank över svensk medeltidskonst statens historiska museum. -

S ijâferuppgijfter

Det finns också ett par Översikter över projektens antal inom vissa fält: SAMDOK. Registret över SAMDOKs etnologiska/kulturhistoriska undersökningar fr.o.m. 1977 upptar ca 900 objekt. Av dessa gäller ett 90-tal

arbetslivsdokumentationer av högst olika slag. De statliga En Ansvarsmuseernas nämnd för gemensamma museerna. av forskningsfrågor genomförd enkät 1992 till de statliga museerna redovisar 229 projekt, fördelade 16 Ett stort antal sker i samarbete med museer. andra med universitet, akademier osv., totalt 143 samarbetspartners. museer, till 599 årsverk; de enskilda projekten varierade från Arbetet var kalkylerat

SOU 1994: 51

några veckor till 100 år i beräknad längd. Här i många andra - som sammanhang torde det ha gjorts en klar skillnad mellan dokumentation och forskning. De kulturhistoriska museerna. En inventering pågående forskning och av dokumentation vid Nordiska museet våren 1993 visar följande. 39 tjänstemän och 4 pensionärer är aktiva forskare. 36 står för de 60 projekt personer som är under arbete. 36 skall bli böcker, 5 doktorsavhandlingar. 30 varav av projekten är etnologiska, 2 folkloristiska, 10 konstvetenskapliga. 3 behandlar konserveringsfrågor, 4 museologi. Återstoden å annan kan rubriceras som 5 kulturhistoria eller annat. Forskningsmaterialet är huvudsakligen föremål i l8 projekt, byggnader i industri- och teknikhistoria i uppteckningar i 22 och arkivalier i 12. Samtiden behandlas i 20 projekt, samtid såväl som nutid i En enkät vid samma tidpunkt till landets med kulturhistorisk inmuseer riktning varibland åtskilliga centralmuseer redovisar 189 projekt, 50 varav med inriktning på nutiden och 11 vård och konservering. De redovisade siffrorna pekar på omfattande FoUD-verksamhet. Dock en ovan har redovisats att mycket sker egen tid eller externa medel. -

Ett exempel vad ett utställningsprojekt för med sig forskning och av annat ges av livrustkammaren. Utställningen Riddarlek och tomerspel kom att innebära:

- en utförlig katalogisering och bearbetning av museets eget material, 200 föremål

en genomgång i bibliotek och arkiv som gav ny information de - om . svenska riddarlekama och tomerföremålen .

produktion av en stor katalog med vetenskapliga artiklar 7 svenska - av och 20 utländska forskare från sju länder; den torde bli ett standardverk arrangerandet av ett internationellt symposium, föredrag publicerats - vars i två nummer av tidskriften Livrustkammaren.

Interna publiceringsmöjligheter

Få grupper i forskarsarnhället har så goda möjligheter att få sina alster tryckta som museimännen. Nästan varje har årsbok för länsmuseum egen museemas del ev. formellt utgiven av hembygdsförbundet, kanske populär skriftserie, actaserie eller vetenskaplig bulletin förutom alla utställnings- program och övriga trycksaker som utkommer. Härtill skall läggas utställningarna, där undersökningar och forskningsresultat också kan offentliggöras. En något äldre bibliografi från över kontinuerligt utkommande, avslutade museiårsskrifter, utgivna och hembygdssammanslutningar med av museer museum som bas, upptar för hela landets del 48 årsböcker, 4 ämnesinriktade

nyhetsbulletiner, 4 medlemsblad för ett hembygdsförbunds medlemmar samt 1 museologisk tidskrift. Därtill kommer 13 vetenskapliga periodica. Hennig 1982. Det totala antalet torde ha ökat med minst ett halvdussin sedan dess. År 1991 undersöktes de 24 länsmuseemas skriftutgivning. Blott fyra saknade årsbok. Hälften utgav "tidskrift" vanligen medlemsblad. Man producerade vidare 49 kataloger och 34 monografier. En motsvarande, fem år äldre inventering redovisade även 58 st. "övrig utgivning" rubriken saknas i den yngre undersökningen. Rentzhog 1988; Cullberg 1992. Förevarande studie hade för avsikt att undersöka institutionernas och tjänstemännens skriftproduktion 1991 ev. bå 1990/91. Uppgiften har stött betydande svårigheter, eftersom långt ifrån alla årsberättelser delger ens institutionens viktigare editering. Nedanstående statistik tabell 5 därför är ofullständig genom att blott ge minimital. Den säger inte heller något om typen av skrift.

Tabell Museemas trycksakseditering 1991

Korpusverk

Flera "lärda verk" och motsvarande institutioner har som viktig eller huvuduppgift att utge omfattande bokverk, avsedda att bli standardverk under mycket lång tid. Inte minst gäller detta de dialekt-, och folkminnesnamnarkiv som ingår i den omorganiserade myndighet heter Språk- och som nu folkminnesinstitutet jfr SOU 1992: 142 . Ett annat dylikt projekt är verket Sveriges kyrkor. Arbetet binder stora resurser under mycket lång tid, stundom ett sekel. Även några museer har korpusliknande arbeten gång. Blott få synes dock att vara heltidssyssla för en tjänsteman. De drivs oftast ryckvis och är delvis beroende av att finansieringen ordnas efter hand. Följande uppgifter kan -i större eller mindre grad räknas korpusarbeten. Tidshorisonten - som varierar från några år till flera decennier. Listan gör anspråk på att vara fullständig.

SOU 1994: 51

Ölands järnåldersgravfält. HSFR-finansierat. Färdigt 1996. Statens historiska museum. Gotlands vikingatid. HSFR-ñnansierat. Färdigt omkr. år 2000. Dito. - Birkastudier äldre undersökningar. Några volymer återstår. Dito. - Anm.: Pågående grävningar sker i riksantikvarieämbetets regi. Helgögrävningama. 2 á 3 volymer återstår. Dito. - Alvastraundersökningama. Dito. - Corpus Nummorum Saacolorum IX-XI qui in Suecia reputi sunt. - Mycket långsiktigt. Myntkabinettet. Sveriges mynthistoria. Landskapsinventering. Fondfinasierat. Färdigt omkr. år 2000. Dito. Sveriges agrarhistoria. 5 band. Fondfinansierat. Färdigt omkring år - 2000. Nordiska museet. Vetenskapliga kataloger över olika delar av samlingarna i Avdelning för äldre måleri och skulptur. Nationalmuseum. Mästarteckningar i svensk offentlig ägo. Dito. - Ett par framväxande arkjvsanüingar har också korpuskaraktär:

Dokumentationsarkiv över svensk konst nationalmuseum. Register över svenska provinsmöbler Nordiska museet. Register över svensk 1900-talsbebyggelse arkitektunnuseum.

Även de kontinuerligt pågående SAMDOK-undersökningarna med tillhörande publicering i många fall kan sätt och vis karakteriseras som ett korpusverk över svensk samtidskultur.

Samarbete Museerna har vida kontakter i samhället och därför betydligt fler och mer varierade presumtiva samarbetspartners än högskolan vad gäller FoUD. De kan även dra fördelar av smidig organisation, god förankring i samhället, traditionell öppenhet samt ofta tvärfacklig inriktning. Samarbete förekommer också i rik grad. 4

Högskolan Viktigast i sammanhanget är förstås högskolans institutioner. Forskningspropositionen trycker allmänt på ett sådant samarbete för sektorsorganen. Ofta finns täta personella kontakter genom att fackämnena är små; alla känner alla. Förr fanns symbios genom att flera museer hade institutionsprofessorn som chef. Av detta finns kvar blott ett exempel: Nordiska museets donations-

professur i etnologi 1918, numera delad mellan museet och Stockholms universitet vi bortser här från Naturhistoriska riksmuseets många professurer med viss undervisningsskyldighet. Ett par exempel nya konstruktioner med liknande sätt delade tjänster finns också. Exempel: Åren 1989-93 nationalmuseums förre överintendent knuten var till museet för att stimulera kontakten med högskolan. Han genomförde en rad seminarier och föreläsningsserier. O Arbetets museum adjungerar sin forskningsledare till Ekonomisk-historiska institutionen i Uppsala 20% men står för hela lönen.

Dylika delade tjänster fungerar, oavsett nivå, som kanaler för aktuellt kunskapsläge in i museerna och bör utnyttjas i betydligt högre grad; HSFR framhåller allmänt att det humanistiska forskarsamhället är senfardigt med att utnyttja möjligheten till adjungerade professurer. Från l juni 1993 inrättar och tillsätter högskolan själv sina professurer och har möjlighet att pröva olika konstruktioner. Företag och organisationer kan ställa personal till högskolans förfogande på deltid, såvida personen i fråga blir kompetensförklarad av sakkunniga vanligt sätt. Det konkreta samarbetet med högskolan är av olika art. Studenter får småjobb museerna. Seminarier hålls sällan museet eller med en museiman som ledare. Schemalagd undervisning för studenter grundnivå förekommer sina håll. Ofta anlitas museimän som timlärare, ibland som handledare. Mycket vanligt är "inofficiell handledning" i samband med att studenter brukar museets material. Å andra sidan är intresset för museimaterialet ofta lågt från studenternas och lärarnas sida. "Initiativet måste hela tiden komma från museet", påpekar Nationalmuseum; "lärarnas forskningsinriktning kan vara snäv och sammanfaller inte med museets intressen", säger Smålands museum. Mitt intryck är att samarbetet fungerar betydligt bättre i högskoleortema än i universitetsortema, kanske därför att högskolorna har en smidig organisation och pionjäranda. Högskolans relativt få forskare söker väl också det kollegiala stöd som står att få nära håll. Mycket finns att utveckla i samarbetet mellan museerna och högskolan.

Andra intressenter i F 0UD

Många andra samarbespartners finns också. Kanske gäller detta särskilt länsmuseerna. För deras del är länsantikvarien och kommunerna viktiga. Ofta beställer dessa undersökningar av museet. Också företag kan beställa forskning, som nämnts ovan. Ytterligare FoUD-intressenter kan vara hembygdsföreningarna, folkrörelsearkiven, traditionsarkiven o.l.

SOU 1994: 51

Slutligen bör amatörforskarna, som kanske hellre borde kallas oskolade forskare, nämnas. De utför inte sällan omfattande dokumentära arbeten museerna inom arkeologi och marinarkeologi, vidare uppteckningar, naturvetenskapliga observationer m.m.. Intresserade människor ur allmänheten, slutligen, fungerar som infonnanter vid frågelistundersökningar. Med dylika kontakter utnyttjas "samhällets totala resurser i gemensam kunskapsuppbyggnad", vilket förstärker "de personella och institutionella nätverken" SOU 1992:142, s. 65.

Internationellt engagemang

Betydelsen av internationell kontakter inom FoUD kan knappast överskattas. Kontakter sker på många sätt. Många specialmuseer har ett internationellt material eller ett material som stammar från visst kulturornråde och söker sig då självklart utomlands för kontakter. Omvänt kommer det en lång rad utländska förfrågningar som tar mycken tid att handlägga. Myntkabintettet konstarerar sålunda att 30% av alla ärenden, dvs. ca 125 brev/år, kommer från utlandet och 50% går dit. Genomsnittligt åtgår dubbelt så lång tid för handläggning av utlandsärenden som motsvarande inhemska. Av ålder sker ett omfattande idéutbyte med de nordiska grannländema. Också länsmuseema deltar; vid en enkät 1986 angav alla utom ett att de hade nordiska kontakter, medan fyra förnekade utomnordiska. Ämnesmässigt gäller kontakterna särskilt arkeologi och etnologi/kulturhistoria, där materialet till stora delar är gemensamt. Också kontakterna med Österuropa., särskilt Balticum, intar stor plats, särskilt för arkeologins del. Ännu ett numera område som fått ökad betydelse är Afrika, där det sedan några sker kunskapsutbyte särskilt vad gäller utvecklingsarbete impulsema går då inte bara från norr till söder Bl.a. hölls en workshop i Zimbabwe 1991 för naturvetare, museitekniker, fotografer och scenografer. I Nicaragua deltar statens historiska museum i ett av SIDA bekostat utvecklingsprojekt gällande museiuppbyggnad. Musikmuseet har livliga afrikanska kontakter, bl.a. gällande dokumentation av inhemsk musik på ljudkassetter och dessas spridning. Våren 1993 hade 10 svenska museer afrikanska samarbetspartners. Det kommer också många utländska forskare besök, om de kulturundantas; deras material har så ofta internationell historiska museerna forskarappell. Museer med internationell kontaktyta utger en del skrifter utländska språk. Det finns fyra sådana bulletiner och ett par skriftserier. En vanlig form för samarbete är givetvis symposier, workshops och konferenserer samt föredrag/föreläsningar i samband med en vandringsutställning eller fristående. Särskilt vanligt är det att symposier hålls i samband med att kurirer anländer med konstverk till en stor internationell utställning.

Bilaga 3 Tabell Svenska museimäns utländska föreläsningar/Jföredrag fr.0.m. 1990 Musietyp Föreläsningar Norden Utom Norden

museer

Anm. Talen gäller framträdanden om minst 30 min. I min enkät har jag efterfrågat antalet föreläsningar, se tabell Siffrorna för bedömas som minimital. Ytterligare en form av internationellt bör nämnas. I den engangemang internationella museiorganisationen, ICOM, torde få länder har ett så relativt sett stort antal personliga medlemmar som Sverige. ICOM arbetar med ett stort antal kommitteer/gxupper för olika museityper. Många svenska museitjänstemän har eller har haft position som ordförande eller sekreterare i dessa. I december 1993 besatt vårt land följande poster: v. ordf. i Executiv Council ledamot i Advisory Committee ordf. i gruppen för etnografiska museer ordf. i rnilitärhistoriska gruppen en Affilated International Organization v. ordf. i gruppen för Fine Arts styrelseledamot i gruppen för regionalmuseer. -

Museala forskningsområden där Sverige är ledande Hur står sig svenskt museiväsen i internationellt ljus Finns det fält där landet tillhör de absolut främsta inom FoUD Ja, avgjort. Vid mina intervjuer har jag dragit upp frågan. Svaren redovisas nedan. Självklart kan förhållandena vara sedda genom rosenfärgade, alltför etnocentriska glasögon, men uppgifterna har ändå visst intresse. Ibland hänger den höga kompetensen samman med att museerna har enastående samlingar att förvalta, samlingar som är efterfrågade internationellt. Andra gånger är det kollektiva initiativ eller enskilda tjänstemäns verksamhet som fört fram till tätposition.

SOU 1994: 51

Följande områden har dragits fram:

Textilforskning och -konservering en svensk specialitet sedan lång tid - - RIK, Livrustkammaren m.fl.. Forskning och utvecklingsarbete i sammanhang med luftförorening - RIK. Osteologisk forskning dito. - Pigment- och bindemedelanalys; metod att med hjälp av enzymer hindra mögelangrepp målningar Skokloster.

Konservering av sjödränkt trä Vasamuseet. - Centralasiatisk och sydamerikansk etnografi grundas på tidiga och - stora samlingar folkens etnograñska; Göteborgs etnograñska museum museum. Ornamental utveckling i äldre kinesisk konst Östasiatiska museet. konservering av bronser dito. - Mediapolitisk forskning rörande musikaliska aktiviteter musikmuseet. - Vexiologi, dvs. troféforskning embematiskt och textilt armémuseum. - - Kulturrninnesvård med betoning miljöerna, monumenten; här- - under inte minst industrirninnesvård.

Museipedagogik sett som helhet med tyngdpunkt konstpedagogik - statens konstmuseer, barnverksamhet samt arkitekturpedagogik arkitekturmuseum. Arkeologisk inventering och grävningsvolym "gräver allt". - Digitalisering av samlingarna; samordnade databaser landets museer sett som helhet bl.a. INSAM-projektet. Etnologisk samtidsdokumentation SAMDOK. - Minnesinsamling Nordiska museet m.tl.. - Marinarkeologi statens sjöhistoriska museer. -

Utvärderingar

Det är viktigt att forskning liksom dokumentations- och utvecklingsarbete - utvärderas, annars kan den deklinera. Särskilt gäller detta FoUD av den typ de svenska museerna representerar, där evaluering inte normalt sker som vid tjänstetillsättningar såsom vid universiteten och f.ö. vid de norska museerna. Trots detta är det med ett undantag veterligt blott inom SAMDOK som dylika vetenskapliga utvärderingar skett. Undantaget är RIKs omfattande luftföroreningprogram. De sakkunniga var "very impressed by the high quality of the work being done by the RIK" Bacher et al. 1992, s. 140.

Bilaga 3

Vad SAMDOK beträffar, utvärderades Hempoolens dokumentationsoch insamlingsarbete 1985 av en av poolmedlemmama. Diskussionen gällde mest metodiken. Rapporterna befanns vara "till större delen deskriptiva" Hidemark 1985, s 47. En andra utvärdering av samma pools arbete under senare år, också den företagen internt, konkluderar med att man nu arbetar mera medvetet, utifrån i förväg uppställda problem. Från att dokuvara en mentation av den materiella kulturen har undersökningarna utvecklats; de söker nu "komma under huden" de familjer man besöker Kjerström- Sjölin 1994. De många arbetslivsundersökningarna har undergått en intern utvärdering Fägerborg 1992, som mynnar ut i att beskrivningar av själva arbetsprocessema är en tyngdpunkt, men att "flera rapporter karakteriseras av en försiktighet, författarna har inte tagit steget från ett återgivande av materialet till att försöka analysera det eller göra grundliga beskrivningar". Orsaken tillskrivs ovana och tidsbrist. Motivering och målsättning måste framgå tydligt i undersökningarna där brister det. Det fotografiska mate- rialet får högt betyg. Är 1984 genomför utomstående forskare, själv museiman, en en utvärdering av SAMDOKs metod och verksamhet. Den då ringa skriftproduktionen tas emellertid upp. Velure 1987. Vid den s.k. Museiveckan 1990 var två historiedocenter inbjudna för att göra en utvärdering av SAMDOK-materialet Isacson 1990; Sjöberg 1990. Den forskare som tog för sig hemundersökningarna såg på detta som källmaterial och sammanfattar:

Vad beträffar insamling och dokumentation, av rekvisita runt farniljema blev jag imponerad ... Ändå är jag inte nöjd. Människorna är borta mitt i all rekvisita. Jag vet nästan lika lite om deras tankar, värderingar, förhoppningar om framtiden, barnen eller åldrandet som om de människor som levde för hundra år sedan.

Den andre evaluatorn, såväl museiman som universitetsforskare, hade som underlag rapporter från fyra näringslivspooler. Han förklarade sig positiv till SAMDOKs intentioner, och över lag håller undersökningarna "en god kvalitet. Rapporterna är ofta välskrivna och kan läsas med stor behålllning." Man är ensam om "en långsiktig plan med människan i centrum". Materialet "kommer att ha ett värde för arbetslivshistorikerna i framtiden". Men rapporterna ger en alldeles för idylliserande bild av samtida arbetsliv och stämmer dåligt med de upplysningar som kommer fram andra håll om konflikter, mobbing osv. I sammanhang med denna forskningsstudie har utredningen låtit en utomstående forskare genomföra en omfattande evaluering av en rad museiskrifter av olika typ, utgivna under de senaste åren Solhaug 1994; återges som bilaga 4 i denna skrift. Han är överlag positiv till de skrifter med vetenskapliga anspråk som han genomgått. Om de populärvetenskapliga sammanfattar han:

SOU 1994: 51

Når det gjelder muséeenes populeervitenskapelige arbeid vis-â-vis publikum i form av årsbøker, tidsskrifter, utstillingskataloger, guidebøker og foldere, så er det allmindelige inntryckket at virksomheten ligger et meget høyt nivå. Det gjelder innhold såvel som språklig billedmessig kommuog nikasjon.

Museernas roll i forskarsamhället. Avslutande diskussion

Museivärlden omfattar många och rikt varierade institutioner. De allra flesta har forskningsambitioner, undantaget Bildmuseet, verksmuseerna och möjligen några andra mindre institutioner. Och alla dokumenterar i en eller annan form inte bara genom att samla föremål med tillhörande basfakta och kompletterande information utan genom fältarbete, som resulterar i beskrivningar, uppteckningar, inspelningar, foto, rörliga bilder osv. En stor del av materialet har ingen primär koppling till föremål. Nya intressefält i utkanten av eller strax utanför museernas formella och ofta vagt preciserade an- - svarsområde erövras så sällan.

Ex.: Marinarkeologi. O Invandrarfrågor. O Mentalitetsforskning.

Materialet bringar i magasins- eller arkivvärdigt skick, registreras och begynner sin långa resa mot Evigheten. I många fall sker också en första bearbetning. Museerna är utan tvivel en viktig basresurs för forskning inom alla historiska vetenskaper, ibland också andra. Här förvaras en viktig del av det svenska kulturarvet, knaggar vilka den kulturella identiteten är upphängd. I inte så fall utgör samlingarna också en del av det mondiala kulturarvet. Mycket av dokumentationen tillkommer utan direkt syfte, ingår i ett forskningsprojekt. På samma sätt som de statliga arkiven härbärgerar mängder av handlingar som aldrig eller först i en avlägsen framtid kommer till vetenskaplig användning, ägnar sig museerna mycken datafångst för endast eventuellt bruk. Dokumentationen sker emellertid inte måfå utan från facklig insikt om vad som kan komma att få intresse. Arbetet ingår i det offentliga uppdraget, man kan t.o.m. tala om samhällskontraktet; samhället har ett legitimt intresse av att dokumentera sig självt, skapa ett kollektivt minne. Stora materialsamlingar innebär också en kulturpolitisk vinst: museerna kan fungera som referensarkiv. Dit kommer många privatpersoner och institutioner för att svar ofta triviala detaljfrågor. Denna uppgift, faktaservice, poängteras sällan. Breda och obetydligt bearbetade samlingar är därför inget självändamål. En ännu viktigare uppgift är givetvis servicen gentemot førskarsamhället. Dit hör bla. goda register.

Bilaga 3

Dokumentation och tillrättaläggandet av denna är forskningsforberedanen de verksamhet. Detta berättigar att efter danskt mönster kalla arbetet indirekt forskning. Termen betonar arbetets vikt och att det i bästa fall blir led i en forskningsprocess. Däremot vill jag betona det farliga i att kalla all dokumentation för forskning, något som blivit fackjargong. Ordet måste förbehållas problemaen tiserade, analytiska undersökningar, annars når museernas vetenskapliga verksamhet inte den respekt i forskarsamhället man eftersträvar. Och självklart måste museiforskningen i denna betydelse underkastas kvalitetssamma krav som den högskoleanknutna forskningen. Under ett kvartssekel har museiforskningen befunnit sig i forskarsamhällets marginal, pressad dit av paradigmskifte och den ståndpunkt forskningspolitiken kommit att inta: att den statliga forskningen i princip skall försiggå vid högskolan, vid fristående institutioner. Sektorsforskningen, som syftar till att förbättra verksamheten olika sätt, bör ske vid sektorsorganen blott om den då kan förväntas bli av bättre kvalitet än om den läggs ut. I vårt sammanhang är sektorsforskning praktiskt taget liktydigt med museologisk FoU. Jag har emellertid uppfattat signaler om att omsvängning kan på en vara väg vad gäller forskningens förläggande utanför högskolan. Motivet är logiskt: konkurrens skärper kraven och höjer nivån. Och en fristående institution som i konkurrens lyckas få anslag är duktig institution. en Ett exempel decentralisering av FoU är den pågående stora satsning som landstingen gör vad gäller framför allt forskning inom hälso- och sjukvårdssektorn. Det illustrerar FoU-verksamhetens växande betydelse alla nivåeri samhället. Temhag 1994.

Några skillnader mellan universitetsforskning och museiforskning

Som framgått, har musei- och universitetsforskningen skilt lag sedan ett kvartssekel. Den förstnämnda har sin tyngdpunkt i forskning den fysiska om miljön och bedriver en långsiktig kunskapsuppbyggnad, medan universitetsforskningen gärna är trendmässig. Medan konkretionen styrka, är museernas råder motsatt förhållande vid universiteten. Museema gör gärna många småundersökningar som mynnar ut i standardverk och handböcker. Deras forskning är numera inte fri som vid universiteten utan underkastad institutio- - nens och brukarnas behov. Forskningen siktar i första hand till kunskap om den materiella omvärlden, dess villkor och samhälleliga kontext förr och nu och den roll och betydelse materiell kultur har som meningsbärande element i större sammanhang. Museema blir kunskapscentra och knutpunkter i informationsflödet mellan forskare och allmänhet. Mycket av detta intresserar

SOU 1994: 51

universitetsforskaren; det kan rätt och slätt vara svårt att få artefaktstudier utförda vid universiteten. Genomgången visar att museiforskningen inte behöver vara en konkurrent till univerisitetsforskningen, snarare är den ett komplement. Fältet är rikt, intresseområdena täcker inte varandra i större utsträckning. Museiforskningen behöver intet sätt bli en sämre kopia av universitetsforskningen.

Generella förhållanden som talar för forskning vid museerna

Ämnesspecifik forskning

Den statliga forskningspolitiken innebär alltså än så länge att inomvetenskapligt genererad forskning vid museerna ses med skepsis, "den passar inte in". Många faktorer pekar emellertid i motsatt riktning: att nuvarande forskningsomfång behålls eller utökas. De är följande.

En ganska ringa andel museimän har forskarutbildning, men ändå repre- senterar dessa en stor humanistisk forskningspotential, 116 personer med doktorexamen/grad, varav 15 med professorskompetens. Till detta kommer 48 personer med lägre forskarexamen. Det är en volymmässigt långt större kompetens än vid museiämnenas alla universitetsinstitutioner sammantagna, och det vore forskningsekonomiskt oansvarigt att inte utnyttja den potentialen så långt övriga uppgifter tillåter. Infrastrukturen finns, i form av bibliotek, klipparkiv, biträdespersonal, lokaler, kontaktnät inom och utom museivärlden etc. Delar av museisektorn representerar ämnen som blott marginellt eller inte alls är företrädda vid högskolan. Detta gäller inte bara Östmuseer som asiatiska, Dansmuseum och armémuseum eller museiområden som marinarkeologi. Jag vill hävda att inte ens de kulturhistoriska museerna egentligen har ett "moderämne" vid högskolan. Ingen etnologisk universitetsinstitution i dag driver i större utsträckning kvalificerad kulturhistorisk forskning med föremål som viktigaste forskningsområde. Museimaterialet röner ganska ringa intresse från högskolans forskare och studenter. Det är dålig affär om alltför mycket av stoffet ligger oanvänt stor efterfrågan finns från allmänheten. Få museer har sådan ekonomi att de kan köpa grundforskning från hög- skolan. All erfarenhet talar för att forskningens kvalitet blir bäst om den som utför låter utföra dokumentation också bearbetar den, förutsatt att hans eller hennes kvalifikationer är goda. Forskning som tar utgångspunkt i museimaterial fordrar dessutom speciell kompetens som sällan finns utanför museerna. Museemas medverkan i kulturrniljövård kräver solid, ajourförd kunskap som bäst förvärvas genom egen forskning.

Bilaga 3

Den evaluering som skett i samband med denna studie, liksom en rad andra, partiella utvärderingar, pekar att museernas FoUD håller måttet; den har inte väsentligt lägre kvalitet än motsvarande akademiska verksamhet. Arbetsgivaren har ansvar för personalutveckling. I detta ligger att erövrad kompetens här: i forskning -inte får tillåtas falla. Deltagande i FoU har ett värde i sig; det skärper det kritiska tänkandet och förmågan att söka och tillgodogöra sig forskningsinfonnation. I de länder som det är naturligt för Sverige att jämföra sig med sker de facto forskning vid museerna. Det är risk för att landets internationella anseende inom museisektom sjunker om förhållandena vore annorledes här.

Jag finner ovanstående skäl så starka att jag vill hävda att kvalificerad ämnesspecifik forskning bör förekomma i museivärlden. Därmed sagt att forskning skall förekomma alla institutioner, utkonkurrera andra uppgifter eller ha samma inriktning som vid högskolan.

Museologisk FoU

Den museala sektorsforskningen är per definition museologi. Museologi är en tvärvetenskaplig disciplin, och delar av FoU kan vara nödvändigt att lägga ut högskolan eller annat forskningsorgan, ev. fysiskt förlagt till museet av praktiska skäl. Som experter bör museimännen emellertid många gånger kunna genomföra vissa uppgifter bättre än högskolans forskare. Slutsatsen blir mutatis mutandis densamma som ovan.

Ansvarsmuseernas sektorsforskning Ansvarsmuseernas nämnd för gemensamma forskningsfrågor tillkom 1990 och består av två ledamöter från vart museum. Det har som huvudsaklig uppgift att föreslå fördelning av de medel under anslag "B 37 Forskningsoch utvecklingsinsatser inom kulturområdet, anslagsposten 2 Ansvarsmuseema" som KUR disponerar. Nämndens förslag har, med ett par undantag, gått ut en jämn fördelning av medlen de fem museerna, vilket också skett. Jag föreslår att nämnden tilldelas en betydligt mer aktiv roll och i framtiden står som mottagare av medlen på anslaget. För att detta skall bli administrativt möjligt, måste organet institutionaliseras, t.ex. som en enhet inom KUR "Ansvarsmuseernas forskningssekretariat", besatt med en halvtidstjänst som forskningskoordinator och med nämnden som beslutsorgan. Det kan också knytas till ett av ansvarsmuseerna, i första hand det minsta, folkens etnografiska; konstruktionen skulle då påminna SAMDOKmuseum - om sekretariatets före Nordiska museets omorganisation. 91

SOU 1994: 51

Nämnden kan också förvandlas till ett Ansvarsmuseernas forskningsråd i parallellitet med riksantikvarieämbetets dito. I så fall bör externa ledamöter från universitetsvärlden tillkomma, t.ex. en per ansvarsmuseums område. Ytterligare ett alternativ som förordas är att förvandla det till Central- - museernas forskningsråd genom att också ett par representanter från gruppen "övriga centralmuseer" ingår i tur och ordning under t.ex. två år i taget fig. 3. Tilldelade medel bör i huvudsak användas för museologisk FoU, museiinternt eller utagd, inklusive evaluering. Nämnden bör få i uppgift att formulera en långsiktig strategi, analysera forskningsbehoven samt utforma program för i första hand projekt som gagnar minst två av de i organisationen ingående museerna; i själva verket torde gott genomförda program främja hela sektorns verksamhet, något som ligger i ansvarsmuseirollen. Till frågor som bör tas upp hör också forskarrekryteringen, kanske i stipendiefonn.

Figur 3

AHSVÖFSMIASCCF

Övriga

Sekretariat

cent ralmuseer E

Externa

representanter

Under mina intervjuer eller eljest har framkommit flera förslag museologiska områden som skulle behöva en ordentlig penetrering, teoretiskt och/eller metodiskt. Flera av dem har förvisso utvecklats under många år, men insatserna har varit splittrade och inte så djupgående. Inte minst behövs internationella forskningsöversikter och nyttiggörande av utländsk erfarenhet. Förslagen är följande:

Teoretisk analys av museipedagogikens medel. Bilden som forskningsverktyg. Utställningsgestaltning.

Bilaga 3

Syntetmaterialens nedbrytning. - Videomuseet. - Föremålen som sociomateria. - Tingens estetik. - Marknadsföring. - Museemas sarnhällsroll. - Urvalskriterier vid insan1ling. - Skulle forskningsrådet t.ex. välja utställningsgestaltning, ligger det nära till hands att lägga ut uppgifter forsknings- och utbildningsorganisationer med kompetens i scenografi, psykologi, perceptionsforskning, lexivisuell forskning resp. rumsgestaltning. Också Riksutstställningar, Institutionen för museologi och vissa museer borde kunna komma i fråga. Ett tänkbart projekt, diskuterat i olika sammanhang, med blott indirekt museologisk betydelse men väl kulturpolitisk, är ett standardverk över 1900talets materiella kultur och dess kontext. Ämnet har relevans för alla de humanistiska museerna och även naturhistoriska riksmuseet, om man för in ekologiska aspekter.

Museianknutna forskartjänster, ev. delade med högskolan

Ovan har redogjorts för de få tillfällen där museum och högskola delar en kvalificerad forskare. Många museimän drömmer om tillkomsten flera av sådana konstruktioner eller om professorstjänster, kanske 2x3 års förordnande, något som skulle vitaliera insttitutionens ämnesspecifika forskning. Senast har SAMDOK-organisationen i sitt forskningsprogram talat för en sådan tjänst Björklund 1993, s. 12, och i Svenska museiföreningens nya forskningspolitiska riktlinjer hävdas att de humanistiska ansvarsmuseema bör ha egna professurer inom sina expertområden Museerna och forskningen, s. 6. Tanken finns också uttalad i 1986 års MUSAM-utredning Nylöf 1986, 5.14; Rosander 1986, s. 172. I sammanhanget kan påpekas att föremålsforskningen, det från akademiskt håll numera så försummade området, har professurer i USA; ämnet egna kallas Material Culture Studies. Enligt min uppfattning behövs professurer och andra specialiserade forskartjänster knutna till de största humanistiska för att utnyttja museerna den potential som finns i museernas samlingar, i första hand föremålen. Flera modeller kan tänkas, kanske i kombination. Vissa existerar redan.

SOU 1994: 51

Museet omdisponerar medel, så att en eller flera tjänstemän fast eller under viss period får ägna sig helt forskning; i det senare fallet blir det fråga om ett slags internt "forskarstipendium". 2. Kvalificerade tjänstemän får samma förmån under de två tre sista åren före pensioneringen "seniorstipendium", betalade med interna medel eller med lön från HSFR. Den senare modellen finns bl.a. i Norge. - 3. Unga forskare tas in under viss tid för att forska ett museianknutet ämne en form av upplärningsstipendium. - 4. Fasta eller tidsbegränsade professurer delas med högskolan i form av adjungering, ev. så att museet står för hela kostnaden; detta kompenseras av den innovationskanal som professuren kommer att innebära för museet. 5. Lägre forskartjänster delas med högskolan. Rådsprofessur i ämne med anknytning till ett museums ämnesområde placeras där; efter periodens slut permanentas den Nylöf 1986, s.14. Kostnaden kompenseras av den direktkontakt med forskningsfronten som detta innebär. Modellen innebär att forskningen inte "kolliderar" med befintligt ämne vid högskolan. Museet tillförs en kvalificerad kraft, om än inte med direkt inriktning museets material. Ansvarsmuseemas nämnd för forskningsfrågor bör underhandla med HSFR i saken.

En enkel åtgärd som kan genomföras de flesta museer är att tillförsäkra varje handläggare t.ex. en sammanhängande månad per år för FoUD om angeläget änme. Modellen finns vid Smålands museum.

Inplacering i landets forskningsstruktur

Om nu museerna skall bedriva forskning vilken plats bör de inta i forskning-Sverige Uppenbart måste vi göra skillnad på olika museityper. - För fullständighetens skull diskuteras också utvecklingsarbete och dokumentation. Den statliga forskningspolitiken kan inte involvera alltför små och disparata enheter utan i detta fall blott ansvarsmuseerna. Resurserna som nu slussas över KUR bör i första hand satsas det museologiska fältet, dvs. sektors-FoU här som tidigare hålls Naturhistoriska riksmuseet utanför dess roll får klar. För att få effekt bör medlen resonemangen - anses vara tilldelas ansvarsmuseerna kollektivt, representerade av Nämnden för gemensamma forskningsfrågor eller dess efterföljare, och användas samprojekt. Kan den enskilda statliga institutionen avsätta driftsmedel eller skaffa externt, bör det vara museet obetingat att driva kvalificerad ämnespengar specifik forskning inom ansvarsområdet. Sett från statens synpunkt bör samma gälla museum med annan huvudman. Särskilt angeläget är det givetvis att specialmuseer utan "moderämne" vid högskolan forskar, som de redan gor.

Bilaga 3

I praktiken torde uppgifterna fördela sig sålunda:

Dokumen- Populär- Fackveten- Museologisk tation vetenskap skap forskning utv.arb. Ansvarsmuseer x x x x Övriga centralmuseer x x x x Universitetsmuseer x x x x Verksmuseer x x Länsmuseer inkl. Göteborg och Malmö x x x x x Övriga x x x x

Uttryckt i 0rd blir det vetenskapliga uppgifterna för alla museer:

Datafångst, inte minst i långa serier, och primär bearbetning. Dokumen- tationen skall normalt ske inom museets ansvarsfält, men nya områden i dess närhet kan inkorporeras. Arkivföring och lagring. - Basinstitution för forskningens infonnationsförsörjning. - Basinstitution för information om egen och annan forskning och bearbet- ning. Produktion av populärvetenskapliga bearbetningar i folkbildningens tjänst via olika media. Initiering och koordinering av vetenskaplig verksamhet inom museets ansvarsområde. Serviceuppgifter såsom referensarkiv. -

För vissa museer tillkommer:

Museologisk metodutveckling och forskning, dels i egen regi, dels som beställare ansvarsmuseema. Ämnesspecifik forskning i enlighet med stadgarna. Offentliggörs i skrift eller genom annat medium. Museimaterial bör stå centralt. Jag finner det oförsvarligt att dra upp fastare gränser än så för den ämnesspeciñka museiforskningen, t.ex. så att den avgränsas från den akademiska till inriktning eller material. Ett sådant "förbud" kan inte övervakas och rimmar illa med forskningens frihet. Produktion av materialpublikationer, standardverk och handböcker inom ansvarsområdet. Utläggning av ämnesspecifik forskning, knuten till museets material och ansvarsområde.

Dessa genrella synpunkter behöver kompletteras med några detaljer rörande de olika museitypema. Ansvarsmuseerna. Det största ansvaret kommer helt naturligt att vila på ansvarsmuseerna. De blir flaggskeppen inom museal forskning och bör ha särskild forskningsavdelning eller åtminstone en forskningsledare knuten till

SOU 1994: 51

museichefens stab. Uppgiften blir att leda och koordinera den kvalificerade forskningen. Till avdelningen knyts inlejda forskare, forskarstipendiater osv. samt de interna tjänstemän som för viss tid har forskningsuppdrag. Övriga centralmuseer. Även här bör forskare tillsättas eller forskningsen ansvarig person utses. Länsmuseema. Deras breda kompetens gör dem till ett slags regional akademi för utforskandet av länets historia. Därmed får de en roll i det regionalpolitiska sammanhanget. Länsmuseema bör ha en person utsedd som forskningssekreterare eller -koordinator, helst själv forskamtbildad. Större museer kan överväga att tillsätta länsforskare hel- eller halvtid för t.ex. 2x2 år. Tjänsterna kan kanske finansieras med externa medel eller med öronmärkt grundbelopp från KUR. Samarbete med ev. regional högskola är viktigt. Universitetsmuseema. Bildmuseet har redan frånsagt sig forskning och funnit sin nisch. Skissernas museum driver viss forskning inom ett fält som eljest är svagt företrätt inom svensk konstvetenskap. Det finns knappast anledning att ändra på detta. Lunds universitets historiska museum är inom överskådlig tid upptaget med registrering av restantier men bör i sinom tid kunna återuppta forskningen, såsom en enhet inom Arkeologiska institutionen. Övriga är så små att det blott med ett undantag kan tal museer par vara om någon särskild intern forskningsorganisation för deras del. På detta sätt kommer de oceaner av vetande som museerna rymmer bäst till nytta och glädje.

Källor och litteratur Intervjuer eller kontakter med representanter för: Kulturdepartementet Statens kulturråd F RN HS FR Riksbankens jubileumsfond

Finlands museiförbund, Helsingfors Norges forskningsråd, Oslo Statens museumsnazvn, Köpenhamn

Bilaga 3

Kontakt med Åke Daun, Institutet för folklivsforskning Desirée Edmar, Naturhistoriska riksmuseet Eva Klang, Landskrona museum Torgny Nevéus, Uppsala universitet Anders Salomonsson, Folklivsarkivet, Lund Gunnar Ternhag, Dalarnas forskningsråd, Falun

Per-Uno Ågren, Institutionen för museologi, Umeå

Intervjuade museer framgår Inledning. av

Viktigare skriftligt material

Bacher, E., Feilden. B. Snethlage, R, 1992. Air pollution and the cultural heritage. Evaluation of the Swedish Appendix till: Air programme. pollution and the Swedish heritage. Progress 1988-1991. Ed. Gullman. Riksantikvarieämbetet och statens historiska Rapport museer. RIK Stockholm. Björklund, A., 1993. SAMDOK utforskningen - av det samtida Sverge. Forskningsprogram. Bursell, B., 1993. Vadå "dokumentation" Samdok-bulletinen. 17:3. Cullberg, C., 1989, Museianställdas fortbildning och vidareutbildning. Stockholm. UHÄ-rapport 1989: 1. 1992. Länsmuseernas verksamhetsnivå 1991. U.o. Länsmuseernas samarbetsråd. Fagerborg, Eva, 1992. Rapporter från arbetslivet. En utvärdering av SAMDOK-undersökningarna. Samdokbulletinen. 16:2. Forskning ved En forskningspolitisk uttalelse museene. fra NKKMs forskningsutvalg. Oslo 1993. Norsk Kunst- Kulturhistoriske og Museer. "Forskningspropositionen." Regeringens proposition 1989/90:9O resp. 1992/93:170. För bättre vetande. Tjugo års försök med forskningsinformation. Sthlm 1983. FRN. Hennig, V.V. 1982. Förteckning över nordiska museiårsskrifter. Sthlm. Skandinaviska museiförbundet. Hugo, L.,l986. Museerna och forskningen. En probleminventering utifrån museernas svar på en enkät. Sthlm.Statens kulturråd. PM 1986-06-19. Med utförlig bibliografi över litteratur om museiforskning. Isacson, M., 1990. Med SAMDOK på verkstaden. 1990. Samdokbulletinen. 51. Kjerström-Sjölin, Eva, 1994. Hemliv II. Samdokbulletinen. 18:1. Under utgivning.

7 14-0487

SOU 1994: 51

Lauenborg, M., u.å. 1993 Museene og forskningen. Danmarks museer. Intemat. nr av "Danmarks museer". forskningen. Khvn 1989. Dansk Magisterforening. Museums- Museene og sektionen. Museerna och forskningen. Forskningspolitiska riktlinjer utarbetade av SMF. Stockholm 1993. Svenska museiföreningen/DIK-förbundet. Museiförslag. Sthlm 1986. Rapport från kulturrådet. 1986:3. Museumsnytt. l993z3-4. Oslo. Temanummer om forskning. Nylöf, G., 1986. Museemas forsknings- och utvecklingsverksamhet 1987- 1990. Sth1m. Statens kulturråd. PM 1986-06-19. Perspektiver 1991-1995. Opplysninger om de danske museer. Khvn 1991. Statens museumsnmvn. 1991:6. Rentzhog, S., 1988. Länsmuseemas verksamhetsnivå och resursbehov. U.o. Länsmuseemas samarbetsråd. Rosander G., 1986. Museerna och forskningen. Museiperspektiv. Sthlm. Rapport från Kulturrådet. 1986:3. Rosander, G. G., 1989. Kunnskap ajour Om etterutdanning av museumspersonale i Norden. Oslo. Statens museumsråd. Sjöberg, M. T., 1990. Med SAMDOK i hemmet. Samdokbu1letinen. 51. Solhaug, T., 1994. Evaluering av vitenskapelige og populazrvitenskapelige publikajoner fra statlige statsunderstøttete museer i Sverige. I denna og volym. SOU 1973:5. Museerna. Betänkande 1965 års musei- och utställningsav sakkunniga. Sthlm. SOU 1992: 142 Det dolda kulturarvet. Betänkande av utredningen om Dialektoch ortnamnsarkivens samt svenskt visarkivs verksamhet och organisation. Sthlm. Ta och Fortsatta försök med forskningsinformation. Sthlm l990. ge. Rapport 90:2. FRN. Ternhag, G., Nya nätverk för FoU växer fram en studie av landstingens satsningar forskning och utveckling. Sthlm 1994. Landstingsförbundet. Velure, M., 1987. SAMDOK målsättning och genomförande. Rig. 70:3. -

Ågren, P.-U., 1992. Museerna och forskningen. Bilaga till: Museerna och

den svenska historien. Riksdagsrevisorernas rapport 1992/9323. 1993. Museologi och kulturarv. Nordisk museologi. 1993:1. - Museemas stadgar, årsberättelser, befattningsbeskrivningar m.m. Svar förstudiens enkät. Handlingar hos Statens kulturråd, bl.a. skriftväxling om medel ur anslaget för forskning och utvecklingsinsatser inom kulturornrådet. Handlingar hos kulturdepartementet rörande museernas anslagsframställning. Forskningsrådens listor över medelstilldelningar.

Bilaga 3

Appendix

Museiforskningen i de nordiska grannländema

Danmark

Landet har 7 statliga och 165 statsunderstödda museer under Kulturministeriet 1993. Huvudparten av institutionerna i sistnämnda har 3 a 4 grupp handläggare, de flesta med lägre forskarexamen. De största museerna har en hel del samröre med universiteten. En lag om museer utfärdades 1984. Enligt §2 har i uppgift att museerna genom bl.a. forskning fullgöra en rad uppgifter; har forskningsmuseerna plikt. I det missiv som forskningsministeriet första gången utsände 1993 för att inhämta statistik, används dock en mycket bred definition forskning, i av det att man införde ett begrepp indirekt forskning, som närmast motsvarar dokumentation, primär bearbetning och registrering. Materialet från enkäten är ännu bearbetat. De handläggare som anställts vid några de största av museerna, sektorsforskningsinstitutionerna, fr.o.m. 1.11.1988 har också forskningsplikt enligt vägledande riktinjer 35 arbetsdagar/år, tidigare anställda vid en rad museer har forskningsrätt, ganska väl tilltagen tid år; en per längden varierar något från museum till Lägre forskarutbildning museum. delges vid ett antal museer; mindre institutioner kan slå sig samman om genomförandet. För att erhålla statsbidrag skall museerna vart fjärde år inge arbetsplan till amtsmuseiråden över en rad funktioner, varibland FoUD. Råden gör sammanställningar som insänds till Statens När perioden är museumsnaávn. över, skall rapport över utfört arbete lämnas. SMN håller att utarbeta vilka krav som skall ställas för att bidrag skall kunna utgå. Det humanistiska forskningsrådet har fyraåriga satsningsområden, varav flera med relevans för museerna. Det humanistiska forskningsrådet är inställt att det kan ställa lika höga krav forskning eljest. museernas som Carlsberg- och Tuborg-fonderna, liksom flera mindre fonder, ganska ger mycket pengar till museiforskning Det torde finnas del ytterligare exempel en sponsring. Statens museumsnatvn förfogar över ca 7 Mkr för FoUD-projekt. Medlen utdelas normalt i maximalt ett år. Utvecklingsprojekt prioriteras i någon mån. Rådet föredrar att en anställd vid museet friköps för framför pengarna att "forskningsnomader" lejs in, personer som specialiserar sig på kortvariga anställningar. Något över 25% av projekten är knutna till de s.k. puljene - en motsvarighet till Sveriges SAMDOK-pooler, ehuru med lösare organisation. I många andra projekt samarbetar 2-3 museer.

SOU 1994: 51

Min interlokutör tror att musestyrelsema över lag godtar museilagens krav forskning men att särskilt småmuseernas tjänstemän ha svårt att vinna gehör för resor till utländska konferenser och symposier. Utbildning i museologi saknas, däremot finns en museumshögskola som ger kortkurser.

Finland

Det föreligger en ganska omfattande museistatistik. Man räknar med 40 central- och specialmuseer, 20 landskapsmuseer och 15 regionala konstmuseer. Av de 583 museimännen 1992 var 41 licentiater och 37 doktorer. Medtas Museiverket, tillkommer ytterligare 12 licentiater och 8 doktorer av 102 högskoleexaminerade. Antalet publikationer av alla slag var 270. - De finska museerna har generellt forsking inskrivet i stadgarna. De akademiska meriterna har tenderat att betyda allt mindre vid tjänstetillsättningama. Vissa tjänstemän vid några stora museer samt vid Museiverket har forskningsplikt, deras yrkestitel är forskare". Annars torde det bara vara några enstaka tjänster som har befattningsbeskrivningar där forskning upptas. Generellt kan forskningsklimatet inte sägas vara gott för museerna till skillnad mot förr. Förhållandena liknar mycket dem i Sverige. med högskolan väl utbildat i Jyväskylä och Åbo Samarbetet är men knappast i Helsingfors. De personliga relationerna betyder härvidlag mycket. Undervisning i museologi ges sedan några år Jyväskylä. Forskarstuderande i finns. Det är lätt att få tjänstledigt för forskning museerna sparar på så sätt pengar, eftersom vikarie sällan tillsätts. En motsvarighet till SAMDOK finns, men arbetet har inte kommit så långt.

Norge De statliga och statsunderstödda museerna utgör 315 stycken, vartill kommer en rad universitetsmuseer. De sistnämnda har stor personal, eljest dominerar museer med 1 ä 2 fackmän kraftigt, något som inte bäddar för museiforskning. Statistik över denna aktivitet saknas, men ämnet är högaktuellt: nyutkommen pamflett från intresseorganisationen, Norske en Kunst- Kulturhistoriske Museer, heter "Museene og forskningen", fackog tidskriften Museumsnytt 199323-4 är ett temanummer om museiforskningens villkor och en nytillsatt offentlig museiutredning torde komma att ta upp ämnet. Befintliga skrifter och utredninger pekar minst samma svårigheter för museiforskningen som i Sverige, universitetsmuseerna undantagna. Samtidsdokumentation har diskuterats vid Hera tillfällen, men samarbetet går trögt.

Bilaga 3

Det statliga forskningsrådet har i viss grad månat sig museiforskom ningen. I Rådet for humanistisk forskning har representant. Ett museerna en nationellt insatsområde från 1986 har varit "kultur- tradisjonsfonnidlende og forskning". Ett delprogram heter "Hverdagsliv i Norge". Programmet öronmärker visserligen inte medel speciellt för museerna, men temat ligger väl an. Under perioden 1986-1992 erhöll 6 museer anslag, medan 17 fick medel i delprojekten "Formidling av kulturforskning" och "Formidling". Ett annat program kallas "Forskning om kulturminnevern". Det startade 1988. T.0.m 1993 hade ca 20 museer erhållit anslag. Många beviljade projekt här har mer karaktär av registrering, kartläggning och utredning än teoretisk forskning; av programmet syftar inte minst till att få fram kunskap som förvaltningen kan använda. Ytterligare en åtgärd från Rådet for humanistisk forskning har varit att från 1992 etabera et femårigt nätverk för museer och berörda universitetsinstititioner. Utbildningen i museologi är embryonal.

Evaluering av vitenskapelige og populaervitenskapelige publikasjoner fra statlige og statsunderstøttede museer i

Av professor Trygve Solhaug Norges Handelshøyskole, Bergen. Bergen, januar 1994.

Bilaga 4

Innhold:

Innledning 107 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . I Vitenskapelige avhandlinger og rapporter 108 . . . . . . . . . . . . . . . . Enkeltestående avhandlinger: 108 Uppåt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . väggarna i svenska hem. En ernologisk studie av bildbruk. " Av Eva Londos. Avhandling för filosofie doktorexamen, Humanistiska fakulteten, Lund 1993. Carlsson Bokförlag i samarbeid med Jönköping Läns museum Vitenskapelige prosjekter: 110 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . När F inländarna kom. Migrationen Finland Sverige efter andra världskriget. " Nils Häggström, Lars Erik Borgegård, Annette Rosengren. Statens institut för byggnadsforskning, Gävle, Umeå universitet, Nordiska museet, Stockholm. Gävle mars 1990. Rapportserie 114 Mitt Sverige. Skola glesbygd- . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . i livsformer, fält ambitioner". Av Kjell Hansen. Rapport 1990:3. Dokumentation och forskning från Jämtlands läns museum,Ostersund

Populzervitenskapelige studier eller dokumentasjoner 117 . . . . . . . . Bøker: "Färjefolk Arbetsliv på en finlandsfärja. Jonas Engman, Anna-Clara Hellstadius red., Eva Hesselgren. Foto ombord: Pia Frände. Sjøhistoriska museet. Borås 1992 117 . . . . . . . . . . . . . Kiruna Staden som konstverk. " Hans Henrik Brummer, Sverker Sörlin, Fredric Bedoire, Brit-Marie Andrén, Lasse Brunnström mfl. Prins Eugens Waldemarsudde, Kiruna 1993 Årbøker: "90TAL. Visioner och vägval." Nordiska museets och Skansens Årsbok. Fataburen 1991. Redaktører Hans Medelius, Sten Rentzbog. Billedredaktør Berit Nordin 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kulturen 1993. Bröllop." En tematisk årbok till medlemmene av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. Redaktør Anders W Mårtensson. Lund 1993 130 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Dazdalus 1992. Teknik-och industrihistoria " Tekniska Museet Stockholms årsbok 1991. Uddevalla 1991. Red. Jan-Erik Pettersson 131 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tidsskrifter: "Västerbotten/LW, Två kyrkokonstnärer. " Tidsskrift redigert av tjenestemennene ved Väterbottens museum i samarbeid med tjenestemennene ved Skellefteå museum. Redaktør Bo Sundin. Julenummeret 1992

III Håndbøker 135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . "Nytt tyg på gamla stolar. Stopping och klädsel förr och " nu. Av Elisabet Stavenow-Hidemark. Medvirkning av Kent Andersson. Foto:Mats Landin. Nordiska Museet. ICA Bokförlag 1993

IV Kunstmuséumshistorie og kunsthistorie 137 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1994: 51

Kunstmuseenes tilblivelseshistorie 1700-ta1let og Sveriges Nationalmuseum Stockholm. "The Genesis the art museum in the 18th century. " Edited by Per Bjurström, Nationalmusei skriftserie N.S. 12, 1993. Papers given at a symposium,June 26, 1992, in cooperation with the Royal Academy of Letters, History and Antiquities. 130 sider. Illustrasjoner og noter 137 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kunsthistorie. Utstillingskataloger med vitenskapelige artikler og faglige bidrag. "Rembrandt och hans tid. Människan i centrum. Rembrandt and his age. Focus on man. " En utställning ingående i Nationalmuseums 200årsjubileum, 2.oktober 1992-6.januari 1993. Katalogredaktør Görel Cavalli-Björkman,dosent, ñLdr, sjefsintendent, avdelingen for eldre malerier og skulpturer, Nationalmuseum Stockholm. Forord, innledning og 7 faglige artikler, samt 2 kataloger med oversikter og innføring i de enkelte malerier og tegninger av Rembrandt, hans samtid, og hans elever. Oversikt over Rembrandtutstillinger. Litteraturliste. Kunstnerindeks. Tilsammen 413 sider 33 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Arkeologi. Middelalderfunn 144 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . " Olands Jämåldersgravfält. Volym II. "Högsrum, Glömminge, Algutsrum, Torslunda, Langlöt, Runsten, Norra Möckleby och Gårdby. Redaksjon: Ulf Erik Hagberg, Berta Stjemquist, Monika Rasch. Forfattere: Margareta Beskow Sjöberg, Kiki Johansson-Lundh, Monika Rasch, Hella Schulze. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Trykt: Högskolan Chalmers 1991.517 sider. 144 . "Medieval Ironworks Sweden. Volume I." Av Lennart Karlsson, Statens Historiska Museum. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. TryktzBohusläningens Boktryckeri AB, Uddevalla 1988. 437 sider 146 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Utstillingskataloger med populzere artikler 148 . . . . . . . . . . . . . . . . "Brevet- en resa genom sekler. Introduktion till bottenvåningens basutställninng. " Av Bo Andersson, Louise Palmer og Pia Odmark. Postmuseum Stockholm, 1992. Redaktør Vesela Stridsberg. Guide til en basutställning 148 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kulturvemarbeid. Kunnskapsspredning 149 . . . . . . . . . . . . . . . . . Guidebøker eller reisehåndbøker over kulturlandskapets severdigheter. Minnen av glömda krig. Härjedalens skansar. " Sevärdheter i Jämtland- Härjedalen. Av Erik Bergström. Utgitt av Jämtlands läns museum med støtte av bygdemidler, 1993 149 . . . . . . . . . . . . . Nyhetsaviser med landskapshistoriske emner. "Historiska Nyheter", nr. 50. Et samarbeid mellom Statens Historiska Museum Hallands Nyheter. Temanummer om Halland 150 Barnevirksomhet. Bamverksamhen " Jämtlands Läns Museum. 1991. Karin Nilsson. Hefte. 17sider. Illustrasjoner.

"Jämtli Förskola. " Stensil 152

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . "Jamtli Historieland, Ostersund. Res i tiden." Annonsebilag, 8 sider. Ostersunds-Postens Tryckeri, 3.juni 1993. Ansvarlig utgiver Matsåke Persson 152 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Foldere: "Råd FASADER. " Rådgivningsblad produsert av Länstyrelsen om Smålands Museum. September 1992 154 og . . . . . . . . . . . . . . . . . Avslutning. Oppsummering og ettertanke 155 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga 4

Innledning

Uttalelsen tar utgangspunkt i tilsendte og utvalgte publikasjoner fra svenske muséer. Göran Rosander har vaert min kontaktperson ved engasjementet og gitt meg all mulig hjelp når det gjaldt å gjøre utvalget og å fremskaffe nødvendi materiale og informasjon. Uttalelsen slik den foreligger står imidlertid helt og holdent for mitt ansvar. I og med den knappe tiden som er satt til disposisjon for oppdraget og den meget tidkrevende prosess det er å skulle lese, sjekke, analysere, vurdere og skrive om de enkelte produkter, enkeltvis og i sammenheng, måtte løsningen bli åta for seg et engere utvalg. Det blir vurdert forskningsprodukter, dvs skrifter med teoretisk vinkling, kildemessig dokumentasjon, og kritisk metodedrøfting. Det gjelder både enkeltstående avhandlinger og større fellesprosjekter med tverrfaglig og tverrinstitusjonelt samarbeid. Produktene blir sett i forhold til oppdragsgiver, studieobjekt og publikum. Årbøker populzervitenskapelige skrifter utgjør del og som en stor av museenes publikasjoner, blir vurdert såvel pedagogisk som innholdsmessig. Rapporter blir gjennomgått. På et enkelt år, som f.eks. l983,var det ca. 1500 forskjellige utstillinger av skiftende omfang ved svenske museer. Samme år var det ferdigstilt tilsammen 50 nye bas"-utstillinger av vesentlig større format. Kunst, kunsthåndverk og kulturhistoriske emner dominerte helt, med ca 75% av alle utstillingene. Det vitenskapelige, populzervitenskapelige og pedagogiske arbeidet knyttet til denne aktiviteten blir dermed viktig å vurdert. Det blir derfor trukket inn i utredningen eksempel vitenskapelige utstillingskataloger med faglige anikler, samt utstillingskataloger med populzere artikler. Jeg gjennomgår også en bok med artikler omkring en utstillings emneområde, skrevet av eksperter med faglig tyngde, men holdt i en forutsetningsvis lett tilgjengelig form. Kulturhistoriske emner inngår i det vurderte materialet. Kulturhistorien settes inn i en samfunnmessig sammenheng,bla. i forhold til økonomien, politikken og de sosiale forhold. Kunsthistorie og teknikkhistorie er trukket inn. Arkeologi er representert, samt analyse av gjenstandsmateriale fra middelalderen. Den folkeopplysende og pedagogiske virksomheten vis a vis publikum og vis a vis barna er belyst og søkt vurdert grunnlag av gjennomgang av et utvalg eksempler. Hvilken grunn har folk flest til å føle at museenes virksomhet, deres publikasjoner, samlinger, utstillinger etc, angår dem Hvilke holdninger og hvilke perspektiver preger de produkter som her vurderes Jeg veksler mellom den konsentrerte, vurderende kommentar og en kombinasjon av referat og kommentar. Det vises hyppig til sidetall i publika- 107

SOU 1994: 51

sjonene. På det viset får oppdragsgiver mulighet til raskt å få med seg innholdet i noen av publikasjonene, samtidig som referatet forbereder og bidrar til å begrunne mine egne positive eller kritiske kommentarer, og mine egne forslag. Man vil det vis også lettere kunne kontrollere gehalten i mine påstander og vurderinger. En rekke av kommentarene finnes bare i den løpende fremstilling, og gjentas ikke i avslutningen.

I Vitenskapelige avhandlinger og rapporter

Enkeltstående avhandlinger:

Uppåt väggarna i svenska hem. En etnøløgisk studie av bildbruk." Av Eva Londos. Avhandling för filosofie doktorexamen, Humanistiska fakulteten, Lund 1993. Carlsson Bokförlag i samarbete med Jönköping Läns museum. Tilsammen 288 sider. Forfatteren vil beskrive, analysere og forsøke å forstå hjemmenes billedbruk veggene med utgangspunkt i objektene i 60 svenske hjem på 1980tallet, altså en samtidsstudie. Men forfatteren søker også et tidsperspektiv tilbake til århundreskjftet som bakgrunn for og forklaring på fenomenet i dag. Emnet er hentet fra hverdagskulturen og skal vaêre et bidrag til å belyse oversette sider ved denne, samt til å forstå menneskenes bruk av symboler og deres utforming av hverdagsmiljøet. Hovedtyngden ligger på samtidsundersøkelsen og en analyse av objektene samt eiemes bruk av dem for å skape hjem, signalisere tilhørighet og posisjon og tolke sitt livsløp. Livsløpstolkningen skjer ved å vise utvalgte begivenheter og utstille noen av objektene eller levningene for å representere familiens eller individets livshistorie. Perspektivet er imidlertid ikke nxrsynt individsentrert, men et Vidvinkelspektiv som går på menneskenes billedbruk som sosiale og kulturelle handlinger vurdert i relasjon til deres økonomiske og klassemessige eller sosiale posisjon s. 15. Forfatteren har et utmerket kjennskap til foreliggende litteratur og studier med relevans for avhandlingen, og redegjør for disse, kortfattet men pregnant. Avhandlingen baerer preg av å vaere gjennomtenkt, såvel filosofisk som metodisk. Den forholder seg bevisst til foreliggende teorier og teorielementer, samtidig som den i analysen av de konkrete tilfellene ikke blir for bundet av forbilder og bestemte retninger innen forskningen. Forfatteren har også kritiske merknader til noen av sine forbilder som når hun bemerker at de Bourdieuinspirerte studier tegner knivskarpe bilder av sosial og kulturell polarisering, som man har vansker med å se paralleller til i Sverige s.237. Nå er det selvsagt noen frihet her om man velger å understreke forskjellene og få understreket ulikhetene. Forfatteren har selv valgt polariseringsmodellen når hun gjør sitt utvalg av informanter, ikke på basis

Bilaga 4

av statistisk sampling, men for å fremheve sosiale, økonomiske og kulturelle kontraster mellom utvalgte boligstrøk, og utvalgte intervjuobjekter s. 19. Det er Bourdieu som har vzert veileder her s.27. På det viset får hun også frem kampen om retten til å definere den såkalte gode smak, og hvilke krefter det er som driver den, bl.a. ønsket om gruppetilhørigheLden rene snobbethet og intoleranse s.l6, 114 . Hun stiller også skarpt mot hverandre de to grupper hun finner mest intolerante, nemlig arbeideme og akademikeme, og søker å forklare hvorfor de må vaere så. Det er saerlig i forholdet til den non-figurative kunst dette motsetningsforhold manifesterer seg. Men motsetningen synes å vare langt sterkere i ideologi og normer enn i innhold og praksis hva angår hjemmets bilder. Hjembyggernes utvalg av veggobjektene har selvsagt med økonomi å gjøre som en viktig begrensende faktor, men deres opplevelser ved og følelsesmessige bånd til tingen veggen har lite med kvalitetssysnpunkter å gjøre i praksis s.130, s.256. På dette viset gir kanskje metodevalget i utgangspunktet inntrykk av en sterkere polarisering i det svenske samfunnet enn det er reelt grunnlag for slik at forfatterens kommentar til Bourdieu i noen grad også blir kritisk en kommentar til hennes eget valg av metode. Som hun ganske riktig påpeker mangler de franske kultursosiologene kunnskaper om folkekulturens variasjoner, de mangler empirisk materiale om arbeiderklassekulturen, og de mangler evnen til å kommunisere med arbeiderklassen. De den utenfra, ser ovenfra og ned, og elimenerer den gjeme i maktspillet om smaken s.90-92. Man kunne kanskje tilføye at hele den interessante prosessen knyttet til industrialiseringen av samfunnet og utviklingen av det senindustrielle samfunn,og denne prosess sin avhengighet av og betydning for mobiliteten alle plan, lett blir borte mellom hendene våre til fordel for polarisert oppfatning en mer av økonomiske, sosiale og kulturelle grupper gjennom slike holdninger og en slik angrepsmetode. Her har forfatterens gode kjennskap til ulike faglige og metodiske tradisjoner og metoder, hermeneutikkens innlevelse og forskende forståelse, etnologiens ikke-vurderende kulturbegrep, samt hennes egne sunne skjønn hjulpet henne i analysen og i de oppsummerende generaliseringer til en gradvis større frigjøring fra den mer ensporede polariserende metode og holdningene til Bourdieu. Hjemskapernes aktive skapende bruk av tingen er et interessant tema i avhandlingen, og et verdifullt korrigerende bidrag til oppfatningen av bruk som passivt forbruk eller konsumsjon. Det spørs om ikke forfatteren for å understreke dette momentet enda sterkere med fordel kunne skiftet ut ordet konsument med bruker for å få frem enda sterkere det aktivt skapende i denne prosessen 538-39. Avhandlingen er meget verdifull i sitt bidrag til forståelse av menneskelige aktiviteter av dette slag og fortjente uten all tvil å bli tilgjengeliggjort for et større publikum gjennom trykking i bokform. Tilgjengeligheten for et bredere publikum øker ytterligere gjennom billedutvalget og kommentarene til de

SOU 1994: 51

enkelte bildene. Det spørs om ikke tilgjengeligheten og kontaktflaten kunnet bli enda større gjennom en noe enklere språkbruk Det er mulig at man i svensk skriftspråk har en noe annen tradisjon enn i norsk i så måte. Trangen til å legitimere de ulike fagene gjennom utviklingen av et eget fagspråk kan man forstå og også godta som nødvendig forutsetning for faglig utvikling og erkjennelse. Det spørs hele tiden hvor grensen går mellom det nødvendige og det affekterte, det som skaper avstand for avstandens skyld Følgende setning synes meg å vaere en god munnfull i så måte:"I kommunikationsteoretiska termer skulle väggbilder kunna beskrivas som representativa kommunikationsvehiklar och etnocentriska associationsgeneratorer s.83. Ut fra en ikke-polariserende holdning til kommunikasjon kunne meget vaert gjort lettere tilgjengelig rent språklig uten at det noen måte skulle gå ut over det faglige innhold, snarere tvert imot. Uttrykket par préférence er vel neppe god svensk og heller ikke en nødvendig fagterm i setningenz. . ...familjeporträtten är den genre som par préférence manifesterar polariseringen offentlig- intim sfar s.62. Litteraturhenvisningene er meget fyldige og fyllestgjørende i avhandlingen. En av avhandlingens store fortjenester er for øvrig forfatterens evne til mangefasettert analyse av de konkrete billedvalg de utvalgte studieobjekter har gjort, og til se dem i perspektiv i forhold til individets livshistorie, hørende til økonomisk og sosial gruppe eller klasse. Her kastes for øvrig også en lys over den sosiale mobiliteten og dens bidrag til større tolerans overfor foreldres verdiholdninger i valg av billeder. Disse observasjonene er imidlertid lite systematisert og tolket. Her ligger forskningsoppgaver og venter, knyttet til studiet av mobilitetskanaler og verdivalg i det modernes samfunn. Man fåri avhandlingen et sterkt inntrykk av hjemmets og familiens rolle når det gjelder å bygge en bastion mot kaos" s.205 fi. I betraktning av nedbyggingen av familieinstitusjonens økonomiske rolle i det moderne samfunn, dette en interessant observasjon som vel kunne påkalle allmenhetens er interesse for ytterligere undersøkelser, analyse og kommentar.

Vitenskapelige prosjekter: När Finländarna kom. Migrationen Finland Sverige efter andra världskriget." Nils Häggström, Lars Erik Borgegård, Annette Rosengren. Statens institut för byggnadsforskning, Gävle, Umeå universitet, Nordiska museet, Stockholm. Gävle mars 1990. Bilag: 6 tabeller med kildehenvisninger. Dessuten tabeller i teksten med kildehenvisninger. Figurer i teksten med henvisning til bilagstabell eller andre kilder. Litteraturliste. Oversikt over tidligere utkomne 13 rapporter i forskningsprosjektet Migrationen Finland-Sverige. Den foreliggende rapport er sluttrapporten fra det store migrasjonsprosjektet og er 297 sider. Teksten er formelt kollektivt skrevet, men

Bilaga 4

avsnitt 6.6-7 og 7.3-4 er forfattet av Anette Rosengren alene, hvilket illustrerer problemet med ved eventuell individuell bedømmelse å skulle tilkjenne kompetanse til den enkelt bidragsyter, når forfatterskapets fordeling ikke uttrykkelig fremgår i den trykte avhandling. I forskningsprosjektet Migrationen Finland-Sverige kom de første 13 rapporter i tidsrommet fra 1975 til og med 1980. Av dem var 7 gjort av nwrvaerende forfattere, individuelt eller i samarbeid. Faglig sett har det vzert et samarbeidsprosjekt mellom etnologi og kulturgeograñ. Begrensningen til disse to fagornrådene skyldes delvis at bare disse faglige delprosjektene fikk økonomisk støtte fra Riksbankens jubileumsfond i 1972. Opprinnelig gikk såvel historie, språkvitenskap, sosiologi inn i prosjektet. Länsmuseet i Luleå var representert blant initiativtakerne. Nordiska Museet ovenok senere det etnologiske delprosjektet og har bevilget penger som har gått til feltarbeidet. Forskningsrapportene har hovedsakelig blitt utarbeidet innenfor rammen av de vanlige arbeidsoppgaver. Som vitenskapelige leder gikk Göran Rosander inn i den etnologiske delen og Nils Häggström ble leder den kulturgeografiske. Lars-Erik Borgegård ble tilknyttet det kulturgeografiske delprosjektet for stedsstudier samt for studiet av tilbakevandringen til Finland. Den etnologiske del av prosjektet bestod i hovedsak av et omfattende intervjumateriale, og den tredje av forfatteme til sluttrapporten, Annette Rosengren, har i den sammenheng utført feltarbeid i Virsbo, Upplands Väsby, og Närpes, samt i Klarälvsdalen. Forfatterne til sluttrapporten som her omtales, representerer med andre 0rd et meget omfattende engasjement i hele rnigrasjonsprosjektets ulike faser frem til og med den sluttførende skrivningen av rapportene. Nazrvaerende sluttrapport behandler migrasjonen mellom Finland og Sverige etter andre verdenskrig, med tyngdepunkt slutten av 1960-årene og begynnelsen av 1970-tallet. Det dreiet seg altså om samtidsforskning den gang forskningsprosjektet startet. Man konsentrerer seg i den skriftlige fremstilling om to aspekter ved migrasjonen, nemlig geografisk mobilitet, koplet til husholdningenes levevilkår, og spørsmål knyttet til kulturelle Saerdrag og identitet. Fremstillingen følger tre hovedlinjer. Den første er kronologisk og beskrivende, og tar for seg utvekslingen nasjonalt mellom Finland og Sverige,samt visse utflyttingskommuner i Finland og to innflyttingssteder i Sverige. Den andre hovedlinje er nemlig nettopp å veksle mellom det nasjonale og det regionale nivå. Kontaktenes betydning for flyttingene belyses, og stedsstudiene tegner konkrete billeder av miljøene som avgir utvandrere i Finland, såvel som miljøene de flytter til i Sverige. Man får også kastet lys over enkelte individers valgsituasjon. Den tredje hovedlinjen er å se de forandringsprosesser som inntreffer både av strukturell karakter og hos de etniske gruppene og individene. Det gjelder såvel de hurtige som de mer langsomme tilpasningene.

lll

SOU 1994: 51

Rapporten går angivelig inn på det teoretiske utgangspunkt bare i den utstrekning teoriene har påvirket forskningsprosjektet s.7. Av de makroøkonomiske teoriene får den såkalte pull-push teorien oppmerksomhet i presentasjonen s.8-9, 16, men den anvendes imidlertid ikke sarlig eksplisitt og pågående i selve materialpresentasjonen og analysen. Riktignok søker man å kaste lys over konjunkturenes innflytelse vandringene 5.85 ff. Og man mener å kunne fastslå at toppene i utflytningen forklares av arbeidsmarkedsforholdene i Finland og Sverige frem til begynnelsen av 1970-tallet s.94. Imidlertid; når det vises til at skillet i lønnsnivå ifølge en økonometrisk undersøkelse har liten betydning for arbeidsutvekslingen mellom Finland og Sverige, og det samtidig fremheves en rekke steder at lønnsforskjellene har hatt stor betydning for individenes utvandringsbeslutning, så burde vel dette vaert drøftet naznnere og kanskje gitt anledning til å trekke inn vedkommende historiker i drøftingen av teoriene, de metodiske fremgangsmåtene, perspektivvalget og resultatene s.86, s.88, s.9l, s. 169, s.l99, 5.238, 241. Forfatteren fastslår således at lønnsforskjellene forklarer mindre etterhvert som de utjevnes s.267, og at denne utjevningen i lønnsnivå har redusert innflytningen til Sverige med 3200 midt 1980-tallet og økt hjemflytningen til Finland med om lag samme tall, med andre 0rd et redusert flytningsoverskudd naennere 7000 personer pr. år s.241. Det er tydelig at forfatter her stoler mer de etnologiske forskningsresuleter enn de økonometriske, og som det synes med god grunn. Prosjektet har hatt betydelige problemet med å forene de ulike vitenskapelige perspektiv s.29. I kritikken av den positivistiske, makroorienterte forsknings konsentrasjon av interesse mot forholdene arbeidsmarkedet som fremste motiv for flytting, blir man imidlertid for ivrig. Man glir her over fra diskutere årsakene til emigrasjon/ immigrasjon, utflytting/tilbakeflytting, in casu mellom Finland og Sverige, til å diskutere alle flytninger overhode s.14-15. Man blander også sammen hovedflyttere og medflyttere barn,ektemake sml s.91. Kritikken stemmer også dårlig med opplysninger i den løpende rappport, der det heter at 75% av innflytningen og 94% av utflytningen fra Stockholmsregionen til Finland kan henføres under arbeidsmarked og lønnsnivå s.241. Det tverrvitenskapelige samarbeidet har imidlertid vaârt nyttig nettopp ved at det understreker nødvendigheten av å gjennomtenke de -ulike metoder og resultatene knyttet til dem en enda mer gjennomgripende måte. Ingen må anledning til å bruke sitt fags teorier og metoder som skjold mot kritikk og analyse av nettopp av fagets teorienmetode og forskningsresultat i møtet med andre fag og deres metoder. Teorier på makroplan og mikroplan skal da også tjene til å utfylle hverandre. Begge perspektivvalg er legitime og nødvendige. Kanskje ville prosjektet tjent å få anledning også å knytte til seg også økonomiske historikere med vilje til et slikt teoretisk, metodisk og praktisk forskningssamarbeid.

Bilaga 4

Gravitasjonsmodell nevnes i overskrift uten å hatt noen saerlig praktisk betydning for prosjektet eller rapporten s.9. Derimot har meget man energisk satt søkelyset feed-back mekanismene i utvekslingen av kunnskap og informasjon, i og med etableringen kontaktnett på plasser regioner av og i Sverige s.8-9. Man mener av det empiriske materialet å kunne fastslå at de personlige kontaktene har vaert avgjørende for flytningen har skjedd til om og hvilket område i Sverige den har skjedd s.94. Den Sune Åkerman av presenterte emigrasjonsmodell og den såkalte multiplikatoreffekten til forklaring av den store utvandringen s.lO, blir omtalt ikke brukt. Det kunne men kanskje hatt interesse å drøfte den naermere i tilknytning til den store emigrasjonsbølgen omkring 1970 Når det gjelder de individrelaterte teorier og modeller, så er presentasjonen

og anvendelsen av disse langt energisk pågående mer og s. 10 ff. Ikke minst gjelder det den såkalte beskrivningsmodell og dens anvendbarhet for analysen s.2O ff, sml s.l98 ff. Her viser etnologien som vitenskap sin styrke når det gjelder å komme menneskene inn livet forstå deres beveggrunner og og handlingsmønster. Her gjøre forskningsrapporten også sine fineste observasjoner når den konkret anvender teorier om kulturmøter etnisk identitet og s.17-20, sml s.215-234, saerlig s.222. Akkurat her den forbilde er et for innlevelse og forskende forståelse høy kvalitativ karakter, av et nødvendig hermeneutisk korrektiv til enøyd positivisme. Presentasjonen av såkalte tids- rummodeller s.l3 fi, fører ikke til og noen saerlig omfattende anvendelse eller dyptpløyende analyse 5206 ff. Vandringene og tilbakevandringene mellom de to land blir redogjort for en forbilledlig måte. Analysen av årsakene til tilbakevandringen til Finland og pendlingen mellom de to landene virker umiddelbart troverdig. Når det gjelder den lange perioden prosjektet spente over, er det opplagt at tidsavstanden mellom 1972 og 1990 har bidratt til at aktuelle problemstillinger i 1972, slik som assimilasjonsprosessen i et homogent samfunn, har veket

plass for en økende vektlegging kulturmøte i et ñerkulturelt samfunn. For så vidt illustrerer dette også betydning av ikke å låse forskningsprosjekter

unødig hardt fast til de rent dagsaktuelle problemstillinger hurtig kan vise som seg å vaâre foreldet s.30-32. Det gjelder også i høy vårt samme grad forhold til teorier og forskningsmetoder. Derfor kan det ligge gevinster i nettopp tverrfaglig samarbeid dersom viljen åpenheten til dette og er til stede. Derfor er det også viktig at forskeme, her har som man sett eksempel på, videreutvikler teorier, og arbeider aktivt med utvikling modeller i tilknytav egne ning til sitt empiriske forskningsarbeid og analyse av resultatene. Slik unngår man å bli illustratører til motebetonte retninger teorier. Erfaringene fra og migrasjonsprosjektet skulle mersmak i så måte.

8 14-0487

SOU 1994: 51

Rapportserie.

"Mitt Sverige. Skola i glesbygd- livsformer, fält ambitioner". Av Kjell Hansen. Rapport 1990:3. Dokumentation och forskning från Jämtlands läns museum,Östersund. 41 sider stensiltekst, pluss 5 sider litteraturiste. Forfatteren har i serie publisert rapport 1889:17 Kunnskapssamme reproduktion i glesbygd. Underlag för diskussion kring avgränsning och inriktning ett forskningsfält." Det dreier seg ifølge forfatters opplysninger av et SÖ-ñnansiert forskningsprojekt vid Jämtlands läns museum s.35. om Man ønsker å ta utgangspunkt i de ambitioner kring kunnande och kunskapsförmedling fins knutna till de livsformer vi finner i norra Sveriges som inland", saerlig da ambisjonen å legge grunnen for et godt liv som den fremste drivkraften for alt man gjør s.35. Slik undertegnede oppfatter det,har prosjektet som målsetting å utarbeide strategi for hvorledes de spredt bygde strøkene og deres egenart kan sikres en fremtid i Sverige. Saerlig forfatteren opptatt av livsformer knyttet til en er tradisjonelt småbruk, til ulike former for kombinert utnyttelse av ressursene, til frie yrker der selv eier sine produksjonsmidler, og der innslag av og man selvforsyning eller selvberging ennå eksisterer, sammenlignet med den rene, kapitalistiske markedsøkonomi. Ettersom livsformer er under stadig omforming forandres i takt med den allmenne teknologiske og økonomiske og utvikling, blir det viktig å få innsikt i denne prosessen. Man kan da håpe på å utvikle strategier for å ivareta visse livsformer og Verdier knyttet til dem. Det dreier f.eks. opprettholdelse og utvikling av visse yrker som szerlig seg om kan utøves i spredtbygde strøk, former for naturalhushold, selvhjelp og og selvforsyning demper det kapitalistiske markedsrasjonale og som setter en den sentraliseringsprosess som følger i dens spor. Kunnskap bli i den sammenheng et viktig redskap. Skolen har mange måter vaert med å forsterke påskynde sentraliseringsprosessen frem til i og dag 5.11, s.30. Den institusjon under myndighetenes kontroll og et er en uttrykk først fremst for sentralmyndighetenes ambisjoner s.27. Man har og oppfattet urbaniseringsprosessen som nødvendig og uavvendelig. Dessuten har i vårt århundre i økende grad satset likhetsideal og demokrati. Det man har viktig at skolen skulle elevene like sjanser til karriere i samfunnet. vaart Karrieresatsing har forutsatt mobilitet. Det har vaert en utdanning bort fra bygda, følgelig også tapping av bygda for menneskelige ressurser. og en Primaerskolesentraliseringen kan også ha virket som en tidlig forberedelse til løsrivelse fra lokalsamfunnet. I tiden etter 1945 er sentraliseringsprosessen blitt påskyndet gjennom satsingen industriarbeidet og ved å føre bøndene ut i markedsøkonomien s.20, 5.22, s.28 . mer og mer Laremes ambisjoner i bygdeskolen har også vaert preget av karriereidealet nasjonal målsetting, i den tid også av hjembygdsundervissom men senere elevenes lokale, kulturelle forankring. I enkelte lokaldistrikt det ning og er enda til blitt et mål å arbeide for at landsbygda overlever s.33. Men elevers,

Bilaga 4

foreldres og lokalpolitikeres ambisjoner for skolen har vanskelig for å bli hørt dersom de avviker fra myndighetenes s.35. For Glesbygdpr0jektet" blir det viktig å kartlegge hvorledes kunnskap produseres og formidles i lokalsamfunnets livsformer, institusjonelt og uformelt. Skolens plass i denne prosess krever en gjennomdrøfting hvilav ken type kunnskap som behøves. Kjell Hansen kategoriserer den tentativt under stikkord som; produksjon og arbeid, teoretisk kunnskap av ulik slag, allmennutdanning, sosiale og kulturelle ferdigheter 5.40. Szerlig viktig blir det å kartlegge hvilken betydning forholdet mellom det fonnaliserade ekonomiska systemet, dvs. det marknadsekonomiska fältet, och den informella ekonomien, det självförsörjingsbasereade fältet, har för kunnskapsreproduktionen" s.4l. Fordelene som finns i at man bibeholder en viss husholdningsøkonomi med innslag av selvforsyning,oppvurderes i prosjektperspektivet. Skolen skal bidra sitt til at mangfoldet og elementer av det uforrnelle økonomiske systemet får leve videre i samspill med den forrnelle økonomi og den moderne spesialisering s.8. Ideologiske forestillinger knyttet til Verdier som frihenselvråderett, nzerhet til natur, avvekslende arbeid osv., og som har overlevet i bygda, må føres videre og stilles opp mot ønsket om høyest mulig materiell standard economic man". Ideologien som tolkningsredskap for de som satser bygdas framtid, er en nødvendig forutsetning for en vellykket strategi 5.25- 26. Kjell Hansens fremstilling dreier seg mer om fremleggelse og drøfting av et forskningsprogram som redskap for et økonomisk og kulturpolitisk program for glesbygden", enn om en forskningsrapport eller dokumentasjon. Hans litteraturliste er meget omfattende, men bruken av litteraturen er ikke preget av presise henvisninger, avgrensninger kritisk debatt. Fremog stillingen er holdt i en abstrakt og lite presis form. De konkretiserende eksempler er få og spredte. Det foregående er fra undertegnedes side et forsøk enklere språk og tydeligere tale. Dersom forskningsprosjektet skal munne ut i en slagkraftig strategi for bygdene med spredt bosetning, er det viktig at man kommuniserer godt prosjektmedarbeiderne i mellom, og i forholdet til den glesbygd hvis livsfonner man ønsker reprodusert og hvis framtid man vil sikre. Det fremgår for øvrig ikke hvor stort prosjektet er, hvem som har initiert det, hvilke forskere og hvilke fag som er engasjert. Er prosjektet tverrvitenskapelig Hvorledes skal samarbeidet i så fall legges opp Her bør både samtids- og historiske kunnskaper mobiliseres med tyngde og presisjon. Forfatteren henviser bl.a. til A.V. Chayanov: Theory of peasant economy" Homewood 1966, uten å problematisere at Chayanovs studieobjekt var den gamle russiske småbrukerøkonomien, og at boka første gang ble publisert russisk så tidlig som i 1925. Chayanov er blitt kritisert for å ha sett småbrukerøkonomien i det førindustrielle og industrialiserende

SOU 1994: 51

Russland som en statisk enhet, uavhengig av de økonorniske omgivelsene en pendant til diskusjonen i Norge mellom professor Sverre Steen hans og kritikere om bøndenes naturalhushold kontra byenes den sosiale og overklasses pengehushold tidlig 1800-tallet. Et Chayanovs hovedpoenger av er at i småbrukerøkonomien eller familieøkonomien produksjonsenheten var lik konsumsjonsenheten. Farniliens behov måtte dekkes direkte. Man arbeidet inntil man hadde dekket familiens minimumsbehov innenfor økonomens ulike sektorer, uansett om avkastningen arbeidsinnsatsen kunne lav. vare økende befolkning gir en mer intens utnyttelse av ressursene. For at dette skal føre til spesialisering og pengeøkonomi etter kapitalistiske prinsipper, trengs irnidlertid et utvidet marked. Denne markedsutvikling mener mange var kommet godt i gang i Rusland allerede før revolusjonen i 1917. Hvor langt er den kommet i Sverige anno 1990 Kan man regne svenske bønder som produserer med moderne kapitalkrevende maskiner og selger sine produkter pengemarkedet, for ivaretakere av småbrukerøkonomj eller familieøkonomi i chayanovsk forstand Kjell Hanssen ser selv det problematiske i dette, derfor burde også opplegget til analyse vaert langt mer penetrerende. Sentraliseringen arbeidsav plassene er trolig kommet enda lenger i Sverige i Norge. Kan den forenn sinkes eller stoppes helt På småbruket eller gården det regel bare er som plass for ett barn å ta over. Hvor skal de andre gjøre seg Kan kombinaav sjonsarbeid og satsing frie yrker skaffe dem levevei Om lyktes å man dem en utdanning og opplaering tilpasset landsbygdas behov, i denne og strategi skulle komme til å forsømme deres muligheter til nasjonal eller internasjonal karriere, ville man da ikke ha skapt bygdegettoer med økende sosial avstand til det dominerende, urbaniserte samfunn Faren for dette er vel i økende grad til stede ettersom sentralmyndighetene nå angivelig i ferd er med å densentralisere ansvaret for skolen igjen, ikke for å forbedre den, men for å spare penger 5.10. Forfatteren drøfter ikke eksplisitt muligheten til å satse at arbeidsplasser karakteristisk for det moderne samfunn i høyere grad skal vare tilgjengelige for bygdefolk; i bygda, eller i pendlings avstand til bygderegionen. Kanskje han anser dette slaget som tapt for godt Kjell Hansens skisserte forskningsprogram etterlater mange spørsmål av denne og lignende karakter. Det synes åpenbart at forskningen i fortsettelsen påkaller et tettere tverrvitenskapelig samarbeid der den historiske utvikling står sentralt. Ifølge innledningen til Nordiska museets årbok se under, gjenstår det megen forskning hva angår skolens utvikling rolle i Sverige. og Man har nå en utmerket anledning til å rette det i Sveriges inland". norra Prosjektet fører inn i et vanskelig og uoversiktelig terreng. Om man lykkes, kan prosjektet bidra til å flytte forskningsfronten, kunnskap og innsikt og kanskje også nyttige og strategiske handlingsanvisninger på et meget viktig område, i en tid med krise for økonomien i det svenske samfunn,og med

Bilaga 4

store sysselsettingsproblemer. Arbeidsplassene i de svenske byene städerna, roper ikke nettopp nå ungdom fra landsbygda.

H Populaervitenskapelige studier eller dokumentasjoner

Färjef0lk. Arbetsliv på en finlandsfärja". Jonas Engman, Anna- Clara Hellstadius red, Eva Hesselgren. Foto ombord: Pia Frände. Sjøhistoriska museet. Borås 1992. Oversikt over kilder og litteratur. Ikke notehenvisninger til kilder annet enn i første kapittel om ferjesjøfarten og det nye sjøfolket av Anna Clara Hellstadius. Fremstillingen er imidlertid basert drygt 400 sider renskrevne intervjuer med de ansatte ombord Silvia Regina som seilte mellom Sverige og Finland fra 1981-1991. Undersøkelsen av Silvia Regina er et ledd i Sjøhistoriska museets dokumentasjon av vår samtid, noe som skjer i samarbeid med Sveriges øvrige museer, organisert i SAMDOK, samtidig som det skjer et samarbeid med sjøfartsmuseene i Gøteborg og Malmø,samt det danske handels- og sjøfartsmuseum. I og med at man ikke går nwrmere inn på problem og metode, og ikke kritisk drøfter intervjumetodens muligheter og begrensninger, eller lar leseren ta del i vurderingen av det foreliggende intervjumateriale,kan man neppe kalle fremstillingen en avhandling, og heller ikke en vitenskapelig forskningsapport. Boka, som er på tilsammen 155 sider, må naermest karakteriseres som en populaarvitenskapelig dokumentasjon, der etterprøvingen av synspunkter mangler og vinklingen av fremstillingen ikke kritisk drøftes. Som populzervitenskapelig fremstilling er boka er meget lettlest og således tilgjengelig for et bredt publikum. Illustrasjoner og fotografier er av god kvalitet og vel innarbeidd i den løpende fremstilling. I innledningskapitlet setter Anna-Clara Hellstadius utviklingen av ferjetrafikken, dens rederivirksomhet,og ferjesjøfolket som mykvaren i det produkt ferjerederienes selger, inn i et interessant perspektiv,og begrunner godt hvorfor boka skal handle om de ansatte ombord. Deretter presenterer Eva Hesselgren de dekksansatte i kapitlet Från lastfarty till flytande hotell s.33-70, Anna-Clara Hellstadius maskinavdelingens personale og arbeidsoppgaver i kapitlet "Vi är transportjobbare som sköter en anläggning" s.7ll 14, og til sist tar Jonas Engman for seg den store tjenesteytende avdeling ombord på passasjerferjen i kapitlet Welcome to the wonderful world of Silja s.1 15-152. Man kunne nok ønsket seg et avsluttende kapittel som så de tre hovedgrupper ansatte i sammenheng, og eventuelt så resultatet av denne undersøkelse i forhold til SAMDOK eller sjøfartsmuseale prosjekter av lignende karakter, siden dette nevnes innledningsvis.

SOU 1994: 51

I boka kommer vi de ansatte tett innpå livet, og deres situasjon som medlem av en større arbeidsgruppe, såvel jobbmessig som sosialt. Vi får et begrep om hvilke krav dette stiller både til individet og til kollektivet. Samhørighetsfølelsen og den harmoniske tilpasning blir altfor sterkt understreket, noe som kan ha sammenheng bl.a. med den undersøkelsesmessige situasjon s.123, 135 m.fl.. Boka kan nesten leses som en reklame for å arbeide ombord de moderne passasjerferjene, til dels også for å reise med dem. En kritisk reflekterende holdning og pågående analyse noe mer hadde vasrt sin plass. Man kan i boka iakta hvorledes det klasseløse samfunn ombord realiseres først for passasjerene hva angår deres tilgang fasiliteter. For de ansatte .

dekk og i maskinen opererer man fortsatt med sosiale skiller i kantiner 01. f

j Når disse fjernes i fartøygenerasjonen som følger Silvia Regina, skjer det praktisk/økonomiske Man i ikke så meget av prinsipielle som av grunner. ønsker å plass for å ha til disposisjon til passasjerforrnål. spare mer Trykningen av boka ble muliggjort ved bidrag fra Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm samt Eff-John International.

Kiruna Staden konstverk." Det dreier seg her om et tverrsom vitenskapelig skrift i stort format, og av populaervitenskapelig karakter, fra kunstmuseet Prins Eugens Waldemarsudde, juni 1993. Boka har tospaltet tekst 160 sider, inkludert et rikholdig billedmateriale. Den var skreog er vet ferdig til sommerutstillingen samme sted, 29. juni til 29.august 1993. Prosjektet er basert et samarbeid med Radiotjänst i Kiruna AB og med Kiruna Kommune. Det representerer en gjenopptakelse av samarbeidet i forbindelse med lignende utstilling sommeren 1990, men nå med utvidede en ambisjoner om å gjøre Kirunas kunstskatter tilgjengelig for et bredere publikum. Underveis formulerte man et utstillingsprogram, der såväl konst och arkitektur som industri- och samhällsbygge integrerades i akt och mening att visa hur konst i vardagslivet kan te sig. Slik boka forelå til utstillingen i 1993, kunne den ventelig leses som en slags super utstillingskatalog i maksiformat med orienterende, perspektivgivende og analyserende artikler,og med illustrerende billedgjengivelse høy kvalitet. Men boka står egne av ben kan leses med stort utbytte helt uavhengig av utstillingen. Den er og skrevet bl.a. med bidrag fra museets to tjenestemenn samt et utvalg universitetsforskere. I prosjektgruppen med Hans Henrik Brummer, Göran Söderlund og var Lars Engelhardt fra Prins Eugens Waldemarsudde, samt Roger Suup fra Radiotjänst i Kiruna AB. Fotografer har vaârt Lasse Brunnström, Ebbe Carlsson, Lars Engelhardt, Christer Hallgren. Boka inneholder 5 hovedbidrag og 4 kortere bidrag. Overintendent ved Waldemarsudde, Hans Henrik Brummer, skriver om Hjalmar Lundbohm

Bilaga 4

som var utdannet geolog og ansatt som disponent ved LKAB i perioden 1898-1920. Lundbohms visjon for Kiruna var intet mindre enn å skape verdens beste samfunn s.2l. Visjonen gjaldt kulturen og var basert på en elitistisk og patriakalsk oppfatning av å forvalte en høyere kulturell visdom angående byens utseende, dens arkitektur, utvikling og utsmykning. Lundbohms posisjon, samt hans kontaktnett, ga ham unike forutsetninger for å realisere noen av de ideer han brente for, i samarbeid med utvalgte arkitekter og kunstnervenner. Lundbohm og prins Eugen mente begge at til livets grunnleggende Verdier hører kunsten, og Lundbohm hevdet at det å skape kunst hører med til en forskende virksomhet, bl.a. når det gjelder å tolke sambandet mellom kunstutøving naturvitenskap s.18-19. Århundreog skiftets landskapspatriotisme fikk storkapitalen til fysisk å ta landskapet i besiddelse da de store investorene gikk opp den kommende jernbaneveien fra Narvik til Kiruna og videre til Gällivare i 1896, med Ernest Thiel og Knut Wallenberg i spissen. Konsul Gustaf Emil Broms gai 1899 Karl Nordström i oppdrag å gjøre et maleri i stort format av Kiirunavaara, hvilket han gjorde etter et fotografi og uten å ha satt sin fot der 522-24. Karl Nordströms maleri korn til å tjene som reklame for det store økonomiske prosjektet i distriktet. Det ble vist i LKABs paviljong ved verdensutstillingen i Paris i 1900. Ifølge Henrik Brummers oppfatning håpet Hjalmar Lundbohm å kunne forene de ulike interessene ; bedriftsøkonomiske, økologiske, etnografiske, samfunnsmessige og kulturelle, en harmonisk måte. Han var imot en altfor hard utnytting av landskapet og naturen. Han ønsket å sikre samene og deres levevis. Han ønsket å skape en vakker by i Kiruna der ikke bedriftsledelsen skilte seg ut med pralende forbruk i palasslignende bygg. Men som disponent for LKAB hadde han å virke for foretakendes økonomiske interesse. Selskapet ønsket å holde industriområdet utenfor Kirunas skattleggingsrett, og lyktes med det i 1909 s.29. Samfunnets skattetap beregnes ikke. Men da LKAB etter press fra myndighetene besluttet å bygge en kirke for samfunnet, ble det betraktet som judaspenger i Kiruna, som en liten kompensasjon for undratte skattepenger s. 127. Vi får ikke rede hvilken rolle Lundbohm har spilt foran avgjørelsen i 1909, men perifer var den i hvert fall ikke s.l4. Hans aktive medvirkning til utformingen og utsmykningen av Kiruna startet imidlertid før 1909, og fortsatte under hele hans periode som disponent for foretakendet. Det var Lundbohm som rekmtterte arkitektene Gustaf Wickman og Per Olof Hallman. Han satte gjennom sin aktive medvirkning sitt preg store deler av det gamle Kiruna. Sverker Sörlin skriver om synet på Norrland som framtidslandet i Sverige ved århundreskiftet, i artikkelen Ett nytt land s.38-51. Dette gjør han bl.a. på bakgrunn av egen forskning og tidligere publikasjon. Han ser paralleller til den europeiske erobring av Nord-Amerika der urbefolkningen trenges unna, idet en intensiv industriell utnyttelse av naturen avløser den ll9

SOU 1994: 51

ekstensive bruken hos indianere og samer. Den voksende trevareeksporten sent l800-tallet, ble avløst av malmen som den ledende vekstindustri omkring århundreskiftet. I 1913 utgjorde malmen nzer 10 % av Sveriges eksport, og over halvparten av dette kom fra Kiruna. Norrlands befolkning økte med 75% fra 1865 til 1900 mot bare 18% for hele Sverige. Men i Norrbottens lappmarkssokner økte folketallet med ikke mindre enn 157% mellom 1890 og 1910 s.41. Her nord kunne man, ifølge Eli Heckscher, møte et fullkomment amerikanske samfunn, stampet fram av ødemarken på noen få år. Samtidsfotografen Borg Marsch får illustrere med et fotografi av Kirunas førstefødte utenfor en hytte av tilfeldig sammenraskede og løselig sammenspikrede bord, hjemmet til familie 6 personer. Barnets navn var selvsagt ; Kiruna Her synes det langt fram til Lundbohms visjon. Veksten og de storindustrielle drømmene for Norrland var slik at Gøteborgs Aftonblad foreslo at man oppnevnte en egen minister for Norrland s.42. Av kunstnere som ble swrlig opptatt av den nordlige landsdelen omtaler Sörlin bl.a. Carl Wilhelmson som malte Gruvarbetare på Kiruna malmberg", Gruvbrytning mm. Fremdrivningen av jernbanebyggingen får stor oppmerksomhet, og her siteres Kong Oscar IIs ord ved åpningen Kiruna-Narvik i 1903 om jembanen som veiviser utav det førindustrielle fangenskap. Sverker Sörlins bidrag er ytterst lesverdi og spennende. Borg Meschs fotografier får spille en fremtredende rolle. Her kommer vi så vel nybyggere som rallere, natur som jernveg og lokomotiv oss inn livet i en levende fremstilling. Åke Barck følger med kort omtale den fremragende Kirunaopp en av fotografen Borg Mesch, akkurat som vår nysjerrighet på denne mannen og hans livsgjerning er vakt gjennom illustrasjonene til Sörlins artikkel s.54. Fin pedagogikk i praksis. Professor i arkitekturhistorie ved Konsthögskolan, Fredric Bedoire, følger opp med artikkelen Skönhet i midnattssolens stad s.58-84. Han kommer inn på hvorledes det omkring årthundreskiftet skjer en bevisstgjøring og radikalisering av arbeiderklassem og en reaksjon mot den utfordrende industrialisme. Man får en oppvurdering av det uformelle og håndverksmessige bekostning av feudalsymbol, det monumentale og palasslignende. Art Nouveau og J ugend søkte ikke som nasjonalromantikken tilbake til fortiden, men hadde modemitet som mål og interesserte seg ikke bare for hus og rom,men for hele det nye miljøet man levde Skjønnhet og det kunstneriske ble et middel til å allminnelige mennesker et bedre og rikere liv, en vei til det gode samfunn. Bedoires artikkel bidrar til en utdypet forståelse for Hjalmar Lundbohm og hans arkitekt- og kunstnervenners innsats i Kiruna i denne sammenheng, og til å se deres innsats i et vidt perspektiv. Storindustriens interesse for den gode form blir grunngitLog gir mening til det samarbeid som ble innledet mellom industriledere, arkitekter, formgivere og kunstnere s.60. Man forstår dermed også bedre hvordan LKAB valgte å

Bilaga 4

satse den PR-dyktige kulturpersonlighet og vitenskapsmann Hjalmar Lundbohm, som bedriftslederi Kiruna. Ambisjonen ble å forme gruvesamfunnet til et allkunstverk i samarbeid med ledende arkitekter og kunstnere s.61. Lundbohm bestilte, gransket og kommenterte hvert prosjekt. Hva som ble gjort i det området der bedriften planla og bygget, stod i dialog, men også ofte i konflikt med arbeidernes egen samfunnsbygging og deres utvikling av en egen arbeiderkultur. Den siden av virkeligheten er ikke behandlet i den foreliggende bok, selv om også arbeiderkulturens landskap finnes tilgjengeliggjort i en mengde fotografisk materiale s.63. Bedoire viser hvorledes reguleringsplanen for Kiruna 1899-1900, deler området i en søndre bolagsstad og en nordre oberoende stad. Det er bedriftsbyen som er gjenstand for hervaerende analyse, mens det interessante forholdet mellom utviklingen i de to områdene ikke blir tatt opp s.66-67. Vi får en sakkyndig innføring i bedriftens arbeiderbosteder, oppført i Gustaf Wickmans personlige jugendstil med varierende fargesetting, takformer og snekkerdetaljer. Her finns ingen nasjonalromantikk eller tradisjonelle former. Påvirkningen fra Amerika er tydelig s.71-73. Fredric Bedoire bruker mest plass Lundbohms største enkeltprosjekt, nemlig Gustaf Wickmans store trekirke, som ble påbegynt i 1909. Gjennomgåingen er preget av kunnskaper og innsikt hos forfatter, noe han en utmerket måte formidler videre til leser i 0rd og billeder s.74-84. Bedoires fremstilling baserer seg bl.a. på hans egen doktoravhandling over Gustaf Wickmans arbeider. Hans innsikt gjennomlyser fremstillingen, men tynger den ikke. Og han makter hele tiden å se sitt tema i en videre samfunnsmessig sammenheng Til avslutning kommer han inn på hvorledes første Verdenskrigen slo i stykker sekelskiftets fremtidstro og idealistiske forestilling om den gode formens betydning for det gode liv. Heretter følger Göran Söderlunds korte, men interessante presentasjon av samen, reineiersønnen og kunstneren Nils Nilsson Skum 1872-1951, illustrert med flere av kunstnerens arbeider, samt en rekke gode fotografier av samekunst og av samer. Brit-Marie Andrén, fil.lic., univ.adj., tar for seg temaet: Kiruna och Konsten" s. 100-1 15. Direkte motsetninger mellom Bolaget med arbeiderbosteder, skolehus og kirke den ene side, og Samhället med privatbebyggelse, Folkets Hus og Godtemplarlokal den annen, var sjeldne ifølge Andrén. I planleggingen for kulturen sarnarbeidet Lundbohm de første årene med arbeidernes organisasjon s.100. Lundbohm samarbeidet også med Konstnärsförbundet som allerede i 1904 og 1905 hadde kunstutstillinger i Kiruna. Forbundets program ved dannelsen i 1885 hadde vasrt Konsten Folket". Social-Demokratens reaksjon utstillingene i Kiruna var en positiv holdning til som var kommet i stand for å arbeiderne glede og gjøre noe dem kjente med modeme gedigen kunst.

SOU 1994: 51

Lundbohms kunstprogram hadde også følge at Bolagsskolan fra som 1902 hadde egne utstillingslokaler og dessuten kunstnerisk utsmykning. egen Andrén kommer også naermere inn Lundbohms samarbeide med de enkelte kunstnervenner og med arkitektene. Lundbohm dessuten ut skildringer ga og studier av samene og deres land i årene 1910-1926. Her introduserte han bl.a. de sarniske kunstnerne Johan Thuri og Nils Nilsson Skum. Lundbohms planer for et kunstmuseum i Kiruna ble imidlertid stoppet av ham selv, da et nytt kulturhus i den sammenheng ville kunne ta inntekter fra arbeidernes egene kulturhus, slike som Folkets Hus, Godtemplarlokalet og Kiruna Konsertsalong 5107. Da den første i rekken av vandreutstillinger kom til Kiruna i 1925, var besøkstallene høye. LKAB tok seg det økonomiske arbeidet, utstillog ingen ble lagt til Bolagsskolans utstillingslokaler. Kontakten med aktuell kunst holdt fram og flere utstillinger fulgte, bl.a. Picassoutstillingen i 1964 i samarbeid mellom Moderna Museet, Norrbottens Museum, LKAB og Kiruna by. Utstillingen trakk 7500 besøkende. Da Kiruna endelig hadde fått bystatus, dvs. blitt stad" fikk eget var og rådhus stadshus, gikk kulturnevnden frem nesten som i Lundbohms dager når det gjaldt å hente inn arkitekter kunstnere s.l l 1. Forholdet mellom og Kiruna og Kunsten kommer i dag til uttrykk bl.a. i utdeling kunstnerav stipendier, offentlige utstillinger og kunstnerkontakter. Etter Andréns artikkel følger igjen en kort kunstnerpresentasjon ved Lena Boêthius, denne gang av Alvar Jansson, gruvearbeidersønn jernbaneog mann. Han tok selv initiativet, bar usikkerheten og den økonomiske kostnaden ved å dra til Stockholm og begynne Grünewalds malerskole i 1942, ikke fullt 20 år gammel. Han fortsatte Konstakademien i 1947 med Ragnar Sandberg som laerer. Alvar Jansson malte tver1 imot alle rådende kunstneriske retninger og ville ikke styres av trender eller tidsånder. Han skildrer klassisk realistisk og i dempede farger mennesker, dyr natur. Ofte motivene og er hentet fra hjemmemiljøet i Kiruna gruvearbeitlernes liv. En sterk og gruvearbeiderpersonlighet får vi gjengitt i nzerbilde, dessuten to malerier med jegerlivmotiv. Et meget interessant innslag med tanke kunstbyen Kiruna, arbeidernes kultur og kunstproduksjon. Den siste artikkel i boka går naermere inn forholdet mellom arkitektur og samfunn og er skrevet av dosent i kunstvitenskap ved Umeå universitet, Lasse Brunnström. Den har fått overskriften Det modernistiska Kiruna", med undertittelsen "om arkitektur och samhälle under den andra storhetstiden" s.124-147. I en drivende presentasjon byen i dens omgivelser av klarer Brunnström å mane frem en visualisering gjennom 0rd, bakgrunn som for en gjennomgang av hvorledes arkitektene har naermet formgivningsseg problematikken i sine mer eller mindre vellykte arbeider idéprosjekter, fra og Gustaf Wickman skjønnhetsdyrking i Lundbohms dager, via Hakon Ahlberg,

Bilaga 4

Artur Schmalensee, Alvar Alto til Ralph Erskines nybrutalisme i Le Corbusierstil og med forakt for det eksisterende s.l24, s.l26, s.l40, s.145. Lasse Brunnströms syn LKABs forhold til sine arbeidere er ikke så harmoniserende i noen av de andre fremstillingene, hvilket fremgår som under hans gjennomgang forhistorien til Kirunas rådhus. Gjennomgangen av konkurranseutkastene i 1958, Alvar Aaltos:Aurora Borealis og Artur av Schmalensees: Iglo, som ble det endelig realiserte, er klargjørende og informativ. Det gjelder byggingen av rådhuset og Bror Marklunds klokkesamme tårn s.128-136. Hakon Ahlberg var den arkitekt som tok over som LKABs og Grängesbolagets spesielle bedriftsarkitekt etter Gustaf Wickman omkring 1930 og bygger sjefsbosteder i Luleå og Narvik, samt bedriftshotell i Narvik og Malmberget, før han omkring 1950 for alvor kommer igang med boligbygging i Kiruna. Han må riktignok godta förvaltningens tekniske planløsninger på de to boligområdene der LKAB har kjøpt grunnen, men får bygge eneboliger, rekkehus og kjedehus der byen av kostnadsgrunner ville prioritert større bolighus med mer økonomisk utnytting av lednings- og gatenettet s. 137-138. I Luossavaaraområdet står arkitekten Jan Thurfjell for tegningene, LKABs spesielle fargekonsulent, kunstneren Pierre mens Olofsson har hånd fargesetningen for de 700 boligenhetene i blandet beom byggelse. Husene ifølge Brunnströms vurdering vakkert innpasset i det er bratte terrenget med en praktfull utsikt over gruven og fjellverdenen. I LKABs sentralanlegg Kiirunavaara, som er det synlige hjertet til de underjordiske gruvene, har Hakon Ahlberg skapt noe som gjør han svzere, fortjent til tittelen Modernismens industridesigner. Brunnström understreker sin påstand med illustrende tegning og fotografi, og skal ikke motsies. I LKABs driftskontor ved Kiirunavaaras fot forbindes verksteder og underordiske mannskapshus med förbrödringens hus, og det holdes igjen på sjefsluksus pralende forbruk, i beste tradisjon etter Lundbohm og sekelog skiftets tenkemåte. Huset tegnet av et lag av amerikanske og europeiske er arkitekter med Wallace K. Harrison, Le Corbusier, Oscar Niemeyer og Sven Markelius. Huset fremstår således som bevis et allment modernistisk høyhuskonsept i tiden, med forbilder i amerikanske storkontorer som Rockefeller Center og Leverhouse. Det brutale i modernismen møte med gammel småby- og småhusbebyggelse understrekes i de følgende avsnitt der Brunnström tar for seg citysaneringen, byggingen kvarteret Ortdrivaren og Modernitetens bakav sida s.140-l46. Kirunas møte med Ralph Erskine den 16. desember 1952 og 17. februar 1955 hans förföriska argumenteringskonst, bringer tankene hen Rødog med ulven, med farlige konsekvenser for bestemors småbyens hettes møte liv. Nå skal det brytes med Kirunas desentralisering og bybilledet i liten skala. Kvarteret Ortdrivaren" blir som nevnt,det beste eksempel nybru-

SOU 1994: 51

talisme i arkitekturen i Sverige. Brunnströms gjennomgang av det realiserte prosjekt er imidlertid nøktern og nyansert. I det avsluttende avsnitt ser han nzermere modemitetens bakside og slår et slag for Lundbohms visjoner og det samfunn han og vennene var med å skape; et kulturlandskap i samklang med naturen, med langt sterkere preg av å vaere et demokratisk folkehjem i så måte enn det modernistiske Kiruna, der man bevisst drev omfordeling av midler fra periferien til sentrum, forslumming og rasering av gamle kvartaler i sentrum, og der den modernistiske historiefientlighet springer en i øynene, ifølge Brunnström. Artikkelen er basen et omfattende arkivmateriale og en rekke intervjuer med sentrale personer, samt en betydelig litteratur. Hans engasjement griper leseren uten at en kan at den forringer viljen til kritisk analyse. Boka slår et formidabelt slag for den estetiske sans i samspillet mellom natur og samfunn, teknikk og kunst. Prosjektet som ligger til grunn, fortjener oppmerksomhet og interesse langt utenfor Kirunas og for den saks skyld, Sveriges grenser. Stundom kunne en vel tjent noe også å se Lundbohm og hans arkitektog kunstnervenner større distanse. Identiñkasjonen med dem skjer ut fra en forskende forståelse som gir innsyn og medlevelse, men kanskje ikke alltid den tilstrekkelige kritiske avstand, der dette kunne vzere nyttig og nødvendig for å danne seg et helhetsbilde. På den annen side oppleves arbeiderne og deres kultur konsekvent utenfra. I det ene tilfellet der man velger å presentere en lokal kunstner av arbeiderklassen, forsømmes anledningen til en mer dyptloddende analyse. Tatt i betraktning at boka fremstår som forsvarer av varige Verdier hva angår skjønnhetssans og estetikk, er det interessant at den eneste kunstner som vil heve seg over trender og skoler for å forsvare varige verdier i kunsten mot motenes skiftende luner, er en arbeidersønn. Hans holdninger og kunstneriske praksis dette området blir nevnt, men overhode ikke blir drøftet eller stillet i perspektiv. Berikelse og stimulans av arbeiderklassens kultur og kunstfølelse går ellers som en tråd gjennom boken. Hva med gjensidighet i påvirkning og stimulering til erkjennelse Gustaf Wickmans skjønnhetsdyrking var kanskje like meget betinget av hans tilslutning til Jugendstilen, altså til en bestemt skole, som av varige kriterier På samme måte var Ralph Erskine en effektiv talsmann for funksjonalismen. Kanskje han så det vakre nettopp i det funksjonelle, skoledefinert Denne debatten lar forfatterne av boka Kiruna Staden som konstverk", ligge. Hvilket selvstendig ansvar har vi mennesker når det gjelder estetikk, økologi, kulturvem 01 Hvilke kriterier går så i måte ut over det tidsbestemte, skolebetonte eller moteinnrettede

Bilaga 4

Årbøker:

90TAL. Visioner och vägval." Nordiska museets och Skansens Årsbok. Fataburen 1991. Redaktører Hans Medelius, Sten Rentzbog. Billedredaktør Berit Nordin. Femten artikler av 15 forskjellige forfattere over ulike errmer, innledet av en introduksjon til artiklene til 1890-tallet, etterfulgt og og av resymé til hver artikkel engelsk. Litteraturliste til artiklene. Tilsammen 296 sider. Redaksjonen har villet skildre den perioden da Skansen ble født. Dosent og leder for Nordiska museet, Sten Rentzog, har skrevet en lengre innledning som begrunner emnevalg, introduserer artiklene og setter tidsepoken i et samlende perspektiv s.9-18. Rentzog ser 1890-tallet som en brytningstid, og spør hva den har å for vår situasjon i dag foran et nytt sekelskifte. Industrinasjonen ble født og bondesamfunnets sysselsetting var nå retur såvel absolutt relativt. som Han viser her til professor Jan Hults artikkelWlndustrinationens födelse s.65-84, doktorand Jan Gamerts anikkel om elektriñsering trefasestrøm og 1890-tallet s.85-96, og dosent og intendent ved Nordiska museet, Janken Myrdals artikkel om "Jordbruksutveclingens riktning s.211nya 222, samt skogbruket og Norrlandsfrågan i svensk historie fra 1890-årene og frem til i dag Torgärd Rentzhogs artikkel, s.169-182. Sten Rentzog kommer inn skatterefonnen og l890-årenes skattedebatt, ifølge artiksom kelforfatter, Susanne Löwnertz, la grunnen til Sveriges nåvwrende skattesystem. Og han introduserer en artikkel som tar for seg en av de to grunnpillarene i 1900-talls samfunnet, nemlig de politiske partiene. Det dreier seg om professor Leif Lewins De politiska partiernas uppgång och fall s.199-210. Som symbol for utviklingsperspektivet har man valgt å sette Stockholmsutstillingen i 1897 i sentrum. Doktorand Anders Ekströms artikkel levendegjør Stockholmsutstillingen i tekst og bilder, der Nordiska museet del var en av utstillingsfeltet, med nye tilbygg for anledningen s.97-129. Forfatteren fokuserer szerlig produsentene og de produktene. Først fremst nye og blir utstillingen en manifestasjon av fabrikkeiemes, fabrikantenes, disponentene, direktørenes og grossistenes fremtidsvisjon og et uttrykk for deres krav hegemoni s.128. De store internasjonale industriutstillingene blir samtidig et slags OL hvor det konkurreres om å uttrykke vitenskapelig, teknisk og industriell dominans. I 1897 får man således et uttrykk for Sveriges aspirasjoner i samarbeid mellom disse interesser og kongefamilien s.127. Men forfatteren glemmer ikke å omtale konsekvensene for samfunn og forbrukere av at de nye produktene blir tatt i bruk i stor skala. Szerlig får han frem i tekst og bilder hvorledes det elektriske lyset gjør at dagen blir lengre og døgnrytmen forandret s.l 18ff. I Mátyás Szabös etterfølgende artikkel blir konsumentperspektivet utvidet s.154-l55.

SOU 1994: 51

Følgende 5 artikler er skrevne av museumsansatte; Ebbe Schøn: Folkets songmø" s.l9-43, Elisabet Stavenow-Hidemark: Hur svensk var det svenska" s.44-64, Máttyás Szabö:Den nye konsumenten beträder Scenen. s.130-154, Birgitta Conradson: Varieteerna 1890-talets okul- tur" s.155-168, og Janken Myrdal: Jordbrukutvecklingens nya riktning s.211-222. Janken Myrdals artikkel går rett inn i spørsmålet om hvordan den økonomiske utvikling knytter an til den teknologiske i Sveriges jordbruk, som ennå henimot 1870 sysselsatte om lag 70% av befolkningen. Artikkelen er basert lesning på aktiv bearbeidning av det leste med tanke å bygge og pedagogisk klar oversiktelig fremstilling. Den har å så måte meget opp en og den gode generaliserende forelesnings form, der ikke detaljene får skygge av for oversikten. Emnet er hvordan jordbruksteknikkens utvikling med overtil jernplog jemharv i forbindelse med omlegging til åkerbruk og en gang og utstrakt nydrydding av åkerland, skaper forutsetningene for den agrare revolusjon 1800-tallet. Åkerbrukets produksjon øker den mer og mer, stimulerer befolkningsveksten og påskyndes av den samme, slik at Sverige fra å et komimporterende land går over til å eksportere samme. Man vzere ñkk stigende totalproduksjon av åkerlandet i et tempo som gikk raskere enn folkeøkningen. Arealet vokste og arealproduktiviteten økte takket vatre jordbearbeidningen. Dette skjedde trass i at man skulle antatt synkende grenseprodukivitet det nydyrkede areal. Arbeidsproduktiviteten deler av derimot fortsatt lav. Overgangen til jernplog og jemharv skal vaare var gjennomført omkring 1850 5212. Veksten i tallet torpare bidro til å sikre tilgangen rikelig arbeidskraft. Fra 1870 innledes så overgangen til det industrielle jordbruk gjennom ca. begynnende mekanisering. Den intensive nydyrking opphører og man får arbeidsbesparende redskaper til slåttonn, skjzering og tresking. Slåmaskinens å gjennombrudd kom i 1890-årene. Den kunne brukes både til korn og gras. De moderne treskeverkene hadde overtatt all tresking ved slutten av 1890w tallet. Arbeidstoppene i kappes av. De jordløse blir overflødige og onnene sesongarbeidsvandringene til slått, skjaering og tresking opphører s.215. Jordbruket som ved den agrare revolusjon hadde lagt grunnlag for overskudd til investering i industri etc., kom nå til å leve i symbiose med industrien ved frigjøring av arbeidskraft gjennom mekanisering den ene siden, og ved etterspørsel etter maskiner på den annen. Slåmaskinen kunne ikke produseres i landsbygdas smier slik de gamle plogene og harvene. På det viset som stimulerte jordbrukets mekanisering svensk verkstedsindustri. Slik bidro jordbruket til det industrielle gjennombruddet i Sverige slutten av 1800tallet, og landet ble eksportør bl.a. av separatorer. Når reduksjonen i jordbruksbefolkningen i absolutte tall gikk langsomt i første halvdel 1900-tallet, så henger dette sammen med overgangen til av fehold, melk- smørproduksjon, forvekster og sukkerbeteproduksjon på og

Bilaga 4

slutten av 1800-tallet. Overgangen var et resultat av økende konkurranse fra utenlandsk kom. Den også et utrykk for stigende levestandard i Sverige. var De nye driftsformene var dessuten meget arbeidskrevende slik at sysselsattingen landsbygda ble holdt oppe. Når jeg har tatt med så vidt meget av innholdet i artikkelen, er det bl.a. for å illustrere hvor lett Myrdal gjøre det for leseren å tilegne seg innholdet. Kanskje forfatteren har forenklet vel meget. Det kunne bl.a. ha vart vurdert hva gjødslingen hadde å for den økte arealproduktivitet i perioden frem til 1850. Og hva med grøfting Er det ikke mulig at økt potetdyrking bidrog til økt arealavkastning, at hjemlig konsum av poteter frigjorde korn for og eksport All interesse imidlertid konsentrert om åkerredskapene i denne er perioden. eksempler glimrende praktisk pedagogikk, idet for- Diagrammene er fatteren ikke bare har utarbeidet dem omhyggelig måte, men så å tar en leseren ved hånd veileder ham i bruken av dem s.211 ff. J anken Myrdal og får utmerket måte frem sammenhengen mellom teknologi og samfunnsen økonomi. Kan hende blir sammenhengen noe forførende fremstilt enkelte

steder Av de øvrige bidrag fra museumsansatte tar tre artikler for seg kulturspørsmål, nemlig Ebbe Schöns, Elisabet Stavenow-Hidemarks og Birgitta Conradsons. Det samme kan man om bidragene fra Josef Rydén: Hembygd för framtiden, Mats Hellspong: Idrottens födelse og Ronny Ambjörnsson: En skön, ny värld 5223-278. Mátyás Szabös artikkel om de konsumentene ligger også opp til dette når det gjelder viktige deler nye narr konsumet. Utenom introduksjonsartikkelen konsentrerer dermed femti av present bidragene seg til kulturspørsmål eller naer beslektede emner. Det er av således i denne sektoren tyngden av bidragene ligger. Dosent Ebbe Schöns artikkel: Folkets sångmö. Nittiotalistema och folkkulturen skrevet sjefen for Nordiska museets minnesavdeling 3.19er av 43. Dens den nye nasjonalromantikk i en for Sverige sterk induemne er strialiseringsperiode reaksjon mot industrialiseringen. Den tar også og som en for opphavet til den ungdomsbevegelse landsbygda som søker en seg framtid på tradisjonens s.14-15. Samhørigheten med eget landskap grunn utgangspunktet. Man opptatt av ved hjelp av folkekulturen å ñnne uter er gangspunkt for nasjonal identitet, eller rettere sagt identiteter, idet objektet en for samhørighet hele tiden det landskap hvor man hører hjemme. Det dreier er ikke herreliv, det brede folks eget liv og egen hug. Skansens seg om men etablering i 1891 et manifest i så måte, der stuene og gårdene, folkelyster spillene, folkedansene mv var representert i den svenske hovedstaden. Artur Hazelius sitt livsverk, Nordiska museet 1873 og Skansen 1891, i meget et utrykk for dette kulturprogram. Han var inspirert ikke bare av er svenske forfattere som Viktor Rydberg, men av norske forfattere og Bjørnstjerne Bjømson, Henrik Ibsen, Aasmund Olavnasjonsbyggere som

SOU 1994: 51

son Vinje, Ivar Aasen s.22. Man ville redde et representativt utvalg av bondesamfunnets kulturprodukter. Også språket inngikk i så måte, da man dannet landsmålsforeningen i Lund i 1870-årene. Forfattere som Gustaf Fröding og Selma Lagerlöf nxrmet seg det folkelige talemål og den muntlige fortellerstil. Det forekom også at de skrev på dialekt, noe som inspirerte andres dialektskrivning i bygdepressen 1890-tallet s.25, s.30. August Strindbergs verk Hemsöboma fra 1897 hentet også inspirasjon fra folkekulturen og viser etnologisk utmerket kunnskap om skjzergårdsbeboerne, samt realisme i skildringen av folks liv i hverdag og fest s.42-43. Gjennom disse og andre dikteres bidrag får man dette vis 1890-tallet en bemerkelsesverdig forening av kunstdiktning og folkekultur i noe som representerer et høydepunkt i svensk litteratur. Verner von Heidenstams markerer derimot avstand til folkekulturen og tilslutning til en sjåvinistisk nasjonalisme s.28. Her kunne man vel kanskje tilføye at de ledende svenske diktere som engasjerte seg i dette folkekulturprosjektetñ selv korn fra mer velstående lag av fo1ket,men flere hadde fått sin evne til innlevelse og medlevelse skjerpet av sosial deklassering og følt økonomiske problemer på kroppen. Fröding og Lagerlöf hadde følt den rotløshet som bidrar til følelsen for hjembygda s.42. I Norge kan man konstatere at Henrik Ibsen hadde opplevde sosial ikke Bjømson. Selve landsmålet eller nynorskens far, Ivar deklassering, men Aasen, og dens lyriske og journalistiske geni, Aasmund Olavson Vinje, var menn av folket, og deres identiñkasjon med prosjektet var innenfra ut, ikke ovenfra og ned. Det samme gjaldt diktarhøvdingen Arne Garborg. Målsaken i Norge fikk med dem en helt annen kraft enn i Sverige der landsmålsforeningenes aktive virksomhet hadde vesentlig avtatt allerede på 1890-tallet 5.24. Elisabet Stavenow-Hidemark tar i artikkelen Hur svenskt var det svenska, opp spørsmålet om forbildene for viljen til å søke et nasjonalt uttrykk i kunsthåndverk og arkitektur. Samtidig som intemasjonale smakstendenser gjorde seg gjeldende, fanst det et interesse for landets historie og egenart. Når man prøvde å skape en nasjonal stil i trearkitekturen, i møbler og tekstil, og i dette arbeid landet drakestilen i 1870-årene, så var bakgrunnen for dette å søke i England. Fra Sverige korn drakestilen til Norge. John Ruskins økologiske og etnologiske budskap fra The poetry of Architecture" og Seven lamps of Architecture 1849 gjorde sterkt inntrykk. Ruskin hatet industrialismen og beundret rniddelalderens håndverkere, steinhoggere og treskjzerere s.4447. Amanuensen ved Nationalmuseet, Erik Gustaf Folcker, ble den som introduserte engelsk kunsthåndverk i Sverige og inspirerte til utviklingen av egne motiver svenske tapeter 1890-tallet s.48 ff. Den engelske innflytelse på Carl Westmans møbler er også tydelig, likeledes for porselenets vedkommende. Derimot hadde man i England ingen sterk folkelig tradisjon å føre videre tekstilområdet. Den store folkelige

Bilaga 4

tekstilskatten i Sverige ble kopiert eller inspirerte til nye komposisjoner s.59-6l.

Föreningen Handarbetets Vänner ble dannet i 1874, og søkte inspirasjon

fra England i fortsettelsen. Föreningen för Svensk Hemslöjd ble dannet i

1899, til dels som en motvekt mot den folkelige tekstilen som var utstilt i Nordiska museet i 1897. Men grunnleggeren, Lilli Zickerman, som selv ble sterkt påvirket fra England, oppfattet senere den engelske inntlytelsen også som en trusel mot svensk originalitet s.62-64. Artikkelforfatteren understreker således meget sterkt den engelske innflytelsen på deler av kunsthåndverket og den nasjonalromantiske byggestilen i Sverige omkring slutten av l800-tallet.

Mátyás Szabös artikkel: Den nya konsumenten beträder scenen" s. 130- 154, viser konsekvensene av industriens normgivende struktur og dens kulturprodukter. Sammenhengen mellom teknikk, teknologisk utvikling, industriproduktene etc den siden, ene og endringene i folks hverdag og hjemlige levevis den annen, blir her beskrevet illustrert og en utmerket måte. Naaringsfrihetsforordningen 1864 den derpå følgende av og utviklingen av detalj- og engroshandelen, landsbygda landhandleme,og ga byene spesialbutikkene og varehusene etter europeisk Å mønster. handle pr post skjøt fart i Sverige fra 1879, og representerte for bygdas folk ytterligere en mulighet til å ta del i et stadig voksende vareutvalg. Katalogene ble spennende lesning for hvermann med anledning til å drømme nytt kjøkkenutstyr flotte om og komfyrer med tilpassede kokekjørler. Masseproduserte møbler i form av senger,

kommoder, pinnestoler og bord virket forlokkende. Det fantes i Sverige 1890-tallet ikke mindre enn 10 stolfabrikker, slik pinnestolene at etter hvert ble redusert fra luksus til massevare. Den borgerlige livsstilen kunne markere avstand gjennom statusbetont luksus i salonger overlesset med masseproduserte pyntesaker som vaser, nipsgjenstander, fotografirammer o.a. Smaksforvirring og stilblanding gjorde gjeldende såvel seg bygdas gärder som i byens borgerhjem. Diskusjonen smusskunst", om ikke minst de masseproduserte oljemaleriene eller hötorgskonsten", tok til for alvor. Krigen om smaken, den gode smaken, den vi kan følge bl.a. i Eva Londos avhandling,

var i gang. Industrialiseringen hadde en og samme tid virket demokratiserende på forbruket og smaksblandende. De ble nødvendig for dem som ville vzere smaksførende å markere distans gjennom krig mot smutskonst".

Kampen mot industrisamfunnets ukultur" enda var mer markert i forholdet til Varietéene. Disse tar Birgitta Conradson for i artikkelen: seg Varietéerna l890-tallets okultur" s.155-168. Artikkelen - viser en forfriskende sans for humor står til idet forfatteren, som emnet, som er fil. dr. og indentent ved Nordiska museet, lar sin morfars opplevelser danne innfallsporten til varietéenes syndige fristelser. Det dreiet fomøyelseseg om en sindustri uten høyere ambisjoner. Varietéene lokket alle samfunnsklasser, men helst den velstående, ikke altfor dannede mellomklassen. om Nasjonal-

9 14-0487

SOU 1994: 51

romantikken var for den dannede overklasseminoritet. De svenske varietéene fikk dødsstøtet ved en riksdagsbeslutning i 1896 da all brennevinsskjenkning i forbindelse med forestillingene ble forbudt. Sosiale problem med økt prostitusjon og herjende kjønnssykdommer bak. Men også de kunstneriske teatrene, som hadde tapt i konkurransen om publikum trass forsøk på populistisk frieri. Men varietéene som hugg hodet av Högtidligheten, Heligheten, Allvaret,Sublimiteten och Konsten med stor K, skulle overleve i det absurde teater og mange i såkalte frie teatergruppers virksomhet. Det er et ambisiøst opplegg for årboken til Nordiska museet. Man har satset på sentrale utviklingsemner og ønsker å se det hele i et samlende makroperspektiv for Sverige. I introduksjonskapitlet kommer redaktøren inn på tilgangen forskningsresultater og forfattere som en begrensende faktor ved utvalget, idet man også gjerne skulle hatt med flere sentrale emner, som skolen og helsestellet s.l3. Allerede nå er imidlertid utvalget stort og enmeornrådene mange. Med et så stort og ambisiøst opplegg skulle man kanskje ønsket seg en enda mer presis innledning og en enda tettere redigering, med følger for noen av artiklenes rekkefølge, slik at den analytiske struktur sprang enda tydeligere fram, noe jeg til en viss grad har antydet i den foregående omtale. Sammenhengen mellom artiklene kunne värt enda mer understreket i de enkelte bidrag, i redigeringen og i en avsluttende oppsummering. Likeledes kunne sammenhengene mellom den teknologiske, økonomiske, sosiale, politiske og kulturelle utvikling som tas opp i årboka vzert drøftet og forsøkt ytterligere tydeliggjort, slik at det for leseren ble enda lettere å orientere seg i utviklingen. Man kunne for det formålet også ha ønsket seg en avsluttende og oppsummerende rammeartikkel i tillegg til innledningen. Årboken flaggskip slik den fremtrer, holder usedvanlig høyt er et og et nivå i et kresent utvalg av artikler der fagfolk skriver populaertvitenskapelig i beste forstand. Billedmaterialet og illustrasjonene er av god kvalitet, er godt tekstet og fungerer utmerket i samspill med den løpende fremstilling i hver artikkel.

Kulturen 1993. Bröllop." En tematisk årbok till medlemmene av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. Redaktør Anders W Mårtensson. Fem av bidragsyteme til årboken danner redaksjonsutvalg. Foto Lars Westrup Billedredaktør. Lund 1993. Femten bidrag av 13 ulike forfattere tar opp emner innenfor temaet bryllup. En orientering om det fore-

gående år. Årsrapport med regnskapsoversikt avslutter årboken. Tilsammen

216 sider. Tre museumsansatte har skrevet tilsammen 4 av bidragene; Det første av disse bidragene dreier seg om Eva-Lis Bjurman: Uppfostran till äktenskap" s.69-80. Dette er en artikkel bygget tilgjengelig litteratur som informerer

Bilaga 4

om den ideologi som søktes spredt i perioden 1811-1844 angående borgerskapets kvinners plass i ekteskapet og i hjemmet. Kvinnens forhold til den tildelte rolle sees bakgrunn kvinnens situasjon i med det av og store kvinneoverskuddet i Sverigei 1830- og 1840-årene. Det er det velstående borgerskap litteraturen forfatteren konsentrerer og seg om. Det ville derfor vaart av interesse å få vite hvilken måte deres situasjon og deres muligheter ekteskapsmarkedet i samfunnet atskiller og seg fra, eller faller sammen med, den øvrige kvinnelige befolkning. De statistiske opplysningene det refereres til, gjelder nernlig en langt større del av befolkningen. Artikkelen er lettlest interessant kan betegnes og og som populaervitenskapelig. Nils Nilssons to bidrag: Stolar från Valleberga" s. 106 Ãksäten från og Torna härad Skåne s.lO7, dreier presentasjon to billeder med seg om av tekst. Det faller inn i årbokens bryllupstema. Det üerde bidrag av de museumsansatte artikkel Eva Kjerströmer en av Sjölin: Minnet av bröllopet om bröllopsfotograñet förr och nu s.145- - 167. Den baserer seg såvel på litteratur som intervjuundersøkelser og hjemundersøkelser, og har ambisjoner går ut det popularsom over rent vitenskapelige. Forfatteren refererer til senere tiårs fokusering fotografiet av innen etnologisk og kultursosiologisk forskning relaterer sin analyse til og denne, saerlig da André Wang Hansen: Fotografi og familie 1982 og den franske kultursosiologen Pierre Bourdieus studie fra 1960-tallet, i utvalgte tekster på svensk, 1991. Noen selvstendig videreutvikling av teorier eller ny systematisering av observasjoner er det neppe. Bourdieu andre blir referert og til, og deres oppfatninger bli en utmerket måte illustrert uten at artikkelforfatteren kommer noe szerlig videre. Presentasjonen er interessant systeog matisk. Artikkelen er i høy grad lesverdig informativ. og Når det gjelder de øvrige bidrag til årboken, skrevet av bidragsytere hentet utenfra, skal saarlig fremheves den innledende artikkel Nils Arvid av Bringéus: Bröllopsseder i Sverige en översikt s.22-56. Det dreier - seg om en lang og meget informativ artikkel som retter til vid leserkrets, seg en men som baserer seg i høy grad egen, tidligere publisert forskning. Billedmaterialet er godt tekstet og innpasset i den løpende fremstilling. Årboken gir interessant lesning og er slik organisert at leserne får en mangesidig innføring i den svenske bryllupsinstitusjonens historie og utvikling gjennom de senere århundre. En kunne vel ønsket avsluttende en artikkel som trakk opp trådene og peket sammenhengene, f.eks. mellom standsbryllup, bondebryllup, borgerskapets bryllup det moderne, folkeog lige bryllup.

Dazdalus 1992. Teknik-och industrihistøria." Tekniska Museet Stockholms årsbok 1991. Uddevalla 1991. Red. Jan-Erik Pettersson. Redak-

SOU 1994: 51

tøren skriver forord som kort presenterer 11 artikler av 11 ulike forfattere innenfor emneområdet teknikk og industrihistorie s. 13-198. Artikene etterfølges notiser om arbeider utført Telemuseet og Tekniska Museet, av samt årsberetninger fra museene og fra Torsten Althins Minnesfond av s.199-223. Annonser følger deretter s.225-247. To forfattere er ansatte ved museet: Fil.mag. Gunnar Pipping: av Christopher Polhems astronomiska ur s. 156-163, og Intendent Gert Ekstrøm: C G Norbergs ångvagn s. 182-186. FiLmag. Gunnar Pippings lille artikkel om Christopher Polhems astronomiske fra 1690, basert såvel på gjennomlesning av litteratur som en ur er konkret undersøkelse selve uret og dets konstruksjon. Den er forsynt med av et detaljfotografier et omhyggelig tegnet og tekstet skjema. Den tekpar og niske redegjørelse god instruktiv. I tillegg setter forfatteren utviklingen er og mekaniske inn i et videre historisk perspektiv etter Lewis Murnfords av ur bok fra 1934 Technics and Civilization, nemlig høymiddelalderens arbeidsgiveres behov for å disiplinere arbeidsstokk og holde rede arbeidstider. Dette utmerket, leseren spør seg i hvilket tilleggsperspektiv man kan er og legge inn i byggingen av de astronomiske ur på 1500- og 1600-tallet Polhem hadde nemlig i årene før han bygget sitt eget astronomiske ur, renset, bygget komplettert vadstenamunken Petrus Astronomus sitt astronomiske ur om og fra 1504-06. Intendent Gert Ekströms lille artikkel om C G Norbergs dampmaskinbygget i 1838, Norbergs arbeid med en fullskalabuss til 1842, vogn, og om interessant lesning, illustrert med fotografier og tegninger. er og morsom Artikkelen ville trolig tjent å gjøres noe lengre, slik at byggingen av denne type transportmidler ute hjemme i Sverige mer kunne settes og sees i og på området i Sverige blir mellom annet i perspektiv. Norbergs pionerinnsats et symptom på hvorledes utetter på 1800-tallet søkte etter slike løsninger man veitransportproblemet den tekniske og økonomiske utvikling syntes å som muliggjøre eller gjøre nødvendig. Årboken til Tekniska museet inneholder som nevnt 9 andre artikler, skrevet rekke fagfolk utenom museene, over svaart ulike emner. Det dreier av en alt fra meccanolekenes vekst og fall, via svensk glasindustri, til seg om Dannemora utviklingen av svenske kokreaktor, skogsavvirkningens gruvor, mekanisering, kopiering svenske kontorer. Det er disse artiklene som og utgjør hovedtyngden årboken. Noe annet samlende tema enn det helt av generelle,teknikk industri, finnes ikke. Artikkelen til Ingemar Nordansjö: og Från stocksåg till skördare. Skogsavverkningens mekanisering" s.140- 155, utmerket eksempel hvorledes ved en heldig kombinasjon er et man artikkeltekst, bilder og billedtekst kan anskueliggjøre en meget rask og av omfattende teknisk utvikling samt dens arbeidsmessige og produktivitetsmessige konsekvenser. Perspektivene for jordbruks- og skogbrukssamfunnet

Bilaga 4

ved denne utvikling er imidlertid holdt utenfor eller ikke betraktet som relevante for emnet. Mer industrihistorisk og samfunnshistorisk perspektiv finner i ñLdr. man Christina Johanssons artikkel Teknik och arbete i svensk glasindustri 1860- 1910", s.29-45. Artikkelen beskriver diskuterer transformasjonen i og arbeidsmetoder innenfor nevnte periode og måten organiserte arbeidet man på. Dette påvirker arbeidsstokkens sammensetning med hensyn til kjønn og alder. Det forklarer hvorfor man kunne få mer kvinnelig arbeidskraft. økningen når det gjaldt tilsetting av unge kvinner må imidlertid også i sees relasjon til den dramatiske nedgång i barnearbeid. Reduksjonen i barnearbeid skyldtes etter artikkelforfatterens mening, først fremst at forbudet og mot barnearbeid ble strengere forrnulert i loven og strengere håndhevet i praksis. Utviklingen av teknologien med gassfyrte ovner sammen med det forhold at man forlot den gamle håndverksmessige måte å organisere arbeidet på, gjorde at man fikk en utstrakt arbeidsspesialisering og overgang fra håndverk til manufakturindustri. På dette viset kaster Christina Johanssons artikkel lys over prosessen med industrialiseringen av håndverket i bestemt sektor en av naeringsvirksomheten. Artikkelen er analytisk drøftende, samtidig den som setter det omhandlede tema inn i et videre industrielt samfunnsmessig og perspektiv. Den bygger noe litteratur, saarlig selvstendig forskning men og en tidligere publisert avhandling innenfor emneonrrådet. Artikkelen er et utmerket eksempel hvor vellykket det kan å sette ekspert til å vzere en skrive, slik at fremstillingen en og samme tid blir vitenskap perspektivog dannende populzervitenskap. Den er utmerket illustrert med presist tekstede fotografier og tegninger. Tekniska museets årbok holder en høy standard både innholdsmessig og utstyrmessig. Den har resyme engelsk til hver artikkel, gjennomført gode illustrasjoner og et interessevekkende omslag. Tatt i betraktning at den tekav niske utvikling inngår som den nødvendige forutsetning for industrialiseringsprosessen og fremveksten det moderne samfunn, så angår den av oss alle. Det er smrlig viktig at redaktør bidragsytere dette bevisst, og er seg og at de bidrar aktiv til å trekke opp disse perspektiven Dersom i dette man som tilfellet, velger å presentere frittstående artikler uten samlende tema, må noe den enkelte forfatter, i samråd med redaktøren, selv sette sitt bidrag inn i en videre sammenheng. At presentasjonsformen for øvrig er inkluderende og ikke ekskluderende bør også vektlegges. Navnet Dzedalus, som er en latinisert form av navnet den greske sagnfiguren Daidalos, ifølge legenden den første oppfinner og ingeniør, er lite egnet i så måte. Det er ikke allment kjent, har ingen god klang, og smaker for meget av å skulle bevise sin kunnen uti den klassiske verden og tilslutning til klassisistenes ekskluderende dannelsesideal.

SOU 1994: 51

Tidsskrifter Västerbotten.4.92. Två kyrkøkonstnärer." Tidsskrift redigert av tjenestemennene ved Väterbottens museum i samarbeid med tjenestemennene ved Skellefteå museum. Redaktør er Bo Sundin. Julenummeret for 1992 inneholder fem artikler som alle handler om kirker og kirkekunst, tilsammen 60 sider. Västerbotten museum gikk over fra årbok til tidsskrift for 25 år siden med 4 nummer pr år. Det dannet da skole og ble meget beundret. Hembygdsförbundets medlemmer får tidsskriftet, som i tillegg selges i kiosker. Heftene er som oftest tematiske. Det naervaerendeskriftet tar for seg kirkekunstnerne Torsten Nordberg og Pär Andersson i to artikler, skrevet av henholdsvis larer og prestefrue Ingalill Andersson s.2-30, og kunstantikvar Gull-Mari Rosén s.3 l-50. Rosén har dessuten skrevet en kort artikkel med funderinger over hva som styrer valget av kunstnere til utsmykningsarbeider i kirkene s.51-53. Disse to bidragsyteme dekker med andre 0rd nesten 87% av innholdet i heftet. Oppdragerfunksjonen er tydelig hos begge kvinnene, men ikke påtrengende. Artiklene bzerer preg av en viss omstendelighet, saerlig da den første, om Torsten Nordberg. Fotografiene av kunstverkene skulle vaert i farger, noe som bare skjer unntaksvis. Inga-lill Anderssons artikkel om kirkekunstneren Torsten Nordberg er sterkt biografisk preget. Den er lettlest, men detaljert. Takket vaere den grundige og samvittighetsfulle fremstilling får man her dannet seg et godt bilde av forholdet arkitekt/kirkekunstner. Kirkearkitektens betydning for kunstnerens muligheter til å få oppdrag og utviklingsmuligheter springer en i øynene. Vi får en nøye beskrivelse av utsmykningsarbeidene, referat fra samtidige omtaler i aviser ol, og til sist en oversikt over Torsten Nordbergs verk i kirker m.m. i Luleå stift, samt en fortegnelse over litteratur og kilder anvendt av artikkelforfatteren. De biografiske opplysningene om Pär Andersson i Gull-Mari Roséns artikkel er mer profesjonelt utvalgte og holder seg til saken; den kunstneriske utvikling, opplaering og påvirkning. Artikkelen blir strammere og mindre personlig den måten. Engasjementet fra forfatterens side når det gjelder å oppdra leseren til forståelse og positiv verdsetting de kunstneriske uttrykksformene, er meget tydelig og vitner om pedagogiske evner. Savnet av farger i fotografier av interiører og malerier med grönskande trädlund, frodig grönska", dignande vingårder ete,er imidlertid påtrengende trass i forfatteres evne til å mane fram farger med ord. Rosén setter også debatten omkring Pär Anderssons uttrykksforrner inn i vide og interessante perspektiver s.36. Vi får også her innblikk i forholdet kirkearkitekt/ kunstner, nzermere bestemt mellom Jerk Alton og Andersson s.37-38. Roséns gjennomgang av glassmaleriene i Visby domkirke, interiøret i Bolidens kirke, Alhemskirken i Skellefteå mv er fint, forstandig og klargjørende for leseren. Det samme gjelder måten hun kaster lys over restaureringsprosessen i Vindelns kirke og i

Bilaga 4

Backens kirke. Historikken er kort og pregnant. Fremstillingen bygger fint opp til presentasjonen av Pär Anderssons triumfkruciñx" i farger i Backen kirke. Fotografiet av nevnte krusifiks brukes også som omslagsbilde til heftet. I kort artikkel funderer deretter Rosén over over de to kirkekunsten nerne,N0rdberg og Andersson, og hvilke kulturstrømmer det er som styrer vår opplevelse estetiske ting. Hennes holdning later til å vare at slike av strømninger uforklarelige ellers enn i kirkekunsten. I samband med de er mer to nevnte kirkekunstneres utviklingsmuligheter legger Rosén stor vekt forholdet til kirkearkitektene. På grunn av kirkens litteraere tradisjon og religiøse budskap har ikke moderne kunst fått samme stilling i kirkekunsten som utenfor, ifølge Rosén. Man kunne kanskje tilføye at måten kunsteme blir valgt ut viser den kunstneriske avsiling i praksis, såvel i deres forhold til arkitektene som i forhold til menighetenes utsmykningskomitéenes smak og reaksjoner. Sammenog hengen mellom den allmenne samfunnsmessige teknologiske utvikling, funksjonalismen, arkitekturen og kunsten springer en imidlertid også klart i øynene når det gjelder svensk kirkearkitektur og kirkekunst, og burde värt belyst og kommentert. Hvorfor ble arkitektene utvalgt, og hvorledes nwrmere stod deres løsninger i forhold til funksjonalismens krav Etter hovedbidragsyteme kommer høyskolelektor Marta J ärnfeldt-Carlsson professor Anders Åman med kort presentasjon kilde til oversikt og en av en kirkene bygget i Luleå stift fra og med middelalderen og frem til i dag over med unntak kapeller mindre bydelskirker etter 1950 s.54-56. av og noen Avslutningsvis tar Annika Lindberg for seg en prekestol i Holmsunds kirke A. Linder. Artikkelen er en forkortet og omarbeidd versjon av en 2av poengs innleveringsoppgave i kunstvitenskap s.57-60. Selv disse bidragene er interessante i og for seg, virker de noe avom sporende i forhold til hovedtemaet. Heftet ville vunnet å holde seg til dette, i den sammenheng noe dristigere ha analysert slike deler av moderne og kirkekunst som her omtales, og satt dem i perspektiv. Som det foreligger er imidlertid heftet betydelig interesse og av god innholdsmessig kvalitet. Det av gjør temaet tilgjengelig for et bredere publikum enn de spesielt interesserte.

H1 Håndbøker

Nytt tyg på gamla stolar. Stoppning och klädsel förr och nu. Av Elisabet Stavenow-Hidemarkførste intendent Nordiska museet og dosent i kunstvitenskap. Medvirkning Kent Andersson. Foto Mats Landin. Nordiska Museet. ICA Bokförlag,1993. Tilsammen 148 sider tospaltet tekst. Inndelt i 12 kapitler, etter tids- eller stilperioder. Noter til hvert kapittel.

SOU 1994: 51

Presise henvisninger til kilder og litteratur. Litteraturliste. Ordforklaringer til 128 0rd og tekniske uttrykk. Stikkordregister. Liste billedkilder. over Dette er et eksempel håndbøker der en gjennomgår bestemte typer gjenstander. I tilfellet dreier det seg om stoppninger gamle stoler, hvorledes og de er trukket med stoff av ulikt slag. Før leseren får råd fremgangsmåte i om forbindelse med vedlikeholdet av stolen, går forfatteren igjennom vedkommende stilperiode. Vi får vite om innredninger hos kongefamilie av rom og adel fra midten av 1600-tallet og fremover, og hos borgerskapet fra 1700tallet av. Vi følger tekstilenes, mønstrenes og fargenes rolle i rominnredningen. Vi får en innføring i møbleringen av rommene, valgene farger av og mønster til tekstil og møbler, møblenes plassering og endringene i møblenes stil og utfonning i løpet av 10-11 perioder, fra herremannshjemmet i stormaktstiden, til møbelñnnaet David Blombergs stilkopier i 1920-årene og den tidlige funksjonalisme 1930-tallet. På det viset får brukerne sine råd gjenstandenes vedlikehold bakom grunn av en sakkyndig innføring i møbelhistorie, møblerings- og hjeminnredningshistorie, kunst- og kulturhistorie i samfunnets øvre sosiale lag. Forfatteren har blikk for sammenhenger og gode kunnskaper i såvel europeisk som svensk historie. De praktiske råd gis dessuten på grunnlag av grundig dokumentasjon av og forskning selve gjenstandsmaterialet. Forfatteren har omfattende kjennskap til skriftlige kilder, som boopptegnelser og innbolister. Hun har arbeidet meget med gjenstander i museer og samlinger har gode og faglige forbindelser når det gjelder å ta opp konkrete spørsmål ti1 drøfting. Hun har utmerket kjennskap til den foreliggende litteratur. Det arbeid som Elisabet Stavanow-Hidemark, Kent Andersson og fotografen,Mats Landin, utfører når det gjelder å finne ut og dokumentere hvorledes stoppningen er gjort, tekstilene utvalgt og trekningen av stolene utføit, oppfyller strenge krav til kildevurdering og dokumentasjon. Forfatteren sakkyndig arbeider er og hele tiden med å utdype og utvikle sin sakkunnskap. Med sin lange aktive og tjenestetid tilhører Stavenow-Hidemark Sveriges mest profesjonelle museumsfolk. Boka er et resultat av mange års foregående arkivstudier så vel som praktisk arbeid med gjenstandene. Det foreliggende arbeidet forer billedlig både som forskning på gjenstandsmateriale praktisk håndog som bok. Kildehenvisningene er presise. Boka gir dessuten interessant histoen risk innføring i stilperiodene. Pedagogisk sett er fremstillingen holdt på et meget høyt nivå både hva angår de praktiske råd, begrunnelsen for dem og beskrivelsen av fremgangsmåten i hvert enkelt ti1fel1e. Den historiske innføring i stilperiodene er elegant og fengslende. Arbeidet med billedmaterialet er ytterst profesjonelt utført. Faguttrykkene er forklart i egen ordliste. Billedkildene er angitt i egen liste. Register foreñnnes. Kort sagt; jeg kan finne lite å sette fingeren på, meget å Må jeg få lov å gratulere Sverige med men rose. slike museumsfolk

Bilaga 4

IV Kunstmuséumshistorie og kunsthistorie

Kunstmuseenes tilblivelseshistorie l700-tallet og Sveriges Nationalmuseum, Stockholm. The Genesis of the art museum in the 18th century." Edited by Per Bjurström, Nationalmusei skriftserie N.S.l2, 1993. Papers given at a symposium, June 26, 1992, in cooperation with the Royal Academy of Letters, History and Antiquities. 130 sider. Illustrasjoner og noter. Trykket av Nationalmuseum med bidrag fra Wenner-Gren Center Foundation for Scientific Research. Naarrnere opplysninger om forfatterene mangler. Boka har en innledning ved redaktøren og 5 faglige bidrag som tar for seg kunstsamlingene og kunstmuseenes utvikling i hovedsak i de italienske og tyske stater, Frankrike og Storbritannia. Per Bjurström setter Nationalmuseum Stockholm inn i denne intemasjonale sammenheng fram til grunnleggelsen av det kongelige museet 28.juni 1792, og dets åpning for publikum i oktober 1794, med kong Gustav III som egentlig opphavsmann og skaper s.54. Det kongelige opphav til museet i Sverige er typisk for utviklingen i de omhandlede områdene, bortsett fra Storbritannia. I 1980-årene har det vaert en eksplosjonsartet økning i interessen for kunstmuséenes opphav og historie. Bjurström understreker overgangen fra kuriositetssarnlinger 1500- og 1600-tallet og fyrstelige kunstskattsamlinger til najonalmuséer og nasjonalgallerier i siste halvdel av l700-tallet og tidlig 1800-tall, og han fremhever den rolle fyrster og kongefarnilier spilte i denne prosess rent allment ved å kontrastere den til de manglende kongelige bidrag og den sene etableringen av nasjonalgalleri i Storbritannia s.7-8. I artikkelen De la collection particuliêre au musée dart s.9-27, tar Krzysztof Pomian for seg utviklingen i Norditalia etter at en var kommet igang med spesielle privatsamlinger midten av l300-tallet, og etter at Kirken i Roma under renessansen fikk et mer bevisst forhold til sine kunstskatter. De egentlige museene kom først slutten av l500tallet, men Kirken i Roma hadde i virkeligheten gått foran ved å flytte kunstskatter fra Lateranpalasset til Kapitol i 1471. Det gamle Romas grandeur skulle manifesteres for folket. Pave Julius fulgte opp med et nytt museum i Vatikanet i 1503, også her med antikkens skulpturer og statuer, men nå bare åpent for spesielt inviterte. Dette var de eneste romerske muséer til inn 1700-tallet. Et tredje forsøk, denne gang i Venezia i 1525, var basert på samlingen til kardinal Domenico Grimani i Roma, utstilt i en sal i hertugpalasset fram til 1586, men trolig ikke åpent for publikum før slutten av århundret. Det var utstillingen av familiesamlingen til erkehertug Francsesco I av Toscana, i toppetasjen til fyrstefamiliens administrasjonsbygning, Uffizi, i Firenze i 1580-årene, som innledet andre bølgen av museer i Italia, ifølge Pomian s.12, srnl s.55. Dermed ble det senere mulig å tilgjengeliggjøre for 137

SOU 1994: 51

publikum samlingen etter familien Medici, en av norditalias rikeste fyrsteslekter. Den siste av slekten skjenket før sin død i 1743 hele samlingen til staten Toscana betingelse av at den ble i Firenze for all fremtid og tilgjengelig for publikum. En kunne kanskje tilføye for egen regning at det var ikke minst denne arven, med røtter i den norditalienske blomstrende handelskapitalisme i høymiddelalder og senmiddelalder og med manifestasjoner av den humanisme og renessansekultur som sprang ut av dette økonomiske overskuddsforetakende, som skulle inspirere såvel paver 1400 og 1500-tallet, som konger på 1700-tallet til aktiv kunsttilegnelse og kunstformidling. I begynnelsen av 1700-tallet var det 7 muséer i de italienske stater, til dels bestående av billedsamlinger skjenket til biblioteker for utstillingsformål. Den dominerende interesse for skulpturer,karakteristisk for de italienske museene, ble supplert med en like sterk oppmerksomhet rettet mot det moderne maleriet,da kunstmuseene for alvor spredte seg nord for Alpene l770-tallet, ifølge Krzysztof Pomian s.19. Men før muséne kom de fyrstelige og adelige kunstsamlingene, også her. Per Bjurström har kalt sitt bidrag Physiocratic Ideals and National Galleries" s.28-60, og mener at det offentlige kunstmuseem var et barn av fysiokratenes og opplysningstidens idealer i Europa på 1700-tallet, ofte etablert i adelens eller fyrsteslottenes eksisterende kunstgallerier. Kurfyrst Johann Wilhelm lot reise et eget bygg for sin kunstsamling i Düsseldorf allerede i årene 1709-1714. Samlingen ble reorganisert i et nytt bygg i 1756 av maleren Lambert Krahe, konsentrert om maleriet, ordnet etter de ulike skoler og i et hierarkisk program etter kvalitet. Kvalitetsvurdering basert på tegning, farger, komposisjon og uttrykksfullhet i bildet var noe som man lenge hadde fokusert på,ifølge Andrew Mc Clellans artikkel om museumsutviklingen i Frankrike s.61-80. Men ordningen etter skoler var noe som pekte framover mot en sterkere vektlegging på tidsperspektivet og skoledanningen i utviklingen av malerkunsten. Med tanke utviklingen fram mot Nationalmuseum legger Bjurström stor vekt åpningen av Uffizi galleriet i Firenze i 1769, etter initiativ av storhertug Leopold. Bjurström understreker storhertugens påvirkning av opplysningsfilosofien, samt av fysiokratene og deres tenkning. Kunstsamlingen blir i dette perspektiv et redskap for oppdragelse og utdanning og for styrking av nasjonal identitet s.31. Firenze fikk dermed det første egentlige nasjonalgalleri, idet samlingen var allsidig,tilhørte den toscanske stat og manifesterte toscansk historie tilbake til etruskerne s.33. Uffizi galleriet fikk stor betydning for utformingen av Belvedere utenfor Wien, hvor man dessuten nå beveget seg sterkt i retning av å gruppere bildene etter tidsperspektiv og geografisk opphav, i italienske nederlandske seksjoner. Målsettingen ble å -, og gjøre den nysgjerrige titter til kjenner av kunst, med kunnskaper til å se og sette kunsten inn i en historisk utviklingskontekst 5.39. Til det skulle

Bilaga 4

utstillingskatalogen hjelpe ham. Muséets franskspråklige katalog vendte seg derimot mer til den allerede etablerte kunstkjenner. Det var kunnskapstilegnelse og ikke estetisk opplevelse av maleriet som var katalogforfatteren, Christian v. Mechels, målsetting for publikum. Dette var i pakt med opplysningsfilosoñen. Man avgrenset seg også bekvemt til et utvalgt publikum denne måte, selv om tilgangen til samlingen ble gjort gratis 5.41. Det ble viktigere å vite noe om maleriet enn å glede seg ved det rent umiddelban. Kong Gustav III som hadde sikret den kongelige makt vis a vis adelen gjennom kuppet i 1772, var opptatt av fysiokraten Mirabeaus tanker om den lojale innsatsvillige borger, og delte også fysiokratenes oppvurdering av og trofaste undersåtter med Vasaordenen landbruket og bøndene. Han belønnet heller enn med penger s.42-43. I en reise til Firenze og Roma i 1783 lot han seg inspirere av de italienske kunstskatter til å skape en beskjeden ekvivalent til deres samlinger av malerier og antikke skulpturer i Stockholm. Kongen ble myrdet før muséet var fullført, men kabinettet bekreftet i vedtak 28. juni 1792 at kunstsamlingen skulle sikres, og muséet ble åpnet for av publikum i oktober 1794. I mellomtiden hadde hoffseremonimester Carl Fredrik Fredenheim forandret de opprinnelige planer bort fra forbildet i Firenze og Wien som satte maleriet i fokus, og mer i retning av Vatikanmuseet, med hovedvekten på antikkens skulpturer. Det kongelige muséum likevel i sitt opphav, og som planlagt billedgalleri i 1780-årene, et var ektefødt barn av Gustav III. Sammen med de øvrige bidrag gir Per Bjurströms artikkel en utmerket innføring i utviklingen av kunstmuséene i Europa 1700- og tidlig 1800tall. Røttene tilbake renessansen og humanismens kunstproduksjon og oppvåknende interesse for antikkens kultur, kommer frem i Pornians bidrag, men kunne vaârt sterkere understreket også der. Handelskapitalismen som økonomisk fundament for det åndelige og kunstneriske overskudd i Norditalia såvel i Nederlandene, som inspirerte fyrsters og pavers og nasjoners som kunstinteresse, blir overhode ikke nevnt, så vidt jeg kan se. Sammenhengen mellom fysiokratenes syn på økonomien og fyrstenes syn kunstmuséet, berøres noe fragmentarisk, uten at den blir helt klar for undertegnede. Synet på kunstmuséet redskap for fyrsten i opplysningstidens ånd for som å styrke den nasjonale stolthet, moralen, borgemes kunnskaper og lojalitet, blir fremhevet. Synspunktet kunne ha vaart noe mer utarbeidet. Dersom det er korrekt, så gir det samtidig noe av svaret Bjurströms spørsmål om hvorfor fikk et britisk nasjonalgalleri så sent, og hvorfor den britiske kongeman amilie bidro så lite i den anledning, motsatt fyrstefamilier og kongefamilier i de italienske stater, østerrike, Frankrike og Sverige. I England hadde kongehuset tapt sin enevoldsmakt allerede i 1649. Selv om George HIs aspirasjoner kanskje tilstede på slutten 1700-tallet, så var forholdet det at man i var av Storbritannia ikke hadde plass for det opplyste eneveldet. Det var nemlig det opplyste eneveldet og ikke opplysning i og for seg, Gustav III gjorde seg til

SOU 1994: 51

talsmann for i og med kuppet i 1772, og det var denne idéen han kontributerte til, med sine planer for et kongelig kunstmuséum. Det også opplyst var som enevoldsmonark han ble myrdet. Ludvig 16. av Frankrike ble henrettet de av revolusjonzere før de franske planer for det perfekte nasjonalgalleri ble satt ut i livet. I Frankrike ble åpningen av Louvre derfor preget revolusjonen, av mens åpningen av det kongelige museum i Sverige nedtonet den kunst nyere til fordel for antikken. Det første ble i l790-årene en møteplass for beundring både av kunst og av troféer fra krig erobring, samlingsplass for kunstog en skjønnere, kunstnere og enkle landsens folk. I Sveriges kongelige museum var det bønder å se. Kanskje var det også i Kong Gustavs ånd, trass i hans fysiokratisk inspirerte avstandsbeundring. Kongen hadde bruk for bønder og borgerskap,men han følte seg mer hjemme i en forsamling der Akadesom miet omfattet dem i de høyeste posisjonene, eller som hadde tilhørt gruppen siden fødselen, de hvis språkfødng var velpleiet og omhyggelig s.51.

Kunsthistorie. Utstillingskataloger med vitenskapelige artikler og faglige bidrag. Rembrandt och hans tid. Människan i centrum. Rembrandt and his age. Focus on man." En utställning ingående i Nationalmuseums 200-årsjubileum, 2.oktober 1992-6.januari 1993. Katalogredaktør Görel Cavalli-Björkmamdosent, ñLdr, sjefsintendent, avdelingen for eldre malerier og skulpturer, Nationalmuseum Stockholm. Boka har forord, innledning og 7 faglige artikler, samt 2 kataloger med kalendarium, oversikter innføring i og de enkelte malerier og tegninger av Rembrandt, hans samtid, og hans elever. Oversikt over Rembrandtutstillinger. Litteraturliste. Kunstnerindeks. Tilsammen 413 sider. Forarbeidet til Rembrandtutstillingen foregikk i årene 1990-1992 under ledelse av Görel Cavalli-Björkman i samarbeid med det kunstvitenskapelige doktorandseminariet ved Uppsala Universitet, samt tilsvarende seminar ved Utrechts Universitet. Doktorandene medvirket til utstillingskatalogen. Det ble drevet forskning på Rembrandts teknikk i samarbeid med Nationalmuseums sjefskonservator, John Rothlind, og teknisk spesialist, Franticek Makes. Det internasjonale symposiet, Rembrandt and his pupils, fant sted i Stockholm høsten 1992 med deltakere fra en rekke land, støttet av Söderbergsstiftelsen. I forordet begrunner overintendet Olle Granath at Nationalmuseum markerer sitt 200 årsjubileum med en Rembrandtutstilling, ut fra hans kunsts innflytelse sin ettertid, den stadig sterke interessen for og omvurderinger av hans arbeider, med pågående innvinning av ny inforrnasjon via anvendelse av ny teknikk. Det omdiskuterte Rembrandtprosjektet som gjennomgår hele hans antatte produksjon, har kunnet konstatere at Nattevakten foregår i fullt sollys, og mener å ha funnet at Den polske rytteren" og Mannen med gullhjelmen" ikke er av Rembrandt. Dette og lignende konklusjoner for andre arbeider,betyr samtidig en oppvurdering av tidsepoken 1570-1670 generelt i

Bilaga 4

Nederlandene. Samtidig understreker Olle Granath kong Gustav IIIs store interesse for Rembrandt, og den rolle kongens anskaffelse av historiemaleriet Batavemas trohetssed til Claudius Civilis" har spilt for kunstmuseet, bl.a. i forbindelse med 300årsminnet for Rembrandts død i 1969. Göran Cavalli- Björkman har skrevet innledning til Rembrandt-katalogen og 2 av de følgende faglige artiklene. Han er dermed den fagmann som sterkest har preget katalogen. Kjernen i utstillingen har vwrt 20 malerier og 30 tegninger av Rembrandt med motivkretsen Mennesket i sentrum. Man har samtidig villet et bilde av Rembrandt og hans samtidige, og av Rembrandt og hans elever. I forbindelse med at ekspertgruppen i Amsterdam i 1969 hadde redusert tallet antatte Rembrandtverk til 250 ved hjelp av modeme metodiske hjelpemidler, sannnenlignet med Hofsted de Grooots liste 988 verk i 1913, og at dens arbeid fortsatt pågår, reiser forfatteren betimelig spørsmålet om noen av disse avrembrandtisene verk kanskje ble utført av Rembrandt og noen av hans medhjelpere i samarbeid s.9 I artikkelen Rembrandt och hans samtida i svensk ägo" kommer Görel Cavalli-Björkman inn Rembrandtutstillingen ved Nationalmuseum i 1956, der man i utstillingskatalogen og et senere utgitt spesialnummer av Konsthistorisk tidskrift, presenterte resultatet av røntgengranskningen av hvorledes Rembrandts maleri, Batavemas trohetsed til Claudius Civilis", ble til. Nationalmuseets utstilling av hollandske mestere i 1967 viste bredden i det hollandske 1600-tallsmaleriet, men også der var Rembrandt midtpunktet. Utstillingen i 1992 som den nasrvaarende katalog representerer, er en kombinasjon av utstillingstankene fra 1956 og 1967 s.11. Forfatteren går så nøye igjennom hvorledes Rembrandts arbeider kom til Sverige s. 12 fi, og szerlig da Gustav III erhvervinger av Rembrandtbilder s. 14 ff, men også tilkomster etter Gustav IIIs tid s.l8-20. I artikkelen Människan i centrum. Historiemåleri Rembrandts tid understreker Cavalli-Björkman at selv om hverdagsmotivene i de hollandske maleriene, beroende de hollandske borgerlige bestillere, var fremtredende, så var det ikke så enerådende som man i noen tid kanskje har hatt inntrykk av. Historiemaleriet hadde sine talsmenn både før og etter Rembrandt, og Rembrandt selv produserte en rekke verker som hører inn under denne kategorien. Under begrepet historiemaleri regner da forfatteren alle bilder som henter sine motiver fra beretninger overhode, hva enten det dreier seg om historic, antikke sagn og myter, eller bibelske fortellinger fra det gamle og det nye testamentet. Det største antallet hollandske historiemalerier etter denne definisjon, gjengir secener fra Bibelen. For å forstå maleriet må man kjenne til fortellingen. Allegorier der store figurer var personiñkasjoner av ulike dyder og egenskaper, var også historiemalerier, slik deñnen. Bestilleme av slike arbeider var Kirke, Konge og Adel, men også hollandske borgere kunne bestille dem, gjeme da med seg selv plassert inn i motivet,

SOU 1994: 51

slik at man også ad den vei kunne nasrme seg portrettmaleriet. Historiske malerier kunne også bestilles til spesielle offentlige bygninger, som f.eks. Amsterdams nye rådhus. Følelsene som kom til uttrykk i motivene var ofte det erotiske, som Susanna i badet, eller lidelsen, lidenskapen og frykten som i Rembrandts Abrahams offer eller Belshassars gjestebud s.25. Når det gjaldt stiler og trender, finner man f.eks. forkjaerlighet for de en store figurer og de klare farger i den klassisistiske stil 1630-50-tallet, mens Rembrandt etterhvert utviklet seg bort fra denne smaken på 1650-tallet. Det var grunnen til at samtiden fant Rembrandts Batavemas trohetsed til Claudius Civilis for brutal i sin utforrning og nektet det plass i Rådhuset Forfatteren av denne lange og meget interessante artikkelen, kommer til sist noe inn malerienes studier av menneskehodet og ansiktet, bl.a. i Rembrandts mange selvportrett, samt deres gjengivelse av virkeligheten gjennom bruken av levende modeller, og deres bruk av lyset for å skape bestemte virkninger. Rembrandts utvikling er også her av saarlig interesse. I hans Kristus i Emmaus" fungerer lyset som en dramatisk scenebelysning, i Claudius Civilis gir det ekstra dramatikk og intensitet til den skjebnesvangre handlingen, og i Matteus og engelen får bildet på det vis psykologisk dybde og religiøs dimensjon s.28. Cavalli- Björkmans artikler er systematiske og lett tilgjengelige. Han forener kunnskaper med en fin pedagogisk form som gjør at man får det meste med i en interessevekkende fremstilling. Deñnisjonen av historiemaleri synes meg noe romslig og bekvem. Men som kontrast til hverdagsmotivene i hollandsk malerkunst fungerer den likevel bra. Maleriets rolle som ideologisprodusent i relasjon til de ulike motivvalg og sett i forhold til bestilleres ønsker og behov, er et emne som ligger snublende naeren slik gjennomgang, og som i hvert fall undertegnede kunne ha ønsket seg. At minnet om Rembrandts dødsår i 1969 er blitt til feiringen av hans fødsel, anser jeg som en ren glipp s.9. Av de øvrige bidrag kan nevnes et nzerbilde av errmet Simon og Jesusbarnet hos Rembrandt med en grundig og spennende gjennomgang av Egbert Haverkamp-Begemann, der studium av bilder og Bibel går hand i hand, og der også samtidens poeter tolkende blir trukket inn s.31-40. Börje Magnussons gjennomgang av Rembrandts tegninger med illustrerte sammenligninger av original og kopier, er systematisk, grundig og opplysende s.323-330. Den begynnende omprøvingen av ekthet, reduserer Nationalmuseums beholdning av Rembrandt også på dette området s.327. Av Albert Blankert får vi en omfattende gjennomgang av Rembrandt, hans elever og hans skole s.41-70. Blankert skriver spennende og lett-tilgjengelig med tanke et bredere publikum. Han er heller ikke redd for å åpne opp for kontroversiell drøfting. Her kommer vi Rembrandts elever naer inn livet, deres ulike evner og anlegg og motiver for å male. Vi følger hvordan

Bilaga 4

Rembrandts undervisning kan ha øket verkstedets produksjonskapasitet og inntektsmuligheter, hvorledes elever ble dominert av sin lzeremester, og hvorledes de etter hvert frigjorde seg og utviklet seg mer selvstendig. I den evige strid om de ekte Rembrandtarbeider må vi åpne opp for den mulighet at noen arbeider delvis er av Rembrandt og delvis av hans elever s.5l. Mesteren kan også ha solgt ateliéarbeider som sine egne 5.59. Blankert minner om den heftige debatt omkring Shakespeares verker 1890-tallet der alt ufullkomment skulle bort,ut fra holdningen til Den Store Poetens Unike Renhet s.67. Kanskje blir den sterke kretsingen omkring metode for å avsløre teknikk samtidig en måte å holde kunstens budskap og følelsesmessige innhold avstånd Resultatene av de avanserte tekniske undersøkelsene har etter hvert fått mer og mer ensidig interesse for investorer enn for kunstelskere. Man blir imponert over det veldige arbeid og energi som er nedlagt i studiet Rembrandt og hans kunst. Det foreliggende arbeidet viser at av Nationalmuseum markerer seg med tyngde i den flernasjonale forskning av denne viktige del av Europas kulturarv. Boka er et praktverk som selges for SEK 220, og som kan benyttes både som interessant lesning og som oppslagsverk. Katalogene er forbilledlige i sin systematikk og sin tilgjengelighet, der samspillet mellom tekst og bilder fungerer utmerket. Man kan likevel ikke fri seg fra følelsen av at tiden nå må vzere inne til igjen å konsentrere seg mer om innholdet, budskapet, ideologien og samfunnssynet i kunsten i en tidsepoke som var så full av engasjement. I hvert fall for Rembrandts vedkommende må vel avsløringene" av penselføring og å komme til veis ende i denne omgang Når Ludvig teknikk vmre i ferd med 14. trengte kunstens hjelp til sin egen billedmessige guddommeliggjøring i markedsføringen eneveldet Guds Nåde 1600-tallet, og når Gustav av av III trengte kunsten til å styrke og begrunne det opplyste eneveldet hundre år senere, så gir også det innspill til forskning omkring samtiden, kunstneren og hans produksjon, såvel kunstnerisk som ideologisk. Historiemaleriet i Görel Cavalli-Björkmans vide definisjon står her sentralt og tilgjengelig for pågående analyse. Det kunne ha effekt som propaganda og kostbar reklameplakat. Det ble likevel rimeligere som styringspolitisk virkemiddel enn katedralene i middelalderen. En forskning langs slike linjer vil også kaste lys over de fyrstelige privatsamlingers og kunstmuséenes tilblivelseshistorie og funksjon se foregående omtale av the Genesis of the Art Museum in the 18th Century. Kong Gustav III som anskaffet det store rembrandtske historiemaleriet over konspirasjonsmotivet Batavemas trohetsed til Claudius Civilis, la selv trolig hovedvekten på troskapsmotivet i bildet. Men han arrangerte personlig et komplott for å styrke kongemakten, og falt selv for en adelskonspirasjon 20 år senere, Virkningene av ideologisk mobilisering er således uforutsigbare.

SOU 1994: 51

V Arkeologi. Middelalderfunn

"Ölands Järnåldersgravfält. Volym II. " Högsrum, Glömminge, Algutsrum, Torslunda, Langlöt, Runsten, Norra Möckleby och Gårdby. Redaksjon: Ulf Erik Hagberg, Berta Stjemquist, Monika Rasch. Forfattere: Margareta Beskow Sjöberg, Kiki Johansson-Lundh, Monika Rasch, Hella Schulze. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska Trykt: museer. Högskolan Chalmers 1991.517 sider. Dette er andre bindet i en serie 4 bind som beskriver jemaldergravfunn Öland, i samarbeid mellom en rekke arkeologer. Monika Rasch er redaktør for denne delen. Hun har skrevet den avsluttende sammenfatning s.475 ff. Hun har dessuten skrevet 4 av soknebeskrivelsene alene, én med og sammen Kiki Lundh. Soknebeskrivelsene følger opplegget i bind I og inneholder 6 avsnitt: Topografi, geografi og historic. Fortegnelse over synlige graver/gravfelt. Beskrivelse av alle gravene/gravfeltene. Liste over gravfunn som andre enn arkeologer har gjennomgått. Gjenstandsbeskrivelser. Funnbeskrivelsene er supplert med kart fotoog grafier. Det er et kort resymé for hvert sokn svensk på engelsk. I tillegg får og altså en avsluttende oppsummering slutten av boka begge språk.

Benrestene i gravene er undersøkt og bestemt av eksperter osteologer. Karter, tegninger og fotografier er utført av en rekke fagfolk. Forord og oppsummeringene er som nevnt både på svensk engelsk. I boka finner og en datering og tidsskala til betegnelser som romersk germansk jemalder, samt og tegnforklaringer til kartene s.7. Man finner defrnisjoner av de begrep som brukes i beskrivelsene og analysen til samtlige bind, I-IV s.8. Man finner også en liste over anvendte forkortelser s.515. Litteraturlisten selvsagt er med s.5l2 ff. Prosjektet Ölands jämåldersgravfalt ble 20-talls arkeologer i startet av et 1982, under ledelse av Berta Stjemquist og nåvmrende direktør for Statens Historiska Museum, dosent Ulf Erik Hagberg. Prosjektgruppe for hvert bind består av samtlige forfattere samt referensgruppe med rådgivende funken sjon. Del I komi 1987. Del III følgeri 1994, del IV i 1996. Studier det og av samlete ölandsmaterialet vil komme med i del IV. Publiseringen er muliggjort med bidrag fra Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet, Magnus Bergvalls Stiftelse, Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur, Uddenberg-Nordingska Stiftelsen, Berit Wallenbergs Ölands Stiftelse og Sparbank. Av Ölands 10000 kjente faste fornminner hovedparten de ca. er graver, og fleste fra jemalderen ca 500 f.Kr.-105O e.Kr. Arkeologene har arbeidet der i over 100 år, med saerlig intensiv aktivitet på 1960- og 1970-tallet. De 4 bøkene som presenterer gravlevningene og gravgavene, smykker, som

Bilaga 4

redskaper, våpen mv, vender seg i første rekke til de forskeme i Nordeuropa, som kan utnytte materialet i sin samrnenliknende forskning. Det rike ölandske

gravmaterialet har hittil vaert relativt oversett i forhold til funnene fra Gotland og Bornholm, men nå skal dette rettes på. I tillegg det meningen bøkene er skal kunne brukes av de antikvariske myndighetene, folk fra stedet av og av andre interesserte. Å lese et slikt verk gjennom i sammenheng gjørlig. Det dreier er neppe seg først og fremst om et kjempemessig oppslagsverk til bruk for forskere, for de

spesielt interesserte og faktasøkende. I forhold til funnene dreier det seg om en annenhands kilde med høy bearbeidelsesgrad og høy bearbeidelsesverdi, tilgjengeliggjort for videre forskning, komparative studier analyse. Her og ordnes og presenteres levningene fra Ölands gravfunn kilder til Ölands ; historie med perspektiver for europeisk historie, fra førromersk jernalder til

vikingetid. Det er bøker av og for eksperter, slik at de gjennom bedre en oversikt over og beherskelse av, det historiske kildematerialet, skal kunne

skrive historien om. Likevel kan beskrivelsen av gravfunnene vaere spennende lesning i seg selv, som når vi møter ansiktsmasken runesteinen fra og Gårdby s.473-474.

I sitt tiltredelsesforedrag 5.mars 1991, trykt i Kungl Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Årsbok 1991, kommer Ulf Erik Hagberg inn

det forhold at gravene i svensk arkeologisk forskning tidvis har i vart utnyttet hovedsak som bebyggelsesindikatorer dateringsinstrumenter. Bind I i og

Ölandsprosjektet har således skildret bebyggelsesutviklingen i jernalderen.

Først i de seneste årene har man startet en diskusjon kilde til om gravene som menneskenes livsvilkår, religiøse og sosiale vurderinger, ledet Agneta an av

Bennett-Lagerlöf. Monika Rasch har presentert Ölandsprosjektet ved slik

en anledning, og i avslutningen til bind har hun bidratt med studie de en over karakteristiske våpengravene i området fra førromersk romersk sen og jernalder, analysert ut fra såvel kronologisk sosial aspekt s.480 en som en ff. Caesars erobringer keltiske områder i Vesteuropa midt IOO-tallet av f.Kr., og de romerske militaerekspedisjonene øst for Rhinen førte med seg stor uro, folkeflyttinger og sosiale forandringer i det germanske samfunnet. øst- og nordgermaneme begynte under innflytelse langobardenes av gravtradisjon å gravlegge menn av det øvre sosiale sjiktet med våpen s.480. Slike tidlige våpengraver Öland blitt funnet gravfelt, er store og Mona Rasch gjennomgår dem ut fra dette perspektivgivende og interessevekkende utgangspunktet. Hun diskuterer de dødes alder, dødsårsak, kronologi og sosiale forskjeller s.509. Det ville vare galt å at fremstillingen ikke tynges av fakta. Her må den interesserte leser ha, eller god tid. Da gir ta seg, også lesningen god avkastning. Ölands Jemåldersgravfelt kjempestort verk, er et en vitenskapelig katalog, som er preget av imponerende grundighet sakkunnskap. Etter og over 100 års arkeologiske utgravninger kan skjønne behovet for å skaffe man seg

10 I4-0487

SOU 1994: 51

en samlende oversikt og presentasjon av funnene. Verket blir en uvurderlig kilde, ikke bare til Ölands, til svensk nordeuropeisk historie i men og det omhandlede tidsrommet. Den kildemessige behandling og drøfting er mønstergyldig. Kanskje kan man ønske seg en noe større dristighet i anvendelsen av kildene i fremtiden, i tolkningen, analysen og i trekkingen av perspektiven Anledningen er der i noen grad i kommende bind IV, og i enda høyere grad i det som deretter kan forventes å følge når det gjelder aktiv anvendelse av arkeologisk kildemateriale i nye studier. Ulf Erik Hagberg omtalte i sitt tiltredelsesforedrag i 1991 Agneta Bennet- Lagerlöfs avhandling Graven, religiös och social symbol", og hennes symposium Gravmaterialet som källa för människans livsvilkor, religiösa och sociala värderingar, som studier peker fremover i så måte se over. Ölandprosjektets medarbeidere vil som her følge opp, slik det allerede försiktig er markert av Monika Rasch. Illustrasjonene til bind er av høy klasse. Det gjelder både fotografier og kart. Tegningene av funnmaterialet er intet mindre enn imponerende i sin gjennornførte nøyaktighet, utført hovedsakelig av Cecilia Bonnevier og Bengt Händel.

"Medieval Ironworks in Sweden. Volume I." Av Lennart Karlsson, Statens Historiska Museum. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Trykt: Bohusläningens Boktryckeri AB, Uddevalla 1988. 437 sider. Analytisk del. Inneholder 380 fotos og tegninger til komparasjon og analyse. Også disse er ved forfatteren. Engelsk tekst. Bibliografi og forkortelser. Perioden som omhandles er ca.l100-1525. Emnet er smijernsarbeider, hovedsakelig på dører, men også gitter, kister og skap. Objektene som studeres har gjerne en dekorativ funksjon, men også med innslag av symbolfunksj on, inskripsjoner etc. Bind II, en katalog over det svenske primasrmaterialet til bind og som omhandler 536 gjenstander og er illustrert med 1120 fotografier, korn også i 1988, av samme forfatter. Bindene er trykket med bidrag fra Humanistisk- Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet, professor Aaron Andersson, Berit Wallenbergs Stiftelse, Magnus Bergvalls Stiftelse, Längmans Stiftelse og Pryts Stiftelse. I bind I tar forfatteren for seg de svenske smedene og deres arbeider med individuelle og regionale karakteristiske trekk s.l1-124. Vi vet lite om disse smedene, bortsett fra deres produkter. Bare noen få arbeider er signert, og selv i slike tilfeller vet vi ingen ting om individene bak navnene. Dette er annerledes kontinentet og i England der vi kjenner en rekke ledende smeder fra dokumenter. Så er det heller ikke arbeider hentet fra store kate-

Bilaga 4

draler det dreier seg om for Sveriges vedkommende, der jemarbeidene på de små soknekirkedørene ofte har den høyeste kvalitet s.11. Hvor høyt de ble verdsatt i samtiden, illustreres av innskriften Forsa-dørringen, der Gunnar smed minner om at han laget den, kirken eier den og kirkegjengeren ikke kan den Kronologien i disse arbeidene er meget problematisk. Skillet mellom romansk og gotisk stil følger f.eks. ikke noen skarp epokeinndeling. Romanske innslag i srnijernsarbeidene kan dessuten dukke opp meget sent, og det er ofte problematisk å finne ut av tilblivelseshistorien, som når en kiste fra 1637 har dyreñgurer som en skulle tidfeste til rniddelalderen. I et ston kapittel ser forfatteren, Lennart Karlsson, komparativt til smijemsarbeider i en rekke Nordeuropeiske land, som Danmark, Norge, Finland, England, Tyskland og Frankrike, og den fantastiske rikdom en kan finne i ornamentikk og formgivning i noen av de store katedralene i England og kontinentet s. 125-224. Deretter får en gjennomgang av billeder i jern, en ikongrafisk oversikt over 120 sider s.225-346. Bare de skjematiserte korsformene trenger 26 illustrasjoner s.273. Døra som symbol for inngangen til frelse etter bibelordet i Johannesevangeliet, og døra som porten til paradis, får omtale i ord og billeder s.230ff. Dørhåndtaket eller ringen får et eget kapittel der forfatteren behandler såvel utforming og form, som opphav og utvikling og symbolinnhold s.347- 360. Sammenhengen mellom teknikk, form og motiv i jern får likeledes ett kapittel, og det samme gjør tømmennanns- eller snekkerarbeidet når det gjaldt å sette sammen dører, forme dem, lage trelåser og snekre kister s.361-410. Til sist tar Lennart Karlsson for seg kronologien i portal og bygningshistorien, snekring av dører etc. Inskripsjoner og heraldikk, form, motiv og stil blir behandlet likeledes, og forfatteren avslutter med et resymé over kronologien i svensk smijemsarbeid, basert gjennomgåtte kriterier og antakelser av en rekke hypoteser. Han understreker selv usikkerhetsmomentene knyttet til slutningene s.425-430. Vi får her gjennomgått en interessant del av prydsmedarbeidets håndverksog formgivningshistorie i Sverige, sett i Nordeuropeisk sammenheng. Gjenstandsmaterialet er søkt ordnet og analysert stilhistorisk, typologisk og så vidt mulig kronologisk. Vi får en grundig innføring i de problem dette innebwrer, og den usikkerhet som hefter ved noen av slutningene. Forfatteren tar ikke lett på oppgaven. Han er kunnskapsrik og omhyggelig med å begrunne sine slutninger, og med å peke svakheter i slutningsrekken. Her er intet forførende flott, men grundig og tillitvekkende gjennomtenkt. At den foreliggende bok og den tilhørende katalog er et enmannsarbeid, forekommer en nesten utrolig, og påkaller den største respekt for fagkunnskapen, fliden og den utrolige arbeidsinnsatsen som må ligge bak.

SOU 1994: 51

Illustrasjonene er meget gode. Tegningene er nitide og omhyggelige. Bøkene er beregnet fagfolk. Språket er engelsk, med innslag av gammelsvensk, eller norrønt og latin, i inskripsjonsanalysene.

VI Utstillingskataloger med populzere artikler.

Brevet- en resa genom sekler. Introduktion till bottenvåningens basutställninng." Av Bo Andersson, Louise Palmer Pia Ödmark. og Postmuseum Stockholm, 1992. Redaktør Vesela Stridsberg. Guide til en basutställning. Tilsammen 52 sider, inkludert litteraturliste eller Källförteckning s.52. Utstillingen ble bygget i 1986 og delvis ombygget i 1991. Den baserte seg et prosjektarbeid der Elisabet Olofsson var prosjektansvarlig, og der ovennevnte forfattere sammen med Olle Synnerholm utgjorde en prosjektgruppe på 4 personer. Til byggingen av utstillingen hadde ekman sperthjelp hva angår formgivning,tekst, lys,skulpturer og modellere, voksdokker og drakter, treskulpturer osv. Forfatteme er ansatte ved Postmuseet og ansvarlige for samlingen, foto, dokumenter og pedagogisk virksomhet. De har arbeidet aktivt for å sette seg inn i foreliggende litteratur, og med å tai bruk kunngjøringer, cirkulaerer etc som angikk postverket. Det fremgår ikke av den foreliggende publikasjon hvilke faglige eller utdannelsesmessige kvalifikasjoner de ulike bidragsyteme har for den historiske tolkning som ligger til grunn for postutstillingen og i den skrevne guiden. Trolig er det prosjektgruppen og dermed i hovedsak forfatteme, som har definert hvordan århundrene skulles skildres s.3. Utstillingens inndeling ser først sentralmaktens behov for regelmessige postgang 1600tallet, noe guiden følger godt opp. Kanskje kunne man analysert naermere stormaktens behov i forhold statens behov da Sveriges stormaktstilling ble borte Som bakgrunn for den eksplosive veksten i postforsendelser 1800tallet s.25, kunne man ønsket seg en analyse av hvorledes handelskapitalismen løste sine brevproblemer før posten overtok for alvor, og hvorledes utviklingen av postverket stod i forhold til den tekniske, industrielle og økonomiske utvikling mer generelt på 1800-tallet. Ansatsene er der, men systematikken og analysen kunne vart bedre. Introduksjonen til utstillingen er ellers lett å følge s.4-7. Bo Anderssons artikkel; Postverkets grundas s.8-14 kombinerer fakta, analyse og oversikt på en god måte. Her får man dessuten en interessant oversikt over hvordan postforbindelser på kontinentet søkes organisert fra l400-tallet og utover. Ordningen med postbønder for statspost i Sverige fra 1636 var grunnleggende forskjellig fra andre lands postsystem i Europa, ifølge Andersson s.9. Artikkelen er lettlest og åpner for perspektiver. Det gjør også i grad Pia Ödmarks artikkel; Posttransporter noen v- 148 på havet s.l5-20. Men i og med at artikkeln tar oss med fra postjakten

Bilaga 4

Hiorten" i 1693, til hjuldamperen C0nstituti0nen" i 1824, og videre til dampskipet Postiljonen i 1870 og postens rederivirksomhet mer generelt,så burde forfatteren har gjort noe mer ut av dette utviklingsperspektivet. Det samme gjelder som nevnt stormaktens postbehov på 1600-, 1700-tall, kontra fastlands"-Sveriges behov etter 1809. De øvrige korte artiklene fra 1800- og 1900-tallet byr på morsom og informativ lesning. Tabellen over postkontor, poststasjoner postforsenog delser s.25, burde også ha fått med seg avviklingen ordningen med av postbønder etter 1860 for oversiktens skyld 5.29. Innholdet i tabellen kunne videre ha foranlediget en nzermere kommentar med tanke på hvilken type postforsendelser det dreiet seg om, og fasene i denne utvikling fram til de vel 626 mill. forsendelsene i 1920. Hvilke behov bak ekspansjonen, og hvilke nye muligheter utløstes av den kommunikative teknologi, postverkets utvikling og utvidede funksjoner Posten og flyet samt overgangen til postnummer fra 1968, avslutter heftet, som er 52 sider og altså ingen liten trykksak. Man har her nedlagt et betydelig arbeid for at utstillingens gjester skal få ta i bruk en nyttig guide ved gjennomvandringen, og interessant og informativ lesning med seg hjem. Kanskje blir det vel mye fokusert postverkets indre historic etter hvert til noen fortrengsel for samfunnsperspektivet. Heftet kan også sees som en reklamesak for postverket, men da en reklamesak av høy kvalitet. I avslutningen kunne man kanskje ha sett utviklingen av postverkets funksjoner også som en funksjonsfordeling mellom post,telegraf,telefon andre moderne og meddelelsesmidler. Hvilket perspektiv åpner det seg f.eks. for posten med spredningen av telefax ol Når det gjelder det videre samfunnsmessige perspektiv på postverkets utviklingshistorie, hadde man kanskje tjent å ta med i forfattergruppen en som kom utenfra og innehadde en sterkere historiefaglig ekspertise med syn for såvel de statlige, de private, de økonomiske og kulturelle funksjoner og samrnenhenger. Billedmaterialet og tekstingen er utmerket.

VII Kulturvemarbeid. Kunnskapsspredning

Guidebøker eller reisehåndbøker over kulturlandskapets severdigheter. Minnen av glömda krig. Härjedalens skansar." Sevärdheter i Jämtland-Härjedalen. Av Erik Bergström. Utgitt av Jämlands läns museum med støtte av bygdemidler, 1993. Tilsammen 39 sider, inkludert oversikt over utrykte kilder og foreliggende litteratur. Heftet barer preg av å vas-re skrevet av en person som er meget sakkyndig området. Han røper inngående kjennskap til landskapet, til de kulturlandskapsmessige reminisenser, og til egnens historie. Bergströms fremstilling baserer seg såvel på egen

SOU 1994: 51

forskning som foreliggende litteratur og virker meget troverdig i detaljene. Forfatteren har også et våkent blikk for befolkningens lidelser ved de mange krigene, for sulten og nøden og sykdommenes herjinger. Dette er ingen hastemt krigshistoriker, men nøktem og realistisk, og med evne til mangesidig vurdering. Når Langå skans i vårt århundre gikk over til å benyttes som skueplass for sommerfester ol, det kanskje noe symbolsk i det Synd bare at Riksantikvaren av hensyn til kulturvernet måtte sette en stopper for disse arrangementer. Nå sover skansen til gjengjeld sin Tornerosesøvn. Oppvåknende interesse kan meget vel vare skapt av Erik Bergströms velskrevne og inforrnative lille hefte. I serien Sevärdheter i Jämtland-Härjedalen" har det tidligere utkommet 6 hefter, og i serien Se och upplev Jämtland-Härjedalen" har det utkommet 3 hefter. Alle er i Jämtlands läns museums regi. Skulle de holde samme standard som foreliggende hefte, ville det vzere en fin prestasjon.

Nyhetsavisef med landskapshistoriske 0.a. historiske emner. "Historiska Nyheter", nr. 50. Et samarbeid mellom Statens historiska museum og Hallands Nyheter. Temanummer om Halland, som nummer 13 i serien av svenske landskapen Museumsdirektør Ulf Erik Hagberg, Statens historiska museum, har i redaksjonen saerlig samarbeidet med länsantikvaren i Halland, Lennart Lundborg, og med länsmusesjefen, Bengt-Arne Person om innholdet. De 33 bidragene alle signert fagfolk, i en avis som ennå ikke er gått over til er av tabloidformat. Bengt-Arne Person står alene for eller om lag 1/3, av alle bidragene. Sjefredaktør Doris Gunnarsson i Hallands Nyheter og hennes medarbeidere har produsert tidningen". Man vender etter eget utsagn, til folk fra Halland og til turister på seg, gjennomreise. Papir og layout er avisens. Den fremtrer noe gammeldags, innholdsrik og i stort format. Innholdsfortegnelse finnes forsiden. Prisen er 15 Kr. Illustrert med tegninger, skisser og fotografier. Etter undertegnedes mening må Historiska Nyheter egne seg godt som lesning for motivert svensk skoleungdom. Jeg er ikke så sikker på at den vanlige turist gjennomreise straks vil tenke å kjøpe den. Til det virker den tung i format og i layout. Kanskje er det for mange emner som tas noe For andre enn svenske eller skandinaviske turister blir selvsagt språket opp. barriere, all den stund det ikke finnes resymé på engelsk eller tysk. Men en for den interesserte og informasjonshungrige Hallandboer, svenske, nordeller danske, har denne trykksaken meget å by av lokalhistorisk, mann svensk og felles skandinavisk stoff. Stedsnavnsforskningens ulike tydninger av navnet Halland er et artig eksempel på den type problematikk. En "spännbuckla" fra vikingetid blir foranledning til beskrivelse hvorfor ikke også en tegning av kvinneen drakt 800-tallet. En artikkel om forsvenskningspolitikken i Halland etter

Bilaga 4

erobringen i 1645, vekker appetit å få vite mer om emnet i Halland, såvel som i andre erobrete området. Avdekking av gravfelt, boplasser og rydningsrøyser fra bronsealder og eldre jernalder i Ãrstad s0kn,våren 1990, er utmerket skildret i 0rd og illustrert i tegning. Det samme gjelder jordens gjemte, men nå avdekkede skatter i form av myntfunn av romersk, arabisk og nordisk opphav. Avisen tar oss helt fram til dagens avfolkningsproblem bygdene. Vi får vite at hver 10. hallending er medlem av hjembygdforeningene, at det selges 3000 eksemplarer av bevegelsens avis I Halland, og er gitt ut 7 bøker a 3000 eksemplarer over emner som historie, tro, handverk, ferdsel etc. Bevegelsen var sterkt engasjert i kampanjen Hela Sverige skal leva. Her mobiliseres fortid for fremtid. Vi får møte folkelivsskildrere av folket, som August Bondeson, og folkelivsgranskere av folket, som Albert Sandklef. Han arbeidet naer hjembygdbevegelsen og studerte bla. allmogesjöfarten Västkusten". Vi får vite om sjøfart, fiske, transport og handel som attåtnzering for kystbøndene allerede før Halland ble svensk i 1645. Sjøfarten lot seg ikke stanse av forbud i 1645, men utviklet seg videre til større fartøyer og lengre seilaser. Foretakssomme bønder ble deleiere også i større fartøy og kunne seile som kapteiner, styrmenn og sjømenn. Elisabet Stavanow-Hidemarks opplyser i boka Nytt tyg gamla stolar at engelsk og hollandsk smak ble toneangiven de i de formuende borgerhjem i perioden 1720-1750, og at man gjennom de Ostindiske kompaniene fikk porselen og lakkarbeider helt fra Kina. I fortsettelsen korn kinesisk taftsilke med påmalt blomsterdekor og kattuner med påmalte mønster fra India s.29, s.48. Men bøndene fra Halland seglet også for det svenske Ostindiakompaniet som kom i 1731. Bondeskippernes hjem var prydet med franske dører og vinduer i 1700-tallsstil, gyllenlaerstapeter, ostindisk porselen og sjøfartsminner fra fjerne land. Her gikk øyensynlig kulturpåvirkningen direkte fra fremmede land og til den svenske bondebygda, grunn av bygdebefolkningens engasjement i svensk utenriksøkonomi. Samme fenomen kan iaktas i Norge. På dette viset gir det populaervitenskapelige skriftet Historiska Nyheter nr.50, en innføring i sider ved svensk økonornisk historie og kulturhistorie som en har savnet i de kunsthistoriske studiene som er kommentert. Dette taler for et nzermere samband mellom forskningen ved kunstmuseene, Statens historiske länsmuseene når det gjelder økonomi og kulturpåvirkmuseum og ning. De turistmessige krav til tidningen søkes imøtekommet ved at 42 severdigheter i Halland markedsføres i ett overblikk og ett, stort kart. Alle stedene betegnes som rosiner i kaka, inntegnes med nummer kartet og omtales i tekst. Det spørs om ikke så mange rosiner" i ett blikk blir for meget Kartet forteller her for lite i forhold til den store og tungt opphogne tekstflaten over 2 svzere sider.

SOU 1994: 51

Gjennomlesningen av Historiska nyheter" gir mersmak. Jeg går ut fra at det trykte stoffet også blir tilgjengeliggjort når avisopplagene utsolgt. I er tabloidfonn ville for øvrig avisene egnet seg bedre for samlemapper.

Barnevirksomhet.

Barnverksamhetf Jämtlands Läns Museum.1991. Karin Nilsson. Hefte. l7sider. Illustrasjoner. "Jämtli Förskola." Stensil. "Jamtli Historieland, Östersund. Res i tiden." Annonsebilag, 8 sider. Östersunds-Postens Tryckeri, 3.juni 1993. Ansvarlig utgiver Matsåke Persson. Dette er tre eksempler orientering om barnevirksomhet rettet szerlig mot forskole og grunnskole, og som drives ved svenske muséer. Aktiviteten synes å vzere stor ved Jämtlands Läns Museum og kan ha sammenheng med den allmenne interesse for hjembygdskultur og hjembygdsforskning som her manifesterer seg se over Mitt Sverige...", VII. Sevärdheter i Jämtland- Härjedalen. Barnevirksomheten ledes av en faglig ansatt ved museet. Man har en museumsvertinne i halv stilling, og dessuten muséumsvertinner som arbeider i helgene og i sommerhalvåret. Tanken er at barna skal laere gjennom å oppleve. Det er utarbeidet dramapedagogiske tidsreiser som vender seg til bama daghjem, forskole 01. Til disse kommer oppfølgingsprogram slik at barna og personalet sammen skal bearbeide tidsreiseinntrykkene. Museet tar sikte å laare opp såvel undervisningspersonale som foreldre og foresatte i egne kurs. Det arrangereres kurs for lmrere fra länet med 7 sammenkomster i året, eller studiedager basert på visse emner, innrettet spesielt de områder laererne kommer fra. Laereme kan ta barna igjennom museumsutstillinger egen hånd. Eller man kan bestille guide til besøket. Man kan også leie en museumspakke til fcrskolen eller grunnskolen, eller til en studiesirkel. Det arrangereres stundom temauker knyttet til bestemte utstillinger, og det tilbys barna åpen virksomhet fridager og helger med kurser i flatbrødbaldng, smehandverk etc., samt aktivitetskvelder med sanger, gamle leker osv. - Museet ønsker å inspirere til historieundervisning med lokal tilknytning. Heimbygda", hjembygdsforbund for Jämtland/Härjedalen, har engasjert seg, sammen med en rekke ulike hjembygdsforeninger, ut fra et lignende siktepunkt, og delvis i direkte samarbeid med skolen. Man har prøvd med leirskoler om sommeren å la bama oppleve steinalder- eller jemalderliv, og i den sammenheng følt behovet for videreutdanninmg av museumsfolk og ungdomsledere av ulik slag. Jamtli er det første friluftsmuseum i Skandinavia som befolkes av mennesker som spiller roller hentet fra gårdenes historie. Man har også en

Bilaga 4

åpen forskole som man håper skal kunne utvikles til et sentrum for barn- og kulturvirksornhet i länet. Virksomhet av dette slag fortjener oppmerksomhet og oppmuntring. Den er skapende og oppñnnsom og tar bamas kunnskapsbehov muligheter og alvor. De lzerer seg å se og forstå sammenhenger i utviklingen. Kunnskaper blir noe mer enn faktaopphopning. Utvikling av identitetsbevissthet dette grunnlag kan selvfølelse uten snobberi. Jeg går ut fra at da barna i samband med en 1700-tallsutstilling fikk klä ut sig och sminka sig som en l700-talsmänniska, så ble det understreket at moteledeme", avbildet side bare representerer en fåtallig overklasse, og at den typiske klesdrakten fra den tiden så ganske annerledes ut Hvem fulgte motene, og hvordan nedfelte moteutviklingen seg i bygdebefolkningens klesdrakt, var ventelig en aktuell spørsmålsstilling i en slik sammenheng Historikken til det vi i Norge kaller bunader, fra ulike landsdeler og bygder, blir et interessant tema i forlengelsen av et slikt spørsmål. Når det gjelder museumspakken folkmusiklådan fra Jämtlands Läns museum, så blir det naturlig i en slik sammenheng også å etterlyse folkedansen og folkesangen s.2. Hvordan er sammenhengen mellom disse tre aktivitetene sett i historisk perspektiv Har de påvirket eller inspirert kunstmusikken og sangen Vandreutstillingen Bergtagen som turnerte i Jämtlands län i 1984 og 1985, tok utgangspunkt i tradisjonell folketro. Det ble utarbeidet en katalog med forberedelses- og fordypningsmateriale, som bl.a. inneholdt lokale sagn og segner. I opplevelsesdelen fikk barna sitta ner och lyssna olika sägner och berättelser" s. 14-15. Som del av den aktive opplevelse vil jeg etterlyse barnas egen aktivisering gjennom folkedans- og sanger som henter motiv fra bergtaking ol. Lokale folkedans- og folkesanggrupper av barn og voksne måtte her kunne mobiliseres eller etableres. De tallrike folkeviser og ballader som henter sitt stoff fra emnet bergtagning ol er fremdeles i bruk i Skandinavia. De er musikalsk og tekstlig sett interessante, og de åpner en dør til forståelse av levevilkår og tenkemåter som griper vår fantasi og engasjerer våre følelser. Jeg tenker her svenske pendanter til norske varianter som Liti Kjersti, Liti Kjersti og Elvekongjen, Margit Hjukse ofl. Hva var prisen for sviket når en valgte den rike kaksen bergtrollet, framfor kjarligheten, og det ikke fantes mulighet til skilsmisse Hvorfor var frykten for fattigdommen og lysten gull så sterk at man solgte seg Hvilken virkelighet handler bergtagningen egentlig om Muséene kan hjelpe barnas innlevelse og forståelse, og forsterke deres opplevelse, ikke bare ved å styrke sin egen ekspertise og utvide sin egen stab, det blir for dyrt i lengden, men ved å lzere opp samarbeidspartnere blant lazrerne slik som det nå gjøres, og ved å vite hvor andre potensielle samarbeidspartnere befinner seg, slik man i Jämtland har samarbeidet med noen av de stedlige av Sveriges i alt ca 1300 hjembygdsforeninger. Disse har

SOU 1994: 51

tradisjoner de vil ivareta og historiske perspektiver de vil understreke. De har også museal erfaring gjennom sine gjenstandssamlinger og de mange gamle bygninger de eier og ivaretar. Museéne må altså vite hvor mobiliserbar ekspertise befinner seg, slik at den ved høve kan aktiviseres og trekkes inn for bestemte formål. Utveksling av idéer og ekspertise mellom institusjonene øker også evnen til kunnskapsspredning, uten at den enkelte institusjon må forløfte seg. Det gjelder samarbeid med såvel muséer som universiteter, skoler, foreninger, organisasjoner og enkeltpersoner.

Foldere: "Råd om FASADER." Rådgivningsblad produsert av Länstyrelsen og Smålands Museum. September 1992. 4 sider tekst og illustrasjoner. Utarbeidet av museets tjenestemenn, byggningsantikvaren, i samarbeid med Länsstyrets kulturvernavdeling, länsantikvaren. Skrevet av arkitektene Järda Blix og Katinka Schartau og antikvar Sven Jönsson. Forsiden omtaler huset og landskapeti forhold til hverandre og tar for seg saerlig husets eksteriør. De vanligste fasadene landsbygden i Småland på 1700-1800-tallet illustreres, sammen med den nasjonalromantiske villaen fra århundreskiftet, egne hjem typehus fra 1920 og 1930-tallet, samt funkishus som begynte å komme fra slutten av l930-tallet. Hensikten er den uttalte, å stimulere til å ta best mulig vare gamle hus og deres karakteristiske detaljer. Forsiden er oversiktelig og instruktivt satt opp, kanskje med vel megen tekst i øvre del, bekostning av huset-i-landskap-illustrasjonen. Side 2 og 3 tar for seg fasadens deler og trepanelet, szerlig i relasjon til isolasjonsspørsmålet, og man advarer overbevisende mot å overisolere eller isolere bort fine detaljer. Side 4 ser maling og malingstyper, instruktivt og greitt. Den gir enda til oppskrift Ljus Falurödfärg, og den gir tips til videre lesning. Folderen er kanskje noe ordrik i sin iver etter å oppdra til bygningskulturvern på 4 sider. Den gir likevel en god begrunnelse for av de praktisk: rådene, og de illustrerende tegningene fungerer bra. Folderen og lignende opplysningsmateriale burde kanskje foreñnnes i enhver lokal fargehandel og byggevarehandel

Bilaga 4

Avslutning

Oppsummering og ettertanke.

Idet foregående har jeg omtalt såvel vitenskapelig forskning som populaârvitenskapelige produkter presentert for publikum i bokform eller trykksaker, og i de aller fleste tilfellene med leservennlig utstyr i form av utvalgt billedmateriale, figurer og godt tekstede illustrasjoner. En vitenskapelig avhandling kan ha interesse for et bredere publikum. Det kan dreie seg om emner fra hverdagslivet der folk flest kjenner seg igjen, og der mange kan ha synspunkter det som fremføres ut fra egne erfaringer og iaktakelser. Eva Londos avhandling er et slikt tilfelle. I valget av den Bourdieu-inspirerte polariseringsmodellen har hun kommet til å understreke kulturforskjellene og avstandene mer enn likhetene og gradsforskjellene. Språkbruken er mer ekskluderende enn nødvendig, selv i en vitenskapelig avhandling av denne karakter, noe jeg har illustrert med eksempler. Farniliens sterke symbolfunksjon er interessant i en periode der familieinstitusjonen tømmes mer og mer for økonomiske funksjoner i forhold til en fremrykkende markedsøkonomi, også på omsorgsområdet. Dreier det seg bare om et ideologisk etterslep i forhold til markedsutviklingen Studier av dette slag kaster lys over folkelivet og angår oss alle. Det er bra om de gjøres tilgjengelig for flere. Lesers utbytte øker med velutviklet kritisk reflektert holdning hos forfatter, såvel til en metode som til objekt. De store forskningsprosjektene innenfor samfunnsfagene økte i Sverige etter at ledende politikere med statsminister Tage Erlander i spissen 1960tallet hadde signalisert at visse samfunnsfag og humanistiske fag burde forstå å gjøre seg mer samfunnsnyttige. En viss febrilsk søken etter dagsaktuelle problemstillinger fulgte i forskningen, uten at de alltid ga noe større faglig utbytte. Men de større tverrvitenskapelige prosjekter som ble etablert, representerte interessante eksempler på lagarbeid i samfunnsforskning, med perspektiv ut over det nzersynt dagsaktuelle. Et fruktbart tverrvitenskapelig samarbeid forutsetter evne og vilje til å gjennomgå problem og metoder nytt, slik at de ulike fagene og de ulike angrepsmåtene kan utfylle hverandre. Først og fremst krever dette personer med faglig dyktighet og med positiv vilje og evne til resultatgivende samarbeid. Migrasjonsprosjektet, hvis avsluttende rapport jeg har analysert, kunne ha tjent at flere fag var blitt trukket inn, slik det var planlagt i utgangspunktet. Det utvidede fagsamarbeid strandet irnidlertid finansieringen. Av rnigrasjonsrapporten kan en også lese det problematiske med lagarbeid i forskning, og med å skrive kollektivt og tvers av faggrensene, selv om den positive vilje er tilstede. Valget av metode er i dette tilfellet mer vellykket når det gjelder den forskende forståelse, med intervju og innlevelse mikroplanet, typisk for etnologien, enn i bruken av den forklarende metode og makroperspektivet. Uoverensstemmelser er ikke alltid avklart når det gjelder å

SOU 1994: 51

forklare/forstå hvorfor folk migrerte. Metodene kan ikke bare erstatte, men supplere hverandre. Mulighetene, tillokkelsen og tilskyndelsen, til migrasjon over landegrensene, og forskjellene i ressurstilgang, kontakter og stimuli fra region til region, fra individ til individ, gjør at vi må både forklare migrasjonen og forstå valgene aktørene gjorde. Migrasjonsprosjektet tok narmere 20 år å fullføre. Det har innvunnet verdifull kunnskap for det svenske og det finske samfunn. Det fikk anledning til å frigjøre seg fra den dagsaktuelle problemstilling 1972 underveis i anno løpet, noe som var en fordel, men som også understreker at ikke bør man binde opp lignende prosjekter til altfor snevre dagsaktuelle holdninger og problemstillinger i fremtiden. Samfunnsforskning må gjøres med et åpent sinn og ikke styres for sterkt utenfra. Prosjektet har vist at det kan ligge betydelige gevinster i et aktivt tverrfaglig samarbeid når viljen til og evnen samarbeid er tilstede. Når det gjelder prosjekter som er underveis, kan man av naturlige grunner ikke uttale seg om resultatet, bare om opplegget og intensjonene. Hvor gjennomtenkt virker opplegget Hvem er det som står bak og borger for kvaliteten Min gjennomgang av rapport 3 i glesbygdprosjektet fra Jämtlands läns museum, illustrerer problemet for en utenforstående fagkonsulent. Det dreier seg ikke her om en bok eller en større trykket rapport med forskningsresultater, men om en stensiltekst på 41 sider som presenterer en begrunnelse for og et opplegg til forskning. Det dreier seg egentlig et om program for aksjonsforskning for å redde glesbygden. Målsettingen er god, men jeg setter spørsmålstegn ved problem og metode. Jeg savner også en bredere presentasjon av hele opplegget. Et prosjekt av denne typen bør etter undertegnedes mening baeresfram av et tverrfaglig samarbeid og ekspertise. Uten en dyptloddende orienteringsynkront og diakront, kan vanskelig man nå fram til den innsikt som trengs for å vurdere det opplegget til framtidig handling som en forventer prosjektet munner ut Skulle resultatet ble vellykket, vil det ble lagt merke til langt ut over Sveriges grenser. Hvorvidt prosjektet er tilstrekkelig faglig, forskningsmessig økonomisk fundert i og forhold til sitt gode fonnål, er imidlertid ikke avklart. Prosjekter i grenselandet mellom dokumentasjon, forskning og populaarvitenskap, eksemplifieres i det foregående gjennom en SAMDOK-studie. SAMDOK startet omkring 1970 og tar for seg det moderne arbeidslivet i Sverige. Høsten 1993 var det tilsammen innrapportert omkring 800 samidsdokumentasjoner til SAMDOK-registeret ved Nordiska museet i Stockholm. Det er ikke mulig for undertegnede å gå nzerrnere inn dette innenfor min korte tidsramme. Det er derfor umulig å vite hvor representativ den utvalgte SAMDOK-studie er. Men harmoniseringen og idylliseringen karakteristisk for den foreliggende fremstillingen gir etter alt å dømme et skjevt bilde i forhold til virkeligheten og skulle tilsi en kritisk gjennomgang av hele forskningsprosessen:

Bilaga 4

1 Er studieobjektet eksempel et usedvanlig vellykket foretak når det gjelder arbeidsliv 2 Har feltarbeiderne hatt nok tid på ombord Har de kritisk nok seg gjennomtenkt og anvendt sin studiemetode 3 Har studieobjektene hatt anledning og motiv til å snakke åpent også om problemene om bord I forhold til hverandre i forhold til arbeidsgiver og kan de neppe fremstå som anonyme bidragsytere til den publiserte boka. 4 Har man kritisk gjennomdrøftet anvendt metode i forhold til alternative eller supplerende metoder 5 Har utvelgelsen og forhåndstreningen vaart god nok når det gjelder feltarbeideme 6 Hvor fritt står prosjektet i forhold til oppdragsgivere og finansieringskilder SAMDOKs undersøkelser kan bli verdifulle kilder til modeme arbeidslivshistorie i fremtiden, dersom slike faglige, forskningsmessige, kildekritiske og metodiske problemer bringes til aktiv gjennomdrøfting samlet i hvert og enkelt tilfelle. I den aktive forskningsmessige bruken av disse dokumentasjoner som kilder i fremtiden, vil tidsdimensjonen spille en sterkere og sterkere rolle. Forståelse av sammenhenger, av aktørenes valg- og valgmuligheter, er avhengig av at man setter øyeblikksbildene inn i et utviklingsperspektiv. Skal tidsperspektivet helt utelukkes i utskrivningen de av skriftlige rapportene, bør det begrunnes nzermere. Man bør gjennomreñektere i hvilken sammenheng angjeldende øyeblikksbildd går inn, og at øyeblikkene i et utviklingsperspektiv varer kort. Fragmentisering bør unngås. Naivitet må veere bannlyst hos forskeren. SAMDOK er et eksempel samarbeid mellom instimange museer og tusjoner. Det later til at det tverrvitenskapelige har fått vike, eller så har det aldri har fått noen bred plass. Man kunne i den sammenheng tenke enten seg, at etnologien samarbeidet naermere med andre fag, eller at den gjorde seg selv mer tverrvitenskapelig metodisk. Kontakten mellom de kulturhistoriske museene og samfunnsvitenskapene og de humanistiske vitenskapene ved universitet og høyskoler bør bli bedre også i en slik sammenheng. Når det gjelder muséenes populaervitenskapelige arbeid vis a vis publikum i form av årbøker, tidsskrifter, utstillingskataloger, guidebøker foldere, så og er det allminnelige inntrykket at virksomheten ligger et meget høyt nivå. Det gjelder innhold såvel som språklig og billedmessig kommunikasjon. Jeg håper å ha fått frem det verdifulle i at muséene har blant sine ansatte vel kvalifiserte fagfolk, såvel forskningsmessig som når det gjelder å ivareta og behandle gjenstandsmateriale profesjonelt. Som håndbok er Nytt tyg gamla stolar" av Elisabet Stavenow-Hidemark, forbilledlig. Det er åpenbart at museene også tjener å alliere med fagfolk fra seg universitet og ulike forskningsinstitusjoner, for å få faglige bidrag til de temaer som tas opp i de forskjellige publikasjonene. I enkelttilfeller kan man

SOU 1994: 51

iakta at forsømmelser i så måte har redusert publikasjonens verdi. Det gjelder sasrlig når fremstillingen lider av mangelen perspektiv. Gjenstander og gjenstandsmateriale, såvel som institusjonshistorie, må tolkes i sammenheng og settes inn i ulike samfunnsmessige perspektiv for å få mening ut over det rent kuriotiske. De arbeidene som rager høyest av de vurderte, har alle dette felles. Produktene er konsentrert om et overordnet tema der en dyktig prosjektgruppe har gjort valget og sett perspektivet, og der fremragende fagfolk kaster lys over deler av enmet og setter sitt bidrag inn i en gjennomtenkt interessevekkende sammenheng. Nordiska museets årbok 1991 og kunstog museet Prins Eugens Waddemarsuddes bok Kiruna Staden som konstver skal her sazrskilt frernheves. Svensk arkeologi og rniddelalderforskning er i denne utredning representert med arbeider av høy klasse når det gjelder ordning og systematisering av funnmaterialet. De typologiske og kronologiske vurderingene vitner om innsikt og store kunnskaper. Funnene sees også i perspektiv av funn i andre nordeuropeiske land. Man skulle også gjeme hatt anledning til å nordiske og se dem anvendt aktivt i populasrvitenskapelig sammenheng, og noe dristigere tolket i allmenn historisk sammenheng. Av alle de gjennomgåtte arbeider er det disse som er sterkest preget av å vaere skrevet av og for eksperter. Det er bra at muséene selv tar initiativ til forskningsprosjektene, dokumentasjonene og den populxrvitenskapelige publikasjonsvirksomhet. Ofte kan sikre verdifulle faglige bidrag av personer ansatt ved universiteter en seg og høyskoler, uten at dette blir saarlig kostbart. Finansieringsfonnen generelt bør slik at den sikrer den faglige uavhengigheten. Man måtte ellers nøye vzere gjennomtenke forholdet til oppdragsgiver og finanskilde, for å sikre seg at ikke dette påvirket resultatene og presentasjonsformen. Om et foretak eller institusjon får skrevet sin egen historie, er det ellers fare for at man får et produkt som tjener markedsmessige og ikke erkjennelsesmessige behov. Når det gjelder valg av problemstillinger, er mulighetene mange. Det gjelder bl.a. ikke å bli for ensporet. Hva angår etikk og metode er forskeme bundet. De skal forsøke bedre å forstå, ikke ensidig, men mangesidig. Den forskende forståelse setter spørsmålstegn snarere enn utropstegn ved svarene. Forkynneren holder med noen. Forskeren holder ut, i sin streven etter å blottlegge og bidra til utvidet kunnskap og fordypet erkjennelse. Forskemes holdninger blir dermed viktig å få belyst. De bør også selv vaere seg dem bevisst. I motsatt fall ligger det snublende natr å identifisere andres holdninger subjektive ellerpolitiske" og egne bindninger som fagligef som eller objektiva " Forholdet til oppdragsgiver og finanskilde krever forskningsmessig distanse, mens forholdet til studieobjektet krever såvel nzerhet som distanse. Objektet må studeres såvel fra innsiden som avstand. I en intervjusituasjon blir objektet selv subjekt og kan manipulere feltarbeideren. Under forskerens deltakende observasjon i det arbeidsliv som studeres, er mulighetene større til

Bilaga 4

å et nøkternt og allsidig inntrykk. Dersom forskeme identifiserer seg for sterkt med sitt objekt, blir resultatet lett skjevt. Enda skjevere blir det dersom visse studieobjekter oppleves ydmykt nedenfra og opp, andre empatisk innenfra og ut, mens atter andre skues ovenfra og ned. Da den norske teologen, Eilert Sundt, dro ut for å laere allmuen" renslighet og dyd, var han i sine holdninger en typisk prest og embetsmann. Han så allmuen" ovenfra og ned. Underveis laerte han å forstå sitt objekt innenfra, og han lzerte å sette sine forskningsresultater inn i en bredere samfunnmessig sammenheng. Teologen var blitt sosiolog og etnolog. Moralisten var blitt forsker. Den sosiale rekruttering til visse fag og funksjoner er muligens skjev i Sverige. Det skulle likevel ikke hindre noen i å forstå arbeidere og bønder og vanlige mennesker" deres egne premisser i dag, når Eilert Sundt greidde det for 140 år siden. Det er mulig at perspektivene for noen av de kunst- og kulturhistoriske arbeider virker ekskluderende i forhold til deler av befolkningen. Det er i så fall noe som bør gjennomtenkes nøye. Avstanden til vanlig økonomisk, politisk og sosial historie bør reduseres, og bevisstheten om sammenheng i utviklingen skjerpes, tvers av de formelle faggrenser. I 1983 besøkte nmrmere halvparten av den voksne svenske befolkning museene i løpet av et år, men besøksfrekvensen var lav. Kontakten var best med den høyt utdannete delen av befolkningen i byer og tettbygde strøk. Det betyr at arbeidere og funksjonasrer og bygdefolk var sterkt underrepresentert. Om lag 45% av årsverkene ved de statlige og statsstøttede muéene befant seg i hovedstaden, Stockholm MuseisverigeStatens kulturråd, Rapport 1986:1, s. 15-16. I 1983 var besøkstallet ved de statlige og statsunderstøttede museene i Sverige, drygt 4 millioner, Skansen ikke medregnet. I 1992 var det ca. 6,6 millioner besøkende, regnet samme måte, altså en vekst på godt over 50%. Ifølge de foreløpige tall for 1993 var besøkstallet da kommet opp i anslagsvis 7,8 millioner, hvilket skulle innebaere en økning naennere 1/5 ett år for de statlige eller statsunderstøttede museer Statens Kulturråd, Kerstin Törnell, 13.januar 1994. For 6 regionalmuseer, samt arkitektturmuseet og musikkmuseet har jeg benyttet tallene fra 1992. Besøkstallet er altså på vei oppover, sterkest i Stockholm, der det nye Cosomonova alene hadde nesten 0,8 mill. gjester i 1993, men også regionalmuseene øker sine besøkstall betraktelig. Interessen og engasjementet hos folk flest i forhold til museenes virksomhet krever imidlenid et nøye studium, om den skal belyses nzermere. Med tanke på statistikken skal bare dette nevnes;Når det gjelder byene städerna utenom hovedstaden, så har befolkningen der et et stort antall kommunale museer å besøke i tillegg til de statlige. Når det gjelder bygdebefolkningen, så har de foruten de registrerte, statlige, statsunderstøttede og kommunale muséne, også hjembygdforeningenes mange samlinger å forholde seg til. Jeg

SOU 1994: 51

går ut fra at denne sistnevnte aktiviteten ikke er innregnet i noen offisiell besøksstatistikk. Egenaktiviteten bygdene later til å vzere av et bemerkelsesverdig omfang. Noe av denne aktiviteten skjer også i et delvis formalisert samarbeid med lensmuseer og lokale museer, som vi har sett. Men meget faller trolig utenfor den offisielle registrering. Det gjør ikke aktiviteten mindre betydningsfull. Den bør kartlegges og oppmuntres. Forholdet til publikum krever närhet og evne til kommunikasjon. Pedagogisk sett er den populzervitenskapelige produksjonen til svenske museer preget av solid arbeid. Det aller meste er profesjonelt og dyktig utført. Illustrasjonene og tekstene er av en slik karakter at de letter tilegnelsen og høyner bruksverdien for leseren når det gjelder å få grepet den sammenhengende fremstilling. Bildene, fotografiene og presentasjonen av dem i perspektivgivende tekster har en høy egenverdi. De er som regel kresent utvalgt og utmerket presentert, såvel fotografisk som tekstlig. Språket er stundom en barriere når gleden over fremmedordene får ta overhånd. Men det gjelder ikke så meget i populxrvitenskapelig som i forskningsmessig sammenheng. Ordforklaringer finnes i håndbøker og vitenskapelige kataloger, men er ellers unntaket og ikke regelen i de arbeider som her har vaert vurdert. Regionalmuséenes innsats for kunnskapsspredning blant barn er preget av skaperglede og evne til fornying. Aktiviteten i Jämtland skal her saerskilt fremheves.

Seimskleiva Indre Arna 18.januari 1994

Trygve Solhaug sign. Professor Norges Handelshøyskole, Bergen

Forfatter, Trygve Solhaug, er professor i økonomisk historie ved Norges Handelshøyskole i Bergen siden 1972, med undervisning i valgfag, hovedfag, høyere avdelings studium og doktorgradsveiledning. Forelesninger og kurs også i historiefilosofi og metode. Før det ansatt ved Historisk Institutt, Universitetet i Bergen. Arbeidet bl.a. 2 år som amanuensis ved Bergen Sjøfartsmuseum. Studier i Storbritannia og USA. Publikasjoner i økonomisk historie, fremst De norske fiskeriers historie 1815-1880. To bind. Universitetsforlaget 1976. Ny utgave 1983. Forfatter og billedredaktør til samme. Verket er anmeldt av økonomer, historikere, økonomiske historikere, sosialantropologer, etnologer og havforskere. Trygve Solhaug fungerte en periode på 1970- og 1980-tallet som ekstem sensor ved magistergraden i etnologi, Universitetet i Oslo, for kystkulturstudier 1800- og 1900-tallet. Medlem av kulturstyret i Bergen i 4 år. Medlem representantskapet Akvarieselskapet i Bergen siden l970-årene. Formann representantskapet Norsk Fiskeindustrimuseum, Melbu. Sjefredaktør for The Scandinavian Economic History Review 1983-1987". Medlem av rådet for The Scandinavian Society for Economic and Social History" siden 1979 og visepresident siden 1988.

Museernas föremålsvård och

registrering

Vårda i tid avsätt tid att vård -

Birgitta Eneus

Bilaga 5

Innehållsförteckning

Inledning 165 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bakgrund 165 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Undersökningsmetod 166 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning 167 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Resultat av kartläggningen 168 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Slutsatser av kartläggningen 169 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . överväganden 170 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag 170 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Förutsättningar för museernas arbete med samlingarna 171 . . . . . . . . . Definitioner 173 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Redovisning av kartläggningen 175 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Föremålssamlingamas storlek och tillväxt 175 . . . . . . . . . . . . . . . . . Behov av föremålsvård 179 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Samlingarnas behov av vård och konservering 179 . . . . . . . . . . . . Tidsåtgång för vård- och konserveringsåtgärder 181 . . . . . . . . . . . Konserverade föremål 181 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Resurser för föremålsvård 182 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Befintliga personalresurser 182 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Behov av personal för att åtgärda eftersläpningen 184 . . . . . . . . . . Tidshorisont för att åtgärda eftersläpningen 185 . . . . . . . . . . . . . . Befintliga magasin och behov av utökningar 185 . . . . . . . . . . . . . . Vid vilka museer finns behoven 187 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Resurser för föremålsvård som kan erbjudas andra 190 museer . . . .

Köpta tjänster avseende föremålsvård från andra 1992 190 museer . . Institutionen för konservering 191 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna 192 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kulturarvet i Falun 193 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kulturvårdscentrum i Uddevalla 193 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stiftelsen Västsvensk konservatorsateljé 194 . . . . . . . . . . . . . . . . Behov av registrering 194 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Samlingarnas behov av registrering 194 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tidsåtgång för registreringsarbete 194 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Registrerade föremål 194 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1994: 51

Resurser för registrering 196 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Befintliga personalresurser 196 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Behov av personal för att åtgärda eftersläpningen 197 . . . . . . . . . . Tidshorisont för att åtgärda eftersläpningen 197 . . . . . . . . . . . . . . Vid vilka museer finns behoven 197 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Resurser för registrering som kan erbjudas andra museer 198 . . . . . Museemas synpunkter föremålsvård och registrering 198 . . . . . . . . 200 Centrala museer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Regionala museer 218 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . i 3 Problemidentiñering 228 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . kartläggningen 228 Slutsatser av . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Problem föremålsvården 229 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Problem registreringen 231 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 överväganden 231 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Samlingarna 231 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Personal 233 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Magasin 233 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Samverkan och samutnyttjande av resurser 234 . . . . . . . . . . . . . . . .

Åtgärdsprogram/planer 234

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 Förslag 235 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Samlingarna 236 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Registrering 237 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Resurser 237 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Avslutning 238 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Tabell 9-16 239 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga 5

Inledning

Bakgrund

Denna rapport är gjord inom utredningen Översyn mål- och strukturfrågor av m.m. inom det statliga och statsunderstödda museiväsendet. Syftet har varit att tydliggöra omfattningen av museisarnlingamas behov av föremålsvård och registrering samt museernas behov av resurser för att tillgodose nuvarande brister. Det övergripande målet för museiverksamheten att bevara och levandegöra samlingarna är gemensamt för alla museer. Däremot beslutar varje museum om Verksamhetsmål, ambitionsnivå och arbetsmetoder utifrån de förutegna sättningarna. Ambitionsnivån varierar därför mellan mueema. Detta är viktigt att ha i åtanke vid läsning av denna rapport eftersom studien bygger på museernas nuvarande varierande ambitionsnivåer. Utgångspunkten för museernas verksamhet är föremålen. Föremålsvård och dokumentation av samlingarna är förutsättningar för museernas övriga arbete. Mot denna bakgrund blir förhållandena beträffande föremålsvården avgörande för museiverksamheten. Museernas arbete med samlingarna kan delas in funktionerna: i Insamling - Dokumentation: registrering, katalogisering, fotografering - Vetenskaplig bearbetning - Tillsyn/vård - Konservering - Restaurering - Magasinshantering - Dagens situation beträffande museernas föremålsvård är inte tillfredsställande. Museerna och statsmakterna har vid upprepade tillfällen påtalat detta. Förhållandena är otillfredsställande trots att medvetenheten om vårdfrågornas betydelse har ökat. Bl.a. i skrivelse 1991-12-11 till regeringen i anslutning till arbetet med den fördjupade anslagsframställningen FAF har ansvarsmuseema framfört att de statliga museernas behov av utbyggda insatser för samlingarnas vård är mycket angelägna och omfattande. samlingarnas betydelse för museiarbetet har centralmuseema sammanfattat på följande sätt i en hemställan till Statens kulturråd 1991-12-17 i anslutning till PAF-arbetet. "De statliga centralmuseemas största problem gäller särskilt samlingarnas vård och allt vad begreppet omfattar av dokumentation och klassificering, konservering, registrering och kontinuerlig skötsel Men centralmuseemas uppgift är inte bara att vårda nuvarande samlingar och förvalta ett arv. Centralmuseerna skall därtill berika och utöka samlingarna. De skall varsamt välja i samtidens flöden av föremål och kunskaper och samtidigt odla en öppen och intellektuellt prövande hållning till detta material. 165

SOU 1994: 51

För att klara samlingarnas vård, registrering, accession m.m. krävs personal med skiftande yrkeskunskaper och erfarenheter. Det är en andra förutsättning för att centralmuseerna skall kunna fylla sina uppgifter. I takt med samhällets specialisering och internationalisering ställs ökade krav på urval och metoder, hur samlingar hanteras och därmed också medarbetarnas kunskaper. Museernas inre arbete uppfattas ofta som statiskt och sätts i motsatsställning till den utåtriktade verksamheten. I själva verket är vård och bearbetning av samlingarna en stark, och i många fall avgörande drivkraft i och förutsättning för allt museiarbete. Den tillför kunskap, öppnar nya forskningsmöjligheter och ökar tillgängligheten. De statliga centralmuseema vill med kraft framhålla betydelsen av att museernas inre arbete med samlingarna lyfts fram och prioriteras i framtida resursförstärkningar." Riksdagens revisorer har i förslag till riksdagen om registrering och dokumentation av de statliga museernas samlingar 1988/89: 16 påpekat att det saknas centrala föreskrifter för museernas handhavande av samlingarna. I Museema och den svenska historien Rapport 1992/93:3 har riksdagens revisorer bedömt att det förefaller osannolikt att eventuella möjligheter till effektivisering och omprövning av den befintliga verksamheten i någon större utsträckning löser problemet med de stora eftersläpningarna beträffande arbetet med samlingarna och de bristfälliga magasinslokalerna. Riksdagsrevisorerna anser att en plan snarast bör framläggas över hur registrering och dokumentation av de statliga museisamlingarna skall kunna genomföras. Revisorerna framhåller att det är angeläget att överblick över samlingarna skapas och att samhällets kostnader för samlingarna inklusive magasinering och dokumentation belyses. Museiutredningen har mot denna bakgrund önskat få en kartläggning av behov av föremålsvård vid de centrala och statsbidragsberättigade regionala museerna. I denna rapport belyses och kvantifieras bl.a. följande frågor finns det ett s.k. föremålsvårdsberg, hur stort är det i så fall, vad består det av för ämnesområden och materialtyper samt vilka resurser behövs för att åtgärda bristerna. - Kartläggningen som redovisas i denna rapport har således haft en kvantitativ ansats. Det har gällt att synliggöra och tydliggöra omfattningen av resurser och behov.

Undersökningsmetod

Uppgifter om centralmuseernas och de statsbidragsberättigade regionala museernas behov och resurser beträffande föremålsvården har hämtats in

Bilaga 5

genom skriftlig enkät under hösten 1993. Alla centralmuseer har svarat vilket betyder 20 museer. Av de regionala museerna saknas svar från Halmstad och Dalarna. Göteborg har svarat med varje museum separat dock saknas svar från stadsmuseet utom vad gäller samlingarnas storlek. Malmö har svarat med stadsantikvariska avdelningen för sig och de övriga museerna sammanlagda. Kulturen i Lund har lämnat ett svar för stadshistoriska avdelningen och ett för kulturhistoriska avdelningen. För de regionala museerna ingår därför 29 svarande museer i enkätredovisningen. Det har varit svårt för många museer att besvara enkäten fullständigt dels för att vissa frågor bara kunde besvaras genom bedömningar dels för att museerna inte har detaljerad kunskap om föremålen i de avseenden enkäten tog upp. Detta har medfört att man svarat med uppskattningar, schablonmässiga beräkningar eller angett att man inte har uppgifter så att man kan svara. De kvantitativa värdena är troligen större i verkligheten än de som redovisas i rapporten. Detta till följd av att: Alla tillfrågade museer inte har besvarat enkäten. - Alla som besvarat den inte har svarat alla frågor. - I de fall museerna angett ett intervall som svar har genomgående det lägsta värdet tagits med vid additionen. Summavärdena blir också lägre än vad verkligheten bör vara eftersom en del svar är av typen mer än eller t.ex. l00-tals. Vad totalvärdena säger är således att omfattningen är av minst den angivna storleken. Uppgifter verksamheten vid Stiftelsen föremålsvård i Kiruna och om Stiftelsen Västsvensk konservatorsateljé har inhämtats från stiftelsema.

Sammanfattning

Denna studie behandlar föremålens behov av vård och konservering, befintliga resurser, resursbehov och något om uppnådda resultat inom registrering, tillsyn/vård och konservering samt befintliga magasinslokaler, kostnader för dessa och behov magasin. Studien behandlar föremålssamlingarna men av inte arkivalier och fotografier. Även för dessa finns omfattande behov vård av och registrering. Studien omfattar centralmuseerna och de statsbidragsberättigade regionala Det har inte varit möjligt att inom ramen för denna undersökning museerna. tillfråga universitetsmuseer, kommunala museer, övriga museer och hembygdsgårdar. Resursbehovet har beräknats grundval av uppgifter från museerna. Uppgifterna om behov bygger museernas nuvarande ambitionsnivåer vilka

SOU 1994: 51

varierar mellan museerna. Någon i fråga ambitionsnivåer och samsyn om prioriteringar finns för närvarande inte mellan museerna. Rapporten ger en bild av hur omfattande hösten 1993 bedömer museerna resursbehovet vara. Personalbehov utifrån nuvarande ambitionsmuseernas nivåer redovisas för arbetet med att hämta in den s.k. eftersläpningen inom föremålsvården och registreringen.

Resultat av kartläggningen

Museemas arbete med att ordna upp samlingarna är omfattande uppgift. På en grund av samlingamas storlek, den begränsade personalstyrkan och konkurrens med andra arbetsuppgifter tar uppordningsarbetet för de flesta museer lång tid att genomföra om inte särskilda satsningar görs. Uppordningsarbeten bedrivs många museer i mån av Ofta är det avhängigt att särresurser. av skilda satsningar görs. Uppordningsarbetet har dock inte givits högsta prioritet utan vid resursknapphet avstannar arbetet eller går sparlåga för kortare eller längre tid eftersom annat arbete går före i prioriteringssitutation. en Många insatser har gjorts och görs med tillfällig personal. Föremålsvård av samlingarna bedrivs av många framför allt i museer samband med förvärv, när föremål skall ställas ut eller i anslutning till uppordnings- och ornregistreringsarbete. Generellt tycks uppordningsarbete komma i andra hand om inte specialresurser finns tillgängliga. Föremålsvård är en kontinuerlig uppgift. Löpande tillsyn och vård måste alltid ske. Resurserna för denna nödvändiga och grundläggande uppgift är och har varit underdimensionerade. Detta leder till att många föremål befinner sig i dåligt skick grund tidigare bristande vård. Föremålsvården beav höver därför intensifieras annars finns en risk för ett ännu större uppdämt behov sikt. Förvaringsförhållandena för föremålen är helt avgörande för kommande behov av föremålsvårdsåtgärder och avgörande för satsningar på föreom målsvård kan vara "lönsamma". Att döma av enkätsvaren finns totalt minst 38 milj föremål vid de centrala och regionala museerna. Av dessa finns ca 34 milj, ca 90%, på centralmuseema. Den årliga tillväxten motsvarar 0,8% samlingarna. Även tillca av av växten svarar centralmuseema för ca 90%. Tillväxten i procent av samlingarna är 0,8% för centralmuseema och 0,6% för de regionala. Enligt enkätsvaren behöver ca 21,6 milj föremål vårdas och 8 milj konca serveras. Av vårdbehoven finns ca 90% på centralmuseema och konserav veringsbehovet hela 98%. Av samlingarna behöver ca 14 milj föremål registreras. Centralmuseerna svarar för 99% av registreringsbehovet . I fråga om resurser finns drygt 200 årsverk för vård och konservering vid de centrala och regionala museerna, varav 75% på de centrala. För registrering finns årsverk, . ca 72 varav ca hälften på centralmuseema och ca hälften

.

de regionala. För att återhämta eftersläpande behov vård och konservering skulle av behövas ca 3 400 årsverk, varav 92% behövs på de centrala museerna. Kostnaden för dessa 3 400 årsverk kan uppskattas till i storleksordningen 800 milj kr. Om prioriteringar gjordes så att befintlig personal för vård och konservering endast skulle arbeta med eftersläpande behov skulle det teoretiskt ta ca 20 att inhämta eftersläpningen för de centrala museerna och ca fem år för de regionala. Men därigenom skulle en "ny eftersläpning" uppstå att genom löpande vård och konservering inte blir utförd. Eftersom de idag vårdar som och konserverar samlingarna utför även andra arbetsuppgifter inom museerna skulle det i realiteten ta längre tid. När det gäller registrering skulle ca 2 300 årsverk behövas för att hämta in eftersläpningen. Av dessa svarar centralmuseerna för 95%. Kostnaden för de totala antalet årsverk kan uppskattas till 500 milj kr. ca Det finns 148 000 m2 magasinsyta vid de centrala och regionala ca museerna, varav ca 60% vid de centrala. Behovet av utökning uppgår till ca 43 000 m2, vilket motsvarar 30% den befintliga De centrala ca av ytan. museerna svarar för ca 60% av utökningsbehovet.

Slutsatser kartläggningen

av

Omfattningen av behovet av vård- och konserveringsåtgärder beror främst av samlingarnas karaktär och befintliga tillstånd samt museets ambitionsnivå. Det är således främst dessa faktorer som avgör behovet för av resurser att återhämta eftersläpande behov av vård och konservering. Det finns inget entydigt och enkelt samband mellan å ena sidan behovet av resurser och å den andra sidan samlingarnas storlek. Resurserna som museerna har avsatt för föremålsvård är och har varit underdimensionerade i förhållande till föremålssarnlingamas behov vård av och konservering. Det gäller både personal, arbetslokaler och magasin. Detta har lett fram till dagens otillfredsställande situation i fråga föremålsvård om och registrering. Tillväxten är egentligen inte så stor föremålsbeståndet växer förstås men hela tiden. På grund av att samlingarna successivt växer ökar också eftersläpningen beträffande föremålsvården hela tiden. Medvetenhet tycks finnas om nödvändigheten att begränsa insamlingen. Merparten av den konservering som sker tycks föremål behöver avse som åtgärdas för att kunna användas i den egna utåtriktade verksamheten eller för att lånas ut till andra museer. Generellt tycks ha svårt med den museerna interna styrningen mellan verksamhetsgrenarna. De har svårigheter att göra prioriteringar och få dessa förverkligade. I några enkätsvar framhålls att den inre samlingsvårdande grenen får stå tillbaka för den utåtriktade verksam-

SOU 1994: 51

heten. Detta innebär att det samlingsvårdande arbetet inte blir rationellt bedrivet utifrån sina förutsättningar och behov. Kartläggningen under 1992 köpte förhållandevis få visar att museerna föremålstjänster varandra. Dvs. denna form av samverkan inom föremålsav vården förefaller för närvarande vara av begränsad omfattning. Flera museer ger emellertid råd och service till andra museer. Att döma av museernas svar är det för en förhållandevis liten del av samlingarna har inventerat behovet av föremålsvård eller utformat som museerna samlad plan för vård- och konserveringsåtgärder. Dvs. det saknas i viss en utsträckning detaljerade kunskaper om föremålssamlingarnas status. Och detta trots föremålsvårdens betydelse för allt museiarbete.

Överväganden

Museisamlingarnas storlek och situation är nu sådan att man måste fundera över hur stora föremålssamlingar museisverige kan ta ansvar för att bevara och vilka åtgärder krävs för att de samlingar som skall bevaras skall bli som optimalt sammansatta. Detta leder fram till frågor om behov av principer för bevarande, insamling, indelning av föremålen i olika kategorier, gallring och fördelning av föremål mellan museer. För att få optimal sammansättning av museisarr1lingarna behövs en en genomgång och värdering befintliga samlingar utifrån en helhetssyn och av policy vad respektive museum skall täcka och inte endast en välplaneen om rad insamling. Eftersom behoven inom föremålsvården är så stora att det är orealistiskt att kunna förverkliga allt måste man prioritera vilka föremål som skall komma i fråga för bevarande.

Förslag

En process bör genomföras i syfte att få museisamlingarna optimalt sammansatta. En långsiktig nationell insamlingspolicy behöver utformas. Varje behöver ha en långsiktig bevarandepolicy. museum

Åtgärdsprogram beträffande registrering behöver finnas vid de museer där

eftersläpningen är stor. Resurser behöver satsas förebyggande vård och tillfredsställande magasin samt att åtgärda den eftersläpning som är av den prioritetsgrad att vårdoch konserveringsbehoven skall åtgärdas. När det gäller ambitionsnivåer och resursfrågor måste resultaten av denna studie vävas ihop till balanserad helhet med förutsättningarna och fören hållandena för museernas övriga verksamhetsgrenar.

Bilaga 5

l Förutsättningar för museernas arbete med samlingarna

Förutsättningarna för museernas arbete med samlingarna har skissartat

åskådliggjorts i fig Där har även ritats in två åtgärder kan typer av som

vidtas för att påverka utvecklingen, nämligen förändringar riktlinjer och av

resurser. Förutsättningarna kan delas upp i för museerna gemensamma och

sådana som varierar mellan museerna.

Figur 1 Föremålsvård

Mål

Ambitionsnivâr

Åtgärder

Riktlinjer Resurser

Föremålssamlingar z r , / 0/ / i , / z / 0/5C Föremalsbestand , , 0/ antal , / / - , x ,ox / materialt , of l - er z , /l/

- vard- och e konsbehov z / ,0/ /

, / / / / // / ° / l Arlig- tillvaxt - .. ,JC z , antal / - / , ,, , matenaltyper , - , , vard- och konsbehov 7, - / / / l / / / /l/ / // Befintligt . . Behov Resurser z I Jc , / / Personal / / 7, r x / , årsverk x j , - , kompetens / - "

specialitet, / " - Arbetsorg. / ,N / Hur stort är gapet och Arbetslokaler gg / hur stort i vilka avseenden Utrustning ç

Magasin /

yta/volym klimat säkerhet -

Nuläge Önskat läge

För museerna gemensamma förutsättningar

Det övergripande målet för verksamheten är att bevara och levandegöra

kulturarvet.

Föremålssamlingama är kärnan i museernas verksamhet.

Dokumentationen om föremålen i sig och dess vetenskapliga informations-

innehåll är central för möjligheten till kunskap om föremålet. Med bevarad

SOU 1994: 51

fullgod dokumentation finns möjlighet att ha och förmedla information om föremålet utan att ha det tillgängligt fysiskt. En tillräcklig dokumentation möjliggör därför fördelning av föremål mellan museer och gallring av föremål. Att det inte finns någon utsagd tidsgräns för museernas ansvar för bevarandet innebär i princip att museiverksamhetens tidshorisont är evigheten. Bevarandemålet och evighetsperspektivet kan tolkas som att museerna i princip ansvarar för att föremålen och informationen om dem bevaras för all framtid. Evighetsperpektivet tolkat i relation till museernas deltagande i att bygga upp en långsiktig dokumentation av utvecklingen inom sina respektive ansvarsområden medför att museernas insatser inte endast kan formas efter de i nutiden rådande trenderna. Föremålsvård är en kontinuerlig process.

Förutsättningar som varierar mellan museerna Ambitionsnivå Samlingamas karaktär som är avgörande för vilka resurser som krävs både i fråga om storlek och specialistkompetens. Samlingarna kan bl.a. karaktäriseras i antal föremål, materialtyper, vård- och konserveringsbehov. Tillväxten som kan karaktäriseras i samma termer som samlingarna. På resurssidan finns: Personal som kan beskrivas i termer av t.ex. antal årsverk, kompetens och specialitet. Arbetsorganisation - Arbetslokaler - Utrustning - Magasin som kan karaktäriseras i termer av t.ex. yta/volym, klimat, arbetsmiljö, utfonnning, lokalisering och säkerhet. Ett syfte med studien har varit att försöka bedöma resursbehovet för att återhämta den eftersläpning som finns när det gäller föremålsvård och registrering. Planering inom föremålsvården samt framtagning av åtgärdsprogram och tids- och resursplaner innebär att man utifrån mängden av föremål som är i behov av åtgärder, åtgärdernas omfattning och tidsåtgång för dem kommer fram till bl.a. omfattningen av personalbehovet. Detta synsätt kan konkretiseras med följande utdrag ur enkätsvaren från Nordiska museet och botaniska sektionen vid Naturhistoriska riksmuseet. Nordiska museet. "Idag svarar fem konservatorer för konserveringen av ca 1,3 milj föremål. Bristen personal gör att museet i dagsläget har små möjligheter att ta hand om samlingarna. En beräkning visar att ca 10% av Nordiska museets totala föremålsbestånd 130 000 föremål behöver kon- - serveras. Då varje konservator har en kapacitet för i runda tal 100 föremål per år innebär detta med nuvarande besättning 500 föremål per år i 260 år enbart med det idag eftersläpande behovet. Situationen blir inte mindre absurd

Bilaga 5

mot bakgrund av att ca 90% av konservatoremas arbetstid ägnas översyn och åtgärder inför det egna museets och andra museers utställningar samt andra oförutsedda insatser." Botaniska sektionen, Naturhistoriska riksmuseet. "Eftersläpningen kräver: räknat 7 arbetstimmar per dag och 260 arbetsdagar per år Registrering kräver 91 1 000 000 objekt med 10 min registrering 10 000 000/60 per tim 166 666,67 tim/ 7 tim per dag 23 809 dagar/260 per år 91år Vård kräver 68 år Konservering av eftersläpning kräver 45 år Denna beräkning är gjord utan hänsynstagande till pågående accession. Befintlig personal kan inte klara denna uppgift

Definitioner

Accession betecknar sarnlingamas tillväxt. Registrering innebär att föremålet ges en individuell plats i en lista eller ett register över museets samlade föremålsbestånd och ett sådant sätt att föremålet inte kan förväxlas med något annat tidigare registrerat föremål. Registreringen syftar i första hand till att ge föremålet en identitet. Den ger kopplingen mellan föremålet och dokumentationen av det. l anslutning till registrering sker märkning och eventuellt fotografering av föremålet. Katalogisering innebär att inordna ett museiföremål i en eller flera kategorier i ett klassifikationssystem varmed föremålet tillsammans med beskrivning och andra upplysningar förs samman med föremål av samma typ och funktion eller med besläktade föremål och föremålsgrupper. För arkeologiska samlingar innebär katalogisering en vetenskaplig bearbetning bestående av en utvidgad verbal beskrivning med angivande av åtkomst, fyndkontext, måttsuppgifter och avbildningar av föremål. Dokumentation i vid bemärkelse omfattar en systematisk beskrivning i ord, bild och siffror av föremålets tillstånd och vetenskapliga informationsinnehåll. Dokumentation i samband med vård och konservering skall omfatta dels föremålens tillstånd och karaktäristiska egenskaper före, under och efter preparering och konservering, dels de konserveringsmaterial och metoder som använts och de analysdata som framkommit. Denna dokumentaion sammanställs i en konserveringsrapport. Materialkategori anger en samling föremål med likartad fysisk sammansättning t.ex. trä, papper, textil eller en kombination av material t.ex. måleri på trä. I många sammanhang behöver kategorin avgränsas ytterligare och specificeras för ett samlingsområde t.ex. kyrklig textil, maritimhistoriska föremål.

SOU 1994: 51

F öremålsvård är ett sammanfattande begrepp för alla åtgärder i syfte att bevara museiföremål: förvaring, tillsyn, vård, preparering, konservering och restaurering. Förvaring omfattar placering av föremål, ljus och klimat i magasin, utställningslokaler, uppackningsrum, vård- och konserveringslokaler. Tillsyn innebär en kontinuerlig kontroll av föremålen och deras tillstånd samt förvaringsförhållanden i utställningslokaler och magasin. Tillsyn omfattar även bevakning och rengöring av lokalerna samt kontroll av skadedjursangrepp. Vård omfattar underhållande och förebyggande åtgärder: bestämning av förvaringssätt, ytlig rengöring av de föremål som tål det, behandling mot t.ex. skadedjur och korrosion samt transponskydd. Preparering omfattar inom det arkeologiska området åtgärder som föregår konservering t.ex. rengöring och avlägsnande av jord och korrosionsprodukter. För det naturhistoriska materialet ersätter preparering ofta konservering och omfattar t.ex. stödjande åtgärder genom skelletering och uppstoppning. Konservering innebär ett aktivt ingripande i föremålens material och

struktur för att förhindra nedbrytande Åtgärder utförs grundval

processer. av analyser och bedömning av åtgärder från konservator under medverkan av antikvarie eller indentent. Konservering omfattar t.ex. lagning av uppkomna skador, kemisk- tekniska ingrepp som nedläggning av flagnande färg, rengöring och blekning av grafiska blad, stärkning av material i skadade skulpturer och uppfordring av textilier. Inom det naturvetenskapliga området omfattar konservering all bearbetning av materialet. Restaurering innebär att man söker återföra föremålen till ursprungligt eller funktionsdugligt skick. Urval betecknar den sovring som sker vid insamling. Gallring innebär borttagande av föremål ur befintliga föremålsbestånd i avsikt att minska dessa. Med ändamålsenliga magasin avses lokaler som i fråga om t.ex. storlek, klimatförhållanden, belysning, säkerhet är avpassade till föremålssamlingarna. Dessa definitioner är huvudsakligen hämtade ur Statens kulturråds utredningsrapporter Vårda Bevara 198012 och Dokumentera 198122 samt ur Föremålssamlingarnas tillväxt, några synpunkter och förslag rörande urvalsbegränsning och gallring Ds U 1982:1.

Bilaga 5

2 Redovisning av kartläggningen

Föremålssamlingarnas storlek och tillväxt

Samlingarnas storlek

I enkäten till museerna frågades efter föremålssamlingarnas storlek. Studien behandlar inte arkivalier och fotografier. De flesta museer har svarat med antal föremål men några med antal inventarienummer. I redovisningen här har summerats antal föremål och inventarienummer. Detta leder till en underskattning eftersom antal inventarienummer är färre än antal föremål då vissa nummer består av flera föremål. Detta är mycket markant inom det arkeologiska området. När ett fyndmaterial accederas av t.ex. Statens historiska museum får samtliga ingående föremål samma inventarienummer. Ett inventarienummer kan således bestå av endast ett föremål om det vid undersökningen inte samlats in fler men vanligtvis omfattar varje inventarienummer många föremål. Ett stort boplatsmaterial kan omfatta 100 000-tals föremål som i sin tur kan vara undernumrerade under sitt inventarienummer. De arkeologiska samlingarna består överlag av fragment t.ex. flintspån och krukskärvor. Flera av arkeologins föremålskategorier utgör därtill massmaterial från arkeologiska utgrävningar dvs. de kan räknas i 1 000-tal upp till 100 000-tal i en och samma undersökning t.ex. järnspik och skelettben. Antalet inventarienummer vid Statens historiska museum är ca 32 500 medan antalet föremål uppskattas till l0-tals milj. Inom det kulturhistoriska samlingsområdet kan ett föremål bestå av flera ingående föremålsdelar, t.ex. en servis och en uniform. Att jämföras med om museet förvärvar t.ex. en tallrik och en uniformsrock. Hur stor skillnaden är totalt för landets museer mellan antal föremål och antal nummer är okänt. I denna studie är det därför så att samlingarnas storlek och tillväxt utgör minst det antal föremål som anges. Naturhistoriska riksmuseets samlingar uppgår till ca 18 milj föremål bestående av följande: Samlingar Antal föremål

Statens historiska museums samlingar uppgår uppskattningsvis till IO-tals milj föremål. De övriga kulturhistoriska museernas samlingar består av minst ca 2,9 milj föremål. 175

SOU 1994: 51

Tabell 1 F öremålssamlingar och behov av föremålsvård och registrering Saml Tillväxt Vårdbehov Konserverings- Registreringsstorlek behov behov milj antal % 100-tal % 100-tal % 100-tal % Naturhistoriska N 18 165900 0,9 6 600 37 5 540 31 11 973 67 Historiska H 10 11 700 10000 100 75 Övr k-historiska Ku 2,9 5 400 0,2 1 689 58 385 13 447 15 varav Nordiska 1,3 1 300 0,1 1 300 100 130 10 2 0,2 Konst Ko 0,7 800 0,1 629 86 137 19 425 58 Arkitektur A 2 85 000 4,3 300 15 1 700 85 1 085 54 Summa centrala C 33,6 268 800 0,8 19218 57 7 762 33 13930 59 Summa regionala R 4,3 25 700 0,6 2 400 77 190 16 151 4 Totalt 38 294 500 21 618 7 952 14081 Procentuell andel av samlingarna Procentuell andel av samlingarna vid de museer som svarat resp. fråga

Statens konstmuseer har ca 735 000 föremål bestående av följande: Nationalmuseum

Östasiatiska museet

Arkitekturmuseet har ca l milj ritningar, l milj övriga dokument av papper och 200 modeller m.m. Sammanlagt för de centrala museerna ger detta ca 33,6 milj föremål. Fördelningen materialkategoder framgår av tabell

Bilaga 5 Figur 2 F öremålssamlingar och behov föremålsvård och registrering av Centrala och regionala museer R 4 milj R 25 700

C 268 800 Saml storlek 38 milj Tillväxt 294 500 Vårdbehov 21,6 milj R 190 000 R 0,2 milj

C 7 762 000

K0ns.beh0v 8 milj Regbehov 14 milj

Centrala museer KoA Ko A Ku w v -- Ko Ku

Saml storlek 33,6 milj Tillväxt 268 800 Vårdbegé;

19,2 milj Ko Ku Ku

K0ns.beh0v 7,8 milj Regbehov 13,9 milj

I2 14-0487

SOU 1994: 51

De regionala samlingar uppgår till 4,3 milj vid de 29 museer museernas besvarat frågan samlingarnas storlek. Till detta kan läggas att som om Göteborgs stadsmuseum har ca 1 milj föremål. En summering enkätsvaren ger sammanlagt för de centrala och regioav nala museerna ca 38 milj föremål. Myntkabinettet, Medelhavsmuseet, Folkens museum, Livrustkammaren, Skoklosters slott, Hallwylska museet, Sjöhistoriska museet, Musikmuseet och Flygvapenmuseum och 13 av de regionala museerna har angett hur samlingarna är fördelade materialkategorier. Fördelningen redovisas i tabell

Tabell 2 Centrala och regionala Samlingarnas fördelning på museer. materialkategorier

Totalt antal föremål vid de besvarat frågan 1 334 100 3 336 400 museer som

Tillväxt

De centrala samlingar ökade med 269 000 föremål i genomsnitt museernas ca under perioden 1990/91-1992/93, eller ca 0,8%. per För Naturhistoriska riksmuseet motsvarade den genomsnittliga tillväxten 1% samlingarna. Statens historiska genomsnittliga accession ca av museums under perioden 12 000 föremål samt 2,7 ton ben. Eftersom samlingarvar ca storlek är så osäker går andelen inte att ange. För de övriga kulturhistonas riska centralmuseerna tillsammans det 0,2%, för konstmuseerna 0,1% var och för Arkitekturmuseet ca 4%. Vid de 26 regionala besvarat frågorna om accessionen ökade museer som samlingarna med 25 700 föremål i genomsnitt år under perioden 1990per 1992. Det betyder 0,6% av samlingsbeståndet vid dessa museer. 178 ca

Bilaga 5

Behov av föremålsvård

Samlingarnas behov av vård och konservering inventeringar och åtgärdsplaner

En fråga i enkäten gällde om museet har inventerat behovet föremålsvård av av samlingarna och/eller om plan finns beträffande vård- och konserveringsåtgärder. Inventering av behov av föremålsvård och/eller plan beträffande åtgärder för föremålsvård fanns hösten 1993 vid följande museer:

Centrala museer Samling Statens historiska museum För vissa delar av samlingarna görs vårdinsatser enligt rullande plan Myntkabinettet Under utredning Nationalmuseum avd för måleri och Under utredning skulptur Moderna museet Total inventering pågår under 1993/94 med utlåtande av konservator om varje föremål Naturhistoriska riksmuseet För entomologiska samlingarna finns inventering av skador orsakade av derrnestider Livrustkammaren, Skoklosters slott Inventering av vård- och konserve- Hallwylska museet ringsbehov för möbler Skoklosters slott och Hallwylska museet har gjorts genom möbelkonservator Sjöhistoriska museet Många inventeringar genomförda Vasamuseet I initialskede, vårdrutiner fastställda Nordiska museet Inga egentliga program för vårdåtgärder finns. Planer finns men inte nedskrivna.

Regionala museer Örebro läns museum Kyrkliga föremål Värmlands museum Textil

Behov av vård

Museema ombads i enkäten att ange hur mycket av föremålssamlingama som är i behov av vård, konservering och restaurering. Eftersom alla museer inte har kunnat ange hur många föremål och/eller andel av samlingarna som behöver vårdas, konserveras eller restaureras ger enkätsvaren troligen en underskattning av det verkliga behovet. Enligt enkätsvaren är ca 21,6 milj föremål vid de centrala och regionala museerna i behov av vård.

SOU 1994: 51

För de centrala museerna uppgår behovet till 19,2 milj föremål vid de 17 museer som besvarat frågan, 57% av samlingarna vid dessa museer. Statens historiska museum, Östasiatiska, Sjöhistoriska och Nordiska museet har svarat att alla föremål är i behov av vård. Sjöhistoriska och Nordiska också att vården pågår kontinuerligt. Övriga svarande centrala har angivit att museer mellan 10% och 90% av samlingarna är i behov av vård. Utifrån de museer som angett vårdbehovet fördelat enligt materialkategoriema i enkäten framgår att behoven vid centralmuseema är störst i fråga om metall och textil. Mellan 10% och 100% av samlingarna anges behöva underhållande och förebyggande vård vid de 16 regionala museer som besvarat frågan. Totalt rör det sig om 2,4 milj föremål, motsvarande ca 77% av dessa regionala museers samlingar. Utifrån uppgifterna från de regionala museer som angett vårdbehovet fördelat materialkategorier framgår att behoven för dessa museers samlingar är störst för de naturhistoriska samlingarna Naturhistoriska museet i Göteborg samt för länsmuseema i fråga om textil, trä, metall och måleri.

Behov av konservering Att döma enkätsvaren behöver minst ca 8 milj föremål konserveras av de av centrala och regionala museernas samlingar. Av Naturhistoriska riksmuseets samlingar behöver ca 5,5 milj eller ca 30% konserveras. Historiska museets konserveringsbehov är mycket svårt att uppskatta. En bedömning kan vara att det rör sig om minst 10%. Om man relaterar konserveringsbehovet till de delar av samlingarna som är föremål för kontinuerlig konservering, dvs. föremål av metall, organiskt material, glas och porslin är ca 75% av samlingarna i behov av konservering. För de övriga kulturhistoriska centralmuseema handlar det om minst 385 000 föremål eller sammanlagda samlingarna. För Statens konstmuseer det minst 13% av de är 137 000 föremål eller ca 19%. Av Arkitekturmuseets samlingar är 15% i akut behov av konservering. Det gäller ritningar och övriga dokument av papper. Förutom det akuta behovet är 70% av samlingarna i behov av konservering. Totalt för de centrala museerna undantaget Historiska museet samt Medelhavsmuseet, Vasamuseet, Armémuseum och Marinmuseum som inte besvarat frågan behöver 7,8 milj föremål konserveras. Det motsvarar drygt 30% av dessa museers samlingar. För Naturhistoriska riksmuseet är behovet av konservering störst för de entomologiska ocliznecentbotaniska samlingarna. Om fanns för konservering skulle Nordiska museet ta de folkliga resurser bonadema i första prioritet därefter metallföremål. Folkens museums behov är störst i fråga om måleri, textil och glas/porslin. Livrustkammarens behov

Bilaga 5

avser textil och metall. Sjöhistoriska museets behov främst trä och avser metall. Flygvapenmuseums behov avser metall. Statens konstmuseers behov avser måleri, glas/porslin, metall, textil, gravyrer och handteckningar samt beträffande Östasiatiska arkeolomuseet giskt material och konsthantverk. Arkitekturmuseets behov avser ritningar och övriga dokument av papper. Behovet av konservering varierar mellan 1% och 30% samlingarna för av de 14 regionala museer som besvarat frågan. Totalt motsvarar det 190 000 ca föremål eller 16% av dessa museets samlingar. För de regionala museerna förefaller konserveringsbehovet störst för vara textil, metall, måleri och trä. Av enkäten framgår inte omfattningen av åtgärdsbehoven.

Restaureringsbehov

Restaureringsbehov har angetts Nationalmuseum, drygt 60%, Moderna av museet 50%, Arkitekturmuseet 10%, Tekniska museet 4% samt av Myntkabinettet och Sjöhistoriska museet en obetydlig andel samlingarna. av

Tidsåtgång för vård- och konserveringsåtgärder

Genomsnittlig tidsåtgång per föremål behöver vårdas varierar för de 17 som centralmuseer som besvarat frågan mellan 1 min och 10 tim. ca Genomsnittlig tid per föremål behöver vårdas vid de 12 regionala som museer som besvarat frågan varierar mellan 2 n1in och flera dagar bortsett från Naturhistoriska museet i Göteborg som anger l sek 1 vecka. - För de centrala museerna är lägsta genomsnittliga tid föremål beper som höver konserveras l tim. Tretton centralmuseer har besvarat frågan. Endast sex regionala museer har besvarat frågan tidsåtgång i om genomsnitt för föremål som behöver konserveras. Tiden varierar mellan 15 min och 3 dagar.

Konserverade föremål

Under 1992/93 konserverades sammanlagt 38 300 föremål vid de 19 centralmuseer som besvarat frågan. Vid Riksmuseet konserverades 28 600 föremål. Museet hade 17 årsverk för konservering under detta år. Vid Historiska museet konserverades 6 538 föremål. Vid de övriga kulturhistoriska centralmuseerna konserverades 1 665. Sammanlagt fanns 29 årsverk för konservering vid dessa museer. Vid Statens konstmuseer konserverades l 480 föremål. Inom konstmuseema fanns 15 årsverk. Vid de 20 regionala museer som svarat konserverades 14 400 föremål ca under 1992.

SOU 1994: 51

Resurser för föremålsvård

Befintliga personalresurser För vård disponerade de centrala museerna 97 årsverk 1992/93, varav 44 fanns vid Naturhistoriska riksmuseet och av dessa var 1/3 tillfällig personal. Nationalmuseum och Vasamuseet har inte särredovisat årsverk för vård och konservering. I redovisningen har dessa museers årsverk tagits med under rubriken konservering. För konservering fanns 66 årsverk, varav ca 17 på Riksmuseet. Resurserna för vård och konservering utgjorde ca 13% av det totala antalet årsverk, 1217, vid centralmuseema. För vård disponerade de 23 regionala museer som besvarat frågan ca 28 årsverk 1992 och för konservering fanns ca 25 årsverk vid 25 svarande museer. Under 1992 fanns konservatorer vid de regionala museerna enligt följande:

Museum Antal konservatorsårsverk

Malmö, stads-, natur-, konst- och tekniska museet 0,4 Varberg Göteborgs- och Bohus läns Göteborg, naturhistoriska Göteborg, Röhsska Skara Västmanland 1/4 Jämtland

Bilaga 5 Tabell 3 Personal för vård och konservering Årsverk

Figur 3 Personal för värd och konservering

Centrala och regionala museer

Årsverk befintligt vård kons 0 Årsverk behov Vård kons. 216 0 3 432

Centrala museer

KoA

Ku H Årsverk Årsverk befintligt kons. 66 Årsverk vård och kons. befintligt vård 97,5 behov 3159

SOU 1994: 51

Konservatorer med specialistkompetens fanns enligt följande:

Centrala museer Specialitet Institutionen för konservering Kulturhistoriskt foto, kemisk analys, korrosionsteknik. Konservering av arkeologisk metall, etnologisk metall, byggnadsmåleri, polykrom skulptur, sten, arkeologisk och kyrklig textil, arkeologiskt trä, läder, glas samt av keramik Nationalmuseum Måleri, skulptur, papper Livrustkammaren Metall, måleri, textil papper, Skoklosters slott Hallwylska museet Sjöhistoriska museet Trä, tågvirke, segel, modeller, motorer, båtrenoveringar Vasamuseet Arkeologisk träkonservering Nordiska museet Metall, måleri, trä, textil Marinmuseum Trä/metall Regionala museer Gotlands fomsal Målen Kulturen i Lund Keramik, textil

Älvsborgs länsmuseum Arkeologi, etnologi, foto/papper, måleri

Skaraborgs länsmuseum Textil, trä/möbler Västmanlands läns museum Metall Jämtlands läns museum Textil Naturhistoriska museet i Göteborg Naturhistorisk konservering Röhsska konstslöjdmuseet Textil

Behov av personal för att åtgärda eftersläpningen

Att döma av museernas svar behövs minst 3 432 årsverk för att ta igen eftersläpande behov av vård och konservering vid de centrala och regionala museerna. Bedömningen bygger förutsättningen att museernas nuvarande ambitionsnivåer skall gälla. Det skulle behövas minst 3 159 årsverk för att hämta in eftersläpande behov av vård och konservering vid de centrala museerna. Resursbehovet är nästan 20 gånger större än befintliga ca 163 årsverk. Om prioriteringar gjordes så att befintlig personal endast skulle arbeta med eftersläpande behov skulle det således teoretiskt ta nästan 20 år att inhämta eftersläpningen för de centrala Men därigenom skulle "ny museerna. en eftersläpning "uppstå genom att löpande vård och konservering inte blir utförd. Eftersom de som idag vårdar och konserverar samlingarna utför även andra arbetsuppgifter inom museerna skulle det i realiteten behövas än mer 20 år.

Bilaga 5

Resursbehovet för att enbart återhämta eftersläpningen inom vården vid de centrala museerna år minst 300 årsverk. Nationalmuseum har inte delat upp behovet vård respektive konservering. Behovet för Nationalmuseum ingår inte i nämnda summa. Av behovet av resurser för vård 129 årsverk avser Riksmuseet, 14 Historiska museet och 50 Nordiska museet. Med en genomsnittlig kostnad per årsverk om 280 000 kr lönenivå konservator skulle totalkostnaden för att åtgärda den samlade eftersläpningen i fråga om vård och konservering vid centralmuseerna bli 885 milj kr, alt ca Alternativt ca 680 milj kr vid en årsverkskostnad om 215 000 kr lönenivå konservatorsassistent, alt Om man räknar med att behovet skall täckas med konservatorer till 1/5 och assistenter med 4/5 av det totala skulle totalkostnaden bli 720 milj kr. För de regionala museerna behövs 130 årsverk för att hämta in eftersläpande vårdbehov och 143 när det gäller konservering. Resursbehovet för att klara eftersläpningen för vård och konservering tillsammans är 273 årsverk vilket är drygt fem gånger fler än befintliga 53 årsverk. Störst är behoven 15 eller fler årsverk för vård och konservering sammanlagt för Norrbottens, Älvsborgs, Kulturen i Lund, Upplandsmuseet, Malmö, Göteborgs och Bohus län, Jämtland och Västernorrland. Kostnad för de regionala museernas behov alt 1 76 milj kr 273 årsverk a 230 000 kr alt 2 59 milj kr 273 årsverk â 215 000 kr alt 3 62 milj kr 20% av 273 årsverk ä 280 000 kr samt 80% av 273 årsverk å 215 000.

Tidshorisont för att åtgärda eftersläpningen

Om eftersläpningen skall hämtas in på tio års sikt fordras för de centrala museerna ca 315 årsverk per år till en årlig kostnad om ca 89 milj kr vid en genomsnittlig årsverkskostnad om 280 000 kr. Alternativ 2 68 milj kr vid ca årlig kostnad per årsverk om 215 000 kr. Alternativ 3 72 milj kr. ca För de regionala museerna krävs 27 årsverk till en kostnad av alt 1 7,6 milj kr, alt 2 5,9 milj kr och alt 3 6,2 milj kr. En koncentrerad satsning medför också att arbetslokaler och utrustning för vård och konservering måste tillskapas.

Befintliga magasin och behov av utökningar

Enligt enkätsvaren har de centrala och regionala museerna totalt ca 148 000 m2 magasin, 58% vid centralmuseema. Det sammanlagda varav ca

SOU 1994: 51

utökningsbehovet är 43 000 m2 eller 29%. Frågorna magasinen har ca om besvarats av samtliga 20 centrala museer och alla de 29 regionala museer som besvarat enkäten.

Tabell 4 Resurser och resursbehov magasin

Magasin m2

Nationalmuseum och Östasiatiska museet Figur 4 Magasinsyta m2 Centrala och regionala museer

Befintliga 148 000 Behov 43 000 Centrala museer

KoA

Befintligt 85 843 Behov 23 935

Bilaga 5

De centrala har magasinsyta 86 000 m2, 46% bemuseerna en ca varav döms vara av tillfredsställande kvalitet. Behov av utökning av magasinsytan uppgår till 24 000 m2 eller 28% befintlig yta. ca av De regionala har magasinsyta uppgår till 62 000 m2 museerna som ca varav ca 70% är av tillfredsställande kvalitet. Behov av utökning uppgår till 19 000 m2 eller 31% befintlig yta. av Av de befintliga magasinen har centralmuseema inom kulturdepartementets område 68 000 m2. En uppskattning de årliga hyreskostnaderna för ca av dessa skulle ge ca 36 milj kr utifrån en genomsnittskostnad framräknad för de centralmuseer som angett yta och kostnader för magasinen. Det motsvarar ca 8% av statsanslaget för dessa museer. Moderna museet, Arkitekturmuseet och Myntkabinettet ingår inte i uppgifterna om magasinsbehovet eftersom nuvarande magasinproblem löses med de museilokalerna. Av utökningsbehovet 9 000 m2 Nordiska nya avser museet. Om etapp två av lokalförsörjningsprogrammet för museet genomförs löses det mesta av museets nuvarande lokalproblem. För Nationalmuseum avser behoven inte centralförrådet eftersom detta kommer att ersättas under 1994. Museerna kan ha svarat utifrån olika tidshorisont. Av svaren framgår att vissa museer i behovet kalkylerat in magasinsutrymme för årlig tillväxt av viss storlek. Utifrån enkätsvaren går det inte att bedöma kostnader för att åtgärda bristerna i magasinen eftersom endast ett par museer har lämnat sådana uppgifter. Om skulle räkna med genomsnittlig lokalhyra 600 kr/m2 och år man en om för de centrala museerna skulle behov av utökad magasinsyta medföra årliga tillkommande hyreskostnader om ca 14 milj kr. Om hyreskostnaden för de regionala museernas tillkommande magasin skulle 500 kr m2 och år skulle den årliga vara ökade hyreskostnaden bli ca 9 milj kr.

Vid vilka museer finns behoven

Av tabell 5 och 6 framgår att följande centrala och regionala museer har eftersläpande behov motsvarande 20 årsverk eller fler för vård och konservering sammantaget och/eller magasinsbehov överstigande 800 m2:

Statens historiska museum Livrustkammaren Kungl myntkabinettet Hallwylska museet Medelhavsmuseet Arkitekturmuseet Nationalmuseum Nordiska museet Östasiatiska museet Tekniska museet Naturhistoriska riksmuseet Armémuseum Folkens museum Flygvapenmuseum 187

SOU 1994: 51

Bidragande orsaker till situationen för Statens historiska och museum Myntkabinettet är det nuvarande systemet för fyndhantering. I och med de omfattande infrastruktursatsningama förvärras förhållandena inte om resurser tillskapas. Historiska museet har inte tagit med konsekvenser infrastrukav tursatsningarna i sin bedömning personalbehov för klara eftersläpav att ningen.

Regionala Östergötland Skaraborg Småland Örebro Kulturen i Lund Västmanland Malmö Västernorrland Göteborgs- och Bohus län Jämtland

Älvsborg Norrbotten

Tabell 5 Centrala Behov personal för åtgärda eftersläpning museer. av att inom föremålsvård och registrering samt behov av utökning magasin av

Personal, årsverk Magasin Vård Kons. Vårdokons. Reg. Summa m2

500 Nationalmuseum 760 262 l 022 735

23 935 ink1. vård inkl. reg.

Bilaga 5

Tabell 6 Regionala museer. Behov av personal för att åtgärda eftersläpning inom föremålsvård och registrering samt behov utökning magasin av av Personal, årsverk Magasin Vård Kons. Vård Reg. Summa m2 o kons.

Hallands länsmuseet: Halmstad Varberg l 3 4 4 8 500 Länsmuseet i Göteborgs och 5 l0 l5 10 25 1 500 Bohus län Göteborgs museer: Stadsmuseet Naturhistoriska museet 5 3 8 21 29 behov finns Sjöfartsmuseet 200 Röhsska konstslöjdmuseet 3 4-6 7-9 7-9 200 Teatermuseet

Dalarnas museum

SOU 1994: 51

Resurser för föremålsvård som kan erbjudas andra museer Med nuvarande resurser har följande museeer resurser för föremålsvård som kan erbjudas andra museer: Centrala museer Personalresurser och utrustning Institutionen för alla RIK:s specialornråden konservering Livrustkammaren textil, måleri, metall, papper Vasamuseet vattendränkt trä och järn; formtagning och kopieframställning; klimatbedömning och klimatmätning Utrustning Folkens museum specialklimatiserade magasin Myntkabinettet foto och papper kommer att kunna ske i och med de nya lokalerna Regionala museer personal och utrustning Östergötland måleri och skulptur Kalmar textil, trä, metall

Kulturen i Lund arkeologi periodvis Malmö textil, papper, trä, naturföremål, arkeologiska föremål Varberg trä, metall, arkeologiskt material, läder, glas, keramik

Skaraborg textil, möbler, trä Värmland måleri Jämtland textil, klimatmätning Sjöfartsmuseet Gbg personal fartygsmodeller Gotlands fomsal utrustning måleri Älvsborg utrustning

Köpta tjänster avseende föremålsvård från andra museer 1992

Enligt svaren på enkäten har Musikmuseet 5 dagsverk från RIK och Tekniska museet 2 dagsverk från Nordiska museet köpt tjänster avseende föremålsvård från andra museer under 1992. De regionala museerna har under 1992 köpt vård och konserveringstjänster från Institutionen för konservering Vasamuseet Kalmar länsmuseum Kulturen i Lund Malmö museum Älvsborgs länsmuseum Jämtlands läns museum

Bilaga 5

Stockholms stadsmuseum Västsvensk konservatorsateljé Kulturarvet i Falun Arrheniuslaboratoriet samt privata konservatorer.

Institutionen för konservering

Institutionen för konservering, RIK, ingår i myndigheten Riksantikvarieämbetet och statens historiska RIK arbetar med konserveringsfrågor museer. både inom den myndigheten och externt. Institutionen är sammanegna hållande inom programmet luftföroreningar och kultunniljön. RIK är expertför materialanalys och foto samt för antikvarisk handläggning av organ textilfrågor. RIK består ett kansli samt följande enheter: analys, foto, metall, måleri, av textil och arkeologiskt material. specialistkompetens finns inom RIK i sten, kulturhistoriskt foto, kemisk analys, korrosionsteknik, konservefråga om metall, etnologisk metall, byggnadsmåleri, polykrom ring av arkeologisk skulptur, sten, arkeologisk och kyrklig textil, arkeologiskt trä, läder, glas samt av keramik. Statens historiska museum SHM, Myntkabinettet KMK och Medelhavsmuseet är RIKs viktigaste avnämare vad gäller arkeologisk konservering jordfunna föremål från svensk forntid och medeltid samt för de antika av medelhavsföremålen. RIK ansvarar för vård och konservering av SHMs samlingar medeltida textil och polykromt måleri trä, altarskåp m.m. av Konserveringen KMKs mynt och medaljer åvilar metallenheten inom RIK av även arbetar med kopietillverkning. Materialanalys för museerna sker som dels ett led i konservering dels led i vetenskaplig bestämning, som som datering och äkthetsbedömning. RIK utför skadeinventeringar med åtföljande konserverings- och åtgärdsprogram. Konservering kyrklig utsmyckning och kyrkliga inventarier är en av tyngdpunkt i RIK:s verksamhet. RIK bedriver utbildning, rådgivning, publicering och metodutveckling samt forskning i samarbete med olika institutioner. Vid RIK fanns 1992/93 totalt 51 årsverk. För vård inom SHM, KMK och Medelhavsmuseet avsattes 3,2 årsverk och för konservering 6,4 årsverk. RIK konserverade under 1992/93 13 500 museiföremål. Av dessa avsåg ca 7 200 föremål i SHMs, KMKs och Medelhavsmuseets samlingar.

SOU 1994: 51

Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna

Den statliga stiftelsen Föremålsvård i Kiruna SFV tillkom 1986-07-01. Den ingick som en del i det s.k. Malmfältspaketet med syfte att skapa sysselsättningstillfällen i Norrbotten. Stiftelsens uppgift är att bedriva vård- och konserveringsverksamhet, främst inom områdena och metall. SFV utför papper uppdrag för bl.a. de tre centrala institutionerna Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, Riksarkivet och Kungliga biblioteket. Stiftelsen utför dessutom arbeten för andra statliga och kommunala institutioner, kyrkliga församlingar och enskilda personer. Kärnan i stiftelsens arbete, basverksamheten, består vård och konserav vering av objekt från ovan nämnda centrala myndigheter. De kunskaper som de anställda besitter har inhämtats, dels under tre en terminer lång fackutbildning med både teoretiska och praktiska inslag, dels under mångårig praktik med vård- och konserveringsuppdrag inom basverksamheten.

Metallkonservering 1991/92 1992/93

Av personalen som arbetar med metallkonservering skall en vara utbildad konservator och övriga assistenter. Konservatom är arbetsledare. För närvarande är konservatorstjänsten vakant. Med befintliga personalresurser klarar stiftelsen inte av mer än nuvarande volym metallkonserveringen. Historiska museet, Myntkabinettet och Institutionen för konservering anser att samarbetet fungerar bra med SFV. Trots det långa avståndet fungerar arbetet smidigt. Avståndet inverkar dock menligt möjligheten till direktkontakt med de föremålsansvariga, vilken framhålls som väsentlig. Det är SFV som avgör vilka åtgärder som skall vidtagas de föremål som museerna sänder till Kiruna för konservering. Resultatet av konserveringen bedöms vara bra. RIK har tillsynsansvaret. Tillsynen sker genom besök. RIK framhåller att i konserveringsverksamhet behövs egentligen processkontroll för att åtgärdemas riktighet skall kunna bedömas. SFV:s kapacitet har ökat under åren. Stiftelsen har blivit oumbärlig för Historiska museet. Successivt har museet sänt material av ökande svårighetsgrad och stiftelsens kompetens utvecklats. En del av Historiska museets eftersläpande behov av metallkonservering kommer att åtgärdas vid SFV. Företrädare för stiftelsen har framfört att man ser det som en naturlig uppgift att vårda fotografier. En sådan utvidgning av verksamheten skulle kräva personaltillskott. Arkivutrymmen finns dock.

Bilaga 5

Kulturarvet i Falun

Verksamheten vid Kulturarvet i Falun består av tre delar: foremålsvård, ADB och museiservice. Vårdverksamheten är organisatoriskt en enhet inom föremålsavdelningen vid Nordiska museet. Föremålsvården sker på uppdragsbasis. Ca 70-75% hembygdsavser föreningar och 25-30% kommunala och länsmuseer. Om de museer externa uppdragen inte fyller kapaciteten vårdas även föremål Nordiska ur museets samlingar. Verksamheten innebär att inlämnade föremål registreras, vårdas, fotograferas och dokumenteras. Vårdkompetens finns inom metall, textil och papper. ADB-enheten arbetar främst med Nordiska museets arkiv registrerar men även en del föremål för museer.

1992/93 Antal årsverk för vård 8,5 Antal vårdade föremål 2 100 ca Antal vårdade föremål årsverk 247 per Under de senaste åren har kompetensen sjunkit något till följd av att personalavgångar av besparingsskäl inte ersatts med personal. ny

Kulturvårdscentrum i Uddevalla

Inom Bohusläns museum finns Kulturvårdscentrum KVC. KVC tillkom 1987 som ett femårigt projekt med syfte att bereda sysselsättning for personal från det nedlagda Uddevallavarvet samt att vårda och bevara föremålssamlingar i länet. 1992 förlängdes projektet med tre år. Organisatoriskt ingår KVC i museiavdelningen vid Bohusläns museum som består av en Vårdenhet, en registreringsenhet och bildenhet. en KVC:s arbetsledande personal utgörs av en konservator för vårdenheten och antien kvarie för vardera av de andra enheterna. I övrigt är personalen friställda varvsarbetare som har genomgått månaders teoretisk och månaders sex sex praktisk utbildning. Totalt har KVC 28 årsverk varav 8 för föremålsregistrering, 8 för föremålsvård och 1 för konservering. KVC vårdar och registerar 3 500 föremål år. ca per KVC har under sin sexåriga historia bearbetat sammanlagt 13 hembygdsföreningars samlingar. Omkring 20 000 föremål har dokumenterats och vårdats. Det finns ytterligare 50 hembygdsföreningar i länet som äger föremålssamlingar. Genom KVC:s registreringsarbete, vårdinsatser och fotografiska arbete skapas en unik dokumentation bohuslänsk av materiell kultur. Genom kontinuerliga kurser riktade till hembygdsföreningarnas medlemmar och besök ute i föreningarna skapas ett förtroendefullt samarbete mellan länsmuseum och den ideella föreningsrörelsen. KVC har inte erbjudit tjänster andra museer eftersom inte resurserna skulle räcka till detta. En del uppdrag har utförts kyrkor. 193

13 14-0487

SOU 1994: 51

Stiftelsen Västsvensk konservatorsateljé

Stiftelsen Västsvensk konservatorsateljé SVK, som bildats av Hallands läns landsting, Göteborgs och Bohus läns landsting samt Göteborgs kommun, startade sin verksamhet 1983. Stiftelsens syfte är att konservera museiföremål, företrädesvis konst och kulturhistoriskt material. Verksamheten skall i första hand tillgodose regionmuseernas behov i Hallands, Göteborgs och Bohus län samt Göteborgs kommun. Man är specialiserad måleri-, textil-, pappers- och arkeologisk konservering. Vid stiftelsen finns fem fasta helårstjänster. I mån av behov anlitas konservatorer externt. Under 1992 motsvarade externa tjänster ca två årsverk.

Behov av registrering

Samlingarnas behov av registrering

Av enkätsvaren att döma behöver minst ca 14 milj föremål registreras eller ornregistreras av de centrala och regionala museernas samlingar. Se tabell 1 och ñg 2. Av Naturhistoriska riksmuseets samlingar behöver ca 12 milj föremål eller 67% registreras. Historiska museet har inte angett antal eller andel. För de övriga kulturhistoriska centralmuseema handlar det om minst 447 000 föremål eller 15% av dessa museers samlingar. För Statens konstmuseer är det inklusive omregistrering och ADB-registrering minst ca 425 000 föremål eller 58%. För Arkitekturmuseet gäller det inklusive ADB-registrering ca 1 085 000 dokument och modeller, motsvarande 54%. Totalt behöver minst 13,9 milj föremål av de centrala museernas samlingar registreras. Det betyder 59% av samlingarna. I dessa siffror ingår inte Statens historiska museums behov. Av de 24 regionala museer som besvarat frågan behöver ca 151 000 föremål i samlingarna registreras eller ca 4% av dessa museers samlingar.

Tidsåtgång för registreringsarbete

Genomsnittlig tid per föremål som behöver registreras har angetts av 14 av de centrala museerna. Tiden varierar mellan 3 min och 70 min. I den senare tiden ingår troligen visst katalogiseringsarbete. För de 21 regionala museer som besvarat frågan handlar det om 15 min- 2 tim undantaget Naturhistoriska museet i Göteborg 5 min-S tim.

Bilaga 5

Registrerade föremål

Under 1992/93 registrerades vid Naturhistoriska riksmuseet ca 361 000 föremål. Museet hade ca 20 årsverk för registreringsarbete under detta år. Vid Historiska museet registrerades ca 30 000 föremål men det avser fyndregistrering totalt, varav den största delen, uppskattningsvis 2/3, är föremål som efter fyndfördelning tillfaller andra museer. De övriga kulturhistoriska museerna registrerade ca 8 300 föremål. Ca 8 årsverk fanns för detta. Vid Statens konstmuseer registrerades ca 2 600 föremål och ca 4 årsverk fanns för registreringsarbete. Vid Arkitekturmuseet registrerades ca 26 000 föremål och 2,5 årsverk fanns. Ca 101 000 föremål registrerades 1992 vid de 25 regionala museer som besvarat frågan om antal registrerade föremål. I det följande har museerna delats in i tre grupper efter arbetstakt inom registreringen utifrån enkätsvaren avseende 1990/91-1992/93.

1 Museer som förefaller ha hunnit beta av en del av eftersläpningen Centrala: Regionala: Medelhavsmuseet Uppland Nationalmuseum Östergötland Ostasiatiska museet Småland Naturhistoriska riksmuseet Teatennuseet i Göteborg Folkens museum Värmland Musikmuseet Västmanland Gävleborg Jämtland

2 Museer som förefaller ha hunnit registrera accessionen Centrala: Regionala: Historiska museet Södermanland Myntkabinettet Jönköping Moderna museet Kalmar Folkens museum Blekinge Sjöhistoriska museet Kristianstad Nordiska museet Kulturen i Lund Tekniska museet Malmö Armémuseum Göteborgs och Bohus län Sjöfartsmuseet i Göteborg Alvsborg Skaraborg

3 Museer som inte hunnit registrera accessionen Centrala: Regionala: Arkitekturmuseet Västerbotten Marinmuseum

SOU 1994: 51

Resurser för registrering

Befintliga personalresurser

Sammanlagt finns ca 72 årsverk för registrering vid de centrala och regionala museerna, varav ca hälften vid de centrala och hälften vid de regionala. För registrering fanns vid de centrala museerna 1992/93 37 årsverk, ca varav ca 20 vid Naturhistoriska riksmuseet. Resurserna för registrering utgjorde 3% av totala antalet årsverk, 1217, vid de centrala museerna. Vid de 28 svarande regionala museerna fanns 35 årsverk för registreringsarbete 1992.

Tabell 7 Personal för registrering Årsverk Behov för att åtgärda Beñntligt eftersläpning

Exkl. sju årsverk vid Musikmuseet som ingår i vårdbehovet Exkl. tio årsverk vid Blekinge läns museum som ingår i vårdbehovet Figur 5 Personal för registrering Centrala och regionala museer

Årsverk befintligt 72 Årsverk behov 2 326

Bilaga 5

Centrala museer

Årsverk 2 205 Årsverk befintligt 37 behov

Behov av personal för att åtgärda eftersläpningen För att åtgärda eftersläpande registrering vid de centrala och regionala museerna behövs enligt enkätsvaren sammanlagt 2 326 årsverk, varav ca 95% de centrala. Det behövs 2 205 årsverk för att ta igen eftersläpningen inom registreringen vid de centrala Musikmuseet har angett att museets behov är museerna. sju årsverk för vård och registrering sammantaget. Dessa har i rapporten redovisats under vård och ingår inte i detta avsnitt. Resursbehovet är ca 60 gånger större än befintliga 37 årsverk. Om befintlig personal kunde omprioriteras till att endast arbeta med att ta igen eftersläpningen skulle det således ta ca 60 år för centralmuseerna att komma ikapp. Men under tiden har en "ny eftersläpning" uppkommit. För att återhämta eftersläpningen vid de regionala museerna behövs 121 årsverk. Med genomsnittlig kostnad om 215 000 kr per årsverk skulle totalkosten naden för att åtgärda eftersläpningen vid de centrala museerna bli 474 milj kr och vid de regionala 26 milj kr.

Tidshorisont för att ågärda eftersläpningen

Med ett tioårsperspektiv behövs ca 220 årsverk per år för registreringsbehov vid de centrala museerna och drygt 10 årsverk vid de regionala till en kostnad 47 milj kr respektive 2,6 milj kr per år. av ca En koncentrerad satsning medför förutom arbetslokaler även behov av ADB-utrustning.

Vid vilka museer finns behoven

Av tabell 5 och 6 framgår att följande museer har eftersläpande behov motsvarande 20 årsverk eller fler:

SOU 1994: 51

Centrala: Regionala: Historiska museet Naturhistoriska museet i Göteborg Myntkabinettet Nationalmuseum Naturhistoriska riksmuseet Vasamuseet

Resurser för registrering som kan erbjudas andra museer Enligt enkätsvaren finns resurser för registrering som kan erbjudas andra museer vid Riksmuseets filial i Jämtland och vid Kulturarvet i Falun. Av de regionala museerna har Malmö museer och Skaraborgs länsmuseum resurser som kan erbjudas andra museer samt fr.o.m. 1994 Murberget. Rådgivning ges av ett flertal museer.

Museernas synpunkter på föremålsvård och registrering

I enkäten ombads museerna att beskriva pågående arbete med att uppordna och bearbeta samlingarna samt ange vilken tidshorisont som gäller för arbetet. De frågades också om vad de särskilt önskade framhålla beträffande registrering och föremålsvård inom sitt Detta avsnitt inleds med museum. en sammanfattning av museernas synpunkter. Därefter redovisas utdrag beträffande varje museum som besvarat frågorna, först de centrala museerna, därefter de regionala. Museernas arbete med att ordna upp samlingarna är en omfattande uppgift. På grund av samlingarnas storlek, den begränsade personalstyrkan och konkurrens med andra arbetsuppgifter tar uppordningsarbetet för de flesta museer lång tid att genomföra om inte särskilda satsningar görs. Uppordningsarbeten bedrivs på många museer i mån av resurser. Ofta är det avhängigt att särav skilda satsningar görs. Uppordningsarbetet har dock inte givits högsta prioritet utan vid resursknapphet avstannar arbetet eller går sparlåga för kortare eller längre tid eftersom annat arbete går före i en prioriteringssitutation. Många insatser har gjorts och görs med tillfällig personal vilket medför avbrott i arbetet under kortare eller längre tid, risk för att arbetet blir oenhetligt gjort samt behov av att lägga mycket tid att ofta lära personal. upp ny Några museer framhåller att personal sysslar med samlingarna måste ha som hög kompetens. Föremålsvård av samlingarna bedrivs av många framför allt i museer samband med förvärv, när föremål skall ställas ut eller i anslutning till uppordnings- och omregistreringsarbete. Generellt tycks uppordningsarbete komma i andra hand om inte specialresurser finns tillgängliga. Brist på personalresurser påtalas och önskas. mer resurser Föremålsvård är en kontinuerlig uppgift. Löpande tillsyn och vård måste alltid ske. Resursema även för denna nödvändiga och grundläggande uppgift

Bilaga 5

underdimensionerade. Detta leder till att många föremål befinner sig i dåligt är skick grund tidigare bristande vård. Föremålsvården behöver därför av intensifieras finns risk för ett ännu större uppdämt behov sikt. annars en Vissa föremål kräver återkommande konservering. Dvs. åtgärder måste kontinuerligt sättas in. Föremålen blir med andra ord aldrig helt fárdigkonserverade. Med tiden ökar skadornas svårighetsgrad så att varje konserveringsinsats blir kostsarn längre man dröjer med att vidta åtgärderna. mer F örvaringsförhållandena för föremålen är helt avgörande för kommande behov föremålsvårdsåtgärder och avgörande för om satsningar föreav "lönsamma". Dvs. det är inte lönsamt att vidta föremålsmålsvård kan vara förvaringsförhållandena är otillfredsställande. vårdsåtgärder om De betingelser gäller för dagens förråd säger mycket om de vårdinsatsom kommer att krävas i framtiden. ser som Den bästa formen för föremålsvård är väl utformade magasin där föremålen kan bevaras ett betryggande sätt. nackdelar med fjärrrnagasin. Några museer anför Många de flyttat och eller fått nya magasin har i anslutning av museer som till detta gått igenom samlingarna. Statens konstmuseer framför önskemål om ett utökat och förbättrat nätverk tjänster mellan de offentliga samlingarnas konserveringsmed utbyte av ateljéer. Museemas konserveringsateljéer kan spela en roll vid utbildning av konservatorer och bidra till att vidmakthålla utdöende hantverksspecialiteter. För ökad tillgänglighet till museernas samlingar är överföring till ADBmedium stor vikt. Arbete pågår i den riktningen på många museer. Men av behov av särskilda insatser är stort. Inför ADB-läggning behöver många grund av brister i befintliga museer register och kataloger göra viss omkatalogisering. En ADB-läggning förutviss uppordning sker och leder i sin tur fram till förbättrade förutsätter att en sättningar att ordna samlingarna i andra avseenden, medger överblick och upp kontroll samlingarna samt leder till förbättrad tillgänglighet till museimateav rialet generellt. Vetenskaplig bearbetning samlingarna är en så omfattande uppgift att av det ofta krävs i form forskningsbidrag för att arbetet skall extra resurser av kunna komma till stånd. För de naturvetenskapliga samlingarna är ordnandet och registreringen av samlingarna i hög grad knuten till forskningen. Samlingsvård och forskning oupplösligt integrerade ett sätt som är unikt just för naturvetenskapliga är forskningsmuseer.

SOU 1994: 51

Centrala museer

Statens historiska museer

Statens historiska museum SHM

Museet framhåller sin speciella roll och åligganden inom kulturmiljövårdens antikvariska system. Statens rätt till fomfynd regleras i 2 kap. 3-5 och 16-17 §§ Kultunninneslagen. Det centrala tillsynsansvaret åvilar RAÄ också beslutar som om fyndfördelning och inlösen hembudspliktiga fynd. av SHM fungerar som expertorgan RAÄ vid handläggning av arkeologiska fyndärenden.

Ärendegången och arbetsmomenten vid handläggning

av fyndärenden inom myndigheten RAÄ-SHMM har utförligt beskrivits i intemutredningen Fynd 91 och i HUR-utredningens betänkande Arkeologi och Exploatering SOU 1992:137. För SHM består accessionen i obetydlig utsträckning av gåvor och inköp. Den sker i stället till dominerande delen genom lagreglerad arkeologisk undersökningsverksamhet i vilken museet inte självt deltar. SHM däremot är skyldigt att ta emot alla fomfynd tillfaller Detta SHM som staten. ger den unika ställningen av att det enda i landet har vara museum som en accession vilken inte regleras av museet självt, utan som beror omständigheter av utanför museets beslutsområde. Dessa förhållanden har betydelse för såväl SHM:s arbete och resursbehov som innehållet och omfattningen av museets accession. "Registrering" utförs vid SHM i form dels fyndregistrering, av dels administrativ registrering, dels föremålsdokumentation. Fyndregistrering syftar till att med olika slags information identifiera det samlade fyndet från en arkeologisk undersökning. Den sker i samband med att ett fyndärende handläggs vid museiavdelningen. Fn finns inget enkelt och säkert sätt att beräkna antalet fyndregistrerade eller av SHM accederade föremål. I ett arkeologiskt material det slag av som SHM har och som förmodligen omfattar tiotals miljoner föremål blir sticken provsberäkning inget annat än en grov gissning. Inte förrän fullständig en genomgång gjorts och informationen samlingen överförts till ADB kan om antalet föremål anges med någorlunda god precision. Den ökade markexploateringen har inneburit att arkeologiska undersökningar idag bedrivs i en omfattning som uppskattats till inte mindre än trettio gånger omfattningen i slutat av l950-talet. Det betyder att också ärendemängderna och fyndvolymerna mångdubblats under åren, och så även undersökningskostnadema. Samtidigt har resurserna för fyndhanteringen skurits ned mottagarsidan. Mellan åren 1982/83 och 1990/91 minskade SHM:s personal med omkring 27 årsverken eller 37 anställda motsvarande 35 %. Den ökade arbetsbördan jämte ett tidigare försök att övergå till ett datoriserat före-

Bilaga 5

målsregister har lett till eftersläpningar av föremålsdokumentationen i SHM:s accession fr.0.m. år 1975. Något tillspetsat kan sägas att SHM under de två senaste decennierna i sin fyndhantering prioriterat fyndregistreringen framför föremålsdokumentationen eller med andra 0rd prioriterat handläggningen av myndighets- gemensamma fyndärenden före dokumentationen och vården av museets egna samlingar. Detta torde kunna förstås mot bakgrund av att ett försök till en omvänd prioritering skulle ha bromsat fyndfördelningsprocessen och återverkat inte bara på SHM:s accession utan också de regionala och lokala museernas accession av arkeologiskt fyndmaterial. Uppgifterna om konserveringsbehov är uppskattningar och avser löpande konservering. Bara en mindre del av vardera materialgruppen är i behov av akuta insatser. För textil gäller att konserveringsinsatser eventuellt behöver göras bara i samband med utställning. Restaureringsbehovet är tillfälligt och har samband med forskning och utställningsverksamhet. SHM har stor kompetens vad beträffar fyndregistrering och utveckling av datoriserat föremålsregister. Råd i dessa frågor kan lämnas till andra museer vilket också görs inom ramen för ansvarsmuseirollen. För närvarande utarbetas vid SHM allmänna råd och anvisningar om fyndregistrering. Om något år då SHM:s datoriserade handläggningssystem och föremålsregister beräknas vara fardigutvecklat kommer alla museer att kunna dra nytta av detta system. För vissa delar av samlingarna pågår systematisk genomgång av fyndens och föremålens befintlighet, förvaring och ordning samt uttag av föremål för konservering. Dessa vårdinsatser följer en rullande plan. Vad gäller insatser för bearbetning av samlingarna görs detta dels i form av katalogisering, dels genom utarbetande av materialpublikationer. Det senare arbetet sker inom ramen för SHM:s ämnesbaserade FoU-verksamhet som museet tyvärr inte har egna resurser till att bedriva utan måste ansöka om externa medel för. För närvarande pågår ett tiotal sådana projekt som bl.a. syftar till att bearbeta och publicera föremål ur samlingarna. Museet framhåller betydelsen av att SHM:s pågående ADB-utveckling kan genomföras planenligt. Museet framhåller att SHM:s totala resurser är för små för att museet skall kunna klara av de stora ärendevolymer och fyndmängder som idag inkommer. Genom statens satsning en utbyggnad av infrastrukturen i landet samt RAÄ-UV:s prioriterade arbete med rapporteftersläpningar kommer ärende- och fyndmängdema att öka ytterligare och förorsaka mycket stora svårigheter för SHM om ingenting görs för att balansera det arkeologiska systemet.

SOU 1994: 51

Kungliga myntkabinettet KMK KMK bereder fyndärenden i fråga om mynt. Genom inflyttningen i lokalerna Slottsbacken 6 kommer museet att få tillfredsställande magasin. Bearbetning dokumentation och publicering pågår beträffande myntfynd inom ramen för flera projekt. Arbete pågår för datoriserad registrering av samlingarna.

Medelhavsmuseet Efter omfattande flyttningar av material i samband med museets nyetablering vid Gustav Adolfs torg finns det fortfarande behov av uppordning och omregistrering av material. Detta arbete bedrivs sedan 1990/91 systematiskt med sikte en slutlig ADB-registrering. Det är emellertid endast med hjälp av extra anställd personal tillfälligt givna, externa medel som arbetet kommit till stånd, och i otillräcklig omfattning. Vid flyttningen till Gustav Adolfs torg fick museet i deposition en stor samling grekisk-romerska antikviteter från Nationalmuseum. Det utgör ett problem att ansvaret för dessa föremåls vederbörliga uppordning och registrering åvilar Medelhavsmuseet utan att extra medel tillkommit för ändamålet vård och konservering omhänderhas av Nationalmuseum. Det allt överskuggande problemet for museets grekisk-romerska samlingar utgörs av det mycket stora cypriska materialet. Delar av det är ännu oregistrerat sedan l930-talet. Stora delar är i behov av vård och konservering, lika stora delar av bearbetning/publicering. Härtill kommer att det förvaras i delvis mycket otillfredsställande magasinslokaler. En generell svårighet som speglas ovan är brist fast anställd personal som kan avsättas för koncentrerat arbete med samlingarna. Den fast anställda personalen med samlingsarbete inom sitt ansvarsområde utgörs av två personer inom den grekisk-romerska avdelningen. Den största delen av dessas arbetstid upptas av arbete med utställningar, publikationer och löpande ärenden inom avdelningen.

Statens konstmuseer För en ökad tillgänglighet av uppgifterna om museernas föremål är den fortgående överföringen till ADB samt tillkomsten av bildskivor av stor vikt. Ett utökat och förbättrat nätverk med utbyte av tjänster mellan de offentliga samlingarnas konserveringsateljéer är ett önskemål. Vissa kompetens-områden saknas helt inom den offentliga museisektom, t.ex. resurser för konservering av glas och plast. Museernas konserveringsateljéer kan spela en roll vid utbildning av konservatorer och bidraga till att vidmakthålla utdöende hantverksspecialiteter.

Bilaga 5

De specifierade behov som framförs av de olika museerna och avdelningarna inom Statens konstmuseer gäller genomgående de otillräckliga resurserna för konservering och vård. Nationalmuseum Avdelningen för äldre måleri och skulptur Samlingarna består av:

16 998

Beståndskataloger Måleri- och skulptursamlingarna tillgängliggörs för publik och forskare i beståndskataloger, årsböcker, resonerande kataloger samt utställningskataloger. Här nedan behandlas enbart beståndskataloger och resonerande kataloger som innehåller basfakta resp mer inträngande uppgifter om konstverkens fysiska status, sammanhang samt plats i den aktuella forskningen. För närvarande finns aktuell beståndskatalog över den utländska målerisamlingen och en en över den skandinaviska målerisamlingen som utges under 1994. Den senare har krävt tre manår registrering och bearbetning samt ett manår av konserav veringsåtgärder. En inventering, uppordning och vetenskaplig bearbetning av skulptursamlingen har pågått i olika etapper sedan 1990. Det slutliga målet är en beståndskatalog. Beräknad tidsåtgång fyra manår. Motsvarande bearbetning av miniatyrsamlingen ett synnerligen eftersatt område -inför beståndskatalog, torde kräva fem manår. en

Resonerande kataloger Resonerande kataloger finns en tredjedel av den franska målerisamlingen och tredjedel den nederländska målerisamlingen samt en fjärdedel av en av skulptursamlingen. Planerat är också tysk katalog fyra manår samt en en - italiensk-spansk katalog fyra manår. Arbetet med de resonerande katalo- inom ordinarie verksamhet utan är beroende av forskningsbigerna ryms drag utifrån antingen i eller personella resurser. En av avdelningens pengar specialister bearbetar den nederländska samlingen vilket kommer att kräva ytterligare tre manår. En specialist arbetar med ikonsamlingen. Där annan

SOU 1994: 51

återstår två manår. Arbetet med den franska katalogen bedrivs av en pensionerad specialist, Utöver de gängse fysiska uppgifter som redovisas vid registrering av föremålen inbegriper denna bearbetning även proveniens, litteratur och utställningar. Dessa uppgifter, som är centrala för föremålets kontext och status är ofta tidsödande att få fram och fordrar inte sällan arkivforskning. ren

Avdelningen för konsthantverk Delar av glas- och textilsamlingama är under bearbetning. I båda fallen är det fråga om ett flerårigt arbete, som bedrivs jämsides med löpande arbetsuppgifter. Överföringen till ADB är viktig men personalkrävande. För avdelningens föremålsvård finns endast ett tidsbegränsat förordnande till 1995. Inom museet saknas helt konserveringsresurser för textil, glas, ädel och oädel metall samt plast.

Gravyr- och handteckningsavdelningen Samlingarna består av teckningar, grafik och affischer. Av avdelningens ca 600 000 föremål kan endast ca 20 % sägas vara monterade ett för modern museistandard tillfredsställande sätt. Dock åtgärdas varje föremål som lämnar avdelningen för utställningar inom eller utanför huset. Man får heller inte glömma att tiden så småningom nöter ned ett organiskt material som papper. Nya åtgärder måste därför kontinuerligt sättas in. Föremålen blir m.a.o. aldrig helt färdigkonserverade. Sedan slutet av 1960-talet har avdelningen bearbetat och publicerat vetenskapliga kataloger engelska över mästarteckningar i svensk offentlig ägo. Hittills utgivna är fem volymer German Drawings 1972, French Drawings 1500-1 600-talen/ 1976, 1700-talet/ 1982, l800-l900-talen/ 1986 samt Italian Drawings Venedig och de Norditalienska skolorna/ 1979. Under utarbetning är materialet från Bologna, Florens och Rom. Vidare de nederländska och flamländska skolorna. Ett äldre systern med lappkatalogkort håller sedan ett 20-tal år tillbaka att ersättas med ett microñche-system, upplagt efter konstnärlig upphovsman och efter inventarienummer. Överförda är samlingarna av svenska handteckningar och de moderna utländska. Likaså den svenska originalgrafiken och valda delar den utländska. Återstår de rika av samlingarna av reproduktionsgrafik och en individuell katalogisering varje av blad i museets digra skissboks- och planschverkssarnling. För att förbättra söknings- och säkerhetsrutinema har ett nytt system med en förteckning över vad varje enskild portfölj innehåller inrättats vid avdelningen. Merparten av gravyr- och handteckningssarnlingen är monterad på äldre syrahaltig kartong som det är synnerligen angeläget att få utbytt mot nya syrefria monteringar. I samband med detta arbete är det viktigt bladen att ge en

Bilaga 5

allmän översyn med ytrengöring samt att gamla revor och lagningar åtgärdas och att klisterremsor avlägsnas.

Avdelningen för slottssamlingar Vårdbehovet är idag i det närmaste oöverblickbart. Regelbunden översyn och löpande konserveringsinsatser saknas. Den resursmässigt mest krävande gruppen består av bildkonst i olja, gouache och akvarell pannå, duk, papper, pergament och elfenben. Denna grupp omfattar mellan 12 000 och 13 000 föremål, av vilka drygt 4 000 nummer, huvudsakligen målade duk, finns Gripsholm, och omkring 6 000 nummer, huvudsakligen konst papper, finns Institut Tessin i Paris. Slottssamlingama förvaltar även betydande skulptursarnlingar, framförallt Drottningholm och Gustav HI:s Antikmuseum. Övriga föremålskategorier, såsom konsthantverksföremål i alla nämnda material, finns främst Nynäs, Vadstena och Läckö. Behovet av konservering är generellt stort. Målerikonserveringen har i huvudsak berört insatser i samband med utlåning. Varje utlåningsärende föranleder undersökning och erforderliga åtgärder från konservators sida. Det fortlöpande underhållet i övrigt har p.g.a. resursbrist blivit eftersatt. De betingelser som gäller för dagens förråd säger mycket om de vårdinsatser som kommer att krävas i morgon. Avdelningen disponerar över två större och några mindre förrådsutrym- Kronomagasinet har en disponibel yta 470 m2. Centralförrådet har ca men. 100 m2 avsatta för avdelningens behov. Inget förråden är för närvarande av av tillfredsställande kvalitet. I samband med byte av lokal för Centralförrådet under 1994 kommer dock de magasinerade föremålen att härbärgeras i goda lokaler. Kronomagasinet är för närvarande föremål för upp- och utrustning. Resurser saknas för fortlöpande vård, vilket ständigt ökar eftersläpningen.

Moderna museet Museets magasin har länge varit bristfälliga -till arealen och till kvaliteten i det med 977 m2 och i förrådet i Botvid med 825 m2 men nya museet anser museet problemen vara lösta. Inför evakueringen av museets samlingar våren 1994 genomförs under - hösten 1993-våren 1994 en total inventering av samlingarna, med ett utlåtande konservator varje föremål. En sammanställning av ett sådant av om totalt konserveringsprogram kan tidigast presenteras hösten 1994 våren - 1995. En inventering kommer att ske också vid inflyttningen i det nya museet under 1997. En skulpturkonservator och en papperskonservator i det nya museet kommer att avsevärt förbättra och underlätta arbetet. Till föremålsvården räknas också ramsnickare och ramkonservator den -

SOU 1994: 51

funktionen saknas alltjämt inom museet.

Östasiatiska museet

Samlingarna består av 93 196 föremål som rubricerats arkeologi och konsthantverk som innefattar arkeologiskt material och konsthantverk utfört i keramik, metall, sten, jade, glas, emalj, lack, trä, bambu, elfenben, horn, textil m.m., 370 skulpturer, 981 målningar och 1 007 grafiska blad. Ett mycket stort problem är att såväl museibyggnaden som magasinslokalema helt saknar klimatstyming. Vissa föremål kräver återkommande konservering. ADB registrering av tidigt bronsmaterial bedöms färdigt 1995. ADB registrering av kinesiskt måleri beräknas färdigt 1995. ADB registrering av japanskt måleri och träsnitt beräknas färdigt 1995. På grund av föremålens mycket speciella karaktär krävs höggradig specialistkompetens för såväl registrering som föremålsvård.

Naturhistoriska riksmuseet Museets samlingar upptar för närvarande 15 000 m2. Kvaliteten ca utrymär mycket skiftande. På 3 000 m2 samlingsytan finns mena av permanenta arbetsplatser, vilket är skadligt för såväl personalen som samlingarna. På grund av lokalemas ålder är möjligheterna till ett effektivt bekämpande av skadeinsekter begränsade. Av denna anledning borde ca 4 000 m2 upprustas med moderna kyl- och ventilationsanläggningar.

Mineralogi Under se senaste åren har arbetet omfattat dels registrering nytillav en kommen omfattande donationssamling, dels en påbörjad katalogisering av samlingarna. Datakatalogiseringen kommer att fullföljas bakåt i tiden samtidigt som äldre oregistrerat material kommer att tas hand i den takt om resurserna tillåter.

Paleobotanik 1987 var sektionens samlingar uppmaganiserade på två olika ställen med ca 490 m2 samlingar på Naturhistoriska riksmuseet i Frescati och 130 m2 ca samlingar Garnisonen i Stockholms innerstad. De senare samlingarna har nu överförts till riksmuseets lokaler i Frescati. I samband med överföringen från Garnisonen och inordningen av materialet i huvudsamlingama har påbörjats en omfattande omorganisation av samtliga samlingar. Denna omorganisation omfattar två steg 1:a en grov sortering efter stratigrafi och geografi, 2:a en detaljerad sortering med publicerat material ordnat kronologiskt efter publikationsårtal och figurer. Opublicerat material ordnas kronologiskt efter

Bilaga 5

accessionsår och därefter i systematisk/taxonomisk ordning. Under den detaljerade uppordningen ordnas stuffema i askar, lådorna städas etc. Den första grova uppordningen är avslutad och detaljerad uppordning av material från krita, tertiär och kvartär ca 34 000 stuffer är nästan avslutad. Återstår detaljerad uppordning resterande makrosamlingar ca 74 000 stufav fer. Detta förväntas utfört 4-5 år. För de delar av samlingarna där detaljerad uppordning har skett kan dataregistrering påbörjas. De paleontologiska sektionerna paleobotanik och paleozoologi håller för närvarande att sammanställa databas, är lämplig för fossilsamlingar. Så snart denna en som är färdig kommer man att börja inmatningen av samlingarna. Materialet är ofta tungt och svårhanterligt och omflyttningama därför tidskrävande. En stor del samlingarna saknar identifikation påklistrad föremålet. Detta av skall åtgärdas i samband med dataregistrering.

Paleozoologi De paleontologiska sektionerna paleobotanik och paleozoologi håller att sammanställa databas lämplig för fossilsamlingama. Så snart den är färdig en börjar inmatning av samlingarna.

Botanik Samlingarna bearbetas kontinuerligt av specialisterna, varvid de aktuella delarna ordnas, omorganiseras etc. I första hand är det accessionen av nytt material kommer ifråga för bearbetning, montering, preparering och insom ordning. Eftersom detta arbete tar de personella resurser i anspråk kommer eftersläpningen i andra hand. Utlåning herbariematerial till andra institutioav kräver ytterligare arbetsinsatser utöver de som redovisats ovan. ner De botaniska samlingarna består huvudsakligen av pressade växter vilka förvaras i skåp. Därigenom är samlingarna trots sitt omfång lätta att överblicka. Ett register över samlingarna samt deras beståndsdelar finns, men detta går inte till objektnivå. När det gäller föremålsvården bör det påpener kas att lokalerna är otillräckliga både vad gäller delar av samlingarna samt biblioteksutrymme. Laboratorier och våtutrymmen vilka skulle underlätta prepareringsarbeten saknas. Eftersom objekten i samlingarna hela tiden är föremål för studium våra specialister, utlåning och bearbetning av av egna gästforskare krävs att de är tillgängliga. Större lokaler behövs i anslutning till avdelningarna. Magasin är i detta sammanhang inte en tillfredsställande lösning, eftersom de skulle medföra att tillgängligheten minskade. En framtida uppordning och bearbetning bildsamlingama vore värdefull men kräver då av en specialist på heltid.

SOU 1994: 51

Entomologi

Sektionens samlingar av insekter, spindeldjur och mångfotingar är föremål för en omfattande låneverksamhet i samband med olika forskningsprojekt runt om i världen och projekt inom sektionen. För närvarande pågår ett stort arbete med att ordna torrsamlingama i s.k. unitaskar. Detta görs dels för att förbättra skyddet samlingarna, dels för möjav att liggöra en nödvändig grovsortering och därmed göra samlingarna tillgängliga för uppordning och vidare bearbetning. Överföringen till unitaskar sker till stor del med hjälp av tillfälliga medhjälpare beredskapsarbete, ALU etc. Vi kan f.n. inte precisera någon tidshorisont för att avhjälpa eftersläpningen i dessa uppgifter. Även efter kommit till med eftersläpningen att man rätta är dessa uppgifter f.ö. ständigt löpande. Befintliga resurser medger ett minimum av vård för skadeskydd inte men för tillfredsställande registrering inom överskådlig tid.

Evertebratzoologi

Samlingarna är intimt kopplade till evertebratsystematisk forskning: l de är oftast själva resultatet dokumentationen forskning på eller av utanför sektionen, och 2 föremål lånas kontinuerligt ut till forskare i hela världen för ny bearbetning. I uppordningen och vården samlingarna ligger av också ett långsiktigt ansvar för framtida behov. Delar samlingarna ligger i av dag "stilla", p.g.a. bristen specialister, vi till att de åtminstone inte men ser förstörs. Varje generation forskare riksmuseet kommer att ha sina speciella kompetensornråden. Under 1994/95 kommer museets alla spritsamlingar att flyttas till det nya underjordiska magasinet som är under byggnad. Detta kommer att innebära mycket arbete, men blir en länge efterlängtad modernisering, både hanteur rings- och säkerhetssynpunkt. Efter flera år av diskussioner och tveksamhet, är evertebratsektionen nu och riksmuseets dokumentationsenhet i full färd med att utveckla ett avancerat, datoriserat registreringssystem för evertebratsamlingarna. Systemet kommer även att omfatta alla rutiner för samlingarna: etikettering, lån, vårdåtgärder etc. Sektionen har särskild heltidstjänst för registrering, vilket nu en har möjliggjort denna satsning. Trots att arbetet med att "retroaktivt" datalägga alla föremål kommer att ta decennier med nuvarande så är resurser, man fullt övertygade om att man ska få ett mycket bra system, sedan andra som sektioner vid riksmuseet kan ta över och anpassa till sina behov om de vill.

Vertebratzoologi

De samlingar som finns sedan tidigare är i hög grad i behov uppordning, av bearbetning och registrering. Uppordning och registrering av egna insamlingar är relativt snabbt och enkelt. Donationer och tidigare inkomna sam-

Bilaga 5

lingar tar mycken tid att ordna och registrera dålig dokumentation och p.g.a. bristfällig konservering. Arbetet med äldre samlingar i synnerhet kräver bl.a. välutbildad personal med goda språkkunskaper, arbetsmiljö med god ventilation och stora ytor, och tillgång till avancerad ADB. Samlingarna kommer aldrig att vara slutbearbetade och aldrig helt uppordnade eftersom de är forskningssamlingar och forskningsfronten ständigt flyttas. Det är därför ofta att föredra prioritering konservering och vård av framför uppordnande. Det kan ta upp till fyrtio manår att nöjaktigt igenom och konserveringsmässigt åtgärda nuvarande samlingar. Under tiden måste den löpande tillsynen fortgå. Sedan början av 1980-talet är sektionen ständigt sysselsatt med att flytta om samlingarna p.g.a. en eller annan byggnadsåtgärd, bl.a. byggande av nya samlingsutrymmen. Dessa omflyttningar har särskilt drivit fram behovet av registrering av föremålen eftersom flyttning och nyinordning inte är annars möjlig. Flyttarbetet beräknas pågå till 1995, registrering och uppordning men av samlingar sammanhängande med flytten torde pågå ytterligare flera år. Sektionen framhåller sin ställning som internationellt forskningscentrum med breda och intensiva kontakter med andra naturhistoriska Bl.a. museer. innebär detta samarbete om databaser samt omfattande låneverksamhet. Den systematiska forskningen är helt beroende av låneverksamheten och den är lika viktig som konserverings- och registreringsverksamheten. ADB-arbetet syftar inte bara till registrering samlingarna. Inlagda data av tjänar också som en databas med intresse för andra myndigheter, länsstyrelser och övriga med intresse av nationell och internationell biodiversitet. Ordnandet och registreringen av samlingarna är i hög grad knuten till forskningen. Benämningen, och därmed sökbarheten, objekten är helt beroende av rådande vetenskapliga uppfattning. Samlingarna är också i första hand upplagda med tanke på systematisk och biogeografisk forskning, dvs. hörnstenarna i biodiversitetsforskningen. Samlingsvård och forskning är därför oupplösligt integrerade ett sätt som är unikt just för naturvetenskapliga forskningsmuseer.

Falkens emograñska museum - Individuell föremålsvård som exempelvis ytrengöring och insektssanering utförs efter behov. Framför allt gäller detta vid nyförvärv och utställningar. Särskilt behov föreligger för de ca 30 000 föremål resterar att bli införda som i museets klimatiserade magasin. Detta betyder en total föremålsgenomgång. De flesta skadade föremålen befinner sig i ett stabilt tillstånd och konser-

vering kan vänta. Åtgärdas efter hand de skall användas vid utställning,

som utlån etc. Vad gäller textila föremål har merparten under 1990/91-1992/93 packats ned från temporära lokaler på Skeppsholmen och är under uppackning inom

4 14-0487

SOU 1994: 51

museets textila magasin. Museets befintliga magasin består 800 m2 för textilt material och av 2 200 m2 för övrigt material. Behov utökat utrymme är stort. 100% av ökning krävs för det textila materialet, dvs. 800 m2. 25% ökad yta krävs för icke textilt material, dvs. 500 m2. Dessutom krävs 500 m2 för att ta in föremål som förvaras i fjärrmagasin. Totalt behov av utökning av magasinyta blir alltså 1 800 m2. I detta behov är inräknat 10% för framtida accessionsbehov. Uppackning, rengöring, inplacering i magasin av föremålen sker fortlöpande. Kontroll av föremålsnummer och samordning av redan inplacerade föremål. Framtagning för dokumentation. Tiden är mycket svårbedömd. Beror övriga arbeten, dvs. framtagningar till utställningar, utlån av föremål, forskarbesök, fotobeställningar, dokumentationsbehov etc. Nu är ett gyllene tillfälle att göra en ordentlig genomgång av museets föremålsbestånd. Låt det därför ta lite tid för att museet skall hinna rätta till alla "gamla synder" och problem som uppstått under årens lopp i de gamla magasinen. Satsning förebyggande föremålsvård. Museet har en totalbudget 30 000 kr/år för all konservering, vård.

Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet Under den tid som åtgärdsprogrammet genomförs uppstår nya konserveringsproblem bl.a. beroende dålig förvaring, luftföroreningar, begränsad livstid för konserveringsåtgärdema samt slitage vid utlåning, utställningar och annan intensiv hantering. Konservatorerna kan inte ägna 100 % av sin tid konservering och vård. De deltar också i magasinsarbete och tillsyn, vid utlåning packning, transporter, uppsättning/montering samt vid egna utställningar. Inventering av vård och konserveringsbehov för möbler på Skoklosters slott och Hallwylska museet har gjorts.

Livrustkammaren Alla föremål är registrerade. En inventering gjordes 1989 varvid grunduppgifterna lades in i databasen. Tre nivåer har urskiljts i handlingsprogrammet: Nivå I - registrering klart Nivå en uppdaterad grundkatalog 5 års verken Nivå III bearbetning 5 årsplanering f.n. avseende bearbetning av l eldhandvapen 2 hovdräkter 3 Gustav III:s dräkter.

Skoklosters slott Slottet är inte uppvärmt under vintern, därför påverkar värme och fuktighet konstverken under de olika årstiderna. Dessa klimatförändringar kan med val av olämplig konserveringsmetod påskynda nedbrytningsprocessen i konstverken. Delar av samlingarna bearbetas till varje sommarsäsong, då de presenteras i en specialutställning. Brahe-ätten 1994. Ommöblering av 9 rum 1994-95. Publikation porträtt 1996. Museibiblioteket. Uppdatering ADB 1998.

Hallwylska museet Sedan ett par år pågår en bearbetning och en revision av den Hallwylska målerisarnlingen. Arbetet, skall i första hand resultera i en katalog. Tryckning av katalogen är planerad till årsskiftet 1994/95. Accessionen är i princip avslutad. Registreringen utgör därför inget problem. i Föremålsvården måste ständigt pågå. Ventilationssystemet som inte går att förändra samt byggnadens läge vid en starkt trafikerad gata i Stockholms city bidrar till en ständig nedsmutsning av museimiljön.

Statens Sjöhistoriska museer Sjöhistoriska museet Följande inventeringar av behov av föremålsvård har gjorts under senare år. Konst papper, konst duk, samtliga båtmodeller, samtliga halvmodeller, textilier, samtliga originalbåtar, medaljer och ordnar, blankvapengenomgång, mindre inventering av kanoner, viss motorinventering. Bearbetning av äldre registerkort pågår kontinuerligt och dagligen. Databas: Inmatning föremålssidan och fotosidan har påbörjats. Magasinliggare med ca 25 000 objekt kommer inom en månad att vara tillgänglig i den nya databasen. Inscanning av bilder till databasen har projekterats och program för tilllämpning tas för närvarande fram enligt framtagen specifikation. Om ekonomiska möjligheter, lokalutrymme samt ytterligare datorer och dataprogram fanns skulle hela föremålssamlingen kunna knappas in ett år om kan endast en mindre mängd föremål knappas in per vecka och hela arbetet skulle då ta en oändlig tid. Detsamma gäller konserveringsarbetet om ekonomiska möjligheter fanns -

SOU 1994: 51

skulle arbetet väsentligt påskyndas. Dessutom är magasinfrågan största av vikt.

Vasamuseet Under den tid Regalskeppet Vasa befunnit sig över vattenytan dvs. sedan 1961 har ingen registrering skett genom fast personal. Fast personal saknas också tills vidare för registreringsändamål. Fast personal har i mån av tid löst räknat ca en dag i veckan ägnat sig till registrering hörande göromål. Registrering av Vasamuseets föremål har alltsedan bärgning och arkeologisk utgrävning skötts av ständigt nya, olika personer. Registerkorten varierar därför väsentligt. En total omregistrering är absolut nödvändig. Man gör denna omregistrering med hjälp av dator med bildlagringskapacitet. Själva omregistreringen kräver ett ganska omfattande förarbete omfattande samordning av olika registeruppgifter samt uppordning och fast placering i magasin. Mycket arbete återstår med magasinens ordnande både vad beträffar möjligheten att hitta enstaka föremål och vad gäller föremålens välbefinnande. Museet beräknar att under de närmaste 4-5 åren ha nått ett gott resultat med nuvarande personal och penningtillgångar. Ingen personal är avdelad till magasinarbete. Dokumentationsenheten lånar arbetskraft från utställningsenheten åtta manveckor om året för större arbeten och sköter planering och annat arbete jämsides med bl.a. registreringsuppgifter. Museet framhåller att den största källan till oro är Vasamuseets finansieringsform. Risken är stor att just vård och arbete med registrering och magasin får stå över i förhållande till utställningar och annan publik verksamhet om publikunderlaget skulle svika. Museet räknar med att den plan man arbetat efter, gällande ca halva omregistreringen av lösa föremål och fullständig ordning av föremålsmagasinet, skall kunna genomföras under innevarande FAF-period. Under påföljande FAF-period skall ytterligare resterande registrering av lösa föremål samt ordning och skötsel av lösa föremål utanför magasinet klaras av. Ytterligare en FAF-period framåt hoppas museet ha klarat av omregistrering själva det av fasta regalskeppet med alla dess detaljer.

Arkitektunnuseet Föremålssamlingarna består av 1 milj. ritningar, l milj. övriga dokument av papper, 200 modeller m.m. Museet delar upp konserveringsbehovet i akut och övrigt. Magasinbehoven tillgodoses i det nya museet. Inlagring av samlingarna i en relationsdatabas som museet utvecklat kommer att ta mycket lång tid innan allt med nuvarande personal är sökbart i databasen. En viss kompensation har museet just nu p.g.a. lågkonjukturen då

Bilaga 5

delar av arbetet brutits ut som ALU-projektet. Avgörande är dock att museet fortsättningsvis kan klara detta med tillkommande ordinarie personal. Digital bildregistrering återstår att lösa. Ett annat problem är behovet av ett utvecklat system för massavsyming av papper.

Musikmuseet År 1986 byggdes magasinslokalerna i Garnisonen om ett sådant sätt att större delen av ytan blev acceptabel som magasin men de är inte av tillfresställande kvalitet. Lokalerna ligger dessutom så pass långt från museet att man med nuvarande personalstyrka inte kan ha dagliga kontroller av läget i magasinet. Upprustningen av magasinet följdes under 1987-89 av inventering av större delen av musikinstrumentsamlingama. Ett databassystem byggdes upp för museets olika samlingar. Samtliga musikinstrument har registrerats i databasen MINST, de flesta dock ett rudimentärt sätt. Registrering i databas av andra delar av samlingarna fonogram, foton etc. har påbörjats. Alla nyförvärv registreras sedan 1988 direkt i databaserna. Under den period enkäten omfattar har museet varit underbemannat registrerings- och vårdområdet. Museet har klarat sig med olika interimslösningar, mest genom att omfördela arbetsuppgifterna på museets övriga personal och använda projektanställda för viss utåtriktad verksamhet. Mycket arbete med registrering och vård av föremål återstår innan man kan säga att databaserna innehåller alla de uppgifter de bör innehålla. Det viktigaste vårdbehovet består av i första hand rengöring av föremål. Konservering i strikt mening har museet inte haft resurser att ens börja tänka på. Det skulle vara ett gigantiskt projekt att verkligen konservera alla föremål med tanke på de många material som kan vara med bilden. i

Nordiska museet

För att kunna bevara samlingarna eftervärlden krävs magasin och arkivlokaler. Och de måste vara bra. Med det menas att förvaringsenhetema är funktionellt och individuellt anpassade att den relativa luftfuktigheten och temperaturen ska kunna regleras alltefter de föremål och material som förvaras där att säkerheten kan hållas en acceptabel nivå att lokalerna är transportvänliga utan nivåskillnader att tillräckligt rymliga hissar finns att inredningen tillåter effektiv lokalvård och att belysningen är reglerbar.

SOU 1994: 51

Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. Större delen av Nordiska museets samlingar av föremål, arkivalier och böcker förvaras ett sätt inte motsom svarar denna bild. Museets centralmagasin vid Julita gård i Södermanland, invigt 1977 och med plats för grovt räknat 40% av Nordiska museets föremålssamlingar fungerar jämförelsevis bra. Men även det har sina brister. Att det ligger 17 n1il från Stockholm innebär höga kostnader och arbetstid för transporter och resor. Med fortsatt dålig förvaring ökar de framtida konserveringsbehoven. Den magasintekniska personalen arbetar till ca 70% med löpande service i samband med utlån till andra museer, Nordiska museets egna utställningar, forskning kring föremålen etc. Den tid som återstår för vård och tillsyn föav remål i magasin, upprättande av magasinsregister o.s.v. är mycket begränsad. Mer än hälften av Nordiska museets samlingar förvaras idag ett sätt som äventyrar samlingarnas fortbestånd och ökar framtida konserveringsbehov. Bristen personal gör att museet i dagsläget har små möjligheter att ta hand om samlingarna. En beräkning visar att ca 10% av Nordiska museets totala föremålsbestånd 130 000 föremål, behöver konserveras. Då varje konservator har en kapacitet för i runda tal 100 föremål per år innebär detta med nuvarande besättning 500 föremål per år i 260 år enbart med det idag eftersläpande behovet. Situationen blir inte mindre absurd mot bakgrund av att ca 90% av konservatorernas arbetstid ägnas översyn och åtgärder inför det egna museets och andra museers utställningar samt andra mer oförutsedda insatser. Nordiska museets konservatorer har årligen en kapacitet för endast 2% av den del av samlingarna som i dagsläget är i behov av konservering. Med tiden ökar skadornas svårighetsgrad så att varje enskild konserveringsinsats blir mer kostsam längre man dröjer. Idag saknas helt kompetens för konservering av flera viktiga materialkategorier som papper och plast. Arbetslokalema är otillräckliga och dåligt funktionsanpassade. De befintliga registren är sällan kompletta. Eftersläpningar inom registrering och märkning av föremål gör att existensen av, och placeringen av, ett alltför stort antal föremål vilar enskilda tjänstemäns rninnesbilder. Dokumentationen i text ochd bild saknas för åtskilliga föremål. Den nuvarande genomsnittliga nyaccessionen av föremål är 2 000-3 000 inventarienummer per år. De sammanlagt två tjänster som finns avdelade för registrering och märkning har en årlig kapacitet för l 200-1 300 föremål. Kraven utåtriktad aktivitet och service andra museer och allmänhet, har gjort och gör, att basverksamheter som magasinering, registrering, vård

Bilaga 5

och underhåll samlingarna kommit i andra hand. Det råder obalans mellan av de s.k. museala basuppgiftema SAMLA, VÅRDA OCH VISA där det egentligen borde råda jämvikt. På grund av de otillräckliga resurserna lyckas museet inte sköta sina samlingar ett tillfredsställande sätt. Omprioriteringar inom museet är inte heller möjliga eftersom museets resurser är underdimensionerade även inom de andra verksamhetsfälten. Med godtagbar förvaring av föremål, arkivarier och böcker följer minen skade behov framtida konservering, större säkerhet vid hantering. Vårdav och konserveringsbehovet för samlingarna av föremål, arkivalier och böcker är enormt. Den personal och de resurser som avsatts för detta är absurt underdimensionerade. Huvudliggaren är överförd till databas och rättelser pågår, men kompletteringar av föremålsuppgifter måste göras. Ett bilddigitaliseringsprojekt pågår, som om det utfaller väl, kommer att rationalisera bildregistreringen av föremålen. Datoriseringen existerande magasinsregister pågår med befintlig perav sonal. Såsom ansvarsmuseum har museet under fyra år mottagit forskningsfrån Kulturrådet, vilka använts till bearbetning av samlingarna belyspengar ning, friargåvor, damast, plast. Den bästa formen för föremålsvård, dvs. undvikande av tidsödande konserveringar, är väl utformade magasin, där föremålen kan bevaras ett betryggande sätt. Nya ändamålsenliga föremålsmagasin står därför högt prioriteringslistan och är i längden den billigaste lösningen vårdproblemen.

Tekniska museet Museets enda konservatorstjänst är för närvarande vakant. Ca 50% av museets samling är inventerad de senaste åren. Av det totala antalet föremål borde l0-15% märkas om grund av att märkningen är oläslig. Samtliga föremål som registrerats har överförts till en databas. Konservatorn har i huvudsak varit sysselsatt med att vårda/konservera föremål inför utlån, externa såväl som interna. Delar av basutställningama har också kunnat behandlas. En så liten bemanning som Tekniska museet har haft denna funktion, leder till att relativt stor andel av tiden måste ägnas en annat än direkt vårdande/konserverande arbete exempelvis medverka vid utställningsproduktion. Behovet utökning av magasinen står relation till i möjligheterna att beav driva aktiv insamling. 1 000 m2 torde räcka för att säkerställa plats för nyen accession för åtminstone 10-20 års period med dagens mycket små möjen ligheter till insamling. Teknikhistoriskt intressant material är ofta mycket volyminöst. Som exempel kan nämnas att ca 700 föremål upptar en yta

SOU 1994: 51

750 m2 i ett magasinen. Det finns dock behov av ett utav gallring i samlingen vilket bör leda till att ytor frigörs. Än viktigare är dock de 2 m2 att sämsta 200 ersätts av magasin med tillfresställande kvalitet. Museet har idag en person halvtid som systematiskt inventerar magasin. I samband med detta arbete fotograferas och, i viss mån, vidaredokumenteras föremål. Fel som uppdagas åtgärdas bara ifall det kan ske med mycket små arbetsinsatser, i annat fall dokumenteras bristerna för kunna beatt senare handlas beräknas vara klart 1997 med dagens resurser. En oförsvarlig stor andel av samlingen saknar märkning. Att utreda orsaken till detta är ett mycket tidskrävande men helt nödvändigt arbete. En arbetar på person ett vikariat med denna typ av utredning/dokumentation/registreringsarbete beräknas vara klart 1996 ifall museet kan behålla resursen. Under årens lopp har nummerserier uppstått som består av föremål med okänt Ibland ursprung. har inlånade föremål använts i utställningar blivit kvar i samlingen. Det som pågår ett arbete i syfte att skapa bättre ordning beroende resursprioritering kan detta arbete klaras inom l-3 år. Det finns vidare strävan att kunna en inventera samlingen i syfte att gallra sådant som inte bedöms relevant i som samlingen. För detta saknas dock erforderliga resurser idag. Tekniska museet har idag mycket begränsade för att utföra erforresurser derliga arbetsuppgifter. Särskilt bör man beakta det vida spektrum inom vilket museet skall verka, både ifråga om material och typ föremål. När det gäller av konserveringen är museet i total avsaknad lämpliga arbetslokaler. Det bör av framföras i detta sammanhang att även om museet skulle kunna köpa delar av tjänster så erfordras resurser huset" för att effektiv handläggning en av exempelvis låneärenden inte skall omöjliggöras.

Statens försvarshistøriska museer Armémuseum

Packning och tlyttförberedelser har tyvärr något förryckt de tidigare stabila registreringsrutinema för accessionen. Alla äldre registreringar förs successivt in på data vid arbetsplatsen Refugen. Packningen och streckkodsmärkningen innebär inventering av föremålen i museibyggnaden. Vid packningen åtgärdas naturligtvis även mycket akuta vårdbehov. Museet skall vara tömt 1994-09-15. Under museets ombyggnadsperiod är föremålen nedpackade och magasinerade i därför inhyrt förråd. För att ha föremålen åtkomliga måste de ovillkorligen vara registrerade och märkta. Detta sker nu genom registrering i särskild flyttdatabas i samband med en streckkodsmärkning vid packningen. Alla föremål, emballage, hyllor etc. streckkodsmärks för att garantera en säker magasinshantering.

Bilaga 5

Marinmuseum Marinmuseum har omfattande eftersläpning såväl när det gäller registrering som konservering/restaurering. Huvuddelama av bristerna när det gäller registreringen planeras att avhjälpas innan flyttning till nya museibyggnaden 1996. Genom brist personal andra verksamheter inom museet har främst museets föremålsregistrator kommit att arbeta med andra frågor. Detta som pågått under flera år har medfört omfattande eftersläpning med föremålsregistrering. Genom extraanställd arbetskraft kommer detta nu att åtgärdas.

Flygvapenmuseum Inventering av behovet av föremålsvård pågår i samband med omflyttningar. Sedan 1991-03 har museet varit inne i en mycket omfattande flyttningsperiod som beräknas fortgå till och med 1994-12. Den personal som normalt skulle ha arbetat med registrering, vård och konservering har tagits i anspråk för omflyttning av föremål från magasin till magasin. Flyttningarna har dock fört med sig det positiva att museet i en del fall erhållit bättre magasin, en bättre överblick av samlingarnas tillstånd har erhållits och en bättre uppordning har kunnat ske. Efter 1994-12 beräknas nödvändig registrering och konservering kunna utföras under en l2-års period. En icke ringa ökning av antalet registrerade föremål kommer att ske fr.o.m. 1993-11 genom ett utökat samarbete med handikapporganisationer. Vad beträffar föremålsvården är den i många fall svår att utföra då lämpliga lokaler saknas. Museet har också ett flertal stora föremål såsom flygplan, fordon och motorer som är både komplicerade och tidskrävande att vårda och underhålla.

Regionala museer Stockholms läns museum

Frågan om det regionala ansvaret för föremålsinsanrling i Stockholms län är olöst. Stora föremålssamlingar finns de lokala museerna dvs. Torekällbergets museum i Södertälje, Stockholms stadsmuseum, Sigtuna museer och Roslagsmuseet i Norrtälje. Stockholms läns museum/Länsmuseibyrån bedriver sedan några år en egen arkeologisk uppdragsverksamhet vilken generar fynd/föremål. Diskussionen om fyndfördelning återstår och kommer preliminärt att ske de första månaderna under 1994. För de hittills relativt begränsade föremålsmängder grävningarna resulterat har länsmuseet bekostat konserveringen. Under 1992 anlitades metallkonserveringen Södennanlands museum. Någon eftersläpning i hanteringen av de arkeologiska föremålen finns inte.

SOU 1994: 51

Upplandsmuseet Museets föremålssamlingar förvaras nu i lokaler inte uppfyller de krav som man i dag ställer museimagasin. Samlingarna växer kontinuerligt med 100-200 föremål per år och det nuvarande utrymmet räcker inte till nyförvärv, i synnerhet inte till förvärv av stora föremål. Kraven på lokaler för förvaring av museiföremål har ökat mycket sedan Upplandsmuseets magasin gjordes i ordning i början av 1970-talet, och man har inom museivärlden blivit medveten om vilken avgörande roll magasinens kvalitet och klimat spelar för samlingamas fortbestånd. För att säkra föremålssamlingamas fortbestånd och uppnå en tillfredsställande förvaring behöver museet ett nytt magasin, med utrymme för alla föremål, samt med lokaler för arbete med samlingarna, registrering, fotografering och vård. I dag sker en kontinuerlig tillsyn och enklare vårdåtgärder utförs, men museets personalresurser för detta nödvändiga arbete är alltför små. Många föremål befinner sig i dåligt skick efter tidigare bristande förvaring och vård. Här behövs mer omfattande insatser för att reparera tidigare uppkomna skador. Endast i ett fåtal fall är det fråga om egentlig konservering. En inventering av de enskilda föremålens vårdbehov bör göras i samarbete med en konservator för att upprätta en detaljerad vårdplan. Vårdplanen bör också innehålla en prioriteringslista föremål som skall konserveras. En grund för prioriteringen bör vara föremålens användning i den pedagogiska och utåtriktade verksamheten. Museets personalresurser för arbetet med samlingarna är mycket små, och för att genomföra vårdplanen och förbättra förvaring och vård av samlingarna behöver museet egen specialkompetens i vård- och konserveringsfrågor. Medel bör sökas för att inrätta en konservatorstjänst museet. Föremålssamlingarna som spänner över allt från arkeologiskt material, allmogeföremål, textilier till nutida industri- och jordbruksmaskiner är tillfredsställande registrerade och katalogiserade. I stort kan arbetet fortsättningsvis koncentreras till accessionen. Katalogen är sökbar endast manuell väg. Föremålsvården behöver intensifieras annars finns risk för ett stort uppdämt behov sikt. Föremålsförvaringen står inför sitt sammanbrott. Det nuvarande magasinet är överfullt. Museet klarar inte längre att samla utifrån gjorda dokumentationsåtaganden. Något som måste betraktas som allvarligt då föremålssamlingar utgör den specifika basen i ett museums arbete.

Södermanlands museum

Omläggning av datasystemet rörande accessionskatalogen pågår. För att uppnå en acceptabel informationskälla/nivå beräknas ca fyra års bearbetning

Bilaga 5

och komplettering av katalogen. Registrering pågår kontinuerligt men med alltför många och långa avbrott. Konflikt mellan registrering och deltagande i andra projekt, främst utställningsprojekt. Registreringsarbetet blir lidande när en utställning planeras och byggs på grund av tidsbrist och brist föremålskännedom. - Mer arbetskraft önskvärd.

Östergötlands länsmuseum

Nytt konstmagasin skall tas i bruk, likaså arkeologiskt magasin och fotoarkiv vintern 1993/94. I till våren 1994 färdig tillbyggnad skall finnas magasin 400 m2 för kulturhistorisk och textil samling. Just nu pågår förberedande arbeten för att så snart som möjligt kunna katalogisera data.

Jönköpings läns museum Museet har börjat med en omkatalogisering som innebär att varje föremål i samlingarna behandlas. Förslaget är att materialet delas in i föremålsgrupper som behandlas efter hand, det skulle innebära att det dataregistrerade materialet snabbt blir användningsbart i det dagliga arbetet. Varje föremålsgrupp går igenom följande steg: hämta fotografera rengöra ta mått hämta uppgifter från accesions- och lappkatalog klassificeras enligt outline katalogiseras nomenklatur, tekniska uppgifter, litteraturhänvisningar från facklitteratur. Denna punkt måste även det katalogiserade materialet genomgå eftersom gamla uppgifter måste göras "datavänliga". kontrollera depositioner nykatalogisering av föremål utan JM-nummer märkning/förbättring av märkning dataregistrering ställa tillbaka.

Smålands museum För närvarande hösten 1993 fortgår arbetet med att ordna upp och omkatalogisera de befintliga samlingarna, nyaccessionen är bara en mindre del. Eftersom personal saknas för renskrivning av registreringskort etc. går ex.

SOU 1994: 51

arbetet långsamt och tar onödigt lång tid. Dessutom finns ingen personal som sköter den omfattande textilsamlingen. I en nära framtid måste tjänsten tillsättas sköter de textila samlingarna som samtidigt som allt arkeologiskt material uppordnas personal. Dessav nya utom bör arbetet underlättas med en deltidstjänst för inskrivning i huvudkatalogen och renskrivning av registreringskort.

Kalmar läns museum

Det huvudsakliga arbetet med föremålen går ut att skapa ändamålsenliga magasinslokaler och anpassad inredning för föremålsgmpp. Variaresp. tionerna är mycket stora. Vissa föremålsgrupper är mycket väl uppordnade medan andra grund av flera flyttningar delvis är oåtkomliga. Ett konserveringsprogram för museets kyrkliga skulpturer är under planering. Vid årsskiftet 1993/94 påbörjas datorisering föremålsregistret. av

Gotlands fomsal

Museet befinner sig i slutskedet av ett stort arbete med att föra över "inventariekatalogema" data. Nästa skede är att fotografera föremålen med videoteknik och koppla bild och text tillsammans i syfte att underlätta sök- och bearbetningsmöjligheterna av materialet samt att "slita" mindre på föremålen. Vid fototillfället kompletteras även katalogen med uppgifter saknas. som Grunden för dataregistreringen är SAMOREG-blanketten i programvaran Superbase. Gotlands fornsal har flyttat ett stort magasin från museikvarteret till annan plats. Det arbetet har pågått till och från under flera sedan 1990. Museet är starkt underbemannat med en antikvarietjänst samtidigt som skall sköta service, utställningar, etnologisk dokumentation och m.m. en halvtidstjänst som målerikonservator för vård/konservering. Under den långa period som flyttningen magasinen pågått har av museet haft flera anställda genom beredskapsarbete, rekryteringsstöd, ungdomspraktik, ALU-tjänst m.m. men det är endast korta förordnanden kräver som handledning och som "stjäl" den fasta personalens dyrbara tid. Det blir ingen kontinuitet i arbetet.

Blekinge läns museum

I samband med flyttningen av föremålssamlingen till nytt centralmagasin har museet påbörjat en total omkatalogisering och vård föremålen. Man räknar av med l-3 föremålsgrupper per år, totalt ca 10 år. I år inreds ett till "vårdrum verkstad" för föremålen.

Kristianstads läns museum Sedan museet år 1979 fick "nya" magasin en kasernbyggnad i tegel med värme och ett kallförråd ursprungligen ett ridhus också detta i tegel har museets samtliga föremål rengjorts, behandlats rökts mot strimmig trägnagare och sorterats upp i föremålskategorier. Samlingarna blev överskådliga och lättillgängliga. Systematiskt gås föremålsgrupp efter föremålsgrupp igenom. Kataloguppgifter kompletteras, föremålen rengöres, behandlas om så behövs vårdas och fotograferas. Tidsperspektiv 10 år - Museet har valt att prioritera uppsortering av föremål i magasinen före registrering data. Högst 1% av våra föremål är oregistrerade och ca 1-2% är i behov av vård. Dataregistrering är påbörjad, men brister finns i förarbetet i form av torftiga kataloguppgifter. Mycket katalogiseringsarbete måste göras om. Man ligger dock en nivå i dag som fungerar.

Kulturen i Lund

Det viktigaste arbetet för den kulturhistoriska enheten är inordningen i det nya magasinet och i samband därmed vård och kompletterande katalogisering. Avdelningen för textil och dräkt, inkl. leksaker håller sedan två att flytta samlingarna till det nya magasinet. Föremålen totalinventeras, alla katalogkort gås igenom, omärkta föremål identifieras eller nyregistreras, samtliga fotograferas. Med tanke samlingarnas storlek, den begränsade personalstyrkan och övriga arbetsuppgifter beräknas arbetet ta ca 5-10 år. När flyttningen av samlingarna är genomförd kommer alla föremål att för varas bästa sätt och genom inventeringen vet vi exakt vad samlingarna innehåller. Katalogkorten avses att dataregistreras efterhand. Arbete pågår för närvarande inom den stadshistoriska enheten med s.k. kategorisortering av vissa föremålsgrupper samt nyordning i kronologisk följd av äldre delar av den medeltidsarkeologiska samlingen. Detta arbete bedrivs som s.k. ALU-projekt och beräknas vara slutfört under februari 1994. För övrigt är samlingarna uppordnade och därmed lättillgängliga för forskningen.

Malmö museer Sedan slutet av 1980-talet har det skett en intensifiering av arbetet med de stora samlingarna. Som ett av flera bra exempel detta kan nämnas textilsamlingen, en av landets största, vilken efter fyra års medveten satsning nu nästan helt är genomgången. En mycket stor insats har gjorts på datoriseringen i museerna. Malmö är i dag bland de ledande svenska museerna detta område. I sammuseer band med datoriseringen har egna registreringsprogram utarbetats. Projekt

SOU 1994: 51

Rädda Bilden har i samarbete med Stadsmuseet utarbetat nya arbetsmetoder i modern multimediateknik för digital bildregistrering och föremålskatalogisering. Malmö museer har en styrka i sina fem konserveringsateljéer: trä, arkeologiskt material, textil, papper och natur. Då lokaler och utrustning existerar, finns här utnyttjade möjligheter till utvidgning av verksamheten detta om kan göras uppdragsbasis.

Hallands länsmuseer Museet i Varberg Först när museet flyttat samtliga magasin till det nya magasinet fås överen blick över samlingarna. Flytten har påbörjats av de sista magasinsutrymav mena som är inrymda vindar i det gamla slottet. Flytten beräknas vara slutförd under våren 1994 då en inventering av samtliga föremål ska påbörjas, en inventering som också gäller skick och vårdbehov. Under hösten 1993 har museet bekostat ett entresolplan i det nya magasinet för 250 000 kronor och härigenom erhållit ytterligare 500 m2 förvaringsutrymme. Under 1993 har museet införskaffat en bilddator för att kunna lägga in bildsamling och föremålssamling och därmed göra dessa tillgängliga för personal och besökare. Arbetet har just påbörjats. Biblioteket i Varberg önskar få tillgång till detta material vilket skulle göra samlingarna tillgängliga bibliotek och skolor i Varberg och i en förlängning i länet samtidigt som museet får tillgång till bibliotekets bestånd och kan lägga in sin litteratur fil till en biblioteket. Gemensamt har museet och biblioteket ansökt hos Kulturrådet om ekonomiskt stöd.

Göteborgs museer Göteborgs stadsmuseum För närvarande är personalen upptagen med omflyttningar med anledning av sammanläggningen av ett flertal museer till Göteborgs stadsmuseum. Det organisationsarbete som pågår syftar bl.a. till att utveckla redskap och metoder för bättre förvaltning av samlingarna. Samlingarna är kvantitativt omfattande, ca 1 milj. föremål, beroende av hur man räknar. Samlingarna består huvudsakligen av arkeologiska- och kulturhistoriska föremål, samt arkiv och bibliotek.

Naturhistoriska museet i Göteborg Stora delar av evertebrat-samlingen är i behov av artbestämning, sortering, registrering och i vissa fall ändrade förvaringsbetingelser.

Bilaga 5

Kostnadskrävande men nödvändiga arbeten är: dataregistrering av samlingarna, bättre förvaringskärl för spritkonserverat material och ett nytt magasin för spritkonserverat material. -

Sjöfartsmuseet i Göteborg Obetydlig eftersläpning. Behov av datainläggning. Under 1994 inkommer det föremål från Ostindiefararen Götheborg, vilket ger ett stort arbete med registrering, bearbetning och magasinering. I stort styrs vård, konservering och föremålsinsamling av basutställningsbygget som håller fram till 1996. Styrningen sker även genom givmilda privatpersoner. Föremålen finns registrerade i en katalog, kladd och renskriven, lappkatalog med foto samt en placeringsliggare där föremålets placering i utställning eller magasin är inkodad.

Röhsska konstslöjdmuseet I samband med att museet inrättat ett nytt textilmagasin pågår uppordning dataregistrering och bearbetning av textilsamlingama. Vetenskapligt arbete angående viss del av museets textilier är under gång med planerad utgivning under 1994. Bearbetning bl.a. dataregistrering av netsukesamlingen är under arbete. I samband med planerad ny basutställning genomgås vissa delar av det äldre beståndet. Önskemål: Att möjlighet snarast bereds att ersätta nuvarande manuella registrering med datadito samt att denna också skall omfatta tidigare accessioner. Att en inventering av vård- och konserveringsbehov göres och att konserveringsåtgärder vidtages efter prioritetslista. Att daglig vård och eftersyn i magasin och skådesamlingar kunde utföras av därtill utbildad arbetskraft.

Teatermuseet Teatermuseets samlingar, som huvudsakligen består av skisser, scenmodeller, fotografier m.m. som dokumenterar Göteborgsteaterföreställningar, uppordnas för närvarande inför flyttning till fjärrmagasin. Eventuellt skall delar samlingarna microfilmas eller lagras digitalt. Visst arbete utföres av av projektanställda.

SOU 1994: 51

Älvsborgs länsmuseum

Datorisering av föremålskatalogema planeras ske under 1994.

Skaraborgs länsmuseum

Museet har ett 10 år gammalt magasin fungerar utmärkt. Alla föremål som rengjordes, märktes och fotograferades vid inflyttningen i magasinet. Föremålen konserveras vid behov, vid utställningar etc. Magasinet är klimatstyrt. Museet håller på att lägga in samlingarna data. Man har börjat med glasplåtar. Föremålen påbörjas 1994.

Örebro läns museum

För dagen svårt att uppskatta behovet föremålsvård. Under uppackningen av av de till nytt magasin överflyttade föremålen kommer vård- och konserveringsbehovet att registreras. Den kyrkliga samlingen vårdinventerades för några år sedan. Det vore önskvärt att länsmuseet inom inte alltför avlägsen framtid en kunde inrätta en konservatorstjänst, vilket under ett flertal år har funnits på önskelistan över nya tjänster. Utöver denna tjänst vore det önskvärt att ha en fast katalogiseringstjänst och inte som nu i stort sett tvungen att extra vara anställa personal amanuensnivå för att kunna hålla någorlunda jämna steg med nyaccessionen.

Värmlands museum Behovet av textilkonservering har inventerats. För närvarande befinner museet sig i ett planeringsskede inför byte av magasinlokaler. Majoriteten föremål är uppordnade både vad gäller enskild registrering och klassificering gentemot andra föremål. Museet använder Nordiska museets Outline System och SAMOREG-blankett. Outline bör utvecklas mer för att passa mindre föremålskategorier och enskilda föremål. SAMOREG bedömer bra. man vara I dagsläget bedrivs aktiv föremålsvård endast i museets konst- grafiksamlingen och textilsamling. I viss mån vårdas delar fotosamlingarna av negativ/kopior. Övriga samlingar har de dåliga förvaringsförhållanp.g.a. dena utsatts för organiserade vårdinsatser.

Länsmuseet i Gävleborgs län Samlingarna har överflyttats till nytt magasin 1988. Fysisk uppordning och placering/inredning i detalj beräknas vara avslutad under 1994. Härefter vid-

Bilaga 5

tar vårdgenomgång hela samlingen där även konserveringsbehov kommer av att kunna beräknas noggrannare. Nyaccession registreras fortlöpande men äldre omärkt material finns fortfarande och registreras i andra hand eller av extraanställd utbildad personal. Samlingen finns registrerad Nordbas dock mycket otillförlitligt. Tiden för registrering är knapp då detta sköts tjänsteman av en som samtidigt svarar för rådgivningsverksamhet till allmänheten med besök och per brev, gåvoerbjudanden, arkiv, samordning dataverksamheten, deposiav tionsverksamhet, utlåningar 0.dyl.

Jämtlands läns museum

Från slutet av 1970-talet har museet lyckats skapa förutsättningar att ett seriöst sätt ta hand om samlingen och skapa rutiner för hanteringen. Inredningen av Havremagasinet har gett ändamålsenliga magasin för stora delar av föremålssamlingen samt arbetsrum och vårdlokaler där föremål kan registreras, fotograferas och omhändertas. Museet har beslutat att omregistrera hela föremålssamlingen för gång att en för alla få den helt i ordning. Ett nytt registreringssystem infördes 1973 som löste en rad brister. Detta systern kan nu med den ADB-teknik, museet som de senaste åren börjat använda, åtskilligt förbättras. Drygt 70 % av samlingen återstår att uppordna och registrera. I dag bedrivs en kontinuerlig vård av föremålssamlingen i samband med förvärv, när föremål skall ställas ut eller i anslutning till uppordnings- och omregistreringsarbetet. Den osäkerhet som för ett tiotal sedan rådde angående vårdbehovet är i dag borta och museet har relativt god överblick över en läget. Sammantaget kan sägas att när föremålen har kommit på plats i de klimatanpassade magasinen sker ingen nämnvärd nedbrytning. Därför råder ingen akut vårdsituation, utan vården kan ske i den takt och ordning som passar vår arbetsplanering. Konserveringsverksamheten är uppdragsfinansierad. Under de senaste åren har endast textilkonserveringen fungerat enligt planerna. Till målerikonserveringen har man inte lyckats rekrytera någon lämplig utan nödsaperson, kats att bedriva den med inköpta konservatorstj änster. Ett flertal föremål som varit i akut behov konservering har åtgärdats och av i dag kan konserveringsplaneringen ske mer långsiktigt. Magasinslokalerna i Havremagasinet är i stort sett färdigställda och merparten av inflyttningen har skett. Tillsyn sker kontinuerligt. Ett synnerligen allvarligt problem för museets framtid är behovet av utrymmen för fortsatt insamling, inte minst för föremål från 1900-talet. När nu samlingarna kommit plats kan man konstatera att det inte finns mycket plats för ytterligare tillväxt. Beroende den årliga accessionen kommer magasinet relativt snart vara fyllt.

15 4-0487

SOU 1994: 51

Västerbottens museum

I samband med Kulturrådets utredningen Vårda Bevara påbörjades vid Västerbottens museum ett långsiktigt arbete med att lösa de problem som vanligtvis förknippas med museers inre arbete dvs. samlingarnas registrering, förvaring och vård. I en första etapp byggdes en ny vårdverkstad anpassad för att klara olika samlingskategoriers behov. När vårdverkstaden var inrättad påbörjades arbetet med om- och nybyggnad av magasin. Flera externa och för samlingarna otjänliga lokaler avvecklades samtidigt som nya byggdes i närheten av museet, där samlingarna kunnat uppordnas kategorivis med avseende klimat. Detta förändringsarbete pågår fortfarande. Under våren 1994 färdigställs ytterligare en etapp där museet får nya magasin för tapeter, konst och konsthantverk, päls och skinn samt nitratnegativ. Förutom arbetet med löpande katalogisering av nyinkommet material pågår ett projekt med att omkatalogisera samtliga inregistrerade föremål. Detta sker genom en fysisk genomgång och fotografering. Sedan ett år tillbaka sker registreringsarbetet med datorstöd i ett registreringssystem som museet utvecklat i samarbete med Institutionen för informationsbehandling vid Umeå universitet. Fram till i dag har drygt 7 000 föremål genomgått denna process. Målet är att projektet skall vara slutfört inom en 5-årsperiod. I nästa etapp planeras arbetet med registrering av museets bildsamlingar påbörjas. För att klara allt inom en rimlig tidsperiod startar museet under november 1993 tillsammans med AMI Rh i Umeå en inskrivningscentral där åtta arbetshandikappade erhåller sysselsättning. Museet har under det senaste året lagt ned ett stort arbete att skapa s.k. auktoritetskontroller i datasystemet. Detta sker i form av standardiserade sökbegrepp i klartext. Kontrollsystemet omfattar listor för klassifikation, sakord, material och teknik.

Norrbottens museum I slutet av 1970-talet kunde merparten av samlingarna flyttas till nuvarande förhyrda magasinslokaler från ett antal mycket undermåliga och disparata lokaler. Magasinen och föremålsanskaffning, katalogisering och vård är helt eftersatta då både tjänsterna som etnolog och magasinsföreståndare av ekonomiska skäl är vakanta. Eftersläpningen vad gäller registrering/katalogisering är omfattande och ingen aktiv insamling har skett de senaste åren. Magasinen är undermåliga och uppfyller inte kraven temperatur- och fuktreglering för att föremålen skall må bra. Ett regionalt kulturvårdsprojekt i Norrbotten pågick under åren 1989- 1991. Projektets syfte var att utveckla professionella rutiner för hantering av föremåls- och bildsamlingar. Projektet skulle dessutom samordna och över-

Bilaga 5

föra nya arbetsmetoder från hela landet, och Norden, till Norrbottens och så sätt koppla samman kompetens i ett nätverk. Tanken att verksamheten var därefter skulle tas över av länsmuseet. Under tre månader 1992 genomfördes en förstudie, Datorisering av Norrbottens museums samlingar, finansierad av länsstyrelsen. Rapporten, presenterad 1992-04-24, är en grov kravspecifikation och ett diskussionsunderlag inför fortsatt arbete med datoriseringen av museets samlingar. Samordningstankar med andra institutioner i länet, kommunmuseer och hembygdsföreningar/-gårdar, finns. Drömmen är att personella resurser tillskapas och att vård- och magasinslokaler anskaffas där föremålen följer ett flödesschema från intag via rengöring, fotografering, registrering, verkstad m.m. till magasinering för - resp. materialkategori och slussning för utlån m.m. kombinerat med studiemöj- ligheter och studiemagasin samt att arkiv för ädelmetaller inrättas. Dessutom bör vissa specialfunktioner rörande vård och konservering inrättas i samråd med bl.a. Ajtte Svenskt fjäll- och samemuseum, Jokkmokk.

3 Problernidentifiering

Slutsatser av kartläggningen

Enkätsvaren visar följande sammanfattande bild av personal och personalbehov I 993.

Tabell 8 De centrala museernas samlingar, personal och personalbehov. Procentuella andelar Personal, årsverk Befintligt Behov för att åtgärda eftersläpning Samlingar Vård o Reg. Vård o Reg.

Summa antal föremål/årsverk 33,6 milj 163 37 3 159 2 205

Omfattningen av behovet av vård- och konserveringsåtgärder beror främst av samlingamas karaktär och befintliga tillstånd samt museets ambitionsnivå. Det är således främst dessa faktorer som avgör behovet av resurser för att

SOU 1994: 51

återhämta eftersläpande behov av vård och konservering. Det finns inget entydigt och enkelt samband mellan å ena sidan behovet av resurser och å den andra sidan samlingamas storlek. Bland centralmuseerna har de kulturhistoriska museerna det största behovet av personal för att åtgärda eftersläpande vård och konservering, drygt hälften av behovet. Av befintliga personalresurser finns drygt 40% inom dessa museer och de har knappt 10% av centralmuseemas samlingar. Dessa museer har drygt 20% av resurserna för registrering och svarar för 4% av resursbehovet för att återhämta eftersläpningen inom registreringen. Naturhistoriska riksmuseet som har drygt hälften av centralmuseemas samlingar och drygt 1/3 av personalresurserna för vård och konservering svarar för 6% av behovet av personal för vård och konservering. När det gäller registrering har Riksmuseet ett mycket stort resursbehov för att återhämta eftersläpningen och museet har mer än hälften av centralmuseemas personalresurser för registrering. Konstmuseerna, som har 2% av samlingarna, svarar för 30% av resursbehovet för vård och konservering och har ca 12% av resurserna. Konstmuseerna svarar för 13% av resursbehovet för registrering och har 11% av befintliga resurser för centralmuseerna. Historiska museet som har 7% av personalresurserna för vård och konservering svarar för 3% av resursbehovet. Museet har 5% av registreringsresurserna och 2% av behovet av registreringsresurser. F öremålssamlingarnas behov av föremålsvård är och har varit för stort i förhållande till de resurser som museerna har avsatt för föremålsvård och registrering. Detta har lett fram till dagens otillfredsställande situation i fråga om föremålsvård och registrering. På grund av otillräckliga resurser lyckas museerna inte sköta sina samlingar tillfredsställande. Resurserna är otillräckliga i fråga om personal, arbetslokaler och magasin. Tillväxten är egentligen inte så stor men föremålsbeståndet växer förstås hela tiden. På grund av att samlingarna successivt växer ökar också eftersläpningen hela tiden. Medvetenhet tycks finnas om nödvändigheten att begränsa insamlingen. Nuvarande accession tycks många håll vara under kontroll. För de kulturhistoriska museerna har SAMDOK-samarbetet troligen varit avgörande för denna utveckling. Kartläggningen visar också att tillväxttakten är förhållandevis låg för de kulturhistoriska centralmuseerna och för de regionala museerna. Det är Naturhistoriska riksmuseet och Arkitekturmuseet som svarar för den största delen av tillväxten. De statliga konstmuseernas tillväxttakt är låg.

Bilaga 5

Det finns en medvetenhet om vilken avgörande roll magasinens beskaffenhet spelar för samlingarnas fortbestånd.

Problem föremålsvården

Vilken tidshorisont gäller Vad innebär ett "evighetsperspektiv" i föremålsvårdssammanhang Evigheten som riktmärke innebär att museerna arbetar med ett mycket långt tidsperspektiv och att de i princip har åtagit sig ansvar för att bevara samlingarna allt framgent. De flesta föremål förändras allteftersom tiden går. Om de skall bevaras i sitt ursprungliga skick behöver de vårdas. För museerna är därför föremålsvård en nödvändig och kontinuerlig uppgift. Vissa vård- och konserveringsåtgärder måste också upprepas med jämna mellanrum. Resurserna som museerna har avsatt för föremålsvård är och har varit underdimensionerade i förhållande till föremålssamlingamas behov av vård och konservering. Det gäller både personal, arbetslokaler och magasin. Merparten den konservering som sker tycks avse föremål som behöver av åtgärdas för att kunna användas den i egna utåtriktade verksamheten eller för att lånas ut till andra museer. Vård- och.konserveringsverksamheten styrs ofta krav från den utåtriktade verksamheten. Föremål som skall ingå museets av egna utställningar eller lånas ut till andra museer prioriteras för vård och konservering framför andra föremål i behov av åtgärder. Förklaringen till att den yttre verksamheten prioriteras kan vara att det där oftast finns ett bestämt slutdatum när arbetet måste vara utfört. Brist tidsgräns för det samlingsvårdande arbetet kan således vara en förklaring till att det inte blir prioriterat. Detta innebär att det samlingsvårdande arbetet inte blir rationellt bedrivet utifrån sina förutsättningar och behov. Generellt tycks museerna ha svårt med den interna styrningen mellan verksamhetsgrenarna. De har svårigheter att göra prioriteringar och få dessa förverkligade. I några enkätsvar framhålls att den inre samlingsvårdande grenen får stå tillbaka för den utåtriktade verksamheten. Att föremålsvården ofta styrs av andra förutsättningar än sina egna leder till att arbetet inte alltid utförs där de bästa förutsättningamafinns i fråga om kompetens och utrustning. Det betyder att arbetet inte blir utfört bästa sätt och troligen tar längre tid än vad som skulle behövas. Historiska museet kan inte påverka tillväxten inom det arkeologiska samlingsområdet eftersom kulturminneslagen ställer krav omhändertagande. Historiskarmuseets resurser har inte utvecklats i takt med fyndmängderna. Infrastruktursatsningarna under 1990-talet gör att detta problem blir ännu större. I enkätundersökningen har Historiska museet och Institutionen för konservering inte tagit med resursbehov för att klara av följderna av infrastruktursatsningarna och inte heller de resurser som behövs för att klara av eftersläpningen på grund av inte avslutade rapporter från arkeologiska

SOU 1994: 51

undersökningar. Några museer framhåller att personal som sysslar med föremålsvård och registrering måste ha specialkompetens för att klara uppgifterna. Konservatorer inom museiområdet saknas för plastmaterial. Finns det ett s. föremålsvårdsberg Kartläggningen visar att man kan säga att det inte finns ett berg utan snarare ett bergsmassiv där varje topp har sina specifika förutsättningar och behov. Och med tanke nuvarande brist detaljerad kunskap om föremålssamlingarnas status skulle man kunna säga att det inte är fråga om ett bergsmassiv utan ett isbergsmassiv där det inte heller är helt känt var vattennivån befinner sig.

Problem registreringen

För att ha överblick över samlingarna behöver allt vara registrerat. Resursema som museerna har avsatt är och har varit underdimensionerade i förhållande till behoven och ambitionsnivâema. Nuvarande ambitionsnivå kanske är för hög. Man behöver överväga vilken ambitionsnivån skall vara. För en del föremål och en del samlingar kan en mer översiktlig registrering vara tillräcklig. Siktet kan vara att i en första etapp endast registrera ett antal grunduppgifter för varje föremål så att det blir sökbart och identifierbart. Därefter som etapp finns förs fler uppgifter in i registret. Även etapp 1 senare om resurser kan skiktas i olika prioritetsgrupper om eftersläpningen är stor, t.ex. A: accessionen B: ofta eftersökta samlingar C: övrigt. Samlingarnas omfattning medför att ADB som hjälpmedel ter sig som en förutsättning för rationellt arbete. Inför ADB-läggning känner många museer behov av att omregistrera eftersom brister finns i nuvarande register.

4 överväganden

Samlingarna

Samlingarnas storlek ställer museerna inför stora bevarande- och förvaringsproblem. Allteftersom samlingarna tillväxer ökar behovet av resurser för vård och konservering magasin. Även för de befintliga samlingarna ökar samt av behovet av vård och konservering kontinuerligt för de föremål som bryts ned med tiden. Museisamlingarnas storlek och situation är nu sådan att man måste fundera över hur stora föremålssamlingar museisverige kan ta ansvar för att bevara

Bilaga 5

och vilka åtgärder som krävs för att de samlingar som skall bevaras skall bli optimalt sammansatta. Detta leder fram till frågor om behov av principer för bevarande, insamling, indelning av föremålen i olika kategorier, gallring och fördelning av föremål mellan museer. Det gäller också frågan om vilka resurser det är rimligt att samhället satsar på museisarnlingar. ii För att få optimal sammansättning museisamlingarna behövs en av en genomgång och värdering av befintliga samlingar utifrån en helhetssyn och en policy om vad respektive museum skall täcka och inte endast en välplanerad insamling. Eftersom behoven inom föremålsvården är så stora att det är orealistiskt att

i

kunna förverkliga allt måste man prioritera vilka föremål som skall komma i fråga för bevarande. Vilka föremål skall museerna satsa utifrån målet att bevara kulturarvet Hur många och vilka föremål skall tas i första, andra, tredje hand osv Vilka vård- och konserveringsåtgärder skall göras de prioriterade föremålen För att klara ut detta måste troligen de flesta museer göra en genomgång av samlingarna. Det är en svår uppgift att idag prioritera föremål med avseende på deras bevarandevärde för framtiden. Sammansättningen av samlingarna kan inte styras av kortsiktiga trender. För att hålla samlingarnas storlek oförändrad nivå och resursåtgången konstant skulle krävas att museerna vid insamling av varje nytt föremål tvingas rensa bort föremål som kommer att ställa motsvarande anspråk på bevaranderesurser. Detta är inte realistiskt men kan tjäna som tankeexperiment för att ompröva optimaliteten i de totala samlingama. Det finns inga generella regler för museernas insamling. För arkeologiska föremål gäller enligt kulturminneslagen att fornfynd som påträffas i eller vid en fast fornlämning och har samband med denna tillfaller staten. Det är Riksantikvarieämbetet och statens historiska RAÄ-SHMM är museer som central myndighet i detta sammanhang. RAÄ-SHMM får fyndfördelgenom ning överlåta statens rätt till fornfynd museum som åtar sig att vårda det i framtiden ett tillfredsställande sätt. Med gåvor och donationer följer ofta åtaganden för museerna. I Museiförslag Rapport från kulturrådet 1986:3 framhålls att "under de senaste decennierna har medvetenheten ökat om att museerna behöver kunna styra och planera insamlingen. Det gäller både det enskilda museet och för museer tillsammans. Det har bl.a. lett till ökat samarbete i insamlingsfrågorna. Planerad insamling väcker också frågan om möjligheten till gallring n I Föremålssamlingarnas tillväxt, några synpunkter och förslag rörande urvalsbegränsning och gallring Ds U 1982: l anges att "frågan om rätten att gallra föremål i de statliga museernas samlingar har hittills varit oreglerad. Flera har under senare år efterlyst klara bestämmelser. I vad mån får museer statlig egendom kasseras, bytas eller skänkas bort eller försäljas De grund-

SOU 1994: 51

läggande bestämmelserna om disposition över och förvaltning statens tillav gångar dvs. bl.a. fast och lös egendom finns i 9 kap 8 och 9 paragrafema - regeringsformen. Huvudregeln är att tillgångarna står till regeringens disposition. Med disposition förstås både förvaltningsåtgärder och förfogandeåtgärder, t.ex. avyttring Huvudregeln är alltså att utgallring som leder till kassation eller avyttring, byte, gåva inte får ske i strid med riksdags- och regeringsförordnanden. Museemas instruktioner innehåller vidare vanligen föreskrifter begränsar som uppgifterna till att avse bevarande och vård. Detta förhållande ger dock närmast anledning till den bedömningen att museerna inte har rätt att avhända sig museiföremål. Enligt praxis brukar de statliga museerna också begära tillstånd hos regeringen att få försälja, byta eller skänka bort eller kassera föremål i sina samlingar. Undantag gäller smärre byten av mera rutinmässig karaktär. Nuvarande förhållanden kan utgöra visst hinder mot gallring." Gallring av föremål innebär en möjlighet att frigöra bevarande- och magasinsresurser för andra föremål som museet bedömer sig ha mer "nytta" av. Dvs. gallring ger möjlighet till bättre utnyttjande av resurserna. Man skulle kunna säga att det för närvarande sker en oplanerad gallring genom att föremål förstörs på grund av förvaring i olämpliga lokaler och brist kännedom om föremålens vård- och konserveringsbehov om samlingarna inte är inventerade i dessa avseenden. Om museerna skulle börja gallra i samlingarna behövs personal för detta. Gallring förutsättenockså att museerna har överblick över vad samlingarna innehåller.

Personal

De befintliga personalresursema för vård och konservering: otillräckliga. De räcker inte för att arbeta av eftersläpningen. Därför växer denna hela tiden vid oförändrad nuvarande ambitionsnivå. Eftersom samlingarna skall vara basen för museiverksamheten måste museerna ha resurser för föremålsvård som står i proportion till vad samlingarna kräver utifrån storlek, sammansättning och speciella behov. Det gäller resurser både i fråga om kompetent personal och lämpliga lokaler. Man bör också beakta tanken att resurserna för föremålsvård kan sättas i relation till föremålssamlingamas värde. , Vården är en kontinuerlig process som behöver vissa basresurser. Utifrån samlingarnas art, storlek och vårdbehov samt lokalernas och magasinens beskaffenhet skulle man kunna komma fram till basresursbehov för vart och ett av museerna. Ordinarie resurser skulle avpassas utifrån sådana bedömningar samtidigt som åtgärder vidtas för att hämta in eftersläpningen. En förutsättning skall vara att föremålen först kategoriindelats, ev gallrats och 232 fördelats på andra parter. Resonemanget förutsätter också att museerna fak-

Bilaga 5

tiskt använder resurser beräknat för basvårdsbehovet och inte prioriterar bort för ändamålet avsatta resurser till andra verksamheter.

Magasin

Grunden för en framsynt föremålsvård är tillfredsställande standard de lokaler där föremålen förvaras och ställs ut. Magasin men även utställningslokaler finns idag som inte fyller kraven på vad som ur föremålens synvinkel är godtagbart. Förbättrade magasin behövs för att klara kraven föremålen ställer. Hur o

I

mycket utökade magasin som behövs beror av hur mycket befintliga samlingar reduceras, hur stor tillväxten beräknas bli och hur mycket krävs som

i för föremål som kommer att åtgärdas.

i Institutionen för konservering genomför ett projekt Förebyggande konservering. Syftet är att underlätta planering och genomförande ombyggnader av och nybyggnader så att en god miljö skapas för de delar det nationella av kulturarvet som finns i museerna. Projektet innebär att en teknisk inventering görs av magasin och samlingamas tillstånd vid centrala och regionala museer. När den första etappen avslutas våren 1994 kommer att ha inventerat man magasinen vid sju centrala museer, fem regionala museer och fyra kommunala museer, en sammanlagd yta om ca 50 000 m2.

Samverkan och samutnyttjande

av resurser Kartläggningen visar att museerna under 1992 köpte förhållandevis få föremålsvårdstjänster av varandra. Dvs. denna form samverkan inom föreav målsvården förefaller för närvarande vara av begränsad omfattning. Flera museer ger emellertid råd och service till andra museer. Av centralmuseema är det enligt enkätsvaren bara Institutionen för konservering, Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet samt Vasamuseet som kan erbjuda tjänster som de andra centralmuseema behöver. Om föremålsvården planeras med längre framförhållning än för närvarande skulle troligen förutsättningarna Öka för utbyte av tjänster. Arbetet skulle då kunna utföras där den lämpligaste kompetensen och utrustningen finns. På Svenska museiföreningens SMF initiativ pågår en diskussion med syfte att bygga upp ett nätverk för forskning, metodutveckling och inforrnation inom konserveringsområdet. I diskussionen deltar företrädare för Nordiska konservatorsförbundets svenska sektion, Institutionen för konservering, Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet, Riksarkivet, Kungl. biblioteket och SMF.

SOU 1994: 51

Åtgärdsprogram/planer

Att döma av museernas svar är det för en förhållandevis liten del av samlinghar inventerat behovet av föremålsvård eller utformat en arna som museerna samlad plan för vård- och konserveringsåtgärder. Dvs. det saknas i viss utsträckning tillräckliga kunskaper om föremålssamlingamas status. Och detta trots föremålsvårdens betydelse för allt museiarbete. De flesta museer som flyttat och/eller fått nya magasin har i anslutning till detta gått igenom samlingarna. Situationen beträffande uppordning och vård/konservering för föremålssamlingar som flyttats är därför oftast bättre eftersom man passat att inventera föremålen. Nya lokaler innebär oftast förbättringar och då blir det angeläget/lönsamt att åtgärda föremålen. Museernas arbete med att inventera och planera föremålsvården behöver intensifieras. Därvid bör man överväga vilken ambitionsnivån skall vara. Föremålen kan behöva skiktas i prioritetsgrupper och gallring övervägas. För att kunna bedöma resursbehov och prioriteringar totalt för de centrala museerna måste dessa planer övervägas samlat. I regleringsbrevet för 1993/94 anges som ett av verksamhetsmålen för de centrala museerna att museerna bör gemensamt utforma en samsyn i övergripande frågor om verksamhetsinriktning, ambitionsnivåer och prioriteringar. För centralmuseerna bör en samlad genomgång göras som leder fram till ett för dem gemensamt åtgärdsprogram avseende föremålsvård som underlag för statsmakternas beslut om resurssatsningar. Programmet måste följs upp regelbundet och åtgärder vidtas vid behov. Med de nya kraven myndigheters årsredovisningar och anslagsframställningar som gäller fr.o.m. 1993/94 enligt vilka myndigheterna skall redovisa prestationer, kostnader och intäkter per Verksamhetsgren kommer det att bli lättare för statsmakterna att följa och ta ställning till centralmuseernas resursdimensionering, åstadkomna resultat och behov av resurser. För varje museum måste planeringen av föremålsvården vara en del i en sammanvägd verksamhetsplanering samt resultaten följas upp regelbundet och medföra att åtgärder vidtas vid behov.

5 Förslag

Utgångspunkt för förslagen i detta kapitel är följande. Samlingarna är grunden för all museiverksamhet därför måste de förvaltas väl. Det innebär kapitalförstöring att inte åtgärda brister. Resurser för föremålsvård och registrering måste ses som investeringar lång sikt. Förslagen bör syfta till: l Optimalt sammansatta samlingar genom att minska befintliga samlingar fortsätta med samordnad och begränsad insamling -

Bilaga 5

2 Resurstillskott specialsatsning för att åtgärda prioriterade eftersläpande behov. En- gångssatsning under en koncentrerad tidsperiod genom tillskott av resurser för personal, utrustning och arbetslokaler samt satsning magasin. - 3 Efter att föremålen kategoriindelats och prioriterats måste museerna ha ordinarie föremålsvårdsverksamhet av en sådan omfattning att inte ny eftersläpning uppstår.

Samlingarna

En process i syfte att få de befintliga samlingarna optimalt sammansatta bör innefatta bl.a. kategoriindela föremålen, gallra och fördela föremålen olika parter. - När detta arbete är genomfört har man en rationell grund för museernas fortsatta ansvar för samlingarna och deras bevarande. Detta arbete borde kunna göras som en motsvarighet till SAMDOK-arbetet för alla museisektorers redan insamlade material. Grundtanken i SAMDOKarbetet är att se alla landets kulturhistoriska museer som en samlad resurs. Målet för SAMDOK är att kunna överblicka museernas totala insamling, att fördela ansvaret mellan museerna och att genomföra en samordning mellan museerna så att dubbelarbete kan undvikas och resurser kan utnyttjas effektivt. Att tillämpa ett sådant synsätt även för de befintliga samlingarna alla museer innebär att man får en överblick över hela det nationella kulturarv som museerna förvaltar. Processen kräver grundlig kunskap om samlingarna. Ett hinder är att tillräcklig kunskap för närvarande inte finns för alla samlingar. Dvs. de nämnda arbetsmomenten kommer att kräva extra insatser som förutsätter bl.a. ämnes mässig kompetens och överblick inom respektive samlingsornråde. Ett problem för museerna i detta arbete är svårigheten att avgöra vad som ur "evighetsperspektivet" kommer att vara viktigt och riktigt att bevara. Man måste således medveten om att det är en svår uppgift att idag prioritera föremål vara med avseende deras bevarandevärde för framtiden. Det behöver således avsättas resurser för att inventera, kategoriindela och gallra. Kategorierna att dela in föremålen i skulle t.ex. kunna vara A: föremål som är unika representanter för det nationella kulturarvet, är "standards" för typologier o dyl samt elitsamlingar B: föremål som har högt attraktions- och utställningsvärde, har speciellt ursprung, utgör en del av en värdefull helhet, har dokumentärt värde

SOU 1994: 51

C: föremål som inte tillhör A eller B. Museerna bör ges i uppdrag att tillsammans definiera vad som skall utgöra kategori A, B och C. Varje museum ges i uppdrag att kategoriindela sina föremål efter de definierade och beslutade kategorierna. Varje museum ges i uppdrag att inventera behov av vård- och konserveringsåtgärder per kategori. Utifrån inventeringama görs ett förslag till samlat åtgärdsprogram för de statliga museerna. Programmet skall innefatta vad som behöver göras i fråga om fördelning av föremål mellan museer, gallring, vård och konservering. Kostnadsberäkningar för olika alternativ skall ingå. Därefter görs för varje museum en plan innefattande hur åtgärderna skall finansieras. Fastställd plan tas in som en del i varje museums verksamhetsplan. Planen följs upp regelbundet och åtgärder vidtas vid behov. För att "styra" tillväxten bör en långsiktig, nationell insamlingspolicy utformas utifrån fördelningen av det nationella kulturarvet som blir resultatet av den ovan beskrivna processen. För varje museum utformas en långsiktig och konsekvent policy utifrån den nationella insamlingspolicyn. Ett samarbete för museernas insamling motsvarande SAMDOK-arbetet bör komma till stånd för andra samlingsområden än det kulturhistoriska. Varje museum behöver ha en långsiktig bevarandepolicy som innebär bl.a. att ambitionsnivån anges att planer skall finnas där vård- och konserveringsåtgärder anges priorite- rade att planerna ingår som en del i museets samlade verksamhetsplanering som beslutas av styrelse/museiledning. Detta är en förutsättning för att planerna skall kunna förverkligas. För även om vård- och konserveringsplanering finns kommer genomförande av vårdoch konserveringsplaner att vara beroende av att övriga museets verksamhetsgrenar respekterar dem och inte ianspråktager resurser för planerade insatser inom andra on1råden. Enligt enkäten om museernas föremålsvård tycks för närvarande vård och konservering komma i andra hand i museiverksamheten.

Registrering

För att situationen under kontroll beträffande registrering bör åtgärdsprogram finnas vid de museer där eftersläpningen är stor.

Bilaga 5

Resurser Strategi Satsa resurser att tillskapa optimalt sammansatta samlingar. förebyggande vård och tillfredsställande magasin efter- Satsa resurser dessa faktorer har avgörande betydelse för samlingarnas tillstånd och som därmed framtida resursbehov inom föremålsvården.

Personal När de befintliga samlingarna är kategoriindelade, gallrade och fördelade krävs specialsatsning för att åtgärda den eftersläpning som är av den en prioritetsgrad att vård- och konserveringsresurser skall satsas den. Dessutom behöver permanenta personalresurser avsättas för att få väl vårdade föremålssarnlingar och för att inte eftersläpningar skall uppstå. nya

Magasin För att vård och konservering skall "lönsamt" att satsa måste tillfredsvara ställande magasin finnas. Därför måste satsas även nya och förbättrade magasin för att nuvarande brister skall kunna undanröjas.

Arbetslokaler Resurser behövs för att förbättra och utöka befintliga arbetslokaler för arbete med föremålsvården vissa museer. Om satsning skall göras för att hämta in eftersläpningen koncentrerad satsning på föremålsvård och regigenom en strering krävs tillskott av arbetslokaler för detta.

Utrustning En koncentrerade resurssatsning för att åtgärda eftersläpningen inom föremålsvård och registrering förutsätter att utrustning finns i tillräcklig omfattning eller kan införskaffas, t.ex. ADB-utrustning för registrering.

Avslutning

Mitt uppdrag har varit att kartlägga situationen beträffande museernas samlingar. De överväganden och förslag som ingår i rapporten baseras en kartläggning verksamhetsgrenar. När det gäller som avser en av museernas ambitionsnivåer och resursfrågor måste resultaten av denna studie vävas ihop till balanserad helhet med förutsättningarna och förhållandena för museeren nas övriga verksarnhetsgrenar.

o + E 0 0 0 I .

A m E m m

8 o

Hm 8 . . . . . .

m m m 0 m

8 E 2

m

o

m 8 m o m m m 0 o N . o E m. m . m m w

o

m v m m G E 0 m

å

m o

+ E o o o

o

o

N 3

v

R m

S

o o m

m m

o

E

m

R E 2 m

p

. m m o u

v

m u E .

3 v m o m E : o .m

m

a

E o m m m m S m m

o S m

u

. o

m A m m m m m m 8

m m o o

m 2

m. e n z m o S m v o N

u i ä m m

m ,

w

m v 8 m i z m

m

.

å

. v . F a. o o v

m E

Z S v

m 0

v 0 0 0 ä m m +

. . E . . . . . . . . . ä

m n R 0 0

m o 0 m

. . .

. . m 0

m m 2 u 0 d 0 8 m m v d m m v 8 E N s

o

m Z m m v m Z mm 2 å

.m e S 0 0 . . H

v m v S m

E m

mn

m b

ä

b å

u

F

S

s

Q Z ä G

a b Ö

a Am

N § v N

v m

m

Z Z

å m å å w v ä

+ mm

å

m

N 2

E S 9 0 m m m

z 3 8

H

a

E o

. n 0 . m0 .

m m . m N m 0 m 0 .

.

m Å v

å

.am H

m o

u

å N ä

m

å 8

N â S

a

å

_ m

E Z

v å m .am

ä m 0 v m

ä å

m

H

å

S

S a

N o m H m S

+ m

m

6 Z

m Z

v 8 E . . . . 0 . . . . . n

E

m 8 8

o

E . . å m 0 å 0 v

Z

o

b

å 8

s

a

ä m ä

m N

m m N

ä N m N N N N N v m

m

mm

E

E 2

0 m m Q

m m

å a

Statens offentliga utredningar 1994

Kronologisk förteckning

Ändradansvarsfördelningför denstatliga 35. Vår andes ochandras. . stämma-

statistiken.Fi. Kulturpolitik ochinternationalisering. Ku.

Kommunerna, Landstingenoch Europa 36.Miljö ochfysisk planering. M. . + Bilagedel.C. 37. Sexualupplysningochreproduktiv hälsaunder

Mänsföreställningar om kvinnor ochchefskap.S. 1900-taleti Sverige. UD. . Vapenlagenoch EG. Ju. 38. Kvinnor, barnocharbetei Sverige 1850-1993.UD. . Kriminalvård och psykiatri. Ju. 39. Gamla är ungasom blivit äldre. Om solidaritet . Sverigeoch Europa.En samhällsekonomisk mellangenerationerna. Europeiskaäldreäret 1993.S. . konsekvensanalys. Fi. 40. Långsiktigstrålskyddsforskning. M.

EU, EES ochmiljön. M. 41. Ledighetslagstiñningen en översyn. A. . - Historisktvägval Följdemaför Sverigei utrikes- Statenoch trossamfunden. C. . - . ochsäkerhetspolitiskthänseende av att bli, 43. Uppskattadsysselsättning om skattemasbetydelse respektiveinte bli medlem i Europeiska unionen. UD. för denprivatatjänstesektom.Fi.

Förnyelseoch kontinuitet- om konst ochkultur Folkbokföringsuppgiñemaisamhället.Fi. . . i framtiden. Ku. 45. Grunden for livslångt lärande.U.

Anslutning till EU Förslagtill övergripande Sambandetmellansamhällsekonomi, transfereringar . - . lagstiñning.UD. ochsocialbidrag.

Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande Avveckling av den obligatoriska anslutningen . . av militärt bistånd 1949-1969 + Bilagedel. SB. till Studentkårerochnationer.U.

Suveränitetochdemokrati .Kunskap för utveckling + bilagedel. A. . + bilagedelmed expertuppsatser. UD. Utrikessekretessen. Ju. . 13. J lK-metoden, m.m. Fi. Allemanssparandet en översyn. Fi. . - 14. Konsumentpolitiki enny tid. C. Minne ochbildning. Museernasuppdragoch . På väg. K. organisation bilagedel.Ku. + . 16. Skoterkömingpå jordbruks- ochskogsmark.

Kartläggning ochätgärdsförslag. M.

17. Års- och koncemredovisning enligtEG-direktiv.

Del och I lI. Ju.

Kvalitet i kommunalverksamhet-nationell . uppföljning ochutvärdering.C.

Rena roller i biståndet- styrningocharbetsfördelning . i en effektiv biståndsforvaltning. UD.

Reformeratpensionssystem. . Reformeratpensionssystem. BilagaA. . Kostnaderoch individeffekter.

Reformeratpensionssystem. BilagaB. . Kvinnors ATP ochavtalspensioner.

Förvaltabostäder.Ju. . Svensk alkoholpolitik en strategi för framtiden.S. . - Svensk alkoholpolitik bakgrundochnuläge.S. . - Att förebyggaalkoholproblem. . Vård av alkoholmissbrukare. . Kvinnor och alkohol. . Barn- Föräldrar Alkohol. . - Vallagen.Ju. . Vissamervärdeskattefrågor III Kultur m.m. Fi. . - Mycket UnderSammaTak. C. . Vandelnsbetydelsei medborgarskapsärenden, m.m. . Ku.

Tekniskt utrymme för ytterligareTV-sändningar.Ku. .

Statens offentliga utredningar 1994

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Finansdepartementet

Om kriget kommit...Förberedelserför mottagande av Ändradansvarsfördelningför denstatligastatistiken. 1 militärt bistånd 1949-1969 + Bilagedel.l 1 Sverigeoch Europa.En samhällsekonomisk konsekvensanalys. 6 Justitiedepartementet JIK-metoden, 13 m.m. Vapenlagenoch EG 4 Vissamervårdeskattefrågor III Kultur m.m. 31 - Kriminalvård ochpsykiatri. 5 Uppskattadsysselsättning om skattemasbetydelse - Års- ochkoncernredovisningenligt EG-direktiv. för denprivatatjånstesektom.43 Del och I 11.Ju. 17 Folkbokföringsuppgiñemai samhället.44 Förvaltabostäder.23 Allemanssparandet en översyn. 50 - Vallagen.30 Utrikessekretessen. 49 Utbildningsdepartementet

Grundenför livslångt lärande.45 Utrikesdepartementet Avveckling av denobligatoriskaanslutningentill Historisktvägval Följdemaför Sverigei utrikes-och Studentkårerochnationer. 47 säkerhetspolitiskthänseende av att bli, respektiveintebli medlemi Europeiskaunionen.8 Kulturdepartementet Anslutningtill EU Förslag till övergripande Förnyelseochkontinuitet konstochkultur - - om lagstiftning.10 iframtiden. 9 Suveränitetochdemokrati Vandelnsbetydelsei medborgarskapsärenden, m.m. 33 + bilagedelmed expertuppsatser. 12 Tekniskt utrymme för ytterligare TV-såndningar.34 Rena roller i biståndet- styrning ocharbetsfördelning Vår andes ochandras. stämmai en effektiv biståndsförvaltning.19 Kulturpolitik och internationalisering. 35 Sexualupplysningochreproduktivhälsaunder1900-talet Minne och bildning. Museemasuppdragoch i Sverige.37 organisation bilagedel.51 + Kvinnor, barnocharbetei Sverige1850-1993.38 Arbetsmarknadsdepartementet Socialdepartementet Ledighetslagstiñningen en översyn 41 - Måns föreställningar om kvinnor och chefsskap.3 Kunskapför utveckling + bilagedel. 48 Reformeratpensionssystem. 20 Reformeratpensionssystem. BilagaA. Civildepartementet Kostnaderochindivideffekter. 21 Kommunerna, Landstingen ochEuropa. Refonneratpensionssystem. BilagaB. Bilagedel.2 + KvinnorsATP ochavtalspensioner.22 Konsumentpolitiki enny tid. 14 Svenskalkoholpolitik en strategiför framtiden.24 Kvalitet i kommunalverksamhet- nationell - Svenskalkoholpolitik bakgrundochnuläge.25 uppföljningochutvärdering.18 - Att förebyggaalkoholproblem. 26 Mycket UnderSammaTak. 32 Vård av alkoholmissbrukare.27 Statenochtrossamfunden.42 Kvinnor ochalkohol.28 Barn Föräldrar Alkohol. 29 Miljö- och naturresursdepartementet - - Gamla är ungasom blivit äldre. Om solidaritet mellan EU, EESochmiljön. 7 generationerna. Europeiskaäldreåret 1993. 39 Skoterköming jordbrukspå ochskogsmark. SambandetmellanSamhällsekonomi, transfereringar Kartläggningochåtgärdsförslag.16 ochsocialbidrag.46 Miljö ochfysiskplanering.36 Långsiktigstrålskyddsforskning.40 Kommunikationsdepartementet På väg. 15

Mouseion "musemas hem. l den grekiska mytologin representerade

de nio muserna

olika konstarter. De döttrar till Mnemosyne, minnets gudinna. Det moderna

var museet

bör mötesplats för kunskap och konst såsom Mouseion gång

vara en vara

Museiutredningen definierar viktig del vårt kollektiva minne. Ett

museerna som en av

minne till för att användas och i morgondagens kunskapssamhälle behövs många

bidrag till bildning. Utredningen menar att har goda möjligheter att verka för

museerna

bildning genom samarbete med skolor, universitet och folkbildningen. Museisystemet skall vara öppet för olika organisationer och för människor alla samhällskategorier.

ur

Den internationella museiutvecklingen går flera vägar. Utredningen behandlar konse-

kvenserna och diskuterar hur det svenska museiväsendet skall organiserat för vara att

bli angelägenhet för hela landet och för samverkan med i andra länder.

en museer

POSTADRESS: 10647 STOCKHOLM FAX 08-2050 2x, TELEFON 690 9090

ISBN 91-38-13630-9 lSSN 0375-250X