Kulturpolitikens inriktning - i korthet en sammanfattning av Kulturutredningens slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

inriktning

i i

i 1 | i Kultlturutrcdningens slutbetänkande

ISOUU

199 5:84

W min

Statens offentliga utredningar MBL 1995:84

§1 Kulturdepartementet

Kulturpolitikens

inriktning

slutbetänkande av Kulturutredningen Stockholm 1995

från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar SOU och Ds kan köpas Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskansliets förvalmingskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrádsberedningen, 1993. En liten broschyr underlättar arbetet för den som skall svara remiss. - som Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Arkiv- och inforrnationsenheten 103 33 Stockholm Fax: 08-790 09 86 Telefon: 08-405 24 81

Formgivning omslag Peter Alenäs Illustrationer Stina Wirsén

ISBN 91-38-20016-3 ISSN O375-25OX Graphic Systems AB, Göteborg 1995

Till statsrådet och chefen

för

Kulturdepartementet

Genom beslut den 25 februari 1993 bemyndigade regeringen chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en parlamentarisk utredning med uppgift att utvärdera kulturpolitikens inriktning med utgångspunkt i 1974 års kulturpolitiska mål och att göra en samlad bedömning av vilka krav och utmaningar kulturpolitiken har att möta på längre sikt samt att lämna förslag mål för om kulturpolitiken och åtgärder för att främja kulturlivet och positiv utveckling en av kulturen. Genom beslut den 15 december 1994 gav regeringen tilläggsdirektiv till utredningen. Utredningen har antagit namnet "Kulturuuedningen". Med stöd av regeringens bemyndigande förordnade statsrådet Birgit Friggebo generaldirektör Ingemar Mundebo att vara ordförande fr.o.m. den 15 mars 1993. Sedan Mundebo entledigats från sitt uppdrag fr.o.m. den 9 december 1994 förordnade statsrådet Margot Wallström nuvarande landshövdingen Gerd Engman att vara ordförande fr.o.m. samma datum. Till ledamöter förordnades fr.o.m den 15 1993 riksdagsledamot mars Charlotte Branting fp, kommunalråd Kia Ericson s, riksdagsledamot Elisabeth Fleetwood m, fiLdr. Thomas Ginner s, riksdagsledamot Stina Gustavsson c, riksdagsledamot Åke Gustavsson s, kanslichef Bertil Norbelie m, riksdagsledamot Elisabeth Persson-Grip v, riksdagsledamot Anne Rhenman nyd och riksdagsledamot Alwa Wennerlund-Larsson kds. Rhenman entledigades fr.o.m. den 18 augusti 1993 och i hennes ställe förordnades riksdagsledamoten Laila Strid Jansson nyd i sin tur entledisom gades fr.o.m. den 9 december 1994. Den 15 december 1994 förordnades riksdagsledamöterna Ewa Larsson mp och Annika Nilsson s. Som sakkunniga i utredningen förordnades fr.o.m. den 1 juni 1993 enhetschef Catharina Blom Landstingsförbundet, departementsråden Göran Lannegren, Thomas Lyrevik och Hans Sand samt sektionschef Ants Viirman Svenska Kommunförbundet. Lyrevik entledigades fr.o.m. den 15 mars 1994 och i hans ställe förordnades departementssekreterare Charlotta Gustafsson. Den l februari 1995 entledigades Göran Lannegren och i hans ställe förordnades departementssekreterare Hans Enflo.

Som experter förordnades den 1 november 1993 förbundssekreterare Anders Ekman Folkbildningsförbundet, direktör Göran Löfdahl Kulturrådet, som entledigades fr.0.m. den l februari 1995, samt departementssekreterare Agneta Spetz. Rättschef Marianne Eliason förordnades fr.0.m. den l december 1994. Den 20 februari 1995 förordnades kammar-rättsassessor Lars Emanuelsson Korsell som expert. Till huvudselcreterare fr.0.m. den l maj 1993 förordnades kulturchef Hans Johansson och till biträdande sekreterare departementsselcreterare Christer Bogefeldt. Som biträdande sekreterare i utredningen förordnades också avdelningschef Jan-Erik Billinger fr.0.m. den 26 juli 1993, avdelningschef Margareta Cronholm fr.0.m. den 1 december 1993 och fi1.kand. Marika Romanus fr.0.m. den 1 september 1994. Avdelningschef Christina von Arbin samt byrådirektör Bo Nilsson har under perioden februari -juli 1995 medverkat i sekretariatets arbete. Monica Berglund har varit kommitténs assistent. Kulturutredningen publicerade i februari 1994 antologin "Förnyelse och kontinuitet" SOU 1994:9. Kommittén överlämnade den 10 maj 1995 delbe-

tänkandet "Sjöhistoriska Museets lokalisering" samt den 31 maj 1995 delbe-

tänkandet "Kulturutredningens ställningstagande i anledning av Museiutredningens betänkande Minne och bildning". Kulturutredningen överlämnar härmed sitt slutbetänkande "Kulturpolitikens inriktning". Till betänkandet är fogar ett antal reservationer och särskilda yttranden. Vårt uppdrag är därmed avslutat.

Stockholm i augusti 1995

Gerd Engman

Charlotte Branting Kia Ericson Elisabeth Fleetwood

Thomas Ginner Stina Gustavsson Åke Gustavsson

Ewa Larsson Annika Nilsson Bertil Norbelie

Elisabeth Persson-Grip Alwa Wennerlund-Larsson

/ Hans Johansson Jan-Erik Billinger Christer Bogefeldt

Margareta Cronholm Marika Romanus

Innehåll

Förord 1 l . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sammanfattning 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kulturpolitikens inriktning

l Kulturens betydelse 37 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Ett kulturbegrepp for praktisk politik 37 . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Kulturens betydelse och krav förutsättningar 40 . . . . . . 1.3 Förnyelse och kontinuitet 50 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kulturen i ett föränderligt samhälle 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Föränderligt och statiskt 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Arbetet och arbetets villkor 54 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Kunskaper, kunskapsbehov och kunskapsklyftor 55 Ökande . . . . . 2.4 risker för sociala klyftor 57 . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.5 Kampen om fantasin 58 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.6 Värdefrågor 60 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.7 Ett öppet samhälle 61 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.8 Möten och mötesplatser 63 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.9 Kulturpolitisk framtidsbevakning 65 . . . . . . . . . . . . . . . .

De senaste 20 årens kulturpolitiska erfarenheter 67 . . . . . . . . . . . . 3.1 Mål 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 strukturer 68 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Offentliga utgifter för kultur 71 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4 Andra faktorer av betydelse 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5 Kulturpolitikens resultat 74 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Mål for den nationella kulturpolitiken 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 En nationell kulturpolitik 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Mål och andra styrmedel 80 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3 De nuvarande målens förtjänster och brister 81 . . . . . . . . . 4.4 Några utgångspunkter för förslaget om mål 83 . . . . . . . . . 4.5 Förslag till mål 84 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6 Något om kulturpolitikens medel 90 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.7 Uppföljning och utvärdering medel och måluppav fyllelse 92 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Motiv för offentligt kulturstöd 93 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1 Nuvarande rollfördelning på kulturområdet 93 . . . . . . . . . 5.2 Motiv för offentligt kulturstöd 96 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Nuvarande statliga kulturstöd 100 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Den framtida rollfördelningen 115 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ansvarsfördelning och samverkan 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1 Den nuvarande ansvarsfördelningen mellan stat,

landsting och kommuner 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Den framtida ansvarsfördelningen mellan stat, regioner

och kommuner 119 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3 samspelet mellan kulturområdet och andra samhälls-

sektorer 126 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4 Grunderna för statens framtida prioriteringar 128 . . . . . . . .

Kulturen i internationell belysning 131 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1 EU och kulturen 132 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.2 Övrigt internationellt samarbete 134

. . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Internationellt kulturutbyte 135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4 Export av svensk konst och kultur 136 . . . . . . . . . . . . . . .

Att stärka människors kulturella identitet

8 Kulturvanor och förändringsstrategier 143 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1 Skillnaderikulturvanor 144 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 Förklaringsgmnder och förändringsmöjligheter 148 . . . . . . . 8.3 Strategier för förändring 149 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Börja med barnen 157 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1 Viktiga förutsättningar för barns kulturella utveckling 157 . . 9.2 Barnen, kulturpolitiken och kulturlivet 158 . . . . . . . . . . . . . 9.3 Förskolan och kulturen 160 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4 Kultur för bam i skolåldem 162 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10 Ungdomars vilja och val 169 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Ungdomstiden i förändring 169 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2 Att stärka ungdomars kulturintresse 171 . . . . . . . . . . . . . . 10.3 Ett vidgat lokalt 173 ansvar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10.4 Kulturinstitutionema och ungdomarna 175 . . . . . . . . . . . . .

ll Etniska och språkliga minoriteter 179 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.1 Invandringen och kulturen 179 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 1.2 Kultur-politik i ett mångkulturellt samhälle 181 . . . . . . . . . . 11.3 Urbefolkningen och anknytande frågor 183 . . . . . . . . . . . .

12 Funktionshindrades kulturella möjligheter 189 . . . . . . . . . . . . . . . 12.1 En förändrad syn funktionshindrade 189 . . . . . . . . . . . . 12.2 Att stärka funktionshindrades kulturella möjligheter 192 . . . .

13 Kulturen i vardagsmiljöema 197 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.1 Arbetslivet 197 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2 Boendemiljön 203 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.3 Vården 206 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4 Andra miljöer 209 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll

14 Eldsjälarna och organisationerna 211 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.1 Deltagande i föreningslivet 21 l . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.2 Aktörer i det lokala kulturlivet 213 14.3 Föreningslivets . . . . . . . . . . . . . . . . . . fyra roller 215 14.4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Folkbildningen och kulturföreningari kulturpolitiken 220 . . .

Att förbättra villkoren för konstnärligt arbete

15 Det konstnärliga arbetets former och villkor 229 . . . . . . . . . . . . . . 15.1 Det konstnärliga arbetets karaktär 229 . . . . . . . . . . . . . . . . 15.2 Olika kvalitetsdimensioner 231 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.3 Att nå en publik 232 15.4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Konstnäremas ekonomiska villkor 233 15.5 . . . . . . . . . . . . . . . Den konstnärliga arbetsmarknaden 235 . . . . . . . . . . . . . . . 15.6 Tillströmningen till de konstnärliga yrkena 240 . . . . . . . . . .

16 En samlad konstnärspolitik 245 16.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Upphovsrättsfrågor 247 16.2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Statliga ersättningar och bidrag 252 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.3 Skatter och sociala avgifter 262 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.4 Arbetsmarknadspolitiska insatser 263 . . . . . . . . . . . . . . . .

Att ta till vara mediernas möjligheter

17 Massmediernas möjligheter 275 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.1 Massmedielandskapet 275 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.2 Massmedievanor 278 17.3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Det tryckta ordet 279 17.4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Radio och television 279 17.5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Lokala och regionala insatser 283 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.6 Nätverk och informationssystem 285 . . . . . . . . . . . . . . . . 17.7 Medierna och konsten 289 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.8 Behov av en utvecklande och stödjande funktion 290 . . . . . .

Att ta till vara och bruka kulturarven

18 Kulturarv grunden vi står på - 295 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.1 En vidgad syn på kulturarven 296 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.2 Kulturmiljön 297 18.3 som resurs . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Konstnärliga kulturarv 298 18.4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Institutioner med särskilt kulturarvsansvar 299 . . . . . . . . . .

19 Kulturmiljövârd i ett brett perspektiv 305 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.1 Utgångspunkter för modern kulturmiljövård 305 en 19.2 . . . . . . . Kulturmiljövård som begrepp och ansvarsområde 307 19.3 . . . . . Behovet av klar ansvars- och arbetsfördelning inom

kulturmiljösektom 315 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kulturpolitiken på olika konst- och verksamhetsområden

20 Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet. 325 . . 20.1 Mångfalden av konstarter, genrer och verksarnhetsformer 325

20.2 Geografisk balans och spridning 331 . . . . . . . . . . . . . . . . 20.3 Kulturinstitutionema 339 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.4 Finansiering och bidragssystem 346 . . . . . . . . . . . . . . . . .

Teater 359 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21.1 Möjligheter och problem 359 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21.2 Den framtida teaterpolitiken 361 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21.3 Rollfördelningen på teaterouirådet ; 371 . . . . . . . . . . . . . .

22 Dans 379 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.1 Möjligheter och problem 379 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.2 Den framtida danspolitiken 384 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

23 Musik 395 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23.1 Möjligheter och problem 395 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23.2 Den framtida musik-politiken 397 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

24 Bild och form 413 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24.1 Möjligheter och problem 413 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24.2 Den framtida bild- och formpolitiken 420 . . . . . . . . . . . . . .

25 Arkitektur och samhällsplanering 435 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25.1 Arlcitekturens ställning förr och nu 436 . . . . . . . . . . . . . . . 25.2 Stadens offentliga 439 rum . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25.3 Framtidens byggande 441 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25.4 Arkitektur och samhällsplanering som kulturpolitiskt

443 ansvar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

26 Film 449 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26.1 Möjligheter och problem 449 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26.2 Förändringar i ñlmpolitiken 452 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26.3 En utvidgad ñlmpolitik 455 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

27 Litteratur och bibliotek 461 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27.1 Litteratur 461 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27.2 Biblioteken i Sverige 467 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Författningsförslag 481 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

28 Museer, utställningar 485 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28.1 Möjligheter och problem 485 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28.2 Den framtida museipolitiken 488 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28.3 Regional museiverksamhet 502 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28.4 Den statliga museiorganisationen 503 . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll

29 Kultur och turism . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29.1 Kultur-utbud for ovana mottagare 512 29.2 . . . . . . . . . . . . . . . . Motor for sysselsättning och utveckling 512 . . . . . . . . . . . . 29.3 Kulturarv som turistmål 514 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29.4 Den framtida turistpolitiken 515 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

30 Lokaler för kultur 519 30.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kommunernas ansvar for kulturlokaler 519 . . . . . . . . . . . . 30.2 Statens bidrag till lokaler för kulturverksamhet 520 30.3 . . . . . . . Lokalhallande organisationer 521 30.4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Framtidens lokalbehov 522 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

31 Vissa frågor om kultur, högre utbildning och forskning 527 . . . . . .

31.1 Vissa utbildningar inom kultursektom 527 . . . . . . . . . . . . . 31.2 Forskning om kulturpolitikens drivkrafter och effekter 533 . . 31.3 Forskningsinformation intresse för - ett gemensamt forskarsamhället och kulturomrádet 535 . . . . . . . . . . . . . . . 31.4 Kultur-utbildningar och forskning i framtiden 536 . . . . . . . .

Statlig styrning och ekonomi

32 Former för statens styrning 543 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32.1 Normer och opinionsbildning 543 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32.2 Anslagssmiktur och bidragssystem 544 . . . . . . . . . . . . . . . 32.3 Den statliga myndighetsstrukturen 546 . . . . . . . . . . . . . . . 32.4 Uppföljning, utvärdering omvärlds- och framtidssamt orientering 550 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

33 Kostnader och finansiering 563 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33.1 Förslag till ökade statliga insatser 563 . . . . . . . . . . . . . . . . 33.2 Förslag till ñnansietingskällor 565 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33.3 Moms på kultur 567 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Reservationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Särskilda yttranden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Summary . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilagor

Bilaga l Kommittédirektiven 629 Bilaga 2 Tilläggsdirektiven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 641 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 3 Frågor som överlämnats till utredningen från Kultur-

departementet 649 Bilaga 4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1974 års kulturpolitiska mål 651 Bilaga 5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Det statliga kulturstödet, budget 1994/95 653 Bilaga 6 . . . . . . . . . . . Statliga myndigheter och institutioner inom Kultur-

departementets ansvarsområde 1995 658 Bilaga 7 . . . . . . . . . . . . . . Generellt konsmärsstöd; egenavgiftsfond eller konstnärs-

tillägg. PM av Lars Emanuelsson Korsell och Charlotta

Gustafsson 661 Bilaga 8 Förkortningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 687 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förord

Kulturutredningen har haft ett mycket omfattande uppdrag. Uppgiften har varit att precisera statens ansvar för kulturpolitiken och förslag till åtatt ge gärder som främjar en positiv utveckling kulturen. Som grund för förslaav gen har vi bl.a. haft i uppdrag att utvärdera kulturpolitikens nuvarande inriktning och att bedöma de krav och utmaningar kulturpolitiken har som att möta på längre sikt. Att utvärdera politiken inom ett helt samhällsområde är svårt. Det finns många olösta metodfrågor. Den successiva uppföljningen insatser av statens på kulturområdet under 20 år har varit ojämn och kulturstatistiken uppvisar brister. Möjligheterna att genomföra utvärderingi dess egentliga bemärkelen se har därför haft klara begränsningar. Vi har löst uppgiften genom att utgå från det material som finns, genom att komplettera och fördjupa det på olika punkter och genom att lyssna till erfarenheterna från dem är verksamma i som kulturlivet Utvärderingsarbetet redovisas i den Tjugo års kulturseparata rapporten politik. 1974-1994". Den ett omfattande underlag för diskussion och ger överväganden. På många punkter bekräftar den vad som är känt på olika delområden. Pâ andra punkter ger rapporten tydligare eller nyanserad en mer bild av vad som hänt. Arbetet har också många idéer hur gett om en mera systematisk uppföljning och utvärdering kan bedrivas i framtiden. Rapporten har på vårt uppdrag utarbetats av sekretariatet. Inriktningen arbetet har av angetts av kommittén medan sekretariatet svarat för beskrivningar, analys och kommentarer. Arbetet med att ta fram material översikt ett som ger en över hela kulturområdet och är någorlunda jämförbart över tiden har varit krävande och tidsödande. Det har bl.a. lett till att ambitionen att utvärderingsmaterialet skulle föreligga före slutbetänkandet inte helt har kunnat förverkligas. En viktig del av underlaget, inte bara för utvärderingen utan också för våra förslag, har varit de erfarenheter och bedömningar vi fått del av genom besöken i samtliga län och genom möten med företrädare för kulturlivets organisationer, institutioner och myndigheter central nivå. Kulturens betydelse för den enskilde och för samhället är utgångspunkten för vår analys och våra förslag i detta slutbetänkande. När kulturpolitiken utformas är det också viktigt att ta hänsyn till konstens särprägel, mediernas karaktär och de krav som ansvaret för kulturarven ställer. Vi för därför diskussionerna utifrån fem utgångspunkter: individens, konstens, mediernas, kulturarvens och samhällets.

ll

SOU 1995: 84

Vi lägger fram förslag som berör de övergripande målen för kulturpolitiken, sektorsmål på olika konst- och verksamhetsområden och ansvarsfördelningen mellan staten och andra parter kulturområdet. Vi lägger också fram förslag till förändringar och reformer inom en rad konst- och verksamhetsområden och för olika grupper i samhället. Förslagen ligger på den nivå som anges av orden kulturpolitikens inriktning. Det har alltså inte varit vår uppgift att ge svar på alla de frågor som är aktuella på kulturområdet, inte heller att lösa alla de problem som direkt förts fram till oss. Mycket av detta bör bedömas och beslutas i det ordinarie arbetet inom myndigheter, regering och riksdag. I en del fall lämnar underlag för fortsatt diskussion i stället för färdiga förslag. Det gäller bl.a. de ekonomiska frågorna. Vi har inte gått så i detalj att vi gjort kostnadsberälcningar. Det gäller också ñnansieringsmöjlighetema. Uppdraget att bedöma vilka krav och utmaningar kulturpolitiken har att möta i framtiden väcker frågor om samhällsutvecklingen i ett brett och långsiktigt perspektiv. Intemationalisetingen påverkar beslut och värderingar. Industrisamhället struktureras om i grunden. Den elektroniska informationstekniken kommer att i än högre grad än hittills innebära förändringar inom de flesta områden. Vi anser att en djärv och öppen genomlysning av samhällsförändringarna och deras påverkan kulturlivet är nödvändig. Det behövs en debatt om kulturpolitikens framtida utformning där också många utanför den traditionella kultursektom deltar och där man använder okonventionella metoder för att engagera dem som vanligtvis inte deltar i samhällsdebatten, t.ex. ungdomar. Om en sådan debatt kommer till stånd. och där vårt material och remissbehandlingen utgör delar, bör det ge en god grund för kommande beslut

Sammanfattning

1 Kulturens betydelse

Ordet kultur har många innebörder. Vi använder ordet kultur som ett beskrivande, inte som ett värderande eller normerande begrepp. Med kultur menar vi konstartema, medierna, bildningssträvanden och kulturarven. Ett praktiskt/politiskt fungerande kulturbegrcpp måste beröra både kulturens kommunikativa sidor, processer och materiella uttryck. Det kulturpolitiska ansvarsområdet, kulturpolitikens "hemmaplan", är smalare än vårt kulturbegrepp. Samarbete mellan det politiskt/administrativa kulturområdet och andra samhällsområden är ytterst viktigt Målen för kulturpolitiken bör gälla all kulturverksamhet oberoende av till vilken samhällssektor aktörerna räknas. Kulturens betydelse kan beskrivas utifrån olika perspektiv. För individen fyller kulturen många funktioner som varierar mellan individer och under olika skeden i livet. I vidaste mening ger kulturen människor en viktig del av deras identitet. Men kulturen ger också redskap för var och en att själv forma den egna identiteten, att uttrycka tankar och känslor och att påverka och förändra. Konsten är ett kvalificerat uttryck för människans fantasi och kreativa förmåga. De konstnärliga processerna och uttrycken är centrala för rikedomen i kulturlivet. Massmedierna öppnar nya möjligheter for kommunikation och kulturupplevelser. De ger också nya redskap för att uttrycka vem man är eller vill vara. Sarnspelet mellan radion, televisionen och den "levande" kulturen är en av nycklarna till ett mångsidigt och vitalt kulturliv. Varje generation måste tillägna sig historisk och kulturhistorisk insikt, inte bara i det som varit, utan också för att den visar vägen framåt genom att ge klarare uppfattning om möjligheter och begränsningar. Det ñnns ett nära samband mellan ett rikt och mångsidigt kulturliv och ett öppet och demokratiskt samhälle. Kulturen utgör en väv som håller ihop samhället. Förnyelse och kontinuitet är två grundläggande dimensioner i kultur och kulturpolitik. De samspelar dynamiskt. All förnyelse har sin utgångspunkt i ett historiskt sammanhang.

SOU 1995: 84

2 Kulturen i ett föränderligt samhälle

Framtiden är inte uteslutande föränderlig och oförutsägbar. Det geografiska läget, naturresurser, befolkningsstorlek, språkområde och bebyggelse är givna eller stabila förutsättningar. Ökade internationella kontakter ingenom vandring, resande. andra kontakter över nationsgränsema och snabb teknisk utveckling ändrar existerande förhållanden och skapar nya fönitsättningar. Förändringar i arbetslivet pågår hela tiden. Det ställer nya krav på de anställda och leder till att gränsen mellan arbete och fritid förändras. Utbildning och kunskap är avgörande förutsättningar både för den enskildes möjligheter och för samhällets utveckling. Ingen faktor har heller så starkt samband med delaktighet i kulturlivet som utbildning. Verkligheten ger näring fantasin. Den internationella upplevelseindustrin kommer att expandera och erbjuda bilder av verkligheten och interaktiva produkter kring olika fantasivärldar. Den angloamerikanska dominansen är stor, skildringar av våldet kommersialiscras. Att stimulera och stödja en mångsidig kulturverksamhet som ger näring den skapande fantasin är angeläget. Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen utmanar nuvarande värdesystem. Frågor om globala problem kring fred, överlevnad, hushållning av naturresurser och om nationella problem kring välfärd och omsorg om barn, gamla och sjuka väcker liknande frågor. Kampen för ett av humanistiska värden präglat samhälle med stort utrymme för den enskilda människan måste prägla alla offentliga insatser.

3 De senaste 20 årens kulturpolitiska erfarenheter

Genom 1974 års beslut ñck kulturområdet en mera jämbördig ställning med andra samhällsområden där offentliga insatser görs. Målen har fungerat inspirerande kulturarbetet. Den politiska samsyn kulturpolitiken som målen ger uttryck för har haft stor betydelse för utvecklingen. strukturer och verksamheter på kulturområdet är sig lika över 20 år. Några förändringar har skett. På radio- och tv-området har flera kanaler kommit till, både svenska och utländska. Nätet av regionalt verkande kulturinstitutioner har stärkts. Lokala kulturinstitutioner har byggts ut. Centralt producerade tuméer respektive vandringsutställningar har minskat till förmån för regionalt förankrad verksamhet. Fria teatergnipper har blivit fler. Antalet konstnärer har ökat betydligt, framför allt antalet kvinnliga konstnärer. Konstområden, genrer och verksamhetsformer med stark institutionsstruktur har ytterligare förstärkts. De statliga insatserna kulturmiljövårdens område har byggts ut och stödet till folkbildningsarbetet och amatörverksamheten har förstärkts. 14

Sammanfattning

samspelet mellan kulturområdet och andra samhällsområden har utvecklats. Roll- och ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen, kommunerna och organisationslivet är förändrat endast på några enskilda punkter. Kommunerna har fått utvidgade skyldigheter på flera områden, bl.a. i fråga om skola och åldringsvård. Offentliga medel har varit det dominerande styrmedlet i kulturpolitiken. De offentliga medlen ökade under periodens första del. Därefter har anslagen i ston sett legat stilla. Proportionema mellan olika konstaner/verksamhetsformer har förskjutits. Kulturvanoma har under perioden varit stabila både vad gäller egenaktiviteter och besök. Den största förändringen gäller besök på musikevenemang som ökat krafti Utbyggd förskola och ökad medellivslängd är faktorer som påverkar kulturvanoma. Stora satsningar har gjorts framför allt på barn i förskoleåldem och yngre skolbarn. De yngre barnen är också de som är mest kulturellt aktiva. Sambandet mellan kulturvanor och utbildningsnivå är utomordentligt starkt. Skillnaderna mellan olika grupper förändras långsamt. Förlängd utbildning kan dock leda till viss utjämning.

4 Mål för den nationella

kulturpolitiken

Genom kulturpolitiken tar det offentliga ställning till kulturens betydelse, olika verksamheters funktioner och angelägenhet, deras ekonomiska villkor och behov av stöd. De övergripande målen för kulturpolitiken ska uttrycka det är viktigt som för den kulturella utvecklingen och ger ramen för kulturpolitiken helhet. som De övergripande målen bör kompletteras med scktorsmål inom olika kulturområden och Verksamhetsmål för myndigheter, institutioner och bidrag. Frågan om metoderna i kulturarbetet samt uppföljning och utvärdering resultaav tet av olika insatser behöver ägnas mer uppmärksamhet i framtiden, särskilt frågorna om hur man fångar in kvalitativa förhållanden och långsiktiga effekter. Liksom tidigare bör staten i första hand stödja och stimulera kulturverksamheten, inte reglera den.

SOU 1995: 84

Som mål för kulturpolitiken föreslår vi följande:

Kulturen ger människan glädje, insikt, många uttrycksmöjligheter och ett rikare liv. Kulturpolitiken ska därför värna yttrandefriheten och ge reella yttiandemöjligheter, verka för delaktighet och stimulera eget skapande, främja konstnärlig och kulturell förnyelse och kvalitet, ta ansvar för kulturarven och främja ett positivt bruk av dem, ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället.

Medlen skiftar mellan olika verksamheter. Några allmänna medel är tillgänglighet, decentralisering, medierna som kulturbärare och internationella kontakter.

5 Motiv för offentligt kulturstöd

Grunden för kulturlivet är människors intresse och engagemang, enskilt eller tillsammans med andra. Möjligheterna att tillgodose intressena skapas i stor utsträckning av människorna själva. Deras val påverkas också av marknaden och av beslut inom den offentliga sektorn. Tre fjärdedelar av kulturutgiftema är privata utgifter. Det offentliga kulturstödet varierar mellan olika kulturområden och verksamheter. Utgångspunkten för våra förslag till mål för kulturpolitiken är att kulturen har ett värde i sig. Men motiven för det offentliga kulturstödet och frågan om de nuvarande statliga insatserna är ändamålsenligt utformade kan också diskuteras utifrån ekonomisk teori och terminologi. Det visar en rad motiv för offentliga åtaganden. Stöd till vissa branscher, litteratur, fonogram, kulturtidslcrifter och film, innebär att staten till förhållandevis låg kostnad främjar kvaliteten och bidrar till ökad mångfald. Stödet till folkbildning och föreningsliv bidrar till att upprätthålla en verksamhet som framför allt tar sikte att öka delaktigheten i kulturlivet. Särskilt viktigt är insatserna för att nå de lågutbildade. Motivet för statens stöd till offentliga kulturinstiuaioner är att de bedriver en verksamhet som är betydelsefull ur ett nationellt perspektiv. Stödet till konstskapare utanför institutionerna är kopplat till dels utnyttjandet av konstnäremas verk genom inskränkning i upphovsrätten, dels möjligheten till fortsatt och fördjupat

Sammanfattning

konstnärligt arbete. Det statliga stödet till kulturmiljövård utgår också från ett nationellt ansvarstagande och fungerar i stor utsträckning stöd och som stimulans till privata fastighetsägare. En särskild granskning av stödet till regionala kulturinstitutioner visar att fortsatt statlig medfinansiering av dessa är nödvändig. Deras verksamhet är viktig för att säkerställa en nationell kulturpolitik och innebär professionell att kulturverksamhet permanent kan bedrivas på drygt trettiotal landet ett orter runt. Kraven på institutionerna bör förtydligas. Skulle staten dra sig fiur nansieringen kan kommuner och landsting i dagens ekonomiska situation, enligt vår bedömning, inte kompensera bortfallet av statsbidrag. Verksarnheten kommer att minska samtidigt som statens möjligheter påverka den att kulturpolitiska inriktningen upphör.

6 Ansvarsfördelning och samverkan

Det mesta som skeri det "levande" kulturlivet har starkt lokal förankring. en Det är därför många förhållanden bäst kan bedömas på lokal nivå och som som bör finansieras inom ramen för ett lokalt ansvarstagande. Primärkommunemas ansvar för stöd till kulturverksamhet är även i framtiden grunden val för de offentliga kulturinsatsema. De kulturverksamheter för vilka de enskilda kommunerna är För små som bas bör även i framtiden i första hand organiseras på regional nivå. Sarnverkan inom länen och över länsgränser kommer att behöva öka. På sikt kan den regionala indelningen av landet komma att ändras vilket kan påverka det regionala ansvarstagandet på kulturområdet. Kommuner och landsting ska självklart formulera mål för den kulturegna politiken. Det är en styrka att det finns målen mellan en samsyn om stat, landsting och primärkommuner. Inom ramen för den nationella kulturpolitiken är det vissa uppgifter som bara kan fullgöras av staten och andra naturligen faller som staten. De är:

åtgärder knutna till befogenheter som bara staten har, verksamheter som inte har någon särskild regional eller lokal förankring, - - verksamheter där det nationella helhetsperspektivet är dominerande, insatser för att åstadkomma en rimlig geografisk spridning. - Dialogen mellan företrädare för stat, landsting och kommuner den om kulturella helheten i regionerna, vilka samlade utvecklingsbehov och utvecklingsidéer som där finns, vilka prioriteringar respektive vill o.dyl. part göra behöver utvecklas. Grundläggande förutsättningar för kulturlivet skapas utanför kulturornrådet. Insikter och erfarenheter inom konst och kulturverksamhet i övrigt påverkar utvecklingen på en lång rad andra områden och har betydelse för sam- 17

SOU 1995: 84

hällsklimatet i stort. Målen för kulturpolitiken bör gälla alla nivåeri samhället och alla samhällssektorer. Vi lägger en grund för statens framtida prioriteringar på kulturområdet genom att: ange viljeinriktningen för kulturpolitiken, avgränsa det statliga ansvarsområdet, söka så effektiva medel som möjligt för de statliga insatserna, iövrigt diskutera profil och proportioner i det statliga kulturstödet. -

7 Kulturen i internationell belysning

Den ökade intemationaliseringen slår igenom i många olika avseenden. Den erbjuder en rad nya möjligheter samtidigt som den väcker förslag om åtgärder för att skydda det som är inhemskt. Kultursamarbetet inom EU innebär dels att kultur ses som en dimension som bör genomsyra hela samhällsutvecklingen, dels som ett område för sarskilda programinsatser. Det är viktigt att de nya möjligheter som medlemskapet i EU erbjuder till fullo utnyttjas. Ansvariga sektorsmyndigheter bör ge hög prioritet åt bevakning av och information om frågor som rör EU. Nordiskt och europeiskt kultursamarbete bör föras vidare inom ramen för existerande organisationer. Det regionala kultursamarbetet över nationsgränserna kommer att öka. Ansvaret för internationellt samarbete bör ligga respektive kulturinstitution. Löpande internationella kontakter och stöd till konstnärligt utbyte bör ingå i respektive sektorsansvarig myndighets uppgifter Svenska institutets uppgifter i det avseendet bör begränsas. Den samlade kunskapen om export av svensk konst och kultur är mycket bristfällig. En kartläggning bör snarast göras som pekar på möjligheter och hinder.

8 Kulturvanor och förändringsstrategier

Kultur, i bemärkelsen aktiviteter och utbud man väljer att delta berör i stort sett alla svenskar men olika sätt och i olika omfattning. Men en del står helt utanför det "levande" kulturlivet och deltar aldrig i studier, arnatörverksamhet elleri olika kulturevenemang. Skälen att inte delta handlar dels om påtagliga hinder som geografiska avstånd, arbets- och familjeförhållanden, kostnader, språksvårigheter eller handikapp, dels om psykologiska och sociala mekanismer. Brist kunskap om konstnärliga och kulturella koder är ett annat skäl. 18

Sammanfattning

Skillnaderna i kulturvanoma mellan olika individer och grupper är stora. Den grupp som är mest aktiv i kulturlivet är välutbildade kvinnor och unga, den grupp som är minst aktiv är äldre lågutbildade män. Generellt är kvinnor mer kulturellt aktiva än män och högutbildade mer aktiva än lågutbildade. Det finns både direkta och indirekta samband mellan utbildning och kulturvanor. Kulturvanor är en del av ett större sammanhang och ingår i ett mönster av sociala vanor, kontakter och relationer med andra människor. Det som avgör om människor deltar i kulturlivet eller inte är framför allt två faktorer om man vill och om man kan. För att öka delaktigheten i kul- turlivet är det därför drivkraften och möjligheterna ska stärkas. som Viktiga led i en strategi för förändring är:

väl fungerande samspel mellan kulturpolitiken och politiken andra - samhällsområden, inte minst inom det sociala området och utbildningssektom, lyhördhet för människors behov och initiativ, publikarbete utifrån olika målgruppers situation, - - massmediemas betydelse för att öka delaktigheten.

Inom ramen för denna strategi föreslår vi satsning "länskonstnärer" en inom olika kulturområden.

9 Börja med barnen

De estetiska uttrycken är av grundläggande betydelse för ett barns förmåga att tolka och förstå vad som händer i omgivningen och att uttrycka upplevelser och känslor. De viktigaste förutsättningarna för att "odla" det lilla barnets estetiska uttryck finns i dess nära omgivning, i hemmet, förskola och skola. Utbudet i massmedierna spelar en viktig roll. Staten bör ställa krav på att svenska radiooch tv-företag sänder program tider som passar barnen och bidrar till som att vidga deras kulturella erfarenheter och upplevelser. En betydande del av insatserna inom kulturområdet bam. Staten, avser landstingen och kommunerna har ett gemensamt ansvar för att till helheten se så att tillgängliga resurser utnyttjas på ett effektivt sätt. Förskolan har möjligheter att låta barn ägna sig kulturverksamhet. Uppgiften att främja barns estetiska uttxycksförmåga och att låta barnen möta och ta del av olika konstnärliga uttrycksformer bör förstärkas i förskolans arbete. Personalens kunskaper och inställning är avgörande. En utvärdering bör göras av förskollärarutbildningen särskilt med avseende estetiska och praktiska ämnens ställning och på samspelet mellan estetiska verksamheter och barns utveckling.

SOU 1995: 84

Kunskapen om hur barn kan tillgodogöra sig kulturella upplevelser och att utveckla modeller och metoder för att göra möten mellan konsten och barnen meningsfulla bör ökas och spridas genom särskilda insatser. De estetisk/praktiska ämnena ger möjligheter i eget skapande. Kulturverksamheter bör integreras i övrig undervisning och i verksamheter som rör skolan som helhet. En nationell utvärdering som belyser främst dessa aspekter bör göras av Skolverket. Lärarnas engagemang för kultur är avgörande för allt kulturarbete i skolan. En särskild satsning i skolan på att stärka de unga egna uttrycksmöjligheter bör göras. Musikskolor spelar en viktig roll för intresset för musik och möjligheten till egen utövning. En utveckling av musikskolor till att också omfatta verksamheter inom andra konstornråden är betydelsefull. En ökning av antalet kulturskolor är positivt.

10 Ungdomars vilja och val

Kulturpolitiska insatser för ungdomar måste göras med utgångspunkt i de villkor som gäller för dagens unga. Ungdomars förhållningssätt till olika kulturyttringar påverkas från många håll. Normer och värderingar i hemmen, vad som anses som legitimt i samhället, vad som är accepterat i karnratlcetsen och budskapen i massmedierna präglar dem. För många ungdomar är kulturlivet en arena för strävan att markera sin självständighet i förhållande till samhället i övrigt, liksom att finna en egen identitet och utvecklas till självständiga individer. De viktigaste kulturpolitiska insatserna för ungdomar görs lokal nivå. Flexibla lokaler och satsningar ungdomar som själva inte väljer att delta i organiserad verksamhet är angelägna. Kultur i form av estetiska verksarnheter, kunskap om massmedier och kunskaper om historiska sammanhang och traditioner bör nå alla elever och ingå i alla program i gymnasieskolan. Insatser för att stärka ungdomars eget skapande ser vi som ett centralt inslag i en samlad ungdomspolitik. En kraftfull satsning bör göras med medel ur Allmänna arvsfonden. Ungdomars kreativa förhållningssätt till bildmediema måste bejakas. Även annat massmedieinriktat arbete attraherar de unga. Ett kraftfullt stöd till multimedieverkstäder bör införas och fördelas av Kulturrådet. Kulturens roll i föreningslivet bör förstärkas. Det är angeläget att kulturinstitutionema utformar sin verksamhet bl.a. med utgångspunkt i de ungas värld. Det är vid övergången från gymnasieskolan till fortsatt utbildning eller förvärvsarbete som det ojämna intresset för kulturlivet blir tydligt. Nuvarande studeranderabatt bör omformas till en generell 20 ungdomsrabatt. I de kulturområdesvisa kapitlen läggs en rad förslag som

Sammanfattning

bl.a. syftar till ökad rörlighet och dynamik inom kulturlivet och som bör skapa bättre förutsättningar för en verksamhet med inriktning på ungdomar. Kulturinstitutioner bör ges i uppdrag att upprätta bokslut där man kan avläsa vilka insatser institutionerna gjort för barn och ungdom, vilka effekter som uppnåtts och vilka slutsatser sorti dras for den framtida verksamheten.

11 Etniska och språkliga minoriteter

Invandrin gen har starkt påverkat det svenska samhället. Konstnärligt skapande är uttryck för grundläggande mänskliga behov. Det kan därmed bidra till att bygga broar mellan människor av olika nationaliteter och etnisk tillhörighet. Stöd till professionellt konstnärligt skapande tar sin utgångspunkt i kravet kvalitet. Konstnärer med invandrarbakgrund ska stödjas på samma grunder som gäller för konstnärer med svensk bakgrund. Stödet till invandrarorganisationer bör öka. Att behärska det svenska språket är nödvändigt för att ta sig in och verka i samhället och bli delaktig i det svenska kulturlivet. Språk och kultur är oupplösligt förenade med varandra och den viktigaste identitets- och kulrurbäraren. Undervisning i det egna språket är därmed ett stöd till att bevara och uttrycka det egna kulturella arvet. Kultur-institutioner och särskilt museerna har en viktig uppgift att förmedla kunskap och upplevelser om historia och kulturliv i Sverige också till invandrare. I verksamheter med konstnärer av olika etniskt ursprung skapas nya uttryck. Det finns skäl att stödja en utveckling av etniskt gränsöverskridande och mångkulturell verksamhet . Samema tillerkänns i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land en särställning gentemot andra språkliga och etniska minoriteter. Stödet till samisk kultur och forskning bör förstärkas. En samisk teater bör inrättas. Insatser bör även fortsättningsvis göras föra att bevara språket och kulturen i Tornedalen.

12 Funktionshindrades kulturella möjligheter

Kulturpolitiken syftar till att erbjuda kultur till alla. Åtskilliga förbättringar för

de funktionshindrade har gjorts, men ytterligare insatser behövs. Den fysiska tillgängligheten bör förbättras och bristeri anpassningen av kulturutbudet bör åtgärdas. Att utveckla de egna kulturella uttrycken bör vara en fråga för handikapporganisationema själva och för de studieförbund de samarbetar med. 21

SOU 1995: 84

Vikten av en nära dialog mellan de funktionshindrade och kulturinstitutionerna betonas. Ledsagare och assistenter till funktionshindrade bör få utbildning på kulturområdet. Krav på handikappanpassning bör slås fast för samtliga marksändande radio- och tv-kanaler. Nya tekniska lösningar bör utnyttjas för omvandling av text till syntetiskt tal och for att förse svenska filmer med text redan i samband med visning på biograf.

13 Kulturen i vardagsmiljöema

Kulturen är en del av vardagen. I arbetslivet kan konsten utgöra en frigörande och inspirerande kraft och bidra till att utveckla personal och företag. Gemenskapen på arbetsplatser kan betyda mycket för dem som inte har vanan att delta i kulturlivet. Arbetsplatser är också en viktig del av vårt gemensamma kulturarv. Det är angeläget att utvecklingen av kulturlivet leder till ökad delaktighet, jämlikhet och jämställdhet. Mot den bakgrunden är det statliga stödet till kultur i arbetslivet ett viktigt medel. Området där vi bor är också en plats för social och kulturell gemenskap. Gränserna mellan arbetstid och fri tid kommer troligen att förskjutas i framtiden. Boendemiljön är därmed en viktig utgångspunkt för arbetet med att vidga människors delaktighet i kulturlivet. En samsyn bör utvecklas för satsningar på kulturverksamhet i människors olika miljöer. Vi betonar betydelsen av kulturverksamhet och kulturaktiviteter som inslag ivårdsektoms olika delar för såväl de vårdade som för personalen.

14 Eldsjälarna och organisationerna

Engagerade människor och ett brett förankrat, vitalt föreningsliv är nödvändiga förutsättningar för ett levande kulturliv. Föreningslivet i vid mening berör de flesta svenskar. Många föreningar bedriver någon form av verksamhet som berör kulturornrådet. Studieförbunden spelar en viktig roll genom studiecirklar och som ar-

rangörer av kulturprograrn. öppenheten mot allmänheten är ett tydligt känne-

tecken för deras arbetssätt. Kulturföreningars roll liknar studieförbundens,

Sammanfattning

men verksamheten är inriktad på viss kulturform. Värdet studieförbunds av och föreningars verksamheter menar vi är:

bredden i den skapande verksamheten, mångfalden i kulturprograrn och annan kulturverksamhet, öppenheten for människor och tankar, rollen som en kraft i samhällets demokratiska, sociala och kulturella - utveckling.

Studieförbunds och föreningars fyra roller inom kulturområdet är att ge rum för egen verksamhet, for rekrytera publik försvara arrangemang, samt djupa kunskaper och påverka beslut. Motiven för det offentliga stödet till folkbildningen är dels dess egenvärde, dels att den fungerar som ett instrument för utbildnings- och kulturpolitiken. Det talar för att anslaget till folkbildningen även fortsättningsvis hålls samman som ett enda anslag. Folkbildningen behöver spela stor, aktiv och fömyande roll på kulturen området. Vi ser t.ex. stora möjligheter till utveckling folkbildningsarbetet i av ökat samspel med organisationer, kulturinstitutioner, konstnärer och andra eldsjälar. En nära dialog mellan Statens kulturråd och folkbildningens organisationer bör upprätthållas. Kulturföreningama spelar stor roll för den enskildes möjligheter möta att likasinnade, att själv vara aktiv och odla det intresset. Statens stöd till egna kulturforenin garna bör förstärkas.

15 Det

konstnärliga arbetets former och villkor

Det konstnärliga arbetet går tillbaka på uttrycksbehov olika som svarar mot sinnesintryck. En av dess viktigaste funktioner är identiñerande karaktär. av Det har också en utforskande och experimentell hållning och därigenom en fömyande och vitaliserande effekt på samhället. Villkoren för det konstnärliga arbetet måste generösa. Kraven på vara kvalitet måste göras tydliga. Den konstnärliga arbetsmarknaden karaktäriseras av att utbud är större än

efterfrågan. Ökningen antalet konstnärer har de decennierna varit

av senaste betydligt större än öknin gen av antalet arbetstillfällen. Många konstnärer kan inte försörja sig sitt konstnärliga arbete. Kulturarbetsmarknaden blir allt uppdragsmarknad, vilket bl.a. lemer en der till att egenföretagande och frilansverksamhet ökar. På lång sikt är det på den privata marknaden nyckeln till ökade arbetssom och inkomstmöjligheter ligger. Det arbetsmarknadspolitiska intresset av att vidga den privata marknaden sammanfaller, ett övergripande plan, med kulturpolitikens strävanden att öka delaktigheten och deltagandet i kulturlivet.

SOU 1995: 84

Med den permanenta obalansen som råder på kulturarbetsmarknaden kan det ligga nära till hands att begränsa tillströmningen till de konstnärliga yrkena men vi vill inte förorda sådana åtgärder. Vi föreslår att fortbildnings- och vidareutbildningsmöjligheterna för konstnärligt verksamma byggs ut vid de konstnärliga högskolorna.

16 En samlad konstnärspolitik

Kulturpolitiken syftar bl.a. till att skapa bästa möjliga förutsättningar för det yrkesmässigt konstnärliga arbetet. Upphovsrättslagen bör aktivt användas som ett instrument inom kulturområdet. Frågan om ett generellt konstnärsstöd behandlas utförligt. En analys av forslag till egenavgiftsfond pekar en rad nackdelar som leder till slutsatsen att en sådan fond bör inrättas. Ett alternativt förslag till generellt stöd i form av en inkomstförstärkning benämnt konstnärstillägg har också övervägts. Inte heller det förslaget bör genomföras. Mot denna bakgrund föreslår vi en lcrafo tig ekonomisk förstärkning av nuvarande selektiva konstnärsstöd bl.a. genom att inkomstgarantiema behålls i nuvarande omfattning, långtidsstipendiema byggs ut till 150 stycken, medlen för statsbidrag, projektbidrag och arbetsstipendier, internationellt utbyte och allmänna konsmärspolitiska insatser ökas. En del av de arbetsmarknadspolitiska medel som dels avser utbildning, dels svarar mot den strukturella arbetslösheten bör överföras till kulturornrådet. Arbetsmarknadsverkets insatser bör i ökad utsträckning anpassas till de speciella förhållanden som råder på det konstnärliga området.

17 Massmediemas möjligheter

Vi ser massmedierna som en del av kultmpolitiken. Yttrandefriheten och den konstnärliga friheten utgör grunden för deras roll i kulturlivet och i samhällsdebatten. Massmediema gör det möjligt att sprida kultur till många. Nya uttrycksformer utvecklas och genom förenklad produktionsteknik ökar också den enskildes uttrycksmöjligheter. Det är angeläget att motverka maktkoncentration inom medievärlden. Det är viktigt med ett kraftfullt offentligt ansvarstagande för att bevara och utveckla public service-verksamheten som förmedlare av ett varierat utbud av hög kvalitet med stort utrymme för inhemska uttryck. De mottagaravgiftsstödda företagen bör upprätta public service-bokslut. Även villkoren for reklamñnansierade tv- och radiokanaler bör innefatta krav av kulturpolitisk karaktär. 24

Sammanfattning

Antalet för tv bearbetade överföringar musik- och teaterföreställningar av bör öka genom ökat samarbete med teatrar och orkestrar i landet. Dramaten och Operan i Stockholm bör högre prioritet utnyttja radio ge att och tv för att nå hela befolkningen. Nya nätverk och informationssystem bör säkras för fritt tankeutbyte. Insatser bör göras för att utveckla databaser inom kulturområdet och göra informationen tillgänglig för allmänheten. Ett särskilt kultumät "Kultumät Sverige" bör kunna skapas för att öka tillgängligheten till den samlade kunskapen och informationen inom kulturinstitutionema. Statens kulturråd ges i uppdrag att ta initiativ till försöksverksamhet med informationsstationer en på bibliotek. Utveckling av multimedieproduktioner hög kvalitet av inom kulturområdet bör göras, bl.a. genom satsning kreativt ett centrum Konstnärsnämnden i uppdrag stöd till utveckling ges att ge och förnyelse av de konstnärliga uttrycken i massmedierna och datatekniken. genom Ansvaret för kulturpolitisk uppföljning och utvärdering på massmedieområdet bör läggas på någon existerande myndighet på kultur- och medieornrådet.

18 Kulturarv grunden vi står

- på

De kulturarv som format vår omvärld är den grund som alla står på och den baskunskap som berör alla. Kunskap och förståelse om för det samhälle man lever i och de historiska skeenden som format det. är förutsättningar för att kunna delta aktivt i den demokratiska processen. Vi betonar att ett aktivt förhållningssätt till kulturarven måste prägla ett humanistiskt samhälle. En vidgad syn på kulturarven innebär att de arbetet inom genomsyrar alla samhällssektorer. Rätt utnyttjat kulturarven ger en bas för integration i en vid gemenskap. Fel utnyttjat riskerar allmänna symboler att tas över av grupper med syftet att forma front mot de utanförstående. Kulturrniljön kan för alla tillgänglig historiebok ses som en öppen att läsas av var och en som medvetet söker kunskap också förmedlare men som av intryck en omedveten nivå. De konstnärliga arven kommer till uttryck i kulturinstitutionemas arbete och i pågående konstnärligt skapande. Kulturarven ska åtkomliga för alla. Det ställer krav vara museer, arkiv, bibliotek, kulturvårdsmyndigheter och konstnärliga institutioner.

SOU 1995: 84

19 Kulturmiljövård i ett brett perspektiv

Förändrad näringsstruktur, stora befolkningsomtlyttningar och ökad invandring har lett till att kulturmiljövården får en allt mer strategisk roll. Behovet av att relatera sig till historien och ta avstamp i de värden som finns materiellt och immateriellt ökar. Vikten av en varierad och innehållsrik miljö som förenar historisk förankring med nytillskott av hög kvalitet betonas. Kulturmiljövården ska utgå från en helhetssyn på människan och hennes miljö. Den måste därför spela en tydlig roll inom övriga samhällssektorer. Arbetet med kulturmiljövården har sin tyngdpunkt på kommunal nivå. Många kommuner saknar egen kompetens. Länsmuseemas roll som regional resurs är betydelsefull. Insatser för vård och förvaltning av kulturmiljön bygger ett långsiktigt ansvarstagande. Förhållandet mellan arbetsmarknadsinsatser och stöd till vård och underhåll av kulturarv bör ses över. Villkoren för statens bidrag till regionala museer bör preciseras för att en rationell ansvarsfördelning och effektiv samverkan kulturrniljövårdens områden ska komma till stånd. Även Riksantikvarieämbetets ansvar och befogenheter att följa upp verksamhet bör preciseras.

20 Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad

flexibilitet

Kulturpolitiken ska skapa förutsättningar för verksamhet på en rad olika områden och inom olika konstarter och genrer. Verksamheten ska vara tillgänglig för så många som möjligt. Den bör kunna bedrivas över hela landet och det bör råda en rimlig balans mellan landets olika delar. För att öka mångfalden av konstarter, genrer och verksamhetsformer föreslås att: nuvarande stora skillnader i statliga och offentliga insatser för verksarnheter, konstarter och genrer med respektive utan institutioner reduceras. proportionerna mellan satsning kulturinstitutioner och stöd till profes- sionell verksamhet i andra fonner förändras, det statliga stödet till regionalt verkande kulturinstitutioner bör stödja och stimulera en ökad profrlerin g, att nuvarande fördelning av det offentliga stödet till producenter, distribu- törer, mottagare och publikorganisationer övervägs. Huvudansvaret för att verkliga idén om kultur i hela landet ligger på lokal nivå. Insatser regional nivå bör utformas så att de kommer hela länet till del. Fördelningen av statligt stöd till regionala institutioner bör ta större hänsyn till kravet konstnärlig kvalitet och förutsättningar för konstnärlig och kulturell utveckling. 26

Sammanfattning

En viss förskjutning det producerande uppdraget från Riksteatern, av Rikskonserter och Riksutställningar till regional nivå föreslås. Vi föreslår att den högt statligt finansierade kulturen i Stockholm medfinansieras av Stockholmsregionen. För att främja konstnärlig utveckling och förnyelse inom konstriktning, en genre eller verksarnhetsform föreslås att nationella uppdrag ska kunna till ges vissa institutioner eller verksamheter olika håll i landet. Uppdragen till kulturinstitutionema bör utformas med hänsyn till avvägning mellan samhällsuppdrag och frihet, förnyelse och kontinuitet samt ett producerande och ett vidare arbetssätt. Huvudmannen har för instiansvar att tutionerna ökar sina ansträngningar att få en större och bredare publik. Människors intresse och engagemang för kultur utgör basen för kulturlivets finansiering. Det statliga stödet till regionalt verkande kulturinstitutioner reformeras och ett system med regionala grundbidrag införs. Andelen rörliga grundbidrag bör vara stor. Ett samlat statsanslag till regionalt verkande kulturinstitutioner föreslås införas.

21 Teater

Teatern, med sin kombination av ord, bild, rörelse, ljud och musik, erbjuder allkonstverkets möjligheter och fascination. Kontakten mellan och scen salong är en viktig dimension för aktörema och för publikens upplevelse. Vi Föreslår sektorsmål för teaterområdet. Landsting, kommuner och övriga berörda bör utarbeta teaterpolitiska program i länen som underlag för awägnin framtida insatser. gar av Vi föreslår vidare omfördelning inom ramen för statsbidraget till regionalt verkande teatrar till förmån för teatrar tar ett regionalt och till som stort ansvar förmån för musikteater och dans. En viss minskning av Riksteaterns produktion av dramatisk teater bör ske mindre utbud i de storstadsornrågenom tre dena. I takt med att fasta musikteatrar tar ett regionalt tuméansvar kan Riksteaterns produktion av musikteater minska. Fortsättningsvis bör Riksteatern tilldelas uppdrag i fråga dans, bam- och ungdomsteater, Finsk om teater, Tyst Teater och mångkulturell ensemble. Operans i Stockholm och Dramatens tuméansvar bör öka, stödet till fria teatergrupper förstärkas och en Samisk teater inrättas. Allt stöd till amatörteatem bör direkt till amatörteaterns organisationer.

SOU 1995: 84

22 Dans

Dansen är av de äldsta formerna för kommunikation mellan människor. en Som social funktion är dansen välkänd. Som konstupplevelse har dansen haft begränsade utvecklingsmöjligheter och inte varit tillgänglig för en bred publik samma sätt som musik och teater. Vi föreslår sektorsmål för dansområdet. Olika insatser for att främja intresset för dans bör göras b1.a. i skolan och för att förbättra arrangörssituationen. Vi föreslår vidare totalt sett ökat stöd till dansen. Det bör bl.a. leda till att regionala institutioner med dansensembler ges bättre förutsättningar så att kontinuerlig dansverksamhet av hög kvalitet säkras i regionerna. Riksteaterns ökade uppgifter på området bör leda till en bättre spridning av danskonsten i landet. Antalet länsdanskonsulenter bör öka. Stödet till de fria dansgruppema utökas samtidigt som det koncentreras. Stödet till dokumentation av dans bör öka.

23 Musik

Musiken är det mest vittförgrenade och omfattande konstområdet. Musiken gör, i högre grad än andra konstfotmer, traditioner levande ett medryckande och engagerande sätt. För många, särskilt de unga, är musiken ett sätt att uttrycka sin identitet. Vi föreslår sektorsmål för musikområdet. Vi föreslår vidare att landstingen och kommunerna gemensamt och i samverkan med övriga intressenter utarbetar regional musikpolitik som underlag för kommunernas, landstingens och statens awägningar av insatser i länen och om samarbete mellan länen. Länsmusiken bör utvecklas till ett samordnande, initierande och stödjande regionalt musikorgan. Det generella stödet minskas med hälften, och en betydande del det frigjorda statsbidraget bör användas för ett selektivt stöd till av genreproñlering länsmusiken och till genreproñlerade centra för jazz, av folkmusik, körliv och kammarmusik. En viss minskning bör ske anslaget till Rikskonserter. Medlen för utav vecklingsarbete och konsertproduktion fors samman till ett belopp som fördelas av en särskild arbetsgrupp efter ansökan från länsmusiken och andra arrangörer. Fortsatt stöd till Stockholms Blåsarsymfoniker förutsätter att landstinget i Stockholms län tar huvudrnannaskapet för orkestem. Statens olika stöd till fonogramproduktion sammanförs till ett stöd som fördelas av Statens kulturråd. 28

Sammanfattning

24 Bild och form

Bilden som kommunikationsfonn och uttrycksform blir allt betydelsemera full. Vi möter ständigt bilder av högst skiftande kvalitet. Konstbilden informerar, uttrycker och förmedlar känslor. Den möter stark konkurrens från ett brett utbud av bilder. Bild- och fomtkonsten kan inte längre enbart definieras skulptur, som måleri, teckning, grafik, foto osv. utan omfattar även installationer, performance, video och multimedia Vi föreslår sektorsmál för bild- och formområdet. Stödet till det konstbildande arbetet bör förstärkas. Sveriges Konstföreningars Riksförbund och Folkrörelsernas Konstfrämjande tillförs ökade medel för utställningsersättning. Konstnärsnämnden tillförs ökade för resurser internationellt konstnärs- och utställningsutbyte. Förslag läggs fram om att inrätta ett designrâd. Regional bild- och formplanering som omfattar hela konstlivet i länet bör göras av landstingen och kommunerna i samverkan med övriga intressenter. Delar av det statliga stödet till regionala knyts till insatser bild- och museer formområdet.

25 Arkitektur

Ett samhälles vilja att uttrycka sig och manifestera sig hari alla tider varit nära sammanbundet med dess byggande. Arkitektur är den konstart alla påtagligt lever Den påverkar oss medvetet och omedvetet. Arkitekturen är tillämpad konst med starka bindningar till funktionella och tekniska krav liksom till givna ekonomiska och politiska villkor. Vi föreslår att regeringen ger Boverket i uppdrag tillsammans med att andra berörda ta fram underlag för ett arkitekturpolitiskt handlingsprogram. l detta bör bl.a. kvalitetsbegreppet behandlas liksom utbildningsfrågor och Arkitekturmuseets verksamhetsproñl.

26 Film

Film är en ung konstform. Den förenar och förmerar egenskaper från andra konstområden. Film är ett effektivt medium för masspridning rörliga bilav der. Bland de unga är intresset för film mycket stort. Ökade insatser bör göras för bevarandet film. av Stödet till produktion av film bör göra det möjligt att tilldela konstnärligt angelägna produktioner större belopp än vad nuvarande ordning medger. Åt- 29

SOU 1995: 84

gärder bör vidtas för att de grundläggande ambitionerna i frlmavtalet vad avfördelningen av produktionsstödet mellan för- och efterhandsstöd uppser fylls. Vi föreslår stöd till regionala ñlmproduktionsfonder och till regionala filmoch mediecentra

27 Litteratur och bibliotek

Språket är utomordentligt viktigt som identitets- och kulturbärare. Det är avgörande för den enskildes möjlighet att förstå vad som händer i tillvaron och för utbyte av tankar och idéer. Ett rikt och levande språk förutsätter förankring i det språkliga arvet och en kontinuerlig och varsam förnyelse. Vi föreslår att Statens kulturråd får i uppdrag att dels särskilt uppmärkbehovet översättningar av litteratur från för svensk publik mindre samma av kända språkområden och kulturkretsar, dels i samarbete med bokbranschen lägga fram förslag till åtgärder for att öka möjligheterna att köpa äldre litteratur och klassiker i bokhandeln. l det fall bredden i utgivningen minskar och/eller bokhandeln uppvisar ökade ekonomiska svårigheter bör åtgärder övervägas. Vi föreslår att en bibliotekslag införs. Lagen garanterar de avgiftsfria boklånen och innehåller regler om ett väl fungerande nationellt nätverk. Verksamheten på länsbiblioteken bör bli mer flexibel bl.a. vad gäller inriktningen av konsulenttjänstema. Medel bör omfördelas från länsbiblioteken till lånecentralema. Statens kulturråd ges i uppdrag att, i samråd med Kungliga biblioteket och andra berörda, utveckla ett katalogdatorsystem omfattande all utgivning av allmänlitteratur som kan göras tillgänglig för allmänheten.

28 Museer, utställningar

Museema speglar utifrån sina föremål, bilder och andra data förändringar i naturen och i människors liv och verksamhet genom årtusenden.. Verksamheten spänner över ett brett fält och omfattar, förutom den publika delen, även insamling, vård och dokumentationsarbete. Vi föreslår sektorsmål för museiområdet. Balansen mellan rollerna att samla, vårda, visa och forska och att göra de, rätta awägningarna i satsningar naturvetenskap, teknik, konst och kulturhistoriska är av stor betydelse för museisystemets möjligheter i ett snabbt föränderligt samhälle. Vi föreslår vidare två nationella uppdrag för museerna: att dokumentera vår egen tid och att utveckla museet som läromedel. 30

Sammanfattning

Museiforskningen ska finansieras med medel och externa museerna ges möjlighet att vara representerade i de humanistiska forskningsområdena. Riksutställningars medel för central produktion minskas och fördelningen av medlen bör göras av en för ändamålet sammansatt grupp. Landsting och kommuner bör gemensamt och i samverkan med övriga berörda formulera museipolitiken i respektive län regionala museiprogenom gram. Statens kulturråd ska vara sektorsmyndighet museiområdet. Ett museiråd inrättas och knyts till kultunådet. Riksantikvarieämbetet skiljs från de i organisationen ingående historiska museerna.

29 Kultur och turism

Kultur och turism har många beröringspunkter. Som turist kommer många i kontakt med kulturyttringar som sällan möter. I vissa regioner beman annars fruktar satsningar på kultur och turism varandra Samarbetet mellan ansvariga organ behöver förstärkas och kulturen bör få en mer framskjuten ställning i lokala och regionala turismsatsningar.

30 Lokaler för kultur

Goda lokaler är en förutsättning för mångsidig kulturverksamhet en nära

människorna. Överlag

bedrivs kulturverksamhet i goda och välutrustade lokaler. Offentligt stöd till kulturlokaler är angeläget. Vi föreslår att kulturpolitiska bedömningar ska vara det centrala vid fördelning av stöd till icke statligt ägda kulturlokaler. Sådant stöd ska även kunna utgå till biografer.

31 Vissa frågor kultur,

om högre utbildning och forskning

Högre utbildning och forskning spelar roll inom alla samhällssektorer, stor men sambanden med kulturområdet är fler och djupgående med mer än många andra områden. Både kultur och forskning handlar om tankens frihet, sökande efter om nya kunskaper och djupare insikter, om kreativitet och kommunikation.

SOU 1995: 84

Det finns ett stort behov av fortbildning och vidareutbildning inom kultursektom. En ettårig kompletterande museologisk utbildning bör inrättas. Den kulturvetenskapliga grundutbildningen behöver förbättras och ges forskningsanknytning. På sikt bör kulturvetenskap etableras som en egen vetenskaplig disciplin med egna forskningsresurser. För kunna bedriva verkningsfull kulturpolitik behövs bättre kunskaatt en kulturpolitikens drivkrafter och effekter. Frågan om att inrätta ett centper om för kulturvetenskaplig forskning bör studeras vidare. rum Samverkan mellan forskarsanthället och kulturlivet i fråga om forskningsinformation till allmänheten bör öka.

32 Former för statens styrning

Grunderna för den nationella kulturpolitiken formuleras som nonner, anges mål och regler. En tydligt uttalad ansvarsfördelning klargör roller och genom förväntningar. Inom dessa ramar är pengar det dominerande styrmedlet. Den statliga kulturbudgeten behöver reformeras och antalet anslag minska kraftigt. Vi föreslår några mindre förändringar i den statliga myndighetsstrukturen. Sektorsansvaret behöver göras tydligare. Formema för Kulturrådets samarbemed andra inom område bör utvecklas. Rådet tilldelas uppgifter inom te organ massmedieområdet. Uppföljning och utvärdering bör tillföras ökade medel. Behovet av tillförlitli och kontinuerlig produktion av statistik på kulturområdet är stort. g

33 Kostnadsbedömningar och finansiering

Vi föreslår ökade statliga insatser inom flera områden och förslag till finansiering. Det innebär att reformema inte leder till budgetförsvagningar. Eftervårt uppdrag haft övergripande karaktär har preciserat storleken på som insatser eller ñnansieringskällor. Tyngdpunkten i våra förslag till ökade insatser ligger på:

bam och ungdom, verksamhet över hela landet, konstnärlig verksamhet. - Om införs kulturområdet bör en reducerad skattesats tillämpas. moms Konsekvenserna ett eventuellt införande bör noggrant analyseras innan av beslut fattas.

.

.

aüügga ;ru-A

. N -ç za ° h. i ,.. ÅEW- .. s :nvrun myra.. .ø-v. .-

Kulturpolitikens inriktning

l Kulturens

betydelse

Ordet kultur har många innebörder. Vi inleder med att välja ett kulturbegrepp och avgränsa ett kulturpolitiskt ansvarsområde fungerar grund för som som praktiskt/politiskt arbete. Vi koncentrerar på det är centralt. Det oss som är viktigare att enas om vad är kärnan i kulturverksamhet och kulturpolitik som än att lägga möda på gränsdragningar i områdets utkant. Kulturens betydelse för den enskilde och för samhället är utgångspunkten för vår analys och våra forslag. När kulturpolitiken utformas är det viktigt att ta hänsyn till konstens särprägel, mediernas karaktär och de krav som ansvar för kulturarven ställer. Vi för därför diskussionen utifrån fem utgångspunkter: individens, konstens, mediernas, kulturarvens och samhällets. Sist i kapitlet lyfter vi fram dimensionen fömyelse-kontinuitet.

1.1 Ett kulturbegrepp för

praktisk politik

Vi använder ordet kultur som ett beskrivande, inte värderande eller som ett normerande, begrepp. Det innebär t.ex. att all litteratur faller inom kulturbegreppet, antingen man tycker att den enskilda boken är intressant eller likgiltig, bra eller dålig. Ett beskrivande kulturbegrepp utesluter ingalunda att man värderar olika företeelser, t.ex. att för kvalitetsdiskussioner. Men värdeman ringarna får göras i andra termer än företeelsema ska kallas kultur eller om inte. Det finns många beskrivande kulturbegrepp. De är dels olika vida, dels representerar de olika perspektiv. Några exempel är kultur konst, kultur som som en samling regler och värden, kultur som kollektivt medvetande och

kultur som allt på något sätt har anknytning till

som människan, dvs. i praktiken allt utom orörd natur. Ingen kulturdeñnitionema helt av stämmer med den politiska och administrativa ansvarsfördelningen i dagens svenska samhälle. I den kulturpolitiska debatten och i det kulturpolitiska arbetet ñnns exempel olika kulturbegrepp. Humanistiskt-samhällsvetenskapliga forskningsrådet HSFR har redovisat ett vetenskapligt kulturbegrepp bl.a. valts som av Kommunförbundet i en skrift kulturpolitik Kultur har enligt HSFR om att göra med mänskligt medvetande: "Kultur är de kunskaper, föreställningar, värderingar, normer och andra idéer, kommunikation som genom blir mer

1 HSFR: Yttrande från programkommittén i kultursociologi. Stencil. Svenska Kommunförbundet: Kultur, politik och planering. 37

SOU 1995: 84

eller mindre gemensamma inom samhällen eller grupper." I en av uppsatsema i vår debattskrift "Fömyelse och kontinuitet" finns en vidare definition: "Begreppet kultur ses därför som en sammanfattande benämning på en människas totala livssituation, dvs. syntesen mellan mänskliga villkor och hand-

lingar, sociala relationer, nedärvda liksom nyskapande Båda de citerade

kulturdeñnitionema ser konsten som medel för bearbetning och kommunikation, medel för människor att förstå sin omvärld, att reflektera och ifrågasätta. I 1974 års kulturpolitiska beslut gavs ingen kulturdefinition. Där gjordes en mera instrumentell avgränsning knuten till den statliga kulturpolitiken. "Den statliga kulturpolitiken bör enligt min mening avse åtgärder inom ordets, scenens, bildens och tonens områden samt i fråga om medier för kommunikation såsom radio och television. Den bör vidare avse vissa insatser inom folkbildning och organisationsliv samt åtgärder för att bevara och levandegöra kulturarv. Utifrån 1974 års avgränsning vill föra följande resonemang.

Konsten har avgörande betydelse för rikedomen i kulturlivet. I den bearbe-

tas och gestaltas livets alla frågor ett så mångskiftande sätt att det berikar och berör nästan alla människor. Frågor och idéer förs ut till debatt som en del i det offentliga samtalet och den demokratiska processen. Konstartema och det konstnärliga skapandet, både det professionella och amatörverksamheten, är centrala i kulturbegreppet och i kulturpolitiken. Medierna bidrar till att forma bilden av människan och världen, de informerar om konst och kultur och de spelar stor roll för vår upplevelsevärld. De är också viktiga för den politiska dialogen, för information om ekonomi och näringsliv, teknik och vetenskap. Också medierna är centrala i kulturliv och kulturpolitik, men mediepolitiken har också en vidare syftning än den avgränsat kulturella. Bildningsperspektivet rör människors möjlighet att utveckla kunskaper. fantasi och kreativitet liksom kommunikationen med andra människor. Bildningsbegreppet har två innebörder. Det står både för en process, bildning i betydelsen skapa eller forma, och för ett mål att sträva mot. I den första betydelsen rör det den process där individen utifrån information, intryck, upp- levelser skapar eller formar sin omvärldsuppfattning, sina värderingar etc. etc. Iden andra betydelsen handlar det om bildning som en viss uppsättning kunskaper, ideal, attityder osv. som av skilda skäl anses viktiga att erövra. Det är utifrån den senare betydelsen som bildningsbegreppet inte sällan uppfattas elitistiskt. Det viktigt denna uppfattning eller försom är att nyanseras ändras genom en livaktig diskussion om bildning och bildningsideal. Kulturpolitiken måste bygga bildningsbegreppets båda betydelser. Efter-

2 Onsér-Fanzén Offentlig kulturpolitik -för och varför... vem i SOU 1994:9: Förnyelse och kontinuitet. 38 3 Prop. 1974:28: Den statliga kulturpolitiken 287. s.

Kulturens betydelse

som vi starkt betonar ökad delaktighet och eget skapande är bildning, förstådd som utvecklingsprocess hos individen, viktig utgångspunkt en för många av våra förslag. Bildningssträvanden bedrivs i många former och har olika källor. Därför bör inte bara "vissa insatser för folkbildning och organis ationsliv" ingå i kulturbegreppet utan all bildningssträvan. Grundläggande bildningsinsatser görs skolor och universitet också av men av organisationer och enskilda människor. Det ser vi som skäl för ökad samverkan mellan en dessa områden och ett administrativt definierat kulturområde. Kulturarven dvs. historia och traditioner, kulturlandskapet och den byggda miljön liksom språket, de konstnärliga kulturarven och folkkulturen, ingår i vårt kulturbegrepp. Den gällande formuleringen "åtgärder för nu att bevara och levandegöra kulturarv" har ett tillbakablickande perspektiv vill som vidga till att gälla kontinuiteten från dåtid över nutid till framtid. Språket lever och utvecklas i en ständig Gamla levnadsmönster impulprocess. möter nya ser, inhemska traditioner möter traditioner från andra länder och kulturer. Allt detta leder till förändringar i seder, bruk och levnadsmönster. Den byggda miljön innefattar inte bara de gamla husen också de och dem utan nya som kommer att byggas, dvs. också dagens arkitektur och stadsplanering. Det handlar om att bevara och levandegöra kulturen/en men i lika hög grad om att aktivt ta med dem i framtiden. Vi vill särskilt understryka att kulturarv inte är något enhetligt och entydigt. Kulturarv är av materiellt slag också andligt, intellektuellt men och konstnärligt. Olika grupper är bärare olika kulturarv. Sammantaget bildar av de samhällets hela kulturarv.

Förslag till kulturbegrepp

Ett praktiskt/politiskt fungerande kulturbegrepp måste beröra både kulturens kommunikativa sidor, och materiella uttryck, processer utan att ändå bli så omfattande att det förlorar sin praktiska användbarhet. Vårt förslag relativt är avgränsat och innefattar t.ex. inte primärt religion eller vidgar - sport - men sig ändå något mot det samhällsvetenskapliga kulturbegreppet. Det är inget vetenskapligt entydigt begrepp, det ska inte heller fylla men en sådan funktion. Kultur i denna bemärkelse ska ses i ljuset av individens totala livssituation, olika gruppers levnadsvillkor och samhället i Kunskapen livsformer stort. om och levnadsvillkor är lika viktig för utformningen kulturpolitiken av som kunskapen om konstens och kulturatvens innebörd och funktion.

SOU 1995: 84

Med kultur menar konstartema medierna bildningssträvanden kulturarven

När vi använder ordet kultur är det normalt i denna betydelse. Men ibland talar vi också om kultur i en vidare bemärkelse. Det framgår av sammanhangen vilket det Ordet konst använder vi som samlande beteckning på alla konstarter.

Det politiskt-adzninistrariva kulruromrâdet Med valet av kulturbegrepp har vi också angett principerna för att avgränsa ett kulturpolitiskt ansvarsområde. I praktiken är det mer komplicerat. Viktiga kultuñnsatser görs inom många samhällsområden, t.ex. av förskola, skola, universitet och högskolor, vårdinstitutioner och samhällsplanerande myndigheter. Den nuvarande uppdelningen samhällssektorer kommeri stort sett att gälla under överskådlig tid. Det innebär att det politiskt-administrativa kulturornrådet, det som är kulturpolitikens och kulturpolitikemas "hemmaplan", är smalare än vårt kulturbegrepp. Så har det också varit de senaste decennierna. Det leder till samma grundläggande slutsatser som år 1974: målen för kulturpolitiken bör gälla all kulturverksamhet oberoende av till vilken samhällssektor aktörerna räknas och samverkan mellan det politiskt-administrativa kulturområdet och andra samhäl lsomrâden är ytterst viktig.

1.2 Kulturens betydelse och krav förutsättningar

1.2.1 Ett individperspektiv För individen fyller kulturen många funktioner som varierar mellan olika individer och under olika skeden i livet Vi lyfter fram några viktiga sådana genom att ange nyckelord och utgångspunkter; läsaren får själv utveckla och lägga till. Kulturen i vidaste mening ger människor en viktig del av deras identitet." Alla är präglade av sin lokala och nationella historia, livsstilar, tradiav av tioner och värderingsmönster, av musik och berättelser, av landskapet och den byggda miljön. Det är för de flesta källa till igenkännande, hemen hörighet och förankring. Men kulturen också redskap för och att 40 ger var en

Kulturens betydelse

själv forma och synliggöra den egna identiteten. Grupper kan uttryck för ge den genom att delta eller ta avstånd från, olika kulturyttringar. För dagens

ungdomar fyller t.ex. musiken ofta den funktionen. Genom valet musik, av både i musiklyssnandet och i eget musicerande, kan de uttrycka tillhörighet eller avståndstagande. eller likgiltighet. Kulturen har i engagemang vissa sammanhang också ett prestigevärde för individen.

Det finns inte en kultur i Sverige utan många. Att och erkänna de olika se delkulturerna, betrakta dem som delar i spännande mångfald där alla har en sitt berättigande och sina kvaliteter, är viktigt för den enskildes identitet och for samhörigheten i samhället.

Mycket av kulturens värde och glädje för den enskilda människan kan

sammanfattas som möjlighet till personlig utveckling. Människan förfogar över många uttrycksmedel, många "språk". Ju fler "språk", desto rikare uttrycksmöjligheter för fantasi och kreativitet. Det lilla barnet använder dem alla. Sedan bidrar fostran, utbildning, arbetslivets krav och samhällsanpass-

ningen till att många människor blir mindre frimodiga och uttrycksfulla Skapande verksamhet och kulturupplevelser inom familjen, i förskolan och i skolan ger möjligheter att behålla och utveckla "språken", självkänslan - och inlevelsefönnågan. Genom studieförbund, föreningar och kultur-institutioner kan allt detta likaså hållas levande eller återuppväckas. Återkommande skapande och utövande från körsång till hembygdsforskning, från drejning till arbetar-spel, från rockmusik till vävning är en stimulans och källa till lust - en och glädje för ett stort antal människor. I ännu större antal går människor konserter och teaterföreställningar, på utställningar och föreläsningar, lyssnar på radio. ser tv och läser för upplevelsens skull.

Personlig utveckling innefattar också att kunna vidga sina horisonter och

fördjupa sina insikter med hjälp av ny kunskap och erfarenheter. Utbildnya ningssystemet kunskapsbas. Kommunal vuxenutbildning, ger en företagsutbildning och högskolans påbyggnadsutbildningar möjligheter ger till livslångt lärande med viss tyngdpunkt på vad som behövs i arbetslivet. Men

många vill ha mer, andra eller djupare kunskaper än vad man kan skaffa sig inom den institutionella utbildningen t.ex. för odla specialintressen, verka att inom föreningar och organisationer och kunna ställning ta till dagens och framtidens samhällsfrågor. Här har det fria bildningsarbetet stor betydelse.

Kulturen ger medel för människor uttrycka sin mening, påverka att att och förändra. Inom kulturens sfär finns både fakta och argument, uttrycksmedel och "scener" för agerande. Kunskap från bibliotek, arkiv och museer kan kombineras med egna erfarenheter och värderingar, gestaltas som teater, musik, film eller utställningar och framföras och i föreningslokagator torg, ler, på bibliotek och museer eller i medierna. När uttrycksmedlen är många blir debatten rik på nyanser, livfull och engagerande. Det bidrar också till att motverka att det skrivna och talade ordet helt dominerar tankeutbytet i olika

frågor. Möjligheterna till möten, kommunikation och gemenskap som kulturen erbjuder är ett av dess stora värden. Kultur är också det festliga och flärdfulla, det utmanande och extrema, den stora konstupplevelsen och det befriande skrattet, helt oberoende av i vilken utsträckning det är "nyttigt" i den ena eller den andra bemärkelsen. Men kulturens värde avgörs inte bara av det direkta deltagandet. Kultur har också ett existensvärde och ett optionsvärde för många, dvs. man tycker att det är bra att det finns bibliotek, folkbildning, musikskola, teater, bio m.m. även om man själv inte just då begagnar sig av möjligheterna. Man vill att det ska finnas till hands när man behöver det och man erkänner att andra behöver det. De offentliga kulturinsatsema har en bredare folklig förankring än den som enkelt kan utläsas av deltagarstatistiken. Kultur ur individens synvinkel handlar, starkt koncentrerat, om tre saker: att ha tillgång till ett utbud av kultur, att ha möjligheter till egna kulturella uttryck och att leva i en miljö som har historiskt djup och estetiska värden. Det finns stora skillnader mellan människor i fråga om delaktighet i den kultur som ryms inom vårt kulturbegrepp. Det är beskrivet ochanalyserat i utvärderingsrapporten. Viktiga förklaringar finns i geografiska. sociala, ekonomiska och inte minst i utbildningsmässiga förhållanden. För att fler ska bli delaktiga måste olikheter respekteras och frågor om drivkrafter och hinder analyseras och bearbetas. Vi tar upp detta i kapitel 8 Kulturvanor och förändringssuategier. lndividperspektivet präglar även kapitlen 9-14.

1.2.2 Ett konstens perspektiv Konst bygger förmågan att kombinera abstrakt kunskap med erfarenhetsbaserad kunskap, känsla och estetiska värden. Konsten är ett kvalificerat uttryck för människans fantasi och kreativa förmåga. De konstnärliga processerna och uttrycken är centrala för rikedomen i kulturlivet. Konst och konstskapande är en väg, ibland den enda vägen, till kunskap om vårt inre, våra fantasier och drömmar. Konstnären kan med stor tydlighet och kraft, men också nyansrikt, skildra enskildheter, skapa sammanhang, peka konflikter och lösningar. För konstens betydelse är det inte avgörande om alla böcker når en stor läsekrets eller om alla musikstycken uppskattas av många. De enskilda konstverken utgör delar av en kreativ process som om den kvävs skulle få stora och negativa följder för många människor, långt fler än dem som tar del av konst. Det är en insikt som måste prägla kulturpolitiken. Det finns många beröringspunkter mellan konst, vetenskap och teknik. Konst och vetenskap handlar båda om vad skulle kunna kalla grundforskning, där viktiga drivkrafter är nyfikenhet och en önskan att lösa problem. l 42

Kulturens betydelse

båda fallen får arbetets resultat ofta sin betydelse för en bredare allmänhet först efter en tid och efter tillämpning andra. av Mellan konst och teknik grekiskans techne finns ett mycket nära språkligt samband. De har båda betecknat människans förmåga att skickligt och estetiskt tilltalande utföra ett arbete. Ord som byggnadskonst vittnar det om nära släktskapet mellan dem. Även konst i dag i huvudsak uppfattas om som ett estetiskt laddat begrepp där fantasi och kreativitet spelar stor roll, rymmer det också en dimension just handlar skicklighet och kunnande. som om Konstnärligt och tekniskt arbete har således flera drag. De gemensamma bygger båda ofta på erfarenhet och "tyst kunskap". Kreativ och innovativ förmåga är viktiga förutsättningar för såväl tekniskt konstnärligt arbete. som Resonemanget ovan belyser hur olycklig och felaktig klyftan mellan - - "de två kulturema" är: teknik/naturvetenskap å sidan, konst/humaniora å ena den andmf Att beröringspunktema tvärtom är många visar inte minst detta betänkande, där vi gång gång konstaterar hur kulturens former och innehåll samverkar med, påverkar eller påverkas den tekniska utveckav lingen. En viktig uppgift för kulturpolitiken bör därför vara att på olika sätt medverka till att överbrygga klyftan mellan de två kulturema. En sådan strävan är kanske viktigare i dag än någonsin tidigare. Konstnärligt arbete, vetenskaplig forskning och tekniska innovationer bygger på att människor med talang och idéer får svängrum. Alla i stort rör, vid mening, vid samhälleliga problemlösningar. De är också beroende av varandra; kreativa miljöer innehåller rikliga tillfällen till möten, också slumpmässiga sådana. mellan forskare, tekniker och konstnärer. Samspelet mellan konst, vetenskap och teknik är en av nycklarna till en kulturell och ekonomisk förnyelse av samhället. Det är fråga både för kulturpolitiken en och för politiken inom många andra samhällssektorer. Kostnaderna faller delvis den enskilde, delvis det offentliga. Men vinsterna kommer hela samhället till del. Den konstnärliga kunskapen och konsmäremas perspektiv innehåller också ifrågasättande, kritik och debatt av värderingar, företeelser och tendenser i samhället. Kulturella uttryck uppstår ofta som motrörelser det etablerade. mot Konstnärerna öppnar nya perspektiv, vänder synsätt och kombinerar ofta kunskaper från olika fält ett nytt sätt. Men konsten är också utveckling det lekfulla och det meditativa en av av hos människan, två sidor som har svårt att få utrymme i det moderna samhället.

Begreppet "de två kulturema" lanserades 1950-talet av den engelske vetenskapsmannen C P Snow i artikel senare utgiven i bokform, en också på svenska och har alltsedan dess återkommit med jämna mellanrum i debatten. 43

SOU 1995: 84

Den konstnärliga utvecklingen äger i hög grad rum i mötet mellan konstnäoch publiken. Många av mötena sker direkt, i det "levande" kulturlivets ren teatersalonger och konsertsalar, i museer och konstgallerier, musikpubar och rockklubbar och i samarbetet mellan professionella konstnärer och arnatörer. Allt fler möten sker via medierna. En nyckelfråga för den framtida nu kulturpolitiken är hur kulturrnötena i medierna kan utvecklas så att de och de i det "levande" kulturlivet kan komplettera och berika möten som äger rum varandra. Den konstnärliga rikedomen bygger på att konsten kan utvecklas på egna villkor. Ett av dem, det främsta, är att yttrandefrihet och konstnärlig frihet är garanterad. Ett annat är rimliga arbetsmäjligheter för konstnärliga upphovsmän och utövare. Det är först då som yttrandefriheten blir reell för dem som väljer de konstnärliga uttrycksmedlen. Rimliga arbetsmöjligheter innefattar möjligheter att visa det man gör, ersättning för upphovsmannaskap och arbete, möjupp lighet att experimentera och pröva nya vägar, möjlighet att vänta ut konstnärliga rätten att misslyckas och frånvaro av andra rationaliseringsprocesser, krav än dem som är rimliga att ställa konstnärliga processer. Vi utvecklar konstens perspektiv i kapitel 15-16.

1.2.3 Ett medieperspektiv

En de stora förändringarna sedan 1974 gäller utvecklingen på medieområav det. Vi har en mängd radio- och tv-kanaler, ett massutbud video, CD, nu databaser och datanätverk samt CD-ROM, ett sätt som varken förekom för 20 år sedan eller som då förutsågs i kulturpolitiken. Digital teknik öppnar möjlighet för ännu fler radio- och tv-kanaler. De enkla dataspelen har varit förelöpare till "cyberspace" och andra virtuella "verkligheter" som utvecklas spel- och elektronikindustrin. De interaktiva medier som förenar av människor i olika nätverk och förändrar kommunikationsmönstren är tekniskt utvecklade och de kommersiella genombrotten kommer att ske i snabb takt Medieutvecklingen har satt tydliga spår i svenska folkets kulturvanor. Svensken tv i genomsnitt drygt 2,5 timmar om dagen och lyssnar ser dessutom på radio drygt 2 timmar om dagen. Under en vecka lyssnar ca 5 miljoner svenskar, kortare eller längre tid, på ljudkassett och ca 4,2 miljoner läser böcker. Skillnaderna mellan olika grupper och mellan olika individer är dock ganska stora. Det beskrivs närmare i utvärderingsrapporten. Medieutvecklingen öppnar möjligheter rymmer också risker. Många men inslag i utbudet verkar i än riktning. M ediekulturen är full av ambivamer en lenser. Därmed väcker den komplicerade kulturpolitiska frågor. Mediekulturen kritiseras ofta för att vara Standardiserad, förkonstlad, fördomsfull, eskapistisk och passiviserande. Men verkligheten är mer komplice- 44

Kulturens betydelse

rad än så. Kulturindustrins mer utvecklade former tillåter ett stort mått av variation och mångfald men det är inte givet att den kommer till uttryck i - medierna. i

Nyare medieforskning har visat att publiken knappast blivit passiv mer av sitt ökade mediebruk, snarare aktiverade till mer samvaro, eget skapande och intresse för "levande" kultur. Inslagen verklighetsflykt fungerar inte enbart av som bedövningsmedel utan också som korn av kritik och utopi, eftersom det är i kontrasten mellan drömmarna och det verkliga livet lusten försom att ändra vaknar. . Någon enkel överensstämmelse mellan kulturella uttryck och människors inre identitet finns inte heller: en nutida poplåt kan vara lika ärlig eller oärlig som en gammal folkvisa och man kan aldrig vara säker hur det som uttrycks förhåller sig till människornas egna åsikter och livsstilar. Bildmediema arbetar med tecken och symboler. Eftersom sällan man mera kan ta för givet vad olika tecken betyder kan det understödja utvecklad en reflexiv förmåga. Här kan vi få en växande klyfta mellan dem vill och kan som utveckla den förmågan och de som inte gör det och därför kommer att sakna möjlighet att kritiskt värdera öppna och underliggande budskap i medieutbudet. Medieutvecklingen har också gett redskap for uttrycka nya att vem man är eller vill vara. Det finns förutsättningar för medierna uttrycksmedel att som och kommunikationsform kan bli ytterligare ett "språk", kommer som att användas av allt fler. Men klyftan mellan dem behärskar tekniken och dem som som av olika skäl inte kommer att behärska den kan medverka till att existerande kulturklyftor fördjupas och uppstår. att nya Teknikutvecklingen har även andra konsekvenser. De konstnärliga upphovsmännen och deras organisationer får allt svårare att ersättning för alla former av utnyttjande av de konstnärliga alstren på grund tekniska av rent svårigheter att kontrollera spridning och användning. Medierna bestämmer i långa stycken vår bild själva och världen. av oss Etermediemas, särskilt televisionens, genomslagskraft är stor. De har styrkan att kunna skildra ögonblickets händelser samtidigt som de kan långa tidsge perspektiv. De kan parallellt visa utvecklingen iden nära miljön och olika håll i världen. De arbetar dokumentärt, med frktion och med blandformer dem emellan. Etermedierna kan också nå ut med musik, dansförestâllningar, kulteater, turhistoriska perspektiv m.m. till Iyssnar- och tittarslcaror den "levande" som kulturen sällan har möjlighet att nå. Man kan arbeta med den "levande" kulturens gestaltningsformer men också med former karaktäriseras radions som av respektive televisionens egenart. Televisionen kan allkonstverkets ge oss många dimensioner. Den "levande" kulturen erbjuder dock mångfald en av röster och konstnärliga uttryck som radion och televisionen bättre bör utnyttja. Därför är samspelet mellan radion, televisionen och den "levande" kultu- 45

SOU 1995: 84

ren en av nycklarna till ett mångsidigt och vitalt kulturliv. I många avseenden fungerar samspelet bra. På de punkter där det brister måste stora ansträngningar göras för att i allmänhetens intresse övervinna svårigheterna Framtidens kulturpolitik måste ett kraftfullt sätt verka för att mediernas stora möjligheter att ge information, kunskap, upplevelser och samspel mellan människor tas till vara i former som är mediernas egna. Det gäller för mediernas hela utbud, det gäller för rollen som informatörer om konst och kulturhistoria och det gäller för rollen som förmedlare av olika konstyttringar. Dagens tendenser till ägarkoncentration, konkurrensmotiverad likriktning av utbudet i radio och television och den ofta låga prioriteringen av rollen som kulturförmedlare är några av hoten mot en sådan utveckling. Det ökande antalet kommersiella tv-kanaler ställer särskilda lcrav ett allsidigt och kvalitativt public service-utbud. Stor uppmärksamhet måste också ägnas datateknik, bLa. multimedia och annan teknik. Här finns en rad positiva utvecklingsmöjligheter när det gäller tillgång på kunskap, kanaler för information och debatt och uttrycksmedel för konstskapare och andra. Den breda allmänhetens möjligheter att få tillgång till informationsdatabaser och kommunikationsmöjligheter via nätverk måste underlättas. Teknikens möjligheter bör användas för att minska informations- och kunskapsklyftor i samhället. Används ny teknik för att t.ex. sprida rasistiska budskap och odla antidemokratiska tendenser måste det uppmärksammas och åtgärder vidtas. Vi utvecklar medieperspektivet i kapitel 17 Massmediemas möjligheter.

1.2.4 Ett kulturarvsperspektiv Historisk och kulturhistorisk insikt är viktig för gruppers och individers identitet och självkänsla Varje generation måste tillägna sig den, inte bara för att den belyser vad som var-it, utan också för att den visar vägen framåt genom att ge klarare insikt om möjligheter och begränsningar. Utan förankring i historia, utan kunskap om de egna rötterna, blir människor lätta att manipulera. Den rotlöse riskerar att falla offer för missledande och falska verklighetsbeskrivningar. Om historielöshet å ena sidan är farlig, kan inlevelsen i det förflutna å andra sidan leda till avskärmning, avståndstagande och verklighetsflykt. Användningen av kulturarven kan inriktas skillnader, fonnuleras med sikte på att utesluta andra ur gemenskap och användas som ett vapen som legitimerar övergrepp mot det som upplevs som främmande eller nytt. Kunskapen om det förflutna måste vara åtkomlig för alla. Viktiga spår av historien får vi söka i idéer, attityder och samhälleliga institutioner. Lokala, regionala och nationella traditioner och sedvänjor har utformats genom sekel- 46 långa processer. Hit hör dialekter, folkminnen, musik ortnamn, personnamn,

Kulturens betydelse

och sånger m.m., kort sagt de immattiella kulturarven. Hit hör också kunskapen om arbetets villkor, näringarnas utveckling, religion, politik och sociala förhållanden och de skiftande perioder av strider eller lugn utveckling som rått dessa fält. Det av människor bearbetade landskapet, byarnas och städernas strukturer, de offentliga rummen, enskilda byggnader och anläggningar för olika ändamål, deras detaljer, dekorer och inredning är den kanske mest påtagliga delen av kulturatven. Den byggda miljön avspeglar samhällets utveckling socialt, ekonomiskt, tekniskt, politiskt och kulturellt. Bebyggelsen innehållsrik bild ger en av samhällets utveckling. Där möter de långa historiska perspektiven vår tids samhälle. Så bjuder bebyggelsen ständigt nya upplevelser, inte alltid medvetna, ofta mer med känslan än med intellektet. Förmågan att läsa och tolka byggnaders och städers språk är därför viktig för alla. Trygg förankring i den byggda miljön och möjligheter att påverka dess utveckling ger säkerhet och styrka. Att inget sin omgivning, inte veta om att kunna välja var man bor och verkar, att inte kunna påverka sin miljö innebär ouygghet, väcker missnöje och kanaliserar inte sällan hat. Att bevara och återanvända äldre bebyggelse är ett sätt att berätta om hur vårt samhälle utvecklats till vad det Det är också en utgångspunkt för att ett harmoniskt sätt kombinera det existerande med framtidens förmåga till nyskapande. De konstnärliga arven har i flera avseenden särställning skapare en som av gemensamma referensramar. De utgör en kärna i varje kultur och har en central plats i samhällets kollektiva minne. Klassikema är omistlig del en av dagens konst, både genom att de ständigt spelas, visas eller läses och genom att de påverkar det som skapas nytt. Folkmusik, folklig dans, hemslöjd och hantverk är andra traditionsbärande kulturformer. De konstnärliga arven lever inte bara över tid utan också över geografiska gränser. God konst är universell och äger universella värden och utgör därför ett område där vi tydligt och naturligt är delaktiga i en europeisk och global en tradition och ingår i en kulturell kontinuitet. De konstnärliga erbjuder arven en möjlighet till bred gemenskap över alla gränser och utgör brygga mellan en skilda traditioner och ursprung. Kulturan/en ställer kulturpolitiken inför tvâ grundfrågor: hur man ett aktivt sätt för dem med sig i framtiden och hur hanterar de frågor där man besluten får oåterkalleliga konsekvenser. Både de konstnärliga arven och de folkliga traditionerna fordrar for sin fortlevnad att de aktivt bevaras, tolkas och används. Folkliga traditioner och sedvänjor måste ha något att säga dagens människor om de ska leva vidare. Den skapande traditionen måste erövras om och igen. Det ligger delvis om inom, delvis utanför kulturpolitikens makt att medverka till det. De oåterkalleliga besluten gäller kulturarvens fysiska uttryck som byggnader, miljöer, föremål och arkivalier men också olika dokumentation. typer av 47

SOU 1995: 84

Det som en gång gått förlorat kan aldrig återställas i autentiskt skick. Det ställer stora hav förmågan att värdera olika företeelser i ett långsiktigt perspektiv och viljan att ta ansvar gentemot kommande generationer. Vi utvecklar kulturarvsperspektivet i kapitel 18-19.

1.2.5 Ett samhällsperspektiv

Med ett sarnhällsperspektiv menar vi ett perspektiv har det som gemensamma för nationen, regionen respektive orten/kommunen i centrum. Det vi sagt om kulturens betydelse för individen och konsten, medierom na och kulturarven är också giltigt i samhällsperspektivet. Det finns ett nära samband mellan ett rikt och mångsidigt kulturliv och ett öppet och demokratiskt samhälle. Kulturen och konsten är ett omistligt medel för att levandegöra människans mångfald och okränkbara värde. I de tidigare avsnitten har vi markerat kulturens betydelse för att ge identitet. Utan en gemensam referensram förmår ingen samhällsbildning sina att ge medborgare den förankring de behöver. Referensramen och identiteten är föremål för en ständigt pågående diskussion, värdering och förändring. Utvecklingen utmanar och prövar invanda mönster. Kulturen utgör en väv som håller ihop samhället, den väv berättar som om det som varit och förklarar det som blev. Den bildas av alla bevarade materiella ting, konstnärliga uttryck, erfarenheter, kunskaper, värderingar och normer. Det är i denna kontinuitet som den kulturella identiteten skapas. Ett dynamiskt samspel mellan dåtid och framtid pågår hela tiden. Språket är en utomordentligt viktig identitets- och kulturbärare. Ett gemensamt språk betyder i många fall mer för sammanhållning och solidaritet än själva medborgarskapet. Men varje språk utgör också barriär mot en omvärlden. Sverige utgör ett litet språkområde. Ett villkor för att bevara vår identitet och vår kultur är att vi vårdar och försvarar språket och utvecklar det ett varsamt sätt. Brister i detta avseende försvårar också stegen ut i världen. lett internationellt orienterat samhälle får identitersfrâgan två sidor. Å ena sidan skärps kraven fast förankring i den kulturen. Å andra sidan en egna måste tyngdpunkten förskjutas till förståelse för samspelet med andra en människor och kulturer. Förankringen i det egna kulturarvet står inte i motsats till internationell solidaritet, förståelse och respekt för andra folk och kulturer. Den är tvärtom en förutsättning. Det är när är medveten och man om trygg i sin egen identitet som man kan öppna sig och vara generös och tolerant mot det som kan upplevas som annorlunda och främmande. Kulturen ger möjligheter att föra ut det synsättet och att stärka människors vilja till tolerans och öppenhet. 48

Kulturens betydelse

Delar av dagens svenska kultur har specifikt svenska rötter, medan andra har sitt ursprung i andra kulturer. De utifrån lånade kulturelementen genomgår en omstöpning och anpassning omformar det främmande till något som annat än lån, till bearbetningar där det utländska och det svenska ingår en oskiljaktig förening. Kulturen är mångskiftande och innehåller många delkulturer. Att stat, landsting och kommuner i praktisk kulturpolitik ser och erkänner de många olika delkulturema är en av förutsättningarna för att kunna dra rikenytta av domen i ett mångkulturellt samhälle. Respekt för olika kulturella identiteter ökar möjligheterna att hålla ihop ett samhälle präglat humanistiska värden. av De identitetsskapande faktorerna kan dock fungera både inneslutande sorti och uteslutande, både leda till gemenskap och utanförskap. Allt fler invandrare kommer i dag till Sverige från länder vars tradition och kultur är främmande för de flesta som bor här. Att bevara och uttryck för ge den egna kulturen är naturligt och viktigt för invandrarnas identitet och egen för deras möjligheter att förstå den kultur möter dem häri Sverige. Konsom trasterna kan vara stora. Det finns inslag i andra kulturer kan konsom vara fliktskapande eller inte ens är acceptabla utifrån den samhälls- och människosyn som bär upp det svenska samhället. Grundinställningen måste dock vara att olika kulturella traditioner ska kunna utvecklas och uttryckas parallellt. Att visa öppenhet och intresse är ett sätt att visa respekt for andra människor och värderingar. Samtidigt som invandringen utmanar och prövar invanda mönster tillförs hela samhället något nytt. I spänningsfáltet mellan olika kulturer växer nya uttryck fram som kommer att förena människor med olika bakgrund. Frågan om öppenhet mellan människor med olika kulturella identiteter är naturligtvis inte begränsad till att gälla invandrare. Grunderna för männiatt skor genom sin bakgrund eller genom aktiva val, eller för permanent en period av sina liv, ingåri en eller flera delkulturer hänger inte bara med samman de etniska rötterna, utan med allmän livsinställning och livsstil, med politiska eller estetiska värderingar, utbildningsmässiga och ekonomiska villkor m.m. I kulturen uppstår idéer, invanda föreställningar prövas, annorlunda nya perspektiv öppnas, motsättningar överbryggas och nya insikter växer fram. Mångfalden har ett stort värde. Det är viktigt att det finns allt från ofstora fentliga publikevenemang till små arbetssammankomster. Särskilt viktiga är möjligheterna till oväntade möten och möten över traditionella gränser. Under senare år har kulturens roll fär den regionala och lokala utvecklingen uppmärksammats. Insikten om kulturens betydelse kreativitetsutlösom sande källa, som identitetsskapande kraft, lokaliseringsfaktor, som som arbetsmarknad och som turistattraktion har ökat. Även forskningen om ännu inte kan belägga de mest optimistiska tesema kulturens ekonomiska effekom ter, har kulturen en omvittnad betydelse för självkänsla, framtidstro, kreativitet och engagemang och därmed for hela samhällsklimatet. 49

SOU 1995: 84

Kulturen har också ett symbolvärde och ett prestigevärde, t.ex. för att manifestera en stad, en region eller nationen i samspelet med andra länder. En av de ständiga kulturpolitiska awägningarna gäller den mellan de stora prestigefyllda satsningama och "vardagskulturen". Kultur fyller också en kritisk funktion. På samma gång som den kan fungera som ett samhälles kitt, kan den kasta ett motljus över samhällets institutioner, mekanismer och strukturer. Hittills har vi uppehållit oss vid kulturens positiva värden. Men kulturen har också inslag som många finner störande och t.o.m. stötande. En del av kulturens uttryck kan vara motbjudande till form eller innehåll och utmana gängse värderingar och uppfattningar om god smak. Nya konstnärliga uttryck utmanar invanda kvalitetsuppfattningar. Nya kunskaper och insikter är inte alltid behagliga och kan väcka lust att avskärma sig från komplikationer och svårigheter, att distansera sig från människor med annan uppfattning eller kultursyn och att söka efter enkla lösningar. Det som ger förankring och identitet kan fresta till nostalgiskt tillbakablickande och slutenhet. Det nya kan ge oss fler möjligheter att försvinna i verklighetsflykt in i fiktiva världar. Möter man dessa komplikationer från statens och kommunernas sida med försök att påverka konstens form och innehåll, profilen på organisationernas verksamhet eller liknande ingrepp, gör man avsteg från det öppna, demokratiska samhällets kultursyn och äventyrar kulturens positiva värden.

1.3 Förnyelse och kontinuitet

Förnyelse och kontinuitet är två grundläggande dimensioner i kultur och kulturpolitik. De samspelar dynamiskt. All förnyelse har sin utgångspunkt i ett historiskt sammanhang. Att skapa förutsättningar för dynamik på lculturomrädet viktig uppgift är en för kultur-politiken. En väg är att tydligare än hittills markera kulturens identitetsskapande möjligheter och se och erkänna de många delkulturema som ett lands kulturliv är uppbyggt av. En annan väg är att stimulera utveckling och förnyelse inom stöden till konstnärer, organisationer och institutioner.

Öppenhet och frihet i skapandet nödvändig del i all kulturverksam-

är en het. Vi har markerat det tydligt i konstens perspektiv. Det offentliga kulturstödet bör stimulera till utveckling och profilering.

Öppenhet i mottagandet är lika nödvändig. Mottagaren behöver ha lust och

mod att se och uppleva sådant som inte omedelbart känns igen, att våga ompröva invanda mönster, söka nya tolkningar och utsätta sig för oväntade mö-

ten. Öppenhet och utveckling är också nödvändig för att delaktigheten inte

ska vara förbehållen en begränsad krets. I ett allt mer intemationaliserat och högteknologiskt samhälle ökar utbytet 50 av kunskap, tankar och idéer. Mycken konst, främst musik, bild och dans,

Kulturens betydelse

kan förstås över språkgränser. Konsten är också internationell i den bemärkelsen att den är uttryck för grundläggande mänskliga behov. Konsten berikas på ett avgörande sätt av impulser från andra länder och kultumriüöer. Det måste finnas gott utrymme for internationellt kulturutbyte. Invandramas olika kulturella traditioner och uttryck måste ges möjligheter att berika kulturlivet i dess helhet. Teknikurvecklingen skapar helt nya möjligheter för konstnärligt skapande och för utbyte av tankar, idéer och upplevelser. Konstnärema kan tekniken ge form och innehåll genom att ta den till sig och använda den. I olika konstformer finner man dessutom många gånger tidiga och viktiga kommentarer till den tekniska utvecklingen. Konstnärens intuition är ofta långt träffsäker mer än forskarens. I ett modernt samhälle efterfrågas kreativitet alla områden. Många problem får sin lösning genom ett nytt sätt att kombinera kunskaper, genom att tillämpa erfarenheter från ett område på ett helt annat. I vid mening sysslar både konst och vetenskap med att utforska det okända och göra det gripbart och begripligt för den enskilde. Utvecklingen av konst, teknik och vetenskap är avgörande for den kulturella och ekonomiska förnyelsen samhället av Ett inslag i öppenheten är omprövning. Att återkommande kritiskt granska glädjen och nyttan med olika verksamheter och att kunna avsluta det fyllt som sin funktion skapar utrymme för nya idéer, uttrycksformer och verksamheter.

2 Kulturen i

ett föränderligt samhälle

Det finns ett starkt samband mellan kulturen och samhället i måste stort som beaktas när kulturpolitiken formas. Att bedöma den framtida samhällsutvecklingen är svårt. Värdet i att försöka ligger inte i möjligheten att träffa alldeles rätt. Värdet ligger i att väcka tankar och stimulera till debatt som en förberedelse for mötet med det är som svårt att förutse. Det kan leda till omedelbara slutsatser och handlingar. Det kan öka öppenhet och handlingsberedskap inför det oväntade. Det kan stärka viljan att undan för undan försöka forma den egna framtiden. Vi gör inget försök att teckna helhetsbild utan begränsar till några en oss företeelser och tendenser som troligen kommer att prägla det svenska samhället. Vi pekar t.ex. den omvälvning av industrisamhället pågår, den som nya, elektroniskt baserade, inforrnationstekniken just får sitt breda som nu genombrott och på effekterna av en ökad global rörlighet genom invandring, resande och kommunikation via medier. Dessa företeelser tillsammans med ytterligare några som vi tar upp är viktiga i sig och de har ett direkt samband med kultur och kulturpolitik. En bakgrund finns i utvärderingsrapportens kapitel Beskrivningama väcker frågor vilket samhälle är önskvärt och om som vilket som kan förväntas. Vi resonerar om detta och kulturens plats, roll om och utrymme i framtiden.

2.1 Föränderligt och statiskt

Framtiden är inte uteslutande föränderlig och oförutsägbar. Det finns inslag som är beständiga och sådana är relativt förutsägbara. Sveriges som geografiska läge och naturresurser grundförutsättningarna. Sverige är glest ger ett befolkat land. Vi utgör ett litet språkområde där språket, trots utländska influenser, bara förändras långsamt. Strukturen av städer, stadsdelar, samhällen och bostadsbestånd ändras inte heller nämnvärt under överskådlig tid. Däremot kan landskapet komma att förändras grund av omställningar i det svenska jordbruket. Resultatet kan bli minskande öppna i landskapet ytor samtidigt som de maskinbearbetade odlade blir ännu större och enhetytorna ligare. Jordbrukets förändring och landsbygdens avfolkning sker parallellt med att industrisamhället förändras. Brukskulturen är redan historia och de stor- 53

SOU 1995: 84

skaliga industrier som ersatte den i vårt sekel är i sin tur utsatta för nu en kraftig omdaning. I en värld med flera tusen etniska grupper och ett par hundra nationer har Sverige tillsammans med ett fåtal andra länder hittills karaktäriserats etav en nisk homogenitet enligt traditionella kriterier som gemensamt språk, nationsgränser som bestått under relativt lång tid och en gemensam religion. Tillsammans med en fredsperiod som varat i närmare 200 åri kombination med relativt små politiska förändringar har en närmast unik stabilitet och kontinuitet kunnat uppnås. Med ökad invandring från andra kulturkretsar förändras detta. Den utveckling som äger rum utanför vårt eget land påverkar allt oss mer. På senare tid har sett snabba, radikala och delvis oväntade politiska förändringar både i den närmaste omvärlden och i övrigt. På det ekonomiska området sker konjunkturstyrda och strukturella förändringar i den intemationella och den svenska ekonomin som påverkar förutsättningarna för välfärden. De globala frågorna om fred, ekologisk balans är fortfarande långt m.m. ifrån sina lösningar och kan få en rad konsekvenser i framtiden. Den snabba tekniska och vetenskapliga utvecklingen förändrar ständigt förhållanden inom t.ex. arbete, kommunikationer, hälsa, utbildning och fritid. Också våra värderingar förändras. Vi får dagligen impulser från andra kulturer, andra religioner och andra grupper såväl inom vårt eget land som via resor och gränsöverskridande massmedier.

2.2 Arbetet och arbetets villkor

Arbetet har en central plats i våra liv. Inget land i västvärlden har så hög en andel förvärvsarbetande i yrkesverksamma åldrar som Sverige. De allra flesta unga människor i dag inställda att förvärvsarbeta större delen av sitt vuxna liv. Arbete och yrkesroll utgör viktiga delar av den egna identiteten. Men attitydundersökningar visar förändringar i inställningen till arbetslivet, där många ungdomar vänder sig emot hierarkiska arbetsmiljöer och prioriterar rörliga och självständiga yrken framför yrken med hög status. Förändringar i arbetslivet pågår hela tiden. Branscher och företag rationaliseras och ägandet blir mera internationellt Många traditionella yrken förändras och en del försvinner. Det innebär ofta omställningssvårigheter, ibland arbetslöshet men också att hantverkskunnande, som är en viktig del i vårt kulturarv, riskerar att förlorat. Industrisektom fortsätter att minska sitt behov av arbetskraft, bl.a. med hjälp av ständig teknisk utveckling och effektivisering. Till följd automatiav serade processer kommer industriproduktionen att i ännu mindre utsträckning 54 behöva arbetskraft för rutinarbete eller tempoarbete. Det innebär ökade krav

Kulturen i ett föränderli gt samhälle

på kompetens hos de arbetare som blir kvar. I takt med rationaliserin garna blir arbetsuppgifterna mer av övervakande, analyserande och korrigerande karaktär. Människan träder in när rutinerna eller automatiken fallerar eller förebygger att fel uppstår. Ansvaret för helheten ökar. Gränserna mellan arbetaryrken och tjänstemannayrken håller att försvinna på vissa områden. I många fall kan de nya uppgifterna också erbjuda arbetstillfredsen ny ställelse. Tjänstescktom har länge expanderat. Den offentliga sektorn har dock de senaste åren minskat sitt personalbehov till följd av åtstramningar i den offentliga ekonomin. Även inom tjänsteproduktionen sker automatisering. en I debatten fors också fram förslag om ökad tjänsteproduktion. Arbete i hemmet eller lokala "arbetsstationer" har i framtiden stora förutsättningar att bli verklighet inom flera yrkesområden. Det blir möjligt med hjälp av dator, mobiltelefon, AXE-tjänster. telefax m.m. Men arbetsplatsen kommer inom överskådlig tid fortfarande att vara ett de ställen där många av människor möts i vardagen. Kraven på arbetskraften kommer att öka i framtiden både i fråga om grundutbildning, i fråga om successiv fortbildning och i fråga om flexibel anpassning till ändringar i arbetets innehåll och former. Det ställer krav utbildningssystemen, företagen och på de enskilda människorna. De som inte förmår svara mot kraven löper stor risk att slås ut från arbetsmarknaden. Det är inte heller säkert att det kommer att finnas arbete alla. Förutom automatiseringen av varu- och tjänstesektorema beror det det svenska näringslivets allmänna konkurrenskraft, internationella och inhemska strukturförändringar inom ekonomi, industri och handel samt på utvecklingen i enskilda branscher, regler arbetsmarknaden m.m., något som är mycket svårt att bedöma. Som motmedel till brist på arbete alla diskuteras ibland arbetsdelning eller annan form av arbetstidsförkorming. Arbetsplatsen ger många en viktig del av deras sociala kontakt och mänskliga gemenskap. En angelägen uppgift för kulturpolitiken blir att bidra till att skapa förutsättningar för att dessa vardagliga kontakter kan upprätthållas när villkoren för arbete förändras.

2.3 Kunskaper, kunskapsbehov och kunskapsklyftor

Utbildningsskillnader och utbildningsbehov

Framtidens samhälle kommer inte bara att kräva en god allmänbildning med språk och teknik som viktiga inslag. Specialkunskaper kommer att laävas så gott som alla yrkesornråden. Genom intemationaliseringen ställs krav nya på förmågan att kommunicera över språkliga och kulturella gränser.

SOU 1995: 84

Vi får under de kommande decennierna en ökande andel i bepersoner folkningen med gymnasial eller eftergymnasial utbildning. Trycket på högskoleväsendet kommer att öka och utbildningstiden för många kommer att förlängas med ytterligare två till fyra år under den kommande ZO-åisperioden. Drygt 20 % av en årskull går vidare till någon form högskoleutbildning av och andelen ökar. Men högskolan och universiteten kommer bara att utgöra en av många utbildningsvägar. Även andelen ungdomar söker sig till gymnasieskolan har ökat om som kraftigt de senaste decennierna kommer det inom överskådlig tid fortfarande att finnas en mycket stor grupp människor saknar gedigen grundutsom en bildning. Det är visserligen de äldsta som i störst utsträckning har kort en utbildning. Men fortfarande är det årligen 5 000 ungdomar lämnar ca som skolan efter bara nio år och med ofullständiga betyg. Ytterligare 10 O0 ungdomar kan inte beredas plats på gymnasiet eller lämnar sin plats och övergår till individuella utbildningsprogram där alla inte fullföljer. År 1990 hade bara 79 % av de elever som gick till högstadiet 1980 avslutat gymnasieutbilden ning och 31 % hade avslutat en utbildning på en studieförberedande gymnasielinje. Under överskådlig tid kommer det alltså att finnas stor en grupp människor som befinner sig i kunskapsmässigt underläge. Den fylls hela tiden på med de ungdomar som inte tillgodogör sig utbildningen i grundskolan eller gymnasiet. Skolan måste ge alla ungdomar grundförutsättningarna för yrkes- och samhällsliv. Samtidigt kommer behovet av påbyggnadsutbildningar att vara stort i framtiden. Utbildningen upphör inte efter ungdomsåren. Lärande kommer att behövas under alla livets skeden och genom det livslånga lärandet får högskolan, såväl som folkbildningsorganisationema och särskilda utbildningsföretag, ökande betydelse. Med starkt specialiserad industri kan vi en också räkna med att företagen själva tar hand om en del utbildning.

Kultur och utbildning i samverkan

Kunskap är en avgörande förutsättning både för den enskildes möjligheter och för samhällets utveckling. Ingen faktor har heller så starkt samband med delaktighet i kulturlivet som utbildningsnivå. Att med all kraft överbrygga och motverka kunskapsklyftor är därför av allra största betydelse för individerna, för samhället och för kulturen. Förhållandet mellan kultur och utbildning är ömsesidigt berikande. Kulturen har stora värden i sig själv och ger dessutom unika möjligheter att varva traditionell kunskapsförrnedling med en mer känslomässig och kreativ form av inlärning. Det är effektivt ur ren inlämingssynpunkt samtidigt det som ger eleverna fler "språk". Kulturen erbjuder alternativa möjligheter att uttrycka tankar och ställa frågor. Med hjälp av musik, bilder, rörelse eller drama kan 56

Kulturen i ett föränderli gt samhälle

existentiella och vardagliga frågor liksom problemen i samhällsutvecklingen illustreras, diskuteras och klyftor överbryggas eller förhindras. Skolan kan göra mycket för att lägga grunden för balanserad och inen siktsfull relation mellan människor oavsett kön, etniskt eller kapaciursprung tet. Det är inom skolan som kultur i olika former har chansen möta alla att barn och ungdomar lika villkor. De estetiska ämnenas perspektiv och uttrycksmedel har en viktig roll i framtiden. Genom att träna olika färdigheter och uttrycksmöjligheter i kombination med faktabaserad och förståelen mer seinriktad utbildning ökas möjligheterna att hantera framtida utmaningar. Men ytterst är det förhållandena i skolan som helhet- klimatet i skolan, arbetssättet, integrationen mellan teoretiska och praktiskt-estetiska inslag avgör - som vilka resultat som nås. Frågan skolans kvalitet och god kvalitet tillförom att säkras alla elever är grundläggande. De inneboende möjligheterna i kulturella uttryck bör motsvarande sätt tas till vara i fortbildningen. Det sker redan i många sammanhang.

2.4 Ökande risker för sociala klyftor

I takt med att lcraven på utbildning ökar blir det också tydligt att alla inte kan tillgodogöra sig den. Det gäller både traditionella kunskaper och förmåt.ex. gan att förstå och använda ny teknik. Omdaningen arbetsmarknaden förstärker dessa effekter. Genom av att en del ställs utanför arbetslivet förstärks gamla klyftor samtidigt som nya kan uppstå. Det finns också en risk för ökad segregation i boendet. I vissa storstäav demas förorter har den lett till att områden präglas olika kulturella av minoriteter. Ingenstans i sin vardagsmiljö möter barnen här det svenska språket. Brist kunskaper, språkliga hinder, arbetslöshet och ekonomisk otrygghet är faktorer som fördjupar klyftorna i samhället. Det kan inte bara leda till personlig misär och social oro utan också i förlängningen utgöra hot ett mot demokratin. Alla tendenser till ökande av detta slag måste motverkas mycket målmedvetet. Det ställer krav på kunskaper och reellt upplevda påverkansmöjligheter att rätt vårda sina demokratiska rättigheter och axla de skyldigheter de också innebär. Att förebygga respektive överbrygga kunskapsklyftor handlar bl.a. om att ha tillgång till information och kunskap även utanför utbildningsinstitutioner och arbetsplatser. Medborgarna måste ha fri tillgång till kunskap, kunna följa och delta i debatt m.m. både i dagens samhälle, ännu domisom neras av tryckta medier, och i morgondagens som kommer att präglas mer av de elektroniska medierna. Det frivilliga bildningsarbetet måste därför ges goda förutsättningar. Bibliotekens, och arkivens roll tillhandamuseernas att 57

SOU 1995: 84

hålla information på ett sätt som underlättar för den enskilde att se perspektiv och sammanhang, behöver utvecklas och stärkas. Men utbildningsresurser måste också ägnas att förstärka demokratisyn och tolerans bland dem som lättast tar steget in i informationssariihället.

2.5 Kampen om fantasin

Den internationella upplevelseindustrin Verkligheten omkring oss ger näring fantasin. Men många av impulserna kommer också via fiktionen i form av litteratur, film, teater- och dansföreställningar, musik och bildkonst i alla dess fonrier. Senare tiders utbud av dataspel och rollspel ger fantasin näring gott och ont. Informationstekniken har fått sitt verkligt stora genombrott bland barn och ungdomar via spel av olika slag. Intemationaliseringen är mycket påtaglig. Det innebär bl.a. att människor över hela världen får vissa gemensamma referensramar. Det är särskilt tydligt i fråga om ungdomskulturen med musik, mode, serier och dataspel som sprids globalt. Den internationella upplevelseindustrin kommer att expandera och erbjuda allt fler interaktiva produkter kring olika fantasivärldar. Samtidigt ökar antalet tillgängliga tv-kanaler, både lokala och från alla delar av världen. Vi får också i långt större utsträckning än tidigare del av all världens konstnärliga och vetenskapliga impulser och därigenom inblickar andra kulturkretsar.

Angloamerikansk dominans Intemationaliseringen är inte allmän och bred utan ganska ensidig. Stora delar av fiktionsmarknaden i Sverige domineras av den an gloamerikanska kulturindustrin. Av all översatt litteratur som ges ut i Sverige är 70 % av engelskspråkigt ursprung. En ungefär lika stor andel av de preniiärvisade filmerna är producerade i USA. Av drygt 2 700 sändningstimmar med förvärvade program i Sveriges Televisions båda kanaler år 1993 hade närmare 60 % engelskspråkigt ursprung medan 6 % av tiden upptogs av program från våra nordiska grannländer. Många internationella kultur-produkter håller en mycket hög teknisk kvalitet och lanseras med hjälp av stora marknadsföringsresurser. Kultur speglar naturligt nog förhållanden, föreställningar, värderingar och livsstilar i upphovsländema. Det innebär en risk för ett ensidigt perspektiv genom övervikten av angloamerikansk import. Mångfalden av kulturimpulser är inte så stor som den skulle kunna vara. Detta förhållande är inte unikt för Sverige. I GATT-avtalet har den audiovisuella marknaden ställts utanför frihandelsavtalet bl.a. i syfte att hjälpa de 58 europeiska staterna att upprätthålla ett eget utbud i sina nationella tv-kanaler

Kulturen i ertföränderligt samhälle

utan den hårda konkurrens om utrymmet i programtablåema helt fri som en tv-marknad skulle kunna leda till. Inom EU debatteras kvotering de inav hemska tv-kanalemas utbud som verkar till medlemsländernas gemensamma fördel med avseende produktion. Det är dock inte alla internationellt marknadsförda kulturprodukter som är tydligt färgade av upphovslandets förhållanden och dominerande värderingar. Motsatsen förekommer också dvs. att form och innehåll är utslätat for inte att kollidera med värderingar i skilda exportländer.

Skildringar av våldet komnzersialiseras

Via medierna har våldet nått in i vår vardag på ett sätt som inte varit vanligt tidigare. Gatuvåld och kriminalitet får ökat utrymme i nyhetsrapporteringen och är en allt vanligare ingrediens i filmer och dataspel. Våldsskildringar kommersialiseras. Det har stor plats i den internationella massmarknadskulturen. I Sverige, där yttrandefrihetens princip är viktig, skapar detta problem genom att vi är återhållsamma med restriktiva åtgärder på kulturområdet. Det betyder att bara har restriktioner mot de allra värsta våldet. Aravarterna av betet med opinionsbildning mot det vi tycker är dåligt och ansträngningsom arna att erbjuda alternativ kommer därför att vara än viktigare i framtiden. Här gäller det att kulturen får tillräckliga förutsättningar motkraft med att vara en humanism och civilisation som starka värden.

K ulturpolitiska satsningar

Den internationella ñktionskulturen stärker sina positioner integrera genom att olika medier inom samma företag och genom att integrera hela från processen idé över produktion till distribution. Dess uttryck marknadsförs med stor kraft och skicklighet, marknader utbud för barn kopplas med segmenteras, utbud av leksaker osv. Både de positiva möjligheterna och de negativa inslagen kan antas öka i framtiden. Det kräver mycket medveten kulturpolitik en om vi ska få mer av impulser från andra kulturkretsar än den angloamerikanska och kunna motverka utslätning till följd av den internationella kulturindustrins utbud. Det kräver bl.a. att svenska kulturproducenter har konkurrensmöjligheter. Ett viktigt led i detta arbete är att stimulera och stödja verksamhet som olika sätt ger näring den skapande fantasin. Att barn och möjligge vuxna heter, enskilt och i grupp, att själva utöva kultur är väg. Att en uppmuntra människor att fördjupa sig i sitt personliga eller lokala kulturarv arbete genom med släktforskning, hembygdsforskning eller studier den arbetsplatav egna sens eller det egna yrkets historia är exempel andra möjligheter. Det gäller 59

SOU 1995: 84

att skapa motpoler till konsumtionskulturen och att väcka intresse för upplevelser som finns tillgängliga i vår omedelbara närhet. Det handlar om att ge begrepp som personlig utveckling, förankring och livskvalitet en ökad tyngd.

2.6 Värdefrågor

Diskussionen i föregående avsnitt har snuddat vid frågor om grundläggande värden, t.ex. avståndstagande från våld. Men det är inte bara utvecklingen av informationstekniken och den internationella kultur-industrin som väcker värderings- och värdefrågor. Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen i hela sin bredd naturligtvis rad sådana. Även reser en den politiska och sociala utvecklingen med de globala problemen kring fred, överlevnad, drägliga levnadsvillkor för alla, en ny ekonomisk världsordning, tillväxt och hushållning med naturresurser väcker frågor av etisk karaktär. Inom vån eget välfärdssystem möter vi värderingsfrågorna i relation till den ökande andelen mycket gamla och sjuka, eller i diskussionen om jämlikhet mellan generationerna, könen och etniska grupper. Att välja och ta personlig ställning är en fråga för alla. Vi kommer t.ex. att få lov att träffa val som påverkas av modern teknik och vetenskap i en utsträckning som i dag är svår att föreställa sig. Människan behöver utveckla förmågan till inlevelse och empati för att klara yrkesarbcte, politiskt ansvarstagande och privatliv. Den som inte kan eller orkar engagera sig blir lätt ställd vid sidan av. I det framtida samhället måste betingelserna för delaktighet och medverkan i sociala, kulturella och politiska sammanhang utvecklas och värnas, om inte tanken ett visst mått av värdegemenskap i det svenska samhället ska stanna vid en from förhoppning. Att arbeta för att bredda och fördjupa demokratin är en viktig uppgift för det offentliga. Stora ansträngningar behöver göras för att motverka främlingskap och utanförskap, inte bara etniskt utan också socialt och mellan olika generationer. Skolan, arbetsgivare och fackliga organisationer, folkrörelsema och föreningslivet måste kunna göra aktiva insatser. Massmediema har också ett ansvar. Nyhetsförmedlingen präglar i stor utsträckning vår verklighetsbild. Där har de etiska frågorna en naturlig plats. Vardagsñktionen skulle, i ännu större utsträckning än vad som i dag görs, kunna ge en mer nyanserad spegling av samhället så som det verkligen ser ut. Vi menar att kampen för ett av humanistiska värden präglat samhälle med stort utrymme för den enskilda människan måste prägla alla offentliga insatser. Kultur och vetenskap erbjuder alldeles nödvändiga kunskaper och insikter, uttrycksmedel och arenor för begrundan, samtal och när det är nödvän- digt- strid i alla dessa värderings- och värdefrågor.

Kulturen i ett föränderligt samhälle

2.7 Ett öppet samhälle

Sverige blir allt mer mångkulturellt

Vi kan förutse att befolkningen de kommande decennierna ökar. Närmare hälften av ökningen beror på invandring. De utomnordiska komgrupperna mer att dominera denna. Befolkningstillväxten sker stor utsträckning genom tillskott av vuxna människor. Vi blir således fler och inslaget från andra kulturer ökar. Vi har under de senaste decennierna fått ett mångkulturellt samhälle och denna tendens förstärks framgent. Att hitta en balans mellan integrering och skillnader acceptans av är en stor utmaning för framtiden. Att inlemma de medborgarna i samhället samtinya digt som vi låter samhället utvecklas till följd impulser från andra kulav nya turer är en balansgång som kräver klara ställningstaganden mot segregation, isolering och utslagning. Det är viktigt att ge de nya svenskarna stöd for egna kulturella uttryck men också att erbjuda delaktighet i det svenska samhället och informera om dess spelregler och värderingsmönster. Här behövs ökad kunskap och trygghet för alla. Strävan måste vara att slå vakt framhålla om, och utveckla de gemensamma värdena samtidigt den kulturella mångfalsom den erkänns. Samtidigt får vi acceptera att invandrare från olika länder och kulturer kan vilja sluta sig samman för att skapa trygghet och gemenskap på sina egna villkor. Avvägningen mellan acceptans av särart och integretingsstxävanden är svår.

Sveriges internationella kontakter ökar

De föregående avsnitten har gett exempel på vårt ökade internationella beroende. Vi är en del i en utveckling erbjuder många möjligheter till som t.ex. ny kunskap, nya kulturintryck, nya marknader för svenska företag, men som i andra fall kan medföra svårigheter och oönskade effekter. En liten nation med liten befolkning kan bara i begränsad utsträckning eller påverka styra utvecklingen. Men även härsker förändringar. Medlemskapet i EU innebär t.ex. att för upp vissa frågor till gemensamma beslut, samtidigt vi kan som påverka beslut som både direkt och indirekt berör oss. Men de internationella kontakterna sträcker sig också till andra delar av världen. l takt med att gränser öppnas i länder som tidigare varit eller mer mindre stängda erbjuds nya möjligheter till handelsförbindelser, kultur- och erfarenhetsutbyte. Möjligheterna till studier och arbete i utlandet ökar. Stora delar framav tidens ungdomskullar prövar troligen på att leva och verka i land ett annat under någon del av ungdomsåren. Genom en internationell ungdomskultur spridd av bl.a. musik-, ñlm- och modeindustrin, har grunden lagts till gemensamma referensramar som underlättar sådana miljöombyten. Kunskaper i 61

SOU 1995: 84

språk och om kultur kan göra mötet med andra kulturer trygga, spännande och lustbetonade.

Regionalisering och kulturell profilering Parallellt med ökad internationalisering kan man, särskilt inom det vidgande Europasamarbetet, se en ökad regionalisering. Inom en gemensam marknad där tullmurar rivits och där kapital och arbetskraft flyttar fritt blir det allt viktigare att genom regional profilering försöka dra till sig industrier och forskning. Här ges möjlighet att arbeta med kulturproñlering. Kanske kommer faktiskt fungerande regioner att över nationsgränsema och gamla sam-

arbetsområden får förnyad aktualitet med Öresundsregionen och Östersjö-

regionen som aktuella exempel. Dagens administrativa gränser är troligen inte de som avgränsar en region i ett framtida europeiskt perspektiv. Inom ramen för regional profilering skapas ett naturligt utrymme för turism och kulturellt utbyte. Genom att Sverige äger rika natur- och kulturvärden kan vi räkna med ökande intresse för att besöka vårt land. Turismen kan få växande ekonomisk betydelse.

Öppenhet och generositet

I ett samhälle med komplicerade system och strukturer, snabba förändringar och nu allt svårare avvägningar mellan individuella och gemensamma behov, är det viktigt att det finns förenande band mellan individer och grupper. Att slå vakt om den materiella välfärden räcker inte. Det behövs en djupgående värdegemenskap och en gemensam kulturell identitet Klimatet i samhället hänger bl.a. samman med hur samhällsekonomin utvecklas. Vi hari decennier vant oss vid tillväxt och ökat utrymme for offentliga insatser. Sådana åtaganden omprövas nu. Det innebär påfrestningar och risk för att klyftorna i samhället ökar och samhällsklimatet hårdnar. En fungerande värdegemenskap uppnås genom argument, kunskap och

övertygelse. Den svenska demokratin, som bygger på öppenhet och ansvars-

tagande, är en del av denna värdegemenskap och en förutsättning för den. I kulturlivet kan dessa värderingar exponeras, debatteras och ifrågasättas. Olika hot mot öppenheten t.ex. i form av marginalisering av frågor eller grupper, måste på alla sätt motverkas. Det måste vara "högt i tak" i samhället i stort och i de dagliga sarnmanhangen. Att lyssna måste vara lika viktigt som att argumentera.

Kulturen i ett föränderli gt samhälle

2.8 Möten och mötesplatser

Ensamhushâll med äldre och kollektiva vardagsmiljöer för de unga

Under de senaste 20 åren har antalet ensarnhushåll ökat. Även ökningsom takten sjunker kommer ensamhushållen att bli relativt fler. Främst beror det på att andelen äldre i befolkningen ökar, också på familjebildningen är men att annorlunda. De stora familjerna är i dag färre. Det betyder däremot inte att barnen växer upp isolerade från andra barn. Genom den höga andelen förvärvsarbetande tillbringar allt fler småbarn en del av sin dag i kollektiva bamomsorgsforrner. I dag finns än hälften mer av alla 3-åringar och praktiskt taget alla ö-åringar i förskolan. Med reservation för det framtida arbetsmarknadsläget är det troligt att de flesta barn kommer att tillbringa en stor del av tiden under några småbarnsåren tillsammans av med andra barn i grupp. Skolans och högskolans betydelse för umgänge och gemenskap kommer att öka i betydelse i och med att man tillbringar allt fler år inom för utramen bildningssystemet. Det leder till att ungdomstiden förlängs och familjeatt bildningen sker senare. Vi har här velat peka en paradox. Efter att ha vuxit tillsammans upp med många barn och ungdomar i inom för förskola. skola, grupp - ramen fritidshem eller högre utbildning lever allt fler människor i små - som vuxna hushåll. Samtidigt leder utvecklingen arbetsmarknaden till att vi avsiktligt eller ofrivilligt tillbringar allt mindre tid inom för arbetsgemenskapen. ramen Tilltagande arbetslöshet kan lika väl som en konjunkturuppgång på arbetsmarknaden eller ökat hemarbetande leda till att den arbetsfria tiden ökar och arbetsplatsens roll som mötesplats försvagas. Bland de äldre kan man räkna med att många får uppleva fler aktiva och friska år. För många är ökad fritid efterlängtad och välkommen. För andra kan den bidra till en ökande isolering. Det finns all anledning att fästa uppmärksamheten det framtida behovet mötesplatser. av

Informationsteknologi och bebyggelsemiljö påverkar möjligheterna mötas att Formema for samtal förändras med de teknologiska landvinningama. Tekniken påverkar inte bara möjligheterna att utvinna ny kunskap många områden utan också sättet att kommunicera. Detta öppnar rad perspektiv en nya bl.a. ur demokratisk och kulturell synvinkel. Inforrnationsdatabasema kommer att växa i antal och omfång. Genom datanätverken öppnas nya möjligheter för utbyte av tankar och idéer. Politisk och ideologisk idéspridning kan ske i nya former och vägar. Oavsett var man bor kan man delta. De olika medierna kommer i ökad utsträckning knytas att 63

SOU 1995: 84

samman i elektronisk form och allt fler tjänster kommer att erbjudas både företag och hushåll via datorer, telenät och datanät. De elektroniska nätverken blir kanske framför allt de nya generationemas hjälpmedel. Men i framtiden kan vi också få se traditionella studiegrupper som möts regelbundet via datomätet under en termin och avslutar det hela med gemensamma teaterbesök eller en resa utomlands för att pröva ett erövrat språk på plats. För andra kan kommunikationen via medier leda till isolering och ensamhet. Pengar, språkkunskaper och personlig energi kommer i hög grad att avgöra om man är med eller står utanför. Det innebär också risk för ökade klyftori samhället i fråga om kunskap och inflytande. Ny teknik kan kompensera och komplettera men inte ersätta mänsklig direktkontakt. Där människor samlas och lever tätt ihop finns behov av platser for att träffas och umgås. Med ökande andel ensamboende kommer de behoven att öka ytterligare. Både i storstäder och i avfolkningsbygder har den yttre miljön betydelse för om spontana möten kan uppstå. Förr var detta tydligt med kyrkbackar, torg, tvättbryggor eller gemensamma vattenpumpar som nav i det dagliga livet På många mindre orter fungerar historiskt förankrade mötesplatser fortfarande. Nya mötesplatser uppstår inte helt spontant när städer expanderar eller förändras. Med sina närmare 1,5 miljoner invånare är visserligen Stockholm fortfarande en blygsam storstad med internationella mått mätt, men den anonyrnitet som kan vara storstadens baksida finns där. Därför är det viktigt att i stadsplaneringen väga in behovet av nya platser där människor med gemensamma intressen kan mötas och som ger impulser att ta nya kontakter. Slentrianmässigt utformad bebyggelse kan lätt bli en grogrund för avståndstagande och en känsla av hopplöshet. Politiker, samhällsplaneraro och arkitekter har ett stort ansvar för att de byggda miljöerna blir mänskliga och kontaktskapande. Kultur innebär möjlighet till möten med stoff som skänker erfarenheter och upplevelser och som kan ge vår tillvaro en djupare mening. Kulturen ryms överallt, finns samtidigt inom vårt arbetsliv och inom ramen for vår arbetsfria tid. Genom att låta kulturpolitiken verka inom båda dessa sfzirer skapar man förutsättningar for igenkänning och för att människor ska kunna känna samhörighet oavsett livssituation. Folkbildning, folkrörelser och föreningsliv har särskilda Förutsättningar att skapa länkar mellan kultur, arbete och fritid. Men de unga möts ofta i andra former. De bildar informella grupper eller nätverk, många gånger med koncentration på enstaka frågor. Kulturpolitiken bör utformas så att också dessa initiativ kan stödjas och förstärkas.

Kulturen i ett föränderli gr samhälle

2.9 Kulturpolitisk

framtidsbevakning

Kultuxpolitiker och kulturmyndigheter, också de riksorganisationema stora på kulturområdet, är i stor utsträckning den dagliga verksamheten. upptagna av Närvaro i vardagen är givetvis viktig, men att enbart satsa energi på eller nuet det förgångna leder till att de kulturpolitiska insatserna inte ligger i samhällsutvecklingens frontlinje. Kulturen riskerar uppfattas att som förlegad och ointressant, när just förmågan kombinera traditionen och kontinuiteten att med det som är nytt och det som är experimentellt är kulturens styrka i stora ett samhälle statt i förändring. Framtiden lcräver uppmärksamhet och lyhördhet för de tidiga tecknen på förändring, handlingsberedskap och vilja möta förändringarna. att Konsten har en roll i den beredskapen källa till kunskap och känselspröt som ny som mot det okända. Kulturens villkor fastställs i ganska stor utsträckning krafter i det omgiav vande samhället. Samtidigt är kulturen en oerhörd kraft i samhällsutvecklingen. Kulturpolitiken bör i större utsträckning än i dag ägna uppmärksamhet åt utvecklingen i hela samhället och långsiktiga framtidsfrågor. Då kan kulturen bli en dynamisk kraft i samhället.

3 De 20 årens

senaste kulturpolitiska

erfarenheter

Vilka erfarenheter av att formulera och genomföra kulturpolitik har de en senaste 20 åren gett I utvärderingsrapporten har sekretariatet sammanfattat 1974 års kulturpolitik så som den uttryckts genom mål, ansvarsfördelning, organisation, ekonomiska insatser och andra åtgärder. Där redovisas också utvecklingen av olika verksamheter i termer av aktörer, utbud/aktiviteter, deltagande och andra resultat, liksom utvecklingen av kulturvanoma i befolkningen och inom olika grupperi befolkningen. Det leder fram till olika iakttagelser och ett första led i en diskussion om vad som hänt och inte hänt och olika tänkbara förklaom ringar till det. I detta kapitel för vi diskussionen vidare att vilka förändringar genom ange i 20 års utveckling som vi bedömer som de viktigaste och vilka erfarenheter vi tycker utvecklingen gett. Det redovisas i fem avsnitt värderande karakav tär. För beskrivning av sakförhållandena hänvisar vi till utvärderingsrapporten. På vissa punkter begränsas analysen av att det saknas jämförbara data över hela ZO-årsperioden. En viktigt del underlaget är de erfarenheter och av värderingar vi fått del av genom kontakterna med företrädare för kulturlivet; genom besöken i samtliga län, genom möten med företrädare för kulturlivets organisationer, institutioner och myndigheter central nivå och genom uppvaktningar från vissa regionala och lokala parter. De följande avsnitten behandlar:

Mål strukturer - Offentliga utgifter för kultur - Andra faktorer av betydelse - Kulturpolitikens resultat

3.1 Mål

Det har haft stor betydelse att regering och riksdag 1974 formulerade mål for en samlad kulturpolitik. Därigenom blev det tydligare än förut att kulturområdet är ett område där det offentliga har olika insatser bör verka i ett ansvar, att ett sammanhang, att staten står för kulturpolitisk vilja och vilken den viljan en Kulturområdet fick därmed också jämbördig ställning med andra en mera samhällsområden där offentliga insatser görs. 67

SOU 1995: 84

Det är omvittnat från många håll att målen fungerat inspirerande på kulturarbetet inom landsting och kommuner, bland konstnärer och konstnärsgrupper och i organisationslivet. Målen har samtidigt gett kulturområdet been greppsapparat för att diskutera viljeinriktning, profilering och prioriteringar. De har även gett en anknytning till den mål- och resultatstyming som utvecklas på alla samhällsområden. Målen har dock sjunkit undan i medvetandet med tiden. Målen beslutades i politisk enighet i riksdagen. Regeringar av olika politisk färg har under de följande åren angett att målen ligger fast. Målen stämde också väl överens med synen på kulturpolitiken inom landsting, kommuner och organisationer. Denna samsyn om kulturpolitikens huvudsakliga inriktning har haft stor betydelse för den utbyggnad som följde, eftersom utvecklingen på de flesta delområden fömtsatte samverkan mellan olika parter. Målen har däremot sällan angetts som utgångspunkt för enskilda reformer eller i prioriteringssituationer. Det beror dels att de är allmänna till sin karaktär, dels på att det finns inbyggda målkontlikter framför allt vid konkurrens om begränsade resurser. De åtta övergripande målen har alltså varit otillräckliga som styrmedel för kulturpolitiken. Först sent och bara på ett par områden har de utvecklats genom konkretare målformuleringar på enskilda verksamhetsområden sektorsmål och först de sista två åren genom verksamhetsmål för institutioner, myndigheter och bidrag.

3.2 Strukturer

I kulturområdets strukturer och verksamheter är mycket sig likt över 20 år. Annat har förändrats. Den tydligaste förändringen har skett radio- och rv-ømrädet. Vid periodens början fanns tre radiokanaler och två tv-kanaler, alla inom ramen för den avgiftsfmansierade public service-verksamheten. Nu finns fyra sådana radiokanaler inom Sveriges Radio och ett stort antal reklamñnansierade lokalradiostationer samt föreningsdriven närradio. Vi har fortfarande två public service-kanaler inom Sveriges Television men också en marksändande reklamfinansierad tv-kanal och via satellit och kabel tillgång till ytterligare två svenska reklamfrnansierade tv-kanaler, ett stort antal utländska tv-kanaler av olika typ samt på sina håll lokal-tv. Nu finns frihet att inom vissa tekniska och juridiska ramar etablera radio- och tv-stationer och att distribuera program. Hushållen har fått många kanaler att välja på. Däremot har bredd och Variationsrikedom i utbudet inte ökat i proportion till antalet kanaler. Konkurrensen om lyssnare och tittare har gett en betydande likformighet i programsättningen. Nätet av regionalt verkande kulturinstitutioner har stärkts sedan 1974. Länsmuseet och länsbibliotek fanns 1974 i princip i alla län och har stärkts 68 genom ökat statligt stöd. Det gäller också de då existerande stads- och läns-

De senaste 20 årens kulturpolitiska erfarenheter

teatrarna, symfoni- och kammarorkestrama. Samtidigt har det under perioden kommit till tolv regionala teatrar och fyra kammarorkestrar. De regionala institutionerna finns på 34 orter, varav de flesta är residensstäder och har mer än en institution. Utanför de tre storstäderna har antalet personer med teatereller musikinstitution i den kommunen ökat betydligt. År 1973 hade egna ca 1,3 miljoner svenskar utanför storstäderna teaterinstitution i sin kommun, tjugo år senare är antalet drygt 1,8 miljoner. De dryga 550 000 personer utanför storstadsområdena som hade en symfoni- eller kammarorkester nära håll har ökat till närmare en miljon personer. Till bilden av det regionala

institutionsnätet ska läggas att landstingen, med statsbidrag, fr.0.m. 1988

övertog huvudmannaskapet för den dåvarande statliga regionmusiken. Tre av de nuvarande länsmusikorganisationema finns på orter som inte har någon annan regional kulturinstitution. Nätet av lokala kulturinstitutioner folkbibliotek, lokala museer, konsthal- lar samt den kommunala musikskolan har också stärkts betydligt under pe- rioden inom ramen för kommunernas ansvar. Det gäller särskilt folkbiblioteken och de kommunala musikskoloma, även om vissa inskränkningar skett de allra senaste åren. Den geografiska spridningen av teater- och dansföreställningar, konserter och utställningar genom turnéer respektive vandringsutställningar har förändrats i olika avseenden sedan 1974. Riksteaterns utbud har lite mer än halverats sedan 1970-talet, delvis genom överföring av de då fyra regionala ensemblema till regionala huvudmän. De regionala och lokala teatramas turnéverksamhet har ökat, men inte alls i samma omfattning som minskningen av Riksteaterns utbud. De fria teater- och dansgruppema har blivit fler, ökat sitt utbud och därmed också utbudet av tuméföreställningar. På musikområdet har den stora förändringen tuméområdet varit en förändring av ansvar, från Rikskonserter till länsmusiken. Vandringsutställningar i Riksutställningars regi har mer än halverats uttryckt i utställningsdagar sedan slutet av 1970-talet. De regionala museerna har dock fått större förutsättningar att också arbeta med vandringsutställningar. Antalet konstnärer inom alla konstarter och genrer har ökat betydligt under perioden och i snabbare takt än efterfrågan på deras arbete. Det har bl.a. lett till att arbetsmarknadspolitiska insatser kommit att spela en proportionellt sett allt större roll på kulturområdet. Eftersom de gjorts utifrån de arbetsmarknadspolitiska prioriteringarna har ett välkommet tillskott av pengar samtidigt inneburit vissa svårigheter att föra en konsekvent kulturpolitik. En av de största förändringarna under 20 år gäller könsfördelningen i konstnärskåren konstnärer inom alla konstaner. Enligt Folk- och bostadsräkningen 1975 bestod kåren till tredjedel kvinnor. År 1990 hade andeen av len stigit till 45 %. Det har hela perioden funnits ganska stora skillnader i verksamhet och offentligt stöd, och därmed i arbetsmöjligheter för konstnärer, mellan olika 69

SOU 1995: 84

konstomrâden, genrer och verksamhetsformer. Skillnaderna är i stor utsträckning knutna till om det finns en stark institutionsstruktur eller inte. Teatern, den europeiska konstrnusiken, biblioteks-, arkiv- och museiområdena har en stark institutionell uppbyggnad. Svagare är den på bildkonstens och dansens områden. Den har förstärkts för kulturmiljövården medan institutionsförankringen försvagats för kamrnarmusiken. Musikaliska genrer som jazz, folkmusik och körmusik saknar institutionella stödjepunkter. Synen på kulturmiljövârden har vidgats väsentligt. 1970-talets kulturrninnesvård har utvecklats till 1990-talets kulturmiljövård. Medvetenheten om betydelsen av att slå vakt om kulturvärden i stad och i landskap har växt sig stark. Bevarandefrågoma får större uppmärksamhet i sarnhällsplaneringen än tidigare. Organisationen för den statliga kulturmiljövården har stärkts genom att länsstyrelserna fått egen kompetens på området. Samtidigt har även länsmuseema stärkts genom ökat stöd från stat, landsting och värdkommuner. Kommunernas ansvar för kulturmiljön har ökats. De statliga bidragen till kulturmiljövården har byggts ut väsentligt, både inom Kulturdepartementets ansvarsområde och genom insatser på andra departementsområden. Folkbildningsarbexet och amatörverksamheten har stärkts ekonomiskt under periodens första del medan bidragen från stat och kommun totalt sett minskat under senare år. Antalet studiecirklar ökade de första åren efter 1974 men ligger nu strax under nivån 1979/80. Andelen estetiska cirklar är dock högre nu. Antalet kulturprogram har ökat kraftigt under perioden. Folkbildningen har, framför allt genom reformen av det statliga stödet 1991, fått stor frihet att utforma sin verksamhet och att själv ta ansvar för prioriteringsfrågoma. Vad detta leder till for den mera utpräglade kulturdelen i verksamheten är ännu för tidigt att bedöma. En stor förändring i förutsättningarna för kulttuverksamheten i dag jämfört med för 20 år sedan är att de flesta bam numera går i förskolan. Med ökande ålder ökar andelen bam i förskolan och vid 5-6-årsåldem är så gott som alla barn inskrivna. Förskolan har visat sig vara viktig för yngre barns besök på teater, musikevenemang, museer och bibliotek och for deras skapande egen verksamhet. Förskolan har kunnat jämna ut skillnader i kulturintresse från hemmens sida genom att ge barnen kontakt med kultur. I slutet av kapitlet återkommer vi till skolans betydelse. Hit hör att allt större andel av ungdomskullama går igenom gymnasiet och att andelen nu ungdomar och vuxna som går igenom eftergymnasial utbildning också ökat. Kulturverksamhet har blivit vanligare i flera miljöer: på arbetsplatser, i boendemiljöer och inom vården. Den exakta betydelsen av dessa insatser har inte mätts, men förhållandena är etablerade och kulturverksamheten inte längre så tydligt bunden till institutioner och evenemang. Genom de fria teater-, dans- och musikgruppemas verksamhet har kulturen också i högre grad etablerat sig utanför institutionerna.

De senaste 20 årens kulturpolitiska erfarenheter

Samspelet mellan kulturomrâdez och andra samhällsområden har stärkts under de gångna 20 åren. Det gäller skolan, förskolan, vården, invandrarpolitiken, regionalpolitiken, jord- och skogsbruksområdet och turismen. Bakom ligger dels en allt mer gemensam syn på samhällets utveckling, dels den ökade styrka och tydlighet som kulturpolitiken fått, dels växande insikt en andra samhällsområden om kulturens betydelse i olika avseenden. Roll- och ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen, kommunerna och organisationslivet har förändrats på några punkter. Staten har framför allt lämnat över huvudmannaansvaret för den dåvarande regionmusiken till landstingen, överlämnat fördelningen av bidraget till folkbildningen till dess eget organ Folkbildningsrådet, samtidigt som regleringen av verksamheten minskat väsentligt, samt decentraliserat beslut på kulturmiljövårdens område från Riksantikvarieämbetet till länsstyrelserna. Enligt vår uppfattning har rolloch ansvarsfördelning i stora drag fungerat bra. På enskilda punkter finns det däremot anledning att se över den.

3.3 Offentliga utgifter för kultur

Det dominerande styrmedlet i kulturpolitiken har varit de offentliga bidragen.

Ökningama kulturanslagen från stat, landsting och kommuner

av var avgörande för den utbyggnad av de regionala kulturinstitutionema och andra insatser som skedde under periodens första del. Under 1980-talet har anslagen totalt sett legat ganska stilla, om än med variationer mellan olika år, mellan olika delområden och mellan olika landsting och kommuner. Därefter har den offentliga ekonomin blivit ännu stramare. Kulturområdet har dock hittills i allmänhet stått sig förhållandevis väl i prioriteringarna både på det statliga området och inom landsting och kommuner. Men skillnaderna i satsningar mellan kommunerna och mellan landstingen har ökat. Stora delar av de offentliga anslagen går till vad som är eller brukar betraktas som fasta kostnader, framför allt i institutionemas verksamhet. När anslagen inte ökat och när besparingar skett har åtstramningama först och mest skett de "rörliga" medlen. Konstnärliga experiment, tuméverksamhet, samverkan med föreningar och organisationer, insatser för rninoritets grupper, kostnadskrävande arbetsformer o.dyl. har tidigt kommit i farozonen. Det s.k. grundbeloppssystemet för bidrag till regionala och vissa lokala kulturinstitutioner, med dess krav på ekonomiska motprestationer från huvudmännens sida, har varit utomordentligt effektivt när det gällt i att expansionstider "locka fram" pengar från huvudmännen. I tider av stagnation och besparing har systemets krav på samspel mellan flera parter motverkat nedskärningar. I sådana tider har grundbeloppssystemet däremot inte kunnat stimulera turnerande, målgruppsinriktat arbete eller konstnärlig och annan förnyelse. 71

SOU 1995: 84

Det statliga stödet till institutioner och till konstnärer har sin tyngdpunkt på produktion. insatserna för att föra ut resultaten av arbetet har inte stötts lika tydligt. Också hos bidragsmottagama har produktionen oftast prioriterats framför ex. publikarbete och marknadsföring. Proportionema mellan konstarter/verksamhetsformer har förskjutits över perioden. Före 1974 fick teater, musik och dagspress 64 % av kulturanslagen exkl. folkbildningen. Tjugo år senare är deras andel 49 %. En ökad andel går nu till kulturmiljövård, museer, film och bildkonst. I kronor räknat är dock teaterområdet fortfarande det största område i kulturbudgeten, följt av museiområdet och presstödet. Vill man försöka att mycket kort sammanfatta tjugo års statliga ekonomiska kultur-insatser kan man beskriva dem som expansiva under periodens första del, uthålliga när ekonomin stramats åt, med klar tyngdpunkt på institutionella strukturer och produktion samt folkbildning och genomförda i - ett fungerande samspel med landsting och kommuner. Någon mer markant utveckling av stöd i olika former till kulturlivet från näringslivets sida har inte skett. Andelen privata kulturutgifter, som domineras av hushållens utgifter, har varierat något under perioden och uppgår nu till ca 75 % av de totala kulturutgiftema.

3.4 Andra faktorer av betydelse

Det finns fler faktorer som haft betydelse för kulturutvecklingen. De flesta är av generell natur och deras betydelse begränsar sig inte till de senaste 20 åren. Alla analyser vi tagit del av eller låtit göra tyder att sambandet mellan kulturvanor och utbildningsnivå är utomordentligt starkt. Det är starkare än sambandet med faktorer som kommer senare i livet som yrke och socio-ekonomiska förhållanden. Sambandet utbildningsnivå-kulturaktivitet verkar vara allra starkast inom de åldersgrupper som har gått den 9-åriga grundskolan. En allt större del av ungdomskullama har gått igenom gymnasieskolan. Också gruppen med eftergymnasial utbildning har ökat, även om detta inte resulterat i någon avslutad akademisk examen för alla. Den eftergymnasiala utbildningen visar utomordentligt starka samband med olika kulturella besöksaktiviteter som biblioteks-, teater-, konsert- och museibesök. Samtidigt finns en, visserligen minskande, andel personer som inte fullföljt annat än den obligatoriska skolan och som visar litet intresse för att delta i kulturlivet. Här finns tendenser till en växande klyfta mellan en ökande andel av befolkningen med god utbildning och kulturintresse och en minskande grupp med kort utbildning som inte heller är kulturintresserad. Skolans möjligheter att väcka kultur-intresse spelar särskilt stor roll för den 72 sistnämnda gruppen.

De senaste 20 årens kulturpolitiska erfarenheter

I tidigare avsnitt har vi markerat betydelsen den utbyggda förskolan. av En annan viktig faktor är att medellivslängden ökar. Gruppen personer över pensionsdldern har växt och till skillnad från tidigare är denna grupp nu ofta aktiv och frisk under lång tid. Vi kan vänta oss att de personer som nu befinner sig i yrkesverksamma åldrar med största sannolikhet har möjligheter att ta med sig sina kulturvanor upp i åren. Många av de potentiellt intresserade har efter pensionsåldem fått bättre möjligheter att förverkliga sina önskningar om delaktighet. Vi kan vänta att trenden av ökande aktiviteter bland personer över 65 år kommer att fortsätta och kanske förstärkas. Det är dock i gruppen 45-64 års som de största Förändringarna i kulturvanor kan utläsas. Dagens 45-64-åringar är betydligt mer aktiva än motsvarande grupp för 10 eller 20 år sedan. Ejfekten av internationaliseringen är svår att uppskatta. Sverige har under de gångna 20 åren blivit mer mångkulturellt. Internationella impulser når oss t.ex. genom ett omfattande musikutbud och genom televisionen som sedan tio år bl.a. erbjuder ungdomar i hela världen ett gemensamt musikutbud via en kanal som MTV. Språkkunskapema har förbättrats och då unga möts kan de kommunicera på ett helt annat sätt än tidigare generationer. Man har gemensamma referensramar via översättningslitteraturen, filmer och musik. Kommunerna har fått vidgade skyldigheter inom den lokala verksamheten. Ansvaret för skolan och äldrevården har förts över till kommunerna. Parallellt med detta har kommunerna fått vidkännas ekonomiska åtstramningar, vilket på de flesta håll har tvingat fram besparingar, även inom kulturområdet. Mel-

lan 1990 och 1992 minskade sålunda kulturbudgeten totalt sett för landets

kommuner, uttryckt i fast penningvärde. Många kommuner har också förändrat förvaltningsformema och decentraliserat ansvar inom olika verksamhetsgrenar. Inom både förskola och skola har flertalet kommuner, som ett led i denna decentralisering, fördelat medlen för kulturändamål till arbetsenhetema. Detta har på många håll, åtminstone övergångsvis, försvårat samordningen och finansieringen av kulturutbudet till barnen, och har skapat svårigheter för de kulturinstitutioner och fria grupper som tillhandahåller kulturprogram. Besparingar har också drabbat biblioteken, vilket bl.a. aktualiserat frågan om en bibliotekslag. Närnndorganisationen har ändrats på många håll, och endast ett 80-tal har renodlade kultumämnder. De kommunala besparingarna har i många fall drabbat barnen. De tidigare så aktiva förskolorna har till följd av neddragningar av personal fått minskande möjligheter att genomföra t.ex. besök bibliotek. Detta avspeglas i kulturstatistiken där just barn i åldersgruppen 3-8 år går mindre ofta på bibliotek än for tio år sedan. Det ñnns i kulturstatistiken också andra signaler kan som tolkas som effekter av kommunernas åtstramade kulturbudgetar. Andelen musicerande ungdomar har minskat, vilket kan vara en effekt av krympande resurser till den kommunala musikskolan.

SOU 1995: 84

En faktor som förmodligen spelat stor roll för deltagandet i kulturlivet är den ökande tillgången till bil. Man kan förmoda att de geografiska avstånden i dag spelar relativt sett mindre roll och att verksamhetsradien runt residensstäderna vidgats en del vilket kompenserat ett minskat totalt turnerande av teaterinstitutionema Olika undersökningar som genomförts visar dock att det tycks finnas ett visst motstånd emot att resa för långt för att ta del av kulturen.

3.5 Kulturpolitikens resultat

K ulturvanoma har varit stabila Det saknas tidsserier över kulturvanoma som täcker hela ZO-årsperioden. Det finns serier som visar hur medievanorna utvecklats under 15 år. På kulturområdet i övrigt omfattar jämförbara tidsserier åren 1983 till 1993. Dessa data visar att kultur- och medievanorna är mycket stabila. Utvecklingen karaktäriseras av följande. I fråga om egna aktiviteter som att sjunga i kör, spela något instrument, delta i föreningsmöten, ut och dansa eller skriva olika slags texter finns i princip inte några mätbara förändringar över perioden. Ett undantag är brevskrivandet som minskat relativt mycket sedan början av 1980-talet. Det gäller de sporadiska brevslcrivama. Trots att intresset för musik ökat och att allt fler går på konserter har inte den dagliga användningen av musik på CD, kassett eller grammofon förändrats nämnvärt på 15 år. Däremot har det skett förändringar i formerna för musildyssnandet och den omgivande ljudmiljön är annorlunda i dag jämfört med för 20 år sedan. Biblioteksbesök, biobesök och att teckna eller måla har förändrats ett par procentenheter uppåt respektive nedåt, vilket innebär att vanorna i hela befolkningen inte påverkats nämnvärt. Museibesöken har ökat sedan 1988, men de yngres museibesök minskar för närvarande. Den dagliga bok-, morgontidnings- och veckotidningsläsningen har påverkats ganska litet under 15 år. För alla tre kategorierna handlar det om minskningar men bara på l-2 procentenheter. Ett betydligt större läsarbortfall har kvällspressen, men den andel som enbart läser kvällstidningen har inte minskat under de senaste 10 åren. Det är således kvällstidningen som komplement som minskat i betydelse. Jämförbara data om läsande i ett litet längre tidsperspektiv saknas. Andelen dagliga radiolyssnare och tv-tittare har ökat något, men i förhållande till det kraftigt utökade utbudet är förändringarna överraskande måttliga Större är ökningen för video som utvecklats som medium under perioden. De avgiftsñnansierade radio- och tv-företagen har relativt väl hävdat sin ställning som kulturspridare även om publiken lcrymt till följd av kanal- 74

De Senaste 20 årens kulturpolitik/ca erfarenheter

konkurrensen. Drama, kvalitetsfilm, bildkonst eller konserter program om ses eller hörs inte alltid av så stora publiker jämfört med andra programtyper. Men ofta ligger publiken runt ett par hundra tusen, vilket måste ses som en framgång och som ett kraftfullt komplement till det levande kulturlivets publik. I bland når man t.0.m. miljonpublik. Den största enskilda förändringen i kulturvanor gäller besök musikevenemang. Där är ökningen mycket kraftig från 50 % till 60 % befolk- - av ningen som varit på konsert eller annat musikevenemang det året. senaste Drygt 700 OOO fler var konsert eller annat musikevenemang 1993 jämfört med 1983. Totalt har 4,3 miljoner människor på detta sätt deltagit i musiklivet 1993. Det finns också en ökning av hur många går ofta på konsert även som

om den ökningen inte är lika omfattande. Ökningen i publiktillströmningen

hänför sig till andra musikevenemang än konserter med de statligt stödda orkesterinstitutionema. Även teaterbesökama har blivit fler närmare 300 000 fler har varit på teaterföreställning det senaste året jämfört med för tio år sedan. Drygt 200 OOO fler går ofta på teater. Detta har skett samtidigt de nu som statsunderstödda teaterinstitutionema tappat publik. En stor del ökningen ligger av amatörteaterföreställnin gar. Det kan synas paradoxalt att publikstatistik och besökarstatistik inte stämöverensl Det kan dock finnas flera förklaringar till detta. Även både mer om gruppen som går sällan och den som går ofta ökat går personerna i den senare kanske likväl mindre ofta än tidigare, så mycket mindre att det ger färre totalbesök. Nedgången i publiksiffror utesluter inte att institutionerna kan ha rekryterat ny publik. De som deltagit i kurs eller studiecirkel tillfalligtvis har minskat i antal. mer Andelen regelbundna studiecirkeldeltagare har dock inte förändrats dessa är närmare 1,2 miljoner personer årligen. Ca 0,5 miljoner sporadiska cirkeleller kursdeltagare har emellertid försvunnit. Olika ämnen har delvis olika utveckling. Studier med inriktning konsthantverk och hantverk har färre deltagande i dag än för 20 år sedan, medan cirklar kring teater, konst och konsthistoria rekryterar fler än tidigare. Engagemanget för kulturrniljöfrågoma kan inte mätas sätt samma som de ovan nämnda aktiviteterna. En tydlig utveckling har dock skett männiav skors intresse som bl.a. tagit sig uttryck i "Gräv där du står"-verksamhet, samling kring arbetslivsmuseer och engagemang i opinionsgrupper.

1 Med publik antal besök på avses en föreställning eller institution. Med besökare avses en individ som besökt en institution eller typ institution. En av besökare kan ingå i publiken en eller flera gånger. 75

SOU 1995: 84

Stora satsningar på barn Inom kulturlivet har stora satsningar gjorts på framför allt barn i forskoleålder och yngre skolbarn. På många kulturinstitutioner är antalet föreställningar för barn högt. De fria grupperna ägnar en stor del av sin produktion barnen. De yngre barnen tillhör också de mest kulturellt aktiva i samhället. Förskolan och skolan fungerar socialt utjämnande så att barn från många olika miljöer får kontakt med kulturen på flera olika sätt. Det leder till att barn i åldern 3-8 år på många områden är de mest aktiva. Hela 93 % av dem har varit på biblioteket senaste året, 79 % har gjort minst ett teaterbesök, 67 % har varit på något musikevenemang och 64 % besökt något museum. Trots att barnen i många fall inte själva kan läsa har de också kontakt med böcker genom att 74 % av småbarnen läst eller fått en bok läst för sig. Skola och förskola har stor betydelse för barnens kontakt med teater. Hela 62 % av alla småbarn som varit teater har gjort besöket genom ett arrangemang från skolan eller förskolan. Även barn i 9-l4-årsåldern är mycket kulturellt aktiva. Det är först i ungdomsåren man märker att aktiviteten minskar. Då uppstår också en skillnad mellan den grupp som fortsatt till förvärvslivet eller tidigt bildat familj och inte längre är lika kulturellt aktiva, och de som fortsatt att studera i gymnasium och på högskolan.

Skillnader mellan olika grupper förändras långsamt Under ZO-årsperioden har förskjutningama i kulturvanor inom olika befolkningsgrupper varit små. Mönstren är stabila. De klyftor som finns minskar ytterst långsamt. På några punkter har en viss utjämning skett. En jämförelse av kulturvanor inom olika fackliga huvudorganisationer i början av 1980-talet respektive 1990-talet visar att fler ur LO-kollektivet går på teater. TCO-gruppen har inte förändrat sina vanor medan de SACO-anslutna utgör en minskad andel av besökarna. En motsvarande ökning av besök konsert bland LO-anställda motsvaras däremot av en ännu större ökning i TCO- och SACO-grupperna, vilket gör att skillnaderna ökat trots att andelen aktiva ökat i alla grupper. Vi har låtit studera mångsidigheten i olika samhällsgruppers kulturvanor. Studien visar att grupper som har hög aktivitetsnivå i någon kulturaktivitet ofta har det också i andra aktiviteter. Kvinnor och högutbildade män dominerar de grupper som visar stor mångsidighet, medan män och lågutbildade kvinnor är överrepresenterade bland dem med minst mångsidighet. Skillnaderna i kulturvanor mellan män och kvinnor bör emellertid inte överdrivas. Visserligen är kvinnorna de mest aktiva på så gott som varje område. Men skillnaderna är i regel inte så stora. De är dock något mer uttalade då det gäller egenaktiviteter än besöksaktiviteter. 76

De senaste 20 årens kulrurpolitiska erfarenheter

Samtidigt sker en utjämning i kulturvanoma till följd av att allt fler får en längre utbildning. Den grupp som är lågutbildad och som inte är så aktiv inom kulturlivet rninskari storlek. Det finns samtidigt en tendens till att denna grupp blir ännu mindre aktiv. Konkurrensen om människors tid är hård. Kvinnornas förvärvsarbetsgrad har ökat de senaste 20 åren. Fritidsutbudet har ökat och medieutbudet mångfaldigats. Små förändringar kulturområdet kan i ljuset av det lika väl tolkas som en framgång som en brist resultat. Vårt allmänna intryck från kultur statistik såväl som från möten med kulturlivets olika företrädare är att kulturlivet blomstrar. Ingen kan med säkerhet avgöra vad som skulle hänt om 1974 års kulturpolitik inte etablerats eller om kulturpolitiken fått en annan utformning. Vår bedömning är att området skulle ha haft svårare att profilera sig i det allt mer komplicerade samhället, att stimulansen för områdets företrädare varit mindre och att stödet till förskola och skola att bedriva kulturverksamhet inom sina respektive pedagogiska system hade uteblivit. De gångna åren kan karaktäriseras som en period då nätverket byggts ut och konsoliderats, då amatörverksamheten stärkt sin ställning och direkt eller indirekt medverkat till att rekrytera nya människor som utövare eller publik. Politiken har också inneburit en stimulans att satsa på konstnärligt utövande, något som framför allt märkts i den ökade andelen kvinnliga konstnärer.

4 Mål för den nationella

kulturpolitiken

Kulturpolitiken hämtar sin styrka och sitt berättigande ur insikten om kulturens betydelse för individens och samhällets välfärd. Sin utformning får den utifrån medborgarnas enskilda och gemensamma behov och intressen, de kulturella uttryckens karaktär och krav på förutsättningar, förhållanden i samhället i övrigt samt politiska prioriteringar. Genom kulturpolitiken tar det offentliga ställning till kulturens betydelse, olika verksamheters funktioner och angelägenhet, deras ekonomiska villkor och behov av stöd. Perspektiven knyts samman till en helhet. Kulturpolitiken bör formuleras tydligt. Det är ett demokratiskt krav som gör det möjligt att granska, värdera, debattera och förändra politiken. Det är också ett effektivitetskrav; tydligare den uttrycks, desto större är utsikterna att den får praktiskt genomslag. Viljeinriktningen bör anges genom övergripande mål som har karaktär av mål att sträva mot. De bör spänna över hela kulturområdet och gälla för den nationella kulturpolitiken. Övergripande mål är dock inte tillräckliga som styrinstrument. De behöver kompletteras med resultatorienterade sektorsmål för olika delområden. Precisa Verksamhetsmål anges för de statliga kulturrnyndighetema och institutionema. Sådana bör också finnas för bidragen till icke statlig verksamhet. Uppföljning och utvärdering av kulturpolitiken bör få ökat utrymme.

4.1 En nationell kulturpolitik

De övergripande målen ska uttrycka det som är viktigt för den kulturella utvecklin gen. De ska innefatta sådant som har stor betydelse för alla medborgare även om inte alla alltid använder sig av alla möjligheter. De ska också lägga grunden för ansvarsfördelning och samspel mellan olika aktörer på kulturområdet, särskilt mellan staten, landstingen och kommunerna De övergripande målen bör därför utformas som mål för en nationell kulturpolitik och beslutas av riksdagen. De bör gälla även på andra samhällsområden än kulturområdet och för landsting och kommuner. Därmed ger de ramen för kulturpolitiken som helhet. Samtidigt jämställs kulturområdet med en rad andra samhällsområden där riksdagen fastställer nationella mål. Genomförandet bör bygga en ansvars- och uppgiftsfördelning som utgår från olika parters roller i det offentliga kulturlivet och utifrån karaktären på olika verksamheter. På biblioteksornrådet t.ex. tar kommunerna sedan 79

SOU 1995: 84

länge en mycket viktig del av det nationella kulturansvaret huvudmän för som folkbiblioteken, medan landstingen har ansvaret för länsbiblioteksverksamheten. Staten svarar å sin sida för de vetenskapliga biblioteken och lånecentralema. Motsvarande ansvarsfördelning finns inom andra delar av kulturornrådet. Stat, landsting och kommuner bör fortsätta att detta sätt dela ansvaret for att kulturpolitiken förverkligas. Folkbildning, folkrörelser och föreningsliv bör även i framtiden ha möjlighet att spela viktiga roller utifrån varje organisations förutsättningar och vilja.

4.2 Mål och andra styrmedel

Övergripande mål är första ledet i mål- och resultatstyming. Scktorsmål,

Verksamhetsmål för enskilda institutioner, val av medel och metoder, olika typer av regler och bestämmelser, ekonomisk styrning samt uppföljning och utvärdering är nödvändiga komplement. Hur det fungerat de senaste 20 åren har belysts i utvärderingsrapporten. Genom den framtida kulturpolitiken bör staten liksom hittills i första hand stödja och stimulera kulturverksarnheten, inte reglera den. Staten bör dock vara tydlig i synen ansvarsfördelningen. Lagstiftning används när det finns särskilda skäl för en mera distinkt statlig styrning. De övergripande målen bör utformas så att de kan gälla under relativt lång tid. De allmänna krav som bör ställas på dem är att de: omfattar kulturverksamheten i dess helhet, avser kulturpolitiken inom stat, landsting och kommuner, inrymmer alla de viktigaste motiven för de offentliga insatserna, - - gäller både de kortsiktiga och de långsiktiga insatserna, ska kunna konkretiseras och utvärderas. - De övergripande målen bör kompletteras med sektorsmâl för politiken inom olika kulturomrâden. Sektorsmålen ska vara resultatorienterade för att ge konkretion. De ska utgå från förhållandena inom varje sektor och kan ha ett kortare tidsperspektiv än de övergripande målen. Vi har inte haft möjlighet att utarbeta förslag till sektorsmål alla delområden men har gjort det på områdena teater, dans, musik, bild och form De återfinns i kapitel samt museer. 21-24 respektive 28. Även Sektorsmålen bör beslutas riksdagen. av Staten anger verksamhetsmâlfär statliga kultumtyndigheter och kulturinstitutioner. Långsiktiga Verksamhetsmål anges i instruktioner och stadgor. I regleringsbreven för budgetåret 1994/95 har regeringen ett mera systematiskt sätt än tidigare kompletterat dem med Verksamhetsmål som ska uppnås kort sikt. De har utvecklats i regleringsbreven för budgetåret 1995/96 och kompletterats med samma typ av mål för bidrag till icke statlig verksamhet. Tydligare bidragskriterier kan dessutom behöva formuleras. 80

Mål för den nationella kulturpolitiken

I vilken grad den politiska nivån ska fonnulera konkreta Verksamhetsmål och diskutera vilka medel som bör användas måste awägas med hänsyn till olika verksamheters karaktär. Skillnaderna är ganska stora mellan t.ex. konstnärliga institutioner som teatrar och Orkestrar å ena sidan och institutioner med bevarandeuppdrag som museer och arkiv å den andra sidan. Måloch resultatstyming förutsätter att den som ska uppfylla målen har stor frihet att själv välja vägar och metoder. På vissa områden utövar de offentliga organen dock en mera direkt styrning utifrån lagstiftning. I vilken grad olika mål kan förverkligas beror på det finns lämpliga om medel och metoder för genomförandet. Frågan om metoderna i kulturarbetet samt uppföljning och utvärdering av resultatet av olika insatser behöver ägnas mer uppmärksamhet i framtiden, särskilt frågorna om hur man fångar in kvalitativa förhållanden och långsiktiga effekter. Detta påverkar bl.a. de statliga kulturmyndighetemas framtida roll. Målstyming förutsätter att den som angett målen på framgångar reagerar och misslyckanden i genomförandet. Statsbidragen måste bl.a. det skälet av bli mer flexibla än i dag, utan att uthålligheten i det statliga kulturengagemanget minskar. I återstoden av detta kapitel koncentrerar vi på frågan de övergrioss om pande målen. Frågor om övriga former av styrning och uppföljning och om utvärdering återkommer vi till framför allt i kapitel 20 samt 32-33. Frågorna om motiven för offentliga kulturinsatser och om ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner tar vi upp i kapitel 5 och

4.3 De nuvarande målens förtjänster och brister

Det finns en betydande uppslutning laing inriktningen på de nuvarande kulturpolitiska målen. Vi har mött den både i kontakter med myndigheter och centrala organisationer på lculturområdet och, inte minst, vid de besök vi ort i samtliga län. Det är en allmän uppfattning att den klart uttalade viljan från statens sida haft stor betydelse för utvecklingen lokalt och regionalt och att den verkat inspirerande. Målen har också gett kulturområdet begreppsen apparat för att diskutera viljeinriktning, profilering och prioriteringar. Vi har mött en bred uppslutning kring målens sakliga innehåll, förenad med synpunkter på kompletteringar och modemiseringar i vissa stycken. Några av målen, eller delar av dem, har ifrågasätts av en del av kulturlivets företrädare. Kritiken har framför allt varit knuten till begreppen "kommersialismens negativa verkningar och "eftersatta grupper". Kritiken gäller, som vi uppfattat den, mera attityden och formuleringama än det sakliga innehållet. Andra kulturföreträdare har markerat att frågorna i sig har minst lika stor aktualitet nu som när målen kom till. Vidare finns det, liksom i remissvaren från år 1973 på den dåvarande utredningens förslag, önskemål om att kvalitets- 81

SOU 1995: 84

aspekten lyfts fram. Många saknar också anknytning i målen till medieutvecklingen och några förordar att det internationella perspektivet förstärks. De nuvarande målen återges i sammanfattning i bilaga Det finns också en viss lcritik mot hur målen fungerat styrinstrument. som Teaterutredningen förordade i betänkandet Teaterns roller" att staten fastställer särskilda nationella mål för de offentliga insatserna på teaterområdetl Dessa mål, liksom hur de ska följas upp, bör enligt Teaterutredningen anges i statsbidragförordningama. Museiutredningen ansåg i betänkandet "Minne och bildning" att det kommer för många styrsignaler till museerna och att dessa signaler delvis motsäger varandra Samtidigt noterade utredningen att museerna inte alltid fått reaktion från regeringen på önskemål, krav och strategisk inriktning. Den styrning som riktas till museerna bör vara enkel, konsekvent och ha ett strategiskt innehåll. En del av kritiken handlar alltså om att de nuvarande målen är för allmänt hållna för att fungera vägledande i olika valsituationer. Vi menar att kritiken bör tas på allvar men att den i detta fall skjuter in sig fel objekt. Syftet med nuvarande mål är att ange viljeinriktningen kulturornrådet i dess helhet Det är naturligt att de handlar om grundläggande värden för medborgarna. Då är det nästan ofrånkomligt att de formuleras i allmänna termer. Vad har som saknats är ett nästa mera konkret led som grund för prioriteringar inom olika verksamhetsområden. Man hade också mera ingående behövt diskutera frågan om med vilka medel målen skulle nås. En sådan konkretisering måste göras med hänsyn till förhållandena inom skilda verksamhetsområden. Vårt förslag om sektorsmål och regeringens beslut om Verksamhetsmål för kulturmyndigheter, institutioner och statliga bidrag är ett svar lcritiken. Målen kritiseras också för att inte vara alldeles förenliga inbördes. Det finns olösta målkonflikter. De blir synliga i konkurrensen begränsade om ekonomiska resurser. Men målkonflikter principiell natur finns av mera också. Man kan t.ex. inte förena hård och restriktiv inställning mot videoen våld med en obegränsad yttrandefrihet. Man måste välja vilka mål får som väga tyngst. Även den kritiken bör tas på allvar. Nu är målkonflikter oundvikliga i offentlig verksamhet. Den offentliga sektorn kan inte, till skillnad från ett privatföretag, renodla sin verksamhet för att eliminera konflikterna. Staten möter bl.a. fler behov, önskemål och förväntningar från medborgarna än vad som är ekonomiskt möjligt att tillgodose. Däremot bör man vara tydligare i fråga om hur målkonfliktema bör hanteras. Att utveckla sektorsmål och Verksamhetsmål för enskilda institutioner är ett sätt att bearbeta målkonflikterna.

1 SOU 1994:52: Teaterns roller. Betänkande Teaterutredningen. av 82 2 SOU 1994:51: Minne och bildning. Betänkande av Museiutredningen.

Mål får den nationella kulturpolitiken

4.4 Några utgångspunkter för förslaget mål

om

Naturliga och i vissa fall ofrånkomliga utgångspunkter för den framtida kulturpolitiken är att:

kulturen har ett värde i sig som är oberoende av de direkta effekter den har inom andra verksamhetsområden och samhällssektorer, det inte finns en kultur utan många. Mycket växer lokalt och underifrån medan annat produceras och distribueras globalt,

kulturi hög grad är en fråga om kommunikation och utvecklingsprocesser,

kultur innebär både bevarande och förändring, det finns en öppenhet och ett ömsesidigt beroende mellan kulturen och andra verksamheter, det finns en öppenhet mellan Sverige och världen och ett beroende av företeelser och utveckling i andra länder, framtiden i ganska liten utsträckning kan förutses, vilket kräver flexibilitet och handlingsberedskap, målmedvetet vilja påverka framtiden. - Kulturens mångsidighet gör det nödvändigt att också frågan målen se om från de fem utgångspunkter vi valt i kapitel individens, konstens, medier-

nas, kulturarvens och samhällets. Öppenhet och flexibilitet måste några

vara av ledstjämoma vid utformningen av de konkreta insatserna. Både individuella och kollektiva lösningar ska vara möjliga. De krav samspelet med omvärlden ställer behöver hela tiden påverka besluten inom kulturområdet. Efter de senaste decenniemas förstärkning av olika kulturella strukturer, bl.a. utbyggnaden av institutionsnätet, behövs det kompletteringar med andra mötesplatser och andra möjligheter till möten mellan människor. Kulturpolitiken måste också hantera frågan avvägningen mellan å om ena sidan bredd och mångfald och å andra sidan koncentrerade satsningar på det särskilt viktiga, vilket kan vara allt från nyskapande till insatser för vissa befolkningsgrupper. En sida av detta är avvägningen mellan satsning på de konstnärliga och kulturella spjutspetsama och särskilda ansträngningar för att lyfta områden eller verksamheter som släpar efter eller på annat sätt har svårigheter. Några saker som karaktäriserar ett rikt och väl fungerande kulturliv är enligt vår mening att det finns reella yttrandemöjligheter, konstnärlig dynamik, folkligt engagemang och ansvar för kulturarven. Det vetter i sin tur mot förhållanden som tillgänglighet, mångfald, inflytande, förnyelse, anknytning till historia och traditioner samt kvalitet

SOU 1995: 84

4.5 Förslag till mål

Som framgått i avsnitt 4.3 finns det en betydande uppslutning kring det sakliga innehållet i 1974 års mål, kombinerat med forslag om kompletteringar och modemiseringar. Vi gör samma allmänna värdering. Mycket av det som ingår i nuvarande mål är fortfarande giltigt, en del i ännu högre grad än då, men det behövs kompletteringar och ändringar motiverade av erfarenheter som gjorts och förändringari samhällsutvecklingen. Kulturpolitikens fundament finns i grundlagama, i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och i de konventioner FN senare antagit för att bekräfta den, bl.a. konventionen om barnets rättigheter. Kulturen och kulturpolitiken har en särställning när det gäller att ge ett innehåll viktiga delar av dessa. I regeringsformens första och andra kapitel sägs: "All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger fri åsiktsbildning...

Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.

Etniska, språldiga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.

Varje medborgare är gentemot det allmänna tillforsälcrad yttrandefrihet ..., informationsfrihet mötesfrihet demonstrationsfrihet förenings- ..., ..., ..., frihet religionsfrihet ..." ..., Yttrandefriheten utvecklas i tryckfrihetsförordningen och i yttrandefrihetsgrundlagen. Yttrandefriheten är grundläggande för all kulturverksamhet

4.5.1 Fem mål för den nationella kulturpolitiken När utredningen Kulturrådet år 1972 lade fram förslag till mål för kulturpolitiken gjorde den det i form av ett övergripande mål och sju delmål. Delmälen hade karaktär av medel för att uppnå det övergripande målet, hade som en " mycket vid och allmän samhällsprofrl. I prop. 1974:28 fanns inte skiktningen på övergripande mål och delmål kvar utan regeringen föreslog, och riksdagen antog, åtta parallellställda mål. I 84

Mdlför den nationella kulturpoliriken

den kulturpolitiska debatten har senare en inbördes gradering av målen ibland efterlysts. Några mål borde anges som viktigare än de övriga. Det är svårt att tydligt skilja olika nivåer av mål och medel när det gäller riktningsgivande mål. Många av de nuvarande kulturpolitiska målen är både mål i sig och medel för att förverkliga andra av de övergripande målen. Vi har prövat olika modeller och stannat for samma lösning som 1974, nämligen att föreslå några parallellställda övergripande mål, dock med koncentration till fem mål. I ett resonerande avsnitt diskuterar vi därefter frågan om medel. Nästa nivå av mål är resultatorienterade sektorsmål. Som mål för kulturpolitiken föreslår vi följande.

Kulturen ger människan glädje, insikter, många uttrycksmöjligheter och ett rikare liv. Kulturpolitiken ska därför värna yttrandefriheten och ge reella yttrandemöjligheter, verka för delaktighet och stimulera eget skapande, främja konstnärlig och kulturell förnyelse och kvalitet, ta ansvar för kulturarven och främja ett positivt bruk av dem, ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden krafti samhället.

Inom målens ram måste prioriteringar hela tiden göras. Vissa ändamål lyfts fram, andra kan få stå tillbaka. Vi vill redan här ange att vi kommer att förorda en prioritering av kultur för och med barn och av ungdomars möjligheter till kulturell verksamhet. Kraftfulla alternativ måste erbjudas barn och ungdom till de schabloniserade, fördomsfulla och våldspräglade inslagen kulturrnarknaden. Kulturpolitiken måste i högre grad än hittills utgå från ungdomars kreativa energi och lust att själva utforma och ta ansvar genom att ge dem möjligheter att själva få välja verksamhets- och organisationsformer och medier. Vi vill utveckla vår syn målen genom följande resonemang.

K ulturpolitiken ska värna yttrandefriheten och ge reella yttrandemöjligheter Yttrandefriheten är grundlagsfäst. En av kulturpolitikens uppgifter är att värna den, en uppgift som också finns inom många andra samhällsområden. Kulturpolitiken ska också skapa förutsättningar för reella yttrandemöjligheter vilket bl.a. innebär att garantera konstnärlig frihet. En mångsidig dagspress och periodisk press och en mångsidig radio och television i allmänhetens tjänst samt andra medier som speglar skilda verklig- 85

SOU 1995: 84

heter och värderingar och som låter många röster komma till tals är här några av hömstenama. En annan hörnsten är folkbildningens, follcrörelsemas och andra föreningars och organisationen möjligheter att arbeta var och en utifrån sin idémässiga särart och att ge alla möjligheter att göra sina röster hörda. Många kulturinstitutioner belyser grundläggande frågor för individ och samhälle och fungerar som arenor för information och debatt. Det är ett av skälen till att deras utåtriktade verksamhet är viktig. De politiska ska organen tydligt ange institutionemas sarnhällsuppdrag med respekt för deras särart, den konstnärliga och professionella friheten och det konstnärliga arbetets villkor. Inom vida ramar måste institutionerna sedan självständigt få bestämma innehåll och utfomming. De offentliga medlen ska stödja sinsemellan mycket olika strömningar. Konstnärlig och annan kulturell verksamhet fungerar bl.a. medel för som att utforska verkligheten och granska förhållanden i samhället. Det utforskande arbetet avkastar sällan, i varje fall inte i första ledet, ekonomiskt lönsamma resultat Det är därför särskilt beroende av offentligt stöd. Den samhällslcritik som enskilda konstnärer, fria grupper och kulturinstitutionema utövar får inte tas till intäkt för påtryckningar från de offentliga bidragsgivamas sida.

K ulturpolitiken ska verka för delaktighet och stimulera eget skapande

Många människor lever i miljöer med tydliga inslag av historiska och estetiska värden. De har tillgång till ett utbud av kultur där innehåll och former har samband med deras liv, intressen och traditioner. De har, om de vill, möjlighet till egna kulturella uttryck. Kulturen berör dem, de har valmöjligheter och inflytande över sin kultursituation. De är delaktiga. Kulturpolitiken syftar till att denna delaktighet ska vara en faktisk möjlighet för alla. Utgångspunkten måste hela tiden sökas hos människorna. Det är deras behov och intressen som utgör grunden för de offentliga insatserna. Kulturpolitiska insatser görs i stort sett inom det avgränsade kulturbegrepp vi valt i kapitel 1 men måste ses i ett vidare kulturellt perspektiv där vardagliga sammanhang, folkliga traditioner och otraditionell verksamhet inryms lika väl som det som händer inom kulturinstitutioner och vid etablerade evenemang. Delaktighet och mångfald är nära förbundna med varandra. Målet syftar bl.a. till att öka mångfalden och att bryta ner de hinder för delaktighet gör som att många människor och grupper står utanför kulturlivet och att väcka deras intresse för nya upplevelser och erfarenheter. Kulturinstitutionemas arbete behöver breddas och i högre grad än i dag utgå från ovana deltagares villkor. Institutionema bör sig för se som en resurs alla medborgare och ta till vara och spegla deras erfarenheter. Det intresse 86 människor visar för att engagera sig i och kring institutionemas verksamhet

Mål för den nationella kulturpolitiken

bör också tas till vara. Kulturinstitutionema och de offentliga organen bör komma individerna till mötes på ett sätt som inte begränsar dem till roll en som konsumenter. Ett bredare och djupare samarbete bör sökas med föreningslivet. Långt fler organisationer än de traditionella kultur-föreningarna har betydelse. Det är viktigt att olika organisationer kan arbeta utifrån sina idémässiga särarter. Medlemmar i föreningar och deltagare i öppen verksamhet bör stimuleras att själva formulera sina krav. Sådana grupper som av olika skäl fått sina kulturella intressen och behov minst tillgodosedda bör prioriteras. Organisationer och föreningar inom dessa eller med kontakt och erfarenhet av dem måste spela en framträdande roll i arbetet. Inforrnella nätverk och kortlivade sammanslutningar, nu vanliga i många sammanhang inte minst bland ungdom, liksom enskilda konstnärer och andra eldsjälar är viktiga lokala och regionala kulturlcrafter. Deras initiativ, lika väl som organisationemas verksamhet, bör kunna stödjas inom ramen för flexibla bidragssystem. I skapande verksamhet inom folkbildning och arnatörorganisationer frigörs människors kreativa resurser. Deltagarna bestämmer själva inriktningen på verksamheten och har möjlighet att föra fram uppfattningar och värderingar och uttrycka känslor på ett sätt som stimulerar till åsiktsutbyte. Här finns ingen given rollfordelning mellan producent och mottagare. Det ger en fmktbar växelverkan mellan amatörer och professionella. Genom att verksamheten sker i enkla former och i miljöer där deltagarna känner sig hemmastadda utgör den en väg för att engagera tidigare kulturellt inte aktiva grupper. insatserna för att ge människor möjlighet till egen kulturell aktivitet bör ges hög prioritet Verksamheten, både inom folkbildningen och i andra organisationer och former, behöver hela tiden förnyas genom ett utvecklingsarbete. Sist men inte minst behövs en mångfald av konstärliga uttryck. Det kräver möjligheter att arbeta i skilda konstarter och genrer, i olika medier, i olika praktiska och organisatoriska former. Det kräver arbetsforutsätmingar för yrkesverksamma konstnärer över hela landet.

Kulturpolitiken ska främja konstnärlig och kulturell förnyelse och kvalitet En uppgift för kulturpolitiken är att stärka konstens möjligheter att utveckla och förmedla alla de kunskaper, erfarenheter och insikter och alla de ge upplevelser konsten är mäktig. Så kan en humanistisk människosyn stärkas. Det gäller både i det professionella konstskapandet och i arnatörverksamheten. Målet innefattar båda delarna. Konstnärligt utvecklingsarbete sker fortlöpande, både inom institutionerna och av konstnärer utanför dessa. Ett syfte med de offentliga insatserna är att garantera att enskilda och grupper av konstnärer under viss tid kan få inrikta sig på experiment och förnyelse utan krav att kunna försörja sig den 87

SOU 1995: 84

verksamheten. Tidigare eftersatta konstarter och genrer bör särskilt få möjligheter att utvecklas. Också stödet till institutionerna måste lämna for utrymme experiment som inte i förväg kan bedömas ge oförändrade eller ökade publikintäkter. Experiment och utvecklingsarbete är viktiga för att utveckla konstnärlig kvalitet. Men också i den reguljära produktionen av föreställningar, konserter, utställningar m.m. ska kvalitetsambitionen stå i centrum. Ett viktigt inslag i kvalitetssträvandena är att erbjuda alternativ och konkurrens till slentrianmässiga, schablonartade och fördomsfulla kulturprodukter. I sina olika roller, också som konsument, kan staten, landstingen och kommunerna eftertryck ge kvalitetssträvandena Kvalitetsdiskussioner förs ofta i konstnärlig kvalitet. Fungerantermer av de kulturverksamhet kräver emellertid också kvalificerade insatser inom teknik, administration, marknadsföring m.m. Med begreppet professionell kvalitet täcker man båda dessa aspekter, liksom verksamhet vid bibliotek, museer, arkiv m.m., som inte är renodlat "konstnärligt". Kvalitet handlar också om varsam hantering av kulturmiljön. Hantverkstraditioner och materialkunskap liksom kunskap om traditionellt jord- och skogsbruk är arvegods att förvalta och umyttja. Professionell kvalitet kan i viss utsträckning fastställas på relativt objektiva grunder. I andra delar blir bedömningarna subjektiva och kräver en ständigt fortgående diskussion. Kvalitet, särskilt konstnärlig kvalitet, är inget statiskt. Konstnärlig fomyelse bygger många gånger på att de nyskapande konstnärerna bryter mot gamla kvalitetsuppfatmin gar. För att föreställningar, konserter, utställningar ska effekt måste m.m. ge de också fungera i mötet med publiken. För den kvaliteten använder vi termen upplevd kvalitet. Formema for mötet mellan konstnärer och publik och mötet mellan andra kulturinstitutioner och människorna behöver utvecklas. Samtidigt finns det delar av kulturverksamheten som inte främst värderas i termer av publikantal och publikupplevelser. Det gäller t.ex. bevarandeuppdrag, dokumentation och forskning. Vissa konstnärliga insatser får sin betydelse för en bredare publik först efter lång tid och kanske efter vidare utveckling av andra konstnärer. Kravet kvalitet gäller också inom bildningsarbete och amatörverksarnhet. De offentliga bidragsgivarna bör stimulera kvalitetsutveckling.

K ultwpolitiken ska Ia ansvar för kul turarven och främja en positivt bruk av dem

Kulturarven är många. Här ingår vår mångfasetterade historia, våra skilda traditioner och olika språklig och etnisk bakgrund. Hit hör den fysiska kulturmiljön liksom de konstnärliga arven och språket. 88

Mål för den nationella kulturpolitiken

Perspektivet från dåtid över nutid till framtid bör prägla kulturpolitiken. I kulturpolitikens ansvar ligger att kulturarven värnas, kunskapen dem att om hålls levande och att de tas i bruk i det dagliga livet och i planer för framtiden. Arbetet för att bevara och föra kulturtraditioner vidare är viktigt inte minst mot bakgrund av ambitionen att stödja den kulturella mångfalden med utgångspunkt i människors olika kulturella identiteter. Att bevara den historiska kontinuiteten i vår fysiska miljö har grundläggande betydelse för den enskildes känsla av trygghet och förankring i tillvaron. Perspektivet från dåtid till framtid gör det angeläget att ge arkitekturen en tydligare plats i kulturpolitiken och att i ökad utsträckning föra in kulturpolitiska synsätt i den fysiska samhällsplaneringen. Kulturlivet kan aldrig formas enbart på grundval samtida kulturyttav ringar. Inom de flesta konstnärliga uttrycksformer bygger mycket arv från tidigare epoker.

Kulturpolitiken ska ge kulturen förutsättningar dynamisk, att vara en utmanande och obunden kraft i samhället

Kulturen ger medel för människor att uttrycka sin mening, påverka och att förändra. De konstnärliga uttrycksmedlen möjlighet till särskild uttrycksfullger en het. Det går att med stor tydlighet och kraft, också nyansrikt och öppet, men renodla enskildheter, skapa sammanhang, peka konflikter och lösningar. När uttrycksmedlen är många blir debatten rik på livfull och nyanser, engagerande. Konst och konstskapande är också en väg till kunskap. Det finns ny många möjligheter till direkt och fruktbart samspel mellan konst, teknik och vetenskap. Kreativa miljöer innehåller rikliga tillfällen till möten mellan forskare och konstnärer. Den konstnärliga kunskapen och konstnäremas perspektiv inrymmer ofta viktig kritik och debatt av värderingar, företeelser och tendenser i samhället. Konstnärema öppnar nya perspektiv, vänder på synsätt och kombinerar ofta kunskaper från olika fält ett nytt sätt. Konst och kultur kastar därigenom ett motljus över samhällets institutioner, mekanismer och strukturer. Obunden är ett nyckelord i målformuleringen. Ska kulturen fungera som en vital, kreativ och utmanande kraft ska den inte stå i tjänst hos någon part eller åsiktsriktning och inte vara tilldelad en förutbestämd roll utan lämna sina bidrag utifrån sina egna förutsättningar. De må sedan intellektuella eller vara emotionella, utopiska eller vardagliga, sprungna ur konstnärliga erfarenheter eller ur t.ex. föreningsarbete.

SOU 1995: 84

4.6 Något kulturpolitikens medel

om Kulturen karaktäriseras av mångfald. Människorna, antingen de är delaktiga i denna mångfald eller i dag står helt eller delvis utanför den, har olika personliga förutsättningar och behov, olika intressen och värderingar och lever under skilda förhållanden. Det säger sig självt att medlen och metoderna i kulturarbetet måste vara skiftande och beroende av olika syften och ambitioner, verksamheter och situationer. Här tar vi upp några medel som fyller funken tion i många sammanhang.

Tillgänglighet En nödvändig förutsättning för all kulturell delaktighet är tillgänglighet, att det man vill engagera sig i finns inom räckhåll eller kan bringas inom räckhåll. Det gäller i fråga om avstånd, tid, kostnad, tillgänglighet även för funktionshindrade m.m. Praktisk och ekonomisk tillgänglighet är förutsättningar för ett mångsidigt kulturliv. När man ökar tillgängligheten ökar man också kontaktytoma mellan konstnärer och publik, mellan studieorganisatörer och cirkeldeltagare, mellan museipersonal och hembygdsvårdare osv. Det kan ge impulser som berikar och utvecklar den professionella verksamheten och det ökar möjligheterna till kontakt med dem som i dag står utanför. Alla kulturvaneundersökningar visar emellertid att det inte räcker med att undanröja olika praktiska hinder. Tillgängligheten har även kunskapsmässiga, sociala och psykologiska sidor. Vi återkommer till det i kapitel

Decentralisering Decentralisering kan tillmätas ett egenvärde och alltså ses som ett mål, men det är också ett medel för att sprida förutsättningar och verksamheter geograñskt och för att lägga ansvar och beslut så nära människorna som möjligt. När människor själva får ta ansvar blir engagemanget som störst. Det offentliga bör inte heller i fortsättningen driva verksamhet som, med eller utan offentligt stöd, lika bra eller bättre drivs av föreningar, organisationer eller andra. Också inom den offentliga verksamheten är decentralisering av befogenheter och ansvar viktig för engagemang och idéutveckling. De senaste årens decentralisering inom kommuner och landsting, ofta i kombination med minskning av anslag, har lett till svårigheter när det gäller att informera om och genomföra en del kulturverksamhet. Decentralisering måste ske med hänsyn till förutsättningarna inom olika typer av verksamhet

Mål för den nationella kulturpolitiken

De statliga insatserna på kulturområdet ska utformas så att de både tillgodoser de gemensamma intressena på nationell nivå och regionemas och kommunernas möjligheter att utveckla kulturlivet utifrån förutsättningar. egna Lokala och regionala behov bör få större genomslag i de statliga kultur-institutionemas verksamhet. Intressen och behov lokalt bör få större genomslag i de regionala kulturinstitutionemas verksamhet.

M ediema som lculturbärare

Medierna kan spegla både världen och mångfalden av kulturella företeelser. De ekonomiska strukturema på medieområdet leder ofta olika medier till likriktning, förflackning, satsning på innehåll vädjar till primitiva instinkter som m.m. men kan också innebära möjligheter till satsningar program av god kvalitet. En viktig uppgift för kulturpolitiken är därför att skapa förutsättningar för ambitiösa kvalitetssatsningar som tar på mediernas möjligheter vara som kulturbärare. Den snabba utvecklingen på elektronik- och medieområdena och inom den internationella underhållningsindustrin leder till ständiga utbud allt nya av mer mångsidig och avancerad apparatur och nya medieaktiviteter. Multimediautvecklingen ger möjligheter att visualisera kunskap och skapa interaktiva läromedel lika väl som fantasivärldar för spel och konstnärliga uttrycksmöjligheter som inte funnits tidigare. Tele- och datanäten ökad ger enormt tillgång till information och kunskap, skapar elektroniska "mötesplatser" och nya instrument i kulturell och konstnärlig verksamhet. En viktig uppgift för kulturpolitiken är att medverka till att data- och medieutvecklingens möjligheter till kunskapsspridning, idéutbyte och konstnärliga uttryck tas till vara och görs allmänt tillgängliga. Men i det kulturpolitiska arbetet ingår också att vara uppmärksam på avarter och undermåliga produkter, att väcka debatt och att stödja bättre alternativ.

Internationella kontakter

Den politiska, ekonomiska och tekniska utvecklingen ökar Sveriges internationella beroende men också möjligheter. Kulturutbytet över gränserna blir intensivare. Den i kommersiellt syfte producerade och distribuerade masskulturen söker ständigt vidga marknaden. I dess spår följer ökad mångfald i vissa avseenden, ökad likformighet i andra avseenden också men mer av gemensamma referensramar. I den byggda miljön har internationell t.ex. en arldtektursyn fått genomslag i stora delar av världen. Ett levande kulturliv förutsätter öppenhet för impulser från andra kulturmönster än våra egna, liksom att vi ger impulser till dem. Förändringarna i 91

SOU 1995: 84

kulturlivet sker i mycket hög grad i en direkt och indirekt dialog med omvärlden. Samverkan med andra länder vidgar möjligheterna till kulturell fömyelse. Samtidigt kräver det insatser till förmån för det inhemska kulturarbetet så att konstnärliga uttryck och erfarenheter hämtade ur svensk verklighet och förankrade i våra traditioner och värderingar på ett effektivt sätt kan konkurrera med det stora kulturutbud som når oss från andra länder. Det ställer också krav på varsamhet med de värden vi har i den befintliga bebyggelsen och förmåga att omforma och utveckla internationella trender inom samhällsplanering och arkitektur utifrån svenska förutsättningar och värderingar. Sverige utgör ett litet kultur- och språkområde. Det kräver särskilt aktiva insatser för att föra ut svensk kultur till människor i andra länder. Enskilda och grupper av konstutövare liksom institutionerna bör få ökade möjligheter till internationellt utbyte.

4.7 Uppföljning och utvärdering av medel och målupp-

fyllelse

Riktningsgivande mål, mål att sträva emot, har ofta en sådan form att det är svårt att följa upp och utvärdera hur långt man efter en viss tid kommit i målens riktning. Så har det varit med 1974 års mål. Så är det även med vårt förslag till övergripande mål. Men på två punkter föreslår vi åtgärder som ska kunna ge en bättre uppföljning och rimlig utvärderbarhet i framtiden. För det första har vi föreslagit att de övergripande målen konkretiseras i form av sektorsmål. Dessa är i sin tur utgångspunkt för de Verksamhetsmål som regeringen sätter för statliga kulturmyndigheter och institutioner och for bidragsanslagen. Genom att följa upp Verksamhetsmål och sektorsmål får man indikatorer på i vad mån utvecklingen rört sig i de övergripande målens riktning. För det andra föreslår vi i kapitel 32 Forrnema för statlig styrning att berörda statliga kulturmyndigheter får i uppdrag att snarast möjligt ta fram kriterier på måluppfyllelse för sektorsmålen. Då kan uppföljning starta när målen träderi kraft. Slutligen bör man i framtiden ägna mer omsorg att följa upp och värdera effekterna av olika medel för målforverkligandet.

5 Motiv för

offentligt kulturstöd

Grunden för kulturlivet är människors intresse och enskilt och i engagemang, grupp. Möjligheterna att tillgodose intressena skapas i stor utsträckning av människorna själva. Deras val påverkas också av marknaden och av beslut inom den offentliga sektorn. Rollfördelningen och balansen mellan alla berörda har stor betydelse för hur rikt och mångsidigt kulturlivet blir. Som statlig utredning har vi i uppdrag att göra relationerna mellan det offentliga och samhället i övrigt tydliga. Vi ska precisera statens ansvar för kulturpolitiken och pröva den statsunderstödda kulturverksamheten från grunden, inbegripet motiven för statens ansvarstagande. I tidigare kapitel har vi gett några utgångspunkter för denna prövning. Vi har visat kulturens betydelse från olika utgångspunkter. Genom sätta att individen i centrum har vi markerat att det är viktigt att många direkt tar ett och personligt ansvar for kulturen. Det offentliga bör inte göra det idésom buma rörelser eller andra kan göra lika bra eller bättre. Genom en väl fungerande marknad kan andra kulturella intressen tillgodoses. Det offentligas allmänna ansvar på kulturområdet har vi uttryckt i förslagen till mål för den nationella kulturpolitiken. I detta kapitel diskuterar vi rollfördelningen med tyngdpunkt på frågan om motiven för offentliga åtaganden och frågan hur ändamålsenligt och nödom vändigt det statliga kulturstödet

5.1 Nuvarande

rollfördelning på kulturområdet

I utvärderingsrapporten beskrivs kulturområdets struktur, hur intresse, utbud och utnyttjande ser ut på olika delområden och för olika befolkningsgrupper samt hur kulturverksamheten finansieras Här speglar vi det helt kort med hjälp av några grundläggande ekonomiska uppgifter.

1 SOU 1995:85: Tjugo års kulturpolitik. 1974-1994. Rapport utarbetad av Kulturutredningen. 93

SOU 1995: 84

5.1.1 Privat och offentlig finansiering av kulturen Tre fjärdedelar av kulturutgiftema är privata utgifter. Den andelen har ökat något mellan åren 1979 och 1992. År 1992 1992/93 fördelade sig kulturutgiftema följande sätt:

Miljarder Procent kronor Privata utgifter 38 75

Offentliga utgifter 12 25

VBIRVI

Inkl stödet till studieförbunden.

I de privata kulturutgiftema, som hämtats från SCB:s hushållsbudgetundersökningar kompletterade med uppgifter ur Nationalräkenskapema, ingår kostnader för etermedier tv, radio och video med tillbehör och avgifter, tryckta medier böcker, tidningar och tidskrifter, inköp av tavlor, fotoutrustning och musikinstrument liksom kostnader för musikskola och annan privat undervisning. Vidare ingår hushållens utlägg för besök på museer och utställningar, bio, teater, musikevenemang och andra scenframträdanden. Till ovanstående kommer privata utgifter som inte berör de enskilda hushållen, som t.ex. bok- och tidningsinköp för företag, sponsring av kulturinstitutioner och kulturarrangemang samt föreningslivets verksamhet. Dessa kostnader är svåra att uppskatta men uppgår till inte obetydliga belopp. Även de offentliga kulturutgiftema är i varje fall något större än vad som anges i tabellen. Kostnader för samlingslokaler, kostnader för köp av föreställningar till skolor och förskolor av fria grupper, tidningar och tidskrifter till sjukhusens väntrum o.dyl. ligger i varje fall delvis utanför siffrorna i tabellen.

5.1.2 Det offentliga kulturstödets fördelning på olika områden och verksamheter Olika kulturområden och verksamheter är i mycket olika grad privat respektive offentligt finansierade. Det kan illustreras genom följande exempel för år 1992 1992/93:

Motiv för offentligt kulturstöd Privat Offentligt

som

De offentliga utgifterna för radio, tv, video och skivor är alltså så små i förhållande till den mycket stora privatmarknaden att de understiger 1% av totalñnansieringen. Biblioteken har intäkter från besökarna i form diverse av småavgifter. Uppgifter dessa saknas, de kan utgöra någon om men procent av omslutningen. Studerar man proportionerna inom den offentliga delen finansieringen av ser man att staten tar ett dominerande bidragsansvar för vissa områden och verksamheter medan framför allt kommunerna finansierar andra. Den procentuella fördelningen mellan stat, landsting och kommuner illustreras genom

följande exempelik:

Därav Offentligt Stat Landsting Kommun stödimkr procent procent procent

100 Därutöver finns det alltså privat finansiering i varierande grad, t.ex. den enskildes köp av böcker och tidningar, biljettintäkter, deltagaravgifter för studiecirklar osv. 95

SOU 1995: 84

Kulturutgiftemas andel, inklusive bidragen till studieförbunden, av de totala driftutgiftema för staten, landstingen och kommunerna uppgår till 0,90, 0,67 respektive 1,88 %.

5.2 Motiv för offentligt kulturstöd

En av utgångspunktema för våra förslag till mål for kulturpolitiken är att kulturen har ett värde i sig. Detta värde är oberoende av de direkta effekter den har inom andra verksamhetsområden och samhällssektorer. Vi har försökt beskriva kulturens betydelse for individen och samhället och diskuterat konstens särprägel, mediernas karaktär och de hav som ansvar för kulturarven ställer, detta bl.a. for att belysa motiven for det offentliga kulturstödet. Men motiven kan också undersökas från andra utgångspunkter. Expertgruppen for studier i offentlig ekonomi ESO har låtit publicera ett antal uppsatser i skriften "Kulturstöd varför Ekonomisk teori och svensk verklighet". Där har man närmat sig frågan utifrån en ekonomiskt teoretisk infallsvinkel. I anslutning till att regeringen 1994 utfärdade direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden, publicerade Finansdepartementets budgetavdelning en rapport "Motiv för offentliga åta-

ganden Där diskuteras likaså motiv utifrån ekonomisk teori och väl-

fardsteori. Med utgångspunkt från våra olika direktiv ska vi i detta avsnitt pröva att diskutera motiven for det offentliga kulturstödet utifrån ekonomisk teori och terminologi.

Åtta tänkbara motiv för ofentliga åtaganden på område ett I rapporten "Motiv för offentliga åtaganden" urskiljs utifrån den ekonomiska teorin följande åtta tänkbara motiv for att det offentliga kan in med åtgärder ett samhällsområde. Utgångspunkten för resonemangen är ett tänkt jämviktsläge där produktionen och konsumtionen balanserar varandra negativa externa effekter. positiva externa effekter och kollektiva nyttigheter, lång tidshorisont, informationsbrist, autonornibrist, konkurrensfrågor, stabiliseringspolitik. -

96 N Ds 1994:53: Motiv för offentliga åtaganden.

Motiv för offentligt kulturstöd

Stabiliseringspolitik bedrivs i regel med mycket generella medel och inte genom riktat stöd till enskilda branscher eller sektorer. De åren har senaste dock sådana arbetsmarknadspolitiska insatser gjorts också omfattat bl.a. som kulturmiljövården. Vi lämnar ändå stabiliseringsmotivet sidan. Diskuterar man kulturområdet utifrån de övriga sju motiven leder det till följande typ av Efter genomgången de sju motiven resonemang. av pekar vi på vad vi ser som den ekonomiskt teoretiska analysmodellens brist.

Negativa externa effekter

Ett motiv för det offentliga att agera är om en produktion eller verkannan samhet har negativa effekter på omgivningen utan att de ansvariga tar vederbörlig hänsyn till det. Våldsskildringar är den negativa effekt staten på kultursom reagerat mot området genom lagstiftning och andra åtgärder. Våldsskildringsrådet har i uppgift att följa utvecklingen på massmedieområdet och Statens biografbyrå svarar for ñlmcensuren.

Positiva externa effekter och kollektiva nyttigheter

Det motsatta motivet är att verksamhet har positiva en externa effekter eller om man så vill positiva sidoeffekter. Kommer de positiva effekterna alla till del, oavsett om de bidragit till finansieringen verksamheten eller inte, bruav kar man tala om kollektiva nyttigheter. Kollektiva nyttigheter på kulturområdet kan variationsrik vara t.ex. en kulturmiljö och att konstutövare skilda slag bidrar till kreativ miljö i av en samhället. I ett lokalt och regionalt perspektiv kan också räkna förhållanman det att ett rikt kulturliv kan hjälpa till locka företag och människor till att en ort eller en region. I det nationella perspektivet är det bara giltigt företagen om eller människorna kommer från andra länder. Radio och tv uppvisar också den kollektiva nyttighetens egenskaper. En persons radiolyssnande respektive tv-tittande minskar inte tillgången för andra och det är svårt att utestänga dem inte bidrar till finansieringen. Det som gäller dock numer i mindre utsträckning, då det går tittare att utestänga med hjälp av modern teknik. Om än svårfångade och svårmätbara hör också kulturens symbol- och prestigevärden hit, liksom kulturens existens- och optionsvärden. För många människor är det positivt det finns konserthus och om en teater, ett ett museum på orten även om man sällan eller aldrig själv går dit. Det förlänar orten, både nu och för framtiden, önskvärd kulturell dimension och en ger prestige i omvärldens ögon. Kulturutbudet finns också tillgå och när skulle att om man vilja ta del av det.

SOU 1995: 84

Lång tidshorisont Ett motiv för offentliga åtaganden är att vissa beslut får långsiktiga konsekvenser som både individer, företag och organisationer har svårt att rätt värdera när de fattar beslut. Stat, landsting och kommuner har större förutsättningar att se till den nödvändiga långsiktigheten. Det gäller särskilt sådant som inte kan återställas om det en gång ändrats eller förstörts. På kulturområdet gäller motivet om lång tidshorisont för hela det offentliga engagemanget för kulturarven. Stöd till konstnärligt utvecklingsarbete och stöd till smala konstarter och genrer har också en sådan dimension. Det är uthålligt långsiktiga insatser som där behövs eftersom resultaten många gånger kommer först på sikt. Inte alla långsiktiga frågor går över generationerna. En del spänner dock över hela livscykeln, vilket kan göra det svårt för individerna att handla maximalt ekonomiskt rationellt. Det utgör motiv för offentliga åtaganden t.ex. på utbildningsområdet och på vårdens område. Motivet gäller då rimligen utbildningen respektive vården som helhet med dess olika verksamheter där kultur ingår som delaktiviteter.

l rgfomtarionsbrist Rationella beslut förutsätter någorlunda fullständig information. Ett motiv för offentliga åtaganden är därför att avhjälpa brist information och motverka informationsklyftor i samhället. Det här berör kulturområdet två sätt. För det första ligger det i det offentligas intresse att alla är rimligt välinformerade om kulturverksamheten för att kunna ta ställning till i vad mån man vill delta i den. För det andra ger kulturområdet genom folkbildning, bibliotek, museer och arkiv, i kulturrniljövårdens arbete och genom de konstnärliga uttrycken, viktig information och betydelsefulla insikter som underlag för individemas beslut i många frågor och för deras möjligheter att påverka offentliga beslut på en lång rad sarnhällsornråden. Kulturen har en betydande roll i den demokratiska processen.

Autonomibrist Den ekonomiska teorin förutsätter att individerna kan fatta självständiga beslut och att de kan realisera dem. Om inte alla individer har samma möjligheter att göra det, t.ex. grund av bristande kunskaper, ligger det i det offentligas intresse att motverka olikheter i förutsättningarna. Den nya informationstekniken gör detta än mer angeläget Här har kulturen betydelse genom olika kulturverksamheters förmåga dels 98 att ge erfarenheter och stärka individens självkänsla och tilltro till den egna

Motiv för offentligt kulturstöd

förmågan, dels att erbjuda olika uttrycksmedel för erfarenheter, värderingar och idéer.

K onkurrensfrdgor Den ekonomiska modellen förutsätter fungerande konkurrens. När den brister, t.ex. genom monopolsituationer eller genom att nya aktörer har svårt att etablera sig, bör det offentliga verka till förmån for bättre konkurrens. Exempel på åtgärder kulturområdet som har sådana motiv är presstödet och regler om att kabelägare ska lämna utrymme i nätet för lokala tv-sändningar.

F ördelningspolitik Det offentliga bedriver fördelningspolitik dels genom omfördelnin g av pengar t.ex. barnbidrag, dels genom att ställa subventionerade nyttigheter t.ex. sjukvård till medborgarnas förfogande. Omfördelningar görs mellan olika grupper, över livscykeln och med regionala förtecken. Exempel från kulturområdet är offentliga satsningar på bam- och ungdomskultur och kultur i äldrevården samt de statliga bidragen till lokal och regional kulturverksamhet.

Slutsatser ifråga om motiven Också utifrån ekonomisk teori finns det enligt vår mening således en rad motiv for offentliga åtaganden på kulturområdet Ändå fångar inte en sådan analys kulturens innersta kärna. Kulturen utgör en väv som håller ihop samhället och värnar människans olcränkbara värde. Kulturen kan utveckla samhället och på ett fruktbart sätt visa problem och motsättningar som behöver bearbetas. Genom de konstnärliga uttrycken gestaltas frågor på ett så mångskiftande sätt att det berör och berikar de flesta människor. Detta är den yttersta grunden för beslut offentliga kulturom insatser. Vi har utvecklat detta i kapitel Avsikten med den ekonomiska modellen är inte heller att ersätta den typen av värderingar och politiska beslut. Ett sätt att göra motivbilden tydligare är att redovisa motiven för enskilda verksamhetsområden. Det gör i kapitlen 21-24 och 26 och 28.

SOU 1995: 84

5.3 Nuvarande statliga kulturstöd

När man ser en rad motiv för fortsatta offentliga och statliga åtaganden på kulturområdet, kommer man till frågan om de nuvarande statliga insatserna är ändamålsenligt utfonnade. Under perioden 1974-94 har det gjorts studier av effekterna av vissa bidrag. Studierna har dock sällan varit riktigt djuplodande. De ger därför begränsat underlag för slutsatser. Till detta ska läggas den praktiska erfarenhet som finns. Vi har tagit del av den genom omfattande kontakter med kulturlivets företrädare. Utvärdetingsrapponen redovisar dessa kunskaper och erfarenheter och försöker belysa frågan om hur ändamålsenlig den statliga styrningen varit. Där diskuteras också vad som skulle hända om det statliga stödet upphör. Vi göri ston sett samma redovisning här. Vi koncentrerar oss på den helt dominerande typen av statliga styrmedel på kulturområdet, pengar. Vi går igenom statens insatser utifrån olika typer av ekonomiskt stöd. Diskussionen sker i allmänna termer. Förslag till förändringar redovisas i senare kapitel.

5.3.1 Det statliga stödets karaktär

De totala statliga bidragen till kultur kan delas i några huvudgrupper: stöd inom vissa branscher, stöd till folkbildning och föreningsliv, offentligt finansierade kulturinstitutioner, stöd till konstskapare utanför institutionerna, konstnärlig utbildning, kulturmiljövård, arbetsmarknadspolitiskt motiverat stöd, övrigt statligt stöd. - En del av stödet utgår som årsanslag, annat utgår till enskilda produkter eller till projekt. Huvuddelen av dessa stödfonner återfinns inom Kulturdepartementets budget. Men nästan alla övriga departement har inom sina budgetar medel som går till kulturändamål. Här tar vi inte upp frågor inom de andra departementens områden med undantag för stödet till studieförbunden. Vi behandlar därför inte den konstnärliga utbildningen eller det arbetsmarknadspolitiskt motiverade stödet. Det senare diskuteras dock insatt i det konstnärspolitiska sammanhanget i kapitel 16 En samlad konstnärspolitik.

Motiv för ofentligt kulturstöd

5.3.2 Det statliga stödets ändamålsenlighet och konsekvenser om stödet avskaffas

Stöd inom vissa branscher

Inom Kulturdepartementets budget ingår stöd till litteratur, fonogram, kulturtidskrifter och film. Lizteraturstödet och fonogramstödet är mycket selektiva stöd. De utgår varje år till ett begränsat antal titlar på respektive område. Litteraturstödet i är huvudsak ett efterhandsstöd och innebär alltså ett risktagande från förlagens sida. Fonogramstödet består två delar, ett anslag till Svenska Rikskonav serter samt ett förhandsstöd som kan sökas av andra producenter. Avsikten med både litteraturstödet och fonogramstödet är främja sådan kvalitetsatt utgivning som annars inte skulle ha kommit till stånd. De stödda titlarna kommer oftast ut i ganska små upplagor. Värdet ligger därför inte i första hand i att de når många läsare respektive lyssnare utan i den betydelse de har för en mindre publik och de kunskapsmässiga och konstnärliga impulser de ger på respektive område. Båda stöden har följts upp och analyserats några gånger sedan de infördes Kulturrådets slutsats är att staten till låg kostnad uppnår den avsedda effekten och att stöden avskaffas skulle bredden och om mångfalden i utgivningen med all sannolikhet minska med ett antal titlar som ligger nära det stödda antalet. Utgivning skönlitteratur översatt från mindre av språkområden och en del av klassikerutgivningen är särskilt beroende litteav raturstöd. K ulturtidskriftsstädet är också selektivt utgår till proportionellt men en betydligt större andel av utgivningen än litteraturstödet. Många kulturtidav skriftema har små upplagor. En del av stödet har därför använts till marknadsforingsinsatser. Stöd ges också till teknisk utveckling bl.a. i form tidav skriftsverkstäder. Också kulturtidslciiftsstödet har setts över flera gånger under de senaste 20 åren och i viss utsträckning ändrats och utökats Stödet bidrar enligt Kulturrådets bedömning till att ny kunskap kan föras ut, att många skribenter får publiceringsmöjligheter och att många åsikter kommer till tals och bidrar därför till mångfalden i kulturdebatten och är viktigt för yttrandemöjligheterna. Även här är Kulturrådets slutsats till låg kostnad att staten

3 Musik på fonogram. Rapport från Statens kulturråd 1989:1. Digitala drömmar med fonogrammen mot 2000-talet. Rapport från - Statens kulturråd 1993:5. Boken en översikt II III. Rapporter från Statens kulturråd 1987:3. - 1988:4, 1989:2. Statens kultunåd. Fördjupad anslagsframställning 1993/94-1995/96. Statligt stöd till kulturtidskrifzer. Förslag. Rapport från Statens kulturråd 1989:6. Tidtkrzftiana. Rapport från Statens kulturråd 1990:2. 101

SOU 1995: 84

uppnår den avsedda effekten och att mångfalden skulle minska, sannolikt betydligt, om stödet upphörde. Stödet till filmproduktion utvärderades 1991 och slutsatserna redovisades i

betänkandet "Filmproduktion och filmkulturell verksamhet i Sverige".5 I be-

tänkandet påpekades att det dåvarande produktionsstödet hade flera brister och att det inte garanterade kvalitet i produktionen av spelfilm som var stödets ursprungliga syfte. Stödet utgick enbart som förhandsstöd och varken kvaliteten i den färdiga produktionen eller kravet att nå viss publik kunde därmed vägas in i beslut om stöd. Utvärderingen ledde fram till att en ny ordning för stöd till filmproduktion infördes. Det nuvarande stödet utgår dels som forhandsstöd, dels som efterhandsstöd. Förhandsstödet är selektivt och fördelas med utgångspunkt i kravet kvalitet. För att få del av stödet krävs även finansiering från annat håll och en plan över hur filmen ska nå ut till en publik. Efterhandsstödet är kopplat till antalet biografbesökare under filmens första spelår. Stödkonstruktionen syftar dels till att främja kvaliteten i filmproduktionen, dels till att filmema når en bred publik. Av medlen för filmproduktion ska 75 % avse förhandsstöd. Stödordningen trädde i kraft år 1993 och har ännu inte utvärderats. Filmproduktion är dyr kulturverksamhet och kräver därför förhållandevis stora kapitalinsatser. Med tanke på att möjligheterna att finansiera svensk film med intäkter från visning i Sverige är mycket små är offentligt stöd nödvändigt om vi ska behålla en nämnvärd inhemsk filmproduktion.

Städ till folkbildning och föreningsliv Det statliga stödet till föreningar och organisationer domineras helt av de drygt 1 miljard kronor som genom Folkbildningsrådet varje år går till studieförbunden, i huvudsak för deras lokala verksamhet. Tillsammans med drygt 900 miljoner kronor årligen från landsting och kommuner utgör de statliga pengarna en förutsättning för bredden och mångfalden i studieförbundens verksamhet. Studieförbunden organiserar, eller medverkar till, en mycket stor del den samlade amatörverksamheten på kulturområdet. De bedriver också av teoretiska cirklar i estetiska ämnen. De arrangerar varje år ett mycket stort antal kulturprogram med professionella artister. Vuxenutbildning i allmänna ämnen för kottutbildade, cirklar med inriktning mot samhälleliga och fackliga frågor och annan utbildning for studieförbundens många medlemsorganisationer är andra viktiga delar. Med dagens bidragssystem har folkbildningen mycket stor frihet att utforma sin verksamhet utifrån egna värderingar och prioriteringar. Denna möjlighet till profilering är en av grundtankama bakom det offentliga stödet.

5 SOU 1991:105: Filmprøduktiøn och filmkulturell verksamhet i Sverige. 102 slutbetänkande av Utredningen om översyn av ñlmstödet.

Motiv för offentligt kulturstöd

Statsbidraget till studieförbunden har återkommande över setts genom parlamentariska utredninganö Särskilda studier har också gjorts kring olika delar i verksamheten såsom utbildningsinsatsema för kortutbildade och kulturprogzamverksamheten7 Studieförbunden har bl.a. visat sig ha lättare nå att kortutbildade än vad den kommunala vuxenutbildningen haft. Att tydligt mäta och värdera effekterna av de statliga bidragen till så bred verksamhet en är emellertid svårt. Det är givet att det i verksamheten finns inslag från olika som utgångspunkter kan bedömas som mindre angelägna och kvaliteten kan att skifta. Från den uppföljning och utvärdering som kopplats till gällande binu dragsregler, som utförs dels av Folkbildningsrådet dels statlig genom en utvärdering, har ännu bara kommit vissa delstudier. Studieförbunden spelar enligt vår mening viktig roll när det gäller en att förverkliga de mål för den nationella kulturpolitiken vi föreslagit i kapisom tel Det gäller samtliga mål men i särskilt hög grad målet kulturpolitiken att ska verka för ökad delaktighet och stimulera eget skapande. Som redan framgått har studieförbundens medverkan helt avgörande betydelse for den breda amatörverksamheten. I medelstora och mindre kommuner utgör studieförbundens kulturprogram också andel en stor av det samlade utbudet av musik, teater, utställningar, föreläsningar Folkbildningsarbetets m.m. betydelse för medborgerlig bildning, personlig utveckling och i engagemang samhällsfrågor utgör en grunderna för de demokratiska i av processerna samhället. Skulle det statliga bidraget till studieförbunden minska kommer naturligtvis volymen att minska, svårbedömt hur mycket. Var i verksamheten minskningarna skulle slå igenom är också mycket svårt att bedöma. Eftersom förbunden i stort sett kan göra sina prioriteringar kommer avgörandet egna ytterst att ske i de lokala studieforbundsavdelningama, under påverkan vissa av prioriteringar som kommer att göras centralt i förbunden. Om inte påstaten tagligt ändrar bidragsreglema har staten alltså mycket små möjligheter påatt verka detta. De inskränkningar i de offentliga bidragen skett de som senaste åren, framför allt i vissa kommuner, har bl.a. inneburit färre kulturprogram med professionella artister.

5 SOU 1979:85: Folkbildning för 80-talet. Betänkande 1975 års av Folkbildningsutredning. Studieförbunden inför 90-talet, analys studieförbundens situation en av 1988. Rapport från Skolöverstyrelsen. SOU 1990:66: Det fria bildningsarbetet. Betänkande Folkhögskoleav kommittén. K ulturprogram i föreningslivet. Rapport från Statens kulturråd 1979:3 Svensson A: Kultur i studiqförbunden. En utvärdering statsbidraget till av kulturverksamhet i studieförbunden. Rapport från Statens kulturråd 1986:6. 103

SOU 1995: 84

Staten ger också i olika former bidrag till ett antal riksorganisationer på kulturomrâdet, i regel för deras centrala verksamhet med information, utbildning m.m. Syftet är framför allt att stödja de centrala organisationemas insatser för utveckling och kvalitet i verksamheten, men i vissa fall även lokal verksamhet. Bidrag utgår också till de s.k. arrangerande musikföreningarna för deras lokala arrangörsverksamhet. Stödet tillfaller i huvudsak två genrer kammarmusik och jazz med ekonomiskt svaga arrangörer och få arbetsmöjligheter i övrigt för artisterna. Det totala beloppet för de i detta stycke nämnda stöden ligger i storleksordningen 30 miljoner kronor. De olika bidragsformema har setts över i varje fall någon gång under ZO-årsperioden. Det har ifrågasatts om stöd till de arrangerande musikföreningarna är en uppgift för staten. Men då stor osäkerhet rått om kommunerna varit beredda att ta ett ökat ekonomiskt ansvar har staten inte genom att dra undan stödet velat riskera sämre utbud och arbetsmöjligheter för kammarmusiken och jazzen.

Ojfentligtñnansierade kulturinstituzioner Staten finansierar först och främst egna kultur-institutioner. De är Riksarlcivet, landsarkiven och ytterligare några arkiv, ett antal museer samt Operan och Dramaten. Några formellt icke statliga institutioner finansieras i stort sett helt av staten. De största är Riksteatern, Nordiska museet och Tekniska museet. Även länsmusikorganisationen finansieras i stort sett helt av staten genom avtal med Landstingsförbundet. Staten ger vidare bidrag till regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner, regionala museer samt länsbiblioteksverksamhet, genom det s.k. grundbeloppssystemet, och till ytterligare ett antal kulturinstitutioner som har landsting och/eller kommun som huvudmän eller medfinansiär. Till detta kommer vissa bidrag av engångstyp för t.ex. nybyggnad eller upprustning av lokaler, utvecklingsarbete. Motivet för statens engagemang är att institutionerna bedriver verksamhet som är betydelsefull ur ett nationellt perspektiv och att det inte finns andra ñnansieringskällor som kan ersätta de statliga anslagen respektive bidragen. Prövning av bidragens ändamålsenlighet och nödvändighet har dels skett fortlöpande i det årliga budgetarbetet, dels genom särskilda studier. Studierna har i de flesta fall varit inriktade på något enskilt konst- eller verksamhetsområde. Det är framför allt tre studier som haft en viss bredd, Kulturrådets studie Kommunerna, staten och kulturpolitiken KOSK 1984, Europarådsstudien av svensk kulturpolitik som gjordes 1989 samt den skrift som Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi ESO lät publicera 1994.8 I alla studierna tre

104 8 Kommunerna, och kulturpolitiken. Rapport från Kulturrådet 1984:3. staten

Motiv för offentligt kulturstöd

ges kulturinstitutionernas förhållanden och det statliga stödet till dem ett betydande utrymme. KOSK -rapporten ger en bred belysning samspelet mellan landsting av stat, och kommuner i fråga om två av målen för kultur-politiken, decentraliseringsmålet och målet att nå eftersatta grupper. Den innehåller bl.a. genomgång en av det statliga grundbeloppssystemet för bidrag till regionala och lokala kulturinstitutioner. Fördelar och svagheter redovisas. Vi har följt KOSKupp rapporten genom en egen studie.9 Vi behandlar grundbeloppssystemet och behovet av förändring av det i kapitel 20 Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet.. Europarådsstudien inriktade sig på tre frågeområden: stöd till konstnärligt skapande och konsmärlig produktion, decentralisering av ansvar och aktiviteter samt insatser for att vidga deltagandet i kulturlivet. Europarådets examinatorer gjorde några iakttagelseri fråga om det statliga stödsystemet för kultur

som domineras av anslag och bidrag till institutioner.

"Sverige har gjort ett enastående åtagande när det gäller offentliga ekonomiska insatser för kulturen. I det avseendet har landet ställt sig i främsta ledet bland Västeuropas länder och de möjligheter som detta skapat är följaktligen imponerande.

Valet av indirekta metoder frånvaro av lagstiftning och direkt annan mer styrning och institutionemas stora frihet att själva bestämma sin inriktning har ibland gjort statliga organ besvikna över hur politiken förverkligats. Den känslan, helt befogad, har vi förståelse för och vi anser också att de metoder som finns för att bedöma hur effektivt de statliga bidragen använts tycks vara något begränsade.

Rent allmänt kan sägas att statens tillgängliga visat sig otillresurser vara räckliga i förhållande till den statliga kulturpolitikens mål och ambitioner och att statens problem har förvärrats av dess motvilja att uppmuntra försöken att hitta andra i huvudsak privata inkomstkällor... De största möjligheterna finns inom andra områden än sponsring och välkomnar de initiativ som tagits i fråga prispolitik t.ex. Operan, bör följas om av som mycket noga.

Statlig kulturpolitik i Sverige. En svensk rapport till Europarådet. 1990 Kulturpolitik i Europa 2:1 samt Statlig kulturpolitik i Sverige. Rapport från en europeisk expertgrupp. 1990 Kulturpolitik i Europa 2:2 och Ds 1994:16: Varför kulturstöd Ekonomisk teori och svensk verklighet. 9 Berggren L 1994: Utvärdering det statliga av grundbeloppssystemet 1974-1994. Studie för Kulturutredningen. 105

SOU 1995: 84

Många av de svenska kulturinstitutionema hör till de mest subventionerade i Europa. Visserligen måste möjligheterna till konstnärliga experiment noga skyddas men kultursektorn bör vara redo att anta utmaningen om ett effektivare utnyttjande av resurserna, större flexibilitet, bättre service och mer lyhördhet för de enskilda konsumenternas önskemål, vilket andra delar av den offentliga sektorn måste.

Vi tror att det skulle vara till fördel om staten, i samarbete med berörda kommuner och landsting inom en region, intog en mer strategisk hållning till det regionala utbudet som helhet. Regelbundna strategiska samtal i varje region mellan staten, landstinget och kommunerna skulle erbjuda ett forum for en mer samlad regional hållning till den framtida utvecklingen."

Den av ESO publicerade rapporten granskar hur resurser och kostnader för kultur utvecklats under 1980-talet och vilka som utnyttjat kulturstödet. Detta analyseras utifrån en ekonomisk-teoretisk ram. Faktamaterialet har en tyngdpunkt på kultuiinstitutionemas verksamhet men innefattar också studiecirklar, läsning, musikutövande och bio. Några iakttagelser som görs i rapporten är att: kostnaderna räknade i fasta priser ökar, produktivitetsutvecklingen under 1980-talet varit negativ för den med of- fentliga medel finansierade kultursektorn och att produktivitetsminskningen varit större än för andra delar av den offentliga sektorn, kostnads- och produktivitetsutvecklingen troligen mer påverkas av den individuella institutionen och dess ledning än av generella styrmedel och trender, besökssiffror dock endast är ett trubbigt och ofullständigt mått. - Om man ser till utredningar och studier som haft inriktning frågan om effekterna av och effektiviteten i det statliga stödet olika delområden är teateromrddet det område som studerats flitigast. I teaterornrådet innefattas då dans, eftersom de fasta danskompaniema finns inom teater-institutioner. Teaterområdet har granskats av Riksrevisionsverket RRV, Riksdagens revisorer, av Teaterkostnadsutredningen ensamutredare och av den parlarnentariska Teaterutredningen. 1° Rapporterna återges i korthet i utvärderingsrapporten. Samtliga dessa studier, liksom KOSK-rapporten, Europarådsstudien och ESO-rapporten, uppmärksammar den ogynnsamma kombinationen av ökande

10 Utbudet och dans. 1984. Operan, Dramaten och Riksteatern av teater 1988. RRV. Teatrarna och svenskafolket 1993. Rapport från Riksdagens revisorer. SOU 1991:71: Teaterns kostnadsutveckling 1975-1990 med särskilda studier av Operan, Dramaten och Riksteatern. Betänkande av Teaterkostnadsutredningen. 106 SOU 1994:52: Teaterns roller. Betänkande av Teaterutredningen.

Motiv för offentlig: kulturstöd

kostnader och minskad publik, och därmed sjunkande produktivitet, som under en stor del av perioden efter 1974 gällt framför allt institutionsteatem. Flera av studierna framför kritik mot vad allt för stark koncenman anser vara tration av det statliga stödet till produktion och mot koncentration utbudet av till större orter. På den sisnämnda punkten var dock Europarådets exarninatorer av motsatt uppfattning och förordade kvalitetsiririktade satsningar på utvalda centra. De flesta studierna innehåller särskild kritik Riksteatern för av sjunkande produktivitet, koncentration av utbudet till större orter samt för liten hänsyn till hur teaterutbudet i övrigt utvecklats. Teaterornrådets företrädare har i varierande grad invänt mot kritiken som man delvis funnit okunnig och förenklad. Teaterfrågoma behandlar vi i kapitel 21, dansorrirådet i kapitel 22. På musikområdet har symfoni- och kammarorkestramas situation setts över 1989. I betänkandet föreslogs framför allt utbyggnad vissa en av orkestrar samt ökad tuméskyldighet för alla orkestrar. Den nuvarande länsmusikorganisationen har utvärderats av Kulturrådet Musik för genom rapporten

miljoner Rådet konstaterar de regionala olikheterna ökat. Många de

att av förväntningar som ställdes reformen har infriats eller är väg infrias. att Rådet ser dock brister när det gäller användning frilansmusiker och i fråga av om samverkan med amatörer och andra musikorganisationer. Länsmusiken bör, enligt rådets mening, i större omfattning ikläda sig rollen av samordnande, initierande och stödjande organ, så som det från början var avsett. Rådet föreslår att nuvarande avtalsreglerade statliga stöd ska ersättas bidrag enligt av grundbeloppssystemet. Då skulle flexibiliteten i bidragsgivningen öka och stat, landsting och kommuner skulle få ökade möjligheter att diskutera och förändra länsmusikverksamheten. Vi tar upp dessa frågor i kapitel 23 Musik. På museiomrädet har frågorna de statliga verksamhet och om museernas effektivitet genomgått olika faser sedan 1974. Under slutet 1970-talet av gjordes flera organisationsöversyner som ledde till att statliga museer fördes samman i gemensamma organisationer och vi fick dagens struktur med tio centralmuseer. I början av 1980-talet arbetade Museisamverkanskomrriittén som hade till uppgift att att hitta kostnadsbesparande samverkan mellan de statliga museerna kring olika praktiska funktioner administration, som transporter och säkerhetsfrågor. Vid mitten av 1980-talet fick Kulturrådet i uppdrag att arbeta med samverkansfrågoma med inriktning på de statliga museernas funktioner för landets museiväsende, vilket framför allt ledde till fem att av centralmuseema fick ett utvidgat ansvar gentemot museiväsendet i dess helhet såsom ansvarsmuseer.

n Ds 1989:46: Symfonierna och samhället. 12 Musik för miljoner en utvärdering av länsmusikreformen. Rapport från - Statens kulturråd 1994:2. 107

SOU 1995: 84

I fråga om det statliga stödet till de regionala museerna har Kulturrådet, utöver redovisningar i anslagsfrarnställningar, gjort en särskild studie av ökningen under tvåårsperioden 1990/91-1991/92 med sammanlagt 225 grundbelopp. Syftet med ökningen var att stimulera satsningar på barn- och ungdomsverksamhet samt ämnesområdena naturvetenskap/ekologi, kulturmiljö och konst. Av ökningen fördelades 219 grundbelopp som fasta grundbelopp, vilket ledde till totalt 134 nya tjänster varav 70,5 tjänster direkt inom de prioriterade områdena, de flesta inom kulturmiljövårdsområdet. Riksdagens revisorer 1993 luitisk museiområdet. avgav en rapport om De problem man såg med direkt koppling till de statliga anslagen och bidragen var framför allt att: någon decentralisering av verksamhet som var koncentrerad till storstäder- na inte genomförts, tanken bakom beslutet om ansvarsmuseer inte kunnat förverkligas i sär- skilt hög grad, Riksutställningar inte motsvarat förväntningarna som "kittet" i museivärl- den, det saknas en klar ansvarsfördelning mellan staten och länsmuseemas hu- vudmän inom framför allt kulturrniljövården, staten har stimulerat den regionala museiverksarnheten utan att styra inne- hållet, tillämpningen av statsbidragssystemet är oklar, någon samlad utvärdering av museiverksamheten har inte genomförts. - I varje fall en del av kritiken och revisorernas förslag till lösningar väckte i sin tur stark kritik från museiområdets företrädare. Slutligen har Museiutredningen avlämnat sitt betänkande Minne och bildning" som bl.a. fokuserar frågan om hur de statliga museerna ska kunna spela en mycket aktivare roll gentemot hela landet och på ett bättre sätt än i dag samspela med och stödja museer över hela landet. 14 Vi har lämnat synpunkter Museiutredningens förslag genom ett delbetänkande och behandlar i övrigt dessa frågor kapitel 28 Museer, utställningar. F olkbiblioteksomrddet har under den senaste ZO-årsperioden varit föremål för en parlamentarisk utredning som 1984 lämnade betänkandet "Folkbiblio-

tek i Sverige Utredningen förordade fortsatt satsning på regionala

en biblioteksfunktioner med utveckling av former för att få effektivare resursutnyttjande. l rapporten "Kultur i hela landet" redovisades en kritisk syn på länsbiblioteken. De statliga bidragen ansågs inte ha gett avsedd effekt och

13 Museerna och den svenska historien. Rapport från Riksdagens revisorer 1992/93:3. 14 SOU 1994:51: Minne och bildning. Betänkande Museiutredningen. av 15 SOU 1984:23: Folkbibliørek i Sverige. Betänkande Folkbiblioteksav utredningen. 108 16 Ds 1989:36: Kultur i hela landet.

Motiv för offentligt kulturstöd

utredaren angav att om ingen förändring länsbibliotekens verksamhetsav inriktning sker bör de resurser dessa bibliotek får användas för andra kulturinsatser i regionerna. Mindre studier av punktbidrag till lokala folkbibliotek och frågan av om hur man kan mäta biblioteksverksamhet har genomförts Kulturrådet och i av sistnämnda fall också av Statskontoret. Biblioteksfrågoma behandlas i kapitel 27 Litteratur och bibliotek. Arkiven har senast setts över av Arkivutredningen 1988.17 Utredningen ledde bl.a. till att kostnadsansvaret fortydligades. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att detta inte obetydliga antal studier lett till få beslut om förändringar i verksamhet och statlig bidragsgivning. Förklaringama är flera. En del förändringar genomförs i det löpande utvecklings- och effektiviseringsarbetet utan att det krävts beslut statsmakterna. av En del av de iakttagelser och förslag framförts från utomstående som granskare har inte varit grundade i tillräcklig kunskap om olika verksamheters förhållanden. Men det finns också en tröghet i den institutionella kulturverksamheten, en brist systematisk uppföljning och utvärdering erfarenheter av samt en betydande försiktighet från statliga beslutsfattares sida att vidta större förändringar, som bromsat utvecklingen. Staten har engagerat sig som finansiär eller medfinansiär för de aktuella att institutionerna ska kunna fullgöra uppgifter nationell betydelse. Kultur-inav stitutionemas verksamhet kan inte rationaliseras i utsträckning samma som varuproduktion eller många andra typer av tjänsteproduktion. Vi berör det senare i detta avsnitt samt i avsnitt 5.3.3.

Stöd till konstskapare utanför institutionerna

De offentligt finansierade kultuñnstitutionerna svarar inom vissa konstarter för en betydande del av arbets- och inkomstmöjlighetema för konstnärliga utövare. Stödet till föreningslivet innefattar också stöd till antal speciella ett producentgrupperingar och fönnedlingsorganisationer har strategisk besom tydelse för konstskaparna. Statliga medel direkt till konstnärerna inom olika konstområden utgår dels som ersättningar dels som bidrag. När samhället utnyttjar de skapande konstnäremas verk genom inskränkningari upphovsrätten statens för ersättning till upphovsmännen för svarar utnyttjandet. Detta är den principiella grunden for bl.a. biblioteksersättningen till författarna m.fl. och för visningsersätmingen till bildkonstnärer olika av slag.

17 SOU 1988:11: Öppenhet och minne. Arkivens roll salu/tältet. i Betänkande av Arkivutredningen. 109

SOU 1995: 84

Bidrag utgår dels till grupper fria teater-, dans- och musikgrupper samt konsthantverkskooperativ dels till enskilda upphovsman och utövare. Stödet till fria grupper och konsthantverkskooperativ utgår dels som årligt verksamhetsbidrag, dels som projektbidrag. Stödet till enskilda upphovsman och utövare kan utgå som bidrag för fritt konstnärligt arbete men också som anslag till särskilda projekt och andra speciella ändamål. Bidrag utgår till alla konstnärskategorier i form av inkomstgarantier, långtidsstipendier och s.k. konstnärsbidrag, som är en samlingsbeteckning för olika stipendier och bidrag. Konstnärsbidragen syftar till att ge aktiva konstnärer ekonomisk trygghet att under viss tid ägna sig konstnärlig yrkesutövning utan avbrott eller åt nydanande inom konstnärlig verksamhet. De kan utgå som arbetsstipendier av olika längd och storlek l-, 2- eller 5-åriga. Ldngtids- stipendierna utgår för tio år. Projektbidrag kan ges för avgränsade projekt som antas få betydelse för utvecklingen inom det aktuella konstornrådet eller som utgör försök att vidga användningen av konstnärlig verksamhet till nya områden i samhället. Vidare utgår bidrag för internationellt kulturutbyte och resestipendier, pensioner och pensionsbidrag samt bidrag till särskilda ändanzâl. Utöver de tidsbegränsade bidragen ges även livslånga inkomstgarantier till vissa konstnärer som står för en konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse men som av olika anledningar inte kan få en rimlig inkomst av sitt arbete. För författare och översättare finns också stödformen garanterad författarpenning. Vissa bidrag av investeringskaraktär kan också utgå bl.a. till kollektivverkstäder för bildkonst. Kulturrådet fördelar bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper samt till konsthantverkskooperativ. Övriga bidrag samt ersättningar administreras i huvudsak av Konstnärsnämnden med Bildkonstnärsfonden samt av Sveriges författarfond. Stödet till konstnärerna har under senare år analyserats och värderats i Europaråds-rapporten, i utredningen "Konstnärens villkor" och av Konstnärsnämnden. lgEuroparådsexaminatörema rekommenderade bidrag till att enskilda konstnärer i större utsträckning bör knytas till särskilda projekt och bestämda konstnärliga uppgifter. Utredningen Konstnärens villkor föreslog en kraftig ökning av de statliga insatserna för konstnärliga ersättningar och bidrag och förordade bl.a. en fördubbling av antalet inkomstgarantier samt en koncentration i bidragsgivningen så att ett färre antal konstnärer skulle få större belopp.

18 SOU 1990:39: Konsrnärens villkor. Betänkande Konstnärsutredningen. av 19 Konstnärsnämnden: Fördjupningsanslagsframställning budgetåren 110 1993/94-1995/96. Bilaga l Resultatanalys, s. 16.

Motiv för ojfentligt kulturstöd

Konstnärsnämnden menar att det- åtminstone kort sikt är mycket svårt att mäta effekterna av gjorda insatser. De omedelbara resultaten det av statliga stödet är att berörda konstnärer möjlighet till fortsatt och fördjupat ges konstnärligt arbete. Syftet att ge mottagarna ekonomiska möjligheter att under längre tid ägna sig sin konst kan dock aldrig uppnås än för förhålannat en landevis begränsad grupp. Bidragsgivningen ska emellertid inte enbart ses som en stimulans till enskilda konstnärer utan fungerar också som en stimulans till konstnärskåren och därmed till kulturlivet i stort. Sammantaget medverkar de statliga stöden till konstskapare utanför kulturinstitutionema till att skapa en volym konstnärlig verksamhet i av som sig är en förutsättning för mångfald, kvalitet och förnyelse. De fria grupperna spelar en stor roll som producenter av föreställningar och konserter, inte minst för barn och ungdom. Under mer än 20 år har de stått för viktiga delar av den konstnärliga fömyelsen inom sina respektive konstarter och för förnyelse i mötet med publiken. Vissa konstarter saknar i stort sett institutioner. Skapande konstnärer, dvs. författare, bildkonstnärer, tonsättare m.fl. bedriver nästan undantagslöst sin verksamhet individuellt och är för finansieringen denna i hög grad beroenav de av en marknad som har brister. Huvudmotivet för statens stöd är deras att arbete är önskvärt och värdefullt för samhället. Vi behandlar dessa frågor i kapitel 16.

K ulturmiljövård

Det statliga stödet till kulturmiljövård är inriktat på bidrag till vård och underhåll av byggnader, fornlämningar och kulturlandskap. Däri ingår också möjligheter att ge ersättning till ägare vid byggnadsminnesförklaring till samt markägare med okända fornlämningar enligt kulturminneslagen. Tidigare tilläggslån för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse har omforrnats till bidrag. Grundtanken med stöden till byggnadsvård bidra till täckningen är att av de antikvariska överkostnader uppstår vid renoverings- och underhållssom arbeten, dvs. de kostnader som går utöver vad motsvarande arbete ett "nomialt" hus skulle belöpa sig till. Av Riksantikvarieämbetets årsredovisningar framgår att stödet grund sin begränsade omfattning i huvudsak av inriktats mot byggnader av byggnadsminnesklass och stödet utgått till att ett brett spektrum av byggnadskategorier. K ulturstödet till ombyggnad av bostadshus har haft avgörande betydelse för bevarandet av bebyggelse i stadskämorna, t.ex. Haga i Göteborg. Svåra gmndläggningsförhållanden i bl.a. Gamla stan i Stockholm är exempel på andra insatser som kunnat klaras med hjälp detta stöd. av Riksantikvarieämbetet har i sina årliga anslagsframställningar redovisat stora dokumenterade vårdbehov. Bidragsmedlen är enligt ansvariga tjänstelll

SOU 1995: 84

män i länen en förutsättning för att kunna finna samförståndslösningar med ägare till kulturhistoriskt värdefulla byggnader och därigenom bevara dem i ett så autentiskt skick som möjligt. Detta gäller såväl vid genomförandet av byggnadsminnesförklaringar som vid val av åtgärder och material vid det kontinuerliga underhåll som krävs. Som uppföljning av den större frihet i prioriteringen som regleringsbrevet för budgetåret 1994/95 gav, förefaller det meningsfullt att studera en sammanslagning av de två ovan nämnda bidragsslagen. Kulturmiljövården har vid ett par tillfällen granskats av RRV, 1983 och 1991.20 I den senare studien framförde man kritik och förslag i fråga om samspelet i kulturmiljövårdsarbetet regional nivå. Riksantikvarieämbetet har på regeringens uppdrag och i samverkan med berörda parter våren 1995 lämnat förslag till förändringar i detta avseende. Bidragen till kulturrniljövård fungerar i stor utsträckning som stöd och stimulans till privata fastighetsägare. ofta enskilda personer, att ta ett kulturhistoriskt ansvar för sina byggnader eller anläggningar. Vi behandlar kulturmiljövården i kapitel 19.

Övrigt statlig stöd

Övriga statliga anslag eller bidrag i större omfattning inom Kulturdeparte-

mentets budget utgår till inköp av konst för statens byggnader, till forsknings- och utvecklingsarbete, till festivaler o.dyl. samt till internationellt kulturutbyte. Statens insatser för konst i offentlig miljö har nyligen setts över. I betänkandet "Konst i offentlig miljö" föreslås vissa förändringar i inriktning av de statliga insatserna och av ansvarsfördelningen mellan olika statliga instanser.

Betänkandet är föremål for remissbehandling. Vi berör frågorna i kapitel 24

Bild och form. I fråga om de sektorsforskningsmedel som sedan ett antal år disponeras av Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Statens kulturråd har vi låtit göra en studie. I studien konstateras att Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet disponerar sina anslag i enlighet med klara och tydliga riktlinjer och väl utformade program. l fråga om Kulturrådet pekar studien på att rådet med begränsade personalresurser for denna del av arbetet har haft svårt att bevaka det mycket

20 Resultat och i kulrurminnesvárden 1983. RRV. resurser Decentraliserad kulrurmiljövård. RRV. Förvaltningsrevisionen granskar. Fg199l:6. 21 SOU 1995:18: Konst i offentlig miljö. Betänkande Utredningen av om konst i offentlig miljö. 22 Andersson L G 1994: Ny kunskap forskning och utvärdering. genom 112 Studie för Kulturutredningen.

Motiv för ofantligt kulturstöd

stora område som rådet har ansvar för och att utveckla samarbetet med forskningsfaltet och andra forskningsfrnansiärer.

Omprövning, förnyelse och flexibilitet inom statsstödets ram Genomgången av de olika bidragstypema visar på allmänna grunder det att finns skäl för statligt kulturstöd. Gjorda studier och annat tillgängligt material innehåller däremot sällan djupgående analyser som grund för en närmare bedömning av de olika bidragssystemens effekter och effektivitet. Genomgången pekar på behov fortsatt långsiktighet samtidigt av men större flexibilitet i många av de statliga bidragssystemen. Det är ett ofta uttalat önskemål från många av kulturlivets företrädare. Men det ligger också i statens intresse. Uthållighet är viktig i det kulturpolitiska arbetet, i allt från bevarandet av kulturarvet till strävan att öka människors delaktighet. Möjligheter till omprövning och förnyelse inom existerande system krävs relativt om en fast resursrarn inte ska leda till kulturpolitisk och konstnärlig stagnation. I kapitel 20 lägger vi fram förslag till förändring av det dominerande bidragssystemet till icke statlig kulturverksamhet, det s.k. grundbeloppssystemet till regionala och lokala kulturinstitutioner.

Andra finansieringsmöjligheter

De offentligt stödda kulturinstitutionema och andra är starkt beroende som av offentliga bidrag har i olika grad intäkter från biljettförsäljning, entréavgifter, vissa andra avgifter, försäljning av varor, vänföreningar, och dosponsorer natorer. Möjligheterna att öka intäkterna av detta slag varierar beroende på verk-

samhetens an, i landet den bedrivs och hur långt redan utnyttjat

var man dessa möjligheter. Det finns biljettpriser och entréavgifter tål höjning som en utan större bortfall av publik och deltagare. Många museer har fortfarande möjlighet att öka sina inkomster från museibutik och försäljning. Med annan en konj kan sponsorintresset för del verksamheter möjligen en öka. Sponsorer inriktar sig normalt på vissa evenemang eller särskilda inslag i verksamheten t.ex. fonogramutgivning och utländska gästspel. Totalt sett finns det inget som talar för att stora intäktsökningar skulle kunna skapas med hjälp av andra ñnansieringskällor. Utformningen den av svenska skattelagstiftningen och företags- och formögenhetssuukturen i landet talar mot att sponsorstöd eller donationer kan komma att öka i ansevärd omfattning. I Sverige har vi valt en högre andel kollektiv finansiering framför skattelätmader som ñnansieringväg.

SOU 1995: 84

5.3.3 Statens stöd till regionala kulturinstitutioner Enligt våra tilläggsdirektiv ska vi särskilt granska statens bidrag till de regionala kulturinstitutionema. I direktiven sägs: "det är rimligt att pröva om statens direkta ekonomiska engagemang i de regionala kulturinstitutionema på sikt kan avvecklas. Kommittén skall redovisa hur detta kan ske." Vi ska samtidigt "föreslå åtgärder som kan säkerställa genomförandet av en nationell kulturpolitik såväl regional som lokal nivå". Vi anser att de regionala kulturinstitutionema är vikti ga för genomförandet av den nationella kulturpolitiken. Genom dem finns konstnärliga och andra professionella krafter permanent verksamma på ett trettiotal orter landet runt. Det ger en geografisk spridning som har stor betydelse för tillgängligheten. Verksamheten kan förankras i lokala och regionala traditioner och kulturmönster och i lokalt och regionalt publikarbete. Det skapar, enligt vår bedömning, de bästa möjligheterna att bredda intresset och överbrygga det avstånd som fortfarande finns mellan kulturinstitutionema och många människor. Närvaron av länsinstitutionerna stimulerar också annan professionell kulturverksamhet liksom amatörlivet. Kulturklimatet blir vitalare. Länsmuseema har dessutom en direkt roll inom ramen för den statliga kulturrniljövården och kommunernas kulturrniljöarbete. För att de nationella målen för kulturpolitiken ska uppnås bör staten dock ställa tydligare krav på institutionerna än vad man hittills gjort Det gäller t.ex. ansvaret att arbeta över hela länen, att samverka över länsgränsema och att samverka med det omgivande kulturlivet i många former. Staten bör stödja kvalitetsutveckling och förnyelse i institutionemas verksamhet. Allt detta talar för ett fortsatt statligt medansvar för finansieringen. Vi återkommer i senare kapitel till frågor om institutionemas samhällsuppdrag och roller, kulturpolitiska prioriteringar och behovet av att förändra bidragssystemet. Skulle staten dra sig ur finansieringen kan, som vi sagt ovan, intäktsbortfallet inte annat än marginellt ersättas av biljett- och entréintäkter, sponsorfinansiering o.dyl. Företrädare för kommun- och landstingsförbund har tydligt markerat att kommuner och landsting, generellt sett, i dagens ekonomiska situation inte kommer att kunna kompensera bortfallet i statsbidrag. Verksamheten kommer därför att minska samtidigt som statens möjligheter att påverka den kulturpolitiska inriktningen upphör. Exakt hur verksamheten kommer att förändras kommer att avgöras for varje enskild institution för sig av dess huvudmän och eventuellt övriga finansiärer. Man får räkna med hela skalan från nedläggning till relativt oförändrad verksamhet för institutioner där huvudmännen trots kärv ekonomi prioriterar verksamheten så högt att de skjuter till betydande belopp. I de flesta fall torde man få räkna med en kombination av minskad och omprofrlerad verksamhet. Risk finns att bl.a. den föga intäktsgivande barnverksarnheten kommer att minska Skulle staten, trots de regionala kulturinstitutionemas betydelse för den 114 nationella kulturpolitiken, vilja avveckla bidragen finns det i de flesta fall inga

Motiv offentli gt kulturstöd

tekniska svårigheter att göra det. Riksdagen bör i så fall fatta beslut med ett viss framförhållning och genomföra avvecklingen över några år så instituatt tionerna, huvudmännen och eventuellt övriga finansiärer får rimliga förutsättningar att vidta omställningsâtgärder. I fråga länsmusiken måste om nu gällande avtal mellan staten och Landstingsförbundet awecklas. På kulturmiljövårdens område får staten antingen övergå till att köpa tjänster av länsmuseema eller bygga ut länsstyrelserna.

5.4 Den framtida rollfördelningen

Utgångspunkten för statens åtaganden på kulturområdet är regeringsformens stadgande att "den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten". Omfattningen och utformningen av insatserna bygger värdering kulturens betyen av delse och av de faktiska förutsättningarna på olika delområden. Roll- och ansvarsfördelningen skiftar därför mellan olika konstarter och verksamhetsområden, liksom avvägningen de statliga insatserna mellan norrnering, av opinionsbildning och ekonomiskt stöd. Grunden för kulturlivet är människors intresse och Enskilda engagemang. eldsjälar, informella grupper och nätverk, föreningar, organisationer och folkrörelser är uttryck för detta engagemang. Ett offentligt stöd kompletsom terar det idéella arbetet är från kulturella, demokratiska och ekonomiska utgångspunkter ett väl fungerande sätt att stärka den enskildes möjligheter till delaktighet i kulturlivet Många intressen på kulturområdet tillgodoses på marknadens villkor och bör även i framtiden tillgodoses det sättet. Men marknadslösningama har också begränsningar. Vissa verksamheter fungerar inte alls marknadens villkor. I den utsträckning de är kulturpolitiskt viktiga faller på det ansvaret offentliga. I andra fall uppvisar marknaden brister t.ex. i fråga mångfald om eller geografisk spridning. Här kan det offentliga agera genom stöd marginalen som syftar till att öka mångfalden, bredda kvalitetsutbudet och förbättra den geografiska spridningen. Denna grundläggande strategi i fråga om samspelet mellan det offentliga och marknaden bör tillämpas även i fortsättningen men hela tiden anpassas till rådande förhållanden. Dagens marknadssituation kommer att genomgå många förändringar de närmaste decennierna. Framtiden kan leda till ytterligare Standardisering och lilciiktning men också till ökad differentiering. Den tekniska utvecklingen gör det t.ex. möjligt att i ökad utsträckning distribuera olika produkter och tjänster även till mycket små grupper med olika Specialintressen. Nya balansproblem kan uppstå som bl.a. beror på skillnader i människors utbildningsbakgrund och ekonomi och därmed i tillgång till information och kunskap. 115

SOU 1995: 84

Nya medier, förändrade värderingar och levnadsvanor, den ökade internationaliseringen m.m. ger nya kulturmönster, fler konstnärliga uttrycksformer och andra arbetssätt än tidigare. Ska det offentliga kulturstödet verka i målens

riktning måste det bli betydligt flexiblare i framtiden än det är i dag. I

senare kapitel lägger vi fram synpunkter och förslag detta inom de olika kulturområdena. I kapitel 6 behandlar vi den grundläggande ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen och kommunerna.

6 Ansvarsfördelning och samverkan

Utbyggnaden av statens, landstingens och kommunernas kultur-insatser och andra förändringar under de senaste 20 åren gör det motiverat över att se ansvarsfördelningen på kulturområdet. Vi strävar efter att precisera den inom ramen för existerande gmndmönster. Huvuddelen av kapitlet ägnas ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och primärkommuner. Organisationslivets roll berörs i korthet och utvecklas i kapitel 14 Eldsjälarna och organisationerna. Vi tar också samspelet melupp lan kulturområdet och andra samhällssektorer. Sist i kapitlet sammanfattar vi grunderna för hur staten i framtiden bör prioritera sina kulturinsatser.

6.1 Den nuvarande

ansvarsfördelningen mellan stat,

landsting och kommuner

Staten, landstingen och kommunerna är självständiga aktörer i nära samverkan även om staten, här som alla andra områden, har det nationella ansvaret. I prop. 1974:28 s. 304-306 uttrycktes samspelet så härzl

"Primärkommunernas ansvar för stöd till kulturverksamhet utgör enligt min mening en grundval för samhällets kulturpolitiska insatser. Många av behoven kan bäst bedömas lokal nivå.

Utredningen Kulturrådet konstaterar att det finns vissa slag verksamav het för vilka en kommun är ett för litet område. Det gäller framför allt teater-, orkester- och museiverksamhet. Rådet förutsätter här insatser av landstingen... Jag delar kulturrådets uppfattning att ansvaret för lösa att sådana uppgifter som man inom länen väljer att föra från det primärupp kommunala planet till länsplanet inte bör ligga något statligt organ... det finns enligt min mening skäl att utgå från landstingen för som organ regionala kulturpolitiska insatser.

En nära samverkan olika nivåer mellan stat, kommun, landsting och organisationsliv är nödvändig...

1 Prop. 1974:28: Den statliga kulturpolitiken 304-306. s. 117

SOU 1995: 84

Staten bör enligt min mening inrikta sina insatser på att stimulera kulturverksamheten i landet och inte på att reglera den. Reglerande föreskrifter skulle minska möjligheterna för varje kommun och landsting att välja egna lösningar med hänsyn till skiftande förutsättningar och behov..."

Statens roll beskrevs följande sätt i propositionen: "Staten bör vid sidan om ansvaret för institutioner eller helt - egna statsstödda sådana -ta ett allmänt ansvar för frågor av gemensamt intresse för de organ som verkar inom kulturområdet. Exempel härpå är målfrågor, viss utredningsverksamhet och information i angelägenheter av gemensamt intresse för stat, kommuner och organisationsliv... Staten bör vidare ha ett ansvar för att genom ekonomiska bidrag stödja bl.a. viss kulturverksamhet med primär- eller sekundärkommunal anknytning, folkbildningsarbete samt insatser inom olika organisationer... Genom lagstiftning, läroplaner och andra regler utbildningsområdet finns betydelsefulla instrument för att stimulera kulturaktiviteter. Lagstiftningen samhällsplaneringens område bör -i samspel med kulturrninnesvårdslagstiftningen - kunna utnyttjas för stöd för kulturminnesvården..."

Någon egentlig förändring av ansvarsfördelningen har inte ägt rum sedan 1974. Primärkommunemas kulturinsatser domineras av ansvaret för folkbiblioteken. Andra stora åtaganden är den kommunala musikskolan, bidrag till föreningar och organisationer med studieförbunden i spetsen samt försörjningen med kulturlokaler. Kulturi förskola, skola och inom äldreomsorg är andra större frågor. Ett trettiotal av landets största kommuner, residensstäderna och ytterligare några städer, medverkar i huvudmannaskapet för och finansieringen av regionala kulturinstitutioner. I vissa kommuner finns dessutom rent kommunala institutioner utöver folkbiblioteken, oftast museer eller konsthallar samt några lokala stadsteatrar och symfoni- och kammarorkestrar. På kulturrniljövårdens område har kommunerna ett väsentligt ansvar och ett lagreglerat inflytande i fråga om den byggda miljön. Landstingen, som relativt sett ökat sina kulturinsatser mest de senaste 20 åren, är huvudmän för och finansiärer regionala kulturinstitutioner inklusiav ve egna folkhögskolor, ger bidrag till folkbildningen i övrigt och för svarar kultur i sjukvården. Därutöver ger man bidrag till framför allt ungdomsorganisationer och till en del särskilda kultursatsningari länen. Hur ansvarsfördelningen ser ut i detalj kan utläsas i utvärderingsrapporten. Den kanske största förändringen i de allmänna relationerna mellan staten å ena sidan och landsting och kommuner å den andra gjordes när huvuddelen av de specialdestinerade statsbidragen 1992 samlades i ett anslag "påse" till . varje kommun respektive landsting. Kulturbidragen lämnades, efter intensiv debatt, utanför "påsen".

Ansvarsfördelning och samverkan

6.2 Den framtida

ansvarsfördelningen mellan stat,

regioner och kommuner

Vi har, bl.a. vid våra besök i samtliga län, mött bedömningen att ansvarsfördelningen på det hela taget fungerat bra. Företrädarna för kulturlivet i länen har i stor enighet sagt att det varit bra att staten formulerat mål för sin kulturpolitik, att de gemensamma insatserna från stat, landsting och kommuner har varit nödvändiga för att bygga upp nätet av regionala kulturinstitutioner och att statens stöd till övriga delar av kulturlivet också på det hela taget fungerat väl. Den allmänna bedömningen utesluter inte att man på del punkter har en olika meningar, att det finns en del kritiska synpunkter och att det finns önskemål om vissa förändringar i statens framtida roll och insatser. Bl.a. har vi mött önskemål om större regionalt och lokalt inflytande över statsbidragsgivningen och ornfördelning av bidragen över landet. I kapitel 4 Mål för den nationella kulturpolitiken har vi angett att staten, landstingen och kommunerna även i framtiden bör dela ansvaret för att den nationella kulturpolitiken förverkligas. Här tar vi upp grundema för den fortsatta ansvarsfördelningen.

6.2.1 Den lokala nivån utgör grundval en Det mesta som sker i det "levande" kulturlivet har en stark lokal förankring. Också verksamhet som har i uppdrag, eller har egna ambitioner, att verka i en vidare region eller över hela landet har sin hemmahörighet och förankring en enskild ort, där också en del av den utåtriktade verksamheten sker, ibland en proportionellt sett ganska stor del. Även massmedieindusuins globalt spridda produkter har lokala rötter genom upphovsmän och artister med förankring i lokala kulturer och subkulturer. Det är många förhållanden som bäst kan bedömas på lokal nivå och som bör finansieras inom ramen för ett lokalt ansvarstagande, också sådana som är viktiga för den nationella kulturpolitiken. Primärkommunemas för ansvar stöd till kulturverksamhet är även i framtiden grundval för de offentliga en kulturinsatsema. Det är av avgörande betydelse att kommunerna vill och orkar fortsätta att satsa på kultur. Det första inslaget i den framtida ansvarsfördelningen är alltså den lokala nivåns och primärkommunernas oförändrat grundläggande betydelse. Kommunerna ska självklart formulera mål för den egna kulturpolitiken och det är en styrka att det finns en samsyn om målen mellan stat, landsting och primärkommuner.

SOU 1995: 84

6.2.2 En flexibel och utvecklingsinriktad regional nivå 1974 års kulturpolitik innebar att statens och kommunernas kulturansvar kompletterades med en ökad satsning den regionala nivån med landstingen som kulturpolitiskt ansvariga organ. Bakom låg önskemålet att bygga ut om nätet av vissa kulturinstitutioner över landet och insikten att enskilda om kommuner var for små som bas för detta. I valet av strategi anknöt kulturpropositionen till en utveckling som redan startat och till uttalade ambitioner från Landstingsförbundet och en rad landsting. De regionala kulturinstitutionema hari de flesta fall stark förankring och stor betydelse i sina län. Men det finns fortfarande behov av att utveckla verksamheten och samspelet med länens invånare och kommuner. Forrnema for ett lokalt inflytande, lämpligt geografiskt omlandet, delat eller enhetligt huvudmannaskap för de regionala institutionerna samt frågan deras juriom diska form diskuteras i många län. Mer varierade lösningar än i dag kommer att behövas. Till dagens diskussionsfrågor hör också den om rollfördelning och samspel mellan landsting, länsstyrelser och primärkommuner. På kulturmiljöområdet tillfordes länsstyrelserna 1976 egen kompetens. På det området behöver samspelet mellan länsstyrelse, länsmuseum, kommuner och övriga engagerade parter utvecklas och förtydligas. På senare år har kulturen fått allt större betydelse i regionemas allmänna liv och ses nu många håll som en viktig del i strategi för regional utvecken ling. Olika län vill profilera sitt kulturarv och sitt kulturliv på olika sätt. Detta har skärpt kraven staten att acceptera olikheter mellan regionerna både när det gäller kulturverksamhetens inriktning och dess former. De kulturverksamheter för vilka de enskilda kommunerna är för små som bas bör även i framtiden i första hand organiseras på regional nivå. Olika former av samverkan inom länen och över länsgränsema bedömer vi kommer att bli vanligare. På sikt kan den regionala indelningen av landet komma att ändras. Landstingen spelar en viktig roll på kulturområdet. Det är självklart att de ska formulera mål för den egna kulturpolitiken. Det är, som vi sagt i avsnittet om den lokala nivån, en styrka att det finns en samsyn om målen mellan landstingen, staten och primärkommunema i länen. Statens samspel med regionerna bör utformas så att man når en god balans mellan det nationella perspektivet och regionemas vilja till profilerad utveckling. Uppgifter av nationell betydelse bör i ökad utsträckning kunna utföras regional nivå. Ökat samarbete över länsgränsema bör uppmuntras.

Anrvarsfärdelning och samverkan

6.2.3 Tendenser i regional utveckling

Regionberedningen har våren 1995 avlämnat sitt slutbetänkande Beredningen föreslår att ansvarsfördelningen mellan staten och den kommunala självstyrelsen ändras så att det regionala utvecklingsansvaret förs över från länsstyrelserna, som renodlas till att vara statens företrädare, till landstingen. Beredningen för ett prlncipresonemang om grunderna för framtida en ny regionindelning. En sådan bör grundas lokala och regionala initiativ. Konkret föreslår Regionberedningen att Kristianstads och Malmöhus län slås samman till Skåne län, att ett Västra Götalands län skapas samt att det regionala utvecklingsansvaret förs över till landstingen i Stockholms län och i Jämtlands län, allt med början under 1996. Regionberedningen markerar att kulturen är en mycket viktig lokal och regional utvecklingsfaktor. Det regionala utvecklingsprogiammet bör därför innefatta också cn strategi för den samlade regionala kulturella utvecklingen. Även för förverkligandet bör enligt beredningen ligga hos landsansvaret tingen. Detta ansvar bör för den samlade överblickens skull även omfatta fördelningen inom regionen av statliga kulturbidrag till regional och lokal kulturverksamhet. Slutligen anser Regionberedningen att den svenska kulturpolitiken bör utformas så att den ger förutsättningar för utveckling många av kulturella centra i landet utöver Stockholm. Vi tar upp frågan om fördelning av bidrag till regional och lokal kulturverksamhet i kapitel 20.

6.2.4 Ett särskilt statligt ansvar...

En del av statens ansvar för kulturområdet utövas genom övergripande beslut eller beslut inom andra samhällsområden. Sådana områden listar vi i avsnitt 6.3. I sak tar vi upp dem i olika verksamhetsinñktade kapitel senare i betänkandet. I detta och nästa avsnitt avhandlar vi frågor som ligger helt inom kulturområdet. Inom ramen för den nationella kulturpolitiken är det vissa uppgifter som bara kan fullgöras av staten och andra som naturligen faller staten. Det är i första hand: åtgärder knutna till befogenheter som bara staten har, verksamhet som inte har någon särskild regional eller lokal förankring, verksamhet där det nationella helhetsperspektivet är dominerande. - Om den kulturpolitiska styrningen måste eller bör utövas i form av lagstiftning eller kräver avtal med andra länder eller överstatliga organisationer är det bara staten som har befogenheterna. I dag gäller det framför allt frågor på

2 SOU 1995:27: Regional framtid. Betänkande Regionberedningen. 121 av

SOU 1995: 84

kulturmiljövårdens, arkivens och eterrnediemas områden. Vi kommer också att föreslå att det införs en bibliotekslag med föreskrifter rörande de grundläggande förhållandena för folk- och skolbiblioteken. När det gäller samspelet med den kommersiella kulturmarknaden och företagen där, har verksamheter som kan behöva stöd sällan specifikt lokal elen ler regional förankring. Landsting och kommuner är därför sällan naturliga företrädare för det offentliga. Kommunallagen lägger också hinder i vägen för vissa beslut som annars från rent kulturpolitisk synpunkt skulle effektivara va. l den mån det behövs offentlig finansiering faller uppgiften därför på staten. K ulrurrrtiljöonzrâdet, arkivväsendet och etennedierna är exempel på områden där det nationella helhetsperspektivet dominerar. Därför staten agerar både genom lagstiftning och på andra sätt avtal med radio- och t.ex. genom tv-företag om verksamhetens karaktär och inriktning, genom bidrag och genom myndigheter och institutioner med operativa uppgifter. Men det finns också ett dominerande nationellt perspektiv i fråga andra om verksamheter. Att bevara och levandegöra de mångfasetterade kulturarv som museerna förvaltar klaras bara till en del institutioner styrs lokala eller genom som av regionala prioriteringar. Det är därför nödvändigt att staten tar ett särskilt ansvar för ett antal museer som arbetar i ett nationellt perspektiv. Inom konstarterna finns andra frågor och verksamheter av särskilt nationellt intresse. Statens bidrag till teatrar och Orkestrar, till fria och till grupper enskilda konstnärliga upphovsmän och utövare motiveras delvis av ett helhetsperspektiv pd konstarternas utvecklingsmöjligheter. Nya synsätt och nya insikter, nya konstnärliga uttryck och förändrade arbetsformer växer fram i situationer där förutsättningarna är de rätta. Man kan försöka skapa dessa genom praktisk planering, pengar, tid för utvecklingsarbete osv. Men förnyelse och utveckling kan bara delvis planeras. Det handlar också om att ta vara den utveckling som uppstår oväntat och oplanerat. Som finansiärer har både staten, landstingen, kommunerna och andra ett ansvar för att kulturlivet får förutsättningar för experiment och utvecklingsarbete och att nytänkandet ges möjligheter att slå igenom i bred verksamhet Det kan gälla det traditionella konstnärliga arbetet men också möjligheter den som tekniska utvecklingen ger. Men de offentliga bör också ställa krav på organen insatser för nyskapandet inom de bidragsmottagande institutionerna och organisationema. Vissa konstnärliga yttringar är så nya, "svåra" eller annat sätt speciella att det i det enskilda ögonblicket bara finns mindre människor en grupp som är uttalat intresserade. Betydelsen av dessa konstnärliga uttryck kan däremot många gånger vara stor. Ska mångfalden i kulturlivet existera måste sådana minoritetsintressen och minoritetsuttryck få utrymme. Många kommuner och landsting är för små för att ta ett ansvar för detta. Inte heller de summan av 122

Ansvarsfördelning och samverkan

stora kommunernas och landstingens engagemang är alltid tillräckligt för att trygga dessa verksamheter och ge dem utvecklingsmöjligheter. Därför faller ett särskilt ansvar på staten att garantera mångfalden. Syftet med statens insatser ska naturligtvis vara att sikt bredda intresset och så engagemanget att fler parter tar ett ökat ansvar. Konstnärers, fria gruppers, institutioners, organisationers, kommuners och landstings intresse för och möjligheter till internationellt utbyte knyts till den egna verksamheten och det egna ansvarsområdet. Summan det täcker av inte alltid det nationella intresset av kontakter över gränserna och utbyte av impulser och evenemang. Det kan t.ex. gälla större manifestationer i andra länder eller intensiteten i kulturutbytet, där enskilda institutioner och andra inte anser sig kunna prioritera det så högt som det är önskvärt ett konstnärur ligt och kulturellt helhetsperspektiv. Här faller ett på staten. ansvar Internationellt kultursamarbete regleras också till viss del avtal eller genom andra överenskommelser mellan stater. Det finns alltså många verksamheter, både konstens områden och kulturmiljövårdens, som har betydelse i det nationella helhetsperspektivet. Vissa institutioner har karaktär av nationella institutioner. Vi talar dock hellre om nationella uppdrag eftersom flertalet av dessa institutioner också har verksamhet med regional eller lokal tyngdpunkt. Nationella uppdrag är inte beroende av vari landet institutionen ligger. Staten har också ansvar for den högre konstnärliga utbildningen. "Fria pengar" är nödvändiga för att kunna möta utvecklingsbehov och utvecklingsidéer. Staten bör förfoga över ganska mycket "fria pengar". Stiftelsen ramtidens kultur kommer att spela en stor roll, men det behövs också utrymme för stöd av t.ex. experiment och utvecklingsarbete inom de ordinarie anslagen. Det går inte att en gång för alla lägga fast för vilka enskilda verksamheter det nationella helhetsperspektivet är dominerande. Det måste med jämna mellanrum prövas på nytt liksom den konkreta inriktningen och omfattningen av statens insatser. Vi tar upp sådana frågori de verksamhetsim-iktade kapitlen. En systematisk uppföljning och utvärdering är nödvändig för att ta till vara den kunskap som samlas och använda den ett medel för att förbättra och som effektivisera verksamheterna. Staten har här utöver det enskilett ansvar som da institutioner och organisationer, huvudmän och lokala bidragsgivare har. Slutligen är det viktigt att staten ger signaler i fråga samverkan, inom om kulturområdet, över sektorsgränsema i samhället i mellan den offentliga ston, sektorn och organisationslivet m.m.

SOU 1995: 84

6.2.5 ...och ett statligt medansvar Det finns ytterligare ett motiv för statliga insatser på kulturområdet. Det är att en rimlig geografisk spridning förutsätter statlig medverkan. - Statens roll som medfinansiär av ett antal verksamheter hänger nära samman med frågan om en rimlig geografisk fördelning av de kulturella möjlighetema. l det nationella helhetsperspektivet ligger att det bör finnas rimligt jämlika förutsättningar för "kultur i hela landet". Staten har enligt vår mening ett medansvar för detta. Staten bör ta det genom att stödja viktiga strukturer, framför allt nätet av regionala kultutinstitutioner, tillgången på samlinglokaler, goda arbetsmöjligheter för folkbildningen och stöd till andra organisationer. Nätet av regionala kulturinstitutioner är en grundförutsättning för utbudet av teater och musik landet runt. De regionala museerna svarar för viktiga uppgifter i ett nationellt bevarandeperspektiv och har dessutom direkta uppgifter inom ramen för den statliga kulturmiljövården. Skälen för fortsatta bidrag till de regionala kulturinstitutionema har vi redovisat i avsnitt 5.3.3. De statliga kulturinstitutionema i Stockholm svarar för en stor verksamhet. Mycket av betydelsen av deras arbete är inte geografiskt avgränsad. Det gäller särskilt museernas uppgifter att samla, vårda och forska. Men den utåtriktade verksamheten är framför allt tillgänglig för befolkningen i Stockholmsregionen. Regionen bör därför ta ett större ekonomiskt medansvar. Vi återkommer till den frågan i kapitel 20 Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet. Studieförbunden har avgörande betydelse för möjligheterna till skapande verksamhet och, i medelstora och mindre kommuner, också för utbudet av kulturprogram av skilda slag. Det statliga stödet till studieförbunden genom Folkbildningsrådet uppgår till drygt l miljard kronor och är alltså en mycket betydelsefull förutsättning för bredden folkbildningsarbetet. Bidragen till andra organisationer har framför allt betydelse för den skapande verksamheten och för livslcaften inom vissa konstarter och genrer. Här är de statliga bidragen totalt sett små Men för de enskilda mottagarna kan de ha betydelse både som belopp och som markering till lokala och regionala bidragsgivare att verksamheten har betydelse också ur ett nationellt helhetsperspektiv. Exempel på sådana bidrag är de som går till centrala amatörorganisationer, arrangerande musikföreningar, till lokalhållande organisationer och till olika specialmuseer. Sådana mindre statliga bidrag går också till tillfälliga eller tidsbegränsade verksamheter som internationellt utbyte och festivaler. Även bidragen till kulturmiljövård har karaktär av begränsade bidrag som stimulerar andra, inte minst enskilda, att göra insatser.

Ansvarsfördelning och samverkan

Bidrag till regionala kulturinstitutioner, till folkbildningens lokala verksamhet, till andra kulturorganisationer och till kulturmiljövård därför ser som ett fortsatt statligt ansvar.

6.2.6 Formerna för statens samspel med landsting och kommuner

De statliga kulturorganens kontakter med lokal och regional kulturverksamhet sker i dag i första hand med de olika bidragsmottagama, dvs. med teatrar, orkestrar, museer respektive bibliotek samt i viss mån med arrangerande musikföreningar. Kontaktema sker regel med varje bidragsmottagare som typ av för sig. Mera sällan diskuterar företrädare för stat, landsting och kommuner tillsammans den kulturella helheten i en kommun eller i ett län, vilka samlade utvecklingsbehov och utvecklingsidéer där finns, vilka prioriteringar som respektive pan vill göra o.dyl. Den dialogen behöver utvecklas. På kulturmiljövårdens område är kontaktmönstret något annorlunda och innefattar i första hand Riksantikvarieämbetet, länsstyrelser, länsmuseer, vissa andra museer samt kommunerna. I framtiden bör samspelet mellan stat, landsting och kommuner breddas så att resurserna sammantaget används på bästa sätt. Det behövs för det första en samlad syn på utvecklingen inom varje delsektori länet, någon form av gemensam strategi för hur de samlade resurserna inom sektorn kan användas. Symfoni- eller kammarorkester, länsmusikstiftelse, arrangerande musikföreningar, körer, kyrkor och församlingar m.fl. utgör det samlade musiklivet i ett län. Statens stöd till enskilda bör parter avgöras i ljuset av en regional politik på området. Motsvarande gäller områden som teater, dans, bildkonst och museiverksamhet. Vi återkommer till det i de kulturområdesvisa kapitlen. För det andra behövs också en helhetssyn på kulturutvecklingen totalt i kommunen respektive länet. När en kulturpolitik ska formuleras och genomföras länsnivå möts tre olika perspektiv: Det nationella perspektivet som kommer till uttryck i målen för den natio- nella kulturpolitiken och i villkoren för statens bidrag. Det lokala perspektivet som formuleras i kommunala kulturpolitiska mål och tar sig uttryck i fördelningen av kommunala till den resurser egna kulturverksamheten och till det lokala föreningslivet. Länsperspektivet som kommer till uttryck i landstingens kulturpolitiska mål och i landstingens och länsstyrelsernas strävanden att främja en kulturell utveckling i hela länet och att engagera de regionala kulturinstitutionerna en i kulturverksamhet som främjar länets allmänna utveckling.

SOU 1995: 84

En framgångsrik kulturpolitik i ett län måste ta hänsyn till alla dessa per-

spektiv och eftersträva en balans mellan dem. Landsting och kommuner bör

därför samverka vid utformningen av länets kulturpolitik. Ur kommunernas

och landstingets planer bör kunna växa fram en kulturpolitik for länet som be-

rör mål, ansvars- och rollfordelning samt finansiering. Det är viktigt att på-

peka att en regional kulturpolitik inte enbart -inte ens i första hand - handlar

om de regionala kulturinstitutionemas arbetsförutsättnin gar.

För att få större flexibilitet i den statliga bidragsgivningen och för att öka

möjligheterna till helhetsbedömningar kommer vi i kapitel 20 Behovet av

mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet att föreslå ändring av da-

gens statsbidragsforrner till regionala och lokala kulturinstitutioner grundbe-

loppssystemet och av formerna för stödet till länsmusiken.

6.3 Samspelet mellan kulturområdet och andra

samhällssektorer

Grundläggande förutsättningar för socialt och kulturellt liv skapas utanför

kulturområdet. Insikter och erfarenheter inom konst och kulturverksamhet i

övrigt påverkar utvecklingen på en lång rad andra områden och har betydelse

för samhällsklimatet i ston. För att indviden ska stå centrum i för de offentli-

ga insatserna måste samverkan fungera och sektorsuppdelningen vara så lite

hindrande som möjligt.

Behovet av samverkan gäller en lång rad områden. Vi tar upp dem, om än

olika utförligt, i betänkandets olika kapitel enligt följande:

jämställdhetsfrågor 8, 16 och 20,

förskolan 9, skolan 9, ungdomspolitiken 10, invandrarpolitiken 1 l, handikappolitiken 12, vården 13, utbildningspolitiken i vad avser folkbildning 14, skattepolitiken i vad avser konstskapamas förhållanden 16, skattepolitiken i vad avser moms inom kulturområdet 33, arbetsmarknadspolitiken 16 och 19, den fysiska samhällsplaneringen 19 och 25, jordbrukspolitiken 19, bostadspolitiken 19 och 25, regionalpolitiken 20, turistpolitiken 29, högre utbildning och forskning 31 och 32, stöd till samlingslokaler 30, den offentliga statistiken 32. - 126

Ansvarsfördelning och samverkan

Samverkan på det nationella planet mellan olika sektorer kan främjas på en rad olika sätt. Ofta används flera av metoderna samtidigt:

överensstämmelse i fråga om mål och andra mellan olika sarnhälls- - normer områden, - särskilda uppdrag till myndigheter och institutioner att samverka, - särskilda anslag for sektorsövergripande arbete, uppföljning och utvärdering med särskild inriktning på sektorssamverkan, opinionsbildning. - Det finns en betydande överensstämmelse i synsätt och inriktning när det gäller de nationella målen inom olika samhällsorruåden. Det gäller t.ex. målen för socialpolitiken, utbildningspolitiken, invandrar-politiken, handikappolitiken, samhällsplaneringen och kulturpolitiken. Vid varje översyn målen på av ett enskilt samhällsområde är det viktigt att stärka denna för de insamsyn, att satser som görs ska få största möjliga totala effekt. Målen för kulturpolitiken bör gälla den nationella kulturpolitiken. De ska gälla på alla nivåer i samhället och, liksom de nuvarande målen, alla samhällssektorer. Skolan, förskolan, vårdinstitutionema, de samhällsplanerande instansema liksom myndigheter och institutioner på andra samhällsområden ska utgå inte bara från den egna sektorns mål utan också från målen for kulturpolitiken. Ju fler mål som gäller för verksamhet, desto större blir samtien digt risken för målkonflikter. Regeringen och statliga centralmyndigheter har ett särskilt ansvar för att sådana konflikter hela tiden uppmärksammas och löses. Andra normer som statsbidragsbestämmelser, myndigheternas instruktioner m.m. ska naturligvis utformas så att de underlättar sektorssamveren kan i målens anda. Regeringen har på senare år gett flera uppdrag till myndigheter inom olika sektorer att samverka kring frågor har betydelse för kulturpolitiken. som Socialstyrelsen har t.ex. haft i uppdrag i samarbete med Bammiljörådet, att Statens kulturråd och dåvarande Statens ungdomsråd följa utvecklingen av barns villkor samhället. Statens invandrarverk har i uppdrag tillsammans att med Skolverket, Statens kulturråd och Statens ungdomsstyrelse vidta särsldlda åtgärder för att motverka främlingsfientlighet och rasism. Riksantikvarieämbetet har flera uppdrag bl.a. att i samråd med Boverket och Statens naturvårdsverk utarbeta en metod stöd för behandlingen kultursom av miljövårdens riksintressen i länsstyrelsemas planering för miljöanpassat ett transportsystem. Uppdrag av det här slaget har getts utifrån konkreta behov. De har bidragit till att utveckla på insatserna och har stärkt en gemensam syn de allmänna kontakterna och samarbetet mellan myndigheterna. Det långsiktiga målet bör vara att samverkan blir så tät och naturlig särskilda uppdrag att inte så ofta behöver ges. Det finns också exempel på att statsmakterna avsatt särskilda för pengar sektorsövergripande insatser. Uppdraget att motverka främlingsfientlighet och rasism är ett sådant liksom miljöstödet till jordbruket 127

SOU 1995: 84

I kapitel 4 Mål för den nationella kulturpolitiken har vi sagt att uppföljning och utvärdering av kulturpolitik och kulturverksamhet måste ägnas större uppmärksamhet i framtiden. Detta gäller också frågan om uppföljning av samverkan över olika sektorsgränser och de frågor om eventuella målkonflikter som vi nämnt ovan. Vi återkommer till det olika ställen i betänkandet. Regeringen har ett särskilt ansvar för att samverkan över sektors gränserna sker. Det är regeringen som lägger fram förslag för riksdagen om övergripande mål olika samhällsområden och har ansvaret för att målen förs ut till myndigheter och institutioner. Det är också regeringen som kan ge särskilda uppdrag och avsätta särskilda medel för samverkan och det är den som kan ställa krav uppföljning och utvärdering. Regeringen bör agera kraftfullt i dessa avseenden. Det cirkulär som regeringen år 1974 utfärdade till alla statsmyndigheter om att de kulturpolitiska målen gällde all statlig verksamhet var inte tillräckligt för att målen skulle få genomslag utanför kultursektom. Cirkuläret i sig var kanske inte ett tillräckligt kraftfullt instrument. Framför allt brast det i uppföljning. Ska myndigheter inom olika samhällssektorer väga in de kulturpolitiska målen i sitt arbete och statliga kulturrnyndigheter kunna ställa berättigade lcrav på samverkan från deras sida måste signalerna från regeringen vara tydliga Att det sektorsövergripande samarbetet fungerar inom regeringskansliet är en viktig förutsättning för samverkan på myndighetsnivå. Det staten gör hari sin tur betydelse för inställningen till och förutsättningar för sektorssamverkan regional och lokal nivå.

6.4 Grunderna för statens framtida prioriteringar

Ett av kulturområdets främsta kännetecken är mångfalden. Inom ramen för begränsade resurser ställer det stora krav på avvägningar och val. Vi strävar efter att lägga en grund för det genom att: ange viljeinriktningen för kulturpolitiken, avgränsa det statliga ansvarsområdet, söka så effektiva medel som möjligt för de statliga insatserna, i övrigt diskutera profil och proportioner det statliga kulturstödet. - De övergripande målen för den nationella kulturpolitiken är utgångspunkten för statens kulturpolitiska prioriteringar. Där finns viljeinriktningen uttryckt. Vi förtydligar den inom några delområden genom sektorsmål. Ansvarsfördelningen mellan de olika huvudaktörema, så som vi beskrivit den i detta kapitel och särskilt i avsnitten 6.2.4 och 6.2.5, avgränsar området för statens åtaganden. Insatser behöver inte göras på alla delar av kulturområ-

Ansvarsfördelning och samverkan

det utan kan koncentreras till vissa delar. Vi preciserar avgränsningen i några av de senare kapitlen. Genomgången av motiven för offentliga åtaganden och ändamålsenligheten i olika bidragssystem i kapitel 5 pekar fungerande strategier för att uppnå reslutat med begränsade ekonomiska insatser. Bidrag till ideella organisationer, selektivt kvalitetsinriktat produktionsstöd inom vissa branscher, samspelet med kommuner och landsting i fråga om nätet av regionalt arbetande kulturinstitutioner och bidrag till enskilda fastighetsägare för byggnadsvårdsinsatser är exempel på sådana. l kapitel föreslår vi förändringar i senare några av de statliga bidragssystemen. Detta ger dock inte svar alla prioriteringsfrågor. När det gäller individer och grupper har vi i anslutning till förslaget om mål sagt att vi kommer att förorda prioritering kultur för och med barn en av och av ungdomars möjligheter till kulturell verksamhet. I kommentarerna till målen har vi också gett prioritet olika skäl fått sina kultugrupper som av rella behov minst tillgodosedda. I senare kapitel prövar vi frågor proportioner mellan om konstarter och genrer. Det berör dels frågan om fördelning av medel mellan institutioner med olika inriktning, dels frågan om proportioner mellan institutionell verksamhet och verksamhet utanför kulturinstitutionema. Kulturinstitutionerna har i dag en dominerande ställning inom det offentligt stödda kulturlivet, vilket gör att vissa konstarter och genrer också fått en dominerande ställning. Vi prövar också frågan om fördelningen statliga mellan av resurser Stockholm och övriga landet och proportionerna i de statliga institutionemas verksamhet. Idag kommer en stor del av de statliga anslagen och verksamheten i första hand Stockholmsregionen till del.

7 Kulturen i internationell

belysning

Under de senaste decennierna har internationaliseringen ökat i svenskt samhällsliv. Som litet land och med starkt udandsberoende ekonomi är koppen lingarna till det som sker utanför vårt lands gränser många och påtagliga. Politiska och ekonomiska förändringar i omvärlden får omedelbara konsekvenser för agerandet såväl inom landet som i relation till andra länder. Det blir därmed allt viktigare att aktivt delta i gemensamma internationella sammanhang för att på så vis påverka förutsättningarna för utvecklingen inom landet. På kulturområdet slår den ökade intemationaliseringen igenom i många olika avseenden. Utbudet av program i tv och i andra massmedier hari hög grad sitt ursprung i andra länder. Den massmediedistribuerade kulturen är till i stor del anpassad till en internationell marknad där nationella särarter blivit mindre framträdande. Samtidigt har svensk populärmusik vunnit framgångar på flera marknader med betydande exportintäkter som följd. Den ökade intemationaliseringen väcker också förslag om åtgärder för att skydda det som är inhemskt. Kulturrninneslagens förbud utförsel mot av kulturföremål syftar till att förhindra att äldre tiders föremål lämnar landet och att ett svenskt kulturarv skingras. Förhandlingarna ett nytt GATT-avtal om kom, förutom regler och villkor for handeln i världen, även att omfatta frågor om kvotering av utbudet av program i tv-kanaler för att på det sättet minska USA-dominansen i tv. Förslaget om kvoteringar bereds vidare inom EU. Det konstnärliga skapandet som uttryck för grundläggande mänskliga behov gör att konsten till sin natur är internationell. I alla tider har konsten rört sig över nationsgränser och fungerat som en brygga mellan individer och folk. Konst och kultur är samtidigt ett område där olika nationers och folks identitet kommer till uttryck. I detta sammanhang har språket en central ställning. En tydlig förankring i den egna kulturen är viktig som grund för möten mellan människor från olika länder. De internationella kulturkontaktema är stadda i snabb utveckling. Mot den bakgrunden lägger vi tyngdpunkten på att belysa strukturema för intemationellt kultursamarbete. Vi markerar vikten av att svenska kulturmyndigheter skärper sin bevakning av utvecklingen och sitt deltagande i detta samarbete. Vi markerar också kulturinstimtionema och andra parters ansvar för det direkta kulturutbytet samt tar upp frågan om insatser för att främja svensk kulturexport. Däremot lägger vi i stort sett inte fram några detaljförslag olika om inslag i det internationella kulturutbytet. I den mån vi gör det sker det i kulturområdeskapitlen i betänkandets senare del. 131

SOU 1995: 84

7.1 EU och kulturen

Grunderna för samarbetet Samarbetet kring kulturfrågoma har kommit in sent i EU. Det var först under slutet av 1980-talet som de första initiativen togs genom särskilda rådsbeslut utan stöd i Romfördraget. Genom Maastrichtfördraget år 1992 preciserades EU:s syn på kulturens roll i en särskild artikel artikel 128 som infördes i Romfördraget. Artikeln innebär att EU:s åtgärder inte ska omfatta harmonisering av medlemsstaternas regler på området. I stället ska EU:s åtgärder vara ett komplement till nationella åtgärder. Därigenom kommer kultursamarbetet inom EU i huvudsak att sammanfalla med de principer som gäller for samarbetet inom ramen för Europarådet och UNESCO. I artikel 128 anges fyra områden for gemenskapens insatser på kulturområdet. Kultursamarbetet ska syfta till att förbättra och sprida kunskap om de europeiska folkens kultur och historia, bevara och skydda det kulturarv som har europeisk betydelse, främja icke-kommersiellt kulturutbyte samt stödja konstnärligt och litterärt skapande. Artikel 128 omfattar även mediepolitik, i praktiken insatser för produktion och distribution av tv-program och ñlm. Massmediemas betydelse framhålls för att stärka den nationella identiteten och för att levandegöra det gemensamma europeiska kulturarvet. Samtidigt understryks mediernas roll i integrationsprocessen. Området bedöms ha stor ekonomisk tillväxtpotential om nuvarande stagnation och underläget i förhållande till programindustrin i USA och Japan kan brytas. Den fria rörligheten mellan medlemsländerna för varor, tjänster, personer och kapital berör också kulturområdet. Det finns all anledning att förvänta sig ett ökat kulturutbyte mellan medlemsländerna. Möjligheterna för svensk publik att ta del av kulturyttringar från andra länder, liksom möjligheter för svenska konstnärer att möta en publik i andra länder, bör kunna öka. Gästspel och utställningsutbyte bör därmed underlättas. Samtidigt kan konkurrensen mellan konstnärer om anställningar och uppdrag komma att öka, särskilt på de områden som inte bygger på det svenska språket.

Utvecklingen av samarbetet Kultursamarbetet inom EU är ännu i sin linda och formerna för samarbetet håller på att utvecklas. Det följer i huvudsak två linjer. Den ena linjen handlar om att gemenskapen ska beakta konsekvenserna på kulturområdet när åtgärder vidtas andra områden. Kultur ses här som en dimension som bör genomsyra samhällsutvecklingen i dess helhet. Sådana insatser kan inom ramen för EU, likaväl som inom ramen för den nationella politiken, få stor betydelse på kulturområdet. Ett exempel är ett nytt EU-stöd 132 till jordbrukare för insatser att bevara odlingslandskapet. Det finns skäl att

Kulturen i internationell belysning

särskilt uppmärksamma EU:s strukturfonder vars mål är att bidra till utveckling i de minst utvecklade regionerna, att utveckla regioner drabbats som av industriell nedgång, att bekämpa långsiktig arbetslöshet, underlätta inteatt gration av unga människor i arbetslivet, att förändra produktion inom m.m. jord- och skogsbruk och att främja utvecklingen landsbygdsområden. I av arbetet med att utveckla svenska program för användningen medel från av strukturfondema har kulturens roll särskilt framhävts. Genom aktivt ett utnyttjande av de resurser som nu är tillgängliga EU:s strukturfonder genom finns möjligheter att förstärka insatserna kulturområdet. Den andra linjen i EU:s kultursamarbete avser särskilda programinsatser. På medieområdet sker ett omfattande samarbete i syfte främja europeisk att audiovisuell produktion stöd till utbildning, utveckling och distribugenom tion MEDIA-programmet. För närvarande bereds förslag till fortsatta - ett satsningar medieområdet, benämnt MEDIE II. Detta beräknas få program sin start under år 1996 och kunna disponera nästan 3 miljarder kronor under en period om fem år, vilket är en fördubbling jämfört med det nuvarande MEDIA-programmet. Vidare planeras för någon form åtgärder för av att främja investeringar i produktion av film och tv-program. På kulturområdet har satsningar hittills skett inom områdena konstnärliga och kulturella aktiviteter, litteratur och översättningar kulturarv. Stor samt uppmärksamhet har även getts utmärkelsen Europas kulturhuvudstad, som beslutas av EU:s kulturministrar. För år 1998 är Stockholm utsedd till kulturhuvudstad. För närvarande bereds inom EU förslag till fleråriga stödprogram inom nämnda områden. Sverige har som medlemsstat ett direkt inflytande över arbetet med utformning regler och målsättningar för kulturav och medieprogrammen. Det är viktigt den omfattande kulturpolitiska att erfarenheten som finns i vårt land på ett effektivt sätt utnyttjas i detta arbete och att den svenska närvaron i EU ges erforderligt stöd. På flera andra områden pågår arbeten inom EU som berör delar kulturav ornrådet. Dessa syftar bl.a. till att harmonisera medlemsländernas upphovsrättslagar. Det omfattar bl.a. förslag om enhetliga regler för avgifter på oinspelade ljud- och videoband och liknande ljud- och bildbärare samt att utreda förutsättningarna för ett gemensamt initiativ vad gäller införande regler för av bildkonstnärers rätt till ersättning vid yrkesmässig vidareförsäljning droit de suite. Även arbete med principer för återlämnande ett av kulturföremål pågår inom EU. Bland åtgärder som berör medieområdet kan nämnas revidering av direktivet "TV utan gränser" bl.a. berör regler bindande kvotering - som om av europeiskt producerade program i tv, framtagande direktiv angående av tvstandarder samt främjande produktion utsändning i av av av tv-program bredbildsforrnat. Ett aktivt utnyttjande av de möjligheter som medlemskapet i EU erbjuder, förutsätter att villkor och regler för att få del medel från de olika av programmen blir kända inom det svenska kulturlivet. Svenska Filminstitutet har tillde- 133

SOU 1995: 84

lats ett sådant uppdrag inom medieområdet genom inrättandet av den s.k. Media-Desken. Även Kulturrådet och Riksantikvarieämbetet har tilldelats liknande uppgifter inom sina respektive områden. Det är angeläget att berörda myndigheter ger hög prioritet dt bevakning av och information om frågor som rör EU.

7.2 Övrigt internationellt samarbete

Det är naturligt att det internationellt orienterade kulturintresset under senare år har haft fokus på det framtida samarbetet inom EU. Andra möjligheter till internationellt samarbete riskerar att komma i skymundan. Vi vill därför betoatt det är angeläget att svenskt deltagande i redan upparbetade kanaler, i na olika internationella samarbetsorgan inom kulturområdet, inte minskar utan fortsätter med samma aktiva engagemang som tidigare. Vi vill särskilt betona samarbetet med övriga nordiska länder, både det som sker mellan olika länder direkt och det som sker i gemensam fora som bl.a. Nordiska rådet. Samarbetet är viktigt med tanke på ländernas i långa stycken gemensamma historia och likheteri traditioner. Kultursamarbetet har ofta varit sarnmanhållande faktor i det nordiska samarbetet. Kulturen politiken i de olika nordiska länderna har utvecklats efter samma grundpxinciper. Mot den bakgrunden är det naturligt med nära kontakter med övriga nordiska länder. I den nya situation, som utvidgningen av samarbetet i EU innebär, finns det skäl till fortsatt samarbete dels för att möjliggöra gemensamma ställningstaganden inom EU, dels beroende på att Norge och Island valt att inte ansluta sig till EU. Samarbetet inom Europarådet har sin grund i deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Inom kulturområdet har samarbetet haft stor betydelse for ett systematiskt kulturpolitiskt erfarenhetsutbyte och for insatser inom kulturmiljövården. Ett synligt resultat av samarbetet är kulturpolitiska länderexarninationer, som är en form av kvalificerat erfarenhetsutbyte. Sverige var ett av de första länder som blev examinerat, vilket spelat roll i bedömningar av hållbarheten i och utformningen av den svenska kulturpolitiken. Samarbetet inom Europarådet kulturmiljövårdens område har haft stor betydelse för frågomas hantering och belysning i ett nationellt perspektiv. I utarbetandet av centrala konventioner och rekommendationer har Sverige spelat väsentlig roll och kampanjer som drivits inom detta fält som Europeiska en byggnadsvårdsområdet 1975, Stadsfömyelsekampanjen 1981-1982, Landsbygdskampanjen 1988-1989 har haft stor genomslagskraft. Sverige har också varit drivande i arkeologifrågoma och i den bronsålderskampanj som nu pågår i hela Europa. Genom senare års ökning av antalet medlemmar i Europarådet har utvidgade möjligheter till samarbete med Öst- och Central- 134 europa skapats.

Kulturen i internationell belysning

Kulturpolitiskt erfarenhetsutbyte och utvecklingsarbete sker också i vissa andra internationella sammanhang, bl.a. UNESCO. Upprättandet världsav arvslistan är ett viktigt instrument för bevarandet för kulturarvet särskilt av viktiga byggnader samt natur- och kulturmiljöer.

Världskommissionen för kultur och utveckling, upprättad beslut genom av UNESCO och FN, innebär att de kulturpolitiska frågorna också förts upp på en global nivå. Kommissionen inrättades 1991 och drivs under ordförande-

skap av FN:s förre generalsekreterare Perez de Cuéllar tillsammans med 12

ledamöter från olika delar av världen. Den har för avsikt publicera att en världsrapport om kulturens roll i samhällsutvecklingen som inte bara ska vända sig till beslutsfattare utan också till en bred allmänhet. Sverige är representerat i det arbetet med en underrapport om läget i Europa, Europarådet som svarar för.

Det regionala kulturxamarbetet har under senare år även kommit att omfatta

samarbete över nationsgränser. Genom politiska förändringar i Baltikum och

andra delar av Östeuropa har det blivit möjligt att etablera fast organiserat

ett

samarbete mellan länderna kring Östersjön. Ett liknande samarbete sker i

Barentsregionen och inbegriper delarna Sverige. Även i och norra av västra södra delarna av Sverige är man nu i färd med hitta former för fast att ett or-

ganiserat samarbete över nationsgränsema. I takt med ökad intemationali-

en sering och att det regionala perspektivet växer sig starkare kommer denna form av samarbete mellan regioner i skilda länder öka. att

7.3 Internationellt

kulturutbyte

Den Internationella kulturutredningen framhöll det kulturpolitiska erfarenatt hetsutbytet kommer att få ökad betydelse i framtiden Det ställer krav på i

första hand olika centrala organ. Det är samtidigt viktigt att utbytet ges en bred uppläggning och inbegriper myndigheter och organisationer olika ni-

våer.

I betänkandet belyses omfattningen det internationella kulturutbytet. av Den Internationella kulturuttredningcn konstaterar det är betydelse att av stor for svenska konstnärer att få möjlighet att möta kolleger från andra länder och

föreslår därför ökade medel till kulturmyndigheterna för internationellt kulturutbyte. Vi delar den uppfattningen.

Utredningen menar också att det är viktigt den svenska publiken får att möjligheter att ta del kulturyttringar från andra länder. I betänkandet av konstateras att flera kulturinstitutioner inte svårigheter kan redovisa kost utan naderna for sin internationella verksamhet. Det leder till slutsatsen denna att

1 SOU 1994:35: Vår andes stämma och andras. Betänkande av intematio- nella kulturutredningen. 135

SOU 1995: 84

verksamhet är väl integrerad i den reguljära verksamheten och ses som en följd av att de internationella kontakterna blir allt vanligare och ingår som en självklar del av det fortlöpande arbetet. Den ökade intemationaliseringen har inneburit en snabb utbyggnad av nätverken inom skilda delar av kulturlivet. Det kommer att förändra kraven på stöd från centrala organ. Det är naturligt att ansvaret för internationellt samarbete i första hand bör ligga på respektive kulturinstitution. Institutionema bör själva välja att samarbeta med dem man finner lämpligast. Det bör innebära att uppdraget till Svenska institutet i ökad utsträckning tar sikte på arbete med sådana länder eller regioner där särskild kompetens behövs och på större manifestationer som kräver bred samverkan mellan olika konstområden. Ansvaret för löpande internationella kontakter och stöd till konstnärligt utbyte bör ingå i respektive sektorsansvarig myndighets uppgifter. De bör leda till en förskjutning av ansvaret från i första hand Svenska institutet till Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet, Konstnärsnämnden och Svenska Filminstitutet. Vi vill samtidigt beröra inriktningen av det svenska kulturutbytet. Den Internationella kulturutredningen finner det tillfredsställande att kulturutbytet med Öst- och Centraleuropa u-ländema har förstärkts och utvecklats samt under de senaste åren. Vi instämmer i den bedömningen. Kontaktema med länderna inom EU kommer av allt att döma att utvecklas som en naturlig följd av det svenska medlemskapet och av att EU avsätter särskilda medel för kulturutbyte mellan medlemsländerna.

7.4 Export av svensk konst och kultur

I kulturminneslagen finns bestämmelser om förbud mot utförsel av kulturföremål. Syftet med lagstiftningen är att hindra att värdefulla kulturföremål förs ut ur landet. Lagen har inte förändrats av det svenska inträdet i EU. Det är av stor betydelse att tillämpning och uppföljning av lagen sker på ett kraftfullt sätt. Vi vill särskilt betona vikten av skydd mot utförsel av värdefulla föremål ur det folkliga kulturarvet. I samband med pågående översyn av kulturrninneslagen bör frågan om förbud mot utförsel av kulturföremål särskilt uppmärksammas. Det finns också ett intresse utanför landets gränser för nutida svensk konst och för svenska konstnärers insatser. Medverkan utomlands kan ske på kulturpolitiska grunder och ingå som en del i det kontinuerliga internationella kulturutbytet. Konstnärer, grupper och företag inom kultursektom tar också en rad egna initiativ för att nå en publik i utlandet. Det sker både med avsikt att göra svensk kultur känd och att söka en större publik och marknad. Framgångsrika insatser innebär exportintäkter till Sverige och påverkar bilden 136 av Sverige i andra länder.

Kulturen i internationell belysning

Inom musikomrâdet har man varit mycket framgångsrik under senare år. Pressuppgifter ger vid handen att värdet av försäljning utomlands av skivor och band med svenska grupper uppgår till mellan l och 2 miljarder kronor årligen. Uppgifterna är svåra att veriñera. Dessutom är det svårt att veta hur stor del av intäkterna av försäljningen utomlands som återförs till Sverige. Avsaknaden av svenska fonogrambolag som är internationellt verksamma innebär att en del av de intäkter som kommer från utlandsförsäljning inte redovisas som exportintäkter till Sverige. Ett undantag är skivbolaget BIS som bl.a. säljer svensk konstmusik i en rad olika länder. Exportintäkter på musikområdet handlar också om försäljning av rättigheter. STIM:s intäkter av svenska musilcrättigheter utomlands uppgick år 1994 till drygt 80 miljoner lcronor, vilket var en ökning i förhållande till året före med 11 %. Det innebär att STIM:s betalningar från utlandet är större än betalningarna till utlandet. I jämförelse med andra länder av Sveriges storlek är detta förhållande unikt. Förklaringen ligger främst i den svenska populärmusikens exceptionella internationella framgångar. Inom filmområdet tillförs Sverige intäkter från utlandet på olika sätt. Utländska finansiärer kan gå in med medel direkt i svensk filmproduktion mot att finansiären får viss andel i vinsten. Man kan i och för sig ifrågasätta om detta kan betraktas som en exportintäkt, men i det fall produktionen genomförs i Sverige tillförs landet medel som till viss del konsumeras i landet. Finansiärema kan vara dels utländska film- eller tv-bolag, dels internationella samproduktionsfonder. Försäljning av film till utlandet sker i regel genom avtal om visningsrätter för biografdistribution eller för visning i tv. Ofta säljs filmrättigheter av ansvarig svensk producent, antingen i egen regi eller via någon utländsk agent. Sedan många år säljer Filminstitutet svenskproducerad film, framför allt sådan där institutet varit med om att producera, men även uppdrag av annan svensk producent. Några tillförlitliga uppgifter om de samlade exportintäktema av film är svåra att få fram. Dessutom varierar de mycket år från år. Vissa internationellt uppmärksammade svenska filmer kan inbringa intäkter under lång tid. Ett sådant exempel är Ingmar Bergmans film "Fanny och Alexander", som fortfarande säljs för visning utomlands. Dessutom finns ett ökande internationellt intresse för äldre svensk film, inte minst med anledning av filmens IOO-årsjubileum. Inom radio- och framför allt rv-omrddena sker viss svenskproexport av ducerade program, hittills i stort sett endast sådant som producerats av Sveriges Television och Sveriges Radio. Tillkomsten av nya tv-kanaler skapar förutsättningar för ökning av denna export. På litteraturomrádet härrör exportintäktema från försäljningen av delupplagor, utgivnings- och översättningsrättigheter och färdiga böcker. För år 1992/93 redovisar Bokförläggareföreningen intäkter om drygt 50 miljoner kronor. De totala intäkterna kan beräknas uppgå till knappt 70 miljoner kronor. 137

SOU 1995: 84

Inom musezl, arkiv- och kulturminnesvârdens områden förekommer en viss tjänsteexport. En del uppdrag ges till institutioner och myndigheter, andra till enskilda Även vissa företag är verksamma inom experter. som området kan få uppdrag från utlandet. Inom ramen för svensk biståndsverksamhet har det gjorts insatser detta område i flera u-länder. På områdena design och formgivning finns företag inom olika områden vars produkter går export. Det handlar dels om konsthantverk, dels bruksföremål av olika slag. Bl.a. har svenskt konstglas betydande försäljning till utlandet. I mindre skala gäller detta även vissa hantverksprodukter. Den samlade kunskapen om export av svensk kultur är mycket bristfällig. Enligt Exportrådet finns ingen samlad bedömning av exportvärdet. heller har det gjorts någon systematisk genomgång av vilka åtgärder behöver som vidtas för att främja den svenska exporten i detta avseende. För att få bättre kunskap som underlag för att kunna verka exportinriktat på ett bättre sätt bör en kartläggning snarast göras som ger en bild av läget och pekar pd möjligheter och hinder.

Sammanfattning

I kapitlet betonar - den ökade intemationalisexingens betydelse för kulturlivet i Sverige, möjligheterna att förstärka insatserna på kulturområdet att - genom aktivt utnyttja medel från EU:s strukturfonder och program, att det är angeläget att berörda myndigheter ger hög prioritet bevakning av och information om frågor som rör EU, vikten av fortsatt samarbete med övriga nordiska och europeiska länder kulturpolitikens område, vikten av skydd mot utförsel av värdefulla föremål det folkliga - ur kulturarvet, den ökade betydelsen av regionalt kultursamarbete över nations- gränserna.

I kapitlet föreslår vi ökade medel till kulturmyndighetema för internationellt kultur- utbyte,

Kulturen i internationell belysning

att uppdraget till Svenska institutet i ökad utsträckning tar sikte på sådana länder eller regioner där särskild kompetens behövs och på större manifestationer lcräver bred samverkan mellan olika som konstområden, förskjutning av ansvaret for löpande internationella kontakter och stöd till konstnärligt utbyte från i första hand Svenska institutet till Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet, Konstnärsnämnden och Svenska Filminstitutet, att det snarast görs en kartläggning av möjligheter och hinder för att främja exporten av svensk export av konst och kultur.

Att stärka människors kulturella identitet

8 Kulturvanor och

förändringsstrategier

Ungefär tre miljoner svenskar deltar varje år i någon form av skapande kulturverksarnhet, i studiecirklar eller annan bildningsverksamhet. Grovt räknat dubbelt så många besöker minst en gång under ett år någon kulturinstitution eller något kulturevenemang som konsert, teaterföreställning eller går bio. Nästan alla tar del av massmedieutbudet, de flesta dagligen. Vid intemationella jämförelser ligger Sverige på en hög nivå när det gäller delaktighet i kulturlivet. Det innebär att kultur, i bemärkelsen aktiviteter och utbud väljer att man delta berör i stort sett alla svenskar men olika sätt och i olika omfattning. För en del är kultur ett dominerande inslag i livet. För andra är kultur något som man mer sällan ägnar sig åt. En del begränsar sitt kulturdeltagande till någon särskild verksamhet eller konstform. Andra står helt utanför det "levande" kulturlivet och deltar aldrig i studier, amatörverksamhet eller i kulturevenemang. Hindren for delaktighet i ett levande kulturliv varierar. Till en del är de mycket påtagliga som geografiska avstånd, arbets- och familjeförhållanden, kostnader, språksvårigheter eller funktionshinder. I andra fall är det psykologiska och sociala mekanismer som väcker känslor av osäkerhet, utanförskap och avståndstagande. Brist kunskap om konstnärliga och kulturella koder och om det konsten skildrar är viktiga faktorer. Andra intressen och tidsbrist ligger många gånger bakom valet att inte delta.

Våra olika kulturarv berör oss skilda sätt. Man kan eller

vara mer mindre uppmärksam på dess värden och hur de påverkar våra liv. För människor i glesbygd blir kulturarvsdimensionen tydlig genom insatser för att hålla traditioner vid liv och vårda och bevara miljöer, byggnader och föremål. Den kommer också till uttryck i andra kulturverksamheter. Även i tätort får dessa kulturvärden ofta genomslag särskilt när miljöer och byggnader hotas av genomgripande förändringar. I ett senare kapitel behandlar vi olika aspekter på kulturarven. l det följande beskriver samband mellan kulturvanor och levnadsförhållanden och formulerar en allmän strategi för att stärka människors kulturella möjligheter och öka delaktigheten. Vi gör det utifrån de kunskaper om kulturvanor som mer utförligt redovisas i utvärderingsrapporten.

SOU 1995: 84

8.1 Skillnaderikulturvanor

8.1.1 Egenaktivitet och besök

Delaktigheten i kulturlivet kan beskrivas både med avseende på eget utövande och besök på kulturinstitutioner och kulturarrangemang. Det är givet att skillnaderna mellan olika verksamheter är stora. Somliga kräver större engagemang i tid genom regelbundet deltagande medan andra kan genomföras spontant. mer sällan och utan särskilda förberedelser. En sammanställning av uppgifter från åren 1991-1993 utövande om eget visar hur stor del av befolkningen som under loppet ett år minst någon av gång ägnat sig vissa verksamheter: 1

82 % läser böcker 71 % filmar och fotograferar 54 % dansar inkl. sällskapsdans 50 % skriver brev 26 % gåri studiecirkel 22 % tecknar och målar 21 % skriver dagbok eller dikter 20 % spelar instrument 10 % skriver artiklar 6 % sjunger i kör

För de flesta som deltar i dessa verksamheter gäller att det gjort under man det senaste året har man i regel också gjort under den månaden, dvs. senaste det är en regelbunden aktivitet.. En jämförelse med mitten av 1980-talet visar stor stabilitet i aktivitetsgraden. Några tydliga förändringar har inte skett förutom att deltagande i studiecirklar och brevskrivning minskat relativt mycket. Antalet deltagare i kulturarrangemang visar viss ökning under de två senaste decennierna inom flera områden. Besökare på konserter har ökat och omfattade år 1992 ca 60 % av befolkningen i åldersgruppen 9-79. Även teaterbesök har ökat, om än i något mindre grad, och omfattade drygt 40 % av befolkningen. För övriga kulturinstitutioner eller andra kultureveneman g har andelen besökare inte genomgått några nämnvärda förändringar. Bibliotek besöks av nästan 60 % av befolkningen och biograferna nästan 55 %. av Kyrkor och föreningsmöten besöks av ungefär hälften befolkningen och av utställningar som inte visas på museer respektive på nästan lika museer av många.

1 Nordberg J Nylöf G 1994: Kulturbarometem perioden juli 199l-juni 1993. Statens kulturråd. 144 Mediebarometern 1993 1994: MediaMäming i Skandinavien AB.

K ulrurvanor och förändri ngsstrategier

Vi kan alltså konstatera att kulturvanoma varit stabila under det senaste decenniet. Det gäller även den tid vi ägnar massmedier. Bakom dessa allmänna konstateranden finns skiftande utvecklingsmönstcr på olika kulturområden och för olika befolkningsgrupper. I utvärdeiingsrapporten redovisas kulturvanorna utförligare.

8.1.2 Skillnader mellan olika grupper

Kulturvanoma varierar mellan individer och grupper. Barn är den mest aktiva gruppen. I kapitel 9 Börja med barnen beskrivs deras vanor närmare. I nedanstående figur redovisas sambanden mellan kön, ålder och utbildning och graden av kulturaktivitet för den vuxna befolkningen. Här framgår hur vanligt det är att olika grupper tillhör de mest aktiva på olika områden av kulturlivet. Hög poängsumma innebär att man tillhör de mest aktiva många olika områden. Till grund för figuren ligger uppgifter aktivitet under ett år om för 24 olika grupper inom sammanlagt 12 kulturområden. Det handlar om både sådant man själv gör att spela instrument och sådant tar del att man av gå konsert.

Summa 30° " 268

250 --

200 177 - 169 150155

150 -- 119127131

98 104 100 79 35 a 52 59 59 50 --25

EE88EE3§§§§SE888§888E88 | V | fl V I

V V I V V

a7§3§wI°an;mIgs3§ev2wg§g

W rn nn In rn N 2 -- v v N r

Euvåávm: gM-E-vgmåámø-vw In rn In In

E: 2 2 M M 2 2 2 2 M M M M

MMan FGFörgymnasial utbildning KKvinna GGymnasial utbildning Siffror anger åldersintervall EGEftergymnasial utbildning

SOU 1995: 84

Den grupp som är mest aktiv i kulturlivet är unga, välutbildade kvinnor och den grupp som är minst aktiv är äldre lågutbildade män Generellt är kvinnor mer kulturellt aktiva än män och högutbildade mer aktiva än lågutbildade. Yngre, särskilt gruppen 16-24 år är mer aktiva än äldre samma kön av och med samma utbildningsbakgrund. En närmare analys av de uppgifter som ligger till grund för figuren visar på utbildningslängdens avgörande betydelse för aktivitetsgraden. I ett samhälle där allt fler skaffar sig längre utbildning borde det därför vara rimligt att vänta sig att fler blir aktiva i kulturlivet. Sarnbanden mellan utbildning och kulturvanor är både direkta och indirekta. Studierna innebär träning att uttrycka sig först och främst verbalt men också i bild, form, musik och rörelse, men de ger även kunskaper att förstå och tolka intryck. De ger många gånger också ökad beredskap att möta det som i ett första skede upplevs som okänt. Studiemiljöer är också kulturrniljöer i större utsträckning än de flesta andra miljöer där människor vistas mycket och regelbundet. Kvinnors högre aktivitet slår igenom inom alla kulturområden ligger som till grund för figuren ovan. Det enda undantaget är konsertbesök, där män upp till 44 år är mer aktiva än kvinnor. Att gå på bio och på utställningar är aktiviteter där kvinnor och män deltar i nästan lika stor utsträckning. Något större är skillnaderna för besök på bibliotek och konstutställningar. Att gå på teater är något som i unga år kvinnor gör i betydligt större utsträckning än män, medan skillnaderna är mindre i högre åldersgrupper. Aktiviteter som avser sådant man själv gör visar på stora skillnader mellan kvinnor och män. Störst är skillnaderna för att sjunga, skriva och måla där kvinnor är ungefär dubbelt så aktiva som män. Fler kvinnor än män läser men här är skillnaderna inte lika stora. Dans är en aktivitet som unga kvinnor ägnar sig i dubbelt så stor utsträckning som män, men skillnaden avtar när man kommer över 25 år. Att spela instrument är den aktivitet där skillnaderna mellan könen är minst.

2 Analysen är baserad på specialbearbetning Statistiska centralbyråns en av undersökningar av svenska folkets levandsförhållanden SCB/ULF 1990- 91, där 24 befolkningsgrupper 16-84 år har studerats med avseende på 12 kulturaktiviteter. Aktiviteterna är valda så att sex av dem är av besökskaraktär och sex kräver eget utövande. För varje aktivitet har de 24 befolkningsgruppema rangordnats så att den grupp som har högsta andelen deltagare fått rangpoäng 24 och den grupp som har lägst andel deltagare fått rangpoäng Aktiviteterna är bio, teater, konsert. konstutställning, museum eller annan utställning, bibliotek spela instmment, sjunga i kör, dansa balett eller folkdans. måla eller teckna, skriva dagbok eller dikter. läsa 146 böcker.

K ulturvanor och förändringsstrategier

Generellt kan man se att skillnaderna mellan män och kvinnors kulturaktiviteter är störst i unga år men minskar därefter. Man kan också att skillse naderna mellan könen i liten utsträckning påverkas av utbildningstidens längd.

8.1.3 Kulturvanor som del av ett vidare sammanhang

Kulturvanorna bör ses som en del av ett större sammanhang. De ingår i ett mönster av sociala vanor, kontakter och relationer med andra människor. De påverkas inte bara av den enskildes kunskaper och värderingar, erfarenheter och upplevelser utan också av de grupper och nätverk i vilka individen ingår. Kulturvanor måste därför förstås och förklaras i ljuset total livsstil och av en ett sammanhängande levnadsmönster. Det finns fortfarande ganska stora skillnader mellan befolkningsgrupper, karaktäriserade av skilda socio-ekonomiska förutsättningar. Varaktiga förändringar av kulturvanor har i regel skett långsamt och oftare följd som en av en social omstrukturering än av att enskilda individer brutit sig ur gruppens eller klassens kulturella mönster. I ett allt mer socialt föränderligt och mångkulturellt samhälle kan det tänkas att sådana utbrytningar och "avvikande" kulturvanemönster bli vanligare. Studier de senaste åren ungdomars av vanor och värderingar pekar t.ex. i den riktningen. De socio-ekonomiska element som skiljer olika från varandra är grupper ekonomi, arbete och utbildning. Inkomst, yrke och utbildningsnivå är de indikatorer man brukar använda. Alla tre visar mer eller mindre starka samband med kulturvanoma. Till en del beror det på att de har inbördes kopplingar. Det finns ett nära samband mellan uppväxtförhållanden och utbildningsmöjligheter. Föräldrarnas sociala ställning har betydelse För barnens utbildning, som i sin tur har betydelse för deras senare chanser att skaffa sig välbetalda arbeten. Om dessa samband försvagas i ett mera rörligt samhälle kan också samverkanseffektema mellan olika socio-ekonomiska faktorer avta. Utbildning, uttryckt i antal studieår, har som sett det starkaste sambandermed kulturvanor och kulturell aktivitet. Men arbetsförhållanden och ekonomiska förhållanden kan också ha självständig betydelse. Hur mycket olika förhållanden betyder varierar mellan kulturområden och mellan aktivitetsformer. I några fall är det uppenbart att utbildningsfaktom inte räcker försom klaring. Förvärvsarbetande inom tjänste- och serviceyrken med begränsad utbildning har Lex. större andel besök kulturevenemang än industriarbetare och lantbrukare med samma utbildning. Det finns tendenser till minskning av skillnaderna i de socialt betingade kulturvanoma under den senaste ZO-årsperioden. Det märks bl.a. att genom andelen lågutbildade som besöker teatrar och bibliotek ökat än för bemer folkningen i sin helhet. 147

SOU 1995: 84

Åldersbetingade skillnader i kulturvanoma är knutna till generation

men också till faktorer som hälsa och ork. Andelen aktiva pensionärer ökar därför att de är friskare och mindre slitna är förr. Yngre tar med sig sina vanor upp i åren. På så vis minskar på sikt ålderskillnadema i kulturvanoma. Generationsanknutna förändringar finns när det gäller bokläsning och musiklyssnande. Andelen bokläsare har ökat även bland ungdomar med enbart nioårig grundskola i jämförelse med hur det var för 20 år sedan. Det är också ungdomarna och de unga barnfarniljema som gått i spetsen för att skaffa de nya musikmediema och det ökade musiklyssnandet. I övrigt är det förändringar i livscykeln, mer än skillnader mellan generationema, som förklarar hur mycket tid individer och grupper avsätter till kultur. Man ändrar naturligt nog sina vanor då man slutar skolan, bildar familj, får barn, då barnen lämnar hemmet etc. Valet av kulturyttringar följer i stor utsträckning individen upp genom åren. Man behåller intresset för vissa genrer eller verksamheter som väcks i ungdomsåren. Ett slående exempel utgör publiken jazzkonserter där medelåldern länge stigit med ett år för varje år som gått. Först senare år har jazzen fått ett visst publiktillskott i yngre generationer.

8.2 Förklaringsgrunder och förändringsmöjligheter

I de beskrivningar vi gjort kan man se skillnaderi kulturvanoma kopplade till olika bakgrundsvariabler. Det som avgör om människor deltar i kulturlivet eller inte är framför allt två faktorer om man vill och om man kan. För att öka delaktigheten i kulturlivet är det därför drivkraften och möjligheterna som ska stärkas. Utöver de allra mest grundläggande behoven av trygghet, föda m.m. har människan också behov av självkänsla, social kontakt, omväxling i sinnesintrycken, inflytande över de yttre villkoren som reglerar hennes liv, överblick och förståelse av de omgivande sammanhangen, behov som kulturverksamhet i hög grad kan möta. Drivkrafter: hänger samman med om man är medveten om vad olika kulturverksamheter kan ge och om man tror att de uppfyller behoven eller inte. Den har också att göra med hur behovsuppfyllelsen sker och vad den "kostar". Vilken insats i tid och pengar kräver den, vilken ansträngning krävs, får man behållning omedelbart eller först efter många års trägen övning, vad måste man avstå från i stället etc. Det finns direkta hinder som utesluter deltagande, t.ex. öppettider eller föreställningstider som inte passar, brist på kunskaper som behövs för att förstå, kostnader o.dyl. Men det finns också ansträngningar av social, intellektuell eller känslomässig natur som kan förefalla så stora att den eventuella belöningen" inte motiverar deltagande. 148

K ulturvanor och förändringsstrategier

Viljan att delta i kulturlivet påverkas också samhällssyn, framtidstro, av öppenhet för det nya och oväntade, liksom självklart upplevelser kultur av av som man tidigare haft och attityder till kultur från den närmaste omgivningen. Dessutom påverkas vanorna av hur starka andra intressen har och man av vilka andra aktiviteter man har att välja på. Skillnader i kulturvanoma grund av social bakgrund berör en rad faktorer. Kort utbildning, Skiftarbete och knapp ekonomi fungerar många gånger som hinder för deltagande. Men här finns också bestämda värderingar av olika kulturforrner, som i sin tur kan ha många olika orsaker. Hos många finns känslan av utanförskap och att det erbjuds inte är till for dem. som Skillnader i kulturvanor som beror på skilda regionala och lokala förutsättningar pekar framför allt brister i möjligheter att delta. Långa avstånd, färre stora kultur-institutioner, glesare mellan kulturevenemangen, dåligt utbud av fonogram och böcker etc. är hinder för ett rikt kulturliv. Bakomliggande orsaker kan vara alltför litet befolkningsunderlag. Men det finns också socioekonomiska faktorer som utbildning, arbete och inkomst förklarar del som en av de regionala och lokala skillnaderna. Det finns också exempel på decentraliserat institutionsutbud som inte mött glesbygdens behov, kanske för att man inte beaktat livsmönster och värderingar där utan utgått från den verklighet som är stadens. Frågan om ökad delaktighet berör också kulturmiljö, traditioner, historisk förankring etc. Denna form kultur upplevs ofta omedvetet och värdena blir av många gånger uppenbara först när de hotas eller t.o.m försvunnit. Under de senaste 20 åren har såväl staten övriga i kulturlivet som parter arbetat både med att försöka öka möjligheterna och att stärka drivkrafterna. Tyngdpunkten har varierat beroende på vilken verksamhet sysslat med, man vilken kultursyn man företrätt, vilka praktiska och ekonomiska förutsättningar man haft osv. För att öka delaktigheten bör den framtida kulturpolitiken ge större uppmärksamhet å: frågor om drivkrafter och möjligheter. Då läggs en grund för en fördjupad dialog om konstens och kulturens betydelse för den enskilde.

8.3 Strategier för förändring

8.3.1 Samspel med andra samhällsområden

Sambanden mellan kulturvanor och levnadsförhållanden innebär att en ökad delaktighet kulturområdet inte kan uppnås enbart kulturpolitiska ingenom satser. Det räcker inte bara med att konstnärer och kulturlivets institutioner och organisationer anstränger sig konstnärligt och verksamhetsmässigt nå att ut. Förändringar behövs också på andra samhällsornråden. Ett viktigt led i en strategi för förändring är ett väl fungerande samspel mellan kulturpolitiken 149

SOU 1995: 84

och politiken andra samhällsområden, inte minst med det sociala området och utbildningssektom. Vi berör dessa frågor längre fram i betänkandet.

8.3.2 Lyhördhet för människors behov och för initiativ Det är viktigt att möta människors behov För att kulturen ska göra nya insikter och möten möjliga. "Gräv där du StåR-rörelsen är ett exempel kulturengagemang sprunget ur enskilda människors behov, det växande intresset för att sätta upp och se teaterföreställningar grundade på lokal historia och tradition ett annat. I kapitel 10 Ungdomars vilja och val markerar vi hur viktigt det är att bejaka ungdomars vilja att utforma och driva verksamheter själva. I andra kapitel tar vi upp behoven hos andra grupper. Ökad lyhördhet för behov, högre beredskap att möta initiativ och ibland lite mindre av "färdigtänkta och färdigförpackade utbud" är därför ett viktigt led i en förändringsstrategi. Möjligheter för amatörer att samarbeta med professionella utövare bör vara ett naturligt inslag i kulturinstitutionemas verksamhet. Att se och erkänna olika delkulturer, att acceptera nya konstnärliga och kulturella uttrycksformer och att vara öppen för annorlunda arbetsformer for kulturen även informella och kortlivade sådana hör till detta. - -

8.3.3 Publikarbete utifrån olika målgruppers situation För att öka delaktigheten räcker det inte med att enbart "fylla salongema". Det handlar snarare om att utforma en verksamhet som tar sin utgångspunkt i olika gruppers situation och att göra den känd för dem som är berörda. Kulturinstitutioners och arrangörers publikarbete behöver hitta nya former. En levande dialog med olika publikgrupper kan vara ett sätt. Det finns skäl att mer aktivt profilera och målinrikta publikarbetet i sin helhet. När det gäller att vidga deltagandet i kulturlivet, framför allt vid kulturevenemang och kulturinstitutioner, presenterade Statens kulturråd åren 1990-91 ett omfattande diskussionsunderlag.3 De år gått har bestyrkt betydelsen som av en kulturpolitik med sådan inriktning. I den verksamhet som studieförbund och föreningar riktar till allmänheten finns likheter med kulturinstitutionerna i fråga om publik-deltagarrelationen. Som framgår av det följande kan studieförbund och föreningar i många fall vara en brygga mellan institutionerna och publiken.

3 Att vidga deltagandet i kulturlivet 199091: Rapporter från Statens kul- 150 turråd, 1990:4. 199l:1-4,

K ulturvanor och förändringsstrategier

Utifrån kunskap om människors värderingar, situation och levnadsmönster kan man på grundval av Kulturrådets diskussionsunderlag urskilja fyra målgrupper som skiljer sig mycket ifrån varandra. Det leder till olika strategier, anpassade till förutsättningarna i respektive Inom varje grupp. grupp kan det dessutom finnas behov av särskilda insatser för olika delar av ETUPPW

Att behålla en trogen publik

Ett av målen för både kulturinstitutioner och andra är naturligtvis att ha en trogen publik. De regelbundna deltagarna behärskar de kulturella koderna och söker själva aktivt information. Kvalitet, tillgänglighet, fasta tider och rutiner är viktigt liksom möjligheten till delaktighet och påverkan. De deltar som regelbundet förmodligen känsliga för förändring biljettpriser och avgifter, av såvida inte deras privata ekonomi är sådan att den väl rymmer ökade utgifter.

Attfå tillfälliga deltagare med uttalat intresse att delta mer

I denna grupp finns människor som ofta är bundna olika sysselsättningar av som konkurrerar med kulturintresset. Många av dem har glädje av att kulturverksamheter förläggs till deras vardagsmiljöer, på arbetsplatser, i bostadsområden osv. För dem som är hem- och farniljeförankrade är kulturutbudet i medierna viktigt. En del främst ungdomar ser gärna att kultur och nöjesliv - kan samordnas. Större flexibilitet när det gäller tider, kortare enkla program, former för att skaffa biljetter och information gör det lätt planera på som att lång sikt är till fördel för den här De har högre kulturella ambitioner gruppen. än vad de kan förverkliga. Troligen har de höga kvalitetslqav. Ett ökat deltagande inom ett kulturområde leder ofta till att de hinner med mindre ett annat.

Art vinna de tveksamma

Detta är en ganska stor grupp som inte är homogen. Gemensamt är att personerna inte är avvisande till kultur att de ändå relativt ofta hemma men stannar de kommer sig inte for, de gör hellre något de brukar göra eller de kan ha svårt att ändra i sina vardagsrutiner. Inom finns åtminstone fyra gruppen olika huvudmotiv för att avstå från deltagande: skepsis till kulturyttringar, nya skepsis till kultunnönster som kommer utifrån, främlingskap inför kulturinstitutioner samt dåligt självförtroende inför kulturella uttryck. egna Dessa personer kan delta om de får hjälp att övervinna sina inledande tveksamheter. Enbart att göra kulturverksamheten tillgänglig räcker regel som inte. Låga/sänkta priser på biljetter och studiecirkeldeltagande utgör t.ex. inte 151

SOU 1995: 84

ensamt någon avgörande faktor. De hari allmänhet andm kvalitetskrav än den vana publiken. Bland de vägar och metoder som kan användas för att motivera de tveksamma, särskilt när det gäller besök på kulturinstitutioner och liknande kultureveneman är följande viktiga: kontakter genom studieförbund och organisationer, personliga kontakter vänner, bekanta, kulturombud på arbetsplatser och i andra miljöer, verksamhet i välbekanta miljöer, information riktad och anpassad direkt till de berörda, verksamheter och innehåll som utgår från deras erfarenheter och behov. -

Att bryta motstånd mot deltagande

De som aktivt tar avstånd från deltagande i det offentligt stödda kulturlivet är i regel av två slag. En grupp av framför allt ungdomar ställer sig medvetet utanför etablerade institutioner och organisationer men har många kontakter i informella grupper och nätverk. Många har intresse, även stort intresse, för musik och bild och arbetar många gånger kreativt med dessa uttrycksformer. För att kunna utveckla sina intressen i dessa informella grupper utan sarnhällelig styrning behöver de lokaler och tillgång till viss teknisk utrustning som de inte har råd att köpa själva. Att möta dessa grupper på deras villkor är då viktigt. En annan grupp, som också framför allt består av ungdomar, är stora mediekonsumenter med ett ganska ensidigt val. Värdekonflikten mellan deras ofta materialistiska livssyn och den humanistiska grundsyn kulturlivets som representanter uttrycker är så stor att det är svårt att motivera dem att delta i kulturlivet.

Några avslutande markeringar

Ska kulturella värden och de möjligheter som kulturinstitutioner, andra kulturarrangörer och bildningsorganisationer erbjuder komma fler till del behöver de som arbetar med kultur: vårda en trogen publik och återkommande deltagarskara, inspirera och underlätta for tillfälliga deltagare att komma oftare, förmå fler att pröva kulturens möjligheter. - Det första är det lättaste och dominerar gärna arbetet Vi vill därför särskilt markera följande: Mycket av det hittillsvarande publikarbetet har fungerat de aktiva och välmotiverade deltagarnas villkor. Kulturinstitutioner och andra behöver ta mycket större hänsyn till förutsättningarna hos tillfälliga och tveksamma 152 deltagare.

K ulturvanor och förändn ngssrrategier

Institutionema behöver också utveckla arbetsformer och innehåll som tar hänsyn till de ovana deltagarnas villkor. Eftersom dessa långtifrån utgör någon enhetlig grupp innebär det samtidigt en satsning på ökad mångfald i utbudet och större flexibilitet i sättet att arbeta Institutioner och andra bör också vara öppnare för större inflytande och mer aktiv medverkan från publik och allmänhet.

8.3.4 En satsning på "Iänskonstnärer" inom olika kulturområden Eldsjälarna inom folkbildning och föreningsliv, inom förskola, skola och fntidsgårdar, i informella nätverk och tillfälliga sammanslutningar står för mycket av kraften och kontinuiteten i kulturlivet. I dag finns en rad personer med uppgift att stödja och inspirera dessa eldsjälar. Studieförbunden centralt, de centrala amatörorganisationema, de samlingslokalhållande riksorganisationema m.fl. spelar en sådan roll i förhållande till sina lokala verksamheter. Många stödfunktioner är regionalt baserade. På teaterområdet spelar Riksteaterns länsteaterkonsulenter en stor roll. På musikområdet finns bl.a. körkonsulenter, en del knutna till länsmusiken i länen, andra baserade i organisationslivet. På dansens område har man i några län, ofta med anknytning till utvecklingsprojektet "Dans i skolan", inrättat danskonsulenter. Filmkonsulenter finns också i vissa län. Utöver vissa länsmusikstiftelser har även en del andra regionala kulturinstitutioner personer vars huvuduppgift är att stödja föreningsliv och amatörverksamhet. På senare år har försöksverksamhet bedrivits med länskonstnärer efter finsk förebild. Försöken har täckt olika konst- och verksamhetsområden. Profilen på dessa stödfunküoner skiftar mellan olika verksamhetsområden och mellan olika län. l en del fall ligger tyngdpunkten att informera om vilket utbud som är tillgängligt, att inspirera till att utbudet utnyttjas samt att medverka till praktisk samordning. I andra fall är arbetet inriktat på den utövande amatörverksamheten och syftet är att höja kvaliteten genom ledarutbildning, ökad samverkan mellan professionella och amatörer m.m. Att väcka intresse för att ta del av kulturutbudet och för eget utövande hos andra grupper än de redan engagerade, att etablera kulturverksamhet i nya miljöer och att utveckla nya arbetsformer är andra inslag i arbetet. Erfarenheterna av försöken med länskonstnärer, av konsulenter med inriktning på amatörverksamheten och av konsulenter med inriktning på utbud och publikarbete är genomgående goda. Vi ha tagit del av en rad önskemål om ökade insatser. Vi delar uppfattningen att denna typ av inspirerande, inforrnerande och kvalitetshöjande stöd till den lokala och regionala kulturverksamheten bör ges ökat utrymme i framtiden. De stödjande insatser som görs inom de rikstäckande organisationerna utvecklas inom ramen för varje organisations profil och verksamhetsforrner. 153

SOU 1995: 84

Staten stödjer det genom bidragen till organisationemas samlade verksamhet. Kulturinstitutionemas insatser stöds genom statsbidragen till deras verksam het. I senare kapitel förordar vi att bidragen utformas så att de uppmuntrar ett vidare arbetssätt vilket bl.a. är avsett att gynna insatser samverkan med studieförbund, föreningsliv och amatörverksarnhet. Staten och landstingen svarar för stora delar av finansieringen av de regionalt verksamma personerna. Når det gäller arbete den typ av som försöksverksamheten med "länskonstnârer" inom olika kulturområden samt Lex. dans- och filmkonsulenter representerar föreslår att staten lämnar bidrag till breddade insatser. Vi anser att utformningen av verksamheten med "länskonstnärer" inom olika kulturområden ska ske i samverkan mellan kulturlivet på lokal och regional nivå. Alla konstområden och många olika former för inriktning, arbetsformer, huvudmannaskap, geografisk avgränsning och finansiering ska kunna vara företrädda. Vi vill göra några markeringar som utgångspunkt för det statliga stödet. Att bredda intresset för och höja kvaliteten i skapande verksamhet samt att vinna nya gruppers intresse för kultur över huvud taget bör tyngdpunkvara ter i arbetet. Barn och ungdom bör vara prioriterade och samverkan med förskolor, skolor, fritidsgårdar, studieförbund, bam- och ungdomsorganisationer och med barn- och ungdomsverksamhet inom kulturorganisationema är därför viktig. Okonventionella arbetsformer och otraditionella miljöer bör gärna väljas. Konstnärers skapande, inspirerande och förmedlande förmåga bör tas tillvara. Att själv vara utövande konstnär är viktig kvalitet i detta en slags arbete. Vi räknar med att det i stor utsträckning blir aktiva konstnärer som får dessa uppgifter. Vi använder därför begreppet "länskonstnärer" fastän uppdraget inte avser deras egen produktion av konstverk, musik, litterära alster e.dyl.

8.3.5 Massmediema och publiken

Massmediema läsmedier, udmedier och bildmedier dominerar många - människors kontakter med kultur. Vissa grupper föredrar dessa framför den "levande" kulturen, andra är hänvisade till den. För många fungerar massmedierna som ett komplement till annat sätt att uppleva kultur. Massmediema kan också ge information, stimulans och vägledning till dem har som ett uttalat eller latent kulturintresse. De som är ansvariga för massmedierna kan bidra till att öka delaktigheten i kulturlivet bl.a. genom att satsa på: mångfald i utbudet med särskild inriktning små grupper, konstnärlig kvalitet- utifrån skilda kvalitetskriterier, - 154 nya kulturformer och konstnärliga uttryck, -

K ulturvanor och färändri ngsstrategier

information om den "levande" kulturen ett intresseväckande sätt, satsning att beskriva och levandegöra kulturarven, samverkan med kulturinstitutioner och andra. - I kapitel 17 Massmediemas möjligheter utvecklar vi resonemangen om medierna och publiken och lägger fram förslag till förändringar. Här berörs också de nya möjligheter som erbjuds via nätverk och informationssystem.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi att delaktigheten i kulturlivet internationellt sett ligger på hög nivå i Sverige, skillnaderna i kulturvanor mellan olika befolkningsgrupper är stora och bör ses som en del av ett större sammanhang, den framtida kulturpolitiken bör ge större uppmärksamhet frågor om människors drivkrafter och möjligheter, viktiga led i en strategi for förändring är väl fungerande samspel mellan kulturpolitiken och politiken andra samhällsomrâden samt lyhördhet för människors behov och initiativ, publikarbete utifrån olika målgruppen situation, massmedierna har stor betydelse för att öka delaktigheten i kulturlivet.

I kapitlet föreslår vi att staten lämnar bidrag till en satsning "länskonsmärer" inom olika kulturomrâden.

9 Börja med barnen

Kultur som estetiska uttryck är inte något barn med möda måste lära in. som Förutsättningarna finns där redan från födseln ett spontant och nyfiket som förhållningssätt och ett starkt behov kommunikation. Utgångspunkten för av våra resonemang är uppfattningen att de estetiska verksamheterna är grundläggande för ett barns förmåga att tolka och förstå vad händer i omgivsom ningen och att uttrycka upplevelser och känslor. Att spela, sjunga, rita, berätta osv. bidrar till att träna barnets sinnen, öva dess iakttagelse- och inlevelseförmåga och känsla för nyanser och variationer i tillvaron. Strävan att behålla och utveckla ett barns alla "spr " måste vara central i kulturpolitik en för barn. Upplevelser av hur det var förr utgör stoff för bams lekar och fantasi. En levande förmedling av traditioner genom bl.a. berättelser och besök i äldre miljöer är en av förutsättningarna för barnen att hitta förankring i tillvaron. en I detta kapitel lägger vi tyngdpunkten på förskolan, skolan samt musikskolor och kulturskolor. Kulturlivets insatser för barn behandlas också i senare kapitel.

9.1 Viktiga förutsättningar för barns kulturella utveckling

De viktigaste förutsättningarna för att "odla" det lilla barnets estetiska uttryck finns i hemmen. Föräldrar, syskon, vänner och bekanta spelar helt avgöen rande roll. Deras erfarenheter, intressen och begåvningar samt deras sociala och ekonomiska situation är avgörande. Barns möjligheter utveckla sina att skapande talanger och färdigheter och bli delaktiga i kulturlivet uppvisar därmed stora skillnader. Vid sidan av hem och familj spelar massmedier, förskola och skola viktiga roller för barns eget skapande och kulturupplevelser. Redan i tidiga år ägnar barnen mycket tid åt massmedier. Tv och böcker når flest bam i åldern tre till åtta år. Drygt 80 % av alla barn ser på tv dagligen. Den genomsnittliga tittartiden är drygt timme vilket är dubbelt så en mycket tid som ägnas åt böckenl En stor del tiden barnen på av ser tv utan sällskap av en vuxen. Barn till lågutbildade föräldrar tittar än övriga mer tv barn. Självfallet är det så att barn liksom väljer olika och inte vuxna program

1 Filipson L Nylöf G 1994: Småbarnens kultur- och mediebarometer 1992. Sveriges Radio/FUB och Statens kulturråd. 157

SOU 1995: 84

nås av ett och samma utbud. Men tv utgör ändå en viktig möjlighet att ge barn kulturupplevelser genom attraktiva program. Svenskproducerade bamprogram som är ambitiöst upplagda och utgår från barns behov och förmåga ses av en mycket stor andel barn i olika sociala grupper. Vi anser att staten bör ställa tydliga krav på att svenska radio- och tv-förezag sänder program på tider barnen och med ett innehåll som bidrar till att vidga deras kultusom passar rella erfarenheter och upplevelser. Det är viktigt att programutbudet på eftermiddagstider tar hänsyn till att barn i hög utsträckning ser tv utan sällskap vuxna. Utbudet i tv är särskilt viktigt för de bam som växer upp i miljöer av med begränsad kulturell stimulans. I kapitel 17 Massmediernas möjligheter sätter vi in detta förslag i ett bredare sammanhang.

9.2 Bamen, kulturpolitiken och kulturlivet

Barnen och kulturpolitiken I 1974 års kulturpolitiska beslut betonades att insatser för eftersatta grupper och i kulturfattiga miljöer skulle prioriteras. Några närmare preciseringar av vilka metoder och åtgärder som skulle tillämpas gjordes inte. Insatser for barn har sedan 1974 funnits med som ett prioriterat område för såväl staten som för kommuner och landsting, även om kraften och precisionen i de kulturpolitiska markeringama och åtgärderna varierat. Regeringen har vid olika tidpunkter påtalat kulturinstitutionemas ansvar för att nå barnen. Statens kulturråd har uppmärksammat barnkulturen, inte minst som en integrerad del i förskola, skola och fritidsverksamhet. En betydande del av kommunernas satsningar på kultur avser insatser för bam och ungdom, t.ex. kommunala musikskolan och verksamheter på folkbiblioteken. En fjärdedel av de statliga och statsunderstödda teatrarnas uppsättningar avsåg år 1993/94 denna målgrupp. Lika stor andel av symfoniorkestramas utbud samma år utgjordes av skolkonserter. Av länsmusikens konserter var hälften för barn i förskola och skola. De fria teatergruppema och vissa fria dans- och musikgrupper hade en ännu mycket högre andel barn- och ungdomsföreställningar respektive konserter. En viktig utgångspunkt är FNzs bamkonvention som Sverige skrev under 1990. I artikel 31 står följande: "Konventionsstatema skall respektera och främja barnens rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet."

Börja med barnen

Barnen och kulturlivet

Barns möjligheter att ta del av kulturinstitutioners och fria kulturgruppers verksamhet är starkt beroende intresse och hos de i av engagemang vuxna barnens omgivning, främst föräldrar och personal i barnomsorgen och i skolan. Det är de vuxnas val avgör barnens möjligheter till kulturupplevelsom ser. Det gäller också den bamkulturverksarnhet organisationslivet som svarat för. Ungefär två tredjedelar av barns besök på kulturinstitutioner skeri förskolans eller skolans regi. Det gör att skillnaderna mellan barn med olika familjebakgrund är väsentligt mindre än vad gäller för Ungefär åtta som vuxna. av tio barn i åldern 3-8 år ser någon form av teater under ett år. Sedan början av 1980-talet har andelen ökat något. Samma utveckling gäller för konsertbesök. Besök på museer har samma omfattning teaterbesöken, medan nästan som alla barn besöker bibliotek. Andelen barn som besöker museer och bibliotek är oförändrad sedan början av 1980-talet. Museibesök har dock minskat de senaste åren. Bokläsandet bland de yngsta visar en påtaglig nedgång, särskilt bland barn till lågutbildade föräldrar Barns kulturvanor redovisas i utvärderingsrapporten. I en rapport från Statens kulturråd diskuteras bamkulturens villkor under de senaste åren.3 Här konstateras de statligt stödda kulturverksamhetema, att kulturinstitutioner och fria inte påverkats på grupper, samma sätt som den kommunala kulturverksamheten av senare års förändringar. Kulturinstitutioner och fria teatergruppers verksamhet for denna målgrupp hari stort sett samma omfattning för fem eller tio år sedan. Problemet som nu är att förskolor, skolor och andra arrangörer inte efterfrågar kultur i samma utsträckning som tidigaref Förklaringama är dels minskade anslag, dels organisatoriska förändringar som inneburit tidigare att en centralt sammanhållen ordning, för att förse olika delar inom kommun med bamkultur, en i många kommuner slagits sönder. En undersökning genomförts som av Svenska kommunförbundet i samarbete med Kulturutredningen våren 1994 visar emellertid att en viss återgång till en central samordning bamkulturen av i kommunerna är på gång, utan att ett lokalt ansvarstagande för den nyvunnet skull försvinner. Undersökningen visar också 80 % kommunerna att ca av har särskilt anställd personal för att arbeta med barn- och ungdomskultur. I regel är det barnbibliotekarier har denna uppgift. som Vi vill understryka att staten, landstingen och kommunerna har ett ansvar för att se till helheten så att tillgängliga utnyttjas effektivt resurser ett sätt. Besparingar av en av de ansvariga parterna kan leda till obalans och få effek-

Se not 3 Barns villkor förändringstider i kultur 1994: Statens kultunåd. Barns villkor i förändringstider 1994: Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1994:4. 159

SOU 1995: 84

ter som kan bli långt större än vad som kan överblickas utifrån ett perspektiv. Ett nära samarbete mellan staten, landstingen och kommunerna är nödvändigt for att insatta resurser ska utnyttjas på bästa möjliga sätt. Det är också nödvändigt att kulturskapare och kulturinstitutioner utformar verksamheten så att den fångar barnens intresse och att ansträngningar görs för att det ska vara praktiskt möjligt för barnen att se och upppleva det som erbjuds. Tappar institutionerna kontakterna med barn och ungdom finns också risken att de tappar kontakten med värderingar och idéer som är i framväxande. De riskerar att bli "isolerade" i en åldrande vuxenvärld. På sikt kan det leda till att kultur-institutionemas betydelse for individ och samhälle reduceras.

9.3 Förskolan och kulturen

Drygt hälften av alla barn i förskoleåldem har plats i olika former av förskolor. För barn från tre år och uppåt ökar andelen betydligt, från drygt 60 % av alla 3-åringar till i stort sett samtliga 6-åringar. Den öppna och prövande verksamhet som utmärker förskolan i Sverige, har kvaliteter och förutsättningar att erbjuda barnen en god start i livet och att komplettera den fostran som sker i hemmet. I utvärderingsrapporten redovisas samspelet mellan kulturpolitik och bamomsorgspolitik. Verksamheten i förskolan styrs av socialtjänstlagen som anger de övergripande principerna för förskolans struktur och uppgift. I lagen sägs att förskolans uppgift är att genom pedagogisk verksamhet erbjuda barn fostran och omvårdnad. Vidare ställer lagen vissa kvalitetslcrav förskolan bl.a. personalens utbildning eller erfarenhet och på barngruppemas sammansättning och storlek. När det gäller verksamhetens utformning anges inga särskilda riktlinjer. I stället betonas att verksamheten ska utgå från varje barns behov. Det finns inget dokument som tydligt anger innehåll och inriktning i fråga om verksamheten i förskolan. Några utvärderingsbara mål finns således inte. Den lokala förskolans egna ambitioner är helt avgörande för verksamheten. Mot den bakgrunden kan man inte heller entydigt och samlat bedöma ornfattningen av och kvaliteten i estetiska och kulturella verksamheter. Verksamheten i den moderna svenska förskolan bygger på en skapande tradition från den tidigare lekskolan. Denna tradition har skapat en positiv grund för satsningar kultur. I en särskild studie om kultur i förskolan, som genomförts på uppdrag av Kulturutredningen, konstateras att staten genom olika beslut verksamheten bejakat positiv hållning till kultur.5 som avser en

5 Gandini K Göthson H 1994: Rapport kultur i förskolan 1974om 160 1994. Studie för Kulturutredningen.

Börja med barnen

Samtidigt konstateras att genomslaget för de centralt utarbetade idéerna varierat betydligt. De två senaste decenniemas förändringar i förskolan har varit stora. Uppmärksarnheten under 1970-talet innehållet i verksamheten ñck under 1980talet stå tillbaka för frågor om struktur, organisation och kvantitativ utbyggnad. Under 1990-talet har åter förutsättningarna för förskolan ändrats. Behovet av besparingar i den offentligt finansierade verksamheten har lett till att barngruppema ökat samtidigt personaltätheten minskat5 Det kan leda som till att kontinuiteten i verksamheten försämras och att personalens tillgång till fortbildning, stöd och handledning minskar. Förändringarna kan innebära att personalens tid alltmer får tas i anspråk för barnpassning. Det drabbar ren förskolans möjligheter att vara en kreativ kulturinstitution och minskar tillfallen till besök utanför förskolan, bl.a. på kulturinstitutioner. Den höga graden av decentralisering och senare tids övriga förändringar i förskolan har på många håll försvagat engagemanget för kultur och visar bl.a. på vikten av att det finns stödjande strukturer gör kulturen synlig som som en dimension i förskolans verksamhet. Många kommuner har därför byggt upp ett kontaktnät med särskilda kulturombud på varje förskola. Uppgiften för ombuden är att stimulera övrig personal att bedriva estetiska verksamheter, ta initiativ till fortbildning och till samordning kontakterna med kulturlivet. av Kulturombud är också viktiga för kulturlivets möjligheter att nå ut med information. I några kommuner har särskilda barnkulturcentra inrättats som dels genomför verksamheter direkt i barngrupper, dels svarar för fortbildning av personalen. Ett stort ansvar för utformningen verksamheten i förskolan ligger på av personalen. Genom en ökad decentralisering verksamhetsansvaret har av detta ansvar ökat. Det är deras kunskaper, färdigheter, intressen och ambitioner som är avgörande. Det är också viktigt att kunskaper barns utveckom ling kopplas till kunskaper om den skapande verksamhetens möjligheter och betydelse. Mot den bakgrunden finns det skäl att utvärdera förskollärarutbildningen särskilt med avseende pd estetiska och praktiska ämnens ställning och pd samspelet mellan estetiska verksamheter och barns utveckling. Kommunerna har avgörande möjligheter att påverka kulturen i förskolan genom beslut om mål för kultur och förskola, insatser för fortbildning av personalen och tilldelning av resurser för kultur. Den syn på estetiska verksamheters betydelse för barns utveckling vi som här betonar bör utgöra grunden för den verksamhet som bedrivs i förskolan. Förskolan kan på så vis bli en kulturell resurs av stor betydelse, för många barn kanske av avgörande betydelse. Att barnens lust för ta vara spontana kultur, att på ett lekfullt sätt bevara och förstärka de olika "språken" bör stå i centrum för innehållet i förskolan. Det är viktigt att förskolan är öppen mot

5 Se not 161

SOU 1995: 84

lokalsamhället och utnyttjar de resurser som finns i det lokala kulturlivet. Att ta till vara kulturarven är också en viktig uppgift för förskolan. Ju äldre barnen blir, desto meningsfullare blir besöken på kulturinstitutioner och möten med konstnärer av olika slag. Sådana möten bidrar till att berika det egna skapandet och att öppna perspektiven mot sådant som är nytt och spännande och som barnen inte på egen hand kan komma åt. Mot denna bakgrund föreslår vi att uppgiften att främja barns estetiska uttrycksförmága och att låta barnen möta och ta del av olika konstnärliga uttrycksformer förstärks i förskolans arbete.

9.4 Kultur för bam i skolåldem

9.4.1 Attityder till kultur I grundskoleåldrama utvecklar barnen successivt egna kulturrnönster. Påverkan av föräldrar och andra vuxna får konkurrens av främst kamrater och medier. Men graden av påverkan varierar starkt mellan barnen, främst beroende på skillnader i hemmiljöema. Kulturella och estetiska aktiviteter och uttryck blir för många barn ett sätt att tillägna sig vuxenvärldens normer och vanor, för andra barn blir det i stället ett sätt att markera sin självständighet och identitet, framför allt i förhållande till de vuxnas värld. I mellanstadieåldem är individen som mest kulturellt aktiv. Det gäller både eget skapande och besök på kulturinstitutioner av olika slag. Nyfikenheten och lusten att pröva på det som är okänt är stark liksom behovet att uttrycka sig på olika sätt. Viktiga förklaringar är också skolans insatser och det förhållande att barnen under dessa år har tid att ägna sig konst och kultur. Många barn lever i två olika kulturella världar, en som präglas av vanor och värderingari vuxenvärlden och en som präglas av kamrater och utbudet i massmedier. Många barn lär sig hantera dessa båda världar, andra barn väljer att ta avstånd från den värld som sanktioneras av de vuxna. Detta förhållande utgör en kraftig utmaning mot hem och skola. Goda avsikter att ge barnen berikande upplevelser kan leda till kraftigt avståndstagande från deras sida. Ofta kan det bero på vuxnas bristande insikt i bams villkor och deras förmåga att tillgodogöra sig kulturella upplevelser. I många fall är barn en mer lcrävande publik än vuxna. Deras upplevelser styrs inte samma sätt som vuxnas av sociala hänsyn och vanor. Finns det slentrian och bristande engagemang hos kulturskapama leder det lätt till att de unga blir awisande till det som erbjuds dem. Mot den bakgrunden är det särskilt viktigt att uppmärksamma kvaliteten i mötena mellan kulturen och barnen. Det är angeläget att öka kunskapen om hur barn kan tillgodogöra sig kulturella upplevelser och att utveckla modeller och metoder för att göra möten mellan kulturen och barnen meningsfulla. 162

Börja med barnen

Goda erfarenheter hos såväl kulturskapare som hos pedagoger bör tas till vara och spridas till främst kulturinstitutioner och skolor. Inom flera olika högskolor och andra utbildningsinstitutioner bedrivs både undervisning och forskning i bamkultur. Någon av dessa bör kunna i uppdrag samordna ges att verksamheten och sprida kunskaper och erfarenheter över hela landet.

9.4.2 Kultur i skolan

För många barn innebär skolstarten en upplevelse av ett motsatsforhållande mellan lek och kunskapsinhämtande. Det arbetssätt som tillämpas i förskolan och som i hög grad bygger på lek och skapande aktiviteter har inte samma utrymme i skolan. Det skapande arbetssättet får stå tillbaka för ett traditionellt kunskapsinhämtande. Det motverkar en bred uppmärksamhet barnets olika förmågor intellektuella, känslomässiga, motoriska, sociala, estetiska, kreativa osv. och att dessa brukas i skolans arbete.

K ulturpolitik och skolpolitik

En genomgång av samspelet mellan kulturpolitik och skolpolitik Kultursom utredningen låtit genomföra visar att skolans kulturpolitiska roll betonats i läroplanema allt sedan 196O-talet.7 Estetiskt-praktiska ämnen framhålls som väsentliga inslag i utbildningen. Närsamhällets kulturliv i ses som en resurs skolans arbete och skolan som ett kulturellt centrum betonas. Men kulturen kan inte begränsas till enbart vissa ämnen eller inslag under skoldagen. Kulturen ses också som en dimension ska skolan i sin helhet som genomsyra och påverka arbetssätt och metoder för kunskapsinhämmin I mitten av 1980-talet anslog staten särskilda medel för förstärka kultuatt ren i skolan. En mängd olika projekt genomfördes och kulturen fick därigenom en tydligare framtoning i skolans värld. Den särskilda satsningen på kulturi skolan upphörde år 1992. Medvetenhet om det gemensamma kulturarvet, kulturell mångfald och att skolan är en social och kulturell mötesplats betonas i den läroplanen nya Lpo 94, liksom att alla ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. I det sammanhanget ska estetiska verksamheter som drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, och text form vara inslag i skolans verksamhet. Läroplanen framhåller harmoatt en nisk bildningsgång omfattar inslag av såväl manuellt som intellektuellt arbete. Kulturinstitutioner som bibliotek och nämns museer som resurser.

7 Persson E 1994: 163 Kulturen i skolan. Studie för Kulturutredningen.

SOU 1995: 84

Den nya läroplanen liksom tidigare läroplaner har en grundläggande - positiv syn på konsten och kulturen. En ökad flexibilitet i timplaner och nya möjligheter till lokal profilering bör kunna skapa förutsättningar för en skola där kultur kan integreras i övrig verksamhet. En samlad förstärkning av kulturen i skolan motverkas dock av den minskning av lägsta antalet obligatoriska undervisningstimmar i estetiska och praktiska ämnen. Minskningen går, enligt vår uppfattning, stick i stäv mot läroplanens öppna och bejakande syn på kulturen. Friheten att genom lokala beslut så långt det är möjligt behålla nuvarande undervisningstid för estetiska och praktiska ämnen bör tas till vara. Den nya ordningen inom skolan lägger således ett stort ansvar på den lokanivån, på kommunerna, på enskilda skolor och lärare att skolan håller hög kvalitet för alla elever. Det är nödvändigt att alla de olika aktörerna i skolan arbetar enligt läroplanens positiva grundsyn konst och kultur och inom ramen för sina olika ansvarsområden hittar metoder för ett konkret arbete. Det är angeläget med ett nära samarbete mellan skolan och kulturinstitutionema. Det får inte begränsas till att skolklasser gör besök på institutionerna. Som påpekas i Museiutredningens betänkande är inte museibyggnaden

det intressanta utan museernas kunskapsinnehålLs Genom föredrag av perso-

nal, genom samarbete kring databaser, genom utlåning av föremål, genom att delta i populärt inriktade forskningsprojekt kan museerna nå skolorna på ett intressantare och bättre sätt än vad som görs i dag. Motsvarande resonemang gäller övriga kulturinstitutioner. Det förutsätter att kulturinstitutionerna inser betydelsen av att arbeta med inriktning på unga människor och aktivt söka beröringspunkter med skolan. För att få fram en tydligare bild av kulturens olika funktioner i skolan, vilka metoder som kan användas och skolan som kulturbärare, är det angeläget att få fram ett aktuellt och heltäckande kunskapsunderlag. Mot den bakgrunden är det angeläget att Skolverket genomför en nationell utvärdering som belyser dessa aspekter. En sådan utvärdering bör ges hög prioritet och genomföras i nära samverkan med berörda kultur-myndigheter.

En särskild satsning på eget skapande Ett helt avgörande motiv för kraftfulla satsningar kultur i skolan är att insatserna avser alla bam. Med tanke de kulturellt ojämlika villkor som gäller for dagens unga, och som i stor utsträckning är en följd av föräldrarnas olika förutsättning att stimulera sina barn och låta dem komma i kontakt med skilda kulturella uttryck, blir insatserna i skolan än mera viktiga. Erfarenheterna av satsningama under 1980-talet kultur i skolan är i huvudsak positiva. En ny satsning bör komma till stånd och ges en långsiktig

8 SOU 1994:51: Minne och bildning. Betänkande Museiutredningen. av

Börja med barnen

inriktning. Den bör ta sikte på att stärka de uttrycksmöjligheter ungas egna och omfatta olika konstnärliga uttrycksformer samt verksamheter knutna till medier av olika slag. Det är en tydlig markering vikten kulturinsatser i av av skolan. Det bidrar till att göra kulturen synlig angelägen dimension i som en skolans värld och framhäva kultur som ett sätt att skaffa sig kunskap. Vi menar också att ungas förtrogenhet med olika konstnärliga uttryck ökar deras självkänsla och förmåga till empati. I sammanhang där ungdomskulturen allt mer präglas av våld är satsningar på eget skapande särskilt viktigt. Initiativ till verksamheter, uppläggning och genomförande, måste utgå från lokala förhållanden och omfatta olika teman och aktiviteter, samspela med olika ämnen i skolan och fungera som en länk mellan barns och ungdomars olika kulturella världar. Det kommer att bidra till att förbättra kvaliteten i skolan och även till att utveckla skolans sätt att arbeta. Därmed är det rimligt att satsningen till viss del finansieras inom skolans ram. Regeringen har nyligen tagit initiativ till ett arbete med strategi för en ny kultur i skolan. Satsningen omfattar tre teman: skolan som kultunniljö, kulturarbetet i undervisningen och de vuxnas roll samt utveckling barns och av ungdomars uttryckssätt och möjligheter till eget skapande. Arbetet leds av en särskild grupp med företrädare för Kultur- och Utbildningsdepanementen som ska samarbeta med lärarhögskolor, konstnärliga högskolor och med lärarfortbildningen. En första redovisning arbetet beräknas bli klar inför av sommaren 1996.

Lärarnas betydelse för kulturen i skolan

Vi vill särskilt betona den betydelse och det ansvar som enskilda lärare i skolan har. Utan deras personliga engagemang kommer den positiva kultursyn som finns i läroplanen inte att få något märkbart genomslag. Deras insatser bygger på egna positiva upplevelser av kultur. Lärare själva upptäcker som möjligheter att integrera kultur i den schemalagda undervisningen har stora förutsättningar att utforma ett arbetssätt kopplar känslan och insom samman tellektet i inlärningsprocessen och kan därmed bibringa eleverna upplevelser av helhet och sammanhang. Grunden för ett sådant arbetssätt måste läggas i lärarutbildningen och systematiskt följas i den lokala fortbildningen. I upp den tidigare refererade undersökningen som gjorts Svenska kommunförav bundet framgår att många lärare efterfrågar fortbildning på kulturområdet, bl.a. om litteratur, musik och lokalhistoria. Att inspirera och stödja lärama i kulturarbetet är därför av stor betydelse. De länskonstnärer vi talat om i kapitel 8 kan spela roll här. Möjligheter till en fortbildning inom kultur bör tas till särskilt med inriktning på bildmevara, diema. Elevernas intresse att använda sig av dem bör uppmuntras och till tas vara i undervisningen. Skolans inre organisation också enskilda nya ger lärare ökade möjligheter att arbeta på ett friare sätt och integrera konst och 165

SOU 1995: 84

kultur i undervisningen. Den föreslagna satsningen att utveckla modeller och metoder för kvalitativa och meningsfulla möten mellan kulturen och barnen bör kunna ge ökad kunskap och inspiration för kulturarbetet i skolan.

9.4.3 Musikskolor och kulturskolor

Den frivilliga estetiska verksamheten för barn bedrivs dels i kommunal regi, dels av olika organisationer. Den största enskilda verksamheten är i regel den kommunala musikskolan. I några kommuner drivs musikverksamheten av studieförbund. Teater, dans, bildskapande och filmverksamhet förkommer inom studieförbund, bam- och ungdomsorganisationer, fritidsgårdar och i en del kommuner i kommunala kulturskolor. Den kommunala musikskolan, som kraftigt expanderat under de senaste decennierna, har spelat en viktig roll i flera avseenden. Den har bidragit till att många unga fått möjlighet att pröva och lära sig att hantera ett instrument Musikskolan har också haft betydelse för det lokala musiklivet, både genom framträdanden av elevensembler och genom att skolornas lärare och elever aktivt tagit del i eller bildat lokala Orkestrar och körer. Den omvittnat höga musikaliska kvaliteten hos dem som söker till högre musikutbildning hängeri hög grad samman med möjligheten att i musikskolan. Ungdomars ökade intresse för musik både att lyssna och att utöva tillskrivs ofta musiksko- - lan. Samtidigt kan man konstatera att mycket av ungdomars musicerande, främst pop och rockmusik, sker vid sidan av musikskolan, i många fall med stöd från studieförbunden. Även alla bam inbjuds till musikskolan är aktiviteten i hög grad relateom rad till ungdomars sociala och ekonomiska bakgrund. Det är framför allt barn till föräldrar med lång utbildning går där Som deltar ungefär som mest en fjärdedel av eleverna i en årskurs musikskolan. Det inträffar mellanstadieåldem den ålder då kulturaktiviteten är topp. Vid 15 års ålder har aktivi- teten sjunkit påtagligt. Kopplingen mellan aktivitet i musikskolan och musikutövning i andra sammanhang är i många kommuner allt för svag. Även musikskolan har bred förankring och ett erkännande i musikom en kretsar finns inget entydigt ansvar för verksamheten. På kommunal nivå finns ingen självklar och enhetlig uppfattning om musikskolans roll och organisatoriska tillhörighet. Dessa förhållanden anges ibland som förklaringar till att senare års kommunala besparingar har drabbat många musikskolor hårt. Det hari sin tur lett till att avgifterna ökat kraftigt och att elevantalet minskat. Därmed ökar risken för att den redan nu uppenbara sociala snedrelayteringen

9 Nilsson P 1994: Den allvarsamma fritiden. Ungdomsrådets utred- 166 ningar

Börja med barnen

förstärks. På statlig nivå har ingen myndighet ansvar att löpande följa musik-

skolan och utvärdera effekterna den. av Ett vidgar intresse för olika kulturella uttrycksformer har lagt grunden till en förändring av vissa musikskolor till kulturskolor. Sådan verksamhet genomförs på elevernas fritid och ska inte förväxlas med grundskolor som väljer kultur som ett proñlomrâde och därför kallar sig kulturskolor.

En särskild studie som Kulturutredningen låtit genomföra visar att ett tjugotal kommuner hade våren 1994 någon form kulturskola. 10 Ytterligare av drygt 25 kommuner hade långt framskridna planer på att införa kulturskola.

Det som kännetecknar dessa är att de erbjuder frivillig och regelbunden undervisning i åtminstone tre uttrycksformema musik, bildkonst, dans av teater, och film/video efter skoldagens slut. En ambition är vidare integration att en mellan olika konstnärliga uttrycksformer ska komma till stånd. Därmed blir

verksamheten i kulturskolor projektinriktad och sin utgångspunkt i de tar ungas egna erfarenheter. Betoningen på samverkan och kreativitet blir mer framträdande än betoning reproduktion fardigskriven musik, något av som i hög grad hittills präglat musikskolans arbetssätt.

Kulturpolitik för barn måste i första hand ta sikte på insatser for stärka att deras egna möjligheter till konstnärligt skapande. Utveckling kulturskomot lor som kan möta barns intresse för konstnärlig verksamhet och olika uttrycksformer ser vi som angelägen. Det kan bidra till berika hela skolans att arbete, både genom att utveckla sättet att undervisa i skolan och genom att förstärka skolans roll som kultur-institution. Möjligheten kombinera tjänstatt göring i en kulturskola med lärartjänst bör kunna till bättre annan tas vara och bidra till att öka förutsättningarna för kulturens integrering i skolan. Kultur-

skolor kan bedrivas av kommuner eller studieförbund och kan bli viktig en tillgång i såväl skolan som i det lokala kulturlivet. Den organisatoriska inplacerin gen kan därför skilja sig mellan kommunerna.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

- de estetiska verksamheternas betydelse för barns utveckling, hemmens betydelse för förutsättningarna att "odla" det lilla barnets estetiska uttryck,

10 Sandh H 1994: Kulturskolorna i Sverige en lägesrapport våren 1994. - Studie för Kulturutredningen. 167

SOU 1995: 84

att stan landsting, kommuner och institutioner som arbetar med bam har ett ansvar för att se till helheten så att tillgängliga resurser utnyttjas på ett effektivt sätt, kvaliteten i mötena mellan kulturen och barnen, lärarnas betydelse for kulturen i skolan, det angelägna i en utveckling av musikskolor och kulturskolor.

I kapitlet föreslår att staten bör ställa tydliga krav på att svenska radio- och tv-företag sänder program tider som passar barnen och med ett innehåll som bidrar till att vidga deras kulturella erfarenheter och upplevelser, att förskollärarutbildningen utvärderas särskilt med avseende estetiska och praktiska ämnens ställning och på samspelet mellan estetiska verksamheter och barns utveckling, att uppgiften att främja bams estetiska uttrycksformåga och att låta barnen möta och ta del av olika konstnärliga uttrycksformer förstärks i förskolans arbete, att någon av de utbildningsinstitutioner som bedriver undervisning och forskning i bamkultur får i uppdrag att genom olika insatser öka kunskapen om hur barn kan tillgodogöra sig kulturella upplevelser och utveckla modeller och metoder för att göra möten mellan kulturen och barnen meningsfulla, att Skolverket fåri uppdrag att genomföra en nationell utvärdering av kulturens olika funktioner skolan och vilka metoder som kan användas för att stärka skolan som kulturbärare, en långsiktig satsning på kulturi skolan som tar sikte de ungas egna uttrycksmöjligheter och omfattar olika konstnärliga uttrycksformer samt verksamheter knutna till medier av olika slag.

10 Ungdomars vilja och val

Kulturpolitiska insatser för ungdomar måste göras med utgångspunkt i de villkor som gäller för dagens unga. De skiljer sig från tidigare generationers i en rad olika avseenden. Inledningsvis lyfter vi fram ett antal förhållanden som vi ser som särskilt viktiga, utöver vad som redovisats i kapitel

10.1 Ungdomstiden i förändring

Den förlängda ungdomsziden Under senare decennier har tiden for ungdomars etablering i vuxenvärlden förlängts till långt upp i 20-årsåldem. Det dröjer allt längre innan flyttar man hemifrån och bildar familj. Krav högt utbildad personal i arbetslivet och en numera hög och till synes långvarig arbetslöshet bland unga, särskilt bland dem som saknar yrkesutbildning, gör att allt fler ägnar mer tid utbildning. Över 90 % av varje åldersgrupp går vidare till gymnasieskolan. Andelen som väljer högskoleförberedande utbildningsvägar är nu högre än någonsin. Resande och utlandsvistelser blir allt mera självklart för de unga. Att förlägga delar av sin utbildning till annat land blir vanligare. Av allt att döma kommer denna utveckling att förstärkas som en följd av den ökade integrationen i Europa. Valet av längre utbildning hänger också samman med önskemål framom tida yrke. Ungdomar vänder sig mot hierarkiskt uppbyggda arbetsrniljöer och söker sig i stället till yrken som är rörliga och självständiga. "Frihet att göra vad man vill" står högt listan över vad som är viktigt. Arbete blir för många inte enbart en sysselsättning för den egna försörjningen utan en del i ett vidare livsmönster.

Förändrade värderingsnrömrer Det går inte att på ett enkelt och entydigt sätt beskriva ungdomars värderingar och hur dessa förändrats under de senaste decennierna. Vissa iakttagelser kan ändå göras. Bland ungdomsforskare kopplar man allt oftare förändringar i ungdomars beteenden till strukturella förändringar i samhället, där villkoren för arbetets organisation och ungdomars uppväxtforhållanden ser väsentligt annorlunda ut än tidigare. Ett påstående som fors fram är att dagens unga inte tycks bekymra sig om sin materiella trygghet samma sätt som tidigare ge- 169

SOU 1995: 84

nerationer utan premierar andra behov och värden. De har en mer öppen och varierad livshållning och betonar personlig utveckling och välbefinnande. Det finns dock inga entydiga data om hur starka och bestående dessa värderingar och förhållningssätt Därmed är det svårt vilka konsekvenser det kan att se

ha för kulturpolitiken. Åtskilliga undersökningar ligger till grund för

som dessa iakttagelser genomfördes under 1980-talets högkonjunktur, då ungdomars villkor i samhället var andra än de är i dag. I 1990-talets lågkonjunktur är det inte överraskande att finna en allt positivare inställning till arbete, egen inkomst och till sociala trygghetssysteml

Skillnader i kultur-vanor

När vi diskuterar ungdomar som grupp är det viktigt att betona olikheterna inom gruppen. Normer och värderingar som de unga möter i hemmet har starkt genomslag. Det gäller både kulturintnessets omfattning och inriktning. Ungdomar vars föräldrar har lång utbildning är oftare besökare på museer, teatrar och bibliotek än ungdomar föräldrar har kortare utbildning. Även valet vars av musik följer olika sociala mönster. Det finns t.ex. tydliga skillnader mellan ungdomar med olika sociala bakgrunder i intresset för västerländsk konstmusik, men också för vissa genrer och stilar inom populärmusiken. Ungdomars förhållningssätt till olika kulturyttringar och beteenden hänger också samman med inställning till de normer och värderingar som anses legitima i samhället. Att ta avstånd från vissa kulturyttringar och beteenden innebär också ett avståndstagande från en del av vuxenvärlden. Kulturlivet blir därmed en arena för ungdomars strävan att markera sin självständighet i förhållande till de vuxna och till samhället i övrigt liksom att finna en egen identitet och att utvecklas till självständiga individer.

Nya medievanor

Den kanske största skillnaden mellan 1990-talets och 1970-talets unga finner vi i användningen av medier av olika slag. Utbudet är enormt och ungdomarna tar också för sig av vad som erbjuds. Möjligheterna till olika val inom den massdistribuerade kulturen är väsentligt större i dag än de var på 1970-talet. En stor del av sin skolfria tid ägnar ungdomar att aktivt eller passivt lyssna på radio, fonogram och att se tv och video. Mediekulturen vävs samman med livsstilar i vidare mening. Sättet att klä sig, val av musik, ñlm och dans- .

1 SOU 1994:73: Ungdomars välfärd och värderingar undersökning - en om levnadsvanor, livsstilar och attityder. Rapport till Bam- och ungdoms- 170 delegationen och Generationsutredningen.

Ungdomars vilja och val

stilar och andra uttryck växlar snabbt och bildar ett sammanhängande mönster som är urskiljbart för de unga och fördolt för de flesta Sådana mönvuxna. ster känner inte gränser mellan nationer utan blir gemensamma för ungdomar i olika länder i framför allt Västeuropa och USA. I senare kapitel om medierna diskuteras individens förändrade roll inom medieområdet från att enbart vara mottagare av budskap till att aktivt utnyttja möjligheterna till egna val och till att kommunicera och skapa. Denna förändrade roll anammas snabbt av de unga som finner möjligheter till eget skapande och till kopplingar mellan traditionella konstynringar och medieanvändning som ger nya lösningar. Det är naturligt att skapandet hämtar inspiration från det massmediala flödet av ljud, bilder och texter. I ett sådant arbete med medierna får många plats, både de som är intresserade av tekniken och de som vill gestalta och agera.

10.2 Att stärka ungdomars kulturintresse

Satsning på multimedieverkstäder

Ungdomars intresse för eget skapande inom medieområdet bör få reella möjligheter att förverkligas. Vi föreslår kraffullt stöd till multimedieverkstâder för att ge möjlighet till ett massmedieinriktat arbete med ljud, bild och text Lokala förutsättningar och önskemål avgör vilken utsträckning välman jer. len multimedieverkstad ska man tex. kunna:

Framkalla och kopiera foton, kanske gemensamt komma överens att - om dokumentera visst område eller företeelse och/eller ordna fotoutställen ning. Framställa en tidskrift, enkel tidning, bok eller flygblad. Verksamheten vid de tidskrifts- och bokverkstäder som redan finns kan här förebild. vara en Med enkel datautrustning kan man med Desk Top-utrustning göra attraktiva produkter som kan mångfaldigas genom kopiering eller papper skickas via datanätverk. Arbeta med multimedietekniken -ljud, bild, text -i datorer, dels för att skapa konstnärliga verk, dels för att kunna skicka genomarbetade mer budskap ut i nätverken. Skapa egen musik i datorer. - Arbeta med ñlrnmediet, kanske - göra en egen kortfilm. Sända närradioprogram och lokal ideell tv från egna studios. Ett alternativ kan vara att det i medieverkstaden finns den utrustning behövs för att som producera programmen, men att sändningen sker från redan befintliga studios. Teckna och arbeta med animationer, t.ex. ett bildband att visa på dagis el- ler en serie för studens nöje.

l7l

SOU 1995: 84

Multimedieverkstädema bör också vara öppna för skolan och folkbildningen. Även bör kunna få tillgång till verkstäderna. vuxna Satsningen bör kunna väcka intresse hos t.ex. elektronik- och teleföretag, liksom även hos högskola eller universitet, för att följa utvecklingen. Vi föreslår att särskilda medel anvisas Statens kulturråd för stöd till multimedieverkstäder. Stödet bör inriktas verkstäder som bl.a. tar ett regionalt ansvar. Vid fördelningen av medlen bör Kulturrådet samråda med Filminstitutet som sedan mitten av 1980-talet fördelar statligt stöd till medieverkstäder med inriktning på rörliga bilder. Även Dramatiska Institutets kunskaper på medieområdet bör tas till vara vid bidragsfördelningen. Det är också möjligt att söka stöd till multimedieverkstäder från bl.a. Stiftelsen Kunskap och Kompetensutveckling, Framtidens kultur och Nutek. Huvudmän kan vara kommuner, landsting, folkbildningen, folkrörelser och ungdomsorganisationer. Länsstyrelser kan också ha ett intresse att av stödja verksamheten.

Föreningslivez Ungdomars föreningsaktivitet är ett uttryck för deras vilja att vara aktiva, ta ställning och vara delaktiga i samhället. Anslutnin gs graden till föreningar och besök på föreningsmöten är tämligen stabila över tid. I viss utsträckning kan man se en ökning för idrottsföreningar och en minskning för de idébärande ungdomsorganisationema. Det finns inget självklart samband mellan att vara med i en förening och att vara intresserad av konst och kultur. De flesta Föreningar har en huvudinriktning på andra verksamheter än kultur. En del föreningar som t.ex. de idébärande ungdomsorganisationema bedriver en verksamhet där inslag kultur av ofta förekommer. För en del ungdomar kan det leda till ett fortsatt intresse för kulturell verksamhet. Ytterligare andra föreningar är helt inriktade på kultur och attraherar i första hand de som redan är intresserade. Mot bakgrund av att föreningslivet når många ungdomar och bedriver en verksamhet i miljöer där ungdomar naturligt vistas är det angeläget att kulturverksamheten inom föreningslivet får en mer framträdande plats. Det bör kunna ske inom ramen för den ordinarie verksamheten. De former för statligt stöd som utgår till ungdomsorganisationer och studieförbund är generellt utformade. Vi föreslår inga förändringar i dessa former. I stället bör Ungdomsstyrelsen, Folkbildningsrådet och Kulturrådet gemensamt få i uppdrag att hitta metoder för att stärka kulturen i föreningslivet.

Ungdomars vilja och val

Nya former för egen verksamhet

Kultur-intresset hos dagens unga tar sig också andra uttryck än tidigare. Nära fem gånger så många ungdomar föredrar "temporär eller på annat sätt informell kultur" musik- och filmfestivalen jazz- eller rockklubbar, konstutställningar, fria teatergrupper etc. framför permanent/formell museer, bibliotek, symfoniorkestrar, regionteatrar och studieförbund etc..2 I valet mellan olika permanenta kulturfonner föredras de mest informella miljöerna bibliotek och framför andra miljöer. Mer eller mindre informella nätverk museer spelar stor roll för att binda samman ungdomar med likartade intressen. Vikten av att skapandet sker på de ungas villkor kan inte nog betonas. Vuxenstyming av innehåll och form leder många gånger till att ungdomar ger upp och söker sig någon annanstans där den egna viljan ges plats och utrymme. Därmed inte sagt att de vuxnas kunskaper och erfarenheter inte kan spela någon roll i de ungas skapande. Men det är viktigt att det sker de ungas villkor. Insatser för att stärka ungdomars eget skapande ser vi som ett centralt inslag i en samlad ungdomspolitik. Det handlar om att ungdomar ska erövra uttrycksformer för att de ett mångsidigt sätt ska kunna ge uttryck för egna tankar och idéer och därmed ett fullödigt sätt vara delaktiga i kulturlivet och i samhället i stort. Mot denna bakgrund finner vi det rimligt att en väsentlig del av de medel som tillförs Allmänna arvsfonden används för stöd till ungdomars eget kulturella skapande. En sådan kraftfull satsning kan ställa krav på att medlen ur Arvsfonden till detta ändamål hanteras i särskild ordning. Former för detta bör övervägas av regeringen.

10.3 Ett vidgat lokalt ansvar

Det är på lokal nivå som ansvaret att erbjuda de unga möjligheter till eget utövande måste tas. I olika verksamheter som kommunerna svarar för, skola, fritidsverksamhet och stöd till studieförbund och föreningslivet, är det angeläget att kulturdimensionen får tydligt genomslag. Det är särskilt viktigt med insatser som tar vara ungdomars intresse för musik och bildmedier. Mot den bakgrunden kan man se en kommunal kulturpolitik plats som ger för mötet med nya värderingar och verksamhetsformer, t.ex. genom en slags öppna kulturhus med en kärna av bibliotek och museer och med flexibla lokaler for annan verksamhet. Vi ser också behov av lokaler Ungdomens som musik- och kulturhus, repetitionslokaler för musikgrupper och medieverkstäder som tydligt bejakar ungdomars egen lust och eget intresse.

2 Andersson Å E, Fürth r Holmberg I 1993: 70-talister, värderingar om förr, nu och framtiden. i Natur Kultur. 173

SOU 1995: 84

I föregående kapitel om barnen har vi ställt oss positiva till utveckling av musikskolor och kulturskolor. Det ligger i linje med den syn ungdomars kulturintresse som vi här beskrivit och som bygger på deras eget engagemang och intresse för att röra sig mellan olika kulturella uttrycksformer och genrer. Satsningar att ge utrymme for ungdomars kulturella uttryck är egna ett sätt att bryta destruktiva mönster. Att tillfälle att på ett mångsidigt sätt uttrycka tankar och känslor är viktigt inte minst för ungdomar som växer i upp kulturellt fattiga miljöer. Det är angeläget också kommer de att resurser ungdomar till del som inte väljer att delta i fast organiserad verksamhet.

Gymnasieskolan

Iden nya gymnasieskolan har elevens valmöjligheter vidgats. Inom ramen för de olika programmen finns stora möjligheter till individuella val. För de elever som särskilt har intresse för det estetiska och för medier finns särskilda program. Man räknar med att drygt 7 % av alla elever i gymnasieskolan ca 8 000 per årskull valt ett av dessa båda program. Förutom att programmen ger den enskilde eleven nya kunskaper och färdigheter kan arbete inom dem tillföra hela skolan kvaliteter som i huvudsak teoretiska eller praktiskt orienterade gymnasieskolor saknar. Samtidigt vill vi betona det angelägna i att programmen utformas på ett sätt att det ger en bred orientering i estetiska ämnen och i mediekunskap och rika möjligheter att själv pröva sin förmåga. En bred och allmänorienterande humanistisk grundutbildning gymnsienivå väsentlig grund för fortsatta är en studier och för framtida yrkesverksamhet på kultur- och medieområdet. En allt för tidig specialisering kan visa sig vara en återvändsgränd. Minst lika viktigt är att kulturen i form av estetiska verksamheter, massmedier och kunskaper om historiska sammanhang och traditioner når alla elever och ingår i alla program, inte minst de som är yrkes- och/eller teknisktnaturvetenskapligt inriktade. Den grundläggande tankegången att se kultu- ren som ett stråk genom livet för alla bör få ett brett genomslag i gymnasie- skolan. En särskild satsning på kultur i skolan som vi förordar i föregående kapitel begränsas inte enbart till grundskolan utan avser hela skolsystemet, även gymnasieskolan. Det bör kunna ha betydelse for sättet att lägga upp undervisningen, liksom för insatser som tar sikte på att förbättra och utveckla atmosfären i hela skolan.

Ungdomars vilja och val

10.4 Kulturinstitutionema och ungdomarna

Det är angeläget att kulturinstitutionema utformar verksamhet med utgångspunkt i de ungas värld. En stor del kulturinstitutionema har verksamhet av med inriktning på bam och ungdom, framför allt i samarbete med skolan. Satsningar på äldre ungdomar förekommer mera sällan. Många har svårt unga att känna sig hemma i de sociala mönster som i regel gäller kulturinstitutioner. Andra och friare verksamheter upplevs som mer lockande. Vår uppfattning är att kulturinstitutionema under följd år inte i tillräcklig en av utsträckning medvetet satsat att möta ungdomar deras villkor. I skolan nås eleverna mer eller mindre regelbundet det institutionerna av har att erbjuda, men när man lämnar skolan och valen blir beroende av egna prioriteringar blir olikhetema i kulturvanoma tydliga. De väljer fortsom att sätta att studera tar i större utsträckning än övriga del vad kulturlivet kan av erbjuda. De som studerar uppmuntras att behålla de grundlagts i vanor som grundskola och gymnasium, både genom studierna i sig och genom högskolerniljön i sin helhet. Dessutom prioriterar kulturinstitutionema de studerande genom generösa rabatter som inte kommer den arbetande och arbetslösa ungdomen till del. Det förstärker olika kultunnönster bland de studerande och bland dem som börjar förvärvsarbeta. Skillnader i kulturvanor etableras sorti under dessa år tycks bestå livet igenom. Det är således i övergången från gymnasieskolan till forsatt utbildning eller förvärvsarbete som det ojämna intresset för kulturlivet blir tydligt. För att motverka att de som börjar forvärvsarbeta minskar sitt deltagande i kulturlivet är det angeläget att den nuvarande studeranderabatten på kulturinstitutionema onçfonnas till en generell ungdomsrabatt. Det är inte rimligt de har de att som bästa förutsättningarna för att ta del av den kultur uppbär offentligt stöd sorti erbjuds de största subventionema. Riktade insatser för att nå den arbetande ungdomen bör genomföras på initiativ av kulturinstitutionema och även i samarbete med fackliga organisationer och intresseföreningar. Det är också angeläget att nå dem som är arbetslösa. För att ytterligare stimulera delaktigheten i kulturlivet kan man införa ett kulturkort for ungdom som berättigar innehavaren till visst antal besök på ett kulturinstitutioner. Kortet kan i form card byggas till även av smart ut att omfatta andra förmåner för att stimulera kulturintresset. Ett sådant kort kan omfatta alla ungdomar inom en viss åldersintervall eller viss en grupp av ungdomar, t.ex. unga som avslutat sin utbildning och börjat arbeta. I de kulturområdesvisa kapitlen lägger vi fram rad konkreta förslag en som bl.a. syftar till ökad rörlighet och dynamik inom kulturlivet. Förslagen berör i hög grad institutionemas verksamhet. I satsningen på länskonstnäref inom olika kulturområden bör insatser for ungdom prioriteras. Inom teaterområdet bör möjligheten att ge nationella uppdrag ett sätt att vitalisera barn- och vara un gdomsteatem. En förändrad roll för länsmusiken bör kunna innebära bättre stöd till ungdomars musikutövande. Inom bildkonstens område bör sats- 175 en

SOU 1995: 84

ning "länskonstnärer" som bl.a. arbetar i skolan vara ett sätt att utveckla bildskapandet. Ökade insatser på ñlm- och medieområdet på regional nivå bör kunna medverka till att öka antalet medieverkstäder och till att höja kvaliteten i ungdomars arbete med att själva göra film. Biblioteken bör arbeta med barn och ungdom som en särskilt prioriterad målgrupp. I de inledande resonemangen om nya kulturpolitiska mål har vi betonat vikten av insatser för barn och ungdom. En kontinuerlig uppföljning av kulturinstitutionemas insatser i detta avseende måste också ske. Vi föreslår därför att kulturinstitutionerna ges i uppdrag att upprätta bokslut där staten kan

avläsa vilka insatser institutionerna gjort för barn och ungdom, vilka effekter

som uppnåtts och vilka slutsatser som dras för den framtida verksamheten. De bör vägas in i besluten om fördelning av statligt stöd. Det är viktigt att de konstnärligt verksamma ett mer aktivt sätt går in i ett samarbete med ungdomarna själva. För en rad kulturinstitutioner utmanar det existerande hierarkiska strukturer och vedertagna arbetsformer. Men den utmaningen måste man våga anta.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi att kulturpolitiska insatser för ungdomar måste göras med utgångs- punkt i de villkor som gäller för dagens unga, att kulturlivet ofta är en arena för ungdomars strävan att markera sin självständighet i förhållande till de vuxna och till samhället i övrigt, det angelägna i att kulturverksamheter inom föreningslivet får en mer framträdande plats, betydelsen av att resurser även når de ungdomar som inte väljer att ta del av en mer organiserad verksamhet, vikten av att kulturi form av estetiska verksamheter, massmedier och kunskaper om historiska sammanhang och traditioner når alla elever och ingår i alla program gymnasieskolan.

I kapitlet föreslår vi kraftfulla satsningar på multimedieverkstäder, att en väsentlig del av de medel som tillförs Allmänna arvsfonden används för stöd till ungdomars eget kulturella skapande, att den nuvarande studerandetabatten kulturinstitutionema om- formas till en generell ungdomsrabatt, 176

Ungdomars vilja och val

att en i satsning på "länskonsmäref inom olika kulturområden prioritera insatser för ungdom, att kulturlnstitutionema ges i uppdrag att upprätta bokslut där staten kan avläsa vilka insatser institutionerna gjort för barn och ungdom, vilka effekter som uppnåtts och vilka slutsatser dras för den som framtida verksamheten.

11 Etniska och minoriteter

språkliga

Begreppet ett mångkulturellt Sverige kan ges olika innebörd. I det här kapitlet tar vi upp två sidor av begreppet, dels invandringen, dels ursprungskulturer.

11.1 Invandringen och kulturen

Invandringen.: förändring Invandring har starkt påverkat det svenska samhället under de senaste decenniema. Men det inte ett nytt fenomen. Individer och grupper har rört sig mellan länder och riken i alla tider. Sedan medeltiden har människor med olika etnisk tillhörighet invandrat till Sverige och präglat livet och utvecklingen på olika orter och inom olika samhällsområden. Under de senaste decennierna har invandringen förändrats. Det är inte längre behovet av arbetskraft inom den svenska industrin som förklarar invandringen utan många lämnar sina länder for att söka skydd och bättre framtidsutsikter i Sverige. Flyktingstatus och familjeåterforening är numera dorninerande grunder för invandrare att få stanna i Sverige. Dagens invandrare kommeri stort sett från hela världen. Antalet nationaliteter är mer än 100. Ca 20 nationaliteter omfattar mer än 10 000 individer och ytterligare ca 10 omfattar mer än l 000 individer. Av dem som nu bor i Sverige är ca 10 % eller omkring 800 000 personer födda i utlandet. Räknar man även in andra generationens invandrare blir andelen ca 17 % eller 1,5 miljoner personer. Invandringen leder till att helt nya kunskaper och erfarenheter fors in i det svenska samhället. En rad nya verksamheter etableras, inte minst inom servicenärin garna. Nya kulturella och religiösa yttringar och vanor blir synliga.

Påverkan på kulturlivet På kulturområdet har det alltid funnits ett utbyte över nationsgränsema. Invandring av konstnärer från andra länder är ett naturligt inslag i ett öppet kulturliv. När de Tessinska målarskolorna etablerades på 1700-talet var inslaget av konstnärer från kontinenten betydande. Inom musiklivet har såväl musiker som musik från andra länder varit naturligt. Enskilda konstnärer har alltid hämtat inspiration från kollegor och utveckling i andra länder. En stor del av 179

SOU 1995: 84

dagens kulturyttringar blir genom spridning i medier gemensam egendom för människor i olika länder. Konstnärligt skapande är uttryck för grundläggande mänskliga behov. I den meningen är konsten internationell, den låter sig inte stängas inne inom avgränsade områden som länder och nationer. Konstnärligt skapande kan i stället bygga broar mellan människor av olika nationalitet och etnisk tillhörighet och öka den ömsesidiga förståelsen. Denna insikt borde i väsentligt större utsträckning än vad som nu sker tas till vara i arbetet med att slussa in invandrare i det svenska samhället.

Kulturpolitik och invandrarpolitik

En av gnindtankarna i 1974 års kulturpolitik är att insatserna ska utformas med hänsyn till människors olika behov och sociala förhållanden. Begreppet eftersatta grupper infördes och invandrarna kom att betraktas dessa som en av grupper. Avsikten var att stärka gruppernas förutsättningar för att på ett likvärdigt sätt med andra grupper i samhället bli delaktiga i kulturlivet. På så vis skulle valfrihet i kulturellt avseende kunna skapas. Nära kopplat till valfriheten var också avsikten att olika erfarengruppers heter och synpunkter skulle tas till vara och påverka utformningen av olika kulturinsatser. Därmed erkändes invandrarnas strävan att upprätthålla och utveckla den kultur de fört med sig hit. Dessa for svenskarna nya kulturmönster kom att ses som värdefulla inslag i det svenska samhället, inslag berikar som och inspirerar den kulturella utvecklingen i landet. För att bryta isoleringen, for att stärka kontakterna mellan människor av olika etniska och ursprung stimulera debatt betonades betydelsen av verksamhet i kollektiva former. De idébuma organisationerna ansågs kunna spela viktig roll i det en sammanhanget. I det statliga arbete som följde efter kulturreformen 1974 har insatser för etniska minoriteter och invandrare inte haft någon särskilt framträdande roll. Fokus har legat andra grupper. Grunderna för kulturpolitiska insatser för invandrare stämmer väl överens med de mål som gällt för invandrarpolitiken som syftar till att underlätta invandrarnas integration i det svenska samhället Målen sammanfattas i begreppen jämlikhet- som innebär att invandrare ska ha möjligheter, rättigsamma heter och skyldigheter som befolkningen i övrigt valfrihet markerar - - som invandrarnas rätt att ge uttryck för en egen språklig och kulturell identitet och samverkan som markerar nödvändigheten ömsesidig tolerans och - av samverkan mellan majoritetsbefolkningen och invandrarna.

Etniska och språkliga minoriteter

11.2 Kulturpolitik i ett mångkulturellt samhälle

Det synsätt som kom till uttryck i 1974 års kulturpolitik och sarnrnanfatsom tas i begreppet insatser för eftersatta grupper ser vi inte längre fniktsom en bar utgångspunkt för en kulturpolitik för invandrare. Med tanke på de stora skillnaderna mellan invandrare av olika emiskt ursprung med avseende på ursprungsland, religion, utbildning, livsmönster och vill även i detta vanor sammanhang sätta individen i centrum. Stöd till professionellt konstnärligt skapande tar sin utgångspunkt i kravet på kvalitet. Denna princip är generell och gäller for fördelningen stöd inom av olika konstområden. Stöd till invandrarorganisationer bör sättet att stödja vara olika invandrargruppers kulturliv. Mot denna bakgrund vi det ser som naturligt att stödja yrkesverksamma konstnärer med invandrarbakgrund samma grunder som gäller för konstnärer med svensk bakgrund.

språkets betydelse

Att behärska svenska språket är en nödvändig förutsättning för att ta sig in och verka i samhället och undvika den isolering som annars hotar. Det är i praktiken också en förutsättning for att bli delaktig i det svenska kulturlivet. Undervisning i det svenska språket intar därför särställning när det gäller en insatser för invandrare. Det är också på språkets och litteraturens område de tydligaste statliga som kulturpolitiska insatserna för invandrare gjorts. Stöd till översättning och till utgivning av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk är tydliga exempel. l den fortsatta hanteringen av dessa stödfonner bör kravet kvalitet ytterligare betonas. Insatser för att vidmakthålla det språket sker främst underegna genom visningen i språket för invandrarnas barn, men också genom att biblioteken kan hålla böcker, tidningar och tidskrifter på invandrarnas språk. Samarbetet mellan biblioteken är nödvändigt för att det ska kunna ske effektivt sätt. ett Länsbibliotekens och lånecentralemas uppgift att hålla litteratur på invandrarspråk är viktig. Omfattningen bibliotekens verksamhet bör avvägas av mot invandrarnas möjligheter att via bokhandeln eller direkt från hemlandet själva skaffa böcker. I det avseendet har väsentliga förbättringar skett under det senaste decenniet. Vi har i tidigare kapitel betonat att vi ser språk och kultur som oupplösligt förenade med varandra. Språket är avgörande för sammanhållningen och är den ojämförligt viktigaste identitets- och kulturbäraren. På så vis är stöd till undervisning i det egna språket i hög grad ett stöd till invandrarnas möjligheter att bevara och uttrycka det egna kulturella arvet. Att behärska ett modersmål är också av stor betydelse för att vidmakthålla sammanhållningen mellan olika generationer och för att möjliggöra en återvandring. 181

SOU 1995: 84

Möten och traditioner Kunskapen och förståelsen för vad som formar människors identitet och behovet av en fast förankring i den egna kulturen, historien och språket utgör själva kärnan i ett positivt identitetsbegrepp. För att synliggöra egna traditioner och de villkor som gäller i de länder som invandrare kommer från kan kulturen spela en viktig roll. Att fånga in den verklighet som gäller för invandrarna bör vara en naturlig uppgift för kulturinstitutioner med en ambition att uttrycka och gestalta idéer och tankari tiden. Kulturinstitutioner och särskilt museerna har en viktig uppgift att förmedla kunskap och upplevelser om historia och kulturliv i Sverige också till invandrarna. Invandramas bild av Sverige begränsas i ett inledande skede i allt för hög grad till skyldigheter och gheter. Minst lika viktigt är att få en insikt i vilka idéer och verksamheter som format livet i Sverige, både i ett historiskt och ett nutida perspektiv. Ansvaret for att bevara den egna traditionen ligger i första hand på invandrama själva. Det görs naturligast inom ramen för deras egna sammanslutningar och organisationer. Det är angeläget att stödet till dessa förstärks och ger utrymme för kulturella aktiviteter. Vi ser det också som naturligt att det statliga stödet till folkbildningen i ökad utsträckning kommer invandrarna till del. För att så ska ske kan det bli nödvändigt att öka informationen till invandrare om denna möjlighet

Stöd till nya kulturella uttryck Ökad förtrogenhet med andras konstnärliga och kulturella uttryck kan på ett påtagligt sätt minska rädsla och främlingsskap. I kampanjer och satsningar som syftat till att minska spänningar mellan svenskar och invandrare har en betydande del medlen använts för konstnärliga verksamheten Därigenom av har man många gånger nått bakom de föreställningar som skiljer grupper från varandra. Kulturpolitiska satsningar är av största vikt for att förbättra förståelsen mellan människor olika etniskt Ökad tolerans och av ursprung. en mer fördomsfri nyfikenhet varandras olikheter kan därmed växa fram. I verksamheter med konstnärer av olika etnisk ursprung skapas nya mönster som blandas, förändras och föder motreaktioner. Det viktigaste blir inte längre att bevara en tradition utan att låta den befruktas av det nya man möter. Inom populärmusiken har detta blivit tydligt under de senaste åren där musikskapare och artister med olika kulturella bakgrunder samarbetar ett spontant och gränsöverskridande sätt. Populärmusikens internationella karaktär. och ett starkt ungdomligt engagemang är här viktiga förutsättningar. Filmen

1 Se bl.a. Konsten motverka främlingsfientlighet och rasism. Rapport från att 182 Statens kulturråd 1994:3.

Etniska och språkliga minoriteter

är ett annat område där förhållanden följer ökad invandring fått som av en konstnärlig gestaltning. Riksteaterns mångkulturella ensemble Shikasta är ett exempel hur en etablerad kulturinstitution medvetet sökt fånga in det nya som växer fram i mötet mellan konstnärer olika traditioner. av Därutöver har Riksteatern målsättningen att utvidga nuvarande artangörsnät till även att omfatta invandrarföreningar och andra arrangörs- och publikgrupper. nya På detta sätt vill man nå en publik både består svenskar och invandrare. som av Det finns skäl att stödja en utveckling emiskt gränsöverskridande och av mångkulturell verksamhet som bygger samverkan mellan konstskapare med olika etnisk och kulturell bakgrund. Sådana uttryck kan på ett påtagligt sätt förena människor av olika och öka förutsättningar för djupaursprung en re gemenskap och förståelse. Kulturrådet bör beakta det vid fördelning av olika typer av bidrag. Erfarenheter från etniskt gränsöverskridande och mångkulturell verksamhet inom Riksteatern, Rikskonserter, Riksutställningar och Filminstitutet bör tas till vara.

11.3 Urbefolkningen och anknytande frågor

I FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter finns särskilda bestämmelser om att den tillhör etniska, religiösa eller språkliga som minoriteter inte ska forvägtas rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och sin utöva egen religion eller använda sitt eget språk. I denna konvention särskiljs inte ländernas urbefolkning från andra minoriteter. I 1989 års konvention om barnens rättigheter finns emellertid en bestämmelse som också nämner tillhör personer som en urbefolkning utöver minoriteter. Inom Europarådet finns en rarnkonvention om mänskliga rättigheter som anger att "konventionens fri- och rättigheter skall tillkomma åtenvar utan skillnad av tillhörighet till nationell minoritet Det finns dock ingen artikel som uttalar något minoriteters rätt till kulturliv, religion och om ett eget språk. Konventionen har undertecknats Sverige och propositionsslcxivning av för en ratiñcering riksdagen pågår. av Sedan 1989 finns också en ILO-konvention berör urbefolkningar som egentligen ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Med urbefolkning avses befolkning fanns i landet vid tiden för erövring eller kosom lonisation och som till betydande del upprätthållit kulturella, ekonoegna miska, språkliga eller politiska institutioner i vår tid. Denna konvention har inte ratificerats av Sverige. Arbete pågår också inom FN med deklaration en om urbefolkningar. I 1975 års invandrar-politiska proposition särskildes inte invandrarfrågor från minoritetsfrågor. Internationellt dock beteckningen minoritet sett anses endast kunna användas for grupper som sedan mycket länge eller all- 183 rent av

SOU 1995: 84

tid varit bosatta i ett land. För Sveriges del betyder det att samer och ñnsktalande tomedalin gar kan betraktas som så kallade autoktona eller ursprungliga minoriteter. Riksdagen har emellertid hittills markerat en skillnad mellan dessa båda grupper. Man har t.ex. inte varit beredd att tillmötesgå önskemål som syftar till att de ñnsktalande tomedalingamas organisation STR-T ska erkännas som en organisation för en inhemsk kulturminoritet i likhet med samema. Också den zigenska kulturen måste beaktas även om den zigenska gruppen varken förs till kategorin invandrare eller urbefolkning.

Samerna Samerna tillerkänns i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land en särställning gentemot andra språkliga och etniska minoriteter. I prop. 1976/77:80 om insatser för samerna uttalas att denna särställning gäller såväl gentemot majoritetsbefolkningen som mot andra minoritetsgrupper, varför det är naturligt att andra bedömningar tillämpas för samerna än för andra minoriteter. Man betecknar detta positiv särbehandling. Detta är också en tolkning som skulle kunna ligga i linje med definitionerna för urbefolkningar enligt ILO-konventionen, då samerna otvivelaktigt har behållit väsentlig del en av sina urgamla kulturella, ekonomiska och sociala institutioner in i vår tid. På senare år har man också tillerkänt samerna rätten till en i viss utsträckning självständig politisk institution Sametinget. - Enligt beräkningar finns det mellan 15 000 och 20 000 personer i den samiska befolkningen varav ca 2 500 upprätthåller den traditionella samiska rennäringen. Sametinget, som trädde i verksamhet den 1 januari 1994, fungerar som ett självständigt folkvalt organ för samerna, men har också myndighetsuppgifter att verka för en levande samisk kultur. Sametinget anlägger ett brett kulturperspektiv som också innefattar samiska näringsverksamheter. Ett särskilt anslag för samisk kultur infördes 1977. Efter drygt tio år ökades stödet för samisk kultur och det samiska inflytandet över medlens fördelning stärktes. Anslaget har därefter successivt höjts och särskilda forskningsmedel har tillkommit. Från 1994/95 ingår forskningsmedlen och kulturmedlen inkluderade i samma anslag som uppgår till 10,5 miljoner kronor. Anslaget fördelades tidigare av Samefondens kulturdelegation, men uppgiften är numera Överförd Sametinget I statens resonemang om den samiska kulturen har samverkan mellan sa-

mer i de fyra länderna i norr ofta betonats. Vi ser ett sådant samarbete som

naturligt och avgörande för såväl kvalitet som spridning kulturinsatser och av för utveckling och förnyelse inom den samiska kulturen. Ett vidgat nordiskt samarbete kan göra att insatserna kommer fler till del och att de insatta resur- 184 serna kan utnyttjas effektivt.

Etniska och språkliga minoriteter

Från de samiska organisationerna har framförts önskemål om förstärkning av nuvarande anslag för att möjliggöra satsningar på ett flertal kulturområden. Enligt vår bedömning är det angeläget att prioritera sådana åtgärder lcävs som för att säkra dokumentationen av ett samiskt kulturarv som annars riskerar förlorat. Arbetet med att underhålla och utveckla detta arv i framtiden bör kunna genomföras gemensamt för de finska, norska och svenska samerna, eventuellt i samverkan också med de samer som finns Kolahalvön. Former för hur arbetet ska genomföras bör utarbetas inom ramen för samemas egna organisationer. Det är vidare vår bedömning att de svenska samerna fördelade på de fyra norrlandslänen inte utgör en tillräckligt stor andel av befolkningen för att staten ska kunna ställa krav på särskilda regionala och lokala motprestationer for att ta emot statliga bidrag. Den samiska befolkningen är spridd över stora delar av landet och insatser för att stärka och utveckla deras kulturella bör arv därför ses som en nationell angelägenhet. Det betyder inte att insatser för den samiska befolkningen som görs inom län och kommuner i Norrland ska avvecklas eller krympa. De samiska organisationerna har visat en stark kulturell utvecklingskraft. För att pågående arbete inte ska avstanna föreslår vi att stödet till samisk kultur och forskning förstärks. Finansieringen bör kunna ske med medel från EU. Vi har även markerat värdet i vissa samnordiska lösningar. Frågan om samisk teater behandlas i kapitel 21.

F insktalande tornedalingar

Då Finland skildes från Sverige i samband med freden 1809 kom gränsen att dras genom ett språkligt enhetligt område varsin sida Tome älv. Uppav skattningar från 1970-talet ger vid handen att det finns ca 30 000 i personer Sverige som kan betraktas som tomedalingar. Då ett vidare språkligt avses kulturellt tomedalsbegrepp som inkluderar personer uppvuxna i Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner samt Karesuando och Jukkasjärvi i Kiruna kommun och som har finskspråkig bakgrund. De svenska tomedalingama har sedan 1981 organisation, Svenska en egen Tomedalingars Riksförbund Tomionlaaksolaiset STR-T, arbetar för - som att tillvarata gruppen tomedalingars språkliga och kulturella intressen. Målsättningen är att skapa ett tvåspråkigt Tornedalen med rikt kulturliv. Riksdagen har förklarat att den tomedalsfrnska befolkningen historiskt sett anses representera den ursprungliga inhemska befolkningen och att det är viktigt att de ansträngningar som görs för att bevara språket och kulturen i Tornedalen får ett aktivt stöd. Man har däremot, efter flera prövningar fråav gan i Kulturutskottet, inte velat erkänna STR-T organisation för som en en ursprunglig inhemsk kulturminoritet. 185

SOU 1995: 84

Riksdagen har således visat att tomedalingama inte kan likställas med samerna och de regler för särbehandling som den senare gruppen har i sin egenskap av urbefolkning. Däremot har man pekat på att det är viktigt att ansträngningar görs för att bevara kulturen och språket i Tornedalen. Tomedalingama uppbär kulturstöd via reguljära bidrag från Statens kulturråd, Presstödsnämnden och Länsstyrelsen. Det bör vara formen för statens stöd även i framtiden. För tomedalsfinska elever, liksom även för samiska och zigenska elever, gäller att begränsningen till elevgrupper på minst fem är borttagen som en förutsättning för hemspråksundervisning. Genom den särställning hela som den finska språkgruppen fått inom skolan, genom att begränsningen i hemspråksundervisningen till maximalt sju års studier inte gäller, finns i dag bättre möjligheter att bevara och utveckla det tomedalsfinska språket

Övriga finsktalande

Finska har varit kyrkospråk och predikospråk i Sverige sedan reformationen. Finska bosättningar i Sverige har en lång historia. Genom efterkrigstidens stora arbetskraftsinvandring från Finland kom finska invandrare att spridas över hela landet. Den finska invandrargruppen är också den i särklass största i landet. Närmare 250 000 personer vårt land har finskt medborgarskap eller är födda i Finland. Till detta kommer finsktalande grupper som lever i finsktalande trakter eller som inte utgör första generationens invandrare men som ändå behållit finskan som modersmål. Den stora majoriteten finsktalande i Sverige talar också svenska. Riksdagen har nyligen markerat att det finska språket ska ha en särställning. Därmed skapas bättre förutsättningar för de ñnsktalande i Sverige att bevara sin språkliga och kulturella gemenskap. En kommitté har tillsatts som ska utreda frågan om Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om

regionala språk och minoritetsspråk I det sammanhanget kommer det finska

språkets status i Sverige att behandlas. Inom kulturområdet görs vissa specialinsatser för den finsktalande gruppen genom Riksteaterns satsning Finsk teater för barn och vuxna. Vidare finns avtal med Sveriges Radio och Sveriges Television produktion om av finskspråkiga sändningar. På många platser i landet vidaresänds också finländsk television med program såväl finlandssvenska som finska.

186 2 Dir. 1995:84.

Etniska och språkliga minoriteter

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi att det kulturområdet alltid funnits ett utbyte över nationsgrän serna, att konstnärligt skapande kan bygga broar mellan människor av olika nationalitet och etnisk tillhörighet, språkets betydelse for delaktigheten i det svenska kulturlivet och för att bevara den kulturella identiteten, vikten av insatser som tar sikte på att rusta människor inför möten med andra traditioner och yttringar, att stödet till folkbildningen i ökad utsträckning kommer invandrarna till del, det angelägna i att prioritera dokumentationen av ett samiskt kulturarv, värdet i att söka samnordiska lösningar för att underhålla och utveckla det samiska kulturarvet.

I kapitlet föreslår vi att stöd till yrkesverksamma konstnärer med invandrarbakgrund ska grundas på samma bedörrmingar gäller konstnärer med som svensk bakgrund. stödet till invandrarorganisationer förstärks och utrymme for ger kulturella aktiviteter, Kulturrådet beaktar behovet av stöd till utveckling av gränsöverskridande och mångkulturell verksamhet i sin bidragsgivnin stödet till samisk kultur och forskning förstärks med medel från EU.

12 Funktionshindrades

kulturella

möjligheter

Kulturpolitiken syftar till att erbjuda kultur alla. Emellertid möter människor med olika slags funktionsnedsättningar många hinder. Samtidigt kan kulturen, för den sorti är begränsad i sin rörelsefrihet eller kommunikation med andra, vara en särskild källa till glädje. Kulturens många "språk" erbjuder möjligheter att bryta isolering. Kulturens gränsöverskridande och överbryggande egenskaper är av särskilt värde för den som har svårt att nå andra. Kulturen kan också förena människor i samma situation. Det talas exempelvis om en särskild dövkultur.

12.1 En förändrad på funktionshindrade

syn

Några år efter 1974 års kulturpolitiska beslut presenterades betänkandet "Kultur åt alla" som behandlar funktionshindrades problem Frågorna har därefter belysts flera gånger och senast i slutbetänkandet från 1989 års Handikapputredning Ett samhälle for alla.2 I prop. 1976/77:87 om insatser för de handikappades kulturella verksamhet anges for första gången mål för handikapp0litiken:3 "Målet med handikappolitiken måste vara att göra samhället tillgängligt för alla, att ge människor med handikapp möjligheter att delta i samhällsgemenskapen och att leva ett sätt som så långt möjligt är likvärdigt med andras." Målformuleringama har sedan ändrats flera gånger och senasti budgetpropositionen 1993/94 sägs attz4 "Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet." Iden senaste Handikapputredningens slutbetänkande uttolkas handikapppolitikens konsekvenser kulturens område som att:

SOU 1976:20: Kultur åt alla. Betänkande av Handikapputredningen. 2 SOU 1992:52: En samhälle för alla. slutbetänkande av Handikapputredningen. 3 Prop. 1976/77187: Om insatser för de handikappades kulturella verksamhet. 4 Prop. 1993/94100. bilaga 189

SOU 1995: 84

"mmänniskor med funktionshinder skall ha tillgång till samma kultur som andra. Särskilda åtgärder måste vidtas för dem som grund av funktionshinder är utestängda från viss kulturell verksamhet." I flera av de målforrnuleringar som använts genom åren har begreppet tillgänglighet använts. För att kulturen ska nå alla behövs anpassning av lokaler och utbud eller särskilda lösningar av annan art. Under 1970-talet förekom också resonemang i budgetpropositionema om att alla verksamhetsforrner borde avsätta resurser för de anpassningar som behövs. Detta är också grunden för den s.k. ansvars- och ñnansieringsprincipen som lanserades första gången av 1965 års Handikapputredning. Innebörden är att miljöer och verksamheter ska utformas och bedrivas så att de blir tillgängliga för alla. Tanken har således anammats även om begreppet inte förts fram i någon proposition. Även 1989 års Handikapputredning har framhållit principen och föreslår åtgärder i syfte att stärka den. Ett resultat av utredningen är lagen om stöd och service där bl.a. rätten till tolktjänst och annan mer personlig assistans för de svårast funktionshindrade tydliggör syftet att överbrygga hinder för delaktighet. En nära dialog mellan människor med olika funktionshinder, handikapporganisationerna och kulturlivet är viktig.

Många olika slags funktionshinder

Någon exakt definition av vad som kännetecknar handikapp eller funktionshinder ñnns inte, men enligt uppskattningar från SCB-undersökningen om svenska folkets levnadsförhållanden ULF bedömer närmare 1,5 miljoner människor 16 år och äldre att de har nedsatt syn, hörsel eller rörelsefunktion.5 Till detta kommer andra funktionsnedsättnin allergier, afasi, gar som diabetes, hjärt- eller lungsjukdomar eller psykiska besvär. Nu hindras inte alla dessa människor från ett aktivt deltagande i samhälls- eller kulturlivet. Den grupp som själva tycker att de är direkt beroende av personlig hjälp för att fungera i vardagen är avsevärt mindre, 250 000-300 000 personer enligt samma källa. De flesta av dessa är över pensionsåldem. Hörselskadade är den största gruppen funktionshindrade. Gruppen ökar också som en följd av bl.a. ett ökat antal äldre i samhället. 1 ett betänkande från 1989 års Handikapputredning anges att 48 000-65 000 personer har så svår hörselnedsättning att de behöver tolk, hörselhjälpmedel eller alternativa kommunikationssätt6 Totalt räknar med det finns 800 000 döva man att ca eller hörselskadade i landet. Därnäst största grupp är de rörelsehindrade.

5 Enligt utredningens beställda analyser material från SCB/ULF egna av 1990/91. 5 SOU 1991:97: En väg till delaktighet och inflytande. Betänkande av 190 Handikapputredningen.

Funktionshindrade.: kulturella möjligheter

Tredje största grupp är allergikema. Inom varje finns människor med grupp lindrigare eller svårare funktionsnedsättningar. De funktionshindrade är organiserade i fyrtiotal riksförbund tillett som sammans ansluter närmare en halv miljon medlemmar. Genom Handikappförbundens samarbetsorgan HSO ges en röst människor med funktionsnedsättningar.

Många olika behov

Funktionshindrade är således inte någon homogen Två individer grupp. kan ha mycket olika behov av hjälp och anpassning för kulturlivet ska bli tillatt gängligt också för dem. Det är dessutom så åtgärd innebär foratt en som en bättring för en grupp kan leda till en försämring för Exempelvis en annan. kan ekodämpande textilier i en möteslokal förbättra hörbarheten för hörselen skadad men utestänga allergiker. Några dimensioner dock en är tydligare än andra. Handikapporganisationema fysisk tillgänglighet till befintligt kulanger turutbud som det absolut främsta hindret för deltagande i kulturlivet. Man måste kunna ta sig till och in i teater, biograf eller Tillgängligen ett museum. hetsproblemen kan gälla allt från hinder som trappor och trånga hissar och brist på handikappanpassade toaletter till bristande funktion hos inmonterade teleslingor. Det finns också brister i anpassningen av kulturutbudet till funktionshindrades behov och möjligheter som exempelvis avsaknad textning svensk av av ñlm biograf eller bristande tillgång till tolk eller ledsagare vid teater- eller museibesök. En särskild fråga är svårigheter för psykiskt utvecklingsstörda intellekatt tuellt ta till sig utbudet.

Stärkta rättigheter och ntäjligheter för funktionshindrade

Genom bl.a. socialtjänstlagen, omsorgslagen och plan- och bygglagen regleras det offentligas relation till funktionshindrade. De funktionshindrades rättigheter har stärkts betydligt sedan 1974 genom förändringar i dessa lagar. Genom ÃDEL-reforrnen har kommunernas ansvar för personer med funktionshinder utökats. Senast har lagen stöd och service tillkommit 1994. om Problemen för människor med funktionshinder har också uppmärksammats av FN, som 1993 antog standardregler för tillförsäkra människor med att funktionshinder delaktighet och jämlikhet. De senaste 20 åren har alltså åtskilliga förbättringar skett för funktionshindrade, men långt ifrån alla ambitioner har kunnat förverkligas. Plan- och bygglagen anger normer for byggande syftar till reducera funktionssom att 191

SOU 1995: 84

hinder. På kulturområdet har insatser gjorts främst på biblioteks- och medieområdena genom produktion av lättlästa böcker, talböcker, böcker i punktskrift och kassettidningar men också lättläst nyhetsinformation genom tidningen "8 SIDOR". För döva produceras, med statligt stöd, teckentolkade videogram och det finns såväl inläsningstjänst som utskriftstjänst för att tillgodose synskadades behov. Radion och televisionen har också gjorts mer tillgängliga. Text-tv-stöd till svenska program är i dag en självklarhet även om omfattningen inte är total. Teckentolkade nyheter sänds i tv varje vardag. Man arbetar också med s.k. direkttextning av Rapportsändningar i TV2 samt textad direktkommentering av vissa sportprogram. I radion finns ett särskilt nyhetsprogram på lätt svenska avsett för framför allt förståndshandikappade. Utbildningsradion har i tv presenterat såväl kurser i teckenspråk som ett särskilt programutbud för förståndshandikappade. Man har också gjort särskilda insatser för människor med läs- och skrivsvårigheter. Inom Riksteatern finns sedan 1980 en specialensemble Tyst teater, som spelar för hörselskadade och döva. För att göra utbudet tillgängligt även för hörande använder man textrnaskin. Sedan ett år finns också försök en utbildning för döva skådespelare på Teaterhögskolan i Stockholm, vilket lång sikt kan leda till att behoven av teater för hörselhandikappade bättre tillgodoses. Vissa museer har arbetat med taktila utställningar permanent eller tillfälligt för synskadade. Huvudsakligen arbetar man annars med spe- cialvisningar av befintliga utställningar. Inom det lokala kulturlivet görs ett omfattande arbete av studieförbunden som ordnar studiecirklar för olika grupper med funktionsnedsättning.

12.2 Att stärka funktionshindrades kulturella möjligheter

Från handikapporganisationema har rests krav ytterligare insatser för att göra kulturlivet tillgängligt. Inspiration till anpassningar från kulturlivet självt, är kanske det viktigaste steget. Konstnärer som arbetar medvetet taktilt, författare som skriver lättlästa böcker, teatrar som utformar föreställningar efter olika funktionshindrades förutsättningar eller som inspireras av handikapp som motivkälla är exempel angelägna insatser. Många andra önskemål handlar om fysiska förändringar och att man i större utsträckning tar modern teknik i anspråk. Vi vill betona vikten av en nära dialog mellan de funktionshindrade och kultur-institutionerna för att åtgärderna bästa sätt ska svara mot behoven. I kapitlen om barn och ungdom har vi betonat lärarnas roll. Här vill vi lyfta fram vikten av att vårdpersonal, tolkar, ledsagare och assistenter får infonnation och utbildning även på kulturområdet i syfte att göra betydelsen av kultur 192 för funktionshindrades vardagliga välfärd tydlig. Det är viktigt att lagen om

Funktionshindrade: kulturella möjligheter

stöd och service blir en verklig service för de funktionshindrade. Vi föreslår därför att dessa kontaktpersoner får en sådan utbildning att de, med respekt för uppdragsgivarens integritet, kan fungera funktionshindrades som kulturombud. När det gäller stöd till de funktionshindrades egna kulturella uttryck menar vi, i linje med vad som framförts i föregående kapitel, att det konstnärliga stödet ska fördelas efter konstnärlig kvalitet. Att utveckla de egna kulturella uttrycken på amatömivå bör vara en fråga för handikapporganisationema själva och för de studieförbund de samarbetar med och utvecklingen stöds genom bidragen till dessa organisationer. Det är viktigt att de egna organisationerna arbetar med detta slags frågor. Vi stödjer vidare kravet att nya byggnader ska fungera för den har som funktionshinder och att äldre byggnader, inom de ramar kulturmiljövårdande myndighet anvisar, ska anpassas efter förslag som tas fram i samråd med representanter för funktionshindrade. Kulturinstitutioner som har statliga bidrag till sin verksamhet ska beakta kraven tillgänglighet på det fysiska planet. Vi menar att det också är rimligt att kreativa lösningar utvecklas ökar som utbudets begriplighet samt att utbudet också annat sätt görs tillgängligt för personer med funktionshinder. Exempelvis borde textmaskiner kunna en vidare användning på teatrar och biografer. Vidare anser vi att utvecklingsarbete inom för de avderamen resurser som lats för IT-ändamål inom de nya forskningsstiftelsema snarast utnyttjas för att söka ge de synskadade en lösning på hur text-tv ska kunna användas för att producera syntetiskt tal. Inom det statliga litteraturstödet bör man pröva metoder som gör facklitteratur tillgänglig direkt på dator med möjlighet att visa texten i storstil eller att översätta den till punktslcrift eller till syntetiskt tal. Det kan sikt minska kosmadema for talböcker. Genom länsombud har man försökt stimulera uppbyggnaden av en ombudskår för läsverksamhet tillsammans med personer med psykiska funktionshinder. Verksamheten drivs som ettåriga projekt i samarbete mellan LLstiftelsen, FUB, omsorgen, biblioteket och studieförbunden i länet och har bekostats främst med medel från Allmänna arvsfonden. Vi menar att det är en angelägen uppgift att fullfölja detta uppbyggnadsarbete i samtliga län. Vi välkomnar vidare ett initiativ som tagits av CERTEC vid Lunds universitet som syftar till att, med hjälp av multimedieteknik, producera en textlös encyklopedi för psykiskt funktionshindrade. Idén har beviljats planeiingsbidrag från Stiftelsen kunskaps- och kompetensutveckling. Vi menar att icke-verbalt material för denna funktionshindrade kan få betydelse grupp också internationellt. Folkbildningen betyder mycket för med funktionshinder och personer mycket av studiecirkelverksamheten bedrivs i dag riktad särskilt till dessa grupper. Det är viktigt att markera att detta slags verksamhet har hög prioritet 193

SOU 1995: 84

och att vi därför förutsätter att funktionshindrade ges fortsatt stort utrymme inom folkbildningens ram. I avtal mellan staten och de marksändande tv-foretagen är det rimligt att krav på handikappanpassning slås fast för samtliga kanaler. Bl.a. bör omfattningen av textning av svenska program preciseras och reglerade överenskommelser följas upp. Spridningen av text-tv-utmstning är överraskande låg inom hörselskadade. Även fler har tillgång till i denna gruppen om text-tv grupp än i befolkningen som helhet är det framför allt många äldre som saknar sådan. Text-tv är ett viktigt hjälpmedel för dövas och hörselskadades delaktighet i samhälls- och kulturlivet. Förutom att kostnaden för en ny tv-apparat kan utgöra hinder är tekniken i sig fortfarande inte helt anpassad till äldre funktionshindrade. Exempelvis skulle en tydlig och lättmanövrerad fjärrkontroll behöva utvecklas. Men det behövs också ett ömsesidigt åtagande från medieföretag och handikapporganisationer att sprida kunskap om de tjänster som redan i dag erbjuds. Vi vill också föreslå att arbetet med text-rv-sättning av svenskproducerade filmer tidigareläggs så att den föreligger redan i samband med biografvisningen. Dessa bearbetningar kan då ligga till grund for användning i textmaskiner och möjliggöra handikappanpassade biografföreställningar av inhemsk ñlm. De tillkommande kostnaderna för detta blir i praktiken ringa och bör delas solidariskt av Filminstitutet och sändande tv-kanal.

Sammanfattning

För att målen för handikappolitiken och kulturpolitiken ska kunna uppfyllas behövs åtgärder i syfte att uppnå full kulturell delaktighet och jämlikhet.

I kapitlet betonar vi vikten av att konstnärer samarbetar direkt med funktionshindrade, att försök bör görs inom ramen for det statliga litteraturstödet med att göra facklitteratur tillgänglig direkt dator, att utbyggnaden av länsombudsverksamheten för läsning med psykiskt utvecklingsstörda fullföljts i hela landet, att folkbildningen även i framtiden bör avdela väl tilltagna resurser till verksamhet för människor med funktionshinder, vikten av att folkbildningen och handikapporganisationema arbetar med utveckling av funktionshindrades egna amatörkulturella uttryck.

F unktionshindrades kulturella möjligheter

I kapitlet Föreslår vi att ledsagare och assistenter till funktionshindrade får utbildning kulturområdet, textmaskiner får ökad användning på teatrar och biografer, insatserna för att utveckla omvandling av text-tv till syntetiskt tal intensifieras, krav handikappanpassning slås fast för samtliga marksändande radio- och tv-kanaler, text-tv-band görs tillgängliga tidigare än till tv-premiär för svenska filmer för att möjliggöra visning av textad svensk ñlm också på biograf.

13 Kulturen i

vardagsmiljöema

Kultur är en del av vardagen. Alla människor under loppet dag mottar av en kulturella intryck. Många förmedlar också kulturella impulser inom ramen för sina dagliga värv och sina kontakter med andra. Det sker ofta i de vardagliga miljöerna -i hemmet och giannskapet, arbetsplatsen eller till eller resan ifrån arbetet. Detta är självklart när man tillämpar vid kulturdeñnition där en normer och värderingar, vanor och traditioner, levnadsmönster och konsmärliga uttryck ingår. Men det gäller också om man avgränsar begreppet så som vi gjort i kapitel Vardagsmiljöema ger stora möjligheter för att öka delaktigheten i kulturlivet. Trygghet och gemenskap där kan viktig grund för pröva vara en att nya verksamheter och möta nya uttryck. I detta kapitel tar vi upp kulturen i det vardagliga livet. Vi behandlar vikten av att se kulturen som ett stråk i alla miljöer. Vi har tidigare berört kulturens roll i förskola och skola. I-lär behandlar vi kulturi arbetslivet, boendemiljön och vården. Avslutningsvis tar vi upp exempel andra vardagliga miljöer där kulturen kan uppmärksammas.

13.1 Arbetslivet

Knappt fyra miljoner människor förvärvsarbetar på hel- eller deltid. Det betyder att nästan halva befolkningen befinner sig arbetsplats åtminstone en någon del av dagen eller veckan. Arbetsplatsen är viktig i rad avseenden en förutom det självklara att arbetet ger nödvändig inkomst. I arbetet kan man utveckla sin kompetens, dra nytta av sin utbildning och använda sitt yrkeskunnande. Men alla arbetsplatser är inte av det slaget, många arbetsuppgifter är anonyma, enahanda och monotona även om insatser gjorts under år senare för att förändra dem. Då behövs, kanske än andra ställen, inslag mer som bidrar till att främja gemenskap och sammanhållning mellan de anställda. Arbetslivet kommer i framtiden att ställa helt krav på medarbetarna. nya Kraven på utbildning ökar, man kommer att kräva inställning till en annan föränderlighet och rörlighet såväl arbetsmarknaden inom för som ramen den enskilda arbetsuppgiften. I dag finns det forskare som menar att konstens frigörande och inspirerande kraft kan vara till hjälp när det gäller att utveckla företag och personal. Konsten har potential att samla ledning och personal runt gemensamma upplevelser, att stärka personalens självkänsla också men att fungera som ett inslag i mer traditionell personalutveckling. En starkare 197

SOU 1995: 84

samverkan mellan de anställda och arbetsgivarna, men också utrymme för enskildas engagemang och idéer, kan behöva utvecklas i syfte att hitta nya samverkansforrner. Arbetsplatsen har många gånger en egen historia som är en del av vårt gemensamma kulturarv. Ibland är denna historia tydliggjord i egna museisamlingar som visar utvecklingen vid företaget. Det kan vara grunden för ett bredare intresse för kultur. På arbetsplatsen knyts också vänskapsband som har betydelse både på arbetstid och fritid. Det är därför inte förvånande att också intresse för kultur utvecklas med utgångspunkt i den gemenskap som finns på arbetsplatser. Körer, musik- och teatergrupper och läsecirklar är exempel på detta. Tillsammans med arbetskamrater besöker man kulturinstitutioner eller ta del av kulturevenemang av annat slag. Organiserade satsningar som arbetsplatsbibliotek, fotoateljér och liknande finns i varierande utsträckning. På många arbetsplatser bildar de anställda konstföreningar. En del arbetsgivare ger stöd till kulturverksamhet bland sina anställda inom ramen för personalpoltiken. Många fackklubbar och fackförbund har engagerat sig i kulturfrågorna. Motiven till de fackliga organisationemas engagemang för kultur arbetsplatserna är flera. Det handlar om att dels bredda den fackliga verksamheten, dels bidra till att öka delaktigheten i kulturlivet.

Attityder och vanor Kulturutredningen har låtit genomföra intervjuer med representanter för såväl

de tre fackliga kollektiven som med arbetsgivarsidan Resultatet visar att in-

tresset för att arbeta med kulturverksamhet är starkt inom LO- och TCOorganisationerna medan kulturverksamhet inte finns med på programmet för vare sig SACO-förbunden eller SAF. En bearbetning av data från SCBIS ULF-undersökning som LO låtit göra ger statistiskt underlag. Den visar att det är inom LO-gmppen som andelen kulturellt aktiva är lägst. Vi har bearbetat materialet vidare. Nedanstående fiär slag den presenterades i kapitel 8.2 gur av samma som som

1 Nowak L 1995: Kultur i skymundan. Intervjuer med företrädare för folkrörelser och föreningsliv om /tulturaktiviteter inom organisationerna; ram. Studie för Kulturutredningen. 2 Baserad specialbearbetning SCB/ULF 1990-91 där 18 befolken av ningsgrupper enligt ovanstående diagram har studerats med avseende på 12 kulturaktiviteter. Aktiviteterna är valda så att sex av dem är av besökskaraktär och sex är av egenutövande karaktär. Andelen besökare respektive utövare per år. i vissa fall oftare. inom varje befolkningsgrupp har rangordnats så att den grupp som har högsta andelen utövare får rangpoe. äng 18 och den har minst andel utövare får rangpoäng 1 i grupp som re- 198 spektive aktivitet. Observera således att måttet anger mångsidigheten inom

Kulturen i vardagsmiljöerna

Figuren visar att LO- och TCO-medlemmarna, framför allt männen, är mindre kulturellt aktiva än SACO-medlemmarna De äldre är mindre aktiva än de yngre. Arbetsplatser där en stor andel är medlemmar i LO och TCO är därför lämpliga miljöer för kulturpolitiska insatser med syfte att nå grupper som har realtivt sett låg kulturell aktivitet. Samtidigt är det viktigt att hålla i minnet att det finns inom stora grupper just dessa kollektiv som fått lämna arbetsmarknaden till följd av den rådande arbetslösheten. Flera av de fackliga organisationerna har ambitioner att ta ett ökande ansvar för sina medlemmar utanför arbetsplatserna.

Rangpoäng 200-- 192 178179 180 ... 160 156 " 148 149 143 144 14° - 127 120 .- 99101 100 88 ... 83 77 80 d

60 43 - 46 40.. 23 20

O

gggxgagaazagagzgz:

VLAOVWOVLOIIIS Itlxovlu tnoIÅOIn

v ä In In

g vomovpmgmgmomgwgmgvgmävämgmsv8

ä 3 mgdgcrü: c :E4: eu e: r: g: g u fl

g g g g g".gr.grgrgg°gwgägm

å å g E 2 M M M M M M M M M 2

respektive gruppoch inte är ett matt enskilda individers mángsidighet. Aktiviteter: bio. teater, konsert. konstutställning. museum eller annan utställning. bibliotek spela instrument. sjunga i kör, delta i studiecirkel, slöjda textilt eller hån, måla eller teckna, skriva dagbok eller dikter, läsa böcker. De yngsta och äldsta ingår i analysen. 199

SOU 1995: 84

Statliga stöd Även kulturverksarnhet och åtgärder för främja intresset för kultur föom att rekommit inom arbetslivet sedan lång tid tillbaka var det först efter införandet av 1974 års kulturpolitik som staten aktivt började stödja det. Redan 1975/76 infördes det särskilda bidrag for att inrätta arbetsplatsbibliotek som existerade fram t.o.m. 1992/93 då de avskaffades förslag den bidragsfördelande av myndigheten Kulturrådet. Arbetsplatsbibliotek fanns då i närmare varannan kommun i landet, fördelade på drygt 900 arbetsplatser. Vid den tidpunkten hade svårigheter i den kommunala ekonomin lett till ett minskande antal ansökningar. Huvuddelen av anslaget har istället inlemmats i anslaget för lokal biblioteksutveckling. En mindre del bibehölls som en förstärkning det allav männa bidraget till Kultur i arbetslivet. År 1976 startade ett internationellt arbetslivsprojekt i UNESCO:s regi, Culture and Working Life, där Sverige utsågs till samordnare. I och med detta öppnades en möjlighet att arbeta mer målmedvetet med kultur i arbetslivet. Två år senare sammanfattades erfarenheter och förslag i rapport en som förutom de svenska erfarenheterna också innehöll motsvarande från fem andra länder i öst och väst. Under den tid det internationella projektet pågick arbetade Kultunådet, efter initiativ från fackliga organisationer och några studieförbund, fram förslag till regeringen om ett särskilt utvecklingsprojekt, "Kultur i arbetslivet". Detta projekt erhöll statliga medel om ca 4 miljoner kronor under perioden 19780 9 till 1984/85 och drevs på totalt sex arbetsplatser i samarbete mellan LO, TCO, ABF, TBV och Kulturrådet. Syftet med projektet var att engagera nya grupper i kulturlivet och arbetet mynnade bl.a. uti ett handlingsprogram. Där föreslogs bl.a. utvidgad rätt for de fackliga organisationerna att arbeta också med kulturfrågor arbetsplatsen. År 1985/86 infördes ett nytt bidrag totalt 2 miljoner kronor avsett att stimulera kulturverksamhet på arbetsplatser. Under fyra år fördelades bidraget till lokala projekt inom organisationerna Litteraturfrämjandet, Konstfrärnjandet, Skådebanan och Sveriges konstföreningars riksförbund i samverkan med de fackliga organisationerna. Inom ramen för anslaget utbildades också kulturombud. Bidraget fördelades under de tre första åren av regeringen och under 1988/89 av Kulturrådet. Sedan 1989/90 är projektmedlen för "Kultur i arbetslivet" perrnanentade i en särskild anslagspost. För budgetåret 1995/96 har anslaget förstärkts med 4 miljoner kronor till 7,3 miljoner honor på årsbasis. Med anledning av att riksdagen beslutat om ökning av medlen till kulturi arbeslivet har Kulturrådet utarbetat en strategi for hur medlen ska fördelas. Man betonar att kulturverksamheter bör vara tydligt förankrade i arbetslivet och dess villkor. Detta ställer krav bl.a. på de konstnärer och andra kulturarbetare som deltar verksamheten att anpassa sin verksamhet till former nya 200 med bibehållen kvalitet. Det innebär också att man starkt markerat att ar-

Kulturen i vardagsmiüöerna

betsmiljön i sig kan fungera som en utgångspunkt och brygga for projekten. Arbetets egen kulturdimension bör lyftas fram, vilket t.ex. kan göras genom att belysa den egna arbetsplatsens eller yrkets historia, också men genom att påverka framtidens arbetsplats och genom en konstnärlig dimension ge den en förbättrad arbetsmiljö. Kultur arbetsplatsen erbjuder också en möjlighet att upprätthålla kontakt med arbetskamrater som är utan arbete eller som pensionerats av hälso- eller åldersskäl.

Allmänna erfarenheter och förslag

Det finns många olika skäl för att utveckla kulturverksamheten på arbetsplatserna: Gemenskapen på arbetsplatserna och påverkan från arbetskamrater betyder mycket för dem som inte har vanan att delta i kulturverksamheten Kultur-aktiviteter kan samla ledning och anställda upple- - nmt gemensamma velser ett positivt inslag i en traditionell personalutveckling. - Forskare menar att den kraft som kulturen bär med sig kan till hjälp - vara när det gäller att utveckla företag och anställda. Kontakten med arbetskamrater som är utan arbete eller som pensionerats av hälso- eller åldersskäl kan upprätthållas. Kulturen kan belysa och gestalta arbetslivets villkor. - Verksamheten med bibliotek på arbetsplatser har visat sig vara av stor betydelse, bl.a. för skiftarbetare som har svårt att ta sig till folkbiblioteket och för att väcka intresse för boken bland dem som nu inte läser böcker. Arbetsplatsbiblioteken har därför en viktig funktion att fylla. Bidrag från företagen och samarbete mellan arbetsplatsbibliotek och folkbibliotek har stor betydelse. Många arbetsplatsbibliotek har kommit igång tack vare samarbete mellan en facklig organisation och "En bok för alla". Deras utgivning bör användas i större utsträckning på arbetsplatserna, särskilt där det inte finns arbetsplatsbibliotek. Undersökningar pekar på att Studieförbunden har allt svårare att nå deltagare i yrkesverksam ålder. Ett effektivt sätt att nå personer mellan 20 och 64 år är uppsökande verksamhet i arbetslivet. Studieförbunden bedriver redan i dag fackliga, politiska och andra cirklar där deltagarna rekryteras inom arbetslivet. Det kan vara viktigt för folkbildningens profil att vidga egen rekryteringsbasen på arbetsplatserna genom att erbjuda även kulturella och estetiska cirklar som i många fall kan genomföras i anslutning till arbetsdagen och/eller arbetslokalema. Det arbete som syftar till att bevara äldre industrimiljöer, att starta arbetslivsmuseer eller på annat sätt dokumentera arbetslivet har engagerat många som inte tidigare varit intresserade av kultur. Det finns också andra arbetsplatser, och från senare tid, som inte är en del av den industriella epoken som också kan vara värdefulla att bevara. Den kompetens som finns på Arbetets 201

SOU 1995: 84

museum bör få möjlighet att utvecklas för att komma till användning i sådant arbete. Fler kulturinstitutioner och konstnärligt yrkesverksamma skulle kunna göra en betydande insats genom att belysa och gestalta arbetslivets villkor. Stora förändringar skulle kunna genomföras genom bl.a. konstnärlig utsmyckning. Större, långsiktiga insatser och projekt borde kunna stödjas av Stiftelsen framtidens kultur.

Erfarenheter av anslaget Kultur i arbetslivet Kulturrådet har gjort en utvärdering av hur statsbidraget hittills har använts. Av den framgår att man i vissa projekt lyckats bygga broar mellan kulturinstitutioner som teatrar och museer och verksamhet som de anställda själva bedriver. Man kan också se att projekten väckt ett intresse för kultur hos personer som tidigare varit ointresserade. Däremot har man sett svårigheter att finna nya former för kulturverksamheten med hjälp av bidraget. Projekt som beviljats medel har i stor utsträckning följt de arbetsformer som redan är gängse inom folkbildningen som studiecirklar och kulturprograrn. Det är påfallande hur få utvärderingar och hur många förändringar av an-

slagen till "Kulturüi arbetslivet" genomförts under den korta tid de

som funnits. Projektet har omstrukturerats många gånger under de knappt tio år det existerat. Bidragsfördelningen har flyttats och ändamålen förskjutits. Det behövs uthållighet, systematiska utvärderingar och en spridning av erfarenheter for att satsningar på "Kultur i arbetslivet" ska lyckas. Vi anser att reglerna för bidragsfördelning därför inte bör genomgå alltför stora förändringar och att bl.a. informationen om projekten behöver förbättras. I den fortsatta uppföljningen av bidraget bör man försöka att tydligt se i vilken utsträckning verksamheten engagerat personer som inte tidigare varit intresserade av kultur.

Framtida inriktning av anslaget Kultur i arbetslivet Det är angeläget att utvecklingen av kulturlivet gåri riktning mot ökad delaktighet, jämlikhet och jämställdhet. Det statliga stödet till kulturi arbetslivet är ett viktigt medel i detta arbete. Det ska främja en bred kulturverksamhet med arbetsplatsen och arbetsgemenskapen som utgångspunkt. Projektverksamheten inom ramen för dessa särskilda medel kan bl.a.: genom kulturarrangemang och genom eget skapande vidga erfarenhetsra- mama och ge såväl känslomässiga som intellektuella upplevelser, berika arbetet och arbetsgemenskapen, belysa arbetsmiljöfrågor och arbetets villkor, dokumentera den egna arbetsplatsen eller yrkets historia, ge arbetslösa möjligheter att delta - 202

Kulturen i vardagsmiljäerna

En förskjutning av inriktningen av verksamheten tydligare fasta mot att ta på arbetets kulturdimension bör ske. Projekten ska uppfylla krav på kvalitet och mångfald. Vi vill också understryka betydelsen av ett utvecklingsarbete syftar till som att finna metoder där egna erfarenheter och tankar arbetsliv, vardag och om framtid kan gestaltas inom ramen för en egen kulturverksamhet. Vi anser att en viktig del kulturverksamheten inom arbetslivet av är att utveckla ett nät av kulturombud arbetsplatserna. Ombuden kan kontaktvara länkar till såväl kulturlivet till folkbildningen och folkrörelsema. som Kulturinstitutioner och andra parter i kulturlivet bör aktivt söka samarbete med de fackliga organisationerna. Samtidigt behöver kulturens former och innehåll förändras för att bättre knyta an till de behov som människor har och den verklighet man lever Samarbetet med yrkesmässigt arbetande konstnärer bör utvecklas. Dels ger det konstnärerna vidgade erfarenheter sin konstutövning, dels har de stor en betydelse for verksamheten. De kan också många gångar minska främlingskap inför kulturen. Men detta ställer krav på att de ibland måste anpassa sin verksamhet till nya former, med bibehållen kvalitet. Informationen om "Kulturi arbetslivet" behöver förbättras bl.a. ingenom formationsmaterial och seminarier för att sprida erfarenheter idéer till samt nya projekt. Fler utåtriktade aktiviteter som ökar kännedom om verksamheten behövs. Ett viktigt led i arbetet för att öka intresset ett projekt hög konstvore av närlig kvalitet med deltagande av fackliga organisationer i hela landet.

13.2 Boendemiljön

l det egna hemmet uttrycker människor sin identitet och kulturella tillhörighet. I valet av tavlor, textilier och vardagsredskap får den smaken egna ett utrymme. Det är också i hemmet individen har sin första och närmaste krets för kultur. Det är där man kan tillåta sig att släppa loss sin fantasi, sjunga och spela men också stifta bekantskap med och berättelser för första sagor gången. Området där vi bor är också platsen for social och kulturell gemenskap i en lite vidare krets. Den byggda miljön kan lämna stort eller litet utrymme för samvaro och gemenskapskänsla. Det kan handla om tillgång till torg, biblio-

teksñlial eller biograf i ett föronscentmm eller bygdegård och andra före-

ningslokaler samt ett lokalt på mindre Boendemiljön är museum en ort. ett viktigt uttryck inte bara for vår materiella standard utan ger också signaler om vår kulturella välfärd. Ett bostadsområde eller en bygd kan vara en harmonisk enhet med byggnader och människor i samklang, men det kan också visa tydliga tecken på segregation, likriktning eller dishannoni. 203

SOU 1995: 84

Bostäder och byggnader "kommunicerar" både med förbipasserande och med dem som bor där. Ofta förses torg, entréer eller parkområden med offentligt finansierad konst. Sedan början av 1960-talet har det funnits förmånliga lån avsedda för den konstnärliga utsmyckningen av bostadsområden. I takt med att byggandet minskat och bostadsfinansieringsprincipema förändrats har man sett behov av nya principer för stödet. Lånen är sedan 1992 ersatta av ett motsvarande stöd i form av räntebidrag. Sedan 1987/88 finns, med undantag för år 1992/93, en bidragsram avsedd för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden. Budgetåret 1994/95 kunde bidrag sökas även för utsmyckning av tidigare färdigställda bostadsområden. Staten har bl.a. arbetat med en bred kampanj för att stimulera till konst i boendemiljö. Inriktning och organisation av statens insatser för konst i offentlig miljö har nyligen setts över av en statlig utredning. I kapitel 24 Bild och form och 25 Arkitektur och samhällsplanering behandlas dessa frågor ytterligare. I boenderniljön känner människor i bästa fall trygghet och hemmahörighet. För många är hembygden en trakt där man känner förankring. Men i takt med urbanisering, folkomflyttning och ökad invandring har bostadsområdena också kommit av bli symboler för känslor av maktlöshet och isolering. Klotter och förstörelse i stadsmiljöer tolkas som signaler från den som behöver vill bli sedd och uppmärksammad. Människor som blir kvari en avfolkningsbygd tappar sina tidigare sociala relationer. Ett sätt att ge människor redskap att påverka och förbättra sin egen närmiljö har varit att arbeta med kulturprojekt i bostadsområdena såväl i staden som på landsbygden. I många bostadsområden pågår det kulturaktiviteter av olika slag. Biblioteket organiserar kulturprograrn tillsammans med något studieförbund, kyrkan ordnar musikafmar, ungdomsorganisationer arrangerar filmvisning, hembygdsföreningar visar prov på hantverk, pensionärsförenin gar arrangerar föredrag och uppläsningar. Det handlar om verksamheter lokalt initiativ, ofta med hjälp av ideella krafter.

Statligt städ till kultur i boendemiljö Redan 1976 ansökte Studieförbundet Vuxenskolan hos regeringen om medel till kulturprojekt i boendemiljö. Regeringen anslog under sex år sammanlagt 2,6 miljoner kronor och ett ston antal projekt kom till stånd i samarbete med Kulturrådet. Syftet med kulturprojekt i boendemiljön har både varit att ge de boende kunskap om den lokala miljön och att aktivt uttrycka sin mening om den. Syftet har också varit att öka gemenskapen, vilket sikt kan förstärka beredskapen att också påverka. Tanken har varit att man genom de olika projekten skulle motverka negativa och destruktiva tendenser i bostadsområdena. Ytterligare ett syfte har varit att undanröja det hinder som avstånd till institutioner och arrangemang innebär. Naturligtvis har ambitionen att nå nya grup- 204 per funnits med i bilden. Utvärdering var en viktig del av arbetet i syfte att

Kulturen i vardagsmiüäerna

kunna sprida erfarenheter från olika verksamheter till andra delar av landet. Tanken med projekten har också varit att starta en process inte att skapa isolerade spektakulära evenemang. En slutsats från utvärderingen av projektet är att åtgärder det här slaget av ofta "ökar pulsen" i ett bostadsområde och att studieförbunden mycket väl kan fungera som huvudman för verksamheten. Utvärderingen visade det att är ett förberedande steg skiljer aktiviteter med kultur i boendemiljö från sorti andra studieförbundsanknutna verksamheter. I förberedande skede behöett ver en kämtrupp av ornrådesanknutna stimuleras till uppsökande personer verksamhet genom ett särskilt studieprogram. Likaså behöver kulturarbetare kontaktas på ett förberedande stadium genom studieförbundens försorg.

Övriga erfarenheter

De intervjuer med representanter för boendeorganisationer vi som låtit göra pekar på att man inom hyresgäströrelsen organisatoriska förändmenar att ringar inom den egna verksamehten har lett till att utrymmet för arbete med kulturfrågor minskat i takt med att för hyresgästföreningens lokalavansvaret delningar utvidgats med eget budgetansvar och beslutsfattande Benägenheten att satsa pengar kulturaktiviteter har minskatdå sett att kostnaman derna och andra aspekter på boendet har prioriterats inom den avdelade budgeten. Samtidigt har åtstrarnningama i den kommunala ekonomin drabbat kulturen i bostadsområdena med nedläggning av biblioteksñlialer och minskade bidrag till ungdoms- och pensionärsorganisationemas lokala verksamhet.

Framtida inriktning

Kulturprojekten i boendemiljön har ibland fått likheter med verksamhet stora som redan bedrivs inom studieförbunden. Kanske behövs egentligen inte särskilda projektmedel för att driva kultur i boenderniljön Studieförbunden borde snarare använda hittills gjorda erfarenheter för utveckla att nya arbetsmetoder bl.a. i syfte att åstadkomma större samverkan mellan föreningsliv, kulturinstitutioner och verksamhet. egen Samtidigt bör beakta att gränserna mellan arbetsfri tid och arbetstid man troligen kommer att förskjutas i framtiden. Det kan innebära att arbetsdagen blir kortare, men det finns också risk ställs helt en att stora grupper permanent utanför arbetsmarknaden. Framför allt kan det handla om ungdomar som inte kan beredas plats i arbetslivet när utbildningen avslutats.

3 Se not 205

SOU 1995: 84

Folkbildningen, hembygdsrörelsen och de fackliga organisationerna i samverkan med boendeorganisationema har förutsättningar att möta enskilda människors och olika gruppers kulturella behov och intressen med förankring ide vardagliga miljöerna. samarbetsformer och en samsyn behöver utvecklas for satsningar kulturverksamhet i människors olika vardagsrniljöer.

13.3 Vården

Det finns flera anledningar till att man under de senaste decennierna fäst uppmärksamhet på behovet av kulturverksamhet i vårdmiljön. Sedan 1974 års kulturpolitik trädde i kraft har antalet personer över 70 år ökat med än mer 300 000 och ökningen fortsätter. Det betyder att vi i dag har många pigga och aktiva personer i åldrarna högt över pensionsåldem också ökande men ett antal äldre i behov av vård och omsorg. Långvården utvecklades i stor skala under 1960- och l970-talen och såväl anhöriga som personal kunde konstatera att det fanns risk för att de som vårdades där inte ñck den stimulans som behövdes for att slå vakt om och utveckla det ännu friska Hela hälso- och sjukvården har genomgått stora förändringar under de gångna 20 åren. I periodens början genomfördes rationaliseringar ledde som till att arbetsuppgifter specialiserades utan att man till att börja med uppmärksammade att patienten som människa inte sällan korn i kläm. Rationaliseringarna ledde till att antalet vårdplatser minskade kraftigt inom all slags sjukvård. Mellan 1980 och 1990 skedde minskningar med runt 20 % vårdplatsema av -inom psykiatrisk vård med så många som nästan 60 %. Trots minskat antal vårdplatser har antalet intagna patienter, med undantag for den psykiatriska vården, ökat. Inom somatisk långvård tas 1990-talet dubbelt så många patienter in för vård som for 10-15 år sedan. Behandlingstiderna inom sjukhusvården har således kunnat kortas. Många patienter behandlas också inom ramen för primärvården. På senare tid har uppmärksam- het riktats emot behovet av omvårdnad, ett begrepp delvis inte helt som men sammanfaller med medicinsk vård eftersom man i det väger in också psykiska, sociala och kulturella aspekter. Även vårdtidema kortats för de flesta har många fortfarande om grupper behov av extra kvalitet i omvårdnaden. Det kan gälla alla de äldre som vistas inom långtidsvård eller hemsjukvården. Nytillkomna AIDSgrupper som sjuka kan ha långa vårdtider och lida av isolering från normalt samhällsliv. Uppmärksamheten på vikten av att ge barn särskild stimulans under sjuken . husvistelse har också ökat. En faktor som påverkat synen kulturverksamhet i vårdmiljön är att man i 1974 års kulturpolitik räknade in sjuka bland de grupper med särskilda behov som skulle uppmärksammas. Det ledde till att landstingen fick särskild en 206

Kulturen i vardagsmiljöerna

roll som kulturförmedlare tydliggjord, även exempelvis sjukhusbibliotek om förekom sedan länge.

Utredningen om Kultur i värden

En omfattande utredning, Kultur i vården, inleddes 1980 initiativ av Kulturrådet i syfte att stärka kulturens ställning i vården samt att analysera vilken inriktning kulturverksamheten lämpligen bör ha och i vilka former den bör bedrivas. Inom ramen för utredningen och den verksamhet sedan följde i som landstingens regi har många positiva erfarenheter gjorts. Man når i sjukhuseller annan vårdmiljö alla slags människor. För del blir det kanske första en mötet med kulturen, för andra kompensation och igenkännande i en ett en annars främmande miljö. Utvärderingar har också givit vid handen att kulturinslag i vårdmiljön ger många positiva rent medicinska effekter. Kultur i vården också arbetstillger fällen för många kulturarbetare runt om i landet och minskar beroendet av storstadsregionema som arbetsmarknad. Kulturrådet skiljer i sin utvärdering på kultur i vården och kultur till vården. Med kultur i vården menar Kulturrådet att man kan föra in ett kulturperspektiv i vårdmiljön med hjälp den personalen. Promenad, högläsav egna ning och samtal av skilda slag är exempel på detta. Kulturverksamhet i vårdmiljöer består också av biblioteksservice, utsmyckning, arbetsterapi och tillgång till massmedier. Med kultur till vården menar rådet att kulturarbetare och studieförbund tas till hjälp för att, inom den dagliga rutinen i vården men utanför det nödvändiga omvårdnadsprogrammet, tillföra inslag av evenemangskaraktär. Dessutom finns kultur inslag i terapin i form som t.ex. av musikterapi och bildterapi.

Framtida inriktning

Båda aspekterna kulturen vi beskrivit behövs för kvalitet i som ovan att ge vården. Under senare delen av 1980-talet växte emellertid insikten fram att synen på kultur i vården behövde nyanseras. Slutsatsen att många programinslag snarare störde än underlättade vardagen ledde till drog nyttiga att man erfarenheter för framtiden. Under senare år har tyngdpunkten förskjutits från att erbjuda kultur-inslag till att lägga ett kulturperspektiv på vardagsmiljön inom vården. Där spelar vårdpersonalen, folkbildningen och ideella organisationer huvudrollen tillsammans med patientens anhöriga. Patienten sätts i centrum, totalmiljön runt omkring ska vara stimulerande. Det kan inte i första hand åstadkommas genom besök musikgrupper eller andra sporadiska aktiviteav ter. Man har i många fall avlägsnat sig ifrån synen på vårdmiljön som en

SOU 1995: 84

arena för arbetstillfällen för kulturarbetare och lträver att de program som erbjuds ska vara anpassade till patienternas särskilda behov. Som ett led i FN :s kulturårtionde 1988-1997 har projektet "Arts in Hospital" startat. Landstingsförbundet har uppdraget svenska UNESCOav rådet att representera Sverige. Sedan 1992 har också Svenska kommunförbundet kommit med i projektet efter ÄDEL-reformen genomfördes. att Man ger bl.a. ut ett nyhetsbrev för att informera om olika kulturprojekt som pågår inom vården eller rapporterar från konferenser på temat. Flera olika studier ger kraftfullt stöd för omvårdnadsperspektivet gentemot patienterna. Att se hela individen -inte bara kropp utan också själ verkar befrärnjandet på välbeñnnandet och kan aktivera slumrande resurser hos individen. Genom ÄDEL-reformen har huvudmannaskapet för äldrevården, med undantag för den rent medicinska delen, överförts till kommunerna. Kommunerna har tagit över ansvaret för de lokala sjukhemmen och hemvården. Man har således utökat sitt ansvar till alla omvårdnadsformer för äldre i behov av service, utom rent medicinsk vård, med skalan från hemtjänst för relativt friska äldre via dagcenter, servicehus, ålderdomshem och sjukhem till hemvård i livets slutskede. Eftersom äldrevården utgjorde en stor del av landstingens tidigare insatser har stora resurser överförts från landsting till kommuner och således splittrats på fler huvudmän. Det finns en risk att pengar till kulturverksamhet i vården dras in till förmån för grundläggande kostnader som kräver täckning i ett skede då kommunernas resurser är krympande, antalet äldre ökar och ett helt nytt omsorgsansvar ska finna sin form. Samtidigt gör överför-ingen av stora delar av de tidigare resurserna från landstinget till kommunerna att kompetens som byggts upp inom landstingen under 1980-talet går förlorad. I en inventering som Malmöhus läns landsting gjorde i slutet av 1992 rapporterades att flera landsting inte hade klarat ut sina relationer till de nya huvudmännen för äldrevården. Där ges också exempel landsting där överlämnandet fungerat bra och kontakten fortsätter i form av ett samarbete. Kulturen har en given plats i alla vårdmiljöer främst som ett led i att ge varje individ en situation som så långt möjligt liknar den i det friska livet. Några grundläggande frågor om intresse för t.ex. musik, bildkonst och litteratur, men också annan kulturverksamhet, borde därför ingå i rutinen för intagning av patienter i vårdforrner med långa behandlingstider. Vi menar också att det är angeläget att slå vakt om de resurser som landstingen avdelat för kulturverksamhet och att de åtminstone kan bibehållas oförändrad nivå. De resurser som överförts till kommunerna i samband med ÄDEL-reformen bör även fortsättningsvis komma de vårdtagandes kulturella välfärd till del, även om formerna kan förändras och förnyas. Det finns starka skäl att ge kulturi vården fortsatt uppmärksamhet och tyngd. Verksamheten sjukhus och vårdinstitutioner har utvecklats positivt. Kulturverksamheten inom vården befinner sig trots allt fortfarande i slags en 208

Kulturen i vardagsmiüäerna

etableringsfas. Därför är det angeläget att Kulturrådet, i samarbete med berörda parter inom landsting och kommuner, snarast får uppdraget utvärdera att

effekterna ÄDEL-refomzen kulturell synpunkt.

av ur

13.4 Andra miljöer

Under de senaste decennierna har försök gjorts att kombinera kulturell verksamhet med att människor naturligt befinner sig också på andra platser eller i andra situationer. Landstinget i Stockholms län har tagit initiativ till försök med kultur i resandemiljön. Lokaltrafiken utnyttjar annonsplatser för att sprida smakprov ur lyriken. Intresset från de resande tycks ha varit På stort. vissa järnvägslinjer har försök gjorts med boksnurror där resenärerna erbjuds möjlighet till läsning under resan och för att sedan kunna lämna boken avstigningsstationen. I exempelvis Göteborg prövas sedan några år dans- och mimverksamhet gator och torg ett sätt att erbjuda kulturupplevelser mitt i vimlet. Det finns också en gatukultur med allt från fakirer till marionettspelare. Så når oss kulturen i det mest offentliga rummet utan begränsningar och på förhand uppbyggda förväntningar eller färdiga sociala mönster. Man kan också bjuda kultur där människor är lediga och avspända, på semestern när vardagens krav släppt greppet. Att kombinera semestervistelser med kultur- och utbildningsverksamhet blir allt vanligare. Att på ett fantasifullt sätt försöka närma sig människor i miljöer där de ändå vistas och kanske tillbringar tid i en innehållslös väntan kan bra vara ett sätt att väcka intresse och bryta mark. Men erfarenheten pekar också att det är viktigt med den personliga bearbetningen. Samtidigt är det påfallande vilken påhittighet som kommer till uttryck då kommersiella budskap sprids. Många människor tillbringar mycket tid i köer och transporter av olika slag såväl i storstäderna som i glesbygd. Att i dessa situationer erbjuda bilder eller korta texter av hög kvalitet kan värt pröva. vara att

Sammanfattning

I kapitlet betonar betydelsen av fortsatta insatser kulturområdet inom arbetslivets ram, vikten av att boenderniljön tas till utgångspunkt för arbetet med att vidga människans delaktighet i kulturlivet,

SOU 1995: 84

betydelsen av kulturverksamhet och kulturaktiviteter inslag i - som

vårdsektorns olika delar för såväl de vårdade som för personalen.

I kapitlet föreslår vi

att en samsyn utvecklas för satsningar på kulturverksamhet i människors olika vardagsmiljöer, - att Kulturrådet, i samarbete med berörda parter, snarast får uppdraget att utvärdera effekterna ÄDEL-reformen kulav ur turell synpunkt

14 Eldsjälama och organisationerna

Engagerade människor och ett brett förankrat, vitalt föreningsliv är nödvändiga förutsättningar för ett levande kulturliv. Många föreningar bedriver en verksamhet som på något sätt berör kulturområdet och som har betydelse för medlemmarnas kulturella identitet och engagemang. För många föreningar är kulturen själva kärnan i verksamheten, för andra ett instrument för att uppnå något annat. Tyngdpunkten väljer vi att lägga föreningar och organisationer inom kulturområdet och de många eldsjälar som finns där.

14.1 Deltagande i föreningslivet

Motiven att vara med i föreningar skiftar i hög grad. Det kan t.ex. handla om att tillsammans med andra hävda sina egna intressen, att finna åsiktsgemenskap och social gemenskap eller att hitta ett sammanhang för aktiviteter man själv vill delta i eller utöva. Oavsett motiv innebär själva föreningsforrnen ett individuellt ansvarstagande på demokratiska grunder samtidigt aktivitesom terna erbjuder tillfällen till gemenskap med andra. Därmed utgör föreningarna en viktig grundsten i samhällslivet och en förutsättning för människors möjligheter att påverka och bli delaktiga i kulturlivet, både aktiviteter genom egna och genom tillfällen att ta del av vad andra skapar.

Anslutningsgrad

Föreningslivet i vid mening berör de flesta svenskar. Man räknar med att ca 90 % av befolkningen över 15 år är medlem i åtminstone förening Det är en vanligare att man är med i flera föreningar än bara i För den delen en. yngre av befolkningen är medlemsanslumingen något lägre än för de äldre och uppgår till ca 75 %. I kapitel 10 Ungdomars vilja och val har vi diskuterat föreningarnas betydelse för ungdomars kulturaktiviteter.

1 Häll L/SCB 1994: Föreningslivet i Sverige. Rapport 86 i serien Levnr nadsförhållanden. Statistiska Centralbyrån. 211

SOU 1995: 84

Andelen av befolkningen som är anslutna till olika föreningar varierar stort mellan olika typer av föreningar. 73 % intresseföreningar som fackföreningar, konsumentkooperativ och boendeförenin gar, 46 % fritids- och rekreationsföreningar idrotts- och hobbyföre- ningar,

25 % föreningar med ideologisk inriktning, t.ex. politiskt part som

omfattar 13 % av befolkningen, 9 % humanitära organisationer, 8 % miljöorganisationer, 5 % kyrkor och samfund exkl. Svenska Kyrkan, 19 % föreningar för vissa gruppintressen, t.ex. föräldraföreningar och pensionärsföreningar liksom handikapp- och invandrarföreningar. Kultwföreningar ansluter 20 % av befolkningen och de flesta är medlemmari endast en typ av kulturell förening. Det vanligaste är är medlem att man i en konstföreningen 8 %, eller hembygdsförening 7 %. Föreningar inom områdena dans, teater, musik och litteratur lockar vardera 2-4 % av befolkningen. Andra kulturella föreningar är filmklubbar, vänföretyper av ningar till kulturinstitutioner, litterära sällskap m.m. Medlemsskap i ideologiska föreningar och i föreningar för gruppintressen hänger i viss utsträckning samman med medlemskap i en kulturell förening. Av medlemmar i de först nämnda föreningarna är drygt en av tre också medlem i någon kulturell förening. Anslutningsgraden inom föreningslivet är tämligen stabil. Man kan dock konstatera ett ökat intresse för fritids- och rekreationsföreningar, främst idrottsföreningar, och ett minskat intresse för idéorganisationer.

Aktivt tetsgrad

Aktivitetsgraden i föreningarna varierar mycket mellan olika individer. Somliga nöjer sig med att uttrycka sympati för föreningen genom att betala en årsavgift. Men för de flesta är inte det tillräckligt. 67 % av befolkningen uppger att de varit minst något föreningsmöte under senaste året. Här ingår såväl fackföreningsmöten på arbetstid som opinionsmöten, informationsmöten och debatter som föreningen arrangerar. När man jämför aktivitetsgraden mellan åren 1982 och 1991 finner att den varit mycket stabil Möjligtvis man kan man se en viss ökning av föreningsaktiviteten bland äldre 45-74 år medan de som är i åldern 25-44 år minskat sitt engagemang något. Man kan

2 SCB 1993: Fritid 1976-1991. Rapport 85 i serien Levnadsförnr 212 hållanden. Statistiska Centralbyrån.

Eldsjälarna och organisationerna

vidare notera att de som är aktiva än att bara på möten ökat från 41 % mer till 44 %. Denna förändring tillskrivs kvinnors ökade aktivitet. Inom kulturföreningarna är aktivitetsgraden hög och än mer varannan medlem har under det senaste året varit på något möte. Nästan femte var ansluten medlem har någon form förtroendeuppdrag. En typisk medlem i av en kulturförening är välutbildad och mellan 45 och 65 år, period i livet då en barnen flyttat hemifrån och då den fria tiden och den privata ekonomin ger möjligheter att ägna sig egna kulturella intressen. Samtidigt vet vi att kulturaktiviteter i föreningslivet minskat i omfattning. De som spelar instrument, tecknar och målar eller skriver gör det oftare i andra former än i föreningens eller studiecirkelns form. Att föreningslivet i kulturpolitiskt avseende tappat mark illustreras också av att de idébuma föreningarna minskat i medlemstal. Även det totala antalet medlemmar i del föreningar sjunker behöver om en det inte tyda på att ett färre antal människor är medlemmar i föreningar. Snarare kan det förhålla sig så att det blir mindre vanligt att ansluta sig till flera olika föreningar. Ett motiv kan vara att få tid för ett mer omfattande och tidskrävande engagemang i en förening. Men det är inte lätt att få fram några säkra uppgifter på denna punkt.

14.2 Aktörer i det lokala kulturlivet

Studieförbund

Studieförbunden spelar viktig roll studiecirklar och arrangör en genom som

av kulturprogram. öppenheten mot allmänheten är ett tydligt kännetecken för

studieförbundens arbetssätt Studiecirkeln har visat sig vara en ändamålsenlig form för eget skapande och för att skaffa sig kunskaper. I internationell jämförelse är studiecirkelforrnen unik för Norden. l åtskilliga kommuner genomförs en stor del av kulturprogrammen något studieförbund, i regel av med ekonomiskt stöd från kommunen. På det sättet förankras kulturverksamheten på ett naturligt sätt bland människorna på orten. Under perioden 197304 till 1993/94 har det totala antalet studiecirklar ökat med drygt 40 %. När det gäller antalet cirklar i estetiska ämnen är ökningen större och uppgår till 60 %. Andelen estetiska cirklar samtliga cirklar har av därigenom ökat från 35 % till 40 % av cirkelutbudet. Deltagandet i studiecirklar, vilket inte är detsamma som antalet deltagande individer, har inte ökat i takt utan här stannar ökningen vid 20 %. samma ca Det har därmed blivit vanligare att de redan aktiva går i flera cirklar. Deltagande i estetiska cirklar är i stort sett oförändrat under 20-årsperioden. En närmare granskning av förändringar över perioden visar att hela ökningen, både vad avser antalet cirklar och deltagandet, ägde under 1970-talets rum 213

SOU 1995: 84

andra hälft. Den högsta aktivitetsgmden hittills inföll omkring 1980. Därefter har verksamheten minskat något. Även antalet kulturprogram inom studieförbunden visar en likartad utveckling. Under slutet av 1970-talet fram till omkring år 1980 ökade kulturprogrammen mycket starkt. Därefter har antalet redovisade program i stort sett varit oförändrat.

Kulturföreningar

Kulturföreningamas roll i det lokala kulturlivet liknar studieförbundens. Man svarar för arrangemang och organiserar kurser och andra studier, i regel i samverkan med något studieförbund. Verksamheten är i regel inriktad på ett visst kulturornråde, utgör en mötesplats för intresserade inom området och en länk mellan yrkesutövare och intresserad allmänhet. Tyngdpunkten i verksamheten för teaterföreningar, konstföreningar, jazzföreningar och frlmklubbar ligger på att svara för arrangemang. Andra föreningar som orkesterföreningar, folkdans- och folkmusikföreningar har framför allt till syfte att organisera och stimulera eget utövande. Det gäller även arnatörteaterföreningar. Konserter, uppvisningar och föreställningar är naturliga delar i föreningarnas verksamhet. Hembygds- och fomminnesföreningar har sin grund i intresset för lokalhistorien och vissa bedriver verksamhet en som i många avseenden kan liknas vid museernas.

Andra aktörer i det lokala kulturlivet

Det lokala kulturlivet inrymmer en lång rad aktörer för som svarar arrangemang av olika slag. Skolor och andra offentliga organ som bibliotek, kulturhus och fritidsgårdar spelar självfallet en viktig roll. l regel de för svarar verksamheter som ingen annan tar ansvar för, delvis i samarbete med studieförbund och kulturföreningar. Ibland kan offentliga arrangemang utgöra en konkurrent till dem som föreningslivet svarar för. För att genomföra vissa avgränsade arrangemang bildas ibland tillfälliga organisationer eller läsa sammanslutningar. Verksamheter som knyter an till den egna bygden eller bostadsområdet genomförs ofta i sådana konstellationer. Festivaler inom olika konstområden är ett annat exempel. Ofta bygger sådana konstellationer på redan existerande lokala nätverk av intresserade på en ort eller inom en region. Att arbeta på ett sådant sätt tilltalar många unga människor. Aktiva i ett lokalt kulturliv kan också vara företag inom kulturområdet som drivs av personer med ett starkt engagemang inom ett konstområde och som hittar en form som kombinerar det egna intresset för konst och kultur med att driva ett företag på marknadsmässi ga villkor. Det kan exempelvis gälla galle- 214

Eldsjälarna och organisationerna

rier, produktionsbolag inom film- eller fonogramområdet eller företag som genomför utställningar, konserter eller filmvisning på biograf. Kyrkor och samfund spelar en viktig roll inom det lokala kulturlivet. De svarar för en rad olika verksamheter där de kulturella inslagen är påtagliga och medverkar genom sina anställda och frivilliga krafter vid lokala fester och högtider. En annan roll är den som arrangör av offentliga kulturprogram, främst konserter och föredrag. Lokalhållande föreningar erbjuder lokaler för utställningar, konserter, teater och biografvisning, studiecirklar och andra kulturgrupper samt svarar för egen kulturverksarnhet. Framför allt mindre orter och på landsbygden är deras lokaler många gånger själva navet i det lokala kulturlivet. Det är där människor kan möta varandra och det är där som konsten kan möta sin publik.

Eldsjälars betydelse och föreningslivets styrka Verksamheter i det lokala kulturlivet som vi här försökt fånga in, står och faller med att enskilda människor på egen hand eller tillsammans med andra engagerar sig för kulturen. Det är deras olika insatser som är förutsättningen för mångfalden inom kulturlivet och för att de resurser som det offentliga avsätter ska användas på det sätt som är tänkt. Utformningen av regler för stöd till föreningslivet måste göras på ett sätt att det stimulerar enskilda att pâ egen hand eller tillsammans med andra ta ansvar för ladturlivet. En avgörande styrka i föreningslivets verksamhet är öppenheten. Till skillnad från sällskap av olika slag, vänkretsar och grupperingar som bara vänder sig till vissa människor, riktar sig föreningarna till alla som vill dela den idémässiga grundsynen eller intresset for verksamheten. Värdet av föreningslivets verksamheter inom kulturomrâdet menar vi är bredden iden skapande verksamheten, mångfalden i kulturprogram och annan kulturverksamhet, öppenheten för människor och tankar, rollen som en kraft i samhällets demokratiska, sociala och kulturella ut- veckling.

14.3 Föreningslivets fyra roller

14.3.1 Att ge rum för egen verksamhet En betydande del av konstnärlig och kulturell verksamhet som tar sikte den enskildes egen aktivitet förutsätter verksamhet i kollektiva former. Att spela teater, sjunga i kör, dansa folkdans och göra film är inte "en mans jobb" utan 215

SOU 1995: 84

frukten kollektiva arbetsprocesser. Även sådan verksamhet utförs av som av var och en för sig att skriva, måla eller att skapa i olika slags material kan - stimuleras genom arbetsformer där ett naturligt utbyte av idéer kan ske. Mot den bakgrunden är ett levande kulturliv utan den kollektiva dimensionen en omöjlighet. I kaptiel 8 Kulturvanor och förändringsstrategier har vi i korthet redogjort for kulturvanor och deltagande i kulturlivet. Sammantaget kan konstatera man att egenaktiviteten på kulturområdet är hög kulturi en eller annan form - engagerar i stort sett hela befolkningen. Det är enbart ca 10 % av befolkningen som uppger att de inte ägnar sig någon kulturell egenaktivitet. Mot bakgrund av vår värdering av konstens och kulturens betydelse för den enskilde och vikten av att det finns strukturer som underlättar för den enskilde att ägna sig konstnärlig och kulturell verksamhet, är det naturligt att framhäva betydelsen av offentligt stöd till folkbildningen och föreningslivet Det är angeläget att offentligt kulturstâd även kan gå till andra aktörer än etablerade föreningar, som t.ex. löst sammanknutna nätverk, tillfälliga gruppbildningar eller samarbete mellan sådana och enskilda eldsjälar. Mot bakgrund av att eget utövande av kultur allt oftare sker i andra former än föreningslivets är det viktigt att det finns en öppenhet i bidragsregler för nya aktörer och nya verksamhetsforrner.

Samspel mellan amatörer och professionella

En av de centrala frågorna när det gäller att utveckla arnatörverksamhet är samspelet med professionella kulturutövare. Det gäller t.ex. konstnärer som ledare for studiecirklar, kulturgrupper och projekt. Det gäller också samverkan mellan proffs och amatörer i teater- och musikprojekt m.m. Det är angeläget att man hittar sätt att utveckla samspel mellan dessa två former. För att så ska ske krävs

att de som organiserar amatörverksamhet ser värdet av medverkan från - yrkesutövande konstnärer inom skilda konstområden, att de som organiserar amatörverksarnheten har råd att arvodera yrkesut- övama, att yrkesutövarna vill arbeta som ledare eller resursperson i arnatörverk- samhet och ger uppgiften sitt helhjärtade engagemang, att kulturinstitutionema vill avsätta en rimlig del av sina resurser för annat än produktion av föreställningar/konserter/utställningar och övrigt arbete inom den egna institutionen.

Eldsjälarna och organisationerna

14.3.2 Den arrangerande rollen

Ett viktigt motiv för folkbildningens och föreningslivets roll som arrangör är förankringen i den lokala befolkningen. På det sättet får den enskilde möjlighet att påverka inriktningen av arrangemangen. Medlemmarna och andra aktiva sprider kännedom om arrangemangen och avsätter tid för att verksamheten ska kunna genomföras. Förutom studieförbunden finns flera andra föreningar där den arrangerande rollen är framträdande bl.a. teaterforeningar, konstföreningar, ñlmklubbar och olika genrespeciñka föreningar inom musikområdet som jazzklubbar och kammarmusikföreningar. Inom dansornrådet saknas nästan helt lokala arrangörsföreningar vilket hämmar strävandena dansföreställningar över att ge hela landet. Allmänt vill vi betona betydelsen av en rimlig balans mellan stöd till produktion och stöd till arrangemang. Teaterutredningen konstaterar att många teaterarrangörer har fått kärvare ekonomi under de senaste åren. Samma slags iakttagelse gör Kulturrådet i sin utvärdering av länsmusiken och i särskild en studie om arrangerande musikföreningar. Dessutom har liknande uppfattningar framförts av en rad olika musikorganisationer samfällt pekar på som att de ekonomiska villkoren för arrangörerna försämrats. Från folkbildningen har rapporterats viss minskning av kulturarrangemangen under senare år, både egna och sarnarrangemang med andra, även det finns skillnader både om mellan och inom studieförbunden. Dessa bilder av försämrade villkor för arrangörer framförs också av andra konstellationer än de traditionella arrangörerna bl.a. tillfälliga grupper, lösare nätverk och enskilda entusiaster - - som svarar för en del verksamheter bl.a. en del nya initiativ, och i viss utsträckning förefaller ha tagit vid där de traditionella arrangörema sviktar. En avgörande fråga är om ett vikande lokalt stöd till arrangörsledet bör leda till att staten omfördelar sina resurser från stöd till produktion till förmån för stöd till arrangemang. På det sättet skulle efterfrågan på kulturinstitutionemas och fria gruppers utbud kunna hållas uppe. Ett ekonomiskt förstärkt arrangörsled skulle också bidra till att publikens inflytande över institutionernas verksamhet stärks. Samtidigt skulle en sådan förändring strida mot en inarbetad arbetsfördelning som innebär att lokala kulturarrangemang är lokala angelägenheter där initiativ, finansiering och genomförande bör ett lokalt vara ansvar. Statens stöd till arrangörsledet är inte utformat på något enhetligt sätt. Stödet till kulturprogram inom studieförbunden ingår i det generella stödet till folkbildningen. Under senare år har studieförbunden fått allt större frihet att använda statsbidraget utan tvingande regler och bestämmelser. Att styra mer pengar till kulturprogram skulle emot de principer för bidragsfördelnin g som fastställts under senare år. Statsbidraget till Riksteatem innebär ett indirekt stöd till teaterföreningama genom dels de insatser Riksteatern centralt svarar för, dels subventionerade 217

SOU 1995: 84

teaterföreställningar. Det är fullt möjligt för staten att styra en större del av Riksteaterns anslag till arrangörsuppgiften. De arrangerande musikföreningama får stöd direkt från Kulturrådet och kulturprogramarrangörer utanför folkbildningen får stöd via länsbildningsförbunden. Här är det möjligt för staten att stärka arrangörer genom att höja dessa anslag. En sådan förändring är enkel att genomföra och behöver inte påverka de grundläggande principerna för statsbidragsgivningen. Det dilemma som vi här beskrivit, ett sviktande arrangörsled som leder till minskad efterfrågan på det som kulturinstitutioner och fria grupper har att erbjuda, bör enligt vår mening ändå inte leda till att statliga medel till produktion generellt omfördelas som stöd till arrangörer. Det är inte rimligt att utforma det statliga stödet så att arrangörer blir mindre beroende av lokala intressen och lokal vilja att avsätta medel. Vi menar att det även fortsättningsvis framför allt är kommunerna som ska stödja det lokala arrangörsskapet. Däremot finner vi det angeläget att institutioner och grupper är beredda att ompröva såväl arbetsformer som innehåll om det visar sig att publiken uteblir. Det ser vi som ett naturligt inslag i det konstnärliga arbetet och i strävan att utforma en verksamhet som tilltalar den enskilde och väcker engagemang och intresse. Inom ramen för ett närmare samarbete mellan lokal och regional nivå bör det regionala stödet till kultur tas upp till diskussion. Den förnyelse som nu sker av bidragsgivningen inom landstinget i Norrbotten och som innebär att landstinget förutom stöd till regionala kultur-institutioner inrättar ett stöd till lokala arrangemang finner vi intressant.

l4.3.3 Den publikrekryterande rollen

Det är naturligt att se såväl skapandet som ansträngningen att nå fram till en mottagare eller publik som en integrerad process. Kulturinstitutioner och fria grupper har ett ansvar också för publikarbetet Det är givet att de vill komma i direkt kontakt med mottagarna och påverka utformningen av publikarbetet. Att samarbeta med andra är en god strategi för att nå en bredare publik. Kontakter mellan kulturinstitutionema och grupper och föreningar bör ytterligare utvecklas. Vi har i kapitel 8 Kulturvanor och förändringsstrategier starkt markerat betydelsen av personliga kontakter i arbetet med att motivera personer att bli mer aktiva i kulturlivet. Vi har nämnt folkbildningen och andra organisationer samt ombud på arbetsplatser, i bostadsområden och i andra mil-é jöer som bra kontaktvägar. Att en institution knyter sådana intresserade organisationer till sig ser vi som naturligt. På samma sätt kan vänföreningar spela en viktig roll i strävan att rekrytera publik. Vi har också framhållit att argenomförs föreningar naturligt sätt förankras i rangemang som av ett en 218 publikgrupp. Det är ett av motiven for det offentliga stödet till kulturprogram

Eldrjälarna och organisationerna

inom föreningslivet. Nära samarbete mellan kulturinstitutioner och föreningslivet är därför ett sätt att nå nya grupper och att skapa en direkt dialog mellan institutionerna och besökarna

l4.3.4 Att fördjupa kunskaper och påverka beslut Eldsjälar, föreningar och grupper engagerar sig ofta i lokala frågor som knyter an till historia och till den fysiska miljön. Engagemanget tar ofta sikte på att lyfta fram värden som är en del av kulturarven och som också har betydelse för nutiden. Samhällsplanering, ekologi och alternativa tekniker kommer många gånger in i bilden. Möjligheten att påverka ligger dels i kunskap om själva den beslutsprocess man vill påverka, dels i styrkan och kvaliteten hos de argument man för fram. Ett brett samförstånd om de värden man vill slå vakt om förenar de engagerade, såväl enskilda som föreningar. Sättet att engagera sig varierar från enskilda protestaktioner till ett mer systematiskt kunskapsinsamlande och en långsiktig opinionsbildning. Stadsdelsgrupper, hembygds- och boendeföreningar har liksom ad hocgrupper av skilda slag viktiga roller i att fånga upp och kanalisera människors engagemang och intresse. Arbetet i dessa grupper bygger på eldsjälar som orkar hålla frågor levande och svarar för kontinuitet. I plan- och bygglagen finns utrymme för aktiv medborgarmedverkan det lokala planet stadfast i planeringsprocessen. Ofta krävs både medvetenhet och kunskap för att kunna påverka. I ett pilotprojekt har Riksantikvarieämbetet och hembygdsrörelsen arbetat med att förbereda och grundlägga kunskapen om såväl process som kunskapsinnehåll i ett område av riksintresse genom att ta fram ett utbildningsmaterial inriktat på deltagande i den fysiska planeringen i den egna kommunen. En samhällsroll av detta slag för föreningslivet innebär kreativt och aktivt arbete mitt i pågående en samhällsomvandling. Medvetenheten om värdena som ligger nära i tiden är dock liten och kräver stöd av fackmän för att slå rot och bli allmän. Länsmuseernas och de kommunala museernas uppgift är här väsentlig och deras ansvar att stödja lokala föreningar behöver understrykas. Inte minst länsmuseets stöd till hembygds-

rörelse och aktivitetsgrupper via konsulenter behöver uppmärksammas;

SOU 1995: 84

14.4 Folkbildningen och kulturföreningar i kulturpolitiken

14.4. 1 Folkbildningen

Organisationslivet utgör hömpelama i kulturlivet. Ett tydligt uttryck för en av det är det statliga stödet till folkbildningen, dvs. till studieförbunden och folkhögskoloma. Budgetåret 1995/96 uppgår det Ordinarie statsbidraget på 12månadersbasis till ca 2 miljarder kronor och de särskilda arbetsmarknadsinsatsema till drygt 0,5 miljarder kronor. Det ordinarie statsbidraget har därmed höjts något men inte så att det kompenserar närmast föregående års urholkningar. Motiven för staten att stödja folkbildningen lades fast 1991 den genom senaste folkbildningsreforrnen. I prop. l990/9lz82 uttrycktes det på följande sättz3

"De grundläggande skälen till att stödja folkbildningen är att den bidrar till en demokratisk grundsyn och utveckling i samhället. Den fria och frivilliga folkbildningen: främjar demokrati, jämlikhet, jämställdhet samt internationell och kulturell förståelse och utveckling,illiga kunskapssökande, präglas av demokratiska värder bygger människors fria och frivingar och samarbete, syftar till att stärka människans möjligheter att påverka sina livsvillkor och tillsammans med andra förändra förhållandena enligt egna värderingar och idéer, medverkar till att utveckla en folklig kultur, - - ger stöd och stimulans till ett idéburet studiearbete i folkrörelser och föreningar, medverkar till att ge alla, men i synnerhet dem med kortare utbildnings- erfarenheter, goda grundkunskaper och stimulerar intresset för nya kunskapsområden."

Motivet för statens och även för landstingens och kommunernas stöd till studieförbund och folkhögskolor är dubbelt. Dels tillmäts de ett egenvärde, dels ser man dem som instrument för urbildnings- och kulrurpolitiken. Stat, landsting och kommuner har alltså varit beredda stöd på grund att ge av värdet i att de existerar och spelar de roller de själva väljer. Men det offentliga har också varit intresserad av att stödja dem därför att de kan uträtta vissa saker i kulturarbete och vuxenutbildning bättre och/eller billigare än t.ex. statliga och kommunala instanser. I olika tider och i olika beslutssituationer har tyngdpunktema legat lite olika. Ibland har man betonat egenvärde och frihet, ibland har den instrumentella synen varit mer markerad och stödet har delvis kommit att framstå som ersättning för uppdrag. Ibland har kanske man t.o.m. menat att den instrumentella effekten bäst uppnås om man tillerkänner dem ett egenvärde och ger dem full frihet I regel har båda motiven varit

220 3 Prop. 199001152; Om folkbildning.

Eldsjälarna och organisationerna

sammanvävda och deras inbördes förhållande inte särskilt tydligt analyserat. Det instrumentella synsättet växte sig starkare efter andra världskriget. På senare tid finns tendenser bort från den synen. Vi menar att de dubbla motiven är naturliga. Samtidigt är det angeläget det finns tydlig och att en medveten strävan hos offentliga organ att uppnå balans i på synen folkbildningen mellan egenvärde och instrumentell roll. Riksdagens beslut 1991 innebar att detaljregleringen folkbildningsarbeav tet upphörde och ersattes av mål för statsbidraget. Fördelningen det statliga av bidraget till de enskilda studieförbunden och folkhögskoloma överfördes till folkbildningens eget organ, Folkbildningsrådet. Skillnaderna mellan mål för statsbidraget till folkbildningen och folkbildningens egna mål markerades. Förändringen innebär för statens del övergång från regelstyming till en målstyming. För folkbildningens del innebär den väsentligt ökad frihet en att utforma verksamheten efter egna idéer och värderingar och ett ökat ansvar. Staten har alltid bejakatfolkbildningens förankring och uppgifter i både kultur- eller utbildningssektorn. De viktigaste motiven for detta synsätt är

kultur och utbildning inrymmer och verksamheter i hög - processer som grad är integrerade, kultur som kunskapskälla, studier som kreativ verksamhet har likheter med konstnärlig verksamhet, - - utbildningens betydelse for deltagandet i kulturlivet.

Detta resonemang talar för att anslaget till folkbildningen även fortsättningsvis bör hållas samman ett enda anslag. Även frågan klyva som om att det statliga anslaget i en kulturdel och en utbildningsdel aktualiserats vid skilda tillfällen, för att göra det möjligt för till den staten att styra resurserna ena eller andra delen, finner vi inte att det skulle vara ändamålsenligt. F olkbildningens verksamhet är mycket omfattande. Läsåret 1994/95 fanns 136 folkhögskolor med statsbidrag. De elva studieförbunden samlade 1993/94 närmare tre miljoner deltagare i studiecirkelverksamhet, vilket innebär att ca 1,9 miljoner människor deltog. Det är 26 % befolkningen i ca av åldern 9-79 år. Sett över hela ZO-årsperioden registrerade folkbildningen en kraftig ökning under 1970-talet för att sedan i huvudsak ligga kvar den nivån. Nuvarande verksamhet ligger på ungefär samma nivå vid skiftet som mellan 1970- och 1980-talen. Andelen cirklar i estetiska ämnen har under perioden ökat från ca 35 % till 40 %. Exaktare jämförelser är svåra ca att göra eftersom reglerna för cirkelverksamheten ändrats gång decenen per nium. Till detta kommer det stora antalet kulturprogram olika slag, av en verksamhet som växt kraftigt under ZO-årsperioden. De åren har senaste folkbildningen också gjort betydande insatser riktade till arbetslösa. Anslaget till folkbildningen är det enda statliga bidrag med kulturpolitisk betydelse som når ut till alla kommuner i landet. I mindre och medelstora kommuner bär studieförbunden upp mycket av kulturlivet. I de 250 komca muner som saknar statsstödda kulturinstitutioner är studieförbunden tillsam- 221

SOU 1995: 84

mans med föreningslivet och folkbiblioteken de viktigaste arrangörerna av kulturprogram. Även studieförbundens estetiska cirkelverksamhet har stor betydelse. Den är mångsidig och engagerar särskilt många kvinnor. Musik och annan medieanknuten verksamhet är attraktiv för de unga. Många folkhögskolor har stor betydelse som kulturcentrum i lokalsamhället. Folkbildningen och särskilt studieförbunden med sin breda verksamhet behöver spela stor, aktiv och fömyande roll i framtiden om kulturpolitien kens inriktning mot ökad delaktigthet, reella yttrandemöjligheter, kulturell förnyelse, positivt bruk av kulturarven och kulturen som en obunden, utmanande och dynamisk kraft i samhället ska bli verklighet. En kritisk självprövning är viktig som utgångspunkt för att ta aktiv del i och forma verksamheten i enlighet med de många strukturförändringar som sker i det omgivande samhället. Vi ser t.ex. stora möjligheter till utveckling av folkbildningsarbetet i ett ökat samspel med föreningar, organisationer, kulturinstitutioner, konstnärer och andra eldsjälar. Initiativ kan komma från alla idérikedomen och initiativkraften inom folkbildningen dessa parter, men kommer att ha mycket stor betydelse för om utvecklingen kommer att gå i den riktningen. På flera av de områden som vi tagit upp i närmast föregående kapitel måste folkbildningen, och särskilt studieförbunden, spela en mycket aktiv roll om den ökade delaktigheten i kulturlivet ska bli verklighet. Det är angeläget att deras insatser för förnyelse stärks liksom intresset och viljan att arbeta med okonventionella metoder. Det gäller kultur arbetsplatser där det finns många möjligheter att utveckla existerande samverkan mellan studieförbund, fackliga organisationer, kulturföreningar arbetsplatserna och arbetsgivarna. En av grunderna finns ide fackliga organisationemas medlemsskap i några av studieförbunden. En sådan utveckling är också viktig för studieförbundens övriga verksamhet eftersom man via arbetsplatserna har möjlighet att väcka intresse för studier och kulturverksamhet i övrigt. Motsvarande gäller för kultur i boendemiljöer. De flesta handikapporganisationer och många invandrarorganisationer är medlemmar i studieförbund. I studieförbundens roll att ge stöd och stimulans till ett idéburet studiearbete i folkrörelser och föreningar ligger att prioritera dessa grupper. I prop. 1990/91:82 s. 13 anges också: "Människor med funktionshinder och invandrare skall prioriteras." Insatsema bör naturligen syfta till att bredda kontakterna mellan dessa grupper och det omgivande samhället och bl.a. ta till vara de många invandrargruppernas olika kulturella uttryck och erfarenheter. Också när det gäller kultur för och med barn och när det gäller ungdomskulturen finns stora uppgifter för studieförbunden. Samverkan med och stöd till bam- och ungdomsorganisationer är en sådan, att driva musikskola eller kulturskola i kommuner där man väljer att lägga uppgiften på folkbildningen 222

Eldsjälarna och organisationerna

är en annan. Ungdomars stora intresse för musik och bildmedier får redan utlopp bl.a. genom stor verksamhet i studieforbundsregi. Folkbildningen en har alla möjligheter att ta initiativ och aktiv i utvecklingen olika vara en part av former av medieverkstäder som vi tar i kapitlen 10 Ungomars vilja och upp val och 26 Film och föreslår utvidgat statligt stöd till. Det gäller också möjlighetema att intensifiera ungdomars kulturverksamhet medel från genom att Allmänna arvsfonden riktas till kulturområdet På samma sätt har folkbildningen alla möjligheter spela mycket aktiv att en roll när det gäller att stärka skapande verksamhet med hjälp insatser från av "länskonstnärer" inom olika kulturområden vi tagit som upp i kapitel 8 Eldsjälarna och organisationerna. I kapitel 8 och i senare kapitel riktar vi förväntningar på kultur-institutionerna att bredda sitt samarbete med bl.a. folkbildning och föreningar och ger också konkreta exempel samarbetsmöjligheter. Attfälja utvecklingen på folkbildningsomrâdet och studera effekterna att av de statliga bidragen kommer i framtiden att ske systematiskt än tidigamer re. Riksdagens beslut om folkbildningen 1991 innebar dels Folkbildatt ningsrådet årligen ska redovisa verksamheten under det gånga året, dels att rådet vart tredje år ska göra samlad utvärdering och slutligen en att en fristående utvärdering görs vart tredje år. En sådan pågår för närvarande och resultatet kommer att redovisas den l september 1996.4 Den ska senast främst syfta till att utifrån ett deltagarperspektiv belysa kvalitativa aspekter i verksamheter som bedrivs av folkbildningen med stöd statsbidragen. av I utvärderingsarbetet bör de kulturpolitiska aspekterna på folkbildningsstödet som berörs i detta betänkande belysas omsorgsfullt. Vi det också ser som angeläget att folkbildningens fördelning medel mellan de båda verkav samhetsdelama utbildning och kultur löpande följs upp och att en nära dialog upprätthålls mellan Statens kulturråd och folkbildningens organisationer.

14.4.2 Kulturföreningar

Staten, landstingen och kommunerna ger stöd till föreningar och organisationer som är verksamma inom olika konst- eller kulturområden. Det handlar dels om föreningar huvudinriktning är för olika vars att svara arrangemang av slag konstföreningar, teaterforeningar, arrangerande musikforeningar inom skilda genrer, ñlmklubbar dels föreningar är inriktade osv., om som att stödja och organisera eget utövande eller kulturhistoriskt inriktade verksamheter amatörteaterföreningar, musik- och orkesterföreningar, - körer, amatörfilmare, hembygsföreningar osv.

4 Dir. 1994:12. 223

SOU 1995: 84

Stöden till kulturföreningar spelar stor roll för den enskildes möjligheter att möta likasinnade, att själv utöva en verksamhet och att odla det egna intresset. Föreningarna utgör också en mötesplats mellan intresserade och enskilda konstnärer. Mot den bakgrunden finner vi det rimligt att statens stöd till kulnuföreningar förstärks. På det sättet kommer det specifika intresset för konst och kultur att stödjas i större utsträckning. Det statliga stödet syftar till att ge organisationerna ökade möjligheter att utveckla kvaliteten i verksamheterna. I de kulturområdesvisa kapitlen behandlar vi de statliga stöden till amatörorganisationerna och på flera punkter lägger vi fram ytterligare förslag om förstärkningar.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi folkbildningens och föreningslivets stora betydelse för egen skapande verksamhet, som arrangör och publikreloyterare och för att fördjupa kunskaper och påverka beslut, att offentligt kulturstöd även kan till andra aktörer än etablerade föreningar, att det även fortsättnings vis framför allt är kommunerna som ska stödja det lokala arrangörsskapet, att en nära dialog upprätthålls mellan Statens kulturråd och folkbildningens organisationer, det angelägna i att folkbildningens fördelning av medel till utbildning respektive kultur löpande följs upp, att den pågående utvärderingen av stödet till folkbildningen beaktar de kulturpolitiska aspekter som framförs i detta betänkande.

I kapitlet föreslår vi att utformningen av regler för stöd till föreningslivet måste göras ett sätt att det stimulerar enskilda att egen hand eller tillsammans med andra ta ansvar för kulturlivet, stödet till folkbildningen hålls samman som ett enda anslag, stödet till kulturföreningar förstärks.

l r

Att förbättra villkoren för

konstnärligt arbete

15 Det

konstnärliga arbetets former och

villkor

Konsten är ett kvalificerat uttryck för människans fantasi och kreativa förmåga. Konst är också något som är gjort med stor skicklighet, med ett stort kunnande som bygger förmågan kombinera abstrakt kunskap att med förtrogenhetskunskap, känsla och estetiska värden. De konstnärliga processerna och uttrycken är centrala för rikedomen i kulturlivet. Vi inleder kapitlet med att ange vissa konstens och det konstnärliga av arbetets särdrag, behandlar olika sätt att använda begreppet kvalitet och förutsättningarna för mötet mellan konst och publik. Vi beskriver därefter de ekonomiska villkoren för konstnärlig yrkesverksarrrhet som i hög grad präglas av arbetsmarknadens obalans mellan utbud och efterfrågan. Avslutningsvis behandlar vi tillströmningen till konstnärliga yrken och de olika utbildningsmöjlighetema.

15.1 Det

konstnärliga arbetets karaktär

All konstnärlig gestaltning går tillbaka på uttrycksbehov som svarar mot olika sinnesupplevelser. De olika uttrycksmedlen tjänar lika mycket individens egen medvetenhet som hennes förmåga att meddela sig med andra. Det mänskliga behovet av skapande och konstupplevelser utgör grunden för den yrkesmässiga konstnärliga verksamheten. Det konstnärliga arbetet fångar upp och speglar det påverkar våra liv; som det pekar ut och synliggör, det väcker till eftertanke och uttrycker drömoro, mar och förhoppningar. Konsten formuleras i spänningen mellan individuella och kollektiva erfarenheter. Konsten erbjuder mängd tolkningar och bearen betningar av dessa erfarenheter. Arbetet är ofta ifrågasättande och resultaten många gånger utmanande. Just däri ligger ett av dess värden. Det konstnärliga arbetet måste ha villgenerösa kor -inte trots att det "stör" den trygga ordningen just grund detta. utan av Det är viktigt att ta till den konstnärliga uppfattningen verkligheten, vara av den konstnärliga kunskapen. Konstnäremas vägar till insikt är andra än t.ex. forskarnas. Konsten tar in den känslomässiga innebörden. Bokläsarens behållning av en skönlitterär bok är upplevelser tanke och känsla i förening. av Konsten gestaltar, åtminstone delvis, erfarenheter som inte går att formulera på annat sätt än genom det valda konstnärliga mediet självt. Den innebär ett 229

SOU 1995: 84

utforskande den mänskliga sensibiliteten. Formen strävar efter att ge utav tryck sinnliga erfarenheter. En det konstnärliga arbetets viktigaste funktioner är av identifierande av karaktär. Det erbjuder redskap för att fånga en verklighet som kan framstå överväldigande i sin mångfald. För att kunna fylla denna funktion, krävs som utforskande och experimentell hållning. Genom att vara fömyande inom en sitt eget område kan konsten också ha en fömyande och vitaliserande effekt på det samhällsliv den är del av. Utvecklingsarbete måste få bedrivas som en utan att efterfrågan är säkrad och kräver därför ofta särskilt stöd for att kunna genomföras. Det finns många möjligheter till direkt och fruktbart samspel mellan konsten och en rad andra verksamhetsområden som utbildning, forskning och samhällsplanering. Såväl konstnärligt arbete som forskning kräver lång utbildning och bygger att människor med talang och idéer får stort utrym- Båda sysslar delvis med verksamheter som många gånger får sin betyme. delse för den breda allmänheten först efter lång tid och efter tillämpning av andra. Båda sysslar, i vid mening, med problemlösningar. Det gäller också den innovative teknikems arbete. De kan i hög grad stimulera varandra; lcreativa miljöer innehåller rikliga tillfällen till slumpmässiga möten mellan forskatekniker och konstnärer. Denna syn på det konstnärliga arbetet och dess re, värde har senare år uppmärksammats i forskningspolitiska sammanhang. I 1987 års forskningspolitiska proposition betonades att det är utomordentligt angeläget att vi i ett kunskapssamhälle också kan tillägna oss "det slag av vetande och insikter som kulturvetenskapema och den konstnärliga verksamheten ger".1 Utvecklingen konsten och vetenskapen är viktiga nycklar till den kultuav rella och ekonomiska fömyelsen samhället. Det är en fråga både for kulav turpolitiken och för politiken inom ett flertal andra samhällssektorer. Det konstnärliga skapandet kräver vissa förutsättningar. Den första är yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Konsten måste få utvecklas sina egna villkor. Utan frihet att uttrycka och gestalta kan inte något genuint skapande och än mindre nyskapande komma till stånd. Den andra förutsättningen är rimliga arbetsmöjligheter för konstnärliga upphovsmän och utövare. Det är först då som yttrandefriheten blir reell. Vissa förutsättningar är knutna till den konstnärliga processen i sig. Sökande och experimenterande kräver tid och uthållighet och praktiska rnöjligheter till långsiktigt arbete. Ett intensivt och produktivt konstnärligt arbete kan brytas skaparkriser, kräver tålamod. Även utan kriser behöver av som en konstnär ibland "vänta ut" en kreativ process. Ytterligare förutsättning för det konstnärliga skapandet är att det ñnns en möjlighet till mångfald i arbetssätt och uttrycksformer. Det kan gälla sättet att

230 1 Prop. 1986/87:80: Om forskning, 7 s.

Det konstnärliga arbetets former och villkor

bedriva arbetet, enskilt eller grupp, både i institutionella former och utanför institutionerna. Det handlar också att vidmakthålla eller utveckla smala om genrer eller arbeta med uttrycksformer som är materialkrävande eller beroende av särskild utrustning eller speciella arbetslokaler.

15.2 Olika kvalitetsdimensioner

För att konsten och den konstnärliga ska kunna tillskrivas de värprocessen den vi framhållit blir kvaliteten nyckelfråga. Den rör vid kärnan i begreppen konst och konstnärligt arbete. Samtidigt är frågan komplicerad. För fånga att in både det konstnärliga skapandet och mötet med publiken och kulturverksamhet som inte är renodlat konstnärlig har vi i tidigare kapitel närmat oss kvalitetsfrågan genom att använda begreppen professionell kvalitet och upplevd kvalitet. Den professionella kvaliteten och i detta sammanhang särskilt den konst- närliga delen kan i viss utsträckning fastställas relativt objektiva grunder. - I andra delar blir bedömningama subjektiva Den professionella kvaliteten har många dimensioner. Ett par viktiga sådana är fömyelse/utveckling och traditionsbevarande. En huvudingrediens i den konstnärliga kvaliteten -liksom i alla kvalitetssammanhang är kunnande. Konst är kunskap i flera bemärkelser, den krä- ver kunnande för att skapas och den kunskap. I vissa sammanhang ger används begreppen konst och kunskap som synonymer, i den meningen att en hög grad av kunskap och skicklighet- oavsett vilket område det gäller be- tecknas som konst. Konst mäts mot annan konst. l ett givet skede är ett verk, hur svårt det än må vara att göra bedömningen, mer framstående och "äkta" än mer ett annat. Svåra gränsdragningar uppstår när det gäller att avgöra var gränsen går mellan konstnärliga alster å sidan och bilder, musik saknar konstena m.m. som närliga kvaliteter å andra sidan. Just för att svårigheterna är så påtagliga måste kvalitetsdebatten fortgå. En kritisk och mångsidig diskussion är nödvändig för att både konstnärer, publik och de inte ingår i publiken ska få stimusom lans och perspektiv det skapande arbetet och kunna kulturyttringarna i se ett vidare sammanhang. Den diskussionen bör föras av många. I mötet mellan konstverkets uttryck och mottagaren fullbordas verkets innehåll. Det utmärkande för bra konst är att den förmår väcka tankar och känslor till liv och därigenom sätta igång mental hos en process mottagaren. Det är fråga om upplevelser berör och tillför igenkännandets som mottagaren glädje eller det okändas utmaning. För detta använder vi termen upplevd kvalitet. Saknas den når inte konsten sitt syfte. Den konst som bekräftar våra invanda föreställningar befriar för stunden, men verkligheten är strax tillbaka i oförändrat skick. Men denna konstens be- 231

SOU 1995: 84

kräftande roll kan också innebära att mottagarens värderingar förtydligas och tolkas på nya sätt. Fömyelsens uttryck kan emellertid också vara främmande, ovana och därigenom utmanande, ifrågasättande och ifrågasätta. Paradoxalt nog kan därför frågan om kvalitet i detta sammanhang i viss mån uttryckas så att måttet verklig förnyelse ofta är att den till en början bara förstås och uppskattas liten krets av mottagare. Kvalitet, särskilt konstnärlig kvaliav en tet, är inget statiskt. Konstnärlig förnyelse bygger många gånger på att de nyskapande konstnärerna bryter mot gamla kvalitetsuppfattningar. Variationer i fråga om uttrycksformer, möjligheter att framföra olika åsikter och möjligheter att erbjuda ett rikt varierat innehåll är grundläggande värden i kulturlivet. Mångfalden och mångsidigheten är garantin för förnyelse och utveckling. Kulturpolitiken måste därför främja de konstnärliga uttryckens mångfald och många möten mellan konst och publik. De finansierar olika kulturverksarnheter är intresserade av dess insom riktning, form och kvalitet. Man vill ha glädje, nytta och stimulans av verksamheten. Ansvaret för innehåll, utformning och gestaltning måste dock entydigt ligga hos konstnären eller den som har det konstnärliga ansvaret. Att ställa höga krav på kvalitet kan emellertid inte betraktas som någon begränsning av den konstnärliga friheten. Långtifrån allt konstnärligt arbete anammas omedelbart av en publik. Det ligger i den konstnärliga verksamhetens natur att den bara i begränsad utsträckning kan utgå från på förhand kända behov. Många konstnärliga landvinningar blir bara långsamt kända och uppskattade av en större allmänhet. Samtidigt kan de ha ett avgörande inflytande på den konstnärliga utvecklingen den påverkan de utövar på andra konstnärer och indirekt via dem på genom vidare publik. Till förutsättningarna för det konstnärliga arbetet hör också en rätten att misslyckas, men att ändå kunna fortsätta sitt skapande.

15.3 Att nå en publik

Den konstnärliga utvecklingen äger i hög grad rum i mötet mellan konstnären och publiken. Många mötena sker direkt, i det "levande" kulturlivet. Det är av förutsättning för det konstnärliga skapandet att dessa möjligheter är goda. en Det häver förmedlare, arrangörer och ett fungerande nätverk för distribution de konstnärliga uttrycken. Vi har berört det i kapitel 8 och 14 och återav kommer till det i betänkandets senare del när behandlar de olika kulturområdena. Den största delen av förmedlingen och bruket av konst sker i dag inom privatekonomiska ramar. Det är dock inte alla typer av konst som är lönsamma att producera. Konstnärema undantagandes de stora och erkända nam- har också en svag ställning marlmaden. nen - 232

Det konstnärliga arbetets former och villkor

Även från den mottagande individens utgångspunkter har marknaden sina

begränsningar. Valen får ske inom de gränser som producenter och distributörer har satt och den enskildes möjligheter påverka utbudet små. att är Den privata marknaden kan inte ensam upprätthålla ett fullvärdigt konstliv. Det välkända och etablerade kommer som regel att ha större möjligheter bli att accepterat och därigenom också lönsamt på. Det tid för att satsa tar nya konstnärliga uttryck att få fotfäste de inte har om ett särskilt trendvärde. Ekonomiska överväganden kan leda till att marknaden inte befattar sig med sådant som efterfrågas sällan eller alltför liten Sådant av en grupp. som är okänt för en bredare publik, har uttrycksform är och annorlunda en som ny eller som ställer stora krav mottagaren riskerar därigenom aldrig bli tillatt gängligt. Det offentliga måste stödja viktig konstnärlig verksamhet inte fungesom

rar på marknadens villkor. Sådana brister kan motivera

som att staten agerar är bl.a. att utbudet är smalt, att mångfalden saknas, konstnärerna inte har att rimliga villkor för sin insats eller det erbjuds undennåligt. att som är En utgångspunkt för statens och kommunernas agerande på kulturens område är samtidigt att inte göra det andra kan göra lika bra eller bättre. Insatser bör så långt möjligt inriktas på att stimulera andra att bedriva verksamhet. En uppgift för den nationella kulturpolitiken är att främja efterfrågan på konstnärligt arbete och utveckla kulturmötena. Folkbildningen, lokala föreningar och andra organisationer har stor betydelse som konstfrämjare, konstbildare och arrangörer av program och utställningar. Men den ideella och om kommersiella verksamheten inte mångsidighet garanterar en i utbudet eller rimlig fördelning över landet, kan den offentliga sektorn behöva gå in med aktiva åtgärder.

15.4 Konstnäremas ekonomiska villkor

Vi ska i detta avsnitt belysa de konstnärliga yrkesutövamas ekonomiska förhållanden. Några av de mest väsentliga ekonomiska förutsättningarna för det fria konstskapandet och utövandet konstnärliga av yrken skapas inom upphovsrätts-, skatte-, och arbetsmarknadsområdena. Vi tar därför förhålupp landen även inom dessa områden i detta och nästa kapitel. Ordet konst använder vi för alla konstarter, ordet konstnär för alla yrkesverksamma inom dessa konstarter. Vi delar på sedvanligt sätt konstnärskåren i skapande konstnärer och utövande konstnärer. Med skapande konstnärer avses konstnärer utövar sin verksamhet som utan något omedelbart underlag i form av en annan konstnärs arbete. Tydliga exempel är författare, bild- och fomxkonstnärer, tonsättare och dramatiker. De bedriver vanligtvis sitt arbete som fria yrkesutövare garanti för detta utan att ska ge någon inkomst. Sina inkomster får de från försäljning sina alster, av 233

SOU 1995: 84

från ersättningar för upphovsrätt eller för offentligt utnyttjande samt genom uppdrag, stipendier och liknande. Då de saknar anställning kan de definitionsmässigt inte räknas som arbetslösa och kan följaktligen inte få arbetslöshetsersättning. Med utövande konstnärer avses konstnärer som gestaltar eller tolkar ett av en skapande konstnär koncipierat verk. Tydliga exempel är dirigenter, musiker och sångare, regissörer och skådespelare. Deras gestaltning kan givetvis ha hög grad av självständighet, vara "nyskapande" i sin tolkning. Den utövande konstnären är ofta anställd av någon när han eller hon utför sitt arbete. Det kan vara allt från tillsvidareanställning till kontrakt om enstaka framförande. När arbete finns är inkomsten garanterad, när det inte finns arbete är konstnären berättigad till arbetslöshetsersättning. Resonemanget är naturligtvis en renodling av två typer av konstnärligt arbete. I en hel del fall växlar konstnärema mellan de båda typerna. I andra fall stämmer inte den renodlade typbeskrlvningen, t.ex. för fria teatergrupper, som ofta svarar för både det skapande och det uttolkande ledet i arbetet och som samtidigt är sina egna arbetsgivare. Utvecklingen kultur- och medieområdet innebär också en upplösning av vissa traditionella yrkesroller och tillkomsten av nya yrkesgrupper för vilka konstnärligt skapande eller utövande ingår i varierande grad. Slutligen är det så att vissa traditionella yrken har en stor spännvidd när det gäller arbetsinnehållet. Att definiera vem som är konstnär och därmed också att kunna ange antalet innebär följaktligen vissa svårigheter. Vårt intresse koncentreras på dem som är konstnärligt verksamma på ett sådant sätt att arbetet är av kultur- och konstnärspolitiskt intresse. I utvärderingsrapporten belyses frågan med hjälp av material dels från SCB, dels från KLYS. En jämförelse mellan uppgifterna från SCB och KLYS uppvisar ett tydligt gemensamt drag, nämligen, att antalet konstnärer, som dessa själva definierar sig, mellan 1975 och 1990 ökat med närmare 40 %. Drygt hälften av konstnärerna bor i någon av de tre största städerna med klar övervikt för Stockholm. Den procentuella ökningen av antalet konstnärer sedan 1974 har dock varit högre utanför storstäderna. Om vi ser till könsfördelningen kan vi för konstnärskollektivet som helhet konstatera att antalet kvinnor ökat markant, med 87 % mellan 1975 och 1990, så att dessa 1990 utgjorde 45 % av samtliga konstnärer. Samma proportioner gällde för bildkonstnärer 45 % kvinnor och 55 % män efter det - att antalet kvinnliga bildkonstnärer ökat med nästan 150 % sedan 1975. Av scenkonsmärema 1990 var 58 % kvinnor och av formgivarna 61 %. Bland författare och musiker dominerar männen med 68 respektive 73 %. Det är dock värt att notera att antalet kvinnliga musiker ökat med 100 % mellan 1975 och 1990.

Det konstnärliga arbetets och villkor

I nkomsgförhállanden

Av tidigare redogörelser och undersökningar bl.a. "Konstnärens villkor" har framgått att ett stort antal konstnärer lever under bekymmersamma ekonomiska villkor Det gäller alla kategorier. Medianinkornsten för vissa stora yrkesgrupper av upphovsman och utövare varierade 1989 mellan 67 000 kronor KRO:s medlemmar och 154 000 kronor medlemmarna i Sveriges yrkesmusikers förbund. Enligt Sveriges Författarförbund uppgick de skönlitterära författarnas medianinkomster år 1993 till 115 O0 kronor. Statistiken är emellertid bristfällig och hämtad från olika undersökningar som inte är helt jämförbara. Det är stora skillnader i inkomster både mellan olika konstnärskategorier och inom de olika kategorierna. Tillsvidareanställda har av naturliga skäl en ekonomiskt säkrare tillvaro även lönerna inom om konstnärsyrkena i allmänhet inte är särskilt höga. Skillnaden mellan olika konstnärskategorier återspeglar att vissa konstarter är mindre efterfrågade än andra. Skillnaden inom respektive kategori sammanhänger med det självklara förhållandet att vissa arbetsformer bättre inkomster än andra och vissa ger att konstnärer är mer framgångsrika än andra.

15.5 Den

konstnärliga arbetsmarknaden

l5.5.l Obalans mellan utbud och efterfrågan

Ett av de mest karaktäristiska dragen på kulturarbetsmarknaden är den permanenta obalansen mellan utbud och efterfrågan. Utbudet är större än efterfrågan.

Ökningen av antalet kulturskapare har de decennierna också varit

senaste

betydligt större än ökningen antalet arbetstillfällen. Överetableringen och

av den strukturella arbetslösheten förefaller permanent. Den regionala obalansen är betydande med fortsatt koncentration till storstadsområdena. Många konstnärer har alltså svårt att trygga sin försörjning arbete genom inom det konstnärliga området. Inkomsttillskott genom annat arbete är därför vanligt. Tangerande verksamhet, dvs. arbete har nära beröring med som konstnärsskapet, kan arbete konstnärlig lärare, konstlcritiker och vara som studiecirkelledare. Även sidoarbete oftast föranlett om är av försörjningsskäl, kan det finnas andra motiv för att kombinera konstnärsskap med annat arbete. Många konstnärer kan se t.ex. kulturfönnedlande arbete naturlig och som en nödvändig del av sin konstnärliga gärning. Arbete vid sidan det konstnärav liga kan även ge material och impulser till den konstnärliga verksamheten.

2 SOU 1990:39: Konstnärens villkor. Betänkande av Konsmärsutredningen. 235

SOU 1995: 84

Det är svårt att i kvantitativa termer ange sysselsättningsgrad och arbetslöshet bland konstnärerna. Det hänger delvis samman med att det gängse arbetslöshetsbegreppet inte passar på denna grupp. Det gäller i Första hand de konstnärsgmpper som inte har anställning. Arbetslöshetskassor finns för musiker, scenkonstnärer och journalister. Det är också många konstnärer som får ersättning genom kontant arbetsmarknadsstöd. Arbetsmarknadsläget kan belysas med siffror från budgetåret 1992/93: 53 000 verksamma i konstnärliga och litterära yrken 13 700 arbetssökande i genomsnitt per månad 6 400 arbetslösa sökande i genomsnitt 2 300 deltagare i arbetsmarknadspolitisk åtgärd i genomsnitt De 13 700 arbetssökande fördelade sig med 55 % på bild- och forrnområdet, 16 % på scenområdet, 16 % på tonområdet och 13 % på ord/medieområdet. Obalansen mellan sökande och arbetstillfällen har tredubblats under 1980talet med dess högkonjunktur. Antalet kvarstående arbetssökande per månad har enligt AMS statistik ökat från 13 700 1992/93 till 19 500 1993/94 och uppgick i september 1994 till 21 600. Under 1993/94 deltog i genomsnitt 1 300 arbetssökande i arbetslivsutveckling, 900 i arbetsmarknadsutbildning och 500-600 i beredskapsarbete.

Arbetslösa kassamedlentmar i procent även icke-konstnärliga yrken

Redan under 1980-talets högkonjunktur ökade utbetalningarna ur arbetslöshetskassoma kraftigt. Det belyser den växande strukturella obalansen kulturarbetsmarknaden. Konjunkturberoendet är inte särskilt stort, men vanerar mellan yrkesgruppema.

15.5.2 Strukturförändringar på kulturarbetsmarknaden Yrkesområden förs samman och gränser mellan yrken förändras.. Teknikutvecklingen for med sig att nya "konstnärligt-tekniska" kompetenser efterfrågas. Datortekniken leder till att gränser förskjuts mellan yrkesgrupper verksamma inom medier och marknadsföring, men även inom områdena bild och form. Inom medierna växer nya typer av företag fram, som inom sig 236 samlar olika verksamheter som handlar om television, radio, press, reklam,

Det konstnärliga arbetets former och villkor

informationslagring, infomiationsfömiedling etc. Ytterligare gränsförskjutningar och gränsöverskridanden blir synliga i utvecklingen av en växande "upplevelsesektor".

K ulturarbetsmarknaden blir alltmer uppdragsmarknad en Andelen fasta anställningar minskar. Kulturinstitutioner, särskilt teatrar och orkesterinstitutioner, minskar nu antalet fasta tjänster till förmån för frilansengagemang även om förändringen inte är dramatisk. För musiker och scenkonstnärer innebär det tillfälliga anställningar för en pjäs, spelning eller en en turné. Anställningsperiodema tenderar också att förkortas. Samtidigt ställs krav på att frilansare ska vara utbildade i den senaste tekniken och tränade så att de kan gå direkt in i en produktion. Konstnären måste allt mer ägna sig åt att att göra sig synlig, marknadsföra sig och söka uppdrag. Behovet av aktiva marknadsföringsåtgärder har också ökat med förändringarna inom den offentliga sektorn: den fortgående decentraliseringen, bildandet av resultatenheter och införande av beställar-utforarmodeller. Det har uppstått nya "säljkanalef och därmed behövs högre aktivitet för att få uppdrag. Den ökade rörligheten arbetsmarknaden ställer särskilda krav på förmedlingen av uppdrag. Inom kulturområdet finns sedan länge vid sidan av Arbetsmarknadsverket ett flertal organisationsfönnedlingar, - centrumbildnin gar och andra privata förmedlingsalternativ for olika delområden. Efter avmonopoliseringen år 1994 av rätten att bedriva arbetsförmedling har fler aktörer etablerat sig och antalet agenturer, som marknadsför mindre, en avgränsad grupp konstnärer, väntas öka ytterligare. Detta bidrar till svårigheterna att få en samlad överblick över den totala arbetsmarknaden for konstnärer. Korttidsanställningar varvas ofta med arbetslöshetsperioder. Arbetslöshetsersättning blir en del av den inkomst den konstnärligt verksamme tvingas kalkylera med. I viss mån ingår det också i institutioners och fria teatergruppers kalkyl för såväl löner/arvoden som personalens fortbildning. Enligt AMS bygger såväl offentliga kultur-institutioner som fria kulturföretag upp planer och program för expansion och förändring där intäkter och ordinarie anslag inte räcker till. "AMS-bidrag" blir en del av den reguljära finansieringen. Det leder till systemkonflikt då de arbetsmarknadspolitiska medlen efterfrågas som produktionsbidrag.

Egeryöretagande och frilansver/csamhet ökar generellt

Många yrkesverksamma inom kultur- och medieområdet bedriver sin konstnärliga verksamhet i egen firma Detta gäller i särskilt hög grad för bildkonstnärer, formgivare, filmare och journalister. Även skådespelare, musiker och andra kulturarbetare hari större utsträckning börjat registrera firma för egen 237

SOU 1995: 84

att arbeta uppdragsbasis. Inom medierna pågår också en förskjutning mot ökad frilansverksarnhet, där de joumalistutbildade nu möter konkurrens från andra grupper. Följden blir att många kulturskapare omväxlande går in och ur rollen som anställd respektive företagare, vilket ställer större krav eget administrativt arbete och ger ökade svårigheter att vid arbetsbrist passa in i arbetsmarknadspolitikens stödsystem. En speciell form av företagande står bl.a. kooperativen på konsthantverksornrådet för. De bygger bl.a. på medlemmarnas egen oavlönade arbetsinsats under återkommande perioder.

Några franrtidrperspektiv Vi har konstaterat att antalet personer som vill försörja sig konstnärligt arbete de senaste decennierna ökat snabbare än efterfrågan deras tjänster. Vi noterar också ungdomens stora intresse för gymnasieskolans estetiska program och medieprogram. Det finns en klar risk för att obalansen mellan utbud och efterfrågan på konstnärligt arbete kommer att öka ytterligare. Samtidigt konstaterade AMS hösten 1994 att utvecklingen på kulturarbetsmarknaden har vänt uppåt. Nu finns ett ökande intresse för kultur som utvecklingsfaktor och som källa till kreativitet. Nya former för samverkan mellan kulturskapare och näringsliv prövas nu bl.a. under Arbetsmarknadsverkets medverkan. Redan tidigare har de områden som handlar om upplevelser och kultur i vid bemärkelse expanderat. Den fortsatta medie- och teknikutvecklingen kommer också att få betydelse för antalet arbetstillfällen, osäkert dock hur stor betydelse och i vilken takt en ökning kan komma att ske.

l5.S.3 Utbud, efterfrågan och prissättning En avgörande drivkraft för dem som söker sig till konstnärlig verksamhet är lusten att uttrycka sig genom bild, musik, författarskap osv. Det är en starkt positiv lcraft. Men den innebär också att konstnärer är mindre mottagliga för marknadens signaler än de flesta andra yrkesutövare. Konstnärer är ofta beredda att mycket långt acceptera dåliga arbetsförhållanden och låg levnadsstandard innan de överväger att lämna den konstnärliga verksamheten. Det medverkar till att permanenta obalansen mellan utbud och efterfrågan, en obalans som om den är stor -i det långa loppet inte är bra för någon, var- ken för den enskilde konstnären eller för konstlivet i stort. Det leder också till t större förväntningar på stöd från det offentliga än vad stat, landsting och kommuner kan stå för. Få fria konstnärer kan i dag vid "törstagångsförsäljning" sätta ett pris på sina alster eller tjänster som motsvarar den arbetsinsats de lagt ner. Markna- 238

Det konstnärliga arbetets former och villkor

den tål i allmänhet inte den prisnivån. Det innebär att även den som säljer hyggligt eller har hyggligt med jobb inte når någon särskilt tillfredsställande inkomst. Undantag finns och en del upphovsmän och utövare får över sett en längre tid en rimlig ersättning royaltyn, biblioteksersättning genom t.ex. eller STIM-pengar. Konsmäremas arbetsfält kan sägas bestå privatmarknad och instiav en en tutionell marknad. Den senare innefattar köpare och uppdragsgivare inom den offentliga sektorn och större företag. En del konstnärer är helt eller nästan helt hänvisade till den ena delmarknaden. För dem kan arbeta båda delsom mot marknaderna gäller att det i vissa fall råder olika prisnivåer dessa. Det ger svårigheter att sätta "rätt" pris. En del fria konstnärer, framför allt musiker och skådespelare, konkurrerar också med subventionerade utbud från kulturinstitutionema, vilket antingen tvingar frilansartister och fria till underprissättning grupper eller leder till att de går miste om uppdrag. När det gäller avtalsfrågor eller frågor om prissättning fri marknad, en är de kulturpolitiska möjligheterna att agera begränsade. Den institutionella marknaden har de senaste åren visat tecken på tillbakagång. Mindre statligt och kommunalt byggande har gett färre utsmyckningsuppdrag; i de kommunala besparingamas och decentraliseringamas spår har följt mindre efterfrågan skolteater och skolkonserter i många kommuner; företagens benägenhet att satsa i kulturprojekt förefaller ha minskat; del kulturinstitutioner en har dragit ner på staben av fast anställd konstnärlig personal. Ett och annat tecken av motsatt slag har inte uppvägt tendensen till tillbakagång. Det är dock inte fråga om några radikala förändringar. Möjligheter till ökad efterfrågan på den institutionella marknaden finns på tre plan. Den första möjligheten ligger i att stat och kommun gör andra prioriteringar. En period med mindre kultur än tidigare i skolor och förskolor har många håll ökat medvetenheten om konstens och kulturens betydelse i barnens liv och i skolans och förskolans arbete. I många kommuner och landsting håller man också att uppvärdera kulturen faktor som en som skapar en attraktiv och livskraftig ort eller region. Staten för stimulera satsar nytt att konst i bostadsområden. Den andra möjligheten ligger i att konstnärerna efterfrågas på bredare ett yrkesområde. Den konstnärliga kreativiteten, det konstnärliga kunskapssökandet, konstnärens kritiska skärpa kan i högre grad än i dag användas också utanför det rent konstnärliga arbetet, t.ex. i samspel med forskare, infonnatörer och samhällsplanerare. Ett exempel är samarbetet mellan skulptörer, landskapsarkitekter och Vägverket kring frågor om broar och trafikplatser. Utbyggnaden av de elektroniska medierna öppnar också nya möjligheter både till arbete och för spridning av de konstnärliga resultaten och därigenom i bästa fall också av intresset för konst 239

SOU 1995: 84

Den tredje möjligheten ligger i att företagen börjar se på kultur med andra ögon än de traditionella, att se konst och kultur som en möjlighet att skapa ett rikare företags- och arbetsklimat och som ett sätt att forma en positiv bild av företaget. Långsiktigt är det den privata marknaden som nyckeln till ökade arbetsoch inkomstmöjligheter ligger. Även begränsad ökning individernas en av intresse kan ge betydande förbättringar för konstnärerna. Om varje hushåll t.ex. under tio år köpte ett konstverk mer än man brukar göra under en tioårsperiod skulle den svenska bildkonstrnarknaden i fortsättningen årligen ligga på en nivå som med några hundra miljoner kronor överstiger dagens. Det arbetsmarknadspolitiska intresset av att vidga den privata marknaden sammanfaller, ett övergripande plan, med kulturpolitikens strävanden att öka delaktigheten och deltagandet i kulturlivet. Men man närmar sig frågan från två skilda utgångspunkter, den arbetslöses respektive den latent kulturintresserade individens. När kulturpolitiken vill vinna nya grupper för deltagande och delaktighet kan det i en del fall ge färre omedelbara arbetstillfällen än om man erbjuder mer av välkända ting till en redan intresserad publik. Det kan också ge andra typer av arbetstillfällen. Prioriteringama blir inte nödvändigtvis desamma från arbetsmarknadspolitisk som från kulturpolitisk utgångspunkt. Kulturvanor ändras långsamt. Att vidga delaktigheten i kulturlivet ger sikt möjlighet till en påtaglig ökning av antalet arbetstillfällen. Men för att det ska inträffa behövs ett målmedvetet arbete med att möta det intresse som ligger latent. Uppsökande arbete, publikarbete, kulturpedagogiska insatser av olika slag, PR-verksamhet m.m. är åtgärder som behövs. Högre prioritering av detta inom kultursektom och ökade möjligheter för arbetsmarknadspolitiken att stödja långsiktiga insatser av denna typ är en förutsättning. Samtidigt ger det omedelbart ett antal arbetstillfällen i det uppsökande arbetet När det gäller sysselsättningseffektema för konstnärer av medieutvecklingen finns skilda bedömningar. Delvis kommer det att bero på i vilken utsträckning konstnärer vill i delvis nya yrkesroller, arbeta med ny teknik och i medierna nya arbets- och produktionsformer.

15.6 Tillströmningen till de konstnärliga yrkena

Två viktiga orsaker till att många försöker försörja sig på konstnärligt arbete är stark motivation och de relativt goda möjligheterna till förberedande konstnärlig utbildning. Det finns många vägar att börja för den som väljer den konstnärliga banan. Gymnasieskolan, kommunala musikskolan, folkhögskolan, särskilda förberedande konstnärliga skolor samt studieförbundens cirkelverksarnhet ger 240

Det konstnärliga arbetets former och villkor

möjlighet att ta de första stegen, antingen utbildningarna är avsedda som yrkesförberedande utbildningar eller inte. Den nya gymnasieskolan erbjuder ett estetiskt program. Det ger en allmän gymnasieutbildning med profilering mot olika konstornråden. Den kan ge grunderna, men är inte en yrkesutbildning för musik, teater eller andra konstnärliga arbeten. Skolverket bedömer att om några år kommer kanske 10 000 elever per år att välja det estetiska programmet. Det ska jämföras med att ca l 000 elever om året i den gamla gymnasieskolan valde en estetiskt inriktad utbildning. Till detta kommer medieprogrammet som för vissa kan bli första steget i en strävan att bli konstnärligt yrkesverksamma. Den kommunala musikskolans betydelse som start för den som vill bli musiker inom en rad musikaliska genrer är allmänt omvittnad. Inte heller kommunala musikskolan är, ens för den som går där maximalt antal år, en förberedande yrkesutbildning. I ännu mindre grad gäller detta för de kulturskolor, i dag ett 20-tal, som utöver musik i varierande grad inkluderar dans, bildkonst, teater samt ñlm/video i sin verksamhet Landets folkhögskolor erbjuder ett stort antal kurser inom det estetiska området. Konstnärsutredningen angav att det läsåret 1989/90 fanns ca 155

linjer med praktisk-estetisk inriktning vid 88 folkhögskolor Läsåret 1994/95

fanns musiklinje vid 43 folkhögskolor, teaterlinje vid 20, bild/bildkonstlinje vid 37, konsthantverk, slöjd, textil vid 33 och allmän estetisk linje vid 39 folkhögskolor. Dessa linjer är ett- till treåriga. Folkhögskolans linjer syftar i regel inte heller till en yrkesutbildning. En del har karaktär av förberedande yrkesutbildning, andra har inriktning mot t.ex. verksamhet inom föreningslivet. A Det finns också ett antal särskilda skolor som erbjuder konstnärlig utbildning. Avsikten är framför allt att förbereda eleverna för tillträde till den högre konstnärliga utbildningen. Slutligen finns det personer som utifrån studieförbundens studiecirkelverksamhet går överi egen yrkesverksamhet. Studieförbundens cirkelverksamhet har ingalunda ambitionen att vara yrkesförberedande, även om vissa studieförbund också driver förberedande konstskolor med undervisning halvtid. Elevplatsema inom den högre konstnärliga utbildningen är betydligt färre än inom de ovan uppräknade formerna för uttalat eller outtalat yrkesförberedande utbildning. De allra flesta som söker till den kommer inte in. Flaskhalsen är mycket smal. Många övergår därför till yrkesverksamhet utan att ha gått igenom någon högre konstnärlig utbildning. Slutligen är det en allmän uppfattning att den högre konstnärliga utbildningen inte ger särskilt mycket insikter i konstnärsskapets världsliga problem:

3 Se 241 not

SOU 1995: 84

arbetsmarknad, marknadsföring, skatter och avgifter Det osv. torde i ännu högre grad vara fallet med de förberedande utbildningarna Det är alltså bara liten del dem arbetar konstnärligt en av som som fått möjlighet att få grundlig utbildning på sitt område, vilket problem. är ett Särskilt folkhögskolomas kurser tillräckligt mycket för eleverna ska ger att känna att de kommit bit på väg och vill vidare, för de flesta en men inte så mycket att de fått ett tillräckligt yrkeskunnande. Detta i medvetande sagt om att högre konstnärlig utbildning inte är någon fullständig garanti för yrkesmässig framgång eller att kort utbildning inte är något absolut hinder för framgång. Med den permanenta obalans råder på kulturarbetsmarknaden som ligger det nära till hands att överväga att försöka begränsa tillströmningen till de konstnärliga yrkena. Men det strider samtidigt mot vissa grundtankar både i kulturpolitiken och utbildningspolitiken. En bärande idé i dagens utbildningspolitik är elevens fria val. Den är genomförd både i gymnasieskolan och inom högskoleväsendet. Folkbildningen, studieförbund och folkhögskolor, har fått allt större frihet att göra egna prioriteringar. Konstens betydelse för ett rikt och mångsidigt kulturliv och för den enskildes och samhällets välfärd gör inslcränkningar i utbildningsmöjlighetema kulturpolitiskt motsägelsefulla. De skulle motverka mångfalden. De minskar den bas ur vilken de unika och banbrytande konstnärliga resultaten växer. Att många börjar vandra den konstnärliga banan är viktigt därför att det är så svårt att veta vilka till slut blir betydande som konsmärer. Det är också eftersträvansvärt att många, verksamma inom många områden och i många olika funktioner, har insikter i konstnärligt arbete. Folkhögskolomas egna kurser fyller för många en sådan funktion. Det estetiska och medieproprogrammet grammet i gymnasieskolan kan komma att göra det för ännu fler. Vi förordar därför inga inskränkningar i utbildningen men däremot effektivare information om arbets- och försörjningsmöjlighetema på konstens område, bättre utbildning i konstnärsskapets "världsliga" sidor, bättre samordnade signaler från instanser kultur- och arbetsmarknadsområdet till personer som har perrnantenta försörjningssvårigheter konstutövare som samt, inte minst, satsning på att öka efterfrågan på konst i alla dess former. Alla som söker gymnasieskolans estetiska och medieprogram, program folkhögskolomas estetiska linjer och förberedande konstskolor bör i fortsättningen få hårdhänt realistisk information om utsikterna, dels komma in på att högre konstnärlig utbildning, dels att kunna försörja sig i yrket. Den informationen bör sedan återkomma under hela den förberedande yrkesutbildningen. skolledare och lärare bör känna ett för avråda elever stort ansvar att som inte har unika förutsättningar från att satsa på konstnärsskap. Alla som genomgår konstnärlig utbildning måste få en ordentlig kunskap i frågor om marknadsföring, försäljning, kontraktsskrivning, skatter och so- 242

Det konstnärliga arbetets former och villkor

ciala avgifter 0.dyl. Det finns mycket stora brister i det avseendet i dag. Att få elever att spontant intressera sig för dessa frågor gör det ännu angelägnare att skolorna tar sitt ansvar. Vi ser det inte som någon lösning att genom en utökning av antalet platser inom den högre konstnärliga utbildningen skapa bättre balans mellan utbudet av förberedande utbildning och högre utbildning. Däremot är det angeläget att yrkesverksamma konstskapare och utövare får en bättre chans att lyckas konstnärligt och att klara sin försörjning i konstnärsyrket genom en möjlighet att genomgå fort- och vidareutbildning vid de konstnärliga högskolorna. Ett sådant system skulle innebära ytterligare fördelar. De utbildningsansvariga skulle få en återkoppling från yrkeslivet och perspektiv på eventuella brister i innehållet i grundutbildningen på högskolan. Mötet mellan två elevkategorier med olika grader av erfarenhet skulle också kunna vara berikande för bägge parter. En del konstnärer har så stora och permanenta svårigheter att försörja sig på sitt konstnärsskap att den ekonomiskt enda rimliga utvägen är att söka sig till ett annat yrke, antinget ett s.k. tangerande yrke eller till något helt annat. Här måste signalerna från kulturområdet och från arbetsförmedlingen vara så samstämda som möjligt. Om man med regelbundet återkommande arbetsmarknadsinsatser, vilket har förekommit, hjälper konstnärer som inte möter någon naturlig efterfrågan att hålla sig kvar i yrket, gör man i de flesta fall både personerna och konsten en otjänst. Vi återkommer till detta i kapitel 16. Eftersom de flesta undersysselsatta konstnärer skulle berika kulturlivet om

de ñck möjlighet att utöva sitt konstnärsskap fullt ut, är den viktigaste åtgär-

den naturligtvis att stimulera intresset för och efterfrågan på deras insatser.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi att det konstnärliga skapandet har en utforskande och experimentell karaktär och därigenom en fömyande och vitaliserande effekt samhället, att det konstnärliga arbetet måste ha generösa villkor inte trots att det "stör" den trygga ordningen utan just grund av detta, att ett samhälleligt stöd till konstnärlig verksamhet bör ses som en investering i nya idéer och produkter samma sätt som samhälleliga stöd till vetenskap, forskning och utveckling,

SOU 1995: 84

att det måste ställas krav på kvalitet det konstnärliga arbetet. Vad som är kvalitet bestäms i ett växelspel mellan konstnär och publik, att antalet konstnärer har ökat med närmare 40 % de senaste 20 åren och att denna ökning har vant betydligt större än ökningen av arbetstillfallena, vilket lett till markant obalans en mellan utbud och efterfrågan, att den konstnärliga arbetsmarknaden genomgått ett antal struktuzforändringar som bl.a. inneburit att andelen fasta anställningar minskar och verksamheten i högre grad bedrivs i egen regi och i frilansfonn, att de grundläggande mekanismerna for utbud, efterfrågan och prissättning arbetsmarknaden för konstnärliga yrkesutövare har vissa särdrag, som skiljer den från andra delar arbetsmarkav naden, betydelsen av effektivare information i utbildningssammanhang om arbets- och forsörjningsmöjlighetema konstens område och bättre utbildning i konstnärsskapets "världsliga" sidor som marknadsföring, bokförings- och Skatteregler m.m.

I kapitlet föreslår vi att fortbildning och vidareutbildning for konstnärligt yrkesverksamma byggs ut vid de konstnärliga högskolorna.

16 En samlad konstnärspolitik

Kulturpolitiken bör bl.a. syfta till att skapa bästa möjliga förutsättningar för det yrkesmässiga konstnärliga arbetet kan utvecklas i den riktning som att målen for kulturpolitiken anger. Det förutsätter samspel mellan åtgärder inom olika samhällsomrâden; i första hand kultur-, upphovsrätts-, skatte-, social-, utbildnings- och arbetsmarknadsområdena. Inom kulturpolitikens ram behövs samlad konstnärspolitik. en Regeringen har 1991 angett att utgångspunktema for konstnärspolisenast tiken att medverka till att öka arbetstillfällena och avsättningen for konstnärliga verk, och därutöver i olika former kompensera konstnärema för att allmänheten i vissa fall har tillgång till konstnärliga verk och prestationer. Vidare är det angeläget att konstnärer tidvis får ägna sig utvecklingsarbete utan tanke på att det skall ge omedelbar förtjänst. Avvägningen mellan skilda insatser skall ske i samråd med konstnärernas organisationer. 1 Vi har konstaterat att den privata marknaden är dominerande när det gäller efterfrågan på konstnärliga prestationer. Ett första led i en samlad konstnärspolitik bör därför att skapa förutsättningar för att kulturmarknaden ska vara kunna fungera sd väl nröjligt. I vissa fall kan spelregler behöva ses över som eller kompletteras. Det gäller upphovsrätten och stöden för att trygga mångfalden i utbudet, spridningen utanför de stora befolkningscentra eller folkbildningens möjligheter att anlita yrkesverksamma konstnärer. Stat, landsting och kommuner är betydelsefulla konsumenter t.ex. genom inköp till bibliotek, beställningar och inköp av bildkonst och konsthantverk, anlitande teater-, dans- och musikgrupper, fotografer och journalister. Att av de offentliga använder konsten där den kan ha något viktigt att tillorganen föra medborgarna har självfallet betydelse för det konstnärliga arbetets villkor. Delar av kulturverksamheten kommer aldrig att kunna finansieras av enskilda. Det gäller t.ex. ersättning för inskränkningar upphovsrätten, konstnärlig utbildning, det mesta i kulturinstitutionemas verksamhet, mycket av utrymmet för experiment och utvecklingsarbete och en del annan verksamhet utanför institutionerna, vissa konstarter, genrer eller verksarnhetsforrner med litet publikunderlag samt delar det internationella kulturutbytet. Här har det av

1 Prop. 1990/911100, bil.10 19. 245 s.

SOU 1995: 84

offentliga ett ansvar som också ska ses i ljuset samlad konstnärs- - av en politik. Skattesystemet, socialfärsâkringssystemet och arbetsmarknadspolitiken omfattar konstnärerna lika väl som övriga medborgare. Många grupper har förhållanden som inte helt passari dessa stora system. Det gälleri ganska hög grad för konstnärerna och det konstnärliga arbetet. Awägningen mellan att

generella system inte kompliceras av mängder av undantag och att rimlig hän-

syn tas till skilda förutsättningar för olika medborgargrupper och verksamhetsområden är svår. Konstnärema har alltid haft svårt att få gehör för önskemål om anpassning av systemen till deras särskilda förhållanden. Problemet lcräver fortsatt uppmärksamhet och vi tar upp några sådana frågor i följande avsnitt. Konstnärspolitiken är ett medel för att förverkliga de kulturpolitiska målen. En konstnärspolitik enbart bedriven inom ramen för kulturområdet har begränsad räckvidd vissa effekter är omöjliga att uppnå inom det områ- - egna det. Den statliga kulturpolitiken måste så att den koordinerar och agera väger samman resultaten av utveckling och åtgärder inom flera samhällsområden, där det omedelbara ansvaret är fördelat mellan olika parter. Vi anser att en samlad statlig konstnärspolitik bör verka att genom stödja och stimulera kulturproduktion som annars har svårt att hävda sig, främja efterfrågan och vidga arbetsmarknaden, inköpa konstnärliga verk, garantera ersättning för offentligt utnyttjande av konstnärliga verk, ansvara för högre konstnärlig utbildning samt stöd till forskning och konstnärligt utvecklingsarbete, ge stöd till konstnärliga experiment och tillfälle till arbetsro under längre eller kortare perioder, verka för att skattelagstiftningen tar rimlig hänsyn till konstnäremas - speciella arbetsförhållanden, verka för att arbetsmarknadspolitiken anpassas också till den konstnärliga arbetsmarknaden.

Kapitlet är disponerar så att vi först behandlar upphovsrättsfrdgorna, som vi anser ha grundläggande betydelse för det konstnärliga arbetet. Därefter tar upp vi de statliga ersättningama, som i stor utsträckning motiveras av att de utgör kompensation för inskränkningar i upphovsrätten. Vi går sedan vidare till de olika formerna av bidrag där vi först diskuterar frågan det är möjligt om att finna en form för ett generellt konstnârsstöd och sedan behandlar vi olika selektiva stådfomter. Därefter markerar vi kort vissa skattefrågor och avslutar kapitlet med en genomgång av samspelet mellan arbetsmarknadspolitik och kulturpolitik på det konstnärliga området.

En samlad konstnärspolitik

16.1 Upphovsrättsfrågor

Upphovsrätten syftar till att stimulera konstnärligt och litterärt skapande. Den ger upphovsmän och andra rättighetshavare möjligheter att få ekonomiskt utbyte av att deras prestationer utnyttjas av andra. Upphovsrättssystemet skyddar också de investeringar som behövs för produktionen material inom av kultur-, medie- och informationssektorema. Upphovsrätten stärker upphovsmannens ekonomiska ställning och utger byte i proportion till hur framgångsrik han eller hon är på marknaden. De upphovsrättsliga ersättningarna belastar inte statsbudgeten utan betalas direkt av nyttjama enligt överenskommelse med rättighetshavarna, vilka genom olika organisationer själva beslutar hur medlen ska disponeras. Upphovsrätten gäller för både bra och dålig konst, vilket innebär att man inte med upphovsrätten som instrument kan göra en målinriktad kulturpolitisk insats. Lagstiftningen tillämpas på svenska verk och prestationer. Upphovsrätten har dock en stark internationell prägel. Till följd Sveriges anslutning till av olika internationella konventioner tillämpas lagstiftningen i betydande utsträckning också verk och prestationer med utländskt ursprung. På grund av den tekniska utvecklingen befinner sig upphovsrätten i dyen namisk utvecklingsfas. Tjänster inom kulturområdet sprids allt effektivare och gränser mellan stater får allt mindre betydelse. Det medför utmanya ningar för lagstiftningen. Upphovsrättsfrågoma har fått allt större ekonomisk och politisk betydelen se i Sverige och andra länder. De har därför behandlats intensivt inom EU och i GATT-sammanhang.

Upphovsrätten.: huvudprinciper

Kärnan i det upphovsrättsliga systemet är att upphovsmän i lag tillerkänns en tidsbegränsad ensamrätt att bestämma över vissa användning detyper av av ras verk och prestationer. Rättigheterna varar normalt i 50 år efter upphovsmannens död. I upphovsrättslagen URL finns också bestämmelser rätom

tigheter som anses stå upphovsrätten nära, s.k. närstående rättigheter De

ger utövande konstnärer, producenter av fonogram och ñlmverk samt radiooch tv-företag vissa rättigheter att bestämma över hur deras verk utnyttjas. Upphovsrättslagen tar upp dels den s.k. ekonomiska rätten eller förfoganderätten, dels ett skydd for ideella eller personliga intressen, den s.k. ideella rätten. Den ekonomiska rätten innebär dels en rätt att framställa exemplar av verket, dels rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten. Den ideella rätten innebär princip att upphovsmannen ska när exemplar verket anges av framställs eller görs tillgängligt. Upphovsmannen har också rätt att motsätta

2 Lagen 1960:729 upphovsrätt till litterära 247 om och konstnärliga verk.

SOU 1995: 84

sig att verket ändras eller att det görs tillgängligt på sådant sätt att upphovsmannens anseende eller egenart lcranks. Upphovsmannen kan överlåta eller upplåta sin ekonomiska ensamrätt. Den ideella ensamrätten kan inte överlåtas.

inskränkningar i upphovsrätten

Utgångspunkten för upphovsrätten är att upphovsmannen ska förbehållas rätt att tillgodogöra sig allt utnyttjande verket har ekonomisk betydelse. av som Den ekonomiska ensamrätten gäller dock inte undantagslöst. Av hänsyn till olika allmänna intressen har en rad inskränkningar gjorts. Dessa inslcränkningar har huvudsakligen tre orsaken

det är praktiskt omöjligt att kontrollera utnyttjandet, - - allmänhetens tillgång till de konstnärliga verken anses behöva garanteras, kostnadsskäl. - Inskränkningama innebär bl.a. att

- kopior får framställas för enskilt bruk, exemplar får framställas i blindskrift eller talböcker for synskadade - som mfl., en viss rätt att fritt sprida och visa exemplar verk. - av Bestämmelser om fritt utnyttjande skyddade verk innebär de av mest långtgående inskränkningama i ensamrätten. Det finns ett flertal bestämmelser om fritt utnyttjande i 2 kap. URL. En annan form av inskränkningar utgörs tvângslicensbestâmmelser av som innebär att rättighetshavaren inte kan motsätta sig utnyttjandet, men har rätt till ersättning for detta. Lagen har också bestämmelser om avtalslicens, vilket innebär rätten att att ingå avtal tillerkänns den organisation som företräder flertalet upphovsman inom aktuellt område. I licensbestämmelsen föreskrivs regelmässigt att avtalet ska tillämpas också för upphovsman som inte företräds av organisationen i fråga. Typiska upphovsrättsli ga ersättningar är royalties, framförandeersättnin gar som tas via föreningar som STIM och SAMI, fotokopieringsersättning via BONUS, radio- och tv-ersättning via.avtalslicenser samt gottgörelse för utnyttjande via tvångslicenser. Bildkonst Upphovsrätt i Sverige BUS är den organisation som bevakar bildkonstnäremas upphovsrätt. Författarna och journalistema har nyligen bildat upphovsrättsorganisation. en egen Biblioteksersättning, talboksersättning och särskilda ersättningsinsatser förutlåning av musikaliska verk från bibliotek har principiell anknytning till upphovsrättsorrtrådet genom att de utgör kompensation för inskränkningar i upphovsrätten. Formellt är de dock offentligrättsliga ersättningar.

En samlad konstnârspolitik

När en upphovsman träffar avtal om utnyttjande av verk som han eller hon fortfarande äger som när det gäller att ställa ut bildkonst och upphovsman- nen får utställningsersättning för att utställaren under begränsad tid får använda konstverken är det inte fråga om upphovsrättslig ersättning. Här är det fråga om den rätt som tillkommer upphovsmannen när denne tillhandahåller en "vara" eller en tjänst mot kontant betalning. Upphovsmannen har full förfoganderätt över sitt verk och kan välja på vilka villkor det ska få användas.

Upphovsrätten.: ökande betydelse dagens samhälle i Det är svårt att exakt mäta förädlingsvärdet av upphovsrättsligt skyddade alster. Upphovsrättsutredningen publicerade 1983 en studie avseende år 1978 där inkomsten av "upphovsrätts-aktivitet" i Sverige totalt inkl. industriell forskning och utveckling, tillverkningsindustri m.m. beräknades till 9 miljarder kronor eller 2,6 % av BNP. Hur stor del av dessa inkomster som tillfaller upphovsmän det konstnärliga området är svårt att klargöra. Vad som med säkerhet kan konstateras är att upphovsrättigheter inom kulturområdet i de industrialiserade länderna har en avsevärd ekonomisk betydelse. I vissa fall, såsom när det gäller Förenta Staterna, har kulturindustrin ett exportvärde som överstiger de flesta andra branschers. Den klassiska upphovsrättens kärna låg i användningen av verk, framför allt böcker, konst, musik och filmer, i traditionella former. Den tekniska utvecklingen under de senaste 20-30 åren har lett till ett intensivt och omfattande utnyttjande av skyddade verk. Nutida teknik har dels möjliggjort nya kategorier av verk, t.ex. datorprogram och databaser, dels skapat nya sätt att sprida skyddade verk. Exempel är de massutnyttjanden som sker genom kabel-tv, satellitöverföring, den utbredda hemkopieringen av ljud- och bildband och fotokopiering av böcker, tidningar och tidskrifter som sker i undervisning och arbetsliv. Till detta kommer så den digitala utvecklingen med de nya interaktiva multimediema som tillsammans med ökad ägarkoncentration inom medie- och musikbranschema kommer att innebära en ökning av upphovsrättens kulturpolitiska och handelspolitiska betydelse. Förändringarna kräver en översyn av den upphovsrättsliga regleringen. Inom Justitiedepartementet kartläggs för närvarande digitalteknologins inverkan på det upphovsrättsliga systemet. För IT-området som helhet gäller att många juridiska begrepp och regelsammanhang måste ses ett nytt sätt. Frågor om t.ex. elektroniska dokument skär tvärs genom traditionella rättsregelområden, frågor om rätten till information aktualiserar också informationsfrihet, konkurnensfrågor, integritetsskydd osv. Förutom den tekniska utvecklingen kan förändringar i den internationella lagstiftningen komma att påverka de upphovsrättsliga villkoren. EU har starkt 249

SOU 1995: 84

engagerat sig i de upphovsrättsliga frågorna och arbetat för att uppnå större en europeisk harmonisering. Det föreligger emellertid en risk för att det internationella upphovsrättsliga harmoniseringsarbetet grund av intressekonflikter försenas eller inte leder till resultat och att angelägna reformer inom Sverige skjuts på framtiden om strategin är att avvakta gemensamma europeiska ställningstaganden. Vi förespråkar istället synsättet att svenska lagstiftningsåtgärder och aktiva insatser av nordiska myndigheter i samverkan med kulturlivets organisationer är sätt ett att påverka den internationella utvecklingen.

Aktuella upphovsräztsfrâgor

Regeringen har under våren 1995 lämnat två olika förslag som syftar till att stärka det upphovsrättsliga skyddet.3 För det första föreslår regeringen att det införs bestämmelser s.k. droiz om de suite för bildkonst. Upphovsmannen ska ha rätt till en särskild ersättning på 5 % av försäljningsptiset när exemplar hans konstverk säljs vidare. av Rätten till ersättning ska bara gälla vid yrkesmässig försäljning. Försäljningar som understiger ett visst minsta pris ska inte heller rätt till ersättning. ge Liknande regler finns redan i flera europeiska länder, också i Norden. För det andra föreslår regeringen att skyddstiderna, i enlighet med ett beslutat EU-direktiv, ska förlängas från dagens 50 år till 70 år efter upphovsmannens död. Den nya skyddstiden ska också gälla i de fall där skyddstiden redan har gått ut enligt de gamla bestämmelserna. Särskilda regler ska skydda dem som börjat förfoga över verket under den fria tiden. Riksdagen kommer under hösten 1995 att ta ställning till förslagen. Frågan om den upphovsrättsliga ersättningen ska kombineras med ofen fentligrättsli g avgift vidareförsäljning bildkonst, inte omfattas av som av något upphovsrättsligt skydd, kommer enligt propositionen utredas vidare. att

Bedömningar och förslag

Ett förstärkt upphovsrättsskydd, som grund för bättre upphovsrättsliga ersättningar, skulle stimulera den skapande verksamheten. Det skulle också öka konstnäremas möjligheter att leva intäkterna från sina alster. Enligt vår uppfattning bör man inför varje fråga kulturpolitiskt stöd om fråga sig om det har gjorts tillräckligt på upphovsrättsområdet för göra att konstnäremas utgångsposition så bra som möjligt. Det är först när ersättningar på marknaden eller gottgörelser för inskränkningar i upphovsrätten inte räcker till som bidragssystem blir aktuella. Det upphovsrättsliga perspektivet bör

250 3 Prop. l994/95:l51: Drott de suite och längre upphovsrättsligt skydd.

En samlad kortstnärspolitik

ständigt hållas levande och ett helt annat sätt än tidigare behandlas som ett kulturpolitiskt instrument. Utgångspunkten är att varje yrkesmässigt eller systematiskt utnyttjande av upphovsmännens prestationer bör medföra ersättning till upphovsmännen. Vår principiella uppfattning är att inskränkningar i upphovsmannens ensamrätt bör ske så lite som möjligt. De bör aldrig göras för att tillgodose enbart ekonomiska intressen, oavsett om dessa är allmänna eller enskilda. Om inskränkningar i upphovsrätten anses nödvändiga bör man välja de för upphovsmännen minst ingripande åtgärderna. Om staten beslutar om inslcränkningar i upphovsrätten for att tillgodose allmänhetens intressen bör staten kompensera upphovsmännen. När det är möjligt bör omfattningen av kompensationen fastställas efter förhandlingar. Reglerna inskränkningar fick sin nuvarande utformning år 1993.4 om Enligt dessa är det tillåtet att framställa exemplar för enskilt bruk. Denna möjlighet utnyttjades tidigare främst för kopiering av böcker och tidskrifter. Numera används kopieringsmöjligheten i betydande omfattning för att spela in musik och tv-program på kassetter. Detta påverkar givetvis försäljningen av fonogram och annat inspelat material och minskar därigenom upphovsmännens och andra rättighetshavares inkomster. I Sverige har frågan om hemkopiering tidigt uppmärksammats. Under åren 1982-1992 fanns en skatt på ljud- och vidcokassetter. En mindre del av skatten tillföll upphovsmännen. Alltsedan skatten avskaffades har det diskuterats om en upphovsrättslig bandavgift ska införas. Frågan är även aktuell inom EU. För närvarande utgår ett kulturpolitiskt grundat kompensationsbidrag till de berörda upphovsmännen. Ett sätt att komma till rätta med detta problem är att införa en avgift på oinspelade band eventuellt även på inspelningsutmstning och låta viss del av - avgiften tillfalla rättighetshavarna som kompensation för hemkopieringen. En sådan avgift finns i bl.a. Danmark, Finland, Island, Tyskland och Frankrike. Beträffande SI IM vill vi aktualisera två frågor. Den ena gäller statens engagemang i STIM, den andra formerna för att lösa konflikter mellan STIM och de organisationer som använder musik i sin verksamhet och som har att betala upphovsrättsligt grundade avgifter. Staten utser i dag ordförande och två ledamöter i STIM:s styrelse. Det förlänar organisationen ett drag av statlig instans som inte stämmer med dess roll som partsföretradare för upphovsmännen. Vi föreslår att staten i framtiden inte utser ordförande eller ledamöter i STIM :s styrelse. Om konflikt inträffar mellan STIM och någon av dess motparter och parterna inte själva löser den finns ingen annan form för konfliktlösning än att till slut föra frågan till domstol. Den typ av nredling som förekommer pd arbets-

4 Prop. 1992/932214. bet. l992/93:LU44. rskr. l992/93:4l3. 251

SOU 1995: 84

marknaden förefaller oss ligga närmare till hands form för konfliktlössom ning. Vi föreslår att frågan över. ses Sammanfattningsvis anser vi att

upphovsrättslagen bör ses och användas kulturområdets - som en av grundläggande lagar och att upphovsrättsfrågoma bör aktiva instruvara ment i kulturpolitiken, - upphovsmännen i princip bör få ersättning i proportion till de intäkter som varje nyttjande av deras verk genererar, den tekniska utvecklingen noga bör följas så att den lagstadgade upphovs- rätten inte urholkas. Vidare anser vi att pågående arbete i olika intemationella organ noga bör följas, så att den svenska lagstiftningen kan utvecklas i samma takt som övriga länders. Ansvaret för dessa uppgifter vilar i första hand regeringen, fortlöpande bör samråda med berörda myndighesom ter och organisationer om pågående arbete.

16.2 Statliga ersättningar och bidrag

I detta avsnitt tar vi upp de statliga ersättningar och bidrag går direkt till som upphovsmän och utövare. Vi tar då inte upp statligt stöd till institutioner, fö-

retag eller organisationer, även om pengarna används for att engagera och ersätta konstnärer. Vi tar inte heller bidragen till fria för de ska upp grupper att ge teater- och dansföreställningar respektive konserter. Beställningar och inköp av konstverk samt utställningsersättning inte heller Alla dessa tas upp. frågor berörs i senare kapitel.

Med ersättningar menar vi de medel staten tillför upphovsmän eller utövare på grund av inskränkningar i upphovsrätten eller därför upphovsrättslig att reglering saknas, men det offentliga utnyttjandet är sådan omfattning av att det måste anses kulturpolitiskt rimligt att ersättning utgår. Dessa ersättningar

är ojfentligrättsliga. Ersättningar kan sägas utgå i eller mindre tydlig mer proportion till utförda prestationer.

Med bidrag avser vi medel syftar till att prestationer ska kunna som utföras. En huvudfråga är om bidrag i första hand bör generella eller vara selektiva.

16.2 l Ersättningar .

Först av allt vill vi peka på en viktig principiell skiljelinje inom ersättnings-

systemen. Ersättningarna kan antingen vara individuellt eller kollektivt beräknade. Individuellt beräknad ersättning kan fördelas på respektive upphovs-

man med hänsyn till hur mycket hans verk har utnyttjats. Fördelningen regleras då i en statlig förordning. Kollektivt beräknad ersättning är samlad en er- 252

En samlad konstnärspolitik

sättning för ett utnyttjande där beloppet bestäms enbart genom en kulturpolitisk prövning och sedan fördelas efter principer som bestäms av respektive fördelningsorgan.

De offentligráttsliga ersättningarna karaktäriseras bl. a. av att

nyttjama inte betalar ersättning för sitt utnyttjande. Avgifter som har sam- band med ersättningen kan dock förekomma, ersättningens totala storlek i varierande utsträckning har samband med ut- nyttjandet. Biblioteksersättningen är helt relaterad till det totala biblioteksutnyttjandet. När det gäller visningsersättningen för offentlig konst eller ersättning for utlåning av musik bibliotek finns inga sådana samband, ersättningama är offentligt finansierade och den totala storleken bestäms av riksdagen. När det gäller biblioteksersättningen sker detta grundval av en förhandlingsöverenskommelse mellan staten och upphovsmännen, fördelningen sker huvudsakligen genom de statliga organen Konstnärs- nämnden och Författarfonden, fördelningsorganen själva anger kriterier för fördelningen utom beträffan- de biblioteksersättningens författar- och översättarpenning.

Statliga ersättningar till konstnärliga upphovsmän och utövare utgår i form av biblioteksersättning till författare mil. upphovsmän för att litterära verk lånas ut bibliotek, talboksersättnin g till författare och översättare för utnyttjande av deras verk i form av talböcker och taltidningar, särskilda insatser för upphovsmän inom musikområdet samt musiker och sångare för biblioteksutlåning av musikaliska verk, ersättning till rättighetshavama musikområdet för verkningarna av pri- vatkopiering av fonograrn, visningsersättning till bildkonstnärer för att deras verk i offentlig ägo vi- sas. Enligt våra tilläggsdirektiv ska utvärdera gällande form för biblioteksersättning med avseende förhandlingsordning, anslagskonstruktion och fördelningsorganisation. Vi ska samtidigt bedöma om nuvarande ordning för ersättning för utlåning på bibliotek av ljudupptagningar av litterära och musikaliska verk tillgodoser EGzs direktiv 92/1 OO/EEG. Frågorna kräver mer arbete än vad utredningen haft möjlighet att lägga ner i slutskedet av sitt utredningsuppdrag. Vi föreslår därför ett fortsatt arbete för att belysa dessa frågor. I detta bör även ingå att mer generellt analysera förhållandet mellan upphovsrättsliga och offentligráttsliga ersättningar till konstnärer samt utarbeta förslag om riktlinjer för och närmare utformning av de offentligrättsliga ersättningama. I sammanhanget bör också beaktas att Svensk folkmusikfond, som bildades 1978 som svar krav på upphovsrättsmedel till utövarna av traditionell folkmusik, har upphört att fungera. Även vi inte prövar biblioteksersättningssystemet i de delar rör om som förhandlingsordning, anslagskonstruktion och fördelningsorganisation finns 253

SOU 1995: 84

det ändå anledning att notera några karaktäristiska grunddrag i sättet att umyttde medel som tillförs Författarfonden. En dryg tredjedel fördelas stasom tistiskt beräknade författar- och översättarpenningar till upphovsmännen i viss relation till hur deras verk har använts biblioteken. Två tredjedelar av medlen används för selektiva stödinsatser, vilket gör att vi har anledning att återkomma till dessa i ett senare avsnitt Visningsersättning är ett sätt att kompensera upphovsmännen kollektivt för rätten att visa den bild- och formkonst som förvärvats av offentliga institutioner. En mindre del av det samlade ersättningsbeloppet har tidigare fördelats som individuell ersättning. Sedan budgetåret 1993/94 fördelas hela beloppet som selektiva bidrag utan något inslag av koppling till individuella rättigheter. Denna förändring har kritiserats från konstnärshåll. Kritiken har ett visst fog för sig. Om ersättningsbegreppet och principen ska ha någon reell mening bör det inte helt frikopplas från den enskilde konstnärens rätt till ersättning när denne uppfyller vissa objektivt angivna krav, som t.ex. att ha ett bestämt antal konstverk i offentlig ägo. Det är en tydlig kvantitativ regel som inte kräver någon subjektiv och selektiv kvalitetsprövning. Frågan har behandlats av riksdagen under våren 1995. Enligt Kulturutskottets mening kan det finnas skäl att närmare överväga frågor som rör bidrag som anses ha viss anknytning till upphovsrätt, exempelvis s.k. individuell visningsersättning. Utskottet anser därför att regeringen bör se över de regler om ersättningar till bildkonstnärer som kan ha denna anknytning och därefter återkomma till riksdagen med de förslag som översynen kan föranleda. Vi föreslår att ett anslagsbelopp motsvarande vad som genomsnittligt genom åren utgått som individuell visnlngsersättning bryts Sveriges bildut ur konstnârsfond. Därigenom renodlas visningsersättningen och skiljs från de övriga stöden till bild- och formkonstnärer. Den personliga visningsersättningen bör fördelas av den ideella föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige BUS. En upphovsrättslig grundad ersättning för vidareförsäljning av konst droit de suite behandlas för närvarande av riksdagen. Frågan om en ojfent- ligrättslig avgift pd vidardörsäljning av bildkonst som inte omfattas av något upphovsrättsligt skydd bereds av regeringen.

l6.2.2 Frågan om ett generellt konstnårsstöd

Statligt stöd till konstnärer kan ges i generella och/eller i selektiva fonner. Frågan återkommer med jämna mellanrum i den kultur- och konstnärspolitiska debatten. Vi har därför ägnat frågan om ett generellt konstnärsstöd särskild uppmärksamhet. Inledningsvis analyserar vi förslaget om en egenav- 254

En samlad konstnårspolirik

giftsfond för konstnärer och därefter prövar vi ett alternativt förslag till s.k. konstnärstillägg. För att på ett meningsfullt sätt kunna diskutera för och nackdelar med olika generella stödforrner till konstnärlig verksamhet måste de bakomliggande motiven for stödet bestämmas. Det är en förutsättning för att lösa de särskilda svårigheter som ligger i den generella formen. Generella stöd kan till skillnad från selektiva stöd karaktäriseras så att - de bör innehålla vissa absoluta och objektiva krav som måste uppfyllas av den som vill komma i åtnjutande av stödet. Uppfylls dessa krav utgår stödet utan någon ytterligare subjektiv prövning, t.ex. av kvalitet. Svårigheten i ett generellt stödsystem är alltså att bestämma de objektiva lcriteriema och att därmed avgränsa den krets som bör uppbära stödet. Grunden för att utforma kriteriema är att bestämma vilka motiv som stödet har eller, annorlunda uttryckt, vilka problem det avser att lösa.

Egenavgifisfond för konstnärer I betänkandet "Konstnär-ens villkof lade utredaren fram ett förslag om inrättande av en s.k. egenavgiftsfond som utanför skattesystemet och därmed istället inom det kulturpolitiska området- skulle ge återbetalning upp till en viss nivå av erlagda sociala avgifter egenavgifter för rörelseidkande konstnärer.5 Förslaget fick alltså form generellt konstnärsstöd även av om utgångspunkten för analysen var konstnäremas uppfattning om orättvisor i skatte- och avgiftssystemet. Förslaget motiverades med att ett av de stora problemen for rörelseidkande konstnärer är att deras marginalskatt även vid låga inkomster är hög beroende uttaget av sociala avgifteri form av egenavgifter. En rörelseidkande konstnär borde, som det uttrycks i förslaget "för en viss inkomst erlägga högst samma skatt motsvarande anställd löntagare". 5 som en Vid remissbehandlingen av förslaget anslöt sig konstnärsorganisationema, Konstnärsnämnden m.fl. till förslaget om egenavgiftsfond. KLYS menade dock att det skulle ses som en principskiss och ansåg att utformningen av stödet borde bearbetas ytterligare. Riksskatteverket motsatte sig en direkt koppling av stödet till egenavgifterna och de årliga inkomstdeklarationema, medan Riksförsäkringsverket inte hade någon principiell invändning mot förslaget eftersom det inte påverkade Socialförsäkringens finansiering eller gällande avgifts- och förmånsregler. Frågan behandlades i budgetpropositionen 1991 där föredragande statsråd avvisade förslaget bl.a. med hänsyn till att sociala avgifter m.m. även betalas

5 SOU 1990:39: Konxmärens villkor. Betänkande Konstnärsutredningen. av 6 Se 5 173. 255 not s.

SOU 1995: 84

anställda konstnärers 1ön.7 Ytterligare komplicerande faktor dock en - som inte angavs i propositionen -torde ha varit svårigheten att göra det föreslagna stödet skattefritt Egenavgiftsfrågan har därefter varit föremål för ett antal motioner i riksdagen och konstnärsorganisationema har återkommit med förslaget. Något nytt ställningstagande i frågan har inte skett. Enligt tilläggsdirektiven till Kulturutredningen ska utredningen analysera om en stödordning för finansiering av konstnärers egenavgifter egenavgiftsfonden ska införas De ekonomiska effekterna, bl.a. med avseende vilka incitament en sådan stödordning kan ge både inom den grupp som omfattas av den och inom andra grupper, ska belysas. Om utredningen kommer fram till att en sådan stödordning bör införas ska den lägga fram förslag till utformning av den. Vi har i en särskild studie, vilken redovisas i bilaga låtit analysera förslaget om egenavgiftsfond. Vi har funnit bl.a. följande nackdelar. förslaget med egenavgiftsfonden gäller inte anställda utan enbart enskilda näringsidkare. Vad som då inte beaktas är att socialavgifter betalas även på anställdas löner och därmed minskar de anställdas löneutrymme. Skillnaden är att det är arbetsgivaren som betalar den anställdes sociala avgifter, medan näringsidkaren själv betalar dessa, förslaget beaktar inte den förändring av egenavgiftsprincipen som innebär att även anställda nu betalar vissa egenavgifter, eftersom egenavgiftsfonden utgår från upphovrättsliga inkomster kommer stödformen att till även sådana som inte är konstnärligt verksamma, förslaget om egenavgiftsfond innefattar inte de utövande konstnärema. Det kan antas att det i denna grupp finns utövare som av kulturpolitiska skäl är i minst lika stort behov av ett stöd som upphovsmän, genom att stödet från egenavgiftsfonden ska uppgå till 70 % av debiterade egenavgifter, dock högst 15 000 kronor, kommer stödet att utgå med samma belopp till konstnärer med måttliga inkomster som till konstnärer med mycket höga inkomster, de preliminära beräkningar vi gjort visar att kostnaden för förslaget avse- värt överstiger tidigare uppskattningar. Mot bakgrund av dessa nackdelar har vi kommit till slutsatsen att förslaget om egenavgiftsfond inte bör genomföras.

Konstnärstillâgg

Med hänsyn till nackdelarna med förslaget till egenavgiftsfond har vi låtit utarbeta och pröva ett alternativ till generellt stöd i form av inkomstförstärlcning . som vi kallat konstnärstillägg. Vi redogör här kort för detta alternativ.

7 Prop. 1990/91300, bil. 10, 30-31. s. 256 8 Dir. 1994:146.

En samlad konstnärspolitik

Ett konstnärstillägg bör enligt altemativförslaget kunna utgå till den som yrkesmässigt ägnar sig konstnärlig, litterär eller därmed jämförlig verksamhet.

Konsmärstillägget bör utgå till både näringsidkare och arbetstagare, i syfte att höja deras inkomstnivå. Stödet bör utformas så att det ökar i takt med inkomsterna till en viss nivå. Stödet därför till uppmuntrar att öka inkomstema av konstnärligt arbete. Det är inte något hindrar som att den stödberättigade inkomsten härrör både från inkomst som näringsidkare och anställd.

Med hänsyn till att resurserna är begränsade måste konstnärstillägget prioritera konstnärer och författare med låga inkomster. Stödet bör därför

vara inriktat på den stora har inkomster från den grupp som konstnärliga verksamheten upp till 50 000 kronor. Stödet riktar sig därför i praktiken främst till enskilda näringsidkare eftersom det är dessa har de lägsta insom komsterna bland de konstnärligt yrkesverksamma.

Det vore önskvärt om kriteriema för stödet kunde formuleras på ett sådant sätt att ett beslut om stöd kunde ske utifrån objektiva rent utgångspunkter. En sådan lösning är emellertid inte möjlig. Många av dem som kan anses vara verksamma inom de konstnärliga och litterära yrkesgruppema bedriver inte sådan konstnärlig eller litterär verksamhet som det finns anledning att stödja med kulturpolitiska medel. Det räcker därför inte att enbart ange vilka yrkesgrupper som bör vara berättigade till konstnärstillägg. En ytterligare begränsning måste göras. Stödet bör utgå endast till sådana kategorier av konstnärer eller författare verksamhet bedöms vars vara av intresse för kulturlivet. Stöd bör kunna utgå med ett belopp motsvarande 50 % på inkomsterna från den konstnärliga eller litterära verksamheten upp till 50 000 kronor. Många konstnärer som är enskilda näringsidkare har inkomster från den konstnärliga eller litterära verksamheten som ligger omkring denna nivå. Maximalt stöd är alltså 25 000 kronor 50 % av 50 000 kronor. Inkomster över en viss nivå bör minska konsmärstillägget. Det bör gälla inkomster från såväl den konstnärliga verksamheten som andra inkomster. Förslagsvis bör inkomster överstiger 70 000 kronor som minska konstnärstillägget. Minskningen konstnärstillägget av bör ske i viss proportion till den överskjutande inkomsten för att minska tröskeleffekten. Minskningen av konsmärstillägget bör bestämmas så att det lönar sig bättre att höja inkomsterna än att ligga kvar i inkomstnivå för få maximalt konstnärstillägg. att En uppskattning av budgeteffektema konstnärstillägg av ett ger en bruttoutgift i storleksordningen 100 miljoner lcronor

per år exkl. skatteinkomster

utifrån ovan redovisade belopps- och procentsatser. Nettoutgiftema kan uppskattas till ca 60 miljoner kronor. Det bör observeras att detta är en mycket grov uppskattning utifrån tillgänglig statistik över konstnärers inkomstförhållanden SCB 1989.

SOU 1995: 84

Förslaget har följande nackdelar.

det går inte från objektiva utgångspunkter yrkesmässigt avgränsa - att rent den krets som bör uppbära stödet, någon individuell kvalitetsprövning inte ska göras måste det ske - även om bedömning Verksamhetsinriktning inom olika yrkeskaen av vilka typer av tegorier ska anses vara av värde för kulturlivet och hur gränsdragsom ningen för dessa yrkeskategorier görs, förslaget innebär relativt omfattande administrativ hantering, - en generellt stöd i form av en inkomstförstärkning ger inte möjlighet att - ett prioritera t.ex. kvalitet och förnyelse.

Mot bakgrund dessa nackdelar kommer vi till slutsatsen att inte heller av konstnärstillägg bör genomföras. Då förslaget ytterligare belyser förslaget om problemet med att konstruera ett generellt konstnärsstöd har vi ansett det angeläget att ändå presentera det. En utförlig redovisning inklusive författningsförslag ges i bilaga

16.2.3 Utveckling av nuvarande selektiva konstnärsstöd

Vi har diskuterat och avvisat två alternativa förslag till generellt konstnärsstöd. Vår allmänna slutsats när det gäller att genom bidrag förbättra villkoren för konstnärligt arbete är att möjligheterna ligger i de selektiva stödfomterna. Här behandlar vi de stöd i form bidrag som är direkt riktade till uppnu av hovsmän och utövare. De är alla selektiva i den meningen att de fördelas individuellt efter olika kriterier. Det allmänna syftet är att ge aktiva konstnärer sådan ekonomisk trygghet under viss tid att han eller hon kan ägna sig en konstnärlig yrkesutövning utan avbrott eller experiment och nydanande konstnärligt arbete. Bidragen är tidsbegränsade. Därutöver finns det även ett stöd kan utgå till konstnärer som står för en konstnärlig verksom permanent samhet hög kvalitet och stor betydelse men som av olika anledningar inte av kan få en rimlig inkomst av sitt arbete. Vi har tidigare konstaterat att två tredjedelar av de medel som biblioteksersättningen tillför Författarfonden fördelas som selektiva stödåtgärder. När det gäller användningen medlen skiljer sig alltså dessa inte från övriga selektiav va konstnärsstöd. . Konstnärsbidragen är inriktade att:

underlätta för ännu etablerade konstnärer att komma igång med sin - unga konstnärliga verksamhet och vinna tillträde till marknaderna, möjlighet för konstnärer att satsa på nya konstnärliga verksamheter, - ge skaffa sig erfarenheter och kunskaper samt bidra till ett internationellt kulturutbyte,

En samlad kortstnärspolitik

ge konstnärer möjlighet att helt koncentrera sig sitt konstnärliga arbete. - Det kan också i bästa fall göra det möjligt för konstnären få tillatt senare räckliga upphovsrättsliga och andra inkomster för sin försörjning, skapa förutsättningar för erkända och kvalificerade konstnärer - att ägna sig åt sin konstnärliga verksamhet och att klara försörjningen också då arbetsinkomsterna är låga eller då det andra skäl svårt livnära av är att sig på verksamheten, - kunna fylla vissa sociala syften bl.a. att komplettera otillräckliga pensio-

ner.

Stöd utgår till alla kategorier av konstnärer i form av

inkomstgarantier, långtidsstipendier, konstnärsbidrag av olika typer. -

För författare och översättare finns ytterligare stödform, nämligen de en s.k. garanterade författarpenningama.

Inkomstgarantier för konstnärer tillkom 1964 då under beteckningen statliga konstnärsbelöningar och utgår till den som genom konstnärlig verksamhet gjort mycket betydande insatser inom svenskt kulturliv. Inkomst-

garantiema förstärker och kompletterar systemet med konstnärsstipendier. De

utgår maximalt med fem basbelopp reduceras i förhållande till konstsom närens övriga inkomster och på livstid. De fungerar både bidrag varar som ett till lösningen av konstnäremas försörjningsproblem och utmärkelse för en bestående insatser inom svenskt kulturliv. Antalet garantirum uppgår för

närvarande till 157.

Långtidsstipendierna tillkom 1991 alternativ till inkomstgarantiema som ett och utgår med en fast summa om tre basbelopp för period tio år. Antalet en av långtidsstipendier uppgår för närvarande till 45.

Konstnärsbidrag är samlingsbeteckning för olika stipendier en och bidrag. De kan utgå som arbetsstipendier olika längd och storlek av ett-, två- eller femåriga. Projektbidrag målinriktat konstnärligt utvecklingsarbete avser av mer kostnadslcrävande natur. Bidrag kan för avgränsade projekt ges som antas betydelse för utvecklingen inom det aktuella konstornrådet eller som utgör försök att vidga användningen konstnärlig verksamhet till av nya ornråden i samhället. Vidare utgår bidrag för internationellt kulturutbyte och rese-

stipendier, pensioner och pensionsbidrag samt bidrag till särskilda ändamål.

Garanterad författarpenning innebär att ett fast och högre belopp - än den statistiskt beräknade biblioteksersättningen kan utgå till författare och

översättare. Beloppet är ca tre basbelopp och utgår fram till det innehavaatt ren uppnår 70 års ålder eller tar ut mer än halv pension. Drygt 230 garanterade författarpennin gar utgår för närvarande.

SOU 1995: 84

K onstnärsbidragens karaktär Vi har i föregående kapitel pekat på likheterna i karaktär mellan konst och vetenskap, mellan konstnärligt arbete och forskning. Utredningen Konstnärens villkor menade att det statliga stödet till konstnärligt arbete närmast bör järnföras med det statliga stödet till forskning. Den icke-ändamålsbestämda fria forskningen är en verksamhet vars avkastning inte går att fastställa, men som de allra flesta anser vara omistlig. Om det allmänna stödet till konstnärlig verksamhet och dess institutioner teatrar, Orkestrar kan lilcnas vid - etc. statens finansiering av forskningens basorganisation vid universitet och högskolor kan Författarfondens och Konstnärsnärrmdens bidrag till konstnärer närmast jämföras med forskningsråden och deras stöd till forskare i form av forskar-tjänster och projektpen gar. Den skapande konstnärliga verksamheten är värdefull för samhället och bör bedrivas även inom konstområden som inte har ett starkt utbyggt institutionsnät. Där måste resultatet uppnås med finansiering i andra former än de institutionella och kollektiva. Konstnärsbidragen bör därför ses som anslag till individuellt bedriven konstnärlig verksamhet.

En fortsatt utbyggnad av de selektiva konstnärsstöden Som vi redan angivit är vår uppfattning att de mest verkningsfulla insatserna för att förbättra villkoren för konstnärligt arbete kan göras inom ramen för de selektiva stödsystemen. Vi föreslår därför att dessa ges en kraftig ekonomisk förstärkning. Inkontstgarantierna har under senare år varit föremål för viss diskussion. Utredningen Konstnärens villkor prioriterade denna form av stöd och föreslog fördubbling av antalet garantirum. I sitt remissvar avstyrkte KLYS en en utbyggnad och förordade istället andra insatser. Regeringen har i årets budgetproposition angivit att med hänsyn till ambitionen att stipendiesystemet i första hand bör inriktas på konstnärlig lcreativitet så finns det anledning att överväga ett successivt utbyte från inkomstgarantier till långtidsstipendier eller andra tidsbegränsade bidrag. Frågan om sambandet mellan kreativitet och en viss form av konstnärsstöd är komplicerad. Vi har diskuterat det i utvärderingsrapporten utan att kunna påvisa att just inkomstgarantiforrnen skulle vara mindre ägnad att stimulera konstnärligt arbete än andra stödforrner. Vi föreslår därför att systemet och dess omfattning tillsvidare behålls inta/ct, men att dess effekter ytterligare analyseras. lángtidsstipendierna utgår till skillnad från inkomstgarantiema med ett fast belopp under en period av tio år. När de första stipendiema inrättades 1991 var tanken att systemet skulle byggas ut med 15 per år under tio år så att det fullt utbyggt skulle omfatta 150 stipendier. Dessa skulle sedan successivt få 260

En samlad konstnärspolitik

nya innehavare. Den ursprungliga tanken tillämpades i tre år, men sedan avbröts utbyggnaden av systemet. För närvarande finns alltså 45 långtidsstipendier. Vi föreslår att systemet byggs till ut att omfatta 150 stipendier. Steget från utbildning till etablering som yrkesverksam konstnär innebär en rad svårigheter praktisk och ekonomisk av natur. Vi anser att det är angeläget att de mellan konstartema något varierande behoven av startbidrag särskilt beakttas i det fortsatta konstnärsstådet.

En brist i nuvarande bidragssystem är att det inte stimulerar till dialog en mellan stipendiatema och ñnansiären. Många konstnärer behöver stöd för att i

avgränsade projekt fördjupa sitt konstnärliga uttryck. Projektbidragen har stora fördelar, bl.a. genom sin karaktär beställning. Resultatet av är möjligt att utvärdera genom den konkreta målbeskrivning som ska anges i ansökan. Allmänt kan sägas att projektbidragen fyller sitt syfte möjlighet att ge till expeximent och dessutom i vissa fall skapar tillfällen for konstnärer inom olika

konstomiåden att arbeta tillsammans.

En allmän strävan efter att förnya sina uttrycksformer ingår som en naturlig och nödvändig del av konstnärlig verksamhet överhuvudtaget och är därmed också något som andra typer arbetssripendier av ger möjligheter till. Projektbidrag bör konkreta i tid, omfång avse och arbetsmässigt avgränsade verksamheter med klart formulerade mål. Dessa mål behöver inte alltid vara

inomkonstnärliga utan kan tillämpningar avse nya ute i samhället. De kan också vara tvärkonsmärli Vi ga. anser att resurserna för projektbidrag och arbetsstipendier bör öka väsentligt.

Vi betonar genomgående i betänkandet vikten av internationellt utbyte. Inte

minst gäller detta de kontakter som kan skapas individuella insatser genom av olika konstnärer. För detta behövs ökade resurser.

Men det finns också anledning att framhäva betydelsen samlade åtgärav der inom det konstnärspolitiska området varken åvilar som existerande institutioner eller kan åstadkommas individinriktade genom stöd. Det handlar då både om strategiska insatser för att främja det konstnärliga arbetets förutsättningar inom skilda konstarter och att aktivt stimulera konstartemas fömy-

else i arbetssätt och uttrycksmedel. Som exempel på det förstnämnda kan nämnas stöd till konstnärsorganisationer och investeringar i ateljéer och verkstäder av olika slag kollektivt som stärker produktionsmöjlighetema inom skilda konstarter. När det gäller förnyelse i arbetssätt och uttrycksmedel har

vi anledning att betona de möjligheter som multimedieutvecklingen erbjuder. I följande kapitel föreslår vi att Konstnärsnämnden får i uppdrag att ge stöd till konstnärer även for utvecklingen av de konstnärliga uttrycken i massmedierna

och genom datatekniken.

SOU 1995: 84

Ansvarjördelning

Det är väsentligt att de olika typerna av individuella stöd och avvägningen mellan dessa utformas på ett flexibelt och ändamålsenligt sätt Det direkta anför fortlöpande anpassning anslagsfomier och belopp till de aksvaret en av tuella behoven inom olika konstarter bör ligga på myndighetsnivå. En utgångspunkt vid beslutet att inrätta Konstnärsnärnnden 1976 var att nämndens tillkomst skulle leda till bättre överblick över behoven inom de olika en konstområdena samtidigt möjligheterna till samordning av insatserna som skulle öka. Nämnden fick vidare till uppgift att hålla sig underrättad om konstnäremas ekonomiska och sociala förhållanden. I regleringsbrevet för budgetåret 1995/96 har regeringen uppdragit Konstnärsnämnden att bygga rutiner för årlig uppföljning och utvärdeupp bidragsgivningen. Vidare ska nämnden utveckla metoder för utvärdering av ring effekterna konstnäremas villkor olika insatser från staav av typer av tens sida. Vi har föreslagit att ett fortsatt arbete bedrivs i syfte att överväga samspelet mellan ersättningar och andra direkta stödfonner för konstnärlig verksamhet. I detta arbete har Konstnärsnämnden central funktion. Vi anser det angeläen Konstnârsnâmnden utvecklas till att på en mer aktivt sätt än hittills ha get att överblick över det konstnärspolitiska området. Detta lcräver både att nämndens uppgifter vidgas och att lämpliga resurser avsätts för ändamålet.

16.3 Skatter och sociala avgifter

Vi har tidigare slagit fast att det är väsentlig betydelse för den nationella av kulturpolitiken att det finns ett hänsynstagande till det konstnärliga arbetets speciella karaktär och villkor även inom andra samhällsområden än kulturområdet. Ett sådant är skatteområdet. Konstnärernas skattevillkor har i ett par omgångar setts över separat. Den s.k. Kulturskattekommittén betänkandet "Kulturarbetare och uppñnnaavgav

Skatter och avgifter Den ledde till prop. 1984/8593 om kulturarbetar-

re. skatteförhållanden m.m.° Senare har även vissa skattefrågor för svenska nas och utländska artister gåtts igenom i särskild ordning. Konstnärsorganisationema har dock fortsatt att hävda att skatte- och avgiftsreglema är illa anpassade till verksamhetsvillkoren for konstnärligt arbe- I dag riktar kritiken generellt in sig på att 1990 års allmänna skattereforrner te. inneburit konstnärer egenföretagare med små inkomster fått del av reatt som

9 SOU 1983:53: Kulturarbetare och uppfinnare. Skatter och avgzfter. Betänkande av Kulturskattekommittén. 262 10 Prop. 1984/85:93: Om kulturarbetarnas skatteförhållanden m.m.

En samlad konsznärspolitik

forrnemas kostnadssida allmänna fördyringar levnadskostnader, höjda - av hyror för arbetslokal, resor etc. samtidigt på intäktssidan - som man grund av sina låga inkomstlägen inte kunnat tillgodogöra sig effekterna sänkta av marginalskatter. KLYS hävdar därför fortfarande att det finns behov av en specialutredning som tar uttrycklig hänsyn till kulturarbetamas skattemässiga och ekonomiska situation. Man anser att det föreligger ett stort behov av reformer inom detta område. Två frågekomplex har särskilt framhållits och då speciellt från konstnärshåll. Det ena gäller egenavgifter och det andra utformningen av montssystemen. Från författarhåll hävdas att motiven för att lösa egenavgiftsfrågan ytterligare har stärkts av det förhållandet att konstnärer fr.o.m. april 1993 på grund av ändringar i uppbördslagstiftningen inte längre kan träffa s.k. likställighetsavtal om sina arvoden, dvs. avtal innebär förlag, radioföretag, tidsom att ningar etc. svarar för de sociala avgifterna på överenskomna ersättningar. Vi har i avsnitt 162.2 behandlat frågan om egenavgiftema och kommit till slutsatsen att någon egenavgiftsfond inte bör inrättas. Då mervärdesskattefrågoma inte enbart rör de konstnärliga yrkesutövarna utan kulturområdet som helhet behandlar vi frågan i kapitel 33.

16.4 Arbetsmarknadspolitiska insatser

Åtgärder och insatser inom för arbetsmarknadspolitiken

ramen har betydelse för de fria konstnärerna men också för organisationer och institutioner och för kulturområdet som helhet. I detta avsnitt behandlar vi den arbetsmarknadspolitik som rör enskilda upphovsman och utövare. Vi tar alltså inte upp arbetsmarknaden för kulturförrnedlare bibliotekarier, museimän m.fl. eller tekniska och administrativa arbeten inom kultursektom. Vi berör inte heller frågor om lönebidragsanställningar inom kultur-institutioner och organisationer o.dyl. eller "sysselsättningspaket", dvs. investeringsmedel. Den konstnärliga arbetsmarknadens grundproblem är som vi angivit i fö- regående kapitel att fler människor vill försörja sig - på konstnärligt arbete än vad arbetsmarknaden efterfrågar. Obalansen mellan sökande och arbetstillfällen har tredubblats under 1980-talet trots dess högkonjunktur. Problemet har fyra sidor:

utbudet av arbetskraft och bristen på mottaglighet för arbetsmarknadens signaler, prissättningen kulturens och tjänster, - av varor efterfrågan på arbetskraft, - - samspelet mellan kultur- och arbetsmarknadspolitiken.

De tre första frågorna har vi belyst i föregående kapitel, där vi också lagt fram en del förslag. Staten har flera skäl sig i den bristande balansen kulturatt engagera arbetsmarknaden. Den inte bästa möjliga kulturpolitiska utdelning på statger medverkar till onödig frustration på många plan. Dåliga inliga pengar. Den komster leder till större förväntningar på bidrag från stat, landsting och komän vad är möjligt att leva upp till. En stor och permanent arbetsmuner som löshet, undersysselsättning och otillräcklig försörjning inom konstnärskåren försätter slutligen arbetsmarknadspolitiken i en svårbemäsuad situation.

l6.4.l Kulturområdets och arbetsmarknadspolitikens mekanismer och signalsystem

För den under längre tid inte får anställning eller uppdrag eller kan sälja i som tillräcklig omfattning hotar utslagning från kulturarbetsmarknaden. Man är inte efterfrågad för att kunna försörja sig. Signalema kommer från två nog håll, från kulturområdet och från arbetsmarknadspolitiken. På de två områdeutifrån olika principer. na arbetar man Kulturlivets utslagningsmekanismer äri huvudsak två: brist på kvalitet respektive brist på bred popularitet. I princip är det de duktigaste som får de fasta anställningama inom institutionerna, de offentliga uppdragen, de flesta bidragen stipendietyp De hävdar sig på den institutionella delen av av osv. marknaden. På den privata marknaden gäller samma kvalitetsvärderingar. Men här gäller också bred popularitet, att vinna en publik som kan ha andra värderingar än dem dominerar på kultursidoma, hos statliga och komsom munala beslutsfattare Ur kulturpolitisk synvinkel är det rimligt att det är osv. de varken lyckats intressera en bred publik eller svarat mot kvalitetskmsom inom smalare, offentligt stödda genrer eller mot stipendieorganens kvaliven tetslcriterier som får lämna yrket. När den arbetslöse konstnären kommer till arbetsförmedlingen gäller arbetsmarknadspolitikens principer som bygger allas lika rätt till hjälp att hitta arbete. Prioriteringar görs utifrån detta och tar bl.a. hänsyn till hur mycket och länge varit arbetslös. Detta kan innebära att arbetsmarknadsman instansema prioriterar kulturens synvinkel sämre konstnär framför en en ur bättre. Särskilt när de arbetar med beredskapsarbeten och projekt av skilda slag inträffar det initierar eller stödjer projekt inte är konstnärligt att man som tillfredsställande. Det kan också innebära att konstnärer som från kulturområdet fått tydliga signaler om att han eller hon inte är efterfrågad får hjälp av arbetsmarknadspolitiken att hålla sig kvar i yrket, till nya perioder av uteblivna jobb. Inom Arbetsmarknadsverket, och särskilt inom kulturarbetsfönncdlingen, är medveten detta och försöker undvika dessa svårigheter. man om Arbetsmarknadspolitikens mål och inriktning har dock satt gränser för an- 264

En samlad konstnârspolirik

passningen till kulturlivets förhållanden. Man har t.ex. inte kunnat begränsa kulturarbetsförmedlingen till dem som har viss utbildning och/eller tidigare yrkeserfarenhet från konstnärligt arbete. I AMS arbetsmarknadspolitiska handlingsprogram för området kultur och medie sägs dock "de arbetsatt marknadspolitiska insatserna ska samverka med kulturpolitiken." Det arbetsformedlande arbetet och andra arbetsmarknadspolitiska insatser kompliceras av att arbetssökande konstnärer i mindre grad än arbetssökande på de flesta andra områden är inbördes utbytbara. Söker man en bildkonstnär för att gestalta en offentlig miljö åstadkommer inte den konstnären i ena stort sett samma resultat som den andre. Det är det som karaktäriserar konstnärlig verksamhet. I fallet konstnären är det därför den konstnärliga visionen än mer hantverkskunnandet som arbetsförmedlaren ska förmedla. Arbetsförmedling och initiativ till beredskapsprojekt på kulturområdet handlar att förmedla om konstnärlig gestaltningsförmåga. Detta avviker ganska mycket från Arbetsmarknadsverkets övriga verksamhet. Arbetsmarknadsverket gör olika insatser för att vidga efterfrågan. Man söker påverka statliga myndigheter, kommuner och landsting, men också privata arbetsgivare, i större utsträckning anlita konstnärer. Det bedrivna samarbetet med Vägverket kring utformningen av vägar är ett bra exempel på konstnärlig medverkan i samband med infrastrukturinvesteringar. Arbetsmarknadsverket har också varit en av parterna bakom projektet "Konst där vi bor", som är ett exempel framgångsrikt arbete med att stimulera byggherrar och andra att satsa konst i bostadsområden. Konstnärsmedverkan i utvecklingsarbete inom privata företag finns det också exempel på. Utbildning och beredskapsarbeten är de huvudsakliga arbetsmarknadspolitiska instrumenten. De kompletteras av rekryteringsstöd, flyttningsbidrag och s.k. otraditionella insatser som innebär stöd till projekt är motiverade som av arbetsmarknadsskäl men som inte ryms inom ordinarie regelverk. ALU arbetslivsutveckling är sedan 1993 form arbetsmarknadspolitisk en ny av åtgärd. AMS styrelse fattade i oktober 1994, efter förslag från AMS kulturarbetsdelegation, beslut om ett nytt arbetsmarknadspolitiskt för kultur- och program medieområdet. l handlingsprogrammet beskrivs som ett grundläggande problem den obalans som råder mellan antalet arbetssökande och de arbetsmöjligheter som finns på kulturarbetsmarknaden. Obalansen riskerar att förvärras den genom utbildningsexplosion inom kultur och media som förväntas. Detta kommer att ställa nya krav på Arbetsförmedlingen när det gäller information till arbetssökande, t.ex. att kunna skilja mellan fritidsintresse och yrkesverksamhet. Ett annat behov som lyfts fram i programmet är vägledningsinsatser för att bredda den arbetssökandes möjlighet att hitta nya försörjningsområden, såväl inom kultur-arbetsmarknaden som inom andra yrkesområden.

SOU 1995: 84

Strategin sammanfattas i följande huvudpunkter: förebygga arbetslöshet genom information om krav och villkor på kultur- arbetsmarknaden, bearbeta marknaden för att öka antalet anmälda och tillsatta platser och uppdrag, utveckla former för att presentera kulturskapare, stimulera geografisk rörlighet, upparbeta utlandskontakter med kulturarbetsformedlingar i andra länder, samverka med andra intressenter på kulturarbetsmarknaden, utveckla vägledning for alternativa yrkeskarriärer. - Med tanke utvecklingen inom medieområdet föreslås att specialförrnedlingar även med inriktning mot media bör kunna startas.

16.4.2 Samspelet mellan kultur- och arbetsmarknadspolitiken

Arbetsmarknadspolitiken sysslar i grunden med tre saker: matchning mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft, påverkan av utbudet samt påverkan av efterfrågan, allt i syfte att nå en så god balans som möjligt samtidigt som det bör råda en viss rörlighet arbetsmarknaden. Matchningen, dvs. platsförmedlingen, blir dels allt viktigare när marknaden ändrar karaktär, dels relativt verkningslös i ett läge med permanent och stor obalans mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. svårigheterna ökar med låg rörlighet många av kulturens delområden och genom att relcrytering inom många delar av kulturarbetsmarknaden sker på andra vägar än genom arbetsförmedlingen. Möjligheterna att påverka utbudet har vi diskuterat i föregående kapitel. Där har vi också tagit upp att det är önskvärt med tydligare signaler från kultur- och arbetsmarknadsinstansema till personer som inte klarar att försörja sig konstnärligt att de bör försöka byta yrke. Det kräver samordning mellan signalsystemen på dessa två områden och ökade insatser för att underlätta byte av yrke. Möjligheterna att öka efterfrågan har vi också diskuterat i föregående kapitel. Nyckeln till långsiktigt ökad efterfrågan ser vi framför allt den privata marknaden. Det kräver ett tålmodigt arbete som ger få snabba resultat. Ska konstnärernas försörjningsmöjligheter bli bättre någorlunda snart måste det långsiktiga arbetet kombineras med en del insatser kort sikt. När det gäller samspelet mellan kultur- och arbetsmarknadspolitiken kan vi ta följande frågor till utgångspunkt. Statens förhållande till de fria yrkesutövama på konstens område skiljer sig från statens förhållande till fria yrkesutövare på andra områden. Om kvaliñcerade tonsättare, skulptörer och dansare inte har möjlighet att fortsätta sina konstnärsskap utgör detta ett problem. De är viktiga ur kulturpolitisk synvin- 266

En samlad konstnärspalitik

kel. Staten är dock inte beredd att ta ett så stort ansvar att anställer dem. man Däremot är staten beredd att göra vissa insatser, t.ex. genom olika typer av bidrag. Alla sådana, även de sysselsättningsskapande, bör då rimligen verka i kulturpolitikens riktning. Prioriteringarna bör styras av kulturpolitiska värderingar. Dessa innefattar bl.a. konstnärliga kvalitetsbedömningar. Att förmedla konstnärer är att förmedla konstnärlig gestaltningsförmåga. Det skiljer sig betydligt från annan arbetsfönnedling. Kultur och forskning har många likheter. Utveckling av forskningsidéer, forskningsuppdrag och arbete för forskare hanteras inom forskarsamhället och i direkt samspel mellan detta och berörda delar av offentlig förvaltning respektive näringsliv. På samma sätt skulle förmedling av konstnärligt arbete kunna vara en uppgift för kulturområdet, vilket det i många fall också Konsmäremas inkomstlöshet är inte i närrmvärd grad konjunkturbetingad. Det innebär t.ex. att behovet av beredskapsarbete är ganska konstant och delvis "missbrukas" så tillvida att institutioner och fria grupper många gånger tar med det i verksamhetsplanering och intäktskalkyler. Liknande problem existerar samband med utnyttjande av arbetslöshetsersättningen. Ambitioner inom arbetsmarknadspolitiken att öka efterfrågan på kulturarbete sammanfalleri princip med kulturpolitikens ambition att öka delaktigheten och vidga deltagandet i kulturlivet. Men kort sikt kan olika vägval var olika fönnånliga. Det är rimligt att man söker utfommingen de anpassa av arbetsmarknadspolitiska insatserna till vad som är långsiktigt kulturpolitiskt önskvärt. Sammanfattningsvis kan man konstatera att sysselsättningen för de fria konstnärerna har en särskild kulturpolitisk betydelse, att undersysselsättningen är permanent och föga konjunkturpåverkad, att den långsiktiga strategin handlar om att öka kultur-intresset och därmed den privata efterfrågan och att förmedling av konstnärligt arbete skiljer sig betydligt från arbetsannan förmedling. I den allmänna debatten har förslag om olika förändringar i rollfördelningen mellan kulturpolitiken och arbetsmarknadspolitiken förts fram, bl.a. att alla eller större delen av de arbetsmarknadspolitiska medel insom avser satser på kulturområdet skulle föras över till kultursektom och fördelas av olika organ inom den. Budgetåret 1992/93 gick drygt 170 miljoner kronor av arbetsmarknadsmedel till insatser För konstnärliga yrkesutövare. De största delpostema var 86 miljoner kronor för utbildning och 68 miljoner kronor för beredskapsarbeten. Vi har stannat för att inte förorda en så radikal förändring. Det finns en styrka och en konsekvens i att arbetsmarknadspolitiken omfattar alla, även dem som är konstnärligt verksamma. Detta hindrar inte att vissa arbetsmarknadspolitiska medel som motsvarar permanenta och strukturellt avgränsbara insatser bör föras över till utbildnings- och kulturområdena. 267

SOU 1995: 84

Vi har konstaterat att ett av arbetsmarknadspolitikens huvudsakliga instrument är utbildning. Vi har också konstaterat att det finns ett stort behov av fortbildning och vidareutbildning på det konstnärliga området. Vi finner det rimligt att de konstnärliga högskolorna genom överföring av arbetsmarknadsmedel ges de ekonomiska möjligheterna att ta ett huvudansvar också för denna typ av utbildning. Då läggs ansvaret rätt pan. Vi är medvetna om att en sådan förändring inte är oproblematisk, bl.a. med hänsyn till den ersättning för deltagande i utbildning som nu utgår av arbetsmarknadsmedel samt med hänsyn till hur urvalet av studerande ska göras. Det finns dock exempel från andra områden som kan tjäna som förebild när det gäller att förena och kombinera rent arbetsmarknadspolitiskt motiverade insatser med en verksamhet som bedrivs utifrån andra utgångspunkter. De arbetsmarknadspolitiska medlen används bl.a. för stöd till fria grupper och institutioner pd kulturomrádet. Medlen utgör en avsevärd sysselsättnin gsresurs den kulturella arbetsmarknaden som svarar mot en stor del av den strukturella arbetslösheten. Vi föreslår en överföring av sådana medel till kulturomrddet med det uttryckliga kravet att dessa där används för att skapa nya arbetstillfällen utifrån kulturpolitiska prioriteringar. De tio centrumbildningarna inom kulturområdet är något olika när det gäller organisation men i stort sett ingår arbetsskapande och arbetsformedlande uppgifter, information och opinionsbildning för samtliga centra. De har särskilda förutsättningar för det arbetsskapande arbetet på sina respektive konstområden och bör därför få resurser för att spela en aktiv sådan roll. De arbetsmarknadspolitiska insatserna bör samtidigt i ökad utsträckning, exempelvis när det gäller regelsystemet, anpassas till de speciella förhållanden som råder pd det konstnärliga området. Utrymmet for s.k. otraditionella insatser bör öka och bl.a. göra det möjligt att arbeta både med omedelbara och långsiktiga efterfrågestimulerande insatser. Det är i det sammanhanget angeläget med ett fortlöpande nära samarbete mellan AMS, Kulturrådet och Konstnärsnärnnden. För vissa beslut bör formaliserat samråd ske med kulturområdet. Man kan Lex. tänka sig att vissa beslut fattas i nämnder knutna till länsarbetsnämnderna med majoritet av ledamöter från kulturområdet. I dag ñnns referensgrupper knutna till kulturarbetsförmedlingama. På central nivå kan delegation av beslutanderätt till AMS kulturarbetsdelegation vara en tänkbar åtgärd.

En samlad konstnârspolitik

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi att det inom kulturpolitikens ram behövs en samlad konsmärspolitik som innefattar samspel mellan åtgärder inom olika samhällsornråden, den långsiktiga strategin för att förbättra konstnäremas villkor handlar om att öka kulturintresset och därmed den privata efterfrågan, upphovsrättslagen bör ses och användas kulturomsom en av rådets grundläggande lagar och att upphovsrättsfiågoma bör vara aktiva instrument i kulturpolitiken, staten bör utveckla de selektiva bidragsformema, de arbetsmarknadspolitiska insatserna för de fria konstnärema har en särskild kulturpolitisk betydelse och måste inriktas och utformas utifrån det.

I kapitlet föreslår vi att ett anslagsbelopp motsvarande vad som genomsnittligt genom åren utgått som individuell visningsersättning bryts Sveriges ur bildkonstnärsfond och fördelas av den ideella föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige BUS, de selektiva konstnärsstöden ges en kraftig ekonomisk förstärkning bl.a. genom att inkomstgamntiema behålls i nuvarande omfattning, att långtidsstipendiema byggs ut till 150 stycken, medatt len för startbidrag, projektbidrag och arbetsstipendier, internationellt utbyte och allmänna konstnärspolitiska insatser ökas, en del av de arbetsmarknadspolitiska medlen för utbildning förs över till de konstnärliga högskolorna för att där finansiera utbyggd fortbildning och vidareutbildning, en del av de arbetsmarknadspolitiska medel den som svarar mot stmkturella arbetslösheten, törs över till kulturområdet för att skapa arbetstillfällen utifrån kulturpolitiska prioriteringar, arbetsmarknadspolitiska insatser ökad utsträckning, exempelvis när det gäller regelsystemet, anpassas till de speciella förhållanden som råder på det konstnärliga området, centrumbildnin garna får ökade resurser för det arbetsskapande arbetet på sina respektive konstområden, staten inte ska utse ordförande eller ledamöteri STlM:s styrelse,

SOU 1995: 84

sättet att lösa upphovsrättsli ga avtalskonñiktcr ses över, - Konstnärsnämndens uppgifter på det konstnämpolitiska omrâ- det vidgas.

I andra kapitel föreslår vi

"länskonsmäref inom olika kulturområdcn ökat stöd till fria teater-, dans- och musikgrupper, stöd till genreprofilcring på musikområdct, ökat stöd till arrangerande musikföreningar, ökat stöd till utställningsersättning genom Folkrörelsemas Konst- främjande och Sveriges Konstföreningars riksförbund SKR. ökat stöd till regional filmproduktion. -

.

Att ta till vara

mediernas möjligheter

17 Massmediemas

möjligheter

Vi ser massmedierna som en del i kulturpolitiken inte underordnade eller avskilda utan som en del i ett kulturellt system. Massmediema är viktiga för en fri opinionsbildning och nyhetsförmedling. De speglar konst och kultur i hela dess bredd och är i sig själva viktiga kulturyttringar. Yttrandefriheten och den konstnärliga friheten i massmedierna utgör grunden for mediernas roll i kulturlivet och i samhällsdebatten. Det gäller inte bara redan etablerade former utan i hög grad dem som är under utveckling. Fonogram, böcker, tidskrifter och ñlm gör det möjligt att sprida kultur till många. Via radio och television får även musik, dans och teater, också sådan som framförs för publik från en scen, stor spridning. På det sättet ökar tillgängligheten till kulturen. Inom massmedierna utvecklas nya uttrycksformer som dokumentära och halvdokumentära skildringar, animationer, radiodrama, televisionens dramaformer och multimedietekniker. Genom förenklad produktionsteknik ökar också den enskildes uttnvckrmöjligheter. Ungdomars intresse för massmedier, särskilt ljud- och bildmedier, är stort Genom att massmedieutbudet är så omfattande och tillgängligt under alla dygnets timmar och årets dagar är valmöjligheten för den enskilde stor. Databaser och nätverk ökar tillgängligheten till information och kunskap och skapar helt nya möjligheter till kommunikation.

17.1 Massmedielandskapet

Förhållandena 1974 När 1974 års kulturpolitiska beslut fattades var medielandskapet ett helt annat än i dag. Dagspressen befann sig i en nedåtgående utveckling. Sveriges Radio hade monopol radio- och tv-sändningar. Film såg man nästan enbart på bio. Video hade introducerats men ännu inte nått någon mätbar spridning. Radio och television hade den klassiska rollen att sprida en identiskt budskap till stora mängder av människor. Ett vidgat utbud ökade möjligheterna att tillgodose mindre gruppers intressen. I mitten av 1970-talet var massmedierna ännu utpräglat nationella eller regionala system. I televisionen nåddes vi visserligen av utländska produktioner och i dagspressen av de internationella nyhetsbyråemas material. Men ur-

SOU 1995: 84

valet var svenskt. Ett undantag var människor i gränstraktema kunde ta som del av grannländernas television. Massmediema sågs också som konkurrenter människors tid för det om levande" kulturlivet. Många befarade att besök teatrar, konserter och utställningar skulle minska liksom deltagandet i föreningslivet. Tungt vägande faktorer i synen på eterrnediema 1974 dels det var ansvar som följde med monopolsituationen, dels uppfattningen om programmens starka genomslagskraft.

Massmedier i förändring

De senaste 20 åren har bjudit på snabb teknisk utveckling medieområdet. Produktionsprocessen för dagspressen rationaliseras med ny teknik. Förstatidningarnas ekonomi har successivt förstärkts och presstödet har bidragit till att andratidningarna kunnat överleva. År 1973 fanns 20 orter landet, i regel de folkrikaste, med dubbel utgivning av dagspress. 20 år senare var situationen densamma för 17 av dessa orter. Morgontidningama landsorten har breddat innehållet och utrymmet for en riksspridd morgonpress har därmed minskat. Det är bara kvällstidningarna som fortfarande har tydlig karaktär av rikstidningar.

På radio- och tv-området har satellit- och kabeltekniken slagit igenom.

Regionala radiosändningar och närradio har blivit möjliga. Dessutom finns reklamñnansierad radio i 35 sändningsornråden i landet med sändning i 81 geografiskt avgränsade kanaler. I radio har stereosändningar blivit standard med resultat att musiköverföringar håller hög kvalitet. Musikutbudet har dessutom ökat kraftigt. Nyhetssändningar har blivit en tätt återkommande service till lyssnarna bl.a. tack vare datoriserade nyhetsredaktioner och möjligheter att länka reportage och intervjuer med hjälp teknik. Möjligheten av ny att lyssna satellitsändningar i radio hari praktiken ännu inte utnyttjats. På tv-området har utbudet ökat dramatiskt. l mer än hälften av hemmen kan man i dag välja på upp till ett 20-tal tv-kanaler varav många sänder dygnet runt. Men ett ökat antal kanaler är ingen garanti för ett breddat utbud av program snarare har det ökade utbudet lett till fler program av samma slag med inriktning en masspublik. Satellitöverföringar ger helt nya möjligheter att direkt skildra skeenden runt om i världen. Lätt videoteknik gör det möjligt for tittarna att ta del av allt från osminkade vardagsmiljöer till festliga sportevenemang. Upplevelsen att vara "närvarande när det händer och var det än händer" blir möjlig genom televisionen. Under 1980-talet fick videon snabb spridning. Det ökade möjligheterna att i välja program och tid for att titta och banade väg for en snabbt växande marknad för uthyrning och försäljning av främst långfilm på video.

Massmediemas möjligheter

Den digitaliserade tekniken kommer att göra det möjligt att dramatiskt öka antalet kanaler i radio och tv. Grupper spridda över stora områden kommer att kunna nås med ett för dem anpassat utbud.

Samverkan mellan data och telefoni har lagt grunden till helt nya kommunikationssystem. Hittills har hemdatorer främst till använts spel, men användningsområdet vidgas snabbt till studier och till utföra visst arbete i att hemmet. Genom att utnyttja den digitala tekniken ökar utbudet faktaav baserade CD-ROM. Genom att ansluta hemdatorer till telenätet öppnas möjligheter till en världsvid kommunikation och till hämta information att ur databaser. Redan i dag finns ett mycket omfattande material kan nås via som telefonnätet med hjälp av en tämligen ordinärt utrustad persondator. På försök erbjuds nu ñlm direkt hem till tv-skärmen omvägen via utan en tv-station eller videobutik. Det går redan i dag att få dagstidning personligt redigerad en utifrån information från en handfull databaser, uppdaterad med den senaste informationen minuterna innan den trycks eller visas på dataskärmen. ut

Teknikurveckling, makzkoncenzration och möjligheter till delaktighet

Tekniken bakom massmedierna blir och likartad. Lagring och mer mer distribution kan ske på likartat sätt även formerna för presentation i huom vudsak förblir vid det som Men det är endast teknisk synpunkt nu ur som gränserna mellan olika massmedia luckras upp. Redan i dag förekommer samma ägare till olika medier. Att motverka nraktkoncentration inom medievärlden är en viktig uppgift kräver insatser inte bara inom kulturpolitisom kens område. I framtiden kommer maktfrågoma troligen att förskjutas från ägandet av medier mot ägandet av distributionssystemen. Kontroll över satelliter och nät för telefon- och datakommunikation ger nycklar till maktpositioner. En nya viktig uppgift för kulturpolitiken är att hålla de olika distributionskanalema så

öppna som möjligt. Den nya teknologin måste tas i anspråk för fritt ett meningsutbyte.

Utvecklingen av massmedierna innebär risk För kulturell segregering. en Det kraftigt ökade radio- och tv-utbudet har ökat valmöjlighetema med men konsekvens att olika befolkningsgrupper väljer olika En del odlar program. Specialintressen, andra utnyttjar bredden i utbudet, medan ytterligare andra

använder medieutbudet som avkoppling och förströelse. Möjligheten med att hjälp av nätansluten hemdator få fram aktuell information olika databaser ur öppnas för dem som har råd att skaffa sig utrustning och lär sig bemästra

tekniken. På sikt kan de växande skillnaderna leda till att viktiga delar av det

offentliga samtalet engagerar allt färre och demokratiska värden att som förståelse och respekt för andras värderingar går Förlorade.

SOU 1995: 84

17.2 Massmedievanor

Även massmedieutbudet ökar har människan begränsat med tid till sitt fria om förfogande. Redan i slutet av 1970-talet ägnade svensken ca 5,5 timmar om dagen massmedierna. Trots att utbudet ökat kraftigt har den tid som i dag upptas av medierna bara ökat med en halvtimme och förskjutningama mellan olika slags användning av massmedier är obetydlig. För befolkningen som helhet visar utvecklingen snarare ett mönster av stabilitet än på förändring. I en introduktionsfas får massmedierna tämligen odelad uppmärksamhet. När de väl etablerats reduceras uppmärksamheten och man inrymmer dem i sina vardagssysslor som bredvidsysselsättning till annan verksamhet. Vi läser tidningen eller lyssnar radion samtidigt som vi äter eller reser till och från arbetet. Vi tittar tv och umgås med familjen, lyssnar på musik och tar hand hemarbetet eller gör läxor. Detta är en av förklaringarna till att tidningsläom sandet varit relativt konstant trots att nya massmedier introducerats. Det koncentrerade lyssnandet från förr är sedan länge ersatt av bredvidlyssnande. På år har även tv-tittandet ändrat karaktär och internationellt är tv i dag senare ofta en bredvidsysselsättning. De olika massmedieformema tycks oavsett utbudets omfattning kunna rymmas inom oförändrade tidsramar. Massmedievanorna innebär i stark förkortning att vi i genomsnitt ägnar. drygt två och en halv timme om dagen att lyssna, drygt två timmar om dagen att titta, drygt en timme om dagen att läsa. - Massmedievanorna presenteras mer i detalj i utvärderingsrapporten.

Tendenser i ett längre tidsperspektiv

De långsiktiga förändringarna mellan enskilda medieaktiviteter är ganska små. Den största enskilda förändringen rör läsning av kvällstidningar. Andelen av befolkningen läst eller bläddrat i en kvällstidning har på 15 år minskat som med än tio procentenheter till under 30 %. Lästiden bland kvällsmer tidningsläsare är emellertid tämligen oförändrad. Morgontidningsläsandet är i stort sett stabilt liksom den tid vi ägnar morgontidningen. Andelen veckopressläsare i befolkningen har minskat något medan andelen tidskriftsläsare ökat en tendens som dock visar tecken på att åter vika. Lästidema för detta slags press har minskat något bland läsarna liksom även lästiden för böcker. Tv-tittandet har ökat en aning liksom tittartiden. Användningen av video ökade under de första åren 1980-talet men har därefter minskat. Lyssnartiden för radio tenderar att öka medan tiden för övriga musikmedier, 4 kassett och skiva, har minskat. Dagens unga utvecklar ett helt annorlunda förhållningssätt till medierna än det som äldre har. Det är barnfamiljerna som först anammar ny teknik och skaffar sig utrustning. De ungas intresse för teknikens möjligheter, nyfiken- 278

Massmediernas möjligheter

heten att pröva ny teknik och den förmågan ökar skillnaderna mellan egna generationema. Många nya användningsområden och kommunikationsfonner är starkt generationsbundna och upplevs som näst intill helt otillgängliga för många äldre. Kommunikation via globala datanät, musik- och bildskapande via datorer och annan elektronisk utrustning påverkar de livsstilar, ungas aktiviteter och kulruryttringar.

17.3 Det tryckta ordet

Utbudet av tidskrifter och tidningar är stort trots eterrnediemas kraftiga expansion under senaste decennierna. Tidskrifter skilda slag riktar sig allt av tydligare till särskilda målgrupper med ett för gruppen anpassat innehåll. Det statliga stödet till kulturtidskrifter bidrar till mångfald och kvalitet inom området. Dagspressen förser medborgarna med information så de ska kunna ta ställning i viktiga samhälleliga angelägenheter och så att de kan del ta av och orientera sig om kulturlivet. Den erbjuder möjligheter till offentlig debatt och till att yttra sig i viktiga frågor. Detta kräver med en press en fri och oberoende ställning. Men dagspressen har också den omvända rollen att fungera som språkrör för olika och kommentera skeenden grupper att ur dessa gruppers perspektiv. Dagspressen ska slutligen också kritiskt granska den politiska och ekonomiska makten och dess beslut och åtgärder. Att förena dessa mycket olika roller möter naturligtvis svårigheter. Tendensen att tidningarna i allt större utsträckning förlorar sin partifärg är tecken på nya avvägningar mellan de olika rollerna. Mer än 10 % dagstidningama har av lämnat sin partibeteckning sedan 1973. De statliga insatserna på litteraturområdet syftar till ökad mångfald och kvalitet i bokutgivningen och till att främja spridningen över hela landet. I kapitel 27 behandlas litteratur- och biblioteksområdena utförligt. mer

17.4 Radio och television

Tillgången distributionskanaler är fortfarande begränsad vad gäller marksänd radio och tv. Fri etablering är därför ännu inte möjlig. Public service-foretagen har omfattande skyldigheter reglerade i avtal med staten. Avtalen specificerar villkoren för sändningsrätten och innehåller bl.a. regler om programpolitiken. Möjligheter att koppla programpolitiska regler villkor for som sändningsrätten har på senare år utnyttjats gentemot TV 4 däremot inte men för de ca 80 reklamñnansierade radiostationerna har koncession. som Nuvarande lagstiftning på radioområdet medger inte att staten sätter upp programpolitiska krav. 279

SOU 1995: 84

En stark public service-verksamhet âr ett samhâllsintresse Begreppet public service brukar översättas med i allmänhetens tjänst. Att erbjuda radio- och tv-program utan beroende av annonsörer eller ständigt maximerad publik har setts som en garanti för ett mångsidigt utbud av hög kvalitet, något som också gynnar kulturlivet. Public service-företagen når vardera mellan 60 och 70 % av alla svenskar varje dag. Som en följd av att antalet kanaler och program ökar kan dock public service-verksamheten i framtiden komma att få mindre uppmärksamhet och färre lyssnare och tittare. Det behövs kraftigt offentligt ansvarstagande för att bevara och utveckla public service-verksamheten som förmedlare av ett varierat utbud av hög kvalitet med stort utrymme för inhemska uttryck och program. Det är där den breda och allmängiltiga debatten kan föras och det är där utrymme bör ges till det offentliga samtalet. Man ska också kunna ta del av ett rikt utbud av kulturprogram som inte i första hand behöver ta sikte största möjliga publik. Det är genom public service-verksarnhet som även mindre gruppers intressen och behov av bredd och mångfald kan tillgodoses. Public service-företagen har en roll som på många sätt motsvarar de offentligstödda kulturinstitutionernas. Man har ett offentligt uppdrag men utformar själv sin verksamhet, en verksamhet som bl.a. bör bidra till uppfyllandet av de kulturpolitiska målen. Utbildningsradion skiljer sig från övriga public service-företag genom att inte ha specificerade kulturpolitiska uppdrag inskrivna i avtalet, medan däremot uppdraget i sin helhet innebär att stå i bildningens tjänst. Utbildningsuppdraget ligger nära ett kulturpolitiskt uppdrag. Mot den bakgrunden är Utbildningsradions framtida roll och uppgift av stor betydelse.

Även reklamfinansierade

etermedier har ett ansvar En fri och oberoende ställning är grunden för tv- och radioföretagens agerande. Till bilden hör att antalet inhemska kanaler är begränsat och att eterrnediema spelar en viktig roll i en nationell kulturpolitik. Därför bör även villkoren för reklandinansierade tv-kanaler innefatta krav av kulturpolitisk karaktär krav vars uppfyllelse bör kunna utvärderas. Nuvarande avtal med TV 4 in- nehåller vissa kulturpolitiska åtaganden. Dessa behöver preciseras och eventuellt utvecklas. Det bör ske inom ramen för den löpande granskningen av TV 4 som görs av statsmakterna. Den reklarrrfinansierade radion beñnner sig i ett uppbyggnadsskede. Sändningarna har med få undantag likartat innehåll nutida populär-musik. Det finns krav på att en viss del av programmen ska vara framställda särslcilt för. den egna verksamheten men ingen precisering av vad detta ska innebära. Vi menar att det är rimligt att staten tar hänsyn till behovet av programpolitisk mångfald vid fördelningen av framtida koncessioner. Där de reklamfinansierade kanalerna är många kan mångfalden gynnas av att dessa får olika specia- 280

M asmediernas möjligheter

liserade uppdrag. Där koncessionema är få kan motsvarande effekt uppnås genom att uppdragen är tydliga i kravet ett brett programutbud.

Utvärdering av avtal och verksamhet är nödvändigt

Det är inte tillräckligt att staten fastställer krav eller mål. En systematisk och kontinuerlig uppföljning av dem måste också ske. Vi föreslår därför att de mottagaravgiftsstödda företagen ges i uppdrag att upprätta public servicebokslut där staten som avtalspart kan avläsa hur ställda mål i bredd, termer av mångfald eller andra särskilda satsningar har uppfyllts under året. Det skulle vara ett komplement till traditionella ekonomiska bokslut och årsredovisningar. En sådan modell har redan diskuterats inom public service-företagen i Norden och övervägs i Danmark. Även den verksamhet som bedrivs av reklamñnansierade radio- och tv-foretag bör utvärderas ett motsvarande sätt

Att göra kulturlivet känt

Det "levande" kulturlivet är väsentligt för konstnärema och de människor som tar del av det. Praktiska, geografiska och ekonomiska hinder gör att konstnärer och kulturinstitutioner har svårt att sprida kännedom om sin verksamhet. Det är mot den bakgrunden viktigt att medierna ser information den " leom vande" kulturen som en viktig uppgift. Därutöver finns den alldeles självklara och viktiga rollen att kritiskt granska kulturlivet.

Samverkan mellan radio- och tvfäretag och Iallturinstitutioner

Varje produktion vid en central eller regional teater- eller musikinstitution når en mycket begränsad publik. Det gäller även produktioner som fria grupper svarar för. Genom att bearbeta en uppsättning för distribution i radio eller i tv kan betydligt fler se den. Upplevelser i tv och radio av vad institutionerna erbjuder bidrar till att bredda intresset Krav medieforetagen att samverka med teater- och musikinstitutioner bör tydligt framgå av avtalen med staten sändningsrätt. I avtalet mellan om staten och Sveriges Television respektive Sverige Radio finns redan skrivningar om företagens ansvar i detta avseende. Sådana skrivningar saknas i avtalet med TV I uppdragen till Dramaten och Operan i Stockholm ingår att samarbeta med radio och tv. Det framhålls särskilt att man ska utnyttja bl.a. radio och tv i så stor utsträckning möjligt för att göra produktioner som tillgängliga för hela landets befolkning. Vi vill starkt betona att detta uppdrag ges högre prioritet i institutionernas arbete. Antalet för tv bearbetade överföringar av musik- och teater-föreställningar bör öka. 281

SOU 1995: 84

Det är viktigt att kraven i avtalen och kraven gentemot kulturinstitutioner-na utformas på ett sätt som inte inskränker företagens och institutionernas självständighet. Man kan överväga kvantiñeringar, antingen i termer av att viss en del av medieföretagens medel eller att en viss del sändningstiden ska av avse samverkan med teater- och musikinstitutioner. Också mellan museer och konsthallar och radio- och tv-företagen bör samarbetet utvecklas. Det bör överlåtas institutionerna och medieföretagen i samverkan att utveckla de närmare formerna för ett ökat samarbete. En möjlighet att underlätta ett sådant samarbete är att under begränsad tid inom nuvarande avsätta ramar särskilda medel som kan användas för en sådan samverkan. Medlen bör då fördelas till samarbetsprojekt mellan medieföretag och kulturinstitutioner och grupper och ha som syfte att stimulera till omarbetningar av scenföreställningar eller möjliggöra direktsändningar. Medlen bör hanteras ett från av kulturinstitutionema och tv-företagen oberoende organ och fördelas konav sulenter som förordnas för viss tid. Den ordning som gäller för fördelning av produktionsstödet för film bör kunna gälla även i detta sammanhang. En möjlighet är att hanteringen av medlen knyts till Filminstitutet. Upphovsrättsfrågoma uppges ofta sorti ett hinder för ett närmare samarbete mellan kulturlivet och medieföretagen. Det är angeläget att denna fråga beaktas så tidigt som möjligt i produktionsledet för att underlätta samarbetet och för att inte onödiga kostnader ska uppstå. Kulturinstitutioner, fria grupper samt radio- och tv-företag bör tänka på framtida mediefönnedling eller scenuppsätming i samband med inköp av rättigheter. Att öka förmedlingen av det "levande" kulturutbudet kräver i regel anpassning till mediets särskilda förutsättningar. Men det kan också vara en poäng att ibland bevara karaktären av scenevenemang. Så gör med de man traditionella vidareutsändningarna av föreställningar från Drottningholms Slottsteater. Liksom vi under årens lopp fått bekanta oss med svenska kulturhistoriska miljöer via tv-sända helgmålsböner skulle landets kulturinstitutioner och dess lcringmiljöer kunna ges ett ansikte genom kulturevenemangen. Publiken bekantar sig med olika platser i landet och erbjuds att "vara med" där det händer. På det sättet kan bredden i det svenska kulturlivet bli synligt för hela befolkningen.

Regional spegling

Inom något år kommer det att bli aktuellt att ta ställning till om ytterligare två rikstäckande sändamät för rv ska tas i burk. Det nätet beräknas kunna nå i ena 98 % av befolkningen och får därmed en lika stor täckning sändamätet som för TV En avgörande fråga är om nätet ska användas för ytterligare rikstäckande kanal eller om möjligheten till regionalt sändande kanaler ska öpp- 282 nas. Det senare alternativet kan bana väg för ett reellt alternativ till ännu fler

Massmediernas möjligheter

rikstäckande tv-kanaler. De inneboende möjligheterna till en närmare samverkan mellan regionalt kulturliv och regionala tv-företag skulle kunna skapas. De satsningar som kommuner, landsting och stat gör på kulturområdet i regionerna skulle kunna bli kända för befolkningen i deras hemmiljö. Genom att samsända en del av programutbudet skulle man också kunna visa likheter och skillnader mellan regionerna både vad gäller traditioner och nyskapande kultur. Regionemas olika kulturarv skulle kunna bli en gemensam tillgång för hela befolkningen. En kombination av lokala utsändningar och rikssändning av lokalt producerade program skulle kunna innebära en komplettering av nuvarande tv-system och av strukturen med regionala kulturinstitutioner. Frågan om finansiering måste noga övervägas.

Ny avtalsperiod för radio- och tv-företagen Regeringen har i juli 1995 tillsatt en beredningsgrupp med parlamentarisk förankring. Beredningen ska medverka i arbetet med en proposition den om avgiftsfinansierade radio- och tv-verksamheten under den avtalsperiod som inleds den 1 januari 1997. Beredningen kommer bl.a. ha i uppgift att överväga frågan om vilka krav som ska ställas den fortsatta public serviceverksamheten samt ta ställning till vilka ekonomiska och organisatoriska förutsättningar som bör gälla for Sveriges Television, Sveriges Radio och Sveriges Utbildningsradio.

17.5 Lokala och regionala insatser

Massmediefrågorna har i kommunernas kulturpolitik en mycket undanskymd plats. Det finns säkert flera förklaringar. Det ansvarsområde som stakades uti 1974 års kulturpolitik kom att omfatta "medier för kommunikation som radio och television", men det var knappast en formulering naturligt pekade ut som ett verksamhetsområde för kommunala kultumämnder. Det var snarare en formulering som kunde tillämpas på nationell nivå av staten. Man kan också se att många lokalt och regionalt verksamma kulturpolitiker och tjänstemän betraktat elektroniska medier med viss skepsis och mer betonat deras förmodade risker än faktiska möjligheter. Även utvecklingen varit trög har ändå del kommuner tagit olika iniom en tiativ att stödja massmedieverksamhetb1.a. genom AV-centraler och stöd till närradioverksamhet. Ett annat exempel är etablerandet medieverkstäder av med inriktning på film och video. Utformningen och inriktningen skiljer sig åt, men i regel har verksamheten inriktats på ungdomar och föreningslivet. Syftet har varit att tillhandahålla teknik och erbjuda viss utbildning. Ofta har verkstäderna kommit till initiativ av kultumämndema men också av fritids- 283

SOU 1995: 84

nämnder eller skolstyrelser. I exempelvis Botkyrka kommun bred görs en satsning på medier som bl.a. innebär samverkan mellan grundskola, medieprogrammet på gymnasieskolan och föreningslivet i en lokal medieverkstad och med en lokal tv-kanal. Även på regional nivd har massmediefrågoma stått på undantag. Det är först under de allra senaste åren initiativ har tagits. Liksom inom kommunerna har verksamhet inriktats på medieverkstäder. Vi anser att det också ñnns anledning att särskilt betona skolans ansvar för att lära ut hur medierna kan användas för att skaffa sig kunskap inom olika ämnen men också för att utbyta tankar och idéer. Skolans betoning att lära av eleverna att hantera språket i skrift och tal ska kompletteras med undervisning om mediernas möjligheter. Det är angeläget att väcka lust, träna färdigheter och öppna de ungas sinnen för bl.a. bilden och bildtolkning och för ljudmediernas möjligheter. Intresset för att använda medier av olika slag är tydligt även efter skolåldem. Att skapa möjligheter att vidareutveckla det är självklar uppgift för en folkbildningen. På många folkhögskolor finns medielinjer. En del studieförbundsavdelningar har ljud- och bildstudior. Grupperna arbetar med som medieproduktion kan bli fler och verksamheten knytas till skrivcirklar, teater-, dans- och musikverksamhet. Aktiviteterna kan också vända sig till barn och ungdom, gärna i samarbete med deras organisationer. Vi har i kapitel 10 Ungdomars vilja och val föreslagit en kraftfull satsning multimedieverkstädcr. I kapitel 26 Film föreslår vi att möjligheterna att utveckla regional ñlmverksamhet måste förbättras.

Lokala kanaler för tv och radio

Genom att allt fler kan ägna sig åt att uttrycka sig med rörliga bilder har intresset att kommunicera med en publik ökat. Man kan se ett samband mellan eget skapande, medieverkstäder och distribution via kabelnät och sikt även i etern. Möjligheterna till distribution för andra än tv-företag vars sändningsrätt är beviljad av staten genom särskild koncession har hittills varit begränsad till kabelnät inom en viss kommun. Staten kan inom för nuvarande kabelramen lagstiftning förordna en organisation med ideellt syfte som lokalt kabelsändarföretag att bedriva lokal-tv-verksamhet Sådan verksamhet förekommer på ett trettiotal orter landet, framför allt i de större städerna. Den mest omfattande verksamheten bedrivs i Stockholm stad där det lokala kabelsändarföretaget

Öppna Kanalen har möjlighet nå drygt halv miljon tittare. Det faktiska

att en tittandet är dock mycket blygsamt. Förebilder för verksamheten hämtas bl.a. från USA public access-kanaler och från Tyskland Offener Kanal. Verksamheten i dessa båda länder sker på ideell grund och finansieringen 284 sker via koncessionsavgifter respektive mottagaravgifter.

Massmediernas möjligheter

Närradion erbjuder möjligheter för föreningar att nå ut med information i

närområdet och för föreningens medlemmar och andra intresserade att ägna sig programproduktion. Närradio äri flera avseenden en billig och effektiv kommunikationsfonn som i högre grad borde kunna användas föreningar av för att informera om och spegla det lokala kulturlivet.

Det är rimligt att ideellt verkande föreningar har möjlighet distribuera att sina program direkt till hushållen via kabel eller via etersändningar. Det är ett led i att vidga yttrandemöjlighetema och direkt det intresse svarar mot som finns hos alla dem som nu är engagerade i att uttrycka sig i rörliga bilder.

17.6 Nätverk och informationssystem

Öppenhet och tillgänglighet

Den snabba utvecklingen inom datatekniken öppnar för kommunikation i nya nätverk och infonnationssystem. I framtiden kommer all information i text, ljud och bild att kunna bli tillgänglig idigital form. Några av de stora globala datomätverken är redan i dag kollektiva resurser med många som delar det finansiella ansvaret. I princip är ohierarsystemen kiska och produktiviteten är direkt kopplad till att många enskilda kommuni-

cerar över näten. De frigör kreativitet hos användarna just sin öppengenom het. Tidningar och tidskrifter erbjuder sitt material via nät som alternativ till

pappersversionen.

Den centrala ställning som den enskilde individen har i de datomätsnya strukturema inbjuder till dialog och medverkan. Även de elektroniska nya brevfunktionema, E-mail, är intressanta kan kommunicera genom att man spontant med bl.a. myndigheter och politiker och genom att debiteringen inte sker per användning utan per användare.

Näten utgör en resurs for fri och världsvid kommunikation i som staten internationell samverkan bör medverka till värna. Det är viktigt dessa att att nya system säkras för ett fritt tankeutbyte. Det är angeläget från att man svensk sida i olika internationella organ, bl.a. inom EU, verkar för denna att möjlighet bevaras. Det är inte självklart att alla länder har detta synsätt

Det blir allt vanligare att offentliga institutioner använder näten för att sprida kännedom om sin verksamhet och fattade beslut. om Utvecklingen av nätverken sker snabbt. Särskilda kultumät kommer att kunna skapas antingen spontant intresserade människor eller på kommerav siella grunder av foretag, där t.ex. recensioner teater, böcker och ñlm är av tillgängliga. Sådana nät kan också öppna för brett och ständigt vara ett pågående samtal om kultur som involverar alla kan komma in på näten. som Mycket av kulturinstituzionernas kunskap och information bör digitaliseras och samordnas i Kulturnät Sverige. Därmed kan kulturinstitutioners sam- 285

SOU 1995: 84

lingar, information och kunskap göras lätt åtkomlig för allmänheten via terminaler kulturinstitutioner eller i hemmen. Inom musei- och kulturmiljöområdet finns databaser som omfattar föremål och samlingar och ett omfattande utvecklingsarbete pågår, bl.a. kopplat till räddningsaktionen för museernas samlingar SESAM, se kapitel 28 Museer, utställningar. Språk- och folkrninnesinstitutets arkiv kommer att digitaliseras. Inom musikområdet finns uppgifter om fonogramutgivningen samlade i nationaldiskograñn som Arkivet för ljud och bild ansvarar för. Det bör vara möjligt att bearbeta den för vidgad användning och även tillföra andra uppgifter om musik, bl.a. noter. Inom litteraturområdet har man kommit långt genom nationalbibliograñn som innehåller uppgifter om litteratur-utgivningen i Sverige. Det nationella datasystemet LIBRIS bygger uppgifter i nationalbibliograñn. En allornfattande bokkatalog på uppgifter ur denna bibliografi bearbetad för användning av allmänheten skulle göra det möjligt för allmänheten att snabbt få överblick

över litteraturutgivningen se avsnitt 27.2.6.

Vi föreställer oss att databaser på kulturområdet också ska kunna innehålla uppgifter som förenklar köp och lån. I dag är distributionen det svagare ledet i den offentligstödda kulturen, vilket gör att ett brett utbud av fonogram, videogram och böcker har svån att nå ut till medborgarna. På vissa andra kulturornråden finns databaser vars tillgänglighet är starkt begränsad. Ett exempel är den ñlmdatabas som Filminstitutet byggt upp som innehåller en mängd faktauppgifter om filmer bevarade i institutets arkiv, producerade i Sverige samt offentligt visade. Filminstitutets avsikt är att göra faktadelen tillgänglig for externa användare mot betalning. För att skapa "Kulturnät Sverige" krävs omfattande utvecklings- och samordningsarbete av strategi och teknik där Statens kulturråd bör ha ett övergripande ansvar. Samarbete bör ske med offentliga kulturinstitutioner av olika slag. Nätet bör stå fritt gentemot kommersiella intressen.

Multimedia Multimedietekniken öppnar helt nya vägar att presentera konst och kultur. Tekniken gör det möjligt att kombinera text, ljud och bild, även rörliga bilder, och på det sättet göra presentationen intressant och levande for en större publik. Multimedieprodukter kan i dag distribueras via nätverken eller via CD- ROM. Multimedia kan användas t.ex. för att presentera ett litterärt verk i ny form; ge fler möjligheter att "besöka" en intressant utställning på ett museum eller vara ett alternativ till konstutställningens katalog. Det finns intresse från kulturinstitutioner och förlag att använda multime- 286 dietekniken. Det finns också intresse från konstnärer och kreatörer med olika

Massmediernas möjligheter

bakgrund att använda multimedietekniken sin huvudsakliga kommunikasom tionsform. Hittills har svensk multimedieproduktion skett i mycket begränsad utsträckning. Brist på erfarenhet att uttrycka sig i det mediet, höga initialnya kostnader, osäkra bedömningar av intresset från marknaden har motverkat en utveckling på området. Att tidigt kunna använda multimedietekniken kulturområdet är angeläget för att sprida kultur både inom landet och export. Särskilt viktigt är att nya svenska produkter håller hög kvalitet för att dels kunna konkurrera med utländska produktioner på hemmarnarknaden, dels kunna göra sig gällande på den internationella marknaden. Svensk barn- och ungdomskultur har rönt stora internationella framgångar och exportsatsning med högkvalitativa en multimedieprodukter skulle vara möjlig och önskvärd. För att utveckla multimedieprodukter hög kvalitet inom kulturområdet av är det nödvändigt med ett nära samarbete för kompetensutveckling och erfarenhetsutbyte mellan konstnärer av olika slag, bl.a. författare, tecknare, illustratörer, bildkonstnärer och filmare, samt producenter och med datapersoner teknisk kompetens. För att främja ett sådant samarbete kan ett kreativt centrum som är utrustat med nödvändig teknik vara av stor betydelse och bör därför inrättas. Det är särskilt viktigt i ett inledande skede då få har personer erfarenhet av att arbeta med tekniken. I skulle bl.a. kunna arbeta centret man med olika pilotprojekt t.ex. med kulturinstitutioner och på barnkulturens område.

Försök med infomtationsstationer pâ bibliotek

Biblioteken har en viktig framtidsroll när det gäller medborgarna möjatt ge ligheter att använda sig av de nätverken och hämta information danya att ur tabaser. Biblioteken kommer också att bli viktiga för information att ge om nätverk och databaser som innehåller uppgifter kultur, videokonst, vilka om tidningar och tidskrifter kan nås via näten och utgivning kultur där som av multirnedietekniken används. Genom funktionen som informationsfönnedlare och verksamhet i genom samtliga kommuner är biblioteken lämpliga värd för informationsstatiosom ner med terminaler kopplade till olika databaser och nätverk och med de inforrnationsuppgifter vi anser ovan. Försök med sådana informationsstationer pd bibliotek bör göras.

Medel för utveckling inom IT -omrâdet

Offentliga medel bör vara möjliga att utnyttja för IT-satsningar inom kulturornrådet. De Stiftelsen framtidens kultur, Stiftelsen kunskap och resurser som 287

SOU 1995: 84

kompetensutveckling och NUTEK förfogar över bör vara av intresse i detta sammahang. Statens kulturråd bör ges ett samlat ansvar för IT -satsningarna inom kulturomrddet som bör avse stöd till utveckling och samordning av databaser i ett särskilt nätverk, stöd till multimedieproduktioner och till kreativt centrum samt försöksverksamhet med infomtationsstationer pd bibliotek. Kulturrådet bör även fortlöpande informera om IT-utvecklingen sorti berör kulturområdet. Särskilda medel bör tillföras rådet för insatser lT-området.

Datorer i hemmen ökar möjligheterna Man räknar med att det finns datorer i ungefär en fjärdedel av hushållen.

Ökningstakten är snabb särskilt i hem med god ekonomi och där det finns

barn. Det är framför allt de unga som använder datorerna. Den mesta tiden ägnas åt dataspel av underhållningskaraktär. Antalet spel som ett helt annat sätt än tidigare bygger individens egen aktivitet och intresse att skaffa sig nya kunskaper ökar snabbt. Inom musikområdet har hemdatorer kommit till användning. I arbete med att komponera och arrangera musik kan mycket tid vinnas genom att utnyttja färdiga dataprogram. Det är inte längre nödvändigt att behärska konsten att skriva noter det kan räcka med att kunna hantera en synthesizer för att över- föra toner till noter. Ett annat användningsområde for hemdatorer är bearbetning av text. Att producera egna texter och ge dem en grafiskt tilltalande utformning blir därmed möjligt för betydligt fler. Lusten att skriva och sprida texter till andra underlättas. Att göra egna föreningsblad eller att öka idéutbytet inom en intressegnrpp genom en egen tidning kan lättare förverkligas. Den grafiska skillnaden mellan egna producerade föreningsblad och professionellt framtagna tidskrifter blir allt mindre märkbar. Utbyggnaden av nätverk kommer ytterligare att öka användningen och nyttan av hemdatorer. Det blir möjligt att komma material som finns lagrat och tillgängligt i olika databaser. Det kan gälla aktuell information av olika slag, men också inspelad musik, filmer samt bilder och texter som kan överföras till hemdatom i stället för att som nu distribueras via skivor, videoband och böcker eller tidslcrifter. De utbyggda nätverken gör det också möjligt att göra den egna informationen omedelbart tillgänglig for andra.

Massmediernas möjligheter

17.7 Medierna och konsten

Vi har tidigare betonat betydelsen av ett kulturliv kännetecknas som av stor öppenhet och förnyelse. Mediernas roll förtjänar att särskilt uppmärksammas i detta sammanhang. Videokonst som visas i tv, radiodramatik, ljudátergiv-

ning med hög närvarokänsla inom musiken, verkstäder för elektronmusik med syntetisk tonbildning är några exempel. Inom modern grafisk industri och i animationsarbete sker tillämpning konstnärligt en av ett skapande med elektroniska medier. Musikmagasinen skickar med prov på den musik man kommenterar på speciella CD. Holografiska bilder har fått spridning genom massmedierna. Mycket arbete har lagts på det ner rent grafiska uttrycket i morgonpressen med nya typsnitt och utveckling utformningen av av textmassoma. Grafiska verk återges hyggligt i Specialtidningar och erbjuds även läsarna/betraktama till försäljning. Multimedietekniken gör nu sitt intåg inte bara på området spel utan också för alla typer av utbildnings- och informationsändamäl.

Medierna och inte minst den nya datatekniken erbjuder vitt och fortfaett rande oexploaterat experimentfält för nya former och uttryck inom kulturen. Även inom de tryckta medierna finns utrymme for experiment och utveckling. Det är angeläget att de möjligheterna till nya tas vara. Vi föreslår att Konstnärsnämnden får i uppdrag att ge stöd till utveckling och förnyelse av de konstnärliga uttrycken i massmedierna och genom datatekniken.

I dag är det fortfarande dåligt med utrymme i de högre konstnärliga urbildningarna för de uttrycksmöjligheter nya som medier och framtida teknik erbjuder. Med nya generationer av konstnärer kommer unga andra krav att ställas på utbildningsinstitutionema. Eleverna från dagens nyinrättade estetiska program och medieprogram vid gymnasieskolan kommer att efterfråga högre utbildning. Det är angeläget att sådana möjligheter snabbt kommer till

stand inom ramen för högskolan i syfte att stärka utvecklingen av det konstnärliga uttrycket med hjälp av medier och data. Medierna har en roll som uppdragsgivare till konsmärema. De flesta uppdrag kommer från public service-företagen och är knutna främst till rena musik- och dramaproduktioner och café- och underhållningsprogram. Man beställer musik- eller teaterverk för uruppföranden och knyter konstnärer som

medarbetare till den fasta staben eller som tillfälligt anställd personal. Tidigare tveksamhet och osäkerhet bland konstnärer är numera borta. De flesta konst-

närliga utövare seri dag medierna som en av flera vägar till publiken. När det gäller filmen som konstnärlig uttrycksforrn behandlar vi den i kapitel 26.

I kaptitel 16 En samlad konstnärspolitik behandlar vi upphovsrättsproble-

matiken. De principer vi förordar syftar till att säkerställa konstnäremas rätt till sina verk även i de elektroniska strukturer nya som öppnas i framtiden. Respekten för upphovsrätten måste vidmakthållas.

SOU 1995: 84

17.8 Behov utvecklande och stödjande funktion

av en

Kulturpolitiken bör uppmärksamma både de traditionella massmedierna och

de elektroniska medierna. Yttrandefrihet och mångfald i nya medier måste gaviktigt i det snabba teknologiska utvecklingsläge ranteras av staten. Det är att vi befinner i vidmakthålla och stärka public service-företag i allmänhetens oss medieföretag beroende reklamintäkter kan svara för ett tjänst, som utan av brett kvalitetsutbud och upprätthålla det offentliga samtalet. länder finns särskilda mediemyndigheter med ett samlat ansvar på I flera området och med uppgift tillämpa regler på massmedieområdet, löpande att utvärdera vad sker på området och utarbeta underlag för beslut av rikssom dag och regering. I Sverige har vi i dag Radio- och TV-verket som hanterar

sändningstillstånd och till att de formella reglerna för olika former av ser sändningar följs och Granskningsnämnden för radio och TV som utövar till-

de regler finns för innehållet i sändningarna. Det som saknas är syn över som kulturpolitiskt inriktad uppföljning och utvärdering på massmedieområdet. en Det behövs särskilt för genomföra utvärderingen av de tidigare föreslagna att public service-boksluten och för att följa sådana satsningar som görs för upp stärka samspelet mellan det "levande" kulturlivet och medieföretag på loatt regional och nationell nivå. Insatser behövs också för att sprida informakal, tion verksamheter där kulturen sprids med hjälp av ny teknik. Vi menar om sådan funktion bör inrättas även i Sverige. Den kan kopplas till någon att en existerande myndighet på kultur- och medieområdet, som med hög kompe-

ska kunna följa vad händer på massmedieområdet tens som

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

vikten motverka maktkoncentration inom medievärlden, av att betydelsen ett kraftigt offentligt ansvarstagande för att bevara - av och utveckla public service-verksamheten som förmedlare av ett varierat utbud hög kvalitet med stort utrymme for inhemska av uttryck och program, villkoren för reklamfinansierade tv-kanaler bör innefatta krav - att kulturpolitisk karaktär krav vars uppfyllelse bör kunna utav värderas, bör hänsyn till behovet programpolitisk mångfald att staten ta av vid fördelning framtida koncessioner för radiosändningar, av

M assmediernas möjligheter

att medierna bör se information om den "levande" kulturen som en viktig uppgift, att de nya nätverken och informationssystemen säkras för ett fritt tankeutbyte, skolans ansvar för att lära ut hur de medierna kan användas nya för att skaffa sig kunskap och för att utbyta tankar och idéer, behovet av kulturpolitisk uppföljning och utvärdering på massmedieområdet.

I kapitlet föreslår vi att de mottagaravgiftsstödda företagen i uppdrag upprätta ges att public service-bokslut, antalet för tv bearbetade överföringar musik- och teaterföreav ställningar ökar, kulturinstitutionemas kunskap och information digitaliseras och samordnas i "Kulturnät Sverige", ett kreativt centrum för arbete med multimedieproduktioner inrättas, försök med informationsstationer på bibliotek bör göras. Statens kulturråd ges ett samlat ansvar för IT-satsnin på gar kulturområdet, Konstnäxsnämnden får i uppdrag att ge stöd till konstnärer även för utveckling och förnyelse av de konstnärliga uttrycken i massmedierna och genom datatekniken,

Att ta till vara och bruka kultu rarven

18 Kulturarv

- grunden vi står på

Vi lever i ett mångkulturellt samhälle i tid många och snabba föränden av ringar. Svenskar har under detta århundrade flyttat inom landet i aldrig tidigare upplevd omfattning. Invandrare bär med sig skilda ursprungsarv som möter dels varandra, dels de svenska kulturarven. Intemationaliseringen på alla områden ger oss en ström av impulser. l rädslan framstå avståndstaatt som gande till det främmande kan man riskera att tappa fotfästet i det Många egna känner både skygghet och stolthet inför det svenska. Oavsett ursprung är de kulturarv som format omvärld baskunskap berör ens en som alla. Kunskap om och förståelse för det samhälle man lever i och de historiska skeenden som format det är förutsättningar för att kunna delta aktivt i den demokratiska

processen.

E mångfaserterat begrepp

I ordet kulturarv ligger immateriella begrepp religion, historia, som språk, traditioner, livsformer, idéer och samhällsstrukturer samt de fysiska uttryck människans verksamhet givit upphov till i form av konstverk, litteratur, film, foto, föremål, byggnader, fornlämningar, anläggningar och kulturlandskap. De konstnärliga kulturarven i teater, dans musik, litteratur, konst och konsthantverk, m.m. lever vidare och utvecklas i tolkningar. De folkliga nya kulturarven i slöjd, berättande, dans, musik, folktro m.m. traderas och förnyas från generation till generation. Särskilt för barnen läggs här en grund till den kulturella identiteten och skaparfönnågan. Man kan tala om en enskild människas personliga kulturarv likaväl som om en grupps eller bygds. en En viktig minnesbank och kunskapsresurs är kulturmiljön vi lever och verkar Byggnader, landskap, vägar, stigar, spår av tidigare generationers verksamhet allt samverkar till komplex bild - en av hur vårt samhälle vuxit fram; en del med starka symbolvärden, bevarade och förvaltade sedan generationer, annat mer alldagliga spår inte väcker intresse som förrän de är väg att utplånas. Som komplement har vi i allt högre grad etablerat institutionella minnesbanker arkiv och som museer. Ett viktigt kultur-politiskt perspektiv rör just detta fält vårt kollektiva minne i traditioner, dokument, byggnader, händelser och lämningar från svunna epoker vår gemensamma kulturmiljö, materiellt och immateriellt. -

SOU 1995: 84

18.1 En vidgad på kulturarven

syn

1974 års kulturpolitik en ram för kulturarvsansvaret som knöts till kulgav turminnesvård, och arkiv. Dessa sågs som skilda ansvarsområden, museer vart och ett en specifik del av kulturarvet. Idag samband och integration som angeläget Kulturmiljö ses inte ser man den byggda och odlade miljön. Den yttre miljön är sammanavgränsat som länkad med traditioner och levnadsskick, med föremål och produktionspro- Det kulturhistoriska perspektivet läggs till grund för ansvar och arbete cesser. med kulturarven. I Sverige har kulturarvsbe greppet vuxit fram som det politiskt intressanta och praktiskt tillämpbara. Rent praktiskt innebär det ett tydligt samlat ansvarstagande för de kulturhistoriska värdena i samspel mellan museer, arkiv, kulturrniljövårdsmyndigheter, enskilda och organisationer. Denna utveckling kan i ljuset av vad som skett den europeiska areses 1974 års kulturproposition lades fram samtidigt som det europeiska nan. byggnadsvårdsåret i sin mest aktiva förberedelsefas i samtliga Europavar rådets medlemsstater. I det internationella samtalet var byggnadsvård det "hetaste" och i stort sett enda kulturarvsornråde som behandlades och kopplingen till framför allt samhällsplaneringen stod i fokus. Den bevarandefilosofi utvecklades sarnlingsbegreppet "integrated conservation". som gavs Kampanjen hade genomslagskraft och betydde ett konkret steg bort från stor 1960-talets hänsynslösa koncentration på totalomvandling av miljön. Under 1980-talet och det tidiga 1990-talet vidgades det politiska intresset mot en större helhetssyn där kulturarven i alla dess former och uttryck gavs utrym- I dag rör diskussionerna internationellt det vidare begreppet "Cultural me. Heritage".

En brygga mellan människor

Kulturarven förenar identitet och förankring, och ger styrka till utveckling och förändring. Men detta kan också vändas i sin motsats. Identitet i en grupp kan leda till utfrysning utomstående eller till polarisering mellan grupper av konfronterar varandra. Tryggheten i det välbekanta kan leda till avsom skärmning mot omvärld och rädsla för förändring. Över miljon svenskar är invandrare. Stora grupper flyktingar söker en en fristad här. Motsättningar mellan främst ungdomar, tar sig våldgrupper, samma uttryck. Rätt utnyttjat kulturarven bas för integration i en vid gemenskap. ger en Fel utnyttjat riskerar allmänna symboler att tas över av grupper med syftet att forma front mot de utanförstående. Integration bygger förståelse och respekt för olikheter. Att tillägna sig och respektera ett främmande kulturarv

Kulturarv grunden vi står pd -

kräver insikt i det egna. Ett aktivt arbete med kulturarvsfrågoma är därför en nödvändighet i dagens mångkulturella samhälle.

Bas för demokratin

Ett demokratiskt pluralistiskt samhälle ställer krav på medborgarnas delaktighet och ansvarstagande. Utan kunskap och insikt i samhällets framväxt och styrmekanismer riskerar man att ställas utanför den demokratiska processen som ger en lagfäst möjlighet för den enskilde att delta och påverka. Detta förutsätter dock kunskap att bedöma förslagen och insikt i hur synpunkter ska föras fram. Det ansvar och den möjlighet som här lagts på medborgaren ställer krav på att kunskapsunderlaget på insiktsfullt och presenteras ett lättillgängligt sätt. Erfarenheterna hittills tyder på att den enskildes känsla för sin miljö sällan kommer till politiskt uttryck förrän alla beslut är fattade och enbart protester står till buds. Bevarandefrågor Lex. blir därigenom ofta konñiktfrågor. Bevarandet av befintliga värden i miljön är de frågor visat sig en av som väcka stort engagemang och som därigenom också får symbolverkan i människors attityder till demokratins tillämpning.

Utvecklingspotential att ta fasta på

Viktiga utgångspunkter för behovet uttrycka på kulturan/en att en ny syn finns i utredningsdirektiven. Det handlar inte bara om att bevara utan också i hög grad om att främja ett positivt bruk kulturarven. Det av gäller inte enbart att säkerställa i juridisk och fysisk mening utan i hög grad också göra att värdena kända, tillgängliga och levande samt att utnyttja dem och använda dem aktivt. Det är Först när man är medveten om ett värde är kasom man pabel att ta ställning till hur ska handskas med det. Insikten våra man att resurserär ändliga leder till varsamhet och intresse att bevara och föra vidare

positiva kvaliteter. Museer, folkbildning och skolor har här avgörande roll en som vi vill förstärka.

18.2 Kulturmiljön

som resurs

Man säger ofta att kulturmiljön är för alla tillgänglig historiebok öppen en att läsas av var och en som medvetet söker kunskap också förmedlare men av intryck på en omedveten nivå. Redan i 1974 års proposition lyfts behovet av förankring och kontinuitet fram som väsentliga politiska mål. Samhällets förändringstakt och intemationalisering gör denna målsättning än aktuellare i dag. Protestaktioner rivmot 297

SOU 1995: 84

ningar och hårdhänta ingrepp i den befintliga miljön engagerar många. I glesbygd är de egna traditionema och den lokala identiteten uttryckt i hemslöjd, hantverk och hembygdsvård något som kan ge livet sådan kvalitet att utflyttning bromsas upp och en möjlig inflyttning och näringslivsutveckling främjas. l närmiljön finns kopplingen långt bakåt i tiden genom fornlämningar och odlingspår, i sockenkyrkan, med påtagliga vittnesbörd om hur historiens förlopp över seklet avspeglat sig i den egna bygden, i byggnadsskick, inventarier och gravar. I industribyggnader. kajanläggningar, handelshus, likaväl som i magasin, ladugårdar och lador kan man avläsa den i tiden mer närliggande traditionen. Kulturens och kulturarvens betydelse för en bygds attraktivitet har förts fram som argument i regionalpolitiska bedömningar. Satsningar har skett på utbildning, kulturell infrastruktur etc. Den livskvalitet miljön hari kultur- och naturvärden tillmäts allt större betydelse. Kulturmiljövård som del i regional utveckling är ett fält som utvecklats tydligt under senare år och som ställer krav på medvetenhet och resursutnyttjande. Behovet av kulturhistorisk kompetens och resurser på regional och lokal nivå är redan idag stort och kommer ett utvecklingsperspektiv att vara allt större. Politiska åtgärder inom kulturmiljövården kräver en annan uppsättning instrument än den övriga kulturpolitiken, och som dessutom ofta hanteras inom andra ansvarsområden som jordbruk, naturvård, samhällsplanering, byggande och boende. Kulturarvspolicik handlar om beredskap och samspel, om att bygga upp och förmedla kunskap om vad miljön berättar, om att aktivt förvalta och bygga vidare på tidigare generationers erfarenheter med respekt för de spår de lämnat av verksamhet och liv.

18.3 Konstnärliga kulturarv

Inom konstartema pågår det en ständig dialog med tidigare generationers konstnärliga uttryck. Den mest spelade musiken, det helt dominerande operaoch balettutbudet samt de teaterpjäser som sätts upp oftast är "klassiker" som gång gång återerövras av nya generationer. Beroende av tidsanda och smak får det enskilda verket en mer framträdande eller undanskymd roll. På samma sätt bör äldre litteratur liksom måleri, grafik, skulptur, foto och film finnas tillgängliga for dagens läsare och åskådare parallellt med det som produceras i dag. Teatrar, orkestrar, operaensembler, museer, gallerier och bibliotek bör i sitt hålla både det nya och det gamla aktuellt samt för framtiden dokumentera och bevara det som görs. Det som har kraft och kvalitet att leva vida- 298 re :raderas som en del av det "levande" skapande kulturlivet. Det som i sin

Kulturarv grunden vi står pá -

samtid hade ringa framgång kan i en annan tid återupptäckas och aktualiseras. Tidigare generationers verk fungerar som inspirationskälla och referensram till dagens utövande konstnärer. Ansvaret för att dessa arv hålls levande och tillgängliga i dagens kulturliv är en fråga om medvetenhet och tradition hos konstutövama själva. Vikt läggs därför att de i sin utbildning och i sitt arbete rika möjligheter till ges att ta sig både de idéer, tankar och tekniker som är aktuella för dagen och den bevarade och traderade kunskap och erfarenhet som finns i våra samlade kultur-

arv. Det är ett ansvar För skolan liksom för medier och folkbildning aktivt att använda kunskapen om konstartemas utveckling, liksom enskilda konstom närers verk och liv, och att göra detta så brett och levande att människors insikt och medvetenhet utvecklas och fördjupas.

18.4 Institutioner med särskilt kulturarvsansvar

Målet "att ta ansvar för kulturarven och främja ett positivt bmk dem" ställer av tre krav. Vi ska dokumentera, värdera och bevara det utgjort för som ramen människors liv och verksamhet från forntid fram till i går. Vi ska också bygga vidare att genom att garantera att de värden detta görs learv representerar vande och aktuella samt inspirerar till förnyelse. Vi ska slutligen också dokumentera, värdera och bevara det som skapas i dag och i morgon. Kulturarven ska vara åtkomliga för alla. De ska visas, förklaras och sättas in i sitt historiska, samhälleliga och konstnärliga sammanhang. Deras möjlighet att ge upplevelse av skönhet, insikt, tillhörighet etc. ska till och tas vara utvecklas. Funktionen som referensram och bas stå på, hämta kunskap att att och kraft ur, ska göras tydlig. För den enskilde, liksom för den ska fatta som beslut i sin verksamhet eller politisk nivå, ska de offentliga insatserna främja tillgången till en rik kunskapsbank och inspirationskälla for formandet av dagens och morgondagens samhälle. Kulturmiljövårdsmyndighetema Riksantikvarieämbetet och länsstyrelser- na har tillsammans med museer, arkiv och bibliotek uppdraget att för - svara denna samhällsuppgift samt att också aktivt samspela med och friengagera villigorganisationema i arbetet. Inom kulturmiljöområdet innebär detta förutom också ett egenansvar ett ansvar för att kunskapen om kulturvärdena görs tillgänglig och får genomslag i tillämpningen av regel-och bidragssystem hanteras inom andra som samhällssektorer.

SOU 1995: 84

Arkivarzsvarer Arkivens kunskapsförsörjande och förmedlande roll är en väsentlig del av kulturarvsansvaret. Medborgarnas möjlighet till insyn och påverkan i den demokratiska processen måste garanteras. Samhällets snabba förändring reser krav på att handlingar och dokument både bevaras och hålls tillgängliga för forskningen i bred omfattning. Sökande efter egna rötter i släkt- och hembygdsforskning, nyfikenhet som motor för eget engagemang i tidens händelmotiven är många för den enskilde att söka sig till arkiven. ser - Forskarsamhällets krav på relevanta data som referensram till dagens situation, möjligheten att söka svenska referenspunkter i jämförelse med de internationella etc. blir allt viktigare. 1900-talets expansiva industrisamhälle är statt i förändring och det historiska förloppet måste att återfinna och analysera. Förutom detta ansvar har arkiven ett rent "musealt" ansvar för sina "föremål". De ska förvalta och vårda sina urkunder och samlingar så att de bibehålles så intakta som möjligt för framtiden. De ska också kunna visa och levandegöra dem för allmänheten inte enbart som kunskapskällor utan också som tidstypisk vittnesbörd i sig. En fungerande myndighetsstruktur och lagstiftning med Riksarkivet som centralmyndighet och landsarkiven samt vissa stadsarkiv som regionalt ansvariga ñnns etablerad. Vidare ñnns Arkivet för ljud och bild ALB. Arkivfrågorna har varit föremål för utredning och politiska ställningstaganden under det sena 1980-talet. Vi behandlar därför inte dessa frågor ytterligare. Konkreta frågor t.ex. om material i enskilda arkiv, tillämpning av infonnationsteknologins möjligheter eller olösta lokalbehov bör lösas i det löpande arbetet med Riksarkivet som ansvarig centralmyndighet. I vår bedömning av det framtida ansvarstagandet för kulturarvet ser vi förutsättningar och behov av nära kopplingar mellan arkiven och de övriga kulturinstitutionema, inte minst i en alltmer utbyggd IT-verksamhet.

Det Iculturhistoriska arvet Den av människan skapade och präglade miljön med sina städer, byar, vägar, fabriker och anläggningar av skilda slag, men också namn på platser och företeelser samt föremål, klädedräkter, traditioner och livsmönster, bildar den kulturhistoriska ramen för livet. Naturförutsättningar och klimat utgör den givna bas som människans innovativa förmåga och idoghet utnyttjat och omformat. Ren, helt opåverkad vildmark finns kvar i mycket begränsad omfattning. Kravet på bevarande, vård och levandegörande spänner över ett brett fält från det privata ansvarstagandet till samhällets ansvar för att hålla "historieboken" levande och läsbar nu och i framtiden. Samhällets ansvar återfinns på 300

Kulturarv grunden vi står på -

kommunal, regional och nationell nivå med de kulturhistoriska museerna samt kultunniljövårdsmyndighetema som specialist- och tillsynsorgan. Det statliga ansvaret inom det breda kulturmiljöfáltet täcks på regional nivå av länsstyrelsemas kulturrniljöenheter. Länsmuseema ska enligt förordning om statsbidrag till regionala museer "biträda Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, länsstyrelsen samt kommunerna inom sitt verksamhetsområde med kulturminnesvårdande uppgifter". De ska också ett vara stöd och en resurs for kommunala byggnads- och kultumämnder, museer och kommunantikvarier att ge kommunerna expenstöd i kulturmiljövårdsärenden samt att vara ett stöd och en resurs for hembygdsforeningar, arbetslivsmuseer och andra ideella organisationer med inriktning mot kulturmiljöfrågor. På riksnivån finns de centrala museer som vart och ett svarar för det nationella ansvarstagandet inom sitt kompetensområde. De har ansvar såväl för sina samlingar som för ett nationellt helhetsperspektiv och stöd till museerna ute i landet. Som centralmyndighet för kulturmiljövården svarar Riksantikvarieämbetet for samordning och samverkan inom kulturrniljöområdet samt fattar de beslut och utövar den tillsyn och uppföljning som lagar och förordningar lcráver. I kapitlen 19 och 28 där vi behandlar kulturmiljö och vi vår museer ger syn på samspel och ansvarsfördelning.

De konstnärliga arven

Statens konstrnuseer är som ansvarsmuseum den nationellt tunga institutionen inom bild- och formområdet med ansvar inom bildkonst, foto, skulptur, textil och annat konsthantverk. Mycket mindre i omfattning med centralmuseimen ansvar inom sitt område är Statens musiksamlingar medan Dansmuseet och Drottningholms stiftelser med statligt huvudmannaskap teatermuseum - etablerats som specialmuseer inom sina respektive områden. Inom teater och operaomxådet gör också Operan i Stockholm och Dramaten viktiga insatser. För teater-, dans- och musikhistoria finns inga regionala eller lokala museisatsningar av någon omfattning, men de konstnärliga arven äri hög grad företrädda i den repertoar som teater- och musikinstitutionema svarar för. Inom bild- och formområdet har en del länsmuseer samt ett antal kommuner ambitiösa åtaganden. Tillgängligheten och möjligheterna att ta del av äldre bildkonst varierar dock mellan länen och beror skillnader i tradition och vilja. Vår syn på samspelet museerna emellan tar vi i kapitel 28 Museer, upp utställningar.

SOU 1995: 84

Det litterära arvet I kapitel 27 behandlar vi utförligt litteraturen samt folk- och skolbibliotekens roll och uppgifter som förmedlare av litteratur. Den statliga uppgiften att heltäckande bevara och hålla utgiven litteratur tillgänglig över tiden fullgörs sedan 1600-talet enligt lag av Kungliga biblioteket. Även universitetsbiblioteken hari dag ett visst ansvar härvidlag. Generella principer för folkbiblioteken när det gäller att hålla äldre litteratur tillgänglig finns inte. Ansvaret ligger på varje enskilt bibliotek. Möjligheten ñnns dock att tillgodose efterfrågan på äldre littertur, inklusive klassiker, via den etablerade samverkan biblioteken emellan iden s.k. lånekedjan. I ett sarrilat kulturarvsperspektiv ser vi samspelet på lokal och regional nivå mellan bibliotek, museer och arkiv som ett utvecklingsområde nära kopplat till skolans verksamhet och till folkbildningen.

Språk och folkminnen Centrala institutioner som värnar svenska språket och följer dess utveckling är Svenska Akademien och Svenska språknämnden. Vi anser att arbetet inom detta fält är vitalt och vill betona vikten av det arbete som pågår med att aktivt värna och stärka människors språkförståelse och tillgång till ett rikt och varierat språk År 1993 sammanfördes några institutioner till en ny myndighet, Språkoch folkrninnesinstitutet. I ansvarsområdet ingår att samla in, bevara, vetenskapligt bearbeta och ge ut material om dialekter, personnamn, ortnamn, folkminnen, visor, folkmusik och den svenska jazzens historia. Institutet har också uppgiften att yttra sig i ärenden om fastställande av ortnamn och granska förslag till nanm på allmänna kartor. Institutets verksamhet är fördelad på ansvarsmässigt och geografiskt skilda enheter i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå. Vi konstaterar att de insatser som görs är av stor vikt. Mot bakgrund av de nyligen genomförda förändringarna ser vi inte något behov av att ta upp området till ytterligare behandling.

Film och medier Det ankommer på Svenska Filminstitutet att bevara filmer och annat material av kulturhistoriskt intresse, affischer, manus, fotografier och annat skriftligt material med anknytning till film Filminstitutets filmarldv bevarar främst svenskproduceiad film, men arkivet försöker också att i så stor utsträckning som möjligt och i samverkan med filmbranschen även ta hand om utländsk film som distribueras och visas i 302 Sverige. Till skillnad mot Arkivet för ljud och bild bevaras film inom institu-

Kulturarv grunden står på -

tets arkiv på frlmbas för att största möjliga kvalitetsbeständighet ska uppnås. Omkopiering av brandfarlig nitratñlm, producerad före år 1953, görs successivt. En väsentlig uppgift är att följa och utvärdera tekniska metoder för bevarande av film. I filmarkivet förvaras nästan 15 000 filmer och är därmed ett av de största i världen. De metoder för bevarande film utvecklats av som av institutet tillämpas flera håll i världen. numera Inom ramen för riksdagens beslut medel för räddningsaktion om en som avser föremålssamlingar vid museer och andra kulturinstitutioner har frågan om behovet av medel för restaurering ñlm behandlats. Det gäller särskilt av svenskptoducerad färgfrlm från perioden 1953-1979. Riksdagen har uttalat sig för att medel avsätts för detta ändamål. 1 I anslutning till firandet av filmens 100-årsjubileum har Filminstitutet föreslagit att ett nationellt ñlmmuseum byggs En mängd föremål finns upp. som bevarade av Filminstitutet, andra kulturinstitutioner och privata samlare skulle därmed göras tillgängligt för bredare publik. En nationalkommitté för en ett framtida ñlmmuseum har bildats. Arkivet för ljud och bild tillkom 1979 med uppgift att ta emot pliktexemplar av radio- och tv-program, filmer, fonogram och videogram för den framtida forskningens behov. Beständighetsfrågorna hos dessa moderna produkter med i stort sett okänt åldrande är ett problem i långsiktigt perspekett trv.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

- att ett levande aktivt förhållningssätt till kulturarven måste prägla ett humanistiskt samhälle, kulturarvens roll som resurs i dagens och morgondagens samhälle, det svenska språkets centrala roll, vikten av att kunskap om samhällets framväxt och de faktorer - som påverkat utvecklingen görs tillgänglig och användbar för medborgare och beslutsfattare, vikten av att kulturarvsdimensionen arbetet inom alla - genomsyrar samhällssektorer, behovet av samarbete lokal och regional nivå mellan skola och kulturarvsinstitutioner och ideella organisationer.

1 Bet. 1994/95 KrU:18. 303

19 Kulturmiljövård i ett brett perspektiv

Industrisamhällets avveckling och landsbygdens snabba förändring har givit oss nya perspektiv på vårt eget århundrande. De stora befolkningsomflyttningarna liksom en ökande invandring ställer krav på kunna orientera sig att också i det nära förflutna och att utnyttja dessa kunskaper i utformningen av liv och verksamhet. I det perspektivet får kulturrniljövården en alltmer strategisk roll. Medborgare likaväl som beslutande och planerande behöveri organ ökande grad relatera sig till den historiska utvecklingen och ta avstamp i de värden finns som materiellt och immateriellt. I detta kapitel tar vi upp vad som kännetecknar kulturmiljövården i dag och beskriver den komplexa bild av statliga åtaganden inom skilda samhällssektorer som är kännetecknande samt pekar ut viktiga insatsområden för klara att en långsiktigt hållbar förvaltning av kulturmiljön. Vi tar också i enlighet med våra direktiv behovet tydlig roll- och upp av en ansvarsfördelning mellan länsstyrelser och länsmuseet.

Utgångspunkter för en modern kulturmiljövârd

En aktiv kulturarvspolitik tar sin utgångspunkt i både känslomässiga och utvecklingsstrategiska behov. Den den enskilde kunskap för handlingsfiihet ger och ansvarstagande. Den skapar de förutsättningar och tillhandahåller de instrument som behövs för att omsätta visioner i praktiskt handlande.

Identitet och förankring

Identitet och förankring redan 1974 fördes fram väsentliga mål för som som kulturminnesvården är självklara mål även i dag. Inträdet i EU lyfter med större tydlighet fram kulturarvens betydelse för individ och samhälle. Den nationella identiteten och i än högre grad den regionala och den lokala bliri ett europeiskt perspektiv allt viktigare. Näringsfång, traditioner, fornlämningar, byggnadsskick och levnadsvanor ger karaktär och kännetecken den egna bygden. Det är dessa drag särsom skiljer eller förenar bygder. Bergsbonden i Jämtland kan ur vissa aspekter ha goda förutsättningar att identifiera sig med sin motsvarighet i Tyrolen. Utifrån andra lcriterier är det hans identitet svensk bonde referensramen. som som ger 305

SOU 1995: 84

Ytterligare en reell samhörighet är den inom den norsk-svenska tjällregionen. Timmerbyggnadstekniken och ladlandskapet förenar de nord- och mellansvenska bygdema, medan korsvirkesgårdar tätt spridda över bördig jord kännetecknar Skåne. Det småbrutna beteslandskapet karaktäriserar mellanbygdema och i Hälsingland dominerar välbyggda storgårdar. Bergslagens gruvbygder, Norrlands sågverkssamhällen, äldre trästäder, jämvägsknutar och industrisamhällen alla har de en lokal men också mycket "svensk" prä- gel.

öppenhet och förändring

Medvetet och omedvetet tar man från omvärlden emot impulser som påverkar viljan och förmågan att agera. Ett samhälle tar till de behov igensom vara av kännande och successiv acklimatisering som kännetecknar de flesta av oss är också berett att förnya sig på ett konstruktivt sätt. Kulturmiljöns roll som arena för liv och verksamhet och plats för möten lägger ett särskilt ansvar på samhället att värna och utveckla kvalitet och karaktär i det offentliga rummet. Medvetenhet och kunskap om de egna rötterna och de omständigheter 50m lett fram till dagens samhälle samspelar med vilja till utveckling och nyskapande. Beredskap för öppenhet och förändring växer hos den som har kunskap som bas för att värdera, kritisera och välja. En trygg förankring i ursprung och vardagsrniljö samt ett medvetet och aktivt förhållningssätt till dess utveckling och förnyelse är viktiga utgångspunker att ta fasta på i den nationella kulturpolitiken.

Lokal arbetsmarknad och ansikte mot omvärlden

Ett levande intresse finns i dag för alternativa livsformer utanför storstadslivets komplexa och stressiga verklighet. I spåren av kampanjen "Hela Sverige ska leva" växer viljan hos glesbygdsbefolkningen att bo kvar och finna nya försörjningsaltemativ. Men också hos de "storstadsuötta" märks tilltro till en förutsättningarna att ñnna utkomstrnöjligheter mindre orter och i glesren bygd. Reaktioner mot industrinedläggelser och hot om avfolknin g möts nästan undantagslöst med satsningar på det egna kulturarvet, i teaterform, i turismsatsningar och i aktivt bevarande byggnader och anläggningar för av återbruk av skilda slag. För att "sälja" sig som etableringsort i konkurrens med andra väger kula turmiljön och dess innehåll allt tyngre. Lokala traditioner och kunskaper blir värdemått som ger bygden ett ansikte, förutsatt att man identifierar dem, tar vara på dem och utvecklar dem på ett positivt sätt. Sökandet efter "det äkta"

K ultra-miljövård i ett brett perspektiv

ställs i motsats till det ytliga, men kräver kunskap, förståelse och medvetenhet hos befolkning och styrande. I tyska byar t.ex. är ansiktet utåt något som engagerar alla invånare i en landsomfattande kampanj "Unser Dorf soll schöner werden" I nedläggningsdrabbade industriområden i England och Holland är satsningar på ortens kärna och dess karaktäristiska drag något som ger invånarna styrka och vilja att själva bidra till en positiv utveckling. Vårt land, långsträckt från norr till söder, med kust- och ijällregioner, med slättbygder. älvdalar, vidsträckta skogar, storstäder och småsamhällen har många "ansikten", och ansvaret för att dessa inte raderas ut i storsarnhällets spår ligger hos envar, men också kravet på samhället är stort att i norrnbildning och lagtillämpning värna och främja den mångfald vi har.

19.2 Kulturmiljövård som begrepp och ansvarsområde

Målsättningen for kulturmiljövårdsarbetet koncentrerades 1974 framför allt integration i samhällsplanering. Med den fysiska riksplaneringen gavs förutsättningar for ett aktivt deltagande från kulturminnesvårdens sida. Sedan dess har också behovet av ett bredare kulturhistoriskt ansvarstagande inom kulturmiljövården tonat fram som allt mer angeläget. Politiska direktiv som signalerar detta gavs prop. i 1987/882104 "Om kulturmiljövård".

Sektorsmdlen för kulturmiljövården

Målen för kulturmiljövården, som de uttrycks i propositionen, är följande: Kulturmiljövården ska bevara och levandegöra kulturarvet, syfta till kontinuitet i utvecklingen av den yttre miljön, främja den lokala identiteten, möta hoten mot kulturmiljön, bidra till att öka medvetenheten om estetiska värden och historiska sam- manhang. Det ansvar som härvidlag åvilar det centrala verket, Riksantikvarieämbetet RAÄ, inskärptes ytterligare i budgetpropositionen 1992, där regeringen pekade ut prioriterade arbetsområden. RAÄ ska bl.a. göra insatser bidrar som till medvetenhet i samhället om kulturarvets betydelse och om vikten av kulturell identitet samt utveckla former för detta arbete som ger tydligare effekt än hittillsvarande insatser. Dessa mål innebär att kulturmiljövård fått en ny och vidgad innebörd och därmed också givits ett mycket större arbetsfält än tidigare. Kulturarven ses som en tillgång i samhällsbyggandet. Den kulturella identiteten tillmäts bety- 307

SOU 1995: 84

delse för bygden och samhället. Man blir alltmer medveten om vikten av att stärka och respektera kulturarven som grund för den kulturella identiteten. Tidsandan och samhällets strömningar betonar kulturarv, kulturell identitet och god kulturmiljö. Det ger också mandat och möjligheter att kunna bedriva en bra kulturrniljövård. Det syns de många sakområden där kulturmiljöfrågorna är och kan göras viktiga t.ex. regionalpolitiken, miljöfrågoma, jordbruksområdet, museiområdet och det internationella samarbetet. Uppgifterna inom dessa områden kan sägas ha en gemensam nämnare i begreppet identitetsskapande. De är dock olika till sin karaktär och kräver insatser och kunskap av vitt skilda slag, från folkbildning och dokumentation till integration av kulturarvsdimensionen i övriga samhällssektorers verksamhet. Ett brett stöd den allmänna opinionen i är en förutsättning för ett aktivt bevarandearbete med sikte på framtiden. Att utveckla den kulturella identiteten till en brygga mellan människor i stället för ett hot är ett arbete ställer som stora krav på fördjupning av förståelse och historisk insikt. Den förklarande, beskrivande, entusiasmerande delen av ansvaret ges därigenom alltmer tyngd. Samarbete med skolan och förskolan samt aktivt samspel med de ideella organisationerna och media är grundläggande i det arbetet. Detta breda perspektiv på kulturmiljövård anger att en god livsmiljö uppnås genom att man värnar våra kulturarv och stärker det skapande identitet av som är förankrat i detta. Denna helhetssyn kulturmiljövården har inte poängterats tidigare. De av regeringen formulerade målen riktas sålunda in mot ett verksamhetsfalt som är mycket vidare än vad fallet under som var 1980-talet. Den fokusering som då fanns på den yttre, fysiska miljön behöver breddas och omfatta även den immateriella kulturmiljön och föremålen, dvs. inte bara "husen" utan också "människan mellan husen". Det handlar om en vidare syn på kulturrniljövården det handlar om ett kulturarvsbegrepp. -

Exemplet industrirrzinnesvdrd

Ett exempel behovet av helhetssyn och samlat agerande är vån industriella arv. Riksantikvarieämbetet har ett regeringsuppdrag handatt presentera ett lingsprogram för industriminnesvården. Ett traditionellt hanterande denna av uppgift hade inneburit en kartläggning av industribyggnadsbeståndet samt förslag till prioritering för att säkerställa och vårda ett representativt urval industribyggnader eller industrikomplex. Dagens samhällsklimat ställer dock helt andra krav. Nu handlar det om att säkerställa byggnader med maskiner, föremål och arkivalier, att dokumentera och levandegöra arbetsprocesser och transportförutsättningar, men också att dokumentera levnadsbetingelser och i de människoöden som är och har varit förbundna med verksamheten. Det rör sig också om analys och beskrivning av företagsstrategier och företagskulturer samt om att i utställningar och museiaktiviteter återkalla och 308 levande åskådliggöra verksamheten i sig. Kort handlar det för sagt om att

K ulturmiljövård i ett brett perspektiv

kommande generationer säkerställa, dokumentera och förklara det moderna samhällets framväxt. Följdriktigt har RAÄ för kunna få fram det breda att underlag som krävs engagerat Nordiska museet, Tekniska Arbetets museet, museum, Riksarkivet, länsmuseema, den nyinrättade institutionen för industriminnesforskning vid KTH samt företrädare för hembygdsrörelsen, fackföreningsrörelsen och industrin i detta programarbete.

ånsmuseirollen

Länsmuseets nyckelroll inom den regionala kultunniljövården blir det vidgade kulturmiljöperspektivet uppenbar och självklar. Ansvaret för kunskapsuppbyggnad, dokumentation och levandegörande av den yttre kulturmiljön är oupplösligt förbundet med museets för att motsvarande sätt dokuansvar mentera, levandegöra och fördjupa sin kunskap om arbetsliv, föremål och föreställningsvärldar samt människors levnadsvillkor. Med ett samlat kulturhistoriskt synsätt, där uppgiften är för och att ansvara främja ett positivt bruk av kulturarven, kan inte särskilja mellan och man yttre inre kulturrniljövård. Kulturan/en omfattar i ett integrerat samspel det av människan skapade, brukade och påverkade landskapet med dess fomlämningar, odlingsspår, byggnader och anläggningar, dess föremål och traditioner samt de sammanhang i vilka dessa vuxit fram.

19. 2. l Ökande medvetenhet om kulturvårdena i den befintliga miljön

Kulturrniljön som resurs har fått genomslag i allt större omfattning allteftersom förvandlingsmekanismema i vår omgivning blir allt påtagligare. En inte oviktig del är insikten om hur vi i alla tider påverkats utländska idéer och av införlivat dem med det svenska i successiv från ståndspersoner en process med nära kontakt med det som rörde sig i Europas tongivande kretsar till folklig tolkning ute i bondesamhället. I en tid då främlingsfientligheten är ett hot samtidigt som de kommersiella impulsema utifrån är omfattande, är detta perspektiv viktigt att ta vara och förmedla brett. Suget efter kunskap är stort. Dokumentärfilmer om det svenska kulturlandskapet och vår byggnadstradition har nått en stor publik via tv. Länsmuseet liksom länsstyrelsen, som regionalpolitiskt ansvarig myndighet, har inom dessa fält sett en stark expansion av arbetsormådet.

SOU 1995: 84

Hög förândringstakt

1990 års jordbruksbeslut och de stödfonner då utvecklades for värna som att kulturlandskapet har inneburit att närmare 20 000 bönder har kulnumera turmiljövårdsinsatser som uppdrag och kompletterande inkomstkälla. Nya samarbetsnätverk har utvecklats regionalt och mellan olika samhällssektorer. I ett EU-perspektiv är dessa frågor högaktuella. Arealbidrag ersättning for som insatser att upprätthålla kulturlandskapets traditionsvärden kommer att vara tillgängliga för stora grupper av jordbrukare. Det kommer fortlöpande att ställas krav på ett aktivt samspel mellan kulturpolitik och jordbmkssamt naturvårdspolitik centralt, regionalt och lokalt. Kravet på rådgivning, tillsyn och uppföljning av bidragstilldelningen kommer att innebära ökande behov av kompetens inom både länsstyrelser och länsmuseet. På de berörda centrala verken ställs krav på samverkan i uppläggning, genomförande och utvärdering. Regeringen har därför givit Riksantikvarieämbetet i uppdrag att utforma ett handlingsprogram för kulturmiljövården i jordbruket Arbetet med miljö- och sarnhällsplaneringsfrågoma har sin tyngdpunkt på kommunal nivå. De flesta kommunerna saknar dock fortfarande kompeegen tens inom kulturmiljövården. Behovet av expertstöd och kunskapsunderlag är stort och länsmuseets roll som regional resurs är vital, om samhällets intentioner om ett varsamt hanterande av kvaliteterna i den byggda och odlade miljön ska kunna få genomslag. I den pågående plan- och översynen av bygglagen PBL-utredningen har förslag väckts utökade krav på underom lag som preciserar bevarandevärdena och inom Riksantikvarieämbetet pågår ett omfattande projektarbete i syfte att i samverkan med län och kommuner bygga upp en bred kunskapsbas. Medborgarinflytande och delaktighet är gmndstenar i demokratisk plaen neringsprocess. Inflytande bygger dock på möjlighet för den enskilde till insikt och kunskap i såväl sakfrågor som själva processen. Precisering och analys av kvaliteter och historiska samband i den befintliga miljön är nödvändigt planeringsunderlag för ansvariga kommunala nämnder också men avgörande verktyg för ökat medborgarinflytande.

Behov av långsiktigt hållbar förvaltning

Sysselsättningssituationen har sedan 1970-talet varierat högst betydligt. Så länge marknaden var mättad med nybyggnad var intresset från förvaltare och byggare ganska ringa för kunskap om äldre teknik och metoder, liksom för ett långsiktigt forvaltningsperspektiv överhuvudtaget. I den byggrnarknad vi . just nu ser, med 60 % av projekten inom ROT-sektom Renovering, Ombyggnad, Tillbyggnad, 15 % inom väg- och anläggning samt 25 % inom nybyggnad, är situationen en annan.

K ulturmiljövárd i ett brett perspektiv

Kulturmiljövårdens förvaltningsperspektiv ligger samtidigt nära en annan samhällelig "motreaktion", nämligen kraven på "sunda hus" och ett resurssnålt ekologiskt byggande med återvinningsaspekter. Traditionella, beprövade material och metoder börjar diskuteras även i modernt byggande. Erfarenheterna från vården av kulturhistoriskt värdefulla byggnader får därigenom ökande relevans. Möjligen kommer här så småningom den gängse marknaden att förändras i denna riktning. Det gamla hantverkskunnandet, som är en förutsättning för att ta hand om den befintliga bebyggelsen, och de traditionella brukningsmetodema som givit oss karaktären i våra öppna landskap, är kunskap som nu håller på att återerövras. Det är inte otroligt att invandrare från trakter där traditionen fortfarande är levande kan ha mycket att ge om man börjar fråga efter deras kunskap. Unga arbetslösa byggnadsarbetare har via sysselsättningsmedel givits tillfälle att fördjupa sina kunskaper. De kommer att på ett helt annat sätt vara "lcritiska konsumenter" och dessutom kunna erbjuda alternativa lösningar. Medvetenheten om att också kulturvärden bör vara prioritexingsgxund vid bildandet av naturreservat har nyligen aktualiserats. Ett ansvarstagande härvidlag inklusive utarbetande av skötselplaner och rådgivning är angelägna behov, som svarar mot den breddade syn på förvaltningen av kulturarven som vuxit fram. Riksantikvarieämbetet och Statens naturvårdsverk har regeringens uppdrag att se över hur kulturvärdena för närvarande beaktas i befintliga reservaL Kulturrniljövårdens lyhördhet för dessa signaler samt beredskap att etablera samarbetsformer som fungerar lokalt och sprids brett är avgörande både för vården av den mer alldagliga närmiljön och för monumenten. Museemas och inte minst länsmuseets roll och medansvar är en självklarhet och en förutsättning om kulturmiljövården i dessa perspektiv ska kunna motsvara de förväntningar som ställs från samhällets sida. De kulturpolitiska målen med inriktning mot mångfald, kontinuitet och förnyelse samt kulturell identitet får härmycket konkret form. Exempel kunskapskärnor som för närvarande utvecklas utifrån dessa skilda perspektiv är dels Hallandsmodellen", dels "Bygghyttan Mälsåker. Hallandsmodellem är ett regionalt etablerat nätverk med syftet att så aktivt som möjligt nyttiggöra sysselsättningsskapande medel för byggnadsvård. Det har genom ett nära samarbete mellan länsmuseum, länsstyrelse, arbetsmarknadsmyndigheter, kommuner och byggbransch inneburit arbetstillfällen och brett bevarande av värdefulla lokala miljöer. Länsmuseet har en nyckelroll i detta nätverk. Via ett starkt gehör hos kommunerna och en föredömlig utåtriktad informationssatsning har projektet kommit att bli något av ett symbolprojekt för länet. Arbetena har också kontinuerligt följts av lokaltidningama och följaktligen fått stort genomslag i det allmänna medvetandet. Ett motsvarande exempel på "monumentnivån" är bygghyttan vid Målsåkers slott där Riksantikvarieämbetet, Konsthögskolans arkitekturskola, 311

SOU 1995: 84

arbetsmarknadsmyndighetema och ett byggföretag tillsammans etablerat en vidareutbildning inom mycket kvalificerat byggande, där eleverna nu gör ekfönster lika de ursprungliga löOO-talssnickeriema för hand lika snabbt som om de skulle tillverkas maskinellt. De kan i dag tillverka sina verktyg egna och med stor nyfikenhet kastar de sig in i utforskandet kunskapen hos tiav digare generationers hantverkare. Tradition och förankring i den egna yrkesrollen från dåtid till nutid etableras och ett hotat kulturarv återerövras och förs vidare. En stärkt yrkesidentitet, som är ett värde i sig i det föränderliga samhället, ger samtidigt en möjlighet att bevara rikare miljö med spår från en skilda tider. Satsningar på produktion av traditionella byggnadsmaterial och lokal hantverkskunskap, så som de också redovisats i den nationella planen för byggnadsvård, blir i detta perspektiv också intressanta, liksom återupptagande av traditionella regionala specialhantverk linberedning, linoljetillverkning som halmslöjd etc. De omfattande insatser som under senare år gjorts med arbetsmarknadsmedel har tydliggjort behovet av långsiktig planering och framförhållning såväl när det gäller kulturhistorisk grunddokumentation åtgärdsprogram som för enskilda objekt. Situationen har samtidigt visat att den obalans som finns mellan vårdbehovet inom kulturmiljövården och tillgängliga ordinarie statliga bidrag leder till en ryckighet i vårdinsatsema som inte är önskvärd och bör leda till överväganden om förändringar som syftar till långsiktigt en mer uppbyggd strategi för de statliga insatsemas storlek, periodicitet och utformning. Riksantikvarieämbetet har på regeringens uppdrag utarbetat "Nationell en plan för upprustning och vård av större byggnader och anläggningar är som kulturhistoriskt värdefulla". Planen syftar till successiv uppbyggnad en av länsvis vårdplanering samt riktade insatser för att garantera tillgång på traditionella material och kunskap i äldre metoder och teknik. Vi ser den som ett viktigt instrument för prioritering statliga insatser bedömning av samt av stödbehov inom området såväl kort sikt som långsiktigt. Även inom jordbruket är frågan långsiktigt hållbar förvaltning och om värnandet av kultur- och naturvärden vital. Det stöd till jordbrukare i detta syfte som byggts ut under de senaste åren kommer i och med det stödet inom nya

EU:s gemensamma jordbrukspolitik att ge möjligheter till omfattande insatser.

I det svenska programmet är för 1995 avsatt 800 miljoner kronor.

Arbetstillfällen i glesbygd

I avfolkningsbygder med nedläggningshoten dominerande bekymmer som för invånarna tar sökandet efter gemensamma utgångspunkter ofta formen av manifestationer i kulturmiljöprojekt ekomuseer, utställningar och/eller som teateruppsättningar baserade på den egna nära historien En alltmer tydm.m. 312 lig inriktning mot kulturturism understöder också behovet av satsningar inom

K ultwmiljövård i en brett perspektiv

detta fält. Ekonomiska stödinsatser har också i ökande grad inriktats mot kulturprojekt av detta slag. Sveriges användning av EU:s strukturfonder kommer också att utgå från a. denna aspekt. Kulturpolitiska satsningar inom arbetsmarknadspolitiken som tidigareläggning byggnadsvårdsmedel har under 1990-talet i stor utsträckning av också kopplats till regionalpolitiska strävanden att sikt bygga upp en lokal arbetsmarknad baserad kulturturism. Dalslands kanal är ett sådant exempel berör många små samhällen och enskilda människor med rötter i kanalsom farten. Kanalbolaget idag för 30 % av den omsättning som turismen i svarar Dalsland genererar. Vi tar i kapitel 29 upp kultur och turism som ett samlat intresseområde.

l9.2.2 Kulturmiljövård som del av kulturpolitiken

Förnyelse och kontinuitet, skapande och värmande av kulturarven ingår som självklara delar i aktiv kulturpolitik. De har dock olika tyngd för de olika en verksamhetsfalten. För konst, musik, ñlm, teater och dans finns kulturarvsaspekten med som en del av helheten, men tyngdpunkten ligger i de flesta fall på nyskapande. Till detta kommer självfallet också den breda förankringen i eget skapande och amatörverksarnhet som ligger som ett grundläggande stråk i alla kulturyttringar. Inom kultunniljöområdet och när det gäller museer och arkiv är det tvärtom. Här är just kulturarvet det dominanta, det som ska lyftas fram som en aktiv del kulturpolitiken. Tyngdpunkten ligger i miljön och dess innehåll. av Här handlar det att bygga kunskap, förståelse och historisk medveom upp tenhet såväl hos medborgarna som inom övriga sarnhällssektorer, samt att ge enskilda människor, organisationer och myndigheter verktyg att aktivt förvalta och omsätta denna insikt i dagens verklighet Vi att det är vikti att kulturan/sfrågorna ges tyngd i kulturpolitiken. anser Detta arbetsfält karaktäriseras inte bara av sin nära knytning till människorna och deras vardag utan också av behovet av stark integration i miljöpolitiken som helhet både på det kommunala planet, inom fysisk planering och inom jordbrukspolitiken. Likaså utgör regional- och sysselsättningspolitiken vitala insatsområden där kulturmiljöfxågoma tillmäts stor betydelse. Den enskilda människans intresse för den egna bygden leder ofta till aktivt och ansvarstagande i hembygdsföreningar, arbetslivsmuseer och engagemang gräv där du ståf-verksamhet av skilda slag. Möjligheten till möte mellan människor i skilda åldrar och grupptillhörigheter är många i lokala upprustningsprojekt, byggnadsvårdsläger, runstensfadderverksamhet, arbetslivsdokumentation av arbetsliv, språk, vanor, traditioner etc. Detta är museer, ofta basen i glesbygdskulturen och kan också ses som kreativa möjligheter i 313

SOU 1995: 84

arbetet i storstädemas problemområden samt i de bygder som drabbas av strukturomvandlingar av skilda slag.

Övergången från industrisamhälle till informationssamhälle förändrar

livsmiljön för många människor psykiskt också mycket fysiskt påtagligt men i nämiiljön. När våra traditionella små industriorter och brukssamhällen förändras radikalt och det traditionella jordbruket blir alltmer storskaligt och specialiserat handlar kulturmiljöfrågoma för allt fler inte om ett pliktskyldi gt dokumenterande utan övergår till frågor existensiell och rör vid djupa av natur förankrin i vår kulturella hemhörighet.

l9.2.3 Kulturmiljövård inom arbetsmarknadspolitiken

De senaste årens djupa svacka inom byggandet lett till massiva arbetssom marknadsinsatser har inneburit avsevärda förstärkningar med engångsbelopp till byggnadsvård. Viktiga insatser har därvid kunnat göras brett över landet. Insatsema har dels kunnat riktas mot enskilda vårdobjekt sådan storav en leksordning att de dittills inte kunnat prioriteras, dels kunnat utgöra bas för vidareutbildning av hantverkare i traditionella yrkeskunskaper. De stora vårdbehov som finns framför allt inom byggnadsvårdsfaltet har tidigare på intet sätt kunnat mötas med de begränsade bidrag till vård och underhåll som avsatts inom kulturbudgeten. Medelsnivån har visserligen stegvis höjts sedan tilläggslånen till ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse inrättades 1976 ombildat till bidrag 1993 när bostadslåneinstitutet upphörde och bidraget till vård och underhåll kulturhistoriskt av värdefull bebyggelse infördes 1981, men har trots detta begränsad volym. en I avsnitt l9.2.1 har vi tagit upp de möjligheter till utveckling de som senaste årens sysselsättningsmedel direkt riktade till kulturmiljövård givit. Vi noterar där också de risker som finns med den ryckighet i vårdinsatsema som detta innebär och pekar vikten av att åstadkomma en kontinuitet i vård och underhåll av kulturarvet. Förutom dessa till kulturrniljövård direkt riktade medel har det allmänna ALU-stödet på många håll via arbetsförmedlingarna riktats till upprustningsinsatser. Eftersom krav på samråd med kulturmiljövårdsmyndigheten för diskussion om prioriteringar och behov antikvarisk medverkan i planering av och genomförande inte finns för denna typ av insatser har upprustningsarbetena i många fall genomförts med alltför liten kompetens och kunskap de om antikvariska värdena. Problemen har studerats i ett särskilt ALU-projekt vid

länsmuseet i Älvsborgs

län. Man har åstadkommit goda vårdinsatser sarntidigt som man där ett konkret sätt höjt kompetensnivån hos hantverkarna. Slutsatsen av rapporten blir att genom fördjupad samverkan mellan arbetsmarknads- och kulturrniljövårdsmyndigheter kan avsevärt bättre resultat 314 åstadkommas. Här föreligger en situation liknande den den vi beskriver i som

K ulrwmiljävdrd i en brett perspektiv

kapitel 16.4 om arbetsmarknadspolitiska insatser inom konstnärsområdet. där vi konstaterar att de kulturpolitiska prioriteringarna måste få genomslag i hanteringen resultaten ska svara mot uppställda mål. Utbildningsinsatser om inom byggsektorn som finansierats med arbetsmarknadsmedlen har lett till en viktig höjning av kunskapsnivån. Det leder oss till slutsatsen att insatser av detta slag kan utgöra ett kontinuerligt inslag i vården av kultmarvet. Vi vill därför markera behovet av att kvalificerade arbetsuppgifter förmedlas i samråd mellan arbetsmarknads- och kulturmiljövårdsmyndigheter. Detta gäller inte minst på den regionala nivån. Vi ser också behov av en diskussion möjligheterna att aktivt hantera en stukturellt betingad arbetsmarkom nadssituation med kompetensutvecklingsbehov utifrån kulturpolitiska prioritenngar.

19.3 Behovet av klar ansvats- och arbetsfördelning inom

kulturmiljösektom

l9.3.l Hittillsvarande ansvars- och arbetsfördelning

Fram till 1976 års omorganisation av kulturmiljövården låg ansvaret på länsmuseema och Riksantikvarieämbetet, vilket ett entydigt sätt markerade ett samlat kulturarvsperspektiv på såväl central som regional nivå. De regionala kultunninnesvårdens regionala organ och uppbar statsbidrag museerna var för detta. Bidraget kopplat till kompetensloav som museet skulle uppfylla var och det garanterade museiverksamhet på en viss grundnivå. Vid 1970-talets mitt framstod det som nödvändigt att skapa en bättre länk mellan kultumiinnes-vården och den statliga länsförvaltningen i övrigt. Det vari hög grad beslut och åtgärder i denna länsförvaltrting som avgöranden om genom kulturmiljön fattades. Detta var den tid som också på den internationella känneteck-nades av strävanden att länka kulturminnesvårdsfrågoma arenan i samhällsplane-ringsarbetet i stort. I ett långvarigt utredningsarbete genomfört av 1965 års musei- och utställningssakkunniga, MUS 65, tog riktlinjer och målsättning form för en ny kulturminnesvårdsorganisation där länsstyrelse och länsmuseer båda skulle ingå, länsstyrelsen i sin roll av statlig förvaltning på länsplanet och länsmuett statsbidragsgrundat delansvar. Förutom önskan om en ökad seet genom integration kulturminnesvårdsfrågoma i samhällsplaneringen hade omorav ganisationen också syftet att verka för en ökad decentralisering av beslut till länsplanet. Kulturminnesvården gavs två regionala ben att stödja sig på: ett beslutande och planerande, länsantikvarien på länsstyrelsen, samt ett kunskapsuppbyggande och utåtriktat, länsmuseet. 315

SOU 1995: 84

Länsstyrelsen frck vid reformens genomförande endast en tjänst och möjligheten att fullfölja uppgifterna inom den statliga kulturminnesvården byggde i övrigt den statsbidragsfinansierade skyldigheten för länsmuseet biträatt da länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet. Länsmuseets uppdrag i detta avseende uttrycktes av föredragande statsråd bl.a. som "aktivt samarbete och informationsutbyte med länsstyrelsen". Det nya och utökade statsbidraget till dem skulle tillförsäkra länen fortsatt tillgång på kvalificerad kulturrninnesvårdexpertis och samtidigt bidra till utvecklingen av regional museiverksarnhet. Inte minst tryckte departementschefen på det förhållandet att bidraget, förutom uppgifterna knutna till den statliga kulturminnesvården, skulle borga för ett aktivt stöd till kommuner och hembygdsrörelsen. Några länsmuseer kom då att medverka till att medel motsvarande tjänst en hembygdskonsulent med kompetens inom kulturmiljöornrådet anslogs till länets eller landskapets hembygdsförbund. Länsmuseema ñck härigenom en bra kanal ut till länets alla delar via hembygdsföreningarna information, t.ex. erfarenhetsutbyte, kursutbud och hjälp till dokumentation. Denna satsning är i dag än mer angelägen eftersom 1900-talet måste dokumenteras. nu När länsmuseistiftelsema bildades överlät i många fall de regionala hembygdsförbunden sina samlingar till stiftelsema. Avsikten hembygdsvar att förbunden skulle tillförsälcras inflytande i stiftelsema men framför allt mera aktiv hjälp i form rådgivning. Känslan för hembygden och av växer hembygdgârdama står alltmer i blickfånget för skolor, forskningsinstitutioner och en intresserad allmänhet. Länsmuseema och hembygdsrörelsen är i stort behov varandras kunav skap. Att vårda byggnader och samlingar i landets omkring 1 000 hembygdsgårdar är att slå vakt om kulturarvet och för detta krävs kompetent hjälp. Genom ett fördjupat och målmedvetet samarbete kan länsmuseema få en kader av aktiva medarbetare i kulturrniljövårdens tjänst. Länsmuseemas organisation var tänkt att fungera som en god balanserande faktor på länsplanet mellan statliga respektive landstings- och primärkommunala krav och behov. Den visade sig dock innehålla inbyggda komplikationer när det gäller omfattning, inriktning och prioritering arbetsuppgifter inom av länsmuseet. På den centrala nivån blev styrfunktionema otydliga i och med Statens att kulturråd gavs ansvaret för bidragsföreskrifter och bidragsfördelning samt uppföljning och utvärdering, medan Riksantikvarieämbetet, hade disom ett rekt ansvar för den statliga kultunninnesvården helhet. endast som var samrådspart. Olika tolkningar och arbetsmodeller utvecklades därför successivt i olika län, vilket lett till svårigheter i gränsdragning av vad som ingår i uppdraget till museerna samt i roll- och arbetsfördelningen det konkreta arbetet. Vid omorganisationen infördes benämningen länsantikvarie för chefstjänstemännen länsstyrelsen, medan den gamla titeln landsantikvarie be- 316

K ultumtiljövârd i ett brett perspektiv

hölls för länsmuseets chef. Vi har erfarit att detta hos allmänheten lett till oklarhet och viss begreppsförvirring. Vi förutsätter att man också inom sektorn uppmärksammat detta och att eventuella behov av förändringar i syfte att åstadkomma största möjliga tydlighet utåt i vad gäller arbetsuppgifter och hemhörighet där övervägs.

19.3.2 Dagens behov av styrning och ansvarsfördelning

I en gemensam skrivelse till regeringen den 24 oktober 1994 från Föreningen Sveriges landsantikvarier, Föreningen Sveriges länsantikvarier samt Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer framhölls att några av de viktigaste orsakerna till de problem man haft och nu vill komma till rätta med kan härledas till den museisyn som uttrycks i förordningen 1977:546 om statsbidrag till regionala museer: " Förordningen gör en åtskillnad mellan kulturminnesvården och musei- verksamheten i övrigt på ett sätt som strider mot idén om det kulturhistoriska museets uppdrag och som tenderat att marginalisera eller skilja ut kulturrniljöarbetet där det i stället borde ha integrerats i en samlad verksamhetssyn. Härtill har också Kulturrådets roll som tillsynsmyndighet bidragit eftersom det varit naturligt för rådet att betona andra aspekter museiverksamheten och samtidigt framhäva kulturmiljövården som en avgränsad verksamhetsgren.

Förordningen anger länsmuseernas uppgift inom kultur-minnesvården till att biträda RAÄ, länsstyrelsen och kommunerna. Museet tillerkändes därmed inte något eget självständigt ansvar för kulturmiljövården utan gavs i stället underordnad roll i förhållande till länsstyrelsen. Det ligger en en motsättning i tanken att uppgiften att biträda den regionala samarbetspannem skulle vara en kämverksamhet för den egna organisationen." Den analys Riksrevisionsverket RRV 1993 gjorde i sin rapport "Decemraliserad kulturmiljövår " riktade även den in sig på de problem som ligger inbyggda i dagens organisationssuuktur och efterlyser precisering av rollerna och tydligare krav på aktörerna. Man angav i det sammanhanget att preciseringen for länsmuseets del bör kunna göras inom ramen för statsbidraget I en bedömning av behoven inom kulturrniljövården kan man också konstatera att kraven på statens insatser för att stödja regionerna med expertis och baskompetens på kulturmiljöområdet ökat markant med ökningen av statens ekonomiska satsningar på långsiktigt hållbar regional utveckling genom bidrag till enskilda och organisationer för förvaltning och vård av kulturarvet. T.ex. utbetalades under perioden 1991-1994 1,5 miljarder kronor till byggnadsvård varav 640 miljoner kronor i sysselsättningsmedel. Till detta kommer regionalpolitiska satsningar med inriktning mot bl.a. kulturturism, 317

SOU 1995: 84

särskilt i skogslänen och i län som drabbats av industrinedläggningar av större omfattning. Strukturomvandlingarna inom jordbruket är ytterligare en anledning till ökande insatser inom kulturmiljöfältet. År 1990 infördes stöd till landskapsvåndande insatser inom ramen för 1990 års livsmedelspolitiska beslut. Under perioden 1990-1994 har detta sammantaget inneburit 1,45 miljarder kronor inräknat också NOLA-medlen, Naturvårdsinsatser i odlingslandskapet, om 40 miljoner honor år. per Museiutredningen hade som uppdrag att komma med förslag i dessa frågor men har hanterat kulturmiljövårdsproblematiken översiktligt och begränsade sig till att ange huvuddrag i tolk/ansvarsfördelningen mellan länsstyrelser och länsmuseer. Om länsmuseets uppgift och om ansvarsfördelningen säger man: "Länsmuseets primära uppgifter är kunskapsuppbyggnad och kunskapsförmedling. Museema är bildningsinstitutioner. Denna på samhällssyn museernas uppdrag präglar detta betänkande. Utredningens svar på frågan vem som ska göra vad inom kulturmiljövården är att museerna ska den aktiva vara och professionella kunskapsförrnedlaren och samla och sprida information och kunskap om kulturlandskapets förändringar över tiden och vilka krafter och företeelser som påverkat detta. s. 125

Utredningen vill markera att ansvarsfördelningen mellan länsantikvarien på länsstyrelsen och länsmuseet i grova drag fördelar sig följande sätt: lagtillärnpning, tillsyn, fysisk planering, finansiering och rådgivning knuten till dessa frågor åligger länsstyrelsen. På den regionala nivån ska således länsstyrelsen svara för de statliga myndighetsuppgifterna. Den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden och de utbildande och allmänt rådgivande uppgifterna, som förutsätter en vid kultur- och naturhistorisk kompetens åligger länsmuseema." 127

Rernissopinionen är i dessa delar kritisk. Av Kulturdepartementets remisssammanställning framgår: "Över två tredjedelar av de remissinstanser som kommenterat frågan anser att utredningen inte uppfyllt direktiven kulturmiljövårdsområdet. Den allmänna uppfattningen är att utredningens behandling dessa frågor, av särskilt frågan om roll- och ansvarsfördelning mellan länsmuseer och länsstyrelser, är alltför ytlig för att ställning ska kunna tas till utredarens förslag. Bland remissvaren finns ett mera utförligt förslag rörande ansvarsfördelningen, vilket utarbetats RAÄ tillsammans med företrädare av för Föreningen Sveriges landsantikvarier och Föreningen Sveriges länsantikvarier. Ett stort antal remissinstanser hänvisar till förslaget. Flertalet remissinstanser vänder sig mot att den regionala kulturrniljövår- . den betraktats som en uppgift vid sidan om den övriga museiverksamheten, i stället för som en integrerad del länsmuseemas arbete. Många av remissinstanser efterlyser därför en fortsatt beredning kulturmiljöfråav gorna." 318

K ulturrniüövård i ett brett perspektiv

Regeringen gav hösten 1994 Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer i uppdrag att i samråd med företrädare för den regionala museiorganisationen och länsstyrelserna utarbeta ett fördjupat och konkretiserat förslag till ansvarsfördelning mellan RAÄ, länsstyrelser och länsmuseet beträffande kulturmiljövården. Uppdraget redovisades i april 1995 i rapporten "Riktlinjer för ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården". Rapporten har överlämnats till oss för beaktande samtidigt som den är ute på remiss hos berörda instanser. Rapporten tar sin utgångspunkt i en precisering av kulturrniljövårdens fyra verksarnhetsgrenar: Myndighetsuppgifter, Kunskapsuppbyggnad, Vård och Publikarbete. Utifrån den grunden definieras vad man gemensamt uppfattar som en rationell och ändamålsenlig ansvarsfördelning inom den statliga kulturmiljövården på följande sätt att Riksantikvarieämbetet på nationell nivå ska ha ansvar för kulturmiljö- vårdens s.k. centrala verksfunktioner och svara för en samlad ledning av kulturmiljövårdens kunskapsuppbyggnad. Inom verksamhetsgrenama vård och publikarbete ska Riksantikvarieämbetet ansvara för de specialistoch stödfunktioner som lämpligen bör finnas på central nivå som en gemensam resurs för landets kulturmiljövård, att länsstyrelsen den regionala nivån ska ansvara för kulturmiljövårdens myndighetsuppgifter. Den ska svara för en beställarroll inom verksamhetsgrenama vård och publikarbete, att länsmuseet ska utöva det regionala ansvaret för kulturrniljövårdens kunskapsuppbyggnad. Det ansvarar för att ha kompetens och för att kunna utföra uppgifter som behövs inom verksarnhetsgrenama vård och publikarbete. Syftet med rapportens strävan att formulera denna ansvarsfördelning entydigt är att åstadkomma underlag för en väl fungerande organisation med arbetsformer som kan ta vara den moderna målstymingens fördelar och förmåga att inrikta krafter och resurser på de uppgifter som ges prioritet. Ansvarsfördelningen bygger att respektive part ansvarar för de uppgifter som är naturligast och lämpligast för den egna organisationen. Organisation och ansvarsfördelning syftar också till att löpande kunna utvecklas och anpassas till omvärldens krav. Den gemensamma ram man relaterar till omfattar. de breda kulturmiljömålen, en strategi som innefattar satsning på kunskapsuppbyggnad, effektiviserad myndighetsverksamhet samt information och publikarbete, att det regionala arbetet ska kunna följas upp, värderas och utvecklas enligt principerna för den mål- och resultatsstymingsmodell som nu tillämpas inom statsförvaltningen, att kulturmiljöarbete är en del av länsmuseets identitet och ingår i museets samlade kulturarvsvård.

SOU 1995: 84

I rapporten har man enats fyra variabler för utvärdeom en gemensam ringsdialog, till vilken också utarbetat uppföljningsinsuument; kompeman tens, täc/cning, relevans och volym. De områden väsentliga man ser som att gemensamt vidareutveckla i denna fortlöpande är: mål och policy, process uppföljning av sektorns verksamhet, formerna för verksamhetsplanering och uppföljning samt förutsättningar för kompetensutveckling. Man konstaterar vidare att statens prestationskrav på länsmuseet har knutits till dels vad som närmast är en allmän beskrivning hur institutionen ska av fungera med en viss tyngdpunkt på den utåtriktade verksamheten, dels till medverkan i Riksantikvarieämbetets, länsstyrelsemas och kommunernas kultur-miljöarbete. En slutsats som följer detta är att statsbidraget alltså har av ett tvåfaldigt syfte, dels att vara ett allmänt verksamhetsbidrag, dels säkra att museet som medaktöri den statliga kulturmiljövården. Man konstaterar vidare att den nuvarande förordningen statsbidrag till om de regionala museerna inte stämmer med det synsätt och den ansvarsfördelning som gäller för det regionala kulturmiljöarbetet och anför förordningen att måste präglas av helhetssyn på det regionala arbete när det gäller roll, museets ansvar och uppgifter samt att länsmuseet är regional aktör samarbetar en som med länsstyrelserna och kommunerna De slutsatser man drar som har bäring statsmaktemas uppdrag till museisektom är:

Staten bör i förordningen om statsbidrag till de regionala preci- - museerna sera de grundkrav staten ställer på villkor för statsbidraget. museet som Detta bör uttryckas genom att ange vad museet har för och vilka ansvar kompetenskrav som museet skall uppfylla. RAÃ bör ha bemyndigande att, inom ramen för de kulturpolitiska riktlinjer som bestäms av regering och riksdag föreskriva villkor för statsbidraget till de regionala museerna.

I rapporten framförs också synpunkter på statsbidragets konstruktion med bas i fördelning av gmndbelopp. Man förordar verksamhetsbidrag för museerna och anser att detta mot bakgrund av dessas ställning i kultursom part miljövårdens offentliga förvaltning bör värdesäkrat sätt vara samma som myndigheternas anslag. Kulturrådet och Landstingsförbundet har till rapporten som samrådsparter fogat egna kommentarer. Landstingsförbundet betonar det är den övergriatt pande regionala utvecklingsstrategin som ska vara vägledande för regionens kulturrniljövård och innehålla preciseringar kommunernas och länsstyrelav semas anspråk på länsmuseet. Kulturrådets kommentarer rör framför allt att man inte i utredningen i tillräcklig utsträckning också tagit upp länsmuseemas roll i museiväsendet och i det regionala kulturlivet. Vi konstaterar att avrapporteringen regeringsuppdraget utförligt beskriav ver de problem och åtgärdsbehov som finns och inom detta fält i att man är 320

Kulturmiljävárd i ett brett perspektiv

behov av tydligare preciseringar från statens sida gentemot länsmuseema. Detta rör dels statsbidragsvillkoren, dels Riksantikarieämbetets ansvar och befogenheter att följa upp verksamheten. I kapitel 28 Museer, utställningar diskuterar vi sektorsmyndighetsansvaret inom museiornrådet och de krav som därvid ställs på organisation och styrfunktioner.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi vikten varierad och innehållsrik miljö som förenar historisk av en förankring med nytillskott av hög kvalitet, att kulturmiljövården ska utgå från en helhetssyn människan och hennes miljö och även omfatta vårt immateriella kulturarv, vikten att kulturmiljöfrågoma spelar en tydlig roll inom övri ga av sarnhällssektorer, vikten av ett aktivt stöd till hembygdsrörelsen, vikten att skolan och de ideella organisationerna ges ett aktivt av medansvar för att kulturarven hålls levande och brukas, behovet av att prioritera fördjupat kunskapsunderlag i kultmmiljöfrågor kommunal nivå, att industrisamhällets omvandling och utvecklingen inom jord- och skogsbruket ställer ökade krav på kulturmiljövården, vikten att insatser för vård och förvaltning av kulturmiljön av bygger ett långsiktigt ansvarstagande, behovet av en översyn av förhållandet mellan arbetsmarknadsinsatser och ordinarie statligt stöd till vård och underhåll av kulturarv.

I kapitlet föreslår vi att staten preciserar sina villkor for bidraget till regionala museer så att rationell ansvarsfördelning och effektiv samverkan kulturmiljövårdens område kommer till stånd, Riksantikvarieämbetets ansvar och befogenheter att följa upp verksamheten preciseras.

Kulturpolitiken olika konstoch verksamhetsområden

i 2 J.

20 Behovet

av mångfald, geografisk balans

och ökad flexibilitet

Kulturpolitiken ska skapa förutsättningar för verksamhet rad olika en områden och inom olika konstarter och genrer. Verksamheten ska vara tillgän glig för så många som möjligt. Den bör kunna bedrivas över hela landet och det bör råda en rimlig balans mellan landets olika delar. Det ställer krav att det statliga stödet är väl avvägt i en rad olika avseenden. De med offentliga medel finaiserade kulturinstitutionema utgör en ryggrad i den professionella kulturverksamheten. De ska möta rad olika krav och en förväntningar. Kulturinstitutionemas uppdrag och roller behöver därför formuleras tydligt. Behov och önskemål skiljer sig inom olika delar av kulturområdet och ändras över tiden. De statliga bidragssystemen bör bli mer flexibla för att stödja och stimulera mångsidig och fomyande verksamhet en

20.1 Mångfalden Konstarter, och

av genrer

verksamhetsforrner

Det statliga kulturstödet fördelas högst olika mellan skilda konstarter, genrer och verksamhetsformer. Till viss del beror det på historiska förhållanden, till viss del att behovet av ekonomiskt stöd är olika för olika konstforstort mer. Även valet av verksamhetsform påverkar i hög grad bidragen liksom den ansvarsfördelning som vuxit fram mellan staten å sidan och landsena tingen, kommunerna och organisationslivet å den andra. En uppdelning av statliga medel olika kulturområden visar dessa slcillnader. Uppgifterna i följande figur statligt stöd inom Kulturdeparavser tementets huvudtitel budgetåret 1993/1994 som uppgick till sammanlagt 2,6 miljarder kronor. Anslag till andra ändamål än konstnärlig verksamhet som arkiv, kulturrniljövård, press, etermedier, lokaler och folkbildning har vi etc. valt att inte ta med i denna figur.

SOU 1995: 84

medel på kulturområden Fördelning av statliga

I Dans

El Teater

I Musik

I Film

Bildkonst

Litteratur, bibliotek

E Museer 5% 16%

figuren framgår och får vardera ca en tredjedel av de Av att teater museer redovisade medlen. Övriga konstområden får väsentligt mindre. Allra minst får film och dans kostnaderna för de fasta dansensemblema redovisas under eftersom de ingår i teater-institutioner. Med utgångspunkt från den i teater redovisade fördelningen diskuterar vi fyra frågor om proportioner i figuren det statliga kulturstödet grund för de förslag vi lägger fram några som områden.

20.1.l Verksamhetsområden, konstarter och genrer som har respektive inte har fasta institutioner

ojämna proportionerna i det statliga stödet till olika kulrurområden hänger De med i vilken mån områdena har institutionell struktur. nära samman en Verksamheter bedrivs institutioner har en lång tradition av ett omfatsom av tande offentligt stöd. Teater och är utpräglade exempel det. museer Områden saknar nät institutioner har betydligt mindre statligt som ett av egna stöd och mindre offentligt stöd totalt. Det gäller exempelvis bildkonsten, danoch filmen samt musikgenrer som jazz och folkmusik. sen På bildkonstens område har staten ansvar för Statens konstmuseer och ger bidrag till länsmuseema i regel har konstsamlingar och visar konstut- 326 som

Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

ställningar. Övriga konstmuseer drivs med några få undantag

utan statligt stöd. Detsamma gäller landets konsthallar. Dansen har länge saknat institutioner förutom gästspelsscenen egna Dansens hus i Stockholm. Dansens företrädare har påtalat svårigheter att få sin konstart prioriterad inom Operan i Stockholm, GöteborgsOperan, Malmö

musikdramatiska teater, Östgötateatern och Svenska

Riksteatern där de fasta balettkompaniema hör hemma. Teaterutredningen har lagt fram vissa förslag om att stärka danskonsten. Nya dansinstitutioner är under uppbyggnad i Lund och Härnösand. På filmomrádet saknas helt ett nätverk samhällsinstitutioner. av Privata bolag svarar för produktionen film med möjlighet till stöd via filmavtalet. av På regional nivå har under senare år inrättats kan stöd till organ som ge produktion och som bedriver ett främjande arbete. Statens stöd till musikomrddet går nästan uteslutande till fasta musikinstitutioner, dvs. till symfoni- och kammarorkestrama till länsmusiken. samt Stödet innebär kraftfull satsning på västerländsk konstmusik. en Körlivet, jazz och folkmusik saknar fasta institutioner och har begränsade statliga bidrag. Önskemål om stöd till etablerandet av centrala funktioner inom dessa genrer har framförts till kommittén. Nuvarande stora skillnader i statliga och övriga ofentliga insatser för olika verksamheter, konstarter och genrer som har, respektive inte har, fasta institutioner bo"r reduceras.

20.1.2 Fasta institutioner och fria grupper

På teaterns, dansens och musikens områden är de samhällsñnansierade institutionerna inte ensamma producenter föreställningar och konserter och den av fast anställda konstnärliga personalen dessa institutioner inte de enda professionella utövarna. En del av utbudet kommer från fria producenter och artister. På teater- och dansomrddet fanns spelåret 1993/94 29 institutioner. Det statliga stödet uppgick till 891 miljoner kronor. För det gavs 12 800 föreställningar för publik knappt 2,2 miljoner besökare. en om 72 fria teater- och dansgrupper erhöll ett sammanlagt statsbidrag över kulturbudgeten om knappt 31 miljoner kronor och genomförde 7 200 föreställningar med en publik om 650 000 besökare. Antalet dansföreställningar från teaterinstitutionema, som ingår i siffrorna ovan, var totalt 263 med en publik drygt 150 000. De 16 fria dansgruppema/dansproduktionema knappt 600 föreställningar för 58 O0 gav besökare med statsbidrag över kulturbudgeten 6,9 miljoner kronor. om Till detta kommer föreställningar fria och dansgrupper av teater- och artister som inte sökt eller fått statligt stöd, amatörteatems föreställningar, folk- 327

SOU 1995: 84

dansuppträdanden samt sommarspel och andra samarbetsprojekt mellan proffs och amatörer som inte ingår i siffrorna ovan. Institutionema rnusikomrddet gav verksamhetsåret 1993/94 nästan 13 000 konserter med publik på 1,9 miljoner besökare. Statsstödet en ca uppgick till 310 miljoner kronor. Av konserterna svarade de 12 symfonica och karnmarorkestrarna för drygt 1 000 med publik om drygt 700 000 en och ett stöd från staten knappt 80 miljoner kronor. Länsmusiken gav om 12 000 konserter för ett statsbidrag 230 miljoner kronor. Av länsmusiom kens konserter gjordes 5 600 med enbart frilansmusiker, 3 600 i samverkan mellan fast anställda och frilansare och 2 800 med enbart egna musiker. Nästan 100 fria musikgrupper med årligt verksamhetsbidrag om totalt ca 6 miljoner kronor från staten gav 3 300 konserter. Några uppgifter om publik ñnns inte få. Till detta kommer ett stort antal konserter och andra framträatt danden med fria och frilansartister som inte sökt eller fått statliga bigrupper drag -inte minst inom och rockrnusik, konserter med amatörorkestrar, popkörlivets hela konsertverksarnhet, kyrkomusiken m.m. På framför allt musikområdet bör också notera festivalema som ett allt bredare och mera man permanent inslag i musildivet. De fria teater-, dans- och musikgruppema och de fria koreografema spelar stor roll producenter föreställningar och konserter, inte minst för barn som av och ungdom. Under mer än 20 år har de stått för viktiga delar av den konstnärliga fömyelsen och för fömyelsen av publikarbetet. Vi får mycket teater, dans respektive musik för de pengar det offentliga satsar på de fria grupper- Bidragsbeloppen är små medan antalet föreställningar och konserter är na. inriktningen barn och ungdom stark och tuméverksamheten omfatstort, tande. På teater- och dansområdet har erfarenheten visat att de begränsade resurinneburit att fått ge avkall på bl.a. ändamålsenliga lokaler och serna grupperna utrustning, goda repetitionsförhållanden, rimlig tuméläggning och löner. Det ha lett till att kvaliteten blivit lidande, fömyelsekraften slitits ner och anses valet av repertoar begränsats. På musikområdet kan musiker inom vissa genrer kombinera frilansverksamhet med tillfälliga engagemang vid fasta institutioner. Inom andra genrer saknas den möjligheten. Bristen på arbetstillfällen innebär bl.a. att framträdande musiker måste skaffa sig sin huvudsakliga inkomst inom andra yrken än musiken och därmed riskerar att tappa sin kvalitet. Mot den här bakgrunden bär proportionerna mellan satsning på Iadturimritutioner och stöd till professionell verksamhet i andra former förändras.

Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

20.l.3 Regional spridning eller profilering

De principer som legat till grund för fördelning av statligt stöd har under senare decennier betonat decentralisering. Uppbyggandet av regionala institutioner med spridning över hela landet har varit prioriterat i kulturpolitiken. Därmed har vi fått länsmuseet, stads- och länsteatrar, symfoni- och kammarorkestrar och länsmusikstiftelser av samma typ och med i huvudsak samma inriktning inom respektive konstart/verksamhetsområde. Länsmuseerna fungerar som ett slags kulturhistoriska "allmuseer" profilerade med utgångspunkt i det egna länets historia och kulturhistoria. I övrigt har de större eller mindre verksamhet på områdena konst, naturhistoria och teknikhistoria De statliga bidragen ska ge möjlighet att bedriva en basverksamhet samt uppfylla de statliga åtagandena inom kulturmiljövånien. I mitten av 1980-talet sökte staten stimulera till en högre standard över hela landet när det gäller konst, ekologi, kulturmiljö och barn och ungdom genom att särskilt beakta dessa områden vid fördelning av två års ökade statsbidrag. De mest proñlerade institutionerna på museiområdet är de statligt stödda centralmuseema samt specialmuseer som t.ex. Arbetets museum i Norrköping, Bildmuseet i Umeå, Judiska museet i Stockholm, Skissernas museum i Lund samt Göteborgs och Malmös museer. Stads- och länsteatrarnas verksamhet är i de flesta fall starkt knuten till den egna scenen och repertoaren domineras av talad dramatik. Teauama har mer eller mindre starkt knutit an till historia, traditioner och levnadsvillkori det län där man verkar. Några få är renodlade musikteatrar, några har musikteater som en del av sin verksamhet och några har fasta danskompanier. De frågor som oftast diskuteras i fråga om symfoni- och kammarorkestrama och som rör verksamhetens inriktning gäller dels ansvaret för kammarmusiken, dels i vad mån man spelar samtida musik och musik samtida av svenska tonsättare. Man kan konstatera att kammarmusik spelas i liten utsträckning av symfoniorkestrama. Från tonsättarna framförs kritik mot att orkestrarna i alltför liten utsträckning spelar samtida musik och musik av svenska tonsättare. Frågan om proñleringen har varit ständigt aktuell för Iänsmusikmftelserna. När militärmusikkårema omvandlades till civila statliga regionmusikensembler påbörjades ett proñleringsarbete. Ser man till genrefördelningen av konserter ligger tyngdpunkten på den västerländska konstmusiken. Andra musikformer får litet utrymme. Ur det nationella musiklivets perspektiv vore en fortsatt utveckling av olika profiler i olika län den mest spännande utvecklingen. En specialisering gör att ensemblema kan locka till sig skickliga musiker inom respektive genre, men också att man alltmer har behov av att verka över större geografiskt område än vad ett län utgör. En specialisering gör det också möjligt att fullgöra andra uppgifter inom tex. fortbildningsen genre,

SOU 1995: 84

och utvecklingsarbete. Det utmanar nuvarande principer for hur länsinstitutioner fungerar. Det statliga stödet till regionalt verkande kulturinstitutioner bör stödja och stimulera en profilering som ökar mångfalden regionalt och nationellt.

20.l.4 Producenter, distributörer, mottagare och publikorganisationer

Verksamheter som bedrivs inom olika konstarter och ska tillgenrer vara gängliga för så många som möjligt. Det förutsätter balans mellan stöd till produktion och till insatser for spridning och Även insatser för arrangemang. att stimulera efterfrågan på konstskapamas insatser och medverkan bör beaktas i det sammanhanget. Vi har betonat arrangöremas avgörande betydelse för att det som produceras kommer publiken till del liksom att många arrangörer, t.ex. Riksteaterns lokala föreningar och arrangerande musikföreningar, har uppenbara ekonomiska svårigheter. Allt som produceras når inte ut till så stora publik- och deltagarskaror som skulle vara möjligt om spridningen över landet bättre och publikarbetet var kunde bedrivas med större bredd och djup. Man kan fråga sig om staten satsar för stor andel av sina pengar produktion när det finns många brister i distributionsledet och när det kulturpedagogiska och publikrekryterande arbetet kräver bättre insatser. Denna iakttagelse är dock svår att uttrycka i siffror eftersom produktion, spridning och publikarbete i många fall är en integrerad process. Formen for institutioners och andra parters ekonomiredovisningar gör det också svårt att skilja ut kostnader för olika led i processen. På de områden där staten ger pengar som kan användas till såväl produktion som till spridning, ser man att bidragsmottagarna sätter produktionen i centrum. Medel till övriga insatser som distribution, tuméverksarnhet och arrangörsstöd får i regel lägre prioritet. När statliga organ gör fördelningen prioriteras också produktionsledet. Staten ger mer till utgivning av litteratur än till spridning via bokhandel, mer till utgivning av fonogram än till distribution fonogram. Staten stöder av också "produktion" av konstverk i större utsträckning än utställning konstav verk. Likaså går det mer statliga pengar till produktion film än till distriav bution och visning. Det är rimligt att överväga om den nuvarande fördelningen det ofentliav ga stödet till producenter, distributörer, mottagare och publikorganisationer ger bästa samlade efekt. Man bör väga samman behovet av mångfald i produktionsledet, som bl.a. är en förutsättning för konstnärlig förnyelse, och möjligheterna för enskilda människor över hela landet del utbudet. att ta av 330 När det gäller kulturinstitutionema är detta en fråga för huvudmännen men

Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

också en fråga om hur de statliga bidragen är utformade med avseende på avvägningen mellan regional spridning och genre- och verksamhetsprofrlering. När det gäller stöd till produktion av litteratur, tidskrifter, fonograrn och ñlm är det i första hand en statlig fråga.

20.2 Geografisk balans och spridning

En viktig uppgift för kulturpolitiken är att skapa förutsättningar för att kultur blir tillgänglig för så många som möjligt. Det kräver verksamhet spridd en över hela landet. Det är viktigt att ta vara på den skapar- och fömyelsekraft som finns på olika håll så att den blir en tillgång för hela landet.

20.2.l Kultur i hela landet

Den lokala nivån

I kapitel 6 Ansvarsfördelning och samverkan betonar vi den lokala nivåns och primärkommunemas grundläggande betydelse för ett levande kulturliv. Utgångspunkten är given, det mesta som sker i "det levande kulturlivet" har en stark lokal förankring eller utformas inom ramen för de Förutsättningar som mobiliseras lokalt. Därför är det naturligt att det lokala kulturlivet utvecklas i olika inriktningar och får delvis olika innehåll. Sådana skillnader är naturliga och berikar kulturen i hela landet. Ansvaret för att förverkliga en nationell kulturpolitik delas kommunerav na, landstingen och staten. Det är viktigt att betona att verksamheter inom kultunorruådet ska vara lokalt förankrade även om de stöds med statliga eller regionala medel. Därmed blir användningen sådana medel beroende av av prioriteringar som görs lokalt, av enskilda, organisationer och kommuner. Detta leder till att huvudansvaret för att förverkliga idén kultur i hela lanom det ligger på lokal nivå, inte på regional eller central. Kommunernas ansvar för att fastställa kulturpolitiska mål, att till att de får genomslag i kommuse nens olika verksamheter och att ställa resurser till förfogande är av särskild betydelse. Vi ser skillnader i kulturlivet i kommunerna naturlig följd olika som en av förutsättningar och ambitioner. Man kan diskutera hur stora skillnader som kan vara rimliga med hänsyn till de nationella målens giltighet över hela landet. Man kan också diskutera om det finns en nedre gräns för omfattningen av kulturlivet i en kommun då den enskildes rätt till kultur inte längre kan anses bli tillgodosedd. I utvärderingsrapporten framgår att skillnaderna mellan olika kommuner är betydande. De kommuner som satsar mest avsatte år 1992 nästan l 000 kro- 331

SOU 1995: 84

nor per invånare och år mer än dem som satsade minst. Det innebär att de lågsatsande avsatte ungefär 30 % av det belopp de högsatsande avsatte. Dessa skillnader påverkar givetvis möjligheterna till ett rikt kulturliv. Med hänsyn till de kulturpolitiska målens karaktär är det inte möjligt att fastställa hur stora skillnader mellan kommuners kultursatsningar som kan anses rimliga eller om en viss nivå på satsnin garna tillgodoser individens rättmätiga krav. De samlade insatserna för kultur inom en kommun kommer inte enbart till uttryck genom satsade kronor på kultur utan också genom verksamhet inom andra områden som t.ex. utbildning, omsorg och samhällsplanering. Bedömningar av en kommuns kultursatsningar måste därför göras med hänsyn till alla faktorer och inom ramen för en kontinuerlig dialog mellan staten och kommunerna. I uppdraget att löpande följa och utvärdera kulturverksamheten är det rimligt att utvecklingen på lokal nivå uppmärksammas.

Den regionala nivån De kulturverksamheter för vilka de enskilda kommunerna är för små som bas bör även i framtiden i första hand organiseras på regional nivå. Vi har bl.a. markerat att de regionala kulturinstitutionema är viktiga för genomförandet av den nationella kulturpolitiken. Ett villkor för statliga bidrag till regionala kulturinstitutioner är att landstingen och/eller värdkommunen bidrar med egna medel. I regioner där ambitionerna varit höga har därför utbyggnadstakten varit betydligt snabbare än i regioner där ambitionerna varit lägre. Regionala och lokala satsningar har både varit en nödvändig förutsättning för statliga satsningar och en utmaning för staten att bidra med ytterligare medel. Men skillnaden mellan länen förklaras också av statens principer för bidragsfördelningen. De län som valt att lösa sin försörjning i andra former än länsinstitutioner har fått mindre statligt stöd än övriga därför att stödet riktats till fasta institutioner och inte verksamhet. Det gäller inom teaterområdet där de "teaterlösa" länen inte fått del av det direkta statliga stödet på det sätt som län med teaterinstitutioner fått. Inte heller har de institutioner som har en vidare räjon g än det egna länet fått bidrag från staten i proportion till detta vidare ansvar. På musikområdet finns t.ex. stora skillnader i fördelningen av statliga medel till länsmusiken. Dessa skillnader ärvdes från den tidigare regionmusiken. På områden där staten inte riktat bidrag till den regionala nivån har verksamheter inte heller utvecklats i samma utsträckning. Det gäller exempelvis bildkonstens, dansen och filmens områden. Skillnaderna i fördelningen av statliga medel till regionala institutioner hänger alltså i huvudsak, men inte uteslutande, samman med de satsningar som görs av kommuner och landsting. Den statliga bidragsgivningen har inte i första hand syftar till att åstadkomma en "rättvis" fördelning av kulturmedel 332 även om en ambition varit att stödja verksamhet över landet. Det statliga stö-

Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

det har riktats till institutioner orter med ett klart lokalt och regionalt intresse och en verksamhet präglad av konstnärlig kvalitet och förutsättningar för utveckling. Det är rimligt att bygga vidare på den principen. Med tanke på att det i dag finns en bred uppsättning av regionala institutioner i de flesta län bör den framtida fördelningen av statligt stöd ta större hänsyn till kravet pd konstnärlig kvalitet och förutsättningar får konstnärlig och kulturell utveckling och förnyelse. Därigenom kommer regional verksamhet i högre grad bli tillen gång for hela landet För kulturarvspolitiken är situationen något annorlunda. Kraven på länsmuseema från statens sida måste ta hänsyn till såväl statliga uppdrag inom kulturrniljövårdens områden sätt i övrigt göra sina som museernas att samlingar och sitt kunnande tillgängligt för en bred allmänhet Landsting och kommuner bör samverka vid utformningen länets kulav turpolitik. Den samlade politiken bör bygga på erfarenheterna i kommunerna och ligga till grund for en gemensam syn på utvecklingen kulturen i länet av och på kulturinstitutionemas uppgifter. Även länsstyrelsemas erfarenheter på kulturområdet bör tas till vara. En bör ligga till grund för arbegemensam syn tet med en regional politik 50m berör olika kulturområden. Satsningama på regionala institutioner har inneburit förstärkning en av verksamheterna i residensstädema. Det är bara i några få län statliga medel till kulturinstitutioner går till institutioner ort än residensstaden. I länens annan kulturliv har därför residensstädema fått allt starkare ställning och utvecken lats till regionala kulturella centra. Residensstädemas betydelse förstärks av att även andra för länen viktiga funktioner inom utbildning, offentlig verksamhet och handel finns där. Vi vill betona att verksamhet vid de regionala kulturinstitutionerna ska ujomtas pd ett sådant sätt verksamheten kommer att dels hela länet, dels också en vidare region än ett län till del.

20.2.2 Riksteaterns, Rikskonserters och Riksutstâllningars roller

De kulturpolitiska reformer inleddes på 1970-talet innebar bl.a. som att landsting och kommuner successivt skulle ta större ansvar för kulturlivet. De regionala kulturinstitutionema tilldelades en nyckelroll och sågs förutsom en sättning för en decentraliserad professionell kulturverksamhet spridd över hela landet. Syftet med de nya regionala institutionerna främst att möjligvar göra att den konstnärliga produktionen bättre skulle nå ut till och nya grupper att verksamheten på ett tydligare sätt skulle reflektera och gestalta traditioner och livsyttringar i regionerna. En genomgående tanke har varit de regionaatt institutionerna skulle ta över tidigare vilat Riksteatern, ett ansvar som Rikskonserter och Riksutstâllningar. Dessa organisationers uppgifter tre skulle tydligare inriktas att komplettera det regionala kulturlivet. 333

SOU 1995: 84

Den regionalisering som ägt rum är en av de viktigaste förändringarna under de senaste decennierna. Professionell kulturverksamhet har fått förankring i hela landet. Förändringen har dock i liten utsträckning påverkat uppdragen till Riksteatern och Riksutställningar. Deras ursprungliga uppdrag att svara för produktioner och göra dem tillgängliga över hela landet genom omfattande turnéverksamhet är fortfarande basen i deras verksamhet även om utbudets omfattning minskat en hel del. De uppdrag som senare tilldelats organisationerna att svara för vissa särskilda uppgifter innebär inte en förändring av huvudinriktningen. Rikskonserters roll har förändrats mer än de båda övriga som en följd av regionmusikreformens olika steg men också utifrån andra förändringar i den musikpolitiska synen. Rikskonserter gör i dag betydligt färre centrala tuméproduktioner än tidigare. Vi menar att det nu är rimligt med en förskjutning av det producerande uppdraget från Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar till regional nivå. Det bör ske genom att Riksteaterns verksamhet inriktas på produktioner som i högre grad än nu kompletterar de som görs på regional nivå och genom att inflytandet över vissa produktionsmedel inom Riksutställningar och Rikskonserter förankras regionalt. Sammantaget bör man på så vis kunna uppnå en ökad spridning av ansvar och resurser över landet och större möjligheter att ta vara den mångfald som finns inom kulturlivet.

20.2.3 Stockholm och Stockholmsregionen Som huvudstad, landets största stad och centrum i den befolkningstätaste regionen intar Stockholm en särställning i svenskt kultur- och samhällsliv. Nästan hälften av statens satsningar kultur över Kulturdepartementets huvudtitel avser institutioner i Stockholm. Det är framför allt inom museiområdet som koncentrationen är stor och uppgår till drygt 80 % av de totala statliga museianslagen. Inom teater- och dansområdena går ca hälften av statens satsningar till institutioner i Stockholm. Inom övriga områden är resurserna mer jämnt fördelade. Kultur har varit ett av de områden där staten gjort insatser för att stödja sådant som är av gemensamt intresse för hela nationen. Institutioner som Operan i Stockholm, Dramaten och flera av de större museerna har byggts upp av staten redan under tidigare sekel. Men staten har också på senare år byggt upp ytterligare museer och institutioner som Arkivet för ljud och bild och spelat en avgörande roll för att andra kulturinstitutioner som t.ex. att Filminstitutet skapats. Också de tre rikstumerande organisationerna Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar har sin bas i Stockholm Stockholms dominerande ställning i svenskt kulturliv hänger dock inte bara samman med att en betydande del av de statliga kulturmedlen går dit. I 334 Stockholm finns den helt dominerande frilansmarknaden för kulturarbetare.

Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

Det leder till att många kulturskapare väljer att bosätta sig i Stockholm även om deras omedelbara utsikter till arbete och inkomst inte motiverar det. Andra faktorer är omfattningen av konstnärligt inriktade utbildningar och det stora antalet privata företag verksamma inom kultur- och medieområdet. Ca 40 % av dem som utövar konstnärligt och litterärt arbete i riket är bosatta i regionen. Bland scenkonstnärer ñnns ca varannan utövare i regionen, bland författare, musiker och bildkonstnärer ca en tredjedel och bland formgivare ca en femtedel. Under den senaste 20-årsperioden har relationen på den punkten mellan Stockholm och landet i övrigt inte förändrats. Förutom att staten tar ansvar för egna kulturinstitutioner utgår statligt stöd till lokala och regionala kulturinstitutioner i Stockholm Stockholms som stadsteater, Folkoperan, länsmusiken under namnet Stockholms Blåsarsymfoniker, länsmuseet och länsbiblioteket. På så vis kan säga att Stockman holm har dubbla möjligheter till stöd i sina roller som huvudstad och som residensstad i ett län. Styrkan i kulturlivet i Stockholm är också en följd att det finns stor, av en kunnig och krävande publik i regionen och från landet i övrigt, ett pådrivande offentligt samtal om kultur och att en rad privata initiativ och investeringar i kultur skeri Stockholm. Tillsammans med de statliga satsningama bidrar det till styrkan och dynamiken i kulturlivet i Stockholm, en styrka som kan berika kulturlivet i hela landet men som kan verka utmanande på andra orter. Lokaliseringen av statliga institutioner till Stockholm innebär stora fördelar för regionens invånare. En stor del av publiken består av besökare från Stockholmsområdet. Ca tre fjärdedelar av publiken på Dramaten och Operan i Stockholm kommer från regionen. På museiområdet är motsvarande uppgifter osäkra, men uppskattningsvis är knappt hälften av besökarna från området.

Landstingets och kommunernas kulturstöd År 1992, som är det senaste året med heltäckande statistik över landstingens och kommunernas kulturutgifter, låg Stockholms stads nettokulturutgifter, med samma avgränsning för statistiken som för andra kommuner, invånaper re under riksgenomsnittet 660 honor/invånare i jämförelse med 690 kiro- nor/rnvånare. Även 22 länets 25 kommuner låg under riksgenomsnittet, i av genomsnitt ca 70 honor/invånare lägre än vad som gällde för kommunerna i riket i övrigt. Även de regionala satsningarna på kultur i Stockholm ligger under riksgenomsnittet. Stockholms läns landsting satsade 28 kronor/invånare, låg lägst i landet och ska jämföras med ett riksgenomsnitt om 73 honor/invånare

1 SCB 1993: Kommunala kulturutgifter samt landstingskommunala kulturutgifter 1992. Ku 15 SM 9301. 335

SOU 1995: 84

Satsningar i Stockholm tillför hela landet Statliga teatrars och statliga museers verksamhet ska komma hela landet till del. I både Teaterutredningen och Museiutredningen diskuterades detta. Båda utredningarna är tydliga i sina konstateranden att även om institutionerna är lokaliserade till Stockholm ska verksamheten bedrivas ett sätt som främjar utvecklingen i hela landet. Utredningarnas bedömning av hur institutionerna förvaltat sina uppdrag i detta avseende innehåller en hel del kritiska iakttagelser. Teaterutredningen menar att det borde finnas goda förutsättningar för Operan i Stockholm att ständigt ha en eller flera produktioner ute på turné. När det gäller Dramatens verksamhet konstateras att drygt 5 % av antalet föreställningar under spelåret 1992/93 ägde rum utanför Stockholms stads gränser. Några konkreta förslag till förändringar lades dock inte fram. Museiutredningen betonar att "de statliga museerna inte fått ett innehåll i sina olika verksamheter, som gör att de kan betraktas sotn bärare av ett bredare nationellt uppdrag, som ger hög prioritet att i strategiska funktioner betjäna och befrämja museiväsendets geografiska spridning i hela landet". Utredningen efterlyser ett närmare samspel mellan de olika aktörerna inom området och menar att det är ett gemensamt ansvar att verksamhet och produktion så långt som möjligt blir tillgänglig i hela landet. Man bör dock ha i minnet att nästan allt icke-publikt arbete inom de statliga insarnmuseerna ling, registrering, tillsyn och vård, dokumentation och forskning -inte har någon speciell stockholmsprägel utan är en nationell angelägenhet. Statens stöd på musikornrådet har inte den betoning Stockholm som gäller teater- och museiornrådena. Det finns ingen renodlad utövande musikinstitution i Stockholm finansierad med statliga medel utöver Stockholms Blåsarsymfoniker, vars verksamhet utvecklats ur det som var tänkt att bli länsmusiken i Stockholm. Sveriges Radios Symfoniorkester finansieras av Sveriges Radio genom tv-avgifter och kommer hela landet till del genom talrika radio- och tv-inspelningar, Stockholmsfilharrnonikema finansieras av landstinget i Stockholm i utbyte mot att staten övertog landstingets delfinansiering av Skansen och Dansens Hus. Riksutställningar, Rikskonserter och Riksteatern är ett uttryck för statens ambition att kulturen ska få en vidare spridning över hela landet. Men även om verksamheten genomförs på orter i hela landet äger produktionen rum i Stockholm. Det innebär att deras verksamhet delvis paradoxalt stärker nog den centralisering de har till uppgift att bryta. I statens avtal med Sveriges Television och Sveriges Radio finns tydligt utsagt verksamheten ska spridd över landet. Även i avtalet med TV 4 i att vara ñnns krav på verksamhet utanför Stockholm.

Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

Behov av förändringar En avgörande fråga som följer av styrkan i kulturlivet i Stockholm är hur den ska komma hela landet till del. Det bör ske på flera sätt. En väg att är att förstärka inflytandet från landet i övrigt över den statligt finansierade kulturverksamheten i Stockholm. Forrnema för inflytandet måste utformas på ett sätt som är anpassat till villkoren på varje verksamhetsområde. Det är rimligt med ett tlitigare turnerande av såväl Operan i Stockholm som Dramaten. För Operans del bör förslaget också ses i ljuset Teaterav utredningens förslag om tydligare tuméuppdrag till landets musikteatrar. De statliga museernas samlingar, kompetenser och forskningsinsatser bör på ett mer effektivt sätt kunna stå till förfogande för övriga museer i landet och styras av behov i hela landet. Längre fram i detta kapitel diskuterar vi nationella uppdrag som ett sätt att sprida uppgifter av betydelse för hela landet. I kapitel 17 Massmediemas möjligheter för vi fram förslag om tydligare uppdrag till kulturinstitutionerna och medieföretagen om ökat samarbete. Därmed kan det som sker på de statliga institutionerna komma hela landet till del. I kapitel 26 Film föreslår vi statliga insatser till regionala medieverkstäder och regionala ñlmproduktionsfonder. Ornlokalisering av statliga institutioner till andra orter än Stockholm vi ser inte som någon generellt användbar metod. I vissa fall kan dock omlokalien sering övervägas. Koncentrationen av statliga resurser, företag och enskilda till Stockholm ger invånarna i staden och regionen ett rikt utbud av kultur som saknar motsvarighet i landet. I kombination med jämförelsevis låga satsningar av regionens kommuner och av landstinget utgör det också grund för ökad regional

medfinansiering av den högt statligt finansierade kulturen i Stockholm.

Avsikten med förslaget är att vidga tillämpningen av principen om lokal och regional motprestation för statsbidrag till kultur till att även gälla helt statligt finansierad verksamhet. På detta sätt bör statliga medel kunna frigöras för satsningar av nationell betydelse på andra håll i landet.

20.2.4 Kulturella centra och nationella uppdrag Kulturella centra De senaste årens diskussion om behovet av kulturella centra har flera utgångspunkter. En är kritiken av att Stockholm har en alltför dominerande ställning i svenskt kulturliv och får för stor andel av de statliga medlen till kultur. En annan är att några starka utmanare till kulturlivet i Stockholm skulle bidra till konstnärlig förnyelse och till en vitalisering av kulturlivet så- . väl i Stockholm sotn på andra orter i landet. Ytterligare utgångspunkt är en uppfattningen att statliga medel splittrats många institutioner landet och att 337

SOU 1995: 84

den konstnärliga fömyelselcraften i de enskilda institutionerna blivit för svag. Man pekar på behovet av starkare kulturinstitutioner på några få större orter för att höja den konstnärliga nivån. Idén om kulturella centra kan kopplas till tanken att större städer kraft av en storstadsmässig mångfald och komplexitet kan utgöra dynamiska centra i större regioner inte bara för kultur utan även för utbildning, forskning och näringsliv. Satsningar på kultur kan både Förnya konsten och bidra till en kreativ samhällsmiljö och attraktionskraft. Betoningen på ortens eller regionens utveckling i sin helhet är framträdande. Internationell konkurrens och en strävan att finna en position och identitet i ett allt mera öppet Europa är väsentliga drivkrafter. Under vårt utredningsarbete har synpunkter kulturella centra i denna bemärkelse framförts gemensamt av företrädare från Göteborg, Malmö och Umeå men även från Växjö och gemensamt från Norrköping/Linköping samt från flera landsting. Vi menar att det finns goda motiv för ytterligare satsningar på kulturen i dessa kommuner och län men är inte beredda att formalisera idén om kulturella centra. Som vi beskrivit den är den nära kopplad till utvecklingen av en ort eller region i ett brett perspektiv innefattar både som satsningar på kultur och på andra områden. En ensidig satsning på kulturens omrâde genom en omfördelning medel till några få vi inte av orter ser som ett ändamålsenligt sätt att utveckla kulturen i hela landet. Däremot är det självklart att kulturen ska finnas med som en viktig del när större satsningar på att utveckla och stärka en on eller region ska göras.

Nationella uppdrag

Tanken på ökad koncentration av resurser och kompetens kan också knytas till ett visst konstområde eller viss geme. De statliga kulturinstitutionema har sedan lång tid tillbaka central roll en inom det egna området och ett uttalat ansvar för utvecklings- och fömyelsearbete. Även uppgifter knyter till fortbildning personal på liknande som an av institutioner andra håll i landet och till internationellt samarbete har naturligt legat på dessa institutioner. Som en följd utbyggnaden regionala av av kulturinstitutioner har professionell konstnärlig verksamhet etablerats på många orter, förnyat konstformer och lockat till sig kulturutövare på hög nationell och även på internationell nivå. Några sådana institutioner som uppmärksammats både nationellt och internationellt är symfoniorkestern i Göteborg, konstinstitutionema i Malmö och musikteatem i Umeå. Stora förväntningar knyts även till den nya GöteborgsOperan och till symfoniorkestern i Norrköping, två institutioner som fått ökade och flyttat in i loresurser nya kaler. Tidsbegränsade verksamheter som Göteborgs FilmFestival och Folkmusikfestivalen i Falun fungerar som lcraftcentra inom respektive områden. 338

Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

Denna utveckling utanför huvudstaden kan ses som en utmaning av ett centralistiskt och hierarkiskt kulturliv som betonat Stockholmsbaserade kulturinstitutioners centrala roll liksom den ledande roll kulturlivet i Stockholm har i övrigt. I Teaterutredningen diskuteras behovet av nationella uppdrag till teaterinstitutioner och man föreslår att Backa Teater i Göteborg får ett särskilt nationellt uppdrag att svara för utvecklingsinsatser bamteaterområdet. Grunden i det nationella uppdraget ska vara att värna om hög konstnärlig kvalitet och

skapa förutsättningar for förnyelse svensk barnteater, bl.a.

att av genom nationell tuméverksamhet och samarbetet med tv-foretag. Under vårt utredningsarbete har andra förslag om nationella uppdrag framförts. Länsmusiken

i Östergötland vill utvecklas till ett blåsarsymfoniskt centrum, Folkmusik-

institutet i Lövstabruk söker en lösning för ett folkmusikcentrum förlagt till orten, Regionteatern i Blekinge/Kronoberg vill se sig som en nationalscen för bam- och ungdomsteater, Röhsska museet i Göteborg är berett att spela en vidare nationell roll på konsthantverks- och designområdet och verksamheter knutna till "Glasriket" i Småland kan få en motsvarande roll på glaskonstens område. Att ge nationella uppdrag till vissa institutioner eller verksamheter ser vi som en metod för utveckling och förnyelse inom en konstriktning, genre eller verksamhetsform. Uppdrag av denna typ kan vara ett sätt ta vara på den kraft och vitalitet som under vissa gynnsamma omständigheter utvecklas inom en institution eller på en ort. Staten bör därför använda den möjligheten i framtiden. Det förhållandet att en verksamhet kan tilldelas ett sådant uppdrag bör i sig utgöra en positiv kraft för förnyelse. Uppdrag som är inriktade mot kulturarv har i regel långsiktig karaktär. Uppdrag som handlar om konstnärligt utvecklingsarbete bör vara tidsbegränsade. Alla nationella uppdrag bör utformas på ett sätt som kommer hela landet till del. För att genomföra uppdraget kan statliga medel behövas. Uppgiften att ge nationella uppdrag bör ligga på ansvarig sektorsmyndighet.

20.3 Kulturinstitutionema

Budgetåret 1994/95, gick drygt hälften av kulturanslagen inom Kulturdepartementets budget, drygt 2,2 miljarder kronor, till kulturinstitutionema. Till det ska läggas drygt 3 miljarder kronor från kommuner och landsting varav drygt 2 miljarder kronor avser folkbiblioteken. I detta avsnitt beskrivs och diskuteras kulturinstitutionemas olika roller och vissa awägningsfrågor. Sist i kapitlet behandlar vi frågan om styrningen av institutionerna.

SOU 1995: 84

20 3 l Kulturinstitutionernas roller . . Fyra typer av institutioner

Kulturinstitutioner behandlas ofta utifrån sina likheter. Stat, landsting och kommuner har sökt enhetliga lösningar när det gäller huvudmannaskap, finansiering och styming. Staten tilllämpar samma typ av statsbidrag grundbelopp för alla regionala och lokala kulturinstitutioner länsmusikutom stiftelsema, vars stöd regleras i avtal mellan staten och landstingsförbundet. I den fortsatta diskussionen om kulturinstitutionemas roller bör man snarare utgå från skillnaderna mellan olika typer av institutioner än från likhetema. Skillnaderna innebär t.ex. olika ansvar och ställer olika krav på arbetssätt, självständighet och finansiering. Vi urskiljer fyra institutioner. typer av Uppdelningen är naturligtvis inte kategorisk. Det finns många beröringspunkter mellan kategorierna.

Konstnärligt arbetande institutioner. Hit räknar vi teater-, dans- och - musikinstitutionerna. Det konstnärliga uppdraget är centralt och de arbetar med stor konstnärlig integritet. Samtidigt har de ett mer eller mindre tydligt kulturpolitiskt uppdrag från huvudmän och offentliga finansiärer. l stort sett allt arbetsresultat visas upp för en publik. samlande, dokumenterande och färmedlande institutioner. Hit räknar vi arkiven och museerna. De har ett tydligt samhällsuppdrag att samla, vårda och bevara våra kulturarv. De har också ett kulturpolitiskt motiverat uppdrag att levandegöra kulturarven. Museer och arkiv har berättigade krav på självständighet bl.a. i fråga om levandegörandet. En del av arbetet ligger på att trygga det långsiktiga bevarande som inte omedelbart kommer allmänheten till del. Förmedlande institutioner. Hit räknar vi de lokala folkbiblioteken och konsthallama. Även folkbiblioteken har omfattande mediebestånd om ett och i viss mån ett praktiskt, men inte formellt, bevarandeintresse ligger tyngdpunkten för bibliotek och konsthallar förmedlarrollen. Uppdraget är tydligt kulturpolitiskt. Integritet i urvalsfrågor är viktig. I stort sett alla arbetsinsatser riktar sig till allmänheten. Konsulterande institutioner. Hit räknar vi länsbiblioteksverksamheten. De betjänari allt väsentligt andra folkbibliotek utifrån deras önskemål.

Kulturinstitutionernas samhâllsuppdrag och frihet

Uppdragen till kulturinstitutioner som har stat, landsting eller kommun som huvudmän är ofta allmänt formulerade och institutionerna stor frihet. Det ger gäller både helt statsstödda och regionala/lokala institutioner. Landstings- förbundets kulturmätarprojekt har visat på oklarheter mellan huvudmän och institutioner om vilken styrning som gäller, vilketi praktiken institutionen ger ett betydande tolkningsutrymme.

Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

Frågan om styrning till förmån för ett kulturpolitiskt uppdrag har diskuterats med jämna mellanrum. Både före och efter 1974 har diskussionen ofta handlat om konstens villkor. Det har funnits behov att förbättra konstnäav remas villkor och att slå vakt den konstnärliga friheten. Deltagarom perspektiv har då många gånger kommit i skymundan. Ambitioner att nå nya grupper och att utforma verksamhet utifrån olika erfarenheter och gruppers behov har i praktiken fått lägre prioritet än kulturskapamas och kulturinstitutionemas arbetsvillkor. De konstnärligt arbetande institutionernas behov har blivit vägledande även för utformningen av styrning av övriga kulturinstitutioner. Att de statsstödda museerna har ett sarnhällsuppdrag talar Museiutredningen om som en självklarhet. Utredningen ägnar att försöka omsorg definiera och precisera detta och talar om behovet av färre men tydligare styrsignaler. Teaterutredningen föreslår att den statliga teaterpolitiken konkretiseras i ett teaterpolitiskt handlingsprogram. Den konstnärliga friheten utgör en av grundpelama för kulturpolitiken. Det gäller för konstnärligt skapande institutioner. Inom arkiv, bibliotek museer, och konsthallar finns ett liknande behov av respekt för den professionella kompetensen på dessa områden. Men medborgar- och publikperspektiven måste också tillgodoses. Alla de offentligt finansierade institutionerna har på den punkten ett samhällsuppdrag. Vissa institutioner har också uppdrag som handlar om bevarande och dokumentation. Genom att inte dra alla kulturinstitutioner över en kam utan diskutera utifrån vilken typ av institution det gäller är det möjligt att precisera samhällsuppdraget utan att inskränka på den konstnärliga och professionella friheten. Staten bör tydligare i det avseendet vara liksom landsting och kommuner.

Avvägningen mellan förnyelse och kontinuitet

Kulturinstitutionema har, genom sitt historiska material och förvaltare som av traditioner, en avgörande betydelse för kontinuiteten i kulturlivet. Det handlar om att göra klassikerna tillgängliga för dagens publik och visa kopplingar

mellan dåtid och nutid. Den historiska grunden ger förutsättningar for dis-

kussion av dagens frågor och för dagens konstskapande. Institutionernas samlade styrka och mångsidiga resurser är samtidigt en oundgänglig grund for ett ständigt pågående fömyelsearbete. Att hitta väl avvägd balans melen lan de två perspektiven är en viktig uppgift för institutionerna. Att satsa på tradition och på en verksamhet som man vet har given publik har ibland en blivit en lösning som valts på fömyelsens bekosmad.

SOU 1995: 84

Awägningen mellan att producera och ett vidare arbetssätt En rollfråga framför allt för regionala och lokala teatrar och orkesterinstitutioner, och i viss mån för museer och konsthallar, är i vad mån man ska producera föreställningar/konserter/utställningar och i vad mån man genom ett vidare arbetssätt kan fungera som en motor för utvecklingen på sitt verksamhetsområde t sin region. Vissa institutioner har valt det vida arbetssättet, andra koncentrerar sig på produktion av föreställningar, konserter respektive utställningar. En viktig del i alla kulturinstitutioners utveckling handlar om att vidga arbetssättet. För en teater innebär det t.ex. samverkan med fria grupper, med arnatörteatem, med folkbildningsarbetet i övrigt, med skolor och förskolor, medverkan i festivaler och andra manifestationer. Det kräver att teatern som institution både tar egna och tar vara på andras initiativ. Det förutsätter ett brett engagemang av personalen och att teatern bidrar med sin erfarenhet och sitt kunnande samtidigt som man utgår från intresset och förutsättningarna hos olika samarbetspartner. Det finns teatrar och musikinstitutioner som på ett mycket framgångsrikt sätt arbetar så, liksom det finns många länsmuseer som har en levande kontakt med hela sitt län. Men det finns också institutioner som inte arbetar detta breda sätt. Det senare ger en koncentration på den strikt avgränsade konstnärliga uppgiften. Men det leder till ett mindre mångsidigt och dynamiskt kulturliv och många gånger till ett mindre utbrett intresse för institutionens verksamhet. Det är huvudmännen mer än staten som ska ta ansvar för hur uppdraget till de regionala institutionerna utformas i det avseendet. Statsbidragen bör uformas så att de uppmuntrar ett vidare arbetssätt från kulturinstimtionernas sida.

20.3.2 Kulturinstitutionerna och publiken Alla kulturinstitutioner vill vara kända, besökta och uppskattade av en stor allmänhet. Det ligger i sakens natur. Kulturpolitikens ambitioner att institutionerna ska nå fler och i ökande grad unga människor har förstärkt den önskan. I det individperspektiv som vi anlagt i kapitlen 8-14 har vi angett förväntningar när det gäller verksamhet för barn, ungdom, invandrare och språkliga minoriteter, funktionshindrade mil. institutionerna måste anstränga sig ytterligare för att dessa grupper ska få del av det institutionerna erbjuder. I avsnitt 8.3 har vi visat på strategier for en sådan utveckling. De handlar forom en ändrad grundhållning hos kulturinstitutionema. Verksamheten bör i ökad utsträckning ta sin utgångspunkt i olika verkligheter och därigenom intressera fler.

Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

Att rekrytera publik till kulturinstitutionema är mindre en teknisk marknadsföringsfråga och fråga bedriva verksamhet hög mer en om att en av kvalitet och om att skapa förtroende. Publikarbetet i vid bemärkelse kräver engagemang av hela institutionen. Huvudansvaret för publikrekryteringen ligger på institutionerna själva, det kan inte överlåtas till någon annan. Men att samverka med många parter är ett nödvändigt medel. Det är viktig att institutionemas produktioner i större utsträckning bearbetas för sändning i radio och tv. På det sättet kan deras verksamhet komma fler till del och institutionerna få bredare förankring bland publiken/allmänen heten. Huvudmannen har ansvar för att institutionerna ökar sina ansträngningar för anfd en större och bredare publik. Statsbidragen ska utformade så vara att de underlättar och uppmuntrar detta, utan att det leder till kvotering bidraav gen eller annan statlig detaljstyming. Kostnaderna för publikarbete är svårt att urskilja ur institutionemas ekonomiska redovisningar. Däremot separatredovisas uppgifter för marknadsföring. För teaterinstitutioner uppgår de för år 1993/94 till 3 % totala kostnaav der och för symfoni- och kammarorkestrar till nästan 4 %. En jämförelse med år 1991/92 visar en mindre ökning av dessa andelar. Förklaringarna till den låga nivån för kulturinstitutionema är säkert flera. En kan vara att man inte ser information och marknadsföring investesom en ring utan enbart som en kostnad. Reklam och försäljning är kostnad för en att få en föreställning eller en konsert att bära sig. Men marknadsföring är en investering i möjligheter att långsiktigt nå institutionens mål. En förklaannan ring kan ligga i att de konstnärliga/kulturella kraftema är starka inom institutionerna och att det bär dem emot att släppa till annat arbete. En tredje pengar förklaring ligger säkerligen i den skepsis mot marknadstänkande och kommersiella metoder som varit stark inom många kulturinstitutioner. Kulturinstitutionemas tveksamma inställning till marknadsföring har dock överlag minskat. Ett exempel mera målmedvetet arbete än tidigare är länsmuseemas projekt "Publik- Profil" som startade den 1 juli 1992 och har löpt under tre verksamhetsår. Målet har varit att förtydliga länsmuseemas roll i den regionala utvecklingen, att förbättra informationen och marknadsom föringen av länsmuseemas verksamhet, att öka kompetensen inom publikarbetet, att förtydliga och föra ut de regionala profilema och öka pubatt likströmmama. Med kulturinstitutionemas höga bidragsnivå har det funnits svaga samband mellan publikökningar och förbättrad ekonomi. Publikens storlek har endast påverkat institutionemas ekonomi marginalen. För del de en stor av konstnärligt arbetande institutionerna uppgår publikintäktema till knappt 10 %

av totala intäkter. Övriga 90 % är i huvudsak offentligt stöd. Något starkt

ekonomiskt incitament har därmed inte funnits för publikarbetet.

SOU 1995: 84

Många institutioner har tagit det säkra före det osäkra och satsat mer på att behålla en publik än på att få en ny. Abonnemangssystemet fungerar på sådant sätt. På senare år har olika huvudmän ställt högre krav på intäkter för sina institutioner vilket av allt att döma tvingat fram ökade satsningar på marknadsföring. En minskning av det statliga stödet till kulturinstitutionema ökar kraven på bl.a. publikintäkter. Samtidigt finns risken att höga intäktskrav påverkar det konstnärliga rörelseutrymmet. Även när det gäller avsätta för marknadsföring och publikarbeatt resurser te och att ge det en bred inriktning är det ett ansvar för huvudmännen.

20.3.3 Styrning av kulturinstitutioner I avsnitt 20.3.l har vi diskuterat institutionemas samhällsuppdrag och frihet på ett principiellt och allmänt plan. Här tar vi upp vissa konkreta frågor om styrning av kulturinstitutioner: delat huvudmannaskap eller ej, associationsfornr, styrelsens och chefens roller samt uppföljning och utvärdering som styr-instrument. Delat eller icke delat huvudmannaskap har i regel följt av sättet att finansiera institutionen. Under senare år har en del förändringar gjorts bl.a. i Stockholm där landstinget övertagit hela ñnansieringsansvaret för Filharmonikerna medan staten tagit helt frnansieringsansvar för Skansen och tillsammans med kommunen ansvaret för Dansens Hus. På andra håll i landet pågår diskussioner framför allt mellan värdkommuner och landsting. I några fall har man kommit överens om att renodla rollerna så att varje part tar fullt ansvar för någon institution. Huvudmotivet för renodlat huvudmannaskap har i regel angetts vara tydlighet i fråga om vem sotrr har ansvar och förbättrat samspel mellan institutionerna och ansvarig politisk instans. Landstingsförbundets kulturmätarprojekt betonar fördelarna med renodlat huvudmannaskap för huvudmannens del. Styrningen förenklas om parterna är färre. Motiven för delat huvudmannaskap har i regel varit betingat av frnansieringsansvaret. Från institutionemas sida tycker man vanligen att det är bra att inte vara helt beroende av en finansiär. Den vanligaste associationsforrnen för regionala institutioner är stiftelser. Den 1 januari 1996 träder en ny stiftelselag 1994:1220 i kraft. Enligt den nya lagen är det inte möjligt att inrätta nya s.k. anslagsstiftelser, dvs. stiftelser som för sin verksamhet är beroende av fortlöpande resurstillskott. Nuvarande stiftelser får dock finnas kvar. I samband med förslaget till stiftelselag be- g att handlades i riksdagen hemställde Lagutskottet att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag till rättslig reglering av sådan anslagsberoende verksamhet som till följd av lagförslagets definition av stiftelsebegreppet inte 344 kommer att kunna anordnas i stiftelseforrn. En sådan rättslig reglering borde

Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

tillhandahållas samtidigt med stiftelselagens ikraftträdande. Riksdagen beslu-

tade i enlighet med hemställan En särskild utredare har till uppgift bl.a. att finna en lämplig form för finansiering av framtida verksamhet som är beroende av fortlöpande stöd från

statens sida inte bör bedrivas i myndighetsform.3 Utredningen har i

men som betänkandet "Former för statlig verksamhet" kommit fram till att aktiebolaget och den ideella föreningen väl tillgodoser de behov som för framtiden kan finnas privaträttsliga former för anslagsberoende verksamhet av Betänkandet har remissbehandlats och bereds nu i regeringskansliet. Avsikten är att regeringen under hösten 1995 ska återkomma till riksdagen i frågan. Några regionala och de flesta kommunala kulturinstitutioner drivs av landstingen respektive kommunerna i egen regi, dvs. inom ramen for nämndverksamheten. Det finns olika uppfattningar om institutionens konstnärliga integritet påverkas av associationsfomien. Risken för olämplig politisk styrning anses av en del bedömare vara störst om institutionen är landstingskommunal och primärkommunal förvaltning eftersom man är hierarkiskt inordnad i den kommunala organisationen. Det är emellertid ingen av nuvarande associationsformer som är idealisk för en anslagsñnansierad kulturinstitution. Vilken form man än väljer är det viktigt med tydliga mål och vissa kompletterande regler. Huvudmannaskap för kulturinstitutioner kräver insikter både från huvudmän, styrelse, ledning och personal om att en balans mellan sarnhällsuppdrag och konstnärlig och professionell frihet ständigt måste hållas. I avgörande situationer är det oftare en fråga om omdöme än om regelverk. Mot denna bakgrund anser vi inte att vi ska rekommendera att kulturinstirutioner bedrivs i en viss associationsform. Styrelsemas roll är viktig inom områden med uttalad mål- och resultatstyming. Den målsättning som gäller för kulturpolitiken i stort och de övriga styrsignaler som huvudmannen ger bör slå igenom i verksamheten. Att så sker är ett ansvar för styrelsen. Genom sammansättningen av styrelsen kan huvudmannen även tillföra institutionen kompetens och ibland även underlätta förankring i olika samhällsgrupper och organisationer. Europarådets expertgrupp förordar en sådan modell och anser att kunniga men politiskt obundna människor med fördel skulle kunna ingå i institutioners styrelser. Landstingsförbundets kulturmätarprojekt kom fram till att stiftelsemas styrelser ofta har en oklar uppgift i förhållande till både huvudman och institution. Styrelsepoliriker upplevs "sitta på två stolar" och deras position anses svag i för-

Bet. l993l94zLUl2. rskr. 1993/94225. Fi 1994:03. SOU 1994:147: Former för statlig verksamhet. Delbetänkande av Utredningen om verksamheter som är beroende av statligt stöd. 345

SOU 1995: 84

hållande till landstingets kulturnämnd eller överordnade organ. Man menar vidare att ett logiskt steg i utvecklingen mot att tydliggöra gränserna mellan politik och förvaltning vore att ge kulturinstitutionema ett större och tydligare ansvar i deras roll som utförare/producenter. Styrelsemas roll är särskilt viktig i förhållande till institutionens konstnärlige ledare eller chef. Tradition och respekten för den konstnärliga integriteten leder till att styrelserna inte beslutar om repertoar eller motsvarande. I stället

utövas styrelsemas inflytande genom val av chef. Denna ordning har visat sig

vara ändamålsenlig. Denna ansvarsfördelning bör gälla även fortsättningsvis. De flesta chefer för statliga och regionala kulturinstitutioner är män. På lokal nivå inom folkbiblioteken är förhållandena det motsatta. Det är angeläget med jämn könsfördelning på chefsbefattningar inom hela kulturområdet.

20.4 Finansiering och bidragssystem

Människors intresse och engagemang och kvaliteten i kulturverksamheten är avgörande för individemas beslut att använda sina pengar till kultur. Det är också det ligger till för offentliga som grund organs beslut om stöd till kulturen. Här diskuterar möjligheten av en mera mångsidig finansiering av kultur och formerna för ett mera flexibelt stöd till institutionsverksamheten på regional nivå.

20.4.l Privat finansiering av kultur Privat finansiering av kultur utöver det individerna själva svarar för är to- - talt sett av begränsad betydelse för svenskt kulturliv. Däremot kan den spela en viktig roll för enskilda verksamheter, föreningar eller institutioner. Medlemsavgifter och gåvor är de vanligaste sätten, förutom eget arbete, för enskilda att bidra till finansieringen av föreningar. Det har betydelse för lokala föreningar. Gåvor spelar ibland roll för mer omfattande satsningar eller investeringar som görs av kulturinstitutioner. Många kulturinstitutioner och vissa andra kulturverksamheter har vänföreningar och kan på det sättet få vissa intäkter. Vänförenin gar spelar också en viktig roll i vården av en intresserad och trogen publik och för att sprida information och kunskap om verksamheten. Intäkter från försäljning av varor och tjänster blir alltmer vanligt. Särskilt museerna har utnyttjat det som en kompletterande intäktskälla genom att bygga upp välsorterade museibutiker. För museer i länder där det offentliga stödet till kultur inte är lika utbyggt som i Sverige, är denna intäktskälla vik-

Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

tig. Uthyrning av lokaler och utrustning som kulturinstitutioner förfogar över kan ge vissa intäkter, liksom möjligheten att sälja tjänster skilda slag. av Möjligheterna till privat finansiering i de former vi här berört bör som kunna utvecklas ytterligare. Förutom att det kan tillföra kulturlivet ytterligare medel är det också ett sätt att förstärka samspelet mellan kulturlivet och enskilda. I det följande går vi in på ytterligare några fmansieringsmöjligheter.

Sponsring

Systemet med sponsring har under de senaste decennierna blivit allt vanligare och förekommer hos många kulturinstitutioner. Det gäller framför allt för musik- och operainstitutioner. Drygt hälften av de statsstödda symfoni- och kammarorkestrama har intäkter från sponsring. Även Operan i Stockholm och GöteborgsOperan har sådana intäkter. Sponsring spelar viktig roll vid en evenemang som gästspel, utställningar och festivaler. Detta är sponsring i det större formatet Men det förekommer också del lokal sponsring konseren av ter, hembygdsdagar, utställningar på kommunala o.dyl. Det totala museer värdet av sponsring av kultur uppskattas för innevarande år till 150 miljoca ner kronor. Initiativet till den Västsvenska Kulturfonden är ett försök att skapa näringslivsengagemang i en annan form än enskilda företags sponsring. Sponsring ska inte förväxlas med gåvor och bidrag utan är en form för affärsmässigt samarbete där båda parter förväntar sig fördelar. För sponsom handlar det i regel om att förstärka sin image i förhållande till kunder och egen personal, för mottagaren handlar det om att få medel till verksamheten. Ibland avser sponsorsbidragen vissa bestämda verksamheter som t.ex. utlandsturnéer eller gästspel, i andra fall den löpande verksamheten. En viktig förutsättning för företagens intresse att uppträda är som sponsor möjligheten till avdragsrätt för bidragen. Några särskilda lagregler för sponsring finns utan avdragsrätten bedöms mot bakgrund allmänna Skatteregav ler som innebär att avdrag medges för sådana kostnader är avsedda att som generera eller bibehålla intäkter till sponsom. För att avdrag ska medges av skattemyndighetema ska motprestationen stå i rimlig proportion till bidraget. Flera stora sponsorer upplever för närvarande att de har problem med lokala Skattemyndigheten tolkning av reglerna. Sponsring av kultur har bred acceptans inom svenskt kulturliv. En tidigare avvisande inställning finns knappast kvar. Sponsring har därmed blivit en etablerad form för finansiering och är samtidigt ett sätt att bredda engagemanget och intresset för vissa former av kultur och för vissa kulturinstitutioner. Vi vill betona att sponsorbidrag inte ska vara ett sätt att utöva påverkan den konstnärliga inriktningen. De institutioner och grupper väljer att som ta emot sponsorbidrag måste vara tydliga i kravet på självständighet och obe- 347

SOU 1995: 84

roende. Ett överdrivet arbete med att skaffa sponsorer kan leda till en förskjutning av verksamhetens inriktning och på sikt påverka den konstnärliga verksamheten. Evenemang som väcker massmediers uppmärksamhet, bygger på aktuella och populära trender kan öka på bekostnad av ett konstnärligt lcrävande arbete präglat av förnyelse och utveckling.

Bidrag från Allmänna arvsfonden

Allmänna arvsfonden tillförs sedan år 1928 medel från kvarlåtenskap efter personer utan nära släktingar som inte har skrivit testamente. Fondens medel förvaltas av staten och används for bidrag till insatser for vård och fostran av barn och ungdom och sedan år 1969 även omsorg om personer med funktionshinder. Medlen får enligt nuvarande regler inte användas till verksamhet som stat och kommun ska bekosta. I första hand ska medlen användas för stöd till frivilliga och ideella insatser. Enskilda personer beviljas enligt praxis inte stöd ur fonden. Det årliga fördelningsbara beloppet uppgår till mellan 150 och 200 miljoner kronor. l regler som anger fondens ändamål nämns inte kultur som ett av ändamålen. Det finns dock inget i reglerna som hindrar fonden från att stödja projekt med kulturell inriktning. Vid flera tillfällen har också fonden stött kulturprojekt. Det är vår uppfattning att satsningar pd kulturell verksamhet bland barn och ungdom i ökad utsträckning ska kunna stödjas med medel ur Allmänna arvsfonden. I kapitel 10 Ungdomars vilja och val har vi tagit upp denna möjlighet och menar att en betydande del av medel ur arvsfonden bör kunna användas för att stärka barns och ungdomars egen skapande verksamhet. En sådan förskjutning i användningen av fondens medel är möjlig att göra inom ramen för nuvarande regler. Arvsfondsdelegationen bör då utökas med företrädare for Kulturdepartementet.

Avgifter pd oinspelade ljud- och videoband Frågan om avgifter på oinspelade ljud- och videoband har sin grund i att rättighetshavarna förlorar betydande inkomster grund av den privatkopiering som är tillåten enligt ll § upphovsrättslagen. Dagens teknik gör det möjligt att snabbt framställa ett stort antal exemplar, vilket tidigare reproduktionsteknik knappast medgav. Det är också möjligt att framställa kopior som i många fall är av lika hög kvalitet som originalet. Förslag om avgift band har förts fram tidigare. Upphovsrättsutredningen lade år 1983 fram ett sådant förslag som innebär att den som tillverkar eller importerar band erlägger en avgift till en organisation som representerar de olika rättighetshavarna. Avgiftens storlek bestäms i förhandlingar mellan de 348

Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

ersättningsskyldiga och organisationen. Enligt förslaget är denna fri att avgöra hur influtna medel ska användas. Något förslag till avgift har inte presenterats för riksdagen. l samband med översynen av frlmpolitiken år 1991 föreslogs i betänkandet "Filmproduktion och filrnkulturell verksamhet i Sverige" ånyo avgiften att skulle införas.5 Här föreslogs viss del att av avgiften skulle tillföras filmavtalet och användas för stöd till produktion av svensk film. Något förslag med denna innebörd har inte lagts fram för riksdagen. I prop. 1992/93:2l4 uttalade föredragande statsråd sitt principiella stöd för införande av avgiften men ansåg att förslag inte skulle läggas fram förrän frågan färdigbehandlats av EU. Lagutskottet uttalade sitt stöd för införande av avgiften och menade att regeringen så snart det är möjligt bör återkomma till

riksdagen med förslag till lag.5 Åtskilliga länder inom EU, bl.a. Tyskland,

Danmark och Finland, har redan infört sådan avgift. EU har ännu inte tagit ställning till frågan och det är osäkert medlemsom staterna förmår komma överens om förslag till avgift Enligt vår mening finns det skäl att invänta fortsatt behandling frågan inom EU. Om sådan av en avgift införs bör det då bl.a. övervägas om viss del intäkterna ska använav das för kollektiva insatser inom kulturområdet eller hela intäkten ska tillom föras upphovsmännen.

Avgift på vidarqförsäüning bildkonst av

Som ett komplement till den upphovsrättsliga ersättning droit de suite - - som för närvarande behandlas av riksdagen bör offentligrättslig avgift på vidaen reförsäljning av bildkonst som inte omfattas något upphovsrättsligt skydd av införas. Detta tas upp i avsnitt 16.2 Statliga ersättningar och bidrag.

Stiftelsen framtidens kultur

Genom beslut av riksdagen har delar av löntagarfondsmedlen överförts till särskilda stiftelser som självständigt förfogar över medlen.7 En dessa, av Stiftelsen framtidens kultur har bildats i syfte att främja ett vitalt kulturliv såväl i Sverige som helhet på enskilda Stiftelsen ska enligt som orter. stiftelseförordnandet tillse sitt syfte att under minst tio år ekogenom ge nomiskt stöd till långsiktiga och nyskapande kulturprojekt. Stödet ska

5 SOU 1991:105: Filmproduktion och film/culturel verksamhet i Sverige. slutbetänkande av Utredningen om översyn av ñlmstödet. Bet. 1992/93:LU44. 7 Prop. l993/94zl77z Utbildning och forskning. Kvalitet och konkurrenskraft. bet. 1993/94:UbUl2, rskr. 1993/942399. 349

SOU 1995: 84

stimulera det regionala kulturlivet i vid mening och syfta till att stärka tillväxt och utveckling. Lokala och regionala intressen bör engageras i och bidra till projekten. Stiftelsen ska successivt förbruka sin förmögenhet. I propositionen uttalades att insatserna bl.a. bör inriktas på projekt som attraherar även ungdomsgrupper som för närvarande i relativt liten omfattning tar del av det traditionella kulturutbudet. Stiftelsen har i sina riktlinjer för verksamheten angivit att den kommer att prioritera insatser riktade till yngre åldersgrupper. Särskild vikt kan komma läggas på behoven kulturell stimulans i storstadsrniljöer. Även andra att av

eftersatta kategorier, t.ex. flykting- och invandrargrupper är aktuella för in-

satser. Stiftelsen har också uttalat att myndigheter t.ex. Statens kulturråd, Riks- arkivet, Riksantikvarieämbetet och Ungdomsstyrelsen med uttalat sektors- ansvar för verksamhetsområden, som är aktuella för stiftelsens bidragsgivning, engageras för kvalitetsprövning. Stiftelsen har utifrån vissa generella antaganden om fönnögenhetsav- kastning respektive inflation gjort bedömningen att bidrag ska kunna ges under tio år i storleksordningen 70-75 miljoner kronor årligen i 1995 års penningsvärde. Stiftelsens medel kommer därmed att vara förbrukade efter tio år. Denna ökning av medel till kulturlivet utgör i jämförelse med övriga fria medel inom området ett betydande tillskott. Det kommer att få stor betydelse för utvecklingen och fömyelsen inom kulturlivet. Vi finner det rimligt att stiftelsens medel används på ett sätt som stärker och kompletterar de insatser som görs av myndigheter inom kulturområdet. Det förutsätter en samverkan mellan stiftelsen och berörda myndigheter inför beslut om Fördelning av stiftelsens medel. En sådan samverkan har etablerats. Den nuvarande principen för fördelning av stiftelsens medel innebär att verksamheten kommer att upphöra om ca tio år. Om fördelningen istället begrânsades till avkastningen på kapitalet skulle det innebära att kulturlivet permanent skulle kunna tillföras offentliga medel i betydande utsträckning utöver de som utgår genom statliga bidrag. En sådan förändring förutsätter dock att styrelsen ansöker om permutation av stifteLsdörordnandet. Vi förordar en sådan förändring.

20.4.2 Offentliga medel till kultur Krav på de statliga stödformerna De statliga stödformemas grundläggande funktion är att fördela resurserna till de verksamheter som ska stödjas. Anslag och bidrag är de mest konkreta uttrycken för statens styrning på området.

Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

De statliga stöden ska utformas så att de verkar i de kulturpolitiska målens riktning och främjar mångsidighet, fömyelsekraft, ansvarstagande och effektivitet. Det är viktigt att ändamålen är tydliga, att olika bidrag inte riskerar att motverka varandra och att de utformas enkelt sätt. Bidragsadmiett nistration ska ta så lite möjligt i anspråk. resurser som Kulturverksamheter med ambitionen utvecklas i dialog att nära med de som berörs av verksamheten måste ständigt kunna ompröva sina arbetsformer. De statliga bidragssystemen bör underlätta detta. De statliga stöden ska vara möjliga att följa och utvärdera. upp I det följande tar vi behovet förändra det dominerande upp av att systemet för bidrag till icke statlig verksamhet vid sidan av stödet till folkbildningen det s.k. grundbeloppssystemet för bidrag till regionala kulturinstitutioner. -

Det statliga grundbeloppssystemet

Statliga bidrag i form av grundbelopp utgår till vissa dans- och musikteater-, institutioner länsteatrar, stadsteatrar, symfoniorkestrar och kammarorkestrar, till regionala museer länsmuseer och de kommunala i museerna Göteborg och Malmö samt till länsbibliotek. Bidragsnivåema är olika på olika verksamhetsområden och det finns mindre skillnader i övrigt, men grundmodellen är densamma på alla områden. Kulturrådet har i sin utvärdering av länsmusiken föreslagit att statsbidraget till den i framtiden också bör utgå i form av grundbelopp. Grundbeloppssystemet är ett schablonsystem. För varje institutionstyp fastställdes vid systemets införande värdet ett grundbelopp. Det utgjorde av den genomsnittliga personalkostnaden inom institutionstypen. Det finns totalt sex olika grundbelopp; vardera två teater- och dansområdet respektive musikområdet beroende på lönekostnadspålägg ska ingå i bidragsunderom laget eller ej samt ett på vardera musei- och biblioteksområdet. Grundbeloppens storlek räknas varje år upp enligt vissa fastställda principer. statsbidrag utgår normalt med 55 % grundbeloppet, av men för nyetablerade teater-, dans- och musikinstitutioner utgår det under tre år med 60 %. Tilläggsbidrag för regional verksamhet utgick budgetåret t.0.m. 1990/91 på teater-, dans- och musikornrådet. Medlen för tilläggsbidrag omvandlades därefter till ytterligare ett antal grundbelopp. Statsbidraget går direkt till institutionerna om de är juridiska egna personer. Ekonomiska motprestationer krävs från landsting och/eller kommuner. I bidragsförordningama ställs vissa, relativt allmänna, krav på verksamheten. När systemet infördes avsikten varje bidragsberättigad var att institution skulle få lika många grundbelopp som institutionen hade personal uttryckt i årsverken, inklusive visst utrymme för köpta tjänster. I dag har institutionerna i regel fler årsverken än grundbelopp, del institutioner väsentligt fler. en För länsbiblioteken finns inte denna koppling till personalstorlek. 351

SOU 1995: 84

Riksdagen fattar beslut om det totala anslaget och det totala antalet grundbelopp till varje institutionstyp. Regeringen utfärdar bidragsförordningar, bestämmer årligen grundbeloppens storlek samt beslutar om vilka institutioner som är bidragsberättigade. Ibland markeras i budgetpropositionen vad är avsikten med nya grundbelopp. Kulturrådet kan utfärda kompletsom terande bestämmelser, fördelar inom de givna ramama, grundbeloppen på de bidragsberättigade institutionerna samt följer upp bidragsgivningen. Som grundbeloppssystemet utformats och tillämpats har det haft en stark karaktär permanent stöd. Ingen institution har någon gång fått ett minskat av antal grundbelopp. På senare år har ett mindre antal grundbelopp för varje institutionstyp börjat fördelas för begränsad tid som s.k. rörliga grundbelopp.

Grundbeloppssystemetsförtjänster och brister Erfarenheterna grundbeloppssystemet har summerats och värderats vid av några olika tillfällen Det har också berörts Teaterutredningen, i rapporter av från Riksdagens revisorer och i europarådsstudien av svensk kulturpolitik. Erfarenheterna av systemets förtjänster och brister kan sammanfattas på följande sätt. Schablonkaraktären har setts som positiv. Systemet har varit lätt att överblicka och diskutera för verksamhetsansvariga och beslutsfattare och lätt att administrera när bidragen ska fördelas. Samtidigt krävs ett lcrångligt beräkningsförfarande för att komma fram till den årliga höjningen av sex olika grundbelopp. Den årliga uppräkningen av grundbeloppen enligt vissa principer har varit förmånlig för mottagarna och underlättat deras ekonomiska planering medan staten alltmer önskar komma bort från indexbundna bidrag. Kopplingen mellan grundbeloppen och personal vid institutionerna har väckt en del En synpunkt är att systemet allt för mycket fokuserar personal, en annan att det allt för mycket fokuserar fast anställd personal. Det gap som finns för nästan alla institutioner mellan antal årsverken och antal grundbelopp har samtidigt gjort anknytningen till personal mindre verklig. Diskussioner mellan institutionerna och deras huvudmän å ena sidan och statens företrädare å den andra har ibland handlat mindre om utvecklingsidéer och utvecklingsbehov än om att fylla gapet.

8 Utbudet och dans granskning statlig förvaltning av teater - en av av kultur. Rapport från Riksrevisionsverket Dnr 1983:51. Kommunerna, staten och kulturpolitiken KOSK. Rapport från Kultunådet 1984:3. Berggren L 1994: Utvärdering av det statliga grundbeloppssystemet 1974-1994. Studie för Kultunitredningen. 352

Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

Grundbeloppssystemet har varit en mycket effektiv form för få fram att gemensamma satsningar från staten och huvudmännen under ett uppbyggnadsskede. Sedan ekonomin stagnerat på ömse håll har stimulansen till turnerande, målgruppsinriktat arbete och konstnärlig och annan förnyelse varit otillräcklig. Kraven i bidragsförordningama på verksamheterna har varit för allmänt hållna för att ha styrande effekt. Det mycket begränsade antalet rörliga grundbelopp har inte räckt till för att fungera som stimulans. Samtidigt har det statiska momentet i bidragsfördelningen inneburit ekonomisk trygghet för institutionerna och deras huvudmän.

Ett nytt statsbidrag till regionalt verkande Iazlturirtstitutioner

Vi föreslår att det statliga stödet till regionalt verkande kulturinstitutioner reformeras. Eftersom vi anser att staten även i framtiden bör medverka till att garantera den konstnärliga och professionella utvecklingen regional nivå, bör kunna ställa vissa krav på de olika institutionerna och ha ett inflytande över proportionerna mellan olika konst- och verksamhetsområden avvisar vi tanken på ett samlat bidrag kulturpåse till all regional kulturverksarnhet. Vi föreslåri stället en reformering inom det nuvarande bidmgssystemets grundprinciper. Syftet med vårt forslag om regionalt grundbidrag är att stimulera till konstnärlig och annan förnyelse samt till ökad samverkan över geografiska och verksamhetsmässiga gränser. Syftet är också att flytta fokus från frågan om personalkostnader och personalstorlek till frågan verksamhetens resultat. om Det kräver ändringar i bidragstekniken, ökad rörlighet i bidragsgivningen, större tydlighet från statens sida på de punkter där staten bör ställa krav samt mer systematisk uppföljning och utvärdering. Det nya bidraget bör utformas som ett schablonbidrag. Nuvarande koppling till personalkostnader och personalstorlek bör överges. Beräkningstekniskt bör systemet vara enklare än dagens. Samma schablon bör gälla för samtliga institutionstyper som får regionalt grundbidrag dvs. alla har som nu gmndbeloppsstöd samt länsmusiken. Därmed underlättas både samverkan och prioriteringar mellan olika institutionsområden. När man inte vill anknyta till personal och personalkosmader är det svårt att finna någon enskild verksamhetsfaktor som ger en någorlunda rättvis jämförelse mellan olika institutioner. Vi föreslår därför att staten fritt fastställer ett belopp, förslagsvis 100 000 kronor, som utgör schablonen. Den ska då avse bidragsbeloppet, inte ett beräkningsunderlag på vilket ska räkna viss man en procent för att få fram bidraget. Därmed släpper vi också inslaget något av ett högre procenttal för nya teater-, dans- och musikinstitutioner. Kravet på ekonomisk motprestation från landsting och/eller kommun er för de institutioner som nu erhåller grundbelopp bör finnas kvar. Det får då uttryckas i andra termer än i viss andel av grundbelopp. Uppföljning och ut- 353

SOU 1995: 84

värdering av huvudmannens ekonomiska insatser kan vara ett sätt att hantera frågan. De krav verksamhetsmässiga motprestationer som finns i dagens bidiagsförordningar bör göras tydligare. Samtidigt bör staten utforma kriterier för fördelning av bidragen som svarar mot dessa lcrav. Kraven ska vara av kulturpolitisk karaktär och inte träda institutionernas konstnärliga och professionella frihet fömär. Staten bör även utforma lcriterier för måluppfyllelse. Rörliga grundbelopp har visat sig ha klara utvecklingseffekter. Andelen rörliga grundbidrag bör därför vara väsentligt högre än i grundbeloppssystemet, kanske på nivån 20 % av det totala antalet grundbidrag. Med oförändrad total bidragsram innebär det samtidigt en sänkning av det fasta stödet till institutionerna. En sådan förändring bör göras utifrån till olika områdens skilda förutsättningar, bl.a. med hänsyn till länsmuseemas uppdrag inom kulturmiljövården. Genom rörliga grundbidrag kan tidsberänsade nationella uppdrag, genreproñlering, samarbete över institutionsgränser och geografiska gränser och med parter i omvärlden och annat utvecklingsarbete stödjas. Rörliga bidrag bör inte bindas till ett och samma ändamål för mer än allra högst fem år. En del av de rörliga grundbidragen bör vara rörliga också mellan institutionstypema. Fördelningen av rörliga grundbidrag omprövas hela tiden i takt med att olika ändamål genomförts. Men även Fördelningen av övriga grundbidrag bör återkommande prövas utifrån en mera genomarbetad uppföljning och utvärdering än i dag. Bidragen bör utgå till teater-, dans- och musikinstitutioner samt museer och länsbibliotek. Grundbidrag bör även kunna utgå till ñlm- och medieverksamhet på regional nivå. Det nya systemet kan utformas med eller utan indexuppräkning av schablonen. Väljer man en modell utan indexupprälcning får allt utrymme för ökat statligt stöd formen av fler grundbidrag. Man kan samla bidragen till samtliga institutionstyperi ett enda statligt budgetanslag, utan åtskillnad mellan olika verksamhetsområden. Vi utgår dock från att riksdagen vill påverka proportionerna i statsstödet mellan olika konst- och verksamhetsområden. Vi förordar då ett samlat statsbudgetanslag till regionalt verkande kulturinstitutioner inom vars ram regeringen och riksdagen markerar hur stora belopp som ska gå till teater och dans, musik, museer och länsbibliotek. En viss del av det totala antalet grundbidrag bör dock vara rörliga över områdesgränsema. Den föreslagna bidragsschablonen 100 000 lcronor ligger lägre än 55 % samtliga dagens sex olika grundbelopp. Det föreslagna systemet ger alltså fler men lägre enheter att fördela. Det öppnar möjligheter att hantera bidragsfördelningen första året med det nya systemet olika sätt.

Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

Vi vill illustrera den nya bidragstekniken följande exempel. Vi har genom valt teaterområdet. Budgetåret 1994/95 utgick totalt 300 miljoner kronor i

statsbidrag till de berörda teatrarna i form av 2 431,5 grundbelopp, 33

varav rörliga. Med 55 % i statsbidrag på grundbeloppet fick de antingen 123 600 eller 114 400 kronor per gnmdbelopp i bidrag beroende lönekostom nadspålägg ingår teaterns bidragsunderlag eller ej. Inför regioman ett nytt nalt gmndbidrag om 100 000 kronor blir antalet grundbidrag 3 000. Det ca första året med det nya systemet kan man inleda med att fördela lika många nya grundbidrag till varje teater de har grundbelopp i dag dvs. totalt som 2 400. Om man dock ger något färre till de i dag har det lägre teatrar som grundbeloppet kommer varje teater att i första ledet få 80 % dagens av statsbidragsnivå. Återstående drygt 600 nya grundbidrag drygt 60 miljoner kronor kan antingen fördelas till samtliga institutioner, så att de får oförändrat totalt bidrag jämfört med året innan, eller fördelas till prioriterade ändamål enligt vissa kriterier. På teaterområdet kommer i kapitel 21 att ange att musikteater och dans är sådana liksom ston regionalt ansvarstagande omfatgenom tande tuméverksamhet o.dyl. Ansvarsfördelning mellan riksdag, regering och Kulturrådet bör följa dagens ansvarsfördelning. Riksdagen fattar beslut det totala anslaget och om det totala antalet grundbidrag till varje institutionstyp. Regeringen utfärdar bidragsförordningar med de grundläggande krav ställer på som staten bidragsmottagarna och beslutar vilka institutioner är bidragsom som berättigade. Riksdagen eller regeringen andelen rörliga grundbidrag anger samt hur stor del av dessa som är rörliga också över konst- och verksamhetsområdesgränsema. Kulturrådet kan utfärda kompletterande bestämmelser, fastställer inom de givna ramarna kriterier för bidragsfördelningen, fördelar grundbidragen de bidragsberättigade institutionerna samt följer upp bidragsgivningen.

Sammanfattning

I kapitlet betonar

att kulturpolitiken ska skapa förutsättningar för verksamhet - en rad olika områden, inom olika konstarter och genrer samt bli tillgänglig för så många som möjligt, att huvudansvaret för att förverkliga idén om kulturi hela landet ligger lokal nivå,

SOU 1995: 84

att den framtida fördelningen av statligt stöd bör ta större hänsyn till kravet konstnärlig kvalitet och förutsättningar för konstnärlig och kulturell utveckling och förnyelse, att verksamhet vid de regionala kulturinstitutionerna ska utformas på ett sådant sätt att verksamheten kommer hela länet men också en vidare region än ett län till del, betydelsen av att uppdragen till kulturinstitutionema utformas med hänsyn till avvägning mellan samhällsuppdrag och frihet förnyelse och kontinuitet att producera och ett vidare arbetssätt, huvudmannens ansvar för att institutionerna ökar sina ansträngningar att få en större och bredare publik.

I kapitlet föreslår vi att nuvarande stora skillnader i statliga och övriga offentliga insatser för olika verksamheter, konstarter och genrer som har, respektive inte har, fasta institutioner reduceras, att proportionerna mellan satsning på kulturinstitutioner och stöd till professionell verksamhet i andra former förändras, att det statliga stödet till regionalt verkande kulturinstitutioner bör stödja och stimulera en profilering som ökar mångfalden regionalt och nationellt, att nuvarande fördelning av det offentliga stödet till producenter, distributörer, mottagare och publikorganisationer bör övervägas med hänsyn till strävan att uppnå bästa samlade effekt, en förskjutning i olika former av det producerande uppdraget från Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar till regional nivå, ökad regional medfinansiering av den högt statligt finansierade kulturen i Stockholm, att nationella uppdrag till vissa institutioner eller verksamheter bör ses som en metod för utveckling och förnyelse inom en konstriktning, genre eller verksamhetsforrn, att kulturell verksamhet bland barn och ungdom i ökad utsträckning ska kunna stödjas med medel ur Allmänna arvsfonden, att fördelning av medel från Stiftelsen framtidens kultur begränsas till avkastningen kapitalet, att det statliga stödet till regionalt verkande kulturinstitutioner reformeras och att ett systern med regionala grundbidrag införs, att andelen rörliga grundbidrag bör vara väsentligt högre än i dagens grundbeloppssystem, kanske nivån 20 % av det totala antalet grundbidrag,

Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

ett samlat statsbudgetanslag till regionalt verkande kultur-institutioner inom vars ram regeringen och riksdagen markerar hur stora belopp som ska till teater och dans, musik, museer och länsbibliotek.

21 Teater

Teatern, med sin kombination av ord, bild, rörelse, ljud, ljus och musik, erbjuder allkonstverkets möjligheter och fascination. Kontakten mellan scen och salong är en viktig dimension for aktörerna och för publikens upplevelse.

Teaterverksarnheten är utbudsorienterad. Antalet producenter, både insti-

tutioner och fria grupper, är stort och teaterforrnema många. Teater i radio

och television når en stor publik.

Amatörteatern utvecklas ur människors lust och behov uttrycka av att gemensamma idéer och erfarenheter. Initiativen kommer dels från olika grupper

av människor, dels från studieförbunden som en del i deras utbud kulturav cirklar.

21.1 Möjligheter och problem

Utvecklingen teateromrâdet de 20 åren karaktäriseras senaste av att

- antalet teaterinstitutioner och antalet fria grupper ökat, utbudet av föreställningar totalt sett ökat något, med svängningar mellan olika år, utbudet från regionala teatrar och fria grupper ökat medan antalet före- ställningar från Riksteatern minskat, antalet teaterbesök minskat påtagligt, det trots det är fler personer gått minst gång året - nu som teater en om än det var for tjugo år sedan, radioteatems publik minskat avsevärt och att utbudet i televi- - av teater sionen ändrat karaktär samt att radio och tv fortfarande når mycket en stor publik, amatörteaterverksamheten och samverkan mellan amatörer och profes- sionella ökat, utbudet av sådant som konkurrerar med människors tid och - teatern om intresse, t.ex. television och film också andra fritidsmöjligheter, ökat men kraftigt sedan 1974, bidragen från stat, landsting och kommuner ökat väsentligt i fast - penningvärde, for statens del dock framför allt under 1970-talet.

För en utförligare beskrivning teaterområdet hänvisar vi i första hand av till utvärderingsrapporten, till Teaterutredningens betänkande, till Teaterkost-

nadsutredningens betänkande samt till den officiella teaterstatistikenJ I vår

1 SOU 1994:52: Teaterns roller. Betänkande av Teaterutredningen. 359

SOU 1995: 84

diskussion av olika frågor anknyter vi till Teaterutredningen. Dess betänkande möttes till största delen av positiva reaktioner från remissinstansema. Den som vill studera rernissbilden närmare hänvisas till den remissammanställning som Kulturdepartementet gjort 199441-14. Utvecklingen sedan 1974 har gett en ökad mångfald i fråga om teatrar, uppsättningar och föreställningar. Den geografiska närheten till en teaterinstitution har ökat för många människor. Det lokala arrangörsledet, som framför allt består Riksteaterns lokala föreningar, har stärkts. De senaste åren finns av dock tendenser till att arrangörsledet sviktar framför allt grund av frusna eller minskade kommunala bidrag. Skolornas efterfrågan teater har minskat genom kommunala besparingar och omorganisationer. Ökningen antalet går på teater minst gång året och av personer som en om ökningen av amatörteaterverksarnheten förefaller ha ett samband. En del av de teaterbesökarna har förmodligen vunnits genom olika arbetar, bygdenya och sommarspel med stark lokal förankring som delvis ges som rena amatörföreställningar ofta ett samarbete mellan amatörer och proffs. men som Teaterinstitutionema har tappat publik. Den professionella teatern som helhet, det finns skillnader mellan olika teatrar, har varken vunnit några stora skaror av nya besökare eller förmått hålla besöksintresset uppe hos de mest teaterintresserade. Till någon del förklaras nedgången i publiksiffroma av att medvetet valt föreställningsformer och lokaler som inte är avsedda för man stor publik. Till del kan orsakerna sökas i den allt hårdare konkurrensen en människors fria tid och intresse b1.a. från television och nöjesindustri. om Teatramas kostnader har, sett över hela perioden, ökat mer än konsumentprisindex. Teatramas egna intäkter har också ökat. Anslagen från stat, landsting och kommuner har dock ökat mest. Tillsammans med de sjunkande publiksiffroma innebär detta att teaterinstitutionemas produktivitet sjunkit betydligt. Även här finns det skillnader mellan olika teatrar. Den ekonomiska utvecklingen på teaterområdet är varken svårförklarad eller oväntad. Teaterkostnadsutredningen har klarlagt hur förändringar i sociala avgifter, arbetstidslagstiftning, avtalsreglerade kostnader samband med turnéer dragit kostnaderna samtidigt som teaterverksamheten såm.m. upp konstnärlig verksamhet har begränsade rationaliseringsmöjligheter. I som övrigt beror de ökade offentliga utgifterna på politiskt beslutade reformer. Stat, landsting och kommuner har valt att lägga mer pengar teater därför att man ansett att den är en värdefull del av kultursamhället. Vilka frågor bör man då sätta i centrum för diskussionen om teaterns framtid och den offentliga sektorns fortsatta satsning på teater I avsnittet Den framtida teaterpolitiken inleder med ett resonemang kring vad vi kallar tea-

SOU 1991:71: Teaterns lcostnadsurveckling 1975-1990 med särskilda studier av Operan, Dramaten och Riksteatern. Betänkande av Teaterkosmads- 360 utredningen.

Teater

tems dynamik. Det följs av frågorna om motiv och mål för teaterpolitiken. Därefter tar vi upp följande frågor:

teatrarna och publiken, tuméverksamheten, musikteatem, - - vissa andra teaterformer samt - samspelet mellan professionella och amatörer.

21.2 Den framtida teaterpolitiken

21.2.1 Teaterns dynamik

Man kan knappast tänka sig 1974 års kulturpolitik utan det vitala teaterklimatet i Sverige under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Teatern var en av de krafter som banade väg för utvecklingen kulturpolitiken och kom av samtidigt att gynnas av den. Det fanns ett dynamiskt förhållande mellan teatern och det omgivande samhället. Under 1980-talet gick detta dynamiska samspel förlorat. Det berodde inte bara på att decenniet inleddes med en kritik av vänsterns politiska kultur.

Åtskilliga 80-talsidéema främmande för uttrycksmedel. I

av var teatern som den intellektuella debatten stod frågor på dagordningen som hade svårt att finna fäste på scenen. Det blev andra konstarter som drog nytta av tidens idéer. Den energi, de begåvningar och de intellektuella resurser som tidigare hade sökt sig till scenen valde allt oftare andra arbetsområden. En förskjutning från det lokala och provinsiella till det internationella och urbana bidrog också till att ställa den decentraliserade teatern svarslös. Även de om nya regionala teatrama fann sina arbetsformer och i vissa fall utvecklades konstnärligt, förblev teatern i någon mening osynlig. Kanske måste vi nöjda med vara att antalet teaterbesök inte minskade ännu mer Resonemanget ovan ansluter nära till den spegling teaterutvecklingen av som Teaterutredningen redovisade i en bilaga skriven Leif Zem. Där framav hålls också att teatern på senare år blivit föremål för form konkuren ny av rens genom utvecklingen på medieornrådet. Det är inte bara mängden kaav naler för information och underhållning som har ökat, det är framför allt offentlighetens ändrade funktion som har betydelse. Samhällsteoretiker och sociologer talar om en spridning av uppmärksamheten eller en förlust centav rum. Vilka slutsatser kan vi då dra av teaterutvecklingen sedan 1974 Den första slutsatsen gäller teatern som konstform. En teaterföreställning är ett allkonstverk Som sådant har den en potential och sprängkraft få en som andra konsnärliga uttryck. En av kulturpolitikens uppgifter bör vara att försvara teaterns möjlighet att bevara sin egenart.

SOU 1995: 84

I detta ligger att slå vakt om mångfalden. De stora teatrama och de fasta ensemblema har en viktig funktion som garanter för uthållighet och kvalitet Stora teatrar är många gånger de som står starkast när det gäller att hävda teaterkonstens integritet. Men det är lika ofta små, fria, kanske udda grupper som prövar teaterns gränser, som hittar nya vägar till publiken och som integrerar föreställningar med pedagogiskt arbete. Innehåll och format men också de praktiska och organisatoriska formerna måste få vara olika mellan olika teatrar och uppsättningar. Många modeller bör vara möjliga och det offentliga stödet anpassat till det. Utvecklingslinjema i samhället och inom teatern är inte alltid i takt med varandra. Ibland finns det dynamiska samspelet, ibland saknas det. När det saknas kan teatern förefalla otidsenlig, inåtvänd eller stagnerad. Kulturpolitikens uppgift då är att ge impulser till utveckling och att svara på utvecklin gssignaler inifrån teatern. För generationer som växer upp med mångfalden av tv-kanaler, musikvideo, dataspel och interaktiva medier kan teatern förefalla vara en föga spänningsfylld konstart. Kanske kan klyftan överbryggas genom att teatern fortsätter att närma sig de nya uttrycksmedlen, mer och mer tar dem i sin tjänst och skapar en syntes av nya och gamla former. Kanske handlar det om att tro på styrkan i teaterns ursprungliga uttryck, på det direkta mötet mellan skådespelare och publik, och förmågan att nå fram genom gestaltningen av frågor och teman som berör oss alla. Teatern behöver utrymme för omprövning, experiment och profilerade satsningar. Styrelser, teaterchefer och personal på teatrarna har både en rättighet och en skyldighet att ta sig det utrymmet. Folkteatems i Gävle satsning "Den stora vreden" var ett ovanligt konsekvent exempel just detta. Teaterutredningen konstaterar "att det går att koppla teatramas konstnärliga toppar till enskilda teaterledare som lyckats frigöra ensemblemas konstnärliga förmåga. Teaterkonsten äri hög grad beroende av den mänskliga kreativiteten uttryckt i såväl kollektiva som enskilda former." Man kan skapa gynnsamma förutsättningar genom att ge teatrar goda resurser men man kan aldrig garantera att särskilda resurser utlöser en spännande utveckling. Den uppstår många gånger av helt andra orsaker, ofta därför att lyckliga personkonstellationer råkat uppstå. En viktig uppgift för stat, landsting och kommuner är att kunna möta den typen av utveckling genom att gå med stöd till verksam- heter som under en period befinner sig i en dynamisk utveckling och att dra tillbaka stödet när det spelat ut sin roll.

Teater

21.2.2 Motiv och mål för teaterpolitiken

Motiv för det offentliga teaterstöder

I betänkandets inledande kapitel och i närmast föregående avsnitt har vi angett de kulturpolitiska motiven för de offentliga insatserna på teaterområdet. I avsnitt 5.2 Motiv för offentligt lculturstöd har vi också prövat att analysera detta utifrån ekonomisk teori. Om man tillämpar den och använder den terminologin på teaterområdet motiveras teaterstödet framför allt av "Kollektiva nyttigheter", "Lång tidshorisont" och "Fördelningspolitik". Teaterns existens- och opitionsvärde, detta att människor tycker att det bör finnas teater även om de inte går på teater nu, och kanske aldrig kommer att göra det, är en kollektiv nyttighet. Att värna om teaterkonstens fortbestånd och utvecklingsmöjligheter, t.ex. att för experiment och utveckge resurser lingsarbete som inte ger omedelbara resultat, handlar också kunna om att anlägga ett långt tidsperspektiv. Stödet till regionala landet till teatrar runt, Riksteaterns och andras tuméverksamhet o.dyl. är ett utslag av fördelningspolitiska överväganden, fördelningspolitik med geografiska förtecken.

Mål för teaterpolitiken

Som sektorsmål för teaterområdet föreslår vi följande.

Teaterpoljtiken ska öka tillgängligheten till och intresset - för olika slags teater, ge förutsättningar för teaterproduktion hög konstnärlig nivå i landets olika delar och i olika produktionsforrner, främja kvalitetssträvanden, utveckling och förnyelse i det skapande arbetet och i publikkontaktema, - stimulera samverkan mellan amatörer och professionella.

21.2.3 Teatern och publiken

I flera tidigare kapitel har vi berört producentemas och då särskilt institutionernas förhållande till publiken och, inte minst, till den del allmänheten av som inte tar del av det som bjuds. Att teatern förlorat publik vi ser som en maning till nyorientering och ökad intensitet i teaterarbetet. Våra viktigaste slutsatser kan sammanfattas i följande punkter. Om teatern ska kunna vidga sin publik måste fler än de nedan intresserade känna sig starkt berörda av teaterns teman och lockade av teaterns uttrycks- 363

SOU 1995: 84

medel. Det är inte i första hand en informationsfråga. Det handlar mer om att genom form och innehåll spegla andra erfarenheter. Publikarbetet har hittills i stor utsträckning fungerat de aktiva och välmotiverade deltagarnas villkor. Därför har det inte varit särskilt effektivt gentemot grupper som sällan eller aldrig går på teater. Mycket större hänsyn behöver tas till den osäkerhet, de skilda sociala mönster och den mindre teatervanan hos dessa om teatern ska kunna vinna dem. Eftersom de långt ifrån utgör någon enhetlig grupp kräver det samtidigt en satsning mångfald Personliga kontakter är det effektivaste sättet att nå människor som inte tillhör de regelbundna teaterbesökarna. Det kan i många fall ske genom samverkan med olika organisationer, en samverkan som vissa teatrar utvecklat med framgång. Skådebanerörelsen, som f.n. består av ett femtontal regionala och lokala organisationer, har tyngdpunkten i sitt publikarbete teaterområdet. Huvudmålet är att vinna ny publik. Samspelet mellan de fasta teatrarna och skådebanoma kan utvecklas ytterligare. Samspelet mellan skådebanoma och Riksteaterns lokala föreningar har likaså stora utvecklingsmöjligheter. Grunden för ökat samarbete har nyligen lagts genom en överenskommelse mellan Riksskådebanan och Riksteatern. Samtidigt kan skådebanoma, bl.a. genom den samverkan som flera håll etablerats med Folkrörelsemas konstfrämjande, arbeta över fler konstområden. Teatern bör även ta fasta på de många önskemålen från bl.a. amatörteatem om direkt samarbete, ta fasta på människors önskan att få delta i en skapande process. Teatrarna behöver också förstärka sina insatser for att inspirera och utbilda de lokala arrangörerna och ge dem ännu effektivare stöd i publikarbetet. Det ideella arbete som teaterföreningarnas medlemmar och andra lägger ner är av stor betydelse. Både kommuner och landstingen har ett ansvar för arrangörssituationen i länen, inte minst när det gäller de teatrar för vilka man är huvudman. Norrbottens läns landstings långt gångna planer på att matcha kommunala pengar genom ett regionalt arrangörsstöd är ett konstruktivt sätt att stärka arrangörsledet. Särskild omsorg bör läggas ner att vinna de unga bl.a. genom samverkan med skola och förskola. Teaterns insatser bör ett självklart sätt utgå från elevernas förutsättningar, utan att teatern gör avkall den professionella kvaliteten i sin medverkan. Den varken behöver eller bör begränsas enbart till föreställningar.

21.2.4 Teater för barn och ungdom Utbudet av bam- och ungdomsteater är stort. Spelåret 1993/94 gav de statligt stödda teatrama institutioner och fria tillsammans drygt 9 500 - grupper barn och ungdomsföreställningar för en publik på drygt 920 000 personer. 364 Genom Riksteaterns, länsteatrarnas och inte minst de fria gnrppemas turné-

Teater

verksamhet sprids utbudet över landet. Svensk bamteater har också högt internationellt anseende. Spelånet 1993/94 gav läns- och stadsteatrarna 35 % av sina föreställningar för barn och ungdom, en ökning jämfört med närmast föregående spelår med två procentenheter. Riksteatern, Operan i Stockholm och Dramaten gav tillsammans 27 % av sina föreställningar för bam- och ungdom, en minskning med fyra procentenheter. Av de totalt 29 institutionsteatrama låg andelen barn- och ungdomsteater för 4 av dem under 20 %, 11 teatrar låg i intervallet 20-30 % medan 14 teatrar gav mer än 30 % bam- och ungdomsföreställningar varav hälften runt 60 % eller högre. Av de fyra teatrar som hade mindre än 20 % barn- och ungdomsföreställningar har dock en gjort så mycket som ca 100 sådana föreställningar. En annan Borås stadsteater ligger i län där det även finns särskild bam- och ungdomsteater Älvsett en borgsteatem. Samma spelår gav de statsstödda fria teatergruppema 73 % av sina föreställningar för barn och ungdom som var bidragsmässigt prioriterade. Teaterutnedningen förordade att statsbidragen till institutionerna bör vara förenade med krav en preciserad verksamhet för barn och ungdom. Trots det stora utbudet finns det många barn som sällan, en del aldrig, får se "levande" teater. Det finns anledning att hela tiden följa utvecklingen av barnoch ungdomsteatern. Mot bakgrund av siffrorna ovan ser vi dock inget behov av att nu kvotera eller pd annat sätt reglera verksamheten i det avseendet. Teaterutredningen föreslog inrättande av en bamteaterscen med ett särskilt nationellt uppdrag att svara för utvecklingsinsatser. Uppdraget, som föreslogs vara tidsbegränsat, borde inledningsvis till Backa Teater i Göteborg. Vi har också fått förslag om att Regionteatern Blekinge-Kronoberg respektive Riksteaterns verksamhet med Unga Riks skulle få uppdraget. Vi har även uppfattat idéer och önskemål om motsvarande uppdrag i fråga om bamopera för GöteborgsOperan och inom ramen för Norrlands Musik- och

dansteater vid den tänkta Östersunds Barn- och ungdomsopera.

Vi delar Teaterutredningens uppfattning att någon teater bör få ett tidsbegränsat nationellt uppdrag att svara för utvecklingsinsatser som stimulerar barnteaterverksamheten i hela landet. Efter periodens slut kan uppdraget lämnas till annan teater. Vi tar inte ställning till vilken teater som första gången en ska få detta uppdrag.

2l.2.5 Turnéverksamheten Att i ett land med knappt nio miljoner invånare ha teaterinstitutioner 23 orter någorlunda jämt fördelat över landet är mycket bra. Men ska levande teater realitet för stor del befolkningen behöver den spelas på vara en en av 365

SOU 1995: 84

många fler platser. Den omfattande tuméverksamhet som länge förekommit i Sverige är nödvändig om de kulturpolitiska ambitionerna ska förverkligas. Det är dyrt att "sätta teatern hjul och tumékostnadema hör till de kostnader som ökat betydligt. Många arrangerande föreningar har de senaste åren haft svårt att behålla omfattningen på verksamheten. Tuméverksamheten måste därför bedrivas i så kostnadseffektiva former som möjligt. När vi i det följande diskuterar turnéer innefattar det både enstaka föreställningar utanför en teaters hemkommun och längre sammanhängande turnéer. I många län kan länsteatem nå alla eller en stor del av länets orter utan övernattningar. Även del gästforeställningar i grannlän kan genomföras på en det sättet. En fortsatt bred tuméverksamhet måste bygga på att läns- och stadsteauama tar ett stort ansvar för teaterns geografiska spridning i det egna länet och för utbytet med grannlän. Det senare ger också ökad omväxling for publiken. Spelåret 1993/94 svarade läns- och stadsteatrarna för 60 % av institutionsteaterns tuméföreställningar. En ytterligare ökning av deras tuméverksamhet och motsvarande sänkning av Riksteaterns andel skulle rimligen sänka de totala tumékosmadema. Många regionala teatrar har önskat ett bättre statligt stöd för tuméverksamhet. De anser sig inte kunna ta resurser till tumékostnader från produktionen. Inte heller ser de möjligheter att höja arrangörsavgiftema från de lokala föreställningsarrangörema eller, för vissa länsteatrar, få högre årsbidrag från kommunerna. Teaterutredningen har mot den bakgrunden föreslagit extra statsbidrag till teatrar med omfattande tuméverksamhet. Vi delar Teaterutredningens syn att staten tydligare än i dag bör stödja de teatrar som tar ett stort regionalt ansvar. Vi vill samtidigt markera att dagens statsbidrag avser

teatrarnas samlade verksamhet inklusive verksamhet i hela länet och gästspel i

andra län. Föreställningar är inte heller det enda av betydelse en läns- eller stadsteater kan göra för länet. Samverkan med amatörteaterföreningar och studieförbund, medverkan i sommarspel och pedagogiskt arbete i skolor är exempel på annat arbete som bör kunna vägas in i en mer flexibel statsbidragsfördelning. En formell svårighet vid föreställningar utanför det egna länet ligger i att huvudmännens bidrag inte är avsedda att subventionera invånarna i andra län. Ökat utbyte mellan länen skulle kunna skapa en balans i utbyte över länsgränsema som gör att teatrama inte skulle behöva betinga sig högre arrangörsavgifter vid föreställningar utanför hemlänet. De formella svårigheterna måste lösas. De fria teatergruppema svarar för en betydande del av samtliga turnéföreställningar, särskilt för barn- och ungdom. De har, av egen vilja och ekonomiskt nödtvång, blivit mycket effektiva tuméorganisationer. För tillgången teater landet runt är det viktigt att de får fortsatta arbets- och utvecklingsmöj-

Teater

ligheter. Vi föreslår ökat statligt stöd till defria teatergmpperna bl.a. för deras turnéverksamhet. Riksteatern och dess föregångare har haft en avgörande betydelse för att förse Sverige med teater under de decennier då det i övri gt bara fanns Operan i Stockholm, Dramaten, ett fåtal stadsteatrar och ett litet antal privatteatrar i de största städerna. Riksteatern har också medverkat till att bygga nätet upp av teater-institutioner över landet genom att i slutet 1960-talet regionalisera av ensembler, som sedan överfördes till regionala huvudmän. I takt med regionaliseringen har Riksteaterns produktion och tuméverksarnhet minskat. Samtidigt har Riksteatern efter hand fått ett antal särskilda uppdrag statsav makterna ex. Finsk teater och Tyst Teater. Teaterutredningens direktiv angav att utredningen skulle överväga om Riksteaterns uppgifter framför allt borde koncentreras på verksamheter som är unika för Riksteatern respektive är utvecklade i delar landet. svagt stora av Teaterutredningens har också den inriktningen, utredningen resonemang men föreslog inga omedelbara förändringar. När det gäller den dramatiska teatern talpjäser gav Riksteatern spelåret 1992/93 en femtedel och spelåret 1993/94 fjärdedel alla föreställningar i en av de tre storstadslänen. Där finns samtidigt ett antal fasta teaterlnstitutioner och huvuddelen av landets alla fria teatergrupper. En del föreställningarna i av Stockholmsområdet har dock ingått i särskilda sammanhang Riksteaterns som årliga teaterdagar och liknande. Utifrån vår syn läns- och stadsteatramas tuméverksarnhet förordar vi att Riksteaterns produktion av dramatisk teater i viss utsträckning kan minskas genom ett mindre utbud i de tre storstadsomrâdena. Musikteatem vi i tar upp följande avsnitt och dans i kapitel 22. Den allmänna syn Teaterutredningen och vi har när det gäller läns- och stadsteatramas tuméverksamhet bör enligt vår mening också gälla Operan i Stockholm och Dramaten. Frågan om Operan i Stockholms turnerande tar vi upp i avsnittet om musikteater. Ett gästspel från Dramaten är alltid en stor teaterhändelse på den ort som besöks och det innebär en viktig stimulans för publiken och de lokala teaterarrangörerna. Det är också en konstnärlig utmaning både för Riksteatern och stads- och länsteatrarna att ha konkurrens av Dramaten. Som framgår av bl.a. Teaterutredningen är det planeringsmässigt inte helt lätt för Dramaten att dels spela på ett effektivt sätt antal ett stort scener i Stockholm dels turnera. Dramatens uppdrag innehåller många delar. Det är dock rimligt med ett mindre antal föreställningar inne i scenerna Stockholm och fler föreställningar både i regionen och i landet för ute Dramatens del.

SOU 1995: 84

2 l .2.6 Musikteater

Teaterutredningen har ägnat extra uppmärksamhet musikteatem. I en bilaga presenteras ett förslag om att dela in landet i sex musikteaterregioner med ansvaret fördelat Operan i Stockholm, GöteborgsOperan, Malmö Musikdramatiska teater, Norrlandsoperan, Värmlands musikteater och Folkoperan i Stockholm I varje region skulle ett litet antal platser gästvara mottagare av spel. Ansvarsfördelningen mellan de sex institutionerna skulle inte utesluta gästspel över re gion gränsema En annan bilaga ansluter till dessa tankegångar och utvecklar hur det praktiskt skulle kunna till.3 Där lanseras också tanken samverkan mellan musikteatrama och länsmusikorganisationema. Bilagans författare gör bedömningen att ett tillskott av ca 20 miljoner kronor per år skulle ge ytterligare ca 300 operaföreställningar och ca 150 dansföreställningar uppförda 60-70 orter utanför musik- och dansteatrarnas hemmascener. Teaterutredningen förordar att musikteatrama i Göteborg, Malmö och Umeå får möjlighet att kombinera ett vidgat regionalt ansvar, som omfattar nya tuméuppdrag, med resurser för konstnärlig förnyelse och internationella kontakter. Utredningen, som fann samarbete mellan musikteatrar och länsmusikorganisationer värt att pröva, förordar vidare att en försöksverksamhet med regional operaverksamhet inleds i Sydsverige så snart som möjligt och att staten stöder den med rörliga grundbelopp. Men utredningen ansåg samtidigt att förslaget om operaregioner inte löser musikteatems akuta ekonomiska problem. Än mindre det möjlighet för musikteatrama ta på sig ett ger att nationellt ansvar. För att lösa detta föreslog utredningen att de grundbeloppsstödda musikteatrama får bidrag enligt den högre bidragsnorrn som gäller för syrnfoniorkestrar. Direkt till Kulturutredningen har förslaget om Norrlands Musik- och dansteater lämnats. Bakom förslaget ligger en särskild utredning om hur Norrlandsoperans nationella ansvar skulle kunna realiseras i framtiden, så att musikteatem i Norrland får ställning som nationalscen. Förslaget innebär att Norrlands Musik- och dansteater etableras som ett nationellt kulturellt centrum fr.o.m. den 1 juli 1996 med fyra konstnärligt självständiga ensembler: Piteå kyrkoopera i Piteå, Norrlandsoperan i Umeå, Härnösands/Sundsvalls dansteater i Härnösand Östersunds Barn- och ungdomsopera i samt Östersund. Ensemblema ska enligt förslaget bedriva regelbunden tuméverksamhet i de fyra nordligaste länen och omfatta totalt 106 årsverken. Finansieringen anser man bör utgå från nationell nivå med ett regionalt delansvar. Utöver nuvarande statsbidrag till framför allt Norrlandsoperan önskar man 40 miljoner kronor per år i nya statliga bidrag för verksamheten. En projekt-

2 Berggren L: PM regional musikteateri SOU 1994:52: Teaterns roller. om 3 Tillius S G: Översikt: institutionella producenter inom musik- och danstea- 368 teromrâdena i SOU 1994:52: Teaterns roller.

Teater

verksamhet med en professionell dansensemble i Härnösand har startat våren 1995. Vi anser att man nu, i anslutning till den förnyelse av musikteaterverksamheten som sker i Göteborg och Malmö och de ambitioner som visas från norrländskt håll, bör förtydliga roll- och ansvarsfördelningen på musikteaterområdet. Tanken på ett decentraliserat ansvar är tilltalande både av kulturpolitiska och av praktisk skäl. Vi ser framför oss en utveckling enligt tre parallella linjer. De riktigt stora opera- och musikteateruppsätmingama bör spelas på sina hemmascener. Det är i regel nödvändigt av praktiska och ekonomiska skäl, med det ger också de bästa förutsättningarna för musik- och teaterupplevelsen. Institutionema bör, tillsammans med lokala teaterföreningar, reseföretag och andra, ännu mer än idag underlätta för publik från ett stort omland att se dessa föreställningar. Medelstora och mindre uppsättningar från samtliga musikteaterinstitutioner bör i rimlig utsträckning föras ut turné. Med hänsyn till musikteatems krav på lokaler, men också av ekonomiska skäl, är det realistiskt att tänka sig ett begränsat antal tuméorter i varje region. Där bör gästspel göras regelbundet. Det är naturligt att varje musikteater först och främst turnerar i sin del av landet, men gästspel över hela landet bör också kunna förekomma. De lokala arrangörerna bör även här rekrytera publik från ett ganska stort omland. För det tredje ser vi stora möjligheter till musikteaterproduktioner genom samverkan mellan Lex. länsteatem, länsmusiken, frilansartister och kvalificerade körer. En sådan samverkan underlättas av vårt förslag till nytt statsbidragssystem för regionalt verkande kulturinstitutioner. Vi delar Teaterutredningens bedömning att musik- och dansteatrarna behöver ökade statsbidrag. I vårt förslag till bidragssystem löses det genom att dessa får fler s.k. regionala grundbidrag. Det finansieras genom motsvarande mindre antal regionala grundbidrag till dramatisk teater. Idén om en Norrlands Musik- och dansteater är självklart intressant, inte minst för att man vill göra utvecklingen till en angelägenhet för större delen av Norrland, och som uttryck för ambitionen att skapa konstnärlig mångsidighet. Det finns all anledning att försöka hitta en utvecklingsvâg för musik- och dansteatern i Norrland även om det inte går att omedelbart öka statens åtaganden musikteaterområdet med 40 miljoner kronor per år. I den takt de fasta musikteaterinstiturionerna ökar sin regionala verksamhet kommer Riksteaterns uppgifter på detta område att kunna minska.

SOU 1995: 84

2l.2.7 Vissa andra teaterformer

Samisk teater

Sedan den första samiska teatern, Dalvádis, lades 1990 har organiner en ny sation, Samiska Teatern, bildats. Dess målsättning är att få till stånd teateren institution. Teaterutredningen uttalade: "Det är rimligt att den samiska teatern i Sverige ges möjlighet att arbeta i fastare former enlighet med de planer som utarbetats av styrelsen för den Samiska Teatern i Sverige." Våren 1994 konkretiserade Samiska Teatern sin planering. Det handlar om en etappvis uppbyggnad, som ska avslutad 1997/98, ska vara som ge en samisk teaterinstitution med totalt 20 årsverken till en årskostnad av 11,6 miljoner kronor. Vi instämmer i Teaterutredningens bedömning att det bör finnas samisk en teaterinstitution i Sverige och föreslår bidrag till den. att staten ger

Teater för funktionshindrade

Teaterutredningen har valt att till oss överlämna frågan tillgången till om teater för människor med funktionshinder. Vi har allmänt behandlat funktionshindrades kulturella möjligheter i kapitel 12. Anpassning av teaterlokaler till olika funktionshinder genom t.ex. ramper, hissar och hörselslingor är ett självklart för fastighetsägare gemensamt ansvar och de som ansvarar för teaterverksamheten.

Åtgärder inom teaterverksamhetens textning

ram, t.ex. av föreställningar, teckentolkning och syntolkning föreställningar o.dyl. av ansvarar teatrama for. Sådant bör göras i större utsträckning än i dag. Statsbidragen till teaterverksamhet är avsedda också for dylika insatser. Synskadades, hörselskada-

des, förståndshandikappades och andra handikappgruppers

teater-intresse och behov av teater bör teatern försöka tillgodose i ökad utsträckning. Att driva Tyst Teater bör även i framtiden vara ett viktigt uppdrag till Riksteatern.

Samspelet mellan professionella och amatörer

I tidigare kapitel har vi markerat den skapande verksamhetens betydelse och bl.a. redovisat en ökning amatörteaterverksarnheten. Vi har också markerat av betydelsen av att kulturinstitutionema, vidare arbetssätt genom ett än att bara bjuda konserter, teaterföreställningar eller utställningar, kan fungera som motorer i kulturutvecklingen i sina regioner. Vi ser stora möjligheter till vitalisering det lokala av och regionala kulturlivet om teatrarna ökar sina kontakter med omvärlden samverkan med genom fria grupper, med amatörteatem och med folkbildningsarbetet i övrigt, och 370

Teater

genom att man engagerar sig i festivaler och manifestationer 0 dyl. Det finns exempel teatrar som ett mycket framgångsrikt sätt arbetat och arbetar så. Det tillför amatörverksamheten inspiration, kunnande och lcritik, det ett ger mera mångsidigt kulturliv och dessutom ger det många gånger ett ökat intresse för institutionens verksamhet. De många sommarspel sätts som upp varje år är exempel på den typen av samarbete mellan professionella och amatörer. Ska ett sådant vidare arbetssätt bli verklighet måste det få tid och ekonomiskt utrymme inom institutionerna genom en högre prioritet än i dag. Förslaget i kapitel 8 om "länskonstnärer" ger möjligheter att bl.a. utveckla samverkan mellan den professionella teatern och amatörteatem. Ibland kan ett konkurrensförhållande uppstå mellan amatörföreställningar och institutionemas föreställningar. Föreställningar för publik ingår i stor en del av amatörteaterverksamheten. Att en del föreställningar sin genom förankring på orten, i föreningslivet och liknande kan bli mycket sedda och uppskattade är stimulerande innebär inte att amatörteatem kan ersätta den men professionella teatern.

Andra teaterñägor

Vi koncentrerar oss, i enlighet med vårt uppdrag, på ett antal huvudfrågor inom teater-området. Vi vill samtidigt markera att det också måste finnas utrymme för annan teaterverksamhet än den vi här berört. Drottningholmsteatern, Vadstena-Akademien, Marionetteatem och den pedagogiska verksamheten på Hälsingegården får fungera som exempel. Det måste också finnas möjlighet att lösa teaterförsörjningen i region på andra sätt än en genom en traditionell länsteater. Jämtland/Härjedalen är exempel på ett område där man har andra förutsättningar och andra idéer än i "normallänet".

21.3 Rollfördelningen teaterområdet

21.3.l De regionala och lokala teaterinstitutionerna

Det riksomfattande nätet av tearerinstitutioner är på det hela taget färdigutbyggt. Vissa kompletteringar kan dock tänkas. Mot bakgrund statens stora av åtaganden på teaterområdet måste forändringari första hand lösas genom omfördelnin gar inom området.

SOU 1995: 84

Budgetåret 1993/94 gick hälften av anslagen till teaterinstitutioner till de fyra som finns i Stockholm; Operan, Dramaten, Stockholms stadsteater och Folkoperan:

Fasta teaterinstitutioneri Stockholm 445 miljoner kronor " " i övriga landet 238 " " Riksteatern 203 " "

Spelåret 1993/94 gav de fyra Stockholmsteatrarna sammanlagt 2 800 föreställningar varav 129 på andra orter i Sverige. . En publikundersökning 1992/93 vid Operan i Stockholm visar 17 % att av besökarna i salongen kom från orter utanför Stockholm med omnejd. I två äldre undersökningar för Dramaten 1970- respektive 1980-tal är motsvarande siffror 15 respektive 20 %. Vänder på perspektivet och man undersöker hur stondel av- svenska folket somvarit på Operarri Stockholm eller Dramaten någon gång under ett år är siffran 7 %. Av de boende i Storstockholm är det emellertid 24 %, av de boende utanför de tre storstäderna 4 % och av de boende i Göteborg och Malmö 1 %. Operan i Stockholm, Dramaten, Stockholms stadsteater och Folkoperan är alltså i hög grad regionens teatrar och det är angeläget att regionen bidrar till finansieringen. I kapitel 20, har vi föreslagit att Stockholmsregionen ska bidra till finansieringen av det stora utbudet från de statliga kulturinstitutionerna i Stockholm. Läns- och stadsteatramas tuméverksamhet och musikteaterverksarnheten har vi behandlat i tidigare avsnitt. Vi har angett att de regionala och lokala teater- och dansinstitutioner som ger musikteater och dans och de tar ett som stort regionalt ansvar bör fd ett ökat statligt stöd. Det får finansieras genom omfördelning av bidrag från regionala och lokala spelar dramatisk teatrar som teater med begränsad regional spridning. Dansens förhållanden i detalj tar vi upp i kapitel 22. Teaterutredningen förordade i varje region formulerar regional att man en teaterpolitik som innefattar även dans- och musikteater. Vi vill understryka betydelsen av en sådan som underlag för kommunernas, landstingens och statens avvägningar av hur insatserna i varje län bästa sätt kan samverka och samumyttjas. Den regionala teaterpolitiken bör ta sin utgångspunkt i lokaambitioner och resurser som vägs samman med stads- eller länsteatems möjligheter och statens direkta och indirekta stöd. Den bör också innefatta arnatörteatem och stärka samspelet mellan den och den professionella teatern. Inom ramen för den regionala teaterpolitiken kan också användning av länskonsmäref teaterns område utvecklas.

Teater

2l.3.2 De fria grupperna

De fria grupperna spelar stor roll för utbudet av föreställningar, inte minst för barn och ungdom. Under mer än 20 år har de stått för viktiga delar av den konstnärliga fömyelsen och för förnyelse i mötet med publiken. Likheter och skillnader de fria grupperna emellan har växlat under de gångna 20 åren. Teaterutredningen urskiljde fyra kategorier av fria teatergrupper: stationära grupper som huvudsakligen spelar vuxenteater, ibland bamteater, på egen fast scen, regionala grupper som både spelar på egen scen och turnerar, turnerande grupper som företrädesvis spelar bam- och ungdomsteater, frilansande scenkonstnärer som arbetar i tillfälliga konstellationer på pro jektbasis. En del grupper faller dock inte i en enda kategori och relationerna mellan föreställningar turné och egen scen växlar mellan åren. Samhället får mycket teater för de offentliga bidragen till de fria grupperna. Men bara för att bidragsbeloppen är ganska små medan föreställningsantalet är stort, inriktningen på barn och ungdom stark och turnéverksamhet länge varit omfattande är det inte säkert att staten använder sina pengar ett maximalt effektivt sätt. Erfarenheten har visat att de fria teatergruppema fått ge avkall på så mycket i fråga om ändamålsenliga lokaler och utrustning, goda repetitionsförhållanden, rimlig tuméläggning, löner m.m. att kvaliteten många gånger blivit lidande och att fömyelselcraften slitits ner. Teaterpolitiken bör syfta till ett brett och mångsidigt utbud av hög kvalitet, till konstnärlig dynamik genom existensen många kreativa miljöer med av olika konstnärlig inriktning och till kosmadseffektivitet. En ökad satsning på fria grupper som ger dem ökade förutsättningar att turnera och att förnya teaterns konstnärliga uttryck och sociala förankring är ändamålsenlig teaterpolitik. Ökat behövs för stödja idéer, initiativ och konstellatioutrymme att nya ner. Vi föreslår därför ökat statligt stöd till de fria teatergruppema, också för deras turnéverksamhet. Det är också viktigt att landsting och kommuner tar sitt ansvar för icke institutionella verksarnhetsforrner. Ett problem som vi inte har kunnat lösa är förhållandet att den största delen av det statliga stödet till de fria gruppemas medlemmar utgår av arbetsmarknadsmedel genom ersättning från A-kassa och som beredskapsarbeten. På sikt måste proportionerna mellan det reguljära kulturstödet och arbetsmarknadsmedel förändras.

SOU 1995: 84

2 1 .3.3 Riksteatern

Riksteatern har genom åren haft tre huvuduppgifter: att producera tuméteater, att föra ut föreställningar från andra teatrar, framför allt från Operan i Stockholm och Dramaten och teaterföreningama lokalt att genom arrangera föreställningar. Till det har på senare år kommit särskilda uppdrag som tex.Tyst Teater och Finsk teater. Teaterutredningen lyfte fram fyra behov utgångspunkt för sin dissom kussion av Riksteaterns framtida roll nämligen behoven att: av utveckla långsiktiga publikinsatser, fördjupa teaterintresset, inte minst bland ungdom, utveckla tuméteatem och arrangörsnätet samt att främja bredd och förnyelse i hela landet. Teaterutredningen markerade att man ansåg det angeläget att prioritera insatser för arrangörsledet. Teaterföreningama bör få ökade möjligheter att satsa på bildningsverksamhet och publikarbete. Landets samtliga teater- och dansproducenter bör också förstärka samverkan med teaterförenin garna eftersom ca 70 % av det utbud föreningarna arrangerar kommer från andra producenter än Riksteatern. När det gäller Riksteaterns egenproduktion ansåg Teaterutredningen att den ska kunna möta följande tre krav: - att tillgodose teaterföreningamas behov av föreställningar, att utföra särskilda produktionsuppdrag från regeringen, att ha möjlighet att ta egna initiativ. - Teaterutredningen ansåg vidare att Riksteatern bör köpa produktioner från andra i ökad utsträckning för att komplettera det egna utbudet. Som hittills bör det i första hand vara de lokala föreningarna som står för inköpen från andra teatrar. Vi delar den syn på de lokala teaterföreningarna och lânsteaterföreningarna som Teaterutredningen har och instämmer i dess markering huvudanav att svaret för det offentliga stödet till axrangörsledet ligger landsting och kommuner. Riksteaterns producerande roll har vi berört i avsnitten om tuméverksarnheten och musikteater. Riksteaterns produktion av dramatisk teater kan i viss utsträckning minskas genom ett mindre utbud i de tre storstadsomrddena. 1 den takt de fasta musikteaterinstitutionerna ökar sin regionala verksamhet kommer Riksteaterns uppgifter också pd detta område att kunna minska. De särskilda uppdrag som Riksteatern nu har ifråga Cullbergbaletten, om Finsk teater och Tyst Teater, liksom verksamheten vid Unga Riks och den mångkulturella ensemblen Shikasta, är alla viktiga delar i det totala teaterlandskaper. Vi föreslår att Riksteatern även i fortsättningen ska ha får ansvar dessa. På dansens område bör Riksteatern i ökad utsträckning föra utföre-

Teater

ställningar av andra danskompanier, fria grupper och koreografer. Det kommer också att ske spelåret 1995/96. Det stöd till amatörteater som Riksteatern under många år svarat för har av besparingsskäl reducerats väsentligt fr.o.m. spelåret 1995/96. Vi föreslår, i överensstämmelse med Riksteaterns önskan, att allt statligt stöd till amatörteater t framtiden ges direkt till amatörteaterns organisationer. Stödet bör då återställas till den tidigare nivån. Det praktiska samarbetet mellan Riksteatern och amatörteatem ska givetvis fortsätta. Vi föreslår också, även det i linje med Riksteaterns önskan, att Södra Teatern med fortsatt statligt stöd överförs till annan huvudman. Vi Södra ser Teatern som en möjlig andrascen för Operan i Stockholm samtidigt som viss gästspelsverksamhet från andra teatrar alltjämt kan bestå. 4 Våra synpunkter och förslag i fråga om Riksteatern är ett försök att dra slutsatser av många åts utredningar och ifrågasättanden av Riksteaterns verksamhet. Statsmakterna bör ge Riksteatern ett mer än ettdrigt besked dess om roll och uppgifter så att organisationen får arbetsro.

2l.3.4 Operan i Stockholm och Dramaten I avsnittet Tuméverksamheten har vi talat om betydelsen för teaterlivet landet runt, men också i Stockholmsregionen, av gästspelen från Dramaten. Vi anser det rimligt med en fortsatt ökad ntrnéverktamhetñán Dramatens sida. I musikteateravsnittet har vi gett vår syn på musikteatramas tuméverksamhet och även pekat på de svårigheter som gäller tuméer med musikteater. Förslagen gäller också Operan i Stockholm och innebär viss utökning en av turnéverksamheten. Teaterkostnadsutredningen pekade det orationella i att Operan i Stockholm nästan helt är hänvisad till en enda scen. Utredningen förordade att Operan i Stockholm skaffar sig en andra scen. Teaterutredningens ansåg också att Operan i Stockholm låst sina för mycket i fast upp resurser personal. De två utredningarna har gjort viktiga påpekanden bör leda till som förändringar. Södra Teatern i Stockholm bör bli Operans i Stockholm andrascen samtidigt som viss gästspelsverksamhet från andra teatrar kan bestå Både Operan i Stockholm och Dramaten finansieras till ca 80 % genom statliga anslag. Spelåret 1975/76 låg nivån för båda teatrama på knappt 90 %. Mellan spelåren 1975/96 och 1993/94 har Operan i Stockholm höjt andelen biljett-/spelintäkter från ca 5 % till ca 10 %, Dramaten har höjt andelen från 9 % till ca 17 %. Högsta ordinarie biljettpriser ligger 1995 Operan i Stockholm på 300 kronor och på Dramaten på 200 kronor. Båda teatrarna tillämpar olika typer av rabatter. De avgör själva sina biljettpriser inklusive olika rabatter och förhöjda priser vid särskilda evenemang. Mot bakgrund av att biljettpriserna i förhållande till olika konkurrerande verksam- 375

SOU 1995: 84

heter är relativt låga ser vi ett utrymme för höjningar. Om exempelvis man räknar med en höjning med 25 % kan biljettintäktema komma öka med att ca 20 %.

2l.3.5 Samarbetet mellan scenteatern och radio och television V1 anser att samarbetet mellan den "levande teatem" och radio och television bör byggas ut. Formema för det har vi diskuterat i kapitel 17.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi vikten av att ge teatern möjlighet att bevara sin egenan, utrymme ge för omprövning, experiment och proñlerade satsningar och att slå vakt om mångfalden, publikarbetets och de lokala arrangöremas betydelse, barn- och ungdomsteatems betydelse och att utvecklingen noga följs, behovet av en tuméverksamhet där läns- och stadsteatrarna tar ett stort ansvar, behovet av tydligare roll- och ansvarsfördelning musikteateromrâdet, behovet av ett ökat samarbete mellan scenteater, radio och television, vikten av samverkan mellan den professionella teatern och andra delar av teaterlivet bl.a. amatörteatem.

I kapitlet Föreslår vi sektorsmál för teateromrádet, att man i regionerna formulerar en regional teaterpolitik, omfördelning inom ramen för statsbidraget till regionalt verkande teatrar till förmån för teatrar som tar ett stort regionalt ansvar, omfördelning inom ramen för statsbidraget till regionalt verkande teatrar till Förmån för musikteater och dans, en viss minskning av Riksteaterns produktion dramatisk teater av genom mindre utbud i de tre storstadsomrádena, 376

Teater

sikt en minskning av Riksteaterns produktion musikteater i av takt med att de fasta musikteatrarna tar ett regionalt tuméansvar, fortsatta uppdrag till Riksteatern i fråga om dans inklusive Cullbergbaletten, barn- och ungdomsteater, Finsk teater, Tyst Teater och mångkulturell ensemble, en ökning av Operans i Stockholm och Dramatens tuméverk samhet, ökad egenñnansiering for Operan i Stockholm och Dramaten genom höjda biljettintäkter, ökat statligt stöd till fria teatergrupper också för deras turnéverksamhet, inrättande av en samisk teaterinstitution, ett nationellt uppdrag bam- och ungdomsteatems område, att allt stöd till amatörteatem går direkt till amatörteatems organisationer, att Södra Teatern blir Operans i Stockholm andrascen med men bibehållande av viss gästspelsverksamhet.

a z

22 Dans

Många människor tycker om att dansa. Dans har betydande social funktion en och är ett populärt fritidsnöje. Dans som konstupplevelse har däremot inte

varit tillgänglig för en bred publik samma sätt teater eller musik. Det som har länge funnits ett begränsat antal professionella utövare genomfört ett som mindre antal föreställningar for en förhållandevis liten människor vilket grupp har bidragit till att danskonsten fått exklusiv stämpel har försvårat en som möjligheterna att nå fram till enhstörre publik. De folkliga dansema är mer välkända då inslag av folkdans av tradition är vanligt vid högtider och andra

sammankomster.

Dans som konstan befinner sig sedan några år tillbaka i ett expansivt skede

och intresset att se dans scen har ökat. Med hjälp riktade insatser kan av danskonsten, publikintresset och möjligheterna att se dansföreställningar utvecklas vidare.

22.1 Möjligheter och problem

De senaste tjugo åren har utvecklingen på dansområdet karaktäriseras av att:

antalet dansföreställningar och besökare har ökat under de åren, - senaste dansföreställningar fortfarande i hög grad storstadsföreteelse, - är en det inte har byggts upp en regional struktur för danskonsten, det länge funnits fem fasta dansensembler Operabaletten, Cullberg- - -

baletten, balettensemblema i Malmö och Göteborg samt Östgötabaletten

vilka alla har verkat inom större teatrars organisation, under de senaste åren har initiativ tagits att etablera renodlade dansteatrar med fasta ensembler, Dansteatem i Härnösand och Skånska Dansteatem, en stor och viktig del av det nyskapande arbetet inom området äger - rum utanför institutionerna, det inom det fria danslivet finns små resurser och dåliga möjligheter till kontinuerligt arbete vilket gör att de flesta arbetari projektform, - de ekonomiska satsningama området har varit begränsade, det är staten som svarar för den övervägande delen av det offentliga stödet. -

2 2. l l Dansens möjligheter .

Dansen är en av de äldsta formerna för kommunikation. De svenska folkdan-

serna är en del av våra kulturarv och folkliga traditioner. Att komma i kontakt

med främmande kulturers danser möjlighet möta andra traditioner och ger att 379

SOU 1995: 84

föreställningsvärldar. I det mångkulturella samhället kan dansen bidra till att öka förståelsen och minska fördomama mellan grupper. Dans har, liksom andra icke-verbala konstfomuer, goda förutsättningar för ett utvecklat internationellt kultumtbyte. Ungdomskulturen har alltid haft ett starkt inslag av dans. Bland ungdomar finns sedan länge ett stort intresse för de dansfonner som förmedlas genom film och tv. MTV har gjort dans till en självklar företeelse i många barns och ungdomars vardag. I både hip-hop- och ravekulturema är dansen av stor betydelse; där ryms uttryck av såväl ilska och främlingskap som gemenskap och samhörighet. Intresset kan tas till vara för att väcka lusten att låta sinnena beröras även av andra former av dans. Det är viktigt att barn och ungdomar får utrymme att odla sitt dansinuesse både som åskådare och genom eget dansande. Genom att utforska det kroppsliga språket ökar kunskapen om det egna jaget. Att våga berätta något med sin kropp stärker identiteten och självkänslan. Dans är ett uttiycksmedel för individen, samtidigt som den har en social funktion och kan stärka gemenskap och samarbetsförmåga. Genom dansen kan uttrycka det man som kanske inte går att säga i ord. Dans som konstnärligt uttryck har länge betraktats exklusiv och som en "smal" konstforrn. Danskonsten är emellertid bara exklusiv vad det gäller den geografiska spridningen. Dans som upplevelse har förutsättningar att tala till alla, oberoende av språklig och kulturell bakgrund. Många människor utgår från att dansföreställningar är svåra att "förstå". Att förstå förväxlas då ofta med att kunna sätta ord upplevelser. Dans handlar om kommunikation bortom orden, i dansen är det upplevelsen, reaktionen på det man ser, som är det viktiga. Det är först när försöker man verbalisera upplevelsen av en dansföreställning som det många gånger blir svårt. Denna svårighet har bidragit till att hela konstarten fått en exklusiv stämpel. Att se dansframträdanden på scen har under lång tid varit ett fåtal förunnat. Endast 2 % av Sveriges befolkning har under det senaste året professett en sionell dansföreställning. Vanligare är att man sett uppträdande av folkdanslag eller andra amatördansgrupper. Under senare år har dans blivit ett vanligare inslag i massmedierna. Fortfarande kommer dock de flesta människor oftare i kontakt med andra konstarter än dans både direkt eller via medierna. Danskonsten befinner sig sedan ett par år tillbaka i ett expansivt skede l både konstnärligt och publikmässigt. Trots det allra att senaste året visar en minskning av antalet dansföreställningar har det i ett femårsperspektiv skett ökning både det totala antalet föreställningar och antalet föreställningar i en av för barn och ungdom. Under senare år har ett flertal dansfestivaler arrangerats på olika platser landet och flera håll finns en stor tilltro till dansens möjligheter.

Dans

För att nå en större publik för scendansen måste öka kunskapen man om dans och samordna och stärka befintliga Okunnighet och förutfattaresurser. de meningar har gjort att det varit svårt att bredda intresset. Vad besom nu hövs är att göra dans som konstform mer synlig och tillgänglig. Svensk danskonst har under många år varit väl ansedd och rönt stora internationella framgångar. Under år har generation kosenare en ny av unga reografer kommit fram och väckt uppmärksamhet både inom och utom landet. Dansens möjligheter som del i gränsöverskridande konstprojekt har uppmärksammats och tagit sig nya spännande uttryck. Ett nyväckt intresse för danskonsten märks både i pressen och i publiktillströmningen.

22.1.2 Dansområdets problem

Dansområdet består av ett fåtal institutioner med fasta ensembler och antal ett fria konstnärer som arbetar i projektform. Problemen är delvis gemensamma, delvis olika för de olika verksamhetsformema.

Ett begränsat antal spelplatser och ett bñsfälligt anangörsnât

Rummets utformning har stor betydelse för möjligheterna genomföra att dansföreställningar. Ofta behövs ett särskilt golvunderlag. En dansuppsättning kräver också andra typer av kringlokaler för uppvärmning, repetition och vila än teatem. Dans är vanligtvis ljus- och ljudlcrävande. mer De flesta scener runt om i landet är byggda för scenisk verksamhet annan än dans. Det är framför allt på institutionerna med dansensembler och ett fåtal särskilda dansscener som de tekniska förutsättningarna och den administrativa kompetensen finns. Att turnera med större dansproduktioner är kostsamt. Teaterutrednin gen pekade i sitt betänkande att kostnadema för musik- och dansteater i regel är högre än för talteater. Bristen på tuméföreställningar är förklaring till en att den regionala strukturen är så svagt utbyggd på dansområdet. För att kunna nå ut till en större del landet krävs produktioner i mindre av format De produceras i dag huvudsakligen av grupper från det fria danslivet. Det saknas dock ett när av arrangörer ute i landet. Det är vissa teaterföreningar, kommunala kultumämnder och skolor som köper föreställningar från de fria danslivet. Många andra teaterföreningar och arrangörer vågar inte satsa på dans eller vill inte prioritera dansen inom ramen för sina knappa resurser. I många fall saknar arrangörerna ute i landet kunskaper de särskilda om förutsättningar som ett dansaxrangemang kräver. Det får konsekvenser för både det tekniska genomförandet och för marknadsföring och publikarbete. Publiken för dansföreställningar är inte självklart densamma som för teater, 381

SOU 1995: 84

vilket kan göra det svårt för en teaterförening att marknadsföra föreställningen ett riktigt sätt och nå den rätta publiken. Att sälja och marknadsföra en dansföreställning till arrangörerna kan vara svårt och är en process som kräver särskild kompetens. Många dansgrupper har inte råd att anställa en producent utan koreograf och dansare sköter själva dessa uppgifter vilket inte alltid är framgångsrikt. För att i framtiden få ett fungerande arrangörsled inom dansområdet måste kunskaperna om dans öka, vilket kräver ökade utbildningsmöjligheter för arrangörer och förmedlare.

De fasta dansensemblernas situation Alla dansensemblema utom en, Dansteatem i Härnösand, ingår i musik- eller talteaterinstitutioner. Ytterligare en fristående dansensemble, Skånska Dansteatem i Lund håller att etableras. Inom teaterinstitutionema utgör dansen en mindre, men resurskrävande, del av verksamheten. Detta gör att den lätt hamnar i en svår konkurrenssituation med annan verksamhet när det gäller plats i repertoaren, scen- och repetitionstid m.m. I tider av nedskärningar och ekonomisk åtstramning har dansverksarnheten svårt att hävda sig. Flera av dansensemblema har under senare år arbetat under knappa omständigheter. Vid tillfälle har staten fått gå in med extra bidrag för att inte verksamheten ska behöva läggas ned.

Små produktionsresurser för fria dansgrupper och koreografer Dansområdet förfogar över små produktionsresurser utanför institutionerna. För att genomföra ett dansprojekt krävs koreograf, dansare, scenograf, ljussättare, kostymör, eventuellt kompositör samt tekniker. För att förverkliga produktionen behövs också en producent och/eller personer som arbetar med publikarbete och marknadsföring. Det krävs professionella insatser inom alla yrkeskategoriema om kvaliteten ska bli hög. Att genomföra en dansföreställning är resurs- och tidskrävande. Nya koreograñska verk saknar ofta "manus" och skapas genom en gemensam process av koreograf och dansare vilket kräver längre repetitionstid än en instudering av ett färdigt koreografrskt verk, en teaterpjäs eller ett musikstycke. I många fall används nyskriven musik och de tekniska behoven är ofta större än för en teaterföreställning. Eftersom danspubliken är förhållandevis liten är intäktsmöjligheterna begränsade. Behovet av offentliga bidrag blir relativt sett ston. De tillgängliga resurserna är i många fall otillräckliga för mer omfattande tuméer och längre föreställningsserier. 382

Dans

Liten arbetsmarknad

Antalet dansare, koreografer och pedagoger har ökat de senaste åren. De permanenta arbetstillfällena är dock få och dansares och koreografers möjligheter att försörja sig på sin dans är i dag begränsade. Vid institutionerna finns sammanlagt ca 190 årsverken, 38 stycken är tillfälligt varav ca engagerade. Privatteatrar, restauranger och vissa tv-bolag erbjuder projektanställningar för showdansare. De fria dansgrupper och koreografer som erhåller statliga bidrag sysselsätter ett hundratal dansare och koreografer under längre eller kortare perioder. Av de 22 koreografer och erhöll bidrag från Kulturrådet grupper som

1993/94 kan endast en erbjuda dansarna mer kontinuerlig anställning. Övriga

grupper saknar ekonomi att avlöna dansarna på helårsbasis. Rörligheten mellan de fasta ensemblema och de fria dansgruppema är förhållandevis liten. De begränsade möjligheterna till arbete försvårar för dansare och koreografer att behålla en kontinuerligt hög kvalitet och utvecklas vidare. Ett särskilt problem for dansare är att de måste sluta sin konstnärliga verksamhet på scenen kring 40-årsåldem. När de fast anställda dansarna tvingas sluta sin scenkaniär erhåller de pension. När de fria dansarna inte längre kan arbeta som dansare måste de söka sig till andra yrken för försörjning. Ett annat problem för yrkesverksamma dansare är skador och förslitningar som måste läkas och behandlas.

Brisqfällig dokumentation

För att dansföreställningar ska bevaras för eftervärlden måste föreställningarna dokumenteras i någon form. Trots de insatser som görs av arkiv, museer, institutioner med dansensembler och enskilda finns allvarliga brister i dokumentationen. Det gäller inte minst den svenska moderna scendansen under 1900-talet. En kontinuerlig uppföljning saknas viktiga svenska koreograav fiska verk. Det gäller både filmad dokumentation och dokumentation i form av klipp, foton m.m. Institutionsteatrama samlar i regel dokumentationsmaterial från de egna uppsättningarna. De fria konstnärerna saknar ofta ekonomiska för resurser professionell dokumentation de verken. De av egna museer och arkiv som samlar dokumentation om dans har inte haft möjlighet prioritera att en systematisk insamling och registrering av dokumentationsmaterial. Bristerna i dokumentationen medför problem, bl.a. för danskonstnärema själva, t.ex. vid rekonstruktion tidigare verk. Utan relevant källmaterial av försvåras möjligheterna till forskning i dans. De folkliga dansema är en del av vån kulturarv och bör likaså dokumenteras. Samarbetsnämnden för folklig dans har under följd år gjort punkten av

SOU 1995: 84

insatser vad gäller dokumentation av folkdans i Sverige, men kan inte svara för den fulla dokumentationen.

22.2 Den framtida danspolitiken

Dansområdet har under längre tid behandlats som en del av teaterområdet. Någon särskild danspolitik har aldrig forrnulerats. Som tidigare beskrivits har dans emellertid andra behov än teatern och är en självständig konstart.

22.2.1 Motiv och mål för danspolitiken

Motiv för det ofentliga dansstödet Danskonsten är i dag helt beroende av offentliga bidrag. Det gäller både de fasta dansensemblema inom teaterinstitutionema och de fria koreografemas produktioner. Bamdans, amatördans och folkdans får genom de offentliga bidragen större bredd än de annars skulle ha. I betänkandets inledande kapitel och i närmast föregående avsnitt har vi angett de kulturpolitiska motiven för de offentliga insatserna dansområdet. Vi har också noterat att danskonsten nu befinner sig i ett expansivt skede. I avsnitt 5.2 Motiv för offentligt kulturstöd har vi också prövat att analysera motiven utifrån ekonomisk teori. Om man tillämpar den och använder den terminologin på dansområdet motiveras stödet, liksom teaterstödet, framför allt av "Kollektiva nyttigheter", "Lång tidshorisont" och "Fördelningspolitik". Dans som konstart, och olika dansensembler, har ett existens- och optionsvärde. Många människor tycker att det bör finnas även om de inte går på dansföreställningar nu och kanske aldrig ens kommer att göra det. Att värna om danskonstens fortbestånd och utvecklingsmöjligheter handlar också om att kunna anlägga ett långt tidsperspektiv. Dansen är en kollektiv nyttighet där det långsiktiga värdet för samhället är större än summan av de enskilda individemas betalningsvilja just nu. Stödet till institutioner och annan dansverksamhet på olika håll i landet är ett uttryck av fördelningspolitiska övervägan-

den, fördelningspolitik med geografiska förtecken.

Mål för danspolitiken För att utveckla dansområdet krävs att man fortsättningsvis ser dansområdet som en självständig konstforrn. Som sektorsmål för dansområdet föreslår vi följande: 384

Dans

Danspolitiken ska öka kunskapen om och intresset för dans konstnärligt uttryck - som och utveckla publikkontaktema, öka tillgängligheten till dansföreställningar, - - främja kvalitetssträvanden, utveckling och förnyelse inom danskonsten, inklusive den folkliga dansen, medverka till att fler får tillgång till dans eget uttrycksmedel. - som

22.2.2 Arbets- och produktionsmöjligheter för institutionerna och det fria danslivet

I Sverige finns två nationella balettensembler, Operabaletten och Cullbergbaletten. De har en särskild uppgift när det gäller att förvalta traditionerna inom den svenska danskonsten, ge föreställningar över hela landet samt att sprida kunskap om den svenska dansen både inom och utanför landets gränser. Det är av stor vikt att de ges fortsatta möjligheter att verka och utvecklas. För att säkra förekomsten av kontinuerlig dansverksarnhet hög kvalitet av även utanför Stockholm är det väsentligt att slå vakt de regionala dansom

ensemblema vid GöteborgsOperan och Östgötateatern och deras möjligheter

att turnera. För närvarande pågår en omstrukturering av Malmö Musik och Teater för att skapa en ny dansteater, Skånska Dansteatem, med inriktning modern dans. Den kommer att ha sitt säte i Lund men ha huvudscener i både Malmö och Lund och bygger regional samverkan mellan Lund och Malmö kommuner och landstinget i Malmöhus län. Skånska Dansteatem är ett viktigt inslag i en fortsatt utveckling på dansens område och det är därför angeläget att även den ges goda förutsättningar att verka. I Härnösand har man under våren 1995 satt i gång försöksverksamhet en med en modern dansensemble, Dansteatem i Härnösand. Den är en del i det planerade större projektet Norrlands Musik- och Dansteater och finansieras gemensamt av Härnösands kommun, Landstinget respektive Länsstyrelsen i Västernorrland. Statens kulturråd har bidragit med visst stöd under uppbyggnadsskedet. Härigenom får Norrland för första gången en fast dansensemble vilket är ett annat viktigt led i utvecklingen danskonsten och dansintresset i av landet. Gemensamt för de två nya renodlade dansteatrama är att de båda inriktar sig modern dans och att de tror på utveckling och ökad spridning en av 385

SOU 1995: 84

danskonsten i respektive region. I bådas uppdrag ingår att turnera och att genom nya arbetsformer söka nå nya publikgrupper. På båda håll har man tillsatt länsdanskonsulenter som ska arbeta för att främja danskonstens utveckling i regionen. Teaterutredningen anförde i sitt betänkande att såväl konst-, kultur- som regionalpolitiska skäl talar för att staten bör öka sitt stöd till de lokala och negionala musikteater- och dansteaterinstitutionemaÅ Utredningen påpekade att dans- och musikteater är mer resurskrävande än talteater och föreslog en högre grundbeloppsschablon för musik- och dansteater bl.a. för att säkra de hotade regionala danskompaniema. Liksom Teaterutredningen anser vi att de regionala institutionerna med dansensembler ges bättre ekonomiska förutsättningar sd att kontinuerlig dansverksamher av hög kvalitet säkras i regionerna. Vi förordar därför en omprioritering av medlen till de regionala teatrarna så att institutioner med musikteater och dansverksamhet ges ökat stöd. Detta har också framgått i kapitel 21 Teater. Mellan dansinstitutionema finns i dag fungerande kontakter och viss gästspelsverksamhet, men det är viktigt att samarbetet ges möjlighet att utvecklas vidare. I regleringsbrevet 1995/96 uppmanas Dansens Hus att arbeta för att göra husets verksamhet tillgänglig för lokala och regionala presentatörer och massmedier. Dansens Hus ska även verka för att vara en nationell scen för regionala och lokala dansensembler med särskild vikt vid stiftamas ensembler Danscentrum, Dansmuseifonden, GöteborgsOperan, Malmö Musik och Tea-

ter, Operan i Stockholm, Riksteatern och Östgötateatern.

Tidigare har kontakterna mellan det fria danslivet och institutionerna varit ganska få. I dag finns ett uttalat intresse för samarbete från båda håll och rörligheten mellan institutionerna och det fria danslivet har tilltagit. Ökat samarbete mellan institutionerna och det fria danslivet stimulerar till konstnärlig Förnyelse och ett rikt dansliv. De nya dansteatrama har som uttalad målsättning att ha ett aktivt samarbete med det fria danslivet med en stor del gästande koreografer och dansare. Sedan budgetåret 1988/89 finns möjlighet för institutionsteatrama att ansöka om tillfälliga grundbelopp for tidsbegränsad anställning av en koreograf. Vi har i kapitel 20 förordat ett bidragssystem med större rörlighet bl.a. for att stödja olika typer av samverkan. För att ge särskilt stöd till dansområdet kan man dock överväga att öronmärka medel för anställning av koreografer och dansare från det fria danslivet. Även dansensembler, teatrar utan t.ex. länsteatrar, bör stimuleras att engagera dansensembler för enskilda projekt eller en säsong.

386 1 SOU 1994:52: Teaterns roller. Betänkande Teatenitredningen. av

Dans

Det fria danslivet

En viktig del av den konstnärliga utvecklingen inom dansområdet sker utanför institutionerna Där finns förutsättningar för experimenterande och nytänkande för både unga och mer etablerade koreografer och dansare. För konstartens fortsatta förnyelse är det därför nödvändigt att i framtiden öka stödet till det fria danslivet Det anslag Kulturrådet fördelade som stöd till det fria danslivet var budgetåret 1993/94 knappt 9 miljoner kronor. Drygt 6

miljoner kronor fördelas i form

av årligt stöd, projekbidrag eller tuméstöd till sammanlagt ca 20 koreografer/grupper. Bidragen varierar i storlek från 50 000 till drygt l miljon kronor. I många fall beviljas bara en mindre del av ansökta belopp, vilket gör det svårt för genomföra de projekt grupperna att som var tänkta från början. Anslagets övriga medel gick till bl.a. fria dansscener och daglig träning för frilansdansare. Koreografer arbetar på olika sätt. Vissa vill arbeta kontinuerligt med en dansgrupp, andra föredrar ett mer flexibelt arbetssätt i projektforrn. Det är viktigt att det finns möjligheter för olika arbetsformer utvecklas och fortleatt va parallellt Vi anser det viktigt att det statliga stödet till fria dansgrupper ökar. En del av medlen bör pdförsök koncentreras till några treåriga verksamhetsbidrag för att skapa en möjlighet att bedriva långsiktigt arbete. För behålla rörligatt heten i systemet och för att möta de koreografer föredrar arbeta i som att projektforrn bör dock huvuddelen medlen även fortsättningsvis utgå av som projektbidrag. Bidragen bör koncentreras till ett begränsat antal projekt med mer substantiella belopp. Det skapar bättre förutsättningar för konstnärlig utveckling och ökar möjligheterna till turnerande. Professionella krafter kan engageras även till de icke konstnärliga funktionerna, vilket förbättrar publikatbete, tuméplanering och marknadsföring. I bidragsfördelningen inför 1995/96 kan konstatera bidragen konman att centrerats till ett färre antal större bidrag än tidigare.

lokalt och regionalt ansvarstagande för dans/tomten: utveckling

Kommunernas och landstingens bidrag direkt till fria dansgrupper små. är Budgetåret 1993/94 uppgick kommunernas sammanlagda bidrag till de statligt stödda fria dansgruppema till knappt 1,7 miljoner kronor och de totala lands-

tingsbidragen till 420 000 kronor. övervägande delen de fria dansgrup-

av pema med statsbidrag har sin hemvist i Stockholm där också de flesta föreställningarna äger rum. Kommuner och landsting bör framför allt inrikta sig på stimulera att arrangörer och köpare av dansföreställningar. Det behövs aktivt arbete för att ge dansen ökad spridning. Det finns flera goda exempel på hur under man senare år har genomfört satsningari form av dansfestivaler eller andra stöne 387

SOU 1995: 84

manifestationer med både professionella artister och amatörer genom gemensamma ansträngningar av landsting, kommuner och andra arrangörer. Statens ökade insatser for dans förutsätts stimulera kommuner och landsting att i högre grad främja de fria dansgruppemas verksamhet. För flertalet grupper utgör statsbidraget över 90 % av det offentliga stödet.

22.2.3 Utveckling av publikintresset och behovet av en regional struktur Det finns ett växande intresse för den konstnärliga dansen och därmed goda förutsättningar för framtida möten mellan scendans och publik. För att detta ska lyckas krävs emellertid att man gör dansen synlig som självständig konstform och bygger upp ett regionalt nätverk för arrangörsskap, publikarbete och information om dans.

Lä: barnen dansa och se dans på scen Det är betydelsefullt att öka kunskapen om dans. Liksom inom andra konstformer är det viktigt att börja med barn och ungdom för att tidigt väcka intresse både för att se dans scen och att dansa själv. Inom skolans ram får alla barn i någon mån möjlighet att måla, rita, sjunga, sy, skriva etc. Alla får däremot inte möjlighet att uttrycka sig i dans och rörelse i samma utsträckning. Kursplanen for idrott och hälsa omfattar rörelse, rytm och dans. Efter nionde skolåret ska eleverna vara förtrogna med några folkdanser och de vanligaste moderna dansema. Dansundervisningen får emellertid ofta begränsad uppmärksamhet inom idrottsämnet. Dansen är liksom andra konstnärliga uttrycksfomrer "språk" alla barn bör få möjlighet utveckla. Även den ett som att folkliga dansen bör ägnas större uppmärksamhet. Vi hari kapitel 9 Börja med barnen föreslagit en särskild satsning kultur i skolan. Den satsning projektet "Dans i skolan som under några år genomförts med hjälp av särskilda projektmedel och en danskonsulent på Kultur-rådet har visat sig framgångsrikt och bör ges möjlighet att utvecklas vidare. Dansen bör även i fortsättningen ges stor uppmärksamhet i en satsning kulturi skolan. Vi har också förordat utvecklingen av kulturskolor där barn får chansen att komma i kontakt med olika konstnärliga uttrycksfonner. Intresset för dans inom kulturskoloma är stort och det är den konstforrn som samlar flest barn vid sidan av musik. Vi anser det angeläget att ge dans stort utrymme i kulturskoloma. Barn och ungdomar som deltar i dansundervisning bör självklart också få se dansföreställningar. Föreställningsverksamhet för barn och ungdom bör 388

särskilt riktas till de orter som har dansverksamhet i olika former. Skolan har ett särskilt ansvar när det gäller att ge eleverna möjlighet att se dans scen eftersom det är en konstfonn de annars kanske inte kommer att möta. På sikt öppnar dans i skolan och kulturskoloma möjlighet till utveckling en för hela konstarten genom att öka intresset och kunskapen dans. om

Stimulera nya grupper att arrangera dartgförestâllningar

Som nämnts köper teaterföreningarna jämförelsevis få dansföreställningar. Arrangörer av teater är inte självskrivet de mest lämpliga arrangörerna för dans. Dansens associativa karaktär ger den större likheter med musik och bildkonst. Musik- och konstföreningar bör därför stimuleras att i större utsträckning bli dansarrangörer, både på orter där det finns teaterföreningar och där sådana saknas. Teaterarrangörer har dock en fördel av att besitta likmer artade praktiska kunskaper. Det är viktigt att möjligheterna att lära sig mer om dans utvecklas för alla sorters arrangörer.

Riksteatern

Utöver Cullbergbalettens föreställningar är det förhållandevis ovanligt att dansföreställningar ingår i Riksteaterns program. Med den stora kunskapen om landets scener, erfarenheten av turnerande med dans samt tillgång till teknisk utrustning skulle Riksteatern i högre grad kunna hjälpa till att sprida danskonsten. Under det senaste året har Riksteaterns föreningsavdelning startat ett dansprojekt i syfte att stärka dansens möjligheter att nå större publik. Genom en projektet vill man undersöka möjligheter och svårigheter att nå ut i landet samt samla erfarenheter som kan främja dansutvecklingen. Riksteaterns roll i projektet är att vara en resurs för de arrangörer som önskar köpa dansföreställningar. Målsättningen från början att till sju var sex produktioner skulle väljas ut och erbjudas arrangörerna till ett fast pris. Riksteatern skulle också bidra med råd kring dansarrangemang. För att öka kunskapen och stimulera arrangörerna att utforska området planerades föreläsningar, seminarier, workshops och utbildning för danskonsulenter. Inom dansvärlden har det länge funnits en besvikelse över vad man upplevt som Riksteaterns brist intresse för dans. Riksteaterns satsning därvar för välkomnad. Det från början ambitiösa programmet har emellertid inte riktigt utvecklats enligt planerna. Ett fåtal produktioner ingår i programmet varav endast en från det fria danslivet. Projektet befinner sig fortfarande i ett uppbyggnadsskede, så resultatet är ännu så länge svårbedömt. En utvärdering planeras till våren 1996.

SOU 1995: 84

Det är bra att Riksteatern tagit initiativ på dansområdet. För att Riksteaterns kunskaper ska kunna ge mer långtgående och bestående resultat för att främja danskonstens utveckling och publikens möjlighet att se dans på scen bör emellertid Riksteatern ges ett särskilt uppdrag på dansområdet. Det bör bestå den typ verksamheter som ingår i det startade projektet- att erbjuda av av dansföreställningar och stimulera arrangörerna att köpa dem, erbjuda stöd och kunskap om dansarrangemang och publikarbete, ordna kurser och seminarier för dansarrangörer etc. men det bör utvecklas vidare och få en fastare form. - De dansprojekt som får stöd av Kulturrådet bör i större utsträckning knytas till Riksteatern för tuméläggning. I uppdraget ingår självklart också Cullbergbaletten. Att ge Riksteatern ett tydligt uppdrag är viktigt för att ge området prioritet Det är avgörande att det leds av danskunnig personal och får tydliga mål.

Länsdanskonsulenter Sedan 1992 finns det länsdanskonsulenter i några län. Deras uppgift är att vara länken mellan danslivet och dansutbildningar, arrangörer och publik. En viktig del i deras nätverksarbete är att stimulera till kontakter mellan amatörverksamheten, dans i skolan, dans i folkdansföreningar och det professioneldanslivet för att skapa ett regionalt samarbete för hela dansområdet. Regionemas olika förutsättningar och formen för konsulentemas verksamhet kan variera. Huvudmannaskapet för länsdanskonsulentemas verksamhet kan också variera, det kan t.ex. vara en länsteaterförening, musikstiftelse, dansförening eller ett studieförbund. Kostnaden för länsdanskonsulent delas för närvarande lika av regionen en och staten under en försöksperiod tre år, därefter förväntas regionen överta hela det ekonomiska ansvaret Det statliga stödet fördelas av Kulturrådet. Det finns intresse från flera regioner att engagera länsdanskonsulenter. Länsdanskonsulentemas verksamhet är ett bra sätt att knyta kontakter, stimulera arrangörer och göra dansen synlig i regionenViföreslår bidrag till ytterligare länsdartskonsulenter. Det är viktigt att länsdanskonsulentema har hög kompetens. En förutsättning är att de är professionella inom dansområdet och inte bara har ett allmänt intresse och erfarenhet av amatör- och hobbyverksamhet. De får dock inte sakna sådan kunskap och det är väsentligt att regionens särdrag och traditioner inom dansområdet uppmärksammas. Länsdanskonsulentemas uppgift är att väva samman konstområdet och överbrygga de motsättningar som ibland finns mellan dansområdets olika grenar. Detta är ett av de arbetsområden där pensionerade dansares goda kunskaper om dansområdets särskilda förutsättningar och behov skulle kunna utgöra en utmärkt resurs. Hösten 1995 startar Danshögskolan en utbildning för läns- 390 danskonsulenter på 20 poäng.

Dans

l kapitel 8 föreslår vi en satsning på "länskonstnärer" inom olika kulturområden. Den funktion vi här beskrivit för länsdanskonsulenter ligger nära funktionen för en "länskonstnär" dansområdet.

22.2.4 Dans i tv

Sveriges Television sänder få dansföreställningar även olika former om av dansinslag förekommer i många tv-program. Dansföreställningar i tv ger möjlighet för dem som har svårt att få tillgång till scenföreställningar ändå att se dans. Tv-företagen skulle kunna sända både fler dansföreställningar och kortare solon. Om man i kommande avtal med Sveriges Television preciserar företagets kulturpolitiska uppdrag bör dansen ges särskild uppmärksamhet.

22.2.5 Ökade insatser för dokumentation av dans Det behövs bättre dansdokumentation. Nuvarande och kommande generationers danskonst riskerar annars att gå förlorad för eftervärlden. Ökade insatser behövs för dokumentation av dans. De behövs för att bl.a. säkra möjligheterna till kontinuerlig videodokumentation viktiga koreograñska av verk. Ansvaret för dokumentation av svensk dans bör i första hand ligga på Dansmuseet. För närvarande är Dansmuseets möjligheter begränsade. På grund av bristande resurser har man under år tvingats minska senare personalen. Med en förstärkning av resurserna för framför allt videoavdelningen skulle Dansmuseet kunna bli en bas för information till forskare och andra.

22.2.6 Sällskapsdans, amatörverksamhet och folklig dans

Till bilden av dansområdet hör det intresse finns för sällskapsdans stora som och amatördans i olika former. Nästan hälften av befolkningen har under det senaste året dansat åtminstone någon gång på dansbana eller lokal. Ca 10 % av befolkningen, huvudsakligen kvinnor, dansar eller har dansat balett, jazzdans eller showdans. Det är väsentligt att dansverksamhet i olika former får fortsatt stöd i nuvarande former. Studieförbunden arrangerar drygt 6 000 studiecirklar i dans under år ett vilka närmare 90 000 deltagande. År 1991 det engagerar var 1 % av befolkningen mellan 15 och 79 år som uppgav att de under det senaste året deltagit i en studiecirkel i dans. 391

SOU 1995: 84

Studieförbunden svarar också för en stor del av publikrelayteringen till dansföreställningar. Under verksamhetsåret 1993/94 arrangerade studieförbunden ca 2 000 kulturprogram i dans, vilka besöktes av ca 300 000 deltagare. Intresset för folklig dans har ökat under senare decennier både i form av eget dansande och som scenprogram. Inom den folkliga traditionen finns ett rikt dansliv och ett flertal föreningar arbetari syfte att föra vidare och utveckla de svenska folkliga traditionerna på dansområdet. Invandrargrupper från olika delar av världen har under alla tider fört med sig sina danstraditioner och rörelseuttryck och vi har tidigare pekat på dansens betydelse när det gäller att lära känna andra kulturer. Amatörkultur i alla former är en viktig regional och lokal resurs. Liksom inom andra områden är amatörverksamheten på dansområdet en källa till glädje, gemenskap och ny kunskap.

Sammanfattning

De statliga insatserna på dansområdet har hittills varit begränsade och någon regional struktur för dansområdet har inte byggts upp. För att ta vara på dansens möjligheter och ge tler människor möjlighet att se dans på scen krävs insatser på flera plan.

I kapitlet betonar vi att staten bör slår vakt om de nationella dansensemblerna, det behövs större rörlighet mellan det fria danslivet och institu- tionema. den regionala strukturen dansomrádet behöver utvecklas, utbildningsmöjlighetema för dansarrangörer bör förbättras, det borde sändas fler dansforeställningari tv, ett fortsatt arbete med dans i skolan och dans inom kulturskoloma är betydelsefullt, - folkdans och annan amatördans fyller en viktig funktion och bör få fortsatt stöd i nuvarande form, folkbildningen har stor betydelse för dansområdet, både för amatördansen och som arrangör av dansprogram.

Dans

I kapitlet föreslår vi att de regionala institutionerna med dansensembler ges bättre ekonomiska förutsättningar så att kontinuerlig dansverksamhet av hög kvalitet säkras i regionerna, att Riksteatern ges ett särskilt uppdrag på dansormâdet, ökat stöd till de fria dansgruppema med mer koncentrerad bidragsfördelning, bidrag till ytterligare länsdanskonsulenter, ökade insatser for dokumentation av dans.

23 Musik

Musikområdet är det mest vittförgrenade och omfattande konstområdet. Musiken gör, i högre grad än andra konstformer, traditioner levande på ett medryckande och engagerande sätt. För många, särskilt är musiken unga, ett sätt att uttrycka sin identitet. Det enskilda musikutövandet är betydande, individuellt och i grupp, och utgör musiklivets bas. Konsertverksamheten är stor och bedrivs både i privat och offentlig regi. Genom radio, skivor och tv, band finns det näst intill obegränsade möjligheter att lyssna på musik.

Musiken är starkt internationell och utbytet musik över nationsgränav sema har alltid varit självklart. Teknikutvecklingen och massmedieindustrin förstärker graden av internationalisering. För många musiker och musikpro-

duktioner inom såväl konstmusiken som populärmusiken är det naturligt att sikta en internationell publik. Svenska artister inom olika genrer har genom åren haft stora internationella framgångar.

Inom musikområdet kan man urskilja några huvuddelar där det offentligt stödda och i hög grad institutionsbaserade musiklivet utgör del och det en privat finansierade och organiserade musiklivet utgör en annan del. Mellan dessa båda delar finns en rad olika beröringspunkter och beroendeförhållan-

den. Det äri många fall i den senare delen som nya musikaliska uttryck växer fram i ett dynamiskt samspel mellan musiker och publik.

23.1 Möjligheter och

problem

Huvuddragen i 20 års musilcurveckling

Utvecklingen på musikområdet sedan 1974 karaktäriseras av att:

- intresset för musik ökat i hela befolkningen, nästan 5 miljarder kronor per år spenderas fonogram och instrument, tillgängligheten till inspelad musik har ökat dramatiskt, utbyggnaden av kommunala musikskolan varit starkt, tredjedel - ca en av alla barn i åldern 10-12 år deltar i verksamheten, ytterligare en femtedel spelar på egen hand, andelen av befolkning som spelar instrument är fortsatt hög, femtedel - en kan spela ett instrument och 13 % har gjort det under veckan, senaste antalet besökare musikevenemang under året har fördubblats, - senaste den statliga regionala musikorganisationen har fått bredare uppdrag och landstingen som huvudmän, utbyggnaden av symfoni- och kammarorkestrar har fortsatt, - 395

SOU 1995: 84

det offentliga stödet till musiklivet domineras av stöd i olika former till västerländsk konstmusik, ett omfattande musikliv bedrivs utan offentligt stöd. -

Teknikutvecklingen och den levande musiken

Den tekniska utvecklingen och förändrade livsmönster har satt tydliga spår på musikområdet. Man kan nu lyssna musik praktiskt taget vilken plats helst, vid vilken tid på dygnet man själv vill och inspelningar med de som främsta utövama från hela världen. Tillgången till ett brett utbud av musik är realitet for var och en i vån land. Kvaliteten ljudåtergivningen har också en höjts den digitala tekniken. Teknikutvecklingen har radikalt förändrat genom förutsättningarna för den enskilde att skapa musik. Möjligheten att på elektronisk väg efterlikna instrument, utveckla nya musikaliska ljud och att utnyttja dataprogram för notslGift öppnar vägen för allt flera att ägna sig åt att komponera och arrangera musik. Mot denna bakgrund kan man fråga sig om uppleva "levande" musik är lika tidigare. Är det så behovet av att stort nu som inspelad musik ersätter intresset för "levande" musik och därmed behovet att offentligt stöd till sådan verksamhet av Frågorna utmanar gängse uppfattningar inom kulturpolitiken. Vi kan konstatera att ett brett utbud av inspelad musik som kan återges med god kvalitet inte gör den levande musiken överflödig. Levande musik och inspelad musik är ömsesidigt beroende av varandra. För vissa genrer är den inspelade musiken förutsättningen för intresset för levande musik. Inom andra är upplevelsen levande musik avgörande för intresset för den inspegenrer av lade. Ökningen av de sammanlagda besöken konserter är ett tecknen på att inte nöjer sig med att stanna hemma och lyssna. De sociala kvaliteter man finns i den levande musiken är en viktig grund för intresset för konserter som och andra musikevenemang. Ungdomskulturens starka betoning av fysisk närvaro och utlevelse kan inte ersättas med musikupplevelser via massmedi- De flesta musiker behöver publikkontakt för att hålla sitt engagemang ema. levande. Mötet i rummet mellan publik och musiker utgör ett spänningsfält som inte kan återskapas i lyssnandet färdiginspelad musik. Det är i detta spänningsfält musiken konstform får sin näring för att utvecklas vidare. som Konsertens karaktär av offentliggörande gör att musiken som konst- och kulturyttring förs in som en kraft i sarnhällslivet och blir föremål för gemensamma upplevelser, samtal, analyser och Sådana kvaliteter är avgörande för dem väljer att ut och höra levande musik. som För att samtidigt bredda tillgängligheten till inspelad musik bör nya tekniker för distribution tas i anspråk. Redan nu finns mycken information och kunskap musik överförd till databaser. Den stora förändringen kommer om äga när tillgången till dessa databaser vidgas. Det kan ske genom utatt rum 396

Musik

placering av dataterminaler på biblioteken. På sikt blir det möjligt via hematt datorer över telefonnätet få tillgång till information fonogmm, om noter och litteratur om musik. Tekniken kommer också göra det möjligt beställa att att hem inspelad musik, noter eller litteratur antingen skickas till som per post beställaren eller överförs via datanät.

Förhållandet mellan fasta och fria resurser

Nästan alla statliga medel till musiken går till fasta institutioner. Andra verksarnheter får lite utrymme. Det begränsar statens möjligheter fördela medatt len på ett friare sätt och därmed stödja verksamheter bedrivs i som annan form än den fasta institutionens. Det gäller t.ex. festivaler, konsenserier med tillfälligt sammansatta ensembler eller samarbetsprojekt mellan tonsättare och musiker. Även möjligheterna att ta hänsyn till verksamheter med särskild inriktning på konstnärlig utveckling och förnyelse begränsas liksom utveckling av nya musikaliska uttryck som t.ex. elektronmusik. Fördelningen av medlen till fasta institutioner innebär kraftfullt ett stöd till den västerländska konstmusiken. Andra genrer får lite statligt stöd vilket innebär att deras utvecklingsmöjligheter begränsas. En utveckling olika av genrer vore ur ett nationellt perspektiv en mer spännande utveckling. Länsmusiken utgör betydande för musikförsörjningen i länen. en resurs Det statliga stödet uppgår till ca 90 % av de totala offentliga bidragen till länsmusiken och utgör ersättning för landstingen huvudmanatt tog över naskapet 1988. Man bör överväga om statsbidragsandelen ska så hög vara som den nu I de fortsatta övervägandena om inriktningen av det statliga stödet till musiken tar vi upp frågan förhållandet mellan fasta och fria Vi om resurser. berör också frågan om genreproñlering och bidragsandel till länsmusistatens ken. Vi diskuterar också åtgärder för att förbättra samarbetet mellan länsmusiken och arrangerande föreningar å ena sidan och Rikskonserter å den andra.

23.2 Den framtida

musikpolitiken

Stora delar av musikområdet finansieras offentliga bidrag. Stöd från utan stat, landsting och kommuner utgår framför allt till orkesterinstitutionema. Vissa bidrag går till upphovsmännen musikområdet och till utövare inom andra genrer och verksamhetsformer än de institutionerna som representerar. Mindre bidrag utgår också för att trygga bredden i fonogramutgivningen. Amatörverksamheten stöds framför allt via bidragen till studieförbunden.

SOU 1995: 84

I betänkandets inledande kapitel och i närmast föregående avsnitt har vi angett de kulturpolitiska motiven för de offentliga insatserna på musikornrådet. I avsnitt 5.2 Motiv för offentligt kulturstöd har vi också prövat att analysera motiven utifrån ekonomisk teori. Om man tillämpar den och använder den terminologin på musikområdet motiveras stödet, liksom teater- och dansområdena, framför allt av "Kollektiva nyttigheter", "Lång tidshorisont" och "Fördelningspolitik". Musikinstitutionemas och de olika musikforrnemas existens- och opitionsvärde, detta att människor tycker att det bör finnas ett musikutbud även om de inte går på konserter nu, är en kollektiv nyttighet. Att värna om de olika genremas fonbestånd och utvecklingsmöjligheter, t.ex. att ge resurser för experiment och nyskapande som inte ger omedelbara resultat, handlar också om att kunna anlägga ett långt tidsperspektiv. Stödet till institutioner landet runt och till Rikskonserter är ett utslag av fördelningspolitiska överväganden med geografiska förtecken. Som en utgångspunkt för musikpolitiken bör gälla att de medel det offentliga avsätter till musiken bör bidra till ökad mångfald, kvalitet och konstnärlig förnyelse och till professionell musikverksarnhet över hela landet. Det statliga stödet bör fördelas på ett sådant sätt att det stimulerar musiklivet i vid mening och främjar rörlighet och samverkan. På musikområdet, liksom inom andra kulturornråden, är det angeläget att värna om enskilda utövares möjligheter att verka. Skäliga arbetsvillkor och möjligheter att på egen hand och i samarbete med andra konstutövare utveckla det musikaliska uttrycket är förutsättningar för förnyelse och vitalitet inom musikområdet. Det äri många fall inom fria och icke institutionella grupperingar som fömyelsen tidigast bryter fram och samspelet mellan konstnär och publik blir som mest påtagligt. Stöden till enskilda utövare och skapare inom musikområdet är därför av stor betydelse och det är naturligt att staten tar ett ansvar för sådant stöd. Det är angeläget att statliga medel fördelas på ett sådant sätt att konstnärligt utvecklingsarbete och insatser för att öka och bredda intresset för musik främjas. De är angeläget att en väl avvägd balans uppnås mellan stöd till produktion och till arrangemang. Det arrangörsstöd som infördes i slutet av 1970-talet och sedan dess byggts ut är ett uttryck för att staten vill lägga större vikt vid anangöremas roll i musildivet. Vi återkommer längre fram med förslag om ytterligare förstärkning. Detta berörs även i kapitel 14 Eldsjälarna och organisationerna.

Musik

23.2.1 Mål för musikpolitiken

Som sektorsmål för musikområdet föreslår vi följande:

Musikpolitiken ska

medverka till att fler får möjlighet att utöva musik, enskilt och i - ETUPP, öka tillgänglighet till och intresse för olika slags musik, - - främja kvalitetssn-ävanden, utveckling och förnyelse i musiklivets olika delar och inom olika genrer, verka för att de musikaliska till och brukas. - arven tas vara

23.2.2 Musiken i Iokalsamhället

Människor som vill musicera eller lyssna på musik har mycket goda möjligheter att göra det. Musikens bredd och form innebär att praktiskt taget ingen är utesluten från att själv utöva musik eller från att lyssna. Ekonomiska förutsättningar och utbildningsbakgrund är faktorer som har betydelse för inriktningen av musikintresset. De senaste decenniemas satsningar på bygga kommunal att upp en musikskola har lagt en bred grund för människors musikintresse unga både vad gäller eget utövande och lyssnande. Musikskoloma har också bidragit till berika musiklivet att genom konserter, medverkan vid lokala evenemang samt för etablera, vidmakthålla att och utveckla lokala orkestrar och körer. Folkmusiken har given plats i en musik- och kulturskolor, liksom sångleken har det i förskolan. Folkmusiken är en del av vårt kulturarv och bör föras vidare till kommande generationer. Musikskolan, som kulturpolitisk strategi på lokal nivå, har varit framgångsrik for att bredda deltagandet och utveckla kvaliteten. Denna strategi är på väg att tillämpas även inom andra konstområden genom utvecklingen av kulturskolor

se kapitel 9 Börja med barnen.Vi vill starkt betona betydelsen

av fortsatta kommunala satsningar på musikskolor liksom på kulturskolor. Det är angeläget att de ungdomar själva vill lära sig som att spela eller sjunga ges sådana möjligheter och att insatser görs för det musicerandet att egna inte upphör när man lämnar musikskolan. Det är också viktigt musikskolan att knyter an till ungdomars musikvärld och att avgifterna ligger på en nivå som gör det möjligt för alla att delta. Senare års avgiftshöjningar har sållat bort barn i familjer med en allt mer ansträngd ekonomi. Detta är olyckligt eftersom musikskolor redan tidigare uppvisat en social obalans bland eleverna. Vi ser

SOU 1995: 84

det som angeläget att kommunerna även stimulerar ungdomars musikutövande som inte organiseras av musikskolor. Stöden till folkbildningen och till utövande och arrangerande föreningar är viktiga för ett brett upplagt musikliv, både för möjligheterna till utövande och till arrangemang av olika slag. Det är nödvändigt att ett nätverk av olika musikarrangörer bibehålls och förstärks för att de offentliga bidragen till Orkestrar och fria grupper och andra ska få full effekt. I kapitel 14 Eldsjälarna och organisationerna har vi diskuterat föreningslivets betydelse och föreslagit ökat stöd till kulturföreningar, bl.a. inom musikens område. Den musikaliska verksamheten i kyrkor och frikyrkor är viktig i det lokala musildivet. Svenska kyrkan är praktiskt taget ensam om att arrangera orgelkonserter och konserter med större körverk. Genom beslut av 1994 års kyrkomöte kommer relationerna mellan staten och Svenska kyrkan att förändras, vilket bl.a. påverkar formerna för Svenska kyrkans finansiering. Det är svårt att i dagens läge överblicka konsekvenserna för den kyrkomusikaliska verksamheten. Statens kulturråd bör nära följa utvecklingen när det gäller förändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan för att bedöma effekterna för musiklivet.

23.2.3 Statligt stöd till musiklivet

Stödet till regional nivå De statliga bidragen till musiklivet går i stor utsträckning till verksamhet på regional nivå. Det fördelas enligt två helt skilda statsbidragssystem, dels till länsmusiken genom ett med Landstingsförbundet framförhandlat ramanslag, dels till symfoni- och kammarorkestrar med grundbelopp. Bidragssystemen har medverkat till att länsmusiken respektive symfoni- och kammarorkestrar i regel bedrivit sin verksamhet utan någon närmare samverkan. Införandet av ett enhetligt statsbidragssystem kan bidra till att underlätta samverkan mellan olika musikinstitutioner inom länen och mellan olika län. För att stärka musiken inom vissa genrer och öka stödet till fria utövare föreslår vi att uppdraget till länsmusiken som en regional musikresurs preciseras och att principerna för fördelningen av stödet förändras. En ökad andel av finansieringen av länsmusikverksamhet bör ligga huvudmännen. Vi menar att det inte är rimligt att staten även fortsättningsvis svarar för nästan hela finansieringen. För att stärka vissa genrer bör särskilda medel avsättas för profileringsinsatser bl.a. inom länsmusiken.

Musik

Behovet av regional musikpolitik Genom länsmusikreforrnen har landstingen fått det musikpolitiska ansvaret inom respektive län. I detta ansvar ligger att fastställa målsättning för insatserna i länet. Uppgiften att genomföra målsättningen hari regel lagts på länsmusiken. Kulturrådet redovisar att inte alla länsmusikorganisationer tagit på sig uppgiften att genomföra en regional musikpolitik. Musikområdet omfattar många olika aktörer och verksamheter som samspelar på en rad olika sätt. Vi vill understryka betydelsen av en tydligt formulerad regional musikpolitik som underlag för kommunernas, landstingens och statens avvägningar om hur insatserna i länet på bästa sätt ska samverka och utnyttjas. Den bör ta sin utgångspunkt i lokala ambitioner och resurser och utarbetas gemensamt av landstingen och kommunerna i länet. Den bör omfatta musiklivet i hela länet med institutioner som länsmusik, symfoni- och kammarorkestrar, konsertverksamhet bl.a. inom jazz, folkmusik och körliv, amatörmusicerande, kommunal musikskola samt alla de eldsjälar som finns i det lokala musiklivet. Förutom att fungera som underlag för avvägningar i länen bör den regionala musikpolitiken även utgöra en utgångpunkt för utbyggd samverkan mellan länen. Det gäller främst länsmusiken och symfoni- och kammarorkestrarna men också utnyttjandet andra av resurser och kompetenser inom länen. En regional musikpolitik bör också ligga till grund För statens beslut om bidrag till musiken på den regionala nivån.

Länsmusiken Statens kulturråd har analyserat utvecklingen av länsmusilcreformen från år 1988.1 Refonnen innebar att landstingen övertog huvudmannaskapet för regionmusiken och den regionala delen av verksamheten vid Rikskonserter. Avsikten med förändringen var att få en bättre regional och lokal förankring och skapa förutsättningar för samverkan och utveckling inom musikområdets alla delar. I Kulturrådets rapport föreslås åtgärder för att ytterligare regionalt förankra länsmusiken. Ett tydligt uttryck för detta är förslag om förändring av det statliga stödet. Förslaget innebär att nuvarande avtalsförhållande mellan staten och Landstingsförbundet upphör, att ett grundbeloppsbaserat statsbidrag införs och att landstingen tar ett större ekonomiskt ansvar. Förslaget innebär att länsmusikens verksamhet tydligare än vad som nu är fallet ska grundas i en regional musikpolitik. I Kulturrådets rapport konstateras att länsmusiken utvecklats olika sätt och i olika riktning i länen. I några län har länsmusiken byggt vidare på de fasta ensembler som fanns sedan regionmusiktiden. En del av dessa ensem-

1 Musik för miljoner utvärdering länsmusikreformen. Rapport från - en av Statens kulturråd 1994:2. 401

SOU 1995: 84

bler har inriktats på en specifik genre och bedriver verksamhet hög konstav närlig kvalitet. Det gäller främst vissa ensembler inom kammarmusiken. Dessa har behov av att verka över ett större geografiskt område än län. I ett varierande utsträckning svarar länsmusiken för uppgiften att engagera frilansmusiker för turnéer och konsertverksamhet. I något enstaka län har man valt att inte fast anställa musiker utan använder alla till resurserna att engagera frilansande musiker för turné- och konsertuppdrag. På några håll har länsmusiken anställt regionala konsulenter uppgifter syftar till vars att höja kvaliteten inom musiklivet på lokal nivå, i lokala Orkestrar och körer. Konsertverksamheten är den dominerande delen länsmusikens verkav samhet och nästan 70 % av utbudet utgörs förskole- och skolkonserter av samt andra interna konserter, t.ex. på vårdinstitutioner av skilda slag. Med tanke att bam, ungdom och äldre är dominerande publikkategorier är det inte överraskande att konserterna har ett genremässigt blandat innehåll, dock med betoning konstmusik. Framtidsutsiktema för denna verksamhet är beroende av kommunernas efterfrågan. Ett minskat kommunalt intresse för att engagera länsmusiken för konserter ändrar förutsättningarna att nå en publik. Genremässigt domineras länsmusikens utbud av den västerländska konstmusiken. Det är framför allt äldre konstmusik spelas, andelen nutida som konstmusik l900-tals är liten och har minskat successivt sedan musikreformen genomfördes. Visor och sånger samt folkmusik är andra musikformer som förekommer, dock i väsentligt mindre utsträckning. Jazzen är vid sidan av pop och rockmusik den till omfattningen minsta musikgenren i länsmusikens utbud. Några tydligare tecken förändringar i genreinriktningen finns inte. Alltsedan reformen genomfördes har kritik riktats mot att länsmusiken i alltför hög grad knutit upp sina resurser i fast anställd personal. Det har, menar många, inte gett de arbetstillfällen för frilansmusiker tansom var en av karna bakom musikreformen. Det har gynnat vissa musikgenrer och missgynnat andra. Kritiken har kommit främst från företrädare för jazzmusiken men också från folkmusiken, kammarmusiken och från körlivet. Dessutom har kritik riktats mot att starkt subventionerade produktioner från länsmusiken försämrat möjligheterna för frilansande musiker att speltillfallen. Ett av argumenten för att flytta över för de regionala musikresuransvaret serna från staten till landstingen var att de så sätt skulle komma närmare användarna såväl artister som arrangörer och publik. Även samarbetet - om mellan länsmusiken och arrangörsledet på de flesta håll utvecklats positivt är det arrangörernas uppfattning att de har alltför lite inflytande över länsmusikens programutbud och verksamhet i övrigt.

Musik

Ändrad inriktning av länsmusiken

De synpunkter som redovisas ovan bör ligga till grund för förändringar av länsmusiken. Det är angeläget att den ursprungliga tanken med refonnen, att åstadkomma en bättre lokal och regional förankring, åter lyfts fram. Ansvaret for att så blir fallet ligger på huvudmännen landstingen. - Länsmusiken bör i större utsträckning än vad som nu är fallet utvecklas till ett samordnande, initierande och stödjande regionalt musikorgan. Det bör utgöra länsmusikens basverksamhet. Det är angeläget att verksamheten stödjer musildivet i hela länet, i första hand det professionella musiklivet men också amatörmusiken i sina olika former. Insatseri syfte att höja kvaliteten på lokal nivå hos orkestrar och körer i länen bör få en framskjuten plats. Ett sätt är att länsmusiken knyter "länskonstnärer" inom musikområdet till sig som kan svara för fortbildning av lokala ledare, seminarier, projekt i skolor och föreningar och för genomförandet av större arrangemang. Resurser bör därför användas friare än i dag. För att göra det möjligt är det nödvändigt att antalet fast anställda inom länsmusiken i de flesta län minskar. För att åstadkomma ett rationellt utnyttjande av de samlade musikresurserna bl.a. med avseende på utvecklingsarbete, tuméer och frilansengagemang, är det angeläget med ökad samverkan mellan länen och Rikskonserter. Länsmusikens kompetens i fråga om utvecklings- och fömyelseinsatser bör därmed bättre kunna tas till vara Mot bakgrund av det resonemang som vi här för bör det statliga stödet till länsmusiken omvandlas till regionala grundbidrag. Värdet av varje grundbidrag till länsmusiken ska vara lika stort som bidragen till andra regionala kulturinstitutioner. Kulturrådet bör besluta om antalet grundbidrag till respektive länsmusik. Det är rimligt att frnansieringsansvaret för länsmusikverksamhet, som är direkt riktad till insatser i respektive län, i större utsträckning än nu faller på landstingen. Det statliga stödet kan därmed minskas. Ett generellt stöd till respektive lânsmusik bär framtiden i motsvara halva värdet av det stöd som nu utgår. Medlen bör i första hand användas till de basverksamheter som vi angett ovan. Även med vårt förslag kommer den statliga finansieringsandelen till musiken vid oförändrad omfattning att vara högre än vad som gäller för övriga regionala kultur-institutioner. Minskningen av stödet och förändringen av verksamheten bör genomföras under en treårsperiod för att huvudmännen ska få rimlig tid för omställningen. Förändringen av statsbidraget innebär att hälften av nuvarande stöd till länsmusiken frigörs. En betydande del av dessa medel bör användas för ett kompletterande selektivt stöd till genreprofilering av länsmusiken samt till genreprofilerande centra. I senare avsnitt om genreproñlerade centra behandlar vi den frågan mer utförligt. Förändringen innebär att nuvarande avtalsförhållande mellan staten och Landstingsförbundet upphör. I avtalet regleras huvudmannaskapsansvaret 403

SOU 1995: 84

samt formerna för årlig justering av statsbidraget. I en särskild anmärkning till avtalet framhålls att någon kostnadsövervältring till landstingssektom ska inte ske, varken vid övertagandet eller därefter". De förändringar vi här föreslår är enligt vår mening inte övervältring kostnader då de inte tvingar en av landstingen till nya åtaganden. Vade enskilt landsting kan själv välja omfattning av sina ekonomiska insatser. Vi har tidigare konstaterat att vissa ensembler inom länsmusiken utvecklat en verksamhet hög konstnärlig nivå. De genreproñlerade medlen bör göra det möjligt för dem att fortsätta att utvecklas. En större publik bör få tillfälle att möta dem. Ensemblema behöver verka över större regioner än län. Det medför ökade kostnader för vilka det selektiva stödet är ett bidrag. Genom utvecklingen av profilerade ensembler skapas större bredd i det institutioen nella musiklivet i ett nationellt perspektiv. Genreprofileringen bör ökade arbetsmöjligheter för många frilansmusige ker. Vi vill kombinera det med en viss ökning av det statliga stödet till de fria musikgruppema. Beslut om fördelning av det selektiva stödet för genreprofilerande verksamhet bör ligga Kulturrådet. Besluten bör normalt längre period än avse ett år, förslagsvis tre till fem år. Efter sådan period omprövas bidraget. Det en bör inte ske någon automatisk förlängning av sådana proñleringsbidrag. För länsmusikstiftelser som inte får del av genreprofrlerade medel innebär vårt förslag en väsentlig minskning av det statliga stödet. De samlade effekterna av förändringen är beroende av möjligheterna till bidrag från landsting, kommuner, andra bidragsgivare och till intäkter från verksamhet.

Symfoni- och kammarorkestrar

Staten stödjer genom grundbeloppsbidrag elva professionella symfoni- och kammarorkestrar i landet. Det innebär att den västerländska konstmusiktraditionen är förankrad i fasta institutioner över i stort sett hela landet och musikformen kan därmed föras vidare till nya grupper och generationer. Det ofnya fentliga stödet är en förutsättning för orkestrarnas verksamhet. Symfoni- och kammarorkestrama bedriveri regel sin verksamhet helt skild från länsmusiken. Vi vill betona att det statliga stödet till synfoni- och kammarorkestrar bör ses som ett stöd till regional musikverksamhet i vid mening. Ökad tuméverksamhet och samverkan över länsgränsema bör vara ett sätt att nå en större publik. Samarbete med andra Orkestrar, målinriktat arbete med förnya att konsertformen och ett publikarbete som utgår från andra än stampublikens intressen och vanor bör också utvecklas. Dagens statsbidragssystem för symforii- och karrtmarorkestrarna bör omvandlas till regionala grundbidrag. Genom ett enhetligt bidragssystem för 404 stödet till musikverksamhet regional och lokal nivå bör samverkan mellan

Musik

länsmusiken och symfoni- och kammarorkestrar underlättas. Ett sammanlagt bättre utnyttjande av statliga medel bör så vis kunna uppnås. Vi räknar därför med bättre effekt av ett statligt stöd på ungefär nuvarande nivå.

Genreprofilerade centra Företrädare for jazzmusiken, kammarmusiken, folkmusiken och körlivet har till Kulturutredningen fört fram önskemål om stöd till insatser för att främja utvecklingen inom sin respektive genre. Man menar att stödet till musiklivet i alltför stor utsträckning riktats till orkesterinstitutioner och att det fått en alltför stark inriktning på konstmusik. Även länsmusiken del konserom gör en ter som engagerar musiker i de genrer som här nämnts pekar de på att medvetna och långsiktiga satsningar på dessa genrer saknas. Det har även framförts förslag till utformning av ett centrum för ny musik med huvudinriktning på nyskriven kammarmusik. Bakom önskemålen ligger tanken på nationella centra som skulle kunna fungera som mötesplatser för de som är verksamma inom respektive område och där idéer om genrernas utveckling som konstforrner och erfarenheter om hur verksamheten praktiskt kan bedrivas skulle kunna finna ett forum. Andra uppgifter skulle kunna vara att svara för viss fortbildning och dokumentation, samordna internationella kontakter samt bidra till ökat intresset för respektive musikfonn. l några fall önskar man också en "riksscen" där grupper och ensembler har kontinuerliga spelmöjligheter. För att stärka bredden och främja utveckling och förnyelse i det svenska musiklivet bör stöd kunna utgå till proñlerade centra inom jazz, kammarmusik, folkmusik och körliv. Det är angeläget att de olika centra är förankrade i musiklivet i hela landet. Vi tar dock inte ställning till hur sådana bör utformas praktiskt och organisatoriskt. Det bör i stället göras av Statens kulturråd i nära kontakt med berörda parter. Behovet av andra specialinsatser bör bedömas i det sammanhanget. Vi har fått redovisning av önskemål också från företrädare för medeltida musik, samtida musik, blåsmusik och enskilda musikorganisationer. Vi vill lägga en aspekt på lokaliseringen. Det kan ligga nära till hands att tänka sig att genreprofilerade centra ska lokaliseras till Stockholm och därmed dra nytta av det rika musikliv som finns där. Vi har förståelse för det men menar att det är viktigt att specialistfunktioner sprids över landet. Man bör undvika att ytterligare förstärka den dominans i svenskt kulturliv som Stockholm har genom att förlägga flera centra till huvudstaden. Att sprida sådana uppdrag över landet ligger i linje med våra övriga resonemang om nationella uppdrag se kapitel 20. Vi vill också se intresset för profilerade centra för de fyra nämnda genrema tillsammans med tanken på genreproñlering av länsmusiken. Några länsmusikorganisationer skulle kunna samarbeta med de 405

SOU 1995: 84

riksorganisationer som finns inom respektive och på sig för genre ta ansvaret att främja utvecklingen inom genrema.

Förändrad roll för Rikskonserter

Svenska Rikskonserter är den enda helstatliga musikinstitutionen och har till uppgift att främja utvecklingen musiklivet i hela landet och inom olika av musikaliska uttrycksformer. Uppdraget till Rikskonserter fastställdes i samband med att länsmusikreformen genomfördes år 1988. Här betonades att viktiga uppgifter skulle att bedriva utvecklingsarbete med särskild vara inriktning att nå nya publikgrupper och miljöer för musikproduktion samt svara med inhemska och utländska artister som skulle komplettera den andra svarar för. Uppgiften att fungera som serviceorgan och samarbetspartner till länsmusiken betonades från början. Under de år som därefter förflutit har diskussionen om Rikskonserters roll i förhållande till länsmusiken varit intensiv. Genom att länsmusiken utvecklats i olika riktningar har också samarbetet mellan länsmusiken och Rikskonserter fått skiftande karaktär. I Kulturrådets rapport "Musik för miljoner" konstateras Rikskonserters roll att som serviceorgan och samarbetspartner till länsmusiken inte utvecklats som ursprungligen var avsett och att ingen av parterna känt det något som självklart ansvar att ta initiativ till samarbete. En oönskad konkurrens har ibland uppstått bl.a. när det gäller utbudet av konserter och i uppgiften som förmedlingsorganisation på musikornrådet. Den utbildning och fortbildning som Rikskonserter erbjudit har utnyttjats väsentligt mindre än vad man hade räknat med. Slutsatsen av analysen är att Rikskonserters och länsmusikens roller i det svenska musiklivet bör klargöras. Den utveckling av länsmusiken som vi förordar mot ett samordnande, initierande och stödjande regionalt musikorgan kopplad till ökad genreprofilering kan innebära att flera de uppgifter vid reformens genomförande av som lades på Rikskonserteri fortsättningen bör kunna utföras av länsmusiken. Vi ser det som positivt att man i olika delar landet kan bedriva utvecklingsav och fömyelsearbete och även för produktioner kan komma hela svara som landet till del. En sådan förändring ligger i linje med resonemang som vi för annan plats i betänkandet och som betonar att utvecklings- och förnyelsearbete kan och bör ske där intresse och kompetens ger bästa förutsättningar. Det är inte givet att sådant arbete kan bedrivas effektiva inom mest sätt samma institution år efter år. Mot bakgrund av det nu sagda bör viss minskning anslaget till en av Rikskonserter ske. inflytandet över de medel Rikskonserter disponerar för utvecklingsarbete och för konserrproduktion med inriktning på den svenska marknaden bör förändras. De bör föras till samlat belopp och samman ett 406 fördelas efter ansökan från länsmusiken och andra arrangörer. Utgångs-

Musik

punkten är att utvecklingsinsatser i större utsträckning än i dag bör utgå från initiativ från det lokala och regionala musiklivet och i största möjliga utsträckning genomföras aktörer över hela landet. Ändamål bör av som prioriteras är utvecklingsarbete som syftar till att höja den konstnärligt/pedagogiska kvaliteten i musiklivet, genrebreddning och former för samverkan mellan länen. Insatser för bam och ungdom bör prioriteras. Det är av stor betydelse att ansvaret för dokumentation, analys och spridning av erfarenheter tydliggörs. För konsertverksamheten bör utgångspunkten vara att den ska planeras och genomföras ett sätt som effektivt utnyttjar resurser på lokal, regional och central nivå. Medel för konsertverksamheten bör användas främst för tuméer som omfattar flera län med artister och Orkestrar hög konstnärlig kvalitet. Det är angeläget att publiken i hela landet får av möjlighet att lyssna på framstående artister, både svenska och utländska. På detta sätt bör arbetsmöjlighetema i Sverige för dessa kunna öka, vilket har efterlysts från både genreinriktade organisationer och centrala musikinstitutioner. Medlen bör också användas för att göra det möjligt for unga och oetablerade svenska artister att möta en publik i hela landet. Beslut om fördelningen dessa medel bör fattas av en särskild grupp med bred av förankring i svenskt musikliv. Gruppen bör utses av Rikskonserters styrelse. Det bör även fortsättningsvis vara möjligt for Rikskonserter att uppdrag den särskilda gruppen ansvara för planering och genomförande av vissa av konsertproduktioner om det anses vara det mest effektiva tillvägagångssättet. Rikskonserter bör samtidigt, liksom tidigare, förfoga över medel för vissa andra insatser bl.a. för stöd och administrativ service till arrangerande musikföreningar och amatörorganisationer. Ett annat uppdrag som Rikskonserter har är att bedriva internationell verksamhet bl.a. genom att göra svensk musik tillgänglig i utlandet och att planera och genomföra tuméeri Sverige med utländska artister och musiker. I kapitel 7 Kulturen i internationell belysning har vi betonat att ansvaret för det internationella kulturutbytet bör ligga respektive myndighet och institution. Det är mot den bakgrunden rimligt att Rikskonserter tar ett fortsatt ansvar för att samordna ett internationellt musikutbyte. Rikskonserter bör också kunna ge stöd till insatser för att göra svenska musikfestivaler kända sågemensamma väl i Sverige som i utlandet. Som självständig del i Rikskonserter ingår Stockholms Blåsaren symfoniker, som tidigare verkat under namnet Stockholmsmusiken. Dess verksamhet har beskrivits och analyserats av Statens kulturråd i en särskild

rapport I rapporten konstateras att Stockholms läns landsting inte varit villig

att in som huvudman för Stockholmsmusiken. Av det skälet utgör den fortfarande del Rikskonserter. Vidare framhålls att det ursprungliga en av

2 Stockholmsmusiken och Länsmusiken i Blekinge. En komplettering till Kulturrådets utvärdering länsmusiken Se not l. 407 av

SOU 1995: 84

uppdraget till Stockholmsmusiken, att behålla blåsmusikprofilen med kår stor för att lösa militära och statsceremoniella uppgifter, att bedriva regional musikverksamhet i länets kommuner och att stå till Rikskonserters förfogande för turnéer över hela landet, varit omöjligt att genomföra. Från Blåsarsymfonikernas sida har inte den regionala verksamheten prioriterats. Kulturrådets analys utmynnar i förslag om att det statliga stödet avvecklas och att medlen överförs till annan musikverksamhet. Vi har ovan lagt fram förslag förändring det statliga stödet till regioom av nal musikverksamhet och inriktningen länsmusikens verksamhet. Vi har av då betonat att förändringen förutsätter landstingen ökat ekonomiskt att tar ett ansvar for länsmusiken. Det gäller också för landstinget i Stockholms län vad gäller huvudmannaskapet för Blåsarsymfonikerna. Det statliga stödet till länsmusiken i Stockholms län ska hanteras efter samma principer som föreslås gälla för länsmusiken i andra län. Ansvaret för Stockholms Blåsarsymfoniker bör därför utgå ur Rikskonserters uppdrag och motsvarande besparing göras. Om Stockholms läns landsting tar huvudmannaansvaret för Blåsarsymfonikema bör statsbidrag utgå med andel kostnaderna för samma av som länsmusiken i övrigt.

Stödet till fonogram

Vid sidan av radion är fonogrammen den viktigaste möjligheten för den enskilde att ta del av brett utbud av musik. Omsättningen den svenska fonogrammarknaden uppgår till drygt 2 miljarder kronor per år, varav drygt 30 % avser produktioner med svenska upphovsmän eller artister. Försäljningen har fortsatt att växa även om bandspelare och utrustning för kopiering annan finns i de flesta hem. introduktionen av CD har bidragit till ökad försäljning. Utgivningen av fonogram i Sverige domineras några få multinationella av företag som har ca 85 % marknaden. Flera de bolagen har dessav av stora utom intressen i andra led inom fonogramområdet, främst vad gäller distribution och uppspelningsapparatur, och i angränsande områden förlagssom verksamhet och filmproduktion. Vid sidan av de stora företagen finns ett antal mindre, svenska företag. Gemensamt för dessa är att de verkar inom smala utgivningsområden, ofta med svag lönsamhet. Inslaget idealitet och starkt personligt av engagemang är tydligt och en förutsättning för att dessa mindre företag ska överleva. Flera faktorer har medfört att de ekonomiska villkoren för utgivning foav

nogram blivit allt hårdare under senare år. Övergången till CD har lett till

att produktionskostnadema ökat, vilket medfört större ekonomiskt riskett tagande för varje enskild produktion. En missad satsning kan innebära att ett litet bolag tvingas upphöra med sin verksamhet. Fackhandlare med ett brett sortiment och med sakkunnig personal finns i stort sett endast i storstäderna. 408 Det innebär att majoriteten av befolkningen i praktiken är utestängd från att

Musik

kunna orientera sig i utbudet av fonogram. Även villkoren för lansering har förändrats och kräver allt större ekonomiska insatser. Radio, tv och video har på allvar slagit igenom som kanaler för marknadsföringen fonogram. av Utvecklingen på området utmanar kulturpolitiken i rad olika avseenden. en De stora företagens dominerande ställning, höga kostnader för nyinspelningar, koncentrationen till ett mindre antal väl kända artister och sviktade en distribution är de främsta faktorerna. I syfte att bredda utbudet av värdefulla fonogram har staten sedan mitten av 1960-talet anslagit särskilda medel. Det var Svenska Rikskonserter som fick i uppdrag att svara för utgivning på eget bolag, under numera namnet Caprice Records, som främst tog sikte på svensk musik med artister ny som inte är etablerade på skiva. En koppling gjordes mellan utgivningen och Rikskonserters konsertverksamhet. Sedan mitten 1970-talet har verksamav heten bedrivits med inriktning främst konstmusik men också på jazz och folkmusik. Caprice utgivning har alltsedan den kom till haft uttalat syfte ett att utgöra ett komplement till övriga företags utgivning. Ett motiv för stödet till Caprice har varit önskemål om att kunna klara utgivning av fonogram som kräver stora resurser och som man bedömt inte skulle kunna komma till stånd på annat sätt. Förutom stödet till Rikskonserters fonogramutgivning disponerar Statens kulturråd sedan år 1982 ett anslag för stöd till fonogramutgivning. Syftet med stödet är att främja ett allsidigt utbud av konstnärligt och kulturpolitiskt värdefulla fonogram, i första hand svensk musik och/eller med svenska artister inom alla musikgenrer. Besluten om bidrag grundas kvalitetsbedömen ning av en planerad produktion. Stödet uppgår till 7,5 miljoner kronor budgetåret 1994/95. Det finns två vägar för staten att stödja breddning fonogramutbudet. en av Den roll som Caprice har ligger nära verksamhet bedrivs inom ett antal som kvalitetsinriktade, mindre fonogrambolag kan söka stöd hos Kulturrådet. som Stödens betydelse för utgivningen och för att olika bolag ska kunna producera och ge ut fonogram har analyserats Statens kulturråd.3 En slutsatav av sema är att utan dessa medel skulle utbudet vara väsentligt smalare. Den senaste förändringen av fonogramstödet beslutades våren 1994 som har inneburit att medel överförts från Rikskonserters utgivning Caprice till av fonogramstödet. Detta har gjorts möjligt genom att Caprice utgivning avgränsats till ny svensk musik och fonogram med i Sverige verksamma men oetablerade artister. Enligt vår mening finns det skäl att sammanföra medlen till ett enda fonogramstâd som fördelas av Kulturrådet. Den uppdelning ansvaret mellan av

3 Digitala drömmar med fonogrammen mot 2000-talet. Rapport från - Statens kulturråd 1993:5. 409

SOU 1995: 84

Rikskonserter och Kulturrådet som nu är gjord kan i praktiken svår vara att upprätthålla. Dessutom ser vi det som angeläget att statliga medel används så att det bidrar till att bevara och öka antalet fria producenter inom fonogramområdet och till att bredda utgivningen. Dessa båda aspekter vi hänger menar nära samman. De medel som nu anvisas Rikskonserter för att driva Caprice bör i stället i sin helhet kunna användas för stöd till enskilda bolag. Detta utesluter inte att Rikskonserter kan fortsätta att driva Caprice. Bolaget får då söka produktionsmedel på samma villkor som övriga bolag. Stödet till fonogramproduktion bör även kunna användas för insatser i syfte att öka intresset för den stödda produktionen. Olika insatser som avser distribution och marknadsföring bör därmed kunna få stöd. Det är också viktigt att stödreglema utformas ett sätt möjliggör utgivning fonogram som av inom olika genrer och att hänsyn tas till vissa särskilt kostnadskrävande projekt.

23.2.4 Utrymmet för svensk musik i radio och tv

kapitel 17 Massmediemas möjligheter har frågan om utrymmet för musik av i Sverige verksamma musiker och upphovsmän i public service-kanalema och i de privata kanalerna diskuterats. Vi har betonat kanalemas kulturpolitiska betydelse och ansvar för att förmedla och skildra det som sker i landet på kulturens område. Detta ansvar omfattar givetvis även musik. Som public service-kanal har Sveriges Radio ett särskilt ansvar för bredd och kvalitet i sitt musikutbud. Vi betonar betydelsen av samarbete mellan bl.a. musikinstitutioner och medieföretag för att öka antalet konserter i radio och tv.

Sammanfattning

De statliga insatserna musikområdet avser i huvudsak stöd till fasta institutioner och därigenom till västerländsk konstmusik. För att ta vara bredden i musiklivet krävs förändringar på flera områden.

I kapitlet betonar vi betydelsen av fortsatt stöd till den levande musiken, betydelsen av fortsatta kommunala satsningar på musikskolor och kulturskolor och stöd till arrangörsledet, - att stödet till Symfoni och kammarorkestrar bör ses som ett stöd till regional musikverksamhet i vid mening,

Musik

betydelsen av utrymme for svensk musik i public service-kanalema och i de privata kanalerna.

I kapitlet föreslår vi sektorsmål för musikområdet, att landstingen och kommunerna gemensamt utarbetar en regional musikpolitik som underlag för kommunernas, landstingens och statens avvägning om insatser länen och om samarbete mellan länen, att länsmusiken utvecklas till ett samordnande, initierande och stödjande regionalt musikorgan och att det statliga stödet omvandlas till regionala grundbidrag, att det generella stödet till länsmusiken minskar till hälften av nuvarande belopp och att en betydande del av de statliga medel som frigörs bör användas till genreprofilering av länsmusiken och till genreproñlerade centra för jazz, folkmusik, körliv och kammarmusik, att dagens statsbidragssystem till symfoni- och kammarorkestrar och till länsmusiken omvandlas till regionala grundbidrag, att medlen for Rikskonserter minskar och att medel för utvecklingsarbete och for konsenproduktion med inriktning den svenska marknaden förs samman till ett belopp som fördelas av en särskild arbetsgrupp efter ansökan från länsmusiken och andra arrangörer, att ansvaret för Stockholms Blåsarsymfoniker utgår ur Rikskonserters uppdrag och att fortsatt statligt stöd till Blåsarsymfonikema förutsätter att landstinget i Stockholms län tar huvudmannaskapet för orkestem, att stödet till fonogramproduktion sammanförs till ett enda stöd som fördelas av Kulturrådet. Det särskilda stödet till Rikskonserters Caprice-utgivning upphör därmed.

24 Bild och form

Vi lever i ett samhälle där vi ständigt omges av bilder av olika slag. Det är bilder med olika syften och funktioner och med högst varierande kvaliteter. Bildkonsten kan inte längre enbart definieras som de traditionella uttrycksformerna skulptur, måleri, teckning, grafik, foto osv. Den tar även gestalt i installationer, performance och på video, genom multimedia och s.k. konceptkonst. Det gemensamma är den visuella karaktären. I ett vidare bild- och formkonstbegrepp ryms även arkitektur, konsthantverk, hantverk och hemslöjd dvs. den medvetet formgivna miljön och dess Föremål. Arkitektur behandlar vi i kapitel 25.

24.1 Möjligheter och problem

Utvecklingen på bild- och formområdet de senaste 20 åren karaktäriseras av att det allmänna intresset i form av besök på museer och utställningar, privata inköp av konst och eget utövande har varit stabilt, tillströmningen till gymnasieskolans estetiska linjer och program och till förberedande konstnärlig utbildning har ökat kraftigt, antalet bildkonstnärer har ökat, konst i den offentliga miljön och i bostadsområden har ökat väsentligt, nya verksamhetsfalt har kommit till för konstnärlig gestaltning t.ex. ut- formningen av vägar och broar, antalet konstmuseer och konsthallar har ökat i stora och medelstora kom- muner. En del av dessa drivs i konstföreningsregi, arrangerande och förmedlande föreningar har vuxit i omfattning och bety- delse över hela landet. Merparten är organiserade inom Sveriges Konstföreningars Riksförbund, gallerier, auktionsfirmor och konsthandel har ökat i antal och bidragit till en stark kommersialisering av marknaden men också ökat intresse och kunskapsspridning.

Pluralism i uttryck och genrer

Bild- och formomrâdet uppvisar en stor bredd när det gäller innehåll, verksamhetsforrner och aktörer. Här finns museer och konsthallar med statligt, kommunalt eller regionalt huvudmannaskap. Det finns en stark föreningsdriven verksamhet, främst genom nära 2 000 konstföreningar på arbetsplat- 413

serna, genom Folkrörelsemas konstfrämjande och genom studieförbunden. Enskilda konstnärer, konstgrupper och konsthantverkskooperativ svarar för utställningar och förmedling av konst. Gallerier, mässor och auktionsñrmor, konsthandlar och rambodar driver sin verksamhet. Konsthantverk säljs i allt ifrån varuhus till turistbyråer. Media som tv och radio, dagstidningar och facktidskrifter följer genom nyhetsbevakning och egna presentationer konst-, design- och utställningsliv samtidigt som televisionens bildspråk och tidningars och tidskrifters användning av bild är dominerande inslag i många människors bildvärld. Allt detta ger mångfald och bredd när det gäller uttrycksformer, konstriktningar och ett utbud av mycket skiftande kvalitet

Konst och kvalitet Den moderna konstbilden har utvecklat sig mot en hög grad av mångtydighet och öppenhet. Betraktaren blir alltmer en medskapare, vilket ställer stora krav på åskådaren. Upplevelsetolkning och kvalitetsvärdering är något ständigt närvarande inom bildkonstområdet. Det rör själva definitionen av konst. Det fors en ständig diskussion om gränserna för konstbegreppet och vad som är bra och vad som är dåligt. Det finns stor spännvidd i värderingarna De seriösa aktörerna, museerna, konsthallarna, konstföreningarna och folkrörelseorganisationema har nästan alltid i sina stadgar målsättningar att främja kvalitet. Stat, landsting och kommuner är stora köpare av konst och utgör därför i hög grad en av marknadskraftema. Det innebär ett stort konstpolitiskt ansvar. De offentliga inköpen bör självfallet bidra till att upprätthålla en hög kvalitet. Det gäller allt, från monumentalskulpturer till turistsouvenirer. Samtalet om konst, antingen det sker mellan enskilda personer eller form av utställningsanvisningar, som artiklar eller recensioner eller annat sätt, kan verka både stimulerande och avskräckande beroende mellan vilka det fors och hur det förs. Konstnärer, konsthantverkare, konstvetare, folkbildare, journalister och andra med förmåga att föra det "goda" konstsamtalet är ovärderliga när det gäller att väcka och vidga intresset för bild och form. När vi använder begreppet bildkonst i allmänhet kan det vara på sin plats att göra vissa distinktioner. Vi har redan markerat bild- och formbegreppets spännvidd när det gäller uttrycksformer och konstriktningar. Vi har också berört skillnaderna i kvalitetshänseende. Vi behöver emellertid också göra en skillnad mellan den konst som av olika skäl kommit att införlivas med det bildkonstärliga arvet- vårt bildminne och den bildkonst som skapas idag. - Denna uppdelning har inget med kvalitet att göra Mellan det konstnärliga arvet och det som nu skapas finns oftast ett positivt och dynamiskt samspel. Men distinktionen mellan bildminne och nutidskonst har betydelse för de kulturpolitiska insatserna inom området. 414

Bild och form

Koncentration till storstäderna

Två tredjedelar av de yrkesverksamma bildkonstnärema och konsthantverkarna i Sverige bor i de tre storstadsområdena. Goda utställningsmöjligheter och en kvalificerad konstpublik liksom utbildnings- och fortbildningsmöjligheter är viktiga förklaringar till detta. Bildkonsten är den konstart berörts minst kulturlivets regionalisesom av ring. Landstingen har inte tagit för bildkonsten för samma ansvar som t.ex. musik och teater. Länsmuseema speglar ofta utförligt äldre hantverk och hantverkstraditioner inklusive det vi i dag kallar konsthantverk. Däremot samlar och visar de i mycket olika grad modernt konsthantverk och annan formgivning. Deras samlingar och verksamhet i fråga måleri, skulptur, om grafik m.m. är också skiftande. I praktiken utgörs dock huvudparten av de tillfälliga utställningarna i länsmuseema konstutställningar. av Ett fåtal länsmuseer bedriver också ett konstpedagogiskt arbete inte bara i det egna museet utan även på andra håll inom sin region. I några län ligger ansvaret ett särskilt konstmuseum då får del statsbidraget till regional som av museiverksamhet. Den möjligheten har dock inte utnyttjats i många län. I kommunerna har det på 20 år kommit till antal konsthallar, ett som antingen drivs i egen regi eller i föreningsregi, och några konstmuseer. Utanför de större städerna är det dock fortfarande offentliga lokaler ont om där det går att se utställningar, möta konstnärer i arbete eller del vista av ningar och annan konstbildande verksamhet. En kommunal konsthall eller ett museum skulle kunna ses som lika självklar som ett folkbibliotek. Ändå har bara en knapp tredjedel av kommunerna konsthall eller konstmuen egen ett seum med fackutbildad personal. Det är bland de små och medelstora kommunerna som bristerna på utställningar och utställningsmöjligheter finns. Den stimulans som privata eller konstnärsägda gallerier kan innebära för konstnärer och publik genom ett omväxlande utställningsprogiam förekommer nästan bara i de större städerna.

Internationellt utbyte

Konstlivet och konsthandeln har blivit alltmer intemationaliserad. Ofta saknar dock svenska konstnärer och konsthantverkate de ekonomiska resurserna för att både med verk och personligt deltagande finnas med i olika internationella arrangemang såsom större samlingsutställningar, seminarier, workshops osv. De statliga resebidmgen och projektmedlen för dessa ändamål är relativt små I den värdering av svensk kulturpolitik genomfördes i Europarådets som regi 1989 hävdades att Sverige i vissa avseenden kanske lägger för stor vikt vid att skydda sina egna konstnärer. Man menade Sverige det gäller att när bildkonst uppvisar vissa typiska drag för "en stängd konstnärlig marknad". Stödet till offentlig konst är förbehållet svenska konstnärer och fungerar 415

SOU 1995: 84

egentligen aldrig så att det utmanar eller utvecklar allmänhetens smak. Av konstnärliga skäl kan det finnas behov av att kanalisera en del av stödet till mötet med internationell konst. Av samtida internationellt måleri syns ytterst lite utanför storstäderna. De flesta svenska konstnärer och konsthantverkare har begränsade internationella yrkeskontakter. Kommersiella gallerier är på frammarsch, men bara ett fåtal visar internationell konst. Europarådsexaminatörema menade att risken är att Sveriges konstnärliga insatser inte kommer att härdas eller finna sin profil, om de inte konfronteras med konstnärliga strömningar från utlandet och det bästa från Sverige jämförs med det bästa från hela världen. Insatsema för att föra ut svensk bildkonst har hittills bl.a. omfattat svenskt utställningsdeltagande vid biennalema i Venedig och Sao Paolo genom den statliga nämnden för svenska konstutställningar i utlandet, NUNSKU. Under år har Riksutställningar ökat sina insatser för att visa svensk konst utsenare omlands.

Fotografi Fotografier från farniljealbum till reklarnpelare, från konstgalleri till dags- press genomsyrar vår vardag och är viktiga komponenter i konsumtions- och mediasamhället Näst det talade och skrivna språket är fotograñn det mest spridda och inflytelserika mediet för mänsklig kommunikation. Ett viktigt medium för det konstnärliga fotografier är boken. Bildboken har dock stora problem, framför allt genom höga produktionskostnader och därmed höga konsumentpriser. Utställningen är en viktig form för fotografers möjlighet att kommunicera med sina bilder. Men med begränsade undantag har fotografiska utställningar inget intresse för den kommersiella konstrnarknaden. I dag finns det ytterst få gallerier som ställer ut fotografier. Anledningen är framför allt att så få köper denna typ av bildkonst. När det gäller bevarande av den fotografiska bilden koncentrerar sig Fotografiska museet i Moderna museet på den konstnärliga bilden medan Nordiska museet tillsammans med länsmuseema ansvar för den kulturhistoriska bilden. Den stora mängd dokumentärt, kulturhistoriskt fotografi, som finns i museernas samlingar orsakar sedan många år betydande problem. Dessa gäller framför allt beständighetsfrågoma samt registreringen, som är mycket tidsödande. Båda dessa arbetsområden är dessutom kompetenskrávande och kostsamma. Detta har medfört att museerna haft svårt att bevaka att stora samlingar av massmediala fotografier, som press- och reklarnbilder m.m., inte går till spillo vid företagsnedläggningar eller vid gallringar. Omfattande bildsamlingar från efterkrigstiden finns inte i offentlig ägo, utan på de stora bildbyråema, i tidningarnas arkiv, inom olika företag och hos enskilda foto- 416

Bild och form

grafer. Bildbyråema Pressens Bild och IMS bildbyrå har 14 miljoner t.ex. ca respektive 13 miljoner fotografier i sina arkiv. Museemas viktiga uppgift att genomföra en noga planerad samtidsdokumentation förutsätter att dessa arbetar strategiskt med att samla och bevara vår tids dokumentära fotografier. Sedan snart två år finns ett Fotoselcretariat vid Nordiska museet. Selcretariatets uppgift är att utgöra ett centralt forum för erfarenhetsutbyte och rådgivning för museer och andra fotosamlande institutioner, fotografemas organisationer och enskilda. Verksamheten innefattar allt från insamling och vård till att initiera fotografiska projekt och att göra kulturhistoriskt fotografi tillgängligt. Fotosekretariatet leds av ett Fotoråd i vilket ingår representanter för museer, bibliotek, arkiv och Svenska Fotografernas Förbund. Sekretariatet utarbetar for närvarande en landsomfattande bevarandeplan för fotografi. l denna berörs även de samlingar som finns i pressarkiv och bildbyråer m.fl.

Formgivning och industridesign

Svensk formgivning och industridesign hade en storhetstid 1950- och 1960-talen. Det finns en kvardröjande föreställning att vi fortfarande kan leva "på minnet av fomstora dar", men dessvärre det länge sedan Sverige blev var passerat på det här området såväl av de nordiska länderna som av en rad andra länder inom och utom Europa. I dessa länder görs medvetna och kraftfulla satsningar på olika plan för att främja den inhemska formgivningen och industridesignen. Det har givit resultat i form framgångsrik utveckling av av produkter som är försäljningsframgångar både på den inhemska marknaden och på export och det har skapat good-will för de aktuella länderna. I Sverige har enstaka punktinsatser förekommit, de har haft relativt men kort varaktighet och i de flesta fall inte lett till bestående resultat. Orsakerna till det låga intresset att satsa på formgivning och industridesign i Sverige är flera. Förhållandet beror delvis bristande förståelse från myndigheter och näringsliv för den betydelse utvecklingen området kan ha också av men den splittring som funnits och fortfarande finns bland yrkesutövare och - intresseorganisationer. Denna splittring gäller framför allt industridesign och har gällt frågan om ämnet i första hand vilar teknisk grund eller dess om särart består av den gestaltning som industtidesignem kan tillföra produkt. en Det har haft till följd att området i viss mån bollats mellan olika departement, vilket i sin tur medfört att ansvaret för eventuella satsningar har kommit att hamna mellan stolarna.

SOU 1995: 84

Hemslöjd Hemslöjd är en del av vårt folkliga kulturarv och därmed del vår en av kulturella identitet. Hemslöjd var en naturlig del det dagliga livet före inav dustrialismen, då de flesta bruksföremålen tillverkades i hemmen. Hemslöjd är också folkkonst ofta med ortstypiska drag. Både vardagens funktionella bruksföremål och de mer dekorerade och unika föremålen visar på ett samband mellan material, teknik och funktion. Hemslöjd är en produktionsforrn. Om en slöjdprodukt kan karaktäriseras som hemslöjd bestäms av materialval, hur produkten har framställts, hur tillverkningen har bedrivits och vilka tillverkningstekniker som har använts samt utseende och funktion. Karaktäristiskt för hemslöjden är den har gamla att slöjdtraditioner och kultur-traditioner som grund. Hemslöjdens kunskap är inte museal. Det är fråga om en överlevnadskunskap som är aktuellare än någonsin, helt i linje med dagens miljötänkande. Att behärska hela produktionspmcessen från inhämtande material till den färav diga produkten är kännetecknande för hemslöjden. Den förvaltar djup en kunskap om materialens ursprung och egenskaper samt själva materialhanteringen. Svenska Hemslöjdsföreningars Riksförbund SHR är riksorganisation för landets hemslöjdsföreningar med uppgift att främja den svenska hemslöjden och dess utveckling. Till SHR är anslutna ca 20 000 medlemmar. En statlig myndighet, Nämnden för hemslöjdsfrågor, inrättades 1981 med uppgift att ta initiativ till, planera och organisera insatser för att främja hemslöjden. Nämnden fördelar projektmedel och samordnar en rådgivande konsulentverksamhet, som bedrivs i varje län genom en hemslöjdskonsulent för träoch metall och en för den textila slöjden. Länshemslöjdskonsulentema finansieras av staten och landstingen. Regionala huvudmän är antingen hemslöjdsforening eller landsting.

De ofentliga insatserna Bild- och formområdet har många aktörer och intressenter. Detta förhållande, som i sig är en tillgång, innebär emellertid också problem. Konstbildens och bildkonstnärernas liksom det kvalificerade konsthantverkets ställning är förhållandevis svag på den kommersiella marknaden. När det gäller de offentliga åtagandena kännetecknas de av en splittring av resurser och en svårighet till överblick när det gäller insatser och effekter. Det saknas starka, samlande aktörer och en effektiv struktur för ansvars- och uppgiftsfordelning och samverkan. Vi har i kapitel 20 konstaterat att det statliga kulturstödet fördelas högst olika mellan olika konstarter, genrer och verksamhetsforrner. Statens stöd till

Bild och form

bild- och formområdet uppgår budgetåret 1993/94 till knappt 235 miljoner kronor att jämföras t.ex. med l miljard kronor till teater. De skilda nivåerna det statliga stödet hänger nära samman med om områdena har en stark institutionell struktur eller Verksamheter som bedrivs av institutioner har en lång tradition av offentligt stöd. Områden som saknar institutioner har betydligt mindre offentligt stöd. På bild- och formområdet finns visserligen institutioner men inte ett lika systematiskt uppbyggt institutionsnät som på teater- och musikområdena eller för den kulturhistoriska museiverksarnheten. Förutom ansvaret för Statens konstmuseer ger staten bidrag till länsmuseema och några få kulturinstitu-

tioner därutöver. Övriga konstrnuseer drivs

med några få undantag utan statligt stöd. Detsamma gäller landets konsthallar. Det statliga stödet till bild- och formområdet är huvudsakligen inriktat mot produktionsledet. Genom Konstnärsnämnden och Kulturrådet stödjer staten enskilda konstnärer och organisationer med ersättningar och bidrag. Staten är vidare, genom Statens konstråd, tillsammans med landsting och kommuner stora beställare och köpare av konst såväl s.k. staffli- eller löskonst som monumental konst med fast knytnin g till olika byggnader och offentliga miljöer. Att landstingen inte gjort lika stora insatser på bild- och formområdet som när det gäller teater och musik kan bero på att behovet av insatser inte varit lika iögonenfallande eller inte tydliggjorts samma sätt. Det är möjligt att det kan ha en viss betydelse vem som framför kraven på stöd till de olika konstformerna. För teatern och musiken har det både varit utövarna och publiken genom sina organisationer och staten genom sitt bidragssystem som varit - aktiva, medan bildkonstnärena själva i hög grad fått driva kraven insatser för sin konstform. Staten har inte drivit som när det gäller teater och musik. De allmänna bidragsvillkoren för länsmuseerna har t.ex. inte innehållit några egentliga krav när det gäller verksamhet området bild och form. Stödet för utställningar av nutidskonst har varit minimalt och inte riktat sig till kommunalt och landstingskommunalt drivna institutioner. Iden kommunala kulturverksamheten har bildkonsten ekonomiskt sett en mycket liten plats. Anslagen till museer och utställningar utgör i medeltal 6 % av kommunernas totala kulturanslag. Då inbegrips alla slags museer och utställningar, vilket innebär att anslagen till ren konstverksamhet är betydligt mindre, exakt hur mycket går inte att avgöra då detta inte särredovisas.

SOU 1995: 84

24.2 Den framtida bild- och forrnpolitilcen

Människors möte med konsten Platsen och sammanhanget spelar en väsentlig roll för människors möte med bildkonst. Det finns naturligtvis behov av funktionella, bevakade utställningslokaler med yrkeskunnig personal. Men hos många människor finns ett motstånd mot att besöka museer, konsthallar och gallerier. Det del uppfatsom en tar som det speciella och lockande med utställningslokaler och utställningsformer en rofylld plats for individuella upplevelser ses av andra som av- - visande och alltför exklusivt. Att undvika detta hinder genom att visa konst på bibliotek, i väntsalar och samlingslokaler, i lunchserveringar eller på andra platser är betydelsefullt för att fler människor ska få tillfälle att möta bildkonst.

Motiv för offentliga åtaganden på bild- och fomiomrádet I betänkandets inledande kapitel och i närmast föregående avsnitt har vi angett kulturpolitiska motiv för de offentliga insatserna på bild- och formområdet. Vi har noterat att den kvalificerade bildkonsten har en relativt svag ställning på den kommersiella marknaden, att bildkonsten i jämförelse med andra konstarter har få institutioner för förmedling av konstnärliga upplevelser och en förhållandevis outvecklad regional struktur. I avsnitt 5.2 Motiv för offentligt kulturstöd har vi prövat att analysera motiven utifrån ekonomisk teori. Om man tillämpar den och använder den tenninologin på bild- och formområdet motiveras stödet, liksom flera andra konstområden, framför allt av "Kollektiva nyttigheter", "Lång tidshorisont" och "Fördelningspolitik". Den offentliga konsten är en kollektiv nyttighet. Man kan inte utestänga någon från konsumtion och ytterligare konsumtion kostar inte heller något. En del av utställningsverksamheten är av samma slag. I andra fall sker utställningarna mot entréavgift, men ytterligare publik leder vanligen inte till ytterligare kostnader. Museer, konsthallar och annan utställningsverksarnhet har också ett existens- och optionsvärde. För många människor är det positivt att institutionerna och utbudet finns även om man sällan eller kanske aldrig går dit. Det förlänar orten en kulturell dimension och utbudet finns där att tillgå om och när man skulle vilja ta del av det. Att värna om konstartens fortbestånd i dess bredd och mångsidighet och att ge den utvecklingsmöjligheter, t.ex. att ge resurser för experiment och nyskapande som inte ger omedelbara resultat, handlar om att kunna anlägga ett långt tidsperspektiv. Det gäller också bevarandet av det konstnärliga arvet. Stödet till institutioner landet runt och till Riksutställningars verksamhet är ett utslag av fördelningspolitiska överväganden, fördelningspolitik med geografiska förtecken. 420

Bild och form

Behovet av en nationell politik för bild och form Utan att bildkonst och formgivning av god kvalitet verkligen är synlig i samhället uppstår inga möjligheter till konstupplevelser och inte heller skapas någon efterfrågan på god bildkonst. Därför behöver vi en nationell politik för bild och form i linje med vad föreslår för teater-, musik- och museiomrádena. Utgångspunkten bör vara att de offentliga medlen till bild och form ska bidra till ökad mångfald, kvalitet och konstnärlig förnyelse. Det statliga stödet bör fördelas så att det ett balanserat sätt stimulerar både professionell produktion, förmedlingen av konstupplevelser och människors eget skapande. Staten bör stå för en helhetssyn och bidra till att skapa fungerande system och nätverk som syftar till ökad samverkan mellan områdets aktörer.

Mål för bild- ochfonrtpolitiken Som sektorsmål för bild- och formområdet föreslår vi följande:

Bild- och forrnpolitiken ska ge fler människor tillgång till bild- och formkonst och möjligheter till eget skapande, stimulera tillkomsten av verk av god kvalitet, stimulera förnyelse genom utvecklingsarbete och interna- tionellt utbyte, stimulera konstbildning och förmedling av bild- och formkonst, verka för att offentliga miljöer ges en utformning som arkitek- toniskt och konstnärligt är av hög kvalitet samt att de berikas med god bild- och fomrkonst.

7.4.2.1 Konst i offentlig miljö En tanke med förankring långt bakåt i svensk kulturpolitik, som också manifesterades i 1974 års kulturpolitik, är att konst ska finnas i människors vardagsmiljö: i bostadsområden, arbetsplatser, i fritidsmiljöer. Detta har i viss mån blivit verklighet. Bildkonst finns nu i mycket större omfattning just i vardagslivet än tidigare. Konsten finns i simhallen, på sjukhuset, i trappuppgången till min bostad, i skolan där jag studerar eller kommer på föräldramöte osv.

SOU 1995: 84

Statens roll och insatser på detta område har nyligen setts över och redovi-

sats i betänkandet "Konst i offentlig miljö".1 Utredaren konstaterar att konst-

närlig rniljögestaltning innebär mycket mer än att placera ut konstverk på en viss plats. Det är fråga om att se till helheten och att bygga miljö där upp en enskilda konstverk utgör inslag men där det också kan vara helheten som är konstverket. En utgångspunkt måste vara att skapa miljöer med hög konstnärlig kvalitet där platsens särskilda förutsättningar respekteras. De statliga insatserna bör enligt utredaren i första hand rikta sig till miljöer som staten har ett direkt ansvar för. Staten bör emellertid också ta ett mer allmänt ansvar för att konstnärliga insatser kommer offentliga miljöer till del och genom information och rådgivning stimulera till att engagera konstnärer i miljögestaltning. Utredaren föreslår en förändrad och tydligare ansvarsfördelning för de statliga insatserna. Statens konstråd föreslås insatser med fast konst som huvuduppgift. Boverkets bidrag för konstnärliga insatser i bostadsområden föreslås avvecklas och resurserna överföras till Konstrådet och användas till ett nytt bidrag riktat till kommuner, landsting och bostadsföretag för att stimulera till konstnärlig gestaltning av offentliga miljöer. De miljöer som kan komma i fråga för bidrag ska vara väl tillgängliga för allmänheten, t.ex. torg, parker, gator, trafrkanläggningar, bostadsområden och skolgårdar. Det nya bidraget ska också kunna avse insatser av tillfällig karaktär i offentlig miljö. Konstrådet ska kunna ta egna initiativ till projekt som kan tjäna som goda exempel miljögestaltning och genomföra sådana i samarbete med exempelvis kommuner. Ansvaret för inköp och utplacering av lös konst föreslås bli överflyttat från Konstrådet till Statens konstmuseer. För att garantera insyn, bredd över konsttekniker och geografisk spridning av inköpen bör rådgivande referensnätverk upprättas. I dessa nätverk kan ingå konstnärer, konstvetare och konstskribenter från olika delar av landet. Deras uppgift ska att föreslå vara konstverk för inköp och att fästa uppmärksamheten intressanta konstnärsskap. Inköp bör redovisas vid utställningar Statens konstmuseer och erbjudas som vandringsutställningar till bla regionala De inköpta museer. verken blir så sätt mer tillgängliga än nu innan de placeras ut. Depositioner av konstverk ska enligt förslaget ske dels som utplaceringar till statliga arbetsplatser, dels som deposition av kollektioner till regionala museer. Statens konstmuseer ska samarbeta med regionala museer vid utplacering av konsten. En del i denna utveckling kan att ute i vara museerna landet, i samverkan med Statens konstmuseer, handhar depositioner till statliga arbetsplatser i respektive region genom att vidaredeponera verk som Statens konstmuseer placerat hos dem.

1 SOU 1995:18: Konst i offentlig miljö. Betänkande av Utredningen om 422 konst i offentlig miljö.

Bild och form

Förslagen innebär en tydligare ansvarsfördelning och jämnare fördelen ning av resurser för konstinköp myndigheterna emellan. Konstrådets uppgift blir att mer koncentrerat än hittills utveckla formerna och metoderna för konstnärlig miljögestaltning i samverkan med arkitekter och samhällsplanerare. En viktig uppgift är också att främja insatser inom tillämpningsområnya den. I detta ligger att medverka i de insatser på arkitekturområdet vi fösom reslår i nästa kapitel. För Statens konstmuseer innebär förslagen ett mer samlat ansvar för förnyelse och utnyttjande de konstverk ägs av som av staten. Det föreslagna inköps- och depositionssystemet med dess nära samverkan mellan regional och central nivå ger möjlighet till ytterligare konkretisering en av ansvarsmuseirollen området. Utredningens förslag är föremål för rernissbehandling.

24.2.2 Museer, utställningar och konstbildningsarbete

I vårt museikapitel betonar vi att museernas syfte är minne och bildning. Genom samlingar av bildkonst i original bevarar de vårt kollektiva bildminne. Stora samlingar av konst finns centralt i Statens konstrnuseer och i varierande omfattning regionalt i länsmuseer samt i ett antal statsunderstödda specialmuseer. Betydande samlingar och verksamheter inom konstornrådet har även kommunala med Göteborgs konstmuseum det museer, som största. Museemas verksamheter är emellertid ojämnt fördelade över landet. Statens konstmuseer bedriver också depositionsverksarnhet genom att låna ut konst från sina samlingar dels till och andra kulturinstitutioner, dels museer till statliga myndigheter. Ungefär 8 500 konstföremål är deponerade ca 700 arbetsplatser. Av dessa är mer än 3 000 deponerade utanför Stockholms län. Länsmuseema har till uppgift bild den regionala kulturhistoatt ge en av rien. I denna innefattas givetvis konsten. Man kan inte förvänta sig att länsmuseet också ska fungera fullvärdigt konstmuseum eller konsthall inom som ramen för sitt huvuduppdrag. I flera län finns vid sidan länsmuseet av en konsthall eller ett konstmuseum som i praktiken fungerat samlingspunkt som för det regionala konstlivet. Europarådsexaminatörerna ansåg 1989 att statsmakterna borde prioritera ytterligare utbyggnad av den regionala strukturen institutioner på bildav konstornrådet. Man menade att det, med några undantag, finns alltför få konstmuseer utanför Stockholm. De statliga museerna borde fundera på vilka delar av verksamheten som skulle kunna decentraliseras och olika sätt att göra det nuvarande systemet med att deponera konst slagkraftigt. Att rätta mer till denna situation skulle vara ett lämpligt område for ett statligt initiativ, som skulle gå ut på att genom samverkan få till stånd betydande samlingar av modern konst i olika delar av landet. Dessa samlingar borde enligt nya 423

SOU 1995: 84

examinatörema vara internationella till sin sammansättning och de borde i största möjliga utsträckning förvärvas och ställas ut vid sidan det av existerande programmet för inköp av offentlig konst. De senaste fem årens utveckling har delvis inneburit ett svar på kritiken. Statens konstmuseer har ökat sitt samarbete med museerna i landet. Tillsammans med läns- och konstmuseema har man t.ex. samlat svensk konst från 1900-talet på en CD-ROM som avses bli tillgänglig för stor publik. Vidare en har man utökat sin depositionsverksamhet till museema. En betydande mängd konst har t.ex. deponerats i Bildmuseet i Umeå och i det nya Konstmuseet i Skövde, som också har rollen som länskonstmuseum i Skaraborgs län. Det är steg i rätt riktning. Fler initiativ bör dock tas som syftar till att genom bred samverkan förbättra förutsättningarna för konstbildningen i landet. I två fall har en samverkan formaliserats genom avtal mellan Statens konstmuseer å ena sidan och Bildmuseet i Umeå respektive stiftelsen Rooseum i Malmö å andra sidan. Dessa båda s.k. sarnverkansmuseer har vid sidan av sina ordinarie uppgifter särskilda uppdrag att med statligt stöd vidga

sin konstbildande verksamhet. I vårt museikapitel utvecklar vi vår syn på de

framtida formerna for långsiktig samverkan mellan de centrala museerna och museer ute i landet.

F orm- och designmuseum En väsentlig förstärkning av möjligheten att kontinuerligt visa god svensk formgivning och design men även exempel från andra delar av världen är angelägen för designområdets utveckling. En museisatsning nutida konsthantverk, formgivning och design är således ett stort behov. Statens konstmuseer med sina samlingar är en utgångspunkt för en sådan satsning,

Röhsska museet i Göteborg en annan. Eventuellt kan Form design center i

Malmö utvecklas till ytterligare en del i kedjan, i varje fall som mottagare av utställningar från museerna i Stockholm och Göteborg. Särskilda satsningar som Glasmuseet i Växjö hör också till bilden. En förstärkning av området bör utgå från de museer och utställningsinstitutioner som redan finns. Området har stor bredd och en fördelning av tyngdpunkter i visningar och samlingar bör kunna ske. Avdelningen för konsthantverk inom Nationalmuseum har ett naturligt ansvar för de äldre samlingarna. En självständig avdelning för Nutida design kan vara ett sätt att vidareutveckla Statens konstmuseers roll. En utvidgning av Röhsska museets uppdrag designområdet är ett annat sätt Röhsska museet bör i övrigt kunna ansvara för konsthantverksområdet, där de av tradition haft stor betydelse, och då även sätta det nutida konsthantverket i ett historiskt perspektiv och relatera det till konsthantverk inom andra kulturer tack vare sina omfattande samlingar. En fördelning av tyngd- 424 punkter kan bidra till en önskvärd tydlighet men behöver inte innebära en ab-

Bild och form

solut gränsdragning, vilken knappast ens är möjlig. I Malmö skulle ett utvecklat Form design center kunna gå vidare med den konsumentupplysande roll de sedan länge haft och t.ex. ta fram material i form av vandringsutställningar, skrifter, video m.m. för spridning till olika delar landet och inte av minst till skolor på olika nivå. Glasmuseet i Växjö och eventuellt andra kan utveckla vissa specialområden. För att nätverket av institutioner pd konsthantverksg form- och designområdet ska fungera bör ett av museerna få ansvar för samordning. Vi föreslår att det bör vara Röhsska museet. Utvecklingen och rollfordelningen bör bli föremål för en särskild studie.

Kommersiell och ideell förmedling bildkonst av

Antalet gallerier har ökat under de senaste decennierna, inte bara i de tre storstäderna utan även i medelstora och mindre kommuner. Det medför möjatt ligheterna att ta del av konst, även mycket kvalificerad, blivit betydligt större. Galleriexpansionen är ett tecken på att intresset för nutidskonst ökat. Det medför också att konstnärskåren fått större möjligheter möta publik. De att en senaste åren har inneburit en kraftig vitalisering utställnings- och av programverksamhet i anslutning till experimentell konst, som ofta visats på oväntade platser och i okonventionella lokaler. Konstlivet i Sverige har två organisationer fungerar utställningssom som anordnare och "publikorganisationer", Sveriges Konstforeningars Riksförbund SKR och Folkrörelsemas Konstfrämjande, är unika i intematiosom nell jämförelse. De täcker in olika delar samhället och når delvis olika av grupper genom sina sätt att organisera sig. Konstföreningarna ordnar årligen över 7 000 utställningar 6 000 varav arbetsplatser. En speciell roll har de lokala eller regionala konstföreningama som med bidrag från kommun och landsting svarar för konstutställningsverksamhet i en konsthall eller ett museum. Konstfrämjandet har efter det tidigare riksförbundets nedläggning 1992 reorganiserats som Folkrörelsernas Konstfrämjande och bedriver åter nu centralt och genom sina distriktsföreningar bred verksamhet över hela lanen det SKR och Folkxörelsemas Konstfrämjande samverkar sedan år och ett par kan i det konstbildande arbetet komplettera varandra i en rad avseenden. Också studieförbunden samverkar i många fall med Folkrörelsemas Konstfrämjande och med konstföreningar. Men de bedriver framför allt ett eget konstbildningsarbete och organiserar inte minst omfattande skapande en verksamhet i olika konstnärliga tekniker.

SOU 1995: 84

U nställningsersättning Frågan om utställningsersättning har på olika sätt varit aktuell under de senaste 20 åren. Staten har klart markerat sitt ställningstagande, som innebär att krav ersättning ska riktas till den 50m anordnar utställningen. För sin egen del har staten tagit konsekvenserna av detta synsätt genom att ingå ett rarnavtal med konsmärsorganisationema om ersättning vid utställningar som anordnas av statliga organ. Ett fyrtiotal kommuner betalar också ersättning med varierande belopp. Genom bidrag från staten har det varit möjligt för SKR att i tre av sina distrikt sedan 1991 betala ersättning till utställande konstnärer i foreningsregi. Denna möjlighet hade även Konstfrämjandet före riksförbundets nedläggning. Vid beslutet 1991 avvisades tanken på en statligt finansierad fond för utställningsersättning, men genom ökade bidrag till bägge organisationerna fick de ekonomiska förutsättningar att betala ersättning. Ansvaret ligger emellertid organisationerna själva Vi anser att denna princip är den riktiga och föreslår att bidragen till SKR och Folkrörelsernas Konsgfrämjande ökas väsentligt bl.a. for utställningsersättning.

24.2.3 Fotografi I flera europeiska länder har fotografi under senare år fått en mer framträdande roll inom respektive lands kulturliv. En viktig orsak torde vara satsningen på en kvalificerad utbildning. I Finland har regionala fotografiska centra byggts upp sedan slutet av 1980-talet. I Frankrike har fotografi kort tid nått ut till en helt ny och större publik, också regionalt. Satsningen små och billiga fotografiböcket har varit en stor framgång med stora upplagor och stor spridning även utanför Frankrike. Centre National de Photographie fungerar som en sambandscentral mellan fotografer, institutioner museer, utställare, universitet, förlag m.m. och festivaler. Med en mycket liten fast stab har man lyckats med att bredda intresset for fotografi många gånger om. Under senare år har betydande initiativ tagits för att förbättra fotokonstens förutsättningar. En väl fungerande högskoleutbildning för fotografi är sedan snart tio år knuten till Göteborgs universitet, som också svarar för utbildning av fotokonservatorer. Det behövs utrymme for fotografer att föra en dialog med människor utan att vara beroende av försäljningsresultat, där åtgärder för att stimulera bildintresset också syftar till att inspirera det egna konstnärliga skapandet. Utställningsmöjlighetema behöver förbättras. Men det är inte tillräckligt att inrikta sig produktion och utställningslokal. Utställningar behöver också distribueras och ingå i program. Riksutställningar bör i detta sammanhang ha

Bild och form

möjlighet att tillsammans med Fotografrcenuum och andra intressenter spela en betydelsefull roll. Vi har betonat att bildboken är ett viktigt medium för det konstnärliga fotot. I syfte att främja utgivning av foto- och bildböcker finns särskild stöden ordning på Statens kulturråd. Till rådet är knuten en arbetsgrupp med bred kompetens när det gäller att bedöma konst, foto och bild. Ny teknik bör ge möjlighet att förbättra förutsättningarna för utgivningen av bildböcker och insatser behöver göras för att bygga bok- och tidupp ningsverkstäder runt om i landet för att kunna hantera bild. Den Desk nya Top-tekniken som vi nu ser växa fram kommer att medföra att bildböcker kan göras betydligt billigare. Detta kan leda fram till att vi får bildböckeri många varianter, allt från små exklusiva upplagor till enklare produktioner med ett lägre pris som är avsedda för större spridning. en Samma teknik och utrustning som används för att producera böcker kan också utnyttjas för att bearbeta och skapa datorbilder och multimedieprodukter. Datorn kommer att ha en oerhört stor inverkan på hur framför allt fotografisk bild används och upplevs framöver. Det är av stor vikt att bildkonstnärer får tillgång till detta arbetsredskap. I dag är investeringskostnadema för höga för att det ska vara möjligt för den enskilde konstnären eller fotografen att köpa denna typ av utrustning. Vi har i kapitel 10 föreslagit ett kraftfullt stöd till multimedieverkstäder med möjligheter till massmedieinriktat arbete med ljud, bild och Verktext. städerna bör kunna utgöra en resurs både för amatörer och professionella.

24.2.4 Formgivning och industridesign

För att i verklig mening främja svensk formgivning och design måste satsningar genomföras på flera olika plan och avse utbildning, utveckling, presentation, marknadsföring och internationella kontakter och internationell lansering. Det helt avgörande är att tydligt markera områdets betydelse för både kultur och näringsliv och stärka viljan att få till stånd långsiktiga insatser. För att utvecklingen ska få fan och en målmedveten inriktning behövs en sammanhållande instans, förslagsvis ett designrdd, liknande det som inrättats i de övriga nordiska länderna. Utgångspunkter för ett sådant bör att det vara ska verka för att främja svensk formgivning och design såväl nationellt som internationellt. Rådet bör initiera framåtsyftande projekt och förmedla erfarenheter t.ex. om insatser som lett till framgångsrik tillverkning. Rådet bör fånga upp idéer och bidra ekonomiskt till att de kan genomföras. Rådet ska utveckla ett internationellt kontaktnät och ta initiativ till att genomföra utställningar i Sverige och utomlands samt kontinuerligt publicera skrifter om svensk formgivning och design. Rådet bör hålla kontakt med producerande företag för att informera om verksamheten och om betydelsen god formav 427

SOU 1995: 84

givning och design men även för att samarbeta kring t.ex. utställningar och annan utåtriktad verksamhet. Samråd och samverkan bör ske med bl.a. aktuella museer, högre utbildning, Konstnärsnämnden och Riksutställningar. Statens designråd bör bestå av en styrelse med företrädare för utövare, högre utbildning och näringsliv och ha ett verkställande kansli samt ekonomiska resurser för aktiva insatser. sakkunskap ska ñnnas rörande områdets olika delar. Den erfarenhet som finns inom föreningen Svensk Form bör tas till vara och kan utgöra stommen i ett framtida designråd. Även Stiftelsen svensk industridesign kan eventuellt knytas till verksamheten. Designrådet bör för att nå ut i landet och fånga upp regionala initiativ ha en nära samverkan med lämpliga regionala organ. Vi utvecklar senare vår syn på behovet av och formen för sådana organ för bild- och formområdet i sin helhet. Dessa regionala organ ska kunna ta initiativ, stimulera och inspirera och samarbeta med kommuner och landsting i länet. Med bidrag från Statens designråd kan verkstäder för utveckling av olika materialområden stödjas. Utvecklingsverkstäderna skulle kunna ta fram prototyper för tillverkning på mindre och medelstor industri som inte har egna utvecklingsresurser för detta. Ett exempel är keramiskt centrum i Gustavsberg. Verkstad för trä kan utvecklas i Skellefteå, ullcentrum på Gotland och lin i Hälsingland. Även förslag om insatser med konstnärlig gestaltning kan fångas upp. Bidrag för sådana regionala satsningar kan sökas bl.a. från Framtidens kultur och Sta-

tens konstråd om förslaget från utredningen "Konst i offentlig miljö" bi-

falls. Samverkansformer mellan Statens designråd och de regionala organen måste studeras närmare.

24.2.5 Hemslöjd Hemslöjdens uppgift i dag är att bevara och förvalta ett kulturarv, som ger oss en kulturell identitet, att förmedla en ktmskapstradition, som upprätthåller handaskickligheten och att förnya och utveckla slöjden traditionens grund för att skapa funktionella slöjdprodukter i dagens samhälle. Hemslöjden har ett stort kunskapsarv att förvalta och vidareförmedla men också att utveckla. Detta kan ske genom samarbete mellan hemslöjdskonsulenter, slöjdare, formgivare och forskare och i samverkan med andra utbildningar som Konstfackskolan och Högskolan för design och konsthantverk. Genom att hemslöjdsverksamheten utvecklar kulturella traditioner och formas efter lokala förhållanden är hemslöjden en inspirationskälla för annan skapande och konstnärlig verksamhet samt för industriell formgivning och mönsterutveckling. Hemslöjden har genom sin lokala förankring bevarat en mångsidighet och ursprunglighet blir alltmer åtråvärd för att Sverige designmässigt ska som 428 kunna hävda sig i europeiska och internationella sammanhang. Allt oftare av-

Bild och form

speglas hur konstnärer och formgivare inspireras av den svenska allrnogekulturen, dess symboler och formspråk. Här kan hemslöjden utveckla än ett mer fruktbart samarbete genom sin unika kunskap traditionen, materialen och om teknikerna. Den traditionella folkkonsten ville försköna människans vardag och i detta sammanhang spelar hemslöjden av idag en viktig roll att genom skapa de goda förebildema och forma vackra bruksföremål förgyller nya som vardagen. Slöjd är också en upplevelse i färg, form och estetik.

24. 2.6 Internationellt utbyte

Den Internationella kulturutredningen hari sitt betänkande betonat att det är av största vikt att statsmakterna till fullo fastslår betydelsen ett internationellt av kulturutbyte och att kulturmyndighetema tillförs ökade medel för detta ändamål Vi delar denna uppfattning. 1 Svensk konst kommer inte att ha sin givna plats internationellt så länge vi inte själva är med och deltar i att skapa den internationella konstscenen. Ett beprövat sätt att knyta kontakter är att till Sverige bjuda utländska utställningskommissarier, s.k. curators, som på plats orienterar sig och sedan kan göra väl genomtänkta utställningar som analyserar svensk konst och försöker relatera den till den internationella konsten. Naturligtvis bör även bjuda man in konstnärer utifrån. Detta skapar en naturlig och långvarig kontakt och ger samtidigt en möjlighet till lciitisk analys utifrån. Ett viktigt inslag bör vara att på ett mycket tidigt stadium bjuda hit unga konstnärer, dem arbetsmöjligge heter och på det sättet både bidra till och vara delaktiga i den internationella konstnärliga utvecklingen. Det måste också bli intressant möjlighet för en etablerade utländska konstnärer att i perioder vistas och arbeta i svensk miljö. Internationellt utbyte handlar inte bara om att föra ut svensk konst geografiskt utan även att föra vår konstdiskussion så att denna blir naturlig del en av ett internationellt samtal. Därför kan mycket ske i Sverige och det är inte alltid en fråga om "svenskt representerande" utan framför allt "svenskt vara ett agerande". Rejäla satsningar bör genomföras och kan då ses som exportfiämjande insatser samma sätt som när staten stödjer svenskt näringsliv. Med enstaka undantag saknar Sverige gästateljéer och administrativ ram för att göra sådana besök möjliga. I dag fungerar bildkonstnärligt kulturutbyte huvudsakligen i samband med att utländska konstnärer gästläengageras som rare vid de konstnärliga högskolorna. Satsningar på internationella gästateljéer kan kopplas samman med bilaterala avtal med andra länder och svenska

2 SOU 1994:35: Vår andes och andras. stämma Betänkande av lntematio- nella kultunitredningen. 429

SOU 1995: 84

konstnärer kan därigenom i sin tur få möjligheter till arbetsperioder i andra kulturkretsar. Internationella gästateljéer bör även ingå som en del i en regional bildkonstsatsning. Konstnärsnämnden har genom styrelsen för Bildkonsmärsfonden under de senaste åren ökat sina insatser för att främja det internationella utbytet av bildkonst och bildkonstnärer, dels genom olika former av stipendier for ateljévistelser utomlands och bidrag till utställningar utanför Sverige, dels genom inrättandet av det s.k. AIRIS-progmmmet Artist in Residence in Sweden, som ger stöd till utländska konstnärers vistelse i Sverige. Stöd utgår också till ett europeiskt utbytesprogram för unga konstnärer där Göteborg är den svenska värdorten. Under det senaste året har Bildkonstnärsfonden bedrivit ett planeringsarbete med syfte att finna de praktiska formerna för ett internationellt ateljécentrum i Stockholm, vilket skulle göra det möjligt att driva ömsesidigt utbyte med några av de ateljécentra som står öppna för svenskar. Tanken är att ateljéema i Stockholm även ska ha utrymme för några svenska konstnärer från landet i övrigt. Ateljécentrum ska inte bara tillhandahålla arbetsutrymme utan också bedriva programverksamhet med utställningar, föreläsningar och seminarier för att bli den samlingsplats och den inspirationskälla som ateljéutbytet ytterst syftar till. Bildkonstnärsfonden menar att det vore rimligt att samordna det intemationella ateljécentrets verksamhet med övrigt internationellt utbyte inom bildkonstornrådet. Verksamheten bör syfta till att skapa ett nätverk av kontakter for information om svensk konst, design och konsthantverk som också leder till genomförande av svenska utställningar utomlands. Organisatoriskt bör verksamheterna enligt Bildkonstnärsfondens mening underställas Konstnärsnämnden, men ha en egen verkställande ledning. Urvalet av svenska utställningar bör ske efter förslag från eller uppdrag till museer och konsthallar som redan har produktionskapacitet inom området. På detta sätt skapas också kontaktytor mellan institutioner i Sverige och utomlands som kan vara viktiga i den öppnare konstsituation som växer fram inom EU. Samma arbetssätt, som innebär ett visst tävlingsmoment, kan tillämpas när det gäller svenskt deltagande i de större biennalema. De extra kostnaderna för verksamheten finansieras genom Bildkonstnärsfondens internationella medel, som redan utnyttjats för detta ändamål. Vi anser att förslaget är väl ägnat att vitalisera det internationella utbytet på bildkonstområdet och innehåller sådana samordningsvinster och möjligheter till regional förankring att det bör utvecklas vidare. Ett genomförande aktuali- serar ställningen för det organ som hittills haft uppgiften att svara för utställningar av nutida svensk konst i utlandet, NUNSKU. Det är vår allmänna uppfattning att för att en statlig verksamhet ska bedrivas i form av en separat myndighet bör den ha en omfattning som är väsentligt mycket större än vad 430

Bild och form

det är fråga om i detta fall. Den funktion som NUNSKU för bör insvarar ordnas i något annat statligt Ett alternativ är då Statens konstrnuseer. organ. Ett annat alternativ är att urvalet görs av Konstnärsnämnden, ett organ som inte själv är utställningsproducerande. Vi förordar det alternativet. senare

Vi föreslår att:

Konstnärsnärnnden får i uppdrag att ansvara för utställningar nutida - av svensk konst i utlandet och tillförs ökade resurser för förmedling av svensk bildkonst och svenska konstnärer till utlandet och för att ta emot utländska konstnärer och utställningar i Sverige, NUNSKU avvecklas, -

24.2.7 Bildkonst i hela landet

Kommunerna och konsten

Kommunala konsthallar med regelbunden utställningsverksamhet finns i ca fyrtio kommuner, främst de större. Ungefär lika många har konstmuegna seer. Det är museer med stor variation både vad gäller verksamhetens omfattning och inriktning. Konstutställningar förekommer någorlunda regelbundet i ca 75 % av kommunerna. Lokalerna kan allt från hörna eller särvara en skild utställningssal i biblioteket till stadshusets foajé eller något kulturhus.

Det är vanligt att konstutställningama integreras med allmän programverk-

samhet eller varvas med andra utställningar och evenemang. Verksamheten bedrivs ofta av eller i nära samverkan med konstförening. I många fall en men långt ifrån alltid får föreningen ett mindre kommunalt anslag. En vanlig samarbetsform är att kommunen står för vissa kostnader lokalhyra och som kanske frakt och annonsering. Konstföreningen arrangerar utställningama och får behålla provisionen i samband med försäljning. I drygt 10 % av alla kommuner förekommer arbetsstipendier till konstnärer och något fler subventionerar ateljéer. Som inköpare av konst har kommunerna en viktig roll tillsammans med staten och landstingen. Det går dock inte att på grundval av befintliga uppgifter få fram någon totalsumma. Mer än 90 % av alla kommuner hade någon för inköp konst enligt summa avsatt av 1988 års bokslut. I allmänhet rörde det sig om relativt små belopp under - 20 % hade anslag som översteg 80 000 lcronor. Vanligast är att pengarna används till inköp av stafflikonst, köps på utställningar eller i samband som med ateljébesök och att den sedan placeras ut kommunens arbetsplatser.

SOU 1995: 84

Konsten i regionerna

Den kulturpolitiska ambitionen att skapa en decenualiserad kulturverksamhet på regional nivå har inte helt infriats inom bildkonstornrådet. Vi har tidigare diskuterat orsakerna till detta Att skapa en regional struktur kräver lösningar anpassade till det enskilda länets förhållanden. Huvudmålet bör vara att länka samman aktörerna i ett hållbart nätverk, samt att tillföra nya resurser för att stärka och utveckla konstlivet. Delsatsningar inom ramen för en regional konstpolitik kan vara: kollektivverkstäder mål bör vara ett centrum inom varje region, där lö- - pande arbete, metodutveckling och vidareutbildning bedrivs, "länskonsmärer" med uppgift att informera, samordna och utveckla, regionala sammanställningar av konsmärsregister, sökarkiv och kataloger av den typ som bl.a. Arbetsförmedlingen Kultur svarar för, utvecklad samverkan mellan olika utställningsanordnare, inte minst i fråga om information och publilcarbete. I de län som saknar konstmuseum eller konsthall måste länsmuseet ta ett ökat ansvar för konstlivet i regionen, bl.a. i fråga om den konstpedagogiska uppgiften gentemot skolor, konstföreningar och allmänhet. Inte minst bör länsmuseemas konstkompetens utnyttjas i konstföreningamas och studieförbundens ledarutbildning. För det framsynta museet finns det en intressant position att erövra som motor för det regionala konstlivet. I det breda verksamhetsområde som bildkonsten innebär, betyder det att arbetet med konsten -i likhet med kulturrniljövårdsarbetet får ske lika mycket utanför som inom museets lokaler. - Länsmuseet bör alltså ta initiativ till samarbete med andra regionala och lokala intressenter för att genomföra utställningsprojekt och konstbildningsarbete. Men det är svårt att se hur ett regionalt konstliv ska kunna blomstra utan en permanent centralpunkt för nutidskonsten. Det är därför av största betydelse att regionen har ett konstmuseum, en konsthall eller åtminstone utställningsmöjligheter som kontinuerligt kan erbjuda konstutställningar av hög kvalitet. Inte minst är konsthallar av betydelse for att göra det möjligt att spegnationella och internationella impulser. En konstutställningsverksamhet kan få en funktion som regional utvecklingsfaktor om den presenterar ett ambitiöst utställningsprogram och har en särprägel som något sätt skiljer den från andra. Om samspelet i regionen ska bli effektivt behövs någon typ av regional bild- och fomrkonstplanering som underlag för hur kommuners, landstingens och statens insatser i länet på bästa sätt ska samverka och utnyttjas. Initiativtagare kan vara landstingen i nära samverkan med kommunerna, och även länsstyrelsen, och omfatta hela bildkonstsektom länsmuseum, övriga re- gionala och lokala konstmuseer, konsthallar och gallerier, kollektiwerkstäder samt konstföreningar och folkbildning. 432

Bild och form

Det statliga stöd till "länskonstnärer" som vi föreslagit i kapitel 8 bör utnyttjas på bild- och formområdet i varje län med uppgift att inspirera, utveckla och samordna, samverka med skola, studieförbund, museer och konsthallar, konstnärer, kommuner och landsting. Placering kan variera efter överenskommelse t.ex. landstinget, konstmuseum, studieförbund, länsbildningsförbund osv. på samma sätt som när det gäller hemslöjdskonsulentema. Inrättas regionala bildkonstråd skulle en "länskonstnär" kunna fungera som rådens verkställande person. Det statliga stödet till de regionala museerna som också är tänkt att in- nefatta bildkonst bör tydligare knytas till genomförande av kvalificerad verksamhet på bildområdet. De kvalificerade konstmuseer som finns bör utnyttjas i det arbetet.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi behovet av en nationell politik för bild och form som innebär att staten svarar for en helhetssyn med syfte att stärka nätverk, samverkan samt internationell utbyte.

l kapitlet föreslår vi sektorsmål för bild- och fonnområdet, att en regional bild- och forrnplanering görs av landstingen och regionens kommuner i samverkan och att denna planering omfattar hela konstlivet i länet- konstnärer, föreningar, folkbildning, konsthallar och museer, att en del av det statliga stödet till de regionala museerna knyts tydligare till genomförande av verksamhet på bild- och fonnområdet, att Röhsska museet får samordningsuppdrag på området konst- hantverk, form och design, ökat stöd till det konstbildande arbete som bedrivs av SKR och - Follrörelsemas Konstfrämjande bl.a. för utställningsersättning, att NUNSKU avvecklas, -

SOU 1995: 84

att Konstnärsnärnnden får i uppdrag att ansvara för utställningar av nutida svensk konst i utlandet och tillförs ökade resurser för förmedling av svensk bildkonst och svenska konstnärer till utlandet och för att ta emot utländska konstnärer och utställningar i Sverige, att ett designråd inrättas, "länskonsmäret" bild- och formområdet i varje län med uppgift att samordna och samverka med skola, studieförbund, museer och konsthallar, konstnärer, kommuner och landsting.

25 Arkitektur och

samhällsplanering

Viljan att uttrycka och manifestera sig har alla i tider varit nära sammanbundet med byggnader och byggande. Arkitektur, bildkonst, och skulptur som delar av samma fonn- och gestaltningsvilja går som ett stråk genom alla kulturer i alla tider. Arkitektens roll som sammanlänkare av tekniskt kunnande och estetisk fomivilja är obruten fram till vår tid. Det är också rollen som planerare och formgivare av städer. Arkitektur är en konstart många tar intryck av medvetet och omedvetet och dagligen kommeri kontakt med. Ingen annan konstart påverkar oss så direkt. Den skapade miljöns betydelse som länk bakåt har vi utvecklat i kapitel 18 och 19. Som en väsentlig kulturpolitisk fråga vill vi lyfta fram betydelsen av kvalitet i det vi tillför i vår egen tid, för oss själva och för kommande generationer. All arkitektur och planering är ett uttryck för sin tid och varje generation påverkar den byggda miljön med sina ideal och förhoppningar. I detta avseende skiljer sig inte byggnadskonsten från andra kulturyttringar. Arkitektur och planering är en tillämpad konstart med starka bindningar till funktionella och tekniska krav liksom till givna ekonomiska och politiska villkor. Vi hari Sverige ett rikt och internationellt känt arv att förvalta när det gäller arkitektur, stadsplanering och formgivning. Exempel kan hämtas både från vårt äldre byggnadsarv, från 1900-talsarkitekturen och från det samtida. Det är väl känt, att mycket av vår samtida bebyggelse har många brister och kräver omfattande upprustning. Det kvalitativt goda, som dock finns måste göras synligt och locka till efterföljd. Subtila värden som upplevelse av skönhet, sammanhang och harmoni är kopplade till att medborgarna efterfrågar dem och aktivt för in dem i det offentliga samtalet som norm att leva upp till. Kvalitet och skönhet är något som måste värnas och uppmärksammas. Behovet av att lyfta fram dessa frågor är stort. Följande citat kan tjäna som exempel reaktioner och strömningar. "De ligger där femtiotvå smutsgula trevåningslameller, ett centrum och andra sidan ytterligare trettioåtta, bruna larneller. Det är en samhällsplanering och arkitektur som finns många håll i Sverige. Vi vet alla hur de ser ut, vi har alla känt hur vinden blåser mellan husen. De byggdes höjden, bredden eller längden. Samma fyrkanter överallt... Och sällan tänker vi på att de här områdena är resultatet av en dröm om framtiden, om den nya staden den nya människan. -

SOU 1995: 84

Trots alla samhälleliga förändringar har sarnhälls- och stadsplanering ännu inte lyckats bryta med föråldrade tankemodeller. Och det beror på att vi inte har någon löpande svensk diskussion om sarnhällsplaneringens ideologi och effekten" menar den i artikeln intervjuade etnologen Karl-Olov AmstbergJ

25.1 Arkitekturens

ställning förr och nu

För furstar, kyrka och stormän har byggnadsverk, platser och stadsrum utgjort de kanske viktigaste manifestationema av makt, inflytande och bejakande av skönhetsvärden. Viljestarka beställare och kunniga och konstnärliga arkitekter har lyckats ge form och gestalt en vision, idé. Stadsbyggandet en sågs som en central uppgift redan under 1600-talet och blev i industrialismens spår, med allt snabbare växande tätorter, allt viktigare. Detta var också basen för den tidiga industrialismens etableringar. Det svenska bnrkssamhället, en unik svensk företeelse, liksom folkhemsenare mets byggande ända fram i efterkrigstidens första decennier är exempel på detta. För Årsta och Vällingby Örebro liksom för Baronbackarna i var sociala ambitioner och medveten gestaltningsvilja tungt vägande förutsättningar för både byggherrar och arkitekter. Arkitektur som estetisk och social kvalitet kulturell ambition har samt sedan dess i Sverige fått allt mindre utrymme. Senare tiders byggande präglas i hög grad av massproduktionens villkor och förutsättningar, samtidigt som samspelet mellan arkitekt och byggherre fått stå tillbaka. Det sociala perspektivet, liksom värderingen av arkitektur livskvalitet, har kommit på som undantag. Den balansgång en arkitekt har att prestera kan symboliseras de lcrav av tre som den romerske arkitekten Vitruvius formulerade redan i början vår av tideräkning: frrmitas, commoditas, och eller svenska bestänvenustas, dighet, bekvämlighet och skönhet. Dessa krav också utgångspunkter i de var byggnadsordningar, under seklema formulerades för svenska städer. som Dagens byggande siktar främst commoditas, bekvämlighet, medan både beständighet och skönhet givits en underordnad position. Beständighetsfrågoma föll undan i en ekonomi där ansåg att livslängman den på hus svarade mot en ekonomisk avskrivningstid 40 år. Skönheten förvisades i ett rationellt exploateringsperspektiv till mjukvara inte som primärt prioriterades. "Kunniga beställare" reducerades oftast till kortsiktigt ekonomiskt rationella upphandlare och arkitekterna sågs som skönandar utan kosmadsmedvetande. De stora byggföretagen drev fram metoder och processer där fristående arkitekter fick mycket begränsat handlingsutrymme.

436 1 Kommunaktuellt 13/1995.

Arkitektur och samhällsplanering

Arkitektens yrkesroll krymptes och tekniker och ekonomer tog över viktiga delar i byggprocessen, när det i stället borde varit tvärtom, eftersom ny teknik kräver arkitektinsatser för att rätt kunna sammansmälta med befintlig kunskap och tradition. Bostaden och bostadsmiljöns roll för den enskilde som något att identifiera sig med och känna stolthet över har i stort sett förbisetts liksom den inverkan arbetsglädje och initiativkraft, som en väl gestaltad arbetsmiljö kan innebära. Det nya byggandet präglades av stora tunga strukturer, såväl inom beställarledet som entreprenörs- och materialsidan, där arkitektrollen trängdes undan. Den traditionella rollen som byggherrens ombud och förtroendeman, där avvägningar av kvalitet och ekonomi utgjort grunden i dialogen från skisstadium till färdig produkt, intogs av andra yrkeskategorier. Materialval, tekniska lösningar, detaljutforrnning och helhetsgestaltning fick på detta sätt inte någon konsekvent hantering. I det korta perspektivet billiga alternativ tilläts konkurrera ut genomtänkta lösningar av stor betydelse för helheten. Arkitektkåren själv såg inte till att parera denna utveckling och befinner sig idag därför i ett helt annat läge än för 50 år sedan. Kanske är det symptomatiskt att arkitektutbildningen i Sverige ligger inom det tekniska fakultetsområdet, där rationalitet och tro på det moderna samhällets överlägsenhet är själva livsluften. Arkitektur definieras i människors medvetande i dag knappast som konstart. Det stora tekniska kunnande till trots, som byggandet kräver, har dock arkitektur genom tiderna setts som en konstart, ett humanistiskt präglat arbetsområde. Att studera arkitekturens utveckling genom tiderna är t.ex. i alla länder ett humanistiskt forskningsfält inom den konstvetenskapliga disciplinen. I många länder ligger arkitektutbildningen inom det konstnärliga ansvarsområdet och inte som i Sverige inom det tekniska. Den vidareutbildning för arkitekter, som har inom Kungliga konsthögskolan är dock ett utflöde av denna tradition. God arkitektur är en kombination av kvalificerat arkitektarbete och gediget och högkvalificerat byggande där arkitekters, teknikers och hantverkares skicklighet och materialkännedom utnyttjas och får komma till sin rätt. I god arkitektur ingår också valet av material, som åldras vackert och går att underhålla. I god samhällsplanering paras denna kunskap med social medvetenhet och insikt i människors behov av en god livsmiljö. De byggnader vi har bevarade från tidigare generationer kännetecknas av en omsorg i detaljutfonrining och hantverksskicklighet, som få byggherrar i dag ställer krav på. Beständighetsfrågoma börjar dock få förnyad aktualitet. Vi har under 1900-talet byggt i stort sett 95 % av byggnadsbeståndet mer än hälften efter 1960. Merparten av det vi kommer att anse värt att spara för kommande generationer tillhör den äldre byggnadstradition, som präglat de fem första decennierna, innan storskaligheten tog över. 437

SOU 1995: 84

För att kunna dels föra byggnadsarvet vidare, dels utveckla byggnadskonsten och nyskapandet, krävs ett medvetet humanistiskt perspektiv med krav från samhällets sida på kvalitet i utformning, skönhets- och omsorg om upplevelsevärden och långsiktigt hållbara lösningar. Behoven i utbildav att ningen bygga upp insikt och kunskap hos alla berörda yrkeskategorier, arkitekter, tekniker, hantverkare, ekonomer mfl. som vi tagit i kapitel 19 bör upp även här betonas. Det svenska byggandet har en arkitektonisk särart funktionell enkelhet av och sparsmakad skönhet. Den svenska "kompromissen" mellan önskan om storslagenhet i dyrbara material m.m. och vad faktiskt hade råd med inman nebar att man med tillgängliga material och medel lyckades åstadkomma något som trots allt motsvarade vad man i den ursprungliga visionen avsett att uppnå. En särart vi har anledning att värna också i dagens byggande, i om en

tid då samhällets

resurser är knappa, nationsgränserna tonas ner och kulturelsärdrag blir viktiga för att stärka identitet och självkänsla. I EU-perspektivet är det symtomatiskt att små länder, Danmark, som Holland och Norge under senare år lyft fram arkitektur och samhällsplanering som en viktig identitets- och kvalitetsfråga Rekordårens byggande, snabbt och med extremt pressade kostnader, har i dag skapat stora sociala problem med segregation, snabb forslitning och vandalisering. De senaste decenniemas byggande har också varit förenat med många tekniska problem. Ny teknik, som använts utan att vara beprövad och kopplats till kravet korta byggdder, har lett till både tekniska problem och hälsorisker. "Sjuka hus" har fått rivas eller totalsaneras. Initialkostnadema har pressats, men med de efterinvesteringar blivit nödvändiga har priset som blivit högt. Kapitalkostnadema for bostadsbyggandet länge så subventionerade var att byggherrarna saknat tillräckliga incitament för kostnadskontroll. Ett omfattande spekulationsbyggande central del 1980-talets ekonomi. De var en av kvantitativa målen tillgodosågs, den kvalitativa kontrollen och den arkimen tektoniska gestaltningen var bristfällig. Parallellt med det byggande, här som kritiseras, finns dock medvetna byggherrar, arkitekter, planerare och byggare, vars insatser visar att det går att bygga klokare, vackrare och billigare och som i mångt och mycket även knyter an till våra äldre traditioner måttfullav het och lågmäld skönhet. Sammanfattningsvis konstaterar vi, hög arnbitionsnivå i tidigare att en byggande under senare år kraftigt reducerats. Incitament har i sakstort sett nats för att premiera och prioritera arkitektonisk kvalitet, helheomsorg om ten, upplevelse och skönhet.

Arkitektur och samhällsplanering

25.2 Stadens offentliga rum

Staden har sedan 1600-talet formats medvetet och med vederbörlig omsorg från myndigheternas sida. Det medeltida organiskt framvuxna stadsmönstret avlöstes av 1600-talets rutnätsplaner enligt renässansens och barockens arkitektoniska ideal beställda och godkända av av Kungl. Majt. Dessa planer utgör med sina kvarter och torgbildningar grundstmkturen i det man i vår europeiska kultur uppfattar som en "sta I Sverige innebär detta långt fram i vår egen tid i allmänhet en trästad med lummiga gårdar, som dock under 1800och l900-talen successivt utvecklades till stenstad de delar i av landet där det växande industrisamhället expanderade. En väsentlig del av vårt stadslandskap är öppna platser, medvetet utformade gaturum samt de inslag som parker, allér, kyrkogårdar och omsorgsfullt utformade "gröna" äldre bostadsområden utgör. Parker och alléer var det sena 1800-talets tillskott och många av våra städer har mycket av sin karaktär från den tiden knuten till esplanadsystem som Lex Norrköpings innerstad och Östermalm i Stockholm eller till omsorgsfullt utformade parker, som t.ex. centrala Malmö m.fl. Statens Järnvägar etablerade järnvägsparken som ett givet element i anslutning till de större städernas prestigefyllda stationshus och det tidiga 1900-talets trädgårdsstadsideal, liksom en högtstående parkkultur under 1930- och 1940-talet har tillfört stadslandskapet ytterligare upplevelsevärden. Vi har tidigare noterat att huvuddelen av vårt byggnadsbestånd är från detta sekel och att merparten kommit till så sent som efter 1960. Aldrig tidigare har mark i sådan omfattning tagits i anspråk för byggande. Mycket av den kritik man riktar mot det socialt motiverade miljonprogramnrets och det sena 1900talets byggande och tätortsexpansion rör torftig yttre miljö. Stor vikt har lagts vid zonering, funktionsuppdelning, trafiksäkerhet m.m. Något som ofta tillåtits inkräkta på kulturlandskap och stadmiljöer så gott som oinskränkt medan andra lcvalitetskrav fått stå tillbaka.

TegelbackseländeW liksom omdaningen av nedre Norrmalm, båda i

Stockholm, är liksom de centrala delarna i många städer offer for ett teknokratiskt tänkande. Nybyggda bostadsområden har tillåtits att bli bostadskasemer på sterila öppna ytor, där närmiljön inte inbjuder till samtal eller mänsklig samvaro. Det finns många exempel att bebyggelse från senare delen av l900-talet är formlöst utspridd i landskapet eller infogad i äldre stadskärnor på ett historielöst och brutalt sätt. Enskilda hus dessutom ofta dåligt anpassade till landskapskaraktär, stadsbild och platsens byggnadskultur. En sådan brist på harmoni och helhet har delvis sin bakgrund i att olika samhällsfunktioner hanteras var för sig. Men den beror också på en brist förståelse för den byggda miljöns påverkan på människors vardag och på betydelsen av och möjligheterna att i dessa sammanhang satsa kvalitet. 439

SOU 1995: 84

Det gemensamma rummet har naturligtvis i alla tider bestått såväl bakav gårdar och utmarker som gestaltade prestigefulla platser. Skillnaden mellan förr och nu är återigen skalan och omfattningen i det produceras och dåsom lig inpassning av stora struktureri landskap och stadsmiljö. Den grundläggande karaktären i såväl det tidiga 1900-talets trädgårdsstad som funktionalismens byggande är, trots skilda gestaltningsidéer, "hus i grönska". Stor uppmärksamhet ägnades byggnadens relation till sin omgivning. Detta har försummats i arkitektutbildningen, som mera inriktats mot den enskilda byggnaden och dess trañktillgänglighet. Konsthögskolan har utöver ordinarie vidareutbildning arkitekter i av samarbete med Vägverket startat en vidareutbildning for arkitekter, landskapsarlcitekter, vägtekniker, och konstnärer kallad Tessinskolan. Även dess huom vudobjekt är vägmiljö innebär Tessinskolan upptakt till länge försumen en mad bearbetning av hela vår fysiska miljö, uppgift i vilken landskapsarkien tektema har en nyckelroll. Behovet av en bearbetning av våra gröna stadsrum har också uppmärksammats av Boverket. I en nyligen publicerad rapport 1994:12, "Stadens parker och namr", understryker Boverket kraftigt detta huvudproblem.

"...Planeringen av det gröna i våra städer har de årtiondena ofta senaste varit bristfällig och kortsiktig. Vi har sett hur parkmark utnyttjas för att förtäta staden och hur vägar dragits igenom naturmarksormåden i staden...

..Allt fler ser det grönas betydelse för att bygga långsiktigt hållbar stad, en ur social, kulturell och ekologisk utgångspunkt. Den pågående Plan och Bygglagutredningen har föreslagit att det gröna ska större betydelse i ges den kommunala planeringen..."

Det kan vara svårt att förbättra våra försummade stadsrum från desenare cennier genom om- och tillbyggnader. Vissa exempel kan där ges, ogenomtänkt och okontrollerad ombyggnad av större områden lett till ekonomisk katastrof och där inte heller de estetiska värdena tillmätts någon betydelse. Det bör dock vara en utmaning för goda arkitekter och byggare med insikt och att kvalitetsmedvetande kunna såväl befintliga byggnader till funkanpassa nya tioner och foga in nya byggnader ett harmoniskt sätt i gamla och sammansatta miljöer som förbättrar gestaltningen de bitvis enahanda och torftiga av bebyggelserniljöerna från de årtiondena. Inte minst viktigt är därvid senare medveten gestaltning av stadsrummet med grönska. Det är angeläget att främja bredare på den samlade stadsmiljön, en syn genom att utvärdera och ompröva utbildning och forskning stödja redan samt tagna utbildningsinitiativ, men också att tydligt formulera genom en mer kvalitetsinriktad samhällelig policy rörande det offentliga i vid rummet mening och dess gestalming.

Arkitektur och samhällsplanering

25.3 Framtidens byggande

Att förvalta och förnya användningen av det redan byggda kommer att vara en stor och viktig uppgift i det framtida byggandet. Nybyggandet kommeri hög grad att handla om komplettering i befintliga rriiljöer. I viss utsträckning kommer vi också i fortsättningen att ha nybyggande på jungfrulig mark, men den väldiga nybyggnadsvåg vi haft under detta sekel kommer antagligen inte att upprepas. Framtidens uppgifter blir således att i första hand förvalta och förändra/förbättra men också att insiktsfullt komplettera och skapa helt nya. Till de stora samtida frågorna hör vårt förhållningssätt till naturens förutsättningar. Detta gäller även den byggda rriiljön. Vi behöver utveckla vårt sätt att bygga nytt med omsorgsfull utformning och resurssnål teknik. I ännu högre grad behöver vi definiera vilka förändringar av det redan byggda, som är nödvändiga för att uppnå en bättre energibalans, mindre föroreningar och sunda byggnader. Många delkunskaper finns men de har inte ställts sammman till ett verksamt helhetsprogram och samhället har inte gett tillräckliga incitament för att de ska genomföras. Trots många brister och misstag finns det också åtskilliga positiva inslag i nybyggandet. Att framhäva de goda exemplen i gårdagens och dagens byggande och göra dem till förebilder är lika viktigt som att kritiskt granska det bristfälliga och dra lärdom av det. Det är en kulturpolitiskt viktig uppgift att tydliggöra de goda egenskaper och kvaliteter, som finns också i den moderna bebyggelsen och att vinna respekt för dessa i planering och byggande. Anpassning och förståelse for det befintliga är kvaliteter, som länge fått stå undantag bör lika viktiga nyskapandet. Återanmen som ses som som vändning av material och återerövrande av äldre traditionella tekniker är ekologiskt intressanta och kommer att bli allt viktigare. Nytillskott kan, särskilt om samhället ställer distinkta krav, berika och förhöja värdet hos det befintliga. Om inte riskerar man att slå sönder och urholka de kvaliteter som finns eller än värre att ytterligare förfula och slå sönder de områden som redan från början givits alltför slentrianmässig arkitektonisk omsorg. Bostadsmässan Bo 93 i Karlskrona var ett första exempel på arkitektkårens egen reaktion på det slentrianmässiga byggandet. Efter att ha startat som ett utvecklings-och debattprojekt inom SAR, Svenska Arkitekters Riksförbund, tog fyra arkitektkontor på sig uppgiften att på Stumholmen bygga var sitt bostadshus, som skulle harmoniera med den befintliga mycket karaktäristiska och kulturskyddade marina miljön samt hålla hög kvalitet i såväl bostadsutforrnnig som gestaltning och tekniska detaljlösningar. En av entrepnenörema uppskattad viktig utgångspunkt var arkitektens sammanhållande

roll från skiss till färdig produkt, något knappast förekommer i det

som gängse byggandet i dag där arkitekten ofta frikopplas från projektet i utförandeskedet. 441

SOU 1995: 84

Projektet utvecklades i samverkan med engagerade materialtillverkare till ett alternativt byggande, som tog sitt avstamp i tidigare generationers kunnande och erfarenheter samt ställde gestaltningsmässiga kvalitetskrav på de tekniska lösningama i enskildheter lika väl som helheten. Inkännande analys av vad boende just denna plats borde kunna ge av livskvalitet styrande var liksom ambitionen att sikta på långsiktigt hållbar och förutsägbar teknisk förvaltning. Ljus och ljud, rumssamband och möjlighet till utsikt, känsla för rnaterialkvaliteter och samband ute-inne, krav på möjlighet till kontinuerligt underhåll, kort sagt människans mått, sensualitet och ekonomiska villkor sattes centrum. i Projektet fick stor uppmärksamhet. Inte minst intressant är att arkitektens helhetsansvar ledde till att gestaltningsmässigt väsentliga lösningar inte förenklades eller slopades i upphandlingsskedet utan fullföljdes och utvecklades under processens gång samt att nybyggnadskosmadema trots detta ligger väl i nivå med det gängse byggandet. Förvaltningskostnadema kan över tid dessutom bli avsevärt lägre på grund av genomtänkta materialval och krav på kvalitet i detaljer. Den lokala traditionen som inspirationskälla och förutsättning måste i framtiden kunna hävdas som motpol till det storskaliga. Riksantikvarieämbetet och Boverket har tillsammans med Stadsrrriljörådet sedan ett par år gått i bräschen för ett tänkande i den andan med utgångspunkt i det litet högsom travande benämns "platsens själ" det klassiska begreppet "genius loci". - En annan tendens i tiden, som bör uppmärksammas och ges dignitet, är behovet av medveten landskapsplanering vid större ingrepp i natur och stadsrum. Infarten till Stockholm utefter E4 norrifrån är ett exempel på vad medveten gestaltning innebär av kvalitetshöjning, både för dem som bor och ver-

kar i området och för dem som färdas motorleden. Överhuvudtaget är

gestaltningen av det "gröna rummet" i parker, bostads- och arbetsområden samt vid stora infrastruktursatsningar av vital betydelse för upplevelse och nyttjande. Likaså bör samspelet mellan arkitekt och konstnärer ges utökat utrymme både i undervisning och praktisk verksamhet. Nyckelbegrepp för framtiden kommer att vara återanvändning, resurshushållning och långsiktigt hållbara strukturer, likaså omsorgen om upplevelsevärdena, mänsklig skala och människors behov av hemhörighet och rötter. Den humanistiska grund, som arkitektur och stadsplanering bör vila på, blir väsentlig att återetablera och föra fram komplement till det gedigna som byggtekniska kunnande, som också krävs och också det i alltför hög som A grad försummats i arkitektutbildningen. Arkitektur kulturyttring behöver återerövras och förnyad tyngd, som ges för att balansera den snävt kortsiktiga till vilken den blivit förvisad och ram där den också de facto blivit fönådd.

Arkitektur och samhällsplanering

25.4 Arkitektur och samhällsplanering

som kulturpolitiskt

ansvar

I våra grannländer Norge och Danmark liksom i Holland, har man under senare år i konkreta handlingsprogram utformat en genomtänkt politik för arkitektur och samhällsbyggande; en politik som tar fasta på på helhet, sammanhang och gedigen kunskap och som engagerar alla berörda. Med ambitiös målsättning diskuteras värden och kvalitet, inrättande inter-disciplinära av diskussionsfora samt klart formulerade krav på myndigheter och utbildningsväsen liksom på bransch och yrkesorganisationer. Klan formulerade krav på det offentliga som beställare ingår också. Det är vår uppfattning, att vi i Sverige bör arbeta fram ett liknande program som gemensam grundval för en humanistiskt inriktad förvaltning och förg nyelse av vår byggda miljö. Programmet bör utgå från:

en politik, som återuppväcker skönhet och "beständighet " bärande - som kvalitetskrav samt fortsatt fördjupar "bekvämlighet" med den sociala ambition som karaktäriserar svenskt byggande när det varit bäst som en politik, som syftar till god livsmiljö rik upplevelser skönhet och - av identifikation och som siktar mot kunniga och lcravställande beställare, respekt och förtroende för arkitektyrket samt en kunnig och kvalitetsmedveten byggbransch.

Vi uppfattar detta som ett väsentligt inslag i en kraftfull kulturpolitik och anser, att regeringen bör ta initiativ till ett sådant handlingsprogram för god arkitektur och samhällsplanering, som inbegriper samtliga berörda samhällssektorer. Vi konstaterar också att den satsning på en nybyggnad för Moderna museet och Arkitekturrnuseum, som nu görs innebär förbättrad plattform för en debatt och presentation av arkitektur och samhällsplanering.

25.4.1 Förslag till insatser

Vi hari det föregående redovisat de brister, som lett till att kvalitet, form och gestaltning hamnat i bakvatten i förhållande till mer kortsiktiga kvantitativa behov. Vi har också konstaterat, att man i andra länder dragit lärdom likav nande tendenser och utforrnat nationella arlcitekturpolitiska program. För att få underlag för ett motsvarande dokument för Sverige föreslår vi, att regeringen ger berörda organ i uppdrag att lägga fram förslag till handlingsprogram. Vi föreställer oss att arbetet lämpligen drivs ett projekt som med Boverket som övergripande och samordnande i samverkan med Riksantikvarieämbetet, Arkitekturmuseet, arkitektorganisationema SAR och LAR

SOU 1995: 84

samt Statens konstråd. Dessutom ser vi det som en fördel med deltagande från utbildningsinstitutionema, från den kommunala nivån, som politiskt ansvarig instans i de flesta frågor som rör planering och byggande, samt gärna någon eller några helt fristående personer av typen skribenter eller forskare som för allmänhetens räkning bevakar och följer bebyggelse- och miljöfrågor. Frågor som bör behandlas är definition av kvalitetsbegreppen, samarbetsstrukturer och ansvarsfördelning, styrmedel, kompetenskrav, utbildning, forskning, infonnationsinsarser, skolans roll, det ojfentligas ansvar för den egna byggverksamheten samt Arkitekturmuseet.: verksamhetsprofil. Det bör därutöver självfallet vara möjligt på dem som får uppdraget att tillfoga ytterligare frågor, som de sin analys finner angelägna. i

Definition av kvalitetsbegreppen En utgångspunkt måste vara att analysera och närmare precisera, vad man vill mena med god arkitektur och samhällsplanering. Olika sätt att närma sig den problematiken finns i de program, man tagit fram i andra länder. Vi menar, att de synpunkter vi presenterat ovan likaså utgör en grund för fördjupad analys och ställningstagande.

Samarbetsstmkturer och ansvarsfördelning Det statliga ansvaret för frågor som rör byggandet är i dag uppdelat på ett flertal departement och myndigheter, centralt och regionalt För att en offentlig bevakning och utveckling av miljöns arkitektoniska, estetiska och kulturhistoriska kvaliteter ska vara möjlig, är det nödvändigt med en samordning mellan berörda statliga insatser på såväl central som regional och lokal nivå. Detta gäller såväl beslutande organ som utbildande, informezande och normgivande. Också på den kommunala nivån, där de reella byggnadsfrågorna handläggs finns behov av ett närmare och mer målinriktat samarbete mellan olika nämnder, förvaltningar och institutioner. Väsentligt i detta arbete är att etablera goda föredömen och exempel baserade de erfarenheter byggandet genom tiderna genererat samt att finna former för ett positivt kvalitetshöjande arbetssätt. Det är dessutom nödvändigt att skapa fora för en bred offentlig debatt om den byggda miljöns kvalitet. Medvetenheten om behovet av att offentligt definiera kvalitetsambitioner saknas i allmänhet. På senare tid har bnikarinflytandet i bl.a. boendemiljön uppmärksammats av bl.a. Boverket, som genom projekt engagerat invånarna i

Arkitektur och samhällsplanering

sin närmiljö. Socialdepartementets jämställdhetsenhet har också medverkat med medel för att få kvinnor mer delaktiga i samhällsplaneringen och i ett samarbetsprojekt mellan Riksantikvarieämbetet och hembygdsrörelsen har ett läromedelspaket för studiecirkelverksamhet tagits fram. Vi brukaranser att inflytandet måste aktiveras och att denna fråga bör i handlingsprotas upp grammet.

styrmedel

De myndigheter, som bevakar byggnadsfrågoma har saknat reella maktmedel och ibland också kompetens att påverka den arkitektoniska kvaliteten i det som byggs. Den rättspraxis, som utvecklats, har hittills också, genom att man satt tekniska och ekonomiska överväganden främst, bidragit till att gestaltningsfrågoma fått en svag ställning. Vid sidan av de gestaltningsmässiga frågorna ingår även antikvariska frågeställningar och värderingar i praktiskt taget varje byggnadsprojekt och är av stor vikt när det gäller kvaliteten i förvaltning och komplettering befintliga av miljöer. Ett arkitekturpolitiskt program bör sätta fokus på den översyn plan- och av bygglagen PBL som pågår och belysa om man på ett tillförlitligt sätt behandlar de kvalitetsfrågor vi här lyft fram.

Kompetenskrav

Den utveckling, som genom reformeringen bygglagstiftningen skett i fråga av om tillsynen, innebär att samråd och uppföljning i stort sett ersätter bygglovgivningen. I många kommuner har detta lett till försvagning arkitekten av kompetensen, vilket kan komma att få allvarliga konsevenser för just de kvalitetsfrågor vi här vill lyfta fram. Även i övrigt kan det finnas anledning att fundera kring vilka kompetensfrågor, som skulle kunna vara viktiga i ambitionen åstadkomma god arkiatt tektur och samhällsplanering.

Utbildning

Arkitektutbildningen har varit föremål för intensiv debatt inom arkitektkåren de senaste åren. Inte minst har man saknat gestaltningsfrågor och kopplingen till den beñntliga bebyggelsens kunskapsområde samt efterlyst reella kunskaper i materiallära och äldre byggteknik. Likaså har behovet poängterats av bättre förtrogenhet med själva byggprocessen och det ansvar ett uppdrag som byggherrens förtroendeman kräver. 445

I mångt och mycket har arkitektens krympande roll gentemot byggherren härletts till sådana brister i utbildningen, som lett till att andra yrkeskategorier tagit över. Såväl nödvändigheten av vidareutbildning som behovet av reformer i grundutbildningen för arkitekter bör följaktligen tas upp. Det bör även övervägas hur kunskap om miljögestaltning och sarnhällsplanering ett intressant sätt kan integreras i utbildningen av andra yrkesgrupper som jurister, journalister, lärare mfl.

Forskning Områdets komplexitet innebär att många perspektiv bör och kan läggas på relevans och angelägenhetsgrad hos pågående och planerad forskning med anknytning till den byggda miljöns förvaltning och förnyelse. Arbetet med handlingsprogrammet kan därför med fördel omfatta en internationell utvärdering och analys av forskningens inriktning, relevans, kvantitet och kvalitet.

Informationsinsatser Ett levande samtal ute bland människor om miljö och kvaliteter att uppmärksamma och värna i samhållsbyggandet är enligt vår mening fundamentet för en god utveckling. Ett mål för programmet bör vara att få detta samtal till stånd och kontinuerligt fungerande. Hembygdsrörelsen och folkbildningen har här viktiga uppgifter liksom massmedia och kulturinstitutioner av skilda slag. Vidare finns skäl att överväga på vilket sätt man hos politiskt ansvariga för den fysiska miljön i kommunerna kan öka kunskaperna och medvetenheten i frågor som rör stadsmiljö, kulturlandskap, arkitektur, och gestaltning, liksom också helhetsansvar och bedömning av kvalitetsaspekter vid förhandlingsplanering, upphandling m.m. Utvärdering och analys av vad berörda verk, institutioner, intresseorganisationer, utbildningsansvariga mfl. kan erbjuda bör belysas. Det bör också övervägas, vilket sätt man kan öka kunskaperna hos finansiärer och byggherrar om miljökvaliteter, gestaltning, arkitektur m.m. samt dessa frågors betydelse för individen och samhället.

Skolans roll Inom arkitektkåren har de frågor lyfts fram som handlar om skolans ansvar för att förmedla sådana kunskaper att medborgarna aktivt stimuleras att utnyttja sin lagstadgade rätt och skyldighet att fungera som rernissinstans i planoch byggärenden. Förmågan att "läsa" och förstå vad bebyggelsen står för och har att berätta om människors villkor förr och nu, känslan för kvalitet samt kunskaper hur man som medborgare kommer i planeringspro- 446 om

Arkitektur och samhällsplanering

cessen och läser program och förslag, är väsentliga delar fostran till av samhällsmedborgare. SAR har sedan ett antal är arbetat aktivt med ett projekt, "Arkitektur i skolan, med målsättningen göra miljö att och gestaltning tillgängligt och lustfyllt. De erfarenheter då fått bör kunna till och man tas vara vidareutvecklas.

Det ofentligas ansvar för den byggverksamheten egna

De möjligheter, som markerade kvalitetssatsningari det offentliga byggandet rymmer, när det gäller att ge goda förebilder, bör kunna utvecklas. Statens fastighetsverk och övriga statliga förvaltare har liksom kommunala och landstingskommunala byggherrar här ett ansvar.

I kommuner där har ambition "återerövra"

man att de kvällstomma centrumomrádena är det tex. inte bara viktigt for in liv och verksamhet att man av attraktivt slag, utan också hur det gestaltas och samspelar med befintlig nya bebyggelse och sociala mönster. Offentliga byggnader ska inte bara vara tillgängliga utan också lockande och intressanta. De ska vara synliga utan att vara monumentala, som t.ex. Leksands nya kulturhus eller Växjö konserthus.

Arkitekturmuseets verksamhetsprofil

Arkitekturmuseet har under år utvecklat sin verksamhet senare en rad olika sätt. Museet hari sina utvecklingsplaner starkt betonat sin folkbildande verksamhet. Arkitekturmuseet ska inom ett år flytta in i lokaler tillsampar nya mans med Moderna museet vilket möjligheter nå till publiken. ger nya att ut Vilka mål som i första hand ska prioriteras och hur museets verksamhet ska utnyttjas i ett helhetsperspektiv, hör naturligen hemma del som en av ett arkitekturpolitiskt handlingsprogram.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

- arkitekturens och samhällsplaneringens viktiga roll i människors vardag och lyfter fram behovet av kvaliteti form och gestaltning.

I kapitlet föreslår vi

att regeringen tar initiativ till att ett arkitekturpolitiskt handlings- program utarbetas,

SOU 1995: 84

att följande frågor behandlas i detta pmgam: definition av kvali- tetsbegreppen, samarbetsstrukturer, styrmedel, kompetenskrav, utbildningsbehov, forskning, infomiationsinsatser, det offentligas ansvar för den egna byggvcrksamheten samt Arkitektunnuseets verksamhetsproñl.

26 Film

Film är konstform. År 1894 gjordes den första filminspelningen en ung av bröderna Lumiere. Året därpå genomfördes den första offentliga visningen på en biograf i Paris. Ytterligare ett år senare kom filmen till Sverige och efter drygt tio år fanns det biografer över hela landet. Genom tv kan vi i dag se film i hemmen och utbudet har mångdubblats. Numera är film den kulturyttring näst musik som når flest människor. Bland de är intresset för unga film mycket stort. Den stora delen av filmomrâdet omfattar privat finansierad och organiserad verksamhet som omfattar dels import, distribution och visning främst av USA-producerad film, dels produktion av film för biograf- och tv-lansering. En mindre del består av statligt finansierad filmkulturell verksamhet och stöd till produktion av svensk film. Mellan dessa båda delar finns ett ömsesidigt beroende som bl.a. kommer till uttryck avtal mellan staten å sidan genom ena och film- och videobranschen samt tv-företag å den andra.

26.1 Möjligheter och problem

Utvecklingen på filmområdet under de senaste 20 åren karaktäriseras av: ett totalt sett kraftigt ökat utbud av film och rörliga bilder, att biografemas betydelse för visning av film minskat och tv-kanalemas betydelse kraftigt ökat, att utbudet av film biograf minskat betydligt på mindre och medelstora orter, att antalet premiäivisade filmer biograf successivt minskat, att den svenska filmens andel av den totala biografpubliken i Sverige är hög jämfört med andra länder i Europa, att beroendet av statliga anslag för produktion film ökat, - av att en allt större andel av filmproduktionen blir möjlig internationell - genom samfinansiering och bidrag från tv-bolag, att två helintegrerade filmbolag, Svensk Filmindustri och Sandrews, fått dominerande ställning inom såväl produktion, distribution som visning av biograffilm, att intresset for och möjligheterna att själv filma ökat bl.a. till följd av till- gång till enkel och billig teknik.

Staten stödjer genom filmavtalet produktion film. Därutöver avsätter av staten medel till Filminstitutet for filmkulturella verksamheter som avser arkiv 449

SOU 1995: 84

och bevarandeinsatser, information samt en rad andra insatser för att främja intresset för film över hela landet. Filmarkivet inom Filminstitutet förfogar över drygt 15 000 filmer och är därmed ett av de mest omfattande arkiven i världen. Under senare år har Filminstitutet i allt större utsträckning övertagit distribution av filmer som filmbolagen inte bedömer ekonomiskt lönsarnrria. Den distributionen är nödvändig för biografemas möjligheter att även visa ñlm som inte är helt ny. Institutet fördelar även medel till visningsfrämjande insatser av folkrörelser och ñlmföreningar, till visning av film biograf för barn och ungdom och till medieverkstäder. För att bredda utbudet film på av biograf ger Filminstitutet även stöd till import och lansering av värdefull ñlm. Det har särskilt stor betydelse för möjligheten att importera film från andra länder än USA. Filminstitutet har även till uppgift att företräda Sverige i internationella sammanhang på filmonuådet.

F ilmpolitik och kulturpolitik Den avgränsning av kulturomrddet som gjordes i 1974 års kulturpolitiska beslut inkluderade formellt men inte i praktiken filmen. Det bidrog till en oklar och ibland ifrågasättande hållning till film som konstform. Inte heller kommuner och landsting hari någon nämnvärd grad behandlat filmen som en del i kulturpolitiken och anslagit medel för att stimulera intresset för och öka utbudet av film. Det svaga lokala och regionala intresset för film kan ses som en följd av att ñlmpolitiken nationell nivå inte varit integrerad i kulturpolitiken och i huvudsak varit begränsad till filmproduktion. Det förhållandet att ñlmområdet till skillnad från övriga kulturområden regleras i avtal mellan staten och företrädare för berörda branscher har också bidragit till att filmen behandlas skilt från övriga konstområden. Det första filmavtalet ingicks år 1963 mellan staten och filmbranschen. Motivet var att stödja en kvalitetsinriktad svensk filmproduktion och att sammanföra insatserna inom ñlmområdet till en organisation. Avtalet förutsatte att biogiafbranschen betalade 10 % av sina intäkter till olika filmändamål, främst produktion, mot att staten avskaffade den då gällande nöjesskatten på biobesök och förband sig att inte införa annan liknande skatt. För statens räkning är regeringen avtalsslutande part. Ingånget avtal har i efterhand anmälts till riksdagen. Det innebär att riksdagens faktiska inflytande över avtalets utformning har varit mycket begränsat. Det kan förklara varför ñlmpolitiken sällan varit föremål för behandling i riksdagen. Antalet avtalsslutande parter har successivt ökat och förutom företrädare för filmbranschen ingår numera även företrädare för videobranschen, Sveriges Television och TV Nuvarande avtal ingicks år 1992 och gäller till utgången av år 1998. Det reglerar Stiftelsen Svenska Filminstitutets ställning och huvuduppgifter samt former för finansiering och för stöd till filmproduk- 450 tion.

Film

F ilmcensur

Till skillnad från alla andra konstområden är yttrandefriheten filmoirirådet begränsad genom riksdagens beslut år 1911 lag förhandsgranskning om om av film för offentlig visning. Beslutet motiverades med filmens och den rörliga bildens starka förmåga till påverkan. Detta synsätt lever kvar nuvarande censurlagstiftning och i regler för tv-sändningar. Motiven för ñlmcensur har varierat. Med jämna mellanrum har lcrav på skärpningar respektive avskaffande av filmcensuren förts fram. Kraven på skärpning har tagit sin utgångspunkt i diskussioner om åtgärder mot det ökade våldet i samhället. Så sent som hösten 1993 övervägde regeringen genomgripande förändringar i censurlagstiftiiingen genom avskaffande av vuxencensuren och införandet av en IS-årsgräns, men något förslag lades aldrig fram. Den nuvarande inskränkningen avser skildringar av våld och innehåller åldersgränser för offentligt tillträde till visning av ñlm biograf. Vi ser yttrandefriheten inom kulturområdet som en given förutsättning. Vi menar vidare att kulturpolitiken ska värna denna frihet och ge reella yttrandemöjligheter. När filmcensuren infördes omfattade den i ston sett all film visades. I som dag, när största delen av filmvisningen sker i tv, omfattar den enbart en mycket begränsad del av den film som visas. I överväganden om fortsatt lagstiftning om filmcensur bör hänsyn tas till att formerna för visning film av kraftigt förändrats.

Marknadsbedömningar begränsar filmens möjligheter att nä publik en I stort sett all filmproduktion i Sverige sker med stöd från Filminstitutet. För att en film ska nå fram till en bred publik är det i regel nödvändigt att något av de två dominerande filmbolagen engagerar sig antingen i produktions-, distributions- eller visningsledet. Varje enskild films möjligheter att generera intäkter är beroende av företagens beslut att engagera sig. Detta begränsar givetvis filmens möjligheter att nå publik. Begränsen ningarna är särskilt stora för sådan film förhand bedöms få liten som publik. Det gäller viss del av långfilmsproduktionen men framför allt produktionen av kort- och dokumentärfilm. Biografema visar ytterst sällan dokumentärfilm och nästan aldrig kortfilm. Enda undantagen är vissa kvalitetsinriktade biografer och särskilda visningar för vissa grupper. Det är numera genom visning i tv som denna typ av film har möjlighet att nå publik. en

SOU 1995: 84

26.2 Förändringar i ñlmpolitiken

Ett bredare Icultwpolitiskt synsätt pd filmen Det är först sedan slutet av 1970-talet som ett bredare kulturpolitiskt synsätt börjat tillämpas på filmorrirådet. Den främsta anledningen var att biografpubliken minskat och att utbudet av film på biograf allt mer begränsats till säkra publikfilmer, särskilt mindre och medelstora orter. Särskilda statliga medel avsattes i slutet av 1970-talet för att stödja visning av värdefull film på biograf. Under andra hälften av 1980-talet gjorde staten flera tydliga kulturpolitiska markeringar på filmområdet. Biografema kom att betraktas som lokala kulturinstitutioner och särskilda medel avsattes för att främja intresset för ñlm biograf bland bam och ungdom. Tillsammans med filmbranschen avsatte staten även medel för stöd till upprustning av biografer och för att göra aktuell film snabbt tillgänglig för visning på biograf, främst på mindre och medelstora orter.

Lokal och regional förankring Under de allra senaste åren har filmens lokala och regionala förankring kommit i förgrunden i ñlmdebatten. Förklaringar-na är flera. Svårighetema att på mindre och medelstora orter vidmakthålla bredd och kvalitet i utbudet av film på biograf har visat bristerna i en kommersiellt baserad distributionsoch visningsstruktur och på behovet av särskilda insatser för mångfald och kvalitet. En annan förklaring till det ökade regionala intresset är en allt starkare kritik av att produktion av ñlm är koncentrerad till Stockholmsområdet. Ytterligare en förklaring är ett ökat intresse bland unga människor att egen hand arbeta med den rörliga bilden som urtrycksform. Intresset underlättas av att tekniken blivit allt billigare och mer användarvänlig samt att både kommunalt och statligt stöd riktats till bl.a. medieverkstäder. Ungdomars intresse för rörlig bild avspeglas i att antalet elever gymnasieskolans medieprogram ökat snabbt. För att stärka arbetet med film regional nivå har olika initiativ tagits av bl.a. landsting och AV-centraler. Gemensamt är im-iktningen att bygga upp regionala film- och mediecentra med uppgifter att stödja produktion av film, bredda utbudet av film på biograf och främja eget skapande på video främst med inriktning bam och ungdom. Några centra har anställda konsulenter som har till uppgift att främja filmintresset i länet, särskilt skolan. Sådana regionala centra kan ses som en slags motsvarighet till de fasta regionala kul- " turinstitutionema andra konstområden. Ett annat uttryck för det regionala intresset för film är regionala filmproduktionsfonder. En sådan har nyligen bildats i Göteborg under namnet Västsvenska ñlmfonden. Den har som uttalat syfte att stödja professionell filmproduktion som förläggs till regionen. Fon- 452 den har tillförts medel från länsstyrelse, landsting, kommuner och tv-företag.

Film

Förhoppningen är att även andra företag i regionen ska bidra med medel. Att få till stånd produktion av film kopplas till strävan att öka antalet arbetstillfällen i regionen och till att stärka den regionala identiteten. Som fortsättning en planeras en "kontaktbank" för de olika filmresursema i Västsverige för att göra regionen mer attraktiv som plats för filminspelningar. Motsvarande initiativ har tagits i södra och i nona Sverige. g Även på lokal nivå har initiativ tagits for att bredda intresset för film. Ofta har detta skett genom samverkan mellan kommuner och biografägare. Satsningar på skolfilm, där film ett komplement till undervisningen i ses som skolan och som bidrar till att vidga barns och ungdomars filrnupplevelser, har ökat. Lokala filmfestivaler eller filmveckor är arbetsformer tilltalar som många unga och som gör det möjligt att visa filmer inte är möjliga som annars att se på biograf. Sådana satsningar ökar intresset för film och skapar förut-

sättningar för ett varierat utbud film biograf. Ett ökat kulturhisto-

mer av riskt intresse för biografen som lokal har medfört att många äldre biografer pietetsfullt renoverats och åter tagits i bnrk.

Ökat intresse för eget skapande

Framställning av rörliga bilder har fått stor spridning att kostnadema genom for utrustning pressats och användarmöjligheten ökat. Antalet videokarnener ror stiger därför snabbt och man räknar med att ungefär vart fjärde hem har tillgång till en sådan. Användningen av videokameror är i första hand knuten till det egna intresset att dokumentera och skildra händelser familjehögtisom der, resor eller andra privata angelägenheter. För de allra flesta är detta tillräckligt och fyller ett personligt behov och intresse. Men för några växer intresset för mediets möjligheteri en skapande och kommunicerande process. Särskilt bland unga människor är intresset för rörliga bilder stort. Det är naturligt med tanke på att de växer upp i miljöer där medierna är självklara på ett helt annat sätt än för bara några decennier sedan. De har sig vid och vant lärt sig att ta emot information och upplevelser via rörliga bilder. Det är inte ovanligt att bam redan i förskolan får pröva på att hantera videokamera. I en skola, fritidsverksamhet och i föreningsliv ökar användningen videokameav ror som ett av flera redskap att dokumentera och skildra det sker. som Sedan mitten av 1980-talet utgår statligt stöd till Filminstitutet för stöd till medieverkstäder med inriktning på arbete med rörliga bilder. Bakgrunden är en strävan att öka ungdomars kunskap om den rörliga bildens berättar-teknik, ge dem möjligheter att egen hand arbeta med mediet och motverka att negativa effekter av våldsinslag film och video. I några regioner samverkar lokala verkstäder i regionala nätverk för att stärka och utveckla den lokala verksamheten både kvalitativt och kvantitativt.

I Älvsborgs läns landsting har särskilda medel för regionalt

man avsatt ett mediecentrum med avsikten att stödja och samordna verksamheten i läneten 453

SOU 1995: 84

verksamhet på 25 orter som engagerar drygt 10 000 ungdomar. I Jämtland har en regionalt samordnande och stödjande verksamhet vuxit fram ur Folkrörelsemas Medieförening i Östersund. I andra län har initiativ tagits länsav AV-centraler. Deras traditionella uppgift att förse skolor med främst ñlm och inspelningar av program i radio och tv har utvidgats till att omfatta fortbildnings- samt visst produktionsstöd till enskilda och till lokalt verksamma filmare. Satsningar dessa orter är ett resultat av ett nära samarbete mellan landsting, länsstyrelse och kommunerna i länet. Samarbete sker också med centrala organ som Filminstitutet om att främja intresset för film som konstform och med Dramatiska Institutet om fortbildning medieoriuådet. Regional samverkan om medieverkstäder har också nära kopplingar till regionala filmpooler. För att höja kvaliteten i arbetet med rörliga bilder och sprida erfarenheter är det viktigt med stöd från berörda centrala organ som Filminstitutet, Dramatiska Institutet och Skolverket. Erfarenheter inom Utbildningsradion och andra tv-företag till Ökad bredd och kompetens detta område bör tas vara. är angeläget för att dels öka kunskaperna om rörliga bilder som konstnärlig uttrycksforrn och dels som ett sätt att skaffa sig insikter. Efterfrågan på film kommer sannolikt att öka som en följd av att fler tv-kanaler börjar sända och att film kommer att bli en självklar del i databaserade infomiationssystem. Ett samordnande ansvar för de centrala initiativen bör läggas pd Filminstitutet.

Ökad internationell samverkan

Under de senaste åren har fler initiativ tagits för att öka nordiskt och europeiskt samarbete på filmområdet. Motiven är flera ökade kostnader för filmproduktion, minskat publikintresse för nordisk och europeisk film och en alltmer dominerande ställning för den USA-producerade filmen i alla europeiska länder. Inte minst det senare har starkt bidragit till att filmpolitiken fått en central ställning i den europeiska kultur- och mediepolitiken och dessutom kommit att spela en framskjuten roll i de nyss avslutade förhandlingarna om ett nytt frihandelsavtal. I dessa sammanhang har filmens roll att spegla den nationella identiteten uppmärksammats liksom filmens betydelse för sysselsättning och ekonomi har belysts. De tydligaste uttrycken för det internationella samarbetet är inrättandet av olika fonder och program för stöd. Den Nordiska film- och tv-fonden finansieras med medel från de nationella ñlminstituten och tv-bolagen samt gemensamt från de nordiska regeiingarna. Fonden inrättades år 1990 och tillförs ca 60 miljoner kronor per år. Största delen av medlen går till produktionssamarbete men även distribution kan få stöd. Inom ramen för Europarådets EURI- MAGE-fond utgår medel till filmproduktion och inom ramen för EU:s MEDIA Il-program medel till utbildning, distribution och annat samarbete 454 filmens område.

Film

Ett nytt filmavtal

I det nya filmavtalet som slöts år 1992 ändrades principerna för Filminstitu-

tets verksamhet i stort. Den filmkulturella verksamheten skildes från avtalet ut och blev direkt kopplad till uppdrag från staten. Produktionsstödet förändra-

des med syfte att bevara och tydliggöra filmens dubbla roller - som massmedium och som konstnärlig uttrycksfonn. En ordning med två olika stödfor-

mer infördes, ett förhandsstöd grundat på konstnärlig bedömning och efett terhandsstöd enbart kopplat till antalet enskilt betalande besökare på biograf. Förhandsstödet ska uppgå till 75 % totala medel för filmproduktion och av fördelas av konsulenter som förordnas på viss tid. Efterhandsstödet ska uppgå till 25 % av totala medel för produktion och prioriterad gavs en ställning i avtalet, vilket innebär att alla filmer som når publik lägst 30 000 en om ska få stöd. Som en följd av det nya avtalet upphörde Filminstitutets egen produktion. Systemet med ett publikielaterat efterhandsstöd har ibland ifrågasatts. Kn-

tiker har menat att det inte är rimligt att staten avsätter medel till sådan film som är publikt framgångsrik. Samtidigt hävdas offentligt stöd nödvänatt är digt för att det överhuvudtaget ska kunna produceras film i litet land ett som Sverige. Från branschhåll påpekas att stödets koppling till antalet besökare

innebär ökade ansträngningar att nå en större publik tiden för genom att visning på biograf förlängs, även på Även mindre och medelstora orter. produktionsstödets regler om högsta möjliga belopp till enskild filmproduktion har ibland ifrågasatts. ,

26.3 En

utvidgad ñlmpolitik

Mot bakgrund av den beskrivning vi gjort tidigare vill vi först slå fast vi att betraktar film som en självständig konstnärlig uttrycksform. Genom sin tek-

niska utformning är film dessutom ett effektivt medium for masspridning av rörliga bilder.

Filminstitutet har uppgiften att fördela medel till filmproduktion och att svara för filrrikulturella uppgifter. Det är rimligt dessa uppgifter hålls att samman inom ett gemensamt organ även i framtiden. Vi ökade uppgifter ser för institutet som en följd ett breddat för film lokal och av engagemang regional nivå. Ett ökat engagemang följer också tydligare ansvarsfördelav en ning mellan Svenska institutet och Filminstitutet när det gäller att informera

om och företräda svensk film i internationella sammanhang. Även det svenska medlemsskapet i EU kommer att medföra ökade insatser Filminstitutet. av För att filmpolitiken i framtiden på ett tydligare sätt ska samspela med

andra kultuiområden är det angeläget att institutets kontakter med andra organ med liknande uppgifter, främst Kulturrådet, förstärks. Detta är viktigt dels i 455

SOU 1995: 84

förhållande till lokal och regional nivå, dels för att ett bättre sätt kunna möta behovet av stöd till konstnärligt gränsöverskridande projekt som berör såväl film och elektroniska medier som traditionella konstformer. Frågan införandet av en särskild lculturmoms är för närvarande aktuell. om Den är av avgörande betydelse för ñlriiområdet och för möjligheten att även i framtiden behålla konstruktionen med ett filmavtal. Enligt nuvarande avtal upphör det att gälla moms på biobiljetter införs. Från filmbranschens sida om har det framhållits att en momssats som inte överstiger 6 % går att förena med villkoren i nuvarande avtal. I de fortsatta övervägandena om kulturmoms är det angeläget att ñlmbranschens önskemål beaktas. Bevarandet av äldre film har vi berört i kapitel 18. Film åldras snabbt och förlorar i skärpa och färg. Att restaurera film så att den helt återfår sin ursprungliga kvalitet är inte möjligt. Den kemiska process som åldrandet medför kan leda till att film, som inte tagits om hand på rätt sätt, självantänder och därmed helt går förlorad. Det är angeläget att ökade medel tillförs Filrninstitutet för att restaurera svensk film, särskilt färgñlm producerad under 1950-talet och senare. Riksdagen har nyligen, inom ramen för beslut om medel för en iäddningsaktion som avser föremålssamlingar vid museer och andra kulturinstitutioner, uttalat sig för dettal filmområdet bör sammanfalla med de Motiven för statens engagemang gäller för övriga konstområden. Mångfald, kvalitet och förnyelse bör som vara vägledande för produktion av svensk film. Samtidigt måste hänsyn tas till filmens karaktär massmedium. Vi vill betona betydelsen av ett brett som utbud film på biograf över hela landet liksom insatser för att möta ett av snabbt växande intresse bland främst unga människor att använda den rörliga bilden som uttrycksform.

26.3.1 Motiv för offentliga insatser

Stora delar ñlmområdet finansieras utan offentliga bidrag. Stöd från staten av utgår till viss produktion av film och till vissa ñlmkulturella insatser som genomförs Filminstitutet eller fördelas av Filminstitutet till föreningar och av andra mottagare regional och lokal nivå. Därutöver disponerar Konstnärsnämnden ett stöd till konstnärligt motiverade ñlmprojekt. I betänkandets inledande kapitel och i närmast föregående avsnitt har vi angett de kulturpolitiska motiven för de offentliga insatserna ñlmområdet. I avsnitt 5.2 Motiv för offentligt kulturstöd har vi också prövat att analysemotiven utifrån ekonomisk teori. Om man tillämpar den och använder den ra tenninologin ñlmområdet motiveras stödet framför allt av "Kollektiva nyttigheter", "Lång tidshorisont" och "Fördelningspolitik". Filmens existens-

456 1 Bet. 1994/95 KrU18.

Film

och optionsvärde, detta att människor tycker att det bör finnas ett utbud av svensk film även om de inte väljer att se dem, är en kollektiv nyttighet. Att värna om konstartens utvecklingsmöjligheter, t.ex. att för experige resurser ment och nyskapande som inte ger omedelbara resultat, handlar också att om kunna anlägga ett långt tidsperspektiv. Stöd till verksamheter landet runt är ett utslag av fördelningspolitiska överväganden, fördelningspolitik med geografiska förtecken. De statliga medlen till ñlmproduktionen ökar benägenheten hos andra intressenter att satsa kapital på produktion av film. Att finansiera en svensk film med intäkter från visning på biograf i Sverige och försäljning rättigheter är av näst intill omöjligt. Inte ens publika succéer klarar i regel det.

26.3.2 Stöd till produktion av film

I takt med att filmen funnit nya vägar till sin publik har antalet parter bakom filmavtalet ökat. I avtalet awägs statens intressen mot berörda branschers. Filmens dubbla roller som massmedium och som konstform vägs i samman avtalet. Formen med avtal som löper under längre tid bidrar till att skapa stabilitet vilket underlättar möjligheten till långsiktiga produktionsbeslut. Nuvarande avtalqförhâllande pd filmomrádet bär behållas. Ett statligt stöd är nödvändigt for att bevara och utveckla svensk filmproduktion och för att även andra intressenter ska bidra med medel. Efterfrågan på film kommer av allt att döma att öka, framför allt som en följd totalt av ökat tv-utbud. Det är viktigt att svensk filmproduktion står väl rustad inför en sådan expansion. Med tanke på filmens ökade betydelse i tv anser vi det rimligt att de tv-företag som är avtalsslutande parter ökar sina bidrag till finansiering av svensk filmproduktion. Vi vill också beröra några av ñlmavtalets regler om stöd till produktion. Ordningen med ett efterhandsstöd som är prioriterat i förhållande till förhandsstödet och som enbart är relaterat till filmens publika framgång har diskuterats, framför allt med tanke på att detta stöd utgår utan någon särskild kvalitetspnövning. Denna stödform är unik inom kulturområdet. Utvecklingen under senaste åren har inneburit att medel till förhandsstöd inte nått till upp den nivå som förutsattes i avtalet. Det innebär att utrymmet för konstnärlig utveckling och förnyelse inom ñlmornrådet hämmas. Det är angeläget att åtgärder vidtas så att de grundläggande ambitionerna i avtalet uppfylls. Vi vill också peka på betydelsen av en mer flexibel stödordning som gör det möjligt att tilldela vissa konstnärligt angelägna ñlmproduktioner högre belopp än vad nuvarande avtal medger. Likaväl som en kulturinstitution vid enstaka tillfällen har behov av att koncentrera resurserna till vissa produktioner bör det kunna förekomma även inom filmens område. 457

SOU 1995: 84

26.3.3 Lokal och regional förankring av filmen

Film bör uppmärksammas samma sätt som andra konstformer på lokal och regional nivå. Det är rimligt att man även på mindre och medelstora orter ska kunna ta del av ett brett utbud av film biograf. För att det ska bli möjligt är det angeläget att filmens roll i det lokala kulturlivet stärks bl.a. ett nära genom samarbete mellan kommuner, biogmfägare och filmföreningari syfte att öka det lokala intresset och utveckla visningsfomier som är anpassade till publikens behov. Ett starkare lokalt engagemang för filmvisning pd biograf är en förutsättning för att utbudet ska kunna breddas. Vi vill särskilt betona vikten av insatser för barn och ungdom. Deras möjligheter att möta ett brett utbud av ñlm på biograf är beroende av lokala initiativ av föreningar och kommuner, främst av skolan. Satsningar skolbio är ett exempel på att vidga perspektivet på film, att både kunna se det som ett "läromedel" och som kultur-upplevelse. Likaså är det viktigt att ge bam och ungdomar möjligheter att se filmer som de spontant själva inte väljer och att ge dem kunskaper om filmens berättar-teknik. Det kan vara ett sätt att vidga deras filmupplevelser och uppmuntra till en kritisk prövning av filmers kvalitet. En allt större del av publiken ser film på tv. Televisionen innebär också möjligheter för okänd film och ñlm från andra språkområden än det engelska att bli sedd av en stor och åldersmässigt och utbildningsmässigt bred publik. Denna utveckling kan i ett längre perspektiv leda fram till uppfattningen att biografen som visningsplats för film blir överflödig. Vi vill dock betona de värden som ligger upplevelsen av film på biograf. Koncentrationen på den film som visas, den stora duken och den gemensamma upplevelsen är kvaliteter som man inte fullt ut kan få i hemmiljön. Att stärka de regionala insatserna får film ser flera landsting som en naturlig uppgift för landstingen. Även AV-centraler på regional nivå bör kunna spela en viktig roll i detta sammanhang. Inriktning och omfattning bör utgå från de förutsättningar som finns i regionen och kan inriktas på att bygga upp ett nätverk mellan filmaktiva i regionen, stödja produktion av ñlm på olika nivåer och bredda utbudet av film biograf. De regionala satsnin garna bör ta sikte på att stimulera verksamheten lokal nivå och bygga vidare på de regionala film- och mediecentra som redan etablerats. I ett inledande skede kan regionala ñlmkonsulenter engageras som ett brett sätt kan arbeta mot olika grupper i länen och samordna insatserna. Deras roll kan i övrigt utformas med utgångspunkt i de resonemang som förs om "länskonsmärer" avsnitt 8.3.4. Ett ökat intresse för produktion ñlm i olika delar i av av landet utmanar nuvarande stödordning. Krav har framförts på statliga medel för stöd till produktioner som genomförs ute i landet. Avsikten är att bryta Stockholmsdominansen inom ñlmområdet och stimulera produktion på andra orter. Riksdagen 458 liksom Landstingsförbundet har också uttalat sig positivt till sådan utatt en

Film

veckling kommer till stånd. Krav regionalt stöd till produktion av ñlm har också forts fram. Ökad geografisk spridning av filmproduktion bör främjas. Det bör leda till en större mångfald inom den samlade ñlmproduktionen i landet. Berättelser och företeelser som är förankrade i olika delar landet bör på så vis få ökade av chanser att komma till uttryck på film. I detta sammanhang bör också man kunna väga in utvecklingen mot en allt mer regionaliserad tv-stmktur 50m bl.a. kan komma att öka efterfrågan på produktioner är gjorda i länet. som För att utveckla filmlivet över hela landet bör statliga medel anvisas for insatser på regional nivå. Medlen bör fördelas av Filminstitutet. Stödet bör kopplas till regional eller lokal motpnestation utifrån samma grundprincip som gäller för statligt stöd till annan regional kulturverksamhet. Mottagare av bidragen kan vara regionala frlmproduktionsfonder och regionala ñlm- och mediecentra.

Sammanfattning

Det statligt ñnansierade insatserna på frlmområdet har haft fokus på stöd till filmproduktion. Det krävs nu en vidgning av insatserna på ñlmområdet.

I kapitlet betonar vi

att vi betraktar film som en självständig konstnärlig uttrycksform, betydelsen av insatser för att öka tillgängligheten till ett brett utbud av ñlm biograf över hela landet, betydelsen av insatser för att möta ett snabbt växande intresse bland unga människor att själva använda film som uttrycksforrn, att det är angeläget att Filminstitutets kontakter med andra organ inom kulturområdet, främst Kulturrådet förstärks, - att nuvarande avtalsforhållande på filmens område bör bibehållas, att det är rimligt att de tv-företag som är avtalsslutande parter ökar sina bidrag till finansieringen av svensk filmproduktion, betydelsen av en flexibel stödordning som gör det möjligt att tilldela vissa konstnärligt angelägna produktioner större belopp än vad nuvarande avtal medger, att filmens roll i det lokala kulturlivet stärks, särskilt med tanke på insatser för bam och ungdom

SOU 1995: 84

I kapitlet föreslår vi att Filminstitutet tillsammans med andra berörda får i uppdrag att främja kvaliteten i det egna arbetet med rörliga bilder, att åtgärder vidtas för att de grundläggande ambitionerna i filmavtalet uppfylls, vad avser fördelningen av produktionsstödet mellan de båda stödformema, att Filminstitutet tillförs statliga medel för stöd till regionala ñlmproduktionsfonder och regionala ñlm- och mediecentra.

27 Litteratur och bibliotek

Språket är utomordentligt viktigt som identitets- och kulturbärare. Det är avgörande för den enskildes möjlighet att förstå vad som händer i tillvaron och för utbytet av tankar och idéer. Ett rikt och levande språk förutsätter förankring i det språkliga arvet och en kontinuerlig och förnyelse. varsam Litteraturen speglar människans behov av att uttrycka och gestalta tankar och åsikter. I litteraturen möter man insikter och erfarenheter på sätt ett som förenar känsla och intellekt. Trots sin unika ställning anses boken ibland vara hotad. Den tekniska utvecklingen ger alternativ för förmedling av kunskap och upplevelse kan som förefalla överlägsna. Krav på lönsamhet lockar till massproduktion av en internationellt standardiserad utgivning. Den kvalitativt värdefulla boken, den lcrävande och inte så kända boken, får svårare att hävda sig. Trots dessa hot har boken behållit sin centrala ställning.

27.1 Litteratur

27.l.l Möjligheter och problem

Utvecklingen på litteraturområdet under de senaste 20 åren karaktäriseras av att;

- andelen bokläsare i befolkningen har ökat sedan början av 1980-talet, en femtedel av befolkningen skriver dagbok eller dikter under loppet - av ett år, bokutgivningen i ett internationellt perspektiv är rik och mångsidig, nästan hälften av utgivningen av skönlitteratur är svensk medan böcker från engelskan dominerar bland översättningar, fem ägargrupper svarar för tre fjärdedelar av bokutgivningen, bokhandelns andel av den totala bolcförsäljningen har minskat medan bokklubbarna de senaste 20 åren ökat sin andel, - det totala antalet utgivna boktitlar fördubblats medan det totala antalet sålda volymer i stort sett varit konstant, skönlitteraturens andel av den totala bokförsäljningen har minskat och facklitteraturens andel ökat, den totala bokförsäljningen omsätter 5,7 miljarder kronor inklusive - moms 1994.

De statliga insatserna på litteraturområdet syftar till en bred utgivning av litteratur av god kvalitet. Av den anledningen infördes år 1975 särskilt ett ut- 461

SOU 1995: 84

givningsstöd som går till förlagen och avser enskilda boktitlar. Statligt stöd utgår även till distribution av litteratur och syftar till att öka tillgängligheten av kvalitetslitteraturi bokhandeln och till att vidmakthålla och om möjligt förstärka ett vittförgrenat bokhandelsnät. Koncentrationen inom förlags- och bokhandelsleden har ökat och kan utgöra ett övergripande problem för möjligheterna att garantera tillgång till en bred utgivning av kvalitetslitteratur svenska språket Utvecklingen på litteraturområdet aktualiserar därför frågor rörande: utgivningsvillkoren för den smala men kulturellt värdefulla litteraturen, de mindre förlagens villkor, effekterna av avsaknaden av branschavtal med avseende tillgängligheten till ett brett utbud av kvalitetslitteratur, . distributionsstöd för spridningen av kvalitetslitteratur, möjligheterna att vidmakthålla och förbättra ett vittförgrenat bokhandels- nät Möjligheten att upprätthålla och bredda utgivningen till fler språk- och kulturornråden har vi berört i avsnitt 10 Invandrare och ursprungskulturer. Där har vi framhållit att kravet på kvalitet ytterligare bör betonas för stöd till utgivning av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk.

27 .1.2 Statens fortsatta insatser på litteraturområdet

Utteraturstädet Under 1970- och 1980-talen präglades bokbranschen av att små kvalitetsförlag etablerades bl.a. med hjälp av litteraturstödet. De spelar en viktig roll framför allt for utgivningen av översatt kvalitetslitteratur. Det är ofta de mindre förlagen som introducerar författare från små språkområden. Under senare år har flera sådana förlag köpts upp av större bolag eller gått i konkurs, samtidigt som nya kommit till. En tilltagande koncentration kan komma att utgöra ett hot mot utgivningen av litteratur från mindre språkområden och leda till att en redan kraftig engelsk dominans ytterligare förstärks. Litteraturstödet bidrar till att ett större och mer kvalificerat urval böcker ges ut än vad den fria marknaden i ett litet språkområde annars kan klara. Den ordning som gäller för hanteringen av litteraturstödet fungerar enligt vår uppfattning på ett ändamålsenligt sätt. När det gäller litteraturstödet vill vi beröra två delaspekter. Mer än 80 % av all översatt litteratur kommer från det engelska språkområdet. Mot den bakgrunden föreslår den Internationella kulturutredningen att Kulturrådet ges i uppdrag att under en treårsperiod avsätta minst 75 % av tillgängliga resurser

Litteratur och bibliotek

för översättning av litteratur från annat språk än engelskaJ För närvarande används drygt 60 % av stödet till sådana översättningar. Det är angeläget att mångfalden inom litteraturutgivningen stärks. Vi är dock tveksamma till en fast kvotering av litteraturstödet enligt det förslag Internationella kulturutredningen lagt fram. Det engelska språkområdet omfattar litteratur från olika Världsdelar och länder. Dessutom blir en icke obetydlig del av litteraturen från mindre kända språkområden tillgänglig för översättning till svenska genom sin engelskspråkiga utgåva. I stället för fast kvotering litteraturstödet bör av Statens kulturråd i fördelningen av litteraturstödet ta särskild hänsyn till behovet av stöd till översättningar av litteratur från för svensk publik mindre kända språkområden och kulturlcretsar. På uppdrag av regeringen har Kulturrådet nyligen utvärderat litteraturstödets prispress, dvs. kravet att förlagen, För att kunna få stöd, skulle tillämpa av staten fastställda maximipriser. Sådana har fastställts årliga övergenom läggningar mellan Statens kulturråd och Svenska Bokförläggareföreningen. I uppdraget ingick även att komma med Förslag förändringar det skulle om om visa sig att systemet inte svarade mot de kulturpolitiska målsättningarna. En anledning till uppdraget var att Svenska Bokförläggareföreningen föreslagit att utgivningsstödets prispress borde avskaffas. Enligt föreningen saknar den köpstimulerande inverkan och fyller därför inte någon kulturpolitisk funktion. Marknaden skapar själv på ett bättre sätt den kontrollen eftersom branschen inte kan ta ut högre priser än konsumenterna är beredda att betala. Föreningen påpekar också att prispressen endast verkari produktionsledet, medan de slutliga priserna sätts i detaljistledet på ett sätt som förlagen inte har någon kontroll över. Slutligen anser föreningen att prispressen i vissa fall verkat direkt hämmande vid beslut om utgivning av kvalificerad översättningslitteratur. Både Sveriges Författarförbund och Svenska Bokhandlareföreningen har uttalat sig för en fortsatt prispress. Enligt Kulturrådets utvärdering skulle ett slopande litteraturstödets av prispress leda till en ökad prisnivå för utgivningen av kvalitetslitteratur och

därmed ökade utgifter för bokköparna, inte minst biblioteken. Ökningens

storlek är omöjlig att precisera, den skulle i första hand gälla norrnalutmen gåvor av skönlitteratur för vuxna och slå igenom både i bokhandeln och bokklubbar. Även prispressen inte har någon stark köpstimulerande om effekt har den enligt Statens kulturråds bedömning i kombination med själva utgivningsstödet bidragit till att bevara en rimlig prisnivå trots den ambitiösa utgivningsnivån och de minskade genomsnittsupplagoma på den svenska bokmarknaden.

1 SOU 1994:35: Vår andes stämma och andras. Betänkande lntematio- - av nella kulturutredningen. 463

SOU 1995: 84

Prispressen har enligt rådets bedömning inte i någon nämnvärd grad härnmat utgivningen av smal litteratur. Förhållandet är tvärtom att utgivningsstödet stimulerat sådan utgivning, men att marknadens bristande intresse inom områden såsom utländsk skönlitteratur satt en relativt snäv gräns för utgivningen. Mot denna bakgrund finner vi det inte motiverat att föreslå att nuvarande ordning för litteraturstödet ändras. Sveriges Författarförbund har önskat högre stöd än i dag till särskilt krävande översätmingar. Enligt vår mening bör regeringen pröva om frågan kan hanteras inom ramen för litteraturstödet.

Städ till bokhandeln Införandet av fria bokpriser 1970 ledde till en minskning av antalet bokhandlar framför allt små orter och orter med fler än en bokhandel, medan antalet bokhandlar medelstora orter ökade något. Därefter har läget varit stabilt. I samband med att de fria bokprisema infördes upprättades ett branschavtal, det s.k. fackbokhandelsavtalet, som gav regler för abonnemang, rabatter o.dyl. Detta upphörde år 1992 och därmed hamnade den svenska bokmarknaden för första gången i ett tillstånd utan avtal mellan branschens parter. Det är inte troligt att det avtalslösa tillståndet i sig kommer att leda till något nämnvärt bortfall av antalet bokhandlar. Det mesta talar för att det i stället är andra och mer generella förhållanden inom detaljhandeln som kommer att vara avgörande för den fortsatta utvecklingen. Det avtalslösa tillståndet leder till en starkare anpassning till marknaden och möjligen till en ökad ekonomisk stabilitet för de bokhandlar som nu finns. 70 av landets 286 kommuner saknar i dag bokhandel. En del av dessa är små och har inte tillräckligt befolkningsunderlag. Andra är förorter och här kan bokköpama lätt ta sig in till storstädemas välsorterade bokhandlar. Det är därför tveksamt om det skulle vara möjligt att med statligt stöd etablera en helt ny bokhandel i en stor del av de kommuner som nu saknar sådan. Fackbokhandeln bestod tidigare främst av fristående företag men utgörs i dag av två stora kedjor och ca 100 fristående bokhandlar. Koncentrationen tenderar att öka ytterligare bl.a. som en följd av att fackbokhandelsavtalet upphört. Utvecklingen innebär att konkurrens om bokhandelns inköp ökar. Förlag med mindre sortiment riskerar att trängas undan eftersom de saknar möjlighet att erbjuda lika förmånliga villkor som de större förlagen. På sikt kan det leda till att distribution av ett brett utbud av litteratur försvåras. En minskning av sortimentet hos många små och medelstora bokhandlar leder till märkbara försämringar for den bokköpande allmänheten. På många orter, inte nödvändigtvis de minsta, kommer det att bli svårare än hittills för konsumenterna att i den lokala bokhandeln orientera sig i ett utbud av nya böcker. 464

Litteratur och bibliotek

Nuvarande statliga stödinsatser finner vi väl motiverade, dvs. stöd till bokdistribution och bokhandel som omfattar lån till investeringar i bokhandel, stöd till den mindre bokhandeln för att kunna erbjuda ett relativt brett urval av god litteratur och katalogdatorstöd. Vi föreslår därför inga förändringar i stödordningarna. Däremot vill starkt betona betydelsen av att utvecklingen på bokmarknaden noggrant följs eftersom mer omfattande förändringar i förlagsstruktur och bokdistribution kan påverka den enskildes möjligheter att ta del av ett brett utbud av litteratur. En löpande analys och rapportering av förändringar är nödvändig for att statens medel ska få största möjliga kulturpolitiska effekt. De analyser och bedömningar som löpande görs av Bokbranschens Finansieringsinstitut BFI, som har statens uppdrag att följa utvecklingen inom bokdistributionen som helhet och särskilt med

avseende på utvecklingen inom bokhandeln, och Statens kulturråd är viktiga i

detta sammanhang. Möjligheterna att kunna köpa äldre litteratur och klassiker i bokhandeln är begränsade. Det hänger samman med kostnader för lagerhållning och att efterfrågan naturligt nog är svår att bedöma. I ett läge med alltmera pressade marginaler i detaljhandeln och färre renodlade bokhandlar tycks dessa möjligheter ha minskat. För att göra det litterära arvet tillgängligt för nya läsare är det angeläget att denna slags litteratur är möjlig att köpa. Vi föreslår att Statens kulturråd får i uppdrag att i nära kontakt med bokbranschen lägga fram förslag till åtgärder för att öka dessa möjligheter.

Fria eller fasta bokpriser De fasta bokprisema förbjöds i Sverige år 1970. Genom avskaffandet av fackbokhandelsavtalet år 1992 har bokbranschen för första gången hamnat i ett avtalslöst tillstånd. Det svenska "systemet" representerar därmed ett vid en europeisk jämförelse extremt uttryck för en fri marknad med litteraturstödet och dess prispress som enda ingrepp. Inom EU har alla länder utom Belgien, Portugal och Grekland fasta bokpriser, trots att detta egentligen strider mot gemenskapens generella ekonomiska ideologi. Den konkurrenslag som gäller inom EU i centrala delar tillämpas inte inom huvuddelen av EU:s bokmarknader. Jacques Delors framhöll i sitt inledningsanförande vid 1993 års bokmässa i Frankfurt att EU accepterar existensen av nationella avtal som reglerar priset böcker. Syftet är att "säkra en mångsidig tillgång nyskapande litteratur och bevara ett fmmaskigt nät av kvalitetsbokhandlar". Frågan om att återinföra fasta bokpriser har aktualiserats med jämna mellanrum av bl.a. författarna. Ett syfte med förslaget är att stärka bokhandelns konkurrensförmåga i förhållande till andra försäljningskanaler. Förlagen har dock kategoriskt avvisat förslaget och hävdar att fria bokpriser bäst tillgodoser konsumenternas intressen. Utvecklingen bokmarknaden följs bl.a. av 465

SOU 1995: 84

Kulturrådet. Skulle bredden i utgivningen minska och/eller bokhandeln uppvisa ökade ekonomiska svårigheter bör åtgärder övervägas.

K ulturnronu och moms på böcker

På de flesta andra utvecklade bokmarknader har boken en särställning med fasta bokpriser kombinerat med låg eller ingen moms. I vissa länder kompletteras detta med olika former av direkta stödinsatser. Inom EU finns sträen van att harmonisera momssatsema, där boken och vissa andra kulturvaror och -tjänster prioriteras låg genom momssats. Frågan om införandet av en särskilt kulturmoms är för närvarande aktuell. Något förslag har ännu inte lagts fram. I de fortsatta övervägandena kulom turmoms anser vi att litteraturen bör ingå i det område kan omfattas som av en kulturmoms. En sådan förändring bör samtidigt innebära det statliga att litteraturstödet övervägs. Vi tar momsfrågan för hela kulturområdet upp i kapitel 33.

Bokfrid

För att stärka bokhandeln huvudkanal för försäljning som av nya böcker har olika förslag om "bokfrid" förts fram. Ett förslag innebär bokhandeln att som i Danmark där branschen själv beslutat härom ska vara enda försälj- ningskanal för nya böcker under de första månaderna efter utgivningsdasex gen. Man menar att detta skulle förbättra bokhandelns konkurrenssituation i förhållande till bokklubbar och dessutom bidra till att förlänga böckernas "medellivsläng Ett annat förslag är branschen under att en ny boks första tid marknaden skulle avstå från att använda priset konkurrensmedel. som Priset en nyutgiven bok skulle under bokens första till tolv månader sex vara samma över hela landet. Boken skulle då kosta lika mycket över disk som via postorder/bokklubb. Förslag om bokfrid lämpar sig enligt vår mening inte för reglering av statsmakten utan bör vara något för branschens olika komma parter att överens om. Reglering av staten skulle kräva omfattande kontroll och uppfölj-

ning.

Litteratur och bibliotek

27.2 Biblioteken i Sverige

27.2.l Möjligheter och problem på biblioteksområdet

Sverige har ett biblioteksväsen med lång tradition och av hög standard. Folkbiblioteken med rötter i folkbildningen utgör en viktig resurs i sarnhället för bildning och upplysning. De finansieras helt av kommunerna, finns i alla Sveriges kommuner och intar en särställning i det lokala kulturlivet. De stimulerar läsande, erbjuder fri tillgång till information, fungerar som mötesplats för alla och spelar viktig roll för utbildning på alla nivåer. Härigenom en bidrar landets knappt 2 000 folkbibliotek till att garantera yttrandefrihet och yttrandemöjligheter, fri åsiktsbildning och kunskapsförmedling. Från de fasta enheterna bedrivs uppsökande och läsfrämjande verksamhet till arbetsplatser, barnomsorg, vårdinstitutioner, organisationer och grupper av olika slag. De statliga insatserna på biblioteksområdet avser främst 90 forskningsbiför informationsforsörjningen i den högre utbildningen bliotek som svarar och forskningen samt inom ett antal specialområden. Dessutom fördelar staten stöd till länsbibliotek och finansierar lånecentraler som svarar för kompletterande medieförsörjning samt ger vissa bidrag till utvecklingsarbete. I alla län finns länsbibliotek. Landstingen svarar för huvuddelen av finansiering. Verksamheten är inriktad stöd och rådgivning till folkbiblioteken samt kompletterande insatser. Alla offentligt finansierade bibliotek samverkar i en lånekedja. Utvecklingen på folkbiblioteksotnrådet under de senaste 20 åren karaktäriseras av att: en kraftig utbyggnad ägt rum över hela landet, folkbibliotekens ställning i den lokala kulturverksamheten förstärkts bl.a. i kraft av fackutbildad personal och ändamålsenliga lokaler för kultur, strävan att nå nya grupper genom uppsökande verksamhet varit tydlig, inriktningen verksamheten på barn och ungdom förstärkts, - av 40 % av nyförvärven avser bamlitterattrr, uppgifterna inom utbildningsområdet vidgats, datatekniken tagits i bnrk för att öka tillgängligheten till samlingar och till information, länsbibliotek byggts ut som stöd till folkbiblioteken. -

En förändrad situation för folkbiblioteken Folkbiblioteken är våra mest besökta kultur-institutioner. Verksamheten är väl förankrad i alla kommuner och spelar en viktig roll i det lokala kulturlivet. Men området är inte utan problem. De huvudsakliga problemen som blivit tydliga under senaste åren kan sammanfattas på följande sätt: bokanslagen har minskat under flera år, den uppsökande verksamheten har försvagats, vilket första hand drabbar barn, äldre och handikappade, 467

SOU 1995: 84

- många kommuner ändrar sin organisation, några prövar alternativa driftformer, - de fria boklånen ifrågasätts och högre avgifter tas ut på bibliotekens tjänster.

De förändringar som ägt planeras eller diskuteras kan tolkas och rum, värderas på olika sätt. Alla förändringar har mer eller mindre ekonomisk dien mension som kan förklaras kärv kommunal ekonomi. av Inom vissa kommuner leder det till åtgärder som minskar direkta kommunala utgifter, inom andra leder det till åtgärder längre sikt Det kan få karaktären senare av strukturomvandling som ifrågasätter etablerade principer inom biblioteksområdet, t.ex. avgiftsfriheten och kommunalt driftansvar.

Besparingar

Besparingar inom folkbiblioteken har under år stått i för bibsenare centrum lioteksdebatten. De har lett till minskning anslagen till bokinköp. En sådan av åtgärd kan snabbt reducera bibliotekens kostnader men leder till att bokbestånden snabbt minskari intresse. På sikt kan sådan besparingsmetod en vara förödande för biblioteken i sin helhet. Besparingarna har också gett färre filialbibliotek och utlåningsstationer, arbetsplatsbibliotek och bokbussar samt mindre av uppsökande verksamhet. Många dessa verksamheter har byggts av upp under de två senaste decennierna och kan direkt kopplas till 1974 års kulturpolitiska mål. Variationema mellan olika kommuner är dock avsevärda. Kritiken mot besparingarna har bl.a. gått på dessa särskilt drabbat läut att sargruppema barn och pensionärer, grupper som själva kan ha svårt att komma till biblioteken. Vidare har anförts att besparingarna skulle innebära en marginalisering av biblioteken och att kortsiktiga ekonomiska besparingar inte vägts mot långsiktiga förluster fråga kunskap och bildning. om

Avgtftsfriheten

En grundläggande princip i de svenska bibliotekssystemen har varit rätten till avgiftsfria lån. Denna princip har under de åren i fråga senaste satts genom förslag om avgiftsbeläggning två områden, dels det gäller när fjärrlån från statliga forskningsbibliotek, dels när det gäller rätten till lån vid folkbiblioteken. Förslagen har sin främsta grund i försämrad offentlig ekonomi och i en allmänt större öppenhet för avgiftsñnansiering av offentliga tjänster. När det gäller fjärrlånen är det främst fråga i det offentliga fiom var systemet som nansieringen av kostnader ska ske. På folkbiblioteken handlar det om avvägningen mellan offentliga och privata kosmader. Avgifter för fjärrlån från statliga forskningsbibliotek har undanröjts genom riksdagens beslut om att Kungliga biblioteket tillförs l5 miljoner kronor för 468

Litteratur och bibliotek

subventionering av expeditionskostnader i samband med nettoutlåning av fjärrlån mellan forskningsbibliotek och mellan dem och folkbiblioteken Medel fördelas mellan berörda forskningsbibliotek. Vi utgår från att denna ordning permanentas och att det statliga anslaget läggs på en sådan nivå att den avsedda effekten uppnås inom hela forskningsbiblioteksområdet. En rad olika tjänster vid bibliotek är avgiftsbelagda. Däremot förekommer för närvarande inga avgifter för lån. Några argumenten mot att införa avgifter på basfunktionema har sin av grund i principiella eller ideologiska argument som betonat bibliotekens viktiga roll i informationsförsörjningen i en demokrati och individens garanterade rätt till information och kunskap. Detta synsätt har bekräftats av riksdagen uttalande i juni 1992 där fria boklån som en grundprincip folkbibgenom lioteksområdet slagits fast: "Det är allmänt godtagen princip att boklån vid de allmänna folkbiblioen teken skall kostnadsfria. Utskottet vill framhålla vikten av att denna vara princip upprätthålls även i framtiden. Möjligheterna att utnyttja biblioteken skall inte beroende den enskilde medborgarens ekonomi. Fri tillvara av gång till infomiation är en förutsättning för öppen debatt och opinionsbildning." 3 Ett annat argument mot att införa avgifter är praktiskt och betonar att om avgifterna ska substansiell intäkt måste de vara relativt höga, vilket ge en drabbar låntagare, barn och pensionärer, varför rimstora grupper t.ex. man ligen måste undanta dessa från avgifter. Det skulle i sin tur innebära behov av att ytterligare höja den tänkta avgiften för att den skulle ge någon intäkt av betydelse. Ytterligare ett argument kan man finna i den nya upphovsrättslagstiftningen trädde i kraft den l januari 1994. Enligt den får exemplar av littesom rära eller musikaliska verk inte utan upphovsmannens samtycke tillhandahållas allmänheten genom uthyrning. En generell avgift för möjligheten att låna böcker från ett folkbibliotek definierar lånet som "uthyrning". Det är m.m. viktigt att konstatera att den nya lagstifmingen inte förbjuder uthyrning genom avgiftsbeläggning, bara att den i sådana fall kräver upphovsmannens samtycke.

2 Bet. 1994/95:UbU15. 5.93. 3 Bet. 1991/92 101132. 469

SOU 1995: 84

27 .2.2 Hur ska problemen lösas

Mål och lagstiftning

Någon nationellt formulerad och tydlig målsättning för biblioteksväsendet som helhet och for samverkan mellan biblioteksystemets olika delar existerar inte. Samverkan är snarare resultatet av utvecklad praxis än centrala beslut. av När det gäller folkbiblioteksområdet har frågan nationell målsättning om en diskuterats vid flera tillfällen. I propositionen om litteratur och bibliotek som följde av den senaste Folkbiblioteksutredningen behandlades frågan utförligt.4 Några mål för den kommunala verksamheten fastställdes inte. Däremot framhölls att de av Folkbiblioteksutrednin föreslagna målen och gen handlingslinjema skulle kunna stimulera diskussionen prioritering och om utveckling av folkbiblioteksverksamheten i kommunerna. I propositionen diskuterades och awisades lagstiftning på biblioteksområdet. Statens uppgift skulle vara att stimulera, inte reglera. I ansvarsfördelningen mellan de offentliga nivåerna ansågs att statens stimulerande roll var väl utvecklad när det gäller centrala folkbiblioteksuppgifter och vissa genom statsbidrag till folkbibliotek och länsbibliotek. Förändringar på biblioteksområdet är av två slag: dels relativa innebär som en viss minskning av verksamhetens omfattning, dels absoluta i den meningen att vissa principer som anses utgöra väsentliga inslag i den hittills gällande politiken ifrågasatts. I ett fortlöpande arbete med att höja kompetensen inom biblioteksområdet, utveckla verksamhetsformer och öka beredskapen att möta framtida problem är det nödvändigt att utnyttja en rad olika metoder för styrning informason1 tion, kunskapsspridning och opinionsbildning, och rollfördelning ansvarsoch ekonomiska bidrag. Det är uppgifter som för statens räkning även fortsättningsvis bör utföras av Statens kulturråd. Senare års utveckling pekar på behovet av ett mer grundläggande skydd för och kodiñeting av bärande principer och praxis inom folkbiblioteksområdet. Ett sådant skydd bör ges i form av en bibliotekslag för att det sättet gälla i alla kommuner i landet. Genom en lagstiftning kan staten med kraft betona betydelsen av medborgarnas rätt till tryckt information och kunskap samt av insatser för att stärka intresset för läsning, litteratur och bildning i samhället.

4 Prop. 1984/85:l41: Om litteratur och folkbibliotek. SOU 1984:23: Folkbibliotek i Sverige. Betänkande av Folkbiblioteksut- 470 redningen.

Litteratur och bibliotek

UNESCOZS manifest om folkbibliotek I UNEsCOzs manifest om folkbibliotek från år 1994 sätts biblioteken in i ett brett samhällsperspektiv samtidigt som betydelsen av information och kunskap understryks. "Frihet, välstånd och samhällelig och personlig utveckling är grundläggande mänskliga värden. De förverkligas bara genom välinforrnerade medborgares förmåga att utöva sina demokratiska rättigheter och spela en

aktiv roll i samhällslivet. Medborgarnas konstruktiva engagemang och

demokratins utveckling är beroende av en fullgod utbildning samt fri och obegränsad tillgång till kunskap, tankeliv, kultur och information. Folkbiblioteken, porten till kunskap, utgör en grundförutsättning för livslångt lärande, självständigt beslutsfattande och kulturutveckling hos enskilda och hos medborgargmpper."

Citatet ger i sin koncentrerade form en idémässig grund för folkbiblioteken. Dessa bibliotek är kärnan i det svenska biblioteksväsendet och har stått i fokus i debatten när frågan om införande av en bibliotekslag har diskuterats.

Kommunalt självstyre Folkbiblioteken är en kommunal angelägenhet. l en diskussion om en bibliotekslag bör därför också relationerna stat kommun och principen om kom- munal självstyrelse belysas. En viktig fråga att ta ställning till är om införandet av en bibliotekslag kan komma i konflikt med denna princip. Den kommunala självstyrelsen har markerats i den inledande bestämmelsen om statsskickets grunder l kap. 1 § andra stycket regeringsformen RF där det sägs: "Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse." Samtidigt sägs i 8 kap. 5 § RF: "Grundema för ändringar i rikets indelning i kommuner samt grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen bestämmes i lag. I lag meddelas också föreskrifter om kommunernas befogenhet i övrigt och om deras åligganden." Föredraganden i grundlagsärendet anförde att han genom att välja formuleringen att kommunernas befogenheter och åligganden skulle anges i lag tydligt velat markera att kommunerna också i fortsättningen skulle ha sig tilldelade ett område där de själva mera fritt bedömde vilken verksamhet som skulle bedrivas prop. 1973:90 s. 193.

SOU 1995: 84

Det böri sammanhanget nämnas att även i kommunallagen 1991:900 finns principen omnärrmd. I 1 § sägs: "Sverige är indelat i kommuner och landsting. Dessa sköter på den kommunala självstyrelsens grund de angelägenheter som anges i denna lag eller i särskilda Föreskrifter." Vidare bör också nämnas att Sverige år 1989 anslöt sig till den europeiska konventionen om kommunalt självstyre.5 Där slås fast vissa grundläggande principer för statens förhållande till kommunerna. Bl.a. berörs den kommunala självstyrelsens rättsliga reglering, skyddet för den kommunala indelningen, den administrativa strukturen, statlig tillsyn samt frågan kommuom nernas ekonomiska resurser. Frågan är då vad som ska läggas i begreppet kommunal självstyrelse. Låter det sig avgränsas så att man kan slå fast vad ska beslutas som av staten och vad som ska beslutas av kommunerna utan statlig inblandning I denna del anfördes det i grundlagsärendet att kommunerna laggenom stiftningen fått betydelsefulla åligganden, vilket gav dem stor handlingsfrihet. Av grundläggande betydelse för kommunernas kompetens ansågs emellertid vara att de utöver sina särskilda åligganden har en fri sektor inom vilken de kan ombesörja sina angelägenheter. Inom detta område finns alltså utrymme för en kommunal initiativrätt som kan sägas bilda kärna i den kommunala en självbestämmanderätten. Det borde komma till klart uttryck i RF. Uttrycket kommunal självstyrelse ansågs visserligen obestämt, det kunde likväl men anses belysande när det gällde uttryck principen självständig att ge om en och inom vissa ramar fri bestämmanderätt för kommunerna. Principstadgandet i regeringsformens Första paragraf om kommunal självstyrelse som en av grunderna för det svenska statsskicket, sammanställt med reglerna om beskattningsrätten och normgivningen det kommunala området, kan således sägas bilda för kommunernas existens. Däremot sägs ramen ingenting om hur gränsen mellan kommunernas fria sektor, den särskilt reglerade sektorn och statlig verksamhet ska bestämmas. Konstitutionsutskottet uttalade i ett ärende år 1981 att det inte ansetts vara vare sig lämpligt eller möjligt att en gång för alla dra orubbliga och precisera-

de gränser i grundlag kring kommunal självstyrelsesektor.5 Varje lagbeslut

en som gällde kommunerna skulle fattas inom den av grundlagen uppdragna ramen. Beslutet ñck aldrig innebära att den kommunala självstyrelsen upphävdes eller att någon av de grundlagsfasta principerna för självstyrelsen åsidosattes. I överväganden ska i varje särskilt fall vägas den stora vikt som grundlagen tillmäter den kommunala självstyrelsen som en av de grunder for det svenska statsskicket varigenom folkstyrelsen förverkligas. Självstyrelseintresset ska sålunda alltid tillmätas stor betydelse vid den lärnplighets-

5 mp. 1988/89:119, bet. 1988/89:KU32, rskr. 1988/89251. 472 6 Bet. 1980/81:KU22 s.

Litteratur och bibliotek

prövning och intresseavvägning som är aktuell i det konkreta lagstiftningsärendet. Med stöd av lag, förarbeten m.m. kan man alltså inte dra någon absolut gräns mellan vad som ligger inom kommunernas fria sektor och vad som ska bestämmas i lag. Det säger sig dock självt att all lagstiftning sotn lägger nya uppgifter på kommunerna bör föregås av noggranna överväganden så att inte den viktiga principen om kommunal självstyrelse träds för när. I sammanhanget bör också den s.k. frnansieringsprincipen nämnas som innebär att kommuner och landsting inte ska åläggas nya uppgifter utan att de samtidigt får möjlighet att finansiera dessa med annat än höjda skatter.

27 .2.3 Vad ska regleras i bibliotekslagen Nätverk och avgiftsfria län När bibliotekslag diskuteras är det främst två områden som står i centrum. Det är bevarandet av ett väl fungerande nationellt nätverk och det är de avgiftsfria boklånen. Lagstiftningen bör ha som syfte att garantera dessa båda funktioner. Frågan om bevarande av ett nationellt nätverk berör både statlig och kommunal verksamhet I fråga om avgiftsfria boklån till allmänheten riktar sig lagen till kommunerna. Eftersom det redan i dag finns upphovsrättsliga hinder för att ta ut avgifter för boklån kan införandet av en sådan regel inte sägas innebära några nya åtaganden för kommunerna. Lagen innebär endast en kodiñering av nu rådande förhållanden. Vi kan därför inte finna att en sådan lagstiftning kommer i konflikt med vare sig reglerna om kommunal självstyrelse eller med finansieringsprincipen.

Omfattning och tillgänglighet Vi vill mycket starkt betona det angelägna i att folkbibliotekens resurser inte minskas trots ekonomiskt svåra tider. Frågor som tar sikte biblioteksverksamhetens bredd och djup lämpar sig dock inte for lagstiftning. Det bör även i fortsättningen vara en kommunal angelägenhet att lägga fast omfattningen av verksamheten. Statlig detaljreglering detta område bör undvikas. Även om en lagreglerin g således inte anger några mått biblioteksverksamhetens omfattning är det givetvis angeläget att denna inte minskar. Det förhållandet att en lag inte är heltäckande ska således inte uppfattas som att bibliotekens verksamhet endast ska handla om det som anges i lagen. Tvärtom måste biblioteken även i fortsättningen vara föregångare när det gäller medborgarna kulturella upplevelser, kunskap och information. att ge Vi vill också betona folkbibliotekens roll som en samlande funktion i kommunerna för information och kunskapsspridning. Viktiga principer för 473

SOU 1995: 84

folkbiblioteken är därutöver öppenhet för alla, tillgänglighet information till och samlingar även för dem olika anledningar inte själva kan sig till som av ta biblioteken eller utnyttja de resurser biblioteken förfogar över neutralitet samt i ideologiskt, politiskt och religiöst avseende.

Biblioteken och irrfonnationstekniken

Biblioteken har hittills utnyttjat informationstekniken främst för registrering i syfte att öka tillgängligheten till tryckt material. Genom den tekniska utvecklingen öppnas en rad nya möjligheter att medborgarna tillgång till informage tion som finns lagrat i databaser och förmedlas via nätverk. En växande del av information blir tillgänglig på det sättet och det är vikt av yttersta att folkbiblioteken skaffar utrustning och kunskap utnyttja informationsteknikens att möjligheter. I kontakter med biblioteken har vi kunnat konstatera att man är angelägna om och arbetar mycket för tillgodose önskemålen i detta att avseende. Inte minst ungdomarna är en viktig målgrupp. Biblioteken har stort kunnande i att söka, värdera och sovra information. Detta kommer bli att än viktigare i framtiden. Bibliotekens möjligheter plats dit medboratt vara en garna även i framtiden söker sig för att få infomiation och kunskap hänger i hög grad samman med i vilken utsträckning förmår man ta till sig och använda den nya tekniken. Flertalet kommuner upprättar s.k. lT-strategier. Det är viktigt folkatt biblioteken dras in i detta arbete och inlemmas i planering och i den infrastruktur av bredband, kablar och satelliter byggs och i anspråk. som nu ut tas Folkbibliotekens roll i användningen informationstekniken betonas i av tilläggsdirektiven till IT-kommissionen dir. 1995:1. Där framhålls ökad att tillgänglighet till databaser och nätverk är väsentlig inom folkbiblioteken. Kommissionen har också till uppgift föreslå åtgärder främjar sådan att som en tillgänglighet. Det s.k. Junior IT-rådet dir. 1995:2 har bl.a. till uppgift samla och att förmedla kunskap om hur barn och ungdomar kan utnyttja informationsteknik i skolan och fritiden. Rådet ska lyfta fram goda exempel användning av informationsteknik bland bam och ungdomar. Rådet ska också belysa hur skolarbetet kan förändras genom en ökad användning infonnationsteknik. av I kapitel 17 Massmediemas möjligheter betonar vi bibliotekens roll som informationsförmedlare och föreslår försöksverksamhet med inforrnationssta-

tioner.

Litteratur och bibliotek

Sammanfattning Vi föreslår att det i en bibliotekslag ska finnas regler om det nationella nätverket och om garantier för avgiftsfria boklån. Folkbiblioteksverksamheten i övrigt bör inte heller i framtiden vara föremål för statlig styrning. Det bör även i fortsättningen vara en kommunal angelägenhet att lägga fast omfattningen av verksamheten. Statlig detaljreglering på detta område bör undvikas. Lagforslaget behandlas närmare i författningsförslaget med kommentarer.

27. 2.4 Skolbibliotekens ställning Skolans betydelse för barn och ungdomars läsning och for förmågan att hantera texter och information är stor. Det är viktigt att man redan i skolåldem skaffar sig vanan att läsa och att utnyttja biblioteken. Det sker givetvis bäst i den direkta undervisningen och som stöd för detta är bibliotek i skolan eller i direkt anslutning till den av stor betydelse. I gällande förordningar för grundskolan framgår att det i den ska finnas lämpligt fördelade bibliotek". Något motsvarande stadgande gäller inte för gymnasieskolan. De senaste årens utveckling av skolbiblioteken är oroande. Lärarbibliotekarie- och skolbibliotekarietjänster har dragits in och medieanslagen minskat. Denna tendens fortsatte under 1993. Antalet skolbibliotekscentraler har också minskat. Kulturrådet konstaterar att skolbibliotekens verksamhet ofta är begränsad till hemlån och fritidsläsning trots allmänna intentioner att de ska vara ett redskap för ett undersökande arbetssätt i skolan. Det är angeläget att biblioteksverksamhet kopplad till arbetet i skolan förstärks. Genom skolbiblioteken är det möjligt att nå alla bam. Att väcka lusten till läsning är grundläggande för läsupplevelser och för kunskapsinhämtning. Ett modernt skolbibliotek är betydligt mer än en utlåningsfunktion. Det är i hög grad en central kunskapsbank vars kompetens bygger på personal med fackkunskaper, rikt mediebestånd och terminaler för databassökningar. Rätt använd kan en sådan bank utgöra en slags forskningscentral inom skolan som kompletterar den klassrumsbundna undervisningen. Det skoldatanät är som under uppbyggnad och som kommer att omfatta elektronisk post och ett nationellt konferenssystem samt en särskilt upplagd information för skolan bör kunna göras tillgängligt enskilda skolor via terminaler i ett skolbibliotek. Sådan utrustning i skolan bör göra det möjligt att ta del av information och kunskap om kultur via "Kulturnät i Sverige" kapitel 17. Möjligheterna för eleverna att hämta kunskaper i olika källor och sammanställa dem på ett sätt

SOU 1995: 84

som gör en presentation begriplig och intresseväckande kan förstärkas genom en kraftfull biblioteksfunktion i skolan. I vårt förslag till bibliotekslag behandlas skolbibliotekens roll i särskild en paragraf.

27.2.5 Regional biblioteksverksamhet

Redan vid införandet av 1974 års kulturpolitik det regionala bibliovar tekssystemet väl utbyggt och i alla län fanns det fungerande länsbibliotek. Den ursprungliga uppgiften var att verka utjämnande mellan kommunerna. Under de senaste decenniemas utbyggnad folkbiblioteken har sådana av insatser varit av stor betydelse. Länsbibliotekens uppgifter har därefter vidgats till att även omfatta rådgivning, information och fortbildning vissa samt andra specialtjänster. Profilen på länsbibliotekens arbete varierar över landet och är beroende lokala och regionala förutsättningar. Av praktiska skäl var alla länsbiblioteken ursprungligen inordnade under värdkommunens huvudmannaskap. Under senare år har allt flera håll man gått från den ordningen och numera drivs hälften av länsbiblioteken direkt av

respektive landsting. Övriga bedriver den regionala biblioteksverksamheten

reglerad genom avtal mellan landsting och värdkommunen. För att komplettera folkbibliotekens mediebestånd bildades under 1960talet lånecentraler i Malmö, Stockholm och Umeå. Därefter har ett depåbibliotek med uppgift att bevara den äldre svenska mindre frekvent utlånade litteraturen knutits till lånecentralen i Umeå och en särskild lånecentral för invandrarlitteratur knutits till Stockholms stadsbibliotek. De har spelat roll för stor att lånekedjan ska fungera och for att efterfrågan på mer specialiserad litteratur ska kunna tillgodoses till rimlig konstnad. I takt med att efterfrågan på sådan litteratur ökat har behovet av lånecentralemas tjänster ökat. De utgör i princip folkbibliotekens förbindelselänk med de vetenskapliga biblioteken. Länsbibliotekens roll har under senare år behandlats staten vid två tillav fällen. Genom beslut av riksdagen 1985 utvidgades uppgifterna och det statliga stödet förstärktes kraftigt. Uppgiften att minska standardskillnadema mellan bibliotek i olika kommuner betonades liksom uppgiften att ge råd och vidareförmedla information och erfarenheter från bibliotekssystemets olika delar. I en rapport från Utbildningsdepartementet år 1989 gjordes bedömningen att förstärkningen statliga några år tidigare inte fått avsedd av resurser effekt.7 Bedömningen ledde inte till någon förändrad inställning från statens sida till länsbiblioteken. Det finns i dag kompetens på kommunal nivå när det gäller att planera och genomföra en biblioteksverksamhet som motsvarar krav på professionalitet

476 7 Ds 1989:36: Kultur hela landet. i

Litteratur och bibliotek

och kulturpolitisk medvetenhet. Alla kommuner har folkbibliotek med fackutbildad personal och i många fall en verksamhet som spänner över ett brett kulturpolitiskt fält. Inom flera kommuner i varje län finns bibliotek med olika specialtjänster och erfarenheter av utveckling och förnyelse. Genom lånekedjan finns kontakter mellan olika folkbibliotek inom länen och med andra delar av bibliotekssystemet. Olika sammanslutningar och organisationer inom biblioteksområdet bidrar också till ett utbyte av kontakter och idéer. Behovet av förstärkning av folkbibliotekens kompetens med insatser på länsnivå har därmed förändrats. Det ställer krav på en länsbiblioteksfunktion som är mer flexibel än den nuvarande. Det kan t.ex. ifrågasättas nuvarande uppsättom ning konsulenttjänster är lika motiverad som tidigare. De ökade behoven inom folkbiblioteken av kunskap informationsteknikens område kan motivera ändringar av inriktningen. Vi vill förorda en mer flexibel inriktning av konsulenttjänstema inom länsbiblioteken för att därmed på ett bättre sätt kunna ge de lokala biblioteken stöd i frågor som är aktuella och där sakman nar egen kompetens. Vi vill förorda viss omfördelning av det statliga bidraget från länsbibliotek till lånecenualer för att förbättra centralemas möjligheter för kompletatt svara terande medieförsörjning. Denna verksamhet ökar i betydelse bl.a. till följd av att fler ägnar sig studier och har behov av facklitteratur. Genom ökad distansundervisning ställs krav på ökad biblioteksservice även på mindre orter. Även ökad invandring ställer krav på att biblioteken ska kunna tillhandahålla litteratur på en mängd olika språk som det i praktiken är omöjligt för en enskild kommun att tillgodose.

27 .2.6 Förbättrad information om Iitteraturutgivning

Information om och distribution av ett brett utbud av litteratur utgör ett de av kulturpolitiska huvudproblemen på litteraturområdet. Efter fackbokhandelsavtalets upphörande 1992 existerar inte något stödsystem för distribution av kvalitetslitterattrr. Kulturrådet har lagt fram förslag förse landets folkom att bibliotek med presentationsexemplar de böcker erhållit statligt utgivav som ningsstöd. Böckerna skulle därefter ingå i bibliotekens bokbestånd. Förslaget kan bidra till att förbättra informationen litteraturstödda böcker löser om men inte problemet med information om utgivningen av allmänlitteraturen i sin helhet. Intresset för gemensamma bokkataloger inom bokbranschen tycks ha minskat under senare år. Detta har bl.a. lett till försämrade möjligheter till överblick över den samlade bokutgivningen. De stora förlagen och förlagsgrupperna koncentrerar sig på egen marknadsföring och deras intresse att delta i för branschen gemensamma aktiviteter har minskat, vilket främst drabbar de mindre förlagens möjligheter att nå ut med infomration. 477

SOU 1995: 84

Det bästa vore att hela utgivningen kunde finnas tillgänglig i bokhandeln och på biblioteken. Men detta är praktiskt och ekonomiskt omöjligt. I stället bör en databaserad katalog som omfattar den totala utgivningen av allmänlitteratur göras tillgänglig för allmänheten på landets folkbibliotek. En sådan katalog kan kombineras med uppgifter om var boken finns att köpa eller med ett enkelt beställningssystcm. En utgångspunkt för en sådan katalog kan vara nationalbibliografm kopplad till pliktexemplarslagen som Kungliga biblioteket ansvarar för. Den ligger till grund för uppgifterna i det nationella biblioteksdatasystemet LIBRIS. Detta system fungerar som en samkatalog för de svenska forskningsbiblioteken. Staten svarar för finansiering av nationalbibliografin inom för ramen anslaget till Kungliga biblioteket. En allomfattande bokkatalog baserad uppgifter ur nationalbibliograñn, förädlad med multimediatelmik, kompletterad med presentationer som recensioner, bild författaren, eventuell upplåsning av delar av texten och tillgänglig på landets folkbibliotek skulle avhjälpa nuvarande brister. En sådan katalog kan göras tillgänglig på biblioteken på CD-ROM och även via Kultumät Sverige". Vi Föreslår att Kulturrådet fåri uppdrag att, i samverkan med Kungliga biblioteket och andra berörda institutioner, utveckla ett katalogdatasystem med den inriktning som vi här angett.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi litteraturstödets betydelse för bredd och kvalitet i bokutgivningen, att utvecklingen på bokmarknaden noggrant följs, inte minst med tanke att mer omfattande förändringari förlagssmikmr och bokdistribution på ett direkt sätt kan påverka den enskildes möjligheter att ta del av ett brett utbud av litteratur, att statens bidrag till forskningsbiblioteken för subventioner-ing av expeditionskostnadema i samband med utlån bör permanentas och läggas på en nivå som undanröjer hot om avgiftsbeläggning av lån till folkbiblioteken, betydelsen av skolbiblioteken som en central kunskapsbank i skolan.

Litteratur och bibliotek

I kapitlet föreslår vi att Kulturrådet får i uppdrag att särskilt uppmärksamma behovet av stöd till översättning av litteratur från För svensk publik mindre kända språkområden och kulturkretsar, att Kulturrådet får i uppdrag att i nära kontakt med bokbranschen lägga fram förslag till åtgärder för att öka möjligheterna att köpa äldre litteratur och klassiker i bokhandeln, att åtgärder övervägs om bredden i utgivningen minskar och/eller bokhandeln uppvisar ökade ekonomiska svårigheter, att litteratur bör ingå i det område som kan omfattas av en kulturmoms, att en bibliotekslag införs, att länsbiblioteken blir mer flexibla än vad de är, bl.a. vad gäller nu inriktningen av konsulenttjänstema, viss omfördelning av statliga medel från länsbiblioteken till lånecentralema, att Kulturrådet fâri uppdrag att, i samråd med Kungliga biblioteket och andra berörda, utveckla en databaserad katalog som omfattar den totala utgivningen av allmänlitterattxr och görs tillsom gänglig för allmänheten.

Författningsförslag med kommentarer

Förslag till bibliotekslag

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om det allmänna biblioteksväsendet.

Iden inledande bestämmelsen anges ramen för bibliotekslagen. Den rymmer hela det offentliga biblioteksväsendet. Med detta avses de bibliotek i husom vudsak ñnansieras med skattemedel, dvs. folkbiblioteken, skolbiblioteken, talboks- och punktskriftsbiblioteket, högskolebiblioteken och övriga forskningsbibliotek. Alla bestämmelser i lagen äri och för sig inte av den karaktären att de av konstitutionella skäl kräver lagform det har ansetts lämpligt samla alla men att föreskrifter som rör det offentliga biblioteksväsendet i lagen.

2 § Till främjande upplysning, information, bl.a. med hjälp informaav - av tionsteknik utbildning, intresse för läsning och litteratur kulturell verk- - samt samhet i övrigt ska alla medborgare ha tillgång till ett folkbibliotek. Varje kommun ska ha folkbibliotek.

I första stycket anges målen för biblioteksverksamheten. Bibliotekens särskilda ansvar för att göra datalagrad information och nätverk tillgängliga för medborgarna har särskilt framhållits. Detta har utvecklats närmare i avsnitt 27.2.3. Det har angivits att det är medborgarna ska ha tillgång till biblioteket. som Därmed avses i första hand medlemmarna i den kommun där biblioteket är beläget, dvs. främst de som är folkbokförda i kommunen. Även sådana personer som mer tillfälligt vistats i kommunen bör inkluderas. I andra stycket slås fast att varje kommun är skyldig att ha folkbibliotek. Däremot sägs inget om detta skall bestå eller flera enheter. Det ankomav en mer på den enskilda kommun att närmare bestämma hur biblioteksverksamheten skall organiseras.

3 § Pâ folkbiblioteken ska litteratur avgiftsfritt ställas ltill förfogande under viss tid. Bestämmelsen hindrar inte att ersättning tas ut för fotokopiering, porton och andra liknande tjänster. Inte heller hindrar den att en avgift tas ut i de fall en låntagare inte inom avtalad tid dterlämnar det han eller hon lånat. 481

SOU 1995: 84

I första stycket finns den mest grundläggande bestämmelsen i lagen, nämligen att boklån skall vara avgiftsfria. Redan i dag gäller att biblioteken inte kan ta ut avgift för boklån utan medgivande av upphovsmännen men i paragrafen har uttryckligen lagts fast att lån skall vara avgiftsfria Bestämmelsen tar bara sikte litteratur. Informationssökning i databaser regleras inte i lagen. m.m. Lagen reglerar inte förhållandet mellan biblioteken och upphovsmän m.fl. Även i fortsättningen måste vid avgiftssättningen beaktas vad som gäller på det upphovsrättsliga området. l andra stycket anges vissa kostnader som biblioteken får kompensera sig för trots att de har samband med boklån. Undantagen torde ganska självvara skrivna men de har till undvikande missförstånd ändå angivits i lagen. av Med andra liknande tjänster avses t.ex. avgift biblioteket tvingas en som erlägga för att få låna en bok från ett utländskt bibliotek. Frågan om ersättning i de fall låntagaren förstör eller inte återlämnar en bok regleras inte i lagen. I detta fall torde vanliga skadestândsrättsliga regler gällaÅ

4 § E folkbibliotek tt i varje län kan åläggas uppgifter lânsbibliotek. som Länsbiblioteket bistår de övriga folkbiblioteken i länet med kompletterande medieförsörjning För den kompletterande rnedieförsörjningen ska också finnas en eller flera lånecentraler.

I paragrafen anges för fullständighetens skull länsbiblioteken och lånecentralema eftersom dessa har en viktig funktion att fylla vad gäller den s.k. lånekedjan se 9 §. De närmare uppgifterna for länsbiblioteken och lånecenttalerna anges i statsbidragsförordningar.

5 § För att tillgodose skolelevernas behov av material för utbildningen och för att främja deras intresse för läsning och litteratur ska inom grundskolan och gymnasieskolan finnas lämpligt fördelade skolbibliotek.

I denna paragraf anges skolbibliotekens uppgifter. En föreskrift biblioteom ken i grundskolan finns i dag i 4 § grundskoleförordningen 1988:655 medan det däremot i den nya gymnasieförordningen -till skillnad från vad som gällde för den gamla inte finns någon - sådan bestämmelse. Bestämmelsen i grundskoleförordningen bör ersättas med hänvisning till en bibliotekslagen.

6 § Högskolebiblioteken ska inom de områden som anknyter till utbildning och forskning vid högskolan svara för biblioteksservice inom högskolan och

482 1R°°5 C M 1994: Biblioteksräzt, S. 84 -86. Nerenius Santérus.

F örfattningsfärslag

i samverkan med landets biblioteksväsen i övrigt ge biblioteksservice. Det skall finnas tillgång till sådana bibliotek vid alla högskolor.

Bestämmelsen återfinns i dagi högskoleförordningen 1993:100. För systematikens skull har den förts in i lagen. Bestämmelsen i högskoleförordningen bör ersättas med en hänvisning till bibliotekslagen.

7 § Kommunerna svarar för folk- och skolbiblioteksverksamheten. Landstingen svarar för länsbiblioteken. Staten svarar för hägskolebiblioteken och ldnecentralerna.

I paragrafen slås ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen och kommunerna fast. Däremot har det inte närmare reglerats hur verksamheten skall bedrivas. Det är endast huvudmannaskapet för verksamheten som läggs fast i lagen.

8 § Folk- och skolbiblioteken ska ägna särskild uppmärksamhet dt barn och ungdomar, funktionshindrade samt invandrare och andra minoriteter bl.a. genom att tillhandahålla litteratur på andra språk än svenska och fomrer i särskilt anpassade till dessa gruppers behov.

I paragrafen markeras vissa grupper som det är särskilt angeläget att biblioteken uppmärksammar, vilket bör ske i former anpassade till dessa grupper t.ex. genom tillhandahållande av kassettböcker, talböcker m.m. I bestämmelsen regleras inte på vilket sätt litteraturen ska tillhandahållas. Detta kan ske genom egna inköp eller genom inlån från lånecentraler m.m.

9 § Länsbibliotek, ldnecentraler, högskolebibliotek och andra statliga forskningsbibliotek m.m. ska avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna samlingarna till folkbibliotekens förfogande samt i övrigt samverka med folk- och skolbiblioteken och bistå dem i deras strävan att erbjuda låntagarna god biblioteksen service.

I denna paragraf läggs den mycket viktiga regeln om den s.k. lånekedjan eller fjärrlånesystemet fast. Detta binder ihop de olika biblioteken så från att man det lokala biblioteket kan beställa vilken titel som helst, trots att det egna biblioteket inte har den. Detta system är mycket viktigt för folkbibliotekens möjligheter att erbjuda sina låntagare en god service. I bestämmelsen slås fast att denna verksamhet, såvitt avser litteratur ska vara avgiftsfri. Bestämmelsen ger forskningsbiblioteken inte bara en skyldighet att ställa böcker till förfogande utan också att bistå annat sätt t.ex. att lämna genom information från sina databaser. Något krav att även denna service ska vara avgiftsfri har det dock inte ansetts lämpligt att införa I sådana avseenden 483

SOU 1995: 84 får överenskommelser träffas mellan de olika biblioteken. Forskningsbibliotekens verksamhet är så mångskiftande att den inte i alla delar lämpar sig för en reglering i lag.

Denna lag träder i krdt den I juli 1996.

28 Museer,

utställningar

Museema speglar utifrån sina föremål, bilder och andra data förändringar i naturen och i människans liv och verksamhet genom årtusenden. Deras möjligheter att nå en stor publik, inte minst den generationen, är mycket yngre stora. Man arbetar med många engagerande utuycksmedel som utställningar, film, publikationer Under år har den informationstekniken m.m. senare nya dessutom öppnat många spännande vägar till förnyelse. Men museer är mycket mer än den publika verksamheten. Samlingarna ska kompletteras, vårdas, konserveras och sökbara väl fungerande vara genom register. Museema svarar för dokumentations- och insamlingsarbete i fält, etnologiska och arkeologiska undersökningar och kultunniljövård. De samarbetar med många olika myndigheter och institutioner. De omfattande, kostnadskrävande och för samhället mycket betydelsefulla uppgifter som utförs bakom kulisser blir för den allmänheten museernas stora okända. Detta har varit till nackdel för museiväsendets utveckling. Det är angeläget att museerna aktivt vidgar kunskapen sina olika uppgifter. De om ska kunna formuleras och utvecklas i nära kontakt med medborgarna Utställningar nyttjas i hög grad även många andra av museerna men av institutioner och organisationer. Utställningen kan upplevelser, kunskap ge och väcka debatt. Den kan med sitt formspråk, med möjligheterna inteatt grera ljud, bild, lukter och genom att vara interaktiv öppna sinnen och nå stora grupper av människor med sitt budskap. Den rymmer många möjligheter till kommunikation mellan besökarna. Vi behandlari det följande museifrågoma i dess helhet. I delbetänkandet "Kulturutredningens ställningstagande i anledning Museiutredningens av betänkande Minne och bildning", har vi redovisat våra ställningstaganden i anledning av Museiutredningens betänkande De frågor vi där berört redovisas även här.

28.1 Möjligheter och problem

Utvecklingen museiområdet de 20 åren karakteriseras senaste av att museipubliken ökat sedan 1988, att de yngre besökarna minskat, - museer - att personer med hög utbildning oftare går museum,

1 SOU 1994:51: Minne och bildning. Betänkande av Museiutnzdningen. 485

SOU 1995: 84

ett ökat intresse från statens sida vad beträffar museernas uppdrag, utbyggnad av och ökning av anslagen till centrala och regionala museer, fler kommunala och lokala museer t.ex. arbetslivs- och ekomuseer, ökat samarbete mellan centrala museer och museer i landet. - För en utförligare beskrivning av museiornrådet hänvisar vi till utvärderingsrapporten och till Museiutredningens betänkande. Som utgångspunkt för den fortsatta museipolitiken och statens ansvar på museiområdet inleder vi med att sammanfatta det vi ser som museernas stora möjligheter inför framtiden och beskriva det som vi uppfattar som problem i den nuvarande verksamheten. Museema har stora förutsättningar att utvecklas till mer betydelsefulla samhällsinstitutioner än vad de för närvarande är. Museiutredningen har i titeln på sitt betänkande "Minne och bildning" markerat museernas uppgift och syfte. Vi, liksom ett stort antal remissinstanser, delar denna grundsyn som också kommit till uttryck i förslaget om en ny museidefmition. Den lyder i sin helhet: "Ett museum är en del av samhällets kollektiva minne. Museet samlar in, dokumenterar, bevarar och levandegör föremål och andra vittnesbörd om människors kultur och miljö. Det utvecklar och förmedlar kunskap och bjuder upplevelser för alla sinnen. Det är öppet för allmänheten och medverkar i samhällsutvecklingen. Museets syfte är bildning för medborgarna." Museema är tillsammans med bibliotek och arkiv en viktig del av samhällets minne. Vi behöver dem för att lagra erfarenheter och för att kunna analysera och förstå de orsakssammanhang som ligger till grund för vår egen tids komplexa verklighet. Vi behöver den förståelsen för att kunna utveckla och diskutera alternativa framtiden Minnet behöver vara tillgängligt för alla. Det är en demokratisk rättighet att själv kunna söka information i detta. Museiutredningen betonar med största möjliga tyngd att museernas huvuduppgift är bildning. Deras speciella möjligheter att förmedla kunskap ligi det museideñnitionen ger uttryck för med orden: bjuder upplevelser ger som får alla sinnen. De samlingar som museerna förvaltar erbjuder unika möjligheter att öppna människors sinnen. Den känslomässiga upplevelsen ökar mottagligheten för kunskap som annat sätt kan vara svåra att ta till sig. Museema är hittills underutnyttjad resurs i det svenska bildningssystemet en det formella såväl som det infomiella. I skolans nya läroplan finns mål som uppfordrar till ett närmande mellan skola och museum. Det är angeläget att museerna, som är visuella institutioner, utvecklar sina förmedlingsmedier och sin pedagogik så att de motsvarar de intressen, behov och önskemål som allmänheten har och som tex. skolan kan ställa. Museemas stora kunskapsbank har, delvis grund av sin svårtillgänglighet, långt ifrån alltid tagits i bruk när museerna hade kunnat lämna viktiga bidrag till belysningen av olika samhällsfrågor. Kanske har museernas personal 486

Museer, utställningar

inte heller mäktat att sätta dem i de sammanhang varit befogade. som Genom att alltmer nyttja datateknik i sitt registreringsarbete har museerna gjort sitt källmaterial lättare tillgängligt. De har därmed avsevärt bättre ett utgångsläge än för bara några år sedan att fylla funktionen del som en av samhällets rninne. Detta mångåriga arbete är inte färdigt och har i de flesta fall ännu inte blivit synligt för allmänheten. Det pågår likafullt Informationstekniken ger museerna möjligheter att öppna sina faktabanker på helt nya villkor. Både skolans elever och allmänhet kan göra en stor egna efterforskningar och analyser i det omfattande källmaterialet. Eleverna kan t.ex. få träning i informationshantering och kritisk analys information. av Vi vill markera det positiva i att inrättar s.k. faktarum, där museerna sökning i deras faktadatabaser kan äga rum. Ett mindre antal bl.a. museer, Länsmuseet i Gävleborgs län, Jämtlands läns museum, Skaraborgs länsmuseum, Länsmuseet Västernorrland, Stockholms stadsmuseum samt Skellefteå museum har redan inrättat sådana och fler museer är på väg. Sverige är ett föregångsland friluftsmuseiomrâdet. Många friluftsmuseer har under senare år fått bredare inriktning bl.a. innefattar been som att vara äldre odlingsväxter och gamla lantraser. De har i ökad kontakt med lantbruksuniversitet, den nordiska genbanken mil. utvecklat nätverk, på ett som sikt kan få stor betydelse som bevarande- och kunskapsresurs. Det gäller värnet av den biologiska mångfalden och, inte minst, förmedlingen ekoav logisk kunskap. Friluftsmuseema har stora möjligheter att utvecklas i dessa avseenden. Det ökade antalet ekornuseer och arbetslivsmuseer spelar en allt viktigare roll när det gäller att nå en ny och stor publik med information och kunskap på områden som de traditionella inte alltid täcker. Dessa har museerna museer funnit verksamhetsforrner som gör att de fyller en funktion även för turismen. Museiutredningen hari sitt betänkande tagit antal problem, upp ett som snarast bör ñnna en lösning. Man anförde bl.a. samhällsuppatt museernas drag hittills formulerats alltför otydligt. Uppdraget behöver ges ett mer konkret uttryck. Det behövs för att medborgarna ska ha möjlighet utöva inen att flytande och det behövs för att den statliga museipolitikens medel i fråga om budget, organisation m.m. ska kunna inriktas rätt saker och verksamheten genomföras effektivt. Vi instämmer och anser att staten bör ge tydligare signaler både till de statliga museerna och till museiorruádet i stort. Museiutredningen har pekat på förhållandet de statliga verkatt museernas samhet inte i tillräcklig omfattning berör hela landet. Den publika verksamheten har fortfarande en stark koncentration till huvudstadsregionen. Rådgivning och service till landets övriga museer motsvarar inte efterfrågan och behov. Ansvarsmuseireformen i mitten 1980-talet följdes varken av av nya resurser eller av omprioriteringar inom de fem svarade ansvarsmuseema som mot den utvidgade rollen. Den framtida museipolitiken kommer att rikta krav och förväntningar på att de statliga samspelar bättre än hittills med museerna 487

SOU 1995: 84

hela museisystemet, i vilket länsmuseema har en viktig roll. I det regionala nätverket bör lokala museer av skilda slag och hembygdsrörelsen få en större betydelse. Från statligt och kommunalt håll ñnns önskemål på länsmuseema om ökad geografisk bredd i arbetet. De statliga bidragen är avsedda att ge länsmuseema möjlighet att verka i hela sina regioner. Museiutredningen har beskrivit problemet med balansen inom museerna mellan å ena sidan uppgiften att samla och vårda och å andra sidan uppgiften att möta en publik. Det finns också viktiga balansfrågor mellan områdena kulturhistoria, konst, teknik och naturvetenskap och i arbetet med olika tidsepoker. Den nuvarande arbetsfördelnin gen mellan de statliga museerna begränsar dessutom möjligheterna att ge helhetsperspektiv och tvärvetenskapliga belysningar. Museiutredningen har utförligt belyst frågeställningarna om kompetens, rörlighet och utbildning i museisystemet och hur avgörande dessa frågor är för den fortsatta museiutvecklingen. Utredningen noterar bl.a. att det i alltför liten grad erbjuds utbildningar för dem som ska arbeta med museernas förmedlande verksamheter och att de kulturhistoriska museernas akademiskt utbildade personal i mycket stor utsträckning har samma änmesmässiga grund i emologi, konstvetenskap och arkeologi. De flesta i museisystemet har inte någon utbildning som gäller museet som institutionstyp och om de förväntningar samhällets medborgare kan tänkas ställa på det. Sådan utbildning har länge saknats och den som finns i dag är otillräcklig. Goda initiativ för fortoch vidareutbildning har tagits under senare år, men mer behöver göras.

28.2 Den framtida museipolitiken

Uppdraget till de statliga museerna är otydligt. De har utsatts för många styrsignaler, men det har inte alltid varit klart vad som är målet eller vilka som är de viktigaste funktionerna i förhållande till målet. Landstingsförbundet har i sin rapport om utvärderingsfrågor kulturområdet "Från vision till verksamhet" gjort liknande iakttagelser när det gäller regionala kulturinstitutioner. Museiutredningen har, genom bl.a. sina enkätundersökningar, funnit att det inom museisystemet finns en stark efterfrågan klara och tydliga mål. För att förtydliga museernas uppdrag föreslår vi sex sektorsmål för museiområdet. Därefter behandlar vi några museipolitiskt viktiga verksamhetsfrågor.

Museer, utställningar

28.2.l Motiv och mål för museipolitiken

Motiv för det ofentliga museistädet

I betänkandets inledande kapitel och i närmast föregående avsnitt har vi angett de kultur-politiska motiven for de offentliga insatserna på museiområdeL I avsnitt 5.2 Motiv för offentligt kulturstöd har vi också prövat att analysera detta utifrån ekonomisk teori. Om man tillämpar den och använder den terminologin på museiområdet motiveras stödet framför allt "Lång tidshoav risont", "Kollektiva nyttigheter" och i viss mån "Fördelningspolitik". Motivet "Lång tidshorisont" har stor relevans på museiområdet och för det offentliga engagemanget för kulturarven i övrigt. Besluten får långsiktiga konsekvenser som individer, organisationer och andra enskilda har parter svårt att rätt värdera. Det gäller särskilt sådant inte kan återställas i som autentiskt skick om det än gång ändrats eller förstörts. Museer har också ett existens- och optionsvärde. Människor tycker att det bör finnas museer även om de inte besöker dem särskilt ofta eller kanske inte alls. Museema är, i den och även i en del andra bemärkelser, en kollektiv nyttighet. Stödet till de regionala museerna och andra museer i landet är ett utslag av fördelningspolitiska överväganden, fordelningspolitik med geografiska förtecken.

Mål för museipolitiken

Som sektorsmål för museiområdet föreslår vi följande.

Museipolitiken ska med utgångspunkt i huvud att museernas uppgift är minne och bildning:

främja nationen, regional och lokal kulturell identitet, öka möjligheterna för människor att möta de kulturhistoriska, konstnärliga, naturvetenskapliga och tekniska sammanhangen och helhetsperspektiven, - främja människors aktiva deltagande i museernas verksamhet, - vidareutveckla och stärka samverkan inom kulturmiljövården, främja att museerna utvecklas i nära relation till den pågående samhällsförändringen, verka för att kunskapsinnehållet ska få bredd och balans. -

För att uppnå dessa mål krävs ett väl utvecklat samarbete inom hela museiväsendet. Viktiga medel för att lyckas är att museerna utvecklar nya presentations- och förmedlingsformer samt att de människor möjlighet ger att vara delaktiga inte bara som publik. 489

SOU 1995: 84

28.2.2 Öppna museiverksamheten för allmänheten

Människor har svårt att ställa krav på museerna om man inte känner till hur de fungerar. Det har varit till nackdel för museernas utveckling. Den enskilde möter museet huvudsakligen genom dess utställningsverksamhet. Många verksamheter som i dag sker bakom kulisserna och som utförs av museernas egen personal skulle mycket väl kunna rymma medverkan av andra, inte minst av ungdomar. Vi anser att den möjligheten bör tas till vara, inte av det skälet att man ska spara pengar utan För att många fler ska få chansen att förstå hur ett museum fungerar, finna tillfredsställelse i att vara med i arbetet, tillföra kunskaper och erfarenheter och få möjlighet att påverka verksamheten. Museema bör också vidga sina publika verksamheter till många andra verksamheter än utställningar. Museema bör aktivt vända sig till folkrörelser, fackliga organisationer, lokalhållande organisationer, barn- och ungdomsorganisationer, yrkes- och hantverksorganisationer, hembygdsrörelsen, stadsmiljögrupper, konstföreningar m.fl. för att ñnna samverkansparter i det utåtriktade arbetet. Barn och ungdomar har ett stort intresse för perspektivet förr-nu-framtiden. Här har museerna liksom hembygdsrörelsen studiematerial och kompetens. Ett väl utvecklat samarbete med studieförbund och folkhögskolor skulle ge museerna möjligheter att möta en stor och angelägen publik och överbrygga både sociala och geograñska avstånd. I samarbete med fackliga organisationer kan museerna dokumentera och spegla industri- och tjänstesarnhällets utveckling och förändring. Museema är visuella institutioner. Utvecklingen på den bildtekniska sidan har under de allra senaste åren gått mycket snabbt och kostnadsutvecklingen är gynnsam. Det är angeläget att museerna tar till sig tekniken och gör den till sin. Härigenom skulle troligen många pedagogiska vinster kunna nås. Därtill skulle också den geografiska räckvidden öka. Många fler människor än i dag skulle kunna ta del av museernas samlingar och utställningar. Detta gäller inte minst människor med funktionshinder, för vilka informationstekniken ger helt nya förutsättningar att i upplevelseforrn kunna ta del av utställningar på ett interaktivt sätt även om man inte har möjlighet att besöka museet Utvecklingen inom multimedietekniken gör detta möjligt. Museemas samlingar, utställningar m.m. låter sig mycket väl förmedlas via visuella medier. Ändå är det i anmärkningsvärt liten grad samarbete som mellan museerna och tv-bolagen förekommer. Större ansträngningar bör göras för att länka samman museer och övriga medier, framför allt tv. Den stora räckvidd tv-mediet har bör kunna nyttjas bättre i bildningsarbetet.

Museer, utställningar

28.2.3 Balansen mellan museernas olika verksamheter

Museisystemets möjligheter att förhålla sig dynamiskt till ett snabbt föränderligt samhälle ökar om man förmår tolka samhällets kunskapsbehov. Det underlättar för museerna att hålla balansen mellan rollerna att samla, vårda, visa och forska och att göra de rätta awägningama i satsningar naturvetenskap, teknik, konst och kulturhistoria.

Samla vårda visa -forska - - Museiutredningen har i sitt betänkande utförligt behandlat frågan om balansen mellan att samla, vårda, visa och forska. Utredningen ansåg att i ett längre perspektiv ska museernas strävan vara att fördela resurserna lika insamling och vård å ena sidan och "möten med publiken" å andra sidan. Vi ansluter oss till denna bedömning och vill samtidigt poängtera att i begreppet "samla" ligger också att "väma". Vad beträffar vårdarrollen konstaterade Museiutredningen att det finns ca 38 miljoner föremål i de centrala och regionala museernas samlingar. Merparten, ca 90 %, finns hos de centrala museerna. Av utredningens egen studie framgår att mer än hälften av föremålen är i behov av vård. Museiutredningen föreslog därför en nationell räddningsaktion för kulturarvet på museerna. I förslaget ligger att föremålen ska indelas i tre kategorier. Dessa ska tjäna som utgångspunkter för utdeponering m.m. från statliga till museer regionala mottagare som museer, skolor och vårdinstitutioner samt för viss en gallring av samlingarna. Förslaget, som är väl genomarbetat, innebär ett stort steg i utvecklingen av museiväsendet på flera fronter. Det innebär en kraftfull insats för bättre bevarande av det högprioriterade föremålsbeståndet. Det också förutsättningar ger för nya rutiner och en förbättrad organisation. Tillsammans med förbättrade magasinsförhållanden skapas förutsättningar för att nya eftersläpningar i vårdbehovet ska kunna undvikas. Vi vill samtidigt betona att det är viktigt att museerna gallrar i sina samlingar t.ex. genom att avyttra föremål som finns i många exemplar. Vi har erfarit att ett förslag i fråga om gallring bereds inom regeringskansliet. Vi vill särskilt peka det stora värde som ligger i att föremål m.m. i valda delar når regionala och lokala mottagare som museer, skolor och vårdinstitutioner. Trots en viss skepsis hos många remissinstanser beträffande möjligheten att genomföra dessa utdeponeringar anser att detta innebär möjligheter att runt om i landet visualisera vår historia. Det ger ett viktigt tillskott i bildningsarbetet. Denna möjlighet bör umyttjas. Regering och riksdag har redan under våren 1995 fattat beslut i fråga om den föreslagna räddningsaktionen och för sysselsätmingsinsatser kulturområdet anvisat extra medel om 235 miljoner kronor för budgetåret 1995/96. 491

SOU 1995: 84

l juli 1995 tog regeringen ställning till plan för hur arbetet ska bedrivas. en Medlen ska hjälpa museerna att komma ikapp med registreringen av samlingarna. De ska också underlätta för museerna att se över samlingarna och rnagasinen, att gallra och inbördes byta föremål. Kunskapen och intresset för samlingarna och hur de bör handhas och kan användas ska breddas och fördjupas inom museerna. Men samlingarna ska också göras bättre kända för allmänheten och mer tillgängliga för forskare. Arbetet skapar samtidigt 400 nya arbetstillfällen under ett par år.

Museiutredningen har utförligt behandlat frågor rörande museernas

ning. Utredningen anför att museerna har många verksamheter relaterar som sig till forskning. Man anser emellertid att ordet forskning bör förbehållas problematiserade vetenskapliga arbeten där teori och empiri befinner sig i samspel med varandra. Utredningen, som i behandlingen denna fråga inte behandlade Naturav historiska riksmuseet, vars ställning på forskningsområdet starkt avviker från övriga museers, föreslår att museiforskningen ska finansieras med externa medel, dvs. efter att forskningsförslagen har prövats oberoende råd och av nämnder och befunnits ha vetenskaplig relevans och intresse. Utredningen föreslår vidare att museerna bör få representanter i de humanistiska forskningsråden och att museerna ska föra en personalpolitik som underlättar för dem som vill bedriva forskning. Vi anser, trots den kritiska remissopinionen, att det finns flera skäl som talar för Museiutredningens förslag. Finansieras forskningen med externa medel, får museerna dels ett tillskott av medel, dels prövas projektens vetenskapliga halt av oberoende instanser. En sådan kvalitetsbedömning önsav kade forskningsprojekt gynnar kvaliteten museiforskningen och kan utgöra grunden för ett mera aktivt samarbete mellan och universitet. Vi museer stödjer vidare utredningens förslag att museerna ges möjlighet att ha representanter i anslagsgivande organ. Vår uppfattning har sin grund i en gränsdragning mellan vad är insom samlings-, dokumentations-, utrednings- och publiceringsverksamhet och vad som i strikt mening kan beskrivas forskning. Vetenskapligt som grundade bedömningar som görs inom ramen för insamlingsarbetet, olika dokumentationsprojekt, den typ av studier som ingår i förberedelser för t.ex. utställningar och som kan resultera i kvalificerade uppsatser i utställningskataloger eller årsböcker ska däremot kunna göras inom för ramen museernas allmänna verksamhet.

Kulturhistoria naturvetenskap teknik konst - - -

De flesta statliga, regionala och lokala museer är kulturhistoriska museer. Med större eller mindre bredd speglar vart och ett historiens gång, utveck- 492 lingen av idéer och föreställningsvärldar, yrken och näringsfång, levnadsför-

Museer, utställningar

hållanden och sociala mönster. Centralmuseema gör det i ett nationellt perspektiv, länsmuseema och de lokala museerna med förankring i den egna regionen och kommunen. Tillsammans blir bilden mångsidig och rik. Om den ska bli fullödig lcrävs dock att perspektiven vidgas ytterligare. De av naturen givna förutsättningarna och naturvetenskapernas och teknikens landvinningar och konsekvenser måste tas in i bilden. Här har de kulturhistoriska museerna ofta små samlingar och begränsad kompetens. Samtidigt är de naturhistoriska och tekniska museerna få och i de flesta fall små. Samarbetet mellan dessa och de kulturhistoriska museerna och med andra parter med kunskap inom naturvetenskap och teknik t.ex. inom forskningsområdet är ganska begränsad. Större museer med naturhistorisk respektive teknisk inriktning finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Därutöver finns mindre tekniska museer och science centers eller teknik-naturvetarcentra, de ofta kallas - som nu och motsvarande på några få orter. Länsmuseema domineras fortfarande starkt av kulturhistoria och konst. Ju mer man betonar museernas uppgift som bildningsinstitutioner desto allvarligare framstår den låga prioriterin gen av naturvetenskaper och teknik. På båda dessa områden, och särskilt på det ekologiska, möter vi många av mänsklighetens överlevnadsfrågor. Museerna och teknisk-naturvetarcentra kan bidra med allt från gestaltning av matematikens, fysikens, kemins och biologins elementa till insikter om komplicerade ekologiska och tekniska sammanhang. Museernas möjligheter att visa utveckling och förändring i olika tidscykler och ge underlag för diskussion konsekvenser olika om av handlingsalternativ är en resurs att utnyttja. Betydande offentliga insatser görs för att öka medvetenheten hos en stor allmänhet om människans och samhällets roll for miljöutvecklingen. Det är ett allt viktigare inslag i skolans arbete. Naturrum och naturskolor har m.m. kommit till stånd många platser i landet. Museema har roll runt om en som samverkanspart till myndigheter och organisationer som arbetar i denna riktning. För länsmuseemas del finns inom ramen för kulturmiljövården ett växande behov av kunskapsuppbyggnad och kunskapsfönnedling kulturlandskaom pets framväxt, vård och förvaltning liksom om industriminnesvården. Inom miljöområdet skulle en interregional museisamverkan stort vara av

värde t.ex. i det samarbete som etablerats mellan Östersjöländerna i "Visions

and Strategies around the Baltic Sea 2010". På motsvarande sätt skulle länsmuseer belägna i skogslän kunna samverka för att beskriva utvecklingen inom den skogliga ekologin och skogsnäringen. Den utveckling som här skisserats har stimulerats från statens sida, men varit svår att få till stånd. På det tekniska området borde museerna, även utan egna teknikhistoriska samlingar, mycket mer än i dag kunna belysa förhållandet teknik samhälle. - Länsmuseer på universitetsorter, t.ex. i Linköping där universitetet har tema- 493

SOU 1995: 84

forskning på tema Teknik och social förändring, skulle kunna utforma model-

len för den typen av verksamhet. Arbetsfördelningen mellan de statliga centralmuseema försvårar de ur publikens synvinkel önskvärda helhetsperspektiven och tvärvetenskapliga be-

skrivningarna. Den ämnesmässiga arbetsfördelningen leder till museisysatt temet på central nivå lätt fastnar i traditionella akademiska discipliner. Vt förordar art statsmakterna särskilt beaktar behovet stärka av att naturvetenskapens och teknikens ställning i museiväsendet och framför allt av utveckling som syftar till att integrera naturvetenskapliga och tekniska perspektiv med de kulturhistoriska I regleringsbreven för budgetåret 1995/96 har regeringen också uppmärksammat behovet uppdrag till Riksgenom ett antikvarieämbetet och Statens historiska Naturhistoriska riksmuseet museer, och Nordiska museet. Uppdraget syftar till i historiskt perspektiv beatt ett skriva samspelet mellan människan och naturen och därigenom öka förståelsen for hur miljön format människan. Olika museer, särskilt Naturhistoriska

riksmuseet, Tekniska Museet och Nordiska museet, bör enligt vår mening ta fler initiativ med den inriktningen.

Under senare år har allt fler kommuner eller andra huvudmän startat teknik-naturvetarcentra. Ett viktigt inslag i denna verksamhet är att besökaren ska få möjlighet att praktiskt pröva och undersöka. Intressant har flera nog svenska teknik-naturvetarcentra på olika sätt kopplingar till kulturarv och kulturhistoria. Något är inrymt i ett länsmuseum, är förlagt till gamla ett annat industrilokaler, ett tredje till ett hembygdsmuseum, fjärde planerar tekniskt ett samarbete med ett kringliggande stadskulturonnåde Det växande antalet osv. teknik-naturvetarcentra utgör ett intressant inslag i den svenska museivärlden.

statsmakterna har sedan ett par år, via det s.k. NOT-projektet ett projekt som syftar till att stärka och stimulera intresset för naturvetenskap och teknik i skolan, satsat utvecklingsmedel i verksamheten. Det växande antalet centra och kravet på rekrytering av kunnig och engagerad personal gör behovet av erfarenhets- och idéutbyte stort. Den snabba expansionen kan i fall värsta hota centrala idéer i teknik-naturvetarcentrumverksamheten. En enkel och relativt informell lösning är att Kulturrådet får i uppdrag i samverkan med att företrädare för teknik-naturvetarcentra pröva möjligheten bygga natioatt ett nellt nätverk. Det skulle kunna bidra till att hittills satsade medel får större ef-

fekt och på ett avgörande sätt stärka och utveckla verksamheten. Vi menar att denna idé är värd att pröva. Det är också angeläget samverkan att uppmuntra och erfarenhetsutbyte med i första hand etablerade museer lokal nivå.

Stora samlingar av konst ñnns i Statens konstmuseer och i varierande omfattning regionalt i länsmuseema. Även kommunala med Göteborgs museer, konstmuseum som det största, har betydande samlingar och verksamhet. Resursema är emellertid ojämnt fördelade över landet. Statens konstmuseer har ökat sitt samarbete med museerna i landet. Tillsammans med länsmu-

seema har man t.ex. samlat svensk konst från 1900-talet CD-ROM en som 494

Museer, utställningar

avses bli tillgänglig för en stor publik. Vidare har man utökat sin depositionsverksamhet till museerna. Betydande samlingar har tex. deponerats i Bildmuseet i Umeå och i det nya Konstrnuseet i Skövde, som också har rollen som länskonstmuseum i Skaraborgs län. Det är steg i rätt riktning. Fler initiativ till samverkan behövs för att öka människors möjlighet att uppleva konst.

Dokumentationen av vdr egen tids historia Ytterligare obalans ñnns, vilken också påtalats av museerna själva, närnlien gen i insarnlings- och dokumentationsverksamheten. Den gäller insamlingen och dokumentationen av 1900-talets historia. Den ligger bl.a. bakom regeringens uppdrag till Riksantikvarieämbetet att utarbeta en handlingsplan för industritninnesvården. I avsnitt 28.2.5 föreslår vi ett nationellt uppdrag till museerna temat dokumentation av vår egen tids historia. I detta sammanhang vill vi uppmana museerna att i högre grad nyttja fotografi och film i det dokumentära arbetet. Fotografiets och filmens dokumentära egenskaper är oövernäffade när det gäller att spegla förhållandet mellan människan och hennes närmiljö och att till en stor publik förmedla upplevelse och kunskap om vår egen tids historia. I vårt land finns en fotodokumentär tradition i dag förvaltas många kunniga och engagerade fotografer och som av filmare. Deras tjänster bör kunna nyttjas bättre i dessa avseenden. Statens kulturråd bör beakta detta och, inom ramen för det ordinarie museistödet, stimulera ett ökat samarbete mellan museer, fotografer och filmare.

28.2.4 Statliga museer för hela landet Statens ekonomiska insatser på museiområdet Fördelar sig, vid ett första betraktande, anmärkningsvärt ojämnt. Drygt 80 % av anslagen gick 1994/95 till museer i Stockholmsområdet, i första hand till de centrala museerna och Skansen. Det förhållandet att centralmuseerna och särskilt ansvarsmuseema har en rad uppgifter i fråga om insamling, dokumentation, metodutveckling, forskning m.m. som gäller hela landet och hela museiväsendet mildrar intrycket av den ojämna fördelningen. Museiutredningen ansåg inte att detta var tillräckligt för att motivera anslagsfördelningen. Den publika verksamheten har en alltför stark koncentration till huvudstadsregionen och den professionella rådgivningen och servicen till landets övriga museer motsvarar inte efterfrågan och behov. Ansvarsmuseireforrnen följdes varken av nya resurser eller av omprioriteringar inom

SOU 1995: 84

de museer som fick en utvidgad roll. De statliga måste bredda museerna nu sina insatser för att statsmaktemas intentioner ska uppnås. En viss samverkan sker genom informella nätverk som i långa stycken fungerar bra. Ansvaret för en mer målinriktad rådgivning och service åligger dock de centrala museerna. Inom några verksamhetsområden har denna utvecklats inom ett enskilt museums organisation. Här kan nämnas SAMDOK:s sekreteriat för museernas dokumentationsverksamhet, INSAM-rådet vars verksamhet gäller samordningen inom informationsteknikområdet och det nyligen inrättade Fotosekretariatet, som ska ge stöd museernas arbete med fotografi. Samtliga dessa funktioner är i dag knutna till Nordiska museet. Utan att ta ställning till enskildhetema delar Museiutredningens allmänna bedömning. De statliga museerna behöver bli till mer direkt nytta för hela Iandet. De måste i ökad utsträckning prioritera insatser for museer och allmänhet landet runt. Vi har markerat det i sektorsmålen. Vi har också markerat centralmuseemas ansvar for samverkan över institutionsgränsema för att kunna ge helhetsperspektiv på och tvärvetenskaplig belysning av olika frågor och frågekomplex. Staten bör i bidragsförordning och i regleringsbrev markera detta. Staten bör också starkare markera Iänsmuseernas uppdrag att vara till direkt och omedelbar nytta i hela sina respektive län.

28.2.5 Nationella uppdrag till museerna

I kapitel 20 har vi väckt tanken på tidsbegränsade nationella uppdrag inom kulturområdet. Under våren 1995 har regering och riksdag givit ett sådant på museiområdet, uppdraget att göra en räddningsaktion för föremålssamlingarna vid i första hand de statsstödda museerna. I regleringsbeven för budgetåret 1995/96 ges fler uppdrag. Vi föreslår ytterligare två tidsbegränsade uppdrag: en särskild dokumentationsinsats i fråga om vår egen tid och ett uppdrag att utveckla museet som läromedel. Dessa nationella uppdrag bör ges till Kulturrådet som sektorsmyndighet på museiområdet. Rådet svarar för att de kommer igång, genomförs och fortlöpande följs upp och utvärderas.

Dokumentera vâr egen tid

Stora samhällsförändringar har skett under de 60-70 åren, försenaste ändringar vars uppkomst och effekter bör studeras och belysas många. av Med SAMDOK, som är en sammanslutning av svenska kulturhistoriska museer som bedriver insamling och dokumentation, skapade museerna tillsarnmans år 1977 ett instrument för samordnad samtidsdokumentation. 496

Museer, utställningar

SAMDOK har kunnat stimulera och bedriva en sådan över hela landet med inriktning på det samtida skeendet. Det man inte mäktat, vilket heller aldrig varit avsikten med SAMDOK, är att täcka de brister som gäller för perioden dessförinnan. Här finns stora luckor beträffande föremål, uppteckningar och andra data framför allt från tiden 1920-1970. Den bristen bör korrigeras medan tid Dokumentation av vår egen tid kräver samarbete mellan företrädare för naturvetenskap och kulturhistoria och många andra discipliner. För att museet som minne ska kunna nyttjas för t.ex. rniljöhistorisk och samhällspolitisk forskning måste en helhetssyn på vår komplicerade verklighet råda vid såväl inventeringar och insamlings- och dokumentationsarbete som vid registrering av det material som ska bevaras. Planer behöver utarbetas som gör att insamlingsarbete får den karaktären. Ett arbete med det nära förflutna ger museerna möjlighet till samspel med många människor. Den kan ge museerna helt nya kontakter med yngre människor, olika yrkesgrupper, myndigheter, organisationer mil., som i många frågor kan bidra med sina kunskaper, erfarenheter och värderingar. Vi ser det som ett angeläget nationellt uppdrag att landets museer i nära samverkan sinsemellan, men även med andra parter som t.ex. arkiwäsendet, studieförbund, fackliga organisationer, hembygdsrönelsen mfl., inleder och genomför denna insamlings- och dokumentationsaktion med tyngdpunkten lagd på perioden 1920-1970. SAMDOK, som ett nydanande och effektivt sätt kunnat svara för den angelägna nutidsdokumentära verksamheten, bör även i fortsättningen prioritera denna.

Utveckla museet som läromedel Vi har redan markerat museernas betydelse för skolan. För att kunna möta skolans behov av läromedel behöver museerna utveckla sin upplevelse- och kunskapsgivande sida. Detta kräver en lyhördhet for skolans behov av stöd och en fördjupad kontakt med lärarutbildningen. Skolan behöver länkas in i museernas vardag och museerna integreras i skolans verksamhet. De mål som gäller för skolan är i många avseenden relevanta även för museerna. Det gör att den nya läroplanen som utarbetats för det obligatoriska skolväsendet kan ligga till grund för samverkan. Det är viktigt att både museerna och skolan känner ansvar för den fortsatta utvecklingen, som skulle vinna mycket på ett deltagande även av universitet och högskola. Museema kan i samarbete med skolan utveckla goda miljöer för lärande i vilka eleverna kan möta många olika uttryck för kunskaper. Miljöema kan erbjuda historiska perspektiv och ge möjligheter till estetiska upplevelser, eget skapande och självständigt arbete med faktainhämtning och kritisk faktagranskning. 497

SOU 1995: 84

Den datorstödda pedagogiken väntas förändra både den traditionella lärarrollen och, naturligtvis, läromedlen. Museer-na bör med engagemang deltaga i utvecklingen av nya läromedel. Datorstödda läromedel, t.ex. CD-ROM, karaktäriseras till sin uppbyggnad av samma elementa som den traditionella utställningen. De förmedlar kunskaper och insikter genom att öppna sinnena. De är visuella, interaktiva och engagerande. Museema har inte all kunskap för att kunna ge historiska perspektiv på vår tids viktiga frågor i en form som står sig i jämförelse med det informationsoch underhållningsutbud ungdomar möter på sin fritid. I alltför liten grad har museerna sökt kunskap externt för att klara denna uppgift. Inom Skolverket diskuteras för närvarande olika möjligheter att stimulera till bättre nyttjande av museerna som bildningsresurs och läromedel. Arbetet befinner sig på idéstadiet. Ett förslag, som utarbetats av Skolverket, i samarbete med en referensgrupp med Företrädare för bl.a. Forskningsrådsnärrmden, Kulturrådet, Riksutställningar, Riksantikvarieämbetet, universiteten i Umeå och Linköping samt Lärarhögskolan i Stockholm, bygger på idén om museisystemet som en gestaltande länk mellan universitetets forskningskunskaper och skolan. I förslaget ingår en etablering av s.k. Pedagogiska Museiforum i Umeå, Stockholm, Göteborg, Linköping, Lund och Uppsala, regioner där ansatser redan gjorts för att koppla universitet/forskning med museer och museer med skolor. Ett Museiforum föreslås stimulera till kontakter och utveckla samarbete mellan museerna och universitetens forskare samt att vara tankesmedja för nya idéer när det gäller museipedagogik, forskningsinformation och utställningsrådgivning. Det övergripande syftet är att möta skolans behov. Vi ser med tillfredsställelse på denna ansats, som bör kunna ingå som en del i arbetet med det nationella uppdraget att utveckla museet som läromedel.

28.2.6 Några övriga museifrågor Museiutbildning Museiutredningen konstaterade att den utbildning som för närvarande finns inte är tillräcklig. I alltför liten grad erbjuds t.ex. utbildningar för dem som ska arbeta med museernas förmedlande verksamheter. Utredningen förordade vidare inrättande av en kompletterande ettårig museologisk utbildning i form av en s.k. "mastersutbildning". Vi, i likhet med många remissorgan, anser att fort- och vidareutbildning för museernas personal är mycket viktig och är positiva till detta. På sikt skulle det leda till att kunskapen hos de museianställda ökar beträffande museet som institutionstyp och om vilka förväntningar samhället har på detta.

Museer, utställningar

Vi vill också uppmärksamma sambandet mellan forskningsmöjligheter och kompetensutveckling i museerna. Det finns dels ett behov av kunskapsfördjupning på museets specifika ämnesområden, dels ett behov av fördjupad kunskap gäller museet som verksamhetsform. som För kompetensutvecklingen i museerna är det viktigt att uppmärksamma den vetenskapligt grundade kunskaps- och metodutveckling som gäller uppgifter att samla, vårda och visa. Forskning kring sådana frågor museernas särskild betydelse för museisystemet som helhet bör kunna erhålla ekonoav miskt stöd inom ramen för de forskningsmedel som fördelas av Statens kulturråd. En fördjupad forskningsverksamhet inom det museologiska fältet behövs för att utveckla den kunskapsmässiga basen och hålla utbildningen levande. På sikt är det angeläget att inrätta forskartjänster vid de museologiska utbildningarna vid universitet och högskolor, möjliga att söka av både universitetsforskare och personal. Insikten om behovet av museologisk museernas forskning understryks av att ett museivetenskapligt råd, med företrädare för universiteten i Umeå, Göteborg, Uppsala, Lund och Stockholm, nyligen inrättats. Vi stödjer också Museiutredningens förslag om en personalpolitik i muunderlättar för dem vill ta tjänstledig: för att bedriva forskseerna som som mng.

Statens stöd till ett stort antal museer m.m. Förhållandet att staten är huvudman för respektive bidragsgivare till ett stort antal eller museiliknande verksamheter tål att diskuteras. Museiutmuseer redningen satte fokus detta att ifrågasätta om Hallwylska museet i genom Stockholm är riksintresse eller om det i huvudsak har lokal betydelse. Vi av delar Museiutredningens uppfattning att vissa i dag statliga museer, efter fackmässig prövning, bör kunna överföras till annat huvudmannaskap. I en del fall driver centrala myndigheter och institutioner anläggningar ute i landet. Riksantikvarieämbetet Lex. för Eketorps fomborg södra Öland med svarar allt från rekrytering av guider till djurhållning och reparation av tak och stängsel. Nordiska museet svarar för motsvarande uppgifter när det gäller

Svindersvik i Nacka, Tyresö slott och den lilla Matsgården i Östbjörka i

Dalarna Möjligen finns andra former för hur dessa och liknande verksarnheter kan administreras och drivas. Vi anser att dessa frågor bör bli föremål för särskild översyn. Samtidigt anser vi att museer utanför Stockholm och utanför kretsen av statliga museer kan fullgöra nationella uppdrag.

SOU 1995: 84

Museer under andra departement

Museiverksamheter som sorterar under andra departement än Kulturdepartementet har under de gångna åren varit föremål för diskussioner och särskilda studier. Universiteten har givit uttryck för allmän osäkerhet vad ska en om man göra med sina museer. Museiutredningen konstaterade, med utgångspunkt från en enkät riktad till universiteten, att dessa endast i begränsad utsträckning använder sina museer som resurser för forskningsinformation eller för nå att kontakter med andra utbildningsorgan. Mot bakgrund av att banden mellan universitet/högskolor och behöver stärkas vi universiteten museer anser att ska fortsätta att förvalta sina museer. Samarbetet mellan bör dock parterna successivt utvecklas så att de tillsammans kan spela en vidare roll än i dag. Museiverksamheten inom Försvarsdepartementets område har uppdrag av regeringen belysts av Statskontoret i översyn överlämnades hösten en som 1994. l syfte att långsiktigt begränsa behoven anslag tar Statskontoret av upp två utvecklingslinjer. Den ena innebär att de försvarshistoriska museerna främst vänder sig mot försvarets behov. Nuvarande organisation och departementstillhörighet behålls. Verksamhet för andra får prioriteras grupper ner eller finansieras från andra källor än anslag från Försvarsdepartementet. Den andra inriktningen innebär att sambanden med andra betonas och museer att Statens försvarshistoriska museer överförs till Kulturdepartementet. Av översynen framgår också att samverkan mellan förbandsmuseema och de lokala och regionala museerna är begränsad. Målen för kulturpolitiken gäller all statlig verksamhet. Oförändrade förhållanden som innebär att de försvarshistoriska ligger kvar under museerna Försvarsdepartementet men också spelar roll det civila samhället en gentemot ligger helt i linje med detta. Vi förordar den lösningen. Vi anser dock att kontakterna mellan de försvarshistoriska inklusive förbandsmumuseerna, seerna, och musieväsendet i övrigt behöver utvecklas så att kunskap om försvaret i äldre tider och dess betydelse för landet, regioner och orter mer effektivt kan nå större målgrupper. Vi ser således inga hinder för att den nuvarande uppdelningen av museer under flera departement består, men understryker värdet under av att museer andra departement i fler avseenden än nu integreras i de sammanhang besom rör den statliga museisektom i övrigt.

28.2.7 Riksutstâllningars roll

Utställningens betydelse som förrnedlingsforrn underströks tillgenom komsten av Riksutställningar i slutet l960talet. Riksutställningar har av svarat for ett stort utbud utställningari mycket skiftande former, utbud av ett som 500

Museer, utställningar

senare år minskat betydligt. Genom de kunskaper och erfarenheter av ut-

ställningsmediet som man utvecklat och förmedlat till museer och till andra

producenter och mottagare har fler fått förutsättningar att använda utställningsmediet, vilket också varit av stort värde ur yttrandefrihetsperspektiv. Museiutredningen konstaterade att Riksutställningar behövs i museisyste-

met som en kompetent och väl fungerande part för förmedling av utställningar och kunskap om utställningsmediet. Riksutställningar bör, enligt Museiutredningen. koncentrera sig på uppgiften att bistå övriga delar av museisys-

temet med att förmedla vandringsutställningari landet och utomlands samt att i detta sammanhang utveckla utställningsmediet tekniskt och pedagogiskt.

Riksutställningar bör, ansåg utredningen vidare, omvandlas så att det blir en efterfrågestyrd organisation, dvs. det är samarbetspartners i landet runt om som i huvudsak ska styra vad organisationen arbetar med. Utredningen ansåg att anslaget till Riksutställningar bör delas i två delar. Den delen ska ena finansiera Riksutställningars fasta kostnader. Den andra ska öppen för vara dem som på egen hand eller i samverkan vill producera utställningar för

spridning i resten av landet. Nästan alla remissinstanser är princisom svarat piellt positiva till Museiutredningens förslag.

Vi delar uppfattningen att Riksutstâllningar behövs än med något reduom cerade producerande uppgifter. Vi tillstyrker också förslaget om en delning av anslaget i tvâ delar. Museiutredningens förslag innebar Riksutatt av ställningars totala statsanslag på 33 miljoner kronor skulle 25 miljoner ca kronor vara öppna för dem vill producera som utställningar på egen hand eller i samverkan. I likhet med Museiutredningen vi del anslaanser att en stor av get bör ha den karaktären. Vidare vi möjligheten ska anser att vara öppen även för andra parter än t.ex. för organisationer. museer En för ändamålet sammansatt grupp, utsedd av Riksutställningars styrelse, bör fördela medlen. De prioriteringar barn och ungdom, satsning av av på den unga konsten och utställningar som ingen gör, Riksutställningar annan som i olika sammanhang angett, bör gälla i Riksutställningars fortsatta utställningsverksamhet. Vi vill också markera Riksutställningars uppgift utveckla utställningsatt mediet och utställningen läromedel och som att nyttja informationstekniken i olika förmedlingsavseenden ett sätt som korresponderar mot museernas och skolornas gemensamma behov. Riksutställningar kan i detta avseende ge museerna ett angeläget stöd i ett utvecklingsarbete som bör forceras. Vi anser att det utställningskunnande och den visuella ldeativitet som finns på Riksutställnin förutsättningar för gar ger ett, på detta teknikområde, motsvarande samspel mellan Riksutställningar och museerna, som det som initierades för drygt 20 år sedan utställningsområdet.

Riksutställningar bör slutligen fortsätta

att aktivt följa den internationella utvecklingen på utstallningsområdet och medverka i det internationella utsrällningsutbytet.

SOU 1995: 84

28.3 Regional museiverksarnhet

I Museiutredningens förslag till museideñnition betonas systemaspektema på museivärlden. Definitionen famnar ett långt större antal än vad den museer nuvarande definitionen gör. Kommunala museer, länsmuseet, enskilda museer, centralmuseer, ekomuseer m.fl. hör hemma i samma familj och ska verka för samma syfte. Definitionen är öppen för att göra det möjligt för de olika medlemmarna att utvecklas i samklang med varandra, och med bl.a. Svenska museiföreningen som gemensamt ytterst för tjäna medorgan - att borgarnas behov och intressen. Museiverksarnheten kan med stöd definiav tionen stimuleras att bli mer decentraliserad. Vi vill vidareutveckla systemaspekten på den regionala museiverksamheten. Förhållandena i de olika länen varierar stort och länsmuseet täcker inte ensamt behovet av museiverksarnhet. Särskilt i de många museilösa kommunerna utgör detta ett problem. Det kan gälla skolverksamhet, kuiturmiljövård, konstbildning, dokumentation m.m. Det är angeläget att stimulera museisamverkan så att verksamheter med hjälp ett väl utvecklat regionalt museinätav verk kan drivas också i dessa kommuner. För kommunerna, inte minst för de museilösa kommunernas del, är det nödvändigt att också delta aktivt i det museipolitiska utvecklingsarbetet och kunna påverka det. Genom strategiskt ett inriktat utvecklingsarbete inom museisektom helhet och med de statliga som och statsbidragsstödda museerna i landet som hömstenar kan även små och resursmässigt svaga kommunala museer, hembygdsgårdar, arbetslivsmuseer m.fl. engageras i ett gemensamt arbete. De nationella uppdrag vi föreslagit förutsätter en aktiv medverkan från de små museerna runt om i landet. De är en betydande del det kollektiva minav net och de utgör en stor framtida bildningsresurs. Men de behöver bistånd från de större museerna och de behöver känna att de behövs för att kunna utvecklas. För att åstadkomma en regional museiverksamhet med denna inriktning anser vi att landsting och kommuner gemensamt bör formulera regional en museipolirik i sina respektive län, som syftar till att utveckla och nyttja de totala museiresursema i regionen bästa sätt utifrån de behov har. Den man regionala museipolitiken kan få sin konlcretion, och därmed bli tydlig för alla, genom ett regionalt museiprograrn. I arbetet med att ta fram ett sådant program bör länsmuseet kunna fungera som motor. Företrädare för olika parter som länsstyrelse, landsting och kommuner samt intressenter som skola, universitet och högskola, hembygdsförbund, folkbildningen m.fl. bör delta. De regionala museiprograrnmen, som bl.a. bör markera länsmuseernas uppdrag for hela länen, bör fungera som underlag för statens avvägningar bidrag av till museiverksarnheten den regionala nivån. Den regionala museiverksamheten har hittills från statens sida stötts genom grundbeloppen till länsmuseema och till museerna i Göteborg och Malmö. 502 Dessa har i begränsad omfattning fördelats vidare enstaka länsmuseer till av

Museer, utställningar

något kommunalt museum, som bedömts kunna svara för ett visst ämnesområde i regionen som t.ex. konst, ekologi och kulturmiljövård. Den möjligheten bör tas tillvara i ökad utsträckning. I kapitel 24 Bild och form har vi föreslagit att en del av det statliga stödet till de regionala museerna knyts tydligare till genomförandet av verksamhet på bild- och fonnomrddet.

28.4 Den statliga museiorganisationen

Museiutrednin gen lade stor vikt vid organisationens betydelse för museernas fortsatta utveckling. Den förslog att merparten av de statliga museer som sorterar under Kulturdepartementet skulle samorganiseras i fyra enheter tillsammans med ett antal andra museer for vilka staten inte är huvudman. Enheterna gavs de preliminära benämningama Enheten för De sköna konstema, Natur och ekologi, Fokus människan i historien samt Fokus människan i världen. Vi är eniga med Museiutredningen om de bakomliggande motiven att uppnå en ökad professionalism inom ett antal verksamheter, ökade möjligheter till tvärfacklighet och en allmän effektivisering genom samarbete över alla kategorigränser i systemet. Vi delar emellertid den oro ett stort antal remissinstanser känner för Museiutredningens organisationsförslag. Många befarar att större administrativa enheter blir mer tungrodda och ger upphov till ökad byråkrati och ineffektivitet, att systemets vitalitet hämmas och att varje museums särart och självständighet hotas. Vi föreslår därför i det följande en annan lösning. Vi vill, liksom Museiutredningen, utgå från den enskilda människans önskemål om en fungerande verksamhet och vi vill ta hänsyn till regionemas särskilda förutsättningar och behov. Statens viktigaste uppgift museiområdet är i detta sammanhang att vara kulturpolitiskt och museipolitiskt tydlig. I de avseenden där staten ska formulera förutsättningar och krav ska det göras distinkt och konkret. Det gäller bl.a. frågor om att trygga långsiktiga kulturarvsinuessen, rimlig geografisk spridning och krav ett aktivt utåtriktat arbete från alla museer.

Samspelet på museiområdet gäller lång rad olika frågor inom olika äm-

en nesområden och professioner. En del hanteras bäst på museinivå. Andra höri första hand hemma på en nivå som är överordnad museerna, medan det för ytterligare andra är en awägningssak var man lägger ansvaret för samspelet. De tio statliga centralmuseema är var och en specialister inom respektive ämnesområde naturhistoria, konst, arkeologi, arkitektur osv.. Uppdrag att vara till nytta för hela landet som tydligt bygger ämnesmässig kompetens bör vila på centralmuseema, om det inte finns särskilda skäl for en annan lösning. Vissa tekniska specialiteter hör nära samman med ämnesområdena t.ex. vård och konservering av vissa materialkategorier. Sådana frågor bör också hanteras av respektive centralmuseum. Skulle någon sådan fråga beröra 503

SOU 1995: 84

ett par museer bör det största dessa känna självklart för av ett ansvar att frågan drivs i samverkan med det andra museet.

Sektorsmyndighet på museionzrddet

Många frågor av gemensamt intresse och till för hela landet skär nytta genom ämnessuuktmen. De är inte unika för ett gäller alla museum utan museer eller ett antal av dem. Det gäller många teknikfrågor, det gäller museipedagogik och utbildningsfrågor. Det gäller inte minst behovet arbeta av att mer tvärvetenskapligt och tvärmusealt. För att tillräcklig samverkan ska komma till stånd, också här med inriktning på nyttan för hela landet, bör antingen några museer ha ett särskilt ansvar för att ta initiativ och driva sådant arbete eller också bör det lyftas upp nivån ovanför, till myndighetsnivån. På denna nivå mellan regeringen och riksdagen å - ena sidan och institutioner med operativ verksamhet å den andra ligger normalt vissa uppgifter. - Till en del handlar det att ta fram underlag för statsmaktemas om agerande. Det kan gälla underlag för prioriteringar eller att på uppdrag genomföra olika utredningar, inventeringar eller särskilda studier. En allt viktigare del blir att följa upp och utvärdera politiken inom sektorn och att föra detta underlag vidare till statsmaktsnivån. Alla dessa uppgifter är aktuella på museiornrådet liksom också fördelning av statliga bidrag. Andra insatser sker sådan en myndighets eget initiativ Lex. att initiera och stödja utvecklingsarbete. I remissvaren på Museiutredningen finns framför allt fyra lösningar på museisektoms myndighetsfråga företrädda: att lägga uppgifterna inom Kulturdepanementet, Riksantikvarieämbetet, Statens kulturråd eller inrätta att ett särskilt museiverk. Att lägga myndighetsuppgifter inom K ulturdepartententet strider den mot allmänna synen regeringens och regeringskansliets roll och uppgifter. Vi anser inte att museiområdet är så speciellt att det motiverar sådant undanett tag. Ett museiverk anser vi heller motiverat. Det innebär floran vara att av myndigheter på kulturområdet utökas med ytterligare ett organ. En sådan lösning kan dessutom leda till vissa rollsvårigheter mellan verket och Riksantikvarieärnbetet och även med Kulturrådet. Vi har vidare övervägt Riksantikvarieämbetet RAÄ sektorsmyndigsom het på museiområdet. Utgångspunkten har varit de naturliga sambanden mellan RAÄ:s verksamhet och framför allt länsmuseemas uppgifter som vi har beskrivit dem i kapitel 19. Vi har där pekat på att kulturrniljövården i växande grad kommit att omfatta ett etnologiskt perspektiv "se att människan mellan husen". Vi har också beskrivit den förändring i myndighetsrollen som decentraliseringen av en rad beslut till länsstyrelserna inneburit. I kapitel 19 finns en genomgång av vad detta ställer för krav på de olika aktörerna, med utgångs- 504 punkt i kulturmiljövårdens fyra verksamhetsgrenar: myndighetsutövning,

Museer, utställningar

kunskapsuppbyggnad, vård levandegörande publikarbete. RAÃ samt svarar här för de s.k. centrala verksfunktionema. De kulturhistoriska museerna, dvs. huvuddelen av museiväsendet, är i olika utsträckning och allt efter museets inriktning engagerade i dessa verksamheter. Det gäller särskilt för länsmuseema och många kommunala museer. Det går knappast att definiera en gräns mellan arbetet med att tillvarata det kulturarv som finns i den yttre miljön och det som representeras av föremål och dokumentation av samhällsliv i övrigt samt etnologiska förhållanden. En sammanhållen kulturarvsvård skulle med dessa utgångspunkter kunna utvecklas med RAÄ myndighet med för museiområdet. som ansvar Verksamhetssambanden mellan kulturrniljövården och de kulturhistoriska museerna är en av de faktorer som ska vägas in när man tar ställning till vilken myndighet som bör ha sektorsansvaret på museiornrådet. Andra faktorer är kulturpolitisk överblick och samspelet med det regionala och lokala kulturlivet i stort. De väger över till förmån för ett annat val än RiksantikvarieämbeteL Detta innebär givetvis inte RAÄ inte ska deltaga i den kommande att museiutvecklingen. Den regionala museisektoms uppgifter att samla och sprida kunskap om de värden kulturmiljövården har att värna om behöver såväl stöd

styrning från den centrala myndigheten RAÄ. Samspelet mellan denna

som och de regionala museerna behöver i detta avseende stärkas och effektiviseras. Det är angeläget att kulturmiljövården integreras väl i den totala museiverksamheten. Av inte minst den anledningen är det viktigt RAÄ att ges en aktiv och konkret roll i genomförandet av den statliga museipolitiken.. Statens kulturråd har idag i huvudsak ansvaret för konstartema och sektorsansvaret för folkbiblioteken och museerna. Rådets uppgift är kulturpolitiskt och rådets kompetens därför i första hand också kulturpolitisk. Rådet har kompetens på enskilda sektorer för att kunna spela en kulturpolitisk roll inom dem. Kulturrådets uppgift museiområdet har framför allt gällt utvecklingsfrågorna inom den regionala museisektom. Rådet har fördelat grundbeloppen till de regionala museerna samråd med RAÄ och länsmuseemas samarbetsråd. Vidare har Kulturrådet deltagit i handläggningen av Boverkets fördelning av medel för om- och nybyggnation av icke-statliga kulturlokaler, medel som under senare år huvudsakligen gått till länsmuseema. Kulturrådets möjligheter att aktivt driva en nationell museipolitik, i vilken ansvarsmuseer och övriga centrala museer har en nyckelroll, har varit begränsade. Kulturrådet har inte uppfattat det som sitt uppdrag att leda det museipolitiska utvecklingsarbetet, utan snarare att följa det. Samspelet mellan den centrala museisektom och den regionala har därför huvudsak varit ett ansvar som lagts museisektom självt. Kulturrådets kulturpolitiska uppdrag och ansvaret för en rad sektorer ger

en bred kulturpolitisk överblick. Rådet kan anlägga sektorsperspektiv men i

SOU 1995: 84

hög grad också andra perspektiv bl.a. ett individ-medborgarperspektiv. Det har bl.a. lett till regeringsuppdrag att arbeta för vidgat deltagande i kulsom turlivet, att främja bam- och ungdomskultur och medverka i projekt att mot främlingsfientlighet och rasism Vi vill markera vikten sådana m.m. av att regeringsuppdrag integreras i verksarnheter. museernas Rådet har också överblick över kulturutvecklingen i stort på lokal och regional nivå. De statliga bidragen till regionala kultur-institutioner bör i ökad utsträckning beakta den samlade kulturutvecklingen i länen. Mot den bakgrunden förordar vi att Statens kulturråd även i fortsättningen har uppdrag sektorsmyndighet att vara för museiområdet. Vi betonar, liksom Museiutredningen, därmed värdet av att en myndighet med stor erfarenhet andra kulturpolitiska fält också av handlägger sektorsövergripande frågor Uppdraget bör dock om museerna. göras tydligare än hittills. Viktiga inslag bör stödja samverkan, vara att samordning och utvecklingsarbete inom museiområdet i hela dess bredd och att stärka samspelet med andra delar av kulturområdet. Kulturrådet bör tillsarnmans med och RAÄ, underlag för både deras museerna, som eget utvecklingsarbete och arbetet i regeringskansliet, ta ansvar för systematisk en uppföljning och återkommande utvärdering av museiverksamheten. Av Kulturrådet som sektorsmyndighet och RAÄ central myndighet som for kulturmiljövården krävs ett väl fungerande och konstruktivt samarbete så att kulturmiljöperspektivet på rätt sätt vägs in i rådets verksamhet. Rådet måste utveckla en hög sektorskompetens på museiområdet, inte bara på det övergripande kulturpolitiska planet.

En museirâd

För att Kulturrådet ska kunna fullgöra sitt uppdrag museiområdet behövs goda och kontinuerliga kontakter med områdets olika delar. Vi förordar att nuvarande samspel stärks genom att en museirâd knyts till Kulturrådet. I detta råd kan företrädare för RAÄ, de centrala museerna, regionala och kommunala museer, universitet och högskolor, skolväsendet, folkbildningen och hembygdsrörelsen ingå. Rådets uppgift ska vara att medverka till en fungerande mål- och resultatstyming för de statliga museerna och med statsbidrag, med uppföljmuseer ning och utvärdering som centrala element, samt att medverka i beslutsprocessen om statligt stöd till museerna. Vi tar här inte ställning till de organisatoriska frågorna i detalj men förutsätter att de behov styrning de av av statliga insatserna inom det regionala kulturmiljöarbetet som vi presenterat i kapitel 19 kan ges en tillfredsställande lösning.

Museer, utställningar

De centrala museernas organisation

Det förslag Museiutredningen lade om de statliga museernas organisation har engagerat många remissinstanser. Den nuvarande ansvarsmuseimodellen får starkast stöd. Man önskar emellertid att antalet ansvarsmuseer ska begränsas. Vi förordar också att modellen med ansvarsmuseer behålls och anser att den bör utvecklas. Framför allt bör uppdraget till dessa museer anges mycket tydligare än hittills. Det bör också systematiskt följas upp och återkommande utvärderas. De specifika uppgifter som följer med uppdraget att vara ansvarsmuseum måste tydligt prioriteras inom varje ansvarsmuseum. Vi anser att regeringen noga bör pröva möjligheten att minska antalet ansvarsmuseer. Vi har i det ovanstående RAÃ ska ha central roll myndighet sagt att en som för kulturmiljövården. Detta påverkar förhållandet till Statens historiska museer som nu ingår i den samlade myndigheten Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Dessa Historiska museet, Medelhavsmuseet och Kungliga myntkabinettet. Vi instämmer, liksom de flesta remissinstanser, i Museiutredningens RAÃ från historiska RAÃ förslag att skiljs de museerna. får därigenom ett renodlat myndighetsansvar medan museerna som publika institutioner får möjlighet att profilera sig självständigt. Principiellt är det stor fördel RAÃ strategisk, kontrollerande, en om som uppföljande och utvärderande instans inte bedriver egen arkeologisk undersökningsverksamhet. Den arkeologiska Undersökningsverksamheten UV, ingår i nuvarande organisation, bör det skälet skiljas från RAÃ. som av Starka samband finns med de historiska museernas verksamhet. Också Institutionen för konservering RIK, bedriver praktisk verksamhet som i princip inte hör hemma inom myndighet RAÃ med dess i första hand strateen som giska uppgifter. Innan beslut fattas bör dock konsekvenserna av olika organisatoriska lösningar belysas av en fristående utredare. I anslutning till att regeringen överväger antalet ansvarsmuseer kan det ñnnas anledning att pröva den nuvarande organisatoriska lösningen för ett antal statliga museer, som ingår i större "koncembildningar". Museiutredningen pekade möjligheten att upplösa "koncemema" och låta varje enskilt museum vara en självständig institution. Mindre enheter skulle, skriver utredningen, kunna bli intressanta genom ökad specialisering. Kanske skulle det finnas färre hinder för spännande ämnesmässiga kombinationer om besluten tas närmare de direkt berörda handläggarna. En fördel är dessutom att mindre museer ger snabbare beslutsvägar på respektive museum och en starkare känsla av direkt ansvar for verksamheten. De tio centralmuseema bör även i fortsättningen inge anslagsframställ-

ningar till regeringen. Övriga museer bör inge anslagsframställningar till

Kulturrådet. Bidragen till dem bör finnas på ett anslag i statsbudgeten som fördelas av Kulturrådet. De regionala museerna bör som hittills lämna underlag till Kulturrådet för rådets anslagsframställning om medel för dessa. 507

SOU 1995: 84

Övriga organisatoriska frågor

De behov museerna landet runt har av de statliga ansvars- och centralmuseema kan inte sammanfattas i någon enkel formel. Därtill är de alltför mångskiftande. De kan inte heller inordnas i någon enkel organisatorisk fonnel. Formema måste anpassas till samverkansbehovens karaktär. I vissa fall kan det finnas behov av att formalisera samverkan. Det finns redan exempel sådan. Bildmuseet i Umeå och Stiftelsen Rooseum i Malmö samverkar under beteckningen samverkansmuseet med Statens konstmuseer. Samarbetet innebär bl.a. att Statens konstmuseer till dessa båda institutioner under längre perioder utdeponerar större samlingar av konst som en bas för deras konstbildande verksamheter. Vidare samarbetar man om tematiskt sammanställda kollektioner som visas på respektive orter samt om utvecklingsarbete inom konstbildningsverksamheten. Arbetets museum i Norrköping har träffat avtal med Nordiska museet i föremålsfrågor. Avtalsreglemt samarbete kan alltså vara en form för samverkan. Fast etablerat samarbete med några institutioner får dock inte hindra att de statliga museerna också bistår museisystemet i övrigt I kapitel 24 Bild och form har vi föreslagit att Röhsska museet får i uppsamordningen inom område konsthantverk, form och dedrag att svara för sign. Det finns, och kan i framtiden uppstå, likartade behov av en ökad samverkan mellan de statliga i Stockholm och museer på andra platser i museerna landet.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi huvuduppgift är bildning och att de utgör en viktig - att museernas kollektiva minne, del av samhällets utvecklar sina förmedlingsmedier och vikten av att museerna användningen den informationstekniken så att de motav nya de behov allmänheten och skolan har, svarar som tydligare uppdrag till de statliga museema och till att staten bör ge museiområdet i stort, måste bredda sina insatser till förmån for att de statliga museerna hela landet, markera länsmuseernas uppdrag att vara till att staten starkare bör nytta i hela länet,

Museer, utställningar

att staten ger ett tydligt uppdrag till länsmuseema kulturmiljöområdet, att naturvetenskapens och teknikens ställning i museiväsendet bör stärkas och utveckligen av teknik-naturvetarcentra stödjas, friluftsmuseemas stora möjligheter som bevaranderesurs vad beträffar äldre odlingsväxter och gamla lantraser och som kunskapsresurs när det gäller ekologiska frågor.

I kapitlet föreslår vi sektorsmål for museiområdet, två nationella uppdrag för museerna a dokumentera vår egen tid b utveckla museet som läromedel, att man i regionerna formulerar en regional museipolitik, att Statens kulturråd ska vara sektorsmyndighet museiornrådet, inrättande av ett till Statens kulturråd knutet museiråd, att Riksantikvarieämbetet skiljs från de i organisationen ingående historiska museerna, att den arkeologiska Undersökningsverksamheten UV, som ingår i nuvarande samlade organisation skiljs från Riksantikvarieämbetet, att en fristående utredare belyser konsekvenserna av olika organisatoriska lösningar beträffande Institutionen för konservering RIK vars praktiska verksamhet i princip inte hör hemma inom Riksantikvarieämbetet med sina strategiska uppgifter, att Röhsska museet får samordningsuppdrag området konsthantverk, form och design, att frågan om att vissa i dag statliga museer efter fackmässig prövning bör kunna överföras till annat huvudmannaskap blir föremål för särskild översyn, att försvarshistoriska museerna och universitetsmuseema ligger kvar under Försvarsdepartementet respektive Utbildningsdepartementet, att en del av det statliga stödet till de regionala museerna knyts tydligare till genomförande av verksamhet bild- och for-mområdet,

SOU 1995: 84

att museiforskningen efter prövning av oberoende råd och nämnder ska finansieras med externa medel och möjlighet att museerna ges att ha representanter i de humanistiska forskningsråden, inrättande av en kompletterande ettårig museologisk utbildning, något minskad produktion av Riksutställningar och att stor en del av återstående medel for produktion fördelas av en särskild arbetsgrupp.

29 Kultur och turism

Våren 1995 fattade riksdagen beslut om inriktningen turistpolitiken baserat på propositionen "Om turistpolitik".1 Vi konstaterar, de första att stegen därmed är tagna till ett nationellt förankrat aktivt och strategiskt stöd till den allt viktigare turistnäringen, där många intressanta initiativ och projekt inom kulturområdet sedan länge utgör ett utvecklingsornrådeVår utgångspunkt är därvid det vidare ansvarsområde, som i riksdagsbehandlingen definierats av Kulturutskottet

"Till turistpolitiken bör som en mycket viktig del höra frågor turistnäom ringens förutsättningar och utvecklingsmöjligheter. Turistnäringen bör också omfatta frågor som avser möjligheterna för den enskilde till turism. Denna politik bör således avse även förutsättningarna för den enskilde att resa och för att få ett meningsfullt innehåll i resandet, bl.a. genom kulturoch naturupplevelser och genom rika rekreationsmöjligheter.

Utskottet framhåller särskilt vikten av att den samhälleliga verksamheten inom turist och rekreationsområdet inte enbart utnyttjas av några få grupper utan också kommer de breda folklagren till del."

Frågorna har ur kulturpolitisk synvinkel tidigare också behandlats i den

Internationella kulturutredningen.3

Vi tar här upp de samband mellan kultur och turism vi finner relvanta i ett samlat kulturpolitiskt perspektiv. Detta rör dels turismens möjligheter att främja ett ökat kulturellt utbud för bofasta och turister, dels kulturarven och kulturevenemangen, som delar i ett turistutbud riktat såväl inhemsk mot en som en internationell marknad. Vi pekar därvid också den rika variation, som kulturutbudet ger för den enskilde.

Prop. 1994/95:l77: Om turistpolitik. Bet. 1994/95 KrU28. 3 SOU 1994:35: Vår ande.: stämma och andras. Betänkande av Intematio- nella kulturutredningen. 511

SOU 1995: 84

29.1 Kulturutbud för ovana mottagare

Vi vill sätta individen i centrum och kulturpolitiken medel ser som ett att främja delaktighet och tillgång till kulturi alla dess former. Vi hari kapitel Kulturvanor och förändringsstrategier, pekat på möjligheter att nå nya grupper samt vägar att få människor att utanför sina invanda mönster. I det perspektivet erbjuder semestertid och ledighet i sig ett brott mot vardagen, där öppenheten och nyfikenheten kan locka till upplevelser av nytt slag. Man kan i dag nästan var man än befinner sig i Sverige, finna möjligheter att, planerat eller otvunget och efter stundens ingivelse, hamna på kulen turbegivenhet av något slag. Den som aldrig i vardagslag kommit sig för med att gå på teater eller konsert möts under semestersäsongen rikt utbud. av ett Där finns de stora prestigefyllda festivalerna, dit folk kommer resande men också amatöruppsättningar, kyrkokonserter, lyrikaftnar och mycket annat av lokal Också annat resande än semestenesor kan ge möjlighet till nya kulturupplevelser. Folkliga traditioner i hantverk, folkdans, slåtter och liknande, arrangemang knutna till bygdens lokalhistoria, konstindustri som t.ex. glas och smide, medeltidsveckor, akvarellmålning, körläger etc. lockar besökare och deltagare. Möjligheterna är rika att möta det oväntade och det aldrig man skulle kommit sig för att göra "hemmavid". Semestrande och bofasta konstnärer ställer ut och kan, liksom Stadsvandringar, fäbodturer, "vägkyrkor" m.m. som är vanliga inslag i ett lokalt turistutbud, öppna ögonen också på den egna befolkningen för kvaliteter man annars inte uppfattar. För den som är fritidsboende finns ofta ett levande intresse för bygden antingen man återvänt till sina bamdomstrakter, eller valt utifrån semesterort andra preferenser. Aktiviteter, som knyter an till tradition och historia som slåttergillen, hemvändardagar m.m. binder samman äldre och bofasta yngre. och tillresande. För de bofasta likaväl som för de besökande dessa sätt tillfälle till ges nya perspektiv. Sociala barriärer bryts, givna mönster suddas ut och tillfällen ges till kulturupplevelser som kan ge mersmak.

29.2 Motor for och

sysselsättning utveckling

Positiva vittnesbörd finns från många håll, om att medvetna satsningar på kulturturism haft effekt på den lokala ekonomin. Förändrade arbetsmarknadsvillkor, som ställt krav på nytänkande och alternativa verksarnhetsformer, har inte sällan lett till att bygdens särart och möjligheter tagits till utgångspunkt för nysatsningar av otraditionellt slag.

Kultur och turism

Ekomuseum Bergslagen, Glasriket, upprustningen av äldre samfärdsleder som kanaler, järnvägar och pilgrimsleder är exempel på samlade grepp som rör hela områden och där de lokala initiativen utvecklas. Satsningar på lokala hantverk kan utgöra kärnan i en regional turistproñl, Klässbols linsom t.ex. neväveri i Värmland. Samling kring det gemensamma arvet genom teateruppsättningar, upprustning och visning av den industrimiljön har varit egna m.m. ett sätt att bygga upp vilja och kraft till nytänkande hos invånarna och etabatt lera alternativa utkomstmöjligheter. Allt oftare kombineras dessa möjligheter. Det vidsträckta museum som Bergslagen utgör innehålleri stort sett allt, från små bruksmuseeer och spår av gruvnäring i terrängen till hela museilandskap med inslag musik av teater, och levande hantverkstradition. Strömsholms kanal tidigare en viktig transportled för hela järnhanteringen, återinvigs i år som turistfarled. I den planering, som görs för EU:s strukturfonder, har kulturarvet och möjligheten till breda turismsatsningar genomgående uppmärksammats. Särskilt framträdande är detta för inre Norrland, Gotland och Sydsvenska höglandet. Regionalekonomiska insatser avsevärd omfattning har ofta givit det av startkapital som krävts. Samarbete och samordning kommuner emellan har varit en förutsättning och inte sällan sker detta i särskilda projektgrupper eller turistorganisationer. Glesbygdsmyndigheten och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva" har alltsedan starten arbetat med att stötta enskilda projekt i kommunerna. I rapporten "Kultur på landsbygd och i glesbygd" framtagen på vårt uppdrag av Follaörelserådet konstateras att begreppet kulturi dessa projekt har litet olika karaktär. På landsbygd och kanske främst i glesbygd är kultur något man deltar något alla är med och skapar. I närheten till större städer återfinner man i högre grad grupper inte sällan av professionella kulturarbetare - - som vill medverka till ett ökat kulturutbud. De projekt man redovisar hade alla sitt i vilja utveckla den ursprung en att egna bygden. En grundtanke är, att de anses öka det sociala kapitalet dvs.

gemenskap, sammanhållning, identitet och trivsel, vilket ses som grunden för

glesbygdens fortlevnad. Man konstaterar, att de största svårigheterna när man ska från idé till verksamhet ligger i finansiering och myndighetskontakter. De förslag till åtgärder som förs fram gäller därför den kommunala beredskapen att stötta lokala initiativ och lotsa dem fram i initialskede. Man tänett ker sig att kommunanställda kulturarbetare med byutveckling som ansvarsområde skulle kunna ha en viktig uppgift att fylla. En väsentlig komplettering ligger, som vi det, i att koppla de regionala ser kulturinstitutionema nära till detta arbete. Något i hög grad redan sker som de aktiviteter som länsmuseema och länsstyrelsemas kulturmiljöenheter utvecklar i sina respektive län.

SOU 1995: 84

29.3 Kulturarv som turistmål

Kulturmiljöer och museer utgör kärnor att bygga verksamhet omkring, något som alltmer börjar ske aktivt och målmedvetet. Så har t.ex. de hittills fem objekt Sverige har på Världsarvslistan Drottningholm, Engelsbergs bruk, hällristningama i Tanum, Birka, Skogskyrkogården i Stockholm en poten- tial i internationell marknadsföring, liksom de stora upplevelsemöjligheter som miljöer av Upplandsbrukens dignitet och karaktär erbjuder. I Visby har en årlig medeltidsvecka vuxit till en totalsatsning som engagerar de flesta boende att i medeltida klädedräkt återuppliva och bjuda på sin egen stads historia i musik, mat, historiespel etc. Att man också här ser en möjlig nominering till Världsarvslistan som en viktig del i en samlad turiststrategi har tydligt deklarerats. Industriminnen av skilda slag där man kan se de gamla maskinerna i full gång och därmed ibland också återupptagit delar av den äldre produktionen upplevs av många som en spännande resa bakåt i tiden. Denna typ av turism får allt större omfattning. Riksantikvarieämbetet har intensiñerat sina insatser for besökare till de stora nationalmonumenten som t.ex. Birka och Gamla Uppsala, där också planeras. Guidebroschyrer till intressanta sevärdheter och miljöer nya museer finns på de flesta turistbyråer. I många län har också presentböcker med breda rundmålnin gar kring landskapets märkvärdigheter publicerats. De senaste fyra åren har länsmuseema och länsstyrelserna i samtliga län tillsammans med Riksantikvarieämbetet och Statens Fastighetsverk med sponsorstöd i skriften "Upptäcktsresan" presenterat valda delar av de turistmål som finns att besöka. Skriften är numera gratis och finns att få på museer och bibliotek. Varje år har skriften ett nytt tema som bas för urvalet, vilket gör att läsaren med nya ögon kan ge sig ut upptäcktsfärd i landskap han eller hon kanske trodde att de redan kände. Som inspiration innehåller skriften också kortare introduktionen som ger skilda perspektiv temat. Det år det stora projektet "Den svenska historien" präglade hela museisverige presenterades utflyktsmål, som beskrev hur Sverige vuxit fram både i forntid och nutid. T.ex. fanns genomgångar av intressanta byggnader från olika perioder under 1900-talet, ett tvärsnitt av våra kyrkobyggnader, exempel på historiemåleri, spår och minnen kring kända svenskar genom tiderna Årets upplaga har Sverige i Europa, där varje län beetc. temat presenterar söksmål där såväl det särpräglat svenska som det med tydlig relation till vår omvärld nu eller i gången tid återfinns. Vi bedömer att satsningar av detta slag som ger både överblick och detaljinformation och som årligen förnyas får en allt större betydelse för turistnäringen i stort och bör ses som väsentliga inslag i ett kommande nationellt handlingsprogram for turismen. Vi har också med intresse tagit del av det förberedande arbete som pågår 514 med att utveckla Upptäcktsresan i ett än bredare angreppssätt. Målet är en

Kultur och turism

nationell organisation med särskild inriktning på att fördjupa intresset och öka kunskapen om vårt kulturarv hos en bred allmänhet. Arbetsnamnet är Svenskt Kulturarv och initiativtagare Länsmuseema, Riksantikvarieämbetet och Statens Fastighetsverk.

29.4 Den framtida turistpolitiken

I riksdagens behandling av turistpolitiken våren 1995 betonas turismens möjligheter som inkomstkälla för landet som dess betydelse för den enskildef En ökande turistström från andra länder förutspås. Målet anges sammanfattningsvis som att Sverige ska ha en hög attraktionskraft turistland och som en långsiktigt konkurrensmässig turistnäring. Resurser som natur och kultur betonas liksom kopplingen till regional- och sysselsättningspolitik. I utskottets betänkande hänvisades till riktlinjer för rniljöanpassning i enlighet med Agenda 21 samt till insatser för ekoturismen. En turistmyndighet inrättas for samordning mellan berörda samhällssektorer och intresseorganisationer samt företrädare for den regionala och kommunala nivån. Myndigheten ska i samråd med olika organ inom turistområdet ta fram ett handlingsprogram for de mest anglägna åtgärderna i fråga turisom mens utveckling. Att företrädare för kultur och kulturmiljö knyts nära till myndighetens arbete ser vi som en förutsättning för att bilden av Sverige ska kunna bli så varierad och innehållsrik att den attraherar en bred utländsk publik. Svensk kultur och kulturmiljö måste konsekvent integreras i den bild vi förmedlar till omvärlden som komplement till den attraktion vår natur ger. För det bolag, som också ingår i den beslutade satsningen marknadsföring blir detta en väsentlig uppgift. Vi vill betona vikten av att den tänkta myndigheten inventerar och utvecklar idéer och möjligheter att i vid mening integrera kulturen i de satsningar som görs för den svenska marknaden. Vi vill också markera vikten av att de satsningu som görs kommer de breda folklagren till del samt att möjligheterna till enskild turism och individuell upplevelse främjas. De initiativ som tas inom landsting och kommuner bör i framtida planer erbjudas en definierad plattform och ett utvecklat nationellt nätverk. Vi vill samtidigt markera vikten av att man lokalt gemensamt tar ett grepp om turistfrågoma. Vi ser därvid bl.a. de ovan refererade tankarna, komsom mit fram i vår enkät till glesbygdskommuner om att satsa på "byutvecklare" som en utvecklingsbar väg för att stötta och samordna lokala idéer och projekt.

4 Se 515 not

SOU 1995: 84

Vi förutsätter att regeringen i sin precisering av arbetsuppgifter och ansvarsområde för den nya myndigheten och för marknadsföringsbolaget kommer att vidareutveckla formerna för bredast möjliga samling kring dessa frågor och vi förordar att företrädare för kultursektom ska ingå i turistmyndighetens och bolagets styrelser. Erfarenheter från turistsatsningar med sin bas i lokal och regional kultur och kulturmiljö bör utvärderas och analyseras inom ramen för det aviserade arbetet med ett handlingsprogram. I ett sådant handlingsprogram bör, som också förutsätts i prop. l994/95zl77, dessutom ingå pilotprojekt kring något eller några verkligt högklassiga områden. Den Internationella kulturutredningen diskuterade ett antal möjliga projekt och fastnade slutligen för att Vallonbniken i Uppland bör göras till föremål för ett sådant projekt mot bakgrund av de stora satsningar som där skett i såväl bevarandesyfte som med inriktning på turism näringsfång. Även vi pilotprojekt kunde intressant i som anser att vara ett steg utvecklandet av kunskap och strategi for en offensiv turistpolitik. Flera objekt av intresse bör övervägas som t.ex. Visby där ett kraftfullt kommunalt engagemang och stora statliga bidrag till upprustning har satsats inför nomineringen till Världsarvsobjekt.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vikten av att kulturen ges en aktiv roll i turistproñleringen gentemot den internationella publiken, vikten av att de satsningar som görs kommer de breda folklagren till del och att möjligheterna till enskild turism och individuell upplevelse främjas, vikten av att företrädare för kultur och kulturmiljö knyts nära till turistrnyndighetens arbete liksom också till marknadsföringsbolagets samt att dessa områden också finns representerade i myndighetens och bolagets styrelser, vikten av att den nya myndigheten inventerar och utvecklar idéer och möjligheter att i vid mening integrera kulturen i de satsningar som görs, vikten av att befintliga "kulturkärnor" som museer och kända be- söksmål, liksom initiativ som "Upptäcktsresan" och "Svenskt Kulturarv" utnyttjas aktivt och strategiskt, behovet av att kommunal och regional nivå finna former för att stötta lokala initiativ och idéer fram till "färdig produkt", 516

Kultur och turism

vikten av att man inom ramen för det aviserade handlingsprogrammet för turism analyserar och utvärderar erfarenheterna från turistsatsningar med sin bas i lokal och regional kultur och/eller kulturmiljö, att turistsatsningar kring större regionala kulturresurser bör utvecklas som särskilt projektområde inom den myndigheten i nya samverkan med regionala och lokala intressenter.

ágáwäøføkáaggkwgzá m

30 Lokaler för kultur

Goda lokaler är en av förutsättningarna för en mångsidig kulturverksamhet nära människorna. Här har det hänt mycket under de senaste decennierna. Många nya lokaler har byggts och ett flertal äldre har och byggts rustats upp

till. Överlag bedrivs kulturverksamheten i landet i goda och välutrustade loka-

ler. I betydande utsträckning har utvecklingen skett genom gemensamma insatser från det offentliga och en rad organisationer. Staten finansierar för de statliga kulturinstitutionemas lokaler, främst de statliga museernas, arkivens och de tre helt statsunderstödda teatrarnas. Kommunerna äger och förvaltar många lokaler for kulturverksamhet. Ett stort lokalbeständ ägs eller drivs av de lokalhållande organisationerna även men av andra organisationer t.ex. studieförbund. Det är inte ovanligt flera som att kulturlokaler t.ex. bibliotek, teater och biograf förläggs till en gemensam byggnad som inrymmer både kommunal och föreningsdriven verksamhet. På biografområdet ägs och drivs lokalerna till stor del i privat regi. På detta område har det under senare år skett en kraftig omstrukturering, där många små lokaler försvunnit och ersatts av stora biografkomplex. En stor del av kulturverksamheten bedrivs i andra lokaler än dem är som särskilt avsedda för detta ändamål t.ex. i fritidsanläggningar, skolor och förskolor. Svenska kyrkans och frikyrkomas lokaler används som samlingslokaler och lokaler för kulturverksarnhet, delvis även av föreningar saknar som kyrklig anknytning. Restauranger, diskotek och pubar är platser för konserter och andra scenframträdanden.

30.1 Kommunernas för kulturlokaler

ansvar

Kommunerna tar ett stort ansvar för kulturlokaler, dels lokaler, genom egna dels som bidragsgivare till foreningslokaler. Kommunerna bl.a. för ansvarar folkbibliotek, museer, konsthallar, teatrar, konserthus, studie- och samlingslokaler och i vissa fall biografer. De kommunala satsningarna lokaler gäller i särskilt hög grad biblioteken, vilka vanligen har lokaler av mycket hög standard. Kommunala kulturhus finns flera håll i landet även det är om mer vanligt att kommunen hyr lokaler i de föreningsägda kulturhusen. Gemensamt ägande förekommer också. I knappt hälften landets kommuner finns av kommunala musikhus och på många håll finns repetitionslokaler för musik. Det har också vuxit fram s.k. Ungdomens Hus som inrymmer ungdomsdriv- 519

SOU 1995: 84

na kaféer och lokaler för musik och teater. Det finns också en del allmänna samlingslokaler i kommunal regi. Kommunerna stöder i många fall de föreningsägda lokalerna genom investeringsbidrag, lån och/eller driftstöd. Kommunernas insatser för kulturlokaler är av stor betydelse för en livaktig lokal kulturverksamhet.

30.2 Statens bidrag till lokaler för kulturverksamhet

Statens primära ansvar for lokalförsörjningen gäller de statliga och helt statligt finansierade kulturinstitutionema. Sedan 1974 har det skett en betydande upprustning av de statliga museernas lokaler både genom nybyggnader, ombyggnader och renoveringar. Detsamma gäller Operan i Stockholm och Dramaten. Riksteatern har fått helt nya lokaler för produktion och administration. En annan och mycket viktigt del av statens ansvarstagande består av bidrag till allmänna samlingslokaler och vissa icke-statliga kulturlokaler.

Stöd till allmänna samlingslokaler

Statligt stöd till allmänna samlingslokaler har funnits sedan 1942. Stödets syfte är att skapa samlingslokaler för föreningslivet vilka ska upplåtas opartiskt och i skälig omfattning på skäliga villkor. Syftet har i princip varit oförändrat, men formerna har förändrats under tidens gång. Stöd utgår för bl.a. ny- och ombyggnation, upprustning och handikappanpassning. De statliga bidragen har haft stor betydelse för anordnandet av sarnlingslokaler. Under senare år har Boverket lämnat stöd till byggandet och vidmakthållandet av samlingslokaler med ca 50 miljoner kronor årligen. Utöver detta har man vissa år fördelat extra medel tillförts arbetsmarksom av nadspolitiska skäl. Dessa belopp har utgjort ett dynamiskt inslag i bidiagsgivning och har vissa år uppgått till nästan dubbelt så stora som summor de ordinarie bidragen. Med hjälp av stöd från staten i samarbete med kommunerna och föreningslivet har ett fungerande nät lokaler byggts i landet. av upp runt om Större delen av de allmänna samlingslokalema är i gott skick, många lomen kaler är fortfarande i behov upprustning och renovering. Samlingsav lokalutredningen kom i sitt arbete fram till 50 % lokalerna är i behov att ca av av tillbyggnad eller upprustning. Det återstår 1 250 lokaler behöver ca som

lokaler

handikappanpassas och det finns fortfarande enligt utredningens mening behov av nya samlingslokalerÅ

Stöd till icke-statliga Iculrurlakaler

Förutom det statliga stödet till allmänna samlingslokaler bidrar staten till byggande och upprustning av icke-statliga kulturlokaler t.ex. teatrar, konserthus och museer. Tidigare finansierades bidragen behållningen det årliga ur av Kulturlotteriet. Sedan budgetåret 1991/92 finns ändamålet med i statsbudgeten. Enligt gällande förordning lämnas bidrag till ny- eller ombyggnad av musei-, teater- eller konsertlokal som tillhör någon annan än staten. Bidrag utgår även for standardhöjande reparationer, handikappanpassning eller komplettering av inventarier. Projekten ska vara angelägna från kulturpolitisk synpunkt och enligt förordningen lämnas i första hand bidrag till lokaler för länsmuseer. För närvarande omfattar förordningen inte biograflokaler. Undantag har emellertid gjorts och stöd till ombyggnad av biograflokaler har medgivits vid ett par tillfällen. Frågor om bidrag till icke-statliga kulturlokaler prövas Boverkets av samlingslokaldelegation efter samråd med Kulturrådet.

30.3 Lokalhållande organisationer

30.3.l De allmänna samlingslokalerna

Större delen av de allmänna samlingslokalema förvaltas organisationslivet. av I en kartläggning som Boverket utförde Sarnlingslokalutredningen 1992 framkom att det fanns ca 3 400 föreningsägda allmänna samlingslokaler i landet. Flertalet samlingslokaler är anslutna till någon av de rikstäckande samlingslokalorganisationema: Folkets Hus Riksorganisation, Bygdegårdarnas Riksförbund, Riksföreningen Våra Gårdar och Folkparkerna i Sverige. Riksorganisationema fungerar serviceorganisationer medlemmarna som och verkar för att ge stöd de lokala föreningarna i deras arbete. Allmänna samlingslokaler finns i både glesbygd, förortsområden och större och mindre städer. Lokalerna är oftast väl lämpade för kulturaktiviteter och flertalet har scen, möjligheter till filmvisning och utställningsverksamhet m.m. Lokalemas utformning kan variera betydligt i fråga storlek och om funktion, vissa är stora och välutrustade medan andra är mindre och enklare.

1 sou 1994:32: Mycket under samma tak. Betänkande av 1993 års Samlingslokalutredning. 521

SOU 1995: 84

De allmänna samlingslokalema är i första hand till for att fylla lokalbehovet för det organiserade föreningslivet och grupper med organiserad verksamhet. Det innebär dock inte att icke-föreningsanslutna människor ställs utanför. Många av de aktiviteter som bedrivs är öppna för allmänheten och lokalerna upplåts för en rad olika ändamål. Det är just den unika upplåtelseskyldigheten som skiljer de allmänna samlingslokalema från andra föreningsdrivna lokaler. På många håll är de allmänna samlingslokalema en avgörande förutsättning för den lokala kulturverksamheten.

30.3.2 Verksamheten i de allmänna samlingslokalema Den verksamhet som bedrivs i de allmänna samlingslokalema är rikt varierad. På många håll förekommer samverkan mellan ideell, offentlig och privat verksamhet. Den största delen av verksamheten i de allmänna samlingslokalema utgörs av föreningsmöten, studieverksamhet, dans och privata fester. Men där förekommer också farniljeunderhållning, kurser och konferenser, filmvisning, teater, musikprogram, utställningsverksarnhet m.m. På dagtid används vissa lokaler till kommunal verksamhet som t.ex. daghem eller till privat Företagsverksamhet. Hur stor del av aktiviteterna som kan räknas som kulturverksamhet är svårt att avgöra och beror på hur man definierar ordet kultur. På vissa håll räknar man bara program för publik som kulturverksamhet, medan andra föreningar inkluderar t.ex. körövningar eller arnatörteaterrepetitioner när de beskriver vilken kulturverksamhet som äger rum i lokalen. En del av kulturverksamheten organiseras med hjälp av de lokalhållande riksorganisationema, vilka får statliga medel För kulturverksamhet. De arrangerar bl.a. utbildningar för kulturansvariga, organiserar ñlmverksamhet, tuméer av teaterföreställningar och vandringsutställningar. En stor del av verksamheten i de allmärma samlingslokalema syftar till att skapa gemenskap i bygden och lokalt verksamma konstnärer och amatörer representerar en viktig del av verksamheten.

30.4 Framtidens lokalbehov

De föreningsdrivna samlingslokalema utgör en viktig förutsättning for kulturverksarnheten i hela landet. I glesbygd och mindre tätorter utgör det ett nödvändigt medel för en decentraliserad kulturpolitik.

Lokaler

De investeringar som gjorts av staten, kommunerna och enskilda genom frivilliga insatser under flera decennier innebär och viktig för en stor resurs samhället. Vilka behov som kommer att finnas i framtiden vad gäller omfattningen av lokaler är svårt att avgöra. Att behovet välutrustade samlingslokaler av ännu inte är helt tillgodosett framgår bl.a. att väntetiden hos Boverket för beslut av om statligt stöd för närvarande är fem till sju år. Det finns dessutom sannolikt föreningar som har behov av bättre lokaler på grund den långa men som av väntetiden hos Boverket avstår från att ansöka om stöd I budgetproposition 1994/95 anförde regeringen att behovet helt av nya samlingslokaler inte är lika stort tidigare och att det statsñnansiella läget som motiverar en förändring av stödet. Inriktningen bör förskjutas till huvudatt

sakligen rusta upp och öka tillgängligheten till de lokaler finns, bl.a.

som genom handikappanpassning. Stöd böri princip inte längre beviljas för köp eller nybyggnation, men undantag bör kunna medges i särskilda fall. Regeringen föreslog en minskning både beslutsrarnen och anslaget till allmänna av samlingslokaler. Beslut om bidrag till allmänna samlingslokaler för budgetåret 1995/96 får meddelas inom en ram om 20 miljoner kronor och för bidrag till allmänna samlingslokaler anvisades ett förslagsanslag på 60 miljoner kronor, vilket var en minskning med 20 miljoner kronor. Riksdagen beslöt i

enlighet med förslaget

Stödet till icke-statliga kulturlokaler har lett till att ett stort antal kulturlokaler i Sverige har kunnat byggas eller förbättrats. Intresset för bidragen är mycket stort och antalet ansökningar har ökat sedan bidraget infördes. För budgetåret 1994/95 har det hittills inkommit 95 ansökningar till Boverket, vilka uppgår till en summa av 235 miljoner kronor. Regeringen föreslog i kompletteringspropositionen att beslut stöd och om anslaget till icke-statliga kulturlokaler för budgetåret 1995/96 minskas med 22,5 miljoner kronor. Anslaget uppgår då till 27,5 miljoner kronor. Riksdagen beslöt i enlighet med regeringens förslag. Som tidigare nämnts omfattar bidraget till icke-statliga kulturlokaler för närvarande inte biografer. Vi har tidigare slagit fast vi betraktar film att som en självständig konstart och att motiven for statens engagemang på filmområdet bör sammanfalla med de som gäller för övriga konstområden. Vi har också betonat de värden som ligger i upplevelsen av film biograf. Många äldre biografer har ett kulturhistoriskt värde och att bevara dem är angeläget ur ett kulturarvsperspektiv. De medel inom för 1993 års finansiesom ramen ringsavtal mellan staten och filmbranschen avsätts för stöd till upprustning av biografer får endast användas till teknisk upprustning som avser projektorer,

2 Prop. 1994/95:100, bilaga 14, bet. 1994/95:BOU11, rskr. 1994/95:212. 523

SOU 1995: 84

ljus, ljud och duk, inte till ny- eller ombyggnad. Mot den bakgrunden bör förordningen om icke-statliga kulturlokaler ändras och i fortsättningen även omfatta biograflokaler. Under senare år har det i flera omgångar diskuterats huruvida handläggningen av stödet till icke-statliga kulturlokaler bör överföras från Boverket till Kulturrådet eller Regeringen föreslog 1992/93 att handläggningen skulle överföras till rådet, vilket dock avslogs av riksdagen med motiveringen att någon ändring av handläggningsordningen inte borde genomföras förrän

Museiutredningen och Kulturutredningen belyst frågan.3

Museiutredningen påpekade i sitt betänkande att motiven för stödet är kulturpolitiska och att beslut därför bör fattas av Kulturrådet efter hörande av bl.a. Boverketf Ett flertal remissinstanser avvisade dock Museiutredningens förslag. I budgetpropositionen 1994/95 anmälde regeringen att den avsåg återkomma till frågan om handläggningsordningen för stödet i kompletteringspropositionen. Under våren 1995 anfördes i ett betänkande från Bostadsutskottet att utskottet vidhåller uppfattningen att Boverkets samlingslokal-

delegation bör behålla huvudansvaret för handläggningen av stödet och att

man därför inte såg det meningsfullt att regeringen åter aktualiserade frågan. Inom Boverkets samlingslokaldelegation finns enligt Bostadsutskottet god kompetens vad det gäller byggtekniska- och frnansieringsfrågor och med hjälp av yttrande från Kulturrådet blir det möjligt för dem att göra en bedömning som kombinerar den egna kunskapen med en kulturpolitisk analys. Riksdagen följde Bostadsutskottet.5 Som nämnts tidigare anges i förordningen SFS 1990:573 att det för att få stöd lcrävs att projektet är kulturpolitiskt angeläget. Den kulturpolitiska bedömningen bör alltså vara det centrala vid fördelningen av stödet. Efter minskningen av stödet till icke-statliga kulturlokaler är det än mer angeläget att samverka så att resurserna kan kombineras med de bidrag som Kulturrådet fördelar. Genom gemensamma ansträngningar från det offentliga, föreningslivet och det privata näringslivet har en väl fungerande struktur av allmänna samlingslokaler och andra kulturlokaler kommit till stånd över hela landet. Det offentligas insatser har spelat en väsentlig roll under uppbyggnadsskedet och är ett tydligt ställningstagande för en decentraliserad kulturpolitik. Behovet av ändamålsenliga och tillgängliga lokaler gäller emellertid inte bara glesbygd och mindre städer. Även i de större städerna och deras förorter

3 Prop. 1992/932172: Om anslag till Boverket och den regionala administrationen av statens stöd för bostadsfinansiering. bet. l992/93zBoU20. rskr. 1992/931301. 4 SOU 1994:51: Minne och bildning. Betänkande Museiutredningen. av 524 Bet. 1994/95:BoU10, rskr. 1994/951211.

Lokaler

behövs lokaler för kulturverksamhet. Pâ större finns det vanligen många orter lokaler lämpliga för kulturverksamhet de höga hyreskostnadema men utgör ofta ett problem, särskilt för de fria kulturskaparna.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi att

ändamålsenliga lokaler är en förutsättning För mångsidig - en kulturverksamhet i hela landet, kulturpolitiska bedömningar ska det centrala vid fördel- - vara ningen av stöd till icke-statliga kulturlokaler.

I kapitlet Föreslår vi att

förordningen om stöd till icke-statliga kulturlokaler ändras så - att den även omfattar biograflokaler.

31 Vissa

frågor om kultur, högre utbildning och forskning

Högre utbildning och forskning spelar en stor roll inom alla samhällssektorer, men sambanden med kulturområdet är fler och mer djupgående än med många andra områden. Både kultur och forskning handlar om tankens frihet, om sökande efter nya kunskaper och djupare insikter, om kreativitet och kommunikation.

öppenhet, kritisk analys och respekt för olika synsätt och tolkningsmöjlighe-

ter är andra gemensamma drag. Direkt och indirekt verkar idéer från det ena området hela tiden befmktande på det andra, tillsammans betyder de mycket för samhällsklimatet i stort och ger viktiga förutsättningar för de demokratiska processerna. Mellan utbildning och kulturintresse finns starka samband. Utbildning ger ofta redskap för att tolka kulturella mönster och konstnärliga uttryck och utvecklar förmågan att analysera och kommunicera. Den kan ge vidgade perspektiv t.ex genom humanistisk orientering inom naturvetenskapliga och tekniska utbildningar och naturvetenskaplig orientering och teknikförståelse inom den humanistiska sfáren. Utbildningsmiljöerna är rika på kulturella möjligheter. Universitet och högskolor utbildar för kulturyrken men också mycket stora yrkesgrupper för områden där kultur ingår del i arbetet. som en Universitet och högskolor har visat sig ha en dynamisk effekt för de orter och regioner där de finns. De spelar ofta en aktiv roll i den lokala och regionala kulturverksamheten. Det vi nu sagt har ingått i underlaget för våra överväganden-tidigare i betänkandet. Vissa aspekter finns särskilt markerade i några av kapitlen. Vi har likväl behov av att beröra några frågor lite närmare. Det gäller den högre utbildningen för bibliotek, museer och allmänt kulturpedagogiskt och kulturadministrativt arbete, det gäller forskning kulturpolitikens drivom krafter och effekter samt forskningsinformation som ett gemensamt intresse för forskarsamhället och Iadturontrddet.

31.1 Vissa utbildningar inom kultursektom

Kultursektom är ett vitt förgrenat arbetsområde med offentliga och privata arbetsgivare. Det ökade kulturutbudet och kulturverksamhetemas utveckling har gjort att arbetsfáltet växt under senare år. Medieexplosionen och den tek- 527

SOU 1995: 84

niska utvecklingen inom informationsornrådet har också skapat arbetsnya uppgifter och ett behov av ny kompetens inom kultursektom. Från kulturpolitisk utgångspunkt är många högskoleutbildningar av stort intresse. Det gäller de konstnärliga utbildningarna, utbildningarna på medieområdet, utbildning av övriga personer som är verksamma inom kultursektom förmedlare, administratörer och viss teknisk personal, utbildning av personer verksamma inom andra samhällsområden som har ett kulturansvar t.ex. personal i förskolan, skolan och inom vård och omsorg samt utbildning av personer med ansvar för vård och förvaltning av kulturarvet liksom för gestaltning och nyskapande av den byggda miljön. Att analysera samtliga utbildningar med relevans för kultursektom har här inte varit möjligt. Vissa utbildningar t.ex. de högre konstnärliga utbildningarna har också setts över på senare tid. Utbildningen lärare för gmndav skolan har nyligen förändrats och det är för tidigt att värdera resultaten av förändringen. Det mångsidiga utbildningsfáltet för vård och förvaltning av kulturarven och for gestaltning och nyskapande av den byggda miljön har vi inte haft möjlighet att ta upp. Vi bedömer det angeläget att belyser som man detta i särskild ordning. Vi har valt att begränsa oss till några utbildningar är viktiga i det insom spirerande, förrnedlande och förvaltande arbetet: bibliotekarieutbildnin gen, utbildningar inom musei- och utställningsområdet samt kulturvetarprogrammen. Våra resonemang bygger på en studie som orts inom för utvärramen deringsarbetetl En utgångspunkt för vårt arbete är att Kulturrådet i sin handlingsplan for vidgat deltagande i kulturlivet från januari 1994 diskuterat behovet att av reformera högskolans kultur- och kulturvetarutbildning. Man pekar där på att den kommande generationen av kulturtjänstemän i större utsträckning än tidigare i sin grundutbildning bör komma i kontakt med Sociologiska, psykologiska och pedagogiska teorier av betydelse för publikarbete inom kultursektom. Det kan t.ex. innebära kunskap om kulturteorier, upplevelseforskning, kommunikationsforskning och massmedieforskning också men mer praktiskt inriktad kunskap som informationsteknik och marknadsföringsmetoder. Bättre grundkunskaper som leder till ökad publikkännedom och publikrnedvetande vore i Kulturrådets mening önskvärt även i de konstnärliga högskoleutbildningarna. 2

1 Romanus M 1994: Kulturpolitik den högre utbildningen. i Studie för Kulturutredningen. 2 Statens kulturråds handlingsplan för Kulturrådets arbete med vidgat delta- 528 gande i kulturlivet 1994.

Vissa frågor om kultur, högre utbildning och forskning

3l.l.1 Vissa grundutbildningar Linjesystemets avveckling och den allmänna trenden bort från yrkesförberedande utbildningar inom högskolan präglar också de utbildningar vetter som mot kulturområdet som arbetsfält. Teoretiska kunskaper, problemlösningsförmåga och vetenskaplig orientering bedöms som mer allmängiltiga och beständiga kunskaper som kan användas inom ett bredare arbetsområde. Sådan kunskap gör utbildningarna mer anpassade till en större och mer föränderlig arbetsmarknad.

Utbildning för bibliotekarier Utbildningen av bibliotekarier var tidigare en klart yrkesinriktad utbildning med mycket fardighetsträning. Under senare år har den omstrukturerats och samtidigt etablerats flera studieorter. Biblioteks- och informationsvetenskap har under det senaste decenniet etablerat sig som egen akademisk disciplin och är kärnämnet i de nya utbildningar som kommit till stånd Biblioteksverksamheten förändras ständigt och utvecklingen informationsområdet gör att allt större krav ställs på bibliotekarierna. Deras nyckelroll som kunskaps- och kulturförmedlare gör det nödvändigt att de följer med i utvecklingen på informations- och kommunikationsområdet. Dagens utbildningar är betydligt mer inriktade på teoretiska kunskaper än tidigare och de har en klan vetenskaplig orientering. Kritiskt tänkande och problemlösning ses som de mest lämpliga verktygen i bibliotekariemas framtida yrkesroll. Behovet av sådan kunskap är gemensam för alla typer av bibliotekarier, oberoende om de är verksamma folkbibliotek, forskningsbibliotek eller företagsbibliotek. Inom dagens utbildningar finns utöver de obligatoriska kurserna i biblioteks- och informationsvetenskap stora valmöjligheter mellan olika specialkurser lämpade för de olika biblioteksformema. Avnämare, utbildningsinstitutioner och fackliga organisationer ser positivt på utbildningens utveckling mot mer teoretiska studier. År 1988 startades ett forskningsprogram i biblioteks- och informationsvetenskaplig forskning i Göteborg med medel från Forskningsrådsnämnden. Vid Centrum för biblioteks- och informationsvetenskap vid Göteborgs universitet finns nu landets för närvarande enda professur och forskarutbildning i ärrmet, vilket har givit Bibliotekshögskolan i Borås den forskningsanknytning de länge saknade. Forskningscentra inom området finns också i Umeå och Linköping. I Lund ñnns en professur i bok- och bibliotekshistoria. Utvecklingen mot en egen vetenskaplig disciplin med egen forskning har haft stor betydelse För bibliotekarieutbildningens utveckling. Behovet av forskning inom området är emellertid fortfarande stort och kontakterna mellan forskningen och den praktiska verksamheten skulle kunna utvecklas vidare. 529

SOU 1995: 84

Utbildning för museisektorn

Det finns flera utbildningsmöjligheter för siktar på framtid personer som en inom museiverksamhet och kultur-miljövård. Vid flera universitet finns särskilda utbildningsprogram eller kurser med inriktning området, mot men en stor del av de yrkesverksamma inom området har fortfarande sin grundutbildning i ett eller ofta fiera de traditionella museiämnena arkeologi, av - etnologi eller konstvetenskap. Det finns dock en klyfta mellan de traditionella museiämnena och verksamheten på Dessa ämnen inte de särskilda museerna. ger kunskaper som handlar om museets funktion institution, dess roll i som samhället eller de pedagogiska krav som museiarbetet ställer. För arbetet med vård och förvaltning av kulturarvet ställs krav dels på fördjupning och utvidgning inom enskilda ämnesområden, dels integration över i dag existerande fakultets- och linjegränser. Kunskaperna om museiväsendets särskilda fönitsättningar och problematik har utvecklats till ett särskilt ämne, museologi eller museivetenskap, vilket kan studeras vid ett par universitet. I Umeå kan läsa till 80 poäng i man upp ämnet och där finns en adjungerad professur. Museologi/museivetenskap särskild universitetsdisciplin motiveras som både av dess betydelse för museipersonalens yrkesmässiga behov och på vetenskapliga grunder. Kunskapen hur samhället bevarar och förmedlar om kulturarvet, hur vi valt att minnas och förmedla samhällets utveckling är en vetenskaplig disciplin i sig. Delar av detta ämne finns i andra discipliner som historia, socialantropologi och etnologi, dess helhet formar men ett eget ämne. Traditionellt finns en nära koppling mellan verksamhet och museernas universiteten eftersom forskning ingår i uppgifter. Ett samband museernas mellan museerna och forskningen inom de traditionella museiämnena är en förutsättning för museernas verksamhet. Forskningen i museologi/museivetenskap har tilltagit under år senare men på flera håll saknas en forskningsorganisation. De vill bedriva forskarsom studier eller forska kring museiverksamhet tvingas ofta göra så inom ramen for andra ämnen. Det har nyligen bildats ett Museivetenskapligt råd med syfte driva att forskningsfrågoma vidare. Ett led i arbetet utveckla forskningen inom att området är att få till stånd ett forskningsprogram i samarbete med Forskningsrådsnämnden.

Vissa frågor om kultur, högre utbildning och forskning

Kulturvetenskapliga utbildningsprogram Med linjesystemets avveckling ersattes kulturvetarlinjen av en rad olika kulturvetenskapliga program vid ett antal universitet och högskolor. Utbildningen vänder sig inte till en särskild yrkeskår utan till en rad olika yrkesgrupper inom kulturområdet. Huvuddelen av både den gamla linjen och de nya programmen består av ämnesstudier. l de flesta fall ingår en eller två obligatoriska terminer som vanligen innehåller kortare kurser i kultuneori. kultursociologi och i viss mån kulturpolitik och förvaltning. Det bör dock betonas att de kulturvetenskapliga programmens utformning skiljer sig på de olika utbildningsortema. I Umeå tvåårig påbyggnadsutbildning i kulturadministration på magistemivå. finns en Till skillnad från bibliotekarie- och museiområdet har det inom de kulturvetenskapliga utbildningsprogrammen inte växt fram något kämämne som egen disciplin. Den avvecklade kulturvetarlinjen var överlag splittrad och innehöll nu ingen fördjupning i kulturpolitik eller kultursociologi. Möjligheterna till fordjupning låg genomgående inom ramen för ämnesstudierna. Kulturvetarlinjen har sedan 1970-talets slut haft låg examinationsfrekvens. I jämförelse med andra utbildningslinjer av samma längd visar statistiken ett stort antal studieavbrott och studieförseningar inom linjen. Någon större utvärdering av utbildningen har aldrig gjorts, däremot har ett

antal mindre studier genomförts vid vissa utbildningsanstalter.3 I de studier

undersökt anledningen till studieavbrott linjen uppger många att de som fått anställning sin praktikplats och inte sett någon anledning att återgå till studierna. Problem att avsluta C-uppsatsen är en annan vanligt förekommande anledning. Dåliga utsikter på arbetsmarknaden och sektorns låga löneläge anges också som anledning till avbrutna studier. Det är inte heller ovanligt att börjat på linjen i väntan att komma in någon annanstans och därför hopman pat av när man blivit antagen där man egentligen ville börja. Den låga examensfrekvensen indikerar att utbildningen inte uppfyllt de förväntningar studenterna haft. Det antyder också att en examen från linjen inte värderats särskilt högt. En anmärkningsvärt stor andel av studenterna från kulturvetarlinjen har fortsatt att studera, både efter avslutad examen och efter studieavbrott, vilket också kan tolkas som att utbildningen inte givit dem de kunskaper de anser sig behöva. I de undersökningar som studerat vad som hänt med dem som har avlutat utbildningen framkommer dock att många anser att utbildningen givit dem en bra grund att stå på, god allmänbildning och ett kritiskt förhållningssätt. Många emellertid att utbildningen skulle kunna förbättras. På många anser

3 Göteborgs universitet 1994, Högskolan i Karlstad 1988. Linköpings universitet 1984, Lunds universitet 1990. Stockholms universitet 1986 och 1988 samt Uppsala universitet 1986 och 1991. 531

SOU 1995: 84

håll efterlyses mer kunskaper i administration, ekonomi och annat man anser sig sakna ute i arbetslivet. Behovet kunskaper i kulturpolitik av mer nämns också. Vid enskilda kontakter med studenter från utbildningen och representanter från avnärnama har brister i utbildningen påtalats från flera håll. Utbildningen innehåller vare sig praktiska kunskaper har i arbetslivet, forskman nytta av ningsförberedande kunskap eller utvärderingsmetodik inom det kulturvetenskapliga området. Inom de nya kulturvetenskapliga har flera de obligatoriska programmen av kurserna bytts ut eller förändrats. Programmen präglas dock fortfarande av kortare kurser i kulturpolitik och kulturförvaltning och fördjupningsstudier inom ramen för ärrmesstudierna. På vissa utbildningsorter har dock man byggt ut programmen och skapat möjligheter läsa till 80 i kulatt upp poäng turadrninistration. Kulturadministratörer/tjänstemän har ett brett arbetsområde, men oavsett verksamhetsfält behöver de utbildning kombinerar ämneskunskaper en som med fördjupade kunskaper om kulturornrådets särskilda förutsättningar och kulturens roll i samhället. Det finns anledning för utbildningsanordnama att noga följa utvecklingen av de nya programmen och ha beredskap för ytterligare förändring av dem. Forskning med relevans för både kultursektoms olika områden och kul-

turpolitiska ställningstaganden i framtiden bedrivs vid flera universitet och

högskolor inom ramen för ämnen t.ex. sociologi, etnologi och kultursom geograñ. Tillräckliga resurser och en fast forskningsorganisation saknas emellertid vid de institutioner där de kulturvetenskapliga finns. programmen Bristen på forskningsanknytning har sannolikt varit hindren för utveckett av lingen av den kulturvetenskapliga grundutbildningen.

3l.1.2 Fortbildning och vidareutbildning inom kultursektorn

Kulturområdet har under de senaste 20 åren genomgått betydande förändringar och kraven på dem som arbetar där har ökat. Det har blivit viktigare att vid sidan av gedigna ämneskunskaper också ha goda insikter i bl.a. kulturpolitik, pedagogik, marlcnadsföring, ekonomi och administration. Trenden bort från färdighetsträning mot mer teoretiska kunskaper i universitetsutbildningen ökar kraven arbetsgivarna. När yrkesinriktade kun-skaper förväntas att förvärvas på arbetsplatsen krävs det arbetsgivarna att satsar mer tid och pengar på personalen i form aspirant-, fort- och vidareav utbildning. Inom kultursektom finns ett stort och uppdämt behov fort- och vidareav utbildning på flera områden. Inom bibliotekarieutbildningarna erbjuds endast 532 ett fåtal kortare kurser på högskolor och universitet, trots den snabba utveck-

Vissa frågor kultur, högre utbildning och forskning om

lingen inom biblioteksområdet. Som nämnts har det inom museisektom tagits en rad initiativ för fon- och vidareutbildning, men mer behöver göras. För kulturadministxatörer har avsaknaden av en klart definierad yrkeskår gjort det svårare att organisera och utveckla fort- och vidareutbildning. Att det finns så få utbildningar som särskilt riktar sig till kulturadministratörer leder till en kunskapsbrist inom konst- och kulturinstitutionema i jämförelse med andra företag och organisationer. Kulturvetarlinjens brist på omvärldskunskaper gör behovet av fort- och vidareutbildning än mer angeläget. Kultur- och konstinstitutionemas ofta hårt belastade ekonomi har fått till följd att det många håll avsatts mycket litet pengar för fortbildning och vidareutbildning. Ännu svårare är situationen för det fria teater- och musiklivet. För att vara kunskapsintensiva företag avsätter kulturmyndigheter och institutioner betänkligt små resurser för kunskapsutveckling och utbildning. I ett alltmer kunskapsinriktat samhälle ökar kraven på personalen att inte bara vara förtrogen med den egna verksamheten utan att förstå dess betydelse i ett vidare sammanhang. Endast ökad kunskap och kompetens kan göra kultursektom till en stark sektori samhället.

31.2 Forskning kulturpolitikens drivkrafter och

om

effekter

Den teoretiska forskning som sker inom konstartema och andra verksamheter inom kulturornrådet t.ex. teatervetenskap, konstvetenskap, arkeologi och etnologi är självklart av stor vikt för kultursektoms utveckling. Mycket av forskningen har av tradition ägnat sig åt den institutionella kulturen. Amatörkulturen och studieförbundens verksamhet är ett viktigt fält för forskningsinsatser och bör ges större utrymme i framtiden. Kulturpolitiskt relevant forskning har inte bedrivits i någon större omfattning vid landets universitet och högskolor, även om forskning i för området intressanta frågeställningar under senare år har fått en starkare ställning. På några håll har en forskningsorganisation etablerats kring enskilda forskningsprojekt. Den forskning som har bedrivits har framför allt gjorts inom sociologi och i viss mån inom etnologi, statsvetenskap och de ekonomiska ämnena. Forskning kring mål och metoder att nå kulturpolitiska resultat t.ex. studier av kulturvanor, kulturens ekonomiska betydelse eller betydelsen av praktiskt-estetiska inslag i skolans undervisning för ungdomars kulturvanor framstår dock totalt sett som outvecklad och kan flera sätt liknas vid situationen inom massmedieforskningsområdet för ett tjugotal år sedan. Bristen överblick av forskningsornrådet är stor och påtalades redan i Kulturrådets rapport till Europarådets examinatoner. 533

SOU 1995: 84

Forskningsmedel kulturområdet finns inom ramen för de olika kulturmyndighetema som tillsammans disponerar 37 miljoner kronor 1994/95. ca Cirka 10 % av dessa medel kan riktas mot den slags forskning vi här avser.

Övriga forskningsinsatser är ämnesspecifrka och inomvetenskapliga såsom

forskning om luftföroreningar och försumingens inverkan på kulturminnen och byggnader eller forskning om papperskonservering. De tre sektorsmyndighetema, Kulturrådet, Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet, disponerar alltså sedan mitten av l980-talet egna forskningsmedel och har ett huvudansvar när det gäller att fånga upp den kunskap är som resultat av fri forskning vid universitet och högskolor. De har också ansvar for att det forsknings- och utvecklingsarbete som behövs för den egna verksamhetens behov av kunskapsförsörjning kommer till stånd. De tre myndigheterna fungerar som beställare forskning och anslagsgivare till av forskningsprojekt. I första hand förutsätts universitet och högskolor utföra forskningen medan utvecklingsverksamhet kan utföras av myndigheterna själva. Myndigheterna har överlag små personella för sina uppdrag resurser på forskningsområdet. I regeringens proposition Forskning för kunskap och framsteg fastslogs att den kulturvetenskapliga forskningens utvecklingsmöjligheter behövde förbättras och att humaniora behövs för att ge hela samhällsutvecklingen en nödvändig kulturell förankring. Forskning inom det kulturvetenskapliga området ger de teoretiska och metodologiska förutsättningarna för att förmedla och tolka viktiga samhällsprocesser och är viktigt för en verk-

ningsfull kulturpolitik

I december 1993 överlämnades 1,5 miljarder kronor av de tidigare löntagarfondsmedlen till Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond för att där förvaltas och användas som stöd till kulturvetenskaplig forskning. För att skapa förutsättningar for uppföljning och utvärdering inom kultursektom krävs en vital och aktuell forskning inom området. Den är av stor betydelse för att kunna utveckla användbara mått för uppföljning och utvärdering och öka kunskapen om kulturpolitikens effekter. Framför allt vill vi betona att aspekter som syftar till att belysa kulturverksamhetens kvalitet, såväl professionellt värderad som hur den upplevs av besökare eller utövare, är ett fält där ett stort utvecklingsarbete behöver göras. Kultursektom har i jämförelse med andra samhällssektorer förfogat över små forskningsresurser, vilket har lett till kunskapsbrist inom områden som delvis försvårat möjligheterna att bedriva en verkningsfull kulturpolitik.

534 4 Prop.1992/93:l70: Om forskning för kunskap och framsteg.

Vissa frågor om kultur, högre utbildning och forskning

31.3 Forskningsinforrnation ett gemensamt intresse för

-

forskarsarnhället och kulturområdet

Universitet och högskolor har ett betydande ansvar för att skapa och sprida ny kunskap. Utbildning, forskning och forskningsinformation är deras tre huvuduppgifter. Inom ramen for statsmaktemas forskningspolitiska ställningstagande 1993 betonades vikten av forskningsinformation. För att forskningens resultat ska kunna komma till nytta fordras att kontakterna mellan forskningsvärlden och det övriga samhället är intensiva och ömsesidiga. Information om forskningen måste ges stor spridning. Ny kunskap måste göras tillgänglig både för dem som har direkt och omedelbart behov av den och för en bred allmänhet. När det gäller forskningsinformation till en bred allmänhet kan bibliotek, museer, folkbildning och andra organisationer i större utsträckning än hittills samverka med universitet och högskolor. Genom en aktivare hållning skulle universitet och högskolor också kunna fungera som viktiga parter i det lokala och regionala kultur- och bildningsarbetet. Behovet av en aktivare hållning gäller även kulturinstitutionema. Forskningsinforrnation kan spridas till allmänheten i många olika former t.ex. teaterföreställningar, utställningar, CD-ROM och multimedia Forskningens anslagsgivare har också ett ansvar för forskningsinfonnation. Forskningsrådsnämnden har riksdagens uppdrag att främja kontakten mellan allmänheten och forskningen. Nämnden har genom flera projekt arbetat med att sprida kunskap om pågående forskning, bl.a. genom stöd till museernas forskningsinformation till barn och ungdom och genom stöd till journalister och massmedier. Riksbankens Jubileumsfond har uttalat sig kraftigt för ökade insatser För att sprida forskningsinformation när det gäller den kulturvetenskapliga forskning som får stöd från fonden. De anslagssökande bör redan i ansökan presentera hur man avser att sprida information om projektet och forskningsresultaten även utanför forskarsarnhället. Speciella medel inom fonden har anslagits För anordnandet av seminarier, symposier och forskningsinformativa insatser. Massmediernas insatser för att sprida information om forskning är begränsade och det tycks vara svårt att få medierna att intressera sig för att vidarebefordra forskningsresultaten. Det vore önskvärt att denna möjlighet utnyttjades i större utsträckning både för att nå en intresserad allmänhet och för att berika verksamheten inom olika samhällssektorer. Informationen om den forskning som har betydelse för kulturpolitik och kulturverksamhet svarar i dag inte mot de behov av överblick, aktiv orientering och samspel mellan forskare och praktiker som kultursektom behöver. Eftersom de flesta aktörer på kulturområdet kommuner, landsting, statliga kulturrnyndigheter, kulturinstitutioner och organisationer har liten personal - 535

SOU 1995: 84

är det inte möjligt för var och en att ens hjälpligt hålla sig orienterad de om senaste forskningsrönen. Här behövs samlade insatser för informationen att från forskningsfaltet ska nå ut. De sektorsmyndigheter som har forskning som del i sitt uppdrag, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Kulturrådet, har ett tydligt för ansvar att föra ut ny kunskap både till de verksamma inom kultursektorn och till allmänheten. På grund av begränsade ekonomiska resurser för informationsspridning och små personella resurser inom området har det emellertid varit svårt för dem att utföra denna del uppdraget på ett fullt tillfredsställande av sätt.5

31.4 Kulturutbildningar och forskning i framtiden

Kultursektoms olika delområden har kommit olika långt när det gäller forskning och utbildningsfrågor. Både biblioteks- och informationsvetenskap och museologi/museivetenskap har eller håller på att etableras vetenskapliga som discipliner. Denna utveckling har skapat ökade möjligheter till forskning inom dessa fält vilket i sin tur har berikat grundutbildningen och bidragit till kompetensutveckling inom respektive område.

Behov av förbättrad grundutbildning i Iculturvetenskap

Förbättrad grundutbildning och ökad forskningsanknytning inom de kulturvetenskapliga programmen är av stor betydelse för den framtida kompetensen inom kultursektorn. Under senare år har dessa behov aktualiserats och diskuterats bland representanter från både universitetsväsendet, avnämarna, fackliga organisationer och berörda myndigheter. Idag finns inte ett sammanhållet kulturvetenskapligt ämne dissom egen ciplin vilket ger de kulturvetenskapliga forskningsanknytprogrammen svag ning vid de egna institutionema De kulturvetare som väljer att forska gör det i regel inom för de huramen manistiska ämnesstudier de bedrivit inom linjen. Då man med dessa utgångspunkter närmar sig kulturpolitikens område blir det vanligen inom för ramen den kritiska forskningstraditionen som är starkt förankrad inom humanvetenskapema Det leder till att man kan belysa och analysera värderingarna bakom kulturpolitiken, men mer sällan värderar eller belyser effekterna denna av politik.

5 Andersson L G 1994: Ny kunskap forskning genom och utvärdering. Studie för Kulturutredningen. 536

Vissa frågor om kultur, högre utbildning och forskning

En tvärvetenskaplig koppling mellan samhällsvetenskapliga ämnen och humaniora har lett till en fruktbar utveckling av kunskapen kring massmedier och informationsförmedling. En motsvarande stärkt förbindelse skulle kunna leda till ny kunskap också inom det kulturvetenskapliga området. På flera håll arbetar man för att utveckla ett tvärvetenskapligt kulturvetenskapligt ämne som egen disciplin. En grundförutsättning för att etablera kulturvetenskap som ett självständigt ämne är ökade möjligheter till ett mer forskningsanknutet utbildningssteg inom det kulturvetenskapliga programmet. I dag är det på flera håll möjligt att i ersätta utbildningsprogrammets praktikterrnin med uppsatsarbete på ett eget 60 poängsnivå. Den tvärvetenskapliga magisterutbildningen i kulturadrrtinisnation i Umeå innehåller fördj upningsmöjli gheter i kulturadministration.

övervägande delen de kulturvetenskapliga utbildningsprogrammen är

av organisatoriskt knutna till större institutioner, har begränsade lärartjänster och saknar egna forskningsresurser. Utbildningens forskningsanknytning skulle förbättras om man i framtiden i högre grad kunde knyta forskartjänster till kulturvetarutbildningama och konsekvent genomföra en 80 poängsutbildning. Vid rekryteringen borde utrymme skapas för såväl en kultursociologisk forskningstradition som en rent humanistisk inriktning. På längre sikt borde också en forskarutbildning inom området kunna införas.

Bättre utbildningsmöjligheter för mureisektom I Museiumedningen konstaterades allmänt att den utbildning som för närvarade finns för museisektom inte är tillräcklig. I kapitel 28 Museer, utställningar har vi diskuterat det utbildningsbehov som finns bland dem som ska arbeta med museets förmedlande verksamheter. I likhet med Museiutredningen förordar vi inrättandet av en kompletterande ettårig museologisk utbildning i form av en s.k. "mastersutbildning" för att på sikt öka kunskapen hos de museianställda beträffande museet som institutionstyp och vilka förväntningar samhället har detta.

Fortbildning och vidareutbildning Vi har i tidigare avsnitt pekat på behovet av ökade fort- och vidareutbildningsmöjligheter inom kulturområdet. Inom ramen för universitet och högskolor finns exempel kortare kurser som väl lämpar sig som fort- och vidareutbildning. I vissa fall har de utformats i samarbete med avnämarna. Samarbetet behöver icke desto mindre utvecklas vidare och universitet och högskolor skulle i framtiden kunna spela en större roll för fort- och vidareutbildning inom flera av kultursektoms områden. Ett utökat samarbete förut-

SOU 1995: 84

sätter en större förståelse för betydelsen av utbildning och kompetensutveckling från arbetsgivarens sida.

Behovet av bättre kunskaper om kulturpolitikens drivkrafter och effekter

För att kunna bedriva en verkningsfull kulturpolitik behövs bättre kunskaper om kulturpolitikens drivkrafter och effekter. En viktig utgångspunkt för framtida diskussioner om en intensivare forskningsverksamhet inom kultursektom är att det görs en kartläggning av den kulturpolitiskt relevanta forskning som finns. En sådan förbereds för närvarande i samverkan mellan Kulturrådet, universitet och högskolor. Denna inventering bör täcka hela kulturornrådet, även områden som ñlmforskning, kulturmiljö- och arkivforskning. En sådan inventering skulle kunna bilda utgångspunkten för ett antal projektseminarier och samla forskare som är, har varit eller önskar bli verksamma inom kulturpolitiskt relevanta forskningsprojekt. En sådan kartläggning kan vara ett steg mot bättre överblick, ökat idéutbyte i fråga om användning av forskningsresultat och forskningsbehov. Men för att skapa en långsiktig förbättring räcker det inte ens med återkommande kartläggningar, seminarier o.dyl. Det behövs en fastare struktur för utvecklingen av den kulturpolitiskt relevanta forskningen. Kulturpolitikens frågor skär genom universitetsämnen och discipliner. Kunskapen från olika ämnen behöver mötas. Den forskningssuuktur som svarar mot kulturområdets behov bör därför tvärvetenskaplig till sin kavara raktär. En möjlighet är att skapa ett centrum för kulturforskning. Uppgiften för ett sådant centrum bör vara att knyta samman kunskaper och forskningsinsatser från olika ämnen och discipliner, både de traditionella som t.ex. sociologi, etnologi, konstvetenskap, statsvetenskap och de ekonomiska ämnena och nya ämnen som museologi och biblioteksvetenskap. Ett centrum för kulturforskning bör ha ett eget uppdrag och styrelen egen se. Det bör repliera olika universitetsinstitutioner men kunna svara för gemensamma kurser och seminarier för forskarstuderande knutna till centrum. För detta bör centrum för kulturforskning disponera egna medel. Centrum bör vidare inspirera till forskning finansierad av forskningråd och andra forskningsñnansiärer och, inte minst, medverka till kontinuerlig forskningsinformation till kulturområdet. Kultursektoms behov av forskning ska vara en viktig utgångspunkt för centrums arbete. Exempel på denna typ av centrumbildning finns i fråga om handikappforskning. Vi föreslår att frågan om ett centrum för kulturforskning studeras vidare.

Vissa frågor om kultur, högre utbildning och forskning

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi att

det finns ett stort behov av fort- och vidareutbildning inom kultursektom, den kulturvetenskapliga grundutbildningen behöver förbättras och ges forskningsanknytning, en forskarutbildning i kulturvetenskap sikt bör komma till stånd, en ettårig kompletterande museologisk utbildning bör inrättas, utbildningssituationen vad gäller vård och förvaltning av kulturarven samt gestaltning och byggande ges en samlad översyn, forskningsinfonnationen om den kulturpolitiska forskningens resultat behöver utvecklas.

I kapitlet föreslår vi att

frågan om ett centrum för kulturvetenskaplig forskning stude- ras vidare.

Statlig styrning och ekonomi

32 Former för

statens styrning

Forrnema för statens styrning påverkar hur väl de kulturpolitiska signalerna går fram och får genomslag. Grunderna för den nationella kulturpolitiken formuleras som normer, anges genom mål och regler. En tydligt uttalad ansvarsfördelning klargör roller och förväntningar. Inom dessa ramar är pengar det dominerande styrmedlet. Uppföljning och utvärdering behöver få ökad betydelse. Opinionsbildning är det minst fomiella men många gånger det viktigaste medlet för påverkan. I fyra avsnitt sammanfattar vi förslagen tidigare i betänkandet i fråga om den statliga styrningen. Vi utvecklar frågorna om den statliga myndighetsstrukturen och om uppföljning, utvärdering, omvärlds- och framtidsorientering.

32.1 Normer och opinionsbildning

När det gäller att ge grunderna för kulturpolitiken i form av normer har vi töreslagit följande: reviderade övergripande mål för den nationella kulturpolitiken kap. 4. - Sektorsmål för teater-, dans-, musik-, bild- och form- och museiområdena kapitel 21-24 samt 28, fortsatt utveckling av Verksamhetsmål for statliga kulturmyndigheter och institutioner samt för bidragsanslagen i statsbudgeten kap. 4, bibliotekslag kap. 27. - De övergripande målen och sektorsmålen bör beslutas av riksdagen, verksamhetsmålen för kultur-myndigheter och institutioner och för bidragsanslagen beslutas av regeringen. Målen gäller oberoende av inom vilka samhällssektorer olika verksamheter administrativt hör hemma. Det är en uppgift för regeringen att göra det känt Inom kulturområdet är det en viktig uppgift för myndigheter som Kulturrådet, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet att föra ut målen inom sina ansvarsområden. Regering, statliga myndigheter och institutioner bedriver opinionsbildning kring mål och andra statliga policymarkeringar och beslut. Men väl så viktigt är att det i samhället ñnns en levande, ständigt pågående kulturpolitisk debatt där många deltar.

SOU 1995: 84

32.2 Anslagsstruktur och bidragssystem

I detta avsnitt tar vi upp anslagsstrukturen i statsbudgeten, dvs. kulturavsnittets indelning i anslagsgrupper, anslag och anslagsposter. Vi sammanfattar också de förändringar i statliga bidragssystem som vi föreslagit tidigare i betänkandet.

32.2.l Anslagsstrukturen i statsbudgeten Kultur-avsnittet är ett av de avsnitt i statsbudgeten som omfattar flest anslag. Det är indelat i fyra olika grupper huvudlittera: A. Särskilda insatser inom kulturområdet B. Arlciv, museer och kulturrniljövård - C. Konstartema och det tryckta ordet D. Radio och television Inom de fyra grupperna finns totalt 12 undergrupper och sammanlagt 62 anslag. Inom flera av anslagen beslutar riksdagen dessutom om fördelning av medlen på skilda anslagsposter, sammanlagt 88 anslagsposter. Exempel på anslagsposter är enskilda museer, organisationer och institutioner, olika stödfonner samt olika verksamhetsområden inom myndigheter eller bidragsmottagande organisationer. Den nuvarande huvudlitreraindelningen korresponderar direkt mot Kulturdepartementets nya enhetsindelning, som trädde i kraft den l januari 1995. Staten strävar nu efter att bedriva mål- och resultatstyming av sin verksamhet. Det förutsätter att uppmärksamheten riktas mot att formulera mål och resultatkrav för olika verksamheter och att följa upp och utvärdera hur verksamheten lyckas. Dessutom är det nödvändigt att tydligt peka ut vem som är ansvarig för viss verksamhet. De som ansvarar för verksamheterna ska ha stor frihet att själva välja vägar och metoder för att åstadkomma de begärda resultaten. Den nuvarande indelningen av kulturbudgeten representerar en äldre styrform, anslagsstyming, och bör därför förändras. Ett annat skäl för att förändra anslagsstrukturen är den ändrade ordningen för budgetbehandlingen i riksdagen. Den innebär bl.a. att budgeten delas in i utgiftsområden. Ett kommer att benämnas "Kultur, fritid, medier och trossamfund" och omfatta i stort sett de utgifter som redan i dag bereds av Kulturutskottet, eventuellt med tillskott av presstöd och vissa kulturhistoriska byggnader slotten. Den nya ordningen innebär vidare att riksdagen beslutar om budgeten i två steg i en väsentligt snabbare process än i dag. l ett första steg beslutas om ramarna för respektive utgiftsområde. Därmed lägger man fast ett utgiftstak som inte kan överskridas i den fortsatta beslutsprocessen. I och med det har riksdagen fattat ett totalbeslut om statsbudgeten. I ett andra steg fördelas medlen inom utgiftsramama på enskilda anslag. Det görs av de 544

F onner för statens styrning

olika utskotten. Genom att utgiftstaket är fastställt måste utskotten balansera en eventuell utgiftshöjning mot minskning något ändamål. annat

Indelningsgrunder för kulturbudgeten

I ett första steg att reformen kulturbudgeten bör överväga bort man att rensa antalet anslagsposter. I ett andra steg kan man överväga att föra flera samman anslag till nya anslag som då kommer att omfatta flera verksamheter. I denna fas är det av stor vikt vilken indelningsgrund väljer. Det finns olika alman ternativa grunder som kan tillämpas och man kan då utgå från:

den existerande myndighetsstmkturen och sammanföra alla anslag - som disponeras och fördelas av en myndigheten till ett anslag, den existerande huvudlitteraindelningen A-D, - - indelningen i konst- och kulturområden och sammanföra alla medel till respektive område till ett anslag. Denna åtgärd kan naturligt korrespondera mot de nya sektorsmålen som föreslås i kapitlen dans, musik, om teater, bild och form och museer, andra grunder som bl.a. kan innebära att medel till regional institutions- verksamhet sammanförs till ett anslag, konstnärsstöd till stöd till ett, organisationer och grupper till ett. Vi har föreslagit att alla bidrag till regionalt verkande kulturinstitutioner samlas inom ett anslag. En sådan indelning kan inte göras helt konsekvent inom budgeten måste kombineras utan med andra indelningar.

Vi föreslår en kraftig minskning antalet anslag i den statliga kulturbudav geten. Vi ser det inte som vår uppgift att lägga fram konkreta förslag hur om den nya indelningen ska göras utan det i första hand uppgift för ser som en regeringen.

32.2.2 Ändrade bidragssystem

Vi har tidigare i betänkandet föreslagit följande ändringar i statliga bidrags-

system:

- Nuvarande grundbeloppssystem för bidrag till regionala och lokala kulturinstitutioner ersätts med ett förenklat schablonsystem regionalt gnmdbi- drag gemensamt För alla institutionstypema. - - Nuvarande avtalsbundna bidrag till länsmusiken upphör och länsmusiken ingår i den grupp institutioner som får regionala grundbidrag.

Kriterier bör utarbetas för fördelningen grundbidragen till de regionala av institutionerna och för fördelning vissa andra bidrag. av Slutligen har vi en rad punkter betonat att den statliga bidragsgivningen behöver bli mer flexibel bl.a. För att möta och stimulera utvecklings- och Förnyelsebehov. 545

SOU 1995: 84

32.3 Den statliga myndighetssmikturen

Ansvarsfördelning och organisation är ett av statens styrmedel för att nå de önskade resultaten. Principerna for ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan staten, landstingen, kommunerna och organisationslivet har vi angett i kapitel Här behandlar vi det som är statens uppgifter och hur arbetet med dem bör organiseras. Den struktur av statliga kulturrnyndigheter och kulturinstitutioner som ñnns i dag är relativt lik strukturen före 1974. I stor utsträckning blev det de gamla institutionerna som ñck uppdraget att genomföra den nya kulturpolitiken. År 1974 fördelades uppgifter övergripande natur inom kulturområdet av på tre centrala myndigheter: Statens kulturråd, riksantikvarieämbetet och riksarkivet. De skulle inom sina respektive sektorer svara för samordningen genom planering, uppföljning och utredningsinsatser, i varierande grad fördela bidrag samt i övrigt handlägga olika typer av ärenden. Utöver dessa tre finns ett relativt stort antal myndigheter med ansvar for avgränsade delar av kulturområdet. Det förekommer också att myndighetsuppgifter anförtrotts organ som inte formellt har ställning av statlig myndighet. I dagsläget har få områden inom statsverksamheten en så omfattande och delvis komplicerad myndighets- och institutionsstrttktur som kulturområdet. En översikt över den finns i bilaga

Den historiskt betingade myndighets- och institutionsstrukturen påverka-

des alltså föga av 1974 års mål För kulttupolitiken. Ett mindre antal myndigheter eller motsvarande har tillkommit, eller deras uppdrag förändrats. Hit hör Statens kulturråd och länsantikvarieorganisationen vid länsstyrelserna. Permanentandet Rikskonserter och Riksutställningar samt "utnämnin gen" av fem statliga centralmuseer till ansvarsmuseer är också konsekvenser av av kulturpolitikens inriktning. Det är värt att notera att under de 20 år som gått har kultur-myndigheterna utsatts för mycket begränsad kritik från kulturlivets aktörer. Studier som Riksrevisionsverket, Statskontoret och Riksdagens revisorer gjort har dock innehållit inslag av kritik som lett till vissa förändringari myndigheternas arbete. Den komplicerade myndighetsstrukturen har paralleller i den mycket detaljerade anslagsstrukturen. Detaljuppdelningen har bidragit till att styra uppbyggnaden och utformningen av kulturverksamheten i enlighet med politiska intressen. Men den har också skapat en viss oklarhet om gränsen mellan den politiska och den operativa nivån.

F onner för statens styrning

32.3.l Utgångspunkter för ansvarsfördelning och organisationsstruktur

Mål och resultatstyrning

Ett grundläggande krav på den statliga verksamheten är att den ska bedrivas effektivt och med en hög måluppfyllelse. Detta ska åstadkommas genom att riksdag och regering anger mål och resultatkrav kombinerat med ett delegerat ansvar i fråga om hur verksamheten ska genomföras. I regeringens ansvar ligger att se till att de olika verksamheterna får de förutsättningar är som nödvändiga för att kunna ta detta ansvar. Riksdag och regering kan också ställa mer preciserade krav på resultat och återrapporteringar genom kontrollera att målen uppfylls. Myndigheternas information är den viktigaste basen för regeringskansliets analyser. Regeringens informationsbehov bör därför tillgodoses vid valet av myndighetsindelning och ansvarsstruktur.

E U-medlermkapet

Det svenska EU-medlemskapet aktualiserar frågan hur EU-arbetet bör inom ordnas i ansvars- och uppgiftsfördelningen inom kulturområdet. Den svenska förvaltningsmodellen bygger att fristående myndigheter fattar beslut i enskilda ärenden utifrån de riktlinjer som riksdagen och regeringen gett. Det har utgjort huvudprincipen för svenskt internationellt samarbete inom kulturområdet, som inneburit att myndigheter och kulturinstitutioner själva för svarat överenskommelser med motparter i andra länder. Men det är regeringens uppgift att forma Sveriges EU-politik och för Sveriges agerande i ansvara olika EU-organ. I praktiken innebär de senaste årens utveckling att det tillkommit en beslutsnivå över regeringsnivån där regeringskansliet måste agera. Med oförändrad filosofi vad gäller departementens storlek innebär detta att kraven på information och genomarbetat underlag från myndighetsnivån ökar markant.

Ett tydligare sektorsperspektiv

För att konkretisera kulturpolitiken och öka tydligheten i de statliga styrsignalema har vi föreslagit att sektorsmål införs för olika delområden. Det är då väsentligt att det är tydligt på vilka myndigheter sektorsansvaret ligger. Rent allmänt kan det finnas anledning att motverka samhällets sektorisering. Ur den enskildes synpunkt blir samhället alltmer svåröverskådligt och kontakterna med de offentliga organen alltmer komplicerade längre specialiseringen går. 547

SOU 1995: 84

På kulturområdet är problemet delvis det motsatta. Inom flera sektorer har det aldrig gjorts klart vem som har ett samlat sektorsansvar eller vad detta innebär. Här bör man därför formulera sektorsansvaret tydligare och samgruppera splittrade funktioner så att helheten blir tydlig för omvärlden. Det innebär rad servicefördelar för den enskilde och för andra organ på kulturområdet en inklusive för regering och riksdag.

Ettfunktions- och nivdperspelaiv

En ändamålsenlig statlig ansvars och organisationsstruktur måste utgå ifrån att klargör vilka typer av uppgifter som behöver utföras och på vilken man nivå de bäst sköts. Vi ursldljer fem huvudtyper av uppgifter och funktioner, nämligen:

följa, analysera och värdera utvecklingen, föreslå insatser och åtgärder, främja, stödja, stimulera osv., verkställa dvs. förvalta, handlägga ärenden, fördela bidrag, genomföra publik verksamhet. - Vi urskiljer också fem principiella ansvars- och beslutsnivåer, nämligen:

en internationell med svensk medverkan i EU-processen, en nationell politisk stymingsnivå, en sektorövergripande kulturpolitisk stabsnivå, en operativ sektorsnivå, en operativ verksamhetsnivå. -

Nivågrupperingen tjänar här enbart syftet som hjälpmedel i analysen. I praktiken förenas ofta flera ansvarsnivåer i en och samma myndighet. Väger vi samman funktioner och ansvarsnivåer får vi följande modell för en ändamålsenlig organisationsstruktur.

På den nationella stymingsnivån riksdag och regering är det fråga om mål- och resultatstyming genom beslut om övergripande mål och princiekonomiska ramar från statsbudgetperspektiv, effektbedömning för per, hela området, beslut sektorsmål, samordning av och prioritering melom lan sektorer policynivå osv. Krav på heltäckande underlag från sektorsansvarig myndighet. for sektorsövergripande kulturpoli- - På stabsnivå behövs organ som svarar tiska frågor, forsknings- och utvecklingsstöd, uppföljning och utvärdering, samspel med andra sektorer och politikområden osv. Krav på signaler om prioriteringar. På den operativa sektorsnivån handlar det om att sektorsvis genomföra politiska beslut, överblicka, följa utvecklingen, analysera, utvärdera, effektbedöma, informera, samordna, prioritera, göra kvalitetsbedömnin gar och urval, fördela medel osv. Krav sektorsmål och resurser.

Former för statens styrning

På den operativa verksarnhetsnivån är det främst fråga om direkt och - utåtriktad publik verksamhet, konstnärligt skapande verksamhet m.m. Krav på verksarnhetsmål och resurser

För- och nackdelar med nuvarande myndighetsstrukrur

En allmän värdering av den nuvarande myndighetsstrukturen visar på positiva drag som b1.a. en med europeiska mått förhållandevis liten kulturadrninistration, en tydlig och kompetent kulturpolitisk stabsmyndighet i Statens kulturråd och tydligt utpekade och kompetenta sektorsorgan för arkiv och kulturmiljövård i Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet. Till svaghetema hör en relativt splittrad och specialiserad myndighetsstniktur med ett antal relativt små myndigheter med likartade och delvis överlappande uppgifter. Vi tänker här b1.a. på museisektom, musikområdet, konstnärsstödet och stöd till internationellt kulturutbyte. Ett antal sektorer saknar tillräckligt starka myndighetsfunktioner för överblick, prioritering och samordning samt agerande nationellt och internationellt. Kulturrådet har uppgiften sektorsmyndighet för dans, som teater, musik, bild och form, museer, litteratur och bibliotek, men har i varierande grad getts möjlighet att på ett tydligt sätt utföra denna. Detta har lett till att ett antal kulturpolitiska uppgifter inte fått önskvärd behandling på myndighetsnivå Förekomsten av många självständiga myndigheter har resulterat i att både förvaltningsfrågor, inomsektoriella frågor och helhetsfrågor för enskilda sektorer hamnat på departementsnivån utan att ha beretts på myndighetsnivå. Detta har i viss utsträckning medfört bristande överblick, effektanalys och prioriteringsfönnåga.

32.3.2 Förändringar i den statliga myndighetsstrukturen

Övergripande kulturpolitiska uppgifter

I Kulturådets uppgifter ingår att ha överblick över del det kulturen stor av politiska området, vid sidan av sin roll sorti sektorsansvarig på ett antal områden.

En tydligare sektorsansvar

Vi har föreslagit att sektorsmål införs. Sådana finns i praktiken redan för arkiv- och kulturrniljövårdssektorema. Dessa sektorer har också tydliga och kompetenta sektorsmyndigheter Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet. Vi har i kapitel 28 föreslagit att RAÄ:s myndighetsroll renodlas de genom att 549

SOU 1995: 84

historiska museerna, Undersökningsverksarnheten UV och Institutionen för Konservering RIK skiljs från Riksantikvarieämbetet Organisationsfrågor på museiornrådet har vi också behandlat i kapitel 28 där vi övervägt alternativa lösningar vad beträffar sektorsansvaret. Vi förordar att Kulturrådet även i fortsättningen har uppdraget att vara sektorsmyndighet för museiområdet men att uppdraget formuleras tydligare. För att målen för sektorn ska kunna uppnås krävs dock ett nära samarbete inom hela museiväsendet. Mot denna bakgrund och med hänvisning till samordningsbehovet inom kulturmiljövården har vi föreslagit att ett museiråd knyts till Statens kulturråd. Museirådets uppgift ska vara att medverka till en fungerande mål- och resultatstyming för de statliga museerna med uppföljning och utvärdering som centrala element. Rådet ska vidare medverka i beslutsprocessen om statligt stöd till museerna. Vi anser att det är angeläget att pröva möjligheterna att genom ett närmare samarbete mellan Kulturrådet och andra myndigheter stärka samspelet även inom andra sektorer där rådet är sektorsansvarigt. Med exempel från bild- och formområdet skulle detta kunna göras så att cheferna för de statliga organen - Bildkonstnärsfonden, Statens konstråd, Statens konstmuseer, Riksutställningar m.fl. utgör en referensgrupp eller nämnd i anslutning till Kulturrådet. Utan att ändra den formella myndighetsindelningen skulle en sådan ordning främja mer av samsyn inom sektorn.

Övriga organisatoriska jidgør

När det gäller små myndigheter eller organ med närliggande och delvis över lappande uppgifter bör det ñnnas samordningsvinster att hämta genom sammanslagningar, bättre samarbetsförutsättningar och sarnlokalisering. Vi har i kapitel 24 föreslagit att N UNSK U avvecklas och att uppgifterna att svara för utställningar av nutida svensk konst i utlandet läggs pd Konstnärsnämnden. Inom musikområdet bör frågan om samspelet mellan Statens musiksamlingar, Visar/rivet, Rikskonserter och Svensk Musik närmare övervägas. Även möjligheterna till närmare samordning av dans- och teatennuseerna en bör ses över.

32.4 utvärdering omvärlds- och Uppföljning, samt framtidsorientering

Mål- och resultatstyming har kommit att bli arbetsmodell i stora delar av den offentliga sektorn. Grunddragen är hämtade från näringslivet, men idéerna har anpassats till den offentliga verksamhetens speciella förutsättningar. Stymingsmetoden ställer särskilda lcrav på uppföljning och utvärdering. Vi 550

Former för statens styrning

har berört detta i flera tidigare kapitel. Här sammanfattar och fördjupar vi diskussionen. Frågorna diskuteras mer i utvärderingsrapporten.

32.4.l Mål- och resultatstyrning arbetsmodell - en som kräver uppföljning och utvärdering

Mål- och resultatstyming lcräver att man gör upp med gamla arbetsformer och ställer om perspektiven. En tanke bakom stymingsmetoden är att skapa flexibla organisationer och institutioner, själva kan sin verksamhet som anpassa till omvärldens föränderliga förväntningar och krav. Fokus förskjuts från styrning av insatserna till styrning vad myndigheten eller institutionen ska av åstadkomma. Hittills har rnål- och resultatstwning på kulturområdet egentligen inte tillämpats i praktiken. De kulturpolitiska målen har varit ledstjärnor för tänkande, planering och verksamhet. Men målen behöver också, på ett mer systematiskt sätt än vad skett, uttolkas och konkretiseras för olika slags som verksamheter och på såväl policy- som planerings- och produktionsnivå. De riktningsgivande målen behöver kompletteras med resultatmål. Dessa ska vara realistiska och kunna förstås och utvecklas av berörda verksamheter. Det ska också vara möjligt för dem arbetar målen påverka dem. Sist, som mot att men inte minst, ska målen vara uppföljnings- och utvärderingsbara. De särskilda sektorsmål som vi föreslagit för teater-, dans-, musik- bild- och form samt museiområdena och de verksarnhetsmål regeringen i som anger regleringsbreven är led i genomarbetad mål- och resultatstyming. en För att kunna göra uppföljning och utvärdering är det nödvändigt foratt mulera indikatorer på måluppfyllelse och finna mått på dessa. Med att mätningar som grund ska resultatet verksamheten och effekten insatta av av resurser beskrivas, tolkas och värderas. Givetvis sker en uttolkning av resultatet även då mål- och resultatstyming inte tillämpas. Det är det systematiska och konsekventa arbetssättet som är skillnaden. Uppföljning och utvärdering kan ha flera olika syften. Ett syfte är att kontrollera att utvecklingen gåri målens riktning och söka orsakerna så att om inte skulle vara fallet. Ett annat syfte är att med hjälp den systematiska av kunskap utvärderingen och uppföljningen utveckla och förbättra ger, verksamheten. Om initiativet till uppföljning och utvärdering kommer utifrån är det viktigt att uppgiften känns angelägen inte bara för den beställer som utan även för den som är föremål för den. Uppföljning och utvärdering innehåller alltså ett element av kontroll, det är utvecklingsstimulansen men som ger största värdet. Medan uppföljning bör vara en kontinuerlig kan utvärderingen göprocess ras såväl med tätare som glesare intervall. Utvärderingen går också på mer djupet. 551

SOU 1995: 84

Uppföljning och utvärdering av aspekter som lätt låter sig mätas eller kvanitñeras kan ske löpande medan periodiska insatser kan bidra med studier av annat slag samt ge en tydlig tidsdimension till tolkningen. Periodisk utvärdering kan förespråkas eftersom det då kan vara möjligt att avdela en relativt stor resurs för ändamålet. Ska man täcka ett stort verksamhetsfält är det ekonomiskt omöjligt att gå på djupet varje år över hela fältet. Kulturen lever inte isolerad. Det är angeläget att kulturpolitiken håller en beredskap som gör det möjligt att möta nya krav genom att sätta in stödjande och utvecklande insatseri ett så tidigt skede som möjligt. Det är därför nödvändigt att sätta in kulturen i ett vidare sammanhang genom att beskriva omvärlden med kulturpolitiska förtecken. Bilden av omvärlden kan inte begränsas till nuet. Därför behöver också framtidsbedömningar ur ett kulturpolitiskt perspektiv göras. Med tanke på det starka sambandet mellan kulturverksamheten och medierna är det viktigt att bedömnin garna inbegriper medieområdet och den nya informationsteknologin IT. Men en tolkning av ftamtidsbildema kan bara göras om man har blicken också i backspegeln genom en kontinuerlig uppföljning och utvärdering.

32 4 2 Möjligheter och problem . .

Större förståelse för uppföljningsbara mål i dag än för 20 år sedan

Kulturverksamheten runt om i landet är resultatet av ett samspel mellan många parter. Här finns grunden för ett gemensamt intresse för uppföljnings- och utvärderingsfrågor. Tidigare år förekom uppföljningar av kulturverksamheten på statligt initiativ. Senare har Landstingsförbundet, Kulturmest genom mätarprojektet, arbetat målmedvetet för att utveckla användbara verktyg för uppföljning av kulturverksamhet inom landstingen. Bl.a. till följd av att beställar/utförarmodeller börjat tillämpas i kommunerna har utvärdering också av kommunal verksamhet kommit att bli allt vanligare. Samtidigt finns det omfattande frågeställningar som aldrig belysts på ett systematiskt sätt. Att kulturpolitisk forskning inte varit ett prioriterat område är säkert en viktig förklaring till detta. Metodutveckling och teoribildning har kommit i skymundan för politikens genomförande. Den officiella statistik som finns är synnerligen koncentrerad på att beskriva produktionsförhållanden medan olika mått på hur kulturen distribueras är mer sporadiskt förekommande. Mått på utnyttjande förekommer men är inte alltid orienterade på ett sätt som ger information om besökare eller användare. Med ökad tonvikt på mål- och resultatstymin g och minskad detaljreglering från statens sida i fråga om de ekonomiska resurserna bör det nu vara lättare för myndigheter och kulturverksamheter att finna gemensamma indikatorer på måluppfyllelse. Det finns också en mängd mätningar och mått som prövats 552

Former för statens styrning

under den gångna ZO-årspeiioden och som kan fungera som underlag för en bred gemensam diskussion. Därmed inte har identiska besagt att parterna hov.

Tydligare mål och Icriteriedzlskussioner än I 974

De kulturpolitiska målen från 1974 har inte varit lätta att följa och utvärupp dera. Bara undantagsvis på kultumiiljövårdens och arkivväsendets område har de konkretiseras genom delmål eller sektorsmål. Inget systematiskt - arbete med att finna kriterier, beskrivningsmodeller eller mått måluppfyllelse har genomförts. De övergripande mål vi föreslår är också rikmingsgivande karaktär, av men vi har konkretiserat dem av sektorsmål på flera områden. Sektorsmål bör utarbetas på samtliga kulturområden. Regeringen anger numera i regleringsbreven verksamhetsmål för enskilda kulturrnyndigheter, kulturinstitutioner och bidragsanslag. Vi föreslår att berörda kulturmyndigheter får i uppdrag att snarast möjligt arbeta fram sektorsmål där inga sådana finns, fram ta målindikatorer och lämpliga mått. Ett framtida uppföljningsarbete borde helst kunna inledas i stort sett samtidigt mål för kulturpolitiken träder i som nya kraft.

Grunden till ett utvecklingsarbete finns redan lagd

Fr.o.m. budgetåret 1994/95 har medel överförts från SCB till statistikanvändande myndigheter. Kulturrådet har fått ett beställaransvar och inrättat en referensgrupp för kulturstatistik. I gruppen ingår för Kulturrepresentanter departementet, Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Folkbildningsrådet och Riksantikvarieämbetet. Kopplingen till mediestatistiken upprätthålls genom representation från Nordiska Dokumentationscentralen för Masskommunikationsforskning NORDICOM. Ien samrådsgrupp, tidigare som var knuten till SCB, ingick förutom ovannämnda parter också ytterligare några Presstödsnämnden, Kabelnämnden, Närradionämnden och Sveriges - Radio samt Konstnärsnämnden, Författarfonden och Filminstitutet. Vi anser att Kultun-ådets referensgrupp för kulturstatistik är ett viktigt organ i det framtida uppföljnings- och utvärderingsarbetet. Vi vill samtidigt betona att mindre myndigheter bör ges möjlighet att följa arbete och gruppens även att komma till tals i frågor som kan beröra dem. Det är därför nödvändigt att referensgruppen arbetar med stor öppenhet övri på gentemot ga parter medie- och kultummrådet.

SOU 1995: 84

32.4.3 Den fortsatta utvecklingen Gemensamt arbete med mål och utvärdering bland de offentliga finansiärerna pd kulturomrddet Grunden för en konstruktiv framtida uppföljnings- och utvärderingsprocess ligger i att skapa ett system för uppföljning som uthålligt säkrar de data som behövs. Då krävs en uppslutning såväl nationell som regional och lokal nivå. Det är därför viktigt att ett brett samråd snarast kommer till stånd mellan de statliga myndigheterna, Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Arbetet med diskussion om framtida hantering av de gemensamma målen och sektorsmålen bör inledas omedelbart. På det sättet förbereder sig alla berörda instanser under remissarbetet för direkt handling efter ett riksdagsbeslutxvi föreslår att uppdraget att ta initiativ till en sådan brett upplagd diskussion läggs på Kulturrådet med Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet som aktiva samarbetspaner.

Samråd med representanter för kulturverlcsanzlzeterna Parallellt med detta arbete behöver synpunkter inhämtas från kultursektom om hur behoven av uppföljning ser ut. Vilka uppgifter behöver man för att stämma av måluppfyllelse mot de egna sektorsmålen Vad behövs för att kunna värdera effekterna av olika medel för att nå målen Uppdraget att initiera denna dialog bör ligga hos respektive ansvarig myndighet i enlighet med den myndighetssuuktur som föreslagits i föregående avsnitt. Också i detta arbete är det viktigt att försöka eftersträva en samsyn mellan de tre offentliga nivåerna.

Värdering av behovet av befintlig statistik Värdet av befintliga dataserier behöver diskuteras. Inför den diskussionen behövs en inventering av vilka uppföljningar som görs mer eller mindre dterkommande. Den bör också ta med sådan uppföljning som utförs av kulturinstitutionema själva. Vi föreslår att Kulturrådet får i uppdrag att genomföra en sådan kartläggning. Den kan lägga grunden för en statistikdatabas tillgänglig för såväl aktörerna på kulturområdet som den vetenskapliga forskningen. Det är också möjligt att överblicken kan leda till en begränsning och förenkling av den årliga datainsamlingen. Det är inte ett självändamål att förlänga dataserier som haft sitt berättigande i en annan tid, men inte längre behövs. Det är också en angelägen uppgift att samordna och planera så att insatta resurser utvärderingsområdet inte i onödan dubbeltäcker eller brister i jämförbarhet.

Former för statens styrning

Vi vill samtidigt avråda från att abrupt bryta existerande serier. En övergång till glesare periodicitet eller begränsade urval av personer eller institutioner kan göras under den tid nya mätserier utvecklas. När det gäller hanteringen av undersökningar eller mätserier avvecklas vill vi peka på möjsom lighetema för Svensk samhällsvetenskaplig datatjänst i Göteborg SSD att göra äldre data tillgängliga för nya användargrupper inom främst forskningsområdet.

Mått pd kvalitet bör ökad uppmärksamhet

Det är ovanligt att kulturverksamhet beskrivs med hjälp kvalitativa variaav bler t.ex. genom beskrivningar av genrer eller utbudets innehåll. Det som enkelt låter sig kvantiñeras tenderar att också bli det som vanligen följs upp. Mål- och resultatstyrning ställer ökade krav på kvalitativ information.

Genom att bara luta sig emot det enkelt mätbara finns risk kunskapen tri-

att vialiseras. Vi vill därför uppmuntra en utökad användning data beav som skriver innehållet i kulturutbudet. Klassificeringar av olika slag behövs för att följa utvecklingen av olika genrer eller teman. Kopplingar mellan lånestatistik och de lånade böckernas innehåll är en analysmöjlighet. Koppling mellan teatergenrer och publikutfall en annan. Idag räknas föreställningar och uppsättningar på teaterområdet, men statistiken medger inte beskrivningar av hur utbudets innehåll förändrats över tid I rapporten till Europarådets examinatorer sägs att kvalitetsbedömningar inte är en fråga för utvärderare och att man överlåter bedömningar kvalitet av till professionella kritiker. Vi har inte kunnat ñnna något försök att därefter systematisera dessa professionella kvalitetsvärdeiin gar. Material som skulle kunna ligga till grund för sådan analys samlas dock en på olika håll. Filminstitutet har en databas innehållande filmrecensioner. Vid Lunds universitet finns en databas över konstkritik. Inom litteraturvetenskapen har omnämnandeanalyser använts som mått på kulturell framgång eller kvalitet. En inventering skulle förmodligen identifiera mer material.

Intervjuer med kulturlivets aktörer bör etableras som metod

Det är sällsynt med undersökningsansatser i form djupintervjuer med instiav tutions- eller oimådesföreträdare kulturområdet. Publikrepresentanter eller deltagare kommer sällan till tals. Detta slags kunskaper bör inhämtas i syfte att nyansera tolkningen av de data som nu regelbundet samlas in. Genom en utökad och fördjupad förståelse för exempelvis ambitioner hos upphovsmän och utövare och för förväntningar och upplevelser bland arrangörer och användare kan beslutsunderlagen för anslagsgivande myndigheter och olika aktörer på kulturområdet tillföras nya dimensioner. Genom att 555

SOU 1995: 84

belysa problem som statistikbilden identifierat kan tolkningama fördjupas. Djupintervjuer kan ge helt nya insikter och kunskaper. I regel leder detta slags studier också till kvalificerade hypoteser, som kan testats i en andra utvärderingsomgång. Utvärderingama skulle förbättras genom att tillföras en ny dimension och det är rimligt att anta att respekten för försöken att utvärdera målen skulle öka i alla led. På detta område borde ett samarbete mellan kulturrnyndighetema och universitet och högskolor snarast etableras i syfte att utveckla fungerande metoder.

Basstatistik behövs både på verksamhetsnivå och populationsrtivâ I den statistik som f.n. samlas in skiljer man inte alltid tydligt på beskrivningar av publik å ena sidan och befolkningen å den andra. Arbetet med utvärderingsrapporten mötte inte sällan svårigheter att följa utvecklingen på olika kultunområden. Skälen var såväl att data saknades som att befintliga data inte sinsemellan var jämförbara. I praktiken behövs både verksamhets- och befolkningsperspektiven. En institution har glädje av att kunna beskriva sin publik, medan de offentliga aktörerna också behöver mått på vanor och förändringar hos hela befolkningen. Denna kunskap kan i sin tur användas av t.ex. kulturinstitutionema för verksamhetsplanering och marknadsföring. Ett ensidigt publik- eller populationsperspektiv kan leda till felaktiga slutsatser. Genom att t.ex. enbart följa biljettforsäljningen kan man få uppfattningen att färre och färre märmiskor går på teater när de i själva verket är något fler, medan de flitigaste besökama inte längre går så ofta Myndigheterna kulturområdet främst Kulturrådet- och kulturinstitu- tionema behöver tillsammans utveckla mått med större överensstämmelse och jämförbarhet.

Ekonomiska insatser bör kunna mätas i hela det ojffentliga systemet Den statliga anslagsgivningen kulturområdet är mycket detaljerad. Det gör att det är relativt enkelt att sammanfatta den statliga kulturekonomin många olika sätt. Det är stor skillnad i jämförelse med de kommunala kulturutgiftema. Kommunernas antal och varierande forvaltningstradition har lett till att bara de tre största kulturpostema kan identifieras kostnaderna för folkbi- blioteken och musikskolan samt stödet till studieförbunden. Landstingens ekonomiska statistik är mer utförlig, men jämförelser mellan de tre offentliga nivåerna kan i princip bara göras i de grova kategorier som finns för kommunerna. Parterna måste försöka enas om en redovisning av de ekonomiska insatserna som också avspeglar den samverkan som finns på kulturområdet. De

Former för statens styrning

ekonomiska insatserna utgör ett kraftfullt styr-instrument och de bör kunna följas klan och entydigt. Att enas om ett antal huvudkategorier inom kulturområdet ekonovars miska villkor kan belysas central, regional och lokal nivå, förvaltoavsett ningsfonner eller indelning i nämnder kan första det vara ett steg som gör möjligt att analysera huvuddragen i de ekonomiska prioriteringar man gemensamt gör. Därefter kan en diskussion föras punktbelysning enskildheom av ter i anslagsgivningen. Dessa kan i regel grundas på urval kommuner och av landsting och behöver bara vid enstaka tillfällen utvidgas till totalstudier. Arbete med kommunurval tillämpas exempelvis Socialstyrelsen i vissa av uppföljningar och utvärderingar. Erfarenheter bör inhämtas från detta arbete. På de enskilda kulturområdena behöver olika nya underlag tas fram för att möjliggöra en värdering av hur insatta resurser kommer till användning. I regel ñnns något slags underlag för ekonomisk uppföljning och analys. Emellertid saknas ofta mått på utvecklingen kostnaden enhet- det må av per vara per besök, per utställning eller andra styckkostnader. Mått på produktivitet eller effektivitet lyser så gott som helt med sin frånvaro. Den ekonomiska uppföljningen av kulturverksamheten kan förbättras.

Tydliggör användbarheten av Iculturstatzlstiken

Ett problem med den hittillsvarande statistildnsamlingen, som inte direkt uttalats men som indirekt framgått arbetet med utvärderingsrapporten, är av att myndigheter och kulturinstitutioner mfl. saknat incitament arbeta med att statistiken. Motivationen att följa verksamheterna statistik har varit låg genom när man inte själv kunnat se nyttan av de uppgifter lämnat. Vi man menar att det krävs en pedagogisk insats för att vända detta till positiv inställning. en Berörda personer i de praktiska kulturverksamhetema måste uppleva de får att något tillbaka kunskap och möjlighet till utveckling. För detta krävs också lyhördhet för kulturverksamhetemas egna behov liksom för deltagarperspektivet. Om målen ska kunna utvärderas ett meningsfullt sätt i framtiden bör man försöka bygga kunskapsbilden nedifrån -inte uppifrån. Samtliga kulturmyndigheter måste uppmuntras att arbeta för detta. Underlag behöver också tas fram för att stärka kunskaper och utveckla t.ex. de pedagogiska insatserna. Att öka delaktigheten i kulturlivet är i stor utsträckning en fråga om att motivera. Vi välkomnar det kulturpedagogiska arbete som görs vid Kulturrådet att ytterligare ansträngningar men menar måste till för att utveckla en praktiskt fungerande kulan-pedagogik

SOU 1995: 84

Behov av en omvärlds- och framtidsorientering

Det är viktigt att återkommande registrera sådana förändringar i samhället som kan eller bör få återverkningar kulturområdet. Att regelbundet förse kulturomrddet med kulturpolitiskt relevanta omvårldsbeskrivningar och framtidsbilder bör vara en uppgift för de tre myndigheterna Kulturrådet, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet i samverkan med Institutet för framtidsstudier. Vi Föreslår att underlag tas fram med en sådan periodicitet att det kan vägas in i utformningen av myndigheternas fördjupade anslagsframställningar och därigenom också bli till nytta och glädje för andra inom kultursektom. Det finns ytterligare skäl att rikta blicken också emot andra samhällssektorer. Kulturområdet omfattar fler verksamheter än dem som inordnats under det egna departementet. Kulturområdet tillförs betydande belopp också från andra departements verksamhetsområden. Studieförbunden, som finansieras över utbildningsdepartementets budget, spelar en viktig roll genom att erbjuda ett lokalt kultumtbud och möjligheter för människor att själva utöva kulturverksamhet Kultunniljövården tillförs betydande belopp via landskapsstödet från jordbruksdepartementet men också beredskapsmedel via arbetsmarknadsbudgeten. Även många konstnärer får via arbetsmarknadspolitiska insatser möjlighet till fortbildning eller beredskapsarbete. Att helhetsbild ge en av detta är också en uppgift för de instanser som får ansvaret att bevaka omvärldsfrågorna.

Stöd till kulturpolitiskt relevant forskning

Den kulturpolitiskt relevanta forskningen framstår fortfarande i som svag Sverige även om en utveckling är gång. Kulturrådet stöder visserligen sedan något år forskning vid högskolan kring såväl publikarbete som kulturpedagogik men kulturvetenskap är emellertid ingen egen disciplin. Forskarutbildning saknas helt. Det har inte varit möjligt att inom ramen för Kulturuuedningen genomföra någon total kartläggning av befintlig forskning området. Att göra nu en sådan kartläggning är ett viktigt steg för framtida diskussioner om forskningsverksamheten inom kultursektom. I kombination med den inventering som vi föreslagit av befintliga uppföljningar och bedömningar vid landets olika kulturinstitutioner och andra kultun/erksamheter kan en solid bild av kunskapsläget området ges. För att få hjälp att utveckla användbara mått behövs i framtiden ett ökat städ för en kulturpolitiskt relevant forskning i Sverige. Framför allt vill vi betona att frågeställningar som syftar till att belysa kulturverksamhetens kvali

Former för statens styrning

tet, såväl professionellt värderad som hur den upplevs av besökare eller utövare, är ett fält där ett stort utvecklingsarbete skulle behöva göras. I kapitel 31 har vi tagit upp dessa frågor och bl.a. väckt frågan om ett centrum för kulturforskning.

32.4.4 Tänkbara steg för förbättrad utvärdering Vi föreslår här en väg för att stärka möjligheterna till framtida utvärdering på kulturpolitikens område.

Tydligare uttalat utvärderingsansvar för myndigheterna Kulturrådet bör fâ uppgiften att ha det övergripande utvärderingranrvaret för kultur- och medieverksamheten. Rådets nuvarande resurser för uppföljning, utvärdering, forskningsfrämjande insatser och statistikproduktion behöver då förstärkas. Fungerande mediestatistikproduktion, främst vid NORDICOM, bör bibehållas men samarbetet bör utvecklas ytterligare. Detsamma gäller rådets samarbete med parter som Filminstitutet, Folkbildningsrådet och de centrala institutionerna teater-, dans-, musik- och museiområdena. Det är ritnligt att även kulturinstitutionema själva avsätter resurser för att delta i den övergripande utvärderingen av kultur- och medieverksamhet. Om uppgiften att utvärdera måluppfyllelse och effekter av olika insatser inte syns får utvärderingen lätt en undanskymd plats. Därför bör resurser som avsätts för uppföljnings- och utvärderingsverksamhet synas i myndigheternas och institutionemas anslagsframställningar och budgetar. Det är önskvärt att Kulturrådet också försöker utveckla och fördjupa samarbetet kring utvärdering med Landstingsförbundet och Kommunförbundet.

Fler initiativ till tillämpad forskning behöver tas Kulturpolitisk forskning omfattar i princip den forskning som i dag bedrivs vid många olika institutioner. De frågeställningar som är relevanta för det kulturpolitiska området kan ha problem att finna sin naturliga forskningsmiljö. Vi har väckt tanken på ett centrum för kulturforskning. Kulturmyndighetema, främst Kulturrådet, har här en viktig roll. Det räcker alltså inte med att löpande följa och utvärdera verksamheten. Metodutveckling behöver genomföras och det krävs även arbete med teoriutveckling och prövning av alternativa teoretiska modeller. Rent allmänt tycks det som om man på massmedieonnådet lyckats väl med att förena forskning, myndigheter och bransch runt vissa gemensamma intressen. Branschen fungerar som avnämare av forskningens resultat men har 559

SOU 1995: 84

också rollen som initiativtagare och bidragsgivare till akademisk forskning dock huvudsakligen tillämpad forskning. Myndigheterna beställer undersökningar och ger också data till forskningen. På medieområdet finns nu ett förslag om ett särskilt programstöd för massmedieforskning. Vi menar därför att det vore olyckligt att lösa medieområdets kunskapsbehov separat utan att väga in det vidare, kulturpolitiska, perspektivet i bilden. Myndigheter, kulturinstitutioner och mediebranschen har stora möjligheter att samordna vissa av sina datainsamlingsbehov. Kunskapsinhâmtandet kring massmedier och annan kulturverksamhet borde kunna samsas i ett system där största möjliga effektivitet och synergi eftersträvas då det gäller insamling av basdata. Detta behöver diskuteras ytterligare. Kunskapsutvecklingen förutsätter också kontakter utanför landets gränser och bör möjliggöra överblick inte bara av den nationella situationen, utan också den i övri ga Norden, i Europa och den övri ga världen. Inte minst Europarådets exarninationer och inrättandet av världskommissionen för kultur och utveckling har gjort det fruktbara i informationsutbyte tydligt. Efterfrågan på jämförande data kommer att öka inom ramen för EU-samarbetet.

Sammanfattning av avsnitt 32.4

För atti framtiden kunna följa upp och utvärdera graden av måluppfyllelse och effekterna av olika medel för att nå målen behövs tydliga samarbetsformer och gemensamma insatser inom kulturområdet. Vi föreslår också att en tydligare tyngdpunkt läggs på omvärlds- och frarntidsbevakning. För att åstadkomma detta behövs insatser flera olika områden.

I kapitlet betonar att

det är viktigt att kulturpolitiska mål och medel diskuteras och översätts till mätbara lcriterier och indikatorer i en dialog myndigheterna emellan och mellan de tre offentliga beslutsnivåema, kultunnyndighetema bör informera om motiv för uppföljningar och utvärderingar och underlätta att resultaten kan användas av olika uppgiftslämnare, det behövs ett system som uthålligt säkrar nödvändiga data för uppföljning och utvärdering,

Former för statens styrning

de ekonomiska insatserna kulturområdet i vid mening bör regelbundet belysas så att samspelet mellan olika samhällssektorer tydliggörs, stat, kommuner och landsting snarast bör komma överens om en gemensam form för redovisning av de ekonomiska insatserna på kulturområdet, samarbete mellan medie- och kulturområdet beträffande informa- tionsinsamlande bör diskuteras for största möjliga effektivitet och synergi.

I kapitlet föreslår vi att Kulturrådet får ett övergripande utvärderingsansvar för kultur- och medieverksamheten, Kulturrådet ges i uppdrag att inventera och katalogisera befintliga kulturundersökningar och mätserier i syfte att ge underlag för en diskussion om framtida uppföljning och utvärdering, Kulturrådet, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet ges i uppdrag att regelbundet förse kulturonrrådet med relevanta omvärlds- och framtidsbedömningar, en kartläggning av kulturpolitiskt relevant forskning i Sverige snarast kommer till stånd, ökade resurser avsätts for Kulturrådets stöd till den kulturpolitiskt relevanta forskningen samt för rådets uppföljnings- och utvärderingsarbete.

33 Kostnader och finansiering

förverkliga den inriktning vi vill kulturpolitiken föreslår vi ökade För att ge statliga insatser inom ett antal områden. Huvuddelen avser permanenta förstärkningar. För att reformema inte ska leda till budgetförsvagningar ger vi också förslag till finansieringskällor. Insatsernas storlek och reformtakten blir beroende finansieringen. På några punkter föreslår vi att förändringarna av genomförs över några år. Eftersom vån uppdrag har haft övergripande karaktär har vi valt att varken precisera storleken av insatserna eller ñnansieringskällorna i detalj. Tyngdpunkten i våra förslag till ökade insatser ligger

barn och ungdom, verksamhet över hela landet, konstnärlig verksamhet. - Många insatserna är avsedda att ge resultat i mer än ett avseende. av I det följande sammanfattar vi deförslag som har ekonomiska konsekven- Bakgrund och motiv återfinns i respektive kapitel eller avsnitt hänvisser. ning görs inom parentes. Den kompletta bilden av alla våra förslag får man genom de sammanfattningar som finns i slutet kapitel 7-32.

33.1 Förslag till ökade statliga insatser

Barn och ungdom

Vi har behandlat barn kapitel 9 och ungdom kapitel 10 i separata kapitel för att markera att förutsättningar och intressen skiljer sig betydligt mellan olika åldersgrupper. Här sammanfattar vi dock förslagen under gemensam rubrik. Vi föreslår:

Insatser för att öka kunskapen hur barn kan tillgodogöra sig kulturella - om upplevelser och för att utveckla modeller och metoder för möten mellan kulturen och barnen tidsbegränsat 9.4.l. En långsiktig satsning kulturi skolan 9.4.2. - Stöd till ungdomars eget kulturella skapande 10.2. - En satsning på multimedieverkstäder l0.l. - Ett nationellt uppdrag i fråga om bam- och ungdomsteater 2l.2.4. - Våra förslag nedan "länskonstnärer", fria teater-, dans- och musikom och övrigt stöd till konstnärlig verksamhet kommer också barn och grupper ungdom till del. 563

SOU 1995: 84

Verksamhet över hela landet

I stort sett alla förslag under rubrikerna Barn och ungdom och Konstnärlig verksamhet ökar möjligheterna till en bred kulturverksamhet över hela landet. Till det ska läggas: "Länskonstnärer" inom olika kulturomrâden 8.3.4. - Ökat stöd till kulturföreningar 14.4.2. Stöd till regionala ñlm- och medieverkstäder 26.3.3. Insatser för att stärka och utveckla det samiska kulturarvet l 1.3.

Vi föreslår också ett nytt bidragssystem för regionalt verkande kulturinstitutioner med stor andel rörliga grundbidrag och delvis andra prioriteringar än hittills inom systemets ramar 20.4.2, 21, 222.2. Vi föreslår också ett regionalt inflytande över del Rikskonserters och en av Riksutställningars medel för produktion och spridning konserter respektiav ve utställningar.

Konstnärlig verksamhet

Vi föreslår en kraftig ökning av stödet till konstnärlig verksamhet - Ökade bidrag till konstnärlig verksamhet i form av långtidsstipendier,

andra arbetsstipendier, projektbidrag m.m. 16.2.3.

Ökade till Centrumbildningar för arbetsskapande - resurser insatser 16.4.2. - Ökade möjligheter till fortbildning och vidareutbildning vid de konstnärliga högskolorna l6.4.2.

Vi föreslår också ökade insatser på olika konstområden:

Genreproñlering musikområdet, uppbyggnad under treårsperiod - en 23.2.3. Ökade bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper 21.3.2, 222.2, - 23.2.3 och en samisk teaterinstitution 2l.2.7. Insatser för att bredda dansincresset 22.2.3 och dokumentera dans - 22.2.5. Utvidgad utställningsersätming 24.2.2. - Bidrag till regional filmproduktion 26.3.3. - Ökat internationellt utbyte 7.3, 24.2.6.

Kostnader och finansiering

Övriga förslag till ökade insatser

Vi föreslår också: Satsningar på att utveckla IT på kulturområdet genom det tidigare nämnda stödet till mulrimedieverkstäder, genom samordning av databaser inom kulturområdet i "Kulturnät Sverige", informationsstationer folkbibliotek samt utvecklingsinsatser på multimedieområdet 17.6. Utarbetande av ett arkitekturpolitiskt handlingsprogram 25.4.1. - Två nationella uppdrag på museiområdet, ett att dokumentera vår egen tid och ett att utveckla museet som läromedel 28.2.5. Inrättande av kompletterande ettårig museiutbildning mastersutbildning - 28.2.6. Ökat stöd till invandrarnas organisationer l 1.2. - Vissa myndighctsuppgifter kommer till, framför allt för bättre uppföljning och utvärdering av kulturpolitiken 32.4. Vi föreslår också ett designråd 24.2.4.

33.2 Förslag till ñnansieringskällor

Förändringar i relationerna mellan central och regional nivå Vi har redovisat att vi inte anser att staten bör svara för ca 80% av den totala finansieringen och ca 90% av de offentliga bidragen till länsmusiken. Vi föreslår därför minskade statsbidrag till länsmusiken genom en avtrappning under en treårsperiod 23.2.3. Den statligt finansierade kulturen i Stockholm bör i ökad utsträckning medfinansieras av Stockholmsregionen. Sammanlagt satsar staten nästan 1 miljard kronor på Operan i Stockholm, Dramaten och centrala museer i Stockholm. En medfinansiering av dessa institutioner som motsvarar de regionala satsningarna på kulturinstitutioner i Göteborgsregionen och Malmöregionen skulle innebära ett bidrag från Stockholmsregionen i intervallet 600- 700 miljoner kronor. Kommuners och landstings gemensamma finansieringsandelar av regionala teatrar, symfoni- och kammarorkestrar och museer varierar och ligger i intervallet 50-85 %. Ett motsvarande regionalt fmansieringsansvar för Stockholmsregionen i förhållande till de nu statligt finansierade kultur-institutionema skulle leda till bidrag i storleksordningen 500-850 miljoner kronor. Bidragen till regionala kulturinstitutioner i Stockholm länsmuseum, stadsteater, länsmusik samt Folkoperan uppgår till 65 miljoner kronor. Vi menar därför att det är rimligt att Stockholmregionen bidrar med en del av finansieringen av de statliga kulturinstitutionema i Stockholm. På det sättet bör statliga medel frigöras för satsningar av nationell betydelse i andra delar av landet. Alternativen är att reducera bidragen till statliga institu-

SOU 1995: 84

tioner i Stockholm och/eller reducera de statliga bidragen till regionala institutioneri Stockholm 20.2.2. Vi föreslår också:

En viss koncentration av Riksteaterns uppdrag 2l.3.3. - En viss minskning av anslagen till Rikskonserter och Riksutställningar - 23.2.3, 28.2.8. Att ansvaret för Stockholms Blåsarsymfoniker utgår Rikskonserters - ur uppdrag och att länsmusik i Stockholms län stöds grunder samma som den i andra län om regionen övertar huvudmannaskapet för orkestern 23.2.3. Att Operan i Stockholm och Dramaten i ökad utsträckning finansieras med biljettintäkter 2l.3.4. Att Nämnden för utställning av nutida svensk konsti utlandet NUNSKU avvecklas 24.2.6.

Andra finansieringskâllor

Vi föreslår att medel ur Allmänna arvsfonden i ökad utsträckning ska kunna användas för att stödja ungdomars kulturella skapande l0.2. I avsnitt l6.4.2 redogör vi för vara förslag om att vissa medel förs över från Arbetsmarknadsdepartementets till Kulturdepartementets budget. Dels föreslår vi att Arbetsmarknadspolitiska medel utbildningsinsatser som avser förs till de konstnärliga högskolorna för den fort- och vidareutbildning som vi konstaterat att det ñnns behov av. Dels föreslår vi att arbetsmarknadspolitiska medel som avser stöd till fria grupper, enskilda konstnärer och kulturinstitu-

tioner överförs till kulturomrädet. Överföringarna ska motsvara permanenta

och strukturellt avgränsningsbara insatser, eftersom vi det finns anser att en styrka och konsekvens i att arbetsmarknadspolitiken omfattar alla, även dem som är konstnärligt verksamma. De överförda medlen ska användas för att skapa nya arbetstillfällen utifrån kulturpolitiska prioriteringar. Inom ramen för EUzs strukturfonder och särskilda har möjprogram nya ligheter för stöd till kultur öppnats. Bl.a. bör insatser för att stärka och utveckla det samiska kulturarvet finansieras med EU-medel. Även insatser för kulturmiljövården kan komma att ökas EU-medel inom jordbrukssekgenom tom.

Kostnader och finansiering

33.3 Moms på kultur

Med anledning av ett svenskt inträde i EU har frågan om hur den svenska mervärdesskatten ska anpassas till de regler som gäller inom EU aktualiserats. Förslag har lagts fram som bl.a. innebär att det generella undantaget från

skatteplikten för inträde till teatrar, konserter slopas

mm. Enligt vår uppfattning gör inte det svenska medlemskapet i EU det nödvändigt att för närvarande ändra nuvarande momsregler som gäller kulturområdet. Varje enskilt medlemsland kan besluta om vilka Skatteregler som ska gälla kulturområdet. Skulle moms likväl införas kulturområdet anser vi att en reducerad skattesats bör tillämpas. Det bör göra det möjligt att strukturen inom kulturområdet i allt väsentligt behålls och inte direkt påverkas av beslut inom skatteområdet. Vi vill samtidigt betona att konsekvenserna av en eventuell moms på kultur noggrant bör analyseras innan beslut fattas. En eventuell moms på kulturområdet bör, som framhålls i avsnitt 27.1.2 Statens fortsatta insatser på litteraturornrådet, även omfatta litteratur. Det är rimligt att en sådan förändring samtidigt innebär att de statliga stöden litteraturområdet övervägs. Även i avsnitt 26.3 En utvidgad ñlmpolitik berörs mornsfrågan. Möjligheatt även i framtiden behålla konstruktionen med ett ñlmavtal hänger ten samman med frågan om kulturmoms. Från filmbranschens sida har det framhållits att momssats som inte överstiger 6 % kan förenas med villkoren i nuen varande avtal.

1 SOU 1994:88: Mervärdesskatten och EG. slutbetänkande av Utredningen teknisk EG-anpassning av de indirekta skatterna. 567 om

Reservation

av Elisabeth F Ieetwood och Bertil Norbelie

Folkbildningens uppgifter

Utredningens majoritet förordar ökade satsningar på en rad områden. Förslagen syftar till att öka delaktighet och engagemang i olika kulturverksamheter. Metoden är den i Sverige gängse när det gäller kulturornrådet: verksammer het häver nya eller utökade bidrag. Det gäller projekt som kultur i arbetslivet, vården eller i bostadsområden. Det gäller särskilda insatser som t.ex. medieverkstäder. Det gäller insatser för särskilda målgrupper barn och som ungdom eller invandrare. Utredningen har i sina diskussioner konstaterat att denna insatser typ av ligger nära de uppgifter som i dag åvilar folkbildningen, framför allt studieförbunden, men inte dragit den naturliga slutsatsen att de aktuella verksarnhetema också bör skötas av folkbildningen inom ramen för ordinarie anslag. Vi kan inte finna att detta är en rimlig ordning. Folkbildningen har av statsmakterna givits en stor frihet för att bedriva sin verksamhet utan inblandning. I detta ligger också att staten givit folkbildningen ett ansvar att engagera sig i nya verksamheter. Det kan inte vara rimligt att ytterligare medel ska tillkomma för att folkbildningen ska engagera sig i informationsteknologin, medieverkstäder elleri olika gruppers kulturfrågor. Det måste ske genom en fortgående omprövning och förnyelse av den egna verksamheten. Enligt vår uppfattning borde kommittén tydligt uttala att i folkbildningens frihet ligger också ett ansvar att ta på sig nya uppgifter som aktualiseras av utvecklingen. För detta ska inte krävas nya resurser.

Ökade till kultur resurser Kultumtredningens majoritet uttalar sig for ökade offentliga utgifter rad en områden. Även de olika ändamålen kan välmotiverade om synas vara stämmer förslagen illa överens med de krav på återhållsamhet med offentliga utgifter som ålagts alla statliga utredningar enligt direktiv 1994:23. I direktiven anges att alla utredningar även Kulturutredningen förutsättningslöst ska pröva om - ett offentligt engagemang är motiverat Utredningen har i kapitel 5 analyserat motiven för offentligt finansierat kulturstöd. Analysen fullföljs dock inte så att alternativen fortsatt, minskat eller indraget offentligt stöd diskuteras. I stället utgår majoriteten från att en 569

SOU 1995: 84

gång givna ekonomiska resurser står till buds för fortsatt användning till samma ändamål eller för omfördelning till annan verksamhet inom kulturområdet. Enligt vår uppfattning har Kultumtredningens majoritet inte löst uppgiften i enlighet med vad direktiv 1994:23 Över lag präglas i stället betänkananger. det av att majoriteten förespråkar ökade resurser till en mängd verksamheter. Utredningen väljer att inte föreslå några konkreta belopp. I stället förordas eller föreslås att verksamheter bör få ökad vikt eller omfattning. Detta innebär dock i flertalet fall de facto ökade offentliga utgifter för staten, landstingen eller kommunerna. I de fall landsting eller kommuner avses svara för verksamheten strider uttalandena mot fmansieringsprincipen som anger att staten inte ska ålägga landsting eller primärkommuner utgifter utan att samtidigt anvisa medel härför. Med den valda metodiken uteblir också den kritiska prövning av de offentliga åtagandena enligt tilläggsdirektiven. Utvecklingen under de år våra som studier avser visar t.ex. på en omfattande utbyggnad av regionala institutioner. Detta borde kunna leda till en hårdare prövning de uppgifter åviav som lar Rikskonserter, Riksteatern och Riksutställningar. Sveriges ekonomi tillåter inte att stat, landsting eller kommuner tar på sig nya offentliga utgifter. Det ankommer på dem som är verksamma inom kultursektom att solidariskt ta sitt ansvar för den ekonomiska helheten. För kulturpolitiken ska ledstjärnan vara densamma som för annan offentligt finansierad verksamhet: kritisk prövning i syfte att få största möjliga utbyte av insatta medel.

Reservation

av Elisabeth F leetwood, Bertil Norbelie, Stina Gustavsson, C harlotze Branting och Alwa Wennerlund Larsson

Stiftelsen framtidens kultur Det är av stort värde att bidragen till kulturverksamheten kommer från olika håll från organ och institutioner som är fria från varandra. Vi tycker därför att det är angeläget att Stiftelsen framtiden kultur ges rätt att fördela sina medel utan avgörande inflytande av andra bidragsförmedlare. Vi instämmer i majoritetens uppfattning vad det gäller den stora betydelse som Stiftelsen framtidens kultur kommer att ha för utveckling och förnyelse inom kulturlivet. Det är glädjande att numera samtliga partier är överens om detta. Under vårt arbete har vi kunnat konstatera det stora behov som finns av ökade insatser inom kulturområdet, inte minst när det gäller mer pengar till barns, ungdomars och handikappades kulturaktiviteter. Vid det första tillfället då pengar från Stiftelsen framtidens kultur delades ut fördelades 18 403 000 kronor ut till 52 olika kulturprojekt. Men det finns många bra projekt som blev utan pengar. l 350 ansökningar hade inkommit uppgående till sammanlagt 922 miljoner kronor. Nästa utdelningstillfälle beräknas till slutet av hösten 1995, då ytterligare ca 30 miljoner kronor kommer att delas ut. Skulle vi följa vad utredningens majoritet förordar, nämligen en utdelning av enbart avkastningen på kapitalet, blir utdelningen ganska liten. Pengarna behövs inom de närmaste ca tio åren. Vi förordar därför att utredningen vidhåller vad som står i det ursprungliga stiftelseförordnandet, nämligen att Stiftelsen ska tillse sitt syfte genom att under minst tio år ge ekonomiskt stöd till långsiktiga och nyskapande kulturprojekt. Genom att successivt inte bara förbruka räntan utan också kapitalet ges det möjlighet att under de kommande åren göra en välbehövlig markering av kulturens betydelse genom denna extra satsning på kultur.

Förslag om bibliotekslag Utredningens majoritet föreslår att en bibliotekslag införs. Enligt vår uppfattning finns inget behov av lagregler-ing för att garantera tillgången till folkbibliotek. Folkbiblioteken är kommunernas ansvar och

SOU 1995: 84

kommunerna är i dag måna om en fungerande biblioteksverksamhet. En lagstiftning är således onödig. Däremot kan en bibliotekslag komma att tas till intäkt för att lagens bokstav uppfylles och att insatser därutöver inte erfordras. Ambitionema kan därmed komma att sättas lägre än om en lagstiftning inte fanns. Därutöver instämmer vi i särskilt yttrande avgivet av kommunförbundets sakkunnige Ants Viirman.

Reservation

av Elisabeth Persson-Grip

Jag anser att avsnitt 9.4.3 som behandlar musikskolor och kulturskolor borde mynnat ut i förslag om att staten ska ta ansvar för att tillsammans med kommunerna utveckla musikskoloma och inrätta kulturskolor i varje kommun. Jag har däremot inget att invända mot den del av texten som beskriver musikoch kulturskoloma. Vissa delar av min reservation är också direkta citat från betänkandetexten. Från tredje stycket i avsnitt 9.4.3 som slutar i många kommuner alltför svag" anser jag att texten ska vara: Även musikskolan har bred förankring och har fått erkännande i om en musikkretsar finns inget entydigt ansvar för verksamheten. På kommunal nivå finns ingen självklar och enhetlig uppfattning om musikskolomas roll och organisatoriska tillhörighet. Dessa förhållanden anges ibland som förklaringar till att senare års kommunala besparingar har drabbat många musikskolor hån. Det har i sin tur lett till att avgifterna ökat kraftigt och att elevantalet minskat. Därmed ökar risken för att den redan nu uppenbara sociala snedrekryteringen förstärks. De flesta musikskolor brottas också med andra problem. Många elever är intresserade av att börja spela men alltför många tröttnar efter några år och det är få som fortsätter när de blivit 17--18 år. Om dessa säger Kulturrådet i "Att vidga deltagandet i kulturlivet "Ganska många ungdomar slutar spela musikinstrument då de börjar förvärvsarbeta eller då de bildar familj. Flickorna slutari mycket större utsträckning än pojkar. I 25-årsåldem har kvinnodorninansen bland musikutövare nästan helt försvunnit. Det sammanlagda bortfallet är så stort att andelen vuxna som regelbundet spelar musikinstrument i dag inte är större än på 60-talet." Vi vet egentligen inte så mycket om varför ungdomarna slutar. Andra fritidsinuessen, skolan tar all tid, kamrattryck etc. uppges ibland som svar. Men frågor som måste besvaras är också i vilken utsträckning avgiftsnivåema och organisatoriska och pedagogiska faktorer i musikskolans verksamhet bidrar till det svalnande intresset. Kanske det kan vidmakthållas om elevernas egna musiksmak sätts i fokus

och om mer tid ägnas att spela i grupp Vad händer om man lämnar den

rent reproducerande musikutövningen och i stället tillsammans med teatetintresserade kulturskoleelever gör en musikal

SOU 1995: 84

Kulturutredningen skriver: "Ett vidgar intresse för olika kulturella uttrycksformer har lagt grunden till en förändring av vissa musikskolor till kulturskolor. Sådan verksamhet genomförs på elevernas fritid och ska inte förväxlas med grundskolor som väljer kultur som ett proñlormåde och därför kallar sig kulturskolor. En särskild studie som Kulturutredningen låtit genomföra visar att ett tjugotal kommuner hade våren 1994 någon form av kulturskola. Ytterligare drygt 25 kommuner hade långt framskridna planer att införa kulturskola. Det som kännetecknar dessa är att de erbjuder frivillig och regelbunden undervisning i åtminstone tre av uttrycksformema musik, bildkonst, teater, dans och film/video efter skoldagens slut. En ambition är vidare att en integration mellan olika konstnärliga uttrycksformer ska komma till stånd. Därmed blir verksamheten i kulturskolor projektinriktad och tar sig utgångspunkt i de ungas egna erfarenheter. Betoningen samverkan och kreativitet blir mer framträdande än betoning reproduktion av färdigskriven musik, något som i hög grad hittills präglat musikskolans arbetssätt." Jag anser att kulturpolitik för bam i första hand ska handla om att ge dem möjligheter till eget konstnärligt skapande och till egna konstnärliga aktiviteter. Utveckling av musikskolor till kulturskolor eller start av nya kulturskolor som kan möta och utveckla barns intresse För konstnärlig och kulturell verksamhet och olika uttrycksformer är synnerligen angeläget. Det bör vara en statlig uppgift att tillsammans med kommunerna bygga upp kulturskolor i varje kommun. Kulturskolan kan bidra till att berika hela skolans arbete både genom samverkan med skolans ordinarie undervisning och genom att förstärka skolans roll som kulturinstitution. Som exempel på organisatorisk samarbete kan nämnas samutnyttjande av lokaler de flesta skolor står tomma efter den or- dinarie skoldagen. Möjligheter att kombinera tjänstgöring i en kulturskola med annan lärartjänst bör kunna tas till vara och bidra till att öka Förutsättningarna för kulturens integrering i skolan. Livakti ga kulturskolor kan också bli en tillgång i det lokala kulturlivet. Kulturutredningen har betonat vikten av att de statliga eller statsstödda kulturinstitutionema antar ett vidare arbetssätt avsnitt 20.3. l. Samarbete och samverkan mellan de olika institutionerna och amatörverksamhet och an-angörer och även mellan de olika institutionerna är exempel. Jag anser att kulturinstitutionema särskilt bör uppmärksamma kulturskoloma och på olika sätt medverka till deras uppbyggnad och utveckling. Även de föreslagna länskonsmäremf inom olika kulturområden bör vara till hjälp i kulturskolomas verksamhet. En viktig slutsats av utvärderingen är att kulturvanoma, trots alla satsningar de senaste 20 åren i stort sett inte ändrats kapitel 8.

Reservation

Mina förslag innebär en genomgripande satsning på barn och ungdomars egna skapande kulturaktiviteter. I första hand kommer det positivt för att vara de barn och ungdomar som får del av kulturskolomas verksamhet. Men ett tidigt grundlagt behov och tillvarataget intresse av konstnärliga uttrycksformer hos många fler människor är också en förutsättning för att vi i framtiden ska uppnå den delaktighet i kulturlivet som varit och är ett viktigt mål för kulturpolitiken. I dag "fostras" morgondagens kultumktivistcr En särskild utredning bör lämna förslag på i vilken form det statliga medansvaret för musik- och kulturskoloma ska utformas liksom vilken myndighet- Skolverket eller Kulturrådet- som ska ha tillsyn över verksamheten. Den bör också ge förslag på vilka omfördelningar inom nuvarande budget som måste göras för att finansiera de nya statliga åtagandena.

Reservation

av Ewa Larsson

Jag ställer mig bakom förslaget till de fem målen för kulturpolitiken men ser andra vägar till hur dessa mål kan förverkligas. Framför allt är jag kritisk mot den alltför låga ambitionsnivån för vad kulturen får kosta. Utredningen har utgått från ett nollsummespel. Med hänsyn till statens ansträngda ekonomi har man accepterat en omfördelning av medlen inom den givna budgetramen. Jag och Miljöpartiet anser tvärtom det är just på grund av vår inhemska lågkonjunktur som vi satsar extra mycket på kulturlivet. I nationalbudgetsammanhang är kostnaden för kulturen ringa. Men priset för att människor lider brist på inspirerande och utvecklande upplevelser är förödande högt. Ett rikt och aktivt kulturliv ger den nationella identiteten självrespekt. Det är nödvändigt för att människor ska finna kraft att renovera, vidareutveckla och förnya vån land, kulturellt och ekologiskt ekonomiskt Jag delar Kulturutredningens analys av kulturpolitikens betydelse i en tid av samhällsomvälvning. En allt mer automatiserad och effektiviserad industriproduktion innebär inte bara förändrade kompetenslcrav utan också minskad efterfrågan på arbetskraft. Detta kan motverkas genom ökad produktion inom miljöområdet på väg mot kretsloppssamhället. Fortbildning inom miljöområdet blir nödvändigt inom allt fler sektorer. Men det är också inom den expanderande tjänste- och inforrnationssektom som de nya arbetena finns, där ny teknik möjliggör distansarbete inom allt fler yrkeskategorier. Eftersom denna sektor är kunskapsintensiv kommer fort- och vidareutbildning att bli återkommande inslag i yrkeslivet. Denna utveckling innebär sammantaget att arbetsplatsens traditionella roll förändras, något som i ett övergångsskede kan få allvarliga sociala konsekvenser. Arbetsplatsen ger många människor utlopp för kreativitet och är viktig del en av deras sociala kontaktnät. Kulturpolitikens roll i detta läge är att stimulera nya mötesplatser för skapande och social samvaro. Mina invändningar mot utredningens delförslag är följande:

Kapitel 16 En samlad konstnärspolitik Skapande talang är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att kunna leva drägligt sin konst. Det krävs också talang för marknadsföring och fingertoppskänsla för vad som värderas av dem som direkt eller indirekt påverkar lcriteriema för stipendieutbildning etc. Frågan om statligt stöd kan ges till konstnärer i generella och/eller selektiva former är ständigt återkommande 577

SOU 1995: 84

i den kulturpolitiska debatten. Eftersom konstnärligt skapande och konstupplevelse utgår från en subjektiv känsla går det självfallet inte att ställa upp några enkla generella kriterier för vad som är god kvalitet. Konstnärsstödet har därför genom tiderna varit selektivt och tilldelats efter individuell prövning. Detta gynnar konstformer med akademitradition och missgynnar andra former av skapande och konstupplevelse. Därför förordar jag förslaget om konstnärstillägg och beklagar att detta avfärdats till förmån för ett selektivt och individuellt prövat stöd. Utredningen hävdar att konstnärstillägget har fyra nackdelar. l Det går inte att från rent objektiva utgångspunkter yrkesmässigt avgränsa den krets som bör uppbära stödet. Kommentar: Eftersom det inte heller går att objektivt avgränsa vilken konstnär som är mer skicklig än någon annan är denna problematik ofrånkomlig och lika närvarande vid selektivt stöd. 2 Även någon individuell kvalitetsprövning inte ska göras måste det ske om en bedömning av vilka typer av Verksamhetsinriktning inom olika yrkeskategorier som ska anses vara av värde för kulturlivet och hur gränsdragningen för dessa yrkeskategorier görs. Kommentar: Förslaget om konstnärstillägg beskriver tydligt hur Konstnärsnämnden ska ges i uppdrag att pröva ansökningarna i förhållande till hur verksamheten ekonomiskt hävdar sig inom kulturlivet. I ansökningen redovisas den konstnärliga utbildningen, olika uppdrag, utställningar, publikationer etc. Det är alltså aktivitet snarare än kvalitet som bedöms, vilket innebär en mer objektiv bedömning än vad som är möjlig inom det selektiva stödet. Självfallet är en avgränsning i förhållande till renodlat kommersiell yrkesutövning nödvändig. Jag anser inte att detta utgör något principiellt hinder mot en generell bedömning av konstutövning som samhället vill stödja. Avgränsning är dessutom ofrånkornlig även inom det selektiva stödet, även om det då rör sig om konstarter snarare än yrkesgrupper. 3 Förslaget innebär en relativt omfattande administrativ hantering. Kommentar: Detta gäller likaväl för det selektiva stödet. 4 Ett generellt stöd i form av en inkomstförstärkning ger inte möjlighet att prioritera t.ex. kvalitet och förnyelse. Kommentar: Själva grundtanken med konstnärstillägget, som vi uppfattar det, är att vidga den krets som kan komma i fråga för stöd. Det selektiva stödet gynnar en bildad och kunnig elits uppfattning om vad som är kvalitet och förnyelse. Jag är övertygad om att konstnärstillägget fångar in en vidare krets av skapande konstnärer och att detta utgör en dynamisk och utvecklande kraft som i sig är en kvalitet Förslaget om konstnärstillägg innebär ett stöd motsvarande 50 % av inkomsterna upp till 50 000 kronor och ger maximalt 25 000 kronor i bidrag. Om inkomsten överstiger 70 000 kronor minskar konstnärstillägget för att helt upphöra vid inkomst på 132 500 kronor. 578

Reservation

Jag anser att detta stöd kan höjas till 70 % och alltså ge maximalt 35 000 kronor, för att helt upphöra vid inkomst som överstiger 150 000 lcronor. Finansieringen kan ske genom att en större del medel än vad utredningen Föreslår förs över från Arbetsmarknadsverkets medel för åtgärdsprogram. Detta bör ske även om förslaget om konstnämillägg inte genomförs. Det är enligt min mening bättre att kunna stärka fler konstnärers förutsättningar att överleva på arbetsmarknaden än att sysselsätta ett fåtal i åtgärdsprogram

Kapitel 16.1 Upphovsrättsfrågor Upphovsrättslagen bör ses och användas som en av kulturområdets grundläggande lagar och upphovsrättsfrågoma bör vara aktiva instrument i kulmrpolitiken. Upphovsrättsfrågoma bör därför föras över till det kulturpolitiska ansvarsområden i likhet med övriga nordiska länder. Jag anser att avgifter på oinspelade ljud- och bildband snarast bör införas för att kompensera rättighetshavama för den omfattande kopieringen deras av verk. Enligt min mening finns det inga skäl att awakta fortsatt behandling av frågan inom EU, utan förslag till avgift bör utarbetas av regeringen. Det bör då övervägas om viss del av intäkterna bör användas för kollektiva insatser inom kulturområdet eller om hela intäkten ska tillföras upphovsmakama. Som ett komplement till den upphovsrättsliga ersättningen droit de suite, för som närvarande behandlas av riksdagen, bör en offentligrättslig avgift på vidareförsäljning av bildkonst som inte omfattas av något upphovsrättsligt skydd införas.

Kapitel 17 Massmedier I framtida överväganden om censurregler bör särskild uppmärksamhet riktas mot utbudet i tv, framför allt vid sådan sändningstid då barn på tv. Överser väganden om lämpligheten av att sända våldsskildringar bör göras i de avtal staten sluter med public service-företagen. En översyn bör göras för hur detta relaterar till regler för programutbud som distribueras via satellit.

Kapitel 20 Behovet av mångfald etc. Utredningen förordar att Stockholmsregionen ska ta ett ökat ekonomiskt ansvar för de statligt finansierade nationalscenema i huvudstaden. Skälen hävdas vara att publiken i huvudsak kommer från regionen och att kommunerna och landstinget i länet satsar betydligt mindre på kultur invånare än riksper genomsnittet. Jag instämmer i att kommunerna och landstinget i Stockholms län bör satsa mer på kulturen för de egna invånarna. Men jag anser inte att detta kan 579

SOU 1995: 84

innebära krav på ökad medñnansiering av nationalscenema. Det är en regionalpolitisk fråga att avgöra vilken sorts kultur man vill satsa på. För de flesta människor är avståndet till Operan mera en fråga om sociala barriärer än om geograñkst avstånd vilket gör den geografiska tillgängligheten meningslös. Att en stor del av publiken kommer från regionen måste analyseras ur perspektivet av att regionen har en stor procentuell andel högutbildade. Enligt de publikundersökningar utredningen refererar till är det främst högutbildade som utgör publiken vid kulturscener i hela landet. Det är alltså individens kulturella kapital snarare än det geografiska avståndet som avgör tillgängligheten. Den konstnärliga uppgiften för Dramaten och Operan i Stockholm är att stå som garanter för bevarande traditioner såväl som utveckling. Att flera ensembler vid de nationella scenerna rönt internationell framgång bör ses som , ett led i denna utveckling och inte ställas i motsatsförhållande till att nå publiken i hela Sverige. Kulturpolitiken måste innebära en vision som höjer sig över den regionalism som ställer t.ex. regionerna i södra Sverige mot

Stockholm; Jag instämmer i att institutionerna i viss mån bör turnera mer ute i

landet. Det är också viktigt att genom ökat samarbete med public serviceföretagen göra det möjligt för hela Sverige att avnjuta föreställningar via media. Den välvilliga skrivningen om samarbetet kring Norrlands musik- och dansteater utmynnar inte i något förslag. Jag anser att planering bör vidtas för att ge Norrlandsoperan ett nationellt uppdrag så att musikteatem i Norrland får ställning som nationalscen. För övrigt anser jag att Folkoperan, Orionteatem och Backa Teater bör få behålla de statliga stöden.

Kapitel 21 Mångfalden av konstarter, genrer etc. En ökning av den samlade teaterpubliken har skett under 1994-95, vilket förtjänar att uppmärksammas. Likaså att en stor publilcminslming skett på privatteatrarna, som inte omfattas av statliga bidrag. För att kunna stimulera ett fortsatt ökande teaterintresse är det ytterst viktigt att biljettpriset ligger på en rimlig nivå. Jag säger bestämt nej till förslaget att höja biljettprisema vid de statligt understödda scenerna.

Riksteatern I kapitlet behandlas också Riksteaterns verksamhet. Jag stödjer förslaget om Organisationsutveckling som innebär att de lokala teaterföreningarna stärks i egenskap av beställare. Men jag anser inte att detta får ske till priset av att Riksteaterns egen produktion minskar och koncentreras till län utan fast ensemble. Utbudet vid länsteatmma måste präglas av mångfald och variation för 580

Reservation

att kunna attrahera och behålla ny publik. Riksteatern har under en lång rad år visat sin unika kompetens i att turnera med kvalitativ teater till låg kostnad. en Att inte fortsätta att tillvarata denna kompetens är helt enkelt dålig användning av de kulturpolitiska medlen.

Kapitel 24 Bild och form De allra flesta människor tillbringar den mesta tiden på arbetet och i bostaden. Därför är det viktigt att dessa miljöer är estetiskt stimulerande. Offentlig konst fyller här en viktig funktion i människors vardagsliv. Satsning på offentlig konst är också en viktig inkomstkälla för konstutövama. Jag att den tianser digare 1 %-regeln för offentlig utsmyckning är ett minimikrav.

Kapitel 30 Lokaler I enlighet med Museiutredningen anser jag att handläggningsansvaret för stöd till icke statliga kulturlokaler bör överföras till Kulturrådet. Enligt förordningen ges stöd för renovering av lokaler etc. endast till kulturpolitiskt angelägna projekt. Den kulturpolitiska bedömningen är alltså central. Efter minskningen av stödet till icke statliga kulturlokaler är det än mer angeläget att överföra ansvaret till Kulturrådet så att resurserna kan kombineras och samverka med andra bidrag rådet fördelar.

S ärskilt

yttrande

av Elisabeth F Ieetwood och Bertil Norbelie

Landstingens uppgifter

Utredningen anför på en rad områden att landstingen ska för viss verksvara samhet eller samordning av verksamheter på kulturormådet. Det är vår uppfattning att regionalt samarbete bör ske. Det är emellertid inte givet att just landstingen ska svara för verksamhet eller samordning på regional nivå. Dessa frågor kan lösas på en rad olika sätt. Det är heller inte så att lösningarna behöver vara lika i olika delar av landet. Vi vill inte heller föregripa de förslag som lagts av Regionberedningen SOU 1995:27 och de beslut som kan följa härav.

Public service-uppdraget och ålägganden för övriga aktörer inom etermedia

Utredningens majoritet förordar ett kraftigt offentligt ansvarstagande för att bevara och utveckla public service-verksamheten. Vi anser att Sverige bör ha stark public service-verksamhet hög en av kvalitet. Behovet av smala och informativa program likaväl bred som en omvärldsbevakning i såväl radio tv är stort. som Däremot måste det ifrågasättas om uppgiften kräver tillgång till än mer en radiokanal och en markbunden tv-kanal. Allt fler ställer sig tveksamma till de offentligt finansierade etennediemas krav på ökade och ökat sändresurser ningsutrymme. Vi anser att de mottagaravgiftema finansierade public genom service-kanalema ska fokusera sitt arbete på sådana produktioner och sändningar som inte lika väl kan utföras andra. av Enligt vår uppfattning bör public service-verksamheten inom Sverige Radio och Sveriges Television koncentreras till kanal i vardera mediet. Övrien ga kanaler bör privatiseras. Detta innebär en förstärkning av resurser för de kvarvarande public service-kanalema. Förändringen bör genomföras så att public service-kanalema också behåller sitt ansvar för regional bevakning. Detta kommer att leda till en ökad programkvalitet och valfrihet för såväl lyssnare som tittare. Utredningens majoritet anser vidare att villkoren för reklamfrnansierade tvkanaler bör åtföljas av krav av kulturpolitisk karaktär. Beträffande de fria radio- och tv-kanalema bör staten inte föreskriva att dessa ska omfatta vissa programtyper eller programvolymer utöver ett visst 583

soU 1995: 84

krav på inhemsk produktion. Det är inte rimligt att som i dag dels ställa krav på t.ex. TV4 att producera vissa program samtidigt som man vid koncessionsgivningen ålägger kanalen att betala 400 miljoner kronor till staten. Dessa pengar borde TV4 i stället disponera för produktion av egna kvalitetsprogram.

Krav på geografisk balans Utredningen redovisar hur de statliga kulturbidragen fördelas till verksarnheteri Stockholm och till landet i övrigt Mot bakgrund av den så förda diskussionen föreslår utredningen en omfördelning av statliga bidrag så att statliga anslag till Stockholmsområdet reduceras till förmån för verksamheter på andra håll. Alltsedan 70-talet har de statliga kulturresursema i allt större utsträckning strömmat från Stockholm och till landet i övrigt. Stödet till den regionala kulturverksamheten har ökat kraftigt. Det förslag majoriteten i Kulturutredningen nu för fram kommer att inne- . bära att de nationella institutionerna i Stockholm kommer att få mindre resurser vilket ytterst innebär att kvaliteten blir lidande. Avsikten med den ekonomiska åtstramningen vad avser kulturverksamheten i huvudstaden är att de därvid frigjorda resurserna ska fördelas till landet i övrigt. Stockholms uppgift är inte, vare sig det gäller kultur eller andra frågor, att

konkurrera med övriga landet. Stockholm är del landet.

resten av en av Stockholm är vår huvudstad med allt det för med sig av historiska betingelfokusering från utlandet och centrum för idéer, forskning och nyskapanser, de. Stockholm är på många sätt den plats i vårt land som fungerar som ansiktet utåt. Inte för stadens egen skull utan som en tillgång för hela landet. En stark kultur-profil i huvudstaden står inte i motsats till dynamiskt kulturliv ute i landet, utan konkurrensen sker istället gentemot andra huvudstäder i Europa. Ett starkt kulturliv i huvudstaden fungerar som motor i en nation där kulturen spelar stor roll. Det är därför viktigt att staden har ett representativt och dynamiskt kulturliv som befäster stadens ställning som attraktiv huvudstad. Genom krav på långtgående decentralisering och därmed krav om att göra kulturen till en regional fördelningspolitisk fråga blir strävan att fördela ett självändamål. Stockholm erhåller på kulturornrådet inga statliga medel på andras bekostnad. De stora scenerna, museerna, det Kungliga biblioteket mfl. är nationella institutioner och ett tankefel begås när det hävdas att stockholmarna ska anvisa kommunala anslag till dessa institutioner av den anledningen att de ligger just i Stockholm. De är en nationell resurs och är en tillgång för hela vår nation. Ett annat argument för att omfördela pengar från Stockholm till övriga landet har varit att kommunalpolitikema i Stockholmsregionen med hänvisning 584

Särskilt yttrande

till de statliga satsningarna kunnat skära ned på den egna kommunala kulturverksamheten. Stockholms stad har liksom många andra kommuner svårt att få budgeten att ihop. Trots detta fredades kulturen för sparbeting under 1994 och 1995 samt avsattes 100 miljoner kronor för lcultumktiviteter fram till och under året då Stockholm blir Europas Kulturhuvudstad 1998. Bara Stockholms stad satsar genom sina olika nämnder och styrelser dryga 650 miljoner kronor årligen. Kulturnämndens nettobudget är 354,8 miljoner kronor för 1995. Ytterligare argument för att inte minska de statliga kulturinsatsema är att invånarna i Stockholmsregionen inte enbart lever i den folktätaste delen av landet utan också den dyraste. Vid jämförelse kan konstateras att levnadsomkostnaderna skiljer sig starkt mellan familjeri Stockholm och t.ex. andra delar av landet.

Operans i Stockholm/Dramatens intäkter

Utredningens majoritet föreslår att biljettpriserna på Operan i Stockholm och Dramaten höjs med 20 %. Även vi instämmer självfinansieringsgraden vid Operan i Stockom att holm och Dramaten kan öka bör inte biljettprisema i ett slag höjas så kraftigt som föreslås. Få teater- eller operahus förmår bedriva sin verksamhet enbart på biljettintäkter. I många länder har andra intäkter än biljettintäktema stor betydelse för kultminstitutionema. Detta berori sin tur på att man har möjlighet att inom skattesystemet göra avdrag för sponsorsinsatser eller donationer. Ett särskilt motiv för offentlig finansiering av Operan i Stockholm och Dramaten är att dessa institutioner av statsmakterna åläggs att turnera i landet för att förverkliga målet om ett kvalitativt kultumtbud för alla. Kommitténs majoritet väljer att inte ta hänsyn till de beräkningar som utförts av de berörda institutionerna själva. Det finns påtaglig risk för att en publiken minskar vid en kraftig höjning av biljettprisema.

Särskilt

yttrande

av Catharina Blom

Jag har en från utredningens majoritet avvikande uppfattning på två punkter; dels beträffande statens bidrag till finansieringen de regionala kulturinstiav tutionema där jag förespråkar ett samlat statsbidrag till landstingen, dels beträffande förslaget till en upp till SO-procentig neddragning bidrag av statens till länsmusiken. Inledningsvis vill jag framhålla grundläggande brist i betänkandet. en Enligt direktiven har utredningen haft två huvuduppgifter, nämligen att utvärdera 1974 års kulturpolitiska mål och att föreslå eventuella förändringar i den svenska kulturpolitiken. En naturlig väg hade varit att låta utvärderingen ligga till grund för förslagen om förändringar. Så har inte skett. Utvärderingen har utförts parallellt av utredningens sekretariat och möjligheterna underbygga att förslagen till förändringar med material från denna har varit ytterst begränsade.

statsbidrag till regionala kulturinstitutioner

I de ursprungliga direktiven till utredningen konstateras att Kulturutskottet pekat på behovet av fortsatta överväganden hur strukturen kulturinstituom av tioner kan byggas vidare i geografiskt hänseende. Utskottet har i det sammanhanget anknutit till Regionberedningens då pågående arbete. Dessa utgångspunkter borde vara "ett grundläggande i utredningens arbete. moment Utredningen borde också beakta sambandet mellan de kulturpolitiska noga ställningstaganden görs respektive kommunerna som av staten och landstingen. Enligt tilläggsdirektiven till utredningen är det "rimligt pröva att om statens direkta ekonomiska i de regionala kulturinstitutionerengagemang na på sikt kan awecklas. Kommittén skall redovisa hur detta kan ske". Enligt min uppfattning har utredningen inte följt direktiven i dessa stycken.

Regional kulturpolitik

Genom 1974 års kulturpolitiska reform fick landstingen ökat för ett ansvar kulturen i länen. Detta ansvar har man i högsta grad levt till. Av de ofupp fentliga aktörerna är det landstingen ökat sina ekonomiska åtaganden som mest under den gångna 20-årsperioden. Trots i dag bekymmersam ekoen

SOU 1995: 84

nomisk situation är kulturen i de allra flesta landsting en skyddad sektor. Det finns t.o.m landsting som i årets budget ökar sina kultursatsningar. En annan tendens är att landstingen från att mer eller mindre ha kopierat - 1974 års kultur-politiska mål alltmer proñlerat sig. Ett antal landsting har un- der de senaste åren fastställt kulturpolitiska program som utgår från det unika i respektive län och är en del av ett större engagemang i regionens utveckling. landstingsförbundet hari en rad sammanhang sammanfattat och utvecklat landstingens syn den regionala kulturpolitiken, senast i samband med att styrelsen uttalat sig positivt till förmån för en motion om regional kulturpolitik som inlämnats till årets kongress. Förbundet har bl.a. i ett s.k. positionspapper om regional kulturpolitik delgett Kulturutredningen sina ståndpunkter. Kulturen är en strategisk resurs i den regionala utvecklingen. Detta slås bl.a. fast i Regionberedningens just nu aktuella slutbetänkande "Regional framtid och i Landstingsförbundets s.k. åttapunktsprogram för nya regioner som antogs av kongressen 1994. EU-kommissionen har lyft fram kulturen i sin sammanfattning av vad som betecknar framgångsrika regioner. Det är viktigt att skilja mellan decentraliserad statlig kulturpolitik och regional kulturpolitik motsvarande sätt som mellan regionalpolitik och regionpolitik. Regionpolitiken utgår från varje regions unika förutsättningar och utformas av regionens eget direktvalda organ. Samverkan med övriga aktörer i regionen, i första hand kommunerna., är av avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva en samlad regionpolitik. Den regionala kulturpolitiken är en del av en regional strategi for tillväxt och utveckling. Ingen regional vision blir fullständig utan en lculturdimension. Den statliga regionalpolitiken har framför allt fördelningspolitiska aspekter. Statens kulturpolitik är uttryck för en sektorspolitik som har till uppgift att i första hand lyfta fram de rent konstnärliga värdena. Utredningen utvecklar statens roll kulturområdet närmare och jag instämmer här i utredningens uppfattning. Den regionala kulturen är uttryck för en helhetssyn inom ett geografiskt område där kulturen ingår som en av de faktorer som tillsammans med god infrastruktur, utbildningsmöjligheter osv bidrar till tillväxt och utveckling. Landsting och kommuner bör samverka vid utformningen av den regionala kulturpolitiken. Den samlade politiken bör så långt det är möjligt uttrycka en gemensam syn kommunernas och regionens/länets utveckling och på frågor om konstnärlig förnyelse och frihet, konstnärlig kvalitet, institutionemas ansvar, vidgat deltagande och samverkan med angränsande län. I många län torde insatser för att stärka arrangörsledet utgöra ett viktigt inslag i länets kulturpolitik Även kulturens sociala funktion och samhällsnytta hamnar i fokus i om den regionala kulturpolitiken är det angeläget att betona att det inte ska behöva 588

Särskilt yttrande

råda någon motsättning mellan det statliga och det regionala synsättet på kulturen. Båda är nödvändiga och kompletterar varandra. Det synsättet ena har inte tolkningsföreuäde framför det andra. Det äri skämingspunkten mellan den konstnärliga och den politiska dialogen som det verkligt spännande nyskapandet kan få en chans. Ett regionalt perspektiv ska ses som något som tillför kulturen ett mervärde, inte som något som konkurrerar den konstom närliga friheten. I ett regionalt perspektiv kan framför allt två funktioner hos kulturen lyftas fram, båda lika viktiga. Dels bidrar kulturen till att utforma den yttre bilden av regionen och dels är den bärare av regionens inre liv. Den yttre bilden kan ses som ljusreklam som skickar ut signaler om vad regionen har att erbjuda tänkbara investerare och människor som vill flytta dit. Det inre livet är det kitt 80m skapar identitet och samhörighet och som fogar samman regionen till en kulturell enhet. Den yttre bilden handlar om genuina kulturtraditioner, färgstarka minoritetskulturer, anrika kulturmiljöer, berömda konstnärer och kulturinstitutioner företeelser som tillsammans ger regionen en image. Det inre livet är den självständigt skapande konsten, litteraturen, musiken, teatern, arkitekturen, massmedierna osv. som tillsammans med mötesplatser och kulturella knutpunkter för regionens invånare skapar regionens identitet. Det inre livet- att sjunga i kör eller delta i studiecirklar blir därmed en del av en regions civila kultur, dvs. ett samhälle där invånarna utvecklat former för frivilligt samarbete som är den stabila och effektiva demokratins grundläggande förutsättning. Enligt aktuell forskning finns det i sin tur ett starkt samband mellan sådana medborgaraktiviteter och ekonomisk utveckling. Den regionala lculturpolitiken har till uppgift både att garantera att det finns konstnärliga strukturer med hög kvalitet och att värna om det särpräglade och mobilisera regioninvånarnas utbyte, kreativa resurser och självtillit. Kulturinstitutionema är den regionala kulturpolitikens redskap. Deras uppgifter och uppdrag måste också definieras utifrån de två funktionerna, dvs. "skyltfönsterfunktionen" och rollen som resurs för hela regionen som inspiratör, nätverksbyggare och identitetsbärare. Förutom kulturinstitutioner-na spelar folkbildningen en viktig roll. Av landstingens kultursatsningar går drygt en fjärdedel till folkbildningen. Dessutom måste det finnas resurser for regionalt motiverat utvecklingsarbete. Det är viktigt att påpeka att regional kulturpolitik inte enbart handlar de om regionala kulturinstitutionema. Betydelsefulla delar i kulturpolitik för en regionen/länet är exempelvis att tillhandahålla ett varierat utbud för den etablerade publiken, att nå ny publik och göra riktade insatser för särskilda målgrupper, framför allt barn och ungdom, att främja och stödja människors egenaktiviteter samt att utveckla och stärka regional identitet, både en genom att levandegöra kulturarvet och genom att gestalta nutid och framtid

SOU 1995: 84

I sista hand avgör regionala förhållanden och politiska ställningstaganden var tyngdpunkten och prioriteringarna mellan kulturens två huvudfunktioatt skapa den bilden och bidra till det inre livet- ska ligga. För ner - yttre en storstadsregion med ambitionen att spela rollen Europas länk till den som skandinaviska marknaden är det kanske viktigt att sända signaler till omvärlden om sig själv som ett skandinaviskt kulturcentrum och satsa brett på konstnärlig förnyelse och institutioner som kan förmedla budskapet vidare till resten av Europa. En glesbygdsregion som är profilerad som turistcentrum för vildmarksliv måste utforma sin kulturstrategi utifrån helt andra utgångspunkter. Här gäller det kanske främst att stärka den egna regionala identiteten och de nätverk som samlar och mobiliserar människorna kring nya utvecklingsprojekt. Därigenom motverkas utflyttning och utarmning regionens av befolkning och kulturella struktur. En konsekvens av att betrakta den regionala kulturpolitiken som en del av regionpolitiken blir att statsbidraget bör utgå som ett samlat, öronmärkt belopp till regionens direktvalda politiska organ, dvs. landstinget, i stället för som i dag till respektive kulturinstitution. Landstingen ställer som huvudkrav på ett nytt statsbidrag att det ska bidra till en delfinansiering av regional kulturverksamhet och underlätta för landstingen att leva upp till sin kulturpolitiska roll. Följande kriterier bör ställas upp för de statliga bidragen i framtiden. De ska medverka till att de statliga kulturpolitiska målen uppfylls, underlätta att de regionala kulturpolitiska målen uppfylls, möjliggöra en regional helhetssyn kulturfrågoma, underlätta samverkan med kommuner och folkbildning, medverka till en effektiv resurshushållning. - Med hänsyn till att kulturen inte är en lagstadgad verksamhet i kommuner och landsting är det ändamålsenligt att statens bidrag även fortsättningsvis är äronmärkt för kultur. Det bör dock utgå som ett samlat belopp per landsting. Med de statliga pengarna ska följa en antal grundkrav som bidrar till att även nationella kulturpolitiska md uppnås. De sektorsmål för respektive konstområde som utredningen formulerat skulle kunna fungera sådana krav, som som givetvis staten ska följa upp. Ett samlat statsbidrag för kultur till landstingen skulle möjliggöra att de av riksdagen fastlagda målen för den nationella kulturpolitiken kan mötas av och få sin konkreta utformning i regionemas politiska organ. Uppföljning och utvärdering underlättas genom att landstingen som direktvalda organ kan utkrävas ett tydligt politiskt ansvar för den regionala kulturpolitiken omfattar som mer än det som de enskilda kultur-institutionema svarar för. Det statliga kulturstödet kan få bäst effekt om det kan komplettera väl grundade lokala och regionala politiska beslut. Ett undantag bör göras avseende de uppgifter på kulturmiljöornrådet som länsmuseema utför på direkt uppdrag av Riksantikvarieämbetet och länssty- 590

Särskilt yttrande

relsema. Denna ersättning till länsmuseema bör betalas direkt av berörda statliga myndigheter vid sidan av det samlade bidraget till landstingen för kultur.

Utredningen Utredningen anför en rad skäl som enligt min uppfattning naturligt borde ha utrnynnat i att statsbidragen fortsättningsvis utgår samlat till landstingen. Utredningen slår således fast att det offentliga ansvaret för den nationella kulturpolitiken även fortsättningsvis bör delas mellan stat, landsting och kommuner, ett synsätt som jag delar. Utredningen grundar denna slutsats bl.a. på de synpunkter som framförts vid dess besök i samtliga län. Dock har man där också mötts av önskemål om större regionalt och lokalt inflytande över statsbidragsgivningen avsnitt 6.2. Utredningen konstaterar också avsnitt 6.2.2 att uppgifter av nationell betydelse i ökad utsträckning bör kunna utföras på regional nivå. I avsnittet om det statliga stödets effektivitet och konsekvenser om stödet avskaffas 5.3.2 citeras den studie av svensk kulturpolitik som Europarådet gjorde 1989: "Vi tror att det skulle vara till fördel om staten, i samarbete med berörda kommuner och landsting inom en region, intog en mer strategisk hållning till det regionala utbudet som helhet Regelbundna strategiska samtal i varje region mellan staten, landstinget och kommunerna skulle erbjuda ett forum för en mer samlad regional hållning till den framtida utvecklingen". I kapitel 6 bekräftas att det är en brist att de statliga kulturorganens kontakter med lokal och regional kulturverksarnhet i dag i första hand sker med de olika bidragsmottagarna, dvs med teatrar, museer osv. Dialogen mellan företrädare för stat, landsting och kommuner om den kulturella helheten i ett län behöver utvecklas. "I framtiden bör samspelet mellan stat, landsting och kommuner breddas så att resurserna sammantaget används bästa sätt." Utredningen anför att det behövs både en gemensam strategi för hur de samlade resurserna för kultur kan användas och en helhetssyn på kulturutvecklingen totalt i kommunen respektive länet avsnitt 6.2.6.. Även i kapitel 9 sägs att "ett nära samarbete mellan staten, landstingen och kommunerna är nödvändigt

för att insatta resurser ska utnyttjas på bästa möjliga sätt. I kapitel 20

Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet betonas att kommunernas och landstingens gemensamma syn bör ligga till grund för

arbetet med regional politik berör olika kulturområden. Avsnitt 28.4

en som tar upp att de statliga bidragen till regionala kulturinstitutioner i ökad utsträckning bör beakta den samlade kulturutvecklingen i länen. Genomgående i utredningen avsnitt 4.4, avsnitt 6.3, avsnitt 8.3.1 mfl. betonas nödvändigheten av samverkan med andra samhällssektorer. Staten bör i första hand stödja och stimulera kultur-verksamheten, inte reglera den avsnitt 4.2. Statsbidragen måste bli mer flexibla än i dag avsnitt 4.2, kapitel 20 m.fl.. 591

SOU 1995: 84

I en särskild utvärdering av det statliga grundbeloppssystemet tagits som fram på utredningens uppdrag hänvisar författaren till 1972 års kulturutredning som i sin argumentering för en ny bidragsstruktur ansåg "en följd att av kulturrådets decentraliseringsmål skulle vara att staten ger landstingen generella bidrag som de skulle kunna fördela självständigt på institutioner och övrig regional verksamhet". Utredningen fann också att "en sådan utformning av statsbidragen" borde vara "den naturliga lösningen längre sikt. Först därigenom skulle regionerna få det fulla ansvaret för regional kulturpolitik. en Rådet räknar därför med att tiden intill början av 1980-talet kommer att behövas för att omorganisera och komplettera. Först sedan det skedet är färdigt och sedan landstingen successivt kunnat bygga ut sina insatser är tiden mogen för en konsekvent decentralisering av ansvaret till regionala organ." Utredningen tar upp ett antal brister hos dagens regionala kulturinstitutioner. En slutsats blir att staten bör ställa tydligare krav på institutionerna än vad man hittills gjort. l kapitel 20 föreslås att nuvarande stora skillnader i statliga och övriga offentliga insatser för olika verksamheter, konstarter och genrer med respektive utan institutioner bör reduceras, att proportionerna mellan satsning på kulturinstitutoner och stöd till professionell verksamhet i andra former bör förändras, att man bör överväga om den nuvarande fördelningen av det offentliga stödet till producenter, distributörer, mottagare och publikorganisationer ger bästa samlade effekt samt att verksamheten vid de regionala kulturinstitutionema ska utformas på ett sådant sätt att den kommer dels hela länet dels också en vidare region än ett län till del. Utredningen säger också statsbidragen att bör utformas så att de uppmuntrar ett vidare arbetssätt från kulturinstitutionemas sida. Utredningens majoritet kommer sammanfattningsvis fram till att statsbidraget även fortsättningsvis ska utgå till respektive kultur-institution. Detta är en slutsats som jag inte kan dela. Den framstår särskilt anmärkningsvärt som mot bakgrund av att man samtidigt förordar ett samlat statsbudgetanslag för regionalt verkande kulturinstitutioner. Det naturliga vore då att detta motsvarades av samlat statsbidrag till varje län. Ett statsbidragssystem enligt utredningens förslag skulle innebära en detaljstyming av statens medel helt som saknar motstycke på andra områden. Där har utvecklingen gått i motsatt riktning. Dessutom skulle det innebära en förenkling i sig att ha dialog med en endast 26 mottagare av statsbidrag stället för i dag med 100. uppemot Enligt min uppfattning har den prövning av statsbidragen till de regionala kulturinstitutionema som direktiven till, inte skett. Utredningen uppmanar nöjer sig med att konstatera att staten även i framtiden bör medverka till att garantera den konstnärliga och professionella utvecklingen regional nivå, bör kunna ställa vissa krav på de olika institutionerna och ha ett inflytande över proportionerna mellan olika konst- och verksamhetsområden. Med dessa rader avvisas tanken på en s.k. kulturpåse till all regional kulturverksamhet. Ar- 592

Särskilt yttrande

gumenteringen sker i det följande uteslutande for ett fortsatt bidrag till institutionema. Utredningen föreslår dessutom att en större andel av statsbidraget reserveras i form av rörliga grundbidrag som kan användas för utvecklingsprojekt mm. Detta innebär en centralisering av statsbidragen som rimmar illa med direktiven och de övriga delarna av betänkandet som tydligt markerar betydelsen av ett decentraliserat kulturliv. Nuvarande grundbidragssystem fungerade bra i ett skede när kultur-institutionerna i länen skulle byggas ut. Ett statsbidrag som även fortsättningsvis gär till respektive kulturinstitution skapar dock inte de incitament som i dag behövs för att komma till rätta med de brister som utredningen påtalar exempelvis beträffande tuméverksamhet, samspel med amatörer och frilansartister samt balans mellan producenter och arrangörer. Det torde närmast vara en självklarhet att varje institution vill använda sina pengar for den egna verksamhet och slippa "dela med sig" till andra. Däremot skulle landstingen kunna ställa sådana krav på de egna institutionerna. Ett bidrag till landstingen skulle dessutom garantera den samverkan med andra samhällssektorer som utredningen efterlyser. Samverkan med kommunerna skulle underlättas genom att kommunerna får en tydlig politisk nivå att samspela med. Ett statsbidrag till landstingen skulle också göra det lättare för nya verksamheter att etableras, exempelvis dans och filmproduktion. Ett samlat statsbidrag skulle kort sagt svara optimalt mot de av utredningen själv ställda kraven på flexibilitet för att möta och stimulera behov av utveckling och förnyelse.

Statens bidrag till länsmusiken Länsmusiken är i dag de enda kulturinstitutionema i landstingen som inte tilldelas statsbidrag i form av grundbidrag. Statens bidrag är resultatet av en överenskommelse om att landstingen skulle ta över den dåvarande regionmusiken utan att åsamkas kostnader för detta. Utredningen föreslår nu att statens bidrag ska halveras, dvs att 120 miljoner kronor ska tas bort generellt från länsmusiken. "En betydande del" av detta belopp ska kunna användas bl.a. for ett kompletterande selektivt stöd till genreprofrlering av länsmusiken och till genreproñlerande centra för jazz, folkmusik, körlivet och kammarmusik områden som i dag är underre- presenterade i länen. Jag kan inte acceptera denna neddragning och den argumentering som utredningen motiverar förslaget med. Jag anser att utredningen här har valt att följa minsta motståndets lag för att få fram resurser för att finansiera andra reformer. 593

SOU 1995: 84

Ett skäl är att staten finansierar 90 % länsmusiken. Beträffande den av anmärkning i avtalet som säger att någon kostnadsövervältring till landstingssektom inte ska ske varken vid övertagandet eller därefter hävdas att utredningsförslaget inte innebär övervältring kostnader eftersom det inte en av tvingar landstingen till nya åtaganden. Genom samtidigt föreslår att man att statsbidraget även till länsmusiken ska utgå i form av grundbidrag med krav på motprestation från huvudmännen jag det allt handlar anser att trots om en övervältring av kostnader på landstingen. I dagens kärva ekonomiska läge är det orealistiskt att landstingen skulle kunna kompensera bortfallet av statliga Jag utredningen resurser. anser att borde ha redovisat en analys av konsekvenserna för svenskt musikliv av en faktisk minskning av länsmusiken med till 50 % i vissa län. En sådan upp analys borde ha vägts mot vad det skulle innebära att dra ner på statens bidrag till andra konstområden. Det finns enligt mitt förmenande ingen saklig grund för att just musiken ska drabbas så omfattande neddragningar, särskilt inte av mot bakgrund av att utredningen samtidigt vill prioritera kultur för barn och ungdomar och konstaterar att musik är den kulturfonn är viktigast för som unga människor. En sådan neddragning är också anmärkningsvärd bakgrund mot av att länsmusiken sedan landstingens Övertagande uppvisar en mycket positiv utveckling. Denna utveckling liggeri linje med de önskemål utredningen ställer på de regionala kulturinstitutionema rent allmänt. Således har antalet fast anställda musiker minskat, något som utredningen eftersträvar. Enligt senast tillgänglig statistik från Statens kulturråd avseende verksamhetsåret 1994 har antalet fasta årsverken minskat under de senaste tre åren från 589 till 541 till 511. Lönekostnaden för tillfälligt anställd personal ökade från 32 procent till 39 de totala lönekostnadema. procent av Antalet konserter Ökade från 12 051 år 1993 till 12 718 år 1994. Som en jämförelse kan nämnas att det totala antalet konserter under länsmusikens första verksamhetsår 1988 var 8 000. Antalet frilanskonserter har ökat. rena 1994 uppgick andelen konserter med enbart frilansartister till mer än 50 % av det totala antalet Kultur för barn och ungdom prioriteras utredningen. När det gäller av länsmusiken utgör skolkonsertema än hälften mer av det totala utbudet av konserter. Enligt Kulturrådets statistikrapport har de allra flesta länsmusikorganisationer under alla år haft "en mycket omfattande barn- och ungdomsverksamhet". Förutom de traditionella skolkonsertema och mer eller mindre reglebundna projekt finns en rik provkarta olika slags aktiviteter. Utredningen efterlyser andra aktiviteter än enbart konserter. Statistiken redovisar att samtliga länsmusikorganisationer under 1994 hade "en omfattande projektverksamhet". När det gäller Spelplats sker 31 % i hemkommen, 63 % av konserterna i det övriga länet, 4 % utom länet och 1 % utomlands. Uttryckt i absoluta tal 594

Särskilt yttrande

innebär detta att inte mindre än sammanlagt 8 075 konserter spelades i länet utanför hemkommunen. Om statsbidraget reduceras i den omfattning utredningen föreslår bryts den redovisade positiva utvecklingen. Det torde bli utomordentligt svårt att uppamma entusiasm för att åstadkomma den genreproñleringen utredningen vill verka för. Jag motsätter mig inte att länsmusiken i ekonomiskt hänseende behandlas lika som övriga regionala kultur-institutioner. Detta skulle dock kunna uppnås inom ramen för ett samlat statsbidrag till landstingen.

äns: -

Särskilt yttrande

av Ants Viirman

Utredningens majoritet föreslår att riksdagen ska fatta beslut om en lag som reglerar kommunernas folk- och skolbiblioteksverksarnhet. Jag kan inte ansluta mig till denna ståndpunkt. De huvudsakliga skälen till mitt ställningstagande är följande.

lagförslaget strider mot principen om kommunal självstyrelse

Redan i regeringsformen slås fast att den kommunala självstyrelsen är en grundval för den svenska folkstyrelsen. I den svåra situation som Sverige befinner sig, med ansträngda samhällsñnanser, är det av största vikt att ytterst ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna är så entydig som möjligt och denna ansvarsfördelning inte förändras utan starkt vägande skäl. De att svenska kommunerna har i modern tid ansvarat för folkbiblioteksverksamhestatliga regleringar och direktiv, och har fört fram de svenska folkten utan biblioteken i främsta ledet, internationellt sett. Enligt min mening finns det i dag ingenting motiverar att staten gör en inslaänkning av den kommunasom la självstyrelsen att lagreglera folkbiblioteksverksamheten. Tvärtom genom visar de årens utveckling av den kommunala kulturverksamheten att senaste kommunerna har förmått att även i ett mycket ansträngt ekonomiskt läge vidmakthålla och utveckla ändamålsenlig lokal kulturverksamhet där biblioteen ken hög prioritet. Lagförslaget måste ses som ett uttryck för statens getts bristande tilltro till kommunernas vilja eller förmåga att utforma folkbiblioryggraden i den kommunala kulturverksarnteksverksarnheten, som utgör heten, sätt överensstämmer med kommunmedlemmamas önskemål ett som och behov. Jag har svårt att föreställa mig att staten skulle vara bättre skickad än de kommunala förtroendemännen att uttrycka dessa önskemål och behov.

Lagfärslaget påverkar kommunernas ekonomiska handlingdrihet och strider mot finansieringsprincipen

Majoriteten nämner ñnansieringsprincipen i förbigående utan att närmare kommentera den, och därmed tydligen att den föreslagna lagen inte har menar någon relevans för denna princip. Jag anser att kommitténs majoritet alltför lättvindigt har avfärdat fmansieringsprincipen vid sin diskussion om förslaget till bibliotekslag. Det måste framhållas att den primärkommunala folkbiblioteksverksarnheten bortsett från smärre statliga punktbidrag helt och hållet - - 597

SOU 1995: 84

är finansierad med kommunala medel. Några generella statsbidrag till verksamheten har inte utgått sedan 1965. Det är ofrånkomligt att en lagreglering hur vag och allmänt hållen den än må får ekonomiska konsekvenser vara och innebär ett ingrepp i den enskilda kommunens prioriteringar och förändringsarbete, detta i ett läge där statsmakterna i andra sammanhang ålägger kommunerna största möjliga ekonomiska återhållsamhet. I det ekonomiska läge som kommunerna i dag befinner sig, måste de ha frihet pröva biblioatt teksverksarnhetens resurser och organisation i ett kommunalt helhetsperspektiv. Om denna frihet inskränks måste också beredd de staten vara att ta ekonomiska konsekvenserna, genom att finansiera de insatser kommunerna som tvingas prioritera

lagförslaget strider mot principen lagstiftning ska fylla behov att ett av ny regelgivning

Innebörden i statsrådsberedningens PM 1995:2, "Checklista för regelgivare", är att staten inte ska lagreglera verksamhet om syftet med lagen redan är tillgodosett. Kommitténs förslag till bibliotekslag slår fast ett fåtal principer att varje kommun skall ha folkbibliotek, att folkbiblioteken ska låna ut litteratur gratis, att det ska finnas skolbibliotek etc. Samtliga de principer som hävdas lagförslaget i är sedan länge allmänt vedertagna, och har inte på allvar ifrågasätts av någon kommun. De kostnadsfria boklånen, har stått i som centrum för den bibliotekspolitiska debatt ifrågasatt kommunernas som förmåga att förvalta folkbibliotek, säkras reglerna upphovsrättslagen. genom Den föreslagna lagen blir därför ett slag i luften, utan saklig relevans. Det är lätt att få intrycket att lagförslaget inte är föranlett sakligt grundad av en oro for biblioteksutvecklingen utan betingas vilja tillmötesgå mer av en att en opinion, som har målat orealistisk hotbild upp en

Allmänna kommentarer

Utöver de ovan redovisade invändningarna lagförslaget mot vill jag göra några allmänna reflexioner. Det är uppenbart att strävan har varit att utforma förslag till lag så ett som litet som möjligt får styrande effekt på kommunerna, för undvika en att kritik från kommunpolitikema för att lagen skall verka kosmadsdrivande och inskränka den kommunala självstyrelsen. En följd av denna strävan är naturligtvis att lagförslaget blir mycket defensivt. I ett pressat ekonomiskt läge kan en kommun, utan att överträda lagens bestämmelser, inskränka sin biblioteksverksamhet till ett minimum -i princip konventionell bokutlåning vid ett huvudbibliotek. På en punkt kan lagförslaget sägas stöd för strävan vara ett att garantera medborgarens tillgång till informations- och studiematerial, nämligen 9 598

Särskilt yttrande

talar om de statliga högskolebibliotekens skyldighet att ta sitt ansvar som som delari ett nationellt biblioteksnätverk. Som kommittén själv konstaterar har högskolebiblioteken, som är statligt finansierade, haft en ambition att avgiftsbelägga fjärrlånen till folkbibliotek, fjärrlån som i betydande omfattning högskolestuderandes behov av studielitteratur och andra behov av avser facklitteratur för olika former studier. Denna ambition har utgjort det enda av reella hotet mot de fria boklånen, och riksdagen har som bekant sett sig föranlåten högskolebiblioteken ersättning för att hindra dem från att ta ut avatt ge gifter från folkbiblioteken. Enligt min mening borde de statligt finansierade högskolebibliotekens ansvar för bildningsarbetet i landet kunna slås fast av behöver tillgripa lag som reglerar de kommunalt finanstaten utan att man en sierade folkbibliotekens verksamhet.

Kommentarer till enskildheter lagförslaget

Min grundhållning är naturligtvis att lagförslaget inte ska genomföras. I den händelse detta trots allt skulle ske vill jag göra vissa påpekanden rörande enskilda föreskrifter i förslaget. I 5 § lagförslaget i behandlas skolbiblioteken. Jag anser att det är olyckligt föreskrifter rörande del skolverksarnheten tas in i lagstiftning som i att en av första hand verksamhet, och anser att paragrafen ska utgå ur avser annan lagförslaget. Om syftet med denna föreskrift är att stärka biblioteksfunktionen i skolan, befarar jag att detta inte uppnås. Enligt min uppfattning är det mest ändamålsenligt att statsmaktemas föreskrifter rörande skolväsendet hålls samlade i ett regelverk. Eventuella föreskrifter om biblioteksfunktionen i skolan måste också utformas på ett sådant sätt att de inte försvårar lokalt anpassade lösningar, t.ex. olika former av samverkan mellan skol- och folkbibliotek. I 8 § vissa grupper som särskilt skall beaktas av biblioteken. Enligt anges min uppfattning är det svårt att göra uppräkning av detta slag, utan att den en antingen blir alltför ofullständig eller hamnar i en orimlig detaljeringsgrad. Den föreliggande utformningen är ett olyckligt försök att förena två motstridiambitioner, och paragrafen bör enligt min mening utgå. ga

Avslutningsvis vill jag konstatera följande:

I olika sammanhang, bl.a. i kapitel 6 om ansvarsfördelning och samverkan, slås med visst eftertryck fast "den lokala nivåns och primärkommunemas oförändrat grundläggande betydelse" för kulturverksamheten och kulturpolitikens framtida utveckling. Mot denna bakgrund, och mot bakgrund av såväl kommitténs nulägesbeskrivningar som dess överväganden och förslag rörande andra delar kulturpolitiken, ter det sig inkonsekvent och sakligt illa unav derbyggt att på enda punkt frånkänna kommunerna ansvarsmedvetenhet en 599

SOU 1995: 84

och förmåga att fullgöra sitt kulturpolitiska åtagande. Förslaget till lagstiftning på biblioteksornrådet kommer inte att främja ett förtroendefullt samarbete mellan statsmakterna och primärkommunema på kulturomrâdet, och bidrar inte till den ökade tydlighet i roll- och ansvarsfördelning som kommittén i andra sammanhang förordar.

Särskilt

yttrande

av Charlotta Gustafsson

Inledning Kultumtredningen hari sitt betänkande på många sätt lagt en god grund for kommande uppföljning, analys och diskussion genom bl.a. det statistiska material utredningen tagit fram Det är dock några delari utredningens uppdrag som jag anser inte har uppfyllts tillfredsställande. Utredningen har ålagts att följa regeringens direktiv dir. 1994:23 till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden. Vikten av att pröva kulturverksamheten från grunden har även understrukits i regeringens tilläggsdirektiv dir. 1994:146 till utredningen. Utredningens uppdrag har också varit att visa hur dess förslag till utgiftsökningar ska finansieras. Utredningen föreslår ett antal utgiftsökningar och förslag till finansiering dessa. Några förslag till finansiering är inte tillräckligt konkretiserade och av några innebär också en risk för övervältring av kostnader på andra politikområden eller på kommuner och landsting. Risken är därför stor att utredningens förslag leder till ytterligare offentliga utgifter. En grundlig genomgång och analys av statens nuvarande insatser inom kulturområdet skulle ha kunnat ge andra möjligheter att ñnansiera nya åtaganden de: slag angetts i betänkandet. En sådan grundlig genomgång har av som dock inte gjorts, vilket försvårat möjligheterna att föreslå tänkbara omprioriteringar inom området. Utredningen framhåller också en ståndpunkt i frågan om mervärdesskatten inom kulturområdet. Detta görs utan att utredningen gjort en noggrann analys av konsekvenserna av sitt förslag. I det följande motiverar jag mitt ställningstagande.

Utredningens förslag till finansieringskâllor

Arbetsmarknadspolitikens medel används för konjunkturberoende insatser. Dessa varierar mellan verksamhetsåren såväl när det gäller nivå som fördelning mellan verksamhetsområden. Genom att i utredningen förslå att konjunkturberoende insatser inom kulturområdet ska bli permanenta är risken stor att framtida arbetsmarknadspolitiska insatser blir mindre flexibla och får ett minskat utrymme, dvs. att en samhällsgmpps behov av stöd undanträngs till förmån för annan. I detta sammanhang hade det varit önskvärt att uten 601

SOU 1995: 84

redningen gjort en analys och konkretiserat vad kan konav som anses vara junkturberoende respektive strukturella åtgärder inom arbetsmarknadsområdet som avser kulturverksamhet. Förslaget att Stockholmsregionen bör bidra till finansieringen av den statliga kulturverksamheten i Stockholm innebär övervältring kostnader till en av kommunerna och landstinget i regionen. Möjlighet ges inte av utredningen for dessa kommuner att kompensera dessa kostnadsökningar. Kommunernas alternativ är att minska eller aweckla verksamheterna

Mervärdesskatt på kultur

Utredningens uppfattning är att det svenska medlemsskapet i EU inte gör det nödvändigt att ändra nuvarande mervärdesskatteregler inom kulturområdet. Några skäl for denna ståndpunkt anger inte utredningen. En motsatt slutsats dras i betänkandet "Mervärdesskatten och EG" SOU 1994:88. Möjlighet ñnns dock utan att svenska mervärdesskatteregler stri- der mot EG:s bestämmelser att undanta offentligt stödda kulturinstitutioner. - Detta skulle dock kunna medföra en konkurrenssnedvridning mellan offentligstödda och privata kulturinstitutioner Lex. privata teatrar och fria grupper. Vidare kan det finnas svårigheteri gränsdragningen mellan offentligstödd och privat kulturverksamhet. Kulturutredningen menar också att om mervärdesskatt på kulturområdet ska införas bör en reducerad skattesats tillämpas. Denna skattesats bör också omfatta litteraturområdet. Denna ståndpunkt tycks inte gälla än s.k. annat kvalitetslitteratur, vilket skulle kunna avgränsningsproblem ge gentemot annan litteratur och tidningar/tidskrifter. Vidare ger förslaget om sänkt mervärdesskatt litteratur negativa konsekvenser för statens budget, eftersom litteratur for närvarande är belagd med full mervärdesskatt. Dessa konsekvenser har utredningen inte analyserat och angett finansiering för.

Summary

Summary

Translation by Brian Turner

Introduction

1 The Importance of Culture

The word "culture" has many different dimensions. We the word use culture" descriptively, and not as a concept to evaluate determine stanor dards. By culture we mean art forms, media, educational aspirations and cultural heritage. To be effective a practical/political concept of culture must touch the on communicative aspects of culture, its processes and material expressions. This area of cultural responsibility, the "home ground" of cultural policy, narrower than our concept of culture. Co-operation between the political and administrative ñelds of culture and other branches of the community of the utmost importance. The aims of cultural policy should apply to all cultural activity irrespective of the sector of the community to which the panicipants belong. The importance of culture can be described from different perspectives. For the individual, culture perfonns many functions which from indivivary dual to individual, and during different stages of life. In its widest sense, culture provides people with a vital part of their identity. But culture also provides a vehicle for each and to create his/her identity and everyone own to express thoughts and emotions. Art a skilled expression of mans imagination and creative ability. Artistic processes and expressions are cnicial for the richness of cultural life. Mass media open up opportunities for communication and cultural experience. They also provide new means for expressing who one or who one wants to be. The interplay between radio, television and "living" culture one of the keys to multi-varying and vibrant cultural a life. Each generation has to acquire historical and cultural insight, not just of the past but also for pointing the forward by providing clearer underway a standing of the opportunities and limitations ahead. There a close connection between a rich and varied cultural life and an open and democratic society. Culture acts like web which binds society together. Renewal and continuity are two fundamental dimensions of culture and cultural policy. They interact dynamically. All renewal has its beginnings a historical context.

2 Culture in changing society

a The future not exclusively Variable and unpredictable. Geographical situation, natural resources, size of population, language area and urbanisation are all conditions that are given or stable. Increasing international contact through imrnigration, travel, other cross-border and rapid technological devecontacts lopments change existing conditions and create new preconditions. Changes in working life are occur-ring all the time. This imposes denew mands on employees and changes the distinction between work and leisure. Education and knowledge are crucial prerequisites for the opportunities available to the individual and the development of society. No other factor as powerfully linked to participation in cultural life education. as Reality provides nourishment for our imagination. The international entertainment industry expanding and offering images of reality and interactive products representing different worlds of the imagination. Anglo-American domination massive, and the ponrayal of violence commercialised. There a pressing need to stimulate and support activity which provides nourishment for the creative imagination. Technical and scientific trends challenge present system of values. our Questions about global problems concerning peace, survival, conservation of natural resources, national problems of welfare and the of children, the care elderly and the sick all provoke similar questions. The fight for a society characterised by human values with for great scope the individual must be a part of all public initiatives.

3 Experiences from culture

policy over the last 20

years

As a result of the 1974 decision, the cultm-al area was treated equally in more relation to other areas of society where public support given. Its aims have inspired the work of culture. Political the aims of cultural consensus on policy has been of great importance for its development. Structures and activities in the cultural area have remained largely unchanged over the last 20 years. Some changes have, however, taken place. In the radio and TV area, a number of new channels have come into existence, both Swedish and foreign. The network of cultural institutions working at the regional level has been strengthened. Local cultural institutions have been expanded. Centrally produced tours and travelling exhibitions have declined in favour of regionally based activities. Independent theatre groups have increased number. The number of artists, especially female artists, has increased signifrcantly. The art area, and different forms of activity with strong emphasis insti- 604 a on

Summary

tutional structure have been further strengthened. State measures in the area of cultural environment conservation have been expanded and support for the work of adult education and amateur activities have been strengthened. The interaction between the cultural area and other areas of society has been developed. The distribution of roles and responsibility between the state, county councils, local authorities and organisational life has changed in only a few individual areas. The local authorities have been given greater obligations in a number of areas. amongst others, the school and the care of the elderly. Public funds have been the principal steering instrument of cultural policy. Public funds increased during the first part of the period. Thereafter appropriations have remained largely unchanged. The proportions allocated to different art and activity forms have been changed. Cultural habits have during the period been stable in terms of the publics activities and visits. The greatest change concerns visits to musical events where a major increase has taken place. An expanded pre-school sector and an increase in average life expectancy are both factors influencing cultural habits. Large investrnents have been made particularly for children of pre-school age and also younger school children. Younger children are also those who are most culturally active. The connection between cultural habits and level of education extremely strong. Differences between different groups are changing slowly. The gaps that exist are decreasing extremely slowly. Extending education could, however, lead to greater equalisation.

4 Aims of national cultural policy

Through cultural policy, the public sector adopts a position on the meaning of culture, its functions and the importance of different activities, their economic conditions and need for support. The overall aims of cultural policy must express whatever important for cultural development and establish a framework for cultural policy as a whole. Overall aims should be complemented sector-al aims within various cultural fields and activity aims, for the authorities, institutions and grants. The question of methods adopted in cultural work as well as the follow-up and evaluation of the results of different measures, should be given more attention in the future, particularly important being the qualitative aspect and long-term effects. As before, the state should, the first instance, support and encourage cultural activity rather than regulate it. 605

We propose the following as the aims of cultural policy:

Culture gives people joy, insights, different opportunities for many expressing themselves and a richer life.

Cultural policy must thus: - safeguard the freedom of expression and provide real opportunities for its exercise, work for participation and stimulate personal creativity, promote artistic and cultural renewal and quality, take responsibility for cultural heritage and promote its positive use, give culture the prerequisites to be a dynamic, challenging and independent power in society.

The means will vary between different types of activities. Some of the common means are accessibility, decentralisation, media culture bearers, as and international contacts.

5 Reasons for the public support of culture

The basis of cultural life peoples interest and involvement, individuals as and together with others. To a large extent, the opportunities for satisfying those interests are created by people themselves, but also influenced by the market and decisions taken in the public sector. Three quarters of all cultural spending private. The public given support to cultural matters varies between different cultural ñelds and activities. The starting point for our proposal for the aims of cultural policy that culture has a value of its own. But the for the public of culreasons support ture and the question of whether present state measures are appropriate can also be discussed from the viewpoint of economic theory and terrninology. This shown the reasons put forward for public comrnitrnents. Support to certain areas, literature, records, cultural publications and ñlms, means that the state promotes quality relatively low and at a cost contributes to greater multiplicity. Support to activities of associations contributesto maintaining an activity which has the principal aim of increasing and broadening participation in cultural life. Efforts to reach the less educated are particularly imponant The reason for state support to public cultural institutions that they perform an activity which mt iingful from national a perspec-

Summary

tive. Support to artists outside institutions linked partly to the utilisation of the work of artists, and partly to the opportunities for continued and deeper artistic work. State support for conserving the cultural environment also originates from a national sense of responsibility, and to a large extent, acts as support and encouragement to private property owners. An examination of the support to regional cultural institutions shows that continuation of their joint frnancing by the state and the regions necessary. Their activities are important for safeguarding national cultural policy and mean that professional cultural activity can operate permanently at least thirty places around the country. Requirements imposed on the institutions should be clariñed. Should the state withdraw from ñnancing, the local authorities and county councils will not in our view in the present economic climate be able to compensate for the lack of state support. Activities will decline and the states opportunities to influence the direction of cultural policy will cease.

6 Sharing responsibilities and working together

Most of what takes place in "living" cultural life has a strong local connection. That why many circumstances are best assessed at the local level and should be ñnanced within the framework of local responsibility. Local authority responsibility for support to cultural activity will also be a foundation of public cultural efforts in the future. Where individual local authorities represent too small a base to handle certain cultural activities, they should in the first instance also the future be organised at regional level. Co-operation between counties and across county borders will need to intensify. In time, the regional structure of the country may change and this may affect regional responsibilities in the cultural field. Local authorities and county councils must, of course, forrnulate objectives for their own cultural policies. clearly beneñcial the state, the county councils and the local authorities share a common view about the aims of cultural policy. Within the framework of national cultural policy, there are certain tasks which can only be performed by the state, and others where natural that they should be performed by the state. These are: measures connected to the authority which only the state possesses, activities which do not have any particular regional or local ties, activities where the overall national perspective dominant, measures to achieve a reasonable geographical spread. -

There a need to develop discussions between state, county council and local authority representatives about the cultural totality of the regions, what their collective development needs and ideas are, what priorities will be allocated by the respective partners and suchlike. The fundamental prerequisites for cultural life are created outside the area of culture. Insights and experience within the arts and cultural activity in general affect the development of many other fields and are important to the overall climate of society. The aims of cultural policy should apply to all levels of society and to all sectors of society. The states future priorities in the field of culture involve specifying the desired direction of cultural policy demarcating the areas of state responsibility finding the most effective means possible for state involvement discussing furthermore, the pattern and extent of state cultural support. -

7 Culture in the international spotlight

Increasing intemationalisation making itself felt in many different respects. offers a range of new opportunities while at the same time, stimulates ideas for measures to protect what domestic. Cultural co-operation within the EU means that culture seen partly as a dimension which should permeate throughout the whole of society, as well as an activity to be promoted through specific prograrnmes. important that the new opportunities which EU membership offers fully utilised. Those are authorities responsible for different cultural sectors ought to allocate high priority to keeping watch over, and obtaining information about matters which relate to the EU. Nordic and European cultural co-operation should be advanced within the framework of existing organisations. Regional cultural co-operation across national borders will increase. The responsibility for international co-operation ought to lie with the respective cultural institutions. Ongoing international contacts and support for artistic exchanges should be included the tasks of the authorities responsible for the respective sectors. For this reason the tasks of the Swedish Institute should be restricted. Knowledge about the export of Swedish art and culture highly deñcient. A survey should be conducted as soon as possible to identify opportunities and difficulties.

Summary

8 Cultural practice and strategies for change

Culture, in the sense of activities and participation, affects all Swedes but in different ways and to a varying extent. But remain totally outside "lisome ving" cultural life and never take part in studies, amateur activities or in different cultural events. The reason for not joining in has partly to do with obvious difñculties such as geographical distance, working and family circumstances, expense, language difficulties or handicaps, and partly also with psychological and social mechanisms. Lack of knowledge about artistic and cultural codes an additional reason. Differences in cultural habits between individuals and groups are considerable. The group which most active in cultural life made of up young, well-educated women, and the group which least active made of olup der, less-educated men. Generally, women are more culturally active than men and the highly educated more active than the less-educated. There are both direct and indirect connections between education and cultural habits. Cultural habits are part of a greater whole and make up a pattern of social habits, contacts and relationships with other people. There factors are two that are crucial in determining whether people participate cultural life wil- lingness, whether one wants to, and ability, whether able to. one Participation in cultural life can be increased by strengthening its driving forces and opportunities. Important elements in a strategy for change are:

- smoothly functioning interplay between cultural policy and policies in other sectors of society, especially in the social and educational sectors, sensitivity to peoples needs and initiatives, marketing based on the circumstances of different - target groups, importance of mass media raising participation levels. - Within the framework of this strategy, we propose that backing be given to county artists" in different cultural areas.

9 Beginning with children

Aesthetic expression of fundamental importance to childs ability intera to pret and understand what happening in its environment, and for describing experiences and feelings. The most important prerequisites for "cultivatin small childs aesthetic a appreciation are found in its immediate surroundings, in the home, nursery school and school. The choice offered by the mass media plays a vital role. The state should require Swedish radio and TV companies to transmit prograrnmes at appropriate times suitable for children and which contribute to expanding their cultural experience and enjoyment.

A significant part of the efforts being made within the cultural field concern children. The state, county councils and local authorities have a common responsibility for taking an overall view so that available resources are used in an efficient manner. Nursery schools have the opportunity of encouraging children to involve themselves in cultural activity. The task of bringing out childrens aesthetic talents and letting the child encounter and take part in various forms of artistic expression should be strengthened in nursery school work. The knowledge and attitude of the staff crucial. An assessment of nursery school teacher training should be undertaken with particular reference to the position of aesthetic and practical Subjects, and to the interplay between aesthetic activity and the childs development Knowledge about how children can benefit from cultural experiences and develop models and methods for making the encounter between art and the child meaningful, should be intensified and broadened by means of special efforts. The aesthetic/practical Subjects provide opportunities for personal creativity. Cultural activities should be integrated into other Subjects and into activities which concern the school as a whole. A national assessment which principally identities these aspects should be undertaken the National Agency for Education. Teachers involvement in cultural matters crucial for all cultural work in schools. A special effort should be made in schools to strengthen the opportunities for the young to express themselves. Music schools play an important role in stimulating an interest in music and providing opportunities for individual practice. The development of music schools to embrace activities other artistic fields also important. An increase the number of cultural schools positive.

10 The wishes and choices of the young

The starting point for cultural efforts directed to youth must originate in the conditions which apply to them today. The attitude of youth to various forms of cultural expression influenced from many quaners. Standards and values at home, what considered correct in society, what acceptable ones circle of friends, and messages emanating from the mass media will all impact on them. For many of the young, cultural life an arena for their ambitions to establish independence relation to society in general, as well as for finding their own identities and developing into independent individuals. The most important cultural efforts for the young are made at local level. 610 Flexible premises and efforts in support of youth who do not want to partici-

Summary

pate themselves in organised activities are vital. Culture in the form of aesthetic activities, knowledge of mass media and knowledge about historical continuity and traditions should be communicated to every pupil and be included in all upper secondary school programmes. We see efforts to build up young peoples creativity central eleown as a ment in an integrated policy towards youth. Powerful effons should be made with funds from the Swedish State Inheritance Fund. The creative attitudes of youth to the visual media must be recognised. Other mass media work also attracts the Extensive for multiyoung. support media workshops should be introduced and allocated by the National Council for Cultural Affairs. The role of culture the activities of associations and societies should be strengthened. There an urgent need for cultural institutions when arranging their activities to take as their starting point the world of the youth. The inuneven terest in culture becomes apparent in the transition from the secondary upper school to further education employment. The student discount or current should be revamped into a general discount for youth. In the chapters culon tural spheres, there are a number of proposals which aim at greater mobility and dynamics within cultural life and which should create better opportunities for activity directed towards youth. Cultural institutions should be given the task of preparing their annual reports and accounts to show what efforts the institutions have under-taken on behalf of children and people, what young results have been achieved, and what conclusions have been drawn concerning activities in the future.

11 Ethnic and minority language groups

Immigration has exercised a strong influence Swedish society. Artistic on creativity expresses fundamental human needs. therefore contribute can to the building of bridges between peoples of different nationalities and ethnic afñliation. The starting point for support to professional creative activity lie in must the demand for quality. Artists with immigrant backgrounds must be supported for the same reasons as apply to artists with Swedish backgrounds. Support to immigrant organisations should be increased. Mastering the Swedish language essential work in the to progress, community and participation in Swedish cultural life. Language and culture are inextricably linked with each other and the important bearers of are most identity and culture. Education in a persons own language therefore support for the preservation and expression of that persons cultural heiitage. 611

Cultural institutions, and particularly museums, also have an important task in imparting knowledge and communicating the experience of history and cultural life Sweden immigrants. " to New expressions are created from activities by artists of different ethnic origins. There are arguments for supporting the development of multi-cultural activities that transcend ethnic boundaries. In their capacity as the original inhabitants of their own country, the Sami people are ascribed a special position compared to other language and ethnic minorities. Support for Sami culture and research should be reinforced. A Sami theatre should be established. Efforts should also be made the future to preserve the language and culture of Tornedalen.

12 Cultural opportunities for the disabled

Cultural policy aims to make culture available to everybody. Numerous improvements have been made for the disabled but further efforts are needed. Physical access should be improved and shortcomings in the adaptability of cultural facilities should be remedied. Developing their own cultural expression should be a matter for the handicap organisations themselves and for the educational associations they work with. Ihe importance of a close dialogue between the disabled and cultural institutions needs to be stressed. Companions and assistants to the disabled should receive education in the cultural field. Requirements for adapting to the needs of the disabled should be laid down for all terrestrial radio and TV channels. New technical solutions should be applied for converting text to computerised speech and to enable Swedish films to be viewed with subtitles even conjunction with cinema screenings.

13 Culture in the everyday environment

Culture a part of everyday life. At work, art can be a liberating and inspiring force and can contribute to personnel and corporate development. Community spirit within the workplace can mean a lot for those who are disinclined to participate in cultural life. Places of work are also an important part of common cultural heritage. important that the development of " our cultural life leads to greater participation, job and gender equality. Against that background, state support for culture at work an important tool. The area in which we live also a place for shared social and cultural activity. The distinction between working hours and leisure time will probably 612

Summary

shift over time. The home environment can therefore become a vital starting point for extendin g peoples participation in cultural life. A common approach should be developed for supporting cultural activity in peoples different environments. We stress the importance of cultural work and cultural activities as elements in the different public care sectors, for both those being cared for and the staff.

14 Sources of inspiration and organisations

Having people involved and a broadly based, lively club and association life are essential prerequisites for a flourishing cultural life. Organisational life in its broadest sense, concerns most Swedes. In general, all clubs and associations run some kind of activity which touches on the cultural area. Adult educational associations play an important role through study circles and also as organisers of cultural programmes. Being open to the general public one of their essential features. The role of cultural associations similar to that of educational associations, but activities are directed towards certain forms of culture. The value of the activities of adult education associations and other associations in our view lies in: breadth of creative activity, multiplicity of cultural programmes and other cultural activity, openness to people and values, their role as a force for democratic, social and cultural development in soci- ety. The four roles of adult education associations and other associations the cultural area are to provide scope for their activities, be responsible for organising events, recruiting and attracting the public, and providing deeper knowledge and influencin g decisions. The argument for public support to adult education partly its intrinsic value, and partly its function as an instrument of educational and cultural policy. This also an argument in favour of maintaining the grant to adult education as a single appropriation. There a pressing need for popular adult education to evaluate present working methods and test new ways of working so as to find more effective means of raising participation in cultural life. A close dialogue between the National Council for Cultural Affairs and organisations running adult education should be continued. Cultural associations play a big role in the opportunities individuals have to meet like-minded people, to be actively involved themselves and to culti-

vate their own interests. State support to cultural associations ought to be expanded.

15 Artistic work -its forms and conditions

Art based on the need people have to express themselves using different senses. One of the most important functions of art its identifying nature. also has an investigative and experimental relevance and as a result, a renewing and vitalising effect on society. Conditions for artistic work have to be generous. The demand for quality has to be made clear. The cultural labour market characterised by an excess of supply over demand. The increase in the number of artists in recent decades has been considerably more than the number of work opportunities. Many artists cannot support themselves through their artistic endeavours. Increasingly work in the cultural labour market commissioned which leads to an increase in self-employment and freelance activity. In the longterm in the private market that the key to more work and better income prospects lies. The interest of the labour market in expanding the private market coincides at an overall level with the aims of cultural policy of increasing participation and involvement cultural life. The permanent imbalance affecting the cultural labour market, makes easy to suggest that the inflow to artistic occupations should be restricted. However, we refrain from recommending any restriction on educational opportunities, on the principle that pupils should have freedom of choice. We propose that opportunities for further education and training for artistic occupations are extended at university colleges of art.

16 An integrated policy for artists

Among other things, cultural policy aims at creating the best possible conditions for working the arts. The Copyright Act should be actively employed as an instrument within the cultural area. The question of general support to artists dealt with in detail. An analysis of proposals for a fund to cempensate for the payment of social fees indicates a number of disadvantages which lead to the conclusion that such a fund should not be established. An alternative proposal for general support in the form of an income benefit known as the artists supplement has been examined. This proposal should not be adopted either. Against this background a strong financial improvement the present selective artist support grant system proposed by, inter alia, retaining income guarantees 614

Summary

on the present scale, by extending long-tenn scholarships by 150 units, and by increasing funds for start-up grams, project grams and working scholarships, international exchanges and general to promote the measures arts. Some of the labour market funds which correspond to structural unemployment, should be transferred across to the cultural field. To increan asing extent, the measures of the National Labour Market Board should be adapted to the special conditions which prevail the artistic area.

17 Mass media opportunities

We regard the mass media as being covered by cultural policy. Freedom of speech and artistic freedom provide the justiñcation for their role cultural life and in the social debate. Mass media make possible to disseminate culture to the general public. New forms of expression are being developed and through Simplified production technologies, the individuals opportunities for expression are thereby increased. important to counter concentrations of power within the media world. essential to have strong public commitment to maintain and develop public-service activities supplying a varied, high quality choice with arnple room for domestic expression. Those enterprises supported by TV licence fees should produce public service annual accounts. The terms and conditions for TV and radio channels funded through advertising should also include requirements of a cultural policy nature. The number of TV transmissions of music and theatrical performances should increase through wider co-operation with theatres and orchestras throughout the country. The Royal Dramatic Theatre and The Royal Opera in Stockholm should give higher priority to using radio and TV of as a means reaching the whole population. The free exchange of ideas should be ensured through networks and new information systems. Efforts should be made to develop databases the cultural field, making information available to the general public. A special cultural network CultureNet Sweden" should be established to increase accessibility to the knowledge and information cultural institutions. The National Council for Cultural Affairs being asked to take an initiative for a pilot project on information stations at libraries. The development of high quality multi-media productions the cultural field should be undertaken inter alia investment a creative centre. The Arts Grants Committee will be given the task of supporting the development and renewal of artistic expression in the mass media and through the use of computer technology. 615

Responsibility for cultural follow-up and of the media assessment mass area should be allocated to one of the existing authorities the field of culture and media.

18 Cultural heritage the ground which stand

- on we

The cultural heritage which shapes our surrounding world the foundation on which we all stand and the basic knowledge which affects all. us Knowledge about, and understanding of the society in which lives and one the historical events which shaped are conditions for being able take to an active part in the democratic We stress that active attitude culprocess. an to tural heritage has to characterise a humanistic society. A wider view of cultural inheritance implies that manifests itself in work throughout all sectors of society. Properly used, cultural heritage provides a basis for integration into a broad community. Incorrectly used, national symbols risk being taken over by groups intent on forming barriers against outsiders. The cultural environment may be looked upon as a history book available to all, open to be read by each and everyone who consciously searching for knowledge, as well as a vehicle for impressions at the unconscious level. Artistic heritage finds its expression in the work of the cultural institutions and in ongoing artistic creativity. Cultural heritage must be within the reach of This requires the everyone. cultural conservation bodies, archives and cultural institutions in different fields of art, to record, preserve and make collections available to the public.

Preserving the cultural environment- a broad perspective

Changing industrial Structures. massive movements of population and higher immigration have led to the preservadon of the cultural environment taking on a far more strategic role. The need to relate to history and take material and immaterial values as a starting point growing. Greater importance attached to a varied and full environment which brings together historical roots with new-found acquisitions of high quality. Cultural environment conservation must start from an overall view of man and his environment. must therefore play important role other an sectors of society. The main weight of cultural environment conservation work at local authority level. Many local authorities lack Competence these The 616 areas.

Summary

role of county museums as regional resource centres important. Work to conserve and manage the cultural environment a long-tenn responsibility. The relationship between employment efforts and for conservation support and maintenance of the cultural heritage should be overhauled. Terms and conditions for state contributions to regional museums should be specified so that a rational division of responsibilities and efficient co-operation the field of cultural environment conservation can be brought about. The terms and conditions for state grants to county museums and the responsibilities and authority of the Central Board of National Antiquities in following activiup ties should be clarified.

20 The need for variet geographical balance and

,

increased flexibility

Cultural policy must create conditions for activity in a number of different areas and in different art forms and genres. Activities must be made available to as many people as possible. They should be all the country and run over a reasonable balance should prevail between different parts of the country. In order to increase the variety of art forms and types of activity, proposed that: the present large differences in state and other public support for activities, and art forms, inside and outside the institutions be reduced, -the balance between contributions made to cultural institutions and support to professional activity in other forms be changed, state support to cultural institutions working at regional level should sup- port and encourage a more distinctive focus, -the present distribution of public sector support to producers, distributors, recipients and public organisations be reassessed. The main responsibility for implementing the idea of culture throughout the country lies at the local level. Efforts at regional level should be designed so that they benefit the whole county. Distribution of state support to regional institutions should take greater account of the requirement of artistic quality and conditions for artistic and cultural development. A certain redirection of production from the National Touring Theatre, National Concerts and National Exhibitions to regional level proposed. We propose that the highly state-subsidised culture in Stockholm be jointly financed together with the Stockholm region. In order to promote artistic development and renewal within style of a an, or form of activity, proposed that national assignments could be awarded to certain institutions or activities in different parts of the country. Assignments to cultural institutions should be drawn with regard the up to balance between public service and artistic freedom, renewal and continuity, 617

and a productive and wider method of working. Managements will have responsibility for ensuring institutions increase their efforts to encourage a larger and broader public. Peoples interest and involvement in culture provide the foundation for ñnancing cultural life. State support to cultural institutions active at the regional level being reforrned and a system of basic regional grants introduced. The share of rotating" basic grants should be large. proposed that a collective state contribution to regional cultural institutions be introduced.

21 Theatre

The theatre with its combination of speech, spectacle, movement, sound and music, offers the all-round experience and fascination of a work of art. Contact between the stage and the audience an important dimension for the actors and for the publics enjoyment. We are proposing sector aims for the theatre. The county councils, local authorities and other interested parties should draw up a policy program for the theatres in the counties as a basis for determining up future measures. Furthermore within the framework of the state grant for regional theatres, we propose a reallocation of funds to regional performing theatres which take considerable regional responsibility as well as responsibility for musical productions and dance. There should be a certain reduction in the National Touring Theatres production of drama by cutting down performances in the three major population areas. As permanent music theatres take on a regional touring responsibility, the National Touring Theatres musical productions can decrease. In the future the National Touring Theatre should be given assignments relating to dance, childrens and youth theatre, Finnish theatre, mime theatre and a multi-cultural ensemble. Touring responsibilities of the Royal Opera and the Royal Dramatic Theatre should increase, support to independent theatre groups will be strengthened, and a Sami theatre established. All support to the amateur theatre should go directly to amateur theatre organisations.

Summary

22 Dance

Dance one of the oldest forms of communication between people. Dancing well recognised as a social function. As an artistic experience, dance has had limited opportunities to develop and has not been available to a broad public the same way as music and theatre. We are proposing sector aims for the area of dance. Various effons to promote an interest in dance should be made inter alia at school and to improve the situation for organisers. Furthermore, we propose increased overall support for dance. Among other things, should result in regional institutions with dance ensembles being given better opportunities so that high quality dance activities be continucan ously ensured throughout the regions. The expanded duties of the National Touring Theatre in this area should lead to better distribution of the art of a dance in the country. The number of county dance advisers should increase. Support to the independent dance will expand while becoming groups more concentrated Support for the documentation of dance should also increase.

23 Music

Music the most far-reaching and all-embracing field of an. To greater a extent than other art forms, music brings traditions to life in an exciting and captivating way. For many people, particularly the young, music of a way expressing their identities. We are proposing sector aims for the music ñeld. Furthermore, we propose that the county councils and local authorities jointly and together with others work out regional music policies as the basis for local, county and national efforts the counties and also co-operation between the counties. The state fmanced regional music bodies should be developed into coa ordinated and supportive regional music body empowered to take initiatives. General support will be cut by half and imponant part of the an resources released the state budget should be used for providing selective support to county music, and to promoting centres for jazz, folk, choral and charnber music. There should be a certain reduction in funds allocated to the National Concert for development work and concert production and this should be transforrned into a single amount which will be distributed by a special working group on application from county music and other organisers. Continued support for Stockholms Wind Symphony Orchestra assumes that the county council Stockholm will take responsibility for the Orchestra. 619

Various forms of state support to record production will be combined into an appropriation which will be allocated by the National Council for Cultural Affairs.

24 Visual arts and design

Visual arts as a form of communication and a means of expression are becoming far more significant. We are constantly exposed to images of a highly Variable quality. Pictorial arts inform, express and communicate emotions. They face powerful competition from a broad spectrum of different types of pictures. Visual arts and design can no longer be defined as sculpture, painting, drawing, graphics, photography etc. but also cover installations, performance, video and multi-media. We are proposin g sector aims for the field of visual arts and design. Support for educative work in the visual arts should be strengthened. The Swedish Art Club Association and Popular Movement for the Promotion of Art will be given more funds to enable compensation to be paid to artists participating in exhibitions. The Arts Grants Committee will be allocated increased resources for international artist and exhibition exchanges. A proposal will be submitted for the establishment of a design council. Regional planning for the visual arts and design covering the whole regional art scene should be undertaken by county councils and local authorities

jointly with others. Parts of the state support to regional museums will be tied

to efforts supporting the field of visual arts and design.

25 Architecture

Throughout time, the desire of a society to express and manifest itself has been closely tied up with its buildings. Architecture an art form which everybody obviously lives in. affects us consciously and unconsciously. Architecture applied art with strong ties to functional and technical requirements as well as to given economic and political conditions. We propose that the government give the National Board of Housing Building and Planning Boverket together with other parties concemed, the task of drawing up the foundation for an action programme for architectural policy. Among other things, this should deal with the concept of quality as well as educational matters and the focus for the activities of the Museum of Architecture. 620

Summary

26 Film

Film a young art form. brings together, enhances and multiplies qualities from other fields of art. Film an effective medium for the mass dissernination of moving pictures. Among the young, interest in film extremely high. Increased efforts should be made for the preservation of films archives. Support for film production should make possible to allocate larger arnounts than the present arrangements allow, to productions which are anistically important. Measures should be taken in order to ensure that the underlying intentions of the film agreement as far as the allocation of production support between pre and post support concemed, are fulfilled. We propose support to regional film production funds in addition to regional film and media centres.

27 Literature and libraries

Language exceptionally important as a bearer of identity and culture. crucial for the individuals understanding of what happening, and for exchanging thoughts and ideas. A rich and living language presupposes deep roots in our linguisüc heritage and in a state of constant and careful renewal. We propose that the National Council for Cultural Affairs be given the task of paying particular attention to the need for translations of literature from language areas and cultures unfamiliar to the Swedish public, and in cooperation with the book trade, the task of presenting proposals for measures to increase the opportunities to purchase older literature and Classics in book stores. In the event that the breadth of publications declines and/or the book trade faces increasing economic difficulties measures should be considered. We propose that a library act be introduced. The activities of the county libraries should become more flexible as far as the direction of consultancy services concemed. Funds should be redistributed from the county libraries to lending centres. In Consultation with the Royal Library and others concemed, the National Council for Cultural Affairs will be given the task of developing a computerised catalogue system covering all publications of general literature which can be made available to the public through public libraries.

28 Museums, exhibitions

From their objects, pictures and other data, museums reflect the changes in nature and in peoples lives and activities over thousands of Activities years. range over a broad field and cover, in addition to their public part, collectin conservation and documentation work. We are proposing sector aims for the field museum The balance between the roles of collecting, conserving, displaying and carrying out research, as well as allocating the right priorities support to natural sciences, technology, art and cultural history, of considerable importance to the museum system and its facilities a rapidly changing society. National Exhibition funds for central production will be decreased and the distribution of funds should be allocated by specially appointed for a group the purpose. We propose in addition, two national assignments for the domuseums: cumenting and recording our own period and developing the museum as a pedagogical teaching resource. Museum research must be ñnanced by external funds and the museums must be given the opportunity to be represented on the research councils for the humanities. The county councils and local authorities should together and in conjunction with other parties involved draw up a policy for museums in their respective counties through a regional museum programme. The National Council for Cultural Affairs will be the sector authority for the museum field. A museums council will be introduced and tied in the to National Council for Cultural Affairs. The Central Board of National

Antiquities will be separated organisationally

from the history museums.

29 Culture and tourism

Culture and tourism have many points of common interest. As tourists, many come into contact with cultural manifestations which would otherwise one seldom encounter. In certain regions, efforts in of culture and support tourism cross-fertilise with one another. Co-operation between responsible bodies needs to be strengthened and culture should receive prominent a more position local and regional tourism promotion.

Summary

30 Premises for culture

Good premises are a prerequisite for a large variety of cultural activity to reach people. On the whole, cultural activity run from good, well-appointed premises. Public sector support to cultural premises important We propose that cultural policy assessments be a critical point when awarding grants to non state-owned cultural premises. Support to non state-owned cultural premises must also be payable to cinemas.

31 Certain matters concerning culture, higher education

and research

Higher education and research play major roles in all sectors of society, but the relationship with the cultural ñeld greater and more deep-rooted than with many other fields. Both culture and research are concemed with the freedom of thought, the quest for new knowledge and deeper insights, in addition to creativity and communication. There a considerable need for further education and training within the cultural sector. A one years supplementary course in museum work should be introduced. Basic training in cultural science needs to be improved and given a research link-up. In time, cultural science should be established as a separate discipline with its own research resources. To be able to run an effective cultural policy better knowledge of its driving forces and effects required. The question of establishing a centre for research into the cultural sciences should be studied further. Co-operation between the research community and the cultural area on matters of research information to the public should be expanded.

32 State steering

The foundations of the national culture policy are forrnulated as norms expressed in terms of aims and rules. Explicitly defined division of responsibility clariñes roles and expectations. Within this framework, finance the principal steering instrument. The culture budget needs to be reformed and the number of appropriations should be greatly reduced.

We propose a number of minor changes in the authority state structure. Sector responsibility needs to be made clearer. Different methods for the cooperation of the Culture Council with other bodies need to be developed. The Council should be given assignments within the area of the mass media.

Follow-up and evaluation should receive increased funds. There a great need for reliable and continuous figures the culture area.

33 Costs and

ñnancing

We propose an increase in state within number of resources a areas in addition to making proposals on ñnancing. This that reforms do lead means not to reductions in the budget. Since our task has been of overall an nature, we have not specified either the size of the contributions the of ñnor sources nance. In our proposals the emphasis for increased conuibutions on:

children and youth activities over the whole county artistic activities. -

If a VAT tax introduced in the culture then should be lower area, at a rate. The consequences of a possible introduction should be carefully analy-

sed before any decision made.

.Ja Qá-t angav çizrut r v

nämn..., " wv-a.ox r.-.4..gurxn..4.:vur.nnn.nju.

Bilagor

Bilaga 1

W;

Kommittédirektiv Mål

Dir. 1993:24

Kulturpolitikens inriktning

Dir. 1993:24

Beslut vid regeringssammanträde 1993-02-25

Chefen för Kulturdepartementet, statsrådet Friggebo. anför.

l Mitt förslag

föreslår utredning med parlamentarisk sammansättning Jag att en tillsätts med uppgift att utvärdering kulturpolitikens hittillsvarande inriktning göra en av med utgångspunkt i 1974 års kulturpolitiska mål. värdera kulturpolitiken med hänsyn till effekterna av de resurser som har satsats, samlad bedömning vilka krav och utmaningar som göra en av kulturpolitiken har möta under 1990-talet och på längre sikt, att analys kulturverksamhetemas och kulturinstitutionergöra en av utvecklingsmöjligheter, nas lämna förslag eventuellt förändrade mål för kulturpolitiken, - om för kulturpolitiken, - precisera statens ansvar förslag till åtgärder för främja kulturlivet och en posilämna att tiv utveckling av kulturen. Särskild uppmärksamhet bör ägnas decentraliseringsmålet och hur kulturella i landet kan främjas. Utredningen tillkomsten av centrum sambandet mellan de kulturpolitiska ställningstaganbör noga beakta kommunerna och landstingen. Utredden som görs av staten resp.

SOU 1995: 84

ningens överväganden bör göras utifrån förutsättningen att de offentliga utgiftema inte kan ökas.

2 Bakgrund

Riksdagen fastställde år 1974 åtta mål för den statliga kulturpolitiken prop. 1974:28, bet. 1974:KrU15 3 och 19-20, rskr. s. 1974:248. Enligt målen skall kultuipolitiken medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förut- sättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas, ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor, motverka kommersialismens negativa verkningar inom kultur- området. främja en decentralisering verksamhet och beslutsfunktioner - av inom kulturområdet, utformas med hänsyn till eftersatta erfarenheter och - gruppers behov, möjliggöra konstnärlig och kulturell fömyelse. garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs, främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränsenta. Målen är allmänt hållna och övergripande till sin karaktär, avsedda att fungera vägledande och pådrivande förpolitikens inriktning alla nivåer. Sedan de fastställdes har nära 20 års politiskt beslutsfattande lett fram till utformningen av dagens kulturpolitik. Bland annat med anledning motioner väckta under den allmänna av motionstiden under våren 1992, också bakgrund uttalanmen mot av den som kulturutskottet gjorde under våren 1989 l988/89zKrUl5 s. 10, har riksdagen uttalat l991/92:KrU18. rskr. l99l/92z204 att en kulturpolitisk utredning med parlamentarisk sammansättning bör tillsättas med huvuduppgift att utvärdera i vad mån 1974 års kulturpolitiska mål har uppfyllts. l kulturutskottets betänkande 1991/92118 s. 6-11 ges en fyllig beskrivning hur utskottet bedömt behovet av av en utvärdering. I 1993 års budgetproposition prop. 1992/93:l00 bil. 12 har jag redovisat mina ställningstaganden till kulturmyndighetemas fördjupade anslagsfrzimställningar. Den utredning riksdagen begärt bör som

Bilaga I

komma till stånd. Den beredningsprocess som inleds med beslut nu föreliggande direktiv bör uppfattas såsom inriktad kulturpoliom tikens utfonnning i ett längre tidsperspektiv.

3 Uppdraget 3. K ulturpolitikcns huvuduppgiftcr Ett kulturområdets främsta kännetecken är dess mångfald av av verksamheter och institutioner med sinsemellan olikartad inriktning och omfattning. Kulturpolitiken utgörs därför av en stor mängd beslut och avgöranden i olika frågor. Mängden av uppgifter och sakområdets bredd medför en naturlig risk för att kulturpolitiken kan bli splittrad enskildheter ett sätt som går ut över dess långsiktighet och målmedvetenhet. Därför är det väsentligt att söka lyfta fram och fokusera de viktigaste kulturpolitiska uppgiftema. Riksdagen har betonat den betydelse som det kulturpolitiska målet att skapa decentraliserad kulturverksamhet har haft för den politik en som förts sedan 1970-talet. Kulturpolitiken har sålunda under denna tid i hög grad varit inriktad att främja uppbyggnaden av regionala kulturinstitutioner. Det har resulterat i att det nu på länsnivå finns en struktur etablerad i första hand teatrar. museer. bibliotek och av orkestrar. Nätet regionala institutioner kan emellertid inte sägas vara till av alla delar fullt eller slutligt utbyggt. Men uppbyggnadsskedet övergår i fas i högre grad kännetecknas av konsolidering. nu en som Därvid blir det angeläget att återigen identifiera och diskutera de överordnade kulturpolitiska uppdragen under 1990-talet och framöven Utredningen bör därför beskriva kulturpolitikens huvuduppgifter. Beskrivningen bör grundas på bedömningar av vår tids samhällsförändringar och vilka krav som följer av dessa. Statens ansvar bör analyseras. Utredningen bör ha frihet att själv välja vilka aspekter kulturpolitiken den önskar lyfta fram i sammanhanget. För egen del som vill jag dock peka på ett antal viktiga ämnen som jag anser det vara angeläget att utredningen uppmärksammar. Dessa kan anges under följande rubriker.

SOU 1995: 84

3.1.1 Kulturella centrum

Kulturutskottet har pekat behovet fortsatta överväganden av om hur strukturen av kulturinstitutioner kan byggas vidare i geografiskt hänseende. Därvid har aktualiserats önskvardhetert bygga av att upp kulturella centrum även utanför Stockholm, platser som har förutsättningar att erbjuda kulturverksamlteter och konstnärligt skapande av intemationell standard. Kulturutskottet har i det sammanhanget anknutit till den pågåennu de parlamentariska beredningen C l992:O6 den offentliga om verksamhetens uppbyggnad och indelning regional nivå. Dessa överväganden kan sålunda ge utgångspunkter också för hur kulturens institutionsstruktur skall byggas i vårt land. Som utgångspunkt en annan för behovet av flera kulturcentrum har riksdagen anknutit till frågan om kulturens betydelse för våixtkraft och dynamik nationellt och regionalt. l enlighet med vad riksdagen anfört jag anser att ivervägattdett med dessa utgångspunkter bör ett grundläggande i vara moment utredningens arbete.

3.1.2 Kulturen i det mångkulturella Sverige

ifterkrigstidctts invandring har inneburit Sverige att ett helt annat sätt an tidigare blivit ett mångkulturellt santhiille. Detta har enligt min mening stor betydelse och bör beaktas i kulturpolitiken. Den etniska mångfalden innebar förutsättningar, behov och krav nya som bör uppmiirksantntzts i kulturpolitikett. Utredningen bör ställta ning till de behov och önskemål som olika etniska minoriteter och invandrargrttpper har för utvecklande sitt kulturella av arv. Den bör också värdera hur kulturpolitiken kan medverka till erfarenheter att och idéer som människor med kulturbakgrttttd annan har skall kunna berika det svenska kulturlivet. ct mångkulturella samhällets möjligheter och problem är ett huvudtema för de svenska insatsema för FN:s kulturårtionde och en omfattande verksamhet bedrivs under ledning av en särskild samordningskontmitté. Utredaren bör tillgodogöra sig crfarenhetcma från denna verksamhet.

Bilaga 1

Regeringen har nyligen tillkallat parlamentarisk kommitté dir. en 1993:1 med uppgift att göra översyn invandrarpolitiken samt en av invandrings- och flyktingpolitiken. Villkoren för invandrares och flyktingars integration i det svenska samhället är en huvuduppgift för denna kommitté. Den kulturutredning som jag nu föreslår tillkallad bör samråda med kommittén i fråga om de kulturpolitiska aspekterna integrationen.

3.1.3 Den intemationaliserade kulturen Förändringar i vår omvärld som t.ex. demokratins framväxt i Central- och Östeuropa, liksom den politiska integrationen av Europas stater påverkar oss. Kulturen kommer ett naturligt sätt i fokus när det finns ett uttalat behov av att knyta kontakter över nationsgränsema. Den kan därvid ofta spela en viktig roll i den internationella kontaktverksamheten. Störst betydelse har den dock säkerligen långsiktigt som bärare av ett gemensamt arv. Förstärkning av Europaperspektivet men också den parallella som leder till en ökad nordisk samverkan innebär inget process principiellt nytt för kulturområdet. Dess olika verksamheter har alltid behövt hålla de internationella kanalerna öppna för att nya impulser och för att kunna utvecklas. Särskilt medieutvecklingen har inneburit att allt fler kulturskapare har kommit att också verka i en internationell miljö. Ändå talar mycket för att det internationella perspektivet på kulturområdet successivt ytterligare kommer att förstärkas. Svenska kulturskapare och kulturverksamheter kommer att i ökad utsträckning finnas på en internationell marknad, antingen de väljer att verka inom Sverige eller utomlands. Därför är det angeläget att utredningen analyserar vilka nya krav som internationaliseringen kan komma att ställa kulturpolitiken. I detta sammanhang bör särskilt beaktas de förutsättningar som följer av att Sverige är ett litet språkområde med ett geografiskt randläge i Europa.

SOU 1995: 84

3.1.4 Medieutvecklingen och kulturpolitiken Utvecklingen inom medieområdet ger med självklarhet viktiga förutsättningar för kulturområdets intemationalisering. Till detta bidrar såväl teknik- som marknadsutvecklingen. Massmediema gör det möjligt att sprida kunskap konstnärligt skapande och om om kulturella förhållanden i andra länder. Men utvecklingen inom medieområdet särskilt för de elektroniska mediema ger därutöver nya förutsättningar för kulturpolitiken i många andra hänseenden. Det gäller bl.a. medieutvecklingens betydelse för tillgängligheten till ett kulturutbud samt förutsättningama för spridning och mångfaldigande av bilder, musik och texter. Det gäller också teknikens betydelse för utveckling av nya konstarter och konstnärliga uttryckssätt. Utredningen bör därför analysera förhållandet mellan kulturpolitiken och utvecklingen inom massmedierna. Den bör redovisa bedömningar om i vilka avseenden kulturpolitiken påverkas och kan dra av nytta av medieutveckliitgen.

3.1.5 Värnet av kulturarvet l den utformning kulturpolitiken under l970-talet kom som gavs begreppet kulturarv att uppfattas på ett relativt smalt sätt. En nära identifikation med t.ex. arkiv. och kulturminnesvård kan museer iakttas. Det sättet att uppfatta kulturarvet är enligt min mening knappast giltigt i dag. Numera finns betydligt bredare kulturarvets en syn betydelse, bl.a. som en grund för kulturskapande och för som resurs samhällsutvecklingen i övrigt. l regeringsfâirklaringen betonas att kulturarvet skall varnas. Svensk kultur skall kunna föras ut i det övriga Europa och vår egen kulturella identitet måste kunna utvecklas. Uppmärksamhet bör fästas det faktum att vi är delaktiga i ett gemensamt europeiskt kulturarv. Enligt min mening finns det skäl att utredningen gör närmare en bedömning hur kulturarvet bäst kan tas till och stärkas i kulturvara politiken.

Bilaga I

3.1.6 Insatser för barn och ungdom Behovet insatser inom kulturpolitikens ram som riktar sig mot av barn och ungdom har ofta uppmärksammats under senare år av både regering och riksdag. Ändå finns det starka skäl som talar för att denna aspekt på kulturpolitiken i än högre grad behöver sättas i förgrunden framöver. Utredningen bör redovisa förslag om lämpliga vägar för att stärka kulturens ställning bland barn och ungdom. Den bör därvid utgå från förhållandet att barnens kulturintresse grundläggs i hemmet och i skolan. Skolan är vår kanske viktigaste kulturinstitution.

3.1.7 Folkbildningen I Sverige finns ett finmaskigt nät av organisationer och föreningar täcker stora delar landet genom sina medlemmar och lokalavsom av delningar. Inom kulturområdet spelar bl.a. folkbildningsorganisatioviktig roll för att föra ut kultur till olika miljöer. nema en Den statliga kulturpolitiken bör framför allt innebära en satsning kvalitet och professionalism. En sådan inriktning står inte i motsats till folkbildningen. Tvärtom, folkbildningen lever i växelspel med den professionella kulturen. Det breda skapandet stimuleras av de yrkesverksamma kulturutövarna. Utredningen bör beakta denna aspekt i sitt arbete. Det finns också skäl att uppmärksamma den betydelse som ideella organisationer såsom kyrkor och samfund har för kulturen.

l Kulturens finansiering Efterkrigstidens Samhällsekonomi har varit präglad av bl.a. den offentliga utgiftsexpansionen. l dag, och under stora delar av 1990talet, är det nödvändigt att genomföra omfattande besparingar inom den offentliga sektorn. Även kulturpolitiken måste efter de grundläggande samanpassas hällsekonomiska förutsättningarna. Utredningen bör därför inte lägga fram några förslag innebär budgetförsvagningar. Det är angeläsom get att de ställs till förfogande används effektivt så att resurser som kulturen också i framtiden kan goda ekonomiska villkor. ges

SOU 1995: 84

Huvuddelen av kulturutgifterna i samhället finansieras genom privat konsumtion. lnsatser frivillighetens grund och bidrag från näringsliv och organisationer utgör andra viktiga finansieringskällor vid sidan av de offentliga utgifterna. Andra tillskott kan ske genom sponsring. Många skäl talar för att kulturen är sektor en vars samhällsekonomiska betydelse successivt kommer att öka. En sådan utveckling kommer med säkerhet att medföra nya former för kulturens finansiering. Det är viktigt att kulturen har många och olika finansieringskällor, då detta vidgar de ekonomiska och ökar kulturamarna rens oberoende. Det är av vikt att många tar ett direkt och personligt för ansvar kulturen i samhället. Kulturens betydelse för sysselsättning och näringsliv bör beaktas i utredningsarbetet. Utredningen bör redovisa sina bedömningar kulturens betydelse av för växtkraften i hela vårt samhälle. Den bör redovisa överväganden om hur en mångsidig finansiering av kulturen kan främjas. Den bör också bedöma om det inom nuvarande resursramar finns behov av förändringar i den statliga kulturbudgeten mot bakgrund utredav ningens överväganden om statens ansvar och önskemålet att främja en långsiktig och stabil finansiering av prioriterade kulturverksamheter.

3.2 K ulturpuli tikcns gønonzslagskrcift

l enlighet med vad jag nu har angivit bör det vara en huvuduppgift för utredningen att analysera vilka utmaningar som kulturpoliti nya ken har att möta medellång och längre sikt. De behov av omorientering och omprioriteringar som kan komma att iakttas bör dock inte skymma det förhållandet att grundläggande värderingar t.ex. om kulturutbudets tillgänglighet och kvalitet i väsentliga delar kommer att ha oförändrad aktualitet. På sätt kommer de offentliga samma kulturpolitiska instrumenten samt förutsättningarna för styrning. bl.a. genom resurser. väsentligen att vara desamma som i dag. Kulturpolitikens genomslag kommer i hög grad att vara beroende av hur resurserna och instrumenten används. Regeringen har nyligen i proposition l992/93zl70 forskning - om för kunskap och framsteg betonat den betydelse som universitet och högskolor har för kunskap om kultur. Ett utvecklat samspel mellan kulturinstilutioner och universitet och högskolor iir därför stor av betydelse.

Bilaga 1

En del utredningens uppdrag bör därför vara att söka identifiera av de hinder som kan finnas för kulturverksamheternas och institutionemas positiva utveckling. l en sådan analys är det angeläget att utredningen utnyttjar det fylliga och kvalificerade underlag som finns tillgängligt i form av tidigare kulturpolitiska utredningar, särskilda utvärderingar och andra studier. I detta sammanhang vill jag särskilt erinra om den svenska rapporten till Europarådet Statlig kulturpolitik i Sverige; Kulturpolitik i Europa 2zl och den följande rapporten från en europeisk expertgrupp Statlig kulturpolitik i Sverige; Kulturpolitik i Europa 2:2. l rapporterna analyseras och utvärderas utförligt den kulturpolitiska ambitionen att decentralisera kulturverksamheten, att nå nya grupper och att skapa goda förutsättningar för kulturskapama. Viktigt underlagsmaterial för analyser har vidare på regeringens uppdrag tagits fram av Statens kulturråd. dels i redovisningar av erfarenheter som vunnits i arbetet för att aktivera nya grupper i kulturverksamheten, dels när det gäller kulturinstitutionemas insatser för bam och ungdom. Uppdragen har redovisats till Kulturdepartementet den 24 mars 1992. Bedömningama av kulturpolitikens genomslagskraft bör bl.a. utgå från ambitionen att kvalitet. professionalism och mångfald bör främjas, kulturpolitiskt stöd bör ge iakttagbara effekter samt främja för- nyelse och utveckling, en ändamålsenlig och tydlig roll- och ansvarsfördelning mellan olika beslutsnivåer i kulturpolitiken är eftersträvansvärd. kulturskapare skall ha goda villkor för sitt arbete. - Vid dessa bedömningar bör utredningen sträva efter att tydliggöra relationerna mellan det offentliga och samhället i övrigt. Det offentliga stödet till kulturen bör inte syfta till att ersätta insatser som kan göras av andra. Det politiska ansvaret är främst att komplettera och vidga det kulturella utbudet genom att understödja mångfald och särskilt viktig verksamhet som annars inte skulle kunna genomföras. Kulturpolitiken syftar till att öka mångfald och valfrihet, inte till att styra. Utredningen bör pröva om det finns skäl att föreslå förändringar inom kulturområdets myndighetsstruktur. ansvars- och anslagsförtlCilllllgCll mellan myntlighetenia samt kulturbullgctens ;tnslagsstruktu-

SOU 1995: 84

rer. Utredningen bör granska om den nuvarande formen för statsbidrag till regionala kulturinstitutioner är ändamålsenligt utformad. Det kan finnas skäl att utredningen sammanfattar resultatet av sina övervägande kring dessa frågor med avseende kulturområdets olika delsektorer. lnom två områden har jag bedömt att det finns särskilda skäl att pröva behovet av mer omfattande förändringar instiav tutionsstruktur och ansvarsförhållanden. Särskilda utredare kommer därför att tillkallas med uppgift att göra översyner mål- och av strukturfrågor inom det statliga och statsunderstödda museiväsendet resp. av Riksteaterns betydelse för teaterlivet och ansvarsfördelningen mellan Riksteatern och länsteatrama. Den utredning jag föresom nu slår tillkallad bör samråda med dessa utredare. bl.a. i frågor som gäller statsbidraget till de regionala kulturinstitutionema.

3.2.1 Konsekvenser av 1974 års kulturpolitik Kulturutskottet har i sitt betänkande uttalat sig för utvärdering en av hur 1974 års kulturpolitiska mål har uppfyllts. Såsom utredningens uppdrag nu fomiuleras innehåller det tydliga moment sådan utav en värdering. Jag vill dock till uppdraget foga Önskvâirdheten att utredningen överväger om dcn förda politiken har haft negativa effekter kulturverksamhetemas och institutionernas utveckling. Det kan t.ex. vara fråga formerna för anslagsgivning, stöd och om bidrag låst fast existerande strukturer, varit kostnadsdrivande eller konserverat verksamhetsformer. Utredningen bör också göra en bedömning av om politiken har skapat eller befäst atlministrativa. organisatoriska och kompetcnsmässiga gränser inom kulturområdet kan verka hindrande för som kulturverksamhetcrnas tttveckling. Den bör uppmärksamma det om förekommer att olika roller och ansvar ett olämpligt sätt blandas samman i beslutsfattandet. Utredningen bör i enlighet med vad anförts kulturens som ovan om finansiering göra en värdering statens stöd till olika delar av om av kulturlivet varit rimligt avvägt och om stödet förändrats ett sätt som motsvarar förändringar i kulturverksamheternas villkor och behov.

Bilaga 1

4 Sammanfattning av uppdraget m.m.

4./ eller ändrade kulturpolitiska mål Behov av nya Utredningen bör bakgrund sina överväganden om de mot av

kulturpolitiska behoven framöver samt om vikten av koncentration

angelägna uppgifter, överväga behovet jämkade eller ändrade av nya, kulturpolitiska mål. överväganden bör göras med utgångspunkt från att nya offentliga åtaganden inom kulturpolitiken inte får leda till någon budgetförsvagning.

4.2 Åtgärder for att undanröja kulturpolitiska tttttecklirtgshinder

Utredningen bör bakgrund sin genomgång hinder för mot av av kulturverksamheternas och institutionemas utveckling lämna förslag åtgärder för undanröja eller mildra effekterna av sådana om att hinder. Utredningen bör beakta vad anförs i regeringens direktiv dir. som 1984:5 till kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning, beaktande EG-aspekter dir. 1988:43 om av att redovisa verksamhetens regionalpolitiska konsekvenser samt om dir. 1992:50. Statens kulturråd samt i erforderlig utsträckning Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet och övriga myndigheter bör i den omfattning utredningen begär det tillhandahålla det expertstöd som utredningen behovet för att kunna fullgöra sitt uppdrag. Under arbetets gång bör utredningen i behövlig omfattning inhämta synpunkter från företrädare för kulturlivet och organisationer inom kulturotnrådet. Utredningen bör vid arbetets påbtárjande och vidare under arbetets gång informera berörda fackliga huvudorganisationet och i förekommande fall andra berörda centrala arbetstagarorganisationer, med vilka har eller brukar ha avtal löner och andra anställstaten om ningsvillkor. och bereda dem tillfälle att framföra synpunkter. Kommittén bör överväga lämpligheten att redovisa uppdraget vad utvärderingen kultutpolitikens hittillsvarande resultat i ett avser av delbetänkande. Lltredningsttppdraget bör slutligt redovisas senast i december 1994.

SOU 1995: 84

5 Hemställan Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att nu regeringen bemyndigar mig att tillkalla en kommitté omfattad kommittéförordningen av 1976:119 med högst elva ledamöter med uppdrag utreda kulturatt politikens inriktning, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och biträde annat kommittén. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta elfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

6 Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

Kulturdepartementet

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL StockholmI993

Bilaga 2

W;

Kommittédirektiv WW

1153 Tilläggsdirektiv till Kommittén Dir.

om 1994: 146

kulturpolitikens inriktning Ku 1993:03

Beslut vid regeringssammanträde den 15 december 1994

Sammanfattning av uppdraget

Kommittén kulturpolitikens inriktning Ku 1993:03 skall i sitt

om fortsatta arbete lägga särskild vikt vid jämlikhet och delaktighet i kulturlivet, folkbildningens och folkrörelsemas kulturspridande roll, barnens och ungdomens delaktighet i kulturen, förbättring av konstnärernas villkor, massmediemas inverkan den kulturella utvecklingen, kulturarvets och det svenska språkets betydelse, den fysiska miljöns utformning. - Kommittén skall lämna Förslag till en bibliotekslag. Vidare skall kommittén behandla bl.a. frågor om det totala statliga ansvarstagandet för kulturverksamhet samt om förhållandet mellan statliga insatser central, regional och lokal nivå. Kommittén skall lämna förslag till beslut med anledning av en framställning av Nobelstiñelsen om förvärv av Sjöhistoriska museets byggnad för inrättande ett Nobelmuseum. l samband därmed av skall utredningen överväga lokaliseringen Sjöhistoriska museets av samlingar. Förslag i denna del skall redovisas före utgången av mars 1995. Utredningsarbetet skall i sin helhet vara avslutat senast den 31 maj 1995.

SOU 1995: 84

Uppdraget

Med anledning av en begäran från riksdagen våren 1992 bet. 1991/92:KrU1 rskr. 1991/922204 utfärdade den Föregående regeringen den 25 februari 1993 direktiv för parlamentariskt en sammansatt utredning med uppgift att göra överväganden kulturpoliom tikens inriktning dir. 1993:24. Kommittén arbetar under namnet Kommittén om kulturpolitikens inriktning Kul993:03. Kommitténs direktiv skall i allt väsentligt stå fast. Med anledning av bl.a. de uttalanden om kulturpolitiken har gjorts i regeringsförklaringen som skall kommittén i sitt fortsatta arbete dock lägga särskild vikt vid följande.

Jämlikhet och delaktighet i kulturlivet

De förslag som kommittén lägger fram skall syfta till bredda och att fördjupa kulturintresset, att delta i kulturlivet nya grupper samt göra kulturen lättare åtkomlig i alla delar landet. En viktig del av av kommitténs arbete är vidare att belysa kvinnors och mäns kulturvanor samt överväga hur den kulturella jämställdheten kan ökas. Kommittén skall också pröva hur kulturverksamhet i arbetslivet kan bidra till att uppnå ökad kulturell jämlikhet.

F olkbildningen och organisationslivet

Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet och det mångskiftande organisationslivet spelar viktig roll för möjligheterna fler en att människor att delta i kulturlivet och att främja deras skapande egen verksamhet. Kommittén skall belysa folkbildningens och organisationslivets betydelse för den kulturella amatörverksamheten samt pröva hur samarbetet mellan kulturinstitutioner och organiserad amatörverksamhet kan ökas. Kommittén skall också se om det finns anledning att föreslå nya former av stöd till folkbildningen och organisationslivet för stiatt mulera dem att ytterligare utveckla ett levande kulturliv.

Bilaga 2

Barns och ungdomars kulturella delaktighet

När kommittén överväger vilka förslag den skall lägga fram i syfte främja kulturell jämlikhet och jämställdhet samt vidgat deltagande att i kulturlivet skall den beakta att den generationen är den vikunga tigaste målgruppen för långsiktig kulturpolitik. Det är också hos en barn och ungdomar kulturen har störst möjligheter att lägga som grunden för ökad tolerans och förståelse människor emellan. Kommittén skall föreslå insatser med inriktning barn och nya ungdom. Därvid skall kommittén särskilt uppmärksamma förskolans och skolans betydelse kulturmötesplatser, där unga människor som får utrymme för eget skapande samt nya kulturella erfarenheter och upplevelser. Kommittén skall överväga i vilka former barnomsorgens och skolans samverkan med det övriga kulturlivet kan stimuleras och föreslå lämpliga åtgärder.

Förbättring konslnöirernus villkor av Om kulturlivet blomstrar finns god efterfrågan konstnärernas en verk och prestationer. Därmed skapas goda förutsättningar för konstnärligt skapande. Det finns emellertid också anledning för samhället att vidta åtgärder är särskilt inriktade att åstadkomma som ett bättre arbetsklimat lör konstnärlig verksamhet. Kommittén skall diskutera och lägga fram konkreta förslag som underlättar konstnärligt arbete. Kommittén skall därvid analysera huruvida stödordning för finansiering konstnärers egenavgifter en av skall införas. Kommittén skall belysa de ekonomiska effekterna noga bl.a. med avseende vilka incitament en sådan stödordning kan ge både inom den omfattas av den och inom andra grupper. grupp som Om kommittén kommer fram till sådan stödordning bör införas att en skall den lägga fram förslag till utformning av den. Kommittén skall också noggrant följa det beredningsarbete som pågår inom regeringskansliet i upphovsrättsliga frågor.

SOU 1995: 84

Massmediernas inverkan på den kulturella utvecklingen Sedan 1974 års kulturpolitik utformades har det skett omfattande förändringar massmedieområdet. Framför allt har tillgången bild- och ljudmedier, såsom film, TV, radio, videogram och fonogram, blivit mycket större. Processen kan väntas fortsätta till följd av den tekniska utveckling som pågår i gränsområdet mellan telekommunikationer och traditionella massmedier. Den skisserade utvecklingen innehåller både hot och möjligheter för kulturområdet. lbland är konsekvenserna svåra att bedöma. En ökad tillgång till massmedier torde innebära att människor lättare kan ta del av kulturupplevelser och att kulturskaparna får bättre möjligheter att komma i kontakt med sin publik. Utsiktema att finansiera kulturverksamhet torde öka. Detta bör kunna leda till minskade anspråk kulturpolitiska stödåtgärder inom vissa områden. Bland annat bör en ökad efterfrågan personal med konstnärliga eller konstnärligt-tekniska arbetsuppgifter innebära att dessa yrkesgruppers levnadsvillkor förbättras. Samtidigt kan det inte uteslutas att utvecklingen inom massmedieområdet kan försvaga underlaget för andra delar kulturlivet av och att spridningen av verk som främst vänder sig till mindre publikgrupper kan hotas. Kommittén skall analysera dessa frågor och lägga fram förslag till de ändrade kulturpolitiska prioriteringar som bör föranledas utav vecklingen inom massmedierna. Utgångspunkten är att massmediernas förmåga att bidra till kulturell mångfald och kvalitet bör tas till vara.

Kulturarvets och språkets identitetsskapande betydelse Det svenska medlemskapet i Europeiska unionen och vårt internationella engagemang i övrigt får större värde både för själva oss och för omvärlden om är tryggt förankrade i vår kultur. egen Kulturarvet, som det utvecklats fram till idag i språket och konstarterna och i vår fysiska miljö, har därvid en grundläggande betydelse. Det är ett demokratiskt krav och en förutsättning för ökad förståelse av vår egen tid att det kulturella arvet blir tillgängligt och att de historiska sambanden tydliggörs for alla. Skolan och folkbildningen, biblioteken, museerna och andra kulturinstitutioner utgör,

Bilaga 2

tillsammans med massmedierna, viktiga redskap för kunskapsspridningen. Det är utredningens uppgift att sätta dessa frågor i ett större kulturpolitiskt sammanhang. Kommittén skall fästa avseende vid det svenska språkets roll som gemensam referensram for alla som bor i vårt land.

Den fysiska miljöns utformning Den fysiska miljöns utformning med tillvaratagande av kulturhistoriska värden, och vad gäller färg, form och estetik, betyder mycket for människors livskvalitet. Kommittén skall därför i sitt arbete uppmärksamma arkitekturens och bebyggelseplaneringens betydelse för en ökad social och kulturell jämlikhet. Kommittén skall vidare diskutera hur man kan stimulera regionala och lokala ambitioner som kommer till uttryck t.ex. i omsorgen om den byggda miljön, i hävdandet av odlingslandskapet och i bevarandet av hantverks- och industriminnen. Kommittén skall särskilt överväga åtgärder är som ägnade att bevara och förstärka den regionala särarten och i det sammanhanget beakta bl.a. betydelsen av kulturturism. Kommittén

skall i dessa frågor samråda med Kulturarvsutredningen Ku

1994:09. Det finns även anledning för kommittén att uppmärksamma sambandet mellan en god kulturmiljövård och förekomsten av arbetsmarknadspolitiska insatser som t.ex. sysselsättningsskapande investeringar.

Bib/ioteks/ag m.m. Den fria tillgången till det tryckta ordet har en grundläggande betydelse i ett demokratiskt samhälle. De kommunala folk- och skolbiblioteken spelar därvid en central roll. Biblioteken har också viktiga uppgifter i det lokala kulturlivet. Regeringen har markerat folk- och skolbibliotekens betydelse i regeringsdeklarationen att avisera genom att en bibliotekslag skall införas. Syftet med en bibliotekslag är att säkra att folk- och skolbiblioteken kan bevara mångfald och kvalitet när det gäller bokinköp samt att garantera avgiftsfria boklån. Därtill skall lagen säkerställa förekomsten av bibliotek i varje kommun. Kommittén skall lägga fram förslag till en sådan lag.

SOU 1995: 84

Kommittén skall också utvärdera gällande form för biblioteksersättning med avseende förhandlingsordning, anslagskonstruktion och fordelningsorganisation och lämna förslag till åtgärder. Därvid bör frågan om ersättning för utlåning bibliotek ljudupptagningar av av litterära och musikaliska verk behandlas. Som framgår till av en riksdagen nyligen överlämnad proposition om uthyrning och utlåning av upphovsrättligt skyddade verk, m.m. prop. 1994/95258 kan det ifrågasättas om den nu gällande ordningen uppfyller kraven i EG:s direktiv 92/l00/EEG om uthyrnings- och utlåningsrättigheteter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och upphovsrätten närom stående rättigheter. Kommittén skall bedöma om nuvarande stöd tillgodoser EG:s direktiv eller om åtgärder bör vidtas. Kommittén skall vidare belysa hur informationsteknologin kan användas for att utveckla folkbibliotekens verksamhet.

Staten och den regionala nivån l gällande direktiv anförs, att uppbyggandet regionala kulturinstiav tutioner nu övergår i en fas som kännetecknas av konsolidering och precisering av statens ansvar. Kommittén har enligt direktiven att granska om den nuvarande formen för statsbidrag till regionala kulturinstitutioner är ändamålsenligt utfonnad. Kommitténs uppdrag bör i dessa avseenden tydligare inrikten ning än som anges i nuvarande direktiv. Det är rimligt att pröva om statens direkta ekonomiska engagemang i de regionala kulturinstitutionerna sikt kan avvecklas. Kommittén skall redovisa hur detta kan ske. Kulturpolitiken bygger bl.a. på att staten har ett ansvar för sådan kulturell verksamhet som är av särskilt nationellt intresse. l anslutning härtill skall kommittén föreslå åtgärder som kan säkerställa genomförandet nationell av en kulturpolitik såväl regional som lokal nivå. Bland annat skall anges hur och av vem en regelbunden redovisning av kulturutvecklingen på de olika nivåerna kan åstadkommas. Vid behandlingen av ovanstående frågor skall kommittén beakta att länsmuseerna till skillnad från andra länsinstitutioner har ett - statligt uppdrag inom ramen for kulturmiljövården. Länsmuseemas samspel med länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet analyseras för närvarande av ämbetet i enlighet med regeringens uppdrag den

Bilaga 2

24 november l994. Kommittén skall därför samråda med Riksantikvarieämbetet i denna fråga.

Nya styrformer m. m. Den statliga verksamheten är sedan några år tillbaka under krañig Förändring vad gäller formerna för riksdagens och regeringens styrning. Den traditionella styrningen genom detaljerade anslagsregler ersätts nu med resultatstyrning. Kultursektorn har kommit in relativt sent i denna process och många moment är ännu outvecklade. Kommittén skall redovisa sina synpunkter på hur kultursektom ett tydligare sätt kan integreras i den nya resultatstymingsprocessen. Kulturpolitikens förnyelse, som är kärnan i kommitténs uppdrag, förutsätter en översyn av vilka områden som skall prioriteras inom den samlade statliga kulturbudgeten. Om statens insatser för kulturlivet skall önskad effekt måste de anvisade medlen utnyttjas optimalt. Regeringen vill därför understryka vikten av att kommittén prövar den statsunderstödda kulturverksamheten från grunden, inbegripet motiven för statens ansvarstagande. Kommittén skall belysa varje delområde från denna utgångspunkt. Det är angeläget att kommitténs överväganden i fråga om prioriteringar m.m. sker i ett EU-perspektiv. Kommittén skall därvid särskilt beakta de möjligheter till delfinansiering av utvecklingsinsatser som erbjuds inom ramen för EU:s strukturfonder.

Särskilt uppdrag Nobelstiftelsen har i en framställning till regeringen föreslagit att Sjöhistoriska museets nuvarande huvudbyggnad överlåts till stiftelsen, som där avser att inrätta ett Nobelmuseum. Framställningen överlämnas till kommittén, som skall ta fram ett underlag inför regeringens ställningstagande i denna fråga. I samband därmed skall kommittén överväga en alternativ lokalisering av Sjöhistoriska museet, t.ex. i anslutning till Galärvarvet vid Vasamuseet. Även annan ort med anknytning till svensk sjöfart kan övervägas. Frågan om överförande av Sjöhistoriska museets samlingar till Marinmuseum i Karlskrona är en möjlighet som skall vägas in i pröv-

SOU 1995: 84

ningen. Förslag i denna del skall redovisas till regeringen senast den 31 mars 1995.

Överlämnande utredningsbetänkanden, av m.m.

Regeringen överlämnar betänkandena SOU 1994:35 Vår andes

stämma och andras, avgivet Internationella kulturutredningen,

- av SOU 1994:51 Minne och bildning, avgivet Museiutredningen, av och SOU 1994:52 Teaterns roller, avgivet

av Teaterutredningen.

Till betänkandena har fogats remissvar och sammanställningar av dessa. Betänkandena och remissvaren skall bilda underlag för kommitténs fortsatta överväganden. De museipolitiska övervägandena skall också omfatta Statens försvarshistoriska museer. Kommittén skall i sitt arbete beakta regeringens direktiv dir. 1994: 124 till samtliga kommittéer och särskilda utredare att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser. Kommitténs arbete skall i sin helhet avslutat före utgången vara av maj 1995.

Kulturdepartementet

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL Stockholm1994

Bilaga 3

Frågor som överlämnats till utredningen från Kulturdepartementet

Dnr 14/93 Skrivelser från Svenska Konstnärsförbundet med förslag till ny myndighet för den samlade konstverksarnheten m.m. Ku93/1723,2001/K Dnr 18/93 Skrivelser från Svenska museiföreningen och Synskadades riksförbund om framställningar om utredning om kulturpolitiken Ku92/4293/K, Ku93/2198/K Dnr 25/93 Skrivelse från Sveriges Författarförbund rörande bl.a. avgiftsfria boklån bibliotek, inklusive bibliotekslagstifming Ku92/4775/K, Ku93/349/K Dnr 44/93 Skrivelse från Svenska Konstnärsförbundet angående förslag till utformning av det statliga konstnärsstödet Ku93/3872/K Dnr 5/94 Skrivelser från Statens handikappråd om kulturpolitikens inriktning Ku93/3761/K Dnr 46/94 Rapport från Statens kulturråd angående Stockholmsmusiken och Länsmusiken i Blekinge Ku94/1626/K Dnr 54/94 Skrivelse från Göteborgs stad, Malmö stad och Umeå kommun om fler kulturella centra Ku94/1927/K Dnr 110/94 Skrivelse från Stiftelsen Galleri Enkehuset angående förslag till former för stöd till konstnärer Ku94/4001/K Dnr 1163/94 Framställning i fråga om lokaler från Statens Sjöhistoriska museer om lokaler för Sjöhistoriska museet Ku94/4314/K Dnr ll6b/94 Framställnin g från Nobelstiftelsen om ett Nobelmuseum Ku94/4361/K Dnr 3/95 Skrivelse från Västerbottens läns landsting Norrlands om Musik- och Dansteater Ku94/4062/K Dnr 4/95 Skrivelse från Föreningen Bibliotek i Samhälle angående bibliotekslag KU94/3960/K Dnr 8/95 Betänkande avgivet Museiutredningen "Museemas av - uppdrag och organisation" SOU 1994:51 Ku94/1336/K Dnr 9/95 Betänkande avgivet av Internationella kulturutredningen "Vår andes stämma och andras" SOU 1994:35 Ku94/662/K - Dnr 10/95 Betänkande avgivet av Teaterutredningen Teaterns roller" - SOU 1994:52 Ku94/ 1373/K Dnr 17/95 Skrivelse från Statens handikappråd angående vissa frågor inom handikappolitiken Ku94/3584/K

SOU 1995: 84

Dnr 44/95 Skrivelse från A. Pasquini angående kulturpolitikens inriktning Ku95/285/Ko Dnr 45/95 Skrivelse från A.M. Johansson angående kulturpolitikens inriktning Ku95/346/Ko Dnr 46/95 Skrivelse från L.A. Söderström angående kulturpolitikens inriktning Ku95/348/Ko Dnr 47/95 Skrivelser från S-D. Sandström och L. Ekström angående Stockholms blåsarsymfoniker Ku95/397/Ko Dnr 48/95 Skrivelse från Rhedin angående Stockholms blåsarsyrnfoniker Ku95/398/Ko Dnr 66/95 Skrivelse från Svenska Jazzakademien vad avser långsiktiga åtgärder Ku95/389/Ko

Dnr 73/95 Skrivelse från Östgötamusiken om ett nationellt centrum for

blåsmusik Ku95/562/K0 Dnr 107/95 Brev från M. Nilsson angående Stockholms blåsarsymfoniker Ku95/662/Ko Dnr 108/95 Brev från S. Sagvik angående Stockholms blåsarsymfoniker Ku95/837/Ko

Bilaga 4

1974 års mål

kulturpolitiska

Prop. 1974:28, KrU 1994:15, rskr. 1748:248

Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas. Kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor. Kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturomrâdet. Kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturomrâdet. Kulturpolitiken skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov. Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse. Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs. Kulturpolitiken skall främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över sprák- och nationsgränsema.

Bilaga 5

Det statliga kulturstödet, budget 1994/95

Belopp 1 OOO-tals kronor

Budget 1994/95 Littera B Statens kulturråd 27 309 Bidrag till utvccklingsverksatnhet inom kulturområdet m.m. : 124 672

F olkparkernas centralorganisationfär central service m.m. 5 017 Folkets hujöreningarnas riksorganisation för konst-

lmmigrantinstitutet för arkiv- och dolatrnentationsverksamhet 1 073 Sveriges lnvandrarinstitut och -museum 500 Svenska pennklubben för gäststipendium till flyktingförfattare 88 Organisationer inom bild- och fomtkonstområdet m.m. 8 128 Drottningholms teatennuseum för förestållningsverksamhet 6 871 Vadstena akademien för kurs- och förestållningsverksamhet 2 202 -

Till kulturrådets disposition för internationellt kulturutbyte 4 124

SOU l995: 84 Budget 1994/95

Bidrag till scen- och filmkonstnärer, musiker och sångare 12 387

av Ersättning för författare mfl. för utlåning deras verk 80 126 av

Bidrag till Svenska riksteatern, Operan och Dramatiska teatern 606 818

Bidrag till lokala och regionala teater-, musik- och dansinstitut 379 977 Bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper 59 256 m.m.

Bilaga 5 Budget 1994/95

684 Falkens museum etnograjiska 23 Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska mu-

Inköp av 655

SOU 1995: 84

Budget 1994/95

Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet 36 806 Statens kulturråd 2 325 Artsvarsmuseerna 2 150

Littera C

Bilaga 5 Budget 1994/95 Bidrag till Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och

Bidrag till dok av mcdiautv. och till europeiskt mediesamarbete 16 310

SOU 1995: 84

w

m

m

m

Bilaga 6

n m a å -

Bilaga 7

1 Generellt konstnärsstöd;

egenavgiftsfond eller konstnärstillägg.

PM av Lars Emanuelsson Korsell och Charlotta Gustafsson

Sammanfattning:

I bilagan analyseras egenavgiftsfonden. Problemen med egenavgiftsfonden kan sammanfattas enligt följande.

Stödformen kommer att gå till även sådana som inte är konstnärligt verk- samma eftersom egenavgiftsfonden utgår från upphovsrättsliga inkomster. Egenavgiftsfonden är inte neutral gentemot arbetstagare på vars inkomster socialavgifter också skall betalas. Bidrag från egenavgiftsfonden skulle vara skattefria vilket strider mot grundläggande skatterättsliga principer.

Vi har tagit fram ett alternativ till egenavgiftsfonden som kallas konstnärstillägg. I bilagan redovisas och analyseras konstnärstillägget.

Även förslaget om konstnärstillägg innehåller flera problem.

Det är svårt att avgränsa vilka som skall vara berättigade till stöd - Konstnärstillägget kräver mycket administration. -

1.1 Ett generellt konstnärsstöd Enligt tilläggsdirektivet till Kulturutredningen dir. 1994:146 skall kommittén diskutera och lägga fram konkreta förslag som underlättar konstnärligt arbete. Kommittén skall analysera om en stödordning för finansiering av konstnäremas egenavgifter den tidigare föreslagna s.k. egenavgiftsfonden skall införas. De ekonomiska effekterna, bl.a. med avseende på vilka incitament en sådan stödordning kan ge både inom den grupp som omfattas av den och inom andra grupper, skall belysas. I detta avsnitt analyseras dels den nämnda egenavgiftsfonden, dels presenteras och diskuteras ett alternativ till egenavgiftsfonden som vi kallar för konstnärstillägg. Egenavgiftsfonden och konstnärstilläggget kan anses tillhöra kategorin generella stödformer.

SOU 1995: 84

1.2 Motiv för ett generellt konstnärsstöd

När olika generella stödfomier till konstnärlig verksamhet diskuteras måste givetvis det bakomliggande motivet för stödet bestämmas. Om stödets syfte är att höja inkomsterna eller att undanröja egenavgiftema för konstnärer med låga inkomster är det framför allt behovet inkomststöd av som kommer i förgrunden. Det framstår då som självklart att sidoinkomster e.dyl. skall beaktas. Skall stödet i stället ses som en ersättning för konstnärlig verksamhet faller behovsprövningen tillbaka l stället är det viktigt att fastställa grunden för ersättningen. Stödet kan då skilja sig mellan olika konstnärliga verksamheter. Konstnärlig produktion kan ha positiva externa effekter på både konsumtion och produktion. Konstverk som visas offentligt kan komma fler till godo än de som betalar. Konstverket kan därför sägas delvis ha karaktären s.k. av en kollektiv nyttighet. Oförmågan att utestänga andra än de betalar för som konstverket från konsumtion medför att den totala marginella betalningsviljan för konstverket, som utgörs av summan av betalningsviljan hos samtliga individer som konsumerar konstverket, kommer att överstiga enskilds en individs betalningsvilja och därmed det pris konstnären kan på som ta ut marknaden. Konstarter som utövas inför publik och där entréavgifter tas ut, t.ex. teater, kan däremot utestänga andra än betalande från konsumtion vilket möjligen skulle kunna motivera en lägre subventionsgrad för dessa verksamheter. Konstnärlig produktion kan även ha positiva externa effekter på produktionen. Konstnärliga verk kan, liksom icke patenterade uppfinningar, utnyttjas av andra företag t.ex. industriell formgivning och andra av konstnärliga utövare konstnärer lånar konstnärliga idéer varandra än av av köparen av konstverket. Det kan alltså svårt att utestänga andra vara producenter från att utnyttja konstverk och konstnären kan därför inte få någon inkomst från detta utnyttjande. Stöd till konstnärlig verksamhet kan också motiveras från rent kulturpolitiska utgångspunkter. Eftersom konstnärer i regel har låga inkomster men knappast brist på arbete kan ett konstnärsstöd kanske liknas vid en inkomstlöshetsförsälcring.

2 Egenavgiftsfond

En skiss till egenavgiftsfond presenterades i betänkandet Konstnärens villkor SOU 1990:39. Syftet med stödet var att utanför skatte- och avgiftssystemet undanröja avgiftsbelastningen på konstnäremas inkomster. Förslaget skulle

Bilaga 7

innebära en väsentlig lindring av en pålaga som av konstnärskollektivet uppfattas som orättvis och skadlig. Enligt en ny förordning skulle alla rörelseidkande upphovsmän rätt att ges söka stöd för sin konstnärliga verksamhet. I samband med ga att självdeklarationen upprättas skulle också en ansökan lämnas till fonden där det skulle anges de stödberättigade inkomsterna, i första hand avses upphovsrättsliga ersättningar. 70 % av debiterade egenavgifter betalas bidrag, dock högst som 15 000 kronor. Orsaken till att enbart 70 % egenavgiftema skulle ligga till av grund för stödet är att egenavgifter är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen 30 % i kommunalskatt. Remissopinionen var splittrad till förslaget till egenavgiftsfond prop. 1990/9l:l00 bil. 10, s. 30-31, som inte har genomförts. I det följande analyseras förslaget till egenavgiftsfond.

2.1 Egenavgifter och andra avgifter

Eftersom förslaget till egenavgiftsfond baseras på egenavgiftema innehåller detta avsnitt en redogörelse för sådana avgifter. Socialavgiftema finansierar den allmänna försäkringen och andra sociala ändamål. Avgifterna ger sociala fönnåner. En stor del socialavgiftema är av emellertid i realiteten skatt eftersom de inte ger rätt till några förmåner. Socialavgiftema tas ut antingen i form arbetsgivaravgifter 32,86 % av eller egenavgifter 31,25 %.

Arbetsgivaravgifter

Arbetsgivaravgifter betalas av arbetsgivare och grundas i princip den lön och annan ersättning som betalas ut till arbetstagaren. Arbetsgivaravgifter är naturligtvis avdragsgilla för arbetsgivaren vid inkomsttaxeringen. Arbetsgivaravgifter skall betalas för den arbetstagare som har A-skatt, vilket kan vara en uppdragstagare som är enskild näringsidkare inte men som längre har F-skattesedel grund av att han misskött skatteinbetalningar.

Egenavgzyfter

Enskilda näringsidkare och fysiska personer som är delägare i handelsbolag aktiv näringsverksamhet som alltså är "sina arbetsgivare" betalar i egna stället egenavgifter. Dessa är också avdragsgilla vid taxeringen. Även arbetstagare kan betala egenavgifter. Det gäller bl.a. för sådana inkomster som inte är att hänföra till näringsverksamhet och när det inte finns någon arbetsgivare som betalar arbetsgivaravgifter, t.ex. inkomster från hobbyverksamhet. Avdraget för egenavgifter sker i dessa fall i inkomstslaget tjänst. 663

SOU 1995: 84

Särskild Iäneskatt Som en följd av 1990 års skattereforrn betalas i stället för socialavgifter särskild löneskatt på vissa forvärvsinkomster nämligen för inkomster inte som ger några sociala förmåner. Denna skatt motsvarar den del av socialavgiftema som inte är avgifter utan skatt. Den särskilda löneskatten uppgår f.n. till 21,39 %. Arbetsgivare betalar särskild löneskatt på lön eller annan ersättning till arbetstagare som uppnått 65 års ålder. Enskilda näringsidkare betalar särskild löneskatt om de uppnått pensionsåldem eller om de bedriver s.k. passiv näringsverksamhet, dvs. om de inte varit verksamma i förvärvskällan i tillräcklig utsträckning. Den särskilda löneskatten är avdragsgill vid taxeringen.

Allmänna egenavgifter På senare tid har allmänna egenavgifter införts som skall betalas både av enskilda näringsidkare och arbetstagare. Reglerna om de allmänna egenavgifterna har från årsskiftet samlats i lagen 1994: 1744 om allmänna egenavgifter. Avgifterna går till sjukförsäkringen och det reformerade pensionssystemet. För närvarande uppgår avgifterna till 3,95 %. De allmänna egenavgiftema skall inte blandas ihop med de egenavgifter som enskilda näringsidkare beta-

lar och som egenavgiftsfonden avsåg som nämnts skall i vissa fall även

arbetstagare betala egenavgifter. Tekniskt sett skiljer sig de båda avgiftskategorierna åt. Egenavgiftema är avdragsgilla i näringsverksarnheten. De allmänna egenavgiftema dras av utanför inkomstslagen från den taxerade förvärvsinkomsten. Det är skattemyndigheten som gör avdraget för allmänna egenavgifter. Som en följd av det reformerade pensionssystemet kan det bli aktuellt att höja den allmänna egenavgiften avseende ålderspensionsavgiften med 8,25 procentenheter från l % till 9,25 %, jfr SOU 1994:20, s. 433 och prop. 1993/941250 s. 212. Det skulle innebära att ålderspensionsavgiften i arbetsgivaravgiftema för arbetstagare och egenavgiftema för enskilda näringsidka- i re sänks i motsvarande mån. Hälften av den totala ålderspensionsavgiften l8,5 % skulle då komma att betalas av arbetsgivaren som arbetsgivaravgift eller som egenavgift för en enskild näringsidkare och hälften av arbetstagaren näringsidkaren som allmän egenavgift. För att en löntagare skall kunna betala den höga ålderspensionsavgiften 9,25 % som allmän egenavgift krävs att lönerna höjs i motsvarande mån.

Bilaga 7

Avgifter och förslaget till egenavgiftifond Utvecklingen på avgiftsområdet innebär att egenavgiftema minskar betydelse på bekostnad av de allmänna egenavgiftema vilket får till följd att en egenavgiftsfond även bör beakta de allmänna avgifterna. Obalansen mellan näringsidkare och arbetstagare tydliggörs då eftersom en anställd skall betala lika stora allmänna egenavgifter som en enskild näringsidkare det är men enbart näringsidkaren som kan få bidrag till avgifterna. Slutsatsen är därför att det väsentliga är att socialavgifter betalas, inte av vem, arbetsgivare arbetsgivaravgifter, enskilda näringsidkare egenavgifter, löntagare/enskilda näringsidkare allmänna egenavgifter. Se vidare figur Genom F-skattereformen kan en enskild näringsidkare som missköter sina skattebetalningar förlora rätten till F-skattesedeln. En uppdragsgivare är då skyldig att betala arbetsgivaravgifter baserat på ersättningen till näringsidkare. Det är då inte möjligt för näringsidkaren att få stöd från egenavgiftsfonden eftersom arbetsgivaravgifter och inte egenavgifter betalats.

Figur 1

1200001 Sacklfönükrlnpøvglfhr

tomrum I Allnlnnu quwvglhr

agg-å ska °°"

I Dhpulbd inland

SDU-

40000-

g. umlltonst Inkom av mild nldngnuhunlul

2.3 Konstnärernas låga inkomster I betänkandet Konstnärens villkor beskrivs konstnäremas skattesituation på följande sätt: "Ett av de stora problemen för rörelsedrivande konstnärer är att 665

SOU 1995: 84

deras marginalskatt även vid låga inkomsmivåer är hög beroende uttaget av socialavgifter i form av egenavgifter. Detta förhållande kommer att bestå även efter skattereformens genomförande." Vad som sägs i betänkandet är ett problem gäller för inkomsttagare i som allmänhet. I mycket begränsad utsträckning beaktar skatte- och avgiftssystemet låga inkomster eller hög försörjningsbörda. Betänkandet tar alltså upp en fråga som rör en betydligt vidare krets än konstnärerna och är svår att som lösa inom ramen for kulturpolitiska stödåtgärder i form av bidrag till konstnäremas egenavgifter. Vad som lämpligen kan ske äri stället att genom olika åtgärder höja konstnäremas inkomster. Egenavgifter och skatter är relaterade till inkomsten. Om stödform en ny skall införas till konstnärer kan man lika gärna utgå från inkomsten som egenavgiftema. Vid bestämmande av bidragets storlek kan hänsyn tas till att inkomsten beskattas och att avgifter skall betalas. Detta är en naturlig utgångspunkt för olika statsbidrag som utgår till näringsverksamhet näringsbidrag. På indirekt väg uppnår man härigenom några av de önskemål som motiverade egenavgiftsfonden. Även stödet ligger utanför skatte- och avgiftssystemet kan den om omedelbara kopplingen till egenavgiftema få andra grupper av näringsidkare som kännetecknas av låga inkomster att kräva liknande "skattemässig" kompensation; det kan gälla uppñnnama, lantbrukarna, yrkesfiskarna, de renskötande samerna m.fl.

2.4 Frågan om skattefrihet m.m. Enligt förslaget skulle bidrag från egenavgiftsfonden vara skattefria. Bestämmelserna om näringsbidrag ñnns i punkt 9 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen. Som näringsbidrag avses i huvudsak statligt stöd utan återbetalningsskyldighet som tillfaller näringsidkare för näringsverksamheten. Bestämmelserna om näringsbidrag är generella och hanterar hur olika stöd skall beskattas beroende vad stödet skall användas till. Ett stöd som t.ex. skall användas för en sådan utgift i verksamheten som är en gång avdragsgill skall omedelbart tas upp som intäkt. Enligt dessa generella regler borde stöd från egenavgiftsfonden beskattas genom att det tas upp som intäkt det år det uppbärs. Genom att stödet från egenavgiftsfonden föreslås vara skattefritt skiljer det sig från andra näringsbidrag och strider därför mot en grundläggande princip i vårt skattesystem.

Bilaga 7

2 5 Begreppet upphovsman . Enligt förslaget om en egenavgiftsfond skulle bidraget rikta sig till enskilda näringsidkare som är upphovsmän. I första hand avser bidraget upphovsrättsliga ersättningar, men även närliggande ersättningar som t.ex. författarpenning skulle ingå. Vidare anges att anknytningen till näringsverksamhet och upphovsrättslig lagstiftning tidigare har prövats i lagen om upphovsmannakonto och erfarenheterna har visat att gränsdragningsproblemen är få. Enligt lagen 1979:611 om upphovsmannakonto kan en fysisk person få uppskov med beskattningen av sådan intäkt av näringsverksamhet som tillkommit honom i egenskap av upphovsman enligt lagen 1960:729 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk upphovsmannaintäkt. Undantag görs emellertid för fotografiska verk. Det är viktigt att skilja mellan en upphovsmannaintäkt och en upphovsrättsintäkt. Upphovsmannakontot tar alltså sikte på sådana intäkter som tillupphovsman. Intäkterna behöver emellertid inte kommit någon i egenskap av upphovsrättsliga. Om t.ex. en konstnär avyttrar en målning är det inte en vara

upphovsrättslig intäkt. Konstnären avyttrar en vara. Däremot har intäkten till-

kommit konstnären i egenskap av upphovsman eftersom konstnären avyttrat ett verk som han har skapat och till vilket han har upphovsrätt. Om konstnäi stället får ersättning för en bild som används som bokomslag är det en ren upphovsrättslig intäkt som givetvis också tillkommit konstnären i egenskap av upphovsman. Av 1 kap. 1 § upphovsrättslagen framgår upphovsrättens föremål och innehåll. Den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket. Detta gäller om det är en skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal, datorprogram, musikaliskt eller sceniskt verk, ñlmverk, fotografiskt verk eller något annat alster av bildkonst, alster av byggnadskonst eller brukskonst eller verk som har kommit till uttryck på något annat sätt. Till litterära verk hänförs kartor samt även andra i teckning eller grafik eller i plastisk form utförda verk av beskrivande art. Upphovsrätten avser att skydda intellektuellt skapat arbete. Som framgår av beskrivningen nedan omfattar upphovsrätten därför ett väsentligt större område än vad det finns anledning att stödja med kulturpolitiska medel. Det upphovsrättsliga skyddet gäller enbart alster som uppfyller vissa krav på egenart, "verkshöjd". Produkten skall vara så personlig eller säregen att två av varandra oberoende personer inte skulle komma fram till samma uttryck. Kravet på verkshöjd ligger som regel lågt i Sverige. För att bedöma verkshöjden skall man inte göra någon litterär eller konstnärlig värdering av alstret. Även "Hötorgskonst" omfattas upphovsrätten. I fråga om bruksav konst är risken stor för att flera personer utför en idé på samma sätt och därför ligger kravet på verkshöjd i detta fall högt.

SOU 1995: 84

litterära verk

Till litterära verk räknas t.ex. skönlitteratur, föredrag, tal, beskrivande framställningar såsom vetenskapliga arbeten och handböcker, kartor, teckningar och andra beskrivningar t.ex. konstruktionsritningar och datorprogram.

Konstnärliga verk

Till konstnärliga verk räknas sceniska verk t.ex. koreografi, musikaliska kompositioner, filmverk, alster av bildkonst målningar m.m., alster av bildhuggarkonst, alster av byggnadskonst ritningar på byggnader, skepp, broar m.m., alster av brukskonst konstindustii och konsthantverk och fotografiska verk.

Fotografer mjl.

Som framgått omfattar upphovsmannabegreppet en mängd yrkeskategorier som i regel inte räknas till de kulturverksamma. Bland yrkesgrupper fosom tografer, fackboksförfattare, dataprogrammerare, arkitekter torde antalet kulturarbetare vara relativt begränsat. Värt att notera är att fotografiska verk uttryckligen undantas från reglerna om upphovsmannakonto. Skälet är den att stora grupp fotografer som driver en mer etablerad verksamhet i form av ateljérörelse eller liknande inte bedömdes vara i större behov av resultatutjämning med upphovsmannakonto än näringsidkare i allmänhet. Att i skattesammanhang kunna skilja olika kategorier av fotografer är knappast möjligt. Förslaget om egenavgiftsfond styr tanken till egenavgiftema. Det centrala i diskussionen blir då frågor kring egenavgifter, skattetryck och vad 1990 års skattereforrn innebär i fråga om for- eller nackdelar. Men eftersom egenavgifterna enbart är en spegling av inkomsten är det i realiteten fråga ett om generellt inkomststöd till vissa yrkesgrupper. Om stödet i stället hade presenterats som ett inkomstrelaterat stöd till vissa yrkesgrupper hade troligen diskussionen i stället gällt vilka upphovsman m.m. som borde komma i åtnjutande av stödet och hur stödet skulle beräknas beroende på de allmänna inkomstförhållandena e.d. Det kan nämnas att KLYS i sitt remissyttrande över betänkandet Konstnärens villkor vände sig mot kriteriet "upphovsrättsliga ersättningar" grund som för bidrag från egenavgiftsfonden och i stället förordade "litterär och konstnärlig verksamhet".

Bilaga 7

2.6 Upphovsmannakonto Genom upphovsmannakontot kan upphovsmannaintäkter under vissa förutsättningar med avdragsrätt sättas in på ett särskilt bankkonto. När pengarna tas ut från kontot skall de tas upp som intäkt. För att kunna utnyttja upphovsmannakontot krävs att årets upphovsmannaintäkter överstiger något av de två föregående årens upphovsmannaintäkter med minst 50 %. Upphovsmannakontot kan därför bara användas när inkomsterna varierar kraftigt under åren. Vidare finns beloppsmässiga krav.

Som nämnts måste medlen sättas in på ett konto. Under uppskovstiden max

5 år kan medlen inte användas till skillnad mot rena bokslutsavsättningar och reserveringar. Sammantaget innebär dessa krav och förbehåll att upphovsmannakontot riktar sig till en relativt begränsad lcrets. Detta har också visat sig i en utredning som Riksskatteverket gjorde år 1988 Dnr A29-296-88 då antalet konton uppgick till knappt 700 varav 34 % avsåg författare och 60 % bildkonstnärer. Eftersom det är vanligt att en konstnär eller författare har flera konton ett konto per beskattningsår understiger antalet kontoinnehavare 700. Erfarenheterna från upphovsmannakontot kan därför inte tas till intäkt för att en egenavgiftsfond kommer att fungera lika bra. En egenavgiftsfond kommer att vara öppen för samtliga näringsidkare med upphovsmannaintäkter och trycket på sådana regler blir därför högre än för upphovsmannakontot. Även begreppet upphovsmannaintäkt kan alltför och om anses vara grovt bristfälligt medför kravet upphovsmannaintäktens nivå jämfört med tidigare år att upphovsmannakontot typiskt sett riktar sig till sådana upphovsmän som har starkt varierande inkomster, t.ex. en bildkonstnär som har en större utställning vart tredje år.

2 7 Utövande konstnärer . Upphovsrätten ger skydd alster av upphovsmannens andliga skapande verksamhet. Utövande konstnärer som musiker, skådespelare och dansare omfattas inte av den egentliga upphovsrätten utan av särskilda bestämmelser inspelningsskydd, utsändningsskydd och kopieringsskydd som i lagstiftningen karaktäriseras som upphovsrätten "närstående rättigheter". De för upphovsrätten närstående rättigheterna avser en utövande konstnärs framföranden av litterära och konstnärliga verk. Förslaget om egenavgiftsfonder tog inte upp de utövande konstnärerna. Det kan antas att det i denna grupp finns utövare som av kultur-politiska skäl är i behov av ett minst lika stort stöd som upphovsmän. Bland de utövande konstnärerna är stora grupper löntagare, dvs. de är anställda under korta eller längre perioder. De har därför i allmänhet rätt till ersättning från arbetslöshetskassa. Som regel befinner sig de utövande konstnä- 669

SOU 1995: 84

rerna i en bättre ekonomisk situation än många författare och bildkonstnärer. Det kan också finnas grupper som har flera konstnärliga yrken och som både är löntagare och enskilda näringsidkare.

2.8 Enskilda näringsidkare och arbetstagare

Enligt tilläggsdirektiven skall kommittén undersöka vilka incitament bidrag enligt förslaget till egenavgiftsfond får för andra yrkesgrupper. När det gäller utövande konstnärer kommer man in ytterligare ett problem med egenavgiftsfonder. Många utövande konstnärer torde anställvara da. Förslaget med egenavgiftsfonden gäller inte anställda utan enbart enskilda näringsidkare. Ett argument för egenavgiftsfonden enligt ett exempel på s. 175 i betänkandet är att en konstnär med en årsinkomst på 90 000 kronor före egenavgifter skall komma upp i samma disponibla inkomst som en arbetstagare med motsvarande lönenivå. En konstnär som bedriver näringsverksamhet skall nämligen betala egenavgifter på inkomsten. Genom bidraget skulle en sådan konstnär komma samma inkomstnivå som arbetstagaren. Vad som inte beaktats är att den anställdes arbetsgivare betalat arbetsgivaravgifter baserat på utgiven lön. Som nämnts i avsnitt 2.3 skall socialavgifter alternativt särskild löneskatt alltid betalas förvärvsinkomster. Genom att en arbetsgivare skall betala socialavgifter baserad den utbetalda lönen minskar löneutrymmet. På liknande sätt innebär egenavgifter som en enskild näringsidkare skall betala att den disponibla inkomsten minskar. Exemplet är därför inte relevant. En egenavgiftsfond enligt förslaget skulle alltså leda till en snedvridning mellan enskilda näringsidkare och anställda. Avgiftssystemet bygger på att all förvärvsinkomst näringsverksamhet, anställning e.d. skall leda till att socialavgifter betalas. Obalansen med en egenavgiftsfond leder till att det blir intressantare att delta i t.ex. ett arbete som egen företagare än som projektanställd. En upphovsman skulle kunna fördela vissa inkomster så att inkomsten av näringsverksamheten uppgick till den nivå vid vilken maximala bidrag ut-

går. Överskjutande del beskattas lön i inkomstslaget tjänst. För kulturar-

som betare med eget aktiebolag ger egenavgiftsfonden stora möjligheter att styra inkomsterna i syfte att som enskild näringsidkare erhålla maximalt stöd. Obalansen leder till bidragsanpassning. I detta sammanhang bör påpekas att inom skattelagstiftningen jämförs regelmässigt en enskild näringsidkares skatte- och avgiftssituation med föreen tagare som driver näringsverksamheten genom ett aktiebolag. Som ett belysande exempel kan anges att de omfattande skattemässiga förbättringar som nyligen införts för enskilda näringsidkare redovisas i avsnitt 2.9 motiverades med att enskilda näringsidkare skulle komma i en likvärdig situation med 670 en företagare som driver ett enmansaktiebolag. Förslaget till egenavgiftsfond

Bilaga 7

beaktar alltså inte det grundläggande kravet på neutralitet mellan de olika formerna av näringsverksamhet utan kan ses som ett ensidigt gynnande av en företagarform. Genom att stödet från egenavgiftsfonden skulle uppgå till 70 % av debiterade egenavgifter, dock högst 15 000 kronor, kommer stödet att utgå med samma belopp till konstnärer med måttliga inkomster som med mycket höga inkomster. Likaså kommer stödet att vara lika stort for en konstnär med en bart måttliga inkomster från den konstnärliga verksamheten som för en konstnär med motsvarande inkomster från den konstnärliga verksamheten men med betydande inkomster från anställning eller kapitalförvaltning. Eftersom grunden för stödet är konstnäremas låga inkomster räcker det inte med att enbart utgå från debiterade egenavgifter. Ett riktat stöd till konstnärer som motiveras av yrkesgruppens låga inkomster kan inte heller kon-

strueras som ett generellt stöd som t.ex. barnbidrag. Själva kärnan är den

låga inkomsten och därför måste inkomsterna i sin helhet beaktas. På ett lämpligt sätt måste även inkomstnivån i övrigt vägas in. l annat fall blir resultatet att delar av stödet delas ut till fel personer. Enligt vår mening finns det inga skäl att utforma ett stödsystem som enbart riktar sig till de enskilda näringsidkarna. Skälet till varfor kulturverksamma som är löntagare inte kvalificeras för stöd bör vara att inkomsterna ligger över gränsen för stöd, inte att de är löntagare. Löntagare med låga inkomster bör erhålla stöd på samma grund som en enskild näringsidkare.

2 9 Det reformerade pensionssystemet . När det gäller pensionssystemet riktades kritik i betänkandet Konstärens villkor mot 1990 års skattereforrn. Bl.a. gjordes gällande att den särskilda löneskatten på förvärvsinkomster som pensionerade företagare fick betala eller som skulle betalas av arbetsgivaren för anställda som uppnått pensionsåldern var ofördelaktig för konstnärer. Orsaken är att konstnärer som regel har låg pension och att de fortsätter sin förvärvsverksamhet även efter pensioneringen. Genom det reformerade pensionssystemet baseras ålderspensionen på livsinkomsten och ålderspensionsavgifter som betalas även efter formellt inträdd pensionsålder medför högre pension. Det nya ålderspensionssystemet är därför gynnsamt för yrkesgrupper eller individer som av olika skäl fortsätter att förvärvsarbeta efter uppnådd pensionsålder.

SOU 1995: 84

2.10 Förändringar efter 1990 års skattereform

En kvarvarande fråga efter 1990 års skattereforrn var de enskilda näringsidkamas skatteförhållanden. Det var ett gammalt problem enskilda näringsatt idkares skatteförhållanden var ofördelaktigare jämfört med företagare som drev verksamheten genom ett aktiebolag. Förslaget med egenavgiftsfond grundades bl.a. på att konstnärer inte ansågs få några skattesänkningar genom 1990 års skattereform, ett påstående som gällde även andra näringsidkare med låga inkomstnivåer. Från och med 1995 års taxering har regler innya förts som medför förbättrade villkor för enskilda näringsidkare. Detta gäller givetvis också konstnärerna. Dessa regler innebär att enskilda näringsidkare får Skatteregler som är likvärdiga med de bestämmelser gäller för som enmansaktiebolag. Emellertid torde man kunna utgå från att förändringarna en-

bart i begränsad utsträckning innebär förbättringar för konstnärema. Återigen

är problemet de låga inkomsterna. I korthet innebär de reglerna följande. nya

F örvärvskälleindelning

All enskild näringsverksamhet som bedrivs häri landet beräknas i gemensamt en och samma förvärvskälla. Det betyder att överskott och underskott olika av verksamheter kan kvittas mot varandra. En konstnär kan alltså kvitta överskott i den konstnärliga verksamheten mot underskott i någon verkannan samhet. Genom att all enskild näringsverksamhet hänförs till förvärvskälla fören svåras tillämpningen av en egenavgiftsfond att egenavgiftema måste genom fördelas mellan olika verksamhetsgrenar. I bidragshänseende är det därför fördelaktigt om den konstnärliga verksamheten har låga kostnader vilket ger ett stort överskott. Detta leder till höga egenavgifter vilket i sin tur medför ett högt bidrag. En sådan ordning inbjuder till att redovisa så stor del kostnaav derna som möjligti den andra verksamheten.

Räntefördelning

Om det egna kapitalet i verksamheten är positivt tillgångarna överstiger alltså skulderna får ett schablonmässigt beräknat avdrag göras i näringsverksamheten och samma belopp tas upp som intäkt i inkomstslaget kapital positiv räntefördelning. Härigenom kan avkastning på det kapitalet i verksamheten egna beskattas fördelaktigare i inkomstslaget kapital 30 % än i näringsverksam- . heten lägst omkring 50 % och utan egenavgifter. En del inkomsten från av näringsverksamheten betraktas alltså som en kapitalinkomst ränta på det egna kapitalet och beskattas alltså som en sådan inkomst.

Bilaga 7

Om det egna kapitalet är negativt sker i stället negativ räntefördelning. Ett schablonmässigt beräknat belopp dras av i inkomstslaget kapital och tas upp som intäkt i näringsverksamheten. Med hänsyn till att konstnärer regelmässigt torde ha ett lågt eget kapital innebär dessa bestämmelser begränsade fördelar jämfört med tidigare system. Expansionsrrtedel Enskilda näringsidkare ges möjlighet att fondcra vinstrnedel i näringsverksamheten. De fonderade medlen enkelbeskattas 28 % och kan användas för expansion av verksamheten. Dessa bestämmelser torde i någon mån förbättra skattevillkoren för konstnärer.

Periodiseringsfond Vid beräkningen av inkomst av näringsverksamhet får avdrag göras med ett belopp som avsätts till periodiseringsfond. Det är fråga om en bokslutsdisposition; någon insättning på konto e.d. behöver alltså inte ske. Avdrag får ske med 25 % på ett s.k. positivt belopp vilket är detsamma som inkomsten efter vissa justeringar. Avdrag för avsättning till periodiseringsfond skall återföras till beskattning tas upp som intäkt senaste det femte beskattningsåret efter det beskattningsår då avsättnin gen gjordes. Genom möjligheten till periodiseringsfond kan en konstnär som har höga inkomster ett visst år minska den beskattningsbara inkomsten med omkring 25 % för att i stället höja den beskattningsbara inkomsten under ett år senast 5 år med låga inkomster.

2.11 Antalet stödberättigade från egenavgiftsfonden samt beräkning av budgeteffekter I betänkandet gjordes ett antagande om hur många konstnärer som skulle omfattas av stödet. Det skulle årligen beröra omkring 3 000 personer. I SCB:s undersökning Kulturarbetares arbets- och inkomstvillkor 1989 redovisas antalet personer i olika verksamhetsformer tabell 2A sid. 21. Denna redovisning anger att av de 16 000 undersökta kulturverksamma Svenska Författarförbundets SFF medlemmar exkluderade hade ca 10 000 personer inkomster helt eller delvis från egen firma. Med ett antagande om ca 50 000 kronor i genomsnittsinkomst av inkomst av näringsverksamhet skulle budgeteffekten bli ca 80 miljoner kronor som en konsekvens av förslaget om egenavgiftsfond. Detta är dock mycket lågt beräknat. Om det skulle visa sig att samtliga kulturverksamma istället för att ta ut sina inkomster som löntagare väljer att arbeta som egenföretagare till en nivå som ger högsta möjliga återbetalning via egenavgiftsfonden, finns det risk att kostnaderna 673

SOU 1995: 84

ökar till 150 miljoner kronor 128 tkr i genomsnittsinkomst 1989 för kulturverksamma enligt SCB, givet att antalet yrkesverksamma i firma hålls egen konstant och inte ökar. Det bör understrykas att de redovisade beräkningarna inte omfattar de 2 000 medlemmarna i Sveriges Författarförbund. Inte heller omfattas fotografer mfl.

3 Konstnärstillägg

Med hänsyn till nackdelarna med det tidigare förslaget till egenavgiftsfond se

avsnitt 2 har vi tagit fram ett alternativ som vi kallar konstnärstillägg.

Utgângspunkter för konstnärsrillägg

Stödet skulle utgå till samtliga yrkesverksamma konstnärer och författare, både näringsidkare och arbetstagare, i syfte höja deras inkomstnivåer. att Detta stöd bör inte vara utformat som ett socialt stöd där högre stöd utgår lägre inkomsterna I stället bör stödet öka i takt med inkomsterna till en viss nivå. Stödet bör uppmuntra till att öka inkomsterna och inte motverka extraarbete inom andra yrkesornråden. Det finns ett omfattande bidragssystem till institutioner och fria grupper. Kulturverksamma utan koppling till dessa institutioner erhåller för närvarande stöd i form av ersättningar, selektiva stipendier Det är företrädesvis m.m. enskilda näringsidkare som står utanför institutionerna. Ett konstnärstillägg bör därför i första hand vara inriktad de grupper som inte uppbär subventioner. Med hänsyn till att resurserna är begränsade måste konstnärstillägget prioritera konstnärer och författare med låga inkomster. Stödet bör därför vara inriktat den stora har inkomster från den konstnärliga grupp som verksamheten upp till 50 000 kronor. Stödet kommer därför främst rikta att sig till enskilda näringsidkare eftersom det är dessa har de lägsta insom komsterna bland kulturverksamma. Stödet bör hanteras av en myndighet t.ex. Konstnärsnämnden.

Vilka bör få konstnärstillägg

En betydande svårighet i ett generellt stödsystem är att yrkesmässigt avgränsa den krets som bör uppbära stödet. Konstnärsnämnden har i samarbete med Sveriges Författarförbund angett en definition av begreppet kulturarbetare. En kulturarbetare ägnar sig ska- 674 pande eller annat konstnärligt arbete, är yrkeskunnig inom sitt område och

Bilaga 7

ägnar sig yrkesmässigt konstnärligt arbete jfr RSV:s handledning för beskattning av inkomst och förmögenhet vid 1994 års taxering, sid. 1181. Konstnärstillägg bör utgå till den som yrkesmässigt ägnar sig konstnärlig, litterär eller därmed jämförli g verksamhet. För yrkesmässigt verksam bör uppställas ett krav kontinuitet att anses och/eller kvantitet. Vidare bör konstnären eller författaren vara yrkeskunnig inom sitt område. Hobbyverksamhet, vars inkomster i förekommande fall skall redovisas i inkomstslaget tjänst, bör alltså inte ge rätt till konstnärstillägg. Den studerar vid t.ex. konstskola och kanske har vissa inkomster från som konstnärlig verksamhet bör som regel anses som studerande med sidoinkomster och inte som en yrkesmässigt verksam konstnär. Konstnärstillägg utgår då inte. Emellertid kan det förekomma att yrkesmässigt verksamma konstnärer upprätthåller sitt yrke under en tids studier. De fortsätter därför sin yrkesmässiga verksamhet vid sidan av studierna. Det önskvärt kriterierna för stödet kunde formuleras ett sådant vore om sätt att ett beslut om stöd kunde ske utifrån rent objektiva utgångspunkter. En sådan lösning är emellertid inte möjlig. Många av dem som kan anses vara verksamma inom de konstnärliga och litterära yrkesgruppema bedriver inte sådan konstnärlig eller litterär verksamhet som det finns anledning att stödja med kulturpolitiska medel. Det gäller t.ex. flertalet författare till facklitteratur och de flesta fotografer. Det räcker därför inte att enbart ange vilka yrkesgrupper som bör vara berättigade till konstnärstillägg. En ytterligare begränsning måste göras. Stödet bör utgå endast till sådana konstnärer eller författare vars verksamhet bedöms vara av intresse för kulturlivet. Det får ankomma den beslutande myndigheten att göra denna bedömning. Det är alltså inte någon kvalitetsprövning som skall göras utan syftet är att fånga in konstnärerna. Meningen är att de flesta som ägnar sig t.ex. skönlitterärt författarskap skall omfattas av stödet. När det gäller bildkonstnär-er torde flertalet omfattas av stödet. I fråga om t.ex. tecknare bör reklamtecknare inte omfattas av stödet. Alternativt kan ett uttryckligt kvalitetslcrav införas för att vara berättigad till konstnärstillägg. Ett sådant system borde bli administrativt mer komplicerat än att skilja ut de bedriver konstnärlig och litterär verksamhet. Ett kvalisom tetsstyrt system kan också uppfattas som godtyckligt. Syftet med stödet förändras, från ersättning för extemalitetema eller en inkomstlöshetsatt vara en försäkring till att uppmuntra den grupp som i dagsläget anses representera hög kvalitet.

SOU 1995: 84

Beräkning av konstnärstillâgget

Stödet bör utgå till både enskilda näringsidkare och arbetstagare. Det är inte något som hindrar att den stödberättigade inkomsten härrör från båda inkomstslagen. Stödet bör beräknas inkomsten avseende konstnärlig eller litterär verksamhet. Den sökandes deklaration är ett av underlagen för beräkning av stödet. Stöd bör kunna utgå med ett belopp motsvarande 50 % inkomsterna från den konstnärliga eller litterära verksamheten till 50 000 kronor. upp Många konstnärer som är enskilda näringsidkare har inkomster från den konstnärliga eller litterära verksamheten ligger omkring denna nivå. som Maximalt stöd är alltså 25 000 kronor 50 % av 50 000 kronor. Inkomster över en viss nivå bör minska konstnärstillägget. Det bör gälla inkomster från såväl den konstnärliga verksamheten andra inkomster som inkomst av näringsverksamhet och tjänst inte konstnärlig verksom avser samhet samt inkomst av kapital. Förslagsvis bör inkomster som överstiger 70 000 kronor minska konstnärstillägget. Minskningen av konstnärstillägget bör ske i proportion till den överskjutande inkomsten för att minska tröskeleffekten. Minskningen konsmärstillav ägget bör bestämmas så att det lönar sig bättre att höja inkomsterna än att ligga kvar i inkomstnivå for att få maximalt konstnärstillägg. Förslagsvis bör inkomster som överstiger 70 000 kronor minska konstnärstillägget med ett belopp som motsvarar 40 % överskjutande inkomst av jämnt tusental lcronor. Om inkomsten från konstnärlig verksamhet är 70 000 kronor beräknas det

oreducerade konstnärstillägget till 25 000 kronor. Övriga inkomster är

20 000 kronor. De sammanlagda inkomsterna inklusive det oreducerade konstnärstillägget är alltså 90 000 kronor. Konstnärstillägget skall i detta fall minskas med 40 % på 20 000 kronor 90 000-70 000, dvs. med 8 000 lcronor. Konstnärstillägget blir då l7 000 kronor det utgår till konstnär om en med F-skattesedel enskild näringsidkare alltså betalar sina socialsom egna avgifter egenavgifter. Utgår stödet till konstnär med A-skattesedel skall en den utbetalande myndigheten betala arbetsgivaravgifter baseras på det som utbetalda konstnärstillägget. Därför måste konstnärstillägget minskas med de arbetsgivaravgifter som belöper det belopp faktiskt betalas som ut. En fråga är om skattefria stipendier bör beaktas stipendiebelopgenom att pet läggs till inkomsten. Det är rimligt att stipendier påverkar beräkningen av konstnärstillägget eftersom dessa ökar "inkomsten" och därmed minskar behovet av stöd. Om stipendiet skall användas för täcka vissa utgifter, i att t.ex. samband med en resa, bör dessa kostnader avräknas från intäkten. En annan fråga är om förmögenhet bör minska konstnärstillägget utöver att 676 avkastningen, som regel inkomst kapital, beaktas. Det finns tillav t.ex.

Bilaga 7

gångar som inte ger löpande avkastning antikviteter eller låg avkastning mark som man kan tycka bör beaktas vid beräkningen av konsmärstillägget. Med hänsyn till svårigheterna att värdera egendom föreslås inte någon särskild reglering i fråga om förmögenhet. Konstnärstillägget är dels skattepliktigt, dels en inkomst från den konstnärliga verksamheten. Det innebär att ett erhållet konstnärstillägg år 1 ligger till grund för det konstnärstillägg som skall beräknas för utbetalning år Eftersom inkomsten år l är högre än det ursprungliga året för beräkning av konstnärstillägget år 0 en bidragande orsak är det erhållna konstnärstill- minskar konstnärstillägget för år Inkomsten blir då lägre vilket kan ägget upphov till högre konstnärstillägg år 3 osv. Denna ryckighet kan emellerge tid för näringsidkares del hanteras genom avsättning till periodiseringsfond, som finns beskrivet i avsnitt 2.9. Det innebär att inkomsten kan utjämnas bla. i syfte att få ett jämnt konstnärstillägg. Den myndighet prövar konstnärstillägget bör ha rätt att få del av insom komstuppgifter från skatteregistret enligt l § skatteregisterlagen 1980:343.

Ansökan om konstnärstillägg Ansökan om konstnärstillägg görs årligen hos den beslutande myndigheten. Detta sker lämpligen i samband med att självdeklarationen upprättas och ges in till Skattemyndigheten. Ansökan om konstnärstillägg sker därför som regel under första halvåret. För att ansökan skall kunna prövas krävs att den kommit in till Konstnärsnämnden före utgången av det år ansökan avser. I ansökan, görs särskild blankett, redovisas inkomsterna och från vilsom ken verksamhet dessa härrör konstnärliga uppdrag, utställningar, publikatiom.m.. Vidare redovisas den konstnärliga utbildningen och liknande ner uppgifter. Konstnärsnämnden kan begära kompletteringar om ansökan är bristfällig eller om uppgifter behöver förtydligas.

Beräkning av budgetejjfekter för konstnärstillägger En grov uppskattning av budgeteffektema av ett konstnärstillägg ger en bruttoutgift ca 100 mkr per år exklusive skatteinkomster utifrån ovan redovisade belopps- och procentsatser. Nettoutgiftema kan då uppskattas till ca 60 mlcr. Det bör observeras att detta är en mycket grov uppskattning utifrån tillgänglig statistik över konstnärers inkomstförhållanden SCB 1989.

Problem med konstnärstillägg Det finns en risk för bidragsanpassning genom att den konstnärliga verksamheten minskar hos de konstnärer som före ett införande av konstnärstillägg 677

SOU 1995: 84

har en inkomst som överstiger 70 000 kronor beroende att konstnärstilllägger minskar proportionellt mot högre inkomster denna nivå. Vidare omfattas alla typer av konstnärligt verksamma konstnärstillägav get, vilket innebär att även konstnärer inom teater- och musikområdena där subventionsgmden redan i dag är hög, kommer att omfattas konstnärstillav ägget. Det kan förefalla orimligt att konstnärsttillägg till är ges personer som verksamma inom områden som redan idag är kraftigt subventionerade. Konstnärstillägget innebär också en administrativ hantering tar som resurser från den verksamhet som medlen skall till. Ansökningsförfarandet kan bli krångligt och man kan befara svårigheter att bedöma om olika intäkter och kostnader är hänförliga till den konstnärliga verksamheten eller till icke annan bidragsberättigad verksamhet. I enskilda fall kan det bli fråga om relativt omfattande utredningar i och med att konstnärsnämnden skall beakta verksamhetens intresse för kulturlivet. Det bör emellertid påpekas att bedömningsarbetet har sin tyngdpunkt under de forsta åren. Det gäller då att utarbeta riktlinjer för praxis samt första gången ta ställning till antal ett stort ansökningar. När väl en konstnär erhållit stöd kan möjligen kommande prövningar förenklas. Argumenten för stöd till konstnärlig verksamhet, dvs. att den konstnärliga produktionen har positiva externa effekter på produktion och konsumtion, kan inte sägas motivera ett konstnärstillägg efter nivå på 50 000 som avtar en kronor. Snarare skulle dessa argument tala för ett konstnärstillägg som är proportionellt mot inkomsten av konstnärlig verksamhet. Ett helt proportionellt konstnärstillägg skulle dock ett marginellt stöd till varje när ge person hänsyn tas till det statsñnansiella läget.

Bilaga 7

Bilaga

Lag om konstnärstillägg

Härigenom förskrivs följande.

Inledande bestämmelser l § Konstnärstillägg lämnas som ett inkomsttillägg enligt bestämmelserna i denna lag till den som yrkesmässigt bedriver konstnärlig, litterär eller därmed jämförlig verksamhet konstnärlig verksamhet.

2 § Frågor om konstnärstillägg handläggs av den myndighet regeringen bestämmer.

Rätten till konsznärsnllägg 3 § För att konstnärstillägg skall lämnas krävs att den konstnärliga verksamheten är av intresse för kulturlivet.

4 § Konstnärstillägg lämnas enbart till den som är bosatt i Sverige

5 § Konstnärstillägg lämnas inte till den som vid ingången av det år som ligger till grund för beräkningen av tillägget fyllt 65 år. Konstnärstillägg lämnas inte heller till den som vid motsvarande tidpunkt uppbär förtidspension.

Beräkning av konstnârstillâgg 6 § Konstnärstillägget skall utgöra en viss andel av den taxerade förvärvsinkomsten enligt kommunalskattelagen 1928:370 till den del inkomsten kommer från den konstnärliga verksamheten. Sådan inkomst kan avse både inkomst av näringsverksamhet och inkomst av tjänst. Konstnärstillägget skall minskas om förvärvsinkomster, taxerad inkomst av kapital enligt lagen 1947:576 om statlig inkomstskatt och stipendier överstiger en viss nivå.

7 § Föregående års inkomst skall ligga till grund för beräkning konst-

av närstillägget. Om taxering inte skett vid tidpunkten för beräkning av konstnärstillägg, grundas konstnärstillägget på ingiven deklaration. I 11 § ñnns bestämmelser om justering av konstnärstillägget när taxeringen ändras. 679

SOU 1995: 84

8 § Beräkningen konstnärstillägg sker enligt föreskrifter av som meddelas av regeringen.

Utbetalning av konsmärsrillägg

9 § Konstnärstillägg betalas gång året. ut en om

Ändring av konstnârstillâgg

10 § Om taxeringen till kommunal och statlig inkomstskatt ändras eller någon annan omständighet inträffar som påverkar konstnärstillägget skall den som uppburit tillägget underrätta den beslutande myndigheten dessa förom hállanden.

l 1 § Awiker taxeringen från självdeklaration som legat till grund för beslut om konstnärstillägg skall det ändras i enlighet med taxeringen. Om för mycket konstnärstillägg betalats ut skall återbetalning ske.

12 § Om den som uppburit konstnärstillägg genom att lämna oriktiga uppgifter eller genom att underlåta att fullgöra uppgiftsen eller underrättelseskyldighet eller annat sätt förorsakat att konstnärstillägg har lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp och han skäligen bort inse detta, skall beslut om återbetalning ske av vad som utbetalats felaktigt eller för mycket.

13 § Om det finns särskilda skäl får återbetalningsskyldigheten efterges helt eller delvis.

14 § Om återbetalningsskyldighet ålagts någon får vid senare utbetalning av konstnärstillägg ett motsvarande belopp innehållas i avräkning på vad som betalats ut for mycket.

Skattefrdgor m.m.

15 § Konstnärstillägget skall skattepliktig intäkt tas upp som vid taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt under det år konstnärstillägget betalas ut och i fråga om näringsidkare under det år det avser. Om för mycket eller for litet konstnärstillägg betalats ut får det återbetalda eller utbetalda beloppet dras av respektive tas intäkt under det år återbetalning upp som eller utbetalning sker.

Bilaga 7

Överklagande

16 § Beslut om återbetalning och eftergift av konstnärstillägg får överklahos allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag får inte gas överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1997. Konstnärstillägg lämnas första gången för inkomster som uppbärs från och med ilcraftträdandet.

SOU 1995: 84

Förordning om konstnärstillägg

...

l § Ansökan om konstnärstillägg görs skriftligen och ges in till Konstnärsnämnden före utgången av det år ansökan avser. Ansökan skall innehålla nödvändiga uppgifter för bedömande av sökandens rätt till konstnärstillägg förklaring på heder och samt en samvete att de lämnade uppgifterna är riktiga. Till ansökan skall fogas bestyrkt kopia en av självdeklarationen för beskattningsåret före det år ansökan avser.

2 § Konstnärstillägg lämnas med 50 inkomsten procent av från den konstnärliga verksamheten till den del inkomsten inte överstiger 50 000 kronor. Om inkomsten överstiger 70 000 kronor skall konstnärstillfállet minskas med 40 procent av den överskjutande inkomsten. För den som har A-skattesedel skall vid beräkning konstnärstillägget av enligt första och andra styckena hänsyn tas till att arbetsgivaravgifter skall anses ingå i det framräknade beloppet. Det framräknade beloppet skall därför minskas med ett belopp motsvarande de arbetsgivaravgifter belöper på som det utbetalda tillägget

3 § I inkomsten enligt 2 § andra stycket ingår föregående års taxerade förvärvsinkomst enligt 47 § kommunalskattelagen 1928:370, föregående års taxerade inkomst av kapital enligt 3 § 14 lagen 1947:576 mom. om statlig inkomstskatt, vad som återstår av skattefria stipendier efter avräkning - av de kostnader för resor eller liknande som är förenade med stipendiet.

4 § Konstnärstilläggetavrundas nedåt till jämnt hundratal kronor.

Bilaga 7

Författningskommentar

Lag om konstnärstillägg

Inledande bestämmelser

1 § Konstnärstillägget är ett inkomsttillägg som lämnas till den yrkesmässigt som bedriver konstnärlig, litterär eller därmed jämförlig verksamhet. Definitionen är hämtad från 46 § 1 mom. kommunalskattelagen 1928:370. Enligt denna regel kan avdrag medges för underskott av sådan verksamhet. Förutsättningen for att erhålla konstnärstillägg är att verksamheten bedrivs yrkesmässigt. Det får alltså inte vara fråga om hobbyverksamhet. Många konstnärer och författare försörjer sig delvis på annat sätt än genom den konstnärliga verksamheten. Även i sådana fall är kravet på yrkesmässighet i regel uppfyllt. Några kännetecken på yrkesmässighet är att verksamheten bedrivs kontinuerligt och i viss omfattning. Eftersom konstnärstillägget baseras på inkomsten från den konstnärliga verksamheten är förutsättningen för bidraget att verksamheten går med överskott. Redan av detta skäl utmönstras flertalet utövare inte kan som anses yrkesmässi verksamma. Konstnärstillägg skall stödja konstnärlig verksamhet och lämnas därför inte för inkomster till dödsbon.

3 § Den myndighet regeringen bestämmer prövar ansökningar konstom närstillägg samt fattar beslut i andra ärenden rör konstnärstillägg. som

Rätten till lconstnärsrillägg

3 § Konstnärstillägget skall gå till kulturverksamma, skapande och utövande yrkesutövare inom kultursfären. Definitionen konstnär av är inte entydig. Det kan givetvis inte ankomma på den enskilde att själv bestämma den verkom samhet som han bedriver kan konstnärlig anses vara och ge rätt till konstnarstillägg. l slutändan måste någon ta ställning till om verksamheten bör stödjas med statligt kulturstöd i form av konstnärstillägg. Det ankommer på myndigheten att bestämma vilka som är berättigade till stöd. Som framgår av allmänmotiveringen är syftet med bestämmelsen inte närmast att göra någon kvalitativ bedömning av konstnärerna. Syftet med regeln är att kunna skilja bort verksamheter som saknar intresse för kulturlivet.

SOU 1995: 84

4 § Förutsättningen för konstnärstillägg är konstnären att är bosatt i Sverige. Eftersom stödet baseras den taxerade förvärvsinkomsten måste konstnären vara skattskyldig i Sverige.

5 § Konstnärstillägg lämnas inte till den som uppnått pensionsåldem eller uppbär förtidspension även om konstnären fortsätter yrkesverksam. att vara Av budgetmässiga skäl bör konstnärstillägget koncentreras till den konstnärer grupp som har ett stort behov ett inkomsttillägg. När pension utgår får av konstnären anses vara mindre beroende av inkomsten från den konstnärliga verksamheten och därmed konsmärstillägget för sin försörjning.

Beräkning av konstnärstillägg

6 § Konstnärstillägget grundas inkomsten från den konstnärliga inkomsten. Grunden är den taxerade förvärvsinkomsten enligt kommunalskattelagen till den del inkomsten avser den konstnärliga verksamheten. Om inkomsten avser även andra slags inkomster måste dessa alltså räknas bort vid beräkningen av konstnärstillägg. I vissa fall måste fördelningen av inkomsten beakta kostnagemensamma der. Antag att en enskild näringsidkare både är konstnär och reklamtecknare. Enbart den konstnärliga inkomsten ligger till grund för konstnärstillägget. Vid beräkningen av inkomsten måste hänsyn till tas att ateljén används i båda verksamheterna. Även andra driftkostnader kan behöva fördelas. En konstnär som saknar inkomst från konstnärlig verksamhet kan inte få konstnärstillägg eftersom tillägget baseras på inkomsten. Det har inte någon betydelse om inkomsten härrör från anställning eller från näringsverksamheten eller att inkomster från båda inkomstslagen ligger till grund för konstnärstillägget. Sjukpenning och liknande ersättningar får anses vara en inkomst från den konstnärliga verksamheten som grundar rätt till konstnärstillägg under förutsättning att sjukpenningen e.dyl. ersätter sådan inkomstförlust.

8 § Regeringen bemyndigas att närmare med vilka belopp konstnärstillägg ange kan lämnas och hur beräkningen skall ske. Härigenom kan förändringar snabbt ske med hänsyn till ändrade ekonomiska förutsättningar.

Bilaga 7

Utbetalning av konstnärsrillâgg

9 § Konstnärstillägg betalas ut vid ett tillfälle per år.

Ändring av konstnårstillâgg

10 § Myndigheten skall underrättas om taxeringen ändras eller någon annan omständighet inträffar som påverkar konstnärstillägget. Den vanligaste orsaken till underrättelse torde vara att skattemyndighetema avviker från deklarationen. Eftersom inkomsten ändras påverkas som regel konstnärstillägget.

1 l § Awiker taxeringen från självdeklarationen skall konstnärstillägget ändras. Detta kan ske Skattemyndigheten avviker från deklarationen. Taxeringen om kan också ändras omprövning hos Skattemyndigheten eller av förgenom valtningsdomstol. En ändring av taxeringen i förhållande till deklarationen legat till grund för beslutet konstnärstillägg kan medföra att för som om mycket konstnärstillägg har betalats ut eller att ytterligare konstnärstillägg skall betalas ut.

12 § Myndigheten får besluta om återbetalning av konstnärstillägg om den som uppburit tillägget underlåtit sin uppgifts- eller underrättelseskyldighet.

13 § Myndigheten har möjlighet att efterge återbetalningsskyldigheten.

14 § För att återbetalningsskyldigheten skall bli effektiv kan myndigheten minska utbetalningar konstnärstillägg med vad som betalts ut för mycket. senare av

15 § Konstnärstillägg skall tas upp som intäkt det år det betalas ut eller i fråga om näringsidkare, det år det N äringsidkares inkomstberäkning sker enligt avser. bokföringsmässiga grunder och om en utbetalning på grund av en sen ansökan sker först efter årsskiftet skall konstnärstillägget anses vara en intäkt som föregående år. När det gäller inkomst av tjänst skall konstnärstillägget avser ske när det betalas ut. En sen ansökan kan därför medföra att två konstnärstillägg betalas ut under ett och samma år.

SOU 1995: 84

Avdrag får göras för konstnärstillägg skall återbetalas. Avdraget som görs det är återbetalning sker. Motsvarande gäller intäktsföring om för litet konstnäxstillägg betalats ut. Bestämmelsen anknyter till vad som gäller för intäkters redovisning i inkomstslaget tjänst resp. inkomstslaget näringsverksamhet vad gälsamt som ler for avdrag i dessa inkomstslag. Bestämmelsen ansluter till de allmänna reglerna om näringsbidrag punkt 9 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen och inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder punkt l anvisningarna av till 24 § kommunalskattelagen. Konstnärstillägget är inkomsttillägg skall ett som tas upp som intäkt för det beskattningsår som det avser. Avdrag får göras det beskattningsár då det betalas tillbaka.

Överklagande

16 § Vissa beslut får överklagas till förvaltningsdomstol. Det gäller beslut där rättssäkerhetsskäl motiverar möjligheten till domstolsprövning. Andra beslut som gäller prövningen av rätten till konstnärstillägg omfattar bedömningar som inte lämpar sig att prövas i domstol och kan därför inte överklagas.

Bilaga 8

Förkortningar

ALB Arkivet for ljud och bild ALU Arbetslivsutveckling AMS Arbetsmarknadsstyrelsen BFI Bokbranschens Finansieringsinstitut BNP Bruttonationalprodukt BUS Bildkonst Upphovsrätt Sverige ESO Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi EU Europeiska Gemenskapen FN Förenta Nationema GATT General Agreement on Tariffs and Trade HSFR Humanistiskt-samhällsvetenskapliga forskningsrådet HSO Handikappförbundens samarbetsorgan ILO International Labour Organization IT Informationsteknologi KLYS Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd KOSK Kommunerna, staten och kulturpolitiken, en studie gjord av Kulturrådet KRO Konstnäremas riksorganisation KTH Kungliga Tekniska Högskolan LAR Landskapsarkitektemas Riksförbund LO Landsorganisationen NOLA Naturvårdsâtgärder i odlingslandskapet NORDICOM Nordiska Dokumentationscentralen för Masskommunikationsforskning NUNSKU Nämnden för utställning av nutida svensk konst i utlandet NUTEK Närings- och teknikutvecklingsverket PBL Plan- och bygglagen RAÄ Riksantikvarieämbetet RIK Riksantikvarieämbetets och Statens historiska museers institution för Konservering RF Regeringsform ROI Reparation, om- och tillbyggnad RRV Riksrevisionsverket SACO Sveriges Akademikers Cenualorganisation SAMDOK Samordning, samtid och samarbete. En sammanslutning av svenska kulturhistoriska museer som bedriver insamling och dokumenation 687

SOU 1995: 84

SAR Svenska Arkitekters Riksförbund SCB Statistiska Centralbyrån SFS Svensk Författnings Samling SHR Svenska Hemslöjdföreningamas Riksförbund SKR Sveriges Konstföneningars Riksförbund SOU Statens offentliga utredningar SSD Svensk samhällsvetenskaplig datatjänst STIM Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå STR-T Svenska Tomedalingars Riksförbund -Tomionlaaksolaiset Tjänstemännens Centralorganisation Undersökning av svenska folkets levnadsförhållanden SCB av UNESCO United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization URL Upphovsrättslagen Riksantikvarieämbetets och Statens historiska undermuseers sökningsverksamhet

Bet. Betänkande Direktiv Departementsserien Prop. Proposition Rskr. Riksdagslcrivelse

1995 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Ett renodlat näringsförbud. N. 40. Älvsåkerhet. K. - . Arbetsforetag En ny möjlighet för arbetslösa.A. 41. Allmän behörighet för högskolestudier.U. . - Grön diesel miljö och hälsorisker. Fi. 42. Framtidsanpassad Gotlandstrañk.K. . - Längtidsutredningen1995. Fi. 43. Sambandet Redovisning Beskattning.Ju. . - Värdens svåraval. 44. Aktiebolagetsorganisation.Ju. . slutbetänkandeav Prioriteringsutredningen.S. 45.Grundvattenskydd.M. Muskövarvets framtid. Fö. 46. Effektivare styrning och rättssäkerhet

Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa.A. i asylprocessen. A. . Pensionsrättigheteroch bodelning. Ju. 47. Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB . Fullt ekonomisktarbetsgivaransvar. Fi. samt polislagen.Ju. ..Översyn av skattebrottslagen. Fi. 48. EG-anpassade körkortsregler. K.

.Nya konsumentregler.Ju. 49. Prognoser över statens inkomster och utgifter. Fi. Mervärdesskatt Nya tidpunkter för 50. Kunskapslägetpå kämavfallsområdet1995. M. . redovisningoch betalning. Fi. 51. Elförsörjning i ofred. N. Analys av Försvarsmaktens ekonomi. Fö. 52. Godtrosförvärv av stöldgods Ju. Ny Elmarknad + Bilagedel. N. 53. Samverkanfor fred. Den rättsligaregleringen. Fö. Könshandeln.S. 54. Fastighetsbildning en gemensam uppgift for stat - .Socialt arbetemot prostitutioneni Sverige. S. och kommun. M. .Homosexuell prostitution. S. 55. Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden. A. .Konst i offentlig miljö. Ku. 56. Förmåner och sanktioner .Ett säkrare samhälle.Fö. utgifter for administration. Fi. - .Utan stannar Sverige. Fö. 57. Förslag om ett internationellt flygsåkerhets- .Staden vatten utan vatten. Fö. universitet i Norrköping-Linköping. U. .Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skane.Fö. 58. Kompetensoch kunskapsutveckling om yrkes- - .Brist på elektronikkomponenter. Fö. roller och arbetsfält inom socialtjänsten.S. .Gasmoln lamslår Uppsala. Fö. 59. Ohälsoñrsâlcringoch samhällsekonomi Samordnadoch integrerad tågtrafik på olika aspekterpå modeller, finansiering . - Arlandabanan och i Mälardalsregionen.K. och incitament. S. 26. Underhållsbidragoch bidragsförskott, 60.Kvinnofrid. Del A+B. S. Del A och Del B. S. öLMyndighetsutövning vid medborgarkontor.C. 27. Regional framtid + bilagor. C. 62. Ett renat Skåne.M. 28. Lagen vissa internationella sanktioner 63. Översyn av skattereglerna för stiftelser och ideella om en översyn. UD. föreningar. Fi. - 29. Civilt bnik försvarets resurser 64. lüimatforändringar i trafikpolitiken. K. av regelverken,erfarenheter, helikoptrar. Fö. 65. Näringslivets tvistlösning. Ju. 30. Alkylat och Miljöklassning av bensin. M. 66. Polisens användning av övervakningskamerorvid 31. Ett vidareutvecklat miljöklassystem i EU. M. fönmdersökning. Ju. 32. lT och verksamhetsfömyelse inom rättsväsendet. 67. Naturgrusskatt, m.m. Fi. Förslag till nya samverkansformer.Ju. 68. IT-kommissionensarbetsprogram 1995-96.SB. 33. Ersättning för ideell skada vid personskada.Ju. 69. Betaltjärtster. Fi. 34. Kompetens för strukturomvandling. A. 70. Allmänna kommunikationer för alla K. - 35. Avgifter inom handikappområdet.S. 71. Behörighet och Urval. Förslag till nya regler for 36. Förmåner och sanktioner en samlad redovisning. antagningtill Universitet och högskolor. U. - Fi. 72. Svenskainsatser for internationell katastrof- och 37. Vart dagligablad stödtill svensk dagspress.Ku. Kartläggning, analys och förslag.

- gyktinghjälp.

38. Yrkeshögskolan Kvalificerad eftergymnasial o. yrkesutbildning. U. 73. Ett aktiebolag för service till universitet och

39. Some reflections on SwedishLabour Market högskolor m.m. U. Policy. A. 74. Lågenhetsdata.Fi. Några utländska forskares syn svensk 75. Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv. A.

arbetsmarknadspolitik.A. 76. Arbete till invandrare. A.

Statens offentliga 1995

utredningar

Kronologisk förteckning

77. Röster om EU:s regeringskonferens - hearingrnedorganisatiousföreträdare,debattörer och forskare. UD. 78. Den svenska rymdverksarnheten.N. 79. Vårdnad, boendeoch umgänge. JU. 80. EU om regeringskonferensen1996 - institutionerna rapporter - synpunkteri övriga medlemsländer.UD. 81. Ny rättshjålpslagoch andrabestämmelserom rättsligt bistånd.Ju. 82. Finansieringslösningarför Göteborgs-och Dennisöverrcnskommelsema. K. 83. EU-kandidater 12 länder - som kan bli EU:s nya medlemmar.UD. 84. Kulturpolitikens inrikming. Ku. 84. Kulturpolitikens inriktning i korthet. Ku. - 85. Tjugo års kulturpolitik 1974-1994.Ku.

1995 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Socialdepartementet

IT-komrnissionensarbetsprogram 1995-96. 68 Vårdenssvåraval. slutbetänkandeav Prioriteringsutredningen.S Justitiedepartementet Könshandeln.15

Pensionsrättigheter och bodelning. 8 Socialt arbetemot prostitutioneni Sverige. 16 konsumentregler.ll Homosexuellprostitution. 17 Nya verksarnhetsfömyelse inom rättsväsendet. Underhållsbidragoch bidragsförskott, IT och Förslag till samverkansformer.32 Del A och Del B. 26 nya Ersättning för ideell skadavid personskada. 33 Avgifter inom handikappomrádet.35 Sambandet Redovisning Beskattning. 43 Kompetensoch kunskapsutveckling om yrkes- - - Aktiebolagets organisation.44 roller och arbetsfältinom socialtjänsten. 58 Tvángsmedelenligt 27 och 28 kap. RB Ohälsotörsäluingoch samhällsekonomi polislagen. 47 olika aspekter modeller, finansiering samt stöldgods 52 och incitament. 59 Godtrosförvärv av Näringslivets tvistlösning. 65 Kvinnofrid. Del A+B. 60

Polisens användning av övervakningskameror vid Kommunikationsdepartementet fönindersökning. 66 Vårdnad boendeoch umgänge.79 Samordnadoch integrerad tågtrafik på Ny rättshjälpslag och andra bestämmelser om Arlandabanan och i Mälardalsregionen. 25 rättsligt bistånd. 81 Älvsäkerhet. 40

Framtidsanpassad Gotlandstrafik.42 Utrikesdepartementet EG-anpassade körkortsregler. 48

internationella sanktioner Klimatförändringar i trafikpolitiken. 64 Lagenom vissa 28 Allmänna kommunikationer för alla 70 - en översyn. regeringskonferens Finansieringslösningar för Göteborgs- och Rösterom EU:s hearing med organisationsföreträdare, debattörer Dennisöverrenskommelsema. 82 och forskare. 77 Finansdepartementet EU om regeringskonferensen1996 institutionernasrapporter Grön diesel miljö- och hälsorisker. 3 - synpunkter i övriga medlemsländer. 80 Långtidsutredningen 1995. 4 - EU-kandidater 12 länder som kan bli EUzs Fullt ekonomisktarbetsgivaransvar. 9 medlemmar. 83 Översyn skattebrottslagen. 10 nya av Mervärdesskatt Nya tidpunkter för - Försvarsdepartementet redovisning och betalning. 12 framtid. 6 Förmåner och sanktioner en samlad redovisning. 36 Muskövarvets - Försvarsmaktens ekonomi. 13 Prognoseröver statens inkomster och utgifter. 49 Analys av Ett säkrare samhälle. 19 Förmåner och sanktioner Utan Sverige. 20 utgifter för administration. 56 stannar - Översyn skattereglema för stiftelseroch ideella Staden vattenutan vatten. 21 av Radioaktivaämnen slår jordbruk i Skåne.22 föreningar. 63 ut Brist pá elektronikkomponenter. 23 Naturgrusskatt,m.m. 67 Gasmoln lamslár Uppsala. 24 Betaltjânster. 69 Civilt bruk försvarets Lågenhetsdata. 74 av resurser regelverken, erfarenheter,helikoptrar. 29

Utbildningsdepartementet

Samverkan för fred. Den rättsliga regleringen. 53 Svenskainsatser för internationell katastrof-och Yrkeshögskolan Kvalificerad eftergymnasial flyktinghjälp. Kartläggning, analysoch förslag. 72 yrkesutbildning. 38 Allmän behörighetför högskolestudier. 41 Förslag om ett internationellt tlygsäkerhetsuniversitet i Norrköping-Linköping. 57

Statens

offentliga utredningar 1995

Systematisk förteckning

Behörighetoch Urval. Förslagtill nya regler för antagningtill Universitet och högskolor. 71 Ett aktiebolagför servicetill universitetoch högskolor m.m. 73

Arbetsmarknadsdepartementet

Arbetsföretag En ny möjlighet for arbetslösa.2 - Obligatoriskaarbetsplatskontakterför arbetslösa.7 Kompetensför stnikturomvandling. 34 Somereflections on SwedishLabour Market Policy. 39 Några utländskaforskares syn på svensk arbetsmarknadspolitik. 39 Effektivare styrning och rättssäkerhet i asylprocessen.46 Ett samlatverksamhetsansvarför asylärenden.55 Svenskflyktingpolitik i globalt perspektiv. 75 Arbete till invandrare.76

Kulturdepartementet

Konst i offentlig miljö. 18 Várt dagligablad Pstödtill svenskdagspress.37 - Kulturpolitikens inriktning. 84 Kulturpolitikens inriktning i korthet. 84 - Tjugo års kulturpolitik 1974-1994.85

Näringsdepartementet

Ett renodlatnäringsförbud. 1 Ny Elmarknad + Bilagedel. 14 Elförsörjning i ofred. 51 Den svenskaRymdverksamheten.78

Civildepartementet

Regionalframtid + bilagor. 27 Myndighetsutövningvid medborgarkontor.61

Miljödepartementet

Alkylat och Miljöklassning av bensin.30 Ett vidareutvecklatmiljöklassystemi EU. 31 Gnindvattenskydd.45 Kunskapsläget kärnavfallsomrádet1995.50 Fastighetsbildning en gemensam uppgift för stat och kommun. 54 Ett renat Skåne.62