Folkhögskolan i framtidsperspektiv

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

DET FRIA

BILDNINGS f

ARBETET

Debattinlägg folkbi om ningen

och i folkhögskolan fram n

5?

Statens

offentliga utredningar

1990:66

Egg;

E433 Utbildningsdepartementet

Det fria

bildningsarbetet

och

Debattinlägg

om

folkbildningen

i framtiden

folkhögskolan

till betänkande Bilaga folkhögskolekommitténs Stockholm 1990

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av regcxingskanslicts förvaltningskontor ombcsörjcr remissutsändningar av dessa publikationer.

Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08/739 96 30 Telefax: 08f/ 39 95 48

Publikationcma kan också köpas i Informationsbokhandcln, Malmtorsgatan 5, Stockholm.

ISBN 9l-38-lO623-X

Graphic Systems/Modin Stockholm 1990 ISSN 0375-250X

Förord

l dag är det många som söker folkbildningens rötter och identitet. inte på länge har intresset varit så stort för Oscar Olssons, Gun-

nar Hirdmans och andra pionjärers sätt att formulera det fria

bildningsarbetets uppgifter och problem. Ofta är det unga och nykomlingar i folkbildningsarbetet som känner behov av att gå

till källorna. Detta är naturligt. Folkbildningsprägeln har tunnats ut i bildningsarbetet i takt med att studieförbund och folkhögskolor an-

förtrotts samhällsuppgifter och alltmer integrerats i utbildningsvä-

sendet. En växande marknad för uppdragsutbildning har ökat intresset eller behovet av att ta uppdrag av andra. Det är inte svårt att förstå att detta föder en debatt om vad som är det egna, det

egentliga uppdraget. Folkhögskolekommittén har i sina diskussionen ägnat stort in-

tresse åt att försöka beskriva folkbildningens särart och framtidsuppgifter. Vi har kommit till slutsatsen att folkhögskolan i framtiden bör spela en mer framträdande roll i det fria bildningsarbetet. De traditionella folkhögskolekursernzi i zillmiimizi ämnen måste

finnas kvar - än finns många människor med kort eller bristfällig

grundutbildning - men därutöver har skolorna kraft och resurser för en mer omfattande och mer renodlad folkbildningsinsats. Den yrkesutbildande insats som folkhögskolan också kan svara för bör

i första hand ta fasta på folkrörelsernas och hilclningszirhetets be-

hov. Det fria bildningsarbetet arbetar med andra förutsåittningar än övrig utbildning. Det hämtar inte sitt uppdrag från riktlinjer och

läroplaner som bestämts på centralt håll. Det behöver inte anpas-

sa sig till krav från yrkesliv och arbetsmarknad. De som är verksamma i bildningsarbetet tar sig själva sina uppdrag. När de lyckas väl, är det fria bildningsarbetet utvecklande och nyskapan-

de på samma sätt som den fria kulturverksamheten kan vara. Det genomorganiserade svenska utbildningsväsendet har skapat

en vana hos oss att relatera kunskap till ett visst stadium i en utär andra kan

bildningsgång. Några kunskaper grundskolemässiga,

vara högskolemässiga och all utbildnings mål är att uppnå ett bestämt stadium av färdigutbildning. Detta är naturligtvis ett alldeles för ytligt synsätt. Det finns många kunskaps- och utbildningsbehov som ungdomsutbildningen eller högskolan aldrig lyckas fånga in eller aldrig har tid att ge det utrymme som vore önskvärt. Det finns behov av studier som går in på nya kunskapsområden, som spränger de invanda ämnesgränserna eller som startar från ideologiska utgångspunkter. För övrigt är effekterna av utbildning just en ökad vetgirighet. Studier väcker vår nyfikenhet och lusten att lära ännu mer. Det är av dessa skäl som det behövs ett aktivt och mångsidigt folkbildningsarbete. Folkbildningen i vårt land har gamla anor och dess historia är nära förbunden med demokratisering och välfärdsutveckling. Man skulle kunna tro att den spelat ut sin roll i ett modernt samhälle med många utbildningstillfällen. Snarare är det tvärtom. Hade inte folkbildningen funnits i vårt allt mer utpräglade kunskapssamhälle, hade vi varit tvungna att uppfinna den. Folkhögskolekommittén har i betänkandet beskrivit vad den anser vara det fria bildningsarbetets uppgift i dagens samhälle. Kommittén håller sig till principresonemang och anger inte några konkreta ämnnesområden eller arbetsuppgifter. Det konkreta innehållet skall folkbildarna själva svara för. Dock kan en folkbildningsdebatt aldrig föras bara med utgångspunkt från abstraktioner. För meningsutbytet behövs tydliga bilder av vad som kan åstadkommas. Avsikten med denna bilaga till kommittébetänkandet är att visa fram några sådana bilder genom att ge utrymme för personliga synpunkter på folkbildningens roll i framtiden. De medverkande skribenterna har ett personligt engagemang för folkbildningen och skriver i regel utifrån egna erfarenheter. Några väljer att skriva ur folkhögskolans synvinkel, andra tar studieförbundsarbetet till utgångspunkt. l båda fallen gäller det samma slag av fritt bildningsarbete. De första fyra debattinläggen är skivna för ett seminarium i folkhögskolekommitténs regi om Folkbildningcns roll i utbildningssamhället. De innehåller ganska allmänt hållna resonemang som i ett femte inlägg kommenteras av en praktiskt verksam folkhögskoleman.

Övriga inlägg tar upp mer avgränsade ämnesområden där folk-

bildningsinsatser är motiverade. En viss allsidighet har eftersträvats, men självfallet har många ;angelägna områden måst utelämnas. Ambitionen har inte varit att åstadkomma någon heltäckande beskrivning utan att hitta ett sätt att få igång en :ingeliigcn debatt.

Gunnar Svensson Folkhögskolekommitténs ordförande

Innehån

Bernt Gustavsson Bildning och folkbildning i tradition och framtid Urban Dahllöf Kunskapsbehov för samarbete och medbestämmande 2l Sverker Sörlin i framtidssamhället -

Folkhögskolan några halvoffentliga funderingar

Lars Ingelstam Folkhögskolan och informationssamhällets

Bengt Göransson Demokrati kräver tankeutbyte och

Lars Farago och Siri Greger Vem blir QO-talets kulturerövrare? 103

Christina Berglund Världen har kommit till lll

Sverige

och i tradition

Bildning folkbildning

och framtid

Bernt Gustavsson

Folkhögskolan är en del av den folkbildningstradition många talar

stolt och stort om. Vid en internationell jämförelse är det den jämlikhetssträvan som finns inbyggd här som slår utländska bedömare med häpnad. En fransk iakttagare t.ex. förundras över den himmelsvida skillnaden mellan jämlikhet kontra elitism, här och i hans hemland. Folkbildningstraditionen är buren huvudsakligen av folkhögskolans allmänna kurser och studieförbunden. Vi vet att det är i

de allmänna kurserna på folkhögskolan som vi når dem som har de sämsta utgångspunkterna och störst behov av allmän förkovran. Men samtidigt är det ju så att folkhögskolan är en del av den allmänna vuxenutbildningen. Detta har upprepade gånger ställt

folkhögskolan i jämförelse med och konkurrensförhållande till andra utbildningsformer. När yrkesskolorna kom talades det om att folkhögskolan hade spelat ut sin roll. När komvux började

byggas upp menade många att det var folkhögskolans död. Nu är

det gymnasieskolan som ska reformeras - och då?

två

Folkhögskolans grundpelare

Folkhögskolan står alltså på två grundpelare. Den ena är folkbild-

ningen och den andra är vuxenutbildningen. Det är just kombinationen av dessa två inslag, som ger svensk folkhögskola dess unika

karaktär. Det är också möjligheten att på olika sätt kunna kombi-

nera dessa två inslag, som gjort att folkhögskolan överlevt tidigare utbildningsreformer. Människor som kommer till folkhögskolan har i första steget en instrumentell kunskapssyn, de vill skaffa sig ett nytt yrke, eller

förkovra sig i det de har. Men många vill också förändra sina liv i

en rad avseenden. Först i andra steget förmår man se kunskapens egenvärde, kunskap för dess egen skull och dess relation till personlig utveckling - delar av det vi kallar bildning.

Båda dessa pelare är alltså nödvändiga förutsättningar för att man i fortsättningen ska kunna tala om en jämlikhetsskapande huvuddelen av

folkbildningstradition. Folkhögskolan rekryterar sina deltagare hos en bred allmänhet på grund av den kompe-

tensgivande utbildning skolformen ger. Drar man undan den pelaren rasar bygget samman. Men det avgörande, främst för dem som arbetar inom folkhögskolan och är intresserade av dess fortsatta existens - inte bara

som en institution i sig, utan en som fyller sina syften - är hur

man hanterar den andra pelaren, folkbildningstraditionen. Den som i ett samhälle fyllt av utbildningar står öppen för

möjlighet folkhögskolan, år att utveckla sig på en folkbildande grund.

Attityder till folkbildningstraditionen

Jag tycker mig i diskussionen om folkbildning ha mött några vanliga förhållningssätt till traditionen: l. Man avfärdar den som något blott tillhörigt det förflutna, som inte har någonting att göra med vår moderna tid. Det är nå-

got för nostalgiker och romantiker. 2. Man reducerar den, antingen till att vara endast en arbetsform eller ett visst studieinnehåll. 3. Man vidgar den till att vara all den verksamhet som bedrivs inom de folkbildande institutionerna, (folkhögskola och studieförbund). Själva attityden till vad vi kallar

folkbildningstraditionen synes pendla mellan idealisering å ena sidan och allmänt avståndstagande och skepsis å den andra. De som försvarar folkbildningen idea- Iiserar gärna, medan den skeptiska attityden dominerar. Den anda som råder på flertalet skolor och studieförbund är allmän pragmatism. Kan man ordna en kurs i något, oavsett om vad eller hur, så gör man det. Resonemangen om folkbildning do-

mineras i hög grad av ekonomi, administration, och organisatoris-

ka frågor - det kvantitativa står i inte det kvalitativa. förgrunden,

i kris

Folkbildningen ideologisk

l den mån man kan tala om en folkbildningens kris, ser jag den främst som ideologisk. Den kommer man inte tillrätta med genom administrativa reformer. Ändrade huvudmannaskap och

ökad målstyrning hjälper inte. Man löser den heller inte genom att kasta ut verksamheten på en marknad. Jag tror över huvud ta-

get inte att man löser den genom de organisatoriska reformer vi i

har en sådan övertro på. Sverige

Den yttersta anledningen till den behandling folkbildningen i dag utsätts för, både av styrande organ, anslagsgivande myndighe-

ter och människor som arbetar inom dess institutioner, är som jag

själv ser det, den ideologiska uttunning folkbildningen genomgått under lång tid. Begrepp som allmänbildning, folkbildning, själv-

bildning, eller bildning rätt och slätt, har förlorat sina ursprungliga betydelser och förvandlats till oigenkännlighet. Allmänbildning

associeras t.ex. i dag med frågesport för flertalet människor. Ur-

sprungligen är allgemeine bildung i första hand bildning om allt, den har en allmänorienterande karaktär. En andra betydelse, tillkommen genom jämlikhetsskapande pedagoger, är att den handlar om bildning för alla, i motsats till den elitinriktade bildningen. Begreppet bildning uppstod från början som en humanistisk reaktion mot upplysningens snäva nyttobegrepp. Det är främst två mekanismer i samhälls- och kunskapsutveck-

ling som bildningens företrädare alltsedan dess sökt motverka.

Den ena är den vetenskapliga kunskapens specialisering, den and-

ra är den starka mekanismen i samhällsutvecklingen att reducera

kunskapen till ett instrument. Man har sökt motverka tendenserna att göra kunskapen till en faktahög och upprättat olika försök till sammanhang och helhet. Man har sökt hävda kunskapens och bildningens egenvärde, ytterst motiverat av att människan är ett mål i sig och inte kan förvandlas till enbart ett medel. Bildningens historia kan delvis avläsas som en återkommande oppositionsrörelse mot dessa fundamentala drag i vår civilisations utveckling.

renässans?

Bildningens

1984 proklamerades bildningens och humanioras återkomst i Sve-

rige. Tidskrifter, radioprogram, humanistdagar etc. gav luft åt att något saknades. l naiv tro om en verklig renässans, började jag studera bildningens historia. Den debatten avsatte få spår i diskussionen om den svenska folkbildningen. Min föresats var att försöka se hur den bildning som en gång var ett privilegium för borgerskapet

och de högre klasserna i samhället, kunde omsättas till att bli också arbetarklassens och hela folkets.

Under mina studier har jag dels uppehållit mig vid själva bildningsbegreppet såsom det uppstod i Tyskland i gränslandet mellan upplysning och romantik 1760-1820, dels studerat själva uppkomsten av folkbildningen i Sverige 1880-1920.

Genom dessa studier, tillsammans med femton års undervisning

på folkhögskola, har jag arbetat mig fram till ett synsätt som jag här endast kan ge delar av. Det är fråga om ett dialektiskt förhåll-

ningssätt som försöker se bildningstraditionens och

motsättningar

är avsett som ett alternativ till både avfärdande och

idealisering. Den hållningen leder i slutändan till vad vi kan kalla en kritisk

tillägnelse av bildningens och folkbildningens traditioner. Genom en analys av bildningsbegreppet kombinerat med studier i central-

europeisk vardagsfilosofi har jag kommit till en ståndpunkt, med

pedagogiska konsekvenser, vilken kan användas till att vidareutveckla folkbildningstraditionen. Jag ska börja beskriva vad jag ser som det centrala i bildningens och folkbildningens tradition och

därefter ge min syn på vägen framåt.

Bildningens motsättningar

Begreppet bildning innehåller två huvudsakliga komponenter. Den ena är bildning som Den andra är bild-

fri oändlig process.

ningens förebild. Ordet bildung, som har få internationella motsvarigheter, översattes under tidigt l800-tal till svenskans bildning. Ordet är härlett ur latinets formare och kom via franskans former att få betydelsen bilda, skapa, forma. Människan skapar sig själv i bildningsprocessen. Bildning i den mening-

en är något som finns såsom slumrande anlag i individen, vilka

kan förverkligas om de får verka fritt. Bildning är i den meningen en för individen fri, oändlig process, som under gynnsamma be-

tingelser kan fortgå livet ut.

Men det finns samtidigt hela tiden en (före-)bild för människans bildningsprocess. Den var från början av religiös karaktär,

man skulle leva upp till och efterlikna Guds bild. Så småningom

sekulariserades den och antog skilda former av den sant bildade människan. Bildningens historia handlar till stor del om den ständiga pendlingen mellan dessa två sidor av bildningsbegreppet. l de perioder då bildningen varit inne i sina mest intensiva och expansiva faser,

har dessa två moment hållits samman. Bildningsverksamhet och debatt har rört sig i spänningsfältet mellan dessa två poler.

Den som den svenska uppvisar i sitt

dynamik folkbildningen uppbyggnadsskede är ett exempel på detta. De sociala rörelser

som bar upp den titligzi folkbildningen hade båda dessa moment med i sin verksamhet. Det gällde människovärde och delaktighet i kulturarvet, kombinerat med social och kulturell frigörelse. Här hängde den fria samman med folkrörelsernas utstakade processen

mål om ett bättre och rättvisare samhälle, personlighetsutveckling

med kunskaper om samhällets utveckling och naturens villkor. Vanligen kan man dock iaktta det motsatta i bildningens historia, att den ena eller andra sidan av bildningens begrepp får do-

minera. Antingen tenderar att bli något inre bestämt, det bildning innerliga och personliga, utan någon relation till en yttre social

och ekonomisk verklighet. Så betraktad blir bildning reducerad till en romantisk företeel-

se, som inte fäster något avseende vid påtagliga sociala och politiska problem. Det är bildningens ena begränsning. Den andra är

lO

när man avvisar allt tal om personlig utveckling, bildningens

processkaraktär och krav på frihet, som något onyttigt, ineffektivt

och verklighetsfrämmande. Bildning blir i det fallet reducerat till

något yttre och målbeståmt, ett instrument för en organisations

fastlagda mål, ett fastslaget bildningsgods, ett kursprogram att följa, ett föreskrivet socialt beteende.

l det hav av pragmatism som till huvuddelen styrt folkbildning-

ens reella historia, har den yttre och mätbara nyttan i olika skep-

nader varit rådande. l självbildningstraditionens syn på den sven-

ska folkbildningens historia har ofta Hans Larssons formulering från 1908 använts: Vår tid är hemsökt av nyttighetsmasken, som gnager varje friskt blad som vill slå ut. Med det synsättet har folkbildningen alltsedan 1930-talet styrts av nyttomasken. Den

självbildning som fanns dessförinnan får successivt stryka på fo-

ten. Med ett motsatt synsätt gör sig folkrörelserna från 1930-talet

av med den bildning som är inriktad på personlighetsutveckling

och det svärmeri och romantik som den tidiga folkbildningen

förknippas med. Själv tror jag att dessa synsätt styr en stor del av

dagens ställningstaganden i kultur- och bildningsdebatt. Det förödande är att båda synsätten är ohistoriska och djupt felaktiga. Det avgörande brottet i utvecklingen är, menar jag, när de båda

komponenterna i bildningen går isär och representeras av skilda företrädare. En framtida folkbildning bör söka återknyta det sam-

manhållande i bildningen, mellan den fria processen och förebilden och målet.

Folkbildningens motsättningar

Bildning var vid sin uppkomst och under större delen av 1800talet borgerskapets sociala identitetsskapare. Den framstegstroen-

de klassen sökte genom bildning och kultur ta upp kampen mot adeln och prästerskapet. l upplysningens och nyhumanismens traditioner där begreppet bildning uppstod, fanns motsättningen

mellan jämlikhet och elitism inbyggd. Å ena sidan talade man i upplysningens anda om allas lika natur och likhet inför lagen, å den andra var det de redan upplysta som skulle bringa vetenska-

pens ljus till dem som gick i mörkret. l humanismen har alla

människor å ena sidan lika natur, å den andra är det de högst bildade som är mest humana.

Den folkliga tradition som bär bildningens jämlikhetsådra finns

skapad redan av pedagogiska tänkare och praktiker som Rousseau

och Pestalozzi. Den går från franska revolutionen rakt igenom

1800-talets historia. När begreppet folkbildning uppkommer därur, bär den redan

då på den spänning som finns i hela upplysningen. Själva begreppet förutsätter en agent, att någon redan upplyst bildar någon an-

nan som inte är det. Under hela 1800-talets historia kan man avläsa formuleringar som att en skara upplysta män ska bilda eller

upplysa folket. Den vanliga beteckningen på det stadiet av folk-

bildningens historia är det filantropiska bildningsidealet. De redan bildade vill hjälpa det fattiga och lidande folket socialt, samtidigt

som de vill bidra till att lyfta det på det andliga planet. Här finns en stark betoning på samhällsanpassning till givna

normer, disciplinering och uppfostran. Bildning och upplysning

blir i det perspektivet något som i hög grad bibringas medborgarna uppifrån i samhället. Det finns en patriarkalisk karaktär i folk-

bildningen som följt den genom hela dess historia. Den hänger ytterst samman med upplysningens och humanismens inneboende motsättningar.

Demokrati och

självbildning

Ett kvalitativt nytt steg i folkbildningens historia tas när den blev de spirande folkrörelsernas egen angelägenhet vid sekelskiftet. Vi kan här kalla det steget för folkbildningens demokratiska fas. Den

jämlikhetsådra som fanns från Rousseau, Pestalozzi och Kant, ka-

naliserad i den franska revolutionens frihet, jämlikhet och broderskap återföddes i ett nytt stadium i självbildningens ideal. Dess ideologer var främst Hans Larsson och Ellen Key, dess verkställare var Oscar Olsson. Hans Larsson gav den en filosofisk Ellen kvinnorna i den grund. Key gav en plats och självkänsla starkt manligt dominerade och patriarkaliska folkbildningen. Den svenska studiecirkeln blev den form vari detta ideal förverkligades. Det är främst i den här traditionen vi finner de drag i bildningsverksamheten som vi fortfarande förknippar med genuin

folkbildning: den egna aktiviteten hos deltagarna, utgångspunkten i egna erfarenheter och kända vardagsförhållanden, i egna sociala villkor och behov, och den fria- och frivilliga karaktären på verk-

samheten.

Samtidigt som detta skedde under det första decenniet av vårt

sekel, genomgick folkhögskolorna den största omvandlingen i sin historia. De skolor som fram till dess varit förbehållna bönderna öppnades under stora motsättningar och strider även för arbetare. Det gjordes möjligt genom en stark konfrontation mellan å ena sidan företrädare för arbetarörrelsen, som med stöd av demokrater av både liberal och socialistisk prägel försvarade arbetarnas rätt till studier och det kompakta konservativa motståndet å den

andra. Motsättningen stod mellan det konservativa Sverige, dvs.

kyrka, kungamakt å ena sidan och socialdemokrater tillsammans med liberaler å den andra. Konflikten gick rakt igenom det svenska samhället och delade folkhögskolan i två läger. Det är ur dessa strider som svensk folkhögskola hämtar en stor del av sin identitet och karaktär. Dess främsta kännetecken är fri-

heten. Det innebär att skolformen är obunden av läroplaner och

föreskrivna program och att den är frivillig, människor kommer

till den av egen fri vilja. Detta formulerades av arbetarinstitutets

och folkbildningsförbundets dåvarande ordförande Knut Kjellberg och kom även att införlivas med svensk folkhögskola. Den har sin grund och motivering i bildningen sedd som fri process.

Folkhögskolans frihet

Den som för folkhögskolans del levererade det ideologiska försvaret för arbetarskolornas rätt till existens och statsanslag var Hans Larsson. Han utgick ifrån begreppet lärofrihet, ett med bildnings-

traditionen integrerat inslag.

Det betyder att lärare och elever har rätten att ifrån sina förutsättningar forma undervisningen i frihet. Larsson ger därmed dessa skolor rätten att vara partiska gentemot de konservativa, samti-

digt som han varnar för ohämmad subjektivism och den fara som finns med att varje skola ska ha ”sin Han varnade på ett sanning.

tidigt stadium för att rörelseskolorna skulle göras till redskap för den egna rörelsens mål. Den tanken formulerades mot de konser-

vativa därför att det var de som då stod för partinit och krav på likriktning av studiearbetet. Det yttersta motivet för den hållningen är att bildningens djupaste intentioner går förlorad om den

förvandlas till ett redskap för ett utifrån uppsatt mål. Det är bildningens karaktär av fri han försvarar. Bildning är

process något

som skapas av människor själva från deras egna villkor. Dess mål

kan icke anges uppifrån eller utifrån, annat än i så vida formuleringar att själva innebörden i bildningsverksamheten blir uppenbar och dess innersta syfte blir garanterad.

Det folkhögskolemöte i Jönköping 1906 där begreppet allmän medborgerlig bildning” kodifierades, var starkt präglat av denna

motsättning. En av huvudfrågornzi var hur man skulle kunna kas-

ta ut socialisterna ”dessa gökungar i bo.

folkhögskolans ärliga Med på mötet satt endast en gökunge och förundrades. Det var Rickard Sandler. Han hade just avstängts från sin tjänst på Hola folkhögskola, på grund av kyrkans kampanj emot skolans förmen-

ta socialistagitation. Rickard Sandler drev tillsammans med Oscar Olsson och flera andra inom dåvarande socialdemokratiska

ungdomsförbundet bildningsfrågorna på de arbetarrörelsens kon-

gresser l907 och 1908 som innebar själva genombrottet för kultur och bildning i folkrörelsernas sociala kamp.

Sandler gick i sina tal t.om. så långt att han menade att kulturens och bildningens demokratisering var en förutsättning för ge-

nomförandet av ett rättvist samhälle. Han anammade Hans Lars-

sons synsätt och försvarade folkhögskolornas frihet och rätt till

statsanslag, samtidigt som han förfåktade socialismen och kulturen som en enhet.

Han förde det medborgarbildningsideal som redan fanns i folkhögskolan och i arbetarinstituten vidare och gav det en Socialistisk För honom stod samhälls- och naturvetenskaperna i cenprägel. trum och föreläsningen var den effektivaste studieformen. Successivt och i tilltagande grad, kom han att betona skolningen av den kader som skulle genomföra det socialistiska samhällets planläggning.

Kunskapens sammanhang

Vad som främst karaktäriserar både Hans Larssons, Ellen Keys och Rickard Sandlers hildningsarbete var deras strävan efter hel-

het och sammanhang. De ville på olika sätt motverka den specialisering de såg i den vetenskapliga kunskapen.

De sökte en motivering för människans och därmed bildningens egenvärde, för att motverka de tendenser som fanns redan då till att reducera bildning och kunskap till blott ett medel, ett instrument för ett mål. De sökte ett alternativ till universitetens och elitens tal om och - men också till

mångläseri halvbildning

folkskolans utlärande av spridda faktakunskaper, utan hänsyn till elevernas personlighet, dess betoning av utantillkunskaper i katekes och dess disciplin.

Hans Larsson, som under sex år arbetade på folkhögskola, sökte åstadkomma sammanhanget och helheten på ett sätt. Han hade av den darwinisten som en gång höll inspirerats engelske Huxley en föreläsning för en grupp arbetare. Som utgångspunkt hade han

en krita, varmed han gav en översikt av geologin och jordens historia. Att genom en liten del av världen få kunskap om de stora sam-

manhangen byggde på en människosyn, där det mänskliga medvetandet sågs som en enhet. De enskilda själsförmögenheterna,

känsla, vilja och intellekt, som delar av ett helt själsbegrepp. Det

var en humanistisk människosyn, som såg alla människor bildbara och som en rättighet för alla. ”Bildningsolikheten var bildningen för dem den största orättvisan. Hans Larsson såg denna strävan

efter koncentration och sammanhang som det samlande och innersta i den tidens pedagogiska strävan, särskilt uttryckt inom

folkhögskolan.

Rickard Sandler sökte med sitt medborgarbildningsideal åstadkomma sammanhang och helhet i studierna, men med andra ut- Under sin tid som lärare Brunnsvik han

gångspunkter. på gjorde

olika försök att bygga upp ett tids-och rumssammanhang med

hjälp av utvecklingshiologin och geografin.

av enhet

Upplösningen lvildningens

Den utvecklingusom folkbildningen sedan genomgår, med början

efter första världskriget, ligger latent redan i dess tidigare fas. l

medborgarbildningsidealet och upplysningstraditionen finns en betoning på nytta, produktion och arbete. Dess utveckling styrs i

hög grad av vad som idag kallas det instrumentella förnuftet.

Denna nyttosträvan går in i en kvalitativt ny fas i och med att

folkrörelserna närmar sig makten i samhället. Efter den parla-

mentariska demokratins genombrott ställs frågorna på ett nytt

sätt och bildningen sätts in i ett annat sammanhang. Man kan under l920-talet skönja en utveckling mot centralisering av bildningsarbetet. Färdiga kursplaner och föreskriven litteratur styr i

tilltagande grad verksamheten, både på det lokala och centrala

planet. En ny generation tar över verksamheten. Den bildning som tidigare funnits inom spänningsfältet självbildningmedborgarbildning, den fria processen och målet polariseras och

självbildningen trängs tillbaka. Självbildningens tradition avtappades successivt på sitt innehåll. Skönlitteratur, livs-och meningsfrågor, som tidigare till stor del

präglat verksamheten, övergick i relativa tal till nyttoämnen som nationalekonomi, Statskunskap, bokföring,

föreningsteknik och kommunalkunskap. l självbildningen och studiecirkeln fanns från början en betoning på jämlikhet, självtillit och självansvar. Den kom att förskju-

tas alltmer mot en uppdelning där merparten av medlemmarna passiviseras och en mindre grupp aktiva tar över, idellt deltagande blir avlönade uppdrag.

På 1930-talet kom, genom den sociala ingenjörskonstens ideologi, värde- och meningsfrågor i tilltagande grad att anses som

onyttiga och meningslösa. Den sociala och politiska radikalism som förenats med folkbild-

ning, förvandlas bl.a. genom Arthur Engberg och Gunnar Hird-

man till ett mer renodlat nyhumanistiskt bildningsideal. Bildningen skiljs ifrån vardagsliv och människors egna villkor. En tidigare kritisk tillägnelse utav kulturarvet förbyts till det tillbakablickande och beundrande. Det marmorskimrande Hellas blir måttstocken för nutida kultur och den toppunkt i kulturens utveckling, till vilken vi ska blicka tillbaka. De elitistiska tendenser som finns Ia-

tenta i bildningstraditionen blir alltmer uttalade.

Tolkningen av kulturarvet

Beskrivningen och själva förhållningssättet till den tidiga folkbildningstraditionen har låst sig i den motsättning som dominerat historieskrivningen som uttrycks i den s.k. magfrågan. August Palm

hävdade i en polemik mot arbetarinstitutets skapare Anton Ny-

ström att det inte gick att tala om bildning och kultur så länge

det fanns tusentals magar att mätta. Många har sett August Palm

som motståndare mot allt vad bildning och kultur heter, medan

akademikerna med Branting och Sandler i spetsen pådyvlat ar-

betarklassen ett borgerligt kulturideal. Det synsättet hänger samman med arbetarrörelsens splittring 1917.

lfrån Sovjet hämtades det sk. proletkultsidealet, företrätt främst av Ture Nerman, vilket såg arbetarklassens kultur som helt skild

ifrån den s.k. borgerliga kulturen. Motsättningen uppstod i förhållande tilI den socialdemokratiska tradition som kan kallas erövrarlinjen, tanken att kulturarvet skulle erövras av arbetarklassen och bli dess egendom. Den motsättningen, som alltsedan dess styrt större delen av historieskrivningen, leder till att man underlåter att se den stora skillnad som finns i hur man faktiskt förhåller sig till det allmänmänskliga kulturarvet. Det var ju detta som skulle erövras av de tidiga folkbildarna. Det är först i modern tid när författare som Peter Weiss och

Carl-Göran Ekerwald visar på tolkningar utav kulturarvet och

dess folkliga rötter som dess användbarhet för flertalet människor i dagens existentiella nöd åter blir aktuellt. Man kan urskilja

följande huvudsakliga förhållningssätt till kulturarvet: l. Kulturseparatismen: man separerar arhetarklassens villkor i

förhållande till den s.k. borgerliga kulturen. T.ex. August Palm, Ture Nerman. 2. Den kritiska tillågnelsen: man erkänner ett gemensamt mänskligt kulturarv, som måste tolkas och tillägnas efter egna livsvillkor och tolkningshorisonter. T.ex. Antonio Gramsci, Oscar Olsson, Peter Weiss. 3. Den beundrande tillägnelsen: man beundrar de stora klassiska skapelserna, idealiserar och blundar för dess motsättningar, för de blinda punkter och sociala motsättningar kulturarvet framsprungit ur. T.ex. Arthur Engberg, Gunnar Hirdman och hela den s.k. bildade elit som burit bildningstraditionen i samhällets övre skikt.

Bildningens uttunning

Flera författare försöker förlägga det avgörande brottet till någon

tidpunkt då bildningens eller humanismens epok upphör. Det kan

vara på l920-eller 30-talen när nyttomasken tar över. Når Engberg avgår som ecklesiastikminister, eller efter andra världskriget

när ord som kultur och bildning ur arbetarörrelsens

utgår program. Det kan vara 1957 när Alf Ahlberg avgår som rektor från

Brunnsvik, eller 1961 års gymnasieutretlning når ordet bildning försvinner från gymnasiets läroplaner.

Själv tror jag inte att det går att datera så exakt. Det är fråga

om en successiv uttunningsprocess. Det förekommer hela tiden

lö

jämsides med den utvecklingen olika renässansförsök. Bengt Ner-

man gör t.ex. ett försk med Folkuniversitetet på l940-talet. Dessa bildningsideal fortsätter sitt liv på basplanet, på enskilda folkhög-

skolor och studieförbund. De ändrar karaktär och ser olika ut vid skilda tidpunkter och i olika kulturklimat. Ett led i dessa återkommande renässansförsök var l984 när

bildningens och humanismens pånyttfödelse proklamerades. Många är de som under 1980-talets senare hälft pekat på behovet

av humanism, sammanhang och helhetshilder som fötts i och med det s.k. informationssamhälle som vi sägs vara

på väg in i. Det

tycks i dag finnas en annan grogrund för bildning och humanism

än i den epok som nu beskrivs som den sociala ingenjörskonstens.

l nuvarande

folkhögskoleförordning står att folkhögskolans mål

är att främja allmän medborgerlig bildning. Det är en formulering som varit folkhögskolans mål alltsedan 1906 och en produkt utav folkhögskolans ursprung i 1860-talets representationsreform

och kommunallagar. Utbildningsministern har i direktiven till nuvarande folkhögskoleutredning sagt att de allmänna målen för

folkhögskolan ligger fast. Problemet är att man inte kan låta må-

len ligga fast, samtidigt som man vidtar åtgrder som drar undan

för verksamheten. Om det nu är så att det finns grunden en ärlig ambition att söka nya vägar för inför

folkbildningen 1990-talet,

måste man göra klart för sig vad som kan menas med folkbildning i dag. Det finns, som vi sett_ en folkbildningens tradition,

vilken kan hanteras på de mest skilda sätt.

Det fanns ett försök i 1977 års att i den

folkhögskoleförordning pedagogiska beskrivningen återknyta till ett självbildningsideal,

med rötter hos Hans Larsson och Oscar Olsson, i kombination med modema former av den till vilken de lade

reformpedagogik

grunden i Sverige. Den pedagogik som här beskrivs har stark be-

toning på deltagarnas egna erfarenheter, deras egen aktivitet och

styrning av studierna.

Det var ett ambitiöst försök, som endast gick att på förverkliga

ctt fåtal av landets och i dess all-

folkhögskolor huvudsakligen

männa kurser. Klyftan har varit stor och växande mellan målbeskrivningen och verkligheten som den tett sig korta

på kurser, speciallinjer och många av de skolor som gymnasieanpassats.

Debatten polariserad

l 1977 års betänkande fanns ett försök att formulera ett genuint

självbildningsideal och att anpassa det till l970-tzllets kulturklimat. Här fanns en stark betoning på att kunskapsprocessen skulle utgå ifrån deltagarnas subjektivt upplevda behov och därifrån

växa till allt större och mer omfattande delar av världen. Kunskapen är med det synsättet att likna vid en rullande snöboll. Denna

organiska kunskapssyn som tar sin utgångspunkt i det subjektiva

stötte på pedagogiska problem. intentionerna visade sig

genast svåra att förverkliga inom en institutions ramar. Erfarenheterna

inom folkhögskolan födde förändringar av det reformpedagogiska

som en motrörelse skapades inom skolfor-

projektet, samtidigt

men, den s.k.kunskapsrörelsen. De reformpedagoger som från början starkt betonat det subjek-

tiva, alltmer till att förorda bildningsprogram av obövergick

Den debatten till en re-

jektivt slag. pedagogiska polariserades betoning på deltagarstyrning och deltaformpedagogisk syn med

å ena sidan och ett försvar för objektiv kungarnas självaktivitet skap med läraren som kunskapsförmedlare å den andra. till - eller - betonades Debatten ledde ett antingen antingen

subjektets aktivitet och deltagarstyrning, eller objektivt förmed-

i kulturarvet. Mot den enskilde delta-

lad kunskap betoningen på

erfarenheter ställdes den kollektiva mänskliga erfagarens egna renheten.

två sidor

Bildningens

Båda dessa ståndpunkter tycks idag ha tjänat ut. Den reformpeda-

gogiska modellen fungerade inte fullt ut i praktiken. Det kan

skyllas bristande insikter och förmågor i lärarkåren eller på på

att förena fri bildningsverksamhet med institutioners

svårigheten

krav effektivitet och kompetens. Men varför förkasta det goda

på

i den? - t.ex. självaktiviteten och förankringen av kunskapen i egna erfarenheter och vardagsvillkor. Den som kunskapsrörelsen stod för, kunskap som kunskapssyn hårdvaror, i dagens debatt omöjlig att

tycks kunskapsteoretiska upprätthålla. Den från subjektet fristående kunskapen, fotad på en positivis-

tisk har utsatts för hårdnande kritik under senare kunskapssyn, årtionden. Den information som svämmar över oss i informationssamhället har stora likheter med den. För att information ska kunna omvandlas till kunskap, måste den ha en relation till

ett subjekt och bli personligt rotad.

Bildning och kunskap är, vill jag alltså hävda, både subjektiv

och i genuin är en pendling mellan det objektiv. Bildning mening subjektiva och det objektiva. Kunskapen utgår från mina frågor,

min undran, min vardag och mina behov. Men stannar man vid det blott invanda och redan bekanta, inträffar inget avgörande nytt i min utveckling. För att detta ska ske måste jag möta det för

mig själv främmande och obekanta. Det är först då jag får den di-

stans och överblick som är en viktig förutsättning för kunskap

och bildning. Detta är inte minst i ett mångkulturellt samhälle högst motiverat. Det främmande måste mötas, småningom bli be-

kant och därmed mindre hotfullt.

Bildning har en klassisk liknelse i en resa. Jag bryter upp hemifrån, från det vardagliga och välbekanta. Jag far ut i världen för att införliva den med mina erfarenheter. Men kommer tillbaka med dem hem igen, för att bearbeta dem och göra dem till min kunskap.

Framtidens folkbildning?

Och hur ser det ut nu på 1990-talet? Många talar om informations- och kunskapssamhällets ankomst. Den vetenskapens specialisering som pågått länge och som bildningens företrädare på olika sätt sökt motverka, ökar samtidigt svårigheten att orientera sig i tillvarons labyrinter. Främlingskap och desorientering sägs i det perspektivet öka för folkflertalet. Yrkeskunskap, vardagskunskap och den kunskap som bygger upp människors identitet, självaktning och självtillit, får lämna plats för specialist- och expertkunskap på allt fler områden. Kunskapen frigörs alltmer från det subjektiva och personliga. Kulturen och våra medvetanden industrialiseras och formaliseras. Begrepp som sanning, mening, värde och kunskapens etiska dimensioner tenderar att försvinna. Den vetenskapliga kunskapens specialisering slår in i det allmänna skolsystemet och gymnasiet delas upp på allt fler linjer. Samtidigt vinner näringslivets kunskapsideologier allt mera mark. De befrämjar en elitistisk syn på kunskap och utbildning, samtidigt som de urholkar själva kunskapsbegreppet. Vad vore en mer angelägen uppgift för en framtida folkbildning, än att söka upprätta den jämlikhetens tradition som finns i folkbildningens historia och återge kunskapen och bildningen dess centrala innebörder? Om någon skulle fråga efter behovet framför andra bland de deltagare jag i dag har på folkhögskolans allmänna kurser skulle jag svara: behovet av orientering, sammanhang och en helhetssträvan där man ser hela människan. Det kan vi ju säga att alla behöver och på det sättet ska också folkhögskolan stå öppen för alla. Den ska fortfarande rekrytera ur den breda allmänhet, där de största behoven finns. Om jag skulle tvingas prioritera, toge jag en 37-årig byggnadssnickare och en 43-årig ensamstående mor med fyra barn som stått på fabrik i hela sitt liv. Deras barn håller under 1990-talet på att förvandlas från människor till humankapital. Det är den yttersta punkten av människans industrialisering och samhällets avhumanisering, människan sedd som ett medel och inte ett mål i sig. l stället för att låta sig anpassas till en sådan utveckling kunde man inom en framtida folkbildning uppbjuda alla krafter till att

utveckla en kunskapssyn och en äkta humanism som kan utgöra motståndet mot detta. Det är ett hårt arbete som förestår. Det är min fasta övertygelse att ett sådant arbete inte låter sig utan om vad som varit. Flistorielösheten år

genomföras kunskap

den historiska kunbara tom. Det avgörande är hur man hanterar

skapen och använder den på dagens värld.

Bernt Gustavsson år lärare och på Mariebergs folkhögskola

doktorand i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

för samarbete och

Kunskapsbehov

medbestämmande

Urban Dahllöf

De tankar som håir framliiggs utgör inte resultatet av några djupgående systematiska studier av svensk bildnings- eller utbildningspolitik utan har snarast vuxit lraln spontant under ;irbctet med olika utvärderingar och planeringsfrågtir. Det utrymme som står mig till buds medger heller inte att jag försöker förzinkra (lem på något fastare sätt vare sig idéhistoriskt eller organisatoriskt, :innat än på de ganska speciella punkter diir problemet om kunskapsbehoven för samarbete och medbeståimmande så att siiga stuckit upp huvudet i den allmänna debatten om förhållandet mellan allmänbildning och specialisering i svenskt utbildningsvåsende och bildningsarbete. Därför måste det bli fråga om ett helt öppet diskussionsinlägg.

Problemet

Trots allt tal om livslångt lärande och återkommande utbildning, finns det - som jag ser det - en svag punkt i vårt satt att diskutera frågorna om allmänbildning och specialisering i det formella utbildningsväsendet och att relatera olika sådana inslag till varandra. Min fråga är, om det inte just när det galler kunskapsbehov för samarbete och medbeståimmztntle finns ett otillfredsställt och snabbt växande - som särskilt utbildningsbehov, väl lämpar sig för folkhögskolor och studieförbund att ta sig an.

Demokrati och samarbete

En första utgångspunkt utgör det demokratiska bildningsmålet för grundskolan och ungdomsutlwildningen. Låt OSS här bara erinra om 1946 års skolkommission och några av dess kiirnfulla formuleringar:

2l

alla .WIIllVUf/dlll. En så

Dcntokrutitt bygger på tttetlhorgttrca fritt

dan .vamverktttt mäste i sin tttr Sko-

bygga på fria perswttlig/teter.

tnüttttiskor... 1 lans jriintxttt ttppgiji l›lir att IUSINI t/etnokrttttÄr/ttt Dentokrtttitt /tar nytta av ntaszvntáitttziskor.

ingen osjiilvstüttdigtt /ltlen oc/t kritiskt sinne/ag är inte ttog. .Yjältnvtätttlig-

.sjiilm-tätttiigltet Iteten kan rexttltertt i karriiirtÄrttt, ttsocittlitt-t. Det kri-

egmetttricitet,

tiska kan i ttegtttivixtn. .Skolan hör därför inrikta .vittnelaget (ircrgii

sitt arbete så, att det fostrar också till samarbete som en ttatarlig

livsfornt och att det /tos liirjangartm vite/ter lttst att cngttgertt sig, att

frivilligt inortltttt sig i ett .ramntattltttttg.

Den dentokrtttixktt .sko/tals ttppgift är .således att tttverkltt fria

tniittttiv/tor, för vilka .vatttarhetet är ett behov och ett glütljt.3 Konsekvensen av skolkommissionens grundsyn blev en förlängen och av de zillmiitt»

ning av skolplikten, förstärkning breddning

bildande i litt tema i den

inslagen undervisningen. genomgiienule

fortsatta av skolväsendet blev den aillttnei uppskjut-

tttbyggnaden na När universitetsrektoret våren H89 speeiznliseringen. Europas möttes i för att diskutera sambandet mellan teori och Uppsala i olika sammanfattade Ilåkan

praktik professionsutbildningany-l

rektor för universitetet i Lund, i ett diskussionsinlägg Westling, det hittills dominerande sättet för att relatera :illmiilmlmildning och

specialisering till varandra som l-principen. Den kan åskådliggö-

ras olika sätt beroende man vill vara med att

på på hur ttoggrann

de :llhniiimluildtnnde ämnenas kvantitativa omfattning i tidsange följden mot en :alltmer framlriitlzmtle specialisering.

Allmänbilchnng

Allmänblldling Allrñänbtlmtng

cin-

li-

u-

rang

lratlitionell modell lör sambandet mellan :illmiinhihlixiiug och specialisering i tre olika varianter av l-prineipen.

SOU I(l-lX:27, s. 3.

- aa. s.›l_

l Se särskilt Iiecher(IOKU)stin1t Uahlliil ( IUM!)

Ett välkänt mönster*

För egen del hade jag några år tidigare formulerat liknande tankar på följande sätt under rubriken Allmänbildning, specialisering

- och sedan? Alla känner vi väl igen mönstret: Allmänbildning först, specia-

lisering sedan. Hela vårt utbildningssystem vilar på det. Grund-

skolan ger den för alla nödvändiga kunskapsgrunden, och högsko- Ian står för den högst specialiserade utbildningen. Även inom olika slag av specialiserade utbildningar återkommer samma mönster i studieplanerna. Ämnen som är gemensamma för ett flertal linjer eller grenar får ofta inleda studierna, och sedan differentieras eleverna alltmer. Sällan eller aldrig möts de

igen. Vanliga exempel på detta är matematik och fysik på de tek-

niska högskolorna, anatomi och histologi i Iåkarutbiltlningen men också medicinsk psykologi och sociologi inom det sociala områ-

det. Mönstret börjar för övrigt tillämpas redan på gymnasiestadiet. Historia och samhällskunskap läses på :illa högskoleförbe-

redande linjer och ges därför i början även åt naturvetare och

tekniker. Den orientering i naturvetenskap som man på l960-talet ansåg att blivande humanister och samhällsvctare behövde mera av, ges också i början av deras studiegång.

Rationellt - men

givande?

Visst ser det här mönstret rationellt ut - men är det så givande som det borde vara? Låt mig allra först slå fast, att det jag avser att diskutera här in-

te har något att göra med tidpunkten för elevernas val av studie-

väg. Gränsen mellan grundskolan och den första specialisering, som gymnasieskolan innebär, rubbas inte av resonemanget. Även

om jag kommer att utnyttja vissa tankar från revideringen av gymnasieskolan, ligger tyngdpunkten i förslagen på förhållandena

inom högskolan. Då har de avgörande valen redan gjorts, och specialiseringen är ett faktum. Ändå kan det vara motiverat att

ifrågasätta, om det inom den ramen alltid behöver vara så, att

specialiseringen sker successivt och utan återvändo till de mer generella ämnena som ligger i botten för utbildningen. Ett rationellt argument anmäler sig dock snabbt. Litet tillspetsat kan det sam-

manfattas så här: Fös ihop så många ungdomar som möjligt i

samma klassrum, så fort som samma ämne finns med i studieplanen. Det blir lnilligast så! Visst är den ekonomiska sidan viktig, det skall ingalunda förnekas. Det kan mycket väl hända att det nuvarande systemet vid närmare prövning visar sig så överlägset, att det bör behållas bland annat av ekonomiska skäl. Men den möjligheten får inte

4 Detta och följande tre avsnitt är hämtade från l)ahllöl“ N84.

lägga hinder i vägen för att man över huvud taget prövar ett alternativ, som skulle kunna leda till bättre kvalitet i utbildningen. Ibland kan det ju vara värt att betala en slant just för kvalitet. Principen att lägga det för alla specialiserade utbildningar gemen-

samma innehållet först i utbildningsgången - och endast där - ser

så bestickande ut både från logisk och ekonomisk synpunkt, att

den i praktiken vunnit fullständigt herravâilde utan att ens på allvar ha blivit diskuterad i relation till någon annan lösning. Låt oss därför här åtminstone på fri hand teckna konturerna!

Om allt vore väl beställt

Om allt vore väl beställt och om allt stämde med de antaganden som ligger till grund för studieplanerna i högskolan, skulle vi inte

ha några fackidioter i det här landet. Ingen skulle behöva klaga på läkarna, därför att de bollar patienter mellan sig som operson-

liga fall eller därför att de inte förstår hur tungt eller stressigt det - de har ju läst både samhällskunskap,

kan vara på en arbetsplats

psykologi, ja, till och med litet sociologi mitt i all soeialmedicinen. lnte heller skulle behöva ställa till va-

ingenjörerna några problem

re sig med miljöfarliga utsläpp, buller eller pressande ackord. De har ju både biologi, psykologi och samhällskunskap med sig i bagaget från tiden före högskolan. Och omvänt: Nog borde försvarsadvokaten i ett trafikmål förstå det där med bromssträckornas längd vid och skillnaden mellan olika av

höga hastigheter typer

däck, kuratorn veta vad det innebär att ta steget över från andra till tredje generationens datorer osv.

och

Specialiseringen allmänbildningens innebörd

Låt oss utan närmare diskussion från

utgå att grundskolans hu-

vuduppgift är att metldela allmänbildning i betydelsen av vad alla medborgare i detta land behöver ha av kunskaper och färdigheter. Vi kan ha olika om balansen mellan olika äm-

visserligen mening

nen och problemområden, men det rubbar inte den grundläggan-

de principen om ett för alla gemensamt bildningsmål på det stadi-

et. Men vad händer sedan? (iymnasiestzitliet innehar ju en begynnande men ändå återkommer

specialisering, mliiiga av grundsko-

lans ämnen luåtle där och senare i högskolan till och med under samma rubrik. Vari skillnaden? När till

ligger exempel fysiken

uppträder som led i en specialiserad naturvetenskaplig och teknisk avser den inte bara att eleverna

utbildning, på ett principiellt

plan skall förstå och äga insikt i och sam-

fysikaliska principer manhang. Detta är i och för sig en viktig förutsättning, men där-

utöver skall eleverna utveckla sin till så

förmåga problemlösning

att de vid utbildningstidens slut skall kunna ta ett professionellt ansvar för konstruktioners härkraft och livslängd, metallurgiska

processers ändamålsenlighet, ekonomi och miljövänlighet osv.

Vi må tycka vad vi vill om det moderna samhället, och visst

finns det många - och inte bara bland mer eller mindre vänster-

orienterade sociologer - som tycker att zirbetsdelningen och spe-

cialiseringen har gått för långt. Det är inte det som saken gäller

här. Så som samhället nu ser ut, behöver vi högt kompetenta specialister både för att driva och utveckla, kontrollera och sätta gränser för användningen av den teknik som vi skapat åt oss. l denna mening är det inte bara nödvändigt utan också önskvärt att acceptera specialiseringen - men utan att den leder vare sig till

fackidioti eller någon specialisternas dominans i samhällslivet.

En alternativ fas-modell

Mot bakgrund av de tankar som här skisserats kan man på goda grunder ifrågasätta om den gamla T-modellen för sambandet

mellan allmänbildning och specialisering nu inte behöver ersättas av en annan modell, där en specialiserad fas följs av en period av integration, under vilken den nyförvärvatle mer specialiserade kunskapen sätts in i sitt större sammanhang i natur och samhälle och då dess konsekvenser belyses i olika avseenden. Modellen är

visserligen hämtad från högskoleområdetå men är i princip giltig

för all utbildning ovanför När vi i (den grundskolan. Senaste) gymnasieutredningenh hävdade att undervisningen i samhällskun-

skap på de yrkesförberedande studievägarna med fördel borde komma in först mot slutet efter det att eleverna förvärvat något

av en yrkesidentitet och erhållit en hel dcl praktik, var detta ett uttryck för grundtanken bakom fasmodellen. Detsamma gäller humanisters och samhällsvetares behov av naturkunskap som ett stöd- och integrationsåimne.

5 Dahllöf 1989, fig. 3. s. 102. Ö SOU l98l:9o.

TID 1

3 Professionell kompetens l l

v

las-modellen för samhantlel mellan allmiiithiltliiiiig och specialisering

pa högskoleonirñtlct,

lin annan som i samma riktning gäller de iakttagelse pekar vuxenstutlerantle som under de senaste årtiondena strömmånga de fristående mat till högskolan i syfte att forthilda sig genom av kviills- eller distansundervisning. l Birkurserna oeh utbudet

Willéns av ltirs(›ksve|ksa|11heten med högskole-

gitta utvärdering distans lramtråitltle ett nuinstei i studiemotiven7

uthilthting på

och motiv

som visade att yrkesinriktade personlighelsutveeklande

inxxiivtlzn i varandra fin vad som ;alltför ofta lörvar betydligt mer i den av uthiltlning som

utsatts titligaie så vanliga uppdelningen

eller konsumtion. Vuxna som söker lort- och ;tntingen investering vitlaretttlwiltlning har ofta ett hehov håde av att liälja upp den sesina och av att få hiittre

naste utvecklingen på speeialoniriitlen det större i vilket den ingår liksom perspektiv på sammanhang

konsekvenserna och till-

på av nya lorskningsresttltat praktiska

tekniska, administrativa eller sociala. Detta gäller oheiinuniingar,

av l-rån individens synpunkt gäller det inroentle uthiltlningsnivå.

och rutiner te bara konsekvenserna av ny kunskap nya praktiska utan också

för utvecklingen på det egna speeialområdet lñljderna

av områden av hetytlelst- för den egna löriiiitlriiigzir på andra verksamheten.

7 Willen IUM,

2h

Decentralisering, samarbete och medbestämmande

Härmed har vi kommit in på ett kunskapsbehov av delvis ny typ som på senare år har arbetat sig fram i mellan gränsområdet yrkesinriktad utbildning (på alla nivåer) och den s.k. allmänbildande undervisningen utanför det egna specialområdct. Med någon förenkling - för tydlighetens skull! - kan vi beskri-

va huvuduppgiften för den specialiserade utbildningen på gymna-

sienivå och i högskola att utveckla nödvändiga färdigheter för yrkesmässig verksamhet inom ett mer eller mindre brett område, numera snarare avgränsat som en yrkesfamilj än som ett mycket

specifikt yrke. Dessa färdigheter förutsätts vila på en så god förståelse som möjligt om varför man behöver göra på det ena eller

andra sättet i olika lägen. Tillägnandet av centrala och begrepp insikt om samband och är därför sammanhang en viktig del som

en grund för det operativa ansvar som vilar på varje yrkesutövare inom hans eller hennes kompetensområde, ett ansvar som blir

fullt självständigt inom de s.k. professionerna men som också är klart uttalat om än mer begränsat i arbetsuppgifter av mer rutinbetonad karaktär i produktion, administration och olika slag av service. På den andra sidan är den allmänbildande uppgiften främst in-

riktad på två andra sidor av individernas liv, personlighetsutveck-

ling och medborgarroll. Personlighetssidan är så genomdiskuterad och dessutom så nära förbunden också med yrkes- och medbor-

garrollerna att jag här inte går närmare in på den utöver konsta-

terandet, att den också ger utrymme för en mer fristående sektor för personliga behov och intressen som inte helt in i de andra

går

rollerna. För det problem som vi just nu har för (ögonen är det

dock viktigt att slå fast allmâinbiltlningens betydelse för medborgarrollen - att se och förstå sammanhang för att engagera sig och

ta ställning i tidens frågor åtminstone så långt att man utövar sin

rösträtt och deltar i det demokratiska samhällets sjåilvutveckling

på ett aktivt sätt, partipolitiskt, OCh/cllcl ideellt. Allt detta fackligt kräver både basfärdigheter, främst i landets språk. och baskunska-

per av skolväsendet grundlagda i de s.k. orientcringsäimnena och

därefter breddade eller lördjupacle genom radio och TV, böcker, tidningar och tidskrifter, studiecirklar och kurser. Låt mig sam-

manfatta detta som ett behov av orienteringskunskaper för den allmänna medborgarrollen. Men nu är det dags att rikta mot uppmärksamheten en tredje komponent i ledet mellan yrkesinriktad och all-

färdighetsträning

mänbildning. Detta gamla kära hegreppspar behöver, som jag ser det, numera allt oftare kompletteras med fördjupade kunskaper i sådana avseenden som till gränsar de specialisters arbetsområden med vilka man samarbetar i sin yrkesutövning helt enkelt för att möjliggöra en god samverkan. Ibland kan det röra sig om ett be-

hov av att i tid upptäcka kritiska moment enligt principen att fyra

ögon ser mer än två, särskilt om det sker ur något olika synvinklar. Härigenom skulle många misstag kunna förebyggas. Alldeles särskilt viktiga är dylika fördjupxtde gränsområdeskunskaper för

de politiska och fackliga föitroendemiii1, som i styrelser eller

nämnder på det regionala och kommunala planet eller i fackliga

samarbetsorgan har att företräda ett allmiiniritresse och ta ansvar för Viktiga beslut i ofta komplicerade tekniska och ekonomiska Man behöver ofta ha både en avscviirtl insikt - och

frågor. saklig

det självförtroende som en sådan kan ge - för att kunna bedöma

konsekvenserna av olika handlingsaltcrnativ och projektitléei och för att kunna kritiskt ifrågasätta och sakligt diskutera de högt spe-

cialiserade experternas förslag. Nog talar det senaste åirtiontlets er-

farenheter på energi- och miljéiområtlet här ett tydligt språk_ inte

minst när man till räknar såväl naturvård som fysisk och miljön psykisk zirbetsmiljöi* Ju mer som principemxi om medbestiimmande, sannåd och dei beslutsfattande blir en levande realitet_ desto star»

centralisering kare blir behovet av fördjupade bakgrunds- och gränsområde-

skunskaper av det slag som jag här talat om. l förhållande till

egen är det här alltså inte fråga om färdighetsniyrkeskompetens

vå eller motsvarande (lnSVlIL i förhållande till zillmänbildzmtle orientering är det om mer Ein vad som kan

fråga betydligt vanligen

inhämtas genom tidningsliisning, självstudier eller studiecirklar. Visst kan en hel del av det kursutbud som nu ges inom vuxenutbildningen och enstaka kurser i högskolan sannolikt fylla detta behov, men behövs det ett betydligt mer allsidigt utbud troligen inte minst det området för andra

på tekniskt-naturvetenskapliga

som inte själva har en sådan grundutbildning. Den här typen av

på vuxenutbildningsområdet måste dessutom undervisningsbehtöv samtidigt fylla två krav:

l. innehållet behöver ligga så nära forsknings- och utvecklingsfronten som möjligt_ vilket kräver ökad medverkan av olika forskare och zindra specialister_ även om det inte rör sig om kurser inom håigskolan.

betygsgivande 2. Uppläggningen måste medge hög tillgänglighet långt ute på

det kommunala fältet och i arbetslivet. i dessa fall

Uttryckt i pedagogiska termer är målet Lljupförstfielse av samband och konsekvenser på fältet tttanföi det egna specialområdet men utan krav på operativa färdigheter. Kvalificerat

samarbete med andra specialister eller beslutsfattande och medbestämmande i politiska, fackliga och ideella sammanhang ställer

dock allt oftare krav på en mer kvalificerad kunskapsgrund ån i

den allmänna medborgarrollenf* Behovet av forskningsanknytning är nära förknippat med ett

krav på allsidighet i belysningen av ett hett problemområde. De många studiecirklarna och de olika formerna av samråd som vi

5 l)etta och följande stycke iir Iiåimtzit fråin Dabllöf ( N88 a). “l Se Dahllöl ( wso b) för en fylligare framställning.

haft på senare tid i aktuella samhällsfrågor, diir komplicerade tekniska frågor varit inblandade, Lex. ifråga om kärnkraften och miljöproblemen, understryker behovet av mångsidighet i problembe-

handlingen. Detta gäller inte minst den nya multi-kulturella si-

tuationen både vad avser invandrarna som särskild målgrupp och

deras kulturella bakgrund som tema för studier av oss andra. Det

år självfallet inte meningen att vi som beslutsfattare på det lokala och regionala planet - lika lite som på det nationella - skall bli

helt dominerade av en viss grupp experter. Likaftnllt iir vi starkt beroende av allt tillgåingligt expertkunnande liksom av en förståelse av brytpunkterna olika sådana grupper emellan. Nog talar detta för att det nya. kompletterande utbildningsutlvud som här avses

sker på expertneutral mark men Linder livlig medverkan av oli-

ka specialister. Samtidigt framstår det som tttomordentligt viktigt, att tillgängligheten görs så stor som möjligt, att vi når ut till alla berörda från Ystad till från Arholma till För

Karesuando, ÅrjåingJll hög-

skolans del blir det en utmaning att stiilla experter till förfogande - helst som ett normalt led i den ”tredje uppgiften att medverka i information och samhällsdebatt. Men framför allt står det fria bildningsarbetet och inte minst folkhögskolan lHfÖI en ny, spän-

nande uppgift, som på en gång ligger i linje med de traditionella bildningsmålen och ger ökad tyngd åt samhållsinriktad forsk-

ningsanknytning för medborgerliga syften.

l” Se Lex. likman 10x5_ IUM.

Vuxenrull Funktioner lyp av vuxcn- Kumpetensutbildning umråitlc nivii

Yrkesutövare Färdigheter Omskulning Nytt Hel Ltthiltloch hesluls- ningslitlje fattandc

IVurt- och Samma vidareuthiltlning Kurser (u|)|›gratling”) Å Bcslutsfatt- i Djup Grannom- Kurser. seande och urientc- råden eller minarier. medhe- ring nya fält ofta tvärstäm mande vetenskapliga och prohlcminriktade

Medhorgarc *k Rådgivande nämndarhete

Allmänt deltagande ,. _ ... _ _ _ . - Röstning, Vanlig oriente- Studiecirk-

rins_ _ _ _ . än

Inga kurser Individ Ilemsysslor n 1 i i 1 2 I llohhies

Schematisk (iversikt av gamla och nya vuxenutbildningsbehov.

Referenser

Abrahamsson. K.(recl.) 1984: Bildningssyn och utbildningsrefor-

mer. Om behovet av hildningsmål i gymnasium och högskola.

Stockholm: Liber Utbildningsförlzigel. - 1988: Det stora kunskapslyftet. Svensk vuxenutbildning inför år 2010. Stockholm: Uthiltlningsförlziget.

Abrahamsson, K., Rubenson, K. & Slowey, Maria (Eds.) 1988: Adults in the academy. International trends in adult and higher education. Stockholm: Swedish National Board of Education. Becher, T. 1989: Theory and practice in professional knowledge. CREaction 1989/2, 75-83. Dahllöf, U. 1984: Allmänbildning, specialisering - och sedan? l Abrahamsson 1984, 21-32.

- 198821: Långt borta och mycket nära - clistansundervisningen

inför framtiden. 1 Abrahamsson, K. (red.) 1988, 161-172. - 1988b: The educational planning paradox: Organizational structures vs genuine learning settings. ln Abrahamsson, Rubenson & Slowey 1988, 86-97. - 1989: A three-dimensional approach to the planning of training programmes for the professions. CREaction 1989/2, 97-104. Ekman, Birgitta 1985: Föreningar och samfund i glesbygd. En studie i kommun. från insti-

Årjängs Arbetsrapporter Pedagogiska

tutionen, Uppsala universitet 107. Ekman, Birgitta 1987: Fritt och frivilligt. En studie om folki kommun. från in-

bildning Årjängs Arbetsrapportei Pedagogiska

stitutionen, Uppsala universitet 127. SOU 1948:27: 1946 års skolkommissions betänkande med för-

slag till riktlinjer för det svenska skolvåisendets utveckling. Stock-

holm: EckIesiastikdepartementet. SOU 1981:96: En reformerad gymnasieskola. Ett principbetänkande av gymnasieutredningen. Stockholm: Utbildningsdepartementet. Willén, Birgitta 1981: Distance education at Swedish universities. Ak. avh. Uppsala Studies in Education 16. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis/Almtjvist 84 Wiksell international.

Urban Dahllöf är professor i pedagogik vid Uppsala universi-

[Cl

-

i framtidssamhället

Folkhögskolan

några halvoffentliga funderingar

Sverker Sörlin

Har folkhögskolan en framtid? Ja och nej.

l detta kort och medgivet frihandstecknade diskussionsinlägg

vill jag försöka kasta en smula ljus på folkhögskolans strategiska situation. Min utgångspunkt är, som antyds av (iunnar Svensson i

folkhögskolekommitténs fakta- och (Iehattluok. att folkhögskolan

visserligen ser ut att må ganska bra, men att läget pil längre sikt

kan bli ganska besvärligt. Enligt det ena av de två huvudsakliga

resonemang jag skall föra har folkhåigskolan redan uppfyllt sin historiska roll. Arbetet framöver hör inte handla om att återupp-

rätta denna, utan om att finna en ny. Enligt mitt :andra resonemang finns en möjlig nisch för franttitlens folkhögskola i de nya regioner som växer fram som ett resultat av liuropas fortsatta ekonomiska och politiska integration och som en följd av de nya kommunikationsnätverkens utbredning. l-“olkhiigskolan är ingalunda den enda utbildningsanordnare som kan finna en plats i detta sammanhang, men min uppfattning är att det inte är en framkomlig väg att formulera en position utan att ta hänsyn till dessa skeenden.

Den sociala ide

mobiliseringens

Vad är folkhögskolan? En samling byggnader, vill spridda över Sveriges land. En samling idéer och ideal.

Det går inte att skaka av sig sin historia. Folkhögskolan har

växt fram i nära till folkrörelsernzi. Den har också varit

anslutning regionalt förankrad. Anknytning till en provinsialistisk ideologi

fanns också från början genom Grundtvigs arbete. Till och med den teknik- och framstegstroende arbetarrörelsens första folkhögskola i Brunnsvik, grundad strax efter sekelskiftet, fick genom sin

förste rektor Karl-Erik Forsslund en provinsradikzil profil, som

kunde fortsätta i ett slags idyllisk humanism under Alf Ahlberg.

Man skall inte dra stora växlar på några få exempel, men när det gäller folkhögskolornas identitet, kommer man inte ifrån denna regionala bas och kopplingen till folkrörelsernas ideologi. Min egen lilla erfarenhet av faller, trots att den folkhögskolan ligger sent i tiden, in i detta allmänna mönster. Jag var aktiv i solidaritetsrörelsen, en ny folkrörelse men med djupa rötter i kyrklig filantropi och socialistiskt tänkande. l dess kölvatten växte det under 1970-talet fram en rad s.k. resande skolor, de flesta fick förr eller senare folkhögskolestatus, eller ingick som kurser i befintliga skolor. Jag gick på u-landslinjen vid Tomelilla folkhögskola l977-78. Där tillämpades tidens fria modepedagogik, vi satt i ständiga stormöten, vi lade stor vikt vid praktiskt engagemang i âppelplockning och fältveckor. Emcllanåt läste vi väl också någon bok tillsammans (jag gissar att de flesta, liksom jag_ bedrev studierna på fritiden). Vi bodde på internal. Det var som på en folkkommun, vi var också klädda som om vi en. Huvudman utgjorde var landstinget i Kristianstads län, men den typiska andan fanns där ändå, utan explicita folkrörelseideal. Min inställning till alltsammans var kluven, en blandning av svårerkänd skepsis och hängivenhet trots allt. Ändå tror jag inte det är fel att säga att året betydde en del för min karriär, även om jag aldrig tänkte på det sättet. Även solidaritetsrörelsens nätverk har kunnat fungera som social hävstång. Folkrörelsernas demokratiska fostran, odlad till kult vid folkhögskolorna, har övertagits av grundskolan, åtminstone i princip. Jag vill dock framhålla en annan funktion hos folkrörelserna, som jag inte tror att forskningen tillräckligt mycket varit inne på; låt mig i all blygsamhet kalla det en hypotes. Den går ut på att folkrörelserna bidrog till ett brett socialt genomslag för vad vi skulle kunna kalla mobiliseringsidén. Jordbrukssamhället hade inte så stora behov av föreställningen om nationen som en konkurrerande enhet (även om det fanns förelöpare med 1700-talets s.k. politiska aritmetik och Tabellverket). Under 1800-talet växer det i Napoleonkrigens kölvatten fram allt tydligare idéer om att nationens samtliga resurser behövde mobiliseras för att klara den internationella konkurrensen i krig och fred.

Folkhögskolans idébakgrund

Folkrörelserna är denna andas barn. Samhället hlcv ett fredligt slagfält. Där fördes idéernas kamp, där stred (lc stora kollektiven om välstånd och rättvisa, där mohiliscradc man ett folk för hälsa, hygien, demokratisk moral, ökad produktivitet. Uilwiltlning var ett naturligt inslag, kanske det mest centrala. l-itt utbildat folk var ett bättre folk. Utbildning var också ett sätt att utkolporterzi idéer. Bakom folkrörelseskolningen stod, som Bengt Ncrman och många

andra visat, ett bildningsideal av närmast nyplatonskt slag. Man tänkte sig att individen med ökade kunskaper skulle genomgå en andlig förädlingsprocess och stiga mot höjderna i en inbillad hierarki i vars översta stadium gudomlig vishet och insikt härskade. Men även medborgarrollen och yrkesrollen kunde En främjas. blandning av idealism och pragmatism präglade utbildningssynen. Kanske skulle man rentav kunna hävda att folkrörelsernas historiska uppgift (för att inopportunt nyttja en marxistisk retorik) bestod just i att hos de breda folklagren inplantera tankefiguren att samhället var en arena, att resurser måste mobiliseras för kol- Iektivens framgång. Jag medger att resonemanget ovan kan förefalla generellt i överkant. l en vetenskaplig typologi gissar jag att det skulle kunna kallas strukturalistiskt. När jag försöker föreställa mig de minsta gemensamma nämnarna i folkrörelsernas och de sociala institutionernas - inte minst folkskolans - framväxt efter, säg 1809, upptäcker jag (mer än eftersträvar) med Foucaults tänkesläktskapet sätt i dennes böcker om asylens, fängelsernas, kärlekens historia. Vad som hänt under 1900-talet kan uppfattas som det demokratiska samhällets övertagande av Mellanmobiliseringstanken. krigstidens tongivande ideologer, makarna Myrdal, Ludvig Nordström, Nils Karleby med flera, formulerade från olika utgångspunkter en tanke om Sverige som en Barn var prestationsapparzit. inte en organisk följd av kärlek utan av en social produktiv kraft vars utbud kunde regleras med :idministrativa Ekonoåtgärder. min blev en keynesiansk rangerbangård, där arnyttans tågsätt rangerades optimalt. Familjen och skolan blev hasenheterna i en

uppfostringsideologi vars övergripande målsättning var ett effek-

tivt Sverige. lndustrin var den vädjobana där vår förmåga gentemot åtgärden sattes på sitt yttersta prov. Denna kan mobiliseringstradition tyckas stå i bjärt och hänsynslös kontrast till den folkhemsideologi som vi lärt oss rabbla sedan Per Albins riksdagstal 1928. Det den också. Min gör uppfattning är att de offentliga institutionernas i alltför Sverige hög grad kommit att förknippas med omsorgens (folkhemmets) filantropiska sida. Man har bortsett från att också denna sida av apparaten har varit nödvändig för de produktiva funktionernas upprätthållande. Snarast kan man se det så att folkhemstanken varit den ideologiska förklädnad utan vilken konsekvensen och målmedvetenheten i Sveriges modernisering hade riskerat att framstå som stötande. klassiskt liberal och individualistisk modernise-

(En

ringsideologi har inte samma legitimeringsproblem som en kollektivistisk, även om den i praktiken kan vara mycket brutalare.) Jag har ordat en del om mobiliseringsidéns och överetablering spridning till allt vidare samhällsområden, eftersom tror att jag den är grundläggande. l dag finns den helt etablerad i form av en folklig mentalitet och en officiös retorik. Alla har numera förståelse för de retoriska som i det samtalet kallas figurer offentliga

exportindustrins krav, vår fortsatta tillväxt, den internationella konkurrenskraften med mera dylikt. Jag vill inte påstå att dessa ting är fiktioner, tvärtom. Vad jag säger är att tanken på na-

tionen som en produktiv enhet från att ha varit en idé för den samhällsbärande eliten nu har blivit en kollektiv tanke. Vi är mo-

biliserade i våra själar (låt vara att vi gärna vill tillskansa oss fördelar för egen del, fast då med en smula dåligt samvete).

samhällsroll

Folkhögskolans

Vad vill jag ha sagt med det? Bland annat att vi inte bör ha en

alltför idealiserad syn på en utbiIdningsinstittttioii som folkhög-

skolan. Ty även om alla vi som genuin deccnnit-.rna studerat där upplevt det som en bildningsresa, en egotripp_ en vettig grundut-

bildning (välj själv), så framstår skolformen i ett större historiskt

också som ett av i Sve-

perspektiv många mobiliseringsinslrument

riges omvandling från agrar- till industrisamliiille. .lag vill bara att vi inte skall glömma det. Det finns nämligen en utbredd retorik

som vill placera folkhögskolorna på en särskild pit-.destal vid sidan

av andra, föregivet krassare utbildningsformer. (iemensamt för dem alla är dock att de höjer folkets kompetens, stärker Sverige, om man så vill. Jag vill erinra om att folkhögskolan haft sina kar-

riärvägar, de har lett in i folkrörelserna, men också in i politiken.

Stora delar av det socialdemokratiska ledarskiktet under perioden 1930-1970 hade senare har polmagarna folkhögskolebakgrund; och andra grupper tagit över. Fackliga karriärer har i mycket hög grad i folkhögskolan, eller passerat den, liksom nykterhetsbörjat rörelsens och frikyrkornas. Det är en smärre skandal i vår annars så goda svenska sociologi att vi inte vet mer om betydelsen av de personliga nätverkens historiska roll för karriärer och makt i organisationslivet.

Den givna frågan är naturligtvis: Vad skall vi tycka om detta perspektiv på utbildning? Är det inte krasst och hårt att tänka på utbildning som en nationell tillgång? Borde inte individens kun-

skapstörst och hennes strävan efter begriplighet i tillvaron vara vägledande i utbildningssynen?

Kanske är detta att ställa frågan fel. Det verkar inte som om vi har något reellt val. Utbildning är numera ett sätt, det kanske

mest fundamentala, för ett samhälle att hävda och förnya sig, anpassa sig till förändringar som är internationella och så komplexa att de inte kan styras från ett land. Jag tror inte att vi skall sörja över detta förhållande. Personligen är jag en obotlig kunskapsidealist, som tror att ökat vetande (av alla möjliga slag) ger människor ett rikare liv (vilket ju inte alls är självklart). Men jag försöker också vara realist och inte förneka utbildningens samhälls-

roll så som jag tecknat den ovan. För mig handlar frågan närmast

om hur man skall kunna förena kunskapsidezilismen med en realistisk utbildningspolitik. Det är mindre obehagligt än vad det kan förefalla. Det finns nämligen, närmare besett, inga djupa motsättningar mellan kunskap för individens skull och kunskap för samhällets skull. På ytan kan det förstås komma till konflikter, t.ex. om en anställd i företaget av chefen rekommenderas fortbilda sig i lödteknik men i själva verket vill läsa filosofi, vilket arbetsgivaren vägrar betala. Men generellt sett antar jag (som ett postulat för resonemangets skull) att människors kunskapssökande befinner sig i ett dynamiskt samspel med samhällsutveckligen, så att deras utbildnings-

val på ett rimligt sätt motsvarar behoven av kompetent arbetskraft. All erfarenhet tyder väl också på att det åir på det sättet, och där tillgången på personal är svag kommer förr eller senare

incitamenten bli attraktiva nog att locka över dem som behövs;

offentliga åtgärder för att underlätta denna process skadar heller

inte.

En av

arkipelag utbildningsmöjligheter

Om vi nu antar att folk i allmänhet gör vad de vill och att denna vilja genom outgrundliga skeenden sammanfaller med samhäl-

lets behov, så bör diskussionen inriktas på hur uthildningsutbudet

skall organiseras i denna den bästa av världar.

Ett första krav är pluralism. Sverige är visserligen ett litet land,

men vi bör ändå hålla oss med flera olika skolformer som bygger

på olika utbildningstraditioner och kunskapssyn. Skolformerna

skapar olika arbetsklimat vilket gör att människor har lättare att hitta den nisch där just dom passar och trivs.

-Ett andra krav är flexibilitet. Mobiliseringstraditionen hade många mekaniska inslag. Ett sådant var att betrakta utbildningssystemet som ett stort koniskt durkslag: det mesta åkte ur i den

den breda delen och bildade samhällets bas, somliga klarade sig

kvar till den smala spetsen och landade ovanpå de andra i samhäl-

lets topp. Ett fungerande utbildningssamhälle måste i dag erbjuda en mindre hierarkisk arkipclag av

utbildningsmöjligheter.

Ett exempel: Jag har länge förvånat mig över varför arbetskli-

matet på våra gymnasier skall behöva vara så infekterat av bety-

gen. Redan för tio år sedan tyckte jag det stod helt klart att vi var tvungna att komplettera betygskonkurrensen till högre utbildning

med någon form av inträdesprov. Min tanke var följande. Man behåller betygen på gymnasiet (för arbetsrons och motivationens

skull) men låter dem inte betyda mer än säg en tredjedel eller en fjärdedel av meritvärdet. Man låter alla som vill studera vid hög-

skolan genomgå inträdesprov, olika prov beroende på inom vil-

ken av de fem sektorerna man vill studera. Detta prov avgör resten, alltså den absoluta huvuddelen av meritvärdet. Provet skall

vara mycket omfattande, det skall innehålla studielämplighetstes-

tande men reella och för sektorn i fråga

inslag, väsentligen pröva

relevanta kunskaper. De som presterar bäst på kombinationen av

test och betyg antas. Det utmärkta med en sådan lösning är att vem som helst kan

när som helst, varje termin anordnas nya prov. Älder sak-

pröva nar Det år till och med ganska vad du ha-

betydelse. betydelselöst de för dig i gymnasiet, eftersom du hela tiden kan vidareutbilda

i komvux eller andra vuxenskolformer. Du kan också läsa vidig

dare och fördjupa dig på egen hand. Men det skall vara omöjligt att in på attraktiva utbildningar med diverplugga sig högskolans se ytliga skrivningsmeriter från ett andligt havererat gymnasium. Rättvisan blir maximal, de sista kunna bliva de första (även om

det bästa av allt med denna modell är att den bidrar till att hela

detta sätt att tänka kan luckras upp). Det gläder mig givetvis att

reformeringen av antagningssystemet under 1980-talets senare

hälft rört i denna men det har inte nått tillräckligt sig riktning, långt.

Poängen i mitt exempel är att det moderna utbildningssamhäl-

let måste kunna falla tillbaka på en uppsättning kompetenta och

betrodda utbildningsanordnare, vilka som en av sina roller har att

leverera kunskap till alla dem som vill gå vidare till högre utbildning. Dessa anordordnare skall koncentrera sig på kunskapsför-

medling och personlighetsutveckling, inte (vilket tyvärr här och

var blivit fallet) se som sin uppgift att förse förhoppningsfulla

personer med betygspoäng för vidare avancemang i den koniska silen. Det är därför inte oväsentligt ens för folkhögskolan att vi skapar ett utbildningspolitiskt tänkande som premierar kunskaper, inte betyg. Jag tycker det är svårt att ta ställning för den ena eller den

andra skolformen i detta perspektiv. l grunden tycker jag det skall

råda stor frihet, så att den som vill anordna kurser skall få göra

det; eleverna kommer ändå att söka sig till de skolor som funge-

rar och överge de usla. Folkhögskolorna måste här uppträda sida vid sida med komvux och studieförbunden. Utbudet måste ta hänsyn till att utbildningsbehoven inte längre kan uppdelas i de

förut antagonistiska kategorierna nytta och nöje. Det finns i själva

verket avstånd att tala om mellan en kurs i reklamteckning

inget och en exposé över konsthistorien. Samma människa kan söka sig

till båda kurserna - Kursutbudet måste ta fasta att

samtidigt! på det som är meriterande mycket väl kan vara personlighetsutveck-

lande. Det är tid att göra upp med den puritanska utbildningssyn som vill skilja åt det som är helt och ej kan delas, kunskapen.

l min vision har ingen studieform prioritet, ingen är sakro-

sankt. Jag har heller ingenting emot att nya Studieformer växer

i form av privatfinansierade utbildningsinstitut eller att före-

upp anordnar intern fort- och vidareutbildning. l

tag och myndigheter själva verket upplever vi väl redan en utveckling i den riktningen.

Ju rikare denna arkipelag är, dest bättre. Låt hundra blommor blomma! Ytterst växentligt är dock att högskolesystemet förblir enhetligt. Vid sekelskiftet kommer ca 25 procent av arbetskraften att ha

högskoleexamen. De kommer i många fall att bekläda tjänster till

vilka det krävs formella behörigheter av olika slag. Det är ett

samhällsintresse att kvaliteten på denna arbetskraft hålls mycket

hög. Vi har i nuläget inte råd att experimentera med olika former

på denna nivå. Även övriga kommer att ha högskoleutbildningar bestående hög attraktionskraft, och ett inträdessystem som stimu-

lerar förbättrade kunskaper bland studenterna borde vara en självklarhet. Utbildningsanordnarna borde vara fria att skapa sitt utbud precis som de vill. Jag kan inte se att det längre skulle finnas anledning att prioritera en viss typ av kunskaper före en annan. Som kunskapsidealist tror jag att det väsentliga ligger i attityden till kunskap. Var och en måste få följa sitt ingenium, förr eller senare

ordnar det sig med försörjningen. En sådan hållning borde inte vara främmande för folkhögskolorna. De bör ha stora förutsättningar att skapa ett flexibelt kursutbud som lockar många människor, och som lockar dem av helt

olika skäl.

Däremot kan jag förutse vissa omställningsproblem i fråga om skolornas ledning och identitet. Folkrörelsebasen var naturlig i ett

samhälle där människor upplevde sig tillhöra ett kollektiv. att denna känsla är

Mycket tyder på i avtagande. Visserligen är fler än någonsin deltagare i organisationer och föreningar, även

sådana av folkrörelsekaraktär. Men aktiviteten bland medlemmarna är flera och - inte minst -

låg, enligt undersökningar, viktigt människors identitet och samhällsroll är inte i någon nämnvärd

utsträckning upphängda i organisationen. Medlemmen är närmast att betrakta som en klient, vilken mot en avgift får vissa tjänster utförda av den lilla operativa nivån. tror inte att

Jag personligen politiska, fackliga eller religiösa identiteter hos skolorna i framtiden kommer att vara positiva rekryteringsfaktorer, såvida inte en formlig inpiskning i studieförbund och kan ske difolkhögskolor

rekt genom klientorganisationerna. Vi får nog räkna med att folkrörelsernas företrädare kommer att uppträda konservativt och motsätta sig försök att lösgöra kunskapssökandet från rörelserna.

Ändå tror jag det är den vägen vi kommer att gii, och hör gå.

Regionernas Europa

Ännu ett perspektiv som kan bli av omvälvande lvetyclclse under de närmaste decennierna är den europeiska utvecklingen. Ingen vet riktigt vad som kommer att ske och det senaste årets händel-

ser har lärt oss vådorna av att försöka uppträda som profeter.

Ändå måste vi resonera om framtiden. att vi kommer att få en förstärkning av makt- Mycket talarför och beslutsstrukturerna den nivån, den vi kan

på paneuropeiska kalla traktatnivån. Besluten på denna nivå innefattar långsiktiga

som styr nationernas inbördes mellanhavanden. Samregelsystem,

i varje fall i Sverige, men även på andra håll, en förtidigt pågår,

av den ekonomiska och makten mot kommu-

skjutning politiska

nerna. De större av dessa kommer att kunna bilda centra i en ny struktur, som inte behöver följa Iänsgränserna utan samregional

med näringsliv, kommunikationer och geografiska

manhänger faktorer. Om man ett sådant scenario skulle det innebära framfullföljer växten av starkare regionalt baserade institutioner för offentlig

service och tjänsteproduktion. Härvid kan folkhögskolorna spela

en roll som i dag kanske inte är så lätt att se. Det är knappast

realistiskt med en storskalig utbyggnad av de regionala högskolor-

initierade Däremot kan rena inom ramen för statligt satsningar. utbildningscentra som befinner sig i ett

gionerna själva skapa

fruktbart utbyte med universitet och högskolor. Jag kan mycket

väl tänka folkhögskolorna som angöringspunkter för ett di-

mig

versifierat kursutbud på postgymnasial nivå. Somliga av dessa kurser skulle och vara poänggivande, andra

ges av universiteten

skulle kunna vara postgymnasiala men icke poänggivande och ges

av folkhögskolan själv.

bilden som ett i

Den gamla av utbildningen undantagstilltånd

ett förberedelse för den verksamheten som är

livet, egentliga

av två verk-

arbete, tror jag bygger på en onödig uppspaltning

sidor av samma sak. Under samheter som i själva verket är olika hundratals år var informell och skedde i

kunskapsöverföringen

omedelbar till det arbetet, från far till son,

anslutning praktiska

från mor till dotter. På 150 år har den formaliserade utbildningen vuxit till att omfatta bortåt femton år av människornas liv. Det är inte för utan för litet. Tillväxten i utbildning kommer att

mycket,

men den kommer att fortsätta i rörligare former, utfortsätta,

över Arbete och studier kommer att gripa när-

spritt livscykeln.

mare in i varandra. Det förutsätter en arkipelagstruktur.

Det är en erfarenhet från universitetsorter över hela världen att mycken ny företagsamhet är ett omedelbart derivat av ny kunskap. Kanske kan detsamma visa sig riktigt för lokala skolor av folkhögskolekaraktär. Folkhögskolorna skulle därmed vara ett sätt att hålla de nya regionernas arkipelagiska kunskapsutbud levande

och på en hög nivå. Det skulle också vara ett sätt att bedriva re-

gionalpolitik med ett innehåll. Man skulle tillgodse det individuella kunskapsbehovet, och man skulle skapa för

förutsättningar

kreativ företagsamhet.

Sverker Sörlin är universitetslektor i idéhistoria. Han är också

verksam som kritiker och journalist i Dagens Nyheter och redak-

tör för Humanistik-samhällsvetenskapliga forskningsrådets tid-

skrift Tvärsnitt.

inför

Folkhögskolan

informationssamhällets

utmaning

Lars Ingelstam

Folkhögskolan är en säregen institution. Skall den ens betraktas som en form av skola? Visserligen är dess verksamhet lik skolans, och en del av dess prestationer kan likställas med dem som skolan utför (som att ge viss kompetens). Men i andra avseenden är det riktigare att se folkhögskolan som en anti-skola, ett alternativ till de kunskapsvägar som normalt trafikeras. Dess blotta existens har utgjort en form av kritik mot vad den dominerande skolan (grundskola, gymnasium, högskola) har för sig. Samtidigt är det klart för alla att den folkhögskolans särskildhct som dess egen retorik - i mängder av rektorstal, jubileumsböcker och utredningar - vill lyfta fram är våldsamt överdriven. Som de flesta institutioner i samhället har folkhögskolan anpassat sig efter konjunkturer och möjligheter, den har ryckts med av tidsandans vindriktning. Avståndet mellan lära och liv har stundom varit betydande. Men trots allt är det perspektivet av protest, pedagogisk genbank, motkultur och alternativ kunskapsväg som jag skall renodla i dessa reflexioner över folkhögskolan i framtiden. Detta år ett som jag inte nödvändigtvis finner sannolikt eller ens perspektiv önskvärt, utan jag väljer det av ett mycket enkelt skäl. Om folkhögskolan nämligen inte skulle ha denna ställning av alternativ så kunde vi lika väl klara oss utan den; den skulle möjligen leva vidare som en annorlunda organiserad och mer lantlig version av andra Det kan finnas skäl för detta men i så utbildningsformer. fall behövs knappast en särkild utredning och i varje fall inga framtidstankar med särskild inriktning på folkhögskolan. Den retorik som utvecklas kring folkbildning och folkhögskola har nästan alltid en mild men fullt hörbar ton av nostalgi. Men om en utredning i dag skall vara meningsfull måste den på något vis sätta traditionen i förbindelse med framtidens frågor och samhällsbrister. Att längta tillbaka till fotogenlampornas och de cyklande bokförsäljarnas samhälle hör inte hemma i detta sammanhang.

här att resonera utifrån tre problematiska tenden- Jag kommer ser i den framtida utvecklingen av kunskaps- och informationsoch undersöka vilket sätt just folkhögskolan och

samhället, på

dess tradition skulle kunna fungera som motkraft och korrektivl. - alternativ- De metodiska inskränkningar jag valt att acceptera

och fixera vissa drag i framtiden - innebiii att jag inte kan språket formulera ett program för den framtida folkhögskolan: (läremot

knappast kan underlåta att ta

några drag som ett sådant program

ställning till.

och sektorisering

Specialisering

Vetenskapen har under lång tid delat in sig i allt smalare discipli-

ner och Det måste i första hand ses som en tek-

specizilområden.

nik för att hantera den svällantle organisationen av kunskapsarbetare, och av den växande volymen i kunskap (eller av sådant som

anses utgöra kunskap). Men den allt längre gående uppdelningen

inom alla vetenskaper ställer till problem. Ett sådant år pedagogiskt. När den akademiskt förvaltade kunskall eller skapen ut i Ungdomsskolan, folkbildningen journalisti› ken är de mestadels inte be-

specialiserade kunskapsfragmenten De måste på något sålt limmas ihop till större helheter.

gripliga. Ett annat problem är vetenskapligt. l)et är inte alls säkert att

en starkt specialiserad vetenskap förmår genomskåda ett komplext

samtida som alkoholen, datorerna eller barns livsvillkor. problem: lnte utan skäl har tvärvetenskaplighet blivit ett allt starkare element inom forskningen. Vi bör räkna med att båda dessa tendenser kommer att förstår-

kas i framtiden: de specialiserade vetenskaperna skärper sin spe-

och knoppar av nya specialiserade ämnen. Som en cialisering,

motrörelse till detta tvingas man - med växlande framgång - or-

ganisera forskning och undervisning på tvärvetenskapliga grunder.

Det bör understrykas att varje tvärvetenskapligt försök har den som förutsättning, i ämnesbundna, specialiserade vetenskapen varje fall i startfasen.

Men minst lika prohlemzttisk som vetenskapens specialisering

är den sektorisering av kunskapen som samhällets organisation har lockat fram. Företag, organisationer, yrkesgrupper, teknikom-

råden och på att särpräglade kunåldersgrupper ger exempel

Allra ser man det dock inom bre-

skapsområden skapas. tydligast

da sektorer: skolan, datavärltlen, socialsektorn, eko-

sjukvården, nomin... lnom var och en av dessa finner man ett eget språk, en

terminologi (inklusive en massa lörkortiiingar), och ofsärpräglad

För en utförligare diskussion av de informationsszirnhällcts problem som beråirs i fortsättningen. se Lars lngelstam: .Snul/ijiwrirtg, lufllzetssyn, Lund N88, och limin fengströmz lllytcn om fÖfSlå(./.Y(. Studentlitteratur, informationsszzmhäl/cl - ru humanistisk! inlägg i frtuuudsdcbaltcn. Rabén och Sjögren, Stockhlm l987.

tast en utbyggd :lpparat för just dessa kunskapers förvaltning och spridning. Det senare sker ofta i form av internutlvildning och fortbildning. Denna kunskapens (i vissa fall år det tveksamt om man skall

anse att dessa siirkulturei bär någon egentlig kunskap) sektorisering tycks vara ett fenomen på tillväxt. Man kan mâirka det på

den i och för sig imponerande tillväxten av kursverksamhet och

internutbildning. Den går till mycket stor del ut på att förmedla

sådant som är internt för dem som är verksamma inom respektive område, antingen de är bankanstålltla, polymerkcmistet eller studieförbundsombudsmån. En tendens inför framtiden är därför att vi kan få allt mer utvecklade informationsöar, med allt mindre möjlighet att kommunicera meningsfullt med varandra. Även högt bildade människor tvingas huka sig under en modern jantelag: du bör inte yttra dig,

eftersom du inte ar specialist på just du hzir (och du: här kan va-

ra ekonomi, vård, barnuppfostran, till och med politikl). Det offentliga samtalet hotas. Människor bcrövas möjligheten att bilda sig en rimlig föreställning om den viirltl de lever i, och vilken plats deras eget arbete, lllll(lSlI1ll^cSSC eller kultur spelar i detta. Mot dessa splittringens och fragmentiseringens hot mot kulluren och kunskapen tror jag att folkhögskolornzt skulle kunna vara

en motkraft på åtminstone tre sätt: För de! första kan de ttpptriitlzi och försvara det svenska språket

som kommunikations- och förståelsemetlel. Vår kultur iir en

språklig kultur, och det år viktigt att en kåirnzt av humanistisk

svensk normalprosa får vara det viktigaste kittet i kulturen. Siir-

språk, antingen de framträder med vetenskapliga, politiska, byråkratiska eller finkulturellzt anspråk, skall behandlas med yttersta misstänksamhet. lin stark normalspråklig kiirnzi i bildningen tror jag inte i någon större grad kan ersättas av andra former för kom-

munikation, som bild eller musik-Ä

För det andra kan de hjälpa de specialiserade kunskapsornrådena med omvårldsorientering, och ge dem ett perspektiv på deras

egen märkvärdighet. Fort- och vidareutbildning iir i dag en miikta

stor bransch, och allt tyder på att den kommer att viixa ytterligare. .lag år säker på att en del av den borde bedrivas i samarbete

med Det skulle folkhögskolan. ge gynnsammare lörutsåttningar kulturellt, pedagogiskt och ekonomiskt - iin om den utvecklades

helt i egen regi eller på konsultbransehens villkor.

För det tredje borde folkhögskolan genom kurser, seminarier och konferenser föra samman specialister till samtal och kontakt.

Man kunde hoppas att universiteten eller kulturinstittitionernzi el-

ler tidningar och tidskrifter skulle klara denna uppgift, men det tycks de inte göra. Folkhögskolan har den stora fördelen att den

kan operera på alla nivfier, utan alltför stor håinsyn till exempelvis

akademisk ställning eller ålder. 3 .lag uttalar mig givetvis inte om varje enskild individ. och inte alls om människor med särskilda behov eller hantlikapp.

Det förvirrande bruset

De tekniska möjligheterna i informationssamhället kommer med all sannolikhet att innebära att den massdistribuerade, enkelriktade opersonliga informationen kommer att öka mycket starkt.

Detta år inte något entydigt negativt. Den som har ett specifikt

intresse eller behov av en viss information har historiskt sett unika att dra av en hel värld av databaser i biblio-

möjligheter nytta

tek, kommunikationskanaler osv. Men det är inte entydigt positivt heller. En allt större mental

energi måste läggas på att välja bort information som man helt

enkelt inte har tid att bearbeta. Mängden av information ökar

svårigheten att skapa sammanhang. Samtidigt minskar tydligheten

i de föreställningar, till exempel religionen, som tidigare kunde utgöra ordnande ramverk för all den tillgängliga kunskapen. Resultatet blir lätt fragmentisering, snuttifiering, brus. l värsta

fall skapas den föreställningen hos många att världen inte går att förstå och att det inte är någon idé att försöka. Den (massmediala) verkligehetsflykten är en naturlig utväg. Som motkraft i och fragmentiseringens värld snuttifieringens

skulle folkhögskolan kunna skapa fredade zoner för en del av de

många och brusande, men i grunden onödiga, intryck som vi i all-

mänhet är utsatta för. Det betyder att skolorna skulle odla en sval

informationsmiljö och försöka utveckla finsmakare snarare än all-

ätare. Vi kan alla - åtminstone under en period av livet - ha stor glädje av en sådan miljö. De kan också tillåta sig att renodla en viss tolkning av världen.

Detta bygger på antagandet att ett huvudproblem i livet är att ur-

skilja vad som är huvudproblemen i livet. l detta avseende spelar

givetvis rörelseskolorna en särskild roll, eftersom de flesta folkrö-

relser vilar på en ganska omfattande världsföreställning (ideologi).

Jag vill påpeka att jag här talar om rörelsens åskådning snarast som en pedagogisk och intellektuell hjälpföreställning, till ledning för att ordna världen. Jag hoppas att den går att skilja från ren indoktrinering, som inte hör hemma i denna skolform.

Slutligen kan de utveckla ett informationskritiskt förhållnings-

sätt. Till ett sådant hör att studera och avslöja de knep och finter

med vilka tidningar och etermedia presenterar sitt stoff, vad som

gör nyheter till nyheter, vad som driver reklam och kommersia-

lism, vilka motiv som kan ligga bakom byråkratiska och veten-

skapliga krångligheter.

Mot teknokrati och ekonomism

Det allmänna utbildningsväsendet, från grundskola till universitetet_ prioriterar i hög grad användbar, instrumentell, lönsam kunskap. Så kommer det säkert att fortsätta, och så måste det sannolikt vara, i stora drag. .lag vill dock hävda att nyttotänkandet gått på tok för långt - i förhållande till utbildningens personlighetsfostrande uppgift och till en folkets i vidaste bildning, mening. Bildningsgrunden måste ge människor hjälp att förstå den värld de skall leva i och själva kunna vara med och påverka den. Enligt utgångspunkterna vill jag se folkhögskolan som en motkraft till de snävt nyttoinriktade tendenserna i utbildningssamhället. Denna motkraft behövs på alla nivåer, inte bara gentemot dem som har en kort formell utbildning. av de Många bildningssträvanden som organiserats av enkelt folk har handlat om den stora litteraturen, de eviga frågorna om synd, nåd och rättvisa, om det yppersta konstnärliga skapandet. Endast det bästa är gott nog åt folket. Mer specifikt är det två tendenser som kräver uttrycklig uppmärksamhet. . Den ena kan, med en inte helt lyckad term, kallas den teknokraliska. Detta uttryck betydde ursprungligen en syn enligt vilken ingenjörer och tekniker borde tilldelas den avgörande makten i samhället. Detta är inte något levande alternativ i dag. Viktigare är den vilken det moderna samhället är så komtankegång enligt plicerat att ingen utom specialisterna (jämför vad jag sagt om sekteroriell kunskap ovan) kan ha några rimliga åsikter om vad läget kräver. Systemen” - alltifrån kärnkraften till ATP - framstår som märkliga, svårbegripliga och Det ogenomskinliga. folkliga och politiska inflytandet reduceras starkt. Problemet för den som vill se motkrafter till den uppgivenhet som kan ligga i förlängningen är att problemet till stor del år verkligt. Det moderna samhällets system är till stora deverkligen lar så komplexa att vanligt folk inte kan förstå sig på dem. Till en annan del är emellertid det uppgivenheten onödig: går att lära sig mer och det går att påverka. Folkhögskolan som motkraft till ”systemteknokratin har att arbeta efter två linjer. En är att avmystifiera samhället och dess system, och ge kunskap för ett aktivt särskilt medborgarskap på områden som anses som svåra. En annan blir att envist kräva att systemen förenklas och görs mer genomskinliga, för ökad demokrati och för medborgarnas större hemkånsla i sitt samhälle. Den andra kulturfaran ligger i det ekonomiska tänkandets överdrivna anspråk. På l800-talet såg såväl konservativa som radikala tänkare en fara i att penningen skulle bli alltings mått. Så här skriver den konservative Carlisle: Det är obeskrivligt när alla mänskliga skyldigheter och ömsesidigheter har omvandlats till en enda stor skyldighet, nämli-

gen att betala med pengar; och männsikornas skyldigheter

mot varandra reducerar sig till au utväxla några mynt. Jag .sågen del är obeskrivligi vilken förändring som överallt in-

förts bland människorna. Den dominans av pengar och ekonomi som här omtalas har

blivit allt starkare, och har enligt min mening blivit allt mer på-

frestande under 1980-talet. Den Iivssyn som tillmäter penningen, vinningslystnaden, individualismen och kortsiktigheten stor vikt har blivit en egen ideologi som man kan kalla ekonomism. Skade-

verkningarna av en sådan åskådning är många. Tydligast är de

kulturella och psykologiska. Mindre känt är att man har goda skäl att misstänka att om de ekonomistiska tankarna fick alltför stort genomslag så skulle till och med ekonomin, marknadsekonomin, ta allvarlig skada. Det skulle helt enkelt bli för dyrt att kontrollera och motverka alla egoismens och girighetens tilltag-l.

Folkbildning och folkhögskola kan givetvis inte ensamma

utgöra motkrafter mot en ekonomismens dominans. En teoretisk motattack är behövlig, men får väl lämnas åt andra att utföra. Kampen mot ekonomismens framträdelseformer kommersia- Iism och reklam passar däremot utmärkt för den utbild-

folkliga

ningsformen. En sansad information, med praktiska och etiska argument för ett ekonomiskt upplyst tänkande och mot en ekono-

misk förförelse är fullt Sådan bör kunna ingå i de flesta av möjlig.

folkhögskolans allmänbildande och yrkesutbildande kurser.

Lars är vid

lngelstam professor Linköpings universitet och ar-

betar med forskning kring temat Teknik och social förändring

3 l)etta framfördes redan av dcn kapitalistiska teorins grundare Adam Smith på l7llll-talet. l modern och effektiv form finns tanken hos sociologen Amitai litzioni: The Moral Dimension. Towards a New Economics. New York 1988

Lilla eller stora visionen?

hjälpredan

Gunnar Hallingberg

l samband med en konferens i april l99O i Stockholm om folkbildning i utbildningssamhället, diskuterades med delvis nya ex-

empel den gamla frågan om specialisering contra allmänbildning Några forskare hade anmo- (specialister respektive generalister).

dats att till deltagarna i förväg sända var sin inledande uppsats. De kom att med skilda accentueringar betona hur viktigt det är att i framtidens utbildnings- och informationssamhälle hitta mötesplatser för bearbetning av kunskap.

Diskussionen vid konferensen kom mig att tänka på uttrycken

lilla hjälpredan och stora visionen. Enligt Svensk ordbok står det numera ovanliga ordet hjälpre-

da för som till med något arbete,

person (i viss mån) hjälper

vanligen i ganska obetydlig utsträckning eller med enklare uppgfi-

ter. ”Stora visionen - som funderat folk-

ja, vi alla, något på högskolans framtid, vet ungefär lika mycket eller litet om den.

Folkbildningskonferensen kom att handla om det visionära, om

nästan svindlande perspektiv för svensk folkhögskola som pedago-

gisk genbank, proteströrelse och tvärvetenskaplig central för för-

ståelse av tillvaron och samhällets problem. Som rektor och över-

tygad humanist, kristen, akademiker och folkbildare drack jag bedet friska källvattnet från fakulteterna. l)et alltså

gärligt gällde

inget mindre än en ny kunskapsattityd, en motkraft till teknokrati och ekonomi, en chans för alla till sammanfattning och utblick efter en alltför specialiserad ungdomsskola.

Och så den lilla hjälpredan: En skola för klassamhällets Iågut-

bildade, en skola som kanske mer måste ägna sina krafter åt att söka upp dem, locka dem och dra dem, med alla till buds stående som Komvux inte En

medel. Ge något kan ge åt de studieskygga.

skola som med nödvändighet måste söka upp eleverna där de be-

finner Den får en liten, men därför inte uppgift i desig. oviktig

mokratins samhälle, och kanske kan den uppgiften få nya dimensioner om man tar med invandrarna i planerna.

För en rektor vid en skola med ett stort internat och ett livligt

och ständigt fungerande skolsamhälle, befolkat med rått unga ele-

ver, framstod konferensens bägge huvudalternativ som Schylla

och Charybdis: det gäller att hålla kursen mitt emellan!

Vi fyller ingen skola om vi skall rikta in alla våra krafter på att nå de lågutbildade. Vi har faktiskt gjort några försök. Det skulle komma många. Lite fler skulle vi få om vi drog aldrig tillräckligt ut i fält med delar av skolan. Också det har vi prövat, utan att egentligen behöva det, för den goda sakens skull. Våra erfarenheter är en elevkår av lågutbildade, som på olika sätt draentydiga: in i är en instabil tillgång. Det blir många drop gits utbildningen, outs. Vi vet att vi skulle fördärva den campus-gemenskap vi byggt upp på en viss grad av excellcnce, det vill säga det elittänkande som ingen bra skola kan vara utan. Folkhögskolan måste ha sin utbildningsmässiga status. Då tjänar den bäst också de lågutbildade. Men blir den en skola främst för dessa, kommer den att klassas som bara folkhögskola med i längden katastrofala följder för rekryteringen på både personal- och elevsidan. Det andra vidundret, som egentligen i konferensens aprilsol antog skepnad av tre ljuvligt flöjtande sirener, får man också som rektor tänka på att hålla distans till. Tills vidare! Här gäller det fortfarande att värna om de tillgångar som finns i en skola med 20 miljoners omsättning, 70 anställda och 250 elever. Frågan år: Vilka betalar i dag för det som ger en ny kunskapssyn. för det som bygger upp en motkultur? Vem vill under ett år eller en termin eller en månad eller ens en vecka lära sig alternativen till teknokrati och ekonomi? Jo, några vill, och det känns skönt. Några i klassisk mening lågutbildade vill också. Det känns kanske skönare. Och några i traditionell mening inte alls lågutbildade märker att det krävs ny kun- - till och skap för en ny tid språk, data, miljökunskap, ja kanske med bibelkunskap. Dessa vi är underbara russin i den kaka vi bakar. några tycker Vi älskar dem som i folkhögskolemässiga. De speciell mening är varandra så olika. En har aldrig gått mer än sju år i folkskola, och det. En annan är en högt specialiserad yrkesman som knappt måste lära sig data. En tredje iir en administratör som för själens skull måste läsa litteratur ett år. En fjärde är invandrare. Alla hör de oss till. Men: inte heller på dessa russin bygger man en folkhögskola. måste alltså stå mitt i utbilciningssamhället. Det Folkhögskolan

är återigen nödvändigt att konstatera detta. De livskraftiga skolor-

na lever på sina specialutbildningar, som ofta har ett mycket gott rykte. Det kan gälla musik, drama, miljö, u-land, bibel, konstoch hantverk, journalistik etc. lfrågtnsätt aldrig detta! Man får ta det med ro att en del aparta utslag av specialisering förekommer - eller t.ex. - och att ambitionerna blir för golf turism, höga och förmågan studom för ringa. Det finns i folkhögskolan en bra regulator som heter marknadsanpassning. Låt den verka med kraft - och nedåt! uppåt Och här kommer jag då till vad som borde kunna bli folkhögskolans stora nummer i framtiden:

Den stora visionen

Det vore bra om vi genom utredningens arbete kunde få en för vår tid giltig variant av grundtvigarvet. Det har vi inte arbetat med i svensk folkhögskola på länge. Men om man till källorgår na och också låter dem få belysas av den moderna grundtvigforskningen i Danmark, så finner man mycket av intresse. Där finns uttryck för det vi i dag kallar alternativpedagogik, pedagogisk genbank, proteströrelse mot det alltför skolastiska, strävan efter djup förståelse och samband, av att låta vuxna betoningen människors erfarenheter möta den bokliga i ett aktivt bildningen knådande av kunskap. Där finns betoningen av personlighetsutdebatten om fronten mot vecklingen, värdefrågorna, det vi i dag skulle kalla teknisk specialisering och ekonomisk materialism. Där finns medvetandet om språkets centrala utomordentligt betydelse - det levende ord. lnte minst det senare är väsentligt i en tid av förvirrande brus och massmedial verklighetsflykt. Om vi söker en archimedisk punkt där samtal uppstår, så ligger detta sökande i hög grad inom folkhögskoletraditionen. Jag menar inte att vi skall söka oss tillbaka till någon slags historieromantisk vision om ett återuppväckande av den gamla folkhögskolan. Bort det! Men renässansrörelser med på börjar ropet att gå tillbaka till källorna - ad fontes - och sådana rörelser kommer i allmänhet när man upptäcker brister i vad man länge hållit på med. Urban Dahllöfs försök att ersätta T-modellen för sambandet mellan allmänbildning och med en fasspecialisering modell speglar ett kunskapsbehov av ny typ i melgränsområdet lan yrkesinriktad utbildning på alla nivåer och den allmänbildande undervinsingen utanför det egna specialområdet. Det förebådar en renässans. Ja, detta är något för framtidens folkhögskola! Men då behövs det en del anvisningar för hur ett arbete i den riktningen skall kunna underlättas. Grundfilosofin måste förankras i utbildningssamhället. Därmed skulle man egentligen inte behöva fråga sig vad folkhögskolan skall göra. Det borde i stället vara naturligare att ställa frågan: Kan det svenska utbildningsväsendet klara sig utan folkhögskola eller folkhögskoleliknande centra? Därmed är inte ens den totala omfattningen av folkhögskolan något för alla tider givet. Kanske bör vi få fler folkhögskolor! En av resurserna är under omlokalisering alla omständigheter viktig. Tynande skolenheter påverkar hela skolformen negativt. Men det är uppenbart att dagens folkhögskola som totalitet inte klarar av dessa ännu. Vi behöver uppgifter nya väganvisningar eller i varje fall startpunkter. Det är viktigt att vid utformningen av regler för statsbidrag stimulera samverkan med högskoleväsendet och kanske också andra

5l

utbildningsanordnare. Folkhögskolan behöver i dagens situation stöd av högskolans auktoritet. Högskolan skulle behöva folkhögskolans fina debattmiljöer och kursbidrag. Det vorörliga strategi, re kanske klokt att behovet att på lång sikt skärpa de peka på rent akademiska kraven på folkhögskollärarna. Låt till en början några skolor pröva nya samverkansformer med högskoleväsendet för att få erfarenhet. l den bör också intemationaliseprövningen ringen vägas in.

Den lilla

hjälpredan

Folkhögskolan lever som skolform ett trots allt relativt isolerat och okänt liv. Det är att många kommer dit på kurser och riktigt konferenser. De njuter av miljön, äter av den goda maten och trivs. Men de vet just inte mycket om vad man har folkhögskolan till. Det lätt att bara i SÖ:s stora policy-utspel avläsa hur obegår skolformen är. Den omnämns sällan. Detta är ett fundatydlig mentalt fel som måste rättas till så långt det går. Den lilla kan vara mycket bra att ha för vissa, men hjälpredan sikt sett trots allt Hon är ingen oäven på krympancle uppgifter. del av svensk folkhögskola. Men i stort kan svensk folkhögskola inte bindas till som ofta får karaktären av hjälpredefunktionen, ett flackande från område till område för att klara rekryteoroligt ringen.

i

Folkhögskolan utbildningssamhället

Låt oss utmanas av den stora visionen och låt det leda till nya stimulerade Låt oss också fortsätta att grepp, av bidragsgivningen. vara små hjälpredor där vi kan behövas. Men vi får aldrig glömma att framhålla det som är bärande i dag och säkert för åtskillig tid framåt: att vi är en del av det svenska utbildningssanzhället. Vi utbildar fritidsledare, musiker, språkkunniga internajournalister, tionalister, ombudsmän, lekmän och i fackliga ungdomsledare Vi parallellt med andra skolforförsamlingsarbete. gör det ofta mer, men kanske på ett lite annorlunda sätt. Vi utbildar också ungdomar så att de får behörighet för högre studier. Bland dem finns många lågutbildade, alltfler invandrare och många med handikapp. Eftersom vi har speciella förmåner beträffande studier och den sociala miljön, kan vi blanda de här uppgifterna på ett stimulerande sätt.

Slutsatser

Folkhögskolan är en del av svenskt utbildningsväsende. Dess styrka ligger i att skolorna kan bli mötesplatser för studerande med olika motiveringar och varierande bakgrund. Kurslängderna är variabla. Skolformen är en viktig verkstad för en önskvärd ny kunskapssyn. Där bör skolorna etablera samverkan med bLa. högskolorna. Skolorna måste lära sig att lcva farligare än andra mer etablerade skolformer. Det innebär marknadsanpassning, lyhördhet för nya lokaliseringsbehov, en bidragskonstrtnktion som inte bygger på den fiktiva bilden av en normalskola, utan verkar stimulerande och pådrivande för framsynta satsningar. Skolformens filosofi bör utformas klarare, som ett kraftfullt alternativ i utbildningsväsendet. Detta är på sikt oändligt mycket viktigare än att söka uppgifter för de skolor man ändå dras med kan det (så ibland verka) och hitta nischer som andra utbildare lämnat över.

Ett konkret

uppslag

l linje med tankarna på konferensen borde ett försök att få göras fram en ny kunskapssyn genom ett nära samarbete mellan högskola och folkhögskola. Syftet skulle vara att under en treårsperiod pröva samverkansformer mellan högskola och folkhögskola inom området ny kunskapssyn och att pröva folkhögskolan som resurs och studiemiljö för en integrativ kunskapssyn. Fördjupning och personlighetsutveckling är en målsättning. En annan är att i mötet mellan specialister på olika områden bearbeta en kunskapsmassa som är en gemensam förutsättning för samhällsarbetet liksom för hanteringen av de grundläggande värderingarna. Naturligtvis finns detta redan som enskilda projekt här och var i samhället. Syftet med detta projekt skulle vara att utröna möjligheterna att mer reguljärt inom all vad som utbildning tillgodose kanske kunde kallas det goda och samtalets konst. fördjupande Det talas ständigt om men också specialiseringens nödvändighet, om dess vådor. Hela vårt skolväsen har under skol- och högskolereformernas decennier rört sig i mot en allt och riktning tidigare allt mer utpräglad specialisering. Man kan misstänka att särkilt de ekonomiska motiven här har varit avgörande. Det har naturligtvis kostat oerhört mycket att ge alla tillgång till utbildning. Det moderna samhället tenderar också att bli ett specialisternas samhälle. Gamla mötesplatser människor emellan har till stora delar övergivits i massmediernas tid. Det massmediala bruset tenderar att fragmentarisera den samlade kunskapen. Den strukturskapande faktor, som tidigare religionen utgjorde, har i dag inte samma dignitet.

Uppgiften skulle närmare bestämt vara att ge möjligheter för en intresserad allmänhet att bearbeta kunskap och sätta in de egna specialkunskaperna i ett större sammanhang, värdera dem, låta dem utvecklas i mötet med nya kunskapsområdcn och nya människor. Detta kan naturligtvis ske på ett otal sätt. Här om någonstans bör tusen blommor blomma. För att göra det föreslagna projektet hanterligt, bör det emellertid koncentreras till några problemområden. Man skulle kunna ställa samman ett antal temakurser, där forskare och folkhögskollärare samarbetar. De bör ha en omfattning av någon vecka och i en annan utformning med ett par weekendar under ett läsår. De bör också kunna spridas ut som ett slags intervallkurser under en termin eller ett läsår. De marknadsförs på vanligt folkhögskole-/högskolevis, men också genom direktkontakter med företag, fackliga och andra organisationer. Dessa skulle animeras som en ersättning för att köpa dessa temakurser den eljest i sådana sammanhang dominerande specialistutbildningen. är alltså att på sikt övertyga de många utbildarna i lan- Syftet det om att det lönar sig med perspektivkurser utanför den egna snäva folkbildningen och med personIighetsutvecklande fördjupningskurser. Men det är lika viktigt att erbjuda ny kunskap till överkomligt pris åt alla dem som står utanför företagens, fackens och förvaltningens guldkantade konferensverksamhet.

Gunnar Hallingberg är docent och rektor vid Södra Vätter-

bygdens folkhögskola samt projektledare vid högskolan i Jönköping

Utbildning

som

politisk

resurs

Göran

Blomberg

Att vara medborgare i en demokrati som den svenska innebär att man har rätt att rösta i och kommunala

riksdagsval val vart tredje

år, att bilda politiska partier och kandidera till beslutande försam-

lingar, att ta kontakt med politiker och eloffentliga tjänstemän,

ler att försöka bilda i en

opinion fråga på något annat sätt. Det

handlar alltså om rättigheter som skall det för var göra möjligt och en att vara med och

påverka samhällsutvecklingen.

är dock Rättigheter en sak och hur de utnyttjas en annan. Det finns alltid som

medborgare inte tar till vara sina rättigheter, som

är utan

missnöjda att göra något åt saken eller som känner att de saknar möjligheter att påverka.

Sådana individuella variationer i att hävda

förmågan sig i poli-

tiken har ofta kunnat hänföras till social t.ex.

grupptillhörighet,

kön, ålder och klass. Ju starkare samband mellan dessa egenskaper och aktiva försök att vinna inflytande, desto större ojämlikhet råder i politiken. Ett traditionellt mönster är att män aktiverar sig mer än kvinnor, att människor i medelåldern deltar i högre grad än ungdomar och pensionärer, och att medelklassen har lättare att hävda sin rätt än arbetarklassen. Men den egenskap som ofta visat vara för ett ak-

sig viktigast

tivt är

medborgarskap utbildning. Ett av de bäst belagda samban-

den i internationell politisk är att politiskt är

sociologi deltagande vanligare hos högutbildade än hos lågutbildade. Skillnader i män-

niskors kan alltså politiska engagemang i hög grad förstås utifrån

deras utbildningsnivå. Sverige är inget undantag på den här punkten. Resultat från

den som utförts inom ramen för

medborgarundersökning den svenska maktutredningen visar att clet finns stora skillnader mellan olika utbildningsgrupper när det gäller att hävda sin förmågan

rätt i politiken. Människor med enbart eller folkskogrundskole-

leutbildning är mindre aktiva än människor med en utbildning som motsvarar tvåårigt gymnasium eller fackskola, vilka i sin tur

är mindre aktiva än människor med

treårig gymnasieutbildning

eller universitetsexamen. Den politiska som kommer till opinion

med ut- Öppet uttryck präglas således i hög grad av personer lång bildningl. Så ser den generella bilden ut. Men hur stor är egentligen klyftan mellan och Och håller den på att växa? hög- lågutbildade? Svaren visar beroende av vilken typ av politisk aktivitet sig vara det handlar om. Människors samhällsengagemang är nämligen inte något enhetligt.

Utbildning förklarar ojämlikhet

aktiviteter Beskrivningar av medborgarnas politiska utgick länge från att olika deltagandeformer kunde placeras längs en skala efter hur svåra de vara. En medborgare som deltar i en kräansågs vande aktivitet, som t.ex. att värva röster under en valkampanj, kunde då förväntas delta även i lättare aktiviteter längre ner på skalan, t.ex. röstning. Empiriska studier i en lång rad länder har dock visat att detta är en alltför enkel bild. Medborgarnas politiska deltagande är inte en- utan flerdimensionellt. i olika aktiviteter sam- Engagemanget varierar av på ett sätt som gör att man kan tala om separata typer Människor i någon politiskt deltagande. specialiserar sig alltså inte om mån. Några vattentäta skott handlar det naturligtvis än en typ av aktivitet - men många engagerar sig i mer politisk det rör sig ändå om så pass klara grânslinjer att man med fog kan tala om separata aktivitetstyper. visar att man kan Maktutredningens medborgarundersökning urskilja åtminstone fem typer av politiskt deltagande i Sverige. är en särskild Partiaktiviteter i form av Röstning deltagandeform. medlemskap, partiarbete och offentliga förtroendeuppdrag utgör en annan. Kontakter handlar om att den enskilde själv tar muntlig eller kontakt med och politiker eller skriver skriftlig tjänstemän insändare. omfattar som namn-

Manifestationer opinionsyttringar

insamlingar, bojkotter, demonstrationer, insamling av pengar och bärande av Protester iir mer militanta uttryckskampanjmärken. former som strejker och olika illegala aktiviteter. Nu visar det sig att traditionella föreställningar om politisk mellan som t.ex. kvinnor och män, måste reojämlikhet grupper, videras. Män är visserligen mer aktiva i partiarbete och kontakter med men förhållandet är det motsatta när offentliga myndigheter, det manifestationer och protester. Här är kvinnorna mer gäller aktiva. Därför stämmer inte bilden av kvinnor som generellt mer politiskt passiva än män. Samma sak gäller dagens ungdomsgeneration. Ungdomarna må vara ointresserade av traditionell partipolitik. Men om man ser till andra politiska uttrycksformer är enga-

Resultat från redovisas i Olof Petersson, medborgarundersökningen Anders Westholm & Göran Blomberg Medborgarnas makt. Carlssons 1989. Se även maktutredningens huvutlrapport SOU 1990:44.

gemanget hos ungdomarna väl så stort som hos äldre generationer.

Sambanden mellan utbildning och de olika typerna av poli-

tiskt deltagande har däremot en entydig riktning. l samtliga fall

deltar de högutbildade mer än de lågutbildade (se tabell). Klyftan

är däremot inte lika stor över hela fältet. Graden av ojämlikhet

beror på vilken typ av deltagande vi tittar på.

Politiskt deltagande i olika utbildningsgrupper (% i resp. grupp)

Politiskt Utbildning

Röstning och partipolitiskt engagemang skiljer sig föga mellan människor med olika utbildningsnivå. Andra former av politiskt deltagande är däremot mer präglade av individuella skillnader baserade på skolgång. Klyftan är störst när det gäller enskilda medborgares kontakter med politiker och offentliga tjänstemän. Ju större mått av individuella initiativ som krävs för en aktivitet, desto större betydelse tycks utbildning ha. Många idéer kring den moderna välfärdsstatens utveckling förutspår att klyftan mellan hög- och lågutbildade skall växa. Jämförelser som kan göras med tidigare svenska undersökningar under 1960-, 70- och 80-talen tyder dock inte på att så skulle vara fallet. När det gäller partiaktiviteter har skillnaden mellan utbildningsgrupper snarare minskat något. En form av politisk aktivitet avviker dock från övriga på den här punkten. Det handlar om demonstrationsdeltagande. Från att tidigare ha dominerats av personer med relativt låg utbildning, så är även demonstrationstågen i dag en bland många kanaler för de högutbildade. Den typiske demonstranten var i slutet på l960-talet en äldre, lågutbildad manlig arbetare. Tjugo år senare dominerar unga, högutbildade kvinnor med tjänstemannayrken.

Utbildning förklarar utveckling

Högutbildade är således generellt mer aktiva i politiken än lågutbildade. Innebär detta att en ökad utbildningsnivå i samhället skulle bidra till en högre aktivitetsnivå i befolkningen? Svaret är inte självklart. Det finns nämligen två helt olika teorier när det gäller utbildningens effekter. Den första modellen betraktar utbildning som en resurs i sig. Hög utbildning bidrar med motivation, kunskaper och färdigheter

egenskaper som är viktiga för att medborgarna skall kunna hävda sig i politiken. Enligt denna modell skulle alltså en höjd utbildningsnivå i samhället leda till större individuella resurser och ökad aktivitet på de områden där utbildningsskillnader tidigare visat sig vara betydelsefulla. Den andra modellen betraktar däremot utbildning som ett medel att fördela en given uppsättning sociala och politiska roller. Personer som, i jämförelse med andra, har en högre utbildning har större möjligheter att skaffa sig de positioner, knyta de kontakter och inta de sociala roller som i förlängningen medför kunskap och aktivitet. En generell ökning av utbildningsnivån skulle, enligt denna modell, inte behöva leda till någon ökning av de individuella resurserna och aktivitetsnivån bland medborgarna skulle därmed bli oförändrad. Medborgarundersökningens resultat ger närmast stöd för den första modellen. Om man ser på utvecklingen i Sverige under de senaste två decennierna, visar det sig att det politiska engagemanget genomgått dramatiska förändringar. Valdeltagandet låg under 1970-talet och början på l980-talet stabilt på en nivå över 90 %. men har vid de senaste två riksdagsvalen sjunkit kraftigt med svenska mått mätt och var 1988 nere på 86 %. När det gäller partiaktiviteter har det inte skett några större förändringar sedan slutet på 1960-talet. Utvecklingen kännetecknas snarast av stagnation. Ungefär l5 % av svenskarna är medlemmar i något parti, medan 2-3 % är partipolitiskt aktiva. Utvecklingen för andra av är därtyper politiskt deltagande emot en helt annan. Människor har ökat sina kontakter, manifestationer och protester under de senaste två decennierna. Medborgarundersökningen visar att 30 % av svenskarna någon gång deltagit i en demonstration. Det är en fördubbling jämfört med läget år 1968. Till de opinionsyttringar som dominerar våra dagar hör också - under ett år hade 39 % bidragit ekopenninginsamlingar nomiskt för att på så sätt försöka påverka en politisk fråga - och namninsamlingar - 3b % hade under samma period skrivit under en namnlista - medan 20 % hade tagit kontakt med en tjänsteman i stat eller kommun för att vinna gehör i en samhällsfråga. Den sammantagna bilden av medborgarnas deltagande i politiken blir därför tämligen ljus. Trots att traditionella politiska aktiviteter som röstning och partiarbete tappar mark eller till och med minskar, tycks vi befinna oss i ett läge där kraven på medbestämmande växer och där svenskarna i högre grad än kanske någonsin tidigare faktiskt utnyttjar sina rättigheter att påverka samhällsutvecklingen. Därmed har vi också kommit en bra hit på väg mot det aktiva medborgarskap som demokratin i bästa fall baseras på. Men aktiviteterna söker sig alltså andra vägar än via den representativa demokratins etablerade kanaler. Parallellt med den här ökningen av medborgarnas politiska engagemang har utbildningsnivån i Sverige höjts avsevärt under de

senaste två decennierna, från drygt åtta till knappt elva utbildningsår i genomsnitt. Medborgarundersökningen visar att det är just denna utbildningsexplosion som, tillsammans med kvinnornas ökade självständighet, är den viktigaste förklaringen till den allmänna ökningen av det politiska deltagandet. Den höjda utbildningsnivån i befolkningen vinner dock inte samma genomslag på alla områden. Det är i första hand de individuella formerna av politiskt deltagande som gynnas, t. ex. förmågan att hävda sig vid kontakter med myndigheter och andra beslutsfattare.

Slutsatser

Maktutredningens medborgarundersökning tyder på att svenskarnas förmåga att engagera sig i samhällets angelägenheter i dag är större än kanske någonsin tidigare. En viktig till denna förklaring positiva utveckling finns att hämta i en kraftig höjning av utbildningsnivån. Utbildning spelar alltså en viktig roll som politisk re-

surs. Åtgärder som vidtas för att höja utbildningsnivån ökar med-

borgarnas möjligheter att ta tillvara sin rättigheter att påverka samhällsutvecklingen. Medborgarundersökningen visar också att ingen form av politiskt deltagande utmärks av full jämlikhet. Dessa individuella skillnader kan i hög grad hänföras till människors olika utbildningsnivåer. Högutbildade personer är överlag mer politiskt aktiva än lågutbildade. Klyftan mellan utbildningsgrupperna varierar dock. l traditionella politiska aktiviteter som röstning och partiarbete är ojämlikheten begränsad. Störst betydelse har utbildningen för individuella som kontakter med deltagandeformer, offentliga myndigheter och olika typer av manifestationer. På en punkt, demonstrationsdeltagande, har ett tidigare övertag för lågutbildade förbytts i en dominans för Utveckhögutbildade. lingen tyder dock inte på att graden av ojämlikhet i olika deltagandeformer skulle ha ökat Hotet mot de svaga grupper- Överlag. nas ställning ligger i stället främst i en av den försvagning representativa demokratins institutioner, röstning och partiaktiviteter. Just de politiska uttrycksformer som kännetecknas av små sociala skillnader.

Göran är statsvetare vid

Blomberg Uppsala universitet och

medförfattare till maktutredningens rapport Medborgarnas makt.

Demokrati kräver och

tankeutbyte kunskap

Bengt Göransson

vill

Slumpen att jag just den dag då jag sätter mej vid skrivmaski-

nen för att skriva om folkbildning och demokrati har läst i tid-

ningarna om maktutredningens slutrapport. l)en påtalar förändrade maktstrukturer och maktförhållanden i samhället. Någonstans utövas makten, någonstans kan personer identifieras som på skil-

da sätt spelar en centralare roll än andra, men ntönstret år förändrat och makt och makthavare är svårare att identifiera. Samtidigt finns det en vilja hos allt fler att själva få bestämma, men detta tar sig alltmer sällan uttryck i traditionellt politiskt ensnarare i en strävan gagemang, hos medborgarna att minska den

politiska sektorn och få en reell koppling till de beslut som skall

fattas. Detta är en rejäl utmaning för politiken. folkrörelserna och

folkbildningen.

Alltsedan det demokratiska genombrottet i vårt land har politiken kännetecknats av en strävan att

vidga medborgarnas inflytande. Under det senaste dryga decenniet har arbetet varit inriktat på decentralisering av beslutsfunktioner, inte minst i kommuner-

na. Det politiska strukturproblem vi ser och försöker lösa är det stora avståndets problem. Centrala beslutsorgan blir med nödvändighet abstrakta, och de som lokalt omfattas av besluten är osynliga för dem som fattar besluten. De senare är i sin tur för

osynliga de många medborgarna. Mycket av decentraliseringsdebatten har präglats av föreställningen att visheten finns längst ned. Detta är en romantisk föreställning som rentav kan vara farlig som idébas - det borde Sjöbo och Kimstad ha lärt oss. Åsikter finns givetvis, ofta klart

mycket uttalade dessutom, men om den politiska visheten kan definieras som en produkt av ett gemensamt bearbetande av tankar och idé-

er är det ingalunda givet att visheten uppstår av sig själv. lnte ba-

ra Kimstad utan också Hökarängen och Lidingö kan behöva de vidare perspektiven som referensram och stöd. öl

Decentralisering är inte särskilt intressant om den endast leder till att beluten fattas närmre människorna av en visserligen ny men ändå mycket begränsad skara beslutsfattare. Det eftersträ-

vansvärda är ett brett folkligt engagemang för de frågor det gäl-

ler, skapat diskussion och tankeutbyte, som ökar kunskagenom

perna och vidgar perspektiven. Den risk jag ser är alltså den att vi i decentraliseringsprocessen

alltför mycket lockas att fixera oss vid beslutsfattandet och därmed korpraliserar besluten; i decentraliseringsarbetet kan det

vara viktigare att undersöka vilka beslut som kan göras Överflödi-

ga och hur vi kan få intresserade medborgare att engagera sig i ett - nytt eller klassiskt - folkrörelsearbete. l lokala styrelser för preciserade verksamheter är det viktigare

att det finns många kunniga och intresserade företrädare än att

det finns beslutspotenta korpraler. Den representativa demokratin är vårt bästa instrument för ett

kollektivt beslutsfattande, men lika lite som fiolcn ger välljud i

den okunnige fiolspelarens händer, lika lite blir det demokratiska instrumentet tjänligt om det hanteras okunnigt. Folkrörelsernas viktigaste bidrag till utvecklandet av det demo-

kratiska samhället har ju just varit utbildningen i demokratins arbetsformer. l lOGT-logen lärde man sig att sitta ordförande, i ar-

betarekommunens styrelse lärde man sig skriva protokoll som klarade också den borgerliga kommunens juridiska granskning och berättigade krav. ldag räcker det dock inte med att man lär de yttre arbets-

sig formerna - att fördela ordet korrekt och att skriva protokoll. l ett

samhälle så komplicerat som vårt måste den som har uppdrag

inom ramen för den representativa demokratin också ha djup för-

trogenhet med samhällslivet i stort - vara orienterad i vad som i

vid mening är kultursamhället, dvs för egen del kunna redovisa

de han omfattar, samtidigt som han förmår notera

värderingar

och tolka de tankeströmningar som möter honom från andra. Med närmast förfäran ser jag då i tidningen att ett av våra riksdagspartier nästa år tänker ställa upp vad man kallar oberoende

kandidater på sina listor, personer som inte behöver tillhöra partiet utan kan företräda personliga, avvikande åsikter. För att sitta

i en kulturnämnd behöver man inte tycka likadant som partiet i

alla frågor, är tanken. Men om det skulle bli så, i vilken situation ställer man då den enskilde väljaren? Vad röstar han på? Så länge

vi inte har personval i enmansvalkretsar och allmänna val till varje enskild kommunal nämnd, blir han ju helt lämnad i sticket.

lnom ramen för den representativa demokratin är ju partiväsen-

det den möjlighet som ges väljaren att identifiera idérörelser och åsikter. Ett system som skulle bli följden av den avsikt som nu redovisats av det aktuella partiet är ju om inte ett avskaffande av partiväsendet så ändå en förändring av det till i bästa fall en valplattform. Ett sådant system finns i l(›renta staterna, och jag

tycker inte att Valdeltagandet och medborgarnas politiska aktivitet där ger belägg för det systemets överlägsenhet.

Att ge så många som möjligt tillfälle att lära sig demokratins

funktion och arbetsformer blir mot bakgrund av det sagda en av de angelägnaste uppgifterna vi har framöver. Och den kunskapen

är knappast något som grundskolan teoretiskt kan lära ut, inte heller något som låter sig akademiskt utläras. Det kan bara ske i

form av ett fritt och och

frivilligt folkbildningsarbete, därvidlag

har folkhögskolan genom sin särskilda arbetsmetod större möjlig-

heter än någon annan skolform att vara denna skola i demokrati, och jag hoppas att den skall vilja och kunna ta på sig denna politiskt fostrande uppgift. Folkhögskolan som centrum för fria demokratistudier - där ser jag en huvuduppgift framöver.

Folkhögskolan kan här tjäna som ett folkrörelsernas universitet - inte genom att i snäv mening utbilda folkrörelsers och andra organisationers funktionärer (det är möjligt att den uppgiften också kan utföras), utan genom att vara platsen för ett fritt kunskapssökande och fritt tankeutbyte. kan naturlig-

Folkbildningsbegreppet

tvis definieras skilda

på sätt - för egen del vill jag gärna göra det

genom att beskriva det i två perspektiv, den enskildes och samhällets.

För den enskilde är det viktigt att ha ett förhållningssätt till studierna och kunskapssökandet som utgår från respekt och öd-

mjukhet: insikt om att det finns kunskaper utanför honom själv som är värda att söka, respekt för dessa värde och

kunskapers

medvetenhet om att kunskaperna inte utan möda kan tillågnas. Det är givetvis bra - :antagligen nödvändigt - att var och en ock-

så har tillräckligt mycket av och men denna självtillit självrespekt, tillit måste framförallt gälla den egna förmågan att lära sig det nya, inte en föreställning att han redan kan allt.

Att inse hur lite jag vet men tro att

våga jag kan lära mig mera

och att det jag inte vet är värt att söka - det kan sägas vara folk-

bildningsbegreppet beskrivet i den enskilda människans perspek-

tiv. l det generella, samhälleliga perspektivet innehåller folkbild-

ningsbegreppet strävanden efter delaktighet och jämlikhet. Ett

samhälle där alla har samma blir rättigheter inte jämlikt om inte medborgarna gemensamt strävar efter att ge envar möjlighet att

få del. Det jag själv funnit värt att söka bör jag söka dela med mig

av. blir därför

Fortbildningssträvandena i hög grad missioneran-

de”. l dagens samhälle kan den ambitionen bilda kontrast till mycket av den utbildningsverksamhet som bedrivs, inte minst inom och kommersiellt,

företag där syftet med utbildningen är att

ge den studerande exklusiva kunskaper, där man till och med ska-

par barriärer genom särskilda språk och koder för att möjliggöra

för den att skydda sin exklusivitet.

invigde Folkbildning är därför bara de bildningssträvanden som är ge-

nerella, öppna, utåtriktade, demokratiska. l verksamheter där det

exklusiva in-

av naturliga skäl måste finnas specifika yrkeskoder,

- slag läkaryrket är ett gott exempel kan folkbildningssträvandena som inåt i sitt arbete kan

ändå ges plats. Den yrkesutövande,

behöva slutenheten, måste vara beredd att utåt förklara vad han utför. När vi idag med tillfredsställelse kan notera att medborgarna blivit mindre auktoritetsbundna än förr, är det viktigt att vi ser

till att inte nya auktoriteter ges möjlighet att etablera sig. Ett ökat medvetande om vår miljö har på kort tid skapat nya arbetsuppgif-

ter och yrken, inte minst i kommunerna. En demokratisk innya syn och kontroll blir inte möjlig om inte en bred folkbildnings-

verksamhet kommer till stånd på områden som berörs av de nya

yrkena. På samma sätt som för en mansålder sedan ett omfattan-

de frivilligt studium av samhällsfrågor i studiecirklar och på folkhögskolor balanserade och samspelade med en högskoleutbildning

av samhällsarbetare, socionomer, kan idag en målinriktad utbildning av miljöexperter balanseras av och samspela med ett omfat-

tande frivilligt folkbildningsarbete.

Också i detta stycke kan folkhögskolor och studieförbund framöver medverka till vad som kan kallas politisk och demokratisk fostran.

Bengt Göransson är utbildningsminister.

Kvinnoperspektiv på folkbildningen

-

dåtid, nutid och framtid

Gunilla Zackari

När ombads av Gunnar

jag Svensson i Folkhögskolekommittén

att skriva om

folkbildning ur ett kvinnoperspektiv i budgetårets

(1989/90) sista skälvande minuter och med en efterlängtad sernester inom räckhåll, kunde jag inte låta bli att tänka ett av de

på

syndrom för att osynliggöra kvinnor som Marianne Mossige-Norheim myntat. Det är Och det innebär att det i en

alibisyndromet.

större

skildring ägnas en sida eller ett kapitel åt kvinnornas verk-

samhet. På så sätt har författaren fått ett alibi för att kvinnorna inte kan sägas vara bortglömda. l ett par utredningar under 1970och l980-talen, som har arbetat med att

belysa folkbildningens och Vuxenutbildningens roller i samhället, var det ännu värre.

Kännetecknande för samtliga är att kvinnorna varit eller

osynliga

att de endast behandlats som opreciserad Ser man till begrupp.

skrivningar av folkbildning och och deras histovuxenutbildning ria har det varit på samma sätt. Kvinnorna är och har varit aktiva och de deltar och har deltagit på olika sätt, men de med lyser

sin frånvaro i flertalet och historieskriv-

verksamhetsskildringar

ningar. Det här är ett försök att - mycket fragmentariskt och med stora luckor, eftersom det saknas kunskap om kvinnor och folkbild- - fram

ning lyfta kvinnospecifika frågeställningar och påbörja en

beskrivning och diskussion om folkbildningens roll och funktion ur ett kvinnoperspektiv.

Folkbildningen som arena manlig

Samlingsbeteckningen för de organisationer som utöver folkhög-

skolorna och folkbiblioteken står för folkbildning är studieförbunden. Alla studieförbund. utom Folkuniversitetet, har olika intresseorganisationer som medlemmar. .lag behandlar i den här

uppsatsen främst folkhögskolan, men tar även med studieförbun-

den för att och

komplettera tydliggöra bildningsverksamhetens

funktion för kvinnorna. Folkbiblioteken kommer inte jag däremot alls att behandla här.

Från början har folkbildningsarbetet varit inriktat på att ge

bildning och utbildning till resurssvaga grupper i samhället.

Alltsedan folkrörelsernas start har utbildning i handfasta och nyttiga ämnen som bokföring, föreningsteknik, räknestickans användning, kommunal skötsel etc. varit viktiga. Ser man dessutom till vad som skrivits om folkbildning och demokrati har dessa två begrepp alltid kopplats samman. Förutsättningarna för ett verkligt demokratiskt samhälle har ansetts vara bildade och kunniga

människor. Och synen på folkbildning som medel och politiskt

instrument har funnits länge. Särskilt har detta tänkande varit förhärskande bland de manliga folkbildarna av betydelse. Därför

kommer jag att lägga störst vikt att söka belysa folkbildningen och demokratifrågorna ur ett kvinno- och jämställdhetsperspek-

tiv.. av män och större delen

Folkhögskolorna styrs huvudsakligen av undervisningen utförs också av män (64 % av lärarna). De manliga lärarna har i större utsträckning än de kvinnliga administrativa uppgifter och kontakttimmar inbakade i tjänsten. De

lärarna arbetar dessutom oftare deltid än sina manliga

kvinnliga

kolleger. lnom studieförbunden är samtliga studieförbundsrektorer män och männen utgör 74 procent av ledamöterna i förbundsstyrelserna. .lu närmare den lokala verksamheten desto fler kvinnliga representanter finns det i förbundens styrelser. Men ordföranden är oftast man och suppleanten kvinna. På förbundens centrala kanslier av är 67 procent av samtliga anställda kvinnor och majoriten dem är sekreterare eller annan baspersonal. Av handläggarna är 47 procent kvinnor. När det gäller cirkel- och kursdeltagare är

dock, som jag återkommer till senare, kvinnorna den domineran-

de gruppen.

SlSU (Svenska idrottsrörelsens studieförbund) har i ett av sina demokratiprojekt inom ramen för SÖ:s PUST-projekt (Pedago-

giskt utvecklingsarbete för studieförbunden) studerat och utvärde-

rat två stora utbildningssatsningar. Syftet med denna cirkelverksamhet har varit tvåfaldigt, dels att tydliggöra medlemmarnas och

styrelsernas roll i det demokratiska arbetet, dels att få medlem-

marna att våga påverka föreningens verksamhet i större utsträck-

ning än tidigare. (Idrotten är liksom folkbildningen mansdomine-

rad och på de flesta förtroendeposter sitter det män.) Man tyckte sig finna vissa skillnader mellan män och kvinnor i

denna studiecirkelverksamhet. Kvinnor prioriterar, enligt Johan Plate som utvärderat verksamheten 1988, andra saker än män. De finner gärna andra former än de etablerade och de håller inte så

noga på mötesetiketten. Kvinnor månar i stället om att alla del-

tagare deltar i processen och verkligen också upplever att de gör

det. Kvinnor kan sägas ha ett mer demokratiskt förhållningssätt till sina deltagare. Det verkar i den här studien som om kvinnor är bättre på att skapa en miljö som främjar demokratiskt föränd-

ringsarbete. De prioriterar informella arbetsformer och vill att alla skall delta i processen. För att folkbildningen inte skall stagnera i stelnade arbetssätt och arbetsformer är det viktigt att man är lyhörd för och tar till vara de här erfarenheterna - inte minst med tanke på folkbildningens roll i den demokratiska processen.

Den ”könsneutrala”

folkbildningen

Nu är det så att för folkbildningen finns det inga jämställdhetsmål - varken för eller för angivna folkhögskolan studieförbunden. lnom den fria och utformar man frivilliga folkbildningen själv sin verksamhet, ställer upp mål och utarbetar utbildningsprogram inom ramen för bidragsbestämmelserna och målen för den allmänna vuxenutbildningen. Detta har, min inneburit att för av studieenligt mening, några förbunden tycks jämställdheten inte beredas i stort sett något utrymme. Jämställdhetsfrågorna återfinns inte i officiella målbeskrivningar eller handlingsprogram, några jämställdhetsansvariga finns inte tillsatta, frågorna diskuteras inte i personal- eller cirkelledarutbildningar och inga speciella jämställdhetssatsningar har genomförts eller initierats från studieförbundens sida. l andra förbund bedrivs jämställdheten som en andrahandsfråga. Här profileras studierna i första hand utifrån den inriktning Studieförbundet har. Och jämställdhet kan vara ett område som tas upp utan att vara formellt inplanerat. l något fall ses järnställdheten som en outtalad och självklar i studierna förutsättning eller något som kommer automatiskt, då så kvinnor är många inblandade i verksamheten. Dock bedriver några av studieförbunden - som SISU och Studieförbundet Vuxenskolan - ett sammanhållet jämställdhetsarbete utifrån en officiellt sanktionerad policy. För samtliga studieförbund gäller emellertid att i stort sett alla cirkelledarutbildningar och allt studiematerial är könsneutrala. Jämställdhetsfrågan ingår inte som ett särskilt ämne eller perspektiv i den som anordnas. lnte heller finns det cirkelledarutbildning några generella riktlinjer som säger att de studiematerial som används skall spegla verkligheten både ur en och en manlig kvinnlig synvinkel. När det gäller så har man under ett l0-tal år folkhögskolan haft särskilda kvinnokurser på ett 30-tal skolor. Dessutom finns det två folkhögskolor med verksamhet för kvinnor. Det speciellt är Kvinnofolkhögskolan i och Arbetarrörelsens i Stock- Göteborg holms län folkhögskola. l ett senare avsnitt tar jag särskilt upp kvinnokurserna på folkhögskolan.

Så var det då!

Kvinnorna i knappt 70 år. Det innebär i Sverige har haft rösträtt att min mormor inte som en fullvärdig och myndig person

sågs

av manssamhället när hon födde min mor. l dag utgör kvinnorna 38 procent av riksdagens ledamöter och 32 procent av kommun-

fullmäktiges. l landstinget finns det 42 procent kvinnor. De tre första hade sin verksamhet l868. (Det var folkhögskolorna börjat förresten först 1905 som sommarkursen för kvinnor på Hvilans

folkhögskola kallades just folkhögskola. Den hade kallats flickskola eftersom lät för Och Arbetarnas bild-

högskola anspråksfullt.) ningsförbund firade 75-års jubileum för bara ett par år sedan. Jag vet inte vad min mormor ansåg om sin maktlösa position

som kvinna i dåtidens svenska samhälle, vilka förhoppningar och hon hade som kvinna, maka och mor med tre

förväntningar ung

döttrar och två söner. Om hon ville och önskade sig mer inflytande och makt för att utifrån sina erfarenheter och kunskaper få vara med och Vad som dock kan

påverka samhällsutvecklingen.

konstateras är att vi då levde - och gör så än i dag - i ett starkt köns- och klassuppdelat samhälle. De demokratiska rättigheterna var framför allt förbehållna de besuttna männen. Och folkbild-

stod i männens Med några undantag. När så folkningen tjänst.

bildningens historia skrivs - och den avgörande roll för den demokratiska utvecklingen som den haft - är det uteslutande utifrån ett manligt Historien om folkhögskolans och studie-

perspektiv.

förbundens roll, funktion och för kvinnorna håller först betydelse

nu på att skrivas och skrivas om.

Då, när de första startade, var mäns och kvin-

folkhögskolorna

nors uppgifter i samhället än tydligare uppdelade. Kvinnornas an-

svar var hus och hem. Men varierade självfallet arbetsuppgifterna

beroende på var i Sverige man bodde, klasstillhörighet osv.

Marianne Mossige-Norheim har beskrivit de två folkhögskolor

som växte fram i sekelskiftets Sverige i en nyligen publicerad stipendieuppsats om folkbildarkvinnor. Jag återger här i sammandrag denna historieskrivning. Enligt Marianne var målsättningen för den manliga folkhögskolan att ge de välbärgade böndernas sö-

ner bättre utbildning i sitt yrke som lantbrukare. Syftet var också att de skulle få större att utöva sitt inflytande i beslu-

möjligheter

tande organ i samhället. De manliga eleverna skulle också ges allmänbildande och Männens kur-

kunskaper medborgerlig bildning. ser var ca 6 månader långa. Den kvinnliga folkhögskolan, med sina 2-3 månaders långa Sommarkurser, hade en mer oprecis mål-

sättning. Men den syftade i stort till att göra de kvinnliga eleverna till bättre husmödrar. De skulle också bli bättre människor och utveckla sitt estetiska sinne. Den kvinnliga folkhögskolan fungerade således främst som en skolning för hemarbetande husmödrar,

men fungerade också som en för blivande tjänsteyrkesutbildning

flickor och pigor.

lnom de båda folkhögskoleformerna fanns särskilda kvinnooch mansämnen. lnom den kvinnliga folkhögskolan var handarbete ett karaktäristiskt ämne liksom hälsolära, skolkök och husliga

göromål. lnom den manliga folkhögskolan var stats- och kommu-

nalkunskap med praktisk tillämpning ett typiskt ämnesområde

liksom geometri, fältmätning, ritning, jordbruk och muntlig fram-

ställning.

Även när det gäller de gemensamma ämnenas inriktning fanns det skillnader. l exempelvis ämnet svenska ägnade sig kvinnorna åt högläsning medan de manliga eleverna satte ihop skrivelser,

lärde sig skriva protokoll och göra bouppteckningar. Och i ämnet

historia läste de kvinnliga eleverna om fäderneslandet och männen om kulturutvecklingen samt analyserade statsskick och politisk makt.

Hur är det nu?

lnom folkhögskoloma fördelar sig i dag män och kvinnor relativt jämnt på kurser av olika längd. Andelen hög- och lågutbildade är vid en grov betraktelse lika mellan könen och på de olika långa

kurserna. Avbrottsfrekvensen är också den ungefär lika stor bland männen som bland kvinnorna. Men dessa likheter håller inte för

en närmare granskning. Den allmänna studiesituationen erbjuder

tvärtom i flera avseenden kvinnor och män skilda villkor.

På samtliga långa kurser dominerar kvinnorna och deras andel

av den totala elevgruppen har ökat sedan 1986. har den

Samtidigt generella utbildningsnivån höjts bland båda könen. Den största andelen kvinnliga folkhögskoleelever (65 procent) finns på de särskilda linjerna. Den relativt sett lägsta andelen kvinnor finns inom de allmänna kurserna med särskild inriktning (61 De procent). kvinnliga eleverna är, med ett enda undantag, i majoritet inom de ämnesområden som går att studera på folkhögskolan. Undantaget

är de matematiska och kurserna där männen naturvetenskapliga är flest. Den största koncentrationen av studeranden

kvinnliga

finns inom de kurser som handlar om medicin, hälso- och

sjuk-

vård och inom handel och kontorsverksamhet.

företagsekonomi,

Det är också fler kvinnor än män - ungefär proportionen 60/40

som tar ut formella kompetenser på olika nivåer.

Utvecklingen

under de senaste åren pekar här på en ökande andel. kvinnlig

Även om frekvensen är relativt

studieavbrott/uppehåll jämn

mellan könen, så tycks männen vara mer än

aningen benägna

kvinnorna att inte avsluta sina folkhögskolestudier som planerat. Dessutom anger män och kvinnor olika orsaker till sina studieavbrott. Männen är generellt sett mer missnöjda med studieformen

på folkhögskolan än vad kvinnorna tycks vara. Kvinnorna å sin si-

da lämnar oftare än männen sina studier i förtid av att

på grund

de fått jobb, börjat på annan utbildning, haft problem med att klara ekonomin under studietiden eller av familjeskäl. Folkhögskolestudier är också en erfarenhet som mer påverkar

eleverna i riktning mot förvärvsarbete än mot fortsatta studier.

Efter avslutade studier ökar andelen förvärvsarbetande medan andelen studerande minskar. Detta förhållande gäller för båda könen. Väl ute i förvârvslivet kvarstår dock - och förstärks i vissa avseenden - det könsbundna i mäns och kvinnors agerande och möjligheter. Kvinnorna deltidsarbetar fortfarande oftare än männen och den tendensen förstärks t.o.m. efter studierna. Dessutom hamnar männen oftare än kvinnorna på högre befattningar efter sin tid på folkhögskola. När det gäller dem som valt att studera vidare går fler av kvinnorna än av männen till komvux och gymnasieskolan. Männen vänder sig i större utsträckning än kvinnorna till AMU. För studieförbunden gäller att kvinnorna utgör 60 procent av cirkeldeltagarna. Detta genomsnitt rymmer emellertid en del variationer. lnom studieförbunden, SlSU med 35 procent, Studiefrämjandet med 45 procent och Medborgarskolan med 54 procent kvinnor, är kvinnorna förhållandevis underrepresenterade. De utgör däremot hela 70 procent av den totala deltagargruppen i Sveriges kyrkliga studieförbunds (SKS) studiecirklar. l studiecirklarna väljer män och kvinnor i stor utsträckning olika ämnen. Teknik är ett ämnesområde som i samtliga studieförbund domineras av män. Den kvinnliga dominansen år lika entydig inom âmnesgrupperna medicin, hälso- och sjukvård, beteendevetenskap, humaniora och övrigt, där de kvinnliga deltagarna ågnar sig åt matlagning och sömnad. lnom de flesta andra ämnesområden och inom de flesta studieförbunden är proportionen kvinnor/män ungefär 60/40, alltså en återspegling av könsfördelningen i verksamheten i stort.

Folkbildning för identitet, och frigörelse, handling förändring

För att kvinnorna ska kunna göra sig själva synliga krävs till att med att de ger sig själva gestalt, att de får en identitet. Nästa börja steg är att få en medvetenhet om den egna situationen, en självinsikt för att kanna förändra situationen, dvs. en frigörelse. Dessa

två nyckelord, identitet och frigörelse, måste läggas till definitonen

av folkbildning om vi ska få med kvinnorna i folkbildningens historia.

Citatet är hämtat ur Marianne Mossige-Norheims tidigare refe-

rerade stipendieuppsats. Och det som Marianne säger om identitet och kanske inte bara gäller för historieskrivningen, frigörelse utan också för att kvinnor ska bli synliga i den folkbildningsverksamhet som de deltar i. Genom att kvinnoperspektivet på folk-

bildningen saknas, liksom kvinnospecifika frågeställningar, leder

detta till att kvinnor osynliggörs och att kvinnors kunskapsbehov,

motiv och hinder för studier inte problematiseras och lyfts fram.

Därför handlar jämställdhet inom folkbildningen kanske minst

om att rekrytera lika många kvinnor som män till olika studie-

verksamheter. Det gäller i högre grad att kvinnor skall vara med och bestämma b|.a. om innehåll och arbetsformer i olika verk-

samheter och på alla nivåer, att föra in kvinnliga erfarenheter och

ett kvinnligt tänkande i hela dvs. att

folkbildningorganisationen,

anlägga ett kvinnligt perspektiv rakt över folkbildningen, vilket vore ett rättvist och berättigat krav.

Inga Engman, Lilian Hultin_ och Marianne Mossige-Norheim

har i en rapport (PUFF Pedagogiskt utvecklingsarbete för folk-

högskolan - nr 92) beskrivit hur kvinnokurserna under 1970- och

l980-talen gjorde insteg på folkhögskolorna. Detta skedde genom

att kvinnorna själva krävde utbildning utifrån sina egna definiera-

de och upplevda behov. Men gick folkhögskolan i spetsen för att starta speciella kvinnokurser - för, om, med och av kvinnor? Vil-

ken ställning har kvinnokurserna i dag och hur kommer det att bli under 90-talet? Totalt sett har mycket lite intresse ägnats åt kvinnoforskning

och åt feministisk pedagogik. Någon speciell och allmänt spridd

kvinnopedagogik, där kvinnors erfarenheter och kunskaper tas till vara i lika stor (eller större) utsträckning som mäns, finns för närvarande inte inom folkbildningen. l stället bereds kvinnorna

särskilt utrymme inom folkbildningen genom exempelvis de kvinnokurser som anordnas på ett antal folkhögskolor. Kvinnofolkhögskolan i Göteborg (1985) vänder sig dessutom med sin verk-

samhet uteslutande till kvinnor - alla kvinnor - och Arbetarrörel-

sens folkhögskola i Stockholms län (l989) inriktar sig på korttids-

utbildade kvinnor.

l kvinnokurserna erbjuds eleverna ett perspektiv på verklighe-

ten och tillvaron som är välkänt för dem, i motsats till den verk-

lighetssyn som i det allmänna kursutbudet mer präglas av manliga uppfattningar. Resultaten från SÖ:s KVlNNO-projekt (Kvinnoperspektiv på folkbildningen 1986-1988) visar att för många upplevs kvinnokurserna på folkhögskolan som startpunkten för ett

nytt liv. Omkring l9lO fanns det 32 folkhögskolor med kvinnliga som-

markurser. Ungefär lika många folkhögskolor av ll7 redovisade

1980 att de i någon form tagit upp ett kvinnoperspektiv i under-

visningen. Ännu i dag anordar ett 30-tal skolor kvinnokurser. Dessa fördelade sig proportionellt mellan skolor med olika huvudmän. Under verksamhetsåret 1986/87 rapporterade

folkhög-

skolorna 75 kurser som kvinnokurser till SÖ. Då skall man också

ha i minnet att Kvinnofolkhögskolans i Göteborg tillkomst påver-

kat statistiken.

D]

som fristad för kvinnor

Folkbildningen pedagogisk

Mette lversen har pekat på kvinnors behov av pedagogiska rum, där de kan bearbeta sina erfarenheter och stärka sin självkänsla.

Hon har också i sin bok Voksenundervisning og kvindestudiemiljoer (1984) funderat över och diskuterat varför kvinnor är i inom och vuxenutbildning. Hon ser denna

majoritet folkbildning

kvinnodominans främst som ett uttryck för brister i vardagslivet. Kvinnornas kunskapsbehov skulle därför, enligt Mette, vara mer kulturellt än Kvinnor söker alltså en

utbildningsmässigt betingade.

studiemiljö där de kan problematisera sina erfarenheter för att förstå dem och göra dem begripliga i ett större perspektiv och för att utifrån denna förståelse omsätta dem i handling.

Folkbildningen kan i viss mån erbjuda kvinnor den pedagogiska fristad som Mette lversen talar om. En vuxenutbildning och

där vuxna människors olikartade villkor och behov

folkbildning

saknar betydelse för struktureringen av inlärningsprocessen kan därför inte ses som ett gott alternativ för kvinnor, där en helhets-

syn på människor, kunskaper och samhälle och egna erfarenheter är grunden för själva kunskapsinhämtandet. Och att utgå ifrån

kvinnors och behov av förändring i denna radika-

kunskapsbehov

lare mening, innebär utmaningar för en folkbildning som generellt kan sägas vara omedveten om kunskapens och bildningens betydelse för kvinnor som kollektiv och som individer. Kvinnor

talar ofta om behov av i sina utbildningsanspråk. Sina enhetlighet

livserfarenheter använder kvinnor, enligt Karen Borgnakke

(1985), på ett aktivt sätt i själva undervisningsprocessen. För att

kunna göra detta är klimatet i studiegruppen av stor betydelse.

Det är viktigt att deltagarna känner trygghet med varandra och att de kan känna igen sig i och dela varandras erfarenheter. Dock

har Frigga Haug betonat vikten av att kvinnor också teo-

(1984)

retiskt bearbetar sina erfarenheter. l annat fall riskerar de att i studieverksamheten enbart bekräfta varandra som manssamhällets offer. Det är därför att utveckla och

viktigt nya kunskaper nya

metoder för att förstå och förklara de orsaker och sammanhang

som på olika sätt har inskränkt och som inskränker kvinnors möjligheter och rättmätiga krav på inflytande och makt - inte bara i

den egna studiesituationen. Här är folkbildningens roll i den de-

mokratiska processen ur ett kvinnoperspektiv viktig att analysera.

Amerikanskan Cheri Register redan 1977 i sin bok

pekade Kvinnokamp och litteratur i USA och Sverige på studieförbun-

dens cirkelverksamhet i Sverige som en möjlighet för tvärveten-

skapliga kvinnostudier. Men det finns, enligt Viveka Alsbjer, för-

fattarinna till SÖ-rapporten, R 89:23, Kvinnor i vuxenutbildning

- En kunskapsöversikt, en viktig skillnad mellan studiecirkeln och den studieform som är modell i kvinnorörelsens verksamhet. Bå-

da utgår från deltagarnas erfarenheter och båda har sökandet av

de

kunskap i gemenskap som ideal. Men det som skiljer kvinnokurserna och studiecirklarna åt är att cirkelverksamheten är ämnesrelaterad medan kvinnokurserna är kvinnorelaterade. Cirkeldeltagarna har ingen gemensam bakgrund. De är inte förenade i ett gemensamt projekt för och som

samhällsförändring frigörelse

kvinnorörelsens studiegrupper. Det är också ofta en omställning i kvinnors livssituation som bakom kvinnors beslut

ligger många att börja studera. Ju större

omställningen har varit desto större tar studierplats och ingrepp na i kvinnors liv. Cirkelstudier kräver inte lika stort engagemang och stor investering i form av tid och pengar som i

folkhögskolan

sin internatform gör. Folkhögskolan är därför kanske mer attrak-

tiv för människor som genomgått större i sitt liv,

omvälvningar som vill hitta sig själva och som vill förändra sin situation radikalt - än för andra. kan också den ro och det

Folkhögskolan erbjuda lugn som många människor söker för sina studier. Därför kan folkhögskolan vara det pedagogiska rum, den som

studiemiljö just kvinnor säger sig ha behov av. och den

Fogelstadgruppen kvinnliga medborgarskolan är ett historiskt exempel på betydelsen av en kvinnlig och undervisnings- bildningsmiljö.

Framtida ur ett

folkbildning kvinnoperspektiv!

Enligt Anders Broströms och Gunnar Ekeroths Vux-

avhandling

enutbildning och fördelningspolitik (1977) är det de sociala och

kulturella resurserna som skapas och förstärks i

folkbildningens

s.k. hobbybetonade verksamhet, där majoriteten är kvinnor. De ekonomiska och politiska resurserna skapas och förstärks i de

kunskaps- och formellt kompetensinriktade studierna. Viveka Alsbjer (SÖ R 89:23) ifrågasätter detta påstådda samband. Det är

ju till exempel ingen självklarhet att formellt kompetensgivande

utbildning leder till högre inkomst eller bättre yrke för kvinnor i

jämförelse med män. Olika studier har i stället visat att högre ut-

bildning är betydligt lönsammare för män än för kvinnor. På samma sätt kan man fråga när det gäller folkbildningen. Folkbildningens betydelse för att tillskapa och förstärka mäns

politiska - och ekonomiska - resurser är allmänt omvittnad. Men hur är det för kvinnor? Vilken betydelse har folkbildningen för kvinnorna och vilken betydelse har kvinnorna för

folkbildningen?

Det behöver vi veta mer om och vi måste lyfta fram i ljuset och ta till vara det vi redan har om.

kunskap

Till skillnad från förr är flertalet och

cirkeldeltagare folkhög-

skoleelever kvinnor. Men fortfarande är av

folkbildningen styrd

män och

genomsyrad av ett manligt tänkande och synsätt på vad

som är

nyttig kunskap. Folkbildningen kan sägas vara en kvin-

norörelse styrd och dominerad av män. Ännu lever den kvinnli-

ga och manliga från sekelskiftet kvar - om än

folkhögskolan

inte lika synlig och iögonfallande. Såväl kvinnors som mäns val av utbildning och studieverksamhet är könsbundet. Män dominerar

inom arbetsmarknadsutbildning och personalutbildning, vilket i

huvudsak innebär yrkesinriktade studier inom traditionellt manli-

Kvinnor däremot satsar mer på folkhögskolekurser

ga områden.

och cirkelstudier. De studerar främst språk, humaniora och bete-

endevetenskapliga ämnen sarnt dominerar cirkelverksamheten inom det estetiska området.

Kvinnor har uppenbarligen ett behov av egna pedagogiska

rum. Det visar inte minst deras val av utbildningsform. Detta behov är inte heller så konstigt och kan bl.a. ses som en konsekvens av den särbehandling som flickorna får i skolan. Skolans kunskapsproduktion är ordnad efter manliga principer. Det gäller såinnehåll som flick-

väl kunskapens undervisningsmetoder. Många

or känner helt enkelt inte igen den kunskap som skolan lär ut, ef-

tersom också flickorna har ett behov av att utgå ifrån sig själva

Ju högre upp i utbildningstrappan de och sina egna erfarenheter.

kommer, ju tystare och passivare blir de. Flickorna har på ett smärtsamt och effektivt sätt fått lära sig att pojkars intressen, be-

hov och erfarenheter - och härmed även själva - är mer pojkarna värda.

Här fyller bevisligen folkbildningen en viktig funktion för kvin-

nor. Kvinnliga elever säger sig också vara mer nöjda än män med

folkhögskolans studieformer. Folkhögskolan har ju också en lång

tradition med kursverksamhet för, av och med kvinnor; en bas av

och erfarenheter som man hittills utnyttjat dåligt. Un-

kunskaper der 90-talet och inför framtiden måste folkbildningen bryta det

manliga kunskapsperspektivet och den manliga dominansen, ska-

pa fler fruktbärande möten mellan kvinnliga och manliga ämnesområden, se till att kvinnor är med och bestämmer om bl.a. innehåll och arbetsformer, föra in kvinnliga erfarenheter och ett

tänkande på alla nivåer samt inte minst värna om, ta till kvinnligt vara och utveckla som pedagogisk fristad för kvinfolkbildningen

nor. Jag efterlyser också övergripande jämställdhetsmål även för

folkbildningen.

l folkbildningsverksamheten skall idéer formas, prövas och

konkretiseras i handling. l vilken utsträckning har bildningsarbetet syftat till mobilisering och ett aktivt deltagande i

verkligen samhällets utveckling och förändring även för kvinnorna? Vilken och - liksom demokratisyn - är folkkunskapssyn bildningssyn bildningens struktur, organisation och verksamhet, som den ser ut, egentligen uttryck för?

Litteratur

Alsbjer, Viveka, Kvinnor i vuxenutbildning - en kunskapsöversikt,

Skolöverstyrelsen SO R 89:23, Stockholm 1990

Broström, Anders, Ekeroth, Gunnar, Vuxenutbildning och fördelningspolitik, Stockholm 1977

Hellblom, Lena, Pedagogiskt utvecklingsarbete i studieförbunden,

Skolöverstyrelsen, SO R 87:50, Stockholm 1988

Hultin, Lilian, Marianne, Kvinnokurser för

Mossige-Norheim,

förändring. PUFF-rapport 92. SO 1982

Iversen, Mette, Voksenundervisning og kvindestudiemiljøer, Fanden skapte kvinden, årbog for kvindeforskning, 1984

Matteoni, Mario och Zackari, Gunilla (Red.), för demo-

Kunskap

krati genom Dokumentation från SO-konferens den

folkubildning.

20 april 1988, SO R 88:30, Stockholm 1988

Mossige-Norheim, Marianne Folkbildarkvinnor. Om folkhögskolemödrar och folkbildarkvinnor innanför och utanför ramarna från 1873 till nutid. Identitet och frigörelse. 30 maj 1990. (En av SÖ:s tre stipendieuppsatser 1989/90 om roll i folkbildningens samhället. Uppsatsen skall tryckas.)

Register, Cheri, Kvinnokamp och litteratur i USA och Sverige, 1977

Tebelius, Om kvinnor och män i Skolöver-

Ulla, folkbildningen,

styrelsen, SO R 88:14, Stockholm 1988

Skolöverstyrelsen, Jämställdheten inom den allmänna vuxenutbildningen, Del 4: Kommenterad tabellbilaga, Fördjupad anslagsframställning budgetåren 1991/92-1993/94

Skolöverstyrelsen, Kvinnoperspektiv på folkbildningen, Information om skolforskning, oktober 1989

Gunilla Zackari är SÖ:s vuxenutbildavdelningsdirektör på ningsavdelning, där hon arbetar med och forsknings- utvecklings-

frågor.

Ur ett norrbottniskt

perspektiv

Östen Groth

Avsikten med denna artikel är att försöka belysa folkhögskolans folkbildande uppgifter i ett regionalt och norrbottniskt perspektiv. Jag gör det utifrån de personliga erfarenheter jag har av folk-

bildning och folkhögskola. Norrbotten är i förhållande till sin folkmängd (något över 260 000 invånare) ett folkhögskoletätt län. Hår finns åtta folkhögskolor utspridda på en yta som utgör 25 %

av Sverige (motsvarande Belgien, Holland och Schweiz samman-

taget). De finns i Kiruna, Övertorneå, Haparanda, Kalix, Sunder-

byn, Jokkmokk, Framnäs och Älvsbyn.

Innan jag går in på folkhögskolornas framtida verksamhet vill

jag gärna diskutera folkbildningsbegreppet. Jag tillhör inte dem som anser att begreppet överlevt sig självt och att det måste om-

definieras, anpassas till en ny verklighet. l mitt arbete som bild-

ningskonsulent stöter jag då och då på just detta synsätt. Oftast beror det på att den egna verksamheten på något dunkelt sätt upplevs som icke-folkbildande. En anpassning av folkbildningsbe-

greppet till den egna aktiviteten skulle verka befriande i en besvärlig samvetskonflikt.

Jag tror inte att ett nytt ord räcker som på den kanske lösning viktigaste frågan i hela diskussionen, den om folkbildningsbegrep-

pets innebörd och innehåll. Efter en tid är vi åter i den situationen att vi behöver definiera om begreppen så att de passar den s.k. verkligheten. Ett kalhygge förblir ett kalhygge oavsett om vi

föredrar att kalla det för föryngringsyta eller något annat. Ter-

rängen ser ut som den gör oberoende av att vi ritar om kartan.

Det gäller att ge folkbildningsbegreppet dess ursprungliga bety-

delse och innehåll åter. Möjligen tycker jag att det räcker med att tala om bildning. Jag är inte helt klar över varför det behöver kal-

las folkbildning.

Klarare gränsdragning

Det krävs en klarare gränsdragning mellan och

utbildning bildning. Den verkar vara för diffus i många sammanhang.

Myndigheter, tjänstemän, politiker, allmänhet och alltför ofta även folkbildningens egna företrädare har svårt att peka på skill-

naderna mellan utbildning och bildning. Och ändå finns de där, klara och tydliga. För det första är folkbiIdningsverksamheten frivillig. Jag avgör

själv om jag vill gå med i den och också om/när jag vill avbryta mitt deltagande. Jag behöver inte underordna mig någon annan

om jag inte vill det. Vetskapen om detta är av grundläggande betydelse för mig som deltagare. Medan lärare i allmänhet måste använda en stor del av sin tid till att motivera sina elever är de som deltar i folkbildningen redan motiverade. l)e är med därför att de själva vill det. Det verkar ironiskt att det finns ungdomar

som lämnar grundskolan utan att hjälpligt behärska de basfärdig-

heter de trots allt tränat in i nio år. Jag kan inte tro att de upplever sina brister och tillkortakommanden som konsekvenser av egna beslut. De har inte valt att inte lära sig. Det bara blev så. För det andra är folkbildningsarbetet fritt. Det innebär att deltagarna själva bestämmer vad de vill arbeta med. Studierna behöver inte i form av läroplaner, nivåer och

följa angivna riktlinjer

tidsperioder. Det kursinnehåll som ska inhämtas inom det allmänna skolväsendet är producerat och förmedlat av andra än kursdeltagarna som kunskaperna testas innan den formella be-

samtidigt

hörigheten erhålls. l folkbildningen finns inte detta. (Rickard

Sandler: Bildad blir du men mer bildad kan du alltid

aldrig,

bli.)

Bildningsverksamheten är till skillnad från utbildningen inte bunden till vare sig tid, person, plats eller tidigare utbildningsni-

vå. Den är till sin karaktär både tidlös och universiell. När den

fungerar som bäst styrs den av en viktig grundprincip nämligen den, att deltagarna ska lära sig att ta ställning till olika samhällsfrågor på basen av kunskaper. Först insikter - sedan åsikter, för

att citera ännu en av svensk folkbildnings klassiska gestalter,

Gunnar Hirdman.

Folkbildningens kraft

Enligt statistiska uppgifter för 1988/89 genomfördes drygt 310000 studiecirklar i Sverige. Över 2,6 miljoner deltagare ledda av

130 000 cirkelledare deltog i omkring 9,8 miljoner timmar i olika

cirklar inom svensk folkbildning.

Norrbottens Bildningsförbund gjorde nyligen en undersökning

rörande länets folkbildning. Vi vände oss till samtliga studieför-

bunds lokaIavdelningar/motsvarande och frågade dem hur många

cirklar som i länets kommuner under vecka 6 i år.

genomfördes Vi ville också få reda på hur många personer som sammanlagt

deltog i verksamheten. Utredningen är inte helt klar. Men när halva antalet formulär kommit in kan vi konstatera att drygt

25 000 Iänsbor deltog i någon studiecirkel under vecka 6 i år. Slutsiffran lär närma sig 40 000 personer. Det är ett imponerande antal. l ett land som Sverige, som är så genomorganiserat, inte minst inom utbildningsområdet, söker hundratusentals människor bildning och utbildning inom ramen för Det måste folkbildningen. innebära att det finns en inneboende kraft i den som också borde kunna komma den regionala utvecklingen till godo om bara samarbetet mellan bildningsorganisationerna och samhällsapparaten var mer utvecklat. Min uppgift här är att försöka komma med idéer om vilka framtida folkbildande uppgifter som kan tänkas höra folkhögskolan till. Jag utgår fortfarande utifrån ett norrbottniskt och regionalpolitiskt perspektiv. Jag vill helst sammankoppla den personliga utvecklingen med den samhälleliga. Den folkbildande verksamheten ska således kunna fungera som drivkraft för regional och lokal utveckling. l det sammanhanget kan i folkhögskolorna Norrbotten spela en viktig roll både enskilt och i samverkan med andra folkbildningsinstitutioner.

Folkhögskolorna som centra kulturpedagogiska

Kulturens betydelse för samhällsutvecklingen framstår i dag som tämligen självklar för de flesta. Få är det som öppet antyder annat. För att ett samhälle ska kunna bibehålla ett stabilt och balan-

serat befolkningsunderlag - köns- och åldermässigt - krävs sats-

ningar på den totala miljön, alltså även på den kulturella. l ett län som Norrbotten står det fullkomligt klart att det inte räcker med att tala om sysselsättningsfrågor när länets framtid diskuteras. Undersökningar gjorda av såväl länsstyrelsen som i högskolan Norrbotten visar att utflyttningen av ungdomar, främst flickor, inte avstannar bara genom erbjudanden om arbete. Flyttningarna sker framför allt på grund av att ungdomarna inte får utlopp för sina intressen vid sidan av arbetet. Det kulturella utbudet i främst länets glesbygder är mycket ensidigt och mansdominerat. Den som inte är passionerat intresserad av jakt, fiske, idrott, friluftsliv i övrigt har svårt att ge fritiden ett meningsfullt innehåll. De som drabbas hårdast av, som det heter, en utvecklad kulturell infrastruktur” dåligt är de unga flickorna. Deras är också oberoende av flyttningsbenågenhet störst, tillgången till arbete på hemorten. Vi vet också att det heller inte räcker med att olika kulturinstitutioner kommer med färdigproduceradc upplevelser i form av konst, musik, teater m.m. Det finns en övertro till institutionernas förmåga att svara mot människors behov av kultur. Det är först när människorna själva får möjlighet att aktivt delta i kulturlivet som de också att ta del av det institutionella väljer utbudet i hög-

re grad än vad som nu är fallet. Här kommer den s.k. amatörkulturen in och här har folkhögskolorna en möjlighet att göra en folkbildande insats. i Norrbotten borde kunna fungera som kul-

Folkhögskolorna

i de orter där de är belägna. Där

turpedagogiska samlingspunkter skulle kulturpedagoger inom olika områden - teater, musik, film,

dans m.m. - ha sin bas. De skulle dels kunna svara för viss verk-

samhet på sina respektive skolor, dels arbeta utåt gentemot sam-

hället, studieförbunden och föreningslivet.

Kulturpedagogerna kunde exempelvis genomföra viss grundläggande utbildning av t.ex. amatörskådespelare. Det finns ett starkt

växande intresse för amatörteater i Norrbotten. Om dessa amatörer inte får möjlighet att utvecklas kommer verksamheten så små-

ningom att dö ut på grund av syrebrist. Samma förhållande gäller andra kulturområden. Den här typen av satsningar är nödvändiga

om vi ska kunna närma oss det mål som satts för svensk kulturpolitik, nämligen den kulturella demokratin. Den kan aldrig för-

verkligas om den i huvudsak ska bygga på ett passivt mottagande

av ett utbud som produceras av andra, ett utbud över vilket jag

som konsument inte har något att säga till om. Det är med den kulturella demokratin som med den politiska, den kräver ett aktivt engagemang av medborgarna för att den ska övergå i verklig-

het. Till skillnad från den institutionaliserade kulturen skulle de

medel som satsas på kulturpedagogiskxi centra kunna gå till direkt

verksamhet och inte till byggnader och inventarier. Sådana finns redan vid varje folkhögskola i länet. Pedagogerna kunde arbeta

med pedagogisk verksamhet i skolan, på kurser och konferenser, medverka i olika projekt t.ex. inom barnteater, dockteater, utställningar m.m. l samarbete med folkhögskolan och dess personal kunde de medverka vid planering och genomförande av kortare eller längre kurser inom vitt skilda fält. För folkhögskolans del

borde en samverkan med kulturpedagoger bli en stimulans i sko-

lans inre liv och ett sätt att profilera den övriga verksamheten starkare än vad som sker i dag. Pedagogerna skulle dessutom fungera som viktiga resurser för andra folkbildningsorgan, främst

studieförbunden i deras folkbildande och kulturella verksamhet. Behovet av pedagoger, som kan arbeta i skolor, inom organisa-

tions- och institutionsliv är mycket stort. Tyvärr fungerar arbetsmarknaden för dem på så sätt, att när det är gott om arbetstillfällen inom andra sektorer än den kulturella, dras förutsättningarna

för deras verksamhet in. Norrbottens Bildningsförbund har kan-

ske mer än något annat bildningsförbund upplevt just detta. Un-

der ett antal år, när arbetsmarknaden i länet var svag, arbetade ett mycket stort antal kulturpedagoger med det de var utbildade för. Det var förhållandevis lätt att få s.k. beredskapstjänster inom den kulturella sektorn. l dag har vi inte möjlighet till en enda tjänst. Varför? Jo, därför att den s.k. öppna arbetsmarknaden nu lider

brist på arbetskraft. Kulturpedagogerna får söka sig andra försörjningsmöjligheter. Att arbeta med kultur är inte lika viktigt som

att arbeta inom andra delar av arbetslivet. Trots detta fortsätter utbildningen av kulturpedagoger. Folkhögskolorna borde ges möjlighet att utgöra basen för deras verksamhet.

som ledarutbildare

Folkhögskolorna

Det finns ett växande behov av ledare inom praktiskt taget alla

föreningar och organisationer. De små studieförbunden har i re-

gel inte egna resurser att själva stå för en mer omfattande utbild-

ning av t.ex. cirkelledare, studieorganisatörer, uppsökare etc. De

större organisationerna klarar oftast av den grundläggande cirkel-

ledarutbildningen, men även de upplever svårigheter när det gäl-

ler att få fram ledare för verksamheter som kräver viss ämnes- el-

ler specialkunskap. Här kan folkhögskolorna göra mycket till nytta för folkbildningen. Det fordras emellertid förberedelsearbete,

kontakter med förenings- och organisationsliv, inventeringar av behov och önskemål i en omfattning som det nu inte finns resurser till, vare sig materiella eller personella.

Många föreningar och organisationer arbetar med olika slag av projekt alltifrån släktforskning och lokalhistoria till undersökning-

ar rörande den psykosociala arbetsmiljön. Min personliga erfarenhet av sådana projektstudier är att det ofta råder obalans mellan

att vilja och att kunna. Varken ledare eller deltagare har några egentliga kunskaper om eller färdigheter i grundläggande metodiska frågor. Här kunde folkhögskolorna komma in med sitt kapital av kunnande. Föreningar/institutioner/studieförbund kunde få

mycket handfast kunskap om elementär vetenskaplig metod. Att lära sig leda ett samtal, att analysera och kritiskt granska både andras och, framför allt. sina egna argument skulle vara av stor betydelse för demokratin. Ett sådant arbetssätt skulle aktivt tjäna en

folkbildning som syftar till medvetet deltagande i samhällsarbetet.

Hur var det hon sa, Ellen Key? ”Hur ska jag kunna välja om jag inte sett båda sidorna?.

och

Folkhögskolorna, högskolan folkbildningen

Folkhögskolorna har goda möjligheter att verka som förmedlande länkar mellan högskola/universitet och folkbildning. Här finns ex-

empel att peka på.

l slutet av 1970-talet genomförde Malmfältens folkhögskola i Kiruna en högskolekurs i arbetsrätt i samverkan med Umeå universitet, ABF och LO-facken i Malmfälten. Lärare från universi-

tetet medverkade med föreläsningar i vilka deltog både kursdeltagare och ansvariga lärare från folkhögskolan. Föreläsningarna för-

8l

bereddes och efterarbetades i form av samverkanskurser mellan

folkhögskolan och ABF. De leddes av lärare från folkhögskolan. Under mellan föreläsningstillfällen och ämneskurser perioderna

fortsatte studierna i cirkelform. Då bearbetades litteraturen i den

mindre frågor besvarades och nya formulerades inför

gruppen, nästa möte med föreläsaren. Den här kombinationen av flera studieformer visade sig vara mycket uppskattad av deltagarna. lngen av dem hade tidigare idkat universitetsstudier. Tack vare samarbetet med folkhögskolan

fick de hjälp med att översätta det akademiska språket och att

förstå ett vetenskapligt sätt att nalkas ett arbetsrättsligt problem. De fick lära sig att analysera en lagtext och de fann att de faktiskt hade kapacitet att göra det. Att försöka föra universitetsutbildningen och folkbildningen närmare varandra år en viktig uppgift för folkhögskolan. l regio-

ner med långa avstånd till högskoleorter, med kursdeltagare som

av skilda skäl - ekonomiska orsaker, eller annat - inte familjcskäl anser kunna vara borta hemifrån kan folkhögskolan bli ett

sig

alternativ. Dessutom kan folkhögskolan bryta ned det passande

motstånd mot akademiska studier, som ofta bygger på psykologis-

ka bevekelsegrunder och som är så vanligt bland stora grupper

formellt lågutbildade.

Den och

uppsökande folkhögskolan folkbildningen

För att utveckla sin folkbildande roll måste folkhögskolan ges möjlighet till ett slags uppsökande verksamhet. Genom att i ökad utsträckning delta i de aktiviteter som andra folkbildningsorgan, etc. bedriver kan folkhögskolan dels öka sin egen

föreningar

dels föra ut det budskapet. Det borde vara kompetens, egna

att den exceptionella kunskap som folkhögskolan har

självklart om till vara av samhällets övriga vuxenut-

vuxenutbildning togs

bildare. för min del gärna se ett samspel mellan det all- .lag skulle männa skolväsendet och det fria och frivilliga bildningsarbetet.

Det kunde börja redan på grundskolestadiet genom en introduk-

tion av t.ex. cirkeln som arbetsform, som ett led i det ordinarie

skolarbetet. Med cirkel menar jag då inte ett vanligt grupparbete med dess krav på redovisning och bedömning. Skolungdomarna

skulle ges samma möjligheter till egna val som gäller för folkbildbåde och

ningen i övrigt. Läroplanerna för grundskola gymnasi-

um utgör i detta sammanhang inga hinder.

l den verksamheten skulle också ingå att underuppsökande verksamheter på olika sätt. Det kunde bli stödja föreningslivets

om att leda eller delta i t.ex. att bidra med

fråga projektarbeten.

metodisk handledning när en vill skriva sin

hembygdsförening

historia, skriva lokala läromedel m.m. Även här finns exempel från i Kiruna. Under l970-talets sista år, när folkhögskolan

Malmfälten drabbades som hårdast av lågkonjunktur och arbetslöshet, samarbetade folkhögskolan med de fackliga organisationerna för att utarbeta lokala studiematerial. Så skedde också och hundratal malmfältsbor samlades i studiecirklar i syfte att diskutera den situation i vilken de befann sig och att leta efter lösningar. Cirklarna bildade sedan underlag för en rad ämneskurser vid folkhögskolan. Där möttes deltagare från olika cirklar, jämförde sina synpunkter och formulerade förslag till och krav på lösningar till politikerna. Genom det här utåtriktade arbetssättet skulle folkhögskolan kunna både rekrytera nya deltagare lill sin verksamhet och utarbeta kurser som motsvarade deras behov samtidigt som folkbildningen får en betydelsefull regionalpolitisk effekt. Folkhögskolan skulle kunna stärka t.ex. den lokala/regionala identiteten och skapa hos framför allt ungdomen en början till ett perspektiv på och ett djupare förhållningssätt till den egna situationen. Det har regionalpolitiska konsekvenser.

Folkhögskolan och friheten

För att någonting av allt detta ska kunna genomföras behövs en satsning på fortbildning av folkhögskollärarna i just folkbildning. De är utomordentligt väl skickade att arbeta med vuxna, men mycket ofta de ändå som lärare. fungerar vanliga De ger människor med kort utbildning möjlighet att skaffa sig grundskolekompetens, utdelar omdömen etc. Det är viktigt i och för sig men har, som jag uppfattar det, egentligen inte med att folkbildning Man göra. kan, som någon uttryckt det, vara obildad på en mycket hög utbildningsnivå. Det krävs mer än fortbildning. En granskning av lärarnas undervisningsskyldighet måste göras. Om en folkhögskollärare måste stå framför sin grupp lika lektionstimmzir som en lärare många vid grundskolan, kan han/hon inte arbeta som en folkbildare. Han/hon är lärare helt enkelt, annat. På sätt boringenting något de det ges möjligheter för folkhögskollärarnzi att under en del av sin tjänstetid få utföra viss forskning av intresse för skolan, orten, regionen, få delta i det uppsökande arbetet, skriva läromedel, utveckla sin pedagogik, kartlägga och analysera folkbildviktiga ningsbehov. Läraren är den viktigaste faktorn i folkhögskolans folkbildande verksamhet. Det innebär att skolorna också borde kunna anställa de människor de vill ha för denna uppgift. Det inte om det går finns formella hinder att kunna göra det eller om villkoren är så olika för dem som arbetar utan den formella kompetensen i jämförelse med dem som har den. En ev. satsning på kulturpedagoger förutsätter ett nytt synsätt på kompetens för inom Iäraryrket folkhögskolan.

att arbeta folkbildande skulle ock-

Folkhögskolans möjligheter

inte baseså öka betydligt om t.ex. de bidrag som ges till skolorna

rade sig enbart på antalet elever. En folkhögskola som så önskar

borde kunna få ett anslag för en mer projektinriktad verksamhet, åtminstone under en försöksperiod, för att kunna prova nya mer kvalitativa och profilerade verksamhetsformer.

Östen Groth är bildningskonsulent i Norrbottens bildningsför-

bund. Han har arbetat som folkhögskollärare i närmare lS år.

och kulturarv

Folkbildning

Gunnar

Lindqvist

Folkbildningens mål har varit att erövra kunskap till de

många

människorna, en kunskap, som tidigare endast hade förunnats fåtalet, de som hade ekonomiska att studera. Den

förutsättningar kunskap som folkbildningen ville förmedla stod en traditionell på

västerländsk grund, en

kulturförmedling på hög nivå om man så

vill. Det var det kulturarv, som de grekiska filosoferna lämnat åt oss, det var innehållet i biblioteket i Alexandria förmerat genom renässansen, upplysningstiden och den sociala under

diktningen

1800-talet. Ett i grunden humanistiskt kulturarv förmedlades till unga människor, som gjorde sina insatser i frigörelsen av den politiska demokratin med människans bästa som mål. Når skolan tog över förmedlandet av blev folkbild-

baskunskap ningen dels ett komplement, som vilade på den humanistiska

grunden men dels också en läroanstalt för dem, som förlorat de

viktiga skolåren av olika orsaker. Folkhögskolan gav mänmånga

niskor nya möjligheter att starta sina studier

på nytt, nyfiknare

och mer mogna. När nu samhället andra till skapat möjligheter

grundläggande studier har det gått år sedan

många folkbildningen

förmedlade det västerländska kulturavet till människor och unga utgjorde grunden för djupare Under tiden har

kulturupplevelser.

samhället förändrats och lämnat inte bara det fasta bondesamhäl-

let bakom sig utan också en industriell som ersatts av

utveckling,

specialisering, vilken kräver en helt ny har kunskap. Utbildningen

smalnat och produktionsinriktats och lönsamhetskraven i det korta perspektivet prioriterats.

Om kunskapsförmedlingen av den västerländska kulturens utveckling med språk, matematik och teknik skcr skolan,

genom har i stället nya vilka inte bara drabbar

kunskapshålrum bildats,

en del av utan hela eller snut-

befolkningen. Fragmentariseringen

tifieringen ger oss genom massmedia endast korta kunskaper av

tvivelaktigt nyhetsvärcle, ryckta ur sitt sammanhang. Miljöföränd-

ringar med ett växande hot, som är diffust, väntar oss. Teknikens

sammanhang är förborgade genom en process, där datastyrning

och skeenden skapar förädlade produkter eller nya

oförklarliga mediciner eller bara kommunikationssystem. Vi lever i en nya tillvarons obegriplighet. Men även vår bostad är inte alltid identifierbar sedan omflyttblivit allt vanligare. Man bryter upp från den ena byg-

ningarna

den till den andra, från landsbygd till stadsbygd eller ibland tvär-

tom. Rotlösheten präglar alltfler människor. Bristen på kunskap

ersätts av konsumtion eller attraktioner med om sin egen närmiljö artificiella förtecken. Vi har fått en ny kunskapslöshet, där det är vårt eget sedan ge-

nerationer nedärvda kulturarv, som håller på att försvinna. Nyli-

av våra mest kulturdebattörer samfäl-

gen noterade några vanliga

kan studera vår svenska historia. lnte

ligt att vi inte någonstans

museum till överblick. Det är lika svårt att

något ger möjlighet

lokala Vad fanns före det

gripa den kunskapen om sin egen miljö. nybyggda förortsområdet? Varför heter Vällingby Vällingby?

Bristen kontinuitet blir sålunda en starkt negativ faktor i vår

på

demokrati, eftersom rotlösheten också bidrar till att människor blir Därför kommer struntar i sin egen miljö och oengagerade. i framtiden att kunna som arbetsområde inmuta folkbildningen

rörande vårt vida kulturarv och därmed också miljöfrå-

utbildning Kanske är det just därigenom som den nya plan- och gorna. skulle kunna realiseras. De nuva-

bygglagens medborgarinflytande

rande erfarenheterna av hur människor utnyttjar sina möjligheter

att är inte uppmuntrande. Men om påverka översiktsplaneringen

och insikten om his-

kunskapen om den egna närmiljön bygdens toriska framväxt blir större, växer också viljan att påverka de poli-

tiska besluten. Kulturarvet är ett samlande begrepp inte bara för den miljön; kulturlandskapets ängar och hagar, torpstugor yttre

och sommarblommor, den gården i 1930-talets omkringbyggda

med rosenbuskar och törnen och sandlådan för

stadsbebyggelse barnen i mitten, utan också språket, sångerna, filmerna och det

hantverkliga skapandet. Folkbildningen har länge bedrivit studiecirklar inom skilda hantverks-, konsthantverks- eller konstområden men främst med

sikte att eller tavlor, mindre med sikte på den på göra prylar

och inte heller med särskilt mycket utläkonstnärliga processen rande av de traditionella metoderna. Det har dock under senare år skett en mot ett intresse för kulturarvet. .lag tror

förskjutning

att under 1990-talet kommer insikten om vårt behov att skydda och bevara vår att paras med intresset att veta hur äldre ti-

miljö

ders landskap och tekniker fungerade. Samtidigt sker en förskjutning från behovet att konsumera mängder av prylar till ett behov att vera mer om innehållet i tillvaron. Det är inte fler stormarknader utanför storstäderna eller artificiella sommarland, som

människor kommer att söka sig till utan något som ännu inte

finns i dag, nämligen kunskapsmarknader.

Där har

folkhögskolorna en ny uppgift tillsammans med kulturinstitutionerna, nämligen att skapa kunskapscentra som år attraktiva för hela familjen. Kunskapscentra i de redan väluppbygg-

da folkhögskolorna med veckoslutskurser eller dagskurser för alla

i familjen med natur och kultur

som basutbud, med utställningar, teater och musik som producerats av länsmuseer, länsteatrar och musikstiftelser, med bildskolor, naturskolor och kulturarvskurser.

Många folkhögskolor har redan delar av ett sådant utbud sipå na program. Men vill folkhögskolan bli en kulturhärd i bygden

behöver den formas till ett bredare kunskaps- och kreativitetscentrum. Men det finns också en annan

aspekt på folkhögskolan

som den humanistiska centrum. bildningens l en allt mer specialiserad faller av den

yrkesutbildning mycket kunskap som ger möj-

lighet till perspektiv och överblick bort. Folkhögskolan skulle kunna till ge en möjlighet en integrerad

undervisning, där natur, kulturarv och skapande tillfälle till

ger förståelse av sambanden mellan teknik och samhälle, relikonst, gion och natur. Det blir kanske i framtiden

plats på folkhögsko-

lan, för ett tionde studieår därför att

frivilligt många arbetsgivare

kommer att kräva mer än yrkesinriktad av sina anställda.

bildning

Men mest angeläget är i ett kortare att

perspektiv folkbildning-

en inriktar sig mot att förmedla om och förståelse för

kunkap kulturmiljön så att orsakssammanhang och kan helhetsperspektiv

bli och människans

gripbara påverkan på miljön i Sverige tolkningsbar. En sådan tillsammans med för inriktning uttryck språk

bild och musik i samarbete med kulturinstitutionerna skulle göra

folkhögskolan till den kulturhärd, som pionjärerna tänkte sig.

Gunnar är chef

Lindqvist för Östergötlands länsmuseum i

Linköping.

Bevara hantverkskunnandet!

Lena Karlén

l Leksand har vi karneval, liksom i Göteborg, Målilla och Stockholm. Ett flertal tävlande ekipage och i täten en sambaorkester

med halvnakna, dansande, blåfrusna svenskar. lnte alltid en glädje att se, men stundtals ganska skrattretande och samtidigt sorgligt

och tankeväckande. Var är alla med stolta nackar och högburet huvud? Stolta över vår tradition av musik och dräkt.

En stärkt kulturidentitet är särskilt viktig i dag, med tanke på vidgade gränser och ett större utbud av varor och tjänster. Det får

inte bli så, att vi anpassar allt till en större marknad. Som exem-

pel kan nämnas de barnböcker som visas på bokmässor, där teckningar och även texten gjorts så att de skall passa alla, från Kare-

suando till Istanbul. Det utbudet kommer alltid att finnas. Vi får heller inte glömma bort, att ett gemensamt kulturuttryck stärker gemenskapen över alla gränser.

Det är viktigt att bevara kunskapen om det specifikt svenska och nordiska. Detta för att vi sedan skall kunna gå vidare i ett nytänkande, ta till oss intryck och se på andra kulturyttringar med

friska ögon!

Hur värderar vi hantverkskunnandet?

Folkbildning, folkkultur och folkkonst är oskiljaktiga. Vem tar på sig ansvaret för att kunskaperna bevaras och lever vidare? Kan vi göra som i England, där man förbjudit användandet av

synthesizer, om den ersätter ett verkligt instrument och en musiker? Den får bara användas för ljud, som annars inte kan åstad-

kommas. Med synthesizern försvinner mångtusenårig musikalisk

erfarenhet. Vi kan dra en parellell till hantverket. Vad vore Volvo och Saab utan sina modellsnickxire? Industrin står sig slätt utan sina hantverkare!

Båtbyggare i Västerbotten, bandväverskor i Dalarna, toverskor

i Ångermanland, krukmakare i Skåne you name it. Hur skall

deras kunksap förmedlas vidare? Vad lär vi oss av hantverkstraditioner inom grundskolan i dag? Svarvad träskål, pall, kniv, klådhängare, lampa, vante, skjorta, broderad kudde, knypplad spets Oändliga är de slöjdalster, som vi alla burit med oss hem under årens Vi har, tack vare ett hum om lopp. slöjdundervisningen, hur vi kan bearbeta trä och textil. Men vet vi om hantverkets historia? Vet vi något om de något olika träslagens egenskaper och om var träden växer? En nog så viktig kunskap i dag, fast på ett något annat vis. Jag tänker på miljön och vårt skövlande av regnskogen. Hur värderas ämnet bild och slöjd i dag? Vi talar om betydelsen av våra två hjärnhalvor, men i samhället och i den obligatoriska skolan värderas alltjämtden ena hjärnhalvan mest.

ansvar

Folkbildningens

måste besinna sitt ansvar, då den snart är ensam Folkbildningen om att vidareförmedla all den kunskap om exempelvis vävning, som har en mycket lång och stark tradition i Sverige. En kunskap som vi inte får låta gå förlorad. Den här synpunkten kommer från många håll i dag. kan ta och tar till vara den kreativitet, som alla Folkbildningen människor har. Det skamnde, som för oss alla är helt livsnödvändigt, då speciellt i den tid vi lever i. Att våga lita till sig själv och sin inneboende skaparkraft, att få det självförtroende, som vi alla så väl behöver, är viktigt för att vi sedan skall kunna gå vidare och påverka vår egen framtid. Att ge människor råg i ryggen, på det område där de mest känner sig hemma, det om något är en folkbildningsuppgift - och får inte förringas. Jag väljer att använda hantverk om verksamheten i begreppet studieförbunden. Detta då jag hävdar att i ordet hantverk ryms alla begrepp. Dessutom anser jag att man inte kan lära sig ett konsthantverk inom den ram, som studieförbunden har. Men man kan få börja lära sig ett hantverk, för att sedan kunna gå vidare till konsthantverk, exempelvis på en folkhögskola. Det klagas i dag mycket på att studiecirklarna i estetiska ämnen icke håller måttet. Vare sig när det gäller innehåll eller könsfördelning. Att stucliecirkeln i hantverk är en samling gamla tanter, som pysslar med porslinsmåleri och makramé. Att det är fråga om ren produktion och att allt inte görs som det står i föreskrifterna. Kan man jämföra inlärning av ett främmande språk och inlärning av ett hantverk? Jämföra spanska och korgflätning? Man lär

sig en bas: grundbegreppen/grundtckniken och sedan gäller öv-

ning. lnte lår jag mig ett språk om jag inte får Öva och gärna praktisera det i landet i fråga. Varför gåller inte samma regler för

de estetiska ämnena? Underskatta inte cirkeldeltagaren och hennes egen väg till större kreativitet och ökad kunskap! Den kanske

går via porslinsmålning.

Målet för cirkeln och den enskilde medlemmen är inte alltid

specificerat från början, utan formas under resans gång, genom att alla i gruppen kan och bör påverka.

l studieförbunden behöver vi kunniga cirkelledare, som kan vidarebefordra den kunskap, som vi inte längre för över från generation till generation. Cirkelledzirna blir de nya kunskapsöverförarna! Vi behöver de yrkesverksamma konstnärerna och konsthantverkarna, för att få den diskussion och det lyft som cirkeln behöver. Som det ser ut i dag, så har inte de yrkesverksamma råd att avbryta sin arbetsprocess. Det vore önksvärt att kunna ge dem en

högre ersättning.

Det finns ju en tydlig orsak till att utbudet estetiska

på linjer inom folkhögskolan ökat så kraftigt under senare tid.

Människor får inte tillräckligt av den sortens stimulans, vare sig

i skolan eller i samhället. De flesta som gått ut grundskolan i dag, är lågutbildade inom det estetiska området!

Räkna med

folkhögskolan!

Det finns framför allt tre skäl till att de s.k. estetiska linjerna skall

finnas på folkhögskolan. Dit hör då även udda hantverk och

konsthantverk. För det första kan alla människor, oavsett ålder eller kunska-

per, söka till folkhögskolan, sålunda även de estetiskt lågutbildade. Till folkhöskolan söker sig de, som arbetat inom sitt yrke i många år och behöver

påfyllning, både för egen del och i sitt ar-

bete. Hit hör många förskollärare. Hit söker de, som närt en dröm att få prova på ett hantverk. Antingen söker de sedan vida-

re till högre utbildning eller så använder de sina kunskaper nya för att berika sin fritid. Det är en process, som oftast unavgörs der den senare delen av lnternatet har i sam-

folkhögskoleåret. manhanget en stor betydelse, då eleverna kan koncentrera sig på

sitt arbete och dessutom slipas mot andra, med andra

inriktning-

ar. För det andra kan hålla

folkhögskolan en mycket hög nivå på

lärarna inom det här området. Lärare som

samtidigt kan vara yr-

kesverksamma som silversmeder, bokbindare eller skulptörer. Det

är ovärderligt för eleverna.

På de estetiska alltid

gymnasielinjerna går de behöriga lärarna

före i kön, vilket inte alltid borgar för en hög kvalitet.

*H

Det stora flertalet av eleverna är amatörer i stor utsträckning och får goda förutsättningar till ett kreativt liv p.g.a. en god ut-

bildning på folkhögskolan. Det är angeläget att få kunniga hant-

verkare, formgivare och konstnärer, som skall vara vår nästa generations inspiratörer och lärare. Det är ett fåtal som blir de stora Men det fåtal som skall och kunskap bör

profilerna. ge oss glädje

få komma från olika skolor och ha olika erfarenheter. Precis som idrotten behöver att se upp till, vi behöver de inom vi exempel

professionella yrkesutövarna för att utveckla oss själva och där-

med också amatörismen. För det tredje är folkhögskolans frihet och stora flexibilitet till stort gagn för de udda hantverken. När det bara finns ett av ett gammalt hantpar yrkesutövare

verk, t.ex. sadelmakeri, kvar i landet, så kan folkhögskolan snabbt få i gång en utbildning. För en skola som Hantvermycket

direkt i huvudmannens inkets folkhögskola ligger det dessutom

tresse att bevara de gamla hantverken med sitt specifika kunnan-

de.

Den viktigaste kulturgärning som folkbildningen kan göra i dag

är att se till att bevara den hantverkskunskap som fortfarande finns kvar, utveckla den och föra den vidare. Det iir hög tid!

Lena Karlén är lärare på Hantverkets folkhögskola i Leksand

och hantverkskonsulent i Studieförbundet Vuxenskolan.

och

Folkhögskolan miljökampen

Stefan Edman

Det skulle förflyta bortemot tjugofem år efter Rachel Carsons Tyst vår innan miljömedvetenheten på allvar slog rot i det svenska folket. Men nu, vid ingången till 90-talet. har miljön fått genomslag i folkrörelserna, i den politiska processen och i planeringen ute i samhället. Även vissa branscher i näringslivet har börjat inse miljöfrågornas betydelse. Allt detta är löftesrikt och visar att envis och långsiktig opinionsbildning lönar sig. Givetvis har massmedialt synliga miljökatastrofer av typen Bhopal, Tjernobyl och skogsdöden i Europa spelat en viktig roll. Organisationer som Greenpeace, Barnens regnskogsaktion och Svenska naturskyddsföreningen har en ständigt pådrivande funktion. Men när detta väl är sagt, får vi inte förledas att tro att allt nu är väl beställt. Det mesta återstår faktiskt att göra i praktiken, härhemma och - framför allt - i det globala samfundet. Århundradets sista decennium blir avgörande om mänskligheten skall lyckas enas tillräckligt snabbt och kraftfullt om gemensamma åtgärder för att stoppa miljöförstöringen. Alternativet är planetär katastrof, med klimatrubbningar, läckande ozonskikt, skogsskövling, hungersnöd, cancerepedemier. Vi lever i en tid av väldiga hot. Men också i en epok som tycks ge mänskligheten historiskt unika positiva möjligheter att forma en dräglig framtid. Självklart är vi som enskild liten nation relativt marginella i det stora globala dramat. Ännu mera självklart upplever vi oss, som individer, som ytterligt små och obetydliga, utan minsta möjlighet att påverka det till synes ödesbundna skeendet. Det är en naturlig och sakligt sett ganska rimlig känsla. Ändå vet vi att vårt Sverige har ansvar, som lem i världens gemensamma kropp. Ändå inser vi att vårt privata sätt att leva trots allt har samband med nationens liv och dess roll i världens gång. Jag menar att 90-talet är det årtionde som måste ge oss syntesen mellan inre och yttre miljökamp, mellan ändrad privat livshållning och en radikal samhällsförändring. Omsorgen om skapelsen handlar långt ifrån bara om ny teknik och strängare gränsvärden, den måste hämta näring och inspiration ur en ny

syn på natur och människa och, djupast sett, ur ett slags andligt perspektiv på tillvaron.

Var i samhället formas då denna l de

livsnödvändiga syntes?

politiska partierna? Kanske, låt oss hoppas. l kyrka och samfund? Ja, här borde finnas mylla för sådant. l folkrörelserna? Det är min vision! Och till folkrörelserna vill jag nu givetvis räkna folk-

högskolorna, dessa småskaliga härdar för kunskap och folkbild-

ning. Det finns flera allmänt goda skäl att betrakta Sveriges folkhög-

skolor som omistliga länkar i 90-talets miljökamp.

- en pedagogik, För det första odlar de - om allt står väl till som förutsätter att varje litet fragment av baskunskap kan och måste sättas in i sin helhet och i sitt historiska och samhälleliga

sammanhang. Teori och praktik skall gå hand-i-hand. Här löper

ofta en skiljelinje gentemot gymnasieskolan. För det andra präglas flertalet folkhögskolor av idéburna rörel-

ser och/eller pedagoger. Det är en tillgång i en kultur som nume-

ra genomsyras av kommersiella motiv och krafter, utan själ och hjärta.

För det tredje representerar folkhögskolan alltifrån begynnelsen

ett slags proteströrelse och motkraft i det etablerade utbildningssystemet, och ofta även gentemot samhället i stort. Tänk ba-

ra på bonde-, frikyrko-, nykterhets- och arbetarrörelsens plant-

skolor.

För det fjärde har folkhögskolan nästan alltid en fast lokal och regional förankring som idé- och kultur-bärare. De l28 skolorna

ligger strategiskt utströdda över riket, från norr till söder, i urba-

na miljöer och på rena landsbygden.

Det är inte svårt att se att alla dessa kriterier

på goda folkhög-

skolor gör dem synnerligen väl lämpade för en folk-

fördjupad

bildning och aktivism vad beträffar kampen föi livsmiljön och framtiden.

90-talsvision för

miljökamp

Låt mig nu teckna konturerna av en 90-talsvision för folkhögskolans miljökamp. Jag gör det utifrån reflektioner kring ett antal centrala nyckelbegrepp som känns igen från folkhögskoleförordningen, lokala studieprogram och de pedagogiska diskussioner som förs ute på skolorna. Det jag föreslår bör kunna tillämpas på vinterkurser likaväl som på specialdesignade kortkurser för t.ex. fack- och företagsledningar, lantbrukare, kommunanställda,

politiker etc.

1:a nyckeln: Tänk globalt - handla lokalt!

De globala miljöhoten landar i det svenska samhället och där-

hemma i vårt eget kök; det är ovedersägligt. För att åskådliggöra detta på ett levande och utmanande sätt krävs etnellertid en väl

genomtänkt pedagogik. Risken är annars uppenbar att massmedias snuttifierande och fragmentiserzmde larmjornalistik alienerar oss från verkliga fakta om orsakssammanhangen och från vad som görs och måste göras för att reducera eller undanröja hoten. Detta i sin tur alstrar pessimism, passivitet och cynism, ett slags

handlingsförlamning som lockar oss att försnäva vår Iivsföring till den egna egotrippade tomtebolyckan. På sikt hotar en sådan

mental försurning icke entlast miljökampen; den dränerar även

vår parlamentariska demokrati på nödvändigt och

engagemang

ansvarstagande. Utanförskap och framtidsångest tenderar därtill

att öka västvärldens, inklusive Sveriges, tärande och miljöförstörande tröstkonsumtion av varor och njutningsmedel, som globalt sett måste anses vara oförsvarlig lyxförbrukning. Ett verksamt botemedel mot allt detta är alltså en pedagogik som sammanför den stora och lilla världen och som gör det sannolikt att varje enskild handling är betydelsefull som instrument

för långsiktig förändring. Låt mig ta några exempel. Växthuseffekten, trenden mot varmare klimat på planeten Jorden, måste brytas om mänskligheten i nästa århundrade vill

undvika fruktansvärd torka och missväxt, översviimningskatastrofer etc. Den kan brytas, men bara om den

högenergikonsumeran-

de i-världen halverar sin förbrukning av fossila bränslen (kol, olja, naturgas); bara då kan u-länderna (3/4 av mänsklighetens fa-

milj) öka sitt energiuttag så mycket att deras befolkningar ges en någorlunda dräglig materiell tillvaro. Skulle hela mänskligheten

fortsätta dagens energikonsumtion, betyder det totalkollaps för ekosystemen.

Detta är beska piller, bl.a. för Sverige, ett av jordens förmögnaste länder. Det kommer att handla om uppoffringar, om solidaritet. Vårt trafiksystem måste på tio-tjugo år helt ställas om från

bensindrift till bioproducerad elkraft. Våra komfort

anspråk på

måste hållas tillbaka, troligen sänkas. Väldiga systemskiften förestår, i ekonomi, teknik och politik. Men hur kan vi, som enskilda och grupper, redan i dag ställa in oss den den

på nya livsstilen?

Recepten kan tyckas banala, men är ändock realistiska: Minska ditt bilåkande - åk

gå, cykla, tåg i betydligt större utsträckning än du hittills gjort! Lev enklare - berika ditt liv med lågenergikonsu-

merande nöjen (poesi, konst, musik, mänsklig gemenskap, naturupplevelser etc.)l Havsdöden är ett annat miljöhot med direkt nationella aspekter. l årtionden har vi svenskar konsumerat som vid papper

sin produktion (blekning) alstrat organiska klorföreningar. Dessa

och andra ämnen från massa och pappersindustrin har skadat

fisk, och i bl.a. Östersjön och

skaldjur fåglar, ja, hela ekosystem Det finns raka rör mellan vår Iivsföring hemma i kö- Kattegatt. ket, toaletten, vid skrivborden - och fiskens hälsa i våra kustpå kan tillfriskna -

hav. Nu vet vi, dokumenterat, att Östersjön lång-

samt - om vi, som nu skett efterfrågar oblekt returpapper eller syrgas- och peroxidblekta pappersprodukter. både härhemma och ute på andra konti- Skogsdöden pågår nenter. Här i Europa måste försurningen av träd och skogsmark genast hävas, bl.a. genom gigantiska satsningar på tågtrafiksystem och bättre motor- och bränsleteknik hos bilarnzi. l tropikerna kan om vi i de rika länderna dels avskriregnskogsskövlingen stoppas ver de väldiga skuldbelopp vi utkräver av u-landsregeringarna, dels som konsumenter bojkottar de multinationella bolagens tropiska möbelvirke. l bägge fallen finns det möjligheter att utforma en bärkraftig lokal strategi. växer, härhemma och ute i världen. Globala be- Sopbergen slut om har klubbats, men radikalare krävs. Lokalt åtgärder grepp landar dessa problem i vårt eget kök, i folkhögskolans kök. Hur reducerar vi vår användning av förpackningar? Är aluminiumburken och PET-flaskan bojkottade överallt där vi har inflytande? Kan vi kräva att få köpa mjölk i lösvikt? Tänk - handla lokalt! Det är inte minst en ytterligt globalt kreativ pedagogisk utmaning att finna listiga och övertygande vardagsexempel på vad man kan och måste göra. Givetvis handlar det inte endast om ett individuellt perspektiv. Hela vår lokala är till sin yttre och inre utformning en pedagogisk folkhögskola verkstad, som tydligt visar hur vi tänker eller underlåter att tänka. Vad äter vi, och hur serveras maten? Hur är energisystemet utformat på skolan, vilka bränslen nyttjas och hur gestaltas en aktiv hushållning med el och värme? Hur stor är vattenförbrukningen - och hur sker reningen av avloppsvatten? Vilken landskapsvård idkar vi i skolans Hur samverkar vi med

omgivningar? miljöin-

tresserade livsmedelshandlare, lantbrukare och energiföretag i vår Har vi kontakter med miljörörelsen på orten? bygd? Men tänk globalt - handla lokalt skall förstås även i lika mån omsättas i den kommunala verklighet där vi lever. Och därmed glider jag in på nästa avsnitt.

-

2:a nyckeln: Baskunskaper samhällsengagemang

En viktig punkt på den pedagogiska dagordningen är att ständigt visa hur kunskaper samverkar med den samhälleliga processen. Det vi ”lär ut är alltid en mer eller mindre tydlig spegling av det samhälle vi lever i. Och kunskaperna måste omsättas vid förståelsen av samhället och det djupt mänskliga.

Det finns de som alltjämt hävdar att skolans samhällsengage-

mang motverkar inlärningen av s.k. baskunskaper. Det är förstås

alldeles tvärtom, som t.ex. i folkhögskolans strategi för miljökamp. Vad händer bakom väggen när vi sticker i en kontakt och bringar lamporna att lysa? Först när vi begriper vad ström är, hur den produceras ur vedflis därnere i kraftvärmeverket - först då blir det riktigt intressant att plugga volt och och att räkna

ampére med Ohms lag. Först när vi studerar sopstationens problem med plastförpackningarna kan det vara rejält spännande att slå i sig

formlerna för allsköns plastmolekyler. Jag vill alltså bestämt hävda att en folkhögskola som driver en

lokal miljökamp på köpet kan få uppleva ett intresselyft för de

traditionella ämnena fysik, kemi, biologi. Och kanske först då... Men detta gäller inte bara naturvetenskap. Historia och samhällskunskap kan plötsligt bli mycket intressantare, nu när folk-

högksolan driver på kommunen i angelägna resurs- och miljöfrågor. Det är först nu som elever (och lärare?!) på allvar inser

hur kommunen är organiserad, var besluten förbereds och klubbas, vem som har den verkliga makten, hur man som enskild eller

föreningsaktiv kommunmedborgare påverkar utvecklingen, etc. Först nu får många anledning att fundera över vår demokrati, hur

man knackar dörr hos kommunalråden, hur man genom torgmöten, uppvaktningar och insändare i ortspressen kan skapa opinion. Det hela handlar egentligen om att

avmytologisera politiken och byråkratin, ett ytterst viktigt inslag i strävan att stärka indivi-

dens självförtroende och att bygga motmakt i ett samhälle som annars riskerar att stelna i alienerande och sterilt förvaltande strukturer.

Här är alltså miljöfrågan själva substansen, den utlösande driv-

kraften att lära sig helheten, att bygga broar mellan schemat

på

så åtskilda kunskapsämnen som och naturve-

samhällsvetenskap tenskap. Man erinrar sig salig CP Snow och hans vision av dialo-

gen mellan de två kulturerna. Är då inte allt detta en omöjlig utopi, kan en pluralistisk sko-

la verkligen agera i samhällslivet på det här utmanande sättet? Ja, varför inte? Folkhögskoleförordningen pläderar starkt för sådana skolor och en sådan pedagogik. Men den förutsätter förstås

kunniga, ömsint lyssnannde och demokratiskt planerande lärare och elever. En viktig övning, bara det Kanske bör vi tillägga att en skola som sålunda agerar i sin egen bygd får ett icke ovälkom-

met bidrag till sin egen marknadsföring; en aktiv, vital folkhög-

skola som tar ansvar där människor bor, blir förstås extra attraktiv i sitt kursutbud.

-

3:e nyckeln: Helhetssyn kulturkamp

Det finns hittills i svensk miljödebatt en föreställning att miljöfråkan lösas med ekonomiskt-tekniskt-politiska åtgärder. Det

gorna är sant, men bara till hälften. Miljöproblemen har rötter som lig-

än så; de beror icke endast på felaktig teknik utan på

ger djupare västerlänningens till omättliga fixering vid tinget, varan, synes konsumtionen, komforten. Vi lider av ha-begär och har svårt att bara vara, för att nu tala med sociologen Erich Fromm. Vårt mänskliga och individuella värde räknas alltför ofta i prestationen och ägandet snarare än i djupare livskvalitet. Främlingskap och känslor av obetydlighet i i-ländernas snabbt föränderliga storsamhällen skapar även en stark frustration, en själens ensamhet, som söker bota med tröstkonsumtion. Därvid ökar

många

västvärldens tårande av planetens re-

exploatering gemensamma

surser. l botten detta trauma finns också den mera existensiella

på

alienation som Västerlandet levt under i tvåhundra år. Gud är

död och tillvaron har förlorat sina drag av helighet; naturen har

avsakraliserats och blivit blott och bart råvara för våra behov av välfärd och bekvämlighet.

Här börjar, historiskt och mentalt, människans rovdrift på skapelsen. Den kristna kyrkan har sällan ingripit för att stoppa den;

tvärtom kan somlig teologi och förkunnelse ha främjat rofferiet. Det är därmed en dubbel tragedi, då det ju funnits epoker som

urkristendomens till varsamhet med naturen på alltagit maning

var; ett exempel är den franciskanska epoken som skakade en korrupt IZOO-talskyrka. tänker sin miljöstrategi inser vi såle- När folkhögskolan igenom

des att det också handlar om kulturkamp, om religion, natursyn, människobild, etik. Vem är människan egentligen, vilka är hennes grundläggande behov? Ett samhälle där flertalet människor bejakar skapelsens integri-

och tet och berikar sina egna liv med natur- kulturupplevelser

ett sådant samhälle kan utforma en energisnål och miljövänlig po-

litik som bidrar till att lösa både nationens och världssamfundets

miljöproblem. Motsatsen är den tärande nationen, där jantelag

och mental försurning lurar folk att söka livets djupa tillfredsställelse i ständigt nya materiella surrogat. Därför hör skönhetsupplevelserna i skog och mark nära samman med den konkreta miljökampen i vardagslivet. Därför hör

även poesin, musiken och konsten hit. På många folkhögskolor finns allt detta redan på programmet. Att stanna upp inför en

Martinson-dikt mitt under ekologi- eller kemitimmen är sunt och

riktigt. Att ute på exkursionen forma syntesen mellan hårddata

om PH-värden och populationsdynamik å ena sidan och musik och lyrik framförd till gitarr och flöjt å den andra -ja, det år en självklarhet att såväl vänster- som högerhalvan blir uppmärksam-

made. Teknik, ekonomi, naturvetenskap, javisst - men också en yppig förmedling av humanistisk kultur, helst med en andlig dimension. .lu mer man reflekterar över detta, desto klarare inser man att

miljökampen också är en kamp för kultur och sund människosyn.

Det gäller att finna den balanspunkt som våra samhällen under 90-talet ivrigt kommer att behöva söka: Jämvikten mellan hänsyn till naturens krav - och till människans. Människan är

givetvis

unik, hon kan förändra ekosystemen som ingen annan

organism.

Men hon får icke längre tillåtas agera skapelsens herre; hon måste inse att hon bär oceanens vatten i sitt blod, att varje i

hjärtslag

hennes bröstkorg står och faller med de miljontals gröna, soldrivna syrgasfabriker som gömmer sig i varje kvadratcentimeter blad-

vävnad, i träden, på marken, i havets alger. Dessa organismer be-

höver inte oss människor. Men utan dem hade vi inte en suck. Där ur måste vår ödmjukhet och vördnad gro och mogna. Samtidigt får människan inte reduceras till vilken organism som helst i ekosystemen; dä växer föraktet, cynismen och kanske den fascis-

tiska synen på det mänskliga. Balansen är avgåirande: Bejakelsen

av naturen och samtidigt en sund och ödmjuk humanism.

4:e Positiv -

nyckeln: uppkäftighet barnslig upptäckarglädje

Vi har redan noterat att den mentala -

förgiftningen pessimis-

men, passiviteten - kanske utgör den allra värsta formen av miljöhot i våra västerländska samhällen. Vi har också antytt hur den kan bekämpas: Gör världen begripligare, se sammanhangen! Stimulera till egna, enkla handlingar!

Samverka i en lokal strategi, t.ex. på våra folkhögskolor! Sök de

djupt mänskliga rötterna i naturen och i uttryck för tillvarons me-

ning! Det finns ytterligare en punkt på denna lista: Stimulera till

upptäckarglädje och fascination inför skapelsens skönhet och vishet! Berätta för varandra om organismernas luyggnxid och märkliga anpassning; gör utflykter till skog och sjö. Samläs biologiboken med poesi! All miljökamp och allt framtidsarbete får lov att starta här, inte i problembilderna och det sura. Miljökampen föds i kärleken till livet, i glädjen över att ett kort kosmiskt Ögonblick dela livet med

miljoner andra varelser på den gröna planeten Jorden i Vintergatans utmärker. Bara med den utgångspunkten orkar vi manifestera en positiv uppkäftighet” av det slag som blir alltmer nödvän-

dig om samhället skall förändras i mer ekologisk riktning.

Avslutning

Jag har i det här kapitlet pekat på den unika möjlighet som de svenska har att forma en radikal, lokal miljöstrafolkhögskolorna tegi. Jag har visat hur den angår undervisningens samtliga ämnen

och därmed inspirerar till förstärkt samverkan mellan skolornas All berörs eftersom hela skolan lârarkategorier. personal dock,

byggnader, mathållning, energisystgem, trädgård etc. - är ett pedagogiskt uttryck för miljömedvetenhet och ambitioner att för-

verkliga nya Iivsstilar.

Min vision är att varje långkurs på skolan under någon period

dras in i miljöstrategin; kanske kan det övergripande ansvaret åvila de ev. specialkurser i ekologi och miljö som finns i kursutbudet. Den lokala, mycket praktiska accenten bör vara centrum i

miljöstrategin (se ovan). Kanske kan detta i sin tur föda ett spännande regionalt samarbete mellan skolorna, t.ex. i Skåne, i Bergs-

lagen eller i Västerbotten. Men visionen är att folkhögskolorna även tar ansvar för att förmedla sin miljöstrategi till grupper som annars aldrig nås av denna helhetssyn: direktörer, fackklubbar, tekniker, lantbrukare,

kommuntjänstemän, bensinstationsanställda, politiker och många, många andra målgrupper som finns i bygden och som sannolikt

skulle uppskatta olika typer av kortkurser. Här kan folkhögsko-

lorna dessutom bli pionjärer på att sammanföra människor som

aldrig annars aldrig utbyter information och perspektiv, t.ex. direktörer och miljöaktivister, lantbrukare och matkonsumenter,

fackligt aktiva och präster osv. Det är glädjande att konstatera att en lång rad folkhögskolor

under hela 80-talet bedrivit verksamhet av det slag jag pläderar för här. Vid olika tillfällen har man sökt sammanföra kunskaper och erfarenheter.

1990-talet kan bli ett fruktbart årtionde i miljökampen, inte minst med tanke på de drastiska och löftesrika förändringar som

nu sker i Österupa. Vårt sverigeperspektiv måste därför också i

hög grad internationaliseras i form av direkt elev- och lärarutbyte

med bl.a. Polen. En sådan aktivitet kan, som t.ex. i Växjö, leda till att folkhögskolan initierar att kommunen utvecklar miljövänorts-

relationer med en kommun i Östeuropa.

Miljöstrategin med kulturkamp och samhällsengagemang är definitivt en av svensk folkhögskolas angelägnaste utmaningar under 1900-talets sista decennium.

Låt avsluta med mig en kampdikt av l-lztrry Martinson: Att verkligen leva är att sina

våga välja vyer

mera än att låta sig tvingas att sin välja verklighet Jag råder dig att atspy den verklighet du avskyr ar din man Dröm gärna och helst vad tiden inte vill

Var otidseniigt framåt och bakåt

Den närmaste tiden är våldtagen och med alla tänkba-

belagd ra bojor inte minst nyttans och den trevnadens

fadda

med dess andligt billiga trygghetsvadd och dess

leksaksvagn

åt alla.

Stefan Edman är biolog, författare, miljödebattör och tidigare

folkhögskollärare.

lOl

Vem blir 90-talets kulturerövrare?

Lars Farago och Siri

Greger

l de kulturpolitiska måldokument, som antagits av en enig riks-

dag, ges de breda gruppernas kulturella behov stor uppmärksamhet. Kulturpolitiken skall ge människor till möjligheter egen ska-

pande aktivitet, främja kontakter mellan människor, motverka

kommersialism, ta hänsyn till eftersatta gruppers behov, bidra till

jämlikhet, garantera yttrandefrihet och möjligheter att utnyttja den o.s.v. Men dessa mål från 70-talet har fått litet i den genomslag

praktiska kulturpolitiken. Ser man till den institutionella struktu-

ren och läser om vad som görs eller hur pengarna fördelas får det icke kulturutövandet litet Ännu

yrkesmässiga mycket utrymme. idag betraktas den breda allmänheten och eftersatta grupper

först och främst som mottagare - inte som ruöivzrc. Under 1980-talet har kulturens roll som maktmedel fått en

ökad betydelse. Med mera fritid, internationella utblickar

vidgade och kontakter samt en allt snabbare och

specialisering kunskapsutveckling uppstår nya behov av kulturella men även färdigheter,

av kritisk granskning och motkrafter. ökar

Samtidigt klyftorna

mellan olika grupper i samhället. Medan skolan fokuseras bas-

på färdigheter skapas nya och mera sublima skiktningsmcdel. Gamla

maktinstrument, ”som L)u är klädd blir du hädd, ditt sä-

språk

ger mig vem du är”, kompletteras idag med nya. Utbildningsföretag erbjuder nu kurser om rörelse och

kroppshållning. Förmågan

att tolka motståndarens utvecklas till

kroppsspråk tycks överhe-

tens senaste konkurrens- och kontrollinstrument.

Följdriktigt har Pygmalion-temat fått bl.a. i

ny aktualitet sommarens succéfilm Pretty Woman. Publiken i en fullsatt biosalong i Falun levde med och skrattade hjärtligt åt filmens huvudperson, den prostituerade flickan, under en lektion om hur man

väljer rätt bestick på som dukar med minst

lyxkrog tre uppsätt-

ningar. Scenen illustrerar en osäkerhet som känner många igen.

T.o.m. våra högsta beslutsfattare har liknande upplevelser.

Självklarheten hos överklassen iakttar när rör jag ständigt, jag

För fortfarande inte den självklarheten i mig i tillvaron. mig finns mitt lära mig en masssa saker som för

förhållningsätt. .lag måste

andra människor är alldeles Så förklarade kulturmi-

självklara. nister Bengt Göransson på ett seminarium i februari l99O sin dju-

av att tillhöra arbetarklassen

pa upplevelse

Men det är inte för att vi får inblick i denna osäkerhet som vi älskar Fair Lady eller Pretty Woman. Det är snarare de My

förfördelades säkerhet som väcker publikens sympati. Deras för-

att trots maximalt socialt underläge inte kompromissa bort

måga en självkänsla - kravet på mänsklig respekt från grundläggande

överklasspersonerna.

Kulturell hantllar om erövring av

jämlikhet självrespekt

Det är vi avser när vi talar om rätten till kulturell

självrespekt

Och det är denna självrespekt människor måste skaffa jämlikhet. att inte bli offer för andras intressen och manipulation. sig för Hur erövrar arbetarklassen - om nu arbetare år en lämplig be-

nämning på dagens lågpriviligierade - sådana erfarenheter, upple-

velser som en identitet och blir bas för

ger dem grundläggande självrespekt och självständiga ställningstaganden?

i Historiskt sett har folkbildningen haft en avgörande betydelse för självrespekt och makt. Den tog upp striden mot kunkampen Men den formella kunskapen som

skapsmonopolet. idag förefaller

återfinns i böckerna vara otillräcklig, medan sådant som folkbildarna som sidoaktiviteter, ibland föraktade eller tålde enbart

såg

för att de kunde locka nya till rörelsen, har fått ökad betydelse. inser kulturutövandets - dramats,

Allt fler musikens, sångens

bildens och dansens - för och hantverkets, betydelse bildning för hekämpitingen av tomhetskänslor och erövringen

självrespekt,

av en helhetsupplevelse. Under 80-talet har arbetarrörelsen och andra folkrörelser suktat efter en förlorad identitet och samhällsfåirankring. En arbetar-

och folkrörelsekultur som ursprungligen i huvudsak byggt på ge-

i kampen mot överheten har förlorat i aktualitet menskapskänslan allt eftersom rörelserna erövrat maktpositioner och institutionaliserats till fick

ombudsmannahyråkratier. Arbetargemenskapen

aldrig fotfäste eftersom den saknat en positiv kulturell bas och för

att folkbildama inte om känslans domäner på motsvaran-

kämpat de sätt som om dvs. böckernas och den rationella maktredskapen debatteknikens kultur. Kanske är fokuseringen formella förklaringen till

på kunskaper att amatörkulturen nästan enbart accepterats på den borgerliga

kulturens villkor. Kollektivt skapad eller framförd kultur som ut-

Folkmusik och folkdans som nationella fenomen - chauvinism eller kulturarv eller från seminarium l990-ll2-(l2 utgiven av Riks- Rapport föreningen för Folkmusik och Dans (RI-oh) m.fl. zirrangörer.

går från utövarnas intresse för teater, musik, dans, hantverk, sång,

bild eller film kunde ha fått en stor betydelse för utvecklingen av en bred ny arbetarkultur - en ny folkkultur. Men den praktiska

kulturutövningen har gång efter annan fått stryka på foten beledsagad av kritik för bristande kvalitet, ändamålsenlighet eller ge-

nom att i all tysthet få minskat ekonomiskt stöd. På 30-talet var det ABF:s riksstudieledare Gunnar Hirdman som utfärdade en mot amatörteaterU

Krigsförklaring ovärdig Under långt tid har porslinsmålning varit närmast ett fult 0rd i folkbildningssammanhang. Somliga har menat att enbart rädslan

för minskade - statsbidrag studiemängdsvolym och deltagarantal

har motiverat stora delar av amatörkulturutövandet. Så småning-

om har skapande amatörkultur tillåtits om än kringgârdad av

pekpinnar och krav på formaliserade teoristudier. Sist i raden av kulturformer blev den folkliga dansen accepterad vid slutet av

60-talet. värderingen av amatörkulturformerna tycks bestämmas av könsfördelningen bland utövarna. Kvinnodominerade hantverk

såsom knyppling och stickning har låg status och saknar utbild-

ningar för pedagoger. Under 70-talet blomstrade ett nyvaknat intresse för folkkultur och amatörkultur. Kopplingen till radikal antikommersialism, mil-

jö- och vänsterkritik gjorde dock att många folkbildare inom eta-

blerade folkrörelser förhöll sig avvaktande eller uttalat negativa. Men även vänstern svek amatörkulturen. inställda tän-

Välvillgit

kare såsom Göran Palm lyfte in den :mtropologiska kulturdefinitionen i kulturdebatten. Därmed blev all aktivitet inklusive biltvätt, svampplockning och Fotbollsspel föremål för kulturpolitiken

och skulle bedömas och belönas. Andra på vänsterkanten framhöll att kulturlivets demokratisering måste föregås av en genomgripande förändring av zirbetslivet. Klåmd mellan sköldarna råka-

de amatörkulturen falla bort från den kulturpolitiska dagordning-

en, utan att någon protesterade. Omkring l98O var det så dags för en uppdelning av amatörkul-

tur i två bidragskategorier med olika stort stöd. Det nya kulturgruppsbidraget som skulle tillåta friare arbetsformer innebar en

kraftig försämring av amatörernas ekonomiska villkor. De flesta

kulturformer kunde även fortsättningsvis erhålla antingen studie-

cirkelbidrag eller kulturgruppsbidrag beroende på arbetsform och

mängd teoristudier. Men dansen, den enligt folkbildaruppfattning

mest praktiska och ateoretiska kulurgenren, blev enlig principen

sist in först ut förbjuden som studiecirkel och helt hänvisad till det mycket sämre kulturgruppsstödet.

3 Ollén Gunnar: Svensk amalörealerhistoria l8(›5-l978. LTzs förlag, Stockholm l979.

amatörkultur

Borgerlig kultursyn på

Fortfarande tycks många folkbildare acceptera amatörkultur enbart utifrån en borgerlig kultursyn. Man betonar individuellt- på

bekostnad av kollektivt- skapande och pläderar för utbildning i klassiska/akademiska ideal. Det är främst slutprodukterna och inte processerna som lett till dem, som granskas när verksamheter be-

döms. Många ser amatörkulturen som hävstång för att lämna en

lägre klasstillhörighet och värdesätter den utifrån en strävan att

utbilda/utveckla professionella kulturutövare.

En fantastisk kulturresurs - den kommunala musikskolan - li-

der på alltför många håll av denna belastning. Istället för att bygga upp en amatörmusikalisk livshållning med bred social inne-

börd vill lärarna utbilda instrumentalvirtuoser. Folkmusiken med dess historiska förankring och kollektiva funktioner är fortfaran-

de en sällsynt blomma på musikskolornas och musiklärarutbild-

ningarnas ängsmarker. Man kan undra om arbetarrörelsen har försuttit möiligheten att

med hjälp av folkrörelser och offentliga institutioner skapa en al-

ternativ kollektiv kultur. Är det nu för sent för att bygga en ny folkkultur? - Nej troligen är det aldrig för sent. Men ju längre vi väntar, desto svårare blir det, desto längre tid tar det och desto fler unika

folkkulturella värden som skapats i vårt land riskerar att gå förlo-

rade. Människor söker ständigt nya former för att uttrycka sina kulturella behov. Detta sökande kan till en del exploateras av en multinationell kulturindustri, men mycket talar för att aktivitets-, skönhets-, umgänges- och skapandebehoven är djupt förankrade och ständigt dyker upp. 1980-talet har inte enbart varit de ökande kulturklyftornas decennium. Trots relativt minskat ekomomiskt stöd och massmedia! tystnad har de flesta amatörkultur-

genrer utvecklats positivt.

att en modern folkkultur

Dags skapa

Folkrörelserna, däribland arbearrörelsen och folkbiltlningsinstitu-

tionerna, står i dag inför frågan om man under 90-talet skall

lyckas uppmuntra och utveckla denna zimzitiirktilturella vitalisering. Det är folkrörelscrnas uppgift att tillsammans med amatörkulturutövarna bygga en ny folkkultur. Dvs. skapa nya sociala mötesplatser och umgängesformer som ger amatörkulturen en vardaglig funktion vid återkommande fester och upplevelsetillfällen. Vi kan först tala om en modern folkkultur när vi skapat generations- och kuIturgenreöverbryggande Limgängesmedel som ger individerna historisk och kollektiv förankring utan att detta

känns påtvingat och onaturligt.

Folkbildningsorganisationerna måste stå rustade när nu arbetarrörelsen, med fackföreningarna i spetsen, åter ser kulturens be-

för vidmakthållandet

tydelse av klassklyftorna. Många anser att

folkrörelserna riskerar att vittra sönder om inte mötesverksamheten

kring intressekampen kompletteras av andlig och social kul-

turell gemenskap. Tiden är mogen för en allmän ama-

satsning på törkultur och på utvecklingen av en ny kollektiv folkkultur.

Erfarenheten av att växa och blomma ut individuellt inom ramen för kollektivt kulturskapande måste förunnas flera männi-

skor. Detta uppnås på de familjeveckor - alternativa semesterarrangemang med kulturverksamheter - som framgångsrikt bedrivits av några fackföreningar i samarbete med studieförbund och folkhögskolor. Här har deltagarna upptäckt nya förmågor hos sig

själva. De har också mobiliserats till större och mindre

kulturpro-

jekt och fasta verksamheter med efter

lång livslängd sommar-

veckorna.

Folkhögskolorna har haft en viktig funktion i den amatörkultu-

rella utvecklingen och kan få en viktig roll vid av utvecklingen stödet till amatörkulturen. Amatörverksamheten har en djup historisk i och stor

förankring folkhögskolevärlden betydelse på de

allra flesta skolor även

idag. Många folkhögskolelärare har lång

erfarenhet både som ledare och utövare. utbil-

Folkhögskolorna

dar bl.a. studiecirkelledare och andra

amatörpedagoger. Några folkhögskolor fungerar i dag som lokala eller regionala kulturcentra. Många fler borde med folkrörelsernas stöd utvecklas till såda-

na kulturella mötesplatser och idécentra.

Ny teori om amatör- och folkkultur

Framgångsrika amatörkulturpedagoger verkar idag isolerade till

sina respektive kulturgenrer. slåss ibland inbör- Amatörgenrerna des om knappa resurser. Vi borde istället samlas över dessa genregränser och lära av varandra. Hur kommer det sig att det svenska körlivet är så omfattande och tillhör de internationellt mest välrenommerade? Varför har amatörteatrarna en vitalise-

genomgått

ring och expansion under det senaste decenniet? Vad förklarar folkmusik- och folkdansområdets

vitalisering och experimentlust?

Vilka institutionella betingelser har gynnat dessa Vilka

framsteg? roller spelar t.ex. vår långa tradition inom körpedagogutbildning-

en och existensen av kommunala musikskolor? Kan erfarenheter förmedlas över genregränserna? Vilka nya organisationer och/eller institutioner behövs för att vidareutveckla amatörkulturen? Hur kan man undvika en

byråkratisering?

Folkhögskolevärldens, amatörkulturorganisationernas och stu-

dieförbundens erfarenheter behöver samlas in och utveclas till teorier om amatörkulturens samhållsroll, dess och inre

pedagogik dynamik. Om inte statsmakterna och/eller folkrörelserna tar ett

l07

i ett sådant riskerar vi för-

övergripande ansvar utvecklingsarbete

som vunnits under 1980-talet. Det är viktigt att lora de framsteg för eller folkkultur inte enbart mäts

framgångar en ny arbetar-

och Nya teorier behövs även som aktiviteternas mängd livslängd. Vilka blir i

för att värdera framgångar och bakslag. byggstenarna

teori? Vi till byggstenar i en sådan

en sådan ger några uppslag

teori.

Folkkulturen får inte bygga på kompensatoriskt pedagogiskt

måste ett sätt från ön-

tänkande. Den på genuint utgå deltagarnas

Enbart om verksamheterna bedrivs i en skemål och erfarenheter. anda kan kulturen bli ett vapen i kampen mot sann demokratisk de kulturella klasskillnaderna. måste en nära Detta innebär att ledarna/pedagogerna acceptera

relation till den kommersiella populârkulturen och vara öppna för

att använda element i folkkulturellt nyskapan-

populärkulturella

de. inte behovet av och le-

Detta motsäger kvalificerade pedagoger

Däremot är det att kvalitetsmåttstockarna inte skall

dare. givet

hämtas från finkulturen. Det är inte alltid slutprodukter utan ofta mot som bör bedömas. Peda-

processerna på vägen slutprodukter

blir att utveckla deltagarnas användning av olika

gogernas uppgift och bidra med kunskaper eller med förmåga uttrycksmedel egna

att tillvarata andras. Kraven bör leda till att sär-

på pedagogerna

som kombinerar folkkulturella och skilda utbildningar skapas

genrespecifika kunskaper. vid av folkkulturella uttrycksmedel

Viktigt bidrag utvecklingen ur traditioner. berättelser, hantkan hämtas Folkmajoritetens och danskultur har av enskilda konstnärer

verks-, musik-, sång-

och kollektiva utvecklats till unika former. De skiljer processer värld bidra till

sig från bygd till bygd och kan i dagens gränslösa

en lokalt förankrad identitet och känsla av stolthet över de lägs-

tas kulturella rikedom. Folkrörelsernas interna traditioner, historiska erfarenheter, kan bidra med material till det kampens kulturella arbetet liksom minoritsetsgruppers, invandraskapande och också de enskilda individernas unika upp-

res, handikappades levelser och familjetraditioner.

av en ny folkkultur måste också omfatta ska- Förverkligandet dvs. göra den nya folkkulturen och amatör-

pandet av nya riter, kulturen och funktionell i vardagslivet-i. Det är kanske på synlig

denna amatörerna utgör den största utmaningen gentempunkt mot medieindustrin medan nödvändigheten att tillvarata amatörblir för den största utmaningen inför kulturen folkhögskolorna av existerande mötes- och arbetsformer.

omprövningen

3 Rit definieras i Svensk ordbok (Esselte N80) som typ av handling och som har symbolisk betydelse i visst (vanligen religiöst) tankesysiem som måste utföras mönster. Begreppet används enligt noga fastställda för att markera att folkkulturen skall i ett sekulariserzit samhälle ersätta av religionen. Vi menar att folkfunktioner som tidigare upprätthölls kultruella riter skall ha sociala, känslomässiga och kontinutitetsskapande funktioner.

Från 0rd till handling

De kommersiella intressena står i dörröppningen och vill exploatera vårt minskande intresse för prylar, vår växande fritid, aktivi-

tetslust och skaparkraft. De välkomnar folkrörelsernas kräftgång, deras oförmåga att mobilisera medlemmarna och värva nya. Amatörkultur och folkkultur är inget svar på folkrörelsernas alla pro-

blem. De ska inte ses som medel för att värva medlemmar utan snarare som bidrag till en nödvändig vitalisering och en möjlighet för tillvaratagande av fler människors skaparkraft. Det är hög tid att riksdagen, arbetarrörelsen och folkbildningsansvariga visar om man menar allvar med de kulturpolitiska målen och vill bekämpa de kulturella klasskillnaderna. Om alla barn

skall få självförtroende och chans att erövra ett brett register av

uttrycksmedel för deltagande i de demokratiska processerna, så måste vi slå vakt om amatörkulturens roll i skolan och utvecklade kommunala musikskolorna till kulturskolor. Men vi måste också ge barn och vuxna möjligheter att tillsammans utveckla folkkulturella aktiviteter. Resurser behövs för att tillvarata erfarenheter, forska om folkkultur och utveckla teorier, utbilda pedagoger och ha råd att behålla dem inom ramen för amatörkultur, folkbildning och folkkultur, skapa nya mötesplatser över amatörkulturella genregränser och festplatser för nya folkkulturella riter.

Lars är statsvetare vid Stockholms universitet och ord-

Farago

förande i organisationskommittén för Folkmusik- och dansåret 1990.

Siri Greger är kulturombudsman på ABF-förbundet och har ti-

digare arbetat som administratör och cirkelledare i ABF i Botkyrka.

Världen har kommit till

Sverige

Christina Berglund

- Hur säger man det? Schooukschootcska???

Två skrattandc iranici med mörkt hår och har vänliga ögon

hunnit ikapp mig. Jag är på väg hem från skolan och går längs den björkkantade Storgatan i Malung. Vi känner inte varandra.

Dvs. de båda männen känner nog igen mig som en av lärarna de

mött i korridorerna på Västerdalarnas gymnasieskola.

Jag minns inte att jag sett dem förut.

Bland Iånghåriga och tonårsskräniga grabbar från Fors och Yt-

och bland småkullor från

termalung skrattiga Öje och Utskö av-

tecknar sig de iranska invandrarstudenterna som en samlad, stabil och De en vuxennärvaro som

prydlig elevgrupp. utgör skolan

skulle vara mycket utan.

fattigare

-

Säger du sjååkshutteskzi? upprepar den andre. Plötsligt begri-

per jag vad de är ute efter. -

Nej, nej. Sjuksköterska! säger jag. Som den språklärare jag är

förmår jag dem att upprepa orden tills uttalet är

begripligt.

Vi är nykomlingar i Malung alla tre. Det är man egentligen så länge man inte varit minst trettio år i och helst också har

bygden

infödd släkt där. De båda iranska männen, som ett och

tillbringat

ett halvt år

på flyktingförlåiggning i Flen, har bara varit i Malung

i fjorton dagar och jag bara ett par månader. Vi kommer alla från storstad, de från det myllrancle folklivet i den heta

mångmiljonstaden Teheran, jag från det betydligt svalare Stockholm, som än-

då ter sig som en metropol jämfört med Malung.

Spännande kulturmöten

Här går de nu, de pratsamma, öppna människorna från Teheran,

över sitt

lyckliga uppehållstillstånd, sin utbildningsplats och sin lä-

genhet. Världen har kommit till Sverige. När vintern kommer skaffar iranierna sig en som

sparkstötting

alla andra malungshor och susar Storgatan fram

på väg till skolan.

lll

Tänker de det avlägsna Teheran med dess trängsel och dess ga-

på

när snövallartuhandel, de sparkar sig fram längs de meterhöga

är det bara under tre korta på försommaren

na? Egentligen dagar invaderar folk-

då Malungs marknad byn, som det alls finns något

liv och som ens svagt kan erinra om livet i

någon gatuhandel

hemlandet.

Man måste leva en tid på en mindre plats i Sverige för att för-

stå hur djärvt vårt decentraliserade flyktingmottagande egentligen

kulturchock ter är, både som idé och i praktiken. Ordet sig blekt som av den verklighet vi skall hantera. När två beskrivning så olika världar skall mötas och gnidas mot varandra kanske under en av år, då krävs en strategi för att inte

lång följd långsiktig

friktionen skall bli för stor. Ur friktionshetta kan eldsvådor och

explosioner uppstå - och det hjälper inte med moraliserande för

att undvika dem.

l den strategin har folkhögskolan en central plats. När det gäl-

ler att en förståelse för likheter och olikheter människor skapa emellan har folkhögskolan unika möjligheter. Det finns rum för möten också i den inledande kon-

genuina

takten. Och vilka möten det kan bli! Med beundran ser jag hur de äldre medlemmarna i den lilla missionsförsamlingen bjuder in den iranska till sin en i månaden. Här delar de

gruppen kyrka gång

bofasta skinnhantverkarna, butiksfolket och äldre hemmansägare inte bara kaffe med utan också med de

dopp bönegemenskap

iranska Här ställer Rädda Barnens kärnunga barnfamiljerna. och ordnar utflykter med lekar och förtrupp upp gemensamma bå-

täring. l glädjen över att vara tillsammans glömmer lyckligtvis

in-

da parter att fråga efter vad slags kött varmkorven egentligen

nehåller. Tviirsövei religiösa_ politiska och andra kulturella gränser slås broar av medmänsklighet.

Identitet och gemenskap

Men integration med bibehållen identitet är en lång process.

och idealitet räcker ett gott stycke. lnte minst Medmänsklighet studieförbunden inte el-

har inledningsvis en stor uppgift enbart, ler ens främst, när det gäller språkundervisning. Ännu mer gäller

det som initiativtagare och medarbetare i folkrörelsernas fadderverksamhet, i gemensamma aktiviteter av primärt icke-verbal karaktär som musik, konst och hantverk, samt i stödjandet av etniska studier och kulturaktiviteter. Folkhögskolorna har sin centrala när det gäller det

uppgift Iångsiktigare och fördjupande arbetet. För den som bosätter sig i

ett annat land under år är det, särskilt om vistelsen är mer

några

eller mindre framtvingacl av yttre orsaker, lika viktigt att hålla kontakt med den kultur man lämnat som att finna vägar in i det

nya.

ll2

Det vore kanske rimligt att olika folkhögskolor här skaffade sig

en specialisering, somliga i arabisk, muslimsk kultur, andra i la-

tinamerikansk, andra i nordafrikansk och åter andra i sydostasiens kulturkrets. Det är viktigt att se sin egen kultur i relief mot den svenska/nordeuropeiska. Dessa centra kunde också fungera som resurser för utbildning för insatser i utvecklingsländer. Samtidigt är det också viktigt att grundläggande lära känna det

nya landets språk, samhällssystem och kultur. Särskilt om man, som i synnerhet många kvinnor önskar, skall arbeta inom männi-

skovårdande yrken, är det nödvändigt att få en förtrogenhet med den svenska miljön både ur eget perspektiv och från avnåmar-

synpunkt.

Folkhögskolan har också speciella möjligheter att öppet bearbeta de kulturkollissioner och konflikter som är oundvikliga och till och med önskvärda och fruktbara. All sådan bearbetning kräver tid och medvetenhet och en rätt hög närvaromâissig och käns-

lomässig stabilitet hos inblandaicl personal och hos kamrater på

skolan.

ldentitets- och gemenskapsperspektiven behöver inte utesluta varann, något som sjuttio- och den tidiga åttiotalsdebatten kring invandrarfrågor förutsatte. Tvärtom gör utvecklingen mot ett glo-

balt samhälle det nödvändigt att hålla samman båda dessa element i en folkbildande miljö.

i

Folkbildningen utvecklingssamarbetet

Det internationellt inriktade folkbildningsarbetet har en viktig roll att spela också i utvecklingssamarbetet. lkör de miljontals människor som lever under svältgränsen, eller nätt och jämnt ovan den, i Latinamerikas och Sydostasiens jättelika slumområden

och fattiga byar, liksom i Afrikas flyktingläger och på den fattiga landsbygden eller i storstädernas utkanter är det egentligen inte realistiskt att tänka sig ett tillräckligt omfattande formellt skolsystem på åtskilliga decennier. Däremot svarar folkbildningen med

sin grund i männsikors vilja att själva ta tag i sin situation, med sin informella struktur och stora flexibilitet, i mycket hög utsträckning mot de skriande bildningsbehov som råder. Svensk folkbildning borde se som som sitt särskilda ansvar att dela med sig av en tradition som i så hög grad varit en förutsättning för vårt eget lands utveckling, stabilitet och demokrati. lnte minst för utvecklingen av de folkliga rörelser som bildar grunden

för ett någorlunda stabilt politiskt system. Flera studieförbund har bedrivit projekt i utvecklingsländer.

Själv känner jag häst till det sk Masase-projektet i Sveriges Kyrkliga Studieförbunds samarbete med den evangelisk-lutherska kyrkan i Zimbabwe (ELCZ). Detta nådde inom loppet av ett par år

8000 människor som engagerade sig i grönsaksodling och småin-

ll3

dustri samtidigt som en långsam men tydlig alfabetisering åstadkoms. Trots att SKS lämnade över projektet efter bara några få

år, fungerar verksamheten fortfarande, växer och har fått efterföljare bl a i Mocambique.

Det år dock en ibland alltför stor börda på ett litet studieför-

bunds centrala styrelse och kansli att ensamt bära sådana projekt. Även om verksamheten i utvecklingslåindernzt i stor utsträckning

kommer att handla om cirkelverksamhet behövs både folkhögsko-

lans form, med internatmöjligheter och ledarutbildningskurser, och den lokala studie- och kulturverksamheten. På samma sätt borde rörelsefolkhögskolor kunna samarbeta med motsvarande studieförbund, för att tillsammans utveckla, utbilda för och bära den här typen av projekt från svenskt håll. Ett mycket närmare samarbete med SIDA liksom med de folkrörelseinriktade hjälp-, missions- och utvecklingsorganen vore nödvändig. Det är viktigt att impulser till sådant arbete kommer tidigt i individens liv. De

sk kamratprojekten som utvecklats mellan Sigtuna folkhögskola,

Svenska kyrkans mission, Lutherhjälpen och SKS har givit erfarenheter som förtjänar att vidareutvecklas, stödjas och breddas kraftigt.

Om folkhögskolorna skaffar sig en viss på olika specialisering

områden i världen, i överenskommelse och samarbete med de folkrörelsers inrikting som står bakom skolan, skulle det internationellt inriktade folkbildningsarbetet kunna stärkas till gagn för flyktingar, svenskar och utvecklingsländer. Folkbildningen hade redskapen att rusta den svenska landsbygdens och de tidiga industriområdenas befolkning att själva få grepp om och delaktighet i utvecklingen från by till nation under

det gångna århundradet. Under nästa gäller det att ta steget från

nationellt till globalt samhälle. För de rörelser, kyrkosamfund och partier, där delaktighet och engagemang är centrala begrepp är folkbildningen fortfarande det lvästzi redskap vi känner till när det gäller att hantera den förändringen.

Folkhögskolan som mötesplats

Många folkhögskolor, i framtiden kanske de flesta, har en rörelse-

bakgrund. l folkrörelser och kristna samfund samlas människor som söker gemensamma värderingar och får gemensamma upp-

gifter. Ofta skiftar deras sociala bakgrund och deras utbildnings-

bakgrund avsevärt. Till det mest stimulerande i folkrörelsearbete hör just att uppleva hur de gemensamma värderingarna och målen förenar trots andra olikheter.

Men idag har folkrörelsema det svårt. Bristen på tid att träffas regelbundet på kvällarna hindrar den här sammanväxningsprocessen. Långa pendelresor gör det vanliga föreningslivet svårtillgäng-

ll4

ligt i storstadsområdena, särskilt för dem som har ansvar för barn, ungdomar eller gamla. Här har

folkhögskolorna en möjlighet att fungera på två sätt;

dels som en plats dit individer kan få komma under eller längre kortare perioder för att fördjupa och sig värderings- kunskapsmässigt och för att få en viss avlastning från dels som vardagen; mötesplats dit man kan ta med sig familjen och tillsammans möta andra männsikor, och som del både i en och en

familjegrupp

större gemenskap söka mål och

handlingslinjer. Det är självklart att finansieringsfrågorna kräver uppmärksam-

het, men kanske kunde t ex den rörelsens till stör-

fackliga kapital

re del ägnas åt stipendier i detta syfte än åt marmorbyggnader. Likaså kunde kanske Svenska kyrkans sikt kunna

församlingar på

förmås inse att det är väl så viktigt att investera i människor som i och att

byggnader lagstiftningen anpassas därefter. Där medel

inte finns att frigöra, måste man tänka

sig någon typ av bidrags-

system.

Folkbildningen är värd en nysatsning

i samtiden är bekymmersamt och Mycket kan te sig som olösliga

uppgifter. Näraliggzinde exempel är de globala miljöfrågorna, den tilltagande fattigdomen i världen, fredsfrågan etc. ser vi Samtidigt

i våra östliga hur ett medvetande

grannländer folkligt plötsligt

väcker kraft till som man bara

förändringar några månader tidiga-

re inte trodde vara i vår tid.

möjliga

Det folkliga arbetet i rörelser och i är all-

bildningsverksamhet tjämt något som inger ett hopp, som har rötter i breda

lager och som bär visioner för närmiljön och vardagslivet likaväl som för de

stora frågorna och det samhället. l vår

globala gemensamma framtid har

folkbildningen en nyckelroll.

Därför

är det också just nu avgörande att folkbildningen får en

klar identitet, att den hålls samman att kriterierna organisatoriskt,

på vad som är både är och folkbildning tydliga samtidigt breda, och att folkbildningen får ett stöd, först och främst

ordentligt från sina folkrörelser och från men också från staten. kyrkorna Bildandet av ett med

Sveriges folkbildningsråd, representanter

från dessa inblandade liksom från

parter givetvis folkhögskolor,

studieförbund och vore folkbibliotek, ett sätt att göra både uppgifterna och möjligheterna tydliga. En sådan gemensam nysats-

ning från samhälle och folkrörelser brådskar. Folkbildningens

framtid formar vår gemensamma framtid.

Christina Benq/und iir liirztre vid Viisterdalarnas

gymnasieskola i och har

Malung miiiigfirig anknytning till utbildning och folkbildning inom svenska kyrkan

ll5

Statens 1990

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

1. Företagsförvärv i svenskt näringsliv. l. 4l.Tio år med jämställdhetslagen - utvärdering och 2. Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning förslag. C. inom socialtjänsten. S. 42. Internationellt ungdomsutbyte. C. 3. En idrottshögskolai Stockholm - struktur, 43. Förenklad statlstikreglering; med förslag till lag om organisation och resurser för en självständig den statliga statistikframställningen. C. högskola på idrottens område. U. 44. Demokrati och makt i Sverige. SB. Transportrådet. K. 45. Kapitalavkastrtingen i bytesbalansen. Fi. Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. Fö. 46. Särskild skatt i den finansiella sektorn. Fi.

W399!”

Förbud mot tjänstehandel med Sydafrika m.m. UD. 47. Beskauning av stipendier. Fi. Lagstiftning för reklam i svensk TV. U. 48. Samhällsstöd till underhállsbidragsberättigade barn, Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn. del Ill. S. ldéskisser och bakgnindsmaterial. S. 49. Arbete och hälsa. A. 9. Kosmader för fastighetsbildning m. m. Bo. 50. Ny folkbokföringslag. Fi. 10. Strömgatan 18 - Sveriges statsministerbostad. SB. 51. SÄPO Säkerhetspolisens arbetsmetoder. personal› ll. Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda. U. kontroll och meddelarfrihet. C. 12. Meddelarräu. Ju. 52. Utbyte av utländska körkort. K. l3.Översyn av sjölagen 2. Ju. 53.1 skuggan av de stora - De mindre partiemas villkor i 14. Lângtidsutredningen 1990. Fi. kommunalpolitiken. C. 15. Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss. Fö. 54. Arbetslivsforskning - Inriktning, organisation. 16. Storstadsuafik 5 - ett samlat underlag. K. finansiering. A. 17.0rganisation och arbetsfonner inom bilateralt 55. Flygplats 2000 - De svenska flygplatsema i utvecklingsbistånd. UD. framtiden. K. 18.Lag om folkbokföringsregiszer m.m. Fi. 56. Skatt på lotterier och spel. Fi. 19.Handikapp och välfärd? - En lägesrapport. S. 57. Personalutbildning inom totalförsvaret. Fö. 20. Välfärd och segregation i storstadsregionema. SB. 58. Konkurrens i inrikesflyget. C. 2l. Den elintensiva industrin under kämluaftsavveck- 59. Sätt värde pa miljön! Miljöavgifter och andra lingen. ME. ekonomiska styrmedel. M. 22. Den elintensiva industrin under kämkraftsavveck- 60. Skada av vilt. Jo. lingen. Bilagedel. ME. 61. Skärpt tillsyn - huvuddrag i en reformerad 23. Tomträttsavgäld. Bo. datalag. Ju. 24. Ny kommunallag. C. 62. Konkurrensen inom bygg/bosektom. C. 25.Konkurrensen inom livsmedelssektom. C. 63. Svensk lönestatistik. C. 26. Förmånssystemet för värnpliktiga m. fl. Fö. 64. Årlig revision i statsförvaltningen. C. 27. Post & Tele - Aftärsverk med regionalt och socialt 65. Folkhögskolan i framtidsperspektiv. U. ansvar. K. 66. Det fria bildningsarbetet. Debattinlägg om 28. Au följa upp kommunal verksamhet- En folkbildningen och folkhögskolan i framtiden. U. internationell utblick. C. 29. Tobakslag. S. 30. Översyn av upphovstättslagstifmingen. Ju. 31 . Perspektiv på arbetsförmedlingen. A. 32. Staden. SB. 33.Urban Challenges. SB. 34. Stadsregioner i Europa. SB. 35. Storstädemas ekonomi 1982-1996. SB. 36. Storstadsliv. Rika möjligheter- hårda villkor. SB. 37.Författningsreglering av nya imponrutiner m.m. Fi. 38. Översyn av naturvårdslagen m.m. ME. 39. Konstnärens villkor. U. 40. Kämkraftsavveckling - kompetens och sysselsättning. ME.

Statens 1990

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Finansdepartementet

Strömgatan 18 - Sveriges statsministerbostad. [10] Längtidsutredningcn 1990. [14] Välfärd och segregation i storstadsregionema. [20] Lag om folkbokföringsregister m.m. [18] Staden. [32] Författningsreglering av nya importrutiner m.m. [37] Urban challenges [33] Kapitalavkastningen i bytesbalansen. [45] Stadsregioncr iEuropa. [34] Särskild skatt i den finansiella sektorn. [46] Storsrademas ekonomi 1982-1996. [35] Beskattning av stipendier. [47] Storstadsliv. Rika möjligheter- hårda villkor. [36] Ny folkbokföringslag. [50] Demokrati och makt i Sverige. [44] Skatt på lotterier och spel. [56]

Justitiedepartementet

Utbildningsdepartementet

Meddelarrätt. [12] En idrottshögskola i Stockholm - struktur, organisation Översyn av sjölagen 2. [13] och resurser för en självständig högskola pä idrottens Översyn av upphovsrättslagstiftningen. [30] område. [3] Skärpt tillsyn - huvuddrag i en refonnerad datalag. [61] Lagstiftning för reklam i svensk TV. [7] Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda. [l 1]

Utrikesdepartementet Konstnärens villkor. [39]

Förbud mot tjänstehandel med Sydafrika mm. fö] Folkhögskolan i framtidsperspektiv. [65] Organisation och arbetsformer inom bilaterala Det fria bildningsarbetet. Debattinlägg om utvecklingsbistånd. [17] folkbildningen och folkhögskolan i framtiden. [66]

Försvarsdepartementet Jordbruksdepartementet

Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. [5] Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss. [15] Skada av vilt. [60] Förmánssystemet för värnpliktiga m. fl. [26] Personalutbildning inom totalförsvaret. [57]

Arbetsmarknadsdepartementet

Perspektiv pä arbetsförmedlingen. [3 l]

Socialdepartementet Arbete och hälsa.[49]

Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning Arbetslivsforslming - Inriktning, organisation, inom socialtjänsten. [2] finansiering. [54] Samhällsstöd till underhállsbidragsberättigade bam. Idéskisser och bakgrundsmaterial. [8]

Handikapp och välfärd? - En lägesrapport. [19] Bostadsdepartementet

Tobakslag. [29] Kostnader för fastighetsbildning m. m. [9] Samhällsstöd till underhällsbidragsberättigade barn, Tomträttsavgäld. [23] del III. [48]

Industridepartementet Kommunikationsdepartementet

Företagsförvärv i svenskt näringsliv. [l] Transporträdet. [4] Storstadsuafik 5 - ett samlat underlag. [16]

Post & Tele - Affärsverk med regionalt och socialt Civildepartementet

ansvar. [27] Ny kommunallag. [24] Utbyte av utländska körkort. [52] Konkurrensen inom livsmedelssektom. [25] Flygplats 2000 - De svenska flygplatserna i framtiden. Au följa upp kommunal verksamhet - En [55] internationell utblick. [28]

Statens 1990

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Tio âr med jämställdhetslagen - utvärdering och förslag. [41] Internationellt ungdomsutbyte. [42] Förenklad statistikreglering; med förslag till lag om den statliga statjstikframstâllningen. [43] SÄPO Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet. [51] I skuggan av de stora - De mindre partiemas villkor i kommunalpolitiken. [53] Konkurrens i inrikesflyget [58] Konkurrensen inom bygg/bosektorn. [62] Svensk lönestatistik. [63] Årlig revision i statsförvaltningen. [64]

Miljö- och energidepartementet

Den elintensiva industrin under kämkraftsavvecklingen.[2l] Den elintensiva indusuin under kärnkraftsavvecklingen. Bilagedel. [22] Översyn av naturvårdslagen m.m. [38] Kämkraftsavveckling - kompetens och sysselsättning. [40]

Miljödepartementet

Sätt värde på miljön! Mil jöavgifter och andra ekonomiska styrmedel. [59]

n_