Tjugo års kulturpolitik 1974-1994 en rapport från Kulturutredningen. Tabellbilaga

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

TJUGO Aas KULTURPOUTIK

En rappp@ort från Kulturutredningen ;OU I9999585

u...

. I .

6 u. .. .a . . H z

Å:

75°;:

SOL

Occ I H

Statens offentliga utredningar

MW 1995:85

w Kulturdepartementet

års

Tjugo kulturpolitik

1974-1994

En från

rapport Kulturutredningen

.Stockholm 1995

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och lDrs svara Offentliga Publikationer, uppdrag Regeringskansliets forvaltningskontor. Fritzes, av

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrâdsberedningen, 1993. En liten broschyr underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. - som Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Arkiv- och informationsenheten 103 33 Stockholm Fax: 08-790 09 86 Telefon: 08-405 24 81

ISBN 91-38-200ll8-X Göteborg 1995 ISSN 0375-250X Graphic Systems AB,

Förord

Kulturutredningen har haft ett mycket omfattande uppdrag. Uppgiften har varit att precisera statens ansvar för kulturpolitiken och förslag till åtgärder ge som främjar en positiv utveckling av kulturen. Som grund för förslagen har utredningen bl.a. haft i uppdrag att utvärdera kulturpolitikens nuvarande inriktning. Utvärderingsdelen i uppdraget redovisas i denna rapport. Den har kommittens uppdrag utarbetats av sekretariatet. Inriktningen arbetet har angetts av kommittén medan sekretariatet svarar för beskrivningar, analys och kommenzarer. Att utvärdera politiken på ett helt samhällsområde är svårt. Det finns många olösta metodfrågor. Den successiva uppföljningen statens insatser av under 20 år har varit ojämn och kulturstatistiken uppvisar brister. Det har inte varit möjligt att inom ramen för kommitténs uppdrag genomföra större fördjupningsstudier eller att starta forskningsprojekt. Möjligheterna att genom-

föra en utvärdering i dess egentliga bemärkelse har därför haft klara begräns-

ningar. Uppdraget har fått lösas med utgångspunkt i det faktamaterial som funn:ts, genom vissa kompletteringar och fördjupningar detta samt av genom att ta del av erfarenheter från dem som är verksamma i kulturlivet. Avsikten med rapporten är att ge en så samlad översikt över hela kulturområdet som möjligt och så jämförbar information över tiden och mellan olika verksamhetsområden som möjligt. Den har viss tyngdpunkt individperen spektivet. Rapporten kan därmed inte ge lika omfattande och djup information varje enskilt delområde som olika specialutredningar kan. Den kan inte heller täcka eventuella brister i bredd och djup hos sådana sektorsutredningar. På många punkter bekräftar materialet det tidigare varit känt olika som delområden. På andra punkter kan det ge anledning till nyansering tidigare av uppfattningar. Vissa kulturpolitiska frågor får andra kan fortfarande inte svar, besvaras med någon säkerhet utan djupare studier. Uzvärderingsrapporten och tabellbilagan till den bör ett flera ses som av bidrag till den fortsatta diskussionen om kulturpolitikens inriktning och utforrming. Den utgör också ett underlag för diskussion hur systeom en mer matisk uppföljning och utvärdering av den framtida kulturpolitiken bör utformas.

Gerd Engman Ordförande i Kulturutredningen

Innehåll

1 Sammanfattning 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 Utveckling i samhälle och kulturpolitik under två decennier 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Utvecklingen inom olika verksamhetsområden 15 . . . . . . . . 1.3 Kulturområdets ekonomi 17 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.4 Utvecklingen inom olika och miljöer 18 grupper . . . . . . . . . 1.5 Sammanfattande iakttagelser 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 Rapportertens syfte, uppläggning, avgränsningar och metodval 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Uppdraget 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Tidigare uppföljningar och utvärderingar 23 . . . . . . . . . . . . 2.3 Avgränsningar och metodfrågor 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4 Rapportens uppläggning 32 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kulturpolitik och samhälle under 20 år

3 Kulturpolitik i ett föränderligt samhälle 35 . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Omvärldsfaktoremas betydelse för kulturpolitik och kulturverksamhet 35 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Befolkningsutveckling, urbanisering och invandring 36 . . . . 3.3 Utbildning 39 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4 Yrkesverksamhet och arbetsliv 42 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5 Familjesituation, boende, barntillsyn och fritid 45 . . . . . . . . 3.6 Privat och offentlig ekonomi 54 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.7 Sammanfattande iakttagelser 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 Huvuddrageni 1974 års kulturpolitik 61 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Mål och andra normer 61 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Ansvarsfördelning och organisation 68 . . . . . . . . . . . . . . . 4.3 Bidragssystem och bidrag 73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4 Kunskapsutveckling, information och opinionsbildning 81 . .

Utvecklingen inom olika verksamhetsområden 87 . . . . . . . . . .

5 Intresse och deltagande kulturområdet som helhet 89 . . . . . . . . 5.1 Förändringar i kulturvanor och kulturrnönster 90 . . . . . . . . 5.2 Mångsidighet i kulturvanoma och samband med bakgrundsfaktorer 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Jämförelse mellan olika socio-ekonomiska faktorers betydelse 103 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Sammanfattande iakttagelser 107 . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

SOU 1995: 85

Teater och cirkus 109 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1 Befolkningens intresse för teater 110 . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Utbud av teater 110 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Publiken till teater 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4 Amatörteater 127 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5 Teaterns ekonomi 128 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.6 Utbildning och arbetsmarknad 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.7 Cirkus 135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 Sammanfattande iakttagelser 139 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Dans 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1 Befolkningens intresse för dans 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Utbud dansområdet 142 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Publiken vid dansforeställningar 145 . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4 Befolkningens dansvanor 146 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5 Dansens ekonomi 150 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6 Utbildning och arbetsmarknad 152 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.7 Sammanfattande iakttagelser 154 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Musik och fonogram 155 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1 Befolkningens intresse för musik 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 Musikutbud 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3 Publiken vid musikevenemang och musiklyssnande 161 i radio m.m . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.4 Amatörutövande musik 168 av . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.5 Arrangerande musikföreningar 170 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.6 Musikområdets ekonomi 172 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.7 Utbildning och arbetsmarknad 173 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.8 Fonogram 175 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.9 Sammanfattande iakttagelser 180 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Film och video 183 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1 Befolkningens intresse för film 184 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2 Biografer och film 184 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3 Publiken till bioñlm 188 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4 Amatörutövare som arbetar med film och video 194 . . . . . . . 9.5 Filmområdets ekonomi 195 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6 Utbildning och arbetsmarknad 200 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.7 Video 201 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.8 Sammanfattande iakttagelser 204 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10 Bild och form 207 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Befolkningens intresse för bild och form 207 . . . . . . . . . . . . 10.2 Utbud bild och form 209 av . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.3 Verksamhet driven av organisationer 213 . . . . . . . . . . . . . . 10.4 Hemslöjd 216 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.5 Besök konstutställningar och konstmuseer 218 . . . . . . . . 10.6 Amatörutövande inom bild och form 220 . . . . . . . . . . . . . . 10.7 Ekonomi bild- och forrnon1rådet 223 . . . . . . . . . . . . . . . 10.8 Utbildning och arbetsmarknad 229 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.9 Sammanfattande iakttagelser 233 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll

11 Litteratur och tidskrifter 237 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.1 Befolkningens intresse för litteratur och tidskrifter 238 . . . . . 11.2 Utbud av litteratur och tidskrifter 238 . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.3 Läsare och läsvanor 247 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.4 Amatörutövande i form av eget skrivande 254 . . . . . . . . . . . 11.5 Litteraturområdets ekonomi 256 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.6 Utbildning och arbetsmarknad 265 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.7 Sammanfattande iakttagelser 266 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 Folkbibliotek 269

12.1 Befolkningens intresse för bibliotek 269 . . . . . . . . . . . . . . . 12.2 Bibliotekens utbud 270 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.3 Befolkningens utnyttjande av bibliotek 276 . . . . . . . . . . . . . 12.4 Bibliotekens ekonomi 288 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5 Utbildning och arbetsmarknad 293 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.6 Sammanfattande iakttagelser 295 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 Arkiv 297 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.1 Arkivens funktion 298 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2 Arkivväsendet 299 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.3 Arkivens bestånd och tillväxt 306 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4 Utnyttjande av arkiven 306 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.5 Arkivområdets ekonomi 309 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.6 Utbildning och arbetsmarknad 310 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.7 Sammanfattande iakttagelser 31 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14 Museer och utställningar 315 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.1 Museistrukturen 315 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.2 Befolkningens intresse för museer och utställningar 319 . . . . 14.3 Museemas och Riksutställningars verksamhet 320 . . . . . . . . 14.4 Besök museer och utställningar 327 . . . . . . . . . . . . . . . . 14.5 Amatörverksamhet med anknytning till lokalhistoria,

samlande och utställningar 332 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.6 Museemas ekonomi 333 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.7 Utbildning och arbetsmarknad 336 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.8 Sammanfattande iakttagelser 337 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 Kulturmiljövård 339 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.1 Inledande överblick 339 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.2 Befolkningens intresse för kulturmiljön 340 . . . . . . . . . . . . 15.3 Kunskapen om vad som är bevarandevärt 342 . . . . . . . . . . . 15.4 Styrmedel och arbetsinstrument i kulturrniljövården 350 . . . . 15.5 Insatser för att öka den enskildes

kunskap och förståelse 357 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.6 Befolkningens besök kulturhistoriskt

intressanta platser 359 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.7 Kulturmiljövårdens ekonomi 361 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.8 Utbildning och arbetsmarknad 362 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.9 Sammanfattande iakttagelser 362 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1995: 85

16 Utveckling medievanor, hemelektronikinnehav och

public servicesystemet 367 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.1 Massmedieanvändningen i stora drag 367 . . . . . . . . . . . . . . 16.2 Tillgång till hemelektronik 369 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 16.3 Etermediemonopolets avveckling 374 . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.4 Sammanfattande iakttagelser 377 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

17 Press 379 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.1 Befolkningens intresse för tidningar 380 . . . . . . . . . . . . . . . 17.2 Dags- och populärpressens spridning 381 . . . . . . . . . . . . . . 17.3 Pressens innehåll 385 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.4 Befolkningens utnyttjande tidningar 386 av . . . . . . . . . . . . . 17.5 Några internationella jämförelser 390 . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.6 Pressens ekonomi 390 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.7 Sammanfattande iakttagelser 393 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

18 Radio 395 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18. 1 Befolkningens intresse för radio 395 . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.2 Radions utbud 396 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.3 Radiolyssnandet i befolkningen 404 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.4 Radions ekonomi 417 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.5 Sammanfattande iakttagelser 419 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

19 Television 421 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.1 Befolkningens intresse för television 421 . . . . . . . . . . . . . . 19.2 Televisionens utbud 422 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.3 Tv-tittandet i befolkningen 434 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.4 Televisionens ekonomi 445 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.5 Sammanfattande iakttagelser 446 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

20 Högre utbildning kulturområdet 449 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.1 Bibliotekarieutbildningen 450 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.2 Utbildning för museiarbete och kulturmiljövård 452 . . . . . . . 20.3 Utbildning för arkivtjänstemän 455 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.4 Kulturvetenskapliga utbildningsprogram 456 . . . . . . . . . . . . 20.5 Sammanfattande iakttagelser 460 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

21 Konstnärspolitik 463 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21.1 Mål och medel 463 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21.2 Konstnärlig utbildning 467 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21.3 Insatser för att stödja konstnärlig produktion 469 . . . . . . . . . 21.4 Arbetsmarknadspolitiska insatser det

konstnärliga området 470 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21.5 Ersättningar och bidrag 476 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21.6 Samlade effekter av den statliga konstnärspolitiken 499 . . . . . 21.7 Sammanfattande iakttagelser 505 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll

22 Folkbildning och föreningsliv 509 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.1 En folkbildningsrefonn varje decennium 510 . . . . . . . . . . . . 22.2 Deltagandeistudiecirkelverksamhet 511 . . . . . . . . . . . . . .. 22.3 Utbudet av studiecirklar 515 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.4 Utbudet av kulturprogram 516 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.5 Studieförbundens ekonomi 518 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.6 Folkhögskolomas verksamhet 520 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22.7 Folkrörelser, föreningar, organisationer 524 . . . . . . . . . . .. 22.8 Sammanfattande iakttagelser 530 . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

23 Lokaler för kultur 533 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23.1 Deltagande i kultu rogram i de lokalhållande

föreningarnas loka er 533 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23.2 Utbudet av lokaler för kulturverksamhet 534 . . . . . . . . . . . . 23.3 Lokalhållande organisationer och deras lokaler 537 . . . . . . . . 23.4 Det offentligas stöd till lokaler för förenings- och

kulturverksamhet 540 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23.5 Sammanfattande iakttagelser 545 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

24 Kulturområdets ekonomi 547 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24.1 Metodfrågor 547 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24.2 Kulturens andel av samhällsekonomin 551 . . . . . . . . . . . . . 24.3 Privata och offentliga kulturutgifter 553 . . . . . . . . . . . . . . . 24.4 Utvecklingen av de privata kulturutgiftema ; 554 . . . . . . . . . 24.5 Utvecklingen av de offentliga kulturutgiftema 556 . . . . . . . . 24.6 Utvecklingen av det statliga kulturstödet 559 . . . . . . . . . . . . 24.7 Utvecklingen av det offentliga kulturstödet

inom olika regioner 568 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24.8 Sammanfattande iakttagelser 572 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Utvecklingen inom olika grupper och miljöer 575 . . . . . . . . . . .

25 Kvinnor och män 577 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25.1 Skillnader mellan mäns och kvinnors deltagande

i kulturlivet 577 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25.2 Besök kulturinstitutionema 578 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25.3 Egenaktiviteter 581 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25.4 Medievanor 583 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 25.5 Sammanfattande iakttagelser 584 . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

26 Arbetsliv, fackliga kollektiv och arbetslösa 587 . . . . . . . . . . . . . . .

26.1 Åtgärder kulturområdet som

riktat sig till arbetslivet 587 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26.2 Kulturverksamhet inom olika fackliga kollektiv 589 . . . . . . . 26.3 Kulturvanor inom olika fackliga kollektiv 592 . . . . . . . . . . . 26.4 Arbetslösa 597 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26.5 Sammanfattande iakttagelser 598 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1995: 85

27 Barn och ungdom 599 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27.1 Utbud 600 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27.2 Besök kulturinstitution 601 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27.3 Egna aktiviteter 603 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27.4 Sammanfattande iakttagelser 603 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

28 Förskolan 605 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28.1 Förskolans utveckling 605 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28.2 Vanor och utbud 608 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28.3 Sammanfattande iakttagelser 609 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

29 Skolan 611 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29.1 Kulturpolitiskt motiverade insatser i skolan 611 . . . . . . . . . . 29.2 Vanor och utbud 615 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29.3 Sammanfattande iakttagelser 615 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

30 Vården 617 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30.1 Behovet av kultur i vården uppmärksammas 617 . . . . . . . . . 30.2 Från kulturevenemang till vardagskultur 618 . . . . . . . . . . . . 30.3 Sammanfattande iakttagelser 619 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

31 Funktionshindrade 621 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 1 Några bakgrundsfakta 621 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31.2 Kulturverksamhet för funktionshindrade 622 . . . . . . . . . . . . 31.3 Kulturaktiviteter bland funktionshindrade 624 . . . . . . . . . . . 31.4 Sammanfattande iakttagelser 627 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32 Etniska och språkliga minoriteter 629 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32.1 Den samiska befolkningen 630 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32.2 Den ñnsktalande befolkningen 632 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32.3 Etermediesändningar för finsktalande och samer 634 . . . . . . . 32.4 Några bakgrundsfakta om övriga invandrare 635 . . . . . . . . . 32.5 Stöd till kulturutbud för etniska

och språkliga minoriteter 636 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32.6 Kulturvanor bland invandrare 640 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32.7 Sammanfattande iakttagelser 642 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

33 Storstad, glesbygd och landet däremellan 645 . . . . . . . . . . . . . . . . 33.1 Decentralisering av kulturlivet 645 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33.2 Skillnader i kulturvanor beroende boendeort 650 . . . . . . . 33.3 Sammanfattande iakttagelser 652 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

34 Kultur relaterad till boende och kultur i boendemiljön 655 . . . . . . . . 34.1 Relation mellan boendeforrn och kulturvanor 655 . . . . . . . . . 34.2 Erfarenheter av arbete med kultur i boendemiljö 656 . . . . . . .

34.3 Åtgärder för att stimulera Kulturverksamhet

i boenderniljön 657 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 34.4 Utsmyckningar i boenderniljö och stadsbild 659 . . . . . . . . . . 34.5 Sammanfattande iakttagelser 660 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll

Iakttagelser och diskussion

35 Utvecklingen i förhållande till målen 66 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35.1 Att bedöma måluppfyllelsen 661 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35.2 Utvecklingen i förhållande till de åtta målen 664 . . . . . . . . . .

36 Produktivitet, effektivitet och kvalitet i kulturverksamhet 689 . . . . . 36.1 Syftet med kapitlet 689 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36.2 Begrepp och analysmetoder 690 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36.3 Genomförda studier av produktkostnader och

produktivitet 694 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36.4 Ett försök att pröva mått produktivitet och effektivitet

i teaterverksamhet 696 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36.5 Kvalitet i kulturverksamhet 708 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

37 Formema för statens kulturpolitiska styrning 715 . . . . . . . . . . . . . 37.1 Mål . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37.2 Ekonomisk styrning 718 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37.3 Andra styrmedel 734 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37.4 Uppföljning och utvärdering 739 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37.5 Helhetsbilden av det statliga styrsystemet sammanfattande iakttagelser 751 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

38 Kulturpolitikens möjligheter och begränsningar några avslutande iakttagelser 753 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38.1 Att bidra till reella möjligheter 753 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38.2 Vad beror kulturpolitiken och vad beror

förändringar i samhället i stort 756 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38.3 Framgångsfaktorer och kritiska förhållanden 758 . . . . . . . . 38.4 Positionsbestämning Sverige i Europa 760 . . . . . . . . . . . . .

Bilagor

Bilaga 1 Förkortningar 763 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 2 Specialstudier 767 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 3 Kommentar till den kulturgenealogiska tabellen 769 . . . . . . . Bilaga 4 Principer för utbildningskodning hos SCB 815 . . . . . . . . . . Bilaga 5 bakom sammanslagningar för tabell 24.5.3a

Principer med attade kulturutgifter 817

s . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

ll

41.150 åaaügst åâiåváâv?

"ELSE ma:

1 Sammanfattning

I denna utvärderingsrapport, som sekretariatet gjort Kulturutredningens uppdrag, beskrivs 20 års kulturpolitik och kulturverksamhet en nivå som svarar mot utredningens uppdrag om "kulturpolitikens inriktning". Materialet presenteras förutom i denna volym också i en särskild tabellbilaga. Där finns alla tabeller som legat till grund för resonemang och illustrationer men också en del andra tabeller som kan vara av intresse. Sekretariatet har på några områden låtit genomföra särskilda studier bl.a. kring vissa anslag och bidragssystem kulturområdet. Slutsatser i rapporten grundar sig också på dessa rapporter. Rapporten består av fyra huvudavsnitt. Det första avsnittet ger en översikt över vad som hänt i vårt samhälle under två decennier. Den andra delen består huvudsakligen av presentationer av utvecklingen inom olika konst- och verksamhetsområden och det tredje avsnittet innehåller en analys av kulturen i relation till olika målgrupper och miljöer. De avslutande fyra kapitlen är av allmänt resonerande karaktär och perspektiv spänner över hela kulturområdet. Syftet med rapporten, uppläggning, avgränsningar och metodval redovisas i kapitel Eftersom vi gjort en hel del både aktivt valda och nödtvungna avgränsningar, bl.a. på grund av brister i olika grundmaterial, bör läsaren orientera sig om detta. Direktiven till utredningen var omfattande och vid den nuvarande regeringens tillträde gavs tilläggsdirektiv. Direktiven finns redovisade i sin helhet i Kulturutredningens slutbetänkande SOU 1995:84 Kulturpolitikens inriktning". I kapitel 2 har vi också gjort en genomgång av uppföljningar och statistikserier, utredningar och utvärderingar som behandlar kulturområdet samt något berört vilken forskning som bedrivs. Ett särskilt problem har varit den begränsade tillgången på material som behandlar kvalitativa aspekter kulturområdet. Av detta skäl blir också vår rapport kvantitativt orienterad.

1.1 Utveckling i samhälle och kulturpolitik under

två decennier

Utvecklingen kulturområdet påverkas starkt av men påverkar också det - omgivande samhället. I kapitel 3 tecknar vi utvecklingen de senaste 20 åren i några viktiga avseenden. Här tar vi upp hur boendet förändrats de senaste decennierna. Vi har studerat vilka folkomflyttningar som ägt rum inom landet förändrade invandringen. Under 20 år har Sverige gått och ger en bild av den 13

SOU 1995: 85

från arbetskraftsinvandring till flyktinginvandring. Vi berör också hur utbildningssystemet förändrats och hur grundskola och en nu i det närmaste allomfattande gymnasieskola har påverkat befolkningens grundutbildning. Vi har tittat utbildningsvägama för vuxna och hur de har utvecklats över tid. Ett förhållande som kanske mer än något annat påverkar vardagen för många människor är den ökande andelen förvärvsarbetande i befolkningen. Många fler barn tillbringar i dag, till skillnad mot för 20 år sedan, en stor del av förskoleåren inom barnomsorgen medan föräldrarna förvärvsarbetar. Det innebär att kollektiva miljöer är många fler barns vardag än tidigare. Det betyder också att kulturlivet har fått en målgrupp som relativt enkelt kan nås med böcker, film, teater eller musik. Vi avslutar kapitel 3 med en översikt av utvecklingen av såväl den offentliga som den privata ekonomin. Vi ser där att boendekostnadema kommit att ta en allt större del av familjernas tillgängliga resurser i anspråk, men också att privathushållen lägger allt mer pengar hemelektronik och medier. Grunden för analysen av vad som hänt och inte hänt i kulturpolitiken under 20 år finns i kapitel Vi återger där innebörden i 1974 års kulturpolitik och de förändringar av den som inträffat över åren. Med införandet av 1974 års kulturpolitik blev kulturen i högre grad än tidigare en gemensam angelägenhet. Genom att man tryckte på värdet i det egna skapandet och utövandet togs ett viktigt steg mot en vidgad kultursyn. Man närmade sig en antropologisk definition av kultur och folkbildning och föreningsliv utnämndes som viktiga aktörer i kulturpolitiken. Men det var kanske ändå genom att sätta upp mål som kulturpolitiken kom att befästa sin plats. Staten visade en tydlig viljeinriktning och målen kom snabbt att anarnrnas alla nivåer i samhället. De blev en betydelsefull grund för det konkreta refonnarbetet. Kulturpolitiken växte fram under parlamentarisk enighet. Vid varje regeringsskifte under 20-årsperioden har tillträdande kulturminister markerat sin anslutning till kulturpolitikens huvudinriktning. Mål och andra normer, ansvarsfördelningen området och de grundläggande bidragssystemen har bestått under perioden. Det har också riksdagens detaljstyming anslag och av bidrag gjort, även om den minskat en del. Emellertid kom målen för kulturpolitiken länge att fungera ledstjäma som för politiska beslut och verksamheter utan att några egentliga försök att tilllämpa en mera komplett mål- och resultatstyming gjordes. Först i och med 1993 års budgetarbete uppmanades kulturmyndigheter och institutioner att själva medverka till att formulera förslag till målpreciseringar.. Kulturområdet har utvecklats i en rad avseenden under 20-årsperioden. Institutionsnätet över landet har stärkts, även om majoriteten av institutionerna fanns redan då politiken beslutades. Med 1974 års kulturpolitik gavs samtidigt tydliga signaler till kulturlivet att ett kulturutbud utanför institutionerna också var viktigt. Bidragen till fria

Sammanfattning

grupper på musik-, teater- och dansornrådena, liksom till enskilda konstskapare har byggts ut betydligt. Under periodens första del ökade också anslagen till folkbildningen vars verksamhet utgör en stor del av kulturlivet i små och medelstora kommuner. Kulturrninnesvården har utvecklats till kultumiiljövård och fått betydligt ökade resurser och ett decentraliserat ansvarstagande. Inom ramen för 1974 års kulturpolitik föll det sig också naturligt att satsa ett mer systematiskt stöd till medieproduktion i syfte att garantera mångfald och kvalitet. Litteraturstödet utvecklades och stödet till kulturtidskrifter förstärktes liksom successivt under perioden stödet till fonogram och film. De kulturpolitiska målen gäller alla samhällsornrâden. Samtidigt har medieornrådet, och framför allt etennediema, haft en något oklar ställning i förhållande till kulturpolitiken. Etermedieområdet regleras dels genom lagstiftning, dels avtal med de företag som svarar för utsändningarna. Under genom har avreglering skett och det har blivit möjligt att etablera privata och senare reklamñnansierade radiostationer och tv-kanaler. Utvecklingen ska ses mot bakgrunden bl.a. av utvecklingen satellit- och kabelområdet. Utbudet av radio och tv hör till det som förändrats mest under 20 år.

1.2 verksamhetsområden

Utvecklingen inom olika

Rapportens mest omfattande del kapitel 5-23 behandlar utvecklingen - inom olika konst- och verksamhetsområden. Den inleds med ett kapitel av övergripande intresse och deltagande kulturområdet. Mamer slag, om terialet bygger dels en specialanalys av drygt 10 000 intervjuer inom för projektet Kulturbarometem, dels några bearbetningar baserade ramen på lika många intervjuer gjorda inom ramen för SCB:s undersökning om levnadsförhållanden ULF. Som sista kapitel inom avsnittet behandlas kulturens ekonomi. I kapitel 6-23 speglar vi område för område människors intresse och deltagande, områdets struktur, utbud/verksamhet och ekonomi. I den mån det har varit möjligt har även arbetsmarknad och utbildningsförhållanden belysts. Vår materialtillgång arbetsmarknadsområdet har dock varit sparsam. En slutsats blir därför att relationen mellan kulturpolitiska och arbetsmarknadspolitiska insatser borde detaljstuderas. Sist i varje kapitel sammanfattas de iakttagelser som kunnat göras av utvecklingen området. Då 1974 års kulturpolitik beslutades var redan, internationellt sett, utgångsläget tämligen gott med ett ganska brett intresse för kultur i befolkningen. Utbyggnaden institutionsnätet har inneburit att antalet personer utanför av de tre storstäderna fått närmare till en teaterinstitution ökat med ca 15 som

500 000 personer och att 450 000 fler människor har fått möjlighet att på nära håll uppleva levande orkestermusik framförd av de nytillkomna kammarorkestrarna. Museiinstitutionerna fanns redan etablerade vid periodens början men länsmuseema har stärkts och bl.a. kunnat utveckla sin regionala profil. Utvecklingen på biblioteksområdet har inneburit förstärkning en av kompetensen genom ökningar av antalet bibliotekarier och färre bättre utmen rustade biblioteksñlialer. Folkbildningen och andra organisationer har kunnat utveckla sin verksamhet. Vi kan alltså konstatera att infrastrukturen för kulturlivet är sig lik än mer olik efter 20 år och att de allra flesta människor har relativt oförändrade möjligheter till kontakt med det levande kulturlivet. Däremot har ensembler förstärkts, öppettider museer ökat och kvaliteten bibliotekens service förmodligen förbättrats avsevärt. Att mot den bakgrunden förvänta sig stora förändringar i befolkningens kulturvanor är möjligen inte realistiskt. I kapitel 5 presenteras en analys av hur andelen av befolkningen i olika undergrupper som under loppet av den senaste månaden respektive det senaste året deltagit i någon kulturaktivitet av ett drygt dussin uppräknade har förändrats. Det visar sig att förändringarna är ganska små beroende att aktivitetsnivån, mätt detta sätt, hela tiden har legat mycket högt. Fler än nio av tio svenskar har passerat genom kulturlivets institutioner eller utövat någon kulturaktiviteter i hemmet under ett år. Även inom loppet månad är det närmare nio tio av en av som gjort någonting av allt som står till buds kulturområdet. I olika undergrupper av befolkningen har det emellertid skett vissa rörelser. Det visar sig att den stora förändringen har inträffat bland personer som är 45-64 år. Det betyder att de som var unga eller medelålders då kulturpolitiken introducerades tycks ha påverkats i positiv riktning under de senaste 10 åren. Samtidigt finns andra skillnader mellan olika grupper i samhället kvar, skillnader som fanns i slutet av 1960-talet och som fortfarande består. Kvinnor är oftare aktiva olika kulturområden än män. Skillnaderna är inte stora alla gånger men så gott som alltid till kvinnornas fördel. Kvinnorna är också aktiva fler olika områden medan männen sällan är aktiva på mer än något enstaka område. Sambandet mellan utbildning och kulturaktiviteter är starkt. En hög grundutbildning har ett starkt samband med hög aktivitetsnivå många olika kulturområden medan en kort utbildning leder till att man vanligen tillhör de mindre aktiva. Utbildningen är alltså starkt korrelerad till nästan alla kulturaktiviteter. Sekretariatet har låtit analysera förklaringsvärdet hos utbildning, yrke respektive socio-ekonomisk status i relation till besök olika slags kulturinstitutioner. Analysen visar entydigt att utbildningen har det starkaste sambandet och kanske överraskande att detta samband är starkare bland yngre än äldre. - - Det pekar en risk för en fördjupad klyfta mellan en växande grupp väl-

Sammanfattning

utbildade och kulturellt aktiva människor och en minskande grupp av lågutbildade och kulturellt passiva personer.

1.3 Kulturområdets ekonomi

I vart och ett av kapitlen 6-23 skildras ekonomin respektive område. Men ekonomin behöver också ses som en helhet. I kapitel 24 redovisar vi kulturens ekonomi, såväl de privata kulturutgiftema som de offentliga. Kulturornrådet omsätter ca 50 miljarder kronor årligen. De privata kulturutgiftema är de som dominerar de utgör ungefär 75 %. Data från slutet av - 1970-talet tyder att dessa proportioner i stora drag bestått under hela perioden. Enligt nationalräkenskapema lägger en genomsnittlig svensk ner ca 9 % av sina utgifter kultur- och fritidsaktiviteter. Till allra största delen är det kostnader som läggs medier och medieutmstning. De offentliga kulturutgiftema bärs av de tre offentliga parterna i samverkan. Fördelningen är dock inte jämn utan de största kostnaderna bärs av kommunerna. Kommunerna svarar för mer än hälften av de offentliga kulturutgiftema. Tre stora poster upptar i sin tur ungefär hälften av kommunernas sammantagna kulturbudget bidragen till studieförbunden, kostnaderna för folkbib- lioteken samt musikskolan/kulturskolan. Kommunernas satsningar kultur ökade kraftigt de första åren efter 1974 och många kommuner etablerade under den tiden kultumämnder. Kommunerna satsade 1992, efter någon minskning de senaste åren ca 6 miljarder kronor kultur. Landstingens engagemang i kulturlivet är av tämligen sent datum men har relativt sett ökat mycket. Totalt satsar landstingen ungefär 1 miljard kronor kulturområdet. De statliga satsningarna kulturlivet har, med undantag för ökningar några år i början av 20-årsperiodenlegat en jämn nivå mätt i fast penningvärde. Med en snäv definition av den statliga kulturverksamheten, dvs. avgränsad till Kulturdepartementets ansvarsområde, omsluter de statliga kulturinsatsema drygt 5 miljarder kronor per år. Om man också räknar in de satsningar som staten via folkbildningsanslaget gör på studieförbunden samt bidrag som kommer kulturmiljövården till del via bl.a. Jordbruksdepartementet tillkommer ytterligare ca 2 miljarder kronor. Kulturen får också indirekt bidrag via olika arbetsmarknadsinsatser som görs bebyggelseområdet, inom kulturmiljövården eller i form av vidareutbildningsinsatser som erbjuds arbetslösa konstnärer. Dessa räknar vi emellertid inte in som direkta satsningar kulturen eftersom syftet i första hand är ett annat.

Översökningen av de statliga bidragen till kulturverksamhet och konstnär-

ligt utövande är mycket stor. Antalet verksamma inom olika kulturyrken har ökat med 40 % under de gångna 20 åren. Kulturpolitiken har i sig inneburit 17

SOU 1995: 85

kraftigt bejakande signaler till unga människor som vill utveckla sina konstnärliga talanger och även befintliga utbildningar har en mycket kraftig översökning. Samtidigt innebär detta att de offentliga bidragen till kulturlivet ska räcka till allt mer eller allt fler. Det betyder i sin tur att de enskilda belopp som fördelas tenderar att minska trots att anslagen ökar.

1.4 Utvecklingen inom olika och miljöer

grupper

I kapitel 25-34 redovisar utvecklingen utifrån ett annat perspektiv än verksamhetsornråden. Här tar vi upp vissa befolkningsgrupper och kultur i vissa miljöer. Här möter nytt det starka sambandet mellan utbildning och kulturvanor, vi belyser de delvis ganska små, delvis större skillnaderna mellan könen m.m. Förskola och skola utgör stora systern som omfattar många respektive alla barn. Därigenom utgör de ett par av de viktigaste miljöerna för att skapa kulturell jämlikhet och delaktighet. Det finns ingen grupp i samhället som är mer aktiv i kulturlivet än förskolebarn, tätt följda av de yngre skolbarnen. I ett kapitel belyser vi hur kulturaktiva olika grupper arbetsmarknaden är. Skillnader mellan olika yrkeskollektiv kan vara en effekt av att äldre ofta bara har förgymnasial utbildning. Om man håller faktorer som kön eller ålder konstant syns ett intressant och tydligt mönster bland de unga förvärvsarbetande. De skillnader mellan arbetare och tjänstemän som syns i äldre generationer har däri viss mån utjämnats. Funktionshindrade har sitt särskilda kapitel. Också för denna grupp har vi försökt ta fram uppgifter om kulturvanor som tar hänsyn till att personer med och utan funktionshinder ofta är olika gamla. Vi studerar också kulturpolitiken i relation till invandrare och ursprungsbefolkning samt i olika delar av vårt land. Det är viktigt att hålla i minnet att varje individ är unik. Två människor har aldrig exakt samma karaktäristika, bakgrund eller erfarenheter och inte heller samma intressen, attityder eller smak. Att gruppera människor är ett sätt att ge överblick, men även om människor är av samma kön, etniska ursprung eller lika i någon annan egenskap har man med sig också alla sina övriga egenskaper. När man ska belysa kulturverksamhet inom grupper som utgör mindre än 10-15 % av befolkningen, som invandrare, funktionshindrade eller arbetslösa finns undersökningstekniska problem. Grupper, som tilldrar sig kulturpolitikens särskilda intresse, kan i regel inte enkelt nås via några register. För att kunna studera dem inom ramen för breda befolkningsundersökningar, behövs också mycket stora urval.

Sammanfattning

1.5 Sammanfattande iakttagelser

I de fyra sista kapitlen för vi vissa avslutande analyserande resonemang. Kapitel 35 behandlar utvecklingen under 20 år i relation till de åtta kulturpolitiska målen. Vi sammanfattar vilka insatser som gjorts med anknytning till varje enskilt mål och diskuterar kring utvecklingen. I kapitel 36 behandlar vi begrepp som produktivitet och effektivitet en terminologi alltmer kommit att prägla tänkandet också inom offentlig som förvaltning och verksamhet. Vi har som illustration av resonemang om produktivitet och effektivitet valt teaterområdet där exemplifierar utfallet av olika slags mått och hur de utvecklats under 20-årsperioden. I kapitlet ges ett antal exempel produktkostnadsmått och hur de utvecklats över tid. Vi för också ett resonemang om behovet av att utveckla mått på de mer svårfångade aspekterna kulturverksarrtheterna som den upplevda och professionellt beav dömda kvaliteten. Vi efterlyser också en mer fullödig beskrivning av vilket vid kulturinstitutionerna eftersom dagens statistikutbud som erbjuds bl.a. sammanställningar säger ganska litet om dessa förhållanden. Kapitel 37 ägnas formerna för statens styrning kulturområdet. Kulturområdet saknar, med ett fåtal undantag, lagstiftning och styrningen sker därför i första hand med mål och ekonomiska resurser. De åtta kulturpolitiska målens roll styrinstrument diskuteras vi gör också en genomgång av som men statens ekonomiska stöd olika karaktär utifrån uppföljningar och utvärdeav ringar gjorts för att underlag för en diskussion om deras ändamålssom ge enlighet och betydelse. Avslutningsvis gör vi i kapitel 38 några iakttagelser om kulturpolitikens möjligheter och begränsningar.

i évizgbionimwax

H

üåiááåäájkjiáéfzggiwizáut:

v åxå

-SG§§:§L' A

2 Rapportens syfte, uppläggning,

avgränsningar och metodval

Kulturutredningens uppdrag har haft tre tyngdpunkter, att utvärdera 1974 års kulturpolitik, att bedöma de krav och utmaningar kulturpolitiken har att möta i framtiden samt att lämna förslag till inriktning av kulturpolitiken och till åtgärder som främjar kulturlivet och en positiv utveckling av kulturen. Utvärderingsdelen i uppdraget redovisas i denna rapport.

2.1 Uppdraget

Direktiven

Enligt direktiven till Kulturutredningen ska utredningen "göra en utvärdering kulturpolitikens hittillsvarande inriktning med utgångspunkt i 1974 års av kulturpolitiska mål samt "värdera kulturpolitiken med hänsyn till effekterna de har satsats".1 "Särskild uppmärksamhet bör ägnas decentav resurser som raliseringsmålet". Denna sammanfattande uppdragsbeskrivning kompletteras av ytterligare ett antal markeringar i direktiven. Där framgår att Kulturutredningen bör

överväga om den förda politiken har haft negativa effekter kulturverksamheternas och institutionernas utveckling om politiken har --skapat eller befást administrativa, organisatoriska och kompetensmässiga gränser inom kulturområdet som kan verka hindrande för kulturverksamhetens utveckling om... olika roller och ansvar ett olämpligt sätt --blandats samman i beslutsfattandet samt om statens stöd till olika de- --lar kulturlivet varit rimligt avvägt och om stödet förändrats ett sätt av motsvarar förändringar i kulturverksamheternas villkor och behov." som

De tilläggsdirektiv den nuvarande regeringen utfärdat innehåller några som

markeringar särskilt gäller utvärderingen Kulturutredningen ska

som "belysa kvinnors och mäns kulturvanor belysa folkbildningens och or- --ganisationslivets betydelse för den kulturella amatörverksamheten --utvärdera gällande form för biblioteksersättningen Därvid bör frågan --ersättning för utlåning bibliotek av ljudupptagningar av litterära och om musikaliska verk behandlas."

1 Dir. 1993:24. 2 Dir. 1994:146. 21

SOU 1995: 85

De två sistnämnda frågorna har sedermera exkluderats. Direktiven och tilläggsdirektiven återges i sin helhet bilagor i Kultursom utredningens slutbetänkande

Utvärdering och uppföljning

Vi skiljer mellan begreppen utvärdering och uppföljning. Utvärdering innebär ett förklaringsinriktat förhållningssätt till de uppgifter som läggs fram. Det handlar om att försök finna orsakssamband, eller brist sådana samband, som kan förklaras av den förda politiken. Tonvikten ligger att relatera olika insatser till effekterna verksamheten. Dessa kan uttryckas i såväl kvantitativa som kvalitativa termer och beröra kvantitet, kvalitet, ekonomi m.m. En definition av utvärdering i politik och förvaltning som

förekommer i vetenskaplig litteratur är noggrann efterhandsbedömning

av genomförande, prestationer och utfall i offentlig politik, vilken spela avses en roll i praktiska handlingssituationer.4 Med uppföljning menar vi insamling och sammanställning information av om verksamhet som gör det möjligt att följa hur den utvecklats. Uppföljning innebär empirisk kontroll och bedömning av olika led i verksamheten. Den är begränsad i fråga om att ge förklaringar. Att dra någon klar skiljelinje mellan uppföljning och utvärdering är svårt. Det finns ett tämligen stort gränsland. Denna rapport är ett exempel det. En del av redovisningen har närmast karaktär av uppföljning, andra delar är utvärderingsinriktade.

Hur arbetet genomförts Utvärderingsrapporten har kommitténs uppdrag utarbetats sekretariatet. av Inriktningen på arbetet har angetts av kommittén medan sekretariatet svarar för beskrivningar, analys och kommentarer. Politiska slutsatser materialet kan ge anledning till dras inte här. De ingår i slutbetänkandet. Inom sekretariatet har Margareta Cronholm haft huvudansvaret för rapporten. Som underlag har bl.a. ett antal särskilda studier gjorts vilka finns förtecknade i bilaga Till sekretariatet har varit knutet en referensgrupp bestående av byråchefen Carl-Johan Kleberg och den vetenskaplige experten Göran Nylöf vid Statens kulturråd samt nuvarande verkställande direktören vid GöteborgsOperan Dag Hallberg. Material och annat bistånd i arbetet har i övrigt lämnats av en rad myndigheter och andra parter inom och utom kulturområdet, särskilt av Statens kulturråd.

3 SOU 1995:84: Kulturpolitikens inriktning. Betänkande av Kulturutredningen.

Rapportens syfte, uppläggning, avgränsningar och metodval

2.2 Tidigare uppföljningar och utvärderingar

Underlaget för rapporten utgörs i stor utsträckning av de olika delutvärderingar, utredningar, forskningsrapporter och andra studier som gjorts på senare år samt av den löpande kulturstatistiken. Innan vi går in olika avgränsnings- och metodfrågor ger vi en kort översikt över tillgången sådant material. Gränsen mellan de olika typerna av material är flytande.

Utvärderingar

Någon samlad utvärdering av kulturpolitiken har hittills inte gjorts. Däremot finns ett antal större eller mindre studier som är mer eller mindre av utvärderingskaraktär. År 1985 inleddes, svenskt initiativ, inom Europarådet, i ett program syfte att ta fram jämförbara utvärderingar av europeisk kulturpolitik genom s.k. länderexarninationer. Examination pågår eller har genomförts i totalt tolv länder. En metodik för arbetet har utvecklats under ledning av Kulturrådets forskningsansvarige, Göran Nylöf. Genom att kombinera objektiva fakta med analys oberoende bedömare har man lyckats finna en modell som en av varit möjlig samlas runt oberoende nation.5 att av Den mest omfattande analysen svensk kulturpolitik genomfördes också av i slutet 1980-talet då Europarådet förlade sin andra examination av kulturav politik till Sverige. Som underlag utarbetades en svensk nationalrapport. Den koncentrerades till tre frågeornråden: att stödja konstnärligt skapande och konstnärlig produktion, att decentralisera ansvar och aktiviteter och att vidga deltagandet i kulturlivet. Examinatöremas bedömningar redovisades därefter i

en särskild rapportö

En tidig studie värderande karaktär samspelet mellan de olika offentav av liga aktörerna kulturområdet gjordes Statens kulturråd 1984, den s.k. av

KOSK-rapporten.7

Den mest utvärderingsinriktade studie som gjorts av ett enskilt delområde är Kulturrådets genomgång länsmusikreformen.3 av

Vedung E 1991: Utvärdering i politik och förvaltning. Studentlitteratur. 5 Methods for Evanluation of National Cultural Policies. Report from a seminar in Stockholm, April 16-18, 1985. Skrift från Utbildningsdepartementet 1987. 6 Statlig kulturpolitik i Sverige. En svensk rapport till Europarådet. 1990 Kulturpolitik i Europa 2:1 samt Statlig kulturpolitik i Sverige. Rapport från en europeisk expertgrupp. 1990 Kulturpolitik i Europa 2:2.

7 från Kulturrådet

Kommunerna, staten och kulturpolitiken KOSK. Rapport 1984:3. 8 Musik för miljoner utvärdering länsmusikreformen. Rapport från - en av Statens kulturråd 1994:2. 23

SOU 1995: 85

Framför allt Kulturrådet har utarbetat ytterligare en rad skrifter med utvärderande inslag som läsaren successivt kommer att stifta bekantskap med i det följande. För närvarande pågår ett omfattande utvärderingsarbete folkbildningsområdet, dels genom Folkbildningsrådets försorg, dels statlig genom en utredare som ska redovisa sin utvärdering senast den l september 1996.

Utredningar m.m. Kulturområdet har varit under kontinuerlig utredning under hela efterkrigstiden. Sedan utredningen Kulturrådet lämnat sitt betänkande har sammanlagt 90 offentliga utredningar publicerats. Åren efter 1974 års ca närmast kulturpolitiska proposition handlade det främst kompletteringar reformen. om av Snart nog fördes bl.a. frågor om kultur i olika miljöer och samspel med om andra samhällsområden upp dagordningen och belystes i utredningar och i rapporter från försöksverksamhet. Senare har behovet att följa upp, värdera och punktvis ompröva inslag i kulturpolitiken föranlett olika studier. typer av Bara sedan mitten av 1980-talet har ensamutredare eller kommittéer lagt fram totalt ett 50-tal betänkanden. Vidare har mer än 100 utredningar presenterats inom ramen för departementsserien DsU/Ds. Denna utredningsform särvar skilt intensiv under perioden 1976-1987 då inte mindre än 80 utredningar gjorts. Till detta ska läggas studier som Riksrevisionsverket, Statskontoret och Riksdagens revisorer gjort. Kulturområdet är samtidigt så vittförgrenat att varje enskild sektor i regel inte varit föremål för många utredningar sedan 1974. Ett tydligt undantag är medieområdet där 36 SOU och 42 Ds publicerats sedan 1973. De flesta, sammanlagt 47 stycken, handlar om radio- och tv-medierna varit stadda i som snabb utveckling under perioden. De traditionella konstornrådena har sammantaget varit föremål för ett 40-tal offentliga utredningar SOU-betänkanden samt ett 60-tal departementala utredningar redovisade i Ds-serien. Museisektorn och litteratur- och biblioteksområdet är de två områden som oftast varit föremål för utredningar - vardera mer än 20 titlar gäller dem. De statliga kulturmyndigheterna, främst Kulturrådet, har åren genom avlämnat ett antal studier, handlingsprogram och debatterande skrifter bland vilka särskilt ska nämnas serien Att vidga deltagandet i kulturlivet rådet som utarbetade på uppdrag av regeringen under 1990-talets första år. De utredningar och liknande rapporter som berört varierar betydligt i fråga om syfte, inriktning, bredd och djup och har därför varit till mycket olika nytta i vårt arbete.

Rapportens syfte, uppläggning, avgränsningar och metodval

Löpande statistik Löpande statistik på kulturområdet har publicerats av Statistiska centralbyrån SCB, dels i form av årliga s.k. statistiska meddelanden SM för olika delområden, dels i form tre omfattande böcker med titeln Kulturstatistik.9 av mer Man publicerar numera årligen SM om folkbibliotekens, forskningsbibliote-

kens och skolbibliotekens verksamhet liksom och studieför-

om museer om bundens cirkelverksamhet och kulturprogram. T.o.m. 1994/95 finns också beslut om årliga sammanställningar om massmedier. Vartannat år redovisas vissa uppgifter om den primärkommunala och landstingskommunala ekonomin och sedan verksamhetsåret 1993 även om kulturrniljövården. SCB genomför också ungefär vart sjunde år, inom ramen för undersökningen av levnadsförhållanden ULF, specialstudier av kulturvanor bland svenska folket. Under en tioårsperiod från början av 1980-talet och framåt genomfördes också årliga kulturvaneundersökningar, kallade Kulturbarometern och Kulturbarometern i detalj, i samarbete mellan Statens kulturråd och tidigare Publik- och prograrnforskningsavdelningen PUB vid Sveriges Radio. PUB genomförde också, fram till avvecklingen 1993, medieundersökningar främst kring radio och tv-vanor men också kring andra medier. En av dessa, Mediebarometem, är en tidsserie kring användningen av olika massmedier. Statens kulturråd följer löpande upp verksamheten vid de teater- och musikinstitutioner och de fria teater-, dans- och musikgrupper som erhåller statliga bidrag till sin verksamhet. Under 1990-talet har Länsmusiken följts upp på motsvarande sätt. Viss statistikproduktion förekommer också kring arkivväsendet och denna publiceras årligen gemensamt för de nordiska länderna. Konstnärsnämnden och Författarfonden har årliga redovisningar runt sin bidragsgivning. Insamling av uppgifter för biblioteksersättningen har gett en till stora delar obearbetad statistik över utlåningen bibliotek. Statistik litteraturområdet i övrigt handhas däremot bokbranschen själv. På motav svarande sätt produceras uppgifter om fonogram- och videomarknaden av respektive branscher. Filminstitutet för sedan 1960-talet en löpande biografstatistik och bidrar också till produktionen av Filmårsboken. Riksteatern har motsvarande sätt under många år bidragit till publiceringen av Teaterårsboken. Under 1990-talet har regeringen introducerat fördjupade anslagsframställtreårsperiod för myndigheter kulturområdet och ställt ningar gällande en

9 SCB Statens kulturråd 1981: Kulturstatistik. Verksamhet, ekonomi, kulturvanor 1960-1979. SCB 1987: Kulturstatistik. Verksamhet, ekonomi, kulturvanor 1980- 1984. SCB 1994: Kulturstatistik. Ekonomi, verksamhet, kultur- och medievanor 1985-1992. 25

SOU 1995: 85

krav på årsredogörelser. Även i dessa viss analys verksampresenteras av heten. Den löpande statistiken de olika delområdena är ganska olika i omfattning, exakthet och användbarhet. Brister i materialet redovisas i det följande på de områden det gett problem i utvärderingsarbetet samt i kapitel 37 som innehåller synpunkter uppföljning och utvärdering i framtiden.

Forskning

Kultur- och medieforskning förekommer både inom det humanistiska och de samhällsvetenskapliga områdena. Forskningen kring mål och metoder att nå kulturpolitiska resultat, t.ex. studier av kulturvanor, kulturens ekonomiska betydelse eller betydelsen av praktiskt-estetiska inslag i skolans undervisning, framstår dock ganska som outvecklad. Sådan forskning har inte bedrivits i någon större omfattning även om den under senare år har fått en något starkare ställning. Den forskning som bedrivits har framför allt förekommit inom sociologin med studier av kulturvanor och publik. Forskare inom nationalekonomi har senare år visat ökat intresse för kulturområdet och dess direkta och indirekta effekter på den regionala ekonomin. Viss forskning som ger underlag för kulturpolitisk analys finns också inom etnologi, statsvetenskap och företagsekonomi. Forskning områden som biblioteksvetenskap och museologi är ännu i sin begynnelse. På några håll har en forskningsorganisation inom det kulturvetenskapliga området etablerats kring enskilda forskningsprojekt. Kulturrådet har sedan 1987/88 disponerat ett eget forskningsanslag som emellertid de första åren var tämligen begränsat. Sedan 1988/89 har man finansierat eller gett bidrag till forskningskonferenser och initierat forskningsprojekt i samråd med högskolor eller forskningsråd. I den fördjupade anslagsframställningen för 1993/94-1995/96 presenterar Kulturrådet sitt arbete i fyra forskningsprogram. Ett program syftar till FoU för insatser i syfte att vidga deltagandet i kulturlivet, ett program är upplagt kring kulturpedagogisk forskning, ett program gäller utveckling av metoder för utvärdering av kulturpolitiska insatser och det fjärde programmet gäller forskning kring kultur som resurs i samhällsutvecklingen. Bristen överblick av forskningsområdet är stor och påtalades redan i Kulturrådets rapport till Europarådets exarninatörer. Bäst ställt är det i dag medieområdet. Studier medieområdet, främst rörande pressen, har löpande gjorts vid bl.a. Göteborgs universitet. Vid högskolan i Växjö och vid Umeå och Lunds universitet har man koncentrerat sina insatser tv-mediet, medan man i Uppsala har tyngdpunkt radiomediet. De humanistiskt inriktade forskarna medieområdet är av tradition ofta tolkningsinriktade med en forskning förankrad i litteraturen och filmen. Ökat 26 intresse för en kulturvetenskaplig ansats också från samhällsvetare har lett till

Rapportens syfte, uppläggning, avgränsningar och metodval

en omfattande receptionsforskning och även till forskning runt populärkulturen. Totalt sett är den mediepolitiskt relevanta forskningen tämligen väl tillgodosedd till följd av att ämnet masskommunikation bildades och institutionsnätet snabbt byggts ut. Som ett resultat av utredningen Att följa medieutvecklingen har Nordicom Sverige i uppdrag att vartannat år producera en analyserande kunskapsöversikt medieområdetlo Nordicom har också fått regeringens uppdrag att, efter avvecklingen av PUB, fortsätta arbetet med Mediebarometem.

2.3 Avgränsningar och metodfrågor

En rapport för Civildepartementet 1994 inleds med följande ord: Utvärdering nyckelstrategi i den pågående reformeringen av den en offentliga sektorn runt om i den utvecklade industrivärlden. Utvärdering är samtidigt de mest omdiskuterade och minst förstådda metoderna för en av offentlig styrning, kontroll och beslutsfattande Metodfrågoma är många och långt ifrån lösta, i vissa fall närmast olösliga. Bland forskare råder utbredd oenighet om utvärderingars inriktning och metodiska grundvalar. Vi har inte funnit något aktuellt svenskt exempel utvärdering politiken ett helt samhällsområde att följa i vårt arbete. av De val vi gjort i fråga om inriktning, avgränsning och metoder ska ses i ljuset av detta. De är mer praktiskt än teoretiskt betingade och är dels sprungna ur positiva val, dels frukten av nödtvungna begränsningar. Vi beskriver först begränsningarna för att sedan ange vilka val vi gjort.

Att utvärdera politik I direktiven att utvärderingen ska göras med utgångspunkt i 1974 års anges kulturpolitiska mål. Politiska mål är sällan entydiga. Till skillnad mot exempelvis affärsverksamhet, där kan renodla en affärsidé, har politiken att verka inom hela man samhället och med alla skilda behov och olika partsintressen sida vid sida. Mot den bakgrunden blir målen många gånger allmänt hållna och/eller så innehållsrika att de blir motsägelsefulla och därför otydliga. Sambanden mellan mål, verksamhet och resultat blir då också otydliga. De kulturpolitiska målen från 1974 är relativt allmänt hållna.

10 SOU 1988:52: Att följa medieutvecklingen. Enmansutredning. H Ds 1994:117: Utvärdering i offentliga sektorn problem och lösningar. - Rapport Evert Vedung utgiven av Stat-kommunberedningen, Civildeav partementet. 27

En betydande svårighet vid utvärdering av offentlig verksamhet kan beskrivas som ett isoleringsproblem. Det är nästan omöjligt att isolera den eller de åtgärder man vill undersöka från andra förändringar samtidigt påsom verkar verksamheten. Därmed är det också svårt att dra säkra slutsatser om orsak och verkan. Detta gäller i hög grad kulturområdet som till sin karaktär är öppet mot det omgivande samhället, påverkar och påverkas av det. Av samma skäl är det svårt att belägga effekter kulturpolitiska insatser inom av andra samhällsområden. Man kan heller aldrig med säkerhet uttala sig om hur verkligheten skulle ha gestaltat sig om åtgärden inte hade införts. I de fall man genomför försöksverksamhet eller genomför förändringar bara i någon del av landet e.dyl. har man möjligheten att jämföra med den verksamhet som är oförändrad. Det finns exempel på den typen av förändringar i de senaste 20 årens kulturpolitik. Dock har inte allt dokumenterats och följts upp särskilt ingående. l övrigt får jämförelsema ske med förhållandena före reformen, med de ovan nämnda svårigheterna att isolera effekterna de insatta åtgärderna. Här är av förhållandena före reformeringen inte alltid väl dokumenterade. I vetenskaplig mening föreligger experimentella situationer nästan aldrig inom ramen för det politiska arbetet.

Att utvärdera kvalitet Även kvalitet inte ingår i 1974 års målformuleringar är det ingen tvekan om om att ett av syftena med kulturpolitiken varit att stimulera konstnärlig verksamhet av hög kvalitet. Kvalitet ingår också som begrepp för amatörverksamhet, men ambitionen är där att det egna skapandet ska upplevas stimulerande och meningsfullt för utövarna inte att verksamheten ska resul- tera i verksamhet av, professionellt bedömt, hög kvalitet. Kvalitetsdiskussioner förs ofta i termer av konstnärlig kvalitet. Fungerande kulturverksamhet kräver emellertid också kvalificerade insatser inom teknik, administration, marknadsföring m.m. Med begreppet professionell kvalitet täcker man in båda dessa aspekter, liksom verksamhet vid bibliotek, museer, arkiv m.m. som inte är renodlat konstnärlig. Kvalitet handlar också om varsam hantering kulturmiljön. Professionell kvalitet kan i viss av utsträckning fastställas relativt objektiva grunder. I andra delar blir bedömningarna subjektiva och kräver en ständigt fortgående diskussion. Professionell kvalitet, särskilt konstnärlig kvalitet, är inget statiskt. Konstnärlig utveckling bygger många gånger att de nyskapande konstnärerna bryter mot gamla kvalitetsuppfattningar. För att föreställningar, konserter, utställningar m.m. ska ge effekt måste de också fungera i mötet med publiken. För den kvaliteten använder vi termen upplevd kvalitet. Den termen kan också användas för utövarnas egen värde-

Rapportens syfte, uppläggning, avgränsningar och metodval

ring av verksamhet inom amatörkulturen. Professionellt bedömd kvalitet och upplevd kvalitet sammanfaller inte alltid. De politiska och förvaltande organens förhållande till kvalitetsfrågorna, särskilt till den om konstnärlig kvalitet, är sammansatt. Den konstnärliga friheten är tydligt markerad i 1974 års kulturpolitiska beslut. Samtidigt innefattar bidragsgivningen inslag både av kulturpolitisk värdering, dvs. av olika verksamheters betydelse för medborgarna i allmänhet och för specifika målgrupper i synnerhet, och av kvalitetsbedömningar. I uppföljningar och utvärderingar finns en praxis att de offentliga organen inte belyser frågor om konstnärlig kvalitet. Dessa lämnas till den allmänna kulturdebatten. Inte heller beskrivande analyser, t.ex. av utbud vid olika institutioner, har samlats in i någon systematisk form. Inte heller den upplevda kvaliteten är särskilt ofta belyst i uppföljningar och utvärderingar. Det är ovanligt att man systematiskt låter dem som deltar i kulturlivet få värdera sina upplevelser. Data av värderande karaktär saknas alltså helt de flesta områden och kvalitativa, klassiñcerande uppgifter är sällsynta. Vi har följt praxis att inte ta upp frågor om konstnärlig kvalitet i utvärderingsarbetet. Det bör dock diskuteras om det går att finna former för att i framtida uppföljningar och utvärderingar belysa dessa, utan att man träder den konstnärliga friheten fömär. Att göra studier som kompletterat kunskapen om upplevd kvalitet har legat utanför våra resursmässiga möjligheter.

Tillgången på material Då Kulturutredningen började arbeta hade man drygt ett och ett halvt år sig. En inledande bedömning gjordes att tiden inte skulle räcka till för att genomföra forskningsprojekt eller större materialinsamlingar. Den förlängning av tiden som beslutades i december 1994 innebar inga förändringar i det avseendet. Arbetet baseras således på befintligt statistiskt material, tidigare utvärderingar, utredningar och andra studier samt ett stort antal kontakter med företrädare för kulturlivet landet runt. Beroendet av befintligt material har gett ett antal begränsningar. Vi har få obrutna tidsserier i fråga om såväl produktion och distribution som deltagande. Vi har ibland måst arbeta med ett mer bräckligt underlag än vad som skulle ha varit önskvärt. Möjligheterna att specialanalysera små befolkningsgrupper har varit begränsat beroende på att befolkningsstudier på några tusen urvalspersoner inte håller för uppdelning i allt för många undergrupper. När det gäller kulturvanor bland t.ex. långtidsarbetslösa är bastalen i statistiken små, men dock acceptabla. Invandrargrupper kan inte följas fördelade efter modersmål. Gruppen som helhet kan bara delas upp efter kön. 29

SOU 1995: 85

Det går inte att särskilja musik- och teaterinstitutionemas verksamhet riktad till barn i förskoleåldem från utbud för äldre barn och ungdomar. I museistatistiken varierar redovisningsprincipema ibland mellan åren för vissa museer vilket gör jämförelser osäkra. Riktade insatser kulturområdet har inte alltid satt spår i uppföljningar, varför resultatet kan vara omöjligt att avläsa. Den grova indelningen av statistiken över kommunernas kulturutgifter gör att de offentliga kulturutgiftema inte kan analyseras särskilt detaljerat. Också hushållens kulturutgifter redovisas i den offentliga statistiken i kategrova gorier. Uppgifter om privat driven kulturverksamhet har stått till förfogande i den utsträckning företagen eller deras branschorganisationer lämnar ut uppgifter. För att komplettera det befintliga materialet har sekretariatet beställt ett antal, inte tidigare gjorda, analyser av det existerande statistiska materialet. Här kan vi presentera vissa nya data. Utredningen har vidare låtit genomföra studier av ett antal avgränsade delfrågor. Studierna finns förtecknade i bilaga Ett utvärderingsarbete bör idealt påbörjas samtidigt med eller t.o.m. något tidigare än introduktionen av ett politiskt styrmedel. Reformen 1974 följdes dock inte av någon systematisk planering av löpande uppföljning och utvärdering. Materialets begränsningar har ofrånkomli gen lett till svårigheter att genomföra en mönstergill utvärdering. Förväntningarna det följande måste anpassas till det.

Valet av profil Vi har valt att täcka hela kulturområdet. Vi har gjort det därför att Kulturutredningens uppdrag omfattar området i hela dess bredd. Vi har också sett ett värde i att inom samma pärmar försöka belysa hela området, något som aldrig tidigare gjorts. Det bör ge impulser till om, när och hur den typen av totalöversikter bör göras i framtiden. Massmedierna har sett som en självklar del av kulturpolitiken. Ett väl tilltaget utrymme lämnas därför dessa i rapporten. Att täcka hela kulturområdet vetter mot översiktlighet vilket ligger i linje med Kulturutredningens hela uppdrag. Vi kan inte ge lika omfattande och djup information varje enskilt område som olika specialutredningar och studier av delfrågor kunnat göra. Den som vill fördjupa sig på ett enskilt område behöver därför vidare till sådant material. Vi har inte heller kunnat täcka eventuella brister i bredd och djup hos tidigare utredningar. Ambitionen att ge en bred översikt gäller också verksamhetens olika sidor. Vi redovisar människors intresse, utbud, utnyttjande av utbudet, ekonomi, arbetsmarknad och utbildning de olika delområdena.

Rapportens syfte, uppläggning, avgränsningar och metodval

Vi har valt att i relativt stor omfattning koncentrera oss på vad som hänt i befolkningen med avseende kultur och medievanor under den studerade tidsperioden. Vi nöjer oss alltså inte med att beräkna om publiktillströmning, upplagor eller andra efterfrågansstyrda mått utvecklats positivt eller negativt utan gör också en genomgång av andra mått kultur- och medieaktiviteteri olika delar av befolkningen. För detta ändamål har vi låtit bilda ett antal index där befolkningens kulturvanor sammanfattas. Med det perspektivet kan vi visa att svenskarna inte bara utnyttjar massmediemas utbud utan också är engagerade i kulturverksamheten i övrigt. Pengar är statens tydligaste styrmedel. Vi har försökt att belysa förändringar och prioriteringar kulturområdet. Därför har vi tagit fram en komplett tidsserie för anslagsutvecklingen inom nuvarande Kulturdepartementets ansvarsområde. Ambitionen har vidare varit att försöka bygga upp korresponderande bilder av de privata, de regionala och de lokala offentliga kulturutgifterna för att se de statliga prioriteringarna i ett helhetsperspektiv. På grund av att jämförbart material bara existerar för mycket grova utgiftskategorier har det senare inte lyckats så som önskvärt vore. Vi har i de flesta fall gjort jämförelser bakåt i tiden vart tredje år. Vi har valt åren 1973 1973/74 till 1994 1994/95 som första respektive sista år. Startpunkten är året före 1974 års kulturpolitik. Valet av år ger också underlag för diskussion vilka spår sju olika regeringar satt. De valda åren inen av nefattar den tredje och sista budget varje regeringen lägger fram före ett val. Slutligen ville vi föra fram data så långt som möjligt till vad som är nutid då detta skrivs. Det innebär att vi också inkluderat uppgifter från budgetpropositionen för 1994/95. För åren mellan 1991 och 1994 har vi, om det varit möjligt, gett data från varje år. Slutligen har vi gjort en tämligen omfattande omvärldsbeskrivning. Det är naturligtvis inte möjligt att exakt relatera olika skeenden det kulturpolitiska området till förloppen inom andra samhällssektorer, men genom att ge läsaren en bild av den utveckling som ägt rum menar vi oss ha gett ytterligare underlag för alternativa tolkningar. Några delområden och aspekter kulturpolitik och kulturverksamhet har vi lämnat utanför vårt arbete. Vi har inte fördjupat oss i utvecklingen av de konstnärliga utbildningarna

eftersom dessa tämligen nyligen varit föremål för översyn.

De arbetsmarknadspolitiska insatserna på kulturornrådet är flera. Vi har inte kunnat utvärdera dessa. Det bör dock göras och det bör ske i samverkan mellan kultur- och arbetsmarknadsområdena. Kulturområden i gränslandet mellan populärkultur och konst berörs inte systematiskt i rapporten. Populärauktorer, showdansare, revyartister, cirkusoch skådeartister behandlas endast ytligt i texten.

12 SOU 1992:12: Konstnärlig högskoleutbildning. Betänkande Utredningav om konstnärliga högskoleutbildningar. 31 en

SOU 1995: 85

Karaktären på analysen

En utvärdering bör besvara, eller i varje fall belysa, fyra frågor: Vad ville man Vad gjorde man Vad blev resultatet l Varför blev resultatet som det blev Vi har i det föregående pekat svårigheterna att besvara särskilt den fjärde frågan. De faktorer som påverkar resultatet är som regel många fler än den eller de kulturpolitiskt grundade åtgärder som satts i verket. Det vetter mot att pröva en spekulativ analys, att genom olika resonemang försöka hitta en förklaring, eller alternativa förklaringar, utan att direkt kunna belägga allting. Vi har i stort sett valt att överlåta den typen av analys till läsaren. Vi har också, eftersom det är sekretariatet som svarar för rapporten, försökt hålla gränsen klar mot politiska tolkningar av materialet. Rapporten innebär en inbjudan till kulturlivets alla företrädare att väga in de erfarenheter som var och en bär med sig från de gångna 20 åren i egna tolkningar som kan brytas mot varandra i den fortsatta debatten.

2.4 Rapportens uppläggning

Rapporten består egentligen av två delar, den som läsaren håller i sin hand samt en mycket omfattande tabellbilaga. Uppläggningen av föreliggande volym beskrivs i kapitel Med undantag för ett fåtal tabeller sist i volymen har vi valt att avstå från övriga siffersammanställningar i hopp om att därigenom göra materialet mer överskådligt och läsningen en aning lättsammare. Vi har i stället försökt illustrera tidssamband eller andra förhållanden i figurer av olika slag. Varje figur har hänvisning till en tabell/tabeller i tabellbilagan. Till tabellerna finns källhänvisningar. Det mycket omfattande tabellmaterial har samlats i en särskild tabellbilaga med samma SOU-nummer som utvärderingsrapporten. Bilagan är avsedd som en uppslagsbok. Alla ekonomiska data presenteras därför i både löpande priser och 1994 års priser. Tabellerna håller i stort en konsekvent struktur och det finns ofta upplysningar till läsaren i de fall inte kunnat få fram de data vi önskat. Det kan gälla enstaka uppgifter eller svårigheter att rekonstruera uppgifter från vissa referensår. I vissa fall har faktiska förhållanden medverkat till att idén med referensår fått ersättas med år av annan periodicitet. Alla tabeller är försedda med källhänvisningar. Tanken är att tabellverket skulle kunna uppdateras och publiceras nytt t.ex. van tredje år. Av den anledningen är det av stort intresse att fånga in kompletterande information. I tabellbilagan förekommer statistik som ännu är av bräcklig kvalitet. Det förekommer också att vi anger att vi saknar uppgifter. Detta har markerats

Rapportens syfte, uppläggning, avgränsningar och metodval

särskilt. Preliminära eller bräckliga data markeras att uppgifterna kurgenom siverats. På litet längre sikt är det vår förhoppning att sådan statistik ska kunna förbättras och kompletteras. Strukturen i tabellbilagan följer i princip strukturen i kapitlen i denna rapport.

3 Kulturpolitik i ett föränderligt samhälle

3.1 Omvärldsfaktoremas

betydelse för kulturpolitik och

kulturverksamhet

Kulturlivet är en del av samhällssystemet. Det påverkas av samhällsutvecklingen i stort och ger i sin tur impulser till andra samhällssektorer. Det ger en ofullständig bild att beskriva utvecklingen kulturverksamheten utan att av också teckna de senaste 20 årens samhällsutveckling i stort. Det är emellertid en stor och svår uppgift att göra ett någorlunda komplett, balanserat och nyansrikt sätt. Vi har därför valt att begränsa oss till att lyfta fram några inslag i de 20 årens utveckling, inslag som är viktiga i sig och har direkt betydelse för kulturområdet. Därmed ges impulser till fortsatta diskussioner om sambanden mellan kultur och kulturpolitik och förhållanden i samhället i övrigt utan att vi ger sken av att kunna teckna en fullständig bild. Den period som förflutit sedan den kulturpolitiska propositionen antogs av vårriksdagen 1974 har inneburit förändringar för alla människor. Två borgerliga och tre socialdemokratiska regeringsperioder har varvats under totalt åtta mandatperioder. Det betyder att Sverige haft de politiskt mest föränderliga decennierna på mycket länge. Under perioden har två folkomröstningar genomförts om mycket stora frågor frågan om kärnkraftens eller inte i - vara vara framtiden och Sveriges anslutning till EU. Lagstiftningen arbetsmarknadsområdet har förändrats, i socialtjänstlagen från 1980 regleras kommunernas skyldigheter för medborgarnas välfärd och kommunallagen från 1991 inger vandrare rätt att efter tre års vistelse i landet rösta i kommunala val och kommunerna stor frihet att organisera sin verksamhet efter egna bedömningar. Frågan om ökad jämställdhet mellan könen har funnits med ett stråk i som samhällsdebatten manifesterad med en JämO och ministrar med särskilt ansvar för denna fråga. En jämställdhetslag finns från 1991. En faktor som spelat stor roll i förändringar är utvecklingen mikroelektav roniken och medieteknologin. En omvälvande och dramatisk förändring internationellt har varit sönder-

fallet av Sovjetstaten och det forna Östeuropeiska kommunistblocket.

Företagsägandet har blivit mer internationellt, handeln har ökat, resandet har ökat och fler talar varandras språk. Genom ny dator- och informationsteknologi utvecklas möjligheterna att upprätthålla och utveckla snabba kontakter världen över. I Sverige har tillväxten stagnerat, vi har haft finanskrasch med åtföljande bankkris lågkonjunkturer. Återhållsamhet med offentliga utgifter, samt tre ett

SOU 1995: 85

högt privat sparande och den högsta arbetslösheten i Sverige sedan tiden före andra världskriget är andra inslag i de senaste årens utveckling. I det följande beskrivs utvecklingen under perioden 1973-1993 för att söka identifiera utvecklingslinjer i omvärlden som skulle kunna fungera som förklaringsmodeller till den utveckling som senare kommer att beskrivas kulturornrådet. Både geografiska, demografiska och ekonomiska variabler kommer att beröras. Vi tar också upp en del om människors tidsanvändning.

3.2 Befolkningsutveckling, urbanisering och invandring

3.2.1 Befolkningsutveckling

De senaste 20 åren har Sveriges befolkning ökat från 8,1 miljoner till drygt 8,6 miljoner invånare. Befolkningsökningen fördelar sig mycket olika mellan olika åldersgrupper. Födelsetalet har varit lågt under en stor del av perioden. I dag har Sverige den högsta nativiteten i Europa en plats Sverige delar med Irland och Is- land. Den låga nativiteten tidigare ledde till en minskning av antalet invånai samtliga åldersgrupper från förskoleåldern upp till 30-årsåldem. De allra re i dag något fler än de 1973. Även befolkningen i åldern mellan yngsta är var 50 år och pensionsåldern har minskat. Detta uppvägs av en ökning av persoi åldern 30-49 år och av att gruppen ålderspensionärer har ökat med närner 30 % sedan 1973. De riktigt stora ökningarna ligger i de högsta åldrarmare Befolkningen 80 år och äldre har än fördubblats. Den ökade totalbena. mer folkningen beror alltså till del att allt fler människor når hög ålder. Det en kan betyda fler aktiva år för många, men också ett ökande antal mycket gamla behöver vård och omsorg från anhöriga eller samhället. som Den andra förklaringen till befolkningsökningen är invandring. Totalt har befolkningen utökats med närmare 200 000 personer med invandrarbak-

grund bara de senaste tio åren. Detta är nettosiffra. Återutvandringen till

en ursprungsländerna har varit betydande under 20-årsperioden. Särskilt bland immigranter från Västeuropa och USA har återutvandring varit markant. I den befolkningsökning som beräknas fram emot 2000-talets första decennier utgörs ungefär halva tillskottet av migration och resten av ökad nativitet samt ökad livslängd. Eftersom kulturaktiviteterna varierar över livscykeln kan förskjutningar i åldersfördelningen också förklara förändringar i kulturdeltagandet. Både barn- och ungdomsgrupperna samt åldersgruppen 50-69 år de kulturaktiva åldersgrupperna är klart mindre 1992 än 1973. Det ökande antalet äldre är kan ha delvis annorlunda behov och prioriteringar. Ökande inen grupp som tresse för kulturverksamhet inom vård och omsorg är ett tydligt exempel.

Kulturpolitik i ett föränderligt samhälle

3.2.2 Befolkningsförändringar i städer och industriorter

Sverige är ett glest befolkat land. Befolkningstätheten har varierat ytterst litet under perioden trots folkökningen. Någon större folkomflyttning har således inte skett även om det finns svaga tendenser till ytterligare urbanisering. Varaktiga ökningar av befolkningen finns i Uppsala, Malmöhus och Hallands län. Till en del är detta ett resultat av minskningarna i storstadsregionerna. Utflyttningar har skett till de yttre förortsregionerna. Totalt bor numera 84 % av befolkningen i städer och tätorter 23 % - av befolkningen lever i riktig storstadsmiljö. För de fem Norrlandslänen betyder detta att andelen av befolkningen sedan 1960 har minskat med 3 procentenheter, från 17 till 14 % av befolkningen, trots en liten befolkningsökning i absoluta tal. Under samma tid har de fem länen runt storstadsregionerna ökat sin andel av befolkningen från 37 till 43 %. Olika politiska åtgärder har vidtagits för att bibehålla eller öka befolkningsunderlaget i delar av landet. En viktig åtgärd har varit det regionalpolitiska stödet som syftar till att stärka arbetsmarknaden runt i hela landet. om Sedan 1970 har företag som etablerats i arbetsmarknadspolitiskt sett svaga kommuner kunnat erhålla statligt stöd. Då reglerna introducerades omfattades 79 kommuner. Bara 18 av dessa kommuner låg nedanför Norrlandsgränsen. Ett antal kommuner betraktades som prioriterade stödområden med få - undantag låg de i de fyra nordligaste länen. År 1979 justerades regelverket för det regionala etableringsstödet. De högst prioriterade stödområdena blev drygt 50 till antalet, huvudsakligen belägna i de fyra nordligaste länen. En nyhet var att Gotlands län inkluderades med hög prioritet. Ytterligare 66 kommuner i landet kunde få regiorunt om nalt stöd, men en lägre nivå, vilket innebar att 40 % landets kommuner av omfattades av stödåtgärder. På 1990-talet utgår etableringsstöd till ca 20 % av landets kommuner. De regionala stöden kan också användas till verksamhet kulturområdet. Med Sveriges inträde i EU kommer avgränsningama av stödområden att anpassas till det gemensamma Europeiska regelverket. Folkomflyttningar leder till att nya tätorter uppstår medan andra försvinner. En genomgång av samtliga tätorter fanns vid Folk- och bostadsräksom ningen 1975 jämfört med 1990 visar att Sverige fått drygt 160 nya tätorter samtidigt som ca 100 tidigare tätorter försvunnit från listorna. Flest nya tätorter i kombination med liten minskning av tidigare orter finns i sex län i Syd- och Västsverige, där närmare 80 nya tätorter uppstått och bara 15 har försvunnit eller ätits upp av expanderande förortskommuner. Inte överraskande finner man motsatsen i de sex nordligaste länen där drygt 50 tätorter glesats ut. Sekretariatet har tagit hjälp av Institutet för framtidsstudier för att räkna fram ett mått, s.k. Rank-Sizetal, för utvecklingen av samtliga A-regioner i landet 1967, 1980 och 1993. Resultatet visar att befolkningsunderlaget i respektive region förändras mycket långsamt och att den snabbaste tillväxten

SOU 1995: 85

sker färre än 10 orter i landet. Dessa orter är också de största. Hierarkin mellan stora och mindre orter är tydlig och förstärks över tid. Förutsättningatt skapa ett tillräckligt stort befolkningsunderlag är således svåra att påarna verka. Verksamhet som kräver ett stort befolkningsunderlag inom en viss radie är svår att få bärkraftig i ett glest befolkat land som Sverige. Förändringar i boendet inom länen har i viss mån påverkat förutsättningar- 37 i landet har kulturinstitutioner. Åtta dessa har na för de orter som av orter färre än 20 000 boende i tätorten. Under de gångna decennierna har flera av de 37 orterna minskat sin befolkning. Störst förändring märks i Borås där närbefolkningen minskat med drygt en fjärdedel.

3.2 .3 Invandring

Invandrargruppen har under perioden kommit att innehålla allt fler olika nationaliteter och kulturer. Som invandrare räknas dels som behållit sitt ursprungliga medpersoner borgarskap är mantalsskrivna i landet, dels personer som är svenska men medborgare födda utanför Sverige. Barn till invandrare räknas in i grupmen de har utländskt medborgarskap eller är födda i utlandet. I övrigt inpen om kluderas inte den ökande gruppen andra generationens invandrare. Under de gångna 20 åren har invandrarna kommit att utgöra en grupp med bakgrund från jordens alla kontinenter. Så sent som i mitten av 1970-talet var närmare 60 % av dem från de övriga nordiska länderna. Idag utgör de 40 % invandrargruppen totalt. För 20 år sedan var det invandrarna från Finland, av Danmark, Norge, Tyskland och Jugoslavien som vardera omfattade fler än 30 000 År 1992 har dessa fem utökats med invandrare personer. grupper från Polen, Turkiet, Iran, Sydamerika, främst Chile samt olika delar av Afrika. år har invandrare från Polen och det krigsdrabbade Ex- Under senare Jugoslavien dominerat Europainvandringen. Totalt finns människor med uri än hundra nationaliteter representerade, 20 nationaliteter omfatsprung mer tar grupper om mer än 10 000 individer. Det förekommer också betydande återutvandring. Det är framför allt inen vandrare från de västeuropeiska länderna och USA som återutvandrar bland nordiska invandrare 1990 återvände närmare hälften efter två år. Immigranter från Polen samt Sydamerika, Asien eller Afrika har bara i liten utsträckning återutvandrat. Med ökat antal utomeuropeiska invandrare kan denna trend komma att brytas.

Kulturpolitik i ett föränderlig samhälle

Diagram 3.2.1 Antal individer i Sverige med utländskt medborgarskap eller utländsk härkomst samt andelen nordiska invandrare.

Antal individer 600 000 3617 34% 37% ° 500 000 61% 530/0 50% 400 000 I Totalt invandrade . eller av utländsk härkomst 300 000 varav från övriga Norden 200 000

100 000

O h Öl V7 00 i-i Öl 41 l OO W oo O O O ° 2 i 2 2 S

Källa: Tabell 3.2.1a

Motiven bakom invandringen har också ändrat karaktär under perioden. Fram till mitten av 1970-talet dominerade arbetskraftsinvandringen medan 1990-talet domineras av stora mängder av asylsökande och invandringen således huvudsakligen utgörs av flyktinginvandring. Ett resultat av den ökande invandringen är att 13 % av alla landets hushåll klassificeras som invandrarhushåll. Med invandrarhushåll då ett hushåll avses där minst en person äldre än 16 år är född utanför Sverige eller utländsk medborgare. Bland hushåll med barn är andelen högre, vilket leder till att det mångkulturella inslaget ökar inom barnomsorg och skola.

Ökningen invånare med kulturell bakgrund har fått återverkning-

av annan ar också kulturområdet. Det mångkulturella inslaget har ökat också inom ramen för kulturlivet. Behovet av ett kompletterande kulturutbud de största invandrargruppemas språk blir tydligt. Medieområdet har påverkats tydligast genom ökade krav ett radioutbud nya invandrarspråk.

3.3 Utbildning

3.3.1 Fler människor i utbildning under längre tid En omfattande höjning av utbildningsnivån har ägt rum under de senaste decenniema.

SOU 1995: 85

År 1975 hade 61 åldern 16-74 år endast förgymna- % av befolkningen i sial grundutbildning. De flesta hade traditionell folkskola eftersom enhetsskolan och dess efterföljare grundskolan ganska nyligen hade införts. Samma år hade 10 % eftergymnasial påbyggnadsutbildning av något slag. Efteren gymnasiala studier är inte detsamma som en avslutad högskoleutbildning. Enligt de definitioner som tillämpas tillhör man gruppen om man påbörjat sådana högskolestudier och klarat någon tentamen. På 1990-talet är det inte mer än en tredjedel av befolkningen som enbart har förgymnasial utbildning och majoriteten av dessa är äldre personer. En fjärdedel har nu eftergymnasial utbildning.

Diagram 3.3.1 Andel befolkningen 16-74 år med olika utbildningsnivå. av % av befolkningen 16-74 år 70 60 50

30 20 10 O ln O N In oo -x- ae l OO OO OO OO 3 ö C O O O C O O v-l v-t v-l vl u-u g g

I Förgymnasial Gymnasial I Eftergymnasial

skattade värden Källa: Tabell 3.3.1a

Antalet elever gymnasieskolans yrkesförberedande linjer ökade fram till 1980-talets första år mer än antalet studieförberedande för att sedan sjunka. Den nya gymnasieskolan har en minst treårig utbildning för alla ele- I dag går ca 90 % av en årskull vidare från grundskola till gymnasiever. skola 5 % till det individuella programmet. Ca 5 % av ungdomarna varav ca slutar studera efter den obligatoriska skolan.

Ökningen elevantalet är emellertid inte jämt fördelad de olika utbild-

av ningsinriktningama. Medan humaniora och naturvetenskap minskat under 20årsperioden, har antalet elever som avslutar samhällsvetenskaplig linje ökat med närmare 70 % och de som avslutat ekonomisk linje ökat med 160 %.

Kulturpolitik i ett föränderligt samhälle

Diagram 3.3.2 Antal avgående elever från gymnasieskolans studieförberedande respektive yrkesförberedande linjer. Antal avgående elever 70 000 60 000 50 000 I Studieförberedande linjer 40 000 30 000 U Yrkesförberedande 20 000 linjer 10 000 0

Källa: Tabell 3.3.2a

Under 1980-talet utbildades också ett stort antal människor inom den kommunala vuxenutbildningen. Vissa perioder omfattade gymnasie- och yrkesutbildningarna för vuxna mer än 100 000 elever per läsår. Under samma period visade också de längre kurserna inom folkhögskolans ram en ökning elevunderlaget. Antalet elever i grundvux har varierat mellan 30 000 och av 40 000 per läsår.

Ökningen av antalet utbildningsplatser vid landets högskolor under den

aktuella perioden har varit ojämn. Efter en kraftig utbyggnad under 1960talets senare hälft ökade platsantalet bara långsamt under 1970- och 1980talen. Det är först under senare år som ökningstakten åter tagit fart. Sammanfattningsvis har utbildningsnivån hos den svenska befolkningen höjts betydligt under de senaste 20 åren, men fortfarande finns stora grupper med kort grundutbildning. Många har behov av en kompletterande utbildning. En lång skolutbildning är inget unikt för Sverige. Däremot är Sverige det har lika genomsnittlig utbildningslängd för pojkar och flickor. enda land som Alla kulturvaneundersökningar visar starkt samband mellan utbildningsnivå och kulturdeltagande. Det är därför rimligt att antalet aktiva som publik eller genom eget utövande inom kulturområdet har ökat. -

3 3 2 språkkunskaper . . Det vanligaste andraspråket i Sverige är sedan efterkrigstiden engelskan. Så sent 1950-talet var det 15-20 % av befolkningen som förstod engelsom ska. I slutet 1980-talet är det 60-70 % som uppger att de förstår engelska av 41

SOU 1995: 85

bra eller åtminstone ganska bra. Bara 2 % av befolkningen sig förstå uppger franska, medan 5 % uppger ryska respektive tyska. Kunskaper i de nordiska grannländernas språk är varierande. Medan ca 70 % förstår norska bra eller ganska bra är det bara drygt 30 % som känner sig säkra på danskan. Finska språket har en låg förståelsegrad utanför de finskspråkiga grupperna. Kunskaperna i engelska är starkt knutna till ålder. Drygt 90 % alla av 15-24-åringar uppger sig förstå engelska bra, mindre än 20 % men av pensionärema upplever sig ha motsvarande kunskaper. Den svenska ungdomen är således ganska väl rustad för möten det internationella planet med de kunskaper i engelska som 6-8 års studier givit. Det är också oftast med engelskans hjälp man i dessa åldersgrupper klarar kontakterna inom Norden. Ökade språkkunskaper har kommit till användning bl.a. för att ta del av ett kraftigt ökat tv-utbud via satellit. Många ungdomar menar t.ex. att de följer otextad engelsk eller amerikansk film i tv ungefär lika gärna som textad.

Hemspråksundervisning De ökande inslagen av människor med annat modersmål har fått konsekvenser för skolsystemet. Det svenska samhället erbjuder undervisning på hemspråket till alla skolbam. År 1991 det fler än 120 000 elever hade det var som fördelat mer än 50 olika språk. Antalet hemspråksundervisade har ökat under hela perioden, särskilt inom gymnasieskolan där närmare en fördubbling av antalet undervisade har skett. Den stora elevgruppen är emellertid de som befinner sig i grundskolan, men där har ökningen varit relativt mindre.

3.4 Yrkesverksamhet och arbetsliv

3.4 1 Förvärvsarbete . Antalet förvärvsarbetande i Sverige är i dag ca 4 miljoner. Arbetskraften har minskat med flera hundra tusen personer 1990-talet bl.a. till följd av lågkonjunkturen. Sverige har ändå den högsta andelen förvärvsarbetande i yrkesverksam ålder i världen. En övergång från icke förvärvsarbetande via deltid till heltid har skett för många kvinnor under de två studerade decennierna. Andelen deltidsarbetande kvinnor ökar nu inte längre. Jämfört med 1973 finns det 1992 totalt ca en halv miljon fler kvinnor arbetsmarknaden. Den höga nivån kvinnor på arbetsmarknaden är unik. Samtidigt ingår lika många män i arbetskraften nu som då. Det kan förvåna att befolkningsökningen sedan 1973 inte har satt större 42 spår i storleken arbetskraften. En förklaring är att utbildningstiden ökat. I

Kulturpolitik i ett föränderligt samhälle

åldersgruppen 16-24 år har arbetskraften minskat grund av en ökande andel studerande.

Diagram 3.4.1 Antal 1 000 förvärvsarbetande och förvärvsarbetsgrad. U ppdelning efter kön.

Antal 1 000 förvärvsarbetande 4 500 .- 4 000 3 500 Deltid kvinnor 3 000 2 500 I Heltid kvinnor 2 000 Deltid män 1 50° I Heltid män l 000 500 O 43 C ON Öl V1 OO -4 Öl U1 l l l 00 OO OO CN O ON O O O C CN ON ON O Ch v| .-4 .-4 v-I u-u .- u-a -4 .-4 Källa: Tabell 3.4.1a

En hög andel förvärvsarbetande bland de vuxna har gett ökande ekonomiska förutsättningar för deltagande i kulturlivet. Men förvärvsarbetet innebär också att den disponibla tiden, speciellt för barn och föräldrar tillsammans, inskränkts.

3 4 2 Yrkeslivets omdaning . . Parallellt med att arbetskraftens sammansättning förändrats har också fördelningen mellan olika yrken och arbetsgivare förändrats. Störst är förskjutningen mellan anställda inom offentlig sektor och i enskild tjänst. Mellan 1976 och 1992 minskade antalet anställda i enskild tjänst från 2,4 till 2,2 miljoner. Parallellt ökade den offentliga sektorn från 1,1 miljon till 1,6 miljoner anställda. Det är inom kommuner och landsting ökningen ägt Ett trendbrott inträffade i början av 1990-talet varefter en minskning rum. skett av anställda i offentlig tjänst.

SOU 1995: 85

Diagram 3.4.2 Förändring i antalet 1 000 anställda inom olika näringsgrenar i samhället mellan 1979 och 1992.

Antal l 000 1 800

- l

1 600 l 400 1 200 1 000 I 1979 800 Ell99l 600 400

0 : l g I

Källa: Tabell 3.4.2a

Förskj utningen har också skett mellan olika näringsgrenar. Antalet yrkesverksamma inom jordbruket har minskat med drygt 130 000 personer mellan 1973 och 1992. Inom tillverkningsindustrin har antalet arbetstillfällen minskat med 100 000 mellan 1979 och 1992. Däremot har det skett en utökning av antalet anställda inom olika serviceyrken från 1,1 miljon till 1,3 miljoner. De regionala skillnaderna är ganska stora både i fråga om näringsstruktur och förändringstakt. Förändringar inom yrkesområdena leder i sin tur till att fördelningen mellan olika socioekonomiska grupper förändras. Som exempel kan nämnas att antalet mellanhöga och högre tjänstemän ökat med närmare 600 000 personer medan antalet icke facklärda arbetare minskat med drygt 150 000 personer under perioden.

3.4.3 Arbetslöshet, arbetsmarknadsåtgärder och pensionering Antalet arbetslösa har ökat mycket kraftigt under 1990-talets första år. Tidigare under 20-årsperioden har den pendlat mellan 65 000 och 135 000 personer för att 1993 uppgå till ca 350 000 öppet arbetslösa. Det innebär en arbetslöshet på ca 12 % av arbetskraften.

Kulturpolitik i ett föränderligt samhälle

Antalet anmälda arbetslösa har under tidigare fördelat sig lika kvinnor och män, men under 1990-talet har antalet män kommit att överstiga kvinnorna med 60 000 personer. De arbetsmarknadspolitiska insatserna har också kommit att omfatta allt fler. Detta är utveckling som ägt rum under hela den aktuella perioden. Aren betsmarknadsutbildningen har än fördubblat sin volym mellan 1973 och mer 1992 och omfattades i statistiken från 1993, då insatser for arbetslivsutveckling ALU införts för bl.a. ungdom, av ca 150 000 personer. Parallellt med denna utveckling har antalet personer med offentligt skyddat arbete, som bedrivs inom bl.a. arkiv och museer eller i Samhalls regi, Ökat med närmare 40 000 till ca 75 000 personer. Från slutet 1970-talet farms det möjligheter att frivilligt välja en förkorav tad arbetstid eller tidigarelagd pension från 60 år s.k. delpension. Möjlighe- ten att kunna lämna arbetsmarknaden, helt eller delvis medan hälsan fortfarande är god, den enskilde tid till annat än arbete utan stora förändringar gav de ekonomiska villkoren. Antalet delpensionerade kulminerade i början av av 1980-talet med ett årligt uttag bland drygt 60 000 personer. Under hela den period täcks statistiken har det varit fler män än kvinnor som utnyttjat som av möjligheten. Parallellt med delpensioneringen finns en tendens till att man lämnar arbetsmarknaden av hälsoskäl i ökande utsträckning. På l970-talets början erhållit förtidspension eller sjukbidrag. 20 år fanns 188 000 personer som har denna grupp fördubblats och omfattar drygt 400 000 personer. senare Arbetslöshet och förtidspensioneringar har ställt krav kulturpolitiken. Som komplement till personliga kontakter och för att undvika isolering och utslagning behövs kollektiva miljöer. Besök bibliotek, museer eller andra kulturaktiviteter med låg kostnadsprofil för den enskilde har ökat. Inom befolkningen har den grupp som har mycket tid till förfogande ökat samtidigt med litet fritid också ökat. som gruppen

3.5 Farniljesituation, boende, barntillsyn och fritid

3.5. 1 Hushållsstruktur Av statistiken över hushåll framgår att antalet hushåll i landet har ökat, från 3,1 miljoner till drygt 3,8 miljoner hushåll, under de gångna 20 åren, dvs. med fler hushåll än befolkningsökningen motsvarar. Samtidigt har den förlängda utbildningstiden resulterat i att fler ungdomar bor kvar i föräldrahemmet. Vid 1990-talets början är det nästan 100 000 fler ungdomar i åldersgruppen 16-24 år som bor kvar i föräldrahemmet än vad fallet vid 1970-talets slut. Tillsammans med faktorer som brist på arsom var

SOU 1995: 85

betsmöjligheter och en försvagad familjeekonomi är detta sannolikt en tendens som kommer att utvecklas ytterligare.

Diagram 3.5.1 Andel hushåll med olika antal personer.

% av samtliga hushåll

5OT

45. Hushåll med:

1 person :D--Z personer 6 3 eller flera personer 10 5 0 : : : . i 1970 1975 1980 1985 1990

Källa: Tabell 3.5.1a

Nästan hela ökningen av antalet hushåll förklaras av att antalet ensamhushåll ökat. Någon ökning finns också i antalet tvåpersonshushåll. Andelen hushåll med tre eller fler personer har minskat betydlig under perioden. Det stora antalet enpersonshushâll består till stor del äldre, inte av men en obetydlig del är personer i yrkesaktiva åldrar. Den ökande andelen äldre ensamboende leder tillsammans med förändringar i äldrevården till att många människor lever ensamma även när de har behov av vård. Besök från hemtjänst och annan service kan behöva kompletteras med uppsökande kultur.

3 5 2 Bostadsstandard . . Antalet bostäder har ökat med nästan 850 000 den senaste 20-årsperioden. Störst har ökningen av antalet småhus varit med drygt en halv miljon fasnya tigheter mellan 1970 och 1990. Antalet lägenheter har ökat med 326 000 under samma tid. Parallellt med ökningen av antalet bostäder har antalet små lägenheter

enligt definitionen färre än två rum minskat med 123 000 enheter. Ett

ökande antal yngre enpersonshushâll leder dock till efterfrågan på just små bostäder. Mer än 100 000 småhus med bostadsstorlek mindre än tre rumsen-

Kulturpolitik i ettföränderligt samhälle

heter har försvunnit rivning, omdefinition till fritidshus eller tillbygggenom nad. Det har blivit vanligare att bo i ägd bostad under senaste 20-årsperioen den.

3 5 3 Familjesituation . . Parallellt med ökande antal ensamhushåll har också antalet hushåll utan ett barn under 16 år ökat. Det finns 1990-talet närmare miljon fler hushåll en bam än för 20 sedan. Ensamhushållen förklarar det mesta av ökningutan många hushåll består också sammanboende under 45 år en, men av personer som inte har barn. Baserat data från Folk- och bostadsräkningama har beskrivningar gjorts i vilka familjekonstellationer barn växer Närmare 80 % av alla barn av upp. under 17 år bor tillsammans med båda sina biologiska föräldrar, men andelen mindre äldre barnet är. Ca 90 % alla ettåringar lever med båda sina är av föräldrar 69 % alla l7-åringar. Det betyder att ungefär 30 % av alla mot av 17-åringar upplevt separation. Jämförande data från 1970 ligger något en lägre 24 %. Med dagens frekvens av familjesplittring beräknar man att inom några år kommer 37 % alla barn att ha upplevt en isärflyttning före av 18 års ålder. Bland de barn bor med endast sina biologiska föräldrar är det som en av sju gånger vanligare att bo med än pappan. Endast 2 % av alla barn mamman med fadern ensamförälder. Det är 7 % av alla barn under 18 växer upp som år lever tillsammans med två i ombildade familjer. som vuxna En förändring kunnat iakttas under senare är att antalet hushåll med som tre barn eller fler ökat.

SOU 1995: 85

Diagram 3.5.2 Antal hushåll med olika antal bam.

Antal 1 000 hushåll 3 000 -.

I/

2 500 -- Inga barn

2 000 i,,-"

-D-t 1 barn under 16 år 1 500 0--2 eller fler 1 000 barn under 16år

500 ñ2IIIIZEt::::::z;::::q3____ü

0 : : : : 1970 1975 1980 1985 1990

Källa: Tabell 3.5.2a

3.5.4 Barntillsyn

Förskolan är ett begrepp som innefattar den tidigare lekskolan och daghemmen. Som ett komplement till förskolan finns också familjedaghemmen. De första skolåren kan barn som behöver det också fortsätta att vistas del en av dagen i familjedaghem eller övergå till en plats fritidshem. Alla delar i detta system fanns redan vid 20-årsperiodens början, kraftig utveckling men en och omdaning har skett parallellt med det ökande antalet kvinnor på arbetsmarknaden. Tillsammans utgör förskola, familjedaghem och fritidshem delarna i den kommunala barnomsorgen. På 1990-talet är närmare 400 000 barn inskrivna i förskolan. För 20 år sedan var antalet inskrivna barn bara drygt 60 000. Parallellt med att heltidsförskolan byggts ut har även familjedaghemsverksamheten ökat. Under 1990-talet minskar dock den tillsynsforrnen. Ytterligare 100 000 barn har ca plats i familjedaghem. Antalet skolbarn finns fritidshem eller i familsom jedaghem efter skoldagen är drygt 160 000 vilket innebär en fördubbling sedan 1980-talets början.

Kulturpolitik i ett föränderligt samhälle

Diagram 3.5.3 Antal barn inskrivna i daghem, familjedaghem, förskola och fritidshem. Antal l 000 barn 3 50 I Heltidsför- If skola 300 / daghem 25 ° -u Fritidshem 7-12 ar 2 0 0 0 Familjedag- 50 hem O-6 år 10° °°o Deltidsför- ./ o o S 03. kl 50 o lekskola Alsl l 1 Familjedag- I A CW W ä hem 7-12 år l m O C CN v-u i Ö Källa: Tabell 3.5.3a

Sammantaget betyder detta att drygt 650 000 barn upp till 12 år finns inom den kommunala bamtillsynen. År 1982, det första år då redovisning en av familjedaghemmen ingår i statistiken, var det knappt 450 000 barn. Vid periodens början, 1973, redovisades ca 150 000 bam i statistiken vilket torde vara en underskattning. Det ökande antalet kvinnor arbetsmarknaden ställer visserligen ökade krav på tillsyn för de yngre barnen, men samtidigt har rätten till föräldraledighet utvidgats under hela 1980-talet. Därför vistas i dag färre barn under 1 år inom barnomsorgen. Vid periodens början fanns 2 000-3 000 barn under l år inom barnomsorgen. År 1993 250 barn inskrivna. var Som ett resultat av utbyggnaden av heltidsförskolan har deltidsförskolorna, de gamla lekskolorna, minskat i betydelse. 1992 var bara drygt 65 000 barn registrerade i deltidsförskolan, en minskning med närmare 40 000 barn sedan mitten av 1970-talet. Mer än hälften av alla förskolebarn vistas således utanför hemmet i kollektiv tillsyn åtminstone någon del av dagen. Andelen varierar med barnets ålder så att ungefär var tredje ettåring har kollektiv tillsyn mot så gott som alla sexåringar. Enligt uppgift minskar nu antalet inskrivna förskolor och fritidshem till följd av den ökade arbetslösheten. Ett resultat av att allt fler förskolebarn vistas inom barnomsorgen är att kulturlivet fått lättare att nå barnen. Inom barnomsorgen avsätts resurser och tid för kulturverksamhet. Olikheter i kulturvanor från hemmet överbryggs lättare. Fler barn växer upp med gemensamma referensramar.

SOU 1995: 85

3.5.5 Tidsanvändning och fritid Sedan beslutet om 1974 års kulturpolitik togs av riksdagen har inga allmänna förändringar inträffat i arbetstiden. Vid årsskiftet 1978/79 infördes den femte semesterveckan som skulle kunnat generera vissa förändringar i fritidsvanoma. Erfarenheter från olika tidsbudgetundersökningar har emellertid visat att extra lediga veckor påverkar vår fritid mindre än man kunde förvänta sig. Människor gör ungefär samma saker som tidigare. En faktor som, sett över hela livscykeln, påverkar vår fritid är den ökande livslängden. Vi får ett tillskott av tid som kan disponeras på olika fritidsaktiviteter i takt med vad hälsan och ekonomin tillåter. Det finns få genomförda detaljstudier över hur svenska folket använder sin tid. Två stora detaljstudier som genomförts under perioden har nackdelen att biaktiviteter mäts mycket ungefärligt. Det betyder att framför allt tid för mediekonsumtion underskattas. Tidningsläsning och radiolyssnande sker ofta samtidigt med t.ex. måltider, arbete eller resor. Andra undersökningar uppskattar medieanvändningen, oavsett om den sker som primär- eller sekundäraktivitet, till lika mycket tid som en normal heltidsvecka förvärvsarbete. På övergripande nivå ger tidsstudiema en bild av mycket små föränden ringar under 1980-talet. Det är inom en ram drygt 30 timmar per vecka som umgänge med värmer och släktingar, fritidsintressen, kultur- och medieaktiviteter ska trymmas. Med tanke att mellan 15 och 20 timmar i veckan läggs tv-tittande finns inte mycket tid kvar att spendera på andra fritidsintressen. Det är också fler som vistas utanför hemmet en genomsnittlig vardagskväll och de som är hemma ägnar sig i större utsträckning olika nödvändiga

sysslor än tio år tidigare. Den tillgängliga fritiden i hemmet har krympt betyd-

ligt genom att tv-tittandet både börjar tidigare och pågår längre fram mot midnatt.

Kulturpolitik i ett föränderligt samhälle

Diagram 3.5.4 Förändring av fördelningen av tillgänglig kvällstid mellan 1981/82 och 1991/92.

1981-82 100% I hemma

I Nödvändiga sysslor

50,7: hemma

igâ Fritid hemma

20 I Tv-tittande hemma 1 0% o o o 0 o o o c o o o m o m o m o m o m os o o N oo oo ox v- v- -a -4 - v- CI W Q W Öl W

1991-92 |0O% I hemma

;gå I Nödvändiga sysslor

hemma 50% Fritid hemma

I Tv-tittande hemma 0% oooooooooo omqmocqorqocq OOOOOGNOOv--NN -m--mmmmmmm Källa: Tabell 3.5.4a

Mest tid, runt 70 timmar i veckan, lägger såväl män som kvinnor på sina personliga behov inklusive sömn. Hur tiden i övrigt fördelas mellan olika sysslor under dygnet eller under veckan varierar mycket mellan olika grupper av människor. En skiljelinje går mellan män och kvinnor. På vardagar lägger män drygt 30 % av sin tid på förvärvsarbete och ca 10 % av tiden hemarbete. Kvinnor fördelar motsvarande totala tid lika mellan dessa båda områden. Skillnaden mellan könen beträffande hur mycket tid läggs hemarbete återkommer oavsett ålderssom i de yrkesaktiva åldrarna. Fritiden får i genomsnitt 20 % av tiden i grupp regel nästan dubbelt så stort utrymme veckoslut som vardagar. Stora skillnader finner man om man kombinerar ett livscykelindex av kön, ålder och att ha barn i olika åldrar. Det är åtta olika grupper som vardagar lägger än 40 % sin tillgängliga dygnstid nödvändiga sysslor som mer av förvärvsarbete, studier eller hemarbete. I dessa livscykelgrupper ingår sex av familjer med barn i olika åldrar.

SOU 1995: 85

Mest fritid vardagar har de äldsta och yngsta ensamboende samt unga män som fortfarande bor kvar i föräldrahemmet. Även under veckosluten är det stora skillnader mellan i bamhuspersoner håll och andra. Den förstnämnda gruppen lägger än 20 % sin tid mer av nödvändiga sysslor som förvärvsarbete, studier eller hemarbete även veckosluten och för kvinnor med barn återstår mindre än 30 % dygnets av timmar fri tid. Även män med småbarn har mindre än 30 % tiden fri. som av Största delen av fritiden ligger vardagskvällama. Det är den tiden som under det senaste decenniet alltmer kommit att intecknas av tv-tittande. Man skulle kunna föreställa sig att boende i storstäder, kanske måste som lägga tid köande i samband med arbetsresor och annat, skulle ha en annan tidsanvändningsbudget än personer i andra delar av landet. Så är inte fallet. Oavsett boendeort går mönstret för män och kvinnor i olika familjecykler igen. Däremot ser bilden olika ut för individer inom olika socioekonomiska grupper. Mest tid för förvärvsarbete vardagar lägger manliga jordbrukare och egenföretagare. Ingen annan grupp lägger heller så litet tid studier eller hemarbete. Nästan lika lång tid alla de tre nödvändiga syssloma förvärvsarbete, studier och hemarbete lägger emellertid såväl manliga som kvinnliga tjänstemän. Tjänstemannagrupperna har dock mer fri tid på veckosluten än företagare/jordbrukargruppen runt 30 % av dygnet mot 25 %. - ca Självklart lägger föräldrar med småbarn, och då särskilt kvinnor, mycket av sin hemarbetstid omsorg om bam. Men kvinnor lägger också mycket av sin hemarbetstid hushållsarbete och resor i samband med hemarbetet. Totalt leder det till en veckotid 40-50 timmar med hemarbete för småbarnsmammor.

3.5.6 Den dagliga rörligheten

Med ökad andel förvärvsarbetande ökar också antalet arbetsresor. Behovet av transporter för barnomsorg och vardagsinköp har också ökat. Handelns närservice har försämrats. Allt fler har längre än en kilometer till närmaste livsmedelsbutik. Med undantag för de yngsta och de äldsta har hushåll med flera vuxna i regel bil. Antalet privatbilar har ökat med drygt l miljon under de gångna 20 åren. Det betyder att antalet bilar per invånare har ökat från 0,3 till 0,42. Bland de medelålders har fler än 90 % tillgång till bil. Bland ensamstående är tillgång till bil mindre vanligt och särskilt ensamstående småbarnsföräldrar har bil i relativt liten utsträckning. Förändringar i samhället har också lett till att allt fler förvärvsarbetande reser längre sträckor för att nå sitt arbete. Arbetspendlingen i storstadsområdena 52 är omfattande. Andra pendlar ännu längre sträckor för att kunna arbeta. Jäm-

Kulturpolitik i ett föränderligt samhälle

fört med 1970 var det år 1990 drygt 200 000 fler män som hade sitt förvärvsarbete utanför hemkommunen. För kvinnor är bilden delvis annorlunda, där ökar antalet personer med arbete i hemkommunen till följd av att kvinnor

förvärvsarbetar i allt större utsträckning. Å andra sidan har antalet pendlande

kvinnor nära nog tredubblats medan männen ökat andelen pendlare i arbetskraften med ca 50 %. I diagram 3.5.5 visas pendlandet över kommun- och länsgränser. Till det ska läggas arbetsresandet inom den egna kommunen som för många kan ta lika lång tid.

Diagram 3.5.5 Antalet pendlare personer som passerar minst en

kommungräns iden förvärvsarbetande befolkningen.

Antal l 000 500 Män som pendlar inom

/Ig- lanet n

400 I :D--Män som 300 pendlar till annat lan 25 O 200 ° Kvinnor

o/

0 som pendlar inom 150 länet :o--Kvinnor som pendlar till 0 i i i i annat län - 1975 1980 1985 1990 1992

Källa: Tabell 3.5.5a

I genomsnitt ägnar befolkningen i åldern 20-64 år en dryg halvtimme per dag arbetsresor, vilket betyder att de som verkligen förvärvsarbetar ägnar resan dit och hem ungefär 45 minuter. Inom vissa regioner kan restidema vara ännu mer tidsödande. Män brukar bil för 60 % och kvinnor för 40 % av restiden. I internationell jämförelse är emellertid inte de svenska arbetsresoma överdrivet tidsödande. I USA, Australien och t.o.m. Nederländerna är restiden skattad till mer än en timme. Med fler förvärvsarbetande och fler i dagligt resande har den tillgängliga fritiden minskat, vilket påverkat möjligheterna att delta i kulturlivet. Samtidigt innebär den ökade tillgången till bil att fler enkelt kunnat ta sig till den egna centralorten och dess kulturutbud.

SOU 1995: 85

3 5 7 Fritidsstandard . . Några indikatorer fritidsstandard är tillgång till bil och fritidshus samt möjlighet att företa semesterresor. Nästan 70 % av alla svenskar hade under 1990 möjlighet att göra någon semesterresa som varade en vecka eller längre. Detta värde har ökat måttligt under perioden från 61 % till 67 %. Däremot har andelen befolkningen av som gjort någon utlandsresa det senaste året minskat sedan 1982-1983. De utlandsresor som sker i form av sällskapsresor med charterflyg har dock totalt sett ökat, även nivån varierat under perioden. År 1992 det 1,3 miljoom var ner charterresenärer som reste utomlands sällskapsresa vilket motsvarar en ökning 65 % sedan 1973. Semesterresandet är i hög grad åldersbetingat och i stor utsträckning kopplat till socioekonomisk status. Medan 85 % alla högre tjänstemän har gjort av någon semesterresa under ett år är det bara 57 % de facklärda arbetarna av som har gjort detsamma och det är 75 % av de yngsta, 16-24 år gjort som semesterresa mot bara 35 % av de äldsta 75-84 år. En stor del av befolkningen har tillgång till fritidsbostad. Det kan vara genom ägande, hyresavtal eller annat sätt. Det är 57 % av befolkningen som kunnat disponera ett fritidshus under minst en veckas tid det senaste året. Denna andel har varit tämligen konstant sedan mitten av 1970-talet med undantag för åldersgruppen 65-74 år, där andelen med fritidshusvistelse har ökat. Totalt finns det mer än 600 000 fritidshus i landet.

3.6 Privat och offentlig ekonomi

3.6.1 Levnadsnivå och privata utgifter Ett förenklat, men tydligt, sätt att visa levnadsnivån är att bruttonationalange produkten BNP per invånare och månad. Man får så sätt ett lättbegripligt mått som i stora drag liknar en månadslön. Med ett sådant beräkningssätt, uttryckt i jämna tusen kronor, har Sverige halkat efter sina nordiska grannar de senaste åren. En beräkning från 1992 visar att vi i Sverige har en levnadsnivå motsvarande 13 000 kronor per person och månad. Skälet till att jämförelsen grundas 1992 års data är att försämringar den svenska kronans värde av gör en jämförelse baserat nyare uppgifter svårtolkad.

Kulturpolitik i ett föränderligt samhälle

Diagram 3.6.1 BNP per capita och månad. 1994 års penningvärde.

Kronor 16 000 14 000 12 000 10 000 8 000 6 000 4 000 2 000 O

l Källa Tabell 3.6.1a

I Danmark ligger motsvarande mått 21 000, i Norge 17 000 och i Finland 16 000 kronor och månad. Den högsta nivån finner vi i per person Schweiz med 23 000 kronor per person och månad. Den svenska nivån liknärmast den i Italien, Nederländerna och Belgien. Irland, Spanien och nar Storbritannien ligger lägre med mellan motsvarande 6 500 och 7 000 kronor person och månad i levnadsnivå. per Arbetsinkomsten är det kanske viktigaste måttet vilka resurser hushållen har, de transfereringssystem som utvecklats i samhället är inmen genom komsten inte längre den enda avgörande faktorn för den privata ekonomin. Hushållens arbetsinkomster minskade i fast penningvärde under början av 1980-talet, detta kompenserades delvis av att kvinnor i större utsträckmen ning bidrog till hushållets försörjning genom ökat förvärvsarbete. Från mitten 1980-talet fram till 1990 ökade inkomsterna nytt för att åter minska av 1991. Samtidigt förändrades skattesystemet vilket gör det svårt att en rättvisande bild hur hushållens ekonomi förändrats sedan l970-talet. av Inkomstklyftorna mellan de icke fackutbildade arbetarna, de medelhöga och de höga tjänstemännen krympte under periodens första del men har sedan mitten 1980-talet åter ökat. För flera av de socioekonomiska grupperna har av realinkomsten minskat efter 1990.

SOU 1995: 85

Diagram 3.6.2 Arbetsinkomsten i 1 000 kronor i ett urval hushåll med av olika socioekonomisk status. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 450 I la.á ./ . 400 " Högre

0.

tjänstemän 350 u§u_g D Medelhöga 300 tjänstemän 250 . ä, O 9 Facklärda °-0--° arbetare

A/A

Aát

A -Ö-Ej facklärda

AZ arbetare 100

50 Lantbrukare A 0 : : : : : : : . 2 3 3 8 S ä ox ox ox ca m ox ox

Källa: Tabell 3.6.2a

Proportionema i den privata konsumtionen har förskjutits under perioden. År 1973 var det närmare 30 % av de privata utgifterna som lades på mat

medan det under 1990-talet är litet drygt 20 %. Samtidigt har boendets andel av utgifterna gått den andra vägen från 20 % år 1973 till 30 % år 1991. Vi ca bor bättre, men priset är att avståndet mellan arbetsplats, inköpscentrum och bostäder ökar. Transportemas andel har ökat något. Andelen övriga kostnader har varit i det närmaste konstant, men inom posten har vissa omfördelningar skett. Kultur- och fritidskostnaderna har, efter att ha ökat under periodens första år, återgått till strax under den nivå förelåg 1973. I begreppet som kultur och fritid ingår då också utgifter för Sportartiklar, lotterier och andra spel, kostnader för blommor, husdjur m.m.

Kulturpolitik i ett föränderlig: samhälle

Diagram 3.6.3 Fördelning mellan olika utgifisslag i privathushållen enligt natianalräkenskapema.

% av hushållets utgifter

4OT I._-IZ I

.Z . áng 35 ü/ü/ü Övriga I kostnader

-üáBoende 0§., o. ---v Mat o c --0Transporter

0. : : : : : 4 : : : : V D C Öl In OO -4 v- hl Vi l l OO OO OO ON C O O ox ox ox ox ox ox m ox ax O

Källa: Tabell 3.6.3a

3.6.2 Bruttonationalprodukt och statsskuld

Den offentliga ekonomin har under de gångna två decennierna kännetecknats tillväxt bruttonationalprodukten. Ett trendbrott inträffade mellan 1991 av av och 1992 då BNP minskade kraftigt för första gången 25 år. Under 1994 ökade åter BNP enligt prognoser från Finansdepartementet. Statsskulden har ökat till följd av ett varierande budgetunderskott. I takt med det har utgifterna för räntorna skulden ökat. 1992 närmade sig ränteutgifterna 100 miljarder kronor och i dag lånar staten också till räntan. Till största delen utgörs Statsskulden lån hos landets egen befolkning och Sveav riges företag, under de gångna åren har utlandsupplåningen ökat från men någon procent av statsskulden till upp emot 20 %.

SOU 1995: 85

Diagram 3.6.4 BNP och statsskuld i miljoner kronor. 1994 års penningvärde.

Antal miljoner kronor l 600 000 -- /_ 1 400 000 n .- / n.. - B ..// ru 0 - 1 200 000 nationalprodukt 1 000 000 - -D-Statsskuld 800 000 n

600 000 Varai

. upplanmg x 400 000 utlandet ._, 200 000 :Oj-Utbetald . ränta O | | 1 | n 1 I T I I l statsskulden

E E å ä å 3 8 S 3 å

m o ox N In oo .a - m m l l l OO OO OO O O O O 9 2 2 i L 2 i

Källa: Tabell 3.6.4aTabell 3.6.1a

Inom OECD beräknas regelbundet ett mått BNP per invånare där hänsyn också tas till faktisk prisnivå. OECD-länderna rangordnas därefter efter detta index. År 1970 delade Sverige tredjeplacering en denna lista med Luxemburg. Indexvärdet var 108 och bara USA och Schweiz hade en starkare ekonomi. Under perioden fram till 1991 föll sedan tre de tio översta av länderna nedåt på denna lista, nämligen Australien, Nederländerna och Sverige. Dessa tre hade 1991 placerats platserna 14 till 16 listan. Två senare var de tio översta länderna de samma, men medan Australien och Nederländerna åter hade klättrat uppåt hade Sverige sjunkit ytterligare till plats nummer 17 och vår ekonomi närmade sig den placering under hela nu som 20-årsperioden innehafts av Spanien, Irland, Portugal, Grekland och Turkiet. Det svenska indexvärdet var 1993 totalt 13 procentenheter under normalvärdet. Givetvis har det förekommit svängningar både uppåt och nedåt under denna ZO-årsperiod, men jämfört med värden inom OECD från 1970-talet har Sverige minskat nivån sin ekonomiska standard mätt i BNP/invånare med totalt 20 procentenheter.

Kulturpolitik i ettfäränderligt samhälle

3.6.3 Den offentliga ekonomin

De offentliga utgifterna har ökat under perioden. Totalt har de ökat med när-

mare 100 miljarder kronor i fast penningvärde. Utgiftema för kultur och fritid

har under hela perioden utgjort drygt 5 % av de offentliga utgifterna högst andel 1976 och lägst andel 1990.

Diagram 3.6.5 Tillväxt av de offentliga utgiftema beräknat per capita. 1994 års penningvärde. Kronor 40 000 35 000

Z-ZI--I I--I

30 000 /-/ - Kommunal

25 ggg . konsumtion

/ per capita 20 000 uustauig 15 000 LD konsumtion lg ggg per capita 5 000 0 : : : : : : : : : . V1 Ö C W lf OO -4 F W l l l OO OO W G O 3 ox o ox ox ox ox ox os

Källa: Tabell 3.6.5a

Efter ett par decennier med kraftig tillväxt av den offentliga konsumtionen mätt i fast penningvärde, framför allt i den kommunala konsumtionen, har en stagnation skett under l990-talet. Det får betydelse för kulturpolitiken bl.a. genom att stat, primärkommuner och landsting måste prioritera hårdare.

3.7 Sammanfattande iakttagelser

Vi har i detta kapitel försökt att ge exempel ett antal samhällsförändringar kan bidragande orsaker både till utveckling och till brist utvecksom vara ling inom kulturområdet och utom räckhåll för kulturpolitiken i sig. Sverige har fått en ökad befolkning med ett utvecklat mångkulturellt inslag samt kraftig tillväxt av antalet friska äldre. En stor grupp människor har en inte kunskaper i det svenska språket utan efterfrågar kulturupplevelser sitt eget modersmål eller i en sådan form att det verbala uttrycket får lägre prioritet.

SOU 1995: 85

Trots stora rationaliseringar inom yrkeslivet tycks det inte den som om disponibla tiden påverkas särskilt mycket för individen. Den tid kortare som arbetsdagar eller bättre ekonomi kan ge äts ofta upp av förändrade boendeformer eller en totalt större arbetsinsats från hushållet. En ökande står grupp utanför förvärvslivet till följd av längre studietid, förtida pensionering eller arbetslöshet. Den stora förändringen för kvinnor, som innebär att också småbarnsmammor i hög utsträckning förvärvsarbetar, begränsar naturligtvis både barnens och föräldrarnas möjligheter att Lex. bibliotek eller delta i annan kulturverksanthet. Befolkningstillväxten fördelas inte alldeles jämnt över landet. Det finns en tendens till att de redan stora orterna är de i första hand växer ytterligare som medan övriga påverkas relativt litet. Kulturlivets förutsättningar har förstärkts i de tre storstäderna, men påverkats ganska måttligt övriga orter. Människor bor i större bostäder, men också oftare utanför de egentliga centralortema. Boendekostnaderna tar ökad andel av den privata ekonomin. Mycket tid och ekonomiska resurser läggs också vardagsresor. Med ökad tillgång till egen bil ökar också möjligheterna att vara kulturellt aktiv. Tidigare var skolstarten den punkt då barn började delta i större grupper med andra barn. I dag, när så många finns inom barnomsorgen, kommer den erfarenheten mycket tidigare. Möten med kulturen har blivit fler för många barn. Den höjda utbildningsnivån i befolkningen påverkar intresset att delta i kulturlivets olika verksamheter. Alla undersökningar pekar på tydliga samband mellan utbildning och delaktighet. Den avtagande tillväxten i landets ekonomi och flera andra faktorer har lett till begränsningar av de offentliga utgifterna som blir märkbara speciellt i primärkommunema. Vi har i detta kapitel lyft fram inslag i samhällsutvecklingen som utan tvekan påverkat kulturutvecklingen under 20 år. Precis hur är svårare att säga ibland är det t.o.m. svårt att ange i vilken riktning. I det följande kommer vi några punkter att fördjupa diskussionen. I övrigt vill vi betona att omvärldsfaktorernas betydelse bör ägnas avsevärt ökad uppmärksamhet i den framtida kultur-politiken.

4 1974 års

Huvuddragen i kulturpolitik

I detta kapitel beskrivs 1974 års kulturpolitiska reform, dess mål och inriktning och huvuddragen i utformningen samt i vilken mån den förändrats under de år som följt. Beskrivningen görs utifrån den indelning i fyra typer av kulturpolitiska styrmedel som både vi och t.ex. Europarådsstudien av svensk kulturpolitik använt: mål och andra normer, ansvarsfördelning och organisation, bidragssystem och bidrag samt kunskapsutveckling, information och opinionsbildning. I detta kapitel försöker vi besvara frågan "Vad ville man och ge vissa grunddrag i svaret frågan "Vad gjorde man". Den bild vi ger är översiktlig. Endast övergripande principer och förskjutningar i dessa tas upp. Det mönster som framträder det översiktliga planet präglas av mycket små förändringar. De tre först nämnda styrmedlen förutsätter politiska beslut. Samtliga tre har varit mycket stabila. Endast få av de förändringar som gjorts sedan år 1974 har varit av mer genomgripande karaktär. I huvudsak kan de justeringar inom ramen för de strukturer som etablerades för tjugo år ses som sedan. I en mer detaljerad beskrivning skulle vissa avvikelser från det mönstret troligen kunna urskiljas.

4.1 Mål och andra

normer I detta avsnitt behandlar vi den grundläggande normgivning som skett genom de övergripande målen samt genom lagstiftning. Kompletterande normgivning genom statsbidragsförordningar, bestämmelser i regleringsbrev m.m. belyses, där det haft betydelse, i senare kapitel.

4 1 1 Lagstiftning . . Statens mest formella medel för normbildning är lagstiftning. Yttrandefrihetslagstiftningen är naturligtvis grundläggande kulturområdet. Inom kulturpolitiken spelar lagstiftning i övrigt en ganska underordnad roll. Styrning genom lagar förekommer i första hand inom kulturmiljövården, arkivväsendet, etennedieområdet och det upphovsrättsliga området. Gällande lagar har på många punkter setts över framför allt mot 20-årsperiodens slut. En ny samlad kulturminneslag trädde i kraft den l januari

SOU 1995: 85

1989. Vissa delar av den är nu föremål för översyn genom Kulturarvsutredningen. Den l juli 1991 trädde den första arkivlagen i kraft framför allt kodisom fierade de regler och den praxis som växt fram. Arkivlagen innehåller grundläggande regler om arkiv hos såväl statliga som kommunala och landstingskommunala myndigheter. Inom radio- och tv-området har en avreglering gjorts i början 1990av talet. Beslut fattades år 1991 om koncession för den tredje marksända tvkanalen. Fr.o.m. årsskiftet 1992/93 är det tillåtet för och att bedriva var en radio- och tv-sändningar i kabel och att finansiera verksamheten med reklam eller sponsring. Iden nya lagstiftningen för kabelsändningar till allmänheten utmönstrades flera tidigare begränsningar i rätten att bedriva sändningar. Radiolagsutredningen har 1994 överlämnat slutbetänkandet "Ny lagstiftning radio och tv".1 Betänkandet har remissbehandlats ännu inte lett till om men ställningstaganden från regering och riksdag. Vissa skärpningar i videovåldslagen gjordes i mitten av 1980-talet, men dessa har varit försiktiga bl.a. med hänsyn till att regering och riksdag velat undvika förhandsgranskning. En fråga som varit aktuell under hela perioden är den om lagstiftning biblioteksornrådet för godtagbar nivå folkbiblioteken i hela att garantera en landet och att boklånen ska förbli kostnadsfria för låntagama. Bl.a. beroende kommunernas försämrade ekonomi har hotet mot biblioteken kommit att uppfattas som allt större. I 1995 års budgetproposition aviserar regeringen att den kommer att föreslå en bibliotekslag för att säkerställa den fria tillgången till det fria ordet Det ingår i Kulturutredningens uppdrag att lägga fram förslag till en sådan lag.

4 1 2 Kulturpolitiska mål . . De kulturpolitiska målen

De alltjämt gällande kulturpolitiska mål som antogs av statsmakterna år - - 1974 sammanfattades i prop. 1974:28 följande sätt: Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas. Kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor. Kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet.

1 SOU 1994:105: Ny lagstiftning radio och TV. slutbetänkande om av Radiolagsutredningen. 62 k Prop. 1994/951100, bil. 12, 4. s.

Huvuddragen i 1974 års kulturpolitik

Kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamhet och besluts- funktioner inom kulturområdet. Kulturpolitiken skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till efter- satta gruppers erfarenheter och behov. Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse. - Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levan- degörs. Kulturpolitiken skall främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kul- -

turområdet över språk- och nationsgränsema.3

Målen gäller den statliga kulturpolitiken och de gäller all statlig verksamhet också den utanför det nuvarande Kulturdepartementets ansvarsområde. Syftet var att de statliga målen även skulle kunna tjäna som vägledning då kommuner och landsting beslutade om sina mål. Sedan målen beslutats fördes de ut, dels genom ett cirkulär till alla statsmyndigheter, dels genom informationsinsatser från departement, Statens kulturråd och andra berörda statliga kulturmyndigheter. Också kommun- och landstingsförbunden och olika organisationer gav spridning de kulturpolitiska målen. En viktig del av den normbildande processen hade emellertid skett redan tidigare, genom förslagen till mål som utredningen Kulturrådet lagt fram i betänkandet SOU- 1972:66 "Ny kulturpolitik och den allmänna debatt och remissbehandling som föregick proposition 1974:28. Sedan år 1974 har de kulturpolitiska målen kompletterats genom att särskilda mål fastställts för statens insatser på två delområden: kulturmiljöområdet och arkivväsendet.

Målen för kulturmiljövården innebär i sammanfattning att den ska

bevara och levandegöra kulturarvet, syfta till kontinuitet i utvecklingen av den yttre miljön, främja den lokala kulturella identiteten, möta hoten mot kulturmiljön och bidra till att öka medvetenheten om estetiska värden och historiska sam- manhang.

Genom tillkomsten av arkivlagen finns nu också mål fastställda för den statliga arkivverksamheten.5 Dessa mål kan sammanfattas så att myndigheternas arkiv utgör en del av det nationella kulturarvet och att dessa arkiv skall hanteras så att de tillgodoser

3 Prop. 1974:28: Den statliga kulturpolitiken, 295. s. Prop. 1987/882104, bet. l987l88zKrU2l, rskr. l987l88z390. 5 Lagen 1990:782, 1989/90:72, bet. 1989/90:KrU29, rskr. prop. 1989/90:307. 63

SOU 1995: 85

rätten att ta del av allmänna handlingar, behovet av information för rättskipningen och förvaltningen, forskningens behov. - De särskilda målen för kulturminnesvården och arkivväsendet lägger knappast något nytt till de ursprungliga målen utan utgör preciserande riktlinjer for respektive område. Möjligen kan målet .att kulturmiljövården ska främden lokala kulturella identiteten sägas vara ett nytillskott som speglar den ökande vikt som sedan 1980-talet lagts vid att värna kulturell identitet, såväl det nationella som det lokala planet. Att man övergått till att tala kulturom rniljövård i stället för om kulturminnesvård är en återspegling av en vidgad syn frågorna om kulturarvet. Preciseringar har gjorts också andra områden. De har närmast karaktär av Verksamhetsmål. Sålunda angavs målen för statens insatser inom folkbiblioteksornrådet i bibliotekspropositionen 1984/85: 141 att de ska vara bidra till att utjämna standardskillnader kommunerna emellan genom att främja utvecklingen i kommuner med låg biblioteksstandard, bidra till att tillgodose särskilda gruppers behov av biblioteksservice, stimulera experiment och utveckling av nya former av biblioteksverksam- het. Inom ramen för att staten senare utvecklat mål- och resultatstymingen av sin verksamhet har ytterligare målangivelser gjorts på kulturområdet. I regleringsbreven för budgetåret 1994/95 angav regeringen övergripande mål och verksamhetsmål för de enskilda statliga kulturmyndigheterna och institutionerna. I regleringsbreven för budgetåret 1995/96 har de kompletterats med motsvarande målangivelser också på olika bidragsanslag.

Den politiska enigheten om målen

Riksdagsbeslutet 1974 togs i stor politisk enighet. Regeringar med olika politisk färg har också vid olika tidpunkter markerat att målen fortfarande varit gällande. Sålunda framhöll kulturministern i den då tillträdda borgerliga trepartiregeringen i 1977 års budgetproposition att det enligt hans mening var nödvändigt med ett ökat samhälleligt engagemang för att de mål för kultur-

politiken som riksdagen har lagt fast skulle kunna förverkligasö

Också efter regeringsskiftena år 1982 och 1991 uttalade de nytillträdda regeringama att 1974 års kulturpolitiska mål skulle ligga fast. I 1984 års budgetproposition polemiserade den dåvarande kulturministern mot den ibland framförda uppfattningen att 1974 års kulturpolitiska riktlinjer hade förlorat sin giltighet i l980-ta1ets ekonomiska klimat. Han betonade i stället att strävande-

64 6 Prop. 1976/772100 bil. 12, s.

Huvuddragen i 1974 års kulturpolitik

na att åstadkomma de förändringar som målformuleringama ger uttryck för är lika angelägna i ekonomiskt kärva tider.7 Budgetpropositionen 1993 hade i betydande utsträckning karaktär av målprecisering och riktlinjegivning. Kulturrninistem i den sittande borgerliga regeringen anförde att de kulturpolitiska riktlinjerna enligt 1974 års beslut enligt hennes uppfattning borde ligga fast under den närmaste treårsperioden samtidigt som hon aviserade att den av riksdagen begärda parlamentariska utredningen inom kort skulle tillsättasg

Målens uttolkning och tillämpning

Den kanske enskilt mest framträdande ambitionen i den statliga kulturpolitiken efter år 1974 har varit att bygga upp respektive stärka nätverk av kulturinstitutioner på regional nivå länsteatrar, länsmuseer, symfoni- och kam- marorkestrar, länsmusikorganisationen f.d. regionmusiken och länsbibliotek och annat sätt bygga ut kulturverksamheterna i regionerna. De- centraliseringsmålet har tydligt synliggjorts i den kulturpolitiska praktiken. Utgångspunkten var till en början enbart kulturpolitisk: det gällde att bryta storstadsdominansen och skapa ett rikare utbud och en bättre grund för ett mångsidigt kulturliv i hela landet. Senare kom allmänt regionalpolitiska överväganden att spela roll. Att decentraliseringsaspekten blivit så central torde hänga samman med att 1974 års mål för den statliga kulturpolitiken avsågs påverka också kommunernas och landstingens kulturpolitik och att statens insatser ska utformas med hänsyn till detta. En annan linje som med tiden blivit mycket framträdande i kulturpolitiken är ambitionen att engagera "eftersatta grupper" i kulturlivet. Redan från början gjordes särskilda ansträngningar att nå sådana kanske i första hand grupper barn men också t.ex. människor i särskilda miljöer som arbetsplatser och bostadsområden. Efter hand började man allt mer ersätta termen "eftersatta grupper med termen "nya grupper". Betoningen av betydelsen av att nå många människor blev emellertid allt starkare. Ett vidgat deltagande i kulturlivet över huvud kom med tiden att bli den dominerande innebörden i målet om att kulturpolitiken i ökad utsträckning ska utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov. I 1989 års budgetproposition uttalades att den centrala uppgiften för regeringens kulturpolitik är att vidga kretsen av människor deltar i kulturlivet Vidgat deltagande blev det nyckelsom nya begreppet. Deltagandet innebär både att ta del av ett utbud och att själv vara aktiv. Önskan att främja medborgarnas kulturella verksamhet har satts i egen förgrunden bl.a. i stödet till studieförbunden och andra folkbildnings-

7 Prop. 1983/84:100 bil. 10, 10. s. 8 Prop. 1992/93400 bil. 7f. 12, s. 9 Prop. 1988/89:lOO bil. 10, 24. 65 s.

SOU 1995: 85

organisationer. Det egna skapandet har setts som en balans mot den passivisering som vissa typer av massmedieutbud ansetts stå för. Det troligen mest omdiskuterade målet har anknytning till kvalitetsdimensionen, nämligen att kulturpolitiken ska motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturornrådet. De första åren efter 1974 års reform hade målet politisk aktualitet. Men det korn också allt mer att sättas i fråga utifrån uppfattningen att det är ett uttryck för ett patemalistiskt förhållningssätt visavi medborgarna och att det inte framstår som rimligt att särskilt markera marknadens brister när den samtidigt ger ett stort utbud med hög kvalitet. Målet kom dock att spela en viss roll bl.a. kom en del av de insatser som riktades till barn och ungdom att motiveras med att dessa grupper hade särskilt svårt att värja sig mot ett undermåligt, av kommersiella hänsyn styrt utbud. Med tiden kom målet att förlora en del i aktualitet, inte så mycket genom att de kommersiella utbuden ändrat karaktär utan snarare grund av att marknadskrafterna över huvud än den som rådde en annan syn 1970-talet fått stort genomslag. På år har dock frågeställningarna om senare kommersialismen kulturområdet åter kommit i blickpunkten i samband med utvecklingen inom massmedieområdet, särskilt radio och tv. För övrigt kan hävdas att stor del de kulturpolitiska insatserna alltid motiverats en av med att det kommersiella utbudet måste kompletteras för att säkerställa tillgången till vissa kulturyttringar som marknaden själv inte ställer till förfogande. Målet att kulturpolitiken ska främja internationellt kulturutbyte över gränhar fått ökad vikt sedan år 1974, särskilt i anknytning till den serna en europeiska integrationsprocessen. Både värdet av att det svenska kulturlivet berikas med impulser utifrån och förhållandet att svenska konstnärer har viktiga bidrag att ge till det internationella utbytet har betonats. Man har också hänvisat till att Europarådets examinatorer i sin rapport år 1989 såg en viss brist på kontakt mellan det svenska kulturlivet och andra länders konstnärer och konstnärliga produktion. Möjligen har dock de positiva markeringama av internationellt kulturutbyte varit mer verbala än anslagsmässiga. Parallellt med internationaliseringssträvandena har funnits en klar vilja att hävda den svenska kulturella identiteten. Sålunda framhölls i 1989 års budgetproposition att det internationella inflytandet inom små språkområden kan komma att hota eller utplåna den inhemska kulturen och att de små nationerna kan behöva skapa ett skydd för den egna kulturen som garanterar

dess fortbestånd och utveckling. Dessa farhågor har i första hand

aktualiserats i samband med medieutvecklingen, det har ansetts särskilt viktigt i den mediepolitiska situationen att slå vakt om den inhemska produknya tionen film, tv-program och fonogram. Politiken etermedieornrådet och av

66 10 Prop. 1988/89:10O bil. 10, 23. s.

Huvuddragen i 1974 års kulturpolitik

bibehållandet av en public service-organisation bottnar i hög grad i detta synsätt. Det har framförts kritik mot att målkatalogen inte innefattar något kvalitetsmål även om målet om konstnärlig och kulturell förnyelse har kvalitetsen aspekt. I praktiken har dock statsmakterna i många sammanhang markerat att de statligt drivna eller stödda verksamheterna ska stå en hög kvalitativ nivå. Att kvalitetsaspekterna har en framträdande plats -inte sällan tillsammans med behovet av mångfald återspeglas också i den vikt som lagts vid insatser som riktas direkt till konstnärerna och i riktlinjerna för dessa insatser. Att bidragen till konstnärerna ska grundas kvalitativa värderingar har fått en ökad betoning under senare år.

En vidare syn på kultur och kulturpolitik

1974 års reform innebar att synen kultur och det kulturpolitiska området vidgades. Bakom etablerandet av en sammanhållen kulturpolitik låg bl.a. tanken om kulturens betydelse för samhället i stort. Därmed kom också syftena att bli mycket vida. Kulturpolitiken ansågs kunna bidra till en god samhällsmiljö. Kulturpolitiken betraktades som ett av medlen för att utveckla samhället i riktning mot jämlikhet och demokrati. En sådan syn kom åter till klart uttryck exempelvis i budgetpropositionen 1985 där det sägs att en naturlig del av välfärdspolitiken är att stärka den enskilde i hans eller hennes strävan till fördjupning i kunskap och kultur. Där framhölls också att kulturpolitiken tillsammans med utbildnings- och forskningspolitiken har en strategisk roll i ett modernt, högt utvecklat industrisamhälle. Kultur och bildning blir medel att styra samhällsutvecklingen i banor som inte enbart präglas av de snabba teknologiska förändringarna. Ett aktivt kulturliv är en förutsättning för en god samhällsutveckling. De kulturpolitiska ambitionerna utanför det egentliga kulturområdet har i första hand kommit att gälla de mest näraliggande områdena, i första hand skolan. Kulturens roll i och för skolan liksom skolans för kulturens har - betonats i många sammanhang och har också lett till åtgärder, exempelvis i samband med ändringar i läroplaner. Andra områden vid vilka uppmärksamhet fästs och till vilka speciella kulturpolitiska åtgärder riktats är arbetsliv, boendemiljö, förskola och vård. Dessa områden ligger nära till för kulturpolitiska insatser bl.a. av det skälet att de erbjuder avgränsade miljöer i vilka grupper av människor kan nås. Litet annorlunda förhåller det sig med regionalpolitiken. Efter hand har regionalpolitiken fått ett allt tydligare inslag av att kulturen har betydelse för den allmänna regionala utvecklingen, analogt med uppfattningen att ett aktivt kulturliv är en förutsättning för en god samhällsutveckling det nationella

11 Prop. 1984/85:100 bil. 10, 6f. 67 s.

SOU 1995: 85

planet. Sålunda anfördes i 1987 års budgetproposition att kulturens betydelse för den allmänna regionala utvecklingen kommit att framstå som allt tydligare och att en aktiv kulturverksamhet är en nödvändig tillgång för ett regionalt centrum som vill förbättra arbets- och utvecklingsmöjlighetema. Slutsatsen

blev att kulturaktivitetema måste finnas med i den regionala planeringen.

Denna syn återspeglades i 1987 års regionalpolitiska proposition med förslag om resurser för lokala kulturinsatser i bl.a. Jämtland och Bergslagen i syfte att främja dessa regioners vitalitet och attraktionskraft. Uppfattningen att insatser inom kulturområdet har stor betydelse för den regionala utvecklingen ledde också till förslag i propositionen om regionalpolitiken under 1990-talet vilket gav länsstyrelserna möjligheter att använda medel ur anslaget för regionala utvecklingsinsatser också kulturområdet. I 1993 års budgetproposition talas om kulturens allt tydligare effekt för regional och lokal utveckling, sysselsättning och ekonomi".15 Regionalpolitiska argument som använts i kulturpolitiken har alltså kunnat växlas ut som kulturpolitiska argument i regionalpolitiken.

4.2 Ansvarsfördelning och organisation

Den grundläggande ansvarsfördelningen kulturområdet mellan staten, landstingen, kommunerna och organisationslivet har inte ändrats sedan 1974. Däremot har vissa punktvisa förändringar skett. Detsamma gäller roll- och ansvarsfördelning inom det statliga området. Inom landstingens och kommunernas allmänna verksamhet har större omstruktureringar pågått under senare år, förändringar som också berört och berör kulturverksamheten.

4.2.1 Ansvarsfördelningen mellan stat, landsting, kommuner och organisationsliv

Ett av inslagen i 1974 års kulturpolitiska beslut var en precisering av ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen och kommunerna. I prop. 1974:28 uttrycktes det följ ande sätt: Primärkommunemas ansvar för stöd till kulturverksamhet utgör enligt min mening en grundval för samhällets kulturpolitiska insatser. Många av behoven kan bäst bedömas lokal nivå.

12 Prop. 1986/87:100 bil. 10, 23. s. 13 Prop. 1987/88:64 bil. 2 14 Prop. 1989/90:76 144f. s. 68 15 Prop. 1992/93100 bil. 12, s.

Huvuddragen i 1974 års kulturpolitik

Utredningen Kulturrådet konstaterar att det finns vissa slag verksamav het för vilka en kommun är ett för litet område. Det gäller framför allt teater-, orkester- och museiverksamhet. Rådet förutsätter här insatser av landstingen... Jag delar kulturrådets uppfattning att ansvaret för att lösa sådana uppgifter som man inom länen väljer att föra från det primärupp kommunala planet till länsplanet inte bör ligga något statligt det organ... finns enligt min mening skäl att utgå från landstingen för som organ regionala kulturpolitiska insatser.

En nära samverkan olika nivåer mellan stat, kommun, landsting och organisationsliv är nödvändig...

Staten bör enligt min mening inrikta sina insatser att stimulera kulturverksamheten i landet och inte att reglera den. Reglerande föreskrifter skulle minska möjligheterna för varje kommun och landsting att välja egna lösningar med hänsyn till skiftande förutsättningar och behov... Statens roll beskrevs följande sätt i propositionen: Staten bör vid sidan om ansvaret för egna institutioner eller helt stats- stödda sådana -ta ett allmänt ansvar för frågor av gemensamt intresse för de organ som verkar inom kulturområdet. Exempel härpå är målfrågor, viss utredningsverksamhet och information i angelägenheter av gemensamt intresse för stat, kommuner och organisationsliv... Staten bör vidare ha ett ansvar för att genom ekonomiska bidrag stödja bl.a. viss kulturverksamhet med primär- eller sekundärkommunal anknytning, folkbildningsarbete samt insatser inom olika organisationer... Genom lagstiftning, läroplaner och andra regler utbildningsområdet finns betydelsefulla instrument för att stimulera kulturaktiviteter. Lagstiftningen samhällsplaneringens område bör i samspel med kultur-minnesvärdslagstiftningen kunna utnytt- - jas för stöd för kulturminnesvården... Primärkommunernas kulturinsatser har dominerats av ansvaret för folkbiblioteken. Andra stora åtaganden är den kommunala musikskolan, bidrag till föreningar och organisationer med studieförbunden i spetsen samt försörjningen med kulturlokaler. Kultur i förskola, skola och inom äldreomsorg är andra större frågor. Ett 30-tal av landets största kommuner, residensstäderna och ytterligare några städer, medverkar i huvudmannaskapet för och finansieringen av regionala kulturinstitutioner. I vissa kommuner finns dessutom rent kommunala institutioner utöver folkbiblioteken, oftast museer eller konsthallar samt några lokala stadsteatrar och symfoni- och kammarorkestrar. På kulturmiljövårdens område har kommunerna ett väsentligt ansvar och ett lagreglerat inflytande i fråga om den byggda miljön. Landstingen är huvudmän för och finansiärer av regionala kulturinstitutioner inklusive egna folkhögskolor, ger bidrag till folkbildningen i övrigt och

SOU l995: 85

svarar för kultur i sjukvården. Därutöver ger man bidrag till framför allt ungdomsorganisationer och till en del särskilda kultursatsningar i länen. Organisationslivet spelar sin roll kulturområdet utifrån de enskilda organisationernas profil och val av Verksamhetsinriktning. Studieförbunden driver den mest omfattande verksamheten mätt i aktivitetstillfällen och deltagande. Andra viktiga grupper av föreningar och organisationer är amatörorganisationerna, arrangerande föreningar, konstföreningsrörelsen, hembygdsrörelsen, främjandeorganisationer och lokalhållande organisationer. Men den totala föreningsfloran kulturområdet omfattar ytterligare en rad organisationer, tillfälliga och informella sammanslutningar. Också många organisationer med annan huvudinriktning än kultur, t.ex. fackliga organisationer, boendeorganisationer, barn- och ungdomsorganisationer och pensionärsorganisationer har inslag av kulturverksamhet. På två områden har det skett väsentliga förändringar i ansvarsfördelningen.

Regionmusikreformen år 1988 Regionmusiken inrättades 1971 genom att militännusikkårerna överfördes i civil statlig tjänst. Regionmusikorganisationen svarade emellertid inte mot ett grundläggande mönster i 1974 års kulturpolitik, att staten inte ska ha direkt ansvar för lokal eller regional kulturverksamhet. Det ledde fram till att regionmusiken och Rikskonserters regionala verksamhet 1988, genom avtal mellan staten och Landstingsförbundet, överfördes till landstingens huvudmannaskap med statliga bidrag.

F olkbildningsreformen 1 991 På folkbildningsområdet innebar folkbildningsreformen 1991 att den statliga detaljregleringen av folkbildningsarbetet upphörde och ersattes av mål för statsbidraget. Fördelningen av det statliga bidraget till enskilda studieförbund och folkhögskolor överfördes till folkbildningens eget organ Folkbildningsrådet som har Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation RIO och Landstingsförbundet som medlemmar. För folkbildningens del innebär det en väsentligt ökad frihet att utforma verksamheten efter egna idéer och värderingar och ett ökat ansvar.

4.2.2 Ansvarsfördelning inom den statliga verksamheten Kulturpolitiken av år 1974 byggde i stort sett vidare den organisations- 70 struktur som redan var etablerad. Riksantikvarieämbetet hade centrala upp-

Huvuddragen i 1974 års kulturpolitik

gifter inom kulturrninnesvården senare omdeñnierat till kulturrniljövården - -

och Riksarkivet inom arkivväsendet. Konstnärsnämnden, Författarfonden

och Statens konstråd fanns likaså sedan/tidigare liksom Svenska Filminstitu-

tet m.fl. Också de statliga teatrarna och museerna fortsatte sin verksamhet inom den nya kulturpolitikens ram. Den enda större förändringen var skapandet av Statens kulturråd. Rådet övertog uppgifter från det tidigare Teater- och musikrådet, från Skolöverstyrelsens bibliotekssektion samt från den dåvarande Tidskriftsnämnden. Rådet fick vidare myndighetsuppgifter på museiornrådet och kom att få ansvaret för litteraturstödet när det inrättades. Bidragsfördelning blev en central uppgift för rådet liksom att följa utvecklingen kulturområdet och ge regeringen ett samlat underlag för kulturpolitiska ställningstaganden. Denna grundstruktur har förblivit oförändrad över perioden. Inom den har dock en del förskjutningar i arbetsuppgifter och ansvarsområden skett bl.a. genom inrättandet av några nya organ och nedläggning eller hopslagning av andra.

Arkivväsendet På arkivområdet har en viss ökad samordning ägt rum. Riksarkivet är central sektorsmyndighet och chefsmyndighet för de sju landsarkiven. Flera arkiv har inordnats i Riksarkivet. Några andra institutioner med arkivbetonade uppgifter har förts samman i Språk- och folkminnesinstitutet. För att bättre bevara ljud- och bildmaterial skapades 1978 Arkivet för ljud och bild ALB. I samband med tillkomsten av den första arkivlagen 1991 preciserades rolloch ansvarsfördelningen mellan de arkivbildande myndigheterna och arkiven.

Kulturminnesvården På regional nivå delas ansvaret för kultunniljövården mellan länsstyrelserna och länsmuseerna. Båda har fått fler uppgifter i samband med den vidgade synen kulturmiljövården. Särskilt länsstyrelserna har under perioden givits ett allt större ansvar. Med början 1976 har myndighetsbeslut inom området undan för undan delegerats från Riksantikvarieämbetet vars insatser ska koncentreras till den strategiska uppgiften att leda kulturrniljövården i landet.

M useema Den statliga museistrukturen koncentrerades under periodens första del genom att en del mindre museer fördes samman till större museimyndigheter. Genom riksdagsbeslut 1987 preciserades de tio centrala museernas uppgifter, ansvarsfördelningen dem emellan och gentemot de regionala museer- 71

SOU 1995: 85

na. Förändringarna tog sikte att statliga museer har ett nationellt ansvar och måste spela en central roll i den kulturella utvecklingen alla nivåer landet runt. Fem av de centrala museerna, Statens historiska museum, Statens konstmuseer, Naturhistoriska riksmuseet, Folkens etnografiska museum och Nordiska museet fick som ansvarsmuseer ett särskilt markerat ansvar för samordningen inom respektive område.

Etermediema statsmakterna fattar de grundläggande besluten etermedieområdet lagstiftning, tv-avgiftens storlek och träffar avtal med radio- och tv-företagen som ger vissa ramar för och ställer vissa krav prograrnverksamheten. Organisationen av public service-verksamheten och ansvaret för själva programverksamheten har förändrats flera gånger under perioden. Vi redogör i detalj för dessa förändringar i kapitel 16. En ny myndighetsorganisation radio- och tv-området infördes den l juli 1994. Förändringen innebar att två nya myndigheter, Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV, ersatte Radionämnden, Kabelnämnden, Närradionämnden och Styrelsen för lokalradiotillstånd, de tre sistnämnda inrättade efter 1974. Regeringen har under våren 1995 inrättat ett råd för mångfald inom massmedierna.

En kulturdepartement Inom regeringen hade Utbildningsdepartementet t.o.m. den l december 1991 ansvaret för kulturfrågorna. Då bröts de ut och fördes tillsammans med invandrar- och jämställdhetsfrågorna till det nybildade Kulturdepartementet. Efter regeringsskiftet år 1994 finns ett renodlat Kulturdepartement, till vars ansvarsområde nu hör frågor om kulturarvet, konstarterna och det tryckta ordet samt radion och televisionen.

4.2.3 Ansvarsfördelningen inom landsting och kommuner Inom kommunerna, men även inom landstingen, har det skett betydande omstruktureringar de senaste åren. Delegering från den politiska nivån till tjänstemannanivån och inom den, förändringar i nämndstrukturen och införande av beställar-utförarmodellen har skett många håll vilket också påverkat formerna för kulturverksamheten. I vissa kommuner har man infört kommundelsnämnder. I dag finns endast ett 80-tal renodlade kulturnämnder

Huvuddragen i 1974 års kulturpolitik

kvar i kommunerna. Ofta har kultur- och fritidsfrågorna förts samman i en nämnd men också andra modeller finns för nämndorganisationen.

4.3 Bidragssystem och bidrag

Inom de ramar som normer och ansvarsfördelning ger har pengar varit det dominerande styrmedlet i den statliga kulturpolitiken. Över så lång period en som 20 år har självklart många förändringar skett i den statliga anslags- och bidragsgivningen. Vissa bidrag har avvecklats, nya har införts och andra har förändrats. I stora delar har dock det statliga stödet samma struktur nu som då. De bidragssystem som etablerades under 1970-talets reformer har bestått. I detta avsnitt ger vi en översikt över de ekonomiska styrmedel som valdes 1974 och i vilken mån de har förändrats. Uppgifter om anslagsutvecklingen finns i kapitel 24 och de olika bidragens ändamålsenlighet diskuteras i kapitel 35 och i viss mån även i kapitel 36 och 37.

4.3.1 specialdestinerade bidrag och detaljerad anslagsstruktur

Staten stödjer kulturlivet genom anslag till statliga myndigheter och institutioner och genom bidrag till andra aktörer, bidrag som är specialdestinerade till de enskilda verksamheterna. När huvuddelen av statens bidrag till landsting och kommuner en rad samhällsområden år 1992 samlades i ett anslag påse" till varje kommun respektive landsting lämnades kulturanslagen, efter intensiv debatt, utanför. Den statliga kulturbudgeten bestod budgetåret 1977/78, dvs. efter tre reformår, av ett 70-tal anslag som omfattade ca 300 anslagsposter, vilka alla beslöts av riksdagen. I praktiken var regleringen ännu mer detaljerad genom olika underposter. Budgetåret 1995/96, när även press-, radio- och tv-frågor ingår i kulturavsnittet finns ca 60 anslag om knappt 90 anslagsposter. Statsmaktemas detaljstyrning via anslagsuppdelning har alltså minskat betydligt men är fortfarande större än andra samhällsområden. På några delområden sker finansieringen genom avgifter, inte över statsbudgeten. Tv-avgiften och ñlmavtalet har varit de mest uttalade exemplen detta. På vissa områden, bl.a. för dagspress och kulturtidskrifter, gäller momsbefrielse.

SOU 1995: 85

4.3.2 Inriktning på olika bidragsmottagare och bidragstyper

Huvuddelen av de statliga anslagen och bidragen utgår som årliga verksam-

hetsbidrag. Övriga delar har formen bidrag till enskilda produkter, produk-

av tioner eller projekt. Refonnen 1974 och utvecklingen därefter kan sammanfattas under följande huvudkategorier av bidrag: regionala och lokala kulturinstitutioner fria grupper och enskilda konstnärer stöd inom vissa branscher folkbildning kulturmiljövård övrigt statligt stöd - Sist i avsnittet berör vi de arbetsmarknadspolitiska insatserna.

Regionala och lokala kulturinstitutioner

Det s.k. grundbeloppssystemet har varit det viktigaste instrumentet för att stimulera kulturlivet i hela landet. Genom detta bidrar staten långsiktigt till tillkomsten och vidmakthållandet av lokala och regionala kulturinstitutioner. Stödet till regionala museer har också syftat till att säkerställa tillgången kvalificerad kulturminnesvårdsexpertis i regionerna. Grundbeloppssystemet infördes 1975/76 teater- och musikområdena och omfattar de regionala och lokala teaterinstitutionerna samt symfoni- och kammarorkestrarna. Det utsträcktes fr.o.m. budgetåret 1977/78 till att gälla regionala museer och fr.o.m. budgetåret 1979/80 till länsbiblioteken. Budgetåren 1978/79-1991/92 utgick grundbeloppstöd även till regionala skådebanor. Länsmusikorganisationen har varit den enda regionala institutionsverksamhet som haft bidrag i annan form, genom avtalet mellan staten och Landstingsförbundet. Ett villkor för grundbeloppsstöd är att kommun och/eller landsting medverkar i finansieringen av institutionens verksamhet. Riksdagen beslutar årligen om anslagens storlek och om antalet grundbelopp till respektive institutionstyp. Regeringen fastställer årligen vilka institutioner som är bidragsberättigade och grundbeloppets storlek respektive område. Kulturrådet fördelar bidragen de enskilda institutionerna. Grundbeloppssystemet är i stort sett oförändrat sedan år 1974. Sedan mitten av 1980-talet finns fasta och ett begränsat antal rörliga grundbelopp. De fasta utgör bidrag till institutionemas långsiktiga och reguljära verksamhet. De rörliga är avsedda för riktade insatser och utvecklingsprojekt av olika slag. De regionala museerna kan vidarebefordra grundbelopp till annat inom länet/regionen som fyller en speciell funktion. Det har skett i museum begränsad omfattning.

Huvuddragen i 1974 års kulturpolitik

Fria grupper och enskilda konstnärer

En bärande princip i konstnärspolitiken har varit att öka arbetstillfállena för konstnärerna och att de ska kunna försörja sig ersättningar från detta arbete. Den största delen av de offentliga insatser som kommer konstnärerna till del gör det indirekt. Genom att driva kulturinstitutioner som teatrar och orkestrar och över huvud taget genom att skapa förutsättningar för ett aktivt kulturliv bereds konstnärerna arbets- och försörjningsmöjligheter åtäven om gärderna primärt syftar till att ge medborgarna i gemen ett rikare liv. Statliga medel direkt till konstnärerna utgår dels som ersättningar dels som bidrag. Ersättningar utgår grund av inskränkningar i upphovsrätten eller därför att upphovsrättslig reglering saknas, men det offentliga utnyttjandet är av sådan omfattning att det anses rimligt att ersättning utgår. De statliga ersättningama har utvidgats under perioden sedan 1974. Den år 1954 införda biblioteksersättningen intar en central plats och utgör grunden för statens insatser för författare, översättare och bokillustratörer. Ersättning utgår i relation till utlåningen av deras verk vid folkbiblioteken och skolbiblioteken och utnyttjandet av referensexemplar och läsning bibliotek. Sedan 1985 fastställs grunden för ersättningen efter förhandlingar mellan staten och de berörda upphovsmannaorganisationema. Ersättning utgår också för utnyttjande av författares verk i form av talböcker och taltidningar. Sedan år 1978 betalar statliga utställningsarrangörer utställningsersättning enligt avtal mellan staten och berörda konstnärsorganisationer. Staten ger också sedan ett antal år tillbaka bidrag till konstföreningsrörelsen för utställningsersättning i några distrikt. År 1982 infördes statlig visningsersättning till bild- och fomikonstnärer för att deras verk i statens och annan offentlig ägo visas för allmänheten eller används på annat allmännyttigt sätt. Fr.o.m. år 1988 får upphovsmännen musikområdet och fonogramartister en viss kollektiv kompensation för att deras verk används av biblioteken. Ersättning utgår också till rättighetsinnehavare på musikområdet för verkningarna av privatkopiering av fonogram.

Övrigt statligt stöd till konstnärer och konstnärsgrupper har formen av

bidrag. Bidragssystemen har förstärkts under 20-årsperioden. Före 1974 fanns ett begränsat stöd till fria teater-, dans- och musikgrupper som byggts ut. År 1982/83 infördes ett bidrag till konsthantverkskooperativ. Statliga medel till enskilda konstnärer och konstnärliga projekt utgår i form av bidrag och stipendier. Merparten av dessa fördelas av Konstnärsnänmden och den till nämnden knutna Bildkonstnärsfonden. Avsikten med konstnärsbidragen är att både ekonomiskt stödja konstnärer som har svårt att ekonomiskt klara sig sin konstnärliga verksamhet och att främja den konstnärliga

SOU 1995: 85

utvecklingen genom att ge konstnärer möjlighet att under någon tid ägna sig sin konst utan sikte de omedelbara försäljningsmöjlighetema.

Stöd inom vissa branscher Statens samspel med filmbranschen samt presstödet fanns etablerat före 1974. Med början 1975 har sedan stöd till litteratur, kulturtidskrifter och fonogram införts. Speciellt för de bidrag som riktas till tidskrifter, litteratur och fonogram är att staten genom tämligen små men noga riktade selektiva insatser söker uppnå vissa kultur- och mediepolitiska mål.

Bokutgivning Ett statligt stöd till bokutgivning litteraturstödet infördes 1975 för att främja kvalitet och mångsidighet i bokutgivningen. Stödet fördelades ett antal litteraturkategorier och täckte i stort sett alla kategorier av allmänlitteratur. Det utformades som ett selektivt stöd med i huvudsak efterhandsstöd för utgivning av enskilda titlar. Handläggningen lades Kulturrådet. Förändringarna i stödet har varit små under perioden. From. budgetåret 1985/86 beslutar Kulturrådet självt om hur anslagsmedlen ska fördelas de olika stödkategoriema.

Bokdistribution År 1977 infördes försök olika former stöd till bokdistribution, huvudav sakligen i form av kreditgarantier och lån till investeringar i bokhandel. Syftet var i första hand att upprätthålla fortsatt drift av fackbokhandel mindre och medelstora orter men kunde också avse nyetablering. Kreditstödet pennanentades i mitten av l980-talet. År 1985 infördes sortimentsstöd till s.k. servicebokhandlar för att ett ge även mindre bokhandlar möjlighet att kunna erbjuda ett förhållandevis brett urval av god och aktuell litteratur. Sortimentsstödet utvidgades senare och ett katalogdatorstöd till mindre bokhandlar infördes 1992. Liksom kreditstödet handläggs både sortimentsstödet och katalogdatastödet av Bokbranschens ñnansieringsinstitut BFI. Flera andra stödformer har införts och avvecklats under perioden utifrån erfarenheterna av stöden och förändringar i relationerna mellan förlag och bokhandel.

Huvuddragen i 1974 års kulturpolitik

Fonogram Statligt finansierad utgivning av fonogram har förekommit sedan 1960-talet då Rikskonserter som försöksverksamhet tog upp produktion under eget märke. Denna utgivning perrnanentades 1982. Samtidigt inrättades ett statligt bidrag för produktion och utgivning samt för âterutgivningar med Statens kulturråd som ansvarigt för fördelningen. Produktionsbidraget syftar till att främja ett allsidigt utbud av konstnärligt och kulturpolitiskt värdefulla fonogram. Det utgår som förhandsstöd för enskilda produktioner. Medel har också avsatts för informations- och distributionsåtgärder. Det statliga produktionsstödet har lagts om vid flera tillfällen under perioden för att precisera ansvarsfördelningen mellan Kulturrådet, Rikskonserter och Musikaliska akademin.

Tidskrifter

Ett reguljärt tidskriftsstöd infördes 1966. År 1977 infördes stöd till mer ett organisationstidskrifter. Det inrättades som en kompensation för tidskrifternas ökade portokostnader. Stödet avvecklades 1986 med hänvisning till att organisationerna borde kunna klara sin tidskriftsutgivning utan något särskilt tidskriftsstöd. Anslaget till kulturtidskriftsstödet höjdes dock samtidigt. En omläggning av stödet till kulturtidskriftema 1977 innebar att stödet blev utpräglat produktionsstöd. År 1987 infördes försöksvis del stödet ett att en av fick användas för utvecklingsfrämjande åtgärder avseende marknadsföring, distribution, utbildning, rådgivning och samutnyttjande av ny teknik. Försöksverksamheten har resulterat i att stödet nu permanent utgår i två former, dels som produktionsstöd, dels som ett utvecklingsstöd för marknadsföring, teknik och utveckling.

Dagspress Stödet till dagspressen kom efter ändringar 1979 att omfatta produktionsstöd, etableringsstöd, utvecklingsbidrag, samverkansbidrag och samdistributionsrabatt. Presstödet har sedan dess utretts vid ett flertal tillfällen och ytterligare ändringar har gjorts bl.a. för att förhindra att stöd ska komma gratisutdelade annonsblad till del. Fr.o.m. den l juli 1990 har utvecklingsbidraget och samverkansbidraget ersatts av ett utvecklingsstöd för att stimulera strukturrationaliseringar hos tidningsföretagen. Samtidigt ersattes samdistributionsrabatten av ett distributionsstöd för att säkra en fortsatt samordnad tidnings-

SOU 1995: 85

distribution. Våren 1995 överlämnade Pressutredningen -94 den senaste

översynen av presstödet.

Film Statens insatser filmområdet är reglerat i avtal med berörda branscher. Det första filmavtalet trädde i kraft âr 1963. Syftet var främst att ge stöd till produktion av svensk kvalitetsfilm. Avtalet slöts mellan staten och filmbranschen och innebar att nöjesskatten avskaffades för biografvisning och att en avgift om 10 % biografbiljettema infördes. Intäkterna från avgifterna användes för att finansiera Svenska Filminstitutet och produktionsstödet. Avtalet har förnyats vid tre tillfällen, åren 1972, 1982 och 1993. Vid det andra tillfället blev videobranschen avtalspart och en videoavgift infördes. Samtidigt riktade staten stöd till vissa filmkulturella verksamheter. Ytterligare riktade statliga bidrag till filmområdet infördes under andra hälften av 1980talet. I 1993 års ñlmavtal vidgades kretsen av avtalsparter till att även omfatta Sveriges Television och TV4. Avtalet begränsades till finansiering och stöd till produktion av film. En ordning med ett kvalitetsinriktat förhandsstöd och ett publikrelaterat efterhandsstöd infördes. Filminstitutets egen filmproduktion och import av vuxenfilm upphörde. De filmkulturella verksamheterna lyftes ur avtalet och finansieras därefter enbart med statliga medel.

Folkbildning Statligt stöd till folkbildningen, studieförbund och folkhögskolor, har funnits sedan lång tid. Merparten går till den verksamhet som bedrivs på det lokala planet och är därmed en av de viktigaste statliga insatserna för det lokala kulturlivet. Det statliga stödet till studieförbunden har under perioden förändrats vid tre tillfällen, 1974, 1981 och 1991. Med senaste reformen infördes ett i grunden förändrat bidragssystem. Den dominerande bidragsfonnen har varit bidrag till studiecirkelverksamhet. Vid sidan om den har funnits kompletterande bidrag bl.a. med inriktning kulturverksamhet i andra former. År 1974 vidgades det tidigare bidraget till föreläsningsverksamhet till ett bidrag till kulturprogram inom föreningslivet. 1974 inrättades också ett bidrag till experiment och utvecklingsarbete amatörområdet för att stödja utvecklingen av nya arbetsformer som inte tidigare varit bidragsberättigade. Både

16 SOU 1995:37: Vårt dagliga blad stöd till svensk dagspress. Betänkande - 78 Pressutredningen -94. av

Huvuddragen i 1974 års kulturpolitik

kulturprogrambidraget och bidraget till experiment- och utvecklingsarbetet kunde också till föreningar och organisationer utanför folkbildningen. Genom folkbildningsreforrnen 1981 fördes bidragen till kulturprogram inom föreningslivet och till experimentverksarnhet arnatörområdet samman med vissa andra bidrag till ett samlat bidrag till kulturverksamhet i folkbildningen. Vid sidan om detta behölls bidragsmöjligheten till organisationer utanför folkbildningen för kulturprogram. År 1991 genomfördes den folkbildningsreforrnen. Den innebar senaste en markant förändrad ansvarsfördelning mellan staten och folkbildningen. Den statliga detaljregleringen och därmed förknippade statliga myndighetsutövningen upphörde. Bidragsfördelningen överläts till folkbildningens eget Folkbildningsrådet. Inom de riksdag och regering organ gränser som sätter

tar folkbildningen själv för fördelningen av statsbidrag,

upp nu ansvar administration, organisation samt för uppföljning och utvärdering av verksamheten. Bidrag till föreläsningsföreningar och andra ideella föreningar för kulturprogramverksamhet finns kvar separat. Den stödformen utvärderas dels kontinuerligt av Folkbildningsrådet, nya dels återkommande av fristående utvärderare. Den första fristående utvärderingen ska redovisas hösten 1996.

Kulturmiljävård Det statliga stödet till kultunniljövård är inriktat bidrag till vård och underhåll byggnader, fornlämningar och kulturlandskap. Däri ingår också möjav ligheter att ge ersättning till ägare vid byggnadsrninnesförklaring samt till markägare med okända fomlärrmingar enligt kulturminneslagen. Tidigare tillläggslån för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse har omformats till bidrag. År 1974 anslagen till vård och underhåll mycket begränsade, i storvar leksordningen några miljoner kronor. Tjugo år senare är storleksordningen ett hundra miljoner kronor. Till det kommer numer betydande bidrag från par andra departement främst Jordbruks- och Arbetsmarknadsdepartementen.

Övrigt statligt stöd

Utöver redovisade bidrag utgår statligt stöd till en lång rad ändamål. Här ovan kan nämnas inköp av konst för statens byggnader, ett antal icke statliga mindre kulturinstitutioner, centrala amatörorganisationer, arrangerande musikföreningar, främjandeorganisationer, konstföreningsrörelsen, hembygdsrörelsen, investeringar i icke statliga kulturlokaler, investeringar i all-

SOU 1995: 85

männa samlingslokaler, de samlingslokalhållande organisationemas kulturverksarnhet, festivaler och internationellt kulturutbyte. Utvecklingen ställer också krav tillfälliga och oförutsedda insatser. Regeringen har under hela perioden kunnat bidra med medel för sådana behov bl.a. genom de s.k. lotterimedlen. Det visade sig emellertid snart att det krävdes större resurser än vad som avsatts för sådana ändamål som inte kunde täckas inom de ordinarie anslagsramama. Behovet av fria medel var särskilt starkt för Kulturrådet med sitt övergripande ansvar att främja förnyelse och utveckling. Efter förslag i 1984 års budgetproposition fick Kulturrådet ett ökat ansvar för bidragsgivningen kulturområdet och det infördes en särskild anslagspost till Kulturrådets disposition för kulturella ändamål. Kulturrådet fick ett ytterligare tillskott av

fria medel efter förslag i 1988 års budgetproposition. Ökningen ett led i

var en rörligare strategi för kulturlivets förnyelse och knöts an till behovet av utveckling av pågående verksamheter och att skapa utrymme för att pröva nya idéer. I 1993 års budgetproposition betonades att den rörliga i första resursen hand inte ska användas till verksamhetsbidrag utan till stöd av kreativitet och utveckling i det fria kulturlivet inom ramen för projekt. Kulturrådet har använt sina medel för utvecklingsarbete till fyra typer av ändamål: enstaka projekt och evenemang, systematiskt utvecklingsarbete särskilt för barn- och ungdom, kontinuerliga utvecklingsinsatser som verksamhetsutveckling i folkbibliotek samt stöd i akuta nödsituationer, i allmänhet till fria teatergrupper. Genom inrättandet av stiftelsen Framtidens kultur har kulturlivet fr.o.m. 1995/96 tillförts en ny betydande resurs. Stiftelsen ska stödja långsiktiga och nyskapande projekt med sikte att stimulera det regionala kulturlivet. Delvis under trycket av det försämrade statsfinansiella läget har inställningen till sponsring mjukats upp.

Arbetsmarknadspolitiskt motiverade insatser

De arbetsmarknadpolitiskt motiverade bidragen till kulturområdet har ökat väsentligt under 20-årsperioden. Det gäller såväl kulturrniljövårdens område som i fråga om konstnärligt arbete. På kulturmiljöområdet har insatsernas storlek påverkats av konjunkturläget bl.a. av sysselsättningsläget byggarbetsmarknaden, i fråga om konstnärligt arbete har behov av arbetsmarknadsmedel framför allt varit av strukturell art.

Huvuddragen i 1974 års kulturpolitik

4.3.3 Sammanfattning av utvecklingen av bidrag och bidragssystem Det är inte alldeles lätt att urskilja något genomgående mönster i de ändringar i

bidragssystem och bidrag gjorts under perioden. Ändringarna har också

som företagits av en rad olika skäl. Det kan ha varit fråga om en anpassning till förändrade förutsättningar eller att de inte bästa sätt visat sig svara mot de angivna syftena. Genom att decentraliseringssträvandena fått en framträdande plats i de senaste 20 årens kulturpolitik har de också fått det i den statliga bidragsgivningen. Utbyggnaden av grundbeloppssystemet och regionmusikreformen är ett par av de tydligaste återspeglingarna av det. De starkt selektiva bidragen inom vissa branscher för att upprätthålla bredd och kvalitet i utgivningen kan också sägas karaktärisera den senaste 20-årsperioden. Stöden har efter hand kompletterats med insatser för distribution och spridning. Produktionsdelen i stöden dominerar dock alltjämt. Ska man peka ut en enskild princip för den statliga bidragsgivningen under perioden är det att stort utrymme lämnats för mottagarna att själva svara för den närmare utformningen av den verksamhet som stödjs. Att staten inte ska styra konstnärlig verksamhet i detalj var en etablerad princip redan före 1974. Den har ytterligare befästs under de gångna 20 åren. Den kan rent av sägas ha markerats ytterligare förenkling av bidragsregler och större frihet de genom bidragsfördelade myndigheterna att disponera sina anslag. Den ökade användningen av projektbidrag av olika slag verkar i samma riktning. Att den närmare användningen av bidragsmedlen bestäms av mottagarna själva betyder inte att staten är utan sanktionsmöjligheter eller att bidragen lämnas villkorslöst. Men de villkor som finns i statsbidragsförordningama har oftast varit relativt allmänt hållna. Tilldelningen av bidrag bygger i regel erfarenheter av mottagarnas tidigare verksamhet och en tilltro till dennes möjligheter att även fortsättningsvis handha resurserna ett lämpligt sätt. Alla bidrag förutsätter i praktiken ekonomiska insatser och motprestationer från mottagaren/huvudmannen. I vissa fall har motprestationen varit preciserad genom bidragets konstruktion, särskilda villkor eller i fonn av avtal.

4.4 Kunskapsutveckling, information och opinionsbildning

De styrmedel som tas upp nedan är av tämligen olika karaktär. Kunskapsutveckling är inte ett styrmedel i sig men de nya kunskaper som kan bli resultat forskning och utvärderingar, liksom nyvunna erfarenheter över av huvud, kan påverka inriktningen av kulturpolitiska insatser. Myndigheternas information om mål, regelsystem och bidrag syftar till att göra kulturpolitiken

SOU 1995: 85

känd och att stärka olika parter att arbeta i dess riktning. En del den av informationen, t.ex. om barns situation och betydelsen barnkulturom av insatser har också inslag av opinionsbildning. Den viktigaste opinionsbildningen sker dock inom det politiska systemet och enskilda genom debattörer och en rad engagerade organisationer.

Kunskapsutveckling

Kunskapsutveckling sker genom olika typer av forskning, genom särskilt utvecklingsarbete men också inom ramen för den reguljära verksamheten inom kulturinstitutioner, grupper och organisationer och av enskilda. Kulturforskningen i Sverige bedrivs i stor utsträckning inom olika universitetsinstitutioner, varav huvuddelen har traditionell ärnnesinriktning. Den finansieras i första hand av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet HSFR och Riksbankens jubileumsfond. Den ekonomiska basen för kulturforskningen vidgades väsentligt 1993 i samband med att tidigare löntagarfondsmedel överfördes till forskningsändamål. Regeringen beslöt då överlämna 1,5 miljarder kronor till Riksbankens jubileumsfond för att där förvaltas och användas för stöd till kulturvetenskaplig forskning. Medlen ska inriktas tvärvetenskapliga projekt och projekt i samarbete över nationsgränserna. Kulturpolitiska frågeställningar har, åtminstone tidigare, i påfallande liten utsträckning tagits upp i forskningen vid landets universitet och högskolor. De studier av svenska folkets kulturvanor som sociologen Harald Swedner genomförde på 1960-talet och som visade hur starkt skillnader i utnyttjandet av teaterutbudet var socialgruppsrelaterade var ofta aktuella i den kulturpolitiska debatten som föregick reformerna kulturområdet för 20 år sedan. Liknande studier kom också att göras inom ramen för den tidens utredningsarbete, av Swedner för Litteraturutredningen och av Göran Nylöf för Konsertbyråutredningen. Denna typ av undersökningar har alltsedan dess använts för att följa utvecklingen av kulturvanoma och analysera sociala, psykologiska och andra hinder för deltagande i kulturlivet. Viss forskning av kulturpolitiskt intresse har, framför allt senare år, också bedrivits av etnologer, ekonomer och statsvetare. En del kulturinstitutioner har egen hand studerat sammansättningen av sin publik. Den centrala rollen i detta arbete har emellertid Kulturrådet haft genom att kontinuerligt följa utvecklingen av kulturvanoma bl.a. genom sina s.k. Kulturbarometrar -i samarbete med dåvarande Sveriges Radios avdelning för publik- och programforskning SR/PUB. I sitt stora projekt Att vidga deltagandet har rådet sammanfattat resultaten av dessa och andra studier och lagt fram sina slutsatser om vilka konkreta åtgärder dessa bör leda till. Det arbetet

Huvuddragen i 1974 års kulturpolitik

fortsätter bl.a. med ett forskningsprojekt om publikarbete som ska ge fyra delrapporter, varav en utkommit. Forskningsprogrammet Dagspresskollegiet och NORDICOM Sverige, båda knutna till Göteborgs universitet, har kommit att få liknande roller vad gäller studiet utvecklingen medieområdet. Moderbolaget i den tidigare av Sveriges Radio-koncernen bidrog fram till nedläggningen av SR/PUB med betydande belopp till forskningen om kultur- och medievanor. Efter förslag i 1987 års forskningsproposition anslogs särskilda medel till Kulturrådet, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet för forskning inom kulturområdet. Kulturrådet disponerar numera också särskilda forskningsmedel efter ansökan fördelas till de fem ansvarsmuseema. Kulturrådet som har fördelat medel till forskning över det vida kulturpolitiska fältet vid universitet och högskolor och fristående forskare. Riksantikvarieämbetets och Riksarkivets forskningsmedel används för forskning inom respektive myndighets verksamhetsområde. Kunskapsutveckling och kunskapssammanställningar har även efter år 1974 delvis skett inom för offentliga utredningars arbete. Utvärderamen ringsaspektema har allt kommit i förgrunden, bl.a. till följd av den allt mer striktare prövningen statsutgiftema och den nya mål- och resultatstymingsav för myndigheterna införts 1990-talet. Det mest omfattande process som utvärderingsprojektet genomfördes Kulturrådet uppdrag av Utbildav ningsdepartementet i slutet 1980-talet som ett led i en granskning av av kulturpolitiken och dess effekter i ett antal länder, ett Europarådsprojekt som kom till svenskt initiativ. Denna utvärdering utgjorde underlag då en

europeisk granskade den svenska kulturpolitikenls Expert-

expertgrupp synpunkter och vissa rekommendationer. Kulturrådet är gruppen gav i Europarådsstudie kulturinsituationen i Europa som ska representerat en av utgöra underrapport till den rapport som utarbetas av den av FN och en Världskommissionen för Kultur och utveckling. Över UNESCO tillsatta huvud taget är det internationella samarbetet det kulturpolitiska området i hög grad inriktat erfarenhetsutbyte och dokumentation av kulturpolitiska åtgärder och deras effekter. Utvärderingar och andra granskningar av olika kulturmyndigheters verksamhet görs också Riksdagens revisorer, Riksrevisionsverket och Statsav kontoret. Den till Finansdepartementet knutna Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi ESO har vid tillfällen behandlat kulturområdet och ett par låtit genomföra studierna Produktkostnader för ojfentliga tjänster med -

17 Statlig kulturpolitik i Sverige. En svensk rapport till Europarådet. 1990 Kulturpolitik i Europa 2:1. 18 Statlig kulturpolitik i Sverige. Rapport från en europeisk expertgrupp. 2:2. 83 1990 Kulturpolitik i Europa

SOU 1995: 85

tillämpningar på kulturområdet och Varför kulturstöd Ekonomisk teori och svensk verklighet. 19 20 Inte sällan har försöksverksamhet föregått inrättandet verkav permanenta samheter. Det gällde redan Institutet för Rikskonserter och Riksutställningar. Denna teknik för att skaffa beslutsunderlag har använts även senare, exempelvis föregicks upprättandet närradion och stödet till kulturtidskrifter av av försöksverksamhet. Också utvecklingsprojekt används i liknande syfte, ibland grund för som primär- eller landstingskommunala åtaganden sedan staten avvecklat sitt eko-

nomiska engagemang. Detta har ibland visat sig framgångsrik arbets-

vara en modell. Ett exempel är studierna på temat Kultur i vården, som rådet bedrev i samverkan med bl.a. Landstingsförbundet åren 1981-1984, ett annat är Dans i skolan-projektet, som Kulturrådet drev åren 1988/89-1992/93. De två största utvecklingsprojekten har varit Kultur i arbetslivet och Kultur i boendemiljö som Kulturrådet regeringens uppdrag bedrev i början av 1980-talet tillsammans med LO, TCO, ABF och TBV respektive Studieförbundet Vuxenskolan. Det förra projektet ledde fram till det permanenta bidrag till kultur i arbetslivet som rådet fördelar sedan budgetåret 1988/89, medan det senare inte kom att leda till några permanenta insatser från statens sida. Bägge projekten utvärderades Kulturrådet. Kultur i boendemiljö av följdes också rådets uppdrag av etnologen Lena Gerholm och granskades kritiskt i hennes avhandling Kulturprojekt och projektkultur år 1985. Statistik är ett nödvändigt underlag för kunskapsutveckling. Statistiska centralbyrån SCB har sedan länge svarat för statistik belyser utvecksom lingen inom vissa kulturområden. SCB:s roll i den offentliga statistikproduktionen har förändrats genom att statistikansvaret till stora delar flyttats över till sektorsmyndigheter fr.o.m. den l juli 1994. Det innebär att Kulturrådets ansvar för statistikproduktionen inom kultursektorn vidgats betydligt.

Information

Resultaten av kunskapsutvecklingen sprids främst rapporter och kongenom ferenser. Kanaler för information direkt till regeringen är anslagsframställningar, årsredogörelser och skrivelser, information regeringen som naturligtvis i sin tur kan lägga till grund för anvisningar i olika former till berörda myndigheter och institutioner t.ex. genom propositioner och i regleringsbrev. Informationen begränsar sig givetvis inte till att sprida resultat från kunskapsutveckling. Andra centrala informationsuppgifter gäller mål, lagar, bidragsmöjligheter och bidragsregler. På vissa områden har de statliga insatserna inriktats på att genom information påverka attityder och öka med-

19 Ds Fi 1987:10: Produktionskostnader för ojjfentliga tjänster. 84 20 Ds 1994:16: Varför kulturstöd Ekonomisk teori och svensk verklighet.

Huvuddragen i 1974 års kulturpolitik

vetenheten betydelsen insatser från andra aktörer. Sålunda är exempelom av vis de centrala resurser som ställs till förfogande för barnkultur och för att vidga deltagandet i kulturlivet i hög grad inriktade att ge stimulans genom erfarenhetsutbyte, idé- och kunskapsspridning. Motsvarande gäller t.ex. kulturmiljövården. Statens konstråd riktar sig genom sin information inte endast till ansvariga för och ombyggnationer. Konstrådet har också i nyuppgift att över huvud taget öka intresset för konst.

Opinionsbildning Opinionsbildning är central del i det kulturpolitiska arbetet. Även en om kulturpolitiska frågor knappast har stått i fokus för den kulturpolitiska debatten vid någon tidpunkt under de senaste 20 åren kan erfarenheterna från de senaste två decennierna sägas bekräfta opinionsbildningens betydelse inte bara i enstaka frågor utan också för att skapa en växande medvetenhet om kulturens centrala roll i samhället och för medborgarna som individer.

Utvecklingen inom olika

verksamhetsområden

Avsnittet utvecklingen inom olika verksamhetsområden är utvärderingsom rapportens mest omfattande del. Här ges en bred översikt många olika kulturella verksamhetsområden som tar upp intresse, utbud, utnyttjande, ekonomi, arbetsmarknad och utbildningsförhållanden i den utsträckning detta är relevant på respektive område. Avsnittet inleds med ett kapitel av mer övergripande slag, om intresse och deltagande kulturområdet. Materialet bygger dels på en specialanalys av drygt 10 000 intervjuer inom för projektet Kulturbarometem, dels ramen några bearbetningar baserade lika många intervjuer gjorda inom ramen för SCB:s undersökning levnadsförhållanden ULF. Som sista kapitel inom om avsnittet behandlas kulturens ekonomi. Såväl intresse-deltagar-perspektivet ekonomiska data återkommer som också i valda delar och i detalj under vart och ett av, de mellanliggande mer kapitlen. I den mån det har varit möjligt har även arbetsmarknad och utbildningsförhållanden belysts i varje avsnitt. Vår materialtillgång på arbetsmarknadsområdet har dock varit sparsam. En slutsats blir därför att relationen mellan kulturpolitiska och arbetsmarknadspolitiska insatser borde detaljstuderas. Sist i varje kapitel sammanfattas de iakttagelser som kunnat göras av utvecklingen området. Avsikten med denna rapport är att lägga grunden för slutsatser allmänt slag. Den politiskt färgade uttolkningen av resulav ett mer taten görs i huvudbetänkandet. Genom att i princip hålla kapitlen inom ramen för en fast struktur är förhoppningen att läsaren kan förflytta sig ganska enkelt mellan de olika konst-, och verksamhetsområdena. Vissa kapitel har dock krävt uppläggning. Det handlar om sådana en annan kulturområden inte tillhör de traditionella konstarterna och där termer som utbud, arbetsmarknad, publik eller utövare därför inte är relevanta. Dit som hör kapitlen kulturrniljövården, konstnärspolitik, folkbildning och föreom ningsliv sarnt kapitlet om lokaler för kultur.

m 4145M12 J

:§51::sann fsa ..

äiâau v.33 3 , å.. 51.ii1::;;;.;:iu;,f :saa: .am

saasvgaâsxaaa

5 Intresse och deltagande kulturområdet

på

som helhet

Kulturområdet är mångfacetterat och rikt förgrenat. Det är därför svårt att tala intresse för kultur som ett allmänt samlingsbegrepp. Genom den mångom fald av uttryck som erbjuds och utövas finns det rika möjligheter för var och en att välja. Vi kommer i de följande kapitlen att igenom ett flertal av dessa olika uttryck och konstfonner och visa hur utvecklingen av intresse eller deltagande varje område utvecklats över tid. Då man talar om delaktighet i kulturlivet är det en risk att målen uppfattas som att alla helst bör göra allt. Detta kan naturligtvis inte vara den yttersta meningen. Målen syftar istället till att uppenbara vad kulturlivet har att erbjuda och att inspirera var och en att välja sitt eller sina uttryck eller deltagandefonner. Sett ur ett sådant perspektiv är utgångsläget gott uttryckt i termer av befolkningens aktivitetsnivå. Vi ska belysa detta med hjälp av tre sammanfattande och övergripande analyser som Kulturutredningens sekretariat har låtit göra. Alla tre baserar sig vidareanalyser av befintliga data. Syftet är att försöka beskriva vilken utveckling som ägt rum kulturområdet i stort. Har det skett förändringar Vilka grupper berörs Vilka kulturområden gäller det Vidare har syftet varit att identifiera vilka som är de eftersatta grupperna i termer av socio-ekonomiska variabler. Till sist har vi också avsikten att identifiera variabler som förklarar skillnader mellan olika gruppers kulturvanor. Vilka har starkt förklaringsvärde, vilka har svagt Analysema grupperar antingen människor efter olika bakgrundskaraktäristika eller arbetar med index bestående av kulturaktiviteter som liknar varandra. Den första analysen studerar förändringar över tid i kulturvanor och kulturmönster genom att slå samman olika kulturaktiviteter till index. Den baseras på data från Kulturbarometern. Ca 10 000 intervjuer är genomförda telefon vid tre tidsperioder som ligger jämnt fördelade mellan 1983 och 1992. Vid dessa olika tidsperioder har 14 olika aktiviteter studerats. De inkluderar kulturutövande genom besök och egenaktivitet. Aktiviterna har grupperats tematiskt till två huvudgrupper av index som närmare beskrivs nedan. Index har därefter analyserats för sammanlagt fem olika slags bakgrundsvariabler kön, ålder, utbildning, boendeort och familjesamman- sättning.

SOU 1995: 85

Den andra analysen tar fasta mångsidigheten i kulturvanorna och samband med bakgrundsfaktorer inom olika grupper. Den baseras ett material från SCB:s undersökning ULF insamlat 1990-1991 genom personliga intervjuer med totalt drygt 10 000 personer. Den syftar till att ge en mer ingående bild av likheter och skillnader i kulturaktiviteter mellan olika undergrupper av befolkningen. Eftersom materialet är stort har en finare indelning i bakgrundsgrupper gjorts än vad som är gängse i den löpande statistikredovisningen. Vi arbetar med 24 undergrupper av befolkningen och är som var en en kombination av kön, ålder och grundutbildning. Därigenom är det möjligt att studera skillnader mellan grupper i en av dessa variabler medan de båda övriga är konstanta. Med tanke den stora förändringen av utbildningsnivån i befolkningen är det t.ex. viktigt att belysa hur personer med kort respektive lång utbildning inom samma generation skiljer sig med avseende på kulturell aktivitet. Den tredje analysen jämför betydelsen av ett antal socio-ekonomiska variabler för kulturvanoma. Den baseras samma material från SCB den som föregående analysen. På detta material har sekretariatet låtit SCB utföra analy-

ser med hjälp av logistisk regression s.k. oddskvotanalysenl Oddskvotana-

lysen ger inte resultat i fonn av något bestämt värde hos den studerade variabeln i termer av kostnader eller mått på beteende. I stället beräknas sannolikheten för att t.ex. en viss utbildningsgrupp eller åldersgrupp ska bete sig eller reagera ett bestämt sätt. Det är detta sannolikhetsvärde som benämns oddskvot. Måttet är bara tolkningsbart i jämförelse mellan olika grupper där en referensgrupp alltid tilldelas oddskvoten Oddskvoten för alla andra grupper uttrycks då i relation till denna referensgrupp. Om en åldersgrupp får oddskvoten 1,5 betyder det att sannolikheten är 50 % högre att beteendet förekommer i den gruppen än i referensgruppen. Avsikten med en logistisk regressionsanalys är att försöka påvisa förklaringsvärdet i olika variabler i förhållande till någon annan studerad variabel, t.ex. hur yrke eller utbildning samvarierar med benägenheten att spela musikinstrument eller på teater.

5.1 Förändringar i kulturvanor och kulturmönster

Sammanlagt 14 av de olika kulturaktiviteter som ingår i tidsserien Kulturbarometem har grupperats till ett antal index för att möjliggöra en översiktlig analys över en 10-årsperiod. Sju av aktiviteterna kännetecknas främst att av de är egenaktiviteter att spela instrument, sjunga i kör, teckna eller måla, skriva dikter eller dagbok, skriva artiklar eller insändare, filma och fota samt dansa sällskapsdans. De sju andra aktiviteterna är institutionsinriktade att -

l För utförlig beskrivning SCB 1993: Fritid 1976-1991. Rapport en se 90 nr 85 i serien Levnadsförhållanden. Statistiska Centralbyrån.

Intresse och deltagande på kulturområdet som helhet

besöka bibliotek, teater, biograf, museum eller utställning, konsert eller musikevenemang, att delta i studiecirkel samt att föreningsmöte. Aktiviteterna har grupperats till två uppsättningar index. I den första, Index A, har vi samlat aktiviteterna tematiskt till områdena 0rd, bild och ton samt en fjärde kategori som vi valt att kalla sociala aktiviteter. I den andra indexbildningen, Index B, delar vi in aktiviteterna i två dimensioner. Den ena dimensionen fördelar dem eget utövande respektive besöksaktivitet. Den andra dimensionen tar hänsyn till om kulturaktiviteten huvudsakligen är konstnärlig, bildningsorienterad eller populärkulturell. Index B tar således samtidigt hänsyn till två dimensioner hos respektive kulturaktivitet. Materialet i Kulturbarometem är omfattande, men ändå saknas aspekter kulturverksamhet, som kunde varit relevanta i index av detta slag. T.ex. ingår inte bok- eller tidskriftsläsning eftersom frågor om detta ställs i den andra tidsserien, Mediebarometem. Det betyder att en väsentlig ingrediens saknas i index 0rd. På samma sätt saknas videotittande som skulle kunnat vara en parallell till Biografbesök under index Bild. Med beaktande av vad som ändå ingår i varje index kan man göra ett antal intressanta iakttagelser. Värdera indexet har analyserats också med hänsyn till aktivitetsnivå, dvs. inte bara till hur stor andel av befolkningen som gjort åtminstone någon av de aktiviteter som indexvariabeln täcker utan också till om man deltagit ofta eller sällan. Vi kommer här att redovisa två aktivitetsnivåer för respektive index. Den enklaste aktivitetsnivån kallas basaktivitet, vilket innebär att man deltagit i minst en av indexets aktiviteter under de senaste 12 månaderna. Den mest

krävande aktivitetsnivån kallar vi frekvent aktivitet, vilket innebär att man

deltagit i minst en av indexets aktiviteter den senaste 4-veckorsperioden. Vi begränsar redovisningen till den första 1983-1986 och den sista 1990- 1992 av de tre tidsperiodema för att se om någon förskjutning i aktivitetsnivå under tio år. Analyserna har gjorts för hela befolkningen och för ägt rum olika undergrupper av den. Hela 96 % av befolkningen 9-79 år har deltagit i åtminstone en av de 14 aktiviteterna åtminstone en gång det senaste året. Det är ingen skillnad mellan de båda tidsperiodema i detta avseende. Drygt 85 % av befolkningen 9-79 år har gjort åtminstone någon av de uppräknade 14 aktiviteterna den senaste månaden. Det finns tecken en liten ökning mellan den tidigare och den senare tidsperioden. En första slutsats är därför att det knappast finns några större grupper som överhuvudtaget inte är aktiva på kulturområdet i vid bemärkelse. Totalt är det ett par hundra tusen personer varav ca 150 000 är över pensionsåldern, ca 75 000 i övre medelåldern och ca 50 000 personer i den yngre medelåldern som inte har deltagit i någon av de undersökta aktiviteterna de senaste 12 månaderna. Beklagligtvis kan inte analysen göras längre tillbaka i tiden eftersom

SOU 1995: 85

datainsamlingen för Kulturbarometem påbörjades först 1983. Utvecklingen sedan 1970-talet i så här vida termer går därför inte att uttala sig om.

5.1.1 Index A en indelning efter konstområde - I nedanstående diagram har vi placerat in de 14 aktiviteterna i respektive mönster inom indexbildning A:

Index A Ord Bild Ton Social aktivitet Skriva dikter/ Teckna/måla Spela instrument Delta i dagbok studiecirkel Skriva artiklar/ Filma/ Sjunga i kör Sällskapsinsändare fotografera dans Teater, opera Museum/ Konsert Föreningsutställning möte Bibliotek Biograf

De fyra enskilda områdena kan ordnas hierarkiskt efter hur stor förändring som inträffat. Vi får då följande lista basaktivitetsnivå minst en av aktiviteterna minst en gång de senaste 12 månaderna:

Index A

Den största förändringen har skett på musikområdet och andelen personer som ägnat sig tonkonsten i form av konsertbesök eller egen muikverksamhet under ett år har ökat med 6 procentenheter. Ursprungsnivån i detta index var också relativt mindre än de övriga tre. Även andelen av befolkningen som ägnat sig åt bild i någon form har ökat trots att denna andel redan tidigare var mycket hög. Andelen som sysslat med ord i den begränsade omfattning som vi här tagit hänsyn till bokläsning ingår inte har liksom andeln som ägnat sig någon social aktivitet legat kvar tämligen hög nivå under tioårsperioden. Gör vi motsvarande lista över de olika indexen frekvent aktivitetsnivå minst en av aktiviteterna de senaste 4 veckorna får vi följande resultat:

Intresse och deltagande på kulturområdet som helhet Index A

Det ökade antalet människor som ägnat sig ton- respektive bildkonst syns även tydligt den frekventa aktivitetsnivån även om nivån här naturligtvis blir lägre. De båda index som inte påverkats nämnvärt årsbasis har inte heller förändrats den frekventa aktivitetsnivån. I indexeringsanalysen har vi också specialstuderat olika undergrupper i befolkningen med avseende utvecklingen över tid i de två indextypema. Vi har delat in befolkningen efter kön, åldersgrupp, utbildningsnivå, familjesituation samt boendeort. I så gott som samtliga befolkningsgrupper förekommer rörelser övertid. I genomsnitt har rörelser skett i ungefär hälften av indexberäkningarna. Alla undergrupper i befolkningen berörs inte lika mycket. Vi kommer här närmare att beröra förändringar inom de grupper där rörelserna varit stora eller annat sätt anmärkningsvärda.

Diagram 5.1.1 Förändring för gruppen 45-64 år mellan 1983-1986 och 1990-1992 i andel som under ett år deltagit i någon kulturaktivitet inom olika konstområden.

WL

Bild U 1983-86 I 1990-92 Social aktivitet l I I I | I I 0 20 40 60 80 100

Källa: Tabell 5.1.la

Den största och mest entydiga förändringen har inträffat inom åldersgruppen 45-64 år. I två av variablerna inom Index A, Bild och Ton, har basaktivitetsnivån ökat med fem procentenheter eller mer. Bland index för frekventa aktiviteter har ökningen varit ännu mer omfattande. Alla fyra av de frekventa beräkningarna för Index A tyder att man har rekryterat nya personer till kretsen av flitigt aktiva och ökningarna är många gånger ganska stora.

SOU 1995: 85

Diagram 5.1 Förändring för gruppen 45-64 år mellan 1983-1986 och 1991-1993 i andel som under den senaste månaden deltagit i någon kulturaktivitet inom olika konstomräden.

...

omm

Bild 11983-86 I 1990-92 Social aktivitet % I I l I I I | 0 10 20 30 40 50 60 Källa: Tabell 5.1.2aTabell 1 l a . I den grupp som inte har barn i hushållet är mönstret ungefär detsamma som för gruppen 45-64 år. Också bland vuxna som har barn i hushållet har det skett en del rörelser under tioårsperioden. Småbarnsföräldrarna, som har åtminstone ett förskolebarn hemma, har ökat sin basaktivitetsnivå bildens och tonens område och minskat basnivån i indexbildningens sociala aktiviteter. Bland indexen för frekventa aktiviteter har man ökat andelen kraftigt på området bild från 55 % aktiva till 75 % regelbundna utövare eller be- sökare. Skolbarnsföräldrarna, dvs. personer som endast har barn över 7 år men under 18 år i hemmet visar också ganska stor rörlighet. Men för dessa personer har andelen frekventa utövare eller besökare minskat området bild. Då vi slutligen tittar boendeort finns stora likheter mellan totalbefolkningen och boende i tätorter som inte är de tre storstäderna. Denna grupp också den största i befolkningen. Här ser vi ökning av basaktiva bild- och tonområdena. Det finns också en ökning av andelen frekventa bildens område. De tre storstäderna skiljer sig åt. I Stockholm har många ökningar av andelen aktiva ägt rum inom ramen för de tre indexbildningarna. I Malmöl- Göteborgs-ornrådet har däremot området bild många gånger en minskande andel besökare eller utövare, såväl basaktivitetsnivå som frekvent nivå. Materialet tillåter inte en uppdelning som skiljer Malmö och Göteborg.

5.1.2 Index B en indelning efter grad av personlig medverkan och verksamhetstyp Om man fördelar de 14 kulturaktivitetema efter den andra indexbildningen får man följande mönster:

Intresse och deltagande på kulturområdet som helhet

Index B

Eget utövande i form av: Besöksaktivitet på: konstnärlig Skriva dikter/dagbok Teater, opera verksamhet Teckna/måla Konsert

Spela instrument Sjunga i kör bildnings- Skriva aniklar/ Bibliotek verksamhet insändare Delta Museum studiecirkel utställning Föreningsmöte populärkulturell Filma/ Biograf aktivitet fotografera Sällskapsdans

De olika områdena indexbildningarna inom Index B kan ordnas hieraktiskt efter den relativa storleken uppmätta förändringar. Här finns det också något område med negativ utveckling.

Index B

Relativt mest uppåt har besök på konstnärlig institution gått med en ökning med fyra procentenheter. En ökning registreras också för populäregen kulturell verksamhet. Egen bildningsverksamhet visar en rörelse i motsatt riktning genom en minskning med fem procentenheter. För hela befolkningen har rörelserna i indexen emellertid varit måttliga och deras inbördes storleksrelation påverkas överhuvudtaget inte. Gör vi motsvarande lista över de olika indexen frekvent aktivitetsnivå får vi följande resultat:

SOU 1995: 85 Index B

Även här går mönstret från årsnivån igen. Det är besöken på konstnärliga institutioner samt den egna populärkulturella aktivitetsnivån som ökat. Den minskning av deltagande i bildningsaktivitet som vi tidigare kommenterat på basnivån finns inte när kraven på aktivitet skärps. Slutsatsen blir att de sporadiska deltagarna i bl.a. studieförbundens verksamhet eller de som någon enstaka gång går kurs har blivit färre men att de återkommande deltagarna eller skribenterna är ungefär lika många som tidigare.

Diagram 5.1.3 Förändring för gruppen 45-64 år mellan 1983-1986 och 1990-1992 i andel som under ett år deltagit i någon kulturaktivitet inom olika besöksaktiviteter eller egenaktiviteter.

Egen verksamhet konstnärlig bildning populärkultur 11983-86 Besöksaktivitet I 1990-92 konstnärlig bildning populärkultur %

0 20 40 60 80 100

Källa: Tabell 5.l.3a.

Även när det gäller index för frekventa aktiviteter är förändringarna det hela taget få. De förändringar inträffat över tid är så små att indexets insom bördes ordning bevaras också här. Vi har låtit göra studier av utvecklingen över tid också för Index B för olika undergrupper befolkningen. I den medelålders gruppen, 45-64 år, av

Intresse och deltagande på kulturområdet som helhet

har andelen aktiva ökat med mer än fem procentenheter för tre av indexbildningarna. Det gäller konstnärlig besöksaktivitet, samt för populärkultur såväl besök som egen aktivitet.

Diagram 5.1.4 Förändring för gruppen 45-64 år mellan 1983-1986 och 1991-1993 i andel som under den senaste månaden deltagit i någon kulturaktivitet inom olika besöksaktiviteter eller egenaktiviteter.

Egen verksamhet konstnärlig bildning populärkultur El 1983-86 Besöksaktivitet I 1990-92 konstnärlig bildning populärkultur %

Källa: Tabell 5.l.4aTabell 5.1.3a.

Bland index för frekventa aktiviteter har ökningen varit ännu mer omfattande för tre av grupperingarna inom Index B. Undantaget är besöksaktiviteter under egen bildningsverksamhet som minskat tydligt frekvent aktivitetsnivå. Gruppen äldre vuxna utan bam" uppvisar ökningar basaktivitetsnivå bara i en av indexbildningarna besök på konstnärlig verksamhet. Denna ökning kvarstår om kraven aktivitetsnivå skärps. Det finns också en ökning i andelen frekventa besökare bildningsinstitution i den här gruppen. Bland vuxna som har barn i hushållet har det skett flera rörelser under tioårsperioden. Den tydligaste bland småbamsföräldrama gäller egen populärkulturell verksamhet frekvent nivå. Här finns en stor ökning, från 53 % som ägnat sig detta de senaste fyra veckorna till 72 %, som alltså fotat, filmat eller varit ute och dansat 1990-talet. Andelen småbarnsföräldrar som ofta ägnar sig egen bildningsaktivitet har minskat årsnivå, men inte fullt så kraftigt den frekventa aktivitetsnivån. Även skolbarnsföräldrarna har minskat den bildningsaktiviteten från egna 47 % årsbasis till 36 %. Minskningen slår inte igenom lika kraftigt på

SOU 1995: 85

frekvent aktivitetsnivå. På denna nivå har man dock rnisnkat andelen besök bildningsinstitutioner med fem procentenheter. De boende i Stockholm har ökat andelen aktiva som ägnar sig egen konstnärlig verksamhet eller besöker institution. Även ofta-besökare institutioner har ökat i Stockholm. I Malmö/Göteborgs-området har däremot den egna konstnärliga verksamheten minskat såväl basaktivitetsnivå som frekvent nivå. De frekventa besöken konstnärlig institution har däremot ökat i Malmö/Göteborg. Om det är i båda eller bara en av städerna vet vi emellertid inte.

5.2 Mångsidighet i kulturvanoma och samband med

bakgrundsfaktorer

Det är vanligt att man belyser skillnader mellan kön, olika åldersgrupper eller grupper med olika utbildningsbakgrund med avseende kulturaktiviteter. Mer sällan skapas variabler som kombinerar dessa förklaringsvariabler. Det är känt att ålder och utbildningsnivå är nära kopplade. Det är sannolikt att en person som har en kort utbildning också tillhör de äldre i samhället. Vi vet också att kvinnor som grupp i regel är mer kulturellt aktiva än män, men få data har visat detta gäller oavsett kvinnornas ålder eller alla kvinnor i en om viss åldersgrupp oavsett utbildning. Sekretariatets studie av mångsidigheten i kulturvanoma och sambanden med bakgrundsfaktorer baseras ett material från SCB:s ULF-undersökning insamlat 1990-1991 genom personliga intervjuer med totalt drygt 10 000 personer. Sekretariatet har låtit dela in dessa i 24 olika befolkningsgrupper där kön, ålder och utbildningsnivå kombineras olika sätt. Var och en av de olika grupperna representerar mellan 60 000 och 650 000 personer i Sveriges befolkning. Totalt har vi låtit analysera dessa befolkningsgruppers uppdelade de 17 olika kulturaktiviteter som ingått i undersökningen. vanor Eftersom ett material av denna typ blir svåröverskådligt har sekretariatet därefter valt att vidarebearbeta det. I den bearbetningen används en snävare kulturdeñnition som omfattar 12 av de 17 aktiviteterna. I en annan bearbetning ingår samtliga 17. Allt material finns redovisat i den särskilda tabellbilagan. I jämförelsen med den i föregående avsnitt redovisade indexeringsstudien ingår många delvis överensstämmande variabler. Det handlar dock om analys material från två helt separata undersökningar varför vissa skillnader finns. av Som exempel kan nämnas att i indexeringsstudien ingår dans i form av sällskapsdans -i detta avsnitt ingår dans i form av konstdans och folkdans. De 12 aktiviteterna ingår i den snäva kulturdeñnitionen är valda så att som vi fått sex besöksaktiviteter och sex egenaktiviteter vilka är att:

Intresse och deltagande på kulturområdet som helhet

på teater besöka konstutställning besöka någon annan typ av utställning eller något - museum konsert besöka biblioteket bio -

spela instrument sjunga i kör dansa folkdans eller konstdans rita eller måla skriva dagbok eller dikter läsa böcker -

De aktiviteter som dessutom ingår i analysen med den vidare definitionen är att:

delta i studiecirkel lyssna grammofon ägna sig fotografering eller filmning läsa tidskrifter läsa Veckotidningar -

Inom varje enskild kulturaktivitet har vi rangordnat de 24 befolkningsgrupperna. Det betyder att vi tar hänsyn till gruppemas inbördes ordning vad beträffar aktivitet men inte till om andelen utövare inom i sig är hög en grupp eller låg. Den mest aktiva har tilldelats rangpoäng 24 och den minst gruppen aktiva fick rangpoäng Varje aktivitet har rangordnats två olika nivåer dels om man alls ägnat sig den under loppet av en 12-månadersperiod, dels om man ägnat sig den en gång per månad eller oftare. Observera alltså att även om aktiviteten i fråga i och för sig utövas eller besöks sällan uttryckt i andel av befolkningen finns det alltid en grupp som utövar aktiviteten i större utsträckning än andra. För var och en av de 24 bakgrundsgruppema har vi sedan kunnat beräkna summan av rangpoängen för de enskilda aktiviteterna. Med den snäva kulturdefinitionen blir den teoretiskt maximala rangpoängen 12 24 288 och den x lägsta tänkbara 12, vilket skulle innebära varit minst aktiv att samma grupp inom samtliga ingående aktiviteter. På motsvarande sätt blir den teoretiskt maximala rangpoängen 408 och den lägsta 17 i analysen med den vidare kulturdeñnitionen. Detta index, baserat rangpoäng, anger om en grupp av individer är mångsidiga i sitt kulturutövande. Hög rangpoäng indikerar alltså att många är utövare, eller flitiga utövare, i flera olika aktiviteter. Sannolikt gäller detta förhållande även individerna, men i den här analysen är data analyserade gruppnivå, inget annat.

SOU 1995: 85

En befolkningsgrupp kan ha en hög andel aktiva årsbasis utan att för den skull också ha de flitigaste utövarna eller besökarna. Det betyder att det inte är självklart att får samma relativa placering då poängen beräknas man hur stor andel av gruppen som alls har utövat en aktivitet som när man tittar vilka som tillhör de flitiga utövama.

Diagram 5.2.1 Mångsidighet uttryckt i form av rangpoäng för 24 befolkningsgrupper ordnade efter andel aktiva i 12 kulturaktiviteter.

Aktiviteter valda med snäv kulturdefinition. Utövande eller besök ska ha skett senaste 12 månaderna.

poäng 300 -- 268 254 242 247 250 211 195199 200200 200 -- 170178

153156 150 .. 131 26 119 105 94 100 84 -. 80 58 62 51 50 -- 25

0 Egågâååooåjoooogggäuåågggg V

ésêtêsissäsiåâaääartsäêä

| V | 2 z é b 2 54 g V1 lf Öl . V V Öl 2 V1 - V1 z Ir; in v v r 2 E 2 g g F u 04 g - ru v- - 2 2 M M E 2 2 2 :c M :c s:

Källa: Tabell 5.2.la

Av ovanstående diagram framgår att det finns en stor spännvidd. Vissa har genomgående hög ranking alla aktiviteter, andra genomgående grupper låg. Det betyder att där stor andel är aktiva ett kulturområde grupper en ofta är aktiva också andra områden. Med en rangpoängsumma 25 har de än 350 000 pensionerade lågutbildade männen en mycket svag mer rekrytering till kulturlivets olika delar med den snäva kulturdefinitionen. Ytterligare närmare 600 000 män med kort utbildning i åldersspannet 25 till 64 år samlar mindre än 60 rangpoäng. Unga kvinnor befinner sig i utbildning tillhör, tillsammans med kvinsom med eftergymnasial utbildning i alla åldrar, de som uppvisar störst andel nor aktiva många områden. Dessa får fler än 200 rangpoäng i vår grupper analys. Denna är ungefär lika stor som den bestående av män grupp skalans nedre del eller 950 000.

Intresse och deltagande på kulturområdet som helhet

Studerar man mönstret bakom de olika rangpoängen kan man se att mönstret för lågutbildade män 25 år eller äldre samt för de pensionerade kvinnorna med kort utbildning stämmer bättre överens än om de äldsta kvinnorna jämförs med jämnåriga kvinnor med högre utbildning. Utbildningen är den faktor som ger tydligast utslag i detta material, därnäst kön och minst ålder. I fråga om ålder är skillnaden störst mellan de unga 16- 24 år och övriga åldersgrupper. I en andra analysbild har vi studerat rangpoängfördelningen med utgångspunkt från frekvent deltagande med den snäva kulturdeñnitionen. Iden övre delen av skalan sker förskjutningar mellan de olika grupperna men män i övre medelåldern med eftergymnasial utbildning får nu fler än 200 rangpoäng och ingen grupp placerar sig ofta bland de minst aktiva bara en grupp har mindre än 60 rangpoäng, de lågutbildade pensionerade männen. Mer än hälften av de 24 grupperna har flyttat sig något på skalan, men ingen har förändrat sin relativa position med mer än 3 steg framåt eller två steg tillbaka.

Diagram 5.2.2 Mångsidighet uttryckt i form av rangpoäng för 24

befolkningsgrupper ordnade efter andel aktiva i 12 kulturaktiviteter.

Aktiviteter valda med snäv kulturdefinition. Utövande eller besök ska ha skett senaste månaden eller oftare.

poäng 300--

239245 250-

198 200" 1738°l82 I64 148 150.. 134142 7126 128 82888893 ICO-u. 62 65 48 50

EEEE8EE3S§E§H°8883888§88

sia?åa3â°emm°våaeåaååe I r t WN v Vaq- |N | q-

vE-Növäátøm nnJinsÅ

Källa: Tabell 5.2.2a

Totalt 10 av de 24 grupperna minskar sin rangpoängsumma då kraven på aktivitetsnivå ökar från årsbasis till senaste månaden eller oftare. Fem av dessa minskar sin rangpoängsumma med mer än 20 poäng. Det är skolpojkar

SOU 1995: 85

samt eftergymnasialt utbildade män i ålder 16-24 år samt kvinnor i åldern 25- 44 år med gymnasieutbildning eller högre som minskar mest. Fyra av grupperna förbättrar sin rangpoäng med mer än 20. Samtliga är över pensionsåldern och har förgymnasial eller gymnasial utbildningsnivå. Ett förhållande som bör uppmärksammas är att de unga männen, som i de allra flesta fall i dag får en gymnasial eller eftergymnasial utbildning, placerar sig relativt lågt rangskalan särskilt vid den höga aktivitetsnivån. När den vidare kulturdefinitionen med 17 aktiviteter används, påverkas ordningen mellan de olika bakgrundsgruppema knappast alls av att ytterligare fem kulturaktiviteter inräknas när man ser till deltagande det senaste året. Sammanlagt 18 av grupperna byter visserligen position inbördes, men förflyttningen sker, med ett undantag, bara ett eller två steg uppåt eller nedåt på skalan. Undantaget är pensionerade kvinnor med eftergymnasial utbildning som flyttar ner fyra steg. På aktivitetsnivån att ha utövat eller deltagit ofta sker med den vidare kulturdefinitionen med 17 aktiviteter en ompositionering av 12 av de 24 grupperna men förändringen inskränker sig till ett eller två steg uppåt eller nedåt skalan med undantag för pensionerade kvinnor med förgymnasial utbildning som flyttar ner tre steg. Slutsatsen blir att många yngre, främst välutbildade, är allätare" kulturområdet och därigenom får hög andel utövare inom många olika kulturaktiviteter. Utövandet sker emellertid i regel inte regelbundet eller ofta. Personer över pensionsåldem som ägnar sig kulturaktiviteter är däremot vanligen regelbundna besökare eller utövare vilket stärker gruppens position när kraven aktivitetsnivå graderas upp. En analys av det här slaget hjälper oss att identifiera vilka som deltar i stor eller liten utsträckning i olika kulturaktiviteter, men den ger inte svaret motiven vare sig för deltagande eller för att avstå. För det behövs ytterligare, mer djupgående, studier av olika gruppers motivering. Inte heller ger en bearbetning av det här slaget oss någon uppfattning om vilken behållning man har sitt deltagande. Både motiven och behållningen är faktorer som av närmare skulle behöva belysas i framtida studier.

Det skulle också vara värdefullt att kunna upprepa detta slags analys base-

rad individuellt beräknad aktivitetspoäng. Dett torde vara möjligt inom

en ramen för existerande databaser.

Intresse och deltagande på kulturområdet helhet som

5.3 Jämförelse mellan olika socio-ekonorniska faktorers

betydelse

Något om metoden För att kunna studera förklaringvärdet hos vissa bakgrundsvariabler har vi

låtit genomföra logistiska regressionsanalyser

Syftet med metoden är att undersöka förklaringsvärdet i vissa variabler, i det här fallet utbildningsnivå, i förhållande till någon variabel, i det här annan fallet kulturaktivitet. Alla andra variabler, t.ex. kön och ålder, hålls konstanta. Logistisk regression ger oss möjlighet att arbeta med s.k. oddskvoter. Man utgår från en referensgrupp, i regel den som troligen har lägst aktivitetsnivå, och relaterar alla andra grupper till den. I vår analys har vi använt förgymnasialt utbildade, icke facklärda arbetare samt personer som är yrkesverksamma inom serviceyrken, gruv-, sten- eller petroleumbransch som referensgrupp. De förgyrrmasialt utbildade jämförs i analysen med gymnasieutbildade och eftergymnasialt utbildade. De icke facklärda arbetarna jämförs med facklärda arbetare, tjänstemän på tre olika nivåer, egna företagare samt studerande. Yrkesreferensgruppen slutligen, jämförs med personer i akademikeryrken, socialt arbete, administrativt arbete, inom handel, transport, tillverkningsindustri och lant-/skogsbruk. Måttet oddskvot antar alltid ett värde 1,0 för referensgruppen. Jämförgmppemas värden är i sig mått hur mycket troligare det är att i den man aktuella gruppen finns med bland dem som deltagit i eller utövat den kulturaktivitet som studerats. Ju högre oddskvot desto starkare förklaringsvärde hos variabeln.

Syfte med valet av metod och uppläggning av analysen

Avsikten med vår oddskvotanalys är att få ett mått den inbördes relationen mellan utbildning, yrke och socioekonomisk förklaringar till delstatus som tagande i kulturlivet. De har visserligen ett starkt samband med varandra, men vilken av dem som väger tyngst är av intresse. Eftersom skolsystemet förändrats under senare hälften 1900-talet finns, av som tidigare påpekats, också ett samband mellan ålder och utbildningsnivå. För att eliminera en sådan effekt har oddskvotanalysen genomförts be-

2 Logistisk regressionsanalys multivariat analysmetod där slutresultatet är en en sannolikhetsberäkning uttryckt i en s.k. oddskvot fått låna - terminologi från spelteori och vadslagning. Oddskvoten anger förhöjda sannolikheter för ett visst beteende för en grupp människor i jämförelse med en annan grupp. Ju högre oddskvot desto större sannolikhet att just den gruppen visar det studerade beteendet. Däremot ger inte oddskvoten svar på hur många de är eller hur stor gruppen skulle kunna bli. 103

SOU 1995: 85

folkningen uppdelad i två åldersgrupper. I bearbetningen har de yngsta 16- 24 år och de äldsta 65 och äldre uteslutits. Den yngre av grupperna som vi har med i analysen är 25-44 år och omfattas således av grundskolereformen medan den äldre gruppen, 45-64 år gammal, rymmer personer med den traditionella folkskolan som lägsta utbildningsnivå. Kön betraktas ofta som en viktig särskiljande variabel varför vi ville elimiden de utbildnings- och yrkesrelaterade variablerna. nera effekten av Oddskvoter har således beräknats antingen för variablerna kön, utbildning eller yrke -i samtidig bearbetning där variabel analyseras medan de två en en andra konstanthålles eller för variablerna kön, utbildning och socio-ekono- misk status med inskränkning. Oddskvoten uttrycks i tal som starkt samma förenklat ökningen sannolikhet för utfallet i en variabel i vårt fall anger av kulturaktiviteter -till följd av egenskaper i någon annan variabel här bak- grundskaraktäristika. Analysen har gjorts för fem olika kulturaktiviteter av besökskaraktär be- sök bio, teater, konsert, museum och bibliotek. I oddskvotanalyserna studerar relationen mellan utbildning, yrke och som socio-ekonomisk status har sannolikheten satts till 1.0 för man, förgymnasial utbildning, icke facklärd arbetare samt arbete inom serviceyrken eller gruv/sten/petroleumbransch.

Resultat

Alla de fem kulturaktiviteter som studerats med logistisk regressionsanalys uppvisar bland 25-44 år, signifikanta skillnader i benägenhet yngre personer, delta i aktiviteten beroende på utbildning. I den äldre åldersgruppen har att utbildningen betydelse endast för variablerna konsertbesök och biblioteksbesök. Kön är åtskiljande variabel vad beträjfar biblioteksbesök oavsett ålder och teaterbesök bland yngre. Variationer i socio-ekonomisk status uppvisar ingen signifikant skillnad i benägenhet att delta i kulturaktiviteter för den äldre åldersgruppen, men tjänstemän olika nivåer bland de yngre har ökad sannolikhet besöka bio och konsert. Även inom olika att teater, yrkesgrupper förekommer ökad benägenhet att delta i olika kulturaktiviteter beroende ålder.

Intresse och deltagande på kulturområdet som helhet

Diagram 5.3.1 Utbildningens betydelse som förklaringsvariabel till skillnader mellan kulturaktiviteter bland personer 25-44 år. F örklaringsvärdet uttryckt i form av oddskvoter visar den relativa benägenheten att delta i kulturaktiviteten i fråga för respektive utbildningsgrupp. Oddskvot 1.0 tillsätts referensgrupp, idetta fall förgymnasialt utbildade personer. en Oddskvot 6,00 5,00 4,00 I Förgymnasial 3,00 El Gymnasial

2,00 I Eftergymnasial

1,00

0,00 |r- å ä 5 5

Källa: Tabell 5.3. 1a

Oddskvoterna för varierande benägenhet att bio är inte signifikanta i något fall bland äldre, men visar klart högre benägenhet bland yngre personer med gymnasial eller eftergymnasial utbildning att besöka bio jämfört med förgymnasialt utbildade. Det är mer än 50 % förhöjd chans att en gymnasieutbildad mellan 25 och 44 år varit bio och nästan 3,5 person gånger större sannolikhet för den som har eftergymnasial utbildning i jämförelse med en lågutbildad person. Bland de yngre är det också ökad benägenhet för biobesök bland lägre tjänstemän jämfört med alla andra socioekonomiska grupper, samt för personer verksamma inom akademikeryrken, administrativt, kommersiellt eller socialt/vårdande arbete. Oddskvoterna för variabeln teaterbesök visar att bland yngre personer, 25- 44 år, ligger det starkaste förklaringsvärdet till andelen besökare i utbildningsnivån. har eftergymnasial utbildning i denna åldersgrupp har Den som en oddskvot 3.3 jämfört med personer med förgymnasial utbildning som alltså tilldelats sannolikhetstalet 1.0. Det betyder att det är 3,3 gånger högre sannolikhet att högutbildad är teaterbesökare jämfört med en lågen person utbildad. Även gymnasieutbildning ökad sannolikhet för teaterbesök en ger med oddskvot 1.5. Det betyder att det är 50 % högre sannolikhet för ett en teaterbesök bland gymnasieutbildade personer i åldersgruppen 25-44 år än för de lågutbildade i samma ålder. Det finns också en ökad sannolikhet för teaterbesök bland kvinnor jämfört med män, men denna oddskvot är lägre än

SOU 1995: 85

den för utbildning, 1.4. Även bland högre tjänstemän i den åldersyngre gruppen är benägenheten att besöka teater avsevärt högre än i jämförelse med andra grupper och personer verksamma inom administrativa eller kommersiella yrken skiljer sig också signifikant från övriga yrkesgrupper. Äldre personer har inga signifikanta oddskvoter. För konsertbesök är sannolikheten bland yngre personer förhöjd de om har en högre utbildning och likaså måttligt förhöjd bland lägre och medelhöga tjänstemän. Också personer inom akademikeryrken och i kommersiellt arbete har en signifikant oddskvot som tyder förhöjd sannolikhet för konsertbesök. Det starkaste sambandet mellan utbildning och kulturaktiviteter finner vi bland yngre personer som besökt museum. Det är mer än 5,5 gånger högre sannolikhet att en eftergymnasialt utbildad person varit museum än fören gymnasialt utbildad. Socio-ekonomisk status visar inga signifikanta skillnader mellan grupperna och bara akademikeryrken urskiljer sig bland yrkesgrupperna. Den äldre gruppen har inga signifikanta skillnader i någon av bakgrundsvariablema. Kvinnor, oavsett åldersgrupp, har ökad benägenhet för besök bibliotek. Utbildningsvariabeln uppvisar signifikanta samband inte variabeln sociomen ekonomisk status. Akademikeryrken ger ökad sannolikhet i båda åldersintervallen och yrken inom socialt/vårdområdet likaså, då bara bland men yngre personer. Sammanfattningsvis ger den logistiska regressionsanalysen tydliga svar utbildningens starka förklaringsvärde bland personer mellan 25 och 44 år. Denna variabel särskiljer beteendet för alla de studerade kulturaktivitetema medan yrke eller socio-ekonomisk status inte samma systematiska vis är särskiljande. Ett undantag är då yrken med teknisk, naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig eller humanistisk inriktning, som i samtliga kulturvariabler visar starkt samband med kulturaktivitetema. Kön är relativt mindre särskiljande som förklaringsvariabel. Bland de äldre finns också samband med utbildning och akademikeryrken och hög oddskvot för två av de fem studerade kulturaktivitetema besök konsert och bibliotek. - Vi har också låtit göra en kompletterande oddskvotanalys bara för kvinnor. Analysen gjordes kvinnor i samtliga åldersgrupper och antalet studerade variabler utvidgades enligt den vida kulturdefinition också användes i som analysen av befolkningsgruppema i avsnitt 5.2. Variablema konstdans och körsång, som har få utövare i befolkningen uteslöts dock av bearbetningstekniska skäl. De bakgrundsvariabler som ingår i analysen är ålder, socio-ekonomisk status samt fysisk rörlighet. Av analysen framgår att varje åldersgrupp är mer aktiv i någon eller några kulturvariabler än den relativt gamla referensgruppen 75-84 år, de yngsta kvinnorna går i mycket större utsträckning bio och även 25-44-åriga

Intresse och deltagande på kulturområdet helhet som

kvinnor tillhör oftare biobesökama. Övriga skillnader mellan gäller

grupperna i samtliga fall egenaktiviteter. Ju yngre man är desto mer sannolikt att man ägnat sig att måla, fotografera eller lyssna fonogram. De medelålders skiljer sig från andra åldersgrupper genom att oftare läsa tidskrifter. Den socio-ekonomiska variabeln visar att kvinnliga tjänstemän mellannivå i större utsträckning än de icke facklärda arbetarna har ägnat sig 10 av de 15 aktiviteter som studerats. Studerande kvinnor har högre sannolikhet att ägna sig sex av aktiviteterna och de kvinnliga högre tjänstemännen ägnar sig mer 7 av de 15 aktiviteterna än vad icke facklärda arbetare gör. För högre tjänstemän eller tjänstemän mellannivå ingår alla eller så gott som alla aktiviteter som betyder besök kulturinstitution. De studerande har signifikant större benägenhet att besöka bio och teater samt bibliotek.

5.4 Sammanfattande iakttagelser

I detta avsnitt har vi analyserat utvecklingen av deltagandet i kulturlivet ett övergripande plan. Genom att konstruera index samt bearbeta tillgängliga uppgifter genom undergruppsindelning får vi en viss indikation utveckling över tid, vilka grupper som är aktiva och hur starkt förklaringsvärdet är i olika bakomliggande oberoende variabler. Vi har studerat förändringar i kulturvanorna över tid, mångsidigheten i olika gruppers vanor och samband med olika bakgrundsvariabler samt det relativa förklaringsvärdet i ett antal utbildningsrelaterade bakgrundsvariabler. Totalintrycket är att aktivitetsnivån generellt är hög i Sverige och att man under den senaste lO-årsperioden lyckats öka intresset ytterligare för några kulturområden. Samtidigt kan vi se att de skillnader som brukar påpekas mellan olika befolkningsgrupper tycks bestå med ett undantag. Vi verkar få fler aktiva medelålders och äldre. Den grupp som var ung då 1974 års kulturpolitik fastlades, de som nu utgör gruppen 45-64-åringar, är en grupp som många punkter förändrat sina vanor kulturområdet. Vi kan naturligtvis inte uttala oss om huruvida ett äkta samband föreligger, men man kan fundera över om inte påverkan under de första åren med en kulturpolitik satte spår bland de då unga ett alldeles särskilt sätt. Detta skulle behöva studeras närmare och resultaten kan möjligen bekräfta hypotesen att varje tidsperiod måste vinna sina unga för kulturen genom målmedvetna insatser. Ett annat tydligt resultat är det starka förklaringsvärdet i utbildningsvariabeln. Den slår särskilt igenom lband de yngre. Man bör dock hålla i minnet att det är stor skillnad den grupp som inte hade möjlighet att studera vidare för 20 eller 50 år sedan och den grupp som inte studerar vidare i dag. Tolv års skolutbildning erbjuds numera de allra flesta nio skolår år obligatoriskt. Det betyder dels att den grupp som har kort skolutbildning ständigt minskar. Den 107

SOU 1995: 85

lilla grupp som lämnar skolan efter nio år eller kortare tid är inte jämförbar med äldre korttidsutbildade. En konsekvens av detta är att också kulturpolitiken måste finna nya vägar om man har ambitionen att nå också denna minskande grupp. Bland personer i övre medelåldern eller pensionsåldem finns en stor bredd inom den mycket stora grupp som kategoriseras som förgymnasialt utbildad. Det är tydligt att de starkaste förklaringssambanden tycks finnas mellan utbildning och olika kulturaktiviteter. De socio-ekonomiska skillnaderna eller skillnader i yrkesval tycks spela en relativt mindre roll. Det tycks också som om kön spelar relativt mindre roll än utbildning även om det också är så att de minst aktiva är lågutbildade män och de mest aktiva är välutbildade kvinnor. Även rörelser i kulturvanoma kan konstateras över tid är det svårt att om värdera i vilken utsträckning dessa rörelser beror den förda kulturpolitiken eller inte. I vissa fall kan antagligen med säkerhet uttala oss om att det inte är fråga om en sådan effekt. Det gäller t.ex. de relativt stora ökningarna av intresset musikens område. Ett växande musikintresse är emellertid någonting för kulturpolitiken att ta fast på. Många människors kulturella kontakter äger i dag rum genom musiken. En annan tydlig trend i materialet är att den egna bildningsaktiviteten gått tillbaka. Delvis kan detta vara en effekt av att utbildningsnivån ökar i samhället, men här avspeglar sig också bland unga människor minskad efterfrågan folkbildningens traditionella studieverksamhet, ökade kostnader för deltagaren parallellt med effekten av ett minskat utbud. Inom ramen för det index rör bildningsverksamhet ingår också aktiviteter som att skriva som insändare och artiklar. En särskild granskning av utvecklingen av den variabeln tyder emellertid inte någon minskad aktivitet bland yngre. Förklaringen ligger i minskat deltagande i kurser och studiecirklar bland yngre. Rörelser i denna aktivitet kan emellertid också ha andra än kulturpolitiska orsaker. Kvinnors ökande förvärvsarbetsgrad är exempel på en sådan förändring. En relativt måttligt minskad efterfrågan studiecirklar kan också orsaken till att utbudet krymper eller att avgifterna ökar vilket i sin tur vara kan leda till relativt större rörelser i andelen deltagare i olika befolkningsgrupper. Verksamhetsinnehållet på ett kulturområde förändras också över tid. Exempelvis arbetar teatern i dag med andra typer av uppsättningar, i mindre salonger och även med färre föreställningar jämfört med för 20 sedan. Vid jämförelser av en kulturaktivitet vid två tidpunkter kan man således aldrig utgå från att allt annat är lika. Analyser det slag vi här blir med nödvändighet förenklade. av ägnat oss Samtidigt är det den möjlighet som står till buds om man också vill väga in effekten av många olika variabler individrelaterade eller situationsrelaterade. - För att läsaren också ska ha möjlighet att stämma av sin verklighetsbild en olika kulturområden övergår vi nu till att igenom område för område.

6 Teater och cirkus

Teaterområdet karaktäriseras av att andelen mycket intresserade av teater är ganska liten 5 % av befolkningen, att ungefär 40 % av befolkningen varit på minst en teaterföreställning under ett år, att en ökande andel av befolkningen sett någon amatörteaterföreställning under det senaste året, en rikstäckande institutionsstruktur, som omfattar tre helt statligt finansierade institutioner Dramaten, Operan i Stockholm och - Riksteatern samt 27 övriga teaterinstitutioner varav flertalet är länsteatrar, att det finns ca 150 fria teatergrupper, varav ca 60 har statliga bidrag, att statliga bidrag utgår även till vissa andra teaterändamål som Drottningholmsteatem, Vadstenaakadernien och Marionetteatem, att det finns ett litet antal privatteatrar, framför allt belägna i Stockholm, att teaterområdet är det enskilda konstornråde som uppbär det mest omfattande statliga stödet men att finansieringen av de regionala teaterinstituionerna till största delen sker med bidrag från kommuner och landsting, den organisatoriska strukturen teaterområdet är stark, att det finns ett nät av arrangerande teaterföreningar, de allra flesta lokala föreningar inom Riksteatern, att studieförbunden också fungerar som arrangör av teaterföreställningar, att Skådebanan arbetar pedagogiskt och biljettförmedlande med målsättning att locka nya grupper till teatern, att amatörteaterverksamheten ökat under perioden, teater också ges i radio och television och där möter en minskad men alltjämt stor publik.

SOU 1995: 85

6.1 Befolkningens intresse för teater

I olika undersökningar genom åren framkommer att personer har ett starkt intresse för teater, men att relativt många har ett visst intresse Mindre än 5 % av befolkningen uppger sig vara mycket intresserade av teater och ytterligare ca 15 % uppger sig vara ganska intresserade. Ca 35 % befolkningav en klassificerar sig själva som måttligt intresserade. Intresset för teater är lägst bland barn men ungefär konstant i den vuxna befolkningen oavsett ålder. I särklass starkast är det bland de välutbildade med eftergymnasial utbildning. Ca 40 % av befolkningen har sett någon teaterföreställning det senaste året. Tre genrer dominerar då befolkningen spontant får nämna vilken slags teater som intresserar dem komedier, musicaler och klassisk teater. Det senare intresset återfinns dock huvudsakligen bland personer med eftergymnasial utbildning. Två andra genrer samhällsinriktad teater och nämns där- - opera emot av få totalt sett 2 respektive 1 % av befolkningen. Det innebär i individer räknat närmare 100 000 potentiella besökare på opera och kanske 150 000 personer som är vunna för samhällsinriktad teater. Den samhällsinriktade teatern har en större grupp intresserade bland personer med eftergymnasial utbildning där 7 % uppgivit intresse för genren. Det spontant uppgivna operaintresset är oberoende av utbildningsnivå.

6.2 Utbud av teater

6.2.1 Utbudets omfattning och geografiska spridning

Teaterföreställningar visas i dag vid åtminstone något tillfälle per år i de flesta av landets kommuner. Antalet fasta teaterinstitutioner har mer än fördubblats sedan 1974. Av nuvarande länsteatrar har fem sitt ursprung i Riksteaterns tidigare fasta regionala ensembler som ombildats till regionala teaterinstitutioner. Två teatrar, Blekingeteatem och Kronobergsteatem, har lagt ihop sina verksamheter i nuvarande Kronobergsteatern. En teaterinstitution Norrköping/Linköping stadsteater har under perioden ombildats till regionteater. Ett par av de i dag statsunderstödda regionala teaterinstitutionema har ett förflutet som fria teatergrupper med statligt stöd. Det gäller Skaraborgsteatem med hemmascenen i Skövde, Byteatem i Kalmar samt Folkoperan i Stockholm. Sammantaget betyder detta att teaterns regionalisering inte alltid inneburit att ett tidigare

1 Nordberg J Nylöf G 1987: Kulturbarometern i detalj: Tema Teater. PUB Informerar I Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd samt Nordberg J Nylöf G 1992: Kulturbarometern i detalj: Tema Teater. 110 Rapport nr 11 Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd.

Teater och cirkus

teaterlöst län verkligen tillförs helt ny teater. Regionaliseringen av teaterinstitutionerna har däremot skapat ett ganska komplett teatemät över landet.

Diagram 6.2.1 Antal föreställningar totalt och utanför hemkommunen för

statsstödda teaterinstitutioner respektive statsstödda fria teatergrupper.

Antal 14 000 .. |. I Antal / 12 000

föreställningar

.l./uø. / I .ea f".

10 900 institutioner utanför

8 000 -Jl-ázearrrzliy

.". kommunen 6 000 0 Antal

nä

4 000 föreställningar fria 2 000 teatergrupper -- O OÃVaraV utanför : : : : : : : i å : hem 1- zx o m xo ox m N m 1i l Q Q Q Q Q Q Q Q kommunen CU O O W V3 OO v F Öl V7 l l l OO ® OO Ch C G O Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q

Källa: Tabell 6.2.1a

Trots tillkomsten av många nya teaterinstitutioner har antalet föreställningar som erbjuds publiken förändrats ganska litet under perioden. En förklaring till det är att de teaterinstitutioner som funnits med under hela 20-årsperioden har minskat sina föreställningar från drygt 11 000 till knappt 9 000 föreställningar totalt. Här förekommer dock stora variationer mellan enskilda institutioner en del har ökat antalet föreställningar medan andra minskat. - Största rninskningarna svarar Riksteatern och Musikteatern i Malmö för. Att Riksteaterns föreställningverksamhet minskat genom ombildandet av de regionala ensemblema är ganska naturligt. Riksteatern har dock minskat sin föreställningsverksamhet i samtliga län i landet från knappt 4 400 spelåret 1973/74 till drygt 1 700 spelåret 1993/94. Spelåret 1991/92 med ca l 200 föreställningar representerar vågdalen i utvecklingen. Föreställningar för sjukhus och vårdinstitutioner m.m. hade t.ex. nästan helt upphört spelåret 1991/92 men ökar nu åter i antal.

lll

SOU 1995: 85

6 2 2 Turnéer . . Riksteatern är en tuméteater. De regionala teaterinstitutionema har uppdraget att erbjuda föreställningar runt om i länen. Föreställningar utanför hemlänet förekommer i begränsad utsträckning. Många fria teatergrupper har en omfattande tuméverksamhet. Rikstetatems tuméverksamhet har minskat dels grund av tillkomsten av regionteatrar, dels av ekonomiska skäl. De statliga anslagen har inte hållit takten med kostnadsutvecklingen teaterområdet i allmänhet och för turnéteatem i synnerhet. Trots att förutsättningarna för turnéteater till regionernas huvudorter har förändrats har Riksteatern framför allt förändrat utbudet riktat till de mindre orterna. I en analys som Riksdagens revisorer låtit göra framgår att Riksteatern 1990/91 besökte lika många orter med 5 000 invånare eller gjorde 1982/83 Antalet besökta orter med mindre än 5 000 mer som man invånare hade minskat från drygt 200 till ca 100. I början av perioden var det vanligare att Operan i Stockholm turnerade med sina föreställningar än vad som var fallet vid 1990-talets början då andelen föreställningar utanför hemkommunen så gott som halverats. Dramaten har under hela perioden haft få föreställningar utanför Stockholm. De första åren på 1990-talet pekade statistiken en liten ökning, men den senaste teaterstatistiken visar att Dramaten spelåret 1993/94 gav ungefär 4 % av samtliga föreställningar ute i landet. Variationema mellan olika regionala teaterinstitutioner är stora. Stadsteatendast undantagsvis har bidrag från landstingen, turnerar i minst rarna, som utsträckning. Mellan 0 och 14 % av föreställningarna spelas utanför hemmascenen. Länsteatrarna turnerar mer men skillnaderna är mycket stora mellan olika teatrar. Spelåret 1993/94 gavs i genomsnitt 45 % av föreställningarna utanför hemmascenen. För länsteatem i Örebro andelen endast var 13 %, vilket ändå är en ökning sedan institutionen bildades då andelen in-

ledningsvis ännu lägre. Även Östgötateatern har låg andel turnéföre-

var en ställningar, men drygt 60 % av länets befolkning bor i teaterns två hemkommuner. Exempel teaterinstitutioner med hög andel tuméföreställningar är Skaraborgs länsteater och Teater Halland. Båda spelar mer än 70 % av sina föreställningar utanför hemkommunen. Andelen turnerande utanför hemkommunen bör bl.a. ses i relation till hur stor del av länets befolkning som bor i huvudorten, länets yta och ortsstruktur. Närmare 60 statsunderstödda fria teatergrupper har spelat runt 3 700 föreställningar per år utanför sina hemortskommuner det senaste året.

112 2 Teatrarna och svenska folket 1993. Rapport från Riksdagens revisorer.

Teater och cirkus

6.2.3 Genrer och särskilda målgrupper

Det samlade teaterutbudet har en stark koncentration talteater. Genom tillkomsten av Norrlandsoperan, Värmlands musikteater och Folkhar dock utbudet fått tillskott av opera och musikteater. operan Under de gångna 20 åren har också andra initiativ tagits för att bredda utbudet av teaterfonner. Inom Riksteatern finns sedan 1977/78 en ensemble som spelar teater teckenspråk Tyst teater. Ensemblen ursprungligen en verksamhet inom - var ABF Riksteatern övertog. Riksteatern driver också en teaterverksamhet som finska sedan 1980/81. Man arbetar med såväl egna uppsättningar som gästspel från Finland. Dessutom knyter man finskspråkiga amatörföreställningar till verksamheten. Som ett led i att den nationella tuméteatem till det faktum att Sveanpassa rige blivit allt mångkulturellt har ensemblen Shikasta bildats. Verksamhemer inleddes 1992/93. Inom de under de senaste decennierna inten grupper som vandrat till Sverige finns hundratals välutbildade scenkonstnärer. En särställning bland de språkliga minoritetema i Sverige har den samiska urbefolkningen. Under 1970- och 1980-talet verkade den samiska teatern Dálvádis stor del tiden fri teatergrupp med statsbidrag. Gruppen - en av som lade sin verksamhet 1990. Senare har en ny teater, Samiska Teatern, bilner dats. De dansensembler finns inom fem av teaterinstitutionema behandlas i som kapitel

6.2.4 Utbud för barn och ungdom

Årligen sätts mellan 80 och 100 olika föreställningar avsedda för barn- och

ungdomspublik runt landets teaterinstitutioner. Spelåret 1993/94 upp om de närmare 4 300 barn- och ungdomsföreställningar vilket är en ökning gav med närmare 500 jämfört med slutet av 1970-talet. De teaterinstitutioner som fanns vid 20-årsperiodens början har varierat antalet föreställningar under perioden.

SOU 1995: 85

Diagram 6.2.2 Antal föreställningar totalt och för barn och ungdom för teaterinstitutioner respektive fria teatergrupper.

Antal föreställningar 14 000

12 000 I Antal föreställningar teater- 10 OQO institutioner

8 000 varav för barn och ungdom 6 000 I Antal föreställningar fria teatergrupper 4 000 varav för barn och 2 000 ungdom

0 8 8 ä ä OO ox O . u-u

Källa: Tabell 6.2.2a Tabell 6.5.2b

Av det samlade utbudet teaterinstitutionerna utgör bam- och ungdomsföreställningarna spelåret 1993/94 drygt 30 %. Tio år tidigare låg andelen högre med närmare 40 %. Den stora andelen barn- och ungdomsföreställningar produceras av länsteaterinstitutionema även 1993/94 ligger på som en nivå över 40 %. De tre nationalscenema och stadsteatrarna har nivå en som understiger 30 %. Vissa år har de regionala teaterinstitutionerna fått ökade bidrag för att stärka sin teaterverksamhet mot de målgruppema. yngre Totalt kan man alltså konstatera en ökning antalet uppsättningar vid teaav terinstitutionerna vad beträffar teater för barn och ungdom framför allt mot periodens slut samt betydande svängningar mellan åren i antalet föreställningar. De fria teatergruppema är viktiga producenter av barn- och ungdomsföreställningar. Föreställningar anpassade för barn och ungdom har ökat i de fria teatergruppemas utbud och utgör i dag drygt 70 % av deras verksamhet, mot drygt 50 % under början av l980-talet. De fria teatergruppema har de senaste åren gjort ca l 000 fler barn- och ungdomsföreställningar än teaterinstitutionerna tillsammans. Man spelar dock i regel for mindre publiker. Såväl tuméverksamhet som föreställningar för bam- och ungdom har blivit viktiga inslag i bidragsvillkoren för de fria teatergruppema vilket kan vara en förklaring till att de bibehållit en hög andel sådana föreställningar när teaterinstitutionerna har minskat sina andelar.

Teater och cirkus

6 2 5 Arrangörsnätet . . Basorganisationen för teaterverksamheten runt om i landets små och medelstora kommuner är teaterföreningama. Under 20-årsperioden har ett 60tal teaterföreningar tillkommit och verksamhet finns nu i 225 av landets kommuner. Teaterföreningarna är sarnrnanslutna i länsteaterföreningar, i dag sammanlagt 23 till antalet. Teaterföreningarna utgör grunden för Riksteaterns verksamhet och tillsammans med styrelsen utgör teaterföreningarnas ombud kongressen som är Riksteaterns högsta beslutande organ. Teaterföreningama ordnar emellertid inte bara föreställningar med Riksteaterns ensembler utan arrangerar också föreställningar med länsteatems turnéutbud och med fria teatergrupper. Teaterföreningama arbetar också med publikrekrytering sina respektive orter och tillsammans ordnar man årligen mer än 8 000 föreställningar vilket motsvarar i genomsnitt 30 föreställningar per kommun. Ca 70 % de föreställningar arrangeras kommer från andra producenter av som än Riksteatern. På senare år finns emellertid tendenser till att arrangörsledet sviktar, främst till följd av att de kommunala bidragen minskat. Teaterutredningen förordade att man skulle prioritera insatser för arrangörsledet bl.a. genom att teaterföreningarna skulle ges ökade möjligheter att satsa bildningsverksarnhet och publikarbete. Arrangörsledet består också av främjandeorganisationen Skådebanan som i och för sig inte själv arrangerar några teaterföreställningar men som har betydelse för att intressera en publik till föreställningsverksarnheten. Folkbildningen har också stor betydelse som arrangör av föreställningsverksamhet genom de kulturprogram som anordnas inom dramatisk framställning och dans. Fram till slutet av 1980-talet Ökade dessa arrangemang till fler än 10 000 eller föreställningar per år. Under de första åren program 1990-talet skedde en nedgång, men den senaste statistiken från studieförbunden visar att antalet kulturprogram med dramatisk framställning är fler än någonsin med närmare 13 000 arrangemang 1993/94. En stor arrangör av teater har också skolan varit. Särskilt för barn- och ungdomsföreställningar är skolan den viktigaste arrangören. Det har på senare år funnits en stark oro för denna del av arrangörsnätet då skolornas organisation förändrats. Då pengar decentraliserats från kommunala förvaltningar till de enskilda skolorna har inledningsvis bl.a. de fria teatergruppema drabbats. Enligt Kommunförbundet pågår arbete i många kommuner för att skapa ny, välfungerande arrangörsroll bl.a. genom att skolorna utser en kulturombud som samverkar om köp av föreställningar.

SOU 1995: 85

6.2.6 Utbud i etermedierna

Den spridning av teatern som konstform radion och sedermera televisiosom nen svarat för har varit mycket stor. Radioteatems utbud har ökat i sändningstimmar per vecka under den gångna 20-årsperioden från drygt 6 till drygt 9 timmar och Radioteatern har ett utvecklat samarbete med bl.a. landets regionala teaterensembler. Tv-utbudet har ökat från 4 timmar till 27 timmar dramatik i veckan under perioden 1973 till 1992. Den egna produktionen har emellertid ökat relativt sett mindre under period. År 1973 producerades drygt 2 timmar samma teater eller film Sveriges Television. År 1992 egenproduktionen kategorin av var dramatik knappt 4 timmar. Tv-teaterns tidigare fasta ensemble introducerade många skådespel och scenkonstnärer direkt i de svenska vardagsrummen under 1960-talet och många föreställningar har blivit älskade klassiker. Framför allt gäller det kanske bearbetningar av verk som spelats in i levande miljö Hemsöborna, som Raskens eller Kära Farmor. Den stora ökningen av sändningstid för drama i tv står dock seriefiktionen för. Med serier som Varuhuset och Rederiet har televisionen etablerat en annan form av dramatik än den tidigare vanliga tv-teatem. I takt med att radion och televisionen utsatts för konkurrens kan man konstatera dels att utbudet av dessa genrer ökat, men också att publikema till de enskilda programmen i regel har minskat. Dramaten och Operan i Stockholm har i sina avtal inskrivet att de ska medverka till tv-överföringar av sitt utbud. Det har också under den gångna 20årsperioden gjorts försök att med eterrnediernas hjälp göra de olika teateruppsättningarna vid regionala teaterinstitutioner tillgängliga för en större publik, men någon helhjärtad satsning har inte kommit till stånd. En tillbakablick perioden 1981-1994 visar att antalet överföringar i de flesta fall varit lågt. I stort sett handlar det i genomsnitt om en föreställning per år från Operan i Stockholm och Dramaten. Även andra teaterscener i landet får föreställningar omforrnade till tv-föreställningar, dock i ännu mindre omfattning. En tv-bearbetning kan göra en tv-teaterföreställning tillgänglig för långt fler personer än vad som någonsin kan få möjlighet att se föreställningen direkt från scen. Det har emellertid förekommit en återhållsamhet från såväl teaterinstitutionemas som televisionens sida när det gäller att genomföra sådana bearbetningar. Ur televisionens perspektiv innebär det bara en begränsad kostnadsreduktion att omfonna en befintlig föreställning till tv-fonnen jämfört med kostnaden för originaluppsättningar. Man har haft strävan att utveckla tvdramat till en egen konstform. Men motstånd har också, i vissa perioder, funnits bland scenkonstnärema som inte alltid tycker att tv-mediet förmedlar deras uppsättningar med alla dess kvaliteter och som oroat sig för att kontakten med publiken ska bli lidande. På senare år har samarbetsklimatet, enligt

Teater och cirkus

uppgift, förbättrats och under 1995 planerar Sveriges television t.ex. sändning eller inspelning av tre olika uppsättningar från Dramaten.

6.3 Publiken till teater

År 1993/94 gjordes totalt än 2,8 miljoner besök den offentligt stödda mer teatern runt om i landet, ca 298 000 Riksteatern, ca 260 000 Dramaten, 182 000 Operan i Stockholm, ca 1 446 000 på läns- och statsteatca tillsammans och 649 000 besök inom ramen för de statsstödda fria rama ca teatergruppemas verksamhet. Antalet teaterbesök sålda biljetter har minskat under hela 20-årsperioden från knappt 4 miljoner besök till 2,8 miljoner besök de statsunderstödda ca institutionsteatrama tillsammans med de fria teatergruppema. Publikintresset sviktar således. Men det finns stora skillnader mellan olika teatrar. De institutioner funnits med ända sedan periodens början hade då en publik som drygt 3 miljoner besök medan 20 år senare har ca 1,7 miljoner besök. man Samtidigt har ungefär hälften stads- och länsteatrarna snarare stärkt sin av ställning, uttryckt i antal sålda biljetter, sedan mitten av l980-talet. Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern har minskat sin publik, Operan med ca 80 000, Dramaten med 100 000 och Riksteatern med drygt 700 000 beca sök. Då bör emellertid hålla i minnet att en del av Riksteaterns minskning man är följd ombildandet de regionala ensemblerna. De fria grupperna en av av med statsbidrag redovisade i slutet 1980-talet en gemensam besöksstatistik över 800 000 besök. Det har ibland diskuterats om ökat intresse för privatteatrarnas utbud kan ligga bakom publikminskningen de offentligt stödda teatrarna. Så tycks emellertid fallet. De privatteatrar i Stockholm vi kunnat följa tillbaka inte vara till 1970-talet har minskat än ökat sin publik och de sex teatrar, snarare China, Folkan, Intiman, Maxim, Oscars och Vasan, som kan följas sedan de första åren på 1980-talet har fått vidkännas publikminskningar från ca 750 000 besök 1982/83 till 590 000 1990/91. Det är däremot troligt att de vanligt förekommande och bygdespelen liksom livaktiga numera sommaramatörteaterföreningar runt i landet samlar en inte obetydlig publik. om

6 3 1 Teaterbesökarna . . Hittills har vi redovisat tetaerbesök i termen av sålda biljetter. Ser vi till antal besökare, dvs. antal människor går teater får vi en delvis annan bild som av utvecklingen.

SOU 1995: 85

Diagram 6.3.1 Andel av befolkningen besökt teater under året. som senaste % av befolkningen Lä

E3

45 * 42 T 40 37 35 30 25 20 15 10 5

ON D D I O O i l

befolkningen från ll år ingår befolkningen från 16 år ingår * befolkningen från 9 år ingår Källa: Tabell 6.3.1a

Det är svårt att få en fullständigt jämförbar bild över teaterbesökama under vår utvärderingsperiods första decennium. Tillgänglig statistik är baserad på olika slags åldersgrupper men trenden är ändå entydig. Ungefär tredjedel en av befolkningen kan räknas in som teaterns besökare under loppet ett år av under periodens första del varefter andelen ökar till upp emot drygt 40 % under 1980-talet. En samrnanvägning av resultaten från biljettstatistiken och befolkningsundersökningama pekar på att det inte tycks finnas slutat gå stora grupper som teater. Däremot finns det anledning att tro att man går mer sällan och på delvis andra slags föreställningar än tidigare.

6.3.2 Besökare i olika åldrar

Framför allt de yngre barnen uppvisar en hög andel teaterbesökare. Under senare år har så många som närmare 80 % de yngsta barnen, 3-8-åringarna av besökt en teaterföreställning under loppet av ett år. Ju äldre barn inom den gruppen desto fler som varit på teater. Daghem och skola spelar här en mycket stor roll. För barn, 3-8 år, till föräldrar med kort utbildning är det förskolan och skolan som ordnat senaste besöket i tre fall fyra, även av men 118 barn till föräldrar med eftergymnasial utbildning är beroende skola och av

Teater och cirkus

daghem för sina teaterbesök. Det finns en liten skillnad redan i dessa åldrar mellan pojkar och flickor cirka 5 %. I takt med att teaterinstitutioner byggts ut i landet har de geografiska skillnaderna mellan andelen teaterbesökare bland småbarnen utjämnats. Under början av 1980-talet var det 80 % av storstadsbarnen som varit på teater någon gång under ett år, men 60 % av småbarn bosatta på små orter. Tio år senare är motsvarande andelar 84 % mot 78 %. Andelen besökare på teater bland de äldre skolbarnen har varierat både uppåt och nedåt olika år. Man kan fråga sig om detta förhållande speglar förändrade villkor för skolan snarare än ett varierande teaterintresse hos bamen. Jämför man data från 1980-talets början med uppgifter tio år senare kan man se en liten ökning av andelen teaterbesökare bland 9-14-åriga skolbarn som nu ligger på nivån 47 %. För befolkningen i yrkesverksamma åldrar gäller att andelen teaterbesökare ökat under hela 1980-talet och nu närmar sig en årlig besöksandel på ca 45 %. Även pensionärsgruppen över 65 år har fått ökande andel teaterbeen sökare, men avståndet mellan de yrkesverksamma och pensionärerna har trots det snarare ökat än minskat under perioden.

Diagram 6.3.2 Andel teaterbesökare senaste året och senaste månaden i olika åldersgrupper, förändring under 10 år

% teaterbesökare 80 -- Besökt senaste år 70 respektive månad: -- 60 - I 1983-85 år 50 . 1991-93 år 40 - .1983-85 mån 30 . I 1991-93 mån 20 - 10 - O ..

Källa: Tabell 6.3.2a Tabell 6.3.1a

SOU 1995: 85

6.3.3 Skillnader mellan män och kvinnor

Bland barn är det, som tidigare nämnts ganska små skillnader mellan könen med avseende andelen teaterbesökare genom att de ofta besöker teatern i grupp. Det är ungefär 10 procentenheter fler kvinnor än män i vuxen ålder som är teaterbesökare.

6.3.4 Utbildning och facklig tillhörighet

Utbildning, yrke och facklig anslutning är tre variabler har starkt som samband med varandra. Utbildningen är den bakomliggande variabeln till de båda andra i stor utsträckning. De högutbildade har ungefär dubbelt så hög andel teaterbesökare som lågutbildade. Gapet har varit oförändrat under hela den senaste IO-årsperioden. Ser vi till sysselsättning skiljer sig de studerande från förvärvsarbetande. Närmare 60 % av de studerande har varit teatern det senaste året. Tidigare var det också vanligast inom just denna grupp att ofta på teater dvs. att ha besökt teatern senaste månaden eller minst 6 gånger under ett år. I början av 1990-talet har andelen återkommande teaterbesökare ökat också i de yrkesaktiva åldrarna oavsett ålder och oavsett sysselsättning. De studerande har däremot minskat sin andel återkommande besökare något.

Teater och cirkus

Diagram 6.3.3 Teaterbesök senaste året fördelat efter fackliga huvudorganisationer och kön. Jämförelse mellan 1982/83 och 1990/91.

Hela befolkningen 30 SACO-kvinnor SACO-män 20 TCO-kvinnor 1 0 TCO-män 0 LO-kvinnor

Källa: Tabell 6.3.3a

hur de olika fackliga kollektiven förändrat sina Studerar man teatervanor finner vi att andelen har ökat bland såväl män som kvinnor i LO- och TCOkollektiven, medan andelen teaterbesökare har minskat bland såväl män som kvinnor inom SACO-gruppen från tidigare mycket hög nivå med 76 % av en kvinnorna och 60 % av männen till 72 respektive 56 % 1990/91. På sätt kan vi skillnader i andelen besökare teater bland arbesamma se tare och tjänstemän. Medan drygt 25 % arbetarna varit teater det senasav te året är det närmare 50 % av tjänstemännen som varit det, 7 % av de högre tjänstemännen har varit teater flera gånger det senaste året- en andel som i och för sig minskat från 12 % de senaste 10 åren. Såväl arbetare som tjänstemän har dock totalt sett ökat sin andel teaterbesökare sedan början av l980-talet.

6.3.6 Teaterbesökens geografiska fördelning Teaterbesökare är starkt beroende närhet till teaterlokalen. Det förekommer av visserligen bussresor till teaterinstitutionema i storstäderna och residensstäderna kan i undersökningar av teatervanor se att medan 48 % av de men

SOU 1995: 85

boende i landets regionhuvudstäder, där även Borås, Helsingborg, Norrköping och Sundsvall m.fl. icke-residensstäder med teaterinstitution inräknas, varit teater det senaste året är det bara 37 % de boende utanför av regionhuvudortema som varit teater. Störst avvikelse finns det för den grupp som bor längst ifrån regionhuvudstädema, i glesbygd eller landsbygd, ren där bara 31 % varit teater det senaste året. Däremot är skillnaden i besöksandel mellan Stockholm, övriga storstäder samt regionhuvudorter ganska måttlig. Exempel län där besök teater avviker kraftigt nedåt i förhållande till riksgenomsnittet är Jämtland och Norrbotten, också Jönköping och men Halland. De flesta teaterbesökare uppger att de varit på teaterföreställning i en hemortskommunen. Därnäst vanligast är att besöka teater i samband med resor till storstad. Det är 25 % av befolkningen sett teater i hemortskomsom munen och 17 % som gjort ett besök i samband med resa till de tre storstäderna. Till den senare gruppen räknas då också besökare från kranskommunema till de tre storstäderna. De båda grupperna överlappar varandra. Teaterbesök i annat län än hemortslänet, utöver storstadsbesöken, förekommer i liten utsträckning. Däremot händer det att man besöker en teaterföreställning i hemortslänet utanför den egna hemkommunen.

6.3.7 Besök på föreställningar inom olika genrer

Talteater dominerar bland teaterbesökama. Såväl i mitten 1980-talet i som början av 1990-talet är det 27 % av befolkningen som varit talteater någon gång under året. För befolkningen helhet dominerar komediföreställsom ningar följd av en pjäs av en klassisk författare. Detta är även rangordningen bland personer med eftergymnasial utbildning, men komedin har där inte samma dominerande ställning som bland personer med lägre utbildning. Musikteater i form av opera, operett eller musikal är också vanliga teaterformer att besöka. Det har 16 % befolkningen gjort. På ungefär av samma nivå placerar sig också revyföreställningar. I åldersgruppen 45-64 år är besök revy t.o.m. lika vanligt som talteater.

Teater och cirkus

Diagram 6.3.4 Andel besökare under ett år på olika teatergenrer.

% av befolkningen som tittat/lyssnat på: TV-teater " svensk teaterpjäs Radioteater

Amatörteater Dockföreställning Revyföreställning Operett/Musikal Ope D 1985/86 Musikteater . l 991 Talteater

Källa: Tabell 6.3.4a

Amatörteatem har vuxit till sedan mitten av l980-talet då bara 3 % uppgav att de besökt en sådan föreställning. Sommar- och bygdespelen liksom livaktiga amatörteaterföreningar runt om i landet har bidragit till att göra formen populär. Amatörteatern når också ut oavsett ålder, utbildning eller bostadsort.

6.3.7 Besök på Operan i Stockholm och Dramaten

Operaföreställningar når som framgått små andelar av befolkningen. Operapubliken återfinns i hög utsträckning bland personer med hög utbildning samt bland personer boende i Storstockholm. Detta resultat motsvaras väl av en nyligen genomförd publikundersökning Operan i Stockholm där det visade sig att 83 % salongens besökare kom från Stockh0lmsområdet.3 I av samma undersökning konstaterades att 81 % av publiken hade gymnasieutbildning eller eftergymnasial utbildning. Någon motsvarande färsk undersökning från Dramaten finns inte rapporterad, men två undersökningar genomförda i mitten av 1970-talet respektive 1980-talet visade att 85 respektive 80 % av publiken kom från Storstock-

3 Operans årsbok 1992-93. 123

SOU 1995: 85

holmsregionen och 68 % av publiken hade en avslutad gymnasieutbildning

eller högref

Att 15-20 % av publiken såväl Operan i Stockholm som Dramaten kommer från landet utanför Storstockholm betyder inte att det är 15-20 % av de boende utanför Stockholm som varit dessa scener under det senaste året. Av hela befolkningen var det 1991 totalt 7 % som varit på Dramaten eller Operan i Stockholm under det senaste året. Av de boende i Storstockholm var det 24 % av de boende utanför de tre storstadsregionema är det 4 % - Bland boende i Malmö och Göteborg betyder de båda nationalscenerna ännu mindre 1 % av invånarna i dessa båda storstäderna hade besökt Operan i - Stockholm eller Dramaten under loppet 12-månadersperiod. År 1985 av en ställdes också frågan om man besökt Operan i Stockholm respektive Dramaten någon gång under sin levnad. Det var 21 % av alla tillfrågade som varit på Dramaten och 15 % som besökt Operan i Stockholm någon gång. De boende i Storstockholm dominerar helt dessa båda grupper nästan 60 % av - Stockholmarna hade någon gång varit Dramaten och 48 % av samma grupp hade någon gång besökt Operan. Bland övriga landets invånare var motsvarande andel för Dramaten mindre än 20 % och för Operan i Stockholm mindre än 10 %. Ju äldre personer desto större var sannolikheten att frågorna besvarades med ja. Störst betydelse efter hemorten har inte - oväntat utbildningsnivån.

6.3.8 Hinder för att besöka teatern Data från mitten av 1960-talet visar att 1965/66 var det i ett urval av Storstockholmare mer än hälften som inte varit på teater enda gång under en senaste 18 mänaderna5 Ca 10 % befolkningen i storstadsområdet stod för av hälften av alla teater besök under perioden. En tredjedel av de tillfrågade ansåg att radio och tv tillgodosåg deras teaterbehov och att kvällströtthet, svårigheter att skaffa biljetter och allmän okunskap om teatrarna upplevdes som de största hindren att teater. Kvinnor hade ytterligare två argument höga biljettpriser och bristande intresse för teater i familjen eller bekantskapskretsen. Frågor som ringar in andelen som inte varit talteater de senaste 5 åren har ställts 1985/86 samt 1991. Vid båda tillfällena var det drygt 40 % av befolkningen som inte besökt talteater i det tidsperspektivet.

4 Nowak L 1983: Dramatens publik. Rapport 21 Sveriges Radio/PUB. nr 5 Swedner H et al.l97l: Skådebanans ombud och medlemmar. En studie 124 publikorganisation. Lunds universitet. av

Teater och cirkus

Frågor om hinder för teaterbesök ställdes 1992, då till hela befolkningen

Det främsta skälet att inte besöka teatern vara att man upplever sig upptagen av förvärvsarbete och familj. Det är fortfarande vanligt att uppge att film eller tv tillgodoser motsvarande behov, vilket 14 % gör. Biljettpriserna uppges som skäl att avstå från teaterbesök för endast 4 % av befolkningen, att man känner sig vilsen teatern anger bara 2 %. Däremot är det geografiska avståndet ett hinder som nämns av 14 % av de svarande. Andelen varierar dock med boendeorten. Exempelvis nämns det av runt 20 % av de boende i Västernorrland, Blekinge och Norrbotten men bara av drygt 5 % i Göteborgs

och Bohuslän samt Östergötland.

6.3.9 Omständigheter runt teaterbesök Vi har i tidigare avsnitt redovisat att knappt 20 % av befolkningen uppger att de är mycket eller ganska intresserade av teater. En högre andel av befolkningen har varit på teater det senaste året. Det är således fler än de mycket eller ganska intresserade som faktiskt går teatern. En förklaring till skillnaden kan vara att besök teater, särskilt för kvinnor, har en social dimension. Man går alltså inte teater bara för att se en föreställning. Hur stor andel av de intresserade, respektive måttligt instresserade eller ointressearde som varit teater har vi inte kunnat finna någon uppgift om, men tillgängliga data i dataserien Kulturbarometern borde i och för sig kunna ge underlag för en sådan analys. Kanske får vi viss vägledning om styrkan i den sociala dimensionen genom de två undersökningar som genomförts Dramaten. Runt 30 % av publiken enskilda föreställningar förklarar där att besöket varit någon annans idé och att de själva inte ordnat med biljetter. Att ensam teatern är också, enligt samma undersökning ovanligt. Mindre än 10 % av publiken på Dramaten var där ensamma. Merparten gjorde besöket tillsammans med en eller flera personer, så många som 25 % i grupp om fem personer eller fler. Det finns dock inget som tyder att den sociala aspekten kommer i första rummet. Det är pjäsen som är det väsentliga.

6.3.10 Några internationella jämförelser Generellt sett ligger andelen besökare på teater i de nordiska länderna högt. Varannan islänning har varit teater det senaste året och även i Finland är andelen teaterbesökare i befolkningen hög med 43 %. I Danmark är nivån

6 Delvis opublicerade data från Sveriges Radio/PUB samt data från Riksdagens revisorer. 125

SOU 1995: 85

lägre än i Sverige 31 % av danskarna har besökt teatern det senaste året - och lägst andel finner i Norge med 26 % av befolkningen. I samtliga nordiska länder är det den traditionella talteatern som drar flest i befolkningen. Opera är relativt sett mest populär Island där ungefär 10 % av befolkningen besökt en operaföreställning under ett år jämfört med under 5 % i övriga nordiska länder. Det kan också noteras att operett och musikal har mindre stark ställning i andra nordiska länder än i Sverige och att revyn är ungefär lika stark i Norge som Sverige medan den som teaterforrn inte når stora andelar av befolkningen i något annat nordiskt land. I andra länder i Europa är andelen av befolkningen som går teater lägre. I Frankrike har bara 14 % av den vuxna befolkningen varit teater det senaste året och så få som 43 % av befolkningen har varit professionell teater någon gång i sitt liv. Ungefär samma siffror för såväl besök någonsin som senaste året uppmättes för besök amatörteater. Fransmännen har i gengäld ofta besökt cirkus. Visserligen har bara 9 % varit cirkus det senaste året, men hela 72 % av fransmännen har varit cirkus någon gång. Uppgifter från Nederländerna och Storbritannien är högre än de franska med mellan 25 och 30 % av befolkningen som besökt teater det senaste året. Enligt en undersökning i det tidigare Västtyskland var det 20 % av befolkningen som varit teater senaste halvåret.

6.3.1 Publik vid teaterföreställningar i etermedierna

I takt med att konkurrensen inom och mellan de båda medierna radio och tv ökat har dramats publik vid det enskilda tillfället minskat. De förändringar i lyssnar- och tittarvanoma som inträffat sedan televisionen introducerades har påskyndat minskningen av lyssnare till enskilda radioprogram. På 1980-talet hade en veckas utbud hos Radioteatern en publik runt en halv miljon människor. Numera sänds radioteaterns utbud samlat under helgerna och når då 250 000 personer med en eller flera föreställningar under loppet av en helg. Radioteatern har en särskild styrka i förmågan att nå såväl barnen, bl.a. genom de sommarlovsdramatiseringar som förekommit, som de äldsta som inte i så stor utsträckning kommer iväg levande teater. Radioteatern kan fortfarande hävda sig väl med den publik den levande teatern når. Många teaterföreställningar i tv har blivit älskade klassiker. Dramaproduktioner filmats i levande miljöer når ofta mycket stora publiker. Tidigare som gällde det också tv-teater i ett format som mer liknar teaterscenens. Mångmiljonpubliker var inte ovanligt l970-talet. Men också i dag når uppsättningar som till formen mer liknar teaterscenens eller som är bearbetningar av uppsättningar från någon av landets teaterinstitutioner stora publiker. Ett exempel är uppsättningen julen 1993 av Henrik Ibsens Hedda Gabler som sågs av en miljonpublik. Tv-bearbetningen samma period av Smutsiga ögon, ursprung-

Teater och cirkus

ligen en enmansföreställning på scen, sågs av drygt 150 000 och personer televiseringen Markurells i Wadköping från Örebro hade publik av en närmare en halv miljon tittare. Trots en mindre publik i dag än för 20 år sedan når den enskilda tv-teateruppsättningen oftast publiker vid ett enda tillfälle som vida överstiger vad en teaterensemble kan hoppas under ett helt spelår. Man når denna publik överallt i landet och inom alla åldrar och utbildningsgrupper. För många blir det stora teaterupplevelser och kanske den enda kontakten med dramatik.

6.4 Amatörteater

I takt med att besök på amatörteaterföreställningar ökat kunde man förvänta sig att antalet personer som sysslar med amatörteater också ökat. Sedan mitten av 1980-talet har emellertid obetydliga förändringar skett det är runt 5 % av befolkningen som är aktiva inom amatörteaterverksamhet då som nu. Då befolkningen sedan dess har ökat är det emellertid fler personer nu. Vanligast är detta intresse bland skolbarn och ungdomar i olika åldrar där mer än 30 % är eller har varit verksamma med amatörteater. Det är också vanligare med amatörteaterverksamhet bland dem som har gymnasieutbildning eller eftergymnasiala studier. Amatörteatergrupper är i regel knutna till något studieförbund. Det finns närmare 450 amatörteaterföreningar anslutna till de båda organisationerna ATR och ATF. Tillsammans ansluter de närmare 40 000 medlemmar. Sverigefinska Riksförbundet samordnar den finska amatörteaterverksamheten i Sverige. ATR uppger till Teaterutredningen att man 1993 producerade närmare 1 000 uppsättningar som tillsammans gavs i drygt 8 000 föreställningar som sågs av en publik närmare 900 000.

SOU 1995: 85

Diagram 6.4.1 Antal 1 000 deltagande i studiecirklar inom teaterområdet.

Antal l 000 deltagare 90 -- 80- 70- I Teaterhistoria, film-, tv- 60 radiodramatik - El Barnteater

I Utövande teater, mim m.m.

WN l xx §© ll CC v-uv-u Källa: Tabell 6.4. 1a

Inom studieförbundens verksamhet är verksamheter inom teaterontrådet i tilltagande. Efter nedgång under början av 1980-talet ökar antalet deltaganen de i studiecirklar åter. Ca 70 000 deltagande var registrerade i cirklar för utövande teater 1993/94 vilket förmodligen motsvarar litet drygt hälften så många uttryckt i antalet deltagare eftersom många följer sin cirkel både höstoch vårtennin.

6.5 Teaterns ekonomi

Teaterorrlrådet är det enskilda konstområde som uppbär mest statligt stöd. Om inräknar samtliga institutionsteatrar, stödet till fria grupper, stödet till man övriga teaterändamål som Vadstenaakademien, Drottningsholmsteatern och Marionetteatern, publikfrämjande verksamhet och utvecklingsarbete, centrumbildning, amatörverksamhet och internationell verksamhet var stödet miljard kronor. År 1973/74 motsvarande stöd i 1994 1993/94 närmare 1 var års pennngvärde 650 miljoner kronor. Mer än 90 % av det statliga stödet ca till teater utgår i form av anslag till teaterinstitutioner av olika slag.

Teater och cirkus

6.5.1 Offentliga bidrag till teater

I takt med att det regionala teaterinstitutionsnätet byggts ut har det statliga stödet till dessa teatrar ökat kraftigt.

Diagram 6.5.1 Det statliga stödet till olika teaterinstitutioner. 1994 års penningvärde

Antal 1 000 kronor 350 000

300 000 ./° I Regionala och . . lokala teater- 250 000 /. ./ institutioner ,. o 0

200 000 1:/ --nsvenska

., Riksteatern 150 000 °/° 6 Operan 100 000 :oáDramatiska 50 000 teatern

0.::::::::::

Källa: Tabell 6.5.la

Stödet till de enskilda teaterinstitutionema varierar. Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern som helt finansieras med statliga pengar är de scener som har den totalt största omslutningen och de största statliga bidragen. År 1994/95 var anslaget drygt 150 miljoner kronor för Dramaten, drygt 200 miljoner kronor för Riksteatern och drygt 250 miljoner kronor för Operan i Stockholm. Operan och Dramaten har haft realökningar av anslagen perioden 1973/74-1993/94 medan Riksteatern fått en realminskning. De regionala teaterinstitutionema har sammanlagt statliga bidrag som något överskrider bidraget till Operan i Stockholm. Till detta ska föras Landstingsbidrag närmare 150 miljoner kronor samt kommunalt stöd ungefär en halv miljard kronor. Såväl de statliga som de landstingskommunala och primårkommunala bidragen har ökat mycket under de gångna 20 åren, vilket delvis hänger samman med att teatrama har blivit fler. Kommunernas bidrag i fast penningvärde har mer än fördubblats. Landstingen, som inledningsvis var en mycket blygsam bidragsgivare till teatern med en summa motsvarande ca 7 miljoner kronor i dagens penningvärde har successivt ökat anslagen till

SOU 1995: 85

drygt 140 miljoner kronor budgetåret 1993/94. Även spelintäktema har ökat i fast penningvärde.

Diagram 6.5.2 Intäkter för teaterinstitutionema. 1994 års penningvärde.

Miljoner kronor 2 000 -- 1 800 - 1 600 - I Spelintäkter 1 400 . l 200 . I Landstingsbidrag

Kommunala bidrag I Statliga anslag

VF FF xx tD FF OO v-- Källor: Källor: Tabell 6.5.1a Tabell 6.5.2a Tabell 6.5.2b Tabell 6.5.2c

Under den gångna 20-årsperioden har stödet till de fria teatergrupperna också ökat mycket. 1993/94 var det 56 grupper som fick statligt stöd vilket är dubbelt så många som 1973/74 då 29 grupper fick bidrag. Stödbeloppen har för dem alla höjts avsevärt. Emellertid handlar det om relativt små anslag i relation till det institutionaliserade teaterlivet. Det statliga stödet ökade fram till 1992/93 då det var 36 miljoner kronor. Det minskade därefter och var 1993/94 ca 30 miljoner kronor genom att Folkoperan blev institution och överfördes till annat anslag. De fria grupperna erhöll också bidrag om ca 8 miljoner kronor av arbetsmarknadsmedel utöver a-kassa. Självfinansieringsgraden hos de fria teatergrupperna är avsevärt mycket högre än för teaterinstitutionema.

Teater och cirkus

Diagram 6.5.3 Intäkter för fria teatergrupper med statligt stöd. 1994 års

penningvärde.

Antal 1 000 kronor 180 000 -.. 160 000 H Övriga bidrag -- 140 000 -- Ovriga intäkter .. 120 000 .. 100 000 Biljettintäkter 80 000 E Kommunbidrag 60 000 - .Landstingsbidrag 40 000 20 000 Annat statligt bidrag - 0 - . Statliga . v :x o m xo ox o: m 1i i Q Q Q Q E Q Q verksamhetsbidrag Ö 0 O N V3 OO " Öl Ö K l OO ® % O O CN 9 3 9 i 3

Källa: Tabell 6.5.3a

Antalet grupper totalt i landet som spelar teater utan statliga anslag är svårt att bilda sig en uppfattning om många grupper bildas projektbasis och upplöses sedan, många grupper stöds enbart av kommuner eller landsting. Med utgångspunkt från antalet ansökningar om projektmedel till Statens kulturråd kan man göra uppskattningen att ungefär 150 fria teatergrupper är verksamma. Teatercentrum med uppgift att verka opinionsbildande och med en viss förmedlande roll, har fått ökande bidrag under hela perioden. Genom delen ning skapades en egen centrumbildning för dans varvid resurserna också delades upp. Teatercentrum har dock med god marginal återtagit den ekonomiska nivå man hade före denna delning. Det statliga bidraget utgjorde 1993/94 ca 2 miljoner kronor.

6 5 2 Spelintäkter . . Enligt institutionsteatrarnas egna uppgifter är biljettintäkterna totalt ca 212 miljoner kronor spelåret 1993/94. Det är en ökning med närmare 70 miljoner kronor under perioden i fast penningvärde. De statsunderstödda fria grupperna rapporterar tillsammans knappt 50 miljoner spelåret 1993/94, vilket är en kraftig minskning jämfört med tidigare år. Inte sedan 1982/83 har de gemensamma spelintäktema för de fria grupperna varit lägre än 1993/94.

SOU 1995: 85

Den senast genomförda hushållsbudgetundersökningen från 1992 har gjort beräkningen att hushållen spenderat knappt en halv miljard kronor i dagens penningvärde teater. Då ingår också biljettköp privatteatrar, vilka bara i Stockholm hade ca 600 000 besök, samt andra teaterföreställningar losom kalrevyer, föreställningar med operettsällskap, amatörteateruppsättningar, bygdespel m.m. Det bör påpekas att de statsbidragsstödda teaterinstitutionerna och fria grupperna inte bara har intäkter från privathushållen utan att teaterföreningar, skolor och förskolor också bidrar med föreställningsköp. I statistiken över privathushållens utgifter finns tre kategorier med anknytning till teaterområdet scenframträdanden och dans, teater samt opera och konsert. Den absolut största enskilda posten lägger privathushållen på kategorin scenframträdanden och dans. Posten har också ökat sedan 1970talet. Minst pengar lägger privathushållen opera och konsert.

6.5.3 Bidrag till enskilda utövare på teaterområdet

Konstnärsnämnden fördelar bidrag till scen- och filmkonstnärer. Det senaste året fördelades närmare 2,5 miljoner kronor inom teaterområdet. Till detta kommer ett antal scenkonstnärer med inkomstgarantier totalt 22 personer inom hela området scen och film. Totalt betyder detta att enskilda utövare på teaterområdet stöttas med drygt 3 miljoner kronor enligt Kulturdepartementets beräkningar. Konstnärsnämnden fördelar också bidrag för internationellt kulturutbyte. Denna del kan inte urskiljas för scenkonstnärernas del. Även Statens kulturråd och Svenska Institutet fördelar bidrag till detta ändamål.

6.5.4 Bidrag till publikfrämjande verksamhet

Den publikfrämjande organisationen Skådebanan, med sin bas i fackliga organisationer och några studieförbund, har som främsta syfte att intressera teaterovan publik för teaterbesök. Arbetet bygger till stor del att rekrytera arbetsplatsombud eller personer som fungerar som ombud i bostadsområden eller inom medlemsorganisationema. Den bärande idén är således att väcka intresse genom en aktivt uppsökande verksamhet. Ombuden utbildas för sin publikrekryterande uppgift, ofta i samarbete med något studieförbund. Ombudsarbetet är oavlönat. Antalet ombud utvecklades mellan 1970 och 1992 från ca l 500 ombud till ca 8 000. Under samma period minskade antalet förmedlade biljetter från 200 000 till 102 000.

Teater och cirkus

Mellan 1978/79 och 1991/92 stödde staten Skådebaneverksamheten inom ramen för grundbeloppssystemet. Sammanlagt sju olika regionala skådebanor fick statliga bidrag. Dessutom utgick bidrag till Stiftelsen Riksskådebanan. År 1989 gick Skådebanan i Stockholms län i konkurs. Under ett antal år fördelades dessa grundbelopp till allmänna teaterfrämjande åtgärder. Från 1992/93 utgår i stället ett samlat anslag till Riksskådebanan och grundbeloppsfinansieringen är avskaffad. Anslaget har sedan dess behållits nominella samma nivå, totalt 4,3 miljoner kronor. Den regionala verksamheten spelar i dag en liten roll som del i förmedlingen av teaterbiljetter. Teaterutredningen visar också att de biljetter som

förmedlas i regel avser teaterns lättare genrer.7 Man exempliñerar med Skåde-

banan i Uppsala som spelåret 1991/92 förmedlade drygt 7 000 biljetter varav drygt 4 500 gick till föreställningar privatteatram. Teaterutredningen pekar också på att de sammanlagda offentliga bidragen till Skådebanan överstiger den sammanlagda omsättningen av biljettförmedlingen varför får dra man slutsatsen att den förmedlande rollen numera är av underordnad betydelse i Skådebanans verksamhet och att tonvikten i stället ligger på det pedagogiska arbetet.

6.6 Utbildning och arbetsmarknad

Det utbyggda teaternätet har skapat ungefär l 000 ny arbetstillfällen inom område. År 1973/74 hade teaterinstitutionerna totalt 2 955 anställda teaterns uttryckt i årsverken och 1993/94 rapporterades sammanlagt 3 943. Ca 10 % av de nya arbetstillfällena har tillkommit institutioner som varit verksamma under hela perioden. De fria teatergrupperna med stasbidrag har fördubblats till sitt antal sedan 1973/74. Det innebär att antalet arbetstillfällen ökat från närmare 190 till ungefär det dubbla för de fria grupper som har statligt stöd. Den genomsnittliga personalstyrkan i de fria grupperna har således hållit sig i princip oförändrad, med mellan 6,5 och 7 årsverken i genomsnitt per grupp. Under de senaste 20 åren har antalet personer som enligt Folk- och bostadsräkningarna försörjer sig scenkonst, dvs. konstnärligt arbete inom scenens område, ökat stadigt och utgjorde 1990 närmare 3 800 personer. Det finns i dag utbildningslinjer inom högskolan för skådespelare, musikdramatik samt mimare. Vid den sceniska utbildningen inom högskolan ser man att antalet examinerade över tid varit tämligen konstant med i genomsnitt 20-30 examinerade från skådespelarlinjen årligen. Den musikdramatiska lin-

7 SOU 1994:52: Teaterns roller. Betänkande Teaterutredningen. 133 av

SOU 1995: 85

jen examinerar ca 15 elever per och mimlinjen, som inte har årlig intagning har de senaste åren examinerat ca 5 elever per utbildningsgrupp. Arbetslösheten är hög inom skådespelarkåren och har ökat under hela l980-talet. Drygt 20 % av medlemmarna i Svenska Teaterförbundet var anmälda arbetslösa någon gång under loppet av 1994. Det är en kraftig ökning sedan 1974 då andelen var 4 % en nivå som stod sig under hela 1970-talet. - Många skådespelare involveras i arbetsmarknadspolitiska åtgärder av olika slag. Samtidigt som det varit ett kulturpolitiskt mål att sprida scenkonsten runt i landet finns det en tendens till att den växande gruppen skådespelare om samlats i storstadsregionerna och då särskilt i Stockholm. Av de nytillkomna scenkonstnärerema mellan 1975 och 1990 består hälften av personer som är bosatta i Stor-Stockholm. Det är en större koncentration av ökningen till huvudstaden än för någon av de övriga litterärt eller konstnärligt arbetande grupperna. Där inskränker sig andelen Stockholmare av den totala ökningen till mellan 20 och 40 %. Med tanke att Stockholm är en teatertät stad och att filmproduktion samt inspelningar för radio och tv i huvudsak är förlagd till Stockholm kan man konstatera att tillväxten av scenkonstnärer skett där arbetstillfällen erbjuds. En arbetsmarknad för scenkonstnärer finns inom ramen för studieförbundens verksamhet. Framför allt bereds många tillfälle att medverka inom ramen för de kulturprogram som anordnas. Tidigare gjordes försök att mäta antalet arbetstillfällen för kulturarbetare inom studieförbunden, men den redovisningen förekommer inte längre. Antalet kulturprogram som involverar scenkonstnärer har dock minskat mellan 1988/89 och 1993/94 från närmare 5 000 arrangemang till ca 3 500.

Teater och cirkus

Diagram 6.6.1 Antal arrangemang i form kulturprogram inom för av ramen studieförbundens verksamhet. Antal arrangemang 14 000 .- 12 000 - 10 000. 8 000 I Antal kulturprogram -- Dramatisk Ö 000 framställning -- 4 000 -- 2 000 -

VF ll WG ll OO nu Källa: Tabell 6.6.la

6.7 Cirkus

Cirkus är benämningen en föreställning i en lokal med amfiteatraliskt anordnade åskådarplatser kring en cirkelrund ridbana manege där det förekommer ett flertal artistframträdanden med tonvikt akrobatik, jonglering, clowneri och djurdressyr. Tidigare förekom cirkus mest i fasta byggnader men numera visas cirkus som regel i tält. Begreppet Varieté syftar vanligen en föreställning med ett program som består av ett flertal artistframträdanden av olika slag visas eller som en scen en scenliknande estrad. Dessa nummer kan vara identiska med dem som brukar visas cirkus. På varietéscenerna förekommer emellertid också sång, tal- och musiknummer, vilka sällan eller aldrig brukar förekomma i en cirkusföreställning. De nummer som brukar kunna växla mellan varieté- och cirkusengagemang kallas ofta för skådenummer. De för cirkusarna och varietéerna gemensamma artisterna kan därför betecknas som skådeartister. I utredningen Kulturrådets betänkande angavs att man avsåg att utvidga den rådande synen vad som räknades till varje konstart och att de offentligas stöd borde omfatta alla genrer inom en konstart. Cirkus borde följaktligen omfatta de samhälleliga insatserna grunder teater.8 av samma som

8 SOU 1972:66 Kulturrådet: Ny kulturpolitik Nuläge och förslag. Betänkande av Kulturrådet. 135

SOU 1995: 85

6.7.1 Antal och utbud År 1980 uppgick antalet i Sverige verksamma cirkusar till sex. Endast tre av dessa kunde betecknas som helsvenska. Detta var en minskning jämför med tidigare decennier då det funnits fler cirkusar med svensk direktion. Förändringen berodde sannolikt att det under dessa år blivit svårare att driva en stor svensk cirkus Under 1980-talet inträffade emellertid en ökning av antalet cirkusar i Sverige. Denna förändring står sig fortfarande. År 1995 beräknas således ha förekommit elva ambulerande tältcirkusar av varierande storlek i vårt land. Därtill kommer cirkusfestivalen "Cirkusprinsessan under en aprilvecka i Stockholm samt cirkusföreställningar i minst tre stationära parkanläggningar. Dessutom har förekommit olika framträdanden av elever från gymnasielinjen vid Vasaskolan i Gävle samt Ludvika Minicirkus, Norsholms Ungdomscirkus och andra projekt för utbildning av unga skådeartister. En förklaring till det ökade antalet verksamma cirkusar i Sverige under senare år är att man har funnit tidigare nästan oprövade möjligheter att sälja cirkusbiljetter till organisationer och företag. 10 Innehållet i cirkusföreställningama har under de senaste 35 åren genomgått

väsentliga förändringar. Ändringarna beror bl.a. det förbud som 1960 in-

fördes mot förevisning av ett flertal djurslag, framför allt apor och rovdjur. Flera dessa djurslag var mycket betydelsefulla för cirkusarna och bortfallet av

dem har enligt uppgift haft negativ inverkan publiktillströmningen.

av en Liknande lagstiftning finns i Danmark, Finland och Norge.

6.7.2 Besök på cirkusföreställningar

Det är svårt att få en bild av hur stor del av befolkningen som regelbundet eller någon gång går cirkus. Det gäller framför allt den vuxna befolkningen. Att cirkus betraktas i stor utsträckning som ett familjenöje och de uppgifter som finns att tillgå redovisar endast besök bland barn. Drygt tre fjärdedelar av alla barn 3-8 år har varit cirkus någon gång, ca häften barnen det senaste året. Till skillnad från teaterbesök, som oftast av görs i sällskap med förskola eller skola, görs den allra största delen cirkusbesök tillsammans med familjen. Under 1980-talets slut ökade andelen barn som varit på cirkus det senaste året från 34 % 1984 till 55 % 1989/90. Det var något vanligare bland pojkar

9 Danielsson A, Samhället och cirkusen. Rapport från Kulturrådet 1981:1. 10 SOU 1990:39 Konstnärens villkor. Betänkande konstnärsutredningen av 136 11 Se not 10.

Teater och cirkus

än bland flickor. Det var också vanligare att barn till högutbildade föräldrar och barn som bodde i storstäderna hade varit cirkus det senaste året. 12 Att undersökningar av cirkusbesök endast gjorts bland bam betyder inte att cirkus endast är ett nöje för barnfamiljer. Under år har det vuxit fram senare en ny cirkusform som blandar traditionell cirkuskonst med mer moderna uttryck vilken huvudsakligen drar till sig en vuxen publik. Uppgifter den om vuxna befolkingens besök cirkus saknas dock. Däremot har vi mått intresset uttryckt i publik till cirkusprogram i tv. Ett färskt exempel utgör teen leviserad cirkusföreställning med enbart kvinnliga artister, Cirkusprinsessan, som sändes i juni 1995. Programmet sågs av mer än en miljon människor varav bara ca 125 000 var under 15 år, ca 375 000 var i yrkesverksam ålder och ungefär en halv miljon var äldre än 60 år.

6 7 3 Cirkusområdets problem . . Utgiftema för att driva en cirkus är höga och står i klart förhållande till cirkusens storlek. En stor del av utgifterna beror att en ambulerande cirkus har med sig hela föreställningslokalen med därtill hörande skrymmande utrustning från plats till plats. För cirkus krävs också lokala tillstånd som sammantagna kan bli en dryg kostnadspost. Att cirkus har länge varit ett utpräglat farniljenöje vilket har försvårat för cirkusarna att höja biljettprisema. Svårigheterna att driva cirkus är dock inte bara ekonomiska. Samhällsen regleringen av cirkusverksamheten har under många år utgjort en komplikation för dem som drivit sådan verksamhet. Cirkusföreställningar betraktades länge som offentliga tillställningar och reglerades i allmänna ordningsstadgan vilket innebar att kraven tillstånd och villkor var betydligt mer omfattande än för teaterföreställningar och framföranden av andra konstnärliga verk vilka reglerades i lagen om allmänna sammankomster. En cirkusföreställning behandlades således annorlunda teaterföreän en ställning eller annan allmän sammankomst vad det gällde ordnings- och säkerhetsföreskrifter även om den ägde rum i samma tält eller byggnad. I de flesta fall innebar det en ekonomisk belastning att tvingas söka särskilda tillstånd och följa de strängare föreskrifterna. År 1979 uppdrog Kulturrådet cirkuskännaren Alf Danielsson att som utredningsman utarbeta förslag till hur man skulle kunna förenkla bestämmelserna och myndighetsanvisningarna vid anordnandet av en cirkusföreställning. Utredaren kom med en rad förslag som remissbehandlades. Med utredningens förslag och remissmaterialet som underlag utarbetade Kulturrådet

12 Filipson L 1990: Småbamenskultur- och mediebarometer 1989/90. PUB Informerar V Sveriges Radio/PUB. 137

SOU 1995: 85

1983 en skrivelse till regeringen om åtgärder för att underlätta för cirkusverksamheten i Sverige. I skrivelsen betonades att cirkus är en konstart och Kulturrådet anförde bl.a. att cirkusföreställningar skulle jämställas med teaterföreställningar och andra konstnärliga sammankomster samt hemställde om ett tillägg i lagen om allmänna sammankomster där cirkusföreställningar uttryckligen skulle upptas bland de föreställningar som inräknades i begreppet sammankomst för framförande av konstnärligt verk. Denna förändring kom också så småningom att genomföras och cirkusföreställningar jämställs nu med teaterföreställningar och andra allmänna sammankomster i gällande ordningslag 1993: 1617. Kulturrådet betonade också att cirkuskonsten behövde ett departement med det övergripande ansvaret för konstartens existensvillkor för att bättre bevaka dess intressen. Rådet hemställde därför att departementsförordningen skulle kompletteras med bestämmelse, varav framgår att förvaltningsärenden som en gäller cirkus ska handläggas inom nuvarande Kulturdepartementet, i den mån sådana ärenden inte ankommer något annat departement. Därvid har ingen ändring skett.

6 7 4 Skådeartisternas arbetsmarknad . . Ett särdrag hos skådeartister är att de inte traditionellt utbildas för att medverka i eller framföra några konstnärliga verk som skapats av andra. Deras skådenummer skapas praktiskt taget alltid av dem själva med hjälp av eventuella lärare. lnstuderade "skådenummer" inkluderar även kostymuppsättning, rekvisita och musikarrangemang. Skådeartistema måste själva utarbeta scenario och skapa hela det konstnärliga verket. Utmärkande för många kategorier skådeartister är att de grund av sin specialisering och svårigav heten att inöva nya skådenummer har mycket små möjligheter att variera sin repertoar. Detta är ett särskilt dilemma för en svensk artist eftersom publikunderlaget är så litet i Sverige. I Sverige finns ingen fast arbetsmarknad för skådeartister. Endast ett mycket litet antal svenska artister erhåller numera cirkusengagemang utanför Sveriges gränser. Konkurrensen med motsvarande artister från hela världen är mycket hård. Det under år ökade antalet cirkusar i Sverige har inte resulterat i en senare motsvarande ökning engagemangstillfállen för svenska yrkesartister. De av stora och mellanstora cirkusarna sysselsätter sällan svenska artister som inte tillhör eller har nära anknytning till direktionen. Däremot kan konstateannan att de minsta cirkusarna i större utsträckning väljer svenska artister utanför ras den egna farniljekretsen.

Teater och cirkus

I äldre tider erhöll många skådeartister i Sveriges folkparker. engagemang Denna tradition upphörde i mitten av 1970-talet vilket enligt Folkparkemas Centralorganisation förklarades bero ett vikande publikunderlag i kombination med begränsade resurser för de enskilda folkparkerna. Förutom i kollektiv som Varieté Vaudeuvill och Gycklargruppen finns dock i dag vissa möjligheter till engagemang för skådeartister i nöjesparker och i samband med förenings- och finnafester.

6 7 5 Ekonomi . . Alla svenska cirkusar är privatägda. Cirkuskonsten åtnjuter inte något statligt stöd för verksamheten eller produktionen. Alltsedan i mitten av 1970-talet har emellertid ett antal svenska cirkusartister årligen beviljats konstnärsbidrag. Cirkusar är i mycket hög grad beroende av beslut och åtgärder från kommunernas sida. Kulturrådet har därför bl.a. framhållit angelägenheten av kommunala stödåtgärder, t.ex. genom att kommunerna avgiftsfritt eller till reducerad kostnad tillhandahåller centralt belägna cirkusplatser och annan service.

6.8 Sammanfattande iakttagelser

Teatern är det enskilda konstområde som uppbär mest statligt stöd. Nätet av teaterinstitutioner har kompletterats sedan 1974 så att det i stort sett täcker hela landet. Antalet fria teatergrupper med statligt stöd har fördubblats. Detta har inneburit att antalet uppsättningar kunnat öka något och att antalet spelade föreställningar utökats, dock inte med mer än drygt 10 %. Samtidigt har antalet sålda biljetter de offentligstödda teaterinstitutionerna minskat. Riksteaterns tuméverksamhet har också minskat- speciellt är det färre riktigt små orter som besöks i dag jämfört med tidigare. En del av förklaringen ligger i att Riksteaterns regionala ensembler ombildats till de fyra regionala teaterinstitutionerna i Kronoberg/Blekinge, Örebro, Västmanlands och Västerbottens län. Andelen teaterbesökare i befolkningen har dock ökat under 20-årsperioden men den grupp som uppger att de är mycket eller ganska intresserade av teater är inte särskilt hög knappt 20 % av befolkningen. - Genom utbyggnaden av teaternätet har kostnaderna för teater ökat under perioden. Till en del förklaras också kostnadsökningarna av att teatern haft högre kostnadsutveckling än vad som följer av de allmänna prishöjningarna. Dramaten och Operan i Stockholm är främst en angelägenhet för de boende i Stockholm bara l % av de boende i Malmö eller Göteborg har varit be- -

SOU 1995: 85

sök någon av de två scenerna det senaste året, och 4 % av övriga boende utanför Stockholmsregionen har sett någon föreställning de båda teatrarna. I genomsnitt under perioden har inte heller särskilt många föreställningar från dessa bearbetats för tv trots att ett sådant uppdrag finns inskrivet i båda scener institutionemas avtal. I genomsnitt en föreställning per scen och år har det blivit, det förekommer såväl år utan något samarbete som exempel på att men flera uppsättningar versionerats för televisionen. Då så sker når man i regel publiker i storleksordningen flera hundra tusen tittare. Antalet scenkonstnärer har ökat till följd av utbyggnaden av teatemätet. En stor del de nytillkomna skådespelarna har också stannat i Stockholm, där av många av arbetstillfällena finns för etermedier, film eller andra frilansuppdrag. Sammantaget har tonvikten i genomförda satsningar lagts att stärka och utveckla grunden för teaterverksamheten genom utbyggnad av institutionsnätet. Spridningen av verksamheten genom turnéer eller utvecklandet av publikintresse har inte utvecklats i samma takt. Privatteatrarna tycks inte ha tagit hand om den ökande teaterpubliken, som många gånger antytts. Dessa teatrar har också fått vidkännas publikminskningar under l980-talet och början av 1990-talet. I stället tycks det vara amatörteaterverksamhet som både engagerat deltagare och rekryterat en ny publik till teatern. Att ta fasta detta intresse och utveckla samarbetet med studieförbund och amatörteatersällskap kan vara en väg för två teatervärldar att mötas. En mer målmedveten satsning att nå ut med de offentligt finansierade teaterföreställningarna till en publik via televisionen kan vara en annan. Tv-bearbetningar kan vara såväl ett sätt att öka effektiviteten i teaterverksamhet, särskilt små scener eller i glesbygd. Det kan också vara ett sätt att göra verksamheten mer känd för de boende i länet och att avdramatisera teatern som institution. De fria teatergruppema bedriver en omfattande föreställningsverksamhet som är av stor betydelse runt om i landet. De fria grupperna ger en mycket stor del sina föreställningar för barn och ungdom och får därigenom stor av betydelse för bamteaterutbudet. Många teatergrupper turnerar också med sina föreställningar och ger därigenom ett betydelsefullt bidrag till ett levande teaterutbud utanför regionhuvudortema.

7 Dans

Dansområdet karaktäriseras av att

mer än hälften av befolkningen har varit ute och dansat det senaste året och en fjärdedel av landets befolkning dansar eller har tidigare dansat folkdans, danskonsten är starkt koncentrerad till storstäderna och att de flesta i befolkningen har små möjligheter att se professionella dansföreställningar, det finns fyra fasta dansensembler verksamma inom tal- eller musikteatrar, Operabaletten i Stockholm, balettensemblen vid

GöteborgsOperan, Östgötabaletten inom Östgötateatern och

Cullbergbaletten inom Riksteatern, ytterligare en dansensemble, den inom Malmö Musik och Teater, kommer att flyttas till Lund och bilda Skånska Dansteatem, en nystartad renodlad dansteater finns också på försök i - Härnösand, gästspelscenen Dansens Hus i Stockholm, samt ytterligare ett par mindre scener i Göteborg, Malmö och Stockholm ger kontinuerligt dansföreställningar av såväl svenska som utländska grupper, arrangörsledet utanför storstadsregionema är svagt men både insti- tutionsensemblerna och de fria dansgrupperna turnerar i viss utsträckning.

7.1 Befolkningens intresse för dans

Intresset för att dansa är stort. I en undersökning från 1986/87 uppger 72 % befolkningen att de tycker att dansa.1 av om

1 Nordberg J Nylöf G 1987: Kulturbarometern i detalj: Tema Teater. PUB Informerar I Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd. 141

SOU 1995: 85

Diagram 7.1.1 Intresse för dans i olika former. Andelar i befolkningen 9-79 år som varit ute och dansat eller besökt en dansföreställning senaste året, respektive någonsin dansat folkdans eller balett.

Tycker om att dansa

Varit ute och dansat

Dansat/dansar folkdans

Dansat/dansar balett

Besökt dansteaterföreställning % av befolkningen | | 1 I I I I I I 0 20 40 60 80

Källa: Tabell 7.1.1a

Breda befolkningsundersökningar kring dans som konstnärligt uttryck saknas. Intresset för dansföreställningar har däremot uppskattats i samband med mätningar av intresse för teater. Ett fåtal människor, mindre än 1 %, nämner dansföreställningar sitt särskilda intresse De ändå nämner som som det är för det mesta under 25 år, studerande och boende i någon av de tre storstadsregionema. Andelen inom dessa respektive grupper är emellertid också låg i mätningen 1 % av de tillfrågade. -

7.2 Utbud dansområdet

7.2.1 Dansutbudets omfattning och spridning Professionell dans erbjuds kontinuerligt där det finns institutioner med fasta dansensembler eller gästspelscener för dans. Musikaler med inslag av sång och dans utgör en stor och populär del av privatteatramas utbud. Antalet fria koreografer eller dansgrupper som får statligt stöd har under den gångna ZO-årsperioden ökat från knappt ett tiotal per år till mellan l5 och 20. De flesta av dem har sin hemvist i Stockholmsregionen, vilket gör att dansutbudet är starkt koncentrerat till huvudstadsområdet. Både institutions-

2 Nordberg J NylÖf G 1992: Kulturbarometern i detalj: Tema Teater. 142 Rapport nr ll Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd.

Dans

knutna danskompanier och fridansgrupper med statligt stöd emellertid ger föreställningar andra platser i landet. Statistiken över dansen i Sverige är ny och outvecklad och ordentliga tidsserier är svåra att få fram. En jämförelse från 1980-talets början visar en allmän ökning av föreställningsverksamheten. Stora skillnader förekommer dock mellan olika år. De tre spelåren 1991/92-1993/94 var institutionernas utbud ca 350, 500 respektive 260 föreställningar. En del av minskningen det sista året kan härledas till Göteborgs Musikteaters flytt till det operahuset nya vilket medförde att de bara gjorde två dansuppsättningar istället för sex som

föregående år. Östgötateatern har under det senaste året brottats med ekono-

miska svårigheter, vilket avspeglas tydligt i antalet föreställningar som halverats. Innan det senaste årets minskning tycks GöteborgsOperan ha fördubblat

antalet föreställningar och Östgötabaletten nästan fyrdubblat sin föreställ-

ningsverksamhet. Inom Riksteatern har en liten minskning skett sedan slutet av 1970-talet, vilket hänger samman med att Riksteaterns andra balettkompani, Cramerbaletten, avvecklades 1985/86.

Diagram 7.2.1 Utvecklingen av föreställningsverksamheten vid institutioner med dansensembler.

Antal föreställningar 140

120 I Operan i Stockholm 100 El Riksteatern 8 0 GöteborgsOperan 60 I Malmö Musik och Teater AB 4 O Östgötateatern 20

C O -4 Öl m V OO O O O O O x x x x x x O O C F Öl CG l OO O O O O O O O O O O -u -4 u-u .-4 -4 -1 Källa: Tabell 7.2.1a

Föreställningsstatistiken från de fria dansgruppema med statliga bidrag tyder, om man bortser från en del kraftiga svängningar mellan åren, att nivån ligger runt 600 föreställningar per år. Ungefär 30 % de fria dansav 143

SOU 1995: 85

gruppemas föreställningar genomförs utanför hemkommunen/hemlänet. Det bör påpekas att statistiken över de fria grupperna är osäker och det är svårt att göra jämförelser över tid eftersom redovisningsformen har ändrats under årens lopp. Totalt sett är utbudet för bam och ungdom inte särskilt omfattande. De fem fasta scenerna gav tillsammans 35 bam- och ungdomsföreställningar 1993/94 och de fria dansgruppema gav ytterligare ca 200.

Diagram 7.2.2 Utvecklingen av föreställningsverksamheten för fria dansgrupper/koreografer.

Antal föreställningar l 200

1 000

I Antal föreställningar 800 varav för barn och 600 ungdom I varav utanför hemlän/ 400 hemkommun

Källa: Tabell 7.2.2a

Gästspelsverksamheten vid Dansens Hus har varierat mellan 63 och 131 föreställningar per år. En del av föreställningarna består av framträdanden av inhemska fria dansgrupper med statliga bidrag, vilket kan innebära att de räknas in i statistiken både hos de fria grupperna och hos Dansens Hus. De fasta danskompanierna redovisade 1993/94 tillsammans 30 dansuppsättningar. Av dessa var 12 särskilt avsedda för barn och ungdom. Cullbergbaletten hade enbart vuxenprogram. De fria dansgruppema med statliga bidrag har tillsammans genomfört strax under hundra uppsättningar senaste år, vilket innebär en ökning på senare år. Uppsättningar avsedda för barn och ungdom utgör en knapp fjärdedel av uppsättningarna men mer än en tredjedel av antalet föreställningar. Vid Dansens Hus blir av naturliga skäl repertoarbredden stor på grund av karaktären av gästspelsscen.

Dans

7.2.2 Turnéer och scener

En begränsning i möjligheterna för danskompanier och dansgrupper att turnera är att antalet lämpliga scener för dansframträdanden är få i landet. Det ställs andra krav dansscen än en teaterscen. Förutom de fasta sceen vid dansinstitutionema och gästspelscenerna finns ytterligare ett tiotal nerna platser i landet har lokaler lämpade för dansframträdanden. Dansarna som arbetar dock också i andra miljöer än scenmiljöer det förekommer dans utomhus, i industrilokaler och olika kommunala fritidslokaler som idrottshallar m.m. De flesta tuméer genomförs av fria grupper. Cullbergbaletten vid Riksteatern, gör en stor del av sina föreställningar i utlandet. arrangörsledet begränsar tumémöjlighetema inom dansornrådet. Det svaga

7.3 Publiken vid dansföreställningar

Det totala antalet besök dansföreställningar vid de fem teater- och dansinstitutionerna i landet har ökat sedan slutet av 1970-talet från drygt 180 000 till närmare 250 000 1992/93. Antalet årliga föreställningar har under samma tid ökat med drygt 100. Minskningen antalet föreställningar under det senaste året avspeglas av av naturliga skäl även i besökssiffroma och 1993/94 rapporterade institutionsteatrarna drygt 150 000 besök. Dansens Hus redovisade samma år en publik på 20 000 besök. Vissa av dessa besök ingår samtidigt i föreställca ningsstatistiken för de fria dansgrupperna. Dansens Hus rapporterar en anmärkningsvärt stor andel ungdomar i sin publik, hela 25 %. Den statistik som finns över danspubliken föreställningar hos de fria dansgrupperna är osäker eftersom många föreställningarna spelas på av offentlig plats eller för annars icke-betalande publik. Antalet betalande besökare 1993/94 drygt 58 000, vilket ökning med 3 000 från förevar var en gående år. Utöver det uppskattas den icke-betalande publiken uppgå till ca 10 000.

7.3.1 Besök och besökare

Liksom i tidigare kapitel måste vi dansområdet göra åtskillnad mellan besök och besökare. Vi har tidigare visat statistik som tyder på ett starkt begränsat dansintresse, liksom fler än de uttalat intresserade går teater, men är det fler varit dansföreställning än som spontant uppger intresse för som dans konstform. Det är mycket ovanligt att någon undergrupp av som befolkningen att de varit dansföreställning flera gånger under ett år 145 uppger

SOU 1995: 85

även om detta naturligtvis förekommer. I den mån detta uppmätts är perinte överraskande boende i Stockholm. sonerna - - Data från 1985/86 uppger att 3 % befolkningen varit minst dansav en föreställning det senaste året. Då frågan upprepades, år 1991 motsvarande var andel 2 %. Det är vanligare bland kvinnor än män att ha varit på en dansföreställning. Publiken är ganska väl spridd i åldrarna, besök är vanligare bland personer med gymnasieutbildning eller högre samt bland storstadsboende.

7.3.2 Dans i televisionen

Såväl teater dans når via televisionen människor är svåra nå som som att genom scenförcställningar. Speciellt tydligt är detta för dansen, där föreställningar erbjuds så få platser i landet. Som exempel på televisionens genomslagskraft kan nämnas baletten "Våroffer", när den senast visades som i tv, vid ett enda tillfälle nådde lika stor publik Operabaletten i en som Stockholm når två år. Även dans jämfört med andra har om tv-program litet publikunderlag, så är televisionen ändå relativt sett stor möjlighet för en dansen att nå ut. Antalet dansföreställningar år inom Sveriges Television per är i dag få. I övriga svenskspråkiga tv-kanaler förekommer dans konstsom form knappast alls.

7.4 Befolkningens dansvanor

Att dansa är ett vanligt nöje, både som ett sätt att umgås och fritidssysselen sättning i mer organiserade former. Dansundervisning olika slag bedrivs av både inom ramen för studieförbunden och privat verksamhet. Under de som senaste 20 åren har har det blivit allt vanligare att danspedagoger arbetar inom ramen för studieförbundens verksamhet, skolan eller i kommunal regi annan och de privata dansskoloma har blivit färre.

7 .4 1 Sällskapsdans .

Som tidigare uppgivits är intresset för att själv dansa stort och att ha besökt danslokal eller diskotek är mycket vanligt. Data har samlats in regelbundet sedan 1980-talets början och visar en stabil nivå andelen i befolkningen som varit ute och dansat. Sällskapsdansandet är emellertid starkt åldersberoende. Drygt 80 % alla 15-24-åringar har varit och dansat det av ute 146 senaste året och så många 65 % har varit dans månaden. som senaste

Dans

Lektioner och kurser i de traditionella sällskapsdanserna finns både privata dansskolor och inom studieförbunden. En mer utvecklad form av sällskapsdans förekommer även som tävlinsggren.

7.4.2 Folkdans

Folkdans stark förankring hos befolkningen. Totalt är det drygt 25 % har en befolkningen dansar eller tidigare har dansat folkdans. Dessa återav som finns i alla ålders- och utbildningsgrupper och i hela landet. Intresset för folktycks också i tilltagande. År 1986/87 det 3 % befolkningen dans vara var av att de aktiva folkdansare. Data från 1992 visar att 10 % av som uppgav var

befolkningen dansar folkdans. Ökningen beror troligen såväl att männi-

skor tidigare varit aktiva folkdansare har återupptagit sitt intresse, som som på viss nyrekrytering till folkdansen. Speciellt utanför storstadsområdena en

tycks folkdansen ha fått ett uppsving. Ökningen är också särskilt stor bland

barn 9-14 år.

7.4.3 Balett och jazzdans

Att själv dansa balett eller jazzdans är mindre vanligt. Då data samlades in 1985/86 det 2 % befolkningen aktivt dansade, vanligen kvinnor var av som och boende i Stockholmsregionen. Ytterligare 4 % uppgav att de yngre tidigare hade dansat. Dessa var också i regel kvinnor, men något personer äldre och välutbildade. Frågan upprepades 1991 hade en något annormen lunda lydelse så att man höll isär klassisk balett från jazzdans och showdans, tidigare inte inkluderats. 10 % alla kvinnor då att de någon som av uppgav gång har dansat fridans eller showdans och ytterligare 5 % är aktiva. Av alla kvinnor är det 6 % dansar eller tidigare har dansat klassisk balett. Båda som dansformema attraherar få män.

7.4.4 Dans i skolan

Inom skolan har det av tradition förekommit dans inom ämnet idrott. I läroplanen för grundskolan för 1980-talet, Lgr 80, är dans särskilt nämnt under kursplanerna för respektive stadium. Även i den läroplanen, Lpo nya 94, finns dans med under kursplanen för idrott och hälsa. Traditionellt är det framför allt sällskapsdans och folkdans som har förekommit skolans gymnastiktimmar. Det är mer ovanligt att eleverna fått ägna sig friare rörelseuttryck. 147

SOU 1995: 85

En del skolor har också arbetat med dramapedagoger som i viss utsträckning givit eleverna möjligheter att lära grundläggande dansrörelser. Sedan mitten av 1980-talet pågår mer målmedvetna satsningar för stärka intresset att för dans från grunden genom att starta med barn redan från förskoleåldem. Under senare läsår har dans fått utrymme på schemat inom för det ramen nyinrättade estetiska programmet gynmasieskolan. Dansen har också stärkt sin ställning i skolan genom projektet "Kultur i skolan, som startade 1985/86. Under delen 1980-talet och början senare av av 1990-talet hade Kulturrådet särskilda för att stödja och utveckla resurser intresset för dans hos barn runtom i landet. Speciella projektmedel fördelades till Dans i skolan verksamhet drivits med hjälp heltids- - en som av en anställd danskonsulent. År 1985 hade åtta av landets kommuner dans på schemat inom för ungdomsskolan. År ramen 1989 hade antalet kommuner ökat till 35. Till dessa tillkommer ett antal kommuner som bedrev dans inom skolan i projektform. Läsåret 1994/95 det ett femtiotal kommuner var som hade dansverksamhet inom for skolans verksamhet. ramen Dans förekommer också inom den frivilliga kulturskolan, i flera som kommuner kompletterar eller ersätter den specialiserade musikskolan. mer Bland de 20 kulturskolor som var verksamma våren 1994, hade alla utom en dans programmet. I 13 kulturskoloma arbetade med dans i av man samverkan med ungdomsskolan. Totalt är det närmare 3 000 elever i runt om landet som dansar inom för kulturskolans verksamhet. Efter musikramen utövande är dans den mest omfattande aktiviteten totalt inom kulturskoloma i elevantal räknat. Solna kommun har haft dans i kommunal regi längst alla landets av kommuner. År 1966 kommunaliserades dansskolan i Solna och l974verbjöds alla förskolor i kommunen att delta i verksamheten första gången. Verksarnhetsåret 1988/89 hade kommunen närmare 500 barn och ungdomar aktiva inom den kommunala dansskolans ram. Läsåret 1993/94 hade detta antal ökat till ca 700 elever. Solna är den kommun har absolut flest elever som verksamma inom dansornrådet alla de 20 kommuner 1994 drev av som kulturskola.

7.4.5 Dans inom folkbildningen

Under några år på 1980-talet bedrevs så ingen verksamhet gott som inom dansområdet i studiecirkelform. Orsaken var att formema för danscirklar hade förändrats i riktning mot umgänges- och motionsdans, vilket inte berättigade till cirkelbidrag. Under dessa år bedrevs emellertid dans i ett stort antal kulturgrupper. Efter några års utvecklingsarbete har formerna för danscirklama fömyats och de finns nu åter inom ramen for studiecirkelverksamheten.

Dans

Dansverksamheten inom studieförbunden engagerar sedan några år närma- 90 000 deltagande i drygt 6 000 studiecirklar per år. Det betyder att man re åter närmar sig den nivå rådde i slutet av 1970-talet då man hade fler nu som än 7 000 studiecirklar inom dansområdet och närmare 110 000 deltagande i dessa cirklar. Den folkliga dansen har nu ett större antal deltagande än tidigare liksom balett och klassisk dans. Modern balett engagerade dock fler deltagande i slutet 1970-talet vad är fallet i dag. År 1991 det 1 % av än som var av befolkningen mellan 15 och 79 år som uppgav att de det senaste året deltagit i en studiecirkel i dans. Inom folkbildningen ordnas också kulturprogram i studieförbundens regi med dansframträdanden. Antalet har ökat under hela perioden från knappt 900 till dagens närmare 2 000 dansprogram per år.

Diagram 7.4.1 Antal 1 000 deltagande i kulturprogram, kulturgrupper och studiecirklar i dans i folkbildningens regi.

Antal 1 000 deltagande 300 --

/ 250 - Kultur- -program i Z I .I dans 200 / D Kulturgrupper 150 idans

u/

0 Folklig dans 100 .- -oáModern konstdans 50 ...--0 . . i Balett, klassisk --A O AHL ÅG-:Fáaqä dans - 7 N ox

Källa: Tabell 7.4.la

7 4 6 Amatördansorganisationer . . Dansornrådet har tre organisationer som verkar för amatördansen, Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur, Riksföreningen för Folkmusik och Dans RFoD samt Samarbetsnänmden för folklig dans. Alla tre organisationerna uppbär statligt stöd. Ungdomsringen är den äldsta organisationen och är den de båda grundorganisationema med närmare 40 000 medlemmar 149 större av

SOU 1995: 85

anslutna till mer än 450 föreningar i landet. RFoD är en relativt yngre organisation, bildad 1981, med såväl individuella medlemmar som grupper och föreningar anslutna. Samarbetsnämnden för folklig dans är en paraplyorganisation för ett antal organisationer och institutioner som vill främja utvecklingen av den svenska folkliga dansen. Samarbetsnämnden har en vidare målsättning än att öka intresset för amatördans. Man arbetar också opinionsbildande för forskning och dokumentation dansområdet. Samarbetsnämnden har bl.a. medlemmar Arkivet för folklig som dans och Danshögskolan men också de båda amatördansorganisationema ovan. Samarbetsnämnden fick första gången 1992/93 projektbidrag från Kulturrådet för att utveckla nya sceniska fonner för att visa folkdans för publik.

7.5 Dansens ekonomi

7.5.1 Stöd till institutioner

Kostnaderna för de fasta danskompaniema inom teaterinstitutionerna inryms inom institutionens totala budget. Kulturrådets statistik för 1993/94 redovisar för första gången de fem institutionsteatramas beräknade kostnader för dansverksamhet. Sammanlagt uppgick de till drygt 88 miljoner kronor varav Operan i Stockholm stod för 35 % och de andra fyra för drygt 15 % vardera. Sedan 1988/89 kan institutionerna ansöka särskilda grundbelopp för om att tillfälligt knyta en koreograf till verksamheten. Antalet sådana grundbelopp har ökat från 0,54 stycken under åren gått. som

7.5.2 Stöd till fria grupper

De statliga utgifterna för dansändarnål, exklusive bidragen till institutionerna, har ökat under senare år och uppgår 1993/94 till 25 miljoner ca kronor. Detta belopp omfattar både stöd till Dansens Hus, som är en relativt stor delpost, stöd till fria koreografer och dansgrupper, verksamhetsbidrag till danslivets organisationer och amatörorganisationer samt publikfrämjande verksamhet som t.ex. länsdanskonsulenter. Stödet till de fria grupperna och koreografema har ökat under hela 20-årsperioden. Ändå täcker de statliga bidragen långt ifrån produktionskostnadema för dansuppsättningarna. De dansuppsättningar som genomförs med offentligt stöd får merparten detta från av staten. Ur det anslag som Kulturrådet fördelar till fria dansgrupper ingår även stöd till bl.a vissa gästspelscener. Bidragen har sedan mitten av 1970-talet ökat i fast penningvärde från drygt 1 150 miljon kronor till knappt 9 miljoner kronor 1993/94. Av denna summa förde-

Dans

lades drygt 6 miljoner kronor till fria koreografer/dansgrupper. Ett flertal fall visar sig de beviljade bidragen inte räcka till för den produktion som planerats inte ovanligt dansgruppema återkommer till Kulturrådet med och det är att ansökningar kompletterande bidrag för att kunna avsluta projektet. om bidrag från Kulturrådet förekommer också arbetsmarknadsbidrag till Förutom dansuppsättningar. År 1993/94 uppgick det samlade bidraget från samtliga landsting till statsstödda dansgrupper till 420 000 kronor. De kommunala bidragen var ungefär fyra gånger högre än landstingsbidragen. förhållandevis litet publikunderlag är intäktsmöjligheterna Med ett dansområdet begränsade. Den stora intäktskällan för de fria dansgruppema, de statliga bidragen likväl spelintäktema vilka svarar för 23 % av förutom var gruppemas omslutning.

7.5.1 F inansieringsbilden för fria dansgrupper/koreografer med Diagram statliga bidrag i 1 000-tals kronor. 1994 års penningvärde.

Antal l 000 kronor 16 000 I Övriga bidrag 14 000 Övriga intäkter 12 000 E Annat statligt bidrag 10 000 000 Biljettintäkter 8 I Kommunbidrag 6 000 4 000 El Landstingsbidrag

2 000 I Statsanslag

0 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 7.5.1a

Bidrag till enskilda utövare och internationellt utbyte 7.5.3 Konstnärsnämnden fördelar stipendier och inkomstgarantier även till dansare. nämndens bidragsredogörelser visar att dansområdet under pe- En analys av till 1990/91 stärkte sin ställning närmare en fördubbrioden 1986/87 genom i fast penningvärde räknat. I löpande värde ökade bidragen ling av bidragen

SOU 1995: 85

från 0,6 miljoner kronor till 1,5 miljoner kronor. Sedan dess har de ökat ytterligare och uppgick 1993/94 till 1,9 miljoner kronor. Kulturrådets medel för att stödja internationellt kulturutbyte kommer även dansen till del i form gästspelsbidrag och stöd för deltagande av vid internationella dansfestivaler, tävlingar och erfarenhetsutbyte av olika slag. Även Svenska institutet och SIDA fördelar bidrag till internationellt kulturutbyte dansområdet. i

7.5.4 Bidrag till publikfrämjande verksamhet

Arrangörsnätet dansområdet är svagt. Inom de arrangerande teaterföreningarna saknas ofta kunskap om dans. Till de publikfrämjande insatserna dansens område ska kanske främst räknas arbetet med att öka intresset för dans i landets skolor. Detta arbete är tänkt att stärka publikintresset lång sikt. Statens stöd till dansfrämjande verksamhet har ökat under år, senare men fortfarande är insatserna förhållandevis små. Danscentrum som arbetar för att främja danskonstens utveckling och för att bredda publikintresset erhöll drygt 1 miljon kronor 1993/94. Sedan 1980-talets mitt utgår även statliga medel till Svensk Danskommitté som också arbetar för att stärka dansens ställning. Inom det publikfrämj ande arbetet måste också räknas in de olika amatördansorganisationernas arbete. Bidragen till dessa organisationer har också ökat utan att bidragen för den skull kan särskilt Bidrag till anses vara stora. Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur går via Ungdomsstyrelsen, tidigare Statens Ungdomsråd. Kulturådet fördelar också stöd till länsdanskonsulenter vilka arbetar för att utveckla dansområdet ute i regionerna. Länsdanskonsulentemas uppgift är att vara länken mellan danslivet och dansutbildningar, arrargörer och publik. De ska bl.a stimulera till kontakter mellan amatörverksamheten och det professionella danslivet. Statens utgifter för länsdanskonsulenter 1993/94 var 500 000 kronor vilket var en ökning med 300 000 kronor från året innan.

7.6 Utbildning och arbetsmarknad

7.6.1 Utbildning

Yrkesutbildningar finns för såväl dansare danspedagoger och koreograsom fer. Utbildning för dansare skedde tidigare vid elevskolor som var knutna till institutionsteatrama med dansverksamhet. Under har utbildningssisenare 152 tuationen omorganiserats. Elevskolan vid Operan i Stockholm övergick 1981

Dans

till att bli Svenska Balettskolan. Elevskoloma vid institutionerna i Göteborg och Malmö har under år också de blivit självständiga skolor grundsenare skolenivå. Utbildningen i Stockholm ger emellertid gymnasiekompetens. En treårig yrkesutbildning för dansare bedrivs vid Balettakadernierna i Stockholm och Göteborg. En treårig danspedagogutbildning ges vid Danshögskolan i Stockholm, fick sin högskolestatus 1978. Sedan 1987 finns där också en tvåårig som

folkdansledarutbildning. Vid Danshögskolan finns dessutom en utbildning

för koreografer startar vart tredje och är treårig. som Efter förslag av Utredningen av konstnärliga högskoleutbildningar inrättades 1994 tvåårig dansarlinje med inriktning modern dans vid Dansen

högskolan Utbildningen bör påbyggnadsutbildning och för-

ses som en utsätter att de sökande har genomgått yrkesdansarutbildning. Pedagoglinjen fick samtidigt starkare inriktning barn och ungdom. en Danshögskolan anordnar också kontinuerligt fristående kortare kurser. Sammantaget betyder det att många personer befinner sig i dansutbildningar olika slag. De allra flesta, 95 %, dem som som påbörjat någon av de av av längre utbildningarna vid Danshögskolan fullföljer utbildningen till examen.

7.6.2 Arbetstillfällen och tjänstgöringsvillkor

Arbetsmarknaden för dansare och koreografer som torde framgått, ytterst begränsad. Antalet fast anställda dansare vid de fem fasta balettkompanierna är drygt 140. Till detta kommer att man till dessa scener också knyter ett fyrtiotal frilansande dansare under verksamhetsåret. De fria dansgrupper och koreografer erhåller statliga bidrag sysselsätter ytterligare ett hundratal som dansare och koreografer. Enligt Svenska Teaterförbundets statistik finns emellertid långt fler dansare. År 1993 569 dansare och 36 koreografer var anslutna till Teaterförbundet vilket innebär mer än en fördubbling av antalet medlemmar dansområdet sedan mitten av 1970-talet. Svenska Danspedagogförbundet, är yrkesorganisation för danssom en pedagoger i konstnärlig dans, organiserar ca 150 personer. På detta område har emellertid ökningen antalet medlemmar varit ganska måttlig under de av senaste 20 åren. Eftersom bara liten del alla dansare och koreografer har tillsvidareen av anställning finns kompetensbevarande daglig träning för frilansdansare i Stockholm, Göteborg och Malmö. Koreografema har också tillgång till subventionerade repetitionslokaler bl.a. Danscentrum i Stockholm. genom

3 SOU 1992:12: Konstnärliga högskoleutbildning Betänkande av Utredkonstnärliga högskoleutbildningar. 153 ningen om

SOU 1995: 85

Dansarna vid de fasta scenerna pensioneras i 40-årsåldem. Det finns ingen entydig arbetsmarknad efter scenkarriären.

7.7 Sammanfattande

iakttagelser

Befolkningens intresse för dans har huvudsakligen tagit sig uttryck i eget dansande och att dansa är en vanlig sysselsättning i befolkningen. Sedan länge är dans ett särskilt viktigt inslag i ungdomskulturen, både som ett sätt att uttrycka sig och som ett sätt att få kontakt. Medieutvecklingen med musikvideo och MTV har gjort dansen än synlig i den moderna populärmer kulturen. Som konstforrn är dansområdet däremot ett litet verksamhetsområde med begränsade resurser. En fast regional struktur för dans saknas och området är starkt koncentrerat till storstäderna. Trots att det är många tycker som om att dansa är det få som sett en dansföreställning. De begränsade möjligheterna att se dans scen har sannolikt bidragit till svårigheterna att utveckla intresset för dans som konstnärligt uttryck. Trots att statens insatser dansområdet har ökat under de senaste 20 åren är områdets resurser begränsade. För att utveckla området behövs insatser flera plan. Publikintresset och kunskapen om dans måste utvecklas från grunden. Genom satsningar på dansverksamhet, både som eget dansande och dansföreställningar, genom inom ramen för förskola och skola kan stor kanske inte en grupp som annars skulle komma i kontakt med dans få tillgång till konstarten från år. unga Ökade satsningar för att nå den vuxna publiken är också nödvändiga om danskonsten ska nå ut till en bredare publik. För områdets utveckling är det viktigt att arrangörsledet stärks och att arrangörerna utbildas i de särskilda kunskaper krävs för att som arrangera en dansföreställning. Så länge området har en liten publik och begränsade intäktsmöjligheter kommer dansverksamheten sannolikt ha svårt att hävda sig inom institutionerna. För det fria danslivet är det svårt att ge längre föreställningsserier och turnera mer om inte arrangörsstrukturen förstärks. Ska dansområdet utvecklas krävs samlade och riktade insatser inom både mottagar-, arrangörs- och produktionsledet.

8 Musik och fonogram

Musikornrådet karaktäriseras av

ett brett och vittförgrenat musikliv, att musik förekommer i en mängd olika sammanhang och miljöer, att andelen mycket intresserade av musik är stor och ökande, att hälften av befolkningen uppger att de tycker om att sjunga, att femtedel befolkningen utövar musik men att andelen min- - en av skar äldre man blir, att hälften befolkningen lyssnat på musik fonogram under - av den senaste månaden,

att det finns sju professionella symfoniorkestrar, fem kammar- orkestrar och 20 regionala musikstiftelser eller motsvarande verk-

samhet länsmusiken, att staten för nästan hela finansieringen av de regionala - svarar musikstiftelsema länsmusiken och bidrag till symfoni- och ger kammarorkestrarna, till fria musikgrupper, arrangerande musik-

föreningar, amatörorganisationer och till utgivning av fonogram,

att stor del amatörmusicerandet och utbudet av musikprogram - en av sker inom folkbildningens ram, att körlivet i Sverige är omfattande, inte minst inom kyrkor och samfund, att kyrkor och samfund även i övrigt har en stor musikverksamhet, u att arrangörsledet är beroende av kommunalt stöd och ideella in- satser, att kommunerna genom den kommunala musikskolan svarar för den absolut största offentliga insatsen musikområdet 200 000 elever deltar årligen i musikundervisningen,

att utbudet av musik i radio ökat starkt särskilt genom tillkomsten av de reklamñnansierade lokalradiostationerna,

att utländska bolag dominerar fonogrammarknaden. -

SOU 1995: 85

8.1 Befolkningens intresse för musik

Intresset för musik är mycket stort Mer än 50 % befolkningen 9-79 år av uppger att de är ganska eller mycket intresserade musik. När frågan av om intresse ställdes 1975 var motsvarande andel 44 %. I samband med att frågan om musikintresse ställts 1986 och 1992 har också genrepreferenser undersökts. Störst är intresset för och rockpopmusik och det är också sådana konserter de flesta varit under det senaste året. Intresset för pop och rock har de sex åren ökat från 34 % till 37 %. Särskilt stort är intresset bland ungdomar i åldern 15-24 år, där 74 % av ungdomarna är mycket eller ganska intresserade. En tendens att oftast spontant nämna favoriter ur den angloamerikanska och rockvärlden 1980poptalet har förskjutits mot att svenska grupper nämndes oftare l990-talet. Näst störst är intresset för klassisk musik 26 % befolkningen är - av mycket eller ganska intresserad. Detta intresse har också ökat i hela befolkningen under perioden 1986 till 1992. Intresset för klassisk musik har samband med ålder. Men ännu mer utskiljande är utbildningsnivån. Det är 44 % av personer med eftergymnasial utbildning som uppger ett mycket eller ganska stort intresse för klassisk musik. Intresset för svensk folkmusik är också tämligen stort även relativt få om uppger att det är mycket stort. Intresset har ökat något sedan 1986 och 1992 uppger 19 % av befolkningen ett mycket eller ganska stort intresse. Liksom för klassisk musik är intresset åldersberoende i åldrarna under 25 år är det mycket svagt. Så gott som hela ökningen av intresserade finns bland personer över 45 år. Intresset för jazz är något mindre än övriga genrer, men det är ändå 13 % som uppger mycket eller ganska stort intresse för jazz. De intresserade är även här i regel de äldre. Intresset är också högre bland med efterpersoner gymnasial utbildning, vilket inte är fallet med intresset för folkmusik. Bland genrer som befolkningen spontant nämner intresse för ska också nämnas operett och musikal, moderna visor samt mer allmän underhållningsmusik. Ingen av dessa genrer nämns spontant fler än 10 % beav av folkningen.

8.2 Musikutbud

I detta avsnitt behandlar vi det musikutbud har det största offentliga som stödet, främst vid landets olika musikinstitutioner samt utbudet musik i av radions public service-kanaler.

156 1 Nordberg J Nylöf G 1994: Kulturbarometern detalj: i Tema Musik. Statens kulturråd i samarbete med tidigare Sveriges Radio/PUB.

Musik och fonogram

8 2 1 Orkesterinstitutioner . . De statligt finansierade orkesterinstitutionerna symfoni- och kammarorkestrar ger ungefär 1 000 konserter årligen. Mindre än 10 % av dessa har varit s.k. interna konserter olika slags institutioner som vårdhem, fängeloch sjukhus. Antalet interna konserter har minskat från ca 100 vid 1980ser talets början till 23 1992/93. Orkesterinstitutionerna också skolkonserter. Även dessa har minskat ger något i antal och utgör ca en fjärdedel av verksamheten 1992/93 mot drygt 30 % i början av 1980-talet. Den kraftiga uppgången av konsertutbudet i slutet 1970-talet har sin bakgrund i att orkestrarna i Örebro och av Norrköping dessa år tycks ha varit synnerligen aktiva med skolkonsertverksamhet. Möjligen var principen för registrering av verksamhet med skolan en annan vid denna tidpunkt för de båda orkestrama. Också konserterna utanför hemkommunen har minskat till antalet.

Diagram 2.1 Antal konserter totalt, på turné samt för särskilda målgrupper för de statsstödda orkesterinstitutionerna.

Antal 2 500 -p

I I Antal 2 000 " konserter vid statsstödda orkester- 1 500 " institutioner

l

.I ---D---varav utanför

l 000 I 1:1 I hem ° kommunen

l.

500 " v varav å °o skolkonserter igügü . O ovarav interna

Källa: Tabell 8.2.1a

Det saknas systematiska uppgifter om repertoaren vid orkesterinstitutionema.

SOU 1995: 85

8 2 2 Svenska Rikskonserter . . Efter ett antal omorganisationer under 1970- och 1980-talen fick Svenska Rikskonserter 1988 sin nuvarande form. Huvuduppgiften är att stödja och komplettera musiklivet samt bedriva internationell verksamhet. Betydande del av konsertverksamheten bedrivs i samverkan med andra arrangörer. Förutom ledning och administration finns särskilda avdelningar för produktion, som även omfattar tidigare avdelningar för utveckling och barn- och ungdom, och fonogramutgivning under namnet Caprice. Till Rikskonserter är knutna slagverksensemblen Kroumata och Stockholms Blåsarsymfoniker, som utgör länsmusiken i Stockholms län. Före 1988 års omorganisation arrangerade Rikskonserter mer än 6 000 konserter årligen, flera i samarbete med dåvarande Regionmusiken. Konserterna framfördes till största delen som interna arrangemang eller för skolorna. Numera genomför Svenska Rikskonserter årligen ca 300 offentliga konserter i Sverige inom områdena kammarmusik, folkmusik, jazz och orkester. Vidare genomförs 150 konserter/projekt inom barn- och ungdomsområdet. Man ca genomför också ett 50-tal konserter i utlandet inom alla genrer. En stor del av konserterna produceras i samarbete med andra parter, t.ex. länsmusikstiftelfestivalarrangörer m.fl. Därtill kommer årligen ett par hundra konserter ser, framförs Stockholms Blåsarsymfoniker samt ett tjugotal konserter av som av slagverksensemblen Kroumata. Utöver denna verksamhet ger Rikskonserter bl.a. stöd till en rad amatörmusikorganisationer och föreningar samt ger tillsammans med Sveriges Radio P2 ut tidskriften Musik. Tillgänglig statistik tillsammans med flera organisationsförändringar under 20-årsperioden gör det svårt att göra en enkel, beskrivande bild av hur Rikskonserters verksamhet förändrats över tid med avseende utbudet. Publiken till de olika arrangemang man är med och producerar redovisas inte heller eftersom konserterna i regel är sarnproduktioner.

8 2 3 Länsmusiken . . Länsmusiken bildades 1988 i form av 20 musikstiftelser med landstingen huvudmän. Detta blev resultatet av en översyn av den regionmusiksom organisation en gång skapades för att ta vara på den kompetens som som fanns inom de tidigare militärmusikkårema. Regionmusiken arrangerade ungefär 6 000 konserter årligen under delar av 1970-talet. Efter 1976 saknas tillförlitlig statistik. I de utredningar Regionmusiken som gjorts har heller av inte tonvikten lagts vid verksamhetens utbud. Det är oklart i vilken mån Regionmusikens musikstatistik sammanfaller med och avser samma konsertverksamhet Rikskonserters. Eftersom den gamla Regionmusiken är som 158 denna verksamhet avslutad. I avvecklad har vi bedömt utvärderingen av som

Musik och fonogram

stället koncentrerar vi oss på de länsmusikstiftelser inledde sin verksom samhet 1988. Inom Länsmusiken genomfördes år 1993 12 000 konserter i Länsmusikens regi. Det största antalet konserter, 27 %, avser västerländsk konstmusik. 24 % bestod av visor och sånger och 17 % kan inte genrebestämmas som en helhet. Folkmusik svarade för 16 % av utbudet. Jazz samt och poprockmusik omfattade 6 % respektive 2 % av repertoaren. Den militära rena tjänstemusiken, som en gång var de ursprungliga Regionmusikensemblernas kärna, utgjorde 1992 en mycket liten del länsmusikens utbud. av Med sina 12 000 konsertarrangemang år är Länsmusiken mycket per en stor konsertproducent. Man turnerar flitigt inom de län man ansvarar för men nästan var tredje konsert äger ändå rum i hemkommunen. Musikutbyte mellan länen förekommer i begränsad utsträckning bara knappt 5 % konserter- - av na spelas i annat län eller utomlands. Drygt en tredjedel av konserterna är avsedda för skolor/förskolor och 15 % för institutioner skilda slag. Samarav betet med Rikskonserter beträffande länsmusikens konsertarrangemang är obetydligt.

8 2 4 Fria musikgrupper . . Det statliga stödet till fria musikgrupper fördelas Kulturrådet. År 1973, av året innan den nuvarande stödformen introducerades, var det totalt 21 musikgrupper som erhöll statliga bidrag. Antalet musikgrupper som får statligt stöd ökade sedan kraftigt. Från början av 1980-talet, då antalet bidrag låg drygt 160, fördelade till något färre grupper eftersom särskilda turnébidrag förekom, har antalet bidrag minskat till ca 125 per år. Bidragen per grupp ligger i regel under 100 000 kronor. De fria musikgrupper som erhåller statliga bidrag har bara undantagsvis annat offentligt stöd de senaste åren har det rört sig fem - om ca av grupperna. Det är inte möjligt att bilda sig en uppfattning hur många fria musikom grupper som verkar runt om i landet, men de är många. Det har heller inte varit möjligt att inom ramen för denna utredning göra en analys vilken av slags musik de olika grupperna svarar för. Någon statistik över antalet framträdanden eller åhörare till gruppernas arrangemang finns inte heller tillgänglig. Offentligt stöd utgår också till landets SOR-orkestrar. Någon statistik som belyser deras verksamhet över tid har vi inte kunnat ta fram. Även Svenska kyrkan är en stor arrangör av musikevenemang. I en stor undersökning från 1986 visade man att kyrkan stod som arrangör till 900 stora kyrkokonserter

SOU 1995: 85

och 7 100 mindre konsertarrangemang som tillsammans hade över 700 000 besök Inte heller här har vi uppgifter som kan visa utvecklingen över tid.

8.2.5 Musik i radio och tv

Sedan 1973 har Sverige fått flera nya tv-kanaler och ett mycket stort antal radiokanaler. Musikutbudet i kanalerna är stort. Mängden av musik och dess inriktning i de drygt 80 nya reklamfinansierade lokalradiostationema är när detta skrivs inte redovisad, men att musik är en huvudingrediens i samtliga stationers utbud är ställt utom allt tvivel. I radions public service-kanaler har musikutbudet ökat under hela 20-årsperioden från mindre än 200 timmar musik i veckan under 1970-talet till närmare 1 000 timmar musik eller underhållning med musik en bit in 1990-talet. Den klassiska musiken har sedan Musikradion införde nattsändningar 1988 ökat från knappt 60 timmar per vecka till mer än det dubbla. Den lättare underhållningen med musik i riksprogrammet har stabiliserats motsvarande nivå, dvs. 125 veckotimmar. I de regionala sändningama, numera i P4, ca har motsvarande ökning musikutbudet ägt Den direktupptagna musiav rum. ken har ökat från 13 veckotimmar stanåret 1979 till 48 veckotimmar 1992 och grammofonmusiken har ökat från 53 timmar till närmare 700 veckotimmar för samtliga 25 regionala stationer tillsammans. jämförelse med konsertutbudet institutionerna kan nämnas att Som en direktupptagen musik 1992 förekom i omfattning om drygt 4 500 timmar en under loppet ett år i public service-radions fyra kanaler. Grovt räknat motav det 3 000 konserter. Till detta ska läggas drygt 45 000 timmar gramsvarar mofonmusik under ett år. I televisionen är musikutbudet avsevärt mindre. Nivån har legat runt fem veckotimmar under så hela perioden och utbudet innehåller huvudgott som sakligen klassisk musik även pop- och rockmusik förekommer, främst i men de reklamfinansierade tv-kanalema. Den paneuropeiska satellitkanalen MTV sänder musikvideo i princip dygnet runt, avbrutet för korta talprogram eller reklam. MTV kan 47 % samtliga tv-innehavare enligt senast tillses av av gängliga uppgifter från 1993.3

2 Svenska kyrkans kulturarbete det rikskyrkliga arbetet med - en rapport om kulturfrågor. Svenska kyrkans utredningar 1994:5. 160 3 Basundersökning 1994. Rapport utgiven av MedieMätning i Skandinaiven AB.

Musik och fonogram

8.3 Publiken vid musikevenemang och musiklyssnande i

radio m.m.

8.3.1 Publik på konserter m.m. Hela 60 % av befolkningen uppger att de varit något med leevenemang vande musik det senaste året. Den andelen ökade under 1980-talet. Bara mellan 1986 och 1992 ökade andelen personer som besökt konsenlokaler av mer traditionellt slag från ll till 20 %, som varit konsert i någon kyrka från 5 till 18 % samt hört konsert från utomhusscen från 10 till 19 %. Hälften av alla besökare musikevenemang har varit något sådant där kör en eller sånggrupp medverkat.

Diagram 3.1 Andel av befolkningen som besökt musikevenemang under senaste året.

% av befolkningen 70 61 60 57 60 54 50 -- I 40 33 -- 30 " e 18 7 20 -- 10 .. J 0 C D Vi V1 l O ä v-t fñ

å S å ° ° u å

å å å å å å å

befolkningen från ll år ingår befolkningen från 16 år ingår * befolkningen från 9 år ingår Källa: Tabell 8.3.la

Sett över tid har andelen besökare musikevenemang ökat kraftigt under hela perioden. Man bör dock tolka uppgifterna med en viss reservation eftersom musikevenemang och konsertbesök är termer som kan ha använts delvis olika sätt i de olika undersökningarna.

l6l

SOU 1995: 85

8.3.2 Besök på konsert inom olika genrer Det absolut vanligaste är att man varit pop- eller rockkonsert det senaste året, dvs. den del av det levande musiklivet som i huvudsak klarar sig utan stöd från det offentliga. Andelen besökare sådana evenemang har också ökat kraftigt mellan 1986 och 1992, från 14 % till 22 % av befolkningen. Merparten publiken är 15-24 år mer än 50 % av befolkningen i dessa av åldrar har varit sådan konsert. Det är betydligt vanligare bland män än kvinnor att ha varit pop-rockkonsert. Personer med låg utbildning har sällan vant pop-rockkonsert

Diagram 8.3.2 Andel av befolkningen 0-00 år som under året besökt olika slags konsertlokaler och konsertgenrer. Jämförelse 1986 och 1992.

Konsertlokal Konsertlokal Utomhusscen Kyrka Idrottsarena Musikpub E1986 Annan I 1992 samlingslokal Konsertgenre Pop/rock Klassik/nutida musik Svensk folkmusik Jazz l 1 1 | I I I I l I 0 5 10 15 20 25 % av befolkningen som besökt Källa: Tabell 8.3.2a

Den därnäst vanligaste konserttypen är de klassiska konserterna, vilket även inkluderar nutida musik. Det är 14 % av befolkningen de flesta i yrkesaktiva åldrar varit sådan konsert. Personer med hög utbild- - som en ning har i större utsträckning varit klassisk konsert än övriga utbildningsgrupper.

Musik och fonogram

Jazzkonserter har 8 % av befolkningen varit på en ökning med några procentenheter sedan 1986. Besök är vanligare inom åldersgruppen 45-64 år än i övriga åldersgrupper. Det är 17 % av de högutbildade att de som uppger varit jazzkonsert. Musikevenemang med svensk folkmusik når 10 % befolkningen under av

ett år. Åldersproñlen är äldre och detta är den enda konserttyp där det

är vanligare med besök bland personer boende utanför de tre storstadsregionema än inom.

8.3.3 Besökare i olika åldrar

De små barnen, 3-8 år, har ofta varit evenemang med levande musik. Det är 67 % av alla 3-8-åringar som gjort något sådant besök det senaste året. Det är vanligare med besök bland barn i den första skolåldem, bland barn till högutbildade föräldrar och bland barn utanför storstäderna. I jämförelse med teater spelar hemmen större roll som ledsagare. Bland små barn är det hela 73 % som gjorde det senaste besöket med familjen. Det är också i storstaden det är vanligast att familjen följer barnet evenemang med musik. Men förskolan är säkerligen en utjänmande faktor, men inte fullt så betydelsefull som teater-området. Tidigare under perioden var det vanligare att daghem och skola ledsagade bamen.

Diagram 8.3.3 Andel besökare på musikevenemang senaste året och senaste månaden i olika åldersgrupper, förändringen under 10 år.

% besökare musikevenemang 80 Besökt senaste år 70 respektive månad 60 I 1983-85 år 50 EI 1991-93 år 40 I 1983-85 mån 30 I 1991-93 mån 20 10 0

Källa: Tabell 8.3.3a Tabell 8.3.1a

SOU 1995: 85

Allra vanligast är dock besök musikevenemang bland ungdomar 15-24 år. Mer än 70 % av denna åldersgrupp har varit konsert eller liknande det senaste året än 30 % har varit musikevenemang den senaste månamer den. I de båda åldersgrupperna ovanför är det också vanligt med konsertbesök, nivån ligger på den genomsnittliga för befolkningen eller runt men 60 %. Yngre skolbarn och pensionärer är de som går minst musikevene- Inte ens hälften av dessa grupper har varit konsert det senaste året mang. och bara runt 15 % har varit konsert den senaste månaden.

8.3.4 Skillnader mellan män och kvinnor Musikevenemang hör till de kulturaktiviteter där skillnader mellan män och kvinnor är närmast obefintliga. Bland de små barnen kan man dock se att flickor oftare går musikevenemang än pojkar.

8.3.5 Utbildning och facklig tillhörighet

Liksom för många andra kulturaktiviteter av evenemangskaraktär är det vanligare med konsertbesök bland högutbildade personer än bland lågutbildade. Det har funnits är ston, närmare 30 procentenheter. Det har i princip gap som inte förändrats under den period vi studerat.

Musik och fonogram

Diagram 8.3.4 Besök på musikevenemang senaste året fördelat efter facklig huvudorganisation och kön. Jämförelse mellan 1982/83 och 1990/91.

Hela befolkningen SACO-kvinnor SACO-män TCO-kvinnor J TCO-män J LO-kvinnor LO-män

Källa: Tabell 8.3.4a

Tittar man andelen besökare inom olika yrkesgrupper eller grupper med olika facklig anslutning visar sig följande mönsterfl Inom tjänstemannagrupperna TCO och SACO är kvinnorna de som i större utsträckning besöker konserter med levande musik. Högst andel besökare finner vi bland SACOkvinnorna, där 70 % besökt en konsert det senaste året mot 43 % männen av i TCO-kollektivet. Åldern spelar relativt liten roll inom de båda tjänstemannakollektiven. Inom LO-gruppen finns inte de tydliga könsskillnaderna, men däremot en åldersskillnad så att de yngsta under 35 år mer liknar tjänstemännen än de äldsta. Jämfört med motsvarande data från 1980-talets början ser man också att besökande konserter med levande musik ökat i samtliga grupper. När det gäller ofta-besökarna liknar TCO-tjänstemännen och LOarbetarna varandra.

4 Lindgren V Nelander S 1993: Om kultur och fritid. Del 1-3. Ettfaktamaterial förhållandena vid 1990-talets början. Rapporter från löne- 165 om och arbetslivsenheten vid LO baserad på bearbetningar av SCB/ULF.

SOU 1995: 85

8.3.6 Konsertbesökens geografiska fördelning Det finns inga uppgifter som tyder att det skulle vara vanligare med besök på musikevenemang beroende om man bor i eller utanför städerna månadsbasis stämmer mönstren för boende i regionhuvudortema och utanför väl med varandra och årsbasis är skillnaden liten bara tre procentenheter till regionhuvudorternas fördel. Det är ungefär 25 % av befolkningen som bor avlägset från regioncentra och inte ens inom den gruppen kan man se nåminskad andel besökare. Musikevenemangen har således en god räckgon vidd i förhållande till landets befolkning.

8.3.7 Några internationella jämförelser

I de nordiska länderna är det mellan 10 och 15 % av befolkningen över 15 år varit musikevenemang med klassisk musik senaste året. En något som starkare ställning har, liksom i Sverige, pop- och rockmusik som mellan 15 och 20 % av befolkningarna varit med om. För jazz, folkmusik och visor varierar redovisningen ett sätt som gör jämförelsema begränsade, men av allt att döma är intresset för dessa tre genrer tillsammans minst lika starkt eller starkare än för pop- och rockmusik mätt i besök musikevenemang. Den franska kulturstatistiken omfattar ungefär motsvarande åldersgrupp och beroende genre är det mellan 6 och 10 % av befolkningen som besökt en konsert det senaste året. Flest har varit pop- eller rockkonsert och minst andel jazzkonsert. Ifrån det tidigare Västtyskland har uppgifter om att 15 % av befolkningen varit pop- eller rockkonsert det senaste halvåret, medan 8 % varit något klassiskt musikevenemang. I Schweiz uppger 31 % att de varit konsert av något slag under året innan, i Nederländerna är motsvarande uppgift 21 %.

8.3.8 Lyssnande på musik i radio och tv I princip hela befolkningen har tillgång till radio. Även bandspelare olika av slag är vitt spridda 94 % befolkningen hade tillgång till någon slags - av bandspelare och CD-spelare har ökat kraftigt några år. Den allra största delen av kontakten med musiken sker alltså, inte överraskande, via massmedierna och musikanläggningarna. Radion når ut till fler med musikprogram än tv/video gör. Särskilt pop- och rockmusiken når inom loppet av en månad mycket stora delar av befolkningen, 60 %, och man kan notera kraftig ökning bara sedan mitten av 1980-talet, då andelen som hört en jazz och svensk folkmusik når pop och rock var 38 %. Klassisk musik, mellan 25 och 30 % befolkningen via radio under loppet av en månad. 166 av

Musik och fonogram

Mönstret är detsamma för tv/video där mellan 10 och 20 % under en månad sett program inom de tre genrema jazz, svensk folkmusik respektive klassisk musik. Lyssnandets omfattning följer i princip intresset i de olika åldersgrupperna. De yngre har sin tyngdpunkt inom pop och rock och de äldre i de tre andra musikforrnema. För jazzmusiken är radion dock en viktigare källa än egna skivor och band. Speciellt gäller det de äldsta som knappast alls hör jazzmusik annat än via radio.

Mest tid lägger befolkningen den lätta musiken där lyssnandet, senast

det uppmättes, i slutet 1980-talet omfattade ungefär en kvart per dag. Lyssnandet seriös musik i radio en genomsnittlig dag är litet någon minut bara. Musikradiolyssnare i P2 har studerats vid två tillfällen 1968 och 1984.5 1984 intervjuades drygt 11 000 personer om sitt radiolyssnande varvid man fann ca 1 100 som lyssnat musikradion i P2 senaste månaden. I dag sänder musikradion dygnet runt i vissa delar av landet, vilket kan innebära att denna siffra kan vara högre i dag då ungefär var fjärde invånare har tillgång till en renodlad musikkanal och var femte dessutom har ytterligare två privata lokalradiostationer som sänder klassisk musik att välja på. 1984 var ca 70 % av Musikradions lyssnare återkommande lyssnare vilket kan innebära ungefär 7 % av befolkningen dvs. ungefär en halv miljon svenskar. Till samma resultat kom man 1968. De flesta musikradiolyssnare är regelbundna lyssnare och drygt 80 % lyssnar minst en gång i veckan. Bara 10 % av lyssnarna uppger att det är viktigt att koncentrera sig sitt lyssnande mer än hälften uppger att de gärna sysslar med någonting annat samtidigt som de lyssnar. . Musikradiolyssnaren var 1994 något oftare i 45-64-årsåldem och mindre ofta under 25 år än befolkningsgenomsnittet. Högutbildade är kraftigt överrepresenterade. Något oftare bor man i storstäderna. 1968 kom man till ungefär likartade resultat, men tendensema var då ännu mer markanta exempel- vis var det en relativt större överrepresentation av högutbildade och storstadsbor. Det hade alltså skett en viss utjämning 15 år. Musikradiolyssnare spelar, sjunger och går konsert i ungefär samma utsträckning som övriga befolkningen. När det gäller musikgenrer är det orkesterrnusik som favoriseras bland musikradiolyssnama mer än 70 % uppger att de mycket gärna lyssnar det medan ungefär hälften säger att man mycket gärna lyssnar körrnusik, solosång och svensk folkmusik. Jazz, opera, kammarmusik och program om musik tillhör det som ungefär 40 % lyssnar till mycket gärna. Intresset för utomeuropeisk musik är lågt 15 % lyssnar mycket gärna medan 35 % anger att de mycket ogärna lyssnar sådan musik. Det är 30 % av musik-

5 Nordberg J Nowak L 1985: Musikradions lyssnare 1984. Rapport 7 167 nr Sveriges Radio/PUB.

SOU 1995: 85

radiolyssnarna som uppger att de inspirerats till fonogramköp av musik i musikradion flera gånger per år. Ett program som Opp Amaryllis morgonprogrammet vardagar når

l % av befolkningen drygt 80 000 personer under loppet av en vecka och

6 % av befolkningen närmare en halv miljon människor under en månad.

8.4 Amatörutövande musik

av 8.4.1 Musikskolan Den kommunala musikskolan finns i så alla kommuner i landet. År gott som 1988 saknade landets kommuner musikskola. I 1992 års statistik är sex av det bara en kommun som inte redovisar kostnader för en musikskoleverksamhet. Den organisatoriska formen varierar numera mycket. Vanligast är kommunal musikskola med placering under skolstyrelse eller annan utbildningsanknuten nämnd. Några kommuner har eller planerar att bolagisera verksamheten eller ombilda den till stiftelse. I flera kommuner arbetar man för att bredda kommunala musikskolans uppgift till att även innefatta andra estetiska uttrycksformer. Mer än 200 000 skolbarn deltar i musikskolans verksamhet. I åldersgruppen 7-15 år var det 1990/91 22 % av barnen som uppger att de spelar musikinstrument inom ramen för den kommunala musikskolan. Svaret är vanligast i åldersgruppen 10-12 år och det är mycket vanligare att flickor deltar i kommunala musikskolan än att pojkar gör det 42 % mot 27 % bland l0-l2-åringama. Störst skillnad mellan könen är det emellertid för medverkan i sånggrupp eller kör. 5 % av pojkarna är med och sjunger i grupp och hela 21 % av flickorna. När det gäller att delta i en musikgrupp är det däremot ungefär lika vanligt bland flickor och pojkar, 5 respektive 7 %. Uppgifter om att spela musikinstrument finns också insamlade samma sätt för 1982/83. Det som har inträffat är att andelen 7-9-åringar som spelar har minskat. Att delta i kommunala musikskolan är klart socio-ekonomiskt relaterat. Nästan dubbelt så många tjänstemannabarn som arbetarbarn går i musikskolan. Det är vanligare att tjänstemannabarnen spelar instrument, vilket 46 % av dessa barn gör mot 32 % av arbetarbarnen.

8 .4 2 Amatörverksamhet . Att spela instrument hör inte bara barn och ungdomen till, men gruppen utövare spelar minskar med ökande ålder. Bland personer i övre medelålsom 168 dern och över pensionsåldern 10 till 15 % att de kan spela något uppger

Musik och fonogram

instrument. I dessa åldrar är det också mycket ovanligt med spelande i grupp. Det är bara 1 % av personer över 45 år som spelar i orkestrar eller andra grupper mot mellan 5 och 10 % i bam- och ungdomsgruppema. Mer än halva befolkningen tycker mycket eller ganska mycket om att sjunga. De yngsta och de äldsta är intresserade av att sjunga i något mindre utsträckning, men även bland dem är andelen hög. Däremot finns en tydlig könsskillnad. Nästan 70 % av alla kvinnor tycker om att sjunga, bara men knappt 40 % av männen. Trots att så många tycker om att sjunga är det bara 4 % av befolkningen som sjunger i kör. De flesta körsångarna finns bland skolbarnen. Många av dem som kan spela instrument gör det också ganska regelbundet 20 % kan spela instrument och 13 % har spelat senaste veckan. - Inom folkbildningen har musiken stor betydelse. Många konserttillfallen är arrangemang i folkbildningens regi. Antalet kulturprogram med musik har varierat under hela 20-årsperioden en nivå om ca 40 000 program. Studieförbunden räknar med att man har runt fyra miljoner besök sina kulturprogram under ett år. Studiecirklar om musik har ungefär en halv miljon deltagande. Antalet cirklar i musik har ökat från drygt 40 000 till drygt 60 000 årligen.

Diagram 8.4.1 Antal arrangemang i form av studiecirklar, kultargrupper och kulturprogram i musik i folkbildningens regi.

Antal arrangemang 70 000

60 000

50 000 I Kulturprogram Sång/musik 40 000 Studiecirklar Sång/musik 30 000

åååål/IEÄEIP

20 000

10 000

0 -4

Källa: Tabell 8.4.1a

SOU 1995: 85

Diagram 8.4.2 Antal 1 000 deltagande i studiecirklar i musiki folkbildningens regi.

Antal 1 000 deltagande 600 .- Musikhistoria 500 Ill Improvisatorisk musik E Övriga enskilda 400 instrument El Stränginstrument 300 Piano 200 I Solosång

I Instrumental musik- 100 ensemble

Sång/musik i grupp l C I Körsång F OO x x D O l I O ON vt .-4 Källa: Tabell 8.4.2a jämför studiecirkelstatistiken med uppgifter från hela befolk- Om man ningen tycks det om en stor del av de som deltar i studiecirklar i musik är som återkommande såväl höst som vår. Enligt uppgifter om befolkningen var det nämligen 3 % som hade deltagit i studieförbundsanknuten verksamhet på ca tema sång eller musik som deltagare eller ledare. Det motsvarar ca 250 000 personer. Studerande är överrepresenterade. Musik/sångföreningar ansluter enligt statistiken 4 % av befolkningen eller drygt 250 000 personer i åldrarna 15 år och äldre. Anslutningsgraden är högre bland män än kvinnor och största andelen medlemmar finns i åldersgruppen 45-64 år.

8.5 Arrangerande musikföreningar

Arrangerande musikföreningar har vuxit fram sedan början av 1970-talet och har sedan dess fått bidrag från Kulturrådet. Anslaget har successivt ökat från motsvarande några hundratusen kronor i dagens penningvärde 1973/74 till drygt ll miljoner kronor 1992/93. Totalt var det hösten 1994 ca 160 föreningar som delade bidraget. Riksförbundet för kammarmusikarrangörer har ett lOO-tal föreningar runt i landet. Kammarmusikföreningarna ordnar vardera mellan 5 och 35 konom

Musik och fonogram

serter per år vanligast är ett 10-tal årliga arrangemang. Detta är siffror - som också hållit sig stabila under många år. Ungefär en tredjedel av kammarmusikföreningarna får statligt bidrag. Det motsvarar ungefär 22 % av föreningarnas intäkter, vilket är en förstärkning under 1990-talets första år. Kommunerna har bidragit till föreningarnas intäkter med tredjedel kostnaderna en av under lång tid. Även jazzmusiken är organiserad i ett gemensamt förbund, Svenska Jazzriksförbundet. Det finns ett hundratal jazzklubbar i landet. Den runt om genomsnittliga jazzklubben har en mycket omfattande verksamhet med ett sjuttiotal konserter årligen. Ungefär en fjärdedel av jazzklubbama får statligt stöd. Jazzklubbama har en lägre andel av sina kostnader via kommunala anslag, men i kronor räknat betalar kommunerna ut högre belopp till jazzklubbarna än till karnmarmusikföreningama. Det statliga bidraget via Statens kulturråd motsvarar 14 % av föreningarnas intäkter, nivå hållit sig en som en längre tid. De enskilda jazzklubbama har mycket varierande omslutning och ekonomi. Fasching i Stockholm är ett extremt exempel där rörelsen med klubb och restaurang omsätter 7 miljoner kronor per år. Till de arrangerande musikföreningarna räknas också de enskilda SOR-orkestrarna. Det finns 75 SOR-orkestrar i landet. Man ordnar drygt tio konserter i genomsnitt per förening årligen. Eftersom SOR-orkestrarna bedriver såväl arrangerande som musicerande verksamhet skiljer sig deras ekonomi från de tidigare nämnda föreningarna. De får statligt stöd till sin centrala verksamhet via stödet till de centrala arnatörorganisationema. Ett drygt 20-tal orkestrar har också bidrag till den lokala verksamheten. De kommunala bidragen är höga och svarar för 45 % av verksamheten medan Kulturrådets bidrag ligger en nivå under 10 %. Även inom Riksföreningen för Folkmusik och Dans bedrivs såväl arrangerande verksamhet som egen musikverksamhet. Föreningarna ordnade tillsammans 100 konserter 1993. Den centrala verksamheten stöds via anslaget till centrala arnatörorganisationer. Ytterligare ett antal musikföreningar som får statliga bidrag saknar gemensam centralorganisation. Dit hör exempelvis Fylkingen med program inom elektronisk musik och den nutida musikgenren. En arrangerande musikföreningsorganisation med tonvikt på ungdom är Kontaktnätet som erhåller bidrag för den centrala verksamheten från Statens ungdomsstyrelse. Man arrangerar, med hjälp av de statliga bidragen från Statens kulturråd, tumékonserter och 1993 tog var fjärde rockförening inom Kontaktnätet del av tuméutbudet.

l7l

SOU 1995: 85

8.6 Musikområdets ekonomi

Det statliga stödet till musik har under ZO-årsperioden utvecklats från 250 till drygt 400 miljoner kronor i fast penningvärde. Till detta kommer delar av stödet till folkbildningen. Stödet till musikteater räknas in under teaterstödet. Det statliga stödet till det svenska musiklivet har således i reellt värde ökat med närmare 60 % sedan 1974. Den stora ökningen inträffade under slutet av 1970-talet och sedan dess har t.o.m. minskningar skett. Den största utvecklingen av statliga medel har skett inom ramen för den anslagspost som numera kommer länsmusiken till del. Den regionala musikverksamheten fick kraftiga tillskott av ekonomiska resurser under slutet av 1970-talet, men under början av 1980-talet krympte anslagen åter något. l samband med länsmusikreformen 1988 förstärktes anslaget kraftigt. I 1994 års penningvärde ökade det från knappt 185 miljoner kronor 1985/86 till dåvarande regionmusiken till drygt 250 miljoner kronor. Länsmusiken finansieras nästan helt av staten, den nivå rådde vid starten har reducerats något och 1994/95 men som budgeterades knappt 235 miljoner kronor till denna verksamhet. Svenska Rikskonserter fick en anslagsminskning i samband med införandet av den nya organisationen 1988/89 då vissa uppgifter avlastades. De statsstödda symfoni- och kammarorkestrarna har fått ökade statliga anslag i takt med att nya kammarorkestrar har tillkommit.

Diagram 8.6.1 F inansieringsbilden för de statsstödda orkesterinstitutionerna. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 400 000 -- 350 000 - Ovriga intäkter 300 000 . I Spelintäkter 250 000 200 000 lLandstingsbidrag - 150 000 E1Kommunala bidrag 100 000 - I Statliga anslag 50 000 - 0 - VF ll CÖD ll CON i Källa: Tabell 8.6.1a

Under början av perioden satsades mycket pengar stöd till fria grupper. I början av 1980-talet var stödet värt närmare 15 miljoner kronor i dagens

Musik och fonogram

penningvärde. Grupperna får i dag dela ca 8 miljoner kronor. De arrangerande musikföreningama har fått mer statliga medel samtidigt som antalet föreningar som ska dela summan har ökat. 1973 var det bara två organisationer som erhöll arrangemangsstöd 1992/93 var det drygt 100. -

Annat offentligt stöd Det är svårt att ge en samlad bild av de landstingskommunala och primärkommunala satsningarna musik. Landstingen har en ekonomisk redovisning som sträcker sig tillbaka till 1986 i termer av förbrukade anslag. I detta perspektiv har landstingen minskat sina satsningar musik från 78 miljoner kronor i 1994 års penningvärde till 53 miljoner kronor år 1992, dvs. en urholkning med 30 %. I redovisningen av kommunernas samlade kulturutgifter går det inte att urskilja hur mycket som går till musik totalt. Även arbetsmarknadsmedel är en viktig finansieringskälla genom projektverksamhet riktad mot musiklivet.

Musikinstitutionema har haft ökande produktionskostnader som yttrar sig i

termer av lägre publik och högre kostnad per årsverke. En förklaring till de ökande produktionskostnaderna är nya avtal inom fackområdet som givit OBersättning och andra arbetstider än tidigare. En annan förklaring är att en uppstranming av konsertverksamheten har skett så att betalande räknas inte som tidigare förbipasserande eller gratisplatser. Dessa båda faktorer gör det svårt att utvärdera vad som egentligen hänt området vad beträffar musikinstitutionema och tydliggör behovet av en klart definierad statistik över verksamheten.

8.7 Utbildning och arbetsmarknad

Musikhögskolor finns i Arvika, Göteborg, Malmö, Piteå, Stockholm och Örebro. På alla de olika högskolorna finns musiklärar- och grundskollärarutbildningar. Musikerutbildning finns i Göteborg, Malmö och Stockholm och där, samt i Piteå, utbildas även organister.musikerutbildningar De flesta musikhögskolor erbjuder även påbyggnadskurser i bl.a. komposition, dirigering, musikpedagogik och musikterapi. De erbjuder också fristående kurser i musikvetenskap. På musikerlinjen studerar årligen ca 450 blivande musiker. Antalet studieplatser har ökat med knappt 10 % under perioden. De årliga examinerade har emellertid minskat under samma period och ligger nu 70-80 per år. Påbyggnadsutbildningar av olika slag ges till mellan 40 och 50 personer per år detta har inte ändrats över tid. Antalet examinerade på dessa utbild- -

SOU 1995: 85

ningarna har emellertid ökat kraftigt från mindre än fem per år fram till mitten av 1980-talet till närmare 20 per år. Kyrkomusikerlinjen har ytterligare ett hundratal studenter i utbildning per år. Här har skett en kraftig ökning av utbildningsplatserna sedan slutet av 1970-talet. Examinerade från denna linje varierar mellan olika år men ligger runt ca 20 per år. SCB:s redovisningar av examinationsfrekvensen för musiker visar att drygt hälften av de som påbörjade musikerlinjen 1981/82 hade examinerats från utbildningen sju år senare. En liknande uppföljning av studenterna som hade börjat utbildningen 1985/86 visade en liten nedgång till strax under hälften. Bland dem som påbörjat kyrkomusikerlinjen 1981/82 hade en större andel, 88 %, avslutat utbildningen efter sju år. Även denna linje hade examinationsfrekvensen sjunkit. Endast 65 % av dem som började 1985/86 hade avslutat utbildningen efter sju år. Antalet musiker har enligt Folk- och bostadsräkningen ökat under 20årsperioden från ca 5 000 till närmare 7 500 personer. Hälften av dessa musiker finns i Storstockholm och i Malmö- och Göteborgsregionema där möjlighetema till arbetstillfällen är störst. Drygt 1 200 musiker har fast anställning i någon musik- eller teaterinstitution. De statsstödda orkesterinstitutionema sysselsätter nästan 900 årsverken 540 musiker. Till detta kommer Länsmusiken med närmare 600 årsvarav ca verken totalt, varav ca 420 är musiker. Vid åtta av landets teaterinstitutioner finns också fasta musiker och sångare anställda. Främst Operan i Stockholm är en stor arbetsgivare också för musiker. Ytterligare 2 300 personer är anställda som kyrkomusiker. Antalet KLYS-medlemmar inom tonområdet uppgick 1993 till ca 7 000.

Musik och fonogram

Diagram 7.1 Antal årsverken inom statsstödda orkesterinstitutioner och RegionmusikenLänsmusiken. Antal årsverken 900 800 700 600 I Orkesterinstitutionema 500 EI Regionamusikenl 400 Länsmusiken 300 200 100 0

Ingen uppgift om anställda vid Regiomnusiken för 1982/83 Källa: Tabell 8.7.1a

Utbudet av musikarrangemang är stort. Ett mycket stort antal kulturprogram med musik ordnas i studieförbundens regi. Andra arrangörer är kammarmusikföreningar, jazzklubbar, rockmusikföreningar, restauranger och pubar, folkparker, kyrkor och samfund m.fl. Det är svårt att få en bild av antalet arbetslösa musiker. De musiker som är anslutna till Musikerförbundet finns med i deras a-kassestatistik, men i den ingår även andra yrkesgrupper som är ansluta- till förbundet, t.ex scenvaktmästare och bingopersonal. Arbetslösheten inom Musikerförbundet har ökat stadigt sedan 1974 då den låg ca 3 %, 1994 uppskattar man att 17 % av kassans medlemmar registrerats som arbetslösa vid något tillfälle. De musiker som är anslutna till SYMF tillhör Teaterförbundet och deras akassa.

8.8 Fonogram

Fonogram är samlingsnamnet för grammofonskivor, inspelade ljudkassetter och CD. Fonogramområdet omfattar hela processen från tillverkning till spridning och omsätter betydande belopp.

SOU 1995: 85

Sedan början av 1970-talet har fonogramområdet genomgått betydande förändringar. Organisationen av utgivningen har förändrats och möjligheterna och formerna för lyssnande har ändrats grund av ny teknik.

8.8.1 Fonogrammarknadens utveckling

Vid 1970-talets början fanns ett mindre antal stora, multinationella bolag som klart dominerade fonogrammarknaden. Men det fanns också förhållandevis många svenska små bolag varav några hade speciella genreinriktningar folkmusik, religiöst etc.. Ett flertal av de små bolagen var emellertid kortlivade, varje år tillkom ca 20 bolag medan ungefär lika många försvann. Många av de svenska grammofonbolagen hade en icke-kommersiell prägel. De ägdes ofta kollektivt i form av föreningar eller musikerkollektiv och utgivningen hade i många fall ideologisk eller kulturpolitisk grund. Många av bolagen bedrev sin verksamhet i opposition mot de större bolagens ensidigt angloamerikanskt präglade utgivning. Vid 1970-talets slut kom en ny våg av alternativ musik, punken, med en liknande organisation, dvs. ett stort antal oberoende enmansbolag som gav ut singelskivor med nybildade svenska grupper. Enligt beräkningar fanns vid slutet av 1970-talet ca 600 svenskägda bolag. Vid sidan av de små alternativa bolagen fanns flera andra svenskägda bolag av olika storlek som i huvudsak svarade för ett annat utbud än de multinationella bolagen. Under 1980-talet förändrades inte strukturen inom den svenska fonogrambranschen nämnvärt. Ett litet antal stora bolag dominerade fortfarande marknaden, men det fanns även ett förhållandevis stort antal svenskägda bolag. Till de medelstora svenska bolag på 1980-talet hörde bl.a. Sonet, Electra, BIS, Caprice, Proprius, MNW och Dragon. Med tiden kom de stora och multinationella bolagen att kontrollera en allt större del av marknaden. Många av småbolagen försvann; de flesta blev uppköpta av utlandsägda bolag eller upphörde med sin verksamhet. I slutet på 1980-talet och början av 1990-talet försvann även flera av de medelstora svenskägda bolagen t.ex. Electra och Sonet. Det finns i dag ett tjugotal fonogramdistributörer av olika storlek och med olika inriktning. De mest betydelsefulla är de distributörer som ingår i Grammofonleverantörernas förening GLF och som i de flesta fall är identiska med de större produktionsbolagen. För de mindre fonogrambolagen kan det ofta vara svårt att få distributioatt fungera ett tillfredsställande sätt.5 nen

176 6 Digitala drömmar med fonogrammen 2000-talet. Rapport från - mot Statens kulturråd 1993:5.

Musik och fonogram

8.8.2 Utbud på fonogrammarknaden

Den totala fonogramutgivningen har en tendens att variera kraftigt. Under år har utgivningent ökat. År 1993 9 961 fonogram i landet, senare utgavs varav ca 92 % på utländska bolag. Ca hälften av de utgivna fonogrammen hörde genremässigt hemma inom pop/rock. Den näst största gruppen var klassisk musik, vilket utgjorde ca 30 % av den totala utgivningen. Antalet utgivna fonogram med svenska artister har ökat från 540 till 803 stycken under åren 1987-1993. Pop/rock-genren stod för 62 %, vilket var en större andel än 1987 då denna genre stod för något mindre än 50 % av utgivningen med svenska artister. De totala försäljningssiffroma för fonogram har ökat kraftigt under senare år. År 1994 såldes över 2 miljarder CD jämföra med 260 miljoner 1987. att Antalet sålda kassetter år 1994 uppgick till ca 330 miljoner. Det totala försäljningsvärdet för fonogram har fördubblats under tid. År 1993 samma uppgick det till 1 556 miljoner kronor. Fördelningen mellan svenskt och utländskt av det totala försäljningsvärdet har varit förhållandevis konstant sedan mitten av 1980-talet, under hela perioden har andelen svenskt legat runt ca 30 %. Trots att utgivningen i landet tiodubblats 20 år har antalet skivhandlare med fullt sortiment minskat från ca 500 till ca 100. I dag finns i huvudsak skivaffärer med brett sortiment endast i storstäderna. Men även i dessa affärer kan det vara svårt att hitta fonogram från mindre oberoende svenska fonograrnbolag anlitar distributör utanför storbolagens revir.7 som en

8.8.3 Fonogramlyssnande i befolkningen Att lyssna fonogram har ökat kraftigt under senare år inom alla genrer och samtliga åldersgrupper. År 1992 hade 58 % befolkningen 9-79 år lyssnat pop/rock fonoav gram den senaste månaden medan 28 % hade lyssnat klassisk/nutida musik, 16 % svensk folkmusik och 13 % jazz. Lyssnartiden bland dem som lyssnar fonogram har dock minskat under åren. År på de senaste tio 1986 var tiden för dem som lyssnade kassettband en genomsnittlig dag 74 minuter, 1994 hade den minskat till 51 minuter. Lyssnartiden bland dem som lyssnade skiva hade också minskat, från 74 till 68 minutens Att lyssna på pop/rock vanligast bland barn och ungdom. År 1992 var hade 97 % av 15-24-åringama i befolkningen lyssnat pop/rock fono-

7 Se not 8 Mediebarometern 1994. MedieNotiser 1 1995. Rapport utgiven 177 nr av NORDICOM-Sverige.

SOU 1995: 85

gram den senaste månaden. Att lyssna på klassisk musik, folkmusik och jazz fonogram var vanligast bland personer i åldern 45-64 år. Bland bam och ungdom är det också mycket vanligt att ha lyssnat på musik radio, tv eller video. I åldersgruppen 15-24 år hade 90 % lyssnat på pop/rock radio den senast månaden medan 82 % hade lyssnat musik i denna genre tv eller video. Att ha lyssnat musikkassett, CD och grammofon oavsett genre under en genomsnittlig dag är vanligare bland ungdomar än bland andra åldersgrup- År 1994 hade 73 % l5-24-åringarna lyssnat grammofonskiva elper. av ler CD det senaste dygnet, vilket var en ökning med tio procentenheter sedan slutet 1970-talet. Ungdomars lyssnande musikkassett en genomsnittlig dag hade däremot minskat från 57 % 1979 till 42 % 1994. Totalt sett lyssnar män fonogram något mer än kvinnor. Lyssnarvanorna skiljer sig också något mellan de olika genrerna. Män lyssnar mer pop/rock och jazz än kvinnor, medan dessa i sin tur lyssnar mer folkmusik. Klassisk musik åtnjuts i ungefär lika hög grad av män som kvinnor. Andelen i befolkningen som lyssnat musik en genomsnittlig dag var störst bland dem med gymnasieutbildning. Skillnaden i lyssnarvanor mellan denna grupp och dem med eftergymnasial utbildning var dock liten. Att lyssna på pop/rock var vanligast bland personer med gymnasieutbildning, medan att lyssna folkmusik, jazz och klassisk musik var vanligare bland personer med eftergymnasial utbildning. Skillnaden var störst när det gällde klassisk musik, där 20 procentenheter fler bland dem med eftergymnasialutbildning hade lyssnat. Inom andra genrer var skillnaderna i lyssnarvanor mindre, oftast ca fem procentenheter.

8.8.4 Statens stöd till utgivning av fonogram Statliga medel till fonogramverksamhet har funnits sedan slutet 1960-talet. När Stiftelsen Institutet för Rikskonserter bildades 1968 avsattes en mindre del av institutets anslag för fonogramutgivning. Rikskonserters första skivmärke hette Expo Norr. År 1972 ändrades skivmärkets till Caprice och namn en särskild fonogramavdelning bildades och Rikskonserters uppdrag för fonograrnproduktion utvidgades. Det dröjde emellertid till 1982 innan riksdagen beslutade att permanenta Rikskonserters fonogramverksamhet. Samma år inrättades ett särskilt bidrag för produktion och utgivning av fonogram som fördelades av Kulturrådet. Då startades också produktionen av den musikhistoriska skivantologin Musica Sveciae inom ramen för Musikaliska Akademiens verksamhet. Statens insatser för fonogramproduktion förändrades återigen 1987 i samband med Rikskonserters omorganisation. Förändringarna innebar bl.a. att anslaget för fonogramproduktionen vid Svenska Rikskonserter skars ned

Musik och fonogram

med en tredjedel. Ansvaret för äldre svensk musik togs över av Musica Sveciae. Rikskonserter skulle inrikta sin fonogramproduktion på utgivningen av svensk musik och svenska artister och komplettera utgivningen som gjorny des andra. Sedan 1988 är Caprice en avdelning inom Svenska Rikskonserav ter. Kulturrådet skulle fortsätta fördela bidrag för samtliga genrer. Samtidigt togs nya initiativ när det gällde stöd för distributionen av fono- Caprice Distribution AB, med uppgift att marknadsföra och distribuera gram. kvalitetsfonogram, inrättades 1988 som ett dotterbolag till Svenska Rikskonserter. Ett år senare ändrades namnet till Compact Distribution AB. Budgetåret 1993/94 uppgick det statliga stödet för dessa fyra ändamål till 16,4 miljoner kronor. Av dessa disponerade Kulturrådet 6 miljoner kronor, vilket ökning med ca 1 miljon kronor jämfört med tidigare år. var en Det stöd Kulturrådet fördelar för fonogramproduktion regleras i en som

särskild förordning Syftet med stödet som är ett förhandsstöd är att främja

ett allsidigt utbud av konstnärligt och kulturpolitiskt värdefulla fonogram och bidragsbesluten grundar sig en kvalitetsbedömning av den planerade produktionen. Bidraget avser i första hand fonogram med svensk musik och/eller med svenska artister, men bidrag kan också ges till andra artister om de är bosatta i Sverige. Bidraget ska avse en enskild produktion och får inte ges som ett allmänt bidrag till ett producerande bolag. När villkoren kring de statliga fonograrninsatsema preciserades ytterligare några år efter att stödet inrättats fick Kulturrådet ett samlat ansvar för området. De ursprungliga riktlinjerna för bidragsgivningen förblev oförändrade men en större flexibilitet i användningen av stödmedlen medgavs och Kulturrådet kan numera ta egna initiativ till viss utgivning. Under senare år har särskild vikt lagts vid insatser som förbättrar distribution och marknadsföring. Det statliga stödet för produktion av fonogram har i löpande priser nästan fördubblats sedan 1982/83. Sett i fasta priser med 1994 års prisnivå har emellertid en minskning med 0,6 miljoner kronor ägt rum. Antalet ansökningar om statligt stöd för fonogramproduktion var 1993/94 493 stycken, vilket var ungefär detsamma som 1982/83. För huvuddelen av perioden har emellertid ansökningsantalet legat på en lägre nivå, mellan 300 och 350 stycken, för att de senaste åren åter ha ökat. Under de senaste tio åren har ca 27 % av de sökande beviljats bidrag av varierande storlek. Antalet beviljade ansökningar per år har minskat något sedan 1980-talets början. År 1982/83 beviljades 126 ansökningar och 1993/94 107 ansökningar. Bidraget per produktion har varit ungefär oförändrat räknat i fasta priser. Bidragen täcker i regel inte mer än en mindre del av produktionskostnadema. De två erhållit största delarna statligt stöd har sedan början av 1980genrer som

9 SFS 1982:505 bilaga 3a.

SOU 1995: 85

talet varit pop/rock och jazz, vilka erhållit ca en fjärdedel stödet därefav var, ter följer västerländsk konstmusik 14 % och folkmusik 10 %.1°

8.9 Sammanfattande iakttagelser

Vi har kunnat konstatera ett ökande musikintresse och ökad musikaktivitet. en Hur detta avspeglar sig i de statsunderstödda musikinstitutionemas verksamhet är dock oklart. För orkesterinstitutionema visar bilden snarast vikande besöksantal. Länsmusiken och Svenska Rikskonserters verksamhet är svår att följa över tid. Den största delen av musikområdet fungerar helt utan stöd från det offentliga. En mängd konserter, ett stort utbud av musik fonogram och i radio och tv samt ett betydande eget musicerande gör att musiken är väl förankrad i befolkningen och att det finns ett vittförgrenat nät av verksamheter. Bredden i utbudet av musik i radio är av stor betydelse för allmänhetens möjligheter att komma i kontakt med olika slags musik. Intresset för musik är starkt, särskilt bland de unga. Det varierar dock mellan olika åldersgrupper och mellan personer med olika utbildningsnivå. I nästan alla föreningar förekommer inslag av musik. Under de senaste tjugo åren har den kommunala musikskolan byggts ut vilket gett kraftigt ökade möjligheter att erbjuda unga människor tillfälle att lära sig spela instrument. Det har också bidragit till att bredda musikintresset och till att skapa en grund för många att ägna sig musik som vuxen på professionella grunder. Utbyggnaden har också inneburit en vitalisering det av lokala musiklivet genom elevensembler och genom att musikskolans lärare medverkar i orkestrar och körer. Att utöva musik är framför allt kopplat till de tidiga ungdomsåren. Många slutar att spela redan i de övre tonåren. Det är en stor utmaning för musiklivet att bevara och utveckla musikutövandet i vuxenåldem. Det statliga stödet till musiklivet ökade under periodens början och har därefter i huvudsak legat still. Stödet går till institutioner som är spridda över hela landet. Professionella ensembler finns i de flesta län. Den koncentration av statliga medel till fasta institutioner i Stockholm, som gäller inom andra kulturområden, finns inte musikornrådet. Länsmusikorganisationer finansieras nästan helt med statliga medel. Förankringen i det lokala och regionala musiklivet varierar. Samarbetet mellan regionmusiken/länsmusiken och Rikskonserter har minskat betydligt under det Senaste decenniet.

10 Se not

Musik och fonogram

De statliga bidragen till symfoni- och kammarorkestrar samt till länsmusiken innebär ett kraftigt stöd till västerländsk konstmusik. Andra genrer som jazz, folkmusik, körliv har inte alls samma stödjepunkter som konstmusiken. Förutom kommunala musikskolan riktas det kommunala stödet framför allt till arrangörer av skilda slag. Deras insatser är nödvändiga för möjligheten att uppleva levande musik och för att de insatser som görs i produktionsledet skall utnyttjas effektivt. Musikevenemang finns i många olika sammanhang och miljöer och kanske är det så att de traditionella konsertarrangörerna har fått svår konkurrens från andra arrangörer av konserter. Det borde dock finnas möjligheter att ta vara på det ökande intresset för klassisk musik, jazz och folkmusik inom ramen för den anslagsfinansierade musikverksamheten. Inom musikornrådet är det mycket tydligt att publiken tagit sig till musiken andra vägar än de traditionella.

a §03 ,Wim n .zzu;;:;.r;å;:ä i..:.ig;{;›"i ,

9 Film och video

Filmområdet karaktäriseras av att

alla ser film, ingen annan kulturaktivitet förenar så många ungdomar som bio- besöken, drygt hälften av alla 15-24 åringar har varit bio minst

en gång under den senaste månaden,

antalet biografer är obetydligt färre än när televisionen infördes men salongema har blivit mindre genom att flerduksbiografer blivit

vanliga, biografvisningarna minskat i betydelse i och med televisionens införande, utbudet film i svenskspråkiga tv-kanaler dagligen omfattar ett - av tiotal långfilmer producerade för biografvisning den som har till- gång till satellitdistribuerade kanaler har ett mångdubbelt större ut-

bud, den USA-producerade filmen dominerar utbudet i alla visnings- former, två helintegrerade medieföretag, Svensk Filmindustri och Sand- dominerar svensk filmproduktion och även distribution och rews, visning av film biograf,

offentliga insatser för film i huvudsak omfattar produktionsstöd och stöd till filmkulturella verksamheter,

medel för stöd till filmproduktion kommer från visning av film biograf, svenska tv-företag, uthyrning och försäljning av film

video samt staten, staten svarar för hela finansieringen av den filmkulturella verksam- heten, verksamheten inom Filminstitutet med produktionsstöd och film- kulturell verksamhet är reglerat i avtal mellan staten och bransch-

inom film- och videoområdet samt två svenska markorgan sändande tv-företag,

förhandsgranskning äger rum av film som visas offentligt, marknaden för film på video för uthyrning och försäljning har vuxit snabbt sedan början av 1980-talet,

försäljningen av film på video femdubblats sedan slutet av 1980- talet, ca 70 % av befolkningen har tillgång till video i hemmen. -

SOU 1995: 85

9.1 Befolkningens intresse för film

Intresset för film är stort i Sverige. Riktigt hur stort vet vi inte, så men gott som alla ungdomar mellan 16 och 24 år går någon gång bio under år. ett Biobesök tillhör dessutom de kulturaktiviteter ganska stor som en grupp skulle vilja ägna sig oftare enligt en stor SIFO-undersökning från 1990.1 I den gruppen är småbarnsföräldrar och medelålders med utflyttade personer barn överrepresenterade. I genomsnitt skulle var fjärde person i landet vilja gå oftare bio än de gör. Intresset för film yttrar sig också i att biofilm ses tv väldigt många av människor. I tv-utbudet har biofilm alltid tillhört de populära programtyperna.

9.2 Biografer och film

Mellan 1956, då televisionen introducerades i Sverige, och början 1960av talet minskade biobesöken från ca 80 miljoner till 40 miljoner året. I takt om med ett breddat innehav av tv-apparater, introduktion av färg-tv och ut ökad sändningstid minskade biopubliken ytterligare och 1973 gjordes drygt 20 miljoner biobesök i landet. Videons introduktion marknaden med hyr- och köpvideo har inte tillnärmelsevis haft samma effekt biomarknaden som införandet av televisio nen. De senaste åren har antalet biografbesök uppgått till drygt 15 miljoner.

9.2.1 Filmens tillgänglighet på biograf

Det finns två slags biografer i Sverige. Den utgörs de 700 biografer ena av ca som visar högst fem föreställningar per vecka. Under lång tid minskade dessa biografer i antal, men sedan mitten av 1980-talet har minskningen stoppats upp. Dessa biografer betalar inte biografavgift enligt filmavtalet. De övriga biograferna, som ger mer än fem föreställningar vecka, har ökat sin andel per av det totala antalet biografer från 22 % till närmare 40 % är ungefär men lika många nu som för 30 år sedan, ca 450 salonger. En del förklaringen av till detta är att nya flerduksbiografer byggs i alla större städer. Därigenom har biografvisningsperioden för många filmer kunnat förlängas genom anpassning av salong till storleken på aktuell publik. Flerduksbiografen också ger ökad valfrihet genom att fler filmer erbjuds samtidigt. Denna möjlighet finns givetvis inte mindre orter.

184 1 Francke G Fritz A 1990: Kulturmonitorn vintern 1989/90. SIFO.

Film och video

Diagram 9.2.1 Antal biografer totalt och uppdelade efter de med högst och de

med fler än fem föreställningar per vecka.

Antal biografer l 400 -r- 1 200 ../ -. u-;IZ.Ã.Ä I: Biografer med 5 1 000 föreställningar/v -avgiftspliktiga 800 -- Biografer med högst 5 600 " föreställningar/v ej avgiftspliktiga 400 -. I Totalt 200 - 0 -

Källa: Tabell 9.2.1a

Majoriteten av de icke-avgiftspliktiga biograferna är folkrörelseägda. Nästan alla dessa biografer har någon form av kommunalt stöd. Såväl bidrag till driften som subventionerade lokaler kan förekomma. På orter med mindre än ca 25 000 invånare är biografvisning i regel en förlustaffär. Verksamheten bygger därför både kommunalt stöd och ideellt arbete. Ungefär 40 % av de icke-avgiftspliktiga biograferna ingår i Folkets Husföreningarnas Riksorganisation FHR. Totalt är det 300 Folkets Husföre ningar som driver biograf. FHR är huvudman för Bio Kontrast som är en verksamhet för visning av kvalitetsfilm. Av bygdegårdar anslutna till Bygdegårdarnas Riksförbund visar ett femtiotal film i fullfilmsformat och ytterligare ca 100 gårdar förekommer visning av 16 mm-film riktad till barn. Nykterhetsrörelsens medlemmar i Riksföreningen Våra gårdar driver ett sjuttiotal biografer. Drygt 40 % respektive drygt 20 % av de biografer som erlägger biografavgift ägs av Svensk Filmindustri respektive Sandrews. Andra stora ägare av sådana biografer är Svenska Bio där Svensk Filmindustri också har ägarintressen. Biografer som erlägger biografavgift visar film utan offentligt stöd. På vissa större orter visas kvalitetsfilm med kommunalt stöd, t.ex. av Folkets Bio eller av en kommunalt driven biograf. Film visas också i studioform. Stöd lämnas från Filminstitutet till mer traditionell filmstudioverksamhet, till Filmcentrum, till Bio Kontrast och

SOU 1995: 85

Folkets Bio. Filminstitutet driver sin egen filmstudio i Stockholm och genom samverkan även i Göteborg och Malmö. Under perioden 1976/77 till 1987/88 drevs ett projekt med visning av 16 mm-film i samverkan mellan Filrninstitutet och kommunerna i syfte att visa kvalitetsfilm från såväl Sverige som utlandet. Bio Kontrast drivs av främst Folkets Husrörelsen 200 biografer runt om i landet. Verksamheten drivs i studioform och 1992 ordnade man drygt 2 000 föreställningar kvällstid och knappt 2 000 matinéföreställningar. Sveriges Förenade Filmstudios med 100 filmstudior visar film för medlemmar vid slutna visningar. Inom ramen för Bio Kontrast drivs också Barnens respektive Ungdomens Bio Kontrast som visar kvalitetsfilm för sina respektive målgrupper. Barnens Bio Kontrast bedrivs i klubbform tillsammans med Unga Ömar ett hundratal orter i landet. Ungdomens Bio Kontrast finns ett tjugotal orter. Även Bygdegårdamas riksförbund ordnar klubbvisningar för barn och ungdom - SoL-Bio. Totalt finns 200 SoL-Bioklubbar runt om i landet. Sveriges Förenade Barn- och Ungdomsfilmstudior har numera nästan helt upphört. På initiativ av Folkets Husrörelsen startade 1986 schemalagda skolbioföreställningar. Verksamheten har därefter utvecklats med aktiv medverkan av Filminstitutet. Sedan 1988/89 disponerar Filminstitutet ett särskilt anslag för att främja intresset bland barn och ungdom att se kvalitetsfilm biograf. Institutet har också avsatt medel för skolbiosamordnare i flera län. Ett problem med stöd till alternativa visningsplatser för biograffilm är att det snarare motverkat en utveckling av de svenska biograferna än att stötta deras existens. Detta problem har sedan några år uppmärksammats av Filminstitutet som numera ger stöd till olika slags biografer.

9.2.2 Biografernas geografiska spridning Biograf finns i praktiskt taget alla kommuner även om omfattningen av visningsverksamheten varierar betydligt. De största städerna har blivit biotätare med stark koncentration till ett fåtal flerduksbiografer i stadskärnorna, medan antalet biografer i övriga landet minskat. Trots detta är Sverige ett av världens biograftätaste länder såväl vad gäller antalet dukar per capita som spridningen över landet. En viktig förklaring till detta de stora folkrörelsemas engagemang.

Film och video

9.2.3 Filmutbudets spridning på genrer, ursprungsland och målgrupper

Under ett år visas totalt 1 000 spelfilmer landets biografer 200 varav ca premiärvisas. Det är en betydande minskning av det totala utbudet. Minskningen av antalet premiärvisade filmer är betydligt mindre. Eftersom svenska filmer kan visas till och från under flera år utgör de än 25 % numera mer av det totala antalet visade filmer i landet. Av de prerniärvisade filmerna är numera ungefar 10 % av inhemsk produktion.

Diagram 9.2.2 Antal filmer som visats på biograf svenska respektive

varav utländska.

Antal filmer l 800 -. 1 600 .l 400 -l 200 .l 000 Svenska .. 800 .. I Utländska 600 .. 400 -. 200 -. 0 -

Källa: Tabell 9.2.2a Tabell 9.2. la

Diagram 9.2.3 Ursprungsland för filmer som premiärvisats på biograf

1993.

I Sverige

Övriga Norden

Östra Europa

I Västra Europa 25% USA

Övriga länder

Källa: Tabell 9.2.3a

SOU 1995: 85

Utbudet av premiärfilmer domineras av USA-producerad film. Andelen har ökat under senare år bekostnad av såväl nordisk film, som film från övriga Europa.

9.2.4 Utbud av film i televisionen Under 1970- och 1980-talen sändes inte långfilm i tv varje dag, men sedan tv-utbudet utökats med satellitsändande kanaler har film i tv blivit vardagsvara. Det finns flera kanaler som enbart sänder biofilm dygnet runt. Antalet kanaler sänder Svensktextade program har ökat från två till ett tiotal. som Sveriges Television har sedan 1970-talet visat biografñlm sex till åtta timmar i veckan fördelat sina båda kanaler. En nyligen genomförd analys visar att långfilmsutbudet ungefär fördubblats sedan dess, vilket betyder att drygt en långfilm om dagen visas i någon av de båda public service-kana1erna. Mycket film produceras i dag direkt för televisionen. En analys av drygt 700 biograffilmer som sändes i tv under perioden 1977-1987 visade att nästan 60 % av alla var producerade före 1970. Detta torde ha ändrat sig i dag då biofilm sänds i tv bara något efter sin biografpremiär. I tv-utbudet under den studerade tioårsperioden var de svenskproducerade filmernas andel i tv större än bland premiärfilm biograf. Samtidigt var USA-dominansen inte alls lika stor som bland premiärfilmerna bio. Dessutom fungerade tv-utbudet så att nyare film som visades, desto färre var USA-producerade. Skälet till detta är att kostnaderna för sändningsrätt i tv av nyare populär film är mycket höga. En tredjedel av den nyare filmen hade annat västeuropeiskt ursprung än England -jämfört med biograffilmutbudet en mycket hög andel. Genreindelningen i filmstatistiken för televisionen och biografer skiljer sig tyvärr åt. Jämförelser går därför inte att göra. Tre huvudkategorier användes för tv-utbudet: realism, humor och spänning. Drygt 90 % av utbudet kunde klassificeras inom dessa vida ramar. Ungefär hälften, 47 % av utbudet, klassificerades som realism. Ju nyare film, desto större andel realism. De riktigt gamla filmerna från tiden före 1940 klassificerades i regel som humor.

9.3 Publiken till biofilm

Totalt görs årligen drygt 15 miljoner besök biograf. Mer än 80 % av alla biobesök görs en avgiftspliktig biograf, en ökning sedan l960-talet. Av detta följer att de båda stora biografägarna, Sandrews och Svensk Filmindustri, ökat sin sammanlagda andel av den totala biopubliken till ca 85 %

Film och video

av totalpubliken. Ca 700 000 besök görs skolvisningar, filmstudiovisningar och ñlmfestivaler eller andra liknande föreställningar.

Diagram 9.3.1 Andel av befolkningen som besökt biograf under senaste året

% av befolkningen 60 I 4 54 4 4 54 4 54

0 D V3 få l ON F i V7

S å ° ° u u å

"" å å å å å å å

befolkningen från 16 år ingår befolkningen från 9 ingår Källa: Tabell 9.3. la

Även den totala biopubliken minskat är det inte mindre andel beom en av folkningen som går bio. I slutet av 1980-talet, då satellit-tv ännu inte fått spridning och Sveriges Television sände ganska få långñlmer, var det i genomsnitt miljon männien

skor som var publik till de tv-sända långfilmerna Moderna svenska lång-

filmer nådde ännu fler och den genomsnittliga publiken för dessa låg på närmare två miljoner tittare. S.k. preminärfilm eller sådan film nått som ytterst liten publik vid biografvisning nådde vid den här tidpunkten ca 400 000 tittare. Fem år senare, med ökad tillgång till video och satellitutbud i tv samt fem svenskspråkiga blandade tv-kanaler, kan konstatera att svensk nyproduman cerad långfilm i tv fortfarande hävdar sig väl med publik uppemot 2 miljoner tittare eller mer när filmen visas i någon de marksändande kanalerna. av Även smalare ñlmgenrer hade publik 250 000-300 000 tittare, siffra en som vida överstiger vad lång tids biografvisning för sådana filmer. ger

2 Gahlin A Wigren G 1989: Långfilmsdags. En analys av tv-publiken, bio-besök och video-tittandet. Rapport 2 Sveriges Radio/PUB. 189 nr

SOU 1995: 85

Diagram 9.3.2 Jämförelse mellan biopublik och tv-publik i Sveriges Television 1993/94 med avseende på några svenska och importerade kvalitetsfilmer.

Antal l 000 besök eller tittare 700 ..

600 ..

500 ..

400 Biograf --

300 EITelevision --

200 .-

100 ..

0 : : -

å .ga ghm g

E ° °° å 549 frå än t: ä MT HQ o 0 t: gu i: s.. 5 Q9... 2 o.. og V 0.:: o s.. E u- .: 5.:: M W Qzo 54 otg E E 8 E C O ° " å u

Källa: Tabell 9.3.2a Filmer få biografbesökare nås ofta av en stor publik då de som ses av sänds i tv. Även populära biofilmer får avsevärt större publik vid tv-sänden ning många gånger 1-2 miljoner tittare vid ett enstaka tillfälle. -

9.3.1 Besökare i olika åldrar

Biografpubliken den största andelen besökare finner vi bland 15-24är ung; åringarna tätt följda skolbarn mellan 9 och 14 år. De unga går också relaav tivt ofta bio, vilket betyder att den senaste månaden har mer än hälften av alla ungdomar gjort ett biobesök. Bland yngre yrkesverksamma är den andelen bara drygt 20 % och bland äldre yrkesverksamma eller pensionärer inte ens 10 %.

Film och video

Diagram 9.3.3 Andel biobesökare senaste året och senaste månaden i olika åldersgrupper, förändring under 10 är.

% biobesökare 100 Besökt senaste år 90 respektive månad: 80 I 1983-85 år 70 60 1991-93 år 50

30 I 1991-93 mån 20 10 O ä a i ä Å T m 1 1 1 xo C V3 V Vi -- N v Källa: Tabell 9.3.3aTabell 9.3.la

Dessa åldersskillnader är inte alls lika tydliga när det gäller långfilmspubliken i tv. Den genomsnittliga långfilmen i tv år 1989 nådde 2 % av gruppen i de biografaktiva åldrarna och 7 % av pensionärerna en mycket måttlig skillnad jämfört med förhållandena vid biografvisning.

9.3.2 Skillnader mellan män och kvinnor Skillnader mellan pojkar och flickor eller mellan män och kvinnor när det gäller biobesök är ytterst liten.

9.3.3 Utbildning och facklig tillhörighet

Liksom många andra områden skiljer sig de med den kortaste utbildningen från de högutbildade när det gäller besök. Oavsett ålder är det de längst utbildade som i störst utsträckning har varit bio. Också facklig tillhörighet uppvisar skillnader så att LO-kollektivets medlemmar gått bio i mindre utsträckning och farre gånger under ett år än SACO-kollektivets. Skillnaderna är dock mindre detta område än något av de som presenterats i tidigare kapitel. Bioñlm i tv, däremot, når lika stor andel alla utbildningsgrupper. av

l9l

SOU 1995: 85

Diagram 9.3.4 Biobesök senaste året fördelat efter facklig huvudorganisation

och kön. Jämförelse mellan 1982/83 och 1990/91.

Hela befolkningen SACO-kvinnor SACO-män TCO-kvinnor TCO-män

Ö OO x Öl OO O

Källa: Tabell 9.3.4a

9.3.4 Biobesökens geografiska fördelning

Av det totala antalet biobesök görs 40 % i de tre storstäderna vilket är en högre andel än befolkningsunderlaget motiverar. Lägger man till ytterligare sju kommuner med det högsta antalet biobesök Uppsala, Örebro, Linköping, Karlstad, Västerås, Helsingborg och Lund - fångar in närmare 60 % av alla biobesök under ett år. En förklaring till man den ojämna fördelningen av besöken är att flerduksbiografer finns i storstäder medan biografer med maximalt fem föreställningar per vecka huvudsakligen finns mindre orter och landsbygd. Ändå är skillnaden i andel biobesökare inte så stor beroende på boendeort. De 1,8 miljoner invånare över 9 år som bor i Stockholmstrakten går oftast, 61 % av alla har varit bio. I Malmö och Göteborg är andelen årliga biobesökare 55 % liksom också i andra tätorter. På glesbygden är det 47 % ca som varit bio senaste året.

Film och video

9.3.5 Besök på föreställningar inom olika och med genrer svensk film

De mest publikdragande filmerna filmer samlar publik mellan - som en och två miljoner åskådare är oftast film inom kategorierna äventyr/action eller komedi, men det förekommer också att dramafilm når dessa publiktal.

Diagram 9.3.5 Andel samtliga biobesök gjorts på svenska filmer. av som

% besök 40- F 35 34 35" 30 30--

25-- 23

20-

15-

V l G CO D Ch N C- f l l 00 OO OO OO ON O O x x x x x x x x x W D ON Öl 1h OO F Öl H1 l l l OO OO OO ON Ch O O O ON O O ON ON O O Fu .- v-d .-4 .-4 v-u I-t v-t .-4

Källa: Tabell 9.3.5a

Även svensk film har ökat sin andel biograffilmsutbudet om av har publiken inte följt denna trend. I stället varierar de svenska filmernas andel av filmpubliken mycket mellan olika år, beroende vissa publikdragande om filmer visats. Skillnaden kan vara så stor som mellan 15 % och 35 % alla av biobesök under ett år.

9.3.6 Några internationella jämförelser

Internationell statistik visar att biopubliken minskat i alla länder i Europa under de senaste 30 åren. Utvecklingen har gått i olika takt i olika länder, men riktningen är den Störst förändring kan notera i Österrike, samma. man som från att ha varit ett av Europas besökstätaste länder med 15 besök invånaper re och år har fått notera minskning till strax över ett invånare och år. en per Sverige har 1,9 besök per invånare medan länder Ryssland, Bulgarien, som Tjeckoslovakien före delningen och Norge ligger drygt 2 besök inper

SOU 1995: 85

vånare. Länder med lägre besökstal än Sverige är t.ex. Finland, Portugal och Österrike. I jämförelse med andra nordiska länder har Sverige en hög andel biobesökare i befolkningen. Medan genomsnittet här ligger en nivå över halva befolkningen har man i Finland tal som ligger närmare tio procentenheter lägre och i Danmark nivån 35 % befolkningen gjort något biobesök. Även av som Tyskland och Frankrike uppvisar tal som är lägre än de svenska. Den inhemska filmen har en relativt stark ställning i Sverige. Uttryckt i marknadsandelar har inhemska produktioner mellan 20 och 30 % av biljettintäkterna i Sverige, vilket bara överträffas av Frankrike där 35 % av intäkterna kommer från inhemsk film. I Danmark står den inhemska filmen för biljettintäkterna och i Finland för 10 %. De flesta andra länder i 15 % av Europa har väsentligt lägre marknadsandelar för den inhemska filmen. Vi har tidigare nämnt att den USA-producerade filmen har en dominerande ställning i Sverige, det finns flera exempel länder där dominansen är men ännu större. Drygt 65 % biljettintäkterna i Sverige gäller film från USA av medan 80 % intäkterna i Belgien, Danmark, Holland, Spanien och ca av Tyskland kommer från sådan film. I Grekland utgör biljettintäktema från film från USA mer än 90 %.

9.4 Amatörutövare som arbetar med film och video

Att fotografera och filma är en av de allra mest utbredda fritidssysselsättning- Så gott som alla svenskar, 90 %, har tillgång till stillbildskamera. Ca arna. befolkningen har tillgång til videokamera. Tillgång till traditionell 20 % av filmkamera är däremot mindre vanlig, liksom 8 mm-filmprojektor. Detta slags utrustning finns hemma hos 15 % av befolkningen. Ungefär 200 000 personer i landet räknar sig som amatörfilmare med ambitioner och ett antal film- och medieverkstäder som vuxit upp runtom i landet har rönt stort intresse. Att filma eller fotografera överhuvudtaget gör än % befolkningen någon gång under ett år. Inom åldersgruppen mer av 15-64 år har mellan 20 och 25 % filmat eller fotograferat den senaste veckan. Antalet studiecirklar temat film- och fototeknik har ökat från drygt 2 100 till dryga 3 100 sedan mitten l970-talet. Antalet deltagande har inte av ökat fullt så mycket 23 000 deltagande fanns registrerade 1992/93. men ca Filminstitutet har också tagit fasta på intresset för att filma och redan 1982/83 inledde lokala försök med video. Stödet permanentades man 1990/91. Mer än 10 miljoner kronor har fördelats, främst till folkrörelser, kommuner, medieorganisationer och folkhögskolor. Filminstitutet har också utvecklat medieundervisningsstöd för skolbruk i syfte att stärka kvalitets- 194 filmens ställning bland ungdomar.

Film och video

På några ställen i landet har det skapats s.k. ñlmpooler eller regionala filmoch videocentra som försöker samordna intresset för medieverksamhet och lokal filmproduktion. Företeelsen är ganska och behandlas utförligt i ny mer huvudbetänkandet.

9.5 Filmområdets ekonomi

Biografer betalar en filmhyra till distributören. För de avgiftspliktiga biograferna finns en tämligen låg garantihyra, men i praktiken är denna hyra 25 % av biljettintäkterna upp till 3 000 kronor. För nyare film krävs i regel en högre andel av intäkterna i filmhyra. De icke-avgiftspliktiga biograferna, som har låg besöksfrekvens och få föreställningar, har inte enhetliga samma regler för filmhyra. På senare år har de populära filmerna kommit att ökande betydelse för biografintäkterna. Andelen av de samlade intäkterna från de tio mest sedda filmerna var vid 1980-talets början drygt 30 % men utgör under 1990-talet drygt 40 %. Störst betydelse har filmerna från USA som svarar för mellan 70 % och 80 % av biografemas totala intäkter. Kostnaderna för en biobiljett har i fasta priser ökat under hela den gångna 20-årsperioden från i genomsnitt drygt 44 kronor till närmare 56 kronor per biljett. I Sverige och Schweiz är de privata utläggen för biografbesök de högsta i Europa trots relativt få besök per person. Den genomsnittlige invånaren spenderar motsvarande närmare 140 kronor per person och år.

9.5.1 Intäkter till Filminstitutet Filmreforrnen år 1963 genomfördes för att bryta den djupa kris drabbade som svensk filmproduktion l960-talet. Reformen innebar att statens stöd till produktion av film kom att ske genom att biograferna befriades från nöjesskatt. I gengäld infördes en biografavgift som korn att finansiera Svenska Filminstitutet och stödet till produktion av film. Produktionen av film ökade också efter några år. Fram till 1991 svarade Filminstitutet för filmen egen produktion.

SOU 1995: 85

Diagram 9.5.1 F inansieringsbilden för stöd till filmproduktion och

filmkulturell verksamhet via Filminstitutet i 1 000-tals kronor. 1994 års

penningvärde.

Antal l 000 kronor

140 000 .. / 120 000 .- statsbidrag

inklusive 100 000 . riktade anslag

E7425

80 000 r , :DxBiograf-

/x

/ l 60 000 / avgifter ..

40 000 - o O O Video .. / avgifter

to,

20 000.. 5 c I :O--Anslag från 0 | | n 1 1 | | n u | | Iél I I | l I I I I I tvbolagen V F C U1 D O O Öl V W F F OO OO OO OO O ON ON O x x x x x x x x x x M O O N In OO v-t v- N m F F F OO OO OO O O ON O O O O O O O O C O O I v-i V -4 å å å -4

Källa: Tabell 9.5.1a

Över tid har finansieringen insatserna för film breddats och det statliga av bidraget har ökat kraftigt. Staten är nu den största bidragsgivaren. Intäkterna

från video har minskat kraftigt.

I mitten 1970-talet träffades det första avtalet om att rundradioföretaget av skulle bidra till svensk filmproduktion genom en ny produktionsfond inom

Filminstitutet.

Det filmavtal upprättades med branschen 1982 kom att omfatta även som videobranschen en s.k. kassettavgift. Under en period i slutet av genom 1980-talet då videouthyrningen expanderade kraftigt och antalet parallell-

distribuerade kopior hyrñlm omfattande stod kassettavgiften för en av var betydande del av Filminstitutets intäkter. Medan biografavgiften pendlat runt

nivå mellan 80 och 90 miljoner kronor per år i 1994 års penningvärde en närmade sig videoavgifterna denna nivå en kort period i slutet av 1980-talet

men har nu minskat.

De filmavtal gällande fram till år 1993 var så konstruerade att som var filmbranschen inte bara bidrog med till filmproduktion utan också till resurser olika ñlmkulturella insatser av Filminstitutet. Genom det nya ñlmavtalet som

trädde i kraft i januari 1993 finansierar staten tillsammans med biograf-,

video- och tv-branschen stödet till produktion av film. Staten har dessutom

påtagit sig ansvar for det ñlmkulturella arbetet.

Biografavgiftema förändrades inte genom det nya ñlmavtalet utan är, som

tidigare, 10 % av biljettintäktema från avgiftspliktiga biografer. Video-

branschen bidrar med en fast summa på 30 kronor per långfilmskassett och

Film och video

tv-företagen Sveriges Television och Nordisk Television TV4 bidrar med 15 respektive 5 miljoner kronor. Dessutom avsätter tv-företagen lika stora belopp i form av samproduktionsåtaganden, medfinansiering och köp av visningsrätter.

9.5.2 Medel för filmproduktion

Förutom stödet via Filminstitutet tillförs filmproduktionen även stöd från annat håll. Sveriges Television och Nordisk Television satsar alltmer enskilda fihnprojekt förutom de medel som ingår i filmavtalet. Enskilda produktionsbolag, privatbolag, organisationer av skilda slag liksom några regionala filmfonder tillför produktionen medel. Sedan 1978/79 finns också ett särskilt konstnärsstöd till film som produceras utan primär avsikt att biografvisas offentligt. Stödet fördelas av Konstnärsnämnden. Det nya ñlmavtalet innebär att stödet till filmproduktion fördelas av fem konsulenter, två för långfilm, en för kort- och dokumentärfilm, för bamen film och en för satsningar nya filmare och filmprojekt. Merparten av produktionsstödet, 75 %, kan betalas ut som förhandsstöd, för långfilm dock maximalt 70 % av produktionskostnaderna. Efterhandsstöd omfattar resterande 25 % av intäkterna till avtalet. All svensk film som får minst 30 000 besök kan därigenom få lägst 4 miljoner kronor i efterhandsstöd. Detta stöd ökar upp till 110 000 besök, maximalt 8 miljoner kronor. Stödet utgår utan särskild kvalitetsprövning.

Diagram 9.5.2 Stöd till filmproduktion fördelat via F ilminstitutets fonder i

1 000-tals kronor. 1994 års penningvärde. Antal 1 000 kronor 250 000 -.

200 000 -. / l / I / 150 000 - -. / /- - Stöd till filmproduktion . 100 000 --

50 000

0 : : : : : : : : : : Yi l 3 Ö © O Öl OI U1 W l l % % % OO O O O O R E 3 ä ä 2 2 ä R l l K OO oo OO O O O O 9 9 9 9 9 9 9 9 9 9

Källa: Tabell 9.5.2aTabell 9.5. la 197

SOU 1995: 85

Det totala stödet till produktion av film varierar år för år beroende av att del av medlen är direkt kopplade till omsättningen biografmarknaden och videomarknaden. År 1993/94 uppgick produktionsstödet till nästan 170 miljoner kronor. Därutöver tillförs filmproduktionen ytterligare ca 300 miljoner kronor från andra källor, produktionsbolag, tv-företag, privata företag, organisationer samt utländska finansiärer, bl.a. internationella samproduktionsfonder.

9.5.3 Stöd till distribution

På orter med litet besöksunderlag blev lönsamheten för biograferna sämre under l970-talet. Det fick bl.a. till följd att utbudet av film blev allt smalare och att kvalitetsfilm fick svårt att nå mindre platser i landet. Ett statligt fraktstöd för den bästa tredjedelen av filmrepertoaren infördes i januari 1979 till glesbygdslän men utvidgades sedermera att gälla hela landet. Det utvidgades även till 16 mm-film, bara för icke-avgiftspliktiga biografer. År 1992, då men listan över fraktstödda filmer närmade sig 1 000 titlar, avskaffades fraktstödet och medel överfördes istället till Filminstitutet som inrättade ett stöd för repertoarbreddande åtgärder avsett att stimulera till förnyelse och utveckling filmrepertoaren små och medelstora orter. Stödordningen fungerar av också som ett projektbidrag till lokala arrangemang som t.ex. filmfestivaler och sommarbiografer. Stödsumman är knappt l miljon kronor per år. År 1983/84 infördes försök statligt stöd till parallelldistribution ett av aktuell film. Stödet, som permanentades 1986/87, innebär att ett antal extra kopior av aktuella filmer tas fram för visning små och mellanstora orter. Stödet har lett till att distributionen av aktuell film har påskyndats gentemot mindre och medelstora orter, vilket i sin tur förbättrar de ekonomiska villkoren för att driva biograf orten. Långsam omloppstid på premiärfilmer anses vara en av orsakerna till den tidigare biodöden framför allt i förorter och kranskommuner till större tätorter. Trots parallelldistribution händer det att video-releasen av en film planeras in innan filmen nått biografen den lilla orten. Ändå är dessa filmkopior viktiga för just dessa biografer. Film med parallellstöd väljs under medverkan av biografägarrepresentanter för främst icke-avgiftspliktiga biografer. Sedan 1991/92 görs försök att stödja parallelldistribution också av ett antal importerade kvalitetsfilmer. Stödet har berört ett trettiotal filmer per år de senaste åren. Sedan 1988 har Filminstitutets visningsnämnd disponerat särskilda medel för att stödja filmvisning biograf för barn och ungdom. Ambitionen har varit att vidga utbudet av film biograf för dessa målgrupper, särskilt barn, som annars så gott som helt är hänvisade till att se sådan film i tv eller inte

Film och video

alls. Filminstitutet har också utvecklat pedagogiskt material till hjälp för ledare eller lärare som medverkar vid dessa filmvisningar. Via Filminstitutet har också ett särskilt stöd betalats ut till visningsorganisationer bl.a. till Folkets Husföreningarnas Riksorganisation för Bio Kontrastverksamhet och ñlmstudioverksamheten i landet.

9.5.4 Stöd till import av film Sedan början av 1980-talet disponerar Filminstitutet medel för stöd till import av värdefull film. Syftet med stödet är att bredda utbudet av film biograf. Stödet har haft stor betydelse för import av europeisk film och för film där marknadsförutsättningarna bedömts som osäkra. I samband med riksdagens behandling år 1992 av det nya filmavtalet beslöts att Filminstitutets egen import av vuxenfilmer skulle upphöra. Samtidigt beslöts att fördubbla de medel som fördelas till filmbolagen som stöd till im- År 1995 beslöt riksdagen åter tillåta Filminstitutet importera port. att vuxenfilm.

9.5.5 Stöd till biografer Det tidigare nämnda fraktstödet var den första direkt statligt finansierade åtgärden för att förbättra situationen för de svenska biograferna. Några år senare gavs Filminstitutet möjlighet att ge stöd till utrustning av biografer med 16 mm-projektorer, vilket knappt 80 biografer använt sig av. Filminstitutet har sedan 1988/89 fördelat stöd till upprustning av äldre biografer, vilket bl.a. ledde till att antalet biografer i landet åter ökade. Medel till detta anvisades av staten och av medel från frlmavtalet. Stödet är konstruerat med krav motprestation, så att ett minst lika stort belopp ska skjutas till från annan källa. Under den senaste S-årsperioden fick sammanlagt 289 biografer i landet upprustningsstöd. Ett sedan länge ackumulerat upprustningsbehov av biograferna runt om i landet har dock minskats kraftigt och Filminstitutet menar att det i dag bara finns ett mindre behov kvar att täcka.

9.5.6 Stöd till bevarande av det filmhistoriska kulturarvet Filminstitutet svarar för en omfattande dokumentationsverksamhet som bl.a. omfattar restaurering och bevarande av film. Med sitt arkiv med ca 15 000 titlar har man ett av de mest heltäckande filmarkiven i världen. Här finns det svenska filmarbetet bevarat och ett stort antal utländska filmtitlar som distri- 199

SOU 1995: 85

buerats i Sverige. Arbete med att omkopiera äldre nitratbaserad film samt bleknande färgfilm pågår sedan många år. Närmare 900 svart-vita långfilmer har hittills säkerhetskopierats, men arbete med kortñlmsarkivet och ca 300 långfilmer i färg återstår. Filminstitutet gör också dessa äldre filmer tillgängliga för visning genom sin egen filmklubbsverksamhet, Cinemateket. Affischer, bilder och recensioner om film bevaras också. Man håller också ett omfattande bibliotek med inriktning filmlitteratur.

9.6 Utbildning och arbetsmarknad

Inom filmområdet behövs ett stort antal olika yrkesgrupper med hög konstnärlig och teknisk kompetens. Formella utbildningsvägar finns inom ramen för Dramatiska Institutet DI. DI har till uppgift att utbilda för yrkesmässig verksamhet inom film/tv, teater och radio. Till de flesta utbildningarna sker antagning vart annat år, vanligen antas två till tre personer till varje utbildningslinje. Inom film/tv-området finns treåriga utbildningar i regi för spelfilm respektive dokumentär/oberoende film. På DI utbildas även filmfotografer, ljudtekniker, filmklippare/videoredigerare och produktionsledare inom filmområdet. Där finns dessutom en dramatik/dramaturgi/manusutbildning där eleverna väljer en inriktning mot film eller teater. DI erbjuder också ett antal kortkurser inom filmområdet. Vid Göteborgs universitet fanns under läsåret 1992/93 en ettårig utbildning i film och video. Sedan hösten 1993 har kursen utvidgats till ett tvåårigt fi1n1/videoprogram med två inriktningar: en för film- och videofotografi och en för film- och Videoredigering. Biografñlm ger inte full sysselsättning för några skådespelare i dag. Medverkan i tv-produktioner och scenproduktioner kombineras med uppdrag inom film. Detta i sin tur har lett till att arbetsmarknaden blivit mycket koncentrerad till de tre storstäderna framför allt till Stockholm. I takt med att televisionens distriktsverksamhet och den regionala teaterverksamheten byggts ut har vissa förutsättningar skapats för att film också ska kunna produceras andra platser i landet. Detta har uppmärksammats bl.a. av nybildade regionala filmpooler och filmproduktionsfonder. Under 1960-talets nedgångsperiod för filmen såg man främst problem produktionssidan. Stora resurser satsades därför att garantera fortsatt kompetens för filmproduktion inom landet. I dag finns behov av personer som arbetar med filmkulturell verksamhet som pedagoger eller konsulenter. Medieprogrammet och det estetiska programmet inom gymnasieskolan kommer dels att innebära en arbetsmarknad för lärare dels skapa ett behov av nya arbetsuppgifter även filmområdet i takt med att eleverna examineras från 200 linjerna.

Film och video

9.7 Video

Video har funnits tillgänglig för hemmabruk sedan början 1970-talet. Det av förekom då flera olika tekniska system vilket verkade tillbakahållande på hushållens vilja att investera i utrustningen. Det först 1980-talet var som videon fick sitt genombrott. Då utkristalliserades teknisk standard och hyren filmsmarknaden tog fart. Videon ger människor möjligheter att välja tid för det tv-tittandet och egna att se film i hemmen. Sedan början av 1980-talet har utbudet av film video ökat kraftigt. Vanan att se film video har blivit allt spridd. Fler har mera tillgång till videoutrustning i hemmet vilket påverkar både hyrfilmsmarknaden och köpfilmsmarknaden. Videomarknaden påverkas också utvecklingen av inom närliggande medier, vilket har haft stor betydelse för befolkningens tittaivanor och användning av den videoutrustningen. egna Men införandet av video har också kantats av en häftig debatt. Då videon började få en vidare spridning kom också flera larrnrapporter de våldom samma och grymma filmer som spreds videokassett. Som startpunkt en för debatten brukar ett Studio-S-program från 1980 räknas, där scener ur våldsfilmer visades och diskuterades för första gången i År 1981 tillkom tv. videovåldslagen som förbjöd yrkesmässig spridning till barn under 15 år av film eller videofilm innehållande verklighetstrogna våldsskildringar eller hot om våld. Ett år senare utvidgades lagen att gälla spridning videogram med av skildringar rått eller sadistiskt våld också till År 1985 skärptes av vuxna. lagen och begreppet rått och sadistiskt ändrades till "grovt". Även skildring av sexuellt våld eller tvång inbegreps i lagen. Biografbyrån ska sedan 1986 ge medgivande till att allmänt åtal mot ett videogram väcks enligt videovåldslagen. Videovåldslagen har inarbetats i brottsbalken och gäller senare numera även stillbilder, tv och andra rörliga bilder och maximistraffet för olaga våldsskildring har höjts. Sedan yttrandefrihetsgrundlagen trädde ikraft 1992 har olaga våldsskildring blivit ett yttrandefrihetsbrott. I konsekvens med det måste numera varje film eller videofilm ha ansvarig utgivare. en Debatten om videofilmemas grova scener har fortsatt under hela 1980- och 1990-talet vilket lett till ett antal ytterligare åtgärder från statens sida. Från 1986 har Biografbyrån i uppdrag att också granska videogram. Det är obligatoriskt att förhandsgranskning sker offentligt visade videogram, av men filmdistiibutören kan också begära frivillig förhandsgranskning de filmer av som hyrs ut i butik. Från 1991 införde också tillsynsfunktion hos man en Biografbyrån beträffande marknaden för uthyrning och försäljning videoav film. En regional tillsynsorganisation arbetar direkt mot den lokala videouthyrningsmarknaden. Frågan om att även förhandsgranska videofilm som visas i slutna sällskap har funnits levande i debatten under hela perioden. Man har emellertid, med hänvisning till yttrandefrihetslagstiftningen, undvikit ett sådant beslut. Som ett led i ett åtgärdspaket inrättades år 1990 Våldsskildringsrådet, organiserat kommitté under Kulturdepartementet. Rådet 201 som en

SOU 1995: 85

har bl.a. till uppgift att bekämpa otillåtna våldsskildringar, att följa marknadsutvecklingen, samordna verksamhet mot skadliga våldsskildringar i rörliga bilder samt förmedla bättre kunskap utbudet, men man har också till uppom gift utvärdera samhällets insatser mot skadliga verkningar av våldsskildatt ringar i rörliga bilder. Man bidrar genom stöd till forskningen med sakligt underlag till den fortsatta debatten.

9.7.1 Utbud

Antalet videogram har mångfaldigats och offentliggjorts i Sverige under som l980-talet har ökat med knappt 150 stycken årligen sedan 1987. Enligt redovisning från Arkivet för ljud och bild släpptes år 1991/92 l 489 Videofilmer hyr- och köpfilmsmarknaden. Videomarknaden består av en hyrfilmsmarknad och en köpfilmsmarknad haft ganska olika utveckling. Hyrfilmsmarknaden ökade starkt i volym som under 1980-talet och hade betydande omsättning fram till slutet av decenen niet för att sedan minska, medan köpvideomarknaden länge förde en undanskymd tillvaro med relativt liten men stabil omsättning. en Hyrfilmsmarknaden väckte inledningsvis stark kritik eftersom utbudet ansågs undermåligt, dominerat framförallt pornografi som svarade för vara av stor andel det sammanlagda utbudet. 1 takt med att antalet titlar ökade en av och videoapparaten fick breddad spridning förändrades bilden. Redan i en mitten 1980-talet utbudet hyrfilmsmarknaden i stort likt det utbud av var biograferna hade ett år tidigare. I början av 1990-talet hade tiden som par mellan biografpremiären och utgivningen video förkortats. De mest populära filmerna biograferna ligger ofta i topp på listan över de mest uthyrda videoñlmerna ungefär ett halvår efter biopremiären. På Videomarknaden gör Filminstitutet och Filmcentrum gemensamma ansträngningar för balansera Videomarknaden så att också smalare film får att andra chans att möta publik. Man stöder därför lansering av värdefull en en film såväl köp- hyrvideo. Filminstitutet producerar också sedan som som början 1990-talet katalog över videofilm. Ursprungligen innehöll kataav en logen bara sådan film granskats Biografbyrån, men åren därefter har som av katalogen kommit att bli heltäckande så att alla hemvideopremiärer förtecknas. Ett särskilt avsnitt ägnas dock s.k. sevärd film som fått Filminstitutets distributionsstöd. Mellan 1990 och 1994 lämnade Filminstitutet stöd till 365 sådana filmer. I ungefär 20 % fallen har man själv fungerat som distribuav tör. USA-producerad film dominerar hyrfilmsmarknaden och utgör drygt 70 % det totala utbudet. Europa och Sverige står för huvuddelen av de av

Film och video

resterande 30 %. Genremässigt domineras marknaden action och thriller av som tillsammans utgör mer än 40 % av hyrfilmsmarknaden.3 Efter den starka ökningen av uthymingen under 1980-talet innebar 1990talet en vändpunkt och omsättningen minskade. Videouthyrningen i Sverige bland de videogrossister som var anslutna till Sveriges Videodistributörers förening minskade från 900 000 till 760 000 enheter mellan 1987 och 1992. Videouthyrningen var störst år 1988. Trots att hyrjilmsutbudet ökade och att branschen sänkte de internationellt sett höga priserna på hyrfilm minskade uthymingen. Prissänkningen bidrog inte till att få fart marknaden utan fick i stället resultat att omsättningen som minskade ytterligare. I början av 1992 trodde man inom branschen att marknaden skulle stabilisera sig. Det gjorde den dock inte utan omsättningen fortsatte att sjunka. En avgörande faktor bakom hyrfilmsmarknadens nedgång var konkurrensen från fler tv-kanaler och också ett ökat utbud film i tv. Behovet att av av hyra Videofilmer minskar när man har ett stort frlmutbud tv som man kan spela in för att se när man vill. Försäljningen av oinspelade videokassetter har ökat kraftigt sedan början l980-talet. År 1982 såldes 3 miljoner oinspelade av kassetter; tio år senare hade försäljningen ökat till 8,4 miljoner kassetter. Köpvideomarknaden i Sverige var under många år starkt begränsad och omsatte ungefär 10 % av hyrfilmsmarknaden, vilket var lite vid internaen tionell jämförelse. Under senare år då hyrfilmsmarknaden har minskat har emellertid försäljningen av inspelade videogram ökat. Mellan år 1989 och 1994 ökade försäljningen av antalet inspelade videogram från 800 000 till 3,9 miljoner. Utbudet köpvideomarknaden skiljer sig till viss del från hyrfilm- och biograffilmutbudet, även om också likheterna är stora. Svensk film har en starkare ställning på köpfilmsmarknaden än på hyrfilmsmarknaden. Över 20 % av köpfilmerna är svenska, medan svensk film endast utgör 7 % av hyrfilmsutbudet. De mindre distributöremas position är starkare köpfilmsmarknaden än på hyrfilmsmarknaden. Barnfilm och dokumentärfilm står för mycket en större andel av utbudet medan action, drama och thriller utgör jämförelseen vis liten del av utbudet av köpvideofilm. Utbudet hyr- och köpfilmsmarknadema och biograferna och tv-kanalerna har dock under år blivit senare allt mer lika varandra. Att köpfilmen ökar när hyrfilmen tappar i omsättning är inte unikt för Sverige utan snarare ett mönster från andra länder. På den totala filmmarknaden i Europa hade köpfilmen 1992 för första gången en större omsättning än hyrfilmen. En förklaring är att många har börjat bygga upp egna "videotek med inspelade filmer.

3 Carlsson U Anshelm M, red. 1995: MedieSverige 1995. Statistik och analys. NORDICOM-Sverige nr l 203

SOU 1995: 85

Den utveckling hyr- och köpñlmsmarknaden genomgått sedan början som 1980-talet är främst en effekt av att videoanvändningen ändrat karaktär. av Videons mest centrala funktion har sedan länge varit att den ger tittarna möjlighet att spela in tv-program för att vid en senare tidpunkt titta på programmet. Denna användning har hela tiden varit dominerande även om den minskade något under den tid då hyrñlmsmarknaden visade störst tillväxt. Under början av 1980-talet kom video allt mer att användas som en hembiograf för många som inte hade tillgång till en biograf. Videon fungerade som en slags förlängning av biograferna och gav fler människor möjlighet att film. Därmed blev videon en konkurrent till biograferna. se Det har under år konstaterats att videon återigen används mycket senare till att titta inspelade tv-program. När publiken blir allt mer selektiva i mer sitt tittande får videon en central betydelse.

9 7 2 Befolkningens videotittande . . Mellan år 1979 och 1993 har andelen av befolkningen som tittade video föregående dag ökat från 1 % till 10 %. Bland barn 9-14 år och ungdom 15-24 år hade större del, 22 respektive 15 %, tittat video dagen före. en Det är särskilt i dessa åldersgrupper som det skett en markant ökning av tittandet de senaste 15 åren. Bland personer 65 år och äldre var det endast 4 % tittat video föregående dag 1993. som tittare bland dem med gymnasial utbildning. Bland dem Störst var andelen med förgymnasial respektive eftergymnasial utbildning var det något färre som tittat video dagen före. Sedan 1987 har andelen i befolkningen som tittat video en genomsnittlig dag minskat, trots att fler fått tillgång till videoapparat i hemmet. Det är framför allt de ungas tittande som har minskat. Bland barn och ungdom har andelen tittat video genomsnittlig dag så gott som halverats mellan som en 1987 och 1992. Användningen av videon har under senare år förändrats. Video tycks vara ett medium används någon gång i veckan som komplement till tv-prosom Nästan hälften befolkningen har tittat video någon gång grammen. av under en genomsnittlig vecka.

9.8 Sammanfattande iakttagelser

Efter att under de första åren efter televisionens introduktion i Sverige ha fört tynande tillvaro fick Sverige åter en livskraftig filmproduktion. Branschen en har, de olika filmavtalen, gjort gemensamma ansträngningar med genom

Film och video

staten för att åstadkomma detta. Den svenska långfilmsproduktionen omfattar mellan 15 och 20 filmer per år. I jämförelse med andra länder i Europa är produktionen hög. Bredden i produktionen skapar också förutsättningar för publikt framgångsrika filmer. Sådana är betydelsefulla för att bevara filmens breda förankring i befolkningen. Kortfilm och dokumentärfilm visas numera nästan enbart i tv, förutom särskilda visningar för vissa grupper. Under många år var uppmärksamheten så gott som helt koncentrerad på att rädda produktionen. Stöd lämnades till filmbolagens produktioner och även Filminstitutet producerade film. Det fanns heller inga tecken att intresset för att ta del av biofilm i sig skulle ha varit vacklande. Men publiken valde andra vägar till filmen än att se den biograf. Med undantag för ungdomarna valde stora delar av befolkningen att bekvämt ta del av filmutbudet enligt televisionens urval direkt i hemmen. Ungdomen, för vilka biobesöket både är en social aktivitet och ett sätt att uppleva film, blev biograferna trogna. Med televisionens inträde halverades antalet biobesök ganska snabbt och minskningen fortsatte år efter år odramatiskt men obevekligen i en nedåt- gående kurva. Detta ledde till dålig lönsamhet för biografägarna, nedslitna salonger och att bara ungdomspubliken återstod. I och med att berörda parter med Filminstitutet som aktiv institution uppmärksammat att filmpolitik inte bara är liktydigt med filmproduktion utan att distribution och visning är nödvändiga delar i ett väl fungerande filmsystem har utvecklingen tagit en litet annan inriktning. Trenden med publikbortfall ha stoppats upp, biografnätet har rustats upp och i dag finns en fungerande biograf i så gott som varje kommun. Under senare år finns också två intressanta tendenser i publikens beteende ungdomarna har börjat oftare bio och de minsta barnen och de medelålders går i större utsträckning på bio under loppet av ett år än tidigare. Samtidigt kan man konstatera att trots att antalet besök minskat är det numera en ökad andel av befolkningen som går bio. Detta är en viktig förutsättning för breddning av utbudet av film biograf. Besök svensk film varierar mycket mellan åren beroende om publiksuccéer haft premiär eller inte. Inhemsk eller importerad kvalitetsfilm har relativt svårt att hävda sig bio. Fortfarande är televisionen det effektivaste sättet att nå ut med film av detta slag till en bredare publik runt om i landet. Generellt har emellertid biofilmen i tv fått minskande publiker även den. I takt med att utbudet ökat genom tillkomsten av satellitdistribuerade kanaler med nyare film dygnet runt och totalt 5 konkurrerande svenskspråkiga kanaler, har publiken fått ett betydande utbud att välja ifrån jämfört med läget i slutet på l980-talet. Med undantag för enstaka publiksuccéer i tv väljer också publiken mer olika i dag än för 10 år sedan då antalet långfilmer per vecka i tv understeg ett IO-tal. Videon har inneburit en stor förändring för såväl televisionen som biografvisningen av film. Vissa filmer hinner i dag inte längre avsluta sin visningsperiod de mindre orterna innan de finns tillgängliga på hyr- eller

SOU 1995: 85

köpvideo. Detta påverkar givetvis besökstalen biografvisningen. Samtidigt ger videon en möjlighet för filmen att få ökad livslängd och en bredare spridning. Filminstitutet har dragit konsekvenserna av detta och arbetar numera tillsammans med videobranschen för att göra också värdefull film tillgänglig i videoutgåva. I takt med att tekniken bakom den rörliga bilden blivit lättare, mer tillgänglig och billigare har också intresset för att arbeta med film kunnat breddas. Den traditionella filmproduktionen kan i dag genomföras även utanför Stockholms-onirådet vilket gynnar arbetsmarknaden på andra orter i landet. Det finns också ett klart intresse att vidga det filmkulturella arbetet till att involvera barn- och ungdom i själva produktionsprocessen. Amatörfilmande ses som vägen in till en djupare insikt i filmkonsten. Det nya filmavtalet från 1993 innebär bl.a. att staten ensam finansierar den filmkulturella delen och tillsammans med berörda branscher och svenska marksändande tv-företag finansierar stödet till filmproduktion. Konstruktionen med ett avtal har ett brett stöd. Under hösten 1995 kommer det nya systemet för stöd till filmproduktionen att övervägas. Bl.a. kommer reglerna för efterhandsstödet att prövas. Det är en angelägen uppgift att Filminstitutet utvidgar sina uppföljningar filmens område och noga studerar vilka olika insatser som längre sikt gynnar kvalitetsfilmens ställning som publik aktivitet. Olika försöksverksamheter bör utvärderas och effekten av insatserna spridas till en vidare krets. Ett framtida samarbete med skolan är ett viktigt led i att skapa en ökad förståelse för filmen som konstform och för biografvisningsformens bevarande och utveckling.

10 Bild och form

Bild- och formområdet karaktäriseras av

mångfald och stor bredd, nära 20 000 yrkesverksamma bild- och formkonstnärer varav ca 1/3 är medlemmar i de olika konstnärsorganisationema, koncentration av de yrkesverksamma till storstadsregionerna med - 58 % 1990, varav 38 % i Stor-Stockholm, att ungefär 20 % av befolkningen ägnar sig målning och teckning och andra former av eget konstnärligt skapande bl.a. i studiecirklar, 700 000 medlemmar i konstföreningsrörelsen, främst genom mer än - 2 000 konstföreningar på arbetsplatserna, närmare 1 000 museiutställningar av konst och konsthantverk årligen och närmare 9 000 utställningar i konstföreningsregi, varav 6 000 arbetsplatser, omfattande utställningsverksamhet 200-300 kvalitetsgallerier, auktionsfirmor och konsthandel som bidrar till kommersialisering av marknaden men också till ökat intresse och kunskapsspridning, nära - 2 miljoner besökare årligen museer och konstutställningar, privata inköp av konst för drygt 1 miljard kronor per år, ett statligt ansvar för statliga konstmuseer och stöd till länsmuseema, konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader, bidrag till utsmyckning av bostadsområden, stöd till yrkesverksamma konstnärer och organisationer inom området, insatser från kommuner och landsting i form av bidrag till regionala och kommunala konstmuseer och konsthallar, inköp av konst och visst direkt stöd till konstnärer.

10.1 Befolkningens intresse för bild och form

På en direkt fråga till ungdom och vuxna om intresse för bildkonst och konsthantverk svarade år 1993 drygt 20 % att detta intresse var ganska eller mycket stortÅ Intresset var lika fördelat på ganska respektive mycket stort

1 Nordberg J Nylöf G 1989: Kulturbarometern i detalj: Tema Konst, och utställningar. PUB Informerar Sveriges Radio/PUB i sammuseer arbete med Statens kulturråd samt Nordberg J Nylöf G 1995: Kultur- 207

SOU 1995: 85

intresse. Starkast uttalat var intresset bland kvinnor, personer i övre medelåldern, de med hög utbildning samt boende i Stockholmsområdet. Andelen mycket intresserade av bildkonst eller konsthantverk översteg emellertid inte 20 % i någon av dessa undergrupper. I en annan undersökning ställdes frågan till dem som sällan eller aldrig går konstutställningar om de skulle vilja göra sådana besök i större utsträckning. En grupp motsvarande 30 % av befolkningen 16-24 år sade sig vilja gå oftare utställningar än de gjorde. Främsta skäl att inte oftare var att man prioriterar andra intressen eller i största allmänhet hade svårt att komma sig för. En grupp motsvarande närmare 40 % av befolkningen hade däremot inte någon sådan önskan Ett annat mått intresse för konst är medlemskap i konstförening. Konstföreningarna i Sverige ansluter totalt 700 000 medlemmar enligt statistik från 1994. En bedömning av antalet medlemmar i konstföreningar från 1980 uppskattade antalet till 495 000. Från en undersökning 1988 har vi uppgifter om att 8 % av befolkningen uppgav sig vara medlem i någon konstförening. I absoluta tal motsvarar detta ca en halv miljon människor, vilket kan bekräfta att antalet medlemmar ökat. Konstföreningar ansluter ungefär lika stor andel män och kvinnor och huvudsakligen personer i de yrkesaktiva åldrarna. Anslutningsgraden är klart utbildningsrelaterad så att personer med hög utbildning är medlemmar i en konstförening i mer än fyra gånger så hög utsträckning som personer med kort utbildning 17 respektive 4 %. - Istället för att fråga efter intresse kan man studera det faktiska beteende människor rapporterar. Då avspeglar sig ett betydligt större intresse för konst. Om man formulerar kriteriet intresse för konst eller konsthantverk som att ha besökt ett konstmuseum eller en utställning, eller att ha köpt konst till hemmet eller själv ha ägnat sig konst eller konsthantverk med något slags konstnärliga ambitioner under det senaste året är det hela 56 % av befolkningen som tillhör gruppen intresserade. Andelen är högre bland kvinnor, personer i yrkesaktiva åldrar och välutbildade personer. Bland pensionärer och lågutbildade, däremot, är det mindre än 30 % av grupperna som uppvisar intresse mätt detta sätt.

barometern i detalj: Tema Konst, museer och utställningar 1995. Statens kulturråd. 208 Franckel G Fritz A 1990: Kulturmonitorn vintern 1989/90. SIFO.

Bild och form

10.2 Utbud av bild och form

10.2. 1 Konst i offentlig miljö

Det krävs inte nödvändigtvis en aktiv handling för att ta del av konst utan det är fullt möjligt att oplanerat möta konst i vardagen. Konst är en del av den offentliga miljön gator och torg och i bostadsområden. I de flesta väntrum, både inom vården och kollektivtrafiken, finns tavlor, skulpturer eller annan utsmyckning. Man möter dagligen bilder och fotografier i tidningen, tunnelbanan eller bussen. På många arbetsplatser finns någon form av utsmyckning. Televisionen som bildmedium täcker hela spektrat från reportagebild till konstbild. Under de senaste tjugo åren har förekomsten av bildkonst i vardagslivet blivit allt vanligare. Statens konstråd, som tillkom 1937, administrerar statens inköp av konst i offentlig miljö. Rådet har till uppgift att genom förvärv av konstnärliga arbeten till statens byggnader och andra lokaler för statliga myndigheter verka för att konstnärliga värden införlivas med samhällsrniljön. Rådet skall också informera myndigheter, företag och enskilda om betydelsen av konst i samhällsmiljöer. I samband med rådets tillkomst fattade riksdagen ett principbeslut om den s.k. enprocentregeln som innebar att en summa motsvarande 1 % av statens byggnadskostnader skulle avsättas för konstnärlig utsmyckning. Medelstilldelningen har emellertid aldrig direkt kopplats till de statliga byggkostnadema. De senaste årens bolagisering av statliga byggnader har förändrat förutsättningarna för Statens konstråds uppdrag. I budgetpropositionen 1993/94 anfördes att den statliga ambitionsnivån för konstnärlig utsmyckning och gestaltning i fortsättningen inte samma sätt som tidigare kan jämföras med en bestämd andel av kostnaderna för det statliga byggandet utan att insatserna i stället bör bedömas utifrån det övergripande kulturpolitiska målet att skapa en offentlig miljö där konst är ett naturligt och framträdande inslag. Det statliga stödet till konstnärlig utsmyckning av bostadsområden infördes 1962 och handläggs av Boverket. Till en början utgick stödet i form av ett tillägg i underlaget för statliga lån vid byggandet av bostäder. Det kompletterades fr.o.m 1987 med ett statligt bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden med anledning av att lånemöjligheterna utnyttjats förhållandevis lite. Det är ofta kända konstnärer och konstnärer som nyligen gjort sig bemärkta på något sätt får i uppdrag att smycka miljöer i storstadsområden som medan man mindre orter nästan genomgående anlitar traktens egna konstnärer.3 Det är ovanligt att konstnären givits tillfälle att delta i planeringen av

3 Att vidga deltagandet i kulturlivet. Rapport från Statens kulturråd 1991:3. 209

SOU 1995: 85

den totala miljön i vilken konstverket skall ingå. Beställningen i allmänavser het ett konstverk i en redan i övrigt slutgiltig miljö. Konstnärlig utsmyckning finns också i allmänna samlingslokaler. Statsbidrag utgår för konstinköp till folkparker, folkets hus, bygdegårdar och nykterhetsorganisationemas samlingslokaler. Folkparkema köper nästan uteslutande stora verk t.ex. skulpturer som placeras utomhus, eller ridåer och andra stora väggtextilier. Sedan 1974 har folkparkerna tillförts mer än 350 verk med hjälp av statliga bidrag och medel från kommuner, enskilda parker eller andra givare. De övriga samlingslokalorganisationemas konstinköp gäller i första hand stafflikonst och grafik, men även skulpturer och textilkonst förekommer. Det är vanligt att yrkesverksamma konstnärer ute i landet bjudits in av samlingslokalorganisationerna till utställningar som också är öppna för allmänheten. Sedan 1977 har ca 12 000 konstverk köpts för de statliga bidragsmedlen till de allmänna san1lingslokalema. Landstinget ansvarar för en viktig del av den offentliga konsten genom att erbjuda t.ex. konst i vården. Utsmyckningen i tunnelbanan i Stockholm är ett annat exempel landstingets bidrag till konst för allmänheten. Kommunerna svarar också för offentlig konst i en rad lokala miljöer.

10.2.2 Museer, konsthallar och utställningar Förutom den offentliga konsten som kommer alla till del bedrivs omfattanen de utställningsverksamhet. Det är svårt att en helhetsbild av den eftersom den officiella museistatistiken inte omfattar all utställningsverksamhet. Framför allt saknas många av de kommunala konsthallarna i statistiken. Antalet museer vars samlingar i första hand innehåller konst och konsthantverk har varit relativt oförändrat under 1980-talet och 1990-talets första år. Bland de ca 200 museerna i museistatistiken har 14 % konst och konsthantverk som sitt huvudsakliga samlingsornråde. Där ingår även arkitektur och konstnärshem. En dryg tredjedel av museerna med konst är belägna i någon av storstadsregionema. Det totala antalet tillfälliga utställningar statliga museer, länsmuseer, kommunala museer och övriga museer har med få undantag legat runt ca 1 600 utställningar per år sedan 1980-talet. Andelen utställningar temat konst och konsthantverk har successivt ökat från 47 % år 1982 till 55 % 1993. Statens konstmuseer är ansvarsmuseum området konst och skall verka för lämplig samordning mellan museer central och regional nivå. De skall även verka för en utveckling av kontakterna mellan museiväsendet och dess omvärld. Nationalmuseum, Moderna Museet och Östasiatiska museet ingår

Bild och form

sedan gammalt i Statens konstmuseum. Sedan januari 1995 ingår också Prins Eugens Waldemarsudde som en självständig enhet. Statens konstmuseer har tillsynsansvar inte bara för de egna samlingarna utan även för annan konst i statens ägo som inte står under tillsyn av annan myndighet. Statens konstmuseer bedriver också depositionsverksamhet genom att låna ut konst från sina samlingar till statliga myndigheter. Depositioner sker också till museer och kulturinstitutioner, även sådana med annan huvudman är staten. De regionala museernas verksamhet innefattar konstutställningar i olika utsträckning. Flertalet regionala museer har konstsamlingar men endast två länsmuseet, i Linköping och i Gävle, har samlingar vars innehåll i första hand är inriktade konst och konsthantverk. Däremot har 50 % av de tillfälliga utställningarna länsmuseema en sådan inriktning. Enligt uppgifter från Kulturrådet fanns det ca 15 000 konstverk från 1900-talet på länsmuseema år 1989. Tillsammans med äldre konst och grafik fanns i samlingarna ca 35 000 verk. Genom tillskott grundbelopp har Kulturrådet under senare år velat av nya stimulera konstverksamheten vilket bl.a. har medfört att några museer anställt konstpedagoger och så sätt ökat sitt konstornrådet. engagemang Landstingen har viss utställningsverksamhet i egen regi, men den har sedan 1970-talet varit förhållandevis begränsad. I de flesta kommuner engagerar man sig ett eller annat sätt i konstutställningsverksamhet. Man arrangerar utställningar i egen regi och/eller ger stöd till konstutställningar som arrangeras av föreningslivet. Siffror för det totala utbudet saknas. Kommunala konsthallar med regelbunden utställningsverksamhet och fast anställd personal finns i 60 kommuner, främst de större. Ungefär lika c-a många kommuner har konstmuseer. De kommunala museerna är mycket egna olika och visar stor variation både vad det gäller verksamhetens omfattning och inriktning. Några kommunala konstrnuseer, t.ex. de i Göteborg, Norrköping och Malmö, har stora samlingar. Ett antal kommuner har museer eller samlingar över enskilda konstnärer. Även endast mindre del kommunerna har särskilda institutioner om en av för konst förekommer konstutställningar i de flesta kommuner. Konst och konsthantverk kan ställas ut t.ex. i ett hörn eller en utställningssal i biblioteket, i stadshusets foajé eller i det kommunala kulturhuset. Konstutställningsverksamheten i kommunerna bedrivs ofta i samverkan

med konstföreningarna. I många fall men långt i från alltid får föreningen

ekonomiskt stöd från kommunen. En vanlig samarbetsforrn är att kommunen står för lokal, frakt och annonsering medan konstföreningen arrangerar utställningarna och får behålla provisionen i samband med försäljning

4 Kommunerna och konsten, Svenska Kommunförbundet 1993. 211

SOU 1995: 85

10.2.3 Riksutställningar Riksutställningar har som en av sina uppgifter att öka intresset för bildkonsten och för de konstnärliga uttrycksmedlen. Som del i verksamheten en ingår att göra utställningar tillgängliga också för en ovan publik. En viktig uppgift för Riksutställningar är att kompensera bristen konstutställningar ute i många av de mindre kommunerna genom att producera vandringsutställningar. Riksutställningars utställningar når ungefär två tredjedelar av landets kommuner under ett år. Andelen har inte nämnvärt förändrats under 1980talet. I den tredjedel av kommunerna som inte besöks av Riksutställningar återfinns många av landets små kommuner. Under Riksutställningars första år visades många konstutställningar på länsmuseer och i konsthallar, men i takt med att länsmuseerna har ökat sin egenproducerade utställningsverksamhet har Riksutställningars utbud riktats mot och efterfrågats av andra utställningsarrangörer.

10.2.4 Gallerier och andra försäljningsställen för bildkonst De kommersiella gallerierna har stor betydelse för såväl utställning som försäljning av konst och konsthantverk. Det är emellertid svårt att en bild av hur det kommersiella konstutbudet har utvecklats över tid. Någon säker statistik över antalet privata gallerier finns inte. En allmän uppfattning är dock att

antalet gallerier har ökat under de senaste decennierna. Ökningen har skett

inte bara i storstäderna, utan även i medelstora och mindre kommuner. En ny företeelse är också kvalitetsgallerier i ren glesbygd. Genom galleriexpansionen har konstnärerna fått större möjligheter att möta en publik. Galleriernas verksamhet vänder sig emellertid huvudsakligen till en förhållandevis konstkunnig publik. Uppfattningarna av hur många gallerier det finns i landet är mycket skiftande. Svenska Galleriförbundet har ett 60-tal medlemmar. I en utredning från 1979 redovisas siffran 600 gallerier.5 Personer med kunskap om branschen anser dock att man snarare bör tala om ett antal mellan 200 och 300. En av svårigheterna med att en bild av galleribeståndet i landet är gränsdragningsproblemet. Det finns t.ex. många rambodar som också är gallerier, även om det knappast kan anses vara deras huvudsakliga syssla. Inte bara gallerier, utan också mer traditionell konsthandel och auktionshus försäljer konst. Utställning och försäljning av konst sker vidare konstmässor och marknader, i bokhandlar, restauranger och caféer.

212 5 Stöd till konstutställningsverksamhet. Rapport från Kulturrådet 1979:2.

Bild och form

Som här beskrivits uppvisar utställningsverksamheten stor omfattning och betydande bredd. Detta är bildkonstområdets stora styrka och bäddar för pluralism och bredd när det gäller uttrycksformer och konstinriktningar.

10.3 Verksamhet driven av organisationer

1 0.3 1 Konstföreningsverksamhet . Att organisera sig i konstföreningar har en lång tradition i Sverige, den första konstföreningen bildades redan 1832. Konstföreningar, både allmänna och föreningar knutna till arbetsplatser, finns över hela landet. Deras verksamhet når delvis andra grupper än de vana musei- och galleribesökarna. Vid 1970-talets slut beräknades det totala antalet konstföreningar i landet 1 350 stycken, varav ca l 100 var arbetsplatsföreningar. Sedan dess vara ca har antalet vuxit till ungefär 2 500, av dessa är ca 2 150 arbetsplatsföreningar och 350 allmänna föreningar till vilka som helst kan ansluta sig. vem Verksamheten inom konstföreningama uppvisar stor spännvidd både aktivitetsmässigt och kvalitetsmässigt. Vissa föreningar ägnar sig egen utställningsverksamhet, beställning konstverk, studiecirklar och utgivning av böcker medan andra har årlig konstutlottning som enda aktivitet. av en Konstföreningarna årligen köpa och förmedla konst för ca uppges 150 miljoner kronor. Ett ökande antal föreningar har naturligtvis medfört fler aktiviteter. I slutet på 1970-talet anordnades 5 000 konstutställningar och över 300 övriga kulkonstföreningama. År 1993 genomfördes 8 700 utturprogram genom ca ställningar, 1 800 föreläsningar, 600 kurser och studiecirklar, 4 400 studie- 500 övriga kulturprogram i landets konstföreningar. besök och resor och 1 Sveriges Konstföreningars Riksförbund SKR grundades 1973 och samlar merparten av landets konstföreningar. Uppgiften för SKR är numera de lokala föreningarna service och information samt att föra deras talan att ge i kulturpolitiska frågor. SKR bedriver också ett omfattande konstpedagogiskt arbete i form föreläsningar, kurser och seminarier samt produktion av av konstbildande material. Vid 1994 års slut var ca 300 allmänna konstföreningar och 1 400 arbetsplatsföreningar anslutna till SKR. Medlemsantalet för samtliga föreningar anslutna till SKR beräknas uppgå till 660 000. Genom konstföreningama har man kontakt med ca 15 000 ca funktionärer verksamma inom föreningarnas styrelser, inköpsnämnder utställningsgrupper och programkommittéer. Den tidigare riksorganisationen Konstfrämjandet gick i konkurs 1992. På initiativ några centrala folkrörelseorganisationer samt förbundets 20 disav triktsorganisationer bildades emellertid några månader senare en ny central

SOU 1995: 85

organisation som antog namnet F olkrörelsernas Konsrfrämjande FKf. FKf har till uppgift att genomföra utbildningsinsatser och för samordning svara och service till distrikten. I november 1994 hade organisationen sammanlagt 28 medlemsorganisationer drygt hälften centrala folkrörelseorvarav var ganisationer. De aktiva distrikten täcker 14 län. Tidigare arbetade organisationen bl. a. med att förlägga och förmedla färggrafik. I samarbete med Konstfrämjandets medlemsorganisationer byggde man med tiden upp en ombudskår som utvecklade kontaktytor över hela landet. De bärande arbetsformerna bestod av studieverksamhet, vandringsutställningar och bildförrnedling genom ombud i medlemsföreningar och på arbetsplatser. Den nya organisationen planerar inte att arbeta med grafikegen utgivning. Merparten av distrikten har klarat att fortsätta sitt arbete även efter konkursen. De förmedlar tillsammans drygt 5 000 bilder såväl centralt per av som regionalt verksamma konstnärer. Verken förmedlas dels via 1 200 utställningar i egna lokaler och hos medlemsorganisationerna, dels via ett tusental ombud arbetsplatser och i föreningar. Under 1993 träffade FKf och SKR ett avtal om samarbete. Avtalet innebär bl.a. att FKf får sin kansliservice från SKR i Malmö och att SKR:s konstbildningsservice står till FKf:s förfogande. De har också tillgång till SKR:s årliga handbok om konstbildningsarbete. SKR:s medlemmar har i sin tur tillgång till FKf:s ljusbildsarkiv om 30 000 bilder.

10.3.2 Konstbildande verksamhet inom studieförbunden

Konstbildande verksamhet bedrivs även inom ramen för studieförbundens kulturprogram på temat konst och konsthantverk. De flesta programmen omfattar film. Ren konstvisningsverksamhet förekommer, jämfört med konstföreningarnas verksamhet, i ganska blygsam skala.

Bild och form

Diagram 10.3. Antal kulturprogram anordnade inom ramen för studieförbundens verksamhet.

Antal kulturprogram 12 000 ,-

10 000

8 000 I Kulturprogram film, foto, bild 6 000 El Kulturprogram konst/ konsthantverk 4 000

2 000

WN ll FF OO ll OO -qv-a

Källa: Tabell 10.3. 1a

Kulturprogramverksamhet temat bild, film och foto samlade 1993/94 drygt 280 000 deltagande. Omfattningen var dock i slutet av 1970-talet ännu mycket större med drygt 400 000 deltagande. Studieförbunden ordnar även kulturprogram temat konst och konsthantverk. Under 1990-talet har antalet deltagande gått kraftigt tillbaka från över 200 000 deltagande år 1988/89 till 41 000 deltagande fördelade de ca 800 arrangemangen 1993/94. I avsnitt 10.6, eget skapande inom ramen för studieförbundens om verksamhet, återkommer vi till denna nedgång också ett resonemang om som återspeglas i efterfrågan studiecirklar inom konsthantverksområdet. för studieförbundens konstbildande verksamhet finns även Inom ramen teoretiska studiecirklar i bl.a konsthistoria.

10.3.3 Konstnärsorganisationer

Det finns ett flertal organisationer och Centrumbildningar som är sammanslutningar konstnärligt verksamma inom bild- och formornrådet. av personer Centrumbildningama Konstnärscentrum, F otograficentrum, Illustratör- och Centrum för konst och hantverk anordnar utställningar, centrum -

SOU 1995: 85

sprider information och bedriver opinionsbildning kring bild- och formkonstnäremas villkor. Genom projekt, utställningar och dokumentation arbetar de också med att skapa fler arbetstillfällen och förmedla uppdrag konstnärer. Konsthantverkskooperativen har tillkommit för att underlätta för medlemmarna att ställa ut och sälja sina verk också for att informera och komma men i kontakt med allmänheten. Kooperativens utställningslokaler besöks bl.a. av skolor, studiecirklar och konstföreningar och kooperativen deltar så sätt i konstbildningsarbetet. Parallellt med konshantverkskooperativen har det i landet vuxit runt om fram konstnärsägda gallerier för att förbättra utställningsmöjlighetema för konstnärer. Det finns också ett antal ideella organisationer och föreningar arbetar som med kunskapsspridning och utställningsverksamhet.

Grafiska sällskapet är en ideell riksorganisation för svenska grafiker

som arbetar för förståelse och uppskattning av grafiken konstart. De driver som ett eget galleri i Stockholm och anordnar utställningar i landet, ofta i runt om samarbete med SKR. Sällskapet har två verkstäder tillgängliga i första hand for medlemmar. Föreningen Svensk F är ideell riksförening och centralt kontaktorm en ett och infonnationsorgan för frågor rör industriell formgivning och konstsom hantverk. Föreningens målsättning är att främja god formgivning svenska av produkter, verka för förbättrad gestaltning bostad och allmän miljö och av sprida kunskap om god form. De bedriver också utställningsverksamhet både i Sverige och utomlands. Svensk Form har sex lokalföreningar och den regionala verksamheten får allt större betydelse för både cirkulation vandringsutställningar och av som centra för utbildningsverksamhet.

Föreningen Nutida Svenskt Silver NfS förening för silversmeder

en som bedriver utställningsverksarnhet både i lokal i Stockholm och i egen ute landet. Föreningen Handarbetets vänner är ekonomisk förening arbetar en som för att stärka den textila konstens ställning. Föreningen bedriver dels utbildnings- och kursverksamhet samt ateljéverksamhet. Det finns också ett flertal fackliga organisationer för bild- och fonnkonstnärer till vilka vi återkommer senare.

10.4 Hemslöjd

Hemslöjdsverksamheten har både kulturell, näringsmässig och social betydelse. Det är samtidigt svårt att exakt och konkret definiera begreppet hemslöjd. Gränserna mot å ena sidan konsthantverk och småindustriell verksam- 216 het eller å andra sidan ren hobbyverksamhet är ganska flytande. Synen på

Bild och form

vad som räknas till hemslöjd varierar mellan olika aktörer och har också förändrats över tid. När uttrycket hemslöjdsrörelsen används är det ofta synonymt med de hemslöjdsföreningar och den butiksverksamhet som ryms inom Svenska Hemslöjdsföreningamas Riksförbund SHR. SHR har till uppgift att främja den svenska hemslöjden och dess utveckling. Förbundet består tre riksav föreningar, SameÄtnam, Föreningen för Svensk Hemslöjd och Föreningen Svenska Spetsar samt de ideella hemslöjdsföreningama i länen. Vid 1980talets slut genomgick SHR vissa organisatoriska förändringar. Totalt är ca 20 000 medlemmar anslutna via de olika organisationerna. Även individuellt medlemskap förekommer. Den ekonomiska verksamheten inom SHR fungerade länge som hemslöjdsrörelsens ansikte utåt. För den breda allmänheten är begreppet hemslöjd intimt förknippat med de hemslöjdsbutiker som finns runt om i landet. Ett dilemma var dock att man med en begränsad ekonomisk bas för sitt arbete försökte bedriva en omfattande ideell verksamhet. Under 1970- och 1980talet drabbades hemslöjdsrörelsens butiker av ekonomiska svårigheter och i ett antal fall kunde inte nedläggningar undvikas. I dag finns ca 50 butiker. I takt med ekonomiska bekymmer kom den ekonomiska verksamheten som verktyg för rörelsens hemslöjdsfrämjande ambitioner att framstå som allt mer osäkert. Svårigheter för affärsdrivande föreningar att åtnjuta offentliga bidrag och en önskan att profilera SHR i riktning mot en bredare folkrörelseorganisation med ökat medlemsantal och högre ideell medlemsaktivitet ledde 1987 till beslut om omorganisation. Förändringarna trädde formellt i kraft 1989, men det har tagit tid för den nya organisationen att få genomslag. Målet för den nya organisationen är att åstadkomma tydligare uppdelen ning mellan ideell och ekonomisk verksamhet och renodla SHR som ideell organisation. Kopplingen till den ekonomiska verksamheten åstadkoms genom att de ideella föreningarna regional eller lokal nivå kan driva butiksverksamhet via aktiebolag, stiftelse eller liknande.

Nämnden för hemslöjdsfrågor NF H

I juli 1981 övergick hemslöjdsnämnden från att vara ett rådgivande organ vid Statens industriverk till att vara en egen myndighet inom hemslöjdsområdet, Nämnden för hemslöjdsfrågor NFH. Detta kan sägas vara ett uttryck för den höjda ambitionsnivån för statens insatser på området vilka hade skisserats i Hemslöjdsutredningens betänkande Myndigheten får numera sina anslag via Kulturdepartementet.

6 SOU 1979:77: Hemslöjd kulturarbete, produktion, sysselsättning. Be- tänkande av Hemslöjdsutredningen. 217

SOU 1995: 85

NFH har till uppgift att främja hemslöjden och fungerar som tillsynsmyndighet för den regionala hemslöjdskonsulentema. På förslag av 1963 års hemslöjdsutredning befästes och förstärktes det statliga ansvaret för konsulentverksamheten. En basorganisation med en tjänst i varje län byggdes till en början upp och statsbidrag utgick till hälften av kostnaderna. Landstinget skulle svara för lika stor del av kostnaderna. Sedan 1988 har organisationen byggts ut till två konsulenter i varje län. En spetskonsulent och tre sameslöjdskonsulenter bekostas av staten och landstingen i samverkan. Huvudmannaskapet för konsulenterna är olika i olika regioner. Konsulenterna verkar för en utveckling av den lokala slöjden och genomför olika projekt i syfte att förbättra slöjdens kvalitet och höja slöjdarnas kompetens. Deras uppgift är att väcka intresse för, främja, utveckla och förmedla kunskap om hemslöjd med beaktandet av såväl kulturella som ekonomiska aspekter. Statens stöd till hemslöjden har diskuterats och utretts i olika sammanhang under perioden. Främjarverksamheten har kritiserats och många har pekat på verksamhetens komplexa organisatoriska struktur som försvårat överblick och samverkan. Många har också hävdat att stödinsatserna har haft svårt att tränga ned till slöjdarna och att för stor del av resurserna har lagts en för stor organisation och manifestationer av olika slag. Hemslöjden är till sin natur lokalt bunden och geografiskt spridd och ett verksamt stöd bör därför vara decentraliserat. Samtidigt finns många övergripande problem som bör lösas genom insatser central nivå.

10.5 Besök konstutställningar och konstmuseer

Uppgifterna om hur möjligheterna att se konst tas tillvara är fragmentariska. En stor del av utbudet erbjuds inom ramen för privat verksamhet och där saknas uppgifter om antal besök. Uppgifterna om befolkningens besök konstutställningar och museer i offentlig regi är också begränsade. Konstmuseerna är den grupp museer som besöks i störst utsträckning. Statens konstmuseers tre enheter separatredovisas i museistatistiken de flesta åren. Totalt har besökstalen minskat från drygt 800 000 besök per år i av början av 1980-talet till ca 700 000 besök. Flest besök får Nationalmuseum beroende separatutställningar, har ett besöksantal som i regel varierar som, mellan 200 och 250 besök. År 1992 noterades mycket hög siffra, tusen en 578 000 besök som bl.a. var en effekt av den mycket välbesökta Carl Larssonutställningen. Moderna Museet har också mycket varierande besökstal, men de senaste åren har antalet besök legat under 150 000 besök. År 1988 då utställstrax 218 ningen Picasso presenterades noterades mer än 400 000 besök.

Bild och form

Östasiatiska museet har minskat sitt antal besök betydligt jämfört med början av ZO-årsperioden och har numera mellan 50 000 och 60 000 besök årligen. Någon särredovisning av besök konstutställningar länsmuseet och kommunala museer finns inte. De kommunala konsthallar som ingår i statistiken har mycket varierande besökstal, men det rör sig ofta mellan 50 000 och 150 000 besök årligen beroende ortens storlek. Även besökstal under 10 000 förekommer dock flera av orterna. Uttryckt i besökare, eller andelar av befolkningen, visar statistiken att drygt 25 % av alla över 15 har varit ett konstmuseum eller ett museum med avdelning för konst under det senaste året. Det innebär en kraftig ökning av andelen besökare på konstmuseer i befolkningen sedan slutet av 1980talet. En del av förändringen beror dock att museer med egen konstavdelning numera räknas in i statistiken vilket inte tidigare var fallet. De historiska konstskattema lockar många besökare till konstmuseer och konstavdelningar med permanenta samlingar, men även specialutställningar av konst och konsthantverk besöks av många. Närmare 30 % av befolkningen har varit på en sådan utställning det senaste året det är något - vanligare med besök konstutställning än konsthantverksutställningar. Ungefär 10 % av befolkningen har besökt båda typerna av utställningar. Delvis är det naturligtvis samma människor som besöker museer och de specialutställningar som ordnas, men om man inkluderar också konstutställningar på arbetsplatser och i föreningslokaler har 45 % av befolkningen, eller närmare 3 miljoner människor, som sett en konstutställning i något sammanhang.

10.5 .1 Bild och form i massmedier Etermediernas program om bildkonst och hantverk tilldrar sig intresse. Närmare 60 % av befolkningen 15-79 år, eller mer än 3 miljoner människor, har det senaste året sett något tv-program eller lyssnat program i radio som handlar om konst. Det är vanligare med kontakt via tv än radio. Visserligen kan vi konstatera att denna andel minskat något mellan 1988 och 1993, från 64 % till 59 %, men andelen är ändå mycket hög om vi jämför med andra sätt att komma i kontakt med konst och hantverk. Så många som drygt 25 % av befolkningen har kommit i kontakt med program om konst, främst via tv, så sent som senaste månaden. Tv-program om konst når alla åldrar 15-79 år i stor utsträckning. Det är de äldsta, de välutbildade och storstadsborna som i störst utsträckning tittar och lyssnar. Ett program som Bildjournalen nådde i genomsnitt drygt 150 000 tittare varje gång det sändes.

SOU 1995: 85

Det är också många som läser om konst i dagliga tidningar, specialtidskrifter eller böcker. Dagspressen når halva befolkningen med material om konst och konsthantverk under ett år och närmare 30 % under en månad. Material om konst i böcker eller tidskrifter når något färre, eller ca 45 % av befolkningen, under ett år. Sammantaget betyder detta att ca 70 % av befolkningen kommer i kontakt med konst via något av våra massmedier under ett år varav så många som närmare 30 procentenheter under loppet av en månad. Av särskilt intresse är att notera att en stor grupp i befolkningen har sin enda kontakt med konstlivet via massmedierna. År 1988 det 42 % befolkningen 15-79 år var av som sett, hört eller läst om konst i massmedierna men som inte varit på någon utställning eller något konstmuseum det senaste året.

10.6 Amatörutövande inom bild och form

Ungefär 20 % av befolkningen ägnar sig årligen, den senaste IO-årperioden, målning eller teckning medan så många som mellan 40 % och 50 % har handarbetat, slöjdat eller reparerat. Strax under 20 % av befolkningen räknar sig utövare eller tidigare utövare av konsthantverk. Andelen aktiva utsom övare är ungefär jämnstor i åldrarna över 25 år och uppåt. Det är betydligt vanligare bland kvinnor än män både att utöva och tidigare ha utövat konsthantverk mer än dubbelt så många kvinnor som män räknar sig till den här gruppen. Det starkt dominerande arbetsmaterialet är textil, men även trä och keramik är ganska vanligt förekommande. Hantverk i trä är egentligen det enda där männen uttrycker sina konstnärliga ambitioner hantverksornrådet. Metall och glas lockar relativt få. En betydande grupp, 16 % av befolkningen, ägnar sig också, eller har tidigare ägnat sig bildkonst. Det finns en tendens till att denna grupp har ökat en aning sedan 1988. Till skillnad mot konsthantverket verkar bildkonsten mer apellera till den yngre halvan av befolkningen och det finns inga stora skillnader i utövandet mellan män och kvinnor. Måleri och teckning är de två dominerande uttrycksformema för egen verksamhet båda lockar fler kvinnor än män. Foto är den tredje största formen med en tendens till ett något större intresse bland män än kvinnor. Film och video är det fortfarande ägnar sig med konstnärliga ambitioner, men från att inte alls ha som synts i statistiken 1988 har dessa båda områden ändå avsatt spår i 1993 års statistik framför allt bland de unga. -

Bild och form

10.6. Eget skapande inom ramen för studieförbunden

Studieförbunden är en stor arrangör av studiecirklar tema bild och form konsthistoria, teckning, målning, skulptur, grafisk konst, film och foto m.m. och konsthantverk konsthantverkshistoria, trä-, metall- och textilslöjd, keramik, porslinsmålning, Vävning, konstsömnad m.m. och bland de estetiska verksamheterna är dessa områden tillsammantagna de klart dominerande. Sett över tid har emellertid antalet studiecirklar minskat kraftigt. Förändringen har dock inte påverkat antalet deltagande i motsvarande utsträckning. Enligt studieförbundsstatistiken samlar cirklar i konsthantverksanknutna ämnen ungefär 250 000 deltagande varje år medan cirklar temat bild och form engagerar drygt 130 000 deltagande. Liksom tidigare påpekats finns det anledning att tro att många följer dessa cirklar i flera terminer vilket skulle tyda att antalet individer kanske är 150 000-200 000. Tidigare i perioden översteg antalet deltagande i de båda typerna av studiecirklar 400 000.

Diagram 10. 1 Antal deltagande i studiecirklar på temat konsthantverk och konsthantverkshistoria anordnade inom ramen för studieförbundens verksamhet. Antal l 000 deltagande 450 -,. Konsthantverkshistoria 400 Il Övrigt konsthantverk 3 5 0 300 E Porslinsmålning 250 Metallslöjd 200 Träslöjd l 5 0 I Keramik 100 I Konstsömnad 5 O 0 El Vävning å 3 Q å ä 8 ä - I .. ä 3 5 a g 3 g Ovrig . textilslojd . l l I ® OO % O O O i 3 9 Å 3 9

Källa: Tabell l0.6.1a

På de flesta estetiska områden vi gått igenom tidigare har antalet studiecirkeldeltagande varit tämligen konstant eller tilltagande för området som helhet även om variationen mellan olika typer av cirklar kan ha förekommit.

SOU 1995: 85

Konsthantverkscirklama uppvisar ett avvikande mönster med en kraftig nedgång för samtliga praktiska cirklar. Det finns inte någon enkel och entydig förklaring till utvecklingen just det här området utan flera faktorer samverkar till att nivåerna i slutet av 1970talet blev så höga. En bidragande orsak kan vara att kraven studiematerial för dessa konsthantverkscirklar i mitten av 1970-talet mildrades. Tidigare hade studieplaner med komponenter som färglära och komposition varit ett krav. Nu blev det tillåtet att träffas i cirkel utan teoretiska studier. Parallellt dispenser till längre sammankomster än vad som tidigare varit tillåtet gavs vilket öppnade konsthantverkscirklarna för helt ny verksamhet som t.ex. växtfärgning, som tidigare inte rymts inom cirkelns tidsram. På 1970-talet lanserades också ett antal tekniker det textila området batik och makramé är sådana exempel. Det går säkert att finna ytterligare faktorer som bidrog till det ökade intresset för konsthantverksorrtrådet. Under 1980-talet har intresset mattats från allmänheten, andra estetiska uttryck ligger mer i tiden och leder till ökad efterfrågan av cirklar kring bildkonst, musik eller teater. Det har också påtalats i debatten att framför allt de textila konsthantverken har haft svårt att hävda sin plats inom studieförbunden i en tid då betydelsen av de

samhällsinriktade studierna och de klassiska bildningsämnena uppvärderats.7

Diagram 10.6.2 Antal deltagande i studiecirklar på temat konst och konsthistoria anordnade inom ramen för studiefärbundens verksamhet. Antal 1 000 deltagande 140 .- 120 E Konsthistoria -- 100 E1 Övrigt bild form -- 80 Film-, fototeknik " 60 " I Grafisk konst 40 " I Skulptur 20 " E1 Målning O I Teckning VF ll xx WO ll OG u Källa: Tabell l0.6.2a

7 Waldén L 1994: Handen och anden. De textila studiecirklarnas hemlig- 222 heter. Carlssons.

Bild och form

Konsthantverkscirklarna rekryterar i dag färre personer än för ca 15 år sedan medan cirklar temat bild och form visar en uppåtgående trend. Totalt finns en liten tendens till att dessa slags verksamheter tillsammantagna ansluter något färre deltagande i dag än för 15 år sedan. Även mätt i andel deltagare i befolkningen finns en sådan trend till minskad aktivitet i den senaste mätningen. Uppgifterna från studieförbunden om deltagande i studiecirklar inom ämnesområdet bild och form stämmer ganska väl överens med uppgifter som inhämtats i andra undersökningar om befolkningens deltagande i konstutbildningar där ca 200 000 personer uppger att de gått en studiecirkel eller annan praktisk/teoretisk konstnärligt inriktad utbildning det senaste året. Att ha deltagit i konstnärlig utbildning är dubbelt så vanligt bland kvinnor som män och mer än dubbelt så vanligt bland högutbildade som lågutbildade.

10.7 Ekonomi på bild- och fonnområdet

Statens insatser konstområdet syftar till att bevara och ställa ut befintlig konst i museer, genom bidrag till konstnärer stödja tillkomsten av ny konst samt att medverka till konst i offentlig miljö. Statligt stöd utgår också till ett antal organisationer och Centrumbildningar bild- och formkonstontrådet som beskrivits i tidigare avsnitt bl.a. för konstbildningsarbete. Det statliga stödet till bildkonsten är i jämförelse med t.ex teater- eller musikområdena förhållandevis begränsat, även om en ökning har skett sett i ett 20-årsperspektiv. Det största enskilda anslaget går till Statens konstmuseer. I slutet av 1980-talet sköt bevakningskostnadema för konstmuseema i höjden vilket förklarar den kraftiga uppgången i nedanstående diagram. Just år 1988/89 uppstod en differens mellan budget och utfall mer än 20 miljoner kronor för Statens konstmuseer av detta skäl.

SOU 1995: 85

Diagram 10. 7.1 Statliga bidrag till bild- och fonnkønstområdet. 1994 års priser.

Antal 1 000 kronor 120 000 .-

I 100 000 I Bidrag till konstmuseer /I u/i Cl-Bidrag och n 80 000 " ersättningar till konstnärer

60 000 0 Konst i offentlig miljö inkl. bostadsområden 40 000 :e-Organisationer och centrum- 2O 000 bildningar

.

Källa: Tabell 10.7. l a

Konst i offentlig miljö

Anslaget för förvärv av konst för statens byggnader låg vid periodens början en lägre nivå än l %-regeln, men vid 1980-talets mitt höjdes det så att det under några år motsvarade 1 %. Efter 1985 började anslaget successivt urholkas för att öka något igen de senaste budgetåren. Enligt Statens konstråds beräkningar motsvarar det ca 0,7-0,8 % av det statliga byggandet. Anslaget för Statens konstråds andra uppgifter har dock ökat under perioden. Medlen för konst i bostadsmiljöer som handhas av Boverket kompletterades fr.o.m 1987 med ett statligt bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden, och har funnits sedan dess med undantag för budgetåret 1992/93. Bidragsramen har under hela perioden varit 15 miljoner kronor. De första åren utnyttjandet förhållandevis lågt, och bidragstaket nåddes inte var förrän efter tre år. Under 1989 och 1990 bedrevs informationsprojektet - Konst där vi bor ett samarbete mellan AMS, Boverket, Statens konstråd -, och KRO, vilket ökade kunskapen om både konstens miljövärden och om bidraget, vilket sannolikt bidrog till att utnyttjandet ökade fram till 1991/92.

Bild och form

Sedan dess har bidraget varit jämförelsevis lågt utnyttjat vilket torde bero det minskade byggandet.

Statliga och statligt stödda museer inom konstømrådet Förutom Statens konstmuseer har Millesgården, Thielska galleriet och sedan 1994/95 även Rooseum i Malmö statligt stöd. Bidragen till länsmuseerna, som redovisas i kapitel 14 avser delvis bild- och formområdet. Museer för arkitektur respektive konsthantverk ingår även de i kapitel 14.

Statens stöd till enskilda konstnärer

Statens stöd till enskilda bild- och formkonstnärer fördelas av Sveriges Bildkonstnärsfond, ett organ inom Konstnärsnämnden. Stöd till enskilda bildoch fonnkonstnärer fördelas i princip från tre olika anslag bidrag till konst- närer, visningsersättning bild- och formkonstnärer samt inkomstgarantier för konstnärer. Den senare stödformen innefattar också 10-åriga långtidsstipendier. I början av 1980-talet förändrades bidragsgivningen till bild- och formkonstnärer i syfte att uppnå en uppdelning mellan stipendiefonner och rena en s.k. visningsersättning som ursprungligen tänkt att kompensera bildvar konstnärer för visning av konst i offentlig ägo. I dag görs i praktiken ingen åtskillnad mellan de båda anslagen utan Bildkonstnärsfonden har satsat att höja stipendiesumman till de enskilda bild- och formkonstnärer erhåller som arbetsstipendier, utveckla det internationella kulturutbytet bygga samt ut antalet projektbidrag. En effekt av förändringen är att ett färre antal bild- och formkonstnärer nu får ett större stipendiebelopp. Bildkonstnärsfonden fördelar också bidrag till kollektivverkstäder samt olika resebidrag och ateljéstipendier. Bidragen till utlandsvistelser eller resor ingår inte i redovisningen ovan. Utöver ovannämnda medel bidrar staten i form av arbetsmarknadspolitiska insatser. Svenska institutet, SIDA och i viss mån även Kulturrådet fördelar bidrag till internationellt utbyte inom området. Statens stöd till bild- och fomikonstnärer redovisas mer utförligt i kapitel 21 Konstnärspolitik.

Organisationer och Centrumbildningar Statens bidrag till organisationer och Centrumbildningar inom konstornrådet förmedlas av Kulturrådet. Till de organisationer får verksamhetsbidrag som hör dels centrumbildningarna, dels organisationer arbetar med utställsom ningsverksamhet och kunskapsspridning som Grafiska Sällskapet, Före-

SOU 1995: 85

ningen Svensk Form, Föreningen Handarbetets vänner, Svenskt barnbildarkiv, Föreningen Nutida svenskt silver, Stiftelsen Gerlesborgsskolan samt SKR och nu Folkrörelsemas Konstfrämjande. Genom det tidigare Konstfrämjandets konkurs har denna del av anslagen kommit att krympa kraftigt under senare år. Anslaget till konstföreningsverksamheten har därigenom än halverats och det konstbildande området har mer förlorat stöd i storleksordningen 8 miljoner kronor. Bidraget till samett verkan mellan det Folkrörelsemas konstfrämjande och SKR är tänkt att nya fördelas SKR under en treårsperiod. av

Hemslöjd

Ett anslag till främjande hemslöjden har under merparten av perioden av funnits under Industridepartementets huvudtitel. Från 1992/93 har det överförts till Kulturdepartementet. Anslaget finansierar konsulentverksamheten lönekostnadsutveckling under senare år lett till en ökning av anslaget vars från drygt 5 miljoner kronor 1973/74 i fast penningvärde till nära 16 miljoner kronor 1993/94.

Regionala och kommunala satsningar på konst.

svårt få samlad bild landstingens ekonomiska stöd till bild- Det är att en av och formornrådet. I stort sett har det legat total nivå kring 20 miljoner en år i fast penningvärde med svängningar mellan 13 och 27 miljoner kronor per kronor. svängningarna kan dock i viss mån bero olika tillvägagångssätt i redovisningen. Området utgör således en mycket liten del endast ett par de landstingskommunala driftskostnaderna för kultur. procent av Anslaget till konst vid nybyggnation ingår för några landsting i bygganslavilket gör att det är svårt att rättvis bild i vilken omfattning landsget ge en tingen lägger pengar konst i offentlig miljö. Landstingen är i regel huvudmännen och en viktig finansiär av länsen av vilket i många fall har konstsamlingar. En del landstingskommunala museet, medel går även till andra konstmuseer. Dessa senare insatser ökade kraftigt under 1980-talets första hälft, men har sedan dess successivt minskat. Landstingen har under de senaste tjugo åren också i viss utsträckning givit stöd till utställningsverksamhet och artotekverksamhet. Landstingen också bidrag till konstföreningar som arrangerar utställger ningar och bedriver konstbildande verksamhet på länsplanet. Stödet till konstföreningsverksamhet finns med i statistiken sedan slutet av 1970-talet. Under 1980-talet utgick ett successivt ökande stöd till både konstföreningsdistrikten och Konstfrämjandet.

Bild och form

Kommunernas insatser bildkonstområdet framgår inte den officiella av statistiken från SCB. I en skrift från Kommunförbundet dock uppger man att anslaget till museer och utställningar utgör i medeltal 6 % kommunernas av totala kulturanslags Vad detta konstverksamhet är emellertid av som avser omöjligt att säga. Kostnaderna för kommunala konsthallar eller utställannan ningsverksamhet inom kommunen särredovisas inte i den gemensamma statistiken. Många kommuner köper regelmässigt konst det går inte att få fram men någon totalsumma grundval av befintliga uppgifter. Enligt de uppgifter som finns ökade kommunernas kostnader för konstinköp och utsmyckning från 2 miljoner till 19 miljoner kronor i löpande penningvärde under 1970talets senare hälft. Under senare decennier går det tyvärr inte att urskilja kommunernas kostnader för konst. Anslag för inköp av konst redovisas olika sätt. Mer än 90 % av alla kommuner hade dock någon avsatt för summa konst enligt 1988 års bokslut. I regel rör det sig dock små belopp, drygt om 16 % hade anslag som översteg 80 000 kronor. Pengarna används vanligen till inköp av stafflikonst och konst som köps utställningar för att sedan placeras kommunens arbetsplatser. Anslagen för konstinköp varierade emellertid betydligt, både mellan olika kommuner och inom kommun samma olika år. Genomsnittligt redovisas minskade konstanslag med närmare 20 % mellan 1992 och 1993. Konstinköpen är ofta kopplade till l %-regeln. Det finns dock exempel kommuner som antagit regler såväl 0,5 % om som 2 %.

Köp av konst till hemmet

Enligt undersökningar från SCB spenderar ett genomsnittligt svenskt hushåll knappt 300 kronor per år tavlor. Det är naturligtvis omöjligt att bedöma om detta är konstnärliga originalverk, reproduktioner eller andra slags bilder att pryda väggarna i hemmet med, oaktat sådana kvalitetsbegrepp men betyder det att befolkningen i 1994 års penningvärde spenderade 1,15 miljarder kronor konstköp. Enligt Kulturbarometem är det 20 % befolkningen att ca av som uppger man köpt konst eller hantverksföremål till hushållet minst en gång det senaste året. Denna nivå tycks jämn även i slutet 1980-talet uppmättes vara samma andel. Vanligast är inköp av detta slag i de yrkesverksamma åldrarna mellan 25 och 65 år. Andelen köpare är mycket högre inom den högutbildade gruppen där mer än 40 % uppger att man gjort något köp av konst eller hantverk det senaste året. Det är osäkert huruvida l980-talets uppförstorade konstmarknad avspeglar sig i breda statistikundersökningar. Vare sig i hushållsbudgetstudierna från

8 Se 4. 227 not

SOU 1995: 85

SCB eller fördjupningsstudierna i Kulturbarometem ser man några tydliga tecken det. Förklaringen är antagligen att denna del av konsthandeln berörde mycket liten del befolkningen och därför inte kommer till något en av uttryck i urvalsundersökningar detta trots att denna del av marknaden om- satte avsevärda belopp. Köpen konst fördelar sig huvudsakligen tre slags uttryck konstav hantverksföremål, köpts l 1 % befolkningen, målningar, som som av av köpts 9 % befolkningen och grafiska blad, som köpts av 5 % av beav av folkningen. Skulpturer och fotokonst köps av betydligt färre. År 1988 ställdes också frågan hur man köpt sitt konstverk. Då var det 8 % av befolkom ningen handlat direkt av konstnären eller konsthantverkaren själv medan som bara 4 % hade gjort sitt inköp en utställning eller ett galleri. Det senare inköpssättet förekom tämligen ofta bland person med hög utbildning, men för övrigt i mycket låg utsträckning. Det var 14 % av de högutbildade som handlat ett galleri eller i samband med en utställning och en lika stor andel av hade också erfarenhet av konstköp direkt av konstnär det senaste gruppen året. Konsthandel och auktioner hade levererat konst till 6 % av befolkningen under 1988 medan l % av befolkningen köpte konst eller hantverksföremål genom konstföreningarna. Även inom näringlivet köps konst eller konsthantverk för utsmyckning av arbetslokaler, företagsentréer eller för att skänkas bort som gåvor. Vi har inte lyckat få fram någon uppgift om hur stor denna marknad är men man kan förutsätta att den är betydande. Många stora företag har särskilda grupper eller nämnder svarar för inköpen till företaget. som Under 1980-talet steg priserna alster av företrädesvis äldre konstnärer. Denna rörelse har inte direkt satt spår i form av ökade priser eller ökat intresse för andra konstnärers verk. Snarast kan man säga att det förekom två, parallella, marknader för konst som prydnad och en annan för konst - en som placeringsobjekt.

Slöjdverksamhet

Det är svårt att uppskatta det totala ekonomiska värdet av den slöjd- och handarbetsverksamhet utförs för avsalu och eget behov. I mitten på som 1980-talet uppskattade värdet saluslöjden till 600 miljoner kronor. De man av föreningsägda butikernas omsättning slöjdalster uppgick vid samma tid till av omkring 70 miljoner kronor. Enligt olika källor sålde slöjdarna själva direkt till konsumenterna slöjdprodukter till ett värde av 300-360 miljoner kronor. Återstående 200 miljoner kronor förmedlas via andra kanaler som privata hemslöjdsaffärer och presentbodar eller vid mer tillfälliga arrangemang som mässor och utställningar. Att siffra för det totala samhälleliga stöd som kommer slöjdandet ange en till del olika kanaler, direkt eller indirekt är inte möjligt. En mycket 228 genom

Bild och form

grov och överslagmässig bedömning skulle dock kunna tyda detta att uppgår till minst storleksordningen 95-100 miljoner kronor årligen. Den överväganden delen av detta utgörs av stödet till studieförbundens kursverksamhet för konsthantverks- och slöjdintresserade.

10.8 Utbildning och arbetsmarknad

Flertalet av de elever som antas till högskolestudier inom bild- och fonnområdet har genomgått förberedande utbildningar inom studieförbund, folkhögskola och/eller förberedande konstskola. Med det nystartade estetiska programmet finns nu möjligheter att ännu tidigare inrikta sig konstnärlig mot en verksamhet. Söktrycket till högre konstnärlig utbildning är mycket stort, och endast 5 % av de sökande antas till utbildningarna. Utbildningsmöjligheter högskolenivå för bild- och formkonstnärer har tillkommit flera orter sedan 1970-talets slut då det endast fanns tre konsthögskolor med utbildning i fri konst Konsthögskolan och Konstfackskolan i Stockholm och Valand i Göteborg. Konsthögskolan i Umeå började sin verksamhet efter riksdagsbeslut år 1986. Under hösten 1995 omvandlas Konstskolan Forum till en konsthögskola i Malmö, organisatoriskt knuten till Lunds universitet. Inom området finns ett antal utbildningslinjer de olika högskolorna. Högskoleutbildning i fri konst, som innehåller måleri, skulptur och grafik varav ett område väljs huvudområde, finns fr.o.m hösten 1995 i Stocksom holm, Göteborg, Umeå och Malmö. Designutbildningar högskolenivå finns också flera orter. Vid Konstfack i Stockholm finns utbildningsprogram i grafisk design och illustration, industridesign, inredningsarkitektur och möbeldesign, keramik och glas, metallkonsthantverk, textilkonst och formgivning och bildpedagogik. Designprograrnrnet vid Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg har en inriktning mot grafisk design, industridesign, inredningsarkitektur eller produktdesign. Där finns också ett konsthantverksprogram med inriktning på keramikkonst, metallkonst eller textilkonst. Utbildningen vid Designhögskolan i Umeå är inriktad industridesign, vilket innebär att den är både teknisk och konstnärlig. I Umeå arbetar man däremot inte med glas, keramik, textil, möbler eller grafisk formgivning. Designutbildningen vid Lunds Tekniska Högskola skiljer sig från designutbildningama vid de andra högskolorna såtillvida att den är speciellt inriktad mot byggnaders industriellt framställda produkter t.ex. möbler och inredningar, belysningsarmaturer, fönsterkonstruktioner m.m. Högskoleutbildning för fotografer finns två orter. En tvåårig påbyggnadsutbildning för konstnärligt verksamma fotografer finns vid Konstfack i

SOU 1995: 85

Stockholm. Vid Fotohögskolan i Göteborg finns ett treårigt fotografprogram och ett tvåårigt program för film/video. Det finns även en del specialkurser inom området. Vid Konsthögskolan i Stockholms Arkitekturskola finns en ettårig påbyggnadsutbildning som är uppdelad två linjer; byggnadskonst och restaureringskonst. Under perioden 1979/80 till 1992/93 har det totala antalet studenter inom bild- och formområdet ökat från 700 till 800 per läsår, med vissa förskjutca ningar utbildningarna emellan. Utbildningarna är i genomgående långa, fyra eller fem år, vilket gör att det är ansenligt många fler personer under utbildning än som examineras varje år. Det totala antalet examinerade inom bild- och formutbildningarna har under hela perioden varit ca 100 personer årligen. Det estetiska programmet gymnasieskolan har inledningsvis blivit mycket efterfrågat och det är rimligt att anta att efterfrågan högre utbildningar, även bild- och formornrådet, kommer att öka ytterligare som en konsekvens av det.

10.8.1 Konstnärernas antal och arbetsförhållanden

Uppgifterna hur många bild- och fomikonstnärer det finns i landet varieom Folk- och bostadsräkningen redovisar över 10 000 bildkonstnärer 1990, rar. sedan 1975. Till det kan läggas ungefär vilket är en ökning med drygt 50 % lika många tecknare, fotografer och formgivare. Antalet konstnärer kan också uppskattas utifrån medlemsantalet i konstnärernas fackliga organisationer. Medlemsantalet i Konstnärernas Riksorganisation KRO och Föreningen Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare KIF m.fl. är avsevärt lägre än uppgifterna från Folkoch bostadsräkningen. År 1990 antalet medlemmar i KRO 3 300, var ca en 25 % ökning sedan 1975. Det sammanlagda antalet medlemmar i KIF, Föreningen Svenska Tecknare och Svenska Fotografernas förbund uppgick 1990 till 2 565 personer, viket var en ökning med ca 75 % sedan 1975. ca Svenska Konstnärsförbundet hade ca 600 medlemmar år 1994. Enligt Folk- och bostadsräkningen var 1990 ca 38 % av bild- och formkonstnärerna bosatta i Stor-Stockholm, medan ca 12 respektive ca 8 % bor i Stor-Göteborg och Stor-Malmö. Jämfört med förhållandena 1975 tyder det viss utflyttning utanför storstadsornrådena eftersom det då var 63 % av en bild- och formkonstnärerna som bodde i storstad. I absoluta tal har dock antalet konstnärer ökat mest i Stockholm. Bild- och forrnkonstnärer är i allmänhet egenföretagare. Endast ett begränsat antal konstnärer har möjlighet att försörja sig sin konstnärliga verksamhet. I betänkandet Konstnärens villkor uppges att det finns ca l 000

Bild och form

bild- och formkonstnärer som satsar att helt eller huvudsakligen livnära sig

på sitt konstnärsskap.9

Eftersom bildkonstnärer inte kan tillhöra någon A-kassa i egenskap av konstnärer finns ingen arbetsmarknadsstatistik sådan karaktär för denna av grupp. Arbetsmarknadsinsatser i form av t.ex. beredskapsarbeten och fortbildning kommer dock bildkonstnärer till del. Den huvudsakliga försörjningsmöjligheten för konstnärer utöver försäljning av egna alster är stipendier och bidrag av olika slag samt yrkesannan verksamhet. Statliga bidrag utgår också i syfte att underlätta arbetsvillkoren genom att Kulturrådet lämnar bidrag till konsthantverkskooperativ och Bildkonstnärsfonden ger stöd till kollektivverkstäder. Huvuddelen av ansökningarna till Bildkonstnärsfonden kommer från gruppen målare, grafiker, skulptörer och arkitekter och det är också till denna grupp som det flesta bidragen beviljas. Sedan 1980-talets början har ansökningarna från denna grupp ökat med 30 %, medan antalet beviljade och 2årsbidrag har Ökat med 90 %. Långt ifrån alla sökande erhåller emellertid bidrag. Av de hittills utdelade 45 långtidsstipendiema har 19 tillfallit personer verksamma inom bild- och formområdet och en knapp tredjedel de 157 inav komstgarantiema innehas för närvarande av upphovsmän bild- och formområdet. Det finns även andra möjligheter för konstnärer att erhålla ekonomiskt

stöd. Akademien för de fria konsterna delar årligen ut priser och stipendier.

Privata stiftelser, fonder och företag ger också stöd till konstnärer bigenom drag och stipendier. I drygt 10 % av alla kommuner finns arbetsstipendier till konstnärer, och i ett trettiotal kommuner stöds konstnärer i form av subventionerade ateljéer.

10.8.2 Utställningsersättning Våren 1978 träffades ett avtal mellan staten och berörda konstnärsorganisationer om utställningsersättning inom den statliga sektorn. Avtalet avsåg ersättning för utställning av konstverk i upphovsmannens ägo och är därför närmast att jämföras med en hyra för det konstverk som utställaren tillhandahåller arrangören. I början av 1980-talet kom SKR och KRO med ett gemensamt förslag till hur en statlig utställningsersättning för utställningar i kommunal och enskild regi skulle kunna konstrueras. Förslaget innebar att utställningsersättning skulle utgå direkt till utställande konstnär från ett särskilt anslag skulle som disponeras av Bildkonstnärsfonden. Regeringen avslog dock förslaget och

9 SOU 1990:39: Konstnärens villkor. Betänkande Konstnärsutredningen. 231 av

SOU 1995: 85

fastslog att kravet ersättning endast kunde riktas till den som anordnade utställningen. Staten hade genom sitt avtal om ersättning för utställningar som anordnas av staten tagit konsekvenserna av detta synsätt. SKR och KRO fortsatte dock att gemensamt arbeta för att utställningsersättning skulle införas för de konstnärer som ställer ut i konstföreningamas regi. Det ledde så småningom till att SKR fr.o.m juli 1991 tilldelades särskilda medel för att etablera en försöksverksamhet med utställningsersättning i några distrikt. Verksamheten påbörjades i Norbotten, Blekinge och Malmö. Ersättning där till konstnärer som ställde ut separat under minst en vecka gavs och hade godkänts enligt de kriterier som tagits fram i samarbete med som KRO. Antalet utbetalningar av utställningsersättning har under senare år ökat och kommit att omfatta allt fler konstnärer. Medel för utställningsersättning utgick även via Konstfrämjandet. Utställningsersättning tillämpas också i vissa av de större kommunerna. Kommunförbundet har valt att inte uttala någon rekommendation angående utställningsersättning med hänvisning till att kommunerna är fria att teckna avtal. Varje enskild kommun beslutar alltså själv hur den förhåller sig egna till utställningsersättning, om och enligt vilka principer en sådan ersättning ska utgå.

10.8.3 Internationellt utbyte för konstnärer Möjligheten att impulser, knyta kontakter och delta i utställningar nya utomlands är stor betydelse för bildkonstnärerna. Stöd till internationellt av utbyte inom bildkonstornrådet utgår från flera myndigheter och präglas av ett nära samarbete dem mellan. Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet NUNSKU har till uppgift att anordna utställningar av nutida svensk konst i utlandet samt svenskt deltagande i biennalerna i Venedig och Sao Paulo. Som del arrangera i NUNSKU:s verksamhet ingår också att bjuda in representanter för konstoch andra utställningsproducenter till Sverige. museer Bildkonstnärsfonden fördelar särskilda resestipendier samt projektbidrag till utställningar i utlandet. Bidragen är i första hand avsedda att användas för transport-, och försäkringskostnader samt kost och logi. De allra flesta rese-, dessa bidrag tillfaller bildkonstnärer, men fotografer, textilkonstnärer och av konsthantverkare finns också representerade. Akademien för de fria konsterna utdelar resestipendier och ger bidrag till svenskt deltagande i utställningar utomlands som del i sin verksamhet. Svenska institutet stöder utställningsverksamhet inom hela kulturområdet arkitektur, design, foto, konsthantverk och konst i form av t.ex. stöd till svensk representation i sarnlingsutställningar och bidrag till kontaktskapande verksamhet.

Bild och form

Kulturrådets bidrag till internationell verksamhet går huvudsakligen till konstnärsgrupper och organisationers deltagande i internationella sammanhang. För att ge konstnärerna möjlighet att för en tid själva verka utanför landets gränser finns särskilt möjligheter att under en period få nyttja en ateljé utomlands. Det har blivit allt vanligare att de olika statliga parterna samverkar. Ett exempel det är då Kulturrådet vid några tillfällen åtagit sig att komplettera NUNSKU:s insatser med medel för finansiering av svenskt deltagande vid konstmässor och biennaler. Ofta har då även Bildkonstnärsfonden och Svenska institutet medverkat.

10.9 Sammanfattande iakttagelser

Bildkonsten kan inte längre enbart definieras som de traditionella uttrycksformerna skulptur, måleri, teckning, grafik, foto osv. Den tar även gestalt i installationer, performance och video, genom multimedia och s.k. konceptkonst. Det gemensamma är den visuella karaktären. I ett vidare bildoch formkonstbegrepp ryms även arkitektur, konsthantverk, hantverk och hemslöjd dvs. den medvetet formgivna miljön och dess föremål. Bild- och formområdet uppvisar en stor bredd när det gäller innehåll, verksamhetsforrner och aktörer. Antalet yrkesverksamma bild- och formkonstnärer har sedan 1975 ökat med över 50 procent och uppgick 1990 till nära 20 000 varav ca 1/3 är medlemmar i de olika konstnärsorganisationema. Ca 58 % av de yrkesverksamma bildkonstnärema och konsthantverkarna i Sverige bor i de tre storstadsområdena. Goda utställningsmöjligheter och en kvalificerad konstpublik liksom utbildnings- och fortbildningsmöjligheter är viktiga förklaringar till detta. Den relativa tillväxten av yrkesverksamma har dock varit större utanför storstäderna varför storstadsdominansen bland bild- och formkonstnärer minskat med några procentenheter. Utbudet av konst är omfattande. Iden offentliga miljön och i bostadsområden har den ökat väsentligt. Nya verksamhetsfält har tillkommit för konstnärlig gestaltning t.ex. utformningen av vägar och broar.

Årligen visas närmare 1 000 museiutställningar av konst och konsthant-

verk och närmare 9 000 utställningar i konstföreningsregi, varav 6 000 på arbetsplatser. En omfattande utställningsverksamhet bedrivs av 200-300 kvalitetsgallerier. Till detta kommer auktionsñrmor och konsthandel som bidrar till kommersialisering marknaden men också ökat intresse och en av kunskapsspridning. Stora samlingar av konst finns centralt i Statens konstmuseer och i varierande omfattning regionalt i länsmuseer samt i ett antal specialmuseer varav 233

SOU 1995: 85

vissa har statligt stöd. Betydande samlingar och verksamheter inom konstområdet har kommunala museer, med Göteborgs konstmuseum som det största. Museemas verksamheter är emellertid ojämnt fördelade över landet. Bildkonsten är den konstart som berörts minst av kulturlivets regionalisering. Landstingen har inte tagit samma ansvar för bildkonsten som för t.ex. musik och teater. Huvudparten av de tillfälliga utställningama i länsmuseema utgörs dock av konstutställningar. I kommunerna har det 20 år kommit till ett antal konsthallar, som antingen drivs i egen regi eller i föreningsregi, och några konstmuseer. Utanför de större städerna är det dock fortfarande ont om offentliga lokaler där det går att se utställningar, möta konstnärer i arbete eller ta del av visningar och annan konstbildande verksamhet. Bara en knapp tredjedel av kommunerna har en egen konsthall eller ett konstmuseum med fackutbildad personal. Det är bland de små och medelstora kommunerna som bristerna utställningar och utställningsmöjligheter finns. Antalet gallerier har ökat under de senaste decennierna. Det medför att möjligheterna att ta del av konst, även mycket kvalificerad, blivit betydligt större. Galleriexpansionen är ett tecken att intresset för nutidskonst ökat. Det medför också att konstnärskåren fått större möjligheter att möta en publik. De senaste åren har inneburit en kraftig vitalisering av utställningsoch programverksamhet i anslutning till experimentell konst, som ofta visats oväntade platser och i okonventionella lokaler. Det allmänna intresset för bild- och formkonst i form av besök på museer och utställningar, privata inköp av konst och eget utövande har varit stabilt under perioden. Ungefär 20 procent av befolkningen ägnar sig målning och teckning och andra former av eget konstnärligt skapande bl.a. i studiecirklar. 700 000 är medlemmar i konstföreningsrörelsen, främst genom över 2 000 konstföreningar arbetsplatserna, varav merparten är organiserade inom Sveriges Konstföreningars Riksförbund samt genom Folkrörelsernas konstfrämjande. Museer och konstutställningar har nära 2 miljoner besökare per och privata inköp av konst görs för drygt en miljard kronor per år. Bild- och formonirådet har många aktörer och intressenter. Detta förhållande, som i sig är en tillgång, innebär emellertid också problem. Konstbildens och bildkonstnärernas liksom det kvalificerade konsthantverkets ställning är förhållandevis svag den kommersiella marknaden. När det gäller de offentliga åtagandena kännetecknas de av en splittring av resurser och en svårighet till överblick när det gäller insatser och effekter. Det saknas starka, samlande aktörer och en effektiv struktur för ansvars- och uppgiftsfördelning och samverkan. Det statliga kulturstödet fördelas högst olika mellan olika konstarter, genrer och verksamhetsformer. Statens stöd till bild- och fomiområdet uppgår

Bild och form

budgetåret 1993/94 till knappt 235 miljoner kronor att jämföras t.ex. med 1 miljard kronor till teater. På bild- och formområdet finns visserligen institutioner men inte ett lika systematiskt uppbyggt institutionsnät som teater- och musikområdena eller för den kulturhistoriska museiverksamheten. Förutom ansvaret för Statens konstmuseer ger staten bidrag till länsmuseema och några kulturinstitutio-

därutöver. Övriga konstmuseer drivs med några få undantag utan statligt

ner stöd. Detsamma gäller landets konsthallar. Det statliga stödet till bild- och formområdet är huvudsakligen inriktat mot produktionsledet. Genom Konstnärsnämnden och Kulturrådet stödjer staten enskilda konstnärer och organisationer med ersättningar och bidrag. Staten är vidare, genom Statens konstråd, tillsammans med landsting och kommuner stora beställare och köpare av konst, såväl s.k. staftli- eller löskonst som monumental konst med fast knytning till olika byggnader och offentliga miljöer. I den kommunala kulturverksamheten har bildkonsten ekonomiskt sett en mycket liten plats. Anslagen till museer och utställningar uppges i medeltal utgöra 6 % av kommunernas totala kulturanslag. Då inbegrips alla slags museer och utställningar, vilket innebär att anslagen till ren konstverksamhet är betydligt mindre, exakt hur mycket går inte att avgöra då detta inte särredovisas. I drygt 10 % av alla kommuner förekommer arbetsstipendier till konstnärer och något fler subventionerar ateljéer. Som inköpare av konst har kommunerna en viktig roll tillsammans med staten och landstingen. - I betänkandet Konstnärens villkor" uppges att det finns ca l 000 bildoch formkonstnärer som satsar att helt eller huvudsakligen livnära sig sitt konstnärsskap. 10

10 235 Se not

11 Litteratur och tidskrifter

Litteratur- och tidskriftsområdet karaktäriseras av stor titelbredd i utgivningen av böcker genom en årlig utgivning från svenska förlag av drygt 5 000 titlar s.k. allmänlitteratur, att allt fler nyutgivna titlar är översättningslitteratur och att dominansen för engelskspråkig översättningslitteratur ökar, ett brett utbud av försäljningsställen för böcker, men fullsorterad bokhandel saknas i många kommuner, ökande betydelse för bokklubbsförsäljningen av litteratur, att bibliotekens inköp av böcker svarar för runt 5 % av bokförlagens försäljning till återförsäljare, en stor mängd tidskriftstitlar marknaden, en hög andel läsare i befolkningen drygt 80 % har läst en bok senaste året och var tredje svensk har läst i en bok en genomsnittlig dag, att senast lästa bok i regel är en skönlitterära roman, att det vanligaste sättet att skaffa böcker är via biblioteket, en stabil andel i befolkningen som skriver insändare eller artiklar men en minskande andel brevskrivare, att kostnaderna för litteratur och tidskrifter till största delen bärs av medborgarna själva, att det mest omfattande statliga stödet på litteraturområdet är det som går direkt till författarna i form av författarpenning och stipendier, att det statliga litteraturstödet har betydelse för bredden i utgivningen bl.a. genom de små förlagen och enmansförläggare, att statliga bidrag lämnas också för långsiktiga insatser som utgivning klassikerserie för skolan, stöd till lagerhållning av viss av litteratur och utgivning av August Strindbergs samlade verk.

SOU 1995: 85

11.1 Befolkningens intresse för litteratur och tidskrifter

Trots att de faktiska förutsättningarna med hög läskunnighet är goda är intresset för litteratur i befolkningen mindre än intresset för musik men högre än för teater eller bildkonst och konsthantverkl Var tredje person menar att man är mycket eller ganska intresserad av att läsa böcker. De som är mycket intresserade av att läsa böcker utgör bara 10 % av befolkningen. Andelen intresserade är större bland kvinnor, bland äldre och bland personer med eftergymnasial utbildning. Drygt 15 % av befolkningen uppger att de har mycket litet intresse av litteratur. I denna grupp är män överrepresenterade liksom med låg utbildningsnivå. Även i denna ökar andelen med personer grupp ökande ålder. Nästan 30 % av alla pensionärer uppger sig ha ett mycket litet intresse för litteratur. Då man ber vuxna nämna en favoritförfattare blir det prosaförfattare en som nämns. Hela 41 % nämner namnet en sådan och 25 % nämner då namnet en författare som kan räknas till kvalitetslitteraturen. Dessa favoritförfattarna är i regel från detta sekel men mycket få, bara 2 % av befolkningen, nämner författare som debuterat efter 1970. De som är ointresserade av litteratur har inte tillfrågats om någon favoritförfattare. Ungefär lika många nämner en svensk författare som en angloamerikansk. Ytterst få nämner någon författare från länder utanför denna krets, och bara l % nämner författare från de övriga nordiska länderna. I åldersgruppen 15-24 år är det drygt 40 % nämner angloamerisom en kansk författare som sin favorit och bara 13 % som nämner svensk. I ålden rarna över 45 är förhållandet det omvända. Böcker från andra språkområden än det nordiska eller angloamerikanska nämns nästan uteslutande av personer med eftergymnasial utbildning. De nämnda favoritförfattarna eller favorittitlama fördelar sig ungefär lika kvalitetslitteratur och underhållningslitteratur. Inom underhållningslitteraturen dominerar spänningstemat i alla åldrar och är helt dominerande i ungdomsgruppen. Framför allt pensionärerna tycks ha en bredare smak och nämner dessutom såväl historiska teman som kärlek och romantik.

11.2 Utbud litteratur och tidskrifter

av 11.2.1 Kanaler för spridning År 1970 avreglerades bokbranschen genom att systemet med fasta bokpriser avskaffades och fri prissättning böcker började tillämpas. För att underlätta

1 Nordberg J Nylöf G 1990: Kulzurbarometern i detalj: Tema Litteratur och bibliotek. PUB Informerar IV Sveriges Radio/PUB i samarbete med 238 Statens kulturråd.

Litteratur och tidskrifter

övergången mellan fastprissystem och fri prissättning träffades en överenskommelse mellan bokförlag och bokhandel, det s.k. fackbokhandelsavtalet, som kom att gälla t.0.m. 1992. Fackbokhandelsavtalet reglerade framför allt frågor om abonnemang och rabatter för bokhandeln. År 1968 att det fanns 525 boklådor i landet 335 Auppgavs varav var boklådor, vilket närmast kan jämföras med dagens fackbokhandel. Uppgifter från 1973, då det fanns 295 s.k. A-boklådor och 151 stycken B-boklådor visar att en stor förändring ägde rum åren innan 1974 års kulturpolitiska beslut. Tre år efter att fastprissystemet avskaffats hade alltså ett 80-tal boklådor, varav hälften fullsorterade, försvunnit från marknaden. Minskningen fortsatte under 1970-talet och år 1982 fanns 254 fackbokhandlar, 83 servicebokhandlar samt ett 50-tal specialbokhandlar. Därefter har situationen varit ganska stabil med någon minskning av fackbokhandlar och en viss ökning av servicebokhandeln. Sedan fackbokhandelsavtalet upphört räknar man med 200- 220 bokhandlar har en direkt relation till förlagen med en regelbunden som leverans böcker, 100-120 boklådor som huvudsakligen erhåller av nya böcker via Seeligs nyhetsservice samt ett 50-tal boklådor med ett specialiserat sortiment. Fram till mitten av 1970-talet förekom så gott som ingen kedjebildning inom bokhandeln utan branschen bestod med några få undantag av fristående bokhandelsföretag. Den kedjebildningen som då började ledde så småningom bokhandlar formerades de kooperativa mångfilialföretill att tre grupper av tagen med 40 butiker, Bokiakedjan med ca 100 bokhandlar samt ett knappt ca hundratal fristående boklådor utan knytning till kedja. Seelig är bokhandelns distributions- och serviceföretag. Det fungerar som grossist mellan de svenska förlagen och den svenska bokhandeln och sköter också distributionen från ca 250 förlag till bokhandeln. Seeligs centrallager omfattar 40 000 titlar. Sammanlagt levereras ca 30 miljoner exemplar via ca Seelig år. Seelig har också utarbetat ett informationssystem KLOKA för per bokhandeln. Katalogen innefattar ca 130 000 titlar. Det är i första hand med små och medelstora förlag som Seelig har distributionsavtal. De allra minsta förlagen med ett fåtal titlar per år är i regel hänvisade till att själva sköta sin distribution till bokhandeln från eget lager. Volymen är för liten för att kunna täcka distributörens grundpriser. Vissa förlag har dessutom egen postorder- respektive bokklubbsförsäljning med kataloger, där även vissa andra småförlag har möjlighet att medverka. egna Är 1992 fanns det nästan 200 boklådor helt sin ort. som var ensamma Av dessa hade mer än 60 % uppburit statligt kreditstöd. Minskningen antalet butiker hänför sig till de tre storstadsområdena av samt till orter med mindre än 10 000 invånare. På orter med mellan 10 000 och 30 000 invånare har antalet butiker ökat.

SOU 1995: 85

Diagram 11.2.1 Utveckling av bokhandeln i olika delar landet mellan av 1982 och 1992.

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län E 1982 Gävleborgs län Västernorrlands län I 1992 Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län l l l I l a . 0 10 20 30 40 50 60 Antal bokhandlar Källa: Tabell 11.2. l a

År 1992 var det 77 av landets kommuner som saknade bokhandel. Det är emellertid 40 av dessa kommuner som är förorter till större städer eller har tillgång till en annan bokhandel inom en 3-milsradie. Av de 17 kommuner utan egen bokhandel där det är mer än 5 mil till närmaste bokhandel ligger alla utom en i Norrlandslänen.

Litteratur och tidskrifter

I rena landsbygdsområden är bokläsningen mindre än i andra delar av landet trots att biblioteksbesöken inte har en anmärkningsvärt låg nivå. Bokhandelns Finansieringsinstitut har också påtalat att butiksnedläggelser kan leda till minskad bokkonsumtion. Man menar att ingenting tyder att biblioteken skulle öka sin utlåning på dessa orter utan att resultatet är en ren minskning av läsandet. Bokklubbama har blivit en allt viktigare försäljningskanal. De fick sitt genombrott under 1970-talet. Vid den tidpunkt då bruttoprissystemet för böcker fanns fyra bokklubbar verksamma i Sverige. År 1980 hade dessa övergavs ökat till 37 och en viss ökning skedde även under 1980-talet, men i långsammare tempo. Senare undersökningar saknas men 1994 uppskattades antalet

till 50 med tillsammans ca 2 miljoner medlemsskap Vissa bokklubbar är

ca knutna till enskilda förlag eller företagsgrupper medan andra bokklubbar är fristående.

11.2.2 Utgivning av litteratur Kunskaperna om bokutgivningen grundas huvudsakligen två källmaterial dels Svensk bokförteckning som katalogiserar alla böcker utgivna i landet, dels Svenska Bokförläggareföreningens branschstatistik som redovisar fakta om utgivningen från föreningens medlemsförlag. Den senare statistiken täcker dock inte hela den omfattande marknaden utan ca 70 % av den totala bokutgivningen eller 90 % av bokförlagen. En hel del av massmarknadslitteraturen saknas i denna statistik liksom bl.a. ett av de stora förlagen/bokklubbarna Bra Böcker. Enligt Svensk bokförteckning utges årligen närmare 13 000 boktitlar varav merparten är nyutgivning. Den stora utgivningsvolymen gäller emellertid facklitteratur i hela dess vidd, medan skönlitterära och barn- och ungdomslitteratur utgör vardera drygt 2 000 respektive l 000 titlar per år. Med undantag för den senaste 20-årsperiodens början har nivån bokutgivningen legat tämligen stabil när det gäller skönlitteratur för vuxna medan antalet titlar inom bam- och ungdomslitteraturen i det närmaste fördubblats. Bilden blir inte exakt densamma om bokförlagens branschstatistik används. Den stora skillnaden uppstår i antalet utgivna facklitterära titlar, men nivåerna ligger också lägre för såväl skönlitteratur som barn- och ungdomslitteratur. I diagrammet nedan illustrerar vi hur nyutgivningen av litteratur ter sig enligt Bokförläggareföreningens statistik.

2 Yrlid R i Carlsson U Anshelm M, red. 1995: MedieSverige 1995. Statistik och analys. NORDICOM-Sverige nr 241

SOU 1995: 85

Diagram 11.2.2 Antal utgivna nya titlar av olika slags litteratur enligt Bolçförläggareföreningens statistik.

Antal titlar 1 400

1 200 I Facklitteratur l 000 :Cl- Skön litteratur 800 0 Barn- och 600 v/ ungdoms-

M

böcker 400 ., o Uppslagsverk 200

Källa: Tabell 11.2.2a

Den årliga nyutgivningen av skönlitteratur har ökat med närmare 300 titlar under 20-årsperioden och bland bam- och ungdomsböcker har tillkommit drygt 200 titlar årsbasis om man jämför 1973 med situationen 20 år senare. Före mitten av 1980-talet särredovisades inte nytryck och pocketutgåvor för vuxen- respektive barn- och ungdomslitteratur eller fackböcker. Därför är det svårt att ge en uppfattning om den sammanlagda utgivningen för respektive litteraturkategori dessförinnan. Av de titlar som utges under ett år, enligt Kungl. bibliotekets databas Libris, är ett ökande antal översättningslitteratur. Vid periodens början utgjorde dessa ca l 700 av de då drygt 8 000 titlarna, medan det 1993 utgavs

drygt 2 700 översatta titlar. Översättningslitteraturen utgör således täm-

en ligen stabil andel av det totala utbudet. Den översatta litteraturen kommer i klart dominerande utsträckning från den anglosaxiska språkkretsen. Denna andel tenderar också att öka över tid medan översättningslitteraturen från t.ex. Danmark och Norge har minskat sin andel.

Litteratur och tidskrifter

Diagram 11.23 Antal titlar av översättningslitteratur efter översättningsspråk

enligt Libris-systemet. Samtliga utgivna titlar skönlitteratur, bam- och ungdomslitteratur och facklitteratur.

Antal titlar 3000

2500- Övriga språk 2000- I Norska

Danska 1500- I Franska

1000-

E Tyska 500- I Engelska

0q D O Q VU OO -1 -4 N V3 l K OO % % OO C C C Ö °°°9$99 .C233

Källa: Tabell 1l.2.3a

Antalet sålda volymer har mellan 1973 och 1994 ökat från 12,5 miljoner till ca 15 miljoner.

SOU 1995: 85

Diagram I1.2.4 Antal titlar samt tryckta respektive sålda volymen Bolçförläggareföreningens utgivning enligt Bolçförläggareföreningens statistik.

1 000-tal 30 000 -r .4 I / /

25 000 -- u_

20 000 I Tryckta volymer o/ . . of o 15 000 / O-0§ .° ° Sålda volymer

10 000 -- A Nya titlar

5000.t AA_-A-_AZ i-u A A u r AA 0.: : : : : : : : :: : rlOmDON 61mm

ttäåååâ saga

222522335 82e 0000000 00 lIlI-llI_1v-1 lä

Källa: Tabell 1l.2.4a

I takt med att bokutgivningen ökat har utgivningen av inhemska skönlitterära författare ökat i antal titlar per år men minskat i andel av den årliga utgivningen. År 1973/74 publicerades inom för Bokförläggareföreramen ningens medlemsföretag 439 nya skönlitterära titlar. Av dem 263 svenska var originaltitlar, vilket 60 %. År 1994 redovisar föreningen motsvarar ca 728 nyutgivna titlar varav 328 var svenska. Det motsvarar 45 %. Under ca samma period har lyriken och dramatiken i nyutgivningen minskat något till översättningslitteraturens fördel. Andelen svenska författare till nyutgiven bam- och ungdomslitteratur har däremot ökat aning. en 1982 års bokutredning uppskattade att antalet bokförlag år 1984 i vidaste mening uppgick till över 700 och att ett drygt hundratal av dessa svarade för merparten av den till allmänheten riktade bokutgivningen. Budgetåret 1991/92 ansökte ca 250 förlag eller enskilda utgivare statom ligt litteraturstöd. Av dessa kan ca 150 betecknas som en- eller tvåboksutgivare, medan övriga kan sägas bedriva förlagsverksamhet med eller mindre mer regelbunden utgivning. Den sistnämnda gruppen torde utgöra den helt övervägande delen av antalet allmänutgivande förlag den svenska bokmarknaden. Antalet medlemsförlag i Svenska Bokförläggareföreningen uppgick år 1991 till 127. Efter den stora tillväxten av små och medelstora kvalitetsförlag under slutet av 1970-talet har större delen av 1980-talet kännetecknats av stabilitet. Under

Litteratur och tidskrifter

senare år har emellertid ett antal små och medelstora förlag köpts upp av konkurrensstarkare förlag eller i några fall gått i konkurs. Den holländska - koncernen Wolters Kluwers köp av Liber är den första stora inbrytningen av utländskt kapital den svenska bokmarknaden. På bamboksmarknaden som tidigare inte har påverkats lika starkt av på- gående koncentrationstendenser har en koncentration skett de senaste åren. - Den svenska bokmarknaden har därmed även med läromedlen undantagna utvecklats till ett oligopol med fem dominerande ägargrupper: Bonniers, Liber/Norstedt ägd av Wolters Kluwer, Bra Böcker, Natur och Kultur samt Rabén Sjögren. Dessa grupper torde svara för ca 75 % av den totala bokförsäljningen.

1 1 2 3 Tidskriftsutbudet . . Begreppet tidskrifter omfattar sammantaget en mängd titlar. Kulturrådet gör bedömningen att det kan röra sig om ca 10 000 titlar. Enligt Svensk tidskriftsförteckning som NORDICOM bearbetat finns ca 3 000 tidskrifter, men då ingår t.ex. inte ett stort antal företagstidskrifter. Företagstidskrifter utgör ändå en betydande del av utgivningen enligt Svensk tidskriftsförteckning. Analysen visar att, förctagstidskriftcrna oräknade, ungefär hälften av alla

tidskrifter är olika slags organisationstidskrifter.3 Populärpressen omfattar ca

10 % alla utgivna tidskrifter. Detta slags press behandlas i kapitel 17 tillav sammans med morgon- och kvällspressen. Fackpressen har under perioden mellan 1975 och 1991 utgjort ungefär 15 % av tidskriftsutbudet och andelen kultur- och allmänpolitiska tidskrifter varierar runt 10 % av utbudet.

3 Carlsson U Anshelm M, red. 1993: MedieSverige 1993. Statistik och analys. NORDICOM-Sverige nr l och Carlsson U Anshelm M, red. 1995: MedieSverige 1995. Statistik och analys. NORDICOM-Sverige 245 nr

SOU 1995: 85

Diagram 112.5 Tidskrifter upptagna i Sveriges Tidskriftsförteckning uppdelade på olika tidskriftstyper.

% 100 90 Övriga 80 E Kultur och 70 allmänpolitisk tidskrift 60 Fackpress 50 Populärpress 40 I Företagstidskrift 30 20 N Kommunal tidskrift l 0 D Statlig tidskrift O I Organisationstidskrift lf ö O D OO l OO 00 OO OO C ON ON ON ON år inkluderar tidskrifter från Postens tidningstaxa. Källa: Tabell ll.2.5a

Organisationstidskrifterna är, med de små ideella organisationernas medlemsblad exkluderade, ungefär l 500 till antalet. Trots att vissa ideella organisationer således saknas är ändå detta den ledande typen av utgivare. Närmare 40 % av alla organisationstidskrifter har sitt ursprung som medlemsblad för en ideell organisation. Intresseorganisationer och ekonomiska organisationer av olika slag har varsin fjärdedel av organisationstidskriftstitlarna medan de fackliga organisationerna svarar för ca 10 % av titelbredden. Ca 250 tidskriftstitlar har statliga eller kommunala utgivare. Kulturtidskrifterna utgör bara en mindre del av samtliga utgivna tidskrifter. Exakt hur många det totala antalet är kan bara uppskattas Kulturrådet gör bedömningen att det kan finnas ca l 000 titlar som betecknas som kulturtidskrifter. Knappt hälften av dem som ansöker om stöd och bidrag brukar utgå till ca 200 titlar. Vi väljer därför här att beskriva de tidskrifter som ansökt om stöd från Statens kulturråd. Om de övriga finns bara tillfällig och ytlig information. Under 1980-talet ökade antalet kulturtidskrifter som ansökte om offentligt stöd från 180 titlar till fler än 300 titlar år 1990. År 1993/94 ansökte ca sammanlagt 301 tidskrifter om stöd vilket också beviljades 185 stycken. De nytillkomna tidskriftema har i regel låg periodicitet. I takt med att tidskriftema ökade i antal försköts således proportionen mellan olika periodiciteter så att mer än hälften av alla kulturtidskrifter som utges l990-talet utkommer med

Litteratur och tidskrifter

år och andelen kulturtidskrifter med månadsutgivning har 1-4 nummer per minskat från 15 till 10 % av samtliga utgivna titlar. Kulturtidskriftema spänner över ett brett fält av ämnen. Några ämnen dominerar dock utgivningen nämligen det samhällsvetenskapliga området samt konst, musik, teater och film. Tillsammans täcker dessa ämnesområden närmare 40 % av de titlar som ansöker om stöd. Spridningen på ämnesområdena har varit ganska konstant över 20-årsperioden. Den största enskilda förändringen är att tidskrifter av mer allmän eller blandad karaktär minskat i betydelse. Från att 1980 ha utgjort närmare 25 % omfattar de 1990-talet bara 15 % av alla kulturtidskrifter. Det är dock inte kraftig minskning antalet tidskrifter med blandat innehåll som är förklaen av ringen bara ett tre titlar har försvunnit utan att de nytillkomna tidskrif- - par terna i stor utsträckning är tematiska. Störst förändring i en enskild genrer kan noteras inom kategorin litteraturhistoria där utbudet ökat med mer än 10 titlar.

11.3 Läsare och läsvanor

På årsbasis har bokläsningen ökat under de första åren av den 20-årsperiod vi studerar. .År 1968 andelen bokläsare någon gång under ett år 68 % i bevar folkningen. År 1982 hade den andelen ökat till 82 % och 1990-talet uppmäts fortfarande denna nivå. Enligt Mediebarometem har andelen bokläsare i befolkningen en genomsnittlig dag varit ganska konstant de senaste 15 årenfl Runt 30 % beav folkningen har läst eller bläddrat i en bok i går. I diagrammet nedan skiljer för 1994 från alla tidigare. Man har i denna undersöksig ett av mätvärdena ning uttryckligen sagt att även läxböcker ska räknas in vilket ledde till en kraftig ökning andelen läsare, framför allt i åldersgruppen 9-14 år. av

4 Mediebarometem 1994. Rapport utgiven av MedieMätning i Skandinaiven AB och Mediebarometem 1994. MedieNotiser nr 1 1995. Rapport utgiven av NORDICOM-Sverige 247

SOU 1995: 85

Diagram 11.3.l Andel befolkningen 9-79 år läst bok av som en en genomsnittlig dag.

35 30

1979 1982 1985 1988 1991 1992 1993 1994 1994 l

Samma definition som tidigare år. Läsning av läxböcker inkluderat. Källa: Tabell 11.3.1a

Alla läser inte varje dag, men redan i perspektivet att ha läst i en bok den senaste veckan fördubblas andelen läsare jämfört med genomsnittlig dag en och ca 80 % av befolkningen har läst någon bok under loppet ett år. av

11.3.l Läsare i olika åldrar och skillnader mellan män och kvinnor Ju äldre man är desto vanligare är det att inte alls ha läst bok under året. Så en gott som alla barn och ungdomar i skolåldern tvingas att läsa böcker i skolarbetet men redan bland personer över 20-årsåldern kan man notera att så många som ca 20 % inte läst någon bok alls det senaste året. Bland pensionärer är motsvarande andel 30 %. Observera att då frågan om läxböcker ställs blir siffrorna högre.

Litteratur och tidskrifter

Diagram I1.3.2 Andel bokläsare senaste månaden och senaste året i olika åldersgrupper.

% Senaste månaden Senaste året 100 I.

90 D"°u-c|

80 §72:

:lj9-l4 år 70

o./..

n15-24 år 60 50 --o--25-44 år 40 o45_64 år 30 U6S- ar , 20 10 0 + : : : : : : . -- N m 1 1- 01 m 1 ON ON ON ON Ch -O O ON O O OK 0 O x O -x- ON ON O O

Källa: Tabell 11.3.2a

Liksom så många olika områden inom kultursektom är kvinnor mer aktiva än män. Detta gäller oavsett ålder, men äldre grupper man jämför desto mer liknar de varandra i sina vanor.

11.3.2 Utbildning och facklig tillhörighet

Utbildning är en avgörande faktor för läsvanoma. Medan 30 % och 40 % av de lägst utbildade inte har läst någon bok det senaste året är det bara mellan 5 % och 10 % av personer med eftergymnasial utbildning som tillhör ickeläsarna. På årsbasis är det inte så stora skillnader mellan olika fackliga gruppers läsvanor. Däremot läser SACO-kollektivets medlemmar betydligt oftare. Ungefär dubbelt så stor andel av dessa som inom LO-kollektivet, eller drygt 60 % mot 30 %, läser böcker i stort sett varje vecka.

SOU 1995: 85

Diagram 11 .3.3 Bokläsning senaste året. Andelen läsare fördelad efter fackliga huvudorganisationer och kön. Jämförelse mellan 1982/83 och 1990/91 .

% l 00 90 80 70 60 50 40 30 SACO kvinnor 20 . / SACO män 10 TCO kvinnor 0 TCO män LO kvinnor LO män

Senaste året Varje vecka

Källa: Tabell ll.3.3a

11.3.3 Läsning av olika slags litteratur

Vad är det då man läser Vanligaste litteraturkategori är skönlitterär prosa följd av facklitteratur av olika slag. Barn- och ungdomsböcker har också många läsare de flesta naturligtvis i barn- och ungdomsåldrarna. Den sma- laste kategorin är poesi. Totalt 10 % av befolkningen har läst någon poesi under ett år. Poesi når få i alla undergrupper befolkningen, läsningen a-v men förekommer oftare bland kvinnor, i högre åldrar och bland med personer gymnasial och eftergymnasial utbildning.

Litteratur och tidskrifter

Diagram 11.3.4 Andel av befolkningen som läst olika slags litteratur någon gång det senaste året. Skönlitteratur Prosa vuxna totalt Spänning Science fiction Kärlek/romantik Annat

Poesi

Facklitteratur totalt Teknik/natur Konst/kultur/ biografi Samhälle/historia m.fl. Samlevnad/ psykologi Religion/ livsåskådning

Barn- ungdomsböcker

Seriealbum %

Källa Tabell ll.3.4a Genom att fråga läsarna om deras senast lästa bok har man konstaterat att denna i regel är en skönlitterär roman för vuxna. Det är fallet för 44 % av befolkningen och författaren är vanligen angloamerikansk. Oavsett undergrupp i befolkningen är senast lästa bok oftare en underhållningsroman än en kvalitetsroman. Vanligaste tema är spänning. Observera alltså att litteraturvalet för

SOU 1995: 85

det faktiska läsandet skiljer sig från de får på frågan favoritförsvar man om fattare. I det fallet nämns kvalitetslitteratur något oftare än vad läsvanoma sedan i praktiken visar prov på.

l 1 3 4 Tidskrifter . . Även relativt få nås tidskrifter och Specialtidningar om av en genomsnittlig dag är det många som under loppet av en vecka har läst i någon tidskrift. Andelen läsare av tidskrifter under loppet av ett år är mindre än läsare av böcker.

Ju äldre en person är, desto vanligare attden har läst tidskrift. Tid-

en skriftsläsare är oftare män än kvinnor. Tidskriftsläsande är också relaterat till hög utbildning. Trots att de fackliga tidskriftema bara utgör en mindre del av tidskriftsutbudet är det ändå så att läsningen av dem är den mest utbredda. Det förklarar i någon mån tendensen till att läsarna också huvudsakligen finns i de yrkesverksamma åldrarna. Därefter följer två vanliga tidskriftsteman med varsin målgrupp musiktidskrifter som främst når personer under 25 år och ñlm/foto/konsttidskrifter som når personer mellan 15 och 44 år i störst utsträckning. Bland högutbildade är också läsning av litteraturtidskrifter vanligt. Läsning av böcker och tidskrifter samvarierar genom att båda är så utbredda och bara lO % av befolkningen har enbart läst tidskrifter inga böcker. men Denna grupp domineras av män med låg utbildning i heltidsarbete och de fackliga tidskriftema spelar här säkert en stor roll.

Läsning av seriealbum och serietidningar Som en särskild typ av tidskrifter och Specialtidningar kan serietidningar räknas. Ungefär halva befolkningen har läst en serietidning någon gång under året och läsargruppen domineras av barn och ungdomar även om hälften av alla 25-44-åringar också läst serietidning. Serietidningsläsaren är, liksom tidskriftsläsaren, oftare en man. Det förekommer ibland i debatten påståenden om att bokläsandet ersätts av serietidningsläsande och tv-tittande. Statistiken pekar dock inte någon sådan trend. Att bara läsa serier och inte böcker är mycket ovanligt. Endast 6 % av befolkningen har bara läst serietidningar och inte någon bok. Det är något vanligare bland män i förvärvsarbetande ålder. Det är 16 % av befolkningen som under det senaste året läst ett s.k. seriealbum. Att läsa sådana är absolut vanligast bland barn och ungdomar där omkring 40 % under det senaste året läst ett sådant. Det är ovanligt att bara läsa seriealbum utan läsningen varvas med läsning av böcker.

Litteratur och tidskrifter

11.3.5 Sätt att skaffa böcker och tidskrifter I en undersökning från 1989 tillfrågades bokläsare hur de fått tag på de böcker de läst under året. De tre vanligaste sätten är att läsa en bok som fanns hemma, att låna på bibliotek samt att ha fått boken som gåva, men även lån från släkt och vänner och köp i bokhandeln är betydande. Totalt är det 55 % av befolkningen som någon gång under året läst en lånad bok. Nästan lika vanligt är att man köpt en bok vilket 51 % uppger att de gjort. Vanligaste inköpsställe är bokhandeln där var tredje tillfrågad hade handlat, följt av postorder, som inkluderar bokklubbar, som 23 % anlitat. Varuhus uppges av nästan 20 % som inköpsställe. Kiosk, tobaksaffär, antikvariat och bokombud är mindre vanliga inköpsställen.

Diagram 11.3.5 Andel av befolkningen som skaffat böcker på olika sätt un-

der ett år. Sätt att erhålla bok för läsning 1989 Lånat av: Bibliotek, bokbuss Släkt, bekanta Köpt via: Bokhandel Varuhus Per post Kiosk, tobakshandel Bokombud Auktion, antikvariat

Erhållits som gåva "Fanns hemma" På annat sätt % J 50

Källa: Tabell 11.3.5a

Att få böcker man läst som gåva förekommer oftast bland bam och i någon mån bland ungdomar. För åldersgruppen 9-14 år är faktiskt bokgåvan det vanligaste sättet att få tag i en bok efter lån bibliotek. Ungdomars vanligaste bokanskaffningssätt efter biblioteket är att läsa böcker som redan finns hemma.

SOU 1995: 85

I en undersökning om bokanskaffning med något annorlunda uppläggning från 1972 tillfrågades bokläsare om hur de skaffat de böcker de läst de som senaste 14 dagarna. Detta gör att studierna bara blir begränsat jämförbara. I undersökningen från 1972 dominerade helt klart biblioteket som anskaffningsställe var tredje bok kom därifrån medan bokhandel och bokklubbar vid den här tidpunkten spelade en ganska undanskymd roll. I anslutning till uppföljning av läsande av böcker inom utgivningen av En bok för alla har frågor ställts vid två tillfällen till befolkningen om hur de skaffar böcker, oavsett om det är för läsning eller böcker bort.5 egen som ges Av den studien att döma har bokklubbarna som anskaffningsväg hållit en konstant nivå sett över tid. Både 1978 och 1985 var andelen i dessa undersökningar knappt 25 % av befolkningen. Ungefär var tredje svensk uppgav vid båda undersökningstillfallena att man levde i en familj där minst en person var medlem i någon bokklubb.

11.4 Amatörutövande i fonn av eget skrivande

Svenskarna inte bara läser de skriver också själva. Sedan 1983 har Kultur- barometem mätt omfattningen av olika skrivaktiviteter hos befolkningen. Även i SCB/ULF finns uppgifter egenaktiviteter med anknytning till om skrivande. Ungefär 20 % av befolkningen skriver under loppet av ett år någon gång dagbok eller dikter. De flesta som skriver gör det också regelbundet. Det är alltså ungefär samma storlek den grupp som skrivit dagbok eller dikter senaste månaden som gjort det senaste året. Andelen som skriver har inte heller förändrats nämnvärt sett över tid.

5 Johansson H O Petterson L 1986: En bok för alla från förlag till läsare. Litteratur och samhälle nr 1-2. Avdelningen för litteratursociologi, 254 Uppsala universitet.

Litteratur och tidskrifter

Diagram 11.4.1 Andel av befolkningen som skrivit olika slags alster det senaste året respektive senaste månaden.

Andel som skrivit...senaste...

ng. mig. . Brev, år

40 -ü--Brem månad 0 Dagbok, år 3 0 --0--Dagbok, 20 å

Aglgiåâ A Insändare, år 10 I A A ff A u r

T üálnsändarm

O i i i i v månad V7 l C F" CU ° ° ° W V3 I O v % OO OO OO C ON O ON O O

Källa: Tabell 11.4. 1a

Särskilt kvinnor skriver dagbok eller dikter i stor utsträckning. Det är 30 % av alla kvinnor som uppger detta mot bara 11 % av männen. Skrivande hör också tydligt ungdomen till. Det är dubbelt så stor andel bland 9-14-åringarna som bland 25-44-åringama som skrivit dagbok eller dikter. Ett återkommande intresse för skrivande kan dock noteras bland personer som uppnått pensionsåldem. I Kulturbarometem ingår också frågor om att skriva insändare och artiklar. Den grupp som ägnar sig detta är betydligt mindre, cirka l0 % av befolkningen, och det finns inga tydliga könsskillnader. Även här finns det liten en tendens till större aktivitet bland yngre än äldre, men den starkaste förklaringsvariabeln är utbildning. Mer än 20 % av alla med eftergymnasial utbildning har skrivit en artikel eller insändare det senaste året mot mindre än 5 % av personer som saknar gymnasial utbildning. Den vanligaste formen för skrivande är att skriva brev. Ungefär halva befolkningen räknar sig som brevskrivare och ungefär en tredjedel har skrivit brev den senaste månaden. Sedan mätningarna inleddes 1983 har emellertid just brevskrivandet genomgått en förändring, genom att andelen minskat med 7 procentenheter. Minskningen i andel är ungefär lika stor bland män som bland kvinnor även om kvinnorna är brevskrivare i betydligt större utsträckning än män. Minsk-

SOU 1995: 85

ningen av brevskrivandet tycks dock främst vara en generationsfråga. Bland personer över 40 år är förändringen bara ett par procentenheter, bland de men yngsta, 9-l4-åringarna, är minskningen mer än 10 procentenheter. Tidigare skrev närmare 80 % av alla skolbarn brev åtminstone någon gång om året. I dag är det knappt 70 % som skrivit ett brev. Det är de sporadiska brevskrivarna som minskat i andel bland de yngre den andel som någorlunda regel- bundet skriver brev har knappast påverkats alls över tid. Inom ramen för studieförbundens verksamhet ordnas många kulturprogram temat litteratur. Den har vuxit till närmare 1 300 arrangemang per år som samlat ca 150 000 deltagande eller åhörare. Tillväxten publik av var särskilt stark i 1990-talets början efter några år av vikande intresse. Till detta ska läggas ett stort antal studiecirklar runt litteratur, främst skönlitteratur. Totalt ordnades ca 6 000 cirklar med mer än 53 000 deltagande år 1993/94 i ämnena litteraturhistoria och skönlitteratur.

11.5 Litteraturornrådets ekonomi

En exakt siffra över bokbranschens samlade ekonomi saknas, men med hjälp av olika källor kan man dra slutsatsen att man 1992 omsatte drygt 3,5 miljarder kronor exklusive moms i konsumentvärde allmänlitteratur. En svårighet när det gäller beräkningen av bokbranschens ekonomi är tillgången data från branschens olika delar. Alla förlag ingår inte i Bokförläggareföreningen och finns därför inte med i den statistiken. Bokförlaggarnas branschstatistik redovisar inte den samlade försäljningen till bokklubbar någonstans. Man hur sedan 1990/91 delat upp försäljningen till egna bokklubbar och klubbar med annan ägare i två olika poster den ena anges i förlagsnettopris, den andra i konsumcntpris. Hur försäljningen till klubbar med andra ägare redovisats före 1990/91 framgår inte av statistiken. För bokklubbsmarknaden finns ytterligare ett problem med redovisningen genom att den tidigare största klubbgruppen i landet Bra Böckers bokklubbar inte - ingår i Bokförläggareföreningens statistik. Under 1980-talet uppges Bra Böckers bokklubbar ha haft ca en tredjedel av bokklubbsmarknaden. l nedanstående diagram redovisas skattningar av konsumentvärdet för bokförsäljningen med avseende fördelningen mellan de olika kundgrupperna. Redovisningen sträcker sig endast fram till 1988. Bokförläggareföreningen, som gjort beräkningarna, har därefter slutat med detta slags redovisning. Ett av skälen är att det finns en oenighet mellan bokhandels- och bokförläggarbransch om hur konsumentvärdet ska beräknas för den del av försäljningen som sker via bokhandel. Bokhandeln hävdar att man genom den fria prissättningen har sämre marginaler försåld litteratur än bokförläggarna gör antagande om i sina kalkyler.

Litteratur och tidskrifter

Diagram 11.5.1 Bolçförsäüningens fördelning mellan olika kundgrupper. Andel av försäljningen omräknad till konsumentvärde exkl. och exkl. moms returer.

100%

ll Övrig direkt- eller 80% återförsäljning

Presam Preab m.fl. 60% EI Varav varuhus

E Bibliotek 40% EI Bokklubbar

I Fackbokhandel inkl. 20% Seelig

0%

Källa: Tabell 11.5. 1a

Sedan 1990/91 redovisar bokförlagsbranschen sin försäljning på ett nytt sätt som inkluderar bokklubbarna i statistiken över värdet försäljningen till av återförsäljare. I figuren nedan således värdet bokförsäljningen i anges av förlagsnettopriser istället för i skattade konsumentpriser.

SOU 1995: 85

Diagram 11.5.2 Värdet bolçförsäljningen fördelad mellan olika av återförsäljarkategorier. Andel av försäljningen i förlagsnettopriser exkl. moms och exkl. returer.

100%

II Övriga 80% Presam

60% CI Varuhus

E Biblioteksförsäljning 40% Bokklubbar

20% I Bokhandel

0% -4 01 O O x x @ v-I ON ON O O u-a .-4

Källa: Tabell l l.5.2a

En stor, och ökande, del bokförsäljningen går numera via bokklubbarav uppskattas ta 24-28 % av återförsäljarmarknaden beroende vilket na som branschorgan som står för beräkningen. Det förekommer också försäljning böcker genom direktförsäljning från av bokförlagen. Denna ingår inte i diagrammet ovan, men det skattade konsumentvärdet 1994 250 miljoner kronor vilket innebär en ökning jämfört var ca med periodens början då konsumentvärdet uttryckt i 1994 års penningvärde var drygt 170 miljoner kronor. Biblioteksförsäljningen utgör under hela 20-årsperioden sedan 1973 en mindre del, runt 5 %, bokförlagens samlade försäljningsvärde. av Enligt Bokförläggareföreningens statistik har originalutgivningen kommit att bli allt viktigare del i den fakturerade försäljningen medan omtryck och en pocketutgåvor fått relativt mindre betydelse för förlagens intäkter. Under seår har realisationsförsäljningens andel av det fakturerade beloppet komnare mit att öka en aning i betydelse.

Litteratur och tidskrifter

Diagram 11.5.3 Fakturerad försäljning olika slags litteratur. av

Miljoner kronor i 1994 års penningvärde 8 OO ::§ 700 -A--Skönlitteratur 600

:EF-

500 facklitteratur

400 -42 Bam- och ungdoms- 3 00 litteratur 200 10-- Uppslagsverk

1OO -Oá Pocket och inb.

o.9zO

0 .t i : - - - billigböcker m v O O

° a Pocket och billighets-

upplagor särredovisade 1973/74 1982/83 - Källa: Tabell 11.5.3a

Den ökande marknaden svarar facklitteraturen för. Observera i diagrammet ovan att pocketböcker och andra billighetsupplagor tidigare särredovisades, men att denna försäljning efter 1982/83 ingår i respektive litteraturkategori. Därav den högre kurvan för följande år. Försäljningsvärdet av barn- och ungdomslitteratur har minskat senare år och på 1990-talet säljs inte uppslagsverk i någon betydande omfattning via Bokförläggareföreningens förlag. Eftersom förlagskoncemen Bra Böcker inte ingår i statistiken syns emellertid inte effekten av utgivningen Natioav nalencyklopedien som påbörjats under l990-talet.

11.5.1 Befolkningens kostnader för böcker och tidskrifter

Den största delen av kostnaden för böcker och tidskrifter står läsarna själva för. Enligt SCB:s undersökningar privathushållens utgifter spenderar det av genomsnittliga hushållet drygt 1 000 kronor per år böcker. Detta belopp har varit tämligen konstant i fast penningvärde sedan 1970-talet. Enligt Nationalräkenskaperna köper svenska folket tillsammans böcker för än mer 3,6 miljarder kronor. Dessa värden stämmer tämligen väl överens med de uppskattningar bokbranschen själv gör. Man lägger ytterligare ca 9 miljarder

SOU 1995: 85

kronor tidningar, tidskrifter och andra tryck. I den senare posten ingår dagstidningar, veckopress m.m.

ll.5.2 Offentligt stöd till litteratur och tidskrifter Det ligger i det offentligas intresse att säkra en jämn utgivning och tillgång till kvalitetslitteratur. Folkbibliotekssystemet är en av grundstenama i detta, bidrag till författare, bokutgivning och bokhandel är andra. Författarna kompenseras genom den ersättning som utgår för utlåning av deras verk via biblioteken. Sedan 1975/76 är det också möjligt för bokförlagen att få stöd för sin utgivning av kvalitetslitteratur som inte helt bärs av marknaden. Stödet är ett selektivt stöd som i huvudsak har formen av efterhandsstöd till enskilda titlar. Bokhandeln har särskilda stödformer för att bibehålla infrastrukturen med välsorterade boklådor runt om i landet.

Litteratur och tidskrifter

Diagram 11.5.4 Utvecklingen det statliga litterturstödet i 1 000-tals kroav nor. 1994 års penningvärde.

Litteraturstöd Antal 1 000 kronor 60 000 .- .Ã . 50 000 --

ng

40 000 .f__ål ...

30000--

20000-.

10000.-

0 : : : : : : : : : : ä ä å å ä ä

2 ä 5

a

ex O O Ch 0 ax ox ox ox ax v-t - -1 v-t -u v-l -u -n

Källa: Tabell 1l.5.4a

Diagram 11.5.5 Utvecklingen av det statliga litterturstädet i kronor titel. per 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor per titel 50 .. 45 I 40 -. 35 /. -n- n 30 -. 25 -- 20 .. 15 ..- 10 -- 5 -- O 1 1 | 1 1 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 1l.5.5a

SOU 1995: 85

Diagram 11.5.6 Utvecklingen av det statliga litterturstödet i antal Stödda titlar inom olika litteraturkategorier.

Antal titlar 300 .- Svensk

/ N

skönlitteratur . u u 250 / .. áü--Bam- och g. ungdomslitteratur 200 .. O Facklitteratur

:0-- Skönlitteratur i översättning

A Klassisk litteratur

A-- Litteratur minoritetssprak .

O

á._.Z o Projektstöd

l 0 : : : 4 : : : m O Ch N N m 1 OO 00 00 ON ON ON ON X S X S E X Öl ln 00 v- v- hl O OO OO OO O ON ON O O C O ON ON ON O . ... . ... . .

Källa: Tabell ll.5.6a

Litteraturstödet är huvudsakligen titelbreddande stödform som utgår till en förlagen för enskilda titlar. Bidragsgivningen, som Statens kulturråd svarar för innebär en kvalitetsprövning. Bidragen utgår i huvudsak som efterhandsstöd. Ett villkor för bidrag är att förlagen för de stödda titlarna tillämpar av

staten fastställda maximipriser, den s.k. prispressen. Årligen får ca 800 titlar

stöd. Litteraturstödet kommer såväl de stora bokförlagen som de små förlagen och enmansförläggarna till del. För de senare kategorierna är titelstödet många gånger en förutsättning för utgivning. Betydelsen av stödet för de större förläggarna har diskuterats. Som exempel kan nämnas att Bonnierkoncernen 1993 omsatte ca 2 miljarder kronor och att man under samma period uppbar knappt 2 miljoner i titelstöd. Den största enskilda delen av litteraturstödet utbetalas till ny svensk skönlitteratur. Ungefär en tredjedel av litteraturstödet går till denna litteraturkategori.

Litteratur och tidskrifter

Stödet till litteratur invandrar- och minoritetsspråk utgick ursprungligen som ett förlagsstöd och har 1993/94 omvandlats till ett system med verksamhetsbidrag. Inom ramen för litteraturstödet görs också ett antal riktade åtgärder bokornrådet. Här stöds utgivningen av August Strindbergs samlade verk. Vidare lärrmas verksamhetsbidrag till En bok för alla AB för deras utgivning av serien En bok för alla samt för läsfrämjande åtgärder för barn och ungdom. Det finns också ett särskilt stöd till utgivning av en klassikerserie för skolbruk. Stöd lämnas också till författarverkstäder och Svenska Vitterhetssamfundet och Samfundet de nio har verksamhetsbidrag via detta anslag. Särskilda bidrag lämnas också för produktion av lättläst litteratur som ges ut av Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur. Under en kort period lämnades också stöd i form av kreditgarantier till bokförlag. Denna stödform har numera upphört. Bokhandeln stöds flera olika sätt. Det finns ett sortimentsstöd till bokhandeln, möjlighet till lån för investering kreditstöd, stöd till rådgivning samt katalogdatorstöd. Målsättningen med katalogdatorstödet är att huvuddelen av de berörda mindre bokhandlarna ska ges möjlighet att ansluta sig till branschens gemensamma datoriserade katalogsystem. Stödet ska därefter avskaffas. Stödet till bokhandeln administreras av Bokbranschens Finansieringsinstitut AB BFI. Tidigare fanns också ett distributionsstöd som garanterade bokhandeln tillgång till de boktitlar som givits ut med offentliga bidrag. Sedan fackbokhandelsavtalet avvecklades 1992 har dock distributionsstödet till fackbokhandeln upphört. Under de 15 år som stödet till bokhandeln i form av investeringslån har funnits har man beviljat lån vid 168 tillfällen. Lånen är jämnt fördelade över tid. En analys av lånens ändamål tyder på att de flesta gått till ombyggnad av befintliga butiker. En tredjedel av krediterna har utnyttjats i samband med nyetablering eller överlåtelse av butiker 11 respektive 23 %. Antalet lån till nyetableringar ökar under hela perioden medan överlåtelselånen tenderar att minska. De flesta lånen har gått till fackboklådor och mycket få av de boklådor som beviljats krediter har sedermera lagts ner endast 7 av 168 bokhand- lar. Bokhandelsstödet kommer huvudsakligen handeln utanför storstadsregionerna till del. I de tre storstäderna har bara 1 av 168 kreditgarantier lämnats en fackbokhandel men 5 av 9 beviljade krediter till specialhandeln har gått till storstadsområdet. Sortimentsstödet infördes 1985 i syfte att ge möjlighet för bokhandeln att kunna hålla en bredd i utbudet. Sortimentsstödet är konstruerat som ett abonnemang genom en anslutning till distributören SeeligCo. Abonnemangen kan väljas på några olika nivåer med som mest l 000 titlar i abonnemanget. De titlar som ingår i abonnemangen är numera, till skillnad från i det tidigare

SOU 1995: 85

fackbokhandelsavtalet, inte kopplade till titlar med statligt litteraturstöd. Detta har naturligtvis diskuterats. Å sidan har framhållit detta brisena man som en tande möjlighet för de statligt understödda titlarna att nå ut med hjälp av det statliga distributionsstödet. Å andra sidan hävdas att man genom ett populärare urval av titlar i sortimentsabonnemangen kunnat bibehålla bokhandeln, och därigenom kanalen till det smalare sortimentet för intresserade orten. Mellan 80 och 90 av servicebokhandlarna har årligen tagit del av detta speciella stöd. En analys visar att trenden varit att butikerna efter en tid blir djärvare i nivån sitt abonnemang. Sedan 1992 finns möjlighet att erhålla statligt stöd vid inköp av dator till bokhandeln. Genom tillgång till gemensamma databaser är avsikten att varje bokhandel ska ha möjlighet att kunna ge komplett information om boksortimentet utan att behöva tillhandahålla varje enskild titel i sin butik. Stödet till författare, översättare m.fZ. uppohovsmän på det litterära området utgörs av ersättning relaterad till utlåningen folk- och skolbiblioteken. Ersättning utgår alltså också för användningen av bibliotekens referenslitteratur. Stödets storlek bedöms efter en stickprovsundersökning på bokutlåningen, som årligen genomförs av Sveriges Författarfond. Det statliga stödet fördelas av Författarfonden. Stödet behandlas utförligare i kapitel 21. Tidskriftsutgivningen i landet har också sin motsvarande stödform. För kulturtidskrifter finns således möjlighet att ansöka om produktionsstöd och utvecklingsstöd från Statens kulturråd. Kulturrådet har också satsat resurser på att marknadsföra detta stöd och har t.ex. under många år samlat de tidskrifter fått stöd i gemensam katalog som bl.a. finns tillgänglig på som en landets alla bibliotek. Under del av 1980-talet utbetalades också ett allmänt stöd till organisaen tionstidskrifter. Stödet infördes 1977 och avskaffades l juli 1986.

Litteratur och tidskrifter

Diagram I1.5.7 Utveckling av det statliga stödet till kulturtidskrifter och

organisationstidskrtjñer i 1 000-tals kronor. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 180 000 ..

F

160 000 -. 140 000 -- 120 000 . Stöd kulturtidsknfter . 100 000 .. EI Anslag till 30 000 organisations- -tidskrifter 60 000 " vissa år 40 000 .. 20 000

Fälg..

.. 0

Källa: Tabell l 1.5.7a Tabell 11.5.4a

11.6 Utbildning och arbetsmarknad

Den enda högre utbildningen för den som vill ägna sig skrivande i vid bemärkelse är joumalistutbildningen. Intresset för den har ökat kraftigt under den gångna 20-årsperioden. Sedan utbildningen förlängdes från två till tre år och blev en egen utbildningslinje har man numera drygt 400 registrerade elever varav ungefär 150 examineras per år. Intresset hos allmänheten för att skriva är så stort att 13 folkhögskolor ordnar skrivarkurser. Enligt Folk- och bostadsräkningen har knappt 1 000 personer i Sverige uppgivit författare som yrke. Det är en ökning med närmare 300 personer sedan 1975. Mer än hälften dem kodades författare i Folk- och av som som bostadsräkningen 1975 fanns i Stockholm med omnejd. Den dominansen för huvudstaden har i stort hållit sig över tid trots att man inte är beroende av en lokal arbetsmarknad på samma sätt som inom teater- eller musikområdet. 1990 fanns mer än 60 % av alla författare i någon av de tre storstadsregionema.

SOU 1995: 85

I Folk- och bostadsräkningen ingår emellertid bara personer som bedömer att författarskapet är den huvudsakliga sysselsättningen. Enligt Författarförbundet finns drygt 2 000 författare i Sverige. Gruppen har ökat med ca 500 sedan mitten av 1970-talet. I Dramatikerförbundet är drygt 400 personer medlemmar. En viss dubbelanslutning förekommer.

11.7 Sammanfattande iakttagelser

Inte inom något annat traditionellt konstområde står medborgarna själva för så stor del av de sammanlagda kostnaderna som på litteraturområdet. Bokbranschen beräknas ha ett konsumentvärde i storleksordningen 3,5 miljarder kronor. Till det kommer allmänhetens utgifter för inköp av olika tidskrifter. Andelen bokläsare har, efter att ha ökat under den första delen av perioden, hållit sig ganska stabil på årsnivå om än med en svag tendens till minskning de senaste åren. Läsaktiviteten är hög drygt 80 % av befolk- ningen har läst en bok det senaste året vilket är avsevärt högre än aktiviteten på många andra kulturområden undantagandes dagstidningsläsning, fonogram- eller radiolyssnande samt tv-tittande. Det är dock ont om återkommande uppföljningar av läsarna och vad de läser. Antalet författare har ökat något under perioden och antalet titlar som publiceras av svenska författare har också ökat. För barn- och ungdomsböcker tycks litteraturstödet ha fått en relativt stor betydelse. Ungefär 20 % av dessa böcker får i dag statligt utgivningsstöd. För skönlitteratur för vuxna är andelen lägre. Utgivningen av skönlitteratur från mindre språkområden och en del av klassikerutgivningen är särskilt beroende av litteraturstöd. Kulturrådet, som återkommande följt upp och värderat stödets effekter, drar slutsatsen att staten till låg kostnad uppnår den avsedda effekten att stärka mångfalden och kvaliteten i bokutgivningen. Differensen mellan tryckupplagan och försålda exemplar av varje enskild titel är stor. I takt med att fler titlar utges säljs också färre exemplar per titel. Tendensen till ett växande bokberg har man försökt bemästra genom att dra ner tryckupplagoma. Det är angeläget att noga följa hur förlagsbranschen i ett sådant läge agerar i förhållande till utgivning av kvalitetslitteratur. Liksom flera andra enskilda kulturområden kan vi konstatera att det offentliga stödet är tydligast produktionssidan. De insatser som görs för att sprida litteratur och tidskrifter eller för att vidga kretsen av mottagare är inte lika uthålliga eller tydliga. Upphörandet av fackbokhandelsavtalet innebar att de statligt stödda titlarna inte längre fick samma automatiska distribution till fackhandeln som tidigare.

Översättningslitteraturen domineras helt av översättningar från engelska.

Utvecklingen i förlagsbranschen sedan 1974 präglas av en viss koncentra- 266 tion. Fem stora förlagsgrupper, varav en utlandsägd, dominerar nu markna-

Litteratur och tidskrifter

den. Det är också hos dessa som tillgången till egna distributionsföretag och bokklubbar finns. Mindre förlag har under perioden såväl etablerats som upphört. För de mindre och medelstora förlagen med kvalitetsutgivning har det statliga litteraturstödet enligt de flesta bedömare spelat en inte oväsentlig roll för utgivningsmöjligheter och överlevnad. Antalet bokhandlar minskade påtagligt framför allt under 1970-talet. Läget har sedan stabliserats. Bokhandelns andel av den totala bokförsäljningen är med internationella mått mätt låg. Bokklubbama har i dag runt en fjärdedel av marknaden. En tendens som blivit markant senareår är kedjebildningen inom bokhandeln. Sedan fackbokhandelsavtalet upphörde 1992 råder "avtalslöst" tillstånd mellan förlagsbranschen och bokhandelsbranschen. Förlagens gemensamma marknadsföringsinsatser har också minskat. Genom det avtalslösa tillståndet och genom kedjebildningen inom bokhandeln har de stora förlagen fått ett större inflytande över bokhandelns inköp. För medelstora och mindre förlag och för den fristående bokhandeln har detta inneburit svårigheter. Kulturrådet har t.ex. i olika sammanhang redovisat en risk för att de små och medelstora kvalitetsförlagens titlar inte når ut till handeln. Mellan framför allt de stora förlagen och bokhandelskedjoma å ena sidan och mindre förlag, fristående bokhandlar och författarna å den andra finns skillnader i bedömningen av hur väl dagens bokmarknad fungerar. Det gäller också värdet av det statliga litteraturstödet inklusive frågan om prispressen, där de större förlagen är relativt kritiska.

12 Folkbibliotek

Biblioteksoinrâdet karaktäriseras av

ett omfattande nät av folkbibliotek, ett omfattande nät av skolbibliotek, länsbibliotek, lånecentraler och depåbibliotek som stödjande funktioner, statligt finansierade forsknings- och specialbibliotek samt privata företagsbibliotek, ett väl utvecklat system för lån av medier mellan bibliotek, den s.k. lånekedjan, en stor andel i befolkningen som besöker biblioteken, att ett de vanligaste sätten att skaffa en bok man läst är att låna - av den bibliotek, en ökande andel utlåning av facklitteratur samt läsning bibliotek, pågående uppgifterna för folkbiblioteken i riktning - en breddning av mot funktionen som inforinationscentra, att statens ekonomiska bidrag till folkbiblioteken är av huvudsak- ligen stimulerande karaktär.

12.1 Befolkningens intresse för bibliotek

Intresset för att besöka biblioteket är, vad vi kunnat finna, inte direkt uppmätt. Däremot kan vi konstatera att biblioteksbesök tillhör en av de mer frekventa fritidsaktivitetema för befolkningen. Jämfört med andra kulturaktiviteter är biblioteksbesök absolut vanligast. Att låna en bok bibliotek är också, som framgick i kapitel ll, ett av de vanligaste sätten att skaffa sig tillgång till böcker. Det är 40 % av befolkningen det senaste året läst bok som de lånat bibliotekJ Det är vissom en serligen fler som såväl läser böcker överhuvudtaget som besöker biblioteket under loppet ett år i något ärende men andelen av befolkningen som lånat av hem böcker för läsning tas här som mått intresset för bibliotekens grundläggande uppgift.

1 Nordberg J Nylöf G 1990: Kulturbarometem i detalj: Tema Litteratur och bibliotek. PUB Informerar IV Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd. 269

SOU 1995: 85

12.2 Bibliotekens utbud

12.2.1 Fasta lokaler och uppsökande verksamhet

Ett viktigt drag i folkbibliotekens utveckling de senaste 20 åren kan beskrivas som kondensering. Det mycket stora antalet filialer och utlåningsstationer av skiftande kvalitet har reducerats parallellt med att omfattningen de lokala av boksamlingama har ökat och tillgången till alternativa medier i bibliotekets utbud breddats.

Diagram 12.2.1 Utveckling av antal biblioteksfilialer.

Antal filialer 2 000 1 800 l 600 l 400 1 200 1 000 800 600 400 200 O D O Öl 1h OO F4 01 C0 I l 00 OO OO O O O C O O 0 ON O O O v-a .q -4 -4 v-i .-1 u-u um Källa: Tabell 12.2. 1a

Under 20-årsperioden har närmare 1 000 filialer och utlåningsstationer försvunnit samtidigt som den sammanlagda veckoöppettiden vid biblioteksñlialerna har ökat. Det betyder att de många små, sällan öppna, utlåningsstationerna minskat i antal till förmån för filialer med mer omfattande service och ökat öppethållande. De senaste båda årens biblioteksstatistik tyder att denna trend nu brutits och veckoöppettiden minskar åter.

F olkbibliotek

Diagram 12.2.2 Utveckling av genomsnittligt veckoöppet vintertid vid biblioteksfilialenta.

Timmar/vecka l 8 16 14 12 10 8 o A N 0

Källa: Tabell 12.2.2a Tabell l2.2.1a

Parallellt med att små utlåningsstationer avvecklats har antalet kommuner med tillgång till bokbuss ökat. I periodens början fanns bokbuss i var fjärde kommun. I dag fungerar bokbusservice i drygt kommun. Ett sätt att varannan rationalisera denna service har varit att flera kommuner delar samma buss. I 30 av kommunerna med bokbusservice sköts administrationen från någon annan kommun. Folkbiblioteken har också satsat på uppsökande verksamhet av olika slag. Man har satsat att placera ut böcker för läsning inom förskolan, vård- och omsorg samt på olika arbetsplatser. För den som är sjuk eller annat sätt bunden till hemmet finns möjlighet att låna från folkbiblioteket genom servicen Boken kommer". Inriktningen av den uppsökande verksamheten har långsamt förskjutits under de gångna åren mätningarna startade 1978. - Proportionellt större andel av resurserna satsas i dag förskolan medan insatserna inom sjukvården reducerats sjukhusverksamheten är dock den mest omfattande i årsverken räknat.

SOU 1995: 85

Diagram 12.2.3 F olkbibliotekens uppsökande verksamhet. Antal kommuner som erbjuder service och antal individer erbjuds den. som

Antal kommuner 300 Antal individer som kunde få service 1993 |ê---I .27 i

250 I Äldreomsorg

111 100 st

:D--Förskola/ fritids 307 287 st

0 Arbetsplatser 170 991 st

-Ojsjukhus 50 33 816 st ..

0 : : : : : oo .- v xx c m l OO 00 OO ON O O O ON O O

Källa: Tabell 12.2.3a

Den kraftiga nedgången för sjukhus mellan 1990 och 1993 förklaras att av äldrevården omorganiserats 1992 ÄDEL-reformen. Statistiken genom är därför inte jämförbar tillbaka i tiden.

12.2.2 Bibliotekens bok- och mediebestånd

Tack vare lånekedjan har den svenske låntagaren ett enormt utbud litteratur av till sitt förfogande. Totalt inrymmer de svenska folkbiblioteken drygt 45 miljoner bokvolymer. Skolbiblioteken uppges ha 30 miljoner enheter. Det ca bör dock påpekas att det rests kritik emot den uppgiften. Kritikerna menar att delar av skolornas bokbestånd är inaktuell, gallringsbar litteratur. Forskningsbiblioteken har enligt senast tillgängliga statistik närmare 670 000 hyllmeter böcker, vilket med försiktig omräkning innebär ytteren ligare närmare 35 miljoner volymer. Mediebeståndet de svenska folkbiblioteken utgörs såväl tryckta av som audio-visuella medier. De tryckta medierna är alltjämt helt dominerande men tillväxten med avseende talböcker och fonogram har varit tydlig de senaste decennierna. På senare år har även tillgången videogram ökat. I Sverige finns inte till skillnad från i Norge och Finland avtal med public service-televisionen om tillhandahållande av program på kassett till allmänheten, men

F olkbibl iotek

vissa bibliotek har ändå såväl tv-program som mer traditionella Videofilmer i sitt medieutbud. Även den mycket blygsamma tillgången till konst i bibliotekens mediebestånd har ökat under perioden. En viss stagnation har inträtt de senaste åren. Bokbeståndet uppges till en tredjedel bestå av barnböcker. De senaste 20 åren har biblioteken förstärkt sitt bestånd av barnlitteratur genom att nyförvärven till nästan 40 % utgörs av sådana böcker. Uppgifter om hur det resterande beståndet fördelar sig mellan facklitteratur och skönlitteratur för vuxna saknas i statistiken. Bibliotekens fasta boksamlingar i form av referenslitteratur utgör mindre än 5 % av boksamlingarna. Andelen har inte förändrats under de gångna 20 åren. I statistiken över skolbiblioteken uppges ungefär 15 % vara uppslagsböcker och hälften facklitteratur. Endast var tredje bok i skolbiblioteket är en skönlitterär bok.

Diagram 122.4 Mediebeståndets utveckling vid folkbiblioteken.

Antal 1 OOOvolymer 50 000 .- 45 000 - " .. - 40 000 q. 35 OOO .- 30 000 . D Bokbestånd 25 000 I AV-medier 20 000 - 15 000 - 10 000 - 5 000 -

0 i b b h

uppgift saknas. Källa: Tabell 12.2.4a

Uppgifter om bok- och mediebeståndet måste kompletteras med information om nyförvärv och gallring för att en bedömning av kvaliteten ska kunna göras. Den tillgängliga statistiken ger inga uppgifter om folkbibliotekens gallring medier. Däremot vet vi att ungefär 15 % av bokbeståndet förvaras av i magasin. Skolbiblioteken anses i många fall ha en hög andel föråldrat eller utslitet material.

SOU 1995: 85

Diagram 12.2.5 Nyförvärv av böcker vid folkbiblioteken.

Antal l 000 volymer 2 500 ..

2 000 ..

1 500 ..

1000--

500 .

0- Vi D O Öl ih OO l l OO OO OO O O O O Ch O l v31 vä v-l 1 I Källa: Tabell l2.2.5a

Vi kan konstatera att antalet nyinköpta böcker till folkbiblioteken har minskat sedan senare hälften av 1980-talet. Uppgifter om titelbredden tyder emellertid att denna har ökat något under samma period. Det betyder att variationen i folkbibliotekens utbud har ökat under perioden genom fler titlar, fler olika AV-medier och även ett ökat antal tidnings- och tidskriftsprenumerationer. Samtidigt har det minskade antalet exemplar av vissa nyinköpta

böcker gjort det svårare att snabbt kunna låna aktuell och efterfrågad litteratur.

Uppgift om hur stor andel av nyförvärven som är skönlitteratur saknas tyvärr i den återkommande statistiken. I en studie av folkbibliotekens inköp av nyutgiven skönlitteratur kunde konstatera att bibliotekens inköp till man ca två tredjedelar är vad som kunde klassificeras som kvalitetslitteratur medan en tredjedel av nyförvärven utgjordes av böcker i underhållningsgenren. Detta är ungefär omvänt till förhållandet mellan underhållningslitteratur och kvalitetslitteratur i bokutgivningen.

2 Lindung Y 1989: Lånen, författarna, folk och skolpengarna - om bibliotekens utlåning av skönlitteratur. DIK-förbundet samt Lindung Y i 274 DIK-forum 1991:6.

F olkbibliotek

Diagram 12.2.6 Nyförvärv av vissa AV-medier vid folkbiblioteken.

Antal enheter 90 000 -- 80 000 ... 70 000 - 60 000 - 50 000 I Talböcker - 40 000 D Fonogram . 30 000 . 20 000 . 10 000 - 0 . V D O Öl V1 OO v- hl CO l l l OO OO 00 O O ON Ch O O O ON O ON ON C u- u-u .-4 -o .-4 .- v| v-a .-4

Källa: Tabell 12.2.6a Tabell 12.2.5a

Det kraftigt ökade antalet nyförvärv av talböcker 1988 sammanfaller delvis med period av målmedvetna satsningar att förstärka talboksbeståndet en vid länsbiblioteken i landet. Mellan 1985/86 och 1989/90 fördelades sammanlagt drygt 13 miljoner kronor från Tal- och punktskriftsbiblioteket till länsbiblioteken som bidrag för inköp av talböcker. En motsvarande satsning, men med något års fördröjning kan alltså inom folkbiblioteken. År 1988 är noteras periodens toppår varefter nyförvärven åter minskar.

12.2.3 Bibliotekens övriga tjänster

Även grundläggande uppgift för folkbiblioteken är att tillhandahålla om en böcker för hemlån har uppgifterna successivt vidgats. De flesta bibliotek tillhandahåller läs- och studieplatser, man har ett omfattande utbud av tidningar och tidskrifter vilka i många fall också täcker behoven för invandrare. I allt större utsträckning utvecklas biblioteken i riktning mot att fungera som inforrnationscentraler. Man spelade t.ex. en viktig roll i den senaste folkomröstningen om medlemskap i EU genom att erbjuda en bred information i frågan. Många bibliotek använder datatekniken i ökande omfattning och allt fler erbjuder nu allmänheten en vidgad infonnationsservice. Specialtjänster finns inom biblioteken är t.ex. inläsningstjänst för synskadade, utrustsom ning för släktforskning m.m.

SOU 1995: 85

Biblioteken har också kommit att fungera kulturcentrum i många som kommuner. I

bibliotekets lokaler ordnas utställningar av olika slag och ett

omfattande utbud av kulturprogram i samarbete med bl.a. studieförbunden.

12.3 Befolkningens utnyttjande bibliotek

av

Mått utnyttjande av biblioteken finns två slag. Det är viktigt dessa av att inte blandas samman. Dels produceras årligen statistik över medielån. en Detta är en statistik som bl.a. ska ligga till grund for biblioteksersättningen till författarna, men som också tjänar ett flera mått på bibliotekens som av produktion. Det andra måttet är individorienterat. Man mäter således besökare och låntagare inte i första hand hur många böcker man lånar eller hur ofta lå- - man nar en bok. Besöksstatistiken är sedan början 1980-talet kontinuerlig. av Tyvärr saknas en motsvarande statistik av låntagare. Därför kan vi inte studera om en förskjutning skett över tid i hur stor andel biblioteksbesökama av som också lånar en eller flera böcker. En slutsats kan dra statistisom man av ken är dock att biblioteksbesöken i allt större utsträckning syftar till annat än att bära med sig en bok hem för läsning.

1 2 .3. 1 Medielånen

Folkbibliotekens utlåning

Folkbibliotekens utlåning växte mycket kraftigt under 1960- och 1970-talen för att sedan uppvisa en viss nedgång under l980-talet. I början 1990-talet av har kurvan nytt vänt och uppgång har skett. en svag

Diagram 12.3.1 Bokutlåning i I 000-tals volymer 1967-1993.

Antal 1 000 80 000 ... 70 000 - 60 000 - 50 000 . 40 000 . 30 000 - 20 000 .

l O m D ON VN lf OO v- bl CO O l l F l OO OO OO O O Ch O O O ON O O ON O O O O u-u Fu v-a t-u u u-n u p-n u w- pa

276 Källa: Tabell l2.3.1a Tabell l2.2.5a

Folkbibliotek

Utvecklingen av utlåningen varierar mellan olika län. Medan totalbilden vipå nedgång för utlåningen vid folkbiblioteken under 1980-talet finns sar en det län mot slutet den perioden uppvisat en uppåtgående trend. Det som av gäller Kronobergs, Hallands och Gotlands samt Västerbottens län. Dessa län karaktäriseras också av en mycket kraftig tillväxt av antalet utbildade bibliotekarier under 20-årsperioden ökningar över 100 %. Det rör sig här om län tidigare haft ett omfattande antal utlåningsstationer med få bibliotekasom sitt bibliotekssystem relativt sent. rier anställda och som strukturerat om Den största andelen hemlån har under hela 20-årsperioden gällt barnböcker drygt 40 % av all utlånad litteratur. En omfördelning mellan de båda andra kategorierna facklitteratur och skönlitteratur har inträffat successivt under - samma tid så att skönlitteraturen kommit att utgöra en relativt mindre del av utlåningsvolymen.

Diagram 12.32 Utlåningens fördelning mellan barnböcker, skönlitteratur för vuxna och facklitteratur.

% 45 40 35 30 I barnböcker 25 El skönlitteratur vuxen 20 I facklitteratur vuxen 1 5 10 5 0

Källa: Tabell l2.3.2a Tabell 12.2.5a

Sveriges Författarfond klassificerar utlåningen i de stickprov som ligger till grund för författarersättningen. Drygt 80 000 lån om året har klassificerats efter klassiñkationssignum. Inte oväntat ligger huvuddelen av lånen under H-signum, dvs. skönlitteratur. Det är inte någon av de övriga fackkategorierna samlar 5 % lånen. Vanligast lån inom fackområden är inom som av av kategorin Ekonomi och näringsväsen Q. Inom denna kategori ryms många faktaböcker kring olika hobbys, hem och hushåll. Som framgår är det i första hand böcker lånas biblioteken. AV-låsom är dock i kraftig tillväxt. Utlåningen av talböcker har ökat under hela penen

SOU 1995: 85

rioden och de och fonogramutlåningen svarar med undantag för 1993 för ungefär lika stora andelar av den sammantagna AV-utlåningen med vardera drygt 1,7 miljoner lån år. År 1993 har tydlig förskjutning per en skett som innebär en kraftig ökning av talboksutlåningen och kraftig minskning en av fonograrnutlåningen. Ett generationsbyte skivspelare i befolkningen till CD av kan vara en bidragande orsak till nedgången av fonogramlån. En hypotes till ökningen av talboksutlåningen är att genombrottet for kassettboken kan avspegla sig i statistiken. Den bildkonst som biblioteken införskaffat till artotekverksamhet sätter inga synliga spår i utlåningskurvan.

Diagram I 2.3.3 Utveckling av antalet från folkbiblioteken.

Antal I 000 enheter 3 000 -.

2 500

2 000 I Talböcker

EIFonogram 1 500 I Övriga 1 000 AV-medier

C0 O O Öl lf OO I-i N V l I l OO OO OO O O O O O O O O ON O O O .-1 .-4 I-l u-c u-u nu -u Il F-i

Källa: Tabell 12.3.3a Tabell l2.2.5a

Lån från skolbiblioteken

Utlåningen vid skolbilioteken har gått både och under den period vi upp ner kan redovisa. Huvudtrenden har dock varit nedåtgående med stark - en uppgång mellan 1991/92 och 1992/93. Det återstår att se i kommande uppföljningar denna trend blir bestående eller utgör tillfällighet. om en Minskat lånande med ökad ålder tydligt i skolbibliotekens utlåningssyns statistik. Två av tre barn i åldern 9-14 år har varit på skolbiblioteket det senaste året och utlåningen från skolans boksamlingar är omfattande under de första skolåren och fram t.o.m. "bokslukaråldem 12-14-årsåldem. På gymnasienivå har antalet hemlån från skolan sjunkit drastiskt utan att ungdomarnas biblioteksbesök minskat i motsvarande utsträckning. Det blir fr.0.m. denna ålder folkbiblioteken som får svara för en del av boklånen i stället för skolan.

F olkbibliotek

Diagram 12.3.4 Utveckling av medielånen från skolbiblioteken.

l 000-tal volymer 30 000 -. |:lLåg- och 25 000 mellanstadie- g skolor 20 000 Grundskolor med alla 15 000 stadier

i Högstadie- 10 000 skolor 5 000 Gymnasieskolor O I Totalt O 41 l OO x x OO Öl I OO O ON .- .-4 Källa: Tabell 12.3.4a

Inom skolbiblioteken kategoriseras de utlånade böckerna ett litet annorlunda sätt jämfört med folkbiblioteken. Sedan slutet av 1970-talet har emellertid andelen skönlitteratur för barn och ungdom kommit att utgöra en ökande andel av de utlånade böckerna och även skönlitteratur för vuxna har i någon mån ökat sin andel. Däremot kan man se en klar minskning för barnoch ungdomsanpassad facklitteratur samt tecknade serier. Trenden är således inte densamma som den i utlåningen från folkbiblioteken. Skolbibliotekens boksamlingar i förhållande till folkbibliotekens är satt under debatt. Stora delar av skolans egna boksamlingar är placerade i ämnesoch klassrum och aktualiteten i beståndet har ifrågasatts. Studier har visat rum att framför allt skolan är vinnaren då folk- och skolbibliotek integreras.

Lån från forskningsbibliotek

Forskningsbiblioteken har regionaliserats i takt med att högskolesystemet utvecklats i landet. Kungl. biblioteket och högskolebiblioteken har sin finansiering via den statliga utbildningsbudgeten. Genom att det svenska högskolesystemet i dag har stor frihet att disponera sina anslag har avvägningen av reför forskningsbiblioteken blivit en lokal angelägenhet för högskolorna. surser På del håll tillämpas otraditionella lösningar t.ex. genom att folkbiblioteket en får anslag från högskolan för att även svara för dess bokförsörjning. För ett antal högskolebibliotek förekommer omfattande utlåningsverksamhet fjärrlån. Den mest omfattande verksamheten av detta slag finner vi 279 genom

SOU 1995: 85

vid Göteborgs, Lunds och Uppsala universitet med vardera 30 000-50 000 utlånade enheter i form av fjärrlån. För att täcka kostnaderna för tjärrlåneverksanrheten har avgifter på fjärrlån mellan bibliotekssystemen och även mellan de olika forskningsbiblioteken diskuterats. Fr.0.m. budgetåret 1995/96 har regeringen tillfört Kungl. biblioteket en särskild resurs avsedd att kompensera de ökande omkostnadema vid bibliotek med stor nettoutlåning.

l2.3.2 Biblioteksbesökare

Data över biblioteksbesökare i befolkningen är visserligen insamlade i olika tidsintervall och med olika befolkningsdeñnition, ändå god bild men ger en av läget. Data tyder att det skedde en tydlig ökning av biblioteksbesökarnas andel i befolkningen under 1970-talet varefter nivån i början 1980-talet av

stabiliserades på drygt 60 % av befolkningen vilket motsvarar drygt 4,5

miljoner årliga besökare biblioteken. Denna siffra gäller besök alla slags bibliotek, således inte bara folkbiblioteken. Det finns tendens till liten en en minskning av andelen biblioteksbesökare mellan slutet 1980-talet till börav jan av 1990-talet som troligen har sin förklaring i att undersökningarna har arbetat med olika åldersgränser.

Diagram 12.3.5 Andel av befolkningen besökt bibliotek under som senaste året.

% av befolkningen 70 60 50 40 30 20 10 0 O O O F ON O vu .-4

befolkningen från ll år ingår. befolkningen från 16 år ingår. * befolkningen från 9 år ingår. Källa: Tabell 12.3.5a

F olkbibl iotek

Besök på olika biblioteksstyper Parallellt med att många små filialbibliotek och utlåningsstationer med begränsade öppettider avvecklats har, som tidigare nämnts, folkbiblioteken satsat olika slags uppsökande verksamhet inom såväl vård och omsorg som ute i arbetslivet. Ser vi detta ur individemas perspektiv är det ändå i folkbibliotekets egna lokaler som de allra flesta har lånat sin bok eller dragit nytta

av bibliotekets övriga tjänster. Övriga serviceställen må utgöra en viktig källa

till bokförsörjning för dem som faktiskt utnyttjar dem, men det stora flertalet biblioteksutnyttjare förlägger ändå sitt besök till bibliotekens egna lokaler.

Diagram 123.6 Typ bibliotek som besökts det senaste året 1988/89. av

Folkbibliotek

Skolbibliotek Arbetsplats-/ Företagsbibliotek Forsknings-l lnstitutionsbibliote

Lån från bokbuss/- % av befolkningen 9-79 år bil O 10 20 30 40 50

Källa: Tabell l2.3.6a

Vi har tidigare konstaterat att 4,5 miljoner människor besökt biblioteket under ett år. De flesta av dessa, eller 3,5 miljoner människor har då besökt folkbibliotekets huvudbibliotek eller filialer. Drygt 1 miljon skolbarn och vuxna har varit i skolans egna bibliotek det senaste året. Knappt 300 000 människor har besökt ett arbetsplats- eller företagsbibliotek. Det kan såväl innebära bokbestånd som arbetsgivaren gör tillgängligt inom ramen för tjänsteutövandet boksamling som placerats arbetsplatsen av folkbibliotesom en ket. Ungefär 150 000 personer uppger att de lånat hem böcker som folkbiblioteket placerat på arbetsplatsen. Knappt 200 000 personer har uppgivit att de besökt något av landets forsknings- eller specialbibliotek.

Anledning till besök på bibliotek Även de allra flesta besökare lånar eller återlämnar böcker är andra aktiviom teter också mycket vanliga. Att läsa biblioteket är vanligt, främst handlar 281

SOU 1995: 85

det om tidningsläsning. Men många kommer också till biblioteket för de kulturprogram som ordnas. Att låna ljud- och bildmedier biblioteken tycks fortfarande vara av underordnad betydelse, men andelen AV-lån ökar, från 2 % av lånen 1976 till 7 % av samtliga expedierade lån 1993.

Diagram 12.3. 7 Ärenden i samband med biblioteksbesök 1988/89.

Lånat/lämnat böcker Läst tidn/tidskr Sökt information Besökt evenemang Lånat/lyssnat skivor/band Lånat/sett video Bedrivit släktforskning Annat 2 % av befolkningen 9-79 år n 1 l | I I | 0 10 20 30 40 50

Källa: Tabell l2.3.7a

Besökare i olika åldrar

En av de mest särskiljande faktorerna när det gäller besök på bibliotek är ålder. Ju lägre ålder desto större andel av gruppen har besökt biblioteket det senaste året.3 Från tidiga barnaår och upp till mellanstadiets slut besöker barnen bibliotek i mycket stor utsträckning och dessutom tämligen ofta. Det är 93 % av barn mellan 3-8 år som har varit biblioteket det senaste året. De flesta barn under 9 års ålder besöker biblioteket i sällskap med sin familj, daghem och men skola blir den allt vanligare följeslagaren äldre barnen blir. För de mindre barnen gäller också att föräldrarnas utbildning tycks spela relativt mindre roll för besök biblioteket än vad som är fallet i olika utbildningsgrupper bland vuxna. Ett av tre barn har varit sagostund som arrangeras av biblioteket det senaste året.

3 Filipson L Nylöf G 1994: Småbarnens kultur- och mediebaromerer 1992. M.fl. år. Sveriges Radio/PUB och Statens kulturråd samt Nordberg J Nylöf G 1994: Kulturbarometern perioden juli I99I-juni 282 1993. M.fl. år. Sveriges Radio/PUB och Statens kulturråd.

F olkbibliotek

Från ungefär 15 års ålder avtar besöken på bibliotek och faller därefter kontinuerligt äldre åldersgrupper man studerar. Den avgörande skillnaden mellan äldre tonåringar som besöker respektive inte besöker biblioteket är om de fortfarande går kvar i skolan eller Det är också under tonåren som skillnaden mellan pojkars och flickors biblioteksvanor först börjar skönjas. Denna skillnad har kunnat iakttas sedan 1980-talet då mätningarna inleddes.

Diagram 12. 3.8 Andel biblioteksbesökare året och månaden i senaste senaste olika åldersgrupper. Förändring under 10 år.

% av befolkningen 100 Besökt .. senaste ar o 90 respektive månad: 80 I 1983-85 år 70 60 El 1991-93 år 50 I1983-85 mån 40 30 I 1991-93 mån 20 10 0

Källa: Tabell 12.3.8a

I början av tjugoårsåldern minskar andelen biblioteksbesök och här visar sig också klara utbildningsskillnader mellan studerande och förvärvsarbetande ungdomar. Hela två av fem ungdomar har inte varit biblioteket alls under det senaste året- bara några år tidigare i deras liv var de en av fem. Bara 15 % av förvärvsarbetande ungdomar har besökt biblioteket den senaste månaden, mot 55 % av ungdomar med eftergymnasial utbildning. Ungdomar i 20-årsåldem som har egna småbarn går i mindre utsträckning bibliotek är övriga, vilket kan tyckas överraskande med tanke att små barn är så flitiga biblioteksbesökare. Förklaringen är att ZO-åringamas barn i regel är så små att de ännu inte börjat besöka biblioteket. Sett över en 10-årsperiod har andelen pensionärer som under loppet av ett år besöker biblioteket ökat medan besökare i åldersgruppen 25-44 år har minskat något. En annan förändring är att de mindre barnen, 3-8-åringarna också går mer sällan bibliotek det är en minskning med 12 procent- enheter.

SOU 1995: 85

Parallellt med att biblioteksbesöken avtar med ökande ålder minskar också andelen personer i befolkningen som läst en bok som lånats biblioteket. Bland de yngre skolbarnen förekommer mer läsning av lånade böcker än vad besöken folkbiblioteken förklarar genom att även skolbibliotekslån förekommer.

Diagram 123.9 Andel biblioteksbesökare, låntagare och låneboksläsare senaste året i olika åldersgrupper.

% av befolkningen 100 -. 90-- 81 80--71 71 70 .p 59 60 53 -.. 49 50 50 44 -. 38 39 40 31 .- 29 29 30 - 20 lO - 0 . 9-14 15-24 25-44 45-64 65år år år år år

I Besökt Lånat en bok I Läst en biblioteksbok folkbiblioteket bibliotek

Källa: Tabell 12.3.9a

Skillnader mellan män och kvinnor

Skillnader mellan män och kvinnor i fråga om besök bibliotek börjar framträda i slutet av tonåren. Under småbarnsåren och i skolåldern besöks biblioteket i ungefär lika stor utsträckning av pojkar och flickor. I alla andra åldersgrupper upp till pensionsåldern och oavsett utbildning är kvinnor därefter i större utsträckning än män biblioteksbesökare. Bland personer 25-44 år är skillnaderna framför allt tydliga mellan kvinnor och män med gymnasieutbildning. Drygt 40 % av männen med avslutad gymnasieutbildning har varit biblioteket under det senaste året mot 60 % av kvinnorna med motsvarande bakgrund.

F olkbibliotek

Utbildning och facklig tillhörighet Utbildningsnivån har, som redan antytts, betydelse för andelen biblioteksbesökare. Såväl bibliotek arbetsplatserna, vilka som tidigare nämnts kan vara av olika slag, som forskningsbiblioteken besöks i störst utsträckning av personer med eftergymnasial utbildning. Samma förhållande gäller också folkbiblioteken, men i antal räknat är det ungefär lika många besökare med förgymnasial som med eftergymnasial utbildning som besöker folkbiblioteken. Medan ungefär 75 % av personer med eftergymnasial utbildning besöker biblioteket under ett år är det bara strax under 40 % av personer utan gymnasieutbildning som gör det samma. Man bör emellertid tänka att det föreligger hög korrelation mellan ålder och utbildning varför andra mått kan komplettera bilden.

Diagram 12. 3.10 Biblioteksbesök senaste året fördelade efter fackliga hu-

vudorganisationer och kön. Jämförelse mellan 1982/83 samt 1990/91.

% 9 0 8 0 7 0 60 5 O Hela befolkningen 40 30 SACO-kvinnor / SACO-män 2 0 TCO-kvinnor 10 TCO-män 0 LO-kvinnor LO-män

Källa: Tabell 12.3.10a

Tittar man andelen besökare för olika yrkesgrupper eller grupper med olika facklig tillhörighet- variabler som har starkt samband med varandra framträder ett tydligt mönsterf Inom varje facklig grupp LO, TCO och SACO är kvinnorna de som i större utsträckning besöker biblioteken. Högst

4 Lindgren V Nelander S 1993: Om kultur och fritid. Del 1-3. Ett faktamaterial om förhållandena vid I 990-talets början. Rapporter från löne- och arbetslivsenheten vid LO baserad bearbetningar av SCB/ULF. 285

SOU 1995: 85

andel biblioteksbesökare finner vi hos SACO-kvinnorna, där 83 % besökt biblioteket det senaste året och den lägsta hos männen i LO-kollektivet där 38 % besökt biblioteket. Mönstret blir i stort sett detsamma om studerar de yrkesarbetande utifrån tjänsteställning. Om vi då vänder perspektivet och tittar samtliga yrkesarbetande som besökt biblioteket någon gång under en månad är ungefär 25 % av besökarna arbetarkvinnor, 15 % manliga arbetare, drygt lO % kvinnliga lägre tjänstemän och knappt 20 % mellanhöga kvinnliga tjänstemän. Manliga och kvinnliga högre tjänstemän, samt mellanhöga tjänstemän utgör lika stora delar, knappt 10 % av besökarna. Minst är gruppen lägre manliga tjänstemän som utgör mindre än 5 % av de yrkesarbetande som besökt biblioteket minst en gång i månaden. En jämförelse med resultaten lO år tidigare visar att det är främst manliga tjänstemän som förändrat sina biblioteksvanor och nu i mindre utsträckning besöker biblioteket, särskilt gäller det ofta-besökama.

Biblioteksbesökamas geografiska fördelning

Biblioteken tycks utnyttjas efter i stort sett samma mönster var man än bor i landet med några få undantag5. Biblioteken i Stockholmsregionen har en mindre andel besökare bland bam och ungdomar än genomsnittet för landet. Storstädernas pensionärer har uppsökt biblioteket i större utsträckning än andra pensionärer. I kommuner som är belägna långt ifrån regioncentra kan man också iaktta att de välutbildade i klart högre utsträckning utnyttjar biblioteken än vad personer med upp till och med avslutad gymnasieutbildning gör. I regional kulturundersökning i Örebro län intervjuades ett urval i åldern en 16-74 år om bl.a. sina biblioteksvanonö 61 % av de tillfrågade har besökt biblioteket minst en gång det senaste året. Hälften av dessa har varit på biblioteket sex gånger eller mer. Vanorna relaterade till ålder och kön stämmer helt överens med riksdata. Av de som besökt biblioteket har den övervägande majoriteten varit huvudbiblioteket i sin kommun. Var fjärde biblioteksbesökare har varit biblioteksñlial eller bokbuss och arbetsplats- eller sjukhusbibliotek besöktes av drygt en av tio biblioteksbesökare. Besök över kommungränsema förekommer i mycket liten utsträckning. Till stadsbiblioteket i Örebro söker sig från Övriga kommuner i länet nästan enbart studerande och andra yngre personer. Eftersom barn inte ingår i undersökningen blir fördelningen över besöksärendena annorlunda än i utlåningsstatistiken. Bara en av fyra har lånat barnböcker. Vanligast är lån av fackböcker eller speciallit-

5 Kulturbarometern särskild analys av data från perioden 1983-1991, SR/PUB, opublicerade data. 286 6 SCB 1993: Kulturprofiler i Örebro län.

F olkbibliotek

teratur följt av lån av skönlitteratur. Drygt en av tre har besökt biblioteket för att läsa dagstidning eller tidskrifter. Ungefär hälften biblioteksbesökarna i Örebro län har kunnat precisera av önskemål om hur det lokala biblioteket skulle kunna förbättras. Vanligast är önskemål om fler och nyare fackböcker tätt följt av samma önskemål kring skönlitteratur.

12.3.3 Förändrade vanor Slutsatsen av genomgången av individ- och utlåningsstatistiken blir att andelen biblioteksbesökare ökade kraftigt under 1970-talet fram till de första åren på l980-talet varefter nivån i stort sett hållit sig stabil och hög. Skillnader i besöksmönster för olika ålders- eller utbildningsgrupper har påverkats ganska litet under 20-årsperioden med undantag för att ökningen i pensionärsgruppen inträffade något senare än i övriga åldrar. Ett undantag finns och det gäller de mindre barnen. Jämför man besöksutnyttjandet tio år tillbaka går 3- 8-åringarna visserligen i nästan lika stor utsträckning biblioteket under loppet av ett år, men antalet besök per år har minskat kraftigt. Antalet hemlån per individ har däremot minskat under 1980-talet vilket ger en volymminskning av bibliotekens bokutlåning med närmare 10 miljoner enheter. Skälen till detta kan vara flera och något entydigt svar frågan går inte att finna i befintlig statistik. Inget tyder att andelen läsare i befolkningen skulle ha minskat. En orsak kan istället vara att antalet biblioteksbesök för den enskilda individen nu är färre under loppet av ett år. En annan förklaring kan vara att bibliotekens minskade bokinköp i kombination med ökad titelbredd har gjort det svårare att få tag vissa attraktiva titlar biblioteket. En tredje förklaring kan vara att biblioteksbesöken faktiskt ändrat karaktär så att syftet i mindre utsträckning är att låna hem boken utan i stället läsningen sker direkt biblioteket. En fjärde förklaring skulle kunna vara att man i större utsträckning än tidigare köper nyutgiven litteratur aktuell försälj- ningsstatistik ger dock inget entydigt stöd för en sådan teori. Massmarknadslitteraturen saknas dock i statistiken.

12.3.4 Några internationella jämförelser Vi har uppgifter om biblioteksbesök från en tämligen färsk, gemensam undersökning i de nordiska länderna.7 Undersökningen omfattar inte barn upp till 15 år varför nivåerna generellt blir lägre än siffrorna i övrigt i detta kapitel.

7 Kulturvanor i Norden, Nordisk statistisk skriftserie 62. Köpenhamn, nr 1993. 287

SOU 1995: 85

Enligt denna undersökning har Finland den högsta andelen av befolkningen som besökt bibliotek två av tre finländare har gjort besök det senaste året. - Sverige och Danmark delar en andraplats med i genomsnitt drygt hälften av befolkningen i aktuella åldrar. Island har en något lägre andel biblioteksbesökare med knappt hälften av befolkningen och Norge slutligen nivån två av fem i befolkningen som besökt biblioteket. Skillnaden mellan män och kvinnor återfinner vi i samtliga nordiska länder liksom den fallande ålderskurvan. En fransk källas lämnar data från 1989 och betydligt lägre sådana. Bara 23 % av befolkningen där 15 eller äldre har besökt biblioteket det senaste året och endast 15 % har varit där åtminstone en gång månad. Medan det per i Sverige är vanligare att låna böcker bibliotek än av vänner och bekanta är förhållandet i Frankrike det motsatta. Nästan halva den franska undersökningsgruppen uppger att de lånat böcker av någon bekant utanför hemmet det senaste året alltså dubbelt så många som besökt biblioteket. - I nyligen utkommen publikation9 Europarådets examinatorsen uppger grupp att knappt en av tre nederländare är inskriven vid ett bibliotek, som där är en avgiftsbelagd service, och att 20 % av den vuxna befolkningen "använder biblioteket". Man drar här slutsatsen att det höga utnyttjandet i Norden jämfört med i Nederländerna är kopplat till de avgiftsfria lånen i de nordiska länderna. I den svenska rapporten från Europarådets expertgrupp presenteras data från Storbritannien från 1981. Vid den tidpunkten var det 52 % av den brittiska befolkningen som besökt ett bibliotek det framgår inte i vilket tidsper- spektiv.

12.4 Bibliotekens ekonomi

De svenska folkbiblioteken kostar drygt 2,5 miljarder kronor om året. För 20 år sedan var motsvarande summa 1,6 miljarder kronor uttryckt i dagens penningvärde. Folkbibliotekens ekonomi har således avsevärt förstärkts under 20-årsperioden tillbakagång skett under l990-talet. Kostnaden även om en för folkbiblioteken utöver det som tas in olika serviceavgifter och på för- senade lån -täcks till ca 95 % av kommunerna själva. Stat och landsting delar resten av kostnaderna i proportionerna en respektive två tredjedelar. Den största enskilda kostnadsposten har under samtliga år varit personalens löner. Ungefär hälften av driftskostnaderna utgör personalkostnader såväl i dag för 20 år sedan. Mediekostnaden har blivit den post där folkbibliotesom ken tagit sina besparingar. 1973 utgjorde mediekostnaderna drygt 20 % av bibliotekens driftskostnader. 1991 hade den andelen sjunkit till knappt 13 %.

8 Chiffres Clés 1993 Statistic de Culture. La Documentation F raçaise. - Paris. 9 Cultural Policy in the Netherlands. National Report prepared for the 288 Couñcil of Europe 1994.

F olkbibliotek

Diagram 12. 4.1 Driftskostnader för folkbiblioteken. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 3 000 000

2 500 000

I Driftkostnader 2 000 000 EI varav för 1 500 000 personal

I varav för 1 000 000 . medier

500 000

Källa: Tabell 12.4. 1a

Kapitalkostnadema för folkbiblioteken ökade kraftigt i slutet 1970-talet. av Efter ett antal år med relativt låga kapitalkosmader för folkbiblioteken ökar nu kostnaderna igen.

Diagram 12.4.2 Kapitalutgifter för folkbiblioteken. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 140 000 - 120 000 .. 100 000 .. 80 000 I Kapitalkostnader - 60 000 U för medier - varav

40 000 - 20000 . 0 - "1DOC\IIhOO-°C\Itñ III\OOOOOOO\O\ON OOO\O\O\O\O\O\O\ .--__<_<.-<_< Källa: Tabell 12.4.2a Tabell 12.4.1a

SOU 1995: 85

Det är framför allt ökande lokalkostnader som förutom stigande lönekostnader ätit allt bibliotekens budget. Två tredjedelar av huvudbiblioupp mer av teken flyttade under 1980-talet in i nya byggnader. Staten har under ZO-årsperioden förskjutit sina insatser från stöd till lokal utveckling till ökat stöd för länsbiblioteks- och lånecentralverksamhet. Lånecentraler och depåbibliotek finansieras helt med statliga medel. Den största enskilda statliga posten är i dag verksamheten vid Tal- och punktskriftsbiblioteket. Kostnaderna innefattar då även produktion av tal- och punktskriftslitteratur. Nästan lika stor insats läggs folkbiblioteksverksamheten totalt. I dag går huvuddelen medlen till länsbiblioteken i form av grundav belopp, medan mindre andel det statliga biblioteksanslaget används för en av stödja den lokala utvecklingen bibliotekssystemen i syfte att få en att av jämnare kvalitet mellan landets kommuner och för att stimulera utveckling.

12.4.1 Statligt stöd till de lokala folkbiblioteken Bibliotekssystemet redan vid tiden för 1974 års kulturpolitiska beslut väl var utbyggt. I samtliga län fanns redan ett länsbibliotek. För att komplettera länsbibliotekens arbete, och för att skapa en buffert mellan folk- och forskningsbibliotekssystemen, bildades redan under 1960-talet lånecentralerna, belägna i Malmö, Stockholm och Umeå. Med utbyggt bibliotekssystem på kommunal nivå har efterfrågan mer specialiserad litteratur ökat från kommuninvånarna. Genom lånekedjan har hittills sådana specialönskemål kunnat tillgodoses till rimlig kostnad för den lokala nivån. en Statens kulturråd har systematiskt stött utvecklingsarbetet vid de regionala biblioteksinstitutionerna.

F olkbibliotek

Diagram 12.43 Statliga utgifter för biblioteksutveckling. 1994 års

penningvärde.

l 000-tal kronor

30 000 . Länsbibliotek /. I

.JI --D- Lånecentraler

o 25 000 + med depå

° Lokallverk- O samhets- 20 000 utveckling

I 10- Arbetsplats- 0 15 000 bibliotek --

A Vissa gemensamma 10 000 ändamål l

-A-Inköp av 5000 talböcker via A TPB

l Inköp av Å A | | - 24 i invandrarlit- LI I I - G 6" g teratur till K OO OO D C CW g folkbibliotek l l x O C C C u-a v .-

Källa: Tabell l2.4.3a

Det statliga stödet till folkbibliotekens lokala utveckling har haft olika

tyngdpunkt under periodens olika delar. Under en stor del av perioden har in-

satser gjorts för att höja standarden i kommuner med svagt utvecklad biblio-

teksverksamhet. Senare har stödet mera inriktats specifika ändamål som utveckling av beståndet av litteratur de olika invandrarspråken, upprust-

ning av talboksbeståndet, anskaffande av bokbuss, etableringen arbetsbibav liotek samt läsfrämjande arbete. På senare år har också bibliotekens utveck-

ling av användningen av informationsteknologi stötts. Utan tvekan har sats-

ningarna på utveckling av lokala folkbibliotek med statliga medel lett till att

skillnaderna mellan olika bibliotek i landet i dag är betydligt mindre än tidiga-

re.

SOU 1995: 85

Urvecklingsbidragen till folk- och länsbiblioteken

Kulturutredningen har låtit göra en specialstudie av hur det statliga stödet till lokal utveckling för folkbiblioteken uppfattas av mottagarna. 10 l studien ställs två stödsystem emot varandra ett generellt där bidragsgivaren staten överlå- ter till mottagarna att själva uppnå de mål man har med bidraget och ett selektivt där bidragsgivaren mer tydligt använder bidraget i stödjande och styrande syfte. De utvecklingsbidrag förekommer biblioteksområdet ska ansom vändas till att stimulera verksamhet som annars inte hade kommit igång. För att få veta så verkligen fallet ingår i Kulturutredningens undersökning om var samtliga läns- och folkbibliotek i landet dvs. oavsett om man fått statliga utvecklingsbidrag eller inte. Det särskilda utvecklingsbidraget för folkbiblioteken infördes 1985. Två år tillkom de rörliga grundbeloppen till länsbiblioteken. Båda bidragen är senare nominellt små det kommunala ligger ca 2 miljoner kronor och det lands- tingskommunala 2,4 miljoner kronor per år, eller totalt 24 grundbelopp. ca Det lokala utvecklingsbidraget ska i första hand syfta till att utveckla forför läsfrämjande verksamhet och uppsökande arbete samt metoder att tillmer varata utvecklingen inom informationsteknologin för folkbibliotekens räkning. Under de tio år det lokala utvecklingsbidraget funnits har ungeca som fär 50 projekt fått bidrag 20 varit i syfte att utveckla läsfrämjande varav ca verksamhet och ett drygt 20-tal projekt har gällt den nya informationsteknologin. Ytterligare några projekt har behandlat utveckling av nya former för biblioteksverksamhet för äldreomsorgen, verksamhet för invandrare, mobil biblioteksverksamhet m.m. Men dessa slags utvecklingsprojekt förekommer även inom folkbibliotek utan statliga bidrag. Totalt 86 kommuner, vilket mot- 30 % kommunerna, rapporterar att man drivit projekt av det ovansvarar av nämnda slaget. I drygt en av fyra kommuner har det skett utan att man ens ansökt de statliga utvecklingsmedlen. De kommuner som sökt utveckom lingspengar, fått avslag har endast undantagsvis drivit projektet ändå. På men hypotetisk fråga till de bibliotek som fått utvecklingsbidrag om man skulle en drivit projektet utan bidrag blev svaret i regel nekande. Vi drar därför slutsatatt bidraget haft betydelse för projekten blir av eller ej. Det visar sig sen om också att i de allra flesta fall har projekten fortsatt som ordinarie verksamhet efter utvecklingsperiodens slut. Utvecklingsbidraget söks mest aktivt av storstadskommunerna och de folkrika huvudkommunema i länen. Drygt hälften alla ansökningar till av Kulturrådet kommer från de 77 kommuner som tillhör denna grupp medan knappt hälften ansökningarna kommer från de övriga drygt 200 kommuav Det är också i de större kommunerna projekt genomförts med nerna. som -

10 Sandahl R 1994: Stödet till folk- och länsbibliotek och regionala museer. 292 Generellt eller selektivt Studie för Kulturutredningen.

F olkbibliotek

eller utan offentligt stöd. I mindre än hälften de 126 kommuner är av som små, men inte direkt glesbygd, har utvecklingsprojekt drivits. De flesta länsbibliotek har genomfört utvecklingsprojekt det aktuella av slaget. De flesta har också haft tillgång till särskilda grundbelopp för genomförandet och länsbiblioteken anser att bidraget haft en avgörande betydelse för genomförandet. I regel fortsätter projekten efter bidragstidens slut. Sammanfattningsvis blir slutsatsen att Kulturrådets Stimulansbidrag på biblioteksornrådet, trots att det i regel handlar ganska små belopp bibom per liotek, har en effekt. Bidraget är också en hjälp för biblioteket att få medfinansiering till verksamheten ett slags kvalitetsstämpel idéerna. -

12.5 Utbildning och arbetsmarknad

Bibliotekarieutbildning har under perioden skett vid bibliotekshögskolan i Borås. Från och med läsåret 1993/94 finns också bibliotekarieutbildning i Umeå HT93 och Lund VT94. Till linjen har sedan 1972/73 då Bibliotekshögskolan startades intagits mer än 200 studerande läsår, vilket per nu utökats med ytterligare 60 platser genom de nya utbildningarna. Utbildningen är upplagd fyra terminer. Under den period då folkbibliotekssysternet i Sverige byggts ut har det behövts jämn, hög, tillströmning en av nyutexaminerade bibliotekarier. Antalet årligen examinerade bibliotekarier har minskat något under den studerade 20-årsperioden. När konsystemet nu soliderats har behovet blivit ytterligare något mindre eftersom avgångarna inom den växande yrkeskåren varit relativt liten. Bibliotekarieutbildningen belyses ytterligare i kapitel 20 Högre utbildning kulturområdet. Antalet bibliotekarier inom de svenska folkbibliotekssystemen har ökat med närmare 50 % sedan 1973. Samtidigt har andelen bibliotekarier hela av personalstyrkan förändrats endast långsamt från knappt 40 till litet drygt 40 % av de anställda. Antalet icke bibliotekarieutbildade tjänstemän har således ökat i motsvarande omfattning.

SOU 1995: 85

Diagram 12.5.1 Utveckling personal i årsverken vid folkbiblioteken. av

Antal årsverken 7 000 --

6000.

5000. I Övriga 4 000 . D Kontorspersonal 3 000 - I Bibliotekarier 2 000-

1000-

0- D ON ö ln OO v- NI Vi l K OO 00 00 O O O OX O O O G ON O O .- . .- .- -n .-4 .-1

Källa: Tabell l2.5.la Tabell 12.2.1a

Arbetstillfällen tjänstgöringsvillkor

Merparten de studerande vid bibliotekshögskolan är kvinnor ca 75 %. av - Detta förhållande präglar i än högre grad yrkeskåren. Enligt senaste Folk- och bostadsräkningen FoB, 1990, finns det ll 309 personer som kategoriserats bibliotekarier drygt 80 % är kvinnor. Fem år tidigare var siffran som varav ungefär densamma. Den tidigare statistiken sarnredovisade biblioteks- och museitjänstemännen varför äldre statistik är otydlig. I det yrkeslivet folkbibliotekarie är tjänstgöringen i många fall senare som deltid. På varje årsverke som bibliotekarie vid folkbiblioteken går det enligt biblioteksstatistiken närmare 1,2 tjänsteman eller uttryckt ett annat sätt den genomsnittliga tjänstgöringsgraden för folkbibliotekarier är bara strax över 80 %. Arbetslösheten bland bibliotekarieutbildade har ökat under 1990-talet och är 1994 över 10 % de fackligt anslutna. En förhållandevis stor del av av 30 %, är deltidsarbetslösa. Många önskar uppskrivningar av sin gruppen, ca deltidstjänst till heltid och finns därigenom med i statistiken över arbetssökande. Arbetslösheten bland nyutexaminerade bibliotekarier kan komma att öka ytterligare eftersom pensionsavgångarna inte allvar ökar förrän en bit in 2000-talet. Merparten bibliotekarierna, eller 90 %, arbetar inom den offentliga av sektorn bara knappt 10 % är sysselsatta inom näringslivet och då företrä- desvis inom tillverkningsindustri eller servicenäringar.

Folkbibliotek

Biblioteksornrådet är av tradition ett flera områden med lönebidragsanav ställda. Totalt sysselsätter folkbiblioteken närmare 300 med lönebipersoner drag.

12.6 Sammanfattande iakttagelser

De svenska folkbiblioteken har under den gångna 20-årsperioden fått en förändrad roll. Den äldre formen av vitt spridda bokutlämningsställen med begränsade öppettider har ersatts av större bibliotek med generösa öppettider och många funktioner. Olika former för uppsökande verksamhet har byggts ut och informationsteknologin tas i bruk i snabb takt. Strävan att nå nya grupper har varit tydlig. Standarden på bibliotekens lokaler och utrustning, och kostnaderna för det, har stigit betydligt under perioden. Personalen har ökat. Besparingar i verksamheten har i stor utsträckning tagits mediaanslagen. Andelen besökare folkbiblioteken har ökat under perioden även om antalet besök man gör under ett år tycks ha minskat något. Detta visar sig bland annat i vikande utlåning under 1980-talet. Det lånas i dag ut närmare 10 miljoner volymer färre än för 10 år sedan. Däremot är det stor andel besöen av karna som använder bibliotekets tjänster plats. Man läser tidskrifter, slår i referenslitteratur eller studerar. Folkbibliotekens uppgifter inom utbildningsområdet har vidgats. Den nedåtgående utlåningsutvecklingen har också brutits de senaste åren. Biblioteksbesökarna har i princip samma sammansättning under hela den gångna perioden med några viktiga undantag. Det gäller barn 3-8 år, samt den grupp som kan sägas vara deras föräldrageneration, 25-44-åringarna. De senare besöker biblioteket i mindre utsträckning i dag och detta i kombination med att dagens skolor och förskolor inte prioriterar biblioteksbesök lika högt som tidigare leder till att 3-8-åringarna gör klart färre besök biblioteket i dag än för 10 år sedan. Tendensen i utlåningsstatistiken är att fackböcker ökar sin andel. Även detta är ett tecken på att biblioteken kommit att få en delvis annorlunda roll biblioteken blir ett informationscentrum. Detta har i sintur ökat trycket fjärrlåneverksamheten. Man kan förvänta sig att beröringspunkterna mellan folkbibliotekssystemen och forskningsbiblioteken ökar ytterligare i framtiden i takt med förlängd grundutbildning och ökad distansundervisning vid högskoleenhetema. Eftersom biblioteken bejakat och utvecklat rollen som infonnationscentrum är det viktigt att dessa funktioner följs upp i en individbaserad statistik. I takt med att funktionen som bokutlåningsställe kompletteras kommer verksamheten mätt i utlämnade volymer att ge en missvisande bild av bibliotekens funk-

SOU 1995: 85

tion. Det är också en risk att man missar att uppmärksamma vilka grupper som bör bearbetas för att komma till biblioteket. I dag tycks insatserna i första hand behöva satsas att ge de små barnen ökade möjligheter till biblioteksbesök. I småbamsåren grundläggs vanor som sätter spår långt upp i åldrarna. Det kan vara värt att fundera över om förklaringen till det minskade antalet besök ligger hos förskolor och skolor, som fått pressad vardag med större barngrupper och minskat ekonomiskt en mer rörelseutrymme. Eller är det en ökad grad av förvärvsarbete bland barnens som är orsaken En tredje förklaring kan vara att bibliotekens öpmammor pettider sämre emot familjernas fria tid när båda föräldrarna i svarar upp större utsträckning har arbete utanför hemmet. Få kommuner har söndagsöppet och den genomsnittliga öppettiden efter klockan 18 på biblioteken har minskat med drygt 5 timmar i veckan per kommun under 20-årsperioden. Insatser borde också göras för att uppmuntra de elever som slutar studera att fortsätta att besöka biblioteket. Det är i de sena tonåren som de stora skillnaderna grundläggs.

13 Arkiv

Arkivområdet karaktäriseras av en arkivlag för den offentliga sektorn som med utgångspunkt i offentlighetsprincipen syftar till att garantera allmänheten tillgång till allmänna handlingar, en statlig arkivorganisation med Riksarkivet som central sektors- myndighet och landsarkiv som regionalt ansvariga, ett lokalt nätverk av stads- och kommunarkiv, ett stort antal enskilda arkiv hos föreningar, organisationer och företag, en kraftig tillväxt av arkivens inforrnationsmängd bl.a. i nya tek- niska medier, ökad tillgänglighet till arkivinfonnationen genom mikrofilmning och datorbaserade söksystem, ett stort intresse för att använda arkiven för forskning av olika slag. -

Ett arkiv skapas av att handlingarna från en verksamhet undan för undan bevaras och förvaras i ordnade former. Arkiven fungerar som aktiva eller aktiverbara minnen som är av betydelse för vår rättssäkerhet, men också behövs för att föra historia och tradition vidare. De svenska arkiven utgör därför en viktig del av det nationella kulturarvet. Riksarkivet RA är den centrala statliga sektorsmyndigheten inom arkivområdet. Dess huvuduppgifter är att främja en god arkivhantering och att bevara, vårda, tillhandahålla samt levandegöra arkivmaterialet. RA är depå för arkiv från centrala statliga myndigheter. Fr.o.m. 1 juli 1995 har Krigsarkivet inordnats som en enhet i Riksarkivet med uppgiften att verka arkivbildande för de myndigheter som hör till Försvarsdepartementet. Regionala och lokala myndigheters handlingar förvaras i de sju landsarkiven som är belägna i Uppsala, Vadstena, Visby, Lund, Göteborg, Härnösand och Östersund. Landsarkiven för det länets, i regel några svarar egna samt närbelägna läns, arkivhandlingar. Stadsarkivet i Stockholm fungerar sedan 1993 med Riksarkivet som arkivdepå för handlingar från Stockholms län genom avtal. Sedan 1991 regleras det offentliga arkivväsendet i en särskild arkivlag som också inbegriper kommuner och landsting vilka är skyldiga att förteckna och förvara sina egna arkiv.

SOU 1995: 85

Någon motsvarande reglering för enskilda arkiv finns inte med undantag för vissa bestämmelser kopplade till bokföringsskyldigheter m.m. Med visst offentligt stöd bevaras dock en stor mängd arkiv från föreningar och organisationer, företag och privatpersoner. Till det statliga arkivornrådet i vid mening kan också föras Arkivet för ljud och bild ALB som sedan 1979 arkiverar pliktexemplar av ljud- och bildmedier och Språk- och folkminnesinstitutet SOFI som bildades 1993 av de tidigare dialekt- och ortnamnsarkiven. Inom institutets ram verkar åtta olika arkiv med tematiska samlingar kring ortnamn, personnamn, dialekter, folkminnen och visor. Många av våra museer och de vetenskapliga bibliotekens handskriftssamlingar innehåller bl.a. omfattande person- och verksamhetsarkiv av skiftande ursprung. Drottningholms teatermuseum dokumenterar landets teaterliv genom insamling av teatennaterial.

13.1 Arkivens funktion

De offentlig arkiven har tre huvudsakliga roller. För det första att ge såväl allmänheten som samhället i stort en möjlighet att kontrollera förvaltningarna. Det innebär att man genom arkivbildningen säkrar allmänhetens rätt att ta del av allmänna handlingar enligt offentlighetsprincipen men också att arkiven kan fungera som en källa för utredningar, samhällsplanering m.m. För det andra har arkiven till uppgift att tillgodose myndigheternas egna behov. Det betyder t.ex. att säkra behovet av information för rättskipning och förvaltning. Arkivens tredje roll är att erbjuda material för forskningens behov. Det gäller såväl den vetenskapliga forskningen, som forskning av hobbykaraktär, hembygdsforskning eller släktforskning. Arkivlagen reglerar arkivhanteringen hos statliga och kommunala myndigheter, kyrkokommunala myndigheter och vissa enskilda organ, i de avseenden dessa har anförtrotts myndighetsutövning. Samma regler för arkivens bevarande, vård och tillhandahållande gäller, vare sig arkiven ännu förvaras hos den arkivbildande myndigheten eller har avlämnats till Riksarkivet eller annan arkivmyndighet. Riksarkivet och andra arkivmyndigheter utövar tillsyn över att myndigheterna fullgör sina skyldigheter enligt arkivförfattningama. Riksarkivets uppgift är dessutom att utfärda föreskrifter till arkivlagen. Att arkiven bevaras, hålls ordnade och vårdas de grundläggande är en av förutsättningarna för att offentlighetsprincipen ska kunna omsättas i praktisk handling. Arkivlagen medger att allmänna handlingar får gallras, men det får endast göras ett sådant sätt att de intressen som anges i arkivlagen kan tillgodoses med det arkivmaterial som därefter återstår. Bestämmelser om gall- 298 ring kan utfärdas i lag eller förordning. De flesta gallringsbestämmelserna

Arkiv

inom statlig sektor utfärdas av Riksarkivet. Bestämmelser om gallring inom en kommun eller ett landsting utfärdas av kommunfullmäktige eller landstinget. Gallring av personuppgifter ADB-medium regleras genom föreskrifter av Datainspektionen i de fall den bedömer att det kan finnas en risk för otillbörligt intrång i personlig integritet. Sådana föreskrifter om personuppgifter i myndighetsarkiv utfärdas efter samråd med Riksarkivet. Föreskrifter om gallring av integritetsskyddsmotiv kan även finnas i s.k. registerlagar eller i förordning. För arkiv utanför den offentliga sektorn finns inte någon motsvarande ge-

nerell lagreglering. I bokföringslagenl finns emellertid bestämmelser om att

registreringar i bokföringen ska vara varaktiga, att uppgifter inte får utplånas eller göras oläsliga, att uppgifterna är lätt åtkomliga och att materialet ska förvaras betryggande sätt. I viss annan lagstiftning finns bestämmelser med bevarandeskyldighet för vissa slag av handlingar, såsom i lagen om självdek-

laration och kontrolluppgifter Det gemensamma för detta slag av bestäm-

melser är att de tar sikte den enskildes skyldigheter mot det allmänna och att de ska säkra det allmännas tillgång till bevismaterial i enskilda arkiv. För näringslivsarkiven existerar dock ingen speciell lagstiftning. Det finns inte heller något organ inom näringslivet med en motsvarighet till Riksarkivets funktion inom den offentliga sektorn. Arkiv från det enskilda näringslivets område är därför mycket ojämnt bevarade. Svenska Arbetsgivareföreningen har betydande arkiv, liksom några av de övriga arbetsgivarorganisationerna. En inventering från 1978 pekade mot ett gemensamt arkivaliebestånd över 300 hyllmil hos fem av näringslivets arbetsgivarorganisationer. Ett intensifierat arbete med att säkra även företagsarkiven har år inletts genom ett samarbete mellan Näringslivsarsenare kivens stödfond och Riksarkivets nämnd för enskilda arkiv.

13.2 Arkivväsendet

13.2.1 De statliga arkivmyndigheterna Huvuduppgiftema för Riksarkivet och landsarkiven är att utöva det högsta inseendet över den offentliga arkivverksamheten och att särskilt verka för att myndigheterna på ett ändamålsenligt sätt fullgör sina skyldigheter enligt arkivlagen. Riksarkivet tar emot arkiv från den centrala statsförvaltningen, högre domstolar, statliga utredande kommittéer m.fl. organ som står under dess tillsyn. Riksarkivet tar även emot och förvarar arkiv från riksdagen och dess verk, regeringskansliet, kyrkomötet och statliga myndigheter som inte

1 Bokföringslagen 1976:125. 2 Lagen 1990:325 självdeklaration och kontrolluppgifter. 299 om

SOU 1995: 85

står under verkets tillsyn. Riksarkivet förvarar dessutom ett stort antal arkiv från enskilda arkivbildare, såsom politiker, föreningar, folkrörelser, godsarkiv m.m. Sedan Krigsarkivet den 1 juli 1995 införlivats med Riksarkivet förvarar verket numera även handlingar från myndigheter under Försvarsdepartementet. Arkiven ska beträffande handlingar som mottagits för förvaring hålla dem tillgängliga, främja utnyttjandet av arkivmaterial genom att tillhandahålla och levandegöra arkivinformation och verka för att arkiven ska bli fullständiga. Riksarkivet ska också främja internationellt samarbete inom arkivområdet och därvid samverka med utländska institutioner och internationella organisationer. Inom ramen för Riksarkivet verkar också Sveriges pressarkiv som började sin verksamhet som ideell förening 1947, men som sedan 1974 är inordnat under Riksarkivet. I Pressarkivet förvaras handlingar som ur många olika synvinklar speglar den svenska presshistorien. Här finns tidningarnas arkiv med uppgifter om ekonomi och produktion, brev och manuskript från olika tidningsmedarbetare, pseudonymregister samt telegram från såväl Svenska Telegrambyrån som TT. Inom Riksarkivet förvaras sedan 1989/90 personregister från Statistiska Centralbyrån SCB magnetband. 1992 överfördes SCB:s forskningsarkiv med kyrkoboksutdrag till RA. Tillsammans med skattelängdema som funnits hos RA sedan 1920-talet ger dessa utdrag ur kyrkobokföringen nya Sökvägar för forskningen. Under 1990-talet har Riksarkivet ställts inför nya problem till följd av att flera statliga verk, som Televerket, Vattenfall och Domänverket, bolagiserats. De upphörda verkens arkiv har enligt bestämmelserna i arkivlagen överlämnats till arkivmyndigheten, dvs. Riksarkivet. De bolag som övertagit verksamheterna har självklart ett behov av företrädarens arkiv. Riksarkivet har därför i avtal lånat ut arkiven till bolagen. Omstruktureringen av myndighetsväsendet med exempelvis nedläggningen av tidigare Skolöverstyrelsen och Länsskolnämnderna har också ställt Riksarkivet inför akuta problem genom stora engångsleveranser till arkivdepåerna. Runt om i landet finns ett antal s.k. stadsarkiv. Stockholms stadsarkiv har genom ett avtal med Riksarkivet funktionen som arkivmyndighet för myndigheter i hela Stockholms län fr.o.m. den 1 december 1993. Malmöhus läns myndighetshandlingar förvaras numera hos Lunds landsarkiv med undantag för statliga handlingar rörande Malmö stad. Regeringen föreslog i 1993/94 års budgetproposition att ytterligare ett landsarkiv ska inrättas. Man har föreslagit placering i Karlstad, där rollen av landsarkiv tilldelas det enskilda arkivet Föreningen Värmlandsarkiv.

Arkiv

13.2.2 Enskilda arkiv De enskilda arkiven utgörs av person-, gårds-, företags-, organisations- och föreningsarkiv. Bland de sistnämnda har folkrörelsearkiven som institutioner intagit en särställning genom att man kommit längst i uppbyggnad och utveckling av verksamheten.

Folkrörelse- och föreningsarkiv

Avsaknad av offentlighetsprincip och generella bestämmelser som reglerar arkivvården ställer arkiven den enskilda sektorn i ett annat och sämre läge än vad gäller för den offentliga sektorn. Under den senaste 20-årsperiosom den kan man ändå tala om en positiv utveckling. Ett antal institutioner Riksarkivet, Arbetarrörelsens arkiv, Tjänstemannarörelsens arkiv och mum.fl. tar hand om de historiska arkiven. Många organisationer har en seum utbyggd arkivfunktion t.ex. RF, LRF, Missionsförbundet. I stort sett kan alla riksorganisationer numera lösa depåfrågan på ett bra sätt. Sämre ställt är det när det gäller möjligheterna att styra den aktuella arkivbildningen. Regle-

rad arkivfunktion saknas i allmänhet. Vissa konsultinsatser görs genomnbLa.

RA också sörjer för utbildning. Totalt sett sker ändå stora informationssom förluster genom ogenomtänkt gallring bl.a. vid datorisering av rutiner. Regionalt och lokalt har perioden gett en snabb och framgångsrik utbyggnad de regionala folkrörelsearkiven. Grunden är riksdagsbeslutet om ett av statligt stöd som tillämpats sedan 1972. Det statliga bidraget har fungerat som morot, den huvudsakliga finansieringen består av bidrag från landsen men ting, kommuner och i knappt tio av länen också betydande bidrag från Länsarbetsnämnderna. Riksarkivets nämnd för enskilda arkiv fungerar som ett samordningsorgan. Antalet länsfolkrörelsearkiv har under perioden utökats från fyra till tjugo vilket innebär att landets föreningsliv nu överallt kan lämna sina arkiv och få en professionell hantering av dessa. En omfattande inventering av föreningslivet och dess arkiv har skett parallellt med denna process. Dessa uppgifter föreningsarkiv och deras innehåll sökbara i den Nationella arkivdaom är nu tabasen, som byggts upp av RA. En viktig uppgift för folkrörelsearkiven är att göra insamlade arkiv tillgängliga och stimulera till forskning. En annan

viktig uppgift är att genom utbildning och konsultinsatser bidra till en bättre

och mera genomtänkt styrning av det aktuella informationsflödet hos föreningslivet. Ett antal enskilda arkiv är anslutna till Folkrörelsernas arkivförbund. Sedan 1979 har antalet medlemmar i förbundet ökat från 54 till 71. Medlemmar finns inom alla Sveriges län och även stadsarkiv och landsarkiv är medlemmar till de delar de omfattar arkiv av detta slag.

SOU 1995: 85

F öretagsarkiv

På denna sektor saknas den framgångsrika utbyggnad av ett regionalt nät av arkivinstitutioner som ägt rum föreningssidan. Under de senaste tjugo åren har viktiga insatser gjorts av bl.a. landsarkiven för att rädda hotade företagsarkiv. Vissa regionala satsningar har gjorts där företag, kommuner, landsting och staten samfinansierat arkivinstitutioner för företagsarkiven. Så har skett för Värmland, Norrland utom Västerbotten, Stockholmsregionen och

Örebroregionen. För närvarande finns sju institutioner flera relativt

varav nystartade eller med mycket blygsam verksamhet. Ett flertal större koncerner i landet har tagit ett ston ansvar för arkiven inom verksamheten, bl.a. Sveriges Radio, Dagens Nyheter, Stora, SCA, Volvo, Johnsonkoncemen och Skandinaviska Enskilda banken. Det rör sig om storföretagens arkiv, men för den stora del som utgörs av mellan- och småföretag är läget bekymmersamt. Arkivens storlek, företagens relativa ointresse att bidra ekonomiskt, konkursarkiven som ingen vill betala för, det enorma och i stort sett oreglerade informationsflöde som finns hos företagen är exempel på de problem som finns. Internationalisering, strukturomvandlingar och nedläggningar är andra problem. I detta läge har Riksarkivet tagit initiativ till aktionen Rädda företagsarkiven. En referensgrupp har bildats och som en huvuduppgift har utbyggnaden av ett nät av regionala depåer för företagens arkiv fastställts. Ett första konkret resultat av detta arbete blev inrättandet av ett nytt företagsarkiv i Sörmland i maj 1995. Riksarkivets nämnd för enskilda arkiv fördelar allt statligt stöd till enskild arkivverksamhet i landet. Fr.o.m. 1991/92 fördelas ett särskilt stöd till existerande företagsarkiv i olika former. Nämnden har under 1990-talet prioriterat företagsarkivfrågoma, något som kan förutses bestå.

Övriga enskilda arkiv

Ett nät av institutioner tar emot person-, släkt- och gårdsarkiv RA, Landsarkiven, KB, universitetsbibliotek, länsbibliotek, länsmuseer m.fl.. I stort finns en etablerad och fungerande arbetsfördelning. Riksarkivets nationalregister över enskilda arkiv har sedan 1960-talet systematiskt samlat in uppgifter om dessa arkiv och deras förvaring, också privat sådan. Genom datoriseringen av Nationalregistret finns uppgifterna nu sökbara i den Nationella arkivdatabasen. Resursproblem finns genom att ingen vill betala för de insatser som krävs för att ta hand om dessa arkiv. Andra problem är det stora antalet privatförvarade arkiv. RA gör genom sitt Nationalregister en satsning fr.o.m. 1995 för att lokalisera värdefulla enskilda arkiv av denna typ i privat ägo. Andra problem knyter sig till ñdeikommissen och avvecklingen av dessa som bl.a. berör många värdefulla godsarkiv.

Arkiv

13.2.3 Övriga verksamheter inom arkivsektorn

Till arkivsektorn kan utöver de regelrätta arkiven också av olika skäl räknas vissa verksamheter något avvikande karaktär. Det är fråga om tre huvudav typer, för det första institutioner som har ett laggrundat bevarandeansvar för speciell form av information, ex. ljud- och bildupptagningar, för det andra en institutioner som bedriver en aktiv insamlingsverksamhet av information som bevaras i arkivform och för det tredje sådana som bedriver forskning i publiceringssyfte.

Arkivet för ljud och bild Arkivet för ljud och bild ALB har till uppgift att bevara och tillhandahålla ljud- och bildupptagningar för forskningsändamål. Verksamheten startade 1979 och vilar den lag pliktexemplar som riksdagen antog 1978. I om princip är det tre huvudgrupper som omfattas av lagen, nämligen radio- och tv-sändningar, biografñlm samt videogram och fonogram. ALB ska även inventera och samla bild- och ljudinspelningar som inte faller under pliktexemplarslagen. Även många ALB:s arbetsuppgifter registrering, vård och bevaom av rande är likartade de som finns vid andra arkivinstitutioner, är ALB m.m. inte något arkiv enligt gängse arkivteoretisk terminologi. Då huvuduppgiften är att samla publicerat eller offentliggjort material står ALB närmare funktionerna hos ett nationalbibliotek än hos ett nationalarkiv. Avsikten vid ALB:s tillkomst var att ljud- och bildupptagningar nu systematiskt skulle samlas in och bevaras för framtiden på samma sätt som allt tryck hade bevarats hos Kungl. biblioteket sedan 1661. Ambitionsnivån var således i princip ett totalt bevarande tv- och radiosändningar, utbudet de av svenska biograferna samt den svenska produktionen av videogram och fonogram. Sedan 1979 har ljud- och bildutbudet i hög grad förändrats. Sveriges Radios monopol etersändningar har upphört. Nya distributionsformer som närradion, den lokala reklamradion, tv-sändningar via satellit och multimedier har tillkommit. År 1991 ändrades pliktexemplarslagen så att även dessa nya medieformer omfattades. För de lokala tv- och radiosändningarna gäller dock leveransplikten endast ett urval om högst fyra veckor per år. ALB:s samlingar växer med flera hundra tusen timmar varje år. Det sammanlagda beståndet uppgår för närvarande till mer än två miljoner timmar med inspelat ljud och rörliga bilder. Från 1989 har ALB också till uppgift att redovisa den svenska utgivningen fonogram att årligen ut svensk nationaldiskograñ Svensk av genom ge en fonogramförteckning. Dessutom har ALB ambitionen att retrospektivt dokumentera den äldre skivproduktionen. Det sker från och med 1995 med stöd

SOU 1995: 85

från Riksbankens jubileumsfond inom för forskningsprojektet "Den ramen svenska grammofonskivans historia. Om pliktexemplaren ska kunna hållas tillgängliga i framtiden, måste det finnas tekniska möjligheter att återvinna informationen banden och kassetterna i ALB:s samlingar. Det råder i dag stor osäkerhet beständigheten om hos ljud- och videoband. Även banden är intakta innebär om den snabba tekniska utvecklingen framför allt den korta livslängden hos dagens videosys- tem att den framtida tillgängligheten är i fara. För att undersöka lämpliga metoder för att långsiktigt säkra bevarandet elektroniska dokument bedriav ver ALB ett utredningsarbete tillsammans med Kungl. biblioteket och Riksarkivet. Av upphovsrättsliga skäl är ALB:s samlingar endast tillgängliga för forskningsändamål. Annat utnyttjande kräver särskilt tillstånd från upphovsmännen i varje enskilt fall. Utanför Stockholm har ALB upprättat ett antal fjärrlåneställen för närvarande 30 st vid högskole- och länsbibliotek samt vid vissa vetenskapliga institutioner. ALB godkänner även andra än universitetsanknutna forskare. Författare, journalister samt konstnärligt verksamma inom film, teater, musik och dans kan också tillgång till ALB:s samlingar.

Språk- och folkminnesinstitutet

Språk- och folkminnesinstitutet SOFI, tidigare Dialekt- och ortnamnsarkivet med svenskt visarkiv DOVA, består av ett antal dokumentationsarkiv som numera är åtta till antalet. Fyra av arkiven finns sedan 1993 samlade tillsammans med landsarkivet i nybyggda Arkivcentrum i Uppsala. DOVA bildades 1970 genom sammanslagning fyra arkiv Dialekt- och av folkminnesarkivet i Uppsala, Ortnamnsarkivet i Uppsala, Dialektoch ortnamnsarkivet i Lund samt Svenskt Visarkiv. Redan 1971 utökades DOVA med ytterligare ett arkiv, Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg införlivades med DOVA 1974 även om den folkloristiska delen av arkivet inte tillfördes förrän fem senare. De båda mångåriga forskningsprojekten Ordbok över svenska dialekter och "Ordbok över Sveriges medeltida personnamn" ombildades till arkiv 1984. Avsikten är numera att de då de avslutats ska införlivas under två av de övriga arkiven inom nuvarande SOFI. De olika arkiven inom SOFI har sin egna historia och verksamheten är grundad inom olika vetenskapliga traditioner och arbetar enligt delvis olika insarnlingsprinciper och med varierande registeruppläggning. De bedriver en selektiv insamling med klar forskningsanknytning. Materialet är inte i sig objektiva dokument utan karaktären styrd information. Tillsnarast av sammans representerar och dokumenterar de en del av det s.k. "dolda kulturarvet", som med undantag för ortnamnen saknar det lagskydd i övrigt utsom 304 märker kulturmiljövården. Genom åren har myndigheten haft till uppgift att

Arkiv

samla in, bevara, bearbeta och ge ut material om svenska, samiska och finska dialekter, personnamn, ortnamn, visor, folkmusik, visor och folkminnen. Från 1980-talets början tillkom också uppgiften att dokumentera den svenska jazzens historia. Målet för SOFI är att vetenskaplig grund öka kunskaperna om ortnamn, dialekter och folkminnen m.m. i Sverige, samt att vidmakthålla, levandegöra och sprida detta kulturarv. Det betyder att man har uppgifter som närmar sig såväl kulturmiljövårdens som museernas. Samtidigt har det påtalats att verksamheten vid arkiven avlägsnat sig från den nu aktuella universitetsforskningen, särskilt den moderna etnologin. Detta gäller även språkforskningen och i mindre grad nanmforskningen. Avhandlingar och monografier som tidigare publicerades inom ramen för högskolan kan numera publiceras av SOFI. På ortnarnnsornrådet har man en aktiv uppgift genom det vårdansvar man utövat tillsammans med Lantmäteriverket och Riksantikvarieämbetet. Detta samarbete grundlades under 1970- och 1980-talen i arbetet med fastighetsbeteckningsreformen. Till följd av den mycket varierande historiska bakgrunden för de olika arkiven befinner man sig i olika skeden i sin insamlingsverksamhet. Medan insamlingsverksamheten till arkiven i Uppsala var som mest aktiv för 50 år se- 1990-talet med insamlingsverksamhet i Umeå och dan arbetar man under Lund. Man har emellertid inte identiska perspektiv insamlandet. Metodologiskt arbetar man med få uppgiftslämnare breda enkätundersökningar tillämpas inte alls.

Svenskt biografiskt lexikon Svenskt biografiskt lexikon SBL är inte någon arkivmyndighet men hänförs i statsbudgetsammanhang till arkivsektom.

Syftet med verksamheten är att producera en generalinventering av bety-

delsefulla personligheter och deras gärningar under olika skeden av det svenska samhällets utveckling. Biografierna ska basera sig förstahandskällor. Arbetet med biografin inleddes 1917 och sedan 1962 drivs verksamheten som en egen myndighet. Slutresultatet beräknas omfatta 38 band, varav man hittills producerat 28. Utgivningstakten är ca ett band vartannat år. Inom SBL beräknar man att utgivningen av biografin ska vara avslutad 2015. Utnyttjande av modern datateknik har introducerats i biografiproduktionen relativt sent SBL. De 25 första banden är framställda helt traditionell ark i häften sammanfogade till bundna volymer. Först från band väg genom 26 förekommer datalagrade artiklar.

SOU 1995: 85

13.3 Arkivens bestånd och tillväxt

I Sverige växer arkiven, enligt uppskattningar gjorda på 1980-talet, varje år med 100 000 hyllmeter papper hos den civila statsförvaltningen, med bortåt 50 000 hyllmeter hos kommuner och landsting och 340 000 hyllmeter hos näringslivet. Dessa siffror avser arkivtillväxten före gallring och gäller enbart pappershandlingar. I den moderna arkivbildningen är papper bara bland en flera databärare. Om arkivens samlade informationstillväxt andra medier kartor och ritningar, fotografier, film och mikrofilm, ljud- och videoband, magnetband, datakassetter, disketter finns i dag inga säkra uppgifter. m.m. - Efter genomförd gallring bevaras i dag i den offentliga förvaltningen högst 20 % av den totala arkivtillväxten en internationellt sett hög siffra som sammanhänger med de långtgående insyns- och informationskrav som den svenska offentlighetsprincipen uppställer. Arkivaliebeståndet i de offentliga arkiven har mellan 1978 och 1991 ökat

med närmare 100 hyllkilometer. Ökningen fördelar sig emellertid mycket

olika de olika arkiven.

Diagram 13.3. Arkivbestånd i 1 000-tal hyllmeter vid olika typer av offentliga arkiv.

Antal 1 000 hyllmeter 250 --

200 -- I Riksarkivet 150 .. EI Krigsarkivet

I Landsarkiven samt l 00 " depåer i Stockholm och Malmö 50 .

0 - 1978 1982 1987 1991

Källa: Tabell 13.3. la

13.4 Utnyttjande av arkiven

Arkivinstitutionerna för statistik över antalet besök, framtagna originalvolymer och antalet svar brev från skilda frågeställare. Däremot saknas uppgif- 306 ter om hur många nyttjare eller besökare de svenska arkiven har, vilka som

Arkiv

forskar i arkiven eller över vilka arkivserier som används. Det är därför svårt att tillräckligt kvantiñera förändringar i efterfrågan både inom den offentliga sektorn och inom den enskilda. Det är emellertid fler nyttjare än vad som framgår följande statistik genom att arkiven också delvis blir tillgängliga av för släktforskare via inlån mikrokort till folkbiblioteken. Det var 1988/89 av l % befolkningen att de besökt biblioteket i ett sådant ärende. av som uppgav Svensk Arkivinformation i Ramsele SVAR lånade det året ut 136 000 mikroarkivalier de flesta till folkbiblioteken. Två år senare hade siffran ökat till - 233 000 mikrokort 207 000 mikrokort lånades till folkbiblioteken. varav Utlåningen har fortsatt att öka med drygt 10 % per år och uppgick 1993/94 till över 280 000 kort. Mikrokorten kan också köpas styckevis och försäljningen har vissa år varit mycket stor i takt med att ny information tillhandahållits kort.

Diagram 1.3.4.1 Antal 1 000f0rskarbesök i olika typer av offentliga arkiv.

Antal 1 000 forskarbesök 7 0

6 0

5 O I Riksarkivet

4 0 EI Krigsarkivet

30 I Landsarkiven samt depåer i Stockholm och Malmö 20

CO D 00 Öl l I l OO OO O Ch O O O .-4 .-1 .-4 .- .- Källa: Tabell l3.4.la

Vid landsarkiven är bilden varierande. Störst antal besök har landsarkivet i Göteborg liksom RA haft en besöksnivå mellan 15 000 och 20 000 besom sök årligen. Det stora antalet arkivaliska enheter distribueras numera via moderna sökmedier. Det innebär att antalet framtagna arkivaliska enheter efter ett antal års ökningar har genomgått minskning under de senaste åren. en Riksarkivets och landsarkivens gemensamma ADB-baserade sökregister heter ARKIS. Registret är en del av ett ännu större och mera övergripande informationssystem, den Nationella Arkivdatabasen, som i sin tur är tänkt att ingå i INTERNET. Den Nationella arkivdatabasen innehåller information som

SOU 1995: 85

sammanställts från Nationalregistrets REA-databas samt regionala och lokala arkivdatabaser. Men också slagkraftigare, enklare former information har av varit av nöden och därför har det utarbetats en serie handledningar med den gemensamma titeln "Hitta i". Vissa av broschyrerna, som den mantalsom längderna, har haft en strykande åtgång.

Diagram 13.4.2 Antal 1 000 framtagna arkivaliska enheter vid olika typer av ojâfentliga arkiv.

Antal 1 000 framtagna arkivalier 450 -- 400 350 300 I Riksarkivet

250 El Krigsarkivet 200 I Landsarkiven samt depåer i Stockholm 150 och Malmö 100 50 0 t D OO O l -4 l l l OO OO O CN ON O C ON O .- v-u .-4 .-1 p.. Källa: Tabell 13.4.2a

Antalet arkivalier som tas fram per besök har således kraftigt kunnat minskas tack vare bl.a. mikrokorten. Denna bild är särskilt tydlig vid det flitigt utnyttjade landsarkivet i Göteborg som i början 1990-talet redovisar bara av 20 % av det antal framtagna arkivalier bokförde 1976. som man Den lokalhistoriska forskningen har under de senaste åren lockat många amatörforskare. I synnerhet landsarkiven kan påvisa, att detta utgör de en av allra största förändringarna för de statliga arkivmyndighetema, när det gäller folkbildningsinsatser. Ett samarbete mellan landsarkiven, amatörforskare samt universitets- och högskoleanknutna forskare har etablerats flera håll i landet. Inte minst för skolorna utgör detta ett intressant fält, vars möjligheter dock inte uppmärksammats i någon högre grad. Intresset hos bredare grupper i samhället för att använda arkiven, främst då deras individorienterade material kan avläsas inte bara i antalet besök och an-

tal framtagna volymer utan också i ett ökande antal kurser i släkt- och hem-

bygdsforskning. Kurserna anordnas främst av studieförbunden men hålls 308 också sedan länge av landsarkivens personal. Riksarkivet har under de senas-

Arkiv

te åren givit kurser om ofta efterfrågat material, domböcker och mantalslängder, enskilda arkiv m.m. När det gäller utnyttjandet av arkivmaterial i riksarkivet, har släkt- och hembygdsforskama ökat stadigt under 1970- och 1980-talen. Utnyttjandet av landsarkivens material har tredubblats sedan 1950-talet. Även etablerandet om SVAR 1984 har inneburit förändringar, fortsätter användningen av landsav arkivens material ungefär samma nivå som tidigare. inneburit, det sökandet efter förfäder och SVAR:s tillkomst har att rena släktingar ofta sker med hjälp av mikrokort hos folkbiblioteken och numera även hemma hos forskaren. Däremot vänder man sig till landsarkiven med förfrågningar i andra materialtyper än kyrkoboksmaterialet eller med mer komplicerade frågeställningar, som kräver tillgång till arkivpersonal och till kompletterande arkivmaterial, som i de flesta fall ännu inte mikrofilmats eller i varje fall inte konverterats till mikrokort. Det mikrofilmade arkivmaterialet når ut och utgör ett rikt underlag också för en mångsidig hembygdsforskning. Mikrokorten skonar också originalhandlingarna från ytterligare förslitning och förstoring.

13.5 Arkivområdets ekonomi

Kostnadsökningen för arkivmyndigheterna har varit kraftig under de senaste decennierna. Samtidigt bör ha i åtanke att arkiven ständigt ökar i storlek. man Trots försök att hålla nere antalet arkivalier är omfattande utökningar av arkivmassorna ofrånkomligt i dagens informationssamhälle. Sedan 1993 redovisas även kostnader för lönebidragsanställd personal under arkjvanslagen.

SOU 1995: 85

Diagram 13.51 Utveckling av anslagen till arkivändamål i 1 000-tals kronor. 1994 års penningvärde.

Antal l 000 kronor 200 000 Riks-/lands- -. arkiven 180 000 -- -D-Dialekta I zl ortsnamn- och 140 000 / svenskt visarkiv -- /" 120 000 " 0 Statliga arkiv: ./. vissa kost- 100 000 / nader för 80 000 L/ samlingar

60 000 " :O--Svenskt

piogkrafiskt

40 000 n u exi on 20 000 ° i I t-

0 " --› iiiiâgriii

EE§§åâS

saaa

Mmmm Igfåâiâåä Sååå tmnsverk 39993999 395333 samhet

Källa: Tabell l3.5.la

13.6 Utbildning och arbetsmarknad

Utbildning till arkivarie

Före 1973 fanns ingen utbildning för arkivarier inom ramen för högskolan. Utbildningen hade i princip ägt inom för arkivens verksamrum ramen egen het. De första åren efter 1973 var utbildningen utformad som en 20-poängskurs i arkivkunskap, men har under årens lopp byggts ut och 1990-talet kan man studera ämnet arkivkunskap upp till 60-poängsnivå på flera orter i landet. Tidigare fylldes studieplatserna av personer med flera år i yrket som arkivtjänstemän, dokumentalister eller museitjänstemän. I dag utbildar man dessa yrkesinriktade utbildningar också yngre personer utan yrkeserfarenhet från området. Den yrkesinriktade högskoleutbildningen har betytt mycket för framväxten av en yrkeskår med klarare profil. Den kommunala och enskilda sektorn har anställt många av dem som utbildats detta sätt. De statliga myndigheterna har också kraftigt utökat antalet utbildade arkivarier. Fortfarande finns dock både statliga myndigheter inte bara små samt kommuner och landsting, - som saknar utbildad arkivpersonal.

Arkiv

Utöver den akademiska arkivutbildningen ger samtliga sektorer i egen regi tjänster korta grund- och påbyggnadskurser, avpassade för eller genom köpta bestämda ändamål.

Antal anställda vid de statliga arkiven Tillväxten arkivbestånden och kostnadsökningen för arkivsektorn avspegav vid Riksarkivet och landsarkiven. År las också i det ökande antalet anställda 1974 hade dessa sammanlagt 77 anställda finansierade med egna medel, 1984 totalt 210 och 1994 totalt 310 heltidsanställda. Personalökningen har varit störst vid landsarkiven och Riksarkivets andel av den totala personalstyrkan har sjunkit från 60 till 40 %. Vid arkiven, liksom inom museiväsendet, verkar ett stort antal lönebidragsanställda. Uppgifter från 1974 saknas, men budgetåret 1983/84 uppgick de till 190 och utgjorde 47 % av den totala personalstyrkan. personer 1993/94 antalet 168 heltidstjänster som utgjorde 35 % av personalen. var

Arbetsmarknadsåtgärder Inom arkiven har också åtgärder vidtagits av regionalpolitiska arbetsmarknadsskäl. Ett tydligt exempel detta är den verksamhet Svensk arkivinformation SVAR bedriver. Verksamheten inrättades ursprungligen 1977/78 arbetsmarknadsprojekt med beredskapsarbete där arkivalier filmades som ett till mikrokort och register över arkivhandlingar upprättades. Vid SVAR är numera 89 personer verksamma.

13.7 Sammanfattande iakttagelser

Om tidigare kunnat räkna med att varje slag informationsbärare hade man av hundratals eller i varje fall tiotals års livslängd, innebär den explosionsartade tekniska utveckligen i många fall bara enstaka års varaktighet. Men å andra sidan är tekniken gjord för att utnyttjas i arkiv genom möjligheterna att som snabbt hantera stora informationsmängder. För närvarande tyder de flesta på att tillväxten av arkivens yttre prognoser volym har avstannat, också hög nivå. Mängden arkivinformation om en tillväxer däremot snabbare än någonsin. Den ofantliga tillväxten av informationsmängden döljs den allt större packningsgraden för olika elektrogenom niska medier. Ett allt större och viktigare problem är hur man bästa sätt lyfter fram och bevarar den för forskning och samhälle mest väsentliga infonnationen.

SOU 1995: 85

Genom 1991 års arkivlag har ansvarsförhållandena mellan de arkivbildande myndigheterna och arkivmyndighetema blivit klarare. Myndigheterna har det fulla ansvaret för sina arkiv, medan arkivmyndighetemas insatser ska inskränka sig till tillsyn och rådgivning. Insatser går utöver dessa uppgifsom ter kan utföras mot betalning. Att arkivbildande myndigheter ska betala kostnaderna för leverans, förvaring, vård och tillhandahållande arkivhandav lingar tillhör också det nya i hanteringen. Genom arkivlagen har kraven skärpts när det gäller att arkiven är organiserade så att rätten att ta del allmänna handlingar underlättas det finns av samt att god information om innehållet i arkiven. Ett problem inom arkivområdet är den successivt minskade räckvidden för arkivlagstiftningen. Samhällsförändringarna medför att dokumentationen om viktiga samhällsområden efter hand lämnas utan det skydd arkivlagstiftsom ningen ger. Inom staten medför bolagisering och privatisering informatioatt nen om delar av samhällets infrastruktur, däribland vägar, järnvägar, skogoch andra naturtillgångar samt energiproduktionen, inte längre kommer att skyddas och kunna göras tillgänglig med hjälp offentlighets- och arkivav lagstiftningen. I samband med bolagisering kommunala verksamheter har av man uppmärksammat problemet, vilket medfört att kommunala bolag i fortsättningen kommer att lyda under arkivlagstiftningen. Stora delar av statens verksamhet bolagiseras dock utan att följderna offentlighets- och arkivområdet klarlagts och eventuellt följts upp med kompletterande lagstiftning. Genom privatisering kommer verksamheter tidigare avsatt statligt och som kommunalt reglerade arkiv att i fortsättningen bara behöva efterleva de ofur fentlighetsprincipens och forskningens synpunkt mindre förmånliga reglerna för enskilda arkiv. Om lagstiftningen inte kan råda bot detta förhållande genom att utsträcka offentlighets- och arkivlagstiftningen till de bolagiserade och privatiserade områdena, blir det synnerlig vikt att behandlingen av av ur samhällets och forskningens synpunkt viktiga enskilda arkiv uppmärksammas annat sätt. Arkivinstitutionemas första och mest elementära uppgift är att skydda originalen och garantera informationens äkthet. Den andra uppgiften föra är att ut och aktivt förmedla informationen till bred, historiskt och politiskt inen tresserad allmänhet. Detta ställer arkiven inför ett praktiskt dilemma därför att användningen av arkiven skadar och sliter materialet. Kopieringsteknikens landvinningar ger i dag goda möjligheter att överbrygga denna intressekonflikt. Arkivens roll i kulturlivet i vid mening har förstärkts under de desenaste cennierna. Den enskildes intresse och ansträngningar, när det gäller att söka sina egna och anhörigas rötter, har vuxit till folkrörelse. Hembygdsforsken ningen har funnits länge men växt betydligt i omfattning under år liksenare som den socialhistoriskt inriktade amatörforskning, utom offentligt, som rent individorienterat material använder företagsarkiv och andra enskilda arkiv-

Arkiv

bildares information. Sven Lindqvist har med sin bok "Gräv där Du står" motiverat åtskilliga amatörforskare till att utnyttja arkiven. Mycket har åstadkommits för att förändra arkiven från den slutna lärdaverkskaraktären till institutioner med en bredare kontaktyta mot samhället. Arkivpropositionens målsättning om ökat tillhandahållande och kulturrnålet är snarast bekräftelse en redan befintlig anda hos arkivmyndigheterna. en Målet att tillgängliggöra arkiven har funnits levande från början i den moderna arkivverksamheten. Den har endast under en period kommit i skymundan för den aktiva rationaliseringsverksamheten ute hos den offentliga förvaltningen för att tillgodose tryckfrihetsförordningens föreskrift om insyn och för att bemästra de ökande arkivströmmarna. Arkiven behöver dock göra mer för ett aktivt tillhandahållande av arkiven med utgångspunkt från användarna. Detta har hittills inte skett ett samlat och målmedvetet sätt. Att hitta i arkiven har hittills varit en konst för specialister: arkivarier och akademiska forskare. Jämfört med biblioteken, som tack sitt homogena material kommit långt i god sökningsservice allmänvare heten, ligger arkiven efter. Utvecklingen av en nationell arkivdatabas och av olika Sökverktyg har en strategisk betydelse. Beståndsöversikter och upprättande av datorstödda beståndsregister behöver fullföljas för att levandegöra och bygga upp kunskap de egna bestånden. om Arkiven är till stora delar ännu outnyttjad potential inom kulturområdet. en Men tillsammans med bibliotek och ger arkiven en möjlighet till aktiv museer och levande kulturverksamhet.

14 Museer och utställningar

Museiområdet karaktäriseras av att

många människor anger att de är intresserade av museer och går museer, publiksiffrorna varierat betydligt över ZO-årsperioden både totalt och för enskilda museer, det svenska museiväsendet omfattar mellan 200 och 700 institutio- beroende hur man definierar ett museum, ner l 600 hembygdsföreningar därutöver förfogar över ca 1 000 - ca föremålssarnlingar eller äldre byggnader, museernas inriktning domineras av kulturhistoria och i andra hand konst. Få har huvudinriktning naturvetenskap och av museer teknik, typer arbetslivsmuseer och ekomuseer har växt - nya av museer som fram under de senaste decennierna, museiområdet uppbär betydande offentligt stöd framför allt från staten, och särskilt länsmuseema stärkts väsentligt under perio- - museerna den, samverkan inom museiområdet är under utveckling. -

Museiområdet är det verksamhetsområde som har den mest mångsidiga och komplexa institutionsstrukturen. Vi inleder därför med en översikt över den. Här tar vi också den utveckling av struktur och samverkan som upp skett sedan 1974 och den kritik av kvarstående brister som finns och som

bl.a. förts fram Museiutredningen Frågan kulturmiljövården be-

av om handlas i kapitel 15

14.1 Museistrukturen

Museerna upprätthåller, tillsammans med arkiv och bibliotek, rollen av samhällets kollektiva minne. Viktiga uppgifter är därför att samla föremål, bilder och i viss utsträckning arkjvalier, att bevara hela interiörer eller miljöer och att

l SOU 1994:51: Minne och bildning. Betänkande Museiutredningen. 315 av

SOU 1995: 85

ge dessa vård för att säkra ett bevarande. Till museets traditionella roller hör också dokumentation och forskning eftersom man i sina samlingar säkrar ett historiskt källmaterial olika områden. Allt material är grunden för museernas utåtriktade verksamhet där de levandegör företeelser och sammanhang i ett historiskt perspektiv. Av den officiella museistatistiken framgår att vi i Sverige har 216 museer. Enligt Museiutredningen, som föreslår en ny, mera öppen museidefinition, uppgår emellertid antalet museer snarare till drygt 700. De statliga museer som sorterar under Kulturdepartementet är femton till antalet, samlade i tio museiorganisationer. De är Statens historiska museer, Statens konstmuseer, Naturhistoriska riksmuseet, Folkens museum-etnografiska, Livrustkammaren-Skoklosters slott-Hallwylska museet LHS, Statens Sjöhistoriska museer, Arkitekturmuseet, Statens musiksarnlingar, Stiftelsen Nordiska museet och Stiftelsen Tekniska museet. Tillsammans betecknas de centrala museer. Samtliga, utom Skoklosters slott ligger i Sigtuna komsom mun, är belägna i centrala Stockholm. Fem av dessa centrala museer fick 1987 ett särskilt ansvar för utvecklingen genom att de utsågs till ansvarsmuseer. De är Nordiska museet, Historiska museet, Naturhistoriska riksmuseet, Statens konstmuseer företrädda av Nationalmuseum och Moderna museet samt Folkens museum-etnografiska. Statligt bidrag över kulturbudgeten utgår också till ytterligare ett antal museer t.ex. Arbetets museum, Judiska museet och Skansen och till Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. Ytterligare ett antal finansieras Försvarsmuseer av departementet, Utbildningsdepartementet universitetsmuseer och de boav lag som avlöst de tidigare s.k. affärsdrivande verken. Över hovstatens budget

finansieras Kungl. Husgerådskammaren. Ãjtte, Svenskt Fjäll- och Same-

museum i Jokkmokk, finansieras till övervägande del med bidrag från det statliga Vattenfall AB. Statsbidrag, genom det s.k. grundbeloppssystemet, utgår till tjugosex regionala museer varav tjugofyra är länsmuseer och resterande två de båda kommunala museiorganisationerna i Göteborg och Malmö. Huvudmän är i skiftande kombinationer landsting, kommuner och tidigare stiftare av museerna som t.ex. fomminnesföreningar. I de regionala museernas uppgifter ingår att stödja och samverka med andra i länet och med hembygdsrömuseer relsen samt att biträda den statliga kulturmiljövårdens framför allt organ, länsstyrelserna. De regionala museerna kan under vissa förutsättningar slussa statsbidrag vidare till samverkande museer. Sammantaget har de statliga och statsbidragsstödda sin tyngdmuseerna punkt på det traditionella kulturhistoriska området och därnäst på konst. Områdena naturvetenskap och teknik är, totalt sett, fortfarande relativt svagt företrädda inom de svenska museerna. Utanför kretsen av museer med reguljärt statligt stöd finns bl.a. ett 60-tal kommunala museer, Göteborgs och Malmö oräknade. Många museer av

Museer och utställningar

dessa har betydelse utanför hemkommunen och för museiväsendet i sin helhet. Man räknar vidare med ca 400 arbetslivsmuseer, varav några större. Riksutställningar, startad som försöksverksamhet 1966 och perrnanentad som en statlig stiftelse 1975, ska anordna och förmedla vandringsutställningar, ge råd och service i utställningsfrågor samt utveckla och förnya utställningsmediet. Runt om i landet finns l 600 hembygdsföreningar, sammanslutna i länseller landskapsförbund och i riksorganisationen Sveriges Hembygdsförbund. Dessa föreningar handhar ca l 000 föremålssamlingar eller äldre byggnader. Förekomsten av hembygdsmuseerna gör att det i så gott som varje kommun i landet finns ett museum av något slag. För konstutställningsverksamheten spelar de lokala konstmuseerna och de stora, ofta kommunala, konsthallama en viktig roll. Statliga bidrag utgår inte, med några undantag, till deras verksamhet. Bidrag utgår inte heller till konstgallerier eller, med några undantag, till annan utställningsverksamhet. Den offentliga statistiken visar att Stockholm har störst antal museer. Ser man till de tre storstadsregionerna samlat har de 25 % av statistikens museiinstitutioner. Statens kulturråd har myndighetsuppgifter museiområdet med bl.a. fördelning av stödet till länsmuseema samt fördelning av bidrag till museiverksamhetens utveckling. Det statliga ansvaret för kulturrniljövården vilar Riksantikvarieämbetet. Det finns en rad organisationer av betydelse för museiområdet. Samlande organisation för museerna är Svenska museiföreningen medan Länsmuseemas samarbetsråd och Kommunala museernas samarbetsråd tillvaratar de regionala respektive lokala museernas intressen.

Utvecklingen sedan 1974 Museisystemet har vuxit fram organiskt som ett resultat av att människor vill minnas. De flesta museer har kommit till som en följd av enskilda människors idealism, entusiasm och framsynthet. Museema har efter hand emellertid fått ett ökat sarnhällsstöd. En för museiväsendet betydelsefull förändring skedde i mitten av 1970-talet. Med utgångspunkt i flera stora utredningar, framför allt 1965 års Museioch utställningssakkunniga MUS-65 och utredningen Kulturrådet, tog stat, landsting och kommuner systematiskt ställning till museernas betydelse för samhället och till deras olika roller. Bl.a. startade en målmedveten förstärkning av de regionala museerna. Men också de statliga museerna har rustats upp betydligt de senaste 20 åren, en upprustning som fortsätter. Den statliga museistrukturen koncentrerades under periodens första del genom att vissa museer fördes samman till större museimyndigheter.

SOU 1995: 85

Genom riksdagsbeslut 1987 byggt på den rapport "Museiförslag" - som Statens kulturråd regeringens uppdrag lade fram 1986 preciserades de tio centrala museernas uppgifter, ansvarsfördelningen dem emellan och gentemot

de regionala museema Förändringarna tog sikte att statliga har

museer ett nationellt ansvar och måste spela en central roll i den kulturella utvecklingen alla nivåer landet runt. De fem fick ett särskilt markerat ansvarsmuseema ansvar för samordningen inom respektive område. Möjligheterna för museerna att ge historiska perspektiv frågor som gäller nutids- och framtidsfrågor belystes i de förslag till ämnen för utvecklingsprojekt utredningen som gav bl.a. Ekologisk kunskapsspridning, Sverige och tredje världen samt Invandrarnas kulturer. Staten formulerade med de föreslagna utvecklingsprojekten i praktiken ett önskemål dels om ett ökat samhällsengagemang från museernas sida, dels om en bättre integration och ett effektivare nyttjande av museiväsendets resurser. Staten har, i samband med den senaste ökningen av grundbelopp, uttryckt en önskan att regionmuseema satsar ytterligare kulturrniljövård, ekologi, konst och verksamhet inriktad barn och ungdom, något som inte fått fullt genomslag. Inom museiväsendet finns en rad samverkansformer och samverkansprojekt. Museema samverkar kring dokumentationen av dagens samhälle genom den samordnade samtidsdokumentationen SAMDOK och genom samarbetsorganet INSAM Informationssystem i samverkan vid svenska museer. De naturhistoriska museerna i landet har sitt samarbetsorgan NAMSA liksom de teknikhistoriska museerna TIMSA och friluftsmuseerna Fri fri fri. Inom ramen för samarbetsprojektet EKODOK-90 har en landsomfattande fotodokumentation kring människan och hennes samspel med naturen genomförts. Samarbetet kring Standardisering av föremålsregistrering och kring vård och konservering som utvecklats under ZO-årsperioden kommer att intensifieras efter regeringens och riksdagens beslut under 1995 om räddningsaktionen för kulturarvet i museerna SESAM.

Museer samarbetar också internationellt bl.a. med runt Östersjön

museer och med afrikanska museer. Ett annat, aktuellt exempel samverkan är Länsmuseernas Publik- och Profilprojekt. Syftet med projektet har varit att förbättra länsmuseernas utåtriktade verksamhet och därmed fler besökare till museet och länet överhuvudtaget.

318 2 Museiförslag. Rapport från Kulturrådet 1986:3.

Museer och utställningar

Museiutredningen

Museiutredningen inledde sitt betänkande med att markera att det är genom mötet mellan museerna och människorna som intressanta saker händer eller borde hända. Genom begreppsparet Minne och bildning gav man museernas uppgifter och syfte. Bildningsuppgiften betonades med största möjliga tyngd och den är möjlig genom att museerna "bjuder upplevelser för alla sinnen". Museiutredningen granskade sedan museiverksamheten och framför allt de statliga och statligt stödda museerna kritiskt. Utredningen angav att museerna i ett längre tidsperspektiv ska sträva efter att fördela resurserna lika insamling och vård å ena sidan och "möten med publiken å andra sidan vilket innebär förskjutning till förmån för mötena med publiken. en I fråga om samlingarna föreslog Museiutredningen en nationell räddningsaktion för kulturarvet i museerna, ett förslag som regering och riksdag våren 1995 i sina huvuddrag gjorde till sitt. Museiutredningen berörde i korthet också obalansen mellan områdena kulturhistoria, konst, naturvetenskap/ekologi och teknik. De statliga verksamhet berör inte, enligt Museiutredningen, i museernas tillräcklig omfattning hela landet. Den publika verksamheten har fortfarande stark koncentration till huvudstadsregionen. Rådgivning och service till landets övriga motsvarar inte efterfrågan och behov. /knsvarsmuseimuseer reformen i mitten 1980-talet ledde enligt Museiutredningen inte till de av avsedda förändringarna. Utredningens slutsats av detta blev bl.a. förslag till ändrad organisation av museiväsendet. Riksutställningar föreslogs bli omvandlad till en efterfrågestyrd organisation. Museiutredningen pekade också brister i utbildningen museiornrådet, framför allt i fråga museerna som arbetsform och deras metodik, och föom reslog olika förbättringar av utbildnings- och forskningsmöjligheterna. Remissvaren Museiutredningen visar en splittrad bild. Starkast stöd fick förslaget om en nationell räddningsaktion för kulturarvet museerna. Mest motstånd väckte förslag till omorganisation av framför allt de statliga museerna.

14.2 Befolkningens intresse för museer och utställningar

Intresset för att besöka är stort. Att ofta museum är något som museer 44 % befolkningen uppger sig göra. Nästan 40 % är sällanbesökare, men av skulle vilja gå oftare.3 Bara 16 % att de sällan eller aldrig gör sådana uppger besök och inte heller skulle vilja på museum oftare. Observera att det i

3 Francke G Fritz A 1990: Kulturmonitorn vintern 1989/90. SIFO. 319

SOU 1995: 85

denna undersökning inte handlade att mäta det faktiska beteendet

om utan befolkningens inställning till olika kulturaktiviteter. Därför stämmer inte besöksstatistik och intresseangivelser helt överens. När det gäller mer specifika intressen, i denna undersökning exemplifierat av konstutställningar, är andelen ointresserade betydligt större, eller 38 %, och bara 30 % skulle vilja oftare än de gör konstutställningar. Ett annat mått intresse uttrycks möjligen av publiken till tv-program med anknytning till museer. I Sveriges Television har serie 5-rr1inutersen program, "Gå museum", sänts senast under våren 1994. Publiken till det genomsnittliga programmet ligger runt 250 000 tittare och även om programmet grund av sin karaktär säkert inte väljs aktivt alla dessa når de av ändå en stor grupp. "Antikrundan" är ett exempel på ett program som ses av en miljonpublik. Programmet väljs dock kanske inte bara för sina kulturhistoriska kvaliteter utan också for att den värdering av antika föremål sker i som programmet i sig innebär ett spänningsmoment.

14.3 Museemas och

Riksutställningars verksamhet

I detta avsnitt går vi igenom området museer och utställningar. Utställningsverksamhet konstområdet redovisas dock under kapitel 10. Utställningsperspektivet kommer även att beröras något i avsnitt 14.4. Vi beskriver mu-

sei- och utställningsverksamheten utifrån det material som den offentliga sta-

tistiken kan bidra med. Ett problem med denna statistik är att vissa tillbakablickar kan vara svåra att göra ett rättvisande sätt eftersom statistiken förändrats mycket under den senaste 20-årsperioden. Det förekommer vidare ett stort antal mässor och specialutställningar runt om i landet, men över dessa saknas statistik.

14.3.l Museemas samlingar inriktning och omfattning - De museer som ingår i den offentliga statistiken har en klar inriktning på kulturhistoria. Det är huvudinriktningen för drygt 30 % av dem. Denna tendens var dock ännu tydligare i 20-årsperiodens början. Dominansen har dämpats genom tillkomsten bl.a. av ett antal tekniska och industrihistoriska museer. Ca 15 % av museerna har inriktning konst och hantverk, drygt 5 % på industri/teknikhistoria och knappt 5 % på arkeologi. Bara 3 % av museerna har naturhistorisk eller naturvetenskaplig inriktning. De övriga museerna har antingen blandade samlingar eller ett helt annat tema for sin verksamhet än de som ingår i klassiñceringen. Det är också drygt 10 % helt av museerna som

Museer och utställningar

saknar egna samlingar. De flesta museer av de sistnämnda tre typerna har kommunal eller annan, icke offentlig, huvudman.

Diagram 14.3. I Antal museiinstitutioner efter samlingamas huvudsakliga inriktning.

Antal museer 70 I Kulturhistoria --

/m

--C|-- Annat 60 Ls 0 Konst, konsthantverk 50 -- O Saknar samlingar 40 Blanda 30 . U 0 :A-Tekmk . och 0 industrihistoria 20 n / 0 Arkeologi

-O-= Natur, naturvetenskap F 0 . . . 1982 1985 1988 1991 Etnologi

Källa: Tabell 14.3. la

Museiutredningen lät göra en särskild studie av de statliga och statsbi-

dragsberättigade regionala museernas föremålsvård och registrering Av den

framgår bl.a. att dessa museer tillsammans har ca 38 miljoner föremål varav ca 34 miljoner vid de statliga museerna. Av dessa förvaltar Naturhistoriska riksmuseet ca 18 miljoner. Den årliga tillväxten av samlingarna ligger ca 0,8 %. Enligt museerna själva behöver nästan 22 miljoner av föremålen vårdas och 8 miljoner konserveras. Många museer har också stora och snabbt växande fotosamlingar som ställer betydande krav i fråga om förvaring, vård och restaurering. Under 20-årsperioden har standarden på museernas registrering och dokumentation av samlingarna, på magasin, tillsyn, vård och konserveringsinsatser höjts både genom insatser enskilda museer och genom mui samverkan. Likväl fann Museiutredningen att situationen var så seerna

4 Enaeus B: Museernas föremålsvård och registrering. I SOU 1994:51 Minne och bildning. Bilagedel. Betänkande av Museiutredningen. 321

SOU 1995: 85

oroande att man föreslog en nationell räddningsaktion för kulturarvet i museerna. De 235 miljoner kronor som riksdagen anslog 1995 innebär att stora insatser kan göras, utan att man därför kan säga att detta kommer att vara tillräckligt. Museiutredningen visar att de centrala museerna vid 1990-talets början avsatte 60 % av sina samlade resuraser för vad Museiutredningen kallade den vårdande rollen. För länsmueerna var siffran 42 %. Lägger man samman rollerna samla och vårda blev siffrorna 76 % respektive 52 % för de två museitypema. Återstoden lades nästan helt rollen visa/utställa. Endast 4 respektive 2 % av tiden lades forskning. För mera ingående uppgifter om museernas samlingar och arbete med dem hänvisar vi till Museiutredningens betänkande och bilagedel.

14.3.2 Museernas publika verksamhet

Utställningar, visningar, föredrag och debatter samt publikationer är de dominerande inslagen i museernas publika verksamhet. Vid museiinstitutionema förnyas successivt utställningar av mer permanent slag, s.k. basutställningar. Den senaste tioårsperioden har totalt för de statliga museerna i genomsnitt fyra sådan utställningar färdigställts. Länsmuseema har sammantaget årligen byggt ett tiotal basutställningar. Antalet tillfälliga utställningar vid museerna är stort. För de museer som ingår i den officiella statistiken handlar det om ca 1 500 tillfälliga utställningar per år. De flesta av dessa ordnas vid de kommunala museerna. Per museiinstitution är emellertid antalet tillfälliga utställningar störst för gruppen länsmuseer. Statliga, regionala och större lokala museer producerar också vandringsutställningar. Över den verksamheten saknas fullgod statistik.

Museer och utställningar

Diagram 14.32 Antal tillfälliga utställningar på statliga respektive regionala museiinstitutioner.

Antal tillfälliga utställningar 600

400 I Statliga museer 300 Länsmuseer 200

0 G C N V1 OO v Öl U7 l l OO OO % C C C

Källa: Tabell 14.3.2a

De teman som de tillfälliga utställning-anta täcker har sin tyngdpunkt inom områdena konst/konsthantverk samt kulturhistoria. Sedan början av 1980-talet har andelen konst-/konsthantverksutställningar ökat från 47 % av alla utställningar till 55 %. Ämnesområden etnologi, arkeologi eller teksom nik/industrihistoria omfattar vardera mindre än 5 % av det samlade utställningsutbudet. Museiinstitutionerna har i stort blivit mera tillgängliga för publiken under perioden. Dels har öppettidema utökats, dels har antalet visningar av samlingökat. Men förändringarna i öppethållande ligger huvudsakligen de arna regionala museerna som utökade sina öppettider kraftigt i slutet av 1980-talet. De statliga museiinstitutionema har t.0.m. minskat öppethållandet en aning under perioden. Antalet visningar för allmänhet och skola/ förskola har ökat betydligt under perioden. Tillsammans genomförde statliga, kommunala och regionala 25 000 visningar i periodens början och mer än 60 000 visningar museer ca år 1993. Särskilt för de statliga och de kommunala museerna gäller att andelen visningar för förskola/skola har ökat under 1990-talet. Uppgifter om verksamhet för den publiken saknas från tidigare år. År 1993 unga var närmare hälften alla visningar anpassade för skola/förskola. En enkät till av 1993 visar också att många museer prioriterar förskolebarn och museerna elever från grundskolan i sin verksamhet. Ganska många prioriterar också elever i gymnasieskolan, medan inget enda museum säger sig satsa särskilt

SOU 1995: 85

yrkesarbetande ungdomar. För att utveckla bam- och ungdomsverksamheten har också många museiinstitutioner utvecklat ett samarbete kring sådana frågor. Vanligaste samarbetsparter är övriga kulturinstitutioner i regionen eller direkt samverkan med skola/förskola. Dessa samverkansfonner är mindre vanliga vid de centrala museiinstitutionema.

Diagram 143.3 Antal visningar vid museiinstitutionema.

Visningar per institution och år 1600 -r 1400 .. 1200 . I Statliga museer 1000 . El Regionala museer 800 - I Kommunala museer 600 - H Övriga 400 - 200 . 0 - 1982 1985 1988 1991

Källa: Tabell l4.3.3a

Museema publicerar under loppet av ett år åtskilliga publikationer av olika slag. Kataloger produceras till utställningarna liksom Vägledningar och studiematerial av olika slag. Museema arbetar också med publikationer för en vidare krets och många ger ut tidskrifter och årliga antologier eller årsskrifter. Till detta kommer ett antal monografier. Katalogerna utgör den största volymen i trycksaksproduktionen. Tillsammans framställer de statliga och regionala museerna ett 80-tal utställningskataloger per år. Antalet har varit tämligen stabilt över åren. De kommunala museerna bidrar med närmare 300 utställningskataloger kring sin verksamhet. I princip alla centralmuseer och regionala museer har antologier eller årsskrifter samt någon periodiskt utgiven publikation under året. Bland de kommunala museerna är detta mindre vanligt. Genom att allt mer utnyttja datateknik i sitt registreringsarbete har museerna fått möjligheter att öppna sina faktabanker helt nya villkor. Användningen av bildmedier befinner sig i sin början. Mulimedietekniken ger tidigare oanade möjligheter att visualisera vetande. Allt fler museer har också inrättat olika typer av faktarum som fungerar som ingång i deras material för 324 den allmänhet som söker fördjupad information.

Museer och utställningar

14.3.3 Övriga verksamhetsgrenar

Dokumentationsverksamhet, forskning samt service till andra museer och utställare är viktiga inslag i museernas verksamhet, inslag som inte i första ledet vänder sig till allmänheten. Museernas dokumentationsverksamhet avser att skapa en för framtiden lagrad, saklig, faktainriktad och mångsidig information. Den kan ha olika form och bearbetningsgrad. Exempel dokumenterande verksamhet är uppteckningar, fotografering, avritning och ljudinspelning. Dokumentation sker både i fråga om egna samlingar och i form av fältstudier av olika slag, t.ex. etnologiska undersökningar. Arbetet sker dels inom ramen för varje enskilt verksamhet, dels i samverkan mellan museerna och andra organimuseums studieförbund och hembygsdsrörelse. År 1977 bildades sationer som SAMDOK, sammanslutningen for samtidsdokumentation vid kulturhistoriska Avsikten är att systematisera undersökningarna och undvika dubbelmuseer. arbete. Arbetet består etnologiska undersökningar och foremålsinsamling av och bedrivs i 13 olika ämnesindelade pooler. De flesta museer av någon storlek deltar i eller flera pooler. T.o.m. juni 1993 hade 36 seminarieuppsatser en B- till D-nivå färdigställts samt 71 rapporter, böcker eller uppsatser publicerats. SAMDOK väckt stor internationell uppmärksamhet har kriti- - som serats för att allt för lite forskningsinriktad. Ett forskningsprogram har vara därför nyligen utarbetats. Museiutredningen har låtit göra två studier av forskningen vid museerna. behandlas begreppsmässiga och institutionella frågor, i den andra utden ena värderas forskningens kvalitet.5 Naturhistoriska riksmuseets forskningsverksamhet har i annat sammanhang utvärderats i två studier beställda av Naturvetenskapliga Forskningsrådet NFR. Mot bakgrund av studierna konstaterar Museiutredningen att de allra flesta museer har forskningsambitioner. Naturhistoriska riksmuseets forskning har visat sig hålla hög internationell standard och lämnar väsentliga bidrag till att forskningsfronten flyttas framåt, även om det också finns brister. Däremot framstår forskningen vid inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga områdena för museerna Museiutredningen som "mera problematisk". Utredningens slutsats blev att den inte tillhör den allra bästa inom respektive änmesområde, men att den å andra sidan inte heller är sämre än universitetsforskningen i allmänhet. Detta ledde Museiutredningen till förslag bl.a. att museiforskningen i högre om grad än i dag bör finansieras i konkurrens med universitetsforskningen. För ingående belysning forskningsfrågoma hänvisar vi till Museien mera av utredningens betänkande.

5 Rosander G: Från datafångst till forskning. Solhaug T: Evaluering av vitenskapelige popolzervitenskapelige publikasjoner fra statlige och og statsunderstøttede i Sverige. I SOU 1994:51 Minne och bildning. museer Bilagedel. Betänkande Museiutredningen. 325 av

SOU 1995: 85

I fråga om de statliga museernas service av olika slag till museiväsendet i övrigt konstaterar Museiutredningen utifrån sina kontakter med museer av olika slag att den inte motsvarar efterfrågan. Här finns dock inga särskilda studier gjorda.

14.3.5 Riksutställningar

Riksutställningar fungerar som producent av utställningar som visas såväl av museer runt om i landet som av andra utställningsarrangörer. Man svarar också för en tämligen omfattande teknisk service och rådgivning och fungerar därigenom som en central resurs för alla institutioner eller organisationer som vill arbeta med utställningar som medium för att förmedla kunskap eller idéer. En liten del av de utställningar som produceras visas också i utlandet. Totalt visades 1993/94 närmare 80 olika utställningar producerats som av Riksutställningar. Av dessa var 11 nyproducerade. Det innebär minskning en jämfört med slutet av 1970-talet då man hade närmare 140 utställningar ute visning. Utställningama tenderar också att bli mindre till sitt omfång. Allt fler utställningar levereras i form av skåp som kan placeras i skiftande lokaler medan övriga utställningar såväl mindre större har minskat kraftigt. År som 1973/74 hade Riksutställningar drygt 100 sådana övriga utställningar ute på turné under loppet av ett år, i dag är antalet knappt 40. Det har inte varit möjligt att följa utställningamas teman över någon längre tid. Under 1990-talet ser man emellertid att Riksutställningar fördelar verksamheten i stora drag lika mellan samhälle/kulturhistoria, konst respektive natur/teknik. De inbördes relationerna kan variera något mellan olika år. Merparten av utställningama temat natur/teknik är anpassade för den unga publiken medan man inom konstområdet den senaste treårsperioden inte har producerat någon utställning särskilt anpassad för barn. Parallellt med att länsmuseerna byggt ut sin verksamhet har Riksutställningar minskat sin insatser ute i landets kommuner. I slutet 1970-talet av besöktes 208 av landets dåvarande 279 kommuner, år 1993/94 fick drygt 150 besök genom en utställning producerad Riksutställningar. av Det finns också en tendens till att utställningama är tillgängliga kortare tid där de visas. De största mottagarna av utställningar är kommunernas kulturnämnder eller motsvarande, ofta i samverkan med folkbiblioteket. Lokala och regionala museer samt konsthallar är en annan ganska stor utställarkategori liksom skolan. Bland övriga arrangörer kan också nämnas studieförbunden. Bilden över arrangörsskapet kan varierar mycket från län till län. På Gotland fanns t.ex. 1993/94 totalt åtta olika arrangörer av utställningsverksamhet som förmedlar utställningar från Riksutställningar medan det i län som 326 Jönköping, Kalmar eller Värmland inte ens fanns en arrangör per kommun.

Museer och utställningar

14.4 Besök på museer och utställningar

I slutet 1960-talet fanns ett stort intresse för museernas verksamhet och år av 1969 besökte så många som 40 % av befolkningen något museum under loppet av ett år. Om även utställningsbesök inkluderades var det 60 % av befolkningen någon gång under året varit museum eller utställning. De som undersökningar som gjorts sedan dess har haft varierande definition vad ska räknas med i museibesöken. SCB har i sina undersökningar 1976, som 1982/83 och 1990/91 särskiljt besök konstutställning vissa år även konst-

museum från övriga museibesök. Besök på annan utställningsverksamhet

mäts inte. I SR/PUB:s undersökningar har musei- och utställningsbesök registrerats sammantaget under 1980-talets första år, men separerats från varandra efter 1987. De varierande definitionerna gör att vi här avstår ifrån att visa omfattande tidsserie över hur andelen museibesökare i en mer befolkningen har utvecklats. Vid tre tillfällen är emellertid frågorna någorlunda likartat ställda varför vi nöjer oss med en redovisning av dem. Resultatet indikerar en ökning av andelen museibesökare i befolkningen.

Diagram 14.4.1 Andel befolkningen besökt museum under det av som året. År 1969 ingår även skolbarn i åldern 11-14 år vilket kan bidra senaste till att nivån påverkas uppåt.

Andel besökare

Källa: Tabell 14.4. 1a

Andelen musei- och utställningsbesökare har efter nedgångsperiod på en 1980-talet ökat igen. Skillnaden mellan 1988 och 1993 förklaras till stor del ökande andel museibesökare boende i Stockholmsområdet. av en Besöksstatistiken från tyder också en ökning av besökandet. museerna Antalet besök de statliga har än fördubblats under perioden museerna mer 327

SOU 1995: 85

och även de kommunala museerna har fått ett ökat antal besökande instiper tution. Däremot har länsmuseema, trots de förbättrade öppettidema inte kunnat behålla det stora antalet besök från mitten av 1970-talet. Det betyder emellertid inte att andelen av befolkningen besöker ett länsmuseum har som minskat. Sedan 1988 har tvärt denna andel ökat från 23 % till 30 % om av befolkningen. Förklaringen tycks därför att inte besöker länsmuseet vara man lika ofta som tidigare. På 1990-talet uppvisar alla museiinstitutioner typer av kraftiga ökningar av antalet besök.

Diagram 14.42 Antal 1 000 besök år på statliga, regionala respektive per kommunala museiinstitutioner.

Antal l 000-tal besök 5 000 -- 4 500 .- 4000-- ./ 3 500-- . / Kommunala 3000" I

2 500 -D-:Statliga -- 2 000 .fo-m q 0 Regionala l 500 -. l 000 .- 500..- 0 : : : : 2 : : : :a 9 S 3 5 S ä 3 9 9 9 9 9 9 9 9 9 9

Källa: Tabell l4.4.2a

Både bland museibesökare och utställningsbesökare finns betydande likheter mellan män och kvinnor.

14.4.l Besökare i olika åldrar

Att museum hör i hög grad barndom och skolålder till. Inga andra grupper går i så stor utsträckning museum som personer under 15 år. För de mindre barnen har vi tidigare påvisat daghemmens och skolans roll som arrangör besök teater, konserter och bibliotek. Även för museibesöken av spelar skolan en viss, om än inte lika påtaglig, roll medan förskolorna ganska sällan ordnat besök. Det vanliga är istället att familjen tar med barnen museum. Det finns emellertid betydande skillnader mellan barn till högutbil-

Museer och utställningar

dade och lågutbildade föräldrar, 57 % barnen med lågutbildade föräldrar av har gjort minst ett museibesök under året mot hela 81 % barn med högav utbildade föräldrar. Andelen museibesökare bland vuxna har, som tidigare visat ökat del en sedan 1988. Denna ökning gäller alla åldersgrupper, men dock i minst utsträckning personer över pensionsåldem.

Diagram 14.43 Förändring av andelen museibesökare mellan 1988 och 1993 för några olika åldersgrupper i befolkningen.

Andel besökare 60 --

50 --

40 I 1988 30 U 1993 20

15-24 år 25-44 år 45-64 år 65 år-

Källa: Tabell 14.4.3a Tabell 14.4.1a

14.4.2 Utbildning och facklig tillhörighet Liksom för alla andra kulturaktiviteter finns det stora skillnader mellan olika utbildningsgrupper. Andelen museibesökare är ungefär dubbelt så stor i gruppen högutbildade som andelen bland de lågutbildade. I studien av de olika fackliga kollektivens deltagande i kulturlivet saknas jämförelse över tid frågan om museibesök. Verksamhetsåret 1990/91 redovisar statistiken en låg andel museibesökare inom LO-kollektivet medan andelen är mer än dubbelt så hög bland SACO-medlemmarna. Det finns inga skillnader mellan män och kvinnor.

SOU 1995: 85

14.4.3 Besökare i hela landet samt utomlands

De flesta museibesöken görs i Stockholm och det är också bland de boende i Stockholm som andelen museibesökare är störst. År 1993 hade totalt 75 % stockholmarna besökt något museum vilket var en kraftig ökning jämfört av med nivån 1988 då 43 % av stockholmsboma varit museum i Stockholm eller plats i landet. I Stockholm sker också museibesök oftare än på annan andra ställen i landet. I Värmland, liksom i fyra de fem Norrlandslänen, är andelen årliga av musei-/utställningsbesökare mindre än halva befolkningen. I övriga län är besöksandelen högre. En förklaring till de lägre andelarna i några län kan vara att långa resavstånd till utgör ett tydligt hinder för museibesöket. museer Bland den grupp som bor i regionhuvudorten besöks museum av 60 % medan andelen bland dem bor utanför regionhuvudorten är 53 %.6 som I undersökning studerades sambandet mellan att ha besökt sitt en annan länsmuseum någon gång över huvudtaget och boendeavståndet från museet.7 Det visade sig att det finns ett klart samband och att det tycks finnas en tydlig tremilsgräns. När den gränsen överskrids minskar andelen som besökt det länsmuseet. Som förklaring till att man inte besöker länsmuseet hänvisas egna emellertid inte så ofta till avståndet. Vanligaste motivering är att man helt enkelt inte känner till museets existens. Med ett stort antal välbekanta museiinstitutioner belägna i Stockholm är det inte överraskande att den största andelen museibesök har gjorts där. År 1993 det 22 % hela befolkningen som hade varit ett museum i Stockholm var av vilket är ökning sedan fem tidigare med 7 procentenheter. Om man unen dantar de boende i Stockholms län är det 14 % av den övriga befolkningen varit i samband med ett besök i Stockholm. Flitigast musom museum seibesökare i huvudstaden är emellertid stockholmarna själva. Hela 69 % av de boende i storstadsområdet hade varit museum i Stockholm 1993. Det är stor ökning jämfört med fem år tidigare då 41 % av befolkningen i regioen varit ett Stockholmsmuseum. För boende i Malmö- och Göteborgsnen områdena är motsvarande andel museibesökare i hemlänet ca 35 %. Någon större förändring över tid har inte skett. Andelen besökare museum över huvudtaget är dock inte fullt så låg i Malmö-/Göteborgs-regionen där drygt 60 % under året gjort åtminstone ett museibesök -låt vara inte hemorten. Det är 13 % befolkningen som varit museum i samband med en utav landsvistelse det senaste året. Denna andel liksom resandet i sig, klart ut-

6 Opublicerade data Sveriges Radio/PUB. Nordberg J Nylöf G 1995: Kulturbarometern i detalj: Tema Konst, museer och utställningar 1995. Statens kulturråd. Nordberg J Nylöf G 1989: Kulturbarometern i detalj: Tema Konst, och utställningar. PUB Informerar Sveriges museer Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd. 7 Museerna och den svenska historien. Rapport från Riksdagens revisorer 330 1992/93:3.

Museer och utställningar

bildningsrelaterad. Medan närmare 30 % av de högutbildade varit på utländskt museum gäller detta endast 7 % av de lågutbildade.

14.4.4 Besök på olika slags museer De allra flesta som går museum besöker bara ett enda museum under året, men mer än 10 % befolkningen besöker minst två slags museer.3 av Eftersom de flesta museer är kulturhistoriska museer är det vanligast att man besökt ett museum med en sådan inriktning, nära 20 % av befolkningen har varit ett kulturhistoriskt museum under året. Näst vanligast är att man be-

sökt ett konstmuseum. Övriga museityper har besökts mindre än 5 %

av av befolkningen vardera.

Diagram 14.4.4 Andel besökare på olika slags museer vad avser museityp respektive samlingamas huvudsakliga innehåll. Förändring mellan 1988 och 1 993.

Museum i 1 hemlänet Länsmuseum

Statligt museum Museum i Stockholm El 1988 .1993 Friluftsmuseum Naturhistorial Teknik Konst

Kulturhistoria Andel som besökt

O 5 l 0 l 5 20 2 5 3 O

Andel besökare friluftsmuseum undersöktes inte 1988.

Källa: Tabell l4.4.4a

8 Riksdagens revisorer och opublicerade data från SR/PUB. 331

SOU 1995: 85

De ca 19 miljoner besök som 1993 registrerades av de drygt 200 museerna i museistatistiken fördelar sig som framgått ojämlikt i befolkningen. Det finns en stor grupp som inte alls besöker något museum. Ungefär hälften av museibesökarna gör enstaka besök under loppet av ett år och den andra hälften gör flera årliga besök och påverkar därigenom statistiken. Däremot bekräftar befolkningsstudierna och registreringen av antalet besök på museerna båda att en utveckling skett av museibesöken sedan slutet av 1980talet och att de statliga museerna i Stockholm svarar för en stor del av denna ökning.

l4.4.5 Några internationella jämförelser

Liksom det möter svårigheter att jämföra svensk statistik över museibesökare över tid grund varierande definitioner är det också svårt att göra helt av rättvisande internationella jämförelser. Dock tycks andelen musei- eller utställningsbesökare vara hög i Sverige där ungefär halva befolkningen gjort något besök. I Norge har 29 %, i Frankrike 30 % och i Finland 40 % av befolkningen varit museum eller konstutställning det senaste året. I Danmark och Tyskland uppger 18 % respektive 23 % att de varit på museum senaste halvåret. Motsvarande andel i Sverige är 36 %. I Frankrike är konstmuseer den typ av museer som besöks i störst utsträckning. Dit går 16 % befolkningen under ett år medan tekniska eller av naturvetenskapliga museer besöks av 9 % av befolkningen.

14.5 Amatörverksamhet med anknytning till lokalhistoria, samlande och utställningar

Inom för folkbildningen och fackföreningsrörelsen har man sedan ramen 1970-talet uppmuntrat ett historiskt forskningsintresse amatörbasis. Den s.k. gräv där Du står-rörelsen är ett uttryck för detta. Ett annat sätt att kanalisera sitt kulturhistoriska intresse är genom medlemskap i en hembygdsförening. År 1990 7 % befolkningen över 15 år, eller närmare halv uppgav av en miljon människor att de var medlemmar i en hembygdsförening. Dessa uppgifter stämmer väl överens med hembygdsrörelsens medlemstal om man rendem för dubbelanslutningar. Medlemskap i hembygdsförening är vanlisar bland personer över än under 45 år och förekommer också oftare bland gare boende i glesbygd. Troligen förekommer dubbelanslutning till flera hembygdsföreningar t.ex. i anslutning till boendeort och semesterort eller födelseort och hemort. I vid mening kan säga samlarhobby också är ett slags intresse man att en amatömivå som på långt håll, eller kanske snarare längre sikt, är be-

Museer och utställningar

släktat med museiverksamheten. Ungefär 20 % av befolkningen har någon samlarhobby som de ägnat sig det senaste året. Inte bara fackmän utan alla landets invånare har möjlighet att vända sig till museerna med sina föremål eller samlingar för upplysningar. Det finns också möjlighet att vända sig till museet i samband med studier eller forskning. Dessa båda möjligheter har utnyttjats av bara en liten del av befolkningen 5 respektive 7 %. Störst är andelen bland de högutbildade där 11 % varit museet för att visa upp föremål och 15 % anlitat museet i sina studier eller sin forskning. Museerna själva rapporterar också om att man uppfattas som ett samhällsrninne i den bemärkelsen att det ofta händer att människor tar kontakt för att berätta om sina minnen, om sitt yrkesliv eller förmedlar annan kunskap som man tror kan vara av intresse för museet. Hur vanligt förekommande detta är vet vi emellertid inte. Inom ramen för studieförbundens aktiviteter förekommer också utställningsverksamhet. Sedan slutet av 1970-talet har studieförbunden totalt ordnat mellan 5 000 och 6 000 utställningar per år. Antalet deltagande och besökande har emellertid minskat under samma tid från ca 2,7 miljoner i slutet av 1970-talet till 1,8 i början av 1990-talet.

14.6 Museemas ekonomi

De centrala museerna finansieras så gott som uteslutande med statliga medel bidrag undantagsvis också förekommer från kommuner och även om landsting. Länsmuseiinstitutionema finansieras gemensamt av stat, landsting och kommuner. Statens bidrag fördelas som redan nämnts genom grundbeloppssystemet.

SOU 1995: 85

Diagram 14.6.1 Utveckling av de statliga anslagen till museiinstitutioner. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 350 000 -. /. i I / / I Ansvars- 300 000 -- museerna I / 250 000 -ü--Övriga statliga -- . museer 200 000 .. j Länsmuseema 9 15° °°° -- o--Riksutstäiiningar 100 000 . o/°-° Övriga A museer

50 000 med statliga

oøo-o bidrag

$-:-:-:-:-et z 27"

0 : v xx o m so ax N N m 1- 2 i 5 å å Q 9 9 9 9 Q 9 ä 3 å 5 S 8 9 9 9 9 9 9 9 9 9 9

Källa: Tabell 14.6.1a

I fast penningvärde har de statliga bidragen i det närmaste fördubblats sedan 1973 och i dag får museerna sammanlagt ca 800 miljoner kronor i olika anslag från staten. Ett undantag utgör Riksutställningar som 1993/94 fått anslaget höjt med ungefär 25 %, från 27 miljoner kronor år 1973/74 till 34 miljoner kronor 1993/94 i fast penningvärde. Kommuner och landsting bidrog med ytterligare 500 miljoner kronor till museisektom, huvudsakligen till de museer man är huvudman för. Den offentliga museistatistikens uppgifter om den statliga finansieringen av länsmuseiinstitutionema stämmer inte helt överens med redovisningen av kostnaderna från statsbudgetens utfall. Det kan finnas flera förklaringar till detta t.ex. varierande budgetårsindelning, olika sätt att redovisa anslag för lönebidragsanställd personal. Utvecklingen av de statliga bidragen framgår av figuren ovan. I fast penningvärde skedde en nivåhöjning när grundbeloppssystemet infördes. Därefter har statens stöd grovt räknat legat samma nivå genom perioden. Det innebär att huvudmännen och särskilt landstingen kommit att ta en ökande andel av finansieringsansvaret för de regionala museerna. Spännvidden i det statliga stödet till de enskilda museerna har krympt. Budgetåret 1979/80 varierade stödet till de "vanliga" länsmuseerna exkl. Malmö och Göteborgs museer och Kulturen i Lund mellan 4 och 16 grundbelopp. Budgetåret 1993/94 var motsvarande siffror 20 respektive 29

Museer och utställningar

grundbelopp. Det innbär att nivån höjts för alla och att spännvidden är mindre än i början av perioden.

Diagram 14.6.2 Fördelning av länsmuseernas finansiering mellan stat, landsting och kommuner.

% av offentliga bidrag 45 -- 40 .%I$I -- I.

I Landsting , ° 25 -. Dástât 20 -- 0 Kommuner 15 J 10 j 5 -. 0 : : 4 a : : o oo o m m m oo oo ox ox ox ox

Källa: Tabell 14.6.2a

Förutom rena driftsbidrag till museerna finns projektmedel som fördelas via Statens kulturråd. Inom ramen för museianslagen lämnas också anslag till hemslöjdsverksamheten. Vi behandlar hemslöjdsfrågoma i kapitel 10. Bevakningskostnadema uppges ha blivit en allt tyngre post för museerna. Under den period som museistatistiken särredovisar bevakningskostnaderna emellertid inte en sådan tendens. I fast penningvärde har de statliga syns museerna rent av trimmat sina kostnader för bevakningen av samlingarna. Däremot har lokalkostnaderna ökat kraftigt, från drygt 120 miljoner kronor per år i slutet av 1980-talet till närmare 240 miljoner kronor 1993. Museerna har på senare år ansträngt sig för att öka sin självñnansieringsgrad. Under den senaste femårsperioden har museerna ökat sin finansiering med entréavgifter kraftigt. Detta gäller särskilt de statliga museerna och i kombination med den ökade publiktillströmningen har ökade entréavgifter lett till ökade intäkter från besökarna i fast penningvärde från ca 35 miljoner kronor år 1989 till drygt 100 miljoner kronor år 1993. För länsmuseerna är höjningen mer måttlig och förklaras huvudsakligen av att fler besöker museerna. Intäkterna för försäljningen i museibutikerna uppgår för de statliga

år och för länsmusjeerna till drygt 30

museerna till 40 miljoner kronor per miljoner kronor. 335

SOU 1995: 85

Museema har också intäkter från sponsorer. Dessa utgör bara en mindre del av de samlade intäkterna men har ökat något senare år. Storleken sponsorsintäktema är ungefär jämförbar med intäkterna från egna fondmedel eller totalt ca 30 miljoner kronor för samtliga museer i museistatistiken. För de statliga museerna och länsmuseema har de egna fondmedlen ännu så länge en större betydelse för intäktsbilden än sponsorema. Hushållens utgifter för musei- och utställningsbesök har nästan fördubblats mellan 1978 och 1992. Det genomsnittliga hushållet spenderar 92 kronor sådana besök vilket motsvarar närmare 335 miljoner kronor. En del av dessa pengar läggs givetvis varumässor och andra mer kommersiellt inriktade utställningar.

14.7 Utbildning och arbetsmarknad

Inom museiinstitutionema verkar ett stort antal olika specialister, de flesta utbildade inom sitt respektive fackområde inom ramen för den traditionella universitetsutbildningen. Vid Umeå universitet finns sedan 1987 institutionen för museologi. Enstaka kurser i museikunskap finns också vid universiteten i Stockholm och Lund. Vid Göteborgs universitet ges en pâbyggnadskurs i museivetenskap. Sedan 1985 finns en konservatorsutbildning i Göteborg. I Göteborg finns också en bebyggelseantikvarisk utbildning. I takt med att museiinstitutionema har utvecklat sin levandegörande uppgift har behovet av vidareutbildning museiområdet kommit att uppmärksammas. Behovet av vidareutbildning har visat sig vara stort. Sedan 1991/92 har anslag, i form av särskilda grundbelopp, överförts till länsmuseernas samarbetsråd för vidareutbildande insatser. Museiutredningen har behandlat utbildningsbehoven i sitt betänkande. Vi behandlar dem ytterligare i kapitel 20. Enligt museistatistiken sysselsätter de drygt 200 museerna som ingår bland uppgiftslämnarna tillsammans ca 4 350 årsverken varav 1 250 årsverken vid de statliga centralmuseema. Av tradition finns museerna, liksom arkiv och bibliotek, ett stort antal lönebidragsanställda. Ungefär var fjärde museianställd, eller ca l 000 årsverken är lönebidragsanställd. Insatser för barn och ungdomar har uppmärksammats senare år. Museema har tillsammans mindre än 3 % av sina årsverken särskilt avdelade för detta slags verksamhet. Inom de statliga museerna är situationen aningen bättre än inom de regionala museiinstitutionema där andelen endast är 2 %.

Museer och utställningar

Diagram 14. 7.1 Utveckling av antal årsverken vid museer med olika slags huvudmän. Antal årsverken l 400 ...ø-Ján g 1 200 I

:E421:

I Stathga . l 000 Å museer I O , 800 ° -D--Länsmuseer

600 0 Kommunala museer 400 -o--Övriga 200

0 : : : : v- N M ch ax m 2 2 2

Källa: Tabell 14.7.la Tabell 14.3.2a

Antalet tjänster har under ZO-årsperioden ökat flera av de museer som har statliga bidrag, men det till trots är arbetslösheten bland museitjänstemän tilltagande. För akademikema i BIK-förbundet var arbetslösheten 1988 ungefär knappt 13 % medan man fem år senare har drygt 22 % av medlemmarna anmälda som arbetslösa.

14.8 Sammanfattande iakttagelser

Museiområdet har resursmässigt stärkts betydligt under perioden från 1974. Det gäller såväl statliga och regionala som många lokala museer. Nya typer av museer, som arbetslivsmuseer och ekomuseer, har tillkommit. Andelen befolkningen går har efter en nedgång under av som museum 1980-talet ökat betydligt och ligger nu högre än i slutet av 1980-talet. Besökstalen för de statliga museerna, särskilt, och de kommunala museerna har också stigit påtagligt medan de regionala ännu inte helt nått tillbaka museerna till de höga besökstalen vid periodens början trots ökade resurser. En betydande utveckling har skett i museernas övriga arbete med regi- strering och vård samlingarna, kulturmiljöområdet, i användningen av av informationsteknologi men mycket återstår samtidigt att göra i dessa m.m. avseenden. Detsamma gäller samverkan på museiområdet; Den ärnnesmässiga obalansen har utjämnats något men alltjämt är områden som teknik och naturvetenskaper totalt sett ganska svagt företrädda. I övrigt hänvisar vi till de bedömningar Museiutredningen gjort som sammanfattats i avsnitt 14.1. 337

15 Kulturmiljövård

15.1 Inledande överblick

Kulturmiljövården syftar till att bevara och levandegöra viktiga kulturhistoriska värden i vår omvärld. En målsättning är att identitet och förankring i den historien ska kunna utgöra grund för förnyelse och utveckling. De egna fysiska lämningama, föremålen och dokumenten, liksom de traditioner, föreställningsvärldar och samband de förmedlar behöver identifieras och dokumenteras, skyddas mot förstörelse, bevaras, förklaras, göras levande och tillgängliga för dagens och morgondagens generationer. Ett nära samband finns till museiområdet och arkivväsendet. Lagstiftning väsentlig grund och utgångspunkt för arbetet kulturär en miljövårdens område. Här finns dels kulturrninneslagen KML, dels kopplingen till övrig lagstiftning som rör miljön och hur vi utnyttjar den, naturresurslagen NRL och plan- och bygglagen PBL. Ansvarig sektorsmyndighet på central nivå är Riksantikvarieämbetet RAÄ. På regional nivå är ansvar och arbetsuppgifter fördelade mellan länsstyrelse-länsantikvarie och länsmuseum-landsantikvarie. På den kommunala nivån berörs framför allt kultur- och byggnadsnänmder. Utvecklingen inom kulturmiljöområdet sedan 1970-talet kan sägas ha skett i tre faser, och kännetecknad av såväl politiska direktiv som initiativ var en och utvecklingsarbete inom sektorn själv. Den första, 1970-talet, inriktades framför allt det fysiska kulturarvet och reaktion på 1960-talets rivningar och hårdhänta hantering av våra var en stadsmiljöer. Arbetet inriktades främst integration av bevarandeperspektivet i samhällsplaneringen. Utvecklingen inleddes med att kulturminnesvården under början av 1970talet inlemmades i den fysiska riksplaneringen FRP. År 1976 infördes kulturminnesvård ansvarsområde länsstyrelserna. Vissa beslutsfunksom tioner decentraliserades dit från RAÄ och särskilda tjänster inrättades inom länsstyrelsen. Den begränsade bemanningen på länsstyrelserna förutsatte emellertid att länsmuseet även framgent skulle medverka i den regionala kulturrninnesvården, något skulle garanteras genom statsbidraget till som länsmuseema. En andra fas följde i mitten 1980-talet, då ansvarsområdet breddades av mot vardagsmiljön och miljöfrågoma fick en allt viktigare roll i politiken,

vilket bl.a. ledde till beslut mål och medel för kulturrniljövårdenl

om nya

1 Prop. 1987/88:104. 339

SOU 1995: 85

I propositionen Kulturmiljövård markerades den förändrade ambitionsnivån genom att etablera begreppet "kulturmiljövård" benämning på som ansvarsområdet som helhet medan den restriktivt klingande benämningen mer kulturrninnesvård förbehölls monumentvården i strikt mening. Sambanmer den med miljöpolitiken markerades därigenom. Också ambitionen att göra den offentliga kulturmiljövården tydligare för den breda allmänheten markerades. Författningsregleringen samlades i en

överskådlig lag, kulturrninneslagen. Vidare fastställdes sektorsmål se avsnitt

15.4. Det senaste årtiondets arbete har successivt lett till ett behov att tydligt av sätta de materiella kulturvärdena i samband med de immateriella och med de sociala och etnologiska sammanhang som de är en del Detta kännetecknar av. nuvarande fas med inriktning mot en breddad kulturarvssyn. Kultunniljövårdsområdet har således successivt förändrats och omformats med hänsyn till de krav samhällsutvecklingen ställt. Från att fram till 1970talet främst ha handlat om fysiskt bevarande och levandegörande de av enskilda monumenten har målsättningen stegvis vidgats till att omfatta miljön som helhet och ett brett ansvarstagande för historisk kontinuitet och kulturell identitet. Mycket litet av detta är åtkomligt i statistik traditionellt slag. Utvärdeav ringen får därför mer deskriptiva former. Vi noterar dock samtidigt att ett arbete med att bygga upp relevant statistik för sektorn helhet har påsom börjats av

15.2 Befolkningens intresse för kulturmiljön

Några data om människors uttalade intresse för kulturmiljön finns inte. Vad vi kan göra är att ge några indikationer det. Sådan kan intensiteten i vara den allmänna debatten, efterfrågan litteratur och tv-program, efterfrågan på information om hur man levde förr, hur man tar hand gamla byggnader, om möbler och föremål, i viljan att föra vidare kunskapen arbetslivets villkor om och förutsättningar osv. Andra indikatorer är ökande engagemang i stadsdelsgrupper, arbetslivsmuseer, hembygdsföreningar och inte minst lokala opinionsgrupper samt intresset för kulturhistoriska besöksmål av skilda slag.

Engagemanget i den egna vardagsmiljön

Engagemanget hos ägare till byggnader och fornlämningar är grunden för kulturarvsbevarandet generellt. I stor omfattning ställer ägarna och även upp visar sina hus eller berättar om dem olika sätt.

Kultumziüövård

Momentant formas ofta aktionsgrupper kring kontroversiella samhällsplaneringsfrågor rivningar, nybyggnad, vägutbyggnad etc.. De får ofta stor publicitet och grund för ett allmänt engagemang tjänar de därför som som mer Väckarklockor. De dagsaktuella frågorna t.ex. tredje spåret i Stockholm om

och Haga-Brunnsviken indikation på att det folkliga engagemanget

ger en också har ett starkare politiskt gehör än tidigare. Sveriges Hembygdsförbund är den äldsta och största ideella riksorganisa-

inom området med halv miljon medlemmar i 1 650 lokala före-

tionen ca en ningar knutna till 26 läns- eller landskapsförbund. Drygt 1 000 hembygdsgårdar förvaltas respektive hembygdsförening, oftast genom stora av frivilliginsatser. Hembygdsförbundet har en vittomfattande verksamhet med studiecirklar, kurser, dokumentation, vård och levandegörande av det lokala kulturarvet, utgivningen av böcker, tidskrifter och tidningar m.m., programmet. Svenska Föreningen för Byggnadsvård instiftades 1975 som en uppfölj- Byggnadsvårdsåret. Föreningen har drygt 3 000 medlemmar och har ning av sedan 1990 också etablerat länsombud för att nå ut bredare. Föreningens aktiviteter inriktas dels att väcka uppmärksamhet och intresse för det byggda kulturarvet, dels att sprida kunskap hur vårdar gamla hus. om man Den europeiska organisationen Europa Nostra sprider genom pris- och medaljutdelning till förtjänta upprustningsarbeten intresse och information sätter därigenom också in det svenska bevarandearbetet i ett europeiskt samt sammanhang.

Monument och besöksmål

Kulturarvet besöksmål omspänner allt från runstenar och hembygdssom gårdar till museiliknande anläggningar som t.ex. Birka och Läckö. Här finns intresset för de "märkvärdiga objekten som ger bygden karaktär. De upplevs och utpekas delar vår identitet och förankring i hissom av torien och vittnesbörd utvecklingen vårt samhälle. För de flesta är som om av det skolan först visar oss dessa minnesmärken. som Inte minst våra kyrkor är för befolkningen i gemen mer än enbart ett guds- Undersökningar gjorts inför ett skiljande mellan Svenska kyrkan rum. som och visar 70 % befolkningen finner den egna kyrkobyggnaden staten att av så viktig rivning eller utnyttjande för annat ändamål än möjligen museiatt eller konsertändamål inte är tänkbar. Kulturrninnena utgör referenspunkt att relatera till och något att vara en stolt över, något att kunna visa främlingar besök. UNESCO:s världsarvskonvention med dess urval världsarvsobjekt har sedan Sverige anslöt sig av 1985 haft betydelse för medvetenheten att svenska kulturminnen är stor om delar universellt kulturarv. Stor medieuppmärksamhet har ägnats de av ett

SOU 1995: 85

objekt Sverige fått nominerade på listan och deras betydelse i internaett tionellt turistperspektiv blir allt tydligare.

Intresse för tv-program om kulturmiljöer

De senaste tio åren har en rad program behandlar kulturmiljöer och som kulturlandskapet visats i tv. Mellan 1.988 och 1995 visades ett drygt dussin tv-program om det svenska kulturlandskapet. Gensvaret för de första programmen om björkskogen och blomsterängen var enormt. Långt över två miljoner svenskar såg dessa Senare har, bl.a. till följd program. program av en ökande kanalkonkurrens tv-området, haft publiker på mellan 300 000 och en miljon tittare. Filmen om Stockholm före 1960-talets rivningar visades i flera som repriser i tv 1994 gav upphov till omfattande debatt politiska vägval en om och utlöste hos den yngre publiken, som inte upplevt dessa miljöer, kraftig en reaktion mot föräldragenerationens flathet mot politiska beslut och bristen miljömedvetenhet och respekt för kulturhistoriska värden hos den tidens politiker.

15.3 Kunskapen vad är bevarandevärt

om som

För att enskilda, kommuner och staten ska kunna ta ett långsiktigt för ansvar kulturvärdena krävs att man dels vet vad bör bevaras, dels vilka krav som vet bevarandet ställer. Fomn1innen, byggnadsminnen och kyrkliga miljöer åtnjuter särskilt lagskydd enligt Kulturminneslagen. Hänsyn till bebyggelse och miljö i övrigt regleras i naturresurslagen och plan- och bygglagen. Vi redovisar här kunskapsläget och beståndet olika miljöer och objekt av och förändringar i dessa avseenden under 20-årsperioden.

F omminnen

De delar av det yttre kulturarvet redan 1976 mest heltäckande dosom var kumenterade var fornminnen och fomminneslokaler synliga jord. ovan Förstagångsinventeringen avslutades 1977. Parallellt med denna påbörjades 1974 en revideringsomgång som fortfarande pågår och planeras i sin nuvarande form vara avslutad år 2002. Inom denna objektkategori är således underlaget och riksöverblicken relativt god.

Kulturmiljövård

Diagram 15.3.1 Antal 1 000 fornlämningar 1994 länsvis. Totalt ca 628 000 st.

Län

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs/Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Anm 1 000 Norrbottens l l l I I I I l I I I I I 0 20 40 60 80 100 120

Källa: Tabell 15.3. 1a

I den revidering pågått ett antal år har man dock kunnat konstatera som nu det befintliga underlaget har brister. Kunskapen fomlärnningsbeståndet att om fördjupas successivt. Exempel detta är vissa områden kring Växjö kommun där antalet registrerade fornlämningar vid en specialinventering ökat

med 120 %. De stadsomvandlingama under 1960-talet-aktualiserade en helt annan stora kunskapsunderlag, de medeltida kulturlagerunder mark som i typ av om restriktion och relativt kostnadspost vid utbyggmånga städer utgör en tung nads- och förändringsbehov. Mellan 1974 och 1990 genomfördes ett särskilt forskningsprojekt med detta syfte, Medeltidsstaden. Totalt 76 medeltida stadskärnor kartlagda och rapporterna fungerar underlag i den är nu som kommunala planeringen för bedömning tillstånd till ingrepp och nivå av utgrävningskostnader basdata för forskningen. samt som

SOU 1995: 85

Byggnadsminnen

Till skillnad från fomminnena automatiskt är lagskyddade som är byggnadsminnesskyddet selektivt och bygger ett strängt urval där kriteriet bl.a. är att byggnaden eller miljön är synnerligen märklig". Själva processen att förklara byggnad för byggnadsminne arbetsen är krävande och ställer krav samråd med ägare och kommun i avgränsning av

Skyddsområde och utarbetande skyddsföreskrifter. Ägaren har

av rätt att ställa ersättningsanspråk utnyttjandet avsevärt försvåras eller innebär om ekonomisk belastning för honom. Lagens möjligheter att byggnadsminnesförklara mot ägarens vilja har endast tillämpats i något enstaka fall eftersom ägarens inställning och ambitioner trots allt blir utslagsgivande när det gäller förvaltning och vård. Antalet byggnadsminnen svarar intet sätt mot byggnadsbeståndets kulturhistoriska kvaliteter. Tillväxten framgår av nedanstående diagram.

Diagram 15. 3.2 Antal byggnadsminnen 1976-1994.

Antal byggnadsminnen l 400 -.

1 200 / --

1 000 / -- ./ 800 -. -/ 600 .-

400 / --

. . .

Ackumulerat :Cl--Nytillkomna

Källa: Tabell 15.3.2a

En bedömning RAÄ gör är det totalt i landet finns grov som att mellan 3 000 och 5 000 byggnader och anläggningar uppfyller kriterierna för som att förklaras som byggnadsminne. Diskrepansen mellan genomfört och

Kulturmiljövård

önskat skydd samt behovet av eventuella förändringar i befintlig lag för att komma tillrätta med problemen har uppmärksammats i direktiven till den

pågående Kulturarvsutredningen

Diagram 153.3 Antal byggnadsminnen 1994 länsvis.

Län

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönkö ings Krono ergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs/Bohus Alvsborgs Skaraborgs Värmlands Orebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Antal byggnadsminnen 1994 Norrbottens l I I I l I l I | I I I 0 20 40 60 80 100 120

Källa: Tabell l5.3.3a

Kyrkliga kultunninnen

I kulturrninneslagen regleras skyddet av Svenska kyrkans byggnader, begravningsplatser och inventarier. Lagskyddet gäller samtliga kyrkor uppförda före 1939 och ett urval kyrkor uppförda därefter. Antalet kyrkor som omfattas av lagens bestämmelser är drygt 3 000. Samspelet mellan församlingar och RAÃ vid förändringar och underhåll följer givna rutiner. Ett samlat

homogent kunskapsunderlag som beskriver kyrkobeståndet finns dock Forskningsföretaget Sveriges Kyrkor arbetar sedan 1912 med att successivt ta fram högkvalitativa dokumentationer av de viktigaste enskilda kyrkorna. Behovet av mer heltäckande underlag för bedömning av åtgärdsförslag etc. har sedan 1976 lett till att man koncentrerat verksamheten till kunskapsöver-

2 Utredningen vissa frågor Kultunninnesskydd Dir. 1994:57. 345 om om m.m.

SOU 1995: 85

sikter kring avgränsbara kategorier t.ex. medeltida träkyrkor, kyrkobyggnader 1760-1860. Med anledning den decentralisering beslutsärendena från RAÄ till av av länsstyrelserna, som genomförts den l juli 1995, samt framtida osäkerhet inför skilsmässa mellan kyrka och stat har ytterligare insatser planerats som en syftar till ett översiktligt och långsiktigt användbart planeringsunderlag för varje kyrka.

Diagram 15.3.4 Antal kyrkobyggnader skyddade enligt 4 kap. KML.

Antal kyrkor 800 .. 700 600 500 400 300 200 100 0 6 I: O O O i i

regi

ä t o - å o 06 z ggn: o o o E N xo o 2 In :x oo o v-l v-l u-u Källa: Tabell l5.3.4a

Till de kyrkliga miljöerna hör prästgårdama. Dessa skyddas för närvarande inte automatiskt utan måste byggnadsminnesförklaras var för sig. En rikstäckande inventering genomförts indikerar att 2 400 prästgårdsmiljöer som har kulturhistoriska värden och att ca 600 av dessa är av byggnadsminnesklass. Kulturarvsutredningen har även denna fråga sitt bord.

Områdesskydd riksintresseområden - Sedan den fysiska riksplaneringen FRP på 1970-talet har även kulturhistoriskt betydelsefulla områden omfattats av särskilda hänsyns- och skyddsregler i den fysiska planeringen och i hushållningen med mark och vatten. Med naturresurslagen etablerades skydd av områden "som har be-

Kulturmiljövård

tydelse från allmän synpunkt grund sina kulturvärden", i utgångsav punkterna för fysisk planering och naturresurshushållning. RAÄ har till uppgift att peka sådana områden betrakta ut som är att som riksintressanta. Ett grundläggande urval gjordes första gången 1987 och omfattar 1995 drygt 1 600 områden. En systematisk översyn urvalsav grunder och värde-beskrivningar genomförs för närvarande i samarbete mellan RAÄ, länsstyrelser och länsmuseer. En tematisk redovisning den av kulturmiljösyn som ligger bakom riksintresseurvalet förbereds också i "Kulturmiljöprogram för Sverige, som planeras komma ut under 1997.

Kulturmiljöprogram År 1978 uppmanade riksantikvarien och chefen för Statens planverk i ett gemensamt s.k. herdabrev kommuner och länsstyrelser att upprätta program för kulturminnesvård. Avsikten var att i det starka samhällsförändringsklimatet som rådde ta fram ett långsiktigt handlingsprogram för kulturminnesvården lokalt och regionalt som underlag för resursfördelning och samordning av arbetsinsatser. Allmänna råd för utformning och innehåll liksom riksövergripande studier av skilda företeelser har publicerats stöd för det som regionala och lokala arbetet. 1 dag finns det regionala kulturmiljöprogram i 15 län och kommunala kulturmiljöprogram i 118 av landets 287 kommuner. Deras formella status och ambitionsnivå varierar, liksom samspelet mellan det regionala och det kommunala programmet. RAÄ har i olika omgångar aktualiserat nödvändigheten av att få fram underlag av detta slag och arbete pågår många håll.

Byggnadsinventeringar Kunskapsuppbyggnaden bebyggelseområdet är mycket ojämn. Till skillnad från fomlämningen som måste redovisas av staten eftersom den utgör ett ekonomiskt servitut den fastighet där den är belägen, ställs inga sådana krav på redovisning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Uppgiften åvilar kommunerna som för att kunna hantera plan- och byggfrågor behöver relevant kunskapsunderlag. Byggnadsinventeringar har med olika detaljeringsgrad också genomförts många håll och endast ett fåtal kommuner är helt i avsaknad av inventeringsunderlag. Inventeringarna är dock mycket av skiftande karaktär och överlappar inte sällan varandra ett otydligt sätt. I 245 av landets kommuner finns någon form av kategoriinventering dvs. samtliga byggnader av ett visst slag som stationshus, kvarnar etc. har

registrerats. Översiktliga inventeringar bebyggelsemiljöer i större områden

av finns i 115 kommuner. inventeringar som registrerat all bebyggelse inom hela eller delar av en kommun finns i 139 kommuner medan inventering ett av

SOU 1995: 85

urval av byggnader genomförts i 168 kommuner. De flesta inventeringarna genomfördes under 1970- och l980-talen och har sedan dess inte hållits ä jour, vilket ger stor osäkerhet om deras värde som beslutsunderlag i dag. Tillgängligheten är mycket ojämn, en del har presenterats i utförliga publikationer, andra finns endast som arkiverade registerkort. En samlad riksövergripande överblick saknas. RAÄ konstaterar i den analys strategiska behov för sektorn för av som närvarande genomförs, att kunskapsunderlaget och överblicken på bebyggelseområdet är illa tillgodosett samt att insatser krävs för att dels åstadövergripande struktur dels samla in relevanta data och göra dem komma en tillgängliga och möjliga att hålla å jour. Den pågående kunskapsuppbyggnaden för industriminnen liksom 1900-talets bebyggelse kommer att integreras i den databasuppbyggnad som förutses.

K ulturlandskapsinventeringar Som underlag för hanteringen av det landskapsvårdsstöd som inrättades 1990 har länsvisa program för bevarande av odlingslandskapets natur- och kulturvärden utarbetats. Bevarandeprogrammen upptar tillsammans ca 1 300 000 hektar jordbruksmark. Detta motsvarar drygt 38 % av den totala arealen jordbruksmark. Nedanstående kartbild ger en bild av jordbruksmarkens omfattning totalt länsvis och hur stor del av denna som ingår i respektive läns bevarandeprogram.

Kulturmiljövård

Diagram 15. 3.5 Jordbruksmark inom bevarandeprogram. Cirklamas diametrar är proportionella mot den totala jordbruksarealen. Vit markering anger andel areal redovisas i bevarandeprogram. 3 som

Andel jordbruksmark

inom bevarandeprogram,

i procent av total

jordbruksareal

Andelareal redovisad i bevarandeprogram

Cirklamas diametrar är proportionella mot dentotala jordbruksarealen i respektive län.

Källa: Riksantikvarieämbetets utvärdering länsvisa för bevarande av program av odlingslandskapets natur. och kulturvärden, 1994.

3 Karta hämtad Riksantikvarieämbetets utvärdering länsvisa ur av program för bevarande av odlingslandskapets natur- och kulturvärden. 349

SOU 1995: 85

15.4 Styrrnedel och arbetsinstrument i kulturmiljövården

Kulturmiljövården karaktäriseras av ett starkt -samhälleligt ansvar kopplat till också hos den enskilde. Kultunninneslagens första paragraf lyder: ansvar Det är nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Anen svaret delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kultunniljön. Den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas. Den enskilde medborgaren är ytterst den som ska garanteras att kulturarvet tas till vara och görs tillgängligt för honom eller henne.

Myndigheter och beslutsfattare förutsätts lägga insikten om att kultur-

värden som förstörs inte är möjliga att autentiskt återskapa till grund för sitt förhållningssätt till kulturmiljön. Ett delas alla ställer krav kunskap, insikt och förståelse ansvar som av innebär. Kulturmiljövården har inte bara medborgarna för vad detta ansvar målgrupp utan också statliga förvaltningssektorer samt kommunal försom valtning. Staten arbetar med mål, lagstiftning, en egen organisation, samverkan med andra berörda parter som länsmuseerna samt pengar som styrmedel och instrument.

Mål

Riksdagen fattade 1988 beslut mål för kulturmiljövården. Kulturmiljöom vårdens uppgift är att bevara och levandegöra kulturarvet, syfta till kontinuitet i den yttre miljön, främja den lokala identiteten, möta hoten mot kulturmiljön, bidra till ökad medvetenhet om estetiska värden och historiska samman- hang.

Lagstiftning

Via lagstiftning garanteras att de kulturhistoriska värdena tillmäts betydelse dels i avvägningen mellan den enskildes rättigheter och det allmännas anspråk, dels i avvägningen mellan olika samhällsintressen. Ansvarsfördelning mellan olika samhälleliga beslutsnivåer regleras också. Kulturminneslagen trädde i kraft 1987, och ersatte då tidigare speciallagstiftningar inom området. Byggnadsminneslagen, fornminneslagen och kungörelsen det offentliga byggnadsväsendet samlades ihop inom en ram. om Parker fördes skyddskategori och tillägg gjordes för att lätta upp som svårigheterna med byggnadsminnesinstitutets tillämpning. Direktiv om att ut-

Kulturmiljövård

reda ytterligare förändringar och tillägg har givits den arbetande Kulturnu arvsutredningen. Enligt kulturrninneslagen kan Länsstyrelsen tillstånd till att rubba, förge ändra eller ta bort fornlämningar om det bedöms skäligt i förhållande till önskemål från ägaren eller det allmänna om att utnyttja marken. Tillstånd får ges endast om exploateringsintresset är väsentligt högre än bevarandeintresset. År 1982/83 var det totala antalet beslut i fornminnesfrågor 520, vilket innebär 45 % fler än 1978/79. Sedan dess har ärendemängden ökat ytterligare och utgör 1 600/år. År 1994 tillstånd till borttagande nu ca gavs av 228 fornlämningar. Av dessa rörde 60 % boplatser och kulturlager. Besluten om fornlämningar återspeglar i viss mån konjunktursvängningama i samhället.

Diagram 15.4.1 Fasta fornlämningar berörts beslut enligt 2 kap. som av KML 1989-1993.

Antal beslut 450 I Boplatser, bytomter 400 CF-

350 Arbetsplatser

300 kulturlager stad 250 -;Gravar, 200 kyrkogårdar 150 mm . 100 Ruiner :o: 50 -Aá Milstolpar å 0 g-sg. oo ox o -- N m -jñjRunstenar mm Q Q Q Q Q Q ä 3 8 5 ä -° Skeppsvrak 2 2 2 9 2 2

Källa: Tabell 15.4. 1a

När det gäller byggnadsminnen har det framgått i avsnitt 15.3 hur tillväxten via beslut skett. Denna del av lagtillärnpningsarbetet är resurskrävande inte minst genom ett omfattande samrådsförfarande. Ett BM får enligt lagen inte förändras i förhållande till de skyddsföreskrifter som utfärdats vid BMförklaringen, vilket ställer krav kulturmiljövårdsmyndigheterna att nära följa vård och förvaltning av objektet samt bistå ägaren med råd och vägledning. För statliga byggnadsminnen SBM gäller i princip samma förutsättningar. De kyrkliga kulturminnena är föremål för tillståndsprövning i stor omfattning. Budgetåret 1978/79 handlades 605 ärenden och 1994/95 antalet var 351

SOU 1995: 85

ärenden över 1 200. Besluten decentraliserades till länsstyrelserna den l juli 1995. Länsstyrelserna behandlade 1993 sammanlagt ca 6 500 ärenden, av dessa rörde 47 % fornminnen och 9 % byggnadsminnen. lagen hushållning med naturresurser NRL och plan- och bygglagen om PBL, kompletterade med de lagar som reglerar jord- och skogsbruk utgör tillsammans med kulturrninneslagen basen för säkerställandet av natur och kulturvärden.

F örskjulning i kulturmiljösektøms roll i samhällsplaneringen Utvecklingen från en objektinriktad kulturminnesvård till en helhetsinriktad kulturmiljövård började 1960-talet då den bredare omsorgen om miljöns kulturvärden etablerades genom den fysiska riksplaneringen FRP. Med införandet NRL/PBL 1987 vidgades kultunniljösektoms roll till att också av vägleda och bevaka samordning och samverkan med den vida kretsen av aktörer, inom sina egna sektorsområden påverkar kulturvärdena i miljön. som Kultunniljösektoms roll i samhällsplaneringen utvecklas allt tydligare mot att förmedla kunskap och värdering av det yttre kulturarvet for tillämpning om i processer utanför sektorn själv. I nedanstående översikt illustreras hur detta arbete utvecklats och förskjutits från konkret beslutande i enstaka fall till kunskapsuppbyggande "friskvård.

l970-tal 1980-tgl 1990-tal FRP/PBL NRL/PBL Miljöba1k/Plan- och Formell ram ByggUtredningen Maktstruktur Centraliserad Decentraliserad Nivåforskj utning Samhälleligt Stärkta Betoning av sektoriellt beslutsmonopol ägarrättigheter och individuellt egenansvar Planerin gsinriktnin g Produktionsplanering Hinderslöshetsplanering Strategiskplanering medsikte medsikte med sikte Allmän lämplighet Kravuppfyllelse Förenlighet med mål Kulturmiljövårds- Säkerställande av Skydd av Tillvaratagande av inriktning Områden Områden/aspekter Strukturer Planeringsformer Kommunöversikt Översiktsplan Sektorsplaner och FRP-systemet medNRL- med Miljökonsekvensintresseområden beskrivningar MKB och Visioner Underlagsformer Riksintressekatalog för Kultunniljöprogr.0ch Visionsunderlag FRP-program/planer Riksintresseunderlag Miljökvalitetsmål

Bevarandeplaner med Miljöbeskrivnför NRL- MiljöbeskrivmMKB värdeklassade objekt områden

Kultumtiüövård

K ulturmiüövårdsorganisatiønen Riksantikvarieämbetet är statlig myndighet för kultunniljövården och svarar för en samlad ledning av kulturmiljövårdens kunskapsuppbyggnad. RAÄ svarar också för de specialist- och stödfunktioner som bör finnas på central nivå. På den regionala nivån svarar länsstyrelsen, med länsantikvarien som ansvarig tjänsteman, för kulturmiljövårdens myndighetsuppgifter, dvs. beslut enligt kulturrninneslagen, liksom om olika former av bidrag till skydd och vård av det yttre kulturarvet. Länsstyrelsen svarar också för den regionala utvecklingsplaneringen och för integreringen av kulturmiljövården i samhällsplaneringen NRL/PBL m.m.. Länsmuseet är en regional kulturinstitution med landsting och kommuner och i en del fall också fornminnesförening och dylika som huvudmän. Kulturmiljövård har sedan allra första början varit en integrerad del av museets verksamhet. Fram till 1976 då den nuvarande organisationen infördes länsmuseets chef, landsantikvarien, RAÄ:s förlängda ute i var arm länen och det regionala kulturrninnesvårdsarbetet sköttes helt och hållet av museet. Länsmuseets uppgift är att vara regional kunskaps- och kompetensbank. Museet ansvarar för information och levandegörande samt för expertstöd till kommuner och enskilda. Ett avgörande motiv för det statliga stödet till läkrsmuseema är det ansvar de har inom kult-armiljövården. I den statistik som tagits fram av SCB har en uppskattning gjorts av hur många årsverken ägnats kulturmiljövård under 1993 inom RAÄ, länssom styrelserna och länsmuseerna. Statistiken ger en ungefärlig bild av omfattningen, men stora osäkerheter finns i jämförbarheten i underlaget. Svarsfrekvensen är inte heltäckande och det är exempelvis osäkert hur många årsverken som har utförts vid länsmuseema utan att explicit ha varit knutna till ett kulturrniljöuppdrag. Sammanställningen visar att RAÄ lägger ned 300 årsverken ordinarie ca verksamhet och ca 200 på uppdragsñnansierade arkeologiska undersökningar. Tyngdpunkten i den ordinarie verksamheten ligger inom kunskapsuppbyggnad. Inom länsstyrelserna fanns 1993 totalt 124 årsverken varav 70 % var anställda över ordinarie budget. Från och med den 1 juli 1995 ska samtliga länsstyrelser vara förstärkta med ytterligare en handläggartjänst för att kunna möta utökade decentraliserade uppgifter, framför allt kyrkoärendena och svara mot behovet insatser inom landskapsvård, arkeologi, regional planering m.m. av Länsmuseiresurserna som kan anges med ännu större osäkerhet anges till 194 årsverken för kulturmiljövård, varav 65 % är engagerade i uppdragsfinansierad verksamhet. Alla museer har dock inte besvarat enkäten entydigt. Siffran kan därför antas ligga i närheten av den som redovisades 1992 vilket var ca 230 årsverken. Man kan också anta att ytterligare resurser läggs ned

SOU 1995: 85

inom utställningar, museipedagogik etc. utan att det i statistiken registreras som kulturmiljövård. På lokal nivå finns kommunala museer främst i de större städerna som - i varierande grad utgör en basresurs för kulturmiljövård inom sin kommun. Här är spännvidden stor både i ambition och kompetens. I några kommuner har kommunantikvarietjänster inrättats. I huvudsak hämtas dock det stödet från länsmuseet. Enligt en enkätundersökning som Kommunförbundet gjorde i februari 1994 finns sammanlagt ca 75 årsverken för kulturmiljövård i landets 288 kommuner. De statliga personalresursema har ökat kraftigt sedan 1976, men ansvarsområdet och arbetsuppgifterna har också utökats. Framför allt har ökningen skett länsstyrelserna. För länsmuseerna är situationen individuell och mycket ojämn. De museer som anger att de har två tjänster inom kulturmiljöfältet har inte utökat sin kapacitet nämnvärt medan flertalet som anger mellan fyra och åtta årsverken eller fler har förstärkt sin verksamhet sedan 1976. Oklarheter i organisationsstrukturen och formerna för samarbetet institutionerna emellan har uppmärksammats av Riksrevisionsverket i en förvaltningsrevision 1993, "Decentraliserad kultumiiljövård. RRV konstaterar att decentraliseringen av kulturrniljöarbetet har medfört en positiv utveckling men påpekar också allvarliga brister i arbetet. Man anser att rollerna inom kulturrniljövården bör preciseras och tydligare krav ställas aktörerna. Likaså bör länsmuseemas roll preciseras inom ramen för förordningen om statsbidrag till museerna. Man gör också en grundlig genomgång av brister inom samordningen av styrning och planering den regionala nivån samt ställer krav uppföljning och utvärdering både på central och regional nivå. Kommunernas roll och ansvar poängteras och möjligheter till decentralisering till den nivån diskuteras. Kritiken är allvarlig och ledde till uppdrag först till Museiutredningen att studera dessa frågor och komma med förslag till åtgärder. Museiutredningen behandlade frågan översiktligt. Efter det att RAÄ och företrädare för regionalorganisationen i sina remissvar Museiutredningen ytterligare understrukit behoven dels särskilt regeringsuppdrag till RAÄ att tillgavs ett sammans med företrädare för regionalorganisationen komma med förslag till ansvars- och arbetsfördelning, dels direktiv till Kulturutredningen att ta upp frågan till behandling.

Ekonomiskt stöd De möjligheter fanns 1976/77 att ekonomiskt stöd till vård och försom ge valtning av byggnader, fornlämningar och kulturlandskap var mycket små. En markant utveckling har skett sedan dess.

Kultur-miljövård

Diagram 15.4.2 Statliga medel för kulturmiljövård 1982/83-1993/94. i miljoner kronor. 1994 års penningvärde.

Antal miljoner kronor 300 I Landskaps- 250 vård

203 D Sysselsättningsmedel l 5 0 o Ombyggnad O. 100 -%-- Byggnadsvård 5 0 A Kultur- Z: landskaps-, 0 i i i I . fornlämnings I I l 1 8 å ä å 8 S ä 8 vård ä u F E 5 B 2 ä OO OO OO OO OO C O O ° i 2 i 9 9 L

Källa: Tabell 15.4.2a

Bidrag till fom- och landskapsvård har fördelats sedan 1985. Dessa har utnyttjats för konkreta vårdåtgärder fornlämningar som tidigare vårdades med hjälp av beredskapsmedel. Dessutom inryms planering av vård, uppföljning, utbildning samt olika informationsinsatser i bidraget. Förutom till vårdinsatser kan bidrag utgå till arkeologiska undersökningar för vissa arbetsföretag av begränsad omfattning samt till arkeologisk undersökning i samband med bostadsbyggande. Samtliga dessa medel är sedan 1993/94 delegerade till länsstyrelserna. Kulturlandskapsvård är en förvaltningsuppgift som kommit till under 1980- och 1990-talen i en önskan att bibehålla våra öppna och varierade kulturlandskap. Med start i kulturlandskapsstöd 1987 i ganska begränsad omfattning har stödet nu genom de landskapsvårdsmedel som infördes 1989 över Jordbruksdepartementets budget nått upp i avsevärda summor som dessutom kan komma att Öka ytterligare i och med anpassningen till EU:s miljöregler. Byggnadsvården har två väsentliga stödformer. År 1974 infördes sären skild lånefonn inom det statliga bostadslånesystemet benämnt tilläggslån för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse omformad 1993 till bidragsform när bostadslåneinstitutet upphörde. År 1981 infördes ytterligare stöd till kulett turhistoriskt värdefull bebyggelse, denna gång som rent bidrag ägnat att underlätta vård och förvaltning mer generellt.-Kölistor för att kunna få komma i åtnjutande stödet har varit långa och inneburit väntetider på av många år. Stöden har fungerat som en nödvändig del av det förhandlingsarbete som bevarandet av byggnader i enskild ägo kräver. 355

SOU 1995: 85

Under 1990-talet har dessa bidrag grund av arbetsmarknadsskäl förstärkts kraftigt med engångsbelopp som vida överstiger ordinarie medel. Trots kort framförhållning har medlen kunnat utnyttjas för angelägna projekt som inte rymts inom det ordinarie anslaget. Genom en förhållandevis liten statlig insats har ägarna stimulerats att genomföra väsentliga upprustningsinsatser med medel. Den hjälp till egna täckningen av vård och underhållskostnader som ges via de statliga bidragen utgör endast en ringa del av de samlade insatserna. Av nedanstående tabeller som redovisar utfallet av det ordinarie byggnadsvårdsbidraget framgår att bidragen är på förhållandevis små belopp. Bidragsbelopp över 400 000 kronor är ovanliga. För att bättre kunna möta behov och prioritera insatser har RAÄ 1994 på regeringens uppdrag utarbetat en nationell plan för byggnadsvård. Den bör sikt kunna leda till en strategisk och medveten vårdplanering samt identifiering av kompletterande behov som hantverksutbildning, tillgång traditionella material etc. Den kunskapskäma kring antikvarisk-teknisk byggnadsvård som finns inom RAÄ har stor betydelse för kunskapsuppbyggnaden kring vårdmetoder och traditionella material. RAÄ har också i ökande omfattning i samarbete med byggbranschen inriktat verksamheten att återuppväcka hantverkskunskap genom bl.a. kurser och utbildningsbyggen.

Diagram 15.43 Summa regionalt utbetalade byggnadsvårdsbidrag med angivande av hur bidragsbeloppets storlek är fördelat i olika intervall i 1 000-tals kronor. 1994 års penningvärde.

Antal l 000 kronor 40000.. 35000.. 30 °°° E1400 000 25000. .100 000-400 000 20000- 50 000-100 000 15000- I50000 10 000 5 000 1994 års penningvärde O. ÖIN1f|ñ©FOOG©v-Ölñ OOOOOO%x%%%OOC\O\ Eääêñêkääöiä OOOO%OO%%OO®OOOOG\ 393339933933

Källa: Tabell 15.4.3a

Kulturmiljövård

Diagram 15.4.4 Antal regionalt utdelade bidrag med angivande av hur antalet är fördelat på kostnadsintervallen i tabellen ovan. Antal bidrag 500-- 450. 400. D4000OO 350 30° I - 100 000-400 000 250- 50 000-100 000 200 15°- I50000 100. 50. 0- I ñ 2 V3 D l OO G C Öl 0 OO OO OO OO 00 00 OO OO O O -4 C O 2 R r R a n ä ä 8 2 OO OO OO OO D OO 00 OO % C O ON 3 i 2 2 i 9 E 2 9 i i

Källa: Tabell 15.4.4a

Det statliga fastighetsinnehavet Under 1990-talets omstrukturering av det statliga ägandet har stora delar av det kulturhistoriskt värdefulla byggnadsbeståndet övergått från statlig till enskild förvaltning i statliga bolag. En ny myndighet, Statens fastighetsverk, förvaltar de fastigheter bedömdes ha kulturhistoriska värden av en sådan som art att de borde kvarstå i statlig förvaltning. Den möjlighet till konsekvent och uttalat bevarandeinriktad förvaltning därmed skapades innebär en förstärkning av det statliga ansvarstagandet. som Verket har dessutom ambitionen att utgöra en viktig förebild i bevarandearbetet i stort. Olika ansatser för att förtydliga den rollen har gjorts i samverkan med RAÄ.

15.5 Insatser för att öka den enskildes kunskap och

förståelse

Behovet och arbetet med att nå ut brett med information och kunskapsav bas för beslutsfattande och konkreta ställningstaganden är stort. underlag som Till detta kommer den breda information som behövs för att ge den enskilda individen möjlighet att läsa, förstå och ta till sig vad miljön kan förmedla, ge förutsättningar för att påverka samhällsbyggandet samt ge kunskap om vilka

SOU 1995: 85

material, metoder och redskap som en långsiktigt hållbar vård och förvaltning kräver. I detta arbete har länsmuseerna en nyckelroll också RAÃ har ett men ansvar för generell baskunskap, samling kring större gemensamma aktiviteter, samt samspel med utbildning, forskning, medier etc. på den nationella nivån. I de flesta län har under perioden informationsmaterial av något slag kring den regionala byggnadskulturen och kulturmiljön kommit fram. De läns- eller kommunvisa kulturmiljöprogramrnen har i många fall publicerats i lättillgänglig form. I exempelvis Värmland där man satsat bred länsbeskrivning i en flera band, " Ditt Värmlan är upplagan slutsåld. Den Nationalatlas som under 1990-talet börjat produceras i ett antal temavolymer har under 1994 utkommit med bandet "Kulturminnen och kulturmiljövård där objekt och miljöer presenteras i text och kartor visar som utbredning och lokalisering. Byggnadsvårdsåret 1975 satte med stor kraft och bredd det byggda kulturarvet i fokus. Många kommuner har som uppföljning till byggnadsinventeringar eller som del av detaljplanearbetet producerat skrifter som presenterar den bevarandevärda bebyggelsen och ofta kompletterat dessa med råd om hur man bäst tar till vara dess värden vid underhåll, upprustning samt om- och tillbyggnad. Byggnadsvårdsfrågorna är också centrala för enskilda medborgare eftersom rena underhållsfrågor när det gäller äldre byggnader inte är allmänkunskap i dagens byggbransch. En omsvängning kan dock skönjas och möjligen kommer branschen själv att i större utsträckning kunna ta detta ansvar framöver. Hittills har dock kulturrniljösektorn tämligen isolerat och t.0.m. ifrågasatt av branschen, stått för kunskapsuppbyggnaden inom detta fält. Efterfrågan och behovet av brett kunnande i länen har dock varit och är fortfarande mycket större än tillgången på kunniga byggnadsvårdare. Kulturlandskapsvården har ställt krav omfattande informations- och utbildningsmaterial riktat till jordbrukarna och ett flertal satsningar har skett i bred skala. Den allmänna medvetenheten har främjats genom satsningar i samarbete med Utbildningsradion. Tillsammans med Svenska Turistföreningen och Sveriges Hembygdsförbund har flera centrala informationsinsatser genomförts och den regionala och lokala nivån har stadsvandringar, byggnadsvårdsdagar etc. blivit alltmer återkommande och ordinarie prograrninslag. Massmediernas bevakning av området och spridning information är i av stor utsträckning kopplad till den lokala pressens bevakning av vad som händer inom det egna spridningsområdet. Utgrävningar och fomminnesinventeringar möts av ett stort intresse från lokalbefolkningen och informationsinsatser genomförs som utställning på plats, guidade visningar, föredrag m.m.

Kulturmiljövård

15.6 Befolkningens besök kulturhistoriskt intressanta platser

Någon samlad statistik över besöksfrekvens, informationsmaterial, visningsverksamhet etc. för fornlämningar, kulturmiljöer och hembygdsgårdar finns inte. En undersökning från 1993 visar dock att nästan hälften 49 % av befolkningen under de senaste tolv månaderna besökt någon kulturminnesplats minst gång. Besöksfrekvensen var ungefär densamma bland män och en kvinnor och bland olika åldersgrupper med undantag för personer mellan 65 och 79 år. I denna siffrorna något lägre vilket inte är anmärkningsgrupp var värt. Bland dem med högre utbildning hade 69 % besökt någon kulturminnesplats under det senaste året och 33 % hade besökt flera typer av kulturminnesplatser. Bland dem med lägre utbildning hade endast 34 % besökt någon kulturminnesplats och 12 % fler än en typ. Tidigare uppgifter finns bara från 1988 och då endast för besök vid runsten/hällristning/gravhög eller ruin. En jämförelse mellan 1988 och 1993 vid denna kulturminnesplats. År visar dock en ökning av besökare typ av 1988 20 % befolkningen att de besökt en sådan plats under det uppgav av

senaste året att jämföra med 28 % 1993. Ökningen noteras bland båda könen

och i alla åldersgrupper. Den dock mindre bland ungdomar och bland var personer med lägre utbildning.

SOU 1995: 85

Diagram 15.6. 1 Andel av befolkningen besökt kulturminnesplats det som en senaste året. Data från 1993.

% som gjort minst ett besök 69

70T

60" 55 55 54 54 4950 49 50 50 49 50" 47

40 34 34 30-

20-

10- OJ

ååêêåfêiTê-ä-êåêääå

§2§D2$$姧§g§i3§

54 8-5 -° LI.. et: LIJ

Källa: Tabell 15.6. 1a

Ur den statistik som finns för entréavgiftsbelagda kulturminnen 9 av totalt 80 RAÄ självt förvaltar kan som man utläsa motsvarande trend. Antalet besök ökade med sex procentenheter från 1992/93 till 1993/94. Inom ramen för Europarådssamarbetet genomförs årligen i RAÃzs regi

sedan 1988 Öppet Hus eller Kulturhusens Dag" då kulturhistoriskt intres-

santa byggnader som annars inte är tillgängliga för allmänheten visas. Arrangörer lokalt är kulturnämnder, hembygdsföreningar, enskilda ägare, länsmuseer m.fl. En motsvarande rikstäckande aktivitet genomförs också sedan 1988 för fomminnesplatseri den s.k. "Arkeologidagen". Evenemanget består bl.a. av föredrag, visningar av pågående utgrävningar, vandringar i stadsmiljö eller längs kulturstigar samt demonstration forntida tekniker. Intresset för av "Arkeologidagen" har ökat både bland arrangörer och besökare. År 1993/94 deltog för första gången alla län och därmed fler besökare än någonsin. De 13 000 besökarna innebar en ökning med 60 % jämfört med 1992/93. Länsmuseema har i en gemensam bred satsning sedan 1991, årligen lagom till sommarsemestrarna, producerat informationsskriften Upptäcktsresan

Kulturmiljövård

där intressanta resmål i varje län presenteras under ett gemensamt tema. Skriften finns att tillgå gratis bibliotek och museer.

15.7 Kulturmiljövårdens ekonomi

En jämförelse över tiden av de medel över statsbudgeten anvisats för som kulturmiljövård ger följande bild. I mitten av 1970-talet anslagen till vård var och underhåll av kulturarvet mycket begränsade. 1995 kommer avsevärda summor från andra huvudtitlar i statsbudgeten än kultur samtidigt som anslagen över Kulturdepartementets budget ökat. 1973/74 disponerade RAÄ 9,7 miljoner kronor förvaltningskostnader ca medan de då nyligen införda bidragsmedlen uppgick till 0,7 miljoner ca kronor.4 Medel inom för bostadslånesystemet disponerades för ramen som tilläggslån till kulturhistoriskt värdefull bebyggelse uppgick till 1,6 miljoca ner kronor. I och med organisationsreforrnen 1976 tillfördes sektorn inom resurser länsstyrelseförvaltningen. Statsbidraget till länsmuseerna vid tid var samma 5,6 miljoner kronor och RAÃ:s förvaltningsanslag 18 miljoner kronor. År 1995 RAÃ:s förvaltningsanslag var ca 129 miljoner kronor. De 1988/89 införda sektorforskningsmedlen uppgick till ca 16 miljoner kronor. Bidragsmedlen, som sedan 1992/93 även innefattar de från bostadslånesystemet omvandlade tilläggslånemedlen som överförts till kulturbudgeten, uppgick till ca 192 miljoner kronor och de landskapsvårdsmedel, införda 1990/91 och utdelade för första gången 1991/92, som anvisas över Naturvårdsverkets budget uppgick till 250 miljoner kronor. Dessutom anvisades för 1994/95 373 miljoner kronor av sysselsättningsmedel till vård och upprustning av värdefull bebyggelse. Resurserna inom länsstyrelserna har ökat och kan grovt uppskattas till ca 26 miljoner kronor. Bidragen till länsmuseerna uppgår till 78,5 miljoner kronor. Över kulturbudgeten går således i dag ca 337 miljoner kronor till kulturmiljövård exkl. länsmuseimedlen som redovisas i avsnitt 5.12 mot 10,4 ca miljoner i löpande priser 1973/74. Tillskottet från andra delar statsav budgeten har ökat från ca 2,3 miljoner kronor till ca 275 miljoner i ordinarie medel exkl. kostnaden för länsstyrelserna uppskattningsvis 26 miljoner kronor. Ordinarie bidragsmedel har dock under 1990-talet i omgångar ytterligare förstärkts av sysselsättningsmedel 373 miljoner kronor 1994/95 och sammanlagt för perioden 1990-1994/95 713 miljoner kronor.

4 Siffrorna för RAÄ innefattar hela myndigheten Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. 361

SOU 1995: 85

15.8 Utbildning och arbetsmarknad

De flesta verksamma inom kulturrniljövården har en humanistisk utbildningsbakgrund. Den utredning i början av 1980-talet behandlade kulturmiljösom vårdens utbildningsbehov konstaterade att den bebyggelseantikvariska utbildningen tillsammans med den dåvarande kulturvetarlinjen utgjorde en bra bas för områdets behov. Utredningen ansåg dock att de behövde kompletteras med ett systern av enstaka kurser. En vanlig utbildning bland yrkesverksamma arkeologer är en universitetsutbildning tre år studier i arkeologi utgör minst ett år. Av landets om ca varav uppskattningsvis 275 faltarkeologer med fast anställning i undersökningsca verksamheter antas ett 20-tal ha licentiat- eller doktorsutbildning bakom sig. Inom undersökningsverksamheten är grundkraven kompetens i allmänhet lägre inom länsmuseema än inom RAÄ. Av länsstyrelsemas omkring 50 länsantikvarier och biträdande länsanti- 10 % licentiat- eller doktorsexamen i arkeologi. kvarier har ca På teknikersidan liksom inom arkitekt- och hantverksutbildningen finns brister. Eftersom dagens byggnadsteknik skiljer sig radikalt från den stora traditionella är detta ett stort problem trots punktvisa insatser ännu inte som fått någon god lösning. Kungliga konsthögskolans arkitekturskola har sedan 1970-talet varit den främsta för ett förändrat synsätt på den äldre bebyggelsen och dess motorn möjligheter i dagens samhälle. På linjen för byggnadskonst som ger en bred bas har 360 arkitekter utbildats sedan 1976. Denna linje kompletterades ca 1984/85 med linje för restaureringskonst. Sedan starten har ca 120 elever en gått den måste helt nödvändig komplettering för de arkisom ses som en anförtros kvalificerade restaureringsuppgifter. tekter, som ska På Chalmers Tekniska Högskola har man under 1990-talet inlemmat kursmoment med medveten inriktning mot byggnadsvård i den ordinarie mer undervisningen. På hantverkar- och arbetsledarsidan återstår att finna permanenta former för vidareutbildning. De senare årens arbetsmarknadsinsatser har dock givit vissa möjligheter till vidareutbildning. Problemet är dock avsaknaden av preciserade krav kompetens liksom byggarbetsmarknadens arbetsformer.

15.9 Sammanfattande iakttagelser

U tvecklingstendenser

I den inledande översikten har vi angett att utvecklingen sedan 1970-talet kan sägas ha skett i tre faser, och markerad genom politiska direktiv och var en initiativ och utvecklingsarbete inom sektorn själv.

Kulturmiljövård

Den första, 1970-talet, inriktades framför allt det fysiska kulturarvet och var en reaktion på 1960-talets rivningar. Arbetet koncentrerades främst integration av bevarandeperspektivet i samhällsplaneringen. Kulturminnesvård etablerades i det syftet som ansvarsområde länsstyrelsen. Refonnen har i stort sett fått önskat genomslag. Koncentrationen till fysisk planering innebar dock att andra insatsområden gavs mindre utrymme. Oklara styrformer etablerades mellan den statliga beslutsnivån och länsmuseerna som fria kulturinstitutioner. Museerna tenderade att uppfatta sig hjälpsom en funktion inriktad att serva länsstyrelserna och RAÄ med underlag. Fas två inträdde i mitten av 1980-talet, då ansvarsområdets breddning mot vardagsrniljön ytterligare poängterades och miljöfrågoma fick en allt viktigare roll i politiken, vilket bl.a. ledde till beslut mål och medel i om prop. 1987/88: 104, Kulturmiljövård. Begreppet "kultunniljövård" som benämning ansvarsområdet helsom het infördes medan benämningen kulturrninnesvård förbehölls monumentvården i mer strikt mening. Arbetsfält som i och med detta poängterades rörde bl.a. luftföroreningarnas skadeverkningar, jordbrukspolitikens inverkan kulturlandskapet och vardagsmiljöns värden. Arbetsuppgifterna har lett till helt verksamhetsnya former och krav kompletterande kunskapsuppbyggnad i stor omfattning. Den tredje fasen, som man för närvarande är mitt uppe innebär en breddad kulturarvssyn som omfattar både de materiella och de immateriella värdena. Behovet av insatser för att se helheter och göra kulturarvet levande och utnyttjat som en resurs har kommit i förgrunden, liksom uppenbara brister när det gäller riksöverblick och kunskapsunderlag och främst när det gäller bebyggelse och kulturlandskap. De första stegen i strategi för att en möta dessa krav har tagits dels med den omorganisation RAÄ trädde i av som kraft den 1 juli 1995 och de omprioriteringar av verksamheter som därvid görs, dels med den genomlysning av ansvarsfördelning och arbetsformer inom sektorn RAÄ utfört regeringens uppdrag och i som avrapporterat april 1995.

Människors intresse och engagemang

De grundläggande förutsättningarna för ett brett bevarande är att sektorn analyserar och förmedlar sitt kunnande och sin insikt både till beslutsfattare alla nivåer och till en bred allmänhet. Stödet hos allmänheten för bevarandefrågor har vid flera tillfällen kommit till uttryck i starka opinionsyttringar i akuta frågor. Intresset för byggnadsvård har lett till bildandet av Svenska föreningen för byggnadsvård. I ökande omfattning har arbetslivsmuseer och "gräv där du står-aktiviteter engagerat enskilda och organisationer.

SOU 1995: 85

Kulturmiljön resurs i regional utveckling har kommit i fokus i den som pågående samhällsförändringen. Möjligheten till samordning inom länsstyrelarbete av dessa frågor har därvid varit av stor betydelse. sernas

Styrmedel Möjligheterna att ta till vara kulturvärden generellt har avsevärt förbättrats i och med revideringen av den lagstiftning som rör hushållning med mark och vatten. En bredare syn hanteringen av våra ändliga resurser och krav hänsyn till kulturvärdena har införts också i berörd lagstiftning rörande jordoch skogsbruk. Kulturrniljövården har inom detta fält arbetat aktivt och fått genomslag i arbetet både central och regional nivå. Arbetsfältet utvecklas dock kontinuerligt och kräver fortlöpande omfattande insatser som alltmer ligger inom expertkunskap och tillhandahållande av kunskap i tidiga sarnrådsskeden samt analyser och miljökonsekvensbeskrivningar. Speciallagstijftningen har reviderats och utökats med möjligheter att byggnadsminnesförklara parker. Den är dock tungrodd i vissa delar och stora eftersläpningar finns när det gäller byggnadsminnesförklaringar. Direktiv om ytterligare förändringar för att möta dessa svårigheter och breddning av ansvarsområdet genom införande av nya skyddskategorier som ortnamn och prästgårdar har givits den nu arbetande Kulturawsutredningen. m.m. Det ekonomiska stödet till bevarande och vård av kulturmiljön har breddats och förstärkts i flera omgångar. Vi konstaterar också att styrinstrument för statliga insatser har börjat ta form i och med den nationella plan för byggnadsvård RAÄ regeringsom uppdrag tagit fram och avser utveckla vidare. ens

Kunskapsuppbyggnad och specialistkompetens För det framtida arbetet är kunskapsuppbyggandet och informationsspridningen de strategiskt viktigaste områdena för att uppnå ett brett bevarande och kulturmiljön. Markeringar i den riktningen har också gjorts RAÄ i bruk av av en nyligen genomförd omorganisation. För att kunna mot de krav som ställs hänsynstagande och framsvara förhållning i samhällsplaneringen generellt, krävs såväl rikstäckande register fördjupat och breddat underlag som klargör vad som är bevarandevärt som och vilka krav detta ställer i val av markutnyttjande och utveckling av den befintliga bebyggelsen. Här finns brister. Stor ojämlikhet råder i kunskapsunderlag och riksöverblick mellan fornminnen och övriga bevarandekategorier. En förändrad strategi inriktas mot de reella bristområdena är som nödvändig. Vi konstaterar att RAÄ har påbörjat ett sådant arbete.

Kulturmiljövård

Situationen på byggnadsvårdens område liksom bevarandet av kulturlandskapets kulturvärden är områden där metodutveckling, utbildnings- och informationsinsatser samt utvärdering och erfarenhetsâterföring behöver utvecklas. Den nationella planen för byggnadsvård, regeringens uppdrag till RAÄ att ta fram handlingsprogram för industriminnesvård och kulturmiljövården i jordbruket är steg i denna riktning, liksom den kunskapskärna RAÄ har för antikvarisk-teknisk byggnadsvård. Vi kan notera att den antikvariskt-tekniska kompetensen inom byggnadsområdet under perioden utgjort ett stöd för kunskapsutvecklingen både ute i länen och universitet och högskolor samt att de infonnationsskrifter som producerats är efterfrågade och har haft betydelse för attitydförändringar när det gäller traditionella material och metoder. Förvaltningen av statens egna fastigheter av högt kulturhistoriskt värde har sedan 1994 fått förbättrade förutsättningar i och med att Statens fastighetsverk inrättats som ansvarigt för de fastigheter som kan hänföras till begreppet nationalan/et.

Utbildning Inom utbildningsområdet har nya specialutbildningar införts, som konservators- och bebyggelseantikvariska linjen vid Göteborgs universitet samt vidareutbildningen i restaureringskonst vid Kungliga konsthögskolans arkitekturskola. Särskilda kursmoment med inriktning mot kulturrniljövård och museologi har etablerats vid flera universitet. Trots detta återstår här mycket att förbättra inte minst inom angränsande yrkesutbildningar när det gäller kunskap och medvetenhet om vad bevarande av kulturarvet ställer för krav. Detta gäller särskilt byggsektoms beredskap att utföra konkret byggnadsvård.

Decentralisering och ansvarsfördelning

I och med inrättandet av kulturmiljöenheter länsstyrelserna genomfördes decentralisering av beslut rörande fornminnen och byggnadsminnen. Motsvarande decentralisering har from. den l juli 1995 skett för besluten rörande den kyrkliga miljön. De bidrag som införts under perioden har till en början hanterats av Riksantikvarieämbetet. Delegation av detaljbesluten till länsstyrelserna, baserat en ramfördelning från det centrala verket, genomfördes den 1 juli 1993. I och med detta ligger endast ett fåtal beslut kvar den centrala nivån, sådana som kräver riksöverblick. Det genomslag kulturmiljöfrågorna haft i samhällsplaneringen och i det allmänna medvetandet under perioden indikerar bl.a. att det decentraliserade ansvarstagandet fått avsedd verkan.

SOU 1995: 85

Den mål- och resultatstyming som i fortsättningen förutsätts för all statlig förvaltning ställer krav väsentligt förbättrade rutiner för statistikuppföljning och erfarenhetsåterföring, ett arbete som påbörjats men vars resultat ännu inte är avläsbart. En väsentlig förutsättning för det decentraliserade statliga ansvarstagandet inom kulturrniljövården är en väl fungerande ansvars- och arbetsfördelning mellan länsstyrelse och länsmuseum den regionala nivån och i förhållande till Riksantikvarieämbetet den centrala. Utgångspunkt för det delade ansvaret länsplanet är att kunskapsuppbyggnad, dokumentation och levandegörande av den yttre kulturmiljön är oupplösligt förbundet med museets ansvar att motsvarande sätt dokumentera, levandegöra och fördjupa sin kunskap om arbetsliv, föremål och föreställningsvärldar samt människors livsvillkor. En genomgång den decentraliserade kulturmiljövården som RRV av utförde 1993 Decentraliserad kulturmiljövård visar att klarare ansvarsfördelning och tydligare styrfunktioner måste etableras, något som också påtalats RAÄ i skrivelse med företrädare för regionalav en gemensam organisationerna hösten 1994. Förslag till åtgärder har våren 1995 tagits fram uppdrag av regeringen.

16 medievanor,

Utveckling av

hemelektronikinnehav och public

servicesystemet

Massmedierna tillhör kulturpolitikens område. Litteratur och tidskrifter har behandlats i ett tidigare kapitel eftersom de har sina egna statliga stödformer och ett tydligt samband även med bibliotekspolitiken. Fonogrammen har behandlats inom musikkapitlet. Press radio och tv ett de viktigaste bidragen till vår bild av omvärlger av den. De representerar också egna kulturformer. De ger även aktuell information om kulturinstitutionemas, biografernas och de fria gruppernas utbud samt recensioner av böcker, filmer eller teater- och dansföreställningar m.m. Kulturdebatten försiggår i stor utsträckning inom mediernas ramar. Konserter, teater- och dansföreställningar och litterära texter når stora grupper via massmedierna. De har också en roll som beställare och arbetsgivare inom kulturlivet. Radion har sina egna musikensembler Radiosymfonikema och - Radiokören. Tidigare hade tv-teatern en fast teaterensemble. Pressen fungerar ibland som beställare av litterära texter. Vi kommer i det följande att ta upp utvecklingen under den gångna 20årsperioden för dags- och veckopress, radio och television.

16.1 Massmedieanvändningen i stora drag

Genom tidsserien Mediebarometern vet vi ganska väl hur svensken sedan slutet 1970-talet fördelar sin tid dussintal massmedierl Den av närmare ett genomsnittliga tid läggs massmedierna var 1994 drygt 5,5 timmar om som dagen. Då ingår både läsande, lyssnande och tittande. Särskilt lyssnande kombineras ofta med någon syssla och lyssnandet får också den största annan andelen den tid som läggs massmedierna. Läsandet, som kräver störst av uppmärksamhet, får minst andel av tiden.

1 Mediebarometern 1994. MedieNotiser nr 1 1995. Rapport utgiven av NORDICOM-Sverige. 367

SOU 1995: 85

Diagram 16.1.1 Fördelning av den tid befolkningen 9-79 år 1994 lägger på

massmedier en genomsnittlig dag i form av lyssnande, tittande och läsande.

I lyssnande 44% D tittande I läsande

Källa: Tabell 16. 1a

Ungefär lika lång tid lades massmedier 1979 som 1994. Med tanke den medieutveckling som ägt rum, framför allt det senaste decenniet, är detta möjligen förvånande. Inom denna tidsram har emellertid en omfördelning skett. Den andel av tiden som läggs lyssnande har minskat och den som läggs tittande har ökat. Medier som når en liten andel av befolkningen får också låg genomsnittlig nyttjartid. De som valt mediet kan emellertid ägna det ganska lång tid. I nedanstående diagram illustreras effekten av detta, som blir särskilt tydlig för t.ex. videoanvändningen. De som ser video en genomsnittlig dag tittar närmare en och en halv timme i genomsnitt. De flesta tittar inte alls video.

Utveckling medievanor, hemelektronikinnehav och public servicesystemet av

Diagram 16.1.2 Fördelning av tiden på enskilda massmedier för befolkningen i genomsnitt inkluderat de som inte alls har använt mediet och den genomsnittlige användaren exkluderat de som inte har använt mediet. Data från 1994.

Tv Radio Morgontidning Bok Grammofon El Tid alla Kassett I Tid nyttjare Tidskrift Veckotidning Kvällstidning Video Serietidning -l 0 50 100 1 50 200 Antal minuter Källa: Tabell 16. 1.2a

Bland de 11 massmedier som studerats under lång tid är det tre televi- sion, radio och morgontidningar som når en majoritet av befolkningen dag- ligen medan övriga medier når majoriteten inom en eller flera åldersgrupper under loppet av en vecka.

16.2 Tillgång till hemelektronik

Under de 20 år som gått sedan 1974 har de svenska hemmen utrustat sig med betydande mängd hemelektronik för att kunna ta tillvara mediernas utbud en bästa sätt. Satsningarna hemelektronik har under denna period tagit i anspråk ungefär lO % de samlade privatekonomiska utgifterna på kulav turornrådet enligt nationalräkenskapema. Adderar man till detta tv-avgiften och de belopp spenderas på tidningar och tidskrifter spenderar de som svenska hushållen mer än 20 miljarder kronor per år massmedierna eller de tekniska förutsättningarna att nyttja medier.

SOU 1995: 85

Diagram 16.2. 1 Privathushållens utlägg i miljoner kronor på medieutrustning och massmedier inklusive böcker. 1994 års penningvärde.

Miljoner kronor

10 000 . I -/ / // 9 000

8 000 I Tidningar, 7 000 tidskrifter

6 000 ./ -- -n--Radio Tv / , - 5 000 apparater " /° m.m. 4 000 ° , Tv-avgifter 4 3 000 . o - --O:Böcker 2 000

1 000 .- 0 : : : : : 1 CO NO O ö If OO F N I l l OO OO OO O O O ON ON ON O ON O ON

Källa: Tabell 16.2. la

För de tryckta medierna innebär hemelektroniken i praktiken ännu så länge ingenting, men det görs under våren 1995 försök med att använda telefax och persondator för överföring av visst, särskilt efterfrågat, material från de större dagstidningama till hushållen. Dagstidningar har också gjorts tillgängliga via Internet. Med breddat underlag av nödvändig utrustning kommer med största sannolikhet alternativa former för tidningsdistribution att utvecklas i framtiden.

Radio- och fonogramutrustning

På radioområdet har ett par större tekniska förändringar ägt under den rum gångna ZO-årsperioden. Genom införandet av reguljära stereosändningar i det nationella radiosystemet från 1977 har ljudkvaliteten förbättrats för framför allt musikåtergivningen. Men beslutet fick betydelse även för andra delar av mediebranschen. En ny generation radioapparater, som tog till den vara nya tekniken, fick spridning. Då man bestämde sig för vilken typ distributionsav system som skulle användas kunde hela hemelektronikbranschen ta steget att lansera mottagarutrustningar för rätt stereosystem. Parallellt med att dessa stereomottagare i vardagsrumsformat lanserades ofta i utbyggbara system med grammofon och bandspelare som separata tillbehör har också en ny 370 -

Utveckling medievanor, hemelektronikinnehav och public servicesystemet av

generation radiomottagare i allt mindre format ner till fickformat, s.k. freestyle-radio fått ökad spridning. Man kan i dag lyssna till radio i princip var helst och i alla situationer. som En stor radiohändelse är introduktionen av radio-data-systemet annan RDS i slutet 1980-talet. RDS är ett system vars möjligheter fortfarande är av under utveckling. Det har hittills mest fått användning inom bilradioindustrin. RDS innebär fått teknik för sökning bästa sändare för en kanal att man en av och också möjlighet att automatiskt byta kanal då trafikmeddelande förekommer. I takt med att stereoutrustningarna utvecklade en marknad ökade också inför ha grammofon och kassettbandspelare. Andelen av befolktresset att ningen har möjlighet att spela fonogram har ökat under perioden. som upp Det gäller både traditionell grammofon, kassettbandspelare och, senare år, uppspelningsutrustning för kompaktskivor CD. Alla människor har i princip tillgång till radio i dag och andelen som kan utnyttja stereoljud har ökat från 53 % av befolkningen till närmare 80 %. Drygt tredje svensk har tillgång till liten ñckradio. För 10 år sedan var var en den andelen inte ens 10 %. Även innehavet musikanläggningar avsedda för fonogram har ökat av under de gångna 20 åren. 1976 hade drygt 60 % av befolkningen tillgång till grammofon hemma. 1993 har de flesta grammofon och mer än halva en befolkningen har skaffat CD-spelare. Bandspelare för ljudkassetter blev snabbt populära och än halva befolkningen har skaffat sig tillgång till en mer liten s.k. freestylebandspelare.

SOU 1995: 85

Diagram 16.2.2 Andel befolkningen med tillgång till olika slags av musikuppspelningsutrastning

% av befolkningen 100 T

90 .-

80 .øø-j1.nlê -- I Analog 70 skivspelare --

60 -D--Kassettbandspelare/Kassett 50 däck

40 Freestyrleband v spelare 30 -to-CD-spelare 20

0 : Y : : 4 D lf l F CU 1 l OO OO C CN O O ON O O O O

Källa: Tabell l6.2.2a

Möjligheterna att lyssna radio och fonogram i bilen har också ökat kraftigt under de senaste 20 åren. Andelen med tillgång till bil har personer också ökat under period. År 1976 samma var det bara drygt 40 % av befolkningen som hade bilradio medan närmare 80 % hade tillgång till radio i bilen 1994. Drygt 70 % av befolkningen har tillgång till kassettbandspelare i bilen.

Tv- och videoutrustning

Sedan 1974 har två stora generationsbyten tv-apparater ägt först till av rum färg-tv i början av perioden och sedan till text-tv-utrustade i apparater periodens andra del. Den senare utvecklingen pågår fortfarande. Tv-innehavet i befolkningen var högt redan för 20 år sedan och förmodligen har andelen tv-innehavare inte ökat under perioden. Drygt 95 % av befolkningen har tillgång till tv. Däremot ökade tillgången till färg-tv kraftigt under periodens första decennium. Sedan slutet av 1980-talet har i stort sett alla tv-innehavare skaffat färg-tv.

Utveckling medievanor, hemelektronikinnehav och public servicesystemet av

Liksom antalet radioapparater har ökat under 1980- och l990-talen har

också andelen med tillgång till fler än tv-apparat ökat. Öknings-

personer en takten här betydligt långsammare 1976 hade 26 % av alla tillgång till två är hemma och 1994 är denna andel 47 %. En vanligt eller fler tv-apparater spridd uppfattning är att den extra tv-apparaten har sin placering i köket eller vid matplatsen. Så är emellertid inte fallet- bara 5 % av alla tv-innehavare har i anslutning till kök eller matplats. Så gott som alla som har tv har en tv den fortfarande placerad i vardagsrummet, alternativ placering för men huvudapparat eller extra-tv är antingen i något slags allrum eller i barnens

alternativt föräldrarnas sovrum. takt med generationsbyten tv-apparaterna har också allt fler fått I av tillgång till fjärrkontroll. År 1994 har 90 % befolkningen tillgång till tv ca av med fjärrkontroll. Dagens tv-apparater kan fås med stereoljud och text-tvfunktion. Tillgången till text-tv ökade kraftigt i slutet av 1980-talet och närmare 70 % befolkningen har i dag tillgång till text-tv. av Videoutrustningen har introducerats. De första åren 1970- och 1980talen fanns antal olika system att välja på, vilket troligen höll tillbaka ett intresset för anskaffning. I och med att VHS-systemet efter några år kom att dominera och hyrfilmsmarknad utvecklades, ökade också efterfrågan en Parallellt har även videokameror fått ökad spridning i de utrustningen. en svenska hushållen. Video fanns i hemmet hos 1 % befolkningen 1979. I av har video utvecklats till mångas möjlighet att planera tv-tittandet eller se dag biofilm videospelare finns hos närmare 70 % av alla svenskar. genom att Närmare 20 % har tillgång till videokamera. Videon används emellertid en så utsträckning. Bara 10 % befolkningen har tittat video inte i stor ca av genomsnittlig dag. en l mitten 1980-talet inleddes kablingen av stadskärnor och boendetäta områden i landet. Tillgången till satellit-tv ökade kraftigt under 1980-talets del. Efter 10 år är denna utbyggnad i princip avslutad och ungefär senare halva befolkningen har tillgång till tv-utbudet via kabelnät. nu 1990-talet ökar försäljningen parabolantenner för satellit- I början av av mottagning i privathushåll. Tillgången till parabolantenn har utvecklats mer långsamt. En påverkande faktor har varit att många olika satelliter sänder tvoch de svenskspråkiga kanalerna distribuerats från olika satelliter program parabolantenn i praktiken bara givit ett begränsat tillskott av varför en enkel kanaler. Hösten 1994 hade 12 % befolkningen tillgång till en egen paraav Efter tämligen trög start har försäljningen av privata parabolbolantenn. en tagit fart enklare, skräddarsydda och billiga parabolpaket antenner genom att marknaden. De erbjuder möjlighet att flera svenskspråkiga lanserats se satellitkanaler inom för paketet. Uppgifter från våren 1995 tyder att ramen försäljningen ligger på nivå runt 20 000 försålda utrustningspaket i en månaden.

SOU 1995: 85

Diagram 16.23 Andel befolkningen av med tillgång till olika slags tvutrustning

% av befolkningen

T 90 O O O O

g I TV

80 ° - -Il--TV 2 70 .. 60 o Färg TV

50 -. :o--Video 40 " -- Text TV 30 -á-Satellit 20

10 ° Parabol

0 g--ö 2 O

Källa: Tabell l6.2.3a

Etennediemonopolets avveckling

En stor förändring sedan mitten 1970-talet är etermediemonopolet av att brutits och att utbudet av radio- och tv-kanaler har ökat drastiskt. Vi kommer att igenom utvecklingen radio- respektive tv-området i kapitel, senare men det kan finnas anledning att behandla utvecklingen public serviceav verksamheten i Sverige under samlad rubrik. en I mitten av 1970-talet rådde etennediemonopol inom för ramen ett public service-avtal mellan staten och Sveriges Radio. Det erbjöd ett tv-system med, sedan några år tillbaka, två sändande kanaler i stimulerande tävlan samt ett radio-system med tre rikstäckande radioprogram. Den radiokanalstruktur som rådde hade i stora drag lagts fast i mitten l960-talet. I Pl fanns huvudav sakligen, men inte enbart, talade såväl upplevelse- informaprogram av som tiv karaktär samt nyheter. I P2 samsades seriös musik med utbildningsprogram och service med program minoritetsspråk. P3 sände Melodiradio och nyheter och det var bara P3 som hade nattsändningar. Fram till 1977 drevs all verksamhet på radio- och tv-området inom ett sammanhållet Sveriges Radio AB, med ägarintressen från näringsliv, press och folkrörelser. Då beslutet att starta lokalradion fattades i slutet om av 1970-talet kom den verksamheten att organiseras ett eget dotterbolag till som

Utveckling medievanor, hemelektronikinnehav och public servicesystemet av

Radio och kort därefter, 1978, fattade riksdagen också beslut om att Sveriges utbildningsverksamheten i radio- och tv-kanalerna skulle produceras samlat

för separat dotterbolag till Sveriges Radio Utbildinom ramen ett annat ningsradion AB. Planerna omorganisera hela public service-verksamheten att långt framskridna och 1979 genomförde man, i det uttalade var då redan maktkoncentrationen inom medieföretaget, ombildning av syftet att minska en verksamheten till koncern med ett moderbolag och programverksamheten

fyra dotterbolag, vart och ett med sin egen styrelse. De samlad till separata gamla ägarintressena fanns fortfarande representerade. bildade dotterbolaget, Utbildningsradion AB, var från starten Det först skatteñnansierat medan verksamheten i de tre andra bolagen Lokalradion, och Sveriges Television finansierades med mottagaravgifter. Ett Riksradion utgjorde radiosändningarna till utlandet som finansierades av undantag

Utrikesdepartementet. Sveriges Radio kom att bestå fram t.o.m. 1992. Några för- Koncernen efter hand. År 1985 överfördes ändringar i organisationen genomfördes dock Utbildningsradion från skattefinansiering till finansiering via tv-avgiften.

några års försöksverksamhet i bl.a. Stockholm inledde Lokalradion Efter kanal, P4, och höst omorganiserades också 1987 sändningar i egen samma Sveriges Television till Stockholmsbaserad och de båda tv-kanalerna inom en distriktsbaserad kanal. Omläggningen televisionen innebar en tydligare en av för den distriktsproducerade televisionen och ungefär vid och stärkt ställning genomfördes också de sista i etableringen regionala denna tidpunkt stegen av

tv-sändningar i hela landet. År uppbördsansvaret för tv-avgiften från Tele- 1988 tog koncernen över femte dotterbolag, Radiotjänst i Kiruna, bildades för denna verket och ett

uppgift. År 1992 fattade riksdagen beslut nästa stora förändring av eterom medieverksarnheten att upplösa Sveriges Radio-koncemen. Man övergenom service-verksamheten till organisation med tre separata stiftelförde public en varsitt programproducerande programbolag Utbildser som äger av tre ningsradion, Sveriges Radio och Sveriges Television. Verksamhetsstarten

årsskiftet 1992/93. De stiftelserna har samma styrelseinleddes vid tre Förändringen innebar dels att moderbolaget avvecklades, dels att ledamöter. båda fristående programbolagen Riksradion och Lokalradion slogs de tidigare Sveriges Radio med uppdrag att för såväl till ett företag svara samman - -

regionala radiosändningar. Uppbördsorganisationen vid

nationella som fonnellt inordnad ett samägt dotterbolag till Radiotjänst i Kiruna blev som

programföretagen. sammanslagningen radioföretagen genomfördes också I samband med av kanalprofilering den största sedan mitten 1960-talet. Profileen ny stor av trädde i kraft i januari 1993 och innebar att Pl-kanalens karaktär av ringen P3 ungdomligare profil med både talkanal renodlades ytterligare, gavs en

SOU 1995: 85

talade program och musik. P4, med regionalt innehåll dagtid, profilerades med den äldre publikens favoritprogram under kvällar och helger. P2 behöll

sin tidigare karaktär med musikradio, service till invandrare och språkliga minoriteter samt utbildningsradio. I Stockholmsområdet har det traditionella P2-innehållet delats i två kanaler kanal för seriös upp en musik dygnet runt och en kanal med internationell prägel samlar nationell som och regional minoritetsspråksservice och vidaresänder Radio som Sweden, utlands-

programmets, utbud. Utbildningsprogrammen är inte längre samlade i en kanal utan förekommer så långt möjligt i samklang med utbudet i de olika

kanalerna. Försöket med renodlad seriös musikkanal en har senare fått efterföljare också i Malmö.

Vid sidan av ovanstående sammanfattade utveckling har successivt public service-företagens monopolställning brutits År 1979 inleddes upp. försök med närradio 16 orter. Detta kom att bli den första radioverksamheten utan direkt inflytande från Sveriges Radio sedan radions tidiga år 1920-talet. Närradion, som permanentades 1982, organiserades föreningssom en och folkrörelseanknuten verksamhet och bredde sig snabbt i landets ut kommuner. Man arbetade med sändare med begränsad räckvidd - i regel med en sändningsradie 5 km ibland trimmades för nå längre i - som att en bestämd riktning och därigenom öka lyssnarunderlaget. Ett år par efter starten kom närradioverksamheten att omfatta än hälften landets kommuner mer av med sändningar som innehöll verksamhet med sändningar från mer än 2 000 olika föreningar.

Parallellt med att närradion etablerades arbetade också Lokalradion med försök med en öppen verksamhet för allmänheten den s.k. allemansradion. - Så gott alla lokalradiostationer bedrev under någon som tid i början av 1980-

talet försöksverksamhet i syfte att öka allmänhetens och föreningslivets delaktighet i radioproduktionen.

Under stora delar av 1970-talet och bit in 1980-talet fördes en diskussioner om att sprida de nordiska public service-företagens program gränslöst över länderna med hjälp kommunikationssatellit av det s.k. NordSat- projektet. Detta projekt förverkligades aldrig, tanken men är fortfarande levande och aktualiserades senast 1993 inom för projektet ramen Nordstjärnan. Erfarenheterna av gränstittandet mellan de nordiska länderna i var princip goda och tanken att skapa fler kanaler välja på för öka att att utbudet inom ramen för public service-ideologin låg givetvis till hands. nära Det skulle komma att dröja ända fram till 1986 innan ett fonnaliserat utbyte mer av tv-program mellan Sverige och Finland kom till stånd. För övrigt in-

skränker sig ännu i mitten 1990-talet det nordiska av programutbytet till Nordvisionssändningar och udda inköp eller samproduktioner. Mellan 25 % och 30 % av befolkningen i Sverige kan dansk, norsk eller finsk se tv. Redan 1986 hade i praktiken monopolställningen för televisionen brutits

genom att kabellagen trädde i kraft och satellitdistribuerade tv-kanaler gjorde

Utveckling av medievanor, hemelektronikinnehav och public servicesystemet

sitt inträde i etern. Till att börja med hade dessa sändningar pan-europeisk en målsättning och man sände uteslutande på stora världsspråk engelska, som franska och ryska. Men redan inom något år hade det pan-europeiska perspektivet luckrats upp och sändningar för en svensk marknad svenska dök upp i såväl engelska Sky Channel som den franska tv-kanalen TV5 för första gången 1988. I kabelnäten, som snabbt bredde ut sig i tätorter och storstäder, fanns svenskspråkiga programkanaler med ett tidigt stadium i form texav tade ñlmkanaler. På nyåret 1987/88 inledde Kinneviksägda Scansat Londonbaserade sändningar i sin kanal, TV3 som inledningsvis samsände norska, danska och svenska. Nästa svenskspråkiga premiär skedde 1989 då utlandsuppsända satellitkanalen Nordic Channel, som i dag efter flera namnbyten kallas Femman, startade sina sändningar. Hösten 1990 inledde Nordisk Television sändningar av kanalen TV4 via den nordiska tv-satelliten Tele-X. Under den förra socialdemokratiska regeringens sista mandatår, 1991, togs beslut om att upprätta ett fjärde reklamfinansierat marknät för television i Sverige och förslag till uppläggning inhämtades från ett antal intresserade parter. Det kom att dröja till efter valet 1991 innan beslut fattades att om uppdraget skulle till Nordisk Television. Uppdraget regleras i ett avtal mellan staten och företaget. I december samma år inledde man försöksverksamhet med marksändningar, i februari 1992 skedde den officiella starten. Hösten 1994 hade man etablerat täckning i 98 % av alla tv-hushåll. Även det skulle dröja ända fram till 1992 innan reklamfinansierad radio om infördes i Sverige kom även radioutbudet att successivt förändras. Inom ramen för närradion, som var tänkt att bli en icke-kommersiell, föreningsbaserad programproducent inleddes tidigt försök med pre-kommersiell radio. Särskilt i Göteborg lyckades närradion bygga och tämupp en ung, ligen stor publik genom att erbjuda ett ungdomligare utbud än public serviceradion. 1992 fattade riksdagen beslut om att tillåta reklamfinansierade sändningar inom ramen för särskilda radiokoncessioner privat lokalradio och - - 1993 utauktionerades de första koncessionema. I dag finns sammanlagt 80 ca reklamfinansierade radiostationer med lokala sändningsområden 10 varav finns i Stockholm och ytterligare ett 10-tal i Göteborg och Malmö/Lund. På övriga orter finns i regel två kommersiella aktörer, men ännu har inte alla kommit igång med sändningar eftersom de sista koncessionerna fördelades i december 1994.

16.4 Sammanfattande iakttagelser

De två senaste decennierna har varit mycket händelserika speciellt etermedieområdet. Ett tidigare, sedan lång tid etablerat, radio- och tv-monopol har brutits upp och reklamfinansierade alternativ har skapats under 1990-

SOU 1995: 85

talet. Möjligheter att se tv från andra länder har ökat kraftigt genom satellitoch kabeldistribution. Basutrustningama i hemmen för radio- och tv-mottagning har successivt kompletterats med kringutrustningar som video, videokamera, tv-spel och hemdator. Även antalet radio- och tv-mottagare i hushållen tenderar att öka. Ljudutrustning i bilen med kassettbandspelare och radio är i dag mycket vanligt. På längre sikt kommer de olika delarna i hushållens hemelektronikutrustning att bindas samman olika sätt. Med hjälp av hemdator och interaktiv tv i kombination med modem eller tonvalstelefon kommer man att kunna träffa personliga programval eller göra beställningar eller tjänster. Är 1985 av varor fanns dator hemma hos mindre än 5 % alla svenskar. Knappt tio år senare av har närmare 25 % befolkningen tillgång till dator hemma. Så gott som alla av än 80 % har tillgång till en tonvalstelefon och 6 % har modem till - mer datorn i hemmet. Det är i de unga barnfamiljema ny hemelektronik först breder ut sig. Det betyder att många barn i dag växer upp med en apparatarsenal som var otänkbar bara för 20 år sedan. Många förskolebarn lär sig redan i 3-årsåldern att hantera familjens kassettbandspelare och video.

Samtidigt tillgången till medieutrustning har ökat och utbudet av

som radio- och tv kanaler blivit större har den tid befolkningen fördelar massmedierna påverkats förhållandevis litet. För att frigöra tid till de nya kanalerna eller medierna tycks det uppmärksamheten i bruket av något medium som om måste minska. Bara att syssla med annat samtidigt som man tittar i genom tidningar, lyssnar radio eller ser tv kan man bereda rum för allt inom dygnets tillgängliga tid. Trots en expanderande mediesektor är det sammanfattande intrycket att befolkningens vanor präglas av stor stabilitet.

17 Press

Pressornrådet karaktäriseras av en hög andel dagliga tidningsläsare fler än 80 % av befolkningen har en genomsnittlig dag läst morgon- eller kvällstidningen, hög andel läsare av enbart landsortspress och låg andel läsare - av enbart kvällspress, små utbildningsskillnader bland dagstidningsläsare, låg andel dagliga läsare bland skolbarn, ett vikande intresse för farniljetidningar med veckoutgivning men ökande intresse för månadsmagasin och tematisk populärpress, en tendens till popularisering och mer veckotidningsliknande ut- fornming av organisationspressen, internationellt sett stor titelbredd för dagspressen med närmare 100 dagstidningar med utgivning 4-7 dagar i veckan, dubbel tidningsutgivning närmare 20 orter i landet, att det dessutom förekommer en mängd fådagarstidningar ca 70 - olika utgåvor, en tendens till att en minskande andel av dagspressen bär parti- beteckning, tretton tidningsägare tillsammans har ca 70 % av den totala dags- pressupplagan, fjorton ägargrupper tillsammans äger närmare hälften dagstid- - av ningarna, att Kvällspressen har de största enskilda upplagorna och i princip fungerar som de enda rikstidningama, ett minskande offentligt ekonomiskt stöd till dagspressen, och ett minskat antal stödformer, ett ökat beroende för dagspressen av annonsintäkter, men en min- skad annonstillströmning under 1990-talet.

Pressen, liksom radio och television, har sina egna mål med uppgiften att

sprida nyheter, skapa debatt m.m. Vi är medvetna om att nyhetsmediema inte

i första hand har kulturpolitiska uppgifter men väljer ändå att ta in dem i den kulturpolitiska översikten eftersom de dels i sin helhet inryms inom ett vidare kulturbegrepp och har stor betydelse för samhällsklimatet, dels har funktionen att förmedla kultur, information om kulturevenemang eller kritiskt granska kulturlivet i dess mera avgränsade bemärkelse. Vi har alltså inte sett enbart till det kulturorienterade innehållet i massmedierna utan ser medierna i

SOU 1995: 85

sig som en del av det kulturpolitiska systemet och som en del i möjligheterna att uppfylla de kulturpolitiska målen. I detta kapitel behandlar dags- och populärpressen men inte organisationstidskrifter. Kulturtidskriftema har berört i kapitel l

17.1 Befolkningens intresse för tidningar

Morgontidningen är en självklar del av de allra flesta svenskars dagliga liv. En vanlig dag har ca 6 miljoner människor i vårt land tittat eller bläddrat i en morgontidning. Även vi, i förhållande till vår befolkning, har ett tämligen om omfattande utbud dagstidningar, finns det många orter bara en tidning av som har nämnvärd hushållstäckning. Kvällspressen har ca 2,5 miljoner läsare en vanlig dag. Det finns färre olika tidningar att välja på två Stockholms-baserade och en Malmö- - /Göteborgs-baserad kvällstidning är vad som erbjuds våren 1995. Veckopressen, eller populärpressen, har daglig nivå en något mer begränsad läsekrets än kvällstidningarna. I en månads perspektiv är emellertid veckopressens och kvällstidningamas läsargrupp ungefär lika stora. Dagstidningsprenumerationema ligger hög nivå 76 % av husen hållen har dagstidningsprenumeration 1993. Det är visserligen den lägsta nivå uppmätts under de senaste l5 åren, men ligger ändå obetydligt under de som

mellan 77 % och 80 % som brukat uppmätasÅ Den lägsta andelen prenume-

ranter finns i yngre ensamhushåll där läsvanoma fortfarande inte stabiliserats. LO-anslutna i Stockholm har också låg andel prenumeranter på morgontidningen. För båda grupperna understiger andelen prenumeranter 40 %. Att intresserad dagstidningen är i viss mån en åldersfråga. Hittills vara av genomförda undersökningar tyder att man växer in i rollen som dagstidningsläsare och sedan stannar där under resten av livet. Det krävs emellertid längre tidsserier för att med bestämdhet kunna uttala sig om att en sådan utveckling av läsvanor kommer att bestå även i kommande decennium. En analys den låga prenumerationstäckningen bland LO-medlemmar i av Stockholm visade att denna grupp i gengäld har den största andelen regelbundna kvällstidningsläsare i landet

1 SOU 1994:94: Dagspressen i 1990-talets medielandskap. En expertrapport från Pressutredningen -94. 2 Carlsson U Anshelm M, red. 1995: MedieSverige 1995. Statistik och 380 analys. NORDICOM-Sverige nr

Press

17.2 Dags- och populärpressens spridning

Dagspress

Under efterkrigstiden minskade antalet dagstidningar kraftigt vilket skapade en stark oro för pressens möjligheter att överleva. Ett statligt stöd till dagspressen infördes 1971. Efter ytterligare några år in 1970-talet med fortsatta tidningsnedläggelser bröts trenden. Resultatet är att vi i Sverige, efter drygt 20 år med presstöd, fortfarande har ca 80 tidningar med daglig utgivning, dvs. 6-7 dagar i veckan. Under perioden 1974-1994 har presstödet utretts och förändrats ett flertal gånger. Genom den konstruktion presstödet kom att få har även tidningar med fådagarsutgivning möjlighet att erhålla presstöd. Tendensen under den senare delen av den gångna 20-årsperioden är att just detta slags tidningar ökat i antal.

Diagram 17.2.1 Antal dagstidningar totalt och med olika periodicitet

Antal tidningar 180 --

fITI1.Ã.$.__E

- IL. O " iii 6-7 nr per 120 vecka

100 2-5 nr per vecka 80 l nr per vecka 60 Totalt 40 20 0 9103011000 KIOO®OOOO OOC\O\O\O\ y-uv--.-<.- Källa: Tabell 17.2.1a

Endagstidningama har ökat i antal främst genom nyetablering inte - genom att befintliga tidningar minskat sin periodicitet. Bland de tidningar funsom nits under hela 1980-talet har tolv ökat sin periodicitet och fem har minskat den. Det finns således olika riktningar i rörelserna tidningsmarknaden. Dagspressen kan indelas i storstadspress, landsortspress och kvällspress. Att kombinera en storstadstidning med landsortstidning är ovanligt medan 381 en

SOU 1995: 85

kombinationen morgontidning/kvällstidning är relativt vanligt förekommande. Genom att varje dagstidning har sin avgränsade marknad blir också människors reella valfrihet begränsad. Morgonpressen är av tradition synnerligen regionaliserad. Landet indelas i den officiella statistiken i 70 s.k. A-regioner de flesta med sin egen tidning med dominerande hushållstäckning. Kvällspressen är centrerad till de tre storstäderna. Ett försök 1990 att slå samman Kvällsposten i Malmö med GT i Göteborg i varsin edition av Kvällstidningen Idag har visat att tidningarna förlorade täckning varför 1995 återgått till de ursprungliga båda utgåvorman na. Populärpressen täcker hela landet. På drygt 20 orter i landet i regel belägen i den folkrikaste kommunen i länet- fanns 1973 utgivning av två eller flera morgontidningar i konkurrens. Tjugo år hade två orterna förlorat sin andratidning, men bara på en senare av dessa orter vann förstatidningen hushållstäckning till följd av att konkurav renten lades Ytterligare tre orter har under 20-årsperioden fått en ner. försvagad andratidning. Inte heller dessa orter har förstatidningen stärkt sin ställning till följd av konkurrentens minskning.

Diagram 17.2.2 Dagspressens upplaga i tusentals exemplar totalt och för olika typer av dagspress

Antal 1 000 ex. 5 000 -- I . I å: I 4 500 -. 000 i Storstad, 4 morgon 3 500 n 3 000 - Storstad, kväll

2 500 " Landsortspress 2 000 -- EFådagarspress 1 500 1 000 I Totalt - 500 . 0 . Ö N V3 % F V W OO OO OO OO O O ON ° 9 9 i 2

Källa: Tabell 17.2.2a

Andelen förstatidningen har ökat då andratidningen försvunnit läsare av eller minskat. En tänkbar förklaring är att läsningen av morgontidningen sker inte bara i hemmet utan andra ställen. En förklaring till svårigheterna att bibehålla hushållstäckningen är sannolikt att andelen yngre enpersonshushåll

Press

ökat de senaste 20 åren och att dessa hushåll, tidigare nämnts, tenderar som

att i mindre utsträckning hålla sig med dagstidning Ytterligare

en grupp som har låg andel hushållsprenumeration morgontidning är LO-medlemmar i Stockholm. Av tradition har den svenska dagspressen företrätt politiska linjer. Den borgerliga pressen har varit störst under hela efterkrigstiden och utgör ungefär 65 % av den samlade dagspressupplagan. Det finns en skillnad mellan tidningar med socialdemokratisk och centerpartistisk paitibeteckning å ena sidan och tidningar med liberal och moderat beteckning. De förra kännetecknas av att de inte sällan också står i en ägarmässig relation till sitt parti medan de senare ofta har privata ägare. Genom A-pressens konkurs 1992 har visserligen den socialdemokratiska pressen spritts flera ägare, men dessa är huvudsakligen fackliga eller politiska organisationer.

Diagram 17.2.3 Andel tidningar med partibeteckning inom olika politiska block

% 70-. I 60 I-u.

.. IrI.__I$.§_.$.

50-- I M,fp,c 40 .- --U-S,v 30 .- °"° Övriga 0 20 10-. 0 : : : : : : : : 0" OO G W V7 OO -1 N CG l l OO OO OO ® O O O ° ° ° C 2 i 2

Källa: Tabell l7.2.3a

Under den gångna 20-årsperioden finns en tendens till att tidningarna i viss grad lämnat sin bindning till politiska partier. Fortfarande har dock nästan 75 % av alla dagstidningar partibeteckning men andelen övriga tidningar har ökat från 15 % till 27 %.

3 383 Se not

SOU 1995: 85

Populärpress l början av 1970-talet hade Veckopressen efter en lång tids upplageökning nått en nivå 4,5 miljoner exemplar i veckan. Vid denna tidpunkt fanns ca 20 titlar med veckoutgivning. Marknaden skulle emellertid förändras kraftigt de kommande åren. Vi väljer av det skälet att arbeta med begreppet populärpress som även inkluderar tidningar med annan periodicitet än veckoutgivning. Vidgar man sålunda definitionen till tidningar med liknande innehåll, men annan periodicitet, hade man i början av 1970-talet sammanlagt 35-40 titlar som tillsammans hade en upplaga 6 miljoner exemplar. Under 1970-talet hårdnade konkurrensen mellan olika tidningsutgivare eftersom marknaden inte längre växte. Som ett led i konkurrensen kom allt fler tidningar att rikta sig selektivt mot olika målgrupper familjetidningarna minskade och de målgruppsinriktade specialtidningama ökade. Dessa specialtidningar var dels könsbundna dam- och herrtidningarna blev fler dels - tematiska med inriktning hobbys och liknande. Mellan l980 och 1990 minskade antalet Veckotidningar från 21 till 17. Bakom den förändringen ligger både nedläggelser och nyetableringar, men också vissa tidningar fått periodicitet. År 1993 hade bara 12 de att annan av ursprungliga veckotidningama kvar veckoutgivning. Magasin och specialtidningar med annan periodicitet än veckoutgivning har under 1980-talet ökat från 15 till 40 tidningar enligt Tidningsstatistiks TS redovisning. Den största delen av ökningen i denna grupp av populärpressen är således nyetableringar. Veckopressen kan indelas i fem olika segment- familjetidningar, folktidningar kändistidningar, damtidningar, herrtidningar och övriga tidningar.4 En analys 26 titlar har eller i periodens början hade veckoutgivav som ning visar att magasinstitlarna ökat mest bland dam- och herrtidningarna. Veckotidningsupplagorna för damtidningar minskade med 50 % under 1980eftersom de fått ersättningstitlar magasinsbasis är minskningen talet men inte fullt så kraftig man räknar med en läsarminskning mindre än 10 %. - Som marknad har damtidningarna t.o.m. ökat sin lönsamhet eftersom magasinen är väsentligt dyrare för konsumenten. Som Veckotidning är herrtidningen, som 1980 hade stora upplagor, försvunnen. l gengäld har ett antal specialtidningar med innehåll riktat mot män tillkommit magasinsbasis. Den sammanlagda upplageminskningen är 4 %. Folktidningarna har totalt sett gått tillbaka, och inget nyetablerat magasin tycks ha tagit över deras funktion. Den klarat sig bäst genom omstruktureringen av populärgrupp som är familjetidningarna. Det säljs 1990-talet fortfarande 1,4 miljoner pressen familjetidningar i veckan och hela veckotidningsmarknaden omfattar samman-

4 Gustafsson K E red. 1991: Veckupresrbrazzschens struktur och eko- 384 nomi. Informations- och massmediegruppens Skrifter nr Göteborg.

Press

lagt 3,5 miljoner exemplar. Någon död för veckopressen således kan man inte tala om. En särskild del av veckopressen utgör ett antal tidningar med organisationsanknytning. Bred förankring har ICA-kuriren och Land i tabloidformat. Under många år har dessa tidningar varit de upplagemässigt största. Innehållet är något annorlunda jämfört med de traditionella veckotidningarna mer genom en tydligare profil mot fackmaterial och samhällsbevakning. Det finns 1990-talet en tendens till att tidigare organisationstidskrifter utvecklas i riktning mot specialtidningsmarknaden. Många av organisationstidskriftema har under det senaste decenniet fått betydande ansiktslyftningaf och det mest extrema steget, att lägga ner organisationsutgivningen och ställa titeln till kommersiella utgivares förfoganden, har redan tagits av ett antal organisationer marknadsforingsområdet. Tidningen Vi är ett intressant exempel lösgörande från organisationsanknytningen. 1988 förändrade Tidningen Vi från folkrörelsestödd man organisationstidning till en självbärande marknadstidning. Tidningen Vi vari slutet av 1960-talet en av marknadens största tidningar. Prenumerationsförfarandet var enkelt och subventionsgraden hög. Sedan den tiden har man minskat sin utgivning från halv miljon exemplar till 110 000 och en ca tidningen är nu helt självbärande. Under några år i slutet 1980-talet ökade avgiften för prenumeration med mer än 100 % utan att upplagan egentligen påverkades särskilt mycket. På senare år har, i takt med ett kraftigt expanderande etermedieutbud har ett antal radio- och tv-tidningar etablerats. Lönsamheten för dessa har emellertid varit dålig eftersom även dagspressen infört veckobilagor med radiooch tv-utbudet i tryck.

17.3 Pressens innehåll

Innehållsanalyser av dagspressen i systematisk form är sällsynta. Däremot finns enstaka jämförelser av såväl storstadspress som landsortspress som kan vara av intresse för denna framställning. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har jämförts 1959 samt 1989 med avseende innehåll. Även om bägge tidningarnas omfattning i 1 OOO-tals cm hade ökat har fördelningen mellan olika slags material förändrats tämligen litet under 30 år. Dagens Nyheter hade ökat sitt omfång med drygt 70 % medan Svenska Dagbladets ökning stannade nästan 40 %. Den största andelen av volymen utgjordes av annonser -i Dagens Nyheter drygt 60 % av det totala utrymmet i spaltyta och i Svenska Dagbladet drygt 50 %. Största redaktionella kategorier är nyheter och reportage följt av ledare och information om radio och tv. Kulturrnaterialet har studerats i några Göteborgstidningar samt den tidigare Kvällsposten. Detta slags material utgjorde mindre än 5 % av det 385

SOU 1995: 85

redaktionella materialet i de fyra jämförda tidningarna under 1980-talets sista år. För familjetidningarna finns också innehållsanalyser gjorda vid ett par tidpunkter. Mellan 1975 och 1990 ökade sidantalet i tidningarna med närmare 60 %. Den stora ökningen av sidor ligger fackmaterialet, dvs. heminredning, matlagning, handarbete mm. som mer än fyrdubblats i sidor räknat från 9 sidor per tidning och utgåva 1975 till nästan 40 sidor 1990. I sidor räknat har inget material minskat i familjetidningen, men procentuellt utgör numera fiktionen noveller och följetonger en mindre andel av sidorna och - den tidigare dominerande ställningen i familjetidningen för reportage har brutits genom att det numera bara utgör ungefär 25 % av innehållet mot tidigare 40 %. Upplagan för tidningar med inriktning hem och hushåll är den mest växande medan hobbytidningama minskar sin andel av upplagan.

17.4 Befolkningens utnyttjande av tidningar

Våren 1968 läste 90 % av svenskarna åtminstone en dagstidning en genomsnittlig vardag. Genom mätserien Mediebarometem kan vi tämligen detaljerat följa utvecklingen av mediekonsumtionen över tid.5 Vi kan konstatera att andelen dagstidningsläsare har minskat något sedan dess. Tjugofem år senare, i konkurrens med många radio- och tv-kanaler, är andelen dagliga läsare av morgon- eller kvällspress 82 %. Den grupp som i minst utsträckning använder dagstidningen är skolbarn i åldern 9-14 år. Hela 25 % av denna åldersgrupp uppger att de inte ens bläddrat i en morgontidning det senaste året. Bilden är ungefär densamma för kvällstidningar ca 40 % av skolbarnen har inte ens tittat eller bläddrat i en kvällstidning det senaste året, och de som är läsare lägger kort tid på tidningen. Det finns emellertid inget som tyder att skolbarnen skulle ha minskat sitt intresse för morgonpressen sett över en längre tidsperiod, vilket skulle kunnat vara en hypotes i takt med att nya medier introduceras. Den största läsargruppen är den som bara tar del av morgontidningen. En minskande grupp läser såväl morgon- som kvällstidning och ungefär 10 % av befolkningen har enbart läst kvällstidning en genomsnittlig dag. Kvällspressen har tappat läsare under det senaste decenniet, men andelen personer bara läst kvällstidning har varit tämligen konstant under åtminstone den som senaste lO-årsperioden. Det är således bland dem som tidigare läste såväl morgon- som kvällspress som minskningen skett.

5 Mediebarometem 1994. Rapport utgiven MedieMätning i Skandinaiven av AB och Mediebarometem 1994. MedieNotiser nr l 1995. Rapport utgiven av 386 NORDICOM-Sverige.

Press

Som framgått av upplageutvecklingen i diagram l7.2.2 har landsortspressen den största upplagan och således också de flesta läsarna. Närmare bestämt har ungefär halva befolkningen läst någon landsortstidning och 45 % har bara läst sin lokala tidning. Nästan 30 % har läst någon storstadstidning men mindre än 5 % har kombinerat båda slagen morgonpress. Ungefär lika vanligt som det är att läsa både storstads- och lokaltidning är att man tar del av två lokaltidningar. Lästiden bland läsare, oavsett typ av dagstidning, är under ungefär en halvtimme.

Värdering av dagspressens innehåll samt läsvanor Forskningsprogrammet Dagspresskollegiet har studerat vilken typ av innehåll

i morgonpressen som allmänheten tycker är viktigt.6 Två slags innehåll be-

traktas som mycket viktigt av mer än en tredjedel av befolkningen -inrikesnyheter samt information om radio- och tv-programmen. Intresset för dessa båda kategorier har också ökat sedan 1979 då den första mätningen gjordes. Även intresset för utrikesnyheter har ökat, men inte i samma utsträckning. Redaktionellt material med inriktning kulturområdet har mötts av litet olika utveckling över tid. Innehåll om musik och teater samt nöjen och lokala arrangemang bedöms som mycket intressant av fler 1991 än 1979 medan kulturartiklar, noveller och följetonger har oförändrad grupp intresserade. Det kan alltså finnas tecken att intresset för att via tidningen följa det levande kulturutbudet kan ha ökat sedan slutet av 1970-talet. Information om radiooch tv-programmen har ökat sin betydelse för läsarna. Man har också studerat hur människor faktiskt läser sin tidning.7 Det visade sig att varje studerad individ hade sin karaktäristiska metod att ta del av tidningen. Det läsmönster man använde var ofta detsamma från dag till dag tidigt grundlagt. Däremot var variationen mellan olika individers läsande mycket stor och inga återkommande mönster kunde urskilj as. Vad man läser i tidningen tycks dock vara relaterat till utbildningsnivån medan mått som lästid snarare är kopplat till ålder och kön. Andra undersökningar har visat att det finns en del skillnader i materialval som också relaterar till kön och ålder. Män läser oftare om sport och kvinnor tar i större utsträckning del av familjeorienterat material. Äldre läser lokala nyheter och tar del mer yngre mer av internationellt och nationellt nyhetsstoff. Fler högutbildade än lågutbildade läser ledare och ekonomimaterial.

6 Carlsson U Anshelm M, red. 1993: MedieSverige 1993. Statistik och analys. NORDICOM-Sverige nr 7 Weibull L Björkqvist K 1989: Dagspressen och dess läsare. Stockholm. 387

SOU 1995: 85

Skillnader mellan män och kvinnor

Morgonpress läses i ungefär lika stor andel kvinnor som män. Kvällspress har en större andel läsare bland män än bland kvinnor. Populärpressen har i gengäld en större andel läsare bland kvinnor än bland män. Den tid läsare ägnar sina tidningar skiljer sig också mellan kvinnor och män. Män lägger mer tid än kvinnor morgon- och Kvällstidningen medan veckotidningsläsande kvinnor ägnar detta slags tidning längre tid än motsvarande grupp bland män.

Tidningsläsning i olika åldrar

I princip ökar andelen tidningsläsare för morgon- och kvällspress med ökande ålder. Efter pensionsåldem kan man dock åter notera en minskning i andelen läsare. Intresset för kvällstidningar har under perioden minskat, framför allt i de yrkesaktiva åldersgrupperna och bland ungdomar. Barn och pensionärer är kvällstidningsläsare i mindre utsträckning och minskningen av läsare i dessa grupper är relativt sett också mindre.

Diagram 17.4.1 Andel morgontidningsläsare i olika åldersgrupper en genomsnittlig dag

% 90., I

:äZCJSQZEG

|

80 üEc°

70-. - 45-64 år °/°° 60 n65- år 50 o 25-44 år 40 .êtAå A g/. ä -o--15-24 år 30 20 . 9-14 år .. 10.. 0 : : : : : : : : : O W V3 OO v-I v- Öl U7 V I OO ® OO O O O O GN L 2 i i E 9 3

Källa: Tabell 17.4. la

För läsning av populärpress är intresset störst bland de äldsta, men med ett annat perspektiv läsning än ett dagligt minskar skillnaderna mellan de olika åldersgrupperna. I tidsperspektivet läst populärpress senaste året är andelen

Press

ungdomar som läst t.o.m. större än i andra åldersgrupper. Det finns således en stor, sporadisk, läsekrets till populärpressen bland de yngre. Antagligen läser man också tidningar med annan periodicitet än veckoutgivning medan just veckotidningama har en stor trogen läsekrets bland de äldre. Den tid man ägnar en Veckotidning ökar också med ökande ålder. Pensionärema är också omsorgsfulla dagspressläsare.

Skillnader mellan olika utbildningsgrupper Sin starkaste ställning har morgontidningen bland personer med eftergymnasial utbildning. Sedan några tillbaka har de lågutbildade närmat sig de högutbildade i andel läsare. Förklaringen finns delvis i att de lågutbildade i allt större utsträckning är pensionärer. På senare år är det de gymnasieutbildade i minst utsträckning läser morgontidningen och som också ägnar sin som tidning något kortare tid än den genomsnittlige läsaren. Kvällstidningen når av tradition en större andel av medelhögt utbildade personer än andra utbildningsnivåer, men de förgymnasialt utbildade läsarna ägnar i gengäld kvällstidningen något längre tid än andra utbildningsgrupper gör. Veckopressen eller populärpressen läses i nästan dubbelt så stor utsträckning förgymnasialt utbildade som av högutbildade och läses också under av längre tid av lågutbildade. Studerar man läsvanor med annan definition än daglig läsning utjämnas utbildningsskillnaderna med avseende andelen morgontidningsläsare nästan helt mellan olika utbildningsgrupper medan den förstärks i det längre tidsperspektivet för kvällstidningsläsning.

läsning i hela landet Stockholm har i flera undersökningar visat sig ha en låg andel morgontidningsläsare. Under senare år ligger andelen strax över 60 % medan den i övriga landet, med få undantag, ligger över 70 % läsare i befolkningen en genomsnittlig dag. I Malmöregionen är tidningsläsningen särskilt hög med över 80 %. Det finns inga generella skillnader mellan de boende i regionhuvudorten och övriga omlandet vad gäller läsning av morgontidning. För kvällstidning råder ett omvänt förhållande. Ingenstans i landet finns så stor andel läsare av kvällstidningar som i Stockholmsområdet. Tidigare var det mer än 40 % av de boende som läst en kvällstidning. I takt med den totala minskningen av läsare till kvällspressen har andelen minskat till 35 %. Malmö har extremt låg andel kvällstidningsläsare 1993 uppmättes 15 % en genomsnittlig dag. Inte heller här finns några generella skillnader mellan en de boende i regionhuvudorten och de i omlandet.

SOU 1995: 85

Populärpressen, slutligen, uppvisar relativt mindre variation mellan olika delar av landet även om det finns en tendens till att något mindre andel läser populärpress i Stockholm och Göteborg.

17.5 Några internationella jämförelser

Pressen har en etablerad ställning i Sverige med vardagsupplagor än mer 4,6 miljoner exemplar fördelade närmare 160 tidningar. Om man, enligt internationell praxis, räknar tidningar med utgivning minst fyra dagar i veckan som dagstidning är det i Europa bara Tyskland, Storbritannien och flerspråkiga Spanien och Schweiz som har fler dagligt utgivna olika tidningar. Våra nordiska grannar har visserligen fler dagstidningar per miljoner invånare men med sina nära 100 olika tidningar med flerdagarsutgivning hör Sverige otvivelaktigt till de länder som har störst antal pressröster. En internationell jämförelse visar att dagstidningsläsningen är omfattande i många europeiska länder. I Finland och Norge uppges t.ex. nivåer över 90 % av befolkningen som läsare en genomsnittlig dag. I Tyskland uppges en nivå motsvarande den svenska 82 %. Men det förekommer också länder med låg andel dagstidningsläsare. I Schweiz, Italien och Spanien omfattar den dagliga tidningen inte ens hälften av befolkningen en genomsnittlig dag.

17.6 Pressens ekonomi

Trots bekymmer med överlevnad i tidningsbranschen har dagspressen under senare år uppvisat en bättre lönsamhet än tidigare. Förstatidningarna är, trots presstödet, fortfarande de starkare. Redan i slutet av 1960-talet uppmärksammades problemet med upplagespiralen som tydligt pekade tidningens samlade beroende av annonsörer och läsare. Många annonser gav många läsare vilket ledde till ännu fler annonser medan annonser gav färre läsare vilket ledde till ännu färre annonsörer. Det första offentliga stödet till pressen blev därför ett selektivt driftsbidrag, produktionsbidrag, till tidningar i konkurrensmässigt underläge. Detta stöd infördes 1971 för att i någon mån motverka effekterna av upplagespiralen. Senare forskning har visat att den läsarorienterade teorin om täckningsgrad har större förklaringsvärde i förhållande till utvecklingen tidningsmarknaden. Täckningsgraden beräknas som hur stor andel av alla potentiella hushåll som faktiskt har tidningen. Enligt denna teori ska styrkan i en tidning inte mätas i upplagan utan i hushållstäckningen utgivningsorten. Ju större hushållstäckning, desto större annonsintäkter. Till skillnad mot dagspressen är populärpressen helt hänvisad till en affärsmässig balans mellan reklamintäkter, lösnummerförsäljning och prenume-

Press

rationer. Veckopressen är sammantaget en liten aktör reklammarknaden, som hittills dominerats av dagspressen. Den svarar för ca 3 % av omsättningen reklam vilket ska jämföras med knappt 70 % för dagspressen.

Diagram 1 6.1 Dagspressens samlade ekonomi i miljoner kronor. 1994 års penningvärde Miljoner kronor 14 000 12 000 10 000 I Annonsintäkter 8 000 Upplageintäkter 6 000 I Statligt presstöd 4 000 2 000 0

Källa: Tabell 17.6. 1a

Presstödet har under de gångna 20 åren kommit att utgöra en allt mindre del av tidningarnas samlade ekonomi. I slutet av 1970-talet svarade presstödet för 5-6 % av branschens utgivningskostnader medan det utgör 3,5 % år 1993. Detta är bilden sedd över hela branschen. För de enskilda tidningarna kan emellertid presstödet ha stor betydelse. I början av 1980-talet täckte presstödet ca 60 % av utgivningskostnaden för stödda fådagarstidningar och 30 % för flerdagarstidningar med presstöd. Dessa andelar har också minskat under perioden så att de i början av 1990-talet utgör 35-40 % respektive 15 % av kostnaderna. På dagspressmarknaden förekommer ofta att en tidning har flera delägare. Det är också vanligt att en ägare eller ägargrupp ger ut flera dagstidningar. Totalt 14 ägare eller ägargrupper äger tillsammans närmare hälften av dagstidningarna och 13 tidningsägare svarar för 70 % av den totala dagspressupplagan. Även produktionsstödet bromsade utslagningen inom dagspressen har om under årens lopp kompletterande stödåtgärder kommit till. Pressen har såväl generella som selektiva stödformer. Den största generella stödåtgärden är momsbefrielsen. Den nyligen avslutade Pressutredningen föreslår i sitt betänkande att en låg momssats ska införas för hela pressområdet både med hän-

SOU 1995: 85

syn till rådande statsñnansiella läge och i syfte att skapa konkurrensneutralitet

för olika slags tidningans

Sedan början av 1980-talet finns ett utvecklingsstöd till dagspressen. Denna stödfonn har omformats ett antal gånger, senast 1990/91. Många tidningar var under 1980-talet i behov av teknisk förnyelse och utvecklingsstödet har, tillsammans med en kreditgaranti, bidragit till att det blivit möjligt att genomföra en nödvändig modernisering av produktionen. Under en period fanns också ett särskilt stöd för mer allmän utveckling av tidningen som produkt. Sedan 1990 har det slagits samman med det tidigare utvecklingsbidraget till en gemensam stödfonn. Inom ramen för det statliga presstödet har man prövat flera åtgärder för att även små tidningar ska komma i åtnjutande av stordriftsfördelar. En de av viktigaste stödåtgärdema i den riktningen är distributionsstödet, syftar som till att uppmuntra samdistribution av morgonpressen. Detta stöd gynnar alla tidningar eftersom distributionskostnaden annars skulle bli en dryg post att bära. Alla tidningar inom ett utgivningsområde samsas i dag om distributionen. Däremot har försök som gjorts för att stimulera utveckling av gemensamma produktionsresurser inte blivit lika utnyttjade. Det förekommer dock även sådan samverkan. Försök att uppmuntra annonssamverkan har inte alls väckt någon större entusiasm hos pressen och stödfonnen är numera avskaffad.

8 SOU 1995:37: Vårt daliga blad stöd till svensk dagspress. Betänkande - 392 Pressutredningen -94. av

Press

Diagram 1 6.2 Presstödets utveckling på olika städfonner i 1 000-tals kronor. 1994 års penningvärde l 000-tals kronor 700 000 600 000 500 000 4 I Produktionsstöd/Driftsstöd 400 000 El Samdistributionsstöd 300 000 I Summa övrigt stöd 200 000 100 000 0

Källa: Tabell 17.6.2a

Pressens lånefond skapades för att kunna erbjuda andratidningar att förnya sin produktionsutrustning. På senare år har fonden utnyttjats för investeringar också i den redaktionella processen. Datorisering av olika moment i produktionsarbetet har betytt mycket för rationaliteten. Detta har lett till att andratidá ningarna i regel har kunnat hålla jämna steg med förstatidningama, eller t.0.m. förekomma dem med ny teknik. Ett särskilt anslag för täckande av förluster vid statlig kreditgaranti finns, men har behövt utnyttjas endast vid ett tillfälle.

17.7 Sammanfattande iakttagelser

Dagspressen når dagligen de flesta svenskar. Trots utveckling andra av nyhetsmedier har pressens ställning förblivit stark. Den låga andelen dagliga tidningsläsare bland skolbarn kan vara ett memento, tidigare studier men tyder att läsvanoma etableras i ungdomsåren och att låg andel tidingsläsare bland skolbarn inte är något nytt. I ett tjugo års perspektiv har andelen dagliga tidningsläsare minskat med drygt fem procentenheter. Det finns också farhågor att unga ensamboende människor och personer inom LO-kollektivet i storstäderna ska bli tidningsläsare i mindre utsträckning. Allt färre i dessa slags hushåll håller sig med morgontidnumera egen ning. Detta faktum måste emellertid inte innebära också är läsare i att man mindre utsträckning, men är onekligen ett förhållande som bör följas uppmärksarnt. 393

SOU 1995: 85

Kvällspressen har tappat läsare under perioden, men huvudsakligen är det kombinationsläsningen som minskat. Den andel av befolkningen som läser enbart en kvällstidning är ungefär den samma under hela perioden. Läsarvärderingar av dagspressens innehåll tyder att intresset för innehåll med anknytning till kulturområdet ökat- såväl information om kulturutbudet som debatterande innehåll är högre prioriterat på 1990-talet än 1970talet. Genom sin omfattande spridning erbjuder också dagspressen en bred och mångsidig för debatt och gynnar därigenom yttrandemöjligheterna i arena landet. Tidningsmarknaden har totalt sett varit ganska stabil. Det kan dock ha sitt intresse att notera att en något mindre andel av dagligt utgivna tidningar nu bär politisk signatur. Efter tid bristande lönsamhet har tidningsmarknaden moderniserats en av och tycks stabil. Presstödet har under perioden kommit att spela en allt nu mindre roll i den totala tidningsekonomin medan beroendet av annonsintäkter länge ökade kraftigt. För enskilda tidningsutgivare kan emellertid presstödet väsentligt. Särskilt fådagarstidningar har kommit att präglas av ett starkt vara beroende offentligt stöd även om detta bidragsberoende minskat under av perioden. För tidningar med låg periodicitet betyder presstödet 35-40 % täckning av kostnaderna.

18 Radio

Radioområdet karaktäriseras av

ett avgiftsfinansierat rikstäckande nät med tre radiokanaler i allmän- hetens tjänst public service, ett regionalt nätverk bestående av 25 program med viss gemensam sändningstid inom ramen för public service-systemet, privat lokalradio som finansieras med reklamintäkter 35 orter i landet, totalt 81 reklamfinansierade radiostationer, närradiosändningar i ca 160 av landets kommuner med tillsammans närmare l 600 tillstånd fördelade till sändande föreningar, att ca 75 % av befolkningen lyssnat något radio en genom- snittlig dag, att de regionala radiokanalema har den största lyssnarandelen, att radiolyssnandet i stor utsträckning är en "bredvidsyssla", att radiolyssnande sker under ca 2,5 timmar om dagen, att kostnaden för public service-radion mer än fördubblats under perioden uttryckt i fast penningvärde medan sändningsvolymen mer än åttadubblats.

18.1 Befolkningens intresse för radio

I princip har alla i befolkningen tillgång till radio och den är väl etablerad i vårt samhälle. I takt med televisionens framväxt fick radion allt tydligare en ny roll. Med tillgång till billig utrustning och batteridrift ökade möjligheterna att lyssna radio i olika miljöer och situationer. Tv-apparaten övertog rollen som samlande underhållningsmedium kvällstid och radiolyssnandet försköts till dagtid och fick allt mer karaktären av bredvidsyssla. Undersökningar från mitten av 1970-talet visade att det är ovanligt att vara sysslolös medan man lyssnar radio och år 1985 uppgav drygt 80 % av radiolyssnarna att de gjort något annat samtidigt de lyssnade radi0.1 som Detta kan dock inte tas som intäkt för att intresset för lyssnande skulle vara

1 Nordström B 1986: Lyssnarsituation och lyssnarkvalitet. Rapport 12 nr Sveriges Radio/PUB. 395

SOU 1995: 85

lågt. Ungefär var tredje lyssnare till programmen uppgav i samma undersökning att de lyssnat uppmärksamt trots att de alltså i bland ägnade sig andra sysslor samtidigt och högst 15 % upplevde att syssloma var störande för möjligheten att lyssna. Allmänhetens intresse för radiolyssnande måste alltså bedömas som stort. Till grund för det lägger vi också den höga andelen dagliga lyssnare. Tre av fyra svenskar har lyssnat radio en genomsnittlig dag. Emellertid är lyssnandet inte lika utbrett i alla åldersgrupper utan radiolyssnande är något man växer in i med ökande ålder.

Inriktningen av intresset för radio har i ett längre tidsperspektiv förskjutits

från ett folkbildande och underhållande medium i riktning mot ett vardagsmedium med tonvikt nyhetsföxmedling och musik. Hur radion används är emellertid en generationsfråga. De äldre i befolkningen lyssnar i större utsträckning till talade program och med hög uppmärksamhet, så som de en gång lärt sig att lyssna radio, medan de yngre lyssnar till kanaler med populärmusik och nyheter där radion mer har en kompletterande karaktär. I års omstruktureringar av radioutbudet i public service-kanalema har senare försökt ändra detta genom att i den kanal som de yngre lyssnarna man föredrar erbjuda ett talat utbud som kan kräva större uppmärksamhet vid lyssnandet. Det är ännu för tidigt att uttala sig om huruvida intresset för radio långsiktigt påverkats att dessa förändringar.

18.2 Radions utbud

18.2.1 Public service-radion

Sveriges Radio Under de senaste 20 åren har antalet tillgängliga radiokanaler ökat drastiskt. År 1974 fanns totalt tre radiokanaler att välja på. Sändningstiden i dessa kanaler har ökat sedan 1970-talet. Som en följd av det starka publika gensvaret regionala radiosändningar under början av l970-talet introducerades 1977 dåvarande lokalradion inom ramen för public service-systemet. Under de första tio åren hade lokalradion, liksom föregångaren regionalradion, sin hemvist inom s.k. fönster i riksprogrammet i P3 som vid denna tidpunkt var den mest avlyssnade radiokanalen. Från 1987 övergick lokalradion successivt till sändningar i ett fjärde radionät P4. De tider man själv inte kunde fylla med i den kanalen hade rätt att vidaresända riksutbudet från program nya man Pl och P3 enligt särskilda regler s.k. "tappning". - Vi kan följa public service-radions utbud över tid såväl i antal sändningstimmar kanal utvecklingen av Sändningstiden olika slags proper som gramtyper. Nedan beskrivs programutbudet uttryckt i sändningstimmar per 396 vecka i de tre rikstäckande kanalerna.

Radio

Diagram 18.2.1 Antal sändningstimmar per vecka inom ramen för public service-radions verksamhet Utbildningsradions utbud ingår ej.

Sändningstimmar/vecka 180 T .. .I I-I-ljn 160 / ü--ü-ü-ü - P3 exkl. 140 regionala 0-0 program LRAB 120 100 -n:P2 80 0 Pl 60 40 -+--P4 regionala program LRAB 20 0 ||||||||||| llllllllllll VFGCOGONF V-ÖICÖV 555QQ33 3333 W@C1V7 ññoooo-n t-nv-u-nu-a OOO\O\C\ v-av-uu-av-na-u Källa: Tabell 18.2. 1a

Under perioden har två kraftiga språng i sändningstiden skett- båda i slutet av 1980-talet. Då introducerade P2 sändningar dygnet runt vilket innebar en utökning av programutbudet med mer än 40 timmar i veckan. Den andra sändningstidsutvecklingen svarar de regionala radioprogrammen för i takt med att man flyttade över till en egen kanal, P4. I figuren ovan ingår inte de program som "tappades från riksprogrammet vid de tider då en station inte hade egna sändningar, eftersom det i praktiken innebar en dubblering av riksprogrammet. Inte heller ingår program från Utbildningsradion, eftersom de deñnitionsmässigt producerades av ett annat företag. Detta är förklaringen till den lilla differensen i sändningstid mellan P2 och P3 som båda sänder dygnet runt. Det är också möjligt att beskriva utbudet i termer av programinnehållet. De regionala programmen har utökat sin sändningstid från en kvart om dagen 1974 via drygt 3 timmar om dagen då den tidigare lokalradion sände inom P3:s ram upp till dagens ca 65 timmar i veckan med regionalt producerat innehåll från 25 separata områden i landet. Någon närmare analys av innehållet i just de lokala sändningarna görs inte, utan nedanstående figur beskriver hur det rikssända utbudet utvecklats. Från

1993 ingår däremot P4-utbudet i de data presenterats Vi kan dock note-

som ra att andelen levande musik inom de regionala sändningarna mer än tre-

2 Hedman L 1995 artikel radio i Carlsson U Anshelm M, red. om 1995: MedieSverige 1995. Statistik och analys. NORDICOM-Sverige nr

SOU 1995: 85

dubblades från startårens ca 15 timmar per vecka till närmare 50 timmar per vecka i början av l990-talet.

Diagram 18.2.2 Andel sändningstid per vecka och programtyp inom ramen för public service-radions tre rikstäckande kanaler fr. 0.m. 1993 ingår även P4.

% 50 45 I Seriös musik 40 35 -El-Underhållning lätt musik 30 v Fakta/kultur 25 4- Övrigt 20 15 A Nyheter 10 -Aá Sport 5 - -

Fr.0.m. 1993 ingår även P4-utbudet i analysen. Källa: Tabell 18.2.2a

Innehållsmässigt kan man konstatera att fakta/kulturprogram ökat sin andel av sändningstiden under perioden. Det sista år som redovisas ökar också andelen nyheter kraftigt. Detta beror inte att de regionala programmen inte ingår i redovisningen tidigare år årsredovisningarna pekar att andelen - nyheter i de regionala programmen ökade från ca 5 % av sändningstiden de första åren till 10 % under 1990-talets första år. År 1993 utgjordes ca närmare 20 % av det regionalt utsända programutbudet. Eftersom detta är en beskrivning av utbudet ur produktionsperspektiv betyder det inte att den enskilde lyssnaren fått en lika kraftig ökning av nyhetsutbudet eftersom utbudet i P4 även innehåller rikssändningar där andelen nyheter är låg. För lyssnaren blir andelen nyheter i P4 ca 13 %. Den största förändringen över tid gäller musikutbudet där under en lång följd av en utjämning mellan andelen seriös musik och andelen lätt musik och underhållning skedde. Då P2 fick nattsändningar var de båda kategori-

Radio

erna lika stora. Med kanalreformen förändrades bilden eftersom P4-utbudet inkluderats. Den regionala radion har stark tyngdpunkt i lätt levande musik, som utgör innehållet i 44 % av det P4-utbud som sänds regionalt och 52 % av den del av P4-utbudet som sänds över riksnätet. Det har inte varit möjligt att få fram något mått fördelningen av lätt och seriös musik för 1994, men det bör kanske påpekas att det seriösa musikutbudet påverkats proportionellt till följd av att utbudet beräknas en bas av närmare 130 000 sändningstimmar jämfört med de tidigare knappt 25 000 timmarna i Pl, P2 och P3. Under hela perioden, i takt med att lyssnarvanorna förändrats och förskjutits, har programforrnatet successivt förändrats från klart urskiljbara program som påannonserades till allt längre sändningsblock med ett blandat innehåll av nyheter, musik, debatter, intervjuer m.m. Programutbudet har, i takt med att man lärt sig mer om lyssnama, anpassats till den verkliga lyssnarsituationen där man lyssnar med varierande uppmärksamhet. Den traditionella typen av sammanhängande talprogram utan inslag av musik har blivit färre. I dag med den nya kanalstrukturen finner lyssnaren dessa program så gott som uteslutande inom ramen för P1. Ett problem med jämförelser av data från olika tidsperioder är att nya pro-

gramtyper tillkommer och att innehållskategoriseringen programutbudet

av därför förändras över tid. För närvarande pågår en studie inom ramen för forskningsprojektet Etermedierna i Sverige där radio- och tv-utbudet

klassificeras med ett gemensamt kodschema vilket kan ge en tydligare bild av

den faktiska utvecklingen av utbudet.

SOU 1995: 85

Diagram I 8.2.3 Musikutbudet iMusikradi0n i P2 i sändningstimmar per vecka.

Timmar/vecka 60 .. Musikbildande 50 program

-5- Seriös grammofon 40 musik

O Instrumental musik orkester, kammarmusik

-w- Improviserad experimentell musik och traditionsmusik R I 1- l A Vokal musik l :x $ Å o inkl. opera m 1x :x ox ox -1 F

Källa: Tabell l8.2.3a

Den seriösa musiken har, som tidigare nämnts, ökat sin andel av programutbudet genom att P2 introducerat nattsändningar. Det ledde till en kraftig ökning av utbudet av seriös grammofonmusik i radio, men till en ännu kraftigare utveckling av program med musikbildande innehåll. Genom nattsändningarna ökade dessa från mindre än 20 sändningstimmar i veckan till drygt 55 timmar. På 1990-talet görs inte motsvarande redovisning musikav utbudet i P2, men fram till 1992 presenterades andelen levande musik i förhållande till annan seriös musik. Mellan 25 och 30 timmar i veckan ägnades levande musik under perioden 1990-1992 medan ca 90 timmar i veckan var annan seriös musik. Musikradion är en mycket stor producent av egna inspelningar från svenskt musikliv. Vi har inte haft möjlighet att belysa detta sett över tid, utan nöjer oss med att presentera några uppgifter från 1994. I P2 sänds såväl Stockholmsproducerad som lokalt producerad seriös musik. Under 1994 vidaresändes 23 offentliga konserter egen regi samt ytterligare 45 överföringar av konserter i andras regi. Två av överföringarna var från Operan i Stockholm och en från Drottningholmsteatern. I Stockholm har också 48 studioproduktioner spelats in för utsändning. Totalt har drygt 500 artister framträtt i dessa rikstäckande sändningar.

Radio

Musikradion speglar också musiklivet runt om i landet och man har gjort ett stort antal överföringar bl.a. från musikfestivaler i sju av landets län. Man har också genomfört lokala studioinspelningar i åtta län samt operainspelningar från Vadstenaakademien. Totalt är det närmare 200 inspelningar som genomförts enstaka musikverk eller hela konserter med sammanlagt mer - än 700 artister. Inom experimentella musikgenrer med elektro-akustisk musik exponerades närmare 70 inhemska musiker eller upphovsmän och under ISCM-festivalen gjordes ytterligare inspelningar med 29 svenska musiker. I samband med överföring traditionsmusik exponerades ca 600 artister inom kategorierna av folkmusik och visa. Jazzmusiken har vidarespridits bl.a. genom överföringar musik med 24 grupper från Skeppsholmsfestivalen och ytterligare grupper av från Göteborg, Luleå, Malmö och Umeå.

Utbildningsradion

Utbildningsprogram i radio har en lång tradition. Inledningsvis riktade sig ut- 1950-talet hade dåvarande Radiotjänst budet till skolan, men redan satsat ett utbud också för vuxna. Vid tidpunkten för beslutet om den nya kulturpolitiken hade nyligen sammanslagning skett av skolradioverksarnheten en och vuxenutbildningen vid Sveriges Radio till en gemensam utbildningsenhet UTB. Mindre än tio år vidtogs nästa förändring då den statliga TRUsenare kommittén, bl.a. arbetat med arbetsmarknadsutbildning via radio och tv, som slogs med UTB till Utbildningsradion. Det nya bolaget var skattesamman finansierat fram till 1985 då övergick till finansiering via tv-avgiften likt man annan radio- och tv-verksamhet. Sändningstiden för utbildningsprogram har utvecklats kraftigt under perioden främst till följd den regionala programproduktion som utvecklats av runt i landet. All sändning sker inom ramen för public service-kanalema. om År 1973 sändes i radio utbildningsprogram för barn eller vuxna totalt 761 timmar vilket motsvarade ungefär 4 % av alla sändningstid i radio. Tjugo år sändes utbildningsradio sammanlagt l 780 timmar. Genom tillsenare komsten den regionala kanalen P4 och utökandet av sändningstiden i P2 av motsvarar emellertid detta knappt 2 % av det nuvarande radioutbudet på drygt 115 000 timmar per år. Under de första åren av perioden producerades program för ungdomsskolan och vuxenutbildningen. Under perioden har det tillkommit ett samarbete med universitet och högskolor innebär att distansutbildningar kan erbjusom das i flera olika ämnen. I slutet 1980-talet inleddes också sändning av proav för förskolebarn, främst tänkt för t.ex. barnomsorgens behov, och ungram der 1980-talet har utvecklats också för och om funktionshindrade program och språkliga minoriteter.

SOU 1995: 85

Den snabbt expanderande regionala produktionen svarade i början av 1980-talet för ungefär fjärdedel utbudet. År 1993 hälften en av är mer än av alla program som sänds producerade utanför Stockholm. Detta utbud är helt anpassat till de regionala utbildningsbehoven och vänder sig främst till skolan och folkbildningen. Den ursprungliga skolradion över riksnätet har härigenom minskat i betydelse. Tidigare motsvarade dessa sändningar närmare 40 % av all sändningstid av utbildningsprogram i radio medan nivån 1993 låg mindre än 10 %.

18.2.2 Närradio och privat lokalradio

Parallellt med framväxten av den regionala radion introducerades också lokala sändningar med begränsad räckvidd den s.k. närradioverksamheten. genom N ärradion hade inledningsvis inte rätt att sända reklam och finansierades huvudsakligen av folkrörelser och föreningsliv. Sedan 1993 är det tillåtet att sända reklam i radio. På 35 större orter i landet kan man därför i dag välja minst 4 public service-kanaler, minst 2 reklamfinansierade kanaler och oftast någon närradiosändare med föreningsradio som också har tillåtelse att sända reklam. Data om sändningstid eller prograrnproñl finns ännu inte publicerad i systematisk form för den reklamfinansierade lokalradion. Däremot vet vi en del om vilka delar av organsationslivet som engagerat sig i närradioverksamheten.

Diagram 18.2.4 Antal orter med närradio och antal sändande närradioföreningar.

Antal Orter Antal föreningar 300 2 500 -- -y- I U 250 I - .- 2 000 -. 200 i Antal orter med - 1 500 närradio 15° " - Antal 100 l 000 sändande -. 100 föreningar -- I 500 50 4 a- I

D :EL

0 : : : : : : : 0 + % -4 -4 fl U3 Q ® O C O O O ° c i E i

402 Källa: Tabell 18.2.4a

Radio

När närradioverksamheten funnits några år etablerades den i ett ökande antal orter i landet. Sedan slutet 1980-talet har emellertid små förändringar av inträffat. Närradio finns i princip i drygt varannan kommun. Antalet sändningstillstånd ökade mycket kraftigt under 1980-talet och flera aktörer försökte testa gränserna för reklamförbudet vilket skapade mycket debatt. Sedan reklamñnansierad radio tillåtits och koncessioner till den privata reklarnradion började auktioneras ut har intresset för närradioverksamhet mattats. Man kan anta att flera aktörerna sänder inom ramen för den privata lokalradion av nu eller har gett upp planerna att etableras bred front bland lyssnarna.

Diagram 18.2.5 Närradiotillståndens fördelning på olika ørganisationstyper.

% 35 ..-

/IJI

30 övriga .

O nu/ü O

25 religiösa . .- -Di-

o

20 ° " o politiska

15 " 10-- folkrörelser

W

møáo 10 A intresse- $ Aff föreningar 5 +

0 4 : : : : : ln ® -4 -1 N CW oo oo ox m ox m O O O O ON O

Källa: Tabell l8.2.5a Tabell 18.2.4a

Inledningsvis utgjordes en stor andel av de sändande närradioföreningarna politiska föreningar och med förankring i olika religiösa samfund. Denna av rollfördelning har, i takt med att tillstånden blivit fler, förskjutits och under 1990-talet har än 250 politiska föreningar lämnat närradion. Det har lett mer till förskjutning i andelama så att de religiösa föreningarna nu är den en största aktören. För föreningsliv och folkrörelser har närradion haft en mer tillbakadragen roll och folkrörelser studieförbund, fackliga organisationer och nykterhetsföreningar samt intresse föreningar idrott och musik har i stort sett haft konstant andel av sändningstillstånden. en Tillsammans de sändande föreningarna för ett mycket omfattande svarar utbud. Under 1990-talet har gemensamt producerat mellan 5 000 och man 7 000 sändningstimmar i veckan. Ur lyssnarperspektiv handlar det naturligtvis helt andra tal och den genomsnittliga orten med närradio har ett utom bud på drygt 40 veckotimmar inom ramen för närradion.

SOU 1995: 85

18.3 Radiolyssnandet i befolkningen

Olika sätt att mäta radiopubliken

Då vi tidigare presenterat data kulturvanor har vi i regel arbetat med mått om av typen "varit besök eller utövat senaste året eller senaste månaden. I avsnittet om dagstidningsläsning introducerade vi även måttet "daglig räckvidd". Mätning av vilket material läses i tidningen förekommer inte som annat än undantagsvis. För radio och television förekommer däremot tradition av mätning av publiken programnivå eller lyssnandet olika tidpunkter av dygnet. Det ger möjligheter till analyser inte förekommer för andra som aktiviteter medie- eller kulturornrådet. Daglig räckvidd är för massmedierna det mått mest är i överenssom stämmelse med bokläsning, teater- eller konsertbesök. Detta mått kan gälla såväl lyssnande radio över huvudtaget enskild kanal eller särsom en skild programtyp. Dessutom förekommer mått publiken till varje program, olika programtyper, olika kanaler samt analyser hur lyssnartid eller tittartid av fördelar sig mellan olika prograrntyper eller kanaler. Trots att antalet radiokanaler ökat och sändningstiden byggts ut har den tid människor lägger sitt radiolyssnande påverkats ganska litet. Inget annat enskilt massmedium ägnas så lång tid befolkningen radion. Den av som genomsnittlige svensken lyssnar i genomsnitt radio 2-3 timmar dagen. om Tiden som läggs lyssnande är svår att mäta exakt med tanke på lyssatt nandet sker med varierande uppmärksamhet. Då radion endast sändes i tre rikstäckande kanaler kunde för varje man programtyp beräkna ett mått den genomsnittliga publiken. Efterhand som såväl sändningstiden som antalet kanaler utökats blir denna genomsnittliga publik ett krympande mått. Ju större valmöjlighet desto fler fördelar - som sin tid individuellt. Hög publik på enstaka inte heller adekvat program var som enda mått hur public service-uppdraget uppfylldes. Därför utvecklades kompletterande mått radiolyssnande. Det första hänsyn till hur tog lyssnarna fördelade sin lyssnartid på olika kanaler eller programtyper. Det andra mätte räckvidden i befolkningen eller inom särskilda målgrupper för olika typer av program. Det går inte att påstå att något nämnda mått är bättre eller sämre än av ovan de övriga, men tillsammans ger de en bild hur väl ett radioföretag lyckas i av förhållande till sina lyssnare. Publiken till de enskilda är för de programmen allra flesta program liten. Så fallet även i början den 20-årsperiod vi var av studerat. I takt med att antalet sändande radiokanaler utökas blir också de enskilda kanalernas publik i många fall ganska liten. Detta leder till mätproblem. Man bör dock hålla i minnet att en liten publik med massmediemas mått mätt inte är liten i jämförelse med publiken inom det levande kulturlivet.

Radio

18.3.1 Public service-radion

Trots tillkomsten många former radio har public service-radion beav nya av hållit sin dominerande ställning hos publiken. Om detta förhållande kommer bestå är det ännu för tidigt att uttala sig eftersom den reklamñnansieatt om rade radion bara funnits en kort tid.

Diagram 18.31 Andel lyssnare på radio totalt samt på olika typer av radio-

kanaler.

% 90 .-

80 IfIê/I

gi-I

lxx xXx

I Radio totalt w 60 -- -X-Public serviceradio 50 .- 40 0 Privat -lokalradio 30 --l . --+- Nu arra d 10

l

20 u 10 ° -- 0 4 : : : W D ON Öl lf OO v- - Öl V1 ä lñ l l l OO ® OO O O ON G C O ° i 3 2 i 2 i 2 i 2 3

Källa: Tabell 18.3. la

till mitten 1980-talet radiolyssnande i princip liktydigt med att Fram av var följa utbudet inom public service-radion. Före början av 1960-talet hade ett lyssnande förekommit utländsk radio, med införandet av Melodimen radion upphörde detta lyssnande nästan helt. Sedan närradion introducerades minskat. Ãr 1993 hade har lyssnandet på Sveriges Radios utbud stadigt sin andel lyssnare någonsin den prekommersiella typen närradion största radio i mycket liknade den radio sedermera sänds inom ramen av som som den privata lokalradion sändes då försök runt om i landet. Sedan för lokalradion etablerats har public service-radion förlorat ungefär tio procenten-

heter av sina lyssnare.

SOU 1995: 85

Vilken kanal lyssnar man på och hur många växlar kanal

Fram till 1987 ökade lyssnandet P3 medan lyssnandet P1 minskade från år till år. P2 har under hela perioden haft en liten publik och har också det mest blandade innehållet anpassat till många olika, mindre, målgrupper. Här sänds den seriösa musiken, program på invandrarspråk, inhemska minoritetsspråk och vissa utbildningsprogram. Införandet den dåvarande av lokalradion fönstertider middag och kväll bidrog till - morgon, - att stärka ställningen för P3 som snabbt manifesterade sin ställning svenskarnas som vardagsradid. Då lokalradioprogrammen fördes över till kanal, en egen en process som inleddes försök i vissa delar av landet redan före 1987, etablerade sig den nya kanalen P4 snabbt hos publiken. En genomsnittlig dag nådde man ca 25 % av befolkningen. Samtidigt det stor publik för nyetablesom var en en rad radiokanal innebar det trots allt att det regionala programutbudet fick vidkännas publikrninskningar eftersom lyssnandet de regionala sändningarna var dubbelt så högt då sände inom för sina fönstertider i P3. man ramen En annan konsekvens av att radiopubliken erbjöds två breda alternativ ingenom förandet av P4 var att andelen lyssnare P3 minskade i takt med publiken att också började välja det nya, regionala alternativet. Den senaste stora kanalomläggningen public service-radion skedde av 1993 och syftade till att profilera kanalerna ännu tydligare. Profileringen har lett till att publiken till P3 minskat kraftigt från 55 % befolkningen - ca av 1990 till 21 % år 1995. I gengäld har den regionala kanalen fått breddat ett publikunderlag en ökning från i genomsnitt 25 % befolkningen 1990 till - av drygt 40 % år 1995.

Radio

Diagram 18.3.2 Andel lyssnare på olika radiokanaler inom ramen för public

service-systemet.

:X: Public serviceradio

:Cl- P4

-o-- P3

4 P1

--A P2

Källa: Tabell 18.3.2a Tabell l8.3.1a

Förändringar uttryckt i andel lyssnare for respektive radiokanal har således varit tämligen under den gångna 20-årsperioden. P1, som under 1970stora talet tappade många lyssnare stabiliserades en nivå runt ca 15 % av senare befolkningen. Den har i sett behållit sedan slutet av 1980-talet. man stort Publiken till P2 har varit tämligen stabil under hela perioden. Man skulle kunna sammanfatta förändringarna skett att public service-radion som som lyckats fördela lyssnarna likvärdiga kanaler från att tidigare haft om tre mer dominerande publik samlad i den ursprungliga P3. Priset har varit ett ganen ska måttligt bortfall av lyssnare. Public service-radions regionala sändningar etablerade sig olika framgångsrikt i sina respektive sändningsområden då övergick till att sända i man kanal. Att få med sig lyssnare från alla olika delar ett län kan ha sina egen av svårigheter och ett par ställen i landet där de naturliga intressegränsema inte direkt har följt länsgränsema har dragit konsekvenserna av detta och man strukturerat sändningsornråden bättre följer folks allmänna uppfattning som vilka egentligen hänger Tydliga exempel detta kan om orter som samman. i Västsverige där sändningsområdena satts samman enligt andra kriteman se rier än länsgränsema. Den starkaste ställningen bland lokalradiostationema fick dåvarande Radio sina tydliga gränser utgjorde ett närmast perfekt område för Gotland som med lokal identitet med radions hjälp. Andra områden har haft svårare att att skapa få genomslag för "sin radio. Den genomsnittliga stationen har haft ett lyssnande före omläggningen 1993 25 % med variation mellan drygt 407 en

SOU 1995: 85

50 % av länets invånare lyssnare dåvarande Radio Gotland som och bara knappt 15 % av länets invånare lyssnare på dåvarande som t.ex. Radio Sörmland. Efter kanalomläggningen 1993 har bilden helt förändrats och i princip alla regionala public service-stationer har fått stärkt publik ställning. Under 1970-talet försökte man med olika prograrnplanering lära lyssatt narna att växla kanal för att de maximalt skulle kunna ta del det breddade av utbudet. Lyssnarmotståndet starkt eftersom allt tyder kanalbyten var att oftast sker i samband med att lyssnandet äger i miljö eller rum en ny annan situation. Man kanske lyssnar kanal sin klockradio, en en annan vid frukostbordet och tredje sin arbetsplats. Kanalväxlingama en är snarare betingade av situationen än vad för tillfället sägs eller klingar i som programmet. Undersökningar från 1980-talet visar att minskande andel befolken av ningen bytte kanal under loppet av en dag. I början perioden det av var ca 15 % av befolkningen som gjort ett kanalbyte. Denna andel minskade fram till 1987 då knappt 10 % valde att växla kanal. När de regionala sändningarna fick en egen kanal ökade för första gången många år andelen kanalväxlare och i början av 1990-talet varierade ungefär 20 % befolkningen av sitt kanalval en eller flera gånger under loppet dygn. Ofta kanalbytet av ett var kopplat till att lyssnandet skedde på plats eller i situation. Man en ny en ny lyssnade en kanal vid frukostbordet, väg till arbetet och kanen annan ske en tredje arbetsplatsen. Införandet den privata lokalradion tycks ha av lett till ytterligare en ökande andel varierar sitt kanalval. Nya radioappasom rater där förvalda kanaler lätt kan tas in har antagligen också bidragit till att växlandet mellan olika kanaler ökat.

Vilken typ av program lyssnar på man

Lyssnandet olika typer radioprogram finns bara redovisat i utbudsterav mer fram till 1989. Under slutet av 1980-talet ändrade utbudet successivt karaktär och gränserna mellan de avgränsade suddades och programmen ut nya sammanhängande programblock skapades.

Radio

Diagram 18.33 Lyssnanidens fördelning på olika programkategorier några olika år. Observera att innehållsklassificeringen förändrats över tid.

Andel av lyssnartiden 100 H Övrigt 90 Regionalradio/ 8 0 Lokalradio 7 O E Barn- och ungdomsprogram 6 0 I Underhållning/Bland- 5 0 program 40 E Lätt musik 30 I Sport 20 D Fakta/kultur 10 I Nyheter

O O b V3 l OO OO 0 O ON ON .-4 v-a v-u .-4

data 1988 baserar sig en undersökning i nio län som fått fullt utbyggd P4 Källa: Tabell l8.3.3a

Ovanstående figur visar svårigheterna att följa utbudet i termer av programmens innehåll. Nya programtyper tillkommer och äldre försvinner. I periodens början fanns varken blandprogrammen eller lokalradion två slags dominerar bilden i slutet 1980-talet. Å andra sidan programtyper som av ser man tydligt att de stora rörelserna skett inom ramen för de lättare programgenrerna. Programkategorier som nyheter, fakta och kulturprogram, som var viktiga grundstenar i det ursprungliga public service-uppdraget har visserligen tappat några procentenheter av lyssnarnas tid, men trots allt relativt litet. Programtyper av det ovan visade slaget har blivit mindre meningsfulla som indelningsgrund för beskrivningar av lyssnarnas beteende. Man övergick till att mer beskriva lyssnarnas kanalval, kanalbyten och lyssnandets fördelning över dygnet. Lyssnandet enskilda program och programserier följs naturligtvis fortfarande. I takt med att fler kanaler etablerats och att sändningstiden spritts ut över fler av dygnets timmar påverkas publiken till de enskilda programmen. Det är numera främst på morgonen som de stora lyssnarskarorna dras till samma

SOU 1995: 85

program i radion. Andra tider dygnet är lyssnargrupperna mer selektiva och förenas inte samma sätt av sina programval. Ett sätt att beskriva att radion når sina lyssnare med olika slags programinnehåll trots krympande lyssnarsiffror enskilda program är att beräkna den ackumulerade räckvidden för olika programtyper. Försök i den riktningen gjordes under l980-talet.

Diagram 183.4 Andel av befolkningen som nåtts av olika slags program i radio under loppet av en dag.

Nyhm

m

Regionalradio/ Lokalradio Underhållning /blandprogram Lätt musik EI 1985 Sport I 1 9 8 8 Barnprogram

Samhälle

Kultur

Seriös musik 1 I I | | I I I I l I I I 0 10 20 30 40 50 60 %

data baserar sig en undersökning i nio län som fått fullt utbyggd P4. Källa: Tabell l8.3.4a Tabell l8.3.3a

I ovanstående diagram visas förändringar i olika programtypers dagliga räckvidd före och efter de två kanalreformerna 1980-talet med nattradio i P2 och införandet av en egen lokal för de regionala programmen. Den dagliga räckvidden är störst för nyhetsprogrammen och den räckvidden ökade också mellan 1985 och 1988. Innan P4 inrättades var de regionala programmen i P3 ungefär jämnstarka med nyhetsprogrammen uttryckt i prograrnräckvidd. Dessa programtyper anslöt också ofta i programtablån till varandra båda programtyperna nådde varje dag ungefär halva befolkningen. - Då de regionala programmen flyttades till en egen kanal mer än halverades räckvidden för regionalt programinnehåll. Vi har inte kunnat ta del av några data som visar utfallet för räckvidden av olika programtyper efter den senaste kanalomläggningen 1993. I P4 sänds numera såväl regionala program som

Radio

riksutsändningar. Med tanke den ökande räckvidden för P4 är det dock troligt att andelen lyssnare regionala program åter har ökat.

Lyssnande på kulturprogram Kulturprogram hade förr en mycket stark publik ställning i radion. En teaterpjäs kunde 1940-talet nå en publik 3-4 miljoner lyssnare. Förutsättningarna för detta slags framgångar finns inte längre. I takt med att utbudet breddats och flera kanaler sänder parallellt har publiken i stor utsträckning kommit att välja bort dessa program och publiken till det enskilda programmet blir i regel liten i jämförelse med morgonprograrnrnets nyhetssändningar eller populära helgprogram i P4. Ändå är publiken till radioprogram konst, ett om teater eller musik alltid avsevärt större än den publik som skulle kunnat nå med föreläsningar eller framträdanden annat sätt. I ett längre tidsperspektiv når man också en bred publik med teater, seriös musik, lyrik eller annat innehåll som mer traditionellt räknas till kulturområdet. Ungefär 3 % av befolkningen kommer under loppet av en vecka i kontakt med teater via radion och var fjärde svensk har hört radioteater någon gång under ett år. Ungefär var tredje svensk har hört upplåsning av en bok i radio senaste året och det finns ungefär en halv miljon människor som inte själva har läst en bok under året, men som har tagit del av radions uppläsningar. Dessa lyssnare är i regel äldre och lågutbildade. Många lyssnar också program med författare eller om böcker i radio. Det har drygt 400 000 högutbildade personer gjort under loppet av ett år och närmare en miljon människor med låg utbildning. Publiken till de enskilda programmen blir naturligtvis lägre, men när Boktomet sänds i P1 så har man mer än 50 000 lyssnare. Dagens dikt har en genomsnittlig dag ca 150 000 lyssnare och uppläsning av noveller söndagar avlyssnas av närmare 100 000 personer. Som nyhetsförrnedlare om kultur har radion ännu kraftigare genomslag och ett program som Kulturnytt som sänds i anslutning till morgonnyhetema i Pl har mer än 200 000 lyssnare varje dag. Sedan den privata radion etablerades har det talade utbudet breddats endast marginellt. Däremot spelas i dag mycket mer musik än för bara ett tiotal år sedan. Även den seriösa musiken har fått breddat utbud i och med att två ett av Stockholms reklamfinansierade radiostationer sänder klassisk musik i konkurrens med musikradion i P2. Sammantaget kan vi göra en uppskattning att

ett par hundra tusen människor lyssnar på klassisk musik via radion en

genomsnittlig dag. Vi har tidigare i kapitel 8 redovisat mer om dessa lyssnare.

SOU 1995: 85

18.3.2 Närradio och privat lokalradio Närradion Även utbudet närradio periodvis har varit omfattande har lyssnandet om av varit svårt att mäta med de undersökningsmetoder som i regel stått till buds. Man måste hålla i minnet att varje sändare täcker ett geografiskt mycket begränsat område och att varje förening dessutom inom sändarens ram haft en begränsad tid till sitt förfogande. Närradion har aldrig nått någon större lyssnarframgång i termer av bred och omfattande publik. Undantag är de försök som tidigare gjordes i framför allt Stockholm, Malmö och Göteborg med en typ av program som den reklamfinansierade lokalradion senare tagit över. Däremot har tillkomsten av närradion inneburit att organisationer och föreningsliv kunnat stärka sin ställning bland medlemmarna genom att erbjuda dem information via ytterligare en kanal. Närradion har t.o.m. fått epitetet gruppmedium" istället för massmedium eftersom lyssnarna i så stor utsträckning kom att rekryteras ur de egna leden. Den starkaste organisatoriska förankringen i närradion har kyrkan och de politiska partierna haft. Eftersom närradion inte finns etablerad i alla landets kommuner kan det tyckas orättvist att göra jämförelser av lyssnandet uttryckt som en andel av befolkningen. Man räknar med att ungefär 90 % av de boende i storstäderna kan höra närradion, men bara ungefär 50 % av befolkningen på ren landsbygd. Om man därför väljer att titta publiken till närradio endast i storstadslänen kan man konstatera att andelen lyssnare 1988 var ganska stor i Malmöområdet med 8 % av befolkningen som lyssnare, medan den i Göteborg och Stockholm låg en andel om 2 %. Våren 1995 har närradion samma andel lyssnare i Stockholm och Göteborg, men i Malmö har andelen halverats till ca 4 %.

Reklamfinansierad lokalradio

Totalt sett är den reklamfinansierade lokalradion en publik framgång. Den har snabbt etablerat sig som det näst mest avlyssnade radiosystemet i landet med över 25 % av befolkningen som lyssnare någon gång under dagen. Enligt de publikmätningar som hittills gjorts för att beskriva lyssnandet de nyetablerade kanalerna har de olika enskilda aktörerna emellertid haft högst varierande framgång. Av särskilt intresse att nämna är att man lyckat rekrytera en hel del av de yngre lyssnarna till de nya kanalerna. Om detta leder till att radiolyssnandet sprids till en större andel personer i de yngre åldersgruppema eller om radions tidigare unga lyssnare kommer att fördelas på fler kanaler är ännu för tidigt att uttala sig om.

Radio

Diagram 183.5 Räckvidd för den privata lokalradion i jämförelse med P3 och P4.

% 90 Z- . gI_|_I I

70 Z.I-|Z

Radio totalt 60 4314 P 50 9 Privat 40 lokalradio 30 ° -----P3 20 10 ° 0.:::::::+4::: mDONIh00v- v-Nmvnn 5550000009 OOO\O\O\ 2222222 22222

Källa: Tabell 18.3.5a Tabell 18.3.1a

Fem aktörer har bildat informella nätverk av stationer. Inget av dessa nådde våren 1995 över 10 % av befolkningen. På enstaka orter kan emellertid en kanal vara ganska framgångsrik. I Jönköping, Norrköping, Sundsvall och Västerås finns exempel enstaka stationer som avlyssnas av ca 25 % av befolkningen i koncessionsområdet. I storstadsregionema har lokalradion totalt sett etablerat sig väl och tillsammans når de olika aktörerna här drygt 30 % av befolkningsunderlaget en vanlig dag vilket beroende ort betyder mellan 200 000 och 500 000 lyssnare. I hela befolkningen når man ungefär 1,5 miljoner lyssnare per dag. En analys våren 1995 av räckvidden i drygt 20 koncessionsområden visar dock att majoriteten av lokalradiostationema har mindre än 50 000 lyssnare de olika orterna. Ett 30-tal stationer har i mätningar registrerat färre än 10 000 dagliga lyssnare vilket torde leda till stora problem for lönsamheten. Publiken prövar sig ännu fram. Ett tydligt exempel är att en lyssnare den privata lokalradion i Stockholm, där 10 olika stationer finns att välja på, i genomsnitt har varit inne och lyssnat närmare tre av dessa tio stationer under loppet av ett dygn.

SOU 1995: 85

18.3.3 Lyssnarkvalitet och lyssnarsituation

Vi har tidigare nämnt att radion, med televisionens genombrott, fick förändrad funktion genom att dagtidslyssnandet ökade sin betydelse. Emellertid varierar det mellan kanaler och mellan programtyper med vilken uppmärksamhet man lyssnar och även hur man träffat sitt programval. Lyssnandets kvalitet står i själva verket i ett omvänt förhållande till kvantiteten. Populära program i block avlyssnas mindre uppmärksamt medan talade program ofta är sådana man söker upp aktivt, lyssnar uppmärksamt till och även hör i sin helhet. Inledningsvis nämndes att lyssnandets uppmärksamhet växlar. Det gäller såväl en enskild lyssnare under loppet av en dag eller ett program som variation mellan olika lyssnargmpper. Nyheter, kulturprogram, religionsprogram och seriös musik har en större andel uppmärksamma lyssnare medan framför allt lyssnare till den lätta musiken oftast uppger sig lyssna med "ett halvt öra. Iden tidigare nämnda studien 1985 visade det sig att ca 75 % av lyssnarna till ett genomsnittligt program hade lyssnat i hemmet. Detta varierar naturligtvis med såväl tiden dagen som typen av program, men lyssnande i hemmet var alla tider dagen och för alla typer av program det vanligaste. Dämäst vanligaste lyssnarplats var arbetet, men bara ca 15 % av ett radioprograms publik lyssnar arbetsplatsen. Att lyssna i bilen var ännu ovanligare, morgonen t.o.m. mycket ovanligt med 4 % av publiken, men något vanligare eftermiddag och tidig kväll med 10-15 % av programmens publik. Då liknande undersökning upprepades 1992 visade det sig att lyssnande en i hemmet fortfarande var det vanligaste, men att lyssnande arbetet ökat en del. Vissa tider dagen, mellan 13 och 15 var det i det närmaste lika vanligt att publiken fanns sin arbetsplats som att de befann sig i hemmet. Att lyssna i bilen var dock fortfarande mindre vanligt. Emellertid skiljer sig lyssnarmönstret kraftigt om man jämför yngre och äldre medelålders med mer lyssnande arbetsplatsen och i bilen för den Även andeyngre gruppen. om len radiolyssnare en genomsnittlig dag är ganska hög måste man komma ihåg att det inte betyder att andelen lyssnare vid varje enskild tidpunkt på dagen är lika hög. Den högsta andelen lyssnare radio är morgonen vid sjutiden då ungefär en tredjedel av befolkningen lyssnat.

18.3.4 Radiolyssnande i olika befolkningsgrupper

Skillnader i lyssnande mellan olika åldersgrupper Vi har redan nämnt att de yngsta inte lyssnar fullt så mycket radio som resten av befolkningen. Bland förskolebarnen och de yngsta skolbarnen är det ca 30 % som hört på radio någonting under en dag. Detta är ändå en ök- 414 ning jämfört med tio tillbaka. De yngre skolbarnen har en lyssnarandel som

Radio

varierat mellan åren, men i regel är det mindre än 50 % av gruppen 9-14åringar som lyssnat radio. Redan i ungdomsgruppen har lyssnandet närmat sig den nivå som sedan bibehålls bland de ända i hög ålder. vuxna upp

Diagram I 8.3.6 Andel radiolyssnare i olika åldersgrupper en genomsnittlig dag. % 90

70 Dc--D-"° 9-14 år -

601V

--u--15-24 år / 50 /./ o 25-44 år 40 X/ I . ål 30 20 65-år A 10 0. : : : : : : : : : Ch N V1 00 v- v- hl m 1 l OO OO OO ON O O ON O ° ° ° ° 2 i 2 2 2

Källa: Tabell 18.3.6a

I undersökningar från tiden före kanalomläggningen i Sveriges Radio och från tiden före introduktionen av den privata reklamradion är det ingen kanal som tydligt drar till sig ungdomar i större utsträckning än äldre. Nyare data tyder på att detta möjligen håller att förändras. Yngre och yngre medelålders väljer oftare än andra grupper P3-kanalen medan äldre medelålders och pensionärer oftare föredrar P4. Reklamradion är i dessa undersökningar starkast bland ungdom och personer upp till 35-årsåldern. I lyssnargruppen 9-19 år är lyssnandet den privata lokalradion större än det sammanlagda lyssnandet Sveriges Radios kanaler.

Skillnader i radiolyssnande mellan män och kvinnor

Män och kvinnor skiljer sig väldigt litet i hur stor andel som lyssnar radio. Mönstren hur man fördelar sitt lyssnande mellan kanalerna följs också tydligt åt. Den tid man lyssnar radio skiljer sig dock något genom att lyssnartiden bland kvinnor som använt radion är längre än i motsvarande grupp män.

SOU 1995: 85

Radiolyssnande i olika utbildningsgrupper

Det finns ingen entydig tendens till att radiolyssnandet som sådant skulle skilja sig mellan olika utbildningsgrupper. När det gäller kanalvalet kan man dock se att de lägst utbildade och de högst utbildade i större utsträckning än medelhögt utbildade väljer P1. De högutbildade är också oftare än andra grupper lyssnare till P2. I undersökningar från tiden före kanalomläggningen 1993 har de medelhögt utbildade i störst utsträckning lyssnat P3 medan de förgymnasialt utbildade i större utsträckning varit lyssnare P4. Även kanalväxlandet förenar de lägst och högst utbildade i mycket som större utsträckning tar del av flera kanaler under ett lyssnardygn än vad de medelhögt utbildade gör. Lyssnartiden skiljer sig mellan olika utbildningsgrupper så att de lågutbildade lyssnar längst tid och de högutbildade kortast. Den starka samvariationen mellan utbildningsnivå och ålder är troligen den främsta förklaringen till flera av de påvisade skillnaderna.

Lyssnande i olika delar av landet

Det förekommer också skillnader i det totala radiolyssnandet mellan boende i olika delar av landet. På samma sätt som vi tidigare påtalat att dagstidningsläsningen är mindre utbredd i storstadsornrådena, finner vi ett mindre utbrett radiolyssnande i storstadsregionerna. Detta förhållande har möjligen påverkats något av att den reklamñnansierade lokalradion introducerats.

Lyssnande på utländsk radio Lyssnande andra länders radiosändningar har i stort sett upphört i Sverige. Den viktigaste förklaringen till detta är övergången från AM-sändningar på mellanvågsbandet till FM-systemet i Sverige vilket lett till att vi i dag har radioutrustningar som bara i undantagsfall klarar mellan- eller kortvågsmottagning. I takt med att musikutbudet ökat har också intresset för den under efterkrigstiden mest attraktiva stationen, Radio Luxemburg, så gott som upphört. Försök att vidaresända BBC World News inom ramen för de regionala sändningarna i Stockholm under en period visade också ett begränsat intresse hos lyssnarna. Bland invandrare förekommer det dock att man håller kontakt med språket och den nationella nyhetsförrnedlingen genom att man tar del sändningar från ursprungsländema över kortvåg. av

Radiolyssnande i andra länder I de flesta europeiska länder har radion en stark ställning. Med ett fåtal undantag når man mer än 75 % av befolkningen under en genomsnittlig dag. I de flesta länder är det också den nationella radion som dominerar lyssnandet. Undantag finns dock främst i de östeuropeiska länderna och i flerspråkiga -

Radio

länder som Schweiz eller Belgien. Framgången för public service-företagen varierar dock mycket. I de nordiska länderna tar dessa kanaler merparten av lyssnartiden medan man tydligt förlorat lyssnare under 1980-talet i länder som Grekland, Portugal eller Spanien.

18.4 Radions ekonomi

Fram till 1993 finansierades huvuddelen av radioverksamheten med avgifter eller offentliga medel. Ett tydligt undantag är närradion som drivs utan offentliga medel. Den särskilda radiolicensen avskaffades visserligen 1978 eftersom flertalet i befolkningen vid denna tidpunkt hade tv-apparat. De sändningar från Sverige som riktar sig till utlandet har fram till 1993 finansierats med skattemedel. Under perioden 1978-1985 tillsköts också statliga medel över Utrikesdepartementets budget till Utbildningsradions Båda program. verksamheterna har sedermera kommit att inkluderas i den ordinarie tv-avgiften.

Diagram 18.4.1 Utveckling av kostnaderna för verksamheten vid de tre public service-företagen i miljoner kronor. 1994 års penningvärde.

Miljoner kronor 3 000 --

l

2 500 .. I -/ I Sveriges "/ - 2 000 Television .

-D-Sveriges

f

1 500 i, Radio"

1 000 Utbildnings- -- 4 radion* 500 .. Zo0;.°o o-o.;. 0 ,0 4 + : : : : : : : : : : Å 8 8 å å 5 ä 8 å ä a ä a ox ax ox ox ox l xD l OO OO % " " O ON O ON O

skattade värden från verksamhetsberättelsen. före 1993 utgör posten summan av kostnaderna för dåvarande Riksradion och Lokalradion. endast skolprogramverksamhet 1973/74. Källa: Tabell 18.4. 1a

SOU 1995: 85

Med införandet av den fjärde public service-kanalen och sändningar dygnet runt i P2 ökade också kostnaderna för radioverksarnheten kraftigt. Det finns nu en tendens till att kostnadsnivån planar ut. De nationella radiosändningarna har i genomsnitt kostat avsevärt mer per sändningstimme än de regionala sändningarna inom dåvarande lokalradion. Medan timme sändning i riksnätet före kanalrefonnen 1993 kostade knappt en 40 000 kronor var kostnaden för en timme i regional sändning knappt 5 000 kronor. Det bör emellertid påpekas att uppdragen varit olika och att produktionsvillkoren skilt sig åt. Trots att de regionala sändningarna i public service-radion var en billigare radio än de etablerade rikssändningarna genomförde man övergången till sändningar av P4 i en egen kanal med begränsade ekonomiska tillskott. Delvis löste man produktivitetsökningen genom att sända s.k. plattfonnsdär flera regionala stationer samverkade om några timmars utbud. program Om närradions ekonomi är inte mycket känt. En ekonomisk bedömning presenterad i betänkandet Lokalt ledd nänadio" kom fram till att kostnaderna 1988 torde röra sig mellan 26 och 188 kronor per sändningstimme i om Malmö och till i genomsnitt 160 kronor per timme en annan 011.3Eftersom närradion till stora delar bygger frivilliga krafter är inga arbetskraftskostnader inkluderade i dessa mycket grova skattningar. Den reklamfinansierade radion har inte varit etablerad någon längre tid varför kunskaperna om dess ekonomi är begränsade. Skattningar av reklamintäkterna för radion under 1993 pekar blygsamma belopp sammanlagt strax över 30 miljoner kronor. För 1994 uppgick de skattade reklamintäktema till 164 miljoner kronor för den reklamñnansierade radion. De privata reklarnradiostationema erlägger koncessionsavgifter som fastställts efter ett auktionsförfarande. Den sammanlagda summan för de stationer som var verksamma i maj 1995 var drygt 115 miljoner kronor. Den genomsnittliga stationen betalar ca 1,4 miljoner kronor i koncessionsavgift. I storstadsområdena ligger avgifterna i regel högre. Några av pionjärema har gått i konkurs och ersatts av nya stationer. Radionämnden tidigare prövade programverksamheten i relation till som avtalet mellan staten och public service-företagen finansierades med tv-avgiftsmedel medan Närradionämnden, som var verksam 1979-1994 och Nämnden för Lokalradiotillstånd, verksam 1992-1994, finansierats med skattemedel. Närradionämnden har också disponerat vissa medel för utvecknärradioverksamheten. De nuvarande myndigheterna på eterrnedieling av området är två Radio- och TV-verket samt Granskningsnämnden för radio med tv-avgiftsmedel och till 25 % och TV. Den senare finansieras till 75 % över statsbudgeten medan Radio- och TV-verket helt finansieras över statsbudgeten.

3 SOU 1990:70: Lokalt ledd närradio. Betänkande av Utredningen om vissa 418 frågor om närradio.

Radio

18.5 Sammanfattande iakttagelser

Radioornrådet har genomgått stora förändringar under 20-årsperioden. Den sammanlagda sändningstiden har utvidgats kraftigt och public service-radion har fått konkurrens. Genom införandet av regionala sändningar etablerades radion tydligare i rollen som kompletterande vardagssällskap och de talade programmens ställning försvagades. Framför allt genom etableringen av närradion i slutet av 1970-talet har det sammanlagda utbudet vuxit. Närradion sänder närmare 400 000 timmar radio varje år eller mer än tre gånger så många timmar som public service-radion. Den nyetablerade privata lokalradions sändningtid överstiger med största säkerhet 350 OOOtimmar. Närradion, med hela sitt spektrum av sändande föreningar, har rent principiellt inneburit att yttrandemöjlighetema i etern ökat kraftigt. praktiken har möjligheterna att nå ut med sitt budskap påverkats mycket litet. Det är uppenbart att det föreligger en stor skillnad mellan begrepp som "att ge röst åt" och att göra sin röst hör Samtidigt har lyssnarna i stort sett samma tid till förfogande för sitt lyssnande. I viss mån har möjligheterna att höra radio utökats genom att bilradio blivit vanligare och s.k. free-stylemottagare fått spridning, men av aktuella mätningar att döma finns inte särskilt mycket mer tid kvar att muta in. I den stenhårda konkurrensen om lyssnarnas uppmärksamhet är det ändå av intresse att notera att radion som kulturmedium kunnat hålla sin ställning tämligen opåverkad under ZO-årsperioden. Men lyssnandet är selektivt och många programtyper riskerar att förbli mer eller mindre oprövade av nya generationers radiolyssnare. Radion hade tidigare en ganska svag ställning bland barn. Det är föräldrar-

nas kanalval som har avgjort vad barnen lyssnar på. Det finns möjligen

tecken att detta nu håller att ändras. Av befintliga analyser går det inte att utläsa hur de yngre skolbarnen tagit till sig den reklamñnansierade radion, men detta är viktigt att följa upp. Att nya lyssnargrupper rekryteras av den privata radion kan såväl för public service-radion. Å vara gott som ont ena sidan leder det till att ännu fler människor är radiolyssnare och således också potentiellt en publik till annat utbud i radion, å andra sidan växer en ny generation upp med ett annorlunda förhållningssätt till radion vilket kan påverka återväxten av lyssnare till t.ex. de talade programmen. De satsningar som för närvarande görs inom ramen för P3 i syfte att intressera yngre människor för många av radiomediets speciella genrer som uppläsningar, dramatiseringar, eller samhällsprogram är intressanta reportage försök. Ännu så länge saknas emellertid information om hur man lyckats i dessa ansträngningar. Att publiken till kanalen som sådan har minskat behöver inte betyda att man inte etablerat sig med ett utvecklande innehåll kring kultur, debatt och samhällsfrågor hos en ny generation lyssnare. För utvärderingsrapportens del är bristen aktuella data bara att beklaga. 419

19 Television

Telvisionsområdet karaktäriseras av ett avgiftsfinansierat public service-system med två rikstäckande kanaler där vissa regionala sändningar imyms, en reklamñnansierad marksändande tv-kanal som erlägger kon- cessionsavgift, lyder under radiolagen och har ett eget avtal med staten, ytterligare två satellitdistribuerade tv-kanaler med blandat svenskt eller svensktextat utbud. Dessutom förekommer svenskspråkiga satellitsända tv-kanaler på betal-tv-basis och kabeldistribuerad lokal-tv ca 25 platser i landet teknisk möjlighet att ta emot ytterligare närmare 100 kanaler i landet via satellit eller marksändning från grannländema, att drygt halva befolkningen har tillgång till kabel-tv och ytterligare knappt 15 % har egen parabolantenn, att åtta av tio personer ser någonting tv en genomsnittlig dag, att befolkningen ägnar tv drygt två timmar om dagen, att merparten av tittartiden läggs de tre public service-kanalema, att kostnaderna för den avgiftsfinansierade televisionen ökat kraftigt de senaste åren bl.a. till följd av utvidgade sändningstider.

19.1 Befolkningens intresse för television

Televisionen är den tredje stora byggstenen i det svenska massmedielandskapet. Så gott som alla har tillgång till minst en tv-apparat hälften av befolkningen har flera apparater hemma. Intresset för tv-tittande är ungefär lika stort som för att ta del av en daglig tidning eller att lyssna radio. Mer än 80 % av befolkningen ser tv någon gång under en genomsnittlig dag. Men medan svenska folket kraftigt ökade sin tittartid då den andra tv-kanalen introducerades i Sverige, i slutet av 1969, har tiden för tittande utökats i ganska måttligt takt parallellt med att urvalet av kanaler att välja har utökats för många hushåll. Den genomsnittliga tittartiden har under 20-årsperioden ökat från ca 110 minuter per dag 1975/76 till 135 minuter 1994. Största delen av ökningen har inträffat under 1990talet.

SOU 1995: 85

Intresset för tv är stort i alla åldrar, men störst andel tittare finns bland barn i skolåldem och bland landets pensionärer. Drygt 90 % av befolkningen över 65 år har tittat tv en genomsnittlig dag. Detta värde bland de äldsta är en högre andel än motsvarande för såväl dagspressen som radion. Tv-tittandet är något mindre utbrett bland högutbildade än lågutbildade. Vi har tidigare påpekat det starka sambandet mellan utbildningsvariabeln och åldersvariabeln som säkert även i detta fall är en del av förklaringen. Intresset för olika typer av tv-program har inte förskjutits så mycket under de senaste 20 åren. De stora förändringarna hade redan skett då en andra tvkanal introducerades. Tittartiden faktaprogram minskade då samtidigt som tiden som lades fiktionsprogram ökade.

19.2 Televisionens utbud

Om den gångna 20-årsperioden kan karaktäriseras av förändringar av utbudet i radiomediet gäller detta kanske i än högre grad tv-mediet. Periodens - första decennium var emellertid relativt stabilt. Färg-tv hade redan fått en vid spridning och den innovation som präglade 1970-talets sista år text-tv - blev inledningsvis främst ett hjälpmedel med spridning bland hörselhandikappade. Ett generationsbyte apparatsidan med färg-tws införande kom att fördröja text-tvzs genombrott fram till efter mitten av 1980-talet då det också började bli aktuellt att skaffa utrustning som möjliggjorde mottagning av satellitkanalerna direkt via parabol eller över kabel-tv-nätet. Möjligheterna att ta emot satellit eller kabeldistribuerad television samt införandet av det tredje marknätet innebar att det tillgängliga tv-utbudet mångdubblades. På några få år fick drygt hälften av befolkningen tillgång till satellitmottagning via kabel-tv eller privat parabolutrustning. Många av kanalerna sände tider som svensk television då ännu inte börjat utnyttja, vissa kanaler sände dygnet runt. Det senaste decenniet har en kraftig utbyggnad skett Sveriges Televisions utbud. Man har utökat sin sändningtid från även av ca 100 timmar per vecka i mitten av 1980-talet till närmare 170 timmar per vecka 1994. Att utbudet ökar innebär inte automatiskt att alla landets invånare också kan ta del av det. Medan Sveriges Televisions utbudsökning blev direkt tillgänglig för alla har satellitkanalerna varit beroende av den takt med vilken landets hushåll fått tillgång till kabel-tv. Ingen satellitdistribuerad tv-kanal har dock ännu fått större spridning än till drygt halva befolkningen. Den stora förändringen i utbudet för de allra flesta människor skedde i praktiken därför inte förrän en bit in 1990-talet då marknätet öppnades för den tredje inhemska tv-kanalen TV4. Först då blev en ytterligare tv-kanal tillgänglig för det stora flertalet och de båda nationella public service-kanalerna mötte för första 422 gången konkurrens allvar.

Television

19.2.l Public service-television

Under denna rubrik behandlar vi den avgiftsfinansierade televisionen inom Sveriges Television och Utbildningsradion. Här behandlar vi också text-tv och den reklamñnansierade TV4 vars ägare Nordisk Television lyder under avtal med svenska staten för sin rätt att sända i det tredje marknätet.

Sveriges Television- SVTI och S VT

Fram till 1985 var tv-tittandet, utom för de boende längst gränsen till Danmark, Norge och Finland, för de allra flesta liktydligt med att se public service-kanalema från Sveriges Television. De två kanalerna, här benämnda SVT1 och SVT2, sände program i "stimulerande tävlan" främst under kvällstid. Fram till mitten av 1980-talet hade man en genomsnittlig sändningtid ca 45 timmar i veckan per kanal. Huvuddelen av utbudet sändes över hela landet och en mindre del i form av regionala sändningar.

Diagram 19.2. 1 Utveckling av sändningstider: i timmar/vecka för Sveriges Television totalt och i de båda tv-kanalema varför sig. Antal timmar/vecka 180

160 xø

/ 140 xøx -X- Total /x

120 X sändningstid

/ timmar/vecka

x/x

100 varav: "">< 80 o-o -osvT2 .;6 60 .. ° SVT1 40, . o , 20 0 : : : : : : : : : : : . v :x c m c ox - - m m v I l OO OO OO OO O O O O O R 3 5 N v 9 i 2 2 2 I I l OO 00 O ON ON O O

Källa: Tabell 19.2. la

Merparten av den ökade sändningtiden har skett genom att den egna produktionen har ökat och bara en mindre del har genomförts i form av förvärv av program. I begreppet egen produktion inräknas då också samproduktioner och produktionsutläggningar till fristående producent. Om vi bortser från repriserna, som i och för sig oftast omfattar svenska produktioner, har antalet egenproducerade sändningstimmar per vecka ökat

SOU 1995: 85

från närmare 45 timmar per vecka 1973/74 till närmare 95 timmar 1994. De förvärvade produktionema har ökat från 27 sändningstimmar till 52 per vecka under samma period. Sveriges Television har produktion utspridd 10 orter i landet förutom i Stockholm. Där produceras regionala nyhetsprogram, som fr.o.m. våren 1995 har sändningstid såväl tidig som sen kväll. I takt med att distrikten tilldelats möjlighet att sända regionala nyheter har den regionala produktionen utökats under 20-årsperioden. Distrikten producerar inte bara regionala nyhetsprogram utan också olika slags program som sänds över riksnätet. Genom den kanalorganisation som introducerades hösten 1987 samlades de regionala produktionema till en kanal TV2 och närmare 40 % av den - ökade sändningstiden sedan 1973/74 har skett genom tillskott av distriktsproduktioner.

Diagram 19.2.2 Utveckling av sändningstiden i timmar/vecka för Sveriges Television fördelad på rikssändning och regionala sändningar samt antal timmar regionalt producerad television.

Antal timmar/vecka 18O

160 xø x-Total

/ sändningstid 140

/x x/X timmar/vecka

/Åf/A

varav: 100 x Aárikssändningar

ää 15A

30 0 regionalt 60 producerat 40 JO .../°

A regionala

... 20 ...,o-o sändningar z AÅeA- AA"" 0 -eee. | : : 1 2 : 4 : v xx o m o m - - N m v å ä ä å å ä â â h b h oo oo . . . .. i 2 i 2 2

Källa: Tabell 19.2.2a Tabell 19.2.1a

Ungefär 10 % av utbudet från Sveriges Television sänds regionalt. Fr.o.m. 1996 kommer uppdelningen av produktionsresursema i en Stockholmsbaserad kanal och en distriktsbaserad att upphöra till förmån för en ny organisation med en sändande och ett antal producerande enheter. En del av sändningstidsökningen är resultatet av en mer omfattande reprispolitik än tidigare. Särskilt svenska originalproduktioner sänds snabbrepriserade, ofta i textade versioner, en eller flera gånger som en service till publiken. Andelen repriser i det totala utbudet har ökat från drygt 15 % 1973/74

Television

till närmare 30 % 1994. De totalt 83 timmarna sändningstidsökning per vecka sedan 1973/74 fördelar sig med ca 40 % på repriseringar, drygt 30 % rikssänd egen produktion, knappt 20 % regionalt sänd egen produktion samt ca 10 % förvärv av program. Det förs en diskussion om vilken inverkan bl.a. sändningstidsökningen har haft på Sveriges Televisions utbud och huruvida programutbudet utvecklats i riktning mot mer underhållning eller inte. På senare år har fyra olika utbudsanalyser genomförts. Vi har också sändningsstatistik från företagets egna verksamhetsberättelser att tillgå. En analys av programföretagets egna verksamhetsberättelser kräver bearbetningar och sammanslagningar eftersom programformema utvecklas över tid.

Diagram 192.3 Andel sändningstid per vecka och programtyp inom ramen för public service-televisionens rikssända utbud av fakta, nyheter och program för särskilda målgrupper.

% 35

30 /

A/l A

1/A

A Fakta

T

25 A A -A--Bam/ungdom . 20 AAZA

I

° N y e er h t 15 zOáSpeciella o 10 ç 8r uPPer .;./. 5 °°o-o

0 .g : : : : : : : : : : . v :x o m xo ox - u N m v :x :x oo oo oo oo ox ox ox ox ax ä 5 3 7 v 2 i 2 2 i 9 l I ® OO 2 2 2 i 9

Kategorin fakta består fram till 1985/86 av summa samhälls-, kultur- och naturprograrn. Källa: Tabell 19.2.3a

Den relativa betydelsen av nyhetsprogrammen har minskat i takt med att den totala sändningstiden ökat. Totalt sett har dock fler nyhetsprogram till-

kommit. Ökningen motsvarar tre timmars sändningstid i veckan. Däremot har

faktautbudet ökat med tio procentenheter vilket i timmar betyder en ökning från knappt 20 timmar i veckan till närmare 50 timmar.

SOU 1995: 85

Diagram 19.2.4 Andel sändningstid per vecka och programtyp inom ramen för public service-televisionens rikssända utbud av förströelsekaraktär.

% 35

30 - Dramatik 25 :D-Nöje, . _ .

20 v ::::;:::L:"gs

15 4 Sport ,/ / N 10 :OZ-Musik/musik-. . 0 o/° dramatik 5

°"°-o

0.::::::::::: V F O V O O -1 v-t O V1 V F F OO OO OO OO O O O O O ä 3 5 ä W i 2 9 S i 2 F F F 00 OO 2 2 l

I kategorin nöje ingår underhållningsmagasin, men inte lättare fiktion, tidigare år. * I posten ingår kategorierna teater, biofilm och lättare fiktion tidigare år. Källa: Tabell 19.2.4a Tabell 19.2.3a

För programgenrer av förströelsekaraktär har fluktuationer skett mellan åren, men proportionerna i utbudet 1994 är ungefär desamma som 20 år tidigare. De utomstående analyserna av programutbudet bekräftar i stora drag bilden ovan. Huvudsyftet med de studierna har varit att ge en totalbild av hela tv-utbudet, dvs. inklusive de program de reklamfinansierade kanalerna tillför. En av studierna innehåller också en jämförelse över tid for Sveriges Televisions del.1 Denna studie omfattar ett urval tv-program under fyra veckor 1987 av respektive 1993. Analysen visar att public service-televisionen påverkats ganska litet i fråga om bredden i utbudet sedan inhemsk tv fått konkurrens och att man 1993 i sitt utbud skiljer sig markant från de tre reklamfmansierade tv-kanaler som också ingick i studien.

1 Hultén O Nilsson C 1994: Det svenska tv-utbudet 1987 och 1993. Undersökning av sändningstid och programkategorier. Institutionen för 426 journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet.

Television

Diagram 19.2.5 Fördelning av Sveriges Televisions utbud på programkategorier enligt tre olika källor.

% 40 --

35 .. I 1985/86 SVT 30 .. 1987 Göteborgs universitet 25 E 1993 Göteborgs 20 universitet

15 D 1993 SVT

l 0 1994 Folkrörelsemas Medieforum

O L.. 0-5 ö ;g q | :- å å 0- 8 z så 0 a. ;q Z må J: :aa A4 ... .U V u bl .O En Z ;E :s ...av mä xE -7 :e 2 nu.

Källa: Tabell 19.2.5a

En andra analys av utbudet, som skedde under 100 dagar i början av 1994, visar att de reklamñnansierade tv-kanalema tävlar om tittarna på bästa

sändningstid med hög andel långfilm, tv-serier och underhållningsprogram

Public service-televisionen skiljer sig från den bilden genom att ha bara en tredjedel sitt utbud inom dessa programkategorier medan kanaler som av TV3, TV4 och Femman har mellan 65 och 85 % av utbudet koncentrerat till dessa programtyper under bästa sändningstid. Internationellt sett är denna koncentration emellertid inte uppseendeväckande stor. I den tredje analysen, som är en internationell studie där program under en marsvecka 1992 ingick för de tre marksändande tv-kanalema samt TV3, har mått mångfald i kanalerna var för sig och tillsammans tagits fram.3 De övriga länderna ingick i studien var Japan, USA, Kanada och som

2 Tydlig konkurrens på bästa sändningstid. Informationsbrev från Folkrörelsemas Medieforum, nr 3:1994. 3 Ishikawa Rosengren K E m.fl. 1994: "Diversity in Television Programming". Studies of Broadcasting, 30. NHK, Japan Broadcasting Corporation. Det mått som användes kallas relativ entropi ett mått besläktat med infor- mationslärans entropibegrepp. 427

SOU 1995: 85

England. Varje land hade klassificerat innehållet i 4-7 av sina tv-kanaler med spridning av betydelse. Sverige skiljer sig från t.ex. USA och Kanada genom att ha stor en spridning av utbudet olika programkategorier. Framför allt under bästa sändningstid är denna skillnad tydlig. Högst mångfald totalt i utbudet har det engelska systemet tätt följt av det svenska. Också under bästa sändningstid hamnar Sverige andra plats men då efter Japan. Såväl varje enskild kanal i public service-systemet inklusive TV4, som kanalerna tillsammans visade enligt forskarna mått god balans i utbudet. I andra länder kan totalbilden för en kanal vara ett balanserat utbud, men denna bild grumlas av att man under bästa sändningstid koncentrerar sig på ett fåtal publikdragande programgenrer. En analys av hur varje kanal bidrog till mångfalden vid varje tidpunkt visade att public service-kanalema i samtliga länder bidrog till att valmöjlighetema ökade under bästa sändningstid. I den fjärde studien, organiserad av UNESCO, gjordes en jämförelse under två veckor 1991 av hur tv-utbudet i fem länder Sverige, Holland, - Italien, Bulgarien och Ungern var beroende av importerade program för -

olika programtyperf Sammanlagt var vart tredje i de fem ländernas

program nationella tv-kanaler importerat. I Sverige var andelen knappt 20 % av utbudet. I alla fem länderna gav de importerade ñktionsprograrnmen det största bidraget till utländska program i tablån. När man analyserar förändringar i utbudet bör man egentligen ta hänsyn till det förändrade antalet sändningstimmar. Den studie som tidigare nämnts i kapitel 18 som genomförs inom ramen för forskningsprojektet "Etennedierna i Sverige" kommer att göra det möjligt att jämföra utbudets utveckling över tid också inom ramarna för bästa sändningsstid, "prime-time, mellan klockan 19 och 22. Även andelen i tv-utbudet från Sveriges Television i ökande om program grad är egenproducerade är företaget beroende av förvärv av program av såväl inhemskt som utländskt ursprung. Sammansättningen av det förvärvade utbudet har förändrats under de senaste åren. Totalt sett har det nordamerikanska materialets andel växlat mellan åren och det europeiska, utomnordiska, har minskat medan det nordiska programmaterialet har ökat något. Andelen program från länder utanför Europa eller den anglo-saxiska språksfären har varit litet och dessutom minskat under perioden. En allt större del av programmen från övriga länder är producerade i Australien eller Nya Zeeland.

4 Sepstrup P 1992: Transnatiønalizatian of Television in Five European 428 Countries. Unesco, Paris.

Television

Diagram 19.2.6 Fördelning på fem ursprungsområden för Sveriges

Televisions förvärvade utbud. 1 950 tim 2 121 tim 2 847 tim

I Övriga länder III Nordamerika El Övriga Europa I Norden

ä8å\äaaaaa ssaass---u OOO\O\O\O\ Pliâv-CIÃIZI Källa: Tabell 19.2.6a

Profilen på fördelning mellan ursprungsområden är dock olika beroende typ program. Nedan visas fördelningen på fyra ursprungsområden för av faktaprogram respektive biofilm.

Diagram 19.2. 7 Fördelning av det förvärvade faktautbudet på

ursprungsområden. Andel av sända timmar. 273 tim 367 tim 348 tim 100%

80% - I Övriga länder .. 60% lIl Nordamerika EI Övriga Europa 40% . I Norden 20% 0% .

Källa: Tabell l9.2.7a

SOU 1995: 85

Diagram 19.2.8 Fördelning av det förvärvade biofilmsutbudet på

ursprungsområden. Andel av sända timmar.

258 tim 100% -p 80% u I Övriga länder p 60% " Nordamerika i 40% Övriga Europa

I Norden 20%

0%

Källa: Tabell l9.2.8a Tabell 19.2.7a

Text-tv Under den gångna 20-årsperioden har Sveriges Television etablerat text-tv. Redan 1975 tillsattes en arbetsgrupp som utredde möjligheterna att genomföra prov med text-tv och 1978-80 genomfördes en försöksperiod med sändningar i första hand riktade till hörselhandikappade. Fr.o.m. 1980/81 permanentades verksamheten och var inledningsvis koncentrerad tre huvuduppgifter: textning svenska av svensktalad tv, textinformation ca 100 sidor med tonvikt tv-information, nyheter, väder och sport, textade kommentarer till direktsänd sport. - Under 1980-talet utökades den tid då text-tv-service var tillgänglig i takt med att sändningstiden för televisionen utökades. Antalet textade programtimmar ökade också och uppgick 1993 till drygt 1 300 timmar år. År per 1987/88 var mängden text-tv-textade program knappt 600 timmar/år. Under 1980-ta1et utvecklades också metoder att direkttexta programinslag och 1989/90 permanentades direkttextning av nyhetsprogrammet Rapport i huvudsändning. Text-tv har över tid utvecklats till en informationskälla för hela befolkningen och erbjuder möjlighet till löpande uppdaterad information, något som visat sig särskilt värdefullt i samband med ett antal stora nyhetshändelser genom åren. Text-tv-sidoma ligger numera tillgängliga från sextiden morgonen till dess kvällens sändningar avslutats.

Television

Utbildningsradion

I kapitel 18 har vi närmare beskrivit utvecklingen för Utbildningsradion under perioden. Här ska bara nämnas att även sändningstiden i tv utvidgats något, inte alls i utsträckning som i radio. Totalt under året sände men samma Utbildningsradion 1994 drygt 600 timmar i de båda public service-kanalema SVT1 och SVT2. Det är en ökning med drygt 10 % sedan 1973/74. Satsningarna programverksamhet för skolan har proportionellt minskat i utbudet till förmån för vuxenutbildning och högskolekurser. Satsningar på för förskolan under några år i slutet av 1970-talet och början av program 1980-talet har så gott helt försvunnit. I regel finns en koppling mellan de som radioprogram sänds och utbudet i televisionen. som

Nordisk Television TV4 - År 1991 beslutades kanal med marksändningar, finansierad med reklam att en och sponsring skulle koncession. Uppdraget att sända nationell reklamfiges nansierad tv gick till Nordisk Television, vars tv-kanal TV4 tidigare sänts innehåller vissa public serviceöver satelliten Tele-X. Avtalet med staten liknande punkter med krav utbudets karaktär och sammansättning. Man ska ha ett mångsidigt utbud god kvalitet" och kanalen ska ha viss av omfattning svenska språket och med svenska upphovsman. I av program avtalet med TV4 preciseras också i timmar per år eller vecka t.ex. hur mycket barnprogram, svensk eller nordisk tv-dramatik som ska sändas men också avtalspunkter rör regional produktion och utsändning. I övrigt ska som kanalen följa radiolagen. Redan under första året markkanal introducerade TV4 morgonsändsom ningar vilket innebar att erbjöd ett utbud fördelat över en större del av man dygnet än Sveriges Television. Två omfattande analyser TV4-utbudet har gjorts, den ena några mer av höstveckor 1993 och den andra samtliga dagar 1994. Programkategorierna

något de båda undersökningama.5 År 1993 bestod kanalen

skiljer sig mellan dominerande programtyper fakta 32 % utbudet, fiktion 29 % av tre - av och nöjesprogram 20 %. Sändningstiden var drygt 84 timmar per vecka, dvs. ungefär i den nivå tidigare rapporterats för vardera av Sveriges som Televisions båda kanaler. Den andra analysen klassificerade drygt 35 % av utbudet serier och film samt ytterligare drygt 20 % som underhållning som något större tyngdpunkt underhållande program således. Faktautbudet en är i den studien uppdelat nyheter, traditionella faktaprogram samt morgon- Den största kategorin dessa tre är nyhetsprogrammen som utgör program. av

5 Se l och 431 not

SOU 1995: 85

närmare 15 % av utbudet medan de övriga båda samlar 10 % utbudet ca av vardera.

19.2.2 Grannlands-tv, satellit-tv, kabel-tv och lokal-tv

Förutom de inhemska tv-kanalema har det senaste decenniet ett stort antal möjligheter att se tv-program öppnat sig. Under den första delen de av gångna 20 åren inskränkte sig tillgången till tv-utbud utanför Sveriges Televisions båda kanaler till det överspill av program som sker i gränstrakter. Denna möjlighet till ett gränsöverskridande tittande berörde en ganska liten del av befolkningen, främst längst Skånes västra kust. Från 1986 har genom avtal också finska sändningar, Finlands-tv, bestående av en mix av utbudet i de båda finska public service-kanalema kunnat erbjudas alla boende i Stockholmsområdet via Nackasändaren. Såväl program

finska svenska, med finsk eller svensk har förekommit

som text som en service till vår egen finsktalande eller fmlandsvenska befolkning. Kanalen vidaresänder bara i Finland producerade program inga utländska inköp. - Sedan några år in 1990-talet vidaresänds också Finlands-tv i kabelnäten ett antal platser i landet med hög andel finsktalande befolkning. Då kabelutbyggnaden tog fart i mitten av 1980-talet kom kabelnäten att inledningsvis matas med utländska tv-kanaler som franska TV5, ryska Horizont, engelska Musik Box och Sky Channel. Parallellt skapades också en möjlighet att vidaresända lokalt producerade i kabeln att program genom utrymme skulle lämnas, "must carry", i de större kabelsystemen för dels public service-kanalema, dels lokala tv-sändningar efter godkännande dåav varande Kabelnämnden. Då TV4 började sända i marknätet inkluderades också denna kanal i must carry"-begreppet vilket hjälpte till att inledningsvis öka kanalens spridning. Antalet tv-kanaler som satellitdistribuerades ökade mycket raskt och snart fanns ca 100 möjliga kanaler tillgängliga för den som hade den mest flexibla typen av parabolantenn och satellitmottagare. I kabelsystemen finns praktiska begränsningar antalet vidaresända tv-kanaler. I regel finns en kapacitet för ca 20 kanaler. Trots den tekniska möjligheten att sprida många kanaler i kabelnäten har inte mer än ytterligare fyra tv-kanaler fått genomslag i befolkningen. Av övriga kanaler är det ingen som når ens 20 % möjliga tittare. De flesta andra kanaler har mindre än en miljon möjliga tittare

5 Basundersökning 1994, Mediemätning i Skandinavien AB samt Tvxs 432 publik Kanalerna, Sveriges Radio/PUB 1990-1993. -

Television

Diagram 19.2.9 Andel av befolkningen med tillgång till några olika tv-kanaler.

% 100 T 90 .. SVT 1/SVT2 o 80 .u-Tv4 70 A TV3 60 50 o-MTV GB -. 40 :A--Femman " 30 " o CNN USA 20 -oTv5 F 10 J - 0 : : : : : : oo Ch O -r N m 1 OO 00 O O O ON ON

Källa: Tabell 19.2.9a

Ett antal kanaler är betal-tv-kanaler. Det huvudsakliga utbudet i dessa är biofilm. Alla betalkanaler har relativt små möjliga publiker. Ingen har högre anslutningsgrad än 10 % av befolkningen. En analys de satellitdistribuerade tv-kanalemas huvudsakliga innehåll av som gjordes uppdrag av Styrelsen för psykologiskt försvar och omfattade närmare 100 kanaler visade att 40 % av de tillgängliga tv-kanalerna hade blandat innehåll, ytterligare 20 % hade ren underhållningskaraktär och 9 % ägnade långfilmsgenren.7 Ungefär hälften av de möjliga kanalerna förevar kom i olika kabelnät i landet i varierande kombinationer. I kabelnäten var det vanligare med blandade kanaler än i utbudet i stort. Även nyhetskanalema är något överrepresenterade i kabelsystemen. I detaljerad analys av satellitutbudet i samband med den tidigare en mer nämnda studien från UNESCO gjordes en sammanvägning av utbudet i en del alla via satellit tillgängliga kanaler Dessa utgör i praktiken ett stor av gemensamt, transnationellt, programutbud. Uttryckt i tid kom två programkategorier att dominera detta utbud musik och sport. Tillsammans utgjorde detta innehåll närmare 50 % av allt som vid denna tidpunkt sändes ut via satellit.

7 Kisch C Lundgren C 1993: Tv- och radiokanaler via satellit och kabel. Meddelande 134. Styrelsen för psykologiskt försvar. 8 Se not 4. 433

SOU 1995: 85

19.3 Tv-tittandet i befolkningen

Ungefär halva befolkningen har fortfarande centralt placerad tv-apparat i en hemmet- i regel står den i vardagsrummet. Närmare 40 % av tv-innehavarna har två tv-apparater medan ca 10 % av tre apparater eller fler. Det är 90 % av alla som har fjärrkontroll till tv-apparaten. Vanligaste alternativa placering av tvzn är i barns eller vuxnas sovrum eller i något allrum eller liknande i bostaden. Tv i anslutning till matplatsen är fortfarande ganska ovanligt det finns hos 5 % av tv-innehavama. Till skillnad mot radiolyssnandet är alltså tvtittandet mer situationsbestämt och i regel bundet till hemmet. Televisionen har sedan närmare 40 år en stark ställning vår främsta som kvällssysselsättning. Ingen annan aktivitet tar så stor del av vår fritid i anspråk som tv-tittandet. I kapitel 5 har vi visat hur fördelningen mellan fritid och nödvändiga sysslor förändrats under en 10-årsperiod i en riktning som lett till att det fria utrymmet under kvällstid for många blivit allt mer begränsat. Samtidigt bör man hålla i minnet att tv-tittande inte bara är tidsfördriv utan också information, utbildning eller kulturaktivitet. Många har televisionen som sin enda källa till film- eller teaterupplevelser samt information om kultur. Men televisionen har inte bara uppgiften att spegla och vidaresprida utan erbjuder också sina alldeles egna konstnärliga uttryck och former. Oavsett boendeort eller utbildning nås mycket stora grupper av befolkningen av stoff som de i princip skulle vara utestängda ifrån annat sätt.

Olika sätt att mäta rv-publiken

Vi har i kapitel 18 nämnt att det förekommer flera olika mått på radiolyssnande. På samma sätt finns ett antal olika sätt att uttrycka mått publik till television. Genomsnittlig publik till program eller programtyper, räckvidd för program, programtyper eller kanaler samt tittartidens fördelning kanaler eller programtyper är mått som används. Ibland har program lång sändningstid och avsikten är inte att de ska ses som ett sammanhang från början till slut. Då förekommer också mått räckvidd för programmet, dvs. mått hur många som tittat någonting det under sändningens lopp. Frukost-tv är ett exempel programtyper där sådana mått används, långa sportsändningar ett annat. Tv-tittandet är i hög grad programorienterat. Att byta kanal är enkelt eftersom de flesta har tillgång till fjärrkontroll i dag. Jämfört med radiolyssnande innebär det en skillnad eftersom kanalvalet där ofta är knutet till en viss lyssnarsituation eller lyssnarplats. Så länge Sveriges Television var ensam i etern kunde befolkningen ändå ganska lätt erinra sig vilka program de sett. Publikundersökningar skedde med hjälp av olika intervjumetoder oftast telefon. Den ökande konkurrensen om tittarna kom att successivt ställa nya

Television

krav på tittarundersökningarna. De kommersiellt arbetande aktörerna hade krav snabbhet och hög detaljeringsnivå i rapporteringen samtidigt som allt fler människor hade uppenbara svårigheter att beskriva sitt tv-tittande då programutbudet ökade. Parterna marknaden hade också en önskan om att enas ett gemensamt mätsystem. Lösningen blev att intervjuerna med befolkom ningsurval 1993 ersattes med elektroniska tv-mätare people meters i ca 600 utvalda hushåll. Tv-mätaren är, förenklat uttryckt, ett datorbaserat system som i en datañl registrerar vilken kanal som är påslagen tv-apparaten varje hel och halv minut. Parallellt med att denna registrering sker anmäler alla i hushållet när de börjar och när de slutar att titta tv. Det gör man med hjälp av en särskild fjärrkontroll har kontakt med tv-mätaren. Denna information lagras i en som datañl. Varje tv-apparat i hushållet har datasystemet inbyggt och geannan att samköra de båda datafilema får man mått vem i familjen som ser nom vad minut för minut under dygnet. Datasystemet töms en gång per dygn av centraldator där uppgifterna bearbetas till publiksiffror för samtliga hushåll en som har utrustningen.

19.3.1 Sveriges Television får konkurrens

Under pionjäråren samlade televisionen, liksom radion på sin tid, mycket publiker till enskilda Veckoslutens underhållningsprogram stora program. kunde samla publiker 4-5 miljoner tittare, de flesta program hade en mätbar publik. Under enkanalstiden sågs ett av fem program av 40 % av befolkningen eller vilket betyder att mängder program sågs av minst 3 milmer av joner tittare samtidigt. Redan då tvåkanalsystemet etablerades minskade denna andel till mindre än ett 20 med detta starka genomslag i befolkav program ningen. Då public service-systemet fick konkurrens från satellitkanalerna hade antalet sågs av en så stor publik sjunkit till färre än ett av program som tvåhundra sända En genomgång av publiken till drygt l 1 000 program. de tre första månaderna 1994 visade att endast tre program nådde en program publik översteg 40 % och inte mer än tio program hade en publik över som stigande 30 % av befolkningen. Med ökade valmöjligheter har publiken delat upp sig i allt fler segment med olika tittarprofil. Tre fyra sänds i de fem svenskspråav program som kiga tv-kanalerna har i dag publik som understiger 5 % av befolkningen en eller 300 000 tittare. Man bör dock hålla i minnet att även dessa små publiker kan ett betydande genomslag. Ett tydligt exempel är den ökade efterge biblioteken kan märka då olika böcker-presenterats i tv-prograrn. frågan som I takt med att allt fler i befolkningen fått en eller flera ytterligare kanaler att välja på har andelen tittare dessa alternativ ökat. Utvecklingen har varit snabb. I slutet 1980-talet andelen tittare det utbud som fanns till- 435 av var

SOU 1995: 85

gängligt utanför public service-televisionen bara några procent. I dag ser mer än 60 % av befolkningen åtminstone någonting varje dag alternativen till Sveriges Television. Samtidigt kan man konstatera att Sverige Television hållit sin ställning hos publiken utomordentligt väl. Tittandet annan tv har ökat kraftigt utan att något stort bortfall av daglig publik skett för public service-kanalerna. Förklaringen är att totala andelen tittare ökat något och att tittartiden fördelas på ett annorlunda sätt. Videons betydelse för förskjutet tv-tittande har sedan slutet av 1980-talet varit av ringa betydelse.

Diagram 19.3.1 Andel tittare i befolkningen på tv totalt, Sveriges Televisions båda kanaler samt tv och förskjutet tv-tittande på video. annan

Andel av befolkningen 90 -,

x.x

30 3;/ " " "° 70 varav: ... . 60 r ° Sveriges 50 Television

40 " -O-annan tv 30 -. :O-förskjutet tv- 20 -- tittande 10 video

0 : : : : : : : t : . . vhomxooo oooxomNmv l l OOOOOO OO ® OO C O ONO C ;ggggm oxaxoxaxoxaxox m ox ox ox ox

Källa: Tabell 19.3.1a

Vilken typ av program tittar man på

Vi har i avsnitt 19.2 gått igenom hur utbudet förändrats över tid. Man kan sammanfatta förändringarna i fyra olika epoker enkanalstid, tvåkanalstid, satellitetableringstid och den nuvarande perioden med full konkurrens. De fyra perioderna går att skildra såväl utbudsmässigt i tenner tittarnas som av val från utbudet.

Television

Diagram 19.32 Översiktlig förändring programutbudet i minuter dag av per mellan 1969 och 1992.

Antal sända minuter/dag

3 000 T 42,5 tim 2 500 Sport

2 000 ll Nöje

l 500 I Fiktion

Fakta l 000 I Nyheter 500

O

Källa: Tabell 19.3.2a

Diagram 193.3 Översiktlig förändring tv-konsumtion i minuter per dag av mellan 1969 och 1992.

Antal tittade minuter/dag 120 - l tim 24 min 1 im 45 min 35 min 1 lim 35 min 100 1 tim port 80 m Nöje

60 I Fiktion

D Fakta 40 I Nyheter 20

ON 1 O F Ch ON vi .-1 l I Vi Öl O K O ON .-4 v-

Källa: Tabell 19.3.3a Tabell 19.3.2a Endast Sverige Televisions utbud Utbudet i fem svenskspråkiga tv-kanaler SVT1+2 samt TV3, TV4 och Femman

SOU 1995: 85

Medan utbudet genomgått stora förändringar, framför allt volymmässigt, men också genom en kraftig tillväxt nöjes- och fiktionsutbudet, har tv-titav tandets sammansättning förhållit sig tämligen lika över tid. En närmare analys av tittandet 1992 visar att tillskottet tittartid från de reklamfinansierade av tvkanalema främst lades fiktionsprogram. Data från perioden efter 1992 som fördelar tittandet olika slags prograrnkategorier saknas ännu. Vi kan därför inte visa någon senare jämförelse mellan hur tittarna väljer Sveriges ur televisions utbud i jämförelse med t.ex. TV4. Däremot finns ett rikt material kring tittandet enskilda program. I den tidigare nämnda studien av utbudet 1991 gjordes emellertid koppen ling till tv-tittandet de aktuella veckorna. Det visar sig tydligt att tittarna föredrog inhemska program när de valde från de båda nationella tv-kanalerna. Detta mönster var tydligare för tittande utanför bästa sändningstid på kvällen och mycket tydligt för personer äldre än 65 år lade 93 % all sin som av tittartid svenska program. Ungdomar hade andra preferenser och drygt 35 % av tittartiden lade de importerade Studerar vilka program. man prograrntyper som tittandet utländska program ägnades mönstret med var undantag för barn och eftergymnasialt utbildade entydigt. Mer än vuxna 90 % av tiden var tittande importerad fiktion. Barnen dessutom tid importerade nöjesprogram och de eftergymnasialt utbildade hel del tid en faktaprogram som hade utländskt ursprung. Den tittartid den studerade som gruppen därutöver lade satellitkanalemas utbud var i praktiken variemer rad beträffande prograrninnehåll, även om tiden var relativt kort. Knappt hälften av tiden lades fiktion och nöjesprogram medan den andra hälften fördelades mellan nöjesprogram, sport och faktaprogram. Regionala sändningar förekommer såväl inom för public serviceramen verksamheten i TV2 som i särskilda fönstertider i TV4. Officiella publiksiffror saknas för senare år, men 1992 var det 22 % befolkningen såg av som regionala nyheter i TV2. Denna andel har tidigare varit ännu högre och variationen mellan hur olika delar landet tog till sig sitt nyhetsprogram av varierande. De lokala fönstren i TV4 fylls med innehåll olika lokala tvav

företag till vilka TV4 således upplåter sändningsutrymme. Jämförbar och

tillförlitlig offentlig publikstatistik för dessa sändningar saknas.

Tittande på kulturprogram

Vi har tidigare under de olika konstområdesavsnitten påtalat televisionens förmåga att samla jämförelsevis stora publiker även till biofilm och teater. Public service-företaget sänder också ett antal kulturmagasin, dvs. program som handlar om kultur. Då konkurrensen inte fanns hade dessa ofta program en mycket hög genomsnittlig publik, men redan införandet den genom av andra tv-kanalen 1969 minskade publiken. Den konkurrens sedermera som man 438 kommit att utsättas för genom tillkomsten av ytterligare reklamfinansierade

Television

kanaler med underhållande utbud har bara måttligt påverkat publiken till dessa Under 1993/94 varierade den genomsnittliga publiken till kulturmaprogram. "Nike", Filmkrönikan eller "Läslustan" m.fl. mellan 1 och 4 % gasin som befolkningen med tillgång till tv. Det betyder att 100 000-300 000 persoav i landet dessa I särskilt stor utsträckning är det personer i ner ser program. åldrarna över 60 år nås. De kulturprogram har en lättare form, ofta som som med tävlingsmoment inbakade, som Konstfrågan, Kontrapunkt eller Tillings tilja, når ytterligare någon procent av befolkningen och är i ännu högre grad den litet äldre publikens En tio personer över 60 år program. av dessa Även arkitektur eller formgivning får en ser program. program om publik i denna storleksordning i befolkningen. I de tidiga årens tv-tablåer hade kulturprogrammen sin synliga och väl avgränsade plats. Med magasins- och blandprogrammen kom olika slags programstoff att vävas till en helt ny typ av program. Just kulturen har samman i allt större utsträckning kommit att få en plats inom ramen för nynumera hetsprogrammen, ofta avrundande sista inslag. Också i morgonsom har programmaterial med anknytning till kultur i dag sin givna programmen plats. Med tanke det publika genomslaget för framför allt kvällarnas huvudnyhetsprogram torde detta innebära en stor spridningseffekt av information kultur. Uppgifter om publikutfall saknas dock. om

Text- rv

Från ha introducerats ett stöd förbättrar döva och hörselskadades att som som möjligheter att få information samt att ta del av befintligt tv-utbud har text-tv spridd och väl utnyttjad funktion för hela allmänheten utan koppling blivit en till det ordinarie programutbudet. Ursprungligen fanns text-tv-sidorna bara tillgängliga för tittarna då programverksamheten pågick eller under testbildsändning, ñnns denna service tillgänglig under en stor del av men numera dygnet. Sedan 1993 sänder också TV4 text-tv av kompletterande -inte tittar-

stödjande karaktär. - Ungefär 25 % befolkningen använder text-tv en genomsnittlig dag och av under loppet månad har drygt 60 % befolkningen utnyttjat text-tv:s av en av tjänster. Användning Sveriges Televisions text-tv dominerar, men närmare av tredjedel befolkningen har tittat TV4:s text-tv under loppet av en måen av nad. För normalhörande är det vanligaste att använt text-tv för att få akman tuell information dagens och i någon mån morgondagens tv-program. om Hörselhandikappade däremot använder text-tv främst som stöd till det svenska programutbudet. Störst andel dagliga användare av text-tv finns bland de vuxen-döva där närmare 60 % med tillgång till text-tv också anav gruppen varje eller nästan varje dag. Nästan lika många i denna vänder sig av den har utnyttjat den direkttextning Rapports nyheter som förekommer i grupp av huvudsändningen. 439

SOU 1995: 85

l9.3.2 Tittande på grannlands-tv

Grannländemas tv-program har aldrig varit stor programkälla i Sverige en grund av geografiska begränsningar. Sedan Finlands TV infördes, med redigerade sändningar från de båda finska kanalerna från YLE, kan visserligen ungefär var fjärde svensk ta del av något grannländernas av program, men en genomsnittlig dag är det bara någon enstaka befolkningen procent av som använder sig av den möjligheten. Inom begränsade språkliga minoritetsgrupper är naturligtvis andelen avsevärt högre. Eftersom möjligheten inte är lika spridd över hela landet beror alltså möjligheten boendeorten, inte men ens i Malmö-området där betingelsema är goda och de språkliga hindren ganska små förekommer ett omfattande gränstittande.

Diagram 19.3.4 Andel tittare på svensk tv oavsett distributionsfonn, grannlands-tv och utländska kanaler på satellit-rv.

Andel av befolkningen 90 :ö

x-x- tt-UUö

x- x -cr x , ;X-Tv totalt 70 varav.

60 -D-svensk tv 50 I satellit-tv/ 40 utländska 30 kanaler

20 0 grannlands-tv 10 /_,u Z . ä.

0 24 t":-:-:"t:

: : : : . vhomxooo oocho-Nmv l I oo OOOO OO OO ® O C O O O ä 3 a os ox ox ax ax o ox ox O O O C Ch

Källa: Tabell 19.3.4a Tabell 19.3.la

Bara 6 % av de boende i Malmö-området hade 1991 använt sig dansk av tv en genomsnittlig dag. Detta innebär en minskning jämfört med bara 3 år tidigare då motsvarande andel var 11 %. De valmöjligheterna med nya svenskspråkiga program i marksändning och via satellit har antagligen reducerat den andelen ytterligare aktuella uppgifter fördelade på - olika delar av landet saknas.

Television

l9.3.3 Tittande på reklamfinansierad tv

Reklamñnansierad television finns såväl marksänd somsatellitdistribuerad och även enbart kabeldistribuerade kanaler förekommer. Det klart största genomslaget har markdistribuerade TV4 haft. Efter ett litet trögt Startår i marksändning 1992, då långt ifrån hela befolkningen kunde ta in kanalen, hade redan under 1993 etablerat sig på en nivå strax under Sveriges man Televisions båda kanaler. År 1994 hade detta lilla avstånd minskat ytterligare och hösten 1995 ligger de tre kanalemas dagliga räckvidd mycket nära varandra och större del av tittartiden läggs TV4 än på någon annan enskild en kanal. Lokalt kunde under satellit-televisionens första år, i mitten av 1980man talet, uppmäta ett mycket stort intresse för framför allt engelskspråkiga kanaler som Sky Channel, Super Channel och Music Box. I och med att svenskspråkiga eller Svensktextade alternativ etablerades förlorade dessa kanaler sin dragningskraft och 1994 nådde alla kanaler utom de fem svenskspråkiga tillsammans 15 % av befolkningen eller var fjärde med tillgång till satellit-tv och detta tittande lade beslag på 8 % av all person tittartid vilket motsvarar mindre än 20 minuter per dag bland satellitinneha- Efter de tre marksändande kanalerna kommer främst TV3 som en gevama. nomsnittlig dag når tredje satellitinnehavare eller 19 % av befolkningen. var Därefter följer Femman i genomsnitt under 1994 nådde knappt 10 % av som

befolkningen eller 15 % med tillgång till satellit-tv. Övriga sa-

av personer tellitkanaler når små delar befolkningen vilket inte motsäger att de kan ha av ganska stor publik inom sina respektive målgrupper. Aktuella data har inte en publicerats. I jämförelser de olika satellitkanalemas räckvidder bör man hålla i minav kanalernas penetration varierar ganska mycket varför räckviddsmåttet net att blir sammanvägning av kanalens popularitet hos tittarna och hur vanligt föen rekommande de är i kabelnäten.

SOU 1995: 85

Diagram 19.3.5 Andel dagliga tittare på fem svenskspråkiga tv-kanaler. % 100 I

â:7" - 9-14 år

° z -n-1524 år

° 25-44 år

O-45-64 år A 65- år J

i

O O O V ON ON O O .-1 u-r p: O

Första hela året med ny mätmetod Källa: Tabell 19.3.5a Tabell 19.3.1a

Lokal-tv och kabelkanaler

Försök att sända lokalt producerad television har gjorts ett antal platser i landet. De största nätverken finns i de tre storstäderna och man beräknar att ungefär 1 miljon bostäder är anslutna till sådana system och 1992 det var ungefär 1,3 miljoner människor som uppgav att de kunde följa dessa lokala sändningar om de skulle vilja. I de publikundersökningar som genomförts har emellertid den lokala televisionen satt mycket blygsamma avtryck. Inte vid något tillfälle har andelen i befolkningen som sett lokal-tv en genomsnittlig dag överstigit 50 000 personer. Sändningsrätten är dock fördelad på olika små tillståndsinnehavare som i regel inte täcker än 100 000-150 000 mer bostäder sina sändningsområden. 1989 fanns 16 tillståndsinnehavare, 1991 fanns 20 och 1994 förekom ca 30 tillstândshavare. Inledningsvis förekom inte rätt för lokala, kabeldistribuerade tv-kanaler att vidaresända reklam. Detta är numera tillåtet, någon registrering behövs inte och uppskattar att man kommersiella kabelsändningar förekommer ett 50-tal orter i landet En särställning intar ett antal kabeldistribuerade kanaler som sänder parallellt ett stort antal orter Z-tv, TV6 och TV21. Man räknar med att mellan 1 och - 1,6 miljoner personer kan se dessa kanaler. Inte heller dessa tv-kanaler har ännu någon större uppmätt publik. Den tittartid kanalerna ägnas mäts snarare i sekunder än minuter utslaget befolkningen vilket inte hindrar att det kan vara små grupper av tittare som lägger relativt mycket tid kanalerna. Z-tv, TV21 och TV6 har numera också satellitdistribution via Sirius-satelliten där

9 SOU 1994:105: Ny lagstiftning radio och Slutbetänkande om tv. av 442 Radiolagsutredningen.

Television

svenska kanaler samlats och ett skräddarsytt parabolpaket erbjuds marknaden till ett relativt lågt pris. På litet längre sikt kan detta komma att öka intresset för bl.a. dessa kanaler i de hushåll som saknar kabelanslutning.

19.3.4 Tv-tittande i olika befolkningsgrupper

Tv-tittande i olika åldrar Vi har tidigare påtalat att man växer in vanan att läsa morgontidningen eller lyssna på radio. När det gäller tv-tittande är denna bild annorlunda. Det är visserligen de äldsta som är de flitigaste tv-tittama, men skolbarn i "slukaråldem har de dämäst flesta tv-tittama ibland sig. Tidigare var ungdomar den grupp som tittade minst på tv, men i och med att sändningstidema utsträckts

och kanaler erbjuds har detta mönster förändrats något. Övriga ålders-

nya grupper uppvisar över tid ett stabilt mönster i andel tittare.

Diagram 19.3.6 Andel tv-tittare i olika åldersgrupper en genomsnittlig dag. % 100 9 O /Al. 9-14 år

805:Ä"-m::;ø-";E:êEEE;a

° of. 700 o o o, 15-24 år -nj O 25-44 år

----45-64år 65- år A

I C l O -4 Källa: Tabell l9.3.6a

Skillnader i tv-tittande mellan män och kvinnor

Män och kvinnor tittar i stora drag i samma utsträckning tv, men deras programval kan vara olika. I en studie från mitten av 1980-talet genomfördes analys program som både hade relativt stor publik och var högt uppen av skattade män respektive kvinnor. Det visade sig inte överaskande att av programpreferensema i princip var mer olika än lika. Om man samtidigt tog

10 Abrahamsson U B 1988: Publikens television. Tv-världen och verkligheten, delrapport Rapport nr 10 Sveriges Radio/PUB. 443

SOU 1995: 85

hänsyn till ålder kunde man emellertid konstatera att skillnaderna i programval mellan pojkar och flickor var jämförelsevis liten. Man hade många gemensamma favoriter i programutbudet. Också bland äldre medelålders och pensionärer fanns ett stort antal program uppskattades såväl män som av som

kvinnor. De största skillnaderna i programpreferenser fanns mellan och

unga yngre medelålders män repsektive kvinnor idrott, och teknik för män och musikunderhållning samt fiktion med kvinnliga huvudpersoner för kvinnor. I viss mån möttes de båda grupperna i genrer som action eller skämtprogram.

Tv-tittande i olika utbildningsgrupper Eftersom de äldsta i befolkningen tittar tv i stor utsträckning och också i regel har en lägre utbildningsnivå är det inte förvånande att det är de lågutbildade i störst utsträckning och de högutbildade som i minst utsträckning tittar tv. Medan närmare 90 % av de lågutbildade sett tv en genomsnittlig dag är andelen 75 % bland de högutbildade. Programvalet är i stora drag detsamma.

Tv-tittande i andra länder

I de flesta europeiska länder har den nationella televisionen, liksom radion, en stark ställning. Televisionen har vanligen en daglig räckvidd mellan 70 och 90 % av befolkningen och i princip är det bara i Irland som den utländska, dvs. brittiska, televisionen har en stark ställning. I någon mån går den bilden igen också i Belgien, Luxemburg, Österrike och Schweiz där del en stor av tittartiden läggs angränsande länders program. Konkurrens till den nationella televisionen uppstår således då grannländerna erbjuder ett utbud samma språk. En jämförelse av ställningen för public service-företagen 1975 och 1993 visar att dessa år 1975 i så alla länder det dominerande, i två gott som var tredjedelar av länderna rent av det enda, tv-företaget. Därefter har samtliga public service-företag minskat sin andel av tittartiden. Nationella konkurrenter utan public service-uppdrag har tagit över en stor del av tittarnas tid. Längst har utvecklingen gått i Grekland som knappt 20 år gått från total public service-dominans till att det offentliga tv-bolaget bara får 13 % av tittartiden. I våra nordiska grannländer har tv-foretagen med offentligt uppdrag klarat sig bättre, men i Finland som redan hade kommersiell konkurrens 1975 har public service-företaget tappat tittare sedan de reklamñnansierade programmen placerades i en egen kanal istället för att vara inplacerade i fönster i public service-kanalema.

Television

1 9 3 5 Tittarsituationen . . Tittande olika tider på dygnet

Inledningsvis var tv-tittande en ren kvällsaktivitet och det var i princip med införandet av programmet "Halvsju" som den tidiga kvällen mutades in for tv-tittande. I dag förekommer ett mätbart tv-tittande i princip mellan klockan sex på morgonen till långt in natten, men merparten av tittandet sker fortfarande på kvällstid. Frukost-tv som lanserades 1993 har en genomsnittlig publik under sändning på 3 % av befolkningen. Under loppet av sändning når morgonproca grammen dock fler som någon gång är inne och tittar och ungefär var tionde person i befolkningen tittar någonting tv under morgontirnmarna.

Tittarbeteende Ursprungligen gav vi tv-apparaten vår odelade uppmärksamhet och de program som sändes var också ofta uppbyggda med denna förutsättning. När televisionen utvidgade sin sändningstid till i första hand tidig kvällstid introducerades också en ny sorts program som hade en tydlig magasinskaraktär med från varandra åtskilda inslag de s.k. soffprograrmnen. I takt med att tv- utbudet sedan kommit att täcka först morgontiden veckosluten och sedan 1993 också frukosttid vardagar närmar man sig radions uppläggning i vissa delar av programutbudet. Redan 1980 visade en undersökning att närmare 40 % av tittarna hade bredvidsysslor till sitt tv-tittande och vid en upprepning av studien 1989 hade en liten ökning skett så att 44 % av tittarna ett genomsnittligt sysslade med något annat parallellt med tittandet. program Om kaffedrickning frånräknas var det 25 % av tittarna som sysslar med annat. Bredvidsysslorna växlade beroende på programtyp och tidpunkt. Exempelvis kan nämnas att många läser tidningen parallellt med att de ser nyhetsprogram tv. Den mest koncentrerade publiken visade i denna undersökning bioñlmen där bara 13 % av publiken sysslade med annat samtidigt.

19.4 Televisionens ekonomi

I kapitel 18 har vi i diagram 18.4.1 illustrerat kostnaderna för public serviceverksamheten. Där framgår att kostnaderna for television har ökat kraftigt under 1990-talet uttryckt i fast penningvärde. Ökad sändningstid och utökad nyhetsservice är de främsta förklaringarna till kostnaderna stigit med ca 50 % sedan mitten av 1980-talet.

H Gahlin A 1989: Tittarsituationen sällskap, bredvidsysslor och - om uppmärksamhet framför tv:n. Rapport nr 16 Sveriges Radio/PUB. 445

SOU 1995: 85

Bl.a. i syfte att förstärka ekonomin har Sveriges Television sedan 1991 rätt att förmedla sponsringsbudskap mot vederlag. Betydelsen av denna intäktskälla är enligt den senaste årsberättelsen fortfarande tämligen blygsam knappt 20 miljoner kronor och försäljningen av visningsrätter till andra - tv-företag är än så länge en större källa till kompletterande intäkter. Programförsäljningen ger företaget mer än sex gånger så stora inkomster. Företaget köper dock programrättigheter för en något större summa än man säljer för. sammansättningen av kostnaderna för programföretaget Sveriges Television har förändrats över tid. I 20-årsperiodens början gick hälften ca av kostnaderna till personalens löner och ca 15 % till kostnader för medverkande och upphovsrättsersättningar. Personalens andel av kostnaderna hade 1994 minskat till drygt en tredjedel av kostnaderna medan medverkandekostnaderna inklusive utläggningar och samproduktioner snarast tar en större del av resurserna i anspråk än för 20 år sedan. I Sverige finns visserligen endast en marksändande reklamñnansierad tvkanal, men även satellitdistribuerade tv-kanaler är med och delar på den svenska reklamkakan. Enligt beräkningar omsatte de tre svenskspråkiga tv-kanalerna tillsammans närmare 2,5 miljarder kronor under 1994. Närmare 60 % av dessa intäkter kom TV4 till del enligt bedömningarna medan TV3 får ca 30 % och Femman 10 %.

19.5 Sammanfattande iakttagelser

Tv-systemet karaktäriseras utbudssidan av en mycket snabb tillväxt av kanaler sedan slutet av 1980-talet genom tillkomsten av möjligheter att överföra tv-signal via satellit i kombination med att närmare hälften av landets invånare ñck tillgång till dessa sändningar tack vare en rask utbyggnad av kabelnätet. Efter de första årens stora intresse för det nya utländska utbudet stabiliserades bilden ur tittarperspektiv till att befolkningen tog till sig de svenskspråkiga/svensktextade kanalerna, medan de övriga tillsammans delar ett ganska måttligt tv-tittande. Ungefär var fjärde person med möjlighet att se satellitprogram har tittat någon av alla de kanaler som erbjuds medan närmare 80 % sett någon av de svenska kanalerna. Public service-televisionen har lyckats behålla en stark ställning trots hård konkurrens och man når varje dag en stor del av befolkningen även om ett av publikmålen att också få hälften av all tittarnas tid -inte uppfylls varje dag. Tv-tittarna har visat sig ha stabila vanor och trots att utbudet expanderat till nya tider dygnet har mönstret med en tydlig topp i tittarkurvan under kvällstid bestått. De "nya tiderna samlar visserligen en liten publik, men inte förrän efter klockan 16 överstiger andelen tv-tittare 10 % vare sig vardag el- 446 ler helgdag.

Television

Även de enskilda i regel inte har så stora publiker om programmen många program har i dag en knappt mätbar publik har smala program bl.a. kulturområdet förlorat relativt litet publik under perioden. Det stora publikbortfallet skedde då möjligheten att över huvud taget välja introducerades med TV2. Tv har bevarat en roll som geografiskt och utbildningsmässigt jämlik kulturspridare och utgör därigenom ett viktigt komplement till det "levande" kulturlivet. I takt med att antalet tillgängliga kanaler ökar finns det en tendens till att televisionens betydelse för att vidga deltagande i samhälls- och kulturliv förändras. På sätt som utvecklingen delat publiken till radion i takt samma upp med ökad valfrihet sker motsvarande gruppering av tittare olika kanaler och programtyper. Men även publiker till s.k. smala kanske 2 eller program - 3 % av befolkningen är en stor publik om man jämför med alternativa vägar att nå ut med ett litet mer krävande programstoff. Tv utgör också kompletterande arbetsmarknad for många kulturarbetare en och den egna produktionen upprätthåller man också färdigheterna i ett genom antal hantverksyrken och fungerar som en informell utbildningsinstitution for många olika yrkesgrupper som är sceniskt verksamma.

12 Reimer B 1994: The Most Common of Practices. Almqvist Wiksell International. 447

20 kulturområdet

Högre utbildning

Kultursektom är ett stor arbetsområde som inbegriper en rad kunskapsområden. Av särskild betydelse ur ett kulturpolitiskt perspektiv är de konstnärliga utbildningarna, utbildningar för förmedlare och administratörer, personer med vårdande och bevarande uppgifter inom kulturområdet, utbildningar inom medieområdet samt utbildningar för personal som har ett kulturansvar inom andra samhällsområden t.ex lärare och förskolelärare. Vi har inte haft möjlighet att studera alla dessa utbildningar utan fått göra ett mindre urval med särskild anknytning till kulturområdets förmedlade och förvaltande delar. Vi har valt att koncentrera oss på bibliotekarieutbildningen, utbildningar för museer, kulturmiljövård och arkiv samt de kulturvetenskapliga utbildningsprogrammen. Utbildningsmöjlighetema inom respektive konstområde har översiktligt behandlats i kapitel 6-15.

För all högskoleutbildning gäller i dag att all grundläggande högskoleutbildning bedrivs i form av kursers om genom studentens val kombineras till en examen, universitet och högskolor själva kan besluta om inrättandet av sammanhållna program

För de utbildningar vi behandlar gäller att utbildning för bibliotekarier finns i Borås, Lund, Umeå och l Uppsala, ett sammanhållet utbildningsprogram för museiarbete och kulturmiljövård finns i Umeå, kortare kurser i museikunskap finns också i Lund och i Stockholm, vid institutionen för kulturmiljövård vid Göteborgs universitet finns längre utbildningsprogram för bebyggelseantikvarier och konservatorer. Där finns också möjlighet att läsa museivetenskap, arkivkunskap går att läsa som enstaka kurs i Härnösand/Sundsvall, - Karlstad och Stockholm, kulturvetenskapliga utbildningsprogram med lite olika utfomming finns vid ett flertal universitet och högskolor runtom i landet. Vid Umeå universitet finns också en utbildning i kulturadministration.

SOU 1995: 85

20.1 Bibliotekarieutbildningen

Ett allt mer utpräglat informationssamhälle har gjort att kraven bibliotekarierna har ökat under de senaste 20 åren. Ämnet biblioteks- och informationsvetenskap har utvecklats till ett eget ämne som är av betydelse också utanför biblioteksvärlden. År 1972 inrättades tvåårig bibliotekarieutbildning vid Biblioteksen högskolan i Borås och fram till 1993 var det den enda utbildningsanstalten för bibliotekarier i landet. Sedan dess har utbildningsmöjligheter kommit till i Umeå och Lund. Vid Uppsala universitet pågår förberedelser för en utbildning som planeras starta hösten 1995. Planer en bibliotekarieutbildning har även diskuterats i Linköping. Bibliotekshögskolan i Borås bedriver också distansundervisning i bl.a. Stockholm. Sedan Bibliotekshögskolan i Borås började sin verksamhet har det genomförts ett antal utredningar och utvärderingar där utbildningens innehåll och utfornming har diskuterats. De som haft i uppdrag att se över utbildningen har varit kritiska både mot dess uppläggning och mot dess innehåll. Den tidigare utbildningen fick också ta emot en hel del kritik från både studenter och bibliotekarier verksamma ute fältet. På flera punkter var kritiken enhällig. Utbildningsnivån var för låg, och den följde inte med utvecklingen ute biblioteken. Den kritik som de yrkesverksamma bibliotekarierna förde fram gällde huvudsakligen att utbildningen dåligt anpassad till de mångskiftande krav var som yrkeslivet ställde. De förändringar i utbildningen som ägt rum under de senaste åren har i mångt och mycket varit svar den kritik som fördes fram. Under lång tid fanns det en grundläggande motsättning i frågan om utbildningen borde vara utformad som en mer hantverksinriktad yrkesutbildning eller en mer teoretisk änmesutbildning. En annan återkommande fråga var om utbildningen borde skräddarsys för olika typer av bibliotek eller vara generell. Utbildningens brist forskningsanknytning påpekades också i flera av de studier som genomfördes. Efter förslag av en utredning med uppgift att utreda förutsättningarna för en forskningskontakt för grundutbildningen grundades 1987 ett Centrum för biblioteksforskning vid Göteborgs universitet Vid centret startade en forskarutbildning i biblioteks- och inforrnationsvetenskap och under senare år har det inrättats en professur i änmet. Aktivt arbete för att initiera forskning och etablera en universitetsdisciplin inom området har skapat forskningscentra även andra håll i landet, bl.a. INFORSK vid Umeå universitet, LIBLAB vid Linköpings universitet, avdelningen för Litteratursociologi vid Uppsala universitet och vid Lunds universitet en professur i bok- och bibliotekshistoria. År 1989 regeringen Universitets- och högskoleämbetet UHÃ i gav uppdrag att över bibliotekarielinjen. Uppdraget skulle genomföras av en frise

450 1 Forskningsanknytning bibliotekarielinjen. UHÃ-rapport 1986:1. av

Högre utbildning på kulturområdet

stående grupp som skulle utveckla idéer om hur man skulle kunna förbättra utbildningen. Efter ett par år publicerade översynsgruppen en fakta- och idéskrift med en rad preliminära och för diskussion avsedda förslag som syftade

till radikal förändring bibliotekarieutbildningen.2

en av Idéskriften, remissmaterialet och kompletterande överläggningar utgjorde underlaget för de förslag och rekommendationer som presenterades i

gruppens slutrapport Där föreslogs om en rad genomgripande förändringar.

Utbildningen borde fortsättningsvis bestå av en gemensam kärna som sedan skulle kompletteras med specialkurser. Undervisningen skulle vara mer problematiserad och bestå av självstudier i högre grad än tidigare. Man föreslog också att utbildningen skulle spridas till flera utbildningsorter. Dessa förändringar kom att genomföras. Vid införandet av den nya högskolereforrnen startades snabbt nya utbildningsprogram för bibliotekarier flera håll i landet. De bibliotekarieutbildningar som i dag finns i Borås, Lund och Umeå har mycket gemensamt. Den övergripande utvecklingen går mot en alltmer forskningsanknuten utbildning med en gemensam kärna, till skillnad från den tidigare strukturen som präglades av fardighetsträning med olika inriktningar i för olika typer av bibliotek. De utbildningarna inklusive den i Borås är till skillnad från den nya tidigare bibliotekarielinjen inte yrkesutbildningar utan påbyggnadsutbildningar i ämnet biblioteks- och informationsvetenskap som leder till en magisterexamen. Målet för utbildningarna är att förbereda studenterna för en professionell yrkesverksamhet genom att ge dem en gedigen teoretisk och metodologisk grund att stå på. Alla utbildningsplanema innehåller studier i bibliotekens roll och funktion i samhället. Där diskuteras de olika typerna av bibliotek och olika människors förhållande till kunskap och information. Utbudet av akademisk fortbildning och vidareutbildning inom biblioteksoch informationsområdet är ganska litet. Enstaka fortbildningskurser förekommer i Umeå och Borås. Forskarutbildning i biblioteks- och informationsvetenskap finns för närvarande endast vid Centrum för biblioteksforskning vid Göteborgs universitet. Behovet av ytterligare forskning inom biblioteksverksamheten bedöms som stort. Antalet examinerade från bibliotekarielinjen var i mitten på 1970-talet 330 stycken årligen, minskade under 1980-talet till ca 200 per år. ca men SCB gör uppföljningar av studenter som påbörjat olika utbildningar efter ett visst antal år för att se om de tagit examen eller Examensfrekvensen bibliotekarielinjen har varit förhållandevis hög. Bland nybörjarna 1981/82l987/88 82 till 90 % examinerade efter fem år. Examinationen var något var

2 Förnyad bibliotekarieutbildning UHÄ-rapport 1991:1. 3 Bibliotekarieutbildningen i framtiden UHÄ-rapport 1991:17. 451

SOU 1995: 85

lägre bland kvinnor än bland män. Bibliotekarieutbildningen är mycket kvinnodominerad, ca 75 % av de examinerade från utbildningen är kvinnor.

20.2 Utbildning för museiarbete och kulturmiljövård

Utbildningsmöjlighetema för museipersonal har under de senaste 20 åren diskuterats flitigt och givit upphov till en rad undersökningar och rapporter. I slutet av 1970-talet konstaterade UMUS-utredningen att det behövdes en praktisk påbyggnadskurs efter en akademisk grundutbildning för att möta rent

yrkesbetonade behov inom museiväsendet.

En senare utredning behandlade kultumiinnesvårdens utbildningsbehov

Där konstaterades att den bebyggelseantikvariska utbildningen tillsammans med kulturvetarlinjen utgjorde en bra bas för områdets behov. Dessa linjer

behövde dock kompletteras med enstaka kurser.

ett system av Efter förslag av konservatorsutredningen etablerades en grundutbildning

för konservatorer i Sverige.5 I utredningens förslag förlades utbildningen till

Stockholm, men efter remissbehandling lokaliserades den till Göteborg. Museitjänstemärmens behov fort- och vidareutbildning utreddes 1987.6 av Utredaren konstaterade att det fanns behov av utbildning både i allmänna museiärnnen och mer museispecifika ämnen. I utredningen föreslogs att en enhet för fort- och vidareutbildning för museipersonal skulle bildas i Kalmar med FOJO Fortbildning för journalister som förebild. Remissvaren var allmänt positiva till utredarens forslag, men det kom inte att genomföras. Frågan om utbildning för museipersonal diskuterades också i museiutredningens betänkande.7 Där framhölls att utbildningsfrågan inom museivärlden trots många diskussioner under lång tid inte lyckats komma till en tillfredsställande lösning. Museiutredningen konstaterar att de ämnen som av tradition ansetts nog meriterande för att ge anställning vid kulturhistoriska och konstmuseer konsthistoria, etnologi, arkeologi och de museer - - som

flesta i museisystemet har i sin grundexamen, inte räcker. De anställda bör

även ha en utbildning som innehåller kunskaper om museet som institution och vilka förväntningar samhället har museerna. Museiutredningen konstaterade också att det fanns för få utbildningsmöjligheter för dem som ska arbeta med museernas förmedlande verksamheter. I betänkandet anfördes att det borde finnas en ettårig kompletterande museologisk utbildning i form av en mastersutbildning för att ge en möjlighet

4 Utredning utbildningen inom kulturminnesvårdens ansvarsområde RAÄ om Rapport 1981:1. 5 DsU 1981:22: Konservatorn i centrum. 6 Museiansrälldas fortbildning och vidareutbildning; konkurser på högskolenivå UHA-rapport 1989:1. 452 7 SOU 1994:51: Minne och bildning. Betänkande av Museiutredningen.

Högre utbildning på kulturområdet

att tillägna sig de nödvändiga museologiska kunskaperna som saknades hos många museianställda. En aktiv debatt om museitjänstemännens behov av utbildning har bidragit till att utbildningsmöjligheterna inom området museum och kulturmiljövård har vuxit under år, både grundutbildningsnivå och för fort- och senare vidareutbildning. År 1992 bildades SUM, Museernas samrådsgrupp för utbildningsfrågor, som svarar för att utbildningsmöjlighetema för landets museipersonal samlas ihop och presenteras i en katalog som distribueras genom Svenska museiföreningen. Utbildningsanordnare är universitet och högskolor, museer och Länsmuseemas publik- och profilprojekt mfl. Vid flera av landets universitet finns i dag möjlighet att hela utbildningsprogram eller läsa enstaka kurser med inriktning mot museiverksamhet och kulturmiljövård. Vissa av dessa är mer yrkesinriktade och innehåller både teoretiska och praktiska färdigheter, medan andra är mer teoretiskt inriktade kurser av påbyggnadstyp. Den kulturvetarlinje som inrättades i Umeå 1981 hade från början en inriktning och kulturvårdande verksamhet. År 1986 grundades mot museer institutionen för museologi vid Umeå universitet, vilken övertog ansvaret för utbildningen. När linjesystemet avvecklades omforrnades utbildningen till ett program för museiverksamhet och kulturmiljövård. Kurserna i museologi innehåller både teoretiska och praktiska kunskaper och går också att läsa som fristående kurser upp till 80 poäng. Institutionen erbjuder sedan 1980-talets mitt en rad fortbildningskurser som framför allt behandlar förrnedlingsaspekten. Yrkesverksamma personer ute museerna har möjlighet att delta i dessa kurser distans. Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet erbjuder sedan 1978 Sveriges enda samlade utbildning för bebyggelseantikvarier och 1985 etable-

rades där en konservatorlinje numera konservatorprogrammet. Utbildning-

arna är treåriga, tvärvetenskapliga och både yrkes- och forskningsförberedande. De innehåller såväl teoretiska som praktiska moment och innefattar bl.a. diskussioner om kulturvårdens synsätt, verksamhetsfält och samhälleliga betydelse. Utbildningarna innehåller även kunskaper om kulturvårdens lagstiftning och praxis samt dess uppgift att sprida kunskap om kulturprodukter och bebyggelserniljöer. Vid Göteborgs universitet finns också möjlighet att läsa museivetenskap magisternivå. Universitetet ger sedan 1990-talets början forskarutbildning inom det samlade ämnesområdet kulturvård. En professur är för närvarande under inrättande vilket kommer att ge långsiktig stabilitet forskarutbildningen. Institutionen för kulturvård erbjuder även distanskurser för yrkesverksamma personer, främst i form av specialkurser i kulturvård och museivetenskap. Vid institutionen för kulturvetenskap vid Lunds universitet startade hösten 1994 en kurs i museikunskap. Kursen är tänkt som en avslutning eller

SOU 1995: 85

komplettering till akademiska företrädesvis humanistiska studier. Den ska förbereda för yrkesverksamhet inom museisektorn och därmed underlätta för humanistiska studenters inträde arbetsmarknaden. I Stockholm kan man studera museikunskap både som fristående kurs och som tillämpningsstudium inom kulturvetarlinjen. De flesta som söker till kursen ser den som en påbyggnadsutbildning. En del studenter arbetar redan ute museum och läser kursen som ett teoretiskt komplement. Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet ger en kurs i kulturmiljövård som både kan läsas som fristående kurs eller inom kulturvetar- och samhällsplanerarprogrammen. Kursen är yrkesinriktad och har som mål att förbereda de studerande för olika arbetsuppgifter inom kulturrniljövårdens område. Institutioner för arkeologi finns vid universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala. Vid ytterligare några högskolor bedrivs viss kursverksan1het i arkeologi. Högskolan Gotland erbjuder en utbildning i byggnadsrestaurering och kulturmiljövård vilken ges som fristående kurs och där finns också möjligheten att läsa en kurs kulturarv och samhälle". Tyngdpunkten i kursen ligger på att levandegöra vår historia olika sätt, och vänder sig till inom personer museer, kommunal och statlig planering, hembygdsrörelsen och turistsektorn. Utöver dessa utbildningsmöjligheter erbjuder institutionen för slöjd vid Linköpings universitet en fempoängskurs i utställningskunskap i samarbete med Riksutställningar. Målet för kursen är att ge ett reflekterande förhållningssätt till utställningen som medium och ge kunskaper och färdigheter av betydelse för utställningsarbete. Under de senaste tjugo åren har museivetenskap/museologi utvecklats till ett vetenskapligt ämne med egen forskning och en adjungerad professur har inrättats i Umeå. Eftersom programmet för museiverksamhet och kulturrniljövård i Umeå under många år var en inriktning inom kulturvetarlinjen går studentantal och examination för linjen inte att urskilja i SCB:s siffror. Den bebyggelseantikvariska utbildningen och konservatorlinjen finns dock med i den tillgängliga statistiken. Bebyggelseantikvariska linjen hade ett ökande antal studerande inom utbildningen under de första åren och antalet examinerade från linjen har ökat för varje år. Andelen som examinerats från utbildningen efter sju år var dock mycket låg både bland dem började som 1981/82 och tre år senare. Bland dem som hade börjat utbildningen 1981/82 hade ingen tagit examen efter fem år. Efter elva år hade endast 8 % examinerats från linjen. Av dem som påbörjade utbildningen 1985 hade 17 % tagit examen från linjen år 1992. En nästan lika stor andel, 13 %, hade vid samma tid examinerats från någon annan linje, medan 57 % inte hade avslutat någon examen. Ett av skälen till den låga examinationsfrekvensen inom linjen är att

Högre utbildning på kulturområdet

stor del studenterna inte avslutar sitt examensarbete. Många genomgår i en av princip hela utbildningen, men utan avslutat examensarbete kommer de inte med i statistiken. Under senare år har man vidtagit vissa förändringar i utbildningen för att undvika dessa problem i framtiden. Att en så stor del av studenterna lyckas få arbete utan avslutad examen tyder att avnämarna inte anser den vara ett nödvändigt krav för anställning. Efter sju år hade 36 % av de som påbörjat konservatorlinjen 1985 examinerats. Samtliga var kvinnor. Man bör ha i minnet att både bebyggelseantikvariska utbildningen och konservatorlinjen har ett begränsat antal studenter vilket gör att ett förhållandevis litet antal elevers beteende har stor betydelse för examinationssiffroma.

20.3 Utbildning för arkivtj änstemän

Länge ägde utbildningen för arkivarier rum inom ramen för arkiven. De nyanställda fick där den skolning de behövde för att kunna sköta sina arbetsuppgifter. Utbildning för arkivarier utanför institutionerna har emellertid funnits i drygt 20 år. Frågan utbildning för arkivtjänstemän utreddes i flera omgångar i om början 1970-talet och enligt förslag av dessa utformades en ;wrkesinriktad 20 poängskurs i arkivkunskap vid Stockholms universitet 1973. Kursen kom under årens lopp att byggas ut vidare. År 1988 överlämnade arkivutredningen sitt betänkande där i anslutman ning till analysen av arbetsfáltet också drog slutsatsen att utbildningsinsatbehövde förstärkas inom området Förändringar grundläggande serna av regler för arkiv ledde naturligt till diskussioner om framtida krav utbildningen för arkivtjänstemän. Regeringen 1989 UHÄ i uppdrag att efter samråd med Riksarkivet gav lämna förslag förändringar beträffande grundutbildning och fort- och vidareutbildning för arkivtjänstemän. Utredningen kom fram till att utbudet av grundutbildning för blivande arkivtjänstemän borde öka, fler studieplatser borde åstadkommas och utbildningen borde spridas till flera orter. Högskolan borde dessutom erbjuda lämplig utbildning för dem som redan hade yrkesutbildning och erfarenhet. I utredningen påpekades också vikten av att ämnet hade vetenskaplig grund och gav möjligheter till bredd och fördjupning. I en utredningen framhölls också betydelsen av forskning som utgångspunkt och stöd för utbildningen inom området. Internationellt var arkivvetenskap en erkänd disciplin, medan den arkivvetenskapliga forskning som bedrevs i Sverige förhållandevis begränsad och utan egentligt forum. var

8 SOU 1988:11: Öppenhet och minne arkivens roll samhället. Betänkande - Arkivutredningen. 455 av

SOU 1995: 85

I dag finns utbildningar i arkivkunskap flera håll i landet. Utöver de utbildningar som presenteras nedan finns även en vilande utbildning i Göteborg. I Stockholm, Härnösand och Karlstad står högskolan som arrangör, medan utbildningen de andra orterna är ett samarbete med arkivinstitutionerna respektive ort. Vid Högskolan i Karlstad finns en kurs i arkivkunskap som syftar till att ge grundläggande kunskaper i arkivteori, arkivlagstiftning, modern dokumenthanteringsteknik, praktisk arkivvård m.m. Historiska institutionen vid Lunds universitet ger i samarbete med landsarkivet i Lund en yrkesförberedande fristående kurs i arkivkunskap. För tillträde till kursen krävs genomförda högskolestudier om minst tre år. Vid Mitthögskolan i Härnösand/Sundsvall ges kurser i arkivkunskap och dokumenthantering upp till 60 poäng. Under senare år har studentprofilen kursen till viss del ändrats. Tidigare bestod studenterna huvudsakligen av yrkesverksamma arkivtjänstemän, dokumentalister, museitjänstemän och bibliotekarier, men under senare år har antalet yngre studenter utan yrkeserfarenhet ökat. I framtiden vill man se en utveckling mot arkivkunskap som en egen vetenskaplig disciplin med möjligheter till forskarutbildning i ämnet. Vid Stockholms universitet går det att läsa upp till 60 poäng i arkivkunskap. Kursen kan läsas som fristående kurs eller som tillämpningsstudium inom kulturvetarlinjen. För tillträde till kursen krävs 80 poängs högskolestudier, med 60 poäng fördjupning i ett ämne. Yrkesverksamma personer inom arkivsektom kan få tillträde till kurserna de inte har studerat även om tidigare. Tendenser mot en mer teoretisk utbildning med mindre praktik märks i Stockholm också, även om det inte är lika märkbart där vid som Mitthögskolan. Eftersom det endast går att studera arkivkunskap som enstaka kurs ingår antalet studerande och examinerade inte i SCB:s uppföljningsstatistik.

20.4 Kulturvetenskapliga utbildningsprogram

Kulturvetarlinjen, som till en början hette Kultur-kommunikationslinjen, korn till i slutet av 1970-talet vid ett antal högskolor och universitet runtom i landet. Linjen kom redan från början att utformas lite olika olika håll, men grundstrukturen var i princip densamma. Utbildningen började med en gemensam baskurs som följdes av ämnesstudier och avslutades med en tilllämpningstermin som vanligen innehöll en praktikperiod om minst åtta veckor. Den obligatoriska delen av utbildningen bestod i flertalet fall av en rad kortare kurser i kulturpolitik, sociologi och etnologi. Möjligheterna till fördjupning förekom genomgående inom ramen för ämnesstudiema. Någon fördjupning i kulturpolitik eller kultursociologi förekom inte.

Högre utbildning på kulturområdet

Sedan utbildningslinjen kom till stånd har ingen större utvärdering utav bildningen gjorts, men ett flertal mindre uppföljningar har genomförts vid universitet och högskolor olika håll i landet Uppföljningarna har haft olika syften och utgångspunkter, vissa har undersökt det stora antalet studieavbrott och studieförseningar inom linjen, medan andra har inriktat sig att undersöka vad som hänt med personer som avslutat utbildningen. En del har undersökt studenternas syn utbildningen i förhållande till den sysselsättning de fått efter avslutade studier. Antalet uppföljningar kan i sig ett ses som tecken på att man upplevt att utbildningarna inte fullt motsvarat de förväntningar man haft. Eftersom de olika uppföljningama har haft olika utgångspunkter och dessutom studerat utbildningar vid olika utbildningsanstalter är de inte jämförbara. Man kan dock i flera av dem se gemensamma drag. Trots att de flesta undersökningarna redovisar att studenterna är nöjda med utbildningen och studenterna överlag anser sig ha haft nytta av den när de sökt anställning kan man utläsa viss samstämmig kritik mot utbildningen. Flera återkommande drag kan iakttas när det gäller studieförseningar och studieavbrott. I många av undersökningarna diskuteras huruvida de som avslutat utbildningen har fått adekvat sysselsättning. Stor betydelse i detta har resonemang frågan om hur man definierar adekvat sysselsättning och vilka yrkesgrupper man räknar till kultursektorn. På denna punkt skiljer sig de olika undersökningarna från varandra. Vissa har använt sig av en relativt snäv definition, medan andra har givit begreppet adekvat sysselsättning en vidare betydelse.

Överlag anser man att stor del studenterna har fått adekvat sysselsätt-

en av ning efter avslutade studier. En anmärkningsvärt stor del av dem som har studerat kulturvetarlinjen har fortsatt att studera efter att de har avslutat eller avbrutit sina studier på linjen. I flera undersökningar nämns att mer än hälften av de tillfrågade personerna har valt att studera vidare. En del har valt att fördjupa sina kunskaper i sitt huvudämne, men de flesta har valt att bredda sina kunskaper antingen inom humaniora eller inom andra områden som data, informationsvetenskap, statsvetenskap, företagsekonomi, juridik eller pedagogik. Endast en liten del av kulturvetarstudentema avslutar utbildningen inom föreskriven tid. Det som skiljer studieavbrotten kulturvetarlinjen från avbrott andra linjer är att en relativt stor grupp avbryter studierna förhållandevis sent. Nästan hälften av dem som väljer att avbryta, väljer att hoppa av när det endast är en eller ett par terminer kvar. Detta förhållande är ovanligt

9 Göteborgs universitet 1994, Högskolan i Karlstad 1988, Linköpings universitet 1984, Lunds universitet 1990, Stockholms universitet 1986, 1988, Uppsala universitet 1986, 1991.

SOU 1995: 85

andra utbildningslinjer, men vanligare inom det humanistiska ämnesområdet som sådant. Studieavbrott eller studieförseningar är resultatet av ett komplext samspel mellan flera faktorer och beror ytterst den enskildes beslut i en bestämd situation. Det finns dock en rad återkommande svar i de undersökningar som särskilt har försökt att kartlägga orsakerna till den stora andelen avbrott inom linjen. En anledningarna anses vara att många får anställning sina praktikav platser och därigenom aldrig återvänder för att avsluta sina studier. En annan vanligt förekommande anledning till förseningar och även avbrott är problem med uppsatsarbetet. Det är vanligt, särskilt inom vissa ämnen, att Cuppsatsen tar mer tid i anspråk än den termin som står till förfogande. Den vanligaste anledningen till försening uppges vara just detta. I vissa fall kan problem med uppsatsarbetet göra att personen helt avbryter sina studier. Eftersom uppsatsen ligger sent i utbildningen förklarar detta att många avbryter studierna efter fem eller sex terminer. En orsak till avhopp från utbildningen uppges vara de dåliga utsikannan terna arbetsmarknaden. Svårigheterna att erhålla anställning verkar avskräckande för många som därför väljer en annan inriktning med tryggare framtid. Utbildningens låga status och sektorns låga löneläge nämns också i flera fall som anledning till studieavbrott. I undersökningarna framhålls också att en del studenter som påbörjat studier kulturvetarlinjen gjort det i väntan att komma in någon annan utbildningslinje. I flera fall påpekas att linjen är ett slags "väntrum" och det framhålls att ett avbrott i sådana fall inte bör ses som ett studiernisslyckande.

De flesta studenterna uppger att utbildningen har givit dem en bra grund att

stå på, de har fått god allmänbildning, ett kritiskt förhållningssätt samt en bra kulturvetenskaplig bakgrund. I alla undersökningar nämns praktiken som något positivt. De flesta anser dock att utbildningen skulle kunna förbättras. På flera håll efterlyses mer kunskaper i administration, ekonomi och budget, data och arkivkunskap, vilket är kunskaper som de flesta anser sig sakna när de kommer ut i arbetslivet. Andra vanligt förekommande önskemål är mer färdighetsträning i t.ex. utställningsteknik och mer informationsteknik. På flera håll nämns också behovet av ökade kunskaper i kulturpolitik. svårigheterna att tillfredsställa allas önskemål och behov i en utbildning vänder sig till ett så stort och många sätt heterogent arbetsfält nämns i som flera studierna. Vissa anser att detta talar för att man bör skräddarsy utbildav ningen för olika inriktningar. Sedan linjesystemets avskaffande har kulturvetarlinjen omformats till kulturvetenskapliga vid ett flertal universitet och högskolor. På olika program håll erbjuds högskole-, kandidat-, och/eller magisterexamen. På vissa håll har

linjen avskaffats och ersatts fristående kurser som tillsammans med andra

av ämnen kan kombineras till Liksom inom den tidigare kulturvetaren examen.

Högre utbildning på kulturområdet

linjen har studenterna de flesta håll stora möjligheter att välja inriktning. Huvudämnesstudierna väljs vanligen fritt inom humaniora. Utbildningsprogram med kulturvetenskaplig inriktning finns för närvarande vid Högskolan i Gävle/Sandviken, Göteborgs universitetet, Högskolan i Karlstad, Linköpings universitet, Lunds universitetet, Stockholms universitetet, Uppsala universitet och Högskolan i Örebro. Vid Högskolan Falunl- Borlänge är en utbildning med kulturvetenskaplig inriktning under uppbyggnad. Kulturvetarlinjen i Umeå hade, som tidigare beskrivits, från början en inriktning på museologi och omformades till ett program för museiarbete och kulturmiljövård. I Umeå finns också en påbyggnadsutbildning i kulturadministration. De flesta kulturvetarprogram inleds med en gemensam baskurs, varpå det följer ämnesstudier och en avslutande tillämpningskurs. De inledande studierna ägnas vanligen en kulturhistorisk översikt, där begreppen kultur

och samhälle diskuteras. Gemensamt för utbildningarna att de syftar till att

ge ett kulturvetenskapligt perspektiv och att utveckla studenternas kritiska tänkande. Studier i kultursociologi och kultuiteori är ett genomgående inslag i utbildningen som vanligen avslutas med praktiktjänstgöring och/eller ett projektarbete. Studier i kulturpolitik, offentlig förvaltning och kultursektorns framväxt och organisation behandlas de flesta håll, men inte i särskilt stor omfattning, för det mesta inte mer än sammanlagt fem poäng. Praktiska kunskaper erhålls vanligen genom praktiktjänstgöring inom någon kulturinstitution eller förvaltning. På sina håll innehåller utbildningarna även praktiska inslag som trycksaksproduktion, video och foto. På de utbildningsanstalter där utbildningen har förlängts till magisteren examen har möjligheterna att fördjupa sig i kulturpolitik eller kultursociologi förbättrats. I Stockholm och Lund finns möjlighet att avslutningsvis läsa mer yrkesinriktade kurser som t.ex. kulturadministration, förlags- eller arkivkunskap. På dessa orter finns även möjlighet till andra specialiseringar såsom museikunskap och kulturvård. Utbildningen i kulturadministration vid Umeå universitet är en utveckling av den från början treåriga, sedan fyraåriga, lokala kulturarbetarlinjen som startade 1977. När linjesystemet avskaffades ersattes den av en tvåårig påbyggnadsutbildning i kulturadministration som leder till en magisterexamen. Utbildningen är tvärvetenskaplig och innehåller i större utsträckning än de andra kulturvetenskapliga utbildningarna kunskaper i ekonomi, ADB, juridik och administrativa tekniker. Där ägnas också mer tid kulturpolitik. Kulturvetarlinjen har i likhet med den gamla bibliotekarielinjen saknat forskningsanknytning och forskarutbildning vid den egna institutionen vilket har haft en hämmande effekt grundutbildningens utveckling.

SOU 1995: 85

Kulturvetarlinjen byggdes ut under slutet av 1970-talet och antalet studerande ökade kraftigt under utbildningens första år. Antalet examinerade har också ökat under hela perioden men examinationsfrekvensen inom linjen har hela tiden varit låg. Av de som började linjen 1979 hade endast 24 % tagit examen efter sju år. Bland de som började 1985 hade endast 22 % tagit examen 1992.

20.5 Sammanfattande iakttagelser

De senaste 20 åren har inneburit en utvidgning och utveckling av kulturområdet arbetsfält. Till viss del är det en följd av 1974 års kulturpolitik som och det ökade kulturutbudet. Den snabba utvecklingen inom informationsoch medieområdet har också bidragit till att nya arbetsuppgifter och ett ökat behov av tjänster uppstått inom kultursektorn. Personer verksamma inom kulturområdet har en varierad utbildningsbakgrund och det finns fortfarande ett begränsat antal utbildningar som särskilt vänder sig till kultursektorn som arbetsfält. En stor del av de verkinom området har en högskoleexamen i humanistiska eller samhällssamma vetenskapliga ämnen utan att ha genomgått någon av de utbildningar som särskilt är inriktade mot kulturområdet. Det betyder att de när de avslutar sin utbildning i liten grad mött frågeställningar vetter mot kulturteori, kulturpolitik, kulturpedagogik, kultursom sociologi, ekonomi och administration. Inte heller har man kommit i kontakt med frågeställningar som handlar om olika kulturinstitutioners metodologi. De utbildningsområden vi studerat har i varierande utsträckning varit föremål för utredning och diskussion om behovet av förbättrade utbildningsmöjligheter. I de flesta fall har de resulterat i förändringar. Inom vissa områden påtalas dock fortfarande behovet av ökade möjligheter till utbildning. Förändringarna har varit störst för de utbildningar som vänder sig till klart definierade yrkesgrupper som bibliotekarier eller museipersonal. Där har de verksamma inom respektive område drivit om förändringar. Inom det kulturvetenskapliga utbildningsområdet som vänder sig till ett bredare fält kulturtjänstemän har det inte skett några större förändringar av förrän alldeles nyligen. Någon större sammanhållen utvärdering av kulturvetarlinjen har inte genomförts sedan linjen inrättades. De uppföljningar som gjorts olika högskoleorter har haft olika utgångspunkter men många har påvisat svagheter i utbildningen. Linjesystemets upplösning har för kulturvetarlinjens del lett till förändringar inom utbildningen de flesta orterna och i viss mån en ökad profilering. Fortfarande är dock möjligheterna till fördjupning i kunskaperna kulturområdets särskilda förutsättningar och om kulturens roll i samhället begränsade och någon obligatorisk fördjupning i

Högre utbildning på kulturområdet

frågeställningar kring kulturpolitikens drivkrafter och effekter förekommer de flesta håll fortfarande inte. Med undantag för bibliotekarieutbildningama har flera av de utbildningar vi studerat förhållandevis låg examensfrekvens med en stor mängd studieen avbrott och studieförseningar. Till viss del kan det ha sin förklaring i att utbildningarna avslutas med en uppsats eller ett examensarbete vilket i många fall drar ut tiden eller aldrig avslutas. Inom de humanistiska disciplinema är det traditionellt en svårighet att hinna skriva sin avslutande uppsats utsatt tid. Att så få tar sin kan även tolkas som ett tecken på att en examen avslutad examen inte värderas särskilt högt av vare sig av de studerande eller av arbetsgivarna. Forskningen och forskningsanknytningen inom de utbildningsornråden vi behandlat är fortfarande begränsad. Det som finnsär ämnesforskning i ämnen som arkeologi, etnologi, konstvetenskap, litteraturvetenskap m.fl. ämnen.

Forskningen inom biblioteks- och informationsvetenskap och museologi är

under utveckling. Sekretariatet har under arbetets gång haft kontakt med företrädare för utbildningarna, avnämarna och fackliga företrädare. Gemensamt har dessa uttalat tillfredsställelse med den utveckling som de berörda utbildningarna genomgått. Det är särskilt tydligt i fråga om bibliotekarieutbildningen. Utbildningen för museiarbete och kulturmiljövård anses inte fárdigutbyggd. I fråga om kulturvetarprogrammen har förändringar skett senare tid varför resultaten ännu inte riktigt kan avläsas. Från flera håll markeras dock behovet av förstärkt forskning och ökad forskningsanknytning för de kulturvetenskapliga programmen. Samtidigt påpekas en brist omvärldskunskaper och färdigheter i administration, ekonomi och utvärderingsmetodik. Dagens fortbildnings- och vidareutbildningsmöjligheter svarar inte mot de behov som finns.

lzgwiáñçg rä-é

L3ni%:..:sbs.u2 ;:- :v".;::-n 533.4;;2143 . , Lugi.: ;su::siå;ua singâfxårxs.ågø

å. in 1:23:01;

. uizásüfê Ä Å iniüád

A

üåiüqøaøxxâw

7;,

21 Konstnärspolitik

Detta kapitel beskriver först konstnärspolitikens mål och medel. Därefter berörs kort statliga insatser när det gäller utbildning och stöd till konstnärlig produktion. Sedan redovisas de arbetsmarknadspolitiska insatserna inom området. Kapitlets huvuddel behandlar systemet med ersättningar och bidrag till konstnärer. Sist diskuteras de samlade effekterna med avseende antalet konstnärer, arbetsmarknaden för konstnärer och deras inkomster. Ordet konst använder vi i kapitlet för alla konstarter, ordet konstnär för alla yrkesverksamma inom dessa konstarter.

21.1 Mål och medel

Konstnärspolitiken och de kulturpolitiska målen Att stödja konstnärlig produktion och förbättra det konstnärliga skapandets villkor är en av grundstenama i svensk statlig kulturpolitik sedan lång tid tillbaka. Denna inriktning speglas särskilt tydligt i några av målen i 1974 års kulturpolitiska beslut. Det gäller först och främst yttrandefrihetsmålet. Det gäller också målet om

konstnärlig och kulturell förnyelse. Ett tredje konstnärspolitiskt relevant mål

är det som handlar om att motverka kommersialismens negativa verkningar. Slutligen bör nämnas internationaliseringsmålet, att kulturpolitiken ska främja ett utbyte av erfarenheter och idéer över språk- och nationsgränser. Till dessa mål har i praktiken fogats ett kvalitetsmål. Betänkandet Ny kulturpolitik innehöll ingen diskussion av kvalitetsbegreppet på kulturområdetÅ Ett relativt stort antal remissinstanser tog däremot upp frågan och menade att kvalitet var ett grundläggande krav i de kulturpolitiska satsningarna. Utöver att referera remissynpunktema fördes inte någon diskussion kvalitetsfrågan i propositionen 1974.2 Inte heller utredningen Konstav

närerna i samhället tog upp kvalitetsbegreppet I den tredje kultur-

propositionen finns begreppet dock med när det konstateras att stipendiearbete alltid måste uppfylla ett krav konstnärlig kvalitet.4 mottagarnas

1 SOU 1972:66: Ny kulturpolitik. Nuläge och förslag. Betänkande av Kulturrådet. Prop. 1974:28: Den statliga kulturpolitiken SOU 1975:14: Konstnärerna i samhället. Prop. 1975/762135. 463

SOU 1995: 85

Under perioden 1976-1982 betonade den folkpartistiske kulturministern frihet, mångfald och kvalitet. Särskilt frågan om kvalitet framhävdes alltmer i den kulturpolitiska diskussionen utan att det innebar någon väsentlig förändring i den praktiska politiken. Under perioden 1982-1991 med socialdemokratiska regeringar fortsatte kvalitetsaspekten att betonas. I 1988 års budgetproposition sammanfattades de kulturpolitiska målen så sätt att kulturpolitik avser att främja yttrandefrihet, mångfald, kvalitet och kulturell jämlikhet.5

Konstnärspolitikens mål och medel

I betänkandet "Konstnärema i samhället" drogs riktlinjerna upp för konstnärspolitiken. Betänkandet formades till ett grundläggande principprogram och är fortfarande den mest omfattande genomarbetningen av området. Utredningens förslag behandlades i den tredje kulturpropositionen 1976. En utgångspunkt för den statliga konstnärspolitiken angavs vara att konstnäremas allmänna och yrkesmässiga situation är en annan än den som råder för flertalet människor. Ambitionen att så långt möjligt ändå åstadkomma liknande ekonomiska villkor for konstnärerna som för andra yrkesgrupper är tydligt uttalad. I princip borde detta garanteras med samma åtgärder som för andra medborgare. Då konstnärskåren är mycket heterogen i fråga om inkomstfonner och inkomstmöjligheter finns det dock inte någon metod som

generellt löser alla konstnärsgruppers forsörjningsproblem. Åtgärderna måste

därför utformas med utgångspunkt i förhållandena inom olika konstarter. Insatsema för konstnärerna måste också komma både konsten och samhället till godo. Enligt den tredje kulturpropositionen borde samhällets åtgärder i första hand inriktas mot att öka arbetstillfällena för konstnärer och att förbättra möjligheterna att använda konstnärliga verk. Genom att skapa förutsättningar för ett aktivt kulturliv bereds konstnärerna arbets- och försörjningsmöjligheter även om det primära syftet är att öka tillfällena att ta del av kulturupplevelser för medborgarna i allmänhet. Det finns också outnyttjade möjligheter att ta konstnäremas kunnande i anspråk inom områden tradition inte har som av ansetts ligga inom konstnäremas verksamhetsfált. Den andra konstnärspolitiska huvudprincipen formulerades i propositionen så att konstnäremas försörjning i största möjliga utsträckning ska baseras på ersättning i direkt anslutning till deras arbete. Ersättningen borde fastställas genom förhandlingar och avtal mellan konstnärsorganisationema och deras motparten Den tredje konstnärspolitiska huvudprincipen handlar om direkta insatser för att stödja och stimulera konstnärlig verksamhet. Det är nödvändigt att det

464 5 Prop. 1987/882100 bil. 10, 34. s.

Konstnärspolitik

finns möjligheter för konstnärer att under längre eller kortare tid få arbeta utan krav arbetsresultat som omedelbart kan utnyttjas i samhället och den vägen konstnären inkomster. Dessa insatser bör med tanke de olika behov ge föreligger täcka ett brett spektrum alltifrån tillfälliga bidrag till garanterad som inkomst. 1976 års riktlinjer för konstnärspolitiken och den utbyggnad av olika ersättningsforrner som skett har beslutats efter ingående samråd med konstnärernas organisationer. Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har markerat att konstnärspolitiken bör utformas i samarbete med konstnärersjälva. Detta kan ses som konstnärspolitikens fjärde huvudprincip. na Den principiella grund för konstnärspolitiken som lades 1974-1976 har sedermera åberopats rad riksdagar. Budgetpropositionema mellan 1977 av en och 1994 bekräftar det synsätt och de principer som formulerades 1976. Statsmakternas senaste samlade ställningstagande till konstnärspolitiken finns i 1990/91: 100 där det angavs att de principresonemang som förprop. des i den tredje kulturpropositionen 1976 fortsatte att vara giltiga. De gällande utgångspunktema vid valet av insatser för yrkesverksamma konstnäär att medverka till att öka arbetstillfällena och avsättningen för konstrer närliga verk, och därutöver i olika former kompensera konstnärerna för att allmänheten i vissa fall har tillgång till konstnärliga verk och prestationer. Vidare är det angeläget att konstnärer tidvis får ägna sig utvecklingsarbete utan tanke att det skall omedelbar förtjänst. Avvägningen mellan skilda ge insatser skall ske i samråd med konstnäremas organisationer.

Ersättningar och bidrag

De äldsta formerna direkt stöd till konstnärer bestod av stipendier till ett av fåtal etablerade konstnärer. Genom den 1954 beslutade biblioteksersättningen till författare infördes en ny princip som fått stor genomslagskraft, nämligen att kategori konstnärer fick en delvis kollektiv gottgörelse för utnyttjandet en av deras verk. Genom riksdagsbeslutet 1976 lades grunden till den ännu gällande struktuför bidrag till konstnärer. Den har senare kompletterats framför allt genom ren att ersättningsprincipen börjat tillämpas för fler kategorier av konstnärer. De direkta insatserna för konstnärerna står därmed tydligt två ben: ersättningar för utnyttjande samt bidrag. Bidragen har syftat till att såväl ge utövare av konstnärliga yrken en ekonomisk trygghet att skapa förutsättningar för experiment och nydanande. som Fördelningen har grundats på dels konstnärliga, dels sociala kriterier. De sociala kriterierna, främst då den enskilde konstnärens ekonomiska situation, har tillmätts betydelse mottagarnas arbete har alltid måst uppfylla ett krav men på konstnärlig kvalitet. Vid fördelningen har det varit viktigt att konstnärer

SOU 1995: 85

som är bosatta i olika delar av landet kommer i fråga liksom företrädare för olika genrer, stilar och tekniker. Inom ramen för de allmänna riktlinjerna har de fördelande haft organen frihet att besluta om vilka typer av bidrag och vilka bidragskriterier bör som tillämpas. Ett väsentligt krav bidragsfördelningen har varit att konstnärerna själva och då lämpligen via sina organisationer har ett avgörande inflyegna tande. Den direkta möjligheten för organisationerna att utse ledamöter i de fördelande organen har dock minskats under senare år.

Kulturpolitik, konstpolitik och konstnärspolitik

Den statliga konstnärspolitiken innefattar insatser tre nivåer; kulturpolitiska insatser som syftar till att människor ska kunna bli delaktiga i konstnärliga upplevelser, konstpolitiska insatser som görs för att respektive konstart ska utvecklas och slutligen mer specifika konstnärspolitiska insatser direkt som tar sikte på att förbättra villkoren för enskilda konstnärer och grupper av konstnärer. Konstnäremas förhållanden påverkas också andra åtgärder än de kulav turpolitiska. Liksom för andra medborgare har socialpolitiska, arbetsmarknadspolitiska och skattepolitiska åtgärder stor betydelse. Konstnärspolitikens grundtanke har varit att man i möjligaste mån anpassar dessa till de speciella förhållandena inom kulturområdet innan väljer att söka lösa problemen man inom kulturpolitikens ram. Kombinationen och summan av insatser och åtgärder de tre kulturpolitiska nivåerna samt insatser vissa andra samhällssektorer utgör den samlade konstnärspolitiken. Instrumenten i det konstnärspolitiska arbetet har varit följande använda med varierande tyngd och omfattning:

konstnärlig utbildning, ansvar för statliga kulturinstitutioner samt stöd till regionala och lokala kulturinstitutioner och till fria grupper, inköp av konstnärliga alster, riktat stöd inom vissa branscher, arbetsförmedling och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder, upphovsrättsliga ersättningar, offentligrättsliga ersättningar som kompensation för inskränkningar i upp- hovsrätten m.m., bidrag av olika slag, anpassning av skattelagstiftning, sociallagstiftning m.m. så att rimlig hän- syn tas till konstnärernas speciella arbetsförhållanden.

Också andra åtgärder som t.ex. stödet till folkbildningen, organisationer och arrangörer ger arbetstillfällen för konstnärer.

Konstnärspolitik

21.2 Konstnärlig utbildning

Staten för den högre utbildningen också inom det konstnärliga omansvarar rådet. Under respektive konstområde har vi redovisat förhållandena inom de olika konstartema. Här sammanfattar vi utvecklingen. Det finns många vägar för den som vill slå in den konstnärliga banan. Redan gymnasieskolan finns det möjlighet att välja utbildningsprogram med konstnärlig inriktning. Många folkhögskolor erbjuder förberedande utbildningar inom det konstnärliga området. Det finns även förberedande konstnärliga skolor i privat regi. Flera studieförbunden har under senare år av utvecklat utbildningsprogram med studier halvtid. Elevplatserna inom den högre konstnärliga utbildningen är betydligt färre än inom de förberedande utbildningarna. Antagningen till konstnärliga högskoleutbildningar baseras arbetsprover. Av dem som söker till högre utbildning endast 5 %. De flesta kommer in har genomgått ett antas ca som eller flera års förberedande utbildning även det inte är något formellt krav. om Utbildningar inom det konstnärliga området är i de flesta fall förhållandevis långa, fyra eller fem år. De konstnärliga högskoleutbildningarna i Stockholm förblev vid inträdet i högskolesystemet 1977 fristående enheter medan motsvarande utbildningar i Göteborg och Malmö, liksom även de i Umeå och Piteå, inlemmades senare institutioner i universiteten i Göteborg, Lund och Umeå samt Högskolan som i Luleå.

Deltagande i konstnärlig utbildning

Uppgifter antalet studerande och examinerade från universitet och högom skolor har samlats in SCB sedan slutet av 1970-talet med senast tillgängliav uppgifter från läsåret 1992/93. ga Inom bild- och forrnutbildningarna har antalet studerande ökat inom de flesta utbildningslinjema. Konsthögskolan i Umeå har tillkommit. Antalet studerande har ökat särskilt kraftigt inom vissa utbildningar, t.ex linjen för tredimensionell gestaltning, konsthantverkslinjen och linjen för textilkonst och formgivning. Antalet examinerade visar mindre förändringar och vissa förskjutningar de olika linjerna emellan. Sammanlagt har det skett en viss minskning antalet examinerade inom området. av Utbildningsmöjligheterna inom dansområdet har utökats under senare år. Antalet studerande har därför ökat, i de tillgängliga siffrorna över antalet men examinerade ännu inga förändringar. Periodiciteten i antagningen gör syns examinationssiffroma kan variera ganska mycket från till år. också att Antalet studerande och examinerade skådespelarlinjen har i princip varit hela perioden. På de musikdramatiska utbildningarna har det samma under dock antalet studerande ökat med 68 % inom de längre utbildningarna medan

SOU 1995: 85

fortbildningsantalet har minskat. Examinationssiffroma har ökat i nästan samma takt som intagningen. En ökning har också skett i antalet studerande musikerlinjen och kyrkomusikerlinjen. Exarninationssiffroma visar dock minskning båda en

dessa linjer, medan antalet examinerade påbyggnadsutbildningar i musik

har ökat kraftigt de senaste åren. Elevantalet vid Dramatiska Institutet DI har varit förhållandevis konstant under perioden med undantag 1991/92 då antalet elever Ökade med nästan en fjärdedel grund av omläggningar utbildningarna och kraftigt ökade av studentantal på vissa utbildningar. Sedan dess har legat på nivå. man samma Examinationssiffroma är också ganska konstanta. I SCB:s uppföljning av examinationen de studenter börjat av som längre utbildningslinjer mellan 1979/80 och 1985/86 tar de flesta eleverna vid de konstnärliga utbildningarna ut sin SCB:s uppföljning görs examen. senast efter sju år men många avslutar givetvis utbildningen enligt normal studiegång, dvs. 3,5-5 år. För skådespelare är det nästan genomgående 100 % examineras, för som musikdramatiska linjen strax över 80 % och för dansutbildningama är siffran 95 %. Linjen för fri konst har varierande examinationsfrekvens mellan 74-96 %, och när man slagit samman de övriga konstnärliga utbildningarna inom bild och formområdet till en gemensam grupp redovisas siffror mellan

56-64 %. Det bör dock påpekas att vissa utbildningar inom

gruppen, t.ex. konsthantverkslinjen, har den anmärkningsvärt låga siffran 13 %, medan andra, t.ex. industridesign och linjen för textilkonst och formgivning, har höga siffror över 80 %. Utbildningarna vid DI redovisar genomgående examinationsfrekvens 100 % medan musikerlinjen, den konstnärliga utbildning tar emot flest som elever, har de lägsta procenten examinerade, 47-53 %. Förutsättningarna för yrkesverksamhet är mycket olika för de olika utbildningarna vilket kan ha betydelse för examinationsfrekvensen. I vissa fall finns möjligheter till anställning oberoende avslutad vilket kan förav examen anleda avhopp och studieförseningar. I andra fall är utbildningsmiljön en prioriterad tillvaro där mycket små möjligheter till anställning väntar de nyexaminerade, t.ex. eleverna utbildningen i fri konst. Slutligen är det en allmän uppfattning att den högre konstnärliga utbildningen inte ger särskilt mycket insikter i konstnärsskapets "världsliga" problem: arbetsmarknad, marknadsföring, skatter och avgifter Det torde i osv. ännu mindre grad vara fallet med de förberedande utbildningarna.

Konstnärspolitik

21.3 Insatser för att stödja konstnärlig produktion

Stöd till kttlturinstitutioner, fria

grupper m.m.

De statliga insatserna redovisas under respektive konstområdeskapitel. Ett sätt sammanfatta insatserna när det gäller institutionell verksamhet är att följa att utvecklingen antalet årsverken för personal. För teater- och orkesterinstiav

tutioner samt region/länsmusiken har antalet årsverken ökat från sammanlagt

4 000 1973/74 till 4 900 1985/86 och till knappt 5 400 1993/94. Totalt ca ca innebär det ökning med 35 %. Siffrorna avser alla personalkategosett en ca rier inom respektive institutioner. För de fria finns inte motsvarande statistik. grupperna

Den offentliga sektorn köpare av konst som

Stat, landsting och kommuner är köpare konstnärliga alster och tjänster i av omfattning. Bibliotekens inköp medier, särskilt böcker, och inköpen stor av bild- och fomikonst dominerar. Även detta har belysts i tidigare kapitel. av Försäljning konst till stat, kommuner och landsting samt utsmyckningsav och miljögestaltningsuppdrag är för bildkonstnärerna en viktig inkomstkälla. Av betydelse är de inköp konst för statens byggnader som Statens stor av konstråd sedan länge gör och från början grundats på den s.k. enprosom centregeln.

SOU 1995: 85

Diagram 21.3. 1 Anslag till förvärv konst för byggnader av statens m.m i 1 000-tals kronor. 1994 års penningvärde samt löpande penningsvärde.

Antal l 000 kronor 45 000 - 40 000 -- I Förvärv av q konst för 35 000 " statens

30 000 byggnader

löpande 25 000 / penningvärde . 20 000 - -CI--Förvärv av konst för 15 000 / statens / 10 000 byggnader 1994 års 5 000 penningvärde I 0 l : : : : : : : : : : 4 V l O CW D O Öl Öl F v 1h Q i Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q å S ä ä 8 ä Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q

Källa: 21.3.1a

Riktat stöd inom vissa branscher

Riktade statliga bidrag utgår förutom till dagspress till kulturtidskrifter, litteratur, fonogram och film. Avsikten är att bredda kvalitetsproduktionen och därmed stärka mångfalden. Stöden har tyngdpunkt produktionsbidrag men inslag av distributionsstöd förekommer. Insatserna har redovisats i tidigare kapitel.

Arbetsmarknadspolitiska insatser det konstnärliga

området

I de utredningar som låg till grund för 1974 års kulturpolitik och i de kulturpolitiska propositionema från mitten 70-talet diskuteras inte förhållandet av mellan kulturpolitik och arbetsmarknadspolitik annat än marginellt. Dock markerades ett behov av samverkan. Den förmedlande verksamheten måste ses i sammanhang med rent kulturpolitiska insatser. Först samordning en av kulturpolitiska och arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan kulturarbetama ge tryggare arbetsvillkor.

Konstnärspolitik

1975/76:84 där arbetsmarknadspolitiken behandlades uttalades att I prop. den offentliga arbetsförmedlingen skulle bära ansvaret även för arbetsförmedling kulturområdet. Motiven att kulturarbetsmarknaden måste ses var del arbetsmarknaden i stort och att en sammanhållen förrnedlingssom en av de bästa förutsättningarna för kulturarbetarna skulle verksamhet skulle ge att få det stöd de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen utgjorde. En särskild som kulturarbetsdelegation, med i huvudsak rådgivande funktion, inrättades hos

AMS. Frågan utreddes åter under första hälften av 1980-talet av den s.k. AMSkommittén bl.a. ett särskilt betänkande om kulturarbetsförrnedsom avgav ling. Efter förslag i 1985/862138 fastställdes den i stort sett ännu gälprop. lande organisationen med kulturarbetsdelegation, fem fristående kulturaren betsförrnedlingar Af Kultur verksamhet med förmedling korta samt en av och tillfälliga arbeten. Det övergripande ansvaret för kulturarbetsförmedlingen skulle ligga hos AMS, hade att fastställa resurser och riktlinjer för verksom samheten. Vid sidan den offentliga arbetsförmedlingen skulle det existeav med fyra s.k. organisationsfönnedlingar och med AMS tillrande systemet stånd drivna vinstsyftande förmedlingar på det internationella planet fort- - Till detta korn centrumbildningama kulturområdet av vilka vissa sätta. hade arbetsförrnedlare anställda Arbetsmarknadsverket. av

Ett arbetsmarknadspolitiskt program för kulturområdet utarbetades. Pro-

syfte att öka kulturarbetsförmedlingens service, bättre grammet angav som utnyttja de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för kulturarbetamas behov och minska arbetslösheten bland kulturarbetarna. Ett aktivt arbete ska ske för ökad samverkan och bredare kontaktytor med organisationer och institutioner kulturområdet samt med marknaden i övrigt. Konkret är Af Kulturs uppfånga in och tillsätta lediga platser och uppdrag inom hela kuldrag att aktivt turarbetsmarknaden, de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna till kulanpassa turskaparnas behov bredda arbetsutbudet mot lediga platser utanför samt kulturområdet. AMS styrelse fattade i oktober 1994, efter förslag från AMS kulturarbetsdelegation, beslut arbetsmarknadspolitiskt program för kultur- och om ett nytt medieområdet.

Ökande arbetslöshet

Antalet konstnärer, efterfrågar kulturarbetsförrnedlingens service, har som ökat kraftigt. Det gäller både individuellt sökande och grupper. 1986/87 efterfrågades service 7 000 individer och 2 000 grupper med var och en av av medlemmar. 1994/95 motsvarande siffra 20 000 individer, medan 4-5 var ca antalet grupper i stort sett var oförändrat. Antalet arbetslösa bland teateranställda och musiker har ökat kraftigt under perioden. 1974 den genomsnittliga arbetslösheten bland teateranställda 471 var

SOU 1995: 85

4 %. Andelen hade 1985 stigit till 9 % och uppgick 1994 till över 20 %. Utvecklingen för musiker har varit liknande. För konstnärer som författare, tonsättare och bildkonstnärer arbetslösär hetsbegreppet endast delvis giltigt. De är oftast egenföretagare och bör som sådana snarast betecknas inkomstlösa när de saknar som uppdrag eller avsättning för sina produkter.

Insatser och åtgärder på det konstnärliga området

Arbetsmarknadspolitiken syftar till att öka andelen sysselsatta och förbättra arbetsmarknadens funktionssätt sätt tillgodoser fördelningspolitiska som ambitioner och inte påverkar kostnadsläget i riktning. Man arbetar ogynnsam med åtgärder i fråga utbudet arbetskraft, efterfrågan arbetskraft om av och matchningen mellan utbud och efterfrågan. Matchningsåtgärderna innefattar platsförmedling och arbetsvägledning. Platsförmedlingen omfattar både kortare uppdrag och varaktiga arbeten. mer Programförmedling är den mest förekommande fönnedling. typen av Vid kulturarbetsförrnedlingen finns arbetsvägledare med speciell kunskap om konstnäremas villkor. De ska kunna vägleda, motivera och informera konstnärerna i val- och omställningssituationer. De utbudspåverkande åtgärderna syftar både till påverka arbetskraftsutatt budets volym och på att öka dess kvalitet och påverka dess sammansättning. Hit hör arbetsmarknadsutbildning, flyttningsbidrag och starta-eget-bidrag. De efierfrågepåverkande åtgärderna består dels allmänt stimulera av att användningen av konstnäremas kunnande i olika sammanhang, dels särskilt av ordnade arbeten och olika subventioner för att påverka arbetsgivarnas ordinarie arbetskraftsefterfrågan. Ett villkor för statliga bidrag är i båda fallen att arbetena eller anställningarna annars inte skulle blivit Hit hör bl.a. rekryteav. ringsstöd och beredskapsarbeten. Arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbeten är de viktigaste ekonomiska arbetsmarknadspolitiska insatserna det konstnärliga området. Arbetsmarknadsutbildning syftar till att under perioder arbetslöshet och av undersysselsättning upprätthålla och utveckla konstnärernas yrkeskunnande och därmed skapa förutsättningar för försörjning. Utbildningen är gratis och den som deltar får utbildningsbidrag. Utbildningen kan efter marknaanpassas dens och individens behov och sträcker sig vanligen över 2-20 veckor. Berörda högskolor deltar ofta i uppläggningen och genomförandet kurserna. av På initiativ av Teaterförbundet och AMS startades 1987 försöksverken samhet med yrkesträning för skådespelare. Ett annat initiativ är s.k. en teaterpoolverksamhet i Stockholm. Den består bl.a. arbetssökning på heltid och av aktiv marknadsföring poolmedlemmamas kompetenser. av Beredskapsarbeten för konstnärer används för att skapa behov konstav 472 närens tjänster eller produkter och därmed vidga arbetsmarknaden. För den

Konstnärspolitik

enskilde konstnären är målet att denne efter genomfört beredskapsarbete ska ha bättre utgångsläge arbetsmarknaden än tidigare och ökade försörjningsmöjligheter inom sitt yrke. Kulturarbetsfönnedlingens uppgift är att stimulera projekt och arbeten som inte skulle komma till stånd, om inte beredskapspengar hade varit tillgängliga. Ett beredskapsarbete sträcker sig i allmänhet över en tidsperiod sex månader. Volymen på beredskapsarbeten inom den konstnärliga sektorn har ökat

mycket kraftigt under de senaste femton åren. 1979/80 uppgick de till 5 mil-

joner kronor, 1988/89 till 46 miljoner kronor och 1994/95 till 80 miljoner kronor. Fr.o.m. budgetåret 1988/89 infördes en möjlighet för Arbetsmarknadsverket att genom s.k. otraditionella insatser använda sina resurser ett friare och mer flexibelt sätt än tidigare. Arbetet med de otraditionella insatserna har ofta skett i projektforrn och som komplement till andra åtgärder. Projekten har i ett antal fall varit av strategisk betydelse och bidragit till att vidga den traditionella kulturarbetsmarknaden. Som exempel kan nämnas informationsprojektet "Konst-där-vi-bor" i samverkan med Statens konstråd och Boverket och samverkan med Vägverket för att engagera arkitekter och konstnärer vid utformning av nya vägar och broar m.m. Andravtyper av insatser har varit marknadsföring av konstnärer av olika kategorier genom sammanställning av databaserade register, publicering och spridning av kataloger. Rent ekonomiskt kan de otraditionella insatserna i ett enskilt fall vara blygsamma, men ändå avgörande för projektens genomförande.

Kontantstöd vid arbetslöshet Kontantstödet vid arbetslöshet består av ersättning från erkänd arbetslöshetskassa och av kontant arbetsmarknadsstöd KAS, vilket kan utgå till arbetslösa som inte är medlemmar av erkänd arbetslöshetskassa eller inte uppfyller villkoren för kassaersättning. Arbetslösheten inom det konstnärliga området har medfört kraftigt ökande kostnader i form av utbetald kontantersättning till musiker, journalister och i synnerhet till yrkesgruppema inom scenområdet. Den utbetalda arbetslöshetsersättningen ökade i fasta priser från 20 miljoner kronor 1973/74 till 88 miljoner 1982/83 och 420 miljoner kronor 1993/94. Genomsnittligt hälften av beloppen har gått till teaterornrådet.

Ökade resurser

De sammanlagda resurserna för arbetsmarknadspolitiska insatser på det konstnärliga området har ökat mycket kraftigt under 20-årsperioden. På

SOU 1995: 85

grund av brister i statistiken är bilden av insatserna bara fullständig för senare år.

Diagram 21 .4.1 Kostnader för arbetsförmedling, arbetsmarknadspolitiska åtgärder och arbetslöshetsersättning i miljoner kronor. 1994 års penningvärde.

Miljoner kronor 450 .. 400 .. 350 .. 300 I Kulturarbets- . förmedling 250 J.

ElÅtgärder

200 J 150 IA-kassa -- 100 .. 50 j- O V t C Cñ D O Öl N V V Visa t l OO OO OO OO O Ch O O O x x x x x x x x x x x V1 O Ch Öl h OO r-i -1 Öl CO 3 l I l OO OO oo O O O O O O O O O O O O O ON Ch O I I 11 vl å v31 Fä vä It I It

A-kassebeloppen avser det kalenderår som utgör budgetårets andra hälft. A-kassebeloppet avser bara halva kalenderåret 1995. Källa: Tabell 21.4.1a

Konstnärspolitik

Diagram 21 .4.2 Satsningar på olika arbetsmarknadspolitiska typer av åtgärder i miljoner kronor. 1994 års penningvärde.

Miljoner kronor 250 i

Åtgärderna uppdelade på:

200 I Otraditionella insatser 150 " D Rekryteringsstöd

I Utbildning 100 I Beredskapsarbete 50 .

0 . Om 0000 xx ON 5% OO u-cu-n Källa: Tabell 21.4.2a

Ejfekter av de arbetsmarknadspolitiska insatserna

Utredningen SOU 1990:39 "Konstnärens villkor" konstaterade att de arbetsmarknadspolitiska insatserna kulturområdet hade fått stor betydelse under l980-talet. AMS har intagit en generös och innovativ hållning till kulturlivet och uppmuntrat många olika initiativ för att främja efterfrågan kultur och konstnärer också utanför de reguljära konstmarknadema. Det är ingen överdrift, menade utredaren, att hävda att AMS-insatsema kommit att bli en del av kulturstödet. Därav följer att de arbetsmarknadspolitiska insatserna knappast övergångsnatur i avvaktan på konjunkturell uppgång efterfrågan. är av en av De är bara delvis inriktade på att slussa in den arbetslösa arbetskraften

andra områden. För den enskilde konstnären ter sig systemet osäkert och

nyckfullt, men både kulturpolitiskt och från konstnäremas egna utgångspunkter skulle läget vara mycket värre om stödet inte fanns eller var mer snålt bedömt. rapport från Statens kulturråd l990:5 "Centrumbildningarna på kulturområdet analyserades centrumbildningamas roll, verksamhet och ekonomi samt frågor rörande ansvarsfördelningen mellan AMS och Kulturrådet. Rapporten mynnade ut i förslaget att centrumbildningarna i fortsättningen inte skulle delfinansieras av AMS utan enbart ha Kulturrådet som huvudman. Förslaget genomfördes senare genom att medel för förmedlingsverksamheten

SOU 1995: 85

vid centrumbildningama fördes över från arbetsmarknadsbudgeten till kulturbudgeten. Riksdagens revisorer analyserade i rapport 1993/94:2 "Teatrar-na och svenska folket" det arbetsmarknadspolitiska stödet till scen-området varvid revisorerna fann att detta under de senaste åren har ökat ett så alarmerande sätt att det utgör ett problem. Riksdagens revisorer har också granskat arbetsmarknadspolitiken. I rapport l993/94:1 s. 11 framhåller man att samspelet mellan arbetsmarknadspolitik och andra politikområden är ofta av avgörande betydelse för utvecklingen arbetsmarknaden. För att uppnå de övergripande målen för arbetsmarknadspolitiken kan åtgärder inom andra områden ibland vara att föredra framför satsningar arbetsmarknadspolitiska insatser".

21.5 Ersättningar och bidrag

Statliga ersättningar och bidrag till konstnärer har under perioden utgått som:

Ersättning författare m.fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m.m. biblioteksersättning Ersättning till rättighetshavare musikområdet - Visningsersättning till bild- och formkonstnärer - Inkomstgarantiermm - Bidrag till konstnärer -

Diagram 21 .5.1 Anslagsulveckling för statliga ersättningar och bidrag till konstnärer i 1 000-tals kronor. 1994 års penningvärde.

l 000-tals kronor 100 000 90 000 u/.. Biblioteksnê I 80 000 /-/ ersättning 70 000 ,/° -

u :EF-Visnings-

V

60 000 U"Du

ersättning 50 000 v Konstnärs- 40 000 bmrag . 30 000 .ø°. QOQIHkOmSt- 20 i O garantier 10 000

0 i â MS°

: : : : : : . ersättning r :x o m xo ox N N m 1i Q Q Q Q Q Q Q Q -Q 2 ä ä 8 8 ä 8 Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q

476 Källa: Tabell 21.5. 1a

Konstnärspolitik

21.5.1 Upphovsrättsliga ersättningar

Upphovsrätten ger upphovsmän och andra rättighetshavare möjligheter att få ekonomiskt utbyte av att deras prestationer utnyttjas av andra. Den skyddar också de investeringar som behövs för produktionen av material inom kultur, medie- och infonnationssektorema. De upphovsrättsliga ersättningarna belastar inte statsbudgeten utan betalas direkt av nyttjama enligt överenskommelse med rättighetshavarna, vilka genom olika organisationer själva beslutar hur medlen ska disponeras. Upphovsrätten gäller för både bra och dålig konst, vilket innebär att man inte med upphovsrätten som instrument kan göra en målinriktad kulturpolitisk insats. Upphovsrätten ger utbyte i proportion till hur framgångsrik konstnären är marknaden. Lagstiftningen tillämpas svenska verk och prestationer. Upphovsrätten har dock en stark internationell prägel. Till följd av Sveriges anslutning till olika internationella konventioner tillämpas lagstiftningen i betydande utsträckning också verk och prestationer med utländskt ursprung. Kärnan i det upphovsrättsliga systemet är att upphovsmän i lag tillerkänns en tidsbegränsad ensamrätt över vissa typer av användning av deras verk och prestationer. Rättigheterna varar normalt i 50 år efter upphovsmannens död. I upphovsrättslagen URL5 finns också bestämmelser rättigheter om som anses stå upphovsrätten nära, s.k. närstående rättigheter. De utövande ger konstnärer, producenter av fonogram och ñlmverk samt radio- och tv-företag vissa rättigheter att bestämma över hur deras verk utnyttjas. Upphovsrättslagen tar upp dels den s.k. ekonomiska rätten eller förfoganderätten, dels ett skydd för ideella eller personliga intressen, den s.k. ideella rätten. Den ekonomiska rätten innebär dels en rätt att framställa exemplar av verket, dels rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten. Den ideella rätten innebär i princip att upphovsmannen ska anges när exemplar av verket framställs eller görs tillgängligt. Upphovsmannen har också rätt att motsätta sig att verket ändras eller att det görs tillgängligt på sådant sätt att upphovsmannens anseende eller egenart kränks.

Upphovsmannen kan överlåta eller upplåta sin ekonomiska ensamrätt. Den

ideella ensamrätten kan inte överlåtas. Den ekonomiska ensamrätten gäller inte undantagslöst. Av hänsyn till olika allmänna intressen har en rad inskränkningar gjorts. Dessa har huvudsakligen tre orsaker: det är praktiskt omöjligt att kontrollera utnyttjandet, allmänhetens tillgång till de konstnärliga verken anses behöva garanteras, kostnadsskäl.

O Lagen 1960:729 upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. 477 om

SOU 1995: 85

Inskränkningarna innebär bl.a. att: kopior får framställas för enskilt bruk, exemplar får framställas i blindskrift eller som talböcker för synskadade m.fl., en viss rätt att fritt sprida och visa exemplar av verk. -

Bestämmelser om fritt utnyttjande av skyddade verk innebär de mest

långtgående inskränkningarna i ensarnrätten. Det finns ett flertal bestämmelser om fritt utnyttjande i 2 kap. URL. En annan form av inskränkningar utgörs av tvångslicensbestämmelser som innebär att rättighetshavaren inte kan motsatta sig utnyttjandet, men har rätt till ersättning för detta. Lagen har också bestämmelser om avtalslicens, vilket innebär att rätten att ingå avtal tillerkänns den organisation som företräder flertalet upphovsmän inom aktuellt område. I licensbestämmelsen föreskrivs regelmässigt att avtalet ska tillämpas också för upphovsmän som inte företräds av organisationen i fråga. Typiska upphovsrättsliga ersättningar är royalties, framförandeersättningar som tas in via föreningar som STIM och SAMI, fotokopieringsersättning via BONUS, radio- och tv-ersättning via avtalslicenser samt gottgörelse för

utnyttjande via tvångslicenser.7 Bildkonst Upphovsrätt i Sverige BUS är

den organisation som bevakar bildkonstnärernas upphovsrätt. Författarna och journalisterna har nyligen bildat en egen upphovsrättsorganisation. De upphovsrättsliga ersättningama är viktiga framför allt för författare, dramatiker, översättare och tonsättare vars verk kan mångfaldigas och spridas. För andra upphovsmannagrupper som målare och skulptörer har de rena upphovsrättsliga ersättningama inte samma betydelse. Några säkra uppgifter om de upphovsrättsliga ersättningamas storlek totalt finns för närvarande inte men deras ökande betydelse kan exempliñeras med utvecklingen av STHM-ersättningama till svenska rättighetshavare. 1974 utbetalades 10 miljoner kronor, 1985 51 miljoner kronor och 1994 180 miljoner kronor. På grund av den tekniska utvecklingen befinner sig upphovsrätten i en dynamisk utvecklingsfas. Tjänster inom kulturområdet sprids allt effektivare och gränser mellan stater får allt mindre betydelse. Det medför nya utmaningar för lagstiftningen. En utredning tillkallades 1976 för att göra en allmän översyn av lagstiftningen. Kommittéer med motsvarande uppgifter tillsattes ungefär samtidigt i de övriga nordiska länderna i avsikt att den nordiska rättslikheten skulle bestå. Upphovsrättsutredningen, som slutförde sitt arbete 1990, hade successivt lämnat förslag som i ett antal fall lett till ändrad lagstiftning.

7 Svenska tonsättares internationella musikbyrå STIM, Svenska artisters och musikers intresseorganisation SAMI, Bild, Ord, Not Upphovs- - 478 rättslig samorganisation BONUS.

Konstnärspolitik

Upphovsrättsfrågoma har grund sin allt större ekonomiska och poliav tiska betydelse behandlats intensivt inom EU och i GATT-sammanhang.

21.5.2 Statliga ersättningar

Med statliga ersättningar menar vi de medel staten tillför upphovsmän eller utövare grund av inskränkningar i upphovsrätten eller därför att upphovsrättslig reglering saknas men det offentliga utnyttjandet är sådan omfattav ning att det motiverar att ersättning utgår. Dessa ersättningar är ojfentligrättsliga. De utgår i mer eller mindre tydlig proportion till utförda prestationer. Den första ersättningen av denna typ är den år 1954 införda biblioteksersättningen som ersätter författare, översättare och bokillustratörer för utlåningen av deras verk vid folkbiblioteken och skolbiblioteken och utnyttjandet av referensexemplar och läsning bibliotek. Ersättning författare och översättare för utnyttjandet deras verk i form av av talböcker och taltidningar har också utgått under hela tidsperioden. Rättighetshavama på musikområdet får sedan 1982 viss ersättning för att deras verk utnyttjas för privatkopiering. Fr.o.m. år 1988 har upphovsmännen musikområdet och fonogramartister också fått en viss kollektiv kompensation för att deras verk används av biblioteken. Försök har gjorts att bildområdet upprätta generella ersättningssystem med biblioteksersättningen som mönster. Det har för det första gällt utställningsersättning, dvs. att konstnärer får ersättning för att verk som fortfarande är i deras ägo får disponeras för utställningar. Detta har emellertid fallit att staten inte varit beredd att ge ersättning för utställningar i någon annans regi än statens egen. Sedan år 1978 betalar statliga utställningsarrangörer utställningsersättning enligt avtal mellan staten och berörda konstnärsorganisationer. Vissa kommuner har egen hand infört utställningsersättning. År 1982 infördes statlig visningsersättning till bild- och formkonstnärer en för att deras verk i statens och annan offentlig ägo visas för allmänheten eller används annat allmännyttigt sätt. Biblioteksersättning, talboksersättning och särskilda ersättningsinsatser för utlåning av musikaliska verk från bibliotek har principiell anknytning till upphovsrättsområdet genom att de utgör kompensation för inskränkningar i upphovsrätten. Formellt är de dock offentligrättsliga ersättningar. När en upphovsman träffar avtal om utnyttjande av verk som han eller hon fortfarande äger som när det gäller att ställa ut bildkonst och upphovsman- nen får utställningsersättning för att utställaren under begränsad tid får använda konstverken är det inte fråga om upphovsrättsligt anknuten ersättning. - Här är det fråga om den rätt som tillkommer upphovsmannen när denne tillhandahåller en vara eller tjänst mot kontant betalning. Upphovsmannen en

SOU 1995: 85

har full förfoganderätt över sitt verk och kan välja vilka villkor det ska användas.

Bibliotekersättningen Biblioteksersättningen beräknas med ett visst örestal för varje hemlån från folk- och skolbiblioteken av svenskt litterärt verk i original den s.k. grundmultipeln, dels ett årligt belopp per referensexemplar av svenskt originalverk fyra gånger grundmultipeln. Ersättningsmultiplarna för översättare är hälften av multiplama för originalverk. Reglerna för biblioteksersättningen och ersättningens multiplar fastställdes tidigare ensidigt av staten. I början av 1970-talet etablerades förhandlingslik- V nande överläggningar mellan staten och upphovsmannaorganisationerna. Hösten 1985 träffade regeringen överenskommelse med upphovsmannaorganisationema förhandlingsordning. Regeringen har därigenom åtagit om en sig att förhandla med organisationerna om storleken av grundmultipeln. När avtal har träffats, lägger regeringen fram ett förslag för riksdagen om det anslag som behövs för det avtalade grundbeloppet. Den viktigaste innebörden i den förhandlingsordningen är att upphovsmännen uppnått viss parallellinya tet med löneförhandlingar. Grundmultipeln, det vill säga ersättningen för hemlån av svenska originalverk har utvecklats från 18 öre 1973 till 89 öre 1994.

Diagram 21 .5.2 Biblioteksersâtmingens örestal. 1994 års penningsvärde samt löpande penningsvärde. Ersättning i öre 1 OO

. s.. .ä 80 I 70 1994 års 60 penningvärde 50 :De- Löpande 40 priser 30 20 10 O mrnh ox -4 Ö Ö l O Ö TW. T °° ° ° ° -° | | Källa: Tabell 2l.5.2a

Konstnärspolitik

Bibliteksersättningens storlek avgörs av grundmultipelns storlek och av omfattningen av utlåningen och antalet referensexemplar i folk- och skolbibliotek. Under en lång följd av år ökade utlåningen vid folkbiblioteken, vilken utgör den dominerande delen av utlåningen, men från mitten av 1980-talet skedde en vändning och biblioteksutlåningen gick nedåt för att under de senaste åren åter öka till något över 1973 års nivå. 1993 var utlåningen drygt 67 miljoner böcker. Från år 1994 tas också hänsyn till det utnyttjande som sker genom läsning bibliotek. Sammantaget har de olika beräkningskomponenterna resulterat i en utveckling av anslaget till biblioteksersättning i löpande priser från 13 miljoner kronor 1973/74 till nära 88 miljoner kronor 1993/94. I fasta priser betyder det en ökning med 38 %. Anslaget tillförs en särskild fond Sveriges författarfond där upphovs- - männens organisationer utser majoriteten av styrelseledamöterna. Att upphovsmännen själva har ett avgörande inflytande över biblioteksersättningens användning är en naturlig följd av att den betraktas just som en ersättning trots att den i formell mening inte är upphovsrättsligt grundad. Denna syn på medlen har ytterligare befästs genom den nu gällande förhandlingsordningen. Ur Författarfonden utbetalas individuell ersättning författarpenning och från och med 1982 översättarpenning med de belopp öretal per hemlån och referensexemplar, vilka årligen bestäms av regeringen efter samråd med upphovsmannaorganisationerna. Som regel uppgår författarpenningen till 60 % av grundmultipelns örestal. Det totala beloppet per individ reduceras stort vid höga utlåningstal.

SOU 1995: 85

Diagram 21 .5.3 Fötfattar- och översättarpenning iantal mottagare och totalt

belopp i antal 1 000 kronor. 1994 års penningvärde

Antal 1 000 kronor Antal

1:322:

"

4 000 Hela anslaget 80 000 3 500 Ersättning författare 70 000 3 000 60 000 AZTotalt belopp 2 500 m1 författar- -- 50 000 -- penning 1 . . tkr 2 000 40 000 .- 1 500 -o--Genomsnitts- 30 000 Aøåü belopp " per 1 000 mottagare i kr 20 000 --

10 000 500 " A Antal motta- 0 gare högra 0 " . skalan

Källa: Tabell 21.5.3a Tabell 21.5.4a

De medel som återstår, då författar- och översättarpenningar har fördelats,

drygt två tredjedelar, och kostnaderna för fondens administration betalats,

kallas fondens fria del.

Fondens fria del används för:

garanterade författarpenningar, femåriga arbetsstipendier, framför allt till yngre författare, vilket ger grundtrygghet under utbildningsåren, då inkomsterna i övrigt ofta är

små,

ett- och tvååriga stipendier, resestipendier, pensioner, tillfälliga bidrag av social natur. -

Dessutom kan fonden bidrag till särskilda ändamål inom litteraturområge det. Bl.a. får upphovsmännens organisationer bidrag till sin verksamhet.

Författarfondens styrelse inledde 1972 en försöksverksamhet med garante-

rad författarpenning som innebär att ett fast årligt belopp utgår istället för den

statistiskt beräknade författarpenningen. Systemet permanentades 1976. En-

ligt den bedömning som då gjordes borde i ett slutperspektiv ca 175 författa-

re, översättare och bokillustratörer uppbära garantin. Det är fondstyrelsen

beslutar om antalet innehavare och om garantins storlek. som

K onstnärspol itik

Diagram 21 .5.4 Garanterad författarpenning i antal mottagare och i antal 1 000 kronor. 1994 års penningvärde.

l 000-tal kronor Antal 140 000 250 .- -. D-El-EI 120 000 . -- I Genomsnitts- 200 " belopp per 100 000 . " mottagare i kr ._. I/ 150 80 000 // -- " 4 Totalt belopp 60 000 tk r . 100

:El--Antalarjnotta-

40 000 -- 50 gare ogra 20 000 u-o-o skalan -- gz.á°äo°ø O, 0 : : : : : : : i i 0 å l O Cñ D O Öl Öl V ä Z l å å Q Q å Q Q Vi D O 01 V3 OO v v- ö V l l l OOOOOO O ON ONO l S i 2 i i i i i

Källa: Tabell 21.5.3a Tabell 21.5.4a

Ersättning till rättighets/uzvare på nzusikonzrøidei

Mot bakgrund av den ökande privatkopieringen av fonogram- och videogram beslutade riksdagen 1982 om medel som syftade till att kompensera för privatkopieringens negativa verkningar samtidigt som kulturpolitiskt önskvärda effekter eftersträvades bl.a. för att söka stimulera utövandet och spridningen av svensk musik. Ersättningen utgick budgetåret 1982/83 med 8 miljoner kronor, men med hänvisning till att den redovisade försäljningen av oinspelade kassettband minskade sänktes beloppet 1984/85 till 5 miljoner kronor och 1985/86 till 3 miljoner kronor. En marginell höjning gjordes i början på 1990-talet. Ersättningen delas mellan STIM, VSAMI, IFPI 8 och tidigare också någon organisation för svenska oberoende musikproducenter. Den kompensation som utgick angavs till en början vara en temporär lösning i avvaktan resultaten av den pågående upphovsrättsutredningen. Upphovsrättsutredningen lade 1983 fram ett förslag om avgifter oinspelade ljud- och videoband som innebär att den som tillverkar eller importerar band erlägger en avgift till organisationer som representerar de olika rättighetshavarna. I samband med översynen av filmpolitiken år 1991 föreslogs ånyo att en avgift skulle införas Något förslag till avgift har dock inte pre-

8 Svenska The International Federation of the Phonographic gruppen av Industry. 9 SOU 1991:105: Filmproduktion och filmkulturell verksamhet i Sverige. slutbetänkande av Utredningen om översyn av filmstödet. 483

SOU 1995: 85

senterats för riksdagen. I prop. 1992/931214 uttalade föredragande statsråd sitt principiella stöd för införande av avgift men ansåg att förslag inte skulle läggas fram förrän frågan färdigbehandlats av EU. Lagutskottet uttalade sitt stöd för införande av avgiften och menade att regeringen så snart det är möjligt bör återkomma till riksdagen med förslag till lag. 10

Frågan om musikalieersätming Konstnärsnämnden fick fr.o.m. budgetåret 1988/89 särskilda medel för att i form av bidrag och stipendier kompensera tonsättare och fonogramartister för att deras verk används bibliotek. Kompensationen för musikalieutnyttjandet bibliotek är till skillnad mot biblioteksersättningen för boklån inte direkt relaterad till antalet lån. Beloppet har i stället avpassats efter en allmän rimlighetsbedörnning. Mot bakgrund av att riksdagen 1991 uttalande sig för ett ersättningssystem ett mer objektivt sätt var kopplat till bibliotekens innehav eller utlåning som av musikalier gav regeringen Kulturrådet i uppdrag att se över formerna för ersättningen till upphovsmännen. Det förslag som lämnades anknöt till sin utformning till biblioteksersättningssystemet. Med hänvisning till den ekonomiska situationen avvisades dock i budgetpropositionen 1993 en förändring. För ändamålet utgick budgetåret 1993/94 3,6 miljoner kronor.

Visningsersätming till bildkonstnärer Bildkonstnärerna ställde redan under 1970-talet krav ersättning för att bildkonst i samhällets ägo visas offentligt. Regeringen tillsatte 1977 en utredning som skulle överväga hur en sådan kompensation skulle kunna beräknas. Ett rättvisande beräkningssystem ansågs emellertid bli för komplicerat och dyrbart. Riksdagen fann 1982 att bildkonstnärerna ändå borde få rätt till kollektiv ersättning. Ersättningen beräknas inte utifrån en multipel per visat konstverk utan anvisas i form av en klumpsumma efter allmän skälighetsbedömning. Några förhandlingar mellan staten och konstnärsorganisationerna sker inte men överläggningar förekommer. Medlen disponeras av styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond, som sammansattes med Författarfondens styrelse som förebild. Större delen av de tidigare anvisade medlen till bidrag till bildkonstnärer fördes över till det nya anslaget till visningsersåttning. Fondstyrelsen införde redan första året vad man kallade grundersättning till vissa konstnärskategorier. Syftet var att ge yrkesverksamma konstnärer ekonomisk grundtrygghet. Ersättningen var inkomstrelaterad och utgick där-

10 Bet. 1992/93:Lu44. 484 H DsU 1981:3: Visningsersättning åt bildkonstnärer.

Konstnärspolitik

med med varierande belopp beroende mottagarens övriga inkomster upp till ett visst inkomsttak. Grundersättningen hade alltså inte något direkt samband med det offentliga utnyttjandet av den enskilde konstnärens verk. Grundersättningen var omstridd under hela den tid den tillämpades även inom fondstyrelsen. Verksamhetsåret 1986/87 det sista året grundersätt- ningen gick ut i full skala varierade ersättningen mellan ca 2 600 kronor och ca 13 000 kronor. Antalet konstnärer som fick ersättning var drygt 1 100. Regeringen gav flera gånger uttryck för skepsis mot systemet med grundersättning, bl.a. därför att ersättningen ansågs för låg för att ha någon egentlig betydelse. I budgetpropositionen år 1987 förutsattes att systemet skulle omprövas med sikte vikten av att fondmedlen används ett sätt som leder till märkbara förbättringar av enskilda konstnärers situation. Kulturutskottet mening. 12 Regeringen gjorde kravet på ändrad politik för förvar av samma delningen till ett villkor för en ökning av anslaget från 22 miljoner kronor till 32 miljoner kronor. Regeringens och riksdagens markeringar ledde till att Bildkonstnärsfondens styrelse beslutade att avveckla grundersättningen och utnyttja huvuddelen av medlen till arbetsbidrag. Fondstyrelsen införde emellertid fr.o.m. 1987/88 en individuell Visningsersättning. Den förutsatte till skillnad mot grundersättningen att ett visst antal av konstnärens verk köpts in av staten, kommun, landsting och/eller Svenska kyrkan och utgick med 3 000 kronor per år till konstnärer som fyllde detta krav oberoende av övriga inkomster. Efter några år avvecklades systemet med motiveringen att beloppet var för litet för att ge ett substansiellt bidrag till den enskildes ekonomi och för att kvalitetsaspektema inte kunde beaktas tillräckligt. Budgetåret 1994/95 uppgick anslaget till Visningsersättning till drygt 58 miljoner kronor. Det innebär att anslaget sedan det infördes 1982/83 ökat med 45 % i fast penningvärde. Ersättningen fördelas numera enbart i selektiva stödforrner som arbetsbidrag av olika längd, projektbidrag, resestiendier mm. Vi redovisar längre fram i texten fördelningen olika stödfonner.

Utställningsersättning Visningsersättning avser sådana konstverk som är i offentlig ägo. Ett annat närbesläktat begrepp har spelat stor roll i debatten sedan 1974. Det är utställningsersättning. Det avser verk i konstnärens ägo som han ställer till förfogande för utställningsändamål. Det har framförts förslag om att staten skulle stimulera införandet av generell utställningsersättning. Detta har dock avvisats av såväl regering som riksdag. Statens inställning är att krav ersättning ska riktas till utställningsarrangören. För den statliga sektorn har avtal träffats om utställningsersätt-

12 KrU l986/87:l2, 28. 485 s.

SOU 1995: 85

ning med konstnärsorganisationerna. Vissa kommuner ger också utställningsersättning, men för detta utgår inga statliga bidrag. Sedan 1991 har dock staten ökat sina bidrag till konstföreningsrörelsen för att den ska ha viss ekonomisk möjlighet att ersätta konstnärer som ställer ut i föreningsregi.

21.5 .3 Bidrag till konstnärer

Vid sidan om ersättningar utgår statliga bidrag och stipendier i olika former till konstnärer. Merparten av bidragen fördelas av Konstnärsnämnden och den till nämnden knutna Bildkonstnärsfonden samt av Författarfonden. Stöd utgår till alla kategorier av konstnärer i form av inkomstgarantier, långtidsstipendier, konstnärsbidrag av olika typer. - Inkomstgarantier för konstnärer tillkom 1964 då under beteckningen statliga konstnärsbelöningar och utgår till den som står för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv. De 10-åriga långtidsstipendierna tillkom 1991 som ett alternativ till inkomstgarantierna men utgår till skillnad från garantiema med ett fast belopp tre basbelopp under en period av tio år. När de första stipendiema inrättades var tanken att systemet skulle byggas ut med 15 per under 10 så att det fullt utbyggt skulle omfatta 150 stipendier. Dessa skulle sedan successivt få nya innehavare. Den ursprungliga tanken tillämpades i tre år men sedan avbröts utbyggnaden av systemet. För närvarande finns alltså 45 långtidsstipendier. Konstnärsbidrag är en samlingsbeteckning för olika tidsbegränsade stipendier och bidrag. De kan utgå som arbetsstipendier av olika längd och storlek ett-, två- eller femåriga. - Projektbidrag avser målinriktat konstnärligt utvecklingsarbete av mer kostnadskrävande natur. De kan också vara tvärkonstnärliga. Vidare utgår bidrag för internationellt kulturutbyte i form av resestipendier, bidrag för svenska konstnärers verksamhet utomlands samt sedan 1992 också för att stödja utländska konstnärers vistelse i Sverige. Den sociala tryggheten för de konstnärer som grund av ålder eller sjukdom kan antas ha sin konstnärligt produktiva period bakom garanteras i princip inom ramen för det allmänna trygghetssystemet. Visst stöd har dock givits inom kulturpolitikens ram i form av pensioner och pensionsbidrag. Slutligen har stöd lämnats till för konstnärer gemensamma ändamål i form av organisationsbidrag, investeringsbidrag till kollektivverkstäder m.m. Bidragen har syftat till att såväl ge utövare av konstnärliga yrken en ekonomisk trygghet som att skapa förutsättningar för experiment och nydanande.

Konstnärspolitik

Bidrag går i första hand till: Konstnärer som nyligen avslutat sin utbildning eller i övrigt är i början av sin yrkesverksamhet som ges ekonomiska förutsättningar att vidareutvecksin förmåga. Konstnärer som har dokumenterat en konstnärlig yrkesverksamhet av be- tydelse under en följd av år men som trots detta har ekonomiska svårigheter till fortsatt yrkesutövning. Att göra det möjligt för en konstnär att under kortare tid ägna sig konst- närliga experiment utan att behöva ta direkt hänsyn till det omedelbara ekonomiska utbytet. Vidareutbildning eller fortbildning. - Resor eller studiebesök av värde för det konstnärliga arbetet. - Konstnärer som har ett akut behov av ekonomiskt stöd vilket inte kan till- godoses annat sätt. Konstnärer som uppnått den allmänna pensionsåldem och inte längre - som är aktiva och vars ekonomiska förhållanden är otillfredsställande. I enstaka fall kan det också vara motiverat med sådana bidrag till inte personer som uppnått pensionsåldem. Fördelningen av bidrag har alltså grundats dels konstnärliga, dels sociakriterier.

Inkomstgarantier

Inkomstgarantisystemet infördes 1976 som ersättning för de tidigare konstnärsbelöningarna. Inkomstgarantier beviljas konstnärer som står för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv. Beslut om innehavare av inkomstgaranti fattas av regeringen efter gemensamt förslag av Konstnärsnämnden och styrelsen för Sveriges författarfond eller efter yttrande av dessa organ. Vid införandet 1976 angavs att inkomstgarantierna i första hand borde avse andra konstnärsgrupper än författare, översättare och bokillustratörer. Dessa ansågs genom Författarfondens trygghetssystem och särskilt genom införandet av de garanterade författarpenningarna inte vara i samma behov av inkomstgarantierna som andra konstnärskategorier. Författarfondens styrelse delade 1976 denna uppfattning men hade 1983 med hänvisning till biblioteksersättningens värdeförsämring ändrat inställning och gavs då rätt att jämte Konstnärsnämnden föreslå innehavare av inkomstgaranti. Inkomstgarantier utgår med maximalt fem basbelopp som reduceras i förhållande till konstnärens övriga inkomster och varar livstid. Det genomsnittliga utnyttjandet av inkomstgarantin har inte någon gång överskridit 60 %. De punktundersökningar vi gjort visar genomgående en grupp om 20-25 % av innehavare som inte tar ut något garantibelopp alls, en lika stor grupp som tar ut maxbelopp och så 50 % i en glidande skala mellan lite och ganska mycket.

SOU 1995: 85

Bild- och formkonstnärer är den största mottagargruppen följd av författare. Det faktum att ett antal av inkomstgarantirummen inte utnyttjades grund av att innehavarna hade för hög årsinkomst användes av Konstnärsnämnden mellan 1985 och 1989 som argument för att ytterligare innehavare skulle utses.

21.5.4 Fördelningen av ersättningar och bidrag

Vi har i det föregående beskrivit de olika formerna för statliga ersättningar och bidrag samt i vissa delar också redovisat hur dessa fördelats olika konstnärskategorier. Vi ska här för respektive konstnärskategori sammanfatta tilldelning och fördelning av ersättningar och bidrag.

F ötjfattare, översättare, dramatiker m.fl. Det statliga stödet till författare, översättare och dramatiker har anvisats som biblioteksersättning, som bidrag till konstnärer och i form av inkomstgarantier och långtidsstipendier. Det sammanlagda ekonomiska värdet av dessa anslag uppgick 1973/74 uttryckt i 1994 års penningvärde till knappt - - 75 miljoner kronor, 1982/83 till knappt 90 miljoner kronor och 1993/94 till nästan 99 miljoner kronor. För tjugoårsperioden innebär det en ökning med 32 %. Stödet har fördelats till författare m.fl. i stort sett i alla de former redogjort för. Antalsmässigt har författarpenningen varit den överlägset dominerande formen. Antalet mottagare har under perioden ökat från 2 700 till knappt 4 000. De därefter vanligaste stödformema har varit 1-2-årsstipendier legat mellan 3-400, garanterad författarpenning som ökat från ca 100 till som drygt 230 och därmed passerat pensioner och resebidrag i antal.

Konstnärspolitik

Diagram 21 .5.5 Ersättningar och bidrag till författare mfl. Antal mottagare.

Antal mottagare 6 000 --

H Resebidrag m.m

5 000 internationellt -- .:. T 7h. E l-Z-årsstipendier § 4 000

-- s I S-årsstipendier

å § ä Pensioner ä 3000.

ä x ä Garanterad författar-

N ä

ä översättarpenning ä 2000 ä - ä ä Författarä översättarpenning ä ä ä 1000- ä Inkomstgarantierl

s

ä Långtidsstipendier å ä

V l C Vi D ON Öl l l OO OO OO OO ON x x x x x V D CN Öl V OO -9 l l l OO OO OO ON Ö G O O G O ON v-uy-u-uv-nâøw-

Källa: Tabell 21.5.5a Tabell 21.5.3a

Ser vi till de ekonomiska proportionerna för olika stödformer reduceras

författarpenningens betydelse medan den garanterade författarpenningen, in-

komstgarantier och långtidsstipendier ökar. Bidragen till särskilda ändamål,

som bl.a. innehåller stöd till upphovsmannaorganisationema inom området,

har ianspråktagit mellan 5 och 10 % av det totala utrymmet.

SOU 1995: 85

Diagram 21 .5.6 Ersättningar och bidrag till författare mfl. F ördelat i 1 000-tals kronor. 1994 års penningvärde.

l 000-tal kronor 100000 E Administration

mm

90000 Bidrag till särskilda 80000 ändamål

70000 E Resestipendier

7 1-2-åriga

I

60000 77 arbetsstipendier

MM

50000 I 5-åriga arbetsstipendier inkl ATP 40000 Garanterade 30000 författarpenningar

20000 I-§§ Författar-

överssättarpenning 10000 Inkomstgarantier/ Långtidsstipendier 0 VFOMOO I Övrigt ttäääå Eiäåâä 292292

inkl. stipendietillägg 1973/74. inkl. resestipendier 1973/74. Källa: Tabell 21.5.6a 2l.5.4a

Bild- och formkonstnärer

Det statliga stödet till bild- och formkonstnärer har anvisats som bidrag till konstnärer, som visningsersättning och som inkomstgarantier och långtidsstipendier. Det sammanlagda värdet av anslagen utgjorde 1973/74 i 1994 års penningvärde ca 25 miljoner kronor, 1982/83 knappt 50 miljoner kronor och 1993/94 nästan 70 miljoner kronor. Det innebär en ökning för 20årsperioden med 180 %. Det har inte varit möjligt att ta del av material om Konstnärsnämndens stipendieverksamhet för perioden före omorganisationen 1982/83. Vi kan således inte relatera utvecklingen det senaste decenniet till förhållandena den första tiden med 1974 års kulturpolitik.

Konstnärspolitik

Förutom som inkomstgarantier och under perioden 1982/83-1992/93 som grundersättning/individuell visningsersättning har stödet till bild- och fomikonstnärer fördelats på de flesta bidragsformer redogjort för. Antalsmässigt är det fråga om två olika perioder. När individuell ersättning utgick var denna form den överlägset vanligaste med som mest nära 2 600 mottagare. Därnäst kommer I-Z-årsstipendier som mellan 1982/83 och 1991/92 ökade från 340 till nära 700. Efter 1992/93 är l-2-årsstipendierna den vanligaste formen, följd av pensionsbidrag och stöd för internationellt utbyte.

Diagram 21.5. 7 Ersättningar och bidrag till bild- och formkonstnärer. Antal

mottagare.

Antal mottagare 4 000 .-

3 500 515131- --

/ ø / /

2 500 Individuella

.- ø ø å á ersättningar / / / / 2 000 / / / / -- E12arsst1pend1er ., . . / / / / / % / / 1 500 Pensioner

1000- Dfâiâäâtâilâåâiâfár

500 -

0 | - l 1 | | CG OO W OO G .-

Källa: Tabell 21 .5.7a

Beloppsmässigt har grundersättningen ianspråktagit en stor del av det eko-

nomiska utrymmet fram till 1988 för att sedan avlösas av de 1-2-åriga ar-

betsstipendiema som absolut dominerande stödforrn.

SOU 1995: 85

Diagram 21 .5.8 Ersättningar och bidrag till bild- och formkonstnärer. F ördelat i I 000-tals kronor. 1994 års penningvärde.

1 000-tal kronor 80 000 -- 7° 00° å -- E Individuell ersättning ä ä 60 000 7 7 -- § . H Internationellt . utbyte å å å § ä 5° °°° .Projektbidrag E § § § §

40 000 E

§ § § I Arbetsstipendier N . .

§ § x ä å

30 000

Ellnkornstgarantier/

§ § ä Långtidsstipendier 20 000 I I Övrigt 10 000 . 0 .

Källa: Tabell 2l.5.8a

Upphovsmän på musikområdet, musiker och sångare och filmsamt scenkonstnärer

Det statistiska underlaget gör det inte möjligt att för ZO-årsperioden som helhet särskilja tonkonstnärema från scenkonstnärema. De måste följaktligen redovisas tillsammans. Det statliga stödet till konstnärskategoriema på dessa områden har utgått som inkomstgarantier och som konstnärsbidrag i olika former och från 1982/83 som ersättning till rättighetshavare på musik- - området. Det sammanlagda ekonomiska värdet av dessa anslag i 1994 års penningvärde uppgick 1982/83 till nära 37 miljoner kronor för att 1993/94 ha minskat till drygt 32 miljoner kronor. Minskningen faller helt på reduceringen av ersättningen till rättighetshavarna. Förutom som inkomstgarantier och den ersättning till rättighetshavarna som fördelats till upphovsmannaorganisationema för vidare fördelning har det statliga stödet utgått i form av bidrag av olika slag. Så långt som fördelningen kan följas antalsmässigt gäller samma mönster för både ton- och scenområdet. Den mest förekommande typen av stöd har varit 1-2-årsstipendier, följda av resebidrag och pensionsbidrag. Det totala antalet utdelade ersättningar och bidrag till tonkonstnärema uppgick 1982/83 till nära 300 och 1991/92 till 435. Motsvarande siffror för scen- och ñlmkonstnärema var knappt 280 respektive knappt 310.

Konstnärspolitik

Diagram 21 .5.9 Ersättningar och bidrag till tonsättare, kompositörer, musiker och sångare. Antal mottagare.

Antal mottagare 500 450 400 El Resebidrag m.m. internationellt 3 50 E 1-2-årsstipendier 300 250 Ill 5-årsstipendier

200 Pensioner 150 Inkomstgarantier/ 100 Långtidsstipendier 5 0

0 C6 O C 61 hl F 2 OO OO OO O O O Ch F X X X R S E N ln 00 v- -4 N tñ oo oo oo 0x O O O ON O ON O Ch O ON .-. .-. .-. .-. .-. .-. .-

Källa: Tabell 21.5.9a

Diagram 21.5.10 Ersättningar och bidrag till scen- och filmkonstnärer. Antal mottagare.

Antal mottagare 400 .- 3 5 0 Projektbidrag

300 Film särskilda insatser

250 i Resebidrag m.m. internationellt 200 H 1-2-årsstipendier 15 0 E Pensioner 100 U Inkomstgarantier/ 5 0 Långtidsstipendier | I 0 |

Källa: Tabell 21.5. 10a

SOU 1995: 85

21.5.5 Organ för fördelning av ersättningar och bidrag

Bidrag till konstnärer bild- och form-, och ñlmområdena ton- samt scenhandhas av Konstnärsnämnden, som är en statlig myndighet. Inom Konstnärsnämnden finns fyra organ som svarar för fördelningen olika områden. Ett av dem är bildkonstnärsfondens styrelse. De övriga organen som går under beteckningen arbetsgrupper fördelar bidrag till tonsättare och komponister, utövande musiker och sångare samt scen- och filmkonstnärer inklusive dansare. Med få undantag består Konstnärsnämndens styrelse och de fyra bidragsfördelande organen av yrkesverksamma konstnärer inom respektive områden. Frågan om att inrätta ytterligare fonder med separata styrelser har flera gånger aktualiserats av Konstnärsnämnden som begärt ombildning av arbetsgrupperna till en tonsättarfond, en musikerfond och en scenfond. Det har inte skett. Biblioteksersättningen tillförs en särskild fond, Sveriges författarfond. Fondstyrelsen har 14 ledamöter och lika många suppleanter. Fyra leda-

möter, däribland ordföranden, utses av regeringen. Övriga ledamöter utses

av Sveriges Författarförbund och illustratörernas organisationer. Dessa har således majoritet i fondens styrelse. Författarfondens styrelse är också fördelningsorgan för de konstnärsbidrag som går till författare och översättare. Den direkta möjligheten för organisationerna att utse ledamöter i de fördelande organen har minskats under senare år.

21.5 .6 Några viktiga drag i systemet med ersättningar och bidrag

Fem huvudkomponenter kan urskiljas i det statliga ersättningssystemet, nämligen frågan om ersättningen som princip, beräkningssätt, typ och sammansättning av det organ som förvaltar medlen, principerna för fördelning av medlen samt frågan om rätten att förhandla om ersättningens storlek. Nuvarande system bygger en avvägning mellan statens och konstnärernas intressen. I avsnittet diskuterar vi olika principer som hävdas, tillämpas eller kan iakttas. Det är då sällan fråga om formellt beslutade principer utan principer i bemärkelsen synsätt.

Principen om ersättning Staten har genom att göra ersättning till ett mål för konstnärspolitiken givit ett allmänt motiv för dess tillämpning. Andra statliga motiv ligger i de val man 494 gjort när man inskränkt upphovsrätten och därmed fråntagit konstnärerna

Konstnärspolitik

möjligheten att ekonomiskt kontrollera allt utnyttjande av sina verk. För det tredje har det samhälleliga utnyttjandet av konstnärliga verk i vissa fall fått en sådan omfattning att det förefaller rimligt att ersättning ges, även om det inte finns någon lagprincip som inskränkts. För konstnärerna handlar det naturligtvis också om legitimering av en princip men från delvis andra utgångspunkter. Den grundläggande frågan är den om statliga medel är en rättighet eller en gåva. Bidrag har av många setts mindre tilltalande form för staten att uttrycka sin positiva syn på som en konstnärlig verksamhet, eller kanske snarare en mindre tilltalande form för en konstnär att bli uppskattad på. För de skapande konstnärerna är ett huvudmotiv för offentlig ersättning att det offentliga utnyttjandet vållar ekonomisk skada genom att minska försäljningen av deras verk. Konstnären hävdar en moralisk rätt till ersättning för det utnyttjande som han själv inte tillåts kontrollera. Staten har då enligt konstnärerna en skyldighet att träda in med ersättning. Ett ytterligare argumentationssteg är att jämställa ersättningen med lön och därmed kunna koppla ersättningens storlek till löneutvecklingen i samhället. Biblioteksersättning och talboksersättning har existerat sedan länge. Prin- .1982 cipen om statlig ersättning har fått vidare tillämpning genom tillkomsten visningsersättning till bild- och formkonstnärer och ersättning till rättigav hetshavare musikområdet som kompensation för privatkopieringens verkningar. Kompensationen för utnyttjande bibliotek av fonogram och noter befinner sig fortfarande tröskeln till ersättningsprincipen. Medel utgår i form av s.k. särskilda insatser.

Beräkningssätt Ersättningar kan å ena sidan knytas till något objektivt och kvantitativt mätbart eller uppskattat eller å andra sidan vara resultatet av kulturpolitiska bedömningar. Då alla ersättningar av nödvändiga skäl innehåller ett moment av ekonomiskt ställningstagande från statens sida kan det inte existera något helt mekaniskt system. Mätbara komponenter i beräkningen av ersättningsbelopp, exempelvis den offentliga sektorns innehav, utlåning eller tillhandahållande av konstnärliga verk gör ersättningen objektivt och individuellt beräknad. Detta har betydelse två sätt. Respektive upphovsman kan ersättas i lämplig proportion till ut-

nyttjandet hans verk. Ersättningsbegreppet kan ges en tydlighet som på ett

av enkelt sätt legitimerar dess existens. . Saknas av olika skäl t.ex. grund av praktiska svårigheter objektivt - mätta komponenter talar man om en kollektiv ersättning. Bestämningen av det totala beloppet görs som en kulturpolitisk skälighetsprövning. Detta sätt att bestämma den kollektiva ersättningen ger inte något underlag för fördelning av individuell ersättning och därmed är dess värde som legitimering av er- 495

SOU 1995: 85

sättningsprincipen inte särskilt påtagligt. Medlen fördelas selektivt och ersättningen blir i praktiken av samma typ som de rena bidragen. Under perioden från 1974 har staten vidgat antalet ersättningar, men bromsat införande av objektiva kriterier i deras beräkningssätt. Detta gäller främst visningsersättningen men också talboksersättningen och, i Överförd betydelse, också musikalieersättningen. Den enda ersättning som i dag innehåller mätbara kriterier är biblioteksersättningen. Från konstnärshåll har man strävat efter att införa, utvidga eller förändra de objektiva inslagen i beräkningssättet. Vad gäller biblioteksersättningen har detta lyckats ett antal punkter, men författarnas mål att få principen om biblioteksersättningens grundbelopp att anknytas till den allmänna löne- och inkomstutvecklingen i samhället har inte fått gehör. Bildkonstnärema har i brist accepterade objektiva kriterier haft som mål att föra upp visningsersättningen till samma beloppsnivå som biblioteksersättningen. Detta har inte lyckats.

Organ för förvaltning och fördelning

Valet av organ och dess sammansättning hänger samman med frågan vems ersättningsmedlen är statens eller konstnäremas. - När det gäller talboksersättningen och ersättningen till rättighetshavare musikområdet lämnas den samlade ersättningen direkt till olika producentoch konstnärsorganisationer för vidare hantering. Det konstnärliga självstyret är då hundraprocentigt. När biblioteksersättningen infördes 1954 fick dess förvaltningsorgan beteckningen Författarfonden. Fondbegreppet har sedan använts för att markera att det är fråga om ersättning till skillnad från bidrag. Så tillkom Bildkonstnärsfonden 1982 i samband med införandet av visningsersättningen. Förslag om att inrätta ytterligare fonder har avvisats av statsmakterna. Fondbeteckningen har alltså tillmätts ett betydande symboliskt värde för ersättningssystemet. Formell kritik har då och då riktats mot beteckningen fond i detta sammanhang, eftersom organen fördelar medel som anslås över statsbudgeten, inte förvaltar fonderade medel. Enligt ett uttalande av Justitiekanslern 1982 är Författarfonden att betrakta statlig myndighet. 13 Den jämställs därmed med Konstnärsnämnden och som dess arbetsgrupper, och då också styrelsen för Bildkonstnärsfonden. Tre modeller för sammansättning av fondstyrelser, nämnder och arbetsgrupper i dessa myndigheter illustrerar balansgången mellan två principer; konstnärskontroll och statskontroll:

13 JK-beslut 1982. Vissa beslut och yttranden justitiekanslern vilka har av 496 bedömts vara av allmänt intresse.

Konstnärspolitik

konstnärerna utser genom sina organisationer själva ledamöter i organen genom bemyndigande i lag om överlämnande av förvaltningsuppgifter, regeringen utser ledamöter efter att i formell ordning inhämtat förslag från organisationerna anges då i förordningen för respektive organ, regeringen utser ledamöterna enligt förordningen för respektive organ. - Med uppgiften att fördela kollektiv ersättning har följt uppfattningen att det är rimligt att representanter för de ersättningsberättigade upphovsmännen har plats i det beslutande organet. Från konstnärsorganisationema med deras strävan efter autonomi och kontroll har detta hävdats med emfas. Man har också ett sätt som leder tankarna till forskningsvärlden hävdat föreställningen de egna som de mest insiktsfulla bedömarna av det konstnärliga om arbetet. Men just begreppen kompetens, kunskaper och insikter är också användbara grund för andra slutsatser än att en viss organisation ska ha rätt att som utse bedömama. Kompetensen kan -i varierande grad finnas också utan- för organisationema. Detta möjliggör synsättet att det är en fördel om ledamöterna i en styrelse med konstnärliga kvalitetsbedömningar som huvuduppgift kan arbeta obundet i förhållande till fackliga organisationer eller in-

tresseorganisationer.14 I detta fall gällde det Bildkonstnärsfonden. Redan

1988 hade synsättet tillämpats Konstrådet och Konstnärsnämnden. Detta markerar delvis ett principiellt återtåg från ett korporativt synsätt men har kanske främst sin orsak i organisationsbilden inom de olika konstartema. Där det finns stark sammanhållande organisation som författarsidan har frågan en obundenheten inte dykt upp. Där splittring finns i form av ett antal genreom organisationer, konkurrerande organisationer och starka konstnärskrafter utanför organisationerna som bild- och formornrådet blir obundenheten aktuell. I hög grad handlar det om de värden som kan bytas mellan stat och organisation. På författarsidan har förankringen i organisationen gett legitimitet hela ersättnings- och bidragsprocessen. På bild- och formområdet har organisationsrepresentation i beslutsorganen i stället kommit att framstå som ett problem. Det bör här betonas att staten inte vill blanda sig i de enskilda konstnärliga bedömningama och därför vill ha dessa utförda ett sätt som accepteras som legitimt inom berörda konstnärskårer.

F ördelningsprinciper Att staten inte vill styra de enskilda konstnärliga bedömningama betyder inte att fältet lämnas helt fritt för de beslutande organen att själva avgöra hur er-

14 Prop. 1993/94100 bil. 12, 32. 497 s.

SOU 1995: 85

sättningsmedlen ska användas. Staten fastställer principer och riktlinjer för fördelningen. Detta gäller både för den grundläggande avvägningen mellan hur stor del av de totala medlen som ska avsättas för individuell ersättning, också för men användningen av den kollektiva ersättningen. I avvägningen mellan individuell ersättning och kollektiv eller "fri del ligger en balansgång mellan två principer. Den ena markerar att de pengar som betalas ut ses som en ersättning, en individuell rätt. Den andra hävdar behovet av kvalitetsbedömning. Behovet av en kollektiv/frf del är delvis ett gemensamt intresse för stat och organisation, den ger nämligen inte bara utrymme för selektiv kulturpolitik från statens sida utan också från konstnärsorganisationens sida, i meningen utrymme för kollegial bedömning. I bägge fallen är det fråga att om skapa ett utrymme för icke-marknadsberoende agerande. Som konstaterat är det bara biblioteksersättningen som i sig innehåller objektiva kriterier som möjliggör individuell ersättning i proportion till utnyttjandet. Det betyder att i den mån individuell ersättning ska kunna utgå de ur övriga ersättningarna måste man konstruera kriterier för sådan. Inom visen ningsersättningen har två försök gjorts, det första i form s.k. grundersättav ning, den andra i form av den s.k. individuella visningsersättningen. Båda dessa system har övergivits efter kritik från bl.a. statsmakterna. En jämförelse med biblioteksersättningens individuella del visar att antalet mottagare där har varit avsevärt större än inom visningsersättningen, att men den individuella ersättningen genomgående inte ianspråktagit mer än en tredjedel av det totala ersättningsbeloppet. Det genomsnittliga ersättningsbeloppet för författare låg 1988/89 bara drygt l 000 kronor högre än visningsersättningens schablon, utan att detta togs till intäkt för kritik mot systemet. Uppenbarligen har två skilda värdeskalor tillämpats i synen de två ersättningarna. Läggs samtliga ersättningsbelopp samman har den del av dessa utgått som som individuell ersättning som högst varit mellan 35 och 40 %, utmen vecklingen har gått i riktning mot dagens situation med knappt 20 % i individuell ersättning. För resterande 80 % av ersättningsmedlen gäller samma fördelningsprinciper som för de rena bidragsmedlen. En huvudlinje i hela ersättnings- och bidragssystemet har utgått från att tillgängliga medel ska användas så att de leder till märkbara förbättringar av enskilda konstnärers situation. En medelsfördelning sådana grunder har förutsatt individuell prövning. Syftet att ge konstnärer möjlighet till arbetsro och även i övrigt skapa de förutsättningar som är nödvändiga för konstnärlig utveckling i ett läge där efterfrågan på stöd i varierande grad överstigit tillgängliga medel har drivit fram principerna. Att staten inte ska styra konstnärlig verksamhet var en etablerad princip redan före de stora kulturpolitiska reforrnerna. Den bekräftades 1974 och har

Konstnärspolitik

ytterligare befästs under de gångna 20 åren. I ett avseende kan den rent av sägas ha markerats ytterligare genom att man försökt att förenkla bidragsregler och lämna större frihet de bidragsfördelade myndigheterna att disponera sina anslag.

F örhandlingsrätt Ett mål för den statliga konstnärspolitiken har varit att åtgärder och insatser ska utformas i samråd mellan staten och konstnärerna själva. Staten har i KLYS haft en samlad företrädare för konstnärerna som part att samråda med. avgränsade sammanhang har de olika konstarts- och specialförbunden I mer motsvarande roll. Formema för kontakt och diskussion har varierat haft en från informella samtal till regelrätta överläggningar men ett visst mönster har etablerats. Det har inneburit att KLYS varje år i anslutning till regeringens budgetarbete lämnat en s.k. prioriteringsskrivelse där konstnärerna givit sin

på hur den statliga konstnärspolitiken borde bedrivas och vilka ändamål

syn borde prioriteras. Efter det att riksdagen fastställt kulturbudgeten har sesom dan kulturministern träffat KLYS för överläggningar bl.a. rörande budgetutfallet. Detta mönster har under de senaste åren brutits av KLYS. I ersättningssystemet har förhandlingsrätt varit ett mål att sträva efter för konstnärsorganisaüonerna. Hösten 1985 träffade regeringen överenskommelse med upphovsmannaorganisationerna förhandlingsordning för biblioteksersättningen. Reom en geringen har åtagit sig att förhandla med organisationerna om storleken av grundmultipeln för hemlån av originalverk. Den viktigaste innebörden i förhandlingsordningen är att upphovsmännen uppnått viss parallellitet med löneförhandlingar. Bildkonstnärerna har sedan införandet av visningsersättningen utan framgång krävt förhandlingsrätt som motsvarar författarnas och då kopplat en samman denna rätt med införande av ett beräkningssystem med objektiva inslag.

21.6 Samlade effekter den statliga konstnärspolitiken

av Att bedöma den samlade effekten de konstnärspolitiska insatserna är svårt av eftersom utvecklingen i hög grad är beroende av andra faktorer i samhället. Vi kan här bara ge några enkla indikatorer nämligen. antalet konstnärer, arbetsmarknaden, konstnäremas inkomster. -

SOU 1995: 85

Det centrala i kulturpolitiken detta område är att stimulera kreativitet och förnyelse. Där är det svårt, omöjligt, att finna objektiva mått.

2l.6.1 Antalet konstnärer

Det finns ingen oomtvistlig definition av och statistik över konstnärligt verksamma personer. Vi belyser därför läget med hjälp av två olika material, SCB:s yrkesstatistik och KLYS medlemsstatistik. SCB:s yrkesstatistik över konstnärliga och litterära yrkesutövare bygger sina uppgifter på Folk- och bostadsräkningarna FoB. Grunden är individuellt lämnade uppgifter om sysselsättning, förvärvsarbete och yrke. Enligt SCB/FOB har antalet konstnärliga och litterära yrkesutövare ökat från 38 600 till ca 53 000 dvs. med 37 %, under perioden 1975-1990. ,

Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnds KLYS medlemskår har under samma period ökat från 13 700 till 26 000. Av ökningen avser större delen, ca 8 700, medlemmar i nya medlemsorganisationer medan ca 4 300 avser ökning inom tidigare medlemsorganisationer. Om vi väger in att det rimligen skett en viss tillväxt också inom de organisationer är som nya KLYS-medlemmar kan ökningen inom KLYS-kollektivet bedömas till drygt 30 %.

Konstnärspolitik

Föreningen Sv Konsthantv-

Föreningen Sv Kompositörer Populärmusik SKAP 280 515 84 av

varav nya inom 1975 befintliga 31 org

En jämförelse mellan uppgifterna från FoB och KLYS uppvisar ett tydligt gemensamt drag, att antalet konstnärer, dessa själva definierar sig, melsom lan 1975 och 1990 har ökat med närmare 40 %. Det finns betydande skillnader när det gäller absoluta tal mellan som synes de två uppgiftsseriema.

Uppgiftslämnare till FoB skall ange sin huvudsakliga sysselsättning. Många högt kvalificerade kulturskapare, bl.a. ett stort antal författare, har ett annat huvudyrke. För vissa andra grupper gäller att ganska många av olika skäl står utanför KLYS-organisationema. Ett skäl kan vara att man inte vill fackligt organiserad, ett annat att man inte uppfyller kriterierna för medvara lemskap och ett tredje att tillhör någon annan organisation. Skillnaderna man 501

SOU 1995: 85

beträffande fotograferna, slutligen, visar troligen ett yrkesklassificeringsproblem. Oberoende om man anser sig vara konstnärligt verksam eller inte hänförs man till samma yrkeskategori. Sammanfattningsvis kan konstatera att antalet konstnärer har ökat markant under den angivna perioden. Många KLYS-medlemmar är endast delvis yrkesverksamma som konstnärer. Betydligt fler personer anser sig vara yrkesverksamma som konstnärer än antalet medlemmar i KLYS visar.

Den geografiska fördelningen av konstnärliga yrkesutövare

Utvecklingen sedan 1974 har medfört en större procentuell ökning antalet av konstnärligt verksamma ute i landet än i de tre storstadsregionema. I absoluta tal kvarstår dock övervikten för storstadsregionema 55 % med klar över- - vikt för Stockholm, som är naturlig med hänsyn till arbetsmöjligheter, det kulturella klimatet osv.

Diagram 21 .6.1 Förändring mellan 1975 och 1990 av antal litterärt och konstnärligt verksamma enligt Folk- och bostadsräkrtingen i storstadslänen respektive övriga län i landet. För övriga län även fördelningen mellan anges kommuner med kulturinstituion i jämförelse med övriga kommuner i länet.

Stockholm

I 1975 Malmöhus I 1990

Göteborgs och B ohus Antal yrkesutövare 1 | |

O 5 300 600

lO l5 000 20 000

Källa: tabell 21.6. la

Konstnärspolitik

I Uppsala 1975 1990

Södermanland 1975 E

m0 j: j: ms 1990 Jönköping 1975

1990 1::

Kronoberg 1975 1990 Kalmar 1975 kommuner riga i länet I Kommuner med 1 j kulturinstitution Gotland 1975 :l

i:

1990 Blekinge 1975 -j A 1990 p: Kristianstad 1975 ::1 Y 1990 Halland 1975

1990 m:

Älvsborg 1975 ;71

1990 A Skaraborg 1975 1990

Värmland 1975 411::

mo j::: j: Örebro 1975 1990 L: I V" tmanlnnd 1975 1990

5::

Kopparberg 1975

1990 1::

Gävleborg 1975 1:1

1:: 1990 Västernorrland 1975

mo iir

Jämtland 1975 1 1990 E Västerbotten 1975 Antalyrkesulövare 1990 Norrbotten 1975 o o o 8 O 1500 2000

Källa: tabell 21.6.1a

SOU 1995: 85

Könsfördelning

Om vi ser till könsfördelningen kan vi för konstnärskollektivet helhet som konstatera att antalet kvinnor ökat markant, med 87 %, mellan 1975 och 1990, så att dessa 1990 utgjorde 45 % samtliga konstnärer. Samma av proportioner gällde för bildkonstnärer efter det att antalet kvinnliga bildkonstnärer ökat med nästan 150 % sedan 1975. Av scenkonstnärerna 1990 var 58 % kvinnor och av formgivarna 61 %. Bland författare och musiker dominerar männen. Kvinnorna utgör här 32 respektive 27 %. Det är dock värt att notera att antalet kvinnliga musiker ökat med 100 % mellan 1975 och 1990.

2 1 6 2 Arbetsmarknaden . . Ett av de mest karaktäristiska dragen kulturarbetsmarknaden är att utbudet permanent är större än efterfrågan.

Ökningen av antalet kulturskapare har de senaste decennierna också varit

betydligt större än ökningen av antalet arbetstillfällen. Överetableringen och

den strukturella arbetslösheten förefaller bestående. Den regionala obalansen är betydande med fortsatt koncentration till storstadsområdena. Det är svårt att i kvantitativa sysselsättningsgrad termer ange och arbetslöshet bland konstnärerna. Det hänger delvis samman med att det gängse arbetslöshetsbegreppet inte passar in denna grupp. Det gäller i första hand de konstnärsgrupper som inte har anställning. Arbetsmarknadsläget kan belysas med siffror från budgetåret 1992/93: 53 000 verksamma i konstnärliga och litterära yrken 13 700 arbetssökande i genomsnitt per månad 6 400 arbetslösa sökande i genomsnitt 2 300 deltagare i arbetsmarknadspolitisk åtgärd i genomsnitt De 13 700 arbetssökande fördelade sig med 55 % på bild- och formområdet, 16 % scenområdet, 16 % på tonområdet och 13 % på ordlmedieområdet. Obalansen mellan sökande och arbetstillfällen har tredubblats under 1980talet med dess högkonjunktur. Antalet kvarstående arbetssökande månad per har enligt AMS statistik ökat från 13 700 1992/93 till 19 500 1993/94 och uppgick i september 1994 till 21 600. Under 1993/94 deltog i genomsnitt 1 300 arbetssökande i arbetslivsutveckling, 900 i arbetsmarknadsutbildning och 500-600 i beredskapsarbete. Arbetslöshetskassor finns för musiker, scenkonstnärer och journalister. Det är också många konstnärer som får ersättning kontant arbetsmarkgenom nadsstöd.

Konstnärspolitik Arbetslösa kassamedlemmar i procent även icke-konstnärliga yrken

Redan under 1980-talets högkonjunktur ökade utbetalningarna ur arbetslöshetskassorna kraftigt. Det belyser den växande strukturella obalansen kulturarbetsmarknaden. Konjunkturberoendet är inte särskilt stort, men varierar mellan yrkesgruppema.

2 1 .6 .3 Inkomster Av tidigare redogörelser och undersökningar bl.a. SOU 1990:39 Konstnärens villkor har framgått att ett stort antal konstnärer lever under bekymmersamma ekonomiska villkor. Det gäller alla kategorier. Medianinkomsten för vissa stora grupper av upphovsmän och utövare varierade 1989 mellan 67 000 kronor KRO:s medlemmar och 154 000 kronor medlemmarna i Sveriges yrkesrnusikers förbund. Enligt Sveriges Författarförbund uppgick de skönlitterära författarnas medianinkomster år 1993 till 115 000 kronor. Statistiken är emellertid bristfällig och hämtad från olika undersökningar som inte är helt jämförbara. Det är stora skillnader i inkomster både mellan olika konstnärskategorier och inom de olika kategorierna. Skillnaden mellan olika konstnärskategorier återspeglar att vissa konstarter är mindre efterfrågade än andra. Skillnaden inom respektive kategori sammanhänger med det självklara förhållandet att vissa arbetsformer ger bättre inkomster än andra och att vissa konstnärer är mer framgångsrika än andra.

21.7 Sammanfattande iakttagelser

Den statliga konstnärspolitiken existerade i sina huvuddrag redan före 1974 års kulturpolitiska beslut. Men genom den grundliga genomarbetning som föregick besluten skapades ett systern av mål och medel som alltjämt fungerar. De kulturpolitiska målen om yttrandefrihet, mångfald och förnyelse har i praktiken kompletterats med ett kvalitetsmål som tidigast uttrycktes det konstnärspolitiska området. De fyra principer för konstnärspolitiken som lades fast vid mitten av 1970-talet och kort kan sammanfattas som arbete, ersättning, bidrag - som

SOU 1995: 85

och samråd mellan stat och konstnärer har fungerat målkonkretisering - som och medel för att uppnå de överordnade kulturpolitiska målen. Till målet att öka arbetstillfallena för konstnärerna lades 1976 ambitionen att ta tillvara konstnärernas kunnande inom områden som av tradition inte ansetts ligga inom konstnäremas arbetsfält. Några betydelsefulla former för mer en sådan utvidgning kan dock knappast sägas ha utvecklats. Utbyggnaden av kulturinstitutioner över hela landet har dock bidragit till expansion den en av traditionella arbetsmarknaden för konstnärliga yrkesutövare. Antalet konstnärer har ökat i snabbare takt än arbetstillfallena, vilket lett till en markant obalans mellan utbud och efterfrågan. Detta speglas i arbetslöshetsstatistiken och det starkt ökade behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgärder i form av beredskapsarbeten och utbildning. AMS har intagit generös en och innovativ hållning till kulturlivet. Insatsema har kommit att bli en pennanent och stor del kulturstödet. I detta ligger vissa problem bl.a. rör av som synen konstnärlig kvalitet. Den konstnärspolitiska huvudprincipen att konstnärernas försörjning i största möjliga utsträckning ska baseras ersättning för det utförda arbetet har resulterat i en utbyggnad av de statliga ersättningssystemen till att utöver författarna också omfatta bild- och formkonstnärer och upphovsmän musikornrådet. Ersättningsbegreppet har dock sedan slutet av 1980-talet förlorat en del av sin ursprungligt tänkta karaktär. De har i hög grad frikopplats från den enskilde konstnärens rätt till ersättning när denne uppfyller vissa Sbjektivt angivna krav som t.ex. att ha ett bestämt antal verk i offentlig användning eller ägo och i allt högre grad fördelats genom en selektiv kvalitetsprövning som gör att ersättning till sin form inte skiljer sig från bidrag. Avsikten med konstnärsbidragen har varit att både ekonomiskt stödja konstnärer som har svårt att ekonomiskt klara sig sin konstnärliga verksamhet och att främja den konstnärliga utvecklingen genom att konstnärer ge möjlighet att under någon tid ägna sig sin konst utan sikte de omedelbara försäljningsmöjlighetema. Under senare har en ökad betoning lagts vid det senare. Denna utveckling har påskyndats av regeringsuttalanden. Stort utrymme har lämnats för mottagarna att själva svara för den närmare utformningen av olika stöd och av fördelningen av stöden. Att staten inte ska styra konstnärlig verksamhet var en etablerad princip redan före de stora kulturpolitiska reformema. Den bekräftades 1974 och har ytterligare befästs under de gångna 20 åren. I ett avseende kan den rent sägas ha markerats ytav terligare genom att man försökt att förenkla bidragsregler och lämna större frihet de bidragsfördelade myndigheterna att disponera sina anslag. Den ökade användningen av projektbidrag av olika slag verkar i samma riktning. Utredningen Konstnärens villkor menade att det statliga stödet till konstnärligt arbete närmast bör jämföras med det statliga stödet till forskning.

506 15 Se not

Konstnärspolitik

Den icke-ändamålsbestämda fria forskningen är en verksamhet vars avkastning inte går att fastställa men som de allra flesta anser vara omistlig. Om det allmänna stödet till konstnärlig verksamhet och dess institutioner teatrar, - Orkestrar etc. kan liknas vid statens finansiering av forskningens basorgani- sation vid universitet och högskolor kan Författarfondens och Konstnärsnämndens bidrag till konstnärer närmast jämföras med forskningsråden och deras stöd till forskare i form av forskartjänster och projektpengar. Inom konstområden inte har starkt utbyggt institutionsnät har konstnärsbisom ett dragen funktionen av anslag till individuellt bedriven konstnärlig verksamhet. Statens uppföljning av bidragsgivningen har generellt sett ökat under senaår. Även kulturmyndighetema konstnärsområdet har infogats i den re nya statliga budgetstyrningsprocessen. Det innebär bl.a. att Verksamhetsmål sätts upp mot vilka resultaten av verksamheten skall ställas. Utvärderingar av bidragssystemen har blivit en central uppgift för de bidragsfördelande myndigheterna. Att mäta effekterna av gjorda insatser är mycket svårt. De omedelbara resultaten av det statliga stödet är att berörda konstnärer ges möjlighet till fortsatt och fördjupat konstnärligt arbete. Syftet att ge mottagarna ekonomiska möjligheter att under längre tid ägna sig sin konst kan dock aldrig uppnås annat än för en förhållandevis begränsad grupp. Konstnärsstöden har emellertid fungerat som en stimulans till konstnärskåren och därmed till kulturlivet i stort.

j

açtniV mi:

3 7

22 Folkbildning och föreningsliv

Till folkbildningen räknar vi, samma sätt som staten gör i sin bidragsgiv-

ning, den verksamhet som bedrivs inom studieförbund och folkhögskolor. Inom ramen för kapitel 6-10 har antalet studiecirklar och kulturprogram i studieförbundens regi redovisats inom varje konstområde. Här sammanfattar vi utvecklingen i mer övergripande termer. Vi redogör också översiktligt för utvecklingen inom folkhögskoloma. Avslutningsvis ger vi några grunddrag i fråga om det svenska organisationslivet i övrigt.

Folkbildning och föreningsliv karaktäriseras av att förenings- och organisationslivet i Sverige är mångsidigt och berör nästan hela den vuxna befolkningen. Det finns 19-20 miljoner föreningsmedlemsskap i landet, ca en fjärdedel av landets befolkning har deltagit i minst en kurs eller studiecirkel det senaste året, det finns elva studieförbundl, de flesta med förankring inom folkrörelser och föreningsliv. Så gott som alla fackliga och politiska och många ideella organisationer är medlemmar i något av studieförbunden, de flesta studieförbund har verksamhet i alla kommuner och har tillsammans ca 850 lokalavdelningar, den viktigaste arbetsformen är studiecirkeln, andra arbetsformer är t.ex. kulturprogram och föreläsningar, efter folkbildningsreformen 1991 har studieförbunden stor frihet att själva styra sina arbetsformer, läsåret 1994/95 fanns det 136 folkhögskolor med statsbidrag de flesta folkhögskolor har en eller flera folkrörelser som huvudman, andra huvudmän är landsting eller primärkommun, enligt nuvarande förordning om statsbidrag till folkbildningen lämnas ett sammanhållet statsbidrag till folkhögskolor och studieförbund vilket fördelas av folkbildningens eget organ, Folkbild-

ningsrådet

Arbetarnas bildningsförbund ABF, Frikyrkliga studieförbundet FS, Folkuniversitetet FU, KFUK-KFUMzs studieförbund, Studieförbundet Medborgarskolan Mbsk, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet NBV, Studiefrämjandet Sfr, Svenska idrottsrörelsens studieförbund SISU, Sveriges kyrkliga studieförbund SKS, Studieförbundet Vuxenskolan SV och Tjänstemännens bildningsverksamhet TBV. SFS 1991:977. 509

SOU 1995: 85

de senaste åren har betydande belopp tillförts folkbildningen i form av arbetsmarknadsmedel, det finns en rik flora av kulturföreningar där aktivitetsgraden är hög men där undersökningar anger minskning av medlemsstalen, också föreningar med annat huvudsyfte än kultur har kulturinslag i verksamheten och har betydelse för människors kontakt med kultur.

22.1 En folkbildningsrefonn varje decennium

I början av 1970-talet bestod studieförbundens verksamhet av tre grenar: studiecirklar, föreläsningar och s.k. övrig verksamhet. Inom ramen för studiecirkelverksamheten förekom allmänna studiecirklar, universitetscirklar och cirklar i svenska för invandrare. I den s.k. övriga verksamheten ingick bl.a. kurser och konferenser, barn och ungdomsverksamhet, äldreverksamhet, handikappverksamhet och annan gruppverksamhet. En viss del av de allmänna studiecirklarna och universitetscirklarna utgjordes av cirklar i kulturämnen. Med 1974 års kulturproposition som grund beslutade riksdagen att ersätta det tidigare bidraget till föreläsningsverksamhet med ett statsbidrag till kulturprogram inom föreningslivet. Det nya bidraget var väsentligt större än tidigare föreläsningsbidrag och skulle ses som ett komplement till studiecirkelverksamheten. En mindre del av bidraget förmedlades via länsbildningsförbunden till föreningar utanför folkbildningen. År 1981 korn folkbildningsreform byggde vidare på 1974 års en som kulturpolitiska beslut.3 Folkrörelsernas och folkbildningens roll kultursom skapare och kulturförmedlare gavs förstärkt betoning. Ett nytt bidragssystem infördes. Studieförbundens verksamhet indelades fortsättningsvis i studiecirkelverksamhet, kulturverksamhet, kurs- och konferensverksamhet samt övrig verksamhet. Till kulturverksamhet hänfördes liksom tidigare kulturprogram framförda inför en publik, men även s.k. kulturgrupper. Till kulturgruppsverksamheten räknades ensembler, körer, dans- och teatergrupper m.fl. vars huvudsyfte var att förbereda en redovisning av gruppens arbete. En mindre del av medlen för kulturverksamhet gick fortfarande till föreningar utanför folkbildningen för kulturprogramverksamhet. Gränsdragningen mellan studiecirklar och kulturverksamhet avgjordes av syftet med verksamheten. Om syftet var att vidga gruppens kunskaper och

510 3 Prop. 1980/81 :127.

Folkbildning och föreningsliv

allmänna orientering fick verksamheten bidrag som studiecirkel, om syftet var att göra en presentation inför publik skulle den ges stöd från anslaget för kulturverksamhet. År 1986 gjorde Kulturrådet en utvärdering av kulturverksamheten i studieförbunden. Kulturrådet drog slutsatsen att statsbidraget för kulturverksamheten borde höjas för att den verksamheten skulle ges samma möjligheter som studiecirkelverksamheten. Den senaste folkbildningsreforrnen genomfördes år 1991 grundad propositionen l990/9l:82. Ansvarsfördelning mellan staten och folkbildningen förändrades. Inom de gränser som riksdag och regering lade fast ska folkbildningen själv ta ansvar för fördelning av statsbidraget, administration, organisation samt uppföljning och utvärdering av verksamheten. Anslaget till folkbildningen utgår som ett samlat bidrag och detaljerade bidragsregler har ersatts av uttalanden om mål och syfte med statens stöd. Något särskilt bidrag till kulturverksamhet finns inte längre. Folkbildningens eget organ Folkbildningsrådet som består av företrädare för Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation RIO och Landstingsförbundet ska fördela tillgängliga medel mellan enskilda studieförbund och folkhögskolor.

22.2 Deltagande i studiecirkelverksamhet

Strax över en fjärdedel 26 % av landets befolkning 9-79 år har uppgivit att de deltagit i kurs eller studiecirkel minst gång under det senaste året.4 en en Sett över de senaste tjugo åren har andelen successivt minskat, 1976 uppgav 31 % att de hade deltagit i cirkelverksamhet. Andelen som deltagit i en kurs eller studiecirkel den senaste månaden har ända sedan 1970-talets mitt varit ca 15 %. Ca 1,9 miljoner personer deltar således i någon form av studiecirkelverksamhet. Antalet registrerade deltagare i cirkelverksamhet är emellertid närmare tre miljoner. Många av de som deltar är med i flera cirklar under ett år. Om det förklarar hela skillnaden går inte att säga. Det kan också vara så att del en personer som besvarat en intervju om kulturvanor inte känt till att den aktivitet de deltar t.ex. körsång eller danskurs, är en registrerad studiecirkel.

Olika åldersgruppers deltagande i studiecirkelverksamhet Åldersstrukturen bland de de har deltagit i studiecirkelverksom uppger att samhet har förändrats under de senaste 20 åren. I mitten 1970-talet var det

4 Nordberg J Nylöf G 1994: Kulturbarometern perioden juli 1991-juni 1993. Statens kulturråd. 511

SOU 1995: 85

främst yngre personer som uppgav att de deltagit. Den största åldersgruppen var 25-44-åringar där 39 % uppgav att de hade deltagit i en studiecirkel det senaste året och den näst största gruppen var 15-24-åringar där 30 % varit aktiva i cirkelverksamhet. Personer över 45 år deltog i mindre utsträckning. Sedan dess har utvecklingen gått mot en större andel äldre personer och en minskande andel bland yngre personer.

Diagram 22.2. 1 Andel deltagare i kurser eller studiecirkelverksamhet senaste året och senaste månaden i olika åldersgrupper, förändringar under 10 år.

% deltagare i studiecirkel 80

60 I 1983-85 år 50 D 1991-93 år 40 I 1983-85 mån 30 .1991-93 mån 20

Källa: Tabell 22.2.1a

I undersökning som Folkbildningsrådet har låtit genomföra tillsammans en med studieförbunden har undersökt deltagarna i studiecirklarna.5 Efterman en person parallellt kan delta i flera studiecirklar är det möjligt att samma som förekommer flera gånger i denna undersökning. Undersökningens personer resultat bör också läsas med visst förbehåll eftersom den enkät som gjordes endast besvarats 55 % de ll 500 deltagare som fick den. I några av av studieförbund har man i sin analys av bortfallet konstaterat att det kan finnas viss snedfördelning i svaren och vissa grupper, t.ex. funktionshindrade, en invandrare och möjligen ungdomar, bedöms vara underrepresenterade. Inom vissa studieförbund utgör dessa grupper en stor del av deltagama.

5 Svensson A 1994: Vem deltar i studeicirklar Rapport från en undersökstudieförbundens cirkelverksamhet hösten 1992. Folkning av deltagare i 512 bildningsrådet.

Folkbildning och föreningsliv

I Folkbildningsrådets undersökning fastslås att det är tydligt att studieförbunden nu har äldre deltagare i studiecirklama än vad hade i mitten man 1970-talet. Undersökningen visar att cirkeldeltagamas medelålder är 46 år. En större del av de manliga deltagarna 15-20 år medan de kvinnvar unga liga deltagarna fanns högre upp i åldrarna. Den tydligaste skillnaden mellan cirkeldeltagarna och hela befolkningen är att pensionärer är överyngre representerade bland cirkeldeltagarna. Det stora antalet äldre deltagare kan delvis bero att dessa deltar i fler cirklar.

Sambandet mellan utbildningsnivå och deltagande i studiecirklar

Bland studiecirklamas deltagare är andelen deltagare med kort grundutbildning relativt hög. I Folkbildningsrådets undersökning hade fjärde nästan var deltagare enbart folkskola som grundutbildning. Var tionde deltagare hade minst tre års utbildning från högskola eller universitet. Sambandet mellan

ålder och utbildning är tydligt, de många äldre deltagarna har kortare

en utbildning. Samtidigt är andelen av alla lågutbildade i befolkningen deltar i studiesom cirklar bara hälften så stor som andelen alla högutbildade går i studieav som cirkel. Den skillnaden har minskat obetydligt under de senaste 20 åren.

Regional fördelning

Organisationslivet är starkt decentraliserat och studieförbunden har föranken ring på de flesta orter i landet. Cirkeldeltagandet per invånare 1993/94 högst i Västerbottens och var Gävleborgs län med 531 respektive 415 deltagande 1 000 invånare och per lägst i Stockholms och Kristianstads län med 253 respektive 235 deltagande per 1 000 invånare. Generellt är det genomsnittliga deltagandet högre i norra Sverige. Av de tio kommuner som hade det högsta Cirkeldeltagandet återfanns nio i Västerbottens län och den tionde i Norrbottens län. Skillnaderna mellan olika kommuner är ganska stora.

Ämnesmässigt har estetiska ämnen och språk markant

lägre andelar av verksamheten i glesbygd medan t.ex. samhällsvetenskap, naturvetenskap och medicin, hälso- och sjukvård har en klart större andel.

Skillnader mellan män och kvinnor

Bland befolkningens flickor och kvinnor 9 år och äldre 29 % de uppger att har deltagit i studiecirkelverksarnhet det senaste året. Bland pojkar och män är

SOU 1995: 85

andelen lägre, 22 %.6 Skillnaden mellan män och kvinnors deltagande har i princip varit det samma de senaste tjugo åren. I mitten på 1970-talet deltagandet något högre både bland män 28 % var och kvinnor 33 %. Minskningen har alltså relativt sett varit större för männen. Enligt Folkbildningsrådets enkät är 63 % av studiecirkeldeltagarna kvinnor och 37 % män. Den årliga statistiken över cirkelverksamheten från SCB 1991/92 visade att kvinnorna utgjorde 58 % av deltagarna. Kvinnorna är alltså något överrepresenterade i Folkbildningsrådets enkätsvar vilket kan ha betydelse för resultaten överlag. Upp till 25 års ålder är det enligt undersökningen fler män än kvinnor bland deltagarna. Det är framför allt den stora grupp unga män som deltar i studiecirklar i improvisatorisk musik gör att andelen är så hög. Högre som i åldrarna är andelen kvinnor lika stor eller större, vilket stämmer väl med upp kvinnors högre aktivitetsgrad inom de flesta kulturområden. I den äldsta åldersgruppen 75 år och uppåt, är det återigen fler män bland deltagarna. Inom vissa ämnesgrupper utgör kvinnorna ca 90 % av deltagarna, det gäller bl.a. porslinsmålning,vävning, konstsömnad och övrig textilslöjd. En jämn könsfördelning återfinns i cirklar som t.ex. svenska, samhällskunskap, kommunala frågor och internationella frågor. I cirklar som fiske, träslöjd, jakt eller improvisatorisk musik utgjorde kvinnorna 20 % eller färre av deltagama.

Motiv för deltagande i studiecirkel I Folkbildningsrådets enkät frågades även om de huvudsakliga motiven för deltagande där de svarande fick välja mellan fem givna svarsaltemativ.7 Det dominerande motivet för deltagande att få bättre kunskap inom något var specialområde. Ett annat viktigt motiv var att träffa andra människor och vara med i gemenskapen i studiecirkeln. I rapporten studerades också motiven med utgångspunkt i olika bakgrund och livssituation. Inom den yngsta åldersgruppen dominerade alternativet att få kunskap inom sitt specialområde, medan den äldsta åldersgruppen angav gemenskapsmotivet. Kvinnor sökte sig enligt undersökningen i större utsträckning än män till studiecirklar för att träffa andra. Bland deltagare med den kortaste utbildningen större andel gemenskapsmotivet än bland angav en dem med längre utbildning.

6 Se not 4. 7 att skaffa kunskaper som har att göra med mitt arbete eller mina yrkesplaner, att skaffa kunskaper som jag har nytta av i föreningsarbete eller fackligt arbete, att bättra på mina allmänna kunskaper, att få bättre kunskaper inom något specialområde som jag är intresserad av, att träffa andra människor eller för att det är trevligt med gemenskapen i en 514 studiecirkel.

Folkbildning och föreningsliv

22.3 Utbudet studiecirklar

av

Förändringar i bidragssystemet och omgrupperingen mellan studiecirklar och kulturgrupper gör det svårt att göra jämförelse över tid för kulturverksamen heten i cirkelfonn. Under 1970-talet 1970/71-1978/79 Ökade antalet studiecirklar totalt med 73 %. Antalet kulturcirklar cirklar i de estetiska änmena ökade med 113 % och uppgick 1978/79 till nästan 37 % det totala av antalet studiecirklar. Det totala antalet studiecirklar minskade kraftigt i början av 1980-talet, vilket sannolikt hängde med de organisatoriska församman ändringar som ägde rum vid denna tid. Många de tidigare estetiska cirkav lama omforrnades till kulturgrupper. Under 1980-talets senare del ökade antalet studiecirklar gradvis och i början av 1990-talet var man åter i nästan antal 1979/80. uppe samma som I och med det nya bidragssystemet 1991 försvann verksarnhetskategorin kulturgrupper, vilket ledde till att antalet studiecirklar i estetiska änmen ökade. Verksamhetsåret 1993/94 utgjorde de estetiska cirklama 40 % det totala ca av antalet studiecirklar.

Diagram 22.31 Antalet studiecirklar i folkbildningens regi.

Antal studiecirklar 350 00 . . / / . // . I§ 300 000 .. I g / 250 000 I 200 000 I Antal cirklar

--D:Därav 150 000 " estetiska n-n/U 100 000 uppgift estetiska -- om cirklar saknas 50000--

0 :::::4:::: VFOMOON Nm NFOOOOOOOOON OOO\ mWONIOOOF \\\\ \ v-Ntñ 5550000000 ONOON oOOO\O\O\O\ OOO\ ...__.__ _ -X-

Källa: Tabell 22.3.1a

Studiecirklar i musik och konst/konsthantverk har under hela perioden utgjort huvuddelen av de estetiska studiecirklama. Från och med 1982/83 utgick inte statsbidrag till utövande dans, som därför saknas i redovisningen

några ar.

SOU 1995: 85

Diagram 223.2 Antal estetiska studiecirklar i folkbildningens regi fördelade på konstområden.

Antal studiecirklar 140 000 -. 120 000 Dans 100 000 Teater 80 000 I Film, foto, bild 60 000 El Konst/konsthantverk 40 000 I Musik 20 000

0 NC §00 DC WW GO av Källa: Tabell 22.3.2a

22.4 Utbudet av kulturprogram

När bidrag till kulturprogram i föreningslivet infördes 1974/75 växte denna verksamhet snabbt. I mitten 1970-talet redovisade studieförbunden nära 14 000 kulturprogram, vid 1980-talets slut över 100 000 kulturprogram. Sedan inträdde minskning under några år, verksamhetsåret 1991/92 redoen visades 88 500 kulturprogram, vilket var en minskning med 15 % jämfört med föregående år. De senaste åren visas nytt ökning och år 1993/94 redovisas 115 500 en Verksamhetsökningen var sannolikt inte fullt lika stor i realitearrangemang. Enligt Folkbildningsrådets bedömning har studieförbunden de senaste ten. åren höjt sin ambitionsnivå när det gäller redovisning av samtliga aktiviteter. Förändringarna är till viss del ett resultat av förändringar i bidragssystemet, vilket har påverkat både verksamhetens utformning och redovisningsformerna. Den största ökningen har skett i fråga om föreläsningar och utställningar. Antalet dansprogram har också ökat kraftigt. Musikprogram är alltjämt den dominerande programformen.

Folkbildning och föreningsliv

Diagram 22.4.1 Antal kulturprogram i folkbildningens regi fördelade på konstområden.

Antal arrangemang 160 000 -- 140 000 Övriga 120 000

I

ämnesinriktade 100 000 I Film/foto/bild

80 000 I Dans

60 000 E Dramatisk framställning 40 000 13 Sång/Musik 20 000

l Källa: Tabell 22.4.la

studieförbundens kulturprogram utgör en stor del av kulturutbudet i små och medelstora kommuner. Det stora flertalet program anordnas i samverkan med andra organisationer. Vanligaste samarbetspartners är studieförbundens medlemsorganisationer. Under 1980-talets senare del och början 1990av talet arrangerades mer än vartannat program i samarbete med någon medlemsorganisation. En fast samverkan kan även finnas med andra organisationer. I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet arrangerades ca 10 % av studieförbundens kulturprogram i samverkan med kommuner och landsting, men under senare år har andelen minskat till 6 %. Många mindre kommuca ner har utformat sin kulturpolitik utifrån samarbetet med studieförbunden och väljer att ge stöd till studieförbunden istället för att driva egen programverksamhet. En mycket liten del, sammanlagt ca 2 % av kulturprogrammen, genomförs i samverkan med utbildningsinstitutioner eller andra studieförbund. I mitten av 1980-talet genomfördes ca 35 % av kulturprogrammen under medverkan av kulturarbetare vilket var en ökning sedan 1980-talets början. Vid samma tid rapporterades att drygt 13 % arrangerades av programmen under medverkan av fria grupper vilket också var en ökning från decenniets början. Främst gällde det samarbete med musikgrupper och i någon mån teatergrupper.

SOU 1995: 85

Senare uppgifter om samverkan med fria grupper finns inte att tillgå, men medverkan av enskilda kulturarbetare går att följa. Under 1980-talets senare del ökade andelen kulturprogram under medverkan av kulturarbetare till närmare 40 % för att sedan minska igen till ca 20 % 1993/94. En svårighet och osäkerhetsfaktor är dock vad man avser med kulturarbetare. Begreppet kan tolkas olika bland de rapporterande. Antalet kulturprogram under medverkan av kulturarbetare har minskat också i absoluta tal. Det var störst under verksamhetsåret 1989/90 då nästan 40 000 program hade sådan medverkan. Sedan dess har antalet successivt minskat och 1993/94 genomfördes drygt 23 000 kulturprogram under medverkan av kulturarbetare. Det sammanhållna anslaget till kulturverksamheten inom studieförbunden ökade möjligheterna till samverkan med kulturinstitutioner och enskilda kulturarbetare. En mindre andel av studieförbundens kulturprogram arrangeras i samverkan med någon kulturinstitution. Under 1980-talet förekom ett sådant samarbete vid knappt 5 000 program knappt 7 % av det totala antalet kulturprogram. I Kulturrådets utvärdering av kulturverksamheten i studieförbunden 1986 drogs slutsatsen att samarbete med kulturinstitutioner och kulturarbetare borde kunna öka och att kulturarbetare borde kunna engageras i verksamhetens I stället har samarbetet minskat för att under verksammer

hetsåret 1993/94 omfatta ca 2 000 program ca 2 %.

Tidigare redovisades även samverkan med kulturarbetare, fria grupper och institutioner i kulturgruppemas verksamhet. Andelen kulturgrupper som innefattade medverkan av fria grupper eller enskilda kulturarbetare var 1984/85 en tredjedel av motsvarande andel av kulturprogrammen. I Kulturrådets utvärdering 1986 kom man fram till att studieförbunden anordnar fler kulturprogram per invånare i glesbygd än i storstadsregionema. Både antalet program och antalet deltagare var lägst i storstadsområden. Utanför dessa var antalet större i den norra halvan av landet än i den södra.

22.5 Studieförbundens ekonomi

Studieförbundens verksamhet finansieras främst genom offentliga bidrag och avgifter från deltagarna. Den offentliga delen av finansieringen har gradvis minskat under det decenniet. År 1987/88 uppgick statsbidraget till senaste ca 40 % av studieförbundsavdelningarnas finansiering, de kommunala bidragen till ca 22 %, deltagarintäkter till 23 %, övriga intäkter till ca 8 % och lönebidrag till 7 %. År 1992/93 hade de offentliga bidragen sjunkit och financa

8 Svensson A: Kultur i studieförbunden. En utvärdering statsbidraget till av kulturverksamhet i studieförbunden. Rapport från Statens kulturråd 518 1986:6.

Folkbildning och föreningsliv

sierade knappt hälften av verksamheten. De statliga bidragen svarade för den största minskningen, drygt åtta procentenheter mindre än tidigare. Deltagarintäkter och framför allt övriga intäkter har under år kommit senare att utgöra en allt större andel av finansieringen. Budgetåret 1992/93 bestod finansieringen till ca 20 % av övriga intäkter.

Statens stöd

I figuren nedan redovisas den del av anslaget till folkbildningen som tillfaller studieförbunden. Där ingår inte arbetsmarknadsmedel. Utvecklingen visar en betydande realökning av statsbidraget under andra halvan av 1970-talet som följts av en successiv realminskning. Bidraget 1993/94 ligger under 1973/74 ars niva.

Diagram 22.5.1 Statens stöd till studieförbunden i miljoner kronor. 1994 års penningvärde. Antal miljoner kronor 2 000

1 500 I Bidrag till kulturverksamhet fördelat av Kulturrådet 1 000 I Bidrag till 500 studiecirkelverksamhet

O

Källa: Tabell 22.5. 1.a

Bidrag till folkbildningen i form av medel för arbetsmarknadsanpassade utbildningar och kurser för arbetslösa har i fast penningvärde gradvis ökat under senare år. Budgetåret 1992/93 erhölls särskilda anslag för arbetsmarknadsanpassade utbildningar om 100 miljoner kronor, vilka Folkbildningsrådet fördelade med 50 miljoner kronor vardera till folkhögskoloma och

studieförbunden. Samma år utgick ytterligare drygt 100 miljoner kronor till

folkhögskoloma för kurser för arbetslösa. Budgetåret 1993/94 fördelades särskilda anslag till kurser för arbetslösa med 90 miljoner kronor till studieförbunden och 10 miljoner till folkhögskoloma. Detta år utgick även ett särskilt bidrag om drygt 400 miljoner kronor för anordnandet extra utbildav ningsplatser inom folkhögskolan.

SOU 1995: 85

Totalt sett fördelas ordinarie statsbidraget till folkbildningen exklusive arbetsmarknadsmedel med 48 % till studieförbunden och ca 51 % till folkhögskoloma efter det att ca l % avdelats till Folkbildningsrådet för administration, forskning och utvecklingsarbete. statsbidrag kan även utgå till föreläsningföreningar och andra icke-studieförbundsanknutna ideella föreningar t.ex. musik-, teater-, och hembygdsföreningar för enskilda kulturarrangemang. Dessa föreningar ansöker om stöd till sina kulturprogram hos länsbildningsförbunden. Folkbildningsförbundet fördelar bidraget till länsbildningsförbunden för vidare fördelning inom länen. Statens bidrag till detta, som 1993/94 uppgick till knappt 6 miljoner kronor, har successivt urholkats under senare år.

Kommunalt stöd Vid sidan staten är kommunerna viktiga bidragsgivare till studieförbunden. av Liksom de statliga insatserna ökade kommunernas stöd till studieförbunden under slutet 1970-talet för att sedan minska igen under 1980-talet och av 1990-talets första år. Sedan 1987/88 har andelen kommunala bidrag kommit att utgöra allt mindre del i studieavdelningarnas finansiering. Den har en sjunkit från 22 % till 17 % budgetåret 1992/93.

Landstingens stöd Landstinget är huvudman för ett antal folkhögskolor samt bidrar till studieförbundens distriktsverksamhet och till länsbildningsförbundens verksamhet. Under 1970-talet och 1980-talet ökade landstingens stöd stegvis för att sedan avstanna och vändas till i en nedgång under början av 1990-talet. Länsbildningsförbunden erhöll mest stöd från landstingen i slutet av 1980talet.

22.6 Folkhögskolomas verksamhet

22.6.1 Verksamhet År 1977 utfärdades folkhögskoleförordning där det fastslogs att folken ny högskolan hade till uppgift att främja allmän medborgerlig bildning och i be-

gränsad omfattning yrkesinriktad utbildning

ge Folkhögskolekurser av viss längd kan ge behörighet motsvarande grundskolan respektive gymnasiekompetens som är jämlik vissa gymnasielinjer.

520 9 SFS 1977:551.

Folkbildning och föreningsliv

Sedan 1974 har antalet folkhögskolor med statsbidrag ökat med 24 stycken och uppgick läsåret 1994/95 till 136. Folkhögskolornas uppgift är att fungera som vuxenutbildare och genomföra folkrörelseinriktade utbildningar. Verksamhet som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbildningsnivån i samhället ska ges särskild uppmärksamhet och lågutbildade, deltagare med funktionshinder och invandrare prioriteras. Till folkhögskolans särprägel hör att de inte är bundna till centralt fastställda läroplaner. Ansvaret för utformningen vilar den enskilda skolan. Varje skola bestämmer själv verksamhet med hänsyn till skolans ideologiska och kunskapsmässiga inriktning. I början av 1970-talet genomfördes nästan all verksamhet inom folkhögskolorna som längre sk. vinterkurser, vilka huvudsakligen syftade till att ge en bred allmänbildning. Vid sidan av dessa fanns sk. ämneskurser där man koncentrerade sig kring vissa ämnen. Ämneskursema kunde olika långa, vara från ett par dagar till 34 veckor eller längre. Kring 1970-talets mitt började antalet vinterkurser att minska och de ämnesinriktade kurserna blev vanligare. Ämneskursema förekom allt oftare längre linjer, de kortare kurserna som men fanns kvar. I slutet av 1970-talet ersattes vinterkursema av s.k. allmänna kurser 15 eller 30 veckor, vilka kännetecknades av ett brett ämnesval. Förekomsten av en allmän kurs med uppgift att främja medborgerlig bildning har setts som ett utbildningspolitiskt huvudmotiv för att bevilja folkhögskolorna statsbidrag. Vid sidan av de allmänna kurserna och de enstaka yrkesutbildningarna finns särskilda linjer med mer än hälften av undervisningen inriktad mot ett visst studieornråde. Kortare kurser kom successivt att utgöra en allt viktigare del av verksamheten. I början av 1980-talet ökade kortkurserna både i fråga om antal deltagare och antal elevveckor. Andelen elevveckor för konkurser i förhållande till det totala antalet elevveckor låg under 1980-talet ungefär 25 %. Av de korta kurserna har de som är två till tre dagar långa dominerat mycket kraftigt. Vid ett tiotal skolor uppgick kortkurserna till över 60 %, nästan alla dessa tillhörde arbetarrörelsen eller samverkade med den om fackliga kurser. Under 1992/93 hade andelen kortkurser minskat till 15 % och 1993/94 var de nere i 9 %. Sedan 1986 har folkhögskolorna dessutom möjlighet att genomföra uppdragsverksamhet. Kurserna beställs av både huvudmannaorganisationerna, statliga myndigheter, kommuner, landsting och enskilda företag. Uppdragsverksamheten gentemot företagsvärlden är förhållandevis liten och starkt beroende av upparbetade kontakter. För verksamhetsåret 1993/94 uppgick den totala omfattningen av uppdragsutbildningarna till ca 5 % av folkhögskolomas samlade verksamhet. Redovisningen av uppdragsutbildningarna är

SOU 1995: 85

en för folkhögskoloma frivillig uppgift och uppgifterna ovan gör därför inte anspråk att vara heltäckande. Som följd av ett ökat antal konkurser och uppdragsverksamhet har folkhögskoloma under de senaste årtiondena profilerat sin verksamhet allt mer. Även utvecklingen av allmänna kurser med särskild inriktning och särskilda linjer har följt några huvudinriktningar. Specialiseringen har skett bl.a. genom att en rad nya ämnesområden förts in i kurserna. Ofta gäller det ämnen som har litet utrymme i det allmänna skolväsendet t.ex. estetisk verksamhet, miljövård, ekologi, internationella frågor, u-landskunskap, medier och inforrnationskunskap samt bibelkunskap. Profilerade ämneskurser har givit folkhögskolan en mer renodlad folkbildarroll. Insatsen att ge grundutbildning och kompetensgivande kurser är inte längre den dominerande uppgiften. Många folkhögskolor har under den senaste tioårsperioden också tagit sig allt fler yrkesutbildande uppgifter. För många elever folkhögskoloma innebär studierna att eleverna under längre eller kortare tid lämnar sin vardag och blir delaktiga i en annan miljö. Många av skolorna är förlagda till mindre orter eller landsbygden. I princip är alla skolor riksrekryterande. Internatformen kan antas vara en förklaring till att åldern eleverna vid de långa kurserna är förhållandevis låg i jämfört med vuxenutbildning, medelåldern för nybörjare är 22 år. annan ca Många av de nya folkhögskoloma som tillkommit under år har inte senare internat utan är belägna i tätorter och har undervisning endast dagtid. Det stora flertalet av dessa var tidigare tätortsfilialer som med tiden har blivit självständiga skolor.

Estetisk verksamhet vid folkhögskoloma

En omfattande praktiskt-estetisk verksamhet har kommit att bli ett särmärke i den allt mer profilerade verksamheten inom folkhögskoloma. De estetiska kurserna expanderade kraftigt under 1960- och 1970-talet och har sedan dess fortsatt att öka i omfattning. De flesta av Sveriges folkhögskolor har i dag utbildning inom något estetiskt område som bild, färg och form, dans, konsthantverk, teater, drama och musik. Läsåret 1994/95 finns musiklinje vid 43 folkhögskolor, teaterlinje vid 20, bild/bildkonstlinje vid 37, konsthantverk, slöjd, textil vid 33 och allmän estetisk linje vid 39 folkhögskolor. Linjerna kan vara från ett- till treåriga. Omfattningen av den estetiskt inriktade undervisningen varierar. Vissa skolor har konstnärliga linjer med flera inriktningar, medan andra bara har en. På några skolor finns särskilda linjer, medan andra har en allmän kurs med möjlighet till specialisering inom en eller flera estetiska varianter. På de sär-

10 SOU 1993:64 Frågor fär folkbildningen. Betänkande Utredningen av om 522 utvärdering av folkbildningen.

Folkbildning och föreningsliv

skilda kurserna kan det ingå 20 timmars estetiskt innehåll varje vecka medan det de allmänna kurserna med en estetisk inriktning kan förekomma endast några timmar i veckan av det estetiska ämnet. En kvantitativ beskrivning ger därför en ofullständig bild av det estetiska utbudet folkhögskoloma. Folkhögskolomas estetiska utbildningar har olika syften. De syftar i regel inte till att ge en yrkesutbildning, även om det finns ett fåtal yrkesutbildningar t.ex. dramapedagog och kantor. Vissa av de konstnärliga utbildningarna består huvudsakligen av fárdighetsträning och strävar efter att utveckla den personliga uttrycksförmågan. Andra syftar till att förbereda för inträde till konstnärlig eller pedagogisk utbildning vid högskola. En del utbildningar har folkbildningsinriktning och syftar till insatser i kulturlivet t.ex. som cirkeleller amatörledare. Det finns även utbildningar som förbereder för terapeutiskt arbete med estetiska inslag samt arbetsmarknadsutbildningar inom det estetiska området.

22.6 .2 Deltagande

I den statistik som folkhögskoloma rapporterar till SCB lämnas endast speciñcerade uppgifter om antalet elever de längre kurserna 15 eller 30 veckor. Antalet studerande båda dessa kurser ökade något under 1970- och l980-talet. De flesta studerande som gick de längre kurserna deltog i kurser om 30 veckor. Sedan 1990-talets början har dock kurserna redovisats ett annorlunda sätt. I statistiken från 1992/93 avser man med längre kurser alla kurser över 15 dagar vilket försvårar en jämförelse över tid. Antalet elever de allmänna kurserna har varit ganska konstant runt 1 000 sedan slutet av 1970-talet medan elevantalet de linjerna med särskild inriktning har ökat från knappt 2 800 till 11 500.

Antalet elever på kortare kurser har under år kommit att utgöra

senare en

allt mindre del. Det totala elevantalet inom folkhögskoloma har gradvis

minskat sedan början 1980-talet, då antalet elever låg 250 000. År av runt ca 1992 var det totala antalet elever ca 175 000. Andelen kvinnor inom folkhögskolornas längre kurser har sedan 1970talets mitt varit ca 60 %. På de särskilda linjerna har andelen kvinnor generellt varit högre och närmat sig 65 %. Uppgifter om andelen lågutbildade, funktionshindrade och invandrare finns endast för senare år. Under läsåret 1992/93 utgjorde lågutbildade ca 40 % av eleverna, medan 43 % hade två- eller treårigt gymnasium bakom sig. Andelen handikappade var totalt 10 %. Under samma år var ca 4 000, eller drygt 2 %, av eleverna invandrare. Uppgifter om hur många elever som deltagit i estetiska utbildningar finns inte särskilt redovisade i SCB:s material för hela perioden. Några uppgifter

SOU 1995: 85

från periodens början och slut finns dock att tillgå även om de är ofullständiga. År 1973 farms det totalt ca 500 elever som studerade estetiska ämnen inom

ramen för ämneskursema, tre år senare hadeantalet ökat till ca 1 450. Hur

många elever som deltog i kortare kurser med estetisk inriktning finns inte uppgifter om. Läsåret 1992/93 fanns det ca 4 000 elever inom de estetiska kurserna om mer än 15 dagar. Denna siffra innefattar både eleverna inom de allmänna kurserna med estetisk inriktning, elever de särskilda linjerna för estetiska ämnen och de kurser med estetisk inriktning som finansierats med arbetsmarknadsmedel. Utöver denna grupp fanns det inom ramen för kortare kurser av olika slag ytterligare ca 20 700 elever som studerat estetiska ämnen. Intresset för utbildning inom det estetiska området är således mycket stort folkhögskoloma. Till så gott som alla konstnärliga utbildningsplatser finns fler sökande än vad man kan ta emot.

22.7 Folkrörelser, föreningar, organisationer

Sedan länge finns ett väl utvecklat föreningsliv i Sverige. De flesta organisationer har en rikstäckande uppbyggnad med avdelningar regional och lokal nivå. Men det finns också rent lokala eller regionala föreningar, liksom lösare sammanhållna nätverk. Många gånger skiljer man mellan folkrörelser och föreningar även om skillnaden knappast är helt given. Vi använder orden organisationer och organisationsliv som sammanfattande begrepp. Det finns en lång rad kulturorganisationer med olika inriktning, verksamhetsformer och ambitionsnivåer. Gemensamt är att de ger människor tillfälle till personlig utveckling genom skapande verksamhet och kulturprogram m.m. Men även föreningar med andra huvudsyften kan spela en viktig roll för människors deltagande i kulturlivet. Vi vissa översiktliga data om svenskt organisationsliv innan vi går in ger kulturorganisationema.

Deltagande i föreningslivet I SCB:s fritidsstatistik från 1982-1983 anges att svenskarna är mycket föreningsaktiva och att föreningsaktiviteter är en viktig del av fritiden. Ca 90 % befolkningen 16-74 år uppger sig vara medlem i åtminstone av någon förening. Bland de yngre 7-15 år var motsvarande siffra 75 %. I en undersökning gjord tio år senare 1992, då man hade vidgat åldersgruppen med tio år, var drygt 92 % av befolkningen 16-84 år medlem i någon förening.

Folkbildning och föreningsliv

Många är med i fler än en förening. Det finns 19-20 miljoner föreningsmedlemskap i landet och den vuxna befolkningen är i genomsnitt medlem i 2,9 olika föreningar. Fackliga organisationer, idrottsföreningar, konsumentkooperativ och boendeföreningar svarar för över hälften 53 % av samtliga medlemskap. Förhållandevis många människor är aktiva. Det finns ca sex miljoner aktiva medlemskap i landet enligt egen bedömning. Vad som krävs för att kallas aktiv är subjektivt och avgörs av den svarande. Bland de aktiva medlemskapen innebar närmare 2,8 miljoner förtroendeuppdrag. Dessa är ganska väl spridda och 29 % befolkningen har minst ett förtroendeuppdrag. 11 av Drygt hälften befolkningen går på föreningsmöten minst en gång om av

året. Några större förändringar i befolkningens aktivitetsgrad har inte ägt rum

över tid, utan aktiviteten har varit ungefär densamma under de senast tjugo åren. Störst är aktiviteten bland pensionärer 65 år och äldre och inte förvånande minst bland bam. Även ungdomars aktivitet ligger något lägre än genomsnittet. När de gäller deltagandet föreningsmöten den senaste månaden var dominansen bland medelålders och äldre mer markant än vid besök under tid, medan aktivisenaste året. Aktiviteten i dessa åldersgrupper har ökat över teten i de andra minskat, det rör sig genomgående om ganska grupperna men små förändringar. Idrottsföreningarna har den högsta mobiliseringsgraden dvs. andelen aktiva i befolkningen. Medlem i någon idrottsförening är 34 % av befolkningen 60 % är aktiva. Följaktligen är 20 %, eller var femte person, varav ca aktiv inom idrottsrörelsen. Näst störst mobiliseringsgrad har fackföreningsrörelsen med 62 % medlemmar i befolkningen varav 16 % är aktiva, vilket gör att andelen aktiva i befolkningen blir ca 10 %. Fackliga organisationer tillhör samtidigt de fyra föreningstyper som har den lägsta aktivitetsnivån bland medlemmarna. Fredsföreningar, miljö- och aktieägarföreningar har också låg medlemsaktivitet. De mest passiva medlemmarna finns i konsumentkooperativen där endast 4 % av medlemmarna är aktiva. De mest aktiva medlemmarna finner man i de frireligiösa församlingdär 79 % är aktiva, följt av ordenssällskapen 71 %, hobbyföreningar arna 64 % och frivilliga försvarsföreningar 62 %.

H Häll L/SCB 1994: Föreningslivet i Sverige. Rapport nr 86 i serien Levnadsförhållanden. Statistiska Centralbyrån. 525

SOU 1995: 85

Diagram 22.7.1 Medlemsanslutning, andelen aktiva medlemmar och mobiliseringsgrad i några föreningar. Uppgifter från 1992.

Facklig organisation Konsumentkooperativ Boendeförening

Politiskt parti Idrottsförening

Kulturförening Hobbyförening .A Frireligiöst samfund I % 1 I I l I 0 20 40 60 80 lO0

I Medlemsanslutning El Andel aktiva I Mobiliseringsgrad andel av medlemmar andel av befolkningen befolkningen

Källa: Tabell 22.7.la

Utvecklingen av besökare föreningsmöten fördelat utbildning och förvärvsarbetsgrad visar att vuxna med hög utbildning deltog i föreningsmöten i större utsträckning än de med lägre utbildning. Bland de med hög utbildning hade aktiviteten minskat något sedan början av 1980-talet, medan andelen bland dem med lägre utbildning var mer konstant och hade ökat en procentenhet vissa år. De med eftergymnasial utbildning är ofta med i fler förening, talar än en oftare möten och har oftare förtroendeuppdrag än de med förgymnasial utbildning. Heltidsarbetande personer går oftare på föreningsmöten än de som arbetar deltid eller studerar.

Män och kvinnor Könsskillnadema när det gäller medlemskap i föreningslivet är ganska små. Andelen föreningsmedlemmar bland män är obetydligt högre än bland kvinnor. Män är dock mer aktiva. Aktivitetsgraden skiljer sig ca tio procentenheter mellan pojkar/män och flickor/kvinnor när det gäller att ha varit ett föreningsmöte det senaste året. För deltagande möte den senaste månaden

Folkbildning och föreningsliv

är skillnaden mindre. Dessa förhållanden har varit i princip oförändrade under den senaste tioårsperioden. Generellt har fler män än kvinnor förtroendeuppdrag och män yttrar sig i högre utsträckning än kvinnorna när de går möten. Bland männen har 58 % någon gång i livet yttrat sig ett möte och 53 % har försökt påverka ett beslut. Bland kvinnor är siffrorna lägre, 41 % respektive 40 %.

Aktivitet och delaktighet i kulturföreningar Enligt uppgifter från 1992 är ca 12 % av den vuxna befolkningen med-

lemmar i någon kultur-, musik-, dans- eller teaterförening. Mer än hälften,

470 000 medlemmar, uppger att man är aktiv i föreningen och av dessa ca har ungefär 190 000 förtroendeuppdrag. I jämförelse med medlemsantalet i andra föreningar är mötesdeltagande i kulturföreningar relativ högt. Vi sidan dessa kulturföreningar är också 8 % av befolkningen med i en hembygdsav förening. I Maktutredningens medborgarstudie från 1987 uppgav 17 % av befolkningen 16-80 år att de var medlemmar i någon kultur-, musik-, dans- eller teaterförening. Utvecklingen under perioden 1987-1992 tyder således en tämligen stor nedgång. Andelen aktiva medlemmar inom kulturföreningarna tycks emellertid inte ha påverkats nedgången av medlemsanslutningen. av Enligt SCB-undersökningen är denna nedgång statistiskt säkerställd även också eliminerat skillnader mellan undersökningarna i de tillefter att man har frågades ålder. Hobbyföreningar, motororganisationer och samfällighetsföreningar är exempel på andra föreningstyper som fått vidkännas motsvarande minskningar av medlemsanslutningen. Den största andelen medlemmar i kulturföreningar är medelålders. Kvinnor är oftare medlemmar än män, men båda könen har ungefär lika stora andelar aktiva och förtroendevalda. Den mest engagerade kön/åldersgruppen är de 45-64-åriga kvinnorna, där var tionde kvinna är aktiv i en kulturförening och var femte är medlem. Som med kultur- och föreningsaktivitet har utbildningsnivån stor annan betydelse för medlemskap i kulturföreningar. Bland personer med eftergymnasial utbildning är ca 23 % medlemmar i någon kulturförening, att jämföra med 7 % dem med förgymnasial utbildning. Det var fyra gånger så ca av vanligt att de med eftergymnasial utbildning hade förtroendeuppdrag. De regionala skillnaderna är däremot små. Andelen medlemmar är något högre i Stockholmsregionen än i övriga delar av landet, men skillnaderna är obetydliga. Infödda svenska medborgare är oftare medlemmar i kulturföreningar än naturaliserade invandrare och utländska medborgare.

12 Se 11 527 not

SOU 1995: 85

De 190 000 personer som är förtroendevalda inom någon kultur-, musik-, dans- eller teaterförening uppger att man i genomsnitt lägger drygt åtta ner timmar per månad i oavlönat arbete. Enligt skattningar utgörs det totala ideella arbetet inom dessa föreningar av ca 18, 5 miljoner timmar, 8 % det ca av totala oavlönade föreningsarbetet i Sverige under ett år.

På frågan om man kunde tänka sig att börja arbeta eller arbeta mera inom

föreningslivet var det 1,5 %, ungefär 100 000 intresse personer, som angav för att arbeta i kulturföreningar. Svaret var vanligare, 3 %, bland studerande, kvinnor 16-24 år, ensamstående med barn och utländska medborgare.

Kulturens plats i föreningslivet i övrigt Kulturen har också en självklar plats i många föreningar och organisationer inom andra samhällsområden, om än i högst varierande grad. Ca 34 % av befolkningen uppger att de varit ett föreningsmöte där det förekom kulturinslag, vanligast var ett föredrag 21 %, följt av sång och musik 19 %. Inom ramen för utvärderingsarbetet har Kulturutredningens sekretariat låtit utföra en studie där kulturaktiviteter inom föreningsliv och folkrörelser undersökts med hjälp av intervjuer med företrädare för några utvalda organisationer. 13 I vissa organisationer som t.ex. scoutrörelsen och natur- och miljöorganisationer ingår huvudsakligen aktiviteter som anknyter till bevarandet av kulturarven i form av att värna om kulturlandskapet eller att lära sig traditionella hantverk. Inom Hyresgäströrelsen och HSB betonar man kulturens betydelse för trivsel och gemenskap i bostadsområdena. Organisationernas kulturinsatser syftar till att skapa en trevlig boendemiljö och öka delaktigheten i kulturlivet särskilt för barn, äldre och funktionshindrade. Närheten till kulturen framhålls som ett viktigt inslag i detta arbete. Verksamheten består t.ex. bokav låneverksamhet, filmvisning, konst, teater och studiecirkelverksarnhet. Inom flera av ungdomsorganisationerna t.ex. Unga Örnar, Vi Unga, Aktiv Ungdom är arbetet kulturområdet högst framträdande och försöker på flera sätt skapa alternativ till det kommersiella kulturutbudet. I flera av ungdomsorganisationema ses kulturaktivitet av olika slag som en fostran i det demokratiska samhällets värden. Inom nykterhetsrörelsen är det vanligt att använda kulturen för att gestalta samhällsproblem. Där finns också en gammal folkbildningstradition med som bl.a. studiecirklar som verktyg arbetar med kultur i dess olika fonner. Inom kooperationen domineras kulturinsatsema av bokförlagsverksamhet.

13 Nowak L 1995: Kultur i skymundan. Intervjuer med företrädare för folkrörelser och föreningsliv om kulturaktiviteter inom Organisationernas 528 Studie för Kulturutredningen. ram.

Folkbildning och föreningsliv

Kultur ingår också i verksamheten hos arbetsmarknadens organisationer, även om variationerna omfång och aktiviteter är stora. SAF har inte for-

mulerat någon övergripande policy kulturområdet förde olika medlems-

förbunden. SACO sysslar med rent fackliga frågor och ser det inte som sin uppgift att ägna sig kulturspridning. Dessutom organiserar man flera av de yrkesgrupper som arbetar med kulturverksamhet professionellt. Kulturaktiviteter anordnas dock i varierande grad inom alla förbund i samband med kurser och seminarier. Inom LO har engagemanget i kulturverksamhet haft mer långtgående arnbitioner. Ett huvudsyfte med kultursatsningama har varit att vidga deltagandet och stärka människors kulturella identitet, men kulturen har också setts som ett medel i det fackliga arbetet. Arbetsplatsbibliotek, teaterföreställningar som gestaltar arbetets villkor och utställningar av de anställdas konst kan nämnas som exempel sådan kulturverksamhet. Både centralt inom LO och inom enskilda fackförbund finns handlingsför kulturarbetet, men intresset för att driva kulturfrågor är högst program olika inom LO-förbunden. Engagemanget är också väldigt olika inom de skilda TCO-förbunden, men synen kulturens betydelse för individen, arbetslivet och samhället i stort

har mycket gemensamt med inom LO. Omkring 1970 drev TCO och

synen LO parallella idé- och programarbeten kulturområdet och båda förbunden anammade tankegångama i 1974 års kulturproposition. Kulturverksamheten inom LRF kom inte riktigt igång förrän i mitten av 1980-talet. Innehållsmässigt är verksamheten i hög rad knuten till landsbygden och kulturarven. De organisationer som ingår i studien uppvisar likartade mönster vad det gäller den kulturella aktiviteten, men det finns en ganska tydlig gruppering både till hemvist och i synen kultur. De arbetarrörelsen närstående organisationerna är en sfär med en gemensam uppfattning om kulturens betydelse i strävan mot ett jämlikare samhälle. En annan sfar är LRF och Vi Unga som också ser kulturen i ett rättviseperspektiv men snarare med syfte att minska klyftorna mellan stad och landsbygd. Inom många av organisationerna i studien tog den kulturella verksamheten fart i mitten av 1970-talet och föreföll vital och blomstrande en bit in 1980talet för att sedan avstanna. Som skäl till detta hänvisar de intervjuade före-

trädarna till ekonomisk åtstranming, förlusten av olika bidrag, frärnjarorga-

nisationernas svårigheter och andra bekymmer. Ekonomiska problem präglade både den centrala och regionala nivån inom organisationerna och man drog in funktioner som värnat om kulturen. Under de allra senaste åren är det dock många som reagerat mot det minskade engagemanget i kulturfrågor och vissa tendenser att vilja satsa mer på kultur igen syns särskilt inom LO.

SOU 1995: 85

När representanter från föreningslivet talar om resultaten kultursatsav ningarna grundar de sig vanligen mer på känsla än på faktaunderlag. Grupperna man försöker nå är stora och det tar tid innan insatser olika slag av sätter sina spår i den övergripande statistiken. Företrädare för boendeorganisationema är övertygade om att man med sin verksamhet har nått en mängd ensamma, osäkra och kulturellt fattiga människor både i forrn av egen verksamhet och besökare kulturinstitutioner. som Uppsökande verksamhet och kulturvana grannar anses ha haft stor betydelse. De betonar också vikten av att kulturen funnits i närmiljön och ofta inte kostat någonting för den enskilde vilket har haft stor betydelse särskilt för handikappade och bam. Ungdomsorganisationerna har också överlag goda erfarenheter och säger sig veta att man nått nya grupper. Företrädare för LO-kollektivet pekar vikten av den uppsökande verksamheten för att ge nya grupper möjlighet till kulturupplevelser. Samtidigt poängterar både företrädare för LO och TCO att det är svårt att ändra mönster och kulturvanor.

22.8 Sammanfattande iakttagelser

Folkbildning och organisationsliv fick stort utrymme i 1974 års kulturpolitiska beslut. Propositionen betonade organisationslivets viktiga roll i

samhället och studieförbunden tillmättes stor betydelse i utvecklingen det

av folkliga kulturlivet. Amatörverksamhetens möjligheter att aktivera, ge upplevelser, engagemang och gemenskap underströks. Genom amatörverksamheten kunde man väcka och utveckla förmågan till konstnärlig gestaltning, ge insikt i konstnärliga problem och skapa intresse för de yrkesverksamma konstnärernas arbete. Stöd till studieförbund och organisationsliv sågs som ett av sätten att uppnå decentraliseringsmålet och nå de resurssvaga, utbildningsmässigt och kulturellt eftersatta grupperna i samhället. På folkbildningsområdet pågår för närvarande ett omfattande utvärderingsarbete, dels genom Folkbildningsrådets försorg, dels genom en statlig utredare som ska lämna sin utvärdering senast den 1 september 1996. Vi har inte kunnat föregripa resultatet av det arbetet. En ingående diskussion av effekterna av det statliga stödet till folkbildningen och folkbildningens betydelse i kulturpolitiken får anstå tills det är redovisat. Vi kan dock göra vissa allmänna iakttagelser. Genom bredden och mångfalden i verksamheten har folkbildning och föreningsliv stor betydelse för kulturlivet landet runt. Det gäller både bildningssträvanden allmänt, den breda amatörverksamheten och utbudet av kulturprogram av olika slag. I mindre och medelstora kommuner svarar studieförbunden, ofta i samverkan med andra, för en stor del av detta utbud.

Folkbildning och föreningsliv

Folkbildningen når förhållandevis många lågutbildade. Genom tillskottet av arbetsmarknadsmedel de senare åren har både studieförbund och folkhögskolor kunnat göra viktiga insatser för arbetslösa. Genom studier och kulturverksamhet har de kunnat bredda sin kompetens, vidga sina intressen och undvika den isolering lång arbetslöshet annars lätt innebär för många. som Andelen av befolkningen som det senaste året deltagit i någon studiecirkel har minskat sett över tjugoårsperioden. Medelåldern cirkeldeltagama har de senaste tio åren stigit, trots att studieförbunden når många unga, framför allt genom sin musikverksamhet. Detta kan ha samband med många förhållanden i samhället i stort som dessutom kan verka i olika riktning med hänsyn till folkbildningens verksamhet. Utbildningsnivån i befolkningen har undan för undan höjts genom att allt fler gått igenom gymnasieskolan och även allt fler har eftergymnasial utbildning. Antalet friska och vitala och kulturellt aktiva pensionärer ökar. Konkurrerande utbud t.ex. genom radio och tv har ökat betydligt just den senaste tioårsperioden. Men förändringen kan också ett tecken att folkbildningens traditionella arbetsformer inte vara längre har samma dragningskraft som tidigare. Vi utgår från att dessa förhållanden och frågor kommer att belysas och diskuteras ingående både genom Folkbildningsrådets arbete och av den statliga utvärderaren. Antalet arbetstillfällen inom folkbildningen för konstnärer inom skilda konstarter har minskat. Företrädare för folkbildningen har här pekat den realminskning av statsbidragen som skett sedan 1980-talets början och de minskningar av bidragen som skett i många kommuner. Statsbidraget till studieförbunden ligger i dag, i fast penningsvärde under 1973/74 års nivå. Genom ökade utbildningsmöjligheter inom ramen för det ordinarie utbildningssystemet har folkbildningens roll kommit att förändras. Folkbildningen är i dag en aktör bland många inom systemet för vuxenutbildning men i gengäld har man vidgat sitt arbetsfält framför allt inom kulturområdet. Folkhögskolornas estetiska verksamhet har utökats betydligt under de senaste 20 åren. Det innebär, förutom betydelsen för varje elevs personliga utveckling, att fler människor bär med sig kunskaper och utövande förmåga i

kommande yrkesverksamhet inom många olika yrken och att fler fått bättre

förutsättningar att verka som ledare i amatörverksamhet. En inte obetydlig del av de som gått folkhögskolelinjer söker sig till högre utbildning och/eller yrkesverksamhet kulturområdet. I annat sammanhang belyser vi den växande klyftan mellan utbud och efterfrågan kulturområdet. Det är framför allt antalet personer som önskar verka som konstnärer inom olika konstarter som ökat betydligt. Vi förutsätter att utvärderingen folkbildningsområdet också belyser den typen av frågor.

21212,;

23 Lokaler för kultur

Lokalförsörjningen kulturområdet karaktäriseras av att

det finns ett omfattande nät av lokaler som används för kulturverk- samhet, kulturaktiviteter bedrivs både i lokaler särskilt avsedda för kultur- ändamål, allmänna samlingslokaler och lokaler med andra huvud-

syften, kommunerna tar ett betydande för lokalförsörjningen, ansvar lokalbestånd ägs och drivs organisationslivet. De finns ett stort av huvudsakligen samlade i fyra riksorganisationer, Folkets Hus Riksorganisation, Folkparkema i Sverige, Bygdegårdamas Riks- Riksorganisationen Våra Gårdar, förbund samt aktiviteterna i de allmänna samlingslokalema är rikt varierade, stor del landets lokaler för kulturverksamhet har finansierats - en av det offentliga och organisationsgenom gemensamma insatser av livet.

23.1 i i de lokalhållande

Deltagande kulturprogram föreningarnas lokaler

Ett karakteristiskt inslag i svensk kulturpolitik är att föreningslivet har ansvar inte bara för lokaler till den verksamheten utan också för allmänna samegna lingslokaler. De allmänna samlingslokalema används både till föreningsverksamhet, kulturverksamhet och verksamhet t.ex. kommunal service. annan Lokalerna drivs vanligen föreningar anslutna till någon av de fyra lokalav hållande riksorganisationerna. Det finns begränsat med statistik över befolkningens deltagande och antalet besökare vid kulturprogram i allmänna samlingslokaler. De lokala föreninghar vanligtvis ingen skyldighet att rapportera till riksorganisationema om arna aktivitet, deltagare eller besök, vilket gör det svårt att få en heltäckande typ av verksamhetens utformning och omfattning. bild av Sveriges Radio/PUB gjorde 1990 vissa undersökningar av befolkningens deltagande i kulturprogram i allmänna samlingslokaler. År 1990 uppgav

11 % eller drygt 700 000 personer befolkningen mellan 15 och 79 år att av de besökt ett kulturprogram i Folkets Hus under det senaste året. Ca 8 % att de deltagit i ett kulturprogram i någon folkpark. Något fler, 10 %, uppgav 533

SOU 1995: 85

hade besökt en bygde- eller hembygdsgård i syfte, medan endast 1 % samma hade varit ett kulturprogram i godtemplarlokal Våra gårdar. Ca 16 % en av befolkningen uppgav att de deltagit i ett kulturprogram i kyrka eller fören samlingslokal. Oavsett lokal är välutbildade personer mer frekventa besökare kulturav program än personer med kortare utbildning. Bland de lokalhållande föreningarna gäller detta särskilt i Folkets program som arrangeras Hus och i folkparkerna, i något mindre utsträckning i hembygdsgårdama. Lokalerna har klart störst betydelse utanför storstadsområdena. Kvinnorna var i allmänhet flitigare besökare än männen, även skillnaom den inte var så stor. Bland kvinnorna hade 13 % besökt kulturprogram i Folkets Hus, 9 % kulturprogram i folkparkerna och 9 % i bygde- eller hembygdsgårdarna. Bland männen hade liknande besökts 10 % program av re-

spektive 7 % en lika stor del hade besökt kulturprogram i folkparkerna

som i bygde- eller hembygdsgård. Skillnaden mellan kvinnor och män störst var när det gällde deltagande i ett kulturprogram i kyrka eller försarnlingslokal - 20 respektive 13 %. Ungdomar var påtagligt överrepresenterade i folkparkerna, underremen presenterade i bygde- och hembygdsgårdama. Kulturprogrammen i Folkets Hus besöktes främst av medelålders personenl

23.2 Utbudet lokaler för kulturverksamhet

av

Någon samlad statistik över kulturlokalema i landet finns inte. Därför saknas en klar bild av vilka lokaler allmänna samlingslokaler och andra finns - - som att tillgå för förenings- och kulturverksamhet. Det finns dels lokaler särskilt avsedda för kulturverksamhet, men också andra lokaler med fördel kan som användas för kulturevenemang även det inte är dess huvudsyfte. om Staten ansvarar for de statliga kulturinstitutionemas lokaler, främst de statliga museemas, arkivens och de statligt finansierade teatramas.

Kommunala kulturlokaler

Kommunerna äger och förvaltar vanligen flera sorters lokaler för kulturell verksamhet. Till kommunala kulturlokaler hör bl.a. bibliotek, konstmuseer, hallar, teatrar, konsertlokaler och biografer. Folkbiblioteken är den mest spridda kommunala kulturinstitutionen. Generellt har biblioteksbyggnadema hög standard. Antalet biblioteksñlialer har

1 Nordberg J Nylöf G 1991: Kulturbarometern i detalj: Tema Föreningsliv och bildningsverksamhez. PUB Informerar VIII Sveriges 534 Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd.

Lokaler för kultur

minskat successivt sedan 1970-talets mitt. År 1976 fanns det l 850 bibca lioteksfilialer i landet, 1993 hade antalet minskat till ca 1 330 stycken. År 1993 fanns det kommunala i drygt 40 kommuner, i ett flertal museer av dessa fanns det fler än ett museum med kommunen som huvudman. Kommunala konsthallar med regelbunden utställningsverksamhet och fast anställd personal finns i ca 30 kommuner. I ytterligare ett 100-tal kommuner bedrivs utställningsverksamhet med hjälp av anslag från kommunen i andra lokaler, t.ex. gallerier, en del av biblioteket eller Folket Hus. I 120 landets kommuner finns ca 140 musikhus och ett mycket stort ca av antal repetitionslokaler för musik. På sina håll har det också vuxit fram s.k. Ungdomens Hus, som kan inrymma ungdomsdrivna kaféer och kulturlokaler främst för musik och teater. Det finns även kommunala kulturhus med kommunalt ägda allmänna samlingslokaler. Det är dock vanligare att kommunen hyr lokaler i föreningsägd byggnad som fungerar som kulturen hus. Det finns även en rad andra kommunala lokaler som t.ex. fritidsanläggningar, skolor och daghem som används för särskilda ändamål under dagtid kvällstid kan utnyttjas för föreningsaktiviteter och kulturmen som program.

Teaterlokaler Teaterlokaler är särskilt väl kartlagda genom att Riksteatern har förteckningar över spelplatser för teater runt om i landet. De är uppdelade stora, mellanstora, små och rniniscener och kan vara belägna i teatrar, konserthus, Folkets Hus, skolor och andra kommunala lokaler, bygdegårdar eller ordenshus. Den senaste förteckningen är gjord 1991/92. Den innehåller 62 stora 99 mellanstora scener, 98 små scener och 63 miniscener. Sedan scener, 1980-talets mitt har antalet scener ökat inom alla storlekar, det gäller framför allt rniniscenema nästan tredubblats till antalet. Under de senaste 20 åren som har det alltså kommit till ett stort antal spelplatser för teater av varierande storlek och utforrrming. Som del Riksteaterns arbete ingår att vara konsult och rådgivare vid en av ombyggnation och renovering av teaterlokaler. Under 1980-talet har man bistått med granskning, utvärdering och rådgivning av tekniska och rumsliga behov i flera hundra lokaler i teatrar, konserthus, Folkets Hus, folkparker, medborgarhus, bygdegårdar, ordenshus, skolor, idrottsanläggningar och biografer.

SOU 1995: 85

Andra lokaler för kulturaktiviteter

Utöver de kommunala lokalerna finns det även andra lokaler kan som användas till förenings- och kulturverksamhet även det inte är dess huom vudsakliga syfte. Folkhögskolor, högskolor och universitet inrymmer för det mesta någon typ av lokal lämpad för kulturevenemang. Många föreningar och klubbar har egna lokaler i form klubbstugor, förav eningsgårdar, lägerlokaler, idrottsanläggningar etc. Dessa lokaler används främst för den egna verksamheten, men kan också upplåtas till allmänheten. På samma sätt utnyttjas kyrkor, kyrkliga samlingssalar och frikyrkolokaler ofta som samlingslokaler och kulturlokaler till del även föreningar en av som saknar kyrklig anknytning. Restauranger och diskotek utnyttjas också för artistframträdanden, teater, dans och andra evenemang.

Allmänna samlingslokaler År 1992 gjorde Boverket en kartläggning av landets allmänna samlingslokaler. Den visade att det finns ca 3 400 föreningsägda allmänna samlingslokaler med relativt god spridning i landet. Genomsnittsstorleken på de föreningsägda samlingslokalerna som ingick i kartläggningen 500 kvadratmeter var ca och medianstorleken 275 kvadratmeter. Det betyder att majoriteten lokaav lerna är relativt små, men också att det finns ett litet antal mycket stora lokaler att tillgå. Lokalemas standard varierar kraftigt. Ca 80 % av de allmänna samlingslokalerna har och hälften en scen, av dessa har tillräckligt goda tekniska förutsättningar för att relativt avancerade teateruppsättningar ska kunna uppföras. Ca 30 % är enklare av scenerna av slag. Drygt 20 % av samlingslokalerna innehåller biograflokal eller har möjlighet till filmvisning. Större delen 70 % av de allmänna samlingslokalerna är enligt Boverkets kartläggning i gott skick, men det fortlöpande underhållningsbehovet är stort. Ca 50 % av de samlingslokaler som ingick i kartläggningen hade enligt ägama/uppgiftslämnama behov av tillbyggnad eller upprustning. Det återstår ca l 250 lokaler som behöver handikappanpassas. Vissa län har ett större antal samlingslokaler i förhållande till invånarantal, andra mindre. Boverkets kartläggning visade att den verksamhet som bedrivs i de allmänna samlingslokalema är rikt varierad och skiljer sig starkt från lokal till lokal, både i intensitet och i artrikedom. Boverket framhöll att lokalernas skick har stor betydelse för användningen och att lokalerna har stor betydelse för föreningslivet, den sociala samvaron, för barn- och ungdomsverksamhet, för kulturlivet och för folkbildningen m.m. I genomsnitt ägde det 278 rurn aktiviteter per år i de allmänna samlingslokalerna vilket vari stort sett samma

Lokaler för kultur

riksorganisationema för lokalförvaltande föreningar kom fram till antal som då de genomförde en liknande kartläggning 1982. I Samlingslokalutredningens betänkande konstaterar man att de allmänna samlingslokalema med sin goda spridning i riket kan utgöra ett medel för en decentraliserad kulturpolitik och borde utnyttjas i större utsträckning än i dag för att nå ut till människor landsbygd och i mindre tätorter. De allmänna samlingslokalerna är ofta väl lämpade för kulturaktiviteter och man varnar för

ökade krav självñnansiering de allmänna samlingslokalema kan leda

att av ökad kommersiell verksamhet tränger förenings- och kulturliv till att ut

23.3 Lokalhållande organisationer och deras lokaler

Som nämnts förvaltas stor del av lokalbeståndet för kultur- och föreningsen aktiviteter föreningslivet. Ca 2 600 lokala föreningar är anslutna till någon av av de fyra riksorganisationema. De lokalhållande föreningarna har oftast, men inte alltid, minst en lokal per lokalförening. Lokalerna varierar i storlek och funktion, från enkla samlingssalar för möten, dans och film till stora moderna anläggningar med en mängd funktioner för teater, musik och konferenser. Lokalerna finns i glesbygd, i förorter och i större tätorter. 1980-talet innebar ett starkt ökat bygföreningsägda samlingslokaler, ofta i nära samverkan med kommugande av för att skapa former för samutnyttjande och samfinansiering. nerna De föreningsägda lokalerna inrymmer olika sorters verksamhet. En del aktiviteter organiseras med hjälp riksorganisationerna, men en stor del av av verksamheten handhas helt de lokala medlemsföreningarna. De lokalav hållande föreningarna del program, men deras uppgift är arrangerar en egna också upplåta lokalerna till andra föreningar orten som i sin tur ordnar att Det gör att det är svårt att få en säker bild av vilken typ av aktiviteter program. och verksamhet förekommer i de allmänna samlingslokalema. som

2 SSOU 1994:32: Mycket under tak. Betänkande av 1993 års Samsamma lingslokalutredning. 537

SOU 1995: 85

Diagram 233.1 Utvecklingen antalet medlemsföreningar i de av lokalhållande föreningarnas riksorganisationer.

Antal medlemsföreningar l 200

I 1 000 / I Bygdegård- .Z arnas 800 ./ Riksförbund

:EF-Folkets Hus

O Våra Gårdar 400 ./ toáFolkparkerna i 200 Sverige

0 l 1 2 : : : : . m o ox N m oo - v l l I 00 OO 00 G O ox ox ox ox ox ox ox o

KällazTabell 23.3.1a

F olkparkema i Sverige

Riksorganisationen Folkparkerna i Sverige har till uppgift att servicevara ett organ medlemmarna i frågor om planering och förvaltning byggnader av och anläggningar, konstnärlig utsmyckning och förmedling av programverksamhet. Folkparkerna i Sverige har 165 medlemsföreningar, vilket i stort sett är samma antal som de hade i början av l970-talet. Folkparkerna är spridda över hela riket och finns i 124 av landets kommuner. I ca 30 av dessa finns det fler än en park. De drivs i stor omfattning med hjälp ideellt arbete. av Föreningarna och parkerna har perioder av mer eller mindre aktivitet. I slutet 1970-talet fanns det närmare 130 aktiva folkparker, 1994 finns det ca 1 10 aktiva parker. De flesta folkparker håller i dag förhållandevis hög standard och många är helt eller delvis handikappanpassade. Det finns ca 70-80 folkparksteatrar med stora scener och takförsedda sittplatser för 500-800 De flesta ca personer. teatrarna har genomgått stora upprustningar under senare år och har goda tekniska möjligheter. 1 folkparkerna finns dessutom ca 250 rotundor, ungefär hälften är varav vinterbonade för åretruntbruk. Folkparkerna innehåller också ofta eller en flera samlingslokaler, entrébyggnad, utrymmen för servering och i vissa fall även anordningar för utomhussport, motion, bad, barnlek etc. En del av

Lokaler för kultur

folkparkernas utrymmen används dagtid som daghem, distriktsköterskemottagning eller andra samhällsnyttiga tjänster. Folkets Hus Riksorganisation Folket Hus Riksorganisation FHR har 713 Folkets Hus-föreningar som medlemmar. De finns representerade i samtliga kommuner och 682 av föreningarna förfogar över egna "hus". Ett mindre antal föreningar är också anslutna till Folkparkerna i Sverige eftersom de också äger/förvaltar en folkpark. I ca 450 Folkets Hus sker allt arbete frivilligt och ideellt. Medlemmarna i Folkets Hus-föreningarna är främst arbetarrörelsens organisationer. Folkets Hus-föreningarnas anläggningar kan innehålla en eller flera samlingslokaler. I de flesta fall har den största salen någon form av scen eller podium. Dessutom kan det förekomma andra lokaler med speciell funktion t.ex. serveringslokal eller biograf. Folkets Hus-rörelsen är ännu mer markerat än folkparkema en landsortsorienterad företeelse även om livaktiga Folkets Hus-föreningar med stora Folkets Hus-byggnader förekommer även i storstäderna. Flera Folkets Hus har också scener som rymmer fasta ensembler för t.ex. stadsteatrar. Många Folkets Hus härbärgerar lokala amatörteatergrupper, och lokalrevyer framförs årligen både små och stora orter. Lokalemas standard och kondition är mycket varierande. Allmänt råder det eftersläpning det tekniska området, vilket försvårar kultur-evenemang. en Knappa resurser gör ofta att man inte i första hand prioriterar lokalupprustning.

Bygdegårdarnas Riksförbund Bygdegårdama ägs vanligtvis av lokala bygdegårdsföreningar som i sin tur är anslutna till Bygdegårdarnas Riksförbund BR. Sedan 1973 har antalet medlemmar i BR ökat stadigt. Vid årsskiftet 1994/95 var antalet medlemmar 1 080. De är spridda i 235 av landets kommuner, med särskilt tonvikt jordbruksbygderna. De lokala bygdegårdsföreningama är förvaltare och i regel också ägare till bygdegård. Endast 20 av de 1 080 medlemsföreningama saknar lokal. en Lokalföreningarna står värdar för gårdarna och deras uppgift är att medsom verka till att nya och nyrustade bygdegårdar blir väl fungerande samlingslokaler och centrum för sin bygd. Bygdegårdama är vanligen mindre till lokalytan än Folket Hus. Medlemsorganisationema återfinns främst inom Centerpartiet, Lantbrukarnas riksförbund, Studieförbundet Vuxenskolan m.fl. BR har till uppgift att verka för en ändamålsenlig planering av allmänna samlingslokaler och att medverka till kulturell jämlikhet genom aktiva insatser för decentraliserad kulturverksamhet samt i övrigt stödja föreningar och

SOU 1995: 85

distrikt i deras arbete. Förbundet arrangerar också olika former tuméer av inom kulturon1rådet, t.ex. musik, konst och teater.

Riksorganisationen Våra Gårdar

Våra Gårdar, vanligen ordenshus, är nykterhetsrörelsens motsvarighet till Folkets Hus och bygdegårdar. Organisationen har som huvuduppgift att värna om de allmänna samlingslokalerna som nykterhetsrörelsen förfogar över och stimulera tillkomsten År av nya. 1994 beräknas antalet lokala Våra Gårdar-föreningar vara ca 700, spridda i samtliga kommuner. Det övervägande antalet medlemmar är ägare till allmänna samlingslokaler, men också kursgårdar, folkhögskolor, sommarhem, scoutstugor och andra fritidsanläggningar förekommer. l princip kan antalet föreningar anses vara detsamma som antalet gårdar, det finns ett fåtal föreningar som förfogar över fler än en lokal. Våra Gårdars lokaler har under de senaste tjugo åren i olika rustats upp utsträckning. Ungefär var tredje gård anses nu vara av god standard. Lokalerna kan användas till kulturverksamhet i olika omfattning. De flesta lokalerna är mer eller mindre lämpade för teater och konserter, mindre men ändamålsenliga för utställningsverksamhet.

23.4 Det offentligas stöd till lokaler för förenings- och

kulturverksamhet

Statens ansvar för kulturlokaler består till viss del av de lokaler som ägs eller förvaltas av staten. Under de senaste tjugo åren har staten lagt ned ansenliga summor ny- och ombyggnad av bl.a. Operan i Stockholm, Dramaten och de statliga museerna. Vi kommer inte att närmare in kostnaderna för dessa investeringar utan här huvudsakligen redogöra för statens bidrag till allmänna samlingslokaler och icke-statliga kulturlokaler.

Statens stöd till allmänna samlingslokaler

Statligt stöd till allmänna samlingslokaler har funnits sedan 1942. Stödets syfte är att skapa samlingslokaler för föreningslivet, vilka ska upplåtas opartiskt, i skälig omfattning och skäliga villkor. Syftet har i princip varit detsamma sedan stödet kom till, men formerna och innehållet har förändrats under tidens gång. Det nuvarande stödet ges i form av bidrag och fördelas av Boverket. Tidigare fanns även möjligheter till lån. Boverket erhåller årligen

Lokaler för kultur

en stor mängd ansökningar om stöd för allmänna samlingslokaler och väntetiden för beslut om stöd är för närvarande fem till sju år.

Diagram 23.4. Statens bidrag i miljoner kronor till allmänna samlingslokaler 1994 års penningvärde.

Antal miljoner kronor 300

T

250 .. 200 -- Summa I bidrag . 150 l 100 I. - /

L

. 50

0 4b

1985/86 förekom kraftigt utvidgade bidragsramar till följd av sysselsättningspolitiska beslut Källa:Tabell 23.4.1a

Det mest dynamiska inslaget i statens bidrag till allmänna samlingslokaler har utgjorts av beslut att kraftigt utvidga bidragsramen till följd av sysselsättningspolitiska beslut. Under 1980-talets första hälft fattades flera beslut om utökad bidragsram sysselsättningsskäl vilket ledde till en kraftig ökning av av anslaget under ett år. Om man tittar siffror över statsbudgetens utfall par blir därför siffrorna anmärkningsvärt höga under några år kring mitten av 1980-talet. Bidraget till icke-statliga teaterlokaler, sedermera bidraget till ickestatliga kulturlokaler, utgick också från detta anslag fram till 1991/92. För att understryka att de sysselsättningsmedel som tillförts är konjunkturberoende har arbetsmarknadsmedlen under senare år hållits utanför anslaget. Storleken dessa belopp har varierat kraftigt, 1993/94 utökades beslutsramen med 100 miljoner kronor. Under den senaste tioårsperioden har Boverket och dess föregångare fördelat bidrag till närmare 700 föreningar för olika typer av upprustningsåtgärder och nästan 200 föreningar har fått stöd för nyinvesteringar. En del av bidragen har utdelats för om- och tillbyggnader.

SOU 1995: 85

Under perioden 1983/84 till 1993/94 har drygt l miljard kronor utbetalats för anordnandet av allmänna samlingslokaler. Av detta belopp knappt var 100 miljoner kronor i form av statliga lån. Möjligheten att få lån avvecklades fr.o.m. budgetåret 1987/88. Det statliga stödet motsvarar en byggnadsvolym drygt det dubbla beloppet, dvs. drygt 2 miljarder kronor i löpande priser. Landets kommuner har bidragit till byggandet med mellan 15 och 20 % och samlingslokalägarna med resterande medel. Ett nytt stöd till förmån för handikappanpassning folkparksteatrar inav fördes fr.o.m. budgetåret 1987/88. Sedan stödet infördes hade 1993/94 totalt 7,6 miljoner kronor anslagits till detta stöd. Från sin kartläggning drar Boverket slutsatsen att det viktigaste skälet till att vi har ett så rikhaltigt och väl utnyttjat bestånd allmänna samlingslokaler av är enskilda människors och föreningars idealitet och offervilja. engagemang, Samtidigt framhålls att utan offentligt stöd, från staten i form stöd för av investeringar och från kommunerna för drift och underhåll, skulle antalet samlingslokaler vara ojärnnare fördelade över landet och deras skick skulle

vara sämre än vad som är fallet i dag.3

I budgetpropositionen 1994/95 föreslog regeringen en minskning det av statliga stödet till allmänna samlingslokaler med 20 miljoner kronor. Samtidigt föreslogs en förändrad inriktning av stödet. Medlen bör i fortsättningen huvudsakligen användas för att rusta upp och öka tillgängligheten till befintliga lokaler. Behovet av nya samlingslokaler bedöms inte längre som lika stor och det statsñnansiella läget motiverar förändring. Förslaget följen

des av riksdagenf

Kommuners och landstings stöd till allmänna samlingslokaler De flesta kommuner lämnar driftstöd till samlingslokaler. Det vanligaste är att man inte tillämpar någon särskild princip utan avgör frågan från fall till fall. Flertalet lokaler är beroende av och får stöd från samhället för att klara driftsoch investeringskostnader. Landstingens stöd går huvudsakligen till de lokalhållande föreningarna. En bred majoritet av landstingen ger bidrag till samlingslokalorganisationernas verksamhet. Stödet är i de flesta fall riktat till den allmänna kulturverksamheten, i vissa fall till särskilda projekt. Det kan ibland förekomma att länsstyrelsemas medel till regional projektverksamhet används för anordnande av allmänna samlingslokaler, trossamfundens lokaler eller lokaler för barn- och ungdomsverksamhet. Länsstyrelserna ger dock i de flesta fall inte bidrag till allmänna samlingslokaler.

3 Se not 542 4 Prop. 1994/951100 bilaga 14, BoUl rskr. 1994/952212.

Lokaler för kultur

Statligt stöd till icke-statliga kulturlokaler Förordningen om stöd till vissa icke-statliga kulturlokaler trädde i kraft i augusti 1990 då förordningen om statsbidrag till vissa teaterlokaler m.m. upp-

hörde att gälla.5 Enligt den nya förordningen lämnas bidrag för ny- eller om-

byggnad musei-, teater- och konsertlokaler som tillhör någon annan än av staten. Bidrag kan även utgå för standardhöjande reparationer och handikappanpassning av lokaler och utbyte eller komplettering av inventarier. Frågor om bidrag prövas av Boverkets samlingslokaldelegation efter samråd med Statens kulturråd. För att beviljas bidrag krävs det att projektet är angeläget kulturpolitisk synpunkt och inte försvårar förverkligandet av ur projekt som avser allmänna samlingslokaler och inte heller försämrar förutsättningarna för att driva sådana lokaler. I första hand lämnas bidrag till projekt som avser lokaler för länsmuseer. För nybyggnation lämnas bidrag med 30 %, och för övriga projekt kan bidrag 50 utdelas. i om % av bidragsunderlaget Tidigare finansierades stödet med hjälp av lotterimedel. När behovet av dessa medel växte kom stödet en tid att ingå i bidraget till allmänna sarnlingslokaler. Sedan 1991/92 är bidraget ett eget anslag i Kulturdepartementets budget. Det ordinarie anslaget har varierat mellan 25-50 miljoner kronor per år. Anslagsramen har emellertid utökats kraftigt grund av sysselsättningsskäl under flera år. I kompletteringspropositionen 1994/95 föreslogs en sänkning av den ordinarie anslagsramen till 27,5 miljoner kronor med anledning av det statsfinansiella läget och de extra arbetsmarknadsmedel som tilldelats om-

riksdagen.6

rådet. Förslaget följdes av Huvuddelen av stödet för icke-statliga kulturlokaler tillfaller länsmuseer och övriga museilokaler som t.ex. stadsmuseer, konsthallar, ekomuseer och hemby gdsmuseer. Bidrag till teaterlokaler innefattar både länsteatrar, stadsteatrar, folkparksteatrar och scener för fria grupper. I de belopp som redovisas för teaterlokaler ingår även bidrag till danslokaler. Hittills har dock bidrag till danslokaler varit ytterst ovanligt. Bidragen till konsertlokaler har också varit förhållandevis små. Under posten övriga kulturlokaler/kulturmiljöer återfinns bl.a. kulturhus, medborgarhus, industrimiljöer och konstnärsverkstäder.

5 SFS 1990:573 ersatte SFS 1984:793. 6 Prop.1994/95:150 bilaga ll, bet. l994l95zFiU20, rskr. 1994/952458. 543

SOU 1995: 85

Diagram 2.3.4.2 Bidrag till icke-statliga kulturlokaler i miljoner kronor. 1994 års penningvärde.

Antal miljoner kronor 100 .- 90 .- Övriga kulturlokaler/ 80 kulturmiljöer 70 60 I Konsertlokaler 50 " U Teaterlokaler 40 .- 30 I Länsmuseer, övriga museer, konsthallar, 20 gallerier 10 . 0 4 1990/91 1991/92 1992/93 1993/94

Källa:Tabel1 23.4.2a

Boverket har under de senaste åren erhållit ansökningar om stöd för över 250 miljoner kronor årligen. Boverket menar att det bland dessa finns fler angelägna projekt än man kan bidra till med de resurser som finns att tillgå. De flesta ansökningar får därför avslås och de som beviljas bidrag får oftast mindre stöd än de ansökt om. Enligt Boverket är kultursektoms lokaler ofta i stort behov av renovering och underhåll. De rekommenderar därför fortsatt stöd till i första hand renovering och ombyggnad för att så sätt skapa mer ändamålsenliga lokaler och förbättra arbetsmiljön. I regeringens proposition 1992/93: 172 föreslog regeringen att handläggningen av stödet för icke-statliga kulturlokaler skulle överföras till Kulturrådet.7 Kulturrådet hade tidigare avgivit ett yttrande till regeringen där de anförde att handläggningen av stödet borde övertas av dem. Riksdagen fann dock att en förändring av handläggningsordningen inte borde genomföras

förrän Museiutredningen och Kulturutredningen belyst frågan.8

Museiutredningen påpekade i sitt betänkande att de statliga medlen för nybyggnation och upprustning av icke-statliga kulturbyggnader har stor bety-

delse och att det övergripande motivet för stödet är kulturpolitiskt.9 Utred-

ningens uppfattning var därför att beslut om medelstilldelning bör fattas av Kulturrådet efter hörande av Boverket och andra instanser. Remissbilden var spittrad i frågan.

7 Prop. 1992/932172: Om anslag till Boverket och den regionala administrationen av statens stöd för botstadsfinansiering m.m. 8 Bet. 1992/93:BoU20, rskr. 1992/932301. 544 9 SOU 1994:51: Minne och bildning. Betänkande Museiutredningen. av

Lokaler för kultur

Andra former av ofentligt stöd till kulturlokaler Förutom de stödformer som nämnts bidrar staten även annat sätt till reparation och nybyggnation av olika sorters samlingslokaler. I flera fall samordnar länsstyrelsen beslut om medel för regional projektverksamhet med s.k. bygdeavgiftsmedel som också kallas vattenregleringsmedel eller bygdemedel. Sådana medel kan bl.a. användas för anordnandet av lokaler för trossamfund och föreningsliv. På samma sätt som riksdagen under senare år har anslagit särskilda medel av arbetsmarknadspolitiska skäl kan Länsarbetsnämndema inom ramen för sysselsättningspolitiken bevilja medel för detta ändamål. Medel för ny- och ombyggnad samt upprustning av lokaler för verksamhet för bam och ungdom kan också beviljas ur Allmänna arvsfonden. Stödet fördelas av regeringens Barn- och ungdomsdelegation i samråd med bl.a. Ungdomsstyrelsen och Sveriges Riksidrottsförbund. Sveriges Riksidrottsförbund administrerar och fattar även beslut om det statliga bidraget till mindre föreningsanläggningar för idrott och friluftsliv. Ungdomsstyrelsen har sedan 1991 i uppdrag att fördela vissa medel ur Allmänna arvsfonden för utveckling av nya träffpunkter för ungdomar. Träffpunktsstödets syfte är att stimulera till nya mötesplatser för unga människor där de själva har ett betydande ansvar för verksamheten. I 1993 års ñlmavtal mellan staten och filmbranschen har vissa medel av satts för stöd till upprustning av biografer små och medelstora orter. Stöd ges endast till teknik i form av projektorer, ljud, ljus, duk m.m. Beslut om stöd fattas i samråd mellan Filminstitutet, Sveriges Biografägareförbund, Folkets Hus Riksorganisation, Riksföreningen Våra Gårdar och Bygdegårdamas Riksförbund.

23.5 Sammanfattande iakttagelser

Bra lokaler är en grundförutsättning för en livaktig kulturverksamhet. Ett karaktäristiskt inslag i svensk kulturpolitik är att föreningslivet har ansvar inte bara för den egna verksamheten utan också för allmänna samlingslokaler. Stöd till ny- och ombyggnation av lokaler för kulturverksamhet har en lång tradition i vårt land. Gemensamma insatser av det offentliga, föreningslivet och det privata näringslivet har lyckats skapa ett stort antal lokaler för kulturverksamhet med både god spridning och hög standard. Antalet föreningar anslutna till de lokalhållande riksorganisationema har ökat under de senaste tjugo åren. Det gäller särskilt föreningar anslutna till Bygdegårdarnas Riksförbund. De allra flesta medlemsföreningar förfogar över egna lokaler, vilket tyder att antalet föreningsdrivna allmänna samlingslokaler har ökat.

SOU 1995: 85

Mångfalden i huvudmannaskap och organisation gör det svårt att få en säker bild av utvecklingen, både vad det gäller omfattningen av lokaler för kulturverksamhet och helhetsbilden av verksamheten i de allmänna samlingslokalema och andra kulturlokaler. Genom stöd till lokaler för kultur har det offentliga skapat goda förutsättningar för en decentraliserad kulturpolitik, effekterna av insatta resurser är däremot svåra att mäta. Mängden ansökningar hos Boverket om stöd både till upprustning och byggande av allmänna samlingslokaler och icke-statliga samlingslokaler tyder emellertid att det fortfarande finns ett behov av ytterligare upprustning av lokaler.

24 Kulturområdets

ekonomi

Kulturområdet omsluter vid 1990-talets mitt drygt 50 miljarder kronor. Då är även hushållens utgifter för massmedier och hemelektronikutrustning som tv, video och CD-spelare inräknade. De stora ekonomiska satsningarna svarar medborgarna själva för. Den privata konsumtionen uppgår till närmare 40 miljarder kronor per år. De offentliga kulturutgiftema ligger nivån 13 miljarder kronor med bidragen till studieförbunden inräknade. De stora aktörerna inom den offentliga sektorn är stat och primärkommuner som lägger 5,5 respektive 6,5 miljarder kronor kulturen. Landstingen satsar strax under 1 miljard kronor. Det offentliga kulturstödet ges med bestämda politiska intentioner. Genom de kulturpolitiska målen fastställdes fárdriktning. Pengar har varit det viken tigaste styrrnedlet för genomförandet. I detta kapitel ger vi en överblick över de stora dragen i den svenska kulturekonornin med tyngdpunkt de offentliga insatserna.

24.1 Metodfrågor

Innan vi går in beskrivningar av kulturområdets ekonomi behöver vi beröra några metodfrågor och tekniska frågor.

24.1.1 Problem med jämförelser över tid och mellan olika källmaterial Storleken av såväl de privata som de offentliga kulturutgiftema är ytterst en defmitionsfråga. De privata kulturutgiftema är svåra att ringa in eftersom det finns flytande gränser mellan t.ex. nöjen, fritidsaktiviteter och kulturaktiviteter, mellan möbler och heminredning å ena sidan och konst och konsthantverk å den andra. Det uppstår också avgränsningsfrågor som exempelvis huruvida hela morgontidningsprenumerationen eller hela kostnaden för inköp av en stereoutrustning bör betraktas som kulturutgvifter. Det finns motsvarande svårigheter att beräkna det offentligas kostnader för kultur. En enkel definition kan vara att kultur är det som lyder under Kulturdepartementets eller kulturnämndernas ansvarsområden. Men hur betraktar man i så fall de stora insatserna folkbildningens område som för statens

SOU 1995: 85

del ligger under Utbildningsdepartementets huvudtitel Kulturverksamhet som drivs i bolagsform ingår inte alltid i den kommunala kulturbudgeten utan redovisas separat. Avgränsningsproblemen är många. Det går därför inte att göra en perfekt avgränsning. Det handlar ytterst om att besluta sig för en definition, beskriva den och konsekvent hålla sig till den. Vår definition framgår i det följande. Det finns också metodologiska svårigheter som försvårar jämförelser över tid. Anslag har flyttats mellan departement och nämnder, data är inte insamlade likartat sätt under hela perioden, data från ett område samlas in med en periodicitet som inte helt stämmer överens med periodiciteten ett annat område. Budgetår och verksamhetsår är inte alltid i fas med kalenderår och penningvärdet förändras över tid. Även sådana metodproblem får lösas att genom konsekvent genomför jämförelserna enligt någon i förväg uppställd man modell. Vilka lösningar valt framgår i det följande. Ekonomiska jämförelser försvåras också av att olika områden inte har samma slags kostnadsutveckling. Teaterkostnadsutredningen konstaterade att teaterområdet grund av utvecklingen bl.a. löneornrådet och i fråga om lokalkostnader haft en kostnadsökning som överstiger KPI med 31 procentenheter sett över period 15 än Uttryckt ett annat sätt betyder det att en medan KPI ökat med en faktor på 3,10 har teaterkostnaderna ökat med faktorn 3,41 mellan 1975 och 1989. Detta slags avvikelser finns naturligtvis på flera andra områden. En bildkonstnär kan t.ex. bli tvungen att acceptera nya, dyrare tekniska metoder för arbetet eller möta ökade kostnader traditionellt material. Den omfattande strukturomvandling och rationaliseringsprocess som ägt rum i yrkeslivet i stort de senaste 20 åren gäller inte samma sätt i kulturverksamhet. Konstnärliga aktiviteter har bara i vissa moment samma rationaliseringspotential som industriproduktion, varuhantering m.m. Det konstnärliga arbetet har därvidlag likheter med forskning eller med prototyptillverkningen inom industrin. Merparten av alla konstnärliga verk kan inte mångfaldigas och ge stordriftsfördelar. Kostnadsutvecklingen skiljer sig således mellan kulturens olika verksamhetsområden och gentemot många andra verksamheter i samhället. Då jämförelser ska göras över tid reser detta hinder. I denna rapport har vi löst problemet att inte ta hänsyn till de olika kulturområdenas speciella genom egenheter. Vi har valt att räkna om kostnader i 1994 års penningvärde efter konsumentprisindex KPI enligt 1949 års serie. KPI fungerar branschneutralt. Att olika enskilda verksamhetsområden inom kultursektorn kan ha kostnadsutveckling som varit högre eller lägre än vad som motiveras av en KPI har vi fått bortse ifrån vid analysen. Därmed kan det vara svårt att

1 SOU 1991:71: Teaterns kostnadsutveckling 1975-1990 med särskilda studier av Operan, Dramaten och Riksteatern. Betänkande av Teater- 548 kostnadsutredningen.

Kulturområdets ekonomi

urskilja om anslagsförändringar motiverats av sektorsspecifika kostnadsförändringar eller om de avspeglat en önskan från staten att satsa en utveckling av området. Köpkraften hos en krona har mellan 1974 och 1994 sjunkit med 450 %. Vissa enskilda varor, varugrupper och tjänster har naturligtvis blivit relativt billigare medan andra blivit relativt dyrare.

24.1.2 Problem med helhetsbilden av kulturens ekonomi Att i detalj fastställa kulturens andel av de totala offentliga utgifterna och hur relationerna mellan privata och offentliga kulturutgifter utvecklats över 20 år, låter sig inte enkelt göras. Vi får nöja oss med approximationer. Sekretariatet har skapat en bild genom att sammanföra uppgifter om de privata kulturutgiftema enligt hushållsbudgetundersökningarna, som görs befolkningsurval av SCB, med data från redovisningen av statsanslagen och de kommunala och landstingskommunala kulturutgiftema enligt den officiella statistiken. Informationen är alltså hämtad från material av olika karaktär, men har trots allt sammanfört det till en gemensam bild. För ytterligare information om dessa överväganden hänvisas till bilaga De uppgifter som kunnat inhämtas från kommuner och landsting om kulturkostnader varierar mellan åren. Statistiken publicerades tidigare av Kommunförbundet och Landstingsförbundet, men sedan 1985 finns en gemensam statistikredovisning inom ramen för de statistiska meddelanden på kulturområdet SCB ut Ett problem budget- och utfallssiffror som ger är att använts blandat genom åren. Ett annat problem är att man ibland redovisat bruttosiffror för driften av kulturverksamhet, ibland nettosiffror. Principerna för redovisning kan också variera framför allt mellan de olika kommunerna, vilket gör att t.ex. statliga bidrag till en kulturverksamhet i en del fall kan ha inkluderats i den kommunala budgeten bruttonivå. Ett annat problem är att vissa kulturkostnader inte alls inkluderas i det som redovisas som kulturkostnader. Stockholms läns landsting har t.ex. påtalat att man inte inkluderat kostnaderna för Stockholmsfilharmonin i sin kulturbudget och Stockholms kommun att kostnaderna för Stadsteatern och Vår teater inte ingår i den officiella kulturstatistiken. Den typen av avvikelser förekommer även i andra kommuner. Vi vill därför reservera oss för tolkningar av mindre variationer i denna del av materialet. En översyn av nuvarande redovisningsprinciper bör göras. Även de statliga kulturutgiftema kan svåra att avgränsa. Detta påtalas vara bl.a. i den svenska nationalrapporten till Europarådets examinatorer. Man

2 SCB: Kommunala kulturutgifter Iandstingskommunala kulturutgifter samt 1986, 1988, 1990 och 1992. Ku 15 SM. 549

SOU 1995: 85

talar där om tre olika definitioner. Den första innehöll utgifterna inom kulturoch medieområdet i dåvarande Utbildningsdepartementets ansvarsområde med undantag för dagspress och radio. Den andra definitionen innehöll dessutom stödet till studieförbunden inom samma departement vid denna tidpunkt och samlingslokaler inom Bostadsdepartementet. Detta är den definition som också närmast liknar den som används i kommunerna. Den tredje definitionen innefattade kulturutgifter inom ytterligare andra departement. I vår analys har vi arbetat med två definitioner av statliga kulturutgifter en snäv och en vid. Då totalnivåer för olika offentliga bidragsgivare jämförs har vi för de statliga anslagen använt oss av en snäv definition som är densamma som faktiskt utfall av Kulturdepartementets budget enligt RRV:s redovisningar. För tiden innan Kulturdepartementet bildades har utfallet av de littera som fanns inom kultur- och medieavsnitten inom dåvarande Utbildningsdepartementets budget använts. Då materialet bryts olika konstområden, ändamål e.dyl. anner vänder vi kulturutgiftema enligt den av Kulturutredningen beställda anslags-

genealogin se bilaga 3. Den vida definitionen inkluderar då totalnivåer

används också anslagen via Utbildningsdepartementet till studieförbundens verksamhet. Då materialet bryts ner på olika konstområden, ändamål e.dyl. använder vi även här kulturutgiftema enligt anslagsgenealogin. I denna vida definition ingår förutom studieförbundsanslagen ytterligare några i dag förekommande anslagsposter. Vidare hör till den vida definitionen också några poster som inte längre existerar, men som tidigare fanns, och då bedöms tillhöra kulturområdet i vid bemärkelse. Sammantaget betyder det att utfallssiffran för den statliga kulturbudgeten på totalnivå inte exakt överensstämmer vid en summering av anslagsgenealogin med undantag för åren 1992/93-1994/95. Skillnaden ligger i att i budgetutfallet ingår tidigare års kostnader för staten för exempelvis handikappades kulturella verksamhet, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning och de konstnärliga utbildningarna, i utfallet av genealogin ingår anslag till främjande av hemslöjden, utsmyckning av boenderniljön eller bidrag till icke-statliga kulturlokaler. En mer detaljerad information om definitionerna ges i bilaga Den vida definitionen inkluderar sådana statliga kulturutgifter som 1994/95 inte ligger inom Kulturdepartementets ansvarsområde. I den vida definitionen ligger också några poster som inte längre finns, men som vid den tidpunkt då de existerade skulle fallit inom denna definition. I praktiken handlar det om 13 anslag eller anslagsposter nämligen:

Kulturområdets ekonomi

Anslag till studieförbunden Utbildningsdepartementet Arkivet för ljud och bild Utbildningsdepartementet Utbildn. för informations- och kulturyrken Utbildningsdepartementet - Konstnärligt utvecklingsarbete Utbildningsdepartementet - Anslag till utbildningsradion Utbildningsdepartementet - Radioprogramverksamhet för utlandet Utrikesdepartementet - Svenska Institutet Utrikesdepartementet - Statens försvarshistoriska museer Försvarsdepartementet - Krigsarkivet Försvarsdepartementet3 - Kungliga husgerådskammaren Hovstaten - Olika bidrag till allmänna samlingslokaler Bostadsdepartementet - Medel för landskapsvård Miljödepartementet - Medel för åtgärder mot luftföroreningar Miljödepartementet -

Även dessa statliga utgifter har följts bakåt och då vid definition används

är det alltid data från den kulturgenealogiska analysen används. som I några fall har Nationalräkenskapema legat grund beskrivningar

till för av

de offentliga utgifterna för kultur. Där används sedan 1985 klassificering en som är anpassad till FN:s indelning "Classification of the Function of Government.

24.2 Kulturens andel samhällsekonomin

av

Samhällsekonomin i stort

Efter många års ökning av välståndet i termer av bruttonationalprodukten BNP har BNP i fast penningvärde minskat något under l990-talet. Samtidigt har statsskulden ökat kraftigt. En illustration av detta finns i kapitel En ökande del av statens utgifter under ZO-årsperioden har kommit att tas i anspråk av utgifterna för statsskuldsräntan. I fast penningvärde har denna post ökat från 13 miljarder kronor till l0l miljarder kronor. Dess andel de av statliga utgifterna har ökat från 5 % till drygt 20 %. Effekten det är att ett av utgiftsområde trots relativt god kompensation för kostnadsutveckling, kanske också kombinerat med realökningar enskilda anslag kan få av minskad relativ andel av de samlade utgifterna. Det förekommer i vissa studier och rapporter att man kompenserat för utvecklingen den ökande av utgiften för statsskulden. Så har vi inte gjort här eftersom den posten i sig innebär att utveckling av andra samhällsområden måste hållas tillbaka. Statsskulden tävlar med kulturområdet liksom med andra områden - - om att få del av de totala statliga intäkterna.

3 Krigsarkivet inordnat i Riksarkivet. 551 numera

SOU 1995: 85

De ojfentliga kulturutgzfierrza i relation till BNP

De samlade offentliga utgifterna för kultur, dvs. såväl statens som de kommunala och landstingskommunala, uttryckt som andel av BNP ligger i dag under 1 %. Under 1970-talet steg de offentliga kulturutgiftemas andel kraftigt och översteg t.0.m. 1 % av BNP i slutet av uppbyggnadsskedet. Sedan 1985 har nivån varit i det närmaste konstant. De statliga kulturutgifterhar varierat inom en snävare ram än vad de samlade offentliga kulturna utgiftema gjort.

Diagram 24.2.1 Offentliga kulturutgifter i procent av BNP vissa år.

1,20 -máOffentliga kulturutgifter 1,00 inkl. statens -. bidrag till studieförbund

0,80 . -XZ Offentliga

xwøx-X kulturutgifter

exkl. statens bidrag till studieförbund

Statliga kulturutgifter inkl. ..Z.;. studieförbunden

i

:D--Statliga kulturutgifter exkl. studieförbunden

-L

Källa: Tabell 24.2. la

I diagrammet har vi valt att presentera kulturens andel av BNP med ovan såväl vid snäv definition. Som framgår är mönstret det samma vilken som definition än använder, men det statliga stödet till studieförbundens man verksamhet påverkar kurvans höjd i tämligen stor omfattning.

Kulturområdets ekonomi

24.3 Privata och offentliga kulturutgifter

Då relationen mellan privata och offentliga kulturutgifter ska beskrivas blir osäkerheten stor. Beskrivningarna privathushållens utgifter varierar såväl av till nivå innehåll. I stort sett existerar tre delvis sammanfallande som tidsserier. Den mest omfattande och årligen publicerade fördelningen finns i Nationalräkenskaperna. Vidare finns en reducerad variant av Nationalräkenskaperna som SCB publicerat i sina kulturstatistiska översiktsböcker som täcker perioden 1973-1985. Slutligen finns totalt fyra studier befolkningsurval där hushållens kostnader uppskattats via ett dagboksförfarande de s.k. hushållsbudgetundersökningarna som genomförts 1978, 1985, 1988 och 1992. Till följd av att man inkluderar delvis olika typer av kostnader i dessa tidsserier får man inte en total överensstämmelse mellan dem. I Nationalräkenskaperna ingår i flera poster såväl kultur- som rena fritidsutgifter. Är 1985 kan jämföra alla tidsseriema med varandra det är också man tre den enda gången detta är möjligt. Enligt redovisningen i Nationalräkenskaperna belöpte sig de privata kultur- och fritidsutgifterna till 42 miljarder kronor vilket motsvarar 68 miljarder kronor i 1994 års penningvärde. I de reducerade Nationalräkenskaperna ligger detta år nivån ca 21 miljarder kronor, vilket motsvarar ca 34 miljarder kronor i dagens penningvärde. Det är nivå räknats fram bearbetning av Hushållsbudgetsamma som genom en undersökningen. Om vi utifrån ovanstående resonemang drar slutsatsen att de reducerade Nationalräkenskaperna och Hushållsbudgetundersökningarna båda ger en ganska god och överensstämmande bild av privathushållens förbrukning kan vi studera hur kostnadsfördelning mellan privata utgifter och offentliga förändrats över tid. År 1973 spenderade privathushållen 5,8 miljarder kronor kultur medan det offentliga sammanlagt avsatte 1,7 miljarder för kulturändamål. Hushållen stod således för närmare 80 % av kostnaderna för kultur. Denna andel sjönk

därefter fram till slutet 1970-talet då den nådde sitt lägsta värde under

av perioden. Det offentliga svarade då för sammanlagt 30 % av alla kostnader för kulturverksamheten. Trenden vänder därefter och år 1992, det senaste år vi gör jämförelser, är andelen för privathushållen i det närmaste tillbaka till den nivå som rådde vid periodens början.

SOU 1995: 85

Diagram 24.3.1 Procentuell fördelning mellan ojfentliga och privata kulturutgifter totalt vissa år. Andel kulturutgifter 100%

80%

60 0 U Offentliga

I Privat 40%

20%

0% 1973 1979 1985 1992

Källa: Tabell 24.3. la: Tabell 24.2. la Tabell 24.4. 1a

De två parterna har huvuddelen av sina ekonomiska insatser förlagda till olika kulturornråden. Det offentliga står för folkbibliotek medan privathushållen dominerar när det gäller inköp av böcker och tidskrifter. Dagstidningarna finansieras med 90 % av privathushåll och 10 % staten. Till det av kommer intäkter även via reklam. Kostnader för teater och estradannan underhållning bär privathushållen och det offentliga i ungefär lika grad. Musikevenemang betalas till ca 70 % av privathushållen själva medan musikskolan finansieras till ca 90 % med offentliga medel. Den absolut största posten i privathushållens kulturbudget är kostnaderna för radio, tv, video och skivor. Av hushållens ca 38 miljarder kronor i utgifter 1992 närmare var 16 miljarder av detta slag.

24.4 Utvecklingen de privata kulturutgiftema

av Den största tillväxten i kulturutgifter för privathushållen gäller medieområdet där den andel av privatbudgeten som satsas radio, tv, skivor, kabelanslutning och video ökat kraftigt. Kabel-tv-anslutningar och introduktion video av samt CD-teknik är förklaringen. Bio, teater och andra kulturevenemang har minskat sin andel, liksom böcker och tidningar. Enligt Nationalräkenskaperna läggs mellan 9 och 10 % den privata av konsumtionen kultur och fritid. Andelen har i princip varierat inom detta 554 intervall sedan 1970-talets början. Med den avgränsning av privata kultur-

Kulturområdets ekonomi

utgifter som sekretariatet gjort utgör de mellan 5 och 6 % av hushållens samlade utgifter. Även detta mått är relativt konstant mellan åren.

Diagram 24.4.1 Kultur- och fritidskostnader och de totala utgiftemaför

privathushållen i miljoner kronor. 1994 års penningvärde.

Miljoner kronor 900 000 800 000 700 000 600 000 I Total privat konsumtion 500 000 EI därav fritid, kultur, 400 000 undervisning 300 000 200 000 100 000 O

Källa: Tabell 24.4. 1a

Största poster i de privata hushållens kulturbudgetar är radio, tv, video och skivor med totalt 16 miljarder kronor, böcker och tidskrifter 5 miljarder kronor och dagspress 5 miljarder kronor. Sammantaget betyder detta att närmare 70 % av privathushållens kulturbudget läggs massmedier och den utrustning medierna kräver. Det är svårt att uppskatta storleken av insatser på privat initiativ utanför hushållens ekonomi. De svenska företagen spenderar pengar kultur bl.a. i form av sponsring, konstinköp, scenföreställningar för personal eller kunder, tidningsprenumerationer och tv-avgifter. Att få en bild av detta eller hur det utvecklat sig är i dag inte möjligt. Uppgifter från Föreningen Kultur och Näringsliv anger att företagssponsringen av kultur sammanlagt ligger på ca 150 miljoner kronor. Inom idrotten belöper sig sponsringsavtalen avsevärt högre sammanlagt belopp drygt l miljard kronor. -

SOU 1995: 85

24.5 Utvecklingen de offentliga kulturutgiftema

av 24.5 .1 De offentliga kulturutgifterna totalt

Efter en tydlig tillväxt från 1974 och till decenniets slut stabiliserades de offentliga kulturutgifterna en nivå om ca 12 miljarder kronor i fast penningvärde med snäv kulturdefinition och ca 13 miljarder kronor när statens kostnader för studieförbunden inkluderas. Data i nedanstående diagram baserar sig totalsummor för kulturändamål enligt den officiella statistiken. För de tidiga åren är diagrammet baserat på kommuners och landstings egna redovisningar. Vi måste därför påminna om att såväl bruttosom nettotal förekommer genom åren. Uppgifter redovisas för vart tredje år. Eventuella svängningar mellan dessa framgår därför inte.

Diagram 24.5.1 De offentliga kulturutgiftema. 1994 års penningvärde.

Miljoner kronor 14 000 .- :máTotalt inkl. 12 000 statliga bidrag till studieförbunden 10 000 xáTotalt exkl. statliga bidrag till studieförbunden 8 000 °-Kommuner 6 000 ZDÃStaten över kultur- och medielittera 4 000 I Staten till studieförbunden 2 000 A Landsting

Exkl. folkhögskola och ungdomsorgansiationer m.m. Källa: Tabell 24.5.1aTabell 24.2.1a

Toppåren i redovisningen är 1979 och 1990. Från 1974 till 1979 avtecknar sig en jämn ökning. Mellan 1979 och 1990 visar data en u-formad utvecklingskurva där vågdalen dock inte är särskilt djup. Utgifterna 1992 ligger

Kulturområdets ekonomi

lägre än siffrorna för 1990 högre än botten i 1980-talets vågdal. En men huvudförklaring till den avvikande toppen år 1990 är att detta år utbetalades 350 miljoner kronor till GöteborgsOperan på tilläggsbudget vilket i 1994 ca års penningsvärde motsvarar drygt 400 miljoner kronor. Förhållandena mellan de tre offentliga parterna kännetecknas snarast av stabilitet sett över tid, det finns vissa svaga förändringar. Fluktuationer men mellan åren förekommer för samtliga parter och en omfördelning har skett mellan staten och landstingen. Diagrammet är baserat uppgifter med vid definition för staten och exklusive landstinget kostnader för folkhögskolan

och ungdomsorganisationer mfl. bidrag till organisationslivet se bilaga 5.

Diagram 24.5.2 Procentuell fördelning mellan stat, landsting och kommuner med avseende på de ojfentliga kulturutgifterna. Vid definition.

60 %

50 -N.zOA/.. "Oå°o ." I .r zl. I .- Kommuner 40 I O

30 Stat

20 __A Landsting

10 ZAA__AA A A--láAáA 0 t: Å 1 1 1 | | 1 | 1 L ;i . | | l v n I | u 1 1 u | Ö lf l CN - Ö f O oo Ö W K K I K OO OO X OO % G O O C C O C O O O O C C 11 111 11 V I V11 l F Ä V11V14 Källa: Tabell 24.5.2a

De tre offentliga parterna fördelar uppgifterna emellan sig litet olika sätt. I nedanstående diagram vi några exempel från 1992. ger

SOU 1995: 85

Diagram 24.53 Procentuell fördelning mellan de tre offentliga parterna för kulturutgifter på vissa områden.

Folkbibliotek Studieförbund Museer Teater Musik Böcker, tidskrifter och dagspress I 1 1 I |

Källa: Tabell 24.5.3a

24.5 .2 De offentliga kulturutgifterna i relation till övriga offentliga utgifter I andel av statsbudgeten utgör Kulturdepartementets anslag, alltså enligt snäv definition, år 1993/94 sammanlagt 0,71 %. Vid ZO-årsperiodens början låg andelen på 0,77 % och ökade till 1,02 % i slutet på 1970-talet. Därefter skedde en reduktion av andelen som i 1980-talets början understeg 0,7 %. Profilen för den procentuella utvecklingen följer i stort sett den nominella i

diagram 24.51. Studerar man anslagsutvecklingen med den vidare defini-

tionen där också bidragen till studieförbunden ingår är rörelserna likartade, men variationen mellan åren större. Vid 1970-talets slut närmade sig denna post 1,5 % av statens totala utgifter för att därefter minska till 0,9 % år 1992/93.

Kulturområdets ekonomi

Diagram 24.5.4 Kulturutgijierrzas andel av de totala utgifterna för stat, kommuner respektive landsting vissa år.

% 2,50

2,00 -A-- Kommuner

I Staten inkl. 1 50 studieförbunden

-CF- Staten exkl. 1900 studieförbunden

-©- Landsting 0,50 .

0,00 : : : : : : 2 i : : f m In I ON -4 m In D OO O N F l b OO oo oo OO OO ON ON ON ON ON ON ON ON ON ON ON ON ON v-l v-l 1 v-d I4 r-i v-l Il vl F vä Exkl. folkhögskola och ungdomsorgansiationer m.m. Källa: Tabell 24.5.4aTabell 24.5.2a

De kommunala kulturkostnadema låg under många år fram till 1980-talets början nära 2,5 % av de kommunala utgifterna och landstingen närmade sig fram till 1990 0,7 % av de totala utgifterna till kultur enligt den använda snäva definitionen. Räknas utgifter för folkhögskolan in i landstingsbidraget nåddes 1979 nivån 1,55 %. Landstingens ökade kostnader för bl.a. sjukvården har lett till att kulturutgifternas andel av budget på 1990-talet inte uppgår till mer än 0,63 % medan kommunerna har kunnat bibehålla en nivå på över 2 % in 1990-talet. I den senaste redovisningen av kommunernas kulturutgifter hade nivån dock sjunkit till 1,88 %.

Trots den ökande statsskuldsräntan och trots ökade kostnader på det

arbetsmarknadspolitiska området har kulturområdet, med den snäva definitionen, hållit sin andel av de samlade statliga utgifterna tämligen konstant över tid. I praktiken innebär det att kulturområdet varit relativt prioriterat.

24.6 Utvecklingen det statliga kulturstödet

av Vi lämnar nu de utfallssiffror som förekommer i den offentliga statistiken och övergår till en redovisning av utvecklingen baserad enskilda anslag eller anslagsposter. Följande analayser är baserade den tidigare presenterade

SOU 1995: 85

anslagsgenealogin. Differensen mellan totalsummoma enligt medelsförbrukning för kulturområdet baserad littera skiljer sig relativt litet i jämförelse med totalsumman för anslagsgenealogin.

Diagram 24.6.1 Statliga kulturutgifter enligt budgetutfall respektive den anslagsgenealogiska studien. 1994 års penningvärde.

1 000-tals kronor 7 000 000 E SUMMA vid 6 000 000 definition genealogin

5 000 000 SUMMA littera G, H samt studieförbunden 4 000 000 enligt RRV

:X: SUMMA snäv 3 000 000 definition genealogin 2 000 000 :D: SUMMA littera G och H eller 1 000 000 motsvarande enl RRV O

Källa: Tabell 24.6. la

Ökningen 1992/93 är dels betingad av att vissa anslag då överfördes till det

nyinrättade Kulturdepartementet såsom anslag för hemslöjden, bidragsramar för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och bidrag till konst i boendemiljö. Det skedde också vissa rena anslagsförstärkningar detta år. I den fortsatta bearbetningen av de statliga kulturutgifterna har vi systematiserat dem fyra sätt:

Statligt ansvar anslagen eller anslagspostema ordnas efter om: staten är finansiär och huvudman staten är huvudñnansiär men inte huvudman övriga anslag -

K onstområde anslagen eller anslagspostema ordnas efter 12 olika konst- eller verksam- - 560 hetsområden

Kulturområdets ekonomi

Ändamål anslagen eller anslagspostema ordnas i kategorierna: konstnärlig verksamhet bildningsverksamhet bevarandeinsatser medieverksamhet övrigt -

I bildningsverksamhet ingår folkbildningens bidrag, men också stöd till filmkulturell verksamhet, stöd till allmänna samlingslokaler m.m. Var och dessa ändamålskategorier har indelats i underkategorier. en av Klassiñceringama för varje typ av anslag eller anslagspost framgår i bilaga

Decentralisering anslagsposter som naturligt kan fördelas mottagande län eller region definitionen har tidigare använts av Kulturrådet i en analys som presenterades för Museiutredningen anslagsposter som avser verksamheter som inte naturligen eller av tek- niska skäl kan fördelas geografiskt t.ex. anslag till arkiv, fonogramstöd eller bidrag till konstnärer

Anslagen enligt denna indelning redovisas i avsnitt 24.7.

24.6.1 Fördelning av kulturanslagen efter statligt ansvar

Decentralisering kan innebär att staten överlåter huvudmannaskap och/eller ekonomiskt någon part. Det är utvecklingen av detta vi ansvar annan försökt komma med indelningsgrunden Statligt ansvar.

Snäv definition

Med den snäva definitionen ser man att statens andel av kulturutgiftema i allt

större utsträckning har gått till verksamhet som drivs av någon annan huvud- I början av perioden var den andelen drygt 45 %. Den har under man. perioden ökat med 6 procentenheter. I början av 1980-talet var andelen ca t.o.m. ännu högre. Exempel detta slags verksamhet är bidragen till de regionala kulturinstitutionema och till fria grupper.

SOU 1995: 85

Diagram 24. 6.2 Statliga kulturutgifterfördelade efter grad statligt av ansvar för verksamheten. Snäv definition.

100%

80% I Summa övriga anslag

D Summa anslag till 60% huvudsakligen statligt finansierad verksamhet

l

i annans regi

l l

40% I Summa anslag till helt statligt finansierad verksamhet i egen regi 20%

0%

l

Källa: Tabell 24.6.2a

Vid periodens början fördelades drygt 15 % av statsanslagen till verksamheter som drevs i någon annan huvudmans regi, men som trots det huvudsakligen hade statlig finansiering. De ekonomiskt tyngsta exemplen på sådan verksamhet är länsmusiken, Riksteatern och de båda stiftelserna Nordiska och Tekniska museet. Efter 20 år hade den andelen minskat med några procentenheter och är nu 13 %. I redovisningen av 1993/94 års anslag från Kulturdepartementet är fördelningen mellan huvudsakligen statligt finansierad kulturverksamhet och blandñnansierad verksamhet ungefär lika.

Vid definition

Väljer man att arbeta med den vida definitionen blir bilden mer stabil över

åren samtidigt som andelen anslag till verksamhet där staten är en av flera bidragsgivare och verksamheten drivs i någon regi ökar. Drygt 60 % annans av kulturbudgeten med vid definition används till sådan verksamhet och mindre än 10 % av anslaget överlåts till annan huvudman trots att staten är den huvudsakliga ñnansiären. Huvudförklaringen är studieförbundsanslaget som ger tydligt utslag i bilden.

Kulturområdets ekonomi

24.6.3 Fördelning av kulturanslagen efter konstområde

Fördelas anslagsmedlen efter konst- och verksamhetsområden måste man göra några approximationer. T.ex. måste konstnärsstödet fördelas efter konstområde. Vi har gjort denna uppdelning efter redovisningar från Kulturrådet, Författarfonden och Konstnärsnämnden. Vi har dock inte fördelat 10-årsstipendiema.

Snäv definition

Inget kulturområde har stått tillbaka i utvecklingen utan tillväxten av resurser har kommit alla till del. Däremot har det skett förskjutningar i proportionerna mellan olika delområden. Teaterområdet utgör en stor och tydlig post i kulturbudgeten. Dess relativa andel har dock minskat sedan 1973/74. År 1993/94 den knappt 25 % var tjugo år tidigare drygt 30 %. Konstområdet dans syns i figuren nedan som en smal strimma och det bör påpekas att dansverksamhet framför allt ingår i anslagen till vissa teaterinstitutioner. Det har inte varit möjligt att särredovisa dessa kostnader över tid. I kapitel 7 om dans har vi däremot uppgifter om hur stor del av berörda teaterinstitutioners budget som läggs dans för 1993/94.

Diagram 24. 6.3 Statliga kulturutgzjfter fördelade efter gruppering av

konstområden. Snäv definition.

50 7

T0

Teater, dans, musik, bildkonst, film

u--Arkm o. kulturmiljövård, museer

O Press, litteratur, bibliotek, folkbildning

V F C 43 O ON Öl Öl O V l I OO OO OO 00 O O O O X g 5 g x F E E S öl E CO D O O lf OO v- v- 41 l l I OO OO OO O O O G Kalla: Tabell 24.6.3a

SOU 1995: 85

Under en period vid 1970-talets slut tog stödet till dagspress och tidskrifter en ökande andel av anslaget i anspråk. Förklaringen är det stöd till organisationstidskrifter som fördelades under några år fram till början 1980-talet av och att presstödet reformerades flera gånger. Kulturmiljövården har vidare ökat sin andelen av kulturbudgeten liksom bidragen till Vi vill påmuseerna. minna om att i den anslagsgenealogiska studien har anslag från Miljödepartementet tillförts kulturmiljöområdet inom för den vida definitionen. ramen Äldre anslag avsedda som lån/bidrag för upprustning av värdefull bebyggelse som tidigare låg under Bostadsdepartementet har tillförts kulturmiljöområdet även inom den snäva definitionen eftersom de numera överförts till Kulturdepartementet.

Vid definition

Vidgar man definitionen förändras bilden av de olika kulturområdena. Två områden har fått en faktisk minskning uttryckt i fast penningav resurserna värde det gäller bidragen till studieförbunden samt etermedierna. Minsk- ningen för studieförbunden har skett efter det att 1991 års folkbildningsreform gjorts. Att de statliga satsningama etermedier har minskat är här en formell bakgrund och förklaras av att såväl Utbildningsradion Sveriges som Radios utlandsprogram numera finansieras över tv-avgiften som vi redovisar som privat kulturutgift. De enskilda kulturområden som ökat mest under perioden är kulturmiljövården respektive museerna. Vid periodens början tog man tillsammans i anspråk 11 % av resurserna enligt den vida definitionen år 1993/94 är motsvarande andel 23 %.

24.6V.4

Fördelning av kulturanslagen efter ändamål

Snäv definition

Fördelar man så kulturutgifterna efter ändamål syns prioriteringen av kulturarvet ännu tydligare. Medan de statliga bidragen till yrkesmässig konstnärlig verksamhet fått vidkännas en minskning av sin relativa andel, har andelen för kulturarv ökat i ungefär motsvarande grad. Bildningsverksamheten har vi delat upp på folkbildning och övrig bildningsverksamhet. Till den senare kategorin räknas exempelvis bidragen till centrala amatörorganisationer eller anslaget till filmkulturell verksamhet hos Filminstitutet. Bildningsverksamheten utgör, med snäv definition, en mycket begränsad del av ändamålen. Bidraget till folkbildningen ingår endast då vid definition tillämpas.

Kulturområdets ekonomi

Diagram 24.6.4 Statliga kulturutgüier fördelade efter ändamål. Snäv

definition.

100% -

80% Övrigt -

I Bildningsverksamhet 60% - I Massmedier

ä U Bevarande av 40% E E kulturarvet E

ä ä ä EYrkesmässig konstnärlig verksamhet 20%

07017.: | l | I I r I | D Öl X C x lr -4 % O C O v1 -4

Källa: Tabell 24.6.4a

Då delar in anslagsgruppema ovan ytterligare efter ändamål kan man man konstatera att för den yrkesmässigt konstnärliga verksamheten har den som ligger inom för teater- och musikinstitutioner fått minskad andel medan ramen andelen anslagen till de fria och särskilt till verksamhet som av grupperna drivs i företagsform, som press- och fonogramutgivning växt. Den del av anslaget kommer de enskilda konstnärliga yrkesutövarna till del genom som olika bidrag och ersättningsformer har andelsmässigt knappast påverkats alls

under ZO-årsperioden.

SOU 1995: 85

Diagram 24. 6.5 Statliga kulturutgifter fördelade efter satsningar på olika slags yrkesmässig konstnärlig verksamhet. Snäv definition.

100%

80% Konst till statens byggnader, m.m. 60% ll Drivs av privata företag I Enskilda konstnärer 40% El Fria grupper

20% I Institutioner

0%

Källa: Tabell 24.6.5a

Arkivens andel av anslag till bevarande av kulturarvet har minskat, medan framför allt kulturmiljövården fått en kraftigt ökande andel av resurserna. Inom kategorin massmedier gäller att stödet till pressen i form av presstöd och organisationstidskriftsstöd tagit merparten. Radio och tv har med gällande finansiering av eterrnedieverksamheten mycket små offentliga anslag. De kostnader för etermedier som uppstått under perioden med snäv kulturdefinition hänför sig till förändringar som införandet närradio Närradioav nämnden eller privat lokalradio Styrelsen för lokalradiotillstånd. Också ersättningen för vidaresändningen av det finska programmet i tv över Nackasändaren och i vissa kabelnät ingår här. År 1979/80 skiljer från år sig övriga i analysen genom att bildningsverksamheten just detta år och åren däromkring har tämligen stort utrymme inom kulturanslaget, snäv definition. Det har sin grund i att kraftfulla satsningar kulturverksamhet bland bam genomfördes detta år inom för ramen ett samlat anslag. Vi har valt att koda in detta under bildningsverksamhet. Det innebar att de sammanlagda anslagen för bildningsverksamhet med snäv definition tillfälligt utvidgades med mer än 50 %. Vi vill samtidigt påminna om att resurser till bildningsverksamhet är relativt begränsade då den snäva definitionen tillämpas. När det gäller de övriga kulturutgifterna har vi försökt dela in också dem i några grupper. Satsningarna internationellt arbete inom kulturområdet

Kulturområdets ekonomi

varierar mycket mellan de olika jämförelseåren. Efter några gynnade år på 1980-talet har resurserna relativt sett krympt. En stor del av resurserna för internationellt arbete finns också numera inrymda i institutionernas egna budgetar varför beloppen i praktiken är större än vad vår sammanställning antyder. Kostnaderna för myndighetsutövning varierar också mellan åren. Här kan emellertid förklaringen vara att redovisningsprincipema varierat olika ar.

Vid definition Den vida definitionen av anslagsposter indelade efter ändamål innebär att betoningen yrkesmässig konstnärlig verksamhet får träda tillbaka något och att bildningsverksamhet inledningsvis intar en förhållandevis framskjuten plats. Sett över tid har dock andelen resurser till bildningsverksamhet minskat och andelen till bevarandet av kulturarvet ökat.

Diagram 24.6.6 Statliga kulturutgzjcter fördelade efter ändamål. Vid definition.

100%

80% Övrigt I Bildningsverksamhet 60% I Massmedier E1Bevarande av 40% kulturarvet

E Yrkesmässig konstnärlig verksamhet

0% fl

EE

1 oxo ...I-d

Källa: Tabell 24.6.6aTabell 24.6.4a

Inom ramen för kategorin bevarande av kulturarvet har i sin tur kulturmiljövården ökat från knappt 15 % av dessa medel till drygt 35 %.

SOU 1995: 85

Analyserar man utvecklingen av anslagen till bildningsverksamhet är bidragen till studieförbunden vid alla tidpunkter den dominerande posten.

24.7 Utvecklingen av det offentliga kulturstödet inom olika regioner

24.7.1 Fördelning av kulturanslagen i decentraliseringssyfte Den klassificeringsgrund som valt att kalla Decentralisering handlar huvudsakligen om huruvida resurserna kan sägas komma invånarna i ett särskilt län till del eller Av det statliga kulturanslaget har drygt 45 % kunnat fördelas olika län. Det gäller anslagen till olika kulturinstitutioner, fria teater-, dans- och musikgrupper och arrangerande musikföreningar. Modellen är anpassad till en studie som gjordes av Kulturrådet i samband med en redovisning Museiav utredningens arbete. Andelen av den statliga kulturbudgeten som detta sätt gått ut har varierat under perioden. Vid periodens början utgjorde de regionalt fördelningsbara anslagsposterna 53 % av den samlade kulturbudgeten med snäv definition. Den sjönk därefter och var som lägst i början av 1980-talet varefter andelen åter ökat något. Den nivå som rådde 1973/74 har dock inte återtagits. I fast penningvärde har dock de regionalt fördelningsbara anslagsposterna ökat från ca 1 160 miljoner kronor till ca 1 965 miljoner. De övriga stödordningama och bidragen har under samma tid ökat från ca 1 020 miljoner kronor till ca 2 140 miljoner kronor. Vi har inte fördelat det statliga stödet till studieförbunden län, trots att motsvarande stöd ingår i anslagen för landsting och kommuner, grund av svårigheter att få en korrekt länsfördelning. Vi har inte heller haft underlag för att fördela kulturmiljöinsatsema länsvis.

24.7.2 Fördelning av de offentliga kulturanslagen länsvis I syfte att studera det statliga stödet till bl.a. de lokala och regionala kulturinstitutionema i kombination med det stöd kulturen via kommuner som ges och landsting har en specialstudie genomförts för två jämförelseår. Vi har valt 1982/83 respektive 1992/93 för de statliga utgifterna och 1983 respektive 1992 för kommunala och landstingskommunala utgifter. Skälet till att 1983 valts jämförelseår i stället för 1982 är att uppgifter bara finns tillgängliga som för 1983. Analysen baserar sig på de statliga anslagsposter klassificerats som som regionalt fördelningsbara enligt den tidigare nämnda analysen Kulturrådet. av

Kulturområdets ekonomi

Dessutom har hela de kommunala kulturanslagen räknats in genom att de kommunala utgifterna har lagts samman länsvis. Den tredje posten utgörs av landstingens anslag till kultur. Vi har valt att räkna bort samma merparten av i tidigare analyser i detta kapitel. Stödet till folkhögskolor ingår poster som således inte och inte heller landstingens bidrag till ungdoms-, idrotts- och pensionärsorganisationer. De statliga institutionerna i Stockholm har lagts som en särredovisad post på Stockholms län. Till denna grupp räknar vi Operan i Stockholm, Dramaten, centralmuseema och Skansen. Det vållar problem med redovisfördela dem. Å sidan ningen dessa institutioner hur man än beslutar att ena av är de enklare att besöka för de bor i Stockholms län, å andra sidan har som institutionerna betydande delar i sitt uppdrag som inte urskiljbart ska gagna någon enskild befolkningsgrupp utan hela landet. Kvotering av kostnaderna efter besöksfrekvens eller befolkningstal är också svår att göra ett verklighetsnära sätt. I syfte göra de länsvisa järnförelsema rättvisande har samtliga kostnader att räknats till capita-kostnader. Hänsyn har tagits till befolkningsutveckom per lingen i respektive län mellan 1982 och 1992. Alla beräkningar är gjorda i 1994 års priser vilket innebär att olika omräkningstal använts för de statliga kostnaderna 1982/83 och de kommunala 1983.

Diagram 24. 7.1 Länsvis fördelning 1982/83 de fördelningsbara ojfentliga av kulturutgtjctema med angivande de tre parternas insats. Kronor per av invånare i 1994 års penningvärde. Kronor per invånare 1 600 1982/83

1 400

l 200

l 000

I

åoammomemqzzomzmebaxwmäâ

I Kommuner El Landsting I Stat E Centrala inst

Källa: Tabell 24.7. la 569

SOU 1995: 85

I en analys som den ovanstående där, som tidigare nämnts, bara ungefär hälften av det statliga kulturanslaget ingår, framgår mycket tydligt kommuatt nerna svarar för den största delen av det lokala och regionala kulturlivets finansiering. Staten och landstingen är de flesta håll två ganska likvärdiga parter när det gäller att bidra till ett levande kulturliv i hela landet. Stockholms län utgör dock ett tydligt undantag det relativt begränsade bidrag till genom kultur som 1982/83 utgick till kulturlivet via landstinget. Det förekommer också en tämligen stor variationsvidd i kommunernas bidrag till kulturen. Vid den här tidpunkten bidrog kommunerna i Göteborgs och Bohus län med ca 300 kronor mer per invånare än i Kristianstads län. Den statliga satsningen centrala institutioner i Stockholm gör, med den typ redovisning vi valt av att göra, att länet som helhet skiljer sig kraftigt från alla andra län i landet.

Diagram 24. 7.2 Länsvis fördelning 1992/93 av de fördelningsbara offentliga kulturutgifierna med angivande av de tre parternas insats. Kronor per invånare i 1994 års penningvärde.

Kronor per invånare 1 600 1992/93

1 400

1 200

1 000 l l

l

OO

äoommomemagzomzwepaxmäå

I Kommuner EI Landsting I Stat E Centrala inst

Källa: Tabell 24.7.2aTabell 24.7. la

Tio år senare har nivån det sammanlagda kulturanslaget i fast penningvärde höjts för 20 av länen, för vissa med så mycket med 250som 300 kronor per invånare. Skillnaderna mellan det län de tre parterna som tillsammans satsar mest respektive minst har visserligen ökat något, men fler län liknar varandra 1992/93 än 1982/83. I genomsnitt i landet har

Kulturområdets ekonomi

bidragen per invånare i fast penningvärde ökat från stat och kommun, men kvarstår samma nivå som tidigare för landstingen. Totalt skjuter det offentliga till drygt 50 kronor mer per invånare till kulturen.

Diagram 24. 7.3 F örändring mellan 1982/83 och 1992/93 av de länsvis fördelningsbara ojentliga kulturutgifiema för de tre offentliga parterna. Kronor per invånare i 1994 års penningvärde. Kronor per invånare Differens 1982/83-1992/93 409

l 00

-100

-200

I Kommuner Landsting I Stat E Centrala inst

Källa: Tabell 24.7.3aTabell 24.7. la

En mer detaljerad granskning visar att det regionalt fördelningsbara stödet förändrats i olika utsträckning i olika län under den gångna tioårsperioden. I de allra flesta län innebär förändringarna en ökning av någon eller några av

parternas insatser, i tre län, Stockholms, Östergötlands och Örebro län

men har realminskningar mer än 100 kronor skett. I alla tre fallen är det komstår för den största neddragningen. I Örebro har även munerna som en minskning av det statliga stödet skett. I huvudstadslänet betyder 1992/93 stödet till de centrala institutionerna tillsammans med annat statligt stöd till Stockholmsområdets kulturliv ungefär lika mycket för kulturekonomin som det stöd som lämnas av Stockholms kommun. Landstingets kulturstöd i Stockholm var 1992 beräknat per invånare det lägsta i landet.

SOU 1995: 85

24.8 Sammanfattande iakttagelser

De första åren med 1974 års kulturpolitik kännetecknades av en kraftig tillväxt av det offentliga kulturstödet. Framför allt kommunerna gjorde inledningsvis kraftfulla satsningar kulturområdet och i början av 1980-talet närmade sig kulturens andel 2,5 % av kommunernas sammanlagda utgifter. Tillväxten av landstingens satsningar på kultur inleddes något senare än i kommunerna och karaktäriseras inte av samma tydliga tillväxt som kommunernas satsningar. Staten har med undantag av toppår i slutet av 1970-talet haft en svagare tillväxt än kommunerna av anslaget till kultur. Räknas också bidragen till studieförbunden in planar i princip bidraget ut i mitten av 1980talet. I fast penningvärde nådde kommuner och stat den nivå som fortfarande råder redan i slutet av 1970-talet och perioden därefter karaktäriseras snarast av en kamp att bibehålla anslagens köpkraft. Kulturområdet har klarat den kampen relativt väl under 1980-talet och 1990-talets första år. Trots växande utgifter för bl.a. statsskuldsränta, ökande vårdkostnader, kostnader för arbetsmarknadspolitiken och skolan har kulturpolitiken kunnat verka inom ett relativt uthålligt och stabilt ekonomiskt utrymme. Inom kulturverksamheten har en omfördelning skett. Av de totalt knappt 2 miljarder kronor som förstärkt kulturområdet sedan 1973/74 har närmare 40 % gått till en förstärkning av stödet till den yrkesverksamma konstnärliga verksamheten. Merparten av stödet har gått till utbyggnaden av institutionsnätet och ökat stöd till fria grupper. Stöd till enskilda konstnärer i form av stipendier och ersättningar eller genom köp av konst till statens byggnader har stärkts med knappt 140 miljoner kronor sammanlagt. Ytterligare 40 % av kulturanslaget med snäv definition har använts till förstärkningar av stödet till kulturrniljövården. Ibland har utvecklingstrenden stannat upp och det ursprungliga läget återtagits. Ett exempel det senare är den trend som i början av perioden innebar att en minskande andel av de statliga anslagen gick till statliga institutioner. Omkring början av 1980-talet hade staten huvudmannaansvar som motsvarade mindre än hälften av det anslag och bidrag man fördelade. Tio år senare närmar sig den andelen 60 % av kulturanslaget med snäv definition. Även med vid definition, där anslaget till folkbildningen utgör en stor post, märks denna tendens, men förändringen är mindre. Det kan tyckas paradoxalt att samtidigt som institutionsnätet byggts ut i landet har andel av de statliga anslagen som kan sägas fördelas ut invånare i olika delar av landet minskat. Det betyder emellertid inte att man i dag får mindre resurser till detta ändamål i fast penningvärde räknat utan att den icke regionalt fördelningsbara delen av kulturanslaget har utvecklats mer. Ett exempel medel som vi inte kunnat redovisa regionalt fördelade, men som icke desto mindre kommer boende i hela landet till del, är kulturmiljövården. En av de tydliga förändringarna är att satsningarna detta område 572 ökat kraftigt under 20-årsperioden. I fast penningvärde har den summa som

Kulturområdets ekonomi

satsas, med snäv definition, i det närmaste fördubblats. Räknar man insatser som görs kulturmiljöområdet inom andra departement har beloppet mer än fyrdubblats från 130 miljoner kronor i 1994 års penningvärde 1973/74 till drygt 600 miljoner kronor 1993/94. De två områden som andelsmässigt tydligast fått stå tillbaka i utveckling är de båda som vid periodens början hade det starkaste utgångsläget dagspressen och teaterverksamheten. Om den vida definitionen tillämpas ser man tydligt att stödet till studieförbunden fått kännas vid några påtagliga neddragningar efter en period av kraftig expansion i slutet av 1970-talet. Det finns nu tendenser framför allt i kommunerna som kan tyda att kultursektoms ställning försvagas. Det är angeläget att följa den ekonomiska utvecklingen noga och därför önskvärt att formerna för rapporteringen ses över så att analyser av de offentliga parternas samspel lättare låter sig göras. Vid de befintliga undersökningarna om de privata kulturutgiftema har vi tydligt kunnat se hur hushållen i allt högre grad prioriterar kostnader för massmedier. Vi menar att det är ytterligare ett incitament att också satsa kultur som speglas i dessa medier. Att erbjuda program av hög kvalitet i radio och tv, ett brett sortiment av litteratur i bokhandel, värdefulla filmer i videobutiken och ett lättillgängligt utbud av fonogram och kulturtidskrifter skulle kunna denna tydliga prioriteringssignal från privathushållen. vara ett svar Det är en angelägen framtida uppgift att försöka teckna en bild av företagens betydelse för kulturverksamheten i landet. Det gäller inte bara sponsring utan också storleksordningen kostnader för massmedier, inköp av tavlor och annan konstnärlig utsmyckning, biljetter till kulturevenemang och liknande. I dag är bilden av dessa kostnader minst sagt otydlig.

.bf gnoüirnñsl: väragbsra ,wmzâsw

j j

:m rgxzâjágzgágxájpzgi ybiárxnrgaüiifønw

Qw

V

vøsøsâw sewaw

1i,:%,s2ês,

k .

%§mWäa

Wi:

. . x RÅ V; xi.

:ägget:

;ih-nick

V

L ;wtaámçgäçm ;sam

.

Utvecklingen inom olika grupper och miljöer

Tidigare i rapporten har utvecklingen inom ett antal olika kulturområden belysts. De kapitlen innehåller en mängd uppgifter om individerna i termer av intresserade, besökare och utövare. Uppläggningen utifrån verksamhetsområden gör det dock svårt för läsaren att få en bild av särskilda gruppers förhållanden eller av de åtgärder som vidtagits för just dem. I följande tio kapitel flyttas därför perspektivet från kulturområden till in-

divider och grupper. Ett antal grupper och miljöer har valts ut och huvud-

dragen i åtgärder och vanor for dem summeras. Förskola och skola utgör stora system som omfattar många respektive alla barn. Därigenom utgör de ett par av de viktigaste miljöerna för att skapa kulturell jämlikhet och delaktighet. Vi har därför valt att belysa dessa två

områden särskilt, direkt efter det allmänna avsnittet barn och ungdomar.

om Det är viktigt att hålla i minnet att varje individ är unik. Två människor har aldrig exakt samma karaktäristika, bakgrund eller erfarenheter och inte heller samma intressen, attityder eller smak. Att gruppera människor är ett sätt att ge överblick. Men även om människor är av samma kön, etniska ursprung eller lika i någon annan egenskap har man med sig också alla sina övriga egenskaper. Samband mellan två variabler är inte alltid kausalt, dvs. relaterat så att det finns en orsak och en verkan. Ibland finns en gemensam bakomliggande förklaringsvariabel och det som ser ut som en skillnad mellan två grupper kan i själva verket bottna i något helt annat. Skillnader mellan olika utbildningsgrupper kan därför delvis vara en effekt av att äldre ofta är förgymnasialt utbildade vilket leder till att man i själva verket jämför två helt olika åldersgrupper när avsikten är att studera effekten av utbildning. Om materialtillgången är rik tillåter den att man håller en eller flera variabler konstanta samtidigt som man studerar ytterligare variabler. En sådan analys har tidigare presenterats i kapitel Ytterligare en presenteras i kapitel 26. I regel har man

inte så stora urval att detta slags bearbetningar blir "möjliga,

När man ska belysa kulturverksamhet inom grupper som utgör mindre än 10-15 % av befolkningen, som invandrare, funktionshindrade eller arbetslösa finns andra slags problem. Grupper, som tilldrar sig kulturpolitikens särskilda intresse, kan i regel inte enkelt nås via några register. För att kunna studera dem inom ramen för breda befolkningsundersökningar, behövs också mycket stora urval. Trots de svårigheter det innebär att lyfta fram en enskild grupp i rampljuset görs här ett försök. Det kan ses som en skiss, som får fullbordas efter hand.

iaötümdw

522.50 man: aágmiiâöüváåwâ

:amma

atxtgggââwøqzáálgsf sziâluigrmx zgamçgsáwiuagxázaxwø :szramøqggsx s msgábå

va m: asuñágkäqbb ñgrxâux :mi: jazrsatåêüaurü nalüqsaivVaüw.va2ezå

-zassâxmâtavqtrâaüisg :mgøxitigggäâqqü .awvölu .Vrâsscá :summa-if vvsiäiácâina 3.223213 :üêüxzânfø 3:205 21225233. tmtgáanc

.Hivggaziagøásaägaá ge:

w L V

2511221 gáajgásiâiáá

I

Wij

. L

aâw ;ggfáässágsa nggçgggçøap:säng: sig; :amäghági ;ragg-za

a . i

§33 å Wñâwtätiäwáåöv üçiüêñâáâiüg-üiâä

f

Aiêáâm

, :ax: %

üjWW,i§5å1iW b Ä

A

25 Kvinnor och män

I flera tidigare kapitel diskuteras i vilken utsträckning bl.a. livscykel, utbildningsbakgrund, regionala förhållanden och kön har betydelse för människors kulturvanor. I utredningens tilläggsdirektiv ingår bl.a. att belysa kvinnors och mäns kulturvanor och överväga hur den kulturella jämställdheten kan ökas. Här görs en samlad bedömning av hur skillnaderna mellan könen med avseende kultur har sett ut de senaste 20 åren. Som många andra ställen i utvärderingsrapporten får nöja oss med att studera utvecklingen i detalj mer under de senaste tio åren grund av underlagsmaterialets beskaffenhet.

25.1 Skillnader mellan mäns och kvinnors deltagande i

kulturlivet

l den figur över 24 olika befolkningsgruppers deltagande inom 12 olika kulturverksamheter som finns i kapitel 5 framgår att kvinnor generellt är mer kulturellt aktiva än män. Av de åtta mest aktiva grupperna bestod sex stycken av kvinnor med olika utbildningsbakgrund. De minst aktiva grupperna bestod huvudsakligen av män fem av åtta grupper med förgymnasial eller gymnasial utbildning. Om man ser befolkningens deltagande i enskilda kulturaktiviteter är dock skillnaderna i kulturvanor mellan könen mindre än vad den allmänna debatten ibland ger intryck av. Man bör emellertid ha i minnet att de undersökningar som gjorts ofta inkluderar barn från 9 år och uppåt. Pojkar och flickor skiljer sig knappast alls i kulturvanor eftersom de allra flesta besök vid kulturinstitutioner äger rum i grupp inom ramen för förskolan, skolan eller fritidsverksamheten. Den stora åldersgruppen i skolåldern har uten jämnande effekt totalsiffrorna för kvinnors och mäns kulturdeltagande. När vi fortsättningsvis talar om kvinnors och mäns deltagande ingår alltså även skolbarn. Det är efter grundskolan som skillnaderna i kulturvanor blir tydligare. Unga män tenderar att särskilt minska sin kulturella aktivitet då de börjar förvärvsarbeta, kvinnor då de bildar familj. Detta gör att skillnaderna mellan könen vanligtvis är större i ungdomsåren, mellan 16 och 24 år, i än senare livet. Inom vissa kulturområden är skillnaderna tydliga, inom de flesta men områden är de förhållandevis små. För enskilda aktiviteter kan det ibland finnas

SOU 1995: 85

större skillnader inom en särskild åldersgrupp, ibland kan de dock utjämnas av en skillnad i motsatt riktning inom en annan åldersgrupp.

Överlag är skillnaderna mindre när det gäller att evenemang än när

det gäller att själv ägna sig skapande eller förkovrande verksamhet. Generellt är kvinnor mer kulturaktiva än män och män är mer föreningsaktiva än kvinnor. Även andelen besökare eller utövare inte skiljer sig så mycket mellan om könen kan man konstatera att män och kvinnor väljer att besöka eller själva ägna sig innehållsmässigt olika genrer och verksamheter. Dessa skillnader följer traditionella mönster även om en viss utjämning har skett de senaste tio åren. De sociala kontakterna och hur man umgås skiljer sig också för kvinnor och män. Att kulturaktiviteter är för kvinnor, i högre grad än för män, en social aktivitet. Intresse för att ta del av en föreställning, en konsert eller en utställning måste givetvis finnas, men att besöka en kulturinstitution tillsammans är något kvinnor också ser som ett sätt att umgås. Män väljer i högre grad att prioritera andra intresseområden än kulturverksamhet t.ex. sport. På samma sätt som kvinnor ser kulturaktiviteter som ett sätt att umgås är det vanligt bland män att idrottsevenemang tillsammans med vänner och familjemedlemmar.

25.2 Besök kulturinstitutionerna

Sammantaget har skillnaderna mellan andelen män respektive kvinnor i befolkningen som besökt en kulturinstitution varit ganska konstanta och förändringarna har varit tämligen små sedda ett i tioårsperspektiv. De skillnader som finns mellan män och kvinnor är vanligtvis större om man jämför besök årlig nivå än för besök den senaste månaden vilket tyder att en stor andel av de män som går kulturaktiviteter är återkommande besökare. Bland kvinnorna finns en stor grupp som besöker kulturevenemang någon gång i bland. Störst är skillnaden mellan könen när det gäller biblioteks- och teaterbesök. Båda dessa aktiviteter är förhållandevis vanliga i befolkningen som helhet.

Bibliotek Bibliotek hör till de mest välbesökta kulturinstitutionema. De besöks årligen av nästan 60 % av befolkningen. Under 1980-talet var skillnaden mellan könen tydlig. Andelen bland kvinnor som besökt biblioteket det senaste året var ca 10 procentenheter högre än bland män. Under senare år har dock

Kvinnor och män

skillnaden mellan könen utjämnats något och minskat till ca 5 procentenheter. Skillnaden mellan könen är i princip lika stor för besök den senaste månaden som besök det senaste året. Att skillnaderna mellan män och kvinnor har minskat under senare år kan bero att män funnit skäl att utnyttja bibliotekenÅ Vid besök nya biblioteket tenderar en större andel män än kvinnor att ägna sig tidningsoch tidskriftsläsning. Med undantag för de allra senaste åren har bibliotekens bestånd av tidskrifter och tidningar ökat, vilket kan vara en förklaring till att andelen manliga besökare också har ökat. Kvinnor som besökt biblioteket har i större utsträckning än männen lånat eller lämnat tillbaka böcker. En större andel kvinnor besöker också biblioteket för att delta i någon form av kulturevenemang.

Teater Nästan hälften av alla kvinnor har varit teater det senaste året, medan det är ca tio procentenheter färre män. För besök den senaste månaden är skillnaden mindre. Det är alltså mindre vanligt med sporadiska besök av män tetater i jämförelse med kvinnor. Unga män går teater i klart mindre utsträckning än unga kvinnor. Det är framför allt manliga förvärvsarbetande ungdomar som slutat skolan tidigt som är ointresserade och t.o.m. motståndare till att besöka teater- och andra kulturinstitutioner. Dansföreställningar har ett relativt mycket mindre publikunderlag, men även där är kvinnor i klar majoritet. Skillnaden mellan könen är störst när det gäller att ha besökt en stadsteater eller en länsteater. För besök vid en föreställning Dramaten, Operan i Stockholm, Riksteatern eller en föreställning av en fri grupp är skillnaden mindre. Att ha besökt en privatteater är lika vanligt bland män som bland kvinnor. De undersökningar som studerat vilken sorts teater män och kvinnor har uppgett särskilt intresse för visar att skillnaderna mellan könen är mycket små. Männen uppger sig vara något mer intresserade av komedi, revy och fars än kvinnorna. När man studerar befolkningens besök vid olika sorters teaterpjäser visar kvinnor en tendens att i något större utsträckning än män se probleminriktade pjäser och klassiker, medan skillnaderna vid besök

komediföreställningar är så gott som obefintliga

Undersökningar av publikens upplevelser av teaterföreställningar visar att kvinnliga och manliga åskådare upplever föreställningarna efter likartade mönster. Andra variabler som t.ex. ålder, utbildning eller teatervana har där-

1 Nordberg J Nylöf G 1990: Kulturbarometem i detalj: Tema Litteratur och bibliotek. PUB Informerar IV Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd. 2 Nordberg J Nylöf G 1992: Kulturbarometem i detalj: Tema Teater. Rapport nr ll Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd. 579

SOU 1995: 85

emot stor betydelse för reaktionsmönstret. Generellt är det svårt att identifiera ett manligt eller kvinnligt upplevelsemönster. De skillnader som registrerats pekar att kvinnorna talar mer om skådespelarna bakom rollerna än vad

männen gör och de är något mer intresserade av kostymema.3

Musik Musikevenemang är också en välbesökt kulturaktivitet. Ca 60 % av befolkningen har besökt någon form av konsert det senaste året. Det är i princip lika vanligt bland kvinnor som bland män. Så har det varit de senaste tio åren. Mäns och kvinnors vanor skiljer sig däremot något vad det gäller vilken sorts musikevenemang besökt.4 Det är vanligare bland män än bland kvinnor man att ha varit en konsert med pop, rock eller jazz medan förhållandena är omvända men skillnaderna mindre vad det gällde besök en konsert med svensk folkmusik eller klassisk musik. Skillnaderna är störst när det gällde och rock där 25 % av männen hade varit en sådan konsert senaste året pop bara 18 % av kvinnorna. Det är också fler män än kvinnor som uppger men sig ha ganska eller mycket intresse för denna sorts musik.5 ett stort

Film på bio Under 1970- och 1980-talen gick män i större utsträckning på bio än vad kvinnor gjorde men under senare år har en utjämning skett. Skillnaden mellan män och kvinnor är numera obetydlig. Skulle man jämföra besök enskilda filmer skulle man däremot säkert kunna iaktta vissa skillnader i preferenser.

Konst Skillnader mellan män och kvinnor märks i deras uppgifter om intresse för konst. Bland kvinnorna uppger sig ll % ha ett mycket stort intresse för konst, att jämföra med 6 % bland männen. Den typiskt konstintresserade är kvinna, välutbildad och i övre medelåldern. De ointresserade i personen en befolkningen är till stor del män, antingen unga 15-25 år eller äldre över 65 år.

3 Sauter W, Isaksson C Jansson L 1986: Teaterögon. Publiken möter föreställningen upplevelse utbud vanor. Stockholms stad, Stockholms- - monografier. 4 Nordberg J Nylöf G 1994: Kulturbarometern i detlaj: Tema Musik. Statens kulturråd i samarbete med tidigare Sveriges Radio/PUB. 5 Nordberg J Nylöf G 1994: Kulturbarømetern i detalj: Tema Musik. 580 Statens kulturråd i samarbete med tidigare Sveriges Radio/PUB.

Kvinnor och män

Det större intresset för konst bland kvinnor, i jämförelse med män, märks

dock inte när det gäller att vara medlem i en konstföreningö

Trots att kvinnor har ett dokumenterat större intresse för konst är det också ungefär lika stor andel män som kvinnor som återkommande besöker konstutställningar. Besök någon gång årligen är emellertid mycket vanligare bland kvinnor. Totalt har drygt 30 % av kvinnorna besökt ett konstmuseum senaste året jämfört med drygt 20 % av männen.

Museer och utställningar

Generellt är besök museer och utställningar något vanligare bland kvinnor vad det gäller besök det senaste året, men för besök den senaste månaden är skillnaden mellan kvinnor och män obetydlig. Det är något vanligare att kvinnor har besökt ett kulturhistoriskt museum medan män i något större utsträckning har besökt ett tekniskt eller naturhistoriskt museum. Dessa skillnader är dock mindre än för besök konstmuseum. Ett liknande mönster märks för valet av utställningar. Det är mycket vanligare att kvinnor har besökt en utställning av konst eller konsthantverk, medan mindre skillnad märks när det gäller utställningar med föremål av historiskt intresse. Besök utställningar med aktuell samhälls-/medborgarinformation är lika vanligt bland män som bland kvinnor. Besök museer utställningar har ökat sedan slutet 1980-talet för såväl kvinnor och av som män. För vissa typer av museer och utställningar har skillnaden mellan könen därvid blivit något större. Det gäller besök utställningar med historiska föremål men också konst- och konsthantverksutställningar samt konstmuseer.

25.3 Egenaktiviteter

Större skillnader mellan könen kan noteras när det gäller att själv syssla med kulturverksamhet i någon form. Skillnaderna är vanligtvis störst i ungdomsåren. Även vi här inte behandlar de små barnens kulturvanor ska om nämnas att man redan i 3-8 årsåldern kan se skillnader i pojkars och flickors egenaktiviteter med kulturanknytning. De flesta egenaktiviteter och former för eget skapande fortsätter sedan att vara tydligt könsbundna även i vuxen ålder. Handarbete i olika former är mycket vanligt bland kvinnor. Drygt hälften av den kvinnliga befolkningen har ägnat sig att sticka, sy eller väva under den senaste månaden men endast 4 % av männen har ägnat sig något

6 Nordberg J Nylöf G 1995: Kulturbarometem i detalj: Tema Konst, museer och utställningar 1995. Statens kulturråd. 581

SOU 1995: 85

sådant. Bland kvinnor är det 28 % som uppger att de utövar eller har utövat konsthantverk att jämföra med 8 % bland männen. Vanligast bland studiecirklar i konsthantverk är textilt konsthantverk, särskilt vävning. När det gäller att ägna sig måleri och teckning är skillnaden mellan män och kvinnor tydliga. Kvinnorna är mer aktiva. Så är också fallet rad en andra områden. Det är en klart större andel kvinnor än män som skriver dagbok och brev. Det är också fler kvinnor som sjunger i kör, även om skillnaden inte är så stor. Totalt sett deltar också en större andel kvinnor i studiecirklar. Dansintresset och viljan att lära sig dansa är i unga år mycket könsbundet. Intresset för sällskapsdans i olika former debuterar vid yngre ålder nu jämfört med tidigare generationer. Detta är särskilt tydligt bland flickor. Detta större intresse består även högre upp i åldrarna och kvinnor uppger i större utsträckning att de tycker om att dansa än vad män gör. Det är dock ungefär lika stor del män och kvinnor som faktiskt går ut och dansar sällskapsdans. Att dansa balett, jazz- och showdans är mycket vanligare bland kvinnor. Det har under hela perioden varit en mycket liten del män som har ägnat sig sådant dansande, medan nästan 20 % av kvinnorna dansar eller tidigare har dansat som fritidsaktivitet. De senaste tio åren har antalet folkdansare i befolkningen ökat, framför allt bland män. I dag märks inte någon könsskillnad bland folkdansarna, vilket är en klar förändring om man jämför med för tio år sedan då andelen män var betydligt mindre. Bland dem som någon gång har dansat folkdans är dock andelen kvinnor avsevärt större än andelen män. Ett område där män och kvinnor visar lika hög aktivitetsgrad är artikelen författande eller liknande skrivande. Drygt 10 % av såväl män som kvinnor har författat någon text av typen artikel, berättelse, insändare under det m.m. senaste året. Ungefär lika många män som kvinnor spelar eller har spelat amatörteater. Det är däremot en större andel män än kvinnor som spelar instrument. Fler män än kvinnor ägnar sig också -att filma och fotografera. Skillnaden mellan könen är dock liten inom båda dessa områden. Inom konsthantverksornrådet är arbete med trä det område där männen har varit mest aktiva. Att slöjda och reparera är mycket vanligt bland män, ca 61 % av männen har gjort något sådant under den senaste månaden. Bland kvinnorna har ca 18 % ägnat sig liknande verksamhet. Män och kvinnor är medlemmar i föreningar i ungefär lika stor utsträckning men män är mer aktiva och har fler förtroendeuppdrag än kvinnor. Minst föreningsaktiva är Skolungdomar framför allt flickor och kvinnliga förvärvsarbetande ungdomar samt icke-förvärvsarbetande kvinnor i högre åldersgrupper. Män talar mer möten och försöker i högre grad än kvinnor

påverka beslutsfattandet inom föreningslivet.7

7 Häll L/SCB 1994: Föreningslivet i Sverige. Rapport nr 86 i serien 582 Levnadsförhållanden. Statistiska Centralbyrån.

Kvinnor och män

25.4 Medievanor

Kvinnors och mäns medievanor skiljer sig i någon mån. Morgonpressen läses av ungefär lika stor andel kvinnor som män, medan kvällspressen har en större andel läsare bland männen. Populärpressen har däremot en större andel läsare bland kvinnor. Män ägnar mer tid än kvinnor morgon- och kvällstidningen medan veckotidningsläsande kvinnor lägger ned mer tid den typen av tidningar. Skillnaderna mellan könen är obetydlig vad det gäller hur stor andel som lyssnar radio. Den tid man lyssnar radio skiljer sig dock åt, lyssnartiden bland kvinnorna är längre än bland män. I kanalvalet liknar könen i stor utsträckning varandra. Mäns och kvinnors musikval skiljer sig dock radio på samma sätt som när det gäller levande musik, dvs. män lyssnar i högre grad än kvinnor pop, rock och jazz, medan kvinnor i större utsträckning än män lyssnar på svensk folkmusik och klassisk/nutida musik. Skillnaderna i musikval tycks snarare ha ökat än minskat sedan 1980-talets mitt. Mäns och kvinnors olika lyssnarvanor märks även i vilken musik de väljer när de lyssnar på fonogram. Även där mönster. Störst är syns samma skillnaden när det gäller att ha lyssnat pop- och rockmusik. Drygt hälften av kvinnorna uppger att de lyssnat på pop eller rock på skiva eller kassett de senaste fyra veckorna, medan ca 10 procentenheter fler bland männen har gjort detsamma. Skillnaden är ungefär lika stor när det gäller att ha tittat på tv eller video med pop- eller rockmusik. Män och kvinnor tittar ungefär lika mycket tv, men programvalen skiljer sig i regel åt. Kvinnorna tittar i större utsträckning ñktionsprogram och barnprogram än män, som i sin tur i högre grad tittar sportprogram. Kvinnor är flitigare bokläsare än män. Kvinnodominansen är särskilt stor i de lägre åldersgruppema avtar med stigande ålder och i pensionsåldem men har skillnaderna utjämnats. Könsskillnaden är tydligast när det gäller underhållningslitteratur med tonvikt kärlek, men en större andel kvinnor än män väljer också att läsa kvalitetsförfattare, t.ex. klassiska skönlitterära författare och lyrik. En större andel män föredrar spänningslitteratur och deckare medan science fiction läses i lika stor utsträckning av både män och kvinnor. Bland facklitteratur läser män framför allt ämnen som tekniklnaturvetenskap och samhälle/politik medan kvinnorna i högre grad läser om psykologi, sarnlevnadsfrågor, religion, livsåskådningsfrågor. Kvinnor läser obetydligt konst och kulturfrågor. Det är också uppenbart att kvinnor i mycket mer om

större utsträckning än män, privat eller i yrkeslivet, läser för bam.

SOU 1995: 85

25.5 Sammanfattande iakttagelser

Generellt sett är skillnaderna små mellan mäns och kvinnors kulturvanor. Andelen kvinnor som besökt ett kulturevenemang är vanligtvis något större än andelen män men för besöksvanor kulturinstitutioner av olika slag tycks människors utbildningsbakgrund ha klart större betydelse än kön. Den senaste tioårsperioden har inneburit små förändringar den här punkten, men i den mån det har skett en förändring vad det gäller skillnaden mellan män och kvinnor har det i stort sett varit i riktning mot en utjämning. Det finns dock undantag och områden där skillnaderna har ökat. De olikheter som finns inom de olika områdena visar att det i så gott som samtliga fall är kvinnorna som är mer aktiva än männen. Skillnaderna är större när det gäller att ha varit eller deltagit i någon aktivitet det senaste året. När det gäller återkommande besök, att ha gjort något den senaste månaden, är skillnaderna mindre. Det tyder att kvinnor är mer mångsidiga i sitt deltagande, de kommer i väg en rad aktiviteter åtminstone någon gång ibland, medan män tenderar att vara mer specialiserade, de väljer att ägna sig ett fåtal aktiviteter oftare. Kvinnors större benägenhet att göra olika saker, i kombination med att kulturaktiviteter i högre grad är något man gör som en social aktivitet, gör att andelen kvinnor som besökt olika kulturinstitutioner någon gång det senaste året oftast blir något högre än andelen män. Värt att notera är även de innehållsmässiga skillnaderna i de kulturaktiviteter som män respektive kvinnor väljer att delta När män går teater går de i högre grad komedier och farser och när de läser böcker väljer de spänning och deckare. Kvinnorna ser probleminriktade pjäser och klassiker i något större utsträckning. De väljer också att i högre grad läsa klassiker men också underhållningslitteratur med tonvikt kärlek. Män lyssnar genomgående mer på pop- och rockmusik medan kvinnor i något högre grad väljer klassisk musik och folkmusik. Skillnaderna mellan könen är större när det gäller att själv ägna sig eget skapande eller andra egna aktiviteter med anknytning till kulturområdet. Redan i förskoleåldem är flickor mer aktiva när det gäller eget skapande och skillnaden består även om den inte är stor inom alla områden. Valet av vad man ägnar sig följer mycket traditionella könsrollsmönster. De skillnader som finns detta område tycks ha varit förhållandevis konstanta. Inom vissa kulturverksamheter följer man regelbundet upp andelen kvinnliga respektive manliga deltagare. Så är t.ex. fallet inom studieförbunden som i sin statistik redovisar andelen kvinnliga studiecirkeldeltagare. I andra verksamheter förekommer att man då och då, t.ex. genom publikundersökningar får fram siffror könsfördelningen i publiken. Sådana resultat tenderar att visa en större dominans av kvinnor än om man undersöker andelen män respektive kvinnor i befolkningen som deltagit i olika kulturaktiviteter. Skälet

Kvinnor och män

är att kvinnorna i större utsträckning deltar någon enstaka gång och därigenom syns oftare som publik eller deltagare. Några speciella insatser för att öka männens deltagande i kulturlivet har haft svårt att hitta i genomgången av 20 års kulturverksamhet. Detta trots att man i kulturdebatten i olika sammanhang uppmärksammat och ibland även Överbetonat de skillnader mellan könen som finns kulturområdet. Det är i övergången från studier till förvärvsarbete som många män unga blir mindre kulturaktiva. Det kan inte uteslutas att den brist "kulturkontakt som i många fall präglar de yrkesförberedande utbildningarna i gymnasieskolan medverkar till detta. Kommer sedan personerna till arbetsplatser där varken arbetet eller arbetsgemenskapen innehåller någon kulturdimension blir avtrappningen av kulturintresset än mer förklarlig.

. i

I

§iâ§xlik'ää . v 4 ä13094. ritar : , ;m ñ:.;inxzzzs.rzv-

26 Arbetsliv,

fackliga kollektiv och

arbetslösa

26.1 Åtgärder på kulturornrådet som riktat sig nu

arbetslivet

Ett sätt att söka vidga kretsen av delaktiga i kulturlivet har varit att förankra kulturarbetet i olika miljöer. Kulturen ska inte bara vara något måste man söka upp utan den ska finnas naturligt i vardagsrniljön. Sedan mitten av 1970-talet har staten genom olika, om än inte så stora, bidrag stött olika insatser riktade till arbetsplatserna. Under nästan 20 var det möjligt för kommuner att söka särskilda bidrag till etablering av arbetsplatsbibliotek. Det beskrivs närmare i kapitel 12. Den vikande konjunkturen har dock lett till att intresset för nyetablering av arbetsplatsbibliotek minskat och att arbetsplatsbiblioteken prioriterats ner av kommunerna. Bidraget avskaffades 1 juli 1993. Antalet ansökningar hade minskat och medlen till mer allmänt utvecklingsarbete vid folkbiblioteken behövde öka. Arbetsplatsbibliotek fanns då drygt 900 arbetsplatser fördelade på hälften av landets kommuner. År 1976 startade internationellt projekt kultur i arbetslivet ett om i UNESCO:s regi, Culture and Working Life, där Sverige utsågs till sarnordnare. I och med detta blev arbetet med kultur arbetsplatserna mer målmed-

vetet. Två år sammanfattades verksamhetsbeskrivningar, erfarenheter

senare och förslag i en rapport som förutom de svenska erfarenheterna också innehöll motsvarande från fem andra länder i öst- och Västeuropa. Detta blev upptakten till utvecklingsprojektet "Kultur i arbetslivet KIA som under åren 1978/79 till 1984/85 bedrevs med statligt stöd. Projektet drevs på sex arbetsplatser i samarbete mellan kulturrådet, LO, TCO, ABF och TBV. Syftet med projektet var att engagera nya grupper i kulturlivet och arbetet mynnade bl.a. ut i ett handlingsprogram för detta. programmet föreslogs bl.a. rätt för fackliga organisationer att arbeta också med kulturfrågor arbetsplatsen. Utvecklingsprojektet ledde till att ett fast statsbidrag om ursprungligen 2 miljoner kronor till lokala projekt infördes och först fördelades direkt av

regeringen. Inom ramen för anslaget utbildades också kulturombud på olika

arbetsplatser. Medelsfördelningen har sedermera överlåtits Statens kulturråd och anslaget har successivt ökat. I 1995/96 års budget är nivån 12 månaders basis 7,3 miljoner kronor.

SOU 1995: 85

I en översyn av användningen av bidraget kallat KIA-bidraget som Kulturrådet själva gjort uppskattar man att projektmedel till projekt de sex tidigare åren legat årlig nivå runt 3 miljoner kronorl Av dessa medel en varierande andel mellan 0,8 och 1,6 miljoner kronor årligen har en - överlämnats till LO och TCO för vidare fördelning där. Resterande belopp har fördelats till olika kulturprojekt, de flesta inom teaterområdet. Därnäst vanligaste projekttema har varit utbildningsinsatser av olika slag, bl.a. för bok- eller kulturombud. En annan typ av projekt som vuxit fram inom ramen för bidraget har ägnats att dokumentera yrken, arbetsplatser och arbetsmiljöer. Dessa projekt har fungerat generationsöverskridande genom att också tidigare anställda kunnat knytas till verksamheten. Tack vare sin erfarenhet av företagens tidiga historia har de kunnat fungera traditionsförmedlande i dokumentationsarbetet. Intresset för medieprojekt tycks ha varit litet med ytterst ansökningar och bara två som fått bidrag. Antalet ansökningar om projektmedel ökade kraftigt under de första åren från ett 20-tal till ett IOO-tal, för att det senaste året åter minska. Antalet beviljade ansökningar har följt samma trend med följden att de enskilda projekten tilldelats allt mindre belopp eftersom anslaget under många år varit oförändrat, vilket i fast penningvärde innebär en urholkning med ungefär 25 %. En slutsats av en genomgång av projekt som beviljats medel är att de i stor utsträckning följt de arbetsformer som är de gängse inom folkbildningen. I praktiken har så gott som samtliga fördelade KIA-bidrag gått till LO- eller TCO-anknutna organisationer. Praxis har varit att ungefär 65 % av projektmedlen tillfallit LO-anknutna projekt och 35 % TCO-anknutna. Ett allmänt syfte med KIA-bidraget har varit att stimulera nytänkande och utveckling av kulturverksamheten olika områden. Den starka fackliga förankringen har setts som en garanti för att verksamheten får en fast förankring inom arbetslivet. Regeringen har i tidigare propositioner dessutom pekat de möjligheter till stimulans öppnades genom att de båda fackliga organisationerna som fick en form för samverkan genom projektet. De medel som överlämnats till LO centralt har använts till tre omfattande projekt. Det första är ett basprojekt som sju orter utvecklade metoder för hur kulturverksamheten kan organiseras inom de lokala fackliga organisationema. Vissa verksamheter har varit gemensamma de sju orterna medan andra har varit lokalt utformade. En erfarenhet från arbetet är att det möter motstånd alla nivåer inom rörelsen då fackföreningen engagerar sig i otraditionella frågor. Över tid har resultatet dock blivit att kultur ett ses som alltmer självklart inslag i fackets arbetsuppgifter. LO pekar själva en del problem med att driva projekten. Man har gjort erfarenheten att det kan vara svårt att rekrytera de erforderliga eldsjälarna som kan hålla i projekten

588 1 KIA-bidraget. PM från Statens kulturråd 1994. Granskning av

Arbetsliv, fackliga kollektiv och arbetslösa

avdelnings- eller klubbnivå. Det är antagligen förklaringen till att man på många håll drivit projekten i traditionella, välbekanta former det har blivit ännu mer av arbetsplatsbibliotek eller amatörteater. Den förnyelse av mötesformerna man hoppats har ofta stannat vid enstaka kulturinslag i samband med klubbmöten. Man har inte heller, med få undantag, anlitat yrkesverksamma kulturarbetare i utvecklingsarbetet. Det andra, större projektet i LO:s regi har varit Ung i facket, där förbundet själv framhåller att det kanske haft sin största styrka i att kunna knyta till sig arbetslösa ungdomar under 1990-talets svåra år. Det tredje projektet tar upp kvinnokultur inom fackföreningsrörelsen. Det är ännu inte avrapporterat. Inom TCO har de centrala medlen fördelats fler mindre projekt, inte sällan med något kulturevenemang eller en kulturdag som mål. TCO framhåller själva att det är i förberedelserna att gemensamt öva in sånger eller andra framträdanden som projekten har sin styrka. - Enligt de verksamhetsrapporter citerats i Kulturrådets genomgång av som bidragen framgår att man med projektens hjälp lyckats finna vägar att bygga broar mellan vad kallar finkultur och arbetarkultur. Man kan också man sluta sig till att projekten i viss utsträckning väckt ett intresse för kultur bland som tidigare inte varit intressserade. De hittills genomförda projekpersoner ten inget exakt svar i hur stor utsträckning man nått nya grupper och ger inte heller om det är i stort sett samma människor som deltar i de olika aktivitetema.

26.2 Kulturverksamhet inom olika fackliga kollektiv

sekretariatet har låtit göra ett antal intervjuer med representanter för de fackliga organisationerna i syfte att ge en bild av hur de ser kultur och hur utvecklingen inom respektive förbund kan karaktäriseras inifrån för den 20-

årsperiod vi försöker belysa

Kulturen har sekelgamla anor inom arbetarrörelsen. Man har en tradition att bygga former som t.ex. ABF-biblioteken och Folkets Hus-lokalerna egna och har fungerat pådrivande också för tillkomsten av de regionala kulturman institutionema. År 1978 inrättades funktion inom LO kulturombudsen som och 1981 antog LO-kongressen det första fackliga kulturprogrammet man sedermera följts flera debatterande och inspirerande skrifter. År 1993 som av bildades ABF-LO Kulturforum från central nivå ska arbeta med hjälp som kurser, konferenser och seminarier i syfte att bredda deltagande i instituav tionskultur och stimulera till eget utövande. Det mesta av verksamheten på

2 Nowak L 1995: Kultur i skymundan. Intervjuer med företrädare för folkrörelser och föreningsliv om kulturaktiviteter inom organisationernas ram. Studie för Kulturutredningen. 589

SOU 1995: 85

kulturområdet inom LO-leden sker emellertid lokalt eller i någon mån initiativ av LO-distrikten som försöker påverka förbunden att bruka kultur som verktyg, inte som underhållning. Intresset för kultur är varierande inom de olika förbunden. Svenska Musikerförbundet har genom medlemmarnas yrke ett närmast självklart förhållande till kultur. Svenska Målareförbundet har genom att bl.a. värna gamla arbetsmetoder fått in kulturmiljövård som ett självklart element i arbetet. Målareförbundet har också byggt upp ett eget yrkesmuseum. Förbund som Svenska Skogsarbetarförbundet och i ännu högre grad Svenska Sjöfolksförbundet kännetecknas av intresse för litteratur och har ett väl utvecklat system för lån av böcker och videoband. Med tanke kvinnors högre kulturaktivitet är det inte förvånande att Svenska Kommunalarbetarförbundet, med 81 % kvinnliga medlemmar, också har arbetat målmedvetet med kulturverksamhet. Förbundskongressen 1988 uppdrog förbundsstyrelsen att utarbeta ett handlingsprogram i kulturfrågor och att kulturfrågorna i framtiden formellt ska få status samma som andra viktiga verksamhetsgrenar inom förbundet. Handlingsprogrammet "Kultur för alla allas kultur presenterades 1991.3 Många ansökningar - om bidrag till kultur i arbetslivet kommer också från Kommunalarbetarförbundet. Inom ett typiskt manligt fackförbund som Svenska Metallarbetareförbundet, med 81 % manliga medlemmar, har man arbetat med målet att etablera en första kontakt med kulturlivet för medlemmarna. Man arbetar mycket med aktiviteter på arbetsplatsen, med studiecirklar, lunchteater eller utställningsverksarnhet kring den gemensamma arbetsplatsens historia. De som arbetat direkt med kulturverksamhet inom LO-förbunden ger många personliga vittnesmål om hur människor växt genom kontakt med kulturen. Att belägga större rörelser i riktning mot att fler är delaktiga i kulturlivet är emellertid svårt. Även inom TCO finns förbund med mer eller mindre naturlig koppling till kulturområdet. Många konstnärliga utövare har sin naturliga hemvist i Teaterförbundet eller Sveriges Yrkesmusikerförbund SYMF. Inom TCO har under hela 20-årsperioden funnits nämnd för kultur- och mediefrågor. en Man har inom nämnden bl.a. arbetat med utdelning av ett stort årligt kulturstipendium samt olika litteraturstipendier. Man inom TCO att menar man genom dessa stipendieforrner bidragit till förnyelse i kulturlivet vilket är ett kulturpolitiskt mål man tagit fasta på. På TCO uppger man att Folkrörelsemas konstfrämjande och Skådebanan är viktiga länkar ut till medlemmarna och menar att publikfrämjande arbete borde få starkare ekonomiskt stöd. Man önskar också att eldsjälar inom kulturverksamheten skulle få ett bättre stöd. Projekt som drivs sedan några år tematiska kulturdagar som genomförts flera orter i landet under parollen Bröd och skådespel. Man har också

3 Kultur alla allas kultur. Handlingsprogram i kulturfrågor. Svenska - 590 kommunalarbetareförbundet 1991.

Arbetsliv, fackliga kollektiv och arbetslösa

prövat att genomföra PROMS efter modell från Royal Albert Hall i London då man samlat flera tusen deltagare till promenadkonserter med inslag av allsång. SACO ansluter också medlemmar med kulturyrken. Inom DIK-förbundet ingår yrkesgrupper som biblioteks- och museifolk, arkivarier, logopeder och informatörer. SACO organiserar också bl.a. studieförbunds- och universitetsanställda samt journalister och förlagsanställda. Till skillnad mot de båda andra huvudorganisationerna arbetar SACO inte med att engagera medlemmarna i kulturaktiviteter. Kultur förekommer dock

ofta som inslag de fackliga sammankomsterna men då främst som ett in-

slag förströelsekaraktär. Inom SACO är kulturen medlemmens privatsak. av Data som presenteras nedan visar också att medlemmarna eget initiativ deltar i kulturverksamhet olika slag i stor utsträckning. av LRF har ett kulturråd med 24 representanter specialiserade var sitt område. Inom LRF förekommer ofta kulturinslag i samband med möten och konferenser. Man arbetar med kultur som ett medel att locka till ökad uppslutning, särskilt bland kvinnor. På central nivå arbetar man ofta med utställningar eller musikinslag, lokal nivå med framträdanden som diktuppläs-

ning, amatörteater eller uppträdande musikskolan. Även matkultur har

av en given plats i LRF:s kulturverksamhet. Lokalt arbetar man också i studiecirkelns form där man försöker uppmuntra deltagande medlemmar att teckna ner egna minnen från landsbygd och jordbruk. Vidare har man aktivt arbetat med att öka intresset för litteratur genom egen bokutgivning och också genom att uppmuntra användning av kassettböcker i samband med arbetet i skog och mark. LRF menar att kommunsammanslagningarna under 1960-talet ledde till att det blev ett glapp i kulturverksamheten som annars har en lång tradition landsbygden. Kulturaktiviteterna tog inte fart igen förrän en bit in på 1980talet men är nu livaktiga. Tätortskulturen känns dock fortfarande litet främmande för medlemmarna och avståndet till institutionskulturen är omvittnat för LRF:s medlemmar. Även i dag finns det många medlemmar stort som drar sig för de ingrepp i vardagslivet som man upplever krävs för att kunna göra något för tätortsbon så vardagligt som att besöka biblioteket. Till övrig institutionskultur är det psykologiska avståndet ännu längre. Man har istället sin förankring i det lokala kulturlivet där man bor. Banden med hembygdsrörelsen är starka för många boende i glesbygd. SAF organiserar 36 olika arbetsgivarförbund. Man har inget centralt program som syftar till att arbeta aktivt med kultur och man uppger att man centralt inte heller arbetar med sponsringsfrågor. Samtidigt är det så att många enskilda företag stöder t.ex. körer, orkestrar, litteratur- och konstföreningar. Ofta har dessa åtgärder en trivselskapande bakgrund, men inom den företagsekonomiska forskningen börjar man nu också att uppmärksamma kulturens inneboende kraft och man pekar de

SOU 1995: 85

möjligheter konsten kan erbjuda när det gäller att utveckla företag och personal. Genom att dra nytta av den frigörande och inspirerande kraft som konsten förmår stimulera tänker man sig att företagen kan växa in i det årnya

hundradet. Konsten har förmågan att samla ledning och personal runt gemen-

samma upplevelser och att fungera som ett inslag i mer traditionell personalutveckling.

26.3 Kulturvanor inom olika fackliga kollektiv

I kapitel 5 visas en bearbetning av hur ålder, kön och utbildning samvarierar med kulturvanor av såväl besökskaraktär som egenaktivitet. Den analysen grundar sig ett omfattande intervjumaterial från SCB:s ULF-undersökning 1990/91. LO har låtit specialanalysera motsvarande basmaterial med avseende

förvärvsarbetandes fackliga tillhörighetfl Syftet med analysen har varit att

spegla skillnader mellan olika fackliga gruppers kultur- och fritidsvanor och att om möjligt beskriva vilka förändringar som inträffat sedan 1980-talets början. Iden analys LO gjort ingår bara personer i yrkesverksam ålder. Sambandet mellan utbildning, yrke, tidigare facklig tillhörighet och kulturvanor för de äldre, som är starkt, syns därför inte i detta material. Totalt omfattar LO-bearbetningen 26 kultur- och fritidsaktiviteter. I sammanlagt 12 av dessa har SACO-gruppen högst aktivitetsnivå i perspektivet gjort det senaste året. Nedan anges andelen aktiva senaste året. Bland fritidsaktivitetema har man högst andel aktiva i tre olika fritidsaktiviteter, nämligen att:

LO TCO SACO strövaiskog och mark 79 % 89 % 93 % reparera bostad 58 % 64 % 70 % åkamed fritidsbåt 38 % 48 % 51 % -

Bland kulturaktivitetema har SACO-gruppen den högsta andelen aktiva årsnivå när det gäller sex olika slags institutionsbesök nämligen att

4 Lindgren V Nelander S 1993: Om kultur och fritid. Del 1-3. Ett faktamaterial om förhållandena vid 1990-talets början. Rapporter från 592 löne- och arbetslivsenheten vid LO baserad bearbetningar av SCB/ULF.

Arbetsliv, fackliga kollektiv och arbetslösa

LO TCO SACO

bio 52 % 65 % 77 % bibliotek 44 % 61 % 80 % konsert 30 % 48 % 67 % teater 29 % 53 % 64 % - 30 % 51 % 71 % - museum konstutställning 22 % 47 % 72 % -

Man har också högsta andelen aktiva när det gäller tre kulturella egen-

aktiviteter, som att:

läsa böcker 76 % 89 % 97 % skriva dagbok m.m. 26 % 39 % 53 % spela instrument 12 % 20 % 27 % -

Bara i aktiviteterna är aktivitetsnivån störst bland TCO-anslutna, en av

nämligen att:

textilslöjda 41 % 45 % 35 %

I tre variabler är nivån högst bland LO-anslutna, nämligen att:

läsa Veckotidningar 78 % 72 % 68 % fiska 39 % 35 % 31 % reparerabil 38 % 30 % 33 % -

I tio variabler liknar grupperna varandra sinsemellan i stor utsträckning,

som att:

motionerna 86 % 92 % 93 % trädgårdsarbeta 73 % 82 % 81 % fotografera och filma 66 % 75 % 78 % gåutochdansa 57 % 57 % 45 % sepå idrott 51 % 52 % 42 % deltaistudiecirkel 28 % 35 % 36 % vandraifjällen 8 % 14 % 16 % rita, måla och teckna 17 % 19 % 22 % trä- och metallslöjda 12 % 13 % 15 % jaga 8 % 6 % 7 % -

För ett antal aktiviteter kan vi jämföra utvecklingen från 1982/83 till

1990/91 Sammanlagt 15 variabler från kultur- och för de tre grupperna.

fritidsområdet har studerats vid båda tillfällena. Man kan dels analysera rikt-

ningen eventuella förändringar för en enskild, facklig grupp dels hur av-

ståndet mellan de olika fackliga kollektiven påverkats.

Studeras förändringarna i detalj kan man konstatera att avståndet mellan

LO- och SACO-medlemmama minskat vad gäller veckotidningsläsning, att

filma och fotografera, teaterbesök och att skriva eller författa. Skillnaderna

SOU 1995: 85

har ökat vad beträffar sällskapsdans, som SACO-medlemmarna ägnar sig i mindre utsträckning än tidigare och LO-medlemmarna oftare än för tio år sedan. Skillnaderna har också ökat vad gäller att konsert. När differensen i aktivitetsnivå mellan olika fackliga förändras kan det ske såväl grupper genom att en tidigare aktiv grupp minskar sin andel aktiva, som att tidigare en inaktiv grupp ökar sitt deltagande, men också båda förändras i om grupperna samma riktning men i olika grad kan skillnaden öka. Inom SACO-gruppen har andelen teaterbesökare minskat samtidigt som andelen teaterbesökare bland LO-anslutna har ökat något. Det leder till att avståndet mellan LO- och SACO-medlemmarna krympt. Alla tre fackliga grupperna har ökat andelen konsertbesökare, men SACO-gruppen har alltså ökat mer än andra vilket leder till att klyftorna ökar trots att andelen konsertbesökare har ökat i alla grupperna. Om man istället för att se avståndet mellan de olika grupperna ser vad som hänt inom respektive grupp mellan 1982/83 och 1990/91 har LOkollektivet ökat andelen aktiva för 5 av de 15 aktiviteterna och minskat den för lika många. Ökad aktivitetsnivå kan konstateras för fotografering, biobesök och dans men också för konsert- och teaterbesök. Minskande aktivitetsnivå registrerades för veckotidningsläsning, textilslöjd, fiske, att skriva samt i studiecirkel. För TCO-gruppen ökade andelen aktiva under perioden för 2 av de 15 aktiviteterna och minskade för Minskningen gäller andelen bokläsare men också andelen besökare bibliotek och den andel som brukar ägna sig att skriva. Dessutom har en minskning skett av andelen som fiskar, går i studiecirkel, spelar instrument och textilslöjdar. Ökad andel aktiva hittar vi för aktiviteterna fotografera och filma, bio, ut och dansa, idrottstävse ling och på konsert. SACO-gruppen har ökat sin andel aktiva endast två områden medan

man har minskat andelen för sju. Ökningen gäller läsning Veckotidningar

av och att gå konsert medan minskningen noteras för att ut och dansa, att på teater, fiska, skriva själv, delta i studiecirkel, spela musikinstrument och syssla med trä- eller metallslöjd. Det visar sig sammanfattningsvis att de faktiska skillnaderna mellan grupperna är ganska stora. I stort har de varken ökat eller minskat särskilt mycket de senaste åren. SACO-medlemmarna går i större utsträckning på konstutställningar, museer och bibliotek. En större andel har också varit konsert respektive teater. SACO-medlemmarna läser också i större utsträckning böcker och det är även vanligare att man själv skriver artiklar eller text. annan Skillnaderna är mycket stora i regel än 25 procentenheter. Den enda - mer kulturaktivitet där LO-medlemmarna ligger högre än de övriga är när det gäller att själv syssla med textilslöjd. Man har också olika fritidsvanor. SACOmedlemmarna har oftare vandrat i fjällen, medan LO-medlemmarna oftare har fiskat eller jagat.

Arbetsliv, fackliga kollektiv och arbetslösa

Även höjer kravet aktivitetsnivån kvarstår de flesta av de skillom man nader vi kommenterat ovan. För två av aktiviteterna, bokläsning och motionerande, accentueras skillnaden mellan grupperna så att en relativt större skillnad uppstår mellan LO-kollektivet och SACO-kollektivet om kravet är att aktiviteten ska utföras varje vecka. I de flesta fall kvarstår ungefär samma skillnader mellan grupperna, För de aktiviteter som är vanligare i LO-kollektivet än i de båda andra uppstår också skärpningar i skillnaderna om kraven aktivitetsnivå höjs. Man bör beakta att de tre kollektiven omfattar mycket olika antal medlemmar. Aktuella uppgifter anger att medlemsanslutning till fackförbund omfattar 3,9 miljoner löntagare varav 2,2 miljoner, eller 57 %, tillhör LOkollektivet, 1,3 miljoner tillhör TCO-grupperna och 380 000 medlemmar ansluts av SACO. sekretariatet har med utgångspunkt i LO-analysen skapat ett index med rangpoäng för 18 olika indelats med hänsyn till ålder, kön och grupper som facklig tillhörighet. Utgångspunkten är det material som presenterats i de tre rapporterna från LO. I princip är bearbetningen överensstämmande med den sekretariatet låtit

SCB göra för hela materialet se kapitel 5. LO har dock i sina bearbetningar

skärpt kravet regelbundenhet för vissa variablema jämfört med den beav arbetning vi redovisat i det tidigare kapitlet. Sålunda ska biblioteket ha besökts någon gång i månaden för att ska räknas som biblioteksbesökare. man Spela instrument, måla eller skriva ska man göra regelbundet och bokläsning ska ske minst någon gång varje vecka.

SOU 1995: 85

Diagram 263.1 Mångsidighet på kulturområdet uttryckt i form rangpoäng av för 18 yrkeskollektiv ordnade efter andel aktiva i 12 kulturaktiviteter. Aktiviteter valda meed varierande frekvens för utövande/besök.

Rangpoäng 200-. 192 178179 180-. 156 160--

140-- 127 120-. 99101 100...

80-. 60-- 4648

40"23

20.

01 OOOOOOOOOOOOOOOOOO AAAJAUUUÅUUUUUUUUU vvvvv-FFr5FF<

avraixvaaçxvaääâi:

saaaaalaawalavvrvwn

Näázzmvmmv E 227454

Källa: Tabell 26.3.1a

I detta mångsidighetsindex är mönstret parallellt till den beräkning som gjorts efter utbildningsnivå i kapitel Huvudresultatet blir att LO-männen samlas den nedre delen av skalan medan SACO-kvinnorna återfinns i den högre delen. LO-männen är sällan den mest aktiva i någon aktivigruppen av teterna medan SACO-kvinnorna är mest aktiva i de flesta av de studerade aktiviteterna. Emellertid är skillnaden mellan högsta och lägsta rangpoäng mindre än om indelningen sker efter utbildning och även och äldre om yngre personer ingår. Observera att rangpoängen inte säger något om den enskilda individens mångsidighet utan om hur tenderar att fördela sitt intresse gruppen olika aktiviteter. I mitten av figuren ovan framträder ett intressant mönster. De LOunga kvinnorna, som ofta har yrken inom vård och service, närmar sig de TCOanslutna kvinnornas mönster, medan de unga SACO-anslutna männen i sitt kulturella beteende fjärmat sig från de övriga SACO-anslutna och i sina vanor mer liknar män i de övriga yrkeskollektiven.

Arbetsliv, fackliga kollektiv och arbetslösa

inom LO-kollektivet desto större är också chansen att Ju yngre man är man aktiv inom flera de studerade aktiviteterna medan förhållandet i princip är av är det motsatta inom SACO-kollektivet, alltså högre grad av aktivitet äldre Det betyder i sin tur att 25-34-åriga kvinnor från LO-gruppen gränsar man i aktivitetsnivå till 25-34-åriga män SACO-gruppen. TCO-medlemmarna ur har mönster i detta kulturindex är starkt beroende av kön. Männen har ett som mönster liknar LO-gruppens medan TCO-kvinnornas liknar SACOsom

gruppens.

andelen kulturaktiva är högre inom SACO-kollektivet än inom de Aven om båda andra fackliga utgör personer med arbetarbakgrund ett tydligt grupperna inslag i kulturlivet. Det är viktigt att komma ihåg att så faktiskt är fallet. LO- -i det intervjumaterial analyserats SCB utgjorde den gruppen är stor som av drygt hälften alla anställda. Det betyder att hög andel SACO-medlemav en kan betydligt färre till antalet än låg andel av LO-medlemmama. mar vara en Det leder till närmare hälften alla SACO-organiserade besökt att trots att av den månaden mot bara 20 % de LO-anslutna, så utgör biblioteket senaste av LO-medlemmar närmare 40 % den grupp som uppger att de faktiskt t.ex. av har besökt biblioteket. Av 1,5 miljoner förväwsarbetande som varit på teater någon gång det senaste året är tredje LO-medlem. Det är alltså inte så att var den har hög andel besökare också nödvändigtvis utgör det grupp som en dominerande inslaget i publikbilden. Detta beror helt om gruppen i sig är

stor eller liten.

26.4 Arbetslösa

Sverige befinner sig för närvarande i period med omfattande arbetslöshet. en Det emellertid svårt att bild hur kulturlivet påverkats av den situaär ge en av tionen. Inom folkbildningen finns särskilda anslag för insatser för arbetslösa såväl inom folkhögskolor studieförbund. Rabatterade avgifter eller insom träden institutioner tillämpas i många fall, uppgifter saknas om hur men vanligt det är och i vilken utsträckning förmånema utnyttjas. får i stället förlita sig på användarstatistik för att beskriva de lång- Man varigt arbetslösas kulturutnyttjande. Det är brist att det då saknas färsk staen med tanke den kraftigt förändrade arbetslösheten under senare år. tistik från tidigare år kunnat användas är baserad relativt få in- Den statistik som tervjuer. I de publicerats inom ramen för SCB/ULF förerapporter som kategori inkluderar såväl långtidsarbetslösa som långvarigt kommer en som sjuka och förtidspensionerade. Styrkan i dessa data kring arbetslösas kulturfritidsvanor de kan jämföras över tid. Svagheten är att de innehåller och är att betydande inslag olika fysiologiska eller psykologiska ett av personer som av skäl inte kan vara aktiva i kulturlivet.

SOU 1995: 85

Om man ser till denna vidare visar data grupp, att andelen biblioteksbesökare ökat kraftigt mellan 1976 och 1990/91. Även andelen bokläsare har ökat något. Musikaktiviteten har likaså ökat så att fler både spelar själva och lyssnar på musik grammofon. sekretariatet har velat renodla bilden kulturvanor bland långvarigt av arbetslösa och därför beställt en egen analys 1990/91 års data från ULF. av Den innefattar bara personer som är långtidsarbetslösa. Drygt 40 % av gruppen har varit bio det senaste året och 46 % har varit någon utställning eller något museum. 60 % har varit bibliotek och andelen bokläsare är hög 80 % har läst en bok det senaste året, 55 % läser böcker varje vecka. - Nästan var tredje långvarigt arbetslös har deltagit i studiecirkel det senaste året. Detta resultat grundas data som insamlats innan de särskilda bidragen till studiecirkelverksamhet för arbetslösa introducerades. I dag kan nivån eventuellt vara ännu högre. En påfallande stor bland de arbetslösa grupp spelar instrument, medan andelen körsångare är lika i den övriga bestor som folkningen. Nästan var femte arbetslös skriver regelbundet dagbok eller dikter. De variabler där kulturaktivitetsnivån är hög bland arbetslösa är variabler där man har ungefär andelen aktiva i hela befolkningen. Det finns samma emellertid också exempel motsatsen. Medan nästan 40 % befolkningen av varit teater det senaste året är motsvarande andel bland arbetslösa bara hälften så stor eller 17 %. På motsvarande sätt är andelen besökare konstmuseer eller konstutställningar bara hälften så hög i hela befolkningen som eller 18 %.

26.5 Sammanfattande

iakttagelser

Trots att relativt målmedvetna satsningar har gjorts för att utjämna skillnader i kulturvanor mellan olika arbetsmarknaden har hittills små förändgrupper ringar uppmätts. Samtidigt tycks av allt att döma utjämning bland de en yngre yrkesverksamma att vara väg. En förlängd skolutbildning med de möjligheter det innebär till olika erfarenheter av kultur innan inträdet arbetsmarknaden, spelar troligen en viss roll här. Genom att LO-kollektivet är stort utgör dess medlemmar ändå ett betydande inslag i kulturlivet. De arbetslösa tycks i stor utsträckning ha behållit eller t.o.m. utvecklat sina vanor att besöka bibliotek och läsa böcker. Man hittar också till museerna, men däremot inte till konstutställningar, konserter eller teaterföreställningar som är lågt prioriterade. Kostnaderna spelar säkert en viss roll, detta är men också aktiviteter där utbildningsbakgrund spelar stor roll varför ett sådant samband inte kan uteslutas. Färska data om kulturvanor bland den ökande 598 grupp arbetslösa som i dag finns i samhället saknas.

27 och

Barn ungdom

I 1974 års kulturpolitiska beslut framhölls vikten av insatser för eftersatta och i kulturfattiga miljöer. Några närmare preciseringar av vilka grupper metoder och åtgärder skulle tillämpas gjordes inte. Insatser för barn och som ungdom med tonvikt barn har sedan dess funnits med som ett - prioriterat område for såväl staten som för kommuner och landsting, även om kraften och precisionen i de kulturpolitiska markeringarna och åtgärderna

varierat. Regeringar har vid olika tidpunkter och i olika slags dokument påtalat

vikten kulturpolitiska insatser för barn och ungdom.1 Bl.a. har man

av betonat betydelsen skapande verksamhet och kulturinstitutionernas av egen bedriva verksamhet för dessa grupper. I samband med beslut om ansvar att fördelning stöd till regionala institutioner har insatser för barn och ungdom av särskilt framhållits. Det har även gjorts i samband med beslut om stöd till fria inom teater, dans och musik. För att allt fler barn och ungdomar ska grupper betydelsen verksamhet inom förskola och skola få del av kultur har av

betonats se kapitel 28 och 29.

Statens kulturråd har alltsedan sin tillkomst framhållit betydelsen av särskilt riktade insatser och kultur integrerad del i förskola, skola av som en och fritidsverksamhet. I ett särskilt program har Kulturrådet sammanfattat och idéer hur insatserna kan förstärkas sina erfarenheter om Särskilda statliga medel har varit tillgängliga för stöd till barns och ungdomars kulturverksamhet huvuddelen av insatserna görs inom ramen för men institutioners och andras ordinarie anslag. En betydande del kommunernas satsningar kultur avser insatser för av barn och ungdom. Kommunala musikskolan är helt inriktad dessa grupdel folkbibliotekens insatser är inriktade barn och ungdom. per. En stor av Kultur bedrivs även inom för kommunernas fritidsverksamhet. ramen Många de fria kulturutövarnas verksamhet är i högre grad inriktad av barn och ungdom än vad institutionemas verksamhet I detta kapitel lyfter vi särskilt fram den statligt stödda kulturverksamheten för barn och ungdom. Vi belyser även dessa gruppers kulturvanor.

1 Prop. l978/79zl43: Om barn och kultur. Kulturprogram för barn och ungdom. 1990: Civildepartementet. 2 Kulturprogram för barn och ungdom. Statens kulturråd, 1994. Ett tidigare 1989. 599 program utgavs

SOU 1995: 85

27.1 Utbud

Teaterutbudet för barn och ungdom har sedan början 1980-talet förändrats. av Antalet uppsättningar har ökat med 20 %, medan antalet föreställningar minskat något. Den främsta förklaringen till minskningen Riksteatern är att mer än halverat antalet skolteaterföreställningar. Förändringarna för övriga teaterinstitutioner visar stora skillnader mellan de olika institutionerna och mellan olika år. Sammantaget har fjärde uppsättning och tredje förevar var ställning bam och ungdom målgrupp. Andelen uppsättningar och föresom ställningar för dessa grupper det-totala utbudet har varit stabilt under av perioden. De fria teatergruppemas inriktning bam och ungdom är välkänd. Sedan början av 1980-talet har denna inriktning blivit än tydligare bl.a. följd som av att sådan verksamhet prioriterats i bidragsgivningen. Antalet uppsättningar har ökat med drygt 20 % och antalet föreställningar med drygt 60 %. Antalet föreställningar för barn och ungdom fria dansgrupper har ökat av med nästan 40 %. De statsunderstödda symfoni- och kammarorkestramas skolkonserter har sedan början av 1980-talet minskat med närmare 30 %. Andra uppgifter om utbudet av konserter för barn och ungdom med stöd från täcker staten som den aktuella perioden har inte varit möjligt att få fram. Länsmusiken 1992 gav drygt 5 000 konserter för skola och förskola vilket ungefär hälften var av deras totala utbud. Det innebar en ökning i förhållande till vad föregångaren Regionmusiken gjorde i mitten 1970-talet. Mellan åren 1973 och 1993 har utgivningen litteratur för barn och av ungdom i stort sett varit oförändrad mätt i antalet tryckta volymer. Bredden i utgivningen har dock ökat genom att antalet nyutgivna titlar fördubblats. Antalet titlar som fått litteraturstöd har ökat med 50 %. ca Folkbibliotekens insatser för målgruppen barn och ungdom har förstärkts under perioden 1978-1990. Antalet kommuner med uppsökande verksamhet för förskola/fritid och fritidsgårdar har ökat något, antalet förskolor/fritids med service från bibliotek har ökat med 70 % och antalet årsverken med inriktning dessa institutioner har än fördubblats. Nästan tredjedel mer en av folkbibliotekens bokbestånd består av barnböcker. Sedan år 1982 har den andelen ökat något. Av den totala utlåningen har ända sedan mitten 1970-talet av drygt 40 % varit barnböcker. Sedan början av 1980-talet finns särskilda medel för stöd till främjande av visning och spridning av värdefull film samt stöd till lokalt arbete med video, numera stöd till medieverkstäder.

Barn och ungdom

27.2 Besök kulturinstitution

Teater och dans Det totala antalet besök teaterinstitutioner har sedan 1976/77 ökat. Detta gäller även besök på bam- och ungdomsföreställningar som ökat med drygt 15 %. Barns och ungdomars besök föreställningar av fria teatergrupper har i stort sett varit oförändrat under perioden. Ser man till den andel av barnen som besökt teater kan man konstatera

ökade andelar för alla åldersgrupper. Ökningen har varit tydligast för de små

barnen 3-8 år. Det är rimligt att tänka sig att det hänger samman med utbyggnaden av förskolan. Ca 80 % av alla barn i denna åldersgrupp såg under 1992/93 någon teaterföreställning medan hälften av alla barn och ungdomar i åldersgrupperna 9-14 och 15-24 år gjorde detsamma. Under samma period har skillnader i teaterbesök mellan yngre barn till föräldrar med låg respektive hög utbildning minskat betydligt, vilket kan ses som en naturlig effekt av att allt fler besök sker i förskolans eller skolans regi. Även skillnaderna mellan andel besökare i storstad och mindre orter har minskat betydligt. Det är få besök av barn och ungdom de fria dansgruppernas föreställningar. Man kan dock konstatera att antalet ökat från 13 000 till 22 000 besök.

Musik Andelen barn och ungdomar som under senaste året varit ett musikevenemang eller konsert har ökat. Störst är ökningen för barn i åldern 3-8 år, från 50 % till nästan 70 %. Den största andelen besökare finns i åldersgruppen 15-24 år. En förklaring är utbudet av rock- och popkonserter som har sin största publik bland ungdomar i denna ålder. Skillnaderna mellan barn till föräldrar med låg respektive med hög utbildning har sedan början av 1980talet minskat något. Antalet besök symfoni- och kammarorkestrarnas skolkonserter har

minskat med drygt 10 %. Däremot har antalet besök länsmusikens

konserter för förskola och skola sedan år 1989 ökat med ca 25 %.

Biografer Nästan alla ungdomar i åldern 15-24 år har varit bio under det senaste året. Det gäller sedan början av 1980-talet och förändringarna mellan olika är obetydliga. Andelen 9-l4-åringar gått bio har dock minskat något som och uppgår till knappt 80 % alla bam i åldersgruppen. För de små barnen av

SOU 1995: 85

är situationen den omvända. Andelen 3-8 åringarna har ökat från 60 % till 70 % av åldersgruppen. Under den aktuella perioden har antalet hem med video ökat kraftigt samtidigt som utbudet av film på bio för tonåringar minskat. Skillnaden i andelen barn till föräldrar med låg utbildning respektive hög utbildning som under senaste året gått bio har sedan början av 1980-talet fördubblats. Det är allt färre barn till lågutbildade som går bio medan barn till högutbildade går i ökad utsträckning. En förklaring kan vara högre biljettpriser i kombination med ett ökat utbud av film video. Skillnaden i besök mellan barn på små orter respektive i storstad har minskat något. Med statliga medel sker satsningar skolbio. Verksamheten når ett begränsat antal elever och Filminstitutet uppskattar antalet besök sådana föreställningar till ca 400 000 per läsår. Verksamheten är utvärderad i en särskild

rapp0rt.3

Museer och utställningar Drygt hälften av alla barn och ungdomar har under det senaste året varit museum eller utställning. Andelen barn och ungdomar som gjort detta har minskat under perioden. Det gäller för samtliga aktuella åldersgrupper. Minskningen är störst i åldersgruppen 9-14 år. Skillnaderna mellan barn till föräldrar med låg respektive hög utbildning är jämförelsevis stora. Den utjämnande effekt kulturvanorna som vi generellt tillskriver förskolan och skolan har inte fått effekt musei- och utställningsområdet.

F olkbibliotek och läsning Nästan alla barn, drygt 90 %, i åldersgrupperna 3-8 och 9-14 år besökte år 1992/93 ett folkbibliotek. Sedan mitten av 1970-talet är det en mycket kraftig ökning. För 15-24 åringarna är ökningen ännu större och utgör en fördubbling. Det är dock totalt sett färre i denna åldersgrupp som besöker biblioteken jämfört med yngre åldersgrupper. En allt större andel av de små barnen besöker biblioteken tillsammans med personal i förskolan. Samtidigt minskar familjemas betydelse för besöken.

3 Barnbioboken och växande biopublik. - rapporter reportage om en 602 Svenska Filminstitutet, 1992.

Barn och ungdom

27.3 Egna aktiviteter

De små barnen

Drygt hälften av alla barn i åldern 3-8 år ägnar sig att själv rita och måla. Intresset tycks bestå i oförändrad omfattning trots en ökad konsumtion av färdigtecknade bilder t.ex. i form av tv-tittande. Det finns inga skillnader i intresset mellan barn till föräldrar med låg respektive hög utbildning: Boken når dagligen tre fjärdedelar av småbarnen. Vanan att använda böcker har mellan åren 1984 och 1992 minskat från 85 till 74 %. Tydligast är minskningen bland barn till lågutbildade foräldrarf

Barn och ungdom Nästan hälften av alla barn i åldern 9-14 år har under det senaste året spelat instrument och nästan 15 % har sjungit i kör. Dessa aktiviteter är regelbundna

och nästan lika många har utövat verksamheten under den senaste månaden

som under senaste året. Högre upp i åldrarna avtar aktiviteten. Av ungdomar i åldern 15-24 år är det en fjärdedel som musicerar och en tio som sjunger i kör. Att teckna och måla visar samma förhållanden som musikaktiveterna. Nästan hälften av alla bam i åldern 9-14 år har under senaste året tecknat eller målat. I åldern 15-24 har andelen minskat till drygt 30 %. Andelen bam och ungdomar som ägnar sig att dansa inkl. sällskapsdans och att filma och fotografera ökar kraftigt äldre man blir. Dessa aktiviteter visar dock inte samma regelbundenhet som musikaktivitetema. Andelen barn i åldersgruppen 9-14 som läser böcker har minskat något. För ungdomar i åldern 15-24 år gäller det motsatta förhållandet.

27.4 Sammanfattande iakttagelser

Kulturverksamheten för och med barn är omfattande. Folkbiblioteken, kommunala musikskolor och kulturskolor, länsmusiken och de fria teatergrupperna bör särskilt nämnas. Men också många museer, de flesta teaterinstitutioner, en del av de fria dans- och musikgruppema liksom olika organisationer tar sin del av ansvaret för barnens möjligheter att uppleva och skapa. Utbudet har under 20-årsperioden ökat många delområden men i några fall minskat. Besöken/deltagandet har likaså i många fall ökat men några

4 Filipson L Nylöf G 1994: Småbarnens kultur- och mediebarometer 1992. Sveriges Radio/PUB och Statens kulturråd. 603

SOU 1995: 85

delområden minskat. Andelen av barnen i olika åldersgrupper som deltar i olika kulturverksamheter har i de flesta fall ökat. De flesta barn är kulturellt aktiva. Aktivitetsnivån ligger betydligt högre än för befolkningen i genomsnitt. Men äldre barnen blir desto färre deltar i de flesta kulturaktiviteter. Attityder och verksamheter i hemmet, förskolan och skolan har betydelse för möjligheterna att behålla och utveckla kulturvanorna från småbarnsåren. . Betoningen kultur för och med barn och ungdom har tydligast slagit igenom i den kommunala kulturverksamheten. De senaste årens åtstramningar i den kommunala ekonomin har dock gett tecken på besparingar i kulturverksamheten även för barn och ungdom. Det har börjat märkas i de senaste årens verksan1hetsdata, där dock inte har någon heltäckande bild.

28 Förskolan

Sedan mitten 1970-talet har förskolan byggts kraftigt. År 1976 hade av ut nästan 80 000 barn under sju år plats i förskolan. Tjugo år senare har antalet ökat till nästan 300 000 bam. Förändringen har därmed ett högst påtagligt sätt ändrat villkoren för fostran av och omsorgen om barn. En beskrivning av samspelet mellan kulturlivet och förskolan och av förskolans sätt att arbeta med estetiska eller skapande verksamheter visar stor variationÅ Verksamheten har utvecklats olika i olika förskolor beroende på personalens sammansättning, utbildningsbakgrund och pedagogiska ambitioner. Samtidigt har kommunerna betonat skilda aspekter innehållet i förskolan olika starkt. Därmed är det inte möjligt att göra en generell bedömning av kulturens roll i förskolan och av kvaliteten.

28.1 Förskolans utveckling

Utbyggnaden under 1970-talet Bamstugeutredningen lade grunden för dagens förskola. Utredningen utmanade förskolans tradition genom att lyfta fram nya teorier om barns utveckling som framlagts av utvecklingspsykologer som J Piaget och E Homburger- Eriksson. Teoriema låg till grund för en s.k. dialogpedagogik som betonar fritt skapande och barnets fria val. Många i verksamheten såväl personal som föräldrar upplevde mot - - 1970-talets slut att förskolans verksamhet blev strukturlös. Nya teorier om barns utveckling stod i kontrast mot vedertagna sätt att arbeta med små barn. Personalen hade ofta svårt att enas och många var oklara över sin roll i relation till barnen. Ganska snart upplevdes tillgången till plats inom förskolan som en rättighet för förskoleföräldrar. Denna rätt hävdades aktivt och fick gensvar hos kommunala politiker från alla politiska läger. Det starka tryck utbyggnad detta skapade ledde till ett stort behov av ny personal. Även icke utbildad som personal anställdes. Den alltmer aktiva diskussionen om barns kultur under l970-talet ledde till olika initiativ från kulturlivet och till ett närmare samarbete med förskolan. Genom förskolan ville man nå allt fler barn med kultur. Dessa initiativ mötte

1 Gandini K Göthson H 1994: Rapport kultur ifärskolan 1974om I 994. Studie för Kulturutredningen. 605

SOU 1995: 85

ofta gensvar. Ibland kände en belastad förskolepersonal det avlastsom en ning om någon kulturarbetare kom in och tog över barngruppen. Det stämde ibland med kulturarbetarnas egna önskemål. Oftast insåg man dock det nödvändiga i att personalen förberedde och följde upp exempelvis en teaterföreställning eller musikstund. I många förskolor försökte man föra in kulturaktivitetema i ett genomtänkt sammanhang. Detta födde ofta en konstruktiv dialog som i flera kommuner gav en fast och organisatorisk struktur det som ofta kom att kallas Kultur i förskolan. Särskilda projekt och anslag blev följden i kommuner som exempelvis Göteborg, Solna, Sundsvall och Södertälje. Skälet till att begreppet Kultur i förskolan ofta mötts med positiva förtecken kan troligen förklaras av att förskolan i sin tradition haft ett mycket aktivt förhållande till den s.k. skapande verksamheten. Förskolans samarbete med kultursektorn har därför knutit an till den synen barn och kultur, en syn som ofta sammanföll med den hos de kulturarbetare som ägnade sig arbete med barn. Samarbetet med kulturen var ibland en viktig möjlighet för förskolans personal att föra en diskussion om konkreta innehållsfrågor. Detta gäller i kommuner där diskussionen i övrigt dominerats av återkommande omorganisationer och av utbyggnadens ekonomiska och praktiska problem. Samarbetet mellan kulturarbetare och förskolans personal uppmuntrades av den statliga s.k. Bamkulturgruppen som lade fram en mängd förslag som

låg till grund för 1978 års barnkulturproposition Förslagsviljan kan kanske

ses som ett tecken att tiden kändes mottaglig för att driva barns intressen.

Omprövningar under 1980-talet

Som en reaktion mot utvecklingen under 1970-talet kom debatten om förskolan att förändras under 1980-talets början. Intresset för målfrågor ökade och strävan efter struktur och tydlig organisation växte. Förslag om läroplan för förskolan väcktes men fick aldrig genomslag. Den pedagogiska diskussionen, som under 1970-talet varit starkt ideologiskt påverkad, avtog och intresset för pedagogisk planering och sökande efter ändamålsenliga metoder ökade. Delvis som en uppgörelse med 1970-talets pedagogiska idéer utvecklades en barnsyn som utgick från vad den vuxne kan ge barnen genom kompetens och erfarenhet. Statsbidraget förändrades och kopplingen till barngruppernas storlek upphörde. Ett tydligare ansvar för förskolan lades kommunerna. Kommunala riktlinjer fastställdes i en del kommuner. 1985 fattade bred riksdagsmajoritet beslut förskola för alla barn.3 en om Det innebar att alla förskolebarn skulle erbjudas rätten till plats i förskolan.

2 Prop. 1978/79:143: Om barn och kultur. 606 3 Prop. 1984/852209: Om förskola för alla barn.

Förskolan

Ambitionen var att alla kommuner skulle leva upp till denna målsättning i början av 1990-talet. Förändringen i förskolan under 1980-talet, förutom fortsatt snabb utbyggnad, hängde samman med olika centrala initiativ. På uppdrag av regeringen utarbetade Statens kulturråd en särskild rapport om kultur i förskolan som lyfte fram betydelsen av eget estetiskt skapande för barns utveckling och av samarbete mellan förskolan och kulturlivetf Även Socialstyrelsen och Svenska Kommunförbundet stod bakom År 1984 anslog rapporten. regeringen särskilda medel för utvecklings- och fömyelsearbete i barnomsorgen. Kulturen tilldelades en väsentlig del av medlen. Likaså uppdrag av regeringen utarbetade Socialstyrelsen ett pedagogiskt program för förskolan som kom att fungera som ett normerande dokument för verksamheten i förskolan.5 innehåll I programmen beskrevs förskolans bl.a. med avseende kultur. De idéer som formulerades byggde såväl förskolans pedagogiska tradition som på det synsätt kultur som presenterades i Kulturrådets rapport. I programmet betonades att estetiska verksamheter inte bara ska ses som ett arbetssätt för att förmedla eller bearbeta ett innehåll utan som olika och självständiga språk. En uppgift för förskolan är att hjälpa barnen att utveckla dessa språk. Det estetiska skapandet ses mer som ett förhållningssätt till allt lärande än något som enbart är knutet till vissa ämnen eller verksamheter. Dessutom betonades att förskolan behöver förmedla kulturtraditioner. Under 1980-talets andra hälft accentuerades åter motsättningen mellan utbyggnad och innehåll. Förskolornas ledning blev alltmer upptagen av frågor om ekonomi och personal och den intensiva debatten från början av decenniet avtog. Erfaren personal lämnade yrket, ofta med hänvisning till att man upplevde brist uppskattning och förståelse. Den överhettade arbetsmarknaden innebar stora svårigheter att rekrytera personal. Bristen personal blev ett akut problem och ledde till satsningar bl.a. fortbildning för att locka tillbaka personal till förskolan. De pedagogiska programmens idé att utse olika resurspersoner i verksamheter prövades, vilket bl.a. ledde till satsningar på kultur i förskolan. Flera kommuner satsade, ibland med utvecklingsmedel från staten, olika idécentra och att utse resurspersoner kring olika skapande verksamheter.

4 Kultur i förskolan. Rapport från kulturrådet 1982:5. 5 Socialstyrelsen. 1987. Pedagogiskt för förskolan. Allmänna råd program från socialstyrelsen 1987:3. Allmänna förlaget. 607

SOU 1995: 85

Ändrade förutsättningar under 1990-talet

År 1990 departementen Social-, Utbildnings- och Civildepartemen-

tog tre -

ten gemensamt initiativ till kulturprogram för barn och ungdom Med detta

som grund fick intresset för kultur i förskolan ny aktualitet. Utvecklingen under 1990-talet har inneburit ekonomiska besparingar. Det har i sin tur lett till krav att förändra och förnya den offentliga sektorn. Dessutom har flera politiska beslut, som sänkt ålder för skolstart, införande av vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng, inneburit ändrade förutsättningar för förskolan. Flera olika tendenser gör sig gällande. Föräldrarnas delaktighet i förskolan uppmuntras, managementtänkande vinner insteg och förskolans pedagogik påverkas av beslutet om sänkt skolålder. Barnomsorgspengen öppnar för profilerade förskolor och för ökade möjligheter för föräldrarna att själva välja förskola. Förändringen kan också leda till ökad segregation. Samtidigt sker omfattande förändringsarbete som visar nya och alternativa sätt att arbeta i förskolan utan att det för den skull krävs ökade resurser. År 1992 fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att bedöma konsekvenserna för barnen av de senaste årens besparingar inom offentlig ekonomi. Arbetet genomfördes i samarbete med Statens kulturråd, Barnombudsmannen, Invandrarverket och Skolverket och redovisades i en särskild rap-

port.7 Här framhålls bl.a. att kvalitetsskillnadema mellan olika förskolor

ökat. Särskilt utsatta är storstädemas förortskommuner. Utvecklingen under senare år lyfter fram betydelsen av personalens egen uppgift att vara kulturbärare och att kulturen ska ses som en integrerad del i förskolans pedagogiska verksamhet. När det gäller kulturlivets stöd till förskolan tycks inte alltför stora besparingar ha skett även om hoten mot de särskilda insatserna ökat. De ekonomiska besparingarna tycks främst har fått till följd att förskolans möjligheter att ta del av det utbud som finns minskat. Förståelsen för kultur i förskolan hos beslutsfattarna tycks vara relativt stor. Det kan innebära att resurser för stöd till kulturen står sig bättre än resurser för andra pedagogiska stödfunktioner.

28.2 Vanor och utbud

Det finns inga samlade uppgifter om omfattning av kulturverksamhet i förskolan. Som tidigare konstaterats är verksamheten till största delen beroende av personalens egen inställning till kultur, förskolornas basförutsättningar i

6 Kulturprogram för barn och ungdom. 1990: Civildepartementet. 7 Barns villkor i förändringstider 1994: Socialstyrelsen följer och utupp 608 värderar 1994:4.

Förskolan

form av utbildad personal, lokaler och bamgrupperna samt tillgången fria medel. Mellan åren 1985 och 1992 har andelen barn i åldern 3-8 år som under senaste året besökt teater och musikevenemang ökat. Under samma period har förskolans betydelse i detta avseende stärkts. 56 % av de barn som besökte år 1985 gjorde det med förskolan. År 1982 motsvarande teater var andel 62 %. För musikevenemangen har förskolans betydelse vuxit än mer, från 28 till 41 %. Särskilt stor betydelse har förskolan för barn från hem med lågutbildade föräldrar. Besök under perioden har däremot minskat. Även andelen bam museer som besöker museer genom förskolan har n1inskat. År 1976 besökte drygt hälften alla barn i åldern 3-8 år bibliotek. I börav jan av 1980-talet hade denna andel ökat väsentligt och uppgick till drygt 90 %. Andelen har därefter varit konstant. Förskolans betydelse för barns besök på bibliotek har ökat betydligt mellan åren 1985 och 1990. Samtidigt har föräldrarnas betydelse i detta avseende minskat. Antalet förskolor som berörts av bibliotekens uppsökande verksamhet har mellan åren 1978 och 1990 ökat med nästan 60 %.

28.3 Sammanfattande iakttagelser

Förskolan har byggts ut kraftigt under den senaste 20-årsperioden. Antalet platser och anställda har mångdubblats. Samtidigt har det från tid till annan förts en intensiv debatt om förskolans mål och inriktning. I centrum för debatten har stått hur man bästa sätt ska utforma en verksamhet som ger barnen bästa möjliga förutsättning för utveckling. Den snabba utbyggnaden har gjort förskolan öppen för många nya idéer. Centralt fastställda principer har inte slagit igenom samma sätt som i skolan. Någon motsvarighet till skolans läroplan har inte funnits för förskolan. Personalens egna idéer och erfarenheter har i hög grad påverkat verksamhetens inriktning och utformning. Skapande verksamheter har fått stort utrymme i förskolans vardagsarbete och knyter an till tidigare traditioner i förskolan. Till viss del kan de också ses som ett resultat av pedagogiska insikter och kulturlivets strävan att nå barn. Verksamheterna och medvetenheten om deras betydelse för barns utveckling varierar mellan olika förskolor. Inom vissa kommuner har satsningar kultur i förskolan fått organisatoriskt uttryck. En samlad bedömning av estetiska verksamheters roll i förskolan och förskolan som kulturbärare har genomförts.

au va. 2:21:23

29 Skolan

Det finns ett nära samband mellan kultur och utbildning. En genomgång av kulturens roll och ställning i grundskolan visar rad olika beslut och åten gärder inom både utbildnings- och kulturområdena som syftar till att knyta dessa båda närmare varandra Besluten och åtgärderna dels förhållanavser det mellan kulturlivet och skolan, dels de estetisk/praktiska ämnenas ställning i skolan. Därutöver ses kultur som en integrerad del i hela arbetet i skolan. Uttryck som skolan som kulturellt centrum och skolan som vår viktigaste kulturinstitution återkommer i utredningar och propositioner. Även skolans centrala roll att väcka intresse bland unga människor för kultur betonas. Läroplanema är det främsta instrumentet för staten att styra skolan. Därutöver har i varierande grad andra instrument använts: kursplaner, timplaner, statsbidragsvillkor, provsystem, uppdrag till den statliga skoladministrationen och inriktningen av dess arbete, utbildning och fortbildning av lärare, tidvis också produktion av läromedel samt riktade satsningar försöksverksamhet och utvecklingsarbete. Det har funnits en stark tradition inom skolområdet av central styrning. Kommunaliseringen av skolan och övergången år 1991 från statlig regelstyrning till målstyming har förändrat statens roll skolområdet. Det lokala ansvaret har stärkts, utrymmet för lokal profilering ökat och riktade statsbidrag avskaffats. Den tidigare sektorsmyndigheten Skolöverstyrelsen ersattes år 1991 av Skolverket. En huvuduppgift för Skolverket blev att svara för en kontinuerlig utvärdering av skolan. Den regionala skoladministrationen länsskolnämndema avvecklades. - - En viktig utgångspunkt för insatser i skolan har varit barn och ungdomars ojämlika kulturella villkor. Genom grundskolan kan alla barn få tillgång till kultur och möjligheter att själva vara aktiva.

29.1 Kulturpolitiskt motiverade insatser i skolan

De kulturpolitiska målen som fastställdes år 1974 behandlade inte särskilt skolan. Däremot betonades betydelsen av eget skapande samt insatser för eftersatta grupper, bland dem barn. Dessutom beslöts att de kulturpolitiska målen skulle gälla inom alla samhällsområden, även skolan.

1 Persson E 1994: Kulturen i skolan. Studie för Kulturutredningen. 611

SOU 1995: 85

Alltsedan mitten av 1970-talet har kulturpolitiska insatser för barn och ungdom i och utanför skolan betonats av riksdag och regering. Allmänt kan konstateras att det rått stor politisk enighet om att prioritera bam och ungdom. Särskilt riktade insatser gjordes under 1980-talet, bl.a. satsningen Kultur i skolan som genomfördes av Utbildningsdepartementet, Dans i skolan av Kulturrådet och Bildspråket i skolan av Kulturrådet och Skolöverstyrelsen gemensamt. Satsning film i skolan/skolbio drogs igång under 1980-talet och drivs vidare av Filminstitutet. De statliga eller statsstödda kulturinstitutionema har i varierande grad vänt sig till skolan. För fria grupper inom teater-, dans- och musikornrådena har skolan varit en viktig målgrupp. I mitten 1980-talet tilldelades Rikskonserter, Riksutställningar och Riksteatern särskilda medel för metodutveckling som avsåg insatser i skolan. Fria medel är en viktig förutsättning för skolornas möjligheter att erbjuda eleverna kulturupplevelser. Variationema mellan kommunerna är stora både vad gäller storleken medlen och vilket sätt man valt att använda dem. Är 1989 utarbetade Statens kulturråd för barn- och ungdomsett program kultur. Samspel med skolan lyftes särskilt fram. I 1993 års budgetpropositionen regeringen Kulturrådet i uppdrag att i ett treårigt handlingsprogram gav konkretisera de många förslag och uppslag som rådets rapporter om att vidga deltagandet i kulturlivet och remissyttrandena över dem aktualiserat. År 1994 publicerade rådet ett särskilt kulturprogram för barn och ungdom som bl.a. behandlade kultur i skolan. 2

Läroplaner I läroplaner för grundskolan från 1960-talet, Lgr 62 och Lgr 69, betonas att jämte grundläggande språk- och räknefärdigheter ska skolan ge vidgad kännedom om naturens och kulturens värld. Estetisk/praktiska ämnen och fysisk fostran framhålls som väsentliga inslag i utbildningen. Vissa möjligheter till personliga val av sådana ämnen erbjöds eleverna. Begreppet fostran är centralt i Lgr 62. Estetisk fostran innebär att lära eleverna att uppfatta och njuta av det sköna i olika former som konst, litteratur, musik och natur samt att frigöra deras personliga uttrycksmöjligheter och olika sätt låta dem ge utlopp fantasi och spontan skaparlust. Elevernas sinne för de estetiska värdena uppodlas både genom egen skapande verksamhet och smakfostran. I Lgr 69 finns detta synsätt kvar, men ordet fostran saknas. Lgr 69 introducerade fritt valt arbete för att bl.a. föra in närsamhällets kulturaktiviteter i skolan. Skolan ska också stimulera till förenings- och klubbverksarnhet inom kulturområdet.

612 2 Kulturprogram för barn och ungdom. Statens kulturråd. 1994.

Skolan

Betänkandet Skolans inre arbete" presenterades år 1974 och fick stor betydelse för debatten om hur skolan bättre skulle anpassas till dagens krav och hur elevaktiviteterna och samarbetet i skolan skulle kunna öka.3 Betänkandet innehöll förslag om att samlad skoldag skulle införas för att möjliggöra ett mer varierat innehåll. Allmän fritidsverksamhet skulle bedrivas i anslutning till skolan. Decentralisering, ökat lokalt beslutsfattande och friare resursanvändning ingick också i förslagen. Idéerna i betänkandet kom att påverka det arbete som pågick under andra hälften av 1970-talet med att förbereda en ny läroplan Lgr 80. Det mynnade ut i en proposition för grundskolan som bar rubriken Skolan ett kulturellt centrum.4 Bl.a. betonades att genom undervisningen i t.ex. svenska, teckning, musik, slöjd och gym- nastik ge alla elever grundläggande insikter i de olika uttryck för mänskliga känslor, stämningar och erfarenheter som förmedlas genom de olika konstartema, alla elever genom skolan kan komma i kontakt med olika kulturyttringar, inom ramen för intressestyrda tillval eller olika aktiviteter mer ingående än i den obligatoriska undervisningen få utveckla sina intressen inom kulturområdet. I Lgr 80 vilade ansvaret för att förverkliga de kulturpolitiska målen skolans alla ämnen. Ett speciellt ansvar hade dock de ämnen som har till uppgift att utveckla elevernas uttrycks- och kommunikationsförmåga, t.ex. svenska, bild, musik slöjd och idrott. Lgr 69, Sia-refonnen skolans inre arbete och Lgr 80 innebar en förstärkning av kultur i skolan för alla elever. Pedagogiskt utvecklingsarbete, fortbildning och försöksverksamhet, bl.a. med dans- och musikklasser om ökade möjligheter för kulturtillval, innebar en ytterligare förstärkning generellt men också selektivt. I den senaste läroplanen Lpo 94 uttrycks kulturansvaret annat sätt jämfört med Lgr 80. Skolans bildningsuppgift sätts i fokus. Mål och riktlinjer att skolan ansvarar för att varje elev efter genomgången grundskola har anger utvecklat sin förmåga till kreativt skapande och fått ett ökat intresse att ta del av samhällets kulturutbud. Förtrogenhet med vårt kulturarv och förståelse för andra kulturer samt kunskaper om medier och deras roll är andra mål som ska nås. I läroplanen anges vidare att eleverna ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer, uppleva känslor och stämningar. En harmonisk bildningsgång omfattar inslag av såväl manuellt som intellektuellt arbete. Förmåga till

eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig.

Läroplanen utgår från en ansvarsfördelning där staten anger de övergripande målen och riktlinjerna för verksamheten och kommunerna svarar för

3 SOU 1974:53: Skolans arbetsmiljö. Betänkande Utredningen av om skolans inre arbete SIA. 4 Prop. 1978/79:l80: Skolan kulturellt centrum. 613 - ett

SOU 1995: 85

genomförandet. Mål och riktlinjer för utbildningen som anges i skollagen, läroplanen och kursplanerna ska konkretiseras i den lokala planeringen.

Timplaner Under 1970- och 1980-talen skedde inga större förändringar i timplanema för de praktiskt/estetiska ämnena. Genom omfördelning av två veckotimmar högstadiet från fria aktiviteter till svenska förstärktes litteraturens roll. Det fria studievalet i Lgr 80 innebar möjligheter till skapande verksamhet och kontakter med kulturlivet genom temastudier, fria aktiviteter och lokala tillval. I Lpo 94 skapas utrymme för elevens val och för enskilda skolors val. Den garanterade tiden för alla elever i ämnen som bild, idrott och hälsa, musik, slöjd och även historia har minskats. Kommunerna och enskilda skolor ges möjlighet att påverka utrymmet för kultur och "kulturämnen", vilket innebär att timplanemas reducering av tiden i praktiken inte behöver slå igenom.

Utvecklingsarbetet Kultur i skolan Under åren 1986-1991 avsatte Utbildningsdepartementet särskilda medel för ett utvecklingsarbete i fråga om Kultur i skolan". En del projekt tog fasta verksamhet knuten till någon viss konstform, andra projekt var mer övergripande och omfattade verksamhet inom flera olika konstformer. Arbetet leddes av en särskild arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet och involverade länsskolnämnderna. Satsningen fick ett påtagligt gensvar både i och utanför skolan. En styrka var den starka kopplingen till enskilda rektorsområden eller skolenheter och det nära samarbetet skola-kulturliv. Även samarbetet mellan skolstyrelse och kulturnämnd ökade genom att det i bidragsvillkoren förutsattes gemensam beredning. En av erfarenheterna från satsningen är att kulturarbete måste ingå i den fasta planeringen i kommunen och avse såväl ekonomi som personal. En annan erfarenhet behovet var av fastare samarbete/samråd regionalt och lokalt. I slutrapporten från Kultur i skolan-projektet föreslogs att - förskolans skapande verksamhet följs upp lågstadiet, utrymme skapas för kulturfördjupning mellanstadiet, möjlighet till kulturtillval högstadiet skapas genom dubbelt tillval, eleverna alla stadier får möjlighet att arbeta med kultur inom ramen för temastudier, samlad skolbamomsorg ges ett innehåll som stimulerar till kulturverksam- het, olika former för kulturproñlering utvecklas.5 -

614 5 Skolöverstyrelsen 1990: Kultur i skolan. Sö R 90:27.

Skolan

29.2 Vanor och utbud

Det finns inga samlade uppgifter om omfattningen av kultur i skolan. Det är sannolikt stora skillnader mellan enskilda skolor och även mellan olika klasser i samma skola. Enskilda skolors och lärarnas inställning är av stor betydelse. Samband mellan upplevelser av kultur i skolan och vad barn och ungdom gör egen hand skulle behöva göras tydliga. Utbud av kultur redovisas i regel med avseende barn och ungdom som en kategori. Det går inte alltid att skilja ut verksamhet med allmän inriktning på barn och ungdom i skolåldem eller verksamhet som är särskilt inriktad skolan. Drygt 20 % av det totala antalet besök teaterinstitution avser 1993/94 besök på barn- och ungdomsföreställningar. 1976/77 var barn 15 % av besöken barn- och ungdomsföreställningar. Medan det totala antalet besök ökade med 450 000 ökade antalet besök på barn- och ungdomsföreställningar med närmare 70 000. Antalet uppsättningar för barn och ungdom ökade under perioden liksom andelen ungdomar som besökte teater under senaste året. Riksteaterns utbud av skolteaterföreställnigar har under perioden halverats. Motsvarande uppgifter för Riksutställningar och Rikskonserter är inte möjliga att fram. Hälften av länsmusikens konserter år 1992 avsåg konserter för skola och förskola. Sammanlagt gavs drygt 5 000 konserter för dessa målgrupper. Det innebär en ökning med 1 000 konserter från 1976/77, då konserterna genomfördes inom ramen för Regionmusikens verksamhet. Symfoni- och kammarorkestrar har under samma period minskat sitt utbud av konserter för barn och ungdom med ca 30 %. Antalet besök Orkestrarnas skolkonserter har däremot ökat med ca 20 % samtidigt som det totala antalet besök dessa institutioner är i det närmaste oförändrat. Att musikevenemang/konsert har blivit vanligare bland 9-14-åringarna mellan åren 1984 och 1992. Andelen har ökat med tio procentenheter och nästan hälften gjorde ett sådant besök under år 1992. Andelen av 9-14-åringarna som under senaste året besökt museum/utställning har mellan åren 1984 och 1992 minskat från drygt 70 % till drygt 60 %.

29.3 Sammanfattande iakttagelser

Kultur i skolan har med varierande formuleringar funnits med i olika styrande statliga dokument under hela 20-årsperioden. Någon samlad utvärdering av effekterna har inte gjorts. De utvärderingar som genomförts har avgränsats till vissa satsningar som 1980-talets satsning Kultur i skolan, vissa ämnen

SOU 1995: 85

eller kultur som en delaspekt av skolans arbete.6 Genomgående är att omfattning och inriktning av verksamheten varierar stort och är starkt kopplad till enskilda skolors och lärares ambitioner och undervisningsmetoder, stöd från skolledning och politisk ledning i kommunen samt tillgången till fria medel. Även sättet att styra skolan förändrats från regelstyming till målstyrom ning, har regeringar fattat beslut om riktade insatser. 1980-talets stora satsning "Kultur i skolan följs enligt ett regeringsbeslut i juni 1995 av en ny satsning som innebär att ett arbete med en ny strategi för kultur i skolan tar sin början. I denna satsning uppmärksammas tre teman: skolan som kulturmiljö, kulturarbetet i undervisningen och de vuxnas roll samt utveckling av barns och ungdomars uttryckssätt och möjligheter till eget skapande. I likhet med satsningen under 1980-talet leds arbetet av en särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet som för ändamålet disponerar särskilda medel. Det visar bl.a. den politiska vikt man tillmäter satsningar av detta slag. Därutöver tilldelas Kulturrådet och Skolverket särskilda uppgifter för att stärka kulturens ställning i skolan. Musikskolorna och skolbiblioteken har mycket sällan behandlats som en aktiv part i satsningar kultur i skolan. Graden av integration i skolans övriga arbete skiftar. Det finns behov av en samlad bedömning av problem och möjligheter för dessa båda verksamheter när det gäller kultur i skolan.

616 6 Skolverket 1993: Bilden skolan 1993 av

30 Vården

30.1 Behovet kultur i vården uppmärksammas

av Landstingens kulturpolitiska engagemang är av relativt sent datum. Ett genombrott skedde 1970-talet. samband med att man gjorde egna kulturutredningar har man också uppmärksammat kultur i vården. Landstingsförbundets kongresser har också flera gånger ägnat kultur i vården uppmärksamhet. År 1976 gavs vissa riktlinjer för sjukhusbibliotek och allmän kulturverksamhet på vårdinstitutioner. I ett uttalande av 1981 års kongress sägs att huvudman för hälso- och sjukvård har ett naturligt ansvar för kulturklimatet inom vården. Den ökande andelen äldre i befolkningen under 1970- och 1980-talet har säkert bidragit till att uppmärksamhet fästs behovet av kulturverksamhet inom t.ex. långvården. En omfattande utredning, Kultur i vården, inleddes 1980 initiativ av Kulturrådet och genomfördes i samverkan med Landstingsförbundet. Den syftade till att stärka kulturens ställning i vården samt att analysera vilken inriktning kulturverksamheten lämpligen borde ha och i vilka former den borde bedrivas. Inom ramen för utredningen och den verksamhet som sedan följde i landstingens regi har många positiva erfarenheter gjorts. Erfarenheterna från de inledande åren samlades i tre skriftenl Kultur i vården har i ökad utsträckning blivit en primärkommunal fråga efter att kommunerna fr.o.m. 1992 övertagit långvårdsverksamheten genom den s.k. ÄDEL-reformen. Men redan tidigare förekom viss kulturverksamhet. Biblioteksservicen Boken kommer är ett exempel detta. Folkbildningen spelar en viktig roll i kulturverksamheten inom ramen för vården. Studieförbunden arrangerar kulturprogram och studiecirkelverksamhet som anpassas för vårdens behov. Också länsmuseema har gjort vissa insatser. Några mått omfattningen har emellertid inte varit möjligt att fram. Inom landstingen har man länge satsat resurser konstnärlig utsmyckning av de egna byggnaderna den s.k. enprocentsregeln har tillämpats där liksom för det statliga byggandet. Dessa utsmyckningar har naturligtvis till stor del kommit vården till del. Projektet Arts in Hospital startade inom ramen för UNESCO:s verksamhet år 1990. Landstingsförbundet utsågs av svenska UNESCO-rådet att re-

1 Kultur i vården. En exempelsamling. Rapport från Kulturrådet 1983:5. Kultur i vården. Idéer och synpunkter. Rapport från Kulturrådet 1983:6. Kultur i vården. Utgångspunkten organisation, resurser. Rapport från Kulturrådet 1983:7. 617

SOU 1995: 85

presentera landet. Efter 1992 kom också Kommunförbundet med i projektet till följd ÄDEL-reformen. År 1991 Sverige värd för den första av var UNESCO-konferensen kring Arts in Hospital. Sedan dess finns en svensk arbetsgrupp med representanter för Landstingsförbundet och Kommunförbundet samt Kulturrådet, Folkbildningsrådet och Svenska kyrkan. Man utger bl.a. ett nyhetsbrev och Landstingsförbundet har under 1993 låtit göra en omfattande litteraturinventering temat Kultur i vården för att kunna erbjuda ett samlat kunskapsunderlag till dem som arbetar med frågorna. Hösten 1994 anordnades en nordisk konferens i Finland temat Kultur i vården.

30.2 Från till vardagskultur kulturevenemang

Under de tidiga åren då Kultur i vården först uppmärksammades hade kulturverksarnheten inslag av de perspektiv som präglat arbetet med vidgat deltagande i kulturlivetöverhuvudtaget. Man når i sjukhus- eller annan vårdmiljö alla slags människor. För en del blir det kanske första mötet med kulturen, för andra en kompensation och ett igenkännande i en annars avvikande miljö. Detta blev aspekter som fick relativt stort utrymme i resonemangen. Inledningsvis betonades också att Kultur i vården innebar möjligheter att skapa arbetstillfällen för kulturarbetare inom olika konstområden. Kultur i vården innebar en arbetsmarknad runt om i hela landet som skulle kunna medverka till att storstadsdominansen för kulturarbetare bröts. Man tryckte också de trivselskapande effekterna arbetsmiljön för personalen inom vården. Dessa aspekter har tonats ned något under senare år. Man har i olika skrifter temat Kultur i vården snarare tryckt betydelsen av att se personalen och anhöriga till patienterna som viktiga stödfunktioner för ett kulturklimat inom hela vården. Utvärderingar har pekat att kulturinslag i vårdmiljön ger många positiva rent medicinska effekter. Estetisk eller konstnärlig verksamhet används då som ett led i behandlingen. På flera sjukhus, och kanske speciellt inom psykiatrisk vård, används musik, dans och konst som en integrerad del i själva behandlingsarbetet. I en nyligen presenterad avhandling visas t.ex. att samtal med mycket gamla kvinnor inom äldrevården kring konstbilder fungeockså status rade som en stimulans som förbättrade deras medicinska Kultur som behandling är emellertid inte ett huvudskäl som anförts i de utredningar som gjorts. Man har istället tryckt kulturens möjlighet att ge utrymme för en viss valfrihet inom vården, som i övrigt ofta är strängt regelstyrd. Denna valfrihet stärker självkänslan. Kulturen fungerar också som en länk mellan det sjuka och det friska hos individen genom att en viss kontinuitet till det friska vardagslivet kan upprätthållas. Konsten behandlar

618 2 Wikström, B-M. 1994: Konstbildens betydelse i vårdarbezet.

Vården

ofta existentiella frågor och har därigenom möjlighet att ge tröst eller svar svåra frågor som patienten brottas med. Kultur i vården kan således ses ur flera perspektiv. Kulturrådet skiljer i sin utvärdering på Kultur i vården och Kultur till vården. Med Kultur i vården menar rådet att det mycket väl går att in ett kulturperspektiv i vårdmiljön med hjälp av den egna personalen. En promenad, litet högläsning eller en kaffestund med Småprat är exempel detta. Till det kommer naturligtvis verksamhet inom sjukhusets egen struktur som biblioteksservice, utsmyckning, arbetsterapi och tillgång till massmedier. Med Kultur till vården menar rådet att kulturarbetare och studieförbund tas till hjälp för att, inom den dagliga rutinen i vården utanför det nödvändiga Omvårdnadsprogrammet, men tillföra inslag av tydligare program- eller evenemangskaraktär. Båda dessa typer av inslag behövs, i väl avvägda proportioner som sätter patienten i centrum, för att ge kvalitet till vårddagama. Den ekonomiska redovisningen ger viss information om satsningar på Kultur i vården från landstingen medan däremot uppföljningar omfattav ningen av sådana satsningar från kommunerna saknas. Den senaste uppgiften från landstingen är från 1992 då nivån låg på drygt 50 miljoner kronor. Utslaget det totala antalet vårddagar motsvarar det knappt 2 kronor per vårdad och dag. Sedan ÄDEL-reformen infördes har antalet vårddagar inom den somatiska vården inom landstingen troligen minskat till följd det förav ändrade ansvaret. Vi vet emellertid inte i vilken utsträckning de ekonomiska satsningama påverkats till följd av det förändrade huvudmannaskapet och inte heller vilken inriktning kulturverksamheten har.

30.3 Sammanfattande iakttagelser

Det råder stor enighet att kultur är dimension inom vår-

om en av omsorgen den. Många rapporter har visat att kulturverksamhet därutöver har funktion en även i själva vårdarbetet.3 Kunskaperna hur kulturverksamheten inom om vården fungerar i praktiken är emellertid alltjämt ganska begränsad. Området har uppmärksammats tämligen sent även om företeelser som arbetsterapi, sjukhusbibliotek och uppmuntrande underhållningsinslag har en lång tradition inom sjukvården. Exempelvis saknas uppgifter såväl från folkbildningen som kulturinstitutionerna om i vilken utsträckning man genomför aktiviteter för eller tillsammans med sjukvården. Sedan ansvaret för äldrevården överförts till kommunerna har villkorenför mycket vårdade förändrats en stor grupp de hem- och långtidsvårdade äldre som är klinikfárdiga men fortfarande i behov av omsorg. Bilden av kulturverksamheten och vardagskulturen i vård-

3 Se t.ex. Kultur hälsa. Rapport från nordisk konferens. Publikager en tioner av Finlands Unesco-kommission no 70. Helsingfors 1994. 619

SOU 1995: 85

miljön är hittills vag och delvis splittrad. Med tanke de förändringar som ägt rum kan man anta att området fortfarande söker sin struktur i samverkan mellan de nya huvudmännen.

31 Funktionshindrade

31.1 Några bakgrundsfakta

Någon exakt definition funktionshinder eller handikapp går inte att ge, av enligt uppskattningar från SCB-undersökningen om svenska folkets levmen nadsförhållanden ULFär det närmare 1,5 miljon människor 16 år och äldre själva bedömer att de har nedsatt syn, hörsel eller rörelsefunktion vilket som

motsvarar drygt 20 % de vuxna i SverigeÅ Till detta kommer andra funk-

av tionsnedsättningar som psykiska handikapp, allergier, afasi, diabetes, hjärteller lungsjukdomar vilket gör att gruppen funktionshindrade troligen omfattar mellan 20 % och 25 % av befolkningen. De funktionshindrade är organiserade i ett 40-tal riksförbund som tillsarnansluter mer än 420 000 medlemmar. Litet drygt en fjärdedel av handimans kapporganisationema har tillkommit under de senaste 20 åren, andra organisationer har, i likhet med det äldsta förbundet, Synskadades Riksförbund, en lång historia. sammanställning från SCB/ULF 1989 framgår hörselskadade är Av en att

den största handikappgruppen Tendensen är också att antalet hörselskadade

ökar följd bl.a. ett ökat antal äldre i samhället. Man räknar med att som en av det finns närmare 700 000 döva eller hörselskadade och att närmare 12 % av den befolkningen tillhör gruppen. Av dessa har ca 55 000 personer så vuxna svår hörselnedsättning att de behöver hjälp av teknik, tolk eller andra alternativa kommunikationssätt. Inom gruppen är det ca 10 000 personer är barndomsdöva och ytterligare 4 000 personer har blivit helt döva i som vuxen ålder. Det bör särskilt noteras att de barndomsdöva i regel har teckenspråk som sitt modersmål och riksdagen fattade 1981 beslut om att teckenspråk har ställning som utbildningsspråk för döva. Därnäst största är de rörelsehindrade som uppskattas till ca 600 000 grupp knappt hälften har svåra funktionsnedsättningar. Den tredje personer varav största är allergiker som i slutet 1980-talet bestod av närmare gruppen 500 000 personer. Andra källor anger att närmare 2 miljoner av landets invånare besväras av någon form av allergi.

Övriga handikappgrupper omfattar enligt uppskattningarna i regel mellan

100 000 och 300 000 personer. Drygt 100 000 personer 16-84 har nedsatt och 10 000 dessa har så svår funktionsnedsättning att de saknar syn av

1 Enligt sekretariatets beställda kömingar hos SCB ur ULF 1990/91. 2 SCB 1989: Handikappade 1975-1989. Rapport nr 74 i serien Levnadsförhållanden. Statistiska Centralbyrån. 621

SOU 1995: 85

ledsyn. En del, men långt i från alla, synskadade läser punktskrift. Majoriteten får information i form kassett eller talbok. Knappt 1 500 är av personer dövblinda. Vissa har syn eller hörselrester medan andra är helt beroende av en personlig teckentolk med handtolkning för sin kommunikation. Ca 35 000 har svårare psykisk utvecklingsstörning och får stöd av samhållet. Jämför man ovanstående data med uppgifter från mitten 1970-talet frnav ner man att många av grupperna trots ökande antal äldre i samhället tenderar att minska, med ett tydligt undantag för de hörselskadade och döva.

31.2 Kulturverksamhet för funktionshindrade

Målet med handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet för de funktionshindrade. 1988 års handikapputredning uttolkar detta kulturens områden som att människor med funktionshinder ska ha tillgång till samma kultur som andra och att särskilda åtgärder måste vidtas för dem på som grund av funktionshinder är utestängda från viss kulturell verksamhet. Då 1974 års kulturpolitiska beslut fattades fanns ännu inte dessa mål formulerade, men bara två år senare presenterades en utredning funktionsom hindrades kulturella villkor.3 Där pekas att kulturpolitiken inte egentligen

behöver ytterligare mål för att tillgodose de funktionshindrades behov efter-

som de åtta kulturpolitiska målen i sig kan läggas till grund för långtgående krav insatser från det offentligas sida. De gångna 20 åren har också förbättringar skett ett flertal punkter för de funktionshindrade, men långt ifrån alla ambitioner har kunnat förverkligas. Vad som gjorts är främst insatser biblioteks- och medieområdena. Med statliga medel stöds produktionen av lättlästa böcker och stöd utgår också till översättning av litteratur till talboks- eller punktskriftsforrn. Det utgår också stöd till produktion av kassettidningar och taltidningsversioner av flera dagstidningar marknaden, också till lättläst nyhetsinforrnation men genom tidningen 8 SIDOR". För döva produceras, med statligt stöd, teckentolkade videogram och det finns såväl inläsningstjänst som utskriftstjänst för att tillgodose synskadades behov. Den största kulturinstitutionen för funktionshindrade är Tal- och punktskriftsbiblioteket som fungerar som den lånecentral dit folkbiblioteken kan vända sig för att tillgodose synskadades och afatikers litteraturbehov. Radio och television har också gjorts mer tillgängliga under de senaste 20 åren. Redan tidigt 1970-talet infördes textade repriser av vissa svenska tvprogram. Sedan text-tv introducerats och fått allmän spridning i landet sker mycket textning osynlig för normalhörande eftersom den ligger placerad på

622 3 SOU 1976:20: Kultur åt alla. Betänkande Handikapputredningen. av

Funktionshindrade

text-tv-sidorna. Text-tv-stöd till svenska program är i dag en självklarhet även om omfattningen ständigt diskuteras. Teckentolkade nyheter sänds i tv varje vardag. Man arbetar också med s.k. direkttextning av Rapportsändningar i TV2 samt textad direktkommentering av vissa sportprogram. Sedan många år pågår också utvecklingsverksamhet för att göra text-tv-sättningen användbar också för synskadade genom att reproducera texten som syntetiskt tal eller punktskrift. Det skulle kunna öka behållningen för synskadade av tv-utbudet. Utbildningsradion har i tv presenterat såväl kurser i teckenspråk som ett särskilt programutbud för förståndshandikappade. Man har också gjort särskilda insatser för en stor grupp människor med dolt handikapp i form av läsoch skrivsvårigheter. Radion har en viktig roll för synskadade och man ger regelbundet översikter av programutbudet genom programläsning. I radion finns också ett särskilt nyhetsprogram på vardagar lätt svenska avsett för framför allt föri ståndshandikappade. Inom det lokala kulturlivet görs omfattande insatser av studieförbunden som arrangerar studiecirklar och kulturprogram för olika grupper av funktionshindrade. Den största arrangören är Studieförbundet Vuxenskolan och

ABF. Antalet kulturprogram för funktionshindrade har dock

därnäst störst är minskat kraftigt de senaste åren. Ca 25 % av kulturprogrammen för denna målgrupp har försvunnit mellan 1989 och 1992. Största förklaringen ligger i en kraftig neddragning av denna slags verksamhet inom ABF. Det förekommer också studiecirklar för funktionshindrade. Av cirkelstatistiken framgår dock inte hur stor den verksamheten Vidare anordnas studiecirklar i teckenspråk, vilket direkt eller indirekt kommer hörselskadade och döva till del. Drygt 13 000 deltagande per år är registrerade vilket betyder att ca 10 000 personer befinner sig i utbildning varje år. Detta är en ökning sedan slutet av 1970-talet. Inom Riksteatern finns sedan 1980 en specialensemble, Tyst Teater, som spelar för hörselskadade och döva. För att göra utbudet tillgängligt även för hörande använder man textmaskin. Sedan ett år finns också försök en utbildning för döva skådespelare vid Teaterhögskolan i Stockholm vilket på lång sikt kan leda till att behoven av teater för hörselhandikapppade bättre tillgodoses. Vissa museer har arbetat med taktila utställningar permanent eller till- fälligt för synhandikappade men huvudsakligen arbetar man annars med specialvisningar befintliga utställningar. Kulturrådet har låtit göra en av specialstudie ett urval museer och konsthallar i fråga om tillgänglighet av av för människor med funktionshinder Såväl tillgängligheten till museilokalerälva utställningarna har bedömts. Man har också inventerat i vilken na som utsträckning museet har kontaktpersoner i handikappfrågor och/eller erfaren-

4 Opublicerad PM från Orestedt konsult, 1995. 623

SOU 1995: 85

het av funktionshinder genom egen anställd personal med funktionshinder. Resultatet visar inte överraskande att äldre lokaler i regel är mer svårtillgängliga än nyare. Uppskattningsvis är bara vart tredje museum eller konsthall fysiskt tillgänglig. Man konstaterar också att själva utställningsmediet är outvecklat vad gäller särskild anpassning för funktionshindrade som synskadade. Utredaren pekar att ett positivt samband kan finnas mellan allmän tillgänglighet på museerna och om man har egen personal med funktionshinder. Vidare visar man goda exempel som bör spridas till andra museer i landet. Förutom dessa tydligt riktade insatser för synskadade, döva, hörselskadade och rörelsehindrade har en betydande förbättring skett vad gäller fysisk tillgänglighet och bekvämlighet i olika kulturlokaler. Den nya plan- och bygglagen ställer krav som på lång sikt kommer att ytterligare förbättra bekvämligheten, men ännu återstår mycket att göra i äldre lokaler. Det är också så att informationen om tillgänglighet eller service i form av teleslingor, textmaskiner m.m. fortfarande kan lämna en hel del övrigt att önska enligt rapporter från numera nedlagda Statens handikappråd.

31.3 Kulturaktiviteter bland funktionshindrade

Vid tre tillfällen har SCB låtit specialanalysera kulturaktiviteter bland funktionshindrade inom ramen för sina undersökningar om levnadsförhållanden ULF.5 Kulturutredningens sekretariat har dessutom låtit beställa en egen analys av 1990/91 års data. I SCB-ULF får intervjupersonerna själva bedöma sin hälsa och göra en värdering av sina eventuella funktionshinder. Enligt den beställda analysen är det 15 % av alla intervjuade som upplever att de har nedsatt rörelseförmåga och sex procentenheter av den gruppen uppger att det leder till någon form av rörelsehinder medan tre procentenheter menar att de har svårt rörelsehinder. 1 % av de intervjuade uppger att de har nedsatt syn och 10 % att hörseln är nedsatt. Analysen visar att olika grader av rörelsehinder klart samvarierar med ökande ålder. Samma tendens fast svagare finns också för hörselhandikapp. Mer än 60 % av åldersgruppen 65 år och äldre uppger sig ha minst ett av funktionshindren nedsatt syn, nedsatt hörsel eller nedsatt rörelseförmåga. För åldersgruppen 45-64 år motsvarande andel knappt 25 % och bland personer upp till 45-årsåldern bara 5 % av åldersgruppen. Bearbetningen visar att ungefär hälften av personer med ett funktionshinder är under pensionsåldem och knappt 20 % är unga eller i yngre medelåldern. I gruppen med flera funktionshinder är däremot andelen äldre betydande. Tre av fyra personer med flera funktionshinder är över 65 år och

624 5 Se 2. not

Funktionshindrade

mindre än 5 % är än 45 år. Naturligtvis varierar det med funktionsyngre hindrets karaktär vilka aktiviteter man har svårigheter att delta Att det förhåller sig detta sätt med funktionshinder är inget överraskande, det betyder samtidigt att det kan vara problem att jämföra kulmen funktionshinder. Åldersfaktorn, turaktiviteter mellan grupper med och utan också påverkar aktiviteten får ett kraftigt genomslag. Vi har därför delat som intervjupersonerna efter graden funktionshinder samtidigt som de inupp av delats i åldersgrupper. Vi har därefter jämfört respektive grupps kulturella tre aktivitet med motsvarande åldersgrupp i befolkningen utan funktionshinder. I SCB-materialet de funktionshindrades kulturvanor kan man se att om andelen biobesökare, liksom besökare museum eller utställning samt den själva spelar något instrument ligger ungefär samma nivå under grupp som hela perioden 1976-1991, medan andelen biblioteksbesökare och även boklähar ökat kraftigt sedan l970-talet. Den andel av gruppen rörelsehindrade sare besökt teater under loppet ett har däremot minskat en aning. som av Personer i den åldersgruppen 16-44 år med en funktionsnedyngre sättning skiljer sig från icke funktionshindrade jämnåriga i 6 av 14 kulturaktiviteter. På fyra områden är mindre aktivfMan går sällan på bio, man mer konsert respektive konstutställningar och besöker också biblioteket mer sällan. För två aktiviteterna gäller att personer med ett funktionshinder av deltar i högre grad, nämligen att sjunga i kör och skriva dagbok eller dikter. Störst är skillnaden mellan med och utan funktionshinder när det grupperna gäller biobesök. Medan 74 % utan funktionsnedsättningar varit av personer på bio i den aktuella åldersgruppen är det bara 58 % bland personer med ett funktionshinder. Den har fler än ett funktionshinder är i detta grupp som åldersspann för liten att redovisas. I medelålders 45-64 år är det ungefär samma typ av skillnader gruppen mellan funktionshindrade och icke funktionshindrade. De som har ett eller flera funktionshinder går i mindre utsträckning bio, konsert, teater, konstutställningar eller andra För samtliga dessa aktiviteter ligger nivån museer. aktiva bland icke funktionshindrade mellan 40 % och 50 % medan den varierar mellan 22 och 33 % dessa aktiviteter för medelålders med ett funktionshinder. Även läsvanoma är olika genom att man besöker bibliotek i mindre utsträckning och också har lägre andel läsare av böcker och tiden skrifter. Veckotidningsläsningen skiljer sig dock inte mellan grupperna. Skillnaden mellan med ett respektive två eller flera funktionshinder är i personer regel små. Undantag är biobesök, konsertbesök och bokläsning som persomed flera funktionshinder, naturligt ägnar sig i mindre utsträckner nog, ning. Personer med flera funktionshinder läser också i mindre utsträckning böcker och tidskrifter än de bara har funktionsnedsättning. Däremot som en är det inga skillnader vad beträffar veckotidningsläsning. Den allra äldsta ålderspensionärema har många kulturaktivitegruppen, låg aktivitet oavsett de har funktionsnedsättningar eller Den låga ter om

SOU 1995: 85

andelen aktiva accentueras ytterligare hänsyn till funktionsnedsättningar om tas. Medan 37 % av pensionärer utan funktionshinder varit på det teater senaste året är andelen 20 % bland dem med ett funktionshinder och bara 15 % bland personer med flera hinder. Det är 47 % icke funktionsav hindrade äldre som varit biblioteket bara 33 % med men ca av personer funktionshinder. För funktionshindren nedsatt hörsel och nedsatt rörelseförmåga har

materialet hos SCB tillåtit en analys kulturaktiviteter separat för tre

samma åldersintervall som ovan. Antalet med nedsatt eller med utprägpersoner syn lat rörelsehinder är för få för att göra motsvarande åldersdifferentierade analys. Vi kan konstatera att yngre personer 16-44 år med nedsatt rörelseförmåga är lika aktiva sina jämnåriga i ett antal egenaktiviteter kultursom området. Det gäller att spela instrument, sjunga i kör, teckna eller måla, skriva dagbok samt läsa böcker eller veckotidningar. Däremot har personer med nedsatt rörelseförmåga lägre andel årliga besökare på teater, konstmuseum eller andra museum, bibliotek och i viss mån lägre deltagande i studiecirkel. För besök bio är skillnaden mycket stor 74 % de - av som har full rörelseförmåga har varit bio senaste året mot bara 45 % den av funktionshindrade gruppen. De begränsade skillnaderna i aktivitetsnivå består även i äldre åldersgrupper. För den medelålders tenderar dock skillgruppen naden att vara mycket stor också för besök teater. Hälften alla 45-64av åringar utan rörelsehinder har varit teater det senaste året, bara men ca 20 % av de som har nedsatt rörelseförmåga. Liksom alla pensionärer är

de med nedsatt rörelseförmåga mindre aktiva än åldersgrupper.

yngre Det är dock motsvarande skillnader mellan grupperna som i andra åldrar. Störst är skillnaden för teater, besök konstmuseum och deltagande i studiecirkel. Personer med nedsatt hörsel går i unga år i större utsträckning bio än gruppen med nedsatt rörelseförmåga, men man har inte samma aktivitetsnivå som jämnåriga utan funktionsnedsättning. Man besöker också bibliotek i mindre utsträckning än andra jänmåriga, men i övrigt är kulturaktivitetsnivån tämligen lika. Även i den medelålders åldersgruppen förekommer ungefär samma skillnader som för personer med nedsatt rörelseförrnåga, den men nedsatta hörseln tycks inte i samma utsträckning hindra från deltagande som den nedsatta rörelseförmågan. De pensionerade med nedsatt personerna hörsel har ungefär samma mönster sina jämnåriga med nedsatt rörelsesom förrnåga, dvs. en viss minskad aktivitetsnivå. Det finns givetvis stor variation i graden av funktionsnedsättning i alla grupper.

Funktionshindrade

31.4 Sammanfattande iakttagelser

Många människor har funktionshinder av olika slag, men hindren kan vara olika och mycket varierande till sin karaktär. Det går därför inte att se grava funktionshindrade som en grupp med likartade behov och vanor. Sedan 1974 års kulturpolitik infördes har många åtgärder vidtagits för att förbättra möjligheterna till delaktighet för stora grupper av funktionshindrade, mycket återstår att göra om funktionshindren ska överbryggas. men Av studier funktionshindrades kulturvanor framgår också tydligt att akav tivitetsnivån är väsentligt lägre. De kan emellertid se större ut än de i själva verket är att mycket den statistik presenteras inte tar hänsyn till genom av som åldern, är faktor samvarierar starkt med olika funktionshinder. som en som En vi inte kunnat finna så ingående information om är vanorna grupp som bland de psykiskt utvecklingsstörda. Studieförbunden gör här en stor insats, det är svårt att fånga den i någon tydlig beskrivning. Gruppen omfattar men 35 000 och nås inte med traditionella statistikurval. Därför är inte ca personer mycket känt den kulturella aktiviteten bland personer med psykiska funkom tionsnedsättningar. Det finns behov en sådan särskild undersökning. av

Yiá"1{3i{"{x§åê Vi ;Vvätwfmgitigyxzâjjg fätwgä f i,

y L då §VJ§.:,3;.X , 5 1 "Fia 2.0. ésåhåi.gåikfaäfåi: man ååh-Lv ...;-;vå1nu:.ttz want l a

Mâgâráwsáxámggaweçøiâégzâwái:é"§ér§2ela§ie%

rç-aâäêêrêfiüånfiêcfzaäiáiiwvåêêzáåi e :

wbuäzgiå :Zsäñåifä a: blixixêiizcxpøiizså 2213 ti?

Q Ja

:www: :w 2:2 % .. ,.

âwaásâåâsâvøiøüzägøaâêâlâggáa

. .

ggg, mi aim aswnaøearxq maa :away: usb m 33333513; 333 52:94:33. mä ;aint

L

t á

ågâäåâjâåáiåágâäâåâêââfkáfêáeå3§êñ§§§ä*§eå{'*láé$â%f§%ärâ§ê§?'

94%

i 15 §5

w

.

. 92a: 3:235 ;i 53452 Våná hia W; åren. mej.: want 2 . . . 52,52;x i §:.5$Se.ii§..-§,2åå;: ê":;::v;iâna aåi.Lp-m.éi.säkå . ;i§3.,:%r§ éiâzâmååáâvziibøzg z:;rudeezzâr:åzu:k

:ggg 3% 4

za .Rika cizf::§:;2§;az5i stzáwmi . A ;zaazsazâ ,Annei gå: 5 unga g marc {3L-,,i§.4§ç{ in: wait: k. gm. L v .âmø ai: rávizøimx r

âzxåraxzákii Viê:k3i3f§i.ivåx

rtsgagwt; iåifâåiüiwtw-I üagwilâx

am Séif-ü :âiâfåfiâäii ma: áøm

v- ting åxéndra:får: .same A å.

finüägan. fås: --fåaiifäátf5%mfriiijzüä.-1 Insatt äüäfázüâ

34534 , . A zxzágsâärazafxtarøezz .LV .I

z-:såx/ásçs akênååreââflüéwt géawérá.:

L V magâøzx :se fyáifzäéümriázgåxâ,fwEgg å .aáiáä g2v;;-:;1e:r.-

.. .._ .M .--..-w.._.__..._.

32 Etniska och språkliga minoriteter

I Svergie finns två inhemska språkliga minoriteter den samiska och den tomedalsñnska. För samiska och tomedalsñnska, men även zigenska, gäller ett speciellt regelverk för hemspråksundervisningen i skolan med anledning av att dessa ursprungliga i landet. Bl.a. gäller att begränsningen med språk betraktas som elevgrupper minst fem, villkor för att kommunerna ska erbjuda unsom dervisning, är borttagen. För tomedalsñnska gäller vidare att man kan få undervisning även om språket inte talas i hemmet. begränsning i hemspråksundervisningen införts så till Från 1994/95 har en vida elever normalt erbjuds denna inom skolans t.0.m. årskurs För att ram elever från de nordiska länderna, och för övriga finsktalande gäller emellertid inte denna begränsning varför hemspråksundervisning i finska erbjuds under

hela skoltiden även gymnasieskolanJ

- Från 1940-talet och framåt har Sverige tillförts nya svenskar genom först ilyktinginvandring, sedermera omfattande arbetskraftsinvandring och en decennier åter flyktinginvandring. Alla dessa etniska och under senare språkliga minoriteter finns i dag bosatta runt om i landet. Det betyder att de huvudsakliga insatserna för de olika invandrargruppema sker ute i kommu- Många kommuner har sedan 1970-talets början gjort insatser för att nerna.

bl.a. stödja invandrarnas kulturutövning eller mångkulturella arrangemang

Det finns inga uppgifter hur stora de kommunala insatserna är, men det om finns anledning att anta att de överstiger de statliga insatserna till invandrarkultur. Vissa insatser för invandrare görs också av landstingen. De insatser beskrivs i detta kapitel handlar till största delen om det statliga kultursom stödet. Sedan mitten 1960-talet har bidrag utgått till invandrar- och rninoritetsav till projektverksamhet. År organisationer. Inledningsvis utgick bidrag endast 1976 beslutade emellertid riksdagen, i enlighet med Invandrarutredningens förslag, särskilt anslag till invandrarnas riksorganisationer skulle inatt ett rättas. Stödet uppgick första året till 1,8 miljoner kronor vilket motsvarar 6 miljoner kronor i dagens penningvärde. Budgetåret 1993/94 uppgick drygt invandrarverk. År stödet till 14,1 miljoner kronor. Stödet fördelas av Statens 1975/76 utgick stöd till sammanlagt åtta olika invandrarorganisationer. I

1 Rskr. 1994/95:1 Finska språkets ställning i Sverige. 2 Lundström S 1994: Kulturpolitiken och den kulturella mångfalden i Kulturutredningen. 629 Sverige. Studie för

SOU 1995: 85

mitten av 1980-talet hade antalet organisationer vuxit till 21 och i dag utgår stöd till sammanlagt 31 invandrarorganisationer.

32.1 Den samiska

befolkningen

Enligt beräkningar finns det mellan 15 000 och 20 000 personer i den samiska befolkningen 2 500 upprätthåller den traditionella varav ca samiska rennäringen. Samema tillerkänns i egenskap ursprunglig befolkning i sitt av eget land en särställning gentemot andra språkliga minoriteter. I propositionen 1976/77 om insatser för samerna uttalas att denna särställning gäller såväl gentemot majoritetsbefolkningen mot andra rninoritetsgrupper, varför det som är naturligt att andra bedömningar tillämpas för än för andra minoriteter samerna Man betecknar detta positiv sirbehandling. Ett särskilt anslag för samisk kultur infördes 1977 och omfattade inledningsvis drygt l miljon kronor, vilket i 1993 års penningvärde motsvarar närmare 3,5 miljoner kronor. Då man efter tio år i utredningen Samisk Kultur analyserade den sammantagna bilden av stödet till kunde konstatera anslagens realsamerna man att värde urholkatsfl Man konstaterade vidare i jämförelse att med hanteringen av stöd till samer i Norge hade de svenska anslagen tyngdpunkt i näringsen politiska stödåtgärder, medan de norska har uttalad kulturpolitisk en mer tyngdpunkt. Eftersom de svenska stöden för samisk kultur svårövervar skådliga samlades de till anslagspost er. gemensam och det samiska inflytandet stärktes så att prioriteringar kunde slå igenom Samernasegna genom att medelsfördelningen överlämnades till Samefondens Kulturdelegation. I budgetpropositionen 1989/91 föreslogs ökning anslaget till samisk en av kultur för att kompensera den nämnda urholkningen också för ovan men att stödja framför allt sådana projekt kunde stärka det samiska språket.5 som Vidare föreslogs att medel skulle avsättas i 1990 års forskningspolitiska proposition för att nå ett bättre kunskapsunderlag beträffande det samiska språkets situation samt Samernas bosättnings- och yrkesmönster. Fr.o.m. 1990/91 höjdes anslaget med ytterligare 2,5 miljoner kronor bl.a. för att tillmötesgå efterfrågan samisk teater. I dag uppgår anslaget till 10,5 miljoner kronor. Från 1994/95 är även särskilda forskningsmedel inkluderade i anslaget.

3 Prop. 1976/77:80: Om inszaserför samerna. 4 Ds 1989:38: Samisk kultur. 630 5 Prop. 1989/90:100.

Etniska och språkliga minoriteter

I proposition 1992/93 föreslogs att en särskild statlig myndighet en -

Sametinget skulle inrättas.6 Sametinget inledde sin verksamhet den

l januari 1994 och övertog bl.a. uppgiften från Samefondens Kulturdelegation att fördela medel det samiska kulturanslaget. ur Sametinget fungerar ett självständigt folkvalt organ, men har också som myndighets uppgift att verka för levande samisk kultur. Sametinget har en dock vidgat perspektiv detta kulturbegrepp som också innefattar sarnisett

varför tinget också har möjlighet medverka i

ka näringsverksamheter, att samhällsplaneringen. Sametinget representeras i vardagen av sin styrelse även beslutsrätten formellt ligger hos tinget i plenum. Tinget består av om sammanlagt 31 ledamöter och leds ett presidium vars ordförande utses av av regeringen efter förslag från Sametinget. Ledamöterna utses genom val bland den samiska befolkningen. Det första valet hölls försommaren 1993. I och med beslut Sametinget tillfördes definitionen same en ny dimension om av knuten till röstlängden till Sametinget. I röstlängden finns drygt 5 000 samer

upptagna. allmänna bidragssystemen och stödfonnema kulturområdet omfattar De också samisk kultur. Vid analys genomfördes 1987/88 visade det sig en som det samlade projektstödet från Kulturrådet, Författarfonden och Konstatt närsnämnden översteg beloppet i samefonden. förts rörande den samiska kulturen har samverkan I resonemang som i länderna i ofta betonats. Arbetet med att underhålla och mellan samer norr utveckla det samiska kulturarvet borde genomföras gemensamt för de finska, norska och svenska eventuellt i samverkan också med de samer samerna, finns Kolahalvön. Samarbetsformer för sådan utveckling existerar som en inom för Sametinget. Samtidigt har få gemensamma insatser för det ramen samiska folket genomförts i praktiken. Från de samiska organisationerna själva har framförts önskemål om förstärkning nuvarande anslag, bl.a. för att möjliggöra satsningar en av nationalscen för samisk teater, utveckling sameslöjden, dokumentation av av samisk musik, utveckling ett samiskt informationscentrum, utveckling av av den samiska biblioteksverksamheten, uppbyggnaden av en samisk konstsamutveckling samiska massmedier. Det finns också starkt uttalade ling samt av önskemål samiska konsulenttjänster flera av de traditionella kulturom områdena. Några uppgifter utnyttjandet det samiska kulturutbudet existerar om av inte. Det borde möjligt att genomföra sådan studie. Samtidigt är den vara en samiska kulturen inte bara intresse internt inom gruppen utan den är minst av lika viktig att sprida till andra i det svenska samhället.

6 och samisk kultur 631 Prop. 1992/93:32: Samerna m.m.

SOU 1995: 85

32.2 Den finsktalande befolkningen

Den finska invandrargruppen är den största enskilda invandrargruppen i landet, men finska är också ett inhemskt språk. Det har talats finska i Sverige under flera hundra år eftersom landets gränser gång även inkluderade en nuvarande Finland och inflyttning av finska "nybyggare skedde i olika delar av det nuvarande svenska inlandet under lång tid.

32.2. 1 Tornedalingar

Då Finland skildes från Sverige i samband med fredsöverenskommelsen 1809 kom gränsen att dras ett språkligt enhetligt område varsin sida genom av Tome älv. Uppskattningar från 1970-talet vid handen det finns ger att ca 30 000 personer i Sverige som kan betraktas tomedalingar. Då som avses ett vidare språkligt kulturellt tomedalsbegrepp inkluderar som personer uppvuxi området Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner Karesuando na samt och Jukkasjärvi i Kiruna kommun som har finskspråkig bakgrund. Finsk hemspråksundervisning infördes först försöksverksamhet i som Tornedalen, med permanentades 1977/78. Sedan 1984/85 har hemspråksundervisning drivits med särskilt pedagogiskt utvecklingsstöd med tonvikt Tornedalsfinskan. Sedan 1987 finns ett samarbetsavtal tillåter tvåspråkig som undervisning i grundskolan i Haparanda i samverkan med Torneå stad. Ett försök inleddes 1989 och pågick t.o.m. läsåret 1994/95. Vid lärarhögskolan i Luleå utbildas lärare i samiska och tornedalsñnska och Tornedalens folkhögskola i Överkalix har utvecklat viss inriktning mot tomedalsk kultur och driver en särskild nordkalottlinje. I Kangofors i Pajala finns sedan höstterminen 1993 en utbildning i kultur- och ekologiskola som omfattar årskurs 1-9 med tomedalsfinskan obligatoriskt ämne. som De svenska tomedalingarna har sedan 1981 en egen organisation, Svenska Tornedalingars Riksförbund Tornionlaaksolaiset, arbetar för att till- - som varata gruppen tornedalingars språkliga och kulturella intressen. Organisationen är religiöst och partipolitiskt obunden. Förbundet har 3 000 medlemmar och två lokalavdelningar, en i Kiruna och i Stockholm. Man ut en ger en egen tidning med fyra nummer per år sedan 1982. Förbundet ordnar också seminarier, kurser, musikfestivaler och lägerskolor. År 1988 bildades Stiftelsen Tornedalsakademien som har till uppgift att förvalta det lokala kulturarvet. Tornedalingama uppbär kulturstöd via de reguljära bidragsmöjligheter som finns hos Statens kulturråd. Man har beviljats kulturtidskriftsstöd och litteraturstöd. Det finns också ett särskilt biblioteksbidrag. Projektbidrag har lämnats till inspelning av tornedalska visor och teatergrupp i Pajala uppbär en amatörteaterstöd. Ett lexikon för tomedalsñnska uttryck har vidare produce-

Etniska och språkliga minoriteter

rats med offentliga bidrag. Det innehåller avledning av tomedalska 0rd till både riksfinska och rikssvenska. Via presstödet till tvåspråkiga Haparandabladet lämnas stöd till en tornedalsfinsk nyhetsförmedling. Inom språkforskningen är meningarna delade om hur man bäst gagnar finskans fortbestånd i Tornedalen med ett eget tomedalskt språk eller genom utveckling standardfinsk riktning dialekten. Man menar dock att åtav en av gärderna för tornedalsfinskan skolområdet har påverkat språksituationen positivt. Hemspråksundervisningen har på senare år ökat snabbt och ligger kvar en hög nivå.

3 2 2 2 Övriga finsktalande

. . Till skillnad mot den finsktalande befolkningen i Tornedalen är finsktalande i andra delar landet att betrakta som invandrargrupper utan nationell rninoriav

Med hänsyn till att finskan talats lika länge som svenskan i landet

tetsstatus. det finska språket trots detta en särställning. Genom framför allt efterges krigstidens stora arbetskraftsinvandring från Finland kom finska invandrare också att spridas över hela landet. Den finska invandrargruppen är den i särklass största i landet. Närmare 250 000 personer i vårt land har finskt medborgarskap eller är födda i Finland. Till detta kommer finsktalande grupper inte utgör första generationens invandrare men som ändå behållit finskan som modersmål. Den stora majoriteten finsktalande i Sverige talar också som svenska. Finskan är det enda språk, utom svenska, som har en egen språknämnd. Redan innan hemspråksrefonnen 1970-talet förekom finska som tillval högstadiet orter där finska talades. Hemspråksklasser i finska förekommer låg- och mellanstadiet i syfte att eleverna ska kunna delta i svenskspråkiga klasser högstadiet. 4 000 elever deltog 1990/91 i sådan utbildning. Tvåspråkig högstadieundervisning förekommer också. Fr.o.m. den l juli 1995 kommer finska att kunna erbjudas B-språk i grundskolan. För att ytterligare stärka finska språkets status i som Sverige har regeringen föreslagit att Skolverket utformar ett prov i finska som för studier i Finland gymnasie- och universitetsnivå.7 Ett ger behörighet gymnasieskola har lockat få elever endast nio sökande. försök med en finsk - Ca 500 elever går i Sverige-finska friskolor. Totalt har antalet finskspråkiga barn i grundskolan minskat under senare år och uppgår till 25 000, 56 % eleverna i grundskolan deltar i nu varav av hemspråksundervisning.

7 633 Se not

SOU 1995: 85

Det finns tre folkhögskolor i landet med finsk inriktning. Dessutom förekommer kurser vid ytterligare några folkhögskolor. Uppgifter antalet om deltagande inom studieförbundens verksamhet finska saknas. Vid alla universitet utom i Linköping bedrivs undervisning i finska. Några högskolor har också undervisning inom för lärarutbildningen. ramen Riksteatern har sedan 1980/81 en specialensemble som spelar teater finska samt ordnar finska gästspel. Verksamheten har tonvikt på barn och ungdom. Spelåret 1994/95 görs inga uppsättningar för finska egna vuxna utan all sådan föreställningsverksanrhet köps in från Finland. Vid folkbiblioteken samt Tal- och punktskriftsbiblioteket för synskadade finns särskilda anslag för tillgång till litteratur finska.

32.3 Etennediesändningar för finsktalande och

samer Samiska radioprogram började sändas i slutet av 1960-talet. Då lokalradion introducerades 1975 tillkom lokala sändningar samiska. Hösten 1984 fanns sammanlagt sex olika program tre samiska dialekter samt ett program svenska för samer. På 1990-talet har den samiska programverksamheten omorganiserats och sker numera i samverkan mellan de tre nordiska länderna. Program samiska sänds fyra timmar rikssänt i veckan samt en timme i veckan lokalt över Norrbotten. Ett försök att få mått på hur de samiska radioprogrammen utnyttjas har gjorts 1984.3 Undersökningen snarast explorativ till sin karaktär och var kunde konstatera att vid denna tidpunkt hade det svenskspråkiga programmet för samer en något större publik än de sänds samiska. Det program som gällde i särskilt stor utsträckning bland unga personer. Man kunde också konstatera att de renskötande samerna i större utsträckning följde de samiska programmen än samer i andra näringar. Men man följde också i programmen andra grupper för att just hålla språk och kunskap om kultur och aktuella frågor levande. Radion inledde sina finska sändningar 1965 och finsk en redaktion bildades 1969. Televisionen följde efter i början av 1970-talet. Sedan lång tid tillbaka sänder Sveriges Radio och Sveriges Television också program på ñnska. Finska är det minoritetsspråk mest utrymme som ges och då främst i radio. I det nya avtalet med Sveriges Radio och Sveriges Television som löper 1993-1996 ska särskild hänsyn tas till språkliga och etniska minoriteter. Sveriges Television har utvecklat en finskspråkig nyhetsservice som numera sänds varje vardag. Programmet textas alltid till svenska respektive fin-

8 Löwander B 1985: Program för lyssnarundersökning samer en i norr. - 634 Sveriges Radio/PUB 14. nr

Etniska och språkliga minoriteter

ska. Man har också ett särskilt finskt aktualitetsprogram och två barnprogram finska. - Genom ett samarbetsavtal vidaresänds också en kanal bestående av utvalda finska tv-program från finska YLE, i Storstockholm via sändningar i marknätet samt på ett tjugotal orter via kabel-tv. Sveriges Television erbjuder motsvarande service till svensktalande i Finland. Sveriges Radio har rikssända radioprogram finska drygt 12 timmar i veckan. Dessutom sänds finska program i ett 20-tal av P4-kanalema ca fem timmar i veckan. Den finska redaktionen i Norrbotten producerar dessutom ett dagligt halvtimmeslångt aktualitetsprogram tornedalsñnska. Internt har det också bestämts att 5 % av P2:s finskspråkiga utbud ska vara tornedalsfinska. Undersökningar av lyssnandet de tomedalsñnska programmen har visat att ungefär 40 % av den finsktalande befolkningen lyssnar till dem regelbundet. Det är stora skillnader mellan äldre och yngre delar av befolkningen så att ungdomar så gott som aldrig lyssnar, medan mer än hälften av personer äldre än 65 år tillhör publiken till programmet.

32.4 Några bakgrundsfakta om övriga invandrare

Invandrargruppen innefattar en lång rad nationaliteter och språk, olika religioner och skilda kulturmönster. Det gör att man egentligen inte kan generalisera från undersökningsresultat om invandrares kulturvanor, som om de gällde

hela gruppen i samma utsträckning Samtidigt tillåter undersökningar som

görs i regel inte en närmare uppdelning av invandrare annan grund än om de är naturaliserade eller fortfarande utländska medborgare och kanske också om urspunget är nordiskt, övrigt europeiskt eller utomeuropeiskt. Invandrare skiljer sig således åt, såväl sinsemellan som från den övriga svenska

befolkningen. Man bör hålla detta i minnet då man studerar kulturstatistik.

Den stora skillnaden mellan totalbefolkningen och den invandrade gruppen är att åldersfördelningen ser annorlunda ut. De utländska medborgarna skiljer sig dessutom ifrån de utrikes födda invandrarna. Den ena gruppen är emellertid en del av den andra. I landet fanns 1993 totalt 835 000 utrikes födda var- 404 000 fortfarande var utländska medborgare. Det fanns också en betydav ligt mindre grupp bestående av utländska medborgare födda i Sverige. Den behandlas inte här. Medan drygt 20 % totalbefolkningen är under 18 år är det bara 12 % av de utrikes födda 26 % de utländska medborgarna som är så unga. av men av På samma sätt skiljer sig andelen äldre åt. I totalbefolkningen är ca 18 % i ål-

9 från centralbyrån och Statens På tal om invandrare. Fickbok Statistiska invandrarverk, 1994. 635

SOU 1995: 85

dem 65 år eller äldre. Inom gruppen invandrade finns färre personer i pensionsåldem. Bland utrikes födda är andelen 12 % och bland de utländska medborgarna bara 5 % över 65 år. Till största delen befinner sig således de invandrade grupperna 1990-talet i yrkesverksamma åldrar. Olika invandrargrupper skiljer sig också i fråga om i hur länge har man vistats i Sverige. I genomsnitt har de nordiska invandrarna bott längre tid i Sverige än de övriga grupperna. Invandrare från Tyskland, Ungern och Grekland har i regel vistats i landet mer än tio år medan grupper från Irak, Libanon och Etiopien i genomsnitt har en vistelsetid under fem år. Fördelningen på boendeorter skiljer sig mellan invandrare och övriga svenskar. Fortfarande bor relativt sett fler av invandrarna i de tre storstadslänen samt i Södermanlands och Västmanlands län. Precis som i den svenska befolkningen finns inom invandrargruppen personer med olika yrke, utbildningsbakgrund eller ekonomiska möjligheter. Sammanfattningsvis visar statistiken att invandrare från USA, Polen, Irak och Iran har en något högre genomsnittlig utbildningsnivå än genomsnittet för födda i Sverige, medan invandrare från det forna Jugoslavien, Turkiet och Libanon har en genomsnittligt kortare utbildningstid än vad som är fallet för svenskfödda invånare. Totalt har gruppen utrikes födda mer sällan en eftergymnasial utbildning än personer födda i Sverige. Stora förändringar har ägt rum under den tid kulturpolitiken har verkat. 1975 omfattade invandrade i Sverige 650 000 gruppen personer varav 400 000 var utländska medborgare. Majoriteten av dessa var nordiska invandrare eller nordeuropéer. Så sent som 1977 bestod gruppen invandrade av mindre än 30 % från länder utanför Europa. På 1990-talet finns närmare 900 000 personer födda utomlands i Sverige och dessutom ungefär 750 000 personer som är andra generationens invandrare. Närmare var femte boende i landet har således ett utländskt ursprung och man representerar tillsammans hundratals nationaliteter. Totalt 20 invandrargrupper räknar mer än 10 000 personer från samma land eller etniska ursprung och 80 grupper omfattar 1 000 personer eller mer. Tillsammans är man organiserade i ett stort antal lokalorganisationer för invandrare. Dessa organisationer är i sin tur samlade i ett femtiotal riksförbund.

32.5 Stöd till kulturutbud för etniska och språkliga

minoriteter

I 1974 års kulturpolitik räknades invandrare till de "eftersatta grupper man

hade att ta särskild hänsyn till. Utredningen Kulturrådet hade understrukit vikten av språkundervisningen i svenska för invandrare och hyst förhoppningar om att studieförbunden, genom att förmedla denna undervisning,

Etniska och språkliga minoriteter

också skulle utveckla kontakten med andra områden i samhället. Invandrarverket hade i remissomgången pekat att invandrarna borde ges ett starkare stöd för kulturell verksamhet inom de egna organisationerna. Andra remissinstanser hade gått längre och önskat egna kulturanslag för invandrare i proportion till deras andel av befolkningen. Invandrarutredningen föreslog 1974 att de åtta kulturpolitiska målen borde kompletteras med ytterligare några riktade till språkliga minoriteter och invandrare. I den följande

invandrarpolitiska propositionen stöddes inte detta förslag. Målen påtalades

åter av den invandrarpolitiska utredning som tillsattes 1980, men inte heller i denna efterföljande proposition formulerades några särskilda kulturpolitiska mål för invandrare. Ansvaret för bidragsgivningen till kulturverksamhet bland invandrare är delad flera parter. Kulturrådet har det övergripande ansvaret. Andra parter är Invandrarverket, Skolverket och Statens ungdomsstyrelse tidigare Statens ungdomsråd. Också SIDA spelar numera en roll. Kulturrådets åtgärder för invandrare rör framför allt utgivning av litteratur invandrar- och minoritetsspråk, stöd till biblioteksverksarnhet med böcker invandrarspråk, stöd till kulturtidskrifter samt stöd till teater-, dans- och musikgrupper. På senare har Kulturrådet också haft särskilda medel för att stödja projekt som syftar till att motverka främlingsfientlighet och rasism. Många av dessa projekt har våren 1995 sammanfattats i bokform och ett särskilt åtgärdsprogram har tagits fram. 12 Statens ungdomsstyrelse arbetar med frågor rör projekt och bidrag till invandrarorganisationerna men också som allmän information om det mångkulturella Sverige. Det litteraturstöd som fördelas av Kulturrådet har ändrat inriktning ett par gånger sedan det infördes 1977/78. De första åren stöddes förlagskostnader i allmänhet för förlag som utgav litteratur invandrarspråk. En mindre del av stödet avsåg enskilda titlar. Successivt ändrades emellertid detta i riktning mot att närmast uteslutande ge titelstöd. Tanken var att man skulle förstärka förlagen indirekt genom att stödja enskilda titlar. I stället ledde detta till att man genom att splittra resurserna fick föga effekt av dem. Sedan 1993 har återgått till ett allmänt förlagsstöd som hjälp till förlag som de senaste två man åren haft regelbunden utgivning av litteratur på invandrar- eller minoritetsspråk. Enskilda författare kan få stöd genom att söka stipendier från Författarfonden. Mångkulturellt centrum i Botkyrka har tagit sig an uppgiften att för lagerhållning och distribution av invandrarlitteratur. Man svarar för svara marknadsföring, försäljning och katalogutgivning.

10 SOU 1974:69: invandrarna och minoriteterna. Betänkande invandrarav utredningen. 11 Prop. 1975:26: Om riktlinjer för invandrar och minoritetspolitiken m.m. 12 motverka främlingsfientlighet och rasism. Rapport från Statens Konsten att kulturråd 1994:3. 637

SOU 1995: 85

Litteraturstödet utvecklades från 300 000 kronor 1977/78, vilket motsvarar ungefär l miljon kronor i dagens penningvärde, till 2,2 miljoner kronor 1992/93. Inom ramen för stödet ryms också de insatser gjorts för som utgivning av litteratur finska, tornedalsfinska och samiska. Totalt utgår stöd till utgivning av litteratur ett tjugotal språk. I dag dominerar de kurdiska språken och persiskan. Sverige är ett av de få länder där litteratur kurdiska trycks. Litteraturstödet har inte ensamt kunnat tillgodose litteraturförsörjningen bland invandrarna. En betydelsefull komponent i kulturpolitiken har varit stödet till folkbibliotekens anskaffning av litteratur invandrarspråk. Ett mål har varit att litteraturförsörjningen folkbiblioteken skulle hålla samma nivå i volymer per invånare för invandrare, som för den svenskspråkiga befolkningen. Det motsvarar tillgång av tre till fyra band per person. Kulturrådet fördelade ett särskilt anslag för uppbyggnad av sådana bokbestånd vid folkbiblioteken. Under perioden 1975/76 till 1981/82 fördelades sammanlagt närmare 26 miljoner kronor och mellan 1982/83 och 1990/91 ytterligare lika mycket. Målet nåddes därför redan under l970-talet. År 1985 beräknades bokbeståndet invandrarspråk vara 1,5 miljoner volymer fördelade på 60 språk. Fr.o.m. 1990 finns en invandrarlånecentral är placerad vid som Stockholms stadsbibliotek. Den finansieras helt med statliga medel och utgör en gemensam resurs för låntagare i hela landet. Antalet språk vilka litteratur är tillgänglig har därigenom kunnat öka ytterligare; under det tidiga 1990talet omfattade inköpsverksamheten mer än 90 språk. Även tidskriftsstödet är en viktigt del i invandrarnas textförsörjning. En uppskattning vid Invandrarinstitutet i Borås anger att det finns närmare 600 titlar av invandrarpress sammanlagt ett femtioal språk. Kulturrådet fördelar inom ramen för statens bidrag till kulturtidskrifter stöd till drygt 100 titlar ca 30 språk förutom svenska. Invandrare och flyktningar har bidragit som dramatiker, regissörer och konstnärliga ledare för teatrarnas ensembler. Många invandrargrupper i Sverige bedriver teaterverksamhet i första hand amatörteater. Yrkesverk- samma teaterensembler förekommer också såsom Finska Riks sedan som 1980/81 verkar inom Riksteatern där också den 1993 startade mångkulturella ensemblen Shikata har sin hemvist. Bland teaterverksamhet med invandraranknytning ska också nämnas förekomsten några latinamerikanska av ensembler samt den Judiska teatern. Ett tiotal professionella grupper med annan etnisk bakgrund än den svenska beviljas bidrag från Kulturrådet. Ingen teaterensemble som spelar annat språk än svenska har egen scen, många är turnéteatrar, men det förekommer också att man återkommer till samma scen år efter år. I spelfilmsutbudet på svenska biografer avspeglas förändringen av invandringen knappast alls. En uppskattning av de ca 200 premiärfilmer som visas kommer ett tiotal från länder med stora invandrargrupper i Sverige,

Etniska och språkliga minoriteter

nordisk film borträknat. I den inhemska filmproduktionen förekommer såväl dokumentär- som spelñlm som syftar till att belysa etniska motsättningar och motverka främlingsfientlighet. Museer och arkiv har utvecklats i takt med att invandringen till Sverige ökat och förändrat karaktär. Senast har Judiska museet förts upp bland de museer som erhåller statliga bidrag. Sedan tidigare har statligt stöd lämnats bl.a. till Imrnigrantinstitutet, Baltiska institutet och Sverigeñnländarnas arkiv. Redan i början av 1980-talet pekade Kulturrådet på museernas potentiella möjligheter att sprida kunskaper om invandrarnas kulturer och om länderna

utanför Europa. I samband med att ansvarsmuseirollen tydliggjordes utpeka-

des de utomeuropeiska invandrarnas kultur som ett angeläget tema för Nordiska museets arbete. I Nordiska museets regi har ett omfattande arbete därefter genomförts temat invandrarna och kulturen. lnvandrarperspektivet har också påtalats i samband med bidragsgivningen till länsmuseerna. Intresset för invandrarfrågoma har ökat inom museerna på senare tid och ett exempel där ett museum fungerat som brobyggare mellan den moderna svenska vardagen och invandrarnas kulturer är de projekt som drivs vid Kulturen i Lund där Invandrarverket, Röda Korset, AMU och flera skånekommuners invandrarförvaltningar samverkar. Flera av centralmuseema har också speglat invandringen i Sverige eller bidragit med annat stoff till debatten om invandrarna och deras ursprungskulturer. Såväl folkhögskolor som studieförbund bedriver verksamhet för flyktingar och invandrare. Redan 1960-talet engagerade sig studieförbunden i verksamhet med svenska för invandrare SFI. År 1972 stiftades lag en om att vuxna invandrare skulle få rätt att studera svenska 240 timmar på betald arbetstid. Studieförbunden bedrev denna verksamhet fram till 1985. Verk-

samheten kulminerade 1976/77 då 196 000 personer deltog i 20 000 studie-

cirklar i svenska för invandrare. År 1986 kommunaliserades verksamheten och skolan tog över uppgiften om att förmedla SFI-undervisningen. Studieförbunden har emellertid fortfarande en roll i denna undervisning men har dessutom kommit att involveras i verksamheter i anslutning till flyktingmottagningen. Inom ramen för studieförbundens verksamhet anordnas studiecirklar i såväl svenska för invandrare som vissa av invandrarnas egna modersmål. Antalet deltagande i studiecirklar i modersmål för invandrare har fördubblats sedan 1970-talets mitt och omfattar numera närmare 8 000 deltagande per år i drygt 1 000 studiecirklar. Närmare 20 000 deltagande har registrerats sammantaget på de olika typerna av studieaktiviteter för vuxna invandrare. Studieförbunden ordnar också kulturprogram med inriktning invandrargrupper. Denna verksamhet utgör visserligen bara någon procent av det totala antalet kulturprogram, men tendensen är att antalet program ökat och andelen låg 1992 drygt 2 % av alla kulturprogram. Den stora tillväxten förklaras av att Studiefrämjandet och Frikyrkliga Studieförbundet ökat verksamheten

SOU 1995: 85

kraftigt. Effekten av detta förtas dock något av att ABF dragit ner sitt detta område. År 1992/93 minskade också antalet kulturengagemang program för invandrare. Studiefrämjandet rapporterade överhuvudtaget inte några sådana program i sin verksamhet längre, vilket innebär att närmare 40 % av arrangemangen försvunnit. Den effekten mildras dock av att andra studieförbund ökat sina åtaganden varför nettominskningen stannar vid ca 25 %. Hembygdsrörelsen har, sedan några år tillbaka, aktivt börjat verka för att nå nya grupper i samhället. Man orienterar sig mer mot barn och ungdom än tidigare men försöker också nå invandrare. Statliga bidrag till projektverksamhet inom invandrarnas egna organisationer och minoritetsorganisationerna har utgått sedan mitten av l960-talet. Sedan 1976 fördelas ett bidrag till invandrarnas riksorganisationer. Stödet uppgick 1993/94 till drygt 14 miljoner kronor. Radio och tv har inom ramen för public service-uppdraget en lång tradition av att arbeta med invandrare och språkliga minoriteter. På 1960-talet gavs radiokursen Svenska för Er första gången. Förutom programverksamheten för samer och finsktalande förekommer även programservice de största invandrarspråken. Turkiska, serbokroatiska och spanska ges mest utrymme men det sänds också program andra språk vilka och i vilken omfattning anpassas till den aktuella invandrarsituationen. Sveriges Television sänder bl.a. veckonyheter tre främmande språk turkiska, grekiska och serbokroatiska och har barnprogramservice genom programmet Språka avsett att träna hemspråket för finska, grekiska och serbo-kroatiska invandrarbarn. Numera sänder man nyhetsprogram finska varje vardag och dessutom, en gång i veckan, det mångkulturella magasinsprogrammet Mosaik, som ofta visar kvalitetsfilm från de stora invandrarländerna. Programmet kan ses av såväl svenskar som invandrare genom att det är textat svenska. I och med att satellitmottagning blivit vanlig kan flera invandrargruppema också ta del tv-utsändningar sitt modersmål från av av ursprungslandet.

32.6 Kulturvanor bland invandrare

När tolkar uppgifter invandrarnas kulturvanor måste man beakta man om skillnaderna mellan olika invandrargrupper. Vid tre tillfällen har SCB separatbearbetat naturaliserade invandrare och utländska medborgare i sina ULFundersökningar. Jämfört med genomsnittet för den svenska befolkningen är naturaliserade invandrare mycket lika övriga svenskar i sina kulturvanor, men man går i mindre utsträckning bio, teater, konsert eller museum. Man har

Etniska och språkliga minoriteter

minskat besöken kulturinstitutioner, dock inte bibliotek där besöken ökat mellan 1976 och 1990/91. De invandrare som är utländska medborgare har i regel en kortare vistelsetid i landet. De är i större utsträckning museibesökare och biblioteksbesökare än resten av befolkningen och de läser i större utsträckning böcker och skriver också oftare dagbok eller dikter. Däremot har denna mindre grupp en andel besökare teater, konsert och konstmuseum. Sett över tid finns bland de utländska medborgarna en minskad andel bio-

besökare, men en ökad andel biblioteksbesökare och bokläsare. Övriga

kulturaktiviteter är sig i stort lika. En med biblioteksbesöken sammanhängande förändring är att också andelen tidskriftsläsare har ökat bland de utländska medborgarna. Här har säkert bibliotekens utbud av tidningar och tidskrifter bidragit till att öka möjligheterna att ta del av text det egna modersmålet och därigenom hålla kontakten också med ursprungslandet. Eftersom bakgrunden för nordiska invandrare skiljer sig från utomeuropeiska och sydeuropeiska invandrare kan det vara av intresse att också dela upp gruppen utländska medborgare efter härkomst. En sådan analys presenteras i en rapport från Finansdepartementets ESO-grupp. I den görs jämförelser av olika invandrargruppers kulturvanor mätta på tio olika aktiviteter. Analysen grundar sig material det ovanstående, samma som men man har låtit dela in invandrargruppen ytterligare så att jämförelser går att göra mellan invandrare med svenskt medborgarskap, nordiska medborgare bosatta i Sverige samt övriga sydeuropéer och övriga utländska medborgare. Här har också en indelning skett efter kön. Tre kulturaktiviteter som har kunnat följas sedan 1976 studiecirkelsdel- tagande, biblioteksbesök och bokläsning visar att framför allt bland kvinnor med medborgarskap utanför Norden ökade andelen biblioteksbesökare kraftigt fram till 1982/83 varefter en stagnation skett. Bland män med samma bakgrund skedde motsvarande ökning mellan 1982/83 och 1990/ 1991. lnvandrare har i högre grad vanan att frekventera biblioteket och gör också i större utsträckning besök oftare. Bokläsning, som också är studerad vid tre tillfällen, uppvisar också vissa förändringar. De tre invandrarkategorierna uppvisar alla liknande mönster med en ökning av andelen bokläsare mellan 1976 och 1982/83 och därefter en minskning till 1990/91. Ett undantag utgör kvinnor med nordiskt medborgarskap, som ökat sin andel av läsare hela perioden. Den tredje aktiviteten, att delta i studiecirkel, har minskat under perioden totalt sett.

Övriga aktiviteter som är av mer konstnärlig inriktning såväl besöks-

aktiviteter som teater, konsert, konstmuseum eller museibesök, som att själv

13 Ds 1994:16: Varför kulturstöd Ekonomisk teori och svensk verklighet. 641

SOU 1995: 85

sjunga i kör eller spela instrument uppvisar mönster där de olika invandrar- grupperna är något mindre aktiva än svenskfödda eller har samma aktivitetsnivå. Differenserna är små när det gäller besök museum eller konstutställning medan en verbal konstforrn som teater uppvisar stora skillnader.

32.7 Sammanfattande iakttagelser

Det finns inte en invandrargrupp i Sverige utan många. Villkoren och bakgrunden för de olika invandrargruppema skiljer sig mycket åt. Därför är det sätt och vis en omöjlighet att beskriva åtgärder eller effekter av åtgärder ett enkelt sätt. De allra flesta invandrare har dock det gemensamt att språket utgör en barriär såväl gentemot svenskan som i kommunikationen grupper- emellan. Det är också språket står i centrum för de statliga åtgärderna na som det kulturpolitiska området. De satsningar invandrarnas kultur som sker runt i landets kommuner har vi inte lyckts skapa oss någon bild av. Det om finns dock anledning att förmoda att betydande insatser sker det lokala planet. De statliga satsningar kulturverksamhet som riktar sig till de nya svenskarna är tämligen heltäckande litteraturområdet och i fråga om litteraturförsörjningen är bokbeståndet folkbiblioteken per invånare lika stort eller större för invandrare jämfört med övriga invånare. Samlade statliga riktade insatser andra områden än litteratur- och tidskriftsområdet är svåra att göra med tanke att invandrargruppen är så heterogen. Ett försök är emellertid Riksteaterns verksamhet genom Shikasta och de finskspråkiga föreställningarna man erbjuder teaterföreningama. Det har gjorts ett antal andra försök att arbeta språkligt gränsöverskridande också inom massmedier och litteratur. Tanken har varit att man genom att anpassa språket skulle kunna ge inforrnation eller kulturupplevelser till vitt skilda grupper. Relativt få av dessa försök tycks ha utvärderats. Människor har kommit till Sverige mycket skilda grunder och med en ytterst varierande bakgrund. Invandringen har också spritts ut under lång tid, varför det inom gruppen finns såväl nyinflyttade flyktingar som sedan länge etablerade individer. Att beskriva användningen av massmedier eller deltagande i olika kulturaktiviteter för gruppen som helhet är därför inte särskilt meningsfullt. Vi har givit exempel försök som gjorts att dela upp den efter typ av medborgarskap eller om man har eller inte har skaffat sig ett svenskt medborgarskap. En riktigt tydlig bild villkoren framträder dock först då av varje språklig minoritet kan redovisas för sig. Sådana studier är ovanliga. Genomförda kulturvaneundersökningar visar emellertid entydigt att då det gäller egenaktiviteter, att teckna eller måla, ägna sig eget skrivande, som sjunga i kör, spela instrument eller dansa folkdans och balett, är kulturvanor- 642 bland invandrare ganska lika den övriga befolkningens. Skillnaderna ligna

Etniska och språkliga minoriteter

ger i hur man deltar i institutionskulturen. Språket är här med stor sannolikhet ett hinder. Bio och teater är svårt att tillgodogöra sig för den som inte behärskar språket. Men även andelen konsertbesökare är lägre. Med tanke på att musiken spänner över en större kulturkrets än den språket binder samman borde detta att påverka. Med tanke att närmare 20 % av alla mellan 25 och 45 år i dag har utländsk bakgrund är detta förhållande en signal till kulturinstitutionema. Nya vägar att nå över språkliga och kulturella barriärer kan behöva utvecklas. Det har gjorts ett antal försök att arbeta språkligt gränsöverskridande på teaterområdet men också inom massmedier eller litteratur. Genom att anpassa språket har tanken varit att man skulle kunna ge information eller kulturupplevelser till vitt skilda grupper. Relativt få av dessa försök tycks ha utvärderats. Då det gäller egenaktiviteter som att teckna eller måla, ägna sig eget skrivande, sjunga i kör, spela instrument eller dansa folkdans och balett är kulturvanoma bland invandrare mer lika den övriga befolkningens än för besök i institutionskulturen. Det kan möjligen tas som en signal till att institutionerna i stor utsträckning erbjuder ett utbud som känns främmande för landets nya svenskar. Den finska och samiska befolkningen intar en särställning genom att de är inhemska språkliga minoriteter. Det visar sig bl.a. i ett mer mångsidigt och heltäckande stöd till olika slags kulturverksamheter.

å .. % g i , .

- ägâsgtølâfaáfxgâlgsjüa wF: s m: wa .iszhavåq ms enat. airsøcá" g

mat: âñâügáêâif 123253331: e åh 22:23 L ,samnøsászeçg

L ;gas gwröån :za mms :my:

w: vässa

mp3: . LâwáåüfA

i åâäâ

{1 . "

zs.;zsff ââigkmxga

âåüâäâiüâeü .vfáêiky å L i;zztzáåazçåka§aiååsz

33 Storstad, däremellan

glesbygd och landet

33.1 Decentralisering av kulturlivet

I de kulturpolitiska målen ingick en klart uttalad ambition att decentralisera verksamhet, beslut och ansvarstagande. Institutionemas verksamhet skulle få en ökad geografisk spridning bl.a. genom att nätet av institutioner över landet byggdes ut. Ett led i decentraliseringsambitionen var att markera organisationslivets betydelse för det lokala kulturlivet och möjligheten att föra över uppgifter från offentliga organ till folkrörelser och organisationer.

Institutionema

Redan 1974 fanns stora delar av den nuvarande institutionsstrukturen etablerad. Folkbiblioteken fanns sedan länge. Länsmuseema var med ett par undantag etablerade. Teaterinstitutioner i form av stadsteatrar fanns i Göteborg, Helsingborg, Malmö, Norrköping/Linköping, Uppsala, Borås och Stockholm, grundade i nu nämnd ordning. Regionala teaterinstitutioner fanns i Luleå och Härnösand. Riksteatern hade regionala ensembler i Örebro, Västerås, Växjö och Skellefteå. De boende i storstadsregionen hade sedan många år teaterinstitutioner i närheten och ytterligare ca 1,3 miljoner svenskar hade tillgång till teater nära håll. Genom tillkomsten av ytterligare teaterinstitutioner har nätet utvecklats och i dag har ca 40 % fler av de boende utanför storstadsområdet tillgång till en teaterinstitution i sitt närområde. . Även institutionsnätet musikområdet har förstärkts. Vid periodens början fanns symfoniorkestrar i Malmö, Göteborg, Stockholm, Norrköping, Helsingborg och Gävle och kammarorkestrar fanns i Örebro och Västerås. Utanför de tre storstäderna hade drygt en halv miljon människor en musikinstitution inom geografiskt räckhåll. Institutionsnätet har sedan 1974 förstärkts med fyra nya kammarorkestrar. Ytterligare drygt 400 000 personer har en sådan institution inom bekvämt räckhåll. Genom omvandligen av de tidigare militärmusikkårema etablerades också regionmusiken med nio musikregioner som ansvarade för musikverksamhet i vardera två eller län. Ãr 1988 så landstingen huvudmannaansvaret tre övertog och nuvarande länsmusikstiftelser eller motsvarande etablerades. Grunden för en institutionsstruktur var således redan lagd vid 1970-talets början och de senaste 20 åren har ägnats att utveckla och konsolidera verksamheten.

SOU 1995: 85

Turnéer, vandringsutställningar

Före 1974 fanns 14 teaterensembler med fast scen som bedrev turnéverksamhet utanför hemkommunerna. Förutom Riksteatern, Operan i Stockholm och Dramaten, turnerade stadsteatrarna i Stockholm, Malmö och Göteborg samt i Helsingborg och Borås. Stadsteatrarna i Uppsala/Gävle och Norrköping/Linköping förlade ungefär hälften av föreställningarna till den andra staden". Länsteaterinstitutionema i Västernorrland och Norrbotten bedrev en omfattande tuméverksamhet. Totalt registrerades drygt 5 000 föreställningar utanför hemkommunen spelåret 1973/74. Riksteatern svarade för drygt 70 % av dessa. I takt med att helt nya teaterinstitutioner uppstått och Riksteaterns turnéverksamhet framför allt av ekonomiska skäl krympt och Riksteaterns regionala ensembler ombildats till regionala teaterinstitutioner har tumébilden ändrats radikalt. Spelåret 1993/94 hade de regionala eller lokala institutionerna ökat antalet föreställningar utanför hemkommunerna från l 547 år 1973/74 till 2 516 år 1993/94 medan Riksteaterns turnéutbud minskat och detta år utgjorde strax över 40 % av institutionsteatrarnas totala antal föreställningar utanför hemkommunen. Riksteatern har också år försenare ändrat fördelningen av sina turnéer det sättet att orter med mer än 5 000 invånare besöks i lika stort antal 1990-talet .som l980-talet, medan färre

orter med under 5 000 invånare besöks 1990-talet än tidigare i periodenÅ

Antalet föreställningar har minskat alla slags spelorter samtidigt som ett stort antal mindre orter inte längre besöks överhuvudtaget. Sammanlagt är det 110 färre orter som fick besök 1990/91 i jämförelse med 1982/83 hela den minskningen består av småorter. Operan i Stockholm och Dramaten hade minskat sitt gemensamma antal turnéer från 226 föreställningar 1973/74 till 63 tjugo år senare. Teatrar finns i dag etablerade några orter som tidigare nåddes teater av via tuméföreställningar. Det är därför inte helt korrekt att bara antalet föse reställningar utanför hemkommunen vid en jämförelse. Vissa föreställav ningarna i tidigare turnéstatistik ingår nu som föreställningar på hemmascenen. För att mer i detalj kunna beskriva om utbudet av teater i praktiken ökat eller minskat för den potentiella publiken behövs mer detaljerade uppgifter än vad som samlats in. Det sammantagna utbudet från teaterinstitutionerna mätt i antal föreställningar har utvecklats måttligt från ca ll 500 föreställningar 1973/74 till 12 800 20 år senare. Under några år 1980-talet låg nivån under den ursprungliga, men har under senare år åter ökat. Genom tillväxten av antalet fria teatergrupper har det statligt subventionerande teaterutbudet totalt sett ökat betydligt. Antalet föreställningar har ökat med ca 2 500 sedan periodens början. Statistik över andelen föreställningar har bara förts sedan l980-talets början för de fria grupperna och ökningen av

646 1 Teatrarna och svenska folket 1993. Rapport från Riksdagens revisorer.

Storstad, glesbygd och landet däremellan

turnéföreställningarna är då drygt 1 000. Sedan periodens början kan man anta att drygt hälften av ökningen alltså kommit befolkningen utanför storstäderna till del. Av de totalt dryga 7 000 föreställningar som de fria grupperna i dag genomför är ca 50 % spelade utanför hemkommunen. Även på musikområdet har konsertutbudet varierat över åren. Inledningsvis fanns åtta musikinstitutioner, nu finns tolv. Tillsammans producerar de ungefär lika många konserter som de åtta tidigare gjorde. Möjligen finns en tendens till en förändring det senaste spelåret, då en liten ökning noterats. Antalet konserter utanför hemkommunen har ökat- från ca 150 1973/74 till 218 år 1993/94. Utslaget per institution har emellertid tuméverksamheten minskat. Musikarrangemang ordnas även med fria musikgrupper samt inom ramen för den tidigare Regionmusiken, nuvarande Länsmusiken. Dessutom är Rikskonserter en stor arrangör av konserter. Betydelsen av de statsbidragsberättigade fria musikgruppemas verksamhet runtom i landet ger den befintliga statistiken ingen bild av. Man kan dock förmoda att de, tillsammans med andra grupper har stor betydelse lokalt. Länsmusiken ordnar ungefär 65 % sin konsertverksamhet utanför den egna hemkommunen, i huvudsak inom av den egna regionen. På utställningsområdet har Riksutställningars utbud minskat från ca 37 000 utställningsdagar till ca 15 000 mellan 1979 och 1993. Samtidigt har bl.a. länsmuseema fått ökade möjligheter att göra vandringsutställningar.

Kulturaktiviteter i glesbygd i föreningslivets regi För dem som inte har residensstäder eller andra orter med kulturinstitution inom bekvämt räckhåll får kulturlivet en annan prägel. Folkbildningen, främst studieförbunden, spelar där en stor roll både som arrangörer av kulturprogram och som organisatörer av studiecirklar bl.a. i skapande verksamhet. Kulturprogram i glesbygd redovisas av Folkbildningsrådet sedan 1989/90. Antalet har sedan dess varierat mellan 18 000 och 21 000 per år. Hembygdsrörelse och övrigt föreningsliv får också ökat ansvar då institutionsnätet inte täcker. Det förekommer också mer eller mindre tillfälliga kulturprojekt runt om i landet. Kring dessa har det senare år förekommit debatt om de eventuella utvecklingseffekter projekten har för andra verksamheter i bygden. Sekretariatet har, i samarbete med Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva, beställt studie kulturprojekt landsbygd och glesbygd i en av

föreningslivets regi Frånsett att vi ville skapa oss en bild av vilket slags

projekt förekommer och hade en önskan om att teckna bakgrunden till som

2 Ahlinder C 1995: Kultur på landsbygd och i glesbygd. Studie för Kulturutredningen. 647

SOU 1995: 85

hur projekten uppstår ville också se om det går att utläsa några utvecklingseffekter förutom det rent personliga planet för dem som medverkar. Urvalet till studien gjordes dels genom kontakter med länsstyrelserna, dels via ett urval av svar från en tidigare undersökning Folkrörelserådet gjort. som Totalt gick frågeformulär ut till 300 föreningar som möjligen drivit kulturprojekt inom ramen för sin verksamhet eller som huvudsaklig aktivitet. Undersökningen kan inte sägas vara representativ Svarsfrekvensen blev bara 25 %, men även om vi inte kan uttrycka resultaten i statistik ger de en bild av villkoren för kulturprojekt i glesbygd i föreningslivets regi. Enkätsvaren har också kompletterats med fördjupningar inom för åtta olika ramen projekt runtom i landet. Ett vanligt tema för kulturaktiviteter i glesbygd eller landsbygd är hembygdsdagar. Dessa kan få litet olika benämning som t.ex. hemvändardagar, marknadsdagar eller liknande. En annan typ av projekt som tycks vara vanligt förekommande är dokumentationsprojekt av olika slag. Det kan gälla arbete med kulturminnesvård eller utmärkning av vandringsleder, bygdespel med historisk anknytning eller berättarcaféer. Det förekommer också projekt där man arbetar med att ta fram en gemensam hembygdsbok. Men alla projekt är inte knutna till bygdens egen tradition. Det förekommer också kulturprojekt i glesbygd som tar fasta intresset hos en tillresande publik t.ex. i form av körarrangemang eller musikfestivaler, teaterprojekt eller musikaluppsättningar, som inte direkt har med bygdens egen historia att göra. De som startar föreningsdrivna projekt landsbygden eller i glesbygden har ofta byutveckling som bakomliggande motiv. Ofta riktar sig verksamheten till byns egen befolkning. Man vill visa för sig själva att man vill och kan och försöker att med projektens hjälp skapa gemenskap och sammanhållning. I andra fall är man mer utåtriktad och verksamheten vänder sig i första hand till besökande. Motiven är liknande men här tillförs också ett ekonomsikt motiv. De som fungerar som initiativtagare till lokala projekt är ofta den egna föreningen eller någon privatperson från bygden. Det förekommer också att någon annan förening, t.ex. en hembygdsförening, tar det ursprungliga initiativet men att projektet sedan i praktiken drivs inom ramen för en för ändamålet särskilt inrättad organisation. Initiativtagarna är eldsjälar och påfallande ofta personer som kommit inflyttande till bygden. Man kan tänka sig att de inflyttade ser möjligheter, kanske har idéer med sig från annat håll och inte är så bundna av etablerade mönster som den som levat länge i en bygd. Av initiativtagarna krävs förmåga att balansera förändring mot tradition och ett stort mått av lyhördhet. I lokala projekt stöter man problem av olika slag. Det kan handla om konflikter inom gruppen som arbetar aktivt, svårigheter att få människor att ställa upp ideellt arbete och, som en konsekvens av det, ekonomiska

Storstad, glesbygd och landet däremellan

svårigheter. Samspelet med kommunen och andra myndigheter beskrivs ibland också som problernfyllt. Många uppger att projekten i glesbygd har positiva effekter för dem är som direkt inblandade i arbetet, men många menar också att man kunnat se effekter för själva bygden i form av stimulans för lokala företag, upprustning av byggnader och platser eller utveckling av marknadsföring av föreningen.

Arbetstillfällen för konstnärer

Genom tillkomsten av nya regionala teater- och musikinstitutioner har antalet årsverken teater- och musikområdet ökat med ca 200 respektive drygt 350. Antalet personer med konstnärliga yrken enligt Folk- och bostadsräkningen har ökat långt över det. Totalt har en ökning med 40 % ägt rum mellan 1975 och 1990 av antalet personer som uppger inkomster från litterärt eller konstnärligt arbete. Störst är ökningen av antalet bildkonstnärer. sekretariatet har låtit beställa särskilda körningar i Folk- och bostadsräkningarna som anger tillväxten i regionernas huvudort, eller de orter där kulturinstitutionerna i övrigt finns, jämfört med hela länet. Även det om största antalet tillkommande konstnärer finns i storstadsregionerna betyder tillväxten i andra delar av landet relativt mycket. I Västerbotten t.ex. har antalet konstnärer ökat med drygt 70 % sedan 1975. Länet har tillförts ca 375 konstnärliga eller litterära utövare varav ca 270 bor i Umeå kommun. Jämfört med ökningen i Stockholm ca 4 700 personer eller i Malmö och Göteborg med ca l 000 respektive l 500 nytillkomna konstnärer innebär det dock ett måttligt tillskott. Störst ökning av antalet konstnärer i procent har de tre nordligaste länen Jämtland, Västerbotten och Norrbotten med ökningar mellan 65 och 75 % mellan 1975 och 1990. Det är ungefär lika vanligt att ökningen kommer huvudorten, som övriga delar av länet, tillgodo. I Jämtland betyder det att länet tillförts ca 200 nya konstnärer sedan 1975 och i Norrbotten är ökningen drygt 300 personer. Störst ökning institutionsort uppvisar Umeå, där antalet kulturarbetare eller konstnärer ökat med 108 % sedan 1975. Minst ökning av antalet konstnärliga och litterära yrkesutövare institutionsortema

har Skaraborgs län. Ökningen i antal konstnärer i länet är visserligen närmare

275 personer, men i Skövde inskränker sig ökningen till 53 nytillkomna konstnärliga utövare och i Skara till tio nytillkommande.

Decentralisering av huvudmannaskapet Med länsmusikreformen övergick huvudmannaskapet för de regionala ensemblema från staten till landstingen. Staten har dock stått kvar som huvudfinansiär av länsmusikverksarnheten sedan reformen genomfördes 1988.

SOU 1995: 85

Huvudansvaret för kulturmiljövården vilade i periodens början på Riksantikvarieämbetet. I länen låg uppgifter länsmuseema. År 1976 inleddes en decentralisering av kultunniljöfrågoma. Länsantikvarietjänster inrättades länsstyrelserna med uppgiften att arbeta i samverkan med länsmuseerna i kulturrniljöfrågor. Det handlar alltså i detta fall om en decentralisering inom det statliga systemet. I syfte att skapa en större samverkan mellan de centrala museerna och den regionala och lokala museistrukturen har vissa centralmuseer utsetts till för sina samlingsområden. ansvarsmuseer

33.2 Skillnader i kulturvanor beroende boendeort

Skillnader i kulturvanor mellan boende i Stockholm och i glesbygden

Om man gör en extrem jämförelse och studerar kulturvanoma i storstockholmsornrådet och vanor bland personer bosatta i glesbygd föreligger skillnader många punkter och de är tydliga oavsett om måttet gäller aktivitet årsnivå eller att ha varit aktiv den senaste månaden. Boende i Stockholm har i större utsträckning besökt teater, museum och biograf någon gång under året. Skärps kravet till besök senaste månaden har stockholmare oftare varit teater, konsert, museum, bibliotek och biograf. Stockholmaren skriver i större utsträckning också oftare dagbok, artiklar och brev eller fotograferar, filmar eller tecknar och målar oftare. De som bor i glesbygd har däremot i större utsträckning och oftare varit ute och dansat, varit i kyrkan samt besökt en idrottsarena.

Skillnader i kulturvanor mellan de tre storstadsområdena Det har inte varit möjligt att studera kulturvanoma i de tre storstäderna var för sig, men flera av de källor som finns visar kulturvanor där boende i Malmö och Göteborg sammanvägts. Dessa kan jämföras med Stockholmsuppgifterna. De skillnader mellan de båda stadsgrupperingar vi kan beskriva gäller biobesök och teaterbesök som Stockholmsboma gjort i större utsträckning årsnivå. Skillnaden mellan orterna försvinner för teater om kraven besöksfrekvens skärps kvarstår för biobesök. Man skiljer sig också i hur stor men andel varit ute och dansat, gått i studiecirkel, varit i kyrkan eller på som idrottsevenemang. Alla dessa aktiviteter är vanligare årsbasis i Malmö- och Göteborgsområdet än de är i Stockholm. Skillnaden kvarstår bara för att ut kraven aktivitetsnivå skärps. Att delta i studiecirkel eller och dansa om skriva brev är vanligare förekommande årsbasis bland boende i Stockholm

Storstad, glesbygd och landet däremellan

än i de båda andra storstadsområdena. Skillnaderna finns inte kvar kraven om aktivitetsnivå skärps.

Skillnad i kulturvanor mellan boende i och utanför regionens huvudort

Decentraliseringen av kulturinstitutionsnätet i landet har skett i syfte att möjliggöra för fler att komma i kontakt med ett levande kulturutbud. Sekretariatet har haft tillgång till ett material ur "Kulturbarometern" där regionhuvudortens boende kan jämföras med de boende utanför regionhuvudorten. Någon jämförelse över tid kan inte göras. Det tydligaste draget när man jämför kulturaktiviteter bland boende i och utanför regionhuvudorterna är att skillnaderna är små, men beroende på boendeort kan det blir mer eller mindre vanligt med återkommande besök. Kulturvanorna skiljer sig dock på ett par punkter. Tydliga skillnader mellan människor som bor i regionhuvudorten respektive utanför den finns årsbasis för besök teater respektive besök museum. Medan 48 % av de boende i huvudortema har besökt teater det senaste året och 60 % varit museum är motsvarande andel för dem som bor i andra kommuner 37 % respektive 53 %. Skillnaderna återspeglas också bland de frekventa besökarna på museum. Ca 20 % av de boende i regionhuvudorterna hade varit på museum senaste månaden mot bara drygt 10 % utanför. Bland egenaktiviteterna skiljer sig de boende bara vad gäller brevskrivning större andel av huvudortemas boende skriver brev än de som bor utanför.

Skillnad i kulturvanor mellan boende i mindre städer och tätorter samt på ren landsbygd Institutionskulturen når återkommande besökare i mindre städer och tätorter respektive ren landsbygd i ungefär samma utsträckning, men de sporadiska teater- eller konsertbesökarna är färre på landsbygden. Man har också ungefär samma andel egenaktiva kulturutövare i tätorterna som landsbygden. Ett tydligt undantag är bokläsning som sker i mindre utsträckning i glesbygd. Någon stor skillnad i andelen återkommande biblioteksbesökare kan man dock inte notera. Tillgången till andra distributionsvägar för böcker kan vara en tänkbar förklaring till differensema. Besök på biograf skiljer sig mellan glesbygdsboende och tätortsboende såväl för återkommande besök som sporadiska besök. Trots ett väl utvecklat biografnät i landet har tvapparaten antagligen ersatt filmduken för dem som bor i periferin. Man åker inte till stan för att på bio i särskilt stor utsträckning.

SOU 1995: 85

Skillnader i kulturvanor mellan olika boendeorter sett över tid

I SCB/ULF har vid ett par tillfällen bearbetningar gjorts som visar skillnaden i kulturvanor mellan storstadsregionernas, de stora och medelstora kommunernas respektive glesbygdens befolkning. Det ger oss möjlighet att också studera vad som skett sett över en längre tidsperiod några aktiviteter. Vi kan konstatera att andelen årliga teaterbesökare inte förändrades för de boende i Stockholm mellan 1982/83 och 1990/91, medan andelen ökade med tre till fem procentenheter i övriga delar av landet. De frekventa teaterbesöken har i princip inte förändrats någon av ortstypema. Andelen konsertbesökare har ökat över hela landet, men ökningen årsbasis är särskilt markant i Malmö/Göteborgsområdet. För de mer frekventa besöken musikevenemang finns inga större skillnader över tid de olika ortstypema. En slutsats blir att institutionskulturen i dag når fler medborgare, men att den grupp som besöker institutionerna ofta inte har förändrats i storlek.

33.3 Sammanfattande iakttagelser

Tjugo års kulturpolitik har inneburit att flera nya kulturinstitutioner har etablerats. Antalet arbetstillfällen har ökat och tillväxten av litterärt och konstnärligt verksamma har skett runtom i hela landet. Förändringarna av institutionsnätet har inneburit att fler har fått sitt eget kulturutbud, vilket inte är detsamma som att utbudet uttryckt i antal föreställningar från institutionerna nödvändigtvis har ökat. Antalet är ungefär detsamma, vilket också troligen gäller möjligheterna att delta bland dem som bor utanför orterna för hemmascenerna. Studieförbunden har etablerat sig som en viktig arrangör av kulturprogram. Framför allt i glesbygd har detta stor betydelse. Med närmare 20 000 årliga kulturprogram i glesbygd är det studieförbunden som svarar för kulturutbudet i de mindre kommunerna. Det är svårt att förändra kulturvanor. Även utbudet kan nås fler förom av ändras vanorna mycket långsamt. Tillgång till ett kulturutbud är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att förändra sina vanor. Även möjligheterna att delta i kulturlivet har ökat för halv miljon om ca en av landets invånare har inte så stora spår satts i kulturvanorna. Störst är förändringen musikområdet, där också intresset för musik ökat kraftigt. Det bör i detta sammanhang påpekas att televisionen har förmågan att fungera inte bara socialt utan också geografiskt utjämnande. En analys av den genomsnittliga publikstorleken till samtliga teaterföreställningar under ett år i Sveriges Television visar att andelarna är desamma i Stockholms län,

Storstad, glesbygd och landet däremellan

Västmanlands län och Norrbottens län.3 Det finns heller inga stora skillnader om man fördelar årets teaterföreställningar genrer. Exempelvis ny svensk dramatik får en publikandel som är lika stor i alla tre länen ca 6 % av be- folkningsunderlaget. Samtidigt vill vi betona att skillnaderna mellan boende i olika delar av landet, med undantag för Stockholmsområdet, inte är så stora. Det är framför allt slående att skillnaden mellan boende ren lands- eller glesbygd och inne i de mindre städerna och tätortema inte är särskilt markanta. Den samlade bilden blir att det regionaliserade institutionsnätet kan innebära god möjlighet för dem som bor centralt i framför allt residensstädema en att uppleva valfrihet. Man har fler föreställningar och uppsättningar att välja på än man hade haft om orten endast besökts av tuméföreställningar. Men valfrihet innebär inte alltid att man väljer. Ibland kan valfriheten innebära att optionsvärdet ökar medan utnyttjandet i praktiken minskar. Man måste inte längre passa på utan kan vänta till en mer lämplig tidpunkt för konsert eller teaterbesök. Det är också så att hemmainstitutionen kan upplevas som en begränsning genom att variationen i skådespelarröster eller musikaliska uttryck begränsar sig till det som den egna institutionen kan erbjuda. Det är möjligt att ett ökat tumerande mellan länen skulle kunna öka såväl det faktiska utbudet återge känslan av tillfällen som bör gripas i flykten till de boende som runt om i landet. Det skulle behövas särskilda lokala utvärderingar där lokalbefolkningen kommer till tals om det egna kulturutbudet orten. Det skulle kunna nyanserad bild av det paradoxala i att så relativt få ge en mer utnyttjar de ökade möjligheterna att delta i kulturlivet och förklara varför trenden att besöka kulturevenemang mer sällan tenderar att öka. Samtidigt tycks det inte vara något stort hinder att resa för att delta i vissa kulturevenemang. På teaterområdet är besök på den egna läns- eller stadsteatern det vanligaste för boende utanför Stockholmsregionen. Men dämäst vanligast är besök en privatteater, ett besök de flesta i regel måste resa ganska långt för att kunna genomföra. Mellan 10 och 15 % av de boende utanför storstadsomrâdet har gjort en sådan resa det senaste året, medan bara mellan 6 och 7 % sett en föreställning där teater kom resande till publiken via Riksteatern. Amatörteater är den besöksgenre som ökat mest senare år. Vi kan inte utläsa hur denna ökning fördelar sig regioner, men data från 1990-talet visar att den höga nivån förekommer i alla olika typer av boendeorter.

3 Nowak L 1991: Teater hemma del 2. Rapport nr 17 Sveriges - Radio/PUB. 653

u Å V ;E3643 z

Wöffxtçäávåøåx

ma. : V

F -zaktävznm, i

y

-

v ,u z i , A V A i

A iühçnoiiaiákv m; m0naggninani§1g§d

;zsxursøa :et: Iiirgâzmáláäugád áagáäsy;

- .a abnnzmmsissiöixaias 233mm

f :aim-cm

w: miiáuäáfágáasä am

.

áiááwüimámgâi

H

f

3122:3

m V Äüåâüiâsåülflrxøäüavâmâüfwáñâffiâêüzåáü

g 5 . . á aka M wirgmwzmmm : . §30 å Iwåføm sand

.ilTirâi§z$áåzå:$r :ilêrfiiaäfü käiååéjix1"itxåáiéilsfg Åa-äøxz Ãjåiüfâ

f

.

"än" asiaeaømbwüäamáäisnmb vad avrätta

,snrámt. r v,,râ,,r x u 1 ámxâew

34 Kultur relaterad till boende och kultur i

boendemiljön

34.1 Relation mellan boendeform och kulturvanor

Vi har tidigare pekat betydelsen för kulturvanorna av olika socio-ekonomiska förhållanden. I föregående kapitel har vi studerat sambandet mellan kulturvanor och bor i landet. I detta kapitel studerar vi i vilken mån var man kulturvanorna också påverkas av hur man bor. sekretariatet har låtit göra en bearbetning av mått kulturvanor i Kulturbarometem för att studera vilka skillnader som finns bland boende i olika slags boendeformer. Uppgifterna gäller åren 1992-1993. Materialet, som omfattar ca 1 700 personer, har delats in i tre grupper boende i hyreslägenhet, i bostadsrätt samt i radhus eller villa. Materialet har inte tillåtit sambearbetning boendeform och boendeort. Vi har alltså inom kaen av tegorin boende i småhus såväl människor som bor i egna villor i tätortemas utkanter, i storstädemas förorter eller i egna hem i glesbygden. Lägenheterna kan ligga inne i storstädemas centrala delar, i förorter eller i mindre städer och samhällen men också representera en, mindre vanlig, boendeform ren landsbygd. Vi har ändå valt att presentera materialet med reservation för att framför allt den stora gruppen boende i villa/eget hus inte är en grupp utan flera. Av de aktiviteter vi kunnat analysera visar bara ett fåtal några skillsom nader mellan människor i olika boendeformer. Kulturvaneskillnader till följd av boendet tycks mer spegla var i livscykeln man befinner sig. Hyreslägenhetsboende har ett ungt beteende, medan bostadsrättsboende har ett beteende som mer liknar de äldres. Den stora delen av befolkningen bor i villa eller radhus närmare 60 %. - Det betyder att denna grupp också är den som präglar befolkningens totalvärden. Det är kanske därför inte överraskande att gruppens aktivitetsnivåer överensstämmer väl med värdena för hela befolkningen. Det finns dock några få undantag. De som bor i ett eget hus går mindre ofta ut och dansar och ägnar sig oftare att filma och fotografera. Man har i större utsträckning slöjdat och reparerat och i högre grad varit på teater och museum samt bibliotek, i kyrkan eller idrottstävling. En analys av de villaboende efter boendeort skulle säkert ge ytterligare perspektiv bearbetningen. Att bo i villa eller radhus har starkt samband med att vara barn eller ha bam. Det är 75 % av alla barn 9-14 år som lever i denna boendeform och 66 % av personerna i den äldre föräldragenerationen 45-64 år. Hyreslägen-

SOU 1995: 85

het bor man i störst utsträckning i i 15-24-årsåldem då än tredje bor mer var det sättet. Utbildning är inte särskilt relaterat till boendet med undantag för boendei bostadsrätt, som är en vanligare boendefonn bland eftergymnasialt utbildade. Att bo i villa eller radhus är mindre vanligt bland högutbildade än bland resten av befolkningen.

34.2 Erfarenheter av arbete med kultur i boendemiljö

Tidigare har nämnts att sekretariatet låtit genomföra intervjuer med representanter för kulturverksamhet som bedrivs inom ramen för andra organisationer

än traditionella kulturföreninganl Där ingår intervjuer med representanter för

boendeorganisationerna, Hyresgästemas Riksförbund, HSB och Stockholms Kooperativa Bostadsförening SKB. Inom hyresgäströrelsen fanns tidigare kontaktkommittéer som så gott som uteslutande arbetade med kultur- och fritidsfrågor. Man hade på det sättet flera tusen kulturombud runtom i bostadsområdena. Genom förändringar av arbetet i hyresgästavdelningarna 1990 har de tidigare kommittéerna fått utökade uppgifter i och med att man fått eget beslutsfattande och eget budgetansvar. Därigenom har kultur- och fritidsfrågoma ställts i bakgrunden till förmån för mer övergripande frågor om organisation och boendeinflytande. En konsekvens är också att man nu är mindre benägen att avsätta till pengar kultur. Tidigare fick man ett bidrag från centralorganisationen och behövde inte tänka kostnaderna. Omorganisationen av hyresgäströrelsen har således, åtminstone inledningsvis, drabbat kulturverksamheten och en undersökning bland 200 hyresavdelningar visar att ombuden saknar kultur- och fritidsuppdragen och den glädje dessa uppgifter gav och det informella arbetssättet som rådde. Då man gör jämförelser tillbaka i tiden upplever intervjupersonerna att villkoren var mer generösa tidigare genom att kommunerna arbetade mer stimulerande i slutet 1970-talet än vad man gör i dag. Inom hyresgäströrelsen menar man också att man tydligt ser hur det dragits ner resurser i skolorna och att det drabbar barnen. Man hade också möjlighet att ta stora grepp tidigare genom att man var medlem i ABF och dessutom erhöll medel från stat, kommun och landsting. Man saknar också samarbetet med Skådebanan och Konstfrämjandet som kunde erbjuda prov olika typer av konstnärlig verksamhet, exempelvis i samband med medlemsmöten.

1 Nowak L 1995: Kultur i skymundan. Intervjuer med företrädare för folkrörelser och föreningsliv om kulturaktiviteter inom organisationernas ram. 656 Studie för Kulturutredningen.

Kultur relaterad till boende och kultur i boendemiljö

De intervjuade menar att man genom kulturombuden i hyresgästavdelninghar lyckats nå många nya människor med kultur. Man kunde erbjuda arna böcker från boksnurror i tvättstugorna, ordna låneverksamhet med konst, filmvisning i bostadsområdena m.m. och verkligen nå människor i deras invanda miljö. Man menar att detta samarbete kring kultur är viktigt för trivsel och gemenskap i bostadsområdena och att det bör bevaras. SKB bostadsförening där medlemmarna gemensamt äger fastigär en heterna och upplåter dem med hyresrätt till personer som medverkat till föreningen med insats. Här arbetar man med kvartersråd som nästan uteen slutande arbetar med vardagskultuf som syftar till att skapa sociala nätverk i husen. Det kan gälla vardagshantverk julpyssel eller småreparationer i som fastigheterna. Man att boendemiljön ska vara estetiskt och omsorgsfullt menar utformad och anlitar välrenommerade arkitekter. Det senaste decenniet har satsat än tidigare utsmyckning av bostadsområdena. man mer HSB har ungefär lika många bostadsrättsföreningar som Hyresgäströrelhar lokalavdelningar, vilket innebär ca 4 000. Inom HSB har kultursen intresset lång tradition och ända sedan HSB grundades har man värnat om en för konstnärlig utsmyckning i boendemiljöerna. I dag är konstrukresurser tionen sådan HSB avsätter viss m2 i nyproduktion för att en summa per utsmyckning. HSB kan också ge exempel en intensiv studiecirkelverksamhet som rapporteras via ABF och även här förekommer tvättstugebibliotek och exempel på kulturprogram i det egna bostadsområdet. Man har provat att arbeta med närradio och lokal-tv men dragit sig ur grund av kostnaderna. Man har också startat en verksamhet för pensionärer och har 1990-talet ca 65 pensionärsklubbar med sammanlagt 5 000 medlemmar som deltar i aktiviteter på främst dagtid och ofta själva bidrar med sina kunskaper olika kulturområden i programverksamheten. 1990 års förbundsstämma i HSB har beslutat att förbundet ska arbeta mer aktivt med kulturfrågor och man utsåg 1992 till kulturår. I samband med det har studiecirkelverksamhet dragits igång med syfte att uppmuntra eget skapande och att förmedla kulturupplevelser. Man har t.ex. försökt skapa möjligheter till möten med kulturen genom att bjuda in teatergrupper som ger föreställningar i bostadsområdena.

34.3 Åtgärder för att stimulera kulturverksamhet i

boenderniljön

År 1976 ansökte Studieförbundet Vuxenskolan hos regeringen medel för om kulturprojekt i bostadsområden och bygder. Medel beviljades och ett antal projekt kom till stånd i samarbete med Kulturrådet. Syftet med kulturprojekt i

SOU 1995: 85

boendemiljön har både varit att ge de boende kunskap den lokala miljön om och att aktivt uttrycka sin mening om den. Syftet har också varit att öka gemenskapen, vilket sikt kan förstärka beredskapen att också påverka. Tanken har också varit att man genom de olika projekten skulle motverka negativa och destruktiva tendenser i bostadsområdena. Ett annat syfte har varit att undanröja det hinder som avstånd till institutioner och arrangemang innebär. Naturligtvis har också syftet att nå nya grupper med kultur funnits med i bilden. Det statligt stödda projektet Kultur i boendemiljö" inleddes 1978/79 och drevs som ett utvecklingsprojekt där utvärdering viktig del arbetet i var en av syfte att kunna sprida erfarenheter vidare. Tanken med projekten att starta var en process inte att skapa isolerade spektakulära evenemang. Projektet - "Kultur i boendemiljön avslutades formellt 1982/83. I rapport från en

Kulturrådet redovisas erfarenheterna från projektet

En slutsats av projektet var att åtgärder av det här slaget ofta "ökar pulsen i ett område och att studieförbunden mycket väl kan fungera huvudman som för verksamheter av det här slaget. Erfarenheterna visar emellertid att det är ett förberedande steg som skiljer aktiviteter med kultur i boenderniljö från andra studieförbundsanknutna verksamheter. I ett förberedande skede behöver en kärntrupp av ornrådesanknutna stimuleras till uppsökande verksampersoner het genom ett särskilt studieprogram. Likaså behöver kulturarbetare kontaktas ett förberedande stadium genom studieförbundens försorg. Det finns naturligtvis andra aspekter som tillgång lämpliga lokaler i områdena som studieförbunden lättare kan hantera inledningsvis. Kulturrådets utvärdering av projektet visade att satsningar på kulturverksamhet i boendemiljön har störst betydelse för de människor tillbringar som det mesta av sin fritid där de bor. Ofta handlar det om människor som stannat i en avfolkad bygd eftersom man är djupt förankrad där och dessa människor har en utpräglad känsla för sin närmiljö. En annan slutsats är att kulturprojekten kan bli en faktor som motverkar flyttbenägenhet och som stärker samhörighetskänslan. Liksom i fråga om kultur i arbetslivet är slutsats att projekten i en annan boendemiljön ibland fått stora likheter med verksamhet redan bedrivs som inom studieförbunden. Man kan fråga sig om det behövs särskilda projektmedel för att driva kultur i boendemiljön eller om studieförbunden snarare borde använda hittills gjorda erfarenheter för att arbeta fram nya arbetsmetoder. Projektet Kultur i boendemiljö har också varit föremål för etnologiskt en grundad granskning som landar i mycket kritiska slutsatser kring projektet form och hur det i praktiken kom att bedrivas Forskaren bl.a. som menar att

2 Kultur i boendemiljö. Rapport från Statens kulturråd 1984:4. 658 3 Gerholm L 1985: Kulturprojekt och projektkultur. Liber.

Kultur relaterad till boende och kultur i boendemiljö

projektet i realiteten avsatte mycket begränsade spår bland de boende och att de projekt ändå existerade hade varierande överlevnadskraft efter som projekttidens utgång.

34.4 Utsmyckningar i boenderniljö och stadsbild

Det hemmet är den miljö som står individen närmast. Det är där det lilla egna barnet först bekantar sig med kulturens många uttryck och utformningen av hemmiljön signalerar ofta för den vuxne identitet och kulturell tillhörighet. Mycket den vakna arbetsfria tiden tillbringas i och kring hemmet. Den yttre av boendemiljön är därför viktig dimension i den kulturella välfärden. Tillen gången till lokal service kulturområdet ett filialbibliotek, en biograf som eller allmän möteslokal kan innebära mycket för upplevelsen av kulturens en betydelse. Bebyggelsen kommunicerar med såväl förbipasserande som de som bor eller arbetar där. Den yttre miljön kan lämna stort eller litet utrymme för och gemenskapskänsla. Ofta förses torg, offentliga byggnader, samvaro entréer eller parkornråden med offentligt finansierad konst. Det förekommer också att byggföretag ordnar utsmyckningar i anslutning till nybyggnationer. Inom projektering statligt finansierade byggnader finns sedan 1934 den av s.k. enprocentsregeln som innebär att 1 % av produktionskostnaden avsätts för utsmyckning av byggnaderna. Statens konstråd, har ansvaret för utsmyckningen av de offentliga som byggnaderna, arbetar myndighet också opinionsbildande för att konsten som ska bli naturligt inslag i hela samhällsmiljön. Man verkar bl.a. för att ett till inköp konst placerad i de boendes närmiljöer. Även stimulera av egna kommuner och landsting köper konst till sina byggnader samt placerar konst i

andra offentliga miljöer. Sedan 1960-talet har det varit möjligt för byggherrar att få förmånliga lån avsedda för den konstnärliga utsmyckningen bostadsområdena. Dessa lån av söktes i samband med att bostadsområdena färdigställdes, men i takt med att bostadsbyggandet minskat har efterfrågan dessa medel också minskat. Lånet har därför först gjorts till ett räntebidrag och slutligen till ett renodlat om bidrag. Fr.o.m. budgetåret 1994/95 kan medel sökas också för utsmyckning befintliga bostadsmiljöer. Inriktning och organisation av statens insatser av för bl.a. inköp konst och bidrag till konst i bostadsrniljöer har nyligen setts av

över statlig utredning föreslagit vissa förändringar

av en som

4 SOU 1995:18: Konst i offentlig miljö. Betänkande av Utredningen om i offentlig miljö. 659 konst

SOU 1995: 85

34.5 Sammanfattande iakttagelser

Kulturpolitiken har på flera olika sätt arbetat i syfte att kulturellt berika boendemiljön. Genom att planera bostadsområden också med estetiska utgångspunkter, att utsmycka fastigheter och grönytor, har byggherrar och planmyndigheter sökt att erbjuda människor miljö med kulturella värden. en Att mäta effekten av detta är emellertid svårt. Många gånger lägger människor inte märke till arkitektur eller utsmyckningar, men påverkan finns där ändå. De studier som gjorts av hur människor upplever konstnärlig utsmyckning i sin närmiljö ger dock inte så uppmuntrande resultat. Ofta förekommer negativa reaktioner. Människor accepterar heller aldrig konstnärlig utsmyckning som innebär ren kosmetik. En dålig bostadsmiljö kan inte kompenseras med aldrig så många muralmålningar eller skulpturer. Under 1980-talet gjordes försök att utveckla kulturverksamhet i boendemiljön. Idén att arbeta med kultur i en miljö där människor känner sig hemma och trygga är naturlig. Resultaten ger emellertid liten återkoppling till om man lyckas. Liksom i många andra lokala verksamheter blir beroendet eldsjälar av starkt för att projekten ska fortleva. Data över kulturvanor tyder inte att boendeformen i sig är särskiljande. Man kan således inte generellt säga att villaboende är kulturellt aktiva än mer lägenhetsboende eller vice versa. Boendeformen skulle behöva relateras också till en geografisk variabel för att bli särskiljande. En sådan bearbetning skulle eventuellt kunna bidra till att identifiera kulturellt underförsörjda bostadsområden, men bör i så fall grundas betydligt större material än vad som varit möjligt i vår bearbetning.

35 i förhållande till målen

Utvecklingen

35.1 Att bedöma måluppfyllelsen

I kapitel 2 har vi utvärdering bör besvara, eller i varje fall belysa, angett att en fyra frågor:

Vad ville man - Vad gjorde man - Vad blev resultatet Varför blev resultatet som det blev

I kapitel 4 har vi tecknat bilden statens avsikter med kulturpolitiken, av främst uttryckt målen. I kapitel 4-34 har vi belyst vilka kulturpolitiska genom insatser gjorts för att förverkliga dem. Vi har beskrivit hur kulturverksom samheten utvecklats inom olika områden och i förhållande till olika grupper och miljöer, avläst vad förändrats under 20 år och vad som är relativt som oförändrat. I detta kapitel diskuterar vi de insatta åtgärderna och uppnådda re-

sultaten i förhållande till målen. Det sker i medvetande den stora betydelse

om förhållanden i omvärlden haft. Några viktiga omvärldsfaktorer har vi besom handlat i kapitel Kapitlet bör ett första steg i en fortsatt analys och ses som diskussion frågor måluppfyllelse och gör inte anspråk att vara helav om täckande eller att ha nått djupt.

De kulturpolitiska målens karaktär

De åtta kulturpolitiska målen från 1974 är av övergripande natur. De anger färdriktningen, är mål att sträva mot. De är därför formulerade i relativt alloch handlar grundläggande värden för medborgarna. männa termer om Målen är inte enhetligt slag. Några handlar om hur verkligheten bör av beskaffad, andra hur den ska förändras. Vissa mål är rättvisemål, vara om andra främjandemål. Vissa mål handlar om att garantera, andra om att med-

verka till. De åtta målen är, än i varierande grad, både mål och medel. Yttrandeom frihetsmålet är sålunda både ett fundament för hela kulturpolitiken och ett medel för målet konstnärlig och kulturell förnyelse, som i sin tur är ett medel om flera de andra målen. Decentralisering och kontakt över språk- och naför av också i hög grad medel för att nå flera de andra målen. tionsgränsema är av

SOU 1995: 85

Staten har bara två områden, kulturmiljövården 1987/88 och arkivverk-

samheten 1989/90, konkretiserat målen genom att fastställa sektorsmålÅ

Ingen har hittills lyckats arbeta fram tydliga indikatorer enkla, lättbegrip- liga och kulturpolitiskt relevanta mått måluppfyllelsen. Vi har bearbetat frågan i början av arbetet i likhet med andra, fått för svårighetermen, ge oss na. Mått för olika typer av kulturverksamhet finns, även de inte täcker allt om och inte alltid håller önskvärd kvalitet. Huvudproblemet ligger emellertid i att hitta ett begränsat antal indikatorer fångar kulturverksamheten som i hela dess mångsidighet inklusive kvalitet skilda slag. Kulturrådet deltar av nu i ett internationellt utvecklingsarbete för att den vägen möjligen nänna sig lösen ning.

Till detta kan läggas att olika kulturpolitiska insatser sällan varit inrikmera tade mot ett enda mål. Betydligt oftare har ett bidrag, organisatorisk fören ändring eller en informationsinsats betydelse för förverkligandet flera mål. av

Insatser och resultat på olika nivåer

För att genomföra kulturpolitiken arbetar staten med fyra huvudtyper av styrmedel:

normer mål, lagar o.dyl. information ansvarsfördelning - - pengar

Styrmedlen använda ofta i skiftande kombinationer med varandra.

Kulturpolitiska insatser kan göras och resultat uppnås på många olika

plan. I Kulturrådets arbete med utvärderingsfrågorna har efter hand man urskiljt sex olika nivåer för insatser och resultat:

struktumivå verksamhetsnivå deltagamivå upplevelsenivå befolkningsnivå samhällsnivå -

Struktur-nivån handlar om förekomsten myndigheter, institutioner, föreav tag, organisationer, fria utövare och enskilda eldsjälar och att de har förut-

sättningar för sitt arbete.

Verksamhetsnivån handlar om produktioner, utställningar, föreställningar,

medieutbud, studiecirklar, föreningsaktiviteter m.m.

1 Fr.o.m. budgetåret 1994/95 har regeringen börjat att i regleringsbreven ange Verksamhetsmål för statliga kulturmyndigheter och kulturinstitutioner samt fr.o.m. 1995/96 också för bidragsanslag. Men detta ligger 662 utanför den period vi studerat.

Utvecklingen i förhållande till målen

Deltagamivån innefattar deltagande i studiecirklar och föreningsverksarnhet, publik och institutioner, medieutnyttjande m.m., men arrangemang också delaktighet och representation vid kulturlivets utformning. Upplevelsenivån handlar värdet av aktiviteter och deltagande för enom skilda individer och grupper. Befolkningsnivån handlar kulturvanor, värderingar, attityder etc. i hela om befolkningen och i olika delgrupper av befolkningen. Samhällsnivån kulturinsatsers och kulturverksamheters betyhandlar om delse för samhällsutvecklingen i stort, t.ex. kultur som kreativitetsfaktor, produktivitetsfaktor, lokaliseringsfaktor och mobiliseringsfaktor. Nivåema bildar hierarki. Struktumivån kan som en insats i förhålen ses verksamhetsnivån, i sin kan insats i förhållande lande till som tur ses -som en deltagamivån. Upplevelse förutsätter deltagande förutsätter verksamtill som infrastruktur. Befolknings- och samhällsnivåema förutsäthet som förutsätter ter de fyra övriga nivåerna. Kulturpolitiska insatser kan göras samtliga nivåer. Staten beslutar om struktumivå och/eller verksamhetsnivå i syfte att de ska ge resultat insatser på deltagar-, upplevelse-, befolknings- och samhällsnivå. De kulturpolitiska deltagande- och upplevelsenivåerna med underligmålen är inriktade en gande syftning befolkningsnivån. Målen talar mycket litet i termer av strukturer och verksamheter, de nivåer där staten gör sina konkreta insatser.

Att bedöma måluppfyllelsen

Vi har pekat målens allmänna och samtidigt oenhetliga karaktär, att de i varierande grad är varandras medel och att de före 1994 bara konkretiserats två delområden. Vi har också sagt att insatser kan göras och resultat uppnås på antal olika nivåer, att de konkreta insatserna görs ett par av dessa ett nivåer avsikt resultat övriga nivåer, att olika styrmedel ofta används i att ge i skiftande kombinationer samt att enskilda statliga beslut sällan har inriktning enda mål. Till det ska läggas omvärldsfaktoremas ofta stora och sammot ett tidigt svårbedömda betydelse för kulturutvecklingen. Slutligen har vi angett det för närvarande saknas relevanta indikatorer måluppfyllelse och att att inte heller vi inom för utredningsuppdragets förutsättningar lyckats ta ramen fram sådana. leder till det är svårt urskilja tydliga effekter av enskilda mål eller Det att att klara samband mellan insatser och måluppfyllelse. Vad vi kan göra i det fölutifrån olika iakttagelser insatser föra vissa resonemang. De jande är att om nivåerna har fungerat ett hjälpmedel i analysen. Vår nyss beskrivna sex som handlar insatser och resultat struktur-, verksamhets-, deldiskussion om och befolkningsnivåerna. Underlag saknas för att med någon säkerhet tagarbedöma upplevelse- och samhällsnivåema.

SOU 1995: 85

35.2 Utvecklingen i förhållande till de åtta målen

Det första ledet i bedömningen av måluppfyllelsen är att uttolka målen så tydligt som möjligt. För varje mål börjar vi med att citera den sammanfattande målformuleringen i 1974 års kulturproposition. Därefter ger i sammandrag den kommentar till målet som också finns i propositionen Här refererar vi men forrnuleringarna ansluter mycket nära till texten i propositionen. Det leder fram till att urskiljer några viktiga dimensioner varje mål. Vi beaktar av då också de vidgningar och förskjutningar i tolkningen målen skett av som sedan 1974. Därefter följer avsnittet Iakttagelser, där sammanfattar förändringar i strukturer, verksamhet, deltagande och kulturvanor har anknytsom ning till målet. Avslutningsvis vi kring dessa förändringar i resonerar ett avsnitt Diskussion.

3 5 2 l Yttrandefrihet . . "Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas. I kommentaren till målet markerar departementschefen inledningsvis samhällets skyldighet att stödja sinsemellan mycket olika strömningar och därigenom främja mångsidigheten i kulturlivet. Också mediepolitiken syftar till att många röster ska kunna göra sig hörda. Kulturell verksamhet ett medel att utforska verkligheten och anges som granska förhållanden i samhället. Den samhällskritik kulturarbetare som utövar får inte tas till intäkt för påtryckningar och styrning. Det ankommer på politiska och anslagsbeviljande organ att avgränsa kulturinstitutionemas verksamhetsområden, att ange speciella ansvarsområden och dem i uppgift att ge att tillgodose särskilda gruppers behov etc. Men inom sådana vida ramar måste institutionerna sedan självständigt bestämma verksamhetens innehåll och utfomining. Yttrandemöjligheterna, anger departementschefen, får emellertid inte begränsas till de professionella och andra enskilda regelbundet har tillgång som till kanaler för opinionsbildning. Den stora allmänheten bör beredas bättre reella möjligheter att framföra sina åsikter och erfarenheter. Kulturpolitiken bör därför främja en sådan vidgad uttrycksfrihet. Ett viktig led i detta är att förbättra folkrörelsers och organisationers möjligheter arbeta och därmed att ge allmänheten ökade möjligheter att komma till tals. Vi urskiljer två dimensioner av detta mål:

Skydd för yttrandefriheten - Reella yttrandemöjligheter -

664 2 Prop. 1974:28: Den statliga kulturpolitiken s. 289-303.

Utvecklingen i förhållande till målen

I det följande koncentrerar oss på frågan om de reella yttrandemöjligheterna.

Iakttagelser På det tryckta ordets område är situationen relativt oförändrad över 20 år. I fråga om dagspress har 18 av de 20 orter som 1974 hade utgivning av mer än en dagstidning fortfarande det. Den periodiska pressen facktidskrifter, kul- turtidskrifter, organisationstidskrifter samt Veckotidningar har hela tim.m. den varit mångsidig. En del tidskrifter har lagts ner, andra har startats, och det har över tiden skett förskjutningar i proportionerna mellan tidskriftstyper och ämnesområden men mångfalden har aldrig varit hotad. Också bokutgivningen är mångsidig. Statligt stöd till dagspress, kulturtidskrifter och litteratur har enligt de flesta bedömare bidragit till denna mångfald. På alla tre områdena finns inslag av stöd till distribution/spridning men tyngdpunkten har legat produktionsstöd. På etermedieområdet har större förändringar skett. Två public service-kanaler i televisionen har utökats med tre reklamñnansierade kanaler och sina håll lokal-tv. Fyra public service-kanaler i radion har utökats med ett stort antal reklamfinansierade lokalradiostationer samt föreningsdriven närradio. Nu finns frihet att inom vissa tekniska och juridiska ramar etablera radio- och tv-stationer och att distribuera program. Utgivningen av fonogram i Sverige har tiodubblats 20 år. Filmproduktionen har varierat över åren. I jämförelse med andra länder i Europa har filmen i Sverige en stark ställning. Produktionsvolymen är hög liksom andelen av biopubliken som ser svensk film. Kulturinstitutionema har utökats med 12 regionala teatrar, fyra kammarorkestrar samt med ett antal mindre museer och konsthallar. De fria teater-, dans- och musikgrupperna är fler än för 20 år sedan och konstnärskåren totalt är betydligt större än då. Den konstnärliga friheten inom framför allt teatrama stod under en period under debatt. Kulturrådet gav då ut två skrifter som be-

lyste frågoma.3 Därefter har inga större allmänna debatter eller konflikter om

den konstnärliga friheten inom institutionerna förekommit. Folkbildningens och föreningslivets arbetsmöjligheter stärktes genom ökat offentligt stöd under periodens första del medan bidragen sedan grovt räknat låg still och därefter minskat under periodens senaste del. En viktig del i mångfalden har varit den starka utvecklingen av studieförbundens kulturprogramverksamhet. Studiecirklar och amatörverksamhet i andra former ger

3 Lindblom P 1979: Makt och demokrati på Kulturpolitisk deteatern. batt Statens kulturråd och Lindblom P 1982: Teatern och den konstnärliga friheten. Kulturpolitisk debatt Statens kulturråd. 665

SOU 1995: 85

många människor möjlighet att utveckla idéer och synpunkter och att föra fram olika budskap.

Diskussion När det gäller att bedöma i vilken mån utvecklingen inneburit förändringar i de reella yttrandemöjlighetema finns det inte mycket studier att falla tillbaka på. Därför begränsar vi oss till några reflektioner. Etableringen av ett stort antal reklamfinansierade lokalradiostationer har hittills inte förefallit att ge några nämnvärt ökade yttrandemöjligheter. En mycket stor del av programtiden spelas musik, i huvudsak anglo-amerikansk populärmusik. De talade programmen utgör en liten andel av det totala utbudet. Även i närradion används en hel del programtid för musik. Närradio och lokal-tv når som regel små lyssnar- respektive tittargrupper. Medborgaren i gemen får i mycket liten utsträckning utrymme i etermedierna utöver närradion och de största dagstidningarna. Det är förbehållet mediernas egna medarbetare, professionella konstnärer och etablerade opinionsbildare. Program av typ Klarspråk eller vissa debattprogram där publiken kan delta ändrar inte helhetsbilden. Då är möjligheterna att komma till tals större i lokaltidningar och i delar av den periodiska pressen. Den enskildes reella uttrycksmöjligheter genom medierna har alltså klara begräns-

ningar. Ökningen av möjligheterna genom fler tv-kanaler, fler radiostationer

och närradio har inte blivit till reella möjligheter. I den utsträckning de reella yttrandemöjlighetema ökat förefaller det framför allt ha gällt de professionella konstnärema. Kulturinstitutionema har blivit något fler och många av dem som funnits länge har fått ökade verksamhetsmöjligheter, möjligheterna att arbeta i fria grupper är större nu än vid periodens början, kulturtidskriftsstöd, fonogramstöd och litteraturstöd bidrar till bredd i utgivningen och studieförbundens kulturprogramverksamhet har gett många artister möjlighet att framträda. Filmen, med sina höga produktionskostnader, uppvisar problemet enfilmsregissörer dvs. filmare som fått göra en film men sedan inte fått finansiering för fortsatt filmande. För kortfilm är visningsmöjligheterna begränsade till tv. För den enskilde har dock möjligheten att uttrycka sig i skapande verksamhet t.ex. genom studieförbundens utbud av cirklar och kulturgrupper ökat. Den tekniska utvecklingen har också inneburit att fler i dag med bl.a. datorers hjälp kan producera attraktiva tryckalster, komponera och arrangera musik och fotografera och filma. Tekniken blir allt enklare att hantera och produkterna minskar i kostnad.

Utvecklingen i förhållande till målen

35.2.2 Gemenskap och aktivitet

Kulturpolitiken ska ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor." I propositionens utveckling av målet finns en nära, om än inte total, koppling mellan skapande verksamhet och kontakt mellan människor. Som kvalitet i den fria skapande verksamheten varvid menas gruppverksamhet både av amatörer och av de som är professionellt verksamma utanför institutionerna angav departementschefen att det inte finns någon rollför- delning mellan producenter och mottagare, att deltagarna själva bestämmer inriktningen, att den ger deltagarna möjlighet att föra fram uppfattningar och värderingar och stimulerar till åsiktsutbyte, att den innebär en fruktbar växelverkan mellan amatörer och professionella, att den är ett värdefullt instrument för att komma i kontakt med tidigare kulturellt inte aktiva grupper och därmed kan bidra till att bryta människors isolering. Departementschefen angav att insatserna for att ge människor möjlighet till egen kulturell aktivitet bör ges hög prioritet, att organisationerna kommer att ha central roll och att det är betydelsefullt att de kan arbeta utifrån sin idéen mässiga särart. Profilering bör stimuleras men verksamheten, folkbildningen nämns särskilt, behöver också utvecklas och förnyas genom ökat och förbättrat stöd där utvecklingsarbete bör främjas. Behovet av förnyelse och kvaliietshöjning i den skapande verksamheten har markerats i flera budgetpropositioner under 1980-talet. Vi urskiljer följande dimensioner av detta mål: Ökad skapande verksamhet - Förnyelse av den skapande verksamheten -

Ökning av annan kulturverksamhet som skapar kontakter mellan män-

niskor Stärkt växelverkan mellan amatörer och professionella -

Iakttagelser I tidigare kapitel har vi redovisat människors uttalade intresse för olika kulturområden och verksamheter, kulturvanorna i befolkningen och deltagare/publik i olika verksamheter. Kulturvanorna har varit stabila. De förändringar som skett har i regel varit ganska små men de flesta har gått i positiv riktning. I fråga om den skapande verksamheten finns siffror framför allt för folkbildningen. Sett över hela 1970-talet ökade studiecirkelverksamheten med 73 %. Efter en minskning under början av 1980-talet, som hängde samman med att viss verksamhet i stället definierades som kulturgrupper, ökade cirklarna nytt för att i början av 1990-talet i stort sett ha nått upp till 1979/80 års nivå. Studiecirklar i estetiska ämnen, varav flertalet gäller skapande/utövande verk- 667

SOU 1995: 85

samhet, ökade under 1970-talet med över 100 % och deras andel av den totala studiecirkelverksamheten har ökat till 40 %. Av kulturvanestudier framgår att de återkommande deltagarna i studiecirklar har varit ungefär lika många under hela perioden medan antalet människor som mera sällan går i studiecirkel har minskat. I studie Folkbildningsen som rådet låtit göra av deltagare i studiecirklar ställdes en fråga motivet för om

deltagandetfl Det viktigaste motivet var att kunskaper inom något special-

område, det näst viktigaste var att träffa andra och ingå i gemenskapen i studiecirkeln. Studieförbundens kulturprogramverksamhet växte snabbt och kraftigt sedan det tidigare föreläsningsbidraget 1974 omformades till ett brett bidrag till kulturprogram. Studieförbundens engagerande av professionella konstnärer har senare

år minskat när det gäller kulturprogram. I fråga deras medverkan le-

om som dare eller resurspersoner i studiecirkelverksamheten saknas uppgifter. Folkhögskolans linjer och kurser med betoning skapande/utövande kultur har ökat. En annan verksamhet som ökat i omfattning och deltagarantal är den kommunala musikskolan. Kulturskolor med verksamhet flera konstornråden har byggts upp i ett antal kommuner. Några områden där verksamheten ökat över perioden och är livaktig inom studieförbunden, inom andra föreningar men också i informella former är amatörteater, rock- och popmusik, folkmusik, hembygds- och kulturrnil- jöfrågor samt ljud/bild-arbete. Att sjunga i kör har hela tiden varit en stor verksamhet. Undersökningar tyder att föreningar med kulturverksamhet som huvudinriktning tappat medlemmar, men aktivitetsgraden bland de som är medlemmar är hög. I studiecirkelverksamheten har medelåldern deltagarna blivit högre.

Diskussion För närvarande pågår olika utvärderingar av folkbildningsområdet och det statliga stödet genom Folkbildningsrådet och av en statlig utvärderare. Den senare ska redovisa sitt uppdrag i början av hösten 1996. I avvaktan det materialet, som bör ge fördjupad kunskap i fråga om alla dimensionerna av detta mål, avstår vi här från ytterligare diskussion. I fråga om övrig amatörverksarnhet har en rad amatörorganisationer angett att de har otillräckliga möjligheter för information, ledarutbildning och annat utvecklingsarbete.

4 Svensson A 1994: Vilka deltar i studiecirklar Rapport från undersöken ning av deltagare i studieförbundens cirkelverksamhet hästen 1992. Folk- 668 bildningsrådet.

Utvecklingen i förhållande till målen

Frågor om kulturens gemenskapsskapande möjligheter för olika grupper och i olika miljöer har vi belyst i kapitel 26 samt 30-33 och frågan berörs också i avsnitt 352.5.

35.2.3 Frigörelse från kommersialism

Kulturpolitiken ska motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet. Departementschefen inleder kommentaren med behovet av aktiva insatser från samhällets sida när den privata verksamheten inte kan garantera en mångsidighet i utbudet, jämn fördelning över landet, försörjning för kulturarbetarna eller i övrigt ett utbud som uppfyller nödvändiga krav som ställts upp. Det anges som särskilt viktigt att samhället erbjuder alternativ till det privata kulturutbud som bedrivs i rent spekulationssyfte. Insatsema måste kunna bedrivas i konkurrens med den privata verksamheten och inte reducerat till enbart ett komplement. Statliga organ bör, enligt propositionen, följa utvecklingen inom den privata kultursektorn, skolans verksamhet behöver utvecklas och debatt och information vidgas inom hela kulturfältet. Satsning aktiviteter där deltagama har ett inflytande angelägen. Departementschefen tar i målkommentaren inte upp någonting om förbud, inskränkningar eller andra repressiva åtgärder. Numera finns ett ökat intresse för samspel med näringslivet från kulturens sida. Några aktörer inom näringslivet har också en tydligare policy för kultursamarbete än tidigare. Vi urskiljer följande dimensioner av detta mål: Komplettering/altemativ till den kommersiella verksamheten inklusive att följa utvecklingen Repressiva åtgärder -

Iakttagelser

De kommersiella strukturerna har generellt sett stärkts under perioden från 1974, inte minst internationell nivå. På massmedieområdet pågår en integration både av kedjan produktion-distribution-försäljning/visning och genom att olika medier i ökad utsträckning samlas i samma företag eller företagsgrupp. I Sverige har i en del fall företag gått samman, en del andra har köpts upp av utländska företag. De helintegrerade företagen får en allt starkare ställning. Tidskrifter, mindre bokförlag och mindre fonogrambolag har utvecklats i en rörlig struktur där nya företag hela tiden både kommit till respektive fallit bort.

SOU 1995: 85

Antalet radio- och tv-kanaler som når de svenska hushållen har ökat betydligt under perioden. Utbudet mätt i sändningstid har ökat avsevärt. Det har dock inte lett till motsvarande ökning av mångfalden i utbudet. Snarare haren konkurrensmotiverad likriktning i programutbudet kunnat iakttas. Det är dock inte alla kommersiellt drivna strukturer som stärkts under den senaste 20-årsperioden. Det svenska bokhandelsnätet tunnades ut betydligt under slutet av 1960-talet, en uttunning som fortsatte under 70-talet, varefter situationen stabiliserades. Distributionskanalema för kvalitetsmusik skiva och kassett har reducerats kraftigt. Att göra någon generell värdering av om kvaliteten på kulturutbudet fårändrats grund de kommersiella företagens växande styrka och den av ökande internationaliseringen är inte möjligt. Utbudet har ökat både av tekniskt och konstnärligt högkvalitativa produkter och av sådant som bedörns som likgiltigt eller undennåligt. Under 1970-talet och början av 1980-talet fördes en ganska livlig debatt kring frågorna om kommersialismens negativa verkningar kulturområdet också avspeglades bl.a. i riksdagsmotioner. Kulturrådet publicerade som rapporten Fem forskare kulturkommersialismen.5 Också andra om som Statens ungdomsråd bidrog till belysningen av frågekomplexet. Med tiden har frågeställningen dock sjunkit undan i debatten. Kulturpolitiska insatser för att bredda mångfalden och stödja kvalitetspro-

dukter har skett en rad områden. Det gäller både sektorer där det offentliga

tar hela eller stor del av ansvaret- som i fråga om kulturinstitutioner, stöd till folkbildning och till konstnärer och sektorer där framför allt staten samspe- lar med branscher där privata företag dominerar eller svarar för hela verksamheten.

De insatser som gjorts barnkulturonrrådet har i ganska stor utsträckning

motiverats med att erbjuda barnen som har svårast att kritiskt granska och värja sig emot undermåliga kulturprodukter många goda alternativ. - Restriktioner har diskuterats och införts framför allt när det gäller spridning av våldsskildringar i bild genom införandet av videovåldslagen 1981 och den fortsatta vidgningen och skärpningen av den.

Diskussion Frågan om kommersialismens negativa verkningar handlar framför allt om två saker, att det i vinstsyfte producerade utbudet delvis är otillräckligt i fråga om om bredd och mångfald samt om att en del av detta utbud kan anses undermåligt eller tvivelaktigt. När det gäller utbudets bredd och mångfald har kulturpolitiken systematiskt verkat för att finna en fungerande rollfördelning mellan det kommersiella

670 5 Fem forskare kulturkommersialismen. Rapport från Kulturrådet 1982. om

Utvecklingen i förhållande till målen

utbudet och de kulturinsatser som det offentliga tar ansvar för. Intrycket är att det i dag det hela taget finns en sådan rollfördelning även om det finns olika meningar om hur stor det offentligas roll ska vara, hur kraftfullt den utövats och om dagens kulturutbud är tillräckligt rikt. Vissa delar av kulturverksamheten, som t.ex. arkiv, museer och folkbibliotek, stöd till bildningsarbete m.m., faller naturligt inom det offentliga ansvaret. På andra områden som produktion av litteratur, film och musik svarar företagen för ett fungerande utbud inom många genrer. På de delar av den kommersiella marknaden där mångfalden bedöms som otillräcklig har staten utvecklat stödsystem t.ex. presstöd, litteraturstöd och fonogramstöd eller överenskommelser med berörd bransch filmområdet som med begränsade offentliga ekonomiska insatser ger ökad bredd och stödjer kvalitetsutgivning. Balanseringen av rollfördelningen och de statliga insatserna måste dock ske fortlöpande. Det gäller också de regelverk som finns vissa områden t.ex. för eterrnediemas verksamhet. Det förhållandet att några få företag får en stark ställning vissa kulturområden och därmed ett avgörande inflytande över vad som produceras, distribueras, visas eller säljs kan innebära att mångfalden begränsas. Nya företag kan också på grund av de dominerande strukturerna hindras från att etableras till ytterligare men för mångfalden. Mot den bakgrunden finns det anledning att noga följa utvecklingen. På massmedieområdet har regeringen inrättat Rådet för mångfald inom massmedierna. Frågan om vissa kommersiella kulturprodukters undermålighet och offentliga insatser för att motverka negativa effekter av dem är mer komplicerad. Här handlar det om värdering dels av kulturprodukterna i sig och av deras iakttagbara eller förmodade effekter, dels om synen det offentligas roll som normgivare i värderingsfrågor. Det är givet att det finns ganska skilda bedömningar i dessa avseenden. Den kommersiella och i stor utsträckning transnationella kulturindustrin säljer inte bara enskilda produkter utan också livsstilar. Musik, film, mode, tidskrifter m.m. lägger sammanhängande mönster som tilltalar ungdomar. Lanseringen sker ofta med hjälp av mycket stora ekonomiska resurser. Den som vill motverka schablonmässig verklighets- och människosyn, fördomar m.m. som kan finnas i sådana kulturprodukter måste se detta sammanhang och ha resurser att lansera alternativen med samma kraft som kulturindustrin. Det är tveksamt om man kan säga att kulturpolitiken skapat tillräckliga förutsättningar för så kraftfulla insatser. Genom hela 20-årsperioden har den starka markeringen av en vid yttrandefrihet gått. Restriktiva åtgärder sätts bara in mot de värsta avartema. Det är en av orsakerna till att de som krävt kraftfulla åtgärder mot t.ex. videovåld inte fått gehör för alla sina förslag. En annan förklaring är att det i många fall är osäkert vilka effekterna är både av våldsskildringarna och av olika motåt- gärder. Forskningen t.ex. har inte gett några tydliga svar. Ytterligare en för-

SOU 1995: 85

klaring finns i att synen det offentligas roll förskjutits och blivit mindre paternalistisk. Individens eget ansvar har kommit mer i förgrunden. Skolans roll som förmedlare av positiva värderingar, för träning i kritiskt tänkande, för kontakt med kulturarv och konst och som plats för eget skapande har betonats i läroplaner och andra sammanhang genom hela perioden. Den nu ansträngda offentliga ekonomin har sina håll försvårat för skolan att leva upp till detta. Detsamma gäller förskolan.

35.2.4 Decentralisering

Kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet." Departementschefen tar upp två syften med decentraliseringen: en ökad geografisk spridning av institutionemas verksamhet och en bredare förankring av beslut och ansvarstagande. Beträffande kulturinstitutionerna är skrivsättet i propositionen en aning abstrakt men punkten innehåller två delar: statligt stöd till uppbyggnaden av ett nät av regionalt arbetande kulturinstitutioner över landet samt ökat turnerande. I fråga om planering, beslut och ansvarstagande lyfter departementschefen fram organisationerna. Dels sägs att deras verksamhet har stark lokal förankring och därför bör stödjas, dels bör en bredare förankring av besluten genom större engagemang av organisationslivet understödjas. Samhället har ingen anledning att driva en verksamhet som lika bra eller bättre sköts av en ideburen rörelse. Under decentraliseringsmålet talar departementschefen i övrigt bara om institutioner. Utvecklingen för de fria grupperna och enskilda konstnärers arbetsmöjligheter har emellertid också betydelse i ett decentraliseringsperspektiv. Vi urskiljer följande dimensioner av detta mål: nät av regionala institutioner tuméer decentralisering av planering, beslut och ansvar - - andra insatser av decentraliseringskaraktär, bl.a. stöd till organisationer och till fria grupper

iakttagelser

Relativt många förändringar har skett med anknytning till decentraliseringsmålet.

Utvecklingen i förhållande till målen

Staten har överlämnat uppgifter och ansvar till andra aktörer två stora verksamhetsområden. Landstingen övertog den 1 januari 1988 huvudmannaskapet för den regionala delen av regionmusiken och verksamheten inom Rikskonserter. Förändringen byggde på att det statliga anslaget fortsatte att utgå. Folkbildningen övertog, genom Folkbildningsrådet, den 1 juli 1991 ansvaret för fördelningen av statliga bidrag till studieförbund och fokhögskolor. Samtidigt minskades den statliga regleringen av folkbildningsarbetet väsentligt. Uppgiften att fördela bidrag inom den egna verksamheten har också överlämnats till vissa andra, mindre organisationer. Nätet av regionala kulturinstitutioner har stärkts genom ökade statsbidrag. Sedan 1974 har det kommit till 12 länsteatrar eller motsvarande och 4 kammarorkestrar med statsbidrag. Även de teatrar, symfoni- och kammarorkestfanns 1974 har fått ökade statliga bidrag. Länsmuseema har också rar som stärkts ökade statsbidrag. Många av de regionala institutionerna har genom under perioden också fått statligt stöd för att skaffa eller rusta gamla nya upp lokaler. Inom den statliga verksamheten har det skett en decentralisering på kulturmiljövårdens område. Första steget togs 1976 då länsstyrelserna fick egen kompetens området och i en rad ärenden. De senaste åren har ytterligare beslutanderätt delegerats från Riksantikvarieämbetet till länsstyrelserna. På senare år har länsstyrelserna också fått möjlighet att använda regionalpolitiska medel kulturornrådet. Flera andra statliga stöd har också en decentraliseringsdimension fast av annat slag än geografisk. Litteraturstödet och fonogramstödet har underlättat för små och medelstora förlag respektive fonogrambolag att bedriva en kontinuerlig utgivning vilket innebär att inflytandet över utgivningsbesluten blivit spritt fler händer än vad som annars skulle varit fallet. Också statsbidragen till fria teater-, dans- och musikgrupper har främjat mångfalden och därmed spridning av konstnärliga beslut till en vid krets av utövare. Geografiskt däremot hör bokförlag, fonogrambolag och fria grupper i stor utsträckning hemma i storstäderna med klar övervikt för Stockholm. Turnéverksamheten har förändrats betydligt under 20 år. Både Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar har minskat sin centrala produktion och tuméverksarnhet. Delvis förklaras det av att de regionala institutionerna tagit över del av ansvaret. På teaterområdet har de som framgått en blivit påtagligt fler. Särskilt teaterområdet har också de fria grupperna blivit fler och utvecklat en omfattande tuméverksamhet. En annan förklaring finns i urholkning av anslag till de tre Rzen i kombination med den konstnärliga verksamhetens svårigheter att höja produktiviteten genom rationaliseringar. Riksteaterns utbud har litet mer än halverats sedan 1970-talet, delvis genom överföring av de då fyra regionala ensemblerna till regionala huvudmän. De regionala och lokala teatrarnas tuméverksamhet har ökat, men inte alls i samma proportion som minskningen av Riksteaterns utbud. De fria

SOU 1995: 85

teater- och dansgrupperna har blivit fler, ökat sitt utbud och därmed också utbudet av turnéföreställningar. På musikområdet har den stora förändringen tuméornrådet varit en förändring av ansvar, från Rikskonserter till Länsmusiken. Vandringsutställningar i Riksutställningars regi har mer än halverats uttryckt i utställningsdagar sedan slutet av 1970-talet. De regionala museerna har dock fått större förutsättningar att också arbeta med vandringsutställningar.

Diskussion

De förändringar vi summerat ovan består både av att statligt ansvar överlämnats till landsting respektive organisationsliv, att beslutanderätt flyttats ner inom den statliga hierarkin, att regionala och i vissa fall lokala institutioner stärkts genom ökade bidrag samt att kretsen av dem som har inflytande över konstnärliga beslut olika delområden vidgats genom bidrag som gynnat mångfald. Vad har då detta gett för resultat och effekter Först och främst kan noteras att kommuner och landsting över 20-årsperioden tagit ett allmänt ökat kulturpolitiskt ansvar. Utvecklingen hade börjat betydligt tidigare. Den kan nog t.o.m., sägas vara en av förutsättningarna för 1974 års kulturpolitik så som den utfonnades, samtidigt som den nya statliga kulturpolitiken förstärkte utvecklingen ytterligare. Kombinationen av en målmedveten statlig kulturpolitik, vars grundidéer i stor utsträckning delades av kommuner och landsting, och ett bidragssystem till regionala institutioner som byggt motprestation från huvudmannens sida har haft stor betydelse för utbyggnaden av institutionsnätet. Det har lockat fram" kommunala och landstingskommunala pengar i betydande omfattning. I kapitel 37 diskuterar vi systemets svagheter i tider av stagnation och besparingar. Utbyggnaden av institutionsnätet har fört institutioner inom geografiskt räckhåll för en del människor som inte hade det tidigare. Kulturpolitikens markering av decentralisering och av olika gruppers behov m.m. har också gjort att många institutioner målmedvetet arbetat ut över sina län. Här skiljer det dock betydligt mellan olika institutioner. Det varierar också i många fall över tiden för den enskilda institutionen. Vi har tagit del av både tillfredsställelse över och kritik mot hur regionala institutioner fungerat i det avseendet. Generellt har vi noterat en viss kritik från primärkommunalt håll om för litet inflytande över de regionala institutionernas inriktning och prioriteringar. På grund av de individuella variationerna bör den typen av frågor framför allt följas upp och värderas av huvudmän, kommuner och övriga avnämare och intressenter i regionerna. Utvecklingen teater-, musik- och utställningsornrådena har inneburit en tyngdpunktsförskjutning från de tre centrala producenterna Riksteatern,

Utvecklingen i förhållande till målen

Rikskonserter och Riksutställningar till regionala institutioner och, framför allt teaterområdet, fria grupper. På teaterområdet har det också inneburit en aktiv roll för de lokala teaterföreningama. I början av 1970-talet kunde mera Riksteatern fortfarande i stort sett förse föreningarna med ett så stort teaterutbud som de önskade. Valfriheten inom Riksteaterns repertoar var samtidigt ganska begränsad. Idag svarar Riksteatern för 30 % av föreningarnas utbud. I stor utsträckning köper föreningarna även föreställningar från länsteatrar och fria grupper. Det har gett föreningarna ansvaret för den lokala teaterrepertoaren ett helt annat sätt än tidigare. Kulturrådet har vid olika tillfällen följt upp och utvärderat litteraturstödet och även utvärderat fonogramstödet. Kulturrådets slutsats är att om stöden skulle avskaffas skulle bredden och mångfalden i utgivningen minska. Det statliga stödet till folkbildningen har, som framgått av kapitel 22, reformerats gång per decennium sedan 1970-talet. Reformen 1991 är dock en den mest genomgripande. Den har gett folkbildningen en betydligt större frihet än tidigare. Vad det innebär för verksamhet och deltagande går inte att säga ännu. Utvärdering pågår dels inom Folkbildningsrådet, dels genom statlig utvärdering som ska avlämnas senast den 1 september 1996.

35.2.5 Insatser för eftersatta grupper Kulturpolitiken skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov. Målet syftar till att bryta den isolering i kulturellt hänseende som i dag präglar många grupper". Det ska ske genom insatser som utformas utifrån människors olika behov och sociala förhållanden. Organisationer och föreningar har kontakter med och erfarenhet dessa grupper måste, enligt som av propositionen, spela en framträdande roll i arbetet. Deltagarna bör stimuleras att själva formulera sina krav. Insatsema för eftersatta grupper och i kulturfattiga miljöer måste prioriteras. De får inte utformas så att grupper skiljs från varandra eller att individer hålls kvar i isolerade grupper. En viktig uppgift i det fortsatta reformarbetet blir, enligt departementschefen, att systematiskt belysa olika gruppers kulturella situation. De och miljöer är direkt nämnda i målkommentaren är: barn, grupper som handikappade, institutionsvårdade, invandrare, andra etniska grupper samt människor i glesbygd. Undan för undan övergavs termen eftersatta grupper och ersattes med terdvs. alla de inte deltar i kulturell verksamhet. På senamen nya grupper, som har statliga instanser framför allt talat i tenner av att vidga deltagandet". re I det följande koncentrerar vi oss dimensionen: Insatser för eftersatta/nya grupper inklusive att belysa olika gruppers si- tuation 675

SOU 1995: 85

Iakttagelser Först kan man konstatera att mål och inriktning för politiken inom kultur-, utbildnings-, social-, invandrar- och handikappsektorerna uppvisar stora överensstämmelser. Det har underlättat det utvecklade samarbete kommit som till stånd sedan 1974. Kulturinsatser för olika grupper har fått stor uppmärksamhet under de gångna 20 åren. En rad studier har gjorts och utvecklingsprojekt bedrivits, varav några stora projekt. Regering och riksdag har vid olika tillfällen tagit ställning i frågor med inriktning olika gruppers kulturella möjligheter. Redan 1974 tillkallade den socialdemokratiska regeringen en grupp sakkunniga för att bereda frågor om barnkultur, den s.k. Bamkulturgruppen. Den senare folkpartiregeringen fullföljde arbetet genom propositionen Om barn och kultur 1979. Propositionen och riksdagsbeslutet innehöll riktlinjer för arbetet med att förbättra barnens kulturella villkor samt vissa anslagsökningar. Kulturrådet lade år 1982 fram rapporten "Kultur i förskolan efter samråd med Socialstyrelsen och Kommunförbundet. År 1983 lät Kommunförbundet publicera skriften Barns rätt till kultur som bl.a. följdes upp med konferensserie. År 1990 lade civil-, social- och utbildningsministrama i en den dåvarande socialdemokratiska regeringen fram Kulturprogram för barn och ungdom som redovisade 1980-talets erfarenheter och framför allt tog upp verksamheter och metoder för att utveckla barns och ungdomars eget skapande. Programmet hade inte den karaktären att det gjordes till föremål för riksdagsbehandling. År 1994 avlämnade Socialstyrelsen Barns rapporten villkor i förändringstider, som bl.a. behandlar kulturfrågoma, gjord på uppdrag av den borgerliga fyrpartiregeringen. Den senaste i serien av programskrifter är Kulturrådets 1994 utgivna Kulturprogram för barn och ungdom. I tidigare kapitel har vi kunnat se att verksamheten för barn är omfattande på de flesta delområden. Förskolan och skolan spelar viktig roll särskilt en för barn som behöver mer kulturell stimulans än vad hemmen ger. Det har funnits en i stort sett kontinuerlig diskussion om huruvida barnkulturinsatserna varit tillräckliga. De senaste åren finns det tecken att de sviktat. Barn i åldern 3-8 år går nu mindre bibliotek och museer än tidigare vilket förefaller ha samband med minskade resurser för kultur i vissa förskolor och skolor. Antalet musicerande ungdomar har minskat vilket kan ha samband med minskningar i den kommunala musikskolan i olika kommuner. Invandrarnas kulturfrågor har behandlats inom för invandrarfrågorramen na allmänt i några utredningar och propositioner under perioden. Mål för invandrar- och minoritetspolitiken fastställdes av riksdagen 1976 prop. 1975:26. Några särskilda mål för en kulturpolitik för invandrare, som den dåvarande Invandrarutredningen föreslagit, fastställdes inte. Nästa samlade invandrarpolitiska beslut av riksdagen kom 1986 prop. 1985/86:98 och bekräftade de gällande målen. År 1992 fick Kulturrådet, Skolverket, Statens in-

Utvecklingen i förhållande till målen

vandrarverk och Statens ungdomsråd regeringens uppdrag att vidta åtgärder för att motverka främlingsfientlighet och rasism, ett arbete som pågår. De mest påtagliga insatserna kulturområdet för invandrare har gjorts av folkbiblioteken genom att tillhandahålla tidningar, tidskrifter och böcker invandrar- och flyktingsspråk och vissa bibliotek också fonogram. Bokförsörjningen har skett med hjälp av bidrag från staten. Andra statliga insatser som utvecklats under perioden är litteraturstöd, kulturtidskriftsstöd och bidrag till enstaka teater-, dans- och musikgrupper samt dokumentationsarbete inom museer. De funktionshindrades den term som ersatt termen handikappade kulturella möjligheter har i utredningar och propositioner behandlats inom ramen för deras allmänna förhållanden. Mål för handikappolitiken angavs första gången i prop. 1976/77:87 och har sedan setts över flera gånger. De funktionshindrades rätt att uppnå full delaktighet och jämlikhet har tydligt markerats. De funktionshindrades allmänna ställning har stärkts betydligt sedan 1974 genom förändringar i de lagar som ger grundförutsättningama för deras liv och sociala möjligheter som socialtjänstlagen, omsorgslagen och plan- och bygglagen. Senast 1994 har lagen stöd och service kommit till. På kulom turområdet har radio och tv gjorts lättare tillgängliga genom textning av program, text-tv och radioprogram lätt svenska. Servicen med talböcker, taltidningar, inläsningstjänst, böcker och tidning lätt svenska och videogram för döva har byggts ut- en del av detta har skett med statliga medel. Kultur i vården har utvecklats dels genom en omfattande utredning Kultur i vården inleddes 1980 av Kulturrådet i samverkan med Landstingsförsom

bundet, och genom målmedvetet arbete inom landstingen. Senare har även

Kommunförbundet och kommunerna börjat engagera sig framför allt beroende på att dessa övertagit ansvaret för äldrevården ÄDEL-reformen. Osäkerhet förefaller att råda om kommunerna kommer att upprätthålla och vid behov utveckla den standard som kulturen i äldrevården nått. Två vägar som använts för att söka nå personer med ringa kulturintresse, men också för att berika olika miljöer, har varit kulturverksamhet arbetsplatser och i bostadsområden. Perioden 1978/79-1984/85 bedrev LO, TCO, ABF, TBV och Kulturrådet utvecklingsprojektet Kultur i arbetslivet på ett antal arbetsplatser. I stort sett samma period bedrev Studieförbundet Vuxenskolan och Kulturrådet utvecklingsprojektet "Kultur i boendemiljö". Det hade bl.a. en glesbygdsdimension. Båda projekten avrapporterades och utvärderades utförligt. I fråga om kultur i arbetslivet ledde erfarenheterna till att ett reguljärt statligt bidrag till detta inrättades. När det gäller skillnaderna i kulturmellan medlemmarna i olika fackliga kollektiv finns exempel både vanor ökade och minskade klyftor. I fråga om t.ex. teaterbesök har skillnaderna minskat, i fråga om konsertbesök har de ökat genom att konsertbesöken ökat mer inom SACO-gruppema än inom LO-gruppema.

SOU 1995: 85

År 1988 fick Kulturrådet regeringens uppdrag samla och analysera de att erfarenheter som vunnits i arbetet för att aktivera nya grupper i kulturverksamheten. Resultaten presenterades i de tidigare angivna skrifterna med rubriken "Att vidga deltagandet i kulturlivet". Rådet lade där fram en strategi för att uppnå ett vidgat deltagande. Bärande inslag i denna är att skillnaderna i kulturvanor är stora, att kulturarbetet måste utgå från olika gruppers värderingar, situationer och livsstilar och att hittillsvarande publikarbete från kulturinstitutionemas sida i alltför hög grad utgått från de redan intresserades situation. Kulturrådet har konkretiserat sitt eget närmaste arbete i en "Handlingsplan" 1994. I det fortsatta arbetet ingår bl.a. ett forskningsprojekt om publikarbete. Folkbildningen spelar stor roll för att ge människor tillfälle att ta del av kultur, utveckla sina kulturintressen och sina uttrycksmöjligheter. Det sker i stor utsträckning genom samverkan med medlemsorganisationema till vilka bl.a. hör fackliga organisationer, invandrarorganisationer och handikapporganisationer.

Diskussion

En slutsats som bl.a. Kulturrådet dragit i arbetet med att vidga deltagandet i kulturlivet är den om mångfaldens betydelse. Olika individer och grupper har olika kulturell bakgrund, olika intressen och behov. Mångfalden i institutionemas och organisationemas samlade verksamhet är viktig för att kunna möta dessa olika behov och intressen. Det gäller både innehåll, form och praktisk utfomming. I många situationer t.ex. för småbarnsfamiljer spelar mediernas utbud en särskilt viktig roll, samtidigt som de totalt sett inte kan ersätta det levande kulturlivet. Termen eftersatta grupper gjorde ingen skillnad på individerna inom de olika grupperna. Men skillnaderna är många gånger stora. Om man tar barn som exempel så kommer de från kulturellt sett olika hemmiljöer. En del av dessa kan beskrivas som kulturfattiga, andra är tvärt om rika kulturkontakter och ytterligare andra representerar andra kulturella traditioner och värderingar än de gängse. Frågan är om arbetet mot de "eftersatta" grupperna tillräckligt beaktat dessa skillnader och haft dem som utgångspunkt för val av inriktning och utformning av de målgruppsinriktade insatserna. Nyckelfrågan under detta mål torde vara den om nuvarande metoder för att möta, vidga respektive väcka människors kulturintresse fungerar. Är det bara tid och pengar som behöver skjutas till för att allt fler ska bli kulturellt aktiva Eller behöver kultursynen vidgas, innehållet breddas, arbetsformema förändras och kontakter skapas andra sätt än i dag Eller är det så som Europarådets examinatörer bedömde det, att Sverige kanske kommit så långt man kan komma i att bredda deltagandet i kulturlivet

Utvecklingen i förhållande till målen

Vi har noterat några svårigheter och brister när det gäller att pröva nya vägar i kulturarbetet. Den ordinarie ekonomin inom institutioner och organisationer är ofta hårt intecknad och försvarad av den etablerade verksamheten. Det är svårt att prioritera "osäkert" utvecklingsarbete. Fria medel finns visserligen nu i ökad grad t.ex. hos Kulturrådet, men de är fortfarande långt mindre än önskemålen om sådana. Det senare gäller i hög grad också övriga finansiärer. Det leder ofta till att utvecklingsprojekt blir nedbantade. Tiden blir ex. många gånger för kort både för att vinna erfarenheter, för att följa upp och utvärdera försöken på ett systematiskt sätt och för att få verksamheten att slå rot så att den, om den är framgångsrik, övergår i reguljär verksamhet. Spridning av erfarenheter stannar många gånger inom den egna verksamheten, den egna organisationen eller i den närmaste geografiska omvärlden.

35.2.6 Konstnärlig och kulturell förnyelse

"Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse." I målkommentaren markeras inledningsvis att fömyelsemöjlighetema har nära samband med kravet yttrandemöjligheter. Departementschefen markerar att samhällets insatser måste garantera enskilda och grupper av kulturarbetare möjlighet att under viss tid kunna inrikta sig på experiment och förnyelse utan krav att kunna försörja sig denna verksamhet. Tidigare eftersatta verksamhetsfonner inom de olika konstartema bör få möjlighet att utvecklas. Också samhällsstödet till institutionerna måste lämna utrymme for experiment inte i förväg kan bedömas ge oförändrade eller ökade publikintäksom ter. Viljan till förnyelse får dock, enligt departementschefen, totalt sett inte leda till att publikens önskemål eftersätts. Utvecklingen måste bygga på ett samspel mellan publiken och institutionema. Det är inte bara den konstnärliga gestaltningen är intresse utan också formerna for kontakt mellan instisom av tutionema och publiken. Departementschefen markerar ett stort behov av att finna former för att väcka tidigare inte aktiva gruppers intresse och stimulera dem till kulturell verksamhet och att därför stödja också sådan experimentverksamhet. Vi urskiljer två dimensioner: Konstnärlig förnyelse - Kulturell förnyelse -

iakttagelser Antalet konstnärer och andelen kvinnliga konstnärer har ökat markant över 20 år.

SOU 1995: 85

De statliga bidragen till institutioner, fria grupper och enskilda konstnärer har höjts räknat i fast penningvärde under periodens första del för att sedan minska något. I den utsträckning institutionerna utsatts för besparingskrav har nedskärningarna i första hand tagits rörliga medel. Först senaste tid har man mera systematiskt försökt bearbeta också de kostnader som är eller betraktats som fasta kostnader. Konstformer och verksamheter som är baserade starka institutioner arkiv-, biblioteks- och museiverksamhet, teater och symfonisk musik förfogar över väsentligt mycket större resurser än sådana som har svagare institutionsstruktur bildkonst, konsthantverk, kammarmusik, dans och film eller saknar institutionell förankring jazz, folkmusik, könnusik. Utanför bidragssystemen har statens "fria pengar" ökat. De har delvis använts för att förhindra konkurser främst bland fria teatergrupper. Forskning om kulturpolitikens drivkrafter och effekter är begränsad och överblicken över den forskning som sker är ofullständig men en viss utveckling har skett. Utvecklingsprojekt av skilda slag har hela tiden genomförts men dokumentation och spridning av erfarenheter har visat brister. De högre konstnärliga utbildningarna har byggts ut.

Diskussion I kapitel 2 har vi angett att praxis varit att de offentliga organen i sina uppföljningar och utvärderingar inte går in på frågor om konstnärlig kvalitet och att vi följt denna praxis. Mot den bakgrunden försöker vi inte här bedöma i vilken utsträckning de senaste 20 årens kulturpolitik inneburit en konstnärlig förnyelse. Som vi angett i kapitel 2 bör det dock diskuteras om det går att finna former för att i framtiden belysa detta utan att man därför träder den

konstnärliga friheten fömär.

Frågan om kulturpolitisk förnyelse belyses i stor utsträckning under målen om yttrandefrihet 35.21, insatser för eftersatta grupper 35.2.5 och internationella kontakter 35.2.8. Till det kan läggas några ytterligare markeringar. Grundbeloppssystemet för statligt stöd till regionala och lokala teatrar, symfoni- och kammarorkestrar fungerade väl under en expansions- och uppbyggnadstid. Sedan både statens och huvudmännens ekonomi stagnerat har systemets förmåga att stimulera till bl.a. konstnärlig och publik förnyelse enligt allmän bedömning varit otillräcklig. Den förnyelse som skett har haft andra drivkrafter än incitament i bidragssystemet. De konstnärliga ledarna inom teater-, dans- och musikinstitutionema liksom cheferna för andra kulturinstitutioner har avgörande betydelse för dynamiken i utvecklingen.

Utvecklingen i förhållande till målen

De enskilda eldsjälarna står för mycket kontinuiteten också förav men av nyelsen särskilt i det lokala kulturlivet. Staten, som i stor utsträckning arbetar med strukturella åtgärder och generella bidragssystem, är inte den i som första hand kan stödja dessa eldsjälar. Det är kommunerna och i viss utsträckning landstingen.

35.2.7 Äldre tiders kultur

"Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs. I kommentaren till målet markerar departementschefen att kulturlivet aldrig kan formas enbart grundval av de samtida kulturyttringama. Verksamheten inom flera av de konstnärliga uttrycksfonnema bygger till avsevärd del ett arv från tidigare epoker. Bevarandet av den historiska kontinuiteten i den fysiska kulturmiljön måste tillmätas grundläggande betydelse for den enskildes känsla av trygghet och förankring i tillvaron. I arbetet med att bevara och föra kulturtraditioner vidare är det, enligt propositionen, viktigt att insatserna gäller hela samhällets historia och omfattar inte bara den s.k. högreståndskulturen utan också arvet från det gamla bondesamhället, den framväxande industrialismen och de därmed sammanhängande folkrörelsema. Samhällets insatser för äldre tiders kultur får inte begränsas till ett passivt bevarande. Kraftfulla åtgärder måste till för att levandegöra och föra vidare vårt kulturarv. I det arbetet bör föreningar och organisationer spela en aktiv roll. Vi urskiljer tre dimensioner av målet: Historia och traditioner - Den fysiska kulturmiljön - Konstartema iakttagelser

Sambandet mellan de två förstnämnda dimensionerna har blivit starkare under den gångna 20-årsperioden och de har i sin tur blivit integrerade i ett vimer dare samhälleligt sammanhang. Utvecklingen har skett i flera steg. Det första togs 1976 då kulturrninnesvård blev ett ansvarsområde för länsstyrelserna som fick egen kompetens området, samtidigt som en förstärkning av länsmuseemas resurser påbörjades. Det andra steget togs kring mitten av 1980-talet. Då ersattes den tidigare restriktivt klingande tennen kulturminnesvård med begreppet kulturrniljövård. Det manifesterades i 1987/88: 104 prop. Om kulturmiljövård som dels innehöll brett anlagda sektorsmål for områ-

SOU 1995: 85

det, dels samlad reglering av kulturrninnesvården. Ett tredje steg håller for en närvarande att tas. Det rör inriktningen mot en bredare kulturarvssyn som omfattar både de materiella och de immateriella värdena. Ett exempel på denna helhetssyn finns i regeringens uppdrag till Riksantikvarieämbetet RAÄ att handlingsprogram för industriminnesvården och i RAÄ:s sätt att presentera ett i arbetet engagera Nordiska museet, Tekniska museet, Arbetets museum, länsmuseema, den nyinrättade institutionen för industriminnesforskning vid Tekniska högskolan i Stockholm, Riksarkivet samt företrädare för hembygdsrörelsen, fackföreningsrörelsen och industrin. Kulturmiljövården har således successivt utvecklats från att primärt ha handlat om det fysiska bevarandet och levandegörandet av enskilda monument till att omfatta miljön helhet och till ett brett ansvarstagande för historisk kontinuitet och som kulturell identitet. Samarbetet mellan kulturmiljövården och andra samhällsområden som regionalpolitik, jordbrukspolitik, samhällsplanering och turism har samtidigt utvecklats betydligt. Inom kultunniljövården har en decentralisering av myndighetsbeslut successivt skett från RAÄ till länsstyrelserna. RAÄ:s strategiska roll har gjorts tydligare. Medel för kulturmiljövårdande insatser har ökat påtagligt under perioden, även genom anslag inom andra departement. Samspelet mellan kulturmiljövårdens organ och museerna, främst mellan länsstyrelserna och länsmuseema, har inte varit helt okomplicerat och fungeolika väl i olika län. RAÄ har våren 1995 regeringens uppdrag utrett rat frågan och lämnat förslag till en klarare roll- och ansvarsfördelning. Museiområdet har stärkts många sätt sedan 1974. Både staten och huvudmärmen har ökat sina bidrag till länsmuseema. Många statliga museer har eller håller att få nya eller upprustade lokaler. Under periodens första del fick statliga museer också andra resursförstärkningar. Under periodens senadel har de i Ökande utsträckning fått samma sparkrav som annan statlig re verksamhet. Fler specialmuseer har fått statsbidrag. Många kommunala museer har kunnat utveckla sin verksamhet. Frågorna om samlingamas tillstånd och tillgänglighet har allt mer kommit i fokus. Olika insatser har gjorts både av enskilda museer och av museer gemensamt för att utveckla registrering och dokumentation, tillsyn, vård och konservering samlingarna. Museiutredningen fann ändå situationen alarav merande och föreslog en nationell räddningsaktion för kulturarvet museer- Regering och riksdag följde i huvudsak förslaget. Riksdagen anvisade våna. 1995 därför 235 miljoner kronor för ändamålet och regeringen har senare ren godkänt en plan för hur aktionen ska genomföras. Det finns många tecken att allmänhetens intresse för historia och kulturmiljövård ökat. Det har bl.a. tagit sig uttryck i Gräv där du står"-verksamhet, samling kring arbetslivsmuseer, engagemang i hembygdsrörelsen och i olika lokala opinionsgrupper och som intresse for det stora utställningsprojektet "Den svenska historien.

Utvecklingen i förhållande till målen

På arkivområdet har staten formulerat mål för sektorn och fattat beslut om arkivlag grund för fastare struktur för arkivverksamheten. Svensk en som en Arkivinforrnation i Ramsele har byggts Antalet arkiv anslutna till Folkupp. rörelsemas arkivförbund har ökat. I fråga om de konstnärliga kulturarven har nysatsningarna främst gällt klassikerutgivning: Nationalutgåvan av August Strindbergs samlade verk och den musikhistoriska fonogramantologin "Musica Sveciae".

Diskussion Utvecklingen från kulturminnesvård till kulturmiljövård med ett brett ansvarstagande för historisk kontinuitet och kulturell identitet är en betydelsefull förändring till förmån för ett bättre bevarande och användande äldre tiders av kultur. Detsamma gäller den utveckling som skett inom museiområdet och arkivväsendet. Museiutredningen markerade starkt museernas betydelse och möjligheter med bildning som huvuduppgift men gjorde också en rad kritiska iakttagelser som bl.a. ledde fram till förslag om en organisatorisk omstrukturering av framför allt de statliga museerna. Museiutredningens resonemang speglar uppfattningar som delvis finns inom museivärlden, delvis finns bland avnämare och samarbetsparter. Tankegångarna återkom också i den ganska splittrade remissopinionen på utredningens betänkande. Museiutredningen tog upp frågan om balansen i verksamhet museernas mellan å ena sidan insamling och vård och å andra sidan möten med publiken. Utredningen markerade sikt bör fördelas lika mellan att museernas resurser de två huvudtyperna av verksamhet vilket kräver förskjutning till förmån en för det publika arbetet. Förslaget om räddningsaktionen för samlingarna ska därför ses dels som en akutinsats för att komma tillrätta med eftersläpningar dels som en investering i bättre förhållanden som gör samlingarna mer tillgängliga och användbara samt långsiktigt inte allt för vårdkrävande. Museiutredningen pekar också helt kort obalansen inom museisystemet mellan kulturhistoria, konst, natur och ekologi samt teknik. De flesta statliga, regionala och lokala museer är kulturhistoriska museer. Större museer med naturhistorisk respektive teknisk inriktning finns bara i Stockholm, Göteborg och Malmö. Därutöver finns mindre tekniska museer och teknik-naturvetarcentra som de nu ofta kallas samt begränsade inslag av teknik- och naturhistoria och ekologi vissa länsmuseer. De kulturhistoriska museerna tar ganska sällan in frågor om de av naturen givna förutsättningarna och naturvetenskapens och teknikens landvinningar och konsekvenser i sin spegling av människans liv och arbete. Samarbetet mellan de tekniska och naturhistoriska museerna och de kulturhistoriska museerna är begränsat. Regeringen har uppmärksammat problemet och i regleringsbrevet för budgetåret 1995/96 tagit initiativ till ökat samarbete. På bildkonstens område har en utveckling av 683

SOU 1995: 85

samarbetet mellan Statens konstmuseer och museer i andra delar av landet kommit igång. Fortfarande är dock möjligheten att se kvalificerade samlingar av konst mycket änmt fördelade över landet. Museiutredningen gav en ganska kritisk bild av museisystemets brister i fråga att tvärvetenskapliga och tvärfackliga perspektiv, helhetsperom ge spektiv och sammanhang. Museerna möter inte, menade utredningen, allmänhetens intressen och nyfikenhet. Utredningen fann särskilt att museerna

intressen inte alls följer de ämnesmässiga, aka-

inte möter ungdomars som demiska kategorier som museerna ofta representerar. Museiutredningen också kritisk i fråga om de statliga museernas insatvar ser för hela landet. Utställningsaktivitetema är koncentrerade till Stockholm. Den professionella rådgivningen och servicen till landets övriga museer motsvarar inte efterfrågan och behov. Museiutredningen fann att systemet med fem statliga ansvarsmuseer fått mycket begränsad om ens någon effekt och föreslog andra organisatoriska lösningar. Remissinstansema var denna punkt relativt eniga om att förkasta Museiutredningens förslag men hade sedan olika mening om hur den bästa lösningen ut. Ansvarsmuseisystemet, med eller utan modifieringar, hade ser dock de flesta förespråkama. Viktiga insatser både inom arkiv, och kulturmiljövården görs med museer arbetsmarknadspolitiska medel. Insatserna är delvis av strukturell karaktär utsträckning konjunkturanpassade. Det svårigheter i men i stor senare ger fråga om planmässigheten.

35.2.8 Internationella kontakter Kulturpolitiken skall främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränsema. Departementschefen deklarerar inledningsvis att ett levande kulturliv förutsätter öppenhet för impulser från andra kulturmönster än vårt eget. Förändringar i kulturlivet sker i mycket hög grad i en direkt eller indirekt dialog med omvärlden. Samverkan med andra länder vidgar möjligheterna till en kulturell förnyelse. Enskilda och kulturarbetare samt institutioner bör beredas grupper av ökade möjligheter till kontakt med utländsk publik. På samma sätt bör utländska och enskilda konstnärer tillfälle till verksamhet i Sverige. grupper ges Departementschefen markerar också att samhället aktivt måste stödja invandrarna i deras arbete för att upprätthålla och utveckla den kultur de fört med sig hit. Dessa kulturmönster utgör också ett värdefullt inslag i det svenska samhället, som berikar och inspirerar vår egen kulturutveckling. I övrigt innehåller målkommentaren endast en konkret dimension, det 684 traditionella kulturutbytet.

Utvecklingen i förhållande till målen

Vi urskiljer följande dimensioner: traditionellt kulturutbyte andelen svenskt respektive utländskt inom olika verksamheter/medier kultursamarbete genom internationella organ ett mångkulturellt Sverige -

Iakttagelser

I fråga om de internationella kontakterna kan man notera större förändringar under 20-årsperioden framför allt tv-området och i kontakterna med Östeuropa. I fråga om stöd till invandrarnas kulturer har olika åtgärder vidtagits. Sverige har också spelat en aktiv roll i fråga om internationellt kulturpolitiskt erfarenhetsutbyte. Vi har i dag helt andra möjligheter att se utländsk tv och utländska tv-pr0gram än för 20 år sedan. I huvudsak beror det på utvecklingen av satellit- och kabeltekniken. Kulturpolitiska beslut av regering och riksdag som medverkat är dels beslut i mitten av 1980-talet om att tillåta lokala kabelsändningar dels 1991 års beslut om att ge koncession för en marksänd reklamfinansierad tvkanal koncession gick till dåvarande Nordisk Television AB TV4 - en som sedan 1990 sänt över den svenska Tele-X-satellitenö När det som program gäller programutbudet i den avgiftsfmansierade televisionen har inslagen av utlandsproducerade program mer än fördubblats, i veckotimmar räknat, mellan 1973/74 och 1994. I andel av sändningstiden betyder det dock i stort sett samma proportioner i dag som för 20 år sedan. I den tredje marksändande tvkanalen TV4 har en högre andel utländska program i sitt utbud, men bästa sändningstid, prime time, är andelen svenska program ungefär densamma som i den avgiftsfinansierade televisionen. I fråga om film har andelen utländska filmer som visats på avgiftspliktiga biografer minskat kraftigt medan antalet svenska filmer har ökat något. När det gäller premiärvisad film är proportionerna i dag ungefär desamma som for 20 år sedan med mindre än .10 % svenskt bland premiärema. Den nyutgivna skönlitteraturen har i dag ettstörre inslag av utländska översättningar än för 20 år sedan. Då var en av tre böcker översatt i dag är det närmare hälften. Genom att antalet nyutgivna titlar totalt ökat kraftigt under perioden ges det emellertid ut fler svenska titlar i dag än för 20 år sedan. Fonogramstatistiken kan vi inte följa fullt så långt tillbaka. De senaste tio åren tycks andelen svenskt och utländskt i utgivningen vara i stort sett konstant. Med Sovjetstatens upplösning har möjligheterna till kulturella kontakter

med Östeuropa förändrats radikalt. I periodens senare del har därför kontak-

6 Lagen 1985:677 lokala kabelsändningar m.fl. lagar ersattes om som av lagen 1992:2027 om kabelsändningar till allmänheten. Den första lagen trädde i kraft efter tvåårig försöksperiod med s.k. trådsändning. 685 en

SOU 1995: 85

terna med Östeuropa allmänt, samarbetet kring Östersjön och kontakterna

med de Baltiska staterna i synnerhet utvecklats avsevärt. Den Internationella kulturutredningen konstaterar att kulturutbytet med Öst- och Centraleuropa samt u-ländema har förstärkts och utvecklats medan resurserna för utbyte med övriga delar av världen har försvagats. Bl.a har Svenska institutet haft en anslagsutveckling som varit lägre än inflationen. Medan utbytet musikområdet av tradition är ganska omfattande och en del nya insatser gjorts under ZO-årsperioden har utbytet på teaterområdet internationellt sett varit jämförelsevis måttligt. På museiområdet har de internationella kontakterna, genom museernas särart, kommit att utvecklas mycket olika museerna emellan. Resurserna för att genom NUNSKU:s försorg presentera svensk konst i utlandet har varit mycket begränsade. På litteraturens område sker en omfattande översättning till svenska framför allt från engelska språket medan översättning från andra språk och lansering av svenska författare översättning till andra språk har varit betydligt mer genom begränsad. När det gäller att stödja invandrarna i deras arbete för att upprätthålla och utveckla den kultur de fört med sig hit har olika insatser gjorts. Det statliga litteraturstödet innefattar stöd till utgivning av litteratur invandrarspråk. Bidrag har getts till bibliotekens inköp av litteratur invandrarspråk. Kulturtidskiiftsstödet har också innefattat stöd till invandrartidskrifter. Sverige har hela perioden spelat aktiv roll i fråga om det internationella en kulturpolitiska erfarenhetsutbytet. Inom UNESCO har det bl.a. skett inom för de återkommande kulturministermötena. År 1991 beslöt ramen UNESCO:s generalkonferens, grundval av förslag från bl.a. de nordiska länderna, att tillsätta en Världskommission för kultur och utveckling med uppgift att lägga fram en policyrapport om kulturens ställning i världen och dess roll i samhällsutvecklingen. Europarådet har tagit på sig att utarbeta en underrapport om förhållandena i Europa. Sverige medverkar aktivt i fråga om båda rapporterna. Inom Europarådet var Sverige initiativtagare till de länderexaminationer om kulturpolitiken som nu genomförts i ett antal länder, varav Sverige var det andra landet. Både det svenska underlaget, den s.k. Nationalrapporten, och examinatöremas rapport har, som framgått i flera tidigare avsnitt, haft stor betydelse för analys och diskussion av den svenska kulturpolitiken.

Diskussion Det internationella kulturutbytet har under 20-årsperioden knappast utvecklats på ett sätt motsvarar att det har varit ett av de övergripande målen för som kulturpolitiken. En förklaring kan vara det decentraliserade ansvaret. Varje kulturinstitution och organisation svarar primärt för sitt utlandsutbyte. Sär- 686 skilda ñnns bara i begränsad utsträckning att från statliga instanser pengar

Utvecklingen i förhållande till målen

som Svenska Institutet och Kulturrådet. Kostnaderna för utlandsengagemang har stigit påtagligt under perioden samtidigt som många institutioner och organisationer senare år mött åtstramningar i sin ekonomi. I det läget har man haft svårt att prioritera utlandskontaktema.

36 Produktivitet, effektivitet och kvalitet i

kulturverksamhet

36.1 Syftet med kapitlet

I detta kapitel prövar vi några mått hur väl olika kulturverksamheter lyckas. Den begreppsapparat vi arbetar med har företagsekonomiska grunder och kan därför upplevas främmande för kulturområdet. Den kräver ocksom så vissa teoretiska Måtten är abstrakta och går i stor utsträckning resonemang. tvärs hur inom kultursektom är van att tänka. Inte heller mer mot man lättförståeliga mått, produktkostnader, presenteras med någon regelsom vissa försök har gjorts. bundenhet även om I de verksamhetsöversikter Kulturrådet producerar förekommer vissa som relativa mått. Man kan t.ex. studera självfinansieringsgraden för en grupp eller institution, hur utbudet procentuellt fördelar sig inom respektive utom den kommunen eller hur stor andel kostnaderna för verksamheten egna av faller lokaler. Motsvarande mått för varje sektor helhet ges också som som i översiktema vilket möjligheter för de enskilda institutionerna att jämföra ger sig med genomsnittet. De mått i dag tas fram ger dock bara en begränsad som kunskap. Kvalitet talar däremot ofta kulturområdet. Teater, film, man om musik, litteratur och bildkonst värderas regelbundet genom den kritik som formuleras i radio, i dagspress och fackorgan. Försöken att sammanställa dessa värderingar systematiskt till mått professionellt värderad kvalitet är emellertid få. Nästan alla tar del kulturutbudet har en uppfattning om som av kvaliteten i upplevelsen. Men det är också ovanligt att någon frågar efter denna uppfattning. Den upplevda kvaliteten är svåråtkomlig, vilket dock inte är något skäl för att undvika frågan. Vi har tidigare talat att det närmast är oundvikligt att de övergripande om kulturpolitiska målen innehåller målkonflikter. Detta påverkar diskussionen kvantitet, kvalitet, produktivitet och effektivitet. I de konfliktsituationer om kan uppstå mellan produktivitet och effektivitet i en verksamhet finansiesom rad med offentliga medel vi att effektiviteten väger tyngst av de två. Ur menar företagsekonomisk synvinkel kan det vara rationellt att driva en verksamhet så den hög produktivitet. Men kan samtidigt riskera att hamna att ger man kollisionskurs med flera de kulturpolitiska målen. Utan måluppfyllelse blir av aldrig så produktiv verksamhet svår att motivera. en Att från olika utgångspunkter analysera kulturverksamheten är viktigt för den fortsatta utvecklingen i situation då resurserna är begränsade. Inom de en har ska kulturpolitiska mål uppnås samtidigt som den konstnärliga ramar man

SOU 1995: 85

friheten ska värnas. Mått på produktivitet, effektivitet och kvalitet är viktiga styrsignaler som kan fästa uppmärksamhet framgångar och svårigheter. Det gäller bidragsgivande instanser, i minst lika hög grad institutionerna men eller verksamheterna själva. Genom att följa trenden i den verksamheten egna får man signaler vart verksamheten är väg. Utfallet kan diskuteras om i god tid, problem identifieras, utvecklingsutrymme lokaliseras och åtgärder sättas in. Jämförelser mellan olika institutioner eller kan berikande. grupper vara Kanske kan man lära något av den förbättrar sin produktivitet Mått på som hög produktivitet men samtidigt låg effektivitet kan signal bevara en att man höver diskutera sitt uppdrag ytterligare. Mått hög kvalitet kan fakvara en tor som motiverar ökade kostnader för verksamhet. Hög kvalitet och en samtidigt hög effektivitet är den optimala situationen att sträva mot. Ett kapitel av det här slaget blir med nödvändighet ganska teoretiskt. Inte särskilt många studier är gjorda området. Därför kommer vi att lida brist exempel. Innan vi går in på vad som gjorts och vad kan göras går vi som igenom grunderna för den begreppsapparat vi redan vidrört.

36.2 Begrepp och analysmetoder

36.2. 1 Produktivitet

Vi utgår från en ofta använd definition från Statskontoret i korthet har som innebörden att med produktivitet avses förhållandet mellan prestationer och uppoffringar. Produktiviteten utgör alltså kvoten mellan ett mått utförda prestationer och ett mått använda produktionsresurser output dividerad med input. Vad betyder detta i praktiken I klartext kan man säga att produktivitet kan vara kvoten mellan exempelvis antal föreställningar och kostnaden för en teatergrupp eller mellan antalet producerade artikelnummer hos ett skivbolag och företagets kostnader. Men man kan också beräkna kvoten mellan prestationer och produktionsresurser i andra mått än pengar, t.ex. antalet arbetade timmar i verksamheten. Det förra exemplet kallas kostnadsproduktivitet medan det senare kallas arbetsproduktivitet. Produktivitetens mått syftar till att ge en bild i verksamheten. av processen Produktivitetsmätningar av verksamhet kulturornrådet, ofta producesom rar tjänster, kan vara svårt att genomföra. Måtten ifrågasätts ofta på goda grunder. Exempelvis är konstnärlig kvalitet svår att väga in i ett produktivitetsmått även om man i och för sig kan konstruera subjektiv skala en som publik eller recensenter får fylla Produktiviteten styrs inte endast av beslut i den verksamheten. Även egna om allt görs identiskt vis under två jämförda år kommer data antagligen att

Produktivitet, effektivitet och kvalitet i kulturverksamhet

visa sänkt produktivitet. Detta har att göra med totalekonomin i landet, centrala löneavtal. Samtidigt kan kulturverksamheten inte rationaliseras i t.ex. utsträckning allmän vamproduktion. Denna ekonomiska olägensamma som het delar kulturverksamheten med annan änsteproduktion. Om arbetar med att mäta produktivitet bör man ta fram ett antal mått man eller indikatorer produktivitet och sedan väga samman dessa till ett totalmått. Om jämförelsen görs över tid bör fast penningvärde användas. Sammanvägningen kan antingen göras som vägda tal eller genom att maxvärdet bland måtten väljs. Produktivitetsmåtten kan indexeras, vilket innebär att sätter utgångsvärdet till 100 och därefter uttrycker alla andra jämförelseman tal i detta basvärde. I praktiken är det svårt att i en utvärdering av procent av detta slag genomföra sådana mångfacetterade mätningar olika verksamhetsornrâden. Vi nöjer oss här med att informera om metoden. Produktivitetsförändringar redovisas enklast genom att man anger den procentuella förändringen mellan två år. Vill man jämföra produktivitetsutvecklingen mellan olika kulturinstitutioner eller grupper inom ett konst- eller verksamhetsområde för varje jämförelseår beräkna produktivitetskan man skillnad mellan fronten den mest produktiva teatern eller orkestem och alla Övriga. Genom denna mätning för olika år kan man se hur olika att upprepa enheter förändras gentemot de övriga. Man kan också se hur den mest produktiva utvecklas produktivitetsmässigt i jämförelse med alla andra enheter. Produktivitet och effektivitet blandas ofta samman. Vi har redan nämnt att produktivitet är relaterat till Effektivitet däremot är relaterat till processen. resultatet eller måluppfyllelsen.

36.2.2 Effektivitet

Även för effektivitet finns ofta använd definition från Statskontoret somi en korthet har innebörden att med effektivitet menar förhållandet mellan de man effekter eller resultat uppnåtts måluppfyllelsen och uppoffringarna som kostnaderna. Resultatet i form sålda böcker eller biljetter till en föreställning t.ex. av divideras här med kostnaderna för verksamheten eller antalet arbetade timmar. Parallellen med ovanstående resonemang om produktivitet är uppenbar, sameffektivitetsmåttet fokuserar mottagare medan produktivitetsmåttet tidigt som har fokus på utbudet. svårigheterna är typ i båda fallen. Till mått av samma

effektivitet bör också räkna uppskattning kvalitet i verksamheten

man av relaterad till ekonomiska eller personella resurser. Att inom ramen för kulturutbud hög kvalitet, den upplevs av såväl verksamhet presentera ett av som professionella bedömare publik eller deltagare, är ett mål i sig. Oftast som saknas dock detta slags mått i uppföljningar. Andra exempel på effektivitets- 691

SOU 1995: 85

mått, som också sällan använts, är mått i vilken utsträckning lyckats man nå nya publikgrupper relaterat till insatta resurser. Effektivitetsmåttet är ett mått måluppfyllelse. Nu kan också tala man om inre och yttre effektivitet. En enkel bild skillnaden av mellan dessa begrepp är att inre effektivitet pekar att gör saker rätt, vilket närmar måttet till man produktivitet, medan yttre effektivitet visar i vilken utsträckning gör rätt man saker. Andra termer som används är teknisk effektivitet respektive allokeringseffektivitet. Det senare av dessa båda begrepp har starkt samband med efterfråganstyming ska användas för producera det kon- - resurserna att sumenten önskar i den utsträckning som behövs, varken mer eller mindre. En högre grad av allokeringseffektivitet i kulturverksamheten efterfrågas i dag av kommunerna som anser att högre grad avnämarstyming de en av av t.ex. regionala kulturinstitutionernas verksamhet önskvärd. vore Att förstå skillnaden mellan produkt och produktivitet är i regel inte svårt. Däremot är det inte ovanligt att begreppen effekt och effektivitet blandas sarmnan. Effekt är ett absolut mått, ett uppmätt tal. Effektivitet är ett relativt begrepp där uppnådda effekter relateras till insatta resurser.

36.2.3 Effekt och orsakssamband

Kulturpolitiken syftar till att åstadkomma olika effekter hos individen eller i samhället. Vi har redan berört begrepp som besök och besökare. Båda dessa mått är ett slags effektrnått. Effekter kan ha inträffat grund av en kulturpolitisk åtgärd, kan men man

aldrig utgå ifrån ett absolut orsakssamband. Åtgärden kanske inte har lett till

den uppmätta effekten, men skapat förutsättningar för att påskynprocessen das. Men effekten kan också ha orsakats av andra förändringar, t.ex. i omvärlden. Det kan också finnas ett samband mellan åtgärd och effekt, men vara osäkert om i vilken riktning sambandet verkar. Det samband man i regel önskar sig är att åtgärden, och bara åtgärden, direkt resulterar i den uppmätta effekten deterministisk kausalitet. I fråga om samhällsförändringar är det sällan fallet. Man får ofta nöja sig med sannolik kausalitet, vilket innebär att åtgärden varit nödvändig, inte men ensam tillräcklig, för att skapa. Men det är också vanligt att åtgärd och effekt inte har något direkt samband utan båda påverkas i praktiken andra, av bakomliggande, variabler.

Produktivitet, effektivitet och kvalitet i kulturverksamhet

3 6 2 4 Produktkostnad . . Produktivitet respektive effektivitet är relativa mått vars värde i sig inte säger läsaren något. Det är först då de sätts in i ett sammanhang och jämförs över tid, mellan olika verksamheter eller annat sätt som de kan användas ett begripligt sätt. Ett komplement är därför begreppet produktkostnad som innehåller ingredienser effektivitet och produktivitet men i form av samma som det inverterade värdet. Principen är den att man fördelar produktionskostnaden, uttryckt i eller arbetad tid olika typer av resultat av pengar verksamheten. Kostnaderna kan knytas till utbudsrelaterade eller efterfrågerelaterade mått. 1 I rapporter från expertgruppen for studier i offentlig ekonomi ESO ett par har begreppet produktkostnad diskuterats Man syftade i den första rapportill få fram användbara mått för jämförelser mellan olika produkten att tionsornråden inom offentlig förvaltning i syfte att identifiera områden med högt kostnadsläge för analys och åtgärder. Mått är framtagna på såväl makronivå rnikronivå dvs. för jämförelser kulturområden emellan och som för detaljerad analys särskild enhet inom ett kulturområde. av en Måttet produktkostnad är kanske det mest tillgängliga och lättförståeliga av de olika mått används i det följande. Produktkostnadsmått kan vara av som typen:

På bibliotek: kostnad per öppettimme boklån kostnad per kostnad per låntagare kostnad per besök årsverken l 000 aktiva lånekort per

På teater: - kostnad per uppsättning kostnad per föreställning - - årsverken per speldag kostnad per såld biljett -

36.2.5 Utbud och efterfrågan

På traditionell varumarknad tenderar det ett kraftfält mellan utbud en att vara och efterfrågan strävar mot balans. På kulturområdet råder ofta obalans som

1 Produktkostnaden "kostnad föreställning" blir ett produktivitetsmått per uttrycker det föreställningar per satsad miljon". om man som 2 Ds Fi 1987:10: Produktionskostnader för ojfentliga tjänster samt kulturstöd Ekonomisk teori och svensk verklighet. 693 Ds 1994:16: Varför

SOU 1995: 85

mellan utbud och efterfrågan. Det förekommer såväl förhållandet utbudet att är större än efterfrågan som att publiken vid ett tillfälle inte kan erbjudas utbud i tillräcklig utsträckning "utsålda hus". Men det kan också önsk- - vara värt att kulturutbud av ett visst slag ska finnas tillgängligt själv utan att man direkt utnyttjar detta. Vi kallar det för kulturens optionsvärde. I verksamheter där en stor offentlig subventioneringsgrad förutsättär en ning för efterfrågan kan man i ganska stor utsträckning påverka utbudet medan det är väsentligt svårare att påverka priskänsligheten hos medborgarna. Uppstår kö för att komma i åtnjutande kulturaktivitet kan den av en regleras genom ökat utbud -till högre samhällskostnader eller ökade genom biljett- eller entréavgifter med ökade privatutgifter eller minskad efterfrågan till följd. I ett kraftigt sarnhällssubventionerat system är justeringar förhållandet av mellan den offentliga och den privata utgiften ofta känslig balansgång. En en liten förändring av den offentliga subventioneringsgraden från 85 % till t.ex. 80 % kan exempelvis leda till att ett biljettpris måste öka med 50 % utan att det avskräcker publiken. Annars går ekonomin inte längre ihop. Kanske måste priset öka mer, alla andra villkor oförändrade. Då har byggt in man en toleransnivå för en publikminskning. Man kan konstruera ett stort antal mått påutbud och efterfrågan olika kulturområden. Det är emellertid viktigt att komma ihåg sådana mätningar att måste värderas med förnuft. Ett stort antal föreställningar teater kan en skapa möjlighet för en stor potentiell publik, kan samtidigt verka men avskräckande publiken om salongen ekar torn och blir trögapplåderad. Publiken kan å andra sidan inte gärna bli större än befolkningsunderlaget, även om det finns exempel det för t.ex. festivaler, konsert spelas på om en en liten ort i glesbygd. Publikstorleken är också beroende av repertoar, marknadsföringsinsatser, salongsstorlek och andra faktorer. Prestationen eller beskrivningen av utbudet innehåller vidare olika dimensioner. Det handlar inte bara om att låna ut böcker eller på frågor på biblioteket svara utan också att vänlig, uppmuntrande och tillförlitlig så helhetsintrycket blir vara att positivt. Speciellt om man inte kan besvara fråga eller sälja biljett kan en en bemötandet ökad betydelse för totalbilden.

36.3 Genomförda studier

av produktkostnader och produktivitet

Vid den genomgång sekretariatet gjort mått produktivitet, effektivitet av och produktkostnader har vi funnit sådana. I de ovan nämnda studierna av ESO gör man ett antal jämförelser flera olika kulturområden. Man visar att statistik finns tillgänglig men att den inte utnyttjas för att ta fram detta slags

Produktivitet, effektivitet och kvalitet i kulturverksamhet

mått. ESO har gjort alla produktkostnadsberäkningar i fast penningvärde för att eliminera inflationseffektema. Enligt ESO:s beräkningar har produktkostnaderna för ett boklån inom bokbiblioteksväsendet ökat med närmare 20 % mellan 1985 och 1991, eller från 32 kronor till 38 kronor utlånad bok. Men kostnaden för att hålla per biblioteket tillgängligt har inte ökat i motsvarande grad 1985 kostade en öppettimme 69 000 kronor och 1991 var kostnaden 72 000 kronor en ca ökning med 4 %. Kostnaderna för museibesökarna har också ökat. Mättillfällen ligger här 1982/83 och 1991. Kostnaderna besök harökat med 72 % eller från per 64 kronor till 109 kronor. Det föreligger emellertid stora skillnader mellan statliga och kommunala och länsmuseer. Medan de kommunala museer har kostnadsökning från 92 kronor till 95 kronor per besök, museerna en eller med 3 %, har de statliga ökat kostnaderna från 103 kronor till museerna 221 kronor besök, dvs. med 114 %. Länsmuseerna som 1984 hade de per högsta besökskostnadema har förändrats från 125 kronor till 164 kronor vilket innebär ökning med 32 %. Variationen inom gruppen är dock stor. en Det finns kostnad besök ökat från knappt 60 kronor till museer vars per närmare 500 kronor tio år medan andra haft kostnadsökningar från drygt

60 kronor till 100 kronor. Ibland vänds utvecklingen till det bättre. Det finns kammarorkestrar vars kostnader konsert ökat med något tiotal procentenheter men där kostnaden per per besök faktiskt minskat. Vi återfinner i ESO:s rapporter motsvarande stora variationer i produktkostnader på teaterområdet. Genomsnittskostnaden föreställning ökade per med drygt 50 % mellan 1983/84 och 1991/92 och kostnaden per besök ökade med 70 %. Variationen mellan de enskilda institutionerna är dock

mycket stor. Teaterkostnadsutredningen nöjde sig inte med att studera produktkostnader

utan valde att arbeta med produktivitetsbegreppet.3 Man har gjort flera olika

beräkningar bl.a. väger samman olika slags produktivitetsmått och man som arbetade med långa tidsserier. Ett problem med utredningens rapport är emellertid arbetar med totalsiffror för hela sektorn. Det är begripligt att man med de långa tidsseriema velat skapa överblick, men variationer att man institutionerna och till följd att institutioner kommit till går mellan av nya

dessa produktivitetsmått har dessutom lineär anpassning4 av

förlorad. I en data skett förtar den variationen uppåt och nedåt mellan åren som sanna information i sig är värdefull och väcker frågor. Vi menar att detta slags som

3 SOU 1991:71: Teaterns kostnadsutveckling 1975-1990 med särskilda studier Operan, Dramaten och Riksteatern. Betänkande av Teaterkostnadsav utredningen. 4 Man har rät linje till de enskilda årens resultat elimigenom att anpassa en och dalar i utvecklingstrenden. Linjens lutning blir det som nerat toppar utvecklingstrend. 695 man tolkar som

SOU 1995: 85

sektorsanalys också behöver göras, men att det kanske är det andra steget i en kedja. Först bör man analysera institutionerna var för sig. Vi återkommer nedan till ett sådant försök. Det är viktigt att man inte utifrån produktkostnads- och produktivitetsutvecklingen drar förhastade slutsatser verksamheten är välskött eller ej. om Bakom förändrade siffror ligger ofta många faktorer. En del är sådana som man i verksamheten inte kan påverka, andra beror på medvetna politiska beslut om ändrad verksamhetsprofil, ökade eller minskade satsningar osv. Produktkostnadsnivån och förändringar i den bör framför allt ses som signaler om behov av fördjupad analys.

36.4 Ett försök att pröva mått

produktivitet och

effektivitet i teaterverksamhet

Vi har tagit teaterinstitutionerna till utgångspunkt för genomräkning en av olika slags mått produktivitet och effektivitet. Beräkningarna uttrycks såväl i termer av pengar som arbetsinsats årsverken. Ytterst handlar det, i vårt försök, om att vi tagit till information står till buds i befintlig vara som statistik. Vi har som mått på produktionen använt antalet uppsättningar respektive föreställningar. Antalet uppsättningar är ett mått vilken som grovt anger valfrihet publiken har. Antalet uppsättningar sätter också gränser för variationen i utbudet, även många uppsättningar inte är någon om ensamt garanti för mångfald. Antalet föreställningar innebär ett annat mått valfrihet av för publiken. Många föreställningar besökarna möjlighet att påverka ger tidpunkten för sitt besök, även det inte heller finns absolut samband. om ett Som mått på effekter har vi använt oss av antal besök publikens storlek. Att publikstorleken är ett naturligt mått för teaterinstitution är uppenbart, en men man måste beakta att förutsättningarna kan variera från plats till plats beroende befolkningsunderlaget. Att använda spelintäktema mått på som en effekt kan naturligtvis diskuteras. Vi har ändå tyckt att det kunde vara av intresse att pröva samtliga dessa mått. Det skulle behövas kompletterande mått för att ge detta slags beräkningar de rätta nyanserna. Vi har t.ex. inte kunnat väga in faktorer kvalitet eller som kulturpolitiska ambitioner i termer av särskilda satsningar målgrupper som bam och ungdom, invandrare eller funktionshindrade. Teaterverksamhet är personalintensiv, men lokalkostnaderna har under senare år ökat och blivit en tyngre post i teaterinstitutionemas ekonomi. Det betyder att kostnader i kronor och årsverken kan delvis olika resultat när ge produktivitet och effektivitet beräknas.

Produktivitet, effektivitet och kvalitet i kulturverksamhet

Den redovisning vi gör skiljer sig från den som Teaterkostnadsutredningen presenterade genom att siffror redovisas för varje enskild institution och att någon lineär anpassning av utvecklingen inte skett. Vi väljer att titta de toppar och dalar som kurvorna kan erbjuda. För att begränsa mätpunktema har vi i gengäld valt vart tredje år. Mellan dessa mätpunkter anpassar vi linjema. Det betyder att det teoretiskt kan finnas fler och annorlunda avvikelser mönstren än de redovisar. Vår poäng är dock inte att skildra alla variationer mellan åren utan att visa att sådana variationer faktiskt förekommer. Läsaren av produktivitetsanalyser kan annars lätt tro att utvecklingen är mycket jämnare än vad den är och att den går samma håll hela tiden. Det ger en förenklad bild av utvecklingen. Ingen institution känner igen sig i materialet och intresset för att använda informationen kan bli svagt. Vi har också beräknat produktkostnader för teaterverksamheten. Dessa skiljer sig inte ifrån de beräkningar som presenterats av ESO tidigare. Men vi har fler mätpunkter och använder också fler olika mått för att illustrera utvecklingen. I alla beräkningar har 1994 års priser använts alla kostnader. Samtliga beräkningar omfattar drygt 30 teaterinstitutioner och startar 1973/74 eller teaterns startår med nedslag vart tredje år. I figurerna illustreras utvecklingen för de tre nationella teaterinstitutionerna Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern samt för tre exempel regionala teaterinstitutioner från olika platser i landet med olika slags utbud och som varit verksamma sedan mitten av 1970-talet. Hela materialet finns presenterat i den särskilda tabellbilageskriften. Detta avsnitt är ett led i en metodutveckling, inte en utvärdering av enskilda teaterinstitutioner. Vi har valt teaterområdet eftersom måtten där är lätta att förstå och att man detta område har relativt långa tidsserier. Totalt genom har vi genomfört fyra produktivitetsanalyser och lika många effektivitetsanalyser, dvs. sammanlagt åtta analyser för varje teaterinstitution. Att redovisa samtliga här, där syftet är att visa på en möjlig metod, är inte meningsfullt. Vi har därför valt ut exempel som särskilt tydligt illustrerar kontentan av respektive analys. Vi ser det inte som vår uppgift att här in en detaljerad genomgång de enskilda institutionerna. Samtidigt har vi velat visa att av mycket av nyanser går förlorade om man uteslutande arbetar med lineär anpassning av resultaten. De enskilda institutionerna skiljer sig mycket och det kan vara stor variation mellan åren. För att kunna föra en konstruktiv diskussion inom verksamheten behövs såväl de detaljerade bilderna som analysen av den inneboende trenden. Observera således att urvalet av bilder är exempel, inte val som gjorts för att belysa något speciellt diskutabelt förhållande.

SOU 1995: 85

36.4.1 Antal uppsättningar per insatt krona respektive årsverke

Alla institutioner visar variation i sin produktivitet. Operan i Stockholm är speciell genom att den är en repertoarteater där en instudering kan finnas med i programmet under många år. Uppsättning betyder därför i detta sammanhang "visad uppsättning inte nyinstudering. Motsvarande kan förekomma mellan två spelår andra teatrar men hör dock till undantagen. Operan i Stockholm uppvisar variation mellan åren i antal uppsättningar/satsad krona. Man visar som mest 25 % produktivitetsminskning vid våra åtta mätpunkter men avslutar perioden med två år av produktivitetsökningar.

Diagram 36.4.1 Indexerad produktivitet i termer av uppsättningar per satsad krona för Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern.

140 -. 120 .- 100 -. D Operan 8 0 . - O Dramaten 6 0 . . . :O: Riksteatern 40 .- 20.

- -

Källa: Tabell 36.4.1a

En förklaring till produktivitetsvariationer skulle teoretiskt kunna vara att en premiär skjuts upp eller att ett nyinstuderat verk får tas ur repertoaren och ersättas med fler föreställningar av ett bredare verk grund av svagt publikintresse. Dramaten har också variation sett över tid. Den sista mätpunkten tyder på en kraftig produktivitetsminskning närmare 50 procentenheter, men skälet skulle teoretiskt kunna vara att man haft många succéproduktioner som kunnat behållas länge repertoaren.

Produktivitet, effektivitet och kvalitet i kulturverksamhet

Riksteatern hade mellan 1979/80 och 1991/92 en produktivitetsminskning i antal uppsättningar per satsad krona 80 procentenheter, men trenden har därefter vänt och produktiviteten har ökat något. Diskussioner om skälen till förändringar förs inte här eftersom vi framför allt är ute för att pröva olika mått och redovisningssätt. Analysen ska först och främst ske, och sker, inom varje institution. Det är där, och bara där de faktiska förklaringarna till förändringar kan sökas. Att i lämpliga intervall göra en samlad belysning för alla teaterinstitutionema är bl.a. en uppgift för Kulturrådet.

Diagram 36.4.2 Indexerad produktivitet i termer uppsättningar per av årsverke för Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern.

140 .- 120 .- 100 -- -DÃOperan 80 .- :OÃDIamaten 60 .- -O--Riksteatem 40 .L

20 .. 0 :

Källa: Tabell 36.4.2a

Beräknas produktiviteten i termer av uppsättningar per årsverke för de tre institutionerna blir mönstret i stort sett detsamma. Variationerna är dock mindre. Vi ger avslutningsvis ett exempel en motsvarande analys för tre regionala teaterinstitutioner. De visar motsvarande skillnad mellan beräkningar grundade på årsverken och pengar, i bild visar vi bara exempel hur olika utvecklingen kan te sig i termer av årsverken. Den penningbaserade analysen uppvisar större variationer. Två av institutionerna har pendlat uppåt och nedåt medan den tredje uppvisar en brant fallande kurva.

SOU 1995: 85

Diagram 36.43 Indexerad produktivitet i termer av uppsättningar per årsverke för tre regionala teaterinstitutioner.

140..

120-.

Z I

100-. . 0 0 ° .___,_._0 I A ./ . 80.. / . ° B . 60.- C 40-- O 20-- 0--$ TQRQ. 0 J l I | I 2 l O M D O N N C6 1 i i Q Q Q Q Q Q Q Q °° ° ° ä 8 ä S S ä 8

Källa: Tabell 36.4.3aTabell 36.4.2a

36.4.2 Antal föreställningar per insatt krona respektive årsverke

Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern ger i dag färre föreställningar per satsad krona än för 20 år sedan. Detta har påtalats av Teaterkostnadsutredningen som visade att teaterns kostnadsutveckling varit högre än prisutvecklingen uttryckt i KPI. Det betyder att en kostnadsjämförelse där KPI använts som omräkningsfaktor avspeglar detta. Produktivitetsminskningen har emellertid inte varit lika för de tre scenerna. Medan Operan klarar perioden med en produktivitetsminskning med ca 35 procentenheter har Riksteaterns produktivitet mätt på detta sätt minskat med närmare 60 procentenheter. Det förekommer rörelser både uppåt och nedåt, men de är inte lika tydliga som då måttet beräknades antalet uppsättningar.

Produktivitet, effektivitet och kvalitet i kulturverksamhet

Diagram 36.4.4 Indexerad produktivitet i föreställningar termer av per satsad krona för Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern.

l 00

D Operan 60 -Oá- Dramaten 40

I #0- Riksteatern

20 --

0 - :

Källa: Tabell 36.4.4a

Beräknas produktiviteten baserad årsverken istället för kostnader är trenden ungefär densamma, men minskningen är mindre brant. Dramaten har haft relativt små variationer från utgångsvärdet mätt detta sätt. Vi visar ett exempel detta nedan för tre regionteatrar. De tre regionteatrarna uppvisar sinsemellan mycket olika mönster. Två av dem uppvisar stora svängningar med markerade topp- och bottenår medan den tredje visar en kraftigt nedåtgående kurva, något säkert har sin som förklaring i identiñerbara händelser inom teatern.

SOU 1995: 85

Diagram 36.4.5 Indexerad produktivitet i termer av föreställningar per årsverke för tre regionala teaterinstitutioner.

140 -y-

120 / -. . 100

-l-

:yz:

j

7°

20- . o%.

Källa: Tabell 36.4.5a

36.4.3 Publik insatt krona respektive årsverke per

På sätt vi illustrerat produktivitet fyra olika sätt har vi tagit samma som fram några tänkbara indikatorer effektivitet. Effektivitet är självklart att nå publik, men det kan också vara att ofta visa sina föreställningar utanför en hemmascenen eller att spela många uppsättningar för barn och ungdom utan att det i sig några större publiker. För att illustrera måttet effektivitet genererar publik i förhållande till kostnad och arbetsinsats. har vi här valt att se Man når inte den publik i dag som man gjorde per insatt krona för 20 år sedan. Operan i Stockholm når hälften så stor publik till samma kostnad och Riksteatern litet drygt en fjärdedel så stor publik. Observera att Riksteaterns uppdrag har förändrats under perioden bl.a. genom att de regionala ensemblema har blivit självständiga teaterinstitutioner i sina respektive län. I jämförelse med utgångsåret uppvisar alla tre regionteatrarna i våra exempel effektivitetsminskningar. Vi illustrerar mönstren i bilderna nedan.

Produktivitet, effektivitet och kvalitet i kulturverksamhet

Diagram 36.4.6 Indexerad effektivitet i publik satsad

termer av per krona för Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern.

l 00

8 0 . .

-D-j Operan 6 0

--O-- Dramaten 40 -+- Riksteatern

2 0 . .

0 :

Källa: Tabell 36.4.6a

Diagram 36.4.7 Indexerad effektivitet i publik satsad

termer av per krona för tre regionala teaterinstitutioner

160 . 140 ° .. 120 .. 100 -. . ° 80 -o a I I 60 0 -- 0 C I O 40 / . $, .. .__._ g-ç-O "| ,S. 20 -. 0 : : : : : : 4. : : : ä l O m 0 ox N N m 1 l l oo oo oo oo 0x O O O X X D X X X X X X X X V O N In OO v-t -1 N V l l X oo oo oo Ox O O ON ON ox ON O ON O Ox Ch Ox O vä vä :l t 1 I-i v-l I-l 1 I1

Källa: Tabell 36.4.7aTabell 36.4.6a

SOU 1995: 85

Motsvarande analys relaterad till antal årsverken visar en flackare och mindre dramatiskt utveckling.

36.4.4 Spelintäkter krona respektive årsverke per

För att illustrera frågan institutionemas bidragsberoende har vi också om relaterat deras spelintäkter till bidragen från det offentliga. Ur strikt företagsekonornisk synvinkel skulle även detta mått kunna kallas ett mått på effektivitet, i detta sammanhang blir en sådan etikett inte relevant men eftersom självfinansiering inte är ett uttalat kulturpolitiskt mål. Analysen visar att såväl Operan Dramaten har ökat sin självsom fxnansieringsgrad mätt detta sätt. Särskilt Dramaten har i dag en betydligt bättre balans mellan offentliga insatser och spelintäkter än för 20 år sedan. Riksteatern har däremot kraftig minskning av sina intäkter för föreen ställningarna jämfört med läget 1973/74. Självfinansieringsgraden har i denna bemärkelse minskat med än 50 procentenheter. Vi visar detta i figuren. mer För de tre regionala exemplen tydliga variationer år från år. Men i syns slutar 1993/94 i närheten den punkt där man befann sig i stort sett man av mitten av 1970-talet. Självñnansieringsgraden kan påverkas dels höjda biljettpriser, dels genom ökad publiktillströmning inom ramen för salongens kapacitet eller genom en föreställningar inom spelplanen. Därför säger måttet självatt extra ryms finansieringsgrad ingenting hur man lyckats uppfylla sina mål med om verksamheten. Mått den här typen behöver relateras till effektivitetsmåttet av beskrivits under 36.4.3 eller andra effektivitetsmått som kan utvecklas i som framtiden.

Produktivitet, effektivitet och kvalitet i kulturverksamhet

Diagram 36.4.8 Indexerad självfinansieringsgrad i termer av biljettintäkter per satsad offentlig krona för Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern.

l 80 °/° 1 60 l 40

Kun/D

120 -DZ Operan l OO :O: Dramaten 80 a Riksteatern 60 °°° 40 20 0 2 : f : : : : : : : . 1 l O m O ON N öl m v l l OO OO OO 00 G ON O O ä E a ä E a 2 2 ä ä t l l 00 OO OO O CN ON O ° S 2 i 2 2 i 9 2 2

Källa: Tabell 36.4.8a

36.4.5 Produktkostnader på teaterområdet

Genom att beräkna mått produktkostnad förbättrar man möjligheterna att göra jämförelser över tiden och mellan de olika teatrarna. Genom styckkostnadsberäkningar får man fram mått som är relativt storleksoberoende. Det går att ta fram en mängd olika mått med hjälp av befintlig statistik. Vi har nöjt oss att exemplifiera med kostnad per uppsättning, föreställning respektive besök. Vi har dessutom tagit fram utvecklingen av antalet föreställningar per uppsättning, antal besök per uppsättning och antal besök per föreställning. När vi beräknat uppsättningskostnaderna har vi inte kunnat basera en sådan beräkning på enskilda produktioner utan fått nöja med att fördela oss teaterns totala kostnader det antal uppsättningar man uppgivit sig spela under ett år. För en repertoarteater kan det då handla om att uppsättningskostnaderna slås ut över en längre period än för andra institutioner. En enskild uppsättning har initiala kostnader, för repetition, kostymer, scenografi m.m., samt spelkostnader som består av de kostnader som är förknippade med själva föreställningsperioden. Vi kan till att börja med konstatera att det är ovanligt att en teater klarar av att göra en uppsättning till en kostnad som understiger l miljon kronor. En repertoarscen kan hålla en lägre uppsättningskostnad, räknat detta vis, än

SOU 1995: 85

byter uppsättningar varje spelår. Å andra sidan blir jämförelsen en scen som mellan repertoarscenen och en annan scen inte riktigt rättvisande. En beräkning av uppsättningskostnaden som projektkalkyl beräknad från instudering till sista speldag skulle här ge en mer korrekt grund för jämförelser eftersom repertoarscenen får räkna in samma uppsättning flera gånger i statistiken. Högsta genomsnittskostnad per uppsättning har Norrlandsoperan med en kostnad drygt 15 miljoner kronor per uppsättning, vilket är en kraftig kostnadsökning sedan de inledande åren då uppsättningskostnaden i fast penningvärde låg runt 3 miljoner kronor. Även Göteborgs Musikteater har uppsättningskostnader på över 10 miljoner kronor. Man har vissa år t.0.m. närmat sig 15-miljonersstrecket. Operan i Stockholm har en uppsättningskostnad ca 6 miljoner kronor. Då bör man emellertid hålla i minnet att det rör sig repertoarscen varför det för Stockholmsoperan handlar om få om en nyinstuderingar under ett verksamhetsår och siffran därför får annan karaktär. Måttet kostnaden per föreställning är beroende av sambandet mellan fasta och rörliga kostnader. En uppsättning som kan spelas under lång tid kan fördela även höga initialkostnader ett sådant sätt att föreställningskostnaden blir relativt låg. Om uppsättningen spelas gånger betyder emellertid inte det att alla kostnader minskar. Med en relativt stor andel fast anställda har institutionen kostnader för sin personal oavsett föreställningsverksamheten. I måttet kostnad per föreställning ligger Operan i Stockholm högst med en föreställningskostnad som ökat från drygt 650 000 kronor till närmare l miljon kronor i 1994 års penningvärde. Norrlandsoperan och Göteborgs Musikteater har kostnadsutveckling ungefär halva dessa summor. Så en gott alla länsteatrar har ökat sina kostnader per föreställning men det som finns några undantag. Västmanlands länsteater är ett. Föreställningskostnaden har där än halverats sedan mitten av 1980-talet från 125 000 kronor per mer föreställning till knappt 60 000 kronor. Ett annat exempel är länsteatern i Dalama. Våra beräkningar visar vidare att kostnaden per besök har ökat för så gott alla teaterinstitutioner. På många håll ligger i dag kostnaden på över som 1 000 kronor besök. Norrlandsoperan har kostnad de senaste åren per en legat runt 2 000 kronor per besök. Kostnadsutvecklingen har annars som varit från runt 300 kronor per besök till drygt det dubbla. Besök per uppsättning på teatern är ett mått som kan variera dels genom skiftande publikintresse, dels genom att man arbetar med salonger av olika storlek. En teateruppsättning spelas senare år för mellan 2 000 och 7 000 besökande under ett spelår. Detta är stor skillnad i jämförelse med periodens början då det var vanligt med 7 000 besökande eller mer. Ett alternativ till detta mått skulle kunna att beräkna teaterns beläggningsgrad under spelvara perioden. Man måste då väga in uppgifter om den potentiella besökskapaciteten i form salongens storlek. Vi har inte haft tillgång till sådana mått utan av kan här bara peka möjligheten.

Produktivitet, effektivitet och kvalitet i kulturverksamhet

Ytterligare ett produktkostnadsmått kan studeras är antalet årsverken som uppsättning. Även i detta mått kan vi betydande variation mellan per se en olika institutioner, men också inom en och samma institution över längre en tid. Någon entydig tendens i resultaten finns inte. Till sist har vi studerat antalet föreställningar uppsättning. Många per teaterinstitutioner tycks spela sina uppsättningar i genomsnitt ca 50 gånger. Med ett undantag spelas ingen uppsättning mindre än 20 gånger. Det gäller dock inte Operan i Stockholm som är en repertoarscen och därför i genomsnitt framför sina föreställningar sex gånger per år men i gengäld har dem uppe spelplanen under mycket lång tid. Riksteatern ligger något under det vanliga genomsnittet med 27 föreställningar per uppsättning.

36.4.6 Ökad publik eller ökad delaktighet

Vi har hittills talat om mått efterfrågan som är beräknade ur institutionemas perspektiv dvs. sålda biljetter och besökande. Ytterst behövs emellertid en koppling till data också populationsnivå. Åstadkommer i praktiken man några förändringar i kultur- eller medievanor för olika grupper av befolkningen eller är det ungefär samma individer deltar och påverkar eftersom fråganstatistiken genom att förändra sitt beteende Vad kostar det att vinna ytterligare l eller 10 % av befolkningen till ett konstområde Det är naturligtvis förenat med betydande osäkerhet att peka samband mellan en offentlig insats å ena sidan och en förändring av befolkningens benägenhet att utöva en eller annan kulturaktivitet å andra sidan.

36.4.7 Sammanfattande iakttagelser

Syftet med de ovanstående avsnitten har varit att presentera en tänkbar väg för metodutveckling. Vi gör inte anspråk på att ha genomfört fullständiga produktivitets- eller effektivitetsanalyser. Vi menar att man måste vidare med resonemangen och söka ytterligare mått måluppfyllelse där också de mer immateriella egenskaperna vägs in. Kan mått av det slag vi beskrivit i kapitlet nytta för kulturområdet vara av Vi menar att svaret måste bli jakande. Vi menar att de olika mått som vi här visat prov kan vara en hjälp både i den interna diskussionen och i budgetoch resultatdialogen med de offentliga bidragsgivama. De övergripande, lineärt anpassade produktivitets- och effektivitetsmåtten är en hjälp för de övergripande diskussionerna kring vart utvecklingen ett helt område är väg. Att studera de rörelser uppåt och nedåt som sker mellan åren kan utvara gångspunkten för att identifiera såväl lyckade satsningar som problem.

SOU 1995: 85

Ett exempel en fråga man kan ställa sig rörande effektivitet är om en resursomfördelning som leder till att färre föreställningar spelas, men att en tv-överföring i stället blir möjlig i arbetsschemat kan vara något att överväga. Publikbortfallet kan bli några hundra eller något tusental, men möjligheten att nå en ny publik via tv kan kompensera detta flerfaldigt. I jämförelser mellan olika institutioner måste man sträva efter att materialet är jämförbart från alla berörda. Det gäller redovisning av administrativa kostnader, lokalkostnader m.m. Erfarenheter från våra analyser pekar på att institutionerna tycks ha olika sätt att belasta sin verksamhet med denna typ av kostnader, vilket inte alltid gör en jämförelse rättvis. Det är exempelvis stor variation i lokalkostnadema. Variationsbredden är från 45 000 kronor till 65 miljoner per år. Idealt skulle också mått som produktivitet och effektivitet kunna beräknas på de olika produktionerna var för sig. Så som vi nu räknat, på den totala årsomsättningen eller antalet årsverken, kommer instuderingskostnadema för föreställning att vägas ihop med uppförandekostnaderna för en helt en annan. Jämförelsen blir också haltande för en repertoarteater i relation till andra spelhus. Ett sätt att runt detta kan vara att arbeta med glidande medelvärden. Man väger då samman kostnaderna för en längre period, kanske år, och rullar detta mått successivt framåt, ett år i taget. Effekten tre av de stora variationer kan förekomma mellan två spelår elimineras då. som I arbetet med de sammansatta måtten är det emellertid viktigt att också väga in faktorer som kvalitet, satsningar utvalda målgrupper, rekryteringsarbete Även för detta behövs jämförelsetal. m.m.

36.5 Kvalitet i kulturverksamhet

36.5.1 Något om kvalitetsmått och kvalitativ mätning

För att alls kunna närma sig resonemang om produktivitet, effektivitet eller kvalitet behövs, som tidigare nämnts, en mängd olika basmått och beskrivningar verksamheten. Måtten kan och bör vara såväl kvantitativa mätbara av

med siffror som kvalitativa av det kategoriindelande slaget. De kan dess-

utom med fördel närma sig mjukare begrepp som kvalitet i verksamheten, dvs. hur den uppfattas av såväl professionella bedömare som publiken. I det sammanhanget är det mycket viktigt att inte blanda samman begrepp som kvalitativa mått med begrepp som kvalitet. För att krångla till begreppen ytterligare finns det också mätning med kvalitativ metod. Då lämnar man alla ambitioner att kvantifiera sina resultat utan använder sig av explorativa intervjuer. Detta kan i och för sig leda till hypoteser kring företeelser som i ett senare skede kan mätas.

Produktivitet, efektivitet och kvalitet i kulturverksamhet

Riksrevisionsverket har givit ut en skrift resultatanalys.5 Det är bland

om annat ur den och tidigare refererade källor vi hämtat grunden för följande resonemang. Kvalitativa mått teater kan vara huruvida man prioriterar klassisk dramatik framför lyriska stycken, eller om man spelar för barn- och ungdom vid mer än 50 % av alla föreställningar. Ett kvalitativt mått kan således förses med en kvantifiering och säger i sig inget om lödigheten i föreställningen. K valitetsmått, däremot, handlar om en värdering av verksamhetens eller verkets höjd. Ett mått kvalitet kan vara övervägande bra recensioner, en ovanligt nöjd publik eller för den delen en nöjd regissör. Mått kvalitet kan röra såväl produkten vilket betyder att det handlar både som processen om hur pjäsen gestaltas och hur det fungerade i biljettkön och i pausen i teatern. Produktkvaliteten och processkvaliteten kan hamna i konflikt då exempelvis en teaterföreställning går så bra att det blir omöjligt att biljetter till den. Processkvaliteten mäter man ofta med attitydundersökningar. Processkvalitet kan både handla om mått hur bra man gör det man gör och om hur bra man gör det man ska. Man kan samtidigt vara bra att texta lockande affischer för sin föreställning, men den börjar å andra sidan alltid 10 minuter för sent. Kvalitet kan också vara ett mått ändamålsenlighet eller lämplighet. Vill jag åka en teaterresa och se en fars, men hamnar Linje Lusta, kan det utmärkt och en enastående uppsättning men långt ifrån vad jag vara en resa ville ha eller väntade mig. Kvalitet har också att göra med funktionen vilket betyder att funktionen i sig kan vara ett mått kvalitet, men också hur väl funktionen motsvarar mina förväntningar. Ibland, då kvaliteten upplevs omöjlig att mäta, talar man också om strukturkvalitet. Man beskriver då snarast förutsättningarna för att en verk-

samhet ska kunna hålla bra kvalitet i termer av personalens kompetens, lokal-

ytor, personaltäthet, öppettider, personalomsättning eller andra verksamhetsanknutna mått.

36.5.2 Förekomst av kvalitetsstudier i form av uppföljning eller forskning

Kvalitet i flera bemärkelser

Ordet kvalitet kan, som vi redan tidigare diskuterat, användas i fler än en bemärkelse. I fortsättningen diskuterar vi uteslutande kvalitet som värdering. Kvalitetsdiskussionen handlar ofta om konstnärlig kvalitet. Den bör dock inte stanna vid det. Bedömningen av en kulturverksamhets kvalitet handlar

5 Sandahl R, 1991: Resultatanalys. Riksrevisionsverket. 709

SOU 1995: 85

också om andra än de konstnärliga insatserna. Vi väljer därför att tala om professionell kvalitet. Det lämnar utrymme för att väga in också teknik, administration eller andra aspekter verksamheten i bedömningen. Det hade varit intressant att kunna följa hur verksamhet kulturområdet som finansieras med offentliga bidrag kommenteras i recensioner i dags- eller specialpress, i radio eller tv. Är den det hela positiv eller negativ Vi taget ställer frågorna, men har inga svar. Kulturverksamhet innebär också ett möte med en publik eller deltagare. För att lyckas räcker det inte med att den professionella kvaliteten är hög även de som deltar eller utgör publiken måste få en behållning av verket eller verksamheten. Vi kallar detta för upplevd kvalitet. För att komma denna dimension i kvaliteten måste man komma till tals med publiken. Metoderna för detta är ännu ganska outvecklade, men försök att finna effektiva metoder pågår. Såväl Dramaten som Operan har gjort publikenkäter och användarundersökningar förekommer flera håll. Insatsema blir emellertid sporadiska och osystematiska. Vi har för arbetet med utvärderingen försökt att bilda oss en uppfattning om förekomsten av studier med kvalitet i kulturverksamhet som tema. Vi har talat med företrädare för konstvetenskap, teatervetenskap samt musikvetenskap, men vill betona att det inte varit möjligt att genomföra någon systematisk kartläggning. Det är troligt att det finns en mängd mindre studier över enskilda föreställningar, utställningar eller andra verksamheter som tillsammans med vissa kompletteringar kan ge en grundbild av kulturverksamhetens kvalitet. Vi har emellertid inte själva funnit någon rik flora av detta slags undersökningar. Detta är en skillnad jämfört med medieområdet där utbud och upplevelse av utbudet ofta varit i fokus inom forskningen. Det ligger därför utanför ramen för denna utvärderings möjligheter att ge en tydlig bild av den professionella eller upplevda kvaliteten i kulturverksamhet. Vi vill dock peka ett omfattande fält för framtida forskningsverksamhet. I många fall finns materialet arkiverat i en form som möjliggör återblickar för att belysa även en historisk utveckling, i andra fall har grunddokumentationen gått förlorad. När det gäller publiken eller besökarna har tillfället givetvis redan gått förlorat att studera det som redan har utspelat sig. Vi väljer dock att illustrera kvalitetsstudier med hjälp av några exempel som våra kontakter givit prov på. De flesta studierna handlar upplevd av om kvalitet. Vi gör inte anspråk på att ge en helhetsbild utan vill med de följande sidorna visa några exempel studier av konstupplevelser.

Musik Vid psykologiska institutionen vid Uppsala universitet bedrivs ett forskningsprojekt kring starka musikupplevelser. Docent Alf Gabrielsson har till- 710 sammans med forskarstuderanden Siv Lindström samlat in beskrivningar av

Produktivitet, effektivitet och kvalitet i kulturverksamhet

upplevelser av musik från såväl professionella musiker som en mer eller mindre musikintresserad allmänhet Undersökningsuppläggningen har inget med musikpolitik att göra i sig den är av mer grundforskningskaraktär och söker svaret frågan vilka karaktäristika som kan förklara en verkligt stark upplevelse av musik. Intressant är emellertid att forskningen visar att en stark musikupplevelse inte har någon relation till fysisk närvaro i konsertlokal eller

ej. Upplevelsen, när den är stark, kan komma överraskande via radion, via

fonogram eller under en repetition av en konsert. Någon studie som jämför upplevelsen av musik via grammofon och högtalare/hörlurar eller musikevenemang har inte stött på. Vi har inte heller sett att publik eller kritiker mer systematiskt fått uttala sig om olika orkestrar eller länsmusikensembler. Däremot har en beskrivning av länsmusikens konsertutbud i olika län under flera år gjorts. Den säger emellertid inget om musikuppförandets kvalitet. Den låter oss se i vilken utsträckning repertoaren är klassisk eller modern, men just inte mer. Vid musikvetenskapliga institutionen i Göteborg drivs ett forskningsprojekt om bilen som konsertlokal där vanliga bilförare berättar om sitt musikval och sina upplevelser av det i bilen. Carin L Svensson driver projektet under professor Emin Tengströms ledning. I en förhandsrapport om resultaten från projektet beskriver forskaren att förarna väljer musik for att bl.a. öka sin energi, förändra sin stämning och som ett mått av verklighetsflykt och man beskriver att musiken hög volym kan ha en hallucinerande effekt. Musikradion och dess lyssnare har undersökts i en mycket brett upplagd undersökning där ca l 000 musikintresserade personer sållades fram från ett

slumpmässigt urval av 10 000 personer i befolkningen.7 Där ställdes frågor

om hur man upplever direktsända konserter i radio och man fick värdera hur man upplever olika musikgenrer och epoker. Vidare tillfrågades publiken om ett antal förhållanden i anslutning till musikverksamhet som har med presentation och planering att göra. Inga direkta frågor om kvaliteten i utbudet ställdes. Däremot genomfördes ett antal porträtterande djupintervjuer där ett antal olika lyssnartyper i detalj fick beskriva sitt förhållande till musiken. mer

Bildkonst Professor Sven Sandström har vid konstvetenskapliga institutionen i Lund genomfört ett antal studier av hur människor upplever konsten i sin

boendemiljö.8 Han visar att människor ibland kan ha ett ganska personligt

förhållningssätt till konsten i boendemiljön men också att den ofta väcker

6 Data presenterade Musikaliska akademien 1994-05-05. 7 Nowak L 1985: Musikradions lyssnare 1984. Sveriges Radio/FUB 7. nr 8 Se Sandström Sjöstedt S m.fl. 1977: Konst i bostadsområde. t.ex. ett Liber Läromedel, Lund. 711

SOU 1995: 85

starka känslor. Konst kan inte kompensera en dålig boendemiljö, men kan få stor betydelse för trivseln i en bra. Hos Sven Sandström har forskaren Per Paulsen genomfört ett projekt som rör konstutställningar i några svenska städer. Han följde upp annonsering för utställningama samt omnämnandena i dagspressen och konstaterade att mängder av utställningar passerar obemärkt förbi utan att uppmärksammas av pressen och att det är ovanligt att fler än en recensent ger sina omdömen om en och samma utställning. Materialet har inte analyserats utifrån något kvalitetsbegrepp. I detta fall var omnämnandet kriteriet framgång. Databasen borde emellertid kunna utnyttjas till andra analyser.

Teater Professom i teatervetenskap Wilmar Sauter har i boken Teaterögon redovisat resultat från studier om teaterpublikens upplevelser av teaterbesök och

föreställningar Man har genomfört gruppintervjuer där olika slags

publikrepresentanter som skiljer sig genom olika karaktäristika har fått uttala sig om sina reaktioner teaterföreställningar. Tanken var att man skulle kunna tala om en föreställnings inneboende kvalitet om flera olika bedömare uppvisar en likartad uppfattning. Man har i dessa försök låtit publiken värdera, man har vägt in recensionerna och också haft en grupp undersökare som fått avge omdömen om olika teaterföreställningar. Ett resultat är att människor över 20 år ofta har samstämmiga värderingar av teaterföreställningar, men att ungdomar avviker från dessa. En slutsats är att skådespelarprestationema är mycket viktiga för helhetsintrycket. En god prestation leder till positiva helhetsomdömen och inspirerar åskådaren till tolkningar av föreställningens innehåll och form. Scenografi och musik tycks spela mindre roll. Betydelsen av genomarbetade produktioner möter man också i den forsk-

ning som rapporteras av Birgitta Höijenlo Hon har genomfört mycket långa

djupintervjuer med knappt 20 personer efter att de sett ett antal tv-program bl.a. inom genrerna populärfiktion och konstnärligt drama. Det visar sig att det konstnärliga dramat väcker fler och djupare tankar hos tittaren än populärfiktionen. Tankarna rör sig inom ett vitt register av inlevelsetankar, men också handlingsinriktade tankar sätts igång liksom många funderingar kring personerna, motiven och relationerna i dramat. Vi har här givit ett antal exempel att det finns intresse att närma sig upplevelse och kvalitet från forskarhåll. Däremot har vi inte funnit att just det

9 Sauter W, Isaksson C Jansson L 1986: Teaterögon. Publiken möter föreställningen upplevelse utbud vanor. Stockholms stad, Stockholms- - monografier. 10 Höijer B 1991: Luszfylld glömska, kreativ illusion och realitetsprövning. 712 Sveriges Radio/PUB nr 15.

Produktivitet, effektivitet och kvalitet i kulturverksamhet

offentligt finansierade kulturutbudet skulle varit föremål för några systematiska studier. Vi menar att om sådana ändå finns borde de presenteras i tillgänglig form. Då, och bara då, kan vi också uttala oss om huruvida det hänt något mer med kulturutbudet än att antalet institutioner har ökat eller att publiken strömmar till eller sviker.

36.5.3 Sammanfattande iakttagelser

Kvalitetsbegreppet är viktigt i relation till kulturverksamhet. En värdering av kvaliteten finns med då myndigheter gör sina avvägningar eller då stipendiemedel fördelas. Säkert har kvaliteten stor betydelse också då publik eller utövare av kulturverksamhet träffar sina val. Samtidigt verkar inte särskilt mycket vara gjort för att mäta eller beskriva kulturlivet i detta slags termer. Kulturrådet säger i den svenska nationalrapporten till Europarådets examinatorer att man överlåter till andra att göra värderingar av kvalitet. Vi menar att inget motsäger en sådan hållning även om man försöker samla in och systematisera bedömningar så väl professionella som upplevda av kultur- - verksamheten. Att kvalitetsbegreppet är svårbedömt och känsligt betyder inte att man kan avstå ifrån att närma sig det. Särskilt om mer ekonomiska infallsvinklar läggs kulturverksamheten med resonemang om produktivitet eller effektivitet har beskrivningar också av kvaliteten en mycket viktig funktion som balanserande faktor. Ett led i ett sådant arbete kan vara att analysera utvecklingen av de bedömningar som görs över tid. Det är därför angeläget att anslagsgivande myndigheter, åtminstone med jämna mellanrum, tecknar ner hur värderingar av verksamheter har gått till. Uppföljning av framgång i kulturlivet mätt på olika sätt för stipendiater hos Konstnärsnämnden eller Författarfonden kan vara ett sätt att utveckla kvalitetsdiskussionen. Regelbundna publikenkäter vid kulturinstitutionema är en annan medan analyser av recensioner av bidragsfinansierad kulturverksamhet kan vara ett tredje sätt. På detta område återstår mycket att göra.

Eülâiäáføååsamtåeü-Wâlkäiâ .;3%:§såtias§aå§4f$§

v

:bmnâmuáøhmäs-amøâmømmâ 7 miåwfáäühiâs°agiiäsaáffé

iáiüi Pâeâggsâwââzâg äââlütâåbä t°1t:§f7.:å;bx;ä ;anøsbâa .mnmmm: .måna-ra .4252

537134;

.iasiåiisiräiiásbárwfåawvmøL52639iásâimMmâráwxsâiâéázâäâzvaáéátzfémáüäâfkâämmgáit; .g

7 un iakttasñsshgwáaáwkámaxâaøizâtmásáaøimisássmêimmgé mumezzm sigâgâw

. yåizaaaxfrtsezxa4a

L aewtut; lánçfrâin v

,. i

nêlâåiê7lfåx:lä man mk .merexaâsøxsaazxavaxz M En Fw v u

Fwiâaåiåfz;

513 ssnázsiçwwspá v :WE xásgüirâsbiäá ja z 155 r ,pdaømxiswüi { y

A VV , :áaüti

tis3tiiizg§§ 43:23:42: agzigâiáanágrgft ska man vi

Khâzxvøçáüiálá j j iéâåsagrr:

V L

231% :gåbiián Vsäie áfâfiâfüüâçüáigázádâiâáftüffiâiå va: "öm

un,

.

3 L,

M

Å+êÅQ1W3Wñ§W95çÅ$äKÅL

" " K

f§l:i.i§ávg§ M15 ;viåâfi

Jnçjxnigøggüfzeqqâäv ,U1325i§,'$33if1§ii§-2ÅI$Y v;

. . ,

% . V

33,3: äfzâääâiáiäfiânåiâf im:hvç§gaäçm ;mwfáasâøzbåáêm

i

gkááwtuüxzáeákggå; :men

Å

agge; iz.-.-naae;:x.zgg.g nåns;

i LV . . A i

v: 6:22 aäaécâløxqáçrávrâtgøgââaggäâ; fram :Vrmmxäma xazárárøsâg

mütáirm

37 Fonnema för

statens kulturpolitiska styrning

Tyngdpunkten i detta kapitel om formerna för statens kulturpolitiska styrning sedan 1974 ligger frågorna om målen och bidragssystemen. Andra frågor som lagstiftning, ansvarsfördelning och strukturen för den statliga kulturbudgeten behandlas mera översiktligt. Stora delar återges i av resonemangen Kulturutredningens slutbetänkande i kapitel 3 "De senaste 20 årens kulturpolitiska erfarenheter, i avsnitten 4.2 "Mål och andra styrmedel och 4.3 De nuvarande målens förtjänster och brister", i kapitel 5 Motiv för offentligt kulturstöd samt i avsnitten 6.1 Den nuvarande ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner", 20.4.2 "Offentliga medel till kultur samt 32.4 Uppföljning utvärdering samt omvärlds- och frarntidsorientering.

37.1 Mål

37.1.2 Mål- och resultatstyming

Mål- och resultatstyming har kommit att bli arbetsmodell i stora delar av den offentliga sektorn. Fokus har förskjutits från styrning av insatserna till styrning av vad som ska åstadkommas.

Övergripande mål är första ledet i mål- och resultatstyming. Sektorsmål,

Verksamhetsmål för enskilda institutioner, val medel och metoder, olika av typer av regler och bestämmelser, ekonomisk styrning samt uppföljning och utvärdering är nödvändiga komplement. De åtta övergripande målen för kulturpolitiken antogs av riksdagen 1974 och har sedan inte förändrats. På två områden har de kompletterats med sektorsmål för politiken inom enskilda kulturområden. Det gäller kulturmiljövården 1988 och arkivområdet 1990. En genomgång målen finns i avsnitt av 4.1 Mål och andra normer. Staten har, framför allt de senaste åren, i ökad utsträckning börjat ange verksamhetsmål för statliga kulturmyndigheter och kulturinstitutioner. Långsiktiga Verksamhetsmål finns i instruktioner och stadgor. I regleringsbreven för budgetåret 1994/95 har regeringen på ett mera systematiskt sätt än tidigare kompletterat dem med Verksamhetsmål som ska uppnås på kort sikt. De har utvecklats i regleringsbreven för budgetåret 1995/96 och kompletterats med samma typ av mål för bidrag till icke statlig verksamhet.

SOU 1995: 85

I vilken grad olika mål kan förverkligas beror om det finns lämpliga medel och metoder för genomförandet. Frågan om metoderna i kulturarbetet samt uppföljning och utvärdering av resultatet av olika insatser har likaså ägnats växande uppmärksamhet senare år. Här kan som exempel nämnas Europarådsstudien av svensk kulturpolitik och regeringens uppdrag till Kulturrådet att arbeta med uppgiften att vidga deltagandet i kulturlivet. Målstyming förutsätter att den som angett målen reagerar på framgångar och misslyckanden i genomförandet. Under 20-årsperiodens första del kunde ökade bidrag till olika verksamheter fungera som respons på framgång. Sedan ekonomin stagnerat har den möjligheten minskat betydligt.

37.1.2 1974 års mål som styrinstrument

Sekretariatet har gjort en studie av statens kulturpolitiska styrning med tyngdpunkt frågan hur de kulturpolitiska målen fungerat som styrinstruom ment.1 I studien diskuteras de kulturpolitiska målens avstämning mot överordnade samhällsmål, graden konkretion, frågan om målkontlikter, målens av giltighet utanför den statliga kultursektom, inriktningen deltagar- och befolkningsnivåema samt målens tidsfärgning. De åtta kulturpolitiska målen från 1974 färdriktningen, är mål att anger sträva mot. De är därför formulerade i relativt allmänna termer och handlar grundläggande värden för medborgarna. Därmed är det också svårt att om följa och utvärdera ifråga om måluppfyllelsen. upp Målen är inte heller av enhetligt slag. Några handlar om hur verkligheten bör beskaffad, andra om hur den ska förändras. Vissa mål är rättvisevara mål, andra främjandemål. Vissa mål handlar om att garantera, andra om att medverka till. De åtta målen är också, än i varierande grad, både mål och medel. om Yttrandefrihetsmålet är sålunda både ett fundament för hela kulturpolitiken och ett medel för målet om konstnärlig och kulturell förnyelse, som i sin tur är ett medel för flera av de andra målen osv. Även kan föra kritisk diskussion detta slag kan ändå om man en av man konstatera att de övergripande målen det hela taget utformats utifrån sin uppgift i styrsystemet, som är att ange viljeinriktningen. Det är naturligt att de då handlar kulturverksamheten i stort och om grundläggande värden för om medborgarna. Då är det nästan ofrånkomligt att de formuleras i allmänna ter- Det utesluter naturligtvis inte att man även detta plan bör försöka vara mer. så tydlig möjligt och uttrycka sig i termer som ger möjlighet till någon som form av uppföljning.

1 Johansson H m.fl. 1994: Målstyrd kulturpolitik. Studie för Kulturutred-

716 ningen.

F för statens kulturpolitiska styrning ormema

Vad framför allt brustit är att man, utifrån dessa riktningsangivelser, som gått vidare och konkretiserat vilka resultat som är särskilt viktiga att nå och ingående diskuterat möjligheterna att med olika medel nå dem. Det har mera länge saknats konkretisering av målen i operativa termer. På senare år har en vi dock fått sektorsmål för två delområden samt verksamhetsmål angivna i regleringsbreven för statliga kulturmyndigheter och kulturinstitutioner och för bidragsanslagen i statsbudgeten. I del fall syns verksamhetsmålen dock en ligga väl låg detaljeringsnivå och ta upp resultat som inte bör styras av regeringen. I kulturverksarnhetens natur ligger att det politiska beslutsfattandet inte får för djupt in i verksamheten. Men skillnaderna är ganska stora mellan konstnärliga institutioner teatrar och orkestrar å ena sidan och museer som och arkiv å den andra. I vilken grad politikerna ska formulera tydligare mål och diskutera vilka medel bör användas får avvägas med hänsyn till olika som

verksamheters karaktär. Målstyming förutsätter att den som ska uppfylla må-

len har stor frihet att välja hur man vill till väga. Museiutredningen har för sin del markerat att att staten lämnat över för mycket av strategiska man anser avgöranden till de enskilda institutionerna. När det gäller verksamhet som har annan huvudman än staten finns också avvägningen mellan vad staten, som ansvarig för den nationella kulturpolitiken och medfinansiär, ska styra och vad som ska styras av huvudmänsom nen och de som bedriver verksamheten. Målstyrning förutsätter att den angett målen reagerar på framgångar som och misslyckanden i genomförandet. Prövar man alternativa metoder för att nå ett visst resultat bör t.ex. resurserna satsas den som visar sig ge bäst resultat, uppgifter kan flyttas från mindre framgångsrika organisationer till de är framgångsrika De statliga bidragssystemen bör bl.a. av det skälet som osv. därför vara flexibla. sekretariatets studie uppställdes följande hypoteser, att be- Vid starten av kräfta eller vederlägga, nämligen:

målen har varit viktiga för att markera kulturens betydelse och kulturpoliti- ken ett självständigt och väsentligt politikområde, som målen har haft något mindre betydelse för de konkreta statliga reformbe- sluten under 20 år, vilket beror att de är riktningsgivande till sin karaktär och inte komplet- terats med operativa mål och därför inte lämnat någon klar ledning i alla prioriteringssituationer, vilket i sin tur bl.a. beror på att de statliga aktörerna i regel föredragit den större handlingsfrihet i enskildheter som frånvaron av operativa mål inneburit, målen varit formellt bindande endast för statens del har de fått - trots att starkt genomslag i kommun- och landstingsvärlden och också haft en klar påverkan andra aktörer i kulturlivet, målens relativa brist exakthet länge har försvårat uppföljning och utvär- dering och därmed även eventuell revidering av målen. 717 en

SOU 1995: 85

Vi har funnit de tre första hypoteserna samt den femte bekräftade. Den fjärde hypotesen har vi inte studerat tillräckligt för att kunna ta ställning till. Uppenbart är dock att staten nu valt att ge betydligt tydligare målangivelser än tidigare. Den sjätte och sista hypotesen var inte alldeles rätt ställd. Den ställde krav de övergripande målen som det bara delvis går att ställa riktningsgivande, övergripande mål.

37.2 Ekonomisk styrning

Inom de ramar som normer mål, lagar, andra bestämmelser och ansvarsfördelning gett har pengar varit det dominerande styrmedlet i den statliga kulturpolitiken. Över så lång period 20 år har självklart många förändringar en som skett i den statliga anslags- och bidragsgivningen. Vissa bidrag har avvecklats, nya har införts och andra har förändrats. I stora delar har dock det statliga stödet samma struktur nu som då. De bidragssystem etablerades som under l970-talets reformer har bestått. Att den ekonomiska styrningen dominerats av ettåriga beslut har också präglat hela perioden. Uppgifter om anslagsutvecklingen finns i kapitel 24 Kulturområdets ekonomi.

37.2.l Anslagsstrukturen i statsbudgeten

Staten stödjer kulturlivet genom anslag till statlig myndigheter och institutioner och genom specialdestinerade bidrag till andra aktörer, bidrag är som destinerade till de enskilda verksamhetema. När huvuddelen av statens bidrag till landsting och kommuner en rad samhällsområden år 1992 samlades i ett anslag "påse till varje kommun respektive landsting lämnades kulturanslagen, efter intensiv debatt, utanför. Den statliga kulturbudgeten bestod budgetåret 1977/78, dvs. efter tre refonnår, av ett 70-tal anslag omfattade 300 anslagsposter, vilka alla som ca beslöts av riksdagen. I praktiken var regleringen ännu detaljerad mer genom olika underposter. Budgetåret 1995/96, radio- och tv-frågor när även press-, ingår i kulturavsnittet finns ca 60 anslag om knappt 90 anslagsposter. Statsmakternas detaljstyming via anslagsuppdelning har alltså minskat betydligt men är fortfarande större än andra samhällsområden. På några delområden sker finansieringen genom avgifter, inte över statsbudgeten. TV-avgiften och ñlmavtalet har varit de mest uttalade exemplen detta. På vissa områden, bl.a. för dagspressen och kulturtidskrifterna, gäller 718 momsbefrielse.

Formema för statens kulturpolitiska styrning

37.2 .2 Bidragssystemen De totala statliga bidragen till kultur kan delas i några huvudgiupper: Stöd inom vissa branscher Stöd till organisationslivet Offentligt finansierade kulturinstitutioner Stöd till konstskapare utanför institutionerna Konstnärlig utbildning Kulturrniljövård Arbetsmarknadspolitiskt motiverat stöd

Övrigt statligt stöd

En del stödet utgår som årsanslag, annat utgår till enskilda produkter av eller till projekt. Huvuddelen av dessa stödfonner återfinns inom Kulturdepartementets budget. Men nästan alla övriga departement har inom sina budgetar. medel går till kulturändamål. Här tar vi inte upp frågor inom de andra departesom mentens områden med undantag för stödet till studieförbunden. För varje bidragstyp beskrivs kort bidragets karaktär och belagda eller bedömda effekter. Vidare diskuteras tänkbara effekter om bidraget skulle minskas eller upphöra.

Stöd inom vissa branscher Inom Kulturdepartementets budget ingår stöd till litteratur, fonogram, kulturtidskrifter och film. Litteraturstödet och fonogramstödet är mycket selektiva stöd. De utgår varje år till ett begränsat antal titlar respektive område. Litteraturstödet är i huvudsak ett efterhandsstöd och innebär alltså ett risktagande från förlagens sida. Fonogramstödet består av två delar, ett anslag till Svenska Rikskonserter samt ett förhandsstöd som kan sökas av andra producenter. Avsikten med både litteraturstödet och fonogramstödet är att främja sådan kvalitetsutgivning som annars inte skulle ha kommit till stånd. De stödda titlarna kommer oftast ut i ganska små upplagor. Värdet ligger därför inte i första hand i att de når många läsare respektive lyssnare utan i den betydelse de har för en mindre publik och de kunskapsmässiga och konstnärliga impulser de respektive område. Båda stöden har utvärderats några gånger sedan de ger infördes Kulturrådets slutsats är att staten till låg kostnad uppnår den avsedda effekten. Skulle stöden avskaffas skulle bredden och mångfalden i ut-

2 Musik på fonogram. Rapport från Statens kulturråd 1989:1. Digitala drömmar med fonogrammen mot 2000-talet. Rapport från Sta- tens kulturråd 1993:5. Boken översikt II III. Rapport från Statens kulturråd 1987:3, - en 1988:4, 1989:2. Statens kulturråd. Fördjupad anslagsframställning 1993/94-1995/96. 719

SOU 1995: 85

givningen med all sannolikhet minska med ett antal titlar som ligger nära det stödda antalet. Utgivning av skönlitteratur översatt från mindre språkområden och en del av klassikerutgivningen är särskilt beroende av litteraturstöd. Kulturtidskrijftsstödel är också selektivt men utgår till en proportionellt betydligt större andel av utgivningen än litteraturstödet. Många kulturtidav skrifterna har små upplagor. En del stödet har därför använts till markav nadsföringsinsatser. Stöd ges också till teknisk utveckling bl.a. i form tidav skriftsverkstäder. Också kulturtidskriftsstödet har setts över flera gånger under de senaste 20 åren och i viss utsträckning ändrats och utökats Stödet bidrar enligt Kulturrådets bedömning till att ny kunskap kan föras ut, att många skribenter får publiceringsmöjligheter och att många åsikter kommer till tals. Stödet bidrar därför till mångfalden i kulturdebatten och är viktigt för yttrandemöjlighetema. Även här är Kulturrådets slutsats till låg kostnad att staten uppnår den avsedda effekten och att mångfalden skulle minska, sannolikt betydligt, om stödet upphörde. Stödet till filmproduktion utvärderades 1991.4 I betänkandet påpekades att det dåvarande produktionsstödet hade flera brister och att det inte garanterade kvalitet i produktionen av spelfilm som var stödets ursprungliga syfte. Stödet utgick enbart som förhandsstöd och varken kvaliteten i den färdiga produktionen eller kravet att nå viss publik kunde därmed vägas in i beslut stöd. om Utvärderingen ledde fram till att en ny ordning för stöd till filmproduktion infördes. Det nya stödet utgår dels som förhandsstöd, dels som efterhandsstöd. Förhandsstödet är selektivt och fördelas med utgångspunkt i kravet kvalitet. För att del av stödet krävs även finansiering från annat håll och en plan över hur filmen ska nå ut till en publik. Efterhandsstödet är kopplat till antalet biografbesökare under filmens första spelår. Stödkonstmktionen syftar dels till att främja kvaliteten i filmproduktionen, dels till att filmerna når en bred publik. Av medlen för filmproduktion ska 75 % avse förhandsstöd. Stödordningen trädde i kraft år 1993 och har ännu inte utvärderats. Filmproduktion är dyr kulturverksamhet och kräver därför förhållandevis stora kapitalinsatser. Med tanke att möjligheterna att finansiera en film med intäkter från visning i Sverige är mycket små är offentligt stöd nödvändigt om vi ska behålla en nämnvärd inhemsk filmproduktion.

3 Statligt stöd till kulturtidskriyfter. Förslag. Rapport från Statens kulturråd 1989:6. Tidskriftiana. Rapport från Statens kulturråd l990z2. 4 SOU 1991:105: Filmproduktion och filmkulturell verksamhet i Sverige. 720 slutbetänkande av Utredningen om översyn av filmstödet.

Formema för statens kulturpolitiska styrning

Stöd till organisationslivet Det statliga stödet till föreningar och organisationer domineras helt av de drygt 1 miljard kronor genom Folkbildningsrådet varje år går till studiesom förbunden, i huvudsak för deras lokala verksamhet. Tillsammans med drygt 900 miljoner kronor årligen från landsting och kommuner utgör de statliga förutsättning för bredden och mångfalden i studieförbundens pengarna en verksamhet. Studieförbunden organiserar, eller medverkar till, en mycket stor amatörverksamheten kulturornrådet. De bedriver också del av den samlade teoretiska cirklar i estetiska ämnen. De arrangerar varje ett mycket stort antal kulturprogram med professionella artister. Vuxenutbildning i allmänna ämnen för kortutbildade, cirklar med inriktning mot samhälleliga och fackliga frågor utbildning för studieförbundens många medlemsorganisaoch annan tioner är andra viktiga delar. Med dagens bidragssystem har studieförbunden mycket stor frihet att utforma sin verksamhet utifrån egna värderingar och prioriteringar. Denna möjlighet till profilering är en av grundtankarna bakom det offentliga stödet. Statsbidraget till studieförbunden har återkommande setts över genom

parlamentariska folkbildningsutredningar.5 Särskilda studier har också gjorts

kring olika delar i verksamheten såsom utbildningsinsatsema för kortutbil-

dade och kulturprogramverksamheten.6 Folkbildningen har bl.a. visat sig ha

lättare att nå kortutbildade än vad den kommunala vuxenutbildningen haft. Att tydligt mäta och värdera effekterna de statliga bidragen till en så bred verkav samhet är emellertid svårt. Det är givet att det i verksamheten finns inslag som från olika utgångspunkter kan bedömas som mindre angelägna och att kvaliteten kan skifta. Från den uppföljning och utvärdering som kopplats till nu gällande bidragsregler, som utförs dels av Folkbildningsrådet dels genom en statlig utvärdering, har ännu bara kommit vissa delstudier. Studieförbunden spelar en viktig roll när det gäller att förverkliga den nationella kulturpolitiken. Som redan framgått har studieförbundens medverkan helt avgörande betydelse för den breda amatörverksamheten. I medelstora och mindre kommuner utgör studieförbundens kulturprogram också en stor andel det samlade utbudet av musik, teater, utställningar, föreläsningar m.m. av Folkbildningsarbetets betydelse för medborgerlig bildning och personlig ut-

5 SOU 1979:85: Folkbildning för 80-talet. Betänkande 1975 års Folkav bildningsutredning. Studieförbunden inför 90-talet, analys av studieförbundens situation en 1988. Rapport från Skolöverstyrelsen. SOU 1990:66: Det fria bildningsarbetet. Betänkande av Folkhögskolekommittén. 6 Kulturprogram i föreningslivet. Rapport från Statens kulturråd 1979:3. Svensson A: Kultur i studieförbunden. En utvärdering av statsbidraget till kulturverksamhet i studieförbunden. Rapport från Statens kulturråd 1986:6. 721

SOU 1995: 85

veckling och för kunskap och engagemang i samhällsfrågor utgör en av grunderna för de demokratiska i samhället. processerna Skulle det statliga bidraget till studieförbunden minska, vilket det i reala terminer gjort de senaste åren, påverkas verksamhetsvolymen, svårbedömt hur mycket. Var i verksamheten minskningarna slår igenom är också mycket svårt att bedöma på förhand. Eftersom förbunden i stort sett kan göra sina egna prioriteringar sker avgörandet ytterst i de lokala studieförbundsavdelningarna, under påverkan av vissa prioriteringar kommer att göras centsom ralt i förbunden. Om staten inte påtagligt ändrar bidragsreglerna har staten mycket små möjligheter att påverka detta. De inskränkningar i de offentliga bidragen som skett de senaste åren, framför allt i vissa kommuner, har bl.a. inneburit färre kulturprograrn med professionella artister. Staten ger också i olika former bidrag till ett antal riksorganisationer på kulturområdet, i regel för deras centrala verksamhet med information, utbildning m.m. Syftet är framför allt att stödja de centrala organisationemas insatser för utveckling och kvalitet i verksamheten, men i vissa fall även lokal verksamhet. Bidrag utgår också till de s.k. arrangerande musikföreningama för deras lokala arrangörsverksamhet, Stödet tillfaller i huvudsak två genrer kammarmusik, jazz med ekonomiskt arrangörer och få arbetsmöjligsvaga heter i övrigt för artisterna. Det totala beloppet för de i detta stycke nämnda stöden ligger i storleksordningen 25 miljoner kronor. De olika bidragsforrnema har setts över i varje fall någon gång under 20-årsperioden. Det har ifrågasatts om stöd till de arrangerande musikföreningama är uppgift för en, staten. Men då stor osäkerhet rått kommunerna varit beredda att ta ett ökat om ekonomiskt ansvar har staten inte genom att dra undan stödet velat riskera sämre utbud och arbetsmöjligheter för kammarmusiken och jazzen. Statligt stöd under annat departement utgår också till allmänna samlingslokaler och till de samlingslokalhållande riksorganisationernas kulturverksamhet.

Offentligt finansierade kulturinstitutioner

Staten finansierar först och främst egna kulturinstitutioner. De är Riksarkivet, landsarkiven och ytterligare några arkiv, ett antal samt Operan i museer Stockholm och Dramaten. Några formellt icke statliga institutioner finansieras i stort sett helt av staten. De största är Riksteatern, Nordiska museet och Tekniska museet. Även länsmusikorganisationen finansieras i helt stort sett av staten genom avtal med Landstingsförbundet. Staten ger vidare bidrag till regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner, regionala museer samt länsbiblioteksverksamhet, genom det s.k. grundbeloppssystemet, och till ytterligare ett antal kulturinstitutioner som har landsting och/eller kommun som huvudmän eller medfinansiär. Till detta kommer vissa bidrag av en-

F ormema för statens kulturpolitiska styrning

gångstyp för t.ex. nybyggnad eller upprustning av lokaler, utvecklingsarbete m.m. Motivet för statens engagemang är att institutionerna bedriver verksamhet är betydelsefull ur ett nationellt perspektiv samt att det inte finns andra som ñnansieringskällor som kan ersätta de statliga anslagen resp. bidragen. Prövning av bidragens ändamålsenlighet och nödvändighet har dels skett fortlöpande i det årliga budgetarbetet, dels genom särskilda studier. Studierna har i de flesta fall varit inriktade något enskilt konst- eller verksamhetsområde.

Det är framför allt tre studier haft en viss bredd, Kulturrådets studie

som "Kommunema, staten och kulturpolitiken" KOSK 19847, Europarådsstudien svensk kulturpolitik gjordes 19898 samt den skrift Expertav som som för studier i offentlig ekonomi ESO lät publicera 19949. I alla tre gruppen studierna får kulturinstitutionemas förhållanden och det statliga stödet till dem ett betydande utrymme. KOSK-rapporten ger en bred belysning av samspelet mellan stat, landsting och kommuner i fråga om två av målen för kulturpolitiken; decentraliseringsmålet och målet att nå eftersatta Den innehåller bl.a. en genomgång grupper. det statliga grundbeloppssystemet för bidrag till regionala och lokala av kulturinstitutioner. Fördelar och svagheter redovisas. Vi har följt upp KOSKrapporten studie. genom en egen Europarådsstudien inriktade sig tre frågeområden; stöd till konstnärligt skapande och konstnärlig produktion, decentralisering av ansvar och aktiviteter samt insatser for att vidga deltagandet i kulturlivet. Europarådets examinatorer gjorde några iakttagelser i fråga om det statliga stödsystemet för kultur

som domineras av anslag och bidrag till institutioner.

Sverige har gjort ett enastående åtagande när det gäller offentliga ekonomiska insatser för kulturen. I det avseendet har landet ställt sig i främsta ledet bland Västeuropas länder och de möjligheter som detta skapat är följaktligen imponerande.

Valet av indirekta metoder frånvaro av lagstiftning och annan mer direkt styrning och institutionemas stora frihet att själva bestämma sin inriktning har ibland gjort statliga organ besvikna över hur politiken förverkligats. Den känslan, helt befogad, har vi förståelse för och vi anser också att de

Kommunerna, staten och kulturpolitiken. Rapport från Kulturrådet 1984:3. 8 Statlig kulturpolitik i Sverige. En svensk rapport till Europarådet. Kulturpolitik i Europa 2:1 samt Statlig kulturpolitik i Sverige. Rapport från en europeisk expertgrupp. Kulturpolitik i Europa 2:2. 9 Ds 1994:16: Varför kulturstöd Ekonomisk teori och svensk verklighet. Rapport till expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. 10 Berggren L, Det statliga grundbeloppssystemet 1974-1994. 723

SOU 1995: 85

metoder som finns för att bedöma hur effektivt de statliga bidragen använts tycks vara något begränsade.

Rent allmänt kan sägas att statens tillgängliga visat sig otillresurser vara räckliga i förhållande till den statliga kulturpolitikens mål och ambitioner och att statens problem har förvärrats dess motvilja att uppmuntra förav söken att hitta andra i huvudsak privata inkomstkällor... De största möjligheterna finns inom andra områden än sponsring och vi välkomnar de initiativ som tagits i fråga om prispolitik t.ex. Operan, bör följas av som mycket noga.

Många av de svenska kulturinstitutionema hör till de mest subventionerade i Europa. Visserligen måste möjligheterna till konstnärliga experiment noga skyddas men kultursektom bör vara redo att anta utmaningen ett om effektivare utnyttjande av resurserna, större flexibilitet, bättre service och mer lyhördhet för de enskilda konsumenternas önskemål, vilket andra delar av den offentliga sektorn måste.

Vi tror att det skulle vara till fördel om staten, i samarbete med berörda kommuner och landsting inom en region, intog en mer strategisk hållning till det regionala utbudet som helhet. Regelbundna strategiska samtal i varje region mellan staten, landstinget och kommunerna skulle erbjuda ett forum för en mer samlad regional hållning till den framtida utvecklingen.

Den av ESO publicerade rapporten granskar hur och kostnader för resurser kultur utvecklats under 1980-talet och vilka som utnyttjat kulturstödet. Detta analyseras utifrån en ekonomisk-teoretisk ram. Faktamaterialet har tyngden punkt kulturinstitutionernas verksamhet innefattar också studiecirklar, men läsning, musikutövande och bio. Några iakttagelser som görs i rapporten är att: kostnaderna räknade i fasta priser ökar, produktivitetsutvecklingen under varit negativ för den med offentliga medel finansierade kultursektom och att produktivitetsminskningen varit större än för andra delar av den offentliga sektorn, kostnads- och produktivitetsutvecklingen troligen mer påverkas den - av individuella institutionen och dess ledning än av generella styrmedel och trender, besökssiffror dock endast är ett trubbigt och ofullständigt mått. - Om man ser till utredningar och studier som haft inriktning frågan om effekterna av och effektiviteten i det statliga stödet olika delområden är teaterområdet det område som studerats flitigast. I teaterområdet innefattas då dans eftersom de fasta danskompanierna finns inom teaterinstitutioner. Teaterornrådet har granskats av RRV, Riksdagens revisorer, Teaterkostav nadsutredningen ensamutredare och av den parlamentariska Teaterutred-

F för statens kulturpolitiska styrning ormema

ningen. Samtliga dessa studier, liksom KOSK-rapporten, Europaråds-

studien och ESO-rapporten, uppmärksammar den ogynnsamma kombinationen ökande kostnader och minskad publik, och därmed sjunkande av produktivitet, under stor del av perioden efter 1974 gällt framför allt som en institutionsteatem. Flera studierna framför kritik mot vad man anser vara av allt för stark koncentration av det statiga stödet till produktion och mot koncentration utbudet till större orter. På den sisnämnda punkten var dock av förordade kvalitets- Europarådets examinatorer av motsatt uppfattning och inriktade satsningar utvalda centra. De flesta studierna innehåller särskild kritik Riksteatern för sjunkande produktivitet, koncentration av utbudet till av större samt för liten hänsyn till hur teaterutbudet i övrigt utvecklats. orter Andra problem angetts har varit brist på förnyelse och att det arbetssom marknadspolitiska stödet till teaterområdet växt kraftigt. Teaterområdets företrädare har i varierande grad invänt mot kritiken som man delvis funnit

okunnig och förenklad. På musikområdet har symfoni- och kammarorkestramas situation setts 1989.12 I betänkandet föreslogs framför allt en utbyggnad av vissa över orkestrar samt ökad turnéskyldighet för alla orkestrar. Den nuvarande länsmusikorganisationen har utvärderats av Kulturrådet genom rapporten

Musik för miljoner Rådet konstaterar att de regionala olikheterna ökat.

Många de förväntningar ställdes på reformen har infriats eller är på av som infrias. Rådet dock brister när det gäller användning av frilansväg att ser musiker och i fråga samverkan med amatörer och andra musikorgaom nisationer. Länsmusiken bör, enligt rådets mening, i större omfattning ikläda sig rollen samordnande, initierande och stödjande så som det från av organ, början Rådet föreslår att nuvarande avtalsreglerade statliga stöd var avsett. enligt grundbeloppssystemet. Då skulle flexibiliteten i ska ersättas av bidrag bidragsgivningen öka och stat, landsting och kommuner skulle få ökade möjligheter att diskutera och förändra länsmusikverksamheten. På museiområdet har frågorna de statliga museernas verksamhet och om effektivitet genomgått olika faser sedan 1974. Under slutet av 1970-talet gjordes flera organisationsöversyner som ledde till att statliga museer fördes organisationer och vi fick dagens struktur med tio samman i gemensamma centralmuseer. I början 1980-talet arbetade Museisamverkanskommittén av hade till uppgift hitta kostnadsbesparande samverkan mellan de som att att

11 Utbudet och dans. 1984. Operan, Dramaten och Riksteatern. av teater 1988. RRV. Teatrarna och svenska folket. 1993. Rapport från Riksdagens revisorer. SOU 1991:71: Teaterns kostnadsutveckling 1975-1990. Betänkande avgivet av Teaterkostnadsutredningen. SOU 1994:52: Teaterns roller. Betänkande avgivet av Teaterutredningen. 12 Ds 1989: Symfonierna och samhället. Betänkande avgivet av Henrik Sjögren. 13 Musik för miljoner. En utvärdering länsmusikreformen. Rapport från av kulturråd 1994:2. 725 Statens

SOU 1995: 85

statliga museerna kring olika praktiska funktioner administration, som transporter och säkerhetsfrågor. Vid mitten 1980-talet fick Kulturrådet i av uppdrag att arbeta med samverkansfrågorna med inriktning på de statliga museernas funktioner för landets museiväsende, vilket framför allt ledde till att fem av centralmuseerna fick ett utvidgat museiväsendet ansvar gentemot i dess helhet såsom ansvarsmuseer. I fråga om det statliga stödet till de regionala har Kulturrådet, museerna utöver redovisningar i anslagsframställningar, gjort särskild studie öken av ningen under tvåårsperioden 1990/91-1991/92 med sammanlagt 225 grundbelopp. Den redovisas senare i detta avsnitt när vi belyser frågor om omprövning, förnyelse och fetibilitet inom statsstödets ram. Riksdagens revisorer avgav 1993 en kritisk museiområdet. rapport om De problem man såg med direkt koppling till de statliga anslagen och bidragen var framför allt att:

någon decentralisering av verksamhet som var koncentrerad till storstäder- na inte genomförts, tanken bakom beslutet om ansvarsmuseer inte kunnat förverkligas i sär- skilt hög grad, Riksutställningar inte motsvarat förväntningarna "kittet" i museivärl- - som den, det saknas en klar ansvarsfördelning mellan staten och länsmuseemas huvudmän inom framför allt kulturrniljövården, staten har stimulerat den regionala museiverksamheten utan att styra inne- hållet, tillämpningen av statsbidragssystemet är oklar. någon samlad utvärdering av museiverksamheten inte genomförts. - I varje fall en del av kritiken och revisorernas förslag till lösningar väckte i sin tur stark kritik från museiornrådets företrädare. Slutligen har Museiutredningen avlämnat sitt betänkande "Minne och bildning som bl.a. fokuserar frågan hur de statliga ska kunna om museerna spela en mycket aktivare roll gentemot hela landet och bättre sätt i ett än dag samspela med och stödja museer över hela landet. Kulturutredningen har lämnat synpunkter Museiutredningens förslag genom ett delbetänkande 1995-05-31. Folkbiblioteksområdet har under den senaste 20-årsperioden varit föremål för en parlamentarisk utredning som 1984 lämnade sitt betänkande. Utredningen förordade en fortsatt satsning regionala biblioteksfunktioner men utveckling av former för att få effektivare resursutnyttjande. I rapporten

14 Museerna och den svenska historien. från Rapport Riksdagens revisorer l992/93z3. 15 SOU 1994:51: Minne och bildning. Betänkande av Museiutredningen. 16 SOU 1984:23: Folkbibliotek i Sverige. Betänkande av Folkbiblioteksutred- 726 ningen.

F ormema för statens kulturpolitiska styrning

i hela landet redovisades kritisk länsbiblioteken. Det Kultur en syn statliga bidraget ansågs inte ha gett avsedd effekt och utredaren angav att om ingen förändring länsbibliotekens Verksamhetsinriktning sker bör de resurav dessa bibliotek får användas för andra kulturinsatser i regionerna. ser Mindre studier punktbidrag till lokala folkbibliotek och av frågan om av hur kan mäta biblioteksverksamhet har genomförts Kulturrådet och i man av sistnämnda fall också av Statskontoret. Arkiven har senast setts över av Arkivutredningen 1988.13 Utredningen ledde bl.a. till att kostnadsansvaret förtydligades. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att detta inte obetydliga antal studier lett till få beslut förändringar i verksamhet och statlig bidragsgivning. om Förklaringarna är flera. En del förändringar genomförs i det löpande utvecklings- och effektiviseringsarbetet utan att det kräver beslut av statsmakterna. En del de iakttagelser och förslag framförts från utomstående granav som skare har inte varit grundade i tillräcklig kunskap om olika verksamheters förhållanden. Men det finns också tröghet i den institutionella kulturverken samheten, brist systematisk uppföljning och utvärdering av erfarenheter en betydande försiktighet från statliga beslutsfattares sida att vidta större samt en förändringar, som bromsat utvecklingen. Kulturinstitutionernas verksamhet kan inte rationaliseras i samma utsträckning varuproduktion eller många andra typer av tjänsteproduktion. som Möjligheterna att ersätta statliga anslag respektive bidrag berör vi senare i detta avsnitt. Grundbeloppssystemet för bidrag till regionala och lokala kulturinstitutioner diskuteras närmare i slutet av detta avsnitt.

Stöd till konstskapare utanför institutionerna

De offentligt finansierade kulturinstitutionerna svarar inom vissa konstarter för betydande del arbets- och inkomstmöjlighetema för konstnärliga uten av övare. Stödet till föreningslivet innefattar också stöd till ett antal speciella producentgrupperingar och förmedlingsorganisationer som har strategisk betydelse för konstskapama. Statliga medel direkt till konstnärerna inom olika konstornråden utgår dels som ersättningar dels som bidrag. När samhället utnyttjar de skapande konstnärernas verk genom inskränkningar i upphovsrätten eller ett offentligt utnyttjande i sådan omfattgenom ning att det motiverar ekonomisk kompensation svarar statens för ersätten ning till upphovsmännen för utnyttjandet. Detta är den principiella grunden

17 Ds 1989:36: Kultur i hela landet. 18 SOU 1988:11: Öppenhet och minne. Arkivens roll i samhället. Betänkande Arkivutredningen. 727 av

SOU 1995: 85

för bl.a. biblioteksersättningen till författarna m.fl. och för visningsersättningen till bildkonstnärer olika slag. av Ersättningarna kompletteras med möjligheter till bidrag. Därigenom ger staten stöd till experimenterande och arbete lång sikt utan att det finns en säkrad kommersiell efterfrågan. Bidrag utgår till alla konstnärskategorier i form av inkomstgarantier, långtidsstipendier och s.k. konstnärsbidrag, som är en samlingsbeteckning för olika stipendier och bidrag. Konstnärsbidragen syftar till att ge aktiva konstnärer ekonomisk trygghet att under viss tid ägna sig konstnärlig yrkesutövning utan avbrott eller nydanande inom konst-

närlig verksamhet. De kan utgå som arbetsstipendier olika längd och

av storlek ett-, två- eller femåriga. Långtidsstipendierna utgår för tio år. Projekt- bidrag kan ges för avgränsade projekt antas få betydelse för utvecklingen som inom det aktuella konstområdet eller som utgör försök att vidga användningen av konstnärlig verksamhet till områden i samhället. Vidare utgår bidrag nya för internationellt kulturutbyte och resestipendier, pensioner och pensionsbidrag samt bidrag till särskilda ändamål. Utöver de tidsbegränsade bidragen ges även livslånga inkomstgarantier till vissa konstnärer som står för konstnärlig verksamhet hög kvalitet och en av stor betydelse men som av olika anledningar inte kan få rimlig inkomst en av sitt arbete. För författare och översättare finns också stödfonnen garanterad författarpenning. Vissa bidrag av investeringskaraktär kan också utgå bl.a. till kollektivverkstäder för bildkonst. Kulturrådet fördelar bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper samt

till konsthantverkskooperativ. Övriga bidrag och ersättningar administreras i

huvudsak av Konstnärsnämnden med Bildkonstnärsfonden Sveriges samt av författarfond. Stödet till konstnärerna har under år analyserats och värderats i senare Europarådsrapporten, i utredningen Konstnärens villkor och Konstnärsav nämnden. Europarådsexaminatörerna rekommenderade att bidrag till enskilda konstnärer i större utsträckning bör knytas till särskilda projekt och bestämda konstnärliga uppgifter. Utredningen Konstnärens villkor föreslog en kraftig ökning av de statliga insatserna för konstnärliga ersättningar och bidrag och förordade bl.a. en fördubbling av antalet inkomstgarantier samt en koncentration i bidragsgivningen så att ett färre antal konstnärer skulle få större belopp. Konstnärsnämnden menar att det åtminstone kort sikt är mycket - svårt att mäta effekterna av gjorda insatser. De omedelbara resultaten det av statliga stödet är att berörda konstnärer möjlighet till fortsatt och fördjupat ges konstnärligt arbete. Syftet att ge mottagarna ekonomiska möjligheter under att

19 SOU 1990:39: Konstnärens villkor. Betänkande av Konstnärsutredningen. Konstnärsnämnden: Fördjupningsanslagsframställning budgetåren 728 1993/94-1995/96. Bilaga 1 Resultatanalys, 16. s.

F ormema för statens kulturpolitiska styrning

längre tid ägna sig sin konst kan dock aldrig uppnås annat än för en förhållandevis begränsad grupp. Bidragsgivningen ska emellertid inte enbart ses stimulans till enskilda konstnärer utan fungerar också som en stimusom en lans till konstnärskåren och därmed till kulturlivet i stort. Det statliga stödet till konstnärerna har belysts mera ingående i kapitel 21. Sammantaget verkar de statliga stöden till konstskapare utanför kulturinstitutionema till att skapa en volym av konstnärlig verksamhet som i sig är en

förutsättning för mångfald, kvalitet och förnyelse. De fria grupperna spelar en

stor roll producenter föreställningar och konserter, inte minst för bam som av och ungdom. Under mer än 20 år har de stått för viktiga delar av den konstnärliga förnyelsen inom sina respektive konstarter och för förnyelse i mötet med publiken. Vissa konstarter saknar i stort sett institutioner. Skapande konstnärer, dvs. författare, bildkonstnärer, tonsättare mil. bedriver nästan undantagslöst sin verksamhet individuellt och är för finansieringen av denna i hög grad beroende marknad som har sina brister. Huvudmotivet för statens stöd är att av en deras arbete är önskvärt och värdefullt för samhället.

Kulturmiljövård Det statliga stödet till kulturmiljövård är inriktat bidrag till vård och underhåll byggnader, fornlämningar och kulturlandskap. Däri ingår också möjav ligheter att ge ersättning till ägare vid byggnadsminnesförklaring samt markägare med okända fornlämningar enligt kulturminneslagen. Tidigare tilläggslån för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse har omformats till bidrag. Grundtanken med stöden till byggnadsvård är att bidra till täckningen av de antikvariska överkostnader som uppstår vid renoverings- och underhållsarbeten, dvs. de kostnader som går utöver vad motsvarande arbete ett normalt hus skulle belöpa sig till. Av Riksantikvarieämbetets årsredovisningar framgår att stödet grund av sin begränsade omfattning i huvudsak inriktats mot byggnader byggnadsminnesklass och att stödet utgått till ett av brett spektrum av byggnadskategorier. Kulturstödet till ombyggnad bostadshus har haft avgörande betydelse av för bevarandet bebyggelse i stadskärnoma, t.ex. Haga i Göteborg. Svåra av grundläggningsförhållanden i bl.a. Gamla stan i Stockholm är exempel andra insatser som kunnat klaras med hjälp av detta stöd. Riksantikvarieämbetet har i sina årliga anslagsframställningar redovisat stora dokumenterade vårdbehov. Bidragsmedlen är enligt ansvariga tjänstemän i länen en förutsättning för att kunna finna samförståndslösningar med ägare till kulturhistoriskt värdefulla byggnader och därigenom bevara dem i ett så autentiskt skick som möjligt. Detta gäller såväl vid genomförandet av byggnadsminnesförklaringar som vid val av åtgärder och material vid det 729

SOU 1995: 85

kontinuerliga underhåll som krävs. Som uppföljning den större frihet i av prioriteringen som regleringsbrevet för budgetåret 1994/95 förefaller det gav, meningsfullt att studera en sammanslagning av de två bidragsslagen. Kulturrniljövården har vid ett par tillfällen granskats av RRV, 1983 och 1991.20 I den studien framförde kritik och förslag i fråga senare man om samspelet i kulturmiljövårdsarbetet regional nivå. Riksantikvarieämbetet har regeringens uppdrag och i samverkan med berörda parter våren 1995 lämnat förslag till förändringar i detta avseende. Bidragen till kultunniljövård fungerar i stor utsträckning som stöd och stimulans till privata fastighetsägare, ofta enskilda personer, att ta ett kulturhistoriskt ansvar för sina byggnader eller anläggningar.

Övrigt statligt stöd

Övriga statliga anslag eller bidrag i större omfattning inom Kulturdepartemen-

tets budget utgår till inköp av konst för statens byggnader, till forskningsoch utvecklingsarbete, till festivaler o.dyl. samt till internationellt kulturutbyte. Statens insatser för konst i offentlig miljö har nyligen setts över. I betänkandet "Konst i offentlig miljö föreslås vissa förändringar i inriktning av de statliga insatserna och av ansvarsfördelningen mellan olika statliga instanser. Betänkandet är föremål för remissbehandling. I fråga om de sektorsforskningsmedel som sedan ett antal år disponeras av Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Statens kulturråd har vi låtit göra en studien I studien konstateras att Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet disponerar sina anslag i enlighet med klara och tydliga riktlinjer och väl utformade program. I fråga om Kulturrådet pekar studien att rådet med begränsade personalresurser för denna del av arbetet har haft svårt att bevaka det mycket stora område som rådet har ansvar för och utveckla samarbetet med forskningsfältet och andra forskningsñnansiärer.

Omprövning, förnyelse och flexibilitet inom statsstödets ram

Genomgången av de olika bidragstyperna visar allmänna grunder att det finns skäl för statligt kulturstöd. Gjorda studier och annat tillgängligt material

20 Resultat och i kulturminnesvården. 1983. resurser Decentraliserad kulturmiljövård. Förvaltningsrevisionen granskar. Fg 1991:6. 21 SOU 1995:18: Konst i offentlig miljö. Betänkande Utredningen av om konst i offentlig miljö. 22 Andersson L: Ny kunskap forskning och utvärdering. Studie för genom 730 Kulturutredningen.

F ormema för statens kulturpolitiska styrning

innehåller däremot sällan djupgående analyser grund för närmare som en bedömning av de olika bidragssystemens effekter och effektivitet. Genomgången pekar behov av fortsatt långsiktighet men samtidigt större flexibilitet i många av de statliga bidragssystemen. Det är ett ofta uttalat önskemål från många av kulturlivets företrädare. Men det ligger också i statens intresse. Uthållighet är viktig i det kulturpolitiska arbetet, i allt från bevarandet av kulturarvet till strävan att öka människors delaktighet. Möjligheter till omprövning och förnyelse inom existerande system krävs om en relativt fast resursram inte ska leda till kulturpolitisk och konstnärlig stagnation. Vissa statliga bidrag har mer eller mindre uttalad inriktning mot utveckling

och förnyelse av kulturverksamheten. Vi har låtit studera tre sådana bidrag.23

Det är det särskilda utvecklingsbidrag till lokala folkbibliotek som infördes 1985, de rörliga grundbeloppen till länsbibliotek som infördes 1987 samt grundbeloppen till de regionala museerna och då särskilt den ökning 225 men grundbelopp som skedde budgetåren 1990/91 och 1991/92 och som inriktades mot natur/ekologi, konst, kulturmiljövård samt verksamhet för barn och ungdom. I kapitel 12 Folkbibliotek har vi redovisat resultatat i fråga om de två biblioteksbidragen. Slutsatsen är att dessa tydligt riktade ganska små bidrag har haft en utvecklingseffekt. De 225 nya grundbeloppen till de regionala museerna har följts upp av Kulturrådet som konstaterade att de resulterat i 133,5 tjänster varav 70,5 inom de prioriterade områdena mest inom kulturmiljövården. Effekten blev alltså bara delvis den avsedda. Inom ramen för vår studie har museerna markerat att man vill försöka spegla den regionala särarten och inte tycker om att styras in vissa områden av staten. Vidare betraktar de regionala museerna all utökad verksamhet, och allt stöd till sådan, som utveckling. Av dessa skäl förordar man bestämt generella statliga bidrag framför selektiva. Ur statens synpunkt är frågan om man får bäst utvecklingseffekt om man försöker styra eller om man litar på bidragsmottagamas egna prioriteringar. När det gäller de 225 grundbeloppen har staten valt att styra men inte vidtagit några korrigerande åtgärder när styrningen bara fått begränsad effekt utan accepterat det utfall som blev.

Andra finansieringsmöjligheter

De offentligt stödda kulturinstitutionema och andra som är starkt beroende av offentliga bidrag har i olika grad intäkter från biljettförsäljning, entréavgifter, vissa andra avgifter, försäljning av varor, vänföreningar, sponsorer och donatorer.

23 Sandahl R: Stödet till folk- och länsbibliøtek och regionala museer generellt eller selektivt. Studie för Kulturutredningen. 731

SOU 1995: 85

I enskilda verksamheter varierar möjligheterna att öka intäkterna av detta slag beroende på verksamhetens art, var i landet den bedrivs och hur långt man redan utnyttjat dessa möjligheter. Det finns biljettpriser och entréavgifter som tål en höjning utan större bortfall av publik och deltagare. Många museer har fortfarande möjlighet att öka sina inkomster från museibutik och annan försäljning. Med en konjunkturuppgång kan sponsorintresset för en del verksamheter möjligen öka. Sponsorer inriktar sig normalt vissa evenemang eller särskilda inslag i verksamheten t.ex. fonogramutgivning och utländska gästspel. Totalt sett finns det dock inget som talar för att stora intäktsökningar skulle kunna skapas med hjälp av andra ñnansieringskällor. Utformningen av den svenska skattelagstiftningen och företags- och förrnögenhetsstrukturen i landet talar mot att sponsorstöd eller donationer kan komma att öka i avsevärd omfattning. I Sverige har valt en högre andel kollektiv finansiering framför skattelättnader som finansieringväg.

Stödet till regionala och lokala kulturinstitutioner, det s.k. grundbeloppssystemet Statliga bidrag i form av grundbelopp utgår till vissa teater-, dans- och musikinstitutioner länsteatrar, stadsteatrar, symfoniorkestrar och kammarorkestrar, till regionala museer länsmuseer och de kommunala museerna i Göteborg och Malmö samt till länsbibliotek. Bidragsnivåema är olika på olika verksamhetsområden och det finns mindre skillnader i övrigt, men grundmodellen är densamma alla områden. Kulturrådet har i sin utvärdering av länsmusiken föreslagit att statsbidraget till den i framtiden också bör utgå i form av grundbelopp. Grundbeloppssystemet är ett schablonsystem. För varje institutionstyp fastställdes vid systemets införande värdet av ett grundbelopp. Det utgjorde den genomsnittliga personalkostnaden inom institutionstypen. Det finns nu totalt sex olika grundbelopp; vardera två teater- och dansområdet respektive musikområdet beroende om lönekostnadspålägg ska ingå i bidragsunderlaget eller ej samt ett vardera musei- och biblioteksområdet. Grundbeloppens storlek räknas varje år upp enligt vissa fastställda principer. Statsbidrag utgår normalt med 55 % av grundbeloppet, men för nyetablerade teater-, dans- och musikinstitutioner utgår det under tre år med 60 %. Tilläggsbidrag for regional verksamhet utgick t.o.m. budgetåret 1990/91 på teater-, dans- och musikområdet. Medlen för tilläggsbidrag omvandlades därefter till ytterligare ett antal grundbelopp. Statsbidraget går direkt till institutionerna om de är egna juridiska personer. Ekonomiska motprestationer krävs från landsting och/eller kommuner. I bidragsförordningarna ställs vissa, relativt allmänna, krav på verksamheten. 732 När systemet infördes var avsikten att varje bidragsberättigad institution

Formema för statens kulturpolitiska styrning

skulle få lika många grundbelopp som institutionen hade personal uttryckt i årsverken, inklusive visst utrymme för köpta tjänster. I dag har institutionerna i regel fler årsverken än grundbelopp, en del institutioner väsentligt fler. För länsbiblioteken finns inte denna koppling till personalstorlek. Riksdagen fattar beslut om det totala anslaget och det totala antalet grundbelopp till varje institutionstyp. Regeringen utfärdar bidragsförordningar, bestämmer årligen grundbeloppens storlek samt beslutar om vilka institutioner som är bidragsberättigade. Ibland markeras i budgetpropositionen vad som är avsikten med nya grundbelopp. Kulturrådet kan utfärda kompletterande bestämmelser, fördelar inom de givna ramarna grundbeloppen de bidragsberättigade institutionerna samt följer upp bidragsgivningen. Som grundbeloppssystemet utformats och tillämpats har det haft en stark karaktär av permanent stöd. Ingen institution har någon gång fått ett minskat antal grundbelopp. På senare år har ett mindre antal grundbelopp för varje institutionstyp börjat fördelas för begränsad tid som s.k. rörliga grundbelopp. Erfarenheterna av grundbeloppssystemet har summerats och värderats vid några olika tillfällen. Det har också berörts Teaterutredningen, i av rapporter från Riksdagens revisorer och i Europarådsstudien av svensk kulturpolitik. Erfarenheterna av systemets förtjänster och brister kan sammanfattas följande sätt. Schablonkaraktären har setts som positiv. Systemet har varit lätt att överblicka och diskutera för verksamhetsansvariga och beslutsfattare och lätt att administrera när bidragen ska fördelas. Samtidigt krävs ett krångligt beräkningsförfarande för att komma fram till den årliga höjningen av sex olika grundbelopp. Den årliga uppräkningen av grundbeloppen enligt vissa principer har varit förmånlig för mottagarna och underlättat deras ekonomiska planering medan staten alltmer önskar komma bort från indexbundna bidrag. Kopplingen mellan grundbeloppen och personal vid institutionerna har väckt en del kritik. En synpunkt är att systemet allt för mycket fokuserar personal, en annan att det allt för mycket fokuserar fast anställd personal. Det finns för nästan alla institutioner mellan antal årsverken och antal gap som grundbelopp har samtidigt gjort anknytningen till personal mindre verklig. Diskussioner mellan institutionerna och deras huvudmän å ena sidan och statens företrädare å den andra har ibland handlat mindre om utvecklingsidéer och utvecklingsbehov än om att fylla gapet. Grundbeloppssystemet har varit en mycket effektiv form för att få fram gemensamma satsningar från staten och huvudmännen under ett uppbygg-

24 Utbudet och dans granskning statlig förvaltning av teater - en av av kultur. Rapport från Riksrevisionsverket Dnr 1983:51. Kommunerna, staten och kulturpolitiken KOSK. Rapport från Kulturrådet 1984:3. Berggren L 1994: Utvärdering av det statliga grundbeloppssystemet 1974-1994. Studie för Kulturutredningen. 733

SOU 1995: 85

nadsskede. Sedan ekonomin stagnerat ömse håll har stimulansen till turnerande, målgruppsinriktat arbete och konstnärlig och förnyelse varit annan otillräcklig. Kraven i bidragsförordningarna verksamheterna har varit för allmänt hållna för att ha styrande effekt. Det mycket begränsade antalet rörliga grundbelopp har inte räckt till för att fungera som stimulans. Samtidigt har det statiska momentet i bidragsfördelningen inneburit ekonomisk trygghet för institutionerna och deras huvudmän.

37.3 Andra styrmedel

37.3.1 Lagar, förordningar Att stifta lag kan i vissa fall vara en förutsättning för det offentliga att kunna agera inom ett område eller i ett visst avseende. I andra fall kan andra former för agerande utgöra alternativ. Grundinställningen att kulturpolitiken ska stödja och stimulera, inte reglera, uttalades klart 1974, och har inte förändrats under perioden. Följaktligen spelar lagstiftning en förhållandevis underordnad roll som styrmedel på kulturområdet som helhet. De lagar som förekommer, i första hand inom kulturmiljöområdet, arkivväsendet, etermedieområdet och det upphovsrättsliga området, har dock strategisk betydelse. Yttrandefrihet och offentlighetsprincip är grundlagsfästa och ger vissa av förutsättningarna för kulturområdet bl.a. för det konstnärliga skapandet och arkivväsendets sätt att fungera. Tidigare gällande lagar har många punkter setts över framför allt mot 20-årsperiodens slut. En ny samlad kulturminneslag trädde i kraft den 1 januari 1989. Den sammanförde och moderniserade tidigare speciallagstiftning bl.a. med syftet att göra lagstiftningen mer överskådlig och lättillgänglig för medborgarna, vilket är väsentligt mot bakgrund av det ansvar som läggs på den enskilde. Lagens första paragraf lyder: "Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas. 79

Kulturmiljövårdens ställning har också förstärkts genom revideringen av naturresurslagen NRL och plan- och bygglagen PBL. Krav hänsyn till kulturvärdena har införts också i berörd lagstiftning rörande jord- och skogsbruk. På arkivområdet har en första lagstiftning införts från den l juli 1991. I huvudsak kodifierade lagen de regler och den praxis som växt fram under 734 mycket lång tid. Den innehåller grundläggande regler om arkiv hos såväl stat-

F ormema för statens kulturpolitiska styrning

liga som kommunala och landstingskommunala myndigheter. För det statliga arkivområdet innebar lagen framför allt ett förtydligande av målen och ansvarsfördelningen för verksamheten. Inom radio- och tv-ornrådet har förändringar gjorts i början av 1990-talet. Beslut fattades år 1991 om koncession för en tredje marksänd tv-kanal. Fr.0.m. årsskiftet 1992/93 är det tillåtet att bedriva radio- och tv-sändningar i kabel och att finansiera verksamheten med reklam eller sponsring. I den nya lagstiftningen för kabelsändningar till allmänheten utmönstrades flera tidigare begränsningar i rätten att bedriva sändningar. Radiolagsutredningen har 1994 överlämnat sitt slutbetänkande "Ny lagstiftning radio och tv".25 Beom tänkandet har remissbehandlats men ännu inte lett till ställningstaganden från regering och riksdag. Upphovsrättslagen från 1960 har under nästan hela den senaste 20-årsperioden varit under utredning. En huvudanledning till detta är den tekniska utvecklingen som möjliggjort helt nya sätt att kopiera, lagra och sprida upphovsrättsligt skyddade verk och därmed ställt lagstiftningen inför uppgiften att utforma en modemiserad tillämpning av upphovsrättsprinciperna den förändrade verkligheten.

37.3.2 Ansvarsfördelning och organisation

Staten, landstingen och kommunerna Staten, landstingen och kommunerna är självständiga aktörer i nära samverkan även om staten, här som alla andra områden, har det nationella ansvaret. I prop. 1974:28 uttrycktes samspelet så här: "Primärkommunernas ansvar för stöd till kulturverksamhet utgör enligt min mening en grundval för samhällets kulturpolitiska insatser. Många av behoven kan bäst bedömas lokal nivå..."

Utredningen kulturrådet konstaterar att det finns vissa slag av verksamhet för vilka en kommun är ett för litet område. Det gäller framför allt teater-, orkester- och museiverksamhet. Rådet förutsätter här insatser av landstingen... Jag delar kulturrådets uppfattning att ansvaret för att lösa sådana uppgifter som man inom länen väljer att föra upp från det primärkommunala planet till länsplanet inte bör ligga något statligt organ...det finns enligt min mening skäl att utgå från landstingen som organ för regionala kulturpolitiska insatser.

"En nära samverkan olika nivåer mellan stat, kommun, landsting och organisationsliv är nödvändig..."

25 SOU 1994:105: Ny lagstiftning radio och Betänkande Radioom tv. av lagsutredningen. 735

SOU 1995: 85

Statens roll beskrevs följande sätt i propositionen: Staten bör vid sidan om ansvaret för egna institutioner eller helt stats- stödda sådana -ta ett allmänt ansvar för frågor av gemensamt intresse för de organ som verkar inom kulturområdet. Exempel härpå är målfrågor, viss utredningsverksamhet och information i angelägenheter av gemensamt intresse för stat, kommuner och organisationsliv... Staten bör vidare ha ett ansvar för att genom ekonomiska bidrag stödja bl.a viss kulturverksamhet med primär- eller sekundärkommunal anknytning, folkbildningsarbete samt insatser inom olika organisationer... Genom lagstiftning, läroplaner och andra regler utbildningsområdet finns betydelsefulla instrument för att stimulera kulturaktiviteter. Lagstiftningen samhällsplaneringens område bör i samspel med kulturrninnesvårdslagstiftningen kunna utnytt- - jas för stöd för kulturrninnesvården..."

Primärkommunemas kulturinsatser domineras av ansvaret för folkbiblioteken. Andra stora åtaganden är den kommunala musikskolan, bidrag till föreningar och organisationer med studieförbunden i spetsen samt kulturlokaler. Kultur i förskolan, skolan och inom äldreomsorgen är andra större frågor. Ett 30-tal av landets största kommuner residensstädema och ytterligare några städer medverkar i huvudmannaskapet för och finansieringen av regionala kulturinstitutioner. I vissa kommuner finns dessutom rent kommunala institutioner utöver folkbilblioteken, oftast museer eller konsthallar. Landstingens dominerande åtaganden kulturområdet är huvudmannaskap för och finansiering av regionala kulturinstitutioner, bidrag till folkbildningen, huvudmannaskap för och finansiering av egna folkhögskolor samt kultur i vården. Därutöver ger man bidrag till en del andra typer av organisationer, framför allt till ungdomsorganisationer och till en del särskilda kultursatsningar i länen.

Organisationslivets roll Organisationslivets betydelse markerades en rad punkter i 1974 års kulturpolitiska beslut. Det principiella ställningstagandet gjordes i avsnittet om ansvarsfördelningen i prop. 1974:28: Att låta föreningslivet i fria former lösa viktiga uppgifter har en lång tradition i svenskt samhällsarbete. Detta förhållande utgör ett viktigt inslag i den svenska demokratin. Det är därför naturligt att vid behandlingen av ansvarsfördelningen inom kulturområdet framhäva organisationernas roll... Staten och kommunerna bör därför ge organisationerna resurser för att självständigt utföra uppgifter kulturområdet.

Om organisationerna skall medverka är det naturligt att de vill göra detta sina egna villkor. De måste har rätt att profilera verksamheten med hänsyn till den ideologiska förankringen och de aktuella uppgifterna.

Formernaför statens kulturpolitiska styrning

Förändringar i ansvarsfördelningen sedan 1974

Efter 1974 har staten kompletterat och justerat sina beslut om ansvarsfördelning och samspel kulturområdet, dels de två närmast följande åren då kulturrefonnen fullföljdes, dels vid en del tillfällen därefter. Statens åtaganden har också ökat genom att de flesta statliga kulturanslagen ökat, mätt i fasta priser, framför allt under periodens första del. De viktigaste förändringarna har varit följande. Kulturmiljöområdet, och plan- och byggfrågorna i sin helhet, har setts över och vi har fått en ny plan- och bygglag och en ny kulturrniljölag vilket bl.a. inneburit viss avreglering och viss decentralisering av statligt ansvar och beslutsfattande. Både länsstyrelserna och länsmuseerna har fått ökade resurser för arbetet med kulturrniljöfrågoma och länsmuseemas resurser har också ökat på övriga verksamhetsområden. Mycket av det statliga beslutsfattandet kulturrniljöområdet har delegerats från Riksantikvarieämbetet till länsstyrelserna. Landstingen har genom avtal med staten övertagit ansvaret för den tidigare regionmusiken. En viss ökning av det statliga stödet till symfoniorkestrar och karmnarorkestrar har skett. Den avsedda utbyggnaden av nätet av regionala teatrar har på det hela taget genomförts. Länsstyrelserna har fått möjlighet att stödja kulturinsatser inom ramen för sina regionalpolitiska medel. För de statliga eller helt statligt finansierade kulturinstitutionema har olika förändringar skett under 20-årsperioden, i vissa fall förstärkningar, i andra fall besparingar, i vissa fall proñlförändringar. När det gäller samspelet med organisationslivet har statsbidraget till folkbildningen reformerats så att bidragsmottagarna fått betydligt större frihet att själva utforma sin verksamhet. Det är också folkbildningens eget organ Folkbildningsrådet som nu fördelar statsbidraget till studieförbund och folkhögskolor. Också några mindre riksorganisationer har fått överta bidragsfordelningen till organisationens medlemmar. Förändringarna utanför kultursektom har varit större. Utbyggnaden av barnomsorgen och de stadganden om barnomsorg som införts i socialtjänstlagen, reformeringen av grundskola och gymnasieskola och decentraliseringen på skolområdet till kommunerna och inom kommunerna samt överförandet av ansvar för äldrevården till kommunerna är några huvudpunkter. Primärkommunemas ansvar har ökat alla dessa områden. Den kanske största förändringen i relationerna mellan staten och landsting och kommuner gjordes när huvuddelen av de specialdestinerade statsbidragen till kommuner och landsting 1992 samlades i ett anslag "påse" till varje kommun respektive landsting. Kulturbidragen lämnades dock utanför "påsen". Slutligen har den offentliga sektorns försämrade ekonomi och statens indragning av pengar från kommuner och landsting påverkat utvecklingsmöjligheterna i stort och kulturområdet, om än i ganska olika grad för olika kommuner och landsting. Sett över hela 20-årsperioden har dock både kom- 737

SOU 1995: 85

muner och landsting ökat sina kulturinsatser. Landstingen, som svarar för den mindre delen, har proportionellt sett ökat mest. Sammantaget har utvecklingen efter 1974 inte inneburit någon grundläggande förändring av I974 års ansvarsfördelning kulturornrådet.

Den statliga organisationen på kulturområdet I 1974 års proposition om den statliga kulturpolitiken konstaterades att den statliga administrationen inom kulturområdet var splittrad en rad organ. En mera samlad struktur krävdes för att genomföra den nya kulturpolitiken. Uppgifter av övergripande natur fördelades tre centrala myndigheter; Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet. De skulle inom sina respektive sektorer svara för samordningen genom planering, uppföljning och utredningsinsatser, i varierande grad fördela bidrag samt i övrigt handlägga olika typer av ärenden. En viss samordning skedde också på det konstnärspolitiska området genom inrättandet av Konstnärsnämnden 1976. Den historiskt betingade myndighets- och institutionsstrukturen i övrigt påverkades föga av 1974 års kulturpolitik. I stor utsträckning blev det de gamla institutionerna som fick uppdraget att genomföra den nya kulturpolitiken. Grundstrukturen har förblivit oförändrad över perioden. Inom den har dock en del förskjutningar i arbetsuppgifter och ansvarsområden skett bl.a. genom inrättandet av några nya organ och nedläggning och hopslagning av andra. Permanentandet av Rikskonserter och Riksutställningar samt "utnämningen" av fem statliga centralmuseer till ansvarsmuseer är sådana konsekvenser av kulturpolitikens inriktning. Få områden inom statsverksamheten har en så omfattande och delvis komplicerad myndighets- och institutionsstruktur som kulturområdet. En översikt över dagens situation ges i slutet av avsnittet 37.4. En allmän värdering av myndighetsstrukturen pekar som positiva drag bl.a. ut en med europeiska mått förhållandevis liten kulturbyråkrati, en tydlig och kompetent kulturpolitisk stabsmyndighet i Statens kulturråd och tydligt utpekade och kompetenta sektorsorgan för arkiv och kulturmiljövård i Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet. Till de mer negativa dragen hör en relativt splittrad och specialiserad myndighetsstruktur, ett antal relativt små myndigheter med likartade och delvis överlappande uppgifter som innebär att kulturpolitiskt viktiga servicefunktioner inom en rad konstarter varit spridda olika myndigheter och organisationer av olika karaktär. Det är vidare så att ett antal sektorer saknat tillräckligt starka myndighetsfunktioner för överblick och helhetssyn, prioritering och samordning samt agerande nationellt och internationellt. Kulturrådet har haft uppgiften som sektorsmyndighet för teater, dans, musik, bild och form, museer, litteratur och bibliotek, men har i varierande grad getts möjligheten att ett menings-

F ormema för statens kulturpolitiska styrning

fullt sätt utföra denna. Detta har lett till att ett antal kulturpolitiska uppgifter saknat önskvärd behandling på myndighetsnivå. Förekomsten av många självständiga myndigheter har resulterat i att både förvaltningsfrågor, inomsektoriella frågor och helhetsfrågor för enskilda sektorer hamnat departementsnivån utan att ha beretts myndighetsnivå. Detta har i viss utsträckning medfört bristande överblick, effektanalys och prioriteringsförrnåga. Museiutredningen menade att den traditionella arbetsfördelningen mellan de statliga museerna försvårar möjligheterna att ge helhetsperspektiv och att erbjuda tvärvetenskapliga och tvärfackliga perspektiv så långt som publiken

önskar. Utredningen skriver i betänkandet "Minne och bildning s 48: "Det

är inte något sätt givet att resultaten blir sämre av otydlig arbetsfördelning. Det finns organisatoriska system fungerar bättre med ett visst mått av som otydlighet och vaghet i strukturen. Det kan underlätta anpassning och flexibilitet, och det kan göra det lättare att hantera målkonflikter." Det är också värt att notera att under de 20 år som gått har kulturrnyndigheterna utsatts för mycket begränsad kritik från kulturlivets aktörer. Studier som Riksrevisionsverket, Statskontoret och Riksdagens revisorer gjort har dock innehållit inslag av kritik som lett till vissa förändringar i myndigheternas arbete. Rent allmänt finns det anledning att motverka samhällets sektorisering. Ur den enskildes synpunkt blir samhället allt mer svåröverskådligt och kontakterna med de offentliga organen allt mer komplicerade längre specialiseringen går. På kulturornrådet är problemet delvis det motsatta. Inom flera sektorer har det aldrig gjorts tydligt vem som har ett samlat sektorsansvar eller vad detta innebär. Här bör man därför överväga olika lösningar t.ex. att fonnulera sektorsansvaret tydligare, att tydligare ange vem som har det respektive att samgruppera splittrade funktioner så att helheten blir tydlig för omvärlden. Denna tydlighet innebär en rad servicefördelar för den enskilde och för andra organ på kulturområdet. Den skapar också organ som kan agera mer kraftfullt och dynamiskt. Det bör främja både sektorn som helhet och balansen mellan dess enskilda delar.

37.4 Uppföljning och utvärdering

37.4.1 Uppföljning och utvärdering I skolbilden av mål- och resultatstyrning ingår att man i samband med att målen sätts också ska utarbeta delmål, ta fram lämpliga indikatorer måluppfyllelse samt genomföra uppföljningar och utvärderingar i denna anda. Dessa regler har dock fått vidare spridning först på senare år i den en

SOU 1995: 85

offentliga ekonomistymingen. Man kan därför inte anklaga kulturområdet för större brister än andra samhällsområden i detta hänseende. Arbetet med utvärderingsrapporten har givit oss en tydlig bild att av kunskapsbildandet det kulturpolitiska området kan indelas i tre faser. Den första handlade om att få fram ett säkrande av underlag för uppföljning av kulturverksamhetema. Den andra fasen handlar om att stimulera kulturpolitiskt relevant forskning samt att sprida kunskapen om dess resultat. Först den tredje fasen handlar om att i egentlig mening utvärdera kulturpolitikens inriktning och effekter. Kulturutredningen har låtit särskild studie vilken kunskap göra en av ny som kommit fram det kulturpolitiska området till följd av forsknings- och

utvärderingsinsatsenzñ Där ges också indirekt en bild av hur inriktningen mot

mer uppmärksamhet utvärderingsfunktionen vuxit fram.

37.4.2 Uppföljning av kulturverksamheten

Den tidigare utredningen Kulturrådet fick grunda sina beskrivningar och förslag ett begränsat material om utbud, utövare och deltagare i svenskt kulturliv. I samband med att utredningen 1972 lämnat sitt slutbetänkande sammanställde det material fått fram. Där pekar problemet man man man med avsaknaden av detaljerade redogörelser för medelsanvändningen inom statliga kulturinstitutioner samt beskrivningar av publikens storlek och inte minst publikens sammansättning. Den då befintliga statistiken hade brister och att man hoppades att ett permanent samarbete mellan myndigheten Kulturrådet och Statistiska Centralbyrån i framtiden skulle lägga igen dessa. Målet angavs till en årlig sammanställning av kulturstatistik. Av utredningen Kulturrådets slutbetänkande framgår att man snarast tänkte sig att dessa uppföljningar skulle ha en underlagsfunktion för utrednings- och

planeringsarbete. I sina förslag man inga tyngre utvärderande uppgifter

den nya myndighet- Kulturrådet som man föreslog inrättandet av. Man angav att den nya myndigheten skulle ha i uppgift att göra olika slags mindre utredningar antingen genom egen personal eller genom särskilt tillkallad expertis". Inte heller i den efterföljande propositionen nämns utvärdering av målen som en tydlig uppgift utan anger bara allmänt att utrednings- och planeringsarbete kan bedömas bli ett väsentligt inslag i rådets arbete.29

26 Andersson L G 1994: Ny kunskap forskning och utvärdering. genom Studie för Kulturutredningen. 27 Ds 1973:1: Sijfror kultur. om 28 SOU 1972:66: Ny kulturpolitik. Nuläge och förslag. Betänkande utav redningen Kulturrådet. 740 29 Prop. 1974:28: Den statliga kulturpolitiken.

Formemaför statens kulturpolitiska styrning

Det kom att dröja fyra år innan nästa sammanställning av kulturstatistik publicerades som resultat av samarbete mellan Statens kulturråd och Statistiska Centralbyrån. Den täcker perioden 1970-1975 och innehåller statistik kring områdena teater, musik, Centrumbildningar, centrala amatörorganisationer, litteratur, bibliotek, arkiv och fornminnen, museer och utställningar, kulturprogram i föreningslivet, studiecirklar, biografer, radio och tv, tidningar och tidskrifter samt offentliga driftutgifter för kultur. Detta slags samlade Översikter har därefter publicerats vid ytterligare tre tillfällen under årens lopp, den första av dem i samarbete som den föregående medan de andra två har publicerats av Statistiska Centralbyrån ensam efter samråd med myndigheter och andra företrädare kulturområdet. Den uppföljande ambitionen resulterade i början av 1986 i ett regeringsuppdrag till Statistiska Centralbyrån att utarbeta ett förslag till statistikprogram för kultur- och mediestatistiken. Ett sådant förslag från SCB behandlades i

1987 års budgetproposition. Resultatet blev att byråns resurser området

utökades, uppdraget förtydligades och att samverkan med kulturmyndigheterna förordades. SCB fick samtidigt i uppdrag att inrätta ett samrådsorgan med representanter för kultur- och medieområdena. Hösten 1987 sammanträdde gruppen för första gången med representanter för 13 olika organ på kultur- och medieområdet samt företrädare för SCB. Vid denna tidpunkt fanns redan regelbundna uppföljningar biblioteksområdet samt för folkbildningen som grund. SCB hade dessutom nyligen tillförts uppgiften att ansvara för museistatistiken, som tidigare legat Museiföreningen. SCB hade 1985 inrättat en särskild SM-serie statistiska meddelanden kulturområdet som ursprungligen omfattade statistiken om folkbildning och biblioteksverksamhet som tidigare legat inom SM-serie U. I och med det nya statistikprogrammet kom Ku-serien att utvidgats ytterligare. Den längsta tidsserien erbjuder statistiken folkbildningsområdet där SM-serien Ku 10 ger statistik om studieförbundens verksamhet sedan 1969/70. SM-serien biblioteksområdet Ku 11-13 följer området tillbaka till 1976 för folkbiblioteken, 1978/79 för skolbiblioteken och 1983 vissa uppgifter från 1981 för forskningsbiblioteken. SM-serien som följer museernas verksamhet Ku 14 har startåret 1985. Dessförinnan publicerades några enstaka Översikter i samverkan mellan Svenska museiföreningen, Statens kulturråd och SCB. SM-serien Ku 15 har de kommunala och landstingskommunala kulturutgifterna som tema. Det första år som beskrivs är 1986. Tidigare hade visst material tagits fram av Kommunförbundet och Landstingsförbundet i samarbete med Kulturrådet. SM-serien Ku 16 behandlar massmedier med första statistikår 1989. Den senast tillkomna serien är SM Ku 19 som handlar om kulturrniljövård från 1992.

30 Prop. 1986/87:100, bil. 15. 741

SOU 1995: 85

Parallellt med statistikarbetetinom SCB har Statens kulturråd presenterat årliga verksamhetsöversikter på teater-, dans- och musikornrådet sedan rådet inrättades. I budgetpropositionen 1987 preciserades rådets uppgifter till att gälla teater- och dansstatistik samt samverkan med SCB i fråga om Översikter

av de offentliga kulturutgiftema. I samma proposition preciserades att

Kulturrådet skulle ha till uppgift att svara för uppföljningar och utvärdering av de statliga insatserna kulturområdet. Samtidigt genomfördes bespaen ring 200 000 kronor av rådets anslag medtydlig adress att besparingen i huvudsak skulle ut över resurserna till utredningsverksamheten. Resurserna överfördes till Civildepartementet för att bekosta utvecklingen av statistikprogrammet vid SCB. Förutom av SCB och Kulturrådet producerades vid denna tidpunkt en årlig biografstatistik av Svenska Filminstitutet samt verksamhetsöversikter från Konstnärsnämnden och Författarfonden. Under monopoltiden och fram till ombildandet av eterrnedieföretagen till stiftelser tog också Sveriges Radiokoncernen ett ansvar för generell statistikproduktion på kultur och medieområdet. Genom de regelbundna kontakter med befolkningen man hade genom sin telefonintervjuarorganisation tillfrågades urval av befolkningen regelbundet om sina medie- och kulturvanor. Dessa tidsserier Medie- och Kultur- barometem har nu övertagits av NORDICOM-Sverige respektive Statens kulturråd. På etermedieområdet hade Sveriges Radio också en regelbunden publikstatistikproduktion för såväl radio som tv sedan tvåkanalsystemets införande i tv. Fr.o.m. budgetåret 1994/95 har delar av den offentliga statistiken gjorts avnämarstyrd genom att beställaransvaret och ekonomiska resurser fördelats till ansvariga myndigheter. På kulturområdet betyder det att Kulturrådet tillförts medel för statistikproduktionen. Det är också Kulturrådet som är sammankallande till den rådgivande referensgrupp som bildats.

37.4.3 Kulturpolitiskt relevant forskning

Nästa steg i kunskapsförsörjningen kom att bli en ökad uppmärksamhet behovet av kulturpolitiskt relevant forskning. Man kan konstatera att särskilda forsknings- och utvecklingsresurser till kulturmyndighetema är av relativt sent datum. Det första decenniet med ny kulturpolitik satsades mer att refomiera och utveckla verksamhet än att följa upp och utvärdera. I 1984 års forskningsproposition uppmärksammas de rena forskningsuppgiftema inom s.k. lärda verk" som de centrala museerna, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet. I propositionen fördelades 0,6 miljoner kronor till kulturområdets

31 Prop. l986/87:100, bil. 10. 742 32 Prop. 19s3/s4:107; Om forskning.

F ormema för statens kulturpolitiska styrning

forskning. Denna summa har växt betydligt sedan dess och uppgår i 1994/95 års budget till 29 miljoner kronor. I forskningspropositionen 1989/90 anger statsrådet kopplingen mellan tilldelade forskningsresurser och en utvärde-

rande uppgift.33 Det övergripande syftet med forskningsmedlen anges bl.a.

vara att verksamheten ska ge underlag för inriktning av det kulturpolitiska reformarbetet och att den ska innehålla moment av utvärdering av den hittills förda kulturpolitiken. Det görs emellertid tydligt att sektorsmyndighetema själva inte ska utföra forskning om det inte kan bevisas att den blir kvalitetsmässigt överlägsen. Man ska främst fungera som kvalificerad beställare av forskning. Statens kulturråd disponerade alltsedan tillkomståret 1974 medel för utredningsverksamhet vilka delvis användes till forsknings- och utvecklingsinsatser. I myndighetens instruktion sägs också att man bl.a. ska arbeta för att finna metoder för en bedömning av hur de kulturpolitiska målen uppfylls och för att belysa effekterna av de samhälleliga insatserna och den allmänna utvecklingen inom kulturområdet. Man ska också genomföra utredningar som syftar till att kartlägga behovet av reformer och som kan utgöra underlag för beslut om nya offentliga insatser kulturområdet. I sin fördjupade anslagsframställning har Kulturrådet pekat tre huvudområden för sina insatser forskningsområdet. Ett av dessa områden är FoU för utvärdering kulturpolitiska insatser. De andra båda områdena rör av verksamhet för vidgat deltagande i kulturlivet och insatser det kulturpedagogiska området. Kulturrådet skiljer på kulturpolitiskt motiverad forskning och kulturpolitiskt relevant sådan.34 Med det förra begreppet man verksamhet som menar bl.a. har ett direkt syfte att ge underlag för en granskning av kulturpolitiken, dvs. har utvärderande funktion, medan den senare avser forskning som kan ha ett helt annat syfte men som indirekt kan få betydelse för kulturpolitiken. Riksantikvarieämbetet har, inom ramen för sina forskningsmedel, genomfört projekt inom sex olika projektområden inget av dessa är av verksam- hetsutvärderande karaktär. Även Riksarkivet använder huvudsakligen sina forskningsmedel inomvetenskapligt, inte utvärderande, och fördelar dem till fyra olika program. Vi går inte närmare in dessa här eftersom de har en helt annan inriktning än den vi här beskriver.

33 Prop. 1989/90:90: Om forskning. 34 Kulturpolitisk forskning och utveckling. Rapport från Statens kulturråd 1979:1. 743

SOU 1995: 85

37.4.4 Utvärdering av kulturpolitik och kulturpolitiska mål Kulturrådet har, i linje med sin instruktion, alltsedan slutet 1970-talet leveav rerat ett stort antal granskningar och översyner av enstaka bidrag och enskilda projekt kulturområdet. Merparten har publicerats i rådets skriftserie -

Rapport från Statens kulturråd. Startpunkten för mer övergripande utvär-

dering kommer först senare i och med KOSK-rapporten 1984 och framför allt arbetet med underlaget för Europarådets examinatorer 1989. Det mest omfattande materialet från Kulturrådet är serien Att vidga deltagandet i kulturlivet som i fem delrapporter utvärderar arbetet inom olika delar av kulturområdet för att vinna nya grupper för kulturverksamheten. Man har också genomfört återkommande översyn av bokmarknaden, utvärderat länsmusikreformen, arbetat med kulturstatistiskt utvecklingsarbete samt en rad andra studier. I syfte att förbättra underlaget för massmediepolitiska bedömningar och beslut gavs 1989/90 NORDICOM-Sverige vid Göteborgs universitet i uppdrag att producera en bearbetad mediestatistik. Uppdraget täcker också delvis sådana luckor i kulturstatistikproduktionen som handlar om böcker, kulturtidskrifter, film, video och fonogram. Uppdraget har lösts i form av en mediestatistisk översiktspublikation MedieSverige. Denna utkommer vartannat år och har nyligen presenterats i sin tredje utgåva. Det finns således en viss överlappning mellan MedieSverige, översiktspublikationema från SCB och SM-serien om massmedier. Den stora skillnaden mellan MedieSverige och

andra verksamhetsöversikter den, förutom det omfattande statistiska

är att materialet, dessutom innehåller värderande tematiska artiklar som kan beskriva ett områdes utveckling ur olika perspektiv. Varje mediesektor har också sin egen kommenterande text framtagen av vetenskaplig expertis området. Vi har i tidigare kapitel påpekat att utvärdering är något annat än uppföljning. Utvärderingen ska också djupet, beakta aspekter kvalitet och ta hänsyn till andra immateriella mått. Det värderande momentet är viktigt. På t.ex. utbildningsområdet finns sedan länge återkommande utvärderingar som möjliggör internationella jämförelser såväl som värdering av utvecklingen över tid. Sverige har också varit ett föregångsland när det gäller att fästa uppmärksamhet behoven av något motsvarande för kulturområdet. I början av 1980-talet, då den nya kulturpolitiken hade verkat sitt första decennium, tog man från svenskt håll inom Europarådet upp frågan om kulturpolitiska utvärderingar. Det har sedermera lett till ett antal examinationer av kulturpolitiken i olika länder. Sverige var det andra land som examinerades Europarådets uppdrag. I slutrapporten restes viss kritik, men gavs också mycket beröm över gjorda satsningar och uppnådda resultat. Ett antal mer traditionellt ekonomiskt grundade översyner av kulturområdet har också gjorts av Finansdepartementets ESO-grupp. Ambitionen med dessa har främst varit att väcka debatt om varierande styckkostnader inom kulturområdet och att få till stånd en debatt om skillnader och de ställningstaganden som kan ligga bakom olika prioriteringar i frågan om medelstilldelning.

Formema för statens kulturpolitiska styrning

Övriga myndigheter kulturornrådet har i mindre utsträckning gjort

egentliga utvärderingar.

37.4.5 Sammanfattande iakttagelser kring uppföljning och utvärdering

Sedan den nya kulturpolitiken infördes har, som framgått, ett omfattande material tagits fram i olika former och med olika periodicitet. Utredningen - Kulturrådet påtalade en rad brister ifråga om kulturstatistiken. På flera av dessa punkter har det skett en utveckling under ZO-årsperioden. När vi samlat material som underlag till utvärderingsrapporten är det slående att så mycket fakta finns att tillgå vissa områden exempelvis teater- och musikområdet medan andra som kulturmiljöornrådet eller arkiven har en - - mycket svag statistikförsörjning. Också den kommunala redovisningen och litteraturornrådet kan fortfarande betraktas som svaga ur kunskapshänseende. Samtidigt har kraven kunskap ökat och förväntningarna att uppgifter ska finnas tillgängliga stigit. Vi har inte någonstans kunnat finna något övergripande mål för de uppföljningar och utvärderingar som görs eller borde göras. Fram träder sna- rast bilden av att man satt mätandet av enkla basfakta i system, men att det förekommit en ganska sparsam dialog om hur dessa mått skulle relateras till de åtta kulturpolitiska målen eller till den statliga styrningen. Ibland är emellertid kopplingen tydlig som i Författarfondens insamling av lånestatistik. Uppgifterna som samlas in fungerar här som en nyckel för anslagets storlek och för medelsfördelningen i form av den garanterade författarpenningen. Oftast saknas dock sådan koppling. Vi finner inte heller att löpande avtal setts över i en utvärderande form. Undantaget är den nyligen gjorda utvärderingen av länsmusiken.

Utbud

Vi efterlyser beskrivningar av innehållet i det utbud som kulturinstitutionema presenterar. På museiområdet har vi kunskap om samlingarnas och de tillfalliga utställningarnas innehåll, biblioteksområdet ges sedan några år en bild av vilket slags böcker som lånas ut. Konsertutbudet inom ramen för länsmusiken beskrivs, men ingen systematisk bild ges av orkestrarnas konsertutbud, av vad som sätts upp på landets teaterscener eller ges på landets biografer. Enstaka försök från universitet och högskola att systematisera utbudet finner ingen form att bevaras för framtiden och det saknas därför regelbundna uppföljningar.

SOU 1995: 85

Vi menar också att det görs alltför få inventeringar av kulturverksamhet som existerar utanför de statliga bidragssystemen. Det finns all anledning att samla erfarenheter också om verksamhet som kommit fram tack vare andra insatser än statens. Uppgifter om resursfördelningen personalsidan är i många fall otydlig eller oklar. Vid två tillfällen har man museiområdet försökt uppskatta den totala tidsåtgången fördelad museernas huvuduppgifter och hur den skiljer sig mellan de olika institutionerna. Detta skulle kunna ske regelbundet. Fördelning av tid för olika faser i arbetet inom teater- och musikinstitutionema skulle också behöva beskrivas bättre.

Kvalitet En utvärdering borde innehålla bedömningar också av en kulturverksamhets kvalitet såväl ur professionell synpunkt som ur användarnas perspektiv. Detta slags studier är sällsynta, vilket påtalats i föregående kapitel. Vi menar att det är angeläget att ett utvecklingsarbete kommer till stånd och att dessa bedömningar ingår i bilden av varje verksamhet. Systematiska genomgångar och analyser av utbud, recensioner och publikens eller de deltagandes värderingar borde göras alla områden. Vi efterfrågar även självskattningar från konstutövarna eller verksamhetsföreträdarna. Skillnader mellan den egna bedömningen, publikens och den professionella kritikens, men även mellan olika grupper av anställda, är viktiga att ringa in och diskutera.

Ekonomi Trots tillgången mycket uppgifter är det ändå svårt att få en tydlig bild av kulturområdets ekonomiska villkor. Vi har påtalat problemen i kapitel 24 Kulturens ekonomi. Man får också ett intryck av viss dubbelräkning. En utgift från en kommun till ett studieförbund blir t.ex. en intäkt för en fri teatergrupp. En föreställning med en fri dansgrupp förmedlad av Dansens Hus kan ingå i såväl dansgruppens egen som Dansens Hus föreställningsstatistik. Det är ibland svårt att skilja det statliga kulturstödet till en verksamhet från det arbetsmarknadspolitiska. Den sanna produktionskostnaden går heller inte alltid att beräkna eftersom kulturarbetare kan ha annat stöd under en del av produktionsprocessen. Det förekommer stora ideella insatser samtliga kulturområden. Konstnärer arbetar till symboliska löner eller på helt obetald tid. Vi efterlyser ekonomiska analyser som beaktar detta och som bl.a. skulle göra det möjligt att bättre värdera ansökningar om stöd till olika slags verksamhet. Systemet inbjuder i dag till optimistiska kalkyler och ett starkt beroende av ytterligare resurser från andra områden som det arbetsmarknadspolitiska. Här behövs ett utvecklat samarbete mellan anslagsgivande myndigheter.

Formema för statens kulturpolitiska styrning

Publik och befolkning Det är bara ett fåtal av kulturinstitutionema som presenterar beskrivningar av sin publik eller sina besökare. Vi har anledning att förmoda att sådana studier genomförs, i mer eller mindre stor omfattning och med varierande periodicitet. Något försök att systematiskt sammanställa resultaten har vi emellertid inte mött. Kulturinstitutionema skulle t.ex. kunna redovisa såväl sina marknadsföringsinsatser som vilka åtgärder man vidtar för att nå ut till olika målgrupper. Någon slags återkommande värdering av arbetsresultatet i form av publikstudier eller motsvarande borde också ingå i uppdraget. En angelägen uppgift är att sätta in resultatet av de kulturpolitiska insatserna i ett befolkningsperspektiv. Ett steg vägen är de projekt som ingår inom ramen för Kulturbarometem och Mediebarometem. Resultaten blir dock tämligen översiktliga och man skulle önska att kompletteringar med jämna mellanrum skedde där man också försöker komma till tals med dem som inte deltagit i kulturlivet för att efterhöra de olika hinder och motiv som förekommer. De nationella institutionerna ligger, med få undantag i Stockholm. Av den anledningen kan det finnas intresse att regelbundet ställa frågan till breda rikstäckande befolkningsurval om hur många som besökt dessa institutioner någonsin eller ur ett kortare tidsperspektiv.

37.4.6 Slutsatser för framtiden Med tanke på den relativt stora mängden befintliga data kan det tyckas som om såväl uppföljningssystemen som de hittills genomförda utvärderingsinitiativen inte kan utvecklas ytterligare. På ett övergripande plan menar vi att ambitionsnivån faktiskt också har varit hög, men att det i det praktiska genomförandet kommit att bli en splittrad och fragmentarisk bild som växer fram trots, eller kanske tack vare, mängden av uppgifter. Det behövs en övergripande diskussion om nyttan av de olika indikatorema. De uppföljningar som gjorts löpande har sällan klara kopplingar till bidragsgivningen eller andra styrsystem. Undantag är kopplingen till antalet fast anställda för grundbeloppsberättigade institutioner, prispressen statligt stödda boktitlar och kravet turnéverksamhet utanför hemkommunen för fria gruppers erhållande av stöd samt statistikunderlaget för biblioteksersättningen. Man får uppfattningen att styrning och uppföljning är två separata system med olika ideologier och ambitioner. Vi har också kunnat iaktta tydliga klyftor i systemet. En gäller relationen mellan de tre offentliga bidragsgivarna. Uppföljningen av de kulturpolitiska åtgärderna skulle vinna ett utvecklat samarbete mellan de tre offentliga nivåerna. Som det nu är samlar Statens kulturråd in uppgifter om kommunala

SOU 1995: 85

r

m

F ormema för statens kulturpolitiska styrning

w m

m

ä ä -

SOU 1995: 85

och landstingskommunala bidrag från de statligt stödda musik- och teaterinstitutionema och de fria grupperna tillsammans med verksamhetsöversiktema. Statistiska centralbyrån samlar motsvarande uppgifter från folkbibliotek och museer. Sådan verksamhet som saknar statligt stöd hamnar det viset helt utanför bilden av kulturlivet såväl i fråga om verksamhet det - som ekonomiska stödet. Vi är övertygade om att kommuner och landsting har intresse av att beskriva och jämföra de olika kulturaktiviteter pågår inom som de egna geografiska ansvarsområdena. Vi kan därför förstå data på enbart om nationell nivå upplevs som mindre relevanta. Vi skulle därför vilja förorda att uppgifter samlas in och presenteras flera geografiska nivåer. Också i fråga om brukarundersökningar behöver bildemas jämkas samman. En annan brist i systemet hänger samman med att myndigheter och institutioner upplever att uppföljning, analys och utvärdering tar resurser från den "egentliga uppgiften. Detta blir särskilt tydligt i relation till de mindre myndighetema och de verksamhetsdrivande institutionerna. De anslagsfördelande myndigheterna behöver förmedla en positiv attityd till vad uppföljning och utvärdering faktiskt kan ge igen till en verksamhet. Ett viktigt led i den processen är att höja statusen för uppföljande och utvärderande verksamhet inom den egna myndigheten. Vi skulle också gärna se en större samverkan mellan de olika myndigheterna och även med andra organ kulturområdet. Vi har stor förståelse för att varje verksamhet har sina särpräglade behov och krav hur ett uppföljningssystem ska vara utformat, men vi är också övertygade om att en samverkan kan fungera inspirerande och stimulerande. Framför allt borde ett ökat samarbete kunna leda till ekonomiska vinster då uppgifterna ska samlas in. Samverkan mellan kulturrnyndigheter och marknadens parter förekommer i alltför ringa utsträckning. Gemensam kunskapsbas for bransch och samhälle är vad vi skulle vilja förorda. Framförallt medieområdet finns producenter, försäljnings- och distributionskanaler som genererar egna basdata men som också har behov av sådana uppgifter publik och användare myndigom som heterna och institutionerna samlar in. Ett samarbetsorgan skulle kunna nyttja även denna till områdets gemensamma bästa. Uppföljningar och utvärderingar ligger påmånga olika händer vilket gör att bilden upplevs som splittrad. Ett stort antal publikationer offentliga, officiella, inofficiella och interna förekommer. Arbetet med att förmedla en bild av ett enskilt kulturområde är omfattande och mycket tidsödande. Vi vill fasta uppmärksamhet MedieSverige som prototyp för en samlad översiktspublikation. Att i en gemensam form samla fakta, debatt och värdering av olika kulturverksamheter menar vi skulle kunna vara en tänkbar modell. Med medverkan av personer från kulturområdet, forskare från universitetsvärlden och branschföreträdare skulle man kunna uppnå samling i en eljest mångfasetterad och splittrad kunskapsmassa.

Fonnemaför statens kulturpolitiska styrning

37.5 Helhetsbilden av det statliga styrsystemet

-

sammanfattande iakttagelser

Genom följande sammanfattande iakttagelser försöker vi avslutningsvis lyfta fram de mest karaktäristiska dragen i det statliga styrsystemet kulturområdet. Det har haft stor betydelse att regering och en enig riksdag 1974 fonnulerade mål för en samlad kulturpolitik och att målen stämde väl överens med synen kulturpolitiken inom kommuner, landsting och organisationer. Denna samsyn har haft avgörande betydelse för den utbyggnad som följde, eftersom utvecklingen de flesta delområden förutsatte samverkan mellan olika parter. Det är omvittnat att målen har verkat inspirerande kulturarbetet inom landsting och kommuner, bland konstnärer och konstnärsgrupper och i organisationslivet. De har däremot sällan angetts som utgångspunkt för enskilda reformer eller i prioriteringssituationer. De övergripande målen har envarit otillräckliga för ett system med mål- och resultatstyrning. De samma konkretiseringar som regering och riksdag senare år beslutat om genom sektorsmål några delområden och genom Verksamhetsmål för myndigheter, institutioner och bidragsanslag är steg vägen mot ett sammanhängande styrsystem. Lagstiftningen kulturområdet har genom översyner under periodens del förtydligats. Samtidigt är villkoren i många av statsbidragsförordsenare ningarna på kulturområdet av allmän art. Detta speglar balansgången mellan att staten å ena sidan kan eller bör ställa tydliga krav och å andra sidan ambitionen att stödja och stimulera men inte att reglera kulturverksamheten. Den grundläggande ansvarsfördelningen mellan staten och övriga aktörer förefaller ha fungerat väl. Å andra sidan har dialogen med den regionala och den lokala nivån ofta inskränkt sig till kontakter kring bidragen mellan bidragsfördelande myndighet och den enskilde bidragsmottagaren. Frågor om helhetsutvecklingen inom länen har t.ex. sällan diskuterats mellan länens företrädare och statens. Inte heller de avtal staten träffat med vissa aktörer har följts upp särskilt systematiskt. Detaljuppdelningen av den statliga kulturbudgeten har minskat under perioden är fortfarande större än andra samhällsområden. Det innebär å men ena sidan att regering och riksdag kan styra pengar med ganska stor precision å andra sidan att detaljfrågor kan ta tid och kraft från de övergripande men och grundläggande kulturpolitiska frågorna. En del av de statliga bidragsystemen och hanteringen av dem har - kommit att framstå ganska statiska när anslagsökningar uteblivit. som Strukturen statliga myndigheter och institutioner kulturområdet har av inte förändrats radikalt som följd av 1974 års kulturpolitik. I stor utsträckning är det de gamla institutionerna som fått uppgiften att förverkliga den nya kulturpolitiken. I många avseenden är organisationsstrukturen väl anpassad till

SOU 1995: 85

områdets och bidragsgivningens karaktär. Samtidigt är den så sammansatt att den kan vara svår att överblicka. Många av organen är små och och resurs kompetensmässigt sårbara. Uppföljning och utvärdering har efter hand ägnats allt större uppmärksamhet men fortfarande återstår många frågor om ambitionsnivå, inriktning, metoder, indikatorer och samspel mellan kulturlivets olika aktörer att lösa.

38 möjligheter och Kulturpolitikens några avslutande begränsningar -

iakttagelser

Detta sista kapitel är inte sammanfattning de föregående. Däremot inneen av håller det några i ett helhetsperspektiv. Vi tar upp fyra aspekter resonemang kulturpolitiken och dess resultat som kompletterar våra tidigare iakttagelser och diskussioner. Resonemangen har karaktär av ansatser och gör inte anspråk att vara fullt utvecklade. Kulturutredningens, dvs. kommitténs värdering av 20 års kulturpolitik finns i kapitel 3 "De senaste 20 årens kulturpolitiska erfarenheter i slutbetänkandet SOU 1995:84 Kulturpolitikens inriktning.

38.1 Att bidra till reella möjligheter

Deltagandet i kulturlivet är, utöver det som organiseras inom förskola och skola, individens val. Vad det offentliga kan göra är att bidra till att människor får reella möjligheter att var kulturellt aktiva och delaktiga samt till kontinuitet och sammanhang i kultunniljön. Det sker genom bidrag till föreningar, organisationer och enskilda eldsjälar, till konstnärer och grupper av konstnärer, samspel med företag marknaden och genom verkgenom samhet i regi framför allt i form av kulturinstitutioner. På vissa områden egen spelregler och skydd för kulturvärden genom lagstiftning. ges Möjligheterna har blivit fler de senaste 20 åren även om utvecklingen inte är helt entydig. regionalt verkande kulturinstitutioner har stärkts sedan 1974. De Nätet av då existerande institutionerna har fått större arbetsmöjligheter genom ökade bidrag. Samtidigt har det kommit till 12 regionala teatrar och fyra kammarorkestrar. Den dåvarande regionmusiken har fått landstingen som huvudmän och därmed regional styrning ambitioner och inriktning. Regionalt verkanav de kulturinstitutioner finns nu på 37 orter, varav de flesta är residensstäder och har än institution. Många människor har fått närmare till en eller mer en flera kulturinstitutioner. År 1973 hade 1,3 miljoner svenskar utanför storca städerna en teaterinstitution i sin kommun, 20 år senare antalet drygt 1,8 miljoner. De dryga 550 000 personer utanför storstadsområdena som hade symfoni- eller kammarorkester nära håll har ökat till närmare en miljon. en

SOU 1995: 85

Nätet av lokala kulturinstitutioner folkbibliotek, lokala konsthal- - museer, lar samt den kommunala musikskolan har också stärkts betydligt under perioden inom ramen för kommunernas Det gäller särskilt folkbiblioansvar. teken och de kommunala musikskolorna. Folkbibliotekssystemet har samtidigt kondenserats genom att ett antal utlåningsstationer och mindre filialer lagts ner, medan många huvudbibliotek och större filialer fått lokaler, nya bättre mediebestånd, tillgång till den moderna informationsteknologins hjälpmedel samt kompletterats med bokbussar och annan uppsökande verksamhet. De senaste åren har dock vissa inskränkningar skett bl.a. i bokbussverksamhet och uppsökande verksamhet. Vissa inskränkningar har också skett i den kommunala musikskolan. De konstarter och genrer som saknar institutioner eller har institusvag tionell förankring har i allmänhet fått arbeta med betydligt mindre än resurser de institutionsstarka konstartema och Det gäller bild- och formgenrerna. konst, dans och musikaliska genrer som jazz, folkmusik, kammarmusik och körmusik. Den geografiska spridningen av teater- och dansföreställningar, konserter och utställningar genom turnéer respektive vandringsutställningar har förändrats sedan 1974. Riksteaterns utbud har litet än halverats, delvis mer genom överföring av de fyra regionala ensemblerna till regionala huvudmän. De regionala och lokala teatrarnas turnéverksamhet har ökat, inte alls i men samma omfattning. De fria teater- och dansgruppema har blivit fler, ökat sitt utbud och därmed också utbudet tuméföreställningar. På musikområdet av har den stora förändringen tuméområdet varit förändring en av ansvar, från Rikskonserter till länsmusiken. Vandringsutställningar i Riksutställningars regi har mer än halverats uttryckt i utställningsdagar sedan slutet 1970av talet. Framför allt de regionala museerna har dock fått större förutsättningar att också arbeta med vandringsutställningar. Antalet konstnärer inom alla konstarter och genrer har ökat betydligt under perioden och därmed mångfalden av konstnärliga uttryck och alster. De konstnärliga utbildningarna har också utvecklats. Även andra utbildningar kulturområdet, t.ex. inom kulturmiljövårdens område, har byggts ut. På radio- och tv-området fanns vid periodens början tre radiokanaler och två tv-kanaler, alla inom ramen för den avgiftsfinansierade public serviceverksamheten. Nu finns fyra sådana radiokanaler inom Sveriges Radio men också ett stort antal reklamñnansierade lokalradiostationer samt föreningsdriven närradio. Vi har fortfarande två public service-kanaler inom Sveriges Television men också tre svenska reklamñnansierade tv-kanaler, ett stort antal utländska tv-kanaler av olika typ samt sina håll lokal-tv. Hushållen har fått många kanaler att välja på. Däremot har bredd och variationsrikedom i utbudet inte ökat i proportion till antalet kanaler. Konkurrensen lyssnare och om tittare harhittills gett en betydande likformighet i programsättningen.

Kulturpolitikens möjligheter och begränsningar några avslutande iakttagelser -

År 1973 fanns det 20 orter i landet, i regel de folkrikaste, med dubbel utgivning dagspress. Tjugo år gäller det alltjämt 18 av orterna. Den av senare periodiska inklusive kulturtidskriftema är mycket mångsidig. pressen Under perioden har det skett viss ökning av utgivningen av böcker en , bokklubbsverksamheten har expanderat medan antalet bokhandlar minskade under periodens första del. F onogramutgivningen i landet har tiodubblats samtidigt antalet renodlade skivbutiker minskat från ca 500 till ca 100. som De återstår finns nästan alla i de största städerna. Antalet premiärsom nu visade filmer på biograf har minskat något. Däremot är det totala antalet biografer i stort sett oförändrat men proportionellt sett fler finns nu större

orter multibiograferna. Utbudet av film på video är nu mycket stort

genom och spritt över hela landet. Folkbildningsarbetet och amatörverksamheten har stärkts ekonomiskt under periodens första del, medan bidragen från stat och kommun totalt sett år. Antalet studiecirklar ökade de första åren efter 1974 minskat under senare ligger strax under nivån 1979/80. Andelen estetiska cirklar är dock men nu Antalet kulturprogram har ökat kraftigt under perioden. Studieförhögre nu. bunden verkar i alla kommuner och i små och medelstora kommuner utgör deras kulturprogramverksamhet en stor del av det totala kulturutbudet. Folkbildningen har, framför allt genom reformen av det statliga stödet 1991, fått stor frihet att utforma sin verksamhet och att själv ta ansvar för prioriteringsfrågoma.

Kulturverksamhet har blivit vanligare i flera miljöer: arbetsplatser, i

boendemiljöer och inom vården. Kulturverksamheten är inte längre så tydligt bunden till institutioner och evenemang. Genom de fria teater-, dans- och musikgruppernas verksamhet har kulturen också i högre grad etablerat sig utanför institutionerna. Arrangörsledet har utvecklats över 20-årsperioden. Det gäller som framgått studieförbunden arrangörer av kulturprogram. Det gäller Riksteaterns som lokalföreningar och det gäller många andra. De senaste åren har dock en del arrangörer fått sämre ekonomi bl.a. grund av "frusna" eller minskade kommunala anslag. På vissa områden, t.ex. dans, saknas engagerade och kunniga arrangörer många orter. Publikarbetet har inte alltid varit prioriterat eller framgångsrikt. Kulturrådet har i arbetet med uppdraget att vidga deltagandet i kulturlivet bl.a. markerat att framför allt institutionemas publikarbete hittills i allt för hög grad fungerat de aktiva och välmotiverade deltagarnas villkor. Institutionema avsätter i allmänhet begränsade till publikarbete och marknadsföring. Litteraturresurser främjandet har lagts medan verksamheten med En bok för alla" lever ner, kvar. Konstfrämjandet upplevde flera ekonomiska och verksamhetsmässiga kriser under perioden för att till slut upphöra. Arbetet har nu rekonstruerats i Folkrörelsemas Konstfrämjande. Också skådebanerörelsen har brottats med svårigheter. Detta har också lett till svagheter i publikarbetet.

SOU 1995: 85

Intresset för historia och kulturmiljövård har ökat och bl.a. tagit sig uttryck i Gräv där du står-verksamhet, samling kring arbetslivsmuseer och engagemang i hembygdsrörelsen och i olika opinionsgrupper. Kulturmiljön som resurs i samhället och för den enskilde har kommit allt i förgrunden. mer Frågorna har integrerats i samhällsplaneringen och i miljö- och jordbrukspolitiken. På en del områden har möjligheterna vidgats och utnyttjandet ökat utan städfrån det offentliga. Tydliga exempel det är det breda utbudet musik av i alla former och den stora ökningen besök musikevenemang, den av växande floran av specialtidskrifter inom en mängd ämnesområden samt videomarknaden. På det hela taget har möjligheterna att kulturellt aktiv ökat under 20vara årsperioden. Samtidigt har kulturvanoma ändrats ganska lite. Det frågor reser både om hur effektiv kulturpolitiken varit och vilka förhållanden i det om omgivande samhället som spelat in. Vi börjar med den frågan för senare att sedan diskutera framgångsfaktorer och kritiska förhållanden kulturområdet.

38.2 Vad beror

kulturpolitiken och vad beror förändringar i samhället i stort

Redan i kapitel 2 har vi tagit upp den grundläggande svårigheten vid studier av samhällsförhållanden, den komplexa verkligheten där olika variabler sällan kan renodlas. Det är därför är svårt att komma till klara slutsatser effekom terna av en enskild åtgärd. Det gäller i hög grad kulturområdet, eftersom kulturverksamheten till sin karaktär är öppen mot det omgivande samhället, påverkar det och påverkas av det. Vi gör ett antal iakttagelser om förhållandet mellan å sidan kulturinena tresse och kulturaktiviteter och å andra sidan förhållanden utanför kulturpolitiken. Utgångspunktema finns i allmän samhällsvetenskaplig kunskap, i resultaten från kultursociologiska studier, Kulturrådets arbete bl.a. med uppdraget att vidga deltagandet i kulturlivet och de kulturvaneundersökningar som finns och de vidarebearbetningar av dem som bl.a. vi gjort. Arbetets villkor och boendemiljöer och boendeförhållanden skapar grundmönster i människors liv som påverkar lust, vilja och förmåga kulatt vara turellt aktiva. Strukturförändringarna i samhället och utbyggnaden infraav strukturen har också lett till ett starkt tryck den befintliga miljön Kulturvanor och kulturintresse ingår i ett mönster sociala konav vanor, takter och relationer med andra människor. Kulturengagemanget påverkas inte bara av kulturverksamhetens karaktär och den enskildes kunskaper och värderingar, erfarenheter och upplevelser utan också de och nätav grupper

Kulturpolitikens möjligheter och begränsningar några avslutande iakttagelser -

verk i vilka individen ingår. Kulturvanor måste därför förstås och förklaras i ljuset av livsstilar och sammanhängande levnadsmönster. Varaktiga förändringar kulturvanor har i regel skett långsamt och oftare som en följd av en av social omstrukturering än av att enskilda individer brutit sig ur gruppens eller klassens kulturella mönster. När samhället utvecklas i riktning mot ökad social rörlighet och när det blir mångkulturellt kan det tänkas att sådana mer utbrytningar och avvikande kulturvanemönster blir vanligare. Det finns ett starkt samband mellan kulturvanor och utbildning, uttryckt i antal studieår. Det finns tendenser till minskning av skillnaderna mellan grupmed olika utbildningsbakgrund. Bl.a. har andelen lågutbildade som beper söker teatrar och bibliotek ökat mer än för befolkningen i sin helhet. Utbildningsfaktom är dock alltjämt starkt särskiljande. Nu allt fler ungdomar genom lång utbildning. Det kan komma att påverka kulturintresset positivt. en Samtidigt finns risken för allt tydligare klyfta mellan en växande grupp en välutbildade och minskande grupp lågutbildade medborgare. en Det finns också ett starkt inbördes samband mellan utbildningsnivå, yrke och inkomst. Men arbetsförhållanden och ekonomiska förhållanden kan också ha självständig betydelse. I några fall är det uppenbart att utbildningsfaktorn inte räcker förklaring till skillnader i kulturvanor. Förvärvsarbesom tande inom tjänste- och serviceyrken med begränsad utbildning har t.ex. större andel besök kulturevenemang än industriarbetare och lantbrukare med samma utbildning. Välståndsutvecklingen uttryckt i disponibel inkomst har betydelse för kulturdeltagandet. Hushållens disponibla realinkomster sjönk för många grupper något under 1980-talet ligger i början 1990-talet över 1975 års nivå. men av Inkomstökningama kan ha verkat i olika riktningar beroende individuella val. Den vill har möjlighet att spendera på kultur än i mitten på som nu mer 1970-talet. Men hushållen kan också ha valt att lägga pengar t.ex. bättre bostad, utbildning eller rekreation olika slag sommarhus, båt, semesterav etc. vilket kan ha lett till mindre utrymme för kulturutgifter. I den resor kulturpolitiska debatten har frågan ekonomiska hinder för deltagande i om kulturlivet undan för undan blivit allt mindre framträdande. Det finns dock en priskänslighet. Avgiftshöjningar senare år i de kommunala musikskoloma har t.ex. lett till ett bortfall elever. När arbetslösheten de senaste åren stigit av kraftigt har utan ekonomiska marginaler för kultur, rekreation m.m. gruppen växt. Människors disponibla tid för kultur har förändrats flera sätt. Många kvinnor har gått ut i förvärvsarbete eller ökat sin grad av förvärvsarbete. Samtidigt har vi fått växande pensionärer som också i ökande grad en grupp är friska och vitala under många år. Kommunikationerna har praktisk betydelse för möjligheterna att vara kulturellt aktiv. Den största förändringen det planet de senaste 20 åren är att fler har bil. Det minskar problemen med geografiska avstånd. Samtidigt nu

SOU 1995: 85

finns det iakttagelser som tyder ett visst motstånd för långt mot att resa för att ta del av kultur. Undantagen är större evenemang och typen den resor av årliga teaterresan till Stockholm". Förskolan och skolan spelar viktig roll för barns och ungdomars konen takter med kultur. Barn från hem där tid, ork, ekonomi eller intresse för kultur saknas får där kontakt med historia och traditioner, med konstnärlig gestaltning och får möjligheter att skapa själva. Hur väl förskolan och skolan lyckas beror hur väl man kan möta barnens skilda behov. Särskilt när det finns ett spänningsförhållande mellan värderingar i skolan och i hemmet eller mellan skolan och kamratgängen ställs det stora krav formerna för skolans kulturverksamhet för att den ska ge positivt Lyckas inte är gensvar. man risken stor att effekten blir den motsatta, ett avståndstagande från kultur från barnens/ungdomarnas sida. Möjligheterna att lyckas hänger i sin tur samman med hela klimatet i förskolan respektive skolan och utformningen den av samlade verksamheten. Det har t.ex. betydelse i vilken utsträckning eleverna kan använda gestaltande uttrycksmedel i många skolämnen. Arbetsmarknadspolitiska insatser har kommit att spela allt större roll en

kulturområdet. Ökningen av konstnärskåren har inte motsvarats lika

av en stor ökning av efterfrågan deras produkter och tjänster. En växande strukturell arbetslöshet har delvis mötts ökade arbetsmarknadspolitiska inav satser. Ökade insatser på kulturrniljövårdens område har samband med de mer konjunkturbetonade svängningarna i sysselsättningen bl.a. inom byggsektorn. I båda fallen har ett välkommet tillskott av pengar gett vissa svårigheter att bedriva en planmässig verksamhet utifrån kulturpolitiska prioriteringar. Det finns anledning att studera denna typ faktorer ingående än vad av mera som hittills skett. Det skulle i första ledet bättre kunskaper deras olika ge om betydelse. Med hjälp av den skulle kulturarbetet förmodligen kunna efges fektivare former. Studierna skulle också kunna impulser till hur i varje fall ge vissa omvärldsfaktorer skulle kunna påverkas för att underlätta kulturengagemang.

38.3 Framgångsfaktorer och kritiska förhållanden

Går det att hitta generella framgångsfaktorer inom för 20 års kulturporamen litik och kulturverksamhet Finns det speciellt kritiska förhållanden har som visat sig vara särskilt avgörande Vi vill lyfta fram några förhållanden inom kulturområdet. Vi tar här inte upp frågan om pengar. De många enskilda eldsjälarnas betydelse kan inte beläggas med statistik och har därför ibland kommit i skymundan. De finns överallt i kulturlivet: 758 inom folkbildning och föreningar, inom olika kulturinstitutioner, inom bran-

Kulturpolitikens möjligheter och begränsningar några avslutande iakttagelser -

scher och företag också vid sidan de etablerade strukturerna. Många men om konstnärer inom skilda konstarter är också eldsjälar i den bemärkelsen att de utöver sitt konstnärliga skapande och utövande gör stora insatser som initiativtagare, inspiratörer eller organisatörer av olika typer av arrangemang och verksamheter och pedagoger. De enskilda eldsjälarna står för mycket som kraften, kontinuiteten och fömyelsen i kulturlivet särskilt det lokala av planet. I arrangörsledet samt i amatörverksamheten är deras betydelse mycket stor liksom när det gäller att värna om den befintliga miljön. De dynamiska konstnärerna och konstnärliga ledarna spelar en avgörande roll i kulturlivet. Teaterutredningen konstaterade "att det går att koppla teatrarnas konstnärliga toppar till enskilda teaterledare som lyckats frigöra ensemblemas konstnärliga förmåga. Teaterkonsten är i hög grad beroende av den mänskliga kreativiteten uttryckt i såväl kollektiva som enskilda former." Motsvarande kan sägas övriga kulturinstitutioner, också om dem som inte om bedriver konstnärlig verksamhet. Inom områden utan institutioner utövar kreativa konstnärer sin ledande och inspirerande roll i andra former, men betydelsen av den är lika stor. Den professionella kvaliteten är avgörande för konstartemas, bibliotekens, och arkivens betydelse. En teater måste först och främst spela bra museernas för beröra sin publik och ha ett berättigande som professionell institeater att tution Museerna måste kunna förena ämnesmässig kompetens eller grupp. med skicklighet i presentationema och öppenhet i dialogen med olika intresserade. Motsvarande gäller övrig konstnärlig och institutionell verksamhet. Det kräver yrkeskunnande, skapande kraft, djärvhet och rätten att då och då misslyckas. Den fysiska tillgängligheten till kultur är en förutsättning för delaktighet i kulturlivet. Det vill engagera sig i måste finnas inom räckhåll eller kunna man bringas inom räckhåll. Det gäller i fråga om avstånd, tid, kostnader, tillgänglighet även för funktionshindrade Samtidigt visar alla kulturvaneunderm.m. sökningar att det inte räcker med att undanröja olika praktiska hinder. Tillgängligheten har även kunskapsmässiga, sociala och psykologiska sidor. Människors olika livsvillkor, värderingar, intressen och praktiska förhållanden har visat att mångfalden är viktig, både i fråga om verksamhet och i fråga kontakterna med presumtiva deltagare. Kulturrådet har i arbetet med om uppdraget att vidga deltagandet i kulturlivet pekat detta och bl.a. markerat framför allt institutionemas publikarbete hittills i allt för hög grad fungerat att de aktiva och välmotiverade deltagarnas villkor. Det ökade radio- och tv-utbudet har inneburit en rad olika förändringar. Radions och televisionens klassiska roll att sprida ett identiskt budskap till stora mängder människor har upplösts. Det finns tendenser till uppdelning i lyssnar- och tittarvanorna så att vissa ganska renodlat väljer bara grupper vissa programtyper. Totalt för televisionens samtliga kanaler dominerar det angloamerikanska programmaterialet. I public service-kanalerna är dock an-

SOU 1995: 85

delen svenska program hög. Etermedierna når ut med musik, dansteater, föreställningar, kulturhistoriska perspektiv till lyssnar- och tittarskaror m.m. som den "levande" kulturen sällan har möjlighet att nå. Etermediemas möjligheter att informera om och väcka intresse för kultur är också stora. Det finns inte en kultur utan många i vårt land, många delkulturer.

När man ser till individemas förhållanden kan urskilja fem tillfällen

man under livscykeln i särskilt hög grad påverkar deltagandet i kulturlivet som : förskoleåren skoltiden övergången från studier till förvärvsarbete familjebildningen - - pensroneringen

De första åren i livet är alla mest mottagliga för intryck. Människan som förfogar över många uttrycksmedel, många "spr° . Det lilla barnet använder dem alla. Möjligheten att behålla och utveckla språken har betydelse för den vuxnes förhållande till kulturen. Vi har sett att förskolan spelar viktig roll en för bam som behöver mer kulturell stimulans än vad hemmen ger. Under skolåren är barn och ungdomar kulturellt aktiva än befolkmer ningen i genomsnitt, delvis genom skolans försorg, delvis på hand och egen tillsammans med föräldrar eller andra vuxna. De stora minskningarna i kulturaktivitet inträder dels vid övergången från utbildning till förvärvsarbete, dels vid familjebildningen. Det förstnämnda gäller i särskilt hög grad männen, det senare i högre grad kvinnorna. Den ökande andelen pensionärer, som i större utsträckning än tidigare också är friska och vitala, har gett och kommer rimligen att ett allt större ge antal kulturellt aktiva äldre människor.

Positionsbestämning Sverige i Europa

Ungefär tre miljoner svenskar deltar varje åri någon form skapande verkav samhet, i studiecirklar eller annan bildningsverksamhet. Grovt räknat dubbelt så många besöker minst en gång om året någon kulturinstitution eller något kulturevenemang som konsert, teaterföreställning eller går på bio. Många av dem är regelbundna besökare. Nästan alla tar del massmedieutbudet, de av flesta dagligen. Internationellt sett ligger Sverige en hög nivå när det gäller delaktighet i kulturlivet. Några jämförelser kan illustrera det. Ca 60 % befolkningen i av Sverige besöker under ett år bibliotek. Motsvarande siffra för Frankrike är 23 %. I Nederländerna, där knappt en tredjedel av befolkningen är inskriven vid de avgiftsbelagda folkbiblioteken, använder 20 % befolkningen ca av biblioteken. Äldre data från Storbritannien 52 % biblioteksbesökare. anger

Kulturpolitikens möjligheter och begränsningar några avslutande iakttagelser -

Danmark ligger samma nivå som Sverige. Det är bara för Finland som siffran är högre, ca två tredjedelar av befolkningen. Knappt 45 % av den svenska befolkningen har varit på teater minst en gång det senaste året. En jämförelse med andra nordiska länder visar att varannan islänning har varit teater det senaste året. I Finland är andelen teaterbesökare densamma som i Sverige, 31 % av danskarna har besökt teatern det senaste året och 26 % av norrmännen. I övriga Europa är andelen av befolkningen går betydligt lägre. I Frankrike har 14 % den som teater av vuxna befolkningen varit teater det senaste året och knappt 45 % av befolkningen har varit professionell teater någon gång i sitt liv. Fransmännen har i gengäld ofta besökt cirkus. Att 60 % av den svenska befolkningen har varit något musikeveneca det senaste året måste betraktas som en hög andel, men då tillämpas mang också en vid definition. I Schweiz uppger 31 % av de varit på konsert av något slag senaste året och i Nederländerna är motsvarande andel 21 %. I Sverige har 14 % varit konset med klassisk musik det senaste året. I Frankrike uppger 8 % att de varit en sådan konsert. Uppgifter från det tidigare Västtyskland uppger samma nivå för befolkningen det senaste halvåret varför den årliga nivån bör vara något högre. De svenska kulturinstitutionerna står sig i regel gott vid internationella järnförelser. På folkbiblioteksområdet tillhör vi de ledande nationerna. Teatertätheten är totalt sett hög särskilt i förhållande till befolkningsstorleken. Svenska teatrar, särskilt barnteatern, och orkestrar hävdar sig i internationella sammanhang och så gör också många enskilda artister och artistgrupper liksom författare. Vi har ett antal museer av hög internationell klass och våra långa traditioner arkivens och kulturminnesvårdens område och deras utveckling in i det moderna samhället med bl.a. ett brett kulturmiljöperspektiv ligger också på en hög internationell nivå. Folkbildningen är unik för Norden och bredden föreningsverksamheten i övrigt saknar också motsvarighet i många andra länder. Den bästa mätaren hittills hur svensk kulturpolitik och kulturverksamhet värderas i internationell jämförelse är Europarådets studie från 1989. I examinatöremas rapport, i kapitlet Slutsatser sammanfattar de:

"Vi hyser inga tvivel om beslutsamheten i Sverige att höja landets allmänna kulturella nivå och den svenska kulturpolitikens positiva resultat är följaktligen många. För en utomstående iakttagare är kanske det mest betydelsefulla som uppnåtts kulturlivets enastående sociala bredd. I det avseendet kan Sverige nog ligga 10 procentenheter framför den stora klungan andra länder. Den starka betoningen av barns tillgång till kultur hänger samman med detta. Genom övertygande och samarbete med kommuner och landsting har en större omvandling av de regionala kulturinstitutionernas struktur genomförts. Kostsamma ansträngningar har gjorts att ge ekonomiskt stöd till yrkesverksamma konstnärer. Den professionella verksamhe-

SOU 1995: 85

ten ligger en mycket hög nivå. Sverige ligger nära toppen i den europeiska ligan vad gäller antal teatrar och orkestrar i förhållande till befolkningens storlek.

Det kanske inte kommer som en överraskning att examinatorerna lägger särskild vikt vid den möjlighet som skapas för Sverige kulturområdet genom utvecklingen i Europa i ett vidare perspektiv. Vi är medvetna om att statsmakterna redan tagit itu med frågan. För att möta den utmaningen, måste konsten få en viktigare roll, utan att den särskilda omsorgen om de breda sociala målsättningarna överges. Inför denna stora uppgift bör statsmakterna inleda en omfattande dialog med kulturlivet och uppmana till större uppslutning kring kulturen över hela landet. Liknande möjligheter öppnas för många länder. Mycket resurser har redan satsats av Sverige och mycket har redan uppnåtts. Strävan att fördjupa svenskarnas upplevelser av kultur kommer att innebära flera risker och mer osäkerhet, men exarninatörema är övertygade att utbytet i längden blir bestående.

Bilaga 1

Förkortningar

ABF Arbetarnas bildningsförbund ALB Arkivet för ljud och bild ALU Arbetslivsutveckling AMS Arbetsmarknadsstyrelsen BFI Bokbranschens Finansieringsinstitut BM Byggnadsminne BNP Bruttonationalprodukt BONUS Upphovsrättslig samorganisation BUS Bildkonst Upphovsrätt i Sverige DI Dramatiska Institutet DOVA Dialekt- och ortnamnsarkivet med svenskt visarkiv ESO Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi EU Europeiska Gemenskapen FHR Folketshusföreningamas Riksorganisation FKf Folkrörelsemas Konstfrärnj ande FN Förenta Nationema FRP Fysiska riksplaneringen GATT General Agreement on Tariffs and Trade HSFR Humanistiskt-samhällsvetenskapliga forskningsrådet HSO Handikappförbundens samarbetsorgan ILO International Labour Organization IT Informationsteknologi KB Kungl. biblioteket KIA Kultur i arbetslivet KIF Föreningen Sveriges Konsthantverkare och Industrifonngivare KLYS Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd KML Kulturminneslagen KOSK Kommunerna, staten och kulturpolitiken, en studie gjord av Kulturrådet KRO Konstnäremas riksförbund KTH Kungliga Tekniska Högskolan KUR Statens kultutnåd LAR Landskapsarkitekternas Riksförbund ID Landsorganisationen MKB Miljökonsekvensbeskrivningar NFH Nämnden för hemslöjdsfrågor NfS Nutida Svenskt Silver NOLA Naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet

SOU 1995: 85

NORDICOM Nordiska Dokumentationscentralen för Masskommunikationsforskning NRL Lagen om hushållning med naturresurser NUNS KU Nämnden för utställning av nutida svensk konst i utlandet NUTEK Nätings- och teknikutvecklingsverket PBL Plan- och bygglagen Riksarkivet Riksantikvarieämbetet Radio-data-systemet Riksföreningen för Folkmusik och Dans Institutionen för konservering Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation Reparation, om- och tillbyggnad Riksrevisionsverket SACO Sveriges Akademikers Centralorganisation SAMDOK Samordning, samtid och samarbete. En sammanslutning av svenska kulturhistoriska museer som bedriver insamling och dokumenation SAMI Svenska tonsättares internationella musikbyrå SAR Svenska Arkitekters Riksförbund SBL Svenskt biografiskt lexikon SBM Statliga byggnadsminnen SCB Statistiska centralbyrån SFI Svenska för invandrare SHR Svenska Hemslöjdföreningarnas Riksförbund Skolans inre arbete SKAP Föreningen Sveriges Kompositörer av Populärmusik SKB Stockholms Kooperativa Bostadsförening SKR Sveriges Konstföreningars Riksförbund SOFI Språk- och folkminnesinstitutet SOU Statens offentliga utredningar SSD Svensk samhällsvetenskaplig datatjänst STIM Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå STR-T Svenska Tomedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset SVAR Svensk Arkivinformation i Ramsele SYMF Sveriges Yrkesmusikerförbund TBV änstemännens bildningsverksamhet TCO Tjänstemännens Centralorganisation ULF Undersökning av svenska folkets levnadsförhållanden av SCB UNESCO United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization URL Upphovsrättslagen UV Undersökningsverksamheten

Bilaga 1

Betänkande Direktiv Departementsserien Proposition Regeringsform Riksdagskrivelse Svensk Författnings Samling

Bilaga 2

Specialstudier

Kulturutredningen har lagt ut uppdrag utomstående expertis för att genomföra ett antal fördjupande studier av olika problemområden. Arbetet har resulterat antingen i att studierna har sammanfattats i rapportform eller att de avlämnats i form av kommenterade tabeller. Studierna arkiveras tillsammans med utredningens övriga handlingar.

Ahlinder C 1995: Kultur på landsbygd och i glesbygd. Studie för Kulturutredningen. Andersson L G 1994: Ny kunskap genom forskning och utvärdering. Studie för Kulturutredningen. Andersson L G 1994: Utveckling och förnyelse av kulturverksamhet. Studie för Kulturutredningen. Berggren L 1994: Utvärdering av det statliga grundbeloppssystemet 1974-1994. Studie för Kulturutredningen. Gandini K Göthson H 1994: Rapport om kultur i förskolan 1974-1994. Studie för Kulturutredningen. Lundström S 1994: Kulturpolitiken och den kulturella mångfalden i Sverige. Studie för Kulturutredningen och Invandrar- och flyktingkommittén. Nowak L 1995: Kultur i skymundan. Studie för Kulturutredningen. Persson E 1994: Kulturen i skolan. Studie för Kulturutredningen. Romanus M 1994: Kulturpolitik i den högre utbildningen. Studie för Kulturutredningen. Sandahl R 1994: Stödet till folk- och länsbibliotek och regionala museer. Generellt eller selektivt Studie för Kulturutredningen. Sandh H 1994: Kulturskolorna i Sverige en lägesrapport våren 1994. - Studie för Kulturutredningen. Statens kulturråd 1994: Arrangerande musikföreningar med bidrag från Kulturrådet, verksamhet och ekonomi 1988-1993. Studie för Kulturutred ningen. Virdebrant C-E 1994: Undersökning av statsutgifierna till kulturändamål och massmedier m.m. 1973/74-1991/92. Studie för Kultumtredningen.

W453 mer

WzuyW:ii

J .THWOM ruiacka i #313 mnçnsvø-Så svan . ..v

Bilaga 3

Kommentar till den kulturgenealogiska

tabellen

Utgångspunkten för tabellen är anslagsstrukturen för littera G och H innehållande kultur- och medieanslagen inom Utbildningsdepartementets budget budgetåret 1991/92. Anslag och anslagsposter är därefter förda bakåt med nedslag vart tredje budgetår samt framåt varje budgetår. De som valts före 1991/92 utgör slutåret i varje mandatperiod för riksdagen bl.a. med tanken att respektive regerings politiska intentioner då bör synas tydligt. Om ett anslag härstammar ifrån en anslagspost som tidigare legat under en huvudtitel har historiken om möjligt givits den sista tabellsidan. annan Denna historik är inte komplett. Den största förändringen under perioden inträffade i och med att Kulturdepartementet inrättades 1991/92. Vi har så långt det har varit möjligt angivit det faktiska utfallet för varje anslag. Ibland har vi funnit det lämpligt att också utveckla enskilda anslagsposter under anslagen. Då kan det faktiska utfallet vara svårt att härleda. Vi har i sådana fall försökt läsa ut utfallet i berörd myndighets, ofta Kulturrådet, bidragsredogörelse. I några fall har använt oss av de budgeterade värdena. Inom myndigheterna händer det att tidigare fördelade medel återbetalas eller andra skäl inte förbrukas. Det gör att man enskilda år kan fördela större av än vad budgeten visar. Den anslagsgenealogiska tabellen kan av summor dessa skäl aldrig presentera exakta summeringar. Restposter eller differenser uppstår av nödvändighet. Vissa anslag eller anslagsposter är markerade med asterisk . I fall där flera likartade institutioner eller verksamheter samsas under en anslagspost finns då undertabeller som anger förbrukningen per institution under anslagsposten. Dessa tabeller presenteras endast i den särskilda tabellbilagan. Det förekommer också några äldre anslagsposter som helt förts bort ur de äldre kulturanslagen eftersom de inte längre förekommer inom Kulturdepartementet. Det gäller vissa delposter under den tidigare rubriken Ungdoms- och folkbildningsverksamhet. Där ingick tidigare bidrag till ungdomsorganisatiotill handikappades kulturella verksamhet och bidrag till Centralförbundet ner, för alkohol- och narkotikaupplysning m.m. I några fall förekommer det att ett anslag innehåller ett fåtal poster, som vi ändå önskat separera. Så är exempelvis fallet tidigare år för fördelningen av kostnaderna på Dramaten och Operan i Stockholm. I dessa fall har vi använt anslagets utfallssiffra, fördelat den de enskilda posterna, i det oss av men

SOU 1995: 85

nämnda fallet de båda institutionerna, enligt de inbördes proportioner som angivits i den ursprungliga budgeten. I en del fall har tidigare anslag slagits samman alternativt splittrats upp ett nytt sätt. Observera således att summan av anslagspostema inte alltid summerar till det förbrukade anslaget på grund av ovannämnda faktorer. Inte heller summan av anslagen blir exakt överensstämmande med områdets förbrukade medel enligt RRV. Genealogins syfte är att erbjuda ett släktträd för utvecklingen av de nu existerande anslagen -inte att beskriva utvecklingen av medel under en viss huvudtitel eller ett littera. För jämförelse anges emellertid också de förbrukade summoma enligt RRV för aktuella littera sist i tabellen. Alla delposter som inte är faktiska utfallssiffror enligt RRV har markerats med kursiverad text. Då uppgift saknas har detta markerats med "i.u. medan -" har reserverats för att ange att posten inte var aktuell detta år ej introducerad respektive upphört. Budgeterade värden och utfallsvärden för kultur- och medieanslagen kan skilja sig under åren, men differensen överstiger aldrig 5 % de år är som våra referensår. För enstaka anslag kan differensen naturligtvis vara större.

Exempel hantering av några enskilda anslag

Anslaget G2 Bidrag till utvecklingsverksamhet inom kulturområdet m.m., som är ett av områdets detaljrikaste, har fördelats delposter enligt budget i regleringsbrev. Differens som uppstår mellan hela anslagets utfall och budget har balanserats mot posten Till regeringens disposition som således ibland kan anta negativa värden. För anslaget G5 "Bidrag till konstnärer har en fördelning olika konstområden skett i enlighet med budgeterade anslagsposter. Anslaget G6 "Inkomstgarantier för konstnärer mm. har för att kunna fördelas olika konstområden schabloniserats efter antalet innehavare inom respektive konstnärskategori. Anslagen till Operan och Dramaten har schabloniserats i proportion till budget men beräknats den faktiska utfallssiffran. För anslagen G15 "Bidrag till regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner" och G16 Bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper mm." har Kulturrådets bidragsredogörelser använts som utgångspunkt för uppdelning konstområden. Museerna har, de år de inte haft egna anslag, förts ut med budgeterat värde under anslag G30 Centrala museer, förvaltningskostnader" och G33 Bidrag till vissa museer m.m.. Fr.o.m. 1993/94 framgår inte längre i anslagsstruk- 770 turen eller RRV:s redovisning förbrukade anslag enskilda museer. I detta

Bilaga 3

fall har låtit inhämta uppgifter från RRV om det faktiska utfallet eftersom differensema annars skulle bli for stora.

Kultunniljövården har tillförts medel som ingår som delposter i större an-

slag vid andra departement. Det har därför varit svårt att få fram utfallssiffror för dem. Vi har då i stället angivit värden som motsvarar utnyttjad del av beviljade beslutsramar.

Innehållsklassificering

Den anslagsgenealogiska tabellen blir genom kulturbudgetens konstruktion mycket omfattande och svåröverskådlig. I ett försök att sammanfatta den till ett överblickbart format har anslagen och de förekommande anslagspostema klassificerats enligt fyra olika principer.

Decentralisering Den första klassificeringen avser en uppdelning mellan sådana poster som, enligt sammanställning Kulturrådet 1994 gjorde för Museien som utredningen, räknas som regionalt fördelningsbara och sådana som inte har tydlig geografisk dimension. Vi kallar indelningsgrunden Decentralisering. I klassificeringen förekommer dessutom en tredje kategori innehållande anslagsposter, som enligt vår mening också skulle ha kunnat fördelas regionalt. För att få jämförbarhet med Kulturrådets beräkningar har de emellertid i denna redovisning särbehandlats. Man kan genom denna bearbetning se om och i vilken utsträckning de regionalt fördelningsbara beloppen ökat eller minskat. Klassificeringen ger emellertid inte svar på hur olika delar av landet gynnats. För att också kunna beskriva detta har ytterligare klassificering gjorts. En sådan analys blir, med nuvarande redovisningsprinciper, en komplicerad och tidsödande process. Vi har därför valt att bara genomföra denna för år 1982/83. Genom den analys Kulturrådet tidigare tagit fram rörande 1992/93 blir det då möjligt att stusom dera vad som hänt under en tioårsperiod. För framtida uppföljning av decentraliseringsmålet menar vi att det vore en fördel bidragsredogörelserna organiserades att uppföljning av de reom gionalt fördelade resurserna kunde förenklas.

SOU 1995: 85

Statligt ansvar Den andra klassificeringen innebär en fördelning mellan rent statliga verksamheter eller verksamheter där staten är ensam bidragsgivare respektive verksamheter som kan ha annan huvudman och annan finansiering där staten men är huvudfinansiär. Vi kallar indelningsgrunden Statligt ansvar. Tanken med denna klassificering har varit att kunna studera den andra om aspekten decentraliseringsmålet att föra ut ansvar och beslut förändrats - ett sätt som avspeglar sig i att statliga medel i ökad utsträckning kommer icke statlig verksamhet till del.

K ulturområden

Den tredje klassificeringen innebär en uppdelning av de statliga kulturanslagen på sammanlagt tretton konst/-kulturoniråden. Både anslag till professionell verksamhet och amatörverksamhet ingår. Vi kallar indelningsgrunden Kulturområde.

Ändamål

Den fjärde, och sista, indelningen är en ändamålsindelning i fem huvudgrupper. Varje huvudgrupp är också indelad i underkategorier. Här skiljer vi konstnärlig verksamhet, bevarande av kulturarvet, bildningsverksamhet, massmedier och övrig verksamhet. Vi kallar indelningsgrunden Ändamåf. Amatörverksamhet av olika slag har här inordnats under folkbildning.

Snäv och vid definition

Vi arbetar i alla sammanställningar med en snäv och en vid definition av kulturområdet. I den snäva definitionen ingår bara de statliga medel som numera fördelas över Kulturdepartementets budget. Även äldre anslag, i dag som ryms under Kulturdepartementet men som tidigare funnits under andra huvudtitlar, har om möjligt förts in och tillhör därför den snäva definitionen. Ett tydligt exempel detta är anslaget "Främjande av hemslöjden som inkluderas i den snäva definitionen eftersom anslaget tillfördes Kulturdepartementets ansvarsområde 1992/93. I den vida definitionen ingår även kulturverksaniheter eller kulturområdesbesläktade verksamheter som lyder under andra departement. Den största posten är bidrag till studieförbunden som i sin helhet förts in i den vida definitionen. Uppgifter om medelsförbrukningen efter folkbildningsreforrnen

Bilaga 3

1992 har fått inhämtats från Folkbildningsrådets verksamhetsberättelser. Ett annat exempel på vad som ingår i den vidgade definitionen är Krigsarkivet eftersom det inte för den studerade perioden ingår under Kulturdepartementets anslag. Om framtida uppföljningar av kulturgenealogin blir aktuell bör detta anslag flyttas över till snäv definition eftersom det fr.0.m. budgetåret 1995/96 förts till Kulturdepartementet.

Löpande och fasta penningvärden

I ekonomiska redovisningar som uppdateras regelbundet, som t.ex. Nationalräkenskaperna, visas den ekonomiska utvecklingen i såväl löpande fast penningvärde. I regel väljer man då för den fasta penningvärdesbesom räkningen ett årtal som ligger viss tid tillbaka. Det är en arbetsbesparande metod eftersom data kan fyllas de äldre sarnrnanställningarna. Vi menya

dock att del tolkningsvärdet riskerar att förlorat genom detta

nar en av slags arbetsbesparande hantering av KPI-neutrala jämförelser. Vi har därför ansett det fördel att i stället föra fram samtliga år till belopp som övervara en ensstämmer med dagens penningvärde. Att hålla ekonomiska sammanställningar uppdaterade i aktuellt penningvärde innebär att samtliga uppgifter då måste beräknas nytt vid varje uppdatering. Det innebär naturligtvis ett visst besvär. Ett annat problem är att man. måste ha tillgång till ursprungsmaterialet för att kunna göra sina uppdateringar. Vi har kunnat konstatera att sådant material inte alltid är enkelt tillgängligt. För att underlätta för den som, eventuellt i framtiden, vill uppdatera utvärderingsrapportens tabeller med ytterligare data har vi tagit fram tabellmaterialet i två versioner. De kulturgenealogiska tabeller samt tabellerna med de fyra klassiñceringama indelningsgrund presenteras konsekvent både i som löpande penningvärde och i 1994 års penningvärde. Ornräkningstalen är baserade på KPI i 1949 års serie. Ett kalkylblad med formler för framtida omräkning till kommande års penningvärde kommer att ingå i utredningens arkiv.

Klassificeringsschema för gruppering av anslag

Decentralisering 1 Poster har geografisk dimension. Använd av Kulturrådet i redosom en visningar 2 Poster har geografisk dimension men som inte ingår i Kultursom en rådets sammanställningar 3 Ovriga anslag

SOU 1995: 85

Statligt ansvar 1 Anslag till helt statligt finansierad verksamhet i egen regi 2 Anslag till huvudsakligen statligt finansierad verksamhet i annans regi

3 Övriga anslag

Kulturområde 1 Arkiv 2 Bild och form 3 Dans 4 Etennedier 5 Film 6 Folkbildning 7 Kultumiilj övård 8 Litteratur/bibliotek 9 Museer 10 Musik 11 Press 12 Teater

13 Övrigt

Ändamål 1 Yrkesmässig konstnärlig verksamhet 11 Institutioner 12 Fria grupper 13 Enskilda konstnärer 14 Privata företag 15 Inköp av konst till statens byggnader m.m. 16 Konstnärlig utbildning och utveckling

2 Bevarande av kulturarvet 21 Arkiv 22 Folkbibliotek 23 Kulturmiljövård 24 Museer

3 Bildningsverksarnhet 31 Studieförbunden och övrig folkbildning, folkhögskola

32 Övrig bildningsverksamhet

4 Massmedier 41 Press 42 Radio/tv

5 Övrigt

51 Statliga myndigheter kulturområdet 52 Internationellt kulturutbyte m.m.

53 Övrigt kultur

Bilaga 3

Decen- Statsanslag till kulturverksamhet m. m. vissa budgetår

ttali- Orga- Konst- Ända- 1991/92 Ändamål enligt artslagsindelningen 1991/92 sering nisation område mål Litt, Nr Rubrik 3 1 13 51 G 1 Statens kulturråd G 2 Bidrag till utvecklingsverks. inom kulturområdet r 3 3 13 53 G 2:1 Till statens kulturråds disposition 3 3 13 32 G 2:2.1 Centrala amatörorganisationer 3 3 13 32 G 2:22 Centrumbildningar 3 3 13 32 G 2:2.3 F olkparkemas centralorg. för central service m.n 3 3 13 32 G 2:2.4 Folkets husföreningamas riksorg. för konstutst. m 3 3 13 32 G 2:2.5 Bygdegårdarnas riksförbund för kulturverksamhet 3 3 13 32 G 2:2.6 Våra gårdar för kulturverksamhet 3 3 13 32 G 2:2. 7 Riksförbundet Invandramas kulturcentrum 3 3 13 53 G 2:2.8 Baltiska institutet 3 3 1 21 G 2:2.9 Immigrantinstitutet för arkiv- och dokumentations 3 3 8 13 G 2:210 Svenska pennklubben fär gäststipendium till flykti 3 3 2 32 G 2:2.1 Organisationer inom bild- och formkonstområdeta 3 3 9 24 G 2:2. 12 Zomsamlingama för fastighetsunderltåll 2 1 12 11 G 2:3 Drottningholms teatermuseum för föreställningsve 2 3 12 11 G 2:4 Vadstena akademien för kurs- och föreställnings - 2 3 3 11 G 2:5 Dansens Hus 2 3 12 11 G 2:6 Marionetteatem för verksamheten 3 3 13 32 G 2:7 Kultur i arbetslivet 3 3 8 22 G 2:8 Bidrag till folkbibliotek 3 3 13 52 G 2:9.1 Till kulturrådets disp. för internationellt kulturut- 3 3 13 52 G 2:9.2 Till Stiftelsen Svenska institutets disp. 3 3 13 52 G 2:9.3 Svenska föreningen Norden 3 3 13 52 G 2:9.4 Svenskhemmet Voksenåsen A/S 3 3 13 52 G 239.5 Svensk-norska samarbetsjfonden för stipendier 3 3 13 52 G 239.6 Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och F inla 3 3 6 31 G 2:10 Bidrag till länsbildningdörbund rn 3 3 13 53 G 2:11 Till regeringens disposition och övrigt 3 3 13 53 G 3 Bidrag till samisk kultur 3 3 2 13 G 4 Visningsersättning bild- och formkonstnärer G 5 Bidrag till konstnärer 3 3 2 13 G 5 Bidrag till konstnärer bildkonst 3 3 8 13 G 5 Bidrag till konstnärer författare 3 3 8 13 G 5 Bidrag till konstnärer dramatiker 3 3 10 13 G 5 Bidrag till konstnärer musik inkl särskilda insatser 3 3 12 13 G 5 Bidrag till konstnärer musik teater film dans 3 3 13 13 G 5 Bidrag till konstnärer internationellt kulturutbyte 3 3 13 13 G 5 Bidrag till konstnärer övrigt G 6 Inkomstgarantier för konstnärer m.m. 3 3 2 13 G 6 Inkomstgarantier för konstnärer bildkonst 3 3 8 13 G 6 Inkomstgarantier för konstnärer författare 3 3 12 13 G 6 Inkomstgarantier för konstnärer scen, film

SOU 1995: 85

Decentrali- Orga- Konst- Ända- 1991/92 Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92 sering nisation område mål Litt. Nr Rubrik 3 3 10 13 G 6 Inkomstgarantier för konstnärer tonkonst 3 3 13 13 G 6 Inkomstgarantier för konstnärer övriga 3 3 8 13 G 7 Ersättning åt författare m.t1. för utlåning av deras 3 3 10 13 G 8 Ersättning till rättighetshavare på musikornrådet 1 2 12 ll G 9 Bidrag till Svenska riksteatem 1 1 12 11 G 10 Bidrag till Operan 1 1 12 11 G 11 Bidrag till Dramatiska teatern 3 1 10 11 G 12 Bidrag till Svenska rikskonserter 3 1 10 11 G 13 Täckning av vissa kostnader vid rikskonserter äv. l 2 10 11 G 14 Bidrag till regional musikverksarrlhet G 15 Bidrag till lokala och regionala teater-musik-och 1 3 12 11 G 15 Bidrag till lokala och regionala teaterinst. 1 3 10 11 G 15 Bidrag till lokala och regionala musikinst. 3 3 12 11 G 15 Bidrag till regionala skådebanor G 16 Bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper m 1 3 12 12 G 16 Bidrag till fria teatergrupper 1 3 3 12 G 16 Bidrag till fria dansgrupper 1 3 10 12 G 16 Bidrag till fria musikgrupper 1 3 10 31 G 16 Bidrag arrangerande musikföreningar 3 3 13 12 G 16 Övrigt bidrag till fria grupper 3 3 10 11 G 17 Bidrag till Musikaliska akademien 1 3 8 22 G 18 Bidrag till regional biblioteksverksamhet 3 1 2 15 G 19 Statens konstråd 3 1 2 15 G 20 Förvärv av konst för statens byggnader m.m. 3 1 2 15 G 21 Utställningar av nutida svensk konst i utlandet 3 3 2 11 G 22 Bidrag till Akademien för de fria konstema 3 1 l 21 G 23 Riksarkivet och landsarkiven 3 l 1 21 G 24 Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarki 3 l l 21 G 25 Svenskt biografiskt lexikon 3 l 1 21 G 26 Statliga arkiv: Vissa kostnader för samlingar m.m. 3 l 7 23 G 27 Riksantikvarieämbetet: Förvaltningskostnader 3 3 7 23 G 28 Kulturmiljövård 3 3 7 23 G 29 Riksantikvarieämbetet: Uppdragsverksamhet G 30 Centrala museer: Förvaltningskostnader : 1 1 9 24 G 30:1 Statens historiska museer 1 1 9 24 G 30:2 Statens konstmuseer 1 1 9 24 G 30:3 Naturhistoriska riksmuseet 1 I 9 24 G 30:4 Falkens etnograjiska museum - 1 2 9 24 G 30:5 Stiftelsen Nordiska museet 1 1 9 24 G 30:6 Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylskø 1 1 9 24 G 30:7 Statens sjähistoriska museer 1 1 9 24 G 30:8 Arkitekturmuseet 1 1 9 24 G 30:9 Statens musiksamlingar 1 2 9 24 G 30:10 Stiftelsen Tekniska museet

Bilaga 3

Decentrali- Orga- Konst- Ända- 1991/92 Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92 sering nisation område mål Litt. Nr Rubrik 1 1 9 24 G 30:11,12 Utgifter 1 991/92 för de centrala museernas förvaln 1 9 24 G 31 Centrala museer: Vissa kostnader för utställningar 1 9 24 G 32 Bidrag till Skansen G 33 Bidrag till vissa museer : 2 3 9 24 G 33:1 Stiftelsen Arbetets museum 2 1 9 24 G 33:2 Stiftelsen Dansmuseifonden för Dansmuseet 2 1 9 24 G 33:3 stifnDrotzningholms teatenn., verksamh. utom teaz 2 1 9 24 G 33:4 Stiftelsen Carl och Olga Milles Lidingöhem 2 3 9 24 G 33: 5 Stiftelsen Strindbergsmuseet 2 I 9 24 G 33:6 Stiftelsen Tliielska galleriet 3 1 9 24 G 33:7 Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna 1 3 9 24 G 34 Bidrag till regionala museer 1 1 9 24 G 35 Riksutställningar 3 1 9 24 G 36 Inköp av vissa kulturtöremål 3 3 9 51 G 37 Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturor

3 1 5 51 H 1 Statens biogratbyrå 3 3 5 14 H 2 Filmstöd 3 3 10 14 H 3 Stöd till fonogram och musikalier 3 3 11 41 H 4 Presstödsnämnden och taltidningsnämnden 3 3 11 41 H 5 Driftstöd till dagspressen 3 3 11 41 H 6 Utvecklingsstöd till dagspressen 3 3 11 41 H 7 Täckande av förluster vid statlig kreditgaranti till c 3 3 11 41 H 8 Distributionsstöd till dagspressen 3 3 11 14 H 9 Stöd till kulturtidskrifter 3 3 11 41 H 10 Stöd till radio- och kasettidningar 3 3 11 41 H ll Bidrag till Stiftelsen för lättläst nyhetsinf. och litt. 3 3 8 14 H 12 Litteraturstöd 3 3 8 14 H 13 Kreditgarantier för bokförlag 3 3 8 14 H 14 Stöd till bokhandel 3 3 8 14 H 15 Distributionsstöd till fackbokhandeln m.m. 3 3 8 14 H 16 Lån för investeringari bokhandel m.m. 3 1 8 22 H 17 Talboks-och punktslcriftsbibl.: Förvaltningskosmat 3 1 8 22 H 18 Talboks- och punktskriftsbibl.: Produktionskostnat 3 1 8 51 H 19 Bidrag till Svenska språknämnden m.m. 3 1 4 42 H 20 Kabelnämnden: Förvaltningskostnader 3 1 4 42 H 21 Kabelnänmden: Stöd till lokal programverksamhet 3 1 4 42 H 22 Närradionämnden 3 3 4 42 H 23 Utbyte av TV-sändningar mellan Sverige och Finl: 3 3 4 42 H 24 Dokumentation av medieutvecklingen och L europ

SOU 1995: 85

Decentrali- Orga- Konst- Ända- 1991/92 Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92 sering nisation område mål Litt. Nr Rubrik utgående redovisningen: 3 3 13 31 79B11 Bidrag till kulturell verksamhet bland barn 3 3 13 52 79B12 Bidrag till internationellt kulturutbyte del 3 1 9 24 79B 66 Vissa byggnadsåtgärder vid Tekniska museet tot: 3 3 13 53 82B3:4 Engângsanvisningar till olika ändamål 3 3 13 53 85F3:6 Engångsanvisningar till olika ändamål 3 3 13 53 85Fl0 Lotterinämnden 3 3 9 24 85F48:9 Viss tilm- och videogramproduktion vid museerna 3 3 7 53 73Bl6a Bidrag till byggnadsarbeten m.m. inom kulturområ 3 3 13 11 79B12a Svenska akademien 3 3 ll 41 Anslag till organisationstidslcrifter vissa är

Nytillkomna poster 1992/93 3 3 13 53 B2:12 Information, utveckling m.m. för hantverkare 3 3 13 53 B4 Stöd till icke-statliga kulturlokaler 3 3 2 15 B22 Bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområ- 3 3 2 14 B25 Främjande av hemslöjden 3 3 7 23 B33 Tilläggslån för ombyggnad av kulturhistoriskt vän 3 3 13 53 B42 Inredning och utrustning av lokaler för kulturändai 3 3 7 23 B43 Särskilda insatser för upprustning av kulturhistoris 3 3 5 14 C24 Stöd till svensk filmproduktion redovisas som Fil: 3 3 5 32 C25 Stöd till ñlmkulturell verksamhet redovisas som I 3 l 4 42 C26 Styrelsen för lokalradiotillstánd

Nytillkomna poster 1993/94

3 3 8 11 B2:4.7 Östersjöns författar- och översättarcennum

3 3 7 23 B30 Kulturstöd vid ombyggnad m.m. se B33 3 l 9 24 B33:l0 Kostnader för lönebidragsanställda vissa museer

Nytillkomna poster 1994/95 2 3 9 24 B2:l0 Sveriges Invandrarinstitut och -museum 2 3 9 24 B33:9 Stiftelsen Rooseum 2 3 9 24 B33:l0 Judiska museet 3 3 5 53 C16 Bidrag till SDR för produktion av videogram på te 3 1 4 42 C18 Myndigheter på radio- och tv-omrâdet

Bilaga 3

Decentrali- Orga- Konst- Ända- 1991/92 Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92 sering nisation område mål Litt Nr Rubrik Poster som ligger under andra departement 3 3 6 31 Utbildning: Bidrag till studieförbund 3 3 6 31 Utbildnings Studieförb. exkl. bidrag till kulturverks och folkbñ 3 3 6 31 Utbildning: Kulturverksamheti studieförbunden 3 1 1 21 Utbildnings Arkivet för ljud och bild: 3 1 1 21 Utbildning: ALB Förvaltningskostnader 3 l l 21 Utbildning: ALB Insamlingsverksamhet m.m. 3 l 13 16 Utbildning: Utbildning för kultur- och informationsyrken 3 1 13 16 Utbildning: Konstnärligt utvecklingsarbete 3 3 4 42 Utbildning: Utbildningsradion tidigare TRU 3 3 13 52 Utrikes Svenska institutet 3 3 4 42 Utrikes Radioprogramverksamhet för utlandet 3 l 9 24 Försvars Statens försvarshistoriska museer 3 1 1 21 Försvars Krigsarkivet 3 1 9 24 Hovstaten Kungliga husgerådskammaren 3 3 13 31 Bostads Bidrag till allmänna samlingslokaler 3 3 13 31 Bostads Bidrag till allmänna samlingslokaler upprustning 3 3 13 31 Bostads Bidrag till allmärma samlingslokaler anordning 3 3 13 31 Bostads Lån till allmärma samlingslokaler 3 3 7 23 Miljö "Landskapsvärd" 3 3 7 23 Miljö "Luftföroreningspengar"

Poster som tidigare legat under andra departement som inordnats i genealogin 3 3 13 53 Bostads Stöd till icke-statliga lculturlokaler 3 3 2 14 Industri Främjande av hemslöjden 3 3 7 23 Bostads Tilläggslån till kulturhistoriskt värdefull bebyggels 3 3 2 15 Bostads Bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområc Driftsstöd till dagspressen

Kursiv text avser belopp som budgeterats eller erhållits ur myndighets intemredovisning Avser poster som utvecklas ytterligare i annan tabell i tabellbilagan

SOU 1995: 85

Statsanslag till kulturverksamhet m. m. vissa budgetår

Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92 U1giftsbelopp, Rubrik 1973/74 1976/77 Statens kulturråd 1 741 6 879 Bidrag till utvecklingsverks. inom kulturområdet m.m. : 12 666 32 513

Bygdegårdarnas riksförbund för kulturverksamhet Våra gårdar för kulturverksamhet Riksförbundet Invandramas kulturcentrum Baltiska institutet Immigrantinstitutetfär arkiv- och dokumentationsverks. Svenska pennklubben för gäststipendium till flyktingförf Organisationer inom bild- och formkonstområdet m.m. 1 005 3 300 Zornsamlingarna för fastighetsunderhåll Drottningholms teatermuseum för föreställningsverks. 540 960 Vadstena akademien för kurs- och föreställningsverks. 40 - Dansens Hus Marionetteatem för verksamheten Kultur i arbetslivet Bidrag till folkbibliotek 3 898 10 584 Till kulturrådets disp. för internationellt kulturutbyte Till Stiftelsen Svenska institutets disp.

Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland Bidrag till ldnsbildningsförbund 338 1 425 m. Till regeringens disposition och övrigt 4 185 5 951 Bidrag till samisk kultur Visningsersättning bild- och formkonstnärer

Bidrag till konstnärer musik teater film dans Bidrag till konstnärer internationellt kulturutbyte Bidrag till konstnärer övrigt 2 889 17 480 Inkomstgarantier för konstnärer m.m. 2 015 3 103 Inkomstgarantier för konstnärer bildkonst u. 1 247 Inkorristgarantier för konstnärer författare i.u. 928 Inkomstgarantier för konstnärer scen, film u. 345

Bilaga 3

1973/74 1994/95. Löpande penningvärde

närmast motsvarande ändamålen för 1991/92 Budget 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94 1994/95 12 493 15 074 16 603 17 932 21 528 25 213 24 846 27309 43 998 54 870 71 226 82 820 103 988 186 988 150 194 124 672 1 555 4 606 5 774 18 343 17 736 18 236 24 509 24 209 2 455 2 540 2 770 3 158 5 570 5 793 5 943 5 943 2 644 2 998 3 275 4 171 6 940 9 991 10 291 10 291

5 264 6 645 7 994 8 783 14 833 15 428 7 628 8 128

1 500 2 073 2 358 2 538 3 485 3 624 3 624 4 124

2 440 2 700 2 937 3 208 5 704 5 932 5 932 5 932 4 639 5 724 13 840 8 712 1 372 74 267 35 418 5 796 1401 1 661 1715 2 563 5 566 7 444 9 091 10 515 19 726 21 556 33 169 54 601 56 785 56 785 58 285 25 720 13 474 14 807 17 776 29 701 31 781 31 510 32 615 22 524 2 825 3 065 3 347 4 987 5 186 5 186 6 186 1 025 1 085 1 135 1 250 2 041 2 123 2 123 2 123 1 100 800 1 330 1 453 2 196 2 284 2 284 2 284 2 025 3 310 6 929 7 207 7 207 7 207 1 500 8 414 7 175 8 037 11 919 12 396 12 320 12 387 2 335 2 428 2 428 2 428 -429 350 77 379 -706 157 -38 4 606 5 043 6 584 8 881 15 109 18 990 21 139 21 395 1 835 1 949 2 482 3 217 4 722 5 785 6 233 6 269 1 249 1 356 1 565 2 098 3 253 3 899 4 472 4 497 507 551 863 1 119 2 203 2 893 3 252 3 134

SOU 1995: 85 Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92 Utgiftsbelopp, Rubrik 1973/74 l976f77

Ersättning till rättighetshavare på musikornrådet

Täckning av vissa kostnader vid rikskonserter äv.Operan

Bidrag arrangerande musikföreningar

Bidrag till Akademien för de fria konsterna

Bilaga 3

närmast motsvarande ändamålen för 1991/92 Budget 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94 1994/95 898 1 102 1 511 1 888 3 672 4 905 5 420 5 587 117 85 162 559 1 259 1 509 1 762 1 908 31 070 40 537 44 050 57 155 78 393 84 294 87 799 84 304 8 000 3 00 3 000 3 245 3 375 3 375 3 375 82 912 96 654 117 469 155 961 183 805 212 106 202 974 203 225 108 468 100 000 136 643 193 511 213 937 251 644 251 310 253 563 53 424 65 516 79 897 95 605 125 587 145 790 151 016 150 030 32 989 43 459 56 051 48 418 66 540 71 066 68 576 69 753 3 182 1 558 0 698 1 73 154 92 904 113 053 178 500 227 620 229 315 229 770 233 270 138 282 176 095 221 710 260 982 339 140 349 955 362 924 384 259 86 256 110 839 141 927 172 121 245 304 258 843 280 937 37 804 46 790 56 601 62 403 88 692 85 417 77 709 3 865 4 964 5 976 5 226 3 866 14 257 22 444 28 342 37 675 53 786 61 913 57 138 59 256 8 162 12 735 17 220 24 500 31 125 35 900 30 600 900 1 517 1 917 3 685 6 879 7 601 8 700 3 850 7 249 8 155 8 313 7 564 8 141 7 600 1 380 3 401 3 654 3 993 8 300 10 490 10 800

1 258 1 498 1 637 2 017 2 698 2 826 3 424 3 429 8 872 12 315 17 348 25 272 33 995 35 292 35 057 35 944 1 139 1 748 2 365 3 871 4 852 5 172 5 015 5 139 13 426 15 889 27 818 26 024 26 005 27 079 35 870 28 038 479 976 941 1 092 1 456 l 414 1 543 1 560 969 1 073 1 198 1 330 1519 1580 1 580 1 580 35 860 53 568 77 608 94 025 122 237 139 873 152 183 194 228 7 371 10 686 14 696 18 180 24 036 26 406 25 860 29 745 981 1 692 2 021 2 479 2 833 2 999 2 764 3 404 1 870 2 459 2 641 2 295 2 595 2 391 10 542 35 439 39 050 45 046 67 214 84 630 93 005 122 061 129 254 5 126 38 328 28 580 42 079 100 091 116 552 82 748 72 600 16 554 8 582 0 0 0 0 0 1 124 683 175 196 224 369 306 699 414 085 431 469 469 057 524 731 13 368 25 931 34 800 46 183 56 631 63 115 58 694 72 222 24 584 33 994 43 871 74 767 73 860 79 360 86 693 95 764 21 398 27 641 38 099 47 747 62 745 77 987 95 801 105 426 9 761 11 670 13 976 16 781 20 017 21 208 23 003 23 684 22 689 32 006 41 310 50 924 65 527 70 289 74 686 82 053 9 667 12 734 14 490 17 731 22 685 24 140 24 566 26 624 9 218 13 496 13 514 22 427 51 473 53 253 52 578 55 275 1 011 1 262 1 820 3 351 4 366 4 609 4 922 7 161 6 500 9 922 12 619 16 075 19 489 20 979 22 323 27 259 6 487 6 540 9 870 10 713 13 833 16 529 25 791 29 263

SOU 1995: 85

Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92 Utgiftsbelopp, Rubrik 1973/74 1976/77 Utgifter 1991/92 för de centrala museernas förvaltningskostnader utöver föregående belopp

Stiftelsen Arbetets museum

Stiftelsen Strindbergsmuseet Stiftelsen Thielska galleriet 43 87 Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna

Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet

Presstödsnämnden och taltidningsnämnden Driftstöd till dagspressen 89 820 174 000 Utvecklingsstöd till dagspressen Täckande av förluster vid statlig kreditgaranti till dagspr. Distxibutionsstöd till dagspressen Stöd till kulturtidskrifter 1 230 2 191 Stöd till radio- och kasetüdningar Bidrag till Stiftelsen för lättläst nyhetsinf. och litt. Litteraturstöd 145 8 445 Kreditgarantier för bokförlag Stöd till bokhandel Distributionsstöd till fackbokhandeln m.m. Lån för investeringari bokhandel m.m. Talboks-och punktskriftsbibl.: Förvaltningskostrtader Talboks- och punktskriftsbibl.: Produktionskostnader 4 673 8 131 Bidrag till Svenska språknämnden m.m. 120 425 Kabelnämnden: Förvaltningskostnader Kabelnämnden: Stöd till lokal programverksamhet Närradionämnden Utbyte av TV-sändningar mellan Sverige och Finland Dokumentation av medieutvecklingen och europeiskt mediesamarbete

Bilaga 3

närmast motsvarande ändamålen för 1991/92 Budget 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94 1994/95 23 459 4 699 5 230 5 701 10 222 9 663 15 579 12 828 7015 11598 10 901 13 334 16 825 29 231 44600 46116 3 478 4 185 11 043 16 037 26 543 28 669 108 409 101 938 5 000 5 000 8 454 9 000 9 000 10 000 863 1 451 1 885 2 629 6 451 7324 7 556 8 128 1 624 2 105 2 842 3 410 4 386 4 513 4 700 4 873

22 135 26 971 34 307 43 049 69 869 79 268 78 546 81 313 10 453 16 610 17 792 22 294 27 589 32 030 32 800 33 355 0 140 0 0 0 100 0 80 713 3 982 17 035 28 363 32 656 36 806

2 081 3 110 7 338 6 472 7 688 7 832 6 858 7 726 18 440 32 309 35 060 44 870 64 751 98 027 129 471 122 500 475 3 468 7 622 9 212 11060 11466 12 027 10 918 1 371 1 758 1 782 2 460 2 978 3 583 4 246 5 266 230 573 311921 312 421 312 421 431 152 421 699 42.5 817 410 700 11 690 12 450 2 775 34 396 32 196 18 782 1 0 0 0 1 64 000 58 O0 57 500 57 500 79 547 72 667 73 072 73 000 8 237 9 328 10 186 18 340 20 365 21 746 19 829 19 500 3 246 15 207 22 325 74 349 90 641 99 733 114 367 5 894 7 634 8 168 8 576 13 000 17 351 28 284 31 289 33 406 38 640 40 807 42 016 41 000 698 0 0 155 0 0 0 1 201 1 980 2 268 2 829 2 964 5 723 5 459 8 101 10 115 2 383 2 437 2 690 3 164 1 898 3 671 1678 3 804 9121 11400 16 440 22 886 23 771 52 916 53 534 9 870 14 715 21 548 34 715 32 032 35 698 4 496 811 1093 1555 1791 2 930 3 026 3 128 3 219 943 2 592 2 722 3 951 3 558 0 777 1 366 1 446 642 1 176 2 770 3 853 4 950 4113 1 585 6 097 6 767 25 137 26 490 27 352 27 810 1 145 8 923 11071 16 310

SOU 1995: 85

Utgiftsbelopp, Rubrik 1973/74 1976/77 Vissa ändamål som inte inordnats i den föregående redovisningen: Bidrag till kulturell verksamhet bland bam Bidrag till internationellt kulturutbyte del Vissa byggnadsåtgärder vid Tekniska museet t0t.5800 Engångsanvisningar till olika ändamål Engängsanvisningar till olika ändamål Lotterinämnden Viss film- och videogramproduktion vid museerna Bidrag till byggnadsarbeten m.m. inom kulturområdet 10 000 Svenska akademien Anslag till organisationstidslcrifter vissa år

Nytillkomna poster 1992/93 Information, utveckling m.m. för hantverkare Stöd till icke-statliga kulturlokaler Bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden Främjande av hemslöjden 1 074 1 544 Tilläggslån för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse m.n 1 623 11 231 Inredning och utrustning av lokaler för kulturändamål Särskilda insatser för upprustning av kulturhistoriskt värdefulla miljöer Stöd till svensk filmproduktion redovisas som Filmstöd Stöd till ñlmkulturell verksamhet redovisas som Filrnstöd Styrelsen för lokalradiotillstånd

Nytillkomna poster 1993/94 Östersjöns författar- och översättarcentrum Kulturstöd vid ombyggnad m.m. se B33 Kostnader för lönebidragsanställda vissa museer

Nytillkomna poster 1994/95 Sveriges Invandrarinstitut och -museum Stiftelsen Rooseum Judiska museet Bidrag till SDR för produktion av videogram på teckenspråk Myndigheter på radio- och tv-området

SUMMA snäv definition 444 032 817 717

SUMMA littera G och H eller motsvarande enl RRV 462 998 812 247

Bilaga 3

närmast motsvarande ändamålen för 1991/92 Budget 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992193 1993/94 1994/95

7 551 1 319 333 3 263 3 235 1 263 750

866 62 267 38 140 38 384

500 500 8 500 19 336 26 187 35 000 10 200 15 000 10 831 8 671 10 000 2 578 4 228 4 936 5 336 9 162 14 795 15 537 15 709 18 926 59 993 59 999 115 000 165 000 128 708 136 832 160 000 39 847 11 027 910

786 1 949

1 500 1 500

31 049 20 242

500 1 000 300 17500 15 467

1377 333 1783173 2117119 2 617 953 3 584 025 3 976158 4153102 4 249 259

1526018 1872731 2252831 2591995 3386364 3991859 4067871 u.

SOU 1995: 85

Utgiftsbelopp. Rubrik 1973/74 1976/77 Poster som ligger under andra departement Bidrag till studieförbund Studietörb. exkl. bidrag till kulturverks och folkbtbrb 257 267 459 300 Kultnrverksanmeti studieförbunden 2 452 12 675 Arkivet för ljud och bild: ALB Förvaltningskostnader ALB Insamlingsverksamhet m.m. Utbildning för lcultur- och informationsyrken 63 594 91 472 Konstnärligt utvecklingsarbete

Lån lill allmänna samlingslokaler "Landskapsvârd" "Lulttöroreningspengar"

SUMMA vid definition 393 847 680 475

TOTALSUMMA snäv och vid definition 837 879 l 498 192

Poster som tidigare legat under andra departement som inordnats i genealogin eftersom Stöd till icke-statliga kulturlokaler Främjande av hemslöjden l 074 1 544 Tilläggslån till kulturhistoriskt värdefull bebyggelse 1 623 11 231 Bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden Driftsstöd till dagspressen 89 820 174 000 Kursiv text avser belopp som budgeterats eller erhållits ur myndighets intemredovisning Avser poster som utvecklas ytterligare i annan tabell i tabellbilagan

Bilaga 3

närmast motsvarande ändamålen för 1991/92 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

1182000 1113000 1196000 665 798 687 016 814 138 987 127 20 063 73 368 97 490 107 546 17 364 6 203 5 547 6 797 11 248 13 622 15 238 436 497 397 446 749 143 609 163 589 187 691 235 237 321 780 351 692 171 002 7 645 16 075 21 085 15 107 82 836 122 497 1 560 25 993 35 303 38 863 47 457 63 116 61 994 64 534 21 440 27 670 34 174 43 104 61 671 44 503 65 652 8 138 13 697 13 697 17 508 23 936 24 291 35 391 5 059 9 143 9 143 9 555 11 792 11 549 15 700 2411 3618 4622 6416 9664 11160 10 904 26 370 94 491 96 124 70 801 23 225 31 020 102 186 34 841 23 266 58 655 8 954 18 957 9 740 5 000 8 600 250 000 250 000 250 O0

1039 616 1205124 1 388 470 1514 350 2057193 2 001385 1912455

2 416 949 2 988 297 3 505 589 4132 303 5 641218 5 977 543 6 065 557

de numera ligger under Kulturdepartementet 8 500 2 578 4 228 4 936 5 336 9 162 18 926 59 993 59 999 115 000 165 000 170 00 10 200 15 000 6 000

SOU 1995: 85

Statsanslag till kulturverksamhet m. m. vissa budgetår

Bygdegårdarnas riksförbund för kulturverksamhet Våra gårdar för kulturverksamhet Riksförbundet Invandrarnas kulturcentrum

Baltiska institutet Immigrantinstitutet för arkiv- och dokumentationsverks. Svenska pennklubben för gäststipendium till flyktingförf Organisationer inom bild- och formkonstområdet 4 969 12 258 m.m. Zornsamlingamaförfastighetsunderhåll

Drottningholms teatermuseum för färeställningsverks. 2 670 3 566 Vadstena akademien för kurs- och föreställningsverks. 198 - Dansens Hus Marionetteatern för verksamheten Kultur i arbetslivet

Bidrag till samisk kultur Visningsersättning åt bild- och formkonstnärer

Bidrag till konstnärer musik teater film dans Bidrag till konstnärer internationellt kulturutbyte Bidrag till konstnärer övrigt 14 284 64 932

Bilaga 3

1973/74 1994/95. 1994 års penningvärde

närmast motsvarande ändamål för 1991/92, 1994 års penningvärde Budget 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94 1994/95 35 314 30 777 26 833 25 219 23 553 26 961 25 383 27 309 124 369 112 030 115 114 116 473 113 769 199 952 153 438 124 672 4 396 9 404 9 332 25 797 19 404 19 500 25 038 24 209

4 240 4 232 3 811 3 569 3 813 3 875 3 702 4 124

3 960 3 391 2 772 3 604 6 090 7 960 9 287 10 515 40 275 34 838 46 647 59 737 60 722 58 011 58 285 72 703 27 510 23 931 24 999 32 495 33 984 32 191 32 615

4 240 17 179 11 596 11 303 13 040 13 255 12 586 12 387 2 555 2 596 2 480 2 428 -1 213 715 124 533 -772 168 -39 13 020 10 296 10 641 12 490 16 530 20 307 21 596 21 395

SOU 1995: 85

Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92 Utgiftsbelopp, Rubrik 1973/74 1976/77 lnkornstgarantier för konstnärer tonkonst u. 1 970 Inkomstgarantier för konstnärer övriga u. 197 Ersättning författare mil. för utlåning av deras verk 64 933 85 857 Ersättning till rättighetshavare på musikområdet

Täckning av vissa kostnader vid rikskonserter äv.Operan