Teaterns roller

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

It ““““ n

KG SOU

Occ

WN

u Statens offentliga utredningar

WW 1994:52

Kulturdepartementet

Teaterns roller

Betänkande

av Teaterutredningen

Stockholm 1994

l 14-0627

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svaranr Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

ISBN 91-38-13631-7 NORSTEDTS TRYCKERI AB Stockholm 1994 ISSN 0375-250x

Till Statsrådet och chefen

för Kulturdepartementet

Genom beslut den 25 februari 1993 bemyndigade regeringen chefen för Kulturdepartementet, statsrådet Birgit Friggebo, att tillkalla särskild en utredare med uppgift att göra en översyn av Riksteaterns betydelse för teaterlivet och ansvarsfördelningen mellan Riksteatern och länsteatrama. Mot bakgrund av riksdagens senare uttalande vid behandlingen övergripande av kulturfrågor bet. 199293:KrUl7, rskr. 199293:249 beslöt regeringen att utredningen skulle arbeta som en kommitté med parlamentarisk sammansättning. Med stöd av regeringens bemyndigande förordnade departementschefen den 17 maj 1993 landstingsrådet Kent Johansson ordförande. Den l juni som 1993 förordnades sångerskan Elisabeth Assarsson-Marsh och riksdagsledamöterna Lennart Fridén, Anders Nilsson, Ingegerd Sahlström och Carl-Johan Wilson som ledamöter. Utredaren Karin Backman, departementssekreterama Charlotta Gustafsson och Anita Jonsson samt sektionschefen Ants Viirrnan förordnades den 22 juni 1993 som sakkunniga. Till sekreterare förordnades den 1 juni 1993 avdelningsdirektören Birgitta Eurenius och byrådirektören Mats Sylwan. Kommittén, som arbetat under namnet Teaterutredningen, överlämnar härmed sitt betänkande Teatems roller. Uppdraget är därmed slutfört. Till betänkandet har fogats en reservation av Lennart Fridén och särskilda yttranden av Karin Backman och Charlotta Gustafsson.

Stockholm den 20 april 1994

Kent Johansson

Elisabeth Assarsson-Marsh Lennart Fridén Anders Nilsson

Ingegerd Sahlström Carl-Johan Wilson

Birgitta Eurenius Mats Sylwan

Innehåll

Sammanfattning 1l . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Utgångspunkter 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Inledning 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Uppdraget 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Inriktning och avgränsning 20 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.4 Det fortsatta arbetet 22 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Teaterpolitiken 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 1974 års teaterpolitik 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.1 Utredningen Kulturrådet 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.2 Riksdagens beslut 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.3 Sammanfattning 29 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Utvecklingen efter 1974 29 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.1 Inledning 29 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.2 Sjunkande produktivitet och bristande samordning 30

2.2.3 Publikvanoma 35 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.4 Förnyat intresse för den ideella sektorn 37 . . . . . . . . 2.2.5 Teater som drivkraft i den regionala utvecklingen 38 . 2.2.6 Sammanfattande bedömning 40 . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Dagsläget 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.1 Nuvarande rollfördelning 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.2 Aktuella frågeställningar inom teaterområdet. 43 . . . . 2.4 Statsbidragssystemen 45 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4.1 Det statliga teaterstödet en översikt 45 - . . . . . . . . . . 2.4.2 Grundbeloppssystemet 48 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Teaterinstitutionema 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Inledning 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3. 1 Definitioner och avgränsningar i det statistiska

underlaget 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.2 Teaterinstitutionemas finansiering 55 . . . . . . . . . . . 3.1.3 Teatramas konstnärliga inriktning 56 . . . . . . . . . . . . 3.2 Nationalscenema 57 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.1 Bakgrund 57 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.2 Begreppet nationalscen 58 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.3 Dramaten 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.4 Tuméverksamheten 61 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.5 Operan 62 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.6 Sammanfattande bedömning av Operan och

Dramaten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.7 Marionetteatem 65 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.8 Samisk teater 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1994: 51

3.3 Stads- och länsteatrama 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.1 Inledning 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.2 Stadsteatrama 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.3 Länsteatiama 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4 Teatramas uppsättnings-, föreställnings- och publik-

utveckling 74 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.1 Nordisk utblick 74 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.2 Tyskland och Nederländerna 75 . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.3 Publik- och töreställningsutvecklingen i Sverige 76 . . 3.4.4 Beläggning 78 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.5 Iännéteater 78 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.6 Länsöverskridande gästspel 80 . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.7 Den regionala fördelningen av teaterföreställ-

ningar i Sverige 80 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.8 Institutionsteattama 81 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.9 Regional fördelning av publiken 82 . . . . . . . . . . . . . 3 .4. 10 De fria teatergruppemas regionala betydelse 83

3 .4.1 1 Teatramas relativa betydelse for det regionala utbudet 84

3.4. 12 Riksdagens Revisorer 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4. 13 Barn- och ungdomsteatem 86 . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4. 14 Bam- och ungdomsteatems regionala utbud 88 . . . . . 3.4. 15 Publikens regionala fördelning 89 . . . . . . . . . . . . . . 3.5 Teaterns kostnader och intäkter 90 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.1 Internationella jämförelser 90 . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.2 Norden 90 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.3 Teatrarnas kostnadsutveckling 92 . . . . . . . . . . . . . . 3.5.4 Teatramas intäkter 93 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.5 Stads- och länsteatxama 94 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.6 Samhällsbidragens utveckling 95 . . . . . . . . . . . . . . 3.5.7 Statliga teaterkostnader fördelade länsvis 95 . . . . . . . 3.6 Teatrarnas produktivitet 97 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.6.1 Värdet av produktivitetsstudier 99 . . . . . . . . . . . . . . 3.6.2 Behov av förbättrade mätmetoder 100 . . . . . . . . . . . . 3.6. 3 Sammanfattning av teatramas ekonomiska utveckling l0l

3.7 Utvecklingstendenser 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.7. 1 Faktiska teaterbesök och potentiella 102 - . . . . . . . . . 3.7.2 Nödvändigt rationalisera också teauarna 103 . . . . . 3.7.3 Omvärldsfaktorer har fordyrat teateiproduktionen 104 . . . 3.8 Arbetsmarknadsfrågor 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.8.1 Teatramas anställningsformer 106 . . . . . . . . . . . . . . 3.8.2 De producentlösa länen 107 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.9 Sammanfattande bedömning 108 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Riksteatern lll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Inledning lll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Riksteaterns uppgifter och organisation ll 1 . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.1 Kort historik 11 l . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.2 Organisationen i stort 113 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.3 Stadgeenliga uppgifter 115 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll

4.2.4 De lokala teaterforeningama 115 . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.5 Länsteaterföreningama 118 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.6 Riksteaterns centrala organisation 119 . . . . . . . . . . . . 4.3 Riksteaterns verksamhet 123 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1 Teaterforeningama 123 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.2 Riksteaterns egenproduktion 126 . . . . . . . . . . . . . . . 4.4 Personal och ekonomi 136 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.1 Personal 136 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.2 Ekonomi 138 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5 Riksteaterns uppdrag och fardriktning 141 . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.1 Statsbidragsvillkor och särskilda uppdrag 141 . . . . . . 4.5.2 Riktsteatems teaterpolitiska handlingsprogram 142 . . 4.5.3 Utvecklingsprogrammet 145 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.4 90-talsprogrammet 146 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.5 Ledningens fárdriktning 148 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6 Slutsatser 150 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6 1 Inledning 150 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6.2 Direktivens frågeställningar 150 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6.3 Utvecklingen i förhållande till övergripande mål

och bidragsvillkor 154 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6.4 Relativt kostnadsläge och produktivitet 155 . . . . . . . . 4.6.5 Samspelet med omvärlden 160 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6.6 Sammanfattning 168 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 Den fria sektorn 169 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1 Fria teatergrupper 169 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.1 Det statliga stödet 169 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.2 Nuläge 169 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.3 Stationära 170 grupper . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.1.4 Regionala grupper 171 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.5 Nationellt turnerande grupper 172 . . . . . . . . . . . . . . 5.1.6 Frilansande teaterkonstnärer 173 . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.7 Riksdagens Revisorer 173 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.8 Utredningens synpunkter 174 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 Amatörteateronnådet 174 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.1 Övrig teaterverksamhet 176 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Arrangörer och publik 177 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1 Teaterarrangörema 177 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.1 Recett- och gageteatrar 177 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.2 De kommunalt stödda arrangörerna 178 . . . . . . . . . . . 6.1.3 Skolorna är viktiga arrangörer 179 . . . . . . . . . . . . . . 6.1.4 Stor skillnad i gagesättning 180 . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.5 Andra kommunala arrangörer 182 . . . . . . . . . . . . . . 6.1.6 Teaterföreningama 183 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.7 Folkbildningsorganisationema 185 . . . . . . . . . . . . . . 6.1.8 Publikarbete 187 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Skådebanan teaterns främjarorganisation 189 - . . . . . . . . . . . . 6.2.1 Bakgrund 189 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1994: 51

6.2.2 Minskad biljettformedling 190 . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.3 Bristande förankring hos teatrama 191 . . . . . . . . . . . 6.3 Sammanfattning 191 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Musikteater och dans 193 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1 Musikteater 193 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.1 Producentema 193 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.2 Övriga statligt stödda musikteaterproducenter 194 . . . . 7.1.3 Drottningholmsteatem 194 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.4 Confidencen 195 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Omfattningen av musikteaterverksamheten i Sverige 195 . . . . . . 7.2.1 Föreställningsverksamhet 195 . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.2 Den tumerande musikteatem 196 . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.3 Musikteatrarnas ekonomi 197 . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Framtida regional operaverksamhet 199 . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.1 Operaregioner 199 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.2 Kostnadsberäkning av en regional musikteaterreform 200

7.4 Teaterutredningens synpunkter 201 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5 Dans 202 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5.1 Balettinstitutioner 202 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6 Genomgång av olika dansförslag 204 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6.1 Dansens Hus 204 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6.2 Svensk Danskommitté 204 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6.3 Danscentrum 205 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6.4 Utredning om en ny regional dansensemble i

Västernorrland 205 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6.5 Efva Lilja Dansproduktion 208 . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6.6 Koreografen Gun Lund 207 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.7 Sammanfattning 207 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.7. 1 Brist tuméföreställningar inom musikteater och

dans 207 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.7.2 Nya former för spridning av dans och musikteater 208 . .

Det internationella perspektivet 21 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1 Världen i Sverige 211 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1. 1 Teatrarnas repertoar 21 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 .2 Teatrarna mångkulturella arbetsplatser 2 l 2 . . . . . . . . . 1 Festivaler och gästspel 213 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 Sverige i världen 214 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2. 1 Svensk dramatik i utlandet 214 . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.2 Svenska gästspel utomlands 214 . . . . . . . . . . . . . . . 8.3 Förutsättningar for det internationella teaterutbytet 215 . . . . . . . 8.3. 1 Hinder för utbytet 215 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.2 Vem gör vad i det internationella teaterutbytet 215 . . . 8.3.3 Det nordiska samarbetet 216 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.4 Teaterns sarnordningsbehov 217 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.5 Sammanfattning 218 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll

9 Teaterns roller 219 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1 Ny betydelse for teatern 219 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1.1 Motiv for en statlig teaterpolitik 219 . . . . . . . . . . . . . Kampen om fantasin 221 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förändrade fritidsvanor 222 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ökad mediakonsumtion ställer större krav egen

kreativitet 222 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Riksteatern och länsteatramas uppgifter i ett

nationellt perspektiv 224 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Teatrarna förändras och står stilla 224 - . . . . . . . . . . . Den statliga teaterpolitiken 225 . . . . . . . . . . . . . . . . . Kulturpolitik är också konstpolitik 226 . . . . . . . . . . . Den fortsatta regionala utvecklingen 227 . . . . . . . . . . 0 Offentligt stöd och konstnärlig frihet 228 . . . . . . . . . .

10 överväganden och förslag 231

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Inledning 231 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2 Teaterpolitikens inriktning och struktur 232 . . . . . . . . . . . . . . . 10.2.l Teaterpolitiken i stort 232 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2.2 Statens roll 233 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2.3 Den regionala teaterpolitiken 234 . . . . . . . . . . . . . . . 10. 3 Teaterpolitiskt handlingsprogram 235 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.3.1 Utgångspunkter 235 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10.3.2 Åtgärdsprogram 237

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4 Riksteatern 251 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4.1 Inledning 251 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l0.4.2 Utgångspunkter for förslagen om Riksteatern 252 . . . . 10.4.3 Riksteaterns framtida profil 253 . . . . . . . . . . . . . . . . l0.4.4 Avtal och bidragskonstruktion 255 . . . . . . . . . . . . . . 10.4.5 Riksteaterns samspel med andra 256 . . . . . . . . . . . . . lO.4.6 Sammanfattning och finansiering 256 . . . . . . . . . . . .

Reservation . . . . . . . . . . . . . . . . . . - . . . . . . . . . . . . . . . . . . . u Särskilda yttranden 263 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga 1 Kommittédirektiven 271 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 2 Stads- och länsteatrama . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 3 Teatern och samhället 325 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 4 PM om regional musikteater 331 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 5 Översikt: Institutionella producenter inom musik- och

dansteaterområdena 341 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 6 De centrala amatörteaterorganisationema

uppgifterna avser 1993 345 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 7 Beräkningsunderlag avseende differentierade

grundbeloppsvärden för olika producentkategorier 347 . . . . . .

Sammanfattning

Vår uppgift har varit att göra en översyn av Riksteaterns betydelse För teaterlivet och ansvarsfördelningen mellan Riksteatern och länsteatrarna. I uppdraget har även ingått att överväga om statsbidraget till Riksteatern innebär ett maximalt utnyttjande av denna resurs eller omprioritering bör ske om en av en del av Riksteaterns nuvarande statsbidrag till andra angelägna ändamål inom kultursektom. Uppdraget har sin grund i de kraftigt ökade kostnaderna för teatramas tuméverksarnhet. I det inledande kapitlet Utgångspunkter konstaterar att uppdraget aktualiserar viktiga inslag i den teaterpolitik som lades fast i mitten av 1970-talet och som därefter utvecklats successivt. Det innebär bl.a. att eventuella förändringar av Riksteaterns och länsteatrarnas roller i första hand bör göras från teaterpolitiska utgångspunkter. Vi har därför funnit det nödvändigt att inledningsvis komplettera den bild av utvecklingen teaterområdet som vuxit fram genom de många ekonomiska utvärderingar som gjorts. Med tanke på den omprövning som pågår av kulturpolitiken i stort har också valt att lägga synpunkter teaterpolitikens inriktning och behovet av insatser under de närmaste åren. Vår ambition har varit att presentera förslag som bidrar till en positiv framtida utveckling av teaterområdet i dess helhet.

Beskrivning och analys

Den ansats vi valt förutsätter att Riksteatern och länsteatrarna placeras i ett vidare teaterpolitiskt sammanhang. I kapitel 2 presenterar vi Teaterpolitiken och belyser utvecklingen under de senaste 20 åren. Vi återger kortfattat den kritik som riktats mot teaterområdets olika aktörer och konstaterar att förutsättningarna förändrats. Bl.a. har intresset ökat for kultur som drivkraft i samhällsutvecklingen, vilket innebär att kulturinvesteringar även fått regionalpolitiska förtecken. Till det teaterpolitiska området har fört nationella mål, rollfordelning, styrmedel och ñnansieringsforrner. När det gäller statsbidraget till regionala och lokala teaterinstitutioner konstaterar vi att bidragsformen i stort sett fungerat väl. Vi uttalar oss för ett fortsatt statligt grundbeloppsstöd direkt till teaterinstitutionerna. Det garanterar konstnärlig frihet, kvalitet och professionalism. De brister som trots allt finns kan elimineras genom smärre justeringar av bidragsvillkoren. I kapitel 3 Teaterinstilutionema beskriver de sarnhällsstödda teatrama nationell, regional och lokal nivå. Det som främst kännetecknar den senaste tjugoårsperioden är den systematiska utbyggnaden av länsteatrar. För när-

SOU 1994: 52

varande finns institutionell teaterproduktion 22 platser i landet. Ännu 1966 var produktionen begränsad till 7 städer med stadsteatrar. Vi analyserar också verksamhetens utveckling med avseende uppsättningar, föreställningar, publik, kostnader och intäkter. Antalet produktioner och föreställningar har ökat med 10 procent under perioden, men publiken har minskat med 30 procent. Variationema är stora mellan länen både vad gäller teaterutbud och publik. I län med egen institutionsteater finns ett tillfredsställande basutbud. I län som saknar egen teater spelar Riksteatern och de fria grupperna en avgörande roll. Tyngdpunkten i Riksteaterns föreställningsverksamhet ligger i norrlandslänen samt i Kalmar och Hallands län. Den regionala fördelningen av publiken följer i stort sett samma mönster som utbudet, men storstadsregionemas dominans förstärks genom att där finns teatrar med stor publikkapacitet. I ett särskilt avsnitt diskuterar vi värdet av kostnads- och produktivitetsstudier. Konstnärlig kvalitet och teaterupplevelser kan inte mätas med dagens kvantitativa mått. Vi konstaterar också att maximal publik inte alltid är målet. När det gäller exempelvis barnteaterföreställningar är de mindre publikgruppema under senare år delvis resultatet av medvetna konstnärliga val. Kostnadsjämförelser försvåras exempelvis av det genomslag lokalkostnader får. Det gäller att vara medveten om att jämförande studier av kostnader och produktivitet bara ger en del av sanningen. Samtidigt finns ett klart behov av kostnadsuppföljning. Teater får inte kosta hur mycket som helst. Kapitel 4 Riksteatern innehåller inledningsvis en beskrivning av organisationens och arrangörsnätets utveckling. Vi vill göra klart att Riksteatern är något vida mer än en teaterproducent bland andra. Att Riksteaterns föreningsdel hittills ägnats föga uppmärksamhet kan vara en av orsakerna till den debatt som pågår. De resultatmätningar som gjorts har bortsett från en väsentlig del av verksamheten. Riksteaterns 226 lokala teaterföreningar och 23 länsteaterföreningar är inte bara en försäljningsorganisation för Riksteaterns egenproduktion utan också en bildnings- och arrangörsorganisation för all teater. Endast ca 30 procent av de lokala föreningarnas närmare 3 500 arrangemang per år är producerade av Riksteatern. Det innebär att mer än två tredjedelar av föreningarnas verksamhet avser service andra teaterproducenter. Vi redovisar därför Riksteaterns föreningsdel som en självständig Verksamhetsgren och föreslår att resultatet av teaterföreningarnas verksamhet i framtiden bör bedömas fristående från Riksteaterns egenproduktion. Vi ser det som väsentligt att för omvärlden tydliggöra Riksteaterns olika roller, eftersom det främst är som bildningsorganisation och arrangör Riksteatern har unika utvecklingsmöjligheter i landets teaterliv. När det gäller den egna produktionen upptas en stor del av ensembler som saknar motsvarighet i landet i övrigt. Dit hör Unga Riks, Cullbergbaletten, Finska Riks, Tyst teater och den mångkulturella ensemblen Shikasta. I huvudsak är det endast Riksteaterns dramatiska och lyriska produktion i övrigt som kan jämföras med verksamheten vid landets stads- och länsteatrar.

Sammanfattning

I kapitel 5 Den fria sektorn beskriver vi den verksamhet som bedrivs av fria teatergrupper och frilansande scenartister. Strukturen inom den fria sektorn har förändrats sedan l970-talet. Den konstnärliga spännvidden har ökat och den teaterproduktion som idag får stöd från Kulturrådets anslag till fria teatergrupper representerar ett stort antal former och uttryck. Vi delar in grupperna i fyra kategorier: Stationära grupper, Regionala grupper, Nationellt turnerande grupper och Frilansande teaterkonstnärer. Genomgående gäller att villkoren för grupperna har förändrats dramatiskt under senare år. Utbyggnaden av regionteatrar har inneburit att marknaden för grupperna försämrats. Samtidigt har arbetslösheten bland de icke-institutionsanställda scenartisterna vuxit mycket snabbt. Också som konstnärligt alternativ har de fria teatergrupperna delvis spelat ut sin roll. Det finns därför anledning att ompröva den statliga politiken området. Ambitionen bör vara att rikta resurserna mot tillfälliga, konstnärligt lödiga projekt. I sammanhanget betonar vi särskilt bam- och ungdomsteatern, där nya bidragsmodeller bör komma i fråga. Vi fäster också uppmärksamheten arbetsmarknadssituationen för de fria scenartisterna och svårigheten för svensk teater att få genomslag i radio och TV. Den begränsade tid som stått till vårt förfogande gör det emellertid nödvändigt att överlämna dessa båda viktiga frågor till den kulturpolitiska utredningen. Avslutningsvis behandlar vi amatörteatems utveckling. Det finns tecken som tyder att teaterintresset tar sig nya uttryck. Fler deltar färre tar del. Kapitel 6 handlar om Arrangörer och publik. Vi delar in landets 27 samhällsstödda teaterinstitutioner i recett- och gageteatrar. Till den förstnämnda kategorin hör Dramaten, Operan, stadsteatrama, Folkoperan och de länsteatrar som i stor utsträckning arrangerar sina egna föreställningar. Till de nämnda länsteatrarna hör musikteatrama i Karlstad och Umeå samt länsteatrarna i Östergötland, Västmanland och Örebro. Övriga 12 länsteatrar och Riksteatern hör till kategorin gageteatrar, som måste lita till särskilda arrangörer för att nå sin publik. Med den kategoriindelningen begränsas turnéteatems problem till gageteatrama. I kapitlet redovisar också teaterverksamheten i studieförbunden och vissa erfarenheter från Danmark. I vårt grannland finns ett nationellt täckande rabattsystem och ett särskilt stöd till kommunala bam- och ungdomsteaterarrangörer. Kapitlet avslutas med en redogörelse för Skådebanan, som inte är någon arrangör men väl en publikorganisation med syfte att intressera en teaterovan publik för teaterbesök. Skådebanan bildades som en folkrörelse redan år 1910 med uppgift att förmedla biljetter och distribuera föreställningar. Efter Riksteaterns tillkomst har Skådebanan koncentrerat verksamheten till biljettförmedling och teaterpedagogisk verksamhet. Med stöd i direktiven ägnar särskild uppmärksamhet Musikteater och dans. I kapitel 7 beskriver vi inledningsvis verksamheten vid de institutioner som vid sidan av Riksteatern framför musikdramatiska verk. Dit hör Operan, Stora teatern i Göteborg, Folkoperan, Malmö Musikteater AB, Musikteatem i

SOU 1994: 52

Värmland, Norrlandsoperan, Östgötateatern, Drottningsholmsteatem, Vad-

stenaakademien och Conñdencen. Vi redovisar också bakgrunden till våra förslag om en förstärkning av den regionala operaverksamheten. När det gäller dansområdet beskriver landets fem fasta dansensembler, dvs. Operabaletten, baletterna i Malmö, Göteborg och NorrköpingLinköping samt Cullbergbaletten. Vi belyser också den debatt som pågår om formerna för utveckling av en dansens infrastruktur genom att kortfattat återge innehållet i de många skrivelser om dansens situation som kommit in till kommittén. Sammanfattningsvis konstaterar vi att det råder brist tuméföreställningar med musikteater och dans. Det krävs nya former för spridning och utveckling av dessa båda konstarter. I kapitel 8 Det internationella perspektivet riktar blicken både mot det internationella inslaget i svenskt teaterliv och mot det svenska inslaget i teaterlivet utanför våra gränser. Vi konstaterar att den svenska originalproduktionen dominerar utbudet hos samtliga sarnhällsstödda teaterproducenter. Däremot är den svenska teatern som arbetsplats mycket internationell. Det gäller dock företrädesvis personal som tjänstgör bakom scenen. Vi framhåller att de internationella impulsema är viktiga för teaterkonsten och att de utländska gästspelen i landet spelar stor roll. När det gäller svensk dramatik i utlandet kan vi konstatera att det är få nu levande svenska dramatiker som spelas utanför vått land. Samtidigt har svensk teater gott rykte i internationella sammanhang. Internationellt utbyte förekommer också många plan. Verksamhetsåret 199192 genomförde de svenska teatrarna 24 gästspel i utlandet. Avslutningsvis noterar vi svårigheten att i vårt land arrangera internationella teatergästspel.

Överväganden och förslag

Som grund för våra förslag presenterar vi i kapitel 9 vår syn på Teaterns roller. Vi utgår ifrån att det omfattande samhällsstödet till svensk teater innebär att teaterkonsten är angelägen för såväl enskilda individer som för samhället i stort. Vi belyser kampen mellan masskulturen och teaterns uttrycksformer och noterar med tillfredsställelse att teaterinstitutionema med framgång hävdar svensk originalproduktion. Teatern är en del av vårt kulturarv. Folkbildningsperspektivet har fortfarande stark förankring inom teatern men har i stort sett försvunnit inom de medier som teatern främst konkurrerar med. Samtidigt noterar vi att teatern befinner sig i en situation, som ställer stora krav nytänkande. Bl.a. måste publiken återerövras. I sammanhanget betonar vi Riksteaterns nationella roll, som ger andra förutsättningar att spegla livet än länsteatrarnas regionala utgångspunkt. Det är rimligt att Riksteaterns kompletterande utbud innehåller det som länsteatrarna inte kan ge och att det håller högsta konstnärliga nivå. Riksteatern bör få förutsättningar att förstärka 14 sin roll i teaterpolitiken. I övrigt bör statens del av ansvaret för institutions-

Sammanfattning

utbyggnaden i landet betraktas som fullfoljd. Det finns idag ett institutionellt nätverk över hela landet. De län som fortfarande saknar länsteatrar har valt andra vägar för att tillgodose regionens behov av teater. Staten bör i fortsättningen rikta sin uppmärksamhet behovet av konstnärlig förnyelse, samverkan och ökad rörlighet. Även ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och organisationsliv bör ägnas förnyad uppmärksamhet. Dit hör avvägningen mellan konstpolitik och kulturpolitik. Enligt vår uppfattning innebär det nuvarande grundbeloppssystemet en rimlig avvägning där statlig konstpolitik kan samspela med en tydlig och politiskt förankrad regional kulturpolitik. Kapitel 10 innehåller våra Förslag, som har olika karaktär och därför delas in i tre kategorier: Förslag som avser teaterpolitikens framtida inriktning. - Förslag till teaterpolitiskt handlingsprogram for de närmaste åren. - Förslag som i huvudsak berör Riksteatern -

Teaterpolitikens inriktning

Den nationella teaterpolitikens huvuduppgift bör vara att skapa förutsättningar för god teater genom att garantera mångfald, kvalitet och professionalism. En sådan inriktning underlättas om staten fastställer särskilda nationella mål för samhällets insatser teaterområdet. Vi redovisar de mål vi själva haft som utgångspunkt för våra förslag, men vi föreslår att den slutliga utfommingen av teaterpolitiken äger rum när statsmakterna tar ställning till Kulturutredningens förslag. Den nationella teaterpolitiken bör också innefatta principbeslut i riksdagen om ansvars- och uppgiftsfördelningen i stort mellan stat, kommun och organisationsliv. Staten bör ansvara för att teaterkonsten utvecklas och kan utövas ett sätt som tillgodoser högt ställda krav kvalitet och professionalism. Hit hör ansvaret för nationalscenema, högre utbildning och forskning, konstnärligt utvecklingsarbete och teaterområdets infrastruktur. Det sistnämnda innebär bl.a. att staten bör medverka i de långsiktiga basinvesteringar som krävs för att god teater skall kunna erbjudas i landet som helhet. Det förutsätter såväl lokal och regional produktion som riksomfattande turnéproduktion. För att kunna hushålla med de gemensamma resurserna och samtidigt tillgodose kraven på mångfald och kvalitet måste det även i framtiden bli fråga om en rimlig avvägning mellan dessa olika sätt att tillgodose publikens behov. Strukturen måste byggas upp i ett samspel med lokal och regional nivå. Den regionala teatetpolitiken bör formuleras gemensamt av landsting och kommuner inom ramen för den struktur staten lagt fast. Politiken bör konkretiseras i en handlingsplan för regionens teaterverksarnhet, som bl.a. anger Verksamhetsinriktning, ansvar och ñnansieringsformer. Handlings-

SOU 1994: 52

planen bör vara vägledande för alla intressenter i regionen och även vägge ledning vid fördelningen av de statliga bidragen. Såväl politik som handlingsplan bör fastställas av berörda landstings- och kommunfullmäktige. Inom ramen för den regionala teaterpolitiken skall styrelsen för länsteatem formu-

lera en plan för utveckling av den egna institutionens roll och uppgifter.

Teaterpolitiskt handlingsprogram

Våra konkreta förslag om samhällsinsatser på teaterområdet under de närmaste åren har vi samlat i ett teaterpolitiskt handlingsprogram. Syftet med för-

slagen är främst att

förstärka arrangörsled och teaterfrämjande verksamhet, förstärka dans och musikteater genom att utveckla regionala centra i Göte- borg, Malmö och Umeå, förbättra villkoren för fria teaterproducenter, öka andelen rörliga bidrag för att stimulera konstnärlig fömyelse. -

Handlingsprogrammet innehåller följande förslag:

Förstärkta insatser för barn och ungdom - - Regionala operacentra Försöksverksarnhet med operatuméer - Ökat stöd till musikteatrama - - Differentierade statsbidrag för stationära och turnerande teatrar

Förstärkta bidrag till de fria dansgruppema - Länsdanskonsulenter - Samordning av Skådebanan och Riksteatern - Förändrat bidrag för fria teatergrupper och frilansartister teaterområdet - Ny huvudman för Södra Teatern - Rörliga grundbelopp - Förändrad hantering av bidragen till Riksteatern, Operan och Dramaten -

Riksteatern

Med utgångspunkt från vår uppfattning om teaterpolitikens inriktning presenterar vi avslutningsvis våra förslag om Riksteatern. Av särskild betydelse för

Riksteaterns utveckling är behovet att

stärka arrangörsledet, utveckla långsiktiga publikinsatser, fördjupa teaterintresset, inte minst bland ungdom, utveckla tuméteatern, främja bredd och förnyelse i hela landet. -

Sammanfattning

Riksteatern är ett av de instrument med fördel kan användas för som att förverkliga den teaterpolitik vi förordar. Våra förslag vad gäller Riksteatern har som främsta syfte att förbättra förutsättningarna för institutionen funatt gera som folkrörelse och företrädare för publiken. Det innebär bl.a. att teaterföreningarna måste få ett större inflytande över Riksteaterns produktion, egen men också ökade möjligheter att satsa bildningsverksamhet och publikarbete. Ansvaret för stödet till Riksteaterns föreningsdel bör alltfort delas mellan stat, landsting och kommun. Även Riksteatern betonar sin roll publikorganisation bör det inom om som organisationen finnas ett betydande utrymme för egenproduktion, men produktionen bör ha tydligare målgrupper och uppdragsgivare än idag. Sammanfattningsvis föreslår vi att framtidens Riksteater bör publikvara organisation, producent och serviceorganisation i nämnd ordning. Den nu önskvärda profilen och avvägningen mellan de tre verksarnhetsgrenama bör avspeglas i ett tidsbegränsat avtal mellan staten och Riksteatern. I avtalet bör klargöras att Riksteatern är en fristående idéell organisation än i huvudsak om statligt finansierad. Statsbidragets syfte är att stimulera Riksteatern till insatser teaterornrådet, som ett komplement till den verksamhet bedrivs med som offentligt huvudmannaskap. Avtalet bör, för Riksteaterns del, fastställas av kongressen. Vi räknar med att detta leder till att Riksteatern skall

beakta de mål som fastställs för den statliga kulturpolitiken, utveckla och förvalta den idéella organisationen, producera och fönnedla teater för att tillgodose föreningarnas behov, producera teater uppdrag av regeringen, bedriva projekt för att utveckla och förnya teaterlivet och samverka med andra teaterproducenter, bl.a. genom köp föreställ- - av ningar.

För att ge Riksteatern bättre planeringsförutsättingar än idag bör avtalet ge garantier för bidragsutvecklingen under en längre period. I övrigt föreslår vi att Riksteaterns samspel med landsting och kommuner bör läggas upp i stort sett som idag. Det innebär att landstingen för ansvarar bidragen till länsteaterföreningamas verksamhet och kommunerna för bidragen till de lokala teaterföreningarna. På kort sikt bör även ansvarsfördelningen mellan Riksteatern och länsteatrama vara densamma som idag. På längre sikt och under förutsättning att ett landsomfattande nätverk musikav teaterregioner byggs upp kan Riksteatern avstå från att producera musikteater och dans vid sidan av Cullbergbaletten. I den utsträckning det innebär kostnadsbesparingar bör Riksteatern också kunna förmedla uppsättningar genom köp av produktioner från regionala producenter. Vi för ett liknande resonemang när det gäller det samarbete med Rikskonserter, Operan och Dramaten, för närvarande finns inskrivet i som statsbidragsvillkoren. Sverige är i sammanhanget relativt litet land. Riksett

2 14-0627

SOU 1994: 52

konserter, Operan och Dramaten är väl kända för landets arrangörer. På de platser i landet där gästspel kan arrangeras har kontakter redan etablerats. Därför bör Riksteaterns decentraliseringssträvanden fullföljas. Det innebär bl.a. att samarbetet med Rikskonserter, Operan och Dramaten i första hand bör förverkligas regionalt och lokalt. Endast i undantagsfall finns det anledning att ta upp nationalscenemas tuméer i Riksteaterns riksutbud. I stället bör det bli fråga om ett direkt samarbete mellan nationalscenerna och teaterföreningarna.

1 Utgångspunkter

1.1 Inledning

Teaterområdet har varit föremål för översyn vid upprepade tillfällen under senare år. I de många utvärderingar som gjorts har man funnit att resultatet av samhällets insatser inte helt motsvarat de förväntningar som ställdes 1974. Bl.a. Riksrevisionsverket, Europarådet, Teaterkostnadsutredningen, Riksdagens revisorer, Statskontoret och Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, har hävdat att utvecklingen gått i en annan riktning än den politiken varit avsedd att främja och att produktiviteten inom de samhällsstödda teatrama utvecklats negativt. Sammantaget innebär detta att Teaterutredningen har en förhållandevis lång förhistoria och delvis andra bevekelsegrunder än de tre övriga kulturutredningama. Mot den bakgrunden har vi ägnat betydande tid en fördjupad prövning av tidigare utvärderingars metoder och slutsatser. Vi har sökt en förklaring till att utvärderingama hittills inte påverkat den teaterpolitik som förts. Samtidigt har vi varit angelägna om att lägga upp arbetet så att resultatet kan användas i den omprövning som pågår av kulturpolitik och samhällsstruktur. Därför har vi vidgat perspektivet i förhållande till ansatsen i direktiven och granskat hela det teaterpolitiska fältet som bakgrund till våra överväganden och förslag.

1.2 Uppdraget

Enligt direktiven Dir. 1993:25 och 50 är syftet med uppdraget främst att få till stånd ett ökat teaterutbud till samma kostnad i dag och att frigöra som resurser för stöd till nya intressanta utvecklingsmöjligheter inom teaterområdet. Uppdraget har sin grund i den kraftiga ökningen av statens kostnader för stödet till teaterlivet. Regeringen hänvisar bl.a. till Teaterkostnadsutredningen, TKU, som i betänkandet Teaterns kostnadsutveckling 1975-1990 SOU 1991:71 särskilt framhöll den oroande kostnadsutvecklingen inom Riksteatern. Det var också TKU som föreslog att Riksteaterns och regionteatramas olika roller och ansvarsfördelningen dem emellan borde ses över. Vår huvuduppgift har varit att göra en analys av Riksteaterns olika uppgifter och betydelse för teaterlivet, göra en analys av ansvarsfördelningen mellan Riksteatern och länsteatrar- na.

SOU 1994: 52

överväga om statsbidraget till Riksteatern i större utsträckning bör inriktas de delar av verksamheten där Riksteatern är ensam aktör inom teaterområdet och överväga om medel härigenom kan frigöras för andra angelägna satsningar inom kultursektom. I analysen av Riksteaterns roll bör bl.a. klargöras vilka uppgifter som är unika för Riksteatern, svagt utvecklade i stora delar av landet eller parallella med andra teatrars allmänna verksamhet. I fråga om de regionala teatrama bör redovisningen innehålla uppgifter om teaterverksamhetens utbredning i länen, samarbetet över länsgränsema och omfattningen av dans- och musikteaterverksamhet. Med utgångspunkt i denna beskrivning och analys bör övervägas om en tydligare ansvarsfördelning kan göras mellan Riksteatern och de regionala och lokala teatrarna. I utredningens överväganden om den framtida inriktningen av statsbidraget till Riksteatern bör hänsyn tas till de stigande kostnaderna för tuméverksamhet. En diskussion bör föras om behovet och omfattningen av Riksteaterns egenproduktion i relation till möjligheten att i ökad utsträckning distribuera föreställningar från andra. I uppdraget har även ingått att samverka med den kulturpolitiska kommittén och att redovisa verksamhetens regionalpolitiska konsekvenser. Direktiven i dess helhet fogas till betänkandet som bilaga

1.3 Inriktning och avgränsning

Inriktningen i stort Uppdraget aktualiserar viktiga inslag i den kulturpolitik som lades fast i mitten av l970-talet. Dit hör bl.a. rollfördelningen mellan de berörda teatrarna och utformningen av det statliga stödet till regional kulturverksamhet. De nya länsteatrama skulle utvecklas successivt med utgångspunkt från Riksteaterns regionala ensembler och befintliga stadsteatrar. Det statsbidrag som infördes skulle stimulera landsting och kommuner till ett ökat ansvarstagande bl.a. teaterornrådet. Föreningslivet, varav Riksteatern är en väsentlig del, tillmättes stor betydelse. Sammantaget innebär detta att eventuella förändringar i den riktning direktiven antyder får långtgående kulturpolitiska konsekvenser. Därför måste Riksteaterns framtida roll och ansvarsfördelningen teaterområdet i första hand utformas från andra utgångspunkter än rent ekonomiska, även om resurshushållning också hör till bilden. Därtill kommer att eventuella förändringar inte kan genomföras ensidigt av staten. Den regionala kulturverksamheten har byggts upp i ett nära samspel mellan stat, kommun och organisationsliv. Detta delade ansvar måste få komma till uttryck även i den förändringsprocess som nu förestår. Mot den bakgrunden har vi valt en annan ansats i den inledande analysen än den som närmast följer av direktiven. Vi har tagit fasta på att uppdraget

Utgångspunkter

berör teaterpolitikens kämfrågor och att kulturpolitiken helhet är som nu föremål för omprövning. Det innebär att förutsättningarna förändrats sedan Teaterkostnadsutredningen presenterade sitt förslag översyn rollom en av fördelningen teaterområdet. För att kunna utforma långsiktigt hållbara förslag har vi bedömt det som nödvändigt att vidga perspektivet i tid och rum. Genom att studera de samhällsstödda teatramas verksamhet med utgångspunkt från den teaterpolitik som utvecklats stegvis under de 20 åren senaste har vi sökt berika det underlag som ställs till Kulturutredningens förfogande. Riksteatern och stödet till den regionala teaterverksamheten har varit statens främsta instrument när det gällt att uppnå målen ökad geografisk och om social spridning av teaterutbudet. Den övergripande frågan i analysen har därför varit att bedöma i vad mån statens olika medel för att uppnå målen varit effektiva. Den breda ansatsen har varit möjlig att utvecklingen genom teaterområdet är väl dokumenterad. Kulturrådet har ett omfattande material och under de senaste tio åren har rad samstämmiga utvärderingar gjorts. Utöver en sammanställning och analys av det material finns har vi gjort som egna undersökningar som kompletterar bilden. Vi har också inventerat förändringsbehoven för att få underlag för de omprioriteringar regeringen eftersom lyser i direktiven. Den tid vi vunnit genom att begränsa kartläggningsarbetet

har vi ägnat teaterpolitiska överväganden och förslag. I det sammanhanget

har vi tagit fasta på vissa inslag i Kulturutredningens uppdrag. Vi har omsatt dessa till teaterområdet, vilket innebär att vi, utöver analysen enligt direktiven, haft ambitionen att: - bedöma vilka krav och utmaningar som teaterpolitiken har att möta under 1990-talet, - analysera teaterinstitutionemas utvecklingsmöjligheter, precisera statens ansvar teaterområdet. - Mot den bakgrunden har vi studerat omvärldsförändringar av betydelse för teaterpolitikens utveckling. Dit hör främst det förnyade intresset för den idéella sektorn och den växande insikten om kultur som drivkraft i samhällsutvecklingen. Kulturontrådet har under år fått regionalpolitiska senare förtecken. Det gör att kulturverksamhet är mer intressant för den regionala nivån än tidigare.

Uppläggningen av arbetet

Utredningsarbetet har bedrivits i nära samverkan med Kulturutredningen, Kulturrådet, Riksteatern och övriga berörda instanser, bl.a. Kommun- och Landstingstörbunden. Vi har strävat efter en så allsidig belysning som möjligt av förändringsbehoven teaterområdet. Uppläggningen arbetet och den av inriktning vi valt avspeglas i betänkandets disposition.

SOU 1994: 52

För att en bred infallsvinkel inleder vi med en beskrivning av teaterpolitikens utveckling och teaterlivet i stort. Beskrivningama bygger egna enkäter, befintligt material och den dialog vi under arbetets gång fört med teaterområdets olika aktörer. Beskrivningen av stads- och länsteatrar i bilaga 2 utgår från en inledande, skriftlig enkät, som senare kompletterats vid telefonintervjuer och besök. När det gäller Riksteatern har en fortlöpande dialog förts med den centrala ledningen och olika teaterföreningar. Kapitlen om den fria sektorn, arrangörer och publik, musikteater och dans och det internationella perspektivet fördjupar omvärldsbeskrivningen. De beskrivande kapitlen avslutas som regel med en sammanfattande bedömning eller analys. I analysema har vi genomgående valt en utvärderande ansats. Vi har sökt bedöma hur väl de berörda teatrarna skött sina respektive uppdrag och i vilken riktning utvecklingen gått. I kapitlet om Teaterns roller sammanfattar vi vår grundsyn som utgångspunkt för våra överväganden och förslag. Syftet med förslagen är att initiera en process i riktning mot bättre användning än idag av de resurser samhället ställer till teaterlivets förfogande. Resurserna bör i första hand användas för teaterpolitiskt angelägna ändamål.

Avgränsning

Den korta utredningstiden har gjort det nödvändigt att begränsa synfaltet. Vissa angelägna områden måste tas om hand i särskild ordning. Dit hör den arbetsmarknadspolitiska situationen för scenartister, teaterutbudet i massmedia och tillgången till teater för människor med funktionshinder. Genomgående är det frågor som inte bara berör teaterornrådet. De problem som finns delar teatern med kulturlivet i övrigt. Vi räknar därför med att frågorna kommer att behandlas av Kulturutredningen. I de överläggningar vi haft med de olika kultumtredningama har vi fast uppmärksamheten på teaterområdets specifika förhållanden i nämnda avseenden.

1.4 Det fortsatta arbetet

Sammanfattningsvis har vi valt att lägga upp arbetet så att vi nu kan presentera en övergripande utvärdering av den teaterpolitik som förts sedan 1974, resultatet av Riksteaterns och länsteatrarnas verksamhet i förhållande till uppdragen, en inventering av angelägna reformbehov på teater-, musikteater- och dansområdet, former för utveckling av en regional teaterpolitik, - 22 förslag till teaterpolitiskt handlingsprogram for de närmaste åren och -

Utgångspunkter

förslag till ny inriktning av Riksteaterns verksamhet och statsbidrag. - Det material som finns sammanställt i rapporten fyller flera funktioner. Det ger den helhetsbild vi själva ansett oss behöva för att kunna ta ställning till Riksteaterns och länsteatramas roller. Därutöver har flera kapitel ett egenvärde och en egen målgrupp. Kapitlen om teaterpolitikens och teateiinstitutionemas utveckling bör kimna vägas in i den utvärdering Kulturutredningen skall göra. Våra förslag till teaterpolitiska omprioriteringar och de former vi presenterar för fortsatt utveckling av den regionala teaterpolitiken har Kulturutredningen som primär målgrupp. Merparten av våra förslag i övrigt kan behandlas redan i 1995 års budgetproposition. Vårt förslag till teaterpolitiskt handlingsprogram för de närmaste åren innehåller en rad angelägna reformförslag. Vi riktar oss främst till Kulturrådet och regeringskansliet och räknar med att många av förslagen bör kunna prövas i kommande budgetarbete. De förslag som berör Riksteatern måste hanteras på ett annat sätt. Riksteatern är en fristående ideell organisation, även om verksamheten i huvudsak finansieras med statsbidrag. Det innebär att staten inte ensidigt kan besluta om förändringar av Riksteaterns inriktning och organisation. För att kunna förverkligas måste förslagen antas av Riksteaterns kongress. Mot den bakgrunden ägnar vi betydande utrymme i förslagsdelen det fortsatta samspelet mellan staten och Riksteatern. Vi vill med förslagen peka ut färdriktningen och har all anledning att räkna med Riksteaterns aktiva medverkan. Riksteatern har en betydelsefull roll i den teaterpolitik vi förordar. De förslag vi för fram för att vitalisera den regionala teaterpolitiken är av liknande art. Det ligger i sakens natur att staten inte kan bestämma innehållet i den politik landsting och kommuner tillsammans skall föra. Även här är det fråga om att skapa förutsättningar for en önskvärd process.

2 Teaterpolitiken

2.1 1974 års teaterpolitik

2 1 1 Utredningen Kulturrådet . . Statens kulturråds föregångare, kommittén Kulturrådet, tillsattes 1969 för att utreda och forma den statliga kulturpolitiken. Huvudbetänkandet Ny kulturpolitik SOU 1972:66 kom att få avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen. På teaterområdet föreslog Kulturrådet bl.a. att regionala teaterensembler skulle inrättas. De ansågs bättre svara mot de mål som Kulturrådet formulerat än ökad central tuméverksamhet. Självständiga regionala ensembler skulle innebära en decentralisering av såväl personella som materiella resurser. Länsteatrarna skulle vara ett led i ett utbyggt regionalt ansvarstagande, som skulle förbättra förutsättningarna för en livskraftig regional och lokal kulturverksamhet. Det skulle bli lättare för teatern att hålla kontakt med publiken och med förmedlande och arrangerande organ. Verksamhetens omfattning, inriktning och former skulle bättre kunna anpassas till de behov och önskemål som fanns. Samtidigt skulle möjligheterna öka till ett reellt medinflytande for olika avnämargrupper. Kulturrådet föreslog länen som enhet för de regionala teatrarna. Det regionala ansvaret skulle samtidigt förstärkas genom en decentralisering av planering, beslut och resurser. Politiskt ansvariga samhällsorgan regional nivå skulle ta över planerings- och prioriteringsuppgifter. Samtidigt framhöll Kulturrådet att ansvaret såvitt möjligt borde ligga lokal nivå. Till regional och central nivå skulle endast sådana uppgifter föras som inte kunde fullgöras lokalt. Initiativ till regionala eller centrala insatser skulle i så stor utsträckning som möjligt komma från lokal nivå och vara betingade av dess behov. Föreningslivet förutsattes spela en framträdande roll när den nya kulturpolitiken skulle förverkligas. Den uppsökande verksamheten krävde bättre kontakter med olika grupper av människor, vilket i sin tur förutsatte samverkan med föreningar och organisationer. Rådet bedömde det som angeläget att föreningslivet fick behålla sina tidigare arrangörsuppgifter. Att överföra arrangörsuppgifter m.m. till gemensamma samhällsorgan skulle knappast verka stimulerande for de enskilda föreningarna. Endast vissa avgränsade uppgifter, exempelvis länsinstitutionema och stödet till föreningslivets distriktsorgan, borde förläggas till länsnivån. Att länet valdes som indelningsgrund berodde behovet av anpassning till sam-

SOU 1994: 52

hällets indelning i stort. Landstingen tilldelades det politiska ansvaret för kulturverksamhet länsplanet, men landstingens ansvar skulle inte innebära någon överordnad ställning i förhållande till kommunerna. Kommunförbundets länsavdelningar borde bli det regionala organet för rekommendationer och beslut som berör kommunerna. Som ett led i uppbyggnaden länsinstitutionema föreslog Kulturrådet att av stadsteatrarna och de regionalt baserade Riksteaterensemblema i princip skulle omvandlas till länsteatrar. Därutöver skulle ytterligare länsteatrar inrättas. Ansvaret för länsinstitutionema borde under en övergångsperiod delas mellan landstinget, respektive hemkommun och föreningslivet. Landstinget och hemkommunen skulle tillsammans med staten bära en stor del av det ekonomiska ansvaret. Föreningslivet representerade de mottagargrupper institutionerna vände sig till. För att tillgodose de olika intressentemas behov av inflytande och samtidigt garantera de nya regionala kulturinstitutionema ett visst mått av konstnärlig frihet ansåg rådet stiftelseforrnen vara den lärnpligaste. Kulturrådet räknade med att utbyggnaden av länsteatrar skulle leda till en relativt genomgripande förändring av Riksteaterns verksamhet. Produktionen av teaterforeställningar skulle minska, men samtidigt skulle sarnordningsuppgifterna öka avsevärt. Sedan regionteatrarna byggts upp skulle Riksteatern centralt ha följande fyra huvuduppgifter:

Samverkan med länsteatrarna Riksteatern skulle medverka till ett samspel mellan det centrala och det regionala teaterutbudet och främja ett utbyte av länsteatramas föreställningar över landet. I övrigt skulle Riksteatern kunna ställa skådespelare, regissörer och scenografer till förfogande för komplettering av de små länsteatrarna.

Distribution av produktioner från andra teatrar än länsteatrarna Riksteatern skulle organisera distributionen av utländska gästspel och föreställningar från Operan och Dramaten. De utländska gästspelen borde öka bl.a. av hänsyn till de stora invandrargruppema.

Egen produktion I takt med utbyggnaden av länsteatrarna skulle Riksteaterns egenproduktion kunna minska men viss Riksteaterproduktion skulle behövas även på längre sikt, främst musikteater, större uppsättningar och andra uppsättningar som av olika skäl inte kan produceras vid länsteatrarna. Beträffande musikteater bedömdes Riksteaterns produktion bli beroende av i vad mån Operans tuméer kunde kompletteras av tuméföreställningar från Göteborg, Malmö och eventuell ytterligare musikteater. Samproduktioner mellan länsteatrarna och dåvarande regionmusiken bedömdes också kunna bli aktuella, liksom fler TV-

Teaterpolitiken

föreställningar av opera. Under alla omständigheter skulle landsorten ges bättre möjligheter att se levande opera. Beträffande Operett, musikal och liknande ansåg Kulturrådet att Riksteatern snarast kunde behöva öka sin produktion som komplement till den regionala repertoaren.

Expert- och konsultuppgifter Riksteaterns konsultuppgifter skulle avse produktions- och distributionsfrågor, information och publikrekrytering samt stöd till den icke yrkesmässiga teatern. Utöver dessa huvudfunktioner skulle Riksteatern under en övergångstid medverka vid utbyggnaden av länsteatrama. Riksteatern skulle också förstärka sitt samarbete med Rikskonserter och Riksutställningar. För att underlätta sådan samverkan aktualiserade Kulturrådet frågan om en delning av en Riksteatern i en föreningsdel och en produktionsdel. Den senare skulle vid en delning kunna organiseras som de båda övriga riksorganisationema. Rådet avstod dock från att lägga fram ett konkret förslag. I stället räknade rådet med att omvandlingen av Riksteatern skulle kunna ske inom oförändrad organisationsstruktur. Sammantaget visar referatet ovan att den teaterpolitik som utformades av utredningen Kulturrådet i hög grad har relevans som utgångspunkt för en utvärdering av nuvarande rollfördelning mellan Riksteatern och länsteatrama.

2.1.2 Riksdagens beslut Kungl. Majzts proposition 1974:28 överensstämde i allt väsentligt med Kulturrådets förslag i ovan nämnda avseenden. Däremot fick de kulturpolitiska målen en delvis arman utformning än den Kulturrådet föreslagit.

Nationella mål Till vägledning för det fortsatta reformarbetet kulturområdet fastställde riksdagen åtta övergripande nationella mål. Enligt dessa skall kulturpolitiken medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet kan utnyttjas, människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt - ge mellan människor, motverka kommersialismens negativa verkningar, främja decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner, utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov, möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse, garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs och -

SOU 1994: 52

främja ett utbyte av erfarenheter och idéer över språk- och nationsgränser. -

Ansvarsfördelning

Riksdagen antog också vissa övergripande riktlinjer för ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och organisationsliv: Staten skulle inrikta sina insatser att stimulera kulturverksamheten och inte att reglera den. Vid sidan om ansvaret för de egna institutionerna och helt statsstödda sådana skulle staten ta ett allmänt ansvar för frågor av gemensamt intresse. Staten skulle vidare ta ett ansvar för ekonomiskt stöd till kulturverksamhet med primär- eller sekundärkommunal anknytning, kultur i folkbildningen och kulturinsatser inom organisationslivet i övrigt. Primärkommunerna skulle svara för stödet till den lokala kulturverksamheten. Den regionala nivån förutsattes utgöra basen för regionala kulturpolitiska insatser. Staten skulle inte ta ställning till vilka lösningar i fråga om organisatoriskt ansvar eller regionemas omfattning som valdes olika håll i landet. Därmed öppnades möjligheten för länsövergripande kulturregioner. Organisationslivet skulle tilldelas resurser av stat och kommun för att självständigt genomföra uppgifter kulturområdet.

Regional teaterverksamhet På teaterområdet antog riksdagen Kulturrådets forslag regionala teatrar för om att åstadkomma en ökad geografisk och social spridning teaterverksamav heten. Förutsättningarna bedömdes som goda för utveckling av en regional teater, förankrad landstingsnivå. Flertalet av de redan etablerade stadsteatrarna ansågs också kunna bedriva en ökad regional verksamhet. Riksteaterns erfarenheter av samarbete med föreningslivet i Övrigt bedömdes kunna ge god vägledning i det utvecklingsarbete som förutsattes komma till stånd. Statens uppgifter i sammanhanget skulle främst vara att stimulera utvecklingen över hela landet av teaterinstitutioner med ett regionalt ansvar, medverka till att olika befolkningsgrupper fick tillgång till teater och skapa förutsättningar för att olika teaterforrner, däribland exempelvis musikteater och dans, fick möjligheter att utvecklas. Statens ansvar skulle i första hand komma till uttryck genom ett nytt system för statsbidrag. Bidraget förutsattes medge stor frihet för teatrarnas huvudmän att utforma verksamheten i enlighet med förutsättningar och intressen inom det egna området. Bidraget skulle neutralt i repertoarvara

Teaterpolitiken

hänseende. Statliga initiativ och beslut skulle inte verka styrande verksamheten De nyetablerade ensemblerna förutsattes till en början bli förhållandevis små, vilket ofrånkomligen skulle leda till smal inriktning. För att undvika en ett ensidigt teaterutbud i berörda regioner skulle de statliga bidragen även kunna utnyttjas till olika former av tillfälliga engagemang. Genom Riksteatern skulle det vara möjligt att komplettera den regionalt eller lokalt producerande teatern med teater som producerades centralt. Behovet av fortsatta insatser från Riksteatern ansågs vara stort inom följande områden: komplettering av det regionala teaterutbudet i enlighet med regionemas önskemål och behov, distribution av föreställningar från andra teatrar, i första hand de statliga teatramas tuméföreställningar och olika former av inhemska och utländska gästspel, expert- och konsultuppgifter för såväl den yrkesmässigt arbetande teatern, som för amatörteatem.

2 l 3 Sammanfattning . . Sammanfattningsvis innebar 1974 års teaterpolitiska beslut att landsting och kommuner successivt skulle ta över en stor del av det ansvar for teaterlivet ute i landet som vilade Riksteatern. Teaterpolitiken skulle förverkligas stegvis. Syftet med att bygga upp nya regionteatrar var främst att decentralisera teaterproduktionen för att bättre nå ut med teater till Tyngdpunkten i nya grupper. det teaterpolitiska ansvaret skulle förskjutas till lokal och regional nivå. De nya regionala teatrama förutsattes ta ett betydande tuméansvar inom sina respektive hemlän, men också utanför länets gränser. Organisationslivet tillmättes stor betydelse som kanal ut till människorna. Riksteaterns roll skulle reduceras i takt med utbyggnaden av regionteatrar. Tillsammans med Rikskonserter och Riksutställningar skulle Riksteatern komplettera det regionala kulturlivet. Sammanfattningsvis var avsikten främst att uppnå ökad en geografisk och social spridning av teaterutbudet.

2.2 Utvecklingen efter 1974

2.2.1 Inledning

För att belysa utvecklingen under den period som förflutit sedan 1974 har vi bl.a. valt att kortfattat återge teaterområdets behandling i de många utvärderingar som gjorts. Det ger en översiktlig bild av de brister man funnit. Vi återkommer med en fördjupad prövning av utvärderingarnas slutsatser i vår

SOU 1994: 52

avslutande analys. Till bilden hör också att omvärlden förändrats och därmed förutsättningarna för en teaterpolitik av 1974 års modell. Därför lyfter vi fram några tydliga utvecklingstendenser. Dit hör bl.a. publikvanomas utveckling, det förnyade intresset för den idéella sektorn och den växande insikten om kulturens betydelse för den regionala utvecklingen. Avsnittet avslutas med en sammanfattande bedömning som samtidigt tjänar som en av utgångspunktema för våra överväganden om en ny inriktning av teaterpolitiken.

2.2.2 Sjunkande produktivitet och bristande samordning

KOSK-rappørten Kulturrådet presenterade i den s.k. KOSK-rapporten Kommunerna, staten och kulturpolitiken, Rapport från Kulturrådet 1984:3 en utvärdering av utvecklingen under en tioårsperiod i förhållande till de två kulturpolitiska mål, som bedömdes vara mest betydelsefulla i relationen stat-kommun, dvs. decentraliseringsmålet och målet att nå eftersatta grupper. Rådet konstaterade att det förflutna decenniet hade inneburit viktiga framsteg när det gällde decentralisering av ansvar. Primärkommunema hade tagit sig ett ökat ansvar för beslut och planering. Kulturområdet hade etablerats som ett av landstingens ansvarsområden. Landstingen hade också tagit viktiga initiativ, bl.a. när det gällde utbyggnaden av regionala kulturinstitutioner. Det fanns en organisatorisk och ekonomisk bas för ett decentraliserat ansvar. Samtidigt fann rådet att mycket återstod att göra. I många kommuner fanns brister i fråga om målinriktning av verksamheten. Det regionala samarbetet och kulturinstitutionemas regionala verksamhet hade inte utvecklats enligt intentionerna. Detsamma gällde verksamheten för barn och ungdom. Även i fråga utbyggnaden regionala kulturinstitutioner hade beom av tydande förändringar inträffat. Två musikinstitutioner och tio regionala teatrar hade tillkommit. Samhällsstödet hade ökat väsentligt och personalen vid de regionala institutionerna, exklusive regionmusiken, hade ökat med 950 årsverken, men flera av institutionerna levde inte upp till sitt regionala ansvar. Därtill korn att den totala publiken vid de statsunderstödda teaterinstitutionema minskat under senare delen av 1970-talet och framför allt i början av l980-talet. Detsamma gällde antalet föreställningar. Däremot hade besöksinte förändrats sedan 1969. Två personer av tre i åldersgruppen 16vanorna 74 år hade inte varit någon gång teater under det senaste året. Rådet uppfattade det som ett allvarligt problem att den samverkan mellan olika intressenter länsplanet som förutsattes 1974 inte hade förverkligats. Den oklara ansvarsfördelningen kunde leda till ett undanglidande från ansvar. Rådet föreslog mot den bakgrunden en förstärkt samverkan mellan i första hand kommuner, landsting, länsinstitutioner, länsbildningsförbund och andra

Teaterpolitiken

berörda. Syftet skulle bl.a. vara att utveckla regionens kulturidentitet och länsinstitutionemas regionala ansvar. Kulturrådet fäste också uppmärksamheten ett antal oroande utvecklingstendenser. För teaterområdets del handlade det främst om den minskande publiken vid de samhällsstödda teaterinstitutionema. Under perioden 197576 -198283 hade den totala teaterpubliken minskat med ungefär 20 procent. För att möta utvecklingen föreslog rådet ett fempunktsprogram för de kulturpolitiska insatserna under återstoden av 1980-talet. Av betydelse för våra överväganden om teaterns roll regional nivå var betoningen av lokal och regional utveckling för att uppnå en mer likvärdig standard mellan olika regioner och kommuner. För statens del kom KOSK-rapporten inte att leda till några väsentliga förändringar. Däremot kom rapporten under en följd av år att användas som underlag i den planeringsprocess som pågick inom landsting och kommuner.

Riksrevisionsverkets rapport 1983:51

Kulturrådets beskrivning av utvecklingen teaterområdet verifierades av en i stort sett samtidig studie av Riksrevisonsverket Utbud av teater och dans, Revisionsrapport 1983:51. RRV konstaterade att de offentliga bidragen till teater- och dansverksamhet ökat kraftigt under perioden 197576-198182, antalet besök under samma period hade minskat med närmare en halv miljon, antalet föreställningar var i stort sett oförändrat, de offentliga bidragens fördelning ortstyper var i stort sett oförändrad sedan 197576, teatramas utbud av turnéföreställningar hade minskat. - Mest problematisk ansåg RRV situationen vara vid de regionala teatrarna. Produktiviteten hade sjunkit mer vid dessa än vid övriga institutionsteatrar och utbudet hade i ökad omfattning gynnat regionernas centralorter. RRV menade att utfallet främst hade sin grund i ett antal brister i vad man kallade teater- och danssystemet. Anslagsgivande organ hade alltför ensidigt stött produktion av teater och dans bekostnad av distribution och publikarbete. Samordningen inom systemet hade inte fungerat. RRV ansåg exempelvis att Riksteatern inte tog nämnvärd hänsyn till det övriga teater och dansutbudet när man planerade sin egen verksamhet. För att råda bot mot konstaterade brister föreslog RRV omfördelning en av de statliga insatserna från produktionsstöd till en organisatorisk och ekonomisk förstärkning av distributionen och av stödet till det lokala publikarbetet. Som ett led i förändringen föreslog RRV successiv begränsning av statens

SOU 1994: 52

stöd till lokala teatrar i storstäderna, till Riksteaterns egenproduktion och till tuméverksamheten vid Operan och Dramaten. RRV:s förslag korn inte att förverkligas någon punkt. Däremot har vi funnit anledning att pröva förslagen nytt.

Europarådets utvärdering

Nästa större utvärdering inom kulturområdet kom att dröja till budgetåret 198990 då en expertgrupp inom Europarådet fick regeringens uppdrag att granska den svenska kulturpolitiken. Som underlag för granskningen sammanställdes en rapport Kulturpolitik i Europa 2: 1 av en arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet i samarbete med Kulturrådet. Expertgruppens utvärdering publicerades i en andra rapport Kulturpolitik i Europa 2:2. I fråga om teaterområdet ansåg gruppen att tillgängliga produktivitetssiffror borde ge anledning till oro. Antalet föreställningar per anställd inom teatern som helhet hade sjunkit brant mellan åren 197576 och 198687. Utfallet var särskilt oroväckande mot bakgrund av att resurserna under samma tid hade ökat med 37 procent. Expertgruppen ansåg att Sverige flexibelt och skickligt hade byggt ut kulturen i regionerna, men det krävdes ytterligare ansträngningar för att den nya strukturen av regionala institutioner skall bli konstnärligt och publikt framgångsrik. Hellre än att bygga ut det regionala nätverket ytterligare borde Sverige satsa utvalda centra med internationellt konstnärligt rykte. Europarådet manade till en period med omgruppering av resurserna och förnyade ansträngningar. I det sammanhanget riktade rådet uppmärksamheten bl.a. Riksteatern. Enligt expertgruppens uppfattning var de rikstäckande tuméorganisationerna Riksteatern, Riksutställningar och Rikskonserter Stockholmsbaserade enheter som motverkade en verklig decentralisering av kulturlivet. De ansågs paradoxalt nog förstärka den centralism de hade till uppgift att bryta. Därför borde statsmakterna överväga att helt eller delvis överföra de tre R-ns åtaganden till mindre, regionalt baserade organisationer. Expertgruppen konstaterade samtidigt att Riksteaterns blandning förav säljning, utbildning, ideell främjandeverksamhet och professionell produktion hade motsvarigheter utomlands. I gruppens förslag till treårigt nationellt handlingsprogram för att öka kulturens tillgänglighet ingick därför en förstärkning av teaterföreningarnas roll och uppbyggnad av mer koncentrerade nätverk för tuméer med teater och musik. Att Europarådets utvärdering fått betydelse för kulturpolitikens fortsatta utveckling avspeglas i de beslut om förändringar som tagits under senare år och i direktiven till såväl Kulturutredningen som Teaterutredningen.

Teaterpølitiken

Teaterkostnadsutredningen

För att belysa kostnadsutvecklingen på teaterområdet tillsatte regeringen år 1989 den s.k. Teaterkostnadsutredningen, TKU. I betänkandet Teaterns kostnadsutveckling 1975-1990 SOU 1991:71 framhöll TKU att Operan och Dramaten visade ett klart bättre resultat än övriga institutionsteatrar. Riksteaterns produktivitet hade däremot minskat avsevärt. Föreställningsverksamheten hade reducerats utan en motsvarande minskning av de totala kostnaderna. Den genomsnittliga kostnaden per föreställning hade för Riksteaterns del fördubblats under perioden. Enligt TKU ingav denna utveckling bekymmer. Därför borde en översyn göras av Riksteaterns verksamhet och samspelet mellan Riksteatern och länsteatrama.

Riksdagens revisorer

I november 1993 presenterade Riksdagens revisorer rapporten Teatrarna och svenska folket Rapport l99394:2. Revisorerna konstaterade bl.a. att

antalet teatrar i landet har femdubblats och antalet verksamma inom teater- området fördubblats sedan 1970,

decentraliseringsmålet har lyckats i den meningen att det finns region-

- en teater varje län, men l storstadskoncentrationen består teaterbesöken utanför storstadslänen har - gått ned med ca 40 procent sedan 1970, det mest attraktiva teaterutbudet är koncentrerat till storstadslänen, framför allt till Stockholms län, Riksteaterns verksamhet är koncentrerad till städer med över 20 000 in- -

våønare; vilket innebär att Riksteatern i stort utsträckning besöker samma

orter som länsteatrarna, teaterpubliken är i stort sett densamma som 1970, teaterintresset har minskat, framför allt hos ungdomen, den kvalitetsinriktade seriösa teatern har förlorat mark till de kommersiellt inriktade privatteatrama, det idag inte finns något som motsvarar vågen förnyelse l970-talet, - av det arbetsmarknadspolitiska stödet till teaterområdet har växt till 200 - ca miljoner kronor 1993 och har blivit ett viktigt sätt att finansiera reguljär teaterverksarnhet.

Sammanfattningsvis bekräftade revisorerna den utveckling tidigare som utvärderingar fäst uppmärksamheten på. Revisorerna tillförde också ett antal

angreppspilnkter, främst fortsatta brister i den geografiska och sociala

nya spridningen av teaterutbudet.

Revisorerna överlämnade sin rapport bl.a. till de olika kulturutredningama med rekommendationen att dessa i det fortsatta utredningsarbetet skulle be-

akta behovet av insatser för att 33

3 14-0627

SOU 1994: 52

öka den geografiska och sociala spridningen av teaterutbudet, skapa bredd, mångfald och förnyelse - , motverka de arbetsmarknadspolitiska medlens tillväxt och utveckla former för målkonkretisering, uppföljning och utvärdering. -

ESO-rapporten

Den senaste i raden av utvärderingar som berör teaterområdet publicerades i februari 1994 av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, Rapport till ESO, Varför kulturstöd Ekonomisk teori och svensk verklighet, Ds - 1994:16. Rapporten innehåller bl.a. en uppsats om utvecklingen av produktion, kostnader och produktkostnader inom kultursektom. Därav framgår att de totala kostnaderna för de samhällsstödda teatrarna hade ökat med 34 procent i fasta priser mellan åren 198384 och 199192. För de centrala teatrarna hade kostnaderna ökat med 11 procent, för de regionala och lokala med 56 procent och för de fria grupperna med 60 procent. Samhällssubventioneringen av de centrala teatrarna uppgick till 76 procent. De regionala och lokala teatrarna fick 84 procent av sina kostnader subventionerade och de fria grupperna 56 procent. Sammanfattningsvis konstaterade ESO att besöken minskat och kostnaderna ökat inom den offentligt finansierade teaterverksarnheten. ESO antog också att det ökade teaterintresset skulle komma privatteatrarna tillgodo.

Musik för miljoner

Med hänsyn till det nära samband som finns mellan teater- och musikpolitik främst inom musikteatem har vi också studerat den utvärdering som Kultur- rådet gjort av länsmusikrefonnen, publicerad i rapporten Musik for miljoner, Rapport från Statens kulturråd 1994:2. I rapporten konstaterar rådet att flera av de problem som fanns från starten kvarstår. Dit hör

den musikaliska proñleringen, behovet av samverkan över länsgränserna, avvägningen mellan fasta musiker och frilansmusiker, osäker situation for skolkonserter och interna konserter, bristen musikpolitiskt helhetsansvar inom regionerna, svag dialog med arrangörsnätet, bristande samarbete med Svenska Rikskonserter, - Stockholmsmusikens situation. - Vidare föreslår rådet ett nytt statsbidragssystem, baserat grundbelopp.

Teaterpolitiken

Sammanfattning

Ett stort antal samstämmiga utvärderingar har gjorts på teaterornrådet under senare år. De visar bl.a. att den betydande förstärkningen av produktionsmöjlighetema lett till sjunkande produktivitet vid de samhällsstödda teaterinstitutionema. Samtidigt är den geografiska och sociala spridningen teaterutbuav det i stort sett oförändrad och det brister i samordningen regional och lokal nivå. I den mån kritiken visar sig berättigad finns det all anledning vara att ompröva inte bara politikens inriktning utan också de medel, valts för att som förverkliga de teaterpolitiska intentionerna. Utvecklingen kan mötas olika sätt. Vi har valt en aktiv ansats och att den framtida teaterpolitiken menar måste ge ökat utrymme för långsiktiga publikinsatser. Dit hör utveckling en av tuméteatem och arrangörsnätet. Resultatet av den politik som förts ger oss bl.a. anledning att pröva om resurser och intresse kan omfördelas från produktion till arrangörsled.

2 2 3 Publikvanorna . . Att vidga deltagandet Rapport från Statens kulturråd

På uppdrag av regeringen studerade Kulturrådet under åren 1988-1991 de insatser samhället gjort för att vidga deltagande i kulturlivet. I delrapporten Teater, dans, musik Rapport från Statens kulturråd 1991:1 sammanfattade Kulturrådet läget. Antalet besök vid statliga, regionala och lokala teaterinstitutioner hade minskat med 25 procent mellan åren 197677 och 198586. Därefter hade en viss uppgång skett, men antalet besök låg fortfarande 198889 under 197677 års nivå. Även intresset att gå på teater hade minskat sedan början av 1970talet, särskilt bland ungdom. Förändringsmönstren för teaterns publiksiffror dock inte entydiga. var Mellan åren 198182 och 198990 hade studieförbunden ökat sin teaterpublik från ca 550 000 till 1,2 ntiljoner. Även besökstalen vid privatteatrama hade varit på väg uppåt under l980-talet. Teatervanorna i stort hade däremot inte förändrats. Liksom tidigare var vanan att gå på teater beroende av social bakgrund. Högskoleutbildade, tjänstemän, lärare och andra inom utbildnings- och informationsyrken gick särskilt ofta teater lantbrukare och industriarbetare sällan. Teater- - mer vanorna var däremot inte nämnvärt beroende inkomstklass. av De sociala skillnaderna framträdde mest markant i och balettoperapubliken. De välutbildade dominerade mer där än på teater, även annan men revyer var de välutbildade överrepresenterade. Privatteatrarna hade inte en bredare publik än de statliga och statsunderstödda teatrarna. Inte heller Riksteatern eller de fria grupperna nådde en annan publik i stort sett. Däremot var

SOU 1994: 52

publiken vid amatörteater mindre beroende av social bakgrund än publiken vid professionell teater. Också TV-teatems publik representerade alla samhällsklasser, utom möjligen de högutbildade, som genomgående ser mindre TV än lågutbildade. De sociala skillnaderna framträdde främst låg aktivitetsnivå. De som aldrig går teater skiljer sig markant från dem som går åtminstone en gång per år. Ungdomar från 15 till 25 år går teater i en omfattning som i stort motsvarar genomsnittet av befolkningen, men förvärvsarbetande ungdomar och manliga ungdomar under 25 år hör till de minst teaterintresserade befolkningsgruppema. Ungdomarna är också markant mindre intresserade av opera och balett. De mest aktiva teaterbesökarna är högutbildade i övre medelåldern. Lågutbildade pensionärer går klart minst förtidspensionärer i ännu teater mindre utsträckning än ålderspensionärer. Teatervanorna skiljer sig markant mellan befolkningen i huvudstadsregionen och landsortsbefolkningen. Varannan Stockholmare hade varit teater under det senaste året, men bara en av fyra invånare i glesbygd. Detta bortser från TV-teatem. Även invånarna i andra storstadsområden om man och i regionala centra går mer teater än befolkningsgenomsnittet. Andelen sett amatöxteaterföreställningar är också större i huvudstadssom regionen än i övriga delar landet skillnaden är inte så stor som för av men professionell teater. Skillnaden mellan storstadsbor och glesbygdsbor var särskilt accentuerad när det gällde musikteater och dans. Den i särklass största andelen operabesökare fanns i Stockholmsregionen. Den största andelen operett- och musikalbesökare fanns i Göteborg och Malmö. Andelen dansteaterbesökare var ungefär lika stor i de tre storstäderna. Storstadsbor inte revy i särskilt hög grad stockholmarna betydligt ser mindre än befolkningsgenomsnittet. Att ta del av teater i etermediema är obetydligt beroende hemort. Befolkningen i norra Sverige ser inte lika ofta på av TV-teater befolkningen i andra delar av landet. Att lyssna radioteater som är något vanligare i Stockholmsområdet än i landet som helhet. Trots de sjunkande publiksiffroma och det minskande intresset kan man mellan storstadsbefolkningens skönja en tendens till utjämning teatervanor och teatervanorna bland invånarna i övriga större städer. Riksteatern har störst betydelse i teaterlösa kommuner. Riksteaterns minskande verksamhet har inte medfört att andelen teaterbesökare mindre orter minskat. I glesbygdskommuner kan viss ökning registreras, främst beroende t.o.m. en livlig amatörteaterverksamhet och ett ökat resande till teaterorter. en I landsbygdsområden har skolbarn ofta tätare kontakt med teater än vuxna. I Stockholm är det tvärtom. Skolbarn i Stockholm går mindre på teater än ungdomar och vuxna.

Teaterpølitiken

Som typexempel på en person som totalt saknar teaterintresse lyfter Kulturrådet fram en ogift yngre man inom LO-kollektivet. Hans intressen är bilar, sport och rockmusik. Han varken läser böcker eller har böcker hemma. För att möta utvecklingen har Kulturrådet utarbetat ett handlingsprogram för vidgat deltagande i kulturlivet. Programmet kan sammanfattas i följande åtta huvudpunkter: l Utveckla samverkan mellan kulturliv och skolaförskola . 2. Stimulera kulturprogram för ungdomar som slutat skolan 3. Utveckla bättre fortbildningsmöjligheter för yrkesverksamma inom kulturområdet 4. Verka för förstärkta inslag av kulturpedagogik och marknadsföring i högskolornas grundutbildning 5. Utveckla metoder för publikarbete med hänsyn till särskilda miljöer och publikgrupper 6. Sprid erfarenheter av framgångsrika arbetsformer 7. Stöd forskning och vetenskapligtutvecklingsarbete 8. Utforma särskilda insatser för språkliga och kulturella minoritetsgrupper.

LO-fackets kartläggning Kulturrådets bild av den teaterovane stämmer inte helt överens med den bild LO-facket förmedlar i det faktamaterial Om kultur och fritid, Del 1-3, som publicerades sommaren 1993. I den tredje rapporten analyseras skillnaderna mellan olika grupper av anställda och förändringarna sedan 1980-talets början då en motsvarande kartläggning gjordes. I rapporten konstateras bl.a. att teaterbesök hör till de kulturaktiviteter som har det allra starkaste sambanden med yrke. Att teater är betydligt vanligare bland SACO-medlemmar än bland LO-medlemmar. Vidare är det främst kvinnor som går teater, även om männens teaterbesök ökar med stigande ålder. De regionala skillnaderna är stora, betydligt större bland LO-medlemmar än bland TCO- och SACOmedlemmar. LO-medlemmar i storstäderna går betydligt oftare teater än medlemmarna i de glest befolkade delarna av landet. Till de ur vår synvinkel glädjande förändringarna hör att det blivit något vanligare bland män, äldre och glesbygdsbor att gå teater. Teaterbesöken har ökat något mer bland LO-männen än bland LO-kvinnorna. De regionala skillnaderna har minskat för såväl teater- som konsertbesök. De yrkes- och klassbundna skillnaderna har minskat något.

2.2.4 Förnyat intresse for den idéella sektorn

Av betydelse för kulturområdet är också det förnyade intresset for den idéella sektorns utveckling. I 1993 års budgetproposition anmälde regeringen att ett 37

SOU 1994: 52

samlat utvecklingsarbete om den idéella sektorn skulle inledas. Regeringen såg ett stort behov av ökad kunskap om de områden där de idéella rörelserna kunde komplettera den offentliga sektorns arbete. Beredningen för främjande av den idéella sektorns utveckling tillsattes i maj 1993. I uppdraget framhåller regeringen inledningsvis att de senaste decenniernas expansion av den offentliga verksamheten har medfört att många av den ideella sektorns traditionella uppgifter har tagits över av statliga och kommunala organ. Det har bidragit till att utrymmet för den ideella sektorns engagemang inom olika samhällsområden har minskat. Regeringens målsättning är att ta till vara och främja det intresse för inbrytning på nya verksamhetsområden som nu växer fram inom föreningslivet. En viktig utgångspunkt för förnyelsen av den offentliga verksamheten är att låta fler aktörer i samhället ta ett större ansvar. Det gäller privata entreprenörer, men också i hög grad ideella organisationer. Föreningslivets bredd, engagemang och lokala förankring kan inom många områden bidra till fömyelsen. Mot den bakgrunden bör syftet med beredningens arbete vara att ge den ideella sektorn ökade möjligheter att ta ansvar för olika verksamheter där det allmännyttiga intresset och människors egna behov kan förenas. Därigenom bör man sikt kunna bidra till att öka välfärden för medborgarna. Beredningen bör fortlöpande analysera och utarbeta förslag om hur den ideella sektorn kan komplettera verksamheter som bedrivs i offentlig regi. Förslagen kan också avse att tillhandahålla alternativ till offentligt bedriven verksamhet. Projekt som berör medborgare och föreningar särskilt inom områden som vanligen sköts av stat, landsting och kommun bör kartläggas i syfte att belysa hur offentlig, idéell och privat sektor kan främja varandra. Olika samverkansforrner mellan dessa sektorer bör belysas, särskilt sådan verksamhet som liggeri gränszonen mellan offentlig, privat och idéell verksamhet. Samtidigt som dessa principiella uttalanden görs kan noteras att indragningar skett av det ekonomiska stödet till den ideella verksamheten.

2.2.5 Teater som drivkraft i den regionala utvecklingen Kulturens roll för den regionala och lokala utvecklingen har uppmärksammats först under senare år. Denna växande insikt om kultur som drivkraft ledde till att kulturområdet behandlades relativt ingående i de regionalpolitiska utredningar, som lades fram mot slutet av l980-talet. Kulturlivet fick tillgång till särskilda regionalpolitiska medel. Försöksverksarnhet på kulturområdet ingick som en del i flera av de s.k. paketen om särskilda regionalpolitiska insatser. Sedan våren 1990 har länsstyrelserna möjlighet att använda de regionala utvecklingsanslagen för kulturinvesteringar. Samtidigt har landstingen börjat betona sin roll som motor i regionens 38 utveckling. Därmed växer behovet av en kulturpolitik som tar sin utgångs-

Teaterpolitiken

punkt i de förutsättningar och utvecklingsbehov som finns inom respektive region. I skriften Offensiv regional kulturpolitik Landstingsförbundet 1991 framhöll förbundet inledningsvis att 1974 års kulturpolitik landstingen gav en oklar och anonym roll, avhängig av andras insatser. Knappast någon uppmärksamhet ägnades behovet av en självständig regional kulturpolitik med insatser styrda av länens behov. I takt med landstingens ökade erfarenhet och engagemang i regional kulturverksamhet har behovet av en sådan politik vuxit sig allt starkare. En bidragande orsak är också den ökande insikten om sambandet mellan en regions kulturella infrastruktur och dess förmåga till utveckling och förnyelse. Det innebär att kultur inte längre kan betraktas enbart som samhällsservice. Det är fråga om en utvecklande och berikande kraft som gör att den regionala kulturpolitiken i allt högre grad måste handla om val av utvecklingsstrategier. Landstingens ansvar består i att utveckla den regionala kulturverksamheten så att den främjar både länsinvånamas kulturella välfärd och regionens utveckling. Landstingens förändrade syn kulturlivet kan också avläsas i den organisationsförändring som ägt rum inom Landstingsförbundet. Kulturfrågoma hör numera till avdelningen för regional utveckling och Samhällsekonomi. Synsättet har också förmedlats till de olika kulturutredningarna i ett anförande hösten 1993 av ordföranden i Landstingsförbundets beredning för regionala frågor. En bärande tanke i anförande var att det ingår i rollen som regionpolitiker att ta tillvara kulturens mervärde i samhällsplaneringen. Kultursektom har mer att vinna än att förlora ett ökat intresse från andra samhällssektorer. Riksdagen har varit inne liknande tankar även vid sidan av de regionalpolitiska principbesluten. Våren 1992 behandlades kulturens samhällsekonomiska funktion och regionalpolitiska effekter, bl.a. i de motioner och utskottsbetänkanden som föregick beslutet om en ny kulturpolitisk utredning. Riksdagen betonade att kulturen har stor betydelse för samhällsekonomin men avvisade tanken att betrakta kultur som en näring. Beslut om offentliga kultursatsningar skulle även i framtiden främst tas utifrån andra värderingar än rent ekonomiska.. Även Kulturrådet har behandlat frågan så sent som hösten 1993 i - skriften Drivfjäder eller fjäder i hatten. Syftet med rapporten var bl.a. att generellt belysa hur kulturen och kulturmiljön kan bli en viktig dimension i utvecklingen av en region, visa goda exempel kulturprojekt finansierade genom länsstyrelsemas utvecklingsanslag, bidra till bättre kunskap om systemet och finsieringsformema. - Slutsatsen av de många konkreta exempel som redovisas i rapporten var att kulturen spelar en allt viktigare roll i många länsstyrelsers regionala planeringsarbete. 39

SOU 1994: 52

Att detsamma gäller i storstadskommunema bevisas bl.a. av de satsningar som görs i Göteborg, Malmö och Umeå och kan komma i Stockholm inför utmaningen att vara kulturhuvudstad 1998. Även i propositionen Bygder och regioner i utveckling prop. 199394: 140, utvecklas synsättet kring kulturens betydelse för landsbygdens och regionernas utveckling.

Landstingsförbundets positionsbestämning vintern 1994

Som underlag för utredningsarbetet kulturområdet har Landstingsförbundet presenterat ett s.k. positionspapper om regional kulturpolitik. Förbundet konstaterar att den regionala kulturpolitiken är del numera en av en sammanhållen strategi för en regions tillväxt och utveckling. Den nationella kulturpolitiken måste därför kompletteras med ett erkännande ett självav ständigt regionalt kulturansvar för landstingen. Regional kulturpolitik är något annat än en decentraliserad statlig kulturpolitik. Den regionala politiken måste tillåtas variera utifrån olika regionala förhållanden och strategier. Förbundet menar att den statliga kulturpolitiken är ett uttryck för seken torspolitik, som regional nivå måste infogas i ett helhetsperspektiv. På regional nivå hamnar kulturens sociala funktion och samhällsnytta i fokus. Det innebär att de regionala kulturinstitutionerna får ett samhällsuppdrag vid sidan av det konstnärliga uppdraget. Mot den bakgrunden reser förbundet krav vissa förändringar av struktur och styrformer. Ett erkännande av en självständig regional kulturpolitik innebär exempelvis att staten inte skall styra landstingens insatser. Statens bidrag till den regionala kulturverksamheten bör därför enligt Landstingsförbundet fortsättningsvis utgå med ett samlat belopp per landsting. Självklart skall staten kunna förena bidraget med vissa generella villkor. Inom ramen för den regionala kulturpolitiken bör kommunerna bättre ges möjligheter att stödja beställningar av produktioner från bl.a. de regionala kulturinstitutionema.

2 2 6 Sammanfattande bedömning . . Iden omprövning av kulturpolitiken som pågår måste hänsyn tas till förändringar i omvärlden. Dit hör bl.a. det förnyade intresset för den idéella sektorn, pågående omdaning av den regionala nivån och det växande intresset för teater som drivkraft i samhällsekonomin. Det politiska intresset för teater har delvis fått andra bevekelsegrunder än de forna välfárdsmålen. Vad detta innebär för Riksteatern och länsteatrarna utvecklas närmare i det följande.

Teatetpalitiken

2.3 Dagsläget

2 3 1 Nuvarande rollfördelning . . Statens roll

De svenska teaterinstitutionema har idag stor frihet att själva utforma sin verksamhet. Den av stat, kommuner och landsting beslutade budgetramen utgör för många det huvudsakliga planeringsunderlaget. Statens formella för-

väntningar läns- och stadsteatrarna är för närvarande att de skall uppfylla

de villkor som ställs i statsbidragsförordningen bilaga 2. Den mätbara prestation staten begär av berörda teatrar är att de årligen skall kunna omsätta minst det antal årsverken som de uppgivit i sin ansökan grundbeloppsom stöd. I övrigt preciserar staten inte några krav teatrarnas verksamhetsinriktning med avseende genrer, målgrupper etc. Statens Kulturråd bär ansvaret för fördelningen av det statliga stödet till stads- och länsteatrar. Uppföljning sker bl.a. genom att teatrarnas verksamhet och ekonomi årligen redovisas i publikationen Svensk teaterstatistik. Den innehåller bl.a. det senaste verksamhetsårets utfall för de enskilda teatrama. Vissa referenser görs också i längre tidsserier. Kulturrådets uppföljning och tillsyn tar sig även andra uttryck. I takt med att teatrarnas ekonomi försvagats har några fått problem med att upprätthålla den personalvolym som statsbidraget förutsätter. Det har föranlett Kulturrådet att ta upp diskussioner med den berörda teaterns ledning och huvudman om dess ñnansieringssituation. Dessa diskussioner har hittills lett till att teaterns huvudman och bidragsgivare fattat teaterpolitiska beslut som återställt balansen mellan årsverk och grundbelopp. Grundbeloppssystemet förutsätter ett visst mått av rättvisa mellan de bidragsmottagande institutionerna för att dess fördelar skall framträda. Dessa fördelar är enkelhet, konsekvens och förutsägbarhet. Kulturrådets uppföljning av de enskilda teatrarna kan också ske i form av stimulansåtgärder. Rådet kan stödja särskilda projekt eller långsiktigt utvecklingsarbete i syfte att upprätta ny verksamhet teatern i fråga. Denna typ av stöd kan ske genom fördelningen av det mindre antal rörliga grundbelopp som Kulturrådet årligen fördelar eller genom det allmänna utvecklingsanslaget. En viss uppföljning av teaterpolitiken sker löpande i de tvärkulturella rapporter som rådet publicerar, ofta uppdrag av departement och myndigheter. Exempel denna verksamhet är genomlysningen av situationen för barn- och ungdomskulturen uppdrag av Socialdepartementet, Att vidga deltagandet studien för kulturdepartementet samt underlaget för Europarådets utvärdering av den svenska kulturpolitiken. Sammanfattningsvis är statens roll i teaterpolitiken ambitiös men oklar. De teaterpolitiska styrmedlen representeras främst av ett väl utbyggt institutionsnät med tydlig och överblickbar struktur. Det saknas däremot metoder för 41

SOU 1994: 52

uppföljning och utvärdering av de statliga och kommunala insatserna, som kan bidra till en fortlöpande konstruktiv dialog mellan staten, huvudmännen och de enskilda teatrama.

De regionala huvudmannens ansvar och förväntningar Landsting och kommuner är i allmänhet huvudmän för de samhällsfinansierade teaterinstitutionerna regional och lokal nivå. Huvudmännens förväntningar de enskilda institutionerna varierar från fall till fall. Det finns dock en stark samstämrnighet mellan framför allt de olika regionala teatrarnas målsättningar och ambitioner som särskilt understryker kulturpolitikens sociala mål. Dessa mål kommer nu allt mer i konflikt med de ekonomiska ramar som sätts för verksamheten av kommuner och landsting. Teatrama riskerar i likhet med all annan kommunal verksamhet att utsättas för - sparbeting. Detta måste med nödvändighet innebära att huvudmännen måste ompröva sina mål eller att teatern uppfyller målen inom snävare budgetramar. Få huvudmän har tagit initiativ till utvärderingar av teaterinstitutionemas verksamhet. Där detta har skett företrädesvis på de större stadsteatrarna - har motiven i stor utsträckning varit att spara pengar. Frånvaron av utvärderingar av teaterinstitutionerna kan till stor del förklaras av bristen på bra utvärderingsmetoder. Vi räknar med att bl.a. Statens kulturråd kommer att utveckla sådana under de närmaste åren. Problemet att hitta lämpliga metoder för en utvärdering av teaterpolitiken har att göra med att varken de statliga, regionala eller lokala målen för teaterverksamheten har preciserats . Motstridiga uppgifter om hur de regionala kulturinstitutionema lyckats med sitt uppdrag är också anledningen till Landstingsförbundets Kulturrnätarprojekt. Projektets syfte är att utveckla metoder för utvärdering av regional kulturpolitik och de regionala kulturinstitutionemas verksamhet. Hösten 1992 gjordes en första kartläggning av samspelet mellan regionala kulturinstitutioner och deras uppdragsgivare. Vidare undersöktes hur institutionernas resultat överensstämde med deras kulturpolitiska mål. Slutsatserna av denna kartläggning redovisas i Kulturrnätarprojektets delrapport Fakta eller föreställningar I den andra delrapporten Om utvärdering presenteras definitioner och en modell för kvalitativ utvärdering. Kulturmätarprojektets slutrapport har sitt fokus på utvärdering av regional kulturpolitik och de regionala kulturinstitutionemas verksamhet. Utvärderingen utgår från de kulturpolitiska målen. I sista hand handlar rapporten om den regionala kulturpolitikens och de regionala kulturinstitutionemas legitimitet och om kulturverksamheten kan bidra till regionens utveckling och tillväxt.

Teaterpolitiken

2.3.2 Aktuella frågeställningar inom teaterområdet

Teatramas verksamhetsfomier

Verksanihetsforrnema för stads- och länsteatrama varierar. Den dominerande formen bland stadsteatrarna är aktiebolag och bland länsteatrarna stiftelse. Därutöver förekommer kommunal förvaltning samt ekonomisk och ideell förening. Det går inte att med ledning av verksamhetsfomien finna några direkta skiljelinjer mellan teatrama avseende kostnadseffektivitet, konstnärlig inriktning eller publik attraktionskraft. Stadsteatrama har sin särart att mer genom de i allmänhet arbetar i storstadsornråden än genom att de är aktiebolag. Motsvarande gäller de oftast stiftelsebaserade länsteatrarna som har andra uppdrag och villkor. Frågan om val av verksamhetsforrn för kulturinstitutionema har fått förnyad aktualitet genom regeringens proposition l99394:9 Stiftelser och utredningen Vissa mervärdeskattefrågor H SOU 1993:75.

Stiftelseformen

Genom bl.a. 1974 års kulturproposition initierades ett utredningsarbete om en mer adekvat stiftelselag, som först hösten 1993 ledde fram till ett förslag till riksdagen om en ny lag. Förslaget tillgodoser alla krav strikthet i fråga om förvaltning, bokföring och revision, områden där det funnits brister i gällande lagstiftning. Från kulturområdets synpunkt är det dock beklagligt att lagförslaget inte omfattar s.k. anslagsstiftelser, dvs. den verksamhetsform som gäller för flertalet kulturinstitutioner. Befintliga anslagsstiftelser får vara kvar, men inga nya får bildas. Frågan om kulturinstitutionens framtida verksamhetsform är därmed fortfarande oviss, men regeringen har nyligen tagit initiativ i frågan att genom utfärda direktiv Dir. 1994:20 för en utredning om former för finansiering av verksamheter som fortlöpande är beroende av statligt stöd utan att vara myndigheter. Utredningen skall också göra en förutsättningslös översyn av befintliga stiftelser. Av direktiven framgår att regeringen numera intar restriktiv hållning till en stiftelseforinen. Den bör endast övervägas vid ett partssammansatt agerande och bör inte användas om verksamheten helt finansieras av staten, - - är av betydande allmänt intresse, kräver omfattande styrning. - I översynen blir det främst fråga om att finna en alternativ form för verksamhet som för närvarande bedrivs i form s.k. anslagsstiftelser. Även av om uppdraget i första hand handlar om statlig verksamhet skall utredningen även

SOU 1994: 52

överväga om det alternativ den förordar kan tillämpas kommunal och landstingskommunal verksamhet.

Moms-frågan

Det har under senare år kommit ett skattemotiv för att förändra verksamhetsformen från stiftelse till förvaltning. De gällande momsreglerna innebär att kulturverksamhet vid teater-, dans- och musikinstitutionerna är undantagna mervärdesskatt. Det leder i sin tur till att dessa institutioner i flertalet fall inte har rätt att göra avdrag vid köp av momspliktiga varor och tjänster. Detta har visat sig ha mycket större betydelse än vad man från början förutsåg. Genom att även tjänster kommer att momsbeläggas ökar kostnaderna kraftigt för de teatrar som drivs som stiftelser eller bolag. Däremot kan institutioner som drivs som kommunala förvaltningar dra av hela kostnaden för den s.k. ingående momsen varor och tjänster. En följd av detta förhållande att man sina håll överväger att avveckla formen självständig institution med egen styrelse och i stället lägga hela ansvaret en kommunal nämnd. Detta beräknas minska kostnaderna med 10-12 procent. Kommun- och Landstingsförbundet har i en gemensam skrivelse till regeringen påpekat att skattepolitiska åtgärder leder till kulturpolitiska förändringar som ingen önskar. En annan följd av skattereglema är planerna att lägga vissa kulturinstitutioner under samma styrelse som affärsmässig kommunal verksamhet som el-, gas- eller vattenverk för att där kunna tillgodogöra sig underskott i kulturinstitutionernas verksamhet och därmed minska skatten för den kommersiella verksamheten. I de båda ovan beskrivna fallen blir resultatet att den hittills rådande och väl fungerande ansvarsfördelningen styrelse-ledning-personal vid kulturinstitutionerna upphävs. Uppsala Stadsteater har gått en annan väg och delat upp verksamheten i två skilda bolag. AB Upsala Stadsteater levererar teatertjänster till Uppsala kommun. Övriga för teaterproduktionen levereras Upsala Stadsresurser av teaters Produktions AB. I ett flerårsavtal mellan bolaget, Uppsala kommun och Upsala Stadsteaters Produktions AB regleras villkoren för produktionssamarbetet. Den förändrade organisationen innebär att stadsteatern kan tillgodogöra sig en momseffekt ca 1,5 miljoner kronor om året.

Teatrarna och den konstnärliga friheten För en samhällsñnansierad kulturverksamhet är det avgörande att hitta finansierings- och driftsformer som kan garantera institutionen och dess utövare konstnärlig självständighet. I ett resonemang utvecklat av professor Olof

Teaterpolitiken

Ruin har vi funnit tre argument för denna självständighet inom kultur- och forskningsområdet. Det första kallas kreativitetsargumentet. Forskning såväl som kultur kräver fantasi, intuition och djärvhet och en sådan verksamhet förutsätter autonomi. Det andra argumentet är kritikargumentet: forskare och kulturverksamrna har ett särskilt ansvar för att med utgångspunkt i sin sakkunskap kritiskt granska förhållanden i samhället. Det tredje argumentet för autonomi är kapabilitetsargumentet: forskning liksom kultur är en oberäknelig och svår verksamhet. Därför skall lekmän akta sig för att styra den. Inom kulturområdet har få kritiker hävdat att det offentliga stödet till teaterlivet på något sätt har verkat manipulativt. De flesta är tvärtom överens om att samhällsñnansieringen av teaterinstitutioner och fria grupper har medverkat till ett föreställningsutbud präglat mångfald och kvalitet. Europarådets av utvärdering av den svenska kulturpolitiken slog dessutom fast att den bidragit till en decentralisering av kulturverksamheten över en stor del av landet. En viktig förklaring till att teaterinstitutionema fått en bred politisk förankring i vårt land är att man åstadkommit fungerande organisationsforrner för teatrama som samtidigt tillgodoser politikernas krav insyn och målstyrning och utövamas krav konstnärlig frihet. Avgörande för denna respekt är att teatern och dess styrelse har gemensamma intressen; att det finns förtroendevalda styrelse som primärt skall bevaka teaterns intressen. I maktfördel- - ningen finns sedan andra förtroendevalda t.ex. landstingsfullmäktige som - skall bedöma teaterns behov i ett mer samlat perspektiv. Det är enligt utredningen av fundamental vikt att denna rollfördelning upprätthålls så att misstankar aldrig behöver uppstå om politisk styrning i konstnärliga frågor. Som framgått av ovanstående kommer stiftelsen eventuellt att försvinna som verksamhetsform för nya kulturinstitutioner. Om så sker är det angeläget att det skapas en ny verksamhetsfomi som är anpassad till kulturinstitutionens speciella behov.

2.4 Statsbidragssystemen

2.4.1 Det statliga teaterstödet en översikt -

I Kulturutredningens uppdrag ingår att granska den nuvarande formen för

om statsbidrag till regionala kulturinstitutioner är ändamålsenligt utformad. Samråd i denna fråga är föreskrivet mellan Kulturutredningen, Museiutredningen och Teaterutredningen. Mot den bakgrunden har vi valt att redovisa erfarenheterna inom teaterområdet av framför allt det statliga grundbeloppssystemet. Samhällets förväntningar teatern formulerades tydligt i 1974 års kulturpolitiska mål och de lokala målsättningar som dessa har inspirerat till de

SOU 1994: 52

olika kulturinstitutionema. Rollen som konstnärlig verkstad förväntas av samhället kombineras med instrumentella uppgifter, dvs. teatern skall också tjäna sarnhällsnyttan. Teaterpolitiken erbjuder också de samhällsstödda teatrarna stort konstnärligt svängrum. Det har utvecklats en väl fungerande ansvarsfördelning mellan de politiska och konstnärliga sfárerna. Det är länge sedan konflikterna om makten teatrarna rasade. Den statliga teaterpolitiken lägger ett stort ansvar nätet av teaterinstitutioner. Det samlade statliga institutionsstödet uppgick 199293 till 881 miljoner kronor. Samma år var de primär- och landstingskommunala bidragen till lokala och regionala teatrar 499 miljoner kronor respektive 131 miljoner kronor. Hela det offentliga stödet till den svenska institutionsteatem uppgick därmed till l 511 miljoner kronor. En tabell över det offentliga teaterstödets omfattning presenteras nedan. Utöver institutionsstödet 881 miljoner kronor utgick ca 76 miljoner kronor till annan teaterverksamhet. Det innebär att teaterinstitutionema fick 93 procent av det totala teaterstödet. Som en jämförelse kan nämnas att det statliga stödet till fria teatergrupper 199293 uppgick till ca 36 miljoner kronor eller drygt 3 procent av det samlade statliga teaterstödet. Staten satsade alltså 957 miljoner kronor teater 199293 vilket motsvarade ungefár en tredjedel av de samlade kulturutgiftema inom ramen för kulturdepartementets budget. Teatern är därmed den största utgiftsposten inom det statliga kulturområdet. I ett europeiskt perspektiv är prioriteringen av scenkonsten anmärkningsvärd. I Västeuropa är det endast i Tyskland som det offentliga kulturstödet riktas till teaterområdet i motsvarande utsträckning. Teatern har också en relativt stark ställning i de nordiska länderna. Utöver de teateranslag som utgår över kulturdepartementets budget förekommer andra statliga teaterutgifter som berör utbildning, arbetsmarknad etc. Riksdagens Revisorer har beräknat att det totala samhällsstödet till teaterområdet 199192 uppgick till ca 2 miljarder kronor. Av detta belopp kan ca 1 100 miljoner kronor beräknas vara statliga kostnader. De statliga kostnaderna för teater beräknas budgetåret 199293 vara betydligt större genom kraftiga anslagsökningar till de statliga teatrar-na och ökade utgifter för arbetslöshetsersättningen. Statens bidrag till teaterverksamheten är i statsbudgeten indelade i fyra olika anslag: De av riksdagen beslutade statsbidragen till de helt statligt finansierade institutionerna Operan, Dramaten och Riksteatern. Dessa är nu budgettekniskt samlade under samma anslag och bidragen bygger samma beräkningsunderlag. Genom att statsbidragen utgår som engångsanslag i början av verksamhetsåret kan teatrama tillgodogöra sig ränteinkomsterna. Teatrama har stor frihet att planera verksamheten utifrån den beslutade budgeten .

Teaterpølitiken

2. Grundbeloppssystemet för stads- och länsteatrar. Anslagsramen beslutas av riksdagen men de enskilda bidragsbesluten fattas av Statens Kulturråd. Bidragsunderlaget för varje institution de tilldelade grundmotsvaras av beloppen. 3. Statsbidraget till de fria teater- och dansgruppema. Anslagsramen beslutas också här av riksdagen och de enskilda besluten av Kulturrådet. Bidragsunderlaget utgörs huvudsakligen av en kvalitetsbedörrming de av bidragssökande teatrarna. För denna svarar en av rådets styrelse utsedd referensgrupp. 4. Övriga statliga bidrag samlade under anslag ett gemensamt men av regering och riksdag individuellt bedömda. Till denna hör bidrag grupp till amatörteaterorganisationema, centrumbildningarna, Drottningholmsteatern, Vadstenaakademien, Dansens Hus, Marionetteatem samt skådebaneverksamhet.

Tabell 2.1 Statliga teaterutgifter 199394 och 199293 ur kulturdepartementets budget fördelade på olika ändamål 1 000-tals kronor

Bidragen till stads- och länsteatrar är beräknade inklusive lönekostnadspåslag LKP. Av statsbidragen till Operan, Dramaten och Riksteatern var sammanlagt 27 miljoner kronor engångsbelopp budgetåret 199293.

SOU 1994: 52

2 4 2 Grundbeloppssystemet . . Principerna för det statliga stödet till stads- och länsteatrar Statsbidrag till stads- och länsteatrar utgår i form av s.k. grundbelopp. Ett grundbelopp utgörs av 55 procent av en genomsnittlig årslönekostnad teaterområdet. För nyetablerade institutioner utgår 60 procents grundbeloppsersättning under tre år. I grundbidraget ingår viss ersättning för sociala avgifter LKP. De flesta teatrar redovisar fler årsverken än grundbelopp, ett uttryck för att man expanderat verksamheten snabbare än statsbidragsutvecklingen.

Tabell 2.2 Stads- och länsteatramas grundbeloppsförhållarzden 199293

Göteborgs stadsteater 211 25 867 545 258,25 0,82 220,75 85

DäravStadsteatrar 1447 177394 965 1669,35 0,87 l377,25 83 Däravregionala teatrar 785,5 96 710 738 809,83 0,97 606,25 75

Teaterpølitiken

Grundbeloppens utveckling från 197576

I takt med regionteaterutbyggnaden har det statliga grundbeloppsstödet expanderat. Tyngdpunkten i statens satsning har alldeles avgjort legat länsteatrama. Av de totalt 615,5 nya grundbelopp som tillkommit sedan 197576 har 494,5 tillfallit länsteatrarna medan stadsteatrarna mottagit 121 grundbelopp under perioden. Något av grundbeloppens dynamiska effekter kan man spåra i utvecklingen av antalet årsverk per grundbelopp för framför allt länsteatrama. Fram till mitten av 1980-talet ökade skillnaden mellan årsverken och gmndbelopp kraftigt. Detta är en konsekvens av den starka utvecklingen av kommun- och landstingsbidragen under denna period. Under senare år har skillnaden minskat snabbt beroende en fortsatt statlig expansion och neddragningar inom landsting och kommuner. Det senaste verksamhetsåret 199293 redovisar såväl stads- som länsteatrar en betydande minskning av antalet årsverk samtidigt som regionteatrarnas samlade grundbelopp ökar kraftigt genom den fortsatta utbyggnaden av några mindre regionala ensembler.

Tabell 2.3 Förändring av årsverken och grundbelopp mellan 197576 och 1 99293

Syftet med grundbeloppssystemet I utredningen Nly Kulturpolitik angavs det allmänna syftet med bidraget vara att staten skulle garantera en ekonomisk grund för en yrkesmässig verksamhet regional :nivå många håll i landet. Bidraget skulle också utjämna de stora regionala skillnaderna i fråga om offentliga utgifter för kulturändamål. Ett annat syfte var att omvandla de lokalt verksamma kulturinstitutionema

till länsinstitutioner. Bidraget skulle alltså i första hand regional institu-

avse tionell verksamhet. Det nya bidraget skulle stimulera utbyggnaden av nya kulturinstitutioner. Det var enligt utredningen viktigare att ha små grupper i landets olika delar än några stora koncentrerade till ett mindre antal platser. För de till regionteatrar omvandlade stadsteatrarna var det nödvändigt med en personalexpansion om inte verksamheten hemorten skulle bli lidande.

4 14-0627

SOU 1994: 52

Bidraget skulle också uppmuntra utbyte över länsgränsema genom att institutionerna skulle bli profilerade olika genrer och verksamhetsinriktningar. Utredningen underströk noga att staten inte skulle ta del av huvudmannaskapet. Kulturrådet skulle i stället bli tillsynsmyndighet för verksamheten. Bidragsbestämmelserna skulle vara allmänt formulerade och statens intentioner skulle utgå från de av utredningen föreslagna kulturpolitiska målen. Uppföljningen förutsågs ske genom att institutionerna årligen i efterhand rapporterade hur rekommendationerna efterlevts. Kulturrådet förutsattes lämna anvisningar om hur redogörelserna skulle utformas så att det kunde få en kontinuerlig samlad överblick över institutionerna. Utredningen motiverade gmndbeloppskonstruktionen med att personalens storlek har en avgörande betydelse för verksamhetens omfattning och kvalitet. I förslaget ingick att en tredjedel av den statsbidragsgrundande personalen kunde ha formen av entrepenadanställningar eller köpta tjänster.

Ejfektema av det statliga grundbeloppssystemet

Riksdagsbeslutet till följd av propositionen om den statliga kulturpolitiken SOU 1974:28 gick i allt väsentligt utredningens linje vad gäller konstruktionen av det nya statsbidraget. Vissa avvikelser kunde dock registreras. Det utformades aldrig ett statligt bidrag som i praktiken kom att underlätta turnéer över länsgränserna. Inte heller kom statsbidragssystemet att uppmuntra regionaliseringen av stadsteatrarna. Ytterligare en avvikelse var att andelen köpta tjänster i bidragsunderlaget kom att sättas till l0 procent till skillnad mot den av utredningen föreslagna SO-procentiga andelen. Detta kom att få en viss psykologisk betydelse för teatrarnas syn sig själva som arbetsgivare. Den fasta anställningsformen blev norrngivande teaterinstitutionerna. Det nya statsbidraget visade sig vara ett dynamiskt redskap i utbyggnaden av de regionala institutionerna. Grundbeloppen och dess koppling till anställningar teatrama gjorde att teatrarnas expansion blev mätbar ett enkelt sätt. Förhandlingarna mellan staten och huvudmännen om utbyggnaderna underlättades också av att regering och riksdag efter några år preciserade målet för en regionteaters utbyggnad till 35 årsverken. Dimensioneringen av de nya teatrarna kom dock aldrig att stå i någon rimlig proportion till de kulturpolitiska förhoppningar som man knöt till dem. En regionteater med 35 anställda och en bred kulturpolitisk målsättning avseende målgrupper och geografisk närvaro i hela länet hamnar lätt i målsättningskonflikter jämfört med en mindre stadsteater med 80 anställda, utan tuméplikt och med publiken på bekvämt avstånd från hemmascenen. Det är förmodligen en frustration som varje regionalt verksam kulturinstitution kommer att leva med. Det är viktigt att man är medveten om den 50 vid en utvärdering av regionteatrarnas verksamhet.

Teaterpolitiken

Grundbeloppssystemets dynamiska effekter visade sig avta efter hand. När statens vilja till expansion upphörde så avtog huvudmannens och omvänt. Volymmålet om 35 årsverk var ett mål att hasta mot men också att stanna upp vid.

Begränsad rörlighet inom bidragssystemet

Man kan göra några ytterligare iakttagelser efter snart två decenniers tillämpning av grundbeloppssystemet. Det är påfallande hur svårt det är för en teater att röra sig uppåt i bidragssystemet andra meriter än genom personalökningar. Den nivå som en gång etablerats tenderar att bestå för mycket lång tid. Eftersom grundbeloppsnivån för den enskilda teatern satts efter förhandling eller överenskommelse med huvudmannen är det svårt att ensidigt ompröva bidragen från statens sida. Detta är dock ett problem som nödvändigtvis inte behöver bero konstruktionen av statsbidraget utan snarare hur regelverket tillämpas. Praxis har hittills varit att statsbidragsförändringar sker genom anslagsökningar. Om avsikten är att institutionernas statsbidrag skall kunna vara föremål for regelbundet återkommande omprövning bör regering och riksdag klart uttala sig om detta. Det skulle ge Kulturrådets beslut om grundbeloppsforändringar en ökad legitimitet.

Huvudmännens insatser varierar

Det råder stora skillnader i balansen mellan teatrarnas statliga och kommunala bidrag. Som exempel detta kan nämnas att de lokala och regionala bidragen för Folkteatem i Gävleborg är 14,7 miljoner kronor och statsbidraget 4 miljoner kronor medan motsvarande förhållanden för Kronobergsteatem är 9,2 miljoner kronor i lokalaregionala bidrag och 7,4 miljoner kronor i statsbidrag. En teater med 35 grundbelopp har alltså lokalaregionala bidrag som är betydligt högre än en teater med 64 grundbelopp. Det finns flera förklaringar till dessa skillnader. I det ovan anförda exemplet beror den att Kronobergsteatem i slutet 1980-talet övertog den då nedlagda Blekingeteaterns regionala uppgifter och samtidigt dess statsbidrag. Verksamheten har sedan aldrig kommit att nå upp till den högre nivå, som totalt gällde for de båda länsteatrarna. Folkteatems statsbidrag belyser det motsatta förhållandet. Då Folkteatem etablerades i början av 1980-talet under Peter Oskarsons ledning lade sig huvudmannen landstinget en högre bidragsnivå än vad som mot- - svarade den statliga grundbeloppstilldelningen. Denna diskrepans har sedan aldrig kommit att rättas till.

SOU 1994: 52

I likhet med föregående fråga bristen rörlighet inom bidragssystemet kan denna effekt av statsbidragsgivningen neutraliseras ändrad till- - genom lärnpning av dess bestämmelser. Det är inget som formellt hindrar Kulturrådet att ensidigt sänka eller höja en institutions statsbidrag om syftet är att åstadkomma rättvisa och balans mellan det statliga och de kommunala bidragen. Det skulle dock uppstå problem i initialskedet den nuvarande långsikom tigheten i den offentliga bidragsgivningen övergavs.

Risk för att antalet anställda sessom ett självändamål

De ovan nämnda effekterna har mer att göra med tillämpningen av statsbidragssystemet än regelverkets utfornming. Det finns dock några ytterligare konsekvenser som direkt kan härledas till statsbidragets generella karaktär och dess koppling till personalomsättningen. Grundbeloppssystemet uppmuntrar teatrarna att se antalet anställda ett som självändamål. Teatrama har lärt sig att anslagsgivande politiker är känsliga för fasta anställningar vid institutionerna. I den nuvarande situationen bestraffas teatrar som kan genomföra sin verksamhet med förhållandevis liten personal. Att kunna redovisa att antalet årsverk minst motsvarar antalet grundbelopp blir ett övergripande mål för teatrarna och styr mer än konstnärliga och publika ambitioner deras produktionsinriktning. Det borde därför vara möjligt att överväga en bidragsfaktor som också ger dynamiska effekter på föreställningsverksamheten såväl kvantitativt som kvalitativt. I betänkandets förslagsdel redovisas behovet av en större andel rörliga grundbelopp som skulle komplettera de nuvarande fasta grundbeloppen.

Tuméteatem dyrare än stationär verksamhet

Det statliga grundbeloppssystemet skiljer inte på institutioner som bedriver lokal eller regional verksamhet. Trots att tuméteatem är dyrare än stationär verksamhet är det snarare så att de lokalt verksamma stadsteatrarna har en betydligt högre samhällsñnansiering än länsteatrama. Fram t.o.m. 198990 farms regionala tilläggsbidrag vilka utgick till de 4 nordligast belägna regionteatrarna. Nedanstående tabell illustrerar tumékostnaderna 199293 för ett antal regionala teaterinstitutioner.

Teaterpolitiken Tabell 2.4 Länsteatramas tumékostnader 199293 tkr:

De redovisade tumékosmadema består i huvudsak av utgifter för transporter, logi och traktamenten.

Länsteatramas samlade tumékostnader, 11 miljoner kronor är relativt måttliga i förhållande till deras samlade kostnader vilka uppgick till 339 miljoner kronor. Inte ens för Norrbottensteatem verksam i landets största län - - uppgick tumékostnadema till mer än ca 3 procent av de samlade kostnaderna. Det är regionteatrarna i Kronobergs- och Jönköpings län som redovisar de högsta andelama tumékostnader av samtliga länsteatrar, ca 7 procent vardera. Även tumékostnadsandelen inte är särskilt hög så ligger den ändå inom om den ekonomiska marginal som krymt allt mer under senare år för flertalet teatrar. För förhållandevis begränsade medel, riktade till tuméverksamhet, skulle teatrarnas regionala verksamhet sannolikt kunna expandera. Problemet är att ett turnéstöd riktat enbart till teaterinstitutioner ytterligare skulle snedvrida konkurrensen mellan de olika producenterna. De fria teatergruppema skulle få ännu svårare att sälja sina föreställningar. Det är därför rimligt att ett arrangörsstöd utarbetas som i första hand stärker frigruppemas ställning på beställarmarknaden. Denna fråga återkommer i arrangörsavsnittet och utredningens förslagsdel.

SOU 1994: 52

Sammanfattning

De många utvärderingar som gjorts av den statliga teaterpolitiken sedan 1974 har i stort enstämmigt kommit fram till att anslagsgivande organ alltför

ensidigt stött produktion av teater och dans bekostnad av distribution och

publikarbete. Samordningen inom systemet har inte fungerat. Undersökningar av teatervanoma visar att dessa skiljer sig markant mellan befolkningen i huvudstadsregionen och landsortsbefolkningen. Varannan Stockholmare hade varit teater under det senaste året, men bara en av fyra invånare i glesbygd. Detta bortser från TV-teatem. Även invånarna i om man andra storstadsområden och i regionala centra går mer på teater än befolkningsgenomsnittet. Publiken vid arnatörteater är mindre beroende av social bakgrund än publiken vid professionell teater. Också TV-teatems publik representerade alla samhällsklasser, utom möjligen de högutbildade, som genomgående ser mindre TV än lågutbildade. Ungdomar från 15 till 25 år går på teater i en omfattning som i stort motsvarar genomsnittet av befolkningen, men förvärvsarbetande ungdomar och manliga ungdomar under 25 år hör till de minst teaterintresserade befolkningsgruppema. Ungdomarna är också markant mindre intresserade av opera och balett. Vi anser att det statliga bidragssystemet till stads- och länsteater fortfarande fyller sina ursprungliga syften. Det är enkelt och förutsägbart. Statsbidraget riktas till institutioner vilket främjar deras oberoende ställning. Det bygger en mätbar prestation antalet anställda vilket förhindrar godtycke vid - bidragsgivningen. Det finns därför anledning att också fortsättningsvis använda sig av grundbeloppet som det statliga bidragsinstrumentet. Vi har samtidigt pekat att systemet är i behov av utveckling. Antalet årsverken är inte nödvändigtvis det enda kriteriet för det statliga stödet. Olika teatrar har olika kostnadsbilder, främst motiverade av deras genreinriktning eller konstnärliga ambitioner. Det finns också anledning att se över statsbidragssystemet för att åstadkomma ett vidgat deltagande. Staten, kommunerna och landstingen satsar tillsammans avsevärda resurteaterinstitutionema. Det finns däremot små möjligheter att tillfälligt ser stödja initiativ som syftar till förnyelse och utveckling på teatrama. Vi vill därför understryka behovet av större rörliga resurser som kan samspela med det mer långsiktiga stöd som utgår till teatrama. Sammanfattningsvis är statens roll i teaterpolitiken ambitiös men oklar. De teaterpolitiska styrmedlen representeras främst av ett väl utbyggt institutionsnät med tydlig och överblickbar struktur. Det saknas däremot metoder för uppföljning och utvärdering av de statliga och kommunala insatserna, som kan bidra till fortlöpande konstruktiv dialog mellan staten, huvudmännen en och de enskilda teatrama.

3 Teaterinstitutionema

3.1 Inledning

I detta kapitel beskriver vi de nationella, lokala och regionala teaterinstitutionemas utveckling mot bakgrund av intentionerna i 1974 års kulturpolitik och i direktiven. Det innebär att vi bl.a. sökt belysa följande frågeställningar: I vilken utsträckning har nationalscenema turnerat - Hur fullföljdes regionteaterutbyggnaden - Hur har föreställnings- och publikutvecklingen varit - I vilken utsträckning har teatrama nått ut i länen utanför hemkommunerna - Hur har situationen för barn- och ungdomsteatem utvecklats - Hur har teatramas ekonomiska förhållanden förändrats - Frågor med anknytning till dans, musikteater och arrangörsnät behandlas i särskilda kapitel. Riksteaterns och de fria teatergruppemas föreställningsverksamhet presenteras huvudsakligen i detta kapitel.

3.1.1 Definitioner och avgränsningar i det statistiska underlaget Uppgifter i det följande om Riksteaterns föreställningsverksarnhet inkluderar gästspel och samproduktioner. Med fria teatergrupper avses teatrar som får bidrag från Statens Kulturråd. Med stads- och länsteatrar avses de som erhåller statsbidrag i form av s.k. grundbelopp. De statligt stödda institutionerna Dansens Hus, Marionetteatem, Drottningholmsteatem samt Vadstenaakademien ingår inte i de statistiska redovisningama. Som huvudkälla för tabeller och diagram har använts teatramas årliga redovisningar till Statens kulturråd.

3 1 2 Teaterinstitutionernas finansiering . . Det finns 29 institutionsteatrar spelâret 199394, två fler än nedanstående redovisningsår 199192. Man kan grovt dela in institutionerna i tre kategorier beroende på uppdrag ocheller finansiering. Kungliga Dramatiska Teatern, Kungliga Teatern Operan och Svenska Riksteatern finansieras uteslutande av statliga medel som beslutas direkt av riksdagen. De lokala teatrama stadsteatrarna ingår i det statliga grundbeloppssystemet se nedan och erhåller i genomsnitt 71 procent primärkommunal och 29 procent statlig finansiering. De 8 stadsteatrarnas verksamhet begränsas i allmänhet till de 55

SOU 1994: 52

städer där de är baserade. De regionala teaterinstitutionema är 18 till antalet 199293 uppgick antalet till 16 och bedriver normalt länsbaserad verksamhet. För huvudñnansieringen av de regionala institutionerna står i allmänhet landstingen medan respektive värdkommun svarar för vissa kostnader kopplade till lokaler. För de regionala teaterinstitutionema svarar i genomsnitt landstingen för 43 procent, kommunerna för 26 procent och staten för 31 procent.

Tabell 3.1 Det ojfentliga stödet till de svenska teaterinstitutionema 1 99293 tkr

Av statsbidraget till Operan, Dramaten och Riksteatern var sammanlagt ca 27 miljoner kronor engångsbelopp budgetåret 199293.

3.1.3 Teatrarnas konstnärliga inriktning Den dramatiska teatern dominerar verksamheten landets teatrar. Av de 29 teaterinstitutionema är det bara de fem musikteaterinstitutionema Operan och Folkoperan i Stockholm, Stora teatern i Göteborg, Värmlandsoperan och Norrlandsoperan som inte domineras av talteater. Scendansen har ingen självständig producerande institution. Danskompanier finns dock inom Operan, Riksteatern Cullbergbaletten, Stora teatern, Malmö Stadsteater och Östgötateatern. Den till övervägande delen statligt finansierade gästspelsscenen Dansens Hus i Stockholm har inget kompani knutet till sig. Nedanstående tabell redovisar de olika producentgruppemas verksamhet spelåret 199293 avseende scenområde:

Teaterinstitutionema

Tabell 3.2 De samhällsstödda teaterinstitutionemas inriktning på talteater, musikteater och dans. Antal uppsättningar och procent spelåret 199293 Totalt Tal- % Musik- % Dans % teater teater

därav regionala teatrar 152 121 80 23 16 8 6

Teaterpolitikens prioritering av den dramatiska teatern har sina motsvarigheter i de nordiska länderna. I ett utomnordiskt perspektiv är talteatems position i Sverige dock anmärkningsvärd. Av det samlade offentliga kulturstödet i Frankrike 1984 gick 5,3 miljarder franc till opera, dans och musik medan 1,2 miljarder fördelades till dramatisk teater. Det är svårt att göra en exakt jämörelse med Sverige p.g.a. en annorlunda kategoriindelning det är men uppenbart att dansen, operan och musiken ges en helt annan prioritet i Frankrike. I Tyskland finns också en betydligt större andel musikteatrar än i Sverige. En jämförelse som illustrerar detta är att antalet operasångare i Tyskland innevarande spelår 199394 uppgår till 6 188 medan det totala antalet skådespelare är 7 226. Av sammanlagt drygt 13 000 sångareskådespelare alltså var 47 procent operasångarekorister uppgift i Deutsches Bühnerjahrbuch 1984. Motsvarande siffror för Sverige spelåret 199293 var 694 skådespelare och 248 sångarekonster. Andelen sångare de svenska teaterinstitutionema var därmed 26 procent. De svenska anställningsförhållandena skiljer sig dock från de tyska. Över 90 sångama stockholmsoperan och Stora procent av Teatern i Göteborg är fast anställda. I Tyskland erhålls tillsvidareforordnande först efter 15 års engagemang vid en teaterinstitution, vilket gör att få scenkonstnärer kan räkna med fast anställning.

3.2 Nationalscenema

3 2 1 Bakgrund . . Enligt det kulturpolitiska beslutet från 1974 har Operan och Dramaten ett riksansvar som traditionellt bestått i att vårda den klassiska, särskilt den svenska, repertoaren och att aktivt verka för en konstnärlig förnyelse som kan komma hela det professionella teaterlivet till del. De publika huvuduppgifterna är att:

SOU l994: 52

spela hemmascenema, gästspela i Sverige och utlandet, framträda i radio och TV. - Riksansvaret skulle främst ut att vårda och utveckla den konstnärliga verksamheten. Omfattningen av turnéverksamheten skulle prövas i det årliga budgetarbetet. Samtidigt föreskrev regeringen i de nya statsbidragsvillkoren för Riksteatern att samverkan skulle ske med Operan och Dramaten. Underförstått var att Riksteatern skulle distribuera nationalscenernas föreställningar en tanke som funnits sedan Riksteatern bildades. Nationalscenerna skulle sättas hjul med hjälp av publikorganisationen. Att tanken fortfarande är levande framgår av våra direktiv. Mot den bakgrunden har valt att diskutera nationalscensbegreppet och de båda teatramas förhållande till tuméverksamhet i allmänhet och Riksteatern i synnerhet.

3 2 2 Begreppet Nationalscen . . Regissören Jan Lewin har för utredningens räkning sammanfattat de kriterier som brukar anges som grundläggande för en nationalscen:

Den franska nationalscenen, Comédie-Française, skapad 1680 av Ludvig XIV, har tjänat som förebild för övriga europeiska nationalteatrar. Ãtminstonde tre kriterier vid denna tillkomst är fortfarande giltiga teaters för merparten av nationalscener: Omsorg om det egna språket, den egna kulturtraditionen och den nationella identiteten. 2. Förebildlig konstnärlig kvalitet. 3. Lokalisering till landets huvudstad. Sedan Kungliga Teatern Operan och Kungliga Dramatiska Teatern inte längre erhåller bidrag från kungahuset och helt övertagits staten av utser regeringen respektive styrelser. I det avseendet är Svenska riksteatern trots enbart statliga anslag och riksomfattande verksamhet inte att betrakta som nationalteater. I övriga Norden finns nationalteatrar efter samma mönster som i Sverige. I Danmark svarar emellertid Det Kongelige i Köpenhamn för både musikteater och talteater inom samma institution. I Norge och Finland finns grund av språksituationen dubbla nationalscener för talteater Det Norske Teatret i Oslo för nynorskan, Svenska teatern i Helsingfors för finlandssvenskan. I Finland har även den sista existerande arbetarteatem, Tamperen Työväen Teatteri i Tammerfors status av nationalscen. Trots den mäktiga Shakespearetraditionen och mer än tvåhundra års diskussioner fick England inte sin National Theatre förrän 1963 bygg-

Teaterinstitutionenza

naden först 1976. Argumenten för en nationalteater där är giltiga även i dagens Sverige: Hög kvalitet tack vare en under längre tid sammanhållen ensemble, vilket möjliggör ett långsiktigt samarbete mellan scenartister, regissörer, scenografer och tekniker ensemblen vid National Theatre är dock inte fast anställd. 2. Oberoende av kommersiella hänsyn. 3. Bred repertoar med särskilt ansvar för inhemska och utländska klassiker men också en skyldighet att stimulera nyskriven inhemsk dramatik och att spegla ett internationellt perspektiv. 4. Resurser för egna gästspel utomlands och för att ta emot representativa utländska ensembler i det egna teaterhuset. 5. Relativt låga biljettpriser som en social rättvisa.

I budgetpropositionen för 199394 gavs Operan och Dramaten möjlighet att själva definiera sina nationella uppdrag. Båda institutionerna ligger nära Lewins tolkning av nationalscensbegreppet. Riksteatern kan knappast sägas vara nationalscen enligt ovanstående definitioner. Däremot innebär det landsomfattande tuméuppdraget att man har ett nationellt ansvar att möta publiken i hela landet. Riksteatern är sannolikt den enda statligt finansierade scenteater som många svenskar kommer i kontakt med. Nationalscenema skapades 1700-talet utifrån ett behov av att manifestera kungamakten och Sveriges omvandling till en upplyst och civiliserad nation. Vi anser att diskussionen om nationalsscensbegreppet bör avdramatiseras. Det är numera mer logiskt att tala om nationellt ansvar. Det finns också fortsättningsvis plats för ett statligt bidragsansvar för både Operan, Dramaten och Riksteatern

3 2 3 Dramaten . . Kungliga Dramatiska teatern är en av de två nationalscener som grundades av Gustaf den III. Invigningen skedde 1788. Den har allt sedan starten haft status som landets främsta dramatiska scen. Genom åren har Dramaten nått skiftande konstnärliga höjder och dess relation till den offentliga makten har varierat. Trots det kungliga namnet är det i dag riksdagens teater. Det är denna som beslutar om det statliga stöd som de två nationalscenema och Riksteatern är helt beroende av. Dramaten och Operan drivs som aktiebolag i vilka staten är ensam ägare. Regeringen utser ordförande och styrelse i de båda bolagen. I övrigt har de stor frihet att inom den anslagna budgetramen utforma den konstnärliga verksamheten och fritt förvalta de offentliga medlen.

SOU 1994: 52

Dramaten förfogar över 6 scener vilket gör att man har förhållandevis stor flexibilitet vid repertoarplanering och lätt kan improvisera fram lösningar vid oväntade föreställningssuccéer alternativt bakslag. Ensemblen är landets största och uppgick 199293 till 104 skådespelare varav 58 var tillsvidareanställda. Möjligheten till ett kontinuerligt ensemblearbete anses vara en viktig förklaring till den höga skådespelarkvalitet som alltid varit ett signum för Dramaten. Statsbidragsbestämmelsema för Dramaten är från 1977 och de föreskriver att verksamheten skall ske scener i Stockholm, vid gästspel i Sverige och utlandet samt i radio och television. I sin verksamhet skall Dramaten främja utveckling och förnyelse av scenisk konst. I en paragraf understryks statens förväntningar på att Dramaten skall följa de statliga kulturpolitiska målen och att den därvidlag bör samarbeta med Operan, Svenska rikskonserter, Sveriges Radio, Riksteatern, Statens kulturråd samt organisationer och folkrörelser inom det kulturpolitiska området. Dramaten uppfyller väl de kriterier som uppställts i den inledande analysen nationalscensbegreppet. Även alla inte är lika övertygade att Draav om om maten befinner sig i frontlinjen vad gäller den svenska teaterns konstnärliga förnyelse så bestrider få att teatern håller en hög och jämn konstnärlig kvalitet. Ensemblen har under lång tid varit av internationell klass vilket inte minst omvittnats av de utländska regissörer som gästat Dramaten. De under senare år allt frekventare inbjudningama till utlandet är också ett tecken internationell uppskattning. Denna understryks av att arrangörerna i de flesta fall är beredda att betala samtliga kostnader för gästspelen. Dramaten har under senare år haft stora publika framgångar. I ett längre perspektiv bakåt i tiden är det en av de teatrar i landet som inte sett publiken minska. Tabell 3.3 visar att Dramatens föreställnings- och besökssiffror för de senaste fyra åren trots smärre variationer ligger mycket högt. Mot bak- - grund av sccnkapacitct och konstnärligt uppdrag är det rimligt att förvänta sig en total publik nivå runt 300 000 besök om året för Dramaten. Tre av de senaste fyra åren kunde denna nivå uppnås. De goda publiksiffrorna gör att Dramaten har förhållandevis hög självfinansiering och att samhällsbidraget per besökare är så lågt som runt 400 kr. Den negativa förändringen av dessa värden för 199293 sammanhänger med att det statliga anslaget för 199293 ökade kraftigt och att teatern var stängd ett kvartal grund av ombyggnad. Fortfarande har dock Dramaten en högre självfinansiering än flertalet stads- och länsteatrar.

Teaterinstitutionenza Tabell 3.3 Verksamhet och ekonomi vid Dramaten 198990-9293 tkr 198990 199091 199192 199293

g Varav utanför hemkommunen 75 92 53 79 Antal besök 344 592 362 025 292 046 316 855 Summa offentliga

Spelintäkter Summa intäkter 17% 18% 16% 15% Samhällsbidragbesök 3 17 323 430 461

Dramatens verksamhet för barn- och ungdom har under lång tid haft låg prioritet. Detta gäller i synnerhet om man jämför med stads- och länsteatrarna. Statsbidragsbestämmelsema anger heller inte att Dramaten skall ägna sig bam- och ungdomsteater. Det senaste spelåret innebar dock en kraftig uppgång antalet föreställav ningar och besök. Andelen föreställningar för barn och ungdom uppgick till en tredjedel av det totala antalet. De två senaste åren har haft konman en tinuerlig barn- och ungdomsproduktion mindre scener samtidigt som t.ex. Pippi Långstrump spelats stora scenen. Till skillnad från flertalet andra teaterinstitutioner har Dramaten kunnat göra bamteatem förhållandevis lönsam. Dramatens föreställningar för barn stora scenen har samtidigt orsakat en debatt om nationalscenens nationella ansvar detta område.

3 2 4 Turnéverksamheten . . Statsbidragsbestämmelsema anger att Dramaten också skall turnera. I vilken utsträckning detta skall ske är dock inte preciserat. Under de senaste fyra åren har andelen tuméföreställningar legat mellan 6 och 8 procent. En stor del av dessa har varit internationella gästspel. Trots statsbidragsbestämmelsemas rekommendation om samarbete med Riksteatern så sköter Dramaten med få undantag sin tuméverksamhet självständigt. Arrangörerna kan dock vara Riksteaterns lokala teaterföreningar. Tumékostnaderna för Dramaten uppgick spelåret 199293 till 2,9 miljoner kronor varav 1 miljon kronor avsåg nationell turnéverksamhet. Dramatens tuméverksamhet har under de fyra senaste spelåren haft nedanstående omfattnmg.

SOU 1994: 52

Tabell 3.4 Dramatens tuméverksamhet 198990-199293 198990 199091 199192 199293 Antal

De tre senaste spelåren har antalet föreställningar som Riksteatern centralt köpt upp av Dramaten uppgått till 37 fördelade 6 olika produktioner. Dramaten uppger i en skrivelse till utredningen att man ser tumerandet som självklar del av det nationella uppdraget. Sedan 1985 har turnéema ökat en betydligt och de sker i ökad omfattning i egen regi. Dramaten ser ett värde i att etablera kontakter med arrangörer i landsorten. En gång om året egna koncentrerar man besöken till en plats och spelar ett rikt urval ur repertoaren, framträder i radio och TV orten och avslutar med en stor föreställning, i regel i samarbete med en lokal teatergrupp. Dramaten har avdelat en särskild anställd som reser runt i landet för att informera om teaterns verksamhet. Ett ytterligare sätt att göra teatern mer tillgänglig i hela landet är biljettbokningssystemen. Det går i dag att genom posten och ATG beställa biljetter till dramatenföreställningar de flesta orter i landet. Det uppskattas att ca 25 procent av Dramatens publik kommer från platser utanför Stockholmsområdet.

3.2.5 Operan Kungliga teatern här kallad Operan grundades i likhet med Dramaten av - - Gustaf den III. Operan är landets äldsta ännu verksamma teater, etablerad 1773. Sedan 1898 bedrivs verksamheten i operahuset vid Gustaf Adolfs Torg i Stockholm. Operans organisation och statsbidragsbestämmelser redovisas under dramatenavsnittet. Föreställningsverksamheten bedrivs på huvudi operahuset och i mindre utsträckning Rotundan, en mindre scen i scenen delas med Operakällaren. I anslutning till säsongsupptakten operahuset som och avslutningen brukar Operan förlägga ett antal föreställningar till Drottningholmsteatem. Liksom Dramaten har Operan upplevt konstnärliga hög- och lågkonjunkturer. Det är kännnetecknande för stockholmsoperan är annars kontinusom itet. I redovisningen verksamheten spelåret 199293 anger man att antalet av fast anställda sångare uppgår till 103 inklusive korister och att de tillfälligt engagerade representerade mindre än ett årsverk. Samma dominans för de

Teaterinstitutionema

fast anställda finner man också vad gäller musiker, dansare och tekniker. Det lilla utrymme 14 årsverken för frilansmedverkan finner inom kate- - - man gorin övrig konstnärlig personal regissörer, scenografer, kompositörer etc. Även dessa är dock företrädesvis fast anställda. Även Operans grupper om egen verksamhetsberättelse anger en betydligt högre grad frilansmedav verkan så kvarstår intrycket att Operan har förhållandevis stor och tungen rodd organisation i vilken det måste vara förenat med betydande svårigheter att utnyttja personalresursema effektivt. Anledningen till den stora andelen fast knuten personal är att Operan sedan länge arbetar som repenoarteater. Det innebär att inrepeterade verk ligger kvar på repertoaren länge och att artisterna får omväxlande arbetsuppgifter. Det skulle sannolikt vara svårt att behålla repertoarteaterlinjen utan förhållandeen vis stor fast artistgrupp. Operan bedriver såväl opera- som balettverksamhet. Närvaron de stora av kårer som Operabaletten, Hovkapellet och Operakören utgör, innebär att Operan är landets största teaterinstitution med under senare år ca 700 årsanställda varav en övervägande del alltså är fast anställda. Spelåret 199293 uppgick dessa till 93 procent av den samlade personalstyrkan. Ingen annan svensk teater har en så hög andel fast anställd personal. Genom sin status som nationalscener har såväl Operan Dramaten som tidvis haft avsevärda sponsringbidrag från näringslivet eller offentliga institutioner och företag. För närvarande är det endast Operan som uppbär sponsringstöd. Spelåret 199293 kom detta från bl.a. Procordia AB och uppgick till 10,7 miljoner kronor.

Tabell 3.5 Verksamhet och ekonomi vid Operan 198990-199293 tkr

198990 199091 199192 199293

Varav utanför hemkommunen 72 19 33 31 Antal besök 182 275 243 493 198 080 197 688 Summa offentliga

Spelintäkter Summa intäkter 8% 11% 9% 9% Samhällsbidragbesök 1 091 827 1 080 1 273

Det jämfört med t.ex. Dramaten låga antalet föreställningar förklaras av operans- och balettproduktionens inbyggda begränsningar. Man kan inte dis- 63

SOU 1994: 52

ponera en sångare eller dansare samma sätt som en dramatisk skådespelare. Föreställningarnas koncentration till stora scenen gör att det i allmänhet blir fråga om stora uppsättningar med mycket stora scenbyggen. Frånvaron av mindre scener decimerar antalet produktioner och försvårar en rationell planering och improvisationer vid tillfällen där sådana är nödvändiga. Operans konstnärliga linje bygger att stora scenen framföra de klassiska verken i orginalversion med den orkesterstyrka som orginalpartituren föreskriver. Denna ambition gör att det med dagens planeringsrutiner och budgetförutsättningar är svårt att förena en parallell verksamhet stora scenen och andra scener alternativt tuméverksamhet. Publikundersökningar som genomförts Operan visar att ca 20 procent av operapubliken kommer utanför Stockholms län. Gemensamt för de olika studierna är att publiken till övervägande del är kvinnor såväl balett- 74 procent som operaföreställningarna ca 60 procent. Operan har en stor ung publik. En tredjedel av såväl balett- som operapubliken är under 30 år. Operan har inte under de två senaste spelåren producerat operaverk särskilt avsedda för barn och ungdom, däremot ger man föreställningar ur den ordinarie repertoaren för den yngre publiken. Det är utmärkt att barn och ungdomar får möjlighet att ta del av den rika klassiska repertoaren som Operan presenterar. Men Operan har också ett ansvar för att skapa nya verk som är speciellt anpassade för den yngre publikens krav identifikation och musikaliska former. Vi noterar dock att Operan under spelåret 199394 återigen sätter upp opera- och balettproduktioner för bam. För båda institutionerna bör det vara ett i tiden näraliggande mål att ge barn- och ungdomsverksamheten egna scener.

3.2.6 Sammanfattande bedömning av Operan och Dramaten Operan är en viktig och självklar del av det svenska teaterlivet och kommer att så förbli också i framtiden. Mot bakgrund av den stora andel av den statliga teatersatsningen som går till Operan är det ändå motiverat att fråga sig om dessa resurser inte skulle kunna generera en mer omfattande föreställningsverksamhet. För en institution med ca 700 årsverken och i praktiken endast en ändamålsenlig scen borde det finnas goda förutsättningar att ha en eller flera produktioner ständigt ute turné. Efterfrågan på Operans föreställningar är därtill stor ute i landet. Spelåret 199293 genomförde Operan 31 tuméföreställningar varav 9 var internationella. På motsatt sätt kan man resonera om Operans verksamhet i Stockholm. Om Operan huvudsakligen skall bedriva en Stockholmsbaserad verksamhet, är det då rimligt att denna begränsas till stora scenen och i någon mån Rotundan Vi är medvetna om att Operans verksamhet bedrivs inom ett Scenkonstområde präglat av internationella faktorer som delvis kan motverka nationella

Teaterinstitutionenm

kulturpolitiska strävanden. Det är just därför särskilt angeläget att Operans roll i teaterpolitiken diskuteras. Det är givet att fullföljandet av ovanstående inriktningar kommer att kosta pengar. Vi bedömer dock att det inte är detta som är det största hindret mot nysatsningar. Dramaten har under senare år visat att man genom förenade konstnärliga och organisatoriska grepp snabbt kan åstadkomma flexiblare en produktionsapparat, rationellare hushållning med personal och därigenom ökad arbetsglädje och kreativitet. Dramaten har nu sannolikt små marginaler att genomföra ytterligare rationaliseringar utan att det får negativa konsekvenser för den konstnärliga verksamheten. För Operan torde rationaliseringsutrymmet vara större. Mellan 199091 och 199293 ökade Operans personalkostnader med 10 procent eller från 188 miljoner kronor till 207 miljoner kronor. För övriga teatrar var genomsnittet 3 procent. För Dramaten innebar utvecklingen under tvåårsperioden att personalkostnadema minskade med ca 10 procent eller från 107 miljoner kronor till 97 miljoner kronor. Mellan de två senaste redovisningsåren ökade andelen fast anställda Operan från 92 procent till 93 procent medan Dramaten minskade sin fast anställda personal från 85 procent till 82 procent. Det är rimligt att det finns en kärna av högt kvalificerade medarbetare nationalinstitutionema. Om denna kärna blir så stor att den omfattar flertalet av institutionens uppgifter är risken uppenbar att den blir konserverande en faktor, ett hinder för nytänkande. Vi att Operan bör förändra sin anser personalstruktur så att andelen korttidsanställda ökar. Genom tillkomsten av det nya operahuset i Göteborg skapas i ett slag helt nya villkor för operakonsten i landet. Arbetsmarknaden kommer att vidgas för såväl sångare, instrumentalister som andra yrkesgrupper inom operaområdet. Det kommer att bli ett starkt behov av utbyte och samverkan mellan de resursstarka musikteaterhusen. Rörligheten inom landet och mellan Sverige och utlandet kommer att öka. Den nya tiden ställer nya krav effektivt resursutnyttjande inom institutionerna. Gamla argument för nationalscensuppbyggnaden är inte nödvändigtvis längre giltiga. Det är i detta perspektiv man bör se Operans framtida verksamhet. I avsittet om teatramas anställningsfonner redovisar vi möjliga utvecklingsvägar för anställningsformema de svenska teaterinstitutionema.

3 2 7 Marionetteatern . . Dockteatem är en mycket gammal konstform med stark förankring i Europa och den övriga världen. Inom svensk teater med sin starka talteatertradition har dockteatem aldrig kunnat hävda sig på samma sätt. I mitten 1800-talet av kom den första dockteatem till Sverige med en tysk dockspelare. Den traditionen lever kvar i den kasperteater som varje sommar spelas Skansen.

5 14-0627

SOU 1994: 52

På 20- och 30-talen tog en del av den europeiska dockteatem en ny väg och närmade sig konsten och poesin. Trots dessa strömningar fick konstarten inget genombrott i Sverige. Den moderna dockteatem introducerades först 1950-talet då Michael Meschke startade Marionetteatem. Fram till 1980 bedrevs verksamheten inom ramen för Stockholms Stadsteater men är sedan några år en självständig stiftelse baserad i lokaler Brunnsgatan i Stockholm. Dessa innehåller en mindre scen med kontors- och verkstadsutrymmen samt marionettmuséet som har en stor internationell foremålssamling. Lokalerna håller inte ändamålsenlig kvalitet och storlek. Samhällsstödet till Marionetteatem uppgick 199293 till knappt 2,4 miljoner kronor varav staten svarade for drygt 1 miljoner kronor och Stockholms stad för 1,3 miljoner kronor. Statsbidraget för 199495 är oförändrat, 1,1 miljoner kronor. Teatern hade under spelåret 199293 7,15 årsverken, varav 3 fasta dockspelare. En tjänst avdelades för att ansvara för Marionettmuséet vars ekonomi är integrerad med teaterns. Marionetteatem har under senare år haft en förhållandevis intensiv föreställningsverksanthet utanför Stockholm. Under 1980-talet var det normalt att teatern gjorde upp till 200 föreställningar om året turné. Sedan 199192 har den landsomfattande verksamheten reducerats kraftigt för att spelåret 199293 vara nere i 40 föreställningar. Verksamheten såväl den egna scenen som turné domineras av föreställningar for barn och ungdom. Man presenterar också regelbundet gästspel av svenska och internationella dockteatrar. Hösten 1993 arrangerade Marionetteatem en stor internationell dockteaterfestival i Stockholm. Vi bedömer att Marionetteatem är av central betydelse för svensk dockteater, viktig inte minst genom sina omfattande internationella kontakter. I en skrivelse till teaterutredningen uppger teaterledningen att teaterns samhällsbidrag behöver förstärkas kraftigt för att verksamhetsnivån skall kunna bibehållas eller utvecklas. Kapaciteten bör ligga 14 årsverken varav 5 dockspelare. Man föreslår att staten och Stockholms stad gemensamt bidrar med 5,5 miljoner kronor till verksamheten.

Teaterutredningens synpunkter Marionetteatem genomgår för närvarande en ekonomisk kris som tvingat fram en kraftig neddragning av verksamheten som särskilt drabbat den , nationellt turnerande delen. Marionetteatem är tillsammans med Byteatem i , Kalmar och Dockteatem Långa Näsan vid Stockholms Stadsteater, den ledande dockteatem i Sverige. Dockteatem saknar en nationalscen och anledningen till att Marionetteatem aldrig fullt ut har fått detta mandat är sannolikt att teaterformen är smal i Sverige och att teaterpolitiken under senare år inriktats att bygga institutioner utanför Stockholm.

Teaterinstitutiønenra

Statsbidragsutvecklingen under år tyder också att Marionettsenare teatern fallit mellan de stolar vilka sitter å ena sidan de stora statliga institutionerna och å den andra de primär- och landstingskommunalt drivna teatrama. Vi ser två möjliga utvecklingsvägar för Marionetteatem. Båda förutsätter resursförstärkningar och nya lokaler. De nuvarande är klart otillräckliga redan vid dagens verksarnhetsnivå. Marionettteatems ekonomiska behov ter sig marginella jämfört med de resurser som ges till andra etablerade teaterinstitutioner. En alternativ frarntidsmodell skulle därför kunna vara att samman med större institution. På en det sättet skulle också administration och verkstäder kunna samordnas med en befintlig resurs. Under de första åren fanns ett sådant samarbete med Stockholms stadsteater vilket dock upphörde 1980. Den andra utvecklingsmöjligheten ligger i att fortsätta i den nuvarande självständiga formen. För att verksamheten skall kunna utvecklas krävs då att det statliga och kommunala stödet förstärks. Ett motiv för ett ökat statligt stöd kunde ligga i att Marionetteatem gavs ett nationellt uppdrag. Det ligger nära till hands att detta uppdrag skulle kunna avse utbildning dockspelare och av docktillverkare.

3 2 8 Samisk teater . . 1971 bildades den första samiska teatern, Dálvádis, i Sverige. Under de 20 år som teatern verkade satte den upp ett tjugotal uppsättningar. Under l980-talet beviljades Dálvádis statsbidrag ur anslaget för fria teatergrupper. De snäva ekonomiska ramarna resulterade i att gruppen lade ned verksamheten 1990. En ny samisk teater bildades då i Kiruna. Målsättningen för Samiska Teatern är att arbeta för en fast samisk teater. Bidrag till samisk kultur utgår under ett särskilt anslag på statsbudgeten. Bidraget uppgår 199394 till 9 372 000 kronor. Medlen fördelas fr.o.m. den l januari 1994 av Sametinget tidigare av Samefondens kulturdelegation. Samiska Teatern har verksamhetsåret 199394 ett anslag på 1,7 miljoner kronor från Samefondens kulturdelegation. För budgetåret 199495 föreslås bidraget till samisk kultur öka med 500 000 kronor för att stödet till samisk teaterverksamhet skall kunna öka. Teatern bedömer själv att det faktiska medelsbehovet för en samisk nationalteater uppgår till 8 miljoner kronor. ca Samiska Teatern arrangerade i januari 1994 ett seminarium temat En samisk nationalteater i Sverige. Teaterutredningen har mottagit seminarie- rapporten som är en god sammanställning över hur intressentema i framen tida samisk nationalteater tänker sig att frågan skall drivas vidare. För att ñnansieringsfrågan skall lösas förutsätter serninariedeltagama att en samverkan sker mellan olika finansiärer. Man föreslår att Statens kulturråd tillsammans med landstingen i de tre nordligaste norrlandslänen gemensamt

SOU 1994: 52

skall finna långsiktiga ñnansieringslösningar med utgångspunkt i de medel - 1,7 miljoner kronor som nu förfogas av Sametinget. -

Teaterutredningens synpunkter Scenteatern är ingen traditionell del av den samiska kulturen. Under de senaste åren har teatern ändå kommit att bli en viktig konstform för samiska kulturskapare. Det förefaller som om den samiska kulturens skilda yttringar i riter, musik, rörelser och berättartraditioner kan ges ett naturligt och konstnärligt utvecklingsbart sammanhang i scenforrner. I instrumentell betydelse kan en samisk teater också bidra till att mer förmedla samemas kulturarv, dvs. språk, historia och mytologi till kommande generationer. Därigenom blir samerna mer synliga för sig själva och för andra delar av befolkningen. En samisk teater skulle vara en intressant del av en teaterkarta som uppvisar regionala och kulturella särarter. Under de senaste tjugo åren har flera försök gjorts för att få till stånd en fast samisk teaterensemble. Verksamheten har under några år finansierats inom för Kulturrådets anslag till fria teatergrupper samt med vissa ramen bidrag från kommun och landsting. Den bidragsgivningen har utgått från traditionella kulturpolitiska aspekter. Den positiva särbehandlingen av samerkultur kommer till uttryck genom att det i statsbudgeten finns upptaget nas ett särskilt anslag för dessa ändamål. Anslaget uppgår 199394 till totalt 372 000 kronor och fördelas av sametinget. Det är således en uppgift för Sametinget att bedöma vilket sätt och med vilka ekonomiska insatser som den samiska befolkningens efterfrågan teater skall tillgodoses. För 199394 har 1,7 miljoner kronor avsatts till den samiska teatern. Detta belopp bör kunna öka med 500 000 kronor 199495 eftersom bidraget till samisk kultur ökar med detta belopp just med hänvisning till den samiska teaterverksamheten. De samlade resurser som kunnat avsättas för den samiska teatern har dock hittills varit otillräckliga för att ge verksamheten en fast struktur och möjlighet att utveckla dess särart och arbetsformer. I Norge finns det sedan länge en fast samisk teater finansierad med statliga medel. Erfarenheterna av verksamheten är goda. Vi har underhand erfarit att Statens kulturråd i sin förenklade anslagsframdenna fråga och föreslå resursförstärkningar till ställning kommer att ta upp samisk teater. Vi delar Kulturrådets bedömning. Det är rimligt att den samiska teatern i Sverige ges möjlighet att arbeta i fastare former i enlighet med de planer utarbetats av styrelsen för den Samiska Teatern i Sverige. som

Teaterinstitutionerna

3.3 Stads- och länsteatrama

3.3.1 Inledning

Stads- och länsteatrama uppvisar betydande olikheter sinsemellan. Skillnaderna består i olika kulturpolitiska och konstnärliga uppdrag, befolkningsmässiga och geografiska förutsättningar, teaterstorlek, stadens eller regionens teatertraditioner etc. Alla dessa förutsättningar utgör de samlade villkoren för den enskilda teaterns verksamhet. l detta avsnitt behandlas teaterinstitutioner under statsanslaget Bidrag till regionala och lokala teaterinstitutioner. I den fortsatta texten används begreppen läns- och stadsteatrar. Som en följd av utredningens allmänna uppläggning får avsnittet om dessa en samlat utvärderande form som så långt det är möjligt försöker ta hänsyn till att det inom dessa kategorier råder stora skillnader mellan de enskilda producentema. Utvärderingen tar för utom de i direktiven nämnda frågeställningarna upp ett antal andra områden som är viktiga för att ge en helhetsbild av utvecklingen av det regionala och lokala teaterutbudet i landet. Grunden för de samlade bedömningarna är en mer detaljerad genomgång av samtliga läns- och stadsteatrar. Denna presenteras i bilaga

3 3 2 Stadsteatrarna . . Kort historik De stadsteatrar som växte fram efter första världskriget uppstod som en följd av de privata sällskapens ekonomiska och konstnärliga nedgång i början av seklet men också som ett resultat av det förankringsarbete som privata teaterledare lagt ned under många gånger svåra förhållanden i landsorten. Tillkomsten av mer ändamålsenliga teaterlokaler utgjorde en annan förutsättning för en mer permanent teaterverksamhet i landsorten. Det kommunala engagemanget i Göteborg för Lorensbergsteatem och Stora Teatern vari hög grad knutet till teaterhusen som ursprungligen uppfördes för att användas av privata teatersällskap. I nedanstående kronoligi har stadsteaterbegreppet gjorts synonymt med lokal teater med stöd av stat ocheller kommun.

SOU 1994: 52

Tabell 3.6 Etableringsårför Stadsteatrarna i Sverige

19 9 l Lorensbergsteatem, Göteborg 1920 Göteborgs Lyriska teater Göteborgs Musikteater Stora Teatern 1921 Hälsingborgs Stadsteater statsbidrag 192425 1934 Göteborgs Stadsteater ersätter Lorensbergsteatem 1944 Malmö Stadsteater 1947 Stadsteatern NorrköpingLinköping fr.0.m 1979 Östgötateatern 1951 Uppsala Stadsteater första åren i samarbete med Gävle 1954 Borås Stadsteater ursprungligen kretsteater 1954 Folkteatem i Göteborg 1960 Stockholms Stadsteater

De flesta stadsteatrar har alltså haft lång tid sig att skaffa sig publik och politisk förankring samt konstnärlig identitet. Detta gäller i ännu högre grad de centrala institutionerna Operan, Dramaten och Riksteatern. Det är en viktig aspekt när man jämför de äldre institutionerna med de regionala teatrarna som vuxit fram under andra förhållanden och med andra uppdrag. Stadsteatrarna var viktiga kuggar i det tidiga svenska teaterrnaskineriet. De hade före regionteaterutbyggnaden en omfattande turnerande verksamhet. Under flera år på 1950-talet samarbetade t.ex. Stora Teatern i Göteborg med Riksteatern och Folkparkerna vilket resulterade i att teaterns tuméverksamhet var av samma omfattning som moderscenen, mellan 200 och 300 föreställningar om året. Också Stadsteatrarna i Uppsala, NorrköpingLinköping, Borås och Helsingborg bedrev tuméverksamhet i förhållandevis stor skala. För Stora Teatern fanns en turnéplikt minst 50 föreställningar inskriven i statsbidragsvillkoret. En omständighet som möjliggjorde stadsteatramas verksamhet utanför moderscenen var att ensemblema länge arbetade med 8-månaderskontrakt. Turnéer i Folkparkerna gjordes upp i särskilda avtal och innebar sällan någon ekonomisk uppoffring för den enskilda teatern. De större Stadsteatrarna svarade också för skådespelamtbildningen i landet fram till 1963 då de statliga scenskoloma inrättades.

Stadsteatramas konstnärliga betydelse Några stadsteatrar har periodvis varit ledande det konstnärliga planet. Stora Teatern betydde mycket för nyskapandet inom musikteatern på 1920talet. Göteborgs Stadsteater under 30- och 40-talen, Malmö Stadsteater under 50-talet, Stockholms Stadsteater under 60-talet och återigen Göteborgs Stadsteater under 70-talet är exempel epoker då stadsteatrar gått i spetsen för den svenska teaterns konstnärliga utvecklingen. Det är betecknande och av av- görande betydelse vid en bedömning av teatrarnas verksamhet att det går att koppla teatrarnas konstnärliga toppar till enskilda teaterledare som lyckats

Teaterinstitutiønenta

frigöra ensemblemas konstnärliga förmåga. Teaterkonsten är i hög grad beroende av den mänskliga kreativiteten uttryckt i säväl kollektiva som enskilda former. Det är därför särskilt viktigt att teaterpolitiken utformas efter dessa förutsättningar.

Utbyggnaden av det offentliga stödet Det offentliga stödet till teaterinstitutionema var länge jämfört med dagens nivåer mycket blygsamma. Nedanstående tabell redovisar stadsteatrarnas tidiga offentliga finansiering.

Tabell 7 Utvecklingen av offentliga bidrag till institutionsteatrarrza tkr i 1993 års priser

Teater 195657 196869 197576 199293 Stat kommun Stat kommun Stat kommun Stat kommun BoråsStadsteater 474 299 1 449 2 101 2 806 3 539 5 581 14713 Folkteaterni Göteborg 439 439 2 322 2 405 3 571 5 313 7 380 16059 GöteborgsMusikteater 84 671 9 658 l 888 10484 11 466 17857 21 279 32 981 GöteborgsStadsteater 6 102 l 089 8 822 6 107 11 861 18281 24 332 62 325 Hälsingborgs 746 Stadsteater 1 756 1 834 2 388 3 507 4 414 7 842 15975 Malmö Stadsteater 11 186 1 896 14445 17 102 22 321 24 644 44 628 72 168 StockholmsStadsteater ll 124 16 327 17 665 30 300 34 595 122512 UppsalaStadsteater 2 722 1 115 2 945 3 986 4 973 6 361 9 225 31 035 Summa 32 337 7 472 53 425 61 883 84 561 114 130 166564 419 458

Tabellen visar att det offentliga stödet till teaterinstitutionema har ökat markant under perioden. Statens relativa roll i den offentliga finansieringen har gradvis minskat från att under 1950-talet varit helt dominerande. Andelen statsbidrag uppgick 195657 för samtliga stadsteatrar till ca 80 procent medan den 199293 hade sjunkit till mindre än 30 procent. Det förefaller som om det statliga stödet före grundbeloppssystemet utföll ganska nyckfullt i förhållande till kommunala motprestationer. Det är svårt att spåra ett direkt samband mellan de statliga och kommunala bidragen för de två första redovisningsåren. Däremot kan man notera att det statliga stödet hela tiden kostnadsmässigt betraktat de olika institutionerna ungefär likartat sätt. Det har inte skett en enda inbördes förändring mellan teatramas statsbidrag. Trots att reservationer måste göras för värdet av en indexering av så pass gamla bidragsuppgifter står det dock klart att de kommunala bidragen till

SOU 1994: 52

stadsteatrama under efterkrigstiden har ökat mycket kraftigt. I flera fall har det skett mer än fyrtiofaldiga ökningar av kommunbidragen.

Teaterekonomiska förutsättningar förr Tabellen illustrerar också att teaterinstitutionerna förr arbetade under andra ekonomiska förhållanden. Att de trots detta kunde bedriva en kontinuerlig verksamhet hänger till stor del samman med att villkoren för de anställda ur såväl ekonomisk- som trygghetssynpunkt var avsevärt mycket sämre än i dag. Bland teatrarna var det länge bara Operan och Dramaten som hade 12månaderskontrakt för sina skådespelare. När flertalet stadsteatrar kom till på 1940- och 50-talen var deras kontraktstid till en början begränsad till åtta månader om året. Under resten av året var skådespelarna hänvisade till att leva av folkparksengagemang, filminspelningar, något enstaka radioengagemang eller arbetslöshetsförsäkringen om de uppfyllde försäkringsvillkoren. - Minimilönen och även det totala löneläget för de ovan angivna 8 engagemangsmånaderna var mycket lågt. Det första avtalet med Göteborgs Stadsteater 1951 angav rninimilönen till 4 740 kr per månad eller en årsinkomst på ca 40 000 kr ornräknat i 1993 års priser Stadsteaterkontrakten förändrades succesivt till l2-månaders kontrakt men lönenivån förändrades mycket långsamt. 1956 var fortfarande minimilönen 4 215 kr per månad och vid i synnerhet de mindre stadsteatrama var genomsnittslönen inte mycket högre. Den stora förändringen i teatrarnas anställingsforrner kom i och med de stora arbetsrättsliga reformerna vid mitten av 1970-talet då regler för tillsvidareanställning infördes också teaterområdet. Lönemässigt är teaterområdet fortfarande en låglönebransch. Enligt riksavtalet teaterområdet är minimilönen efter fem års anställning vid en samhällsstödd teaterinstitution ca 10 000 kr. Att teatern under 50-talet arbetade under andra villkor belyses av att det den tiden gick att driva privatteaterverksamhet i Stockholm med ett konstnärligt nyskapande program. Filmproduktionen kunde före televisionens genonbrott uppgå till 40 produktioner om året och erbjöd sommarmånaderna arbetsmöjligheter för ett stort antal skådespelare.

3 3 3 Länsteatrarna . . Regionteaterutbyggnaden Ännu vid l970-talets början fanns det endast en regional teaterinstitution, Norrbottensteatern. Inom Riksteaterns organisation fanns fyra regionala ensembler vilka sedemera kom att omvandlas till självständiga regionteatrar. Under en tjugoårsperiod har sedan länsteatrar byggts upp runt om i landet vilket har medfört att 1994 endast Kristianstads, Jämtlands- och Sörmlands

Teaterinstitutiønenuz

län saknar teaterinstitutioner. På Gotland pågår en försöksverksamhet med en regional teaterverksamhet med stöd av särskilda statliga medel utanför grundbeloppsramen.

Tabell 3.8 Uppbyggnaden av de regionala institutionerna efter tillkomstår Teater Tillkomstår Antal gmndbelopp 199394

De inom parantes angivna årtalen anger etableringsåret för respektive teaters ursprungsensemble. Efterhand har dessa omvandlats till stiftelser. Det är etableringsåret för stiftelserna som utgör underlaget för tabellens kronologi. För Jönköpings länsteater landstingsförvaltad, Byteatem ideell förening, Teater Halland del av länsteaterföreningen och Folkoperan aktiebolag markerar årtalen ingångsåret i statsbidragssystemet. Utbyggnadstakten av de regionala institutionerna har varit stabil under hela perioden från 1974 och torde motsvara de förhoppningar man kunde ställa i mitten av 1970-talet. Det är dock tydligt att de länsteatrar som etablerats under periodens senare del gjort det i en kulturpolitisk och ekonomisk lågkonjunktur. Den planmässighet som kännetecknade utbyggnadstakten av de äldre regionteatrama har upphört. Det finns en risk för att några av de yngre instiutionema aldrig ges möjlighet att utveckla den stadga och konstnärliga kvalitet som är en förutsättning för attraktionsfönnågan hos publik och landets scenkonstnärer. 73

SOU 1994: 52

Regionaliseringen av stadsteatrama Utredningen Ny kulturpolitik såg länsnivån den naturliga basen för som en decentraliserad teaterverksamhet. De dåvarande stadsteatrarna förutsågs få regionala uppgifter. I Stockholm, Göteborg och Malmö kunde dock utredningen i något fall tänka sig lokalt baserad verksamhet. - - en För att leda in utvecklingen i den önskvärda regionala riktningen föreslog utredningen differentierade bidragsnivåer för stads- och länsteatrar. Ett högre statsbidrag skulle också utgå till teatrar verksamma i glesbygd. Beträffande preciseringen av de olika statsbidragsnivåerna hänvisade utredningen till överläggningar mellan staten, kommunförbudet och landstingsförbundet. I propositionen Den statliga kulturpolitiken 1974 gick regeringen i huvudsak utredningens förslag beträffande utfommingen statsbidragsav systemet men avstod från att ta upp förslaget om differentierat statsbidrag till stads- och länsteatrama. I stället föreslog regeringen att ett särskilt regionalt tilläggsbidrag skulle införas. Detta tilläggsbidrag kom sedan att fördelas under en dryg tioårsperiod till landets fyra nordligast belägna regionteatrar. Bidraget har fr.o.m. budgetåret 199091 upphört. Från statens sida förekommer det för närvarande ingen direktverkande stimulanspolitik i syfte att stödja de regionalt verksamma teatrarna. De fyra nordligast belägna länsteatrarna har dock tilldelats förhållandevis många grundbelopp jämfört med länsteatrar i befolkningsmässigt jämförbara län. Det fanns vid inledningen och mitten av 1970-talet en stark tilltro till teaterlivets regionalisering. Regionteaterutbyggnaden som den korn att fullföljas är den logiska konsekvensen av dessa tankar. Att utvecklingen inte kunde fullföljas till alla delar har flera skäl. Teaterlivet korn vid inledningen av 1980-talet att arbeta under andra opinionsmässiga förhållanden. Att stadsteatrama inte har regionaliserats förklaras sannolikt av att staten inte konstruerade ett bidragssystem som uppmuntrade detta. De nya regionteatrarnas förankringsarbete hämmades av att samhällsbidragen till såväl producentema som deras arrangörer inte stod i rimliga proportioner till de kulturpolitiska uppdragen.

3.4 Teatramas uppsättnings-, föreställnings- och publikutveckling

3 4 l Nordisk utblick . . Diskussionen kring svensk teaterutveckling under de senaste 20 åren har i hög grad handlat om ökade kostnader och en krympande publik. Det kan därför vara av intresse att studera i vilken utsträckning samma tendenser återfinns i andra jämförbara länder. Problemet med sådana jämförelser är att man i olika länder använder skilda definitioner och mått för att göra dessa 74 beräkningar. De länder som närmast kan jämföras med Sverige är våra nor-

Teaterinstitutionema

diska grannar. Teaterutredningen har därför utgått från uppgifter i rapporten Kulturindikatorer i Norden 1993 för att få en relevant internationell jämförelse av publikutveckling och samhällsstöd. Det senare området behandlas under avsnittet teaterns kostnader. Nedanstående tabell visar att den samlade teaterpubliken i Norden har minskat med ll procent under 1980-ta1et. Antalet föreställningar har under samma period varit oförändrat, ca 32 000 årligen. Norge är det nordiska land som haft en positiv publikutveckling. Denna uppgår till 16 procent och förklaras av en 18-procentig ökning av antalet föreställningar. Finland uppvisar en liknande tendens som Sverige, en ökning av antalet föreställningar men en tioprocentig minskning av teaterpubliken. I Sverige uppgår den till 18 procent medan Danmark fått se sin teaterpublik reduceras med 27 procent. Liknande mätningar från andra europeiska länder visar samma tendenser.

Tabell 3.9 Teaterpublik i de nordiska länderna. 1000-tals besök

198081 198283 198485 198687 198889 199091 Danmark 1 649 l 437 l 384 1 349 l 113 l 189 Finland 2 672 2 691 2 513 2 562 2 413 2 442 Island 175 192 190 161 138 207

3.4.2 Tyskland och Nederländerna Deutsche Bühnenverein redovisar de tyska teatrarnas verksamhet i en årlig statistik. Nedanstående tabell illustrerar föreställnings- och publikutvecklingen i Tyska Förbundsrepubliken under en knapp tjugoårsperiod fram till den tyska återföreningen. Tabell 3.10 Föreställningsutbud och publik i Tyska Förbundsrepubliken 197576 198283 198889 Antal föreställningar 30 674 32 241 35 951 Antal besök milj. 17,4 17 15,8 Besökföreställning 567 527 439

Den tyska utvecklingen liknar den som gäller för de nordiska länderna. Antalet föreställningar t.o.m. ökar medan publiken sjunker under perioden. Det innebär att beläggningen per föreställning också minskar kraftigt, från 567 besökare till 439 spelåret 198889.

SOU 1994: 52

Före sammanslagningen av de båda tyska staterna rådde relativt likartad en situation avseende antal föreställningar i dåvarande förbundsrepubliken och de nordiska länderna. Antalet uppgick för båda områdena till drygt 30 000 föreställningar. Antalet besök skiljer sig däremot kraftigt vilket gör att en teaterföreställning i ett nordiskt land i genomsnitt har hälften så stor publik som i Tyskland. Denna skillnad illustrerar ett påtagligt sätt de olika förutsättningar som råder mellan de glest befolkade nordiska länderna och ett tättbefokat land som Tyskland med många storstäder. Också Nederländerna redovisar en liknande utveckling som Norden och Tyskland. Mellan 1980 och 1989 minskade antalet föreställningar med 11 procent och publiken med 28 procent. I absoluta tal 1989 1 599 föregavs ställningar för 364 000 besökare av offentligt stödda teatrar i Nederländerna. Siffrorna tyder att teatern har en betydligt starkare ställning i Sverige än i Nederländerna.

3.4.3 Publik- och föreställningsutvecklingen i Sverige Hela 1980-talet har präglats av en kontinuerlig utbyggnad av regionteatrarna med årliga tillskott av nya teatrar. Vi har närmare analyserat ett antal spelår under perioden 197576-199293 för att få så aktuella data möjligt. För som att kunna göra relevanta jämförelser har det statistiska materialet 6 kategour rier framtagits; samtliga teaterinstitutioner, Riksteatern, Operan, Dramaten, stadsteatrarna samt länsteatrama.

Tabell 3.11 F öreställningsutvecklingen vid de statligt stödda teaterinstitutionema 197576-9293

För Riksteatern redovisas de tidigare regionala ensemblernas föreställningsutbud separat. Under perioden har länsteatrarna kraftigt ökat antalet föreställningar främst tack vare att antalet länsinstitutioner ökat från 6 till 16. Det samlade föreställningsutbudet har ökat under perioden med 7 procent. Jämfört med 198586 har antalet föreställningar ökat med 24 procent. Länsteatrama har mer än väl kompenserat nedgången av Riksteaterns föreställ-

Teaterinstitutiønenza

ningar. Mot bakgrund av att publiken ändå minskat förefaller det som om teatrama i ökad utsträckning satsat mindre uppsättningar. Det stämmer också väl överens med de flesta länsteatrars produktionsinriktning.

Tabell 3.12 Publikutvecklingen vid de statligt Stödda teaterinstitutionenza 197576-199293 Kategori 197576 198081 198586 199091 199192 199293 Riksteatern 675 000 643 969 488 510 309 468 279 292 324 975 Regionala ensembler 185 000 68 000

Publiken för Riksteaterns regionala ensembler redovisas separat. Föreställnings- och publikuppgifter inkluderar gästspel från andra teatrar som distribueras centralt genom Riksteatern. Den samlade teaterpubliken minskade med ca 730 000 besökare 25 procent under perioden. Publikbonfallet var som starkast under andra halvan av 70- och första delen av 80-talet. Under dessa år genomfördes en rad arbetsrättsliga reformer och slöts fackliga löneavtal som genomgripande kom att påverka teatramas ekonomiska förutsättningar. Nedgången i teaterbesök varierar i hög grad mellan de olika producenterna. Det är svårt att beräkna förändringarna i detalj beroende att beräkningsunderlaget skiftar starkt vid olika jämförelseår. Vad som dock står utom all diskussion är att Riksteatern har förlorat en stor del av såväl föreställningar som publik och att stadsteatrarna behållit den samlade föreställningsnivån men tappat ca 28 procent av publiken. För länsteatrarna är det svårt att göra en rättvis bedömning av utvecklingen då underlaget antalet teatrar hela - tiden har förändrats. Det mesta talar dock för att också denna grupp förlorat publik i jämförelse med samlade årsverk eller andra mått. Länsteatrarnas besöksutveckling har inte helt förmått kompensera nedgången av Riksteaterns publik. Andelen teaterinstitutionemas föreställav ningar i Stockholm har minskat mellan 197576 och 199293. Det förra spelåret uppgick andelen till 24 procent medan den det senare året uppgick till 21 procent. Stockholmsteatramas publika andel ökade dock under mätperioden från 30 till 32 procent.

SOU 1994: 52

3.4.4 Beläggning Nedanstående tabell visar att de flesta teaterinstitutioner fått vidkännas minskade beläggningssiffror under de senaste åren. En viktig förklaring till denna utveckling är att många teatrar av konstnärliga skäl i ökad utsträckning spelar i små teaterrum med begränsad publikkapacitet. I synnerhet Dramaten har under åren kommit att ge en större andel föreställningar mindre scener.

Tabell 3.13 Antal besökare per föreställning 197576-199293

Regionteatrama ger relativt färre föreställningar turné än Riksteatern men har trots det avsevärt mindre publik. Genomsnittbeläggningen per föreställning 199293 är 178 besökare för Riksteatern jämfört med 120 för regionteatrarna och 103 för fria teatergrupper. Den viktigaste förklaringen till att Riksteatern visar så klart högre beläggning än länsteatrarna, är det publika utslag som Cullbergbalettens föreställningar ger. Spelåret 199293 gav Cullbergbaletten 71 turnéföreställningar inför 69 943 besökare. Det innebär att kompaniet hade en beläggning per föreställning nästan 1 000 åskådare. Detta genomsnitt kunde uppnås genom att flertalet föreställningar var internationella gästspel scener med stor salongskapacitet. En beräkning av Riksteaterns beläggning utan Cullbergbalettens föreställningar ger ett publikt genomsnitt 146 besökare per föreställning spelåret 199293. Skillnaden i beläggning mellan Riksteatern och länsteatrarna förklaras också av att de senare i betydligt större utsträckning än Riksteatern ger mindre uppsättningar i små teaterlokaler för begränsade publikgrupper. Ca 90 procent av riksteaterns vuxenutbud förmedlas genom teaterföreningarna. Detta ofta större scenproduktioner i traditionella teaterrum med plats för stor publik. Länsteatrarnas vuxenföreställningar ges endast till ca 30 procent av teaterföreningarna.

3 4 5 Turnéteater . . Den nya teaterpolitiken kom att betona decentraliseringsmålet. Teaterföreställningarna skulle inte längre endast upplevas lokalt utan också produktionen

Teaterinstitutionenza

skulle ske runt om i landet. För att den lokalt producerade teatern skulle nå ut lokalt var det nödvändigt att de nya regionteatrama sattes hjul. Samtidigt innebar kravet på lokal förankring att det var nödvändigt att bedriva kontien nuerlig stationär verksamhet i hemkommunen. Länsteatrama har balanserat mellan dessa båda motstridande intressen tendensen har under 1980-talet men varit att andelen tuméföreställningar minskat något, från 45 procent 198283 till 39 procent spelåret 198687. Sedan mitten av 1980-talet har dock nedgången hejdats och andelen tuméföreställningar var 199293 med 43 procent åter nivå i med den andel som rådde vid mitten av 1970-talet. med tuméföreställning avses föreställning som ges utanför teaterns hemkommun. För länsteatrarna snedvrids det statistiska utfallet i viss utsträckning av variationema i deras regionala verksamhet. Som exempel kan nämnas att landets största länsteater Östgötateatern redovisar endast 48 680 före- - - av ställningar 7 procent utanför hemkommun spelåret 199293. Förklaringen ligger i att teatern har två kommunala hemvister; Norrköping och Linköping som är länets helt dominerande centra. Det finns också några andra län där regionteatem av tradition har en mer stadsteaterliknande roll. Flertalet av de institutiner som etablerats under de kulturpolitiska reformåren bedriver en övervägande regional verksamhet. Eftersom dessa i allmänhet representerar färre antal föreställningar och besökare framgår inte deras intensiva tuméverksamhet i en samlad statistisk översikt. Som en följd av länsteaterutbyggnaden har en rad nya teaterlokaler kommit till avsedda för såväl verkstadsproduktion som scenframträdanden. Tillsammans med de gästspelsscener som finns i Folkets Hus, medborgarhus, bygdegårdar, kommunala teaterar och andra samlingslokaler bildas en struktur av ändamålsenliga och välutrustade spelplatser över hela landet.

Tabell 3.14 Föreställningar och publik inom och utom hemkommun 199293

Ovanstående tabell visar att Riksteatern står för 37 procent av teaterinstitutionemas tuméföreställningar och 53 procent av publiken. En beräkning som också innefattar de fria teatergruppema ger Riksteatern en andel av tuméföreställningarna 17 procent och 30 procent av publiken.

SOU 1994: 52

Regionteatrarna ger betydligt fler föreställningar turné än Riksteatern - 55 procent av teaterinstitutionemas turnéföreställningar men har trots det avsevärt mindre publik. Som vi tidigare angett beror detta mycket den publika effekten av Cullbergbalettens internationella verksamhet. Operan och Dramaten redovisar tillsammans 112 turnéföreställningar under spelåret varav 29 var internationella gästspel. Det finns en mycket stark efterfrågan från arrangöremas sida ett ökat utbud från nationalscenema. De fria teatergrupperna är av stor betydelse för det samlade utbudet av statligt stödda föreställningar. Med åren har grupperna blivit alltmer stationära men fortfarande ges 48 procent av föreställningarna utanför hernkommunen.

3.4.6 Länsöverskridande gästspel Bortsett från Riksteatern spelar teaterinstitutionerna sällan utanför det egna hemlänet. En genomgång av turnéstatistiken visar att endast 5 procent av Operans och Dramatens föreställningar gavs utanför Stockholms län spelåret 199293. För stads- och länsteatrama var andelarna 2 respektive 7 procent av deras totala föreställningsutbud. Av de regionala teatrama är det musikteatrarna i Västerbotten och Värmland som är mest verksamma utanför de egna länen. Av naturliga skäl handlar det här om mindre operauppsättningar. I övrigt är det länsteatrama i Sydsverige som är mest mobila vilket förklaras av de korta avstånd som råder här. Publikt råder ungefär samma förhållande som beträffande föreställningsutbudet. Ett avikande utfall är dock att länsteatrama har högre genomsnittlig beläggning sina föreställningar utanför hemlänet än inom hemlänet. Detta beror sannolikt att efterfrågan utanför det egna länet är störst publikdragande uppsättningar. Barn- och ungdomsföreställningar framförs endast i liten omfattning utanför teatrarnas hemlän. Operan och Dramaten spelade inga barn- och ungdomspjäsei alls utanför Stockholms län spclåret 199293. För stads- och länsteatrama uppgick andelen föreställningar för denna publikgrupp till l respektive 3 procent av deras samlade utbud för barn och ungdom.

3.4.7 Den regionala fördelningen av teaterföreställningar i Sverige I kulturrådets redovisning av teaterinstitutionemas och de fria gruppernas verksamhet kan man fr.o.m. 199293 följa föreställningarnas och publikens regionala spridning. Vi har ställt samman detta omfattande material och resultatet ger anledning att dra delvis andra slutsatser om teaterutbudets regionaspridning än vad tidigare utvärderingar kommit fram till. Genom tillkomsten av nya länsteatrar och fria teatergrupper samt tillgången 80 till Riksteaterns nationella verksamhet råder det en god regional fördelning av

Teaterinstitutiønerrta

teaterutbudet. Det är visserligen fortfarande publiken i de tre storstadsområdena som har tillgång till det största teaterutbudet mätt invånare kan men per flera konkurrera om titeln landets föreställningstätaste region. Vi har kartlagt de samhällsstödda teatramas regionala verksamhet län för län för att en helhetsbild över hur utbud och publik fördelar sig över landet.

3 4 8 Institutionsteatrarna . . I vår analys av den regionala spridningen kommenterar vi först spridningen av institutionsteatramas föreställningar. Det totala institutionsutbudet i landet var spelåret 199293 13 000 föreca ställningar. Av dessa framfördes ca 2 800 eller 22 procent -i Stockholms län, företrädesvis Stockholms stad. Också storstadsområdena Göteborg och Malmö hade ett rikt utbud med drygt 1 800 respektive 1 000 föreställningar vardera. I övrigt varierar antalet föreställningar mellan övriga län kraftigt. En beräkning baserad antalet föreställningar per 10 000 invånare ger en något annan bild av den regionala fördelningen. Spelåret 199293 hade inte mindre än 8 län ett större institutionsutbud än Stockholms län räknat per capita-mått. Göteborgs- och Bohus län är den region som har det rikaste teaterutbudet. Mot bakgrund av Sveriges geografiska och befolkningsmässiga förutsättningar är det anmärkningsvärt att landets två nordligaste län kan uppvisa ett större relativt institutionsutbud än huvudstaden.

Diagram 3.15 Länsvis fördelning av teaterinstitutiønemas utbud 199293. Antal föreställningar per 10 000 invånare

l

|

Olllllllllll

llllll

l O

åUOLY-JWOIM-l2ZO°-MVPD3NN%â

I Riksteatern E] Övriga institutioner

6 14-0627

SOU 1994: 52

Det råder stor skillnad mellan länen vad gäller teaterutbud. Man kan konstatera att de län som har egen institutionsteater överlag har ett tillfredsställande basutbud. Det minsta utbudet i denna sammanställning har de län som saknar egen professionell teater. För dessa län är Riksteatern ocheller fria teatergrupper den dominerande producenten och av avgörande betydelse för tillgången till professionell teater. Diagrammet visar att tyngdpunkten i Riksteaterns verksamhet ligger i norrlandslänen samt Kalmar- och Hallands län i sydsverige. Alla dessa län utom Jämtland har tillgång till egna regionteatrar.

3.4.9 Regional fördelning av publiken Den regionala fördelningen av publiken följer samma mönster som utbudet. Tendensen till en övervikt för storstadsregionema förstärks dock genom att här finns teatrar med stor publikkapacitet. Den totala teaterpubliken i Stockholms län uppgick 199293 till ca 720 000 besökare vilket motsvarar ca 33 procent av den samlade institutionspubliken i landet. Också göteborgs- och malmöregionerna redovisade stora publiksiffror, ca 300 000 respektive 257 000 besökare. Totalt svarade de tre storstadsområdena för knappt 60 procent av landets totala teaterpublik. En beräkning publiken baserad antal besök per 10 000 invånare ger av en annan bild av teaterpolitikens regionala räckvidd.

Diagram 3.16 Regional fördelning av de samhällsstödda teatramas publik 199293. Antal besökare per 10 000 invånare

6000 r

5000 4000 l

r +

3000 - + 2000

l å

0 4 . mUQLIJmOüZM-12ZO°MVHD3><NU D 1 in

I Riksteatern Övriga I Fria teatergrupper teaterinstitutioner I detta diagram har vi också lagt in de fria teatergruppema. Diagrammet visar att storstadsornrådena har en stor institutionspublik men att skillnaderna

Teaterinstitutionerna

är måttliga mellan Stockholms, Göteborgs- och Malmöregionema. Genom tillgången till Riksteaterns och de fria teatergruppernas utbud kan Västerbottens län nå nästan lika stora publikgrupper storstadsregionema. Även som för flertalet övriga län bedömer vi publiksituationen som tillfredsställande. Genom sin relativt höga beläggning får Riksteatern en större publik andel än vad antalet föreställningar indikerar. Riksteatern har också publikt den största betydelsen för Norrlandslänen. Att Riksteatern är viktig för denna del av landet är naturligt. De långa avstånden mellan de ganska producenterna gör att utbudet av tuméföreställningar producerade i närområdet med nödvändighet blir begränsat. Riksteaterns utbud och publik är anmärkningsvärt begränsad i de producentlösa länen mot bakgrund av att det borde vara de angelägnaste regionerna att uppsöka. Det förklaras sannolikt mer av att arrangörerna har svårt att ekonomiskt efterfråga det utbud som erbjuds och frånvaron ändamålsav enliga scener, än bristande vilja från Riksteaterns sida att tumélägga föreställningar i dessa län.

3.4.l0 De fria teatergruppernas regionala betydelse De fria teatergruppema svarade för drygt 7 000 föreställningar inför 721 000 besökare spelåret 199293. Drygt 2 000 föreställningarna och 200 000 av av besöken kunde bokföras Stockholms län. Av diagram 3.17 framgår att Gotland genom närvaron av två fria teatergrupper har landets största teaterutbud och den näst högsta publiken mätt per 10 000 invånare. Positionen kunde uppnås trots att Riksteatern var den enda teaterinstitution gästsom spelade ön. Det är i övrigt värt att notera att flera de län satsar av som starkt sina institutioner också har ett stort utbud med föreställningar fria av teatergrupper. Västerbotten är exempel ett län som lyckats förena ansvaret gentemot såväl de egna länsinstitutionema, Riksteatern som de fria teatergrupperna. Nedanstående diagram visar det regionala utbudet i landet 199293 baserat samtliga statligt stödda teatrars föreställningar.

SOU 1994: 52

Diagram 3.17 Regional fördelning av de statligt Stödda teatramas föreställningar inklusive fria teatergrupper. Antal föreställningar per 10 000 invånare

40 35 30 25 20

|.H|I lllll-l

- O

I I

m 0 QLLILL 0:1: F

Mqzzoü-øcwebaxwtwäm O

I Riksteatern Cl Övriga I Fria teatergrupper teaterinstitutioner

3.4.11 Teatrarnas relativa betydelse för det regionala utbudet

För att tydliggöra de olika producentemas relativa regionala betydelse har vi gjort en särskild beräkning av deras länsvisa andel av det samlade institutionsutbudet i landet.

Diagram 3.18 Olika producenters andelar av det regionala utbudet

100% - | I 80%

l I l

. 60%

l

N

I l

u - l

l

40%

l

+

20% l

I 0% y

§UQmLUEM-l2ZO°-MVJHD3-NUD

C CD . Övriga ü Riksteatern . Fria teatergrupper teaterinstitutioner Diagrammet visar att Riksteatern inte oväntat har den största relativa betydelsen för utbudet i de institutionslösa Gotlands, Södermanlands-, Jämt-

Teater-institutionerna

lands- och Kristianstads län men att det inte råder någon större skillnad mot flera av teaterlänen. De fria teatergruppema är den dominerande producenttypen för utbudet i de producentlösa länen. Riksteatern har den klart största relativa betydelsen för teaterutbudet i Jämtlands län.

3.4.12 Riksdagens Revisorer Riksdagens Revisorer hari rapporten Teatrarna och svenska folket undersökt i vilken utsträckning Riksteatern och länsteatrama kompletterar varandra. Revisorerna skriver bl.a. att:

Riksteatern kan komplettera länsteatrama tre sätt: genom att ge föreställningar i län utan länsteatrar, spela på orter där länsteatrama inte spelar och ge sådana föreställningar som länsteatrama inte vill eller klarar av att ge, t.ex. stora musikaler, finsk och tyst teater. I de av revisorerna undersökta länen spelar Riksteatern 7-11 platser. Till allra största delen handlar det om samma orter som länsteatrama redan spelar på. Endast ca en ort i varje län ger inte länsteatrama samma år föreställningar. Bortåt 60 procent av alla orter i länen får inte besök av vare sig Riksteatern eller länsteatem. Länsteatrarna besöker ytterligare ca 25 platser i länet och når ungefär fyra gånger fler platser än Riksteatern.

I fråga om utbud kompletterar Riksteatern övriga teatrar i länet genom att ge ett större utbud av i stort liknande föreställningar och genom att i begränsad omfattning ge vissa större musikaler och särskild teater samt förmedla enstaka gästspel. I de större städerna i länen finns i dag ett rikt utbud av teater både från länsteatrama, de fria grupperna och genom gästspel. Tyvärr begränsar Riksteatern ofta sina spelningar av större musikaler till städer med över 20 000 invånare. År 199192 gav t.ex. Riksteatern totalt 3 större populära musikteater- och dansföreställningar. Ca hälften av dessa föreställningar gavs en i stad där en institutionsteater redan finns. 80 procent av föreställningarna gavs i städer med över 20 000 invånare. Där finns dock redan ett visst utbud, även av musikaler. Endast en av föreställningarna gavs på en ort med mindre än 5 000 invånare.

Teaterutredningen kommer en analys av samspelet mellan Riksteatern och länsteatrama fram till delvis andra slutsatser. Vi anser att såväl kulturpolitiska, teaterekonomiska som konstnärliga skäl talar för att Riksteatern också skall ge större produktioner större orter. Det förefaller rimligt att de omfattande resurser som läggs en centralt producerad repertoar ges förut-

SOU 1994: 52

sättningar att nå en stor och bred publik. Man kan heller inte blunda för att de medelstora städer som i allmänhet utgör hemorten för länsteatrama är regionala centra som publiken är van att uppsöka för att ta del av samhällsservice och kultur. Den stora publiken har rätt till variation i repertoaren. Denna variation kan ges av kvalificerade turnerande producenter som Riksteatern, länsteatrama och fria grupper. Länsteatrarna har i allmänhet goda förutsättningar att besöka de mindre spelplatserna dit man normalt når utan att behöva övernatta efter föreställningen. Genom sin lokala och regionala förankring har också länsteatern goda möjligheter att utveckla en repertoar som bygger ett samspel med de regionala förhållandena. Riksteatern bör därför koncentrera sin verksamhet de grenar som staten gett Riksteatern ett särskilt ansvar för, tuméer i de institutionslösa länen samt den repertoar som länsteatrama normalt inte ger. Den senare kan vara större dramatiska produktioner, musikaler och speciella konstnärligt motiverade satsningar. Detta utesluter inte att Riksteatern har en småplatsproduktion. Denna bör dock så långt som möjligt inriktas de län som har den mest begränsade tillgången mindre uppsättningar.

3.4.13 Barn och ungdomsteatem 1974 års kulturpolitik har haft stor betydelse för att allmänt stärka barn- och ungdomsteatems ställning. Den har också bidragit till en kvalitetshöjning hos såväl institutioner som fria teatergrupper. Under en period då barn- och ungdomskulturen genomgått en stark kommersialisering och då nya medier kommit fram med stark dragningskraft unga människor har teatrarna hävdat en kvalitativt högtstående verksamhet. Barn- och ungdomsteatem har dock också kommit att drabbas av minskande publiksiffror.

Tabell 5.19 Föreställningarpublik för bam- och ungdomsteater inom och utom hemkommun 199293

Kategori Föreställningar Besök Besök per förest. Totalt varav utanför Totalt varav utanför % 1 utanför BoU hemkom BoU hemkom BoU hemkom hemkom BoU BoU Riksteatern 1 821 528 528 324965 70 288 70 288 100 133 133 Operan 269 88 16 197688 61 607 3 607 6 806 225 Dramaten 1 272 425 316 855 82 049 O 193 Stadsteatrar 4 421 1 290 44 860 170 148427 9 744 7 111 221 Regionteatrar 5 305 1 965 972 566 187 164 189 81 930 50 83 84 Fria teatergrupper 7 063 4 793 2 876 721 589 415 641 250 392 60 86 87 Summa 20 151 9 089 4 436 2 987 454 942 201 415 961 44 113 94

Teater-institutionerna

Ovanstående tabell redovisar de samhällsstödda teatrarnas verksamhet för barn och ungdom spelåret 199293. Man kan utläsa att alla teatrar bedriver särskild verksamhet för dessa målgrupper. Operans siffror tyder dock att man redovisar ett antal offentliga föreställningar för till stor del vuxen publik som barn- och ungdomsföreställningar. Spelåret 199293 var totalt sett 46 procent av teatrarnas föreställningar för barn och ungdom. Enbart teaterinstitutionerna redovisade 34 procent föreställningar för den yngre publiken. Teatrarnas publik bestod till 32 procent av barn- och ungdomsbesökare. För enbart teaterinstitutionema var andelen 24 procent. Det har inte varit möjligt att redovisa jämförbara internationella uppgifter barnteaterområdet. Allt talar dock för att det är en internationellt mycket hög andel. Hur har då barn- och ungdomsteaterns ställning förändrats under senare år på teatrarna Nedanstående tabell visar förändringarna mellan 197677 och 199293.

Tabell 3.20 Utbudet av barn- och ungdomsteater 19767 7 198283 och , 199293 Föreställningar Publik Besök per föreställning 197677 198283 199293 197677 198283 199293 197677 198283 199293 Operan 36 30 88 15 134 20 280 61 607 420 676 700 Dramaten 318 309 425 29 999 66 237 82 049 94 214 193 Riksteatern 1 281 1 149 528 213 278 162 462 70 288 166 141 133 Stadsteatrar l 325 l 106 l 200 217 000 135889 148427 164 123 124 Länsteaterar 968 1 827 1 965 164000 189652 164 189 169 104 84 Fria teatergrupper 2 636 2 919 4 793 350 000 399 852 415 641 133 137 87 Summa 6 564 7 340 8 999 989 411 974 372 942 201 151 133 105

Av tabellen kan utläsas att det totala utbudet av föreställningar for bam och ungdom ökat markant under perioden. Praktiskt taget hela ökningen kan bokföras de fria teatergruppema som framför allt under den senaste tioårsperioden satsat mycket de unga publikgruppema. Spelåret 197677 är det första året då det finns separata statistiska uppgifter över teaterinstitutionemas bam- och ungdomsverksamhet. Detta år gavs sammanlagt 3 928 barn- och ungdomsföreställningar. Motsvarande siffra för 199293 var 3 684 föreställningar. Bam- och ungdomsteatem har alltså fått vidkännas ett minskat föreställningsutbud med ca 7 procent till skillnad mot vuxenteatern. Andelen barn- och ungdomsteaterföreställningar teaterinstitutionema minskade under perioden från 33 till 28 procent. Riksteatern har haft en nedgång i föreställningar under perioden. Vid dess början redovisade Riksteatern 1 281 föreställningar medan antalet 199293 uppgick till 528. Samtidigt steg andelen barn- och ungdomsföreställningar 87

SOU 1994: 52

något från ca 30 procent till ca 35 procent. Riksteaterns Bou-publik minskar under perioden från 213 000 besök till 70 000. Genomsnittsbeläggningen per föreställning minskar från 166 besök till 133. Stadsteatrarnas föreställningsverksamhet för barn och ungdom håller sig oförändrad under perioden. Däremot minskar publiken med ca 30 procent, från 217 000 besök 197677 till 148 000 spelåret 199293. Denna publiknedgång motsvarar i stort teaterinstitutionemas allmänna publikbortfall. Beläggningen stadsteatrarnas barn- och ungdomsföreställningar sjönk under perioden från 164 besök till 124. Genom tillkomsten av nya länsteatrar svarar dessa för kraftig ökning en av antalet barn- och ungdomsföreställningar. Spelåret 197677 gav länsteatrama 968 föreställningar medan antalet 199293 hade fördubblats till 1 965. Publiken var dock oförändrad, 164 000 besök. Detta innebär att länsteatrarnas föreställningar 197677 i genomsnitt sågs av 169 besökare medan beläggningen spelåret 199293 var 84. Beläggningssiffrorna är talande bevis hur teatrarnas syn teaterrummet har förändrats under år. Publiksenare utvecklingen är resultat av medvetna, konstnärliga val från teatrarnas sida. Man kan dock fråga sig om trenden mot alltmer krympande publikbeläggning inte snart måste vändas. En ökad satsning ungdomspubliken skulle ge teatrama möjlighet att utnyttja den fulla salongskapaciteten ett annat sätt än om den vänder sig till de minsta barnen. Det är intressant att notera att Operan och Dramaten redovisar en helt annan utveckling än övriga teatrar. Båda har ökat antalet föreställningar för barnoch ungdom och fördubblat antalet besök per föreställning. Siffrorna tyder att nationalscenerna har dragit andra slutsatser av diskussionen om scenrummets betydelse för bamteatem.

3.4.l4 Barn- och ungdomsteaterns regionala utbud Nedanstående tabell visar län för län de samhällsstödda teatrarnas utbud för barn och ungdom 199293 räknat antal föreställningar per 10 000 invånare Stockholms län ligger först fjortonde plats i landet avseende antalet föreställningar. Malmöhus län som har ett rikt utbud av samhällsstödda teaterföreställningar för vuxna är inte lika väl tillgodosett vad gäller bam- och ungdomsteater. Diagrammet visar också på betydelsen av att ha en egen producerande teater i regionen. De län som saknar sådan har ett avsevärt mer begränsat utbud än övriga län. Riksteatern blir för dessa län av avgörande betydelse men det förefaller ändå inte som Riksteatern prioriterar de producentlösa länen. Den regionala spridningen av barn- och ungdomsteatern torde ur ett internationellt perspektiv vara unik. Den är ett bevis att kulturpolitiken har ett brett stöd teatrama samt i de politiska församlingar som svarar för det offentliga teaterstödet.

Teaterinstitutionema

Diagram 3.21 Antal föreställningar per 10 000 invånare 199293

16,

14%

I||

IIII |

.

äUDF-UWOEM-J2ZO9-mmE-D3N% C1

I Riksteatern EI Övriga I Fria teatergrupper teaterinstitutioner

3.4.15 Publikens regionala fördelning Stockholms län ligger främst vad gäller antal besök per 10 000 invånare. Det beror till stor del att de stora scenerna i Stockholm kan maximera publiken ett annat sätt än de ofta uppsökande produktionema ute i landet. Men också publikt är det en jämn och god spridning av teaterbesöken över hela Sverige. Med denna beräkning besöker inte Riksteatern de producentlösa länen i större utsträckning än de län som har stads- eller länsteater.

Diagram 3.22 Antal besök per 10 000 inv 199293

1800 1600

1200 1000 800 1 600 J 400 200 i 0 . .

äunmmommqgzommmhagx.mcåå

I Riksteatern El Övriga I Fria teatergrupper teaterinstitutioner

SOU 1994: 52

3.5 Teaterns kostnader och intäkter

3 5 l Internationella jämförelser . . De svenska teaterinstitutionema är beroende av ett omfattande offentligt stöd för att kunna fullfölja de kulturpolitiska uppgifter som staten och huvudmännen lagt dem. Att teaterproduktionen är relativt kostsam har slagits fast av ett flertal rapporter och utredningar. Europarådets utvärdering av den svenska kulturpolitiken såg saken ur ett internationellt perspektiv och lyfte fram kulturpolitikens decentraliseringssträvanden som särskilt fördyrande omständigheter. Teaterkostnadsutredningen 1991 fann att en rad omvärldsfaktorer utom kulturpolitikens inflytande dessutom bidragit till en kraftig kostnadsökning inom teaterområdet. Några av dessa faktorer har redovisats i tidigare avsnitt. Kostnadsnivån är dock inte extremt hög i Sverige utan man kan finna liknande nivåer i flera nordeuropeiska länder. Som exempel kan nämnas att besökarna tyska teaterinstitutioner 1992 i genomsnitt var subventionerade med ca 750 kronor uppgift i Die Zeit november 1993. Motsvarande kostnad var för svenska institutionsbesökare 666 kr Svensk teaterstatistik 199293. Diskrepansen är anmärkningsvärd mot bakgrund av de stora skillnader som finns i ländernas geografiska, befolkningsmässiga och kulturpolitiska förutsättningar. Teaterkostnadsutredningen redovisade i övrigt att det finns flera likheter mellan svensk och tysk teaterutveckling. I båda fallen är teaterinstitutionema starkt bidragsberoende. I dåvarande Västtyskland låg samhällsbidragets andel av de samlade intäkterna 83 procent spelåret 198889. I Sverige var motsvarande andel för 199293 lika hög. Den genomsnittliga personalkostnaden låg i Västtyskland ca 74 procent av teatrarnas samlade kostnader medan den i Sverige 199293 uppgick till ca 57 procent. Förklaringen till denna skillnad torde ligga i de tyska teatramas inriktning musikteater där lönenivåema är högre än på de i Sverige dominerande dramatiska teatrama. En annan förklaring ligger i att de tyska teatrarna i allmänhet inte debiteras lokalkostnader.

3.5.2 Norden Det finns många likheter mellan de nordiska länderna baserade på likartade samhällsstrukturer, geografiska förhållanden eller folkbildningstraditioner men också skillnader. Huvudkällan i nedanstående genomgång är Kulturindikatorer i Norden. För att belysa teatersatsningarnas profil i länderna redovisas här den offentliga finansieringen för yrkesverksamma teatrar år 1990 respektive 199091. Efter omräkning till svenska kronor och per capita-beräkning framgår ur nedanstående figur att Sverige satsade mest på teater med 151

Teaterinstitutionema

SEKinvånare 199091. De finska och norska teatersatsningarna var något mindre, 134 respektive 124 SEK per invånare. De offentliga teaterutgiftema var lägst i Danmark med 109 SEK per invånare. Man kan notera att de två nordiska länder som har teaterlagar Danmark och Finland är de som satsar - minst offentliga medel teater.

Tabell 3.23 Offentliga teaterutgijier 1990 resp. 199091 i resp. myntenheter Staten Regionalt Kommuner Totalt

Den teaterpolitiska profilen med avseende statliga, regionala och kommunala satsningar skiljer sig väsentligt mellan ländema. Staten tar det största ekonomiska ansvaret i den danska teaterpolitiken med 69 procent av de samlade offentliga teaterutgiftema. En något mindre andel har den svenska staten, 57 procent av de samlade offentliga teaterutgiftema utgörs av statliga satsningar. De danska amtskommunema länsorgan svarar för 19 procent av samhällets teaterutgifter medan de svenska landstingen satsar motsvarande 10 procent av de samlade offentliga teaterutgiftema. I Finland har kommunerna det dominerande ekonomiska ansvaret för teaterpolitiken med 68 procent av de offentliga teatersatsningarna. Länsnivån har inget kulturpolitiskt bidragsansvar i Finland. I tabellen nedan redovisas samhällets teatersubventioner per besök. Man kan utläsa att det föreligger avsevärda skillnader mellan länderna då det gäller samhällsstöd per teaterbesök. Sålunda är de svenska teatersubventionerna nära 180 SEK högre per besök än de danska. Detta torde förklaras av de skilda geografiska och befolkningsmässiga förutsättningarna mellan de båda länderna. De offentliga teaterutgiftema utgjorde 380 SEK per besök i Norge och 277 SEK i Finland.

Tabell 3.24 Ojfentliga teatersubventioner per besökare i Norden Publik Offentliga Offentliga 1 000-tal subventioner subventioner Milj SEK SEKbesök

SOU 1994: 52

3 5 3 Teatrarnas kostnadsutveckling . . Teaterkostnadsutredningen TKU i fortsättningen gjorde en omfattande analys av teatrarnas kostnads- och intäktsutveckling mellan 197576 och 198990. Vi har valt att bygga våra slutsatser denna utredning med siffrorna uppdaterade t.o.m. 199293. I denna genomgång av teatrarnas kostnader delas dessa upp i personalkostnader, lokalkostnader och övriga kostnader. Personalkostnaderna löner och sociala avgifter ökade relativt till andra kostnader under hela 1980-talet och utgjorde 198990 ca 70 procent av de totala kostnaderna. Tre år senare - 199293 hade personalkostnaderna minskat till 57 procent. För första gången sedan statistiken infördes sjönk detta år den samlade personalkostnaden för landets teaterinstitutioner. Löneutvecklingen inom teateronuådet har enligt TKU inte varit speciellt snabb, inte heller kan lönenivåema anses vara höga. De sociala avgifternas andel av personalkostnaderna har emellertid ökat avsevärt sedan år 1975 och beräknat lönekostnaden har dessa avgifter stigit från 34 procent till 49,5 procent. Teatrarnas lokalkostnader varierar från institution till institution bl.a. beroende vilka principer för hyressättning som tillämpas av huvudmannen. Dessa principer varierar starkt. Som exempel kan nämnas att Stockholms stadsteater spelåret 199293 hade en årshyra ca 64 miljoner kronor. Malmö Stadsteater betalade samma år ca 17 miljoner kronor i lokalhyror till kommunen. Den stora diskrepansen i hyressättning betingas naturligtvis inte av några verkliga marknadsmässiga skillnader utan speglar de olika synsätt som huvudmännen har teatrarnas ekonomi och verksamhet. Teaterinstitutionernas lokalkostnader uppgick 199293 till 266 miljoner kronor eller ca 15 procent av deras samlade kostnader. Det innebär en ökning av lokalkostnaderna med 17 miljoner kronor jämfört med föregående år. Dalateatems lokalförhållande utgör ett exempel på att det ofta är för en teater opåverkbara faktorer som bestämmer dess kostnadseffektivitet. Spelåret 198788 var teatern fortfarande baserad i en gammal skola Falun med billig lokalhyra men otillfredsställande förhållanden för en publik verksamhet. Antalet besökare uppgick till 20 000. Samhällsbidraget per besök var 319 kronor. Spelåret 198889 sjönk publiken till 14 000 besökare och samhällsbidraget per besök ökade till 883 kronor. Förklaringen till den kraftigt ökade samhällssubventionen ligger i att landstinget fick öka sitt stöd med 4 miljoner kronor för att finansiera de nya lokalkostnaderna. Av detta kan man utläsa att en teaters kostnadseffektivitet eller produktivitet påverkas mer av utvecklingen av de fasta kostnaderna än förändringar av biljett- eller gageintäkter. En effekt av att en teater får ändamålsenliga lokaler är dessutom ofta att tuméverksamheten minskar. Man vill gärna utnyttja de nya lokalerna som skräddarsytts för en publik verksamhet.

Teaterinstitutionenza

Till teatrarnas övriga kostnader räknas kostnader för dekor och rekvisita, information och marknadsföring, köpta tjänster, resekostnader TKU m.m. har noterat att dessa kostnadskategorier har ökat relativt kraftigt hos teatrarna. Utvecklingen av lönekostnader och sociala avgifter samt övriga personalkostnadsökningar till följd av lagar och avtal har TKU låtit sammanväga till ett personalkostnadsindex för teaterområdet. Utifrån detta index för personalkostnader har jämte lokalkostnader och övriga kostnader vilka antas följa konsumentprisindex, KPI ett särskilt teaterkostnadsindex TKI konstruerats. Mellan år 1975 och 1992 har TKI ökat från 100 till 410 enheter medan KPI ökat från 100 till 382. Det finns tydlig tendens till att ökningen en av teaterkostnaderna minskar. I själva verket ökade KPI något än TKI mer mellan 1990 och 1992.

3 5 4 Teatrarnas intäkter . . Den största andelen av teatrarnas intäkter utgörs av bidrag från stat, kommuner och landsting. Verksamhetsåret 199293 uppgick det samlade offentliga stödet till teaterinstitutionema till 1 511 miljoner kronor. Därav gick 611 miljoner kronor till de tre helstatligt finansierade teatrarna Operan, Dramaten och Riksteatern. Av återstoden av samhällstödet gick 591 miljoner kronor till stadsteatrama och 308 milj. kr till länsteatrarna. Samhällsbidragen fördelade sig i övrigt de olika kategorierna enligt tabell som presenteras i inledningen av detta kapitel. Genom det totala bidragsansvaret för Riksteatern och nationalscenema utgör staten den dominerande offentliga bidragsgivaren inom teaterområdet. För övriga institutionstyper utgör kommuner och landsting de viktigaste bidragsgivarna.

Diagram 3.25 Utvecklingen av samhällsbidrag 198283 -199293. Tusental kronor i 1993 års penningvärde

900 000 800000 700 000 Operan 600 000 Dramaten 500 000 73 Riksteatern 400 000 300000 I Stadslänsteat 200000 1 Fria teatergr 100 000 | O 1 1

SOU 1994: 52

Av ovanstående diagram kan utläsas att det är stads- och länsteatrama som haft den starkaste bidragsutvecklingen under perioden. För övriga producentkategorier har perioden inneburit en stagnerande bidragsutveckling.

3.5.5 Stads- och länsteatrarna Nedanstående diagram visar stads- och länsteatramas intäktsförhållanden mellan 198283 och 199293.

Diagram 3.26 Stads- och länsteatramas intäktsutveckling mellan 198283 och 199293. Miljoner kronor i 1993 års penningvärde.

C47 V h O K OO O O Ä Öl Cñ

g 2 å e e e Q a Q 2 g

å Yi V1 O l OO ON C ä

°° a a a a a a a a

Q v1 i vi vd Il Id v V v| vxl

I statsbidrag Kommunala bidrag . Landstingsbidmg

Spelintäkter E Övriga intäkter

Den statliga andelen av stads- och länsteatrarnas finansiering uppgick spelåret 199293 till 23 procent. Som jämförelse kan nämnas att andelen statsbidrag för stads- och länsteatrar var 31 procent av de samlade intäkterna 198283. Statens andel av intäkterna har alltså sjunkit kraftigt under perioden. Orsaken till detta beror dels att teatramas egenintäkter har ökat och att

kommuner och landsting har ökat sina bidrag i större utsträckning än staten.

Egenñnansieringen här beräknad biljett samt övriga intäkter har under perioden ökat från 16 till 19 procent. En beräkning baserad på uteslutande biljettgageintäkter visar en oförändrad andel självñnansiering under perioden, 10 procent. Den offentliga andelen av stads- och länsteatrarnas finansiering har under perioden minskat från 87 till 83 procent.

Teater-institutionerna

För de helt statligt finansierade teatrarna är det svårt att exakt ange förändringarna då deras anslagsprinciper förändrats mellan de båda jämförelseåren. Detta har inneburit att Operan, Dramaten och Riksteatern kunnat tillgodogöra sig ränteinkomster motsvarande ca 5 procent av de statliga bidragen sedan 1986. Andelen statsbidrag av de totala intäkterna för Rikstetem ökade från 79 procent 198283 till 81 procent 199293. Andelen gageintäkter av summa intäkter sjönk från 15 till 10 procent. Den främsta förklaringen till detta torde vara att antalet föreställningar minskat avsevärt mellan de båda åren. För Dramaten och Operan har perioden inneburit ett avsevärt minskat bidragsberoende. Spelåret 1982 utgjorde den offentliga finansieringen 93 procent av Operans omslutning och 89 procent av Dramatens. Spelåret 199293 var motsvarande andelar 79 procent för Operan och 77 procent för Dramaten. Andelen biljettintäkter har för de båda nationalscenema ökat kraftigt. För Dramatens del uppgick andelen biljettintäkter 198283 till ll procent medan den hade ökat till 15 procent 199293. Operan har under perioden ökat andelen biljettintäkter från 4 procent till 10 procent. Mot bakgrund av att publiken varit relativt oförändrad innebär detta att biljettprisema ökat kraftigt under perioden.

3 5 6 Samhällsbidragens utveckling . . Under den senaste tioårsperioden har det skett en kraftig ökning av samhällsbidragen till framför allt länsteatrama. Från ovanstående diagram över intäktsutvecklingen för stads- och länsteatrar sedan 198283 kan utläsas att statens satsningar de regionala och lokala institutionerna uttryckt i fast penningvärde, trots att ca 600 nya grundbelopp tillkommit, var relativt måttlig jämfört med utvecklingen av de kommunala och landstingskommunala insatserna. Sett under hela perioden har statens bidrag i 1993 års penningvärde ökat med endast 38 miljoner kronor efter en minskning med ca 21 miljoner kronor sedan 198889. Kommunernas ökade insatser kan uppskattas till ca 213 miljoner kronor och landstingens till ca 58 miljoner kronor. Utvecklingen av biljettintäkter och övriga intäkter har inneburit en sammanlagd resursförstärkning om ca 120 miljoner kronor.

3.5.7 Statliga teaterkostnader fördelade länsvis De totala statliga teaterkostnadema inom kulturdepartementets budget uppgick 199293 till 887 miljoner kronor. I detta belopp är inte inräknat pensionsavgifterna till de grundbeloppsñnansierade institutionerna eller statsbidragen till skådebanoma.

SOU 1994: 52

Vi har gjort en länsvis fördelning av det statliga teaterstödet beräknat per invånare. I nedanstående diagram är Riksteaterns anslag fördelat län efter antal ordinarie kvällsföreställningar. Stockholms län redovisas i två mått, inklusive respektive exklusive de centrala institutionerna Dramaten och Operan vilka har status av nationalscener. En beräkning som inkluderar det statliga stödet till nationalscenema visar en stark övervikt för Stockholms län. I absoluta tal uppgår det till 478 miljoner kronor eller 300 kronor per capita; mer än hälften av alla statliga teaterutgifter går därmed till Stockholm. Betydelsen av insatserna för nationalscenema framstår tydligt vid en exkludering av dessa. Vid en sådan järnförelse hamnar 13 län före Stockholms län vad gäller statliga teaterutgifter. Riksteaterns roll som statligt finansierad regional resurs framstår också mycket klar i de län som saknar egna stads- eller länsteatrar. Men även i flera institutionslän ligger en avsevärd statlig satsning i form av Riksteaterns verksamhet. Statens prioritering av institutionell teaterverksamhet är markant. De fria teatergruppema är visserligen viktiga för teaterutbudet men i denna bidragssammanställning är de knappt synbara. Statligt dansstöd utgick bara till 7 län 199293.

Diagram 3.27 Statliga teaterkostnader per invånare fördelade länsvis

Samtllänexkl centr inst Samtlläninkl centr inst

Norrbottenslän Västerbottens län Jämtlandslän Västernorrlands län Gävleborgs län Kopparbergs län Västmanlands län Örebrolän Värmlands län Skaraborgs län Älvsborgslän Göteborg Bohus o Hallandslän Malmöhuslän Kristianstads län Blekinge län Gotlandslän Kalmarlän Kronobergslän Jönköpingslän Östergötlands län Södermanlands län Uppsala län Sthms länexkl centr inst Sthms läninkl centr inst

50 100 150 200 250 300 .

I Teaterinst. Rikst. I Teatergr. E Dansgr.

Teaterinstitutionema

3.6 Teatramas produktivitet

Flera rapporter har påtalat de samhällsstödda teatrarnas negativa produktivitetsutveckling under senare år. Det är riktigt att kombinationen minskad publik och kraftigt ökade kostnader har bidragit till att teatrarnas prestationer mätta i t.ex. kostnad per besök har minskat under en följd av år. Det föreligger dock stora variationer mellan teatrarna. I första hand beror dessa variationer inte att en enskild teater nödvändigtvis har varit kostnadseffektivare än någon annan utan i allmänhet finns det förklaringar ligger utanför som teatrarnas kontroll bakom de stora fluktationema.

Diagram 3.28 Förändringen mellan 198283 svart stapel och 199293 vit stapel i kostnad per besök för de samhällsstädda teaterinstitutionema 1993 års priser

1 000 932 900 817 308 800 700 638 600 502 5 l 8 468 500 400 335 300 200 100

Al Därav Därav Därav teater- statliga stadsteatrar länsteatrar institutioner teatrar

Diagram 3.28 visar att det råder stora skillnader mellan de olika producentgrupperna i fråga om kostnad per besök. Dessa skillnader förstärks än mer vid en jämförelse mellan de enskilda teatrarna inom varje producentgrupp. Kraftigast har kostnadsökningen varit för de helt statligt finansierade teatrarna. Uppgången beror främst kraftiga kostnadsökningar för Riksteatern och Operan. Länsteatrarna redovisar den lägsta kostnadsökningen per besök, 29 procent jämfört med genomsnittet för samtliga teatrar, 63 procent. Som jämförelse kan nämnas att Riksrevisionsverket i sin rapport Utbud av teater och dans 1984 kom fram till att länsteatrarnas kostnadsökning per besök mellan 197576 och 198182 uppgick till 73 procent, den klart största av samtliga institutionstyper. Uppgiften bekräftar vår slutsats att 1970-talet var ett decennium präglat av uppbyggnad för länsteatrarna vilket förklarar de snabba kostnadsökningarna. Under 1980-talet har utbyggnadstakten bromsats upp och verksamheter har konsoliderats. Detta ger också utslag länsteatrarnas kostnadsökningar. 97

7 14-0627

SOU 1994: 52

Vilka faktorer har då verkat starkast för teatrarnas kostnadsökningar Det finns flera förklaringar till förändringarna som varit mer markanta på teaterområdet än för de flesta andra kommersiella eller samhällsfinansierade verksarnheter. Teaterkostnadsutredningen fastslog att kostnadsökningarna varit stora för teatramas tunga utgiftsposter, t.ex. löner, material. Den kanske viktigaste förklaringen är dock att flera teatrar under perioden fått nya lokaler som helt förändrat deras lokalkostnadsbild och verksamhet.

Diagram 3.29 Förändringen av lokalkostnadema för de samhällsstödda teaterinstitutionema 198283 och 199293 tkr i 1993 års priser

300 000 250 000

200 000 150 000 100 000 50 000

.77

0 . , J I Alla teater- Därav Därav Därav institutioner statliga stadsteatrar länsteatrar teatrar

De svarta staplarna anger lokalkostnadema 198283 och de vita 199293. Lokalkostnadsökningen har som synes varit kraftig för teatrama. Den blygsamma förändringen för de statliga teatrama förklaras av att statsbidragens lokalkostnadsdel har en inbyggd automatik. I genomsnitt har varje institution fått vidkännas fördubblade lokalkostnader. Lokalkostnadsökningen har som synes varit stark för stadsteatrarna. Länsteatrarna har sett sina hyreskostnader tredubblas. Vi drar den slutsatsen att många teaterinstitutioner under 1980-talet fått nya eller förbättrade lokaler men också fått vidkännas kraftigt ökade kostnader för dessa. De nya lokalförutsättningama har säkert bidragit till krav förbättrade produktionsresurser och för vissa teatrar medfört en minskad tuméverksamhet. Denna utveckling har varit rimlig mot bakgrund av att många teatrars arbetsförhållanden under 1970-talet var bristfälliga. Detta gäller i synnerhet de vid den tiden nyetablerade regionala institutionerna som vid starten försågs med små resurser. Det låg i sakens natur att teatrama med tiden skulle växa och meritera sig för utökade resurser.

Teaterinstitutionenza

En måhända artfrämmande men ändå illustrerande jämförelse kan göras med en korvförsäljare som i sin yrkesutövning söker sina kunder med upp låda magen. Hans omkostnader är små och han är mycket rörlig. Den dag han utvidgar rörelsen och etablerar egen restaurang ställs helt andra krav på omsättning, kvalitet och variation varan. Hälsovårdsnämnden och yrkesinspektionen kräver omfattande investeringar för att verksamheten skall kunna bedrivas på ett sunt och tryggt sätt. Personal behöver anställas. Lokaler måste anskaffas. Marknadsföringen utvecklas. Allt detta medför ökade kostnader. Motsvarande förändring har de under 80-talet utbyggda regionteatrarna genomgått. Verksamheten ligger 1994 såväl kvalitativt kvantisom tativt en helt annan nivå än då teatrarna gång etablerades. Skillnaden en mellan expansionen för korvförsäljaren och teatern är att den förres kan finansieras av konsumenterna medan teatern huvudsakligen måste lita till tillskott av allmänna medel.

3.6.1 Värdet av produktivitetsstudier ESO Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi inom finansdepartementet kom i februari 1994 ut med en rapport, Varför kulturstöd Ds 1994: 16 som bl.a. tog upp de sarnhällsstödda teatrarnas negativa produktivitetsutveckling. Rapporten redovisar bl.a. utvecklingen för Dalateatern och Västmanlands länsteater mellan 198283 och 199192 avseende kostnadsutvecklingen per besökare KPI 1992. ESO kommer fram till att Västmanlands Länsteater haft en positiv utveckling; kostnaden per besök har minskat med 24 procent, från 614 till 464 kronor. Dalateatern uppvisar motsatt utveckling. Kostnaden per besök ökade under perioden från 557 kronor till l 187 kronor eller med 113 procent. Läsaren av rapporten drar naturligt nog slutsatsen att Västmanlands länsteater är betydligt produktiv teater än en mer Dalateatern. För att påvisa problemen med produktivitetsmätningar av detta slaget har vi analyserat produktivitetsutvecklingen för de båda teaterinstitutionema i ett något annat tidsperspektiv, med ett års förskjutning 198283 och 199293. Bilden blir då en helt annan.

SOU 1994: 52

Diagram 3.30 Jämförelse mellan Dalateatems och Västmanlands länsteateater avseende kostnad per besök 198283 och 199293 1993 års priser

700 T 600 4. 500 I Dalateatern 400 E] Västmanlands 300 länsteater 200 l 00 0 -4 198283 199293 I denna beräkning som alltså bygger ett uppdaterat redovisnings- material för 199293 är det alltså Dalateatern som utvecklat den klart högre produktiviteten. Dalateatern har under denna mätperiod ökat kostnaderna per besök med tre kronor från 521 kronor till 524 kronor l procent medan Västmanlands Länsteater ökat dem från 526 kronor till 684 23 procent. Det divergerande siffemndelaget beror att jämförelserna bygger olika årtal för indexberäkningarna samt att ESO:s grunddata marginellt avviker från teatrarnas redovisade uppgifter.

3.6.2 Behov av förbättrade mätmetoder Vår slutsats är att man måste vara försiktig med att använda denna typ av verksamhetsmått. Inte desto mindre är det angeläget att utveckla metoder som gör det möjligt att följa teatramas verksamhetsutveckling under en följd av år. Svårigheten ligger i att skapa nyckeltal som tar hänsyn inte bara till kvantitierbara mått som antal föreställningar, besökare, kostnader etc. utan som också väger in kvalitetsaspekter och faktorer som med nödvändighet fördyrar en teaters verksamhet. Ur statistisk synpunkt kommer Operan alltid att vara mindre produktiv än Älvsborgsteatem. För den enskilda teatern kan det vara av värde att kunna jämföra utfallet mellan olika år avseende verksamheten i relation till kostnaderna och intäkterna. Även verksamheten och därmed kostnadsfördelningen inom om varierar från år till år de flesta institutioner innebär ändå de teatern numera ganska små budgetförändringarna att de ekonomiska villkoren är ganska likartade över en följd av år. En faktor som starkt påverkar kostnaderna är personalintensiteten. De kostnadsanalyser som hittills gjorts har inte lyckats klara ut problemet med att en teater som ger uppsättningar med många skådespelare scen eller har

Teaterinstitutionenza

musiker i orkesterdiket nödvändigtvis blir mer improduktiv än den lilla uppsökande enmansgruppen. I dagens statistik står de sida vid sida som vore de jämförbara storheter. Tuméuppdrag är en annan kostnadshöjande faktor. Allt detta talar för att man i statistiska redovisningar bör dela upp teatrarna i olika sinsemellan jämförbara kategorier. Det skulle t.ex. kunna innebära en kategori för stationära musikteatrar och en annan för turnerande. Stads- och länsteatrar skulle kunna rymmas i var sin grupp, en uppdelning vi genomfört i denna utredning. För att Riksteatern skall kunna jämföras med andra producenter krävs en metod för att eliminera kostnaderna for den teaterfrämjande verksamhet och det arrangörsarbete där Riksteatema gör insatser även för andra teatrar. En absolut mätning av föreställningskvalitet kan dock aldrig göras. I ett utvärderingsarbete måste därför statistiska data alltid kompletteras med slutsatser som bygger hur den enskilda teatern förenat de kvantitativa målen att ge många föreställningar för en stor publik med de kvalitativa; hur väl den har lyckats med sina kulturpolitiska och konstnärliga uppgifter. Statens kulturråd har numera övertagit det fulla ansvaret för teaterstatistiken från Statistiska centralbyrån. Med ansvaret följer ökade för statiresurser stikhanteringen. Detta innebär att Kulturrådet kommer att kunna utveckla sina metoder för produktionen av teaterstatistik. Att ta fram nya verksamhetsmått bör vara en angelägen uppgift i detta arbete.

3.6.3 Sammanfattning av teatrarnas ekonomiska utveckling Teatrarna har under 1980-talet genomgått en stark ekonomisk utveckling med såväl ökade kostnader som intäkter. Kostnadsförändringama är nära kopplade till ökade lokal- och personalutgifter. För de höjda intäkterna svarar framför allt högre primär- och landstingskommunala bidrag samt kraftigt ökade biljettintäkter. För de helt statligt finansierade teatrarna svarar under senare år ränteinkomster for en viktig del av finansieringen. Den offentliga satsningen teaterinstitutionema förefaller nu göra en paus. Statsbidraget till stads- och länsteatrarna har minskat stadigt sedan 198889. Den primär- och landstingskommunala bidragsexpansionen bröts för första gången 199293. Tendensen är nu att huvudmännen är restriktiva med anslagsuppräkningar. Teatrarna har tvingats se över sina kostnader och intäkter i och med den förändrade bidragssituationen. Många har under de senaste åren höjt biljettpriserna kraftigt. Vi bedömer att smärtgränsen nu kan vara nådd för framför allt Operan, Dramaten och ett antal stadsteatrar som har biljettpriser till upp 200 kronor eller mer. Ett annat sätt att reagera de minskade offentliga intäkterna är att reducera kostnaderna. Här pågår flera teatrar en översyn av anställningsformema i avsikt att minska andelen tillsvidareanställd personal. Det är sannolikt både

SOU 1994: 52

konstnärligt och ekonomiskt motiverat. Vi vill dock understryka betydelsen av att de samhällsstödda teatrama också fortsättningsvis tar ett grundläggande ansvar för scenteatems arbetsmarknad även om anställningsformema i framtiden kan skilja sig från dem vi har i dag.

3.7 Utvecklingstendenser

3.7.1 Faktiska teaterbesök och potentiella - Nedgången i besök sedan inledningen av 1970-talet kan lätt tolkas som en minskning av antalet besökare. Detta behöver dock inte vara fallet. I rapporten Att vidga deltagandet i kulturlivet framhåller Kulturrådet att antalet teaterbesökare faktiskt ökat svagt, i synnerhet gäller det på musikteaterföreställningar. Under undersökningsperioden 1987-1989 hade drygt 40 procent av befolkningen varit teater. Riksdagens Revisorer redovisar i rapporten Teatrama och svenska folket några ytterligare undersökningar av svenska folkets teaterintresse. De olika undersökningarna visar likartade tendenser. Sett över hela befolkningen har det skett relativt små förändringar av svenskarnas teaterintressen. Den grupp som förlorat betydligt i teaterintresse är unga män mellan 20 till 29 år. I Statistiska Centralbyråns undersökningar av levnadsförhållanden ULF redovisas uppgifter om teaterbesök för 198283 och 199192. 27,8 procent av männen gick 198283 någon gång teater. Andelen hade 199192 ökat till 32,9 procent. För kvinnor var andelen det första året 35,5 procent för att sedan öka till 42,2 procent 199192. Även invandrarna har ökat deltagandet teaterornrådet i ungefär samma omfattning som svenskarna. I ULF-undersökningarna skiljer man inte offentligtickeoffentligt stödda föreställningar men siffrorna tyder ändå på ett fortsatt starkt intresse för teater i Sverige. Internationellt är det också mycket höga siffror. Nedanstående tabell visar deltagandet i olika kulturaktiviteter i några europeiska länder.

Tabell 3.31 Deltagande i olika kulturaktiviteter i fyra europeiska länder i procent. Källa: Examinatorsrapponen från Europarådets utvärdering av kulturpolitiken iNederländerna

Nederländerna Storbritannien Sverige Frankrike

De samhällsstödda teatrama är inte ensamma teaterproducenter. Under perioden sedan början av 1970-talet har det vuxit fram en bred professionell 102 teaterverksamhet vars tyngdpunkt ligger i stockholmsområdet. Riksdagens

Teaterinstitutionema

Revisorer beräknar efter en sammanställning ur Teaterårsboken att det 1970 gavs 620 uppsättningar i form av 17 000 föreställningar inför 4,6 miljoner besökare. Motsvarande utbud 1991 var ca 800 uppsättningar, 29 000 föreställningar 4,8 miljoner besökare. Bland de teaterproducenter som inte uppbär samhällsstöd märks privatteatrar i Stockholm, Göteborg och Malmö samt ett stort antal fria teatergrupper och produktionsbolag som kan ha en mer tillfällig eller projektinriktad verksamhet. De senare har ökat kraftigt i antal under senare år. I förhållande till de kraftigt ökade samhällsresurser som ställts till teaterproducentemas förfogande är dock nedgången av besök teaterinstitutionerna med 25 procent under en ZO-årsperiod anmärkningsvärd. Man kan fråga sig om denna beror systemförhållanden som har att göra med hur teatrarnas organisationer och anslagsstrukturer är uppbyggda, eller om det är omvärldsfaktorer som medverkat till utvecklingen.

3.7.2 Nödvändigt rationalisera också på teatrarna Det skulle krävas en särskild studie för att analysera teaterinstitutionemas inre organisationer och arbetsformer och deras anpassning till det moderna samhället. Utredningen har inte haft möjlighet att göra en sådan undersökning. Det går emellertid säkerligen att rationalisera teatrarnas administrativa verksamhet. Mellan 198586 och 199293 har andelen administrativ personal länsteatrarna ökat med knappt 3 procent. Denna period kännetecknas inom övrig offentlig verksamhet av omfattande rationaliseringar och effektiviseringar. Teatern är en extremt personalintensiv verksamhet. Av teaterinstitutionernas samlade kostnader drygt 1,8 miljarder kronor 199293 kunde 57 procent hänföras till personalkostnader. Att teatrama tagit rationaliseringsdiskussionen allvar visas av att andelen personalkostnader så sent som 199091 uppgick till 69 procent av de samlade kostnaderna. Däremot har antalet föreställningar ökat kraftigt mellan 199091 och 199293, från l1 525 till 13 088. Det innebär att en effektiv hushållning med personalresursema inte nödvändigtvis behöver ut över föreställningsverksanlheten. Det återstår säkerligen mycket att göra i teatramas interna utvecklingsarbete för en effektivare sysselsättning av personalen. Vi vill peka några förslag som diskuterats under senare tid. Ett gäller förbättrade möjligheter att byta skådespelare och annan personal mellan närbelägna teatrar. För de mindre institutionerna är det ofta ett problem att de inte har tillräcklig åldersspridning inom skådespelarkåren för att kunna göra de uppsättningar man skulle önska. Ur ett övergripande kulturpolitiskt perspektiv är det önskvärt att åstadkomma maximal rörlighet mellan de olika institutionerna men också mellan dessa och den allt ökande frilansmarknaden. Det finns också såväl sociala som konstnärliga motiv att behålla de fasta, sammanhållna ensemblema

SOU 1994: 52

teatrarna. Detta system är unikt ur ett internationellt perspektiv. I de flesta andra länder har teateranställda fått vänja sig vid en betydande otrygghet med pjäs- eller korttidsengagemang som den vanligaste anställningsforrnen. Frågan om anställningsformerna vid teaterinstitutionema måste lösas genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. Det är dock viktigt att det skapas regelverk som medger skilda lösningar vid olika teatrar. Det råder stora skillnader i arbetsförutsättningar mellan å ena sidan en stockholmsteater med närhet till en mängd kvalificerade frilansare och å andra sidan en mindre landsortsteater som verkar i en helt annan omgivning. Musikteatem har andra behov av anställningsformer än talteatem. Utvecklingen bör dock gå mot en större andel korttidsanställda vid teatrarna. De flesta teatrar har egna verkstadsresurser. Detta gäller även de mindre institutionerna. Parallella kompetenser har byggts upp över hela landet också på områden där samordning och gemensam produktion mycket väl skulle fungera bra och ekonomiskt rationellt. Riksteaterns väl tillgodosedda ateljéer skulle härvidlag kunna betjäna betydligt fler producenter. Flera stads- och länsteatrar har också periodvis överkapacitet verkstadsresurser.

3.7.3 Omvärldsfaktorer har fördyrat teaterproduktionen Det finns flera omvärldsfaktorer som påverkat teatrarnas publikutveckling under senare år. 1970-talet var en period då teaterrummet kom att förändras. Av såväl konstnärliga som kulturpolitiska skäl valde teatrarna att i ökad omfattning spela mindre scener eller i icke-traditionella teaterrum. En rad mindre studioscener tillkom vid våra teatrar. Denna omorientering förklarar till stor del varför publiken minskat trots oförändrat eller t.o.m. ökat föreställningsutbud. För de samhällsstödda teaterinstitutionema är i princip varje föreställning en förlust. Det mest ekonomiska för en teater är att inte spela alls. Subventionsgraden varierar starkt mellan de olika teatrarna beroende dels på lokala omständigheter; kommunens hyresprincipcr för den egna teatern, repertoarpolitik, publikunderlag etc. Det finns också andra omständigheter och beslut som påverkar teaterns villkor. De under 1970-talet genomförda arbetsrättsliga reformerna kom att radikalt förändra de ekonomiska förutsättningarna för teatrarna. Nedan redovisas några av de lag- och kollektivavtalsförändringar av kostnadsmedförande slag utom löner i kollektivavtalen mellan Teatrarnas Riksförbund och Svenska Teaterförbundet sedan 1974 Källa: Teaterkostnadsutredningen: tillsvidareanställning för konstnärlig personal 1974 nytt regissörsavtal med rätt att disponera minst 30 arbetsdagar 1974 statligt utlandstraktarnente m.m. antas 1974 -

Teaterinstitutionema

arbetstidsförkonning från 42,5 tim till 40 tim 1974 successiv övergång till 5-dagarsvecka 1974, 1975, 1977, 1986 - 8 timmars arbetsdag 1975 förlängd veckovila till 36 timmar 1977 ny semesterlag 1978 ob-tillägg för icke-konstnärlig personal 1981 kontant ersättning for nattvila 1986 kontant matinéersättning 1986 full sjuklön, 100 procent 1986 ob-tillägg också for konstnärliga grupper 1988 - De nya avtalen har inneburit kraftiga kostnadsökningar för teatern den som offentliga bidragsutvecklingen inte förmått kompensera. I synnerhet Riksteaterns ekonomiska förutsättningar har påverkats starkt. Tidigare hade turnéerna kunnat genomföras till betydligt lägre kostnad då personalens rätt till ledighet var mer begränsad. I dag råder helt andra arbetsrättsliga- och avtalsvillkor. Kraftigt ökade kostnader för drivmedel, traktamenten och logi är andra fördyrande omständigheter för tuméteatrama.

3.8 Arbetsmarknadsfrågor

De samhällsñnansierade teaterinstitutionema redovisade 199293 totalt knappt 4 000 årsverken varav 2 840 var tillsvidareanställningar. Svenska Teaterförbundet hade 6 550 medlemmar i april 1993. Av dessa var 2 028 tillsvidareanställda vid teatrar. Frilanskåren uppgick till 3 468 personer och dessa kan förutom i de ovan nämnda producentkategorierna beredas arbete inom film, radio och TV samt produktionsbolag inom dessa områden. De samhällsñnansierade institutionerna hade 199293 i genomsnitt 80 procent tillsvidareanställda och 20 procent korttidsanställda medarbetare. Jämfört med 199091 innebär det en svag ökning av andelen fast anställda teaterinstitutionema. De statsbidragsmottagande fria teatergruppema redovisade för 199293 505 årsverken. Arbetslösheten inom scenområdet har vuxit under hela 1980-talet. 1992 var årsmedeltalet för den relativa arbetslösheten bland medlemmarna i Svenska teaterförbundets erkända arbetslöshetskassa TAK 19,2 procent. 1979 var motsvarande siffra 4,7 procent. Särskilt ogynnsam har utvecklingen varit för de konstnärligt verksamma yrkesgruppema. Arbetsmarknadssituationen teaterområdet är en viktig teaterpolitisk fråga som ligger utanför utredningens uppdrag. Vi menar dock att det i framtiden krävs en teaterpolitik som innefattar såväl scenteatramas verksamhet som teatrarnas betydelse för medierna, framför allt radio och TV. I ett regionalt perspektiv förutsätter en fortsatt decentralisering av teaterlivet en motsvarande utveckling inom medieområdet. Erfarenheterna visar att expone- 105

SOU 1994: 52

ringsmöjligheter i t.ex. TV kan ha större dragningskraft scenkonstnärer än möjligheten till kontrakt vid en scenteater. Vi anser därför att diskussionen om regionala centra bör inbegripa också en regional mediapolitik.

3.8.1 Teatrarnas anställningsformer Grundreglerna för de nuvarande anställningsformerna för konstnärlig personal vid de svenska teaterinstitutionema fastställdes genom kollektivavtal mellan Teatrarnas Riksförbund och Svenska Teaterförbundet 1975. Avtalet var en branschanpassning till den då nyligen införda lagen om anställningsskydd. Man utnyttjade lagens dispositiva möjligheter, särskilt vad gäller rätten till tillsvidareanställning och turordningsregler. I gengäld skapades en rätt till årsvisa tjänstledigheter. Avtalet var tänkt att främja en cirkulation på teatrarna såväl skådespelamas som teatrarnas villkor. Huvudskälen till de avsteg från lagen som gjordes i avtalet var dels att teaterområdets stora frilanssektor skulle utestängas från teaterinstitutionema vid en rigorös tillämpning av tillsvidareanställningsreglerna och att en matematisk tillämpning av lagens turordningsregler skulle vara oförenlig med förutsättningarna för en konstnärlig verksamhet. De bägge avtalspartema hade utrett frågan i en gemensam arbetsgrupp före de formella förhandlingarna. Förhoppningen var att det nya systemet skulle kombinera en ökad social trygghet med en rimlig möjlighet till cirkulation och konstnärlig förnyelse. Till dessa förhoppningar bidrog naturligtvis Kulturrådets betänkande om den statliga kulturpolitiken som en enig riksdag just ställt sig bakom. Där förutsågs en snabb och kraftig expansion av teatersektorn, som skulle gynna denna utveckling. Nu snart tjugo år senare är bilden inte densamma. Utbyggnaden av teaterlivet skedde inte i den takt och omfattning som Kulturrådets betänkande föreslog. Tvärtom har de senaste årens ekonomiska utveckling slagit hårt teaterområdet. Antalet frilansare inom skådespelarkåren har ökat kraftigt samtidigt som antalet extraanställda teatrarna minskat. Under det senaste året har det också skett uppsägningar av tillsvidareanställd personal med hänvisning till arbetsbrist. Sverige är numera ensamt om att erbjuda tillsvidareanställning teatrarna efter endast tre års anställning. Från såväl arbetstagare som arbetsgivare har frågan rests om de nuvarande anställningsformema för konstnärlig personal teaterinstitutionema är de rätta i dagens situation. De berörda parterna har tillsammans med Kulturrådet bildat en arbetsgrupp som skall göra en genomlysning av frågan. Det finns därmed en struktur för dess fortsatta behandling. Vi vill i sammanhanget understryka vikten av att det skapas flexibla regelverk teaterarbetsmarknaden. Denna arbetsmarknad är en märklig hybrid mellan offentlig och privat sektor. Halva branschen består i praktiken av offentliganställda medan den andra är hänvisad till egen företagsamhet eller 106 anställning inom den lilla privata sektor som området erbjuder. De krav på

Teaterinstitutionenza

föränderlighet och dynamik som scenkonstnärens uppgifter innehåller kontrasterar mot den kontinuitet och rutin som den fasta anställningen ibland inbjuder till. De fasta anställningama har de flesta teaterinstitutioner skapat ensembler som genom ensidiga köns- och ålderssammansättningar kommit att begränsa repertoarval och konstnärliga uttryck. Dessa förhållanden bidrar också till att det sina håll är mycket svårt att ett rimligt sätt sysselsätta hela ensemblen. Många får helt enkelt för och begränsade uppgifter samtidigt som andra får dra mycket tunga lass. Detta skapar naturligtvis psykosociala olägenheter på teatrarna, både för de som berörs direkt och indirekt för ensemblekollektivet. Situationen medför olägenheter för de inblandade samtidigt som det i längden tär hårt de krympande resurser som teatrarna kunnat räkna med under de senaste åren. Det finns alltså motiv för att överväga ändrade anställningsformer för konstnärligt verksamma teaterinstitutionema. Samtidigt är det viktigt att peka att en väl fungerande ensemble behöver tid sig att utvecklas och svetsas samman. Mycket talar därför för att man bör utfonna en anställningsform som är tidsbegränsad till exempelvis 5 år vilket skulle förena kraven kontinuitet och förnyelse av ensemble. Institutionsarbetsmarknaden skulle få ett jämnt tillskott av nya skådespelare. Den ökade rörligheten för alla skulle göra det mindre livsavgörande om man hamnade innanför eller utanför institutionsväggarna. Införandet av nya anställningsregler bör samordnas med tillskapandet av en fond med resurser att stödja de scenkonstnärer som inte erbjuds nya kontrakt. De nuvarande a-kassemedlen är otillräckliga vid långvarig arbetslöshet. Det skulle också behövas kraftfulla insatser för omskolning av de artister som efter en tid i yrket önskar byta yrkesinriktning.

3.8.2 De producentlösa länen Det finns institutionell teaterproduktion i flertalet län i Sverige. Det är endast Kristianstads-, Sörrnlands- och Jämtlands län som saknar egna stads- eller länsteatrar. I Gotlands län pågår en försöksverksamhet där den fria teatergruppen Bryggeriteatem under några år fått ett regionalt uppdrag. Landstingen i Blekinge- och Kronobergs län samarbetar kring Kronobergsteatem. Kulturrådet fick 1989 i uppdrag att utreda situationen i de institutionslösa länen. Rapporten utmynnade i att en försöksverksamhet med statsbidrag påbörjades i Hallands-, Kalmar- och Gotlands län i syfte att etablera regionala teatrar i dessa län. I de två förstnämnda länen har nu regionteatrar startats. Jämtlands län har sedan början av 1980-talet erhållit ett särskilt statligt stöd för länsteaterersättande verksamhet inom ramen för anslaget till lokala och regionala teaterinstitutioner. I samband med att de ovan nämnda försöks-

SOU 1994: 52

verksamheterna påbörjades upphörde detta stöd. Det har dock ersatts av mer tillfälliga insatser från Kulturrådet och Kulturdepartementet. De återstående institutionslösa länen, Sörmlands- och Kristianstads län har aldrig haft motsvarande statligt stöd. Frågan om var teatern produceras hänger nära samman med tillgången till ett rikt och varierat teaterutbud. Av den analys vi gör i kapitel 3 av teaterutbudets regionala spridning framgår att de län som saknar egen produktion också har ett svagt regionalt utbud. Det är alltså inte så att de medel man spar in på att inte bekosta en egen institution i stället anslås till att köpa in föreställningar från andra producenter. Detta beror delvis att man fullt medvetet prioriterar annat framför teatern men det kan också bero att man inte anser sig ha tillgång till ett tillräckligt stort kvalitativt utbud inom rimligt avstånd. Den diskussion vi för om behovet av en tydligare uppdelning av ansvaret för den statliga och regionala teaterpolitiken får en särskild betydelse för de län som saknar egna statligt stödda institutioner. Eftersom vi föreslår att ansvaret för det löpande arrangörsskapet också fortsättningsvis skall vila på kommunerna i nära samverkan med landstingen så blir utformningen av den regionala teaterpolitiken avgörande för omfattningen av teaterutbudet. Samtidigt kommer flera av våra förslag att direkt beröra och gynna de institutionslösa länen. Förslaget till fler rörliga grundbelopp gör det möjligt att i försökverksamhetens form pröva nya regionala teaterrnodeller. En större operaregion i Sydsverige får direkt betydelse för musikteaterutbudet i Kristianstads län. Fler tuméer över länsgränsema innebär ett större och mer varierat nationellt utbud. En ökad inriktning från Riksteatern regioner med ett otillräckligt teaterutbud gynnar också dessa län. För att kunna tillgodogöra sig dessa ökade möjligheter krävs det dock en egen regional vilja och satsning samt en samordning av länets resurser. Det bör därför också fortsättningsvis vara möjligt för Kulturrådet att ge stöd till utvecklingsinsatser i syfte att stärka det regionala arrangörsledet.

3.9 Sammanfattande bedömning

Teaterns starka ställning i kulturpolitiken har uppnåtts under förhållandevis kort tid och är resultatet av en kraftig expansion under främst l970-talet. Det som kännetecknar den senaste tjugoårsperioden är den systematiska utbyggnaden av länsteatrama. Vid mitten av 1960-talet existerade ännu inga regionala teaterinstitutioner och det sarnhällsstödda teaterlivet begränsade sig till Operan, Dramaten och Riksteatern samt 9 stadsteatrar. I och med tillkomsten av Norrbottensteatem 1967 inleddes en regionalisering av teaterlivet vilken fått till resultat att det 199394 finns 17 regionala teaterinstitutioner över hela landet utöver de äldre institutionerna.

Teaterinstitutionenza

Antalet produktioner och föreställningar har ökat med ca 10 procent under perioden medan publiken decimerats med 25 procent. Nedgången i antalet besök förklaras av den hårdnande konkurrensen från andra medier. Teatrama har också under de senaste tjugo åren av konstnärliga skäl valt att spela mindre scener med små salonger. För de samhällsstödda teatrama har den senaste tioårsperioden inneburit en konsolidering av bam- och ungdomsteatem. För de flesta teatrar är det numera en självklarhet att området uppmärksammas. Andelen barn- och ungdomsteater vid institutionerna har dock minskat från 33 till 28 procent mellan 197677 och 199293. Nedgången bland institutionerna kompenseras av att de fria teatergmppema ökat utbudet för barn och ungdomar med ca 30 procent: från drygt 2 900 till ca 4 800 föreställningar. Totalt sett ges något fler samhällstödda barn- och ungdomsföreställningar 199293 jämfört med 198283 och 197677. Antalet besök bam- och ungdomsföreställningar har dock minskat något. Den samlade nedgången är dock obetydlig genom att de fria teatergmpperna under perioden haft en god publikutveckling. Under de allra senaste åren har dock denna vänt i en nedgång medan institutionerna däremot gått framåt. För den turnerande barnteatern skyms sikten av de problem som arrangörsledet uppvisat under senare år. Aktuella rapporter från bl.a. Kommunförbundet tyder dock att en rekonstruktion av den kommunala skolteaterstrukturen pågår. Det är viktigt att berörda instanser -i första hand Kommunförbundet, Statens kulturråd och Skolverket följer utvecklingen och vidtar åtgärder så att den inledda processen inte stannar upp. Riksteatern har fortfarande en mycket stor betydelse för teaterutbudet utanför storstäderna och svarar för 37 procent av teaterinstitutionernas turnéföreställningar och 53 procent av publiken. En beräkning av det länsvisa utbudet per 10 000 invånare visar att det är förhållandevis jämnt fördelat över landet. Flest föreställningar av institutionsteatrarna ges i Göteborgs- och Bohus län medan Stockholms län kommer först åttonde plats. En beräkning av publiken per 10 000 invånare visar att Stockholms län ligger främst i kraft av stora stationära teatrar med god publikkapacitet. Publiken är dock påfallande jämnt fördelad över landet vilket visar att teaterpolitiken utifrån decentraliseringsmålet varit framgångsrik. Undersökningar av befolkningens teatervanor tyder ett svagt ökat teaterintresse för de flesta grupperna. Beläggningssiffrorna för barnteaterföreställningar tillströmningen till dessa torde vara oberoende av konjunk- visar halverade salonger. Dessa faktorer tyder att minskningen turerna antalet besök mer beror förändrade föreställningsformer än ett minskat av publikt intresse. Teaterrummet och salongerna har blivit mindre och därmed har också samhällssubventionen till teaterområdet ökat. En annan förklaring till utvecklingen av samhällsstödet ligger sannolikt i de snabba kostnadsökningarna för transporter och logi under senare delen av 1980-talet. Den

SOU 1994: 52

kanske viktigaste orsaken till kostnadsökningarna är dock att flera teatrar under perioden fått goda offentliga spelmöjligheter i hemkommunen med därpå ökande lokalkostnader. Detta har också bidragit till att samhällssubventionema ökat kraftigt. Det har skett en kraftig ökning av arbetslösheten inom teater- och dansområdet under senare år. En förklaring till denna utveckling är den ökade tillströmningen till området genom att det under senare år tillkommit en rad sceniska utbildningar utöver den staten erbjuder vid teaterhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö. En annan förklaring är att de samhällsstödda teatrarna under de senaste åren minskat antal anställda. Sammanfattningsvis konstaterar vi att teaterpolitiken lyckats väl med att sprida utbud och produktion över hela landet. Utgiftema för teaterpolitiken har varit höga men de har till stor del lagts ned på framtida investeringar i form av lokaler, teknik och mänsklig kompetens. Det är viktiga kapital inför den fortsatta utvecklingen av svensk teater.

4 Riksteatern

4.1 Inledning

Som vi tidigare har redovisat innebar de kulturpolitiska reforrnema 1970talet bl.a. att landsting och kommuner successivt skulle ta över en stor del av det ansvar för teaterlivet som tidigare vilat Riksteatern. Syftet med de nya regionteatrarna var främst att decentralisera teaterproduktionen för att bättre nå ut med teater till nya grupper. Tyngdpunkten i det teaterpolititiska ansvaret skulle förskjutas till lokal och regional nivå. De nya regionala teatrarna förutsattes ta ett betydande tuméansvar inom sina respektive län, men också utanför hernlänens gränser. Organisationslivet tillmättes stor betydelse kanal som ut till människorna. Riksteaterns roll skulle förändras i takt med utbyggnaden av regionteatrar. Den egna produktionen skulle begränsas till musikteater och andra uppsättningar som av olika skäl inte kunde produceras vid länsteatrarna. Tillsammans med Rikskonserter och Riksutställningar skulle Riksteatern komplettera det regionala kulturlivet. Syftet med förändringarna var främst att uppnå en ökad geografisk och social spridning av teaterutbudet. Det sagda innebär att Riksteaterns uppgifter och rollfördelningen mellan Riksteatern och länsteatrarna är en viktig del av nu gällande kulturpolitik. En eventuell nyordning förutsätter en förändrad politik. Mot den bakgrunden har vi lagt tonvikten i vår beskrivning och analys av Riksteatern på frågor av betydelse i pågående översyn av kulturpolitiken. Med detta kapitel vill vi belysa hur Riksteatern hittills svarat mot teaterpolitikens krav. Vår ambition är också att komplettera och dra slutsatser de av ingående studier som gjorts av Riksteaterns kostnader och produktivitet. Därför har vi ägnat betydande utrymme Riksteaterns uppbyggnad och verksamhetens utveckling under de år som gått sedan teaterpolitiken lades fast. Vi ägnar särskild uppmärksamhet Riksteaterns roll som publikorganisation och arrangör. Kapitlet avslutas med den analys av som är en av våra huvuduppgifter enligt direktiven. I analysen utgår vi bl.a. från direktivens frågeställningar, övergripande mål, bidragsvillkor och omvärldens krav. Våra överväganden och förslag presenteras i kapitel 10.

4.2 Riksteaterns uppgifter och organisation

t 4.2.1 Kort historik

Riksteatern bildades som ett resultat av 1933 års teaterutredning. Den bärande tanken var att sätta Operan, Dramaten och de statsunderstödda teatrama på

SOU 1994: 52

hjul och låta dem bli scener för hela nationen. Därav talet om Riksteatern som nationalscen. För att förverkliga idén ville dåvarande ecklesiastikministem Arthur Engberg skapa nya distibutionsfonner och en publikorganisation. Det gällde att göra teatern till ett betydelsefullt led i det folkliga bildningsarbetet. Redan under utredningstiden sändes de första försökstuméema ut och ett nät av lokala publikorgaisationer byggdes upp. Därmed fick Riksteatern sin lokala förankring. En första kongress samlades år 1934. Riksteatern började sin verksamhet som ett distributionsorgan i nära kontakt med publiken. De lokala publikorganisationema, teaterföreningarna, leddes av styrelser med representanter för folkrörelsema och det individuella teaterintresset platsen. Vartannat år samlades valda representanter för publikorganisationema till kongress för att diskutera gemensamma repertoaroch organisationsfrågor. Den nära, organiserade kontakten med publiken var ryggraden i Riksteaterns verksamhet. De lokala föreningarna hade till uppgift att samla och stimulera teaterintresset platsen och att stå som arrangörer för teaterföreställningar. Genom teaterföreningarna skapades en mottagande organisation, spänd som ett nät över landet. Föreningarna ställde ekonomiska garantier för det stora flertalet föreställningar. Under Riksteaterns första spelår uppgick antalet föreställningar till 150. Spelåret 196566 var antalet föreställningar 1 932. Under perioden 193536- 196566 ökade antalet besökare från 137 000 till 600 700. Utvecklingen innebar att Riksteatern inte kunde tillgodose efterfrågan genom att bara distribuera föreställningar från Operan, Dramaten och andra statsunderstödda teatrar. Att vid sidan av moderscenema uppehålla en turnerande verksamhet visade sig vara förenat med stora svårigheter. En bit in 1940-talet blev Riksteatern därför hänvisad till egen produktion och samarbete med privata teaterledare. Arthur Engbergs stolta tanke om de kungliga scenerna som scener för för hela nationen kunde bara förverkligas under en förhållandevis kort period. Efter krigsslutet 1945 tillkom flera nya stadsteatrar. De innebar ett avgörande steg mot ett decentraliserat teaterliv. Samtidigt expanderade Riksteaterns tuméverksamhet kraftigt. Därefter vidtog en något lugnare period fram till Riksteaterns och Svenska teaterns sammanslagning år 1966. Expansionen innebar en breddning av publikunderlaget såväl geografiskt som socialt. Till breddningen bidrog Folkrörelsemas Programbolag, som startade sin verksamhet 1947 initiativ av Folkets Husföreningarnas riksorganisation och Folkets Parkers Centralorganisation. I den teaterkedja av mindre scener som var i kontinuerlig verksamhet i början av 1950-talet ingick inte mindre än ca 300 Folkets Hus, ordenshus och bygdegårdar. Genom Bygdeteatem bildades 1951 ännu ett distributionsorgan. Den nya organisationens uppgift var att i samarbete med teaterproducenter förmedla god teater till glesbygdema. Verksamheten avvecklades 1960 på initiativ av 1955 års provinsteaterutredning, som ansåg att det från rationaliserings-

Riksteatern

synpunkt vore lämpligast att lägga ansvaret för hela tuméteaterväsendet ett organ. Med hänsyn till att de fyra befintliga organisationerna så olika var valde utredningen emellertid ett försiktigare alternativ, koncentration en av verksamheten till två organ. Folkparkernas och Programbolagets teaterverksamhet skulle skötas av ett gemensamt företag, kallat Svenska teatern AB. Övrig turnéverksamhet skulle skötas av Riksteatern. Bygdeteatem borde avvecklas. Förslagen genomfördes i allt väsentligt. Ett ytterligare steg mot koncentration togs 1966 då Riksteatern och Svenska teatern gick samman och bildade Svenska Riksteatern. I samband därmed förutsattes att Riksteatern även skulle för Folkparkernas behov svara av sommarteater. Till strukturförändringarna på 1960-talet hörde att teaterutbudet på de mindre platserna i glesbygden successivt minskade. Teaterlivet koncentrerades också på ett annat sätt än tidigare till vintersäsongen. Till de glädjande nyheterna hörde teatrarnas utbyggda kontakter med skol- och universitetsungdomen. Redan 1960-talet sågs också de fria teatergruppema som ett stimulerande komplement till den etablerade teatern. Hotbilden dominerades av de svaga publiksiffroma. Spelåret 195657 nådde teatrarna en publik 2,9 miljoner åskådare. Tio år senare, spelåret 196667, uppgick publiken till 2,4 miljoner. Den centrala verksamheten och produktionen byggdes successivt upp som stödfunktioner för teaterföreningamaVissa förändringar principiell betyav delse inträffade omkring 1970. Enligt 1967 års normalstadga byggde den lokala teaterföreningen i huvudsak individuellt medlemskap enskilda av teaterintresserade personer, men kollektiva medlemmar kunde också förekomma. Berörda kommuner och lokalägande organisationer kunde erbjudas att utse representanter i styrelsen. Enligt 1970 års normalstadga skulle däremot de lokala teater-föreningarna bestå av kollektiva medlemmar. Föreningar och kommuner kunde bli medlemmar. Det direkta individuella medlemskapet avskaffades. Enskilda teaterintresserade personer kunde organisera sig i publikföreningar, som i sin tur kunde ingå medlemmar i teaterföreningsom arna. Samtidigt började den regionala verksamheten byggas upp. 1970 års kongress antog normalstadgan för länsteaterföreningama. De bildades för att samla Riksteaterns medlemmar i respektive län för samarbete i frågor av gemensamt intresse. De skulle främja Riksteaterns verksamhet och vara förbindelselänk mellan den centrala organisationen och dess medlemmar

4.2.2 Organisationen i stort

Organisationen har utvecklats kraftigt sedan början av 1970-talet. I slutet av 1971 fanns 145 teaterföreningar. Länsteaterföreningarna formaliserades med den normalstadga som antogs av 1970 års kongress. Idag är 226 lokala

8 14-0627

SOU 1994: 52

teaterföreningar anslutna till Riksteatern. I basen finns närmare 5 000 medlemsföreningar. Bland de senare återfinns bl.a. samlingslokalägande organisationer, studieförbundens lokalavdelningar, handikapporganisationer och politiska föreningar. På regional nivå är de lokala teaterföreningarna sammanslutna i 23 länsteaterföreningar. Målet är att det skall finnas en teaterförening i varje kommun och en länsteaterförening i varje län.

Riksteatern

Länsföreningar . .

[Ä 22e . : Teaterföreningar

PATRICE POZZO

Kongressen är Riksteaterns högsta beslutande organ. Den består av ett ombud för varje medlem, två för var och en av länsteaterföreningama samt styrelsens ledamöter. Kongressen samlas vart tredje år för att bl.a. ange färdriktningen i Riksteaterns verksamhet under den kommande treårsperioden. Kongressen väljer även majoriteten i styrelsen och ett prograrnråd som regelbundet deltar i den centrala produktionsplaneringen.

Riksteatern

4 2 3 Stadgeenliga uppgifter . . Riksteatern har enligt de nuvarande stadgarna till uppgift att bedriva teater och annan scenisk verksamhet i alla delar av landet. Riksteatern skall också utveckla teaterverksamheten genom att skapa förutsättningar för ett differentierat teaterutbud mångsidig - genom programverksamhet, skapa underlag för programverksamheten genom egen produktion och i samverkan med andra teatrar, tillse att verksamheten får en tillfredsställande geografisk spridning - genom arrangerandet av tuméer, främja och stimulera arnatörteatem, öka intresset och förståelsen för teaterns olika uttrycksformer - genom studie- och upplysningsverksamhet, utveckla en uppsökande kontaktverksamhet med organisationer, institu- tioner och föreningar.

Rätt till medlemskap i Riksteatern har varje teaterförening som antar och arbetar efter stadgar som godkänts av Riksteatern.

4.2.4 De lokala teaterföreningarna

Antalet lokala teaterföreningar har under 1980-talet ökat från 156 till 226. Av de 70 nybildade föreningarna finns inte mindre än 48 eller 70 procent i kommuner med mindre än 20.000 invånare. Att tätortema där teatern spelas har färre invånare än så är därmed givet. Även relativt stor andel om en av ortens befolkning går de föreställningar som teaterföreningen arrangerar kan publiken inte bli särskilt stor. Trots detta fortsätter Riksteatern arbetet med att utveckla sitt arrangörsnät på lokal nivå. I förhållande till målet- en teaterförening i varje kommun saknas idag ca 60 föreningar. - Teaterföreningamas spridning över landet framgår av kartan nedan som också visar lokaliseringen av de samhällsstödda teaterinstitutionema.

SOU 1994: 52

De lokala teaterföreninganza

O Statligateatrar D Stadsteatrar A Länsteatrar ° Riksteaterns teatexföreningar

Riksteatern

Iden lokala teaterföreningens uppgifter, enligt Riksteaterns normalstadgar, ingår att främja Riksteaterns intressen i samarbete med andra, erbjuda teater och annan scenkonst genom mångsidig programverksamhet, öka intresset och förståelsen för teaterns olika uttrycksformer genom studie- och upplysningsverksamhet, främja och stimulera arnatörteatem, utveckla kontaktverksamheten. Representantskapet är den lokala teaterföreningens högsta beslutande organ. Det utser bl.a. föreningens styrelse och skall samrnanträda minst två gånger per år. För representantskapets sammansättning gäller följande regler: Lokalägande föreningar inom kommunen, som kontinuerligt upplåter lokal för teater, äger rätt att tillsammans utse högst tre ledamöter. Varje inom kommunen verksam publikförening äger rätt att utse två ledamöter för det första hundratalet medlemmar och ytterligare en ledamot för varje nytt påbörjat hundratal medlemmar. Tillsammans får dock publikföreningama ha högst fem ledamöter. Kommunen äger rätt att utse högst tre ledamöter, varav minst

en bör företräda skolan. Övriga föreningar utser vardera ledamot. Genom

en denna konstruktion är, som sagt, närmare 5 000 föreningar anslutna till Riksteaterns organisation. . Teaterföreningarnas ekonomi baseras på kommunala bidrag och biljettintäkter. Av Riksteaterns centrala redovisning framgår inte biljettintäktemas omfattning, men kommunbidragen redovisas utförligt. Kommunerna bidrar årligen med ca 32 miljoner kronor till föreningarnas verksamhet. Med bidragen följer villkor som i vissa fall innebär att föreningarna skall sköta teaterverksamheten i kommunen. Det förekommer också att föreningarna fått kommunens uppdrag att även arrangera musikföreställningar. På några orter, bl.a. i Umeå, har den lokala teaterföreningen konsulent anställd. Sammanen taget innebär de varierande uppdragen att också de kommunala bidragen varierar. Umeå med 92 653 invånare ger närmare 2,6 miljoner kronor i årligt bidrag. Sundsvall med 94 124 invånare ger 1,1 miljoner kronor och Eskilstuna med 89 495 invånare ger 0,6 miljoner kronor. De små kommunerna ger avsevärt mindre. Endast i undantagsfall är det fråga om sexsiffriga belopp. Variationema i de kommunala bidragen beskrivs närmare i avsnitt 4.4.2. De lokala teaterföreningama utgör grunden i Riksteaterns organisation. Föreningarnas huvuduppgift är att arrangera ett kontinuerligt utbud offentav lig vuxenteater, men även publikföreningar och teaterklubbar kan anslutas till den lokala föreningen för att organisera enskilda, teaterintresserade personer. Publikföreningarna skall ge de enskilda medlemmarna möjlighet att arbeta med teaterfrågor i vidaste bemärkelse. Det innebär att Riksteatern också har förutsättningar att fungera som en bildningsorganisation.

SOU 1994: 52

4.2.5 Länsteaterföreningarna

Länsteaterföreningarna är det senaste och minst dokumenterade tillskottet i Riksteaterns organisation. De skall, enligt Riksteaterns norrnalstadgar, främja och utveckla teaterverksamheten i sina respektive län genom att samla alla Riksteaterns medlemmar inom länet för samarbete i frågor av gemensamt intresse, vara förbindelselänk mellan den centrala Riksteaterorganisationen och medlemmarna i Riksteatern, vid behov samverka med andra länsteaterföreningar och med länets teatrar, medverka vid planeringen av teaterutbudet i länet. - Varje till Riksteatern ansluten medlem inom länet skall tillhöra länsteaterföreningen. För att sköta den löpande verksamheten finns sammanlagt 18 länsteaterkonsulenter anställda. De finansieras gemensamt av Riksteatern och respektive landsting. Tillsammans bidrar landstingen årligen med drygt 14 miljoner kronor till Riksteaterns verksamhet regional nivå. Huvuddelen av landstingsbidragen används för verksamheten med länsteaterkonsulenter, men vissa landsting ställer också ett särskilt arrangörsstöd till länsteaterföreningarnas förfogande för att främja ett bredare utbud i respektive län. Genom arrangörsstödet neutraliseras prisskillnadema mellan de olika teaterproducenterna. Stödet får inte användas för köp från Riksteaterns egen produktion, som redan är subventionerad genom statsbidraget. I stället används stödet för att sänka gagekostnadema för fria grupper och grannlänens teatrar. Stödet gör det också möjligt att ibland genomföra särskilt kostnadskrävande projekt. Länsteaterföreningarna anordnar kurser, utbudskonferenser och teaterdagar och samordnar därmed en stor del av regionens teaterutbud utanför storstäderna. Genom samordningen får de lokala föreningarna tillgång till inte bara Riksteaterns utbud utan också länsteatrarnas och de fria gruppernas. Länsteaterföreningarna svarar även för ett eget utbud i samverkan med andra arrangörer än teaterföreningama. Under senare år har detta framför allt gällt bam- och ungdomsteater. Två gånger per år samlas länsteaterföreningamas ordförande och konsulenter för gemensamma överläggningar. En omfattande länsöverskridande samverkan är också väg att växa fram inom ramen för fyra informella stor- PORS-regionen dvs. Älvsborg, Bohusregioner: De sex sydligaste länen, län, Skaraborg och Värmland, Mittens Rike och Norrland. Genom denna samverkan skapas förutsättningar för teaterutbyte inom större regioner än län.

Riksteatern

4.2.6 Riksteaterns centrala organisation

Styrelse och ledning

Riksteaterns styrelse leder verksamheten. Den består av ordförande, verkställande direktör och tjugo andra ledamöter. Kongressen utser tolv av ledamöterna. Regeringen utser ordföranden och ytterligare en ledamot. Folkets Husföreningamas Riksorganisation, Folkparkema i Sverige, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Folkbildningsförbundet utser vardera en ledamot och Riksteaterns personal utser två. Styrelsen väljer ett arbetsutskott, som fullgör de uppgifter styrelsen delegerar till utskottet. Ansvaret för verksamheten under styrelse och arbetsutskott vilar på den verkställande direktören, som har stöd av en ledningsgrupp. I denna ingår avdelningschefema och ledaren för Unga Riks. Informationschefen deltar i ledningsgruppens sammanträden.

Organisation

Den centrala verksamheten är under VD organiserad i tre huvudavdelningar: Teateravdelningen, Föreningsavdelningen och den administrativa avdelningen. Södra teatern och publikationsverksamheten sorterar direkt under VD.

Teateravdelningen

Ansvaret för Riksteaterns foreställningsverksamhet är knutet till Teateravdelningen.Till avdelningen hör inte bara den egna produktionen utan också ansvaret för köpt och förmedlad produktion. Vid avdelningen finns dessutom tekniska enheter, ateljéer, produktionsanknuten informationsverksamhet och personal för tuméläggning. Teateravdelningens övergripande uppgift är att presentera ett teaterutbud i enlighet med handlingsprogrammets riktlinjer och i samverkan med teaterarrangörerna. Riksteaterns olika specialensembler ingår i teateravdelningen även om de arbetar förhållandevis självständigt. För den dramatiska och lyriska produktionen i övrigt utser teaterchefen ansvariga projektledare. Produktionsverksamhetens omfattning och inriktning beskrivs närmare i det följande.

SOU 1994: 52

Riksteatern

centrala organisation

Kongress

Styrelse

VD Kansli

södra Publikationsteatern verksamhet

I I Teateravdelning Föreningsavdelning Administrativ avdelning - Produktion: - Föreningskontakter ° Ekonomi DramatiskLyrisk - Kulturpolitisk - Personal Barn Ungdom opinionsbildning - Data Dans - Kurserochseminarier ° Fastighet - Marknadsföring - Teaterdagar ° Service Information 0 Statistik - ReceptionVäxel Duméläggning 0 Amatörteaterstöd Expeditiontryckeri . 0 Drarnaturgiat - Teaterteknisk rådgivning 0 Teknisk produktionsledning - Verkstäderateljéer Tekniskaenheter

Föreningsavdelningen Föreningsavdelningen bildades 1983 för att självständigt inom Riksteatern bära ansvaret för riksorganisationen och dess utveckling. Till avdelningens övergripande uppgifter hör bl.a att arbeta för att den lokala och regionala verksamheten bedrivs utifrån Riks- teaterns mål, stadgar och handlingsprogram, vara Riksteaterns centrala organ för kontakter med teaterföreningama och andra lokala teaterarrangörer, stimulera och stödja teaterforeningama i deras verksamhet. - En väsentlig del av Riksteaterns teaterfrämjande verksamhet sköts av föreningsavdelningen, som i första hand skall tillvarata medlemsföreningamas intressen. Avdelningen skall stimulera teaterföreningama att sätta samman den lokala teaterrepertoaren av erbjudna produktioner från samtliga tillgäng-

Riksteatern

liga producenter, däribland länsteatrar, fria grupper och Riksteatern. Föreningsavdelningen svarar också för rådgivning när det gäller bl.a. marknadsföring, studier och amatörteater. Centralt sysselsätter avdelningen sex personer. Riksteatern är en av stiftarna till ATR Amatörteatems Riksförbund. På föreningsavdelningen finns en särskild amatörteaterkonsulent, som tillika är förbundssekreterare i ATR. Förbundskansliet finns i Fagersta. Där finns också landets största pjäsbibliotek, som står till de ca 300 medlemsgruppernas förfogande.

Övrig teaterfrämjande verksamhet

Föreningsverksamheten kräver ett omfattande centralt stöd. Riksteatern har gjort en uppskattning av hur stor del av den centrala budgeten som används för teaterfrämjande verksamhet. Enligt denna används drygt 29 miljoner kronor eller 13 procent för föreningsavdelningen och annan teaterfrämjande verksamhet. Dit hör då publikationsverksamheten, som bl.a. omfattar teatertidskriften Entré, Teaterårsboken och tidningen Teatern. Entré är en självständig allmän teatertidskrift som utkommer med fyra nummer per år. Den är inne på årgång 21. Teaterårsboken har kommit ut i ll årgångar. Den kan sägas vara det svenska teaterlivets uppslagsverk och ger spelår för spelår en fullständig dokumentation av all teater i Sverige. Också dans, TV, radio, utländska gästspel m.m. ingår. Den fortsatta utgivningen är osäker. Initiativet till årsboken togs av entréförlaget och Riksteatern har varit den part som hittills bidragit mest till kostnaderna. I fortsättningen måste finansieringen, enligt Riksteatern ,bli en uppgift för det samlade teaterlivet. Tidningen Teatern är däremot Riksteaterns eget språkrör.

Södra Teatern Sedan år 1972 är Riksteatern huvudman för SödraTeatem, som i huvudsak är en gästspelsteater. Bestämmelserna för verksamheten präglas av en ambition att göra huset vid Mosebacke Torg till en mötesplats för svenskt och internationellt teaterliv. Statens kulturråd utfärdade bestämmelserna från I de av 1984 understryks att Mosebackehuset skall användas som gästspelsscen för svenska och utländska teatrar och mötesplats för kulturarbetare från som en hela världen. Teatern skall stå öppen för gästspel från företrädesvis länsteatrar, stadsteatrar, gruppteatrar och Riksteaterns ensembler. Teatern skall även kunna utnyttjas av Operan och Dramaten. För Södra teaterns gästspelsverksamhet finns ett programråd, tillsatt av Riksteaterns styrelse. Programrådet består av ordförande och sju andra ledamöter. Av ledamöterna utses ordföranden och ytterligare två ledamöter av

SOU 1994: 52

Riksteatern, två ledamöter efter förslag av vardera Operan och Dramaten samt tre ledamöter som skall företräda länsteatrarna, stadsteatrarna och gruppteatrarna i landet, efter förslag av Kulturrådet. Ledamöterna i programrådet utses för högst tre år i sänder. Ledamot får utses för ytterligare högst en treårsperiod. Som gästspelsteater skiljer sig Södra Teaterns ekonomiska situation från de föreställningsproducerande teaterinstitutionerna genom att man inte har kostnader för en egen ensemble. Föreställnings- och hyresintäkterna har de senaste åren varit förhållandevis stora i relation till övriga intäkter. Södra teatern har tre scener som är ändamålsenligt tekniskt utrustade. Stora scenen kan ta emot större scenproduktioner. De båda studioscenema Kägelbanan och Caféteatem lämpar sig för mindre produktioner. De mindre scenerna utnyttjas främst av gästspelande fria teatergrupper och tillfälliga teaterprojekt. Verksamheten vid Södra teatern består av gästspel och samarbetsprojekt, som avlöser varandra och kan vara sinsemellan mycket olika. På teatern ges taldramatik, dans- och mimföreställningar, klassiska lyriska uppsättningar och cabareter. Det finns ingen övergripande konstnärlig målsättning för verksamheten. Uppsättningamas konstnärliga nivå definieras av chefen för Södra teatern. Med utgångspunkt från de senaste säsongernas verksamhet kan man urskilja några olika återkommande samhällsfinansierade producenter och producentkategorier. Dessa är främst Riksteatern, Operan, Operahögskolan och fria teatergrupper. Som spelplats för Riksteaterns egna produktioner har Södra teatern minskat i betydelse i och med avvecklingen av de regionala riksteaterensemblema under 1970-talet och tillkomsten av hemmascenerna i Hallunda 1989. Riksteaterns främsta intresse för Södra teatern ligger i dag i möjligheterna till produktionssamarbeten med en teater som kan erbjuda längre spelperioder i Stockholm. Enligt Riksteaterns ledning ligger fördelarna dels på ett ekonomiskt plan produktionskostnadema kan delas dels i att det kan vara lättare - att rekrytera kvalificerade skådespelare om de erbjuds sammanhängande spelperioder i Stockholm förutom tuméperioder i landsorten. Riksteatern ser inget omedelbart behov i att binda sig för fasta spelperioder Södra teatern utan räknar med att produktionssamarbetet skall ske i dagens omfattning också under de närmast kommande åren. Riksteaterns huvudmotiv för att eventuellt släppa ansvaret som huvudman för Södra teatern är att man inte längre har behov av egna scener i Stockholm efter tillkomsten av de nya lokalerna i Hallunda. Utifrån Riksteaterns allmänt teaterpolitiska mål har däremot Riksteatern ett intresse i att bevaka och ta ansvar för Södra teaterns gästspelsverksamhet som medlem i en ny organisation med flera intressenter.

Riksteatern

4.3 Riksteaterns verksamhet

4 3 1 Teaterföreningarna . . De lokala teatedöreninganta Publikperspektivet är det centrala i teaterföreningarnas verksamhet. De har bildats för att ge människor tillgång till en varierad teaterrepertoar oavsett var man bor i landet. Grundinställningen är att teater inte skall vara förbehållet de människor som bor i storstäder. Föreningarna har under de senaste tio åren utvecklats till ett landsomfattande nätverk av förhållandevis självständiga arrangörer. Föreningamas utbud består idag till en tredjedel av Riksteaterns egna produktioner, en tredjedel produktioner från stads- och länsteatrar och en tredjedel från fria grupper, amatörteatrar och övriga producenter. Sammantaget svarar teaterföreningarna för ca 17 procent av det totala antalet teaterarrangemang i landet och för ca 44 procent av antalet arrangemang med turnerande teater.

Tabell 4.1 Teaterföreningarnas totala verksamhet budgetåret 19921993

Arrangemang Besökare Besökare Antal Procent Antal Procent Medeltal

föreställningar föreställningar föreställningar Antal Procent Antal Procent Antal Procent

SOU 1994: 52

Sammanställningen ovan är hämtad från Riksteaterns centrala statistik och den visar verksamhetens omfattning budgetåret 199293. Som framgår av tabellen genomförde teaterföreningarna spelåret 199293 sammanlagt 3 474 arrangemang för 490 214 besökare. Drygt 90 procent av arrangemangen var teaterföreställningar och 86 procent var offentliga arrangemang. Riksteatern producerade 30 procent av utbudet, de regionala teaterinstitutionerna 29 procent och de fria 21 Amatörgrupperna procent. teatrar och övri ga producenter stod för återstoden av produktionen. Sammantaget innebär detta att Riksteatern producerar mindre än tredjedel teateren av föreningarnas utbud. Därav kan man också dra slutsatsen att statistiken över Riksteaterns egen produktion inte är relevant prestationsmått för Rikssom teaterns föreningsdel. Det ingår i teaterföreningarnas och därmed i Riksteaterns uppgifter att arrangera teater. Det är alltså fråga mätbar Riksom en teaterfunktion även om föreställningen producerats någon än Riksav annan teatern. Vi återkommer till detta i vår förslagsdel. Av Riksteaterns samlade redovisning för teaterföreningarnas verksamhet under de fyra senaste budgetåren framgår att antalet ökat med arrangemang 253 eller 7 procent mellan spelåren 199192 och 199293 minskat med men 188 eller 5 procent under fyraårsperioden helhet. Andelen Riksteatersom produktioner har ökat från 27 procent till 30 procent. Om det är fråga om en långsiktig tendens är svårt att avgöra eftersom jämförbar statistik saknas från tidigare år. Vad som kan sägas är att förändringarna är betydande mellan åren. Riksteaterproduktionens andel av arrangemangen hade exempelvis ökat från 22 procent till 30 procent och andelen av antalet besökare från 27 procent till 35 procent mellan de två senaste budgetåren. Variationerna är stora också mellan de olika länen. Riksteaterns egna produktioner kan ha en dominerande roll i teaterföreningarnas arrangemang även i län som har nära till stads- och länsteatrar. I Uppsala län svarar exempelvis Riksteaterproduktionen för 57 procent av arrangemangen och 71 procent av antalet besökare. I Älvsborgs län är motsvarande siffror 45 respektive 41 procent. I Kopparbergs län 49 respektive 48 procent och i Stockholms län 32 respektive 44 procent. Mer naturligt är att Riksteatern har stor betydelse i de länsteaterlösa länen. På Gotland svarade Riksteatern för 93 procent av teaterföreningarnas arrangemang och för 90 procent av besökarna. I Jämtland motsvarande andelar var 43 respektive 50 procent och i Södermanland 48 respektive 61 procent. I Blekinge svarade Riksteatern för 48 procent av såväl arrangemang som besökare. Läns- och stadsteatrarna hade en stor del av teaterföreningarnas utbud i Östergötlands län 38 procent, Jönköpings län 41 procent, Västerbottens län 39 procent och Norrbottens län 40 procent. Motsvarande andel var anmärkningsvärt låg i Stockholms län 13 procent, Kronobergs län 29 procent, Älvsborgs län 20 procent.

Riksteatern

I riket som helhet svarade de fria grupperna för 10 procent av utbudet, men även här var variationema stora. Grupperna dominerade i Södra Sverige. De svarade för 46 procent av utbudet i Kristianstads län, 51 procent i Malmöhus län och 48 procent i Halland. Motsatsen gällde i Stockholms och Göteborgs närhet. Grupperna svarade endast för 10 procent av utbudet i Stockholms län, 9 procent i Uppsala län, 10 procent i Södermanlands län och 15 procent i Göteborgs och Bohus län. Amatörteatrarnas andel av utbudet var högst i Kronobergs och Västernorrlands län 26 procent i båda fallen. Under senare har teaterföreningarna också helt i egen regi förmedlat - ett växande antal gästspel från utlandet. Under perioden 199091 till 199293 ökade antalet utländska gästspel från 30 till 48. Gästspelen korn från sammanlagt l 1 olika länder. Riksteatern bedömer det som realistiskt att teaterföreningarna skall kunna ta emot fler utländska gästspel. Vad som hittills varit det stora hindret är ekonomin, eftersom internationella gästspel är förhållandevis kostsamma. Det ideella arbetet i föreningarna är omfattande. I föreningsstyrelsens uppgifter ingår nonnalt att sköta publikarbetet, ta emot föreställningarna, bistå i uppackning och nedpackning, sköta ekonomin, begära bidrag, sälja abonnemang och biljetter m.m. Detta för sammanlagt närmare 3 500 arrangemang per spelår.

Länsteaterföreningarna

Riksteaterns länsteaterföreningar har en betydande egen verksamhet vid sidan av samordningen av utbudet till de lokala teaterföreningama. I brist central statistik över denna verksamhets omfattning utgår vi från uppgifter publicerade i Riksteaterns senaste verksamhetsberättelse. Spelåret 199293 distribuerade länsteaterforeningama 4 500 föreställningar utöver de ovan redovisade i de lokala föreningarnas regi. I huvudsak var det fråga om skolteater, teaterfestivaler och föreställningar i anslutning till konferenser och kongresser. Om uppgifterna stämmer innebär detta att Riksteaterorganisationen under 199293 medverkade vid genomförandet av ca 8 000 föreställningar, vilket motsvarar närmare hälften av det totala utbudet av professionell teater i landet. För att kunna ge en fullständig bild av länsteaterföreningamas verksamhet krävs mer ingående studier än vi haft möjlighet att göra. Det innebär att länsteaterföreningarna är bristfälligt redovisade även i kapitel 6 Arrangörer och publik. Vi förutsätter därför att Riksteatern fortsättningsvis kompletterar bilden.

SOU 1994: 52

4 3 2 Riksteaterns egenproduktion . . Allmän översikt Riksteaterns centrala verksamhet består för närvarande i huvudsak av teaterproduktion. Det framgår av följande tabell, som visar de sammanlagda centrala resursemas fördelning budgetåren 198485 och 199293 de olika verksamhetsgrenar, som finns upptagna i direktiven:

Tabell 4.2 Riksteaterns centrala resurser fördelade på användningsområden

Relationema mellan de olika produktionsgrenarna har i stort sett varit oförändrad under perioden. Riksteaterns dramatiska och lyriska vuxenproduktion har under senare år upptagit ungefär hälften av Riksteaterns centrala budget. Tabellen nedan ger underlag för en jämförande studie av de olika produktionsgrenarna med avseende direkta produktionskostnader, spelintäkter, uppsättningar, föreställningar och besök spelåret 199293:

Riksteatern

Tabell 4.3 Riksteaterns egen produktion 199293 kostnader redovisade i tkr

Dramatisk Lyrisk Unga Riks Cullberg Övrigt Totalt Egen prod Bruttokostnad 48 305 26 265 16 959 16 135 12 471 120 135 . Andel av totala pr0d.kostn. 40,2 % 21,9 % 14,1 % 13,4 % 10,4 % 100,0 % Intäkter 9 771 4 403 2 036 3 842 1 201 21 253 Andel av totala pr0d.int. 46,0 % 20,7 % 9,6 % 18,1 % 5,7 % 100,0 % Antal upps. 12 5 6 1 16 40 Andel av totala antal uppsättningar. 30,0 % 12,5 % 15,0 % 2,5 % 40,0 % 100,0 % Antal föreställnngar 451 220 435 71 389 l 566 Andel av totala antal föreställningar 28,8 % 14,0 % 27,8 % 4,5 % 24,8 % 100,0 % Antal besök 74 997 49 959 42 822 65 943 47 236 280 957 Andel av totala antal

Cullbergbaletten räknas här som en uppsättning. Baletten har emellertid ett flertal produktioner i sin repertoar, varav de varje år spelar ett antal. l övrigt ingår b1.a.Finska Riks och Tyst teater.

Eftersom tabellen redovisar Riksteaterns direkta produktionskostnader kan den inte användas för kostnadsjämförelser med andra teaterproducenter. Den är enbart avsedd för en analys av Riksteaterns egenproduktion. För det redovisade spelåret ger tabellen underlag för följande slutsatser: Den dramatiska vuxenteatem är dyrast att producera per besökare eftersom den ger en förhållandevis liten publik. Balettproduktionen och den lyriska produktionen ger de dyraste uppsättningama, men de relativt höga publiksiffrorna ger lägre kostnad per besökare än de dramatiska produktionema. Faktauppgiftema om Cullbergbaletten kan inte jämföras med motsvarande uppgifter för övriga produktionsgrenar, b1.a. beroende att en stor del av publikuppgifterna kommer från föreställningar utomlands scener med stor publikkapacitet. De låga publiksiffrorna per föreställning för Unga Riks är resultatet av ett medvetet konstnärligt val. Publiken begränsas av hänsyn till målgruppens sammansättning. Av motsvarande skäl är uppgifterna om de olika specialensemblema, redovisade under Övrigt, svåra att använda vid jämförelser. Finska Riks och Tyst teater har av förklarliga skäl en begränsad publik och kostnader av en typ som inte finns inom annan teaterproduktion.

SOU 1994: 52

Sammantaget innebär detta att Riksteaterns egenproduktion har sådan en sammansättning att den inte gärna kan bedömas som en sammanhållen enhet vid jämförelser med andra. Bilden kompliceras ytterligare av att ett varierande antal köpta produktioner ingår i Riksteatens eget tuméutbud. Sådana gästspel ingår inte i ovanstående redovisning.

Köpta produktioner

Som regel redovisas Riksteaterns produktionsverksamhet inklusive produktioner köpta från andra. Spelåret 199293 köpte Riksteatern 16 uppsättningar, som gavs i 255 föreställningar. Tillsammans med Riksteaterns egenproduktion gav detta 56 uppsättingar och 1821 föreställningar. I programförteckningar brukar de köpta föreställningarna presenteras som gästspel från andra teatrar. Spelåret 199293 gästspelade bl.a. Dramaten, Östgötateatern, KomediteatemDjurgårdsteatem, Länsteatern i Örebro och norska Riksteatret. Genomgående innebär varje gästspel ett förhållandevis litet antal föreställningar. Gästerna kan inte vara borta från sin hemmascen under någon längre period. Antalet köpta uppsättningar under de tre senaste budgetåren framgår av följande sammanställning:

Tabell 4.4 Antal uppsättningar

Utvecklingen i förhållande till TKU.-s studie TKU studerade ingående utvecklingen av Riksteaterns föreställningsverksamhet under perioden 197576-198990. Vi har valt att aktualisera några av de mått TKU använde. Dit hör det årliga totala antalet uppsättningar, föreställningar, besökare och årsverken. Utvecklingen framgår av sammanställningen nedan:

Riksteatern

Tabell 4.5 Riksteaterns färeställningsverksamhet Budgetår Uppsättningar Föreställningar Besökare Årsverken Antal förest. årsverken

Den kraftiga nedgången mellan budgetåren 199091 och 199192 kan förklaras av den osäkra anslagsutvecklingen under perioden. Regeringen föreslog i budgetpropositionen 1991 att Riksteaterns anslag skulle minskas med 23 miljoner kronor. Riksteatern planerade för en sådan utveckling. När riksdagen senare avslog anslagsrninskningen hann Riksteatern inte anpassa produktionen. TKU visade också att antalet dramatiska föreställningar per spelår i Riksteaterns regi under perioden 197576-198990 varierat mellan 682 och 854. Det genomsnittliga antalet besök vid de dramatiska föreställningarna hade under de treårsperioder TKU studerade varierat mellan 198 och 295. Den dramatiska produktionens relativa andel hade ökat från 30 procent till 44 procent av såväl antalet föreställningar som antalet besök. Mot den bakgrunden kan vi konstatera att antalet dramatiska föreställningar minskat under den senaste treårsperioden. Som framgått av den inledande översikten gäller detta även för den dramatiska produktionens andel av Riksteaterns samlade resurser. Däremot upptar den dramatiska produktionen fortfarande en mycket stor del av Riksteaterns produktionsbudget. Vid en jämförelse med TKU:s studie av den lyriska produktionen har vi funnit att antalet lyriska föreställningar ökat betydligt under senare år. Under perioden 198788-198990 gav Riksteatern i genomsnitt 104 lyriska förställningar per spelår. Spelåret 199293 uppgick antalet lyriska föreställningar till 220. Samtidigt som antalet föreställningar gått upp har antalet besök per lyrisk föreställning minskat. Genomsnittet under den nämnda treårsperioden var 449. Spelåret 199293 var genomsnittet 227. Enligt TKU hade de lyriska föreställningarnas andel av det totala antalet föreställningar minskat från 10 procent till 6 procent under perioden 197576- 198990. Publikandelen hade minskat från 18 procent till 12 procent. Spelåret 199293 var motsvarande andelar 14 procent respektive 18 procent. Det innebär väsentligt ökade andelar för den lyriska produktionen under den senaste treårsperioden.

9 14-0627

SOU 1994: 52

Även antalet besök vid Riksteaterns balettföreställningar har ökat såväl totalt som genomsnittligt. Under perioden 198788-198990 var det genomsnittliga antalet balettbesök per år ca 56 900 och per föreställning ca 608. Motsvarande siffror för 199293 var 65 943 och 928. Däremot har antalet balettföreställningar minskat från ca 99 till 71 mellan 198990 och 199293. Förklaringen finns hos Cullbergbaletten och dess växande antal utländska gästspel.

Riksteaterns balettproduktion

Spelåret 199293 bestod Riksteaterns egen balettproduktion av Cullbergbaletten. Därutöver köpte Riksteatern dansföreställningar från Östgötabaletten och av K. Kvarnström Co och Dansens Hus. Under tidigare år fanns även Cramérbaletten inom Riksteatern, men den ensemblen lades ned i samband med Ivo Cramérs pensionering spelåret 198586. För att i viss mån ersätta bortfallet gavs under spelåret 198687-198788 ett antal separata balettproduktioner. Fr.o.m. 198889 har Riksteaterns balettprodukton emellertid koncentrerats till Cullbergbaletten, eftersom teaterns ekonomi inte anses medge något annat. Cullbergbaletten har funnits vid Riksteatern sedan 196768. Verksamhetsåret 199293 omfattande ensemblen 38 årsverken. Den gästspelade bl.a. i Canada, Grekland och Israel. Under den senaste treårsperioden har den i genomsnitt gjort ca 38 gästspel i utlandet per år. Spelåret 199293 gav Cullbergbaletten sammanlagt ca 70 föreställningar, varav hälften utanför landets gränser. Av det totala antalet besökare ca 66 000 avsåg ca 50 000 besökare vid föreställningar utomlands.

Unga Riks Drygt en fjärdedel av Riksteaterns föreställningar riktar sig till barn och ungdom. De produceras huvudsakligen av Riksteaterns speciella barn- och ungdomsteaterensemble, Unga Riks. Inom ramen för den s.k. sommarverksamheten ger Riksteatern dessutom familjeföreställningar i samarbete med andra Unga Riks hör, jämte Unga Klara i Stockholm och Backateatem i Göteborg, till landets främsta bamteaterensembler. Enligt Riksteatern är Unga Riks dessutom den enda av de nämnda ensemblema som helt ägnar sig att spela för barn och ungdom. Unga Riks är även internationellt framgångsrik. Ensemblen, omfattar ca 49 årsverken, har nyligen återvänt från Japan som där den medverkat vid en barn- och ungdomsteaterfestival. Den representerade Sverige vid världsutställningen i Sevilla och gästspelade förra spelåret i bl.a. Ryssland, Danmark och Norge. Inbjudningarna till Unga Riks

Riksteatern

från utlandet är så många att ensemblen inte har möjlighet att tillgodose efterfrågan. Detsamma gäller inom landet.

Riksteaterns övriga specialensembler Översikt Vissa av de produktionskategorier vi har anledning att granska närmare återfinns under rubriken Övrig produktion i Riksteaterns och TKU:s redovisning och statistik. Dit hör Tyst teater, Finsk teater och Södra teatern. Därtill kommer nytillskottet inom Riksteatern, dvs. den mångkulturella ensemblen Shikasta, som bildades spelåret 199293 och började ge föreställningar hösten 1993. I samtliga fall är det fråga om kulturpolitiskt angelägen verksamhet av internationellt intresse, men verksamheten har tillkomsthistoria än en annan växande efterfrågan inom teaterföreningama.

Tyst teater Sedan spelåret 197778 arbetar Riksteatern med teater teckenspråk för döva och hörselskadade under namnet Tyst teater. Verksamheten bedrevs tidigare inom ABF. Under flera år fick Riksteatern särskilda öronmärkta medel från regeringen för detta ändamål. Tyst teater har naturliga skäl av en annan publik och ett annat nätverk av arrangörer än de lokala teaterföreningarna. På försök har Tyst teater med framgång medverkat i Riksteaterns ordinarie repertoar med produktion som vänt sig till både hörande och döva. Denna typ av produktioner kan vara ömsesidigt berikande står delvis i men strid med målet för verksamheten. Tyst teater skall i första hand de vara dövas och hörselskadades egen teater. Verksamhetsåret 199293 uppgick kostnaderna till ca 5,5 miljoner kronor och intäkterna till 4 miljoner ca kronor, varav ca 3,6 miljoner utgjordes av Tyst teaters andel statsbidraget. av I den finska teaterverksamhetens budget ingår även medel för köp av produktioner. Antalet årsverken varierar mellan åren beroende produktyp av tion respektive år. Budgetåret 199293 motsvarade personalen 6,5 årsca verken.

Finsk teater Sedan spelåret 198081 bedriver Riksteatern finskspråkig teaterverksamhet. Verksamheten bygger i huvudsak på gästspel från Finland, finsk teaterproduktion i Sverige och stöd till viss finsk amatörteaterverksamhet. I anslutning till den finska teaterverksamheten har Riksteaterns föreningsavdelning organiserat ett nätverk av finskspråkiga arrangörer och teaterombud, främst i Tornedalen. Med stöd från Kulturrådet har Riksteatern också givit ut en översättning till finska av Riksteaterns arrangörshandbok. För den finska verksamheten har särskilda medel utgått under en följd av år. Finska

SOU 1994: 52

Riks föreställningsverksarnhet ökade kraftigt under spelåret 199293 som en följd av ökat statsbidrag och medveten marknadsföring. Kostnaderna för Finska Riks uppgick till ca 5 miljoner kronor. Av statsbidraget gick ca 4,8 miljoner kronor till Finska Riks, som därutöver uppbar gager ca 0,5 miljoner kronor. Antalet årsverken uppgick till ca De etablerade specialensemblemas spridning över landet framgår av kartorna:

Specialensemblemas spelplatser spelåret 1992-1993

Cullberg- Finska Riks Tyst Teater baletten

Spelplatser spelâret 1992-1993 utanför Sverige

Cullbergbaletten SanSebastian Spanien ZaragozaSpanien Barcelona Spanien Ta vm°na Egen TeatroPrincipal GranTeam Santander Spanien PalaciodeFesuvales deCantabn . FinskaRzks Hamburg Tyskland Staatsoper Santiago deCompost Helsingfors Auditorio Galicia de Jerusalem The Statehall 73 Team Te; Aviv Lyon Cinerama Theatre Helsingfors TeatroNational Populaire Valladolidspanien ValkeaTalo Calderon Madrid Teatrode la Zarazuela

Riksteatern

Unga Riks spelplatser spelåret 1992-1993

Spelplatserspelaret1992-1993 utanförSverige Fredrikshamn Harstad

SOU 1994: 52

Shikasta Shikasta den mångkulturella ensemblen är det senaste tillskottet i Riks- - teaterns produktion och har ännu inte särredovisats i de produktionsöversikter som presenterats. Arbetet med att etablera en mångkulturell ensemble tog fastare former under verksamhetsåret 199293. Särskilda bidrag från Kulturdepartementet och AMS möjliggjorde en försöksverksamhet, med början spelåret 199394. Efter ett omfattande rekryteringsarbete bland några hundra välmeriterade invandrade artister kunde en ensemble elva personer engageras för spelåret 199394. Ensemblens utbud består under det första verksamhetsåret av en helaftonsföreställning och flera olika uppsökande program, som går under samlingsnamnet Tehuset. Helaftonsföreställningen, som är en dramatisering av delar av Tusen och en natt, spelas på svenska. De uppsökande produktionerna framförs antingen svenska eller artistens eget språk. Tanken är att de arrangerande teaterföreningarna och länsteaterföreningarna skall vidga sitt kontaktnät till att omfatta även invandrarorganisationer, kulturföreningar för invandrare mfl. Därigenom kan gemenlokala satsningar göras för att nå ut och etablera en mångkulturell samma verksamhet i landet. Samtidigt vidgas teaterföreningarnas kontaktnät. Förhoppningen är att publikunderlaget breddas för att i högre grad än hittills återspegla sammansättningen i dagens samhälle. Den uppsökande verksamheten ingår som ett naturligt och viktigt led i ensemblens arbete. För Riksteatern har den nybildade ensemblen varit en medveten satsning i syfte att även fortsättningsvis framhäva det mångkulturella Sveriges fördelar och framhålla det positiva i att vår kultur berikas med nya influenser. Ett annat led i denna satsning var temat för teaterdagama våren 1993. Det mångkulturella Sverige. Teaterdagarna, som samlade ett stort antal deltagare från hela landet arrangerades i samverkan med bl.a. Rikskonserter, Riksutställningar, Kulturrådet, Kommunförbundet, Norska Riksteatret och Botkyrka kommun, som samtidigt var värd för en kulturkonferens för landets 25 största kommuner. Den mångkulturella ensemblen har mötts av ett gensvar bland landets arrangörer som varit över förväntan stort, men projektet har inte rymts inom Riksteaterns ordinarie budget. En del av verksamheten finansieras med särskilda bidrag. Riksteaterns ambition är emellertid att permanenta verksamheten. Planer finns också en ny ensemble, benämnd Unga Shikasta.

Södra teatern Verksamheten vid Södra teatern finansieras i huvudsak med särskilda statsbidrag, hyresinkomster och biljettintäkter. Spelåret 199293 visades på Södra teaterns tre 69 olika produktioner i 521 föreställningar för 66 573 scener besökare. Det innebär en väsentlig ökning sedan spelåret 198990, som redo- TKU med 50 produktioner och 386 föreställningar. Verksamheten 134 visades av

Riksteatern

kostade förra spelåret drygt 14 miljoner kronor, dvs. i stort sett dubbelt så mycket som statsbidraget 7,3 miljoner kronor. Hyresintäktema uppgick till ca 2,5 miljoner kronor.

Produktionen.: spridning över landet Spelåret 199293 framförde Riksteatern sina föreställningar mer än 300 olika platser. Spridningen över landet framgår av kartan sidan 136. En genomgång av spelplatsema visar en god spridning utanför respektive kommuns huvudort. I Stockholm gavs exempelvis föreställningar i Bagarmossen, Enskede, Rinkeby, Rågsved och Spånga. I Kalmar län gavs föreställningar 16 platser, däribland i Målilla, Virserum, Blomstermåla, Färjestaden och Mörbylånga. En stor del av föreställningarna ägde rum platser med mindre än 20 000 invånare. Även de olika specialensemblema gjorde landsomfattande tuméer. Unga Riks besökte närmare 130 platser, däribland Asarum, Bjurholm, Dorotea, Hede, Kil, Lima, Slite och Särö. Finska Riks besökte drygt 50 platser från Angered till Övertorneå. Tyst teater spelade 12 platser, bl.a. i Helsingfors. Av Cullbergbalettens 24 spelplatser låg 11 utanför landet. Spelåret 199293 besökte baletten bl.a. Barcelona, Jerusalem och Lyon.

4.4 Personal och ekonomi

4 4 1 Personal . . Antal årsverken Ekonomiskt och personalmässigt dominerar teaterproduktionen Riksteaterns centrala verksamhet. Antalet årsverken, exklusive anställda vid länsteaterföreningar och teaterföreningar, uppgick budgetåret 199293 till 369 med följande fördelning: Teateravdelningen 309 Föreningsavdelningen 6 VD och verksamheter som

Antalet årsverken 199293 fördelade på personalkategorier ger en bättre uppfattning om verksamhetens innehåll:

Riksteatern

Tabell 4.6 Anställningsfonner m.m. Personalkategori Fast anställda Korttidsanställda Hallunda

Södra teatern

I den övriga personalen ovan ingår regissörer, scenografer, koreografer, kostymdesigners, dramaturger. repetitörer mil.

Spelåret 198990, som var det sista året i TKU:s studie, sysselsatte Riksteatern 360 årsverken. Det innebar att antalet årsverken var något högre än 197576, men antalet hade minskat med närmare 30 mellan 198485 och 198990. Spelåret 199293 sysselsatte Riksteatern 369 årsverken, vilket innebar en ökning med 25 sedan budgetåret 199192. Antalet årsverken har alltså varierat relativt kraftigt under senare år sannolikt en följd av den osäkerhet som rått kring anslagstilldelningen. Fördelningen olika personalkategorier framgår av följande sammanställning:

Tabell 4.7 Personalens sammansättning

Riksteatern har en jämförelsevis hög andel korttidsanställda. Under den sista treårsperioden i TKU:s studie andelen 38 procent, Spelåret 199293 var uppgick den till 41 procent av det totala antalet årsverken. Under den senaste treårsperioden har andelen korttidsanställda ökat från 57 procent till 69 procent av den konstnärliga personalen, men minskat från 37 procent till 30 procent av den tekniska personalen och från 10 procent till 9 procent den 137 av

SOU 1994: 52

administrativa personalen. Den kraftiga ökningen av antalet korttidsanställda artister kan vara uttryck för att Riksteatern tagit ett avgörande steg mot frilansbaserad produktion. Teaterkostnadsutredningen visade också att Riksteaterns genomsnittliga kostnad för löner och sociala avgifter per årsverke ökat kraftigt. Enligt våra beräkningar har den utvecklingen fortsatt. Lönekostnaden per årsverke uppgick budgetåret 199293 till 345 000 kronor. Motsvarande kostnad budgetåret 198990 var 273 000 kronor.

4 4 2 Ekonomi . . Omslutning Riksteaterns centrala verksamhet omsatte verksamhetsåret 199293 drygt 263 miljoner kronor, varav ca 212 miljoner kronor utgjordes av statsbidrag, drygt 26 miljoner kronor av gager och närmare 25 miljoner av övriga intäkter. Sammanställningen nedan ger en bättre bild av de olika ñnansieringskälloma. Beloppen anges i tkr.

Omslutningen i löpande priser har ökat kraftigt under senare år, som framgår av sifferserien nedan, hämtad från Riksteaterns verksamhetsberättelser:

Ökningen mellan budgetåren 199192 och 199293 motsvarar i stort sett höjningen av statsbidraget. För Riksteaterns regionala och lokala verksamhet, dvs. för föreningsdelen, tillkommer bidrag från landsting och kommuner på sammanlagt ca 45,6 miljoner kronor.

Riksteatern

Intäktsurveckling Riksteaterns intäktssida domineras av statsbidraget som innevarande budgetår uppgår till drygt 203 miljoner kronor. Statsbidraget kommer att ligga samma nivå nästa budgetår. Sedan ett par finns bidraget uppfört under ett gemensamt anslag för Operan, Dramaten och Riksteatern. För bidraget till Riksteatern gäller fortfarande de statsbidragsbestämmelser som utfärdades 1974. Riksteaterns intäkter i övrigt består i huvudsak av spelintäkter, vissa hyresinkomster och räntor. När det gäller de olika intäktemas relativa andel kan noteras att spelintäktemas betydelse har minskat från ca 12 procent under den senaste treårsperioden i TKU:s studie till ca 10 procent spelåret 199293. Riksteaterns självfmansieringsgrad, dvs. spelintäktemas andel av de totala intäkterna, har under senare år kretsat kring tio procent. Riksteatern har därmed lägre självñnansiering än Operan och Dramaten, men högre än flertalet länsteatrar. Till bilden hör dock att merparten av intäkterna kommer från teaterföreningama, i sin tur finansierar köpen av föreställningar med bisom drag från primärkommunerna. Dessa bidrag minskade med 0,6 miljoner kronor mellan 1992 och 1993. Mest oroväckande är att den relativt blygminskningen rymmer oroväckande tendenser. Minst 15 kommuner samma drog in bidragen helt och ca 70 kommuner minskade bidragen rejält. Detta kompenserades av att drygt 60 kommuner ökade sina bidrag. Om man ser till de enskilda kommunerna förefaller ökningarna och rninskningama vara förhållandevis jämnt fördelade över landet. Tendensema framträder tydligare om man jämför de sammanlagda siffrorna per län. Minskningar sammanlagt 100 000 kronor har drabbat teaterföreningama i Jönköpings, Älvsborgs, över Örebro och Västernorrlands län. Ökningar än 100 000 kronor har gått mer till föreningarna i Norrbottens, Västerbottens och Bohus län. Kommunbidragen varierar kraftigt även i absoluta tal. Det är svårt att urskilja något mönster. Vissa kommuner ger mycket höga bidrag till sina teaterföreningar. Andra åter har dragit in sina bidrag helt. Några ytterlighetema framgår av av sammanställning nedan:

Kommun Bidrag 1993 Umeå 2 590 000 kr Gävle 2 339 000 kr Sundsvall 1 100 000 kr Halmstad l 043 000 kr Ragunda 0 kr Degerfors O kr Munkfors 0 kr

SOU 1994: 52

I genomsnitt ger kommunerna ca 140 000 kronor i årligt bidrag till sin förening. Kring genomsnittet ligger kommuner som Gnosjö, Lessebo, Visby, Vänersborg, Hedemora och Piteå. Medianen ligger 70 000 kronor i bidrag per kommun.

K ostnadsurveckling

I likhet med Teaterkostnadsutredningen kan vi konstatera att kostnaderna för Riksteaterns verksamhet ökat kraftigt, men kostnadsutvecklingen är i stort sett lika oroande vid övriga samhällsstödda teaterinstitutioner. I flertalet jämförande studier ligger Riksteatern någonstans i mitten: Här följer några exempel: Kulturrådets Teaterstatistik visar att samhällssubventionen per besök vid Riksteatern låg 890 kronor spelåret 199192, vilket var högre än subventionen vid Dramaten och flertalet länsteatrar, men väsentligt lägre än subventionen vid Operan och Norrlandsoperan. De kostnadsskillnader som finns har delvis sin förklaring i kostnadernas sammansättning. Riksteatern har en annan kostnadsbild än övriga institutionsteatrar, vilket framgår av följ ande översikt:

Tabell 4.8 Teaterinstitutionenzas kostnader

Källa: Kulturrådets teaterstatistik för 199192

Riksteaterns andel lönekostnader är förhållandevis låg, ca 46 procent, medan turnékostnaderna av naturliga skäl ligger högt. Den höga andelen Övriga kostnader förklaras sannolikt av de teaterfrämjande insatserna som till stor del avser annan produktion än Riksteaterns egen. TKU studerade ingående utvecklingen av de olika kostnadsslagen i Riksteaterns budget. Mot den bakgrunden kan det vara av värde att visa utvecklingen sedan TKU presenterade sin analys:

Riksteatern Tabell 4.9 Riksteaterns kostnader

Vad man kan notera är att kostnadsandelama för personal och lokaler ökat något under senare år. Därmed har Riksteatern i någon mån närmat sig kostnadsbilden vid övriga institutionsteatrar.

4.5 Riksteaterns uppdrag och fárdriktning

4.5.1 Statsbidragsvillkor och särskilda uppdrag Som ett led i de kulturpolitiska insatserna 1970-talet utfärdade regeringen nya generella bestämmelser för statsbidraget till Riksteatern. Enligt dessa, som fortfarande gäller, skall statsbidraget användas för central produktion och distribution av teater till komplettering av regional och lokal teaterverksamhet, regional produktion och distribution av teater, förmedling av teaterföreställningar och gästspel av andra svenska och utländska teaterinstitutioner och ensembler, allmän information om teaterverksarnhet samt information och rådgivning till yrkesmässigt arbetande teatrar och amatörteatrar i tekniska och andra frågor. I den del av verksamheten for vilken statsbidrag utgår skall Riksteatern i tillämpliga delar beakta de mål som fastställts för den statliga kulturpolitiken, samarbeta med Rikskonserter, Operan och Dramaten, i övrigt samverka och samråda med statliga och kommunala myndigheter, folkbildningsorganisationer och andra organ som verkar inom teaterlivet och andra konstområden. Konkreta förändringar för Riksteaterns del har successivt prövats i det årliga budgetarbetet. Det innebär att verksamheten utvecklats stegvis. När reformperioden inleddes fanns exempelvis fyra regionala Riksteaterensembler. De överfördes till nya huvudmän under perioden 197778-198485. I

SOU 1994: 52

samband därmed minskade statsbidraget till Riksteatern i proportion till kostnaderna för ensemblerna, men samtidigt fick Riksteatern nya uppdrag av regeringen med därtill hörande särskild resurstilldelning. Under några år hade Riksteatern också ansvar för de nybildade regionala ensemblerna i Blekinge och Dalarna. Budgetåret 197980 fick Riksteatern ca 2,3 miljoner kronor för att förvalta Södra teatern och ca 1,1 miljoner kronor för Tyst teater. Mot slutet av 1970talet började den finska teaterverksamheren med särskild resurstilldelning under perioden 198081-198990. l början av 1980-talet fick Riksteatern också särskilda medel för internationellt teaterutbyte och för barn- och ungdoms- Öronmärkta medel för dansverksamhet fanns mellan budgetåren teater. 198384 och 198990. Sistnärrmda budgetår överlämnade regeringen till Riksteatern att besluta om fördelningen av resurser mellan sina olika verksamhetsområden. På begäran av Riksteatern kvarstod dock öronmärkningen av medlen för Södra teatern. Av betydelse för anslagsutvecklingen är också flyttningen till Botkyrka. De ökade lokalkostnadema kompenserades i allt väsentligt genom en ökning av statsbidraget. Principen var att Riksteatern skulle behandlas samma sätt som Operan och Dramaten bl.a. när det gällde lokalkostnader. Idag finns Riksteatern uppförd under samma statsanslag som Operan och Dramaten. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att regeringen i betydande utsträckning styrt Riksteaterns verksamhet genom särskilda uppdrag, som delvis har en annan inriktning än den man på 1970-talet räknade med skulle prägla Riksteatern.

4.5.2 Riksteaterns teaterpolitiska handlingsprogram

Riksteatern slöt upp bakom de kulturpolitiska reformerna i mitten av 1970talet och deltog aktivt i omdaningen av teaterlivet. Som ett led i dessa strävanden antog kongressen 1976 ett genomarbetat teaterpolitiskt handlingsprogram, som korn att bli vägledande för verksamheten under en följd av år. Programmet återges här i sina huvuddrag: Syftet var att skapa förutsättningar för en långsiktig utveckling och omvandling av teaterorganisationen i olika etapper och inom olika områden. Delar av programmet var förbundna med expansion och förutsatte ökade resurser. I denna önskade expansion betonade Riksteatern särskilt det ansvar som vilade kommuner och landsting.

Mål och uppgifter

Riksteaterns uppgift skulle vara att verka för en teaterkonst som ger människor upplevelse, kunskap, medvetenhet och kritisk överblick, som avslöjar

Riksteatern

fördomar och stimulerar den egna fantasin och den egna aktiviteten. En sådan teaterkonst skulle motverka passivitet, kommersialism och osjälvständighet. Den konstnärliga åsikts- och yttrandefriheten var grundläggande för arbetet. Lika väsentligt var att verksamheten inriktades mot att undanröja geografiska, sociala, ekonomiska och andra hinder som gör att teaterupplevelser tenderar att förbli ett privilegium för ett fåtal i samhället. Riksteaterns uppbyggnad som en folkrörelse uppfattades som en väsentlig styrka i fullgörandet av uppgifterna. Verksamhetens innehåll skulle endast avgöras av Riksteatern själv.

F öreställningsverksamheten Den produktion som Riksteatern köpte från andra producenter skulle ses som komplement till Riksteaterns egen. Den egna teaterproduktionen var ett uttryck för Riksteaterns aktiva roll i kulturpolitiken. För Riksteatern var det inte fråga om att fylla en passiv, kompletterande funktion. Tillkomsten av nya regionala teatrar bedömdes inte minska kraven på Riksteatern. Inte minst de nya aktiva teaterföreningama i utpräglade glesbygdsområden behövde ett rikare utbud än det regionteatrama kunde erbjuda. Valet av repertoar och produktionstyp skulle grundas på såväl konstnärliga som kulturpolitiska bedömningar. Varje produktion skulle svara mot en bestämd avsikt med avseende innehåll, form och publikinriktning. Den totala repertoaren skulle representera mångfald och allsidighet. Riksteatern tog sig ett särskilt ansvar för den nya dramatiken, formrnässiga nyheter och verk som för delar av publiken kunde verka kontroversiella. Repertoarfrågorna skulle behandlas i ett utvecklat samrådsförfarande. Så långt möjligt skulle den anställda artistpersonalen beredas möjligheter att arbeta i fasta ensembler med egen profilering. Riksteatern skulle medverka till att barn- och ungdomsteatem fick sin berättigade andel av teaterresurserna. Samhällsbidraget borde på sikt motsvara barn- och ungdomsgruppens andel av befolkningen. Riksteatern skulle vidare bidra till en utveckling av teaterverksamheten under sommaren, varvid särskilt familjeföreställningar och förställningar i mindre format för skilda scenforrner skulle prövas. För att stimulera till nya insatser teaterområdet skulle Riksteatern införa ett system med projektstöd.

Teaterfrämjande verksamhet

Den teaterfrämjande verksamheten skulle vara en huvuduppgift för Riksteatern vid sidan av föreställningsverksamheten. Syftet skulle vara att öka förståelsen för och kunskapen om teater, förmedla aktuella strömningar och

SOU 1994: 52

vidga teaterintresset. På detta område skulle Riksteatern spela en mer aktiv roll än tidigare och därvid särskilt stimulera lokala och regionala initiativ. Riksteatern skulle också främja verksamheten med arnatörteater. Insatsema skulle anpassas efter arnatörteatergruppemas egna önskemål.

Utveckling av organisation och föreningsverksamhet

Medlemmarna i Riksteatern skulle även i fortsättningen vara självbestämmande lokala och regionala teaterforeningar, uppbyggda enligt stadgar antagna av kongressen. Medlemmarna garanterades därigenom inflytande på och ansvar for den totala verksamheten. Medlemmarna skulle lokalt och regionalt svara för såväl föreställningsverksamhet som teaterfrämjande verksamhet. De skulle verka som företrädare för teater som konst- och uttrycksform och som centra för lokal och regional teaterdebatt. De lokala föreningarna skulle också svara for inriktningen av den lokala teaterverksamheten, svara för publikarbetet och fungera som arrangör av föreställningar. Riksteatern menade att de kommunala kultumämndema enbart skulle ha en stödjande roll. Riksteatern skulle verka för att länsteaterföreningama fick en väsentligt starkare roll i det regionala kulturlivet, bl.a. genom att fortsätta decentraliseringsprocessen och låta föreningarna överta tidigare centralt utförda uppgifter, t.ex. distribution av föreställningar från andra än Riksteatern. Det skulle förstärka länsteaterföreningamas viktiga uppgift att samordna teaterutbudet i regionen. Riksteatern menade också att länsteaterföreningarna var bäst lämpade att vara huvudmän för de nya regionala teatrarna. Mot bakgrund av utvecklingen regionteaterområdet fann Riksteatern det också nödvändigt att närmare definiera de olika formerna för ensembleverksamhet. Följande tre typer av fasta ensembler skulle kunna finnas inom Riksteatern: 1 Centralt placerad produktionsenhet. . 2. Produktionsenhet, placerad bestämd ort. 3. Regional ensemble. Alla tre typerna förutsattes specialisera sig, exempelvis på bamteater, musikteater eller dockteater. Riksteaterns centrala produktion var av tradition organiserad i ensembler, bl.a. för att uppnå en önskvärd profilering och maximalt antal produktioner per spelår. De centrala produktionsenheterna hade också fungerat som en förberedelse för utläggning av fungerande konstnärliga enheter i landet. Riksteatern hade aktivt bidragit till teaterlivets regionalisering genom att placera ut ensembler för att stimulera bildandet av fristående regionala teatrar. Enligt handlingsprogrammet skulle Riksteatern fortsätta den linjen. Programmet

Riksteatern

innehöll en genomgång av de olika stegen före övergång till regelrätt regional verksamhet. Samtidigt skulle Riksteatern kunna fortsätta att lokalisera ensembler olika håll i landet även utan direkta planer en övergång till regionteater. Denna typ av utplacering skulle ske som ett led i utvecklingen verksamav heten. Även i sådana fall skulle avtal träffas med berörd lokal eller regional instans. Riksteatern skulle också kunna vara huvudman för regionala ensembler, men när programmet skrevs hade Riksteatern som riksorganisation ingen sådan ambition. Riksteatern centralt åtog sig sådana uppdrag bara begäran från lokal eller regional instans. Däremot menade Riksteatern att länsteaterföreningarna var lämpliga som huvudmän för de regionala teatrarna. Med en sådan konstruktion skulle en naturlig samordning kunna uppnås inom länen av de skilda producentemas utbud. För att undvika sammanblandning med Riksteaterns interna angelägenheter skulle särskilda styrelser tillsättas inom föreningarna för regionteatramas verksamhet.

4.5.3 Utvecklingsprogrammet

Nästa steg i utvecklingen togs i början av 1980-talet då Riksteaterns styrelse tillsatte en utvecklingsgrupp för att bl.a. se över möjligheterna för andra producenter att ingå i Riksteaterns tuméverksamhet och konsekvenserna för Riksteatern av en utvidgad roll som distributör. Gruppen fann att Riksteatern och länsteatrama kompletterade varandra och att rollfördelningen i Teatersverige var tydligare än förr. Riksteatern svarade för en grundrepertoar för hela landet och länsteatrama strävade efter fördjupning och profilering inom sin region. Det fanns också en vedertagen ansvarsfördelning mellan stat, landsting och kommun, som bl.a. innebar att staten svarade for stöd till teaterproduktion och stimulansbidrag till utvecklingsarbete, landstingen gav stöd till regional verksamhet inom institutioner och föreningsliv, kommunerna gav stöd till arrangerande föreningar. Vad som, enligt Riksteatern, krävdes för framtiden var ett kombinerat statligtregionalt arrangörsstöd i länsteaterlösa län och en fortsatt utveckling av föreningarna regional och lokal nivå. Riksteatern föreslog att de lokala teaterföreningama skulle bära det teaterpolitiska ansvaret i kommunerna och svara för arrangörsskapet för alla typer av teaterutbud. Riksteaterns egenproduktion skulle utgöra en grundrepertoar för ett kontinuerligt utbud av vuxenteater runt om i landet, olika typer av scener och orter. Länsteaterföreningarna skulle vara det samordnande teaterpolitiska organet regional nivå. Kommunerna skulle svara för de lokala teaterföreningamas ekonomi.

l0 14-0627

SOU 1994: 52

Landstingen skulle lämna stöd till länsteaterföreningamas basverksarnhet och särskilt arrangörsstöd. Med en sådan ansvarsfördelning skulle länsteatrarna förutsättningar att arbeta fördjupande i sina län. Riksteatern menade också att statliga bidrag borde utvecklas för länsteaterersättande verksamhet i länsteaterlösa län.

4.5.4 90-talspr0grammet

Riksteaterns nuvarande färdriktning styrs i huvudsak av de riktlinjer för verksamheten under 90-talet, som antogs av 1991 års kongress. [inledningen till det s.k. 90-talsprogranunet konstaterade Riksteatern att utvecklingen blivit en annan än den som förutsattes 1974. Länsteatrama hade inte kunnat ersätta Riksteatern. Den svenska teaterkartan hade fått ett mycket skiftande utseende. Riksteatern konstaterade vidare att organisationen vuxit kraftigt, från 159 medlemsföreningar år 1980 till 220 år 1990 och från 6 länsteaterkonsulenter till 18. Bidragen från landsting och kommuner hade ökat från 23 respektive 2 miljoner kronor till 30 respektive 11 miljoner kronor. Däremot hade antalet föreställningar, producerade och förmedlade av Riksteatern, sjunkit. Riksteaterns ambition var att bryta denna utveckling.Teaterföreningarna borde genom Riksteatern kunna garanteras ett tillräckligt utbud av teater. Utbudet skulle omfatta föreställningar för alla scenstorlekar, dvs. såväl stora, mellanstora och små scener som lokaler lämpliga för caféprogram. Genom ett kompletterande, mångsidigt utbud skulle Riksteatern göra det möjligt för länsteatrama att profilera sig såväl konstnärligt som i andra avseenden. Svenskt teaterliv skulle förnyas genom en utbyggd samverkan mellan länsteatrama och Riksteatern. För att möta de nya kraven under 90-talet skulle Riksteatern profilera sin verksamhet och lägga tonvikten följande punkter:

Musik- och dansteater

Musikteatem borde återinföras inom Riksteatern och dansteatem borde förstärkas. Riksteaterns utbud av dansteater i Sverige hade blivit avsevärt mindre sedan Cramérbaletten lades ner och Cullbergbaletten utvecklats till ett i första hand internationellt turnerande danskompani. Därför borde Cullbergbaletten frigöras från Riksteatern och utvecklas till en svensk nationalbalett med nu statliga anslag. De betydande resurser som Riksteatern ställt till egna Cullbergbalettens förfogande borde även fortsättningsvis disponeras av Riksteatern och utnyttjas för en ökad tuméverksamhet med dansteater i Riksteaterns regi. Fria dansgrupper och nya dansproduktioner med svenska koreografer skulle detta sätt kunna föras ut i landet och nå en ny publik för svensk dans.

Riksteatern

F olkteater

Med en ny profilerad produktion skulle Riksteatern samverka med länsteatrama i de olika regionerna för att nå nya grupper. Aktivt publikarbete skulle även fortsättningsvis vara en viktig del av Riksteaterns verksamhet. Redan inför starten av ett projekt skulle Riksteatern ha idé vilken målgrupp en om projektet vänder sig till. Denna idé skulle föras vidare till alla led för att slutligen nå den lokale arrangören, fullbordar projektet att som genom presentera produktionen för sin publik. Det skulle fortsatt vara en självklar uppgift för Riksteatern att vara en folkteater som genom sin repertoar belyser och kommenterar frågor som berör människor i Sverige och kan intressera som nya grupper för teater.

Glesbygdsteater Riksteatern skulle arbeta med teater för små och i glesbygd. Även scener om sådan verksamhet självfallet också hörde till länsteatramas ansvarsområde var behovet så stort att Riksteatern borde göra en insats. Speciellt gällde detta de län som saknade länsteater och hade stora glesbygdsområden. Dessa regioner var fortfarande i hög grad beroende av Riksteaterns utbud.

Barn- och ungdomsteater

Sedan 1966 hade Riksteatern arbetat med teater för barn och ungdom. Unga Riks arbete med att skapa teater för den unga publiken hade konstnärligt och kulturpolitiskt stor betydelse och var en nödvändig del Riksteaterns profil. av

Samordning Riksteatern skulle ha en samordnande funktion när det gällde att skapa kontakter mellan länsteatrar och arrangörer i andra län, organisera samproduktion mellan Riksteatern och länsteatrar, verka för att Operan, Dramaten och fria grupper turnerar i landet, skapa förutsättningar för samverkan med Riksutställningar och Rikskonserter. Vidare skulle Riksteatern utveckla former för att främja ett mångkulturellt kulturliv, stimulera svenska teatrars kontakter med utländska teatrar och organisera gästspel m.m. Genom sin förlagsverksamhet skulle Riksteatern också medverka till ökad kunskap och vidgade perspektiv. För att kunna fullgöra den samordnande funktionen önskade Riksteatern fortsätta att växa i riktning mot målet en teaterförening i varje kommun. -

SOU 1994: 52

Detta i sin tur ställde ökade krav länsteaterföreningama som samordnare av länens teaterverksamhet. De lokala teaterföreningarna måste kunna räkna med att länsteaterföreningarna får möjligheter att ta ett större ansvar för teaterutbudet i länet. Därför borde systemet med grundbidrag från Riksteatern till länsteaterföreningama vidareutvecklas. Förutsättningen skulle fortsatt vara att landstingen beslutar om motsvarande bidrag.

Mångfald och koncentration Programmet avslutades med ett avsnitt om balansen mellan mångfald och koncentration. Bakgrunden var den att Riksteaterns många särskilda uppdrag ibland kunde upplevas som ett hot mot Riksteaterns huvuduppgift: att förse de lokala teaterföreningarna med ett grundutbud av god teater. Vissa särskilda åtaganden ifrågasattes inte. Dit hörde Finska Riks och Tyst teater. Finska Riks hade präglats av en delvis annan teatertradition och spelstil och därigenom berikat hela Riksteaterns arbete. Tyst teater hade visat de stora teatrala uttrycksmöjligheter som finns i de dövas teckenspråk. Intresset för tyst teater var stort inte bara bland de döva och hörselskadade utan också bland de hörande. Andra särskilda uppdrag borde enligt programmet bli föremål för omprövning. Dit hörde Cullbergbaletten, Södra teatern. och sommarverksamheten Cullbergbalettens ställning har tidigare berörts. När det gällde Södra teatern som Stockholmsscen för Riksteatern hade behovet minskat efter flyttningen till Hallunda. En annan form för den framtida verksamheten vid Södra teatern borde därför övervägas. Även sommarverksamheten borde omprövas. Sommarteater hade producerats av Riksteatern för Folkparkemas räkning sedan Svenska Teatern och Riksteatern 196667 gick samman till Svenska Riksteatern. Verksamheten hade med åren ändrat karaktär. Enligt Riksteaterns bedömning berodde detta förändrade publikvanor. Riksteatern hade prövat nya vägar för sommarteatern; små föreställningar, avsedda för spelning utomhus, riktade till hela familjen och presenterade badplatser, torg, parkeringsplatser och i folkparker. I pågående överläggningar med Folkparkema strävade Riksteatern efter en sommarverksamhet för publikgrupper som under det övriga året sällan får möjlighet att se teater.

4.5.5 Ledningens färdriktning På vår begäran har Riksteaterns ledning i en särskild skrivelse lyft fram ett antal angelägna förändringar teaterområdet under det kommande decenniet. Vi återger här några av huvudpunktema:

Riksteatern

Den framtida teaterpolitiken bör utgå från tesen att det är en rättighet att få se levande teater oavsett var man bor i landet. Det innebär bl.a.:

Fortsatt decentralisering Ett bibehållet decentraliseringsmål innebär teaterornrådet att de regionala teatrarna måste få fortsatta möjligheter att konsolidera och profilera sin verksamhet.

Kompletterande nationellt utbud Som en följd av profileringen kommer även morgondagens teaterkana att variera från län till län. Därmed kommer också kraven på Riksteatern att variera. Riksteatern måste kunna fylla tomrum med egna produktioner, medverka vid samproduktioner och åta sig en förmedlande roll när det gäller länsteatramas utbud till andra län än hemlänen. I ett längre perspektiv ser Riksteatern gärna ett nära samarbete mellan olika teaterproducenter. I denna samverkan kan Riksteatern naturligt ta sig olika samordnande uppgifter.

Ökad internationalisering Intemationaliseringen av samhället kommer att leda till ökad efterfrågan en internationella gästspel, främst inom musikteater och dans. I det intemationella samarbetet skulle Riksteatern bl.a. kunna fungera som ett distributionsnät. Riksteatern har god kännedom landets och tumétekniskt om scener ett kunnade som är unikt. Det är angeläget att de internationella gästspel som kommer till Sverige också spelas utanför Stockholmsområdet.

Teater för ungdom För att engagera åldersgrupper för teater krävs krafttag. Riksteatern nya har därför beslutat att ägna teaterdagama 1994 ungdom och framtid under temat Teater 2001. Genom olika seminarier och förställningar räknar Riksteatern med att ungdomens önskemål, behov och relationer kommer analyatt seras och debatteras. Resultatet av teaterdagama skall vara vägledande för Riksteaterns planering av den framtida verksamheten, både innehållsligt och fonnmässigt.

Urveckling av arrangörsrollen Det är angeläget att arrangörsrollen stärks ytterligare, både ekonomiskt och kunskapsmässigt. Teaterföreningarnas domineras redan idag arrangemang av föreställningar från andra än Riksteatern ambitionen måste men vara en större öppenhet och ännu bättre samverkansformer mellan arrangörer och producenter. Länsteaterföreningarnas verksamhet bör utvecklas bl.a. tillsättgenom ning av fler barnteaterkonsulenter.

SOU 1994: 52

4.6 Slutsatser

4.6 1 Inledning . I detta avsnitt granskar Riksteaterns verksamhet från olika utgångspunkter av betydelse för våra överväganden och förslag. Vår huvuduppgift är att analysera Riksteaterns roll och ansvarsfördelningen mellan Riksteatern och länsteatrarna. I analysen bör klargöras vilka uppgifter som är unika för Riksteatern, svagt utvecklade i stora delar av landet och parallella med övriga teatrars allmänna verksamhet. Riksteaterns betydelse i stort för teaterverksamheten och för den konstnärliga utvecklingen bör belysas särskilt. Uppdraget har sin grund i den oroande kostnadsutvecklingen på teaterområdet och det bygger förutsättningen att medel kan frigöras från Riksteatern för att användas för andra angelägna kulturädamål. Mot den bakgrunden har vi även gjort en bedömning av Riksteaterns relativa kostnadsläge och produktivitet. Samtidigt är vi medvetna om att den typen av bedömningar har begränsat värde som underlag för den analys vi fått i uppdrag att göra och de teaterpolitiska beslut vi förelår. I uppdraget har också ingått att samverka med den kulturpolitiska utredningen för att få till stånd en samordning av utredningsförslagen. Det sist nämnda har påverkat ansatsen i utredningsarbetet. Sammanfattningsvis har vi valt att utvärdera Riksteaterns verksamhet från fyra olika utgångspunkter: En given utgångspunkt är direktivens frågeställningar. En annan handlar om verksamhetens inriktning och resultat i förhållande till övergripande mål, statsbidragsvillkor och de krav regeringen ställt i samband med den årliga budgettilldelningen. Den tredje utgångspunkten rör bärkraften i den kritik mot Riksteatern som förts fram i de olika utvärderingar som gjorts. Den fjärde infallsvinkeln har att göra med verksamhetens resultat i förhållande till olika intressenters förväntningar och krav. Till den bilden hör Riksteaterns förmåga att anpassa verksamheten till pågående förändringar i omvärlden.

4 6 2 Direktivens frågeställningar . . Vilka uppgifter är unika för Riksteatern

Enligt vår uppfattning är det främst kombinationen av idéell organisation, teaterproducent och arrangörsnät som gör Riksteatern unik. Därtill kommer de olika specialensemblema, som var och en för sig har olika särdrag. Cullbergbaletten, Unga Riks, Tyst teater, Finsk teater och Shikasta representerar samtliga kulturpolitiskt angelägen verksamhet av nationellt och interna-

Riksteatern

tionellt intresse. I princip skulle de fem ensemblema kunna motivera sin existens som egna nationella institutioner, men av olika konstnärliga och praktiska skäl förordar en fortsatt anknytning till Riksteatern. Samarbetet ger Riksteaterns övriga ensembler impulser till förnyelse och specialensemblerna får tillgång till ett landsomfattande arrangörsnät och tumékompetens.

Vilka av Riksteaterns uppgifter är svagt utvecklade i stora delar av landet

Som vi närmare kommer att utveckla i kapitel 6 Arrangörer och publik finns ett relativt stort antal arrangörer vid sidan av Riksteaterns föreningar, men det intressanta är att dessa arrangörer som regel också är medlemmar i Riksteatern. Även de olika medlemsorganisationema inte alltid väljer att om arrangera sina föreställningar i respektive teaterförenings regi ger sambandet unika möjligheter när det gäller att utvecka arrangörsnätet. På produktionssidan är det främst motsvarigheter till Riksteaterns specialensembler som saknas ute i landet, dvs. dans, musikteater, mångkulturell verksamhet och teater för människor med funktionshinder. Även teaterföreningarnas efterfrågan småplatsprøduktiøner är större än tillgång, oavsett om man bor i en region med regional teater eller Invånare i små orter och i glesbygd är fortfarande eftersatta i kulturpolitisk mening.

Vilka uppgifter âr parallella med andra teatrars allmänna verksamhet

Med ett övergripande synsätt är Riksteaterns dramatiska och lyriska produktion parallell med regionteatramas reguljära verksamhet, men bilden blir en annan om man betraktar verkligheten på nära håll. Regionteatrarna skall profilera sin verksamhet och förankra den i sin bygd. Riksteatern skall komplettera med klassiska verk och mer allmäninriktade produktioner. För att bl.a. tillgodose kraven förnyelse och mångfald behöver publiken någon gång per år se en annan ensemble än länets egen. Det kan vara Riksteatern, en fri grupp eller en ensemble från annat län. Nu är det inte bara av innehållsliga skäl som Riksteatern behöver komplettera verksamheten vid stads- och länsteatrar. Det är också en fråga om kvantitet. Teaterpolitiken från 1974 överskattade av allt att döma kapacite- - ten vid de planerade nya länsteatrama. Några räkneexempel kan belysa detta.En liten länsteater kan producera 6-8 uppsättningar per år. Många teaterföreningar arrangerar betydligt fler föreställningar än så under ett spelår. I genomsnitt finns drygt nio teaterföreningar per län, men genomsnittet dras ned av det förhållandevis ringa antalet föreningar i storstadslänen. I flertalet landsortslän finns minst en förening per kommun. I Västerbotten finns exempelvis 18 teaterföreningar och än fler spelplatser varje förening arrangerar som regel teater flera platser inom sin kommun. Om vi utgår från att

SOU 1994: 52

Västerbottensteatem producerar 6 uppsättningar och att varje förening vill se lika många föreställningar så skulle länsteatem behöva 108 föreställningar ge ute i länet. Med de avstånd som finns i Västerbotten är det knappast praktiskt möjligt för teatern att ge fler tuméföreställningar i veckan än fyra. Det innebär att Västerbottensteatem skulle behöva producera enbart turnéföreställnignar och vara turné halva året bara för att tillgodose det egna länets behov. Det kan bli för mycket även för en länsteater som vill turnera. Till bilden hör att Västerbottens teaterföreningar redovisar sammanlagt 413 arrangemang för spelåret 199293 De beräknade 108 föreställningarna ovan skulle alltså bara motsvara en dryg fjärdedel av utbudet i Riksteaterns, dvs. teaterföreningarnas, regi. Situationen är liknande i Skåne. De båda stadsteatrama kan inte tillgodose den efterfrågan som finns i närområdet. Landskapets 23 teaterföreningar har bildat en gemensam förening länsnivå, Skånes teaterförening, för att planera och samordna teaterutbudet i länet. Tillsammans svarade föreningarna under 199293 för 350 arrangemang, dvs. i genomsnitt drygt 15 per förening. Värt att notera är att det inte finns några teaterföreningar i Malmö och Helsingborg. Utbudet från de båda stadsteatrama i hemkommunema ingår alltså inte i statistiken. Stadsteatrarna turnerar ogärna vilket har lett till att landskapets föreningar mer än andra är beroende av Riksteatern, fria grupper och länsteatrar från andra län för att tillgodose behovet. I landet som helhet svarade Riksteaterns lokala föreningar för 3 474 arrangemang under 199293. Det innebär drygt 15 arrangemang per förening och spelår. De regionala teatrarna gav sammanlagt 1 976 föreställningar utanför hemkommunen. Det motsvarar ca 57 procent av teaterföreningamas behov. Grovt förenklat skulle man alltså kunna hävda att länsteatrama skulle behöva öka sitt tuméutbud utanför hemkommunen med ca 40 procent om de ensamma skulle svara för tuméverksamheten i länen. Den slutsats man kan dra av detta för Riksteaterns del är att det också av kapacitetsskäl behövs ett kompletterande utbud av turnerade dramatiska och lyriska föreställningar. Situationen skulle kunna bli en annan om stads- och länsteatrar i ökad utsträckning turnerade över länsgränsema och bytte föreställningar med varandra. Regionteatrarnas kapacitet kan sannolikt utnyttjas bättre än idag. Till bilden hör också att Riksteaterns planeringsprocess är unik. Produktionen växer fram i ett nära samspel med mottagarna. Det innebär att det inte bara är uppsättningen i sig som är intressant utan tillkomstprocessen. I ett utvecklat samspel mellan Riksteatern och regionteatrarna skulle de senare kunna bli delaktiga i processen. Det skulle kunna leda till att de olika teaterproducentema kan ersätta varandra i högre utsträckning än idag. Sammanfattningsvis skall Riksteatern komplettera närmare 30 fristående och självständiga teaterproducenter, som alla har eller bör ha egna och växlande profiler. Riksteaterns repertoar bör präglas av ett landsomfattande och allmängiltigt perspektiv. Länsteatrama bör arbeta med ett mer lokalt förankrat

Riksteatern

innehåll. I den mån länsteatrarna utvecklar verksamhet av riksintresse och får möjligheter att turnera utanför hernlänets gränser bör de kunna ersätta delar av Riksteaterns egenproduktion och kunna turnera i ökad utsträcknig i Riksteaterns regi.

Riksteaterns betydelse för den konstnärliga utvecklingen Vi har inte haft möjlighet att mäta den konstnärliga nivån i Riksteaterns dramatiska och lyriska produktion. Däremot kan vi konstatera att föreningarna ser Riksteaterns egenproduktion som en kvalitetsgaranti. I övrigt bör nämnas att de ovannämnda specialensemblema bildades främst för att främja den konstnärliga utvecklingen inom sina respektive områden. Riksteatern menar också att organisationen kan möjliggöra unika konstnärliga möten mellan konstnärer och publik. Som aktuella exempel detta har Riksteatern nämnt: Samverkan med producenter med speciell konstnärlig inriktning, exempelvis Byteatem och Freskkvartetterr, Samverkan med Dramatiska institutet, DI, och satsningar unga regissörer och scenografer. Projekt med samtidig betoning konstnärlig utveckling och inriktning nya publikgrupper, t.ex. Shikasta, Verksamhet innebär konstnärlig korsbefruktning, t.ex. teater för som och med döva och hörande, Tuméläggning av konstnärligt nyskapande föreställningar och internationella gästspel, Inventering och utveckling av landets teaterscener och spelplatser. Fortlöpande forsknings- och utvecklingsarbete genom dels pedagoger i tal rörelse, och scenframställning m.m., dels studioverksamhet Dialog inom dramaturgiatet med författare och dramatiker; synopsis och pjäsbeställningar. Vidare bör framhållas att Riksteatern är en av landets största frilansarbetsgivare teaterornrådet. Den korttidsanställda konstnärliga personalen har ökat under senare år. Den ökade rörligheten bör underlätta for den konstnärliga utvecklingen. En förutsättning för att Riksteatern skall kunna utveckla rollen nyskapande och samverkande kraft inom svensk teater är en som flexibel organisation med goda möjligheter att knyta områdets främsta utövare till sig. Vi därför att flertalet årsverken inom Riksteatern bör reserveras anser för korttidsanställningar. Det möjlighet att rekrytera medarbetare från ger såväl andra institutioner och fria teatergrupper som från den växande frilansmarknaden. konstnärliga möjligheter är de problem Det som begränsar Riksteaterns hör med all turnerande verksamhet. Rumsliga och tematiska som samman 153

SOU 1994: 52

svårigheter uppstår. Riksteatern kan exempelvis inte relatera till sin publik på samma sätt som stads- och länsteatrar.

4.6.3 Utveckling i förhållande till övergripande mål och bidragsvillkor

Den teaterpolitik vi presenterat ovan är vår utgångspunkt när det gäller att bedöma Riksteaterns följsamhet mot mål och bidragsvillkor. Riksteatern var en förebild när den nya kulturpolitiken skulle förverkligas i början l970-talet. av Liknande riksomfattande turnéorganisationer skulle byggas på musikupp och museiornrådet. Samtidigt övertog landsting och kommuner stor del en av det ansvar för teaterlivet som tidigare vilat Riksteatern. Genom samverkan regional nivå och genom nya regionteatrar skulle teaterproduktionen decentraliseras för att bättre nå ut till människorna. De nya teatrarna förutsattes ta ett betydande tuméansvar såväl inom som utanför länets gränser. Riksteaterns roll skulle reduceras i takt med utbyggnaden av regionteatrar. Tillsammans med Rikskonserter och Riksutställningar skulle Riksteatern komplettera det regionala teaterutbudet, främst med gästspel från nationalscenema, större dramatiska produktioner, musikteater och dans. Utvecklingen har gått i en annan riktning än den man förutsatte 1974. Nationalscenema turnerar, främst av kostnadsskäl, mindre än tidigare. De forna stadsteatrarna har förblivit stadsteatrar. De nya länsteatrama turnerar i mindre utsträckning än man räknat med. Någon nämnvärd samordning regional nivå vid sidan av länsteaterföreningarna har inte kommit till stånd. För att möta utvecklingen har Riksteatern anpassat sin verksamhet olika sätt, bl.a. genom att ta sig en del av det planeringsansvar teaterområdet som landsting och kommuner skulle svara för. Riksteatern kompletterar också länsteatrama ett annat sätt än det avsedda. Riksteatern har under senare år mer än tidigare blivit landsortens teater. Riksteatern har förvaltat och utvecklat sitt arv som folkteater med därtill hörande oroande kostnadsbild, men landet som helhet är fortfarande underförsörjt när det gäller musikteater och dans. Sammantaget visar vår studie att Riksteatern stegvis förändrat sin roll under den period som förflutit sedan teaterpolitikens huvuddrag lades fast. Redan 1976 antog kongressen ett teaterpolitiskt handlingsprogram som skulle göra det möjligt for Riksteatern att spela en aktiv roll i den omdaningsprocess som planerades. Riksteatern medverkade vid tillkomsten av flera av de nya regionala teatrama. Från början av 1980-talet har Riksteatern också verkat för en utveckling av arrangörsnätet och ställt detta till förfogande för andra teaterproducenter. I samverkan med landstingen har Riksteatern byggt upp ett nät av länsteaterkonsulenter. Riksteatern har också successivt fått olika specialuppdrag av regeringen, som av allt att döma förvaltats väl.

Riksteatern

I allt väsentligt har Riksteatern bedrivit en verksamhet i enlighet med över-

gripande mål och bidragsvillkor. Riksteatern har också goda förutsättningar

att spela en aktiv roll i en framtida teaterpolitik med delvis nya förtecken. Genom att förskjuta tonvikten i sin verksamhet från produktion till teaterfrämjande verksamhet och genom att förstärka samarbetet med stads- och länsteatrar bör Riksteatern sikt kunna bidra till en förstärkt publikförankring av det sarnhällsstödda teaterlivet som helhet. En liknande effekt skulle kunna uppnås genom en förstärkning av det stöd Riksteatern lämnar till amatörteatem.

4.6.4 Relativt kostnadsläge och produktivitet

Allmänt om kostnads- och produktivitetsstudier

De studier som gjorts av Riksteaterns kostnader och produktivitet har alltför ensidigt tagit fasta Riksteaterns roll som producent. TKU analyserade exempelvis ingående olika styckkostnader i Riksteaterns verksamhet och konstaterade att kostnadsutvecklingen varit oroande. Vår huvudinvändning mot analysen är att den ensidigt tagit fasta prestationerna i Riksteaterns färestâllningsverksamhet. Om Riksteaterns totala kostnader fördelas teaterproduktionen ger analysen en felaktig bild. Den teaterfrämjande verksamheten är inte bara en stödfunktion för den egna produktionen. Riksteaterns föreningsdel är en självständig Verksamhetsgren, som bör redovisas och analyseras med avseende sina egna prestationer, främst antalet arrangemang per förening och och antalet besökare per arrangemang. Eftersom produktionen i huvudsak är statligt finansierad och har sin fasta punkt i Hallunda har Riksteatern också kommit att betraktas som en Stockholmsbaserad statlig teater. Även detta leder tanken fel. Genom att lyfta fram Riksteaterns föreningsdel och organisationens sätt att fungera har vi sökt visa att det är fråga om en decentraliserad verksamhet med många väsentliga inslag vid sidan av produktionen. För att kunna påverka utvecklingen måste framtida kostnads- och produktivitetsstudier utgå från den totala verksamheten eller studera de båda verksamhetsgrenarna var för sig. Vi har i vår beskrivning valt det senare alternativet. Av tidsskäl begränsar vi analysen till ett par av de frågeställningar som direkt följer av direktiven.

Avvägningen mellan egenproduktion och köpta föreställningar

Som framgått ovan samverkar Riksteatern olika sätt med andra teaterproducenter. När det är fråga om ren förmedling ställer Riksteatern sitt arrangörsnät till förfogande. Besluten behöver inte gå via ledningen i Hallunda. Eftersom Riksteatern är en decentraliserad organisation ligger beslutande- 155

SOU 1994: 52

rätten lokalt och regionalt. Om exempelvis en regionteater vill erbjuda ett relativt begränsat antal föreställningar till en vidare krets arrangörer utanför det egna länet kan teatern ingå i det utbud eller flera länsteatersom en föreningar erbjuder sina lokala föreningar. I flera län har landstingen ställt ett särskilt arrangörsstöd till länsteaterföreningens förfogande. Stödet gör det möjligt för den enskilda lokala föreningen att betala det högre pris som en länsteater normalt tar när den turnerar utanför sitt hemlän. Enligt uppgift ser vissa länsteatrar denna typ av intäkter som ett välkommet tillskott till sin budget och skulle alltså turnera utanför hemlänet främst av ekonomiska skäl. På motsvarande sätt kan Operan och Dramaten vända sig direkt till de regionala eller lokala föreningarna i de fall de har möjlighet att turnera. Konstruktionen bygger förutsättningen att de föreställningar erbjuds är som producerade för tuméverksamhet och att producenten kan ordna egna fordon och tekniker. En viktig förutsättning är naturligtvis också att föreningarna har möjlighet att betala de priser som begärs. I den ansvarsfördelning gäller som är det landsting och kommuner som skall lämna bidrag till föreningarnas verksamhet. Riksteatern skall alltså i princip inte använda sitt statsbidrag för att subventionera andra producenters tuméverksarnhet. En annan variant är att Riksteatern köper produktioner från andra producenter. Sådana produktioner bör då ingå i Riksteaterns riksomfattande turnéutbud. Det innebär att produktionenuppsättningen bör planeras i samverkan med Riksteatern och ges i ett avsevärt antal föreställningar. De tolv uppsättningar som budgetåret 199293 ingick i Riksteaterns dramatiska produktion gavs i 451 föreställningar, dvs. i genomsnitt 38 föreställningar per produktion. Det genomsnittliga antalet föreställningar för de lyriska produktionema var 44 och för Unga Riks 73. Med 4 till 5 föreställningar i veckan innebär detta att den berörda ensemblen måste vara turné och därmed borta från sin hemmascen minst ett par månader under spelåret. För att detta skall vara möjligt krävs sannolikt ersättningsproduktion på hemmascenen. I så fall kräver troligen producenten viss ersättning för produktionskostnaderna från Riksteatern och inte bara ersättning för de kostnader turnén medför. Det innebär att det inte med säkerhet blir billigare att turnera med andra teatrars produktioner än med frilansproduktioner. Mot den bakgrunden har närmare studerat i vad mån besparingar är möjliga att uppnå inom Riksteatern genom inköp och distribution färdiga av föreställningar. I de fall det är turnétekniskt och planeringsmässigt möjligt kan förmedling av köpta föreställningar innebära en viss kostnadsrninskning för Riksteaterns del jämfört med egenproducerade uppsättningar. De kostnader är fasta som och inte påverkas av antalet speltillfällen kan slås ut ett större antal föreställningar varvid styckkostnaden sjunker.

15t

Riksteatern

Till de fasta kostnaderna hör: Artist- och teknikerlöner under repetitionstiden, Eventuella traktamenten under repetitionstiden, Regi-, scenografi-, koreografrarvoden o.dyl. Material som inte är inhyrt och inte behöver tuméanpassas. Övriga traktamenten, kostnader som löner under turnén, hotellkostnader, transporter, information m.m. är rörliga och blir desamma oavsett om turnén är köpt eller egenproducerad. Riksteaterns produktionskalkyler visar att de rörliga kostnaderna utgör ungefär 80 procent av produktionernas totalkostnad oavsett om det rör sig om små eller stora uppsättningar. Det innebär att besparingen vid köp av produktioner kan uppgå till ca 20 procent av de direkta produktionskostnaderna. Denna kostnadsreducering påverkas emellertid av villkoren i inköpsavtalen. I de fall producenten kräver att Riksteatern skall betala delar av uppsättningskostnaden minskas besparingen i motsvarande grad. Ovanstående gäller även samarbetsprojekt med andra producenter med den skillnaden att besparingen då vanligen är mindre. I samproduktioner måste Riksteatern regel ta på sig en väsentlig del av de fasta kostnaderna för som produktionen.

Turnékostnader TKU menade att Riksteatern och länsteatrarna bedriver turnéverksamhet under helt skilda förutsättnigar. Riksteatern har i uppdrag att täcka hela landet. Riksteaterturnéerna blir därför mer omfattande och inkluderar fler övernattningar än länsteatrarnas, som i första hand har i uppdrag att turnera inom sitt eget landstingsornråde. Vidare finns det skillnader mellan Riksteatern och länsteatrarna när det gäller förutsättningar för repetitioner, turnéläggning och information. Mot den bakgrunden utgick TKU från att Riksteaterns turnéer medför högre kostnader för resor, transporter, övernattningar och veckovilodagar utanför hemorten. För att få en ungefärlig bild av de ekonomiska förutsättningarna för olika slags turnéverksamhet genomförde TKU en studie av de direkta kostnaderna för några turnéer i Riksteaterns och vissa andra teatrars regi. För att kunna göra jämförelser beräknade TKU genomsnittskostnaderna per medverkande och föreställning vid framträdanden annan ort än produktionsorten. I stort sett fann TKU att Riksteaterns turnékostnader för dramatisk produktion låg högre än länsteatrarnas motsvarande kostnader men lägre än Dramatens. TKU grundade sina slutsatser en jämförelse mellan länsteatrarnas kostnader för tuméer inom närområdet och Riksteaterns kostnader för landsomfattande tuméer. Enligt vår bedömning är en sådan jämförelse inte relevant.

SOU 1994: 52

Ur teaterpolitisk synvinkel är det angeläget att teaterpubliken, den oavsett var finns i landet, vid något eller några tillfällen år får tillgång till ett annat per teaterutbud än det den egna länsteatem kan erbjuda. Det kan vara Riksteatern, en länsteater från ett annat län, Dramaten eller någon fri grupp. I samtliga fall blir det fråga om längre resor och därmed högre kostnader. Vad det bör vara fråga om är jämförelser mellan kostnaderna för det teaterutbud komsom pletterar den egna länsteatem. I TKU:s studie blir därmed jämförelsen mellan Dramatens och Riksteaterns kostnader den mest intressanta en jämförelse som faller ut till Riksteaterns fördel. I fråga om musikteater fann TKU att Riksteaterns kostnader medper verkande och föreställning låg högre än Operans. Slutsatsen grundades en jämförelse, som bl.a.avsåg Operans tuméföreställningar med Carmen i Luleå spelåret 198889 och Riksteaterns turné med Tolvskillingsoperan samma spelår. Operans uppsättning krävde 254 medverkande. Den gavs i 6 föreställningar en plats. Kostnaden per medverkande och föreställning blev ca 1 400 kronor och kostnaden per besök 245 kronor. Tolvskillingsoperan gavs i 56 föreställningar sannolikt lika många platser. Uppsättningen krävde 24 medverkande. Kostnaden per medverkande och föreställning blev l 700 ca kronor och per besök 97 kronor. Vi ifrågasätter om det är möjligt att dra långtgående slutsatser från denna typ av jämförelser. Ett fåtal föreställningar per år från Operan till ett fåtal platser i landet kan inte ersätta Riksteatern även om kostnaden per medverkande blir lägre. Till bilden hör att totalkostnaden för Operabesöket i Luleå var 2 202 000 kronor. Totalkostnaden för Riksteaterns turné med Tolvskillingsoperan till sannolikt ca 50 platser var 2 350 000 kronor eller ca 47 000 kronor per spelplats. Den teaterpolitik vi förordar kräver en annan typ av tumékostnadsjämförelser än TKU:s. Först bör dock sägas att om en uppsättning är sådan art av att den kan produceras av en liten länsteater lika väl som av Riksteatern blir det självklart så att tuméer inom länsteatems närområde, dvs. inom 10 mils ca radie från hemmascenen, blir mindre kostnadskrävande turné med än en motsvarande uppsättning från Riksteatern. Kan de medverkande i länsteaterproduktionen åka hem efter föreställningen kan besparingar göras bl.a. när det gäller hotellkostnader och traktamenten. Nu är den typen av tuméer inte särskilt vanliga ens vid länsteatrama. Eftersom det som regel är fråga om kvällsföreställningar är det, åtminstone i Norrland, ytterst sällan så att länsteatrama dagsutflykter från hemmascenen. Även vid länsturnerar genom teatramas tuméer i hemlänet blir det därför fråga om övernattningar. Det kan t.o.m. vara så att länsteatramas övernattningar blir dyrare än Riksteaterns eftersom Riksteatern som storkund kan förhandla sig till förmånliga avtal med hotellen. Samtidigt bör sägas att länsteatrama så länge de begränsar sina tuméer till respektive hemlän trots allt har en kostnadsfördel framför Riksteatern. De medverkande som hör till den fasta ensemblen kan som regel åka

Riksteatern

hem under veckovilan i de fall det är fråga om längre tuméer, men resorna till och från hemorten under uppehållen kostar naturligtvis också pengar. Nu är det i praktiken så att bara 12 av de regionala ensemblema är turnerande länsteatrar. Övriga regionteatrar är s.k. recett-teatrar, dvs. stadsteatrar eller musikteatrar, som i huvudsak spelar sin hemmascen. Den indelningen utvecklas vidare i kapitel 7 om arrangörer och publik. För framtiden förordar vi att Riksteatern och de turnerande länsteatrarna ser hela landet som sitt arbetsfält. Även det med viss svårighet går att leda i bevis att länsteatramas turnéom er i hemlänen bör kosta mindre än motsvarande turnéer med Riksteatern är detta, enligt vår uppfattning, enbart en del av frågeställningen. För att garantera mångfald i teaterutbudet i landet som helhet måste den egna länsteaterns produktioner kompletteras med ett utbud från annat håll. Det kan vara utbudet från Riksteatern, men också från fria grupper, andra länsteatrar, Operan eller Dramaten. I de fall de övriga producenternas turnéuppsättningar likär av nande karaktär finns det i dagsläget inget som tyder att Riksteaterns uppsättningar skulle vara dyrare än de andras, snarare tvärtom. Om det inte är fråga om en fri grupp med sin fasta punkt i det berörda länet kommer all kompletterande produktion från andra län. Det borde rimligen innebära att merkostnaderna för turnén blir i stort sett desamma oavsett producent. De undantag vi kan se från den regeln gäller grannlänens teatrar och Riksteatern. Näraliggande teatrar kan slippa kostnader för veckovila utanför hemorten och Riksteatern kan dra nytta av sina stordriftsfördelar.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att kostnads- och produktivitetsjämförelser är svåra att göra mellan Riksteatern och andra teaterproducenter eftersom Riksteatern är betydligt mer än en producent. I de jämförelser som gjorts har exempelvis kostnaderna för Riksteaterns föreningsdel reducerats till en försäljningskostnad som i likhet med administrationen i övrigt belastat produktionen. Enligt vår uppfattning bör Riksteaterns föreningsdel betraktas en självständig Verksamhetsgren med egna prestationer och resultat. Det är därför presenterat teaterföreningamas totala verksamhet, varav Riksteaterns egenproduktion endast motsvarar ca 30 procent. Om föreningarnas kostnader för att arrangera föreställningar skall belasta respektive producent borde 70 procent av kostnaderna egentligen belasta regionteatrar, fria grupper och andra. Med den grundsynen är det svårt att dra långtgående slutsatser av de kostnads- och produktivitetsanalyser som gjorts av Riksteaterns verksamhet. På ett par punkter har vi fördjupat prövningen av den kritik som förts fram. TKU konstaterade att Riksteaterns statsbidrag inte minskat i takt med den sjunkande produktionen och avvecklingen av de regionala ensemblerna. Vår analys av statsbidragsutvecklingen visar emellertid att bidraget för dessa 159

SOU 1994: 52

ändamål minskade, men att Riksteatern successivt fått förstärkning av bidraget för att kunna fullfölja särskilda regeringsuppdrag, bl.a. Finska Riks, Tyst teater och förvaltningen av Södra teatern. En väsentlig del av bidragsökningen avser också de nya lokalerna i Hallunda, i växande utsträckning som kommer hela teaterlivet till del. Vi delar TKU:s uppfattning att kostnadsutvecklingen inom Riksteatern är oroväckande, men vi avvisar påståenden om att Riksteatern i det avseendet skulle inta en särställning. Utvecklingen är minst lika oroande vid flertalet andra teatrar, om man undantar Operan och Dramaten. När det gäller turnékostnadsutvecklingen har invändningar att göra mot TKU:s studier. Riksteatern skall svara för turnéer i länen som komplement till den länsegna teaterns föreställningar. Det är alltså inte relevant att jämföra Riksteaterns turnékostnader med en länsteaters kostnader vid turnéer inom det egna länet. En jämförelse mellan kostnaderna för en av Riksteaterns musikteaterproduktioner och Operans kostnader för besök en ort ger inte heller en rättvisande bild. För att ett bättre grepp om kostnadsutvecklingen är det nödvändigt att införa ett ökat kostnadsmedvetande i planeringsstadiet. Slutligen har funnit att besparingarna blir minimala om Riksteatern i ökad utsträckning köper turnéproduktioner från andra. Däremot bör Riksteatern fortsätta den inslagna vägen att förmedla andra producenters föreställningar via teaterföreningama. Riksteaterns uppgift att medverka i distributionen av teater i landet bör även fortsättningsvis i så stor utsträckning som möjligt vara decentraliserad till föreningarna.

4.6.5 Samspelet med omvärlden

Samarbetet med stads- och länsteatrar

Ett visst missnöje har uttalats från regionteatrarnas och de fria gruppernas sida mot teaterföreningarnas prioriteringar och Riksteaterns konkurrerande utbud. Samtidigt är det bevisligen så att Riksteaterns andel av föreningarnas arrangemang bara är ca 30 procent. Av totalt 3 474 arrangemang i föreningarnas regi spelåret 199293 var 1 052 producerade Riksteatern, l 004 av av stads- och länsteatrar, 735 av fria grupper, 274 av amatörteatrar och 409 av övriga producenter. Eftersom teaterföreningarna del Riksteatern är en av arrangerade alltså Riksteatern 2 422 föreställningar producerade av andra under förra spelåret. Riksteaterns egenproducerade andel kan naturligtvis minska ytterligare för att skapa en ökad efterfrågan utbudet från andra producenter. Ökat utrymme för andra kan också skapas ökning genom en av antalet föreningar och en uppräkning av bidragen från landsting och kommuner. Mot den bakgrunden presenterar vi nedan olika förslag i syfte att förbättra förutsättningarna för samarbete mellan Riksteatern och andra producenter.

Riksteatern

Till bilden hör också att Riksteatern producerar fler föreställningar än de som ges i de egna föreningarnas regi. Av de totalt 1 566 egenproducerade föreställningarna spelåret 199293 gavs 514 i regi än de föreningannan egna ama. Bland förklaringama till detta finns utlandstuméema och det faktum att specialensemblema även har arrangörsnät. Unga egna Riks vänder sig ofta direkt till skolorna. Hälften av Cullbergbalettens föreställningar gavs utomlands. Finska Riks vänder sig till finska föreningar. Tyst teater har ett eget

kontaktnät. Sommarverksamheten i bl.a. folkparkema går vid sidan av teaterföreningarna, som oftast gör ett sommaruppehåll. Bygdegårdar, Folkets Husföreningar och studieförbund kan också beställa föreställningar direkt av Riksteatern centralt.

Utöver de egenproducerade föreställningarna köper Riksteatern varje spel-

ett antal produktioner, som då ingår i Riksteaterns utbud till föreningarna. Köpevillkoren varierar det är fråga - om förhandlingar i varje enskilt fall. Om båda parter är angelägna turnén kan det bli fråga om om att dela kostnaderna. Ur producentens synvinkel blir det i så fall en betydande besparing. Riksteatern bidrar med halva kostnaden för turné producenten varit angelägen en om att genomföra. Producenten får också hjälp med marknadsföringen. Ur Riksteaterns synvinkel är köpet som helhet tillkommande kostnad. Om en producenten är en stads- eller länsteater kan det regel inte bli fråga som om annat än ett mindre antal tuméföreställningar utanför det egna länet. Det innebär ett tillskott marginalen till Riksteaterns egenproduktion. Om köp skall kunna ersätta Riksteaterproduktioner måste det bli fråga landsomfattande turnéproduktioner med kapacitet för 40 föreställningar. en ca I den mån sådana köp förekommer från stads- och länsteatrar det är naturligt att producenten begär ersättningsproduktion från Riksteatern eller kompensation för produktionsbortfallet hemmascenen. Sammantaget blir det alltså inte någon besparing för Riksteaterns del. Däremot kan köpet på olika sätt berika Riksteaterns utbud.

Generellt gäller att landets stads- och länsteatrar kan ha svårigheter att turnera i den utsträckning det skulle bli fråga i utvecklat om ett mer samarbete med Riksteatern. Som regel har de ett antal uppsättningar samtidigt spelschemat vari ensemblen medverkar. Går produktion turné kan dess en artister inte medverka i den övriga repertoaren under tuméperioden, vilket hämmar verksamheten hemmascenen. Även inrepeterandet pjäser av nya försvåras. Normalt repetrar man in produktioner dagtid och spelar de nya befintliga kvällen. På så vis förnyas Är repertoaren successivt. delar av ensemblen turné minskar dessa möjligheter avsevärt. Trots de svårigheter som finns är vi beredda försvara den att teaterpolitik som gäller. Det innebär att vi förordar utvidgad tuméverksamhet, främst en vid landets länsteatrar. Riksteatern bör aktivt kunna medverka i den process,

som bör inledas.

1l 14-0627

SOU 1994: 52

Samarbetet med Rikskonserter, Ett viktigt inslag i det kulturpolitiska beslutet från 1974 var samverkan mellan de tre riksomfattande tuméorganisationema Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar. Allmänt ansåg utredningen Kulturrådet att en samordning av de tre R-ens lokala och regionala kontakter var nödvändig och viktig. För att bl.a. underlätta samverkan central nivå övervägde utredningen en förändring av Riksteaterns organisation genom att skilja folkrörelsedelen från produktionsdelen. Efter en uppdelning skulle produkionsfunktionen kunna organiseras och styras samma sätt som Riksutställningar och Rikskonserter. Kulturrådet ansåg att en sådan uppdelning skulle kunna underlätta den omvandling av Riksteaterstrukturen som var önskvärd. Rådet avstod emellertid från att lägga förslag i frågan och räknade i stället med att samverkan och omvandling skulle kunna ske inom rådande struktur. Även vi har delning Rikskonserter, andra skäl än övervägt en av men av Kulturrådet. Det som skiljer Riksteatern från de båda övriga centrala turnéorganisationerna är just foreningsdelen och därmed forankringen ute i landet. Sannolikt skulle situationen för Rikskonserter och Riksutställningar ha varit en annan om de som Riksteatern haft tillgång till ett landsomfattande arrangörsnät. De jämförelser vi gjort talar närmast för en sammanhållen Riksteaterorganisation även i fortsättningen. Vidare kan det finnas skäl att uppmuntra en förstärkt samverkan mellan Riksteatern och Rikskonserter. Vi tänker då närmast den del av Rikskonserter som benämns Stockholmsmusiken. Kulturrådets utvärdering av länsmusikreformen Musik för miljoner Rapport från Statens kulturråd 1994:2 visar att där kan finnas överkapacitet. Rådet aviserar också en kompletterande studie av Stocksholmsmusiken. Vi rekommenderar rådet att i den studien särskilt uppmärksamma möjligheterna till samverkan mellan Riksteatern och Stockholmsmusiken i olika musikteaterproduktioner. I de nuvarande statsbidragsvillkoren ingår bestämmelser om samarbete mellan Riksteatern och Rikskonserter. Idag kan vi konstatera att sådant samarbete inte har förekommit i nämnvärd utsträckning central nivå. Situationen kan förändras om det visar sig möjligt att utveckla en samverkan mellan Riksteatern och Stockholmsmusiken enligt Även regional och lokal ovan. nivå finns behov av samverkan. Före länsmusikreformen samarbetade Riksteatern och Regionmusiken kring ett antal musikteaterproduktioner. Regionmusikens musikavdelningar stod för musiken och Riksteatern för sångartister m.m. På motsvarande sätt borde Riksteatern eller regionteatrarna kunna samverka med länsmusiken. Även andra samverkansformer är möjliga. Riksteaterns föreningar skulle i ökad utsträckning kunna arrangera också musikföreställningar. Det förekommer redan idag, bl.a. i Västerbotten.

Riksteatern

Samarbetet med Operan och Dramaten

Ett annat viktigt inslag i kulturpolitiken var att Operan och Dramaten skulle turnera i ökad utsträckning. Besök från nationalscenerna uppfattades som en stimulans för det lokala teaterlivet. Spelåret 197071 gav Operan 28 procent och Dramaten 13 procent av sina föreställningar Sverige utanför Stockholms kommungränser. En del av tuméföreställningama gavs dock i Stockholms omedelbara närhet. Den viljeinriktning som avspeglas i statsbidragsvillkoren syftade bl.a. till att öka antalet föreställningar från de båda nationalscenerna utanför Stockholmsområdet. Den ökade tuméverksamheten skulle ses som ett led i samspelet mellan statliga teatrar och länsteatrar. Riksteatern förutsattes ansvaret for själva distributionen. Även denna punkt kan vi konstatera utvecklingen gått i att en annan riktning än den avsedda. Riksdagsrevisorema fann att Dramatens turnéverksamhet i Sverige minskat från 19 procent i början av 1970-talet till 3 % 199192. Endast 0,5 procent sker, enligt revisorerna, i samverkan med Riksteatern. Dramaten uppges föredra att ha en direkt och kontinuerlig kontakt med 30-35 teaterföreningar. Att dessa är en del av Riksteatern tycks inte vara allmänt känt. Av revisionsrapporten framgår också att Dramaten anser att tuméverksamhet är viktig, men att man har svårigheter som repertoarteater att planera in tuméer. Våra kontakter med Dramaten ger en annan bild. Dramaten turnerar därför att det alltid varit en självklar del i uppdraget. Sedan 1985 ingår tumerandet dessutom i en medveten plan för att utveckla nationalscenens kontakter med publik över hela landet. Enligt Dramaten har tuméerna ökat väsentligt. De görs till en del i samverkan med Riksteatern men alltmer i direktkontakt med arrangörer över hela landet. Dramaten har funnit att direktkontakten med arrangörerna är stimulerande. Relationen innebär fördjupning i repertoarval infor turnén och fortsatta kontakter tuméortema. Dramaten erbjuder exempelvis föreningarna och andra publikgrupper särskilda arrangemang när de reser till Stockholm. Sammantaget ser Dramaten inget behov av direktkontakter med Riksteatern centralt. Det är lättare för Dramaten att ha direktkontakt med anrangÖrenteaterföreningen. I den nämnda revisionsrapporten fann riksdagsrevisorerna också att Operans tuméverksamhet i Sverige minskat kraftigt sedan 1970-talet för att numera vara blygsam. Under åren 1970 till 1974 gavs ca 23 procent av föreställningarna turné i Sverige. Spelåret 199192 rörde det sig, enligt revisorerna, om ca l procent och den procenten var inte i samverkan med Riksteatern. Till oss har Operan däremot redovisat följande utveckling av turnéföreställningarna under senare år.

SOU 1994: 52

Tuméjöreställningar av opera, balett och orkester under perioden 198990- 199293 198990 i Sverige 20 st och utomlands 41 st 199091 i Sverige 3 st och utomlands 3 st 199192 i Sverige 13 st och utomlands 10 st 199293 i Sverige 9 st och utomlands 9 st

Med tanke att Operan under de fyra redovisade spelåren gav i genomsnitt drygt 300 föreställningar per år är naturligtvis tuméverksamheten av ringa omfattning. Därtill kommer att tuméverksamheten spelåret 198990 berodde att hemmascen delvis saknades under pågående ombyggnad av Operahuset. Gästspelen distribueras alltmer i egen regi eftersom det saknas distributörer med egna pengar. Riksteatern var distributör för Operan senast 1989. Under den redovisade perioden var arrangörerna i Sverige bl.a. Gävle teater, Linköpings konserthus och Växjö konserthus. Operan uppger sig trots detta ha behov av Riksteatern. I det etablerade samarbetet mellan de svenska musikdramatiska teatrarna diskuteras projekt i samarbete med Riksteatern. För Operans del planeras bl.a. tumétöreställningar av kammaroperor. Sammanfattningsvis har vi funnit att Riksteaterns samarbete med Rikskonserter; Operan och Dramaten är sparsamt förekommande. Vi har också förståelse för de praktiska och ekonomiska svårigheter som finns när det gäller att utvidga samarbetet. Därför har övervägt att begränsa Riksteaterns samarbetsskyldigheter till att ställa arrangörsnätet till förfogande.

Samarbetet med Folkparkema

Till de intressenter som har berättigade förväntningar Riksteatern hör Folkparkema. Utredningen Kulturrådet konstaterade att det fanns en betydande snedbelastning över året av det institutionella kulturutbudet. Därför föreslog utredningen att Riksteatern skulle få resurser för att utveckla sitt samarbete med Folkparkema. Genom en upprustning av Folkparkemas lokaler skulle parkerna bättre möjligheter att ta emot bl.a. mindre teater- och musikgrupper. Folkparkemas Centralorganisation borde få statsbidrag för försöksverksamhet med teater-, balett- och musikföreställningar. Fri skapande verksamhet borde utvecklas i former som passade parkerna. Utredningen bedömde det också som viktigt att samarbete etablerades mellan parkerna och de nya länsinstitutionema. I det kulturpolitiska beslutet från 1974 betonade riksdagen att formerna för stödet till folkparksverksamheten skulle utredas närmare av det nya Kulturrådet. Samtidigt konstaterade statsrådet att det statliga stödet till folkparkemas

Riksteatern

programutbud kanaliserades genom Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar. Även detta område har utvecklingen blivit än den avsedda. en annan Under 1980-talet kom Riksteaterns uttalade och för folkparkema nya kulturambitioner att tydliggöra en åsiktsskillnad mellan parterna vad gäller kvalitetssynen teater. Oenighet rådde i de för beställaren viktigaste frågorna. Folkparkema har därför sedan 1990 begärt en nyordning med utgångspunkt från följande iakttagelser:

Riksteaterns uppdrag resulterar inte längre i den typ av produktion som beställare och producent en gång enades om. Riksteatern har kommit att se samarbetet med folkparkema mer som en belastning än en tillgång. Folkparkema ser andra möjligheter att förbättra sommarteatem i landets folkparker. Samtidigt finns, enligt Folkparkemas bedönming, pengar för ändamålet reserverade i Riksteaterns statsanslag. Folkparkema menar att de idag har kompetens, kunnande och överblick nog för klara sommarverksamheten av egen kraft. Folkparkema anser därför att 7-9 procent av statsbidraget till Riksteatern bör överföras till riksorganisationen Folkparkema i Sverige. Samtidigt bör Riksteatern befrias från uppdraget att producera sommarteater för folkparkema. Utgångspunkten för folkparkemas förslag till egenproduktion är att det krävs längre föreställningsserier än vad som gäller för närvarande. Ambitionen är att varje uppsättning skall ges i 60-80 föreställningar vilket medför att priset per föreställning reduceras. Man avser därför att utvidga ett redan pågående samarbete med en rad andra producenter som gör uppsättningar för vinterhalvåret en bestämd ort. Det kan då lika väl handla om en läns- eller stadsteater som Riksteatern. Tanken är att ett kompletterande antal föreställningar i Folkparkema skulle göra det ekonomiskt attraktivt för såväl producent som distributör att ingå ett samarbete. Enligt folkparkema förslagets ger genomförande avsevärt fler föreställningar för tillgängliga medel. Man anför som ytterligare argument for sitt förslag att deras nuvarande egenproduktion är betydligt mer publikdragande än Riksteaterns. Riksteatern gör en helt annan bedömning samarbetet med Folkparkema. av I 90-talsprograrnmet pekar man att verksamheten med åren har förändrat karaktär i takt med förändrade publikvanor. Det heter att Riksteatem med framgång prövat nya vägar for sommarteatem. Små föreställningar, avsedda för spelning utomhus, riktade till hela familjen har presenterats badplatser och torg, på parkeringsplatser och i folkparker. överläggningar pågår mellan Riksteatern och Folkparkema om den framtida sommarverksamheten. En riktlinje for Riksteatern bör vara att nå nya publikgrupper under övriga som året sällan får möjlighet att se teater, exempelvis familjer med bam.

SOU 1994: 52

I en promemoria till styrelsen redovisade Riksteaterns ledning 1992 utvecklingen av sommarverksamheten. I denna framgår att antalet föreställningar mellan 198283 och 199192 minskat från 203 till 97. Minskningen motsvaras tämligen väl av den allmänna nedgången i Riksteaterns produktion under perioden. Antalet föreställningar beställda av Folkparkerna uppgick de tre senaste åren till ett 60-tal per år. Det handlar alltså relativt begränsad om en föreställningsvolym. Kostnaderna för sommarverksamheten har under 1980-talet varit oförändrade och årligen legat ca 8 procent av kostnaderna för Riksteaterns totala teaterproduktion. Man skall märka att endast en begränsad del av sommarföreställningama distribuerats genom landets folkparker. Sammanfattningsvis kan konstatera att sommarteatern i Sverige genomgått stora förändringar under efterkrigstiden. Under en tioårsperiod efter andra världskriget var teaterverksamheten i landets folkparker betydande. Efter den snabba nedgången vid 1950-talets slut har parkemas teaterverksamhet för vuxna praktiskt taget försvunnit, men detta innebär inte att sommarteatem har försvunnit i landet, snarare att den antagit nya former. Under slutet av 1970-talet och hela 1980-talet har det varit en mycket kraftig utveckling av sommar- och bygdespel som engagerat stora grupper både som publik och amatörmedverkanden. Denna har till stor del ägt rum nya spelplatser. Det är uppenbart att det råder olika uppfattningar mellan Folkparkerna och Riksteatern i synen hur teaterverksamheten skall skötas. Konflikten handlar främst om skilda synsätt repertoarfrågan och bottnar i att de två organisationerna har olika uppdrag. Riksteaterns syn sin uppgift i folkparkerna har skiftat genom åren. För närvarande har man uppenbarligen ett teatermer bildande perspektiv i valet av repertoar. Folkparkerna markerar tydligt att teaterrepertoaren i parkerna främst skall vara underhållande. Kritiken mot Riksteatern utgår från att man erbjuds för lite av operetter, och revyer musikaler. Det existerar inget avtal som reglerar samarbetet mellan Riksteatern och folkparkerna. Den utredning som föregick sammanslagningen av Riksteatern och Svenska Teatern kommenterade inte hur den nya organisationen skulle bedriva sommarverksamheten, än mindre hur samarbetet med folkparkerna skulle utfonnas. Det går alltså inte att resa några rättsligt bindande krav på att resurser skall överföras från Riksteatern till Folkparkerna. Detta gäller i all synnerhet som det är mycket svårt att precist beräkna Riksteaterns kostnader för parkverksarnheten Folkparkernas egenproduktion handlar i stor utsträckning om bam- och farniljeteater. Man samarbetar företrädesvis med privata producenter som inte ingår i den statliga bidragsgruppen men som har en publik attraktionskraft. Genomsnittet parkemas barn- och familjeföreställningar låg sommaren 1993 713 besökare per föreställning. De familje- och vuxenföreställningar

Riksteatern

som distribuerades genom Riksteatern redovisade betydligt lägre publiksiffror, 260 besökare per föreställning. I vår inledande analys av teaterornrâdet har vi betonat arrangörsfrågoma och behovet av att stärka arrangörsledets inflytande över samhällsresursema och teaterproduktionen. I det perspektivet är de svenska folkparkema mycket intressanta som arrangörer. Teaterpolitikens främsta uppgift är att garantera konstnärlig kvalitet och mångfald. Dessa ambitioner bör prägla varje teaterpolitiskt beslut. Mot den bakgrunden är det intressant att folkparkemas förslag till ny teaterverksamhet innehåller samarbeten med samhällsstödda teaterproducenter av dokumenterad kvalitet. Det är angeläget att få med folkparkema i den utvidgade och förstärkta arrangörskrets som teaterinstitutioner och fria grupper kommer att behöva i framtiden. Om det visar sig att den nuvarande ordningen med ett centralt beslutat samarbete mellan organisationerna Svenska Riksteatern och Folkparkemas Centralorganisation inte fungerar är det rimligt att det upphör. Grunden för samarbete mellan folkparkema och Riksteatern bör ligga den lokala nivån. Som medlem i en teaterförening har den lokala folkparken möjlighet att påverka Riksteaterns utbud.

Omvärldsförârtdringar Av särskild betydelse för en bedömning av Riksteaterns utvecklingsmöjligheter är det förnyade intresset för den ideella sektorn, utvecklingen mot större regioner och den växande insikten om teaterns funktion som drivkraft i samhällsutvecklingen. Den beredning som tillsatts för att främja den ideella sektorns utveckling skall inrikta sitt arbete att ge den ideella sektorn ökade möjligheter att ta ansvar för verksamheter där det allmännyttiga intresset och människors egna behov kan förenas. Beredningen skall ägna särskild uppmärksamhet föreningar inom områden som vanligen sköts av stat, landsting och kommun, dvs. gränszonen mellan offentlig, privat och ideell verksamhet. Beredningens arbete skall utmynna i förslag som ger den ideella sektorn ett större ansvar när det gäller att komplettera verksamhet som bedrivs i offentlig regi. Riksteatern som ideell organisation hör utan tvekan till det område som beredningen skall främja. Utvecklingen under de senast 20 åren visar att det finns en betydande växtkraft i Riksteaterns folkrörelsedel. Den bör få fortsatt goda möjligheter att verka. Vi ser gärna att en samverkan inleds mellan Riksteatern och beredningen för ömsesidigt erfarenhetsutbyte. Enligt vår bedömning går utvecklingen mot större regioner for flertalet av de verksamhetsområden som idag har sin tyngdpunkt på länsnivå. Vi stöder bedömningen bl.a. Regionberedningens arbete och Europarådets rekommendationer om utveckling av nationellaregionala centra utanför Stockholms- 167

SOU 1994: 52

området. På teaterornrådet är det främst produktion av större dramatiska uppsättningar, musikteater och dans som behöver avsevärt större avsämingsområden än ett län. Även den regionala nivåns växande intresse för kultur som drivkrafti samhällsutvecklingen måste tas med i bedömningen. Det har bl.a. lett till att landstingen reser krav ett erkännande av ett självständigt regionalt kulturansvar. Det regionala kulturlivet måste få tillåtas variera utifrån olika regionala förhållanden och strategier. Om landstingen får gehör för sina krav kommer detta sannolikt att innebära att stads- och länsteatrar får ett än skiftande mer utseende än idag. Därmed blir det än svårare att generellt och långsiktigt säga något om på vad sätt Riksteatern skall komplettera det regionala och lokala teaterlivet. Vad som kan sägas är att kraven kommer att öka Riksteaterns flexibilitet och anpassningsformåga.

4 6 6 Sammanfattning . . Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Riksteatern olika sätt kompletterar de regionala teatrarnas verksamhet i enlighet med de teaterpolitiska intentionerna. Att kompletteringen sker på annat sätt än det som förutsattes 1974 kan tolkas som en förmåga hos Riksteatern att anpassa verksamheten till förändrade förutsättningar. Eftersom det inte uppstått en samordning länsnivå genom huvudmännens försorg har Riksteatern löst frågan genom sina länsteaterforeningar. Eftersom stadsteatrama knappast turnerar alls och länsteatrama i varierande omfattning har Riksteatern delvis återgått till rollen som landsortens teater. Att lyriska produktioner minskade under en period hade främst ekonomiska orsaker. Om musikteater och dans får förutsättningar att utvecklas i ett mindre antal musikteaterregioner kan efterfrågebilden och kraven Riksteatern förändras. Riksteaterns roll som idéell organisation teaterområdet bör utvecklas och förstärkas i samverkan med den beredning som pågår för att främja den idéella sektorns utveckling. För att finansiera förstärkningen föreningsav delen i organisationen bör Riksteatern förskjuta tyngdpunkten i sin verksamhet från teaterproduktion till teaterfrämjande verksamhet. En del finanav sieringen bör också kunna ordnas genom att Riksteatern tar tillvara de smärre besparingar som kan uppnås genom att köpa föreställningar i ökad utsträckning. Våra överväganden och förslag avseende Riksteatern presenteras i kapitel 10.

5 Den fria sektorn

5.1 Fria teatergrupper

Bakgrundsbeskrivningama i detta avsnitt är utarbetade av byrådirektören Mats Eriksson vid Statens kulturråd.

5.1.1 Det statliga stödet Under 199293 erhöll ett fyrtiotal fria teatergrupper över hela landet verksamhetsbidrag från Kulturrådet. Den totala bidragssumman till fria teatergmpper uppgick till drygt 36 miljoner kronor. Bland större bidragsmottagare märks Folkoperan med 5,5 miljoner kronor, Skånska teatern 2,6 miljoner kronor, Orionteatem 2 miljoner kronor samt Musikteatergruppen Oktober 1,5 miljoner kronor. Folkoperan uppbär fr.o.m. 199394 statsbidrag ur grundbeloppsanslaget. De statsbidragsmottagande fria teatergruppema spelade under 199293 drygt 7 000 föreställningar inför ca 721 000 besökare. Av den totala omsättningen utgjorde samhällsbidragen ca 58 procent och föreställningsintäkterna ca 37 procent. Statsbidraget utgjorde ca 36 procent av de totala samhällsbidragen, vilket är något högre än de samlade primärkommunala bidragen till grupper. Landstingsbidragen utgjorde ca 13 procent. samma Utöver verksamhetsbidragen utgår också från kulturrådet projektbidrag till teaterverksamhet av mer tillfällig art. Ca 5 miljoner kronor fördelades i projektbidrag under 199293. Bidragsärenden för fria teatergrupper bereds av en särskild referensgrupp bestående 8 sakkunniga inom teaterområdet. av

5.1.2 Nuläge Strukturen inom den fria sektorn har förändrats sedan 1970-talet. Från att de fria teatergruppema varit relativt enhetliga och lättdeñnierade har de förgrenats i olika riktningar. Den konstnärliga spännvidden är stor och den teaterproduktion som erhåller stöd genom Kulturrådets anslag till fria teatergrupper representerar ett stort antal former och uttryck. Man kan urskilja fyra kategorier av fria teatergrupper. Dessa är de stationära grupperna som huvudsakligen spelar vuxen- och ibland barnteater egen fast scen, regionala grupper som både spelar på egen scen och turnerar, turnerande grupper som företrädesvis spelar barn- och ungdomsteater samt frilansande scenkonstnärer som i tillfälliga konstellationer arbetar projekt-

SOU 1994: 52

basis. Några grupper är svåra att placera in i enda kategori och relationen en mellan föreställningar turné och växlar för del mellan åren. egen scen en Den gjorda indelningen ger ändå en översiktlig bild strukturen inom den av fria teatersektorn. Gemensamt för dessa grupperkonstellationer är att de verkar under knappa ekonomiska förhållanden. Endast undantagsvis kan löner tas ut under hela året. Konkurrensen om de offentliga bidragsresursema är stor och den ekonomiska realiteten tvingar ofta fram olika former av lågbudgetkompromisser. Lite generaliserande kan man säga att de fyra kategorierna är specialiseringar inom den tidigare homogena fria sektorn. De äldre grupperna lever kvar men står i dag mer för tradition än för nyskapande; tumerandet bedrivs till stor del av specialiserade små effektiva bamteatergrupper och nyskapandet har övertagits av yngre konstellationer. En friktion i frigruppsrörelsens som barndom fanns i förhållande till institutionerna har åren växt fram nu genom inom den alltmer uppsplittrade rörelsen. Av det totala antalet föreställningar av statligt subventionerade teatrar under 199293 svarade fria teatergrupper för 35 procent 7 065. Publikandelen uppgick till 24 procent 721 180. De fria grupperna med statsbidrag svarar för en stor del det totala utav budet kvalitetsinriktad barn- och ungdomsteater i landet. Under 199293 var andelen föreställningar 62 procent och andelen publik 44 procent. Totalt sett minskade dock de fria gruppernas andel av både föreställningar och publik i förhållande till institutionerna jämfört med närmast föregående år. Av de fria teatergruppernas egna föreställningar var under 199293 68 procent 7 065 riktade till barn- och ungdom. Den tidigare omfattande turnéverksarnheten med vuxenföreställningar har i praktiken upphört.

5. 1 .3 Stationära grupper De stationära och i många fall institutionsliknande grupperna med eller mer mindre fast ensemble är med sina fasta kostnader och höga självfinansieringsgrad för sin överlevnad beroende av hög publikbeläggning sina produktioner. De flesta spelar en stor andel vuxenteater den egna scenen, ibland kombinerat med små turnerande uppsättningar för bam. 40 deras procent av föreställningar var 199293 riktade till barnungdom. De lever på marginalen och bedriver ett avancerat pusslande med olika intäktsformer för att få ekonomin att ihop. 10 grupper kan betecknas som stationära. Deras sammanlagda bidrag från Kulturrådet för 199293 uppgick till ca 11 miljoner kronor, vilket motsvarar ca 1,1 miljoner kronor per grupp. Dessa grupper har också höga kommunala bidrag och ibland även landstingsbidrag. Det totala samhällsbidragen inklusive de från AMS och andra myndigheter uppgick till 28,5 miljoner

Den fria sektorn

kronor vilket blir 2,9 miljoner kronor per grupp. Under 199293 gav de i genomsnitt 115 föreställningargrupp med en genomsnittlig publik ll 000 per grupp. Självñnansieringsgraden var 26 procent och den genomsnittliga samhällsubventionen per besök var 264 kronor. Grupper med sin huvudsakliga verksamhet förlagd till egen scen etablerades tidigt. Ingen grupp är yngre än 10 år och alla har haft årligt stöd från Kulturrådet sedan starten. Den senaste stationära grupp som etablerade sig inom statsbidragssystemet är Teater Galeasen i Stockholm, vilket skedde år 1984. Sedan dess har ingen ny grupp inom denna kategori slagit sig in bland mottagarna av verksamhetsbidrag. De stationära teatrama har förhållandevis stor personalstyrka. Anställningsförhållandena har emellertid förändrats sedan 1970- och 1980-talen, då

grupperna bestod av fasta mer eller mindre avlönade ensembler. Under

senare år har utvecklingen gått mot en allt större andel produktionsanställningar skådespelare. I genomsnitt redovisar dessa grupper elva årsverken. av Det bör dock noteras att den genomsnittliga kostnaden för ett årsverke sociala avgifter uppgår till 180 000 kronor, vilket innebär de inklusive att redovisade arbetstimmamas antal överstiger löneuttaget. Detta gäller även for övriga kategorier. Kategorin domineras av Stockholmsgrupper. Sex grupper med 5,5 miljoner kronor i bidrag från Kulturrådet är fast förankrade i Stockholmsregionen. Av de stationära grupperna har Göteborg två grupper med sammanlagt 1,6 miljoner kronor, Landskrona en grupp 2,6 miljoner kronor och Gotland en grupp 1 miljoner kronor.

5 1 4 Regionala grupper . . De regionala grupperna kännetecknas av att de dels har etablerat sig i hemkommunen, ofta med egen scen, samtidigt som de bedriver en omfattande tuméverksamhet i den egna regionen. Några av dem liknar små länsteatrar. Den arrangörssituation som nedan beskrivs under rubriken Nationellt turnerande grupper gäller även i hög grad for dessa grupper, även om de med sin regionala förankring och kombinerade verksamhet är något mindre sårbara. De minskande speltillfallena har i många fall medfört att tuméområdena utvidgats i försök att behålla föreställningsantalet samma nivå som man tidigare uppnådde i den egna regionen. Inom denna kategori faller 13 grupper. Den sammanlagda summan bidrag från Kulturrådet för 199293 uppgick till ca 9,8 miljoner kronor, vilket mot- 700000 kronor Även dessa har höga komsvarar ca per grupp. grupper munala- ocheller landstingsbidrag, ofta samordnade med det statliga stödet. Det totala sarnhällsbidragen inklusive de från AMS och andra myndigheter uppgick till 26,6 miljoner kronor vilket motsvarar 1,9 miljoner kronor per Under 199293 spelades i genomsnitt 125 föreställningargrupp med grupp. 171

SOU 1994: 52

en genomsnittlig publik ca 13 000. Självfinansieringsgraden 38 var procent och samhällsubventionen i genomsnitt 138 kronor per besök. I likhet med de stationära grupperna har det varit liten omsättning en av bidragsmottagare inom denna kategori. Personalstyrkan är i medeltal 10 årsverken. Liksom för de stationära grupperna ökar andelen produktionsanställda.

5.1.5 Nationellt turnerande grupper

De nationellt turnerande grupperna med statsbidrag spelar till största delen barnteater. Under 199293 var andelen bamteaterföreställningar 85 procent. Den i många kommuner genomförda decentraliseringen budgetansvar av utan öronmärkning av kulturmedel har medfört stora problem för grupperna att sälja sina produktioner och har förutom minskat antal föreställningar inneburit en ökad administrativ belastning grupperna. Detta sammantaget med ökade turnékostnader och en allmänt krympande ekonomi för arrangörsledet innebär ett allvarligt hot mot de turnerande gruppemas möjligheter att fortsätta spela barn- och ungdomsteater god kvalitet. Även konkurrensen med länsav teatrarna och Riksteatern om speltillfällen har hårdnat. De fria får grupperna allt svårare att hävda sig i denna konkurrens, då de ofta tvingas hålla högre en prisnivå gentemot beställarna att de i flera regioner inte omfattas genom av arrangörssubventioner från landstingen. En tendens är också att fria gruppers andel bam- och ungdomsforeställningar minskar i förhållande till teaterinstitutionemas, vilket framgår av Kulturrådets teaterstatistik för 199293. Elva nationellt turnerande grupper hade stöd från Kulturrådet under 199293. Den sammanlagda bidragsumman uppgick till 2,5 miljoner ca kronor, vilket motsvarar 250 000 kronor per grupp. Grupperna har sin g.a. nationella inriktning ofta låga bidrag från hemkommun och hemlän. Det totala samhällsbidragen inklusive de från AMS och andra myndigheter uppgick till ca 4 miljoner kronor, vilket motsvarar 600 000 kronor Under per grupp. 199293 spelades i genomsnitt 146 föreställningar per grupp med en genomsnittlig publik 9 700 per grupp. Självfinansieringsgraden 54 var procent och den genomsnittliga samhällsubventionen var 50 kronor per besök. Av de nationellt turnerande grupperna är sex äldre än tio år. De har färre anställda i genomsnitt 3,6 årsverkengrupp och ofta betydligt flexiblare en organisation än de stationära och regionala grupperna. De nationellt tumerande grupperna spelar nästan uteslutande barnteater sällan ungdomsteater. - Den turnerande vuxenteatem finns inte representerad inom denna kategori.

Den fria sektorn

5 1 6 Frilansande teaterkonstnärer . . De frilansande teaterkonstnärema utgör inte någon enhetlig kategori men de har det gemensamt att de inte är fast engagerade vid någon institution eller kan föras till någon av de tre övriga kategorier som urskiljs här. Ofta bildar frilansare projektgrupper för en enstaka produktion där den konstnärliga idén, i många fall uttryckt av en stark konstnärlig ledare, utgör den samlande grunden för gruppens tillfälliga existens. I andra fall vill man försöka hålla ihop en fast kärnensemble eller produktionsgrupp, men stöter svårigheter i form av ekonomiska begränsningar både vad gäller egenintäkter och det samhälleliga stödet. Till största delen riktar sig projekten till en vuxenpublik. Inom denna kategori återfinns bl.a. experimentella teaterfonner, gränsöverskridande projekt, unga ännu etablerade grupper, musikdramatiska uppsättningar, mimuppsättningar, riktade produktioner med något smalt tema. Den konstnärliga halten är varierande medan den geografiska spridningen är koncentrerad till storstadsregionema. Denna centralisering är naturlig med tanke på att skådespelarresurser, recensenter och den stora potentiella publiken också återfinns där. För många av projekten ingår i

ursprungsplaneringen att genomföra turné i landet. Dessa tuméer måste

en dock i många fall ställas in eller begränsas p.g.a. att arrangörerna inte köper föreställningarna. Endast ett fåtal projekt kommer ut tuméer och då rör det sig nästan uteslutande om små billiga en- eller tvåpersonsuppsättningar. Nuvarande bidragsresurser inom kommun, landsting och stat har medfört att det återstår ett begränsat utrymme för den projektbaserade och experimentella teaterverksamheten, efter det att de mer långsiktiga åtagandena för permanenta grupper uppfyllts. Detta får som konsekvens att kraven egenintäkter blir höga, vilket i sin tur medför en ytterligare storstadskoncentration med hopp om publikframgångar och att kostsamma tuméplaner inte kan genomföras. I realiteten är det så att många ursprungsplaner stryps, löner inte kan utbetalas för de medverkande eller att projektet inte kan genomföras alls. Alldeles for ofta slutar projekten med personliga skulder for initiativtagarna.

5 1 7 Riksdagens Revisorer . . Riksdagens Revisorer tar i rapporten Teatrarna och svenska folket upp den fria sektorn ur fömyelseperspektivet. I den avslutande sammanfattningen skriver revisorerna bl a:

Många av våra intervjuade har påpekat att det initiativ som teatern hade på 1970- och 80-talen är borta och att det är andra konstgrenar som står för fömyelsen i dag, t.ex. delar av bildkonst, ungdomsmusik, dans, stand-up och gyckleri. På teatersidan sägs gruppteatem delvis ha förlorat sin experimentglädje och institutionsteatrarna allt mer satsa säkra kort.

SOU 1994: 52

De äldre fria grupperna har också allt mer börjat likna små institutionsteatrar. De har också lagt beslag större delen av frigruppsstödet. De har också fått stöd från staten år efter år. Därmed bidrar det statliga frigruppsstödet till att konservera strukturen teaterornrådet och hindrar nya grupper och nya initiativ att komma fram i tillräcklig utsträckning. Enligt vår mening bör framför allt de unga gruppernas möjlighet till stöd förbättras. Även de rörliga medlen bör förstärkas bekostnad fortav gående verksamhetsbidrag. Det kan t.ex. ske genom en förändring av frigruppsstödet ett sätt så att detta stöd inte avser stöd för all framtid omfattande begränsas till 3-5 år. Därefter kan stödet och att ett mer stöd successivt trappas ned.

5.1.8 Utredningens synpunkter Villkoren har förändrats dramatiskt under senare år för de fria teatergrupperna. Trots en förhållandevis god bidragsutveckling har förutsättningarna för gruppernas verksamhet förändrats i grunden. Orsakerna till detta är främst strukturella. I och med utbyggnaden av regionteatrarna finns det inte längre samma avsättning för gruppernas utbud som tidigare. Det märks inte minst genom den minskande efterfrågan i arrangörsledet. Samtidigt har arbetslösheten bland de icke-institutionsanställda scenartisterna vuxit mycket snabbt under de senaste åren. samhällsutvecklingen i stort i kombination med regionteaterutbyggnaden har gett de fria teatergruppema nya konstnärliga roller. Det finns därför anledning att ompröva den statliga politiken detta område. Konkret innebär detta att ambitionen bör vara att mer rikta resurserna till tillfälliga, konstnärligt lödiga projekt och mindre till att bygga upp fasta, institutionsliknande konstellationer. Det finns dock i sammanhanget anledning att särskilt betona betydelsen barn- och ungdomsteatem där särskilda bidragsmodeller kan bli av aktuella.

5.2 Amatörteaterområdet

Utvecklingen under de senaste åren ger fog för påståendet att teaterintresset i växande utsträckning tar sig uttryck i egen skapande aktivitet bekostnad av teaterbesök. Kulturrådets rapport Vidgat deltagande visar att uppskattningsvis 350 000 eller en person av tjugo ägnar sig någon form av amatör- - teater under ett år. Nästan var fjärde svensk har någon erfarenhet av arbete med amatörteater. Endast till en mindre del sker denna verksamhet i organiserade former. Amatörteatems Riksförbund har ca 400 medlemsföreningar med ca 36 000 enskilda medlemmar. Sveriges arbetarteaterförbund har

Den fria sektorn

knappt 2 000 medlemmar. Skolungdomar är mer aktiva än befolkningsgenomsnittet. Flickorkvinnor är mer aktiva än män. Aktiviteten kan bl.a. mätas genom antalet deltagare i studieförbundens amatörteaterverksamhet. Mellan åren 198283 och 198889 ökade det sammanlagda antalet deltagare i studieförbundens teatergrupper och teatercirklar från drygt 60 000 till drygt 80 000, dvs. med 30 procent. Som tidigare har redovisats fördubblades den årliga publiken vid studieförbundens teaterföreställningar mellan åren 198182 och 198990, närmare bestämt från 555 00 till 1,2 miljoner besök. Av intresse är också att befolkningsandelen med erfarenhet av amatörteater knappast är beroende av befolkningstätheten. Glesbygdsbor är nästan lika aktiva i amatörteater som resten av befolkningen. Stockholmare är inte lika aktiva som befolkningen i övrigt. Kulturrådet konstaterade sammanfattningsvis i rapporten att amatörteatem utvecklats explosionsartat under 1980-talet. Till de traditionella uppsättningunder vintersäsongen har kommit ett stort antal arbetar- och bygdespel arna under somrarna. Sommaren 1989 sattes ca 100 sådana spel upp. Sommaren 1993 hade antalet ökat till 170 inför en publik som uppgick till ca 382 000 besökare. Riksteatern stöder amatörteatem olika sätt, bl.a. genom ett ekonomiskt bidrag till det pjäsbibliotek, som Amatörteatems Riksförbund ATR byggt upp för att underlätta för teatergrupperna att sätta upp pjäser med respekt för upphovsrätten. Riksteatern möjliggör också utgivning av skrifter och böcker intresse för området och har en konsulent anställd som verkar för utav veckling av amatörteatem. Värt att notera är att amatörteatem är sin egen målgrupp. Verksamhetens främsta syfte är inte att ge publiken stora teaterupplevelser. Detta till trots finns det naturligtvis en nära koppling mellan amatörteater och professionell teater. Amatörteatem bidrar till människors intresse, förståelse och respekt för teater konstant. De som är aktiva inom amatörteatem är i många fall ocksom så kunnig och engagerad publik vid de fasta scenerna. Däremot är troligen en amatörteatems publik till stor del dess egen. Den besöker sällan professionell teater, är inte storstadskoncentrerad och inte dominerad av högutbildade. Under senare år har ett samarbete utvecklats mellan amatörteatem och den professionella teatern vad gäller själva uppsättningarna. Amatörerna engaregissörer, skådespelare och andra som yrkesmässigt arbetar med gerar teater. Amatörer deltar i uppsättningar inom den professionella teatern. Samarbetet har i många fall gett goda resultat. Amatörteatem behöver stöd av det yrkeskunnande den professionella teatern besitter och kan i sin tur försom medla entusiasm för teaterarbete och erfarenheter från andra områden än teater. För att få aktuella uppgifter om läget inom amatörteatem har vi även studerat Statistiska centralbyråns SCB statistik över studieförbundens

SOU 1994: 52

studiecirkelverksamhet inom ämnet utövande teater samt en redovisnirg av verksamheten inom Amatörteatrarnas Riksförbund ATR och Sveriges Arbetarteaterförbund ATF utarbetad av Svenskt Amatörteaterråd. Staistik över amatörteateromrâdet redovisas i bilaga En stor del av de lokala amatörteaterföreningarnas verksamhet sker i samarbete med något studieförbund. Detta gäller också många sommarspel. Uppgifterna om verksamheten inom folkbildningsorganisationema, somnarspelen och de lokala amatörteaterforeningama kan därför överlappa vararüra.

5 2 1 Övrig teaterverksamhet

. . Vid sidan av samhällsstödda teaterinstitutioner och fria teatergrupper bedrivs i vårt land teaterproduktion i andra former. Man kan här nämna den stora betydelse som de privata teatertöretagen, amatörteatem, radio- och TV-teitem m.m. har för mångfalden inom svensk teater. I andra delar av utredningen

berör vissa aspekter dessa teaterverksamheter huvudsakligen laller

av men de utanför utredningens ram.

6 Arrangörer och publik

6.1 Teaterarrangörema

6.1.1 Recett- och gageteatrar

De samhällsstödda teatrarna kan med utgångspunkt från deras arrangörsför-

hållanden delas in i två kategorier. De statliga teatrarna Dramaten och Operan jämte landets stadsteatrar ingår i den ena gruppen. Några av länsteatrama arrangerar också i stor utsträckning sina egna föreställningar; de är alltså inte helt beroende av ett arrangörsled som mellanhand till publiken. Folkoperan,

länsteatrama i Östergötland, Västmanland, och Örebro samt musikteatrarnai

Karlstad och Umeå är exempel regionala institutioner som vad beträffar intäktsförhållandena närmast kan karakteriseras som stadsteatrar. Ovanstående producenter kallas fortsättningsvis recett-teatrar. De arrangerar normalt sina föreställningar själva och intäkterna utgörs av de recetter publiken betalar i biljettkassoma.

Övriga 12 länsteatrama ll vid jämtörelseåret 199293 samt Riksteatern

utgör den andra kategorin. Flertalet av dessa litar i huvudsak andra arrangörer för att möta publiken. Det föreställningspris arrangören betalar kallas gage varför vi här kallar dessa teatrar gage-teatrar. Av landets 27 teaterinstitutioner spelåret 199293 kunde alltså 15 karakteriseras som recett-teatrar. De representerade en stor del av institutionemas totala publik. Av samtliga 2 264 000 besökare id landets teaterinstitutioner spelåret 199293 beräknas 1 629 000 eller 72 procent representera föreställningar vid recett-teatrar. Publiken vid gage-teatrama uppgick till drygt

635 000 besök eller 28 procent av teaterinstitutionemas totala besöksantal.

Dessa besök behöver nödvändigtvis inte ha registrerats vid föreställningar hos andra arrangörer. De flesta gageteatrar arrangerar också sina egna föreställningar i stor utsträckning. Ett annat mått de föreställningar som arrangeras av andra arrangörer än producenterna själva är teatrerstatistikens variabel antal besök utanför hemkommun. spelåret 199293 uppgick dessa till sammanlagt ca 620 000. Det är viktigt att erinra sig att tuméteatems arrangörsproblem trots allt representerar en relativt begränsad andel av den totala publiken. Reoett-teatrar kan naturligtvis ha svårigheter med att nå sin publik men det handlar då om en annan problematik än den som gäller för den turnerande länsteatem. En jämförelse mellan de båda producentkategoriema visar också att recettteatrarnas andel av den statliga finansieringen utgör 607 miljoner kronor 70 procent medan gage-teatrarnas andel är 260 miljoner kronor 30 procent. Om man bortser från Riksteatern erhöll de 11 gageteatrama 48 miljoner kro-

l2 14-0627

SOU 1994: 52

nor i statsbidrag eller ca 5 procent av det samlade statsbidraget till teaterinstitutionema. En annan skillnad mellan de båda producentkategoriema utgör recettemas respektive gagemas intäktsbetydelse. För recett-teatrama uppgick den genomsnittliga biljettintäkten per besökare till 90 kronor under spelåret 199293 medan gage-teatrama redovisar 64 kronor per besökare.

6.1.2 De kommunalt stödda arrangörerna Vilka är då de turnerande teatramas lokala arrangörer Vi har låtit analysera två turnerande producenters arrangörsförhållanden. De två teatrarna är Jönköpings länsteater och den fria teatergruppen Friteatem. Nedanstående tabell illustrerar vilken roll olika arrangörstyper spelar för de olika producentema. För att en indikation om förhållandena förändrats under en drygt tioårig period redovisas också förhållandena i början 1980-talet.

Tabell 6.1 Arrangärfirhållanden 198081 och 198283 vid Jönköpings länsteater och F riteatem

Annan arrangör studieförb.org. m.m. 8 4 39 7 l 3 27 22 1 1 Summa 185 535 49 204

Av tabellen framgår att de dominerande teaterarrangörema i landet utgörs av teatrarna själva, kommunala institutioner och förvaltningar samt de lokala teaterforeningama. Olika producenter har olikartade arrangörsstrukturer. Riksteatern använder sig i stort sett av två huvudarrangörer, teaterföreningarna som arrangerar det offentliga vuxenutbudet samt grundskolans beställamivå. I regel utgörs denna numera av de lokala skolenhetema. I somliga kommuner har man behållt en central inköpsorganisation som antingen placerats kulturfritidsförvaltning eller motsvarande alternativt den lokala skolforvaltningen. Jönköpings länsteater arrangerar numera i likhet med många andra länsteatrar en stor del av utbudet i egen regi. Skolorna och kommunala institu-

Arrangörer och publik

tioner är för de regionala teatrarna i regel viktigare arrangörer än teaterföreningama.

6.1.3 Skolorna är viktiga arrangörer För barn- och ungdomsteatem är skolorna den viktigaste arrangören. Därför är utvecklingen mot självstyrande skolenheter med egna resultatansvar ett allt ökande hot mot de teatrar som vänder sig till skolteaterarrangörema. Det är de fria teatergruppema som hittills drabbats hårdast av effekterna av den nya skolorganisationen. Grupperna kan inte som teaterinstitutionema subventionera gageprisema och de har heller inte den administration som nu krävs för att systematiskt bearbeta ett köparled som kort tid blivit mycket större och oöverskådligare än tidigare. En preliminär rapport från Kommunförbundet visar att det pågår ett arbete i många kommuner för att skapa en väl fungerande arrangörsapparat lokal nivå för skolteatem. Många producenter har dock upplevt att svårigheterna att sälja föreställningar ökat markant under de senaste åren. Friteatem beskriver följderna av den kommunala omstöpningen på följande sätt:

När pengarna decentraliseras från kulturförvaltningen till skolorna beställer man betydligt färre föreställningar. Dessutom blir arbetet oerhört mycket större. Det tar lika lång tid att bearbeta en skola som en kulturförvaltning, dvs. det blir kanske 30 gånger fler telefonsamtal, men resultatet blir betydligt färre engagemang. I regel köper man enstaka föreställningar vilket innebär svårigheter att planera rationella turnéer. Det är egentligen bara möjligt att turnera i de län där det fortfarande finns en stark samordning av skolteaterbeställningama.

Teaterinstitutionema har ännu inte drabbats av skolteatems arrangörsutveckling samma sätt som de fria teatergruppema. Ett tecken detta är att ingen stads- eller länsteater uppger sig ha överkapacitet barnteaterutbudet i den enkät vi genomfört. Knappast någon institution redovisar heller bamteatergästspel utanför hemlänet. Det tyder att det fortfarande finns en efterfrågan institutionemas bamteaterutbud i hemlänen. Ett viktigt undantag utgör Stockholms stad. Vi har fått följande beskrivning av skolteaterutvecklingen från Unga Klara, Stockholms Stadsteaters bam- och ungdomsteaterscen:

SOU 1994: 52

Från 1991 har vi märkt en tydlig förändring med ökade svårigheter att nå ut till skolorna. Det är inte bara av ekonomiska skäl. Det tydligaste exemplet detta är att kölistan med aktiva lärare som kunnat se våra genrep gratis nu gapar tom. Det finns några uppenbara orsaker till den här utvecklingen. Skolans kommunalisering 1991 innebar att kommunerna övertog ansvaret för lärarnas löner. Det innebär i sin tur att vikariat inte tillsätts. Det har under skett en omorganisation av Stockholms senare skolor som allmänt skapat en oklarhet beträffande ansvar och roller inom skolorna. Den ekonomiska krisen som blev synlig 1992 har inneurit stora nedskärningar för skolan. På många skolor innebär detta större klasser och färre i skolan. Lärarna har som en konsekvens vuxna detta tvingats lära sig Det har blivit svårare att be skolledav spara. ningen om pengar till ett kulturbesök när det sparas allt inom skolan. Eftersom krisen drabbar alla känns det svårt att samla in pengar från barnens föräldrar till teaterbesök.

6.1.4 Stor skillnad i gagesättning Institutionemas efterfrågan upprätthålls tack vare mycket kraftiga gagesubventioner. Nedanstående gagej ämforelse mellan några olika producenter visar att det råder stark differens mellan de fria teatergruppemas prissättning och en Riksteatemslänsteatramas. Sammanställningen i tabell 6.2 visar tydligt vilka olika gageförutsättningar gäller för de olika producenterna. Arrangörens kostnad för den fria som teatergruppen är inklusive kostnader för resor och traktamente etc. och be- gånger för länsteatrarna och Riksräknad per skådespelare - flera större än teatern. Detta förhållande riskerar att konstnärligt utarma de fria producensällan har möjlighet att göra uppsättningar med fler än två skådetema som spelare. Man kan t.o.m. påstå att teaterinstitutionema fått monopol utbudet av större teaterproduktioner för vuxna. Riksteatern tar i nedanstående exempel ut betydligt högre gager än länsteatrama. Subventionema för arrangörerna är dock betydande för samtliga teatrar. En jämförelse mellan respektive teaters samlade kostnader och föreställningarbesök ger följande utfall:

Arrangörer och publik

Tabell 6.2 Gagekøstrzaderför några olika producenter spelåren 199293 och 1 99394 Producent Uppsättning Antal Gagekostnad Målgrupp Trakt artister kronor hotell m.m. Riksteatern Augustidansen 8 31 000 vuxna ingår Läderlappen 48 82 000 vuxna ingår Den vitklädda 2 11 000 vuxna ingår Som ni vill ha det 14 12 000 ungdom ingår Loranga, Mazarin... 4 6 000 barn ingår Teater Västernorrland Ut och 4 2 700 ungdom ingår Den feruktansvärda... 11 2 700 barn ingår Den feruktansvärda... 11 9 000 vuxna ingår Tokfursten 4 6 000 vuxna ingår Jönköpings länsteater Bamteaterschablon kan variera 2 000 bamungd ingår Vuxenteaterschablon kan variera 7 000-23 000 vuxna Skottes Musikteter Paddan och grodan 2 6 000 barn tillk. September har tid 1 5 000 barn tillk. A P Rosell 5 13 000 vuxna tillk. Mittiprickteatem En modig en 2 3 500 barn tillk. Svarta Näckrosor 4 7 000 ungdom tillk. Teater Pero Pojken och stjärnan 2 6 000 barn tillk. Den höjdrädde ömen 1 5 000 barn tillk.

Tabell 6.3 Kostnad per föreställning och besök 199293 Summa Antal Antal Kostnad per Kostnad kostnader föreställ- besök föreställning per besök

Tabellen visar att det råder en stor spännvidd mellan de olika producenternas föreställningskostnader och kostnader per besök. Skillnaderna förklaras delvis av att teatrarna har olika repertoarinriktning. Riksteatern har högre föreställningskostnader än övriga producenter medan Jönköpings läns-

SOU 1994: 52

teater faktiskt har en besökskostnad i nivå med den fria teatergruppen Skottes Musikteater.

6. l.5 Andra kommunala arrangörer Kommunala arrangörer utanför den obligatoriska skolans område har också stor betydelse för de fria teatergruppemas och länsteatramas utbud for vuxna. Bibliotek, förskolor, folkhögskolor, fritidsgârdar, vårdskolor är traditionellt viktiga arrangörer av uppsökande föreställningar. Det pågår också inom dessa verksamheter en utveckling mot självstyrande enheter som gör det svårare för producenterna att överblicka beställarledet. Friteatem redovisar här erfarenheter som också andra fria teatergrupper dragit:

Vi börjar nu göra mindre uppsökande produktioner och bygger upp ett nytt arrangörsnät. Under sommaren turnerade vi med en produktion i Norrlands glesbygd och skapade kontakter som vi hoppas kan leda till senare speltillfállen. Det gäller att hitta och stötta eldsjälar som kan agera själva eller inom olika intresse- och teaterföreningar. Detta innebär för oss att måste ställa upp helt andra ekonomiska villkor än vanligt. Vi deltar också ofta mycket aktivt i publikarbetet, även helt utan ekonomisk ersättning. Karlavagnen, en pjäs om handikapp, har funnit en ny arrangörskategori. Efter att i början ha stångat oss blodiga mot handikapporganisationer, skolor, landsting och studieförbund upptäckte vi att det var möjligt att hamna inom personalutbildningssfaren hemtjänsten. Där visade det sig att det fanns helt andra reurser än inom kulturområdet. En kostnad på 50 kr per person för en kulturförvaltning var oöverstiglig men att spela pjäsen för 150 kr som fortbildning inom socialsektom ansågs vara billigt. En positiv effekt av detta blev att vi kom att spela för en ny publik. Personalen inom hemtjänsten var ofta mycket teaterovan men samtidigt mycket entusiastisk. En del av förklaringen var att vi spelade något som handlade om deras vardagsproblematik. Det var dock mycket lång väg att innan vi hittade rätt i kommunerna. I flera fall hade vi gett upp en kommun då plötsligt en ny person ringde och var intresserad. Det krävs alltså en mycket stor arbetsinsats för att hitta vägarna till nya typer av arrangörer.

Arrangörer och publik

6 1 6 Teaterföreningarna . . Det statliga teaterstödet är helt inriktat produktionsledet. Arrangörsledet är beroende av en betalande publik och vissa primär- och landstingskommunala bidrag. Den viktigaste arrangörsgruppen för turnerande offentliga vuxenföreställningar är de till Riksteatern knutna 227 lokala teaterföreningama. Dessa har sina regionala samordningsorgan i landets länsteaterföreningar.

Diagram 6.4 Teaterföreningarnas publik- och föreställningsutveckling

7000 6000 5000 I Antal besök i 4000 hundratal 3000 D Antal föreställningar 2000 1000 0

Diagramrnet ovan illustrerar teaterföreningamas föreställnings- och publikutveckling under de senaste fyra åren. Under perioden har publiken minskat med 20 procent medan föreställningsantalet endast sjunkit marginellt eller ca med ca 4 procent. Teaterföreningarna arrangerar föreställningar av olika producenter. Utbudet av föreställningar och publiken tusental fördelade sig under perioden 199091-9293 enligt nedanstående tabeller:

Tabell 6.5 Teazerföreningarnas utbud 199091-9293 antal föreställningar respektive besökare Kategori Förest. % av s:a Förest. % av sza Förest. % av sza 199091 förest. 199192 förest. 199293 förest. Riksteatern 833 26 695 22 l 052 30 Stads-och länsteatrar 1 035 32 1 102 34 1 004 29 Fria teatergrupper 637 20 756 23 735 21 [flmatörteater 281 9 206 6 274 8 Ovriga producenter 440 14 462 14 409 12 Summa 3 226 3 221 3 474 föreställningar

SOU 1994: 52

Kategori Besökare % av sza Besökare % av sza Besökare % av s:a 199091 besökare 199192 besökare 199293 besökare

Riksteatern 168 30 138 27% 171 35% Stads- och länsteatrar 160 29 171 33% 134 27% Fria teatergrupper 89 16 92 18% 86 18% Amatörteater 5 l 9 3 1 6% 36 7% Ovriga producenter 92 16 81 16 64 13 Summa föreställningar 560 5 l 3 491

Riksteatern, stads- och länsteatrama samt de fria teatergruppema är alltså u relativt jämbördiga producenter för teaterföreningarna även om Riksteatern i under det senaste spelåret utökat sin andel. Totalt sett har dock teaterföreningama minskat antalet föreställningar och besökare under de senaste fyra åren. Spelåret i 199293 redovisas dock en uppgång i antalet föreställningar, främst genom Riksteaterns kraftiga ökning. Beläggningen teaterföreningamas föreställningar har utvecklats enligt nedanstående tabell:

Diagram 6.6 Antal besök per föreställning i teaterföreningarrtas utbud

20° I 198990 150 E] 199091

I 199192 100 I 1997193 50

0 i i i i l l l . .

Alla producentkategorier redovisar minskande beläggning under perioden. Det finns flera förklaringar till denna nedgång. De kommunala bidragen har stagnerat under senare år. Många lokalägare har genomfört kraftiga hyreshöj-

Arrangörer och publik

för sina fördyringar eller minskade intäkter. Detta har sannolikt medfört att arrangörerna för att kunna upprätthålla nivån utbudet har tvingats välja mindre och billigare produktioner med sämre publik attraktionsförmåga. 1993 uppgick det samlade kommunala stödet till de lokala teaterföreningarna till 31,5 miljoner kronor. För första gången minskade därigenom de samlade kommunala bidragen till landets teaterförcnigar. Jämfört med föregående år var minskningen 0,6 miljoner kronor.

6 1 7 Folkbildningsorganisationerna . . Folkbildningsorganisationema tillmättes en stor betydelse vid genomförandet av den kulturpolitik som lades fast 1974 och stora satsades under resurser 1970-talet och första delen av 1980-talet studieförbunden. Deras verksamhet omfattar såväl traditionell cirkelverksamhet som kulturprogram. Som arrangörer av teaterföreställningar är studieförbunden sällan ensamma utan man samarbetar i allmänhet med andra organisationer. Under de senaste åren har det offentliga stödet till folkbildningen minskat kraftigt. Framför allt kommunerna har skurit ned sina bidrag vilket bl.a. fått till följd att studieförbunden fått en minskad betydelse som lokal arrangör av professionella teaterforeställningar. Det är inte möjligt att från det statistiska materialet i detalj utläsa hur stor del av studieförbundens verksamhet som direkt eller indirekt går till det professionella producerande teaterlivet. Det är ändå helt klart att de minskande samhällsbidragen till folkbildningsorganisationema allvarligt har försvårat för dem att fungera som lokala arrangörer av teater- och dansföreställningar. Nedanstående diagram visar utvecklingen för samtliga studieförbunds kulturprogram inom ämnena Dramatisk framställning och Dans under en fyraårsperiod. Diagrammet visar att antalet eller föreställningar under program - perioden minskat från 10 580 till 8 962 inom Dramatisk framställning och från 1 477 till 1 371 inom Dans.

SOU 1994: 52

Diagram 6.7 Kulturprogram inom studieförbunden 198990 1-99293. Antal arrangemang

12000 10000 8000 I Teater 6000 Dans 4000 2000 0 : 2 : : 198990 199091 199192 199293

Nedgången blir ännu tydligare vid en studie av redovisade i arrangemang samarbete med teater- och dansinstitutioner. Så sent som 199192 nåddes en topp med 698 teaterföreställningar i samarbete med samhällsstödda teaterinstitutioner. Det senaste redovisningsåret 199293 har antalet än halvemer rats och uppgick till 279 föreställningar. Också antalet dansföreställningar har sjunkit kraftigt.

Diagram 6.8 Studieförbundens redovisade i samverkan med arrangemang teater- och dansinstitutioner 198889-199293

700 600 500 . Teater 300 u Dans 200 100 0 198889 198990 199091 199192 199293

Arrangörer och publik

Studieförbunden har sedan lång tid haft en stor betydelse för de fria teateroch dansgruppemas verksamhet. Dels har man arrangerat en del av gruppernas föreställningar, dels har grupperna kunnat finansiera delar av sin verksamhet i studiecirkel- eller kulturprogramform. I Statistiska Centralbyråns redovisning av kulturprogrammen betecknas de fria teatergrupperna som kulturarbetare. Nedanstående diagram visar utvecklingen av antalet arrangemang i samverkansarnarbete med fria kulturarbetare inom teater- och dansområdet under en femårsperiod.

Diagram 6.9 Kulturprogram. Redovisade arrangemang i samarbete med kulturarbetare

6 000 5 000 4 000 I Teater 3 000 Dans 2 000 l 000 0 198889 198990 199091 199192 199293

Diagrammet visar att antalet arrangemang har halverats sedan 198990 inom teaterområdet. Också dansen har fått vidkännas en kraftig minskning av föreställningstillfalllen.

6. 1 8 Publikarbete . En förklaring som ofta ges till de vikande publiksiffroma sedan mitten av 1970-talet är att publiken blivit mer otrogen. Teaterledare som vi talat med säger att varje uppsättning måste erövra en ny publik. Det ingår inte längre samma självklara sätt som tidigare i människors vanor att boka in teaterbesök i planeringen av det sociala livet. Teatern har också i mindre samhällen fått konkurrens av andra fritidsaktiviteter. Publikutvecklingen skall främst ses mot bakgrund av de övergripande samhällsförändringarna som skett under senare år. I ambitionen att nå nya publikgrupper i kulturpolitikens barndom fanns det dock en tendens att nedvärdera betydelsen av den publik som teatrarna redan hade. Flera teatrar och arrangörer avskaffade t.ex. de abonnemangsystem som utgjort en viss garanti för deras publikrekrytering. Den nya publiken kunde inte fullt ut ersätta den man samtidigt förlorade.

SOU 1994: 52

Under senare år har teatrarna uppmärksammat detta problem och organiserat publikarbetet i syfte att nå såväl de teaterovana besökarna som de återkommande. Det är viktigt att denna utveckling går vidare. Mot bakgrund av att teaterarrangörema fått vidkännas ökande ekonomiska problem under senare år har det framförts att staten borde in och subventionera mottagarledet. Vi har ingående övervägt denna fråga men enhälligt kommit fram till att ett direkt stöd till arrangörsledet skulle undergräva den tydligare rollfördelning som vi eftersträvar mellan det statliga, landstingskommunala och primärkommunala ansvaret i teaterpolitiken. Det finns däremot skäl att överväga en statlig insats som riktar in sig publikrekryteringen, vilket indirekt skulle bli ett stöd för såväl arrangörer som producenter. Också vad gäller barn- och ungdomsteatem finns det anledning att pröva nya vägar för att synkronisera de offentliga satsningarna på producent- och arrangörsleden. Som ett bidrag till den fortsatt diskussionen redogör vi nedan för det nationellt täckande rabattsystemet och stödet till kommunala barn- och ungdomsteaterarrangörer i Danmark.

Erfarenheter i Danmark Grundprincipen i det danska systemet är att kostnaderna för teatrarnas rabatter gemensamt täcks av stat och kommun. Det gör det intressantare för teatrarna att aktivt bearbeta publiken än om de själva måste svara för det inkomstbortfall som en rabatterad biljett innebär. Det finns flera olika rabattsystem, t.ex. abonnemang, teaterkort, rabatt for ungdomar under 25 år, rabattkupong och grupprabatt. Prisreduktionen varierar mellan 20-50 procent för de olika rabattema. De teatrar som ingår i teaterabonnemangssystemet är utvalda av amtskommunerna landstingen i Danmark. Administrationen av biljettsystemet handhas av de teatrar som själva arrangerar sina föreställningar samt de teaterföreningar som finns runt om i landet. I Köpenhamn svarar Det Storköbenhavnske Teaterfaellesskab för urvalet av teatrar medan publikorganisationen Arte administrerar rabattsystemet. I Danmark är teaterföreningama sammanslutningar för personer som tecknat abonnemang, dvs. renodlade publikföreningar. Subventionstekniken bygger att teaterföreningama och de stationära teatrarna som ingår i det danska systemet senast den 1 mars årligen inlämnar budget för det kommade räkenskapsåret. På grundval av dessa budgetprognoser utarbetar respektive amtsråd en budget. Denna budget skickas sedan in till kulturrninisteriet senast den l juni. Omfattningen av det statliga stödet baseras denna insamling av regionala budgetar. Spelåret 199091 såldes 1,3 miljoner offentligt rabatterade biljetter av totalt 2,2 miljoner sålda biljetter i Danmark. Ca l milj av de rabatterade biljetterna avsåg abonnemang och ca 200 000 biljetter ungdomsrabatter. Den samlade

Arrangörer och publik

kostnaden för rabattsystemet uppgick till 58 miljoner kronor varav staten täckte hälften, 29 miljoner kronor. Tre fjärdedelar av alla rabatterade biljetter säljs i köpenharrmsområdet. Om systemet överfördes till svenska förhållanden skulle kostnaden sannolikt bli något större än i Danmark. Det totala antalet sålda biljetter statligt stödda teatrar i Sverige uppgick spelåret 199293 till ca 3 miljoner.

Bam- och ungdomsteater Den danska teaterlagen garanterar att staten täcker 50 kommuprocent av nernas och amtskommunemas utgifter vid köp av föreställningar bamteater av och uppsökande teater. Kulturministem fastställer efter förhandling med bl.a. de danska kommunoch landstingsförbunden närmare regler för bidragsordningen. Kulturmjnistem tillsätter en kommitté för barnteater och uppsökande teater. Denna kommitté består av tre medlemmar representerar bamteaterproducentema som och arrangörerna. Det särskilda statliga arrangörsstödet kan vara en förklaring till att barnoch ungdomsteatem har en betydligt större publik i Danmark än i Sverige. Spelåret 199091 redovisade de danska statligt stödda teatrama 874 000 besökare föreställningar för barn och ungdom inklusive familjeföreställningar. Antalet motsvarade ca 40 procent av samtliga besökare. De svenska teatrama noterade samma år 815 000 besökare för barn och ungdom eller 27 procent av den samlade publiken.

6.2 Skådebanan -teaterns främj arorganisation

6.2. 1 Bakgrund Skådebanan är inte någon direkt arrangör teaterföreställningar har av men historiskt haft en betydelse som publikorganisation med främsta syfte att intressera en teaterovan publik för teaterbesök. Skådebanan är en gammal folkrörelseorganisation som startade sin verksamhet redan 1910. Från början hade organisationen två huvuduppgifter; att förmedla biljetter till sina medlemmar samt att själv distribuera föreställningar runt om i landet. Dessa uppgifter dominerade verksamheten fram till Riksteaterns grundande vilket innebar att tuméteatem fick riksorganisation. en ny Skådebanan kunde i fortsättningen koncentrera verksamheten på biljettförmedling och information om teatern bland sina medlemmar tidigare i som stor utsträckning tillhörde LO-kollektivet. Statsbidraget till Skådebanoma uppgår 199394 till 4,2 miljoner kronor och fördelas av Riksskådebanan till de 10 lokalt och regionalt verksamma organisationerna. Deras främsta uppgift är i dag enligt stadgarna att sprida

SOU 1994: 52

upplysning om, samt väcka, vidga och fördjupa intresset för Scenkonst, musik och annan kulturell verksamhet. Man strävar också efter att undanröja hinder för medlemmarnas deltagande i kulturlivet.

6 2 2 Minskad biljettförmedling . . Den tidigare omfattande biljettförmedlingen har minskat kraftigt eller helt upphört för några organisationer. Det är endast i Uppsala som den spelar någon större roll för det lokala teaterlivet. Skådebanan i Uppsala för svarar hälften av samtliga organisationers omsättning av biljettförrnedling. Skådebanerörelsen är extremt bidragsberoende och den statliga andelen de av offentliga bidragen är hög. Exakt hur hög är svårt att bedöma då de enskilda Skådebanorna i sin redovisning inte alltid skiljer de offentliga bidragsgivama. Biljetter förmedlade av Skådebanan går i stor utsträckning till teaterns lättare genrer. Av Skådebanans i Uppsala 7 321 förmedlade biljetter till stockholmsteatrar spelåret 199192, gick 4 657 till föreställningar på privatteatrar. Nedanstående tabell anger de lokala och regionala Skådebanornas verksamhet och ekonomi 199192 mätt i bidrag och förmedlade biljetter.

Tabell 6.10 De lokala och regionala Skådebanornas ekonomi och verksamhet 199192 tkr Avdelning Off. Stats Stats- Förs. bilj. Förs. bilj. bidrag bidrag bidrag antal s:a kr Kr Kr % Kr Riksskådebanan 1 484 000 l 484 000 100 2 100 Norrbottens län 863990 328 680 38 9 680 1 967 281 484 Mellersta Norrland 376 840 0 11 100

Uppsala län 1 425 829 438 240 31 254446 29 739 3 783 000 Västmanland 288 920 Västra Östergötland 1 162000 0 235 049 73 137 Östra Östergötland 911 310 0 200 700 910 321 Göteborgs-

Arrangörer och publik

Av tabellen framgår att de offentliga bidragen överstiger den samlade omsättningen for biljettförmedlingen. Eftersom biljettförmedlingen fått allt en mindre betydelse för Skådebanan till förmån för främjandeaktiviteter är inte volymen på biljettförmedlingen ett rättvist mått Skådebanans verksamhet. Frågan är dock efter vilka kriterier Skådebanan skall bedömas. De uppgifter som ursprungligen var skådebanespeciñka har till stor del övertagits av andra. Biljetthanteringen sköts i dag av teaterarna själva i samarbete med posten eller andra databaser. Teaterföreningarna har också många platser utvecklat biljetthanteringen och skaffat sig ombudsnätverk. Många lokala och regionala teaterforeningar bedriver också teaterfrämjande aktiviteter.

6.2.3 Bristande förankring hos teatrarna Inte minst Riksteaterns erfarenheter understryker fördelarna med att integrera publikarbetet med teaterproduktionen. Genom samtal med företrädare för olika stads- och länsteatrar framgår klart att Skådebanan de flesta håll i

landet saknar förankring hos de teatrar som är grunden för rörelsens verk-

samhet. Det finns en risk att Skådebanans närvaro i en stad eller region en snarare hindrar än uppmuntrar teatern plats att bygga publikupp egna kontakter. På samma sätt kan en ansvarsfördelning mellan Skådebanan och teaterföreningen begränsa den senares publikarbete. Utredningen diskuterar i kapitel 4 och 10 frågan om en självständigare roll för Riksteaterns arrangörsled och närmare anslutning till landets länsteatrar. Det finns därmed skäl som talar för ett samgående mellan skådebanerörelsen och Riksteaterns arrangörsorganisation. På det lokala och regionala planet skulle denna organisation kunna knyta fastare band med landets stads- och länsteatrar.

6.3 Sammanfattning

Den omfattande utbyggnaden av nya länsteatrar och tillkomsten fria av teatergrupper under de senaste tjugo åren har inte följts av en motsvarande förstärkning av arrangörsledet. I synnerhet under de senaste åren har det kommunala stödet till teaterföreningarna viktiga offentliga - arrangörer av vuxenföreställningar minskat. Även skolteatem har fått avsättningsproblem genom att öronmärkningen av skolans teateranslag upphört många platser. Vi ser dock en ljusning detta problem i och med att många kommuner återgår till en central samordning av skolans kulturarrangemang. Även det är svårt att exakt bedöma folkbildningsorganisationemas om betydelse för det teaterliv som denna utredning primärt behandlar, de samhällsstödda teatrarna, torde det stå utanför allt tvivel att de senaste åren inneburit en kraftig neddragning av antalet arrangemang inom teater- och dans-

SOU 1994: 52

området. För dansen som i högre grad än teaterområdet saknar en egen arrangörsstmktur, är utvecklingen särskilt oroande. Flera studieförbund bedriver dansstudier i cirkelforrn och det borde vara naturligt för dem att förena det intresse för dans som finns bland dessa deltagare med en presentation av professionell scendans. Den starka utbyggnaden av teaterföreningar har medfört att det på de flesta platser i landet finns mottagar- och främjarorganisation för teaterområdet. I en större regionala centra är teaterföreningama professionellt bemarmade. Skådebanan har i och med att man alltmer frångått den lokalt baserade biljettformedlingen kommit att få uppgifter som utförs av andra, t.ex. länsteaterföreningar och teatrama själva. Teatramas publika attraktion bestäms i första hand av det utbud som ges. Marknadsföringen och formerna för publikkontaktema är därtill avgörande för att publiken skall få kunskap om detta utbud. I en tid när biljettprisema har ökat mycket kraftigt och publiken fått en mängd alternativa fritidssysselsättningar är det inte oväsentligt att finna nya former för rabatt- och abonnemangsystem. Vi har pekat danska erfarenheter där staten sedan länge deltar i ett samarbete med de danska länsorganen för att subventionera biljetter till statligt stödda teatrar. I Danmark finns också en särskild statlig stödordning för att stödja arrangörer av bamteateiföreställningar. Vi finner båda dessa erfarenheter intressanta eftersom de riktar sig mot två de huvudproblem den svenska teatern har för närvarande; krisen inom av som arrangörsledet och de höga biljettpriserna. De är därför värda att utredas vidare för slutlig bedömning om de är möjliga att överföras till svenska en förhållanden. Vi anser att regeringen själv eller genom Kulturrådet bör ta upp diskussioner med Teatramas Riksförbund, Riksteatern och Teatercentrum om hur ett svenskt abonnemangssystem med statligt stöd skulle kunna utformas och administreras i syfte att sänka biljettpriserna och öka publiken på teatrarna. I det sammanhanget skulle också frågan om statligt stöd till barn- och ungdomsteaterföreställningar kunna behandlas. arrangörer av

7 Musikteater och dans

7.1 Musikteater

7 1 1 Producenterna . . Det finns 8 samhällsstödda institutioner i varierande former framför som musikdramatiska verk helårsbasis. Kungliga Teatern AB Operan är nationalscen - - för operakonsten i Sverige och är helt statligt finansierad. Operan också balettföreställningar. ger Det statliga stödet uppgick 199293 till knappt 252 miljoner kronor. Göteborgs Musikteater AB -i dagligt tal Stora Teatern är landets andra scen för opera och balett. Göteborgs kommun är huvudman och bidrog 199293 med 85 miljoner kronor. Det statliga stödet uppgick samma år till drygt 30 miljoner kronor. Folkoperan i Stockholm är en scen för enbart Folkoperan får statligt opera. grundbeloppsstöd fr.o.m. 199394. Detta uppgick 199293 till 5,5 miljoner kronor medan de primär- och landstingskommunala bidragen sammantaget uppgick till 5,6 miljoner kronor. I Folkoperans styrelse ingår inga samhällsföreträdare. Under senare år har Folkoperan genomfört flera tumésamarbeten med Riksteatern. Malmö Musikteater AB är ett dotterbolag till det Malmö stad ägda av Malmö Musik och Teater AB. Verksamheten bedrivs huvudsakligen på tidigare Malmö Stadsteaters stora scen. Det statliga stödet omfattade 199293 drygt 44 miljoner kronor och avsåg den samlade verksamheten vid Malmö Musik och Teater AB. Malmö stad bidrog till moderbolagets verksamhet med 72 miljoner kronor. Musikteatem i Värmland är en stiftelse i vilken ingår länsmusiken i Värmland. Verksamheten bedrivs regionalt med utgångspunkt från Karlstad där de större scenproduktionema Musikteatem hade 57 grundbelopp i ges. statsbidrag 199293 ca 6,5 miljoner kronor samt därutöver 12 miljoner - - ca kronor i statsbidrag till länsmusiken som utgör Musikteatems huvudsakliga orkesterresurs. De primär- och landstingskommunala bidragen uppgick totalt till 11,5 miljoner kronor. Norrlandsoperan samverkar i likhet med Musikteatem i Värmland med sin länsmusikorganisation. Verksamheten förutsätts bedrivas i hela Norrland med utgånspunkt från hemmascenen i Umeå. Det statliga stödet uppgick 199293 till 70 grundbelopp 8 miljoner kronor jämte 16 miljoner kronor till - länsmusiken. De primär- och landstingskommunala bidragen uppgick till 12,6 miljoner kronor.

13 14-0627

SOU 1994: 52

Östgötateatern begränsad musikteaterrepertoar med företrädesvis har en musikalproduktioner. Verksamheten bedrivs huvudsakligen i Norrköping och Linköping. Det statliga stödet uppgick 199293 till 19,3 miljoner kronor till teaterns samlade verksamhet. Norrköpings och Linköpings kommuner samt landstinget i Östrgötland bidrog med 31 miljoner kronor.

7.1.2 Övriga statligt stödda musikteaterproducenter

Utöver ovanstående institutioner bedriver Stiftelsen Drottningholms Teaterverksamhet vid hovteatrama i Drottningholms och Ulriksdals slott. museum Dessa är säsongsbundna till sommarperioden och huvudsakligen stationära, varför vi begränsar till kort presentation av deras verksamhet. oss en Stiftelsen Internationella Vadstenaakademien grundades 1964 och har sedan starten presenterat ett femtiotal operaverk. Enligt stadgarna skall särskild vikt läggas vid repertoarforskning, framtagande och dokumentation av äldre sceniska musikverk samt stimulans till nyskapande. Vadstenakademien har komplex identitet, med vissa för en produen cerande institution icke-traditionella uppgifter. Akademien anser själv att detta kan förklaringen till att man inte fått en adekvat finansiering. Verksamvara heten har under år bl.a. bestått av operaprojekt Vadstena slott ressenare pektive Gamla Vadstena Teater, konserter i kyrkor, kursverksamhet, operagalor, TV-inspelningar samt gästspel andra teaterar. Varje sommar är 150- 200 ungdomar engagerade i kvalificerad konstnärlig verksamhet. Sedan 1970-talet har Vadstena Akademiens forskning varit inriktad att belysa de delar operahistorien som ligger utanför den etablerade repertoav Hittills har 34 äldre och 14 nya verk tagits fram och uppförts i aren. Vadstena. Verksamhetens betydelse ligger i det utvecklingsarbete som bedrivs och den kreativa miljö erbjuds vid sidan av den ordinarie operasäsongen. som Den ekonomiska situationen har alltid varit trängd och underskottet i budgeten uppgår för 1994 till 1,4 miljoner kronor. Regeringen föreslår i årets budgetproposition att statsbidraget för 199495 höjs med 750 000 kronor till 1 452 000 kronor. Verksamheten måste anses vara av ett statligt intresse, en del nationell operapolitik, varför det är rimligt att Vadstenaakademien av en får del allmän reformering av operainstitutionema i landet. av en

7 1 3 Drottningholmsteatern

. . Stiftelsen Drottningholms Teatermuseum har enligt sina stadgar till uppgift att vidga kännedomen teaterkonstens historia, speciellt med hänsyn till om Sverige. Detta skall ske att utöka och vetenskapligt bearbeta museets genom

Musikteater och dans

samlingar och genom att- i anslutning till byggnadens historiska karaktär anordna föreställningar slottsteatem. Föreställningsverksamheten vid slottsteatern begränsas restriktioner av med anledning av byggnadens historiska karaktär. Sommarsäsongen 1992 gavs ett fyrtiotal program och konsertföreställningar. Stocksom operaholmsoperan ger traditionellt ett antal föreställningar vid inledningen respektive avslutningen av sommarsäsongen. Stiftelsen erhöll för föreställningsverksamheten 6 621 000 kronor i statsbidrag spelåret 199293.

7. 1.4 Confidencen Slottsteatem Ulriksdal, Confidencen, har i 12 år varit öppen för föreställningsverksamhet i vänföreningen Confidencen Redivivas regi. Föreningen har ett avtal angående föreställningsverksamheten med stiftelsen Drottningholms Teatennuseum som är ansvarig för verksamheten vid slottsteatrarna. Avtalet löper i tvåårsperioder och Stiftelsen Drottningholms Teaterrnuseum godkänner varje år omfattningen teaterns nyttjande. För 199394 utgår av ett statligt bidrag 500 000 kronor från Kulturrådets utvecklingsanslag. Regeringen föreslår i budgetpropositionen 199394 ett öronmärkt anslag på 250 000 kronor inom ramen för statsbidraget till Stiftelsen Drottningholms Teatennuseum. Conñdencen har en växande betydelse for musikteaterlivet i landet och ger också regelbundet konserter. Till skillnad mot Drottningholmsteatem strävar man också efter att framföra nutida verk.

7.2 Omfattningen musikteaterverksamheten i av Sverige

7 2. 1 Föreställningsverksamhet . Nedan redovisas musikteatramas föreställningsverksamhet 199293. För de teatrar som har en blandad repertoar musikteater, dans och talteater går det av inte att redovisa samhällets bidrag relaterat till enbart musikteater varför hela institutionens sarnhällsbidrag Folkoperan fick det aktuella året anges. statsbidrag sorn fri teatergrupp men har fr.o.m. 199394 status som grundbeloppsmottagande teaterinstitution och redovisas därför i denna sammanställnng.

SOU 1994: 52

Tabell 7.1 Musikteatrarnasföreställningsverksamhet m.m. 199293

Operan Gbgs Folk- Norrl.- Musikt. Riks- Malmö Östgöta- Summa Musikt. operan operan Värml. teatern MTAB teatern

15 9 2 3 9 6 12 5 61 Antal upps. BoU 7 2 1 l 1 l 2 15 varav Antal förest. 154 240 120 113 165 251 207 222 1 472 BoU 14 63 75 29 68 15 37 301 varav turné 7 12 17 69 251 10 65 431 varav Antal

519 48 421 544 276

besökare 125 852 85 000 48 262 11 406 42 65 576 117 240 BoU ll 430 9 000 4 520 9 425 33 163 l 461 9 475 78 474 varav turné 3 861 6 110 3 400 14 484 65 576 l 411 7 385 102 227 varav Antal sångare 104 61 55 15 19 1 48 303 fasta 103 59 0 6 14 39 221 varav Antal musiker 133 62 25 50 35 16 40 6 308 Varav fasta 131 2 0 50 33 36 3 196

Man kan konstatera att musikteatern står för en fjärdedel av den samlade institutionspubliken men endast en tiondel av foreställningsutbudet säsongen 199293. Det ett bra år för musikteatern med avseende på barn- och var ungdomsutbudet samt tuméverksamhet. Jämfört med talteatem satsar dock musikteatrama stationär verksamhet för vuxna. En förklaring till detta mer är de höga kostnader som är kopplade till musikteaterproduktion. Dessa hänger med att musikteatern genom behovet av orkesterresurser är samman personalintensiv än talteatem, den är ofta tekniskt mer komplicerad och mer för vissa institutioner gäller att måste konkurrera en internationell man särskilt eftersökta sångsolister vilket bidrar till höga gagenivåer marknad om för enskilda artister. Den höga beläggningen talar dock för att musikteatern är högt uppskattad publiken. Detta gäller såväl operaföreställningar som annan lyrisk proav duktion. Inom musikteaterområdet är det två frågor som är särskilt aktuella just nu. Göteborgs Musikteater inviger sitt operahus nästa år och intensiva nya diskussioner förs hur verksamheten skall utformas. Det pågår också ett om utredningsarbete kopplat till Norrlandsoperan som vill få status som nationell med verksamheten decentraliserad till flera norrlandsstäder. opera

7.2.2 Den turnerande musikteatern

Riksteatern bedriver musikteaterinstitutionema sin verk- Med undantag av 196 samhet lokalt eller regionalt. Det är främst Norrlandsoperan och Musikteatem

Musikteater och dans

i Värmland som har regionala uppgifter omfattningen dessa har men av minskat under senare år. Detta hänger med dels ökade tumékostsamman nader men också med att uppsättningama vuxit i format och i praktiken blivit omöjliga att turnera med. Det är i dag endast Folkoperan med som turnerar större uppsättningar, oftast i samarbete med Riksteatern. Såväl ekonomiska rimlighetsaspekter konstnärliga motiv talar för som att de större operaverken skall spelas de större operascenema. Här gäller att publiken får ta sig till teatrarna och det innebär att vissa får längre resväg än andra. Det finns dock en musikteaterrepertoar lämpar sig för mindre som scener och som låter sig presenteras i tuméversion. Med tanke den kompetens som finns vid de producerande operainstitutionema och de regionala musikinstitutionerna samt det nätverk arrangörer finns spridda över hela av som landet är det önskvärt att utveckla samarbetsformer kan förse ytterligare som städer med ett återkommande operautbud. De till största delen statligt finansierade länsmusikstiftelsema är i detta sammanhang intressanta samarbetspartner.

7 2 3 Musikteatrarnas ekonomi . . Vi har tidigare konstaterat att det nuvarande statsbidragssystemet är enkelt genom sin generella inriktning. Bidragssystemet tar dock därigenom liten hänsyn till att de i systemet ingående teatrarna arbetar under mycket olika villkor. Det har i debatten framförts att musikteatrama borde särskild ges en statsbidragsordning. Det föreligger förslag från Norrlandsoperan att status som s.k. nationellt centrum för musikteater vilket skulle staten ett utökat ge bidragsansvar. Liknande resonemang har förts i anslutning till etableringen av ett nytt operahus i Göteborg. Vi bedömer inte att musikteaterinstitutionerna är missgynnade i det nuvarande statsbidragssystemet i relation till talteatrarna. De regionala institutionerna Norrlandsoperan och Musikteatem i Värmland har en förhållandevis mycket hög statsbidragsfinansiering i dag Samgåendet med länsgenom musikstiftelsema i slutet på 1980-talet. Genom detta fick stor del man en av sina orkesterresurser helt statligt finansierade. Det är svårt att göra exakt en bedömning av det totala statsbidraget till dessa institutioner. Räknat på ett antagande att 75 procent av den statliga länsmusikñnansieringen är att betrakta som direkt stöd till operaverksamhetema i de berörda musikteatrarna skulle ca 60 procent av de regionala musikteatramas offentliga finansiering vara statlig.

SOU 1994: 52

Tabell 7.2 Den offentliga finansieringen av dans- och musikteaterinstitutionema i Sverige 199293 tkr Summa statsbidrag statsbidrag statsbidrag % av s:a Landsting % av s:a sarnhällsb. grundb. länsmusik totalt samh.b. kommun samh.b. Musikteatem i Värmland 27 148 6 573 9 090 15 663 58 % 11 484 42 % Norrlands- 32 953 8 072 12 263 20 335 62 % 12 617 38 % operan Malmö Musik och Teater AB 118 611 44 628 44 628 38 % 72 168 61 % Göteborgs Musikteater 117 652 32 981 32 981 28 % 84 671 72 % Isänsteatem i Östergötland 61 893 19 373 19 373 31 % 41 110 66 % Folkoperan ll 100 5 500 5 500 50 % 5 600 50 %

Malmö Teater- och Musik AB, Göteborgs Musikteater AB och stiftelsen Länsteatern i Östergötland bedriver i varierande utsträckning lyrisk- och dansverksarnhet. Inte heller här har utredningen kunnat konstatera att detta medfört ett större primär- eller landstingskommunalt bidragsansvar jämfört med det statliga. Ovanstående tabell tyder snarast på motsatsen. Andelen statsbidrag till Malmö Musik och Teater AB 38 ligger betydligt - procent över genomsnittet för samtliga stadsteatrar i landet vilket uppgår till 28 procent. För Göteborgs Musikteater AB ligger den statliga finansieringen precis i paritet med medelvärdet. Östgötateatems statsbidrag uppgår till 31 procent av de totala samhällsbidragen vilket är en något högre andel än de 30 procent som utgör medelvärdet för de regionala teaterinstitutionema. I absoluta tal är däremot de kommunala utgifterna för de lokala musikteaterinstitutionema stora. Påfrestningen är särskilt stark för Göteborgs kommun är ensam huvudman för tre teaterinstitutioner. I det nybildade som bolaget Malmö Musik och Teater AB ingår att kommunen har huvudmannaansvar för tre sceninstitutjoner. I jämförelse med Stockholm har Malmö och Göteborg tagit sig betydande kostnader för sina musikteater- och dansinstitutioner. Den kulturpolitska debatten har under senare år kommit att handla om behovet kraftfulla regionala kulturcentra som självständigt kan driva en av konstnärlig utveckling med nationellt och internationellt genomslag. Frågan behandlades första gången i den rapport som presenterades 1989 av en expertgrupp i Europarådet i samband med en utvärdering av den svenska kulturpolitiken. Det är främst Norrlandsoperan, den nya göteborgsoperan och Malmös teatersatsning som man förknippar med idéerna om regionala kulturcentra. Det är ingen tillfällighet att det är musikteatrama som initierat den svenska diskussionen. I såväl Malmö och Göteborg som Umeå finns genomtänkta strategier för institutionemas såväl konstnärliga utveckling som

Musikteater och dans

regionala förankring. Musikteatern erbjuder i sig kreativ mötesplats för en konstnärer från flera konstområden. Musikteater och dans anses allmänt svara mot publikens framtida intresseinriktning. Det finns därför anledning att överväga förändrad statlig bidragssyn på en de lokala och regionala musikteater- och dansinstitutionema. Utöver de ovan nämnda ingår i denna krets också Folkoperan, Musikteatern i Värmland och

Östgötabaletten. Östgötateatern har ett balettkompani alldeles uppenbart

som

behöver ett större verksamhetsområde än Östergötlands län. Östgötabaletten

har under senare år kommit att förstärka utbudet för bam och ungdom. Kompaniet har också för övrigt haft en gynnsam konstnärlig utveckling som ger anledning att se det som en nationell tillgång. Göteborgs Musikteater AB inviger under hösten 1994 sitt operahus. nya Den är landets andra med balettverksamhet integrerade operainstitustora - tion. Det nya operahuset innebär att förutsättningarna förändras för operaproduktionen i landet. Man räknar med att ca 200 tjänster skall besättas. nya De flesta av dessa är konstnärliga funktioner i operahuset. Göteborgsoperan blir i och med inflyttningen i det nya operahuset en nationell Detta resurs. ställer krav en utvecklad statsbidragsgivning. Frågan är denna kan om rymmas inom det nuvarande grundbeloppssystemet. Genom riksdagsbeslutet i mars 1994 tillförs Göteborgsoperan drygt 10 miljoner kronor i statsbidrag varför det statliga stödet för 199495 kommer att uppgå till ca 45 miljoner kronor. Göteborgs kommun beräknas samtidigt ligga kvar oförändrad nivå med de kommunala bidragen 1994 och 1995, 85,9 miljoner kronor. Den statliga bidragsandelen av det totala samhällsbidraget kommer därmed att öka från 28 procent 199293 till 34 procent 199495. Folkoperan och Musikteatern i Värmland är förhållandevis små och flexibla operainstitutioner med kapacitet att turnera utanför sina kämregioner. Båda har stor betydelse för frilansande operaartister. Genom sina begränsade scen- och personalresurser spelar de också en betydelsefull roll för utvecklingen av operauppsättningar i det mindre formatet. Vi anser att såväl konst-, kultur- som regionalpolitiska skäl talar för att staten bör öka sitt stöd till de lokala och regionala musikteater- och dansinstitutionema. Det utökade stödet bör dels omfatta verksamheten vid hemmascenenhemregionen men på lite längre sikt bör också en verksamhet med utökade operaregioner prövas.

7.3 Framtida regional operaverksamhet

7.3.1 Operaregioner Lennart Berggren, tidigare chef for Musik i Väst, utvecklar i en promemoria till utredningen planerna på en förstärkning av den regionala musikteatem.

SOU 1994: 52

Berggren föreslår att särskilda musikteaterregioner inrättas och att Riksteatern får ett övergripande uppdrag att svara för samordningen av den regionala musikteatem. Ett tilläggsbidrag för att täcka tumékostnadema bör enligt Berggren utgå till musikteaterproducentema. Han föreslår också att det lokala arrangörsnätet förstärks för att kunna ta emot den framtida turnerande musikteatern. Förre chefen för Stora teatern i Göteborg, Sven Gunnar Tillius, har för Teaterutredningen gjort en beräkning av de tillkommande kostnader som en utvidgning av musikteatramas verksamhet till att även innefatta tuméverksamhet skulle medföra. Även Tillius utgår i sin rapport från att det skulle skapas ett antal operaregioner runt de stora musikteatrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö jämte de regionala institutionerna i Värmland och Västerbotten. Tillsammans skulle samtliga län i landet kunna nås av relativt närbeläget producerad musikteater. Riksteatern och Folkoperan skulle enligt förslaget kunna fungera i samverkan som nationellt verksamma producenter och distributörer. Varje producent förutsätts etablera ett långsiktigt förhållande med ett antal arrangörer i regionen till vilka man återkommer med jämna mellanrum. Kontinuiteten är betydelsefull för att utveckla det lokala operaintresset samt arrangörernas och producentemas kompetens. För att undvika att producentens hemmascen blir outnyttjad p.g.a. att musikerna är upptagna av tuméengagemang förutsätts ett samarbete etableras mellan respektive musikteaterinstitution och närliggande länsmusikorganisation. Sådana institutionaliserade samarbeten förekommer redan i dag inom för Norrlandsoperan och Musikteatem i Värmland. Inom såväl Skåneramen regionen Västsverige bör det genom de förhållandevis stora länsmusiksom ensemblema finnas möjlighet att etablera ett sådant samarbete. Här finns också erfarenhet av att arbeta över länsgränsema.

7.3.2 Kostnadsberäkning av en regional musikteaterreform Sven Gunnar Tillius skriver i sin rapport till utredningen att producentens kostnader, som omfattar personalkostnader och diverse olika slag av sakkostnader, normalt torde kunna uppgå till 2,0-2,5 miljoner kronor per produktion och inom denna ram ge möjlighet till ca 50 helaftonsföreställningar ca 10 olika platser inom varje region. Antalet föreställningar kan troligtvis ökas om det är fråga om kortare föreställningar, t.ex. skolföreställningar. Förberedelsetid instuderings-, verkstads- och ateljétid, repetitionstid och föreställningar uppskattas enligt Tillius omfatta 5-6 månader. Om producenten skall kunna upprätthålla nuvarande produktionsvolym hemorten måste medel tillföras dessa institutioner i form av ökade statsmedel. Detta kommer med stor sannolikhet att leda till engagemang av bl.a. frilansartister vilket blir en

Musikteater och dans

arbetsmarknadsmässig förstärkning för både artistisk och teknisk personal. Länsmusiken förutsätts delta inom ramen för sina ordinarie insatser. Den lokale arrangören ikläder sig lokal- och marknadsföringskostnader samt erlägger till producenten ett belopp som täcker de kostnader är föresom nade med tuméverksamheten. Beloppet skall alltså täcka kostnader för resor, transporter, traktamenten, eventuella hotellkostnader, utföranderättsersättningar och rörliga föreställningskostnader, övertider Dessa kostnader m.m. kan skifta från ort till ort beroende avstånd till producentorten, föreställningsintensitet osv. En utjämning mellan lokalarrangörerna kan naturligtvis också tillämpas. Lokalarrangören erhåller förekommande biljettintäkter. För att garantera att ovan nämnda verksamhet kommer till stånd och tilldelade statsmedel inte försvinner in i producentens allmänna produktion föreslår Tillius att medel genom kulturrådets försorg tillförs institutionerna enligt följande ordning: Ansökan om medel inlämnas av producenten. I denna ansökan skall ingå ett principiellt om än preliminärt åtagande från aktuella lokalarrangörer. 2 Kulturrådet gör en bedömning av ansökan och finner så - om man lämpligt tilldelar medel för en tidsperiod av tre år för att garantera lång- siktigheten och systematiken i uppbyggnaden av den publika förankringen. 3. Utvärderingen av verksamheten görs under det tredje året. 4. Eventuellt förnyad tilldelning för en ny treårsperiod.

Teaterutredningens synpunkter

Vi anser att frågan om den regionala musikteatem är den kanske viktigaste teaterpolitiska frågan för närvarande och vi delar grundtankarna i Berggrens och Tillius förslag. Mot bakgrund av det begränsade reformutrymmet och situationen för landets teaterarrangörer bedömer vi dock att utvecklingen av de regionala musikteatrarna bör ske etappvis. Ett första steg är att förstärka det statliga grundstödet vilket beskrivs närmare i förslagsdelen. Ett massivt utbud av turnerande musikteaterföreställningar skulle satmolikt kort sikt vara till men för det övriga regionala teaterutbudet. Mot bakgrund av att en musikteaterforeställning för arrangören är förhållandevis dyr skulle utrymmet för att köpa andra föreställningar reduceras märkbart. Vi anser därför att det är lämpligt att pröva idén med operaregioner i begränsad omfattning och att det sker i form av samarbete med de regionala länsmusikorganisationema. Norrlandsoperan planerar att utveckla en decentraliserad organisation som skulle innefatta operaverksamhet stationerad i Umeå, en kyrkoopera baserad i Piteå, barnoperaensemble i Östersund och ett modernt danskompani i en Härnösand. Utredningen om en dansensemble i Västernorrland finns refererad och kommenterad i dansavsnittet. I övrigt har utvecklingsarbetet bedrivits

SOU 1994: 52

i olika utredningar som inte hunnit avslutas under den tid teaterutredningen arbetat. Det har därför inte varit möjligt för oss att ta ställning till Norrlandsoperans fullständiga planer. Vi bedömer ändå att vårt förslag om en reformering av det statliga stödet till musikteater- och dansinstitutioner är väl dimensionerat också med hänsyn till de behov som kan uppstå till följd av en ändrad organisation för Norrlandsoperan. Forrnema för finansiering av de kompletterande institutionerna i Östersund, Piteå och Härnösand bör ansluta till det nuvarande statliga grundbeloppssystemet.

7.5 Dans

7 5 1 Balettinstitutioner . . Det finns fem institutioner i Sverige med fast anställda dansensembler. Det är Kungliga Teatern Operan i Stockholm som har den största ensemblen med 82 dansare, Malmö Stadsteater 38, Göteborgs Musikteater 37, Östgötateatern 19 samt Cullbergballeten 24 som har Riksteatern som huvudman. Uppgifterna avser spelåret 199293. Det statliga stödet till danskonsten institutionerna undantagna uppgick 199293 till ca 30 miljoner kronor. Siffran kan jämföras med 198889 då motsvarande summa var 10 miljoner kronor. . Det har visat sig svårt att få fram exakta uppgifter om det statliga stödet till institutionemas dansverksamhet då statsbidragen avser institutionemas totala verksamhet. En grov skattning som bygger uppgifter från teatrarna själva eller beräkningar baserade föreställningsvolymer ger vid handen att institutionsdansen 199192 erhöll ett statligt stöd ca 79 miljoner kronor fördelat följande institutioner:

Tabell 7.3 Statligt dansstäd 199293

Milj. kr

Det statliga stödet utgör den övervägande delen av dansens totala samhällsbidrag och kommer inom överskådlig framtid sannolikt att vara av direkt avgörande betydelse för konstartens utveckling. Det kan nämnas att Stockholms stad lägger ca 1,3 miljoner kronor på dans och mim. Stödet till

Musikteater och dans

Dansens Hus som 1994 uppgår till ca 3 miljoner kronor, ligger då utanför denna siffra. Göteborg satsar totalt 800 000 kronor och Malmö ca 1,3 miljoner kronor varav dock merparten ett gemensamt teater- och danshus. avser De fasta arbetstillfällena är inom dansområdet. Under 199293 drygt var 200 dansare och koreografer engagerade i de danskompanier som finns inom institutionerna. En fjärdedel av dessa var tillfälligt engagerade under året. Antalet och andelen har varit oförändrad under några år. Under motsvarande tid var 90 dansare och koreografer engagerade kortare och längre tid i de frilansande grupperna. När det gäller den föreställningsverksamhet institutioner och fria som grupper bedriver kan man till skillnad från talteaterområdet - - notera en uppgång. Operan, Malmö Stadsteater, Göteborgs Musikteater, Östgötateatern och RiksteaternCullbergbaletten genomförde ca 350 föreställningar 199192 vilket var drygt 20 fler än året innan. Publiken ökade med 6 000 till ca närmare 200 000 besökare vilket motsvarade en knapp tiondel den totala av teater- och danspubliken. Spelåret 199293 förstärktes tendensen mot en intensivare verksamhet dansinstitutionerna. Antalet föreställningar var nu uppe i 430 medan publiken uppgick till 206 000 besökare. Genom Cullbergbalettens verksamhet och internationella renommé redovisar dansinstitutionerna en förhållandevis stor andel tuméföreställningar jämfört med t.ex. operaområdet.

Tabell 7.4 Verksamheten vid de svenska dansinstitutionerna 199293 Operan Gbgs Riks- Malmö Östgöta Summa Musikt. teatern MTAB teatern

Antal dansarekoreografer 8 l 5 2 26 40 18 217 varav fasta 80 38 12 19 6,2 155 Av Cullbergbalettens ca 70 000 besök avser ca 50 000 besök vid föreställningar utomlands.

Stockholmsoperans betydelse för variationen i dansutbudet illustreras av att mer än hälften av de korograñer som fanns repertoaren 199293 gavs här. Många av dessa verk framfördes dock endast ett fåtal gånger.

SOU 1994: 52

Den professionella danskonsten är koncentrerad till storstadsornrådena. Av de föreställningar de fria grupperna genomförde under 199293 kunde 90 procent ses i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Enbart i Stockholm genomfördes ca 60 procentav alla föreställningar.

7.6 Genomgång av olika dansförslag

Teaterutredningen har under arbetet mottagit flera skrivelser med synpunkter förhållanden som rör dansens villkor. Alla har det gemensamt att de tar upp dansens bristande infrastruktur och svaga förankring i arrangörsledet. Det kan finnas skäl att kort sammanfatta de ofta skilda ståndpunkter som dansontrådets företrädare intar vad gäller utvecklingen av svensk danskonst.

7.6.1 Dansens Hus Dansens Hus har i en skrivelse presenterat förslag till nätverkssamverkan inom dansområdet. Det lilla nätverket utgör en samarbetsgrupp av producerande institutioner och arrangörer som skall utveckla nya former för produktion och distribution av dansföreställningar men också ta emot internationella gästspel. Dansens Hus förutsätts i förslaget vara den koordinerande kraften i samarbetet. Effekten av det intensifierade samarbetet inom dansområdet blir att de städer som har egna balettkompanier eller goda gästspelselsförhållanden får ta del av fler föreställningar. Det stora nätverket är i förslaget liktydigt med Riksteatern. I detta nätverk skulle Dansens Hus och Riksteatern samarbeta i dansproduktioner för en bredare publik andra platser i landet än dit lilla nätverket når. Dansens Hus föreslår även att de medel som fördelas av Kulturrådet skall koncentreras till färre projekt för att höja kvaliteten dansproduktionerna i landet. Man efterlyser också en möjlighet att söka bidrag för samproducerande teaterhus. Vidare bör enligt Dansens Hus ett juniordanskompani inrättas med egen huvudman och särskild finansiering. Ett antal länsdanskonsulenter bör också tillsättas för att förbättra dansens lokala förankring.

7.6.2 Svensk Danskommitté Svensk Danskommitté har tillställt utredningen en promemoria angående kulturpolitiskt handlingsprogram för dansen i Sverige. I skrivelsens argumenterar Danskommittén för kraftfulla satsningar dansen inom de närmaste åren och man för bl.a. fram följande krav: Omedelbara åtgärder som syftar till att förhindra en reducering av Sveriges regionala dansensembler,

Musikteater och dans

omedelbara åtgärder för att ge de utominstitutionella dansama och koreo- grafema anständiga arbetsresurser, - främja konstnärligt samarbete mellan institutionella och utominstitutionella utövare bl.a. genom inrättande av nya koreograf- och dansargrundbelopp, ge ökat utrymme för svensk dans i TV och radio, ge Danshögskolan ett tilläggsanslag för genomförande förlängning - av en av danspedagogutbildningen med en praktiktennin.

Danskommittén kräver också att en dansutredning tillsätts med uppgift att analysera och lämna förslag till åtgärder för de omfattande strukturella problem som finns inom dansområdet samt föreslå åtgärder. Utredningen bör enligt Danskommittén beakta följande långsiktiga krav:

Bygg upp ett regionalt nätverk för dansen genom länsdanskonsulenter, reformera dansutbildningen, skolan bör utveckla sitt ansvar så att alla barn och ungdomar får undervisning i dans och möjlighet att möta dansföreställningar, stärk danslivets produktions- och distributionsmöjligheter, förverkliga riksdagens beslut om ett centrum for dansforskning, ge resurser för dokumentation av svensk dans. -

7 6 3 Danscentrum . . Danscentrum föreslår i en skrivelse till utredningen att det skapas ett centrum för produktion, distribution och marknadsföring dans inom Riksteatern. av Verksamheten skall vara skild från den övriga talteatem och ha budget. egen En danschef och några producenter skall ansvara för produktion dansföreav ställningar för turné. Ett kontaktnät med länsdanskonsulenter och dansarrangörer skall byggas ut över hela landet. Festivaler och andra manifestationer av dans skall arrangeras i samarbete med Danscentrum. Danscentrum föreslår också i sin skrivelse att det inrättas rörliga grundbelopp som gör det möjligt för talteatrar att knyta till sig koreografer och dansare för enskilda uppsättningar. Man förespråkar också ett system där unga dansare får tillfälle att arbeta vid teatrar betalda elever. som

7.6.4 Utredning om en ny regional dansensemble i Västernorrland

Landstinget i Västernorrland och Sundsvalls kommun tillsatte under 1993 en utredning med uppgift att undersöka förutsättningarna för att etablera en regional dansensemble för Norrland baserad i SundsvallHämösand. Utredningen överlämnade sitt förslag i december 1993. Utredningen föreslår att regionen SundsvallHärnösand inrättar en självständig dansensemble med uppdrag att turnera i Norrland. Förslaget är en del av den tidigare presenterade planen om en utveckling av Norrlandsoperan. Den dansinstitunya

SOU 1994: 52

tionen kan dock byggas upp oberoende av om de övergripande tankarna om Norrlandsoperan genomförs eller Den konstnärliga profilen den nya dansensemblen föreslås bli inriktad modern dans. Ensemblen skall sysselsätta l3 dansare. Den konstnärliga ledaren bör enligt förslaget inte vara koreograf. Ensemblen skall i stor utsträckning arbeta med korttidsanställd personal och frilansare. Verkstadsresurser och andra tekniska tjänster skall kunna köpas av Teater Västernorrland som förfogar över ändamålsenliga tekniska produktionsresurser. Driftskostnadema för den nya dansteatern beräknas i utredningen till 17,4 miljoner kronor. Av kostnaderna beräknas ca 10 miljoner kronor till löner, 5 miljoner kronor till tumékostnader samt 2,6 miljoner kronor till övriga kostnader. Lokalkostnadema är inte inkluderade i den i utredningen presenterade kalkylen. Lönenivån är medvetet högt beräknad för att man framgångsrikt skall kunna konkurrera om de bästa dansama.

7.6.5 Efva Lilja Dansproduktion Den fria dansgruppen Efva Lilja Dansproduktion kommenterar i sin skrivelse till utredningen flera av de förslag som diskuterats för att stärka dansornrådets infrastruktur. Gruppen är kritisk mot en ytterligare decentralisering inom dansområdet. Stockholm bör i stället vara bas för dansen också fortsättningsvis. Här finns konfrontation med och närhet till andra konstområden. Här finns också utbildningen och erfarenheten liksom kontaktnät och organisationerna. En aspekt som gruppen lyfter fram är också dansamas behov av daglig träning vilken är lättast att organisera i Stockholm. Gruppen befarar också att skapandet av ett juniordanskompani skulle ta resurser från mer angelägna dansområden. Ett juniordanskompani förutsätter en arbetsmarknad som inte finns i dag. Det är därför bättre att satsa ungdomspraktikplatser. Det är enligt Efva Lilja Dansproduktion av avgörande betydelse att stimulera framväxten av ett arrangörsnät för dans i Sverige. Det är inte nödvändigtvis så att teaterarrangören är en intresserad eller kunnig arrangör av dansföreställningar. Ofta kan en konst- eller musikarrangör vara en lämplidansarrangör. Eftersom den för dansen nödvändiga tekniken finns hos gare teaterarrangören är det viktigt att finna lokala samarbetsformer för dansgästspel. Skolorna är här viktiga mottagare. Gruppen noterar dock att de under senare år har fått allt svårare att beställa dansföreställningar. Lösningen på detta problem är riktade arrangörsbidrag till skolorna. För att få till stånd rimliga arbetsförhållanden inom den utominstitutionella dansen förespråkar Efva Lilja Dansproduktion fleråriga grundbelopp också till den fria danssektom.

Musikteater och dans

7.6.6 Koreografen Gun Lund Koreografen Gun Lund är verksam i dansgruppen Rubicon. Hon pekar i sin skrivelse till utredningen behovet av en förstärkt regional förankring för danskonsten. Det behövs ett nätverk regionala ensembler kan av som utvecklas efter olika principer. Gun Lund betonar också vikten av dansarnas dagliga träning och att de ges möjlighet till vidareutbildning. Danskonsten är i första hand ett ansvarsområde för staten. På det lokala och regionala planet finns inte den kunskap och förståelse för dansområdets speciella frågor. Det är viktigt att det råder ett rimligt förhållande mellan dimensioneringen av dansar- och koreografutbildningen och dansens arbetsmarknad. Detta gäller inte minst mot bakgrund av den nya statliga utbildningen med inriktning modern dans. I ett kritiskt inlägg mot arbetsmarknadsinsatsema inom dansområdet menar Gun Lund att pengar som berör kulturområdet måste handhas människor av med kunskaper på on1rådet. Hon menar också att för den fria danskulturen måste staten börja tänka i grundbelopp eller basresurser. För att få fram resurser till dansområdet kan det bli nödvändigt med omfördelning stöd i av som dag går till talteatem. Gun Lund anser att Riksteatern gynnat den dramatiska dansen med tanke den efterfrågan som riktats från teaterföreningarna. Hon kan dock tänka sig andra arrangörsmodeller. I likhet med Efva Lilja Dansproduktion förespråkar hon samarbeten med organisationer inom konst- och musikområdena eller att det skapas särskilda dansföreningar.

7.7 Sammanfattning

7.7.1 Brist på turnéföreställningar inom musikteater och dans Det finns flera gemensamma nämnare mellan dans och musikteater. På det konstnärliga planet finns relationen till musiken. Jämfört med talteatem är både dansen och musikteatem personellt och scenmässigt mer resurskrävande vilket gör att de båda scenkonstfonnema är komplicerade och dyra få att ut turné. Kopplingen mellan dans och musikteater finns redan i den nuvarande institutionsstrukturen. Landets tre största musikteaterinstitutioner har också balettkompanier. Även Riksteatern och Östgötateatern kombinerar i mindre skala de båda genrema. Det gör att det är ett begränsat antal platser i landet som kan erbjuda en dans- eller musikteaterföreställning sin hemmascen. Bristen på tuméföreställningar utanför produktionsortema viktig är en förklaring till varför den regionala infrastrukturen i form arrangörsnät, av främjanerksamhet och utbildning är så svagt utbyggd. Samtidigt vittnar de gästspel som ändå görs om att det finns ett stort publikt intresse i landet för operauppsättningar eller föreställningar av Cullbergbaletten. Det är viktigt att

SOU 1994: 52

hitta turné- och produktionsformer som svarar mot detta intresse liksom att ge den moderna dansen en arrangörsstruktur. Det som gör balett och opera dyr att producera och distribuera turné är de stora personalresurser som i allmänhet krävs. För en dansföreställning behövs också vissa faciliteter som inte alltid en normal teaterarrangör kan erbjuda; t.ex. dansmatta eller uppvärrnnings- och träningsutrymmen. Konstnärliga och ekonomiska motiv talar för att en turnerande operauppsättning sällan kan vara av allra största format. Frånsett att dessa uppsättningar blir orimligt dyra att distribuera innebär en tuméversion med all säkerhet alltför många konstnärliga kompromisser. De stora uppsättningarna bör upplevas operainstitutionens hemmascen. Det borde dock enligt utredningen vara möjligt att producera och distribuera mindre musikdramatiska uppsättningar utanför operastädema för att så sätt stimulera intresset för musikteatem. Den mindre föreställningsformen kan inte minst vara lämplig för barn- och ungdomspubliken.

7.7.2 Nya former för spridning av dans och musikteater De regionala musikteatrarna i Västerbotten och Värmland har goda produktionsresurser för såväl stationära som tuméanpassade operauppsättningar. Det finns framför allt tre hinder som motverkar en intensivare tuméverksamhet. Det första gäller de gränser som huvudmännen sätter för verksamheten. Samma förhållande råder för flertalet länsteatrar. Landstingen är ovilliga att bjuda andra län föreställningar som har subventionerats av det egna länets skattebetalare. Det andra problemet handlar också om ekonomi. Eftersom musikteaterföreställningar är förhållandevis dyra att producera och därmed också att sälja är det arrangörer som har råd att beställa dem även om de ges möjlighet att göra det. Det senare gäller särskilt Norrlandsoperan som har inskrivet i sitt uppdrag att turnera i hela Norrland. Den kanske viktigaste förklaringen till varför de båda regionala operainstitutionema blivit alltmer stationära ligger förmodligen i att ledning och personal av konstnärliga och sociala skäl föredrar att koncentrera verksamheten till hemmascenema. Folkoperan har genom åren utvecklat ett nära samarbete med Riksteatern vilket medfört att flera operauppsättningar kunnat presenteras i landsorten. Genom dessa erfarenheter finns det förutsättningar att ett steg vidare i samverkansforrnema och inleda samproduktionsprojekt. Vi erfar att sådana projekt nu planeras. Det bör vara en praktisk rollfördelning mellan Riksteatern och Folkoperan att också fortsättningsvis samarbeta om operauppsättningar för turné. Det är önskvärt att detta samarbete kan få en mer långsiktig inriktning än i dag. Musikteaterproducentema är för närvarande ekonomiskt hårt trängda. Malmö Musik och Teater AB har nyligen genomfört en omstrukturering av

Musikteater och dans

verksamheten som också innebär att teatern strävar efter konstnärlig en förnyelse av musikdramatiken. Denna inriktning innebär dock att intäkterna kommer att minska i förhållande till tidigare då Malmö Stadsteater finansierade verksamheten med en betydligt lättare repertoar. I Göteborg invigs hösten 1994 ett nytt operahus. Verksamheten i den nya operan kommer att kräva betydligt större personella, konstnärliga och tekniska resurser än vad som gäller för närvarande. I planerna ingår att förstärka teatern med ca 200 årsverken varav en stor del sångare och musiker. Varken i Malmö eller Göteborg kommer det utan resursförstärkningar att finnas utrymme för en regional tuméverksamhet. Vi dock att det är anser angeläget att en sådan kommer till stånd för att komplettera det rika utbud av taldramatik som erbjuds genom länsteatrama och Riksteatern Det finns i Sverige en särskild resurs som vi anser borde kunna bidra till en unik svensk operatradition med helgjutna uppsättningar i det mindre formatet med möjlighet att finna en förankring i de landsdelar där den hör hemma. Denna resurs är länsmusikensemblema som finns över hela landet. Alla länsmusikensembler har inte förutsättningar att arbeta med operauppsättningar. sammansättningen kanske inte stämmer med de krav ställs som eller intresset hos ensemblen kan helt enkelt saknas. Det borde ändå vara en spännande utmaning att utveckla nya former för samarbete mellan de existerande musikteaterinstitutionema och vissa länsmusikensembler för att skapa en regional musikteaterproduktion baserad regionala I resurser. betänkandets förslagsdel kommenteras de förslag som framförts till utredningen om att inrätta operaregioner. På sikt skulle denna reform också kunna omfatta dansområdet.

14 14-0627

8 Det internationella

perspektivet

8.1 Världen i Sverige

8. 1.1 Teatrarnas repertoar Det finns en internationell teaterrepertoar av främst klassiska verk kontisom nuerligt sätts upp på svenska scener. Utbudet pjäser översatta från av franska, ryska eller tyska är relativt stort. Den anglo-amerikanska dominans som utmärker den skönlitterära utgivningen i Sverige är inte lika märkbar teatenepertoaren. Forskaren Yngve Lindung gjorde för Teaterårsboken 92 en undersökning om bl.a. dramatikens ursprung. Undersökningen täcker alla teatrar som redovisade sin verksamhet säsongen 198990 till Teaterårsboken och speglar därigenom ett större material än de statsunderstödda teatrarna. Det finns anledning att tro att de tendenser som framkommer detta år ännu består. Lindung kommer i sin undersökning fram till att 198990 års teaterutbud kraftigt domineras av svenska orginalverk. Drygt 65 såväl uppsättprocent av ningarna som föreställningarna är svensk orginalproduktion. Framför allt gäller dominansen inom bam- och ungdomsteatem. Ca 85 procent av dessa uppsättningar och föreställningar är av svenskt ursprung. Även vuxenteatem domineras av svensk orginaldramatik med ca hälften antalet uppsättningar av och föreställningar. Dramatik översatt från engelskan utgör det största utbudet vid sidan det av svenska men kommer långt efter med 13 procent av uppsättningarna och 17 procent av föreställningarna. Totalt kommer utbudet från 13 språk. Den svenska orginalproduktionen dominerar utbudet hos samtliga producenter, både vad gäller teater för vuxna, barn och ungdom. Undantaget utgörs av vuxenutbudet hos privatteatrarna där nära 70 uppsättningama procent av gäller dramatik från engelskan. Undantaget privatteatrarna ligger den svenska andelen av det totala antalet uppsättningar som lägst ca 50 procent hos de helstatligt finansierade teatrarna Operan, Dramaten och Riksteatern för att öka till 60 procent hos de lokala och regionala institutionerna och till ca 75 procent hos de fria teatergrupperna. Skillnaderna speglar de olika teatrarnas uppdrag. Nationalscenerna skall spela världsdramtikens äldre och modernare klassiker medan stads- och länsteatrarna mer präglas av lokal och regional förankring vilket påverkar repertoarinriktningen. De fria gruppemas inriktning på barn- och ungdomsdramatik bidrar till deras svenska profil.

SOU 1994: 52

Privatteatrama och de samhällsstödda scenerna arbetar med olika förutsättningar och uppdrag. Ett mått och den angloamerikanska detta dramatikens publika attraktionsförrnåga är att 11 privata uppsättningar svar- ade för hälften av publiken samtliga föreställningar av angloamerikanskt ursprung.

8.1.2 Teatrarna mångkulturella arbetsplatser Den svenska teatern är som arbetsplats mycket internationell. Detta gäller dock företrädesvis personal som tjänstgör bakom scenen. Inom talteatem har det under lång tid varit mycket svårt att göra sig gällande för skådespelare med annat modersmål än det svenska språket. Bland tekniker, hantverkare, scenografer och andra yrkesgrupper där språket inte behöver vara ett avgörande hinder i arbetet hittar man däremot många invandrare. Av Operans i Stockholm ca 700 anställda spelåret 199394 beräknas 108 vara av ickesvensk härkomst. Dansens gränslöshet illustreras av att inte mindre än 17 av Cullbergbalettens 20 fasta dansare är utländska medborgare. Invandrares erfarenheter kommer dock fram inom talteatem genom ett antal fria teatergrupper vars medlemmar oftast har en gemensam etnisk och språklig bakgrund. En beräkning baserad ansökningar om statsbidrag hos Statens kulturråd 199293 visar att det då fanns 12 invandrargrupper vilka representerade 5 språk; finska, spanska, engelska, persiska och polska. Tendensen är dock att antalet grupper byggda etnisk eller språklig samhörighet minskar och att invandrade professionella scenkonstnärer i större utsträckning söker sig in i svenska sammanhang. Riksteatern ger fr.o.m. spelåret 199394 plats för en ny mångkulturell ensemble, Shikasta, som består av invandrade professionella skådespelare och musiker. Initiativet är ett uttryck för att det finns en växande medvetenhet inom svensk teater att invandrares erfarenheter och yrkeskunnande kan ge viktiga bidrag till det konstnärliga skapandet. För den mångkulturella ensemblen har Riksteatern särskilt stöd från Kulturdepartementet, Statens kulturråd och AMS. Under det s.k. Kulturårtiondet fördelas särskilda statliga bidrag till projekt som ökar medvetenheten om det mångkulturella samhällets problem och möjligheter genom olika kulturyttringar där konstnärliga yrkesutövare medverkar. Inom teaterområdet har det tagits flera initiativ som syftat till att skapa gemensamma konstnärliga plattformar för svenska och invandrade scenkonstnärer och att nå nya publikgrupper. Mellan 199091-199293 stöddes sådana teaterprojekt med sammanlagt 1,6 miljoner kronor. En utvärdering av dessa projekt presenteras 1994. Vid sidan av de i Sverige bosatta invandrarna ges arbetstillfällen till utländska medborgare verksamma inom scenkonstens många olika yrkesgrupper. Enligt statistik från Arbetsmarknadsstyrelsen är det företrädesvis

Det internationella perspektivet

inom scenkonstens kommersiella grenar cirkus, cabaret, show samt - m.m. inom operaområdet som det förekommer import arbetskraft i någon större av omfattning. De samhällsstödda teatrarna litar allt väsentligt medarbetare bosatta i Sverige. Som exempel kan nämnas att de svenska teatrarna spelåret 199293 engagerade 7 utländska regissörer varav 5 inom operaområdet medan det totala antalet uppsättningar uppgick till ca 550 institutionsteatrar och fria teatergrupper.

8.1.3 Festivaler och gästspel

De internationella impulserna är viktiga för teaterkonsten och här spelar de utländska gästspelen i vårt land en stor roll. Medan det läggs ned stora produktionsresurser våra teaterinstitutioner satsas det relativt blygsamma medel för att stödja det internationella gästspelsutbytet. I jämförelse med många andra länder arrangerar Sverige få internationella möten inom teaterområdet. Sverige har fram till 1993 inte haft stor, återen kommande teaterfestival ens nationell grund. Den teaterbiennal som arrangerades för första gången i maj 1993 fyller därför ett stort tomrum. Fortfarande saknas dock en regelbundet återkommande internationell mötesplats för teater i vårt land. Möjligen kan den planerade internationella teaterfestivalen i Göteborg 1994 komma att fylla den luckan. Kulturhuset i Stockholm har i brist den stora internationella festivalen tagit ett visst ansvar för att presentera ett internationellt utbud varje höst under rubriken Scensommar. En begränsad budget gör dock att man inte klarar av att bjuda in de allra viktigaste internationella föreställningarna. Södra Teatern är en annan gästspelsscen i Stockholm som har ett uppdrag att presentera internationella gästspel. De viktigaste arrangörerna av internationella gästspel säsongen var 199192 Stora Teatern i Göteborg som kunde presentera åtta internationella uppsättningar, Stockholms Stadsteater 7 och Manegen 3. Riksteatern presenterade 3 nordiska gästspel med fyra uppsättningar och 29 föreställningar runt om i landet. Av de sammanlagt 60 internationella uppsättningarna spelades 30 i Stockholm och lika många utanför landet. Vid sidan Stockholm av var Göteborg med 14 uppsättningar jämförelsevis väl tillgodosett med internationella gästspel. Mot bakgrund av de höga kostnaderna för och dansoperagästspel är Stora Teaterns åtta gästspel en anmärkningsvärt hög siffra och den visar att en stor kulturinstitution kan bedriva aktiv gästspelspolitik till stor en del byggd egen finansiering. Teaterårsboken redovisar utländska gästspel Sverige och enligt denna har i det samlade antalet mellan spelåren 198889-199192 årligen uppgått till 40 ca se tabell nedan. 199192 var gästspelen fördelade 20 olika länder med en mycket god spridning över framför allt Norden och Europa. Norge och f.d.

SOU 1994: 52

Sovjetunionen är representerade med fem gästspel vardera. De anglosachsiska länderna är uppenbarligen mer intressanta som upphovsländer för pjäser föreställningsursprung. Från vardera Storbritannien och USA korn än som endast två teatergästspel säsongen 199192. Antalet och fördelningen av gästspel speglar säkert det svenska teaterlivets internationella preferenser men sannolikt också de bidragsförutsättningar staten sätter Att antalet gästspel från Östeuropa är så högt som tio kan bero upp. att det under 199192 fanns särskilda medel att söka för utbytet med länderna i central- och Östeuropa.

Tabell 8.1 Utländska gästspel i Sverige 198889-9192 Källa: Teaterårsboken

8.2 Sverige i världen

8.2.1 Svensk dramatik i utlandet Genom inhemsk statistik vet vi mycket om den internationella dramatikens plats svenska teatrar. Det är däremot betydligt svårare att redovisa den svenska dramatikens internationella spridning. Allmänt kan sägas att det är svenska nu levande dramatiker som spelas utanför vårt land. Det är främst P O Enqvist och Lars Norén som är kända och regelbundet sätts upp på utländska scener. Svensk barn- och ungdomsär mycket uppskattad inom framför allt det tyska språkområdet. teater Strindberg dominerar bilden av svensk dramatik i utlandet. I båda de bibliograñer över svensk dramatik översatt till tyska respektive engelska som givits ut av Svenska institutet upptar strindbergsöversättningarna mer än halva utrymmet. Det är betecknande för var tyngdpunkten i det internationella intresset ligger för svensk dramatik att det finns betydligt fler översättningar till tyska än engelska.

8.2.2 Svenska gästspel utomlands Svensk teater har gott rykte utomlands. Man förknippar ofta den svenska scenkonsten med Ingmar Bergman eller teatrar som Dramaten och namn som Cullbergbaletten. Dramatens många utlandsturnéer under senare år har bidragit till särskild internationell uppskattning av svensk skådespelarkonst. 214 en

Det internationella perspektivet

Det internationella utbytet förekommer dock många plan. En beräkning byggd teaterinstitutionemas redovisning för verksamhetsåret 199192 visar att dessa genomförde 24 internationella gästspel vilka representerade 26 uppsättningar och 121 föreställningar. Spelåret 199293 fördelade Kulturrådet bidrag till 13 svenska teatergästspel i utlandet. Det allt ökande intresset för central- och Östeuropa speglas av att fem av dessa gästspel gällde denna region. Två bidrag gick till gästspel i Tyskland. I övrigt fördelade sig bidragen enstaka europeiska länder samt Filippinerna. Kulturrådet kunde inte registrera några ansökningar gällde som gästspel i engelsktalande länder.

8.3 Förutsättningar för det internationella teaterutbytet

8.3.1 Hinder för utbytet I och med att Sverige undertecknade det s.k. EES-avtalet som gäller fr.o.m. den l januari 1994 kan medborgare i EGEFTA arbeta upp till 3 månader i länderna i det nya frihandelsområdet utan särskilt arbetstillstånd. På sikt kan EES-avtalet och ett eventuellt svenskt medlemskap i Europeiska Unionen komma att påverka delar av det svenska teater- och danslivet. Det gäller främst musiker och dansare medan skådespelare p.g.a. språkliga hinder knappast kan komma att utvidga sin arbetsmarknad mer än marginellt. Den skattelagstiftning som finns området är en annan faktor som påverkar det internationella kulturutbytet. I Sverige gäller en ny lag fr.o.m. januari 1993 Särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. SFS 1991:591. I den nya skattelagen är det arrangören som ansvarar för inbetalningen av artistskatten. På teaterområdet har redan vissa negativa effekter kunnat iaktas. Teatrarnas Riksförbund och Svensk TeaterunionIT I har i skilda skrivelser till regeringen framfört kritik mot lagen som man anser fördyrar internationella teatergästspel. Resultatet av den nya skatten blir att de svenska arrangörerna blir tvungna att betala artistskatten. Den Internationella Kulturutredningen redovisar utförligare det rättsliga regelverk som finns inom det internationella kulturutbytet.

8.3.2 Vem gör vad i det internationella teaterutbytet Flera myndigheter och organisationer arbetar för att informera om och ekonomiskt möjliggöra det internationella teaterutbytet. Statens kulturråd ger bidrag till internationella gästspel i båda riktningarna. 199293 kunde Kulturrådet stödja 15 internationella teatergästspel exklusive dans. Den totala bidragssumman uppgick till ca 640 000 kr.

SOU 1994: 52

Svenska institutet skall informera om och stödja presentationen av svensk kultur i utlandet. På teater- och dansområdet gör institutet särskilda insatser för att främja det individuella personutbytet och de centrala institutionemas internationella verksamhet. Svenska institutet har också fått särskilda resurser för att stödja kulturutbytet med de central- och östeuropeiska länderna samt tredje världens länder. För budgetåret 199293 fördelade Svenska institutet 2 263 000 kronor till teater- och dansutbytet med Östeuropa och 2 643 000 kronor till utbytet med utvecklingsländer. Detta är långt större belopp än vad som finns tillgängligt för utbytet med Västeuropa och nordamerika. En tredje statlig aktör inom det internationella kulturutbytesornrådet är biståndsorganet SIDA vars informationsbyrå och kulturenhet stödjer vissa kulturbiståndsprojekt i tredje världen. Inom scenornrådet har SIDA under åren stött ett antal utbildningsprojekt och medverkat till vissa investeringar i lokaler och transportmedel i syfte att bidra till en förbättrad infrastruktur för ett antal teatrar. Svensk TeaterunionITI är de svenska teatrarnas organisation för sina gemensamma intressen och unionen fungerar också som svensk medlemsorganisation i det internationella teaterinstitutet IT Bland medlemmarna i Svensk teaterunion märks förutom ett stort antal teatrar arbetsmarknadens - huvudorganisationer Teatrarnas Riksförbund och Svenska Teaterförbundet. ASSITEJ, IATA och UNIMA är internationella organisationer for barn- och ungdomsteater, amatöneater respektive dockteater med nationella centra i Sverige. Samtliga fyra internationella teaterorganisationer erhåller statligt stöd för sina verksamheter. De olika yrkesorganisationema inom scenområdet ingår ofta i större internationella gemenskaper. Detta gäller t.ex. Svenska teaterkritikers förening, Svenska dramatikerförbundet, Svenska regissörsförbundet och Svensk teaterteknisk förening. Arbetsmarknadens parter har också sina internationella organisationen varför man kan påstå att det internationella nätverket är vitt förgrenat och de svenska organisationerna aktiva inom det internationella teatersarnarbetet.

8.3.3 Det nordiska samarbetet Det nordiska samarbetet är vä] utvecklat inom teaterområdet och flera yrkesgrupper har skapat särskilda organ för att främja de nordiska kontakterna. Sedan gammalt finns det nära relationer mellan de svenskspråkiga teatrama i Finland och den rikssvenska teatern. Riksteatern arbetar aktivt för att främja det nordiska utbytet och distribuerar årligen ett antal nordiska gästspel. Riksteatern har också en egen finsk ensemble. Med Norge sker samarbetet med det Norske Riksteatret som varje år presenterar föreställningar i Sverige i Riksteaterns regi.

Det internationella perspektivet

Genom scenerna i Finland som spelar viktig roll för finlandsen svenskarnas kulturella identitet ges den svenskspråkiga teatern möjlighet att verka i en annan miljö vilket har vitaliserat det svenska teaterlivet. Flera ledande scenkonstnärer i Sverige har av och till varit verksamma i Finland.

8 3 4 Teaterns samordningsbehov . . Vi har ovan beskrivit den statliga organisationen för service och stöd till det internationella kulturutbytet. Den nuvarande teaterpolitiken lägger med sin inriktning kraftiga subventioner till producentledet i praktiken ett stort ansvar för samordningsfrågor och internationellt utbyte institutionerna själva. Den samlade statliga bidragssatsningen på internationellt utbyte är svår att uppskatta då ansvaret är uppdelat flera organ. En beräkning visar dock grov att svenska staten 199293 fördelade ca 6,5 miljoner kronor i bidrag till teatrarnas internationella utbyte varav 4,9 miljoner kronor avsåg utbytet med Östeuropa och tredje världens länder. Därutöver erhöll de internationella teater- och dansorganisationema ca 0,8 miljoner kronor i verksamhetsbidrag. Dessa summor skall jämföras med de ca 2 miljarder kronor som beräknas ha utgått i offentligt stöd till hela teaterområdet beräkning i Riksdagens revisorers rapport Teatrarna och svenska f01ket. Mot bakgrund av den betydelsefulla roll som teatern kommer att spela också framgent i svenskt samhällsliv är det angeläget att dess rika grenverk kan utgå från en kraftfull stam som alla teatrar kan repliera till och hämta näring från. Inför den internationalisering av samhälls- och kulturlivet som väntar är det viktigt att teaterornrådet ges möjlighet att delta sina egna villkor. Det saknas i dag resurser till en sådan samordning. Våra allmäna slutsatser om nödvändigheten av att teatrarna i ökad utsträckning utvecklar samarbetsnya former för produktion, distribution och gästspelsverksamhet utgör också motiv för att skapa en lämplig sambandscentral för teatrarnas gemensamma intressen. Vi anser att Svensk Teaterunion svensk avdelning Internationella - av teaterinstitutet ITI skulle kunna spela viktig roll i detta sammanhang. - en Unionen företräder samtliga teaterinstitutioner jämte ytterligare ett antal producenter samt dessutom teaterlivets olika intresseorganisationer. Arbetet omfattar såväl nationella som internationella uppgifter. Svensk TeaterunionITI har sina lokaler Nybrokajen 13 i fastighet en ägd av fastighetsbolaget Vasakronan. Lokalerna är små och det finns mot bakgrund av unionens stora arbetsområde väl motiverade krav större och till teaterområdets behov bättre anpassade lokaler. Södra teatern skulle enligt utredningen motsvara detta lokalbehov. I förslagsdelen redogör vi for hur en ny organisation för Södra Teatern skulle kunna skapas, kopplad till teaterområdets nationella och internationella nätverksbehov.

SOU 1994: 52

8.5 Sammanfattning

Det internationella inflytandet inom svensk teater gör sig främst gällande genom import av utländsk dramatik. Denna dominerar dock inte de svenska teatrarnas repertoar utan den jämbördiga relationen dramatik med svenskt respektive utländskt 50 procent vardera är sannolikt hälsosam ursprung - för den konstnärliga kvaliteten och bredden. Forskaren Yngve Lindungs undersökning av dramatikens ursprung visar att de samhällsstödda teatrarna utgör en garanti för svensk orginalproduktion. Teaterledare och regissörer har länge haft en mycket traditionell syn röstframställningens betydelse inom scenkonsten. Denna syn innebär att aktörer som brutit svenska eller talat dialekt haft små möjligheter att ta plats scen. Vi märker nu att det mångkulturella samhälle som Sverige alltmer tar formen av också vinner insteg teatrarna. Utvecklingen av dans och mim och dess integrering med den dramatiska teatern gör att teatern behöver artister med annan kompetens än den traditionella där det rikssvenska idiomet inte är lika avgörande som tidigare. Inslaget av utländska artister och andra yrkesgrupper inom det kommersiella scenområdet är stort. Det finns anledning att tro att det kommer att bli betydligt större efter ett svenskt EES-avtal eller medlemskap i EG. De svenska konstnärliga utbildningarna håller allmänt en mycket hög standard. Det gör att de konstnärer för vilka inte språket utgör ett avgörande hinder sångare, musiker, dansare, bildkonstnärer kommer att kunna - konkurrera en långt större internationell arbetsmarknad än i dag. Det kanske största problemet i det internationella teaterutbytet är svårigheten att i vårt land arrangera de allra viktigaste teatergästspelen. Det finns flera förklaringar till varför Theatre du Soleil, Peter Brookes uppsättningar eller Royal Shakespeare Company ännu aldrig gästat Sverige. För att kuma genomföra projekt i den storleksordningen krävs erfarenhet och personkontakter, ett intresse från teatrarnas sida som också måste innebära Visa uppoffringar samt ett helhjärtat stöd från den lokale arrangörens huvudmin och de statliga bidragsgivarna. Det är sällan dessa förutsättningar existerar samtidigt. Det är därför viktigt att det kan utvecklas en sambandscentral för internationella gästspel och andra teaterkontakter.

9 Teaterns roller

9.1 Ny betydelse för teatern

Det starka offentliga stödet till den svenska teatern måste rimligtvis bero att teaterkonsten är angelägen för såväl enskilda individer som för samhället i stort. Vad är det då som gör att teaterkonsten har fått en så stark ställning i vårt land och hur ser frarntidsperspektivet ut Leif Zem skriver i sitt bidrag bilaga 3 till utredningen att man knappast kan tänka sig 1974 års kulturpolitik utan det vitala teaterklimatet i Sverige under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Teatern banade alltså väg för kulturpolitiken och kom samtidigt att gynnas av den. Teatern blev en kanal i sarnhällsdebatten. Zem skriver också att det sedan 1974 har skett en spridning av uppmärksamhetet, eller en förlust av centrum. Det beror inte bara på den ökande mängden av kanaler för information och underhållning utan framför allt på offentlighetens förändrade funktion. Enligt Zem befann sig teatern mer i centrum for ett tjugotal år sedan. Det verkar som teatrarna har uppfattat detta. I takt med utbyggnaden av regionteatrarna och betoningen av den lokala och regionala egenarten och autonomin har allt fler institutioner börjat tala om sig själva som kulturella centra. Man kan tydligt se två skilda utvecklingslinjer. Den ena syftar till att profilera sig konstnärligt på sina hemmascener och att slå broar till den internationella scenkonsten. Exempel denna strategi kan vi i Malmö, se Göteborg och Umeå. Den andra inriktningen leder mot en förstärkt regional verksamhet med småskaliga, lättrörliga föreställningar. Företrädare för denna strävan hittar vi några av de mindre länsteatrama. Det är naturligt att teatrarna förändrar sina verksamheter och förnyar sina uppdrag. Det visar bara att teatern kan ha olika funktioner och betydelser.

9.1.1 Motiv för en statlig teaterpolitik Men det är kanske inte som representativ lyskraft eller effektiv distributionskanal som teatern har sin avgörande betydelse utan som konstart. Som sådan representerar den mångfald. En och samma uppsättning kan ge skapande möjligheter för bildkonstnären, kompositören, skådespelaren, regissören, sångaren, rnaskören, perukmakaren, dirigenten, dansaren, författaren, koreografen etc. Teatern i vid mening är ett allkonstverk som ger möjlighet för konstnärer som annars arbetar enskilt att ingå i kollektiva sammanhang. Därmed har teatern en potential och sprängkraft som få andra konstområden.

SOU 1994: 52

Den offentliga teatersatsningen är ett uttryck för att samhället tycker att teater är bra och önskar att befolkningen skall utnyttja det utbud som erbjuds. Varför vill vi det Vi har berört teaterns konstnärliga betydelse; teaterkonsten är en angelägenhet för flera andra konstområden. Det är också förklaringen till varför den har en publik attraktionsförmåga. Teatern i vid mening har något att säga de flesta människor. Den moderna svenska teatern är nära förbunden med de folkbildningssträvanden präglat samhället under l900-talet. Även dramatiken som om under senare år kompletterats med nya formspråk så är det fortfarande i allmänhet den litterära texten eller dramat som utgör utgångspunkten i teaterarbetet. Teatern är därmed i hög grad ett konstområde som försöker upptätthålla kontakten mellan såväl då som nu; mellan klassisk högkultur och samtida vardagsrealism. Teatern förmedlar också abstraktioner och mångbottnade sanningar. Det är inte oviktiga uppgifter i en tid när masslitteratur och såpoperor ofta ger mycket endimensionella bilder av mänskliga och samhälleliga konflikter. Det finns en annan sida av bildningsperspektivet. Demokratin förutsätter kunniga människor som kan se längre än näsan räcker. På teatern kan de stora frågorna lyftas fram och kommenteras ett sätt som det offentliga samtalet i andra medier aldrig kan göra. Konsten kan också spela en roll för vetenskap och forskning. Inom båda områdena är kreativitet och orginalitet nödvändiga ingredienser för nyskapande. Det finns därmed ett samhällsintresse av att stödja konstens och vetenskapens spjutspetsar. 1974 års kulturpolitik ger kulturen och därmed teatern en rad instru- - mentella uppgifter. Kulturens opinionsbildande och konfliktlösande betydelse understryks. Men de destruktiva kulturmönster som man varnade för för tjugo år sedan är redan över oss. Värderingsförskjutningama har bidragit till att vissa av kommersialismens negativa verkningar blivit salongsfähiga. Vi har blivit nogsamt medvetna om att kulturens förmåga att stå emot andra samhällsbehov eller kommersiella intressen är begränsad. Samhällsnyttan kommer sannolikt inte att vara bättre synkroniserad i framtiden. Kulturen får lita till sin egen kraft men också vara beredd att ingå i nya allianser för att flytta fram sina positioner. För att teatern skall kunna spela den folkbildande och kommunikativt utvecklande roll som vi inledningsvis markerat krävs att den blir tillgänglig för de grupper som i dag står främmande för teatern som konstform. Tillgängligheten handlar inte nödvändigtvis bara om var och när föreställningen ges. Det är lika mycket en fråga om att publiken särskilt den ovana teaterbesökaren har rätt att känna identi- - fikation eller engagemang teatern. Det blir en viktig uppgift för teaterlivet att utveckla den framtida teatern till en angelägenhet för fler människor. Det är en lika viktig uppgift för samhällsorganen att se till att teatern ges goda möjligheter att nå ut till de grupper som bäst behöver teatern. När det gäller

Teaterns roller

barn och ungdom måste en bättre samverkan mellan teatrarna och skolan åstadkommas i distributionsledet.

9.1.2 Kampen om fantasin samhällsutvecklingen har medfört att den kommersiella kulturindustrin expanderat kraftigt och skaffat sig ett fast grepp om befolkningens fritidsvanor. Utvecklingen inom hemvideo-, televisions-, fonogram- och litteraturmarknaderna har varit särskilt stark och fört med sig en anglo-amerikansk dominans inom masskulturen. Denna utveckling föder successivt nya värderingar och referensramar hos befolkningen. Skillnaderna mellan teaterns uttrycksformer förändrats - som påfallande litet under vår tid och de moderna massmediemas, tenderar att vidgas. Det folkbildningsperspektiv fortfarande har stark förankring som en inom teatern existerar i mycket liten utsträckning i de medier teatern som främst konkurrerar med. Ungdomsgruppema växer utan det litterära upp klassikerarv som fortfarande utgör stommen teatrar-nas i repertoar. Teatern befinner sig dock i ett i grunden gott utgångsläge. Som praktiskt taget enda konstart hävdar teaterinstitutionema svensk orginalproduktion. Den svenska dramatiken dominerar repertoaren teaterinstitutioner och i fria grupper. Till skillnad från filmen, musiken eller litteraturen har den angloamerikanska masskulturen inte skaffat sig ett dominerande inflytande över teaterområdet. Det råder allmän enighet att svensk teater hävdar sig väl en om i en internationell jämförelse. Detta gäller inte minst bam- och ungdomsteatern. Publiksituationen har varit stabil under sjuårsperiod. Det finns en t.o.m. en tendens att teaterbesöken ökar under det senaste året. De kommersiella mediernas grepp om befolkningens kulturvanor gör det än mer angeläget att behålla de ytor där konsten tillåts leva sina egna villkor och inte marknadens. Teatem är en del av vårt kulturarv också men en verkstad för forskning och experiment. Denna icke publika roll speglas inte i någon statistik men har ändå stor betydelse för det intellektuella klimatet, konstnärligt nyskapande och yttrandefriheten i landet. Ytterst är dock teatern ett möte mellan scen och salong och de nuvarande teaterinstitutionemas legitimitet vilar till stor del att de har en både politisk och folklig förankring. I den situation som teatern befinner sig i ställs stora krav nytänkande om publiken skall kunna återerövras. Detta nytänkande måste omfatta teaterns alla verksamheter: organisation och personalpolitik, publikarbete och försäljningsstrategi, konstnärliga val och externa kontakter.

SOU 1994: 52

9 1 3 Förändrade fritidsvanor . . Man kan dock inte utesluta att en förklaring till den långsiktiga publika nedgången hänger samman med teatrarnas förmåga att etablera kontakt med det omgivande samhället. Under perioden har mycket hänt som förändrat förutsättningarna för teatrarnas verksamhet. Förändringarna ligger två plan. Det ena utgörs av de förskjutningar i värderingar och attityder som samhället och medborgarna successivt utsätts för under en generation. Som jämförelse kan man notera att en minst lika omfattande samhällsförändring ägde rum under perioden efter andra världskriget. Teatern kom att relatera till de krafter som bidrog till dessa förändringar och blev så sätt en del av den snabba samhällsutvecklingen. Detta gäller i synnerhet under 1960- och 70-talen. Med den samhällsutveckling som ägt rum har nya medier vuxit fram som framgångsrikt kapat sig marknadsandelar av människors tid och pengar. När Folkparkerna under åren närmast efter krigsslutet kunde samla l 000 besökare till sommarteaterföreställningar såg svenska folkets liv annorlunda ut jämfört med i dag. Med 2 veckors semester fanns man kvar hemorten större delen av sommaren. Det var bara teater och bio man hade enda möjligheten att se de mest kända artisterna. Flertalet svenskar ägde ännu inte bil. Trångboddheten bidrog till att det sociala livet i stor utsträckning ägde rum utanför hemmen. Televisionen hade ännu inte gjort sitt intåg, än mindre video, dataspel eller hemdatorer. Folkrörelsema hade en stark förankring men det specialiserade föreningsliv som finns i dag de flesta orter var outvecklat. Det råder i dag en helt annan konkurrens inte bara om människors fritid utan också om deras fantasi. Den gamla folkteatertanken byggde folkbildningsideal i samklang med idén om teatern som massmedium. Folkteaterns arvtagare är i dag televisionen och privatteatrama. För båda gäller dock att folkbildningsperspektivet kommit alltmer i skymundan. De samspelar med de sarnhällsstödda teatrama genom att använda sig av regissörer och skådespelare som är verksamma teatrarna. Utan teaterinstitutioner skulle television, radio och privatteatrar inte kunna upprätthålla den produktion de gör i dag.

9.1.4 Ökad mediakonsumtion ställer större krav på egen kreativitet De senaste årens samhällsutveckling har inneburit förändringar av delvis nytt slag. Teatern har dock denna gång haft svårigheter att relatera till förändringarna och konstnärligt gestalta dem det för teatern traditionella sättet. I stället har nya produktions- och föreställningsformer vuxit fram. När Dramaten på 1970-talet tolkade människors oro för kärnkraften i det stora Stormen-projektet var det ett försök att med den stora institutionens egna resurser skapa ett allkonstverk i nya produktionsformer. Det var ett brott mot 222 Dramatens traditioner men projektet byggde ändå på tanken att teatern egna

Teaterns roller

själv är kapabel att gestalta det omgivande samhället utan att detta i allt för påträngande grad blir delaktig i den konstnärliga processen. I och med regionteaterutbyggnaden tvingades teatrama etablera en ny relation till sin publik och sin bygd. De nya teatrama var i allmänhet för små för att ens kunna inbilla sig att de inom sig hade tillgång till de kompetenser och erfarenheter som är nödvändiga förutsättningar för teaterarbetet. Deras uppdrag förutsatte också en helt lokal och regional kännedom än de annan gamla stadsteatrarna där skådespelaren iakttog publiken glipa i genom en ridån. Leif Zern talar om förlusten av centrum. De regionteatrarna komnya mer aldrig att kunna upprätta detta centrum i betydelsen ett det av nav som mesta snurrar runt. När verkligheten blir mer dramatisk och teatral än teatern själv måste dess betydelse ligga andra plan. Teatern kan sägas ha två funktioner. Den externa eller publika funktionen är mötet mellan scen och salong. Besökaren köper sig upplevelse i en som bästa fall vidgar vyerna och ger nya insikter. Den interna funktionen är mer teaterns inre arbete, de processer som det konstnärliga skapandet innehåller och som ger effekter långt utanför verkstäder och repetitionssalar. De två funktionerna har under lång tid varit strikt åtskilda. Det har funnits skråett tänkande inom teatern där rädslan for att beblanda sig med de står som utanför skrået har varit stor. Med regionaliseringen av teatern har följt öppnare inställning till en publiken och det omgivande samhället. Teatern har därmed fått en tredje betydelse i vilken publiken bjudits in att delta i den skapande processen. En förklaring till de vikande publiksifrroma för teatrama kan således vara att publiken helt enkelt inte längre nöjer sig med att passivt vara publik utan att den själv vill skapa och gestalta. Det ökande intresset för samarbete mellan amatörer och yrkesverksamma skådespelare tyder på detta. Efter Spelet om Norbergsstrejken vid mitten 1970-talet har det varit mycket stark av en utveckling av sommarspelen i Sverige. Amatörteatramas Riksförbund beräknar att det sommaren 1993 sattes 170 sommarspel i landet. Hur många upp ca av dessa som var mer utvecklade samarbetsprojekt mellan amatörer och yrkesverksamma är svårt att beräkna men det är uppenbart att det är många. 1950talets skådespelare gick in i filmateljeerna under de oavlönade sommarferierna. På 1990-talet deltar man i den nya folkteaterrörelsen heter som sommar- och bygdespel. Det är en viktig uppgift för teaterpolitiken att hitta stödformer för denna rörelse som ger den ekonomiska möjligheter att utvecklas utan att ta död den kraft idealiteten innehåller. Det bör i första som hand vara ett lokalt och regionalt att stödja dessa projekt också ansvar men staten måste ha en beredskap att ge stöd till de initiativ innehåller särsom skilda kvaliteter.

SOU 1994: 52

9.1.5 Riksteatern och länsteatrarnas uppgifter i ett nationellt perspektiv Den reella decentralisering som eftersträvades genom skapandet av länsteatrar med regionalt huvudmannaskap hade i första hand kulturpolitiska motiv det farms ett särskilt värde i att en konstnärlig institution var förankrad i en region med kulturpolitiska ambitioner. Med ett sådant synsätt bör varje regional egna teater utveckla alldeles identitet som ger den en särskild plats på en egen landets teaterkarta. Det är denna regionala särprägel som motiverar att landsting och kommuner ger stöd till verksamheten. Enligt samma synsätt skall Riksteatern ha ett mer generellt utbud för en publik i hela landet, oberoende av bygdens särart eller andra skilda förutsättningar. På detta sätt får vi relativt given rollfördelning mellan regionen teatrarna och Riksteatern grundad en nationell kulturpolitisk helhetssyn. Länsteatrarnas inriktning och arbetssätt formuleras av kulturpolitikema i respektive region. De kan skilja sig mycket i fråga om inriktningen på turnéverksamhet, målgrupper liksom betoningen regionala författare och äm- Utifrån denna starka lokala förankring kan de bli av stort intresse som nen. delar nationell teatergemenskap. De blir det i kraft av en lokal profil och av en särart, inte for att de är en av ett tjugotal likadana. Att Riksteatern skall ha ett mer generellt utbud innebär inte att det skall likgiltigt eller slätkammat. Riksteaterns nationella roll ger bara andra vara förutsättningar att spegla livet än länsteatems regionala utgångspunkt. En Riksteatern arbetar också under andra produktionsvillkor än mer teater som stationära teatrar. En teater utan hemmascen och krav kontinuerlig kontakt med hemorten bör kunna utveckla fria och flexibla produktionsformer där relationer etableras med olika delar av svenskt och internationellt teaterliv. Det är rimligt att Riksteaterns kompletterande utbud innehåller det som länsinte kan och att det håller högsta möjliga konstnärliga nivå. Det teatrama ge förutsätter fortsatt satsning de specialensembler som finns i dag samt en en klarare inriktning projekt där man knyter landets intressantaste krafter till sig. På detta sätt kan Riksteatern förstärka sin betydelse och roll i den statliga teaterpolitiken.

9.1.6 Teatrarna förändras och står stilla - När teatrarna väl insåg att den nya tiden krävde nya konkurrensmetoder innebar det att förutsättningarna for teaterproduktion- och distribution korn att förändras. De snabba kostnadsförändringar inom teaterornrådet som denna utredning och dessförinnan andra iakttagit kan förklaras med en del objektiva lokalkostnader, förändrade lagar och avtal, ökade kostorsaker som ökade nader för löner etc. Kostnadsförändringama har också andra förklaringar. I kampen fantasin måste teatrarna alltmer spela med andra mediers villom 224 kor. Medialiseringen av kulturen gör att tekniken kommit att bli en allt större

Teaterns roller

kostnad för teatrama. Man märker det att andelen teknisk personal har genom ökat betydligt under senare år. Teatertekniken har blivit alltmer soñstikerad. Det förefaller som teatern inte längre riktigt litar till sitt allra ursprungligaste medel, det enkla mötet mellan skådespelaren och publiken. Samtidigt använder teatrarna i stor utsträckning traditionella metoder för produktion, distribution och publikarbete. Teatramas inre organisation är i stort den samma som för tjugo år sedan. Teaterchefen rekryteras skådeur spelar- eller regissörskåren. Större delen av ensemblen är fast anställd liksom i ännu högre grad teknisk och administrativ personal. Detta innebär både möjligheter och risker. På kort och medellång sikt innebär kontinuitet möjlighet att utveckla ett kreativt samspel inom teater och ensemble. På längre en en sikt hotar förstelning. Tydligast kan avläsa det inom frigruppssektom man där man kan finna de äldsta exemplen ensembler är barn sjuttiosom av talets kulturpolitik. På institutionerna i mindre grad kopplade till enskilda starka personligheter borde det paradoxalt finnas bättre förutsättningar - nog till kontinuerlig förnyelse.

9.1.7 Den statliga teaterpolitiken

Mot bakgrund av ovanstående diskussion teaterns roll i samhället under om efterkrigstiden finns det skäl att betrakta den statliga delen institutionsav utbyggnaden som fullföljd. Det finns ett institutionellt nätverk över hela landet. Det kommer naturligtvis alltid att uppstå behov av kompletteringar av denna struktur. I stort bör dock de statliga ligger utlagda på resurser som teatrarna vara tillräckligt dimensionerade som statligt grundstöd. Vi återkommer till de genrespecifika teatrar som behandlas i särskild ordning i förslagsdelen. Staten bör efter denna uppbyggnadsfas rikta in sin uppmärksamhet att stimulera teatrarna till konstnärlig förnyelse, vidgat deltagande, samverkan och ökad rörlighet mellan teatrarna och över länsgränserna. Frågan är då vilken relation som i framtiden skall råda mellan staten, kommunerna och landstingen beträffande ansvar för och styrning av teatrarna. samhällsutvecklingen har under år gått i riktning ökad lokal senare mot och regional självständighet. Riksdagsbeslutet 1993 avseende sammanslagningen av ett antal statsbidrag i samlade kommunala och regionala statsbidrag var ett tydligt tecken detta. Det statliga inflytandet kommer att utövas genom rarnlagar som mycket övergripande fastställer de nationella målen. Det statliga kulturstödet kom dock att läggas utanför det systemet. Det nya fanns flera skäl till detta. Flertalet kulturinstitutioner är självständiga juridiska personer och står som mottagare det statliga stödet. Bidragsrelationen av upprätthålls av staten och institutionerna i fråga, inte staten och landsting eller kommuner.

l5 14-0627

SOU 1994: 52

Ytterst måste nationell teaterpolitik syfta till att upprätthålla en någoren lunda jämn standard vad gäller medborgarnas möjlighet att ta del av ett levande teaterutbud. Teatern är det största samhällsstödda konstområdet avseende regional utbyggnad och kostnader. Staten svarar för en avsevärd del av det totala samhällsstödet till teaterområdet. För Riksteatern, stads- och länsteatrarna motsvarar statsbidraget knappt 50 procent av det totala samhällsstödet. Om stödet till nationalscenema inkluderas uppgår statens andel till två tredjedelar. Det har under tid från framför allt landstingshåll framförts önskemål senare om att friare få disponera de statliga stöden till de regionala kulturinstitutionerna. Motivet är att man den regionala nivån själv vet bäst var resurserna gör mest nytta utifrån regionens egna behov. Det är självfallet en rimlig ståndpunkt. De regionala bedömningarna utgör grundvalen för den regionala kulturpolitiken. På teaterområdet är det också så att landstingen i praktiken har ett mycket stort inflytande över de regionala kulturinstitutionema. Man tillsätter styrelser, utser ledningar och beslutar om budgetar. Det är dock kommunernas och landstingens gemensamma uppfattning att staten också fortsättningsvis skall ha ett visst inflytande över omfattningen av den lokala och regionala kulturverksamheten. Detta hänger samman med den nuvarande nationella kulturpolitikens mål om medborgarnas lika rätt till kulturupplevelser och eget skapande över hela landet. Den ekonomiska utvecklingen och de omprioriteringar av offentliga åtaganden som denna medför utgör ett hot mot kulturområdet i stort inte omfattas av någon lagsom stiftning. De statliga institutionsriktade bidragen har visat sig vara verkningsfulla hinder mot nedskärningar av kulturinstitutionernas samhällsbidrag. I ett nationellt perspektiv är det också angeläget att de beslut som regering och riksdag fattar har reell möjlighet att slå igenom på lokal och regional en nivå. Om Riksdagen t.ex. uttalar sig för att det är viktigt att det genomförs särskilda insatser för barn och ungdom att ta del av konst och kultur så är det också nödvändigt att det finns statliga medel att realisera denna politiska vilja. Pengar är erfarenhetsmässigt ett viktigt styrmedel inom kulturområdet. Om staten avstår från bidragsansvar så avstår den i realiteten från möjligheten att uttrycka sina kulturpolitiska avsikter.

9.1.8 Kulturpolitik är också konstpolitik Kulturpolitik innefattar konstpolitik. Teaterpolitiken är en del av såväl konstpolitiken som kulturpolitiken. I konstpolitiken ligger ansvaret för konstarten i sig och den utgår från behov som i vissa lägen kan förefalla strida mot kulturpolitikens. De lokala och regionala kulturinstitutionema utgör också viktiga delar konstpolitisk infrastruktur. Staten har ett särskilt ansvar av en för teaterkonstens utveckling. I denna ingår att svara för utbildning och forskning, att till att det finns arbetsmarknad som står proportion till denna i 226 se en

Teaterns roller

utbildning eller vice versa och att andra sätt stimulera intresset för teaterkonsten. samspelet mellan staten, kommunerna och landstingen är nödvändigt för att skapa såväl goda konstpolitiska kulturpolitiska förutsom sättningar inom teaterområdet. Grundbeloppssystemet är ett effektivt verktyg för att åstadkomma detta samspel och gemensamma ansvarstagande. Utredningen kommer i sin analys av grundbeloppssystemet fram till att det nuvarande statsbidragssystemet fungerar väl vad gäller att definiera och precisera det statliga bidragsansvaret. Statsbidraget är också förutsägbart och utgör så sätt ett gott planeringsunderlag. Dess förutsägbarhet innebär samtidigt att det är statiskt. När en teaterinstitution väl har etablerat sig i bidragshierarkin stannar den sedan där utan reella möjligheter att förändra sin bidragsposition. Detta har medfört att det blivit växande orättvisor i statsbidragsgivningen mellan olika institutioner beroende på att somliga tagit sig en expansion utan att invänta höjda statsbidrag. Andra institutioner däremot balanserar exakt antalet årsverk mot grundbelopp. Systemet med fasta grundbelopp motverkar också i någon mån teatramas ambitioner att göra verksamheten mer kostnadseffektiv. Grundbeloppen är lika för institutionerna genreinriktning oavsett eller regionala uppdrag. Med tanke de ökade kostnader dans-, musikteatersom eller tuméverksamhet medför är det enligt utredningen motiverat att införa differentierade grundbelopp. För att stimulera konstnärligt och organisatoriskt nytänkande är det också nödvändigt att införa kraftigt ökad andel rörliga en grundbelopp.

9.1.9 Den fortsatta regionala utvecklingen

Det pågår för närvarande något av en kraftmätning om teaterns gunst. Det finns de som i första hand ser teatern som en konstform med värde i sig ett och med ett alldeles eget existensberättigande. Det kreativa samhället kräver kreativa männskor lyder förenklat den nya tidens slagord. Samhällsvetaren Jan Erik Gidlund förespråkar t.ex. att nya organisationsformer med mindre politisk styrning utvecklas för dagens teatrar. Styrelsema bör ha bred en representation av olika verksamhets- och samhällsintressen. Andra intressenter betonar teaterns instrumentella uppgifter. Man pekar teaterns kulturpolitiska uppgifter eller dess roll for att göra stad eller region en attraktiv ur investeringssynpunkt eller för att locka till sig välutbildade invånare. Teatern har alltid haft instrumentella uppgifter, tjänat andra syften än de rent konstnärliga. Men teaterns huvuduppgift är stå utanför den direkta att samhällsnyttan. Man kan diskutera rationella organisatoriska lösningar inom enskilda teatrar. Det är nödvändigt när all verksamhet för annan utsätts förändringar. Att diskutera teatramas konstnärliga uppgifter är dock vanskligare. På detta område finns det gränser för det rationella.

SOU 1994: 52

Utvecklingen mot en profilerad regional teaterverksamhet kräver sannolikt en förändrad syn regionteatems uppgifter. De flesta länsteatrar är i dag uppbyggda efter samma mönster. Repertoaren är snarlik liksom proportionerna mellan målgruppsinriktningarna. Teatrarna replierar inte särskilt mycket de regioner där de är verksamma. Sett ur den nationella mångfaldens perspektiv vore det intressantare med ett antal regionala teatrar som tydligare hämtade sin konstnärliga näring från den regionala mylla de står på. I denna struktur av särpräglade regionteatrar skulle Riksteatern kunna verka som koordinerande kraft samtidigt som man kunde erbjuda ett nationellt utbud med en repertoar som länsteatrarna saknar. Vad är det då hindrar landsting och länsteatrar att slå in denna väg som mot fördjupning av de regionala uppdragen Ett svar denna frågan är en att de som är verksamma teatrarna runt om i landet ofta själva har en svag förankring i de regioner där de verkar. De ser sig dessutom ofta som fönnedlare av en sluten teatertradition. Landstingsförbundet förmedlar i ett s.k. positionspapper riktat till de kulturpolitiska utredningarna sin syn på en framtida regional teaterpolitik. Förbundet menar att det nu tjugo år efter beslutet om den nya kultur- politiken är dags att ge landstingen ett självständigt ansvar för den regionala kulturpolitiken. Landstingsförbundet menar att den nuvarande kulturpolitiken är att betrakta decentraliserad statlig kulturpolitik. Den är också en som sektorspolitik som sätter likhetstecken mellan statlig kulturpolitik och konstpolitik. Man betonar att det inte skall behöva råda någon motsättning mellan de båda synsätten kulturen. Förbundet menar att det är i skärningspunkten mellan den konstnärliga och kulturpolitiska dialogen som det verkligt nyskapande kan få en chans.

9.l.l0 Offentligt stöd och konstnärlig frihet Konsten är frihetens rike och teatern är en mötesplats vid sidan av det gängse sociala livet. Däri ligger både dess styrka och dess tillkortakommanden. Vi kan ta intryck utan att känna oss förpliktigade att ändra våra liv och åsikter. Ändå händer någonting när vi prövar alternativa synsätt. Det invandas självklarhet rubbas. Orden är Ylva Brunes i en rapport till Statens kulturråd om teatern och det mångkulturella samhället. Definitionen av kultur som ett uttryck för frihet gör den särskilt känslig som ett politikområde. Kan denna frihet garanteras med en målstyrd kulturpolitik Trots att institutionerna genom kraftigt ökande biljettintäkter under senare år lyckats minska beroendet av samhällsbidrag är detta ännu förhållandevis stort inom teaterområdet. Vi har tidigare pekat att den samhällsstödda teatern fortfarande har ett folkbildningsperspektiv som skiljer den från mer kommersiellt inriktad kulturverksamhet. Repertoarteatems krav konst-

Teaterns roller

närlig bredd och variation i utbudet fördyrar verksamheten jämfört med privatteateatems exploatering av säkra kort. Den dag Dramaten envist håller fast vid en eller två kassapjäser repertoaren är det tid ompröva att statsbidraget och uppdraget som nationalscen. Man skulle kunna påstå att den samhällsstödda teatern definitionsmässigt går med förlust. Det alterär som nativ till den privatfinansierade kulturen den har sin betydelse. Då och då debatteras riskerna med offentligt kulturstöd. Kritikerna mot samhällsstöd menar att också offentliga bidrag korrumperar eller åtminstone skapar skyddade verkstäder. Inom teatern framförs sällan kritik mot det offentliga stödet. Få scenkonstnärer upplever att bidragsgivare och huvudmän styr verksamheten ett otillbörligt sätt. Snarare har somliga framfört synpunkten att politikerna borde intressera sig för teaterns verksamhet. mer Mot slutet av 1970-talet var situationen en helt annan. Då rasade rad en strider på flera teatrar mellan de politiska och konstnärliga ledningarna. Konflikterna var så spända att Kulturrådet kände sig föranlåtet att utfärda regler för hur samspelet mellan de båda parterna skulle ske. I skriften Teatern och den konstnärliga friheten underströk Kulturrådets förre ordförande Paul Lindblom bl.a. att teaterchefen skulle ha huvudansvaret för den konstnärliga verksamheten och ekonomiska förvaltningen sedan väl teaterns styrelse godkänt budgeten. Paul Lindblom förespråkade också att varje teater skulle ha ett repertoarråd samt att utvärdering den konstnärliga verksamheten en av borde ske årligen. Om det nu berodde de av Kulturrådet utfärdade rekommendationerna eller må vara osagt men konflikterna ebbade ut teatrarna. Det förefaller som det under 1980-talet utvecklats en rätt väl fungerande praxis vad gäller relationerna mellan konstnärlig ledning, styrelse och personal. I denna praxis ingår att styrelsen fastställer teaterns budget och övergripande mål för verksamheten. Dessa är i allmänhet lokala och teateranpassade tillämpningar de av statliga kulturpolitiska målen. Teaterchefen har förutom den dagliga arbetsledningen ansvaret för att anställa personal och fastställa repertoaren. Graden av samrådsförfarande i dessa frågor varierar sannolikt mellan teatrarna. Denna ansvarsfördelning kan tillämplig också i framtiden. Vi vara anser dock att teaterchefen bör i uppgift att svara för årligen återkommande en utvärdering av den konstnärliga verksamheten som kan ligga till grund för den fortsatta planeringen och ansökan om bidrag hos såväl staten som huvudmännen. Det finns också behov av att teatrarna skapa umgängesforrner mellan ledning, teaterns anställda och styrelsemedlemmar de som ger senare en tydligare känsla av delaktighet i teaterns verksamhet och planering. Det är i allmänhet lättare att entusiasmera och intressera en informerad politiker än den som känner sig utestängd från teaterns gemenskap.

10 Förslag

10.1 Inledning

I det följande presenterar vi ett underlag för teaterpolitiska beslut under de närmaste åren. Förslagen har olika karaktär och kan delas in i tre kategorier: Förslag som avser teaterpolitikens framtida inriktning och struktur. - - Förslag till teaterpolitiskt handlingsprogram för de närmaste åren Förslag som i huvudsak berör Riksteatern. - Vår ambition har varit att ompröva Riksteaterns och regionteatramas verksamhet och roller med utgångspunkt från en teaterpolitisk viljeinriktning. För att uppnå en tydligare rollfördelning än idag kan det vara motiverat med vissa förändringar av den politik som förts. Däremot har det inte varit vår avsikt att ompröva samtliga centrala avsnitt i politiken. I den mån vi berör Operan, Dramaten, teaterns utbildnings- och dokumentationsfrågor m.m. är det fråga om förslag som är att betrakta som synpunkter mot bakgrund av allmänna teaterpolitiska värderingar och behov. De förslag som berör Riksteatern är resultatet av en ömtålig avvägning mellan direktivens krav och Riksteaterns ställning som fristående idéell organisation. I enlighet med vårt uppdrag har vi relativt ingående granskat Riksteaterns verksamhet från olika utgångspunkter. Även våra förslag går in på områden som bara Riksteatern kan besluta om. Endast i begränsad utsträckning är det fråga om förslag som riksdag och regering har anledning att ta ställning till. Det sagda innebär att våra förslag har olika målgrupper och olika tidsperspektiv. Några förslag kan behandlas omedelbart, andra måste genomgå en mognadsprocess innan de kan tas upp till beslut. Det innebär bl.a. att kostnadsberäkningar varit svåra att genomföra. Vi har i våra överväganden utgått ifrån i stort sett oförändrad rollen fördelning mellan de olika politiska nivåerna. Den övergripande ansvarsfördelningen inom kulturområdet kan emellertid komma att förändras genom förslag utifrån det utredningsarbete som nu sker i bl.a. Kulturutredningen och Regionberedningen.

SOU 1994: 52

10.2 Teaterpolitikens inriktning och struktur

10.2.1 Teaterpolitiken i stort

I våra överväganden om en tydligare teaterpolitik har vi utgått från de avgränsningar som gjordes inför beslutet om 1974 års kulturpolitik. Med kulturpolitik avsåg utredningen Kulturrådet SOU 1972:66 en samlad struktur för samhällets åtgärder kulturområdet. En sådan kulturpolitik för staten, en kommun, ett landsting eller hela samhället förutsätter väl definierade mål, som möjliggör långsiktig planering och planmässiga reformer inom olika sektorer. För att de kulturpolitiska intentionerna skall kunna genomföras krävdes resurser, metoder och organ för planering och verkställighet. De övergripande kulturpolitiska målen skulle vara bindande för statliga och vägledande för kommunala organ. Enligt vår uppfattning är en sådan avgränsning av politikens form och innehåll fortfarande aktuell. Med den grundsynen bör teaterpolitiken handla om nationella mål, rollfordelning, institutionsstruktur och ñnansieringsforrner. När det gäller de nationella målen från 1974 kan man konstatera att dessa fått en god samhällsförankring genom att i stort sett samtliga landsting och kommuner antagit mål som överensstämmer med de statliga. I den meningen har staten lyckats väl med att decentralisera kulturpolitiken. Däremot återstår mycket att göra i fråga om mål för olika delar av kulturområdet och för olika konstornråden. Sedan 1974 har en nämnvärd vidareutveckling endast skett folkbiblioteksområdet och inom den regionala musikpolitiken. Riksdagen fastställde mål och inriktning för folkbiblioteken år 1985 och för den regionala musikpolitiken i samband med det förändrade huvudmannaskapet För regionmusiken år 1988. Någon motsvarande konkretisering teaterområdet har inte skett. Som ett led i omprövningen av kulturpolitiken pågår en diskussion om hur den regionala kulturpolitiken skall förtydligas i förhållande till den statliga. Skall den regionala kulturpolitiken ses som en från staten decentraliserad kulturpolitik eller som en självständig regional kulturpolitik Enligt vår uppfattning måste frågan behandlas mer nyanserat än så. Det handlar om former för samverkan mellan nationell, regional och lokal kulturpolitik. Den statliga konstpolitiken bör samspela med en tydlig och i förhållande till staten självständigt utformad regional kulturpolitik. Denna bör i sin tur relatera till kommunerna i regionen och i hög grad utgöra en sammanvägning av regionala och lokala strävanden. Den nationella teaterpolitikens mål skall ses som en kombination av kulturpolitiska mål och mål för konstområdet. Politiken skall skapa förutsätt-

Förslag

ningar för god teater i landet som helhet. Det innebär bl.a. att den nationella teaterpolitiken skall: garantera mångfald, kvalitet och professionalism, skydda yttrandefriheten, vidga deltagandet, möjliggöra kulturell förnyelse, värna kulturarvet, garantera insatser för barn och ungdom. - Till den nationella teaterpolitiken hör också principbeslut i riksdagen om ansvars- och uppgiftsfördelningen i stort mellan stat, landsting, kommun och organisationsliv. Vidare bör riksdagen ta ställning till rollfördelningen mellan de olika statliga aktörerna teaterornrådet.

10.2.2 Statens roll

Staten bär huvudansvaret för att teaterkonsten utvecklas och kan utövas ett sätt som tillgodoser högt ställda krav kvalitet och professionalism. Hit hör såväl ansvaret för nationalscenema Operan och Dramaten för högre som utbildning, forskning och konstnärligt utvecklingsarbete teaterornrådet. Staten bär också huvudansvaret för infrastrukturen på teaterområdet och därmed för de långsiktiga basinvesteringar som krävs för att god teater skall kunna erbjudas i landet som helhet. Ansvaret förutsätter såväl riksomfattande tuméproduktion som lokal och regional produktion. För att kunna hushålla med de gemensamma resurserna och samtidigt tillgodose kraven mångfald och kvalitet måste det sannolikt även i framtiden bli fråga rimlig om en av- Vägning mellan olika sätt att tillgodose publikens behov. På längre sikt bör målet vara att större del det samlade utbudet inom teater- och dansen av området produceras lokalt eller regionalt. Strukturen måste byggas upp i ett samspel med lokal och regional nivå. Dagens statsbidragsförordningar för de statliga teatrarna, stads- och länsteatrarna samt fria teater- och dansgrupper kan uppfattas som svårtydda lapptäcken. I och med att utredningen betonar samspelet och rollfördelningen mellan de olika producentema är det nödvändigt att detta också återspeglas i statsbidragsförordningarna. I dessa bör statens mål för de olika teaterverksamhetema formuleras liksom hur målen skall följas upp. Statsbidragsreglerna bör innehålla tydliga incitament till omfördelning statens bidragsmedel av så att dess verkan blir mer dynamisk.

SOU 1994: 52

10.2.3 Den regionala teaterpolitiken

Landsting och kommuner bör samverka om en regional teaterpolitik, som innefattar även dans och musikteater. Den samlade politiken bör bl.a. innehålla regionala mål och en gemensam syn frågor om konstnärlig förnyelse och frihet, institutionernas ansvar, vidgat deltagande och samverkan med angränsande länregioner. Hit hör också de former man inom respektive region väljer för att organisatoriskt och ekonomiskt stärka arrangörsledet. Vi förutsätter en i stort oförändrad rollfördelning mellan de politiska nivåerna när det gäller inriktningen av stödet. Bortsett från bidraget till Riksteatern lämnar staten och landstingen stöd till teaterproduktion. Landsting och kommuner delar ansvaret för stöd till arrangörerna. Staten bör inte närmare reglera vad som skall ingå i den regionala teaterpolitiken. Däremot har staten ett intresse av att de institutioner den stöder bedriver en verksamhet som samspelar med såväl den statliga som den lokalaregionala kulturpolitiken. I ansökan om grundbelopp bör t.ex. teaterinstitutionernas styrelser redovisa hur de regionala teaterpolitiska målen kan uppnås. Varje region måste naturligtvis själv definiera innehållet i sin teaterpolitik. Den bör formuleras av landsting och kommuner gemensamt och lämpligen uttryckas i en handlingsplan för regionens teaterverksamhet där ansvar, roller och finansiering läggs fast. En sådan handlingsplan blir sedan vägledande för alla intressenter i regionen och ger också vägledning vid fördelning av de statliga bidragen mellan regionerna. Av detta resonemang följer att styrelsen för länsteatern inte formulerar någon regional teaterpolitik utan inriktar sig på att utveckla den regionala teaterinstitutionens roll och uppgifter inom ramen för den fastlagda politiken. Regional teaterpolitik handlar inte enbart eller ens i första hand om - länsteaterns arbetsvillor och ekonomi. En regional teaterpolitik låter sig väl formuleras även i regioner som saknar länsteater. En regional teaterpolitik kan innefatta en rad olika element t.ex. att, , tillhandahålla ett varierat utbud för den etablerade publiken, att nå ny publik och i detta syfte göra riktade satsningar vissa mål- grupper, främja och stödja amatörverksarnhet teaterområdet, låta teatern medverka till att utveckla och stärka en regional identitet, både genom att levandegöra det förflutna och gestalta nutid och framtid, prioritera teaterverksarnhet för barn och ungdom. - Om man detta sätt klargör att den regionala teaterpolitiken utgör en helhet, sammansatt av många skiftande element och krav olika insatser och ytterst fastlagd av landstings- och kommunfullmäktige, undanröjs också risken för att teaterinstitutionen utsätts för otillbörlig inblanding när den arbetar med att fullgöra sina konstnärliga uppgifter.

Förslag

För att eftersträva en regional helhetssyn teaterfrågoma bör också arbetsmarknadspolitiken och länsstyrelsemas kulturstöd ingå i den regionala teaterpolitiken.

10.3 Teaterpolitiskt handlingsprogram

10.3.1 Utgångspunkter

Den statliga teaterpolitiken kort sikt bör konkretiseras i ett teaterpolitiskt handlingsprogram. Vi föreslår att programmet formas med följande utgångspunkter:

Tyngdpunktsförskjutning mellan producent- och arrangörsled Enligt vår uppfattning har 1974 års teaterpolitik varit framgångsrik när det gäller utbyggnaden av teaterområdets infrastruktur. Det finns ett institutionellt nätverk över hela landet. De samhällsstödda teatrama håller överlag en god konstnärlig och teknisk standard. Däremot har teatrama under reforrnperioden haft svårt att nå den publik som man förväntade sig vid dess inledningsfas. Teaterpubliken har minskat med ca 25 procent sedan mitten av 1970-talet. Det beror inte enbart bristande resurser i arrangörsledet utan också teaterns förändrade roll i samhället. Den statliga teaterpolitiken har varit inriktad på att bygga ut producentledet och intresserat sig mindre för arrangörsledet. Detta har ansetts vara en regional och lokal uppgift. Denna ansvarsfördelning har fått till följd att det råder en marknad inom teaterområdet där stora resurser lagts producenterna som i sin tur använder dem för att subventionera sina gager. I slutändan gynnar detta arrangörerna men det sker producentens villkor. Problemet är lätt att se, men svårt att lösa. De samhällsstödda institutionerna skall garantera kontinuitet, kvalitet och bredd. Ett producentled som i betydande utsträckning är beroende av den marknad beställarna erbjuder ställs inför stora planeringsproblem med avseende på ekonomi och produktion. Ytterst kan ett marknadsberoende också bli ett hot mot den konstnärliga kvalitetsnivå som institutionen skall upprätthålla. Därför bör tyngdpunkten i det statliga teaterstödet ligga kvar producentledet. Huvudansvaret för arrangörsledet bör, som hittills, ligga landsting och kommuner, men staten bör under de närmaste åren satsa på punktvisa, långsiktigt verkande teaterfrämjande åtgärder för att underlätta för arrangörerna. samhällsutvecklingen innebär också förändrade villkor för föreningsliv och folkrörelser och det sociala liv som dessa har representerat. Denna utveckling påverkar också teaterlivet. Det riskerar att bli minskad efterfrågan en på uppsökande teater i föreningssammanhang. Det minskade stödet till folk-

SOU 1994: 52

bildningsorganisationema förstärker dessa tendenser. Denna utveckling påverkar i första hand länsteatrarnas uppsökande verksamhet.

Ökade till det utominstitutionella teaterlivet resurser Utbyggnaden av teaterinstitutionema har inte följts av motsvarande satsningar det utominstitutionella teaterlivet. De fria teatergrupperna erhåller ca 3 procent av det statliga teaterstödet men svarar för ca 60 procent av det kulturpolitiskt viktiga nationella barnteaterutbudet. Den snabba ökningen av arbetslösheten inom teaterområdet för närvarande mer än 20 procent i ärsmedeltal är ett uttryck för att när institutionsutbyggnaden avtar finns det inte någon annan struktur som kan ge nya arbetstillfällen. En bidragande orsak till arbetslösheten kan också vara en alltför omfattande utbildning av skådespelare. Oberoende av skälen till arbetslösheten är det angeläget att de teaterpolitiska instrumenten förstärks med insatser för det utominstitutionella teaterområdet.

F ansatt städ till Riksteatern Även det under reformperioden genomförts en utbyggnad av teaterom institutioner över hela landet är teatern i stor utsträckning fortfarande en storstadsföreteelse. Vi har funnit att Riksteatern trots utbyggnaden av läns- teatrarna spelar viktig roll för teaterutbudet utanför storstäderna. Riks- - en teatern är också en del av arrangörsledet.

Fortsatt utveckling för länsteatrama Teaterpolitiken har sedan början av 1970-talet lagt tyngdpunkten en utbyggnad av länsteatrama. Dessa har genomgått en stark utveckling och förvandlats från små regionala grupper till stabila institutioner. Många av dem har fått ändamålsenliga lokaler som har stimulerat till konstnärlig utveckling men samtidigt bidragit till att den regionala verksamheten reducerats. Läns- teatrarnas lokalmässiga och tekniska utbyggnad har också medverkat till att deras kostnader ökat snabbt. Utbyggnaden av länsteatrama har inte följts av motsvarande förstärkning arrangörsledet. Jämfört med Riksteatern har flera regionala ensembler proav blem med att få avsättning för sina offentliga scenföreställningar. En fortsatt utveckling länsteatrama är därför i hög grad liktydigt med en förstärkning av av arrangörsledet.

Förslag

Ökade insatser för musikteater och dans

Den kulturpolitik som beslutades 1974 landade i en samhällsutveckling som innehöll starka element riktade mot en kultursyn länge präglats som av folkbildningsideal och traditionella kulturformer. De formspråk den som kommersiella kulturen utvecklade visade sig ha stark genomslagskraft. Det har medfört att den dramatiska teatern traditionellt haft stark ställ- - som en ning inom svensk teater -inte längre har samma publika förankring som tidigare. Samtidigt finns det mycket som talar för att speciellt ungdornsgruppema i ökad utsträckning attraheras av dans- och musikteater. I dessa genrer finner ungdomar identifikation i och med att många dansare, sångare och musiker är i deras egen ålder. Mediautvecklingens starka inriktning musik och dans har medverkat till ett ökat intresse för dessa genrer. Detta är sannolikt också ett resultat den av verksamhet som under lång tid bedrivits i kommunalt drivna musik- och kulturskolor.

Sammanfattning Sarnanfattningsvis bör den statliga teaterpolitiken under de närmaste åren inriktas mot att ytterligare decentralisera teaterutbudet, vidga deltagandet, - - främja barn- och ungdomsteatem, förbättra villkoren för teaterarrangörema och de fria teaterproducentema, kraftigt öka andelen rörliga bidragsmedel för att stimulera konstnärlig för- nyelse, kostnadseffektivitet och ökad samverkan inom teaterområdet, stärka dansens och musikteatems ställning genom utvecklingen av regio- nala centra i Göteborg, Malmö och Umeå. Därutöver bör en annan viktig målsättning vara att skapa tydligare spelregler mellan staten, övriga teaterlivet och Riksteatern.

1 0.3 2 Åtgärdsprogram

. Bam- och ungdomsteater Barn- och ungdomsteatems fortsatta utveckling är nära kopplad till den status och det intresse som den kommer att ha i teaterlivet och samhället i övrigt. Det finns därför anledning att manifestera teaterpolitikens prioritering detta av viktiga område genom konkreta åtgärder från statens sida under de närmaste åren. Statsbidragen till de berörda institutionerna bör vara förenade med krav en preciserad verksamhet för barn och ungdom. Förslaget om att stärka läns- 237

SOU 1994: 52

teaterföreningama är en annan åtgärd som gynnar en utveckling av arrangörsoch främjarledet. De föreslagna rörliga grundbeloppen kan ge förutsättningar till en konstnärlig förnyelse av svensk barn- och ungdomsteater. Ett nytt statligt stöd i syfte att underlätta de fria teatergruppemas turnéverksamhet är ett annat inslag i en reformpolitik för barn- och ungdomsteatem. Vi anser också att inrättandet av en barnteaterscen med ett särskilt nationellt uppdrag att svara för utvecklingsinsatser är en åtgärd ägnad att höja statusen för barn- och ungdomsteatem. Grunden i det nationella uppdraget skulle vara att värna om hög konstnärlig kvalitet och att skapa förutsättningar för förnyelse av svensk barnteater. Mer konkret innebär det att beställningar hos svenska och internationella dramatiker kan läggas ut. Det finns också ett stort behov av teoretiska diskussioner inom barnteaterområdet. Med stöd i det nationella uppdraget skulle teatern i fråga kunna svara för seminarier och kurser med svenska och internationella deltagare. Inom den statliga skådespelarutbildningen finns ett stort behov av att etablera samarbete med kvalificerade ensembler inom barn- och ungdomsteatem för elevernas praktikperioder men också för andra undervisningssyften. Liknande samarbete bör upprättas också med Dramatiska institutet. Vi förutsätter att den nya nationella barnteaterscenen etablerar ett samarbete med TV-företagen för att på så sätt sprida något av utbudet över hela landet. En viss nationell tuméverksamhet skulle också åläggas den nya scenen. På det internationella planet skulle en svensk barn- och ungdomsteater med nationellt uppdrag ytterligare understryka det goda rykte Sverige har som föregångsland inom detta område och främja ett konstnärligt utbyte i form av föreställningar och erfarenheter. Det finns många andra motiv för att markera betydelsen av barn- och ungdomsteatem, inte minst av de krav ökad självñnansiering som alltmer ställs på teatrarna. De beläggningssiffror som vi redovisat och de begränsade recetter det är möjligt att utkräva av en bam- och ungdomspublik visar tydligt att denna teaterform alltid kommer att vara förhållandevis olönsam. Men det tyngsta argumentet har att göra med de konstnärliga aspekterna. Det är nödvändigt att skapa ett intresse för den unga publiken hos utövarna och upphovsmännen inom teaterområdet. Annars är det risk för att teaterpolitikens prioriteringar kommer att klinga allt ihåligare i framtiden och vara omöjliga att omsätta i konstnärlig kreativitet. Vi anser att uppdraget bör vara tidsbegränsat och ge utrymme för konstnärliga omprioriteringar. Det bör kopplas till en befintlig teater vars huvudman är beredd att också ekonomiskt stödja verksamheten. Staten skall dock stå för huvuddelen av merkostnadema. Inledningsvis bör det nationella uppdraget ges Backa Teater i Göteborg. Detta val grundas främst på konstnärliga bedömningar men det innebär också en statlig regional satsning i Västsverige.

Förslag

Vi har inte haft möjlighet att utreda de tekniska detaljerna i förslaget. Det bör ankomma regeringen och Statens kulturråd utarbeta att ett närmare förslag.

Regionala operacentra

Vi har i kapitel 3 beskrivit den regionala teaterutvecklingen och konstaterat att utbyggnaden av länsinstitutionema i stort är över. De årens nu senaste utveckling, med den snabba intemationaliseringen och det ökande regionala och lokala självstyret, ställer dock krav nya tyngdpunkter i kulturlivet. Det är inte längre självklart att den mest avancerade konsten skapas i huvudstaden eller att de nationella uppdragen uteslutande skall stockholmsinstitutioner. ges Av flera skäl bör en förstärkning ske institutionerna i bl.a. Göteborg, av Malmö och Umeå. Ett motiv är av regional rättvisekaraktär. Det är i allt en mindre centraliserad stat som Sverige inte längre motiverat att koncentrera de statliga resurserna till huvudstaden så som sker i dag. Med den kraftfulla satsningen Stockholm har följt en koncentration produktionsresurser. Detta av hänger också samman med mediautvecklingen. Etableringen de stora av mediaföretagen i Stockholm innebär ytterligare förskjutning teaterns en av arbetsmarknad till detta område. Därför är det viktigt att en ökad satsning regionala centra inom kulturområdet följs av en motsvarande utveckling inom de samhällsägda mediaföretagen. Institutionerna i Göteborg och Malmö är kulturcentra för befolkningstäta områden. Kommuner och landsting inom dessa regioner utvecklar nu snabbt nya samverkansformer. Institutionerna kommer med all sannolikhet att bredare uppdrag i framtiden. Samtidigt ställer den snabba samhällsutvecklingen krav nya konstnärliga uttryck. Det måste skapas möjligheter för några teatrar utanför Stockholm att kombinera ett vidgat regionalt ansvar som innefattar nya tuméuppdrag med resurser för konstnärlig förnyelse och internationella kontakter. De satsningar som under senare år gjorts det lokala och regionala musikteaterområdet gör det naturligt dessa institutioner att ge nya uppdrag och därigenom förstärkta statliga bidragsresurser. Ett ökat stöd till dessa regioner är också ett stöd till kvalitetsinriktad konstnärlig linje det en som måste vara ett statligt intresse att hävda.

F örsöksverksamhet med operaturnéer

Vi anser att de nya uppdragen för musikteatrarna bör innefatta såväl rent konstnärliga ansvarsuppgifter som sikt regionala turnéuppdrag. Förre chefen för Musik i Väst, Lennart Berggren, har för vår räkning utrett frågan om en regionalisering av musikteatern. Berggren kommer fram till de att

SOU 1994: 52

nuvarande operainstitutionema bör ges möjlighet att utvidga sin verksamhet i ett antal operaregioner. Vi har även låtit förre chefen för Stora teatern i Göteborg, Sven Gunnar Tillius, göra en beräkning av de tillkommande kostnader regional utvidgning av musikteatramas verksamhet skulle medsom en föra. En sammanfattning av de båda rapporterna görs i musikteateravsnittet. I utredningens bilagedel redovisas rapporterna oavkortade. Tillius förslag till en regional operaverksamhet i nya former bygger på samverkan mellan länsmusikorganisationema och de lokala och regionala musikteaterinstitutionerna. Samarbetsidén borde vara intressant för båda parter. Den innebär förutom möjligheter till konstnärlig korsbefruktning också att insatta samhällsresurser kan utnyttjas rationellt och ekonomiskt. En regionalt turnerande musikteater med dessa förutsättningar skulle kunna utforma alldeles operaforrn med sina egna begränsningar och en egen möjligheter. Det öppnar för en utveckling av musikteaterforrnerna. Sist men inte minst kan sådan lösning leda till att fler människor kommer i kontakt en med den levande musikteatem. Frånsett den osäkerhet som måste råda när det gäller denna typ av kostnadsberäkning anser vi att det vore värt att pröva nya samarbetsfonner mellan de producerande musikteaterinstitutionema och några länsmusikstiftel- Samarbetet förutsätter naturligtvis att det finns intresse för det hos båda ser. parter. Med tanke de okända faktorer som ligger i förslagets genomförande vi dock att det bör prövas försök inom en region innan verksammenar heten kan byggas ut i större skala. Till de frågor bör besvaras hör om kostnadskalkylen håller då den som konfronteras med verkligheten och om arrangörsnätet kommer att ha ekonorniska möjligheter att köpa de föreställningar som erbjuds. Om svaret är positivt den sista frågan; vilka konsekvenser får det då för det övriga dramatiska utbudet Beställarledet är som bekant ansträngt för närvarande. Vi har under arbetets gång kunnat konstatera att intresset är starkt hos de båda parterna att etablera ett produktionssamarbete enligt ovanstående premisser. Vi anser därför att en försöksverksamhet med en regional operaverksamhet i Sydsverige bör inledas så snart som möjligt. För att Malmö Musikteater skall kunna åta sig detta utvidgade regionala uppdrag krävs en resursförstärkning ca 2,5 miljoner kronor. Utredningen föreslår att staten för denna och att den utgår i form av rörliga grundbelopp enligt svarar resurs ovanstående föreslagna ansökningsförfarande. Om en senare utvärdering visar att verksamheten faller väl ut finns möjlighet att pröva denna modell i andra regioner i landet. Vi förutsätter att berörda landsting kommer att delta i finansieringen av den regionala musikteaterverksamheten.

Förslag

Ökat stöd till musikteatrarna

Förslaget om operaregioner löser inte musikteatrarnas akuta ekonomiska problem. Än mindre ger det dem möjlighet att ta sig nationella ansvarsuppgifter inom operaområdet eller i större utsträckning svara för fömyelsen av svensk opera. Vi har i musikteateravsnittet ingående redogjort for de mer olika förutsättningar som de svenska musikteaterproducentema verkar under. Av redogörelsen framgår att samtliga inte minst de också skall - som svara för balettproduktion för närvarande står under starkt ekonomiskt tryck. Vi har också diskuterat förhållandet att statsbidragskriteriema är desamma för såväl tal- som musikteatrar trots att kostnadsbildema skiljer sig starkt åt. Vi menar därför att det vore rimligt att något sätt differentiera statsbidragen mellan de båda institutionstypema. Ett tillvägagångssätt kunde vara att för musikteatrar höja grundbeloppsvärdet till exempelvis 70 från procent nuvarande 55 procent. En sådan förändring skulle öka statsbidragskostnadema med ca 23 miljoner kronor. Effekten av en sådan i och för sig önskvärd reform skulle dock bli att den kommunala motprestationen skulle reduceras till 30 procent av lönekostnadema utöver för övriga kostnader. att svara Avsikten med ett ökat statsbidragsåtagande bör ingå i snarare vara att en gemensam förstärkning av de offentliga bidragen. En annan teknik för att stärka det statliga bidraget är att för musikteatrarna använda den grundbeloppsschablon som gäller för symfoniorkestrama. Statsbidraget till dessa är högre än för musikteatrarna räknat grundbelopp - per ca 22 000 kronor varför övergång till denna grundbeloppsschablon skulle - en innebära en avsevärd bidragsförstärkning. En sådan reform skulle med utgångspunkt från grundbeloppsvärdena 199394 kosta ca 18 miljoner kronor för staten. Modellen förutsätter också ökade insatser från landsting och kommun. Vi har fastnat för detta alternativ och föreslår alltså att statsbidraget till de grundbeloppsñnansierade musikteatrarna grundas det grundbeloppsvärde som gäller för symfoniorkestrar. Det beräkningsunderlag vi presenterar i bilaga 7 viss vägledning när ger det gäller att bedöma kostnaderna för sådan reform. en

Ökat stöd till tuméteater

I vår analys av teatrarnas olika kostnadsbilder kommer vi fram till att det är rimligt att skilja statsbidragsandelen för lokalt och regionalt verksamma teatrar. Det är främst tre faktorer som motiverar detta. De tumékostnader som länsteatrarna har uppgår till ca 11 miljoner kronor 199293 mot mindre än 1 miljon kronor för de samlade stadsteatrarna. Länsteatramas möjlighet till egenfinansiering är också begränsad. Exempelvis kunde stadsteatrarna mer spelåret 199293 redovisa 64 kronor per besökare i gagebiljettintäkter medan motsvarande för stadsteatrarna var 90 kronor. Det finns också ett kultur-

l6 14-0627

SOU 1994: 52

politiskt motiv att i delar av landet med begränsad tillgång på lokala och regionala teatrar ge publiken ett mer varierat utbud. Teatramas regionala uppgifter bör alltså betonas starkare. Mot bakgrund de tumékostnader vissa länsteatrar har redan idag, är det rimligt med av som ett ökat statligt stöd stimulans för länsöverskridande tuméverksamhet. Vi som vill samtidigt möjlighet för andra teaterinstitutioner att öka den regionala ge verksamheten. Detta talar för att ett statsbidragssystem inte skall knytas till den fomella regionteaterstatusen utan till den reella, dvs. att teatern de facto är en tuméteater. Vi har övervägt flera olika tekniska konstruktioner av det nya statsbidraget. Den enklaste skulle sannolikt vara att direkt koppla statsbidraget till respektive länsteaters grundbelopp genom att höja den statliga andelen av grundbeloppet till exempelvis 60 procent. Därmed skulle man dock inte uppnå syftet att stimulera övriga teatrar till ett ökat turnerande. Dessutom skulle några regionala institutioner som huvudsakligen bedriver stationär verksamhet komma i åtnjutande av det statliga stödet uteslutande den formella meriten att vara länsteater. skulle kunna utgå från ansökningsförfarande där En annan teknik ett fick redogöra för sina tuméplaner och att t.ex. Statens kulturråd utteatrarna ifrån samlad bidragspott årligen beslutade om storleken på teatrarnas en tumékostnadsstöd. Vi har dock bedömt att denna modell skulle medföra onödig byråkrati och att bidragsresultatet skulle kunna uppfattas som alltför oförutsägbart. Vi att kombination av de båda ovanstående modellerna är att anser en föredra. Teatrama bör bedömas efter sin faktiska tuméverksarnhet kopplad till någon slags bidragsschablon. För att skapa en viss långsiktighet i bidragshanteringen skulle teatrarnas verksamhet bedömas i treårsintervaller. De teatunder de tre senaste åren kunnat redovisa ett visst mått av föreställrar som ningsverksamhet utanför hemkommun och hemlän skulle därmed kunna kvalificera sig för ett antal tumégrundbelopp. För att få ett tillkommande statsbidrag för tuméverksamhet anser vi att en teater skall kunna redovisa minst 35 procent av föreställningar och publik utanför hemkommunen. Av dessa andelar skall minst 10 procent av föreställningar och publik noteras utanför hernlänet. Också föreställningar från regionala institutioner distribuerade av Riksteatern skall kunna ingå i bidragsunderlaget. Vi föreslår att det statliga tuméstödet till en början uppgår till 6 miljoner kronor och att kulturdepartementet ger Statens kulturråd i uppgift att utarbeta förslag till en närmare utformning av stödordningen. För att markera de reella skillnaderna i kostnader mellan tal- och musikteatrarna och för att i viss mån finansiera reformen kan vi tänka oss en reducering av den statliga andelen av grundbeloppet för de teatrar som inte genomför avsedd tuméverksamhet till 50 procent. Detta skulle främst beröra

Förslag

stadsteatrarna och några länsteatrar. Med sådan beräkningsgrund skulle en den statliga kostnaden för grundbeloppen reduceras med 7,4 miljoner kronor.

Dansområdet Utredningen vill understryka behovet fortsatt utveckling inom dansav en området. Jämfört med talteaterornrådet är dansens infrastruktur otillräckligt utbyggd. Det är en viktig statlig, regional och kommunal uppgift under de närmaste åren att medverka till att dansområdets produktions- och arrangörsled förstärks utanför Stockholm och andra storstadsområden. Flera av utredningens förslag har detta syfte. Den generella höjningen av grundbeloppssatsen för dans- och musikteaterinstitutionema kommer att

säkra de tidigare hotade danskompaniema i Göteborg och Malmö. Östgöta-

baletten får en stabilare ekonomisk grund och ett utvidgat tuméuppdrag. De föreslagna rörliga grundbeloppen kommer att göra det lättare för dansinstitutionema att engagera frilansande koreografer och dansare. Därutöver föreslår utredningen nedan ytterligare insatser för att bredda dansintresset och ge möjlighet till dansproduktion utanför storstäderna. En ny regional dansensemble för Norrland kan viktig del i vara en en utbyggd infrastruktur för dansen. För statens del skulle kostnaderna for den nya institutionen uppgå till ca 7 miljoner kronor beräknat efter de föreslagna grundbeloppsreglema för musikteater- och dansinstitutioner. Därutöver finns andra statligt regionala resurser kulturområdet att utnyttja i form teater av Västernorrland och länsmusikorganisationen. Initiativet ingår i samlad en utvecklingsplan för Norrlandsoperan, som vi inte tagit närmare del av. Kulturutredningen kommer att behandla Norrlandsoperans samlade planer.

Fria dansgrupper De fria dansgruppema har i likhet med de fria teatergruppema ändrat karaktär under senare år. Den kollektiva formen med kontinuerligt samarbetande kompanier har ersatts av koreografprojekt. De fria danskonstnärema arbetar under svåra ekonomiska villkor betingade arrangörsefterfrågan av en svag och sett i relation till produktionskostnadema alltför begränsade bidrags- - resurser. Även utredningen föreslår ökade statliga insatser dansom området kommer detta också inom överskådlig framtid att vara ett publikt och resursmässigt smalt konstområde. Det gäller med all sannolikhet särskilt den fria dansen. I likhet med de fria teatergruppema berörs det fria danslivet flera av av utredningens forslag. Viktigast är den övergripande strategin för att utveckla en infrastruktur för dansen i landet. Det mest konkreta förslaget i denna gäller inrättandet av en ny regional dansteater i Västernorrland. Denna instinya

SOU 1994: 52

tution blir den första i landet inriktad de fria dansformema. Den kommer också att bygga medverkan av frilanskoreografer och dansare. Riksteaterns föreslagna satsning produktionssarnarbete med andra producenter och ökade satsning dans bör rimligtvis också ge sysselsättning fler dansare och koreografer. Utöver dessa nya möjligheter bör ökade resurser anslås för projekt och verksamhetsbidrag till grupper och koreografer.

Länsdanskonsulenter Det pågår för närvarande en utbyggnad av länsdanskonsulentverksamhet flera håll i landet. Tanken med denna verksamhet är att stärka det regionala intresset för danskonsten såväl amatörnivå som professionell nivå. Erfarenheterna hittills är goda. Ett antal länsdanskonsulenter bör därför under en treårsperiod tillsättas strategiska platser runt om i landet. Placeringsstället kan variera men där det är möjligt bör en samverkan eftersträvas med länsteaterföreningarna. På sikt torde effekten bli ett breddat dansintresse runt i landet och att grunden läggs till en infrastruktur inom dansområdet. om

Förstärkt arrangörsledför barn- och ungdomsteater Utredningen konstaterar att arrangörssituationen teaterområdet under år har genomgått stora förändringar. Dessa förändringar har inneburit senare lokala arrangörsstrukturer barnkulturens område som en följd av nya skolsystemets decentralisering. Arrangörsmedlen har därmed delats upp en mängd aktörer som i många fall är okända för teaterproducentema. För flertalet teatrar har det inneburit ökande avsättningsproblem. Svårast har situationen kommit att bli för de fria teatergruppema. Vi ser dock tecken att bilden förändras. I allt fler kommuner samordnar man insatserna för skolteatern. Grunden för en ny arrangörsstruktur för barn- och ungdomsteatem läggs därmed. Vi har övervägt direkta statliga stimulansmedel till det lokala arrangörsnätet. Detta skulle dock sannolikt ge biverkningar som förtar effekterna av ett statligt resurstillskott. Ett nytt statsbidrag till det regionala eller lokala arrangörsledet skulle dessutom skapa en omfattande byråkrati såväl central, regional som lokal nivå. Om det visar sig att de problem som barnteaterns arrangörsled uppvisat de senaste åren inte avtar bör dock frågan om ett statligt stöd senare kunna övervägas. Redan nu bör staten engagera sig aktivt för att utveckla en samordnad arrangörsorganisation för skolteatern i landets kommuner. Genom Riksteaterns länsteaterföreningar pågår redan ett sådant arbete. Det är viktigt att detta kan fullföljas. Det har visat sig att de län som har en aktiv konsulent-

Förslag

verksamhet bamteaterområdet har nått längst i arbetet återskapa med att en väl fungerande lokal arrangörsstruktur. Kulturrådet fördelar också bidragsmedel barnkulturområdet Under de . närmaste åren bör återupprättandet den lokala arrangörsstrukturen av vara en viktig del av rådets arbete. Kulturrådet kan också genom ett utökat antal rörliga grundbelopp med inriktning stöd till barn- och ungdomsteater främja en utveckling arrangörsfrågoma. av

Publikarbete

Marknadsföringen av teatern har i den tilltagande konkurrensen publiken om kommit att bli mycket viktig. Utvecklingen kommer tvinga fram ökad att en grad av professionell inställning till publikarbetet vilket dock inte utesluter idéell ombudsverksamhet. Vi bedömer att ett framgångsrikt publikarbete behöver kopplas till en producerande teater for att vara verkningsfullt. Det finns för närvarande flera olika former av teaterfrämjande verksamhet. Teaterinstitutionema har i allmänhet själva marknadsforingsavdelning en som organiserar biljettförsäljning och kontakter med massmedia, publik och olika för teatern viktiga samhällsorganisationer eller företag. I synnerhet stadsteatrarna har skaffat sig kontrollen över den teaterkedja som omfattar produktion, biljettförsäljning och marknadsföring samt arrangörsskap. De har också i flera fall byggt upp egna ombudssystem. Teaterföreningama fungerar primärt arrangörer tuméforeställningsom av ar. På flera håll är denna uppgift kopplad till allmänt teaterfrämjande ett mer arbete. Några av de större teaterföreningama har ombudssystem. De lokala och regionala skådebanoma finns i allmänhet i städer med producerande teaterinstitutioner. I städer med stadsteatrar finns i allmänhet inte teaterföreningarna företrädda, däremot lokala skådebanor. Från att tidigare ha bedrivit en intensiv biljettförrnedlande verksamhet mellan medlemmarna och närbelägna teatrar har skådebanoma allt kommit att koncenmer trera sig allmänt teaterpedagogiskt arbete för att nå de människor har som svagast motivation att uppsöka teatern. Det är i dag endast Skådebanoma i Uppsala och Norrköping som spelar en större roll för producentemas behov av extern biljettförmedling. För de regionala teatrarna har Skådebanan mycket liten betydelse för en publikrekryteringen. Teaterföreningama är naturlig samarbetspartner en mer som arrangör och med ett mer komplett regionalt nätverk. För biljettförrnedling bygger Skådebanan för närvarande datoriserat upp ett biljettsystem som utnyttjar teaterombuden biljettförmedlare. De lokala som skådebanoma medverkar inte i biljetthanteringen som sköts direkt mellan ombuden och en biljettcentral belägen i Luleå. Trots att flera aktörer teaterproducenter, - teaterforeningar och andra arrangörer samt skådebanerörelsen bedriver teaterfrämj ande arbete har den soci- - 245

SOU 1994: 52

ala rekryteringen i stort sett förblivit oförändrad och den samlade publiken minskat under den senaste tjugoårsperioden. Vi har i andra avsnitt pekat på några förklaringar till dessa förhållanden. Mot bakgrund av stagnationen i publikutvecklingen vi det rimligt att ompröva den nuvarande anser vara ansvarsfördelningen inom det teaterfrämjande området. Det kan inte vara en rationell och effektiv arbetsfördelning att det på vissa platser arbetar tre olika organisationer med snarlika uppgifter. Det är för utredningen självklart att de producerande teatrama själva har huvudansvaret för såväl marknadsföring och biljetthantering som ansvar för att nå eftersatta grupper. Det är också givet att arrangörsledet har ett ansvar rekrytera publik till sina föreställningar. Arrangörens arsenal för att nå för att publiken bör innehålla flera däribland samarbete med studieförbund, vapen, folkrörelser, föreningsliv, handikapporganisationer och företag. Mellan 1986 och 1988 fanns ett samarbetsavtal mellan Riksteatern och Skådebanan. Man formulerade gemensam plattform för samarbete: en Grunden för ett samarbete mellan de båda organisationerna är det gementeaterfrärnjande intresset. Den målsättningen är att få samma gemensamma fler människor att bli delaktiga i såväl teaterutbudet som i andra främjande aktiviteter teaterns område. Samarbetet upphörde 1988. Det bör möjligt att samordna de båda organisationemas verksamhet så vara att Skådebanans nuvarande funktioner i förekommande fall övertas av de lokala och regionala teaterföreningarna. Vi föreslår därför att statsbidraget till budgetåret 199394 uppgår till 4 282 000 kronor, skådebanerörelsen, som överförs till Riksteaterns föreningsavdelning att användas till lokalt och regionalt teaterfrärnjande arbete. Där så är möjligt bör erfarenheter och kompetens inom nuvarande Skådebanan föras över till Riksteatern.

Fria teatergrupper och frilansartister

Många fria teatergrupper har genomgått stark förändring under senare år en avseende storlek, rörlighet och publik förankring. Utvecklingen går mot mindre grupperingar, företrädesvis inriktade bamteater. Vid sidan av dessa växer det fram tillfälliga grupperingar organiserade som produktionsnya bolag. Det är i dag vanligt att artister växlar mellan arbetsuppgifter på teaterinstitutioner och i projekt. Det är en logisk utveckling i en tid när instituegna tionerna i ökad omfattning konstnärlig personal på korttidsengagerar kontrakt. Det viktig uppgift för de offentliga bidragsgivarna att anpassa är en bidragssystemen efter den uppkomna situationen så att det ökande antalet nya frilansartister bereds produktionsmöjligheter. förslagen får effekter den fria teatersektom. De föreslagna rör- Flera av liga grundbeloppen gör det möjligt att i grundbeloppsformer tidsbegränsat stödja fria teatergrupper. Satsningen musikteater ger arbetstillfällen till frilansande operaartister. Riksteaterns ökade tyngdpunkt distribution bör

Förslag

ge ett antal fria teatergrupper tuméuppdrag. Förändringen inom Riksteatern mot en ökad andel korttidsengagemang också i den egna produktionen ger sysselsättning fler frilansare. Utöver dessa bieffekter av institutionella reformer kommer det också fortsättningsvis att finnas behov av ett särskilt statligt stöd till fria teatergrupper. Detta bör totalt vara något större än i dag men innehålla bidragsmotiv mot nya bakgrund ,av den pågående utvecklingen inom teaterns arrangörsled, de fria teatrarnas behov av turnéstöd, konstnärliga fömyelsebehov etc. Stödet bör utformas så att det främjar förnyelse av såväl teaterns konstnärliga uttryck som de bidragsmottagande grupperna inom bidragssystemet. Huruvida det ger anledning att överväga förstärkta anslag till fria teatergrupper får bedömas av Kulturrådet, som inom ramen för sitt löpande fördelningsarbete bör utveckla ett ändamålsenligt statsbidrag for den fria sektorn.

Södra Teatern Riksteatern är sedan 1972 huvudman för gästspelsscenen Södra Teatern i Stockholm. Riksteaterns styrelse har vid flera tillfällen uttalat att den helst ser ansvaret för Södra Teatern överflyttat annan huvudman. Regeringen tillsatte 1992 en utredning med uppgift att se över Södra Teaterns huvudmarmaskap. Denna kom dock fram till att Riksteatern tills vidare skulle kvarstå som ansvarig för verksamheten. I ett framtidsperspektiv skulle Södra Teatern kunna spela en strategiskt viktig roll som bas för en nationell och internationell gästspelsverksamhet. Inom dansområdet har Dansens Hus kommit att bli en mötesplats för landets dansinstitutioner. Även Södra Teaterns och salong grund om egen scen av sitt lilla format varken ekonomiskt eller tekniskt är den lämpligaste lokalen för större gästspel skulle byggnaden Södra Teatern med sina olika lokaler väl lämpa sig som centrum för en nödvändig samverkan mellan det svenska teaterlivet i och utanför Stockholm. Utredningen föreslår därför att Södra Teatern byter huvudman från Riksteatern till Svensk TeaterunionITI. Under en övergångsperiod kan Riksteatern kvarstå som ansvarig för gästspelsverksamheten. Förslaget kräver i princip inget resurstillskott men förutsätter att en omstrukturering av verksamheten vid Södra Teatern inleds så att resurser frigörs för en mer rörlig gästspelsverksamhet över hela Stockholm och ute i landet. En nationell, mer internationell och kvalitetsinriktad gästspelsproñl motiverat om staten skall vara finansiär kräver dock sannolikt sikt ökade statliga insatser. - Valet av Svensk Teaterunion Svenska ITI är naturligt. Organisationen samlar samtliga landets större teatrar, fria teater- och dansgrupper samt alla andra organisationer och institutioner inom området. Teaterunionen fungerar som ett forum för samarbete och information inom svenskt teaterliv. Som företrädare för Sverige inom Nordisk Teaterunion och Internationella Teater-

SOU 1994: 52

institutet har unionen allt sedan starten i början av 1950-talet sysslat med kontakt och utbyte över gränserna. Svensk teaterunion innefattar också Svensk Danskommitté och Statens Barnteaterkonsulent och fungerar som sekretariat för den nybildade Svensk teaterakademi. Unionen har arrangerat en rad svenska, nordiska och internationella evenemang och genomförde den första Svenska Teaterbiennalen i Stockholm i maj 1993. Södra Teatern skulle vara en ändamålsenlig bas för den nationella och internationella verksamheten och kunna bli en verklig samlingspunkt för svenskt teaterliv. Svenska avdelningar av andra internationella teaterorganisationer som svenska ASSITEJ, UNIMA och OISTAT skulle få lokaler här, liksom olika mer tillfälliga samarbetsprojekt. Södra Teatern skulle kunna fungera som central för en rad områden som ingår i unionens verksamhet och där teaterlivet har behov av förstärkning och utveckling. Dit hör dokumentation, information, publikationer, utbildningsfrågor, seminarieverksamhet och utveckling av de internationella relationerna. Genom att det till Södra Teatern är knutet ett byggnadslov angränsande tomter finns det sikt möjlighet att i lokalerna också samla den svenska teaterdokumentationen. För att etablera en ny huvudman bör teaterunionens medlemmar bilda en ny organisation för Södran; ett slags dotterbolag till unionen. Den nya organisationen det finns inom Riksteatern ett vilande aktiebolag som kan aktiveras kan fortsättningsvis köpa vissa administrativa tjänster av Riksteatern eller sina nya ägare.

Rörliga grundbelopp Vi har i avsnittet om grundbeloppssystemet påpekat att dess nuvarande tilllärnpning innebär en statisk bidragspolitik. Orsaken till denna ordning är att det är nödvändigt att ge långsiktiga bidragsbesked till teaterinstitutionema. Att använda de fasta grundbeloppen som årligen återkommande piska eller morot skulle försvåra institutionernas verksarnhetsplanering. Det finns dock behov av att under kortare perioder förändra de olika teatrarnas bidragsvillkor för att därigenom ge förutsättning till organisatorisk eller konstnärlig förnyelse. För detta skulle andelen rörliga grundbelopp behöva utökas betydligt. Det finns flera områden till vilka det skulle vara lämpligt att fördela tidsbegränsade grundbelopp. Vid sidan av de traditionella grundbeloppsñnansierade stads- och länsteatrama växer det fram teatrar som inte riktigt hör hemma i något av de fasta bidragssystemen. Exempel sådana är Bryggeriteatern på Gotland och tidigare Teater Halland. Det är teatrar som står mitt uppe i ett utvecklingsskede som ingen kan säga vart det leder. Lokala och regionala politiker behöver ofta tid på sig för att lära känna sin nya teater och förankra planerna vidare i de politiska systemen. Den statliga hållningen är i ett sådant skede mycket viktig. Statsbidrag i sig är viktigt som kvalitetskvitto men också form-

Förslag

en för det statliga stödet är betydelsefull. Att gryende teaterinstitution ge en en skärv från det fria teateranslaget kan bortsett från det pekuniära utbytet - att blir berörda regionala företrädare magert - av uppfattas som att staten inte tar deras planer allvar. Det finns därför behov bidragsform av en ny som innebär att grundbelopp kan utgå till kandidatinstitutioner eller större tidsbegränsade teaterverksamheter som uppenbarligen inte kan finansieras med vanliga projektbidrag utan kräver kraftfullare statliga insatser. Vi anser att den nya bidragsfonnen skall ingå i grundbeloppssystemet och benämnas rörliga grundbelopp för att markera att fördelningen är tidsbegränsad. Bidraget gör det möjligt för såväl staten som huvudmännen att pröva berörda verksamheter under institutionella former utan att garantier behöver ges om drift för all framtid. Inom den föreslagna rörliga grundbeloppsramen bör det därutöver finnas möjligheter att stödja barn- och ungdomsverksamhet, musikteaterprojekt, länsöverskridande tuméverksamhet, konstnärlig förnyelse, anställning av frilanskoreografer, samarbete med folkparkema etc bland de ordinarie grundbeloppsinstitutionema. Vi bedömer att det rörliga bidraget bör omfatta nya ca 100 grundbelopp för att vara verkningsfullt.

Operan och Dramaten Vi konstaterar att de båda nationalscenerna under år befäst sin publika senare ställning och att de har minskat sitt bidragsberoende till skillnad mot flertalet andra teaterinstitutioner. Framför allt Dramaten har ökat sin nationella närvaro i form av turnéer medan spridningen av nationalscenemas repertoar i radio och televisionen under flera år har varit mycket begränsad. Vi vill lyfta fram tre områden som Operan och Dramaten bör understryka de närmaste åren för att motivera sin ställning nationalscener. I statssom bidragsbestämmelserna finns inskrivet att de båda teatrama skall samarbeta med Sveriges Radio AB numera också Sveriges Television. Sådant samarbete sker också och när det görs visar det sig alltid mycket uppskattat. vara Dessa TV-produktioner är för många människor den enda kontakten med landets främsta teatrar. Det är angeläget att det skapas förutsättningar för en ökad TV-teater i samarbete med nationalscenerna. I ett särskilt avsnitt om detta redovisar vi förslag till hur denna fråga skall kunna drivas vidare för att inte stanna vid en from förhoppning som ingen tar för. ansvar Den andra formen för nationalscenerna att uppfylla sitt nationella uppdrag är genom att turnera. Det kan aldrig bli huvuduppgiften i verksamheten men det är enligt vår uppfattning rimligt att begära att man under de närmaste åren genomför något fler gästspel utanför Stockholm än vad som gäller i dag. Bedömningen av formerna för tuméverksamheten kan bara den enskilda teatern göra. En möjlighet skulle kunna vara att förkorta säsongen i Stockholm och turnera under den period teatern är stängd. Det är begripligt att

SOU 1994: 52

de båda nationalscenema ser ett värde i att utveckla egna arrangörskontakter och vi ser inga skäl till att staten ställer villkor om distributionssamarbete mellan å sidan Riksteatern centralt och å andra sidan Operan och ena Dramaten. Samarbetet med Riksteatern kan lika gärna ske det lokala planet med teaterforeningarna. Det tredje kulturpolitiskt viktiga området är teater och opera for barn- och ungdom. Här har både Operan och Dramaten visat prov på glädjande nytänkande under tid. Det är viktigt att detta intresse håller i sig och försenare stärks. I sammanhanget vill vi betona vikten av att det återkommande görs en samlad bedömning av teaterområdet. Det ankommer Kulturrådet att utifrån ett sådant helhetsperspektiv överväga anslagsbehoven för de nationella respektive de regionala och lokala teatrarna

Radio och TV Teatemtredningen hari hög grad ett distxibutionsperspektiv teaterfrågorna. Ur den synpunkten är radio och TV-teatem mycket betydelsefull eftersom den når stor publik över hela landet oberoende av bostadsort. Eftersom en uppdraget i stor utsträckning har handlat om hur tuméteatem skall organiseras har det dock inte varit möjligt att i detta sammanhang ge frågan om teater i etermedia en tillfredsställande belysning. Samspelet mellan media- och kulturpolitik kommer dock att behandlas av Kulturutredningen. Vi vill inför den diskussionen betona betydelsen av ett ökat samarbete mellan scenteatem och etermediaföretagen. Det satsas betydande resurser landets teatrar som har förutsättningar att komma långt fler till del än de enskilda teatramas publik. Samarbetet mellan scenteatrarna och radio- och TV-företagen kan utvecklas flera sätt. Det ligger närmast till hands är att få till stånd fler samsom produktioner. Det finns i dag flera möjliga tekniska lösningar som tillmötesgår kraven såväl konstnärliga som ekonomiskt rationella lösningar. Det Kongelige i Köpenhamn har t ex ingått ett avtal med Danmarks TV om samproduktion av uppsättningar på den danska nationalscenen. Mot bakgrund av de skilda offentliga företagsfonner som t.ex. Sveriges Television och scenteatrarna arbetar under är det nödvändigt att skapa en ny organisatorisk plattform för den framtida överföringen av scenteater till radio och television. Det måste sannolikt skapas en fast relation mellan TV-bolagen och teatrarna med inslag som gör det ekonomiskt attraktivt för dem att samarbeta om TV-dramatik. Ramen för denna relation skulle kunna vara ett samägt bolag mellan teatrarna och TV-bolagen. Finansieringen skulle ske medhjälp licens- och reklammedel samt särskilda TV-grundbelopp. Med av hjälp lagstiftning skulle en svensk dramatisk produktion och utsändning av

Förslag

garanteras jämför Lex. Frankrike och andra EG-länder. Stommen i detta utbud skulle kunna komma från detta bolag. Det finns en annan aspekt mediapolitiken som är lika viktig som frågan om teaterutbudet i radio och TV. Scenteatem är en förutsättning för en stor del av utbudet i radio och television. De skådespelare som engageras i TVoch radioproduktioner är utbildade statliga scenskolor och har fått sin erfarenhet teatrama. Samtidigt är mediaföretagen viktiga både som arbetsmarknad och konstnärliga alternativ för såväl frilansande som anställda artister. Det finns ett samspel mellan scenteatern och radio- och TV-produktionen där den ena parten står i ett beroendeförhållande till den andre. Den snabba utvecklingen av Radio och TV under senare år har framför allt ägt rum i Stockholm. Det har skett en koncentration av produktion av fictionprogram till Stockholmsområdet som gjort att andra delar av landet avtappats på bl.a. skådespelare och resurser. Den fortsatta regionaliseringen av kulturlivet, som vi förespråkar, förutsätter att det samspel som råder mellan medierna och scenteatern också kan äga rum i några andra större regionala centra.

10.4 Riksteatern-

10.4.1 Inledning

I det inledande teaterpolitiska avsnittet har vi redovisat motiven för en förändrad inriktning av samhällsstödet till teaterlivet. För att kunna nå ut med god teater till fler människor inom ramen for samma statliga kostnad som idag är det angeläget att prioritera insatser för arrangörsledet. I det sammanhanget spelar Riksteatern en avgörande roll. De möjliga teaterarrangörer som finns utanför storstäderna är som regel också medlemmar i Riksteaterns lokala teaterföreningar. Dit hör studieförbund, politiska organisationer, bygdegårdar, folkparker och folkets hus. Vi menar att det finns en betydande kraft i Riksteaterns medlemsorganisationer. Det är angeläget att denna tillgång ges förutsättningar att vidareutvecklas. Samtidigt är det oss främmande att lägga detaljerade förslag om den inre verksamheten i en fristående idéell organisation. De förslag vi trots allt presenterar är resultatet av en avvägning mellan direktivens krav och respekten för Riksteaterns självständighet. För att kunna förverkligas måste förslagen tas upp i förhandlingar mellan regeringen och Riksteatern om verksamhetens inriktning och statsbidragets utformning. Av betydelse när det gäller att ta ställning till Riksteaterns framtid är sammanfattningsvis behovet att utveckla långsiktiga publikinsatser, fördjupa tetaterintresset, inte minst bland ungdom, utveckla tuméteatem och arrangörsnätet, 251 -

SOU 1994: 52

främja bredd och förnyelse i hela landet. - Riksteatern påverkas också av vissa inslag i vårt förslag till teaterpolitiskt handlingsprogram, bl.a. av förslagen om förstärkning av den regionala musikteatem, uppbyggnad av en infrastruktur för danskonsten och förstärkt samverkan mellan teaterlivets olika aktörer. Sammantaget är Riksteatern ett av de instrument som med fördel kan användas för att förverkliga den teaterpolitik vi förordar. De förslag vi lägger fram i det följande har som främsta syfte att förbättra förutsättningarna för Riksteatern att fungera som folkrörelse och företrädare för publiken. Det innebär bl.a. att teaterföreningarna bör få ett större inflytande över Riksteaterns egenproduktion och ökade möjligheter att satsa på bildningsverksamhet och publikarbete. I övrigt bör stödet till Riksteaterns föreningsdel även i framtiden delas mellan stat, landsting och kommun.

10.4.2 Utgångspunkter för förslagen om Riksteatern

Riksteaterns uppdrag och inriktning Riksteatern bör långsiktigt stärka sin roll som bildningsorganisation och arrangör för teaterlivet som helhet. Det bör innebära en förstärkt samverkan mellan å ena sidan Riksteaterns föreningar och deras medlemsorganisationer och å andra sidan landets samtliga teater- och dansproducenter. I avvaktan resultatet av denna samverkan, som vi förutsätter byggs upp under den närmaste fyraårsperioden, kommer Riksteaterns producentroll i stort sett att vara oförändrad. Tonvikten bör som hittills ligga vad vi kallat särskilda regeringsuppdrag och sådan tuméproduktion som stads- och länsteatrar ännu inte klarar av. Efter hand bör en omprövning ske av Riksteaterns produktionsuppgifter mot bakgrund av tuméverksamhetens utveckling i övriga producenters regi. Om det visar sig att stads- och länsteatrar väsentligt har utökat sitt turnerande bör Riksteaterns egen tuméproduktion kunna förändras. Samtidigt bör Riksteaterns förmedlande roll kvarstå och vidareutvecklas.

Organisation och ekonomi Riksteaterns föreningsverksamhet och produktion bör även i fortsättningen hållas samman i en organisation, men föreningsdelen bör behandlas som en självständig Verksamhetsgren. Det innebär bl.a. att föreningsverksamheten skall redovisas som en särskild resultatenhet med egna prestationer och effekter. Även föreningarnas totala kostnader och intäkter bör redovisas särskilt. Redovisningen bör omfatta föreningarnas samlade verksamhet och ekonomi, oberoende av varifrån resurserna kommer. Riksdagen bör få inforrna- 252 tion om både det totala sarnhällsstödet till Riksteatern och graden om av egen-

Förslag

finansiering. Om möjligt bör också uppskattning göras det ideella en av arbetets omfattning och värde. Produktionsuppdragen under den kommande fyraårsperioden bör redovisas tydligare än hittills, med uppdelning särskilda regeringsuppdrag och produktion som har sin grund i föreningarnas efterfrågan. Till de särskilda uppdragen räknar vi Cullbergbaletten, Unga Riks, Finsk teater, Tyst teater och Shikasta. Riksteaterns egenproduktion i övrigt skall ha en förankring hos teaterföreningarna och utformas i ett samspel med övriga producenter av tuméteater.

Avtal

Inriktning, organisation och ekonomi enligt bör regleras i tidsovan ett begränsat avtal mellan staten och Riksteatern. Ett sådant avtal bör kunna ersätta nuvarande statsbidragsvillkor. Avtalet bör fastställas Riksteaterns av kongress och regeringen.

l0.4.3 Riksteaterns framtida profil

Riksteatern som publikorganisation och arrangör har mycket viktig en funktion att fylla i framtidens teaterliv. Vi därför Riksteatern bör anser att profilera sig tydligare än idag som ideell organisation. Det bör bl.a. göra det möjligt för Riksteatern att spela aktiv roll i det arbete pågår för en som att utveckla den ideella sektorn. I ett inledande skede blir det främst fråga att om aktivera organisationen i alla dess led, inklusive de 5 000 medlemsca föreningarna. I vår strävan att tydliggöra Riksteaterns båda roller har vi övervägt noga möjligheten att dela Riksteatern i två delar renodlat producerande turné- - en teater, Svenska Tuméteatem AB, och en organisation för de svenska teaterföreningarna, Riksteatem eller Sveriges Teaterföreningars Riksförbund. Denna senare del skulle vid en delning få förstärkning för sitt arrangörs- och publikarbete, bl.a. genom de medel idag anslås för Skådebanan. En som sådan delning skulle sannolikt aktivera föreningsverksamheten och sikt öka inslaget av tuméer över landet från andra producenter än Riksteatern. Vår slutliga bedömning är emellertid att tiden ännu inte är for delning. mogen en Riksteaterns båda verksamhetsgrenar bör hittills bedrivas inom som en sammanhållen organisation. Med stöd i den analys vi gjort av tuméverksamhetens omfattning vid sidan av Riksteatern kan vi konstatera att andra producenter inte kan ersätta Riksteatern under överskådlig tid. Även Riksteatern betonar sin roll om som idéell förening och arrangör bör det inom organisationen finnas ett betydande ut-

SOU 1994: 52

rymme för egenproduktion intill den dag övriga producenter turnerar i väsentligt högre grad än idag. De förändringar vi föreslår har som syfte att ge Riksteaterns egenproduktion tydligare målgrupper och uppdragsgivare. I princip skall Riksteaterns produktion svara mot fyra olika typer av krav: För det första skall Riksteatern som hittills tillgodose teaterföreningamas behov av dramatiska uppsättningar och föreställningar som kompletterar det föreningarna kan köpa från andra, mer näraliggande producenter. Denna del av produktionen bör i allt väsentligt finansieras inom ramen för statsbidraget till Riksteatern, vilket i praktiken innebär ett indirekt arrangörsstöd. Bidragstilldelningen bör baseras underlag som bl.a. belyser teaterföreningamas efterfrågan och den inriktning av verksamheten som kongressen beslutat om. Bidraget bör i första hand användas för dramatisk produktion. Med den indelning av landet i regioner för musikteater och dans, som föreslagit i kapitel 7 räknar vi med att Riksteaterns lyriska produktion successivt bör kunna minska. Detsamma gäller dansproduktionen vid sidan av Cullbergbaletten. För det andra räknar vi med att Riksteatern som hittills får särskilda produktionsuppdrag av regeringen. Till de särskilda uppdragen i dagens verksamhet har vi fört Unga Riks, Cullbergbaletten, Finska Riks, Tyst teater och Shikasta. Vi är medvetna om att Unga Riks och Shikasta för närvarande har annan karaktär och finansieras annat sätt än de tre övriga specialensemblerna, men vi anser att mångkulturell verksamhet och teater för barn och ungdom är så angelägen ur nationell synvinkel att verksamheten bör karaktär av särskilda regeringsuppdrag. Gemensamt för specialensemblerna är att de i första hand har andra uppdragsgivare och andra målgrupper än teaterföreningama. De bör styras mer av kraven konstnärlig utveckling och förnyelse och av de särskilda målgruppemas behov än av teaterföreningarnas efterfrågan. För det tredje utgår vi från att Riksteatern även i framtiden bör få möjligheter att ta egna initiativ för att kunna spela en aktiv roll i teaterpolitiken. Det innebär att visst utrymme måste skapas för egeninitierad verksamhet. De anställda måste få möjligheter att pröva och utveckla idéer som ännu inte fått fotfäste i föreningarna eller annat sätt. Den typen av verksamhet bör kunna bedrivas i projektform. Vi förutsätter därför att medel för projektverksamhet kommer att ingå i det framtida statsbidraget till Riksteatern. Projektmedel ger ökat utrymme för frilansanställningar. Redan idag är Riksteatern en av landets största arbetsgivare frilansområdet, men Riksteaterns betydelse som frilansteater bör understrykas än mer. Fasta anställningar inom skådespelaroch dansensemblema bör i framtiden gälla endast undantagsvis. För det fjärde bör Riksteatern köpa produktion från andra i ökad utsträckning för att komplettera det egna utbudet. Vi är medvetna om att köp inte alltid leder till lägre kostnader än egenproduktion, men vi ser det som

Förslag

angeläget att förbättra Riksteaterns samspel med andra teaterproducenter. Som hittills bör det i första hand vara Riksteaterns föreningar står för som inköpen från andra, men i bl.a. de fall föreningarna ännu inte har etablerat kontakt med berörda producenter bör köpta produktioner kunna ingå i Riksteaterns centrala tuméutbud. För närvarande föredrar Dramaten och Operan att ha direktkontakt med sina arrangörer. Vi har inget att invända detta. mot Riksteatern och nationalscenema bör själva finna lämpliga samarbetsformer. Det finns inte längre någon anledning att särbehandla Operan och Dramaten i Riksteaterns samspel med omvärlden. Därför bör statens villkor ändras denna punkt, liksom konstruktionen med ett gemensamt statsanslag. Vi föreslår att Riksteatern åter får ett eget bidragsanslag i statsbudgeten. Sammanfattningsvis föreslår vi att framtidens Riksteater i första hand bör vara publikorganisation och arrangör, i andra hand producent och serviceorganisation. Den önskvärda profilen och avvägningen mellan de olika verksamhetsgrenama bör avspeglas i ett avtal mellan staten och Riksteatern, som ersätter de nuvarande statsbidragsvillkoren. Den årliga resurstilldelningen bör ske genom ett särskilt statsanslag för bidrag till Riksteatern.

10.4.4 Avtal och bidragskonstruktion

Den nuvarande ordningen med ensidigt fastställda statsbidragsvillkor förstärker den felaktiga bilden att Riksteatern är en statlig institution. Därför bör det framtida samspelet mellan staten och Riksteatern regleras i ett ömsesidigt avtal. I avtalet bör inledningsvis klargöras att Riksteatern är frien stående idéell organisation om än i huvudsak statligt finansierad. Statsbidragets syfte bör vara att stimulera Riksteatern till insatser teaterområdet, som ett komplement till den verksamhet som bedrivs med offentligt huvudmannaskap. Avtalet bör fastställas av kongressen och regeringen och inledningsvis innehålla en överenskommelse mellan staten och Riksteatern om verksamhetens huvudsakliga inriktning. Vi räknar med att detta leder till att Riksteatern skall beakta de mål som fastställs för den statliga kulturpolitiken, utveckla och förvalta den idéella organisationen, producera och förmedla teater för att tillgodose föreningarnas behov, producera teater på uppdrag av regeringen, bedriva projekt för att utveckla och förnya teaterlivet och - - samverka med andra teaterproducenter, bl.a. genom köp av föreställningar. Avtalet bör vara tidsbegränsat och omfatta en period förslagsvis fyra år. För den verksamhet avtalet reglerar bör statsbidrag utgå. Det innebär att avtalet ersätter de särskilda statsbidragsvillkoren och Riksteatern garantier ger för bidragsutvecklingen under längre period. en 255

SOU 1994: 52

10.4.5 Riksteaterns samspel med andra I övrigt föreslår vi att Riksteaterns samspel med landsting och kommuner läggs i stort sett som idag. Det innebär att landstingen bär ansvar för upp bidrag till länsteaterföreningamas verksamhet och kommunerna för bidragen till de lokala teaterföreningama. På kort sikt bör även ansvarsfördelningen mellan Riksteatern och länsteatrarna vara densamma som idag. På längre sikt och under förutsättning att ett landsomfattande nätverk av musikteaterregioner byggs kan Riksteatern avstå från att producera musikteater och dans vid upp den utsträckning det innebär kostnadsbesparingsidan av Cullbergbaletten. I bör Riksteatern kunna förmedla uppsättningar genom köp av produktioner ar från regionala producenter. Vi för ett liknande resonemang när det gäller samarbetet med Rikskonserter, Operan och Dramaten. Sverige är i de här sammanhangen ett relativt litet land. Rikskonserter, Operan och Dramaten är väl kända för landets arrangörer. På de platser i landet där gästspel kan arrangeras har kontakter redan etablerats. Riksteaterns decentraliseringssträvanden bör fullföljas. Det innebär bl.a. att samarbetet med Rikskonserter, Operan och Dramaten i första hand bör förverkligas regionalt och lokalt. Endast i undantagsfall finns det anledning att ta upp nationalscenemas tuméer i Riksteaterns riksutbud, ekonomiska skäl bör reserveras för produktioner som av kan ges i ett relativt stort antal föreställningar. Riksteaterns samspel med som andra aktörer teaterområdet bör äga rum i former som parterna bestämmer själva. Genom sina länsteaterföreningar och teaterföreningar bör Riksteatern även fortsättningsvis ta sig ett ansvar för att samordna, förmedla och arrangera teaterutbudet i länen. Det innebär att Riksteatern också åtar sig att ansvara för långsiktiga publikinsatser genom att svara för allmänt teaterfrämjande verksamhet för att sikt öka teaterintresset och fördjupa teaterkunskapen. I den mån detta innebär att regionteatrarna kan tillgodose teaterbehovet i landet bör Riksteaterns egenproduktion kunna förändras. Ett eventuellt landsomfattande nätverk av musikteaterregioner får motsvarande effekt. Vi räknar med att Riksteatern så småningom bör kunna avstå från att producera musikteater och dans. Vi anser också att Riksteatern, i den utsträckning det innebär kostnadsbesparingar, bör kunna ersätta den egna produktionen med köp av föreställningar från regionala producenter. Teaterföreningama spelar en avgörande roll för teaterintresset i landsorten. Det är viktigt att denna roll kan utvecklas vidare och att närmare band kan knytas med andra producenter, främst länsteatrama. En sådan utveckling kan inte kommenderas fram utan måste bygga insikter som parterna själva kommer fram till. Avtalet bör dock kunna bereda mark för ett närmare samarbete mellan teaterföreningama och länsteatrarna. Försöksverksamhet med regionala teaterråd skulle också kunna regleras i avtalet. Det är viktigt att

Förslag

utveckla länsöverskridande samarbetsformer mellan intressentema i olika större regioner. Detta samarbete skulle kunna ske i regionteaterråd med företrädare för regionens landsting, länsteatrar och länsteaterföreningar samt Riksteatern centralt och Kommunförbundets länsavdelningar. Teaterföreningarna är för sin verksamhet beroende av kommunala bidrag. Som ett resultat av kommunernas allmänna ekonomiska situation har dessa under det senaste året minskat för första gången. Detta är ett stort problem för framför allt länsteatrama. Många dessa har stora svårigheter hitta av att arrangörer för sina större scenproduktioner. Dessa är i längden avgörande av betydelse för länsteatramas konstnärliga utveckling och forankringsförmåga i den egna regionen.

10.4.6 Sammanfattning och finansiering

Utredningens förslag läggs mot bakgrund av teaterområdets förväntade framtida inriktning och behov. Den starka institutionsstrukturen med tyngdpunkten dramatisk teater består men våra analyser och förslag lägger stor vikt vid arrangörs- och publikfrågoma. Reforrnförslagen innebär också en avsevärd förstärkning av resurserna för musikteater och dans. Den ökade rörligheten över länsgränserna leder till ett ökat utbud för teaterarrangörema. Riksteatern får möjlighet att utveckla sina särskilda roller inom svensk teater. Avsikten med förslaget om nya rörliga grundbelopp är att stimulera framväxten av nya tidsbegränsade produktionsformer och ge arbetstillfällen landets frilansartister. En förstärkning av stödet till fria teater- och dansgrupper ger möjlighet att skapa ett bidragssystem som ger de fria grupperna ökad konkurrenskraft i arrangörsledet. Vi har valt att inte föreslå alltför detaljerade ñnansieringsvägar. Detta skulle lätt kunna blockera det nödvändiga reforrnarbetet. Vi vet litet om den framtida kulturpolitiska situationen. Dessa frågor behandlas av Kulturutredningen. Mot den bakgrunden lägger vi fram en bred dokumentation teaterav och dansornrådet som det ser ut 1994 och katalog med teaterpolitiska en prioriteringar. Vår förhoppning är också att den förhållandevis omsorgsfulla genomgången av ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och landsting liksom genomgången av de enskilda teatrarnas verksamhet skall ge nya perspektiv på statlig, kommunal och regional teaterpolitik. I våra förslag finns ett antal reformområden redovisade. Dessa gäller såväl Riksteatern som landets övriga teater- och dansliv. Mot bakgrund vårt av uppdrag och de direktiv vi arbetat efter finns det anledning att först ta ställning till Riksteaterns fortsatta inriktning. Därefter lägger vi förslag som bör kunna ges en samordnad beredning inom regeringskansliet och Kulturutredningen. Avslutningsvis tar vi upp angelägna reformer som bör utredas närmare innan beslut kan fattas.

l7 14-0627

SOU 1994: 52

Riksteatern Våra överväganden avseende Riksteatern gäller framför allt dess roll i svenskt teaterliv, balansen mellan den ideella och den producerande verksamheten samt den fortsatta relationen mellan Riksteatern och staten. Vi föreslår att den teaterfrämjande verksamheten inom Riksteatern förstärks genom att det statsbidrag 4,2 miljoner kronor som i dag utgår till Riksskådebanan upphör och överförs till Riksteatern som därmed skulle överta en del av Skådebanans nuvarande teaterfrämjande uppgifter. I sammanhanget är det angeläget att den kompetens och erfarenhet som finns inom Skådebanan tas till vara. Vi har beräknat utrymme för att vissa anställda inom Skådebanan skall kunna föras över till Riksteatern. I övrigt bör en del av de tillkommande medlen kunna finansiera inrättandet av ett antal nya länsdanskonsulenter och vidare ge stöd till insatser för bamteater. Vi ser det också som angeläget med en förstärkning av de insatser som redan görs lokalt och regionalt i teaterföreningarnas regi. Dit hör utbildning, utbudskonferenser och specialinsatser för att nå ungdomsgruppcr. En kraftsamling är nödvändig inom Riksteatern som helhet för att föryngra organisationen. Vi föreslår att huvudmannaskapet och det därvid knutna statliga anslaget för Södra Teatern överförs från Riksteatern till Svensk TeaterunionITI.

Övriga statsbidragsreformer

För de statligt finansierade teaterinstitutionema föreslår vi reformer i syfte att främja den regionala musikteatem, ökad tuméverksamhet, barn- och ungdomsteater samt konstnärligt utvecklingsarbete. De lokala och regionala musikteaterinstitutionema föreslås samma statsbidragsvillkor som orkesterinstitutionema, vilket medför en ökad statlig kostnad ca 17 miljoner kronor. För att främja en ökad tuméverksamhet föreslår vi att de turnerande teatrarna huvudsakligen länsteatrama får ett ökat stöd - ca 6 miljoner kronor. Reformberäkningen bygger en uppräkning av den statliga grundbeloppsandelen från 55 till 60 procent. Vi överlåter dock detaljutfommingen av förslaget till den fortsatta beredningen inom regeringen och Statens kulturråd. För att stimulera bl.a. konstnärligt nyskapande och nya regionala teaterinitiativ föreslår vi att det inrättas 100 nya rörliga grundbelopp till en kostnad av 12 miljoner kronor. Inom denna grundbeloppsram inryms 2,5 miljoner kronor i statsbidrag till en försöksverksamhet med operatuméer i Sydsverige. De nya rörliga grundbeloppen skall kunna sökas av samtliga statligt stödda teaterinstitutioner. Utöver ovanstående förslag som bygger en utveckling av det statliga grundbeloppssystemet föreslår vi att ett särskilt nationellt uppdrag ges till

Förslag

Backa Teater i Göteborg som därigenom skulle ställning tidsbegränsom sad nationalscen för barn- och ungdomsteater. Uppdraget och storleken det statliga stödet bör preciseras i överläggningar med företrädare för Göteborgs Stadsteater. Utformningen av statsbidragsreglema för teaterinstitutionema är i behov av reformering. Den statliga teaterpolitiken är otydlig och bidragsinstrumenten trubbiga. Anslagsbehoven för de helt statligt finansierade teatrama bör bedömas inom ramen för de totala statliga teaterkostnadema. Det innebär att deras anslagsframställningar bör bedömas kulturrådet del i av som en regeringens och riksdagens beredningsprocess.

Finansiering Finansieringen av de teaterfrämjande refoimema sker överföring genom en av Skådebanans nuvarande statsbidrag till Riksteatern föreningsverksamhet.

Övriga förslag bl.a. syftar till förstärkningar den regionala musik-

som av teatern, fler rörliga grundbelopp och statsbidrag för tuméverksamhet bör kunna finansieras gemensamt av berörda statsunderstödda institutioner. Vi föreslår sålunda att grundbeloppsvärdet för de stationära teatrarna sänks till 50 procent. Detta innebär en besparing på ca 8 miljoner kronor. Genom en omfördelning av ca 40 grundbelopp för i första hand regionala teaterinstitutioner kan en besparing på ca 5 miljoner kronor beräknas. För de tre helt statligt finansierade teatrarna Operan, Dramaten och Riksteatern föreslås en besparing på 10 miljoner kronor att belasta respektive institution i proportion till deras statsbidrag. Underlag för förändringar av grundbeloppsvärden presenteras i bilaga

Övriga reformförslag

Vi föreslår att frågan om ett statligt subventionerat abonnemangs- och rabattsystem utreds liksom ett eventuellt stöd till bam- och arrangörer av ungdomsföreställningar. I anslutning till att ett nytt avtal sluts mellan staten och Sveriges Radio bör frågan om samarbete mellan scenteatrarna och de samhällsägda mediaföretagen tas upp. Frågan regional dansinstiom en ny tution i Norrland liksom de förslag som franilagts av Norrlandsoperan utgör viktiga delar av en förstärkt infrastruktur för dansen och musikteatem. Dessa frågor kommer att tas upp av Utredningen om kulturpolitikens inriktning. En generell reforrnering av det statliga stödet till internationellt kulturutbyte bör ske utan att det direkt belastar de statliga teaterutgiftema.

Reservation

av ledamoten Lennart Fridén

Utredningen har genom att göra en omfattande genomgång teatersektom av och inte blott behandlat frågorna om Riksteaterns och länsteatramas roller, satt in dessa i sitt sammanhang i den samlade teaterpolitiken, både så den som ter sig idag ochså som den kan utvecklas under nära framtid. Denna en utvidgning av utredningens arbete kommer att till stor nytta för det vara fortsatta arbetet med teaterpolitiken för såväl teatrama som staten och lokala och regionala huvudmän. Genom att belysa teaterns särart och dess kvalitetsfrågor också ges en mera nyanserad bild av teatern än den som har förts fram i rapporter från RRV, Statskontoret, Riksdagens revisorer, ESO och Teaterkostnadsutredningen. Det innebär dock inte att nämnda rapporter utan vidare kan avvisas. Kostnadsökningar, publikminskningar och besöksstrukturen för tuméverksamhet kan belysas med ovedersägliga fakta, vilka måste tas allvar. I kommande avtal mellan anslagsgivarna och teaterproducentema, liksom i utforrnningen av såväl en nationell teaterpolitik som i regionala måldokument, måste självfallet alla faktorer, förändringar kan leda till förnyelse och som genom förbättringar även vad produktivitet och effektivitet, beaktas. avser I arbetet med att belysa en av kärnfrågoma Riksteaterns organisation och roller, har utredningen med naturnödvändighet varit hänvisad till ett faktainhämtande direkt från Riksteatern själv. Genom ett sådant beroende kommer även värderingar från uppgiftslämnaren att om än indirekt- överföras till utredningsarbetet. Det hade varit önskvärt med en större distans mellan uppgiftslämnaren och överlämnat material. För att kunna vidtaga reformer av mera genomgripande karaktär är det enligt min mening väsentligt att de båda huvudsakliga verksamhetsgrenama inom den nuvarande Riksteatern skiljs åt. Här reserverar jag mig alltså mot majoritetsförslaget. Avsnitt 10.4.2. Jag tror, liksom Teaterförbundet i ett yttrande till utredningen, att det skulle kunna leda till förnyelse och en uppryckning av teaterföreningama och främst deras verksamhet med marknadsföringen och publikfrämjandet. Uppfattningarna om huruvida teaterföreningama känner sig alltför bundna till Riksteatern och dess produktioner eller går isär, liksom om sambandet har någon betydelse för relationerna mellan föreningarna och de lokala teatrarna. Jag är övertygad om att en uppdelning av den nuvarande organisationen i Svenska Turnéteatem AB och Sveriges Teaterföreningars Riksförbund skulle verka vitaliserande folkrörelsedelen i Riksteatern och vara till fördel för alla. Även inte formellt är bunden till Riksteatern och om man 261

SOU 1994: 52

dess produktioner, så skulle inte heller längre av traditionsskäl uppfatta man sig bunden. Samtidigt skulle den producerande delen av Riksteatern, som bortsett från överenskommelser i ett avtal med staten om speciella verksamheter de slag idag är helt eller nästan helt ensamma om, friare kunna av man arbeta tillsammans med andra producenter och alla slags arrangörer. Utrym-

met for förnyelse skulle bli större. Jag är medveten att sådan förändring inte är gjord i en handvändom en ning, åtgärder bör snarast vidtagas för att genom förhandlingar och men någon form överenskommelse mellan staten och Riksteatern, reformera av verksamheten hos teaterorganisationen. Omprövningen och förändringen bör

genomförd i slutet 1990-talet. Det måste samtidigt betonas, att även vara av sådan reform kan genomföras isolerat, så bör, för ett så positivt utfall om en möjligt, reformen genomföras inom ramen för den övergripande försom ändring den nationella teaterpolitiken utredningen lägger förslag om. av som En sådan förnyelse också bättre instrument för uppföljning av de ger teatcrpolitiska målen.

Särskilt yttrande

av Karin Backman

Jag vill framhålla att jag i princip delar utredningens uppfattning de förom ändringar som behöver komma till stånd inom teaterområdet och som avspeglar sig i förslagen. Vad jag vänder mig emot är att Teaterutredningen detaljerat gått in på hur statsbidraget till teaterornrådet skall utformas. Jag menar att Teaterutredningen borde överlåtit detta utredningen Kulturpolitikens inrikting som samlat måste ta ställning till hur framtidens statsbidrag till kulturverksamhet skall se ut. När det nu finns ett detaljerat förslag angående statsbidragets utformning för teaterområdet, vill jag bifoga till utredningen en del tankar om hur ett framtida statsbidrag skulle kunna utformas så att det bättre stödjer regionala och lokala kulturpolitiska strävanden. Dessa finns till vissa delar också formulerade i ett s.k. positionspapper som Landstingsförbundet tillställt den övergripande kulturutredningen. Det finns skäl att inledningsvis påminna om de tankegångar angående ny bidragsstruktur som presenterades redan i utredningen Kulturrådet: Ny kulturpolitik SOU 1972:66 vilken föregick 1974 år kulturproposition: Staten bör ge stöd till ett nät av regionala kulturinstitutioner. Staten bör därvid ge landstingen generella bidrag de självständigt kan fördela som institutioner och övrig regional kulturverksamhet. En sådan utformning av statsbidragen är den naturliga lösningen på längre sikt. Regionema får därigenom det fulla ansvaret för en regional kulturpolitik. Först då institutionsnätet är uppbyggt och landstingens insatser byggts bör konseut en kvent decentralisering kunna ske av hela ansvaret till regionala organ.

Vi kan idag konstatera att stat, kommuner och landsting med förenade krafter och med grundbeloppssystemet som morot har byggt ett nät upp av regionala kulturinstitutioner över hela landet i enlighet med intentionerna i 1974 års kulturproposition. Grundbeloppssystemet fungerade som bäst i ett inledande expansivt uppbyggnadsskede då både stat, kommuner och landsting var beredda att satsa enligt uppgjorda principer. Idag är dock statsbidragen i form av grundbelopp och länsmusikbidrag ojämnt fördelade både i förhållande till länens befolkning och storlek och i förhållande till huvudmännens insatser men också sett i förhållande till olika kulturinstitutyper av tioner. Statsbidragen har inte heller alltid använts för avsedda ändamål t.ex. för att åstadkomma regionalt en spridd verksamhet. Ansvaret för bristande uppföljning får huvudmärmen och staten dela.

SOU 1994: 52

Regional kulturpolitik Landstingen är idag inne i en dynamisk förändringsprocess. Utmärkande är viljan att utforma utvecklingsstrategier som beaktar den egna regionens särdrag och specifika tillväxtförutsättningar. Med ökad erfarenhet och kunskap om kulturverksamhetens regionala behov har det blivit allt tydligare att det statliga kulturstödet kan få bäst effekt där det kan komplettera väl grundade lokala och regionala politiska beslut. Därför bör ett framåtsyftande statsbidrag utformas så att det förtydligar ett sammanhållet regionalt ansvar för den kulturella infrastrukturen. I dag finns både kompetens och en stor beredskap hos landstingen att ta ett tydligt regionalt ansvar för en kulturpolitik som både gynnar individer och samhälle. Kulturpolitiken regional nivå handlar i stort om uppbyggnad av strukturer och satsningar som har betydelse för den totala livsmiljön och som förtydligar den regionala identiteten också gentemot omvärlden. Kulturens positiva effekter för regional och lokal utveckling, sysselsättning och ekonomi måste tas tillvara en del i ett större regionalpolitiskt sammanhang. som Detta synsätt innebär inte något vis en mindre betoning av den konstnärliga kvaliteten. Det är snarare tvärtom. Det är endast den goda konsten i dess mångfasetterade uttryck som har den inneboende kraften att intressera och entusiasmera. Den konstnärliga friheten är grunden. Även intemationaliseringen ställer ökade krav ett kvalitativt kulturutbyte regional nivå. I Teaterutredningens avsnitt den regionala teaterpolitiken slås bl.a. fast om att den regionala teaterpolitiken handlar om så mycket mer än det som länsteatem står för. En regional teaterpolitik kan således väl formuleras även i regioner som saknar länsteater. I självständigt formulerad regional teaterpolitik som handlar om helen heten och som läggs fast av landstingsfullmäktigeregionfullmäktige i nära kontakt med kommunerna, följer att styrelsen för länsteatem inriktar sig att utveckla länsteatems roll och uppgifter inom ramen för den fastlagda politiken. En sådan renodling av rollerna gör det också möjligt för landstingen att överväga att låta fler företrädare för verksamheten och olika samhällsintressen ingå i länsteatramas styrelser. Ett dynamiskt regionalt kulturliv kommer att ställa anspråk snabba stöd till kulturverksamhet bör därför bestå i rörliga resurser. Landstingens stöd till basstruktur kompletteras med rörliga resurser för att snabbt en som kunna stimulera eldsjälar och intressanta projekt. Dessa medel bör förvaltas i någon typ regional fond som byggs upp av både offentliga medel och av insatser från näringslivet. En översyn av nuvarande statsbidrag till kulturområdet bör också ägna uppmärksamhet de regionalpolitiska medel för kulturändamål länsstyrelserna förfogar över. Dessa medel bör kunna ställas till som den regionala fondens förfogande och därmed bättre samverka med angelägna satsningar i regionen.

Särskilt yttrande

Kriterier för ett nytt statsbidrag Landstingen måste ställa som huvudkrav på ett nytt statsbidrag att det positivt skall samverka med landstingens kulturpolitiska ambitioner, bidra till en delfinansiering av regional kulturverksamhet samt underlätta för landstingen att leva upp till sin kulturpolitiska roll. Statsbidraget bör också underlätta samverkan mellan kulturproducenter och arrangöreravnämare. Att se till regionens behov är att vara lyhörd för regioninvånamas önskemål. I en snabbt föränderlig omvärld kan vi notera ändringar i livsstilar och konsumtionsmönster. Framtidens kulturpolitik måste därför vara flexibel och ta större hänsyn till publikensregioninvånamas önskemål och kulturmönster. Följande kriterier bör därför sammanfattningsvis ställas upp för de statliga bidragen i framtiden. De skall medverka till att de statliga kulturpolitiska målen uppfylls underlätta att de regionala kulturpolitiska målen uppfylls underlätta samverkan med kommuner och folkbildning medverka till en effektiv resurshushållning. Med hänsyn till att kulturen inte är en lagstadgad verksamhet i kommuner och landsting är det ändamålsenligt att statens bidrag även fortsättningsvis är öronmärktför kultur. Det bör dock utgå som ett samlat belopp per landsting. Med de statliga pengarna skulle följa ett antal grundkrav som bidrar till att även nationella kulturpolitiska mål uppnås. Staten skall också ha ett tydligt uppfoljningsansvar för att statsbidragen används for avsedda ändamål. Ett viktigt motiv för att statsbidraget skall tillfalla direktvalda regionala huvudmän är enligt min mening, garantin för en demokratiskt beslutad kulturpolitik som avser mer än det som enskilda kulturinstitutioner i regionen svarar för. Ett statligt bidrag som uttryck för ett nationellt kulturpolitiskt ansvar bör kanaliseras genom landstingen snarare än att direkt till enskilda kulturproducenter. På så sätt blir kulturpolitiken en sammanvägning av statliga, regionala och lokala strävanden. Det har ifrågasatts om detta synsätt är giltigt om man i framtiden förändrar de administrativa gränserna för landstingsområden. Jag har svårt att se att regionstorleken påverkar hur statsbidraget kan mottas. Mottagaren av statsbidraget skall, oavsett sådana förändringar, fortsatt vara den demokratiskt utsedda huvudmarmen regional nivå. Hur ett statsbidrag till regionerna exakt skall utformas måste noga utredas och analyseras. En grundläggande tanke vill jag ändå framföra. Även ett framtida statsbidrag till kulturen måste vara administrativt enkelt och för mottagaren till stor del förutsägbart. Det finns därför skäl att ta tillvara de regler för värdesäkring av statsbidragen som finns i nuvarande grundbeløppssystem inom kulturområdet.

är . x isztaefâxrz

Särskilt yttrande

av Charlotta Gustafsson

Teaterutredningens uppdrag har bl.a. varit att överväga huruvida statens bidrag till Riksteatern innebär ett maximalt utnyttjande av denna resurs eller om en omprioritering av en del av Riksteaterns nuvarande statsbidrag kan göras till andra angelägna ändamål inom kultursektom. Som grund for denna prövning förutsätts enligt direktiven att en analys görs av Riksteaterns olika uppgifter och betydelse för teaterlivet samt av ansvarsfördelningen mellan Riksteatern och länsteatrarna. Jag anser inte att utredningen har fullföljt sitt uppdrag i enlighet med direktiven. Detta motiverar jag i det följande. Vid 1970-talets början fanns endast några få regionala teaterinstitutioner. Mot bakgrund av detta förhållande gavs Riksteatern bl.a. i uppgift, att komplettera de regionala institutionemas utbud med centralt producerad teater. Omvärlden har de senaste 20 åren förändrats väsentligt. Regionteaterutbyggnaden har resulterat i att de flesta län idag har en egen teaterinstitution. Detta har anmärkningsvärt nog inte inneburit någon mer betydelsefull förändring av Riksteaterns producerande verksamhet. Flera rapporter Teaterkostnadsutredningen SOU 1991:71, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi Ds 1994:16 har redovisat att Riksteaterns publik och föreställningar närmare har halverats och att kostnaderna har varit i stort sett realt oförändrade. Med andra ord har kostnadema för verksamheten per föreställning eller besök stigit kraftigt de senaste 10-15 åren. Riksdagens revisorer rapport l99394:2 har bl.a. studerat Riksteaterns verksamhet och uppgifter, att komplettera de regionala och lokala teaterverksamhetema. Revisorerna har studerat verksamhetens förändring mellan 198283 och 199091. Revisorerna visar att Riksteaterns utbud i större utsträckning har koncentrerats till städer med mer än 20 000 invånare. Revisorerna har också gjort en genomgång av fem olika län som har länsteaterinstitutioner. Denna genomgång visar att länsteatrarna och Riksteatern besöker samma orter och i stort sett har samma utbud. Besöksstatistik och produktivitetsmätningar ger självklart inte någon heltäckande bild av verksamheten och bör därför användas med försiktighet. Måtten ger inga svar hur t.ex. verksamheten kvalitetsmässigt har utvecklats. Sammantaget visar dock de redovisade rapporterna att en omfattande analys borde göras av huruvida Riksteatern fullföljer sina ursprungliga uppgifter och hur statsbidraget har använts för att fullfölja dessa. Jag anser att Teaterutredningens förslag till förändringar av statsbidragets inriktning grundar sig en genomgång av Riksteaterns verksamhet som har

SOU 1994: 52

väsentliga brister när det gäller analys av hur Riksteatern fullföljt sina uppgifter och hur statsbidraget har använts. Bland annat har de resultat som ovan redovisade rapporter indikerar, inte genom en fördjupad studie belysts och förklarats. Mot bakgrund av den kraftiga utbyggnaden av regionteatrama, har vidare inte en tillräcklig analys gjorts, av till exempel huruvida statsbidraget i ökad utsträckning kan inriktas mot att Riksteaterns centrala organisation ges i uppdrag att förmedla andra teaterproducenters uppsättningar och de ekonomiska konsekvenserna av en sådan lösning. Några överväganden avseende omprioritering av statsbidraget till Riksteatern till förmån för andra angelägna ändamål inom kultursektom har Teaterutredningen heller inte gjort. Teaterutredningen har valt att inrikta sig att göra en kartläggning av hela teaterornrådet. Kartläggningen har resulterat i förslag till ett antal reformer, i form av ökade statliga utgiftsåtaganden, som inte motsvaras av preciserade förslag till besparingar. Det står i strid med Teaterutredningens direktiv att ge förslag till nya statliga utgiftsåtaganden utan att föreslå hur dessa skall finansieras.

Bilaga 1

EE

Kommittédirektiv

B gg

Dir. 1993:25

Översyn av Riksteaterns betydelse för teaterlivet och

ansvarsfördelningen mellan Riksteatern och länsteatrama

Dir. 1993:25

Beslut vid regeringssammanträde 1993-02-25

Chefen för Kulturdepartementet, statsrådet Friggebo, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att göra en analys av Riksteaterns olika uppgifter och betydelse för teater- livet, göra en analys av ansvarsfördelningen mellan Riksteatern och läns- teatrama, överväga huruvida statsbidraget till Riksteatern i större utsträckning bör inriktas de delar av verksamheten där Riksteatern är aktör inom ensam teaterområdet, överväga om medel härigenom kan frigöras för andra angelägna sats- ningar inom kultursektom.

Bakgrund

De statliga insatserna för att stimulera teaterverksamhet i hela landet sker främst genom bidrag till Riksteatern, regionala och lokala teatrar samt fria teatergrupper. Det totala statliga stödet till dessa teatrar uppgår budgetåret 199293 till ca 487 miljoner kronor. Riksteatern är en ideell förening med mer än 225 teaterföreningar som medlemmar. I länen är teaterföreningarna organiserade i länsteaterföreningar varav flertalet har en länsteaterkonsulent anställd. Teaterföreningarna är arran-

SOU 1994: 52

görer av all slags teater från olika producenter. Riksteaterns högsta beslutande organ är kongressen, som sammanträder vart tredje år. Enligt 1977 års statsbidragsbestämmelser för Riksteatern skall bidraget användas för central och t.0.m. 198384 regional produktion samt distribution av teater. Riksteaterns utbud skall vara en komplettering till regional och lokal teaterverksamhet. Dessutom skall Riksteatern förmedla föreställningar från andra teaterproducenter och samarbeta med Operan och Dramaten. Utöver föreställningsverksamheten skall Riksteatern arbeta med teaterfrämjande verksamhet, bl.a. genom information och rådgivning, samt samverka med myndigheter och folkbildningsorganisationer. Statsbidraget till Riksteatern uppgår budgetåret 199293 till 212 677 000 kr. Därutöver har Riksteatern budgeterat med intäkter motsvarande ca 30 miljoner kronor. Riksteaterns verksamhet och kostnader fördelar sig följande områden. Dramatisk produktion. Lyrisk produktion och musikteater. Dansproduktion, vilket i första hand avser Cullbergbalettens verksamhet. Unga Riks en teater för den unga publiken. - Södra teatern, som bedriver gästspelsverksamhet. Tyst teater en ensemble av döva skådespelare. - Finsk teater en finskspråkig teaterensemble som spelar i Sverige. - Teaterfrämjande verksamhet, som bl.a. svarar för rådgivning en rad områden såsom organisations- och utvecklingsfrågor, marknadsföring, studier och arnatörteater samt entréförlaget. Ledning och administration. lokalkostnader. Riksteatern har vid sin senaste kongress i november 1991 antagit riktlinjer för Riksteaterns arbete under 1990-talet. Av riktlinjerna framgår att Riksteatern under 1990-talet vill betona fojande verksamheter: musikteatem, dansteatem, - - Riksteatern som en folkteater, glesbygdsteatem, barn- och ungdornsteatem, - Riksteaterns samordnande funktioner. - Riksteatern har också nyligen tagit initiativ till att etablera en mångkulturell ensemble. Vid sidan av stödet till Riksteatern har den statliga kulturpolitiken medverkat till att stimulera en uppbyggnad av regionala teaterinstitutioner ute i landet. Utbyggnaden av de regionala institutionerna under 1970- och 1980talen har inneburit att väsentligt fler människor än tidigare utanför storstadsområdena kommer i kontakt med den levande teatern. För närvarande erhåller 24 regionala och lokala teatrar statsbidrag. I 1993 års budgetproposition

Bilaga 1

prop. 199293: 100 bil. 12 s. 85 föreslås att även Teater Halland och Folkoperan i Stockholm skall ingå bland de teatrar som erhåller stöd som regionateatrar. Den totala statliga bidragsgivningen till regionala och lokala teateroch dansinstitutioner uppgår budgetåret 199293 till drygt 239 miljoner kronor. De regionala teatramas verksamhet varierar mycket i omfattning beroende bl.a. teatramas storlek och inriktning. Ca 70 fria teatergrupper erhåller 36 miljoner kronor i statsbidrag för ca budgetåret 199293. Tre huvudkategorier av teaterproducenter kan urskiljas inom begreppet fria teatergrupper, nämligen de lokalhållande grupperna som spelar vuxen- eller barnteater fast de turnerande scen, grupperna som företrädesvis spelar bam- och ungdomsteater samt frilansande scenkonstnäner som i tillfälliga konstellationer arbetar projektbasis. Den konstnärliga spännvidden är stor och genom den omfattande tuméverksamheten med främst barn- och ungdomsteater täcks delar av landet in de fria av gruppemas verksamhet. Teaterkostnadsutredningen har i betänkandet SOU 1991:71 Teaterns kostnadsutveckling 1975-1990 med särskilda studier av Operan, Dramaten och Riksteatern pekat att statens kostnader för att sprida teaterupplevelser genom Riksteatern har ökat kraftigt. Sedan mitten av 1970-talet har Riksteaterns verksamhet minskat i omfattning, både fråga i om uppsättningar och föreställningar. Samtidigt har publikantalet föreställning minskat. Detta per kan till viss del förklaras med ökade kostnader för tuméteater samt ändrad inriktning mot småplats- och glesbygdsverksarnhet. Utredningen framhåller att Riksteaterns och regionteatrarnas olika roller och ansvarsfördelningen dem emellan behöver ses över. De samhällsekonomiska förutsättningarna för ökade statliga utgifter kommer att förbli begränsade under lång tid framöver. Det är därför viktigt att tillgängliga resurser utnyttjas så effektivt möjligt. som Mot bakgrund av vad som här har anförts bör översyn göras det en nu av statliga stödet till regional teaterverksamhet för att överväga möjligheterna till vissa omprioriteringar och därmed mer rationell användning tillgängliga av resurser.

Uppdraget

Förstärkningar har under senare år gjorts statsbidragen till både Riksav teatern, de regionala teatrama och de fria teatergruppema. Syftet har varit att öka teaterutbudet och ge fler människor möjlighet att se en levande teaterföreställning. Detta motiv är alltjämt giltigt. Riksteaterns verksamhet är mycket mångfasetterad och Riksteatern har viktiga uppgifter som antingen inte finns eller är svagt utvecklade vid andra teaterinstitutioner. Riksteatern har också uppgifter övergripande karaktär av för teaterlivet. Utredningsarbetet bör inledas med en analys av Riksteaterns

SOU 1994: 52

olika uppgifter och betydelse för teaterlivet. Härvid bör klargöras vilka uppgifter som dels är unika for Riksteatern, dels är svagt utvecklade i stora delar av landet samt dels kan sägas vara parallella med andra teatrars allmänna verksamhet. Riksteaterns betydelse för teaterverksamheten i olika delar av landet bör också belysas. Vidare bör Riksteaterns betydelse för den konstnärliga utvecklingen inom teaterområdet så långt möjligt beskrivas. De regionala teatrarnas verksamhet är av skiftande omfattning och inriktning. Utredaren bör beskriva dessa olikheter samt den nuvarande ansvarsfördelningen mellan Riksteatern samt de regionala och lokala teatrama. Härvid bör redovisas teaterverksamhetens utbredning i länen, länsteatrarnas samarbete över länsgränsema samt omfattning och samarbete kring bl.a. dansoch musikteaterverksamhet. Med utgångspunkt i denna analys bör utredaren tydligare ansvarsfördelning kan göras mellan Riksteatern och överväga om en de regionala och lokala teatrama. Med utgångpunkt i dessa analyser och mot bakgrund av de ökade kostnaderna för tuméverksamhet bör utredaren överväga den framtida inriktningen statsbidraget till Riksteatern. Härvid bör övervägas om statsbidraget i av större utsträckning bör inriktas de delar av Riksteaterns verksamhet där inom teaterområdet. I dessa överväganden bör Riksteatern är ensam aktör också ingå att föra diskussion behovet och omfattningen av Riksen om teaterns egenproducerade verksamhet sett i relation till möjligheterna att i ökad utsträckning medverka till distributionen av föreställningar från andra teatrar i landet, både vad avser Operan, Dramaten, regionala och lokala teatrar samt fria teater- och dansgrupper. Utredaren bör mot bakgrund av denna genomgång överväga om statsbidraget till Riksteatern innebär ett maximalt utnyttjande av denna resurs eller omprioritering av en del av Riksteaterns nuvarande statsbidrag till om en andra angelägna ändamål inom kultursektom bör ske. Syftet med detta bör bl.a. vara att få till stånd ett ökat teaterutbud i landet till samma kostnad som i dag och att kunna ge stöd till nya intressanta utvecklingsmöjligheter inom teaterområdet. Formema för statens stöd till regionala kulturinstitutioner kommer att övervägas av kommittén dir. 1993:24 om kulturpolitikens inriktning. Utredaren bör vad gäller stödet till regionala och lokala teater- och dansinstitutioner stå till kommitténs disposition vid behandlingen av dessa frågor. Den särskilda utredaren bör beakta vad som anförs i regeringens direktiv dir. 1984:5 till kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning samt dir. 1992:50 om att redovisa verksamhetens regionalpolitiska konsekvenser. Jag vill i detta sammanhang understryka att den samhällsekonomiska situationen för lång tid framåt innebär att nya offentliga åtaganden inom kulturområdet endast kan genomföras genom omprioriteringar.

Bilaga 1

Utredningsarbetet bör bedrivas i nära samråd med Statens kulturråd, Riksteatern och övriga berörda instanser. Utredaren bör även samråda med kommittén om kulturpolitikens inriktning. Utredaren bör redovisa resultatet av sitt arbete före utgången av mars 1994.

Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndiga: mig att tillkalla en särskild utredare omfattad av kommittéförordningen - 1976:119 med uppdrag att göra en översyn av Riksteaterns betydelse för teaterlivet och ansvarsfördelningen mellan Riksteatern och länsteatrama, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde utredaren. Vidare hemställer jag att kostnaderna skall belasta elfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

Kulturdepartementet

l8 14-0627

SOU 1994: 52

Kommittédirektiv

Dir. 1993:50

Tilläggsdirektiv för översyn av Riksteaterns betydelse för

teaterlivet och ansvarsfördelningen mellan Riksteatern och länsteatrarna

Dir. 1993:50

Beslut vid regeringssammanträde 1993-05-06

Chefen för Kulturdepartementet, statsrådet Friggebo, anför.

Mitt förslag Mot bakgrund av riksdagens uttalande vid behandlingen av övergripande kulturfrågor bet. 199293:KrUl7, rskr. l992l93t249 bör utredningen om Riksteaterns betydelse för teaterlivet och ansvarsfördelningen mellan Riksteatern och länsteatrarna i fortsättningen arbeta som en kommitté med parlamentarisk sammansättning.

Bakgrund Genom beslut den 25 februari 1993 bemyndigade regeringen mig att tillkalla särskild utredare för att göra en översyn av Riksteaterns betydelse för en teaterlivet och ansvarsfördelningen mellan Riksteatern och länsteatrama dir. 1993:25. Vid riksdagsbehandlingen övergripande kulturfrågor våren 1993 anav förde kulturutskottet att utredningsarbetet teaterområdet borde ske i en parlamentariskt sammansatt kommitté. En sådan kommitté torde enligt utskottet ha bättre möjlighet än särskild utredningsman att genom samarbete en med den kulturpolitiska utredningen få till stånd en samordning av utredningsförslagen. Riksdagen beslöt att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört.

Bilaga 1

Med anledning av riksdagens uttalande förordar jag att en parlamentariskt sammansatt kommitté i stället för en särskild utredare i uppdrag att - - ges genomföra översynen teaterområdet.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen med ändring av regeringens tidigare bemyndigande bemyndigar chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en kommitté omfattad kommittéförordningen l976:l 19 - av med högst sex ledamöter för uppdraget att göra översyn Riksteaterns en av betydelse för teaterlivet och ansvarsfördelningen mellan Riksteatern och länsteatrama, att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde kommittén. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta elfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

Kulturdepartementet

Bilaga 2

Stads- och länsteatrama

Stadsteatrar

Borås Stadsteater Borås Stadsteater driver verksamheten under en kommunal förvaltning, kulturkontoret, och en kulturnämnd. Kommunens mål for verksamheten ansluter sig i allt väsentligt till de kulturpolitiska mål som riksdagen antog 1974. Stadsteaterns statliga stöd omfattar 51 grundbelopp och den redovisade 199293 57 årsverken.

Enkätsvar I sitt enkätsvar anger teaterchefen Jarl Lindahl att stadsteatem inte samordnar sitt utbud med Riksteatern då uppdraget är att verka i Borås kommun. Vid gästspel utanför kommunen krävs arrangören full kostnadstäckning medan gagema inom kommunen fastställs från gång till gång med hänsyn till arrangör och föreställningens karaktär. På frågan om hur ökad rörlighet kan uppnås svarar Lindahl att den naturliga viljan till expansion och kreativitet som präglar teaterverksamhet bestraffas av de krav som anslagsgivama ställer. En ökad biljettintäkt ett år minskar anslaget nästa. En effektivisering i beslutsprocessen, en icke tillsatt vakans etc. ger inte motsvarande utrymme till ökad produktion. Det nuvarande tilldelningssystemet som bygger bestämda kvantitativa verksamhetsmått inom fastställda ekonomiska ramar motverkar strävan till övergripande lösningar, samarbetsprojekt och nya verksarnhetsformer, dels genom en stelbent byråkrati, dels genom en ekonomisk bestraffning. En komplicerad och otydlig beslutsprocess i samverkan med hot om nedskärningar och avsaknad av morötter skapar en modfalldhet, t.o.m. ovilja att söka nya lösningar teaterns rörlighet över kommun eller länsgränser. -

SOU 1994: 52 Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 5 1 6 Antal besök 26 874 33 983 26 903 28 324 Summa offentliga intäkter 16 022 21 667 23 935 20 182 Summa spelintäkter l 357 l 805 2 052 1 933 Summa intäkter 17 511 23 499 26 112 22 136 Spelintäkteroffentliga intäkter 8 % 8 % 9 % 10 % Samhällsbidragbesök 596 638 890 713

Borås stadsteater är den minsta av landets stadsteatrar sett till verksamhet och personalstorlek. Teatern turnerar i mycket liten omfattning utanför hemkommunen vilket dels beror det lokala uppdraget, dels att det finns en regional institution Älvsborgsteatem med uppgift barn- och - - att ge ungdomsteater i länet. Trots detta har teatern haft en relativt omfattande verksamhet för bam och ungdom under de senaste tre åren. Borås stadsteater har under många år haft svårt att hävda en egen konstnärlig profil och befinner sig flera sätt i skuggan av de större göteborgsteatrarna. Föreställningsutbudet och det publika gensvaret förefaller dock stabilt och bör kunna utvecklas vidare. En egenhet i teaterns utgiftsstat är att lokalkostnadema är mycket höga, 6,1 miljoner kronor. Dessa motsvarade 28 procent av de totala kostnaderna 199293 vilket skall jämföras med den genomsnittliga lokalkostnadsandelen för stads- och länsteaterar på 16 procent. Samtidigt förfogade teatern över 0,4 miljoner kronor i produktionsmedel 2 procent av utgifterna jämfört med den genomsnittliga andelen på - - 7 procent. Dessa förhållanden skapar med all sannolikhet problem när teaterledningen skall verställa det konstnärliga uppdraget. Riksteatern gästspelade inte i Borås säsongen 199293 och det finns inte heller någon teaterförening i staden. I länet genomförde Riksteatern 91 föreställningar för 14 000 besökare.

Folkoperan Folkoperan är nykomling bland teaterinstitutionema och erhåller 45 grundbelopp budgetåret 199394. Teatern är organiserad som en stiftelse inom vilken aktiebolaget Folkoperan skall bedriva operaverksamhet. Mot bakgrund av att Folkoperan huvudsakligen spelar hemmascenen i Stockholm har den

Bilaga 2

deñnierats som stadsteater trots att 25 procent av det offentliga bidraget kommer från Stockholms läns landsting. Underlaget för nedanstående analys utgörs av redovisningar från år då Folkoperan mottagit statsbidrag ur anslaget till fria teatergrupper, vilket delvis förklarar det ekonomiska utfallet. Institutionsstatusen medför nya skyldigheter som sannolikt kommer att förändra kostnads- och intäktsprofrlen under de närmaste åren. Folkoperan startade som en fri operagrupp 1974 och arbetar sedan 1985 på egen scen i Stockholm, en ändamålsenligt och pietetsfullt ombyggd äldre biograf. Orkesterutrymmet och scenmåtten tillåter inte uppsättningar orginalversion, ett förhållande som stimulerat till konstnärliga och formmässiga experiment teatern. I en programforklaring anger Folkoperan att målet med verksamheten är att presentera framför allt klassiska verk ett nytt och okonventionellt sätt. Teaterns signum skall vidare vara direktkontakten med publiken såväl barn, ungdomar och vuxna samt en vital, ung ensemble speciellt utvald för varje uppsättning. Den sista inriktningen ger Folkoperan en alldeles speciell profil och roll i det svenska operalivet. Frånvaron av en fast anställd ensemble möjliggör stor flexibilitet i verksamheten och konstnärlig valfrihet. Folkoperans engagemang av frilansartister har avgörande betydelse för arbetsmarknaden för sångare och musiker i Sverige. Systemet är också en förklaring till att Folkoperan hittills har kunnat bedriva sin verksamhet radikalt andra ekonomiska villkor jämfört med andra teaterinstitutioner. Folkoperan utgör sålunda ett viktigt konstnärligt och arbetsmarknadsmässigt komplement till landets övriga musikteatrar.

Enkätsvar Folkoperans vd Staffan Rydén har besvarat utredningens enkät och han uppger att Folkoperan och Riksteatern sedan länge har ett produktions- och distributionssamarbete. Folkoperan erbjuder redan idéstadiet de produktioner som anses lämpade för turné. Riksteatern tar sedan ställning till förslagen. Under senare år har Folkoperan genomfört tuméer i Riksteaterns regi med Hoffmans äventyr 199192 och Läderlappen 199394. Enligt Staffan Rydén skapar systemet med nya förutsättningslösa förhandlingar inför varje säsong svåra planeringsproblem för Folkoperan. Man har därför föreslagit ett fastare samarbete enligt modellen en turné vartannat år. Folkoperans idé var att åta sig ett tuméansvar för mellansverige om övriga lokala och regionala musikteatrar samtidigt fick motsvarande ansvar i sina respektive regioner. Riksteatern skulle således genom länsteaterföreningama kunna erbjuda hela landet opera med nya förutsättningar.

SOU 1994: 52

Med ett färre antal orter att besöka skulle en bättre och mer kontinuerlig publikkontakt kunna byggas upp. Förutom att fler föreställningar skulle kunna ges varje plats skulle teatern kunna besöka orten mellan tuméema med mindre program. Kortare avstånd mellan huvudscen och tuméorter skulle också innebära väsentligt mindre kostnader. Avsaknaden av mer reglerade samarbetsformer innebär redan i dag onödiga kostnader för tuméema. Scenografin får ofta byggas om eftersom Folkoperan inte från början säkert vet om den skall turné. Kostsamma nyinstuderingar i olika roller skulle inte behöva inträffa om en turné kunde förutses vid produktionsplaneringen. Till varje produktion engageras pjäskontrakterad personal. Det innebär att Folkoperan hela tiden kan dimensionera personalstyrkan efter uppgifterna. Finns det en publik utanför Stockholm för en produktion och en turné läggs ut engageras annan personal för parallella uppgifter hemmascenen. Effekten av en turné blir således dels att tumeföreställningens produktioskostnader slås ut på flera föreställningar vilket förbättrar teaterns resultat, dels att fler frilansartister blir engagerade.

Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 31 Antal besök 83 016 97 845 83 187 48 262 Summa offentliga intäkter 6 639 8 303 9 462 13 301 Summa spelintäkter 8 754 12 893 16 890 11 460 Summa intäkter 16 825 22 845 31 689 27 068 Spelintäkteroffentliga intäkter 52 % 56 % 53 % 42 % Samhällsbidragbesök 80 85 114 276

Folkoperans inriktning long rum-uppsättningar repertoaren begränsas till få uppsättningar som spelas under långa perioder eller så länge publiken räcker och extrema beroende av biljettintäkter gör den mycket känslig för det publika gensvaret. Under perioden anas en nedgång av antalet föreställningar och besökare men fortfarande är Folkoperan en jämförelsevis kostnadseffektiv teater. Utöver ovan angivna förklaringar till detta kan tilläggas att Stockholmsbasen medger ett annat publikunderlag, lägre utgifter för artistengagemang och tuméer än vad som gäller för t.ex. de regionala musikteatrama.

Bilaga 2

Folkteatem i Göteborg Den ekonomiska föreningen Folkteatem i Göteborg bildades 1954 och fick en fast ensemble vid Folkets Husscenen 1956. Folkteatems medlemmar är till stor del enskilda och organisationer inom Göteborgs arbetar- och folkrörelser. Folkteatems konstnärliga målsättning genomsyras ambitionen att av placera teatern mitt i samhället och att nå människor inte har for att som vana på teatern. Verksamheten utgår från hemmascenen i Folkets Hus som ger såväl större offentliga uppsättningar för mindre barnproduktioner. vuxna som Folkteatem har ett uppdrag att spela teater för barn forskoleåldrama. i

Enkätsvar I sitt enkätsvar anger teaterchefen Isa Stenberg att Folkteatem inte samordnar sitt utbud med Riksteatern. Föreställningsverksamheten utanför Göteborg begränsar sig till någon enstaka mindre uppsökande föreställning. Det föreligger ingen överkapacitet av föreställningar för Folkteatem. Av enkätsvaret att döma känner Folkteatem inget större behov av att själv ta ett större regionalt tuméansvar eller finna samarbetsformer med Riksteatern.

Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

År 198990 199091 199192 199293

Varav utanför hemkommunen 60 11 29 Antal besök 51 470 43 341 33 207 58 702 Summa offentliga intäkter 21 966 22 269 22 760 22 987 Summa spelintäkter 2 343 2 414 1 925 3 619 Summa intäkter 25 383 25 704 27 352 27 545 spelintäkteroffentliga intäkter ll % 11% 8 % 16 % Samhällsbidragbesök 427 5 14 685 392

Under fyraårsperioden har Folkteatems föreställnings- och publikkurva sjunkit betydligt men det senaste redovisningsåret 199293 innebar att den negativa tendensen bröts. Det förefaller ändå som Folkteatems verksamhet är rätt väl dimensionerad i förhållande till publikunderlag, lokalsituation och de egna teaterpolitiska ambitionerna. Genom att en så stor andel som 80 procent av föreställningarna 199293 var av mindre eller uppsökande format borde

SOU 1994: 52

dock en utveckling av tuméverksamheten utanför Göteborgs kommun vara möjlig.

Göteborgs Musikteater Göteborgs Musikteater AB allmänt kallad Stora Teatern är en av landets - äldsta teaterinstitutioner, kommunalt driven sedan 1920. Teaterns övergripande målsättning är att bedriva en konstnärligt högtstående och genremässigt mångfaldig musik- och dansteaterverksamhet, som skall nå, intressera och engagera såväl en inhemsk som nationell publik. Verksamheten skall bedrivas högsta nationella nivå och därigenom skall teatern vinna erkännande i svenskt kulturliv som en unik och framstående institution. I övrigt är målen mycket noggrant preciserade, också vad gäller de olika ensemblemas produktionsvolym. Stora Teatern har ensembler för såväl musikteater dans och har som som enda operainstitution en fast scen för barn- och ungdomsopera. Tidigare har Stora Teatern årligen turnerat i stor omfattning. Teatern var i Riksteaterns barndom en av de största producentema i dess utbud. Utvecklingen har under senare år gått mot en verksamhet koncentrerad till moderscenen i Göteborg. Spelåret 199293 genomfördes ingen tuméföreställning utanför Göteborg. Stora Teatern hade spelåret 199293 286 grundbelopp och 363 årsverken.

Enkätsvar I sitt svar på utredningens enkät uppger förre teaterchefen Sven Gunnar Tillius att det normalt inte förekommer någon samordning med Riksteaterns utbud beträffande föreställningar hemma eller turné. Vid gästspel tar man ut ett gage motsvarande eventuellt förlorad biljettintäkt hemmascenen. Tillius uppger att Stora Teatern normalt inte har någon överkapacitet som det möjligt i större utsträckning. Framför allt har brist gör att turnera teatern tekniska resurser. Han anser vidare att en indelning av landet i regioner inom vilka respektive existerande musik- och dansteaterinstitution skulle åta sig att turnera, skulle göra Riksteaterns produktion av lyrisk teater överflödig. Ett sådant turnéansvar kan axlas av musik- och dansteaterinstitutionema i Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå och Karlstad om Riksteaterns medel för dans och musikteaterverksamhet överförs till dem. En sådan lösning skulle ge ett mer heltäckande utbud av lyrisk teater i landet och samtidigt ge möjlighet för publiken att se större produktioner i orginalutförande respektive huvudort.

Bilaga 2

Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr År 198990 199091 199192 199293

Varav utanför hemkommunen 16 6 Antal besök 110 349 lll 603 112 156 114 888 Summa offentliga

Spelintäkteroffentliga intäkter 10 % 11 % 14 % 11 % Samhällsbidragbesök 957 974 1 013 1 002

Stora Teatern har en förbluffande stabil publik förankring med en svag positiv publikutveckling under perioden. Trenden mot allt färre föreställningar för bam och ungdom har brutits i och med spelåret 199293. Samhällsbidraget per besökare ligger i nivå med Stockholmsoperan och klart under t.ex. Norrlandsoperan. Den stora utmaningen för teatern kommer under spelåret 199495 då man flyttar in i det nya operahuset. Ur ett utredningsperspektiv är det svårt att se att Stora Teatern samtidigt skall klara av att fylla det nya operahuset med verksamhet och ett utökat tuméuppdrag. Det förefaller rimligt att Stora Teatern de närmaste åren satsar att etablera sig under de villkoren i nya Göteborg och att eventuella tuméuppgifter får anstå. Se också kapitlet om musikteater och dans.

Göteborgs Stadsteater Göteborgs Stadsteater är ett kommunalägt aktiebolag verksam vid moderscenen Götaplatsen sedan 1934 sedan ett antal också med tillgång till scener i Hisings Backa och Angered. Det statliga stödet omfattar 211 grundbelopp och man redovisade 199293 258 årsverken. Den teaterpolitiska målsättningen for stadsteatem markerar en stark vilja att vara en motvikt mot Stockholmsregionens tendens att dominera landets kulturliv. Den institutionella rollen markeras tydligt och teatern ser sig som nationalscen för Västsverige.

SOU 1994: 52

Enkätsvar Som lokalt verksam teater har stadsteatem inget organiserat samarbete med Riksteatern. Teaterchefen Ulf Kjell Gür anger att teatern genom spelplatsema i Angered och Hisings Backa decentraliserat verksamheten inom Göteborg. De få gånger stadsteatem haft anledning att diskutera gageprinciper utanför hemkommunen har dessa utgått från att de egna merkostnadema och den budgeterade recetten skall täckas. Eftersom teatern saknar turnéresurser i form av teknisk bemanning, fordon och mobil teknisk utrustning har kostnader for tuméer varit höga. Ulf Kjell Gür uppger att det ibland kan finnas viss överkapacitet på den konstnärliga sidan men ingen motsvarande outnyttjad resurs den tekniska. I ett framtidsperspektiv kan dock Angeredsteatern fungera som en turnéresurs. Publikunderlaget i Angered visar sig inte vara tillräckligt stort och om inte storstadspubliken söker sig ut till Angered ligger det nära till hands att utnyttja denna resurs som tumébas. Produktionen skulle kunna förläggas till Angered där föreställningarna går till premiär och efter fullbordad spelperiod distribueras turné utanför Göteborg. Teaterledningen är öppen för vidare diskussioner om hur ett eventuellt distributionssamarbete med Riksteatern skulle kunna utvecklas.

Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen Antal besök 91 389 146 160 124 375 lll 287 Summa offentliga intäkter 72 693 76 760 84 291 84 780 Summa spelintäkter 5 409 8 952 l1 400 9 916 Summa intäkter 79 943 87 216 97 444 99 364 Spelintäktersumma intäkter 7 % 10 % 12 % l % Samhällsbidragbesök 795 525 678 762

Stadsteatern har en kulturpolitiskt mycket intressant infrastruktur. Huvudscenen vid Götaplatsen kompletteras av två utlokaliserade, konstnärligt framstående ensembler i Hisings Backa och Angered. Den senare upplever dock sedan några år tillbaka problem med att nå en tillräckligt stor publik. Det ger enligt teaterchefen utrymme för en diskussion om en viss turnéverksamhet utanför kommungränsen.

Bilaga 2

Produktionen vid stadsteatern uppvisar stor stabilitet samtidigt som publiksiffroma illustrerar recetteatems osäkra relation till sin publik. Ansvaret för förortsscenema med relativt begränsade publika förutsättningar förklarar det relativt måttliga besöksantalet för så stor teaterinstitution. För tio en pass år sedan spelåret 198182 redovisade stadsteatem 190 000 åskådare, - nästan dubbelt så många som 199293.

Helsingborgs Stadsteater Helsingborgs Stadsteater är landets äldsta kommunala teater. Den grundades 1921 och har statsbidrag sedan 1924. Spelåret 199394 erhåller teatern 68 grundbelopp i statsbidrag och man redovisade föregående säsong 71 årsverken. Teaterhuset i centrala Helsingborg är mycket ändamålsenligt med en stor huvudscen samt scener för barnteater och mindre vuxenproduktioner. Teaterns konstnärliga och kulturpolitiska mål ansluter sig till de som andra samhällsägda teatrar i allmänhet antagit.

Enkätsvar Lars Svensson, teaterchef vid stadsteatem, uppger i sitt enkätsvar att stadsteatem deltar i de utbudskonferenser som Skånes Teaterförening årligen arrangerar och där teatrarnas repertoar presenteras. Helsingborgs Stadsteater bedriver regional verksamhet i Skåne och erhöll för detta 1,5 miljoner kronor från Malmöhus läns landsting 199293. Vid turnéer i andra län tar man ut kostnader för resor och traktamenten. Den långtidsplanering som nu tar form visar att det kommer att finnas en överkapacitet i produktionen som gör det möjligt att öka antalet föreställningar. Om teatern tillförs medel for tekniker och skådespelare kan antalet tuméforeställningar utökas i betydande omfattning. Lars Svensson menar att de lokala teaterföreningama står Riksteatern närmast. Nya resurser för en utökad regional verksamhet borde kanaliseras till publikarbete för att i större utsträckning nå teatersvaga publikgrupper. Detta skulle innebära en ökad regional satsning, fler barn- och vuxenföreställningar, fler publikarbetare arbetsplatser och skolor samt förmodligen också högre intäkter.

SOU 1994: 52 Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 98 29 71 18 Antal besök 61 414 54 209 104 410 71 278 Summa offentliga intäkter 15 418 19 026 26 052 24 874 Summa spelintäkter 3 127 4 808 7 393 4 402 Summa intäkter 18 935 24 622 34 658 31 416 Spelintäkteroffentliga intäkter 17 % 20 % 21 % 14 % Samhällsbidragbesök 25 l 35 1 250 349

I förhållande till sin storlek har Helsingborgs Stadsteater en mycket god publiksituation. Den publiksiffra som uppnåddes spelåret 199192 104 000 besök -torde vara svårslagen i framtiden för en teater av motsvarande storlek. Det finns flera förklaringar till stadsteatems publikframgångar. Som den äldsta institutionsteatem i landsorten har den haft lång tid på sig att bekanta sig med sin publik. Skåne utgör genom sin stora befolkning och små avstånd ett omfattande publikområde. En jämförelse med Norrbotten visar att Skåne har fyra gånger så många invånare en yta som upptar en sjättedel av Norrbottens. Helsingborgs Stadsteater har också det konstnärliga planet medvetet satsat att nå stora publikgrupper. I det fallet har man haft samma inställning som Malmö Stadsteater. Genom den stora publiken har stadsteatem vid sidan av Folkoperan - den lägsta samhällssubventionen per besökare av samtliga teaterinstitutioner. Den uppgick 199293 till 349 kronor jämfört med genomsnittet för samtliga institutioner, 667 kronor. Helsingborgs Stadsteater bedriver sedan lång tid en för svenska stadsteatrar intensiv regional verksamhet. Lars Svensson uppger att det teatern finns en beredskap att utveckla denna om resurser kan tillföras. Med tanke de korta avstånden och befolkningstätheten i Sydvästsverige förefaller det vara en välmotiverad strategi.

Malmö Musik och Teater AB Malmö Stadsteater invigdes 1944 och var då Europas modernaste teaterhus. Verksamheten inspirerades av den på 1920-talet förhärskande folkteatertanken. Fram till 1990 drevs teatern som en ekonomisk förening varefter den

Bilaga 2

ombildades till aktiebolag. Sedan 1993 drivs teatern som ett huvudbolag med tre dotterbolag med inriktnig på respektive talteater, musikteater och dans samt symfonisk musik. För teater- och dansverksamheten erhåller Malmö Musik och Teater AB -i fortsättningen MMI 387 grundbelopp i statsbidrag - 199394. Malmöteatem är därmed den institution innehar det största som statsbidraget i kretsen av grundbeloppsfmansierade teatrar. Bolaget disponerar två scener i Malmö Teater och i den vid nyåret 1994 återinvigda en scen Hippodromteatem. Såväl moderbolaget som de tre dotterbolagen har relativt program som tydligt definierar de konstnärliga och kulturpolitiska ambitionerna. Den övergripande målsättningen för moderbolaget är att väma om den kreativa processen och bli en samlingspunkt för artister och musiker med hög konstnärlig integritet. Gemensam närmare för de tre dotterbolagen är att de skall invara riktade hög konstnärlig kvalitet, uppmärksamma barn och ungdom samt också bedriva regional verksamhet.

Enkätsvar

I sitt enkätsvar till utredningen uppger koncernchefen Bengt Hall att MMT deltar i de sättningskonferenser som Skånes Teaterförening och arrangerar där Riksteaterns utbud presenteras. Trots denna information inträffar enligt Bengt Hall repertoarkrockar. Han spårar också en tendens hos länsteaterföreningen att gynna sin egen huvudman Riksteatern. MMT bedriver en viss uppsökande verksamhet inom Malmö stad. Denna ingår i det kommunala uppdraget. För verksamheten utanför hemkommunen söker teatern kompensation för merkostnadema. Detta svårt gör att man har att prismässigt konkurrera med Riksteatern. Från och med 199495 avser MMT att utöka den regionala verksamheten och hoppas utökat man ett statligt och regionalt stöd för detta. Bengt Hall betonar i sin kommentar att den regionala identiteten kommer att få ökad betydelse i ett framtida gränslöst Europa. Ett sätt att markera den regionala särarten kan då vara att samlas kring festivaler manifesterar den som egna identiteten och kulturen. Detta har blivit vanligt i t.ex. Finland och andra europeiska länder. Malmö skulle t.ex. på musikdramatikens område vara en

naturlig mötesplats för länderna kring Östersjön.

Vissa basåtaganden bör enligt Bengt Hall finnas i alla regioner. Ett exempel detta är barn- och ungdomsteatem. Annars är det önskvärt att snarare teatrama i ökad utsträckning markerar sin särart genom skilda pjäsval, karaktärer och spelstilar. Riksteatern har allt kunnande och en smidigt fungerande organisation for att distribuera dessa produktioner i Sverige. Man skulle så sätt vitalisera hela det svenska teaterlivet. Den besparing blir följden som av att Riksteatern inte längre producerar egna program bör bli en resurs att fördelas de regionala teatrama för att förstärka deras identitet.

SOU 1994: 52 Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 83 93 74 24 Antal besök 263 402 226 927 183 890 179 312 Summa offentliga

Spelintäkteroffentliga intäkter 20 % 16 % 12 % 10 % Samhällsbidragbesök 35 1 463 594 642

MMT uppvisar under perioden en stadigt sjunkande kurva avseende föreställningar, publik och spelintäkter. I konsekvens med denna utveckling ökar samhällssubventionema. Till bilden hör dock att Malmöteatem under en lång följd år haft för svenska förhållanden ovanligt hög självñnansiering. av en Denna har kunnat upprätthållas genom en publikdragande repertoar stora främst operetter och musikaler. Tillgången till denna stora scen och scenen, den därmed nödvändiga publikmaximeringen har dock kommit att bli en kvarnsten teaterns hals motverkat den konstnärliga utvecklingen. om som Talteatem har tidigare inte haft tillgång till en lämplig mellanscen utan varit hänvisad till en mindre studioscen. Detta har bidragit till att teaterstyrelsen 1992 beslutade en omorganisation som samlade de två tidigare självom ständiga institutionerna Malmö Stadsteater och Malmö Symfoniorkester i ett gemensamt bolag. Profilen på teaterutbudet kommer i den nya verksamheten att ligga en konstnärligt inriktad och nyskapande teater. Detta medför sannolikt att den publiksituation rådde fram t.o.m. 1980-talets slut inte mer kommer tillsom baka. Den inledningsvis citerade målsättningen tyder dock att styrelsen för MMT verksamheten i ett annat perspektiv; ett sätt att samla regional ser konstnärlig kraft inför de utmaningar som en ökad regionalisering och internationalisering medför. Ett resultat av omorganisationen är att teaterverksamheten kommer att bli flexibel. Tyngdpunkten i den konstnärliga personalpolitiken ligger mer korttidsanställningar. Denna Förändring har medfört att ett förhållandevis stort från den gamla teaterorganisationen. Det har antal scenkonstnärer sagts upp samtidigt inneburit att kunnat engagera ny personal. Genomströmningen man har blivit intensivare. De höga konstnärliga målen kräver att teaterledningen kan balansera mellan behovet av en fast personal av rimlig storlek och hög

Bilaga 2

konstnärlig kvalitet, samt rörliga för att kunna landets resurser engagera främsta frilansartister.

Stockholms Stadsteater AB Stockholms Stadsteater startade sin verksamhet 1960. Det statliga stödet omfattar 300 grundbelopp och man redovisade 199293 315 årsverken. I och med inflyttningen i det nya teaterhuset vid Sergels Torg disponerar stadsteatem 6 scener.

Enkätsvar I sitt enkätsvar påpekar teatersekreteraren Christer Dahl att stadsteatem genom sitt lokala uppdrag har få beröringspunkter med Riksteatern. De få kontakter man har är av samarbetskaraktär det konstnärliga planet. 1992 samproducerade teatrarna Pärleporten som hade premiär under våren stadsteatem för att sedan under höstsäsongen turnera med Riksteatern. Under spelåret 199293 gästspelade också Riksteatern Klarascenen med sin uppsättning av Hamlet. Stadsteatern har inga särskilda gageprinciper för gästspel utanför kommun- eller länsgränsema. Inriktningen är dock att spela i det egna huset. Enligt Christer Dahl kan ett ökat samarbete mellan olika institutioner, t.ex. om samproduktion vara ett medel for att uppnå ökad rörlighet över länsgränsema. Under föregående spelår hade stadsteatem ett sådant samarbete med Uppsala Stadsteater i uppsättningen Fadren. För punktvisa satsningar kan en utökad festivalkultur, exempelvis förra säsongens teaterbiennal ha stien mulerande effekt såväl internt som externt. Dahl understryker teaterföreningarnas viktiga roll i arrangörsledet och pekar avslutningsvis ut 5 områden som är i behov resursförstärkningar: av Fortsatt utbyggnad av de regionala och lokala institutionerna. Internationellt samarbete och utbyte. Stöd för svenska dramatiker. Ökad satsning barn- och ungdomsteater. Större andel fria bidragsmedel till projektinriktad verksamhet.

l9 14-0627

SOU 1994: 52 Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 62 44 29 20 Antal besök 136 072 177 357 185 414 211 441 Summa offentliga

Spelintäktersumma intäkter 8 % 12 % 8 % 9 % Samhällsbidragbesök 666 508 816 731

Stockholms Stadsteater bedriver en bred dramatisk verksamhet för vuxna, barn och ungdomar. Verksamheten präglas fortfarande av sökandet efter en identitet i det teaterhuset i myllret av Stockholmsteatrar. Föreställegen nya nings- och publikutvecklingen är positiv. Karakteristiskt för ekonomin är den höga lokalhyran som uppenbarligen inte bestämts från kulturpolitiska utgångspunkter. Stockholms Stadsteater hade 199293 lika höga lokalkostnader som landets övriga sju stadsteatrar tilleller drygt tre gånger högre än Dramatens, ca 64 miljoner kronor. sammans

Uppsala Stadsteater Uppsala Stadsteater AB grundades 1951 och bedrev under en lång följd av år verksamhet under namnet UppsalaGävle Stadsteater. Samarbetet upphörde under 1970-talet och verksamheten är nu begränsad till Uppsala stad. Därutöver bedrivs viss verksamhet i hemlänet. Sedan några år disponerar en stadsteatem ändamålsenliga men dyra -lokaler i centrala Uppsala där man förfogar över 4 scener. Uppsala Stadsteater har inget organiserat sarnarbet med Riksteatern i och med att inte bedriver en mer omfattande regional verksamhet. man

Bilaga 2 Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 22 48 20 31 Antal besök 43 716 69 357 73 467 83 445 Summa offentliga intäkter 33 975 37 103 40 330 41 105 Summa spelintäkter 1 968 3 284 4 557 4 628 Summa intäkter 36 953 41 659 47 202 48 028 Spelintäkteroffentliga intäkter 5 % 8 % 10 % 10 % Samhällsbidragbesök 777 535 549 493

Besökskurvan pekar stadigt uppåt för stadsteatem under de fyra som senaste åren i det närmaste fördubblat sin publik. Spelintäktema har också fördubblats samtidigt som de offentliga bidragen ökat med 17 procent vilket i fast penningvärde motsvarar en oförändrad bidragsnivå. Publikökningen och de stagnerande bidragen innebär att samhällsbidraget per besök har sjunkit från 777 kronor till 502 kronor spelåret 199293. Utvecklingen är desto märkligare som stadsteatern under perioden infört kostnadsfri barnteater. Genom detta har man kunnat dra in en tjänst teatern vilket mer än väl motsvarar de intäkter man tidigare fick bamteaterverksamheten. Statsbidraget spelar procentuellt en ganska liten roll för Uppsala Stadsteater. Delvis beror detta den höga hyresnivån. Kommunen har också själv tidigare tagit ansvar för en personalexpansion som det senaste spelåret innebar att man omsatte 107 årsverken vilket skall jämföras med det statliga bidraget som baserades 80 grundbelopp. Därmed är Uppsala Stadsteater den institution som har den lägsta andelen grundbelopp per årsverk. En beräkning som utgår från faktiska lönekostnader ger dock en något annan bild. Stadsteatern bedriver regional uppsökande verksamhet i begränsad omfattning. Under senare har antalet föreställningar utanför hemkommunen legat mellan 20 och 40. Tidigare erhöll teatern ett landstingsbidrag på 1,5 miljoner kronor. Detta har dock upphört efter omstrukturering en av kommunens och landstingets gemensamma engagemang i stadens kulturinstitutioner. Stadsteatern har för närvarande inga planer att utöka den uppsökande verksamheten. Den höga hyran för de egna lokalerna förutsätter att man koncentrerar verksamheten dit. Skådebanan i Uppsala är en av de få som förmedlar biljetter av nämnvärd betydelse för en institutionsteater. Spelåret 199192 förmedlades 29 000 biljetter till organisationens medlemmar. Merparten av dessa var dock biljetter till Stockholms privatteatrar. Av de drygt 10 000 biljetter som förmedlades till 291

SOU 1994: 52

föreställningar Stadsteatern avsåg 8 000 Markurells i Wadköping, en uppsättning som teatern själv utan större besvär kunnat sälja slut biljetterna till.

Länsteatrar

Bohusteatern Stiftelsen Bohusläns Teater är en av de yngsta länsteatrama, grundad 1990. Teatern disponerar lokaler i centrala Uddevalla. Under 1994 flyttar man in i ett nytt teaterhus, särskilt uppfört för länsteatems behov. Budgetåret 199394 utgår 24 grundbelopp i statsbidrag. Spelåret redovisade teatern 16 grundbelopp och 19 årsverken. Stiftelsens stadgar anger att tyngdpunkten i verksamheten skall ligga uppsökande föreställningar och att en stor del av dessa skall vara avsedda för barn och ungdom. Kommun i landstingsområdet kan genom avtal förbinda sig att bidra med ett årligt anslag till stiftelsen. Sådan kommun kallas medlemskommun.

Enkätsvar Teaterchefen Birgitta Bergström upger i sitt enkätsvar att det inte förekommer någon samordning eller gemensam presentation av länsteatems och Riksteaterns utbud. Man håller sig med ett enhetspris 2 400 kronor per föreställning för arrangörer inom medlernskommunema. Övriga kommuner i länet betalar 6 000 kronor per föreställning. Det har ännu inte varit aktuellt att sälja föreställningar utanför hemlänet eftersom det inte råder någon överkapacitet i produktionen. Birgitta Bergström ser positivt en ökad personalrörlighet och intensivare föreställningsutbyte mellan teatrarna. Detta måste dock ske utan alltför mycket administrativt krångel. Det finns också ett behov av samordnade insatser mellan teatrarna vad gäller kurser och seminarier. Teaterföreningama i Bohuslän står enligt Birgitta Bergström neutrala som arrangörer. Länsteaterföreningen upplever sig med andra ord inte bunden till Riksteatern. För en liten länsteater som Bohusläns Teater är det inte möjligt att sätta upp stora produktioner som t.ex. West Side Story. Riksteatern har därför en särskild uppgift att svara för för denna typ av repertoar.

Bilaga 2 Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 62 140 145 Antal besök eu 15 379 13 624 Summa offentliga

Spelintäktersumma intäkter 7 % 5 % Samhällsbidragbesök 342 498

Genom att Bohusläns teater inledde sin verksamhet spelåret 199091 så omfattar analysperioden endast tre år. Det första uppbyggnadsåret ägnades att förankra teatern i arrangörsledet. Repertoaren bestod uteslutande ett av mindre föreningsprogram. Den konstnärliga personalen var mycket begränsad. De två senaste spelåren har länsteatem kommit upp i en för sin storlek rimlig verksamhet. Man har fortfarande en ganska låg samhällssubvention per besökare vilket är normalt med tanke att teatern befinner sig i ett uppbyggnadsskede. Bohusläns teater är inriktad uppsökande föreställningar. Så kommer det också att vara efter inflyttningen i de nya lokalerna i ett industriområde i utkanten av Uddevalla. Genom den relativa närheten till ett antal andra stadsoch länsteatrar borde det vara möjligt att åstadkomma ett mer organiserat utbyte av föreställningar mellan teatrama i regionen. Under spelåret 199293 framförde Riksteatern 71 föreställningar i Bohuslän varav 15 ordinarie kvällsföreställningar, 32 bam- och ungdomsföreställningar samt 24 andra uppsökande föreställningar.

Byteatem Kalmar läns Teater Byteatem kom in i grundbeloppssystemet 199293 men hade dessförinnan ett ZO-årigt förflutet som fri teatergrupp i länet. Sedan ett tiotal år har man en väl fungerande hemmascen vid hamnen i Kalmar. Teatern är en ideell förening, en i sammanhanget speciell Organisationsform som förklaras av teaterns ursprung i den fria teatergruppsrörelsen. Byteatem redovisade 199293 22,5 årsverken vilket skall ställas mot statsbidragets 21 grundbelopp.

SOU 1994: 52

Av teaterns stadga framgår att den skall bedriva teaterverksamhet i Kalmar län och att särskild uppmärksamhet skall ägnas barn- och ungdomsteater. De fast anställda skall vara medlemmar i föreningen Byteatem. Byteatem är ursprungligen en dockteater med tonvikt barn- och ungdomspubliken. Verksamheten har med åren breddats avseende såväl publikgrupper som sceniskt formspråk. Byteatem har dock fortfarande ett kulturpolitiskt och konstnärligt intresse som förvaltare av en egensinnig men samtidigt publikt tillgänglig dockteatertradition.

Enkätsvar Byteatems konstnärlige producent, Bertil Hertzberg, uppger i sitt enkätsvar att det inte förekommer någon samordnad tuméläggning mellan Riksteatern och Byteatem utöver den som länsteaterkonsulenten svarar för. Gagema har utformats som enhetspriser inklusive resor, traktamenten och eventuella hotellkostnader. Arrangörer i Kalmar län betalar 8 000 kronor per föreställning. Arrangörer i Kronobergs och Blekinge län betalar 12 000 kronor och utanför dessa län uppgår gagekostnaden till 16 000 kronor per föreställning. Byteatem turnerar förhållandevis mycket utanför det egna länet vilket hänger samman med att man av bl.a. ekonomiska skäl ger vissa uppsättningar i längre serier, 75-150 föreställningar. Man har inte gjort sig beroende av länets teaterföreningar. Hertzberg anser att länsgränsema är alltför slutna på teaterkartan men han menar samtidigt att länsteatrarnas geografiska områden inte får bli för stora för att de skall kunna fullfölja sina regionala uppdrag. Han efterlyser ett utvidgat samarbete mellan länsteatrarna. Ett sådant samarbete existerar också mellan de regionala teaterinstitutionerna och länsteaterföreningarna i södra Sverige sedan några år. Hittills har samarbetet syftat till att samordna utbud och utbudsdagar, diskussioner om gagepolitik m.m. Hertzberg anser att de lokala teaterföreningarnas fixering vid de ofta stora de förvaltar är ett bekymmer för en teater som Byteatem som ofta ger scener uppsättningar med krav närhet mellan scen och salong. Dessa lokalförutsättningar bidrar till att teaterföreningama gärna satsar säkra kort vilket ofta är synonymt med Riksteateruppsättningar. Arrangörsledets försvagning är också i Kalmar län en huvudfråga. Enligt Bertil Hertzberg har anslagsnedskärningarna i länet i första hand drabbat arrangörer som studieförbund och teaterföreningar medan de regionala kulturinstitutionema hittills klarat sig förhållandevis väl.

Bilaga 2 Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 54 176 97 37 Antal besök 8 076 17 326 20 848 11 450 Summa offentliga

Spelintäktersumma intäkter 16 % 17 % 10 % 10 % Sarnhällsbidragbesök 457 303 305 708

Byteatem uppvisar en snabb ekonomisk utveckling under perioden. Samhällsbidraget har mer än fördubblats. Verksamheten mätt i föreställningar och publik varierar kraftigt mellan åren och förändringarna i antal besök speglar repertoarinriktningen. Spelår då tyngdpunkten ligger dockteater för barn sjunker produktiviteten, en följd av rumsliga begränsningar och konstnärliga krav. Det är en händelse som ser ut som en tanke att Byteatems samhällsbidrag per besök fördubblats mellan de två senaste spelåren. Förändringen sammanfaller med att teatern fått institutionsstatus vilket medfört en rad automatiska kostnadsökningar kopplade till nya förpliktelser för bland annat pensionsinbetalningar, löneavtal m.m. Byteatems roll som ledande dockteater i landet gör det angeläget att hitta distributionsforrner utanför hemlänet. Spelåret 199293 genomfördes 15 föreställningar utanför Kalmar län vilket är en lågt antal efter Byteatems förhållanden. Innevarande spelår har Riksteatern och Byteatem samarbetat i uppsättningen I skuggan av en bragd. Riksteatern bedrev en livlig föreställningsverksamhet i Kalmar län 199293 och framförde totalt 74 föreställningar varav 30 ordinarie kvällsföreställningar och 31 barn- och ungdomsföreställningar.

Dalateatern Stiftelsen Länsteatern i Dalarna etablerades 1975 och har landstinget i Kopparbergs län som huvudman. Landstingets kulturnämnd utgör också stiftelsens styrelse. Teatern har sedan 1988 scen och ändamålsenliga produk-

SOU 1994: 52

tionslokaler i Falun. Dalateatern redovisade 199293 32 årsverken, medan statsbidraget uppgick till 35 grundbelopp. Dalateatems stadgar ansluter sig i stort till andra länsteatrars. Några arnbitioner är dock ovanligt tydligt formulerade: Teatern skall värna och vitalisera demokratin genom att vara ett slagkraftigt alternativ till den kommiersiella kultur som passiviserar människor. En annan målsättning med anknytning till Teaterutredningens uppdrag är att teatern skall ...utveckla samarbetsformer med regionteatrar i angränsande Dalateatern har länge präglats av en för en regionteater stark kontinuitet - med en kärna av skådespelare som arbetat vid teatern i många år. Tyngdpunktema i den konstnärliga profilen har varit en klassikerrepertoar och en strävan till folklig förankring genom återkommande sommarspel. Bamteatem har ofta presenterats i musikaliska uppsättningar.

Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 1lO 3 1 36 59 Antal besök 12 126 7 855 15 673 30 167 Summa offentliga

Spelintäktersununa intäkter 4 % 5 % 6 % 6 % Samhällsbidragbesök 1 069 1 647 917 469

Dalateatern har några ekonomiska förutsättningar som skiljer den från flertalet länsteatrar. Lokalkostnadema är ovanligt höga, 3,9 miljoner kronor eller 25 procent av teatern kostnader. Bidraget från värdkommunen Falun är samtidigt ovanligt lågt och uppgår till endast 609 000 kronor eller 4 procent av teaterns totala sarnhällsbidrag. Jämfört med till exempel Jönköpings länsteater har Dalateatern när lokalkostnadema är betalda en verksamhetsbudget som är drygt 4 miljoner kronor mindre. Detta kan möjligen vara en förklaring till att Dalateatern spelåret 199293 redovisade endast 32 årsverken jämfört med de 35 grundbelopp som utgick i statsbidrag. Dalateatems verksamhet har några år präglats av låga föreställnings- och publikfrekvenser. Utvecklingen under de två senaste spelåren är mot den bakgrunden mycket glädjande. Sedan spelåret 199091 har teatern fyrdubblat antal besökare och föreställningar. Det är signifikativt for en länsteaters pub- 296 lika och ekonomiska förutsättningar att framgångarna kommit sedan teatern

Bilaga 2

koncentrerat sin verksamhet till hemkommunen. Av Dalateatems 337 föreställningar spelåret 199293 genomfördes 59 eller mindre än 20 procent turné i länet medan endast 6 föreställningar framfördes utanför Dalarnas gränser. Dalateatems uppsättningar gjordes 199293 i förhållandevis långa föreställningsserier, i allmänhet spelades över 40 föreställningar av varje produktion. Närheten till Gävleborgs län borde dock kunna resultera i ett mer omfattande utbyte av föreställningar mellan de båda länen. Dalarna är ett stort Riksteaterlän. Spelåret 199293 framförde Riksteatern totalt 105 föreställningar varav 42 ordinarie kvällsföreställningar och 49 barnoch ungdomsföreställningar.

Folkteatern i Gävleborg Verksamheten vid Folkteatern i Gävleborg startade 1982. Teatern är en huvudsakligen landstingsfinansierad stiftelse och baserad i Gävle där man ryms inom en tillbyggnad till den gamla 1800-talsteatem i staden. Antalet årsverken uppgick 199293 till 46 medan antalet grundbelopp var 35. Folkteaterns målsättning präglas av en vilja att ställa teatern i samhällsutvecklingens tjänst, nå nya befolkningsgrupper och att ett alternativ till vara den kommersiella kulturen. Det ingår också i teaterns uppgifter att utveckla samarbetsformer med kulturinstitutioner i angränsande län. Under Peter Oskarsons ledning blev Folkteatern i Gävleborg redan från starten ett konstnärligt begrepp inom svensk teater, exemplet att en regionteater kunde kombinera det regionala uppdraget med en avancerad estetik. Efter Oskarsons avgång 1989 bedrivs teaterns verksamhet i för regionen teater mer traditionella former.

Enkätsvar Folkteatern arbetar med kommunkontrakt vilket innebär att länets 10 kommuner ger ett årligt bidrag till teatern. Spelåret 199394 uppgår detta bidrag till ca 1,5 miljoner kronor i en budget med 20 miljoner kronor omslutning. Arrangörerna, oftast teaterföreningarna tar hand om biljettintäktema vilka skall täcka lokalkostnader och marknadsföring. Överskottet skall möjligheter att ge beställa teaterföreställningar från andra producenter. Gageprinciper utanför länet är ännu inte prövade. Folkteatern att uppger man skulle ha kapacitet att spela ett tiotal ytterligare föreställningar respekav tive uppsättning men att man samtidigt har ett ansvar att förse länets publik med ett kontinuerligt återkommande utbud vilket gör att man försöker nyproducera relativt ofta.

SOU 1994: 52

Teaterchefen Ulf Fembro anser att länsteaterföreningama är nyckelorgan i arbetet för att åstadkomma ökad rörlighet över länsgränsema. Riksteaterns tuméföreställningar ger förutsättningar för länsteatem att satsa det regionala förankringsarbetet. Därför skulle en omfördelning av resurser från Riksteatern till andra producenter vara negativt för det regionala teaterlivet.

Verksamhet och ekonomi I 98990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 41 124 107 66 Antal besök 22 367 8 117 14 412 18 515 Summa offentliga intäkter 17 284 17 788 18 255 18 474 Summa spelintäkter l 873 1 467 1 457 1 508 Summa intäkter 19 690 20 204 20 605 22 169 Spelintäktersumma intäkter 10 % 7 % 7 % 7 % Samhällsbidragbesök 773 2 191 l 267 998

Verksamheten under de fyra senaste spelåren kännetecknas av en mycket låg produktivitet som delvis kan förklaras som ett arv efter den tidigare konstnärliga ledningen och delvis som ett uttryck för en vilja att förankra teatern hos nya publikgrupper. Folkteatem har dock förlorat det konstnärliga renommé som den hade under Peter Oskarsons ledning och som då legitimerade teaterns föreställnings- och kostnadsproñl. En jämförelse med Jönköpings länsteater en teater och ett län av jämför- bar storlek ger vid handen att Folkteatem vissa år endast kommer upp i en tredjedel av antalet uppsättningar, föreställningar och besökare samt att den under hela perioden har förhållandevis höga sarnhällsbidrag i förhållande till verksamhetens omfattning och kvalitet. Andelen statsbidrag av offentliga intäkter är dock den lägsta av samtliga länsteatrar. En förklaring till det låga föreställningstalet genom åren är att varje uppsättning ges i korta serier. Folkteatems statistikuppgifter är sannolikt bristfalliga antalet föreställningar 199293 divergerar i olika redovisningar men - det förefaller mer vara regel än undantag att uppsättningar ges i kortare serier än 35 föreställningar. Möjligheten att gästspela i grannlänen utnyttjas inte. Föregående spelår redovisades 1 föreställning utanför hemlänet. Riksteatern framförde säsongen 199293 84 föreställningar i länet, varav 34 ordinarie kvällsföreställningar och 36 bam- och ungdomsföreställningar.

Bilaga 2

Jönköpings länsteater Jönköpings länsteater startade 1978. Teatern är en förvaltning under landstingets utbildnings- och kulturnämnd som därigenom fungerar som teaterns styrelse. Teatern har ändamålsenliga produktions- och föreställningslokaler i den gamla tändsticksfabriken i Jönköping. Antalet årsverken uppgick spelåret 199293 till 38 medan antalet grundbelopp var 36. Det teaterpolitiska programmet formulerar en del traditionella uppdrag för länsteatem. Det som är utmärkande för programmet är att det inte direkt ger teatern i uppgift att verka för bam och ungdom och att den särskilt framhåller betydelsen av offentliga föreställningar. Programmet understryker också vikten av utbyte med närliggande länsteatrar och samarbete med Riksteatern och andra teatrar. Verksamheten vid länsteatem har under senare år präglats av tematiska satsningar på bl.a. småländska författare och invandrarkvinnor. Dessa projekt har bidragit till att ge Jönköpings länsteater profil och uppmärksamhet i övriga landet. Länsteatern planerar också att starta en egen barn- och ungdomsensemble.

Enkâtsvar I sitt enkätsvar uppger teaterchefen Bernt Lindkvist att länsteatem samordnar sitt utbud med Riksteatern i sättningskonferenser. För föreställningar inom det egna länet fastställs gagema av teaterns styrelse landstingets kulturnämnd efter förslag från teaterchefen. Policyn är att ligga i nivå med eller något under Riksteaterns och övriga länsteatrars arrangörsgager i sina respektive län för vuxenteater. Vid gästspel utanför det egna länet är principen att tillkommande rörliga kostnader skall täckas. Detta har generaliserats till ett 40-procentigt påslag på länspriset. Jönköpings länsteater har i praktiken en överkapacitet i sin offentliga vuxenproduktion. För att bedriva en rationell och ekonomiskt försvarbar verksamhet är det nödvändigt att turnera utanför det egna länet. Av teaterns 568 föreställningar spelades 199293 48 utanför hemilänet. Utöver nedan redovisade föreställningar bedrevs ombudsverksamhet, dramapedagogiskt arbete och teaterlek.

SOU 1994: 52 Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 93 153 124 291 Antal besök 28 456 45 311 39 376 47 002 Summa offentliga intäkter 13 867 16 668 17 054 17 827 Summa spelintäkter 649 1 188 822 1 356 Summa intäkter 14 531 17 874 17 933 20 824 Spelintäktersumma intäkter 4 % 7 % 5 % 7 % Samhällsbidraglbesök 487 368 433 380

Verksamheten under den senaste fyraårsperioden kännetcknas av en förhållandevis hög produktivitet, 199293 framfördes 568 föreställningar. Det genomsnittliga antalet besökare per föreställning uppgick 199293 till 86. Länsteatern framförde under detta spelår hela 21 produktioner varav dock flera kan betraktas som mindre uppsökande föreställningar och caféprogram vilket förklarar den relativt låga besökskvoten per föreställning. Flera av dessa gavs också ett fåtal gånger. Den höga subventionen av arrangörspriset illustreras av att självfinansieringsgraden sedan flera år ligger runt 5 procent. Samhällsbidraget per besökare är dock lågt jämfört med andra regionteatrar och ligger årligen runt 400 kronor. Jönköpings länsteater har en god produktionsformåga i likhet med men flera regionteatrar vissa problem med avsättningen av sina större uppsätt- ningar i såväl arrangörs- som publikledet. Det är dock möjligt att den medvetna satsningen på regionala författare och ämnesområden, som ägt rum under en längre period, är en investering i en framtida publik. Länsteatern borde dock ha goda produktionsmarginaler att spela i större utsträckning utanför det egna länet. Riksteatern framförde spelåret 199293 totalt 49 föreställniingar varav 33 offentliga kvällsföreställningar och 12 bam- och ungdomsföreställningar.

Teater Halland Teater Halland bildades 1990 och är därmed den senast etablerade svenska institutionsteatem. Som en del av Länsteaterföreningen i Halland är man en organisatorisk del av Svenska Riksteatern. Fr.o.m. 199394 omfattar Teater Halland 10 statliga grundbelopp. På grund av teaterns organisatoriska och

Bilaga 2

ekonomiska integration i länsteaterföreningen är det omöjligt att särredovisa teaterns ekonomi från hela organisationen. Utredningen uppskattar att antalet årsverken för teaterverksamheten är ca 15. Det är alltså en liten institution som ändå bedriver en jämförelsevis omfattande verksamhet. Teater Hallands koppling till länsteaterföreningen gör den till en intressant modell for samverkan mellan producent och arrangör. Länsteaterforeningens uppdrag består

a Huvudmarmaskap för Teater Halland.

b Samordning och subventionering av skol- och familjeteater, arrangörsstöd till vuxenteatergivningen. -

c Samordning och service

till de lokala teaterföreningarna, övriga arrangörer av teater, beställningar av övrig barn- och ungdomsteater, projekt. d Kurs- och konferensverksamhet.

e Bamteaterkonsulentverksamhet

for- och efterarbete av skolföreställningar, lärarmaterial, studiedagar. f Samverkan med andra regionala kulturinstitutioner

Enkätsvar

Teater Hallands konstnärliga ledare Ingemar Carlehed uppger i sitt enkätsvar att samordning med Riksteaterns utbud också i Halland sker i s.k. sättningskonferenser. Teater Hallands utbud läggs hos arrangörena in efter Riksteaterns. Teater Halland har en låg gagenivå höjs successivt. Utanför länet görs som ett påslag på 10 000 kronor för vuxenföreställningar. Det finns ett visst utrymme för att spela såväl barn- och ungdoms- vuxenföreställningar som utanför länet. Samtal pågår mellan teatrarna i Västsverige möjligheter till om gästspel och utbyte. Teater Halland har också diskuterat eventuella samproduktioner med Borås Stadsteater. Carlehed upplever att Riksteatern för arrangörerna är den stora och angelägna producenten. Teater Halland bemöts välvilligt men rädslan att våga beställa ett större antal föreställningar än normalt växer allt eftersom lågkonjunkturen breder ut sig.

SOU 1994: 52 Verksamhet och ekonomi 199091-199293 tkr

Varav utanför

Teater Halland befinner sig i en uppbyggnadsfas. Verksamheten präglas av pionjäranda och stark kreativitet. Produktiviteten är mycket hög. De for en teaterinstitution traditionella samhällsbidragen är för Teater Halland relativt måttliga. I stället litar man till hög självfmansiering och flera mindre offentliga bidragsgivare. Man åtnjöt spelåret 199192 något så ovanligt som 100 000 kronor i privat sponsring. De tunga produktionema i repertoaren kan ges i förhållandevis långa serier, upp till 50 föreställningar, vilket tyder en god förankring i arrangörsledet. Utanför hemlänet framförde Teater Halland 17 föreställningar 199293. Det förefaller som Teater Halland kan etablera sig som en ny typ av teaterinstitution för morgondagen. För Halland geografiskt nära de teatertäta skåne- och göteborgsregionema och med ett väl utbyggt samarbete med Riksteatern och angränsande länsteatrar är det förmodligen en klok politik att satsa på en mindre regional ensemble som huvudsakligen riktar in sig att täcka behovet av bam- och ungdomsteater i länet. Halland är ett stort Riksteaterlän för att vara i Sydsverige. Spelåret 199293 framförde Riksteatern 88 föreställningar i länet, varav 31 ordinarie kvällsföreställningar och 48 barn- och ungdomsföreställningar.

Kronobergsteatem Stiftelsen Kronobergsteatem startade 1984 efter att sedan 1970 verkat som en regional ensemble inom Riksteatern. Kronobergsteatem har sedan 1988 till uppgift att verka också i Blekinge. Spelåret 199293 redovisade man 52 årsverken och 64 statliga grundbelopp. Produktions- och föreställningslokalema är belägna i Växjö. Dessa är med tanke teaterns storlek och verksamhet underdimensionerade.

Bilaga 2

I stiftelsens stadgar formuleras dess kulturpolitiska målsättning. Denna ansluter sig i allt väsentligt till andra regionteatrars. Det som skiljer är att Kronobergsteatem förutsätts vara verksam i två län och den därigenom har tre huvudmän, landstingen i Kronobergs och Blekinge län samt Växjö kommun. I stiftelseurkunden preciseras det ekonomiska åligger respektive ansvar som huvudman.

Enkätsvar För att samordna föreställningsutbudet arrangeras sättningskonferenser länsvis eller regionvis där Kronobergsteatem medverkar. Riksteatern lägger i allmänhet ut sina tuméslingor först och de övriga sig efter teatrarna anpassar dessa. Vid försäljning utanför länet görs ett påslag för vuxenproduktioner på 16 500 kronor och 100 procent för barn- och ungdornsproduktioner. Kronobergsteatem gör vanligtvis två scenproduktioner för vuxna varje spelår. Med tanke på den konstnärliga insatsen och produktionskostnadema bör dessa spelas 45-50 gånger i spelområdet som i första hand utgörs av Kronobergs och Blekinge län. I praktiken kommer man upp i ca 30 föreställningar i hernlänen och teatern har därför möjligheter att turnera i angränsande län. För mindre uppsökande produktioner är det inte angeläget att söka sig utanför hemlänen beroende att dessa ofta är anpassade till regionala förhållanden. I sitt enkätsvar anför teaterchefen Ingrid Kyrö vidare att priset är avgörande för arrangörens efterfrågan på föreställningar och att man bör eftersträva en enhetlig prissättning och föreställningskapacitet mellan teatrama i Sydsverige för att uppnå en ökad rörlighet över länsgränsema. Samarbetet med Riksteatern centralt bör ske i form av produktionssamverkan och gemensam tuméläggning. I övrigt bör länsteaterföreningamas roll utökas och kompetensen höjas över hela landet och de skall vara samordnare av tuméverksamheten i sina län. Länsteaterföreningarnas arbete skall inte enbart riktas mot teater-föreningarna utan de skall vara öppna för andra arrangörskontakter. Ingrid Kyrö oroar sig över teaterföreningamas bristande medvetenhet i kvalitetsbedömningen. Hon menar vidare att den egna länsteatem bör spela mer än en föreställning per spelplats och att teatern bör vara fri att söka andra arrangörer om den lokala teaterföreningen inte beställer mer än en föreställning. Länsteatern bör svara för det bredare utbudet medan andra producenter inklusive Riksteatern kan spela för de speciellt teaterintresserade.

SOU 1994: 52 Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 310 375 238 218 Antal besök 58 210 54 209 33 049 27 195 Summa offentliga intäkter 17 406 17 127 16 620 16 578 Summa spelintäkter 2 556 2 882 2 441 1 887 Summa intäkter 20 811 20 414 19 553 19 200 Spelintäktersumma intäkter 12 % 14 % 12 % 10 % Samhällsbidragbesök 299 316 503 610

Kronobergsteatem blev som en följd av samarbetsavtalet med Blekinge 1988 en av landets största regionteatrar. Efter att ganska snabbt ha anpassat sig till den nya situationen med de nya resurserna följde ökad verksamhet och hög produktivitet- kom en kraftig nedgång i verksamheten och minskad publik. Landstinget i Blekinge sänkte sitt bidrag till Kronobergsteatem i och med spelåret 199192 vilket innebar att teatern inte kunde engagera mer än 56,5 årsverken vilket skall jämföras med 64 statliga grundbelopp. 199293 minskade antalet årsverken till 52. Föreställnings- och publikutfallen för 199293 är mycket låga för att gälla för en teater som representerar 64 grundbelopp. De 56 föreställningarna utanför hernlänet, ca 10 procent av samtliga föreställningar, är en relativt hög andel jämfört med andra regionteatrar. Repertoaren präglas av mindre uppsökande uppsättningar för vuxna och bam. Det är tydligt att teatern har stora avsättningssvårigheter för större scenproduktioner för vuxna. Förankringen i det lokala arrangörsledet har hittills varit bristfällig. Den statliga andelen av Kronobergsteatems offentliga medel är exempellöst hög, ca 40 procent jämfört med genomsnittet för regionala institutioner, ca 27 procent. Under 199293 har Kulturrådet påpekat att en fortsatt statsbidragsnivå om 64 grundbelopp förutsätter en ökad satsning från huvudmännens sida vilket kan medverka till att antalet årsverken ligger i paritet med antalet grundbelopp. Riksteatern framförde 40 föreställningar Kronobergs län 199293 varav 23 offentliga kvällsföreställningar och 4 for barn och ungdom.

Bilaga 2

Norrbottensteatern Stiftelsen Norrbottensteatern bildades 1967 som landets första länsteater. Verksamheten har sedan starten varit baserad i Luleå där sedan slutet man av 1980-talet förfogar över centralt belägna, ändamålsenliga spel- och produktionslokaler. Norrbottensteatern redovisade för 199293 66,5 årsverken och antalet grundbelopp uppgick samma till 60. Det är förhållandevis stor en regionteater som skall verka i Sveriges till ytan största län. I en utvecklingsplan för Norrbottensteatems verksamhet 199293 formuleras en rad allmänna målsättningar för teaterns arbete. Man betonar kvalitet före kvantitet och preciserar det lokala förankringsarbetet till en lokalt framsprungen uppsättning per år. Norrbottensteatern står många sätt ett positivt föredöme för den som svenska regionteatem. Teaterns goda rykte har dels att göra med dess ålder, Norrbottensteatern är pionjären som kom först och röjde vägen för andra teatrar. Teatern kunde också tidigt kombinera pionjärandan och den radikala traditionen i länet med institutionens resurser. Norrbottensteatern blev en regional symbol för den nya kulturpolitiken.

Enkätsvar Norrbottensteatems förhållande till Riksteatern manifesteras av gemensamma sättningskonferenser där arrangörerna samtidigt får ta ställning till de båda producentemas utbud. Inom länet tillämpas ett bidragssystem som omfattar alla 13 kommuner utanför Luleå. Dessa betalar 1,3 öre per skattekrona direkt till Norrbottensteatern. Därmed är alla föreställningar i länet betalda och inga ytterligare gager tas ut av arrangörerna. I Luleå säljs föreställningar till skolor och andra arrangörer. Norrbottensteatern arrangerar också offentliga föreställningar i egen regi. Skolan betalar ett föreställningsgage som uppgår till 30-35 öre elev. per Vid föreställningar utanför hernlänet krävs full kostnadstäckning exklusive löner. Teaterchefen Rolf Degerlund att Norrbottensteatern normalt uppger inte har någon överkapacitet föreställningar. av Degerlund är kritisk mot nedskärningarna teatram.a kommunerna och landstinget i Norrbotten minskade sina samlade bidrag till teatern med ca 3 miljoner kronor för 199293. Han menar att politikerna borde visa teatrarna ett konstnärligt förtroende genom att dem förutsättningar för utveckge lingsprojekt; allt från finansiering av researcharbete, dramatikerlöner, konstnärligt internt utvecklingsarbete till speciella behov för uppsättningarnas genomförande.

20 14-0627

SOU 1994: 52 Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 240 198 145 135 Antal besök 55 419 35 636 46 176 46 562 Summa offentliga intäkter 26 282 27 623 32 340 28 808 Summa spelintäkter 2 311 1 514 2 646 3 198 Summa intäkter 29 256 30 527 36 438 32 453 Spelintäktersumma intäkter 8 % 5 % 7 % 10 % Samhällsbidragbesök 474 775 700 619

Norrbottensteaterns ekonomi karakteriseras av en förhållandevis hög omsättning, mycket betingad av höga lokalkostnader 7,4 miljoner kronor. Tillsammans med personalkostnader 18 miljoner kronor innebär det att de fasta kostnaderna spelåret 199293 uppgick till 25,4 miljoner kronor av en samlad budget drygt 32 miljoner kronor. Norrbottensteaterns kulturpolitiska uppdrag är i sig ovanligt kostnadsdrivande. Avstånden i länet för med sig stora tumékostnader. Ambitionen att presentera nyskriven dramatik frestar ekonomin. Avstånden till personella och materiella teaterresurser gör att teaterproduktionen med nödvändighet kostar mer än i storstadsområdena. För teater med Norrbottensteaterns förutsättningar kommer lätt de en kulturpolitiskt angelägna uppgifterna till korta när man ställs inför sparbeting liknande det som sattes för spelåret 199293. Man anar att den svaga nedgången i tumerandet under perioden mer har ekonomiska förklaringar än är ett utslag av en kulturpolitisk ambition. Norrrbottensteatems uppsättningar ges i förhållandevis långa serier, normalt mellan 40 och 50 foreställningar. Den goda förankringen hemmaplan är därför säkert huvudförklaringen till att man 199293 genomförde endast 5 föreställningar utanför hemlänet. Ett sådant gästspel var i samband med den svenska teaterbiennalen i Stockholm dit teatern var inbjuden för att ge Dagning röd, en pjäs om korpelarörelsen. Inbjudan till Norrbottensteatem att delta i biennalen kan ses som ett bevis att det lokala perspektivet kan ha ett stort nationellt intresse när det ges en konstnärlig gestaltning. Riksteatern framförde 199293 77 föreställningar i Norrbotten varav 33 offentliga kvällsforeställningar och 22 för barn och ungdom.

Bilaga 2

Norrlandsoperan

Norrlandsoperan bildades 1973 och ingår sedan 1988 i Stiftelsen Västerbottensmusiken efter en sammanslagning med länsmusikorganisationen. Stiftelsen som också innehåller en sinfonietta har sina produktions- och - föreställningslokaler i centrala Umeå. För 199293 redovisade Norrlandsoperan 67,5 årsverken samtidigt som den erhöll 70 grundbelopp i statsbidrag. Eftersom orkesterresursema ingår i den statligt finansierade länsmusiken innebär detta att den övervägande delen Norrlandsoperans finansiering är av statlig. Norrlandsoperan har i uppdrag att ge operaföreställningar i Norrland. Tyngdpunkten i dess profil ligger i en nyskapande ett från pionjäropera, arv åren då knappa resurser ständigt tvingade fram konstnärliga och praktiska nya formlösningar. Utvecklingen har gått mot allt större produktioner och därigenom har tuméverksamheten minskat i omfattning. Norrlandsoperan är i dag till övervägande del en Umeåopera. Få föreställningar i det större formatet lämnar scenen vid gamla brandstationen i Umeå.

Enkätsvar

I sitt enkätsvar upger Norrlandsoperans konstnärliga ledare Per Erik Öhrn att operans krav framförhållning i realiteten omöjliggör samordning en av repertoaren med Riksteatern. När Norrlandsoperan gästspelar utanför Västerbotten debiteras det besökta landstinget en ersättning, s.k. produktionsstöd, är lika stort det som som gage som den arrangerande teaterföreningen betalar. Om man spelar två föreställningar av Maskeradbalen i Piteå och två i Kiruna, som kostar 75 000 kronor per föreställning, så förväntas Norrbottens läns landsting betala 4x75 000 kronor i produktionsstöd. Detta försätter enligt Per Erik Öhrn Norrlandsoperan i en ofördelaktig konkurrenssituation gentemot exempelvis Riksteatern eller Folkoperan som inte behöver begära denna extra ersättning. Produktionsnivån är anpassad efter de tumémöjligheter Om ekosom ges. nomiska förutsättningar gavs för fler tuméer skulle kunna planera för man det. I det rådande läget begränsas föreställningsverksarrlheten allt till mer Umeå. I sitt enkätsvar påpekar Per Erik Öhrn avslutningsvis Stockholmsatt regionen med 15 av befolkningen i dag uppbär 23 det totala statliga ca av kulturanslaget inräknat Riksteatern. Media, koncentrationen myndigav heter, AMS regelverk m.m. bidrar gemensamt till att Stockholmskoncentrationen gradvis förstärks.

SOU 1994: 52 Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 14 2 31 45 Antal besök 18 005 13 655 15 110 11 406 Summa offentliga intäkter 16 633 18 419 24 711 20 828 Summa spelintäkter 2 332 1 514 2 761 2 608 Summa intäkter 19 316 20 094 28 928 23 666 Spelintäktersumma intäkter 12 % 8 % 10 % 11 % Samhällsbidragbesök 924 l 349 l 635 1 826

I siffrorna för offentliga intäkter redovisas inte det statsbidrag som går till Stiftelsens länsmusikresurser eftersom det inte går att bokföringsmässigt skilja på kostnader för opera- och konsertverksamhetema. Norrlandsoperan är en av de kraftigast subventionerade kulturinstitutionema finns i landet. Detta förklaras dels av att musikteater är en dyr som konstform sin personalintensitet, dels av avstånden, som fördyrar genom verksamheten. I ännu högre grad än för Norrbottensteatem utgör resor, hotell och traktamenten för tillresande medarbetare betungande utgifter för Norrlandsoperan. Norrlandsoperan har under senare engagerat många internationellt verksamma regissörer, scenografer etc. vilket ytterligare förklarar de höga kostnaderna. Trots dessa förklaringar måste ändå verksamheten mätt i antal föreställningar under de senaste fyra åren betraktas som förhållandevis låg. Ett problem i sammanhanget är att hemmascenen i Umeå har en alltför liten publikkapacitet, 250 platser. Det gör att Norrlandsoperan inte ens vid en förca dubbling av föreställningsfrekvensen kommer upp till särskilt höga besökssiffror. De större produktionema är också ganska svåra att turnera med vilket innebär att kapacitetsbristen i Umeå inte kan kompenseras av föreställningar på andra inom eller utom Västerbotten. Det ligger nära till hands att scener jämföra med Musikteatem i Värmland som årligen redovisar dubbelt så höga publiksiffror som Norrlandsoperan. Frågan om Norrlandsoperans föreställningslokal bör alltså ges hög prioritet i den fortsatta planeringen.

Bilaga 2

Skaraborgs länsteater Stiftelsen Skaraborgs länsteater bildades 1988 efter en ombildning av den fria teatergruppen Merkuriusteatem. Teatern är baserad i Skövde där den har produktionslokaler i en av landstinget ägd byggnad. Produktionslokalema är utdömda av yrkesinspektionen och det finns planer att erbjuda länsteatem helt nya produktions- och scenresurser en i ombyggd skola i centrala Skövde. Skaraborgs länsteater är en ung teater, fortfarande under utbyggnad. För spelåret 199293 redovisade man 27,5 årsverken och 35 statliga grundbelopp. Diskrepansen mellan grundbelopp och årsverken är otillåtet stor och förklaras av låga bidrag från landsting och kommun. Teaterns kulturpolitiska målsättning ansluter sig i allt väsentligt till andra regionteatrars.

Enkätsvar Teaterchefen Örjan Herlitz besvarat utredningens enkät att som uppger samordningen med Riksteatern sker genom att länsteatem skickar in turnélistor till Riksteatern och får motsvarande information tillbaka. Skaraborgsteatern deltar i utbudskonferenser med teaterföreningama där Riksteaterrepertoaren fastställs. Dessutom sker kontakter av tillfällig karaktär. När Skaraborgsteatem spelade Tjechov erbjöd inte Riksteatern Skaraborg sitt Tjechovprograrn. Gaget inom länet är framräknat som 20 procent av produktionskostnadema fördelat beräknat antal föreställningar. Den senaste tiden har hänsyn också tagits till vissa arrangörers försämrade ekonomi. Vid föreställningar utanför hernlänet höjs priset med 50 procent. Dessutom tillkommer tumékostnadema. Herlitz uppger att det inte föreligger någon överkapacitet för barn- och ungdomsteater eller mindre uppsökande produktioner. Däremot skulle teatern kunna klara av betydligt längre föreställningsserier för större vuxenproduktioner. För detta slag av produktioner borde ett interregionalt gästspelssystem utvecklas. Ett sådant försök görs innevarande år mellan länsteatrarna i Skaraborgs-, Jönköpings- och Örebro län. Effekten blir att varje teater kan erbjuda sin publik 4 pjäser till kostnaden av 1 förutom tumékostnaden.

Örjan Herlitz menar att Riksteaterns teaterföreningar inte kan neutrala

vara mellan de olika producentema. I framtiden med ännu sämre arrangörs- situation kommer givetvis Riksteatern att favoriseras och för många kanske bli enda producent. Ur ett länsteaterperspektiv upplever Herlitz arrangörsfrågan som den viktigaste teaterpolitiska frågan i dag.

SOU 1994: 52 Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 142 223 223 207 Antal besök 20 843 21 379 36 160 32 988 Summa offentliga

Spelintäktersumma intäkter 15 % 10 % 13 % 12 % Samhällsbidragbesök 351 519 267 291

Skaraborgsteatem är en regionteater i ordets geografiska bemärkelse. Spelåret 199293 framfördes mindre än 30 procent av teaterns föreställningar i hemkommunen Skövde. Man redovisar under hela perioden ett ökat antal föreställningar, goda publiksiffror och något som inte i statistiken - syns - en stark konstnärlig utveckling. Teaterns verksamhet präglas fortfarande av att den är nyetablerad och inne i en förankringsprocess. Detta är förmodligen förklaringen till att repertoaren domineras av en mängd mindre uppsökande föreställningar för bam och ungdom. Repertoarinriktningen kan också hänga samman med svårigheter att avsättning för större scenproduktioner vilket väcker frågor om lokalsituationen i länet och teaterns förankring hos de lokala teaterföreningarna. Möjligen är det bra för publikstatistiken, men för den fortsatta utvecklingen av teatern är avsaknaden av en fungerande hemmascen i längden ohållbar. I brist en egen historia är det för en nyetablerad teater viktigt att åtminstone kunna ge en fungerande arbetssituation för de människor som söker sig till den nya institutionen. Risken är stor att de goda krafterna vänder teatern ryggen om den inte ens kan erbjuda minimistandard för det konstnärliga arbetet. Personalsituationen har också en annan sida. Den stora differensen mellan statliga grundbelopp och antalet redovisade årsverken för 199293 gör att landsting och kommuner i länet snarast måste besluta om ökade anslag till länsteatem för att den skall kunna behålla det statliga stöd den har i dag. Riksteatern framförde spelåret 80 föreställningar i Skaraborgs län, varav 39 var ordinarie kvällsföreställningar och 23 föreställningar för barn och ungdom.

Bilaga 2

Musikteatem i Värmland Stiftelsen Värmlands Teater- och Musikstiftelse är i likhet med sin motsvarighet i Västerbotten en sammanslagning av den regionala musikteatem och länsmusikorganisationen. Musikteatem i Värmland etablerades 1975 och den nuvarande stiftelsen kom till stånd 1988. Musikteatem i Värmland har sin bas i Karlstad där den under våren 1994 får tillgång till landstiingsägda ändamålsenliga administrations- och produktionslokaler. Musikteattems hemmascen är gamla anrika Karlstad Teater. Musikteatem i Värmland har ett statsbidrag 57 grumdbelopp och antalet årsverken uppgick spelåret 199293 till knappt 59. Huvutddelen av orkesterresurserna bokför länsmusiken samma sätt som för Norrlandsoperan. Skillnaden i statsbidrag får tillskrivas de olika uppdragen. och skilda geografiska förutsättningar. Landstinget i Värmland har antagit teaterpolitiska mål som skall gälla för Stiftelsens musikteaterverksamhet. De ansluter sig till de statliga målen men understryker fyra punkter som särskillt angelägna: decentralisering, repenoarutveckling, aktivering samt samordnimg och samarbete.

Enkätsvar Ny teaterchef fr.o.m. 1993 är Hans Hjort. Utredningens cenkät har besvarats av administrativa chefen Christina Nilsson. Hon uppger att samarbetet med Riksteatern sker i form av gemensamma sättningskonñerenser. Gagema i hemlänet är som vanligt för en regionteater kraftigt subvrentionerade medan prissättningen utanför Värmland i större utsträckning tar hänsyn till teaterns faktiska kostnader. Nilsson lyfter i sitt svar fram ett särskilt problem förr Värmland, avsaknaden talteater och dans. Hon menar att det vore önskvärt med särskilda av statliga medel som kunde neutralisera de stora skillnaden i gager som råder mellan teatrar med dramatisk respektive lyrisk repertoar. Därigenom skulle ett utbyte med närliggande länsteatrar möjliggöras. Musikteatems erfarenhet är att lojaliteten hos teaterföreningama i första hand ligger hos Riksteatern. l det fall inga nya resturser skapas anser Christina Nilsson att Riksteaterns produktionsresurser bör omfördelas så att länsteatrama kan turnera i större utsträckning i Riksteaterms regi.

SOU 1994: 52 Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

- Varav utanför hemkommunen 79 46 40 41 Antal besök 31 057 28 962 30 024 42 519 Summa offentliga intäkter 17 990 18 031 19 130 18 659 Summa spelintäkter 2 822 2 133 2 534 l 272 Summa intäkter 21 006 20 554 23 237 20 157 Spelintäktersumma intäkter 13 % 10 % ll % 6 % Samhällsbidragbesök 579 623 637 597

Publikfrekvensen är märkligt stabil under perioden bortsett från det senaste spelåret som var en stor framgång för musikteatem. Det förefaller som om den nått en god förankring i länet vilket delvis förklarar varför samhällssubventionen per besökare är så låg som 597 kronor. En annan förklaring är att det statliga bidraget till länsmusikdelen av Stiftelsens samlade bidrag inte syns en i sådan beräkning av sarnhällssubventionen. De fyra senaste åren har inneburit i realiteten minskade bidrag från huvudmännen. En förklaring till denna utveckling är att Säffleensemblen, som tidigare var en del av stiftelsen, har lämnat musikteatem och därmed förlorade man ett kommunalt stöd från Säffle kommun. Avknoppningen av denna verksamhet har dock sannolikt gett konstnärliga fördelar och medfört större ekonomisk flexibilitet. Sett ur utredningens perspektiv bedriver Musikteatem i Värmland redan i dag en förhållandevis omfattande verksamhet utanför det länet. Spelåret egna 199293 spelade man 28 föreställningar utanför Värmland vilket motsvarar 17 procent av årets alla föreställningar. Teaterledningen uppger att den är beredd att utöka verksamheten i omgivande län om de ekonomiska förutsättningarna kan lösas ett rimligt sätt. Spelåret 199293 framförde Riksteatern 55 foreställningari Värmland, varav 25 var ordinarie kvällsföreställningar och 13 för barn och ungdom.

Västerbottensteatem Stiftelsen Västerbottensteatem bildades 1981 efter att dåvarande Västerbottensensemblen inom Riksteatern omvandlats till länsteater. Basen för verksamheten är Skellefteå där teatern förfogar över produktions- och spellokaler.

Bilaga 2

Spelåret 199293 redovisade teatern 37 årsverken medan statsbidraget samma år uppgick till 39 grundbelopp. Styrelsen för Västerbottensteatem antog nya mål 1991. Dessa är för en länsteater ovanligt lokalt inspirerade och förhållandevis detaljerade. De klargör att Västerbottensteatem främst skall göra mindre uppsättningar som kan nå ut över hela länet. Ungdomsgruppema prioriteras, vuxenrepertoaren skall utformas med tanke deras behov. Sommarteater skall erbjudas varje år och ett utbyte av föreställningar förväntas mellan de tre nordligaste talteatrama. Riksteatern förutsätts också vara en viktig samarbetspartner.

Enkätsvar Teaterchefen Gustav Kling uppger i sitt enkätsvar att formella kontakter finns mellan tuméplanerarna Riksteatern och Västerbottensteatem. Länsteaterföreningen finns med i samordningen av barn- och ungdomsteaterutbudet. Teatern tillämpar enhetspriser vilket innebär att resor och traktamenten ingår i gaget. Vid gästspel utanför länet höjs gaget med 50 procent. I likhet med många andra länsteatrar har vuxenrepertoaren en viss överkapacitet medan barn- och ungdomsutbudet fortfarande går bra att sälja. På frågan om hur man kan uppnå ökad rörlighet över länsgränsema svarar Gustav Kling att länsteaterföreningama i de olika länen bör kunna stå för samordning och planering utöver kontakten mellan de olika teatrama. Någon form av tumébidrag bör också inrättas. Kling ser även fortsättningsvis Riksteatern som en viktig resurs i det regionala teaterlivet men utesluter inte att man ser över den interna balansen i Riksteaterns verksamhet.

Ekonomi och verksamhet 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 53 103 135 97 Antal besök 21 726 24 684 29 766 27 694 Summa offentliga intäkter 13 276 13 623 14 380 17 507 Summa spelintäkter 785 872 1 761 1 174 Summa intäkter 14 110 14 616 16 391 18 747 spelintäktersumma intäkter 6 % 6 % 11 % 6 % Samhällsbidragbesök 61 1 552 483 632

SOU 1994: 52

Trots att Västerbottensteatem har en lång historia har den alltid stått i skuggan av de tydligare utmejslade institutionerna Norrbottensteatem och Norrlandsoperan. Möjligen har valet av värdkommun legat Västerbottensteatern i fatet Skellefteå kan inte konkurrera med Umeå och Luleå med av- seende kommunikationer, utbildningsinstitutioner och annat kulturliv. Den nye teaterchefen Gustav Kling har tagit fasta dessa förutsättningar och gjort några av kulturpolitikens paroller till teaterns egna; decentralisering och sökandet efter nya publikgrupper. Det förefaller som om han lyckats i sina ambitioner. Västerbottensteatem upplever under Klings ledning stora framgångar. Konstnärligt har dessa manifesterats med att teatern tilldelades regeringens pris för bästa barn- och ungdomsteater med ungdomsuppsättningen Mod i samarbete med ungdomar i Skellefteå. Trots decentraliseringssträvanden är Västerbottensteatem i stor utsträckning Skellefteåangelägenhet. Av de spelåret 199293 genomförda 271 en föreställningarna spelades 60 procent eller 174 i hemstaden. Målsättningen att i större utsträckning spela i grannlänen uppfylls ännu inte. Det senaste spelåret genomförde teatern 12 gästspel utanför länet, en siffra som borde vara större mot bakgrund av att flera uppsättningar gick i relativt korta serier. Utöver Stockholms län med 289 föreställningar är Västerbotten det län i landet tar emot flest Riksteaterföreställningar. Spelåret 199293 uppgick som de till 149 varav 55 var ordinarie kvällsföreställningar och 72 för barn och ungdom.

Teater Västernorrland Stiftelsen Teater Västernorrland -tidigare Mittlänsteatem startade sin verk- samhet 1972 och är därigenom en av de äldsta regionteatrarna. Sedan 1991 bedrivs verksamheten i Sundsvall i lokaler i anslutning till gamla Sundsvalls Teater och black-box-scenen Konsertteatem. Tidigare har verksarnhetsorten varit Härnösand och under en femårsperiod hade teatern parallella ensembler i båda städerna. Spelåret 199293 redovisade teatern 51 grundbelopp och 51,5 årsverken. Tjugo år, i två landskap med tre stiftelsebildningar och med tre olika nanm, med två lokaliseringsorter och 9 chefsförordnanden tyder att teatern rastlöst sökt efter en identitet och förankring. Detta sökande har man gemensamt med många andra länsteatrar och i valet mellan regional och lokal förankring anar man en riktning mot ökad verksamhet i den nuvarande hemstaden Sundsvall. Teater Västernorrland har länge varit en anonym regionteater, vag i konturerna jämfört med t.ex. Norrbottensteatem eller Folkteatern i Gävleborg under Peter Oskarson. Etableringen i Sundsvall och satsningen sommarteater vid Döda fallen är dock initiativ som gett teatern nya uppgifter och möjlighet till en betydligt bättre lokal och regional förankring.

Bilaga 2

Enkätsvar Enligt teaterchefen K Anders Öhrn har Riksteatern stark ställning hos en länets arrangörer och i utbuds- och sättningskonferensema väljer man först ur Riksteaterns utbud och därefter ur övriga producenters. När det gäller barnoch ungdomsföreställningar förekommer ingen samordning mellan Riksteatern och regionteatem. Gagema fastställs årligen av teaterns styrelse. Föreställningar för stora scener kostar spelåret 199394 16 000 kronor. Den föreställningsform som är vanligast är rumsteatem vars publikkapacitet för vuxna varierar mellan 90 och 120 platser och en föreställning kostar 12 000 kronor. Skolteatem baserar sitt pris antalet planerade åskådare 30 kronor per elev. Vid föreställningar utanför det egna länet görs ett generellt påslag med 50 procent av gaget. På skolteatersidan är efterfrågan större än utbudet samtidigt som länets elevantal inte möjliggör mer än en traditionell produktion per grundskolestadium och år. Länets sju teaterföreningar, som har arrangörsmonopol för den offentliga vuxenteatern har normalt kapacitet att ta hand om ett tjugotal vuxenföreställningar samtidigt som en rationell och ekonomiskt försvarbar produktion kräver ca 40 sålda föreställningar. Det finns alltså för vuxenteatern ett ganska stort överskott av föreställningar som åtminstone teoretiskt skulle kunna ges utanför länet. Det förekommer dock inget organiserat samarbete med teatrar i angränsande län. Ett nätverk för Norrlandsproducentema har bildats och här finns ett forum som i framtiden kan komma att utveckla nya samarbetsformer. Jämtlands län, som står utan regionteater, är ett potentiellt verksamhetsområde för Teater Västernorrland och ett samarbete har inletts i och med sommaruppsättningen av Vildhussen i Ragunda i Jämtland.

Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 53 103 135 97 Antal besök 21 726 24 684 29 766 27 694 Summa offentliga intäkter 13 276 13 623 14 380 17 507 Summa spelintäkter 785 872 1761 1174 Summa intäkter 14 110 14 616 16 391 18 747 Spelintäktersumma intäkter 6 % 6 % 11 % 6 % Samhällsbidragbesök 61 1 552 483 632

SOU 1994: 52

En analys av Teater Västernorrlands ekonomi och verksamhet under fyraårsperioden bekräftar att teatern har en överkapacitet föreställningar. En omsättning ca 20 miljoner kronor borde rimligen ge fler än 282 föreställningar eller 25 690 besök genomsnittet under perioden. De senaste spelåren visar dock tecken en positiv uppgång av antalet besök, vilket får tillskrivas framgången med sommarspelet Vildhussen. Arrangörsnätet i Västernorrland är uppenbarligen underdimensionerat i jämförelse med länsteaterns produktionskapacitet. Det arrangörsmonopol av regionteatems Föreställningar som den lokala teaterforeningen i Sundsvall har hämmar sarmolikt verksamheten hemorten. Riksteatern framförde spelåret 199293 106 föreställningar i länet, varav 51 var ordinarie kvällsföreställningar och 26 för barn och ungdom.

Västmanlands länsteater Stiftelsen Västmanlands länsteater bildades 1982 efter att tidigare verkat som en regional ensemble inom Rikseatem. Huvudmän är landstinget och Västerås kommun som svarar för vardera 40 procent av teaterns länsbidrag samt länets övriga kommuner som efter befolkningsstorlek svarar för resterande 20 procent. Teaterns kulturpolitiska målsättning ansluter sig i allt väsentligt till andra regionteatrars. Västmanlands länsteater omsluter ca 45 årsverken och har ändamålsenliga lokaler i anslutning till Västerås teater.

Enkätsvar I sitt enkätsvar anger teaterchefen Barbro Frambäck att det årligen sker en samordning med Riksteaterns utbud genom att länsteatem meddelar turnéperioder för respektive produktioner varefter Riksteatern sedan lägger sina tuméförslag utifrån den planeringen. Denna ordning kontrasterar mot den som gäller för flertalet regionteatrar där normalt Riksteatern för arrangörerna presenterar sitt utbud först varefter regionteatrarna sedan lägger ut sina produktioner. Länsteatems gagepolitik ansluter sig till den som förs av flertalet andra regionteatrar. Bamteaterutbudet erbjuds dock medlemskommunerna kostnadsfritt. Utanför hemlänet tar man ut dubbla gager. .För skolteatem finns inga marginaler att spela utanför länet. Det finns en viss överkapacitet för vuxenteatem genom att kommunerna utanför Västerås sällan har möjlighet att arrangera mer än en föreställning av varje produktion. Utanför länet strävar man efter att hitta arrangörer som kan ta minst två föreställningar. Prissättningen styrs av teaterns behov av att spela och arran-

Bilaga 2

görens resurser. Smärtgränsen går vid att ta samma gage som för medlemskommunema men med påslag för faktiska turnékostnader. Om länsteatem skulle turnera enligt Riksteatermodell med långa sammanhängande tuméperioder och huvudsak i en föreställning per plats skulle det få följande konsekvenser: försämrade möjligheter att repetera under föreställningsperioden, dekorerna måste tuméanpassas, nya avtal måste träffas med personalen. - Enligt Barbro Frambäck finns tekniska resurser och arrangörsansvar landets regionteatrar, som skulle möjliggöra ett ökat utbyte över länsgränserna. Det finns också förutsättningar att spela längre perioder hos varandra vilket gör gästspelen försvarbara även när det handlar om stora och tekniskt krävande uppsättningar. I Västmanland har länsteatem ett starkt stöd av teaterföreningarna som är måna om att i första hand utnyttja den egna teaterns resurser. Länsteaterkonsulenten är placerad på länsteatem, ett arrangemang som underlättar samarbetet. Frambäck föreslår att det statliga bidraget till Skådebanan tas bort för att i stället skapa resurser för experiment- och utvecklingsarbete i regional arrangörs- och publikverksamhet.

Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 100 l 18 1 11 52 Antal besök 46 042 41 858 44 497 30 727 Summa offentliga intäkter 15 781 17 151 17 868 19 153 Summa spelintäkter 1 688 1 286 l 767 1 205 Summa intäkter 18 205 19 246 20 859 21 002 Spelintäktersumma intäkter 9 % 7 % 8 % 6 % Samhällsbidragbesök 343 410 402 623

Västmanlands länsteater är en av de mest kostnadseffektiva regionteatrarna. Sarnhällsbidraget per besök uppgår årligen till ca 400 kronor. Förklaringen till detta är dels länets geografi, vilken medför låga turnékostnader, och en god förankring i hemorten Västerås. Verksamheten och ekonomin präglas av stabilitet. Med undantag av det senaste redovisningsåret 199293 har besöksantalet under fyraårsperioden legat ca 45 000 åskådare. De höga

SOU 1994: 52

besökssiffroma förklaras av att teatern har hög beläggning på de offentliga vuxenföreställningama, i genomsnitt 143 åskådare. Riksteatern framförde spelåret 199293 85 föreställningar i länet, varav 28 var ordinarie kvällsföreställningar och 45 för bam och ungdom.

Älvsborgsteatern

Älvsborgsteatem startade 1977 försöksverksamhet administrerad

som en av Borås stadsteater och ledd av dess chef och med landstinget som huvudman. 1988 bildades Stiftelsen Landstingets barn- och Ungdomsteater i Älvsborg, ett av Borås stadsteater oberoende teaterföretag, till vardags kallas Älvssom borgsteatem och som är den enda regionteatem som uteslutande producerar teater för barn och ungdom. Teaterns verksamhetsområde omfattar 18 kommuner i ett län med ca 25 mils utsträckning från norr till söder. Efter en period då verksamheten huvudsakligen baserats på pjäs- eller korttidsengagerade skådespelare har man under de senaste två åren formerat en liten fast ensemble bestående av skådespelare med uttalat intresse för bamoch ungdomsteater. Under samma period har teatern succesivt flyttat in i nya rymliga produktionslokaler, centralt belägna i Borås. Spelåret 199293 redovisades 23 grundbelopp och 25 årsverken.

Enkätsvar Teaterchefen Hans Råstam uppger att det inte förekommer någon samordning

mellan Älvsborgsteatems och Riksteaterns utbud i eller utanför länet. Arran-

görer i Älvsborgs län betalar 23 ordinarie pris. Då teatern nästan enbart av

spelar inom Älvsborgs län har föreställningar endast undantagsvis offererats

till det högre ordinarie priset. Älvsborgsteatem upplever inte att man har någon överkapacitet personellt eller produktionsmässigt. Enligt Råstam har teatern ett stort förtroende hos länets arrangörer av barn- och ungdomsteater.

Bilaga 2 Verksamheten 198990-1 99293 tkr

Varav utanför hemkommunen 136 193 21 1 226 Antal besök 23 414 17 911 22 277 14 274 Summa offentliga

Spelintäktersumma intäkter 6 % 6 % 6 % 4 % Samhällsbidragbesök 263 404 347 576

Älvsborgsteatem är den enda renodlade institutionen för barn- och ungdomsteater. Föreställningarna ges i stor utsträckning i länet, dvs. utanför hemkommunen Borås. Spelåret 199293 gavs endast en föreställning på gästspel utanför hemlänet. Nedgången i besök och föreställningar under 199293 är markant jämfört med de tre föregående åren. Två av de sju produktionema gavs i längre föreställningsserier medan flera andra hade en relativt kort livslängd om de inte ligger kvar i reportoaren till kommande spelår.

Älvsborgsteatem verkar i ett förhållandevist barnteatenätt område med

närhet till länsteatrarna i Bohus, Hallands, Skaraborgs, Jönköpings och Kronobergs län. Också stadsteatrarna i Borås och Göteborg förser området med barnteater. Dessa förutsättningar borde initiera en diskussion om hur relationen mellan de olika teatrar-na skulle kunna utformas och om det är möjligt att hitta nya samverkansformer mellan de olika teatrama och arrangörerna i området. Spelåret 199293 framförde Riksteatern 64 föreställningar i länet, varav 38 ordinarie kvällsföreställningar och 12 för bam och ungdom.

Länsteatern i Örebro Stiftelsen Länsteatern i Örebro bildades 1983 efter att Riksteaterns Örebroensemble verkat i länet sedan 1969. Huvudmän är landstinget och komi Örebro län. Teaterns målsättning ansluter sig till de flesta övriga munerna länsteatrars. Mångfald och regional närvaro är nyckelord. Länsteatems produktionslokaler är ändamålsenligt utformade medan huvudscenen Hjalmar - Bergmanteatem har brister och måste delas med andra intressenter. -

SOU 1994: 52

Budgetåret 199293 erhöll länsteatem 38,5 grundbelopp i statsbidrag och redovisade 48 årsverken. Det råder alltså en stor skillnad mellan antalet årsverken och grundbelopp. Genom samarbetsmöjligheter med det regionala musiklivet och tillgången goda verkstadsresurser och en stor moderscen har länsteatem förutsättningaer att producera större musikteateruppsättningar. Hemlänets storlek i kombination med ett ojämnt utbyggt regionalt arrangörsnät ger förutsättningar för tuméverksamhet i andra län. Ett visst tumésamarbete förekommer redan i dag med Värmlands- och Kopparbergs län.

Enkätsvar Teaterchefen Thomas Oredsson uppger i sitt svar att någon samordning med Riksteatern inte förekommer undantaget de tillfällen då Riksteatern distribuerar länsteatems föreställningar. Vid egna turnéer utanför länet tillkommer de merkostnader dessa medför. Länsteatern har en överkapacitet i produktionen beroende länets begränsade storlek och ett förhållandevist svagt arrangörsnät som enligt Oredsson har problem med generationsväxlingen. Teaterföreningarna står ytterst Riksteatern närmast. Thomas Oredsson menar att Riksteaterns framtida roll som teaterproducent bör vara inriktad de publikkategorier som är för få i varje län men som sammantaget utgör en stor publikgrupp.

Verksamhet och ekonomi 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 133 68 108 52 Antal besök 41 086 36 774 46 855 43 572 Summa offentliga intäkter 13 472 15 180 13 608 18 093 Summa spelintäkter 2 553 2 811 2 905 3 512 Summa intäkter 16 025 18 678 20 137 23 502 Spelintäktersumma intäkter 16 % 15 % 14 % 15 % Samhällsbidragbesök 328 41 3 290 415

Från statistisk och ekonomisk utgångspunkt är länsteatem i Örebro ett föredöme för de flesta teaterinstitutioner. Det totala samhällsbidraget 199293 18 miljoner kronor resulterade i 384 föreställningar och ca 43 000 besökare vilket innebär en samhällssubvention per besökare med 415 kronor. Den kraftiga kommunala bidragsökningen 199293 förklaras av att länsteatem

Bilaga 2

genom ett nytt lokalhållar- och arrangörsansvar i kommunen fått motsvarande kostnadsökningar. Trots länsteatems målsättning att teater för hela länet är det påvara en fallande hur koncentrerad verksamheten är till Örebro. Av de 384 föreställningarna 199293 spelades 284 i hemstaden vilket innebär att Örebro för ett förhållandevist måttligt kommunalt bidrag i praktiken erhåller stadsteater. en Utanför hernlänet genomförde länsteatem 24 föreställningar. Inte mindre än sju av produktionerna gick i fler än 35 föreställningar, vilket tyder god en publik förankring i framför allt Örebro. Konstnärligt håller länsteatem en god nivå, vilket t.ex. demonstreras att av uppsättningen Fröken Julie säsongen 199293 inbjöds att delta i den svenska teaterbiennalen. Länsteatems yttre förutsättningar är dock tacksamma; ett litet län medför små turnékostnader, stor publik i hemstaden Örebro stor ger hemmamarknad, tidigt etablerad teatertradition med regional ensemble plats redan 1969, närheten till Stockholm gör teatern attraktiv arbetsplats som för många teaterarbetare som inte vill lämna huvudstaden för gott. De korta avstånden i Mälardals- och Bergslagsregionerna borde goda ge förutsättningar för ett utvecklat tumésamarbete med angränsande län. Riksteatern genomförde en turné med länsteatems uppsättning Hedda Gabler i av södra Sverige spelåret 199293. En fortsättning av samarbetet planeras innevarande spelår med Fadren. Länsteatern uppger att man har goda erfarenheter av kontakterna med Riksteatern och ser gärna ett fortsatt samarbete i framtiden. Spelåret 199293 framförde Riksteatern 60 föreställningar i länet, 30 varav ordinarie kvällsföreställningar och 17 för bam och ungdom.

Östgötateatern

Stiftelsen Östergötlands länsteater bildades 1979 efter omorganisation en av Stadsteatern Norrköping Linköping. Denna grundades redan 1951 varför det finns en förhållandevis lång tradition regional produktion i länet. Länsav teatern förfogar Över produktions- och administrationslokaler i Norrköping

samt scener också i Linköping. Östgötateatern är landets största regionteater

och sysselasatte 199293 169 årsverken medan det statliga stödet uppgick till 168 grundbelopp. Dimensioneringen av teatern beror på att den skall företräda såväl dramatisk och lyrisk teater som dans. Östgötateatems målsättning utgår från en lokal och teaterspeciñk tillämpning de statliga kulturpolitiska av målen. Utredningens enkät har besvarats av t f teaterchefen Lenny Carlsson. Det förekommer normalt ingen samordning mellan Östgötateatern och Riksteatern vad gäller tuméplanering. Däremot har samarbete förekommit produkom tioner rikstumé.

21 14-0627

SOU 1994: 52

Pjäser producerade för turné inom länet har ett fast pris beroende produktionens storlek och omfattning. Vid turné utanför länet dubblas detta pris och dessutom tillkommer kostnader för resor och traktamenten. Det förekommer normalt ingen överkapacitet i produktionen. Teatern kan dock turnera med större produktioner i andra län förutsatt att detta finns med planeringsstadiet. Östgötateatern samarbetar ibland med kulturinstitutioner i andra län. Innevarande spelår förekommer ett sådant samarbete med Musikteatem i Värmland. Man ser detta som ett bra sätt att samarbeta över länsgränserna och misstror en centralt styrd samarbetsplanering. Lenny Carlsson bedömer slutligen att teaterföreningama i Östergötland står länsteatem närmast.

Ekonomi och verksamhet 198990-199293 tkr

Varav utanför hemkommunen 53 117 119 48 Antal besök 140 483 144 854 121 626 126 704 Summa offentliga intäkter 52 235 56 726 58 201 60 399 Summa spelintäkter 7 219 6 773 6 681 7 903 Summa intäkter 61 117 65 604 68 465 75 962 Spelintäktersumma intäkter 12 % 10 % 10 % 10 % Samhällsbidragbesök 372 392 479 477

Östgötateatern är i realiteten en stadsteater för Norrköping och Linköping.

Spelåret 199293 spelades 89 föreställningar l3 procent av det samlade ut- budet- utanför länets två största städer. Av dessa var 41 föreställningar utanför länet. Man kan notera att av föreställningarna utanför hemlänet var 11 dansgästspel. Östgötabaletten framträdde bl.a. med tre föreställningar i Västernorrlands och två i Jämtlands län. Det finns uppenbarligen ett starkt intresse för dansgästspel hos såväl arrangörer som publik. De tre föreställningarna i Västernorrland sågs av ca 1 200 åskådare. Östgötateatern har en förhållandevis stor publik sina föreställningar, i genomsnitt ca 185 åskådare. Beläggningen är ändå bara 58 procent för det senaste spelåret; ett tecken på dess stadsteaterkaraktär och tillgång till stora scener. Östgötabaletten är viktig, proñlskapande del Östgötateatern, en av som också tidigare bidragit till att ge förutsättningar för en musikdramtisk produktion. Under har Östgötabaletten slagit igenom landets kanske senare som

Bilaga 2

främsta kompani för barn och ungdom. Det är förmodligen bristen på en sådan repertoar i landets övriga delar gjort den eftertraktad hos arrangörsom er lång ifrån hemlänet.

Genom sin storlek och närhet till befolkningstäta regioner borde Östgöta-

teatern kunna turnera utanför det egna länet i större utsträckning. Detta gäller kanske främst danskompaniet för vilket arrangörsnätet i Östergötland är alltför begränsat. Redan idag förekommer ett visst utbyte med Sörmland som saknar egen länsteater. Detta utbyte borde dock kunna vara betydligt större med tanke de relativt korta avstånden. Riksteatern bedriver en förhållandevis liten verksamhet i länet. Spelåret 199293 framförde man 32 föreställningar, varav 19 ordinarie kvällsföreställningar och 10 för barn och ungdom.

Bilaga 3

Teatern och samhället

Av Leif Zern

Teaterns dynamik Teatern är den mest offentliga av konstartema. Det återspeglas i dess arbetsformer, som är kollektiva, men också i dess estetik och publikfunktion: skådespelarna som möter åskådarna i samma rum. Detta har alltid varit teaterns styrka och svaghet. På samma gång som den känsligt avläser tidens tecken kan den under perioder av stagnation ge intryck av att helt sakna förbindelser med samtiden. Teaterns och dramatikens samhällelighet ger sig till känna i teater- - historiens ofta abrupta konjunkturkast. Perioder av uppgång inträffar i regel i samband med ett historiskt skifte; så var det under antiken i Grekland, i renässansens England och vid industrialismens genombrott i de nordiska länderna mot slutet av 1800-talet. På motsvarande sätt tycks teaterns dynamik alltid hejdas när samhället konsolideras eller stelnar. Så skedde i Storbritannien efter andra världskriget, medan det uppsving för scenkonsten som skulle komma 60-talet i Sverige kan sättas i samband med de sprickor i välfärdssystemet som hade varit osynliga under rekordåren och som nu plötsligt hamnade blickfaltet. i Teatern reagerar ofta som en barometer, men det finns ingen automatik i dessa växlingar. Man måste också komma ihåg att teatern har sin egen inneboende konstnärliga dynamik, som inte minst 1900-talets modemistiska strävanden är ett exempel på. Visst händer det att konstens idéer och politikens befruktar varandra den svenske regissör som mer än någon annan för- kroppsligar en sådan lycklig sammansmältning av dikt och utopi är naturligtvis Alf Sjöberg men det är långt ifrån självklart att teatern utvecklas i takt med samhället. Teaterns offentlighet har lika ofta framkallat motreaktion, en vilket kan studeras hos rituellt inåtvända grupper som Jerzy Grotowskis.

Erfarenheter av 1974 Just offentligheten har alltid gjort teatern till ett lockande område för kulturpolitiska åtgärder. 1974 års kulturpolitik kan knappast tänkas utan det vitala teaterklimatet i Sverige under slutet 60-talet och i början 70-talet, och av av ser man till målfonnuleringarna har denna politik varit framgångsrik. På två decennier har landets teaterkarta radikalt förändrats: regionteatrarnas utbyggnad är snart fullbordad. Teatern är med andra 0rd extremt samhällsberoende redan genom formerna för ägandet och subventionssystemet. genom

SOU 1994: 52

På samma gång, och en smula paradoxalt, har teatern under den period utbyggnaden pågått förlorat i inflytande. Det är inte bara antalet teaterbesök som minskat under den senaste tjugoårsperioden, även teaterns roll i offentligheten har försvagats: under 80-talet upphörde den mer eller mindre att stå i fokus för samhällsdebatten, och den energi, de begåvningar och de intellektuella resurser som tidigare hade sökt sig till scenen valde nu allt oftare andra arbetsområden. 1980-talet var inte teaterns årtionde, och ur detta faktum borde det finnas erfarenheter att vinna för den kulturpolitiska diskussionen: inre och yttre dynamik följs inte alltid åt. Det finns säkert flera förklaringar till teaterns relativa tillbakagång efter 70talets högkonjunktur. 70-talets trosvissa teater hade sin förankring i en solid världsbild. Att 80-talets idéer började med en kritik av vänsterns politiska kultur är uppenbart, men därtill tror jag att åtskilliga av dessa SO-talsidéer var främmande för teatern som uttrycksmedel. En förskjutning från det lokala och provinsiella till det internationella och urbana bidrog dessutom under samma tid till att ställa den decentraliserade svenska teatern svarslös. I den intellektuella 80-talsdebatten stod problem som jagets död och skriftens natur dagordningen. Det var svårt att se hur dessa skulle kunna finna fäste på scenen. Det fanns även en misstro mot gestaltning, liksom mot epik och kommunikation över huvud taget, som talteatem hade svårt att bemästra. De idériktningar som dominerade kulturdebatten var postmodemism, poststrukturalism och avancerade former av psykoanalys och litteraturteori. Teatern blev isolerad bland annat grund av sitt sociala väsen och det var andra konstarter som drog nytta av tidens idéer inte minst den fria dansen. Diskuterar man publikutvecklingen under den senaste femtonårsperioden måste man alltså väga in det som ägde rum i resten av offentligheten. Nu kan man naturligtvis ifrågasätta om den stora publiken bryr sig om det som skrivs kultursidoma och i tidskriftema, men det är inte poängen här: vitaliteten ett kulturområde är alltid beroende av det som utspelar sig både och under ytan av offentligheten. Om 80-talet var en epok då de nya regionala teatrarna fann sina arbetsformer och i vissa fall utvecklades konstnärligt, så förblev teatern inte desto mindre relativt osynlig i offentligheten. Kanske måste vi vara nöjda med att antalet teaterbesök inte minskade ännu mer Vidgar vi perspektivet ytterligare blir det ännu tydligare att teatern senare år varit föremål för en ny form av konkurrens. Den moderna samhällsfaktor som mer än någon annan påverkat det offentliga rummet är utvecklingen mediaområdet. Det är inte bara mängden av kanaler för information och underhållning som har ökat, det är framför allt offentlighetens förändrade funktion som borde intressera i detta sammanhang. Samhällsteoretiker och

Bilaga 3

sociologer talar om en spridning av uppmärksamheten ellaer en förlust av centrum.

Svensk teater i ett internationellt perspektiv Svensk teater har gott rykte utomlands och då tänker jag inne uteslutande Ingmar Bergman. Väger man in vår folkmängd plus våra besynnerligt avlånga geografiska betingelser måste teatern i Sverige betraktas som en av Europas starkaste. Samhällsstödet är en av orsakerna till stabiliteten i detta förhållande dels i form av en bred och målmedveten scenzskoleutbildning, dels i form av ett bidragssystem som lagt grunden till det som utgör kärnan i svensk teaterkultur: ensembletraditionen. Få europeiska nationer kan uppvisa något liknande, inte Frankrike, minst av allt Italien; i bägge dessa länder odlas en retorisk spelstil som våra traditioner lyckats göra slut Ibsen, Strindberg; i Storbritannien är resurserna ojämnt fördelade eoch grund av det kommersiella systemet koncentrerade till London typiiskt för engelsk teater brukar vara lysande skådespelare och mindre lysande xregissörer föreställningar. Just talteatem tycks vara en svensk delikatess, medan andra länder England, USA medvetet har odlat andra former aw scenisk under- - hållning, inte minst musikteater.

Teater i mediasamhället De förändringar i offentligheten förlusten av centrum :som diskuterats - ovan har uppträtt efter 1974, då kulturpolitiken formulerades mot bakgrund av en förhållandevis trygg förvissning om att de tillgängliga kanalerna för distribution och information i all evighet skulle förbli ganska stabila. Bland annat av det skälet kunde distributionsfrågorna ställas i cemtrum: fanns det vissa hinder som stod i vägen för kulturens spridning geografiska, ekonorniska etc, behövde dessa bara röjas ur vägen så skulle putbliken sitta där. snällt väntande, beredd att ta emot produkten. Det var ett spel som hade vissa likheter med gamla jämviägsbyggen: kulturen skulle dras genom landet. Men just den grundtryggheten har gått förlorad i mediasaurlhället, där det snarare handlar om att dra till sig publikens uppmärksamhet vid varje nytt framträdande. Publiken har väl i någon mening alltid varit koinjunkturkänslig, men knappast så genomgripande som senare år. Det finns iinte längre några självklara kanaler, det finns inga scener som samma sätt som tidigare kan göra anspråk på att representera centrum, och detta har naturligtvis påverkat publikens beteende. Konsumtionssamhällets ideal välj ditt lliv har letat sig - in kulturens område.

SOU 1994: 52

En smula tillspetsat: Varje ny produktion har kravet på sig att själv upprätta ett centrum. Vilka slutsatser har den statliga och regionala kulturpolitiken dragit av förskjutningarna i det offentliga rummet Alla tycks medvetna om att kulturen i dag uppträder ett stort antal scener som ingår i olika system och konkurrerar med varandra utan att bilda någon hierarki ändå har jag en bestämd känsla av att diskussionen förs från ungefär samma utgångspunkter som när 1974 års kulturpolitik formulerades. Det vill säga om folk inte går på teater i önskvärd utsträckning, så gäller det för landets kulturpolitiker att se till att de gör det; finns det vita fläckar kartan, så kan dessa täckas med nya regionteatrar etc. Råder det fortfarande samma oproblematiska förhållande mellan mål och medel i kulturpolitiken åren kring 1974 Är det möjligen naivt att foresom ställa sig att teaterpubliken kan bli så förfärligt mycket större än den redan är Borde man mer energiskt diskutera realismen i en missionerande kulturpolitik och formulera målen annorlunda Det vill säga är det inte dags att föra in begrepp som kvalitet, funktion och innehåll i kulturpolitiken Inte bara konstatera att det är bra att folk går teater utan också fråga varför Teaterns roll i samhället är inte enbart en fråga om kvantitet utan handlar framför allt om värden som kan jämföras med yttrandefrihetens betydelse för offentligheten i stort. En av kulturpolitikens väsentligaste uppgifter måste vara att stärka denna funktion och för de offentligt subventionerade institutionerna skapa styrsystem som garanterar denna frihet. Risken att teatern, på grund av sin offentliga karaktär, betraktas som vilken annan offentlig förvaltning som helst måste påtalas.

Behovet av dynamik Det som föresvävar mig är inte att den generella, pedagogiska och folkbildningsgrundade kulturpolitiken bör skrotas utan att man tydligare skulle kunna precisera dess olika uppgifter. Teatern befinner sig i dag i en säregen situation i ett samhälle med en offentlighet som teatraliseras och hotar att sudda ut gränserna mellan konst, debatt, information och underhållning. Mot den bakgrunden borde en av teaterpolitikens uppgift vara att försvara teaterns möjligheter att bevara sin egenart, sin såväl konstnärliga som medborgerliga integritet; inte bara mot uppdragsgivamas, statens och kommunernas behov av att styra utan framför allt mot mekanismema i samhällsprocessen. Jag frågar mig om det är rimligt att alltid räkna framgångarna eller bakslagen för teaterpolitiken genom att ställa anslagsnivåema i relation till antalet teaterbesök. Vi lever i ett extremt konkurrenssarnhälle där även livsstilar, utbildningar, det mest personliga blir en fråga om val mellan olika erbjudanden. Kulturen dras in i denna sfär utan att konkurrera jämlika villkor den - 328 är nämligen, bör i varje fall, inte vara ett erbjudande, en vara.

Bilaga 3

Inom teatern har utrymmet för experiment och djärva satsningar minskat under 80-talet. Det som brukar kallas de stora scenernas kris har en direkt koppling till de gamla publikstrukturemas upplösning. Den kan studeras praktiskt taget alla större subventionerade teatrar, till exempel Dramaten och Göteborgs stadsteater, och jag är säker att den har skapat en liknande osäkerhet inom Riksteatern. I och med publikens splittring är det inte längre självklart vad man skall spela de stora scenerna. Dessutom har den konstnärliga prestige som tidigare låg i dessa spelplatser urholkats. Många av de mest vitala erövringarna teaterområdet under den senaste tjugofemårsperioden kan rentav ses som ett slags protester mot den automatik med vilken stora pjäser alltid skulle spelas stora scener. Det är de små, udda och annorlunda lokalerna som stått i fokus och delvis tömt de gamla huvudscenema folk. Men parallellt med denna konstnärliga utveckling har de subventionerade teatrarna förblivit ekonomiskt beroende av de stora scenerna. Alla vet att en stadsteater med en studio plus en stor scen måste ha fullgod beläggning den senare för att klara sitt åtagande. Det går inte ihop och en diskussion om teaterpolitik och publiksiffror måste såvitt jag förstår ta hänsyn till att dagens teater inte alltid är anpassad till de kriterier som ligger till grund för det gamla sättet att räkna. Svensk teaterpolitik befinner sig i dag vid något av ett vägskäl. Det finns behov av större flexibilitet och dynamik i förhållande till förändringarna i offentligheten. samarbetsformer och tillfälliga institutionella lösningar som tar fasta kreativitet bör uppmuntras och ges stöd. Flera av de mål som formulerades i 1974 års kulturpolitik är fortfarande aktuella men bör kompletteras. Det borde i dag finnas en insikt om att den raka vägen mellan mål och medel är en utopi. Det behövs en teaterpolitik som prövar olika, delvis motsatta modeller och som har modet att in med stöd till verksamheter som under en viss period befinner sig i en dynamisk utvecklingsfas vilket också kräver modet att dra tillbaka stöd när det upphört att vara meningsfullt. Det senare måste även gälla de fria grupperna som under regionteatrarnas utbyggnad förlorat åtskilligt av sin vitalitet. De regionala scenerna har helt enkelt dragit till sig resurser och idéer från grupperna. Bamteatem har utsatts för en liknande konkurrens: en stadsteater som spelar gratis för barn tvingar till exempel de fria grupperna i samma region att dumpa sina priser. Kommunernas försämrade ekonomi har ytterligare påverkat deras möjligheter. Om mångfald är ett konstnärligt värde, måste man se till att stödformema inte får oönskade konsekvenser. Behovet av dynamik teaterornrådet har senaste tid framför allt diskuterats i samband med uppsägningarförtidspensioneringar av skådespelare och regissörer på några av landets stadsteatrar. Behovet av större rörlighet skall inte underskattas, det vore utmärkt om det gick att skapa former för anställningar som inte är livstida. Samtidigt måste man komma ihåg att rörlighet inte

SOU 1994: 52

är något självändamål. Svensk teater kommer inte automatiskt att bli mycket bättre om skådespelarna tvingas flytta runt mellan olika anställningar. Det kan gå tvärtom. Det område där behovet av rörlighet är störst är idéernas, det fantasin, djärvheten och nyfikenhet som skall uppmuntras, och det tror jag sker bäst genom tillgång resurser i olika former. Föreställningen att det skulle finnas en universallösning för teaterpolitiken måste överges. Riksteatern är ett intressant exempel en institution som delvis gått utvecklingen till mötes genom att målinrikta delar av sin verksamhet Unga Riks, Tyst teater, Finska Riks, den mångnationella ensemblen, medan andra verksamheter inom Riksteatern konkurrerar med länsteatrarnas repertoar. I diskussionen om Riksteatern kunde man ställa frågan om det vore möjligt att förvandla de delar av denna institution som nu konkurrerar med länsteatrarna till ett instrument för en sådan mer flexibel och prövande teaterpolitik. Riksteatern är kanske den institution där behovet och möjligheterna av rörlighet är störst. När det gäller såväl Dramaten som flera av de stora stadsteatrarna kan man argumentera för att den fasta ensemblen har en viktig funktion som garanti för uthållighet, kvaliteter som också kan mobiliseras för att hävda teaterkonstens frihet. Riksteaterns allt tydligare orientering mot en mer varierad och målinriktad verksamhet talar för att behovet av rörlighet kommer att vara större här än andra teatrar. Det öppnar ett intressant framtidsperspektiv för Riksteatern som en institution där olika modeller kan prövas: projekt, mer eller mindre tillfälliga ensemblebildningar och inte minst ett utvecklat samarbete med - övriga Teatersverige. Riksteatern skulle därigenom kunna bli det dynamiska navet i en teaterkultur där behovet av fria ytor är stort, liksom behovet av intellektuell stimulans och ett större intresse för utbyte av kunskaper och erfarenheter. Antalet normalproduktioner skulle därmed kunna minska och lämna plats för en verksamhet, delvis av frilanskaraktär, som fångar upp det som är vitalt och aktuellt i svensk teater och gör det tillgängligt för publiken i hela landet. Riksteatern skulle därmed kunna fungera som ett slags experimentalfalt för en ny teaterpolitik.

Bilaga 4

PM

om regional musikteater

Av Lennart Berggren

Sammanfattning

För den statliga musikteaterpolitiken föreslås ett förverkligande av den ca - 20 år gamla idén om MUSIKTEATERREGIONER. För Riksteatern föreslås en kompletteringomformulering av det nuvarande uppdraget: Ett övergripande ansvar för långsiktig planering och samordning av produktion, ekonomi och distribution för musikteater i landet formuleras. Ett särskilt TILLÄGGSBIDRAG, med stark knytning till uppgiften att producera regional musikteater, skapas och blir tillgängligt för musikteaterinstitutionema. På ett relativt litet antal orter i musikteaterlösa områden byggs en relation upp med arrangörer, för att säkerställa ett regelbundet återkommande utbud av musikteater.

Bakgrund Musikteater som konstform kan i Centraleuropa spåras många hundra år tillbaka i historien. I det svenska samhället är den en betydligt yngre företeelse. De första yttringama kan man finna i furstlig miljö under 1600-talet. För en lite bredare allmänhet i Stockholm och Göteborg presenterades gemen under 1700- och 1800-talet. Bortsett från de två största städerna är det en ännu yngre konstart. Möjligheten att uppleva musikteater ute i landet tillhör 1900-talet. Med Riksteaterns tillkomst i mitten av trettio-talet kom, som en följd av dess målsättning, kulturlivet ett antal orter ute i landet att berikas också med. musikteater. Men det var först i och med regionaliseringssträvandena i den statliga kulturpolitiken 1970-talet som regional musikteater fick mer av målmedvetenhet, regelbundenhet och struktur över sig. Det var framförallt en större studie Teater- och Mu.sikrådets TMR operautredning avlämnad 1974, som satte fart och konkretiserade idéer- na. De bestående resultaten av den är institutionsetableringama strax därefter i Umeå och Karlstad. I Västerbotten byggdes med utgångsverksamheten upp punkt från en redan etablerad fri Sångens makt. grupp - Ett gemensamt problem som de nya institutionerna omgående mötte var en av de mest grundläggande förutsättningarna for att producera musikteater: den fasta musikerresursen, dvs. orkestem.

SOU 1994: 52

Den ovan nämnda utredningen såg lösningen i en samverkan med den respektive ort stationerade regionmusikavdelningen. Det visade sig dock medföra betydande problem att i praktiken genomföra detta. Det var först i och med länsmusikreforrnen 1988 då de aktuella musikavdelningama infogades i samma organisation som musikteaterdelen, som provisoriema upphörde.

Lokalisering och regionalt ansvar Att de nya musikteaterinstitutionema forlades till Umeå och Karlstad har flera förklaringar. En är redan nämnd en regionmusikavdelning fanns plats. - Men samma förutsättning gällde i det fallet sammanlagt ett tjugotal orter i landet. För dessa orter fanns också regionalpolitiska ambitioner och lokalt dokumenterades en beredskap och en politisk vilja att ta sig an uppgiften. Men med i bilden fanns också en tanke om ett lämpligt geografiskt avstånd från dessa orter till redan etablerade musikteatercentra i landet förutom - Stockholm och Göteborg, nu även Malmö. Idén var att såväl de gamla som de nya institutionerna skulle kunna försörja sina respektive omland med turnerande musikteater. De nya institutionerna startade sin verksamhet med stora förväntningar. Dels skulle där produceras professionell musikteater av hög konstnärlig kvalitet, dels skulle institutionerna bygga upp en tumeverksamhet. Sett över de snart 20 år som gått kan man konstatera att de bägge institutionerna lyckats leva upp till mycket av förväntningarna i det första avseendet, .om än inte helt samtidigt och med lite olika genomslag på det nationella planet. Utvecklingen for uppgift två -turnerande musikteater är inte lika lätt- vindigt beskriven. Sett över hela tidsperioden har ett betydande antal uppsättningar producerats för turne. I Umeå har man konstruerat en portabel scen att användas i Sporthallar och liknande, med syfte att kunna spela fler i lokaler än de traditionella teatrarFolkets Hus och liknande som står till förfogande. I skrivande stund är det inte möjligt att siffermässigt belägga hur den tuméverksamhet som bedrivits av Norrlandsoperan och Värmlands musikteater utvecklats över hela perioden. Om den inte har ökat eller t.o.m. minskat så kan det bero på dels en ganska naturlig ambition inom en institution att i lugn och ro utvecklas konstnärligt på hemmaplan, dels alltmer ökade kostnader for musikteaterproduktion i kombination med urgröpning av anslagens reella värde. För Norrlandsoperan i Umeå är just nu den allt överskuggande utvecklingsfrågan huruvida den kan få status som nationell musikteater med verksamheten decentraliserad till sammanlagt fyra orter i Norrland.

Bilaga 4

Musikteater i Sverige på 1990-talet

De flesta teater-institutioner har förutsättningar att ibland sättza upp musikteaterföreställningar av mindre komplicerat slag. På flera håll lhar man utvecklat samverkan med länsmusiken varigenom teatern fått tillgång till professionella musiker. Regelbunden och profilerad musikteaterproduktiton är däremot förbehållen några institutioner. På Kungliga Teatern Operan består produktionen i enliughet med gammal god tradition av en blandning av gammalt och nytt, av 0pe:ra, Operett, balett, samt experimentuppsättningar. Ett visst inslag av tuméverlksamhet förekommer kontinuerligt. Stora Teatern i Göteborg har praktiskt taget under hela lien aktuella perioden bedrivit sin verksamhet parallellt med en strävan att mya och ändarnålsenliga lokaler. Just nu när det nya huset äntligen kan uppletvas i sinnevärlden finns naturliga förklaringar till att Storan inte ägnar särskilt stor uppmärksamhet och energi regional verksamhet. Men under 1980-talets senare hälft arbetade man regelbundet med regional produktion i samarbete med Musik i Väst. På Malmö Stadsteater har musikteaterproduktion praktiskt taget inte spelats utanför huset, vilket givetvis inte innebär att den bara skulle ha nått den publik som bor i Malmö-Lund-området. Den nya direktiomen signalerar inför framtiden ökade ambitioner. Viss lättare musikteaterproduktion finns med Östgötaiteatems repertoar, dock utan att den flyttas annat än mellan huvudscenema inoim länet I Stockholm har under senare tid tillkommit en producterande institution. Folkoperan började som fri grupp i mitten av sjuttiotalet men är en nu helt etablerad institution som de sista åren spelat en viktig rolll för den regionala försörjningen av musikteater, främst i samverkan med Rikstteatem. För den konstnärliga utvecklingen inom genren harr även Vadstenaakademiens verksamhet haft betydelse, helt lokaliserad dlock till hemorten med undantag för begränsade utflykter. Sommartid ges också föreställningar i södra Skåne av Ystads-operan samt i Vaxholm. Riksteatern har under senare år hanterat musikteatern nned Varierande intensitet inom sitt uppdragzsom producent, medproducent, distributör. Eftersom Rikstetatem är föremål för särskild uppmärksamhet umder utredningens arbete får det i denna PM räcka med att konstatera att institultionen genom åren haft stor betydelse för uppbyggnad av kunnande och pratktiskt arbete med spridning av genren. Mycket talar för att musikteatem är högt uppskattad alv publiken. Detta gäller såväl operaföreställningar som annan lyrisk produktiion. Beläggningen är betydligt högre vid landets musikteaterinstitutioner jämfört med de dramatiska scenerna.

SOU 1994: 52

Arbetsmarknaden Arbetsmarknadssituationen inom musikteaterområdet liknar i flera avseenden den som råder inom flera andra kulturområden: Tidvis och inom vissa åldersgrupper finns en betydande arbetslöshet. - Dimensioneringen av olika för området aktuella utbildningar är inte alltid helt i fas med tillgången arbetstillfällen. Efterfrågan konstnärlig kompetens är starkt koncentrerad till ett fåtal orter. De yrkesgrupper som efterfrågas är förutom sångare och musiker, även regissörer, kostymmakare, scenografer, teatertekniker, kompositörer och arrangörer, dirigenter, repetitörer samt i någon utsträckning vissa typer av administratörer. Samtliga dessa grupper, som i varierande grad är involverade i produktion och distribution av musikteater, står oftast att finna inne eller i nära anslutning till, institutioner som verkar inom området. Därav följer att utbudet av arbetskraft är koncentrerat till några få orter i landet, med stor övervikt för Stockholmsområdet. Bland sångare, och periodvis även bland musiker, uppstår arbetslöshet som särskilt för den förra kategorin kan bli både långvarig och ontfattande. Det är främst två åldersgrupper som förefaller vara överrepresenterade bland arbetslösa sångare: dels unga och nyutbildade, dels mer eller mindre etablerade konstnärer i åldern 35-50 år. För den senare gruppen kan lösningen vara att mer eller mindre radikalt falla tillbaka en pedagogisk kompetens, som kommit att ingå som en del av yrkesutbildningen. För musiker är arbetsmarknaden större och bredare. Här finns numera en efterfrågan från många olika verksamheter: Symfoni- och kammarorkestrar, länsmusikinstitutioner, dramatiska och lyriska teaterproducenter, film, radio, TV etc. För de andra yrkesgruppema är arbetsmarknaden betydligt mer begränsad och säsongsbunden.

Decentraliserad musikteater ur olika perspektiv

Vilka är förutsättningarna för en vidare spridning av musikteatem i Sverige Nedan följer ett antal citat och påståenden som får teckna en snabb bild av de villkor som råder i dag. Citat från en legendarisk svensk teaterledare: Musikteatem innehåller alla dimensioner. När det klaffar är den överlägsen all annan teater. Det finns kunskap, ambitioner och kreativitet i rikt mått inom de institu- tioner vars uppgift är att producera konstnärlig musikteater av hög kvalitet och som kan spridas inom ett större geografiskt område.

Bilaga 4

Det är ingen brist på yrkesmänniskor såväl konstnärerartister öv- - - som riga kategorier det är snarast brist uppgifter för många. - Det finns ett antal orter inom olika regioner som saknar ett utbud av musikteater men har bra läge för en nationell spridning av konstformen. Kunskap om och erfarenhet av tumeverksamhet med teater står att finna inom främst Riksteatern men även andra håll.

Några problemområden: Musikteaterproduktion och -distribution medför var för sig höga kost- nader. Genren är både musik och teater. Musikteaterproduktion är en stor och krånglig verksamhet. Även distribu- tion och lokalt arrangerande av föreställningar ställer särskilda krav. I lokaler där musikteater skall presenteras krävs förutom scen och salong, även logermedverkandeutrymmen för många, orkesterutrymme, ändamålsenlig akustik etc. De speciella kraven minskar antalet användbara lokaler. För publikarbete kan det vara fördelaktigt med en viss regelbundenhet i utbudet en ort. I produktionsarbetet bör redan från början planeras för tumékrav. - För en positiv utveckling behöver ansvarsfördelningen inom det nationella musik- och teaterlivet förtydligas, med avseende såväl produktion, som distribution och lokal arrangering. Kommer det att finnas behov av fler verkstäder, ateljéer, lagerlokaler för en utökad musikteaterproduktion

Ekonomiskt perspektiv

Aktuell kunskap och information om de ekonomiska förutsättningarna för såväl stationär som turnerande musikteater finns tillgänglig i Teaterkostnadsutredningens betänkande SOU 1991:71. I Teaterutredningens material finns även andra exempel produktions- och tumékostnader för samproduktioner med Riksteatern som den ena parten. Tidigare erfarenheter av samhälleligt ekonomiskt stöd för regional musikteater tyder att sambandet mellan uppgiften att producera regional musikteater och bestämmelserna för stödet, inte varit tillräckligt konkret för att långsiktigt garantera avsedd kvantitet föreställningaruppsättningar. Att resurserna ofta gått åt for andra behov inom institutionerna kan också tyda att tilldelade grundresurser för att åstadkomma en önskvärd stationär verksamhet varit för små.

SOU 1994: 52

Om ideérna i detta förslag realiseras måste de paras med en för syftet säker bidragskonstruktion ett tilläggsbidrag för regional musikteater som med - stor träffsäkerhet når sitt mål. En fråga att utreda är storleken den resurs som kan överföras till musikteaterproduktion för regionala ändamål från andra områden, med syfte att åstadkomma en utveckling mot en högre täckningsgrad.

Kulturpolitiskt perspektiv Den helt övervägande delen av Sveriges yta är underförsörjd musikteater. Detta behöver inte bero på medvetna underlåtenhetssynder eller samhällets aktiva motstånd mot kulturformen. Vid beaktande av den geografiska och demografiska strukturen finner man en viktig orsak: Det är en omöjlighet att täcka hela landet eller att nå alla invånare med musikteater. Med undantag för de inledningsvis uppräknade institutionemas upptagningsområden samt vissa orter i övre Norrland förekommer ingen regelbunden musikteaterverksamhet, knappast ens sporadisk. Med dessa utgångspunkter gäller det att formulera en rimlig målsättning för regional musikteater i landet under de närmaste 15-20 åren. Redan 1970-talet väcktes idén om en uppdelning av Sverige i musikteaterregioner. Tanken var att befintliga och tillkommande musikteaterproducenter skulle ansvara för och tillfredsställa behoven i sina respektive regioner. Det finns flera tänkbara orsaker till att denna utveckling inte fullföljdes: produktions- och distributionskostnadema är höga, det är en tillkommande arbetsuppgift att producera för tuméändamål och att varken personella eller materiella resurser räcker till marginalen, de extraresurser som ibland ställts till förfogande har alltför löst knutits till den speciella uppgiften, äldre institutionen blir, desto lägre verkar motivationen bli för att turnera, arrangörsfrågoma har ägnats alltför liten omsorg, brist på lämpliga lokaler. - Med ovan angivna utgångspunkter och förutsättningar kan en realistisk musikpolitisk ambition för området formuleras så här: Skapa organisatoriska förutsättningar for ett regelbundet utbud på ett fåtal orter inom varje region. - Skapa organisatoriska och ekonomiska förutsättningar för planering, produktion och distribution.

Bilaga 4

Förslag till handlingslinjer Med dubbelt så många musikteaterproducenter i mitten 70-talet, med som mångdubbelt mer av dramatisk teater och därmed total resurssituation i en produktions- och distributionsled som inrymmer möjligheter till omprioriteringar, formuleras här ett program, som borde ligga inom det möjligas gräns att förverkliga för: arrangörskap och publikarbete det lokala planet, samverkan, information och marknadsföring länsplanet, produktion det regionala planet, samordning av planering och distribution samt stöd och stimulans för alla nivåer det övergripande nationella planet.

Arrangörskap och publikarbete

Många initiativ för utveckling inom det kulturpolitiska området har haft perspektivet uppifrån och ner. Omsorg och tankemöda har ägnats produktion och distribution, medan frågor som har med arrangörskap, publikarbete, marknadsföring eller vilka begrepp man nu vill bruka för gräsrotsarbetet, har lämnats vind för våg i en föreställning om att det ordnar sig ändå. Det skulle vara egendomligt om det vore så och glädjande nog har arrangörsfrågor och publikarbete allt oftare aktualiserats under de senaste åren. På musikområdet är detta mycket tydligt i anslutning till länsmusikreformen. Även gräset ofta verkar grönare än vad det i verkligom grannens tomt heten är vid närmare skärskådande, så har ibland från musikadminiman strativ utgångspunkt betraktat arrangörssituationen inom teaterområdet med stor avund. Där finns en enhetlig struktur med upparbetade informationsvägar trots god spridning över hela landet, och där finns lång och rik erfarenhet. en För en utveckling av musikteaterverksamheten i den riktning här föresom språkas bör den etablerade struktur som finns för såväl det länsbaserade som det lokala arrangörs- och publikarbetet för teater kunna bra grund att vara en bygga vidare på.

I samband med att Rikskonsertverksarnheten etablerades i slutet 1960-

av talet försvann många av de frivilliga organisationer och föreningar dittills som haft ett ansvar för konsertarrangerandet i landet. Glädjande är utvecklingnog en nu den motsatta, dvs. kammarmusikföreningar och liknande nybildas, de sluter sig fastare samman kring en samverkan som ånyo skapar kunnande och entusiasm. De lokala föreningar som arbetar med kammarmusik, orkestennusik etc. kan vara ett annat stödben att uppmuntra och bygga i detta sammanhang.

22 14-0627

SOU 1994: 52

Klart är i alla händelser att en grundläggande förutsättning för ett framgångsrikt utvecklingsarbete med musikteater regional nivå är ett kraftfullt, kunnigt och väl fungerande lokalt arrangörsskap. En tanke i detta förslag är att ett fåtal arrangörer inom varje region se nedan skall ha arrangörsansvar för musikteater i ändamålsenliga lokaler spelplatser med akustik, storlek och flexibilitet som passar verksamheten. I detta avseende är frågan om orkesterdike inte avgörande. Här finns erfarenheter av andra lösningar både exempelvis Folkoperan och Stora teaterns annexscen Lillan i Göteborg.

Samverkan, information och marknadsföring På länsnivå finns numera en väl utvecklad struktur av institutioner och organisationer för olika arbetsuppgifter inom musik- och teaterområdet. Även ingen vet hur länge den nuvarande regionala organisationen be- - om står existerar i dag både målfonnuleringar, ekonomiskt ansvar och huvudmannaåtaganden som ett resultat av politiska beslut i landstingen. Och om landstingen begravs så bör rimligen något annat ta över rollen som politisk kraft. Länsbildningsförbunden utgör en part i det regionala distributions- systemet, låt vara med något olika intensitet och profil i olika län. Teaterområdet har som redan nämnts länsteaterföreningar och numera de flesta håll även en institution i varje län. Genom den regionala musikrefonnen har också tillkommit länsmusikinsti- tutioner som en i och samma organisation fungerar eller förväntas funge- både som främjare och producent. ra - Det är givet att inte mångfalden av ansvar och arbetsuppgifter som finns bakom denna uppräkning per automatik resulterar i en samverkan. Men ostridigt är att i denna utvecklade länsstruktur bör kunna finnas utrymme för ett samordnat informationsarbete och möjligen också ett gemensamt agerande för att täcka de ekonomiska behov som är förknippade med arrangörs- och publikarbete.

Produktion Detta förslag utgår från att all musikteater för regionala behov skall producede institutioner som redan är etablerade inom denna verksamhet: ras av sex Kungliga teatern, Stora teaternGöteborgsoperan, Malmö stadsteater, Värmlands musikteater, Norrlandsoperan och Folkoperan. Av främst tumépraktiska och ekonomiska skäl bör arbetet bedrivas utifrån uppdelning av Sverige i musikteaterregioner. Inom var och en av en grov

Bilaga 4

dessa skall finnas åtminstone en ort där musikteaterföreställningar regelbundet 2-3 gånger spelår presenteras för publik.

Musikteatenegion Landskap Producerande institution Region Syd Skåne, Blekinge, Småland, Malmö Musikteater Halland

Region Väst Västergötland, Bohuslän Göteborgsoperan

Region Bergslagen Dalsland, Värmland, Närke, Värmlands musikteater Dalarna

Region Öst Gotland, Östergötland, Kungliga teatemFolk-

Södermanland, Uppland, operan Gästrikland

Region Mitt Hälsingland, Medelpad, FolkoperanNorrlands- Härjedalen, Jämtland operan

Region Norr Västerbotten, Norrbotten Norrlandsoperan

Beställning, planering, distribution. Stöd och stimulans Det nationella övergripande planet har sin stora betydelse i det kulturpolitiska utvecklingsarbetet. Statliga insatser kan skapa fönrtsättningar, strukturera, underlätta för och stödja det i långa perspektivet. Detta tänkande ligger också som en grund för detta förslag. Hela kom-

plexet kan knytas samman genom en omstrukturering inom Riksteatern vars

ansvar och arbetsuppgifter med avseende regional musikteater skulle omfatta

Uppbyggande och underhållande av kunskap lokala och regionala om förhållanden med avseende på arrangering av musikteaterföreställningar. Medverkan vid kontakter från lokal nivå till aktuell producent. Stöd och stimulans inom musikteaterregionema exempelvis i frågor som har med information, marknadsföring och ekonomisk planering att göra. Samverkan med producerande institutioner: Beställning av föreställningar. Långsiktig ekonomisk och konstnärlig planering. Avtal om tilldelning av tilläggsbidrag för regional musikteater. 4. Distribution.

SOU 1994: 52

Resurser Detta förslag kräver, för att kunna genomföras vissa ekonomiska resurser för att täcka extra kostnader i samband med tuméverksamhet och förmodligen även för viss fördyring av produktionen. För denna del föreslås inrättande av ett Tilläggsbidrag för regional musikteater. Detta bidrag skall lämnas till producerande institutioner på förslag av Riksteatern utifrån en konkret planerad verksamhet. Lämpligen kan Kulturrådet fatta formellt beslut om bidraget. Förslaget kräver vidare en administrativ resurs inom Riksteatern för de

Ett särskilt utredningsarbete krävs, med beräkningar utifrån olika ambitionsnivåer, för att klarlägga storleken anslagsbehoven och i vilken utsträckning de nödvändiga resurserna kan skapas genom omprioriteringar och omdefinieringar av nu löpande uppdrag inom teaterområdet.

Bilaga 5

Översikt: Institutionella

producenter inom musik-

och dansteaterområdena

Av Sven Gunnar Tillius

Kungl. Teatern, Stockholm Musikteater opera och dans GöteborgsOperan Musikteater och dans Malmö Musikteater Musikteater och dans Norrlandsoperan, Umeå Musikteater Musikteatern i Värmland, Karlstad Musikteater Folkoperan, Stockholm Musikteater Östgötateatern, NorrköpingLinköping musikal och

Musikteater

ans Riksteatern, Stockholmlandet Musikteater musikal och dans samt distributör och samproducent avmed andra producenter inom musik- och dansteaterområdena.

Som framgår av ovanstående Förteckning är antalet institutionella producenter musik- och dansteaterområdena relativt i Sverige. För renodlad opera finns endast sex producenter. Fördelningen över landet är stort sett täckande; dock när det gäller dansen finns ingen stationär institutionell producent med egen ensemble norr om Stockholm. Samtliga nämnda producenter undantag Riksteatern bedriver sin verksamhet på en ort eller inom en begränsad region. Turnéverksamhet förekommer i varierande omfattning. Med undantag för Riksteatern är tuméverksamhet inom hela landet mätt i antal föreställningar opera och dansföreställningar totalt i landet väsentligt färre än taldramatiska föreställningar. Musikteatern och dansen är avsevärt mer resurskrävande vad gäller personal och lokaler och därmed dyrare än dramatisk teater. Detta är en av huvudorsakerna till landets begränsade produktion jämfört med tal.drarnateater. Musikteatern och dansen har en stor publik potential. Konstformema speciellt vissa genrer har stor attraktionskraft dagens människor såväl vuxna som bam och ungdom. Musiken som bärande element har därvid stor betydelse. Mycket få människor är oberörda av musikens förmåga att sätta känslolivet i rörelse. I kombination med ett sceniskt-dramatiskt skeende blir dessa konstformer oslagbara i sin påverkande- och upplevelsemöjlighet. Opera kallas ofta för allkonstverk. I fortsättningen koncentreras resonemangen på opera och dans. När det gäller tillgängligheten av opera och dans i landet kan den bli större med en mer omfattande geografisk spridning. Detta är en betydelsefull kulturpolitisk uppgift att förverkliga, vilket kan ske genom att nuvarande pro-

SOU 1994: 52

ducenter området erhåller ett begränsat resurstillskott som användes för att systematisera tuméproduktionen och utöka denna verksamhet. Nedan följer en genomgång av de avgörande konstnärliga, ekonomiska och praktiska frågeställningar, som blir aktuella vid en sådan verksamhetsförändring. Först måste emellertid fastslås att det råder skillnader mellan de olika producenternas verksamhet och uppdrag. Detta innebär att nedan förslagna modell måste justeras med hänsyn tagen till dessa olikheter. Tuméuppgiften är redan idag olika beroende huvudmannaskap osv. Vissa producenter har både opera och dans, medan andra enbart producerar opera. Repertoarskillnader och olika konstnärlig syn konstformen kan också påverka utfonnningen av en utökad tuméskyldighet.

Förslag till åtgärdsmodell för att åstadkomma en större geografisk spridning av opera och dansföreställningar i landet.

A. Landet indelas i vissa regioner se principen i Lennart Berggrens förslag. De tre stora producenterna KT, GO, MMT får ansvaret för varsin region med sin verksamhetsort som centrum. Alltså bildas en öst, en väst och en sydregion omfattande 4-6 län vardera. De två regionala producenterna NO och V0 har eget län som bas och kompletterar med intilliggande 3-4 län. Folkoperan kan antingen erhålla ett eget område eller komplettera de övriga producenterna över riket, då FO har större frihet mot sina anslagsgivare. Indelningen i regioner får inte leda till att turnéverksamhet inte kan förekomma utanför respektive hemregion i mindre utsträckning. Vidare skall självfallet producenterna ha ett tuméutbyte mellan sina huvudorter. I dessa fall kan det bli fråga om stora evenemang t.ex. mellan KT, GO, MMT som efter 1994 har likvärdiga lokaler till sitt förfogande.

B. Producenten etablerar ett långsiktigt förhållande med ett antal ca 10 lokala arrangörer inom resp. region. Lokala arrangörer kan vara Teaterföreningar Riksteatern har drygt 200 landet runt, kommunala kulturnämnder, stadslänsteatrar osv. Producenten och den lokala arrangören inventerar lokalerna på de respektive orterna. Arrangören ställer sedan lokalen till förfogande för gästspelet och bestrider kostnaden för denna inkl. nödvändig personal. Marknadsföring och övrigt publikarbete sker i samråd mellan producent och arrangör, som bär kostnadsansvaret för dessa aktiviteter.

Bilaga 5

C. Producenten färdigställer en operaproduktion ocheller en dansproduktion, som har en sådan storleksordning att den kan framföras i original under turnén till 8 nämnda orter.

D. Producenten erbjuder lokalarrangörens publik troligen i första hand abonnenter att komma till huvudorten för att uppleva producentens opera och eller dansföreställningar i stort format. Denna växelverkan mellan stora och mindre produktioner är betingade av såväl konstnärliga som ekonomiska skäl. De lyriska konstfonnema är de dyraste bland performing arts att producera eftersom många olika konstnärliga personalgrupper måste ingå, flera upphovsmän är involverade, lokalbehovet är specifikt m.m. Detta innebär också att tumékostnadema blir högre än för andra performing arts. Därför måste åtgärder vidtagas för att så långt som möjligt begränsa kostnaderna utan att för den skull göra konstnärligt undermåliga lösningar eller kompromisser.

E. Producenten bör musikersidan söka samverkan med respektive länsmusikorganisation. Detta ger förankring i regionen, ekonomiska fördelar m.m. En förutsättning är dock att den aktuella musikerresursen har den adekvata kvaliteten och ensemblesammansättningen. I västra regionen t.ex. finns en god möjlighet till samverkan över länsgränserna genom Musik i Väst. För balettproduktioner kan inspelad musik användas som kan göras av producentens egen musikerresurs.

F. Genom ovannämnda samverkan mellan producenten, länsmusiken och lokalarrangören sker också en ekonomiskt effektiv arbetsfördelning. Producentens kostnader, som omfattar personalkostnader och diverse olika slag av sakkostnader, torde med tanke storleken av produkt kunna begränsas till 2,0-2,5 miljoner kronor per produktion och inom denna ram ge möjlighet till ca 50 helaftonsföreställningar ca 10 olika platser inom varje region. Antalet föreställningar kan troligen ökas om det är fråga om kortare föreställningar, som exempelvis skolföreställningar eller delaftonsföreställningar. Förberedelsetid instudering, verkstads- och ateljétid, repetitionstid och föreställningar torde omfatta 5-6 mån. Skall producenten upprätthålla nuvarande produktionsvolym på hemorten, vilket säkert förutsättes av huvudmannen, måste dessa medel tillföras dessa institutioner och då i form av ökade statsmedel. Detta kommer med stor sannolikhet att leda till engagemang av bl.a. freelance-artister, vilket blir en arbetsmarknadsmässig förstärkning för både artistisk och teknisk personal. Länsmusiken förutsättes deltaga inom ramen för sina ordinarie insatser.

SOU 1994: 52

Den lokala arrangören ikläder sig lokal- och marknadsföringskostnader enligt punkt 8 samt erlägger till producenten och länsmusiken ett belopp, som täcker de kostnader som är förenade med att produktionen sätts hjul. Beloppet skall alltså täcka kostnader för transporter, traktaresor, menten, eventuella hotellkostnader, utföranderättsersättningar och rörliga föreställningskostnader, som exempelvis spelersättningar, övertider m.m. Detta belopp kan skifta från ort till ort beroende avstånd från producentorten, föreställningsintensitet osv. Utjämning mellan lokalarrangörema kan naturligtvis också tillämpas. Lokalarrangören erhåller förekommande biljettintäkter. I detta sammanhang måste observeras frågeställningarna runt gagesättningen av Riksteaterns föreställningar. Bidraget Riksteaterns statsmedel att subventionera även distributionskostnaderna av Riksteaterns föreställningar uppstår en risk för att den lokale arrangören inte helt ut är beredd följa förslaget ovan.

För att garantera att ovannämnda verksamhet kommer till stånd och tilldelade statsmedel försvinner in i producentens allmänna produktion föreslås att medlen genom Kulturrådets försorg tillföres producenten i särskild ordning enl. följande: 1 Ansökan om medel ingives av producenten. I denna ansökan skall ingå ett principiellt om än preliminärt åtagande från aktuella lokalarrangörer. 2 Kulturrådet gör bedömning av ansökan och tilldelar medlen för en tidsperiod av tre år för att garantera långsiktigheten och systematiken i uppbyggandet av den publika forankringen. 3 Utvärdering av verksamheten genomföres under det tredje året. 4 Ev. förnyad tilldelning för en ny treårsperiod.

Sammanfattning: Med en statlig insats till de sex operaproducentema och de tre dansproducentema ca 20 miljoner kronor årligen 6x2,25 + 3x2,25 torde ytterligare ca 300 operaföreställningar och ca 150 dansföreställningar årligen kunna genomföras 60-70 orter utanför hemmascensortema. Den statliga insatsen per föreställning blir ca 44 000 kronor. Dessutom finns möjligheten att respektive hemmascen tillföres en inte oväsentlig publikökning genom den föreslagna samverkan. Detta måste bedömas vara attraktivt för de kommunala huvudmännen.

Bilaga 6

De

centrala amatörteaterorganisationema

uppgifterna avser 1993

ATR ATF Antal lokala amatörteaterföreningar 397 38 Antal enskilda medlemmar 36 550 1 700 Antal anslutna riksorganisationer 10 24 varav studieförbund 5 1 -

Organisationernas ekonomi ATR ATF Statliga bidrag 1 569 675 l 231 325 varav från Statens kulturråd 1 218 000 1 067 000 varav från Statens ungdomsråd 351 675 164 325 varav att fördelas som lokala bidrag 803 000 394 00 -

Den sverigefinska amatörteatern 1992 sverigefinska Riksförbundet SFRF samordnar den finska amatörteaterverksamheten i Sverige. Nedan följer några uppgifter om denna verksamhet 1992. Antal lokala medlemsföreningar 26 statsbidrag 800 000 kr varav att fördela som 120 000 bidrag till medlemsorg.

SOU 1994: 52

Sommarspel 1993 sommarspelen är ett viktigt forum för svensk amatörteater. Förutom amatörteaterföreningar förekommer de mest skiftande former av arrangörer som t ex hembygdsföreningar, kommuner, länsteatrar, lokala studieförbund, privata sällskap etc. Kännetecknande för dessa spel är att de ofta är mötesplats mellan professionella utövare och amatörer. sommarspelen ger plats för många människor och de agerande representerar alla åldrar scen från barn till gamla. Nedanstående uppgifter är beräkningar hämtade från ATR:s förteckning över sommarspel 1992.

Amatörteaterverksamhet inom folkbildningen

Bilaga 7

Beräkningsunderlag avseende differentierade

grundbeloppsvärden för olika producentkategorier

Inledning statsbidraget till lokala och regionala teater- och musikinstitutioner är relaterat till de enskilda institutionernas personalvolym. Grundtanken är att varje anställd eller s.k. årsverk skall generera en statsbidragsenhet benämnt - grundbelopp. För närvarande har flertalet teatrar något fler årsverken än grundbelopp beroende att man tagit sig en expansion utan att invänta en statlig finansiering. Grundbeloppet motsvaras normalt för teater- och musikinstitutionema av 55 procent av en bidragsschablon baserad en årslönekostnad, vars storlek varierar mellan symfoniorkestrar och teatrar. Budgetåret 199394 uppgick orkestergrundbeloppet 143 000 kronor inkl. lönekostnadspåslag LKP till ca medan motsvarande teatergrundbelopp uppgick till ca 120 000 kronor. Nedanstående beräkningar av effekterna av förändrade grundbeloppsvärden har tjänat som underlag för Teaterutredningens överväganden. Beräkningarna skall endast ses som exempel för att antyda konsekvenserna av nya grundbeloppsfaktorer. Följande kriterier har använts i exemplen: Musikdansteater: Institution med fast musikteater- ocheller dansensemble. För dessa institutioner baseras det nya grundbeloppsvärdet det som gäller för orkesterinstitutioner vilket innebär att statsbidraget skulle öka med drygt 23 000 kronor per grundbelopp. Det avvikande utfallet för Folkoperan beror på att denna institution i bidragssystemet under en treårsperiod ernya håller ett statsbidrag baserat 60 procent av grundbeloppsschablonen. Stationär teater: Talteaterinstitution med huvudsakligen lokal verksamhet mindre än 30 procent av föreställningarna under de tre senaste spelåren har framförts utanför hemkommunen. I exemplet bygger det nya statsbidraget på 50 procent av grundbeloppsschablonen, dvs. en minskning med 5 procent av det nuvarande värdet. Turnéteater: Talteaterinstitution vars föreställningar under de tre senaste åren till mer än 30 procent framförts utanför hemkommunen. I exemplet utgör det nya statsbidraget 60 procent av grundbeloppsschablonen, dvs. en ökning med 5 procent av det nuvarande värdet.

SOU 1994: 52

Beräkningar av bidragsejfektenza av dijferentierade grundbelopp kr Teater Antal Statligt anslag Statligt anslag Bidragsgrundbelopp 199394 199394 förändring 199394 nuv. regler nya regler Musikteatrar

Stationära teatrar

Turnéteatrar

Statens 1994

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Ändrad ansvarsfördelningför denstatliga Vår andes . . stämma- ochandras.

statistiken. Fi. Kulturpolitik ochinternationalisering. Ku.

Kommunerna, Landstingenoch Europa Miljö och fysisk planering. M. . . + Bilagedel. C. Sexualupplysning ochreproduktivhälsaunder . Mäns föreställningar om kvinnor ochChefskap. S. 1900-taleti Sverige. UD. . Vapenlagenoch EG. Ju. Kvinnor, barn ocharbetei Sverige 1850-1993.UD. . . Kriminalvård och psykiatri. Ju. Gamla år ungasom blivit äldre.Om solidaritet . . Sverigeoch Europa. En samhällsekonomisk mellan generationerna. Europeiskaäldreåret1993.S. . konsekvensanalys. Fi. 40. Långsiktigstrålskyddsforskning. M.

x EU, EES och miljön. M. Ledighetslagstiñningen en översyn. A. . . - Historiskt vägval Följdemaför Sverigei utrikes- 42. Statenoch trossamfunden. C. . och säkerhetspolitiskt hänseende av att bli, Uppskattadsysselsättning om skattemasbetydelse . respektiveinte bli medlemi Europeiskaunionen. UD. för denprivatatjänstesektom.Fi.

Förnyelseoch kontinuitet- om konstochkultur 44 Folkbokföringsuppgiftema i samhället.Fi. . . i framtiden.Ku. Grundenför livslångtlärande.U. . Anslutning till EU Förslagtill övergripande 46. Sambandet mellanSamhällsekonomi, transfereringar . lagstiiining. UD. ochsocialbidrag.

Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande 47. Avveckling av denobligatoriskaanslutningen . av militärt bistånd 1949-1969 + Bilagedel. SB. till Studentkårer ochnationer.U.

ah Suveränitetoch demokrati 48.Kunskapför utveckling + bilagedel.A. . + bilagedelmed expertuppsatser. UD. 49.Utrikessekretessen. Ju.

JIK-metoden, m.m. Fi. 50.Allemanssparandet en översyn. Fi. . - Konsumentpolitiki enny tid. C. 51.Minneochbildning. Museernas uppdragoch . På väg. K. organisation bilagedel.Ku. + . Skoterkömingpåjordbruks- ochskogsmark. 52.Teaternsroller. Ku. . Kartläggningoch åtgärdsförslag. M.

x Års- och koncernredovisningenligt EG-direktiv. . Del och I II. Ju.

Kvalitet kommunal i verksamhet nationell . uppföljning och utvärdering. C.

Rena roller i biståndet- styrningoch arbetsfördelning

i en eiTektiv biståndsförvalming.UD.

Reformeratpensionssystem. S. . Reformeratpensionssystem. BilagaA. . Kostnader och individeffekter.

22. Reformeratpensionssystem. Bilaga B.

Kvinnors ATP och avtalspensioner.

Förvaltabostäder.Ju. . 24. Svensk alkoholpolitik en strategiför framtiden. - 25. Svenskalkoholpolitik bakgrund ochnuläge. - 26 Att förebyggaalkoholproblem. S. . 27. Vård av alkoholmissbrukare. S.

28. Kvinnor ochalkohol.

29. Barn Föräldrar Alkohol. - - 30 Vallagen. Ju. . Vissamervärdeskattefrågor III Kultur m.m. Fi. . - 32. Mycket UnderSammaTak. C.

Vandelnsbetydelse medborgarskapsärenden, i m.m. . Ku.

34 Tekniskt utrymme för ytterligareFV-sändningarKu. .

1994 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Finansdepartementet

Om kriget kommit... Förberedelserför mottagande av Ändrad ansvarsfördelning den för statligastatistiken. [l] militärt bistånd1949-1969 + Bilagedel. Sverigeoch Europa.En samhällsekonomisk konsekvensanalys. [6] Justitiedepartementet JIK-metoden, m.m. [13] Vapenlagenoch EG [4] Vissa mervärdeskattefrågor III Kultur m.m. [31] - Kriminalvård ochpsykiatri. [5] Uppskattad sysselsättning om skattemasbetydelse - Års- och koncemredovisningenligt EG-direktiv. för denprivatatjänstesektom. [43] Del I och II. Ju. [17] Folkbokföringsuppgiñemaisamhället.[44] Förvalta bostäder. [23] Allemanssparandet en översyn. [50] - Vallagen.[30] Utrikessekretessen. [49] Utbildningsdepartementet

Grunden för livslångtlärande.[45] Utrikesdepartementet Avvecklingav denobligatoriska anslutningen till Följdemaför Sverigei utrikes-och Studentkårer och nationer.[47] Historisktvägvalsäkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektiveinte bli i Europeiskaunionen.[8] Kulturdepartementet medlem Anslutningtill EU Förslagtill övergripande Förnyelseoch kontinuitet- om konstochkultur lagstiftning.[10] i framtiden.[9] Suveränitetoch demokrati Vandelnsbetydelsei medborgarskapsärenden, m.m. [33] + bilagedel med expertuppsatser. [12] Tekniskt utrymme för ytterligareTV-sändningar.[34] Rena roller i biståndet styrningoch arbetsfördelning Vår andes stämma ochandras. - effektiv biståndsförvaltning.[19] Kulturpolitik ochinternationalisering. [35] i en Sexualupplysningoch reproduktivhälsaunder1900-talet Minne och bildning. Museemas uppdragoch i Sverige. [37] organisation bilagedel.[51] + Kvinnor, barnocharbete i Sverige1850-1993.[38] Teaterns roller. [52]

Socialdepartementet Arbetsmarknadsdepartementet

Mäns föreställningar om kvinnor och chefsskap.[3] Ledighetslagstiñningen en översyn [41] - Reformerat pensionssystem. [20] Kunskapför utveckling + bilagedel.[48] Reformerat pensionssystem. Bilaga A. Kostnader och individeffekter.[21] Civildepartementet Reformerat pensionssystem. Bilaga B. Kommunerna, LandstingenochEuropa Kvinnors ATP och avtalspensioner.[22] Bilagedel.[2] + Svensk alkoholpolitik en strategiför framtiden.[24] Konsumentpolitiki tid. [14] - enny Svensk alkoholpolitik bakgrundochnuläge. [25] Kvalitet i kommunal verksamhet nationell - - Att förebygga alkoholproblem.[26] uppföljning ochutvärdering [18] Vård av alkoholmissbrukare.[27] Mycket UnderSammaTak. [32] Kvinnor och alkohol.[28] Staten och trossamfunden.[42] Barn Föräldrar Alkohol. [29] - - Gamlaärungasom blivit äldre.Om solidaritetmellan Miljö- och naturresursdepartementet generationerna. Europeiskaäldreåret1993. [39] och miljön [7] EU, EES Sambandet mellan Samhällsekonomi, transfereringar Skoterköming jordbruks- och skogsmark ochsocialbidrag.[46] Kartläggningoch åtgärdsförslag.[16] Miljö ochfysisk planering.[36] Kommunikationsdepartementet strålskyddsforskning.[40] Långsiktig Pâväg. [15]