Räntelag : [Interest on debts] : delbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Rntelag Delbetänkande av köplagsutred ningen

1974: 28 SME

Räntelag Delbetänkande av köplagsutredningen Stockholm 1974

ISBN 91-38-01898-5 i:x Göteborgs Offscnryckcri AB. Stockholm 74.4 741 S

Till Statsrådet och chefen för justitie-

departementet

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 juni 1962 tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet genom beslut samma dag f. d. Karlgren och professorn Jan Hellner att som justitierådet Hjalmar sakkunniga följa arbetet i en i Finland tillsatt kommitté, som har i att utarbeta förslag till lag om köp av lös egendom, samt att uppdrag under beaktande av pågående arbete att åstadkomma en internationell - överväga om anledning föreligger att föreslå ändringar i den köplag svenska I Danmark och Norge har utsetts sakkunniga med köplagen. motsvarande uppdrag. Den 25 maj 1967 vidgade Kungl. Maj :t uppdraget åt de sakkunniga till att avse även en begränsad översyn av den svenska köplagen. I samband därmed åt de sakkunniga att också överväga behovet av uppdrogs särskilda regler till skydd för konsumenterna. En ytterligare köprättsliga utvidgning skedde genom beslut den 20 november 1968 då de sakkunniga fick i uppdrag att företa en översyn av främst de allmänna reglerna om i 9 kap. 10 § handelsbalken samt bestämmelser som dröjsmålsränta hänvisar till detta lagrum. Även övriga bestämmelser om ränta på det området borde enligt direktiven kartläggas och bli förmögenhetsrättsliga föremål för de sakkunnigas överväganden. På Karlgrens hemställan blev denne den 21 februari 1972 av departementschefen befriad från sitt sakkunniguppdrag såvitt detta avsåg utarbesamt tande av förslag till särskilda köprättsliga regler vid konsumentköp den 3 maj 1972 från uppdraget i dess helhet. Sedan det i samråd med justitiedepartementet beslutats att frågan om vid konsumentköp skulle behandlas med särskilda köprättsliga regler förtur överlämnade köplagsutredningen den 28 april 1972 delbetänkande (SOU 1972:28). Utredningen har med förslag till lag om konsumentköp därefter gripit sig an uppgiften att se över lagstiftningen om dröjsmålsränta m. m. Till fullgörande av uppdraget i denna del har utredningen vid flera tillfällen hållit med motsvarande sakkunniga i de överläggningar andra nordiska länderna. Utredningen har vidare överlagt med olika som haft praktisk erfarenhet av de rättsområden som berörs av personer räntelagstiftningen. får härmed överlämna delbetänkande med förslag till Utredningen räntelag m. m.

Såsom utredningens experter har i denna del a_v uppdraget deltagit avdelningsdirektören Christer Bergman, direktören Bror Cedercrantz, civilekonomen VDM Lillemor Erlander, förbundsjuristen Leif Josephsson, advokaten Nils Köhler, bankdirektören Per Gustav direktören Persson, Sten Siljeström och direktören Lennart Wiberg. Den 20 oktober 1972 förordnades såsom ytterligare expert i utredningen professorn Sven-Erik Johansson. Sekreterare åt köplagsutredningen är sedan den 30 december 1971 hovrättsassessorn Leif Carbell.

Stockholm den l0 maj 1974

Jan Hellner

/Leif Carbell

Innehåll

Förkortningar m. m. Sammanfattning A summary of the report

[lagförslag 1 Förslag till räntelag 2 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) 3 Förslag till lag om ändring i lagen (l905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom 22 4 Förslag till lag om ändring i lagen (1936:8l) om skuldebrev . . . 23 5 Förslag till lag om ändring i lagen (l927:77) om försäkringsavtal 24

10 Förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948) . . . . . . . . . . 31 11 Förslag till lag om ändring i förköpslagen (1967:868) . . . . . . . 32 12 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom 33 13 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg 34 14 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1921:225) 35 15 Förslag till lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker . . 37 16 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1891 :35 s. l) 38 17 Förslag till lag om ändring i lagen (l895:64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39 18 Förslag till lag om ändring i KF (1968:576) om Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar 40 19 Förslag till ändring i lagen (1970:65) om Sveriges lag om allmänna hypoteksbank och om landhypoteksföreningar 41 20 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag

Kapitel l Inledning l. l Utredningens uppdrag 1.2 Utredningens arbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kapitel 2 Historik och översikt över gällande rätt 2.1 Bakgrunden till regeln i 9 kap. 10 § handelsbalken . . . . . . 2.2 Utvecklingen efter 1734 49 2.3 Närmare om regeln i 9 kap. 10 § handelsbalken . . . . . . . . 50 2.3.1 Stämningsdagen som utgångspunkt för ränteberäkningen 50 2.3.2 Bestämd förfallodag 50 2.3.2.1 Avtalad förfallodag . . . . . . . . . . . . . . . . 50 2.3.2.2 Lagbestämd förfallodag 51 2.3.3 Analog tillämpning av 9 kap. 10 § handelsbalken 52 2.3.3.1 Redovisningsfall . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52 2.3.3.2 Ränteberäkningen vid regressanspråk 52 2.3.3.3 Ränta vid återkrav av såsom betalning mottagna medel 53 2.3.4 Ränteberäkning vid köp 55 2.3.5 Ränteberäkning när köpeskilling skall återbetalas 57 2.3.6 6 § skuldebrevslagen 59 2.3.7 Ränta på skadestånd 59 2.4 Bestämmelser om ränta i övrigt inom den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen 61

Kapitel 3 Utländsk rätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 3.1 Nordisk rätt 63 3.1. l 63 64 3.1.3 Norge 67 3.2 Tysk rätt 69 3.3 Fransk rätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 3.4 72 3.5 73 3.6 73

Kapitel 5 Allmänna överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 5.1 Dröjsmålsränta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 5.1.1 Räntefotens höjd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 5.1.2 Stämning som förutsättning för att ränta skall börja utgå . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 84 5.1.3 Osäkerheten om rättstillståndet . . . . . . . . . . . . . 85

5.1.4 Dröjsmålsränta vid fordran utan bestämd förfallo-

dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 85 5.2 Ränta av annat slag än dröjsmålsränta . . . . . . . . . . . . . . 89 5.2.1 Olika typer av ränta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 89 5.2.2 Avkastningsränta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 5.3 Räntenivån . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 94 5.3.1 Tekniken för bestämmande av räntenivån . . . . . . 94 97

5.3.3 Dröjsmålsräntans höjd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.4 Avkastningsräntans höjd . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99 5.4 Vissa principfrågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 100 5.4.1 Lagstiftningens tillämpningsområde . . . . . . . . . . 100 5.4.2 för individuell ränteförlust . . . . . . . . . 101 Ersättning 5.4.3 Skadestånd innefattande räntegottgörelse . . . . . . 102 5.4.4 Rättegångskostnader och räntegottgörelse . . . . . . 103 5.4.5 Borgenärsmora, anstånd m. m. . . . . . . . . . . . . . . 104 5.5 Räntelagen och specialreglerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105 5.5.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105 5.5.2 Försträckning och skuldebrev . . . . . . . . . . . . . . 107 5.5.3 Köpeskilling m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107 5.5.4 Återkrav . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 109 av betalning 5.5.5 kontr-aktsför-

Skadestånd i_ ömsesidigt förpliktande

hållanden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 110 5.5.6 Skadestånd, särskilt i utomobligatoriska förhållanden, m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 1 5.5.7 Redovisning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 112 5.5.8 Regressanspråk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 112

6 Specialmotivering till räntelagen . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 13 Kapitel Rubriken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 l § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 115 2 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Första stycket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 115 Andra stycket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ll7 Fordringar med flera solidariskt ansvariga gäldenärer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 122 3 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 122 Första stycket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 122 Andra stycket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 125 Tredje stycket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 130 Fordringar med flera solidariskt ansvariga gäldenärer . 131 4 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 131 5 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 133 Första stycket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 133 Andra stycket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 134 Räntefoten vid dröjsmål med betalning av medel som innehas med redovisningsskyldighet . . . . . . . 135 6 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 135 7 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 133 Lagens ikraftträdande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 133

Kapitel 7 Särskilda lagstadganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 140 140 7.1 Förslaget till lag om ändringi skadeståndslagen (1972:207) 7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 142

7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:8l) om skuldebrev . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 145 7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 146 7.5 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken . . . . . . . . . . . 146 22 kap. 5 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 146 25 kap. 7 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 147 7.6 Förslaget till lag om ändring i jordabalken . . . . . . . . . . . 147 4 kap. 25 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 147 6 kap. 3 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 148 12kap.53§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 148 12 kap. 60§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 150 13 kap. l9§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 150 7.7 Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen (1972: 719) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 151 7.8 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen (l973:l 149) 152 7.9 Förslaget till lag om ändring i väglagen (1971:948) . . . . . 152 7.10 Förslag till gruvlag, remiss till lagrådet den 25 maj 1973 . . 153 7.11 Förslaget till lag om ändring i förköpslagen (1967:868) . . 153 7.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 154 43 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 154 48 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 155 28 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 155 7.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . 156 23 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 156 12 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 156 7.14 Lagberedningens förslag (SOU 1973:22) till utsökningsbalk 157 7.15 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921:225) . . 158 58 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 158 138 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159 141 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159 37 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 160 7.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .- 162 7.17 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (189l:35 s. l) . . . . 162 7.18 till Förslaget lag om ändring i lagen (1895:64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 163 7.19 Förslaget till lag om ändring i KF (1968:576) om Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 164 7.20 Förslaget till lag om ändring i lagen

(l970:_65) om Sveriges

allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar . 164 7.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag

Kapitel 8 Ytterligare lagstadganden om ränta på det förmögenhetsrättsliga området som inte föranlett något utredningens förslag . . . 8.1 Vattenlagen (1918:523) 8.2 Lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar 8.3 Byggnadslagen (1947:385) 8.4 Fastighetsbildningslagen (1970:988) . . . . . . . . . . . . . . . 8.5 Lagen (1944:705) om aktiebolag 8.6 Lagen (1948:433) om försäkringsrörelse 8.7 Lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar . . . . . . . . . 8.8 Lagen (1955:183) om bankrörelse 8.9 KF (l877:31 s. 51) om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall (UP) 8.10 Växellagen (1932:130) och checklagen (1932:131) 8.11 Konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR) och de internationella fördragen angående godsbefordran å järnväg (CIM) samt angående befordran å järnväg av resande och resgods (CIV) Lagen (l956:2) om socialhjälp KF (1959:552) ang. uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m.

Förkortningar m. m.

AK Andra kammaren Almén Almén, T., Om köp och byte av lös egendom. Kommentar till lagen den 20 juni 1905, 4 uppl. ombesörjd av R. Eklund, Stockholm 1960 BGB Bürgerliches Gesetzbuch (Tyskland) BrB Brottsbalken å FAL Lagen (1927 :77) om försäkringsavtal FJ FT Tidskrift utg. av Juridiska föreningen i Finland

g GB Giftermålsbalken

HB Handelsbalken HD Högsta domstolen HGB Handelsgesetzbuch (Tyskland) JB Jordabalken

i JustR J ustitieråd(et)

KF Kungl. förordning KK Kungl. kungörelse KL Konkurslagen (1921:225) LU Lagutskottet l NJA Nytt juridiskt arkiv avd. I NJA 11 Nytt juridiskt arkiv avd. 11 NTfS Nordisk tidskrift for strafferet Prop. Kungl. Maj :ts proposition Prot. Protokoll RB Rättegångsbalken Rskr. Riksdagens skrivelse Rt Norsk Retstidende SOU Statens offentliga utredningar SvJT (rf ) Svensk juristtidning (rättsfallsavdelningen) UL Utsökningslagen (1877:3l s. l) UP KF (l877:3l s. 51) om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall VL Vattenlagen (1918:523) Ärvdabalken

Sammanfattning

”Haver man lånt penningar på viss tid, och ej ränta för dem utfäst; vare då ej skyldig den att giva. Denna ålderdomliga regel står att läsa inledningsvis i 9 kap. 10 § handelsbalken. Enligt sin direkta ordalydelse avser den bara lån av pengar, men sedan gammalt anses regeln tillämplig också på andra skuldförhållanden. Innebörden är alltså att skyldighet att utge ränta på en skuld före förfallodagen förutsätter att sådan förpliktelse åvilar gäldenären enligt avtal eller föreskrift i lag. Av kapitlen 7 och 8 i betänkandet framgår att det finns åtskilliga sådana speciella lagbestämmelser på förmögenhetsrättens område. Vad som sagts nu avser alltså ränta på gäld som inte är förfallen. Efter förfallodagen är förhållandena annorlunda. Om gäldenären inte betalar sin skuld i tid och detta inte beror på omständigheter som är att hänföra till den som är berättigad till betalningen, borgenären, är gäldenären i dröjsmål. Han är då även om något avtal därom inte träffats skyldig att utge ränta. Dröjsmålsränta på en fordran som redan före förfallodagen löpte med ränta utgår därvid enligt 6 § skuldebrevslagen omedelbart och efter samma räntefot som tidigare, oavsett räntefotens höjd. För fordran som inte var räntebärande tidigare ges regler i andra punkten av 9 kap. l0§ handelsbalken. Bestämmelserna gör en skillnad mellan fordringar som har en i förväg bestämd förfallodag och sådana som har en obestämd förfallodag, dvs oftast dagen då anfordran att betala sker. Vid bestämd förfallodag börjar dröjsmålsränta utgå omedelbart och efter en räntefot av 6 %. Var förfallodagen obestämd fordras däremot att gäldenären blir stämning till domstol för att ränta skall börja utgå. Dessutom är delgiven räntefoten i detta fall något lägre, nämligen 5 %. Även beträffande dröjsmålsränta finns särskilda bestämmelser i ett flertal speciella lagar. l några centrala förmögenhetsrättsliga lagar tar sig bestämmelserna uttryck i en hänvisning till 9 kap 10 § handelsbalken. I andra lagar finns självständiga mera preciserade ränteföreskrifter. Föreskriften i handelsbalken som ju formellt är begränsad till lån av pengar anses emellertid i stor utsträckning äga allmän giltighet och även utan uttrycklig hänvisning i lag kunna tillämpas på olika slags skuldförhållanden. Kritik har riktats mot föreskriften i 9 kap l0 § handelsbalken främst på grund av att räntesatserna inte är anpassade till det rådande ränteläget och, framför allt i tider med högt allmänt ränteläge, framstår som alltför låga. Det har vidare ansetts omotiverat att ha olika räntefot beroende på

14 Sammanfattning

om förfallodagen är bestämd eller inte och att borgenären i det senare fallet skall behöva inleda process för att ränta skall börja utgå. Slutligen har rättsläget på flera viktiga punkter ansetts oklart och i behov av klargörande lagregler. Utredningen föreslår att de allmänna bestämmelserna i 9 kap l0§ handelsbalken och 6§ första stycket ersätts av en skuldebrevslagen särskild lag, räntelagen, som skall vara generellt tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område såvitt inte annat är avtalat eller särskilt föreskrivet i annan lagstiftning. Räntelagen är alltså av dispositiv karaktär. Lagen behandlar huvudsakligen frågan om ränta sedan gäldenären försuttit betalningstiden, dvs från vilken tidpunkt och efter vilken räntefot dröjsmålsränta utgår. Någon allmän regel om ränta på fordran som inte är förfallen finns däremot inte upptagen i lagen. Här förutsätts den gamla regeln i 9 kap l0§ första punkten handelsbalken, som berördes inledningsvis, i princip alltjämt gälla. Detta sägs visserligen inte uttryckligen i lagen men i viss mån framgår det motsättningsvis av den inledande bestämmelsens lydelse. Inte ens hittills har det emellertid varit helt uteslutet att ränta före förfallodagen i vissa situationer kan utgå även utan stöd i avtal eller särskild lagföreskrift. För ett särskilt fall tar utredningen upp frågan och föreslår en uttrycklig regel i förslagets 4§ nämligen situationen då redan erlagd betalning går åter på grund av att avtal hävs till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller då återgång av betalning eljest sker av liknande anledning. Eftersom ränta i sådant fall skall beräknas redan från den dag betalningen ursprungligen erlades och alltså för tid innan fordran att få medlen tillbaka förfallit, bör inte denna ränta helt jämställas med dröjsmålsränta. an- Utredningen vänder istället om detta slags ränta benämningen och avkastningsränta föreslår för denna ränta en lägre räntefot än för drö_jsmålsräntan. Den i lagen särskilt upptagna bestämmelsen i 4 § för återgångsfallet reglerar en ganska speciell situation. Sin egentliga betydelse får emellertid bestämmelsen genom att den via regeln i 5 § andra stycket, om för detta fall tillämplig räntefot, gör det möjligt att i särskilda räntebestämmelser på andra håll i lagstiftningen hänvisa till räntelagen, inte bara beträffande dröjsmålsränta utan även när fråga är om avkastningsränta. Såsom framgår av 7 kap. i betänkandet föreslår utredningen för ett flertal av de räntebestämmelser som f n finns i speciallagstiftningen att ränta före förfallodagen skall utgå som avkastningsränta. Så är exempelvis fallet beträffande den ekonomiskt viktiga räntan på expropriationsersättning när förhandstillträde skett. Sedan förfallodagen inträtt kan avkastningsränta gå över till dröjsmålstänta enligt de regler som gäller för beräkning av sådan ränta. Räntelagens bestämmelser handlar alltså i första hand om dröjsmålsränta. Till en början preciseras i två bestämmelser, 2 och 3 §§, från vilken tidpunkt dröjsmålsränta börjar utgå. Liksom hittills görs därvid en skillnad mellan fordringar med bestämd förfallodag och fordringar där förfallotiden lämnats obestämd. Är förfallodagen bestämd i förväg börjar räntan på samma sätt som f n att utgå omedelbart från denna dag (2 § första stycket). I annat fall utgår räntan, inte såsom nu först från

sou 1974:28 Sammanfattning 15

stämningsdagen, utan efter trettio dagar från den dag borgenären avsänt räkning eller på annat sätt framställt krav på betalning (3 § första stycket). Kravet kan ske på vilket sätt som helst, muntligen eller skriftligen, men det skall avse ett bestämt belopp och ange att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. En betydelsefull nyhet är alltså att redan krav utom rätta får verkan att ränta börjar utgå. l en särskild föreskrift (3 § tredje stycket) erinras dock om att liksom hittills ränta i vart fall utgår från dagen för delgivning av stämning. Huvudreglerna i 2 och 3 §§ kompletteras av mera preciserade bestämi melser ifråga om vissa typer av fordringar, nämligen redovisningsfordran

l respektive fordran som avser skadestånd eller annan sådan ersättning som

inte kan fastställas utan särskild utredning. Ränta på fordran som grundar sig på sysslomans eller annans skyldighet att redovisa för medel som han mottagit av huvudmannen eller tredje man, utgår sålunda, liksom enligt den hittills tillämpade huvudregeln, från dagen för redovisningen. Om inte redovisningen avges i rätt tid skall vidare enligt förslaget ränta utgå från den dag redovisning hade bort ske (2 § andra stycket). Bestämmelsen kan sägas innebära en närmare precisering av principen om ränta på fordran med bestämd förfallodag. Föreskriften för fordran på skadestånd och liknande, exempelvis försäkringsersättning, innebär däremot att en specialbestämmelse ges för visst slags fordran vars förfallodag som regel är obestämd. Trettiodagarsfristen för att ränta skall börja utgå räknas i detta fall inte bara från den dag krav framställdes. Det fordras dessutom för att fristen skall börja att den skadeståndsberättigade etc (borgenären) förebragt den löpa som det ankommer att tillhandahålla. Å andra sidan utredning på honom behöver borgenärens krav inte ange ett bestämt belopp och inte heller innehålla någon erinran om att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta (3 § andra stycket). Räntefotens höjd anges i förslagets 5 §. Första stycket handlar om dröjsmålsränta enligt 2 eller 3 § och andra stycket om avkastningsränta enligt 4 §. I båda fallen är räntan såtillvida rörlig att den är satt i relation till det av riksbanken fastställda diskontot. Räntefoten för dröjsmålsränta motsvarar diskontot med ett tillägg av fyra procentenheter. För avkastningsränta är tillägget två procentenheter. Sistnämnda ränta är, till skillnad mot dröjsmålsräntan, rörlig även sedan den börjat utgå, så att ändringar i diskontot under den tid räntan beräknas påverkar räntefoten. Dröjsmålsränta är däremot en fast ränta och det diskonto som gällde vid den tidpunkt räntan började utgå blir därför bestämmande för räntefotens höjd under hela den tid ränta beräknas. Vad som sagts nu angående räntefotens höjd avser fordringar som inte tidigare varit räntebärande. Löper däremot fordran enligt skuldebrev eller på grund av avtal med ränta när den förfaller till betalning blir den tidigare utgående räntan avgörande även för dröjsmålsräntans höjd. Försittes betalningstiden för sådan fordran fortsätter alltså ränta att utgå efter samma räntefot som gällde vid förfallodagen. Detta gäller emellertid fullt ut endast om den avtalade räntan är högre än den i räntelagen föreskrivna dröjsmålsräntan. Vid dröjsmål är borgenären mao alltid

16 Sammanfattning

tillförsäkrad ränta efter lägst den i 5 § första stycket räntelagen angivna räntefoten. För att förhöjning till den i lagen angivna nivån skall ske beträffande fordran vars förfallodag inte är bestämd i förväg förutsätts dock att borgenären iakttagit föreskrifterna i 3 §, dvs framställt krav och erinrat om ränteförpliktelsen samt att betalning inte skett inom trettiodagarsfristen. Den föreslagna bestämmelsen innebär en inte oväsentlig modifikation av den nuvarande föreskriften i 6§ andra stycket skuldebrevslagen. Den har upptagits i 6 § förslaget till räntelag. Förslaget innebär att borgenärens för ränteförlust ersättning skall utgå efter schematiserade regler och att hänsyn till hans individuella förlust av ränta inte skall tas. Vid bestämmande av skadestånd kan emellertid ibland förhållandena vara sådana att skälig hänsyn bör tas till förlust av ränta som uppkommit även under tid innan ränta utgår enligt räntelagen. En möjlighet att inom ramen för skadeståndsberäkningen beakta sådan ränteförlust har öppnats genom ett föreslaget tillägg, 7 § i 5 kap., till skadeståndslagen (1972:207). l 7 § räntelagen erinras om förekomsten av denna bestämmelse i skadeståndslagen. Utredningen föreslår att lagen skall träda i kraft den l januari 1975 och att 9 kap 10§ handelsbalken då skall upphöra att gälla. Om en fordran vid räntelagens ikraftträdande redan löper med ränta - vare sig det är dröjsmålsränta eller annan ränta - föreslås dock att den nya lagen inte skall tillämpas på denna fordran. l anslutning till förslaget till räntelag föreslår utredningen ändringar i åtskilliga räntebestämmelser i lagar på det förmögenhetsrättsliga området. En strävan har varit att åstadkomma större enhetlighet, så att de skilda bestämmelserna så långt förhållandena medger anpassas till räntelagens system. Av 7 kap. i betänkandet framgår vilka lagbestämmelser som föranlett utredningens ändringsförslag. I ett fall, beträffande 24§ lagen (1927:77) om försäkringsavtal, föreslås en ändring som blott indirekt berör ränteberäkningen. De i detta lagrum föreskrivna en fristerna, månad respektive fjorton dagar, innan försäkringsersättning förfaller till betalning föreslås ändrade till i båda fallen trettio dagar. Avsikten är att föreskriften skall korrespondera bättre med 3 § andra stycket förslaget till räntelag. Beträffande ett ytterligare antal återfunna räntebestämmelser har utredningen gjort vissa överväganden, men av skilda anledningar inte funnit skäl att i betänkandet lägga fram något förslag till ny lagtext. Vilka dessa bestämmelser är och skälen till den gjorda begränsningen redovisas i 8 kap. av betänkandet. Den nu gällande lagstiftningen företer en splittrad bild med avseende på förekomsten av räntebestämmelser. Det synes ofta ha varit tillfälligheter som avgjort om råntefrågor blivit föremål för särskild reglering vid tillkomsten av en lag. Utredningen har emellertid vid genomgången av lagstiftningen tagit upp räntefrågorna endast i den mån bestämmelser därom redan funnits. En genomgång, som skulle till vidare översyfta väganden och eventuella förslag till nya räntebestämmelser där sådana tidigare inte funnits, har utredningen inte ansett omfattas av det uppdrag. den erhållit.

SOU l974z28

Interest on Debts

A Summary of the Report

The present Swedish rules on interest on debts refer primarily to loans of money and are found in ch. 9, § 10, of the Book on Trade (Handelsbalk) of the Code of 1734. They prescribe that before a debt falls due no interest is payable (unless there is an agreement to the contrary). On the other hand, if there is a delay in payment, interest may be payable A difference is then drawn between two according to the same provision. cases. If the date of payment is fixed, interest at the rate of six per cent at the rate of is payable from that day. If the date is not fixed, interest five per cent is payable from the date of the service of the writ. In the latter case it is therefore impossible to make interest payable without suing the debtor. These rules have for long been applied to all kinds of debts, e.g. to claims for damages in Contract or in tort. A number of statutes contain references to the rules mentioned, but even without such a explicit reference it is clear that they apply to debts in general. The rules have been criticized on several counts. One is that the rate of interest is insufficient at present. Another is that it should not be necessary for a creditor to sue the debtor in order to acquire a right to interest when the date of payment is not fixed. A third count is that it is often difficult to decide whether the date of payment is to be considered fixed or not. The statute now proposed will replace the old provision by a number of rules based on the same general principle but considerably modernized. The distinction between debts for which the date of payment is fixed and others is retained, but on some points the distinction is clarified. When the date is fixed in advance, interest shall as before be from that date (§ 2, subsection l). When it is not fixed, interest payable is to be payable after thirty days have elapsed from the day when the creditor claimed payment from the debtor and also stated that the claim included interest (§ 3, subsection 1). The main reason for the latter part of the rule is that it should be clear to the debtor that the claim is one that carries the obligation to pay interest and is not merely an expression of the wish or the expectation to be paid. The period of thirty days is intended to give the debtor sufficient time for payment without

18 A summary of the report

incurring any obligation to pay interest. The period conforms to business practice; it is usual in Sweden that no obligation to pay interest ensues if a bill for the price of goods is paid within that time. With to regard claims for damages, for which the date of is not fixed in payment advance, a different rule is to apply. For such claims the period of thirty days is to run from the day when the creditor has both claimed payment and presented the information which he must provide in order to enable the defendant to deal with the claim (§ 3, subsection 2). The amount of information necessary for dealing with the claim must be judged on the circumstances. Furthermore, interest will always be payable from the date when the debtor is sued for payment, even if he has not had a period of thirty days at his disposal (§ 3, subsection of 3). Regardless which of the three rules applies, the right to interest that the presupposes debt is due. Damages for future oss - e.g. for permanent disability will for instance often fall due at a date later than that of the claim.

The rate of interest for delayed payment is to be the same in all cases. lt is to be linked to the official rate of discount of the Swedish Riksbank. The proposed rule is that it should be determined by the rate of discount applying on the day when the interest became payable, increased by four per cent (§ 5, subsection 1). The proposed statute also contains some rules regarding interest on debts not yet due. The main principle will still be that no interest is payable before a debt falls due, unless there is an agreement. But for some cases, where it is impractical to presuppose an agreement, interest will be payable according to law. An important example is the rule for expropriation. According to Swedish law, the expropriator will often take over the property expropriated before the amount of compensation is determined, and in such a case he has to pay interest as from the day when he took over. The rule regarding expropriation is at present found 1 It may be noted that in the special statute on this topic, but it is proposed that in future this the rate of interest for statute shall contain a reference to the statute on interest. When delayed payment is proaccording to the proposed new rule interest is payable before a debt is posed to remain fixed for the whole time until pay- due, the rate of interest is to be lower than the rate for delayed payment. ment is made, while the It is proposed that the rate is to be determined by the current official rate of interest for the rate of discount of the increased time before delay is to Riksbank, by two per cent (§ 5, sub-

change with fluctuations section 2).1

in the official rate of dis- As appeared earlier, interest on damages will in be count. The reason for general only this difference lies in the payable from a fairly late date (§ 3, subsection 2; cf. supra). As to loss of character of the two interest sustained before this it date, is proposed to give the courts types of interest. Interest discretionary power to take such loss into account when assessing for delayed payment occurs for a great number of damages. A provision to this effect is to be introduced into the Tort transactions but wül nor- Liability Act of 1972. mally be payable only for The also contains proposal some other rules of minor interest. A a short time. The other number of changes in various statutes are proposed, in order to make type of interest will be rather rare, since it pre- their rules concerning interest conform to the system of the special supposes special legisla- statute. As with the example of expropriation just mentioned, there are tion, but the interest may be payable for a consider- to be references to the statute on interest. able time.

l

a

_

Lagförslag

l . Förslag till Räntelag

Härigenom förordnas som följer.

1§ Denna lag är tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område. Ränta på sådan fordran utgår enligt vad nedan stadgas såvitt ej annat är avtalat eller särskilt föreskrivet.

2§ Försittes betalningstiden för fordran vars förfallodag är bestämd i förväg utgår ränta från denna dag. På fordran som grundar sig på sysslomans eller annans skyldighet att redovisa för medel, som han mottagit av huvudmannen eller tredje man, utgår ränta från dagen för redovisningen, eller, om denna ej avges i rätt tid, från den dag redovisning bort ske.

3§ I annat fall än i 2 § säges utgår ränta på förfallen fordran för vilken betalningstiden försittes efter trettio dagar från den dag borgenären avsänt räkning eller eljest framställt krav på betalning av bestämt belopp med angivande av att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. Gäldenären är dock ej skyldig att erlägga ränta för tid innan räkningen kommit honom tillhanda eller han eljest fått del av kravet. Avser fordran skadestånd eller annan sådan ersättning som ej kan fastställas utan särskild utredning, utgår ränta på förfallet belopp efter trettio dagar från den dag borgenären framställt krav på ersättning samt förebragt utredning som ankommer på honom. Oavsett vad som föreskrives i första och andra styckena utgår ränta på förfallen fordran i vart fall från dagen för delgivning av ansökning om lagsökning eller betalningsföreläggande eller av stämning i mål om utgivande av betalning.

20 Lag/örs/ag

4§ Återgår betalning på grund av att avtal häves till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott, eller på liknande grund, utgår ränta för tiden från den dag betalningen erlades till den dag återbetalning sker eller ränta börjar utgå enligt 2 eller 3 §.

5§ Ränta enligt 2 eller 3 § beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda diskonto som gällde den dag räntan började utgå med ett tillägg av fyra procentenheter. Ränta enligt 4 § beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar det vid varje tid gällande diskontot med ett tillägg av två procentenheter.

6§ Löper fordran enligt skuldebrev eller på grund av avtal med ränta när den förfaller till betalning, och försittes betalningstiden, fortsätter ränta att utgå efter samma räntefot som gällde vid förfallodagen. Är denna räntefot lägre än den som anges i 5 § första stycket höjes dock räntefoten till den där angivna, i fall som i 3 § säges dock först sedan ränta skall utgå enligt vad där föreskrives.

7§ Om bestämmande av ersättning för förlust av ränta vid person- och sakskada samt ren förmögenhetsskada föreskrives i skadeståndslagen (1972:207).

Denna lag träder i kraft den l januari 1975 då 9 kap. lO § handelsbalken upphör att gälla. Den nya lagen skall dock icke tillämpas på fordran på vilken ränta utgår vid ikraftträdandet.

Lagförslag 21

2. Förslag till Lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) Härigenom förordnas, att i 5 kap. skadeståndslagen (1972:207) skall införas en ny paragraf, 7 §, med nedan angivna lydelse.

5 kap. 7 § Vid bestämmande av skadestånd enligt denna lag skall skälig hänsyn tagas till förlust av ränta som uppkommit under tid innan ränta utgår enligt räntelagen (1974: ).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

22 Lagförslag

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (l905:38 s. l) om köp och byte av lös egendom

Härigenom förordnas, att 38 § lagen (1905:38 s. I) om köp och byte av lös egendom skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 1 fråga om köpares skyldighet Om ränta å köpeskillingen gälatt gälda ränta skola de i 9 kap. ler vad i räntelagen (1974: j 1 0 § handelsbalken stadgade grun- stadgas. der äga tillämpning; dock att vid Äger säljaren kräva betalning handelsköp, där ej viss tid för mot att gods eller dokument hälköpeskillingens gäldande är utsatt, les köparen tillhanda utgår dock, ränta efter sex för hundra om året även om förfallodagen inte är beskall utgå från den tid godset av- stämd i förväg, ränta enligt 5 § lämnades eller, i händelse dess av- första stycket räntelagen från den lämnande blivit av köparen för- dag säljaren framställer sådant dröjt, från det dröjsmålet in- krav samt, till följd av att betalträdde. ningen därvid ej erlägges, innehåller gods eller dokument.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

sou 1974:28 Lag/örslag 23

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1936 :8l) om skuldebrev

Härigenom förordnas, att 6 § lagen (1936:8l) om skuldebrev skall ha nedan angivna lydelse.

å (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelxe) Är i skuldebrev ränta utfäst, Om ränta å skuldebrev gäller skall den, där betalningstiden för- vad i räntelagen (1974: ) stadsittes, utgå efter enahanda grund gas. som före förfallodagen. Är ränta ej utfäst gälle i fråga om skyldighet att den giva vad i 9 kap. 10 § handelsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

24 Lagfömlag

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1927 :77) om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, att 24§ lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Är ej tid utsatt för fullgörande Är ej tid utsatt för fullgörande av försäkringsgivarens betalnings- av försäkringsgivarens betalningsskyldighet i anledning av inträffat skyldighet i anledning av inträffat försäkringsfall, skall den fullgöras försäkringsfall, skall den fullgöras en månad efter det meddelande trettio dagar efter det meddelande om försäkringsfallet kommit ho- om försäkringsfallet kommit honom till handa; dock må betal- nom tillhanda; dock må betalning, ning, i den mån den är beroende i den mån den är beroende av av utredning som i 22 § sägs, icke utredning som i 22§ sägs, icke krävas förrän fjorton dagar förflu- krävas förrän trettio dagar förflutit efter det sådan utredning före- tit efter det sådan utredning förebragts. bragts. - - - - - - - - - - Förbehåll, varigenom åberopas.

Denna lag träder i kraft den Ijanuari 1975.

Lagförslag 25

6. Förslag till Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 22 kap. 5§ och 25 kap. 7§ ärvdabalken skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 22 kap.

Å som avser visst pen- Å legat, som avser visst penlegat, ningbelopp, äger testamentstaga- ningbelopp, äger testamentstagasåvitt av ren, såvitt ej annat framgår av ren, ej annat framgår testamentet, tillgodonjuta ränta testamentet, tillgodonjuta ränta, hundra om året, sedan fyra månader förflutit från efter fem för förflutit från testators död. Räntan beräknas sedan fyra månader testators död. för tid fram till dess legatet enligt 1§ i detta kapitel skall utgivas enligt 5 § andra stycket räntelagen (1974: ), samt för tid därefter enligt första stycket isamma paragraf.

25 kap.

- - - - - - - - kvarlåtenskapen. Finnes den dödförklarade - - - - - - - Har egendom - - - - - - egendomen. Då återbäres, skall Då egendom återbäres, skall egendom ock gäldas ränta eller avkomst för ock utgivas avkastning som fallit tiden efter det innehavaren vann under tiden efter det innehavaren att annan ägde bättre vann kunskap, att annan ägde kunskap, eller stämning bättre rätt till eller rätt till egendomen, egendomen, blev honom delgiven. Har han för stämning blev honom delgiven.

26 Lag/örslag

egendomen haft nödig kostnad, Har han för egendomen haft nödig skall den ersättas; nyttig kostnad kostnad, skall den ersättas; nyttig skall ock ersättas, där den ej var kostnad skall ock ersättas, där den gjord å tid som nyss sagts. ej var gjord å tid som nyss sagts. Utgöres egendomen av penningbelopp skall å detta gäldas ränta enligt 5 § första stycket räntelagen (1974: j från den dag innehavaren vann kunskap att annan ägde bättre rätt till beloppet, eller stämning blev honom delgivert.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Lag/örslag 27

7. Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. 25 §, 12 kap. 53 och 60 §§ samt 13 kap. 19 § jordabalken skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 4 kap.

25§ l fråga om säljarens rätt till I fråga om säljarens rätt till ränta på köpeskillingen äger de i 9 ränta på köpeskillingen äger vad i kap. 10 § handelsbalken angivna räntelagen (1974: ) föreskrives grunderna tillämpning. tillämpning. - - - - - - - - - - - - - skada. Om köpet

12 kap.

- * - - - - - - - - - - nämnda Skall hyresgäst dag. På överskjutande skall På överskjutande belopp skall belopp betala sex procent hyresgästen betala ränta som om hyresgästen ränta som om beloppet förfallit beloppet förfallit till betalning till betalning samtidigt med den samtidigt med den förut utgående förut utgående hyran. hyran. Räntan beräknas därvid för tid innan beslutet eller domen vunnit laga kraft enligt 5 § andra stycket räntelagen (1974: ), samt för tid därefter enligt första stycket isamma paragraf. I beslutet - - - - - - - - - - - - - - till det.

28 Lag/örslag

60 § - - - - - - - - bestämmas. I mål om ersättning

Första stycket - « - - - - - - - laga kraft. Beslut - - - - - - - - - - - - - ej föras. Har hyresgästen föruppburit Har hyresgästen uppburit förskott som överstiger den slutligt skott som överstiger den slutligt bestämda ersättningen, är han bestämda är han ersättningen, skyldig att till hyresvärden betala skyldig att till hyresvärden betala tillbaka det överskjutande belop- tillbaka det överskjutande beloppet jämte sex procent ränta från pet jämte ränta beräknad från dadagen för beloppets mottagande. gen för beloppets mottagande till dess ersättningen slutligt bestämmes enligt 5 § andra stycket räntelagen (1974: j, samt för tid därefter enligt första stycket i samma paragraf.

13 kap.

l9§ När den - - - - - - - - - - - - - medgivande. Har tomträtten frånträtts på den Har tomträtten frånträtts på genom uppsägningen bestämda den genom uppsägningen bestämtillträdesdagen men är lösesum- da tillträdesdagen men är lösesumman då ännu icke nedsatt, är fas- man då ännu icke nedsatt, är fastighetsägaren skyldig att betala tighetsägaren att betala skyldig ränta till tomträttshavaren efter ränta till tomträttshavaren enligt sex procent om året från nämnda 5 § andra stycket räntelagen dag. (1974: j från nämnda dag.

Denna lag träder i kraft den l januari 1975.

Lag/örslag 29

8. Förslag till

Lag om ändring i expropriationslagen (l 972:7 l 9)

Härigenom förordnas, att 6 kap. 16 § expropriationslagen (1972:719) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

I den mån expropriationsersätt- I den mån expropriationsersätt-

av den ning betalas efter utgången av i ning betalas efter utgången i 7§ första stycket föreskrivna 7 § första eller andra stycket företremånadersfristen eller, om fas- skriven frist skall den exproprietigheten dessförinnan helt eller rande utge ränta på ersättningen delvis har tillträtts eller övergått från fristens utgång enligt 5 § förspå den exproprierande enligt 10 §, ta stycket räntelagen (1974: ). efter tidpunkten härför, skall den exproprierande utge sex procent årlig ränta på ersättningen, i förra fallet från fristens utgång och i senare fallet från den dag då tillträdet eller övergången skedde. Har fastigheten dessförinnan helt eller delvis tillträtts eller övergåttpå den exproprierande enligt 10 §, skall denne, från den dag tillträdet eller övergången skedde till dess betalning sker eller ränta bör/ar utgå enligt första stycket i denna paragraf, utge ränta på ersättningen enligt 5 § andra stycket räntelagen. fullbordas utan Expropriation fullbordas utan Expropriation hinder av att ränta enligt första hinder av att ränta enligt första stycket ej betalas. eller andra stycket ej betalas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

30 Lagförslag

9. Förslag till

Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom förordnas, att 32 § anläggningslagen skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Ersättning enligt 13 § skall er- Ersättning enligt l3§ skall erläggas inom tre månader efter det läggas inom tre månader efter det att ersättningsbeslutet vann laga att ersättningsbeslutet vann laga kraft. I den mån ersättningen be- kraft. I den mån ersättningen betalas efter utgången av denna frist talas efter utgången av denna frist eller, om tillträde har skett dess- skall dessutom utges ränta på erförinnan, efter tillträdet, skall sättningen från fristens utgång endessutom utges sex procent årlig ligt 5 § första stycket räntelagen ränta på ersättningen, i det förra (1974: j. fallet från fristens utgång och idet senare fallet från den dag då tillträdet skedde. Har tillträde skett före den i första stycket angivna fristens utgång skall även utges ränta enligt 5 § andra stycket räntelagen från den dag tillträder skedde till dess betalning sker eller ränta börjar utgå enligt första stycket i denna paragraf. I fråga om - - - - - - - - - - - tillämpning.

Denna lag träder i kraft den l januari 1975.

Lagförslag 31

10. Förslag till Lag om ändring i väglagen (1971:948)

Härigenom förordnas, att 55 § väglagen (1971:948) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) - Har väghållare - - - - - - - - - anspråk. - - « - - - - - - - delar. Vid ersättningens På ersättningen utgår sex pro- På ersättningen utgår ränta becent årlig ränta från den dag då räknad från den dag då marken marken togs i anspråk. togs i anspråk till den dag då betalning skall ske enligt 5 § andra stycket räntelagen (1974: ), samt för tid därefter enligt första stycket i samma paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

32 Lag/örslag

11. Förslag till Lag om ändring i förköpslagen (1967:868)

Härigenom förordnas, att 13 § förköpslagen (1967:868) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) När förköpet fullbordats, skall När förköpet fullbordats, skall kommunen ersätta köparen för kommunen ersätta för köparen vad denne enligt åtagande i köpe- vad denne enligt åtagande i köpeavtalet fullgjort före fullbordandet avtalet fullgjort före fullbordandet och för nödvändig kostnad i sam- och för nödvändig kostnad i samband med köpet. På belopp som band med köpet. På belopp som kommunen på grund härav har att kommunen på grund härav har att utge skall kommunen betala sex utge skall kommunen betala ränta procent ränta. Kommunen skall beräknad från den dag köparen dessutom ersätta köparen för nöd- utgav beloppet till dess förköpet vändig kostnad som nedlagts på fullbordats enligt 5 § andra stycegendomen utöver vad som skäli- ket räntelagen (1974: j, samt gen motsvarar värdet av den av- för tid därefter enligt första styckastning som köparen erhållit. ket i samma paragraf. Kommunen skall dessutom ersätta köparen för nödvändig kostnad som nedlagts på egendomen utöver vad som skäligen motsvarar värdet av den avkastning som köparen erhållit. Har köparen - - - - - - - - - - - - anses skäligt.

Denna lag träder i kraft den l januari 1975.

Lagförslag 33

12. Förslag till ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast Lag om egendom.

Härigenom förordnas, att 43 § lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) När ny auktion hålles sedan in- När ny auktion hålles sedan inrop blivit ogiltigt enligt 41 § tred- rop blivit ogiltigt enligt 41 § tredje stycket skall handpenning tagas je stycket skall handpenning tagas i anspråk i den mån det behövs för i anspråk i den mån det behövs för att sammanlagt samma belopp att sammanlagt samma belopp skall som vid den förra skall uppnås som vid den förra* uppnås auktionen jämte sex procents årlig auktionen jämte ränta därå, beräkränta därå från tillträdesdagen till nad från tillträdesdagen till och och med den nya tillträdesdagen med den nya tillträdesdagen enligt och för att även kostnaden för 5 § andra stycket räntelagen den nya auktionen skall täckas. (1 974: ), och för att även kost- Detta även om fastigheten naden för den nya auktionen skall gäller för rättighet täckas. Detta gäller även om fassäljes med förbehåll vid den förra för som ej förbehållits tigheten säljes med förbehåll auktionen eller ändrade förhållan- rättighet som ej förbehållits vid den inträtt. Vad som ej behöver den förra auktionen eller ändrade tagas i anspråk skall återlämnas, förhållanden inträtt. Vad som ej sin behöver skall åternär den nye inroparen fullgjort tagas i anspråk betalningsskyldighet. Blir fastighe- lämnas, när den nye inroparen ten ej såld vid den nya auktionen fullgjort sin betalningsskyldighet. är hela handpenningen förverkad. Blir fastigheten ej såld vid den nya auktionen är hela handpenningen förverkad. - * - - - - - - återlämnas. Hålles ej ny auktion

Denna lag träder i kraft den l januari 1975.

34 Lag/örslag

13. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971 :500) om exekutiv försäljning av luftfartyg

Härigenom förordnas, att 23 § lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) När ny auktion hålles sedan in- När ny auktion hålles sedan inrop blivit ogiltigt enligt 21 § andra rop blivit ogiltigt enligt 21 § andra stycket, skall handpenningen tagas stycket, skall handpenningen tagas i anspråk i den mån det behövs för i anspråk i den mån det behövs för att sammanlagt samma att samma belopp sammanlagt belopp skall uppnås som vid den förra skall som vid den förra uppnås auktionen jämte sex procents årlig auktionen jämte ränta därå, beräkränta därå från utsatt dag för kö- nad från utsatt dag för köpeskilpeskillingens fördelning till och lingens fördelning till och med med den nya dagen för sådan för- den nya dagen för sådan fördeldelning och för att även kostna- ning enligt 5 § andra stycket ränden för den nya auktionen skall telagen (1974: j, och för att täckas. Detta gäller även om änd- även kostnaden för den nya aukrade förhållanden inträtt. Vad tionen skall täckas. Detta gäller som ej behöver tagas i anspråk även om ändrade förhållanden inskall återlämnas, när den nye inro- trätt. Vad som ej behöver tagasi paren fullgjort sin betalningsskyl- anspråk skall återlämnas, när den dighet. Blir egendomen ej såld vid nye inroparen fullgjort sin betalden nya auktionen, är hela hand- ningsskyldighet. Blir egendomen penningen förverkad. ej såld vid den nya auktionen, är hela handpenningen förverkad. Hålles ej - - - - - - - - - - - - - återlämnas.

Denna lag träder i kraft den l januari 1975.

Lagförs/ag 35

14. Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom förordnas, att 58, 138 och 141 §§ konkurslagen(192l :225) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Iiäreslagen lydelse) 58§ « - - - - - - - - - - - - Penningar medgives. Försummar förvaltaren att Försummar »förvaltaren att inom ovan föreskrivna tid insätta inom ovan föreskrivna tid insätta influtna medel, vare han skyldig influtna medel, vare han skyldig att å belopp, som obehörigen in- att å belopp som obehörigen innehållits, erlägga ränta efter åtta nehållits, erlägga ränta enligt 5 § för hundra om året. första stycket räntelagen (1974: ). - - - - - - - - Så länge konkursen gäldenären. Även efter konkursens - - - - - - konkursdomaren.

l38§ För fordringar som ej utgå med För fordringar som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst eller eljest lagligen äger utfäst eller eljest lagligen äger rum, ränteberäkning emellan bor- rum, ränteberäkning emellan borgenärerna inbördes upphöra från genärerna inbördes upphöra från den dag, då beslutet om egen- den dag, då beslutet om egendomsavträde meddelades; dock domsavträde meddelades; dock skall ränta beräknas till den dag, skall ränta beräknas till den dag, från vilken tiden för klander mot från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari sådan ford- utdelningsförslag, vari sådan fordran upptagits, är att räkna, där ran upptagits, är att räkna, där boet förslår till gäldande av mer boet förslår till gäldande av mer än kapitalbeloppet av alla bevaka- än kapitalbeloppet av alla bevaka-

36 Lag/örs/ag

de fordringar utom sådana som de fordringar utom sådana som avses i 19 § förmånsrättslagen avses i l9§ förmånsrättslagen (1970:979), och skall i sådant fall (1970:979), och skall i sådant fall å fordran, för vilken ränta ej är å fordran, för vilken ränta ej är utfäst eller eljest lagligen äger utfäst eller eljest lagligen äger rum, ränta beräknas efter fem för rum, ränta beräknas enligt 5§ hundra om året från den dag, då andra stycket räntelagen (1974: nämnda beslut meddelades, till l från den dag, då nämnda den dag, från vilken klandertid beslut meddelades, till den dag, såsom nyss är sagt skall räknas. från vilken klandertid såsom nyss är sagt skall räknas. Å fordran som utgår med för- Å fordran som utgår med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst månsrätt, skall, om ränta är utfäst eller eljest lagligen äger rum, be- eller eljest lagligen äger rum, beräknas ränta till den dag, från räknas ränta till den dag, från vilken tiden för klander mot ut- vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari fordringen delningsförslag, vari fordringen upptagits, är att räkna, där borge- upptagits, är att räkna, där borgenäten ej enligt 143 § dessförinnan nären ej enligt 143 § dessförinnan uppburit betalning. Löper ford- uppburit betalning. Löper fordran, varom nu är fråga, ej med ran, varom nu är fråga, ej med ränta varde ändock ränta efter ränta varde ändock ränta enligt fem för hundra om året därå be- 5§ andra stycket räntelagen räknad från den dag, då beslutet (1974: ) därå beräknad från om egendomsavträde meddelades. den dag, då beslutet om egendomsavträde meddelades. - - - - - - - - - - Utgår fordran betalningsdagen.

141 § - - - - - - Borgenär - -- - - - - beslut avgjort. - - - - Är fordran - - - - - - - - mot bevakningen.

Finnes borgenär, som lyft ut- Finnes borgenär, som lyft utdelning, skyldig att till konkurs- delning, skyldig att till konkursboet återbära vad han uppburit, boet återbära vad han uppburit, skall han gälda ränta därå efter sex skall han gälda ränta därå beräkför hundra om âret från lyftning:- nad från den dag medlen lyftes till dagen. den dag återbäring skall :ke enligt 5 § andra stycket räntelagen (1974: l, samt för tid därefter enligt första stycket i samma paragraf.

Denna lag träder i kraft den l januari 1975.

Lagförs/ag 37

15. Förslag till Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom förordnas, att 20 § lagen (1955:416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

(A/uvarancie sydelse) (Föreslagen lydelse) Har Sparbank försatts i konkurs Har sparbank försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts inom ett efter ansökan, som gjorts inom ett år från det beslut fattades om år från det beslut fattades om återbetalning av garantifond eller återbetalning av garantifond eller om återbäring av grundfond, är om återbäring av grundfond, är beslutet, såvitt det inverkar på beslutet, såvitt det inverkar på borgenärernas rätt, utan verkan; borgenärernas rätt, utan verkan; och skall å belopp, som på grund och skall å belopp, som på grund av vad sålunda stadgas skall erläg- av vad sålunda stadgas skall erläggas till konkursboet, gäldas ränta gas till konkursboet, gäldas ränta efter sex procent om året från den beräknad från den dag beloppet dag, då beloppet utbetaltes av utbetaltes av Sparbanken till den Sparbanken. dag återbäring skall ske enligt 5 § andra stycket räntelagen (1974: ), samt för tid därefter enligt första stycket i samma paragraf.

Denna lag träder i kraft den l januari 1975.

38 Lagförslag

16. Förslag till Lag om ändring i sjölagen (1891 :35 s. 1)

Härigenom förordnas, att 49 § sjölagen (189l:35 s. l) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Till utgifterna för rederiets Till utgifterna för rederiets verksamhet skall varje redare bi- verksamhet skall varje redare bidraga i förhållande till sin andel i draga i förhållande till sin andel i fartyget. Underlåter redare att på fartyget. Underlåter redare att på anfordran betala sittbidrag till anfordran betala sitt bidrag till beslutad utgift och lägger huvud- beslutad utgift och lägger huvudredaren eller annan redare ut be- redaren eller annan redare ut beloppet, skall den försumlige betala loppet, skall den försumlige betala årlig ränta på det förskotterade ränta på det förskotterade belopbeloppet efter det av riksbanken pet enligt 5 § första stycket räntetillämpade diskontot ökat med lagen (1974: j. fyra procent, dock lägst sex procent.

Denna lag träder i kraft den l januari 1975.

Lag/örslag 39

17. Förslag till Lag om ändring i lagen ( 1895:64 s. l) om handelsbolag och enkla bolag

Härigenom förordnas, att 14 § lagen (l895:64 s. l) om handelsbolag och enkla bolag skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse] (Föreslagen lydelse) Har bolagsman för bolagets räk- Har bolagsman för bolagets räkning vidkänts nödig eller nyttig ning vidkänts nödig eller nyttig utgift, äge han att för därigenom utgift, äge han att för därigenom uppkommen fordran njuta ränta uppkommen fordran njuta ränta efter fem för hundrade om året från den dag fordringen tillkom. från den dag fordringen tillkom. För tid intill dess högre ränta börjar utgå till följd av vad i 2 eller 3 § räntelagen (1974: ) stadgas, beräknas därvid räntan enligt 5 § andra stycket i nämnda lag. Försummar bolagsman att göra Försummar bolagsman att göra avtalat tillskott eller att redovisa avtalat tillskott eller att redovisa influtna medel, gälde ränta efter influtna medel, gälde ränta beräkty nu är sagt, från den dag tillskot- nad enligt 5 § första stycket räntetet eller redovisningen bort ske. lagen, från den dag tillskottet eller redovisningen bort ske.

Denna lag träder i kraft den l januari 1975.

40 Lagförslag

18. Förslag till Lag om ändring i KF (1968:576) om Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar.

Härigenom förordnas, att 10§ KF (1968:576) om Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall ha ne dan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) - - Sedan tio - - - - - - - föranleda (ränteskillnadsersättning). Kassan får - - - - - - - - utge ränteskillnadsersättning. Underlåter förening att fullgöra Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning är för- föreskriven inbetalning är föreningen skyldig att betala ränta på eningen skyldig att betala ränta på det förfallna beloppet med en halv det förfallna beloppet enligt vad procent l månaden. som föreskrives i räntelagen (1974: l.

Denna lag träder i kraft den l januari 1975.

Lagförs/ag 41

19. Förslag till Lag om ändring i lagen (l970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank

och om landshypoteksföreningar

Härigenom förordnas, att 24 § lagen (l970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse. (Nu varande lydelse) (Föreslagen lydelse) För lån - - - - - - - - - - - - - bankens reservfond. Underlåter förening att fullgöra Underlåter förening att fullföreskriven inbetalning, är för- göra föreskriven inbetalning, är eningen skyldig att betala ränta på föreningen skyldig att betala ränta det förfallna beloppet med en halv på det förfallna beloppet enligt procent i månaden. vad som föreskrives i räntelagen (J 974: ).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

42 Lag/örs/ag

20. Förslag till Lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen (l 9692620) om ersättningivissa fall för utgivna underhållsbidrag skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Utöver ersättning för erlagda Utöver för ersättning erlagda underhållsbidrag utgår ränta efter underhållsbidrag utgår ränta enligt sex procent från betalningsdagen. 5 § andra stycket räntelagen Kan icke styrkas när underhållsbi- (1974: j på varje erlagt belopp dragen betalats, beräknas ränta till från dess betalningsdag. Kan icke skäligt belopp. styrkas när underhållsbidragen betalats, beräknas ränta till skäligt belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Inledning

1.1 Utredningens uppdrag

I den lag (1917:189) om expropriation som gällde innan expropriationslagen (1972:719) trädde i kraft föreskrevs i 55 § att ränta på expropriationsersättning skulle beräknas efter 6 % om året. Med hänsyn till det låga allmänna ränteläge som kom att råda under trettio- och fyrtiotalen framstod denna räntefot såsom väl hög. Sedan uppmärksamheten riktats

till 1938 års riksdag anhöll riksdagen efter

på frågan genom en motion

hemställan av andra lagutskottetz om utredning rörande lämpligheten

och sättet att bringa den ifrågavarande räntan i bättre överensstämmelse med det allmänna ränteläget. Visst utredningsarbete utfördes därefter

inom men frågans lösning kom att dröja? Den

justitiedepartementet, syntes emellertid bli permanent, och imotioner vid 1946 års låga räntan riksdag togs frågan upp ånyo. Denna gång vidgade utskottet4 synfältet och framhöll att även om behovet av en översyn var särskilt framträdande ifråga om ränta vid expropriation, var en översyn påkallad också inom andra rättsområden, eftersom räntesatserna i många fall fastställts under med högre ränteläge än det dåvarande. Utskottets hemställan tidsperioder om översyn av de i lagar och författningar förekommande räntebestäm-

melserna bifölls av riksdagens

År 1949 tillkallades en särskild utredningsman (hovrättsrådet Klas Hedström) för att inom justitiedepartementet biträda med den begärda översynen. Utredningsmannen utförde vissa förberedande undersökningar i ämnet, huvudsakligen insamling av ett synnerligen omfattande material i vilka bestämmelser om ränta angående de olika lagar och författningar över huvud kunde återfinnas. Utredningsarbetet, som inte fullbordades, inte till i gällande bestämmelser. 1 Rskr1938:l67. resulterade i några förslag ändringar 2 ZLU

Interpellerad om anledningen till att utredningsarbetet lagts ner svarade 1938:33 _ ,

* . . . - n e, 3 Ytterligare niotioni chefen for Justitiedepartementet ar 1951 att problemet med de legala ämnetavslogg av ZLU räntebestämmelserna visat sig vara både stort och besvärligt. Bestämmel- (1941:2) under hänvis-

under olika tider och sammanhang, var inte mg ti atløärerldet öj

serna, som hade tillkommit _ , , __ ., __ ,. rande den ar 1938 began bara mycket talrika utan tjänade delvis helt olika andamal. Det var darfor da utredningen alltjämt inte säkert att en enhetlig lösning av problemet kunde uppnås. Det vari var beroende av KMzts fall att inte kunde slutföras utan betydande

å7§5å818é46_l6

varje tydligt uppgiften

kostnader och tidsutdräkt. l det rådande statsfinansiella läget hade därför 5 Rskr 1946:476_

frågan fått stå tillbaka för andra mera trängande utredningsuppgifter. 6 AK proi_ 1951:9 s 22.

44 Inledning

I slutet av 1960 tillkallades sakkunniga för översyn av expropriationslagstiftningen. Eftersom riksdagen ansett behov av ändring i räntelagstiftningen vara särskilt framträdande ifråga om ränta vid expropriation beslöt KMzt 12.5.1961 under hänvisning till den nytillsatta utredningen att riksdagens beslut från 1946 inte skulle föranleda någon vidare åtgärd. Frågan kom emellertid inte att vila någon längre tid. Redan vid 1965 års riksdag väcktes den ånyo genom en motion] som remissbehandlades. Nu betonades bl. a. den aspekten att en köpare, på grund av de gällande räntereglernas utformning, genom att underlåta att i tid betala köpcskillingen kunde tilltvinga sig en förmånlig kredit, vilket isin tur föranledde

onödiga rättegångar. Vid frågans behandling i första lagutskottetz

påpekades att det under remissbehandlingen hade framhållits vissa förhållanden som kunde tala för en modernisering av gällande bestämmelser i 9:10 HB. Från flera håll hade förordats en rörlig ränta, anknuten till riksbankens diskonto. Den nuvarande ordningen med olika räntesatser beroende på om förfallodag avtalats eller inte hade kritiserats. Vidare hade invändningar riktats mot att ränta i fall då förfallodagen inte var bestämd skulle utgå först från stämningsdagen och inte från den tidpunkt då krav framställts. Enligt utskottets mening visade remisskritiken att en översyn av de aktuella bestämmelserna i handelsbalken var påkallad. Samtidigt påpekade utskottet att även åtskilliga andra lagar och författningar innehöll bestämmelser om ränta. Frågan borde bedömas under hänsynstagande också till dessa bestämmelser. Utskottet förordade därför att en sådan mer omfattande översyn kom till stånd. Riksdagen gav Kungl. Maj :t tillkänna vad utskottet hade anfört? I anförande till statsrådsprotokollet den 20 november 1968 förklarade sig t. f. chefen för justitiedepartementet dela uppfattningen att reglerna om ränta vid dröjsmål med betalning behövde ses över. översynen borde företas i nordiskt samarbete. Eftersom det isamråd mellan sakkunniga från Danmark, Finland, Norge och Sverige pågick en översyn av lagstiftningen om köp av lös egendom, därvid bl. a. bestämmelserna om dröjsmålsränta i 38 § köplagen aktualiserades, samt de sakkunniga i Danmark, Norge och Finland fått särskilt uppdrag att behandla också frågor om ränta på andra förmögenhetsrättsliga fordringar, befanns det

lämpligt att uppdraget för de svenska sakkunniga4 vidgades på motsva-

rande sätt. Departementschefen anförde vidare:

översynen bör främst avse de allmänna reglerna om dröjsmålsränta i 9 kap. 10§ handelsbalken samt bestämmelser som hänvisar till nämnda lagrum. De sakkunniga bör därvid förutsättningslöst pröva de ändringsförslag som fördes fram vid 1965 års riksdag. De sakkunniga bör vidare kartlägga övriga bestämmelser om ränta på det förmögenhetsrättsliga 1 ll:l66. området och ta ställning till i vad mån eventuella i 9 kap. 10 § 2 ILU 1965:25. ändringar handelsbalken bör föranleda i nämnda Däremot 3 Rskr 258. ändringar lagstiftning. 4 Numera köplagsutred- bör exempelvis räntesatserna inom skattelagstiftningen inte behandlas i ningen (JU 1963:51). l detta sammanhang. fråga om de ursprungliga direktiven för de sakkunniga se 1963 års riksdagsberättelse s. 78 samt 1968 års berättelse s. 43.

sou 1974:28 Inledning 45

1.2 Utredningens arbete

Såsom framgått är köplagsutredningens huvuduppgift att delta i det nordiska arbetet med en revision av den allmänna skandinaviska köpråtten. Genom tilläggsdirektiv år 1967 uppdrogs emellertid åt utredningen att även överväga behovet av särskilda köprättsliga regler till konsumenternas skydd. Sedan det i början av år 1971 beslutats att uppdraget i denna del skulle behandlas med förtur sysslade utredningen därefter huvudsakligen med denna uppgift och avgav den 28 april 1972

delbetänkande med förslag till lag om konsumentköp? Angående de

dåvarande sakkunnigas tidigare arbete samt sedermera köplagsutredningens arbete med förslaget till konsumentköplag hänvisas till detta delbetänkande? Efter arbetet med det avgivna betänkandet har utredningen gripit sig an den särskilda att utreda utformningen av nya regler om . uppgiften dröjsmålsränta. Anledningen till detta var att arbetet med dessa frågor i Danmark och Norge hade hunnit avancera åtskilligt under den tid inredningen här i Sverige varit sysselsatt med konsumentköplagsbetänkandet. Sålunda hade man i Norge, för att dröjsmålsränteproblemet skulle kunna behandlas snabbare, på hänvändelse från det norska kjøpslovutvalget, år 1970 överlämnat räntefrågorna till en särskild I Danmark ett betänkande kommitté, morarenteutvalget. föreligger ”Betaenkning om Morarenter, afgivet af justitsministeriets sagkyndige vedrørende nr 652, 1972” - Købelovgivningen, betaenkning sedan ijuli l972. I detta betänkande har de danska sakkunniga utarbetat ett förslag till förhållandevis vittgående förändringar av købelovens §38 och gaeldsbrevslovens § 62, de i Danmark centrala bestämmelserna angående dröjsmålsränta. Hittills har emellertid detta förslag endast föranlett lagstiftning med ändring av de i nyssnämnda båda bestämmelser förefintliga bestämda räntesatserna av fem och sex procent till en årlig ränta som motsvarar det vid varje tid fastställda officiella diskontot med ett tillägg av två procent. Samtidigt företogs viss ändring av den räntebestämmelse som återfinns i den danska försäkringsavtalslagen 24 § 2 st. Justitsministeriet framhöll i propositionen till folketinget att man hade funnit det riktigast att låta spörsmålet om ytterligare ändringar av reglerna bero i avbidan på kommande överväganden i Norge och Sverige, detta mot bakgrund av önskemålet att bevara största möjliga rättslikhet på förmögenhetsrättens område inom Norden. Det nordiska samarbetet beträffande räntefrågorna erhöll en upptakt i och med att de nordiska köplagssakkunniga träffades i Stockholm i december 1970 för att i anslutning till det allmänna köplagsarbetet dryfta bl. a. räntebestämmelsen i 38 § köplagen. I detta möte deltog även norska överlägg-

det morarenteutvalgets sekreterare. Nnya samnordiska l 1968 års riksdagsberät_

ningar, denna gang uteslutande om rantebestammelserna, holls den 24 telse S_ 43_ och 25 februari 1972 i Oslo. Slutligen hölls ett ytterligare nordiskt möte 2 SOU 1972:28 Konsu-

angående dessa frågor i Stockholm under två dagar den 23 och 24 Yemköplagrdfilbe

_ __ 4 tankande av koplagsutoktober l972. Eftersom de danska sakkunniga darvid redan hade redningen_ överlämnat sitt betänkande deltog fråndansk sida i stället representanter 3 5.23 ff.

46 Inledning

för det danska justitsministeriet. I Finland upphörde den finska köplagskommitténs mandat i och med utgången av juli 1972. Kommitténs förutvarande ledamot och tillika sekreterare förordnades emellertid att därefter följa det fortsatta nordiska arbetet med räntelagstiftningen som observatör och deltog även i Stockholmsmötet i oktober 1972. Den svenska utredningen har under arbetets gång anordnat hearings med företrädare för stat och kommun, näringslivet, försäkringsväsendet och advokatsamfundet.

2 Historik och översikt över gällande rätt

2.1 Bakgrunden till regeln i 9 kap. 10 § handelsbalken

Enligt de religiösa föreställningar som rådde före reformationen stred det mot Guds vilja att ta ränta på pengar eller annat som lånats ut. Denna uppfattning stöddes på flera bibelställeml Följdriktigt innehåller inte de svenska medeltidslagarna några regler om ränta. Det förekom dock redan under denna tid att ränteförbudet kringgicks genom s. k. ränteköp, dvs. till gagnet från borgenärens sida ouppsägbara lån mot ränta utan bestämd räntefot. Efter reformationen kunde räntan betingas mera öppet. Redan i hertig Karls stadga om rättegångssaker den 25 februari 1598 förekommer sålunda i lag bestämmelser om räntemaximum till 6 %, och i en förklaring till vissa såsom appendix till 1608 års landslagsupplaga intagna regler ur den mosaiska rätten uttalas att förbudet mot ocker i själva verket endast avsåg ränta som översteg 5 % om året. Alltifrån den tidigare hälften av 1600-talet kom alltså räntan att så småningom accepteras av de svenska domstolarna. Inom doktrinen sökte man i anslutning till den justinianska rättenz att teoretiskt motivera det nya synsättet. Rålamb konstaterar att ränta vid försträckning i viss utsträckning kunde komma ifråga utan att långivaren fördenskull behövde anses som ockrare. För att begreppen bättre skulle kunna hållas isär hade the lärde delat in räntan i tre klasser. Den första klassen, usurae punitoriae, som avsåg den ränta som skulle utgå vid gäldenärens försummelse och tredska att betala, var sålunda snarast ett slags skadestånd och en lovlig form av ränta. Detta var likaså fallet med den 1 Set 0x n Mm 22.25 andra klassens usurae compensatoriae, dvs. sådan avtalad ränta som

m Mas_ 25:36? M0;

kunde betraktas som skälig och höll sig inom måttans gräns. Det tredje 23;19.-20och Lukas slaget av ränta, usurae lucratoriae, var däremot ocker och såsom ett 6135 Uti!

-GiV{n|§n

pa ago gen utflöde av girighet och slem vinst förbjudet av såväl andlig som värdslig

:åtldlågppas

lag.3 Ett sådant förbud återfanns i en författning om ränta nämligen det 2

Digesw 22, 1, 32; 22, allmänna plakat angående intressena som förmyndarregeringen utfärdade 1, 35l666.4 Räntemaximum angavs därvid vara 8 % för avtalad ränta och 6 %

fioâfgålülâigcgälgâiâêva

om någon bestämd ränta inte hade föreskrivits. Det fanns dock exempel stockhjoln;

513674, S_ §27

på avsevärt högre ränta. Vexelstadgan l67l föreskrev sålunda vid ff. ”vexelfel en ränta på l % i månaden, förutom eventuellt skadestånd.

êsåbäåoällbåñiârsåiñld*

l och med reduktionspolitikens fick statsmakterna ett

genomförande láádsüg ;áuoán

mera påtagligt ekonomiskt intresse av att hålla räntan nere. Detta 1967, s. 138.

48 Historik och översikt över gällande rätt

återspeglades i det nya intresseplakat som utfärdades den 16 december 1687. l detta nedsattes de i tidigare plakat angivna räntesatserna till 6 respektive 5 %. Förordningen den 16 oktober 1723 om varor som utborgas och intresse derpå förnyade 1687 års plakat, ehuru med vissa ändringar. Om ränta var utfäst utan att räntefot angivits skulle 6 % utgå. Hade ränta överhuvud inte utfästs skulle 5 % om året dömas ut från det gäldenären blev lagligen sökt. Någon motsvarande uppdelning av fall med olika räntesatser gjordes däremot inte i lagkommissionens förslag till handelsbalk 1718. Där föreslogs 6 % skola gälla som högsta ränta såväl när ränteskyldigheten grundades på avtal som när den skulle utgå på grund av gäldenärens dröjsmål. Den tid från vilken räntan skulle börja utgå om förfallodag inte var avtalad var enligt 1718 års förslag den dag svaranden ingått i svaromål, men, om skuldsumman inte var klar, domens dag. Under det fortsatta lagstiftningsarbete som ledde till 1734 års lag återinfördes emellertid en uppdelning av räntesatserna. Denna gång gjordes dock delningen på ett annat sätt. Båda räntesatserna gällde ränta vid dröjsmål och 5 % skulle komma till användning när någon avtalad förfallodag inte fanns. Utgångspunkt för ränteberäkningen skulle isådana fall vara stämningsdagen. Att stämningsdagen kom att bli utgångspunkten för ränteberäkningen stod i samklang med rättsutvecklingen. Tidigare hade visserligare en mer löslig regel tillämpats såtillvida att det varit underkastat domarens

gottfinnande från vilken tid gäldenären skulle sägas vara i dröjsmål

Under intryck av de vid denna tid rådande föreställningarna om betydelsen av publicitet och myndighets medverkan för rättigheters uppkomst hade emellertid denna ordning övergivits. ”Alltså kan man ther af icke annat slutha än skadeståndz räcknande bör löpa ifrån then dagh Creditor sigh uthöfwer Debitoris drögzmåhl inför Domaren beswärar. Ty thet är icke laglig åtalan som medh privat kräfwiande skeer uthan thet man drifwer medh laga wittnum och Doom. Och sålunda Debitor icke annars kan sägas wara in mora, eller malitiose drögzmåhl förorsaka.” Nionde kapitlet handelsbalken i 1734 års lag - ”om försträckningari penningar, eller varor, och ränta därav” kom sålunda att beträffande dröjsmålsränta bygga på principen 6 % från avtalad förfallodag och 5 % från stämningsdagen. Regeln härom upptogs i 8 och 10 §§. Härutöver handlade 5-7 och 9 §§ om ränta. I 6§ stadgades bl. a. förbud att ta mera än 6 % ränta eller ränta på ränta. Regeln om räntemaximum i 6 § modifierades sedermera genom en förordning 1864 och ersattes, tillsammans med 7 §, år 1907 formellt av den år 1901 antagna ockerlagen. Denna upphävdes i sin tur, samtidigt med 9:9 HB, genom 1915 års avtalslag. Redan dessförinnan hade 9:8 HB som alltså handlade om ränta vid borgande av gods, ersatts av 38§ i 1905 års köplagfEftersom 9:10 HB tidigare hänvisat till 9:8 skedde i samband härmed en från saklig synpunkt ointressant omredigering av 9:10 HB. Sålunda kvarstår endast 9:5 och 10 HB av de ursprungliga räntereglerna i 1734 års lag. 1 Rålamb a. a. s. 238. 2 Rålamb, a. st.;jfr Jägerskiöld, a. a. s. 135.

Historik och översikt över gällande rätt 49

2.2 Utvecklingen efter 1734

I lagkommitténs förslag till allmän civillag 1826 föreslogs att stadgandet

om ränta vid försträckning skulle ges följande avfattningz Är försträck-

ning i penningar eller varor given på viss tid och ränta ej utfäst, vare gäldenären ej skyldig den giva. Betalar han ej å föreskriven tid; gälde sedan laga ränta? Är ej tid nämnd; give ränta från den dag, borgenären sin fordran krävt. Genom detta förslag ville man alltså upphäva den skillnad beträffande räntefoten som 9:10 HB upprätthåller beroende på om förfallodagen är bestämd eller ej. Vidare förutsatte förslaget att räntan vid obestämd förfallodag skulle börja utgå redan från borgenärens krav, sålunda oberoende av om stämning skett. l lagberedningens förslag till Handelsbalk, Utsökningsbalk m. m. gick

man än längre. Nu föreslogs följande lydelse? Skola penningar eller

varor betalas å viss tid, och är ränta ej utfäst; vare gäldenären ej skyldig den giva; betalar han ej å tid, då betalning ske bör; gälde sedan laga ränta.° Är ej tid till betalning satt; give gäldenären laga ränta från den dag borgenären sin fordran krävt_ _ _ . Som synes har bestämmelsens tillämpningsområde vidgats högst avsevärt. Detta motiverades sålunda: Med avseende därpå, att tiden, då penningar eller varor skola betalas, ej bestämmes vid försträckningar allena, utan i ganska många fall vid andra avtal och även på flera ställen i själva lagen, har lagförslagets 23 § blivit i nya förslaget 27 § så ändrad, att denna kan tillämpas på alla dylika fall, l varigenom man ock kunnat i nya förslaget undvara de flera särskilda Förslaget till 3:23 HB. då 7 Härmed avsågs 6 %. bestämmelser, som i lagförslaget förekomma om räntans erläggande 3 Förslaget till 3:27 HB. överskrides.” någon viss i lag stadgad betalningstid 4 Liksom i lagkommit- Som bekant lades varken lagkommitténs eller lagberedningens förslag téns förslag avsågs därmed 6 %. till grund för någon lagstiftning i ämnet. 5 Rodhe, Obligationsrätt, Enligt sin ordalydelse avser 9:10 HB lån av penningar. Stadgandet Stockholm 1956, s. 574; anses emellertid tillämpligt även på andra slag av skuldförhållandems Wallin, Dröjsmålsränta, Tvivel förefinnes Stockholm 1969, s. 11. Hasselrot ville för sin del gå så långt att han uttalade: 5 Några spörsmål ang. icke därom, att stadgandet i 9:10 HB, ehuru det enligt positiv lag gäller ocker, vite och ränta endast försträckning samt köp och byte, bör analogiskt tillämpas å samt gåva och saklega, över huvud.” varnar dock för att Malmö 1926, s. 60. obligatoriska förhållanden Bomgren 7 SvJT 1970 s. 472. låta bestämmelserna i 9 kap. l0§ handelsbalken bliva en prokrustes- 3 När lagkommittens bädd för ränteföreteelser som uppbäres av vitt skilda motiv” och förslag till en enhetlig vid condictio vid moraränta om 6 % tillbaifrågasätter om exempelvis ränteskyldigheten indebiti, kavisades motiverades återgång av uppburen förskottsbetalning i samband med hävning eller vid detta av justitiestatsmikrav som grundas på redovisning, verkligen bör behandlas som en nistern bl. a. med att vår Han häller det inte för osannolikt att de föreställningar om lag på andra ställen än i 9

morapåföljd.7

kap. 8 § handelsbalken laga ränta som tidigare varit rådande påverkat domstolarna ännu under bestämmer räntan till slutet av 1800-talet och därigenom varit traditionsbildande för den fem procent, vilket då är

rättsutvecklingems laga ränta. (Se t. ex. 5

följande kap. 11 § jordabalken.) Se härom Bomgren a. a. s. 473. Jfr även Ekström, F. W., Löftesmans regress, Helsingfors 1907, s. 171 n. 4, där 6 % betecknas som laga ränta”.

50 Historik och översikt över gällande rätt

2.3 Närmare om regeln i 9 kap. 10 § handelsbalken

2.3.1 Stämningsdagen som utgångspunkt för ränteberákningen

Enligt femprocentsregeln i 9:10 HB skall räntan börja utgå från stämningsdagen. Efter en viss tveksamhet i samband med den nya rättegångsbalkens ikraftträdande får numera åter anses fastslaget att

därmed avses dagen för stämningens delgivning När yrkandet har

framställts inför rätta utan stämning räknas räntan från den dag sådant yrkande framställdes. lnstämmes flera solidariskt betalningsskyldiga i

samma mål räknas räntan för var och en från hans delgivningsdag? Även

om ränteyrkandet framställes först under processen skall, om ränta döms ut, denna beräknas från den dag stämningen avseende kapitalbeloppet delgavs motparten. Utvidgas däremot talan till att avse ytterligare kapitalbelopp skall ränta på detta beräknas först från den dag kravet genom stämning eller på motsvarande sätt delgavs motparten. För att räntan skall börja utgå från stämningsdagen förutsättes att fordran kan anses ha varit förfallen vid denna Skulle tidpunkt. förfallodagen undantagsvis anses infalla senare än stämningsdagen flyttas den dag ränta börjar utgå fram i motsvarande mån.3 Som exempel må anföras försäkringsbolags regressanspråk beträffande ersättningsbelopp som ännu vid stämningsdagen inte utbetalats till den skadelidande, NJA 1946 s. 554. l NJA 1898 s. 250, där säljaren ålades betala tillbaka av köparen genom växel erlagd köpeskilling, beräknades räntan efter 5 % från den efter stämningsdagen infallande dag vid vilken köparen infriat växeln. Ett annat exempel är den situation som uppkommer när kärandens anspråk avser ersättning för skada som uppkommer fortlöpande under viss tidsperiod och talan väckes under en pågående sådan period. Praktiska exempel är stilleståndsersättning och ersättning för förlorad arbetsförtjänst. I sådana fall kan ersättningen ofta anses förfallen först ioch med utgången av viss tidsperiod. Inträffar denna efter stämningsdagen börjar

ränteberäkningen först denna senare dag.4

2.3.2 Bestämd förfallodag

2.3.2.1 Avtalad förfallodag l Se Rodhe, a. a. s. 574 f. 9:10 HB utgår från att skyldigheten att erlägga dröjsmålsränta inträder med hänvisningar. Ekelöf, omedelbart i och med att en i förväg bestämd förfallodag är inne. Något Rättegång, andra häftet, 3 uppl., 1970, s. 95 krav eller någon erinran om ränteskyldighetens inträde erfordras alltså och Wallin a. a. s. 31. inte i detta fall utan satsen dies interpellat pro homine gäller. Bestämd 7 Så exempelvis i NJA kan förfallodagen vara på grund av överenskommelse antingen i samband 1965 s. 124, jfr diskussionen hos Wallin a. st. med fordrans uppkomst eller vid senare tillfälle. Däremot anses .inte 3 Rodhe a. a. s. 575 med förfallodagen bli bestämd i här avsedd mening genom att borgenären med not 13. stöd av exempelvis 5§ skuldebrevslagen eller l2§ köplagen ensidigt 4 Även andra fall finns där domstolarna ansett anfordrar gäldenären att betala. Gränsdragningen är emellertid känslig förfallodagen ligga senare eftersom det å andra sidan anses föreligga bestämd förfallodag inte endast än stämningsdagen och då denna är direkt fastställd till viss dag enligt kalendern utan även då därför låtit ränteberäkden satts i relation till av endera parten företagen uppsägning eller till viss ningen börja senare. Se härom Wallin a. a. s. 35 f. händelse som förväntas inträffa.

Historik och översikt över gällande rätt 51

Förfallodagen anses vidare bestämd om betalningstiden anknutits till borgenärens fullgörande av motprestation, förutsatt att viss tid varit bestämd för denna. Är inte ens tiden för motprestationen bestämd jämställes situationen med det rena anfordransfallet. Möjligen kan det dock vara tillräckligt att tiden för gäldenärens prestation är satt i relation till - t. ex. att skall betala 10 efter borgenärens köparen dagar leverans. Har borgenären i sådant fall presterat anser nämligen Almén att förfallodagen för gäldenärens prestation skall anses så bestämd att 6 %

utgår i och med den angivna fristens utgång? Skall gäldenären erlägga

betalning omedelbart i anslutning till borgenärens enligt avtalet tidsbestämda prestation men inte gör detta och borgenären ändock fullgör vad på honom ankommer anses å andra sidan borgenären genom ett slags eftergift i fråga om betalningstiden ha satt sig i den situationen att han

får nöja sig med ränta först från stämningsdagen.:

Betalningstiden kan också tänkas vara anknuten till en händelse som beräknas inträffa inom viss tidrymd. Skulle isådant fall händelsen utebli kan den angivna tidrymdens slutdag komma att bilda utgångspunkt för ränteberäkningen. Skall betalning ske under januari månad anses alltså

ränta böra utgå som om 31 januari vore den bestämda förfallodagen?

De alternativ för ränteberäkningen som 9:10 HB tillhandahåller blir förhållandevis lätta att hantera när det gäller olika fall av kreditgivning, dvs. sådana rättsförhållanden som faller inom stadgandets egentliga tillämpningsområde. l dessa fall fastställes förfallotiden så gott som alltid på något av de sätt som återspeglas av distinktionen i 9:10 HB.4 Förfallotiden är med andra ord antingen överenskommen till viss dag eller viss dag efter eller också skall skulden förfalla vid uppsägning anfordran. Vid andra penningfordringar än de som grundas på medgiven

kredit blir läget ofta mer komplicerat. Tidpunkten för när fordran skall

anses förfallen bestämmes då ofta efter andra linjer, t. ex. kan fordran ibland anses förfallen redan i och med att den uppkommer. Såsom

förmodas av bl. a. Rodhes får man därför räkna med att domstolarna,

när de i räntehänseende ansett sig nödsakade att hänföra fordringarna till ettdera av de i 9:10 HB angivna alternativen, i realiteten låtit sitt val

bestämmas av andra, icke redovisade synpunktené

Om köp och byte av lös egendom, fjärde upplagan, Stockholm 1960, 2.3.2.2 Lagbestämd förfallodag §38 vid not 11 a och följande. Om förfallodagen för viss fordran är bestämd i lag, utan att räntefrågan 7 Almén a. st. och Hasselanses ränta, sätt som när avtalad förfallotid rot a. a. s. 65. beaktats, på samma 3 Se NJA 1924 s. 477;jfr

föreligger, böra utgå från den lagbestämda dagen.7 Exempel på lagregler

dock SvjT 1943 rf. s. 81. och om förfallotid finns i 8:12 och 12:20 JB, angående arrendeavgift 4 Jfr Rodhe, a. a. s. 575.

samt i 24 § försäkringsavtalslagen ang. försäkringsersättning? 5 A. a. s. 576.

hyra, 5 Jfr Bomgren a. st.

Överliggetidsersättning förfaller enligt 86 § sjölagen dag för dag.9 l 6 kap.

7 Wallin s. 38. 16 § expropriationslagen utsägs direkt att ränta skall utgå efter 6 % från 3 Se rättsfall hos Rodhe, den i lag bestämda förfallodagen. Motsvarande regler om ränta finns a. a. s. 581 not 46;jfr Hellner, Försäkringsrätt, p exempelvis beträffande lösesumman vid uppsägning av tomträtt, 13:19 andra upplagan 1965, s. JB, och beträffande ersättning av väghållarenenligt l9§ lagen om 194 not 1. allmänna vägar. 9 Jfr SvJT 1919 rf s. 7.

52 Hisrorik och översikt över gällande rätt

Enligt 16:11 FB är förmyndare, då hans befattning upphör, pliktig att ofördröjligen utge de tillgångar som han för myndlingens räkning har om händer. Samma princip gällde också enligt äldre rätt Följdriktigt har

ränta efter 6 % dömts ut från den dag myndlingen blivit myndig?

2.3.3 Analog tillämpning av 9 kap. 10 § handelsbalken

När fordran utgör avtalat vederlag för en prestation in natura uppvisar praxis en serie rättsfall där borgenären tillerkänts 6 % ränta från bestämd förfallodag. Rodhe anser att huvudregeln i 9:10 HB i sådana fall osökt

låter sig tillämpas? Som exempel anföres krav på bl. a. ogulden hyra, lön eller royaltyf Beträffande köpeskillingsfordran hänvisar som bekant

38 § köplagen direkt till grunderna för 9:10 HB.

2.3.3.1 Redovisningsfall

Hitintills har utgångspunkten varit att den närmare bestämning av förfallodagen, som sexprocentsregeln i 9:10 HB förutsätter för sin tillämpning, skett genom föreskrift i lag eller genom avtal. Beträffande fordran som grundas på en av gäldenären framlagd redovisningsräkning synes emellertid ränta enligt vedertagen uppfattning utgå efter 6 % från den dag redovisningen faktiskt läggs fram, oberoende av om den tidpunkt vid vilken redovisningen skall ske är bestämd i förväg eller inte.5 I sådana fall blir situationen alltså densamma som vid en i förväg på grund av gäldenärens egen åtgärd bestämd förfallodag. Skulle emellertid det saldo 1 Gamla ÄB 23:4, 9 kap. som enligt redovisningsräkningen gottskrivs borgenären vara lägre än det ll § lagen 27 juni 1924 belopp som denne sedermera finns vara berättigad har rätteligen till, om förmynderskap. Jfr ränta å mellanskillnaden som regel dömts ut efter endast 5% från Wallin s. 46. 2 NJA 1877 s. 51, 1892 stämningsdagen. Detta gäller oavsett om anledningen till det för låga

s. 553, 1915 s. 558. är för högt beräknat arvodes

redovisningssaldot eller beloppet av annan 3 A. a. s. 576.

är tvistigt.7 Detsamma om

4 A. st. not 17-19. anledning gäller för hela redovisningsfordran

5 Hasselrot, Några spörs- någon redovisningsräkning över huvud inte upprättats? Visserligen har

mål ang. sysslomanna- ibland ränta, ehuru efter den lägre räntesatsen, dömts ut från dag som i skap, Malmö 1927, s. 98,

tiden legat före stämningsdagemg men i sådana fall torde förklaringen

Rodhe a. a. s. 577, Wallin a. a. s. 43. vara att domstolarna fallit tillbaka på antingen en regel om att 6 NJA 1895 s. 587, 1900 uppdragstagare stundom är skyldiga göra omhänderhavda medel räntebäs. 166 och SvJT 1917 s. 116. Jfr NJA 1942 s. rande under uppdragets bestånd eller en regel om ränteplikt när medlen 395. innehas i ond tro, eller otillbörligt förfarande eljest kan läggas gäldenären 7 NJA 1900 s. 166 och nu last.” 1913 s. 76. Beträffande mäklarprovision har frågan om ränta prövats i flera 3 NJA 1902 s.348, 1923 s. 183. rättsfall. Genomgående har det emellertid inte ansetts vara fråga om 9 Se exempelvis NJA bestämd förfallodag, såvida inte stöd funnits i särskild överenskommelse, 1907 s. 231, 1935 s. 580. utan räntan har beräknats efter 5 % från stämningsdagen. 1° Jfr Ussing-Dybdal, Gaeldsbrevslovene, Kbhvn 1940, s. 119 och Wallin a. a. s. 42 ff. 2.3.3.2 Ränteberäkningen vid regressanspråk l l Se exempelvis NJA 1915 s. 70, 1939 s. 575 Frågan från vilken tidpunkt ränta skall beräknas på regressfordran har i och 640, 1949 s. 765. rättspraxis besvarats olika för olika typer av regressanspråk. Försäkrings-

Historik och översikt över gällande rärr 53

givarens krav som grundas på 25 § FAL börjar inte löpa med ränta förrän den skadeståndsskyldige stämmes. Detta överensstämmer med principen att försäkringsgivaren inträder i försäkringshavarens rätt till skadestånd och att han inte har bättre rätt än denne.1 Vid borgen synes det numera klartz att borgensman som har regressfordran mot medborgensman är berättigad till 6% ränta på det regressvis återbekomna beloppet redan från den dag borgen ursprungligen infriades. Det har antagits att samma regel gäller när borgensman kräver tillbaka vad han nödgats ge ut direkt

från huvudgäldenären.3 Något belägg för att så är fallet har emellertid

inte kunnat återfinnas i rättspraxis. Wallin4 finner stöd för det generella antagandet att, då den regressansvarige på grund av åtagande eller lag varit betalningsskyldig vid sidan av regressökande redan när denne gjorde utlägget, den regressansvarige är skyldig erlägga ränta på ansvarsbeloppet från utläggets dag. Kan man inte falla tillbaka på något åtagande eller en lagbestämmelse skulle däremot 5 % från kravets delgivning genom

stämning gälla.5 Vid underborgen, där underborgensmannens betalnings-

skyldighet inte aktualiseras förrän i andra hand, har sålunda 5 % från

stämningsdagen tillämpatsé l rättsfallet NJA 1944 s. 90, som handlade

om kronans regressanspråk enligt allmänna förfogandelagen, har 6 % från dagen för kronans utlägg dömts ut. Den för vars räkning förfogandet skett och som enligt förfogandelagen var den preliminärt betalningsskyldige skulle enligt lagen ha gäldat ersättningen så snart den blivit till beloppet bestämd”.

2.3.3.3 Ränta vid återkrav av såsom betalning mottagna medel Eftersom det först när återkravet framställs kan bli tal om någon betalningsskyldighet för den som tidigare mottagit beloppet, lär det som regel i de fall som här avses inte finnas någon i förväg bestämd förfallodag avtalad mellan parterna. Inte desto mindre finns det i rättspraxis flera exempel på att ränta utdömts från en tidpunkt som i tiden ligger före stämningsdagen. Det kan till en början konstateras att enligt vissa Iagrum den återbetalningsskyldige har att erlägga ränta redan från den dag han uppbar det belopp som han sedermera befinns skyldig att betala tillbaka. Utsökningslagen 50 § innehåller sålunda en bestämmelse att den som sökt verkställighet av en dom, som sedan ändras eller upphävs, är skyldig att återställa som han lyft med ränta efter 6 % på beloppet penningar l 5 %f,ân stämnings_ dagen dömdes sålunda ut iexempelvis NJA 1935 s. 700, 1956 s. 762 och 1966 s. 331. 2 Rodhe, s. 582. Angående den av Rodhe hävdade meningen att huvud för- 5 Jfr dock NJA 1937 s. 186 - Skuldebrev utfärdat av två gäldenärer. Den enes bindelsens räntefot skulle änka, vars fastighet svarade för gälden och som inlöst skuldebrevet, tillerkändes i vara tillämplig iden mån enlighet med den andre gäldenärens medgivande ersättning med halva revers- den understiger 6 % se beloppet. Ränta utdömdes dock efter endast 5 % från stämningsdagen. Enligt den Wallin a. a. s. 127 f. nyss anförda tanken borde väl räntan dömts ut från tidigare dag? 3 Wallin, s, 125 och 132_ 6 NJA 1935 s. 377. 4 S. 134.

54 Historik och översikt över gällande rätt

från lyftningsdagen Det har ifrågasätts om det inte vid bestämmande av

ränteskyldigheten vid condictio indebiti och vissa andra återbetalningsfall

skulle ligga närmast till hands att söka ledning i detta lagrum? Detta

skulle emellertid innebära att man utgår från en förhållandevis sträng ståndpunkt ifråga om betalningsmottagarens ränteansvar, strängare måhända än som är påkallat för exempelvis den återbetalningsskyldige vid condictio indebiti. Det starka ränteskydd som tillkommer den till återbetalning berättigade i det fall som regleras i 50 § UL kan förklaras av att pengarna tvångsvis frånvunnits denne genom att verkställighet begärts av en inte lagakraftsvunnen dom, som sedan visar sig vara lagligen ogrundad. Det torde därför inte vara möjligt att i någon större utsträckning dra analogier från detta lagrum. När den återbetalningsberättigade erlagt beloppet frivilligt för att undgå verkställighet har dock denne ansetts på samma sätt som enligt 50 § UL vara berättigad till 6 % ränta från den dag beloppet ursprungligen erlades.3 Enligt 3§ lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag utgår ränta efter 6 % från betalningsdagen, utöver själva ersättningen, till den som, utan att sedermera befinnas underhållsskyldig, genom interimistiskt beslut ålagts utge underhållsbidrag. Den som utger ersättning är här inte den som uppburit underhållsbidragen, utan beloppet jämte ränta betalas av allmänna medel. Inte heller detta lagrum ger någon större ledning för hur återbetalningssituationer i övrigt skall bedömas. l praxis visas en stor variation i sättet att bedöma räntefrågorna. Det förekommer att 6 eller ibland 5 % döms ut från den dag beloppet erlades, att 5 % utgår från stämningsdagen eller, någon gång, att ränta över huvud inte tillerkänns den som är berättigad att återfå erlagt belopp. Vid fall av återvinning till konkursbo enligt 29 och 30 §§ konkurslagen har ränta på återvunnet belopp beräknats efter 6 % från den dag betalningen erladesf Konkurslagens ifrågavarande bestämmelser förutsätter för sin tillämpning att betalningsmottagaren varit i ond tro. Förmodligen är detta en omständighet som tillmäts betydelse även i andra återbetalningssituationer. I flera fall av condictio indebiti där det kan synas ha förelegat mer eller mindre graverande omständigheter på betalningsmottagarens sida har sålunda den strängare ränteregeln, 6 %

2 Bomgren, anm. av Wal- i lin, Dröjsmålsränta, SvJT 1 Se Rodhe §51 vid not 39. Enligt Rodhe anses regeln tillämplig jämväl på t 1970 s. 472. verkställighet av lagsökningsutslag och jämväl på belopp som frivilligt betalats för ,l a 3 Rodhe a. a. s. 580 med l undgående av verkställighet. Wallin vill visserligen. a. a. s. 63, se två av Rodhe som i hänv. belägg anförda rättsfall, bl. a. NJA 1876 s. 90 och 1907 s. 114, som uttryck för en ;Ä a 4 NJA 1925 s. 585 och princip om långtgående ränteskyldighet vid återbetalningsfall som grundar sig på ett 1929 s. 425, SvJT 1933 klandervärt uppbärande av betalning. Även om så kunde vara fallet ligger det dock rf s. 55. Jfr även NJA närmare till hands att se utgången som en direkt tillämpning av de regler som gäller 1935 s. 656. vid återgång av verkställighet i utsökningsmål.

Historik och översikt över gällande rätt 55

från dagen för beloppets utbetalning, kommit till användning

När förhållandena varit sådana, att det inte på samma sätt kunnat läggas betalningsmottagaren till last att han uppburit de medel han skall

återbära, har domstolarna, om nu ränta över huvud dömts ut? oftast fallit tillbaka på huvudregeln om 5% från stämningsdagen.3 l NJA

1940 s. 556 där 5 % dömdes ut redan från den dag ett räntebärande depositionsbevis överlämnats som säkerhet för gatumarksersättning var förhållandena mera speciella. När staden förpliktades återställa säkerheten ägde denna i samband med ränteberäkningen efter 5% tillgodoräkna sig den depositionsränta som staden kunde visa sig ha redovisat till den berättigade eller som vid återställandet stod inne ogulden. Vid återbäring av felaktigt uppburna arvsmedel synes huvudregeln vara

att ränta beräknas efter 5 % från stämningsdagenfå

2.3.4 Ränteberäkning vid köp Köplagen hänvisar i 38 § direkt till stadgandet i 9:10 HB: ”l fråga om köpares skyldighet att gälda ränta skola de i 9 kapitlet 10 § handelsbalken stadgade grunder äga tillämpning. Denna huvudregel är tillämplig på såväl civilköp som handelsköp. I andra stycket av 38§ har emellertid tagits in en specialregel för handelsköp varigenom 1905 års lag införde väsentligen olika rättsgrundsatser, allt eftersom köpet är att hänföra till handelsköp eller icke”5 För det fall att vid handelsköp viss tid för köpeskillingens betalning inte betingats stadgas nämligen att ränta efter 6% skall utgå från den tid godset avlämnades eller, i händelse dess avlämnande blivit av köparen fördröjt, från det dröjsmålet inträdde. Denna skillnad för handelsköpens del innebar en nyhet i förhållande till vad som gällt tidigare. D_en samtidiga lagändring som skedde genom att

1 NJA 1875 s. 69 - Bank ålades återbetala uppburen utdelning i konkurs. Beloppet avsåg bevakad räntefordran som innebar att då gällande ränteförbud i 9:6 HB hade övcrträtts; NJA 1935 s. 507 - Stad ålades återbetala kommunala avgifter som tagits upp med för högt belopp; NJA 1939 s. 209 och 1944 s. 653 - Återbetalningsskyldighet för stad som utan laga rätt från enskild person tagit ut avgifter för parkering av bussar. - l NJA 1930 s. 355 beräknades visserligen räntan till endast 5 % från betalningsdagen, trots att den återbetalningsskyldige enligt HD:s dom ansågs ha bort inse misstaget. Hovrätten, som också dömt ut ränta efter den lägre räntefoten och från vilken endast den betalningsskyldige fullföljde talan, hade emellertid inte någon sådan motivering om ond tro. Den lägre räntesatsen torde därför ha en processrättslig förklaring. Att 5 %, likaså från betalningsdagen, utdömdes i NJA 1939 s. 652 torde i detta fall ha berott på att den återfordrande inte skulle komma i fördelaktigare läge än enligt räntereglerna vid restitution av 7 Så inte i exempelvis skatt. En analogi från dessa regler kunde inte gärna undgås i detta fall. NJA 1942 s. 101 - felak- 3NJA 1895 s. 124 - l god tro uppburna medel i enlighet med en likvidations- tigt utbetald lön, eller tablå, som sedermera befanns felaktig; NJA 1937 s. 603 - godtroende innehavare NJA_ 1964 s. 375 - återav skuldebrev förpliktades återbära vad han uppburit i anledning av - förvanskat - betalning av hyra som borgcnsâtagande; NJA 1931 s. 313 - Borgenär skyldig återbära vad han uppburit på erlagts med för högt begrund av sidolöpare vid privat ackord. Det kan i sistnämnda fall ha ansetts att lopp i awaktan på att betalningsmottagaren varken insett eller bort inse att sådan hemlig överenskommel- grundhyra skulle faststälse var otillåten (Wallin a. a. s. 64). las. 4 Se vidare Wallin a. a. s. 66 ff. 5 Almen a. a. s. 493.

56 Historik och översikt över gällande rärr

9:8 HB upphävdes och varigenom den formella till begränsningen kreditköp togs bort, innebar däremot inte någon nyhet i sak. Redan tidigare hade nämligen de grundläggande principerna i 9:8 och 10 HB tillämpats analogiskt även på kontantköp och köp med betalning i förskott. Undantagsregeln för handelsköp infördes enligt motiven ursprungligen därför att regeln om ränta först från stämningsdagen måste anses vara för handelsköp synnerligen då vid sådana ofta olämplig, köp betydliga belopp äro i fråga, och domstol eller exekutor i allmänhet icke anlitas annat än i nödfall och ofta först efter det mer eller mindre vidlyftiga underhandlingar visat sig fruktlösa.1 Ordalydelsen hos undantagsregeln står emellertid i ett visst motsatsförhållande till vad som allmänt tillämpades redan då den antogs. För det fall att betalning skulle erläggas omedelbart vid varans framkomst eller kontant mot konossement torde nämligen i praktiken ränta aldrig ha beräknats för tiden från godsets avlämnande tills konossementet eller varan kommit fram,

förutsatt att betalning då erlagtsz

Enligt huvudregeln är det emellertid av avgörande betydelse i räntehänseende även för köpets del om förfallodagen för köpeskillingen är bestämd i förväg eller huruvida så inte är fallet. Anses förfallodagen vara bestämd i förväg börjar räntan utgå redan från denna dag. l annat fall fordras att köparen delges säljarens ansökan om stämning. Rörande den närmare innebörden av att förfallodagen är bestämd i förväg hänvisas till den tidigare behandlingen av denna frågai anslutning till de allmänna om ränta. Med till reglerna hänsyn de speciella förhållandena vid köp skall emellertid i detta sammanhang följande ytterligare anmärkas. Framställningen bygger i huvudsak på vad som anföres hos Almén. Betalningen skall vid köp ofta ske vid leveransen. Om i sådant fall den tidpunkt vid vilken leverans skall ske kan sägas vara bestämd, mses denna tidsbestämning i sin tur smitta av sig” även på betalningstidrunkten och en i förväg bestämd förfallodag anses m. a. o. föreligga även beträffande köpeskillingen. Bestämd tidpunkt för leveransen, med åtföljande konsekvens för när köpeskillingen förfaller till betalning, anses förutom då viss bestämd kalenderdag angivits som leveransdag vara för handen när leverans skall ske senast eller ”före viss dag. Detsammi när gäller säljaren skall leverera inom en tidrymd som angivits på sådant sätt att

dess slutdag kan beräknas efter kalendern, exempelvis ”under loppet av i

mars månad. i

Om tiden för avtalets fullgörande är ännu meropreciserat

i

angiven kan det vara tveksamt om den i detta sammanhang J :rforderliga å tidsbestämningen skall anses föreligga. Åtminstone när det går att fastställa en dag ”om vilken det icke ens kan ifrågasättas, ett den icke

ligger efter utgången av den sålunda angivna tiden är emelltrtid Almén

benägen att anta att så är fallet.3 De exempel som därvid anföres är avtal om leverans snarast möjligt”, ”under innevarande sommar” eller ”vid 1 NJA ll 1906 s. 67. första öppet vatten”. 7 NJA Il 1906 s. 68, Almén s. 501. Vid fall som de nu genomgångna skall alltså bestämd förfallodag anses 3 8.497. föreligga även för köpeskillingen, och sexprocentsregeln i 9:10 HB är

Historik och översikt över gällande rätt 57

sålunda tillämplig. Skall leverans enligt avtalet däremot äga rum efter säljarens bekvämlighet eller vid anfordran w det senare blir ju bl. a. fallet om någon tidsbestämning beträffande leveransen över huvud inte givits, - situationen med det rena anfordransfallet, se 12 § köplagen jämställes varför vid civilköp femprocentsregeln blir tillämplig. Nu är emellertid att märka att vad ovan sagts om sexprocentsregelns tillämplighet när betalning skall ske vid leverans endast torde äga sin riktighet för det fall att säljaren till följd av köparens uteblivna betalning vägrar att utlämna godset. Skulle säljaren trots att betalning inte erläggs låta köparen få besittning till godset, gör Almén gällande att detta bör uppfattas som ett eftergivande från säljarens sida av vad avtalet innehåller angående köpeskillingens förfallotid, eller ett medgivande av anstånd tills

vidare med betalningen] Köpet skulle därigenom ha förvandlats till ett

kreditköp, säljaren naturligen obetaget att när som helst utkräva köpeskillingen, där han icke lämnat anstånd på bestämd tid;jfr § 70 pkt 2”.2 Förutsatt att fråga är om ett civilköp skulle i konsekvens härmed i fortsättningen femprocentsregeln bli tillämplig. Betalning kan emellertid även vara avtalad att ske viss bestämd tid efter leveransen eller efter någon annan åtgärd som kräver köparens medverkan. Almén nämner i detta sammanhang att betalningen skall erläggas viss tid efter det en levererad maskin blivit avsynad eller

avprovad.3 Om i sådana fall leverans eller motsvarande åtgärd faktiskt

kommer till stånd och något dröjsmål alltså inte ligger köparen till last, anses därigenom en tidsbestämning uppkomma på samma sätt som sker vid uppsägningen när prestation skall äga rum viss tid efter uppsägning. l dessa fall utgår därför 6 % ränta från kredittidens utgång oberoende av om någon tidsbestämning för själva leveransen eller motsvarande hade givits ”i förväg”. Kommer leverans eller motsvarande åtgärd däremot inte till stånd till följd av dröjsmål på köparens sida blir frågan om ränta beroende av om det funnits en bestämd tid angiven i detta hänseende. Är så fallet, varvid bedömningen av vad som är en tillräcklig bestämning av tiden får ske på samma sätt som nyss angivits i fråga om de fall då betalning skulle ha skett vid leveransen, börjar räntan utgå efter 6 % räknat från den avtalade kredittidens utgång. Föreligger däremot inte den erforderliga tidsbestämningen utgår vid civila köp, i likhet med vad som gäller för övriga anfordransfall, endast 5 % från stämningsdagen. I fråga om säljarens rätt till ränta på köpeskillingen vid köp av fast egendom föreskriver 4:25 JB att de i 9:10 HB angivna grunderna äger tillämpning. Bestämmelsen är avsedd att ha enbart erinrande funktion;

någon konstitutiv betydelse har inte tilltänkts av lagstiftarenfl Som regel

är förfallodagen bestämd i förväg vid fastighetsköp. Säljaren torde därför i allmänhet vara berättigad till ränta efter 6 % från denna dag. 1 S. 496. 2 Almén s. 405. 3 S. 496 not 14 a. 2.3. 5 Ränteberákning när köpeskillingen skall återbetalas 4 Westerlind, Kommentar till jordabalken 1-5 kap.,

Frågan om ränta på köpeskillingen uppkommer också i fall där säljaren Stockholm 1971, s.

har att återbetala redan erlagd köpeskilling på grund av att köpet skall gå 418 f.

58 Historik och översikt över gällande rätt

åter. Problemet berörs inte i 57 § köplagen, den bestämmelse som eljest reglerar vad parterna har att iaktta i denna situation. Köplagens tystnad på denna punkt lär emellertid inte kunna åberopas till stöd för en slutsats att ränta inte skall beräknas på det belopp som skall gå åter. Enligt Almén är spörsmålet fastmera lämnat öppet och måste besvaras efter ”gällande grundsatser rörande rätt till ränta Det hänvisas alltså inte direkt till 9:10 HB. Almén finner vidare att ränta i allmärhet inte lär kunna utdömas för längre tid tillbaka än från stämningsdagen, men att man dock torde vara berättigad att härvid göra undantag för sådana fall, då säljaren avvetat men ej uppenbarat fel i godset eller annorledes förfarit svikligen”. Detta undantag ser han som ett uttryck för en .nera allmän regel att den som är skyldig återbära pengar, som han åtkommit på rättsstridigt sätt, också synes böra vara skyldig betala ränta på dessa för hela den tid medlen innehaftsz Rodhe betecknar praxis beträffande de fall varom här är fråga såsom ”mycket vacklande.3 Han noterar att köparen ibland fått nöja sig med 5 % från stämningsdagen, itland fått sig tillerkänd ränta från en tidigare tidpunkt antingen med 6 % från en antagen förfallodag eller - tydligen såsom skälig ränta - 5 é från dylik dag”. Av de äldre rättsfall vartill Rodhe hänvisar4 att den framgår antagna förfallodagen, i de fall då mer än 5 % från stämningscagen dömts ut, kan vara betalningsdagen som sådan, men att domstolana även kan ha influerats av huruvida hävningsrätt redan då tillkon köparen. Rättsfallet NJA 1877 s. 190 - där betalningen hade erlagt: tidigare w anföres i det sammanhanget som ett exempel på att förfallodagen antagits vara först dagen för hävningsrättens inträde. Sistnämida rättsfall föranleder emellertid Wallin att ställa frågan om inte ett delvis mer

komplicerat resonemang kan spåras bakom ställningstagaidete Hon åberopar härvid en teori som rörande finsk rätt återfinns hos Palmgrenö

Tankegången i denna synes vara följande: När köparen tillerkänns skadestånd vid säljarens dröjsmål är avsikten därmed att försäta honom i 1 Almén s. 754; Jfr samma ekonomiska läge som om avtalet fullföljts kontraktscnligt. Hade Wallin, a. a. s. 68 f. 2 Almen synes härvid så skett skulle köparen vid förskottsbetalning fått finna sig i att räntelöst förutsätta ett mycket ligga ute med köpeskillingen under tiden fram till leveransen. Vid långtgående svek-begrepp. skadeståndsberäkningen gottskrivs köparen förutom ersättnirg för utlägg Det torde kunna diskutem. m. eventuell dvs. den fördel ras om fall där säljaren prisdifferens, han skulle ha haft av att avvetat ett fel, men icke fullföljdes. Härav följer att han å sin sida bör stå förvad avtalet

köpet

upplyst därom, i så hög

ålade honom, nämligen att under viss tid ligga ute med köpeskilingen utan

grad som Almén synes ränta. Yrkas inte utan endast återfående l förutsätta kan jämställas skadestånd, av len erlagda å med svek. Jfr även Wallin köpeskillingen, bör köparen denna däremot tillerkännas

enligt mening l

a. a. s. 78 vid not 32. i 3 S. 578. ränta härå från den dag den erlades. \( -l 4 S. 579 not 31. Frågan om ränteberäkning när köpeskillingen skall återbetalas upp- 5 A. a. s. 77. kommer även vid köp av fast egendom. 1 praxis finns exempe på att den 6 Om påföljderna av sälåterbetalningsskyldige säljaren förpliktats ge ut 6 % ränta från den dag jares mora, Helsingfors

1936, s. 210. köparen erlade beloppet.7 l andra fall har räntan beräknats efer 5 % från

7 NJA 1904 s. 110, 1934 stämningsdagens Det har antagits att femprocentsregeli måhända

s. 103. regelmässigt skulle vara tillämplig när det är fråga om ränta på återgående 3 NJA 1886 s.95, 1925 s. 485. handpenning, förutsatt då att köparen inte tillförsäkrats rätt att redan 9 Wallin a. a. 84. mot betalning av handpenningen tillträda

fastigheten? Det kan nämligen

Historik och översikt över rätt 59

gällande

antas att tillträdet såtillvida har betydelse att endast den säljare som haft av såväl köpeskillingsinnehavet som fastigheten ålägges erlägga nyttan

ränta, i så fall efter 6 % från den dag han uppbar beloppet]

I två fall, när fastighetsköp gått åter på grund av att detta blivit ogiltigt

ogillats? l det ena

till följd av förvärvsförbud, har köparens ränteyrkande innan fastigheten av dessa fall hade säljaren återbetalat köpeskillingen medan i det andra köparen visserligen avträtt återställdes till honom, fastigheten, men likväl därefter vidhållit sitt anspråk på denna.

2.3.6 6 § skuldebrevslagen

beträffande ett skuldebrev vari ränta inte blivit Försitts betalningstiden utfäst gäller enligt uttrycklig hänvisning i 6 § andra stycket skuldebrevslai 9:10 HB i fråga om skyldigheten att betala dröjsmålsränta. gen reglerna Som bekant tar detta stadgande såvitt rör dröjsmål endast sikte på den inte är räntebärande, medan normalfallet, att situationen att fordran oreglerat. Sistnämnda fall fordran tidigare löper med ränta, där lämnats fanns emellertid såtillvida beaktat inom lagstiftningen som utsökningsla-

i 10 § 10 punkten i fråga om löpande skuldebrev gens promulgationslag - som förutsattes vara räntebärande - stadgade att gäldenären inte var

betala ränta för längre tid efter förfallodagen än från den dag, då skyldig borgenären fordrat betalning. Någon tveksamhet synes inte heller ha rått om att gäldenären även utan stöd i lag i och för sig var skyldig att betala fordran också under dröjsmålstiden. Vad som ränta på en räntebärande var efter vilken räntefot räntan i så fall skulle beräknas. diskuterades Där Denna fråga har fått sin lösning i 6 § första stycket skuldebrevslagen. att samma räntesats som föreskrivs i skuldebrevet för stadgas sålunda skall av dröjsmålsräntan. Detta dettas löptid gälla även vid beräkning av att den ränta som sålunda utgått före skuldebrevets gäller oberoende förfallodag till åventyrs kan ha varit lägre än den legala dröjsmålsräntan fortsätter alltså denna att enligt 9:10 HB. Om ränta utfästs i skuldebrevet även sedan gäldenären efter förfallodagen oförändrat löpa utan avbrott av skuldebrev, även löpande. kommit i dröjsmål. Regeln gäller alla slag UP upphävdes i Den ovannämnda specialregeln i 10 § 10 punkten Eftersom gäldenär, som samband med skuldebrevslagens antagande. kännedom om vem som innehar skuldebrevet, på grund av 3 § saknar nämnda lag är fri från påföljd av dröjsmål, ansågs UP:s regel obehövlig. utan Ej heller i andra situationer där dröjsmålet beror, inte av gäldenären, av skuldebrevets innehavare, skall dröjsmålsränta som regel utgå. Detta

antyds i lagen genom att regeln endast avser fall då betalningstiden försittes”3 Stadgandet i skuldebrevslagen är självfallet av central 1 m NJA 1922 s_ 491_ denna 7 NJA 1957 s.717l0. för räntespörsmålet, eftersom lag i stor utsträckning betydelse i allmänhet.

utgör grund för analogi nu skuldförhållanden glmam m wünem_

berg-Sterzel, Lagen om skuldebrev, 3 uppl. 2.3.7 Ränta pá skadestånd Stockholm 1953, s. 45. S d l - . ., . ..

:jag:nágâlsâeáslçâçâåâéâ

att ränta pa fordran som inte har bestamd Den allmänna regeln beräknas efter 5 % från ståmningsdagen tillämpas vanligen till räntelag. förfallodag

60 Historik och översikt över gällande rätt

även på skadestånd. Exempel finns i rättspraxis där den skadelidande istället för från stämningsdagen yrkat ränta från den tidigare tidpunkt vid vilken kravet på ersättning först framställdes. Denna beräkningsgrund har emellertid awisats och ränta har dömts ut först från

stämningsdagen

Även annan utgångspunkt för ränteberäkningen, t. ex. dagen för skadans uppkomst, har ibland hävdats, ehuru likaledes utan framgång. Praxis kan sägas vara stadgad och godtagen inom doktrinen? Den princip som berörts nu upprätthålls inte utan vidare såvitt avser livränta och annan periodiskt utgående ersättning. Vid sådan form av skadestånd synes ränta ofta utgå från förfallodagarna snarare än från men stämningsdagen, principerna är i vart fall i äldre praxis ganska oklara. För belopp som hänför sig till tiden före stämningsdagen ligger det nära till hands att ränta skall utgå endast från denna dag, enligt huvudregeln. Förfaller belopp under processen utgår 5 % från de särskilda förfallodagarna. För belopp som förfaller senare kunde man kanske vänta sig att det skulle utgå 6% från förfallodagarna, eftersom i och med domen förfallodagarna kan anses bestämda i förväg. Det synes emellertid som om åtminstone sedan NJA 1947 s. 586 den principen tillämpats - i den mån icke yrkandena föranlett annat - att 5% ränta utgår från stämningsdagen för belopp som förfallit före denna och 5 % från förfallodagarna för senare förfallande belopp, vare sig förfallodagarna inträffar före eller efter domen. För en sådan princip talar otvivelaktigt också vissa skäl. Om man ser livränteförpliktelsen som en helhet, bör det för denna utgå 5 % ränta från stämningsdagen, men i den mån särskilda

belopp förfaller senare än stämningsdagen, kan också den dag ränta börjar utgå inträffa senare. Såsom berörts ovan i det allmänna avsnittet om stämningsdagen som utgångspunkt för ränteberäkningen flyttas den dag ränta börjar utgå fram, om ersättning förfaller först efter stämningens delgivning. Om exempelvis käranden yrkar ersättning för reparation av skadad egendom men reparationen ännu inte betalts vid tiden för stämningen, utgår sålunda ränta först från tiden för

betalningen? Stilleståndsersättning

torde anses förfallen först när stilleståndstiden är slut, och om denna tidpunkt inträffar först efter stämningstiden ränta endast utgår från förfallodagen. Liknande synes kunna tillämpas vid ersättning för sveda och värk.4 Vad som anförts nu har väsentligen tagit sikte på fall där ränta på skadestånd börjar utgå från en senare tidpunkt än stämningsdagen. Det l Se t. ex. NJA 1945 s. har emellertid även diskuterats om inte ränta i vissa speciella fall borde 210, 1959 s. 393. utgå från en tidigare än stämningsdagen. 2 Se t. ex. Rodhe, s. 580, tidpunkt Ett sådant fall har Karlgren, Skadestånds- ansetts vara när någon lidit skada till sin förmögenhet genom kapitals

rätt, 5 uppl. 1972, s. 206 eller vinsttillfälles undandragande”.5 återkommer

Principen hos Karlgren och Wallin a. a. s. 96. som det fall att 3 Jfr Wallin s. 34 ff. någon brottsligt eller eljest uppenbart rättsstridigt 4 Se NJA 1940 s. 382,jfr undandragit en annan denne tillkommande kapital”.° Beläggen för en Wallin s. 98 f. allmän regel av detta innehåll är emellertid 5 få och inte särskilt starka. Dc Winroth, Om skade- rättsfall stånd, 1907, s. 326. som åberopats till dess stöd är dessutom förhållandevis gamla. 6 A. a. s. 206. Karlgren framhåller själv att rättsfallen delvis är svårtolkade.7 Ibland 7 A. a. s. 206 not 9. synes man ha anlagt ett synsätt att fråga varit om i förväg bestämd

Hisrorik och översikt över gällande rät! 61

och med denna utgångspunkt tillämpat huvudregeln. De förfallodag Speciella förhållandena då fråga är om redovisningsskyldighet synes också

ha spelat in. Sammanfattningsvis kan sägas, att principen att ränta utgår

med 5 % från stämningsdagen för närvarande är den helt övervägande

huvudregeln för skadeståndskrav.

2.4 Bestämmelser om ränta i övrigt inom den förrnögenhets-

rättsliga lagstiftningen

Utöver de allmänna om dröjsmålsränta i 9:10 HB och de reglerna bestämmelser som hänvisar till detta lagrum finns åtskilliga andra

lagstadganden som innehåller räntebestämmelser. Ibland är det fråga om

av mer eller mindre renodlade dröjsmålssituationer. Sambandet reglering med det centrala i 9:10 HB framgår av att de räntestadgandet räntesatserna så gott som alltid är antingen 5 eller uttryckligen angivna 6 % om året? stundom Den dag ränta skall börja utgå är i dröjsmålsfallen

”förfallodagen” men även specialiserade uttryck förekom-

angiven som mer, t. ex. att räntan skall utgå från den dag tillskottet eller redovisning

bort ske.4 Det skall märkas att räntan börjar utgå oberoende av om 1 Jfr Rodhe s. 577

och Wallin s. 62 f. och förfallodagen kan anses vara bestämd i förväg. Även om så inte kan anses 93 f. vara fallet är det alltså inte, såsom enligt 9:10 HB, nödvändigt att delge l Enstaka exempel finns

gäldenären stämning, för att räntan skall börja utgå. dock på en högre ränte- I flertalet fall där räntestadganden förekommer saknas emellertid fot. Se 58 § konkurslagen (1921:225) och 49 § hos bestämmelsen, eller är i vart fall denna dröjsmålsräntefunktionen sjölagen (l891:35 s. 1). l funktion mindre framträdande. Vad som i stället synes ha föresvävat dessa fall anges räntefoär att den som har rätt att utfå beloppet, därjämte skall vara ten till 8 % respektive vad lagstiftaren den som motsvarar det av till avkastning på detta, alldeles oavsett om berättigad skälig riksbanken vid tiden för kan anses ha varit i dröjsmål. Ibland är f. ö. bestäm- förskottet tillämpade betalningsskyldige melsen så konstruerad att räntan skall beräknas från en tidpunkt som officiella diskontot med än klarare att det tillägg av 4 % för år dock odiskutabelt ligger före förfallodagen, och då framgår lägst 6 % årlig ränta. inte kan vara fråga om att räntan skall ha karaktär av dröjsmålsränta. 3 Se t. ex. 43 § aktiebo-

Exempel på denna typ av bestämmelser är 6 kap. 16 § expropriationsla- lagslagen (1944:705) eller 48 § växellagen gen (1972:719) som stadgar skyldighet att utge ränta på expropriations- (1932:130). skedde.5 Funktionen hos ersättning från bl. a. den dag förhandstillträde 4 14 § andra stycket la-

räntan i dessa fall skall diskuteras senare.6 gen (1895 s. l) om hanofta bestämmelser om att den delsbolag och enkla bo- För återbäringssituationer förekommer lag. återbäringsskyldige skall betala ränta på det belopp han har att ge ut, som 5 Jfr vidare 13:19 JB,

Inte heller här ligger det nära till 42 § gruvlagen regel från den dag han uppbar beloppet. Detta framstår (1938:314), 32 § anlägghands att betrakta räntan som dröjsmålsränta. än tydligare ningslagen (1973:1149) uppburits av i de fall då den ränta som skall betalas är den som faktiskt samt 65 § väglagen den återbäringsskyldige. Så föreskrives exempelvis i 25:7 ÄB och i 37 § (1971:948). 6 Se avsnitten 5.2 och

konkurslagen.7 Men även när det är fråga om en positiv regel om

5.3 nedan. skyldighet att under alla förhållanden betala ränta, dvs. även om någon 7 Vid sidan av KL:s regel

sådan faktiskt inte kunnat uppbäras, är det mindre lämpligt att jämföra tillämpas emellertid i ofta praxis vid återvinningsfall med situationen vid dröjsmål, eftersom återbäringsskyldigheten är även allmänna regler om beroende av omständigheter som inträffar först under den tid medlen ränta. Se NJA 1925 s.

från vilken ränta enligt regeln 585 och 1929 s. 425. innehas eller m. a. o. efter den tidpunkt

62 Historik och översikt över gällande rärr

skall beräknas. Exempel på sådana fall är regeln i 141 § konkurslagen, enligt vilken borgenär, som i konkurs fått lyfta utdelning innan tid för klander mot utdelningsförslag är ute, eller innan fråga om tvistig fordran

avgjorts genom lagakraftvunnet vid återbäring beslut, är skyldig betala ränta från lyftningsdagen. Ett annat exempel återfinns i 61 § aktiebo-

lagslagen där aktietecknare tillförsäkras ränta å vad som inbetalats å

tecknade aktier när detta belopp skall återbäras därför att aktieteckningen inte vidare är bindande på grund av att beslut om aktiekapitalet V ökning förfallit.

En ytterligare typ av räntebestämmelser som inte tar sikte på renodlade dröjsmålssituationer kan exemplifieras med de stadganden om ränta som återfinnes i bl. a. 12:60 JB och 50§ utsökningslagen. Dessa

regler behandlar skyldigheten att betala tillbaka belopp varmed av hyresgäst uppburet förskott på skadestånd överstiger den i processen slutligt bestämda ersättningen, sådant respektive belopp som uppburits med anledning av att verkställighet sökts av icke lagakraftvunnen dom

som sedermera ändras eller I båda fallen upphävs. åligger det den betalningsskyldige att betala ränta på det belopp som skall återbäras från

lyftningsdagen. Den räntefot efter vilken räntan skall beräknas är även i sådana fall där funktionen av dröjsmålsränta är mindre framträdande regelmässigt angiven till 6 eller 5%. Tradition och föreställningar om att dessa räntesatser, som ju även återfinns i 9:10 HB, avspeglar vad som förr

ansågs vara laga ränta” torde här ha spelat in. Inom den lagstiftning som

reglerar frågor om ersättning vid markinlösen m. m., såsom t. ex.

Vattenlagen (1918:523), fastighetsbildningslagen (1970:988) eller bygg-

nadslagen (1947:385), förekommer dock ett mera flexibelt På system. obetalt belopp vid fastighetsreglering skall sålunda enligt 5 kap. 15§

fastighetsbildningslagen ”skälig ränta-. __ -.- utgå från dag som bestämmes med hänsyn till tiden för tillträdet och övriga förhållanden”. Vattenlagen innehåller flera bestämmelser som behandlar

räntefrågonl

Även här saknas fixerade räntesatser. På ersättning för förskjutna belopp beräknas

skälig ränta,2 och samma uttryckssätt användes beträffande

räntan å oguldna när dessa fördelas till kapitalbelopp betalning under flera år.3 När ersättning för gatumark skall erläggas genom avbetalningar

föreskrivs i 63 § byggnadslagen att å oguldet belopp skall enligt stadens bestämmande gäldas skälig ränta från den dag då krav på ersättning framställts. Liksom i motsvarande fall i vattenlagen är det här inte fråga 1 om dröjsmålsfall utan snarast fråga om anstånd, i samband med vars 3:9; 6:11; 7:19, 28, 29 lämnande räntevillkoren särskilt och 30; 8:12 samt 9:23, regleras. 68 och 69. 1 vissa lagrum slutligen finnes 5% ränta årlig angiven som den 2 7:30, 8:12 VL. 3 kapitaliseringsfaktor som skall användas vid bestämmande av det aktuella 3:9; 7:19; 9:23 VL. 4 dagsvärdet hos en inte räntelöpande och inte heller förfallen fordran.4 150§ UL, 28 § lagen (1971:494) om exekutiv Syftet med kapitaliseringsräntan är uppenbarligen begränsad till att försäljning av fast egenspegla en normal placerings- eller upplåningsränta. Kapitaliseringsfaktorn dom och 12 § lagen (1971:500) om exekutiv är avsedd att uttrycka ett slags genomsnitt för det framtida ränteläget.

försäljning av luftfartyg Beröringspunkterna med ränteproblematiken vid dröjsmål torde vara få. m. m.

3 Utländsk rätt

3.1 Nordisk rätt 3.1.1 Finland I Finland gäller fortfarande både 9:8 och 9:10 HB, medan någon motsvarighet till de skandinaviska köplagarna som bekant ännu inte finns. Liksom var fallet i Sverige före köplagens ikraftträdande anses emellertid de grundläggande principerna om försträckning i 9:10 HB

kunna i stor utsträckning tillämpas analogiskt, t. ex. på köp.1 Härutöver

finns även i finsk rätt ett stadgande om ränta i den där gällande skuldebrevslagen 6 §. Till skillnad från sin svenska motsvarighet innehåller detta lagrum i ett tredje stycke en särskild bestämmelse om att vid borgenärs mora gäldenären ej är skyldig att efter förfallodagen erlägga ränta för längre tid än från och med den dag då hindret gäldenären veterligen upphörde. Härav har motsättningsvis ansetts framgå att gäldenärens skyldighet att erlägga dröjsmålsränta är strikt och helt oberoende av hans subjektiva förhållanden. Den enda oklarheten härutinnan har förelegat beträffande frågan vilken verkan som skall tilläggas force majeure på gäldenärens sida. Med hänsyn till de överväganden på vilka räntereglernas utformning vilar anses emellertid mycket tala för att ränteskyldigheten föreligger oberoende av att force majeure-händelser kan ha inträffat? Huvudregeln i 6 § skuldebrevslagen hari övrigt samma innehåll som dess svenska motsvarighet. Om avtal träffats om ränta skall alltså denna utgå enligt samma grunder även vid dröjsmål. Särskild moraränta kan dock självfallet avtalas. På liknande sätt gäller samma principer som i Sverige enligt 9:8 och 10 HB om ränta inte avtalats. Beträffande köp gäller däremot, i avsaknad av positivt lagstöd i motsvarighet till den svenska köplagens 38 §, att handelsköp i princip inte intar någon särställning i l Pomn Om köpares räntehänseende. Om kontokurantförhållande råder mellan parterna har

dröjsmål: Helsingfors

emellertid i praxis en mera vidsträckt ränteskyldighet ansetts föreligga? 1962 s. 79; Godenhielm,

Även i andra fall kan i handelsförhållanden en längre gående rånteplikt BÖF_ Stadgâmdüla °m,m9 “HH

tänkas föreligga på grund av handelsbruk. flagg?? äfmmeras”

Om viss förfallodag inte avtalats beräknas alltså räntan liksom i Sverige 2 Portin, a. a. s. 81 och efter 5 % från stämningsdagen. Angående ränta på skadestånd synes dock 1949 ej full klarhet råda, även om femprocentsregeln övervägande torde

M198 och HDI9§4

tillämpas i praxis. Det har ifrågasätts om inte tidpunkten för skadans M52.

64 Utländsk rätt

inträdande - - bör t. ex. den dag en kontraherad prestation uteblivit vara avgörande, eftersom ersättningsbeloppet kan anses ha förfallit omedelbart) De gällande reglerna om dröjsmålsränta har varit föremål för kritik.: Godenhielm har understrukit att nuvarande bestämmelser på grund av ränteutvecklingen inte längre står i rimlig relation till övriga ränteregler, varför balansen gått förlorad och reglernas funktion att effektivt förhindra dröjsmål från gäldenärens sida skadats? Denne författare har förordat en avsevärd höjning av räntesatsen e ända upp till 12 % om året som fast ränta. Han har vidare föreslagit att räntan skall börja utgå från förfallodagen resp., om sådan inte avtalats, från den dag gäldenären bevisligen blivit krävd. Reformen anses påkallad med hänsyn inte bara till sanktionssynpunkter utan också till borgenärens inflationsförlust och dennes intresse av att få ersättning för den förlust i övrigt han har lidit genom gäldenärens dröjsmål med betalningen.

3.1.2 Danmark

Enligt den rätt som gällde före 1938 fanns inte någon allmän regel om dröjsmålsränta i dansk rätt. Lika litet fanns någon allmän regel om ränta under fordringens löptid. Medan emellertid en regel av det senare slaget som inte skulle kunna inskränkas till skuldebrevsfordringar och bl. a. derfor vilde varre meget vanskeligt at fastsaette°°° - befanns vara umbärlig, ansågs regler om ränta efter förfallodagen inte kunna undvaras. Gällande rätt innehöll, förutom vissa särbestämmelser, bara föreskrifter om processränta, dvs. räntan började löpa först från sagsanlaegget. Denna allmänna regel ansågs gå för långt till förmån för gäldenärerna. När tiden befanns mogen att ändra huvudregeln infördes en allmän regel om dröjsmålsränta for de klareste tilfaelde”5 i 62§ första stycket gaeldsbrevsloven. För övrigt bibehölls regeln om processränta genom att med vissa jämkningar upptas i samma paragrafs andra stycke. De fall som ansågs vara klareste tilfaelde” var när någon ifølge aftale 1 Taxell, Penningvärdet skylder et bestemt pengebeløp. I dessa fall, varmed likställdes löften som rättsligt problem, som inte kräver kunde man låta räntan accept, börja löpa redan från FJFT 1959 s. 16 ff. 2 Den finska lagsöknings- förfallodagen, vare sig denna var bestämd i förväg eller inträdde först vid kommittén har sålunda i anfordran, eftersom gäldenären var på det klara med såväl skuldens ett år 1966 avgivet be- storlek som när han skulle betala. Argumentet att ränteförpliktelsen tänkande (Ko miteankunde drabba - vilket varit för den mictintö l966:B 80 gäldenären opåräknat grunden s. 3) förklarat sig ha fäst dittillsvarande regeln om ränta först från ”saksanlaeg” ansågs ohållbart. justitieministeriets upp- När en om ränta redan från infördes kunde regel förfallodagen märksa mhet vid behovet gäldenärerna förväntas inrätta sig efter detta, och obilliga resultat kunde att revidera stadgandena om ränta i handelsbalken undvikas genom att krav uppställdes på särskild påminnelse om rimligt ävensom att genom lag till intresse fordrade detta. en hänsynstagande gäldenärens Föreligger reglera frågan om ränta å skadeståndsfordran. sådan situation är gäldenären enligt 62 § gzeldsbrevsloven befriad från att 3 FJFT 1967 s. 1 ff. betala dröjsmålsränta för tiden intill dess anmaning lämnas. 4 LIssing-Dybdal, Gaelds- När det inte är fråga om penningförpliktelser på grund av avtal (eller brevslovene, Köpenhamn löften som inte kräver accept) saknar gäldenären ofta klarhet över när 1940, s. 117. 5 A. st. och hur mycket han skall betala. Följaktligen fordras ofta rättegång eller

Utländsk rätt 65

avtal mellan parterna för att skuldens storlek skall kunna fastställas.

Därför stadgas i 62 § andra stycket att ränteplikten i dessa fall liksom

tidigare såsom huvudregel skall inträda först efter det borgenären paabegyndte Retsforfølgning till Betaling af Gaelden. I undantagsfall kan emellertid rätten, om särskilda förhållanden så päkallar, bestämma att räntan skall utgå från en tidigare eller senare tidpunkt eller att ränta under den tid processen pågår skall beräknas efter en lägre räntefot. Den räntefot som skall tillämpas är enligt huvudregeln i 62 § gaeldsbrevsloven densamma, vare sig räntan skall utgå från förfallodagen eller först från ”saksanlaeg. I sitt betänkande föreslog de danska köplagssakkunniga att förfalloda- gen -- i förväg bestämd eller efter anfordran skulle bibehållas som utgångspunkt för ränteberäkningen såvitt avsåg penningförpliktelser på grund av avtal) Beträffande andra skulder skulle däremot ej längre fordras stämning. Räntan skulle i stället börja löpa från den dag borgenären framställde krav. Sådant krav skulle dels ange det fordrade beloppets storlek, dels innefatta en anmodan att betala ränta. I ovissa fall - vid kravet inte kunde bedöma huruvida detta som när gäldenären sådant eller till sin storlek var berättigat - utlöstes emellertid ränteförpliktelsen inte av kravet utan först vid den senare tidpunkt när det berättigade i kravet rimligtvis kunde bedömas. Liksom tidigare bibehölls härutöver den allmänna jämkningsmöjligheten när särskilda skäl talade härför. I betänkandet föreslogs en höjning av räntefoten från nuvarande 5% till vad som svarade mot det vid varje tid fastställda officiella diskontot med ett tillägg av 2%. Den tillämpliga räntefoten skulle sålunda komma att variera under den tid dröjsmålsräntan utgår. Såsom redan nämnts har detta förslag inte genomförts. Dansk rätt kan, såvitt avser 62§ gaeldsbrevsloven, antas bygga på tankegången att penningkrav som är förfallna till betalning också skall vara räntebärande. Denna princip förutsätter emellertid att gäldenären är på det klara med, inte bara att han är betalningsskyldig, utan även vilket bestämt belopp denna skyldighet avser. I nuvarande lydelse av 62§ gaeldsbrevsloven förutsättes sådan ursprunglig klarhet föreligga endast vid penningförpliktelser på grund av avtal, medan eljest stämning fordras för att klarhet skall vinnas.2 l det nya förslaget synes man dock mena att sådan klarhet kan åstadkommas itillräcklig mån redan genom utomrättsligt krav, förutsatt att detta är så preciserat att det anger det fordrade beloppets storlek. Dessutom skall uttryckligen anges att ränta fordras. En - - att ytterligare och viktigare förutsättning som anges är emellertid gäldenären med hänsyn till omständigheterna rimligen skall kunna bedöma om kravet är berättigat. Bedömningen skall även avse storleken 1 Betaenkning om Morahos fordrat belopp. Kan bedömningen ske först vid en senare tidpunkt än renter, 1972:65 2. då kravet framställs 2 Se Lyngsø i Juristen flyttas utgångspunkten för ränteberäkningen fram i 1971 s. 281 - enligt motsvarande mån. Denna regel är i första hand tänkt att komma till denne författare skall användning vid ränteberäkning på skadestånd. Domstolarna har även i gränsdragningen mellan fixerad avtalsskuld och övrigt genom en allmän regel givits stor frihet att i räntefrågor ta hänsyn andra penningförplikteltill förhållandena i det enskilda fallet. När räntan inte skall utgå från ser leda till betydelige förfallodagen har rätten nämligen, både för närvarande och enligt vanskeligheder.

66 Utländsk rätt

rörelsefrihet att över huvud bestämma att räntan skall löpa från förslaget, en tidigare eller senare tidpunkt eller att det endast skulle utgå en lägre ränta. Om annan lag än gaeldsbrevsloven föreskriver en lägre dröjsmålsränta än den som anges i 62 § skall ändock den legala räntan utgå från den dag borgenären paabegyndte Retsforfølgning. Dröjsmålsräntan enligt dansk gällande rätt fungerar som en normalersättning i den meningen att den utgör det minimum som borgenären alltid kan fordra. Enligt föreskrift* uttrycklig skall borgenären, om han på annan grund kan kräva högre ränta - t. ex. därför att fordran redan förut löpt med ränta efter högre räntefot - vara bevarad vid denna rätt. Likaledes behåller borgenären sin rätt till ersättning för förlust som inte täcks av den legala räntan, t. ex. kursförlust. Den legala räntefotens betydelse är alltså till begränsad att ange den minimiersättning som borgenären alltid - oberoende av om han faktiskt lidit förlust - är berättigad till att få ut vid dröjsmål, men utgör inte maximum för vad borgenären kan erhålla. Beträffande köp av lös egendom finns även i Danmark en speciell ränteregel i 38 § köplagen. Olika regler gäller, liksom i Sverige, beroende på om köpet är att hänföra till eller civilt Vid handelsköp köp. handelsköp utgår ränta på köpeskillingen efter 6 % om året från antingen förfallodagen, om denna är bestämd i förväg, eller också från den dag godset levereras. Skulle leveransen bli fördröjd på grund av köparens förhållande, beräknas dock räntan redan från den dag detta dröjsmål inträdde. På samma sätt som i Sverige räknar man alltså, beroende på betalningsvillkoren, vid handelsköp ränta på köpeskillingen även för tid innan dröjsmål föreligger. Motiveringen till denna regel angavs i förarbetena till lagen vara att en riktig prissättning bara kan ske vid kontantköp eller vid kredit på bestämd tid. Vid anstånd tid får man på obestämd därför utgå från att priset fastställts som om det varit fråga om ett kontantköp varav i sin tur följer att köparen får erlägga ränta på köpeskillingen för hela tiden från leveransen tills betalning sker. Visst undantag från denna regel görs dock på grund av sedvana när betalning förutsätts ske mot dokument eller omedelbart vid godsets framkomst. Endast om köparen brister i sådan fullgörelse i rätt tid räknas räntan i detta fall från leveransen. Utanför handelsköpen är räntefoten 5 %. Vidare räknas räntan från förfallodagen, oavsett om denna är bestämd i förväg eller inte. Här är det alltså fråga om ren dröjsmålsränta. Om köparen mottar räkning från säljaren efter den tidpunkt denne kan kräva att få betalt, börjar ränta utgå från dagen för räkningens mottagande, utan att någon anfordran i övrigt behöver framställas. l räntehänseende, oavsett vad som må gälla beträffande påföljder i övrigt, är alltså tillställande av räkning en tillräcklig åtgärd för att fordran skall anses förfallen. I det tidigare omnämnda betänkandet om moraränta föreslås också ändringar i 38 § köplagen. l anslutning till de allmänna 1 62 § tredje stycket. Det räntebestämmelnya förslaget är lika ly- serna slopas den differentierade ränteberäkningen och föreslås generellt dande på denna punkt. för såväl handelsköp som civilt köp en rörlig räntefot motsvarande det

Utländsk rätt 67

vid var tid gällande officiella diskontot jämte två procents tillägg. Såtillvida särbehandlas dock de civila köpen, varvid särskilt konsumentköpen hållits i sikte, som det för dessas del uppställs den betingelsen för ränteberäkning att säljaren, vare sig betalningstiden är bestämd eller ej, gör köparen uppmärksam på förpliktelsen att utge ränta enligt 38§ köplagen. Utgångspunkten för ränteberäkningen är i förslaget i första hand alltjämt förfallodagen, om denna bestämts i förväg. I andra fall skall räntan börja utgå 30 dagar efter det att köparen mottagit räkning (faktura). Det skall märkas att det är mottagandet, inte avsändandet, av räkningen som är avgörande. Bestämmelsen kompletteras med en undantagsregel för det fall att godset inte kommit fram innan trettiodagarsfristens utgång. I så fall skall ränteberäkningen inte börja förrän godset kommit i köparens besittning. Försenas godsets mottagande på grund av köparens eget förvållande, eller på grund av omständighet för vilken han står faran, skall dock räntan utgå från den dag godset skulle ha kommit fram därest något sådant dröjsmål inte inträffat. Som nämnts har säljaren utanför handelsköpens område en särskild skyldighet att göra köparen uppmärksam på skyldigheten att utge ränta. Underlåter säljaren detta börjar ränta inte att räknas förrän från den dag köparen mottar särskilt krav beträffande räntan. I anslutning till redogörelsen för utredningens arbete har omtalats att det danska förslaget tills vidare, i väntan på övriga nordiska länders förslag, endast avsatt den lagändringen att räntesatsen generellt ändrats till det vid varje tid fastställda officiella diskontot med ett tillägg av två

procent

Även i Danmark finns det, utanför de allmänna bestämmelserna i gaeldsbrevsloven och köplagen, åtskilliga andra ränteregler inom den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen. I det danska betänkandet finns en

översikt över de (tio) viktigaste av dessa bestämmelserf men de danska

sakkunniga har inte ansett sig böra gå in närmare på frågan om ändringar i de mera speciella räntereglerna. I den proposition som följde på betänkandet togs dock en speciell räntebestämmelse upp till behandling, nämligen den i den danska försäkringsavtalslagens 24§ andra stycket. Den tidigare räntesatsen ”l pct. årlig under Nationalbankens diskonto” ändrades där samtidigt så att den kom att sammanfalla med de allmänna reglerna, vilket alltså innebär en treprocentig höjning av räntan för försäkringsersättningarnas del.

3.1.3 Norge l Norge saknas en mera allmän bestämmelse om ränta på förfallna fordringar. Löper fordringen redan före förfallodagen med ränta fortsätter, liksom i övriga nordiska länder, den avtalade eller lagbestämda räntan finns dock. att utgå efter denna dag. En särskild regel om processränta Enligt 3 § andra stycket Lov 29 juni 1888 nr 2 om Rentefodens Frigivelse og om Straf for Aager m. v. är borgenär som för fullgörelseta- 1 Ovan under 1.2. lan angående förfallen penningfordran alltifrån stämningsdagen och 2 Betzenkning 1972:652, oavsett om gäldenären är i dröjsmål berättigad till ränta efter 4 %. Denna Bilag 2.

68 Urländsk rärr

räntefot kan dock rätten efter omständigheterna sänka eller höja till högst 6 %.1 En avtalad ränta under kan alltså i fordringens löptid händelse av rättegång komma att höjas efter förfallodagen, däremot inte att sänkas. Processräntans största betydelse ligger dock främst däri att det är reglerna om denna som kommer till användning utanför avtalsförhållanden, exempelvis vid fordran på utomobligatoriskt skadestånd? Att en allmän regel saknas betyder inte att räntefrågorna lämnats oreglerade. Såväl gjeldsbrevsloven som den norska köplagen innehåller bestämmelser om ränta, liksom flera andra lagar med sikte på speciella avtalstyper eller förhållanden (lov 6.6.1930 nr 20 Forsikringsavtaleloven § 24, lov 27.5.1932 nr 2 Vekselloven §§ 48-49jfr§ 63, lov 27.5.1932 nr 3 Sjekkloven lov 6.7.1957 nr §§ 45-46, 4 Aksjeloven § 36, lov 31.1.1969 nr 3 Veifraktloven § 37, lov 21.2.1930 Skifteloven§ 101, lov 20.7.1893 nr l. Sjøloven § 49, lov 6.6.1863 Konkursloven§ 29). Gjeldsbrevsloven stadgar i 6 § att gäldenär som inte betalar i tid skall svara 5 % årlig ränta från den dag han skulle ha betalat, dvs. från förfallodagen, förutsatt dock att det inte beror på borgenären att betalningen ej erläggs. Denna regels tillämplighet är begränsad till situationen då ett skuldebrev utfärdats. I samma lag 40§ finns emellertid en mer allmän regel för penningfordringar som grundar sig på avtal men beträffande vilka något skuldebrev inte blivit utfärdat. l sådant fall börjar ränta, förutsatt att förfallotiden är inne, att löpa efter det borgenären framställt ”serskilt varsel om å betale. Genom begränsningen till avtalegjeld blir denna bestämmelse inte lika vittomfattande som exempelvis regeln i den danska gaeldsbrevsloven 62 §, som ju är tillämplig på penningfordringar i allmänhet. Även i fråga om köp har Norge en bestämmelse som skiljer sig från vad som gäller i såväl Sverige som Danmark. l fråga om handelsköp är räntefoten enligt den norska köplagen 38§ 5 570. Denna genomgående ränta skall utgå från förfallodagen, om sådan finns bestämd, och i annat fall från den dag godset levererades. Om leveransen fördröjes på grund av köparens förhållande skall dock räntan räknas från den dag dröjsmålet inträdde. Vid civila köp är regeln annorlunda. l sådant fall utgår ränta och då ”lovlig rente dvs. 4 % - endast när köparen fått ansiånd med betalningen till viss bestämd tidpunkt. Försitter han denna betalningstid utgår räntan från kredittidens utlopp. Det har anmärkts att samordningsproblem uppkommer om den tidigare nämnda regeln i 40 § gjeldsbrevsloven är formellt tillämplig vid sidan av köplagens regel på grund .lV att det är fråga om ”avtalegjeld”. Skillnad råder ju mellan dessa blda lagar beträffande både räntefotens storlek och förmodligen även utgångspunkten för rånteberäkningen. En egenhet i norsk rätt är systemet med ”løpedager”.3 Om betalning 1 I praxis lär domstolarna av en fordran som grundas avtal sker inom på åtta dagar från vara mycket obenägna att förfallodagen anses det som om betalningen skett i rätt tid. Öxerskrides använda sig av denna åttadagarsfristen betraktas gäldenären å andra sidan som att 11a varit i fullmakt. dröjsmål alltifrån den egentliga förfallodagen. ?Jfr dock vRt. 1970:871. Det är något tveksamt hur 3 NL 5-13-1. långt tillämpningsområdet för dessa regler sträcker sig. Beträffande det

Utländsk rät! 69

fall att skuldebrev utfärdats är uttryckligen sagt att dessa bestämmelser

inte gällenl

För de fall för vilka lagstiftningen innehåller bestämmelser om ränta utan att något anges om räntans höjd finns stadgat att räntan skall vara 4 % om året? Detta är lovens rente vilken alltså till höjden sammanfaller med bl. a. den tidigare anmärkta huvudregeln om processräntan. I övrigt visar räntebestämmelserna, liksom i Sverige, stor variation i fråga om tillämplig räntefot. Spännvidden framgår av att exempelvis försäkringsersättning skall förräntas efter den räntefot som allmänt gäller

för insättning i Sparbank, dvs. år 1973 3 %,3 medan räntan enligt 49 §

sjøloven på samma sätt som i Sverige beräknas efter en räntefot som motsvarar det officiella diskontot plus 4 %, dvs. i Norge år 1973 8,5 %. Såsom framgått av redogörelsen för utredningens arbete är även de norska om ränta f. n. föremål för Översyn i nordiskt samarbetef reglerna Den norska kommittén har emellertid inte ännu lagt fram något definitivt förslag. När i det följande förhållandena i Norge berörs utgår därför utredningen från vad den norska kommittén under hand meddelat om sina planer.

3.2 Tysk rätt

l tysk rätt finns en allmän räntebestämmelse, som stadgar att räntesatsen för fordringar som enligt lag eller avtal skall löpa med ränta är 4 % om året, såvida annat inte blivit bestämts För köpmän gäller i handelsförhållanden 5 %.° Ett annat undantag är vad som gäller för fordran på grund av växel eller check. Där används en rörlig räntefot, nämligen 2 % över gällande diskonto, dock lägst 6 %. lntet hindrar alltså att en högre räntesats än den i lagen angivna avtalas

mellan parterna. De enda begränsningarna utgörs av ockerparagrafen7

och den tvingande bestämmelsen att gäldenären vid högre räntefot än 6 % alltid har rätt att efter sex månader säga upp avtalets Gör han detta måste han dock iaktta ytterligare sex månaders uppsägningstid. Dröjsmålsränta i penningar (Geldschuld), varmed likställs på fordran ersättning för sveda och värk, utgår efter samma räntefot som lagens ränta, alltså 4 %.9 Den angivna räntesatsen är emellertid en minimiränta. Högre räntesats kan ifrågakomma om särskild rättsgrund kan åberopas till 1 Gjeldsbrevsloven 5 § stöd för detta. Vidare utesluter inte dröjsmålsränta ytterligare ersättning i. f. för skada i det konkreta fallet.1° 7 Lov 29juni 1888 nr 2 skall om Rentefodens Frigivel- För att dröjsmål (Verzug) föreligga är det inte tillräckligt att se og om Straf for Aager skulden är förfallen (fällig). Det fordras ytterligare enligt huvudregeln att m. v. 3 § första stycket. borgenären genom särskild anmaning (Mahnung) erinrar gäldenären om 3 FAL 24 §. I ”försättes denne i 4 Se ovan under 1.2.

dennes betalningsskyldighet Först härigenom

5 BGB § 246. innebär att en ensidig formlös anmodan från dröjsmål. Mahnung 6 HGB § 352. borgenärens sida skall delges gäldenären. Dess innehåll skall vara bestämt 7 BGB § 138. att få 3 BGB § 247. och entydigt. Det måste framgå att utebliven betalning kommer 9 BGB § 247. konsekvenser för gäldenären men det fordras inte att påföljderna närmare 1° BGB § 288 st. 2. anges eller att någon frist utsättes. Blotta översändandet av en räkning 1 BGB § 284 st. l.

70 Utländsk rätt

räcker inte. Om räkning skickas flera gånger eller om räkningen redan är kvitterad kan emellertid detta uppfattas som tyst” Mahnung. Om rättsligt förfarande inleds genom att fullgörelsetalan väcks eller lagsökning sker jämställs detta med anmaning, som då inte behöver ske på annat sätt. Ett annat och från praktisk synpunkt mycket viktigt undantag är att anmaning är obehövlig om tiden för fullgörande (Leistung) enligt utfästelsen eller avtalet är bestämd efter kalendern. I så fall tillämpas satsen ”dies interpellat Bestämd pro homine. tid efter kalendern anses föreligga även när sådana uttryck som ”senast den 17 maj eller under maj månad” kommit till användning. Detsamma gäller om borgenärens rätt till prestation är beroende av att uppsägning dessförinnan sker och tiden för fullgörande därvid bestäms på sådant vis att den med utgångspunkt i uppsägningen låter beräknas efter sig kalendern. Utgångspunkten måste emellertid vara en uppsägning. En beräkning som låter sig göra enligt kalendern från exempelvis leverans eller avrop innebär inte att förfallodagen anses vara bestämd i den meningen att Mahnung blir obehövlig. Däremot inte uppställes något krav på anmaning om process anhängiggjorts eller om fordran grundas på att gäldenären orättmätigt åtkommit borgenärens egendom (fur semper in mora). Om gäldenären bestämt och slutgiltigt förklarat att han inte tänker betala anses dröjsmål utan att föreligga särskild anmaning behöver framställas. Detta gäller även om gåldenärens förklaring i tiden l:gger före förfallodagen. Detta anses följa av den allmänna förpliktelsen att fullgöra prestationen i enlighet med vad Treu und Glauben” bjuder. Samma grundsats åberopas till stöd för uppfattningen att dröjsmål föreligger även utan anmaning när gäldenären är medveten om att han inte presterat fullt eller över huvud när det av omständigheterna vid avtalet att framgår fullgörande i rätt tid var av avgörande betydelse. För att anmaningen skall utlösa dröjsmål eller sådant eljest skall före-

ligga förutsätts såsom redan framgått ovan att skulden ifråga är förfallen (fällig). En annan sak är att samma handling som gör att skulden förfaller ibland kan innefatta även Mahnung att betala. Är tidpunkten för när skulden förfaller (Leistungszeit) varken bestämd eller given av omständigheterna äger borgenären kräva omedelbar prestation och gäldenären å sin sida ofördröjligen fullgöra denna Vid bestämd tid åter skall in dubio antas att borgenären inte får kräva fullgörelse före den bestämda tidpunkten, medan gäldenären däremot har rätt att å sin sida i förtid frigöra sig från skulden? Begagnar han sig av denna möjlighet har han dock inte rätt att vid räntelös fordran

göra något ränteavdrag.3

Bestämmelsen utesluter dock inte att rätt till kassarabatt kan föreligga på grund av handelsbruk eller annan sedvänja. För vissa slags fordringar,

BGB hyra,4 försträckningsräntaf gottgörelse vid

§ 271 St. 1.

2 BGB § 271 st. 2. Dienstvertragö och familjerättsliga underhållsbidrag7 finns förfillotiden

3 Zwischenzinsen BGB (Leistungszeit) dispositivt angiven i lag. I de flesta fall saknas enellertid § 272. även i tysk rätt uttryckliga regler härom. För fordran som grundas på 4 BGB § 551. gäldenärens handlande 5 BGB § 608. otillbörliga eller berikande anses gälla att denna är 6 BGB § 614. omedelbart förfallen. Gäldenären kommer dock inte i dröjsmil förrän 7 BGB § 1612. han meddelats om arten och omfattningen av sin förpliktelse. När

Utländsk rätt 71

förfallotiden bestäms i avtal sker detta ofta genom att vissa typiska klausuler kommer till användning. Vid sidan av den allmänna regeln om dröjsmålsränta finns ett antal andra speciella regler om ränta anpassade till olika situationer då en betalningsskyldighet åvilar gäldenären. l affärsförhållanden köpmän emellan gäller sålunda att penningfordringar blir räntebärande redan från

förfallodagen, alltså oberoende av om dröjsmål föreliggen Vid köp gäller

annars att köpeskillingsfordran blir räntebärande i och med att köparen får nyttan (Nutzungen) av godset, förutsatt dock att han inte erhållit

anstånd med köpeskillingens erläggande? En liknande regel gäller för Werkvertrag.3 Fordran på grund av växel eller check löper med ränta från

förfallodagen. Beträffande ersättningsgilla utlägg eller kostnader gäller att den ersättningsskyldige i princip skall betala ränta på dessa från den dag utlägget gjordes. Har den ersättningsberättigade lagt ner kostnader på ett föremål som han är skyldig att utlämna till annan skall han dock inte äga tillgodoräkna sig ränta för den tid under vilken han själv vederlagsfritt haft nytta eller avkastning av saken.4 Om någon för egen del använder honom anförtrodda medel blir han skyldig betala ränta på det belopp han är skyldig återbära från den dag

han tog medlen i anspråk. Regler härom finns beträffande uppdragf deposition° och förmyndarförvaltning7 På ersättning för obehörig vinst

skall beräknas ränta från den tidpunkt vid vilken den ersättningsskyldige

erhöll kännedom om att hans riktande var obehörigts Vid sakskada

brukar räntan för det mesta beräknas från slutligen på skadeståndet

dagen för skadans uppkomst?

3.3 Fransk rätt

Huvudstadgandet om dröjsmålsränta är Code civil art. 1153, som ändrats Den nuvarande lydelsen härrör åtskilliga gånger sedan lagens tillkomst. 1 HGB § 35 3. till större delen från 1959. Dröjsmålsränta utgår utan att borgenären 7 BGB § 452. behöver påvisa någon förlust i det enskilda fallet. Han äger å andra sidan 3 BGB § 641 st. 2. fordran 4 BGB § 256. inte kräva ersättning för den förlust av avkastning på utestående 5 BGB § 668. som överskrider den legala räntan. Dröjsmålsräntan utgår i princip inte 5 BGB § 698. förrän gäldenären kommit i dröjsmål (est mis en demeure), vilket om inte 7 BGB § 1834. krävd. Det finns 8 BGB § 820. förfallodagen är bestämd förutsätter att gäldenären blivit 9 Framställningen bygger dock åtskilliga specialstadganden som föreskriver att ränta skall utgå från huvudsakligen på Esser, 0

tidigare tidpunkt Regeln i art. l l 53 är dispositiv. Schuldrecht, Bd l, Allge-

meiner Teil, Karlsruhe Dröjsmålsräntans höjd fastställes av Conseil dl;tat. Den utgör f. n. 4 % 1968, s. 123 foch132 ff för civila förhållanden och 5 % i affärsförhållanden. Från det stämning samt Palandt, Bürgerdelgivits förhöjs räntan till 5 resp. 6 %. liches Gesetzbuch, 27 har emellertid rätt för hela sin förlust när Auflage, München 1968, Borgenären till ersättning s. 242 ff och 247. handlande i ond tro sa mauvaise f0i) har gäldenären genom (”par 10 Se t. ex. art. 1378, l 1652 och 1996. orsakat honom en större förlust] Enligt uppgift tillämpas denna regel 11 Art. 1153 st. 4. vidsträckt av de franska domstolarna så att ersättning för ganska 12 Se B. Starck, Droit ränteförlust utgår närhelst gäldenären vägrar att betala en skuld trots att civil, Obligations, 1972, 2 han är i stånd därtill.” s. 622.

72 Utländsk rätt

Art. 1153 förekommer i avsnittet om kontraktsmässiga förpliktelser, och stadgandet är därför inte utan vidare tillämpligt vid utomobligatorisk skada. Vid sådan anses förlusten av ränta täckas av den skadelidandes allmänna rätt till skadestånd Även vid skadestånd i kontraktsförhållanden förekommer särskilda regler om ränta, särskilt för skador vid transport.

3.4 Engelsk rätt

I engelsk rätt var länge huvudregeln, att i avsaknad av avtal ränta inte utgick vare sig före eller efter det en fordran förfallit. Vissa undantag infördes dock efter hand genom lagstiftning eller Först rättspraxis. genom Law Reform (Miscellaneous Provisions) Act 1934, section 3, subsection l, tillkom en allmän regel. Denna har formen av en fullmakt för domstolarna att efter utdöma ränta gottfinnande där ingenting avtalats därom. Domstolarnas skönsmässiga prövning avser om över huvud ränta skall utgå, och när så blir fallet, huruvida räntan skall avse hela beloppet eller viss del, under vilken tid från fordrans uppkomst till domens meddelande ränta skall utgå, och vilken räntefot som skall gälla. Den enda materiella regel som meddelas är att det inte utgår ränta på ränta. Ehuru lagtexten inte är helt klar på denna anses punkt, specialregler som tidigare utbildats fortfarande bevara sin giltighet, och domstolarna har därför inte samma frihet som eljest när sådana regler finns. Rättsläget är, som man kan vänta sig av det nu sagda, ganska oklart? Ränta anses kunna utgå, utom på grund av uttryckligt även avtal, enligt sedvänja eller i anslutning till parternas tidigare mellanhavanden. Bland de regler som ansågs gälla redan före 1934 års lagstiftning ingår att borgensman är berättigad till ränta på sitt utlägg för huvudgäldenären. Till dessa regler hör också att redovisningsskyldighet omfattar ränta på det belopp som tillkommer den redovisningsberättigade. På utdömda belopp utgick tidigare 4 % ränta enligt Judgments Act 1838, men sedan 1971 har the Lord Chancellor fullmakt att höja räntan. Den höjdes då till 7,5 %. - 1934 års lagstiftning har tillämpats vid underlåtenhet att betala köpeskilling. Vid civila köp synes emellertid ränta ofta utdömas inte från förfallodagen för köpeskillingen utan från den dag då säljaren upphörde 1 Se Mazeaud, Mazeaud att dra nytta av det sålda godset. & Tune, Responsabilité Vid skadeståndstalan bedöms civile, T. 3, 1960, s. 468. räntefrågan efter principer som är starkt 2 Se Mayne and präglade av den historiska utvecklingen. Redan före 1934 års lagstiftning McGregor on Damages, var det erkänt att ränta skulle utgå vid skadeståndsanspråk som föll under 11th ed. 1961, kap. 14, the Law of Admiralty”, oavsett skadans karaktär. Chitty on Contracts, Denna praxis har fortsatt. 23rd ed. Vol. 2, Specific l övrigt synes en ledande tanke vara, att käranden är berättigad Contracts, 1968, sections till ersättning för att han varit i avsaknad av ett kapital, från vilket han 1115-1126, The Law kunnat erhålla Detta medför att Commission, Published avkastning. han jämförelsevis ofta Working paper No. 41 erhåller ränta på skadestånd för sakskada. Vid personskada erhöll han (1971) s. 132 ff. tidigare nästan aldrig ränta på skadeståndet.

Utländsk rätt 73

Genom Administration of Justice Act 1969, section 22, ålades emellertid domstolarna att utdöma ränta på skadestånd för personskada över ett belopp på 200 pund, såvida inte särskilda skäl talar däremot. Principer för tillämpningen av denna regel formulerades i rättsfallet Jefford v. Gee [1970] 2 Q.B. 130. Dessa principer går i huvudsak ut på att ränta utgår för ersättning för direkta utgifter från dagen för skadan, men endast med hälften av den normala räntan, att ränta inte utgår alls på kapitalbelopp som skall ersätta framtida förlust, samt att i övrigt ränta utgår från stämningsdagen.

3.5 Amerikansk rätt

I amerikansk rätt synes ränta i allmänhet betraktas som en form av skadestånd. Den som gått miste om pengar eller pengars värde skulle enligt detta betraktelsesätt inte bli helt ersatt för sin förlust om han inte också erhöll ränta. Ränta kan därför ingå som post i ett skadestånd, både

kontraktsmässigt och utomobligatoriskt

I allmänhet förutsätter ränta att gäldenären försummat sin skyldighet att betala. Detta innebär bl. a. att om han har en giltig ursäkt för underlåtenheten att betala, ingen ränta utgår. När dröjsmål förutsätter att gäldenären blivit krävd, utgår inte heller ränta förrän krav har framställts. Innan förfallodag inträtt är gäldenär inte skyldig att utge ränta utan särskilt avtal. l kontraktsförhållanden utgår ränta på skadestånd i allmänhet från dagen för kontraktsbrottet men där denna dag inte kan fixeras från anhängiggörande av talan. Vid utomobligatorisk skada utgår ränta på skadestånd för sakskada från tidigaste möjliga dag, dvs. ofta tiden för skadans inträde eller dag då särskild förlust uppstod. Vid personskada synes läget vara mera oklart, sammanhängande bl. a. med att beloppet ofta bestäms till en klumpsumma för förluster av olika slag. Anmärkningsvärt är att varken Uniform Commercial Code eller Uniform Consumer Credit Code innehåller några bestämmelser om köpares skyldighet att utge ränta när han försummar betalning av köpeskillingen.

3.6 Uniforma köplagen

l den uniforma lag för internationella köp av lösa saker som är daterad l juli 1964 (och som trätt i kraft i ett antal länder, de flesta tillhörande den europeiska ekonomiska gemenskapen, EG), finns en bestämmelse om ränta på köpeskillingen i art. 83. Enligt denna bestämmelse utgår ränta som med Se J. Fuchsberg, vid dröjsmål med betalning av köpeskillingen efter en räntefot Damages, i Encyclopedia en procent överstiger diskontot i den stat där säljaren driver sin rörelse. of New York Law Vol. 9, När säljaren skall återställa köpeskillingen på grund av hävning skall han 1965, Chapter ll, Corbin som nämnes i art. 83 on Contracts Vol. 5, enligt art. 81 st. 1 utge ränta efter samma räntefot 1969, §§ 1045-1052. från tiden för betalningen. Därmed avses tiden då säljaren har mottagit 2 Se Riese, Rabels

köpeskillingen? Zeitschrift 1965 s. 85.

S(U l974z28

4 Diskonto och marknadsränta.

Kortfattad Översikt

I sin egenskap av centralbank tjänstgör Sveriges Riksbank bl a såsom en bankernas bank. Detta tar sig för det första uttryck i att den förvaltar bankernas kassaöverskott sk på checkräkning, riksbanksgiro, i riksbanken. På dessa medel betalar riksbanken ingen ränta. För det andra bispringer riksbanken bankerna med krediter när detta av påkallas bankernas behov av likvida medel. skedde detta Tidigare regelmässigt genom att riksbanken rediskonterade prima varuväxlar som cen lånesökande banken kunde tillhandahålla ur sin växelportfölj. Det iiskonto som riksbanken härvid betingade sig som vederlag motsvarade det fastställda officiella diskontot, dock med ett vanligtvis avdrag, s k returdiskonto, av en halv procent. Efter det andra har riksbankens världskriget krediter till bankerna praktiskt taget uteslutande beviljats i form av lån mot säkerhet i obligationer, och rediskonteringen av växlar har kommit ur bruk. Alltsedan 1952 har räntan krediter på riksbankens till bankerna anpassats efter marknadsläget och inte varit i förväg fixerad. [samband med denna utveckling har det av riksbanken fastställda officiella diskonto: fått en annan innebörd än tidigare. Det betecknar inte längre det pris bankerna får betala för sin kredit hos riksbanken. Räntesatsen för de nyssnämnda krediterna har sålunda ibland legat avsevärt över diskontot. Regerna för upplåningen har mestadels varit att räntan sammanfallit med diskontot under de första fem dagarna av kredittiden, men därefter varit en procentenhet högre. I tider av penningpolitisk har emellertid åtstramning räntan ytterligare höjts om upplåningen tagit sådan omfattning att den överstigit vad som motsvarat viss kvotdel, hälften eller tre exempelvis fjärdedelar, av den lånesökande bankens eget kapital. Räntan ;å denna del av krediten - ofta kallad straffränta har, beroende på det penningpolitiska läget, varierat från diskontot plus ett par procentenheter till det dubbla diskontot. I det lätta läge på penningmarknaden som varit rådande under 1972 och 1973 har straffräntefri upplåning kunnat ske till 75 % av vederbörande banks egna kapital. För krediter över denna gräns har räntesatsen varit diskontot plus två procentenheter. På gruni av den goda penningtillgången har naturligt nog upplåning under dessa år bara förekommit i begränsad omfattning. Under vissa tider har tak fastställts för affärsbankernas upplåning hos riksbanken. År 1969 gällde exempelvis individuella tak för sådan upplåning.

Diskonto och marknadsränta 75

Även om diskontot sålunda numera förlorat sin ursprungliga betydelse är det alltjämt i allra högsta grad av praktisk betydelse såsom normgivare för räntesättningen i affärsbankerna och på kreditmarknaden i övrigt. Under den tid då diskontot var lika med räntan för riksbankens krediter var sambandet mellan diskontot och marknadsräntan en till bankerna av de ekonomiska realiteter under vilka bankerna hade att naturlig följd Under hade bankerna rediskonteringsskuld i arbeta. långa perioder riksbanken och för att få täckning för sina upplåningskostnader måste de som regel följa upp en diskontohöjning från riksbankens sida genom en motsvarande uppjustering av de egna utlåningsräntorna. Vid sänkningen av diskontot åter gjorde konkurrensen det nödvändigt att följa med Konkurrensen hade vidare den ytterligare betydelsen att den nedåt. garanterade följsamhet beträffande inlåningsräntorna vid diskontohöjsom ju hade till effekt att inkomsterna från ningar. Diskontosänkningar, utlåningssidan blev mindre, gjorde en anpassning genom räntesänkning på inlåningssidan nödvändig. är dessa samband inte lika klara. Följsamheten i l dagens läge förhållande till det officiella diskontot är emellertid bestående. När riksbanken företar en ändring av diskontot uppfattas detta av kreditmarknadens beslutsfattare som en till dem riktad uppmaning från riksbankens sida att i motsvarande mån justera sina räntesatser. En sådan brukar hörsammas, även om några direkta uppmaning regelmässigt sanktioner inte finns att tillgå mot den som till äventyrs skulle vilja obstruera. l samband med att riksbanken meddelar förändringar är det för kreditinstituten för att f ö praxis att den sammankallar representanter sina motiv för och avsikter med det fattade beslutet. inför dessa klargöra Även om hörsamheten mot riksbankens direktiv är god kan emellertid ibland inom vissa områden någon tröghet i sina marknaden uppvisa reaktioner. penningpolitiska åtgärder kan därför behöva Kompletterande vidtas för att den proklamerade ränteändringen skall fås att snabbare slå igenom i räntestrukturen i dess helhet. Riksbanken har här, förutom marknadsmekanismen direkt verkande genom emissionskontroll, genom medel till sitt förfogande. Den kan genom operationer i den öppna marknaden köpa eller sälja obligationer och genom den kursförändring direkt obligationsräntan. En som härav blir följden påverka den effektiva sådan förändring slår ganska omedelbart igenom i hypoteksföreningarnas och därigenom även på inteckningsmarknaden i dess helhet. räntepolitik De kreditinstitut som till stor del hämtar sina utlåningskunder från denna marknad att följa efter och härigenom kan en tvingas av konkurrensskäl anpassning till diskontoförändringen påskyndas. Genom om räntereglering och emissionskontroll (räntelag (1962:258) har regeringen erhållit fullmakt att ”i den mån på grund av regleringslag) utomordentliga omständigheter så prövas nödvändigt för att uppnå det för riksbankens verksamhet” förmål som fastställts penningpolitiska ordna om rätt för riksbanken att på ett för de egentliga kreditinstituten bindande sätt fastställa maximi- och minimiräntor för inlåningen resp maximiräntor för utlåningen. Lagen, liksom dess föregångare av 1951, men torde sin blotta existens öka kredithar aldrig tillämpats, genom

76 Diskomo och marknadsränra

institutens villighet att följa riksbankens direktiv. Frågan vid vilken nivå riksbanken skall sätta diskontot är i stor utsträckning beroende av förhållandena på penningmarknaden i utlandet. Beroendet var ännu starkare när vi upprätthöll guldmyntfot, dvs när den svenska kronan motsvarade en viss mängd guld med vilken riksbanken var skyldig att vid anfordran lösa in utelöpande sedlar. Även under Bretton

Woods-systemet med fasta växelkurser var beroendet större än idag. Sedan kurserna på flertalet valutor viktigare blivit flytande sker anpassningen till förändringarna i betalningsbalansen i högre grad än förut genom ändringar i valutakurserna, vilket minskar behovet att anpassa räntenivån till betalningsbalansens utveckling. Riksbanken har därmed fått större möjligheter att fastställa diskontot för att använda räntan som ett aktivt politiskt medel att styra den inhemska konjunkturutvecklingen. Enligt tidigare omhuldade teorier föreställde man sig att detta i första hand skedde genom att ränteförändringar mera direkt påverkade investeringsvolymen i samhället. Även om detta säkerligen till en del alltjämt äger sin riktighet åtminstone beträffande

Tabell 26 Riksbankens diskonto, årsmedeltal i procent

År Officiellt Vid rediskontering År Officiellt Vid rediskontering

6,04

Diskonto och marknadsränra 77

utpräglade långtidsinvesteringar med i någon grad förutsebara riskmoment - exempelvis bostadsbyggande - är man dock numera benägen att i första hand se räntenivån som blott en av faktorerna i den samlade penningpolitik som förs för att påverka bankernas disponibla kassatillgångar och därmed deras vilja och förmåga att ge kredit. Det är alltså indirekt och i detta mera komplexa sammanhang som räntan får sin betydelse för investeringsviljan och som konjunkturpolitiskt medel. En räntehöjning är exempelvis ofta en rent teknisk förutsättning för att en åsyftad åtstramning av penningtillgången i bankerna effektivt skall kunna åstadkommas. Årsmedeltalet för riksbankens diskonto under de senaste 70 åren framgår av tabellen på föregående sida som hämtats ur 1971 års årsbok för Sveriges riksbank. Som framgår av tabellen har diskontot från början av 1930-talet till senare delen av 1950-talet relativt sett legat på en lägre nivå än tidigare för att därefter återta eller på senare tid to m överträffa den nivå som dessförinnan varit vanlig. Under lågränteperioder var diskontot under flera år, tex 1930-talet och under senare hälften av 1940-talet, så lågt som 2,5 %. Sedan början av 1950-talet kan man skönja en tendens mot en allt högre räntenivå. Maximum för efterkrigstiden, 7 %, nåddes ijuli 1969 och upprätthölls ända till senare delen av mars månad 1971. Ännu år 1963 kunde emellertid en så pass låg räntesats som 3,5 % förekomma under ca ett halvt års tid. Under de dämpade konjunkturerna de senaste åren har diskontot varit nere i 5%. Denna nivå nåddes efter fyra halvprocentiga sänkningar under loppet av år 1971 (den 19 mars, den 23 april, den 10 september och den 12 november). Under hela 1972 och 1973 var diskontot oförändrat. Det höjdes den 2 april 1974 till 6 %. Det är emellertid värt att notera att riksbanken sällan företar ändringar i diskontot i större steg än halva procentenheter. I den mån helprocentsändringar förekommit har det regelmässigt varit fråga om höjningar. Det kan iakttas att en ändring av diskontot inte sällan relativt snart åtföljes av ännu en eller kanske flera ändringar. Periodvis, mellan en sådan serie justeringar i ganska snabb följd, kan diskontot sedan vara stabilt under förhållandevis lång tid. När man talar om att diskontot är normgivande för räntenivån i landet menas självfallet inte att det bara skulle finnas en enda enhetlig sådan nivå. l själva verket uppvisar penning- och kapitalmarknaderna en hel serie olika räntenivåer. Vilken ränta som tillämpas vid en viss typ av kredit bestämmes av sådana omständigheter som kreditens längd och de förlustrisker som denna kan vara förknippad med. Det betyder alltså mycket för räntan om exempelvis en lånesökande kan erbjuda god säkerhet för den kredit han söker. Räntan påverkas emellertid iviss mån även av hur stor kreditefterfrågan resp tillgången på disponibla utlåningsmedel är inom just den speciella del av kreditmarknaden där kreditansökningar av jämförbart slag konkurrerar om utrymmet. Såtillvida utgör emellertid diskontot ett sammanhållande element i denna splittrade räntestruktur som en höjning eller sänkning av detta i regel slår igenom på varje nivå i strukturen.

78 Diskonro och marknadsränra

Förhållandet kan illustreras med nedanstående tablå som även den hämtats ur 1971 års årsbok för Sveriges Riksbank, s 45. I tablån har ett försök gjorts att beräkna medelräntan för den totala kreditgivningen exkl bostadsbyggnadskrediter och växlar. I kalkylen har inkluderats avgiften vid kredit i räkning, som därvid räknats upp med hänsyn till kreditens

nyttjandegrad

Kreditbelopp Medelränta Förändring i medelräntan 1970 1971 1970 1971 utl dec utl sept utl dec utl sept

Affärsbanker 25 946 28 461 10,29

-1,50

Diskontot vid de tidpunkter som tablån anger var: i slutet av december

1970 7 % och i slutet av september l97l 5,5 %. För samtliga kreditinsti-

tut i genomsnitt blev sålunda minskningen i medelräntan densamma som nedgången i riksbankens officiella diskonto under samma tid. Även om

smärre variationer kan förekomma vid vissa slag av krediter torde det

framgå av tablån att följsamheten i förhållande till diskontot är påfallan-

de god om man ser på kreditmarknaden i dess helhet. Räntesatsen för

korta har emellertid ibland placeringar visat sig ligga lägre än den ränta

som tillämpas för mera långsiktiga placeringar. Särskilt under tider med stort kassaöverskott i bankerna förstärks denna tendens. Efterfrågan

på korta placeringar driver då upp kurserna på kortfristigt obligationsmaterial med åtföljande sänkning av den effektiva räntan som följd. Skillnaden mellan den långa och den korta räntan blir sålunda än mer

markerad ju lägre den allmänna räntenivån är?

Vid sidan av de förändringar i räntenivån som förklaras av följsamheten till diskontot och ibland marknadsmekanismen utvisar de ränteana- 1 Man brukar räkna med lyser som riksbanken låter göra att det förekommer en viss ränteglidning att medgiven kredit ge- som är oberoende av dessa faktorer. Affärsbankernas nomsnittligen är utnytt- genomsnittsränta steg sålunda under åren 1961-1968 jad till hälften, varvid av- med 0,2 procentenheter från 6,77

giften alltså skulle behöva till 6,97 vid ett riksbanksdiskonto av 5 % såväl vid periodens början som fördubblas för att rätt ut- vid dess slut. Under senare år synes dock denna relativa stabilitet ha visa den effektiva räntekostnaden. Thunholm, förbytts i en större rörlighet. De två följande åren efter 1968 konstatera-

Svenskt kreditväsen, Sthlm des sålunda en fortsatt ränteglidning uppåt som sammanlagt uppgick till så 1969, s. 84 t anger att det som 0,3 %. Detta berodde på den mycket utpräglade knapphet mycket inte utnyttjade beloppet normalt brukar röra sig på krediter, som rådde under dessa år till följd av den restriktiva om ca 30 % av totalbe- Riksbanken penningpolitiken. har emellertid sin uppmärksamhet fäst på loppet. sådana förändringar och har uppmanat 2 Se Thunholm a. a. s. 266 affärsbankerna att i väsentlig grad

ff. återta denna höjning.3

3 Se härom fullmäktiges i Såsom framgått speglar den medelränta som anges i statistiken ett riksbanken till 1973 års genomsnitt för en ganska splittrad räntestruktur. Mer än 50 olika riksdag avgivna förvaltningsberättelse för år räntesatser och över tio avgiftsklasser förekommer för närvarande på 1972, s. 56. marknaden. Denna variation speglar det stora utbud av utlåningsformer

Diskønto och marknadsränta 79

som finnes. Olikheterna mellan dessa förklaras i sin tur av att de är

anpassade efter ibland helt olika kreditbehov. är den traditionella finansieringsformen inom Växeldiskonteringen Sedan mitten av 1950-talet har dock växeldiskonteringens andel handeln. av affärsbankernas totala kreditgivning minskat och från att vid nyssnämnda tid ha svarat för omkring en fjärdedel av kreditgivningen representerar de nu mindre än en tjugondel. Diskontering av prima varuväxlar anses vara en av de billigare formerna av kredit. Vilka räntesatser som vid ett givet tillfälle tillämpas av affärsbankerna kungörs genom i dagspressen. Sådan annonsering sker regelmässigt efter varje annonsering ändring av riksbankens diskonto. Numera anges dock inte fixa räntesatser för olika typer av kredit, utan i stället anges ett s k band som anger den nedre som tillämpas för den aktuella och övre gränsen för de räntor kreditformen. Växeldiskontot på högst tre månader angavs sålunda vid diskonto med bandet 7 l/4-8 3/4 %. Medelräntan inom 5 % allmänt detta band utgjorde för affärsbankernas del 30.9.1972 8,15 %. Den nyss omtalade ränteglidningen hade från slutet av 1970 till denna tidpunkt

resulterat i en sänkning med något mer än 0,2 procentenheten

största delen - omkring hälften - av

Reverslån utgör den volymmässigt

Räntan varierar beroende på villkoren och den affärsbankernas utlåning. som ställs inom ett band som angavs vid 5 % diskonto till säkerhet till den stora mängden olika kreditformer som 6,5-8 %. Med hänsyn inom reverslån är det svårt att inom detta ryms samlingsbeteckningen område ange en meningsfull medelränta. Som exempel kan dock anges att i affärsbankerna 30.9.1972 lån mot säkerhet i obligationer lämnades mot en ränta av i genomsnitt 7,57 % och_borgenslån mot 7,97. Medelräntan för kortvariga krediter till näringsidkare i och för hans rörelse utan särskild säkerhet angavs samtidigt till 8,04 %. En stor del av utlåningen inom affärsbankerna sker numera genom dels kredit i räkning. Det är fråga om dels de sk byggnadskreditiven checkräkningskrediter. Vid sådana räkningar uttages som nämnts tidigare en avgift på hela det kontrakterade beloppet oavsett till vilken grad detta sedan faktiskt För att den effektiva räntan skall framgå måste utnyttjas. avgiften, justerad med hänsyn till den faktiska utnyttjandegraden, läggas Efter sådan korrigering har medelräntan inom affärstill utlåningsräntan. bankerna 30.9.1972 för bostadsbyggnadskrediter beräknats till 7,81 % och för övriga krediter i räkning till 8,89 %. Kredit i räkning tordejämte formerna av kredit till handel och växeldiskontering vara de mest typiska industri. som hämtats från fullmäktiges i riksbanken till Följande tablå, riksdagen angivna förvaltningsberättelse för år 1972, utvisar i anslutning till summarisk kombinerad redovisning av det ovan sagda en mycket (medelränta) och utlåningsvolym hos de storleksmässigt räntesättning lvid denna beräkning dominerande av krediter. Den hänför sig till förhållandena grupperna har Självfalletbortsetts 30.9.1972 då det av riksbanken officiellt fastställda diskontot alltså från den allmänna sänk-

ning av räntenivånsom

utgjorde 5 %_ varit en effekt av riksbankens diskontosänkningar.

80 Diskomo och marknadsränta Affärsbanker Sparbanker Centralkassor Ränta Belopp Ränta Belopp Ränta Belopp

Lån mot inteckning i bostadsfastigheter inom 75 % av uppskattningsvärdet 7,79 5 107 7,07 17 339 6,97 741 Lån mot borgen 7,97 3 280 7,97 l 677 7,91 512 Lån mot inteckning i industrifastigheter 7,66 3 274 7,60 311 7,26 84 Lån till kommuner på över 5 år 7,10 S77 6,87 2 404 6,99 228 Lån mot inteckning ijordbruksfastigheter inom 75 % av uppskattningsvärdet 7,60 436 6,84 1 543 6,83 2 070 J ordbrukslån mot statlig _garanti 6,88 14 6,77 163 6,76 564 Övrig utlåning 7,81 9 059 7,76 3 365 7,48 349 Totalt 8,08 43 644 7,27 31 435 7,23 5 234

Enligt reglemente (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning 14 § äger kreditinrättning mot bevis om fullgjord avgiftsbetalning bevilja den som erlagt avgift enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension under föregående år återlån med högst hälften av vad sålunda erlagts. Har kreditinrättning lämnat sådant återlån äger den, enligt reglementet 15 §, i samband därmed till motsvarande belopp erhålla lån från den fondstyrelse som har att förvalta de avgifter för vilka återlånet beviljats. Räntesatsen för lån från fondstyrelsen fastställes av Konungen. Vad som här är av intresse är att räntesatsen därvid skall bestämmas så att den med en halv procent överstiger högsta allmänt förekommande räntesats vid inlåning i bankaktiebolag, postsparbank, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit. Reglementet utgör alltså ett exempel på att annan procentsats än diskontot lagtekniskt valts som utgångspunkt för räntans bestämmande. Ett färskt exempel på att diskontot inom lagstiftningen använts som räntelikare utgör däremot de nyligen vidtagna ändringarna i sjölagen (1891 235 s l). Ränta skall enligt denna lags 49 § utgå efter det av riksbanken vid tiden för förskottet tillämpade officiella diskontot med tillägg av 4 % för år, dock lägst 6 % årlig ränta.

5 Allmänna

överväganden

5.1 Dröjsmålsränta

Utredningens uppdrag avser i första hand översyn av de allmänna reglerna om dröjsmålsränta i 9:10 HB. Utredningen vill därför först diskutera de allmänna skälen för en revision av dessa regler. Dessa skäl kan sammanfattas under tre rubriker: räntefotens höjd, stämning som förutsättning för att ränta skall börja utgå, samt osäkerheten i det nuvarande rättsläget. Därefter vill utredningen behandla ett ämne som har nära beröring med dessa skäl, nämligen förutsättningarna för att dröjsmålsränta skall utgå vid fordran utan bestämd förfallodag.

5.1.1 Räntefotens höjd Den största olägenheten av det nuvarande rättstillståndet beträffande dröjsmålsränta är säkerligen att den räntefot som föreskrivs i 9:10 HB är helt otillräcklig. Vid tillkomsten av stadgandet synes 5 % ha betraktats som en normal ränta, kanske t 0 m liggande i överkant av vad som kunde anses normalt, medan 6 % betraktades som den högsta ränta som kunde tas ut utan att gränsen till ocker överskreds. Räntenivån förändrades jämförelsevis sent. Det låga ränteläget från början av 1930-talet till senare delen av 1950-talet torde ha föranlett att även 5 % då betraktades som en förhållandevis hög ränta. Alltifrän l950-talets slut har emellertid, i samband med den ständigt fortgående inflationen, det allmänna ränteläget legat högre, under vissa tider t 0 m åtskilligt högre, än tidigare. Eftersom räntan begagnas som ett konjunkturpolitiskt och valutapolitiskt medel är också växlingarna i ränteläget starka och tidvis ganska täta. Särskilt under perioder av högt ränteläge är både 5 % och 6 % att betrakta som en mycket låg ränta. Man kan inte räkna med att det tillstånd som rådde i tiden omkring andra världskriget återkommer inom överskådlig tid. Vad som nu anförts avser inte särskilt dröjsmålsränta, men påverkar denna ränta. Dröjsmålsräntan måste nämligen ses i sitt sammanhang med det allmänna ränteläget. Om exempelvis ränteläget för korta lån är högt men dröjsmålsräntan är låg har en gäldenär en fördel av att dröja med betalning, eftersom han då under motsvarande tid kan antingen undgå att låna pengar dyrare eller placera sina pengar till högre ränta. Omvänt lider

82 Allmänna överväganden

borgenären en ränteförlust när han inte erhåller för förfallna betalning fordringar. Om å andra sidan dröjsmålsräntan skulle ligga jämförelsevis högt i förhållande till det allmänna ränteläget lägges på gäldenären ett starkt tvång att betala, medan det från borgenärens synpunkt närmast är en fördel om betalningen dröjer, så att han kan tillgodogöra sig den goda placering som den utestående fordran under sådana förhållanden utgör. Värdet av en god likviditet liksom risken för att bli lidande genom gäldenärens insolvens eller andra sådana omständigheter verkar emellertid återhållande mot att borgenärer i större med att utsträckning dröjer inkassera förfallna fordringar ens om räntan är förhållandevis hög. Av vad som anförts nu kan man dra slutsatsen att dröjsmålsräntan bör stå i ganska nära samband med det allmänna ränteläget för korta lån. Det har också framgått att fixa räntesatser, sådana som 9:10 HB föreskriver, har särskilda olägenheter. De förhållanden som berörts nu påverkar kanske främst innehållet i avtal som träffas om dröjsmålsränta. Men de bör vara vägledande för utformningen av lagstiftningens regler om dröjsmålsränta. Mot bakgrund härav kan det förda resonemanget ytterligare preciseras och utvecklas. Det är huvudsakligen tre kriterier som bör vara bestämmande för räntefotens höjd vid dröjsmålsränta i egentlig mening. För det första bör dröjsmålsräntan inte vara så låg att det för gäldenären framstår som lönsammare att betala efter än på förfallodagen. Härav följer att dröjsmålsräntan bör vara högre än placeringsränta eller upplåningsränta på samma risknivå. Alternativet upplåningsränta är förmodligen det som i praktiken är av störst intresse. För det andra bör den legala dröjsmålsräntan inte vara så låg att en gäldenär i betalningssvårigheter prioriterar betalningen av de fordringar som har en avtalad dröjsmålsränta framför dem vilkas räntefot bestäms av lagen. Detta leder till att den legala räntan inte bör vara nämnvärt lägre än den ränta som avtalas efter marknadsmässiga grunder. Härvid är att märka att det synes som om en utveckling mot relativt hög dröjsmålsränta är på gång inom affärslivet. För det tredje bör dröjsmålsräntan vara tillräckligt hög för att även ge borgenären viss kompensation för de särskilda olägenheter som han lider genom att inte få betalt i rätt tid. De båda föregående argumenten avser främst de ekonomiska verkningarna för gäldenär och borgenär under den förutsättningen att båda åtnjuter likviditet som gör det möjligt för dem att bedöma uteslutande betalningar från synpunkten av räntekostnaden. Men i verkligheten är likviditetsfrågan ofta av mycket större betydelse än den direkta räntekostnaden. Om borgenärens likviditet förstärks, genom tidigare inbetalningar av utestående fordringar, ökas hans allmänna ekonomiska rörelsefrihet på ett sätt som inte låter sig uppskattas blott genom att räkna med räntan på skulder eller alternativa Den fordringar. andra sidan av samma sak är att gäldenären, genom att dröja med att betala förfallna skulder, kan åtnjuta vissa likviditetsfördelar. Härtill kommer så, från borgenärens synpunkt, eventuella administrativa merkostnader som orsakas av dröjsmålet. Givetvis är inte räntan den enda faktor som huruvida påverkar

Allmänna överväganden 83

sker i rätt tid eller efter dröjsmål. Effektiva kravrutiner hos betalning stor betydelse för betalningsdisciplinen. När företagen har förmodligen är förfallen har borgenären särskilda möjligheter, i sista hand en fordran förfarande, att tvinga gäldenären till betalning. Ju större genom rättsligt ränteförlust borgenären lider i väntan på betalning, och ju mera hans likviditet påverkas av att han inte får in sina pengar, desto större skäl har han att vidta sådana andra åtgärder. Dröjsmålsräntan har emellertid, förutsatt att den är tillräckligt hög, den fördelen att den kan verka som ett automatiskt och borgenären bepåtryckningsmedel på gäldenären, höver inte lita till andra metoder som är arbetskrävande och som han av olika skäl kan vilja undvika. Den praktiska betydelsen av lagregler om dröjsmålsräntans höjd växlar I de fall där det finns möjlighet att emellertid för olika slag av fordringar. träffa avtal om ränta för tiden innan fordran förfaller finns ofta också möjlighet att träffa avtal om dröjsmålsränta. När det gäller exempelvis bankernas utlåningsverksamhet spelar lagstadgandena om ränta säkerligen eftersom banker har goda möjligheter att genom en ringa praktisk roll, avtal bestämma ränta såväl före som efter förfallotiden. I själva verket i allmänhet ha torde borgenären vid organiserad utlåningsverksamhet dessa möjligheter att genom avtalsbestämmelser tillvarata sina intressen, och han är således inte beroende av vad lagen stadgar om dröjsmålsränta, framför allt inte av räntenivån enligt lagen. Man bör emellertid inte bortse från att även under sådana förhållanden situationer undantagsvis kan uppstå, där mindre lämpliga lagregler skulle medföra oförmånliga resultat. Av åtskilligt större betydelse i detta sammanhang är fordringar på utestående eller annat motsvarande vederlag för utförda köpeskilling serviceavtal o dyl. prestationer, t ex på grund av entreprenad, reparation, i större förhållanden och när avtal ingås med utnyttjande av Särskilt utförliga formulär finns även här möjligheten att i förväg träffa avtal om dröjsmålsränta, och så sker också iviss utsträckning. I många fall, särskilt vid mindre och helt standardiserade avtal är det emellertid ofta inte möjligt eller ens önskvärt, att avtal träffas i förväg om dröjsmålsränta. att avtal i sådana förhållanden skall Det är nämligen ett allmänt önskemål kunna och smidigt med ett minimum av diskussion om ingås snabbt särskilda avtalsvillkor, något som förutsätter att de utfyllande lagreglerna är sådana att båda parter kan acceptera dem som rimliga. En ytterligare som förtjänar att betonas är att om rättstillståndet är sådant, synpunkt måste betrakta det som praktisk nödvändighet att iavtal att borgenären finns det en viss risk att han därvid också träffar avtal reglera räntefrågan, för honom är som är mera förmånliga själv än som från allmän synpunkt lämpligt, med andra ord att han sätter dröjsmålsräntan mycket högt. Särskilt vid konsumentköp kan det därför vara en fördel att lagen kan utan att avtal behöver träffas ens när det praktiskt sett finns fungera till detta och att lagen ger en viss allmän vägledning för vad möjlighet som anses rimligt. I den mån avtal inte kan träffas i förväg, tillgriper borgenären ibland utvägen att i faktura införa bestämmelser om räntan. Den juridiska

84 Allmänna överväganden

giltigheten av sådana fakturaklausuler är ofta tvivelaktig, och om inte annat kan osäkerhet uppstå om vad som skall gälla mellan parterna. Det är mera tveksamt om en dröjsmålsränta, vars höjd bestäms mot bakgrund av de överväganden som hittills redovisats, är berättigad vid fordringar till svårbedömt belopp, t ex fordringar samt vid på skadestånd, fordringar av inte affärsmässigt slag, t ex på grund av penninglån mellan släktingar och vänner. Om det är ovisst, huruvida någon förpliktelse alls eller till vilket belopp en skuld uppgår, torde nämligen inte ens föreligger risk att behöva betala en hög ränta förmå gäldenären att betala omedelbart. Vid dylika fordringar torde bestämmandet av den dag från vilken ränta börjar utgå ha större än räntefotens betydelse höjd. l den mån gäldenären saknar tillgångar för att betala en skuld är likaledes räntefoten betydelselös som medel för att förmå honom att betala. Av det nu sagda framgår, att en allmän räntelags bestämmelser om räntefotens höjd får antas ha störst betydelse vid fordringar på köpeskilling och motsvarande vederlag, samt vid andra fordaffärsmässiga ringar till fixerade Det är därför också belopp. vid dem som de nu gällande reglerna medför mest påtagliga olägenheter.

5.1.2 Stämning som

förutsättning för att ränta skall börja utgå

När förfallodagen inte är bestämd utgår enligt 9:10 HB ränta först från

stämningsdagen (med stämning avses nu och i det följande även ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande, där sådant förfarande kan begagnas för indrivande av fordran vars förfallodag inte är bestämd). Detta innebär bl a att skyldigheten att utge ränta inte kan fungera som ett självständigt medel för att förmå gäldenären att betala, utan den börjar verka först samtidigt och i samband med det mycket kraftiga medel som stämningen utgör. Av olika skäl måste ofta även en borgenär som har ett fullt berättigat krav dra sig för att gå till domstol med en fordran. Borgenären kommer att lida en oersatt därigenom ränteförlust ända fram till den tidpunkt då betalning till slut sker godvilligt eller han trots allt ändå finner sig föranlåten att stämma. Skulle å andra sidan de nuvarande rättsreglerna ha den verkan att de ibland föranleder en borgenär att stämma blott för att säkra sin rätt till ränta, kan inte heller detta anses lämpligt. Rättsreglerna bör så långt möjligt fungera så att de gör det obehövligt att gå till domstol. Olägenheterna av att stämning utgör förutsättning för att ränta skall börja utgå har ofta framhållits i diskussionen, bl a av första lagutskottet i dess yttrande över motion Il:166 vid 1965 års

riksdag Utskottets

utlåtande åberopas särskilt i de direktiv som utredningen erhållit för uppdraget att utreda reglerna om dröjsmålsränta. Erfarenheterna från de andra nordiska länderna, där likaledes enligt gällande rätt ränta ofta utgår först från stämningsdagen, talar också för att denna princip är olämplig. Utredningen anser det därför nödvändigt att i den kommande lagstiftningen gå ifrån principen, att när förfallodagen inte är bestämdi förväg, ränta skall utgå först från stämningsdagen. Utredningen skall under 5.1.4 1 lLU 25. diskutera vilken regel som lämpligen bör ersätta denna princip.

Allmänna överväganden 85

5.1.3 Osäkerheten om rättstillståndet

När man skall bedöma en räntefråga med ledning av 9:10 HB finns endast 6 % från förfallodagen eller 5 % från stämningsdagen. Det två alternativ: de båda alternativen enda kriterium som stadgandet ger för valet mellan är bestämd eller inte. När andra stadganden hänvisar är om förfallodagen dem tvungen att bedöma, huruvida till 9:10 HB blir man även enligt förfallodagen är bestämd eller inte. Tvekan kan givetvis uppstå om till en viss fordran bör hänföras. Såsom framgått ovan vilken kategori att regeln om 6 % ränta tillämpas även förekommer i svensk rättspraxis där man inte rimligen kan säga, att förfallodagen varit bestämd i förväg

eller ens fordran varit förfallen på den dag från vilken ränta börjar utgå

Detta ökar givetvis osäkerheten om vad som skall anses gälla. Genom att 9:10 HB varit i kraft under lång tid har emellertid åtskillig som ger ledning för bedömningen av vilka fordrättspraxis tillkommit,

som bör hänföras till vardera kategorien.: Doktrinen har också

ringar till av stadgandet. Den osäkerhet som trots lämnat bidrag tolkningen kvarstår får emellertid räknas bland svagheterna i rättspraxis och doktrin rättstillståndet. av sådan osäkerhet kan väntas det nuvarande Betydelsen för dröjsmålsräntan i framtiden sätts högre än enligt öka, om räntefoten är, desto större betydelse har nu gällande rätt. Ju högre dröjsmålsräntan det uppenbarligen för båda parter om sådan ränta utgår eller inte. utredningens mening bör ett av ändamålen med ny lagstiftning Enligt klarhet än som råder nu om vilka fall som skall vara att skapa bättre bedömas enligt de olika räntereglerna. Om man - såsom utredningen ämnar föreslå3 - behåller skillnaden mellan fordringar med bestämd att klargöra vilka fordringar som förfallodag och övriga, blir en uppgift Vidare fordras ett klargörande, vilka skall föras till vardera kategorien. situationer som överhuvud skall bedömas enligt reglerna om dröjsmåls-

ränta och vilka som i stället skall bedömas enligt andra regler. Utred-

ningen kommer i olika sammanhang in på frågor av detta slag.

5.1.4 Dröjsmålsränta vid fordran utan bestämd förfallodag

Kritiken mot det nuvarande rättstillståndet har inte direkt riktat sig mot som består i att man gör skillnad mellan fordringar för den huvudprincip är bestämd, och andra fordringar. Därmed är emellervilka förfallodagen tid inte att en sådan skillnad bör behållas även i framtiden. avgjort att ta ställning i frågan uppstår också genom att det danska Anledning och de norska inte tar lika stor hänsyn till om förslaget planerna förfallodagen är bestämd som hittills gällande svensk rätt gör. Till för skillnaden har antagits ligga det förhållandet att om grund förfallodagen är bestämd i förväg, en gäldenär kan antas vara beredd att betala denna dag och följaktligen då ha medel tillgängliga för betalning. skulden förfaller vid anfordran eller eljest vid en tidpunkt 1 Se Wallin, Dröjsmåls- Om däremot ränta s. 55 ff, samt ovan som gäldenären inte kände i förväg, kan han inte på samma sätt antas ha under 2.3. medel till sitt förfogande, utan han kan behöva viss tid på sig för att 2 Se härom under 2 ovan. 3 Se nedan 5.1.4. kunna betala. Regeln att ränta utgår först från stämningsdagen går likväl

86 Allmänna överväganden S(OU 1974:28

längre än vad som följer av detta skäl, eftersom den medför att gäldenären ofta åtnjuter ett ganska avsevärt anstånd från det krav först framställs till dess ränta börjar utgå. Det finns också andra skäl varför det är lämpligt att, om förfallodagen inte är bestämd i förväg, ränta börjar utgå först något senare än denna , dag. När förfallodagen är bestämd i förväg kan gäldenären iaktta denna dag exakt, kanske genom att betala någon dag i förväg, för att vara säker på att inte försitta dagen. Man kan anta att i de flesta fall betalning också sker senast denna dag. Det medför då inga praktiska olägenheter att förfallodagen också är utgångspunkt för ränteberäkningen. Om å andra sidan förfallodagen inte är bestämd i förväg måste de flesta gäldenärer ha någon, om också stundom mycket kort tid, för att hinna fullgöra betalningen. Undantag kan gälla för banker, försäkringsbolag och andra företag som yrkesmässigt fullgör betalningar utan varsel. I praktiken medför förekommande betalningsrutiner att de flesta företag och i synnerhet de flesta privatpersoner inte betalar omedelbart, även om skulden förfaller vid anfordran. Särskilt gäller detta om gäldenären behöver pröva något sakförhållande innan han betalar. Det skulle ofta medföra onödigt besvär för båda parter att räkna ut dröjsmålsränta och betala sådan ränta när betalning sker i enlighet med sådana betalningsrutiner. Dessa praktiska skäl synes böra beaktas vid utformningen av räntelagstiftningen. I praktiken är det vanligt att vid betalning av räkningar för levererade varor o dyl gäldenären åtnjuter en räntefri betalningstid. Denna är ofta trettio dagar från räkningens datum. Man synes kunna undvika de praktiska olägenheter som nyss nämndes genom att anknyta till denna praxis. Avsikten härmed är inte att medge gäldenären något anstånd i egentlig mening utan blott att lämna utrymme för de praktiska åtgärderna samt undvika att ränta beräknas för mycket korta tidrymder. I jämförelse med perioden en månad synes trettio dagar vara att föredra, därför att den lättare kan tillämpas vid datamaskinteknik. Vill borgenären istället kräva ränta efter en månad lägger en lagregel baserad på trettio dagar intet hinder häremot (utom vid månaden februari). Utredningen vill därför föreslå, å ena sidan att anknytningen till stämningen slopas av skäl som redovisats ovan (5.l.2), å andra sidan att vid fordringar utan bestämd förfallodag ränta börjar utgå först efter trettio dagar efter det krav skedde. Den ränteförlust som borgenären må göra genom denna frist torde i de flesta fall vara av ringa saklig betydelse, och för återstående fall, tex när det är fråga om fordringar på mycket stora belopp, synes möjligheten att från början reglera saken iavtal vara tillräcklig. Utvägen att träffa avtal synes också fullt tillräcklig för de fall där parterna önskar att om dröjsmål uppstår ränta skall beräknas från en tidigare dag än den egentliga förfallodagen eller att andra modifikationer skall ske. 1 Beträffande kontokurantförhållanden jfr En annan synpunkt bör emellertid också beaktas i sammanhanget. I specialmotiveringen till vissa rättsförhållanden antas parterna räkna ränta omedelbart från det 1 § samt till 5 § andra fordran uppstår. Så kan vara fallet i kontokurantförhållanden.1 Principen stycket förslaget till räntelag. att ränta skall räknas omedelbart från fordrans uppkomst, utan avseende

Allmänna överväganden 87

vid att förfallodagen ännu inte inträtt, ligger till grund för den särskilda regeln i 38 § köplagen, enligt vilken vid handelsköp ränta regelbundet utgår redan från tiden för godsets avlämnande. Utredningen anser det emellertid inte nödvändigt att låta en sådan praxis eller uppfattning, där den förekommer, avspeglas i de generella reglerna. Det skulle vara mycket vanskligt att avgöra, i vilka rättsförhållanden principen borde tillämpas. Räntelagen avses vara helt dispositiv, och det finns därför möjlighet att träffa avtal med andra räntebestämmelser än de lagen innehåller. Efter- _ som ifrågavarande praxis antas förekomma endast i affärsmässiga avtalsförhållanden, synes det fullt tillräckligt att hänvisa parterna till att träffa avtal. Utöver frågan om gäldenären bör ha viss tid på sig innan fordran börjar löpa med ränta i de fall där förfallodagen inte är bestämd i förväg, har man också att ta ställning till frågan, i vilken form krav bör ske för att räntan skall börja utgå. Att gäldenären stäms in till domstol kan från nu aktuell synpunkt betecknas som en mycket tydlig form av krav, och gäldenären kan i sådant fall inte gärna sväva i tvivelsmål om att han blivit skyldig utge ränta. Anhängiggörande av rättegång medför också regelgenom fortsatt processuellt förfarande eller att mässigt att kravet fullföljs sker och det finns därför föga risk att gäldenären tror att uppgörelse borgenären genom passivitet i fortsättningen ger anstånd med fullgörandet och avstår från räntan. Om man återigen slopar kravet på stämning kommer frågan om sättet för krav i ett annat läge. Enligt 5 § skuldebrevslagen behöver borgenären inte iaktta någon särskild form när han fordrar att gäldenären skall infria skuldebrevet och han behöver inte heller senare fullfölja sitt krav. Men just den omständigheten att ett skuldebrev skall infrias vid anfordran medför att det ofta har ringa betydelse, huruvida fordran anses förfallen eller inte. Borgenären kan, vare sig fordran anses förfallen eller inte, ändå när som helst vidta åtgärder för att driva in den. En helt annan betydelse tillkommer ett krav som medför att ränta börjar utgå och fortsätter att utgå ända till dess betalning sker. Om ett naket krav skulle vara tillräckligt för att en fordran, som förut inte löpt med ränta, börjar löpa med ränta finns en viss risk för att gäldenären förbiser denna viktiga förändring. Det kan vidare vara tveksamt om tex ett mera informellt meddelande från en borgenär att han anser sig vara berättigad till ett visst belopp från gäldenären eller att han önskar att få betalt, skall anses vara ett sådant krav som medför att ränta börjar utgå. Det kan också finnas situationer där förfallodagen inträder utan att vara bestämd i förväg och utan att borgenären framställer något krav mot gäldenären, t ex genom åtgärd av tredje man. Gäldenären kan i sådana fall förbise, att en skuld uppstått på vilken han är skyldig utge ränta, och han kan t 0 m vara helt okunnig om såväl att han häftar i skuld som att denna förfallit. Med tanke situationerna synes det rimligt att på båda de nu nämnda när förfallodagen inte är bestämd i förväg en fordran i allmänhet inte börjar löpa med ränta förrän gäldenären mottagit ett krav av sådan

88 Allmänna överväganden

att han därav måste förstå att han ådragit sig en förpliktelse beskaffenhet, att utge ränta efter utgången av den korta frist som enligt vad nyss sades

lagen bör lämna honom. Denna innebär ståndpunkt alltså ett fullföljande av den princip som för närvarande behärskar den svenska rätten, nämligen att vid fordran utan bestämd förfallodag blotta omständigheten att en fordran förfaller inte är tillräcklig för att dröjsmålsränta skall börja utgå. Såsom tidigare

sagts fungerar nämligen stämningen såsom en mycket tydlig påminnelse om ränteplikten.

Utredningen har övervägt hur det krav bör vara beskaffat som skall ersätta stämningen enligt nu gällande rätt. En möjlighet är att kravet måste ske skriftligen, eventuellt med rekommenderat brev. Men med tanke på moderna kommunikationsmetoder och den möjliga utvecklingen av dem, synes ett sådant formkrav kunna medföra onödiga komplikationer. Det tillgodoser inte heller tillräckligt det nyssnämnda önskemålet, att gäldenären av en uppmaning att betala skall kunna tydligt utläsa, huruvida den medför att ränta börjar utgå eller inte. Utredningen vill därför i stället föreslå att, där förfallodagen inte är bestämd, ett krav, oavsett i vilken form det framställs, skall särskilt nämna skyldigheten att utge ränta för att få verkan att ränta börjar utgå. I jämförelse med vad som gäller nu, nämligen att stämning erfordras, innebär den föreslagna regeln en högst betydande lättnad för borgenären. Man skulle emellertid kunna göra gällande, att även den föreslagna regeln är alltför sträng mot borgenären, särskilt i affärsmässiga förhållanden där det är uppenbart för båda att ränta parter normalt skall utgå vid underlåten betalning, samt att to m rättsförluster skulle kunna uppstå därför att av någon anledning erinran om ränteförpliktelsen inte sker. Utredningen kan emellertid inte tillmäta dessa skäl någon större betydelse. Det är redan nu vanligt att räkningar och andra krav innehåller meddelande om ränteskyldigheten, och det torde inte innebära några praktiska svårigheter att på blanketter och liknande papper trycka bestämmelser om sådana krav där det är önskvärt. Rättsförluster synes om man bortser från rena förbiseenden som kan medföra rättsförluster snart sagt vilken som regel än gäller förutsätta en kvalificerad rättsvillfarelse. I många fall kan en eventuell förlust begränsas genom att borgenären, när han finner att ränta inte betalas, framställer ett nytt krav med erinran om ränteförpliktelsen. Den föreslagna regeln synes också lämplig med hänsyn till att en borgenär ibland kan vilja framställa ett krav på betalning utan att göra anspråk på ränta om betalning dröjer tid. Under någon nuvarande förhållanden torde exempelvis tandläkare läkare, och advokater, till skillnad från exempelvis säljare och reparationsverkstäder, ofta inte göra anspråk på ränta om betalning skulle dröja. anser inte att Utredningen det finns skäl att söka inverka på om dessa och andra yrkesutövare skall

begära ränta eller inte. Det är då fördelaktigt med en regel som medför, att den som inte gör anspråk på ränta helt enkelt kan underlåta att begära ränta när han kräver betalning. Det skulle vara åtskilligt mera komplicerat och kunde lätt ge anledning till missförstånd, om han vore tvungen att

Allmänna överväganden 89

särskilt ange, att han inte har sådant anspråk. Beträffande skadeståndskrav, särskilt i utomobligatoriska förhållanden, tillkommer emellertid särskilda överväganden. Detta ämne skall behandlas närmare längre fram.1

5.2 Ränta av annat slag än dröjsmålsränta

5.2.1 Olika typer av ränta Utredningen har tidigare diskuterat skälen för en reform av reglerna om dröjsmålsränta. Utredningen vill nu ge en översikt över vissa andra typer av ränta, närmast för att klargöra huruvida det finns behov av lagstiftning även om dem. I de förhållanden där räntan spelar en huvudsaklig roll eller har mera självständig betydelse, träffas regelbundet avtal om räntan mellan parterna eller bestäms denna genom ensidiga beslut av den ena parten. Avtalen och besluten avser hela den tid som ett fordringsförhållande består. Vid räntevillkoren med hänupptagande av obligationslån regleras noggrant syn särskilt till det aktuella ränteläget för sådana lån. Vid insättning på ränta enligt villkoren för ifrågavarande räkning. Vid bankräkning utgår i bostads- eller andra fastigheter sätts räntan lån mot inteckningssäkerhet med beaktande av säkerhetens beskaffenhet, lånetidens längd osv. Man kan teoretiskt sett tänka sig lagregler som har till syfte att mer eller mindre klart verka bestämmande eller vägledande för utformningen av sådana villkor om ränta som nu nämnts. Men det är uppenbart att en allmän med sådant syfte vore förfelad under nuvarande lagstiftning förhållanden, när kredit- och kapitalmarknaden uppvisar en mångfald olika räntesatser vilka påverkas av varierande faktorer. En annan sak är att innehållet i avtalsbestämmelser om ränta, särskilt om räntefotens såsom framhållits tillhör de omständigheter som bör höjd, tidigare inverka på de legala reglernas innehåll. förekommit, föreskrivs nu uttryckligen i Om alls ingen ränteutfästelse att ränta inte skall före 9:10 HB beträffande lån av pengar, utgå förfallotiden. Denna princip är fast förankrad i svensk rätt. För den talar också goda sakskäl. Det är såsom nyss anfördes praktiskt omöjligt att ge föreskrifter om när och efter vilka villkor ränta skall utgå i generella avtalsförhållanden. Ämnet är regelbundet föremål för avtalsbestämmelsåsom nämndes. Den nu gällande principen fyller vidare ser, nyss funktionen att utgöra en lämplig utgångspunkt för avtalsregleringen. avser därför att lagstiftningen även i fortsättningen bör Utredningen bygga på denna princip. En annan fråga är emellertid, om lagstiftningen bör innehålla regler för det fall att väl ränta blivit utfäst men det inte har angetts vilken räntefoten skall vara. Generella regler av detta slag saknas för närvarande i svensk rätt men återfinns ivissa andra rättssystem. Man talar ibland om l Nedan 5.5.6. den norska ”lagens ränta”, ”laglig ränta” eller motsvarande. Enligt 2 Sehärom nedan, samt

renteloven den 29 juni 1888 utgår som processränta2 normalt 4% ovan 3.1.3 ang norsk rätt.

90 Allmänna överväganden

årligen, och denna räntefot betecknas som lovens rente. När särskilda lagstadganden föreskriver att fordringar skall förräntas med lovens

rente”, så uppfattas detta som en hänvisning till renteloven

1888, dvs till räntefoten 4 %. Enligt BGB § 246 skall, om ränta skall utgå på en fordran enligt lag eller avtal utan att räntefoten bestämts, räntan utgöra 4 % om året. Bestämmelser om ränta lagens fungerar således som utfyllande regler när avtal eller lagstiftning väl föreskriver, att ränta skall utgå, men inte utvisar räntefotens höjd. Otvivelaktigt kan vissa skäl anföras för att lagstiftningen skall innehålla utfyllande regler av nu nämnd karaktär vilka möjliggör av komplettering avtal och eventuellt även av lagbestämmelser. Det torde sålunda förekomma, att avtal träffas om att ränta skall utgå utan att räntefoten anges, med följd att osäkerhet råder om vad som skall gälla. Men de räntesatser som förekommer i moderna förhållanden är så växlande, att det knappast är möjligt att genom lag fastställa någon räntefot som kan tillämpas innan en fordran förfallit till betalning, utan avseende vid dess särskilda karaktär. anser därför Utredningen att det är olämpligt att i lag generellt ange vad som i sådana fall skall gälla och vill således inte föreslå någon bestämmelse i ämnet. Vad som anförts nu utesluter dock inte, att frågan huruvida ränta skall utgå innan fordran förfallit i vissa rättsförhållanden kan regleras genom lagbestämmelser. Lagstiftningen innehåller också ett antal sådana regler. Ofta är det därvid fråga om rättsförhållanden utan avtalskaraktär, vid vilka det ligger i sakens natur att man inte kan hänvisa till möjligheten att träffa avtal om räntefotens Ett höjd. viktigt exempel ur gällande lagstiftning är 6 kap 16 § expropriationslagen (1972:719), varav framgår att vid expropriation ränta på expropriationsersättningen kan komma att beräknas redan från dagen för tillträdet av fastigheten oberoende av att löseskillingen vid denna tidpunkt ännu inte bestämts och alltså än mindre förfallit till betalning. Utredningen skall i det följande återkcmma till frågan, i vilken utsträckning en lag som i främsta rummet avser dröjsmålsränta bör reglera räntefrågor för fall där dröjsmål inte inträtt.: Ytterligare en företeelse som bör uppmärksammas är processräntan. Bestämmelse om sådan ränta förekommer i norsk rätt, i den nysnämnda renteloven 1888, vilken går tillbaka Den normala på äldre lagstiftning. processräntan är lovens rente”, dvs 4 %, men domstolen har en diskretionär befogenhet att sätta högre eller lägre processränta, dock inte mer än 6 %. I de fall där fordran förut löpt med högre ränta nedsätts denna dock inte under processtidena Tanken bakom reglerna om proressränta synes vara att borgenären inte bör lida förlust genom att procezsen drar ut på tiden. I praktiken fungerar processräntan på ungefär sanma sätt som femprocentsregeln i svensk rätt nu gör; stämningen blir den åtgärd som föranleder att ränta börjar utgå, vare sig man ser detta som ett definitivt krav från borgenärens sida eller som ett slags antecijeraçnde i 1 Se t ex skifteloven räntehänseende av att vid bifall till talan gäldenären befinns piktiig att 1930 §§ 50 a, 65,101. erlägga betalning. Processräntan anses emellertid 7 Se följande avsnitt skilja sig från döjs:måls- 5.2.2. ränta genom att den döms ut även om borgenären är i mora csediitoris; 3 Jfr ovan 3.1.3. såsom exempel har nämnts på detta att ränta utgår på det itdömda

Allmänna överväganden 91

med samma belopp som beloppet även när gäldenären erbjudit betalning sedermera döms ut av domstolen men borgenären vägrat godta erbjudan-

det. finns också i BGB §29l. Sådan ränta Bestämmelse om processränta rätt vanlig dröjsmålsränta genom att anses även i tysk skilja sig från gäldenären inte behöver vara i dröjsmål för att ränta skall utgå. Men efterkommer i dröjsmål senast genom stämningen är som gäldenären vanligen den praktiska betydelsen av den särskilda regeln om processränta ganska liten. kan det dock ha praktisk betydelse att anhängigl undantagsfall räknas som självständig rättsgrund för räntan. görande av rättegång Den tanke nu nämnda kan som ligger bakom regler om processränta utredningens mening tillräckligt tillgodoses genom att stämning enligt med krav på fullgörande i allmänhet medför att ränta börjar utgå, även om så inte skett tidigare. Utredningen vill därför föreslå att ränta alltid skall på fordran som är förfallen, även om utgå från stämningsdagen inte inträtt Någon särskild bestämmelse om dröjsmålsränta tidigare. processränta fordras sålunda inte därutöver.

5.2.2 Avkastningsränta

Ovan under 5.2.1 konstaterades, med hänvisning särskilt till 6 kap. 16 § att det finns ränteregler i lagstiftningen som inte expropriationslagen, direkt tar sikte på dröjsmålssituationen. Enligt direktiven till den svenska utredningen skall denna kartlägga även andra bestämmelser om ränta på område än 9:10 HB samt ta ställning till i vad mån förmögenhetsrättens eventuella i 9:10 HB bör föranleda ändringar i nämnda ändringar Detta leder bl a till frågan, om räntelagen även bör innehålla lagstiftning. bestämmelser som inte direkt tar sikte på dröjsmålsränta. En möjlig ståndpunkt är att i räntelagen uteslutande reglera de fall där dröjsmål inträtt och lämna åt rättsskipningen att avgöra, om och när ränta skall fall. En sådan ståndpunkt har en viss utgå i några andra i de danska sakkunnigas förslag, enligt vilket å ena sidan motsvarighet från det dröjsmål å andra sidan ränta i princip skall utgå inträdde, domstolarna skall ha en vittgående fullmakt att låta ränta utgå från annan Även de norska planerna motsvarar närmast den nu angivna tidpunkt. ehuru avsikten närmast är att med tystnad i lagtexten ståndpunkten, när ränta skall börja utgå från annan tidpunkt än den förbigå problemet, då dröjsmål inträder. att ta ställning till andra räntebestämmelser än 9:10 Redan uppdraget HB pekar i riktning att man i räntelagen bör ta hänsyn även till andra fall än de där ränta utgår från det dröjsmål inträdde. Det vore egendomligt om dessa fall skulle endast i den mån de redan nu är uppmärksammas föremål för särskild För att gå utöver området för den lagstiftning. talar även betydande sakskäl. egentliga dröjsmålsräntan Det bör särskilt beaktas att om i räntelagen inte närmare skulle anges, om och när ränta kan utgå från annan tidpunkt än den då dröjsmål rättsosäkerhet skulle Såsom framhölls inträder, en betydande uppstå. för ny lagstiftning om ränta anses ovan under 5.1.3 får en av uppgifterna

92 Allmänna överväganden sou 1974:28

vara att söka skingra något av den osäkerhet som nu råder. Den nuvarande bestämmelsen i 9:10 HB avser visserligen formellt uteslutande dröjsmålsfall. Men såsom redan nämnts tillämpas dess regel om 6 % ränta från bestämd även i fall där man inte rimligen kan säga att fordran förfallodag varit förfallen vid den tidpunkt när ränta börjar utgå. Man kan betrakta detta som ett slags analog tillämpning. Även andra analogier torde ha förekommit? Det vore föga tillfredsställande om man även i framtiden skulle vara helt hänvisad till sådana analogislut, särskilt som förutsättningarna härför ändras genom den nya lagen. Utredningen anser det därför att föreslå nödvändigt även regler om annan ränta än ren dröjsmålsränta. Därigenom uppstår vissa frågor som saknar egentlig motsvarighet i nu gällande rätt. Bör lagen innehålla enhetliga regler, enligt vilka ränta alltid utgår efter samma räntefot men som anger olika tidpunkter, från vilka ränta börjar utgå? Eller bör lagstiftningen i stället mellan skilja fall där ränta skall utgå enligt en räntefot som är anpassad efter dröjsmålssituationen, och andra fall där ränta utgår redan innan fordran är förfallen till betalning? Dessa frågor kan uppenbarligen inte besvaras utan att man tar hänsyn till räntefotens höjd. Om starka skäl talar för samma räntefot i båda fallen, kan man

nämligen inskränka sig till att när ränta precisera, skall börja utgå. Utredningen vill därför närmast diskutera, vilken räntefot som är lämplig när enligt bestämmelse i lag ränta utgår från tidpunkt redan innan dröjsmål har inträtt. Utredningen har ovan under 5.1.1 anfört de skäl som enligt dess mening bör inverka på dröjsmålsräntans höjd. Såsom då framhölls bör man å ena sidan lägga en viss press på gäldenären att betala, å andra sidan ta hänsyn till den förlust som borgenären kan lida, varvid inte bara räntekostnaden för honom utan också likviditeten kommer med i bilden. När ränta utgår utan att fordran är förfallen har dessa skäl inte full motsvarighet. Gäldenären är ofta ur stånd att betala redan därför att han inte känner till att han är skyldig pengar eller hur stort beloppet är. Att tala om förlust för borgenären är mindre träffande eftersom han ännu inte är berättigad att erhålla betalningen. En annan viktig skillnad är att räntan i de fall, där fordran ännu inte är förfallen till betalning, kan komma att utgå under längre tid och därför kan uppgå till både absolu och relativt betydande belopp. Dessa skäl har, såsom redan antytts, kommit till uttryck i vissa nu existerande lagstadganden genom att räntan satts jämförelsevis lågt, nämligen till 5 %, trots att tidpunkten då ränta skall börja utgå fixerats i

lag och situationen såtillvida är att jämställa med den då enligt 9:10 HB räntefoten är 6 %. I andra fall har angetts att skälig ränta eller motsvarande skall utgå. Det finns emellertid också lagbestämmelser som har nu

avsedd karaktär och där räntefoten är 6 %. Man bör ytterligare uppmärksamma att de flesta av de nu åsyftade bestämmelserna har tillkommit vid tidpunkter då ränteläget har varit jämförelsevis lågt och i varje fall den allmänna dröjsmålsräntan, med stöd i 9:10 HB, inte överstigit 6 %. Utgångspunkten blir en annan om 1 Se ovan 2.3.3. dröjsmålsräntan, med stöd av de överväganden som utredningen anfört,

Allmänna överväganden 93

sätts jämförelsevis högt. Enligt utredningens mening bör det inte komma att räntefoten skall ifråga att sätta dröjsmålsräntan lågt, med motivering passa även för ränta som inte direkt har karaktär av dröjsmålsränta. Man kan som ett typfall betrakta den ränta som enligt expropriationstillträds av lagen skall tillfalla expropriat när exproprierad egendom exproprianden vid en tidpunkt som ligger före tiden för löseskillingens bestämmande Denna ränta bör enligt utredningens mening motsvara en Man kan därvid inte direkt skälig avkastning på en långvarig placering. som expropriaten skulle ha erhållit om han utgå från den avkastning och inte heller från de utgifter för behållit den exproprierade egendomen m m som han faktiskt må ha haft att ränta på kvarstående inteckningslån skett. Man kan inte heller direkt jämföra med bestrida efter det tillträdet skulle ha erhållit om han varit i tillfälle den avkastning som expropriaten att omedelbart efter tillträdet uppbära löseskillingen och göra en affärsav denna. Ingendera av dessa måttstockar kan mässigt skicklig placering generellt ges företräde före de andra, och man kan inte ta full hänsyn till närmare? bör man ha en alla på en gång. Såsom senare skall utvecklas utan avseende vid de närmare omenhetlig räntefot som kan tillämpas ständigheterna. Denna bör på ett schematiskt sätt anpassas till att det är fråga om ersättning för förlorad avkastning. Liksom eljest vid schematiska regler kan förhållandena i det särskilda fallet awika från vad som motsvarar ibland till regeln, och avvikelsen kan ibland vara till gäldenärens fördel, hans nackdel. Även i andra motsvarande fall synes den ränta som utgår med stöd av fordran är förfallen böra bestämmas med tanke på vad som lag innan genomsnittligt sett utgör skälig avkastning vid en placering på lång sikt. Den bör ha Sådan ränta synes därför kunna benämnas avkastningsränta. sådan utformning att genomsnittligt ingendera parten av det förhållandet ränta får skäl att en uppgörelse som medför att att utgår fördröja kapitalet förfaller till betalning. I många fall torde det närmast bero av när sådan uppgörelse kan träffas, och räntefoten bör därför gäldenären, ett visst incitament till vara tillräckligt hög för att denna skall utgöra uppgörelse. Vad som anförts nu leder till att räntefoten för avkastningsränta bör vara lägre än för dröjsmålsränta. Detta överensstämmer med att räntefoten för långa lån vanligen understiger exempelvis den för checkräkningskredit och liknande korta lån. Utredningen skall i det följande återkomma till frågan, hur räntefoten bör bestämmas vid avkastnings-

ränta, och till den närmare utformningen?

Skulle i de situationer där avkastningsränta utgår förhållandena utveckla sig så, att dröjsmål i vanlig mening inträffar, finns inte längre något skäl att beräkna räntan efter lägre räntefot än i andra dröjsmålsfall. Lagreglerna bör utformas med hänsyn härtill. l se fö 5 ka?

Med ställningstagandet att avkastningsränta bör vara lägre än dröjsmåls- “äwåraflde

(lfgågâñrgfjrlatlonslagen

ränta är också den tidigare ställda frågan besvarad. Det är inte tillräckligt att i lagstiftningen från vilka ränta skall utgå, utan 2 Se 5.3.1. ange olika tidpunkter, 3 53 *âmkm 5-3-4 det är nödvändigt att skilja mellan dröjsmålsränta och avkastningsränta.

94 Allmänna överväganden

Såsom konsekvens av denna ståndpunkt vill utredningen föreslå att i införs lagstiftningen vissa regler om avkastningsränta. De rättstekniska frågorna om den omfattning, i vilken avkastningsränta bör regleras i lagstiftningen, och om fördelningen av reglerna mellan räntelagen och

speciallagstiftning, avser utredningen att behandla senare

Det kan också ifrågakomma att i vissa fall ränta utgår enligt principerna för dröjsmålsränta redan från en tidigare tidpunkt än den då fordringen förfaller i vanlig mening. Dessa fall skulle bilda ett slags undantag från principerna för avkastningsränta. Vad som närmast avses är situationen där gäldenären handlat svikligen eller eljest uppsåtligen brottsligt. Visserligen kan man med hänvisning till principen ”fur semper in mora” (tjuven är alltid i dröjsmål) komma till resultatet att sådana situationer bör behandlas som om fordran varit förfallen. Utredningen anser emellertid att för dessa fall en annan utväg rättstekniskt är lämpligare, nämligen att låta skadeståndet påverkas av borgenärens förslust genom det brottsliga förfarandet? anser det därför Utredningen inte nödvändigt att införa särskilda bestämmelser om dröjsmålsränta för dessa situationer. För bedömningen av fordringar av redovisningskaraktär hänvisas till det följande?

5.3 Räntenivån

5.3.1 Tekniken för bestämmande av räntenivân

Utredningen har ovan under 5.1.1 diskuterat den nuvarande nivån för dröjsmålsräntan - 6 resp. 5 % - och angett vissa allmänna riktlinjer för dröjsmålsräntans höjd. Utredningen har också under 5.2.2 diskuterat vilka skäl som bör påverka avkastningsräntans höjd. Utredningen avser nu att närmare diskutera hur räntefoten bör bestämmas i räntelagen, och börjar därvid med dröjsmålsräntan. Den första fråga som uppstår rör lämpligheten av att - såsom nu är fallet ha två olika nivåer för dröjsmålsräntan, en där förfallodagen är bestämd i förväg, en annan där den inte är bestämd. Den nuvarande regeln är historiskt betingad, och det har ofta anförts att i varje fall under nuvarande förhållanden skäl saknas för att behålla en sådan skillnad. För att det skall vara någon mening med att upprätthålla en skillnad bör denna vara jämförelsevis betydande, kanske uppgå till minst två procentenheter. Det är svårt att påvisa något skäl för att upprätthålla en skillnad av denna storlek. De allmänna skäl som anfördes under 5.1.1 är i lika mån tillämpliga i de fall där förfallodagen är bestämd i förväg och i övriga fall. Utredningen utgår därför från att räntefoten bör vara densammai båda de fall som nu avses. Nästa fråga rör lämpligheten av att, såsom nu är fallet, direkt i lagtexten ange en fast räntefot som är tillämplig 1 Se 5.5 nedan. på all dröjsmålsränta. 7 Se nedan 5.4.3. Till förmån för en sådan regel kan framför allt anföras att den är 3 5.5.7. lättillämpad. Den som känner till lagregeln behöver aldrig fråga vilken

Allmänna överväganden 95

räntefot som gäller vid det särskilda tillfället. Man kan också peka på att det är ganska vanligt att exempelvis i fakturor en fast dröjsmålsränta anges, vilken då tillämpas oavsett den aktuella räntenivån. En sådan ränta kan exempelvis utgöra 12 % årligen (1 % per månad). Det finns också exempel på att inte helt omoderna lagbestämmelser föreskriver fasta

räntesatser för dröjsmålsränta

Utredningen anser emellertid att räntelagen inte bör ange en fast räntefot för dröjsmålsräntan. Under 5.1.1 har anförts att dröjsmålsräntan bör anpassas efter det rådande ränteläget, vilket växlar avsevärt under j nuvarande förhållanden. En fast räntefot som är tillräcklig när räntenivån i är som lägst blir helt otillräcklig när denna nivå är som högst, och omvänt blir en räntefot som är tillräcklig när räntenivån är hög alltför betungande under tider av låg ränta. Det råder också enighet bland de nordiska sakkunniga om att räntelagarna inte bör ange fasta räntesatser. Den ändring som nyligen skett i den danska räntelagstiftningen bygger på en växlande ränta. En räntefot som anknyter till det rådande ränteläget kan antingen bestämmas administrativt eller anknyta till någon utanför räntelagen given norm. Det förra alternativet innebär i praktiken att det ankommer på en administrativ myndighet att föreskriva räntefoten för dröjsmålsräntan. Det senare alternativet medför att dröjsmålsräntan anknyter till riksbankens diskonto eller någon liknande måttstock på sätt strax skall diskuteras närmare. Det förra alternativet medger varianter som närmar det till det senare, såsom att lagen kan innehålla vissa föreskrifter för hur den administrativa myndigheten skall bestämma räntefoten för dröjsmålsränta. Utredningen har ingående dryftat denna fråga med motsvarande

utredningar i de andra nordiska länderna. En meningsskiljaktighet har

därvid visat sig, främst beroende på att man i Norge saknar de möjligheter som man har i de andra nordiska länderna att anknyta till det officiella diskontot. Växlingarna i det norska diskontot sker nämligen ganska sällan, och diskontot fungerar inte i Norge som en regulator för det allmänna ränteläget på samma sätt som sker i de övriga nordiska länderna och i många andra länder. Den norska kommittén vill därför överlämna till administrativ myndighet (”Kongen) att bestämma dröjsmålsräntans höjd. Den svenska utredningen anser sig inte böra förorda den metod som den norska utredningen har valt. Dels och framför allt föreligger i Sverige inte det hinder mot att anknyta till diskontot som utgör huvudskälet för den norska ståndpunkten. Dels finns det inte obetydliga invändningar, främst av praktisk natur, mot denna metod. Om det administrativa beslutet antas vara en ren verkställighetsåtgärd som automatiskt följer ändringarna i ränteläget, blir det en onödig omgång att skjuta in ett sådant administrativt beslut i regleringen. Det kan också finnas en risk för eftersläpningar, för att beslutet inte blir känt med tillräcklig snabbhet, osv. Om återigen den administrativa myndigheten skall göra en mera _ .. .. . .. . .. .. . .. .. l Se sålunda exempelvis skonsmassig provning av om rantefoten for drojsmalsrantan skall andras, 58 § andra Stycket kon_ blir frågan vilka omständigheter som skall beaktas vid denna prövning. kurslagen(l92l:225).

96 Allmänna överväganden

omständigheter som därvid kan komma i fråga är att mindre ändringari ränteläget, vilka kan förmodas bli kortvariga, inte bör påverka dröjsmålsräntan, att ändringar som framför allt syftar till att påverka långa lån inte skall slå igenom på den kortvariga dröjsmålsräntan, att ändringar som har valutapolitiskt syfte inte bör påverka dröjsmålsräntan, osv. Utredningen anser sig för sin del inte ha anledning förorda, att en fri bedömningi fråga om dylika omständigheter skall få inverka på dröjsmålsräntan, och det saknas då också skäl att föreslå regler som skulle ha till främsta syfte att öppna möjlighet därtill. Men framför allt skulle möjligheten att dröjsmålsräntan bestäms självständigt, under hänsynstagande till faktorer av det slag som nu nämnts, medföra en komplikation i lagens tillämpning, en komplikation som består även om i realiteten statsmakterna endast sällan gör bruk av möjligheten. Reglerna om dröjsmålsränta kan då inte tillämpas utan att parterna håller sig särskilt underrättade om de administrativa besluten, och dessa kan förmodas nå en mycket mindre publicitet än ändringarna i ränteläget i övrigt. Utredningen har därför kommit till resultatet att det i alla avseenden är enklast och mest praktiskt att anknyta till någon utanför räntelagen given måttstock för det allmänna ränteläget. Denna måttstock bör vara riksbankens officiella diskonto. Såsom skildrats ovan har detta diskonto allt mera fått till uppgift att vara just en regulator för ränteläget, så att olika räntesatser på olika nivåer anpassasi förhållande till diskontot Denna uppgift kan diskontot fullgöra också på det specialområde som dröjsmålsräntan utgör. Utredningen är visserligen medveten om att inte alla ändringar i diskontot slår igenom i alla räntesatser inom affärslivet, men just inom den sektor som enligt vad anfördes ovan 5.1.1 är av särskild betydelse för dröjsmålsräntan, nämligen checkräkningskredit och annan kredit på motsvarande risknivå, synes överensstämmelsen vara god. I varje fall torde man inte kunna påvisa någon annan måttstock som i tillnärmelsevis lika hög grad fyller de önskemål som tidigare angetts. Ändringar i diskontot blir snabbt kända, och det har inga svårigheter att vid varje särskild tidpunkt förvissa sig om vilket diskontot är. Utredningen är på det klara med att det inte är självklart, att diskontots roll även i framtiden kommer att vara densamma. Någon annan räntesats kan komma att överta den roll som diskontot nu spelar. Exempel på en sådan utveckling finns i andra länder. Men diskontots roll i Sverige är under nuvarande förhållanden så klar, att man knappast kan tänka sig en sådan utveckling utan att statsmakterna bestämmer vad som skulle träda i diskontots ställe, och om så skulle inträffa kan också räntelagen ändras. I varje fall synes det meningslöst att förkasta en måttstock som bedöms vara lämplig för tillfället på grund av den avlägsna möjligheten att den någon gång i framtiden kan bli mindre lämplig. Diskontot har vid en nyligen företagen lagändring i sjölagen (1891 :35 s. l) 49 § kommit till användning som räntelikare. Så har även skett beträffande 2 förskott vid statlig upphandling. 1 Se avsnitt 4. 2 Upphandlingskungörel- Det resonemang som har förts nu avser dröjsmålsräntan. Vad beträffar sen (1973:600), 19 §. avkastningsräntan kan ett likartat resonemang föras. Argumenten talar

Allmänna överväganden 97

här snarast än starkare för att räntan anknyts till en rörlig måttstock. Man kan nämligen räkna med att sådan ränta i större utsträckning utgår under en längre tid, och det är då särskilt viktigt att den anpassas efter det aktuella ränteläget, inte utgår efter en i lag fastställd, fast räntefot. Även på detta område utgör det officiella diskontot den lämpliga utgångspunkten för bestämmandet av den legala räntan. Om man för dröjsmålsräntan anknyter till diskontot är det givetvis också en fördel att ha en motsvarande anknytning för avkastningsräntan.

5.3.2 Fast eller rörlig ranta under tid när ränta utgår? Den teknik som förordades i föregående avsnitt lämnar två möjligheter öppna. Den ena är att räntefoten under hela den tid som räntan utgår är densamma. Den andra är att ränta utgår efter en räntefot som fortlöpande anpassar sig efter ändringar i diskontot. Liksom i föregående avsnitt vill utredningen först behandla dröjsmålsräntan. Utredningen har haft överläggningar bl. a. i denna fråga med representanter för berörda delar av affärslivet. Två skäl talar mot varandra. Å ena sidan motsvarar en räntefot som hela tiden anpassar sig efter förändringarna i ränteläget bäst de allmänna synpunkter som anfördes ovan under 5.1.1. Å andra sidan uppges att för mindre företagare, och ändå mera för privatpersoner, tillämpning av en rörlig räntefot medför avsevärda praktiska svårigheter, särskilt när ändringarna i diskontot sker tätt.

Höjningar och sänkningar sker ofta stegvis Under l97l skedde fyra

ändringar i diskontot, medan under 1972 och 1973 ingen ändring skedde. För större företag, vilkas fakturering och bokföring sker med ADB, är det däremot enklare att hela tiden låta ränteberäkningen anpassa sig till det rådande ränteläget, och det kan t. o. m. medföra svårigheter att låta varje särskild fordran förräntas enligt det ränteläge som rådde vid tiden för dess uppkomst. Utredningen har efter åtskillig tvekan kommit till resultatet, att beträffande dröjsmålsräntan den för mindre företag lättillämpade regeln är att föredra. Därigenom undgår dessa besväret att laborera med ett flertal räntesatser under de tider när, såsom nyss nämndes, diskontot förändras stegvis. Eftersom dröjsmålsräntan i princip är en kortvarig ränta, blir inte heller den ekonomiska betydelsen av variationerna så stor. Större företag kan lättare än mindre anpassa såväl avtalspraxis som bokföringsrutiner efter särskilda önskemål, och de är därför mindre beroende av lagens regel. Förhållandena ställer sig emellertid annorlunda vid avkastningsränta. Här måste man räkna med att ränta ofta utgår under avsevärda tidsperioder, utan att någondera parten har praktisk möjlighet att genom betalning bringa fordringsförhållandet till upphörande. Vid expropriation utgår ränta inte sällan under ett par år eller mera. Under tider när diskontot snabbt förändras vore det föga tillfredsställande om ränteläget vid tillträdet av exproprierad fastighet skulle vara avgörande för räntefoten för hela den tid under vilken ränta utgår. Det skulle också vara stötande om olika räntefot skulle tillämpas för likartade fordringar vilka 1 Se härom under 4.

98 Allmänna överväganden SOU l974:28

löper samtidigt blott därför att tiden från vilken ränta börjat utgå skiljer sig något. Det praktiska besväret med att räkna ut räntebeloppen spelar säkerligen mindre roll i nu avsedda fall, eftersom det inte är fråga om massfordringar vilka måste handläggas rutinmässigt utan om ett mindre antal fordringar som kan behandlas mera individuellt. Detta gäller såväl de fall som direkt behandlas i räntelagen som de för vilka dennas bestämmelser blir gällande på grund av hänvisning i särskilda lagar. Utredningen föreslår därför att avkastningsräntan beräknas efter det vid varje särskild tid gällande diskontot.

5.3.3 Dröjsmâlsräntans höjd

Utredningen har ingående övervägt hur nära diskontot dröjsmålsräntan bör ligga och diskuterat frågan .ned företrädare för berörda parter. Utgångspunkten har därvid varit de synpunkter som anfördes ovan under 5.1.1. Utredningen har kommit till resultatet, att diskontot ökat med fyra procentenheter leder till en dröjsmålsränta som motsvarar de skäl som där anfördes. Om det officiella diskontot är 5% blir således dröjsmålsräntan 9 %, om diskontot är 7 % blir dröjsmålsräntan 1 l %, osv. Förslaget innebär, även när diskontot ligger lågt, en betydande höjning av dröjsmålsräntan i förhållande till vad som nu gäller. Utredningen finner det emellertid uppenbart att man mera måste ta hänsyn till rådande förhållanden, kanske också till den utveckling som kan väntas i framtiden, än se tillbaka på vad som har gällt hittills. Inom näringslivet har uppmärksamheten på räntans betydelse alltmera tilltagit. Den föreslagna dröjsmålsräntan skall emellertid gälla även vid köp och andra avtal där konsumenter intar ställning som gäldenärer och utredningen har särskilt övervägt om förslaget kan anses lämpligt även vid sådana avtal. Utredningen har därvid vägletts av följande överväganden. De skäl som anförts för dröjsmålsräntans höjd har sin giltighet även för konsumentköp och liknande transaktioner. Räntan bör fungera som effektivt påtryckningsmedel på en gäldenär att betala och som ersättning för den förlust som borgenären lider. När gäldenären är konsument är det visserligen särskilt viktigt att han har en rimlig frist att betala innan ränta börjar löpa, och man får ta hänsyn till att konsumenter ofta inte har samma betalningsberedskap som ett affärsmässigt organiserat företag. Utredningen anser emellertid att den frist på trettio dagar som föreslås för det fall att förfallodagen inte är bestämd i förväg tillräckligt tillgodoser denna synpunkt. Om återigen betalning inte sker inom den rimliga fristen, finns det inte något skäl varför dröjsmålsräntan sedan skulle vara lägre än i affärsmässiga förhållanden. Avtalspraxis torde inte vara mera förmånlig för konsumenter än för andra gäldenärer, och klausuler om skyldighet att utge dröjsmålsränta blir allt vanligare, även inom området för konsumenttransaktioner. Utredningen vill även framhålla att vid avbetalningsköp räntekostnaden ofta är betydande och att avbetalningstillägget vanligen beräknas efter en räntefot som betydligt överstiger den dröjsmålsränta som nu föreslås. Den

Allmänna överväganden 99

konsument som köper på kredit får således betala en hög ränta. Det synes inte finnas något skäl varför en konsument som utfäster sig att betala sitt skall behandlas bättre i kontant men sedan inte fullgör åtagande än den som redan från början överenskommit med räntehänseende Om några gäldenärer underlåter att betala borgenären om en viss kredit. inte mer än till en mindre del ersätter de vid förfallotiden och därvid kostnader som uppstår för borgenärerna, måste man räkna med att dessa De konsumenter som kostnader slås ut på samtliga jämställda gäldenärer. betalar får då bära de särskilda kostnader som försumliga punktligt gäldenärer orsakar. Dessa skäl leder enligt utredningens mening till att dröjsmålsräntan bör vara densamma vid konsumenttransaktioner som vid andra. Detta har också den uppenbara rättstekniska fördelen, att man undgår gränsdrag-

ningsproblemet. Utredningen har ovan under 5.1.1 pekat på att de skäl som i allmänhet inverkar på dröjsmålsräntans lämpliga höjd, inte har samma genomslagskraft i vissa särskilda situationer, t. ex. vid penninglån mellan släktingar vid ovisshet om huruvida någon fordran över huvud består och vänner, är insolvent. har övervägt huruvida samt när gäldenären Utredningen hänsyn till dessa omständigheter bör föranleda någon undantagsregel men kommit till resultatet att så inte upptagande lägre dröjsmålsränta, bör bli fallet. Ehuru man kan förmoda att fordringar av detta slag har haft minst lika stor betydelse under äldre tider som nu, har likväl till det allmänna dröjsmålsräntan legat vid en nivå som i förhållande ofta varit lika nu föreslår. Från ränteläget hög som den utredningen synpunkt har de skäl som anförts för dröjsmålsräntans borgenärernas i stort sett samma relevans som vid andra fordringar. Det skulle höjd också medföra avsevärda praktiska svårigheter att införa en undantagsi ränteförpliktelsen skulle inte regel av det slag som avsetts. En lättnad medföra någon väsentlig lindring när borgenären i heller för gåldenärerna föredrar sina fulla juridiska möjligheter att driva in stället att utnyttja fordran. Utredningen föreslår därför att dröjsmålsräntans höjd skall vara denoavsett förhållandets särskilda karaktär. samma i alla rättsförhållanden, som uppkommer när fordran avser Vad beträffar de speciella frågor som inte kan fastställas omedelskadestånd eller annan sådan ersättning bart, hänvisar utredningen till avsnittet 5.5.6. nedan.

5.3.4 Avkastningsräntans höjd

har ovan under 5.2.2 redogjort för de skäl som enligt Utredningen talar dels för att räntelagen skall uppta vissa utredningens mening bestämmelser om avkastningsränta, dels för att sådan ränta skall vara Den huvudsakliga betydelsen av att räntelagen lägre än dröjsmålsräntan. anvisar även en lägre räntesats kommer emellertid att visa sig i särskilda har nämnts som ett stadganden, och 6 kap. l6§ expropriationslagen och Utredningen vill nu diskutera, vilken belysande viktigt exempel. räntefoten bör vara i detta fall.

100 Allmänna överväganden

Såsom tidigare angavs bör riktpunkten vara att räntan skall motsvara skälig avkastning på en placering på längre sikt. Å andra sidan bör inte räntefoten vara så beräknad att den ger kompensation för penningvärdets förändringar beträffande kapitalet. Expropriationslagen innehåller en särskild bestämmelse (4 kap. 4 § andra stycket) somjust syftar till att ge sådan kompensation, och det kan knappast komma i fråga att beträffande andra rättsförhållanden, för vilka sådan bestämmelse saknas, söka åstadkomma motsvarande resultat med hjälp avjust ränteberäkningen. Den utredning om räntefotens höjd vid olika bankräkningar som stått till utredningens förfogande visar att för sparkasseräkning räntefoten ofta mer eller mindre motsvarar diskontot. Vid räkningar där kapitilet är bundet för viss tid är emellertid räntefoten upp till en eller två procentenheter högre. Det är därvid att märka att räkningshavaren genom att i förväg beräkna, till vilken tidpunkt han vill göra uppsägning, kan åstadkomma att han får åtnjuta ränta enligt en sådan högre räntefot fram till den tid när han behöver pengarna. l de flesta av de fall på vilka den här avsedda räntefoten blir tillämplig, saknar däremot borgenären :nöjlighet att avgöra, vid vilken tidpunkt kapitalet skall bli tillgängligt för honom. Från hans utgångspunkt är fordran ofta ouppsägbar. Samtidigt är det av vikt att gäldenären inte kan vinna någon fördel av att fördröja en uppgörelse genom den enkla metoden att låta de pengar som han skall utge kvarstå på en vanlig bankräkning och därvid få högre avkastrjng än om han betalat så snabbt som möjligt. Dessa skäl leder enligt utredningens mening till att räntefoten bör ligga något högre än den avkastning som gäldenären kan uppnå genom att utnyttja det mest förmånliga alternativet för placering på bankräkning. Med ledning av dessa överväganden föreslår utredningen att der. ränta som motsvarar skälig avkastning skall motsvara diskontot plus två procentenheter.

5.4 Vissa principfrågor

5.4.1 Lagstiftningens tillämpningsområde Den tillämnade generella lagstiftningen avser endast förmögenhetsrätten. Detta överensstämmer med vad direktiven anger. Det kan visserligen ifrågasättas om inte samma principer som gäller inom den egentliga förmögenhetsrätten bör komma till användning också vid fordringar inom andra områden, exempelvis familjerättens. Utredningen anser sig a, emellertid inte böra ta ståndpunkt till om de allmänna principer som å gäller beträffande ränta inom förmögenhetsrättens område bör tillimpas inom familjerätten. Där så finns lämpligt kan givetvis analog tillärrpning l förekomma. Till jämförelse kan nämnas att avtalslagen endast gällerinom l förmögenhetsrättens område men likväl får viss analog tillämpning inom familjerätten. Vissa fordringar som ytterst vilar på familjerättslig grund kan också preciseras eller förändras på sådant sätt, att förmögenhetnättsliga regler blir direkt tillämpliga på dem. Så torde exempelvis bli fallet om skuldebrev utfärdas för att ge uttryck åt en familjerättslig underhålsskyl-

Allmänna överväganden 101

dighet. Hithörande frågor får liksom hittills lösas genom rättspraxis. Vissa av de särskilda lagregler som utredningen har att granska avser gränsområdet mellan förmögenhetsrätt och andra rättsområden, exempelvis familjerättens. Även dessa regler ger ibland uttryck åt att en fordran med mera speciell grund kan preciseras så att den närmast får förmögenhetsrättslig karaktär.

5.4.2 Ersättning för individuell ränteförlust Det framhölls ovan att man bör räkna med två huvudsakliga funktioner hos dröjsmålsräntan: den skall utgöra påtryckningsmedel för att förmå gäldenären att betala, och den skall utgöra ersättning för borgenärens förlust. Detta kan jämföras med att prevention och reparation brukar nämnas som två viktiga funktioner hos skadeståndet. Vad särskilt beträffar den ersättande funktionen har det ovan framhållits att denna bör ta sikte dels på den förlust som borgenären lider genom att han själv nödgas låna upp pengar eller genom att han inte kan placera sina pengar mot ränta, dels förlust av annat slag, nämligen genom försämrad likviditet och genom ökade administrationskostnader. Den ekonomiska betydelsen av sådana faktorer är svår att bestämma i form av exakta belopp. Den ersättande funktionen hos dröjsmålsräntan skiljer sig därigenom avsevärt från skadeståndets. Detta har viktiga konsekvenser för lagreglerna om dröjsmålsränta, särskilt om man ser det i samband med vad som anförts om dröjsmålsräntans funktion som medel för att förmå gäldenären att betala. Man finner nämligen häri en förklaring till att dröjsmålsränta regelbundet fastställs efter en i förväg bestämd räntesats, vilken är oberoende av den individuelle gäldenärens och den individuelle borgenärens förhållanden. Om man vill betrakta dröjsmålsräntan som ett slags ersättning för förlust, måste den därför betraktas som en starkt normaliserad ersättning. Enligt utredningens mening bör man även i fortsättningen fasthålla principen, att dröjsmålsränta skall utgå enligt en i förväg fastlagd räntesats, dvs. utan att försök görs att uppskatta borgenärens förlust konkret. Det kan emellertid diskuteras hur långt man bör driva denna princip och om några undantag bör ske från den. På denna punkt råder vissa meningsskiljaktigheter inom de nordiska länderna. l dansk rätt har man redan tidigare haft möjlighet att låta domstol skönsmässigt bestämma dröjsmålsräntan såvitt avser både dagen då ränta börjar utgå och räntefotens höjd. Enligt det föreliggande danska förslaget skall dessa möjligheter utvidgas. Enligt de norska planerna skall inte rätten till dröjsmålsränta innebära att borgenären är avskuren från möjligheten till ersättning för ytterligare ränteförlust om han kan styrka att sådan uppkommit. Avsikten är att detta blir uttryckligen fastslaget i lagen eftersom viss tveksamhet tidigare förelegat på denna punkt. Utredningen vill emellertid för svensk rätts del inte förorda införande av en omfattande möjlighet till skönsmässig bestämning av dröjsmålsränta. En sådan möjlighet skulle, särskilt som den i Sverige skulle innebära en fullständig nyhet, medföra en avsevärd praktisk osäkerhet

102 Allmänna överväganden

som endast delvis kunde upphävas genom tillkomsten av en betydande rättspraxis, något som kan dröja mycket länge. Det torde också vara en vansklig sak för en domstol att ta ställning till om en omständighet är av den särskilda karaktär att den bör medföra avsteg från den schematiserade bestämning som enligt vad nyss sades regelbundet utmärker dröjsmålsräntan. De skäl som talar för att i viss mån ta hänsyn till de individuella förhållandena, anser utredningen i stället böra föranleda införandet av mer differentierade regler än som gäller för närvarande. Genom sådana regTer, samt genom bruket av rätt till skadestånd i stället för rätt till dröjsmålsränta, finns möjlighet att ta hänsyn till de särskilda förhållandena vid vissa typer av fordringar. Utredningen återkommer till dessa frågor i nästföljande avsnitt. Det må också erinras om att det redan enligt gällande rätt finns möjlighet för borgenär att erhålla skadestånd utöver ränta vid kursförluster och liknande förlusten Utredningens förslag lämnar dessa skadeståndsregler oberörda. Vad som sagts nu gäller i stort sett även ränta som inte utgör typisk dröjsmålsränta men som utgår på grund av lagbestämmelse. Det är av vikt att ge enhetliga regler, vilka kan tillämpas utan noggrann prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. Utredningen hänvisar till vad som tidigare sagts om avkastningsränta, särskilt vid expropriation (5.2.2). Förslaget går därför ut på att även avkastningsräntan skall vara schematiserad och att borgenären inte skall vara berättigad till särskild ersättning ens när han kan visa att hans individuella avkastningsförlust varit större. Lagstiftningen innehåller emellertid för närvarande ett antal regler, enligt vilka ”skälig ränta eller motsvarande skall utgå. Såsom exempel kan nämnas fastighetsbildningslagen (1970:988) 5 kap. l5§ samt ett antal bestämmelser i vattenlagen (3:9, 6:11, 7:19 m. fl). För dessa bestämmelser finns möjlighet antingen att låta bestämmelserna kvarstå oförändrade, varvid det får ankomma på de tillämpande myndigheterna att avgöra vilken hänsyn som de bör ta till den nya räntelagen, eller att även i dessa bestämmelser införa en fixerad räntesats. Eftersom i flera fall avsikten synes ha varit att göra inte blott räntefotens höjd utan hela frågan om ränta skall utgå till föremål för skönsmässig bedömning, anser

sig utredningen böra stanna för den förra lösningen.:

5.4.3 Skadestånd innefattande räntegottgörelse

Vad som anfördes senast aktualiserar också frågan i vilken utsträckning ersättning för ränteförluster (i vidsträckt mening) bör utgå i form av ränta bestämd enligt en i lag angiven räntefot och under förutsättningar som anges i lagen, eller som. en särskild post i ett skadestånd eller annan liknande ersättning, exempelvis försäkringsersättning. Svensk rättspraxis 1 Jfr 7 § andra stycket torde erbjuda få exempel på bedömning av denna fråga, men det finns skuldebrevslagen. belysande exempel från de andra nordiska länderna. 1 ett norskt rättsfalla 7 Utredningen återkom- hade en person under åren 1947-53 sålt sina produkter i strid med ett mer till dessa frågor i samarbetsavtal som träffats mellan honom och ett antal andra företagare. bl. a. avsnittet 8 nedan. 3 Rt. 1970 s. 871. På grund härav dömdes han att utge skadestånd med 150 000 nkr.

Allmänna överväganden 103

Eftersom hans handlande fortsatt under en längre tid vilken låg långt före avkunnandet av dom, uppstod frågan om och i vilken form han skulle för de skadelidandes ränteförluster. Norska Höyesterett utge ersättning dömde honom att utge en skönsmässigt beräknad ränta på 5 % under belopp som uppgick till lika mycket som tjugo år, dvs. ett sammanlagt det utdömda kapitalbeloppet, 150 000 nkr. Från den norska kommitténs sida har man velat se det som en närmast rättsteknisk fråga, om ersättningen bör ges i form av en särskild skadeståndspost eller i form av dröjsmålsränta. Såsom framgår har i det norska rättsfallet Höyesterett formellt valt en räntekonstruktion, men samtidigt givit ränteförpliktelsen en skönsmässig utformning som minst lika väl kan förenas med en skadeståndskonstruktion. Utredningen anser att denna fråga bör bedömas med hänsyn främst till de konsekvenser som de olika alternativen medför praktiskt sett. Det är av vikt att räntan är så lättberäknelig som möjligt, vilket förutsätter dels att den dag från vilken räntan skall börja utgå kan fixeras med någon dels att räntan utgår enligt en bestämd räntefot. I det norska säkerhet, rättsfallet har Höyesterett givit uttryck åt en friare uppfattning på denna Vid beräkning av skadestånd har man emellertid större frihet att punkt. ta hänsyn till olika omständigheter, främst gäldenärens mer eller mindre onda tro och borgenärens individuella förlust samt de åtgärder som han och kunnat vidta för att begränsa sin förlust. Vill man ha vidtagit skademöjlighet att göra sådana skönsmässiga avvägningar synes därför ståndskonstruktionen vara att föredra. Om inte skadeståndsmöjligheten står till buds, är svårigheterna större att finna ett alternativ till den fasta men å andra sidan torde just de situationer där ränteberäkningen, skadestånd kan utgå vara de där ett alternativ till den fasta räntan blir mest aktuellt. Vad som anförts nu leder till slutsatsen, att skadeståndskonstruktionen bör begagnas hellre än konstruktionen med dröjsmålsränta för de fall där borgenären under längre tid lidit ränteförlust som beroende på omständigheterna bör ersättas

5.4.4 Rdttegângskostnader och räntegottgörelse

Ett spörsmål som liknar det nyss berörda aktualiseras vid ersättning för rättegångskostnader. Det inträffar ofta att en part, som sedermera finnes till för rättegångskostnader, har haft utgifter för berättigad ersättning rättegången som i tiden ligger före den tidpunkt vid vilken rättegångsdöms ut. Frågan uppstår då om vid beräkning av kostnadsersättning belopp för rättegångskostnader hänsyn skall tas till ränteförlust under tiden från det utgifterna skedde. Frågan aktualiserades i rättsfallet NJA 1968 s. 460. HD:s majoritet förklarade att de exempel som förarbetena till 18:8 RB gav på sådana kostnader som var ersättningsgilla och sådana som inte var det, närmast tydde på att ränta inte omfattades av 1 Se nedan 5.5.6 samt stadgandet. Majoriteten uttalade vidare att en rätt för part att erhålla specialmotiveringen till ränta förutsatte en närmare reglering av i vilka fall och efter vilka normer det föreslagna stadgandet ränta skulle utgå, samt att en sådan reglering inte borde genomföras i skadeståndslagen.

104 Allmänna överväganden

annat än i lagstiftningsväg. Ett JustR hade emellertid annan mening och ville utdöma ersättning för räntan. HDzs dom har varit vägledande för

senare praxis Frågan har sedermera

tagits upp i departementspromemorian ”PM angående vissa ändringar i rättegångsbalken m. m.” (Ds Ju 1972:1), men där föreslås inte någon regel i ämnet? Utredningen - som har att utreda frågor om dröjsmålsränta i förmögenhetsrättsliga förhållanden - anser sig sakna skäl att ta ställning till hur

räntekostnader under rättegång skall bedömas. med Beröringspunkterna de frågor som utredningen har att behandla motiverar likväl ett omnämnande.

5.4.5 Borgenársmora, anstånd m. m.

Om det beror av borgenären, att betalning inte sker på förfallodagen, utgår inte ränta så länge borgenärens dröjsmål består. Denna princip anses gälla för närvarande. Den framgår exempelvis av 6§ i den finska skuldebrevslagen. Den svenska skuldebrevslagens 6§ - vilken i övrigt ordagrant överensstämmer med det finska stadgandet w innehåller emellertid intet därom. Att principen inte kommit till direkt i den uttryck svenska skuldebrevslagen torde bero på att det ansetts onödigt att särskilt

ta upp den i lagen eftersom den följer av allmänna rättsgrundsatsena

Uttrycket ”betalningstiden försittes” i 6 § har ansetts tillräckligt klart utmärka att regeln inte avser fall där det beror på borgenären att betalning uteblir på den utsatta dagen. Utredningen föreslår att det citerade uttrycket behålles i den nya lagstiftningen och då också tolkas på samma sätt som tidigare. Ränta utgår även om gäldenären av force majeure hindras från att betala skulden på förfallodagen. Större svårighet bereder en annan fråga, nämligen om anstånd från borgenärens sida skall medföra, att ränta inte utgår under den tid som anståndet gäller. Uppenbarligen kan - där ränta skulle ha utgått ifall anstånd inte hade beviljats - ett av borgenären medgivet anstånd ha såväl Se vattenöverdomsto- den innebörden att denne avstår från ränta under anståndstiden som den lens AVD l dom 1970 nr motsatta innebörden. Det blir alltså närmast en tolkningsfråga, vilken DT 18 samt HD dom innebörd som i ett särskilt fall skall tilläggas anståndet. anser 1971 DT 5. Utredningen 2 Prop. 1973:30 med för- sig böra avstå från att föreslå någon bestämd regel, som skall gälla när slag till lag om ändring i annat inte framgår av borgenärens kan vara förklaring. omständigheterna rättegångsbalken m. m. alltför olika. innehåller inte heller den något förslag till lagregel Men i de fall där anståndet endast framgår mera indirekt - av att om den ränta som här underlåter att efter kort tid borgenären förnya sitt krav eller vidta diskuteras. Departeåtgärder för att driva in sin fordran mentspromemorian hade synes inte anståndet böra tolkas så uttalat att frågan om att det även avser ränteförpliktelsen. Detta skulle kunna nämligen eventuellt tillgodoråknan- medföra, att skyldigheten att utge dröjsmålsränta lätt kunde upphöra de av ränta för tiden före eller upphävas, vilket skulle ge behov till tveksamhet om vilket målets avgörande inte rättsläge borde tas upp innan ställ- som råder. lin sådan tolkning skulle för övrigt inte heller gå särskilt väl ning tagits till frågan om ihop med den grundläggande tanken att vid bestämd ”dies förfallodag dröjsmålsränta över huvud. interpellat pro homine”. Det anstånd som blott består i att borgenären 3 Se SOU 1935:14 s. 55 underlåter att kräva betalning för förfallen fordran hindrar ju inte att vid not l. ränta fortsätter tidigare att utgå (6§ första stycket skuldebrevslagen)

Allmänna överväganden 105

respektive att 6 % ränta börjar utgå enligt 9:10 HB. Även enligt räntelagen måste uppenbarligen samma princip gälla. En besläktad fråga är om sådant anstånd som följer av särskilt meddelat moratorium skall medföra, att även ränteförpliktelsen suspenderas under moratorietiden. Frågan har behandlats av moratoriekommit-

tén i betänkandet ”Ny moratorielag. Moratoriekommittén anser att vid

sådant anstånd som meddelas genom moratorium, ränta i allmänhet skall fortsätta att utgå, men föreslår att det skall öppnas möjlighet att meddela

särskilda bestämmelser beträffande denna fråga? Utredningen delar

kommitténs mening, att vid moratorium ränta i allmänhet bör löpa under moratorietiden. Om förfallodagen är bestämd och denna inträffar medan moratorium råder, bör således ränta börja utgå vid den avtalade förfallodagen. Om å andra sidan förfallodagen inte är bestämd kan borgenären vara förhindrad att framställa krav på fullgörande, men han bör likväl kunna framställa krav med verkan att fordringen skall börja löpa med ränta. De modifikationer i denna princip som kan bli nödvändiga får bero av innehållet i meddelad moratorielagstiftning.

5.5 Räntelagen och specialreglerna

5.5.1 Allmänt

Förhållandet mellan 9:10 HB och de specialregler om ränta som lagstiftningen om förmögenhetsrätt för närvarande innehåller är rätt komplicerat, och det är knappast möjligt att påvisa något konsekvent system. Ett antal viktiga lagar innehåller uttryckliga bestämmelser om dröjsmålsränta vilka hänvisar till 9:10 HB.3 I andra fall anses detta stadgande tillämpligt utan att någon hänvisning förekommerf Det finns också självständiga bestämmelser i vissa lagar om 6 % ränta från förfallodag, vilka - enligt vad som framgår av motiven eller som kan förmodas - har tillkommit

med regeln i 9:10 HB direkt för ögonen.5 l andra fall kan en regel om

6 % ränta från en i lag angiven dag vara att anse som ett slags precisering

av eller analogi från den allmänna principen.6 Det är inte alltid klart

vilket skälet varit till hur lagstiftaren valt mellan de olika tekniska möjligheter som stått öppna. Därjämte förekommer såsom nämnts i lagstiftningen andra bestämmelser om ränta, vilka inte direkt avser 1 SOU 1971:56 s. 77 ff. dröjsmålsränta och således inte heller har direkt beröring med 9:10 HB. 7 4 § andra stycket kom- Utredningen anser att det är lämpligt att söka bringa något mera mitténs förslag. och tekniken, men vill 3 Se t. ex. 6 § skuldesystem i reglerna, med avseende på både innehållet brevslagen, 38 § köplaå andra sidan inte föreslå större ingripanden i redan existerande lagar än gen, 4:25 J B. som är nödvändigt. Detta har lett till följande överväganden. 4 Se t. ex. om arrende bör i första hand innehålla sådana allmänna bestämmelser och hyra ovan under 2. Räntelagen 5 Se t. ex. 43 § aktieboom dröjsmålsränta, motsvarande nu gällande 9:10 HB, som skall gälla för lagslagen. rättsförhållanden i allmänhet. Bestämmelserna skall avse både förutsätt- 5 Se t. ex. 12:53 JB om ränta på överskjutande ningarna för att ränta skall utgå vid dröjsmål och räntefotens höjd. hyresbelopp när högre Lagen bör på liknande sätt innehålla allmänna bestämmelser om hyra fastställs med retroavkastningsränta. För sådan ränta kommer huvudvikten att ligga vid aktiv verkan.

106 Allmänna överväganden

angivandet av räntefotens höjd samt vid förhållandet till dröjsmålsräntan. Därigenom möjliggörs att särskilda stadganden i annan lagstiftning, som avser avkastningsränta, kan hänvisa till räntelagen. Vad beträffar förutsättningarna för att eljest sådan ränta skall utgå vill utredningen föreslå en regel i räntelagen blott för ett särskilt fall, nämligen när betalning återbärs efter hävning o. d. Enligt utredningens mening, som senare skall motiveras närmare, är detta nämligen den enda situation som har så allmän karaktär att en bestämmelse i räntelagen om avkastningsränta är motiverad. Detta innebär också att utredningen inte har gjort någon allmän översikt över olika situationer där det skulle vara motiverat att avkastningsränta utgår, trots att avtal inte har träffats eller inte kunnat träffas. Det ingår inte i utredningens uppdrag att göra någon sådan översikt. Den skulle kräva ett omfattande arbete, troligen utan motsvarande nytta, eftersom det blir fråga om sällsynta undantagssituationer. Lagstiftningen avses därför inte vara uttömmande, och det bör finnas möjligheter för domstolarna att även i andra fall än de som behandlas i lagen låta ränta utgå enligt normerna för avkastningsränta. Beträffande de lagstadganden om ränta som redan finns blir det, i enlighet med direktiven, nödvändigt att ta ställning till deras framtida utformning. Stadgandena bör ersättas med hänvisningar till räntelagen, och det bör då också framgå om hänvisningen avser dröjsmålsränta eller avkastningsränta. Det är däremot likgiltigt huruvida bestämmelserna för närvarande hänvisar till 9:10 HB, eller tar upp formellt fristående rättsregler, vilka måste antas ha varit utformade efter mönster av 9:10 HB, eller är mera självständigt utformade men likväl måste antas avse ränta av någon av de båda typerna. Utredningen anser emellertid inte att det finns skäl att i all annan lagstiftning införa hänvisningar till räntelagen blott därför att fallen kan anses jämställda med sådana där nu uttrycklig hänvisning finns till 9:10 HB. Liksom hittills får man då tillämpa de allmänna bestämmelserna om dröjsmålsränta i åtskilliga fall där hänvisning saknas i speciallagstiftningen, trots att därigenom en viss brist på konsekvens fortfarande kommer att råda. Om någon risk för missförstånd inte funnits tidigare kan en sådan knappast inträda genom införandet av en räntelag. Det torde sålunda inte behöva befaras att exempelvis saknaden av hänvisning till räntelagen i 8 och 12 kap. jordabalken skulle föranleda slutsatsen, att ränta inte skall utgå vid dröjsmål med betalning av arrende eller hyra. Vad beträffar avkastningsränta har nyss nämnts att utredningen inte avser att de bestämmelser därom som ingår i räntelagen eller speciallagstiftning skall betraktas som uttömmande. Vissa nu gällande bestämmelser om ränta - särskilt 6 § skuldebrevslagen och 38 § köplagen - innehåller undantag eller särskilda regler. Det kan också komma i fråga att införa vissa specialbestämmelser vartill motsvarighet nu saknas. För dessa fall måste övervägas, huruvida reglerna har den allmänna karaktären att de har sin plats i räntelagen, eller orr. de i stället är präglade av det särskilda rättsförhållandet på sådant sätt att de bör ingå i specialstadgandena. I anslutning till vad som anförts nu vill utredningen närmast ta upp

Allmänna överväganden 107

vissa rättstekniska frågor dels om vad som bör ingå i räntelagen dels om förhållandet mellan räntelagen och specialreglerna. Beträffande reglernas innehåll i övrigt hänvisas till specialmotiveringen.

5.5.2 Försträckning och skuldebrev Det juridiska begreppet försträckning motsvarar ett antal ekonomiska förhållanden för vilka räntans höjd har stor praktisk betydelse. Såsom exempel kan nämnas obligationslån upptagna av stat, kommuner och företag, lån hos banker samt insättning på bankräkningar. Såsom framhölls redan under 5.2.1 kan man emellertid räkna med att i affärsmässiga förhållanden avtal om räntan regelbundet träffas. Har intet särskilt avtal träffats om dröjsmål kommer enligt den inledande regeln i 6 § skuldebrevslagen dröjsmålsräntan att vara densamma som räntan fram till förfallodagen. Det är dock inte ovanligt att det avtalas att dröjsmålsräntan skall vara något högre. Förfallodagen är vanligen bestämd i avtalet, och eljest kan 5 § skuldebrevslagen tillämpas direkt eller analogt, med resultat att fordran förfaller vid anfordran. För det fall att intet avtal träffats fordras lagregler, och 9:10 HB är avsedd för detta typfall. Räntelagen bör uppenbarligen också tillämpas på sådana fordringar. Det viktigaste rättstekniska spörsmålet blir om skuldebrevslagen bör innehålla en självständig reglering av räntan på nu avsedda fordringar, eller om denna lag blott bör innehålla en hänvisning till räntelagen. För närvarande hänvisar 6§ andra stycket till 9:10 HB, medan 6 § första stycket såsom nyss nämndes innehåller en särskild regel om dröjsmålsräntan i det fall att ränta utgår redan från tiden före förfallodagen. Enligt utredningens mening bör räntelagen innehålla den materiella bestämmelsen medan skuldebrevslagen bör hänvisa till räntelagen. Detta gäller också den fråga som regleras i första stycket av 6 §, med den viktiga modifikationen att utredningen föreslår en ändring i principen, så att dröjsmålsräntan skall bestämmas enligt lagens regler där detta leder till högre ränta än om den ränta som utgått före förfallodagen fortsätter att löpa även efter dröjsmål. Även denna princip får nämligen anses vara av så allmän karaktär att den ej blott bör gälla skuldebrev. Genom att införa reglerna i räntelagen markeras att de utgör tillämpning av allmänna rättsgrundsatser och inte av några för skuldebrev speciella principer.

5.5.3 Köpeskilling m. m. En från räntesynpunkt viktig grupp av fordringar avser köpeskilling samt liknande vederlag för nyttjande av egendom, för tjänster m. m. Enligt nu gällande rätt finns en specialregel för fordran på köpeskilling för lös egendom, nämligen 38 § köplagen. Denna bestämmelse hänvisar till 9:10 HB men innehåller dessutom en särskild regel för handelsköp. Beträffande köp av fast egendom innehåller 4:25 JB en bestämmelse om ränta på köpeskillingen vilken helt hänvisar till 9:10 HB. För arrende och hyra saknas för närvarande bestämmelser om dröjsmålsränta för

108 Allmänna överväganden

normalfallen. Däremot finns bestämmelser om ränta vid retroaktiv betalning. Man har vidare att räkna med ränta på fordringar på betalning i pengar vid avtal som inte är direkt reglerade i lag, bl. a. entreprenad, reparation av hus, bilar, båtar, hushållsmaskiner osv., serviceavtal och liknande avtal om tjänster, samt hyra av lös egendom, inklusive s. k. operational leasing. Dessa fordringar kan, då betalning inte omedelbart utkrävs, vanligen helt jämställas med köpeskillingsfordringar. Det saknas skäl att i räntehänseende göra skillnader mellan underlåtenhet att betala en räkning för utförda tjänster, t. ex. reparation av en maskin, och underlåtenhet att betala en räkning för levererade varor. I de fall där fordran avser såväl levererade varor som utförda tjänster skulle det vara särskilt egendomligt om inte rättsreglerna vore enhetliga. De allmänna synpunkter som anfördes ovan under 5.5.1 pekar i riktning att regler av denna typ bör ingå i räntelagen. I den mån det redan nu finns speciella bestämmelser (t. ex. 38 § köplagen, 4:25 JB) bör de i framtiden hänvisa till denna lag. Av tidigare nämnda skäl bör inte särskilda bestämmelser av motsvarande karaktär införas i exempelvis jordabalkens kapitel om arrende och hyra. Vad nu sagts gäller även i den mån reglerna rör ämnen som har särskilt stor praktisk betydelse vid en speciell kontraktstyp, exempelvis köp av lös egendom. Såsom skall anföras i specialmotiveringen anser utredningen det lämpligt att i lagtexten upptas regler om verkan av att räkning fördröjs eller förkommer eller eljest krav inte kommer gäldenären till handa på sätt som varit avsett. Även om detta ämne får antas ha större betydelse vid köp än vid de flesta andra avtalstyper, är det dock lämpligt att regeln härom återfinns i räntelagen. Man skulle eljest antingen nödgas ha likalydande bestämmelser på två ställen i lagstiftningen om denna detaljfråga, eller beträffande andra avtalstyper än köp tillämpa en analogi från köplagen. Ett problem av samma karaktär uppstår genom att vid köp av lös egendom vissa frågor uppträder som har mera utpräglad anknytning till köpsituationen, exempelvis om verkan för skyldigheten att utge ränta av att gods transporteras från en ort till en annan och därför en tid kan förflyta mellan dess avsändande och dess ankomst till köparen. Liknande frågor kan emellertid också uppkomma vid andra avtalstyper när gods eller annat för vilket fordran utgör vederlag ännu inte mottagits av den betalningsskyldige gäldenären. Vissa beröringspunkter föreligger med den situation som föreligger när räkning o. d. försenas och som behandladesi det närmast föregående. Om en regel härom skulle upptas i lag borde denna därför av samma skäl som där anfördes ingå i den allmänna räntelagen. Även om det i tydlighetens intresse kunde ha visst värde att saken uttryckligen behandlades i lagen har emellertid utredningen stannat för att inte ta upp någon särskild regel härom. Innan godset eller annat för vilket fordran utgör vederlag mottagits kan nämligen fordran - såvida betalning inte skall erläggas i förskott enligt allmänna regler ännu inte anses förfallen. Eftersom avsikten är att räntelagens bestämmelse uttryckligen skall utsäga att en förutsättning för att ränta skall börja utgå är att

SOU l974z28 Allmänna överväganden 109

fordran är förfallen anser utredningen därmed obehövligt att särskilt reglera frågan genom en specialbestämmelse i ämnet. Den grundläggande distinktion som gäller enligt 9:10 HB och som föreslås skola gälla även enligt räntelagen, nämligen mellan fordringar med och utan bestämd förfallodag, kan givetvis tillämpas vid köp, hyra m. fl. avtalstyper, även om bedömningen därav inte blir densamma vid alla dessa typer. l vissa avseenden kan emellertid en precisering eller modifikation fordras. Särskilt gäller detta vid köp när säljaren är berättigad att innehålla godset till dess köparen betalar men tiden för leveransen inte är bestämd i avtalet. Utredningen anser det lämpligt att införa en specialregel härom. Det måste då avgöras hur detta skall ske rättstekniskt. Frågan har nära samband med utformningen av de köprättsliga reglerna i övrigt, och det torde vara rent undantag att den uppstår i andra avtalsförhållanden. Utredningen anser därför att regeln bör ingå i 38 § köplagen. Rörande det materiella innehållet hänvisas till motiveringen till detta stadgande. Dröjsmålsränta bör inte - frånsett vad som må bli följden av särskilda avtal - utgå från tidigare tidpunkt än den närfordran förfaller, även om tillämpning av räntelagens regler i övrigt skulle leda till att en tidigare dag blev utgångspunkten. Konsekvenserna härav blir olika för olika rättsförhållanden och situationer, beroende på innehållet i reglerna om förfallotid för penningprestationer. Utredningen har inte ansett det nödvändigt eller lämpligt att söka i lagtext fixera dessa konsekvenser, eftersom det skulle betyda att man måste fastställa förfallotiderna, något som ligger helt utanför utredningens uppdrag. I särskilda sammanhang - bl. a. i motiven till 38 § köplagen - vill utredningen emellertid något beröra konsekvenserna av kravet på att fordran skall vara förfallen Motsvarande överväganden, vilka dock inte skall redovisas här, kommer också i fråga vid andra kontraktstyper, såsom arrende, hyra, entreprenad och reparationsavtal.

5.5.4 Återkrav av betalning Vid hävning av köp som helt eller delvis fullgjorts av köparen uppstår frågan om säljaren skall betala ränta på köpeskilling som återgår. De viktigaste av dessa frågor avser köparens hävning på grund av säljarens kontraktsbrott (dröjsmål eller fel i godset). Motsvarande fråga vid köparens kontraktsbrott har mindre praktisk betydelse. I den mån hävning sker av säljaren efter det godset kommit i köparens besittning förutsätter den vanligen ägareförbehåll, och i de flesta fall blir avbetalningsköplagen tillämplig. Det följande avser enbart hävning från köparens sida. Köparens rätt att erhålla ränta på köpeskillingen i dessa fall har viss beröring med hans skyldighet att utge avkastning av godset eller ersättning för nytta som han eljest dragit av godset efter det att detta kommit honom till handa. I tidigare rättspraxis torde ha förekommit att frågor 1 Se även motiveringen om ränta vid återbetalning av köpeskilling reglerats genom att sådan ränta till 3 § första stycket ränfått gå i kvittning mot de fördelar som köparen haft genom att bruka telagen in fine.

110 Allmänna överväganden

godset? Mot att begagna denna lösning kan emellertid anföras bl. a. att

den inte kan användas när köpeskillingen helt eller delvis betalats i förskott samt köpet håvs innan leverans sker och köparen därför inte hunnit ha någon nytta av godset. Vidare kan man hävda att uppgörelsen bör bero av ränteläget vid ifrågavarande tidpunkt, vilket inte behöver ha något samband med storleken av den avkastning eller nytta som köparen dragit av godset. Utredningen anser därför att frågan om ränta på köpeskillingen vid hävning bör regleras självständigt. Såsom senare skall motiveras anser utredningen att räntan bör motsvara avkastningsränta. Frågan blir då om reglerna bör finnas i köplagen eller i räntelagen. Därvid är särskilt att märka, att samma fråga kan uppstå även vid andra

avtalstyper än köp av lös egendom, t. ex. köp av fast egendom och

entreprenadavtal. Motsvarande fråga om ränteberäkning uppstår beträffande köp av lös egendom inte bara vid hävning utan även vid återgång av annat skäl, t. ex. vid ogiltighet av avtal. Skulle reglerna ingå bland köplagens regler om hävning av köp skulle det vara ovisst om de kan tillämpas i andra fall. Av dessa skäl anser utredningen att regeln bör ingå i räntelagen. Regleringen av återkrav vid hävning avser även att klargöra, att i andra fall av återkrav av betalning den allmänna regeln skall gälla, dvs. ränta skall utgå såsom dröjsmålsränta trettio dagar efter det att krav framställts med angivande av skyldigheten att utge ränta?

5.5.5 Skadestånd i ömsesidigt förpliktande kon traktsförhállanden Om en köpare häver ett köp på grund av säljarens dröjsmål med avlämnandet eller till följd av fel i godset, eller om köparen utan att häva kräver skadestånd eller avdrag på köpeskillingen, hur uppstår frågan kravet skall förräntas. Motsvarande fråga uppstår när en säljare häver och kräver skadestånd på grund av köparens dröjsmål med betalningen (att en säljare är berättigad till skadestånd utan att häva är en mera ovanlig situation som inte torde fordra särskild uppmärksamhet). Liknande frågor kan uppstå i andra kontraktsförhållanden. Dylika frågor torde hittills ha bedömts enligt 9:10 HB, vanligen under antagandet att förfallodagen inte har varit bestämd i förväg, dvs. 5 % ränta har utgått från stämningsdagen. Utredningen avser inte att på detta område föreslå någon annan ändring i förhållande till gällande rätt än som beror av att stämningsdagen inte längre skall ha sin förra betydelse. Man kan visserligen i många fall diskutera, från vilken tidpunkt ränta bör utgå om man tar hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter, bl. a. till om betalning redan har skett när skadeståndskravet framställs. Dessa frågor har emellertid inte direkt samband med den omläggning av reglerna om dröjsmålsränta som utredningen har att föreslå utan beror av särskilda förhållanden vid köp och andra avtal. Det kan inte gärna komma i fråga att i lagtext ge uttömmande regler för sådana frågor, och på bedömningen inverkar främst 1 Jfr ovan 2.3.5. köprättsliga hänsyn. 7 Se vidare motiveringen Utredningen anser alltså att det liksom hittills bör ankomma på rättstill 4 § räntelagen. praxis att utbilda de speciella regler som här kommer i fråga, och

Allmänna överväganden lll

utredningen vill inte föreslå några regler härom.1 Utredningen avser inte heller att ta ställning till frågor om ränta på som utgår i arbetsförhållanden, exempelvis till den som blivit ersättning avskedad utan att åtnjuta uppsägningstid vartill han varit obehörigen Även dessa frågor beror av avtalsförhållandets särskilda berättigad. karaktär. Att inte längre skall ha sin förra betydelse medför stämningsdagen emellertid att ställning måste tas till bedömningen i räntehänseende av att krav framställs innan det är utrett om förutsättningarna för skadeståndseller att skadeståndets belopp är föremål för tvist. skyldighet föreligger, De frågor som härigenom uppstår är i huvudsak de samma som uppståri förhållanden, och utredningen skall nu behandla dem. utomobligatoriska

5.5.6 Skadestånd, särskilt i utomobligatoriska förhållanden, m. m.

Krav i utomobligatoriska förhållanden har på ränta på skadestånd regelbundet bedömts enligt 9:10 HB, och i de flesta fall har regeln för fordran utan bestämd förfallotid tillämpats. Ränta har således i allmänhet utdömts blott från dagen för delgivning av stämning, även om ränta från datum. föreslår, ränta för yrkats tidigare Om, såsom utredningen fordringar utan bestämd förfallotid skall kunna utgå utan stämning, kommer skadeståndskraven emellertid i en särställning. framställs råder ofta ovisshet om huruvida skade- När skadeståndskrav till vilket belopp. Den ståndsskyldighet har uppstått och, om så är fallet, mot vilken kravet riktas kan därför ofta inte bedöma omfattningen av sin utan närmare utredning. De resonemang som har skadeståndsskyldighet anförts i det föregående beträffande dröjsmålsränta har baserats på att inte bör utgå förrän gäldenären har haft tillfälle att sådan ränta normalt av sin betalningsförpliktelse och haft ett visst överväga omfattningen rådrum denna. Den tid som ansetts lämplig - trettio för att fullgöra dagar från det krav framställts - är ofta otillräcklig vid skadeståndskrav, där tidsutdräkten för fullgörande i första hand beror av den tid som åtgår för utredning av det faktiska saklåget, och blott i andra hand av den tid som fullgörandet av betalningen kräver. Enligt utredningens mening fordrar detta särskilda Även andra omständigheter, vilka skall regler. beröras i specialmotiveringen, kan fordra särskilda regler vid skadestånd. om de särskilda eller Det kan ifrågasättas reglerna bör ingå i räntelagen i skadeståndslagen. Enligt utredningens mening bör de ingå i räntelagen, av flera skäl. Ett är att krav på ränta på skadestånd i utomobligatoriska förhållanden hittills, såsom nyss nämndes, har bedömts enligt 9:10 HB, och det är då naturligt att kraven i framtiden regleras av den lag som ersätter Men vidare bör samma principer tillämpas också detta stadgande. vid andra liknande ersättningar. Utredningen föreslår därför en regel om ränta på skadestånd och vissa andra ersättningar i räntelagen (3 § andra

stycket). Ovan under 5.4.3 har anförts att enligt utredningens mening räntelagen bedömning av om 1 n, även nedan inte bör tillämpas när det fordras en mera skönsmässig för ränteförlust bör utgå. I sådana fall är skadeståndskonstruk- s. 132. ersättning

112 Allmänna överväganden

tionen att föredra. Utredningen vill därför föreslå att en bestämmelse härom införs i skadeståndslagen (1972:207). bör emellertid Räntelagen innehålla en erinran om den särskilda regeln (7 §).

5.5.7 Redovisning

Enligt nu gällande rätt har 9:10 HB tillämpats även när borgenär framställt krav på utgivande av belopp för vilket gäldenären varit redovisningsskyldig. Detta är emellertid ett område där betydande osäkerhet visat sig, och rättspraxis är delvis svårtolkad. Det synes inte lämpligt att i lagtexten helt förbigå behandlingen av redovisningskravi räntehänseende. Eftersom redovisningskrav kan förekomma inte bara när syssloman omhänderhaft annans medel, t. ex. när advokat skall avge redovisning, utan även i andra situationer, t. ex. när en obehörig besittare har innehaft annans egendom, har de regler som rör ränta vid redovisning en allmän karaktär. Utredningen anser därför att de bör ingå i räntelagen (2 § andra stycket). Härför talar även att det saknas särskild lagstiftning, inom vilken en ränteregel beträffande kunde redovisningskrav finna en naturlig plats.

5.5.8 Regressansprák

Till de områden där tvekan rörande ränteberäkning har yppats hör regresskrav när en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer har infriat en skuld och därefter från medgäldenär helt eller delvis kräver tillbaka vad

han har utgivit Utöver typfallet

att flera har åtagit sig solidariskt ansvar för en gemensam skuld (jfr 2 § skuldebrevslagen) kan såsom exempel på mera särpräglade situationer nämnas att borgensman kräver huvudgäldenär, att borgensman kräver medborgensman, att försäkringsgivare som har utbetalt försäkringsersättning till kräver försäkringshavare skadeståndsskyldig med stöd av 25 § försäkringsavtalslagen, samt att av flera skadeståndsskyldiga den som har erlagt skadestånd till den skadelidande anställer regresskrav mot annan skadeståndsskyldig. Utredningen har övervägt att i räntelagen föreslå regler om ränteberäkning för sådana situationer men kommit till resultatet att så inte bör ske. Skälen härtill är flera. Det viktigaste är att vid de nämnda regresskraven omständigheter spelar in som är speciella för de särskilda rättsförhållandena och som i sin tur har samband med andra regler gällande för dessa rättsförhållanden. Det är knappast möjligt att föreslå enhetliga regler om ränta som är oberoende av dessa omständigheter, i varje fall inte utan att bryta med principer som har tillämpats hittills vid dessa rättsförhållanden. Ett annat skäl är att den praktiska betydelsen av lagfästa regler härom inte torde vara så stor att den motiverar en utförlig behandling. Utredningen skall dock i specialmotiveringen till de särskilda stadgandena anföra vissa synpunkter på konsekvenserna när flera gäldenärer svarar solidariskt.

1 Se ovan 2.3.3.2.

sou 1974:28 113

6 till

Specialmotivering räntelagen

Rubriken

Nuvarande allmänna regler om ränta upptas i en enda paragraf, 9:10 HB. Formellt avser detta stadgande endast försträckning, men det har länge med betalning även i övrigt. Redan av det skälet tillämpats på dröjsmål att den också formellt bör avse fordringar inom nya lagstiftningen förmögenhetsrätten i allmänhet, är det lämpligt att de allmänna reglerna får sin plats i en fristående lag. Lagen avser i främsta rummet dröjsmåls-

ränta men även s. k avkastningsränta] Titeln räntelag förefaller därför

Rörande mellan lagen och specialregler iannan lämplig. gränsdragningen hänvisas till den allmänna motiveringen 5.5. lagstiftning Innehållet i räntelagen har disponerats på följande sätt. Till en början och dispositiva karaktär. De två bestäms i l § lagens tillämpningsområde följande bestämmelserna, 2 och 3 §§, anger från vilken tidpunkt dröjsmålsränta regler om fordringar med bestämd börjar utgå. 2 § innehåller förfallodag, 3 § handlar om övriga. Utöver den centrala regeln innehåller om utgångspunkten för ränteberäkning vid redovis- 2§ en specialregel bl a en särskild om fordran som avser ningskrav. 3 § upptar regel skadestånd eller annan sådan ersättning som inte kan fastställas utan Härefter i 4 § en regel om avkastningsränta vid särskild utredning. följer återgång av betalning på grund av hävning m. m. I 5 § behandlas räntefoten vid dröjsmålsränta (första stycket) och vid avkastningsränta avser bl a att underlätta hänvisningar till (andra stycket). Uppdelningen I 6 § räntelagen återfinns en bestämmelse räntelagen i specialstadganden. om dröjsmålsränta å fordringar som redan före förfallodagen har löpt 7 §, ger en hänvisning till med ränta enligt avtal. Den sista bestämmelsen, bestämmande av ersättning för förlust av skadeståndslagen angående ränta vid person- och sakskada samt ren förmögenhetsskada.

1§

begränsar lagens direkta tillämpningsområde till förmögen- Paragrafen hetsrättens område. I de direktiv som lämnats utredningen har förutsätts att lagstiftningen skall gälla ränta inom förmögenhetsrätten. I Danmark avser de allmänna bestämmelserna om moraränta i 62 § gaeldsbrevsloven och 1 Se ovan 5.2.2. varje rättslig förpliktelse att betala pengar (böter dock undantagna)

114 Specialmotivering till räntelagen

är således inte begränsade till förmögenhetsrättsliga förpliktelser; det danska förslaget innefattar inte någon ändring på denna punkt. I Norge torde däremot, på samma sätt som i det svenska förslaget, en uttrycklig begränsning till förmögenhetsrätten komma att föreslås. Liksom är fallet med avtalslagen, som i sin rubrik också har en begränsning till förmögenhetsrätten, kan det komma i fråga att tillämpa lagen analogiskt särskilt inom familjerättens område. Se härom ovan 5.4.1. Det har ansetts lämpligt att direkt utsäga att lagen endast skall avse fordran i pengar. Vad som skall gälla beträffande skyldighet att utge avkastning (eller ersättning för avkastning) vid försträckning ivaror eller annan fordran i varor berörs således inte av lagen. I andra punkten anges lagens dispositiva karaktär. Tvingande bestämmelser om ränta, som inte får överskridas, skulle få karaktär av lagstiftning mot ocker, ett syfte som är främmande för räntelagen. Det ligger emellertid i sakens natur att i vissa situationer, särskilt vid skadestånd i utomobligatoriska förhållanden, det ofta är praktiskt omöjligt att i förväg träffa avtal omden ränta som skall utgå, och såtillvida blir räntelagens bestämmelser bindande. Härutöver undantas fall då annat är särskilt föreskrivet. Såsom berörts i den allmänna motiveringen (5.5) är det knappast möjligt att finna något konsekvent system i förekomsten av bestämmelser om ränta. Klart är likväl att särskilda bestämmelser om ränta vilka kvarstår utan att hänvisa

till räntelagenl inte berörs av denna.

Lagen innehåller däremot inte någon hänvisning till handelsbruk. En lag av räntelagens typ, med starkt schematiserade bestämmelser, bör inte lätteligen kunna sättas ur kraft genom handelsbruk. Detta utesluter dock inte att under speciella förhållanden handelsbruk av sådan beskaffenhet kan föreligga, att de bör gå före lagens regler. Detta gäller särskilt om handelsbruken på grund av omständigheterna kan anses ingå i avtalsinnehållet, eller om de ävenledes rör andra förhållanden som sakligt har nära beröring med räntan, t ex rätten till avkastning. I detta sammanhang bör något nämnas om kontokurant. Vid sådan anses ränta ofta böra utgå redan från det fordran uppstår, dvs å det saldo som vid varje särskilt tillfälle räknas part till godo. Om kontokurantförhållande är avtalat torde ofta också räntefrågan vara löst genom avtalet. I andra fall torde ränta vid kontokurant böra löpa enligt handelsbruk, även om intet särskilt är avtalat? Detta kan följaktligen betraktas som ett exempel på att handelsbruk kan få företräde framför lagens regel. Med uttrycket att ränta utgår vad nedan enligt stadgas” avser utredningen att ge visst stöd för en slutsats e contrario, att ränta före förfallodagen i allmänhet kräver stöd i en särskild utfästelse. En uttrycklig regel med sådant innehåll återfinns 1T ex 48 0ch49 §§ f n i 9:10 HB, första punkten. växellagen (1932:130) Utredningen har dock ansett det mindre lämpligt att direkt i lagtexten och 45 och 46 §§ check- uttala en sådan regel, eftersom den kunde ge stöd för slutsatsen att ränta lagen (1932:131). 2 Jfr Almén a. a. s. 499 aldrig kan utgå före förfallodagen, såvida det inte avtalats eller följer av särskilt Men såsom anförts samt ovan 3.1.1 ang. lagstadgande. ovan 5.5.1 har utredningen inte finsk rätt. gjort någon allmän översikt över alla de fall där det kan vara motiverat att

Specialmorivering till räntelagen ll5

Det avkastningsränta utgår även utan stöd av lag, avtal eller handelsbruk. bör därför inte uteslutas att situationer kan uppstå där avkastningsränta bör utgå, trots att särskild lagregel saknas. Särskilt gäller detta när det att avtal förbehålla rätt till ränta före en saknats möjlighet genom fordrans Att döma av hittillsvarande rättspraxis kan dock förfallodag. sådana situationer antas bli sällsynta. vid redovisningsskyldighet skall beröras nedan vid Ränteförpliktelsen behandlingen av 2 § andra stycket.

2 §

Första stycket Såsom flera gånger anförts, och såsom motiverats ovan 5.1.4, behåller skillnaden mellan fordringar med bestämd förfallodag och förslaget l förevarande stadgande uttalas huvudregeln beträffanövriga fordringar. de fordran med bestämd förfallodag. Genom att det ansluter sig till 9:10 HB kan rättspraxis som rör denna regel, i den mån annat inte följer av särskilda stadganden i räntelagen eller annan lagstiftning, vara vägledande även för framtiden. F örfallodagen kan vara bestämd antingen absolut, till en viss dag enligt kalendern, eller relativt, till en viss tid efter uppsägning eller inträffandet av en särskild händelse. l båda fallen är stadgandet tillämpligt. Det är likaså likgiltigt om förfallodagen är bestämd genom avtal eller genom särskilt Det kan också inträffa att förfallodagen inte är lagstadgande. avtalad mellan men likväl tydligt framgår av uttryckligen parterna mellanhavanden. Om gäldenären har frihet att betala parternas tidigare när som helst under en viss tidrymd, t. ex. under en angiven kalendermånad, anses betalning skola ske senast sista dagen av den angivna tiden, och även i detta fall är alltså förfallodagen bestämd. Exempel på att förfallodagen är bestämd genom lag med en annan metod finner man i 24 § försäkringsavtalslagen, enligt vilket stadgande skall fullgöras en månad efter försäkringsgivarens betalningsskyldighet det meddelande om försäkringsfallet kommit honom tillhanda, eller senast fjorton dagar efter det utredning av visst slag har förebragts. Utredningen återkommer senare till förhållandet mellan detta stadgande och den regel som utredningen föreslår beträffande krav på skadestånd och annan motsvarande ersättning (se motiveringen till 3 § andra stycket). böra föreslå ett förtydligande i På en punkt anser sig utredningen förhållande till nu gällande rätt, nämligen genom att ange att förfalloi förväg”. Därmed avses att klargöra, att när en dagen skall vara bestämd bestämmelse i lag skall fullgöras vid skuld på grund av uttrycklig

anfordranl den inte är att betrakta som bestämd i räntelagens mening.

vad som ansetts hittills - ehuru Detta överensstämmer med gälla möjligen vad som tillämpats i särskilda situationer, t ex vid redovisningsskyldighet, kan utgöra ett utnyttjande av den nuvarande textens otydlig- 1 Se särskilt 5 § skuldebrev het - men det är dock möjligt att bli missledd av det nu brukade lagen;jfr 12 § köplagen.

Specialmorivering till räntelagen

uttryckssättet. Ändringen är motiverad även av att det föreslås att i 2 § andra stycket samt i 38 § köplagen införa undantag från regeln. Utredningen har övervägt att i lagtexten även utsäga, att en förutsättning för att dröjsmålsränta skall utgå från en i förväg bestämd förfallodag är att fordrans belopp också är bestämt. I dansk rätt är den närmast motsvarande regelns tillämpningsområde inskränkt till fall där någon ”ifølge aftale skylder et bestemt pengebeløb?! Där nämns sålunda inte ens att skall vara bestämd. förfallodagen Det praktiska resultat som åsyftas med den danska regeln torde emellertid vara likartat med det vid den svenska

regeln? De norska planerna innehåller emellertid inte någon

föreskrift om att beloppet skall vara bestämt, utan liksom det nu gällande svenska (och finska) stadgandet anknyter man till om förfallodagen är bestämd. Till förmån för att införa också ett krav på att beloppet skall vara bestämt kan anföras, att det bäst överensstämmer med det allmänna skälet för att låta dröjsmålsränta omedelbart utgå från den bestämda förfallodagen, nämligen att gäldenären förutsätts ha kunnat planera betalning senast på förfallodagen. Utredningen har likväl kommit till den meningen, att lagtexten inte bör innehålla något sådant tillägg. Det kan nämligen lätt inträffa, att tvekan råder om huruvida beloppet kan anses bestämt i förväg. Visserligen har i dansk rätt antagits, att om beloppet kan fastställas av gäldenären genom en enkel uträkning, det skall betraktas som bestämt.3 Vad som kan anses vara en enkel uträkning kan emellertid vara föremål för tvivel. Men vidare kan situationen vara den, att huvuddelen av en fordran, exempelvis är bestämd på köpeskilling, i förväg medan mindre avseende poster, t. ex. emballage, försäkringspremier eller frakt, blott är beräknade till ett ungefärligt belopp och behöver preciseras senare. Detta bör dock inte utesluta att förfallodagen anses bestämd. Vid köp och andra liknande avtal skulle därför en regel som kräver att beloppet är bestämt kunna bli svårtillämpad. Skuldebrev torde sällan vara utställda på sådant sätt att det blir någon skillnad, om man ställer krav på att beloppet skall vara bestämt eller ej. Underlåtenheten att i lagtexten av fordran nämna, att beloppet skall vara bestämt, betyder emellertid inte att det skulle vara helt utan betydelse, om beloppet är känt för gäldenären när han skall betala eller ej. Tvärtom torde, när det ankommer på borgenären att precisera fordrans belopp och han underlåter att den göra det, försening av betalningen som uppstår därigenom vara att hänföra till borgenären, och gäldenären blir då inte skyldig att utge dröjsmålsränta (jfr nedan). Det kan inte heller uteslutas att om är avtalad förfallodagen och det ankommer på borgenären att precisera beloppet, exempelvis genom att sända en specificerad räkning, gäldenären inte råkar ut för dröjsmålspåföljder om borgenären sitt krav alltför 1 62 § gaeldsbrevsloven. preciserar sent, t ex samma dag ;se Ussinynybdah Gaelds_ som betalning bör ske. Om av annat skäl gäldenärens skuld är på brevslovene, Köpenhamn obestämt belopp, så att han inte vet hur mycket han skall betala, torde 1940, s. 116 f; Lyngsø, Juristen 1971 s. 281. på liknande sätt förfallodagen inte kunna betraktas som bestämd, även 3 Se Ussing-Dybdal, om det till äventyrs varit klart, när betalning skulle ha skett ifall beloppet a. a. s. 117. då hade varit preciserat.

Specialmotivering till räntelagen 117

Utredningen vill senare återkomma till motsvarande fråga vid tillämp-

ningen av 3 §. I förslaget försittes betalningstiden. Detta utbegagnas uttrycket återfinns även i hittillsvarande lydelse av 6 § skuldebrevslagen, och tryck avsikten är att det skall tolkas på samma sätt som där. Ordvalet markerar att dröjsmålsränta inte utgår när visserligen betalning inte sker på den bestämda men detta beror på borgenären eller händelse förfallodagen som är att hänföra till honom. Den situationen att borgenären beviljar anstånd har berörts i den allmänna motiveringen och med betalningen utredningen får hänvisa till vad som anförts dän När det ränta utgår från denna dag åsyftas därmed sägs att förfallodagen. Ränta utgår från denna dag, alltså inte från och med denna dag. När betalningen försenas på grund av. dröjsmål å borgenärens sida, ränta från det Tidpunktens betydelse för utgår dröjsmålet upphört. räntefotens höjd behandlas i motiveringen till 5 §.

Andra stycket

Den föreslagna bestämmelsen i 2§ andra stycket innehåller en specialutgångspunkten för ränteberäkning vid fordran som regel som preciserar grundar sig på sysslomans eller annans skyldighet att redovisa medel som han har mottagit av uppdragsgivaren eller tredje man. I sådana fall har nu gällande rätt 9:10 HB i huvudsak tillämpats. En viss osäkerhet enligt

om hur denna tillämpning närmare skall ske har dock förelegat? Särskilt

som det knappast lär vara möjligt att här utan vidare tillämpa den något mera som utredningen vill föreslå, synes det preciserade huvudregel lämpligt att lagen innehåller en särskild regel för redovisningsfallet. Redovisningsskyldighet anses vara karakteristisk för sysslomannaavtal och liknande förhållanden som beror direkt på lag, t ex förmyndarens förhållande till den omyndige med avseende på medel och egendom som förvaltar. Men sådan skyldighet kan förekomma även förmyndaren utanför sysslomannaförhållanden i vidsträckt mening, t. ex. om någon får annans egendom om hand obehörigen eller av misstag. Redovisningsskyldighet är inte reglerad genom lagregler av generell karaktär men förekommer likväl som ett i betydelsefulla rättsregler centralt l 10:1 BrB föreskrivs ansvar för förskingring för den begrepp. som åsidosätter vad han har att iaktta för att kunna fullgöra sin skyldighet att utge eller redovisa för egendom som han fått i besittning för annan av avtal eller ställning. Lagen (1944:181) om på grund redovisningsskyldighet, och redovisningsmedel bygger likaså på begreppet förarbetenaa att begreppet är till denna lag har ansetts ge vid handen,

avsett att i den ha samma innehåll som i förskingringsparagrafenf Båda

1 Se ovan 5.4.5. förutsätter i stort sett begreppet redovisningsskyldighet som lagställena 7 Se härom ovan 2.3.3.1. bekant och gör inget försök att närmare precisera när sådan skyldighet 3 NJA ll 1944 s. 400 ff. 4 Se t ex Tore Strömföreligger. medför sålunda en straffrättsligt sanktio- berg, NTfS 1948 s. 110; Redovisningsskyldigheten jfr dock Hessler, Allmän nerad rätt vilken dessutom är förenad med ett sakrättsligt privilegium. sakrätt (1973) s. 480 med Rättigheten skiljer sig därigenom klart från exempelvis en säljares rätt till hänvisningar.

Suecia/motivering till räntelagen

köpeskilling eller en försträckningsgivares rätt till återfående av det försträckta beloppet. En annan sida av redovisningsskyldigheten, vilken ofta nämns i litteraturen, är förpliktelsen att lämna uppgifter till den redovisningsberättigade, stundom vid olika tillfällen under skyldighetens bestånd och regelbundet vid upphörandet av det rättsförhållande som konstituerar skyldigheten. Även häri visar sig en olikhet mot exempelvis

en köpares och en låntagares förpliktelser]

Såsom ytterligare typiskt för redovisningsskyldighet för egendom kan framhållas att omfattningen av den redovisningsskyldiges slutliga prestation bestäms av de belopp som överlämnats till honom av den redovisningsberättigade eller av tredje man, men också av hur den redovisningsskyldige själv har handhaft tillgångarna. Detta sammanhänger med att egendomen, även när den har genuskaraktär, i innehavarens hand är ett främmande värde vilket tillkommer den redovisningsberättigade. Civilrättsligt sett innefattar därför redovisningsskyldighet ofta förpliktelse att utge ränta eller annan avkastning även för tiden innan rättsförhållandet upphör. Detta kan betraktas som ett exempel på att ränta i ett särskilt rättsförhållande utgår utan stöd av vare sig uttryckligt lagstadgande eller avtal. Den närmare beskaffenheten av denna förpliktelse får antas bero av för sysslomannaskapet och andra fall av redovisningsskyldighet karakteristiska regler. Det ingår inte i utredningens att föreslå uppdrag regler härom. Utredningen kan exempelvis inte gå in på frågan, i vilken utsträckning en syssloman är skyldig att göra medel som han omhänderhar för huvudmannens räkning räntebärande och vilka sanktioner som må träffa honom om han skulle försumma det? När det gäller tiden efter det den redovisningsskyldige har lämnat eller borde ha lämnat och till slutredovisning den redovisningsberättigade

överlämnat denne tillkommande medel, ställer saken

sig emellertid annorlunda. Det är här fråga om en dröjsmålssituation, vilken i avsaknad av särskild bestämmelse skulle bedömas om enligt räntelagens regler dröjsmålsränta, med bl a den skillnad mellan fordringar med och utan bestämd förfallodag som görs där. Såsom strax skall utvecklas överensstämmer det dock närmare, inte med nuvarande rättspraxis, och synes inte heller lämpligt för framtiden, att utan vidare tillämpa dessa regler. Utredningen vill därför föreslå en regel, enligt vilken vid fordran som grundar sig på sysslomans eller annans skyldighet att redovisa för medel som han mottagit av huvudmannen eller tredje man, ränta utgår från dagen för redovisningen, eller, om denna inte avges i rätt tid, från den dag då redovisning borde ha skett. Med avseende på tillämpningen av denna regel vill utredningen anföra följande. Den föreslagna regeln innehåller ingen ingående beskrivning av när skall 1 Se Rodhe s. 87 och redovisningsskyldighet anses föreligga. Den överensstämmer däri Bengtsson, Särskilda med 10:1 BrB samt lagen om redovisningsmedel. Sysslomans skyldighet att redovisa nämns likväl i den föreslagna lagtexten som ett både viktigt avtalstyper l, Sthlm 1971, s. 163. och belysande fall. När omständigheterna 2 Se härom Wiklund, är sådana att den redovisnings- God advokatsed, Sthlm skyldige kan ådra sig straffansvar samt förutsättningarna för sakrättsligt 1973, s. 86. skydd föreligger, torde regelbundet också det nu föreslagna stadgandet

Specialmotivering till räntelagen 119

överensstämmelsen är dock inte fullständig, vilket kunna tillämpas. framgår redan därav att straffansvaret förutsätter en uppsåtlig brottslig handling, medan det här är fråga om en regel som skall kunna tillämpas även när den redovisningsskyldige förfarit fullständigt korrekt. Men även i andra avseenden torde den civilrättsliga redovisningsskyldighet, som den sig längre än den straffrättsligt sanktioneföreslagna regeln avser, sträcka avser. Detta brott förutsätter att medlen rade vilken förskingringsbrottet kommit i den redovisningsskyldiges hand på grund av avtal eller ställning. kan däremot föreligga även om medel Civilrittslig redovisningsskyldighet kommit i främmande persons hand genom misstag eller genom obehörigt till tidigare vilken överlåtit förfarande, t ex genom betalning borgenär, sin fordran till annan person som då är rätt borgenär. omständigheterna kan också vara sådana, att en innehavare av en annans egendom under en men han sedermera fått tid varit att betrakta som godtroende besittare, kännedom om annans bättre rätt och därigenom blivit redovisningsskylkan därjämte föreligga även om

dig.l Civilrättslig redovisningsskyldighet

innehavaren haft både rätt och skyldighet att förfoga över den annan t ex av uppdrag att försälja denna. tillhöriga egendomen, på grund Redovisningsskyldigheten avser då det som uppbärs som vederlag för det sålda. är också såtillvida begränsat som det Det nu föreslagna stadgandet endast avser fordran i pengar, på vilken ränta kan utgå, inte andra fall av redovisningsskyldighet beträffande egendom. Avgörande synes böra vara - på sätt nyss antyddes - om någon innehaft egendom på sådant sätt att han bort betrakta den som ett främmande värde vilket tillkommer annan,

och att han på grund därav blivit skyldig att utge pengar. sådana fall är reglerade i särskild lagstiftning. Såsom det mest Åtskilliga allmänna fallet kan betraktas sysslomans skyldighet enligt 18:1 och 9 HB. Utredningen vill vidare erinra om förmyndares (l6:l FB) och gode mans (1828 FB) redovisningsskyldighet. Boutredningsman är redovisningskylhandelsagentur och dig enligt 19:15 ÄB. Lagen ( l 9 14:45) om kommission, handelsresande nämner särskilt redovisningsskyldigheten för kommissionär (7, 13 §§). Även beträffande god man enligt lagen (l904:48 s.l) om (14 §) är sådan skyldighet föreskriven. Delägare i handelssamäganderätt enligt ll eller 47 § bolag eller enkelt bolag kan bli redovisningsskyldig s. l) om handelsbolag och enkla bolag. Ur sjölagen lagen (l895:64 (l89l:35 s. 1) må nämnas huvudredares redovisningsskyldighet enligt 15 § och befälhavares redovisningsskyldighet enligt 68 §. Redovisningsskyldighet föreligger emellertid i många fall även utanför det lagreglerade området. Utredningen har tidigare nämnt ondtroende samt den situation som uppstår då betalning av besittares skyldighet eller eljest sker till fel person. Om någon som innehar annans misstag torde ofta redovisningsskyldighet inträda med säljer denna, egendom 1 Jfr om betalning av ä substitutet? Det emellertid inte möjligt att här avseende synes misstag nedan motiven till 4 §. 7 Jfr 194 § andra stycket konkurslagen och 60 § andra stycket kommissionslagen.

120 Specia/motivering

till räntelagen

uttömmande och exakt ange, i vilka situationer sådan redovisningsskyldighet som bör falla under ifrågavarande 23

regel uppstår)

Den föreslagna lagtexten anger vidare att fordran avser medel som den

redovisningsskyldige mottagit av huvudmannen eller av tredje man. Ordet ”huvudmannen därvid åsyftar såväl uppdragsgivare som annan till vars förmån redovisningsskyldigheten gäller. Men medlen kan också ha erhållits från tredje man, ett fall som är särskilt praktiskt när någon försålt annans egendom behörigen eller obehörigen - och därvid uppburit medel som tillkommer huvudmannen. Uttryckssättet avser vidare att klargöra bl a att regeln inte avser annan fordran som huvudmannen må ha mot den redovisningsskyldige, t ex på grund av att denne erhållit förskott vilket på arvode, el dyl, inte åtgått till fullo. Utredningen skall strax återkomma till den situationen att rätta beloppet av den redovisningsskyldiges förpliktelse är föremål för tvist därför att denne tillgodoräknat sig högre arvode än huvudmannen vill godta. Den tidpunkt från vilken ränta skall börja utgå preciseras i 2 § andra stycket till ”dagen för redovisningen eller, om denna ej avges i rätt tid, från den dag då redovisning bort ske”. Detta uttryck anger också ett avsteg från den allmänna som uttalas princip i första stycket av ifrågavarande paragraf. För några fall är det visserligen ilag direkt föreskrivet, när den redovisningsskyldige skall utbetala medel som han har haft hand om.4 Det kan givetvis också vara särskilt överenskommet att omhänderhavda medel skall utbetalas viss dag. I sådana fall skulle huvudregeln i 2 § första stycket kunna tillämpas direkt. Men det är också mycket vanligt kanske vanligast att skyldigheten att utge medel vilka innehas för annans inträder först i och med att redovisningsräkning, räkning i betydelsen av uppgifter om förvaltningen med framräkning av ett saldo på det belopp som tillkommer den redovisningsberättigade, framläggs, varvid enligt vedertagen uppfattning skyldigheten att utge medlen inträder utan vidare uppskov. Tiden för skyldigheten att framlägga redovis-

beror ningsräkning i sin tur ofta på när uppdraget slutförts och den haft redovisningsskyldige skälig tid för att göra upp redovisningsräkningen. l detta fall, där förfallodagen beror av den redovisningsskyldiges

1 Säkerligen kan situationer inträffa där en person är skyldig att lämna uppgifter om medel som han uppburit eller innehaft, utan att dock hans skuld är sådan att den faller under nu ifrågavarande regel, särskilt då skyldigheten ingår som ett led i ett mera omfattande rättsförhållande. Såsom exempel kan nämnas att en panthavare kan vara skyldig att till pantsättaren redovisa avkastning som fallit av pant men likväl vara berättigad, åtminstone tills vidare att behålla avkastningen till säkerhet för sin fordran, och att en säljare som vid köparens dröjsmål med mottagandet av godset sålt det för köparens räkning (jfr 34 § köplagen) kan ha att redovisa det uppburna men likväl vara berättigad att innehålla det i avräkning på köpeskillingen. 7 Det må erinras om att ordet redovisning i lagtext även begagnas i betydelser som saknar all beröring med ifrågavarande förpliktelse, se t. ex. 4§ bokföringslagen (1929:117). 4 Se t ex 16:11 FB om 3 Eftersom familjerätten inte direkt berörs av utredningens uppdrag behöver inte förmyndares skyldighet särskilt uppmärksammas makes redovisningsskyldighet efter det giftorättsgemenatt utge omyndigs egenskapen upphört men innan bodelning skett, se 9:5, 11:8 samt 12:4 GB. Det måste dom vid upphörandet av likväl anses att sådan skyldighet inte medför den ränteförpliktelse som ifrågavaranhans uppdrag. de stadgande avser.

Specialmotivering till räntelagen 121

kan den inte anses bestämd i förväg, och den redoviseget handlande, skulle med tillämpning enbart av eljest föreslagna regler ningsberättigade förrän han framställde krav med inte bli berättigad till dröjsmålsränta att han fordrade ränta Denna omständighet, att det beror av angivande när redovisning framläggs och att den den redovisningsskyldige själv

redovisningsberättigade inte innan redovisningen lagts fram kan bedöma, han är berättigad, utgör det främsta skälet för att en till hur stort belopp

erfordras här. specialregel innebär i första hand att om Den av utredningen föreslagna regeln i normal ordning men beloppet likväl inte redovisningsräkning framlägges omedelbart? Skulle särskild betalas ut genast, dröjsmålsränta utgår - den redovisningsskyldige är redovisningsräkning inte anses nödvändig att utan avdrag utge ett belopp som han exempelvis ostridigt skyldig för annans räkning - blir situationen densamma. I andra hand uppburit uttalas, att om redovisningsräkning inte avges i rätt tid, dröjsmålsränta

bort ske. När räkningen bör avges får utgår från den dag då redovisning bedömas innehållet i särskilda lagstadganden, avtal eller eljest enligt Vid som obehörigen innehas, eller tillämpliga rättsprinciper. egendom i stället för obehörigen innehavd egendom, inträder redovissom trätt omedelbart när medlen uppbärs, och regeln medför då ningsskyldigheten

att dröjsmålsränta börjar utgå genast.

Ett särskilt problem, som även berör ränteberäkningen, uppkommer

när en huvudman sedermera befinns berättigad till högre belopp än det

sin redovisning förklarat sig villig att betala. som sysslomannen genom

Frågan rör närmast om ränta då skall utgå på det tillkommande beloppet

från dagen för redovisning, resp då redovisning borde ha skett, eller från

den dag då den redovisningsberättigade framställde sådant krav som anges

i 3 §. Härom synes viss osäkerhet råda i gällande rätt. Enligt utredningens denna med ledning av vad som uttalas i mening bör fråga bedömas I den mån kravet avser medel som omfattas av redovisningsräntelagen. bör ränta utgå från dagen då redovisning skedde eller borde skyldigheten, ha skett, även om exempelvis vissa belopp av misstag eller annat skäl inte eller upptagits felaktigt. Om å andra sidan tvisten rör syssloupptagits mans arvode, vilket avdragits från det belopp som denne haft att utge,

som eljest beträffande arvode, dvs ränta bör samma principer tillämpas utgår endast i den mån krav framställts med angivande av ränteförpliktel-

sen. Situationen blir med andra ord densamma som om exempelvis

utan redovisningsskyldighet. Blott i den 1 3 § förslaget. förskott lämnats på arvode, så att den 1 Stundom torde den händelse att kravet på arvode var uppenbart obefogat, redovisningsskyldige avge inte sig av möjligheten att kvitta redovisningsskyldige ägt begagna redovisningsräkning men mot skyldigheten att utge huvudmannen tillkommande medel, avvakta godkännande anspråket tillämpas. eller invändning från den bör regeln beträffande redovisningsfordran redovisningsberättigades Till bestämmandet av räntefoten för den ränta som utgår vid dröjsmål sida, innan utbetalning skall utredningen återkomma vid med utgivande av redovisningsmedel sker. Detta torde böra bedömas så, att räk- 5§. ningen endast innefattar ett förslag, vilket blir definitivt efter viss kortare tid om protest uteblir.

Specialmorivering till räntelagen

Fordringar med flera solidariskt

ansvariga gäldenärer

Såsom anfördes ovan 5.5.8 vill inte föreslå utredningen att i räntelagen införs särskilda regler om ränta vid Det faktum regresskrav. att flera gäldenärer ansvarar solidariskt för en skuld medför dock vissa särskilda tillämpningsfrågor vilka bör beröras i korthet. Vad beträffar det nu aktuella att fallet, nämligen en fordran har bestämd förfallodag, synes följande böra gälla. Om en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer infriar skulden samt därefter framställer regresskrav mot medgäldenär, bör med stöd av 2 § första stycket ränta utgå från den bestämda förfallodagen även vid regresskravet. Om exempelvis en fordran med bestämd förfallodag kr och lyder på 10 000 en av två solidariskt ansvariga gäldenärer infriar skulden och senare avkräver sin medgäldenär 5 000 kr, bör han äga uppbära från dröjsmålsränta den ursprungliga förfallodagen. Det bör således inte anses att för regresskravet förfallodagen är obestämd och att därför första 3§ stycket i förslaget bör tillämpas. Från den gäldenärs som utsätts synpunkt för regresskravet är nämligen förfallodagen att betrakta som bestämd i förväg, och han bör således vara beredd att betala denna dag. Den omständigheten att en hans medgäldenär i första hand infriar skulden bör inte medföra någon lättnad i hans skyldighet att utge dröjsmålsränta på det belopp som slutligen skall stanna på honom. Det förutsätts att den krävande gäldenären antingen själv har betalt senast på förfallodagen eller att han vid betalning har utgivit dröjsmålsränta enligt huvudregeln. Har låtit borgenären sig nöja med betalning efter förfallodagen utan att kräva ränta, äger givetvis den gäldenär som har betalt och sedan söker kräva regress inte ränta förrän från tiden för sitt utlägg. Ej heller denna regel har utredningen ansett behöva infogasi lagtexten.

3§

Denna bestämmelse gäller dröjsmålsränta vid fordringar som inte avses i 2 §, dvs som inte har i förväg bestämd förfallodag och inte heller grundar

sig på redovisningsskyldighet. Bestämmelsen svarar mot den nuvarande femprocentsregeln i 9:10 HB. Den viktigaste ändringen är att stämning inte längre skall utgöra för att förutsättning dröjsmålsränta skall börja utgå. Angående de allmänna överväganden som föranlett utredningens

ställningstagande i principfrågorna hänvisas till vad som anförts ovan

Första stycket upptar medan huvudregeln, andra stycket innehåller en specialregel för skadestånd och fordringar av liknande karaktär. Tredje stycket innehåller en kompletterande om verkan regel av stämning när dröjsmålsränta inte förut har utgått.

Första stycket

Detta stycke avser fordringar utan bestämd förfallodag i allmänhet, dvs 1Se5.I.4. de som inte faller under för regeln skadestånd m m i andra stycket.

till räntelagen 123 Specialmotivering

blir direkt tillämplig exempelvis i kontraktsförhållanden, Bestämmelsen när den ena parten är skyldig att betala ett vederlag i pengar utan att är överenskommen i förväg. Ett enkelt och tiden för betalningen är att en hantverkare utför en reparation och sänder en praktiskt exempel i räkning på sitt krav när arbetet har utförts. På grund av hänvisningen blir bestämmelsen i första stycket också den föreslagna 38 § köplagen till det tillämplig i de vanliga fall där en säljare låter köparen få besittning på köpeskillingen, utan att särskild sålda godset och sänder en räkning kredittid är överenskommen. Både vid avtal om tjänster och vid köp avser

såväl avtal där båda parter är näringsidkare som avtal bestämmelsen och konsument eller avtal mellan konsumenter mellan näringsidkare inbördes. På grund av hänvisning i den föreslagna 6§ skuldebrevslagen

blir bestämmelsen tillämplig när ett skuldebrev som inte löper med ränta

är betalbart vid anfordran. Eftersom enligt 5§ samma lag skuldebrev

över huvud förfallodag förfaller när borgenären utan taget angiven för sådant skuldebrev. Med eller fordrar det, blir bestämmelsen tillämplig i andra lagstadganden blir bestämmelutan stöd av särskilda hänvisningar sen tillämplig i ett stort antal andra fall. Liksom vid 2§ kan tidigare vid tillämpning av bestämmelsen där nya rättspraxis vara till vägledning

inte tillkommit genom förevarande lagstiftning. specialregler i den allmänna motiveringen föreslår utredningen att Såsom utvecklats endast i viss mening kvalificerat krav skall medföra att dröjsmålsränta

utom rätta skall kunna utlösa ränta börjar utgå. Även ett krav framställt ett bestämt belopp och att det men det fordras att detta krav upptar att betala medför skyldighet att utge ränta. anger att underlåtenhet Eftersom kravet skall medföra, att gäldenären ådrar sig ränteförpliktel-

se om han inte fullgör sin betalningsskyldighet, bör det uppta ett bestämt

Kravet på precisering får dock i någon mån bero av omständigbelopp. heterna. skulle vara exakt känt för gäldenären Om exempelvis beloppet men inte för borgenären, kan det inte fordras mer än att borgenären

tillräckligt preciserar det belopp som avses. Kravet behöver inte vara skriftligt utan kan ske muntligen eller per

fall kan det dock vara svårt för borgenären att telefon. l sistnämnda kan styrka, att han angivit att ränta skall utgå, och från denna synpunkt form vara att tillråda. Det fordras givetvis inte att räntekravet skriftlig texten utan det är fullt tillräckligt att det ingåri ingår i den individuella eller motsvarande meddelande. Kravet behöver tryckt text på faktura denna framgår av räntelagens 5 § första inte ange räntans höjd, eftersom att ränta skall utgå, stycket. Skulle det genom avtal vara överenskommet, inte särskilt erinra om räntan. Detta följer av att behöver kravet torde emellertid även i räntelagen i sin helhet är dispositiv. I praktiken

sådana fall kravet ofta åtföljas av en erinran om ränteförpliktelsen.

medför Såsom anförts i Kravet inte att ränta börjar utgå omedelbart. allmänna bör ha en viss tid till sitt den motiveringen gäldenären för att kunna ombesörja betalningen innan ränta börjar utgå. förfogande undviks uppstår, vilka Därmed också att en mängd smärre räntefordringar

kan medföra oproportionerliga administrationskostnader. frist som föreslår utgör trettio dagar från det Den utredningen

124 Specia/motivering

till räntelagen

borgenären avsänt räkning eller eljest framställt krav på betalning. Enligt vad utredningen inhämtat är trettio dagar från fakturadatum en i affärslivet allmänt förekommande frist vid fordringar för vilka betalning krävs genom räkning (faktura). Kortare terminer, t ex åtta eller tio

dagar, förekommer givetvis också t ex vid köp, och inte minst vid fordringar på stora belopp kan sådana frister vara väl motiverade och även föranleda att priset blir lägre än om fristen skulle vara den i lagen angivna. Det bör emellertid för sådana fall ankomma på parterna att träffa avtal därom. Den omständigheten att fristen räknas från den dag räkning avsändes eller krav framställdes, motiverar också en förhållandevis väl tilltagen tid, såsom strax skall utvecklas närmare. Den föreslagna fristen gäller emellertid inte endast fordringar vid vilka krav vanligen sker genom räkning el dyl, utan även t ex skuldebrev som förfaller vid anfordran. Vid sådana fordringar kan fristen trettio dagar förefalla något mer godtycklig, men inte minst fördelen av att ha en enhetlig regel för alla slag av fordringar har föranlett utredningen att föreslå samma frist för dem. Såsom framhållits redan i den allmänna

motiveringen har

bestämningen trettio dagar, i stället för en månad, sammanhang med den moderna datateknikens krav.

Trettiodagarsfristen räknas enligt förslaget från den dag borgenären avsände räkning eller eljest framställde krav på betalning. Från olika synpunkter kunde det vara riktigare att räkna fristen från den dag gäldenären mottog kravet, men praktiska skäl leder - såsom understrukits för utredningen av sakkunniga personer till att tiden för räknings avsändande bör vara utgångspunkten. Det är nämligen i många fall omöjligt att styrka, när en gäldenär har mottagit ett brev som avsänts med posten. Eftersom det torde vara allmän praxis f n att räkning anger att ränta skall utgå från tid som satts i relation till dess datum, skulle en lagregel som anknöt till mottagandet fordra antingen att denna praxis helt lades om eller leda till att en regel som inte anknöt till gängse praxis kom att gälla. Sistnämnda förhållande skulle med stor sannolikhet orsaka svårigheter vid tillämpningen. Det kan givetvis också vara svårt eller omöjligt att exakt fastställa, när ett brev avsänts, eftersom de flesta mottagare inte torde spara kuvert med poststämpel. Dateringen av själva

räkningen ger dock i många fall tillräckliga hållpunkter. är Utredningen väl medveten om att dateringen inte behöver vara något säkert bevis om när en räkning avsänts, men det har synts utredningen att inte viktigt med hänsyn till möjligheten av missbruk komplicera en regel som är avsedd att tillämpas i ett stort antal fall. I händelse av tvist torde _det ankomma på borgenären att göra sannolikt när han avsänt räkningen och dateringen torde då ha betydelse som bevisfaktum främst om han kan styrka, att han har för praxis att inte avsända räkningar som är daterade tidigare än avsändningsdatum.

måste givetvis också tas till den tid som åtgår för postbeford- Hänsyn ran. Vid försändning inom Sverige - som räntelagen främst avser - torde man kunna räkna med att ett brev normalt kommer fram inom några få dagar, kanske en vecka. Även om man räknar med ytterligare tid för 1 Se ovan 5.1.4. eftersändning o dyl lär gäldenåren normalt ha ett par veckor för att

till räntelagen 125 Specialmorivering

verkställa och denna frist får anses tillräcklig. Skulle avse betalningen, blir den särskilda regel som upptas i andra värd försening inträffa, av förevarande stycke tillämplig. Eftersom ingen särskild regel punkten har upptagits om att räkning eller annat meddelande går på mottagarens rättsgrundsatser följa att avsändaren bär risken för risk, torde av allmänna att en försändelse med en räkning kommer bort. Om försändelsen skulle återkomma såsom obeställbar och avsändaren därefter avsänder den ånyo avsändantill en annan, riktig adress, kan han inte räkna det ursprungliga det som utgångspunkt för ränteberäkningen. som har behandlats nu är inte tillämplig om undan- Den huvudregel försenas så mycket att det inte kommer fram ens inom tagsvis krav Sådana fall torde vara sällsynta, eftersom även vid trettiodagarsfristen. brev oftast kommer fram inom betydande förskjutningar i postgången fristen. För detta fall föreslås emellertid i första stycket den angivna andra punkten att ränta inte utgår förrän kravet har kommit gäldenären till handa. Regeln är avsedd att vara en jämförelsevis lättillämpad för ett möjligt men ovanligt fall. Sammanställd med huvudreservregel regeln kan den sägas innebära, att om på grund av fel i postgången el dyl försenas den frist denne åtnjuter för att kravet på väg till gäldenären, kunna betala utan skyldighet att erlägga ränta minskas i motsvarande mån men att han dock alltid undgår skyldigheten om han betalar så snart kravet kommer honom till handa. Gäldenären skall emellertid i övrigt räntevinst av att kravet försenas i postinte åtnjuta någon på grund gången. Den föreslagna bestämmelsen avser, liksom de övriga styckena i denna paragraf, endast dröjsmålsränta, vilket framgår av att den gäller ränta på förfallen fordran. Skulle borgenär framställa krav i den ordning som här sägs för fordran som inte är förfallen vid utgången av den frist som nämns i bestämmelsen, utgår ränta med stöd i denna först från det fordringen förfaller. Den självständiga betydelsen av denna förutsättning växlar, för fordringar. Såsom framhölls i den beroende på reglerna om förfallotid

allmänna motiveringenl avser utredningen inte att gå in på de särskilda

förfaller i olika rättsförhållanden och regler som gäller om när fordran deras konsekvenser i räntehänseende. Utredningen skall likväl, eftersom denna får betydelse främst vid köp, något beröra dess förutsättning

innebörd i motiveringen till 38 § köplagen?

Liksom enligt 2 § förutsätts enligt 3 § att betalningstiden försittes, således inte om det beror av borgenären att och dröjsmålsränta utgår gäldenären inte betalar i tid.

Andra stycket

Den i första stycket regeln är, såsom framhölls tidigare, avsedd upptagna främst för e d, fordringar på grund av fordringar på köpeskilling skuldebrev som förfaller vid anfordran, samt andra liknande fordringar. väl för fordringar på skadestånd och liknande Regeln passar mindre framställs ofta krav vid en tidpunkt när 1 se ovan 5_5_1_ ersättning. Vid sådana fordringar belopp 2 Se 7.2 nedan. den mot vilken kravet riktas har svårt att avgöra om och till vilket

Specialmorivering till räntelagen

han är ersättningsskyldig, och kravet är ofta inte heller preciserat till beloppet. Det föreligger med andra 0rd ett behov av utredning som vanligen saknar motsvarighet vid fordringar av det slag som första stycket avser. Vad som sagts nu gäller förutom skadestånd även försäkringsersättning. Dessa båda ersättningsformer kan i många avseenden jämställas med varandra. Inte endast försäkringsersättning i egentlig mening utan också skadestånd utges ofta av försäkringsbolag, och för dessa bolag torde exempelvis skillnaden mellan skadestånd för skada på bil och försäkringsersättning ur vagnskadeförsäkring för sådan skada ofta vara obetydlig. Enligt utredningens mening bör man därför inte bedöma ränteberäkningen vid skadeståndskrav utan att också ta hänsyn till motsvarande fråga vid försäkring. Enligt 24§ försäkringsavtalslagen skall, där ej tid är utsatt för fullgörande av försäkringsgivarens betalningsskyldighet i anledning av inträffat försäkringsfall, skyldigheten fullgöras en månad efter det meddelande om kommit försäkringsfallet honom tillhanda. I den mån betalning är beroende av sådan utredning som sägs i 22 § kan den dock inte krävas förrän fjorton dagar förflutit efter det utredningen förebragts. Enligt 22 § åligger det den som gör gällande anspråk på grund av inträffat försäkringsfall att för utredning av fråga, som är av betydelse för bedömande av försäkringsfallet och försäkringsgivarens ansvarighet, tillhandahålla denne handling som finns tillgänglig och tillhandagå med andra upplysningar som står till buds. Praktiskt sett innebär detta, att om bedömningen av försäkringsbolagets betalningsskyldighet inte fordrar särskild - utredning såsom ofta vid livförsäkring betalningsskyldigheten inträder en månad efter det meddelandet har kommit bolaget tillhanda. Fordras däremot utredning kan tiden förskjutas men dock inte längre än till fjorton dagar efter den tid när utredningen Det förebragtes. framgår vidare av 22§ att den utredning som skall förebringas för att fristen på fjorton dagar skall börja löpa blott omfattar sådant som är tillgängligt för den som begär ersättning. Eftersom lagen direkt bestämmer, vid vilken tid skall försäkringsbolaget fullgöra betalning, anses

förfallodagen vara bestämd i förväg

Enligt förslaget blir således 2§ räntelagen tillämplig, vilket innebär att dröjsmålsränta utgår om betalning sker senare än som framgår av 24 § försäkringsavtalslagen. Vid överläggningar med för representanter försäkringsbolagen har dessa anfört, att den utredning som avses i 22 § försäkringsavtalslagen ofta är otillräcklig för att bolagen skall kunna bedöma sin ersättningsskyldighet. Den frist om fjorton dagar som lämnar efter 24§ det 1 Se ovan 2.3.2.2 samt utredning förebragts räcker inte till för handläggningen vid komplicerade motiveringen till 2 § skador, t ex vid stora bränder. Det ankommer emellertid inte på första stycket. Om förköplagsutredningen att föreslå säkringsersättningens ändringar i försäkringsavtalslagens regler belopp skall bestämmas om försäkringshavares skyldigheter och om vad som skall fordras för att skönsmässigt kan för- försäkringsbolagens betalningsskyldighet skall inträda. Sakligt sett råder fallodagen vara att anse dock så nära samband mellan som obestämd. Se Hell- försäkringsavtalslagens regler om förfalloner, F örsäkringsrätt s dagen för försäkringsersättning och räntelagens regler om dröjsmålsränta, 194 not l. att tidsfristerna inte bör vara olika beroende på vilka regler som blir

Specialmorivering till räntelagen 127

Fristen det utredning förebragts måste tillämpliga. fjorton dagar efter kort och står inte i samklang med de betraktas som anmärkningsvärt Eftersom utredningen företidsfrister på vilka räntelagsförslaget bygger. vill utredningen också föreslå att slår en trettiodagarsfrist i räntelagen fordras fristen blir trettio dagar såväl när ingen särskild utredning varvid fristen räknas från det meddelande kommit försäkringsgivaren tillhanda - som när den som framställer anspråk har att förebringa

utredning. leder emellertid också till att de i De sakliga överensstämmelserna om dröjsmålsränta på skadestånd och andra räntelagen ingående reglerna ersättningar inte bör avvika från vad som gäller enligt försäkringsavtalssett det lagen. Man torde knappast kunna göra gällande att genomsnittligt efter det utredning förebragts, vid fordras längre handläggningstid, skadeståndskrav än vid krav på försäkringsersättning. Vid såväl försäkring

som skadestånd fordras tid för att bedöma fakta, för att skaffa uppgifter_ från annat utreda om förpliktelse att håll, ofta också för att juridiskt betala överensstämmelsen talar för att fristerna bör vara föreligger. Även Vid desamma i båda fallen. på andra sätt visar sig ett samband. skilde sig, bedömningen kunna ansvarsförsäkring skulle, om principerna bli olika beroende på om krav framställdes av försäkringstagaren (den skadeståndsskyldige) med begäran att försäkringsbolaget skall utge den som skall utgå enligt ansvarsförsäkringen, eller av den skadeersättning lidande hänvisar honom till försäkringsbolaget och när försäkringstagaren stöder och de till dem anslutande han sig på skadeståndsreglerna räntereglerna. skadeståndskrav av normal beskaffenhet torde, liksom vid mot- Vid svarande krav på försäkringsersättning, trettio dagar från det den skadelidande förebragt utredning vara tillräcklig tid för försäkringsbolagens handläggning och utbetalning. Om i sådant fall utbetalningen fördröjs, t ex av att i ett ärende kommit på awägar, bör inte handlingarna bättre ställning i räntehänseende än vilken försäkringsbolagen åtnjuta som helst. Om utbetalningen dröjer t ex. därför att annan gäldenär vill inhämta utlåtande av en nämnd, eller om verklig försäkringsbolaget tvist uppstår så att betalning sker först efter det dom fallit i process, bör vid tvist om likaså dröjsmålsränta utgå på samma sätt som om exempelvis därför att köparen vill konsultera en köpeskilling betalning dröjer advokat eller inleda process. Vad som sagts nu om försäkringsbolagens av ärenden kan väsentligen tillämpas även när ärende handläggning handläggs av den skadeståndsskyldige själv. Liksom kan emellertid uppstå fall där den vid försäkringsersättning normala tiden för utredning av skadeståndsskyldigheten inte räcker till för försäkringsbolagens handläggning av ärendet, även om denna bedrivs och inga tidskrävande komplikationer inträfmed normal skyndsamhet att med tanke en far. Utredningen har övervägt på dessa fall föreslå men kommit till resultatet att tillräckliga skäl saknas härför. specialregel med om försäkringsersättning har snarast större Sambandet reglerna i dessa situationer än i de enkla fallen; det förhållandet att den betydelse skadelidande och försäkringstagaren kan uppnå fördelar i räntehänseende

Specia/morivering till räntelagen

genom att åberopa försäkringsreglerna i stället för räntelagens skadeståndsbestämmelser skulle kunna föranleda dem att söka utnyttja dessa fördelar. Man bör inte förbise att ränta förutsätter att den mot vilken kravet riktas befinns och även om det är fullt skadeståndsskyldig, motiverat att denne och hans försäkringsbolag lägger ned tid på sin bedömning, går tidsutdräkten ut över den skadelidande som enligt vad som slutligen visar sig är berättigad till ersättning. Utredningen har därför kommit till den uppfattningen, att de skadeståndsskyldigas och försäkringsbolagens legitima intressen inte fordrar mera än att vid bedömning av den utredning som fordras från den ersättningssökandes sida vederbörlig hänsyn tas till om förhållandena är komplicerade. l många fall torde också kravet att fordran skall vara förfallen innan ränta börjar utgå spela en avgörande roll just i de komplicerade förhållandena. Utredningen skall strax återkomma härtill. Utredningen föreslår därför att om fordran avser skadestånd eller annan sådan ersättning som inte kan fastställas utan särskild utredning, ränta å förfallet belopp utgår efter trettio dagar från den dag borgenären framställt krav på ersättning samt dessutom som förebragt utredning ankommer på honom. Rörande den avsedda tolkningen av denna bestämmelse får utredningen anföra följande. Bestämmelsen avser skadestånd såväl i utomobligatoriska som i kontraktsförhållanden. Vid kontraktsförhållanden kan, såsom framhölls i den

allmänna motiveringenf särskilda

frågor uppstå som beror på kontraktstypen och grunden för skadeståndskravet. Dessa frågor berörs inte av den nu föreslagna bestämmelsen. Utöver skadestånd nämns också annan ersättning. Härmed avses bl a sådan ersättning som rättstekniskt inte räknas som skadestånd, t ex enligt 36§ köplagen (köparens dröjsmål med mottagandet av godset). Även exempelvis den ersättning för avhjälpande av fel i förhyrd lägenhet som avses i 12:11 JB kan kommai fråga, såvida den i bestämmelsen ytterligare nämnda förutsättningen att beloppet inte kan fastställas utan särskild är uppfylld. Beträfutredning fande försäkringsersättning skulle bestämmelsen i och för sig också kunna tillämpas, men de tidigare nämnda stadgandena i försäkringsavtalslagen innefattar en specialreglering som formellt får företräde framför den nu aktuella regeln. Reellt åsyftas dock, såsom framgått, en väsentlig överensstämmelse i sak. Skulle försäkringsavtalslagens bestämmelse ha dispositiva ersatts med ett villkor som i sak innebär att inte är förfallodagen bestämd, utan att också ränteförpliktelsen regleras, kan denna bestämmelse tillämpas direkt. Detsamma gäller om av annan anledning förfallodagen för försäkringsersättning inte kan anses bestämd. Med att beloppet inte kan fastställas utan särskild utredning avses att det fordras utredning om de faktiska förhållandena, inte att det juridiska läget är komplicerat. Behovet av utredning kan avse såväl förutsättningarna för ersättningsskyldighet över huvud, t ex om vållande föreligger när krav på skadestånd framställs, som dvs storleken av den beloppet, ersättningskrävandes förlust. Den frist som anges är trettio dagar, alltså samma som enligt första 1 Se ovan 5.5.5. stycket. De skäl som ligger bakom fristens längd är dock inte alldeles

Specialmotivering till räntelagen 129

desamma. Vad som är sedvanlig och skälig frist för betalning av räkningar - 0 d - vilket nämnts på tal om regeln i första stycket spelar här eftersom har stor betalningsberedskap och mindre roll, försäkringsbolag för de flesta gäldenärer inte är att skadestånds- och ersättningskrav betrakta som rutinärenden. En frist av ungefär en månad har emellertid ansetts även i detta fall vara lämplig, och skulle gränsfall uppstå där det är vilketdera stycket som är tillämpligt, är det givetvis en fördel tveksamt, att tidrymden är densamma. Tiden räknas enligt den föreslagna regeln i andra stycket från den dag samt dessutom utredborgenären framställt krav på ersättning förebragt Det framgår härav att beloppet inte ning som ankommer på honom. i kravet. I många fall skulle en sådan bestämning bli behöver vara bestämt - vid den tid när krav framställs kan beloppet inte helt godtycklig bedömas och det blir i varje fall tiden för utredningens förebringande som bestämmer när ränta skall börja utgå - och den skadelidande kunde Inte heller fordras att lätt förbise betydelsen av att belopp preciseras. att betala medför skyldighet att utge borgenären anger att underlåtenhet När en skadelidande framställer anspråk på skadestånd mot ränta. eller mot försäkringsbolag till vilket den skadeståndsskadeståndsskyldig, skyldige hänvisat honom, kan man inte rimligen begära att han skall

komma ihåg att erinra om ränteförpliktelsen. innebär kravet, att borgenären skall Såsom redan utvecklats tidigare som ankommer den väsentliga förutsättförebringa utredning på honom, för att ränta skall börja utgå. Hur mycket som därvidlag skall ningen fordras av den som kräver ersättning utsägs inte i lagen, och det torde vad som fordras. Vid försäkring

vara omöjligt att generellt precisera

en bestämning, men innehåller som nämnts 22 § försäkringsavtalslagen denna är inte direkt tillämplig på skadeståndskrav. Det får bedömas efter I den omständigheterna hur mycket som ankommer på den skadelidande. mån bedömningen av kravet ankommer på kännedom om omständigheter som är uteslutande för den skadelidande, får det antas att han tillgängliga vad som ankommer på honom förrän han lagt fram inte har fullgjort om dessa omständigheter. Det kan inte heller anses att den som uppgifter allt vad som ankommer om han kräver ersättning har fullgjort på honom har fyllt i ett formulär som översänts av ett försäkringsbolag, exempelvis utan mera omfattande aktivitet kan krävas. Vad beträffar prisnivån på - eller skadad egendom - t ex värdet av en begagnad bil av vanlig typ normer för beräkning av ersättning för personskada, bör man vedertagna att den som begär ersättning skall skaffa utreddäremot inte fordra Åtminstone om den mot vilken kravet riktas yrkesmässigt ningen. skadeståndskrav, bör det vara tillräckligt att den skadelidande handlägger på begäran framlägger nödiga sakuppgifter. i 3 § förutsätter även denna att fordran är L:ksom övriga regler förfallen. När så är fallet bedöms inte enligt räntelagen, utan man får tillämpa regler speciella för rättsförhållandet i fråga. Häri föreligger ingen och de normer som tidigare utbildats berörs skillnad mot gällande rätt, Klart är exempelvis att vid livränta för invaliditet inte av räntelagen. inte är förfallen blott i och med att sådan invaliditet inträtt, utan fordran

130 Specialmotivering till räntelagen

varje post förfaller för sig. Dröjsmålsränta kan således börja utgå successivt, allteftersom olika livräntebelopp förfaller, om betalning inte sker. Vad beträffar ersättning för sveda och värk får man avgöra, hur

sådan ersättning skall periodiserasl När sakskada har uppstått och den

skadelidande kräver ersättning för återanskaffning, torde denna fordran ofta inte vara förfallen förrän han faktiskt har verkställt återanskaffningen och betalt. I den praktiskt ofta återkommande situationen att den ersättningsberättigade sänder räkning för reparation till ett försäkringsbolag vilket betalar räkningen direkt till reparatören, således i uppstår allmänhet ingen fråga om dröjsmålsränta för räkningens även om belopp, reparationen sker åtskillig tid efter det att den skadelidande först framställde krav på skadestånd och lade fram utredning. En annan sak är att om försäkringsbolaget dröjer att betala räkningen till reparatören, bolaget kan ådra sig skyldighet at: betala dröjsmålsränta till denne. Har ett bolag som sedermera befinns vara skyldigt utge visst belopp vägrat att betala en räkning, varför denna betalts av den skadelidande själv, kan likaledes dröjsmålsränta komma att utgå på räkningens Beträffanbelopp. de stilleståndsersättning får liksom hittills bedömas, huruvida sådan förfaller successivt, t ex månad för eller i sin helhet månad, vid stilleståndstidens slut. Även för denna bestämmelse gäller att skyldigheten att utge dröjsmålsränta förutsätter att förfallodagen försitts. Beror det på borgenären, dvs den som kräver ersättning, att betalning inte kan ske utgår således ingen dröjsmålsränta. Om han vägrar att godta ett förslag till förlikning upptagande visst belopp, ochhan sedermera befinns inte vara berättigad till högre belopp, torde det få anses bero på honom att betalning inte har skett. Vad som anförts hittills om ränteberäkning vid skadeståndskrav tar ingen hänsyn till att omständigheterna kan vara sådana att den skadelidande lider en ränteförlust för tid innan dröjsmålsränta börjar utgå enligt den här angivna regeln. Såsom anförts i den allmänna motiveringen anser utredningen att dessa fall inte bör bedömas enligt räntelagens schematiserade regler utan enligt en friare bedömning i samband med att skadeståndets belopp fastställs. Utredningen skall återkomma härtill vid 7 § förslaget till räntelag.

Tredje stycket

Den här föreslagna bestämmelsen innebär att ränta på förfallen fordran alltid utgår senast från stämningsdagen. Detta gäller alltså även för den händelse att något

tidigare krav enligt räntelagen inte har framställts, och

det kan sålunda tänkas att gäldenären inte kommer i åtnjutande av någon trettiodagarsfrist. Det torde dock vara sällsynt att stämning uttas och hinner delges gäldenären utan att borgenären dessförinnan varit i kontakt med denne för att försöka få godvillig betalning till stånd. Regeln innebär inte att någon förpliktelse åläggs att utge ränta tidigare än enligt nu 1 Jfr ovan 2.3.7. gällande rätt. Den får också åtskilligt mindre betydelse än i det nuvarande

till räntelagen 131

Specialmotivering

såsom framgått, motsvarigheter i flera andra systemet. Regeln har,

rättssystem. och även Bestämmelsen i tredje stycket gäller också skadeståndskrav, inte framläggs förrän under processen utgår om fullständig utredning Om fordran inte är förfallen utan förfaller ränta från stämningsdagen. under enligt förslaget ränta först från först processens gång, utgår Vid livräntebelopp som förfaller efter det dom fallit utgår förfallodagen. likaledes ränta först då fordran förfallit och betalning då inte skett. Häri överensstämmer den nu föreslagna regeln med gällande rätt.

Utredningen har inte funnit skäl att frångå den nu ipraxis tillämpade att för stämningens delgivning, inte dagen för dess principen dagen utfärdande, är utslagsgivande.

Fordringar med flera solidariskt ansvariga galdenárer

vid fordran med bestämd förfallodag kan vid fordran för vilken Liksom inte är bestämd fråga uppkomma hur ränta skall beräknas förfallodagen om en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer infriar den gemensamma

skulden och därefter anställer regresskrav mot medgäldenär. mening bör de principer som föreslås i 3 § leda till Enligt utredningens följande konsekvenser. Gäldenär bör i allmänhet inte vara skyldig att utge vid regresskrav från den som är solidariskt ansvarig dröjsmålsränta tillsammans med honom och som har betalt borgenären, såvida han inte krävd sådan frist själv har blivit på det sätt som i 3 § sägs och åtnjutit som där sägs. I allmänhet innebär detta att gäldenären måste ha mottagit att underlåtenhet att betala krav på bestämt belopp med angivande att ränta. Om flera personer är solidariskt medför skyldighet utge (3 § andra stycket förslaget), måste var och en av skadeståndsskyldiga ha erhållit krav jämte utredning. Undantag från de nu antagna dem konsekvenserna kan emellertid tänkas gälla på grund av rättsförhållandet mellan de olika gäldenärerna, t ex avtal vid rättsförhållandets uppkomst. Om emellertid krävt betalning av en av flera solidariskt borgenären ränta skall börja utgå ansvariga gäldenärer, på det sätt som fordras för att från honom utan i stället efter viss frist, men sedan inte erhåller beloppet från annan, med honom solidariskt ansvarig gäldenär, uppstår frågan om skall till förmån även för den andre om denne detta krav gälla För denna situation anser utredningen inte att de framställer regresskrav. medför direkt konsekvens. Av skäl som här föreslagna reglerna någon anfördes i den allmänna motiveringen vill utredningen inte heller föreslå

några regler här0m.1

4§

har i den allmänna motiveringen utvecklat skälen för att Utredningen bör innehålla vissa bestämmelser om s k avkastningsränta. I räntelagen förevarande föreslås en specialregel om sådan ränta vid hävning paragraf av avtal. Rörande skälen för att regeln har upptagits här och inte l bland bestämmelser om hävning hänvisas till den Se ovan 5.5.8. exempelvis köplagens

Specialmorivering till räntelagen

allmänna motiveringen?

Den föreslagna regeln går ut på att när betalning återgår på grund av att avtal hävs till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott, eller på liknande grund, ränta utgår för tiden från den dag betalningen erlades till den dag återbetalning sker eller ränta börjar utgå enligt 2 eller 3 §. Räntefoten framgår av 5 § andra stycket. Om innehållet i den föreslagna regeln vill utredningen anföra följande. Regeln är i första hand tillkommen med tanke på köp. Någon formell begränsning till denna avtalstyp görs emellertid inte utan lagtexten talar helt allmänt om avtal. Vid sidan av köp av fast eller lös egendom kan regeln alltså komma att tillämpas på vilket annat slags oneröst avtal som helst vid vilket återgång av erlagd betalning kommer i fråga, t ex när hävning sker av entreprenadavtal, hyresavtal, fraktavtal osv. avser inte det fall att den som har utgivit penningprestation Regeln samt hävt avtalet också är berättigad till skadestånd. I sådant fall kommer

återbäringsprestationen ofta att avräknas eller på skadeståndet, också inverkar förskottsbetalningen på det överenskomna priset och därigenom

indirekt på skadeståndets belopp.: Däremot torde bestämmelsen

analogivis kunna begagnas också vid avdrag på köpeskillingen, när denna redan utgivits innan avdraget aktualiseras. Om avtal hävs utan att skadeståndsskyldighet uppstår, bortfaller förpliktelse att utge prestation och redan mottagen prestation skall återbäras. Vid penningprestation blir frågan då, huruvida ränta skall utgå. Såsom utredningen redan framhållit i den allmänna motiveringen bör denna fråga bedömas skild från den huruvida avkastning, eller ersättning för uppburen avkastning, skall utges av den som har mottagit naturaprestation.3 Om hävning sker och den som har mottagit betalning blir skyldig återbära denna men dröjer därmed, bör dröjsmålsränta utgå i vanlig ordning. I de flesta fall torde 3 § första stycket bli tillämpligt, dvs ränta utgår trettio dagar efter det krav framställts med erinran om ränteförpliktelsen. Denna regel kan emellertid inte tillämpas för tiden innan hävning har skett, eftersom man inte rimligen kan hävda att återbetalningsskyldigheten innan dess utgör en förfallen fordran. Ränta bör emellertid utgå även i sådana fall. Man kan som exempel nämna att en köpare, vilken har betalat hela eller en stor del av köpeskillingen i förskott, nödgas häva köpet på grund av att säljaren inte fullgör avtalet. I många sådana fall är köparen berättigad till skadestånd, och han kan på denna väg tillgodogöra sig ersättning för sin ränteförlust. Men skadeståndsrätt kan vara utesluten till följd av force eller rätten till majeure, skadestånd kan genom avtalsvillkoren vara fråntagen köparen. bör likväl Köparen ha rätt till ränta på det belopp som under säljaren en tid disponerat utan att köparen erhållit någon motprestation. På samma sätt bör situationen bedömas när köparen erlagt betalning samtidigt som han erhållit godset men sedermera nödgas häva på grund av fel i godset. Den föreslagna bestämmelsen 1 Se ovan 5.5.4. avser endast fall där betalning går åter på 7 Se ovan 2.3.5;jfr 5.5.5. grund av hävning, eller på liknande grund. Med det senare uttrycket 3 Se ovan 5.5.4. åsyftas bl a att avtalet är ogiltigt på grund av svek, handlande mot tro

Specialmorivering till räntelagen 133

och heder e d. Vid andra avtalstyper än köp kan uppsägning på grund av motpartens kontraktsbrott böra jämställas med hävning i trängre mening. Däremot är avsikten att undanta återgång av betalning enligt principen för condictio indebiti, när betalningsmottagaren är i god tro, och liknande fall. Vid condictio indebiti har betalningsmottagaren ett betydande godtrosskydd enligt svensk rätt, och det skulle inte stå i samklang med detta att ålägga honom skyldighet att betala ränta från det han uppburit beloppet. Gränsfall kan otvivelaktigt uppstå, t ex vid återgång av avtal på grund av betalningsmottagarens bristande förutsättning och återkrav av betalning som mottagits utan svek men i ond tro.) Bedömningen av dessa fall får överlämnas till rättspraxis. Bestämmelsen avser inte heller att betalning återgår på grund av något förhållande som är att hänföra till den betalande, t ex att köparen begår ett kontraktsbrott och säljaren som häver köpet blir skyldig återbära köpeskilling som han har uppburit. I många sådana fall blir säljaren berättigad till skadestånd, och hans förmån av att ha uppburit och åtnjutit betalningen innan hävning sker kan då, i den mån det finns skäl härtill, beaktas vid beräkningen av skadeståndet. Om inte skadestånd utgår torde säljaren, åtminstone som huvudregel, inte behöva utge ränta när han återbetalar belopp efter att ha hävt köp på grund av köparens förhållande. Vid avbetalningsköp blir den särskilda lagen härom tillämplig, och avräkningen får då ske enligt vad som stadgas där. För övriga fall torde ingen uttrycklig lagbestämmelse erfordras, utan det får ankomma på rättstillämpningen att avgöra om omständigheterna motiverar ett avsteg från huvudregeln. Eftersom skyldigheten att utge ränta enligt förevarande bestämmelse inte förutsätter att dröjsmål har uppstått, bör räntefoten vara den som gäller för avkastningsränta, inte för dröjsmålsränta. Enligt uniforma köplagens regel är visserligen räntefoten densamma som vid dröjsmål med

betalning av köpeskillingf men denna lag gör inte skillnad mellan olika

slag av ränta och har för övrigt en lägre dröjsmålsränta än som här föreslås. I och med att hävning sker och återbetalningsskyldighet uppstår, bör emellertid gäldenären bli skyldig att utge dröjsmålsränta i vanlig ordning. För allmänna synpunkter på övergången från avkastningsränta till dröjsmålsränta hänvisas till framställningen nedan i anslutning till 5 § andra stycket.

5§ i Denna paragraf gäller räntefoten vid dröjsmålsränta avkasti respektive l ningsränta. Indelningen i stycken avser att underlätta hänvisningar; första l 7 I stycket åsyftar dröjsmålsränta, andra stycket avkastningsränta. F › l i Första stycket i l l i Skälen för den här givna regeln har utvecklats i den allmänna 1 Jfr ovan motiveringen › utförligt till 2 § andra stycket. |l och behöver motiveringen inte upprepas här. Det må erinras om vad som 7 Se ovan 3.6.

anförts beträffande räntefotens höjd? anknytningen till riksbankens 3 Ovan 5.3.3.

134 Specia/motivering till räntelagen

diskont0, fast ränta från det ränta började utgåz samt betydelsen av den

normaliserade räntan när borgenärens ränteförlust är störrea Rörande den avsedda tolkningen må i övrigt följande anföras. Det diskonto som gällde den dag räntan började utgå läggs till grund för ränteberäkningen. Denna dag antas vara dagen efter den från vilken ränta utgår och som nämnes i 2 och 3 §§. Formuleringen utgår från att när diskonto ändras, ändringen gäller från och med dagen efter det ändringen skedde. Om exempelvis en fordran förfaller den 15 februari och diskontot ändras denna dag men gäldenären betalar först den 16 februari, utgår ränta för en dag efter en räntefot som beräknas med ledning av det diskonto som fastställdes den 15. Ränta utgår t. o. m. den dag då betalning sker. Att gäldenären på grund av force majeure är förhindrad att betala på förfallodagen hindrar inte att ränta utgår. Ränta med stöd av denna bestämmelse utgår inte som ränta på ränta. Förfallen dröjsmålsränta som inte betalts läggs alltså inte till kapitalet, hur länge dröjsmålsränta än utgår. Principen att dröjsmålsränta inte utgår som ränta på ränta är hävdvunnen, och det torde inte finnas skål att nu uttala den i lagtext. Undantag kan gälla på grund av avtal eller i särskilda rättsförhållanden, till följd av rättsregler karakteristiska för dem. Utred-

ningen saknar anledning att gå in på denna frågaf

Andra stycket

Den regel om avkastningsränta som här föreslås avser, såvitt räntelagen angår, blott 4 §, dvs ränta vid återbäring av pengar efter hävning av avtal. Men på grund av hänvisningar i särskilda lagar kan den bli tillämplig även

i andra fall, och däri ligger i själva verket regelns främsta betydelses

Även för denna regel kan hänvisas till vad som anförts i den allmänna

motiveringen, särskilt om räntefotens höjdf anknytningen till riksbankens disk0nto,7 rörlig ränta i anslutning till det aktuella disk0ntot,8 samt borgenärens ränteförlust i övrigt.9

1 Ovan 5.3.1. 2 Ovan 5.3.2. Avkastningsränta är avsedd att utgå till dess betalning sker eller till 3 Ovan 5 .4.2. dess dröjsmålsränta börjar utgå i enlighet med reglerna härom. Detta 4 När borgensman har utsågs direkt i 4 §, och avsikten är att samma skall gälla när ränta utgår infriat skuld och anställer regresstalan mot huvud- på grund av hänvisning till räntelagen i specialstadgande. Ehuru räntegäldenären anses han ha beräkningen härigenom kan bli något mera komplicerad än om en rätt till ränta även på sitt räntefot för hela den tid under vilken enhetlig tillämpades ränta utgår, utlägg för ränta. Se Abrahamsson, Swerikes Rijkes synes likväl en sådan princip nödvändig. Dels kan den omständigheten att Landslag, 1726, s. 363, en borgenär under en tid varit berättigad till avkastningsränta inte vara Calonius, Opera omnia något skäl varför han, när dröjsmål uppstått, skulle ha att nöja sig med IV, 1836, s. 440 fsamt Rodhe, Obligationsrätt, lägre dröjsmålsränta än eljest. Dels skulle, under förutsättning att den tid 1965, s. 583. under vilken dröjsmålet varar avsevärt överstiger den tid under vilken 5 Att avkastningsränta resultatet kunna avkastningsränta utgår, bli att det vore mera förmånligt bör kunna utgå även utan att blott vara berättigad till dröjsmålsränta än att vara berättigad till stöd av lag har anförts ovan 5.5.1. avkastningsränta vilken sedan fortsätter att utgå med oförändrad räntefot 6 Ovan 5.3.4. efter det dröjsmål inträtt. En sådan konsekvens synes inte godtagbar. 7 Ovan 5.3.1. 3 Ovan 5.3.2. Avkastningsräntan är, i likhet med dröjsmålsräntan, inte avsedd att 9 Ovan 5.4.2. utgå som ränta på ränta. I de fall där avkastningsränta blir aktuell, enligt

Specialmorivering till räntelagen 135

4§ räntelagen eller på grund av särskild hänvisning, kan vanligen inte förrän i efterhand, när förfallotiden inträder, bestämmas hur stort det belopp är, på vilket sådan ränta skall utgå, och ränta på ränta skulle då vanligen synas omotiverad, bortsett från de praktiska svårigheterna att bestämma beräkningen. Liksom vid dröjsmålsränta kan emellertid på grund av avtal eller regler karakteristiska för särskilda rättsförhållanden ränta utgå på ränta. Utredningen saknar skäl uppehålla sig därvid]

Rantefoten vid dröjsmål med betalning av medel som innehas med

redovisningsskyldighet

I 2 § andra stycket har utredningen föreslagit en regel om utgångspunkten för dröjsmålsränta vid skuld som grundar sig på redovisningsskyldighet. Utredningen har övervägt att föreslå en specialregel om ränteberäkningen vid sådan dröjsmålsränta men kommit till resultatet att någon sådan bestämmelse inte bör inflyta i räntelagen. Enligt allmänna rättsgrundsatser för uppdrag har syssloman ofta att göra huvudmannens medel räntebärande under uppdragets bestånd, och vid avgivande av redovisning har han då att räkna den ränta som därvid

influtit huvudmannen till godo? Såsom redan anförts anser utredningen

reglerna härom falla utanför det ämne utredningen har- att behandla. Det må likväl anmärkas att om den faktiskt uppburna räntan överstiger vad som motsvarar räntelagens .bestämmelser i 5 § andra stycket, redovisningsskyldigheten likväl omfattar allt som uppburits. När den redovisningsskyldige försitter betalningstiden i förhållande till huvudmannen

g . och därigenom enligt 2 § andra stycket blir skyldig utge dröjsmålsränta,

I faller emellertid denna ränta under räntelagens allmänna bestämmelser,

F

och såsom redan anmärkts beräknas den i allmänhet enligt 5§ första stycket. Det är därvid utan betydelse om den redovisningsskyldige haft

i

medlen placerade till en lägre ränta än som motsvarar räntelagens regel.

i Det kan emellertid under den tid

tänkas att den redovisningsskyldige I bättre än som han varit i dröjsmål faktiskt lyckats uppnå avkastning

l

motsvarar regeln i 5 § första stycket. Stundom kan detta i så fall bero på I att den redovisningsskyldige gjort en mera spekulativ, och därigenom också mera riskbärande, placering än som varit förenligt med hans

l allmänna skyldigheter såsom syssloman. Huru därmed än må förhålla sig

I I synes den redovisningsskyldige böra vara skyldig att utge hela avkastl ningen, alltså även vad som överstiger den i lagen angivna dröjsmålsrän- I tan. Hans skyldighet att utge ränta bör inte förminskas av att han å, Jfr k°°

l kommer i dröjsmål. Det är en bestämmelse med sådant innehåll som ÅWFIäffWde

l . .. .. .. . . . . kurantforhållande Rodhe utredningen har overvagt att foresla. Men eftersom situationen far antas i a_ s_ S. 583_ l vara sällsynt och regeln är ganska självklar, synes det inte nödvändigt att 2 Ang, advokais förvaltta in en särskild bestämmelse aV kllentmedel Se härom i lagen.

F

” niflg

{ Wiklund, God advokatsed, Sthlm 1973, s. 81 ff.

i Se vidare Rodhe s. 482

i 6 § Wallin, s. 42 ff. Jfr

i och

I i dess

:gxiååâgåâzââeâagü

Denna bestämmelse motsvarar 6 § första stycket skuldebrevslagen nuvarande lydelse men innehåller en saklig förändring. 2 § andra stycket.

136 Specia/morivering till ränrelagen

l samband med skuldebrevslagens tillkomst år 1936 konstaterades att 9:10 HB inte innehöll någon bestämmelse om dröjsmålsränta för normalfallet, dvs för fordringar som är räntebärande från början. Man ansåg sig emellertid inte i den nya lagstiftningen om skuldebrev kunna gå helt förbi spörsmålet om ränta vid dröjsmål med betalning även för detta normalfall. Ehuru problemet hade räckvidd även utanför skuldebrevsförhållanden kom alltså av historiska skäl regeln att få sin placering i 6§ skuldebrevslagen som i övrigt helt hänvisade till 9:10 HB. När sistnämnda lagrum nu skall ersättas med ny lagstiftning är det skäl att reglera även denna fråga genom räntelagen. Den har nämligen allmän karaktär och avser inte speciellt skuldebrev. Hänvisningen till som skall räntelagen ingå i 6 § skuldebrevslagen omfattar även den bestämmelse som föreslås nu.1 . Den nuvarande regeln i 6 § första stycket skuldebrevslagen innebär att om ränta är utfäst för tid före förfallodagen räntan utgår efter samma grund sedan dröjsmål inträtt. Detta gäller både om räntan är högre och om den är lägre än den i lagen föreskrivna dröjsmålsräntan. Vid tillkomsten av skuldebrevslagen avvisade man en tanke som anförts tidigare, nämligen att de legala reglerna i 9:10 HB borde tillämpas äveni det fall att ränta blivit utfäst oavsett om den utfästa räntan var högre eller lägre än den legala. Underkännandet av den högre räntans tillämplighet syntes nämligen bygga på grunderna för den senare upphävda ockerlagstiftningen. En utfäst ränta som, även om den var lägre än den legala, borgenären själv funnit tillfredsställande för tiden före förfallodagen, ansågs å andra sidan genomsnittligen komma den i det särskilda fallet närmare skäliga dröjsmålsräntan än den legala räntan, som under tider av riklig penningtillgång kunde bli alltför hög. Denna synpunkt fann lagberedningen väga tyngre än den av bl a Almén hävdade meningen att den borgenär som betingat sig viss ränta inte efter förfallotiden borde vara sämre ställd än den som medgivit räntefri kredit. Lagberedningen medgav emellertid att vissa skäl talade för att dröjsmålsräntan borde vara högre än den ränta som gällde före förfallotiden? Även lagrådet diskuterade förhållandet mellan utfäst ränta och dröjsmålsränta och ansåg, trots vissa betänkligheter, att i avbidan på en mera ingående utredning av spörsmålen om dröjsmålsränta lagberedningens förslag kunde godtas som en provisorisk lösning. 6§ skuldebrevslagen kom därför, såvitt gällde räntans höjd, att avfattas i enlighet med

lagberedningens förslag?

Enligt utredningens mening bör denna regel inte upptas oförändrad i räntelagen. Utredningen vill i stället föreslå en annan regel som i korthet kan sammanfattas skall så, att dröjsmålsränta utgå enligt den högre räntefoten av de två som kommer i fråga, nämligen den ränta som enligt avtal utgick före förfallodagen och den ilagen föreskrivna dröjsmålsräntan. l praktiken är det vanligt att vid fordringar som löper med ränta före förfallotiden räntan blir högre efter dröjsmål. Den föreslagna 1 Jfr ovan 5.5.2. räntelagen bygger på en klar skillnad mellan avkastningsränta och 2 SOU 1935:14 s. 56. dröjsmålsränta, och det finns därför från systematisk synpunkt intet skäl 3 NJA Il 1936 s. 38 f. att, när ränta enligt avtal utgår före förfallodagen, låta samma ränta utgå

Specialmotivering till räntelagen

även efter det dröjsmål inträtt. De skäl som utredningen anfört för att dröjsmålsränta skall vara högre än avkastningsränta har tillämpning även - men inte dröjsmålsräntan - är bestämd om avkastningsräntan genom avtal. Framför allt synes det sakligt mindre tillfredsställande att om lån eller annan kredit lämnats med låg ränta, borgenären efter det att gäldenären har kommit i dröjsmål skall behöva nöja sig med denna ränta, medan om ingen ränta alls utgått före förfallodagen han äger uppbära den i lagen föreskrivna dröjsmålsräntan. Det synes tillräckligt att, när man önskar att den lägre räntan skall utgå även efter det att dröjsmål har inträffat, möjlighet finns att träffa avtal med sådan innebörd. Å andra sidan synes det inte lämpligt att föreslå en regel, att dröjsmålsräntan alltid när intet särskilt avtalats skall vara högre än den ränta som utgår före förfallotiden. Även detta synes böra bero av om avtal träffats. I övrigt vill utredningen anföra följande om innehållet i den föreslagna regeln. Den föreslagna bestämmelsen avser både skuldebrev och andra fordringar som på grund av avtal löper med ränta före förfallotiden, exempelvis fordringar på köpeskilling med lång kredittid. Huvudregeln är densamma som nu framgår av 6 § skuldebrevslagen, med endast formella avvikelser. Det tillägges sedan i en andra punkt, att om den räntefot som gällde vid förfallodagen är lägre än den som anges i 5 § första stycket,

n

räntefoten skall höjas till den legala dröjsmålsräntans nivå. Detta innebär att om förfallodagen är bestämd i förväg, förhöjning till den högre räntefoten sker omedelbart från denna dag om betalningstiden försittes. Skulle för redovisningsfordran bestämd ränta vara avtalad, utgår den

l

högre räntan från den dag redovisning avgavs eller borde ha avgivits. Om återigen förfallodagen inte är bestämd i förväg bör, liksom eljest för att den i 5 § första stycket föreskrivna skall utgå, fordras

E

dröjsmålsräntan att borgenären krävt betalning med angivande att underlåtenhet att

l betala medför skyldighet att utge ränta samt fristen förlupit innan

l betalning skett. I fall som i 3 § sägs sker därför förhöjningen först sedan

i

i förutsättningarna för att ränta skall utgå enligt denna bestämmelse är uppfyllda. Detta utsägs i andra punkten in fine. Under tiden från

i förfallodagen till dess ränta skall börja utgå enligt 3 § utgår ränta enligt

huvudregeln, dvs efter samma räntefot som gällde vid förfallodagen. Skulle borgenären vid sitt krav inte begära ränta, eller inte kräva på i 3 § första stycket angivet sätt, får han även efter dröjsmålet nöja sig med den i avtalet angivna räntan, trots att denna är lägre än dröjsmålsränta enligt 5 § första stycket. Om undantagsvis avtal innehåller bestämmelse om ränta vid skadeståndskrav, t ex att ränta utgår från det skada uppstått, fordras för att högre ränta skall utgå att krav framställts och utredning förebragts samt gäldenären åtnjutit frist. Om den räntefot som gällde vid förfallodagen är högre än den legala dröjsmålsräntan är givetvis huvudregeln i första punkten tillämplig under hela den tid dröjsmålet varar. Avgörande är äveni 6 § att betalningstiden försittes; skulle underlåtenheten att betala bero på omständigheter som är att hänföra till borge-

138 Specialmotivering till räntelagen sou 197413

nären, utgår således inte dröjsmålsränta, lika litet som eljest enligt räntelagen. Det må framhållas att avgörande är att betalningstiden försittes för kapitalbeloppet av fordran; att räntebetalning inte sker i rätt tid påverkar inte räntefoten för framtiden.

7§

Såsom redan framhållits dels i den allmänna motiveringenl och dels i

motiveringen till 3 § andra stycket, bör i vissa situationer en skadelidande äga uppbära ersättning för ränteförlust i annan form än genom dröjsmålsränta. Eftersom det därvid blir fråga om skadestånd, inte om ränta i den mening som eljest avses i räntelagen, bör bestämmelsen härom ha sin plats i skadeståndslagen. En erinran om bestämmelsen bör dock ingå i l räntelagen. Beträffande principerna för sådant skadestånd hänvisas till motive- l ringen till den föreslagna 5 kap 7 § skadeståndslagen.

Lagens ikraftträdande Utredningen antar att proposition till riksdagen rörande räntelagen kan avges till höstriksdagen 1974. Någon särskild förberedelsetid för att näringslivet och enskilda personer skall kunna anpassa sig till lagen torde l inte erfordras. Utredningen föreslår därför att lagen skall träda i kraft den ljanuari 1975. Utredningen föreslår en övergångsbestämmelse, enligt vilken lagen inte

skall tillämpas på fordran på vilken ränta utgår vid lagens ikraftträdande. l

estämmelsen är avsedd att l medge en praktisk och i flertalet fall lättillämpad övergång till de nya reglerna. Bestämmelsen innebär att om ränta före ikraftträdandet utgått med 6 % från förfallodagen 9:10 enligt HB, räntan fortsätter att utgå efter denna räntefot, även om betalningen

l

skulle dröja avsevärd tid. Om vid fordran utan bestämd förfallodag ränta

i

utgår på grund av att stämning skett och delgivits gäldenären, kommer på

liknande sätt 5 % ränta att fortsätta att utgå även efter det lagen trätt i l kraft. Om på grund av avtal skuldebrev löper med ränta före

förfallotiden, kommer efter dröjsmål 6 § första stycket skuldebrevslagen i

I att vara tillämpligt, inte den regel som träder i stället därför enligt 6§ 1 räntelagen. Den praktiska innebörden av detta är, att om räntan är lägre i än som följer av 5 § första stycket i förslaget till räntelag, den högre

l

räntan enligt denna föreskrift inte utgår ens om förfallodagen inträffar l efter lagens ikraftträdande. Det är utan betydelse huruvida ränta faktiskt p före ikraftträdandet; l erlagts det avgörande är om ränta då utgick enligt lag eller avtal. Att fordran uppstått redan före lagens ikraftträdande är å andra sidan enligt den föreslagna bestämmelsen intet hinder mot att lagen blir tillämplig när fordran förfaller efter ikraftträdandet och ränta då börjar utgå. Om exempelvis ett räntelöst skuldebrev utfärdats den l juli 1 se Ovan 5_4_3 och 1972 och förfaller den l juli 1977, kommer enligt förslaget dröjs- 5.5.6. målsräntan att bestämmas av räntelagen, inte av 9:10 HB (som

Specialmorivering till räntelagen 139

gällde vid skuldebrevets utfärdande). Detta medför visserligen att dröjsmålsräntan kan bli högre än gäldenären trodde vid skuldens tillkomst. En gäldenär kan emellertid inte räkna med att han vid underlåten betalning på förfallodagen skall äga åtnjuta några särskilda fördelar. I och med att en fordran förfaller till betalning och borgenären kan utkräva den är ju gäldenärens säkerhet mot att behöva betala högre dröjsmålsränta än som gällde vid fordringens tillkomst svag. Det skulle säkerligen också vara mycket opraktiskt om man lång tid efter lagens ikraftträdande skulle behöva räkna med fordringar som tillkommit före ikraftträdandet och som skulle bedömas enligt äldre rätt. Detta gäller särskilt när det är osäkert, vid vilken tidpunkt en fordran skall anses ha uppstått, samt när förfallodagen inte är föreskriven vid fordrans uppkomst utan beror på uppsägning eller annan dylik åtgärd. På samma sätt bör, när borgenären kräver betalning på sätt anges i 3 §,

i

dröjsmålsränta utgå enligt 5 § första stycket även om fordran tillkommit före lagens ikraftträdande. De skäl som nyss anfördes gäller även här.

i av

› Något större tvekan kan råda om det fall som behandlas i4§

i

förslaget. Om betalning som har skett före lagens ikraftträdande återkrävs efter det den trätt i kraft skulle, om man antar att redan enligt äldre rätt l ränta utgick, lagen inte bli tillämplig. Om återigen ränta inte utgick -

i

exempelvis därför att det anses bäst överensstämma med grunderna för 9:10 HB att under omständigheterna medge ränta endast från stämnings-

E

; dagen - torde övergångsbestämmelsens lydelse medföra, att ränta utgår

l från datum för ikraftträdandet men inte för längre tid tillbaka. Även om

av dessa räntefrågor, är det så

l

viss osäkerhet kan råda om bedömningen osäkert huruvida problemet uppstår i praktiken att en specialbestämmel-

i

l se för detta fall inte synes motiverad.

I förslagen till ändring av särskilda lagstadganden anges blott att

i

skall träda i kraft den 1 januari 1975, dvs samma datum som

l ändringen

bli lämplig ikraftträdande. I den

l utredningen antagit dag för räntelagens l mån hänvisning sker till räntelagen, antas hänvisningen också gälla den

del av övergångsbestämmelsen som säger att lagen inte skall tillämpas på fordran på vilken ränta utgått före lagens ikraftträdande. Enligt utredningens mening passar denna regel även för de föreslagna ändringarna av särskilda lagstadganden.

7 Särskilda

lagstadganden

7.1 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen j (l972:207)

Förslaget till räntelag omfattar bl. a. en bestämmelse om dröjsmålsränta

vid skadestånd och annan sådan ersättning som inte kan fastställas

utan särskild utredning (3 § andra stycket). Denna bestämmelse innebär a

att från den dag som där nämns, dröjsmålsränta utgår på samma sätt som

vid andra fordringar. l enlighet med de principer som ligger till grund för

förslaget till räntelag, skall inte skadestånd för ränteförlust under den tid \ som dröjsmålsränta löper utgå därutöver. 1 Den föreslagna bestämmelsen i räntelagen tar ingen hänsyn till att den i skadelidande kan lida förlust av ränta för tid innan dröjsmålsränta l börjar utgå. I andra rättssystem tas emellertid hänsyn hårtill, antingen så att 1

generellt ränteförlusten räknas in i skadeståndet, vare sig förlusten hänför i

sig till den tid under vilken enligt det svenska förslaget dröjsmålsränta å utgår eller till föregående tid, eller så att domstolarna har en - eventuellt l -

i

skönsmässig befogenhet att utdöma ränta även från tid innan skade-

stånd kan anses förfallet. I svensk rätt har också antagits att ränta kan

utgå från tid innan fordran på skadestånd förfallit, särskilt vid uppsåtliga i

i brottsliga handlingar. Räckvidden och innehållet i principerna härför är

i

2 emellertid oklara.

Utredningen föreslår såsom redan framgått en särskild bestämmelse om

l

skyldighet att utge ränta på redovisningsfordran, vilken kan få tillämp-

ning även i vissa fall av brottsligt handlande (2 § andra stycket ränte- ; lagen). Denna skall kunna tillämpas bl. a. om någon obehörigen sålt

i

annans egendom och därigenom uppburit medel som får anses tillkomma i

den sålda egendomens ägare, eller om ondtroende besittare uppburit I ränta medel.3 * på innehavda Sådan redovisningsfordran lärer inte böra

betraktas som skadestånd i egentlig meningf Bestämmelsen härom torde

likväl ge möjligheter att utdöma ränta i några fall där dröjsmålsränta inte

med stöd 3 §

1 se lagförslag 2 ovan_ utgåar av andra stycket. u ü i

u 2 Jf, ovan unde, 2_3_7_ Sasom utredningen anfort 1 den allmänna motiveringen bor dessutom . i 35e motiveringen tilI2§ ersättning för ränteförlust kunna utgå även på annat sätt än såsom “Wket ä“t°1a3°

ändra Jfr Hellner Om obe- dröjsmålsränta, nämligen såsom skadestånd. Den bestämmelse i skade-

ståndslagen som nu föreslås är avsedd att tillämpas i situationer där

hörig vinst, 1950,S_

232 ff. förlust i räntehänseende uppstår för tid innan dröjsmålsränta utgår och

Särskilda Iagsradganden

där skäl talar för att ersättning utgår härför. Skälen kan uppträda var för sig eller tillsammans. Vid brottslig handling kan det ofta vara motiverat att den skadeståndsskyldige - vare sig han är den brottslige själv eller, enligt 3 kap. l § skadeståndslagen, han ansvarar i egenskap av arbetsgivare - blir skyldig utge ersättning i den ordning som nu avses. Den i 3 § andra stycket räntelagen att den skadeståndsskyldige erhålföreslagna regeln avser att säkerställa, ler viss utredning samt har någon tid till sitt förfogande för betalning

r

innan ränta börjar utgå. Vid brottsliga handlingar saknas ofta detta skäl för att ta hänsyn till den skadeståndsskyldige, och vid beräkning av den

l

skadelidandes förlust bör man ta hänsyn även till förlorad ränta och

l annan avkastning. De handlingar som åsyftas är främst bedrägeri, för-

trolöshet mot huvudman och andra förmögenhetsbrott där den skingring, skadelidande till en början ofta är okunnig om att han lider en förmögenhetsförlust. Men motsvarande skäl kan finnas vid stöld, där den bestulne visserligen har kännedom om sin förlust men kanske under en längre tid inte vet om vem som är skadeståndsskyldig såsom tjuv eller hälare. Även vid utpressning, där den fortlöpande tvångssituationen hindrar den skadelidande från att kräva det skadestånd vartill han otvivelaktigt är berättigad, kan motsvarande ersättning för ränteförlust vara berättigad. särskilt motiverar att inte - med Vad som dröjsmålsränta utgår hänvisning till principen ”fur Semper in mora” e. d. - är att förlusten ofta endast kan uppskattas skönsmässigt. Ränta enligt den allmänna bestämmelsen om dröjsmålsränta i 5§ första stycket av förslaget till räntelag skulle kunna leda till mycket komplicerade men likväl godtyckliga beräkningar eller uppgå till belopp som faktiskt skulle överstiga den förlust som den skadelidande har lidit. I undantagsfall skulle å andra sidan dröjsmålsränta kunna vara otillräcklig som ersättning. Den möjlighet till beräkning som den föreslagna bestämmelsen i skönsmässig skadeståndslagen ger synes därför nödvändig. Ett annat skäl till att den som lider skada bör vara berättigad till skadestånd för ränteförlust är att han själv är okunnig om den förlust som han lider, eller om att han är berättigad till skadestånd för denna. Några exempel avser brottslig handling och har redan nämnts. Men även vid person- och sakskada som har uppstått till följd av oaktsamhet på den skadeståndsskyldiges sida kan den skadelidande ha bristfällig kännedom om vad som inträffat. En person kan exempelvis lida förlust av arbetsförtjänst under lång tid på grund av sjukdom men vara okunnig om att sjukdomen beror på en fortlöpande koloxidförgiftning för vilken hans arbetsgivare eller annan är skadeståndsskyldig. Utöver okunnighet har man också att beakta en tvångssituation. Utpressning nämndes nyss såsom ett exempel avseende brottslig handling. Också när rätten till skadestånd grundar sig på en oaktsam handling kan den skadelidande undantagsvis vara förhindrad att framställa skadeståndskrav, t. ex. om kravet riktar sig mot en person i förhållande till vilken han intar en starkt beroende Är den skadeståndsskyldige å sin sida okunnig om den

l

ställning. skadelidandes förlust eller om möjligheten att han kan vara skadestånds-

142 Särskilda Iagsradganden

skyldig, synes viss hänsyn böra tas därtill. Ersättningen för ränteförlusten bör i varje fall inte överstigarden skadelidandes förlust, sådan denna kan beräknas med stöd av bl. a. 35:5 RB. Som en ytterligare omständighet vilken kan motivera att ersättning för rånteförlust utgår enligt förevarande bestämmelse kan nämnas, att utredningen är så komplicerad att den drar ut på tiden. Även i detta avseende kan vissa förmögenhetsbrott tjäna som exempel. Förlust på grund av förskingring kan fordra långvarig och ingående utredning från den skadelidandes sida. Men även vid ansvar för oaktsamhet uppstår motsvarande situationer. Vid svåra person- och sakskador kan den skadelidande ha att förebringa omfattande utredning i vållandefrågan, samtidigt som han fortlöpande ådrar sig förlust genom sjukvårdskostnader, förlorad

i

arbetsförtjänst 0. d. Den skönsmässiga bedömningen bör då även gälla hur nödvändig den tidsutdräkt varit som föranletts av denna utredning. Det synes ävenledes motiverat att ta hänsyn till om den skadelidande först efter en längre tid, under vilken han lidit sådana förluster som nu nämnts, fått kännedom om omständigheter vilka kan styrka hans rätt till skadestånd, exempelvis att ett vittne iakttagit omständigheter vilka visar att hans skada orsakats genom annans vållande. I sådana fall fordras dock

l

också att särskild hänsyn tas till den skadeståndsskyldige med beaktande

l

av grunderna för regeln om dröjsmålsränta i 3 § andra stycket räntelagen.

Avsikten i

med utredningens förslag är emellertid inte att den skade-

i

lidande skall erhålla kompensation för förlorad l avkastning på skadestånd som han kunnat erhålla ifall han då bestämt sig för att framställa

i

tidigare krav. Han har exempelvis dröjt med att vända sig till en advokat och först på uppmaning av anhöriga eller vänner beslutat sig därför. Eller han har först efter en längre tid erhållit kännedom om att i tidigare fall av liknande beskaffenhet skadestånd har utgått. Det fordras alltså speciella omständigheter som kan motivera att ersättning för ränteförlusten utgår under tiden för utredning. Den föreslagna bestämmelsen avser, såsom framgår av de exempel som anförts nu, såväl person- som sakskada som ren förmögenhetsskada. Det synes onödigt att i texten till bestämmelsen särskilt understryka detta, eftersom dessa skadetyper är de som skadeståndslagen räknar med. Detta nämnes emellertid i förslaget till 7 § räntelagen. I främsta rummet avses skada i utomobligatoriska förhållanden, men den föreslagna bestämmelsen bör även kunna tillämpas i kontraktsförhållanden, t. ex. om den i skadeståndsskyldige förfarit svikligen. Av I kap. l§ skadeståndslagen

i

framgår att bestämmelsen kan bli tillämplig även då skadestånd utgår med stöd av skadeståndsrättsliga specialstadganden om inte annat framgår av den ifrågavarande speciallagstiftningen. 1

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (l905:38 s. l) om köp

och byte av lös egendom l

Såsom framgått av redogörelsen för gällande rättz innehåller 38§ 15e lagförs]ag3ovan_ 2 Ovan 2.3.4. köplagen för närvarande en hänvisning till 9:10 HB och därutöver en

Särskilda Iagsradganden 143

specialregel för handelsköp. Enligt den senare kan ränta utgå även för tid innan dröjsmål inträtt. Som en följd härav gäller väsentligt olika rättsgrundsatser för handelsköp och för civila köp. Reglerna är invecklade, och den tolkning som med stöd av Alméns uttalanden i köplagskommentaren anses gälla har inte starkt stöd i stadgandenas lydelse. Det förslag som framläggs nu återgår till en gemensam regel för båda kategorierna av köp. För en sådan ordning talar åtskilliga skäl. Det kan anses mindre tillfredsställande att ge olika regler för handelsköp och andra köp, eftersom detta innebär att köparens skyldighet att utge ränta, förutsatt att han är köpman, beror av att även säljaren är köpman. Köplagen bestämmer ju i 4§ begreppet handelsköp så, att både säljare och köpare måste vara köpmän. Den regel som gällt för handelsköp i

ansågs redan från början mindre lyckad, och den torde inte motsvara

affärspraxis. Tyngden av de argument som vid köplagens tillkomst anfördes till stöd för en undantagsregel för handelsköp minskas vidare avsevärt när, såsom föreslås i räntelagen, ränta skall utgå förhållandevis kort tid efter det räkning avsänts. Utredningen vill också, såsom strax skall framgå, föreslå en tilläggsregel vilken skall täcka några av de i l situationer som nu faller under specialregeln för handelsköp. Rörande de l rättstekniska skälen för fördelningen av reglerna mellan räntelagen och

38 § köplagen hänvisas till den allmänna motiveringen?

s i Genom att 38 § köplagen enligt förslaget huvudsakligen hänvisar till i l räntelagen kommer, liksom enligt nu gällande rätt, avgörande betydelse

i att tillmätas

den omständigheten, huruvida förfallodagen för köpeskili lingen är bestämd i förväg eller inte. Det saknas anledning att gå in på de |

som inte påverkas av förslaget till lagstiftning?

|| tolkningsfrågor i Den föreslagna tilläggsregeln går ut på att, när säljaren äger kräva

i betalning mot att gods eller dokument hålles köparen till handa,

dröjsmålsränta utgår, även om förfallodagen inte är bestämd i förväg, från den dag säljaren framställer sådant krav samt, till följd av att betalningen

i

därvid inte erläggs, innehåller gods eller dokument. Regeln innebär alltså att under de angivna omständigheterna samma regel tillämpas som om förfallodagen vore bestämd. Rörande den föreslagna bestämmelsen vill utredningen anföra följande. Om tiden för fullgörande av köpet inte är bestämd i förväg utan

betalning skall erläggas vid anfordranf får man enligt nu gällande rätt

göra skillnad mellan handelsköp och andra köp. Vid handelsköp utgår 1 Jfr en anmärkning som ränta redan från tiden för avlämnandet, trots att fordringen inte kan framställdes i HD vid

anses förfallen innan gods eller dokument tillhandahålls köparens granskningen av köplags-

Grunden härtill är att köparen inte skall äga åtnjuta räntefri kredit från förslaget, NJA Il 1906 s. 68. säljarens sida ens under kortare tid.6 Enligt utredningens förslag skall 7 Se ovan 5.5.3. ränta blott utgå från det krav framställts utan att betalning skett, med 3 Den gängse tolkningen i andra ord från har i korthet berörts vid det köparen kommer i dröjsmål. Denna lösning torde översikten av gällande åtminstone under nuvarande förhållanden bättre överensstämma med rätt i avsnittet 2.3.4 affärspraxis än den hittills gällande regeln. Vid civila köp utgår däremot ovan. för närvarande ränta blott 4 Jfr 12 § köplagen. enligt huvudregeln, dvs. från stämningsdagen. 5 Jfr 14-16 §§ köp- Enligt förslaget skall även vid sådant köp ränta utgå från det köparen

i lagen.

›| kommer i dröjsmål. Skälet till att samma princip anses kunna tillämpas 5 Jfr NJA ll 1906 s. 68.

144 Särskilda lagstadganden

som vid handelsköp är att, om säljaren äger kräva betalning vid anfordran och därvid innehålla godset (eller dokument) samt han utövar denna rätt, omständigheterna tydligt visar, att säljaren äger åtnjuta betalning omedelbart vid krav och att köparen inte skall ha någon frist för betalning. Motiveringen för trettiodagarsfristen enligt 3 § första stycket förslaget till räntelag saknar då tillämpning. Situationen är i realiteten densamma som vid handelsköp, och regeln torde för övrigt få sin huvudsakliga tillämpning vid köp som, vare sig de är handelsköp i teknisk mening eller inte, dock har affärsmässig karaktär. Det innebär också en väsentlig förenkling

att ha samma regel för alla slag av köp och att inte heller behöva bedöma, I

i

huruvida förfallodagen kan anses bestämd enligt de kriterier som för

närvarande anses gälla. l

Den föreslagna regeln får sin främsta betydelse när inkasso sker av dokument genom bank eller annan, eller när exempelvis speditör som mottagit godset från säljaren för dennes räkning kräver betalning mot att

I

köparen erhåller godset. Om köparen i detta fall betalar inom sådan tid att säljaren inte gör bruk av sin rätt att innehålla dokument resp. gods,

uppstår ingen fråga om dröjsmålsränta Skulle säljaren däremot när

köparen inte betalar innehålla gods resp. dokument och senare utkräva

l

köpeskillingen, utgår enligt den föreslagna regeln ränta från det kravet j först framställdes.

i

Den föreslagna regeln gäller emellertid endast det fall, att säljaren till I följd av att betalning inte erläggs innehåller I denna

l

gods eller dokument. del motsvarar den föreslagna regeln vad som anses gälla nu, trots att detta

l

inte framgår av lagtexten. Säljaren anses nämligen enligt Almén kunna

t

avstå från sin rätt att innehålla gods eller dokument, med den innebörd att han ger anstånd tills vidare med betalningen, och i sådant fall är förfallodagen obestämd? Resultatet torde överensstämma med gängse praxis. Utredningen anser det lämpligt att denna princip - som knappast kan anses vara en självklar följd av lagens övriga bestämmelser lagfästes. å Man behöver inte då gå in på någon bedömning av vad säljaren kan antas ha avsett. De allmänna principerna i räntelagen blir tillämpliga, och om förfallodagen inte är bestämd utgår ränta blott om köparen inte betalar inom trettiodagarsfristen från kravet. Vad angår tillämpningen av huvudreglerna i räntelagen om dröjsmålsränta på köp, vill utredningen särskilt fästa uppmärksamheten på betydel- l sen av det bl. a. i 3 § första stycket angivna kravet, att fordran skall vara 1 förfallen. Även om krav skett i den ordning som sägs där utgår inte ränta l l förrän köpeskillingen förfaller till betalning. Denna förutsättning för att 1 dröjsmålsränta skall utgå får större betydelse än enligt nu gällande rätt, och utredningen vill därför uppehålla sig något vid konsekvenserna härav. Köparens betalningsskyldighet vid köp inträder vanligen inte förrän godset kommer honom till se l4§

:gçegârtttsâseiââåm

handa, köplagen. Principen gäller g

sk; åot erhållande av också vid distansköp, trots att avlämnande anses ske när godset omhänder-

godset mer än trettio tagits av fraktförare eller bragts innanför fartygets sida, jfr 15 § köplagen. det km föm Som följd härav bör köparen, även om räkning avsänts och kommit

§33” tä eflââ es. .. . . . . .. ..

;älvan 2_3_4 med koparen till handa inom t1d som framgar av 3 § forsta stycket forslaget i.

hänvisningar. till räntelag, inte ha att betala köpeskillingen förrän godset framkommit.

Särskilda Iagstadganden 145

Han kommer således inte i dröjsmål förrän så inträffat och han då inte betalat. Man får sålunda vid tillämpning av räntelagen på fordran på avgöra, med ledning av köprättsliga principer, hur förfalloköpeskilling tiden för fordran påverkas av godsets ankomst. Om köparens skyldighet att betala inte är betingad av att godset därför att betalning enligt avtalet skall ske i mottagits, exempelvis förskott, förskjuts givetvis inte förfallodagen av att godset framkommer till köparen senare än som antagits. inträder en modifikation. Om gods har sålts att betalas mot dokument, Det framgår nämligen av 71 § köplagen, att köparen i sådant fall inte kan undandra på den grund att godset inte kommit fram eller att sig betalning han inte haft tillfälle att undersöka det.1 l sådant fall blir emellertid förfallotiden beroende av att dokumentet presenterats på sådant sätt som förutsätts för inträdet av köparens betalningsskyldighet, och räntelagen får tillämpas i anslutning därtill. får man emellertid - Vid tillämpningen av de nu angivna principerna likaledes - för att mottagandet i enlighet med köprätten göra undantag som är att hänföra till av godset blivit fördröjt på grund av omständighet Detta innefattar i första hand att köparen är i dröjsmål med köparen. Ett exempel härpå är att det ankommer på köparen att mottagandet.

hämta godset: men han dröjer därmed. Ifall säljaren avsänt räkning

samtidigt med att godset hålls köparen till handa men denne dröjer med att hämta det tills mer än trettio dagar gått efter det räkningen avsänts, inte är kan han således inte göra gällande att fordringen på köpeskillingen förfallen. Ett annat exempel är att faran för godset under transporten och skälet till fram inom ligger på köparen att godset inte kommit från det räkning avsänts är att godset förstörts eller trettiodagarsfristen skadats under transporten. Köparen är under sådana förhållanden skyldig att ge ut köpeskillingen oavsett vad som inträffat med godset, och han kan inte fram till befrielse från åberopa att godset inte har kommit skyldigheten att utge ränta inom eljest gällande tid.3

7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (l936:81)

om skuldebrev*

Det nuvarande första stycket i 6 § skuldebrevslagen reglerar frågan om hur ränta skall beräknas när betalningstiden försittes beträffande ett skuldebrev som innehåller ränteutfästelse. I så fall skall ränta utgå efter 1 Jfr även 16, 62 och Denna utred- 63 §§. samma grund som före förfallodagen. regel skall enligt 2 Jfr 9 § köplagen. ningens förslag få ett väsentligen annat innehåll och har tagits in som en 3 Jfr Almén § 38 n. 46:

särskild bestämmelse i 6 § räntelagen. Angående dess närmare innebörd Lika litet som säljaren i

sådant fall genom olyckshänvisas till vad som anförts i specialmotiveringen till denna paragraf. händelse går miste om sin Om ränta inte är utfäst i skuldebrevet gäller f. n. enligt uttryckligt rätt till köpeskillingen, stadgande i 9:10 HB att gäldenären inte är skyldig utge ränta för tiden fritages köparen därigenom från skyldigheten före förfallodagen. Denna princip skall, såsom erinrats om i samband med att :älda ränta. till l § räntelagen, det inte ansetts motiveringen alltjämt gälla, ehuru 4 Se lagförslag 4 ovan. att ange detta direkt i räntelagens texts 5 Se ovan s. 114. behövligt

146 Särskilda Iagstadganden

Andra stycket i nu gällande lydelse av 6§ skuldebrevslagen hänvisar till 9:10 HB ifråga om gäldenärens skyldighet att utge ränta på förfallet skuldebrev som inte innehåller ränteutfästelse. Denna hänvisning har i förslaget till ny lydelse ändrats till att avse räntelagen, varjämte en redaktionell justering, som påkallas av att första stycket bortfaller, har vidtagits. Någon annan saklig ändring i förhållande till vad som nu är gällande rätt är inte åsyftad. l samband med diskussionen om möjligheten till individuell bestämning av räntan under avsnittet 5.4.2 ovan har utredningen erinrat om att det kan föreligga viss möjlighet för borgenär att erhålla skadestånd utöver ränta vid kursförluster och liknande förluster, enligt gällande rätt bl. a.

enligt 7 § andra stycket skuldebrevslagen Det angavs därvid att utred-

ningens förslag lämnar dessa skadeståndsregler oberörda.

7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (l927:77) om

försäkringsavtal:

Utredningen föreslår att den för närvarande gällande fristen om fjorton dagar i 24§ första stycket FAL ändras till trettio dagar. Ändringen är föranledd av att förslaget till 3 § andra stycket räntelagen upptar en frist av motsvarande längd vid bestämmandet av den dag från vilken ränta utgår på fordran på skadestånd eller annan sådan ersättning som inte kan fastställas utan särskild utredning. Det har befunnits lämpligt att den i FAL angivna förfallodagen närmare ansluter sig till den dag från vilken

ränta räntelagen.3 För att tidsfristerna

utgår enligt i paragrafen skall anges på ett konsekvent sätt föreslås samtidigt att även bestämningen en månad” ändras till trettio dagar.

7.5 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken“

22 kap. 5§ Legat av oskifto skall enligt 22:1 ÄB utges så snart det kan ske utan men för någon vars rätt är beroende av boets utredning. Denna regel om förfallotid kompletteras av regeln i 22:5 ÄB enligt vilken ränta efter fem procent skall börja utgå fyra månader efter testators död. Räntan kan alltså, åtminstone när boets beskaffenhet gör att utredningen blir tidskrävande, komma att börja utgå innan legatarien kan kräva att legatet utbetalas till honom. Det kan bl. a. med hänsyn till att den lägre räntefoten 5 % kommit till användning antas att ränteregelns syfte är att tillförsäkra legatarien en skälig förräntning på honom tillkommande 1 Se ovan s. 102. penningbelopp i väntan på boutredningens slutförande. Situationen kan 2 Se lagförslag 5 ovan. ses som ett specialfall av att medel skall förvaltas på sådant sätt att de ger 3 Se vidare motiveringen varvid skälig avkastning, den i lagen angivna räntefoten är ett uttryck för till 3 § andra stycket vad som kan betraktas som normalt i detta hänseende. räntelagen, ovan s. 126 f. 4 Se lagförslag 6 ovan. Vid en anpassning till det systern som föreslås i räntelagen synes den

Särskilda Iagstadganden 147

fixerade räntesatsen 5 % böra bytas ut mot en hänvisning till 5 § andra stycket räntelagen. Detta innebär att den ränta som utgår uppfattas som

en avkastningsränta När den tidpunkt passeras vid vilken legatet enligt

22:1 ÄB skall utges kan emellertid situationen anses helt likvärdig med den som är för handen vid dröjsmål i allmänhet. Räntan bör då i fortsättningen beräknas efter den högre räntefot som anges i 5 § första stycket räntelagen. Den tid vid vilken legat skall utges enligt 22:1 ÄB är visserligen angiven på ett sätt som gör den mindre lämpad som utgångspunkt för beräkning av dröjsmålsränta än som varit önskvärt. Utredningen har emellertid funnit det motiverat att ränteregeln principiellt ger legatarien skydd mot

l ekonomisk förlust till följd av att utredningen obehörigen förhalas. Man

. l framställs endast i uppenbara fall. l kan vänta att krav på dröjsmålsränta Därvid torde att bestämma för

l

några större svårigheter utgångspunkten beräkningen av den högre räntan inte behöva uppstå.

25 kap. 7 §

För närvarande skiljer inte regeln i 25:7 ÄB om återbäring efter dödförklaring mellan olika slag av egendom utan stadgandet föreskriver * att då egendom återbäres skall ock gäldas ränta eller avkomst för tiden efter det innehavaren vann kunskap, att annan ägde bättre rätt till egendomen eller stämning blev honom delgiven. Ordalydelsen tyder på att vad som här avses är den avkomst eller ränta som faktiskt

i

uppburits I under den tid innehavaren besuttit egendomen i ond tro. Vid översynen

i

av räntereglerna har utredningen funnit förevarande situation närmast åvilar den

f böra jämställas med den som råder när redovisningsskyldighet

som omhänderhar vilket tillkommer annan. förut-

i

belopp Stadgandet sätter att innehavaren hade kännedom om sin bristande rätt, ej blott at-t ! han bort äga sådan kännedom. Utredningen föreslår därför att räntefoten › j skall vara den som anges i första stycket av 5 § räntelagen. Beträffande möjligheten att innehavaren uppburit högre avkastning än den dröjsmåls-

E

ränta som lagen anger må hänvisas till motiveringen till denna bestämmelse.

7.6 Förslaget till lag om ändring ijordabalken*

4 kap. 25 §

Bestämmelsen om ränta på köpeskillingen vid köp av fast egendom i nuvarande 4:25 JB har enbart erinrande funktion och någon konstitutiv betydelse har inte tilltänkts av lagstiftaren. Förfallodagen för köpeskillingen torde vid de flesta köp av fast egendom vara bestämd i förväg, 1 se härom vad som varför vid den hänvisning till räntelagens bestämmelser som föreslås nu, anförts i specialmotive- 2 § första stycket i denna lag som regel torde bli tillämpligt. Undantag

:åg:;n:2åa2g§na:$ä5st3°

kan dock tänkas där 3 § första stycket får tillämpning. Dröjsmål med 117 f_ köpeskillingens erläggande vid fastighetsköp skiljer sig inte i någon 2Selagförslag7ovan.

148 Särskilda lagsradganden

avgörande mån från dröjsmålssituationer i allmänhet. Den räntefot som föreslås i 5 § första stycket räntelagen bör alltså gälla även i detta fall.

6kap.3§

Angående panträttens innebörd föreskrivs f. n. i 6:3 JB följande:

När myndighet vid utsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i fastighet, har borgenär rätt att för fordran, som är förenad med panträtt i fastigheten, med den företrädesrätt inteckningen medför enligt lag få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. l den mån detta ej förslår, erhåller borgenären betalning ur medlen genom ett tillägg. Detta får icke överstiga femton procent av pantbrevets belopp jämte sex procent årlig ränta på detta belopp från den dag då fastigheten utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som eljest skall fördelas. Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets avse pantbelopp brevens sammanlagda belopp.

Det tillägg på högst 6% som nämnts i lagtexten avser att täcka utmätningsräntan. I förarbetena till jordabalken anföres följande:

”Mellan den dag då fastigheten tas i mät - resp. då konkursansökan görs eller vissa medel nedsätts - och den dag fördelningen av influtna medel äger rum kan avsevärd tid förflyta. Borgenären bör alltjämt äga rätt till ränta även för denna tid. Eftersom erfarenheten visar att tidrymden i fråga varierar starkt torde det inte vara lämpligt att inrymma också detta ränteanspråk i ett fast kapitaltillägg. En godtagbar lösning torde i stället vara att låta borgenären uppbära den i omslagsreversen fastställda räntan. Härvid måste dock räntefoten begränsas till ett visst högsta procenttal. Detta procenttal kan lämpligen anknytas till den dröjsmålsränta som enligt 9 kap. 10 § handelsbalken (HB) skall utgå vid penninglån för vilket finns bestämd förfallodag. Denna ränta utgår för

närvarande efter sex procent?”

[nom fastighetskrediten förekommer ofta långfristiga lån till lägre ränta än som föreslås i räntelagen, särskilt om man utgår från dröjsmålsräntan (5§ första stycket i förslaget till räntelag). En hänvisning till räntelagen i stället för att som nu ange 6 % skulle därför inte motsvara syftet att begränsa räntans höjd. I sammanhanget torde också en fixerad räntefot vara att föredra framför en växlande, sådan som räntelagen anger. Utredningen har mot bakgrund av vad som anförts nu inte funnit skäl låta förhållandet att 9:10 HB ersätts av en räntelag föranleda något a förslag till ändring av 6:3 JB.

12 kap. 53§

Jordabalkens 12 kap. om hyra upptar inte någon allmän bestämmelse om ränta på hyra när hyresgästen försuttit betalningstiden. 12:20 JB innel håller emellertid regler om när hyra förfaller till betalning. Förfallodagen

pmp_ 1970:29, Bl s_ i

277 f. är m. a. o. på grund av föreskrift i lag bestämd i förväg, och härigenom

Särskilda Iagsradganden 149

torde f. n. sexprocentregeln i 9:10 HB och enligt förslaget 2§ första stycket räntelagen äga tillämplighet även om någon uttrycklig hänvisning till räntelagen inte återfinns i 113. Avsikten är alltså att ränta å förfallet hyresbelopp enligt de allmänna reglerna om ränta skall utgå omedelbart från förfallodagen och efter den för dröjsmålsräntan gällande högre räntefoten enligt 5 § första stycket räntelagen. För det fall att hyresgäst enligt hyresnämndens beslut eller enligt dom skall utge högre hyra för förfluten tid än som skolat utgå förut innehåller däremot i 12 kap. JB en föreskrift om ränta? I hyresbestämmelserna denna situation skall hyresgästen enligt 53 § andra stycket på överskjutande betala 6 % ränta som om beloppet förfallit till betalbelopp med den förut utgående hyran. l beslutet ellerdomen ning samtidigt får emellertid enligt tredje stycket i samma paragraf anstånd medges med betalningen av det överskjutande beloppet jämte ränta som avses i andra stycket om skäl föreligger till det. Det skall vidare anmärkas att enligt första stycket dröjsmål med betalningen av det fastställda retroaktiva inte medför förverkande av hyresrätten om betalningen sker beloppet inom en månad från den dag då beslutet eller domen vann laga kraft. I förarbetena till den räntebestämmelse som nu återfinnsi 12:53 JB

andra stycket anfördes följandeza

Då hyran efter hyrestidens utgång höjes med retroaktiv verkan, medför - till skillnad vilkas detta, att hyresgästen från andra hyresgäster, sak avgjorts på enahanda sätt, ehuru avgörandet fallit redan före hyrestidens utgång - kunnat tillgodogöra sig avkastningen av det överskjutande hyresbeloppet under tiden hans sak prövades, medan hyresvärden under motsvarande tid gått miste om avkastningen av detta belopp. Hyresvärden bör emellertid icke lida ekonomisk förlust eller hyresgästen göra ekonomisk vinst därpå att saken icke hunnit avgöras före hyrestidens utgång. Fastmera bör eftersträvas att försätta parterna i samma ekonomiska läge, vari de skulle ha befunnit sig, om saken varit avgjord redan före hyrestidens utgång. I detta syfte föreslår kommittén, att hyresgäst, som är pliktig att för förfluten tid utgiva högre hyra än förut skolat utgå, skall erlägga ränta efter sex procent om året å det överskjutande beloppet som om detta förfallit till betalning samtidigt med den förut utgående hyran.

Det synes lämpligt att bestämmelsen i 12:53 JB anpassas till räntelagen. Det kan därvid konstateras att den ränta varom här är fråga utgår för tid före förfallodagen och inte är någon dröjsmålsränta i egentlig mening. Den är - såsom också återspeglas i de nyss citerade förarbetena - närmast ett uttryck för betraktelsesättet att fordran, i en situation som denna, redan före förfallodagen bör löpa med ränta och därvid ge en skälig avkastning. Utredningen anser därför attränteregeln i 53 § andra stycket bör anknyta till 5 § andra stycket räntelagen, dvs. det lagrum där 1 Jfr ovan 5.5.1. 2 räntefoten Någon motsvarande för avkastningsränta finns angiven. regel om ränta vid om- Det överskjutande (retroaktiva) beloppet anses förfalla till betalning prövning av tomträttsden dag då det beslut eller den dom varigenom höjningen fastställts avgäld finns däremot inte i 13 kap. JB. vinner laga kraftf Från denna dag är alltså hyresgästen i dröjsmål om han 3 SOU 1961:47 s. 209 f. inte betalar det överskjutande Räntan bör därför från denna beloppet. 4 SOU 1961:47 s. 208. dag beräknas efter den räntefot som anges i 5 § första stycket räntelagen Prop. 1973:23 s. 178.

150 Särskilda lagstadganden

och vars höjd bestämts av hänsyn till den ordinära dröjsmålssituationen. Som framgår av 12:53 JB tredje stycket får anstånd medges med betalningen av det överskjutande beloppet jämte ränta. Därvid ankommer det på hyresnämnd eller domstol att förordna i vilken ordning skulden skall regleras. Det får förutsättas att även räntefrågan då beaktas. Vid anstånd är emellertid situationen inte helt jämförbar med den som råder vid ordinärt dröjsmål, varför räntefrågan inte nödvändigtvis behöver lösas

efter mönster av 5 § första stycket räntelagen

12 kap. 60§ För närvarande föreskrivs i 12:60 JB att hyresgäst som uppburit förskott som överstiger den slutligt bestämda ersättningen är skyldig betala tillbaka överskjutande belopp jämte 6 % ränta från dagen för beloppets mottagande. Vid en anpassning till räntelagens system torde stadgandeta för tiden innan ersättningen slutligt bestämts böra hänvisa till den lägre av de räntesatser som räntelagen 5 § anvisar. Eftersom hyresgästen inte kan anses vara i dröjsmål innan det avgjorts om förskottet behöver tas i anspråk synes nämligen räntan böra betraktas som avkastningsränta. När ersättningen bestämts och hyresgästen vet vad han skall betala, finns däremot inte något skäl för att räntan skulle vara lägre än den som tillämpas i ordinära dröjsmålssituationer, t. ex. när hyresgäst inte i rätt tid erlagt hyran. Det föreslås därför att räntan när ersättningen slutligt bestämts skall höjas och i fortsättningen beräknas efter den för dröjsmålsräntan tillämpliga räntefoten i 5 § första stycket räntelagen.

13 kap. 19§ I 13 kap. JB behandlas bl. a. fastighetsägares inlösen av egendom efter upphörandet av tomträtt på grund av uppsägning samt bestämmandet av lösesumman. I l8§ andra stycket ges föreskrifter om nedsättning av lösesumman efter det dom varigenom summan bestämts vunnit laga kraft. 19 § första stycket föreskriver att innan nedsättning skett tillträde till tomträtten ej får äga rum utan tomträttshavarens medgivande. l 19 § andra stycket i dess nuvarande utformning föreskrivs att om tomträtten frånträtts på den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen men lösesumman då ännu icke är nedsatt, fastighetsägaren är skyldig att betala ränta till tomträttshavaren efter 6 % om året från nämnda dag. Sistnämnda stadgande avser i första hand den situationen, att tomträttshavaren frånträder tomträtten på den genom uppsägningen bestämda tillträdesdagen, trots att dom varigenom lösesumman bestäms ännu ej vunnit laga kraft och skyldighet att nedsätta lösesumman därför inte inträtt för fastighetsägaren. Tillträde vid denna tidpunkt förutsätter såsom nämndes medgivande från tomträttshavaren. Med hänsyn härtill synes räntan enligt 19 § andra stycket, vid en anpassning till räntelagens 1 Jfr ovan om anstånd system, böra betraktas som avkastningsränta och sålunda utgå enligt 5 § under 5.4.5.

2 Jfr lagrådets uttalande i andra stycket räntelagen? Förslaget till ändring av stadgandet är utfor-

NJA II 1953 s. 398. mat härefter.

Särskilda lagsradganden 151

sou 197423

Det kan emellertid inträffa att fastighetsägaren, efter det skyldighet att nedsätta lösesumman inträtt för honom, underlåter att göra detta (i vilket fall länsstyrelsen på ansökan skall låta uttaga beloppet som om där betalningsskyldighet ålagts genom domen, se 18 §). l denna situation, sålunda dröjsmål med utgivandet inträtt, bör dröjsmålsränta utgå, dvs. med tillämpning av 5 § första stycket förslaget till räntelag. Det synes emellertid onödigt att tynga lagtexten med en erinran härom.

l i

7.7 Förslaget till lag om ändring expropriationslagen (1972:

l l 719)*

1 Enligt nuvarande lydelse hos 6 kap. 16 § expropriationslagen stadgas att

l

skall utge 6 % årlig ränta på ersättningen från fristens

l den exproprierande

från den dag tillträdet eller övergången skedde. utgång respektive

i Räntesatsen är densamma som enligt 1917 års expropriationslagstiftning.

i Vid tillkomsten av den nya expropriationslagen erinrade departements-

chefen om bl. a. de ändringsförslag och den diskussion som förts om

lämpligheten och sättet att bringa räntan i bättre överensstämmelse med ;

l det allmänna ränteläget? Han anförde därefter:

Ändringar i riksbankens diskonto utgör ett led i statsmakternas ekonomiska politik. Det kan antas att räntenivån liksom hittills kommer att fluktuera allt efter de internationella ränterörelserna och konjunkturutvecklingen. De olägenheter som har visat sig vara förenade med att ha en fast räntesats inskriven i lagen torde sålunda komma att bestå. t l Alternativet synes vara att i den nya expropriationslagen tas in l bestämmelser om att ränta skall utgå med skäligt belopp eller efter en räntefot som ställs i relation till riksbankens diskonto. Det torde emellertid inte vara lämpligt att ta ståndpunkt till denna fråga, innan köplagssakkunniga slutfört sitt uppdrag att se över reglerna om dröjsmålsränta. Jag är således inte beredd att nu föreslå någon ändring på denna punkt. Departementschefen nämner två alternativ. Köplagsutredningen anser att det som innebär att räntefoten sätts i relation till riksbankens diskonto är att föredra. Skälen härför har utvecklats utförligt i den allmänna motiveringen, vars resonemang i stor utsträckning har refererat till expropriation som exempel. Utredningen får alltså hänvisa därtill.3 Om fastigheten helt eller delvis varit föremål för kvalificerat eller enkelt förhandstillträde skall enligt ifrågavarande stadgande ränta utgå från den dag marken togs i anspråk. Räntan blir enligt förslaget avkastningsränta, m. a. o. ränta utgår enligt en räntefot som motsvarar det vid varje tid gällande diskontot med ett tillägg av två procentenheter (5 § andra stycket förslaget till räntelag). Om återigen ersättningen inte skulle betalas vid den tid som föreskrivs i 6 kap. 7§ expropriationslagen, bör dröjsmålsränta utgå (5§ första Selagförs1ag8ovan. 312 till Skälen till att avkastningsränta, när

:P°P°1972:1095-

stycket förslaget räntelag).

inträder bör ersättas med dröjsmålsränta, har utvecklats i áse ovan under 53_

dröjsmål

motiven till 5 § andra stycket förslaget till räntelagf 4 Se ovan s. 134.

152 Särskilda Iagstadganden

7.8 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1 149)

Anläggningslagen har ersatt lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar. Sistnämnda lag hade bestämmelser om ränta i 36 §. Anläggningslagen som föreskriver 6% årlig ränta från eller förfallodagen tillträdesdagen har utformats i överensstämmelse med motsvarande

bestämmelse i 6 kap. 16§ expropriationslagen? Även utredningens

förslag ansluter sig till expropriationslagens motsvarande bestämmelse såtillvida som samma som föreslås beträffande ändringar 6 kap. l6§ expropriationslagen föreslås även här. Angående innebörden av förslaget hänvisas därför till vad som anförts i anslutning till i ändringarna expropriationslagen.

7.9 Förslaget till lag om ändring i väglagen (1971 :948)3

För närvarande föreskrivs i väglagen 55 § att på ersättning enligt lagen utgår 6% årlig ränta från den dag då marken togs i anspråk. Denna tidpunkt är enligt 31 § avgörande för när vågrätt uppkommer. Ersättningen kan fastställas träffas genom att överenskommelse därom eller genom att fastighetsdomstol bestämmer dess storlek; Någon motsvarighet till de i expropriationslagen angivna fristerna inom vilka betalning av fastställd ersättning skall ske finns inte i väglagen. När betalning av ersättningen skall ske torde i stället framgå av överenskommelsen eller domen. Innan ersättningsfrågan avgjorts påminner situationen starkt om den som råder då fastighet vid expropriation varit föremål för enkelt eller kvalificerat förhandstillträde. Efter mönster av förslaget till ny lydelse av 6 kap. 16 § expropriationslagen föreslår utredningen därför att ränta, under tiden från den dag då marken togs i anspråk till dess betalning enligt överenskommelse eller dom skall ske, beräknas efter den i 5§ andra stycket angivna räntefoten. Angående skälen till att denna lägre ränta bör utgå hänvisas till vad som anförts i anslutning till den nyssnämnda ändringen i expropriationslagen. Sedan ersättningen fastställts och förfallit till betalning kan situationen jämställas med den som är. för handen vid dröjsmål i allmänhet. Samma som l sakliga lösning föreslås beträffande exempelvis expropriationslagen därför även upptas här. Efter förfallodagen skall alltså räntan beräknas efter den i 5 § första stycket angivna räntefoten. Med betalning avses på samma sätt som i expropriationslagen såväl direkt utbetalning som nedsättning hos länsstyrelse och dröjsmål medför i båda fallen att ränta efter den högre räntesatsen börjar utgå.

1 Se lagförslag 9 ovan. ; 2 Prop. 1973:160 s. 249. l 3 Se lagförslag 10 ovan. i

Särskilda lagstadganden 153

7.10 Förslag till remiss till lagrådet den 25 maj 1973 gruvlag,

4 kap. 37 §

(Remitterat förslag) (Köplagsutredningens förslag) Vid bestämd er- Vid förrättningen bestämd erförrättningen skall betalas inom tre sättning skall betalas inom tre sättning månader från det avslutningsbeslu- månader från det avslutningsbeslutet meddelades, även om detta tet meddelades, även om detta icke vunnit laga kraft. På ersätt- icke vunnit laga kraft. På ersättningen utgår sex procent årlig ningen utgår ränta beräknad från ränta från dagen för detta beslut. dagen för avslutningsbeslutet till dess betalning skall ske enligt 5 § andra stycket räntelagen (1974: ), samt för tid därefter enligt första stycket i samma paragraf.

I den nuvarande gruvlagen (1938:314) motsvaras 4 kap. 37 § i lagrådsremissen av 42 §. De ändringar som gjorts i förhållande till 42 § är uteslutande av redaktionell karaktär. I likhet med vad som gällt tidigare föreskrivs i 4 kap. 37 § att 6 % årlig ränta skall utgå på ersättningen från dagen för avslutningsbeslutet. Detta innebär att räntan börjar utgå redan innan ersättningen förfallit till betalning. Gruvinnehavare äger rätt att omedelbart sedan utmålsförrättningen avslutats tillträda utmål. Situationen företer stora likheter med den som är för handen då förhandstillträde sker vid expropriation. De skäl som anförts i anslutning till de föreslagna ändringarna i 6 kap. 16 § expropriationslagen kan därför anföras även här och den lösning som föreslås för gruvlagens del är i princip densamma som föreslagits beträffande expropriationslagen.

7.11 Förslaget till lag om ändring i förköpslagen (1967:868)

För närvarande föreskrivs i 13 § förköpslagen att kommunen skall betala 6% ränta på det belopp som avser ersättning för vad köparen enligt åtagande i köpeavtal fullgjort före fullbordandet och för nödvändig kostnad i samband med köpet. Om ersättning utgår enligt första stycket sista punkten för nödiga kostnader som köparen lagt ned på egendomen utöver vad som skäligen motsvarar värdet av den avkastning som köparen erhållit anses däremot f. n. de räntebestämmelser som gäller för

fordringsanspråk i allmänhet böra tillämpas.2

Angående grunden för kommunens skyldighet att betala ränta anger motiven till förköpslagen inte annat än att sådan bör åvila

skyldighet

vidare varit att Se lagförslag ll ovan. kommunen. Det anförs att en principiell utgångspunkt 2 Prop. 1967:903. 151. köparen inte bör ha rätt till ersättning för att fastigheten frångår 3 Prop. 1967:90 s. 86 honom? Det kan vara tvivelaktigt om förpliktelsen att utge ränta bör och 151.

154 Särskilda lagstadganden

anses ha så nära beröring med civilrätten att bestämmelsen bör anpassas till räntelagen. Om så anses vara fallet torde man av vad som anförts nu böra dra den slutsatsen, att funktionen hos den ränta som köparen erhåller är begränsad till att hålla köparen skadelös för det direkta kapitalutlägg han gjort i samband med köpet. Vid en eventuell anpassning till det system som föreslås i den allmänna räntelagen torde då den räntefot som anges i 5 § andra stycket av denna lag bäst motsvara denna funktion. Sedan förköpet fullbordats är ersättningsbeloppet förfallet till betalning. Efter denna tidpunkt bör därför räntan beräknas enligt den för dröjsmål anpassade räntefot som anges i 5 § första stycket räntelagen. På ersättningsbelopp enligt 13 § första stycket sista punkten förköpslagen torde räntelagens allmänna bestämmelser om ränta på förfallen fordran komma att äga tillämpning. Någon erinran om detta torde lika litet som enligt gällande rätt behöva göras i lagtexten.

7.12 Förslaget till lag om ändring i om

lagen (1971:494) exekutiv försäljning av fast egendom”

43§ Enligt de regler som gällde före tillkomsten av 43 § - dåvarande 130 § UL - kunde inroparen få svara för bl. a. det belopp varmed köpeskillingen vid den nya auktionen understeg den förra köpeskillingen med laga ränta därå”. I den nya lagen har detta uttryck ersatts med 6 % årlig ränta. Valet av räntefot har inte kommenterats särskilt i lagens förarbeten? Liksom i de flesta andra fall där lagen f. n. anger en fixerad räntesats har utredningen funnit det påkallat att föreslå att lagen i stället hänvisar till räntelagen. Beträffande frågan vilken räntefot hänvisningen därvid bör avse kan det konstateras att de kriterier som varit bestämmande för dröjsmålsräntans höjd enligt 5 § första stycket räntelagen inte äger sin giltighet här. Ijämförelse med risken att delvis eller t. o. m. helt förlora handpenningen torde räntans funktion som påtryckningsmedel för att förmå inroparen att fullfölja köpet vara av fullkomligt underordnad betydelse. Det skall vidare observeras att ränteberäkningen delvis avser tid under vilken den förste inroparen inte längre har möjlighet att genom fullgörelse befria sig från ränteskyldigheten. Däremot synes det motiverat att skälig ränta utgår för att täcka den ränteförlust som normalt uppkommer. En hänvisning till räntelagen bör därför enligt utredningens mening avse denna lags bestämmelse i 5 § andra stycket. 58§ femte stycket lagen om exekutiv försäljning av fast egendom föreskriver att bestämmelserna i 43 § om handpenning äger motsvarande tillämpning om köp i samband med försäljning under hand blir ogiltigt. 1 Ang. tidpunkt härför se Vad som sagts ovan_ om räntelagens tillämplighet vid exekutiv auktion 10 § förköpslagen. torde kunna anföras även såvitt avser försäljning under hand. Hänvisning- 2 Se lagförslag 12 ovan. 3 Se prop. 1971:20 s. en i 58 § till 43 § föreslås därför stå kvar oförändrad även vid den nya 240. lydelsen hos sistnämnda paragraf.

Särskilda lagsradganden 155

48 §

Bestämmelsen i denna paragraf har följande lydelse: Köparen skall fullgöra sin betalningsskyldighet enligt 35 § fjärde stycket, även om auktionen överklagas. Utan hinder av att auktionen överklagats får köparen tillträda fastigheten på den bestämda dagen, om ej förordnande enligt 218 § 3 mom. utsökningslagen (l 877131 s. l) meddelats dessförinnan. Får han på grund av sådant förordnande ej tillträda fastigheten och är hindret ej hävt inom tre månader från den bestämda tillträdesdagen, får han frånträda köpet och återfå vad han betalat jämte därå upplupen ränta, om han gör anmälan därom hos överexekutor medan hindret alltjämt består.

Eftersom det på olika sätt kan vara olägligt för inroparen att vara bunden av köpet i avvaktan på att besvär över den exekutiva auktionen blir slutligt prövad medger 48§ att han skall få frånträda köpet om hovrätten meddelat interimistiskt förordnande, enligt vilket inroparen inte får tillträda fastigheten på den bestämda dagen, och detta hinder består under beaktansvärd tid. Tiden har bestämts till tre månader. Inroparen äger efter denna tid återfå lämnad handpenning och vad han betalat på tillträdesdagen jämte därå upplupen ränta. Det får förutsättas att överexekutor i ett fall som detta är skyldig att ha inbetalade medel placerade så att de är räntebärande och att det är den därvid faktiskt upplupna - och alltså i och för sig rörliga - räntan som åsyftas med uttrycket ”upplupen ränta. Utredningen har därför inte funnit skäl föreslå någon ändring i 48 §, utan bestämmelsen föreslås stå kvar oförändrad?

28 §

.Denna paragraf lyder enligt följande:

Fordran som ej är förfallen till betalning och icke löper med ränta före förfallodagen, upptages med det belopp som efter fem procents årlig ränta utgör fordringens värde på tillträdesdagen. Motsvarande gäller, om utfäst ränta är lägre än fem procent. l princip innehåller 28 § samma regel som återfinnsi l50§ UL och 12 § lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m. Tanken är att icke förfallen fordran som inte är räntebärande eller som har en extremt låg ränta skall diskonteras efter 5 %. Räntefoten återfanns tidigare i den numera upphävda ll0 § UL. I motiven3 till de nuvarande reglerna kommenteras inte valet av procentsats särskilt. Om kapitalisering av ränterått undantagsvis skulle behöva ske förordas dock att diskonte- l Jfr 160 § UL och utsökningskungörelsen ringsregeln i 150 § UL bör tillämpas analogivis såtillvida att kapitalise- 97 § andra stycket. har 5 % uppfattats som ett slags ringen sker efter fem procent”t. Tydligen 7 Hänvisningen i normal eller skälig ränta. Vid kapitalisering torde vidare 5 % allmänt denna skall dock rättesett ha betraktats som den hävdvunna schablonen. ligen avse tredje praktiska stycket i 218 § UL. Köplagsutredningens uppdrag att se över de allmänna bestämmelserna 3 SOU 1968:64 s. 139 om dröjsmålsränta kan inte anses omfatta frågan om lämplig räntefot vid och 232.

156 Särskilda /agstadganden

kapitalisering. Utredningen har därför inte för avsikt att lämna något förslag till ändrad lydelse hos de lagbud där denna fråga behandlas]

7.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m?

23§

Angående skälen till den föreslagna ändringen, innefattade att räntan skall beräknas enligt 5 § andra stycket räntelagen, hänvisas till vad som anförts ovan i anslutning till föreslagen ändring i 43 § lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom.

12 §

Bestämmelsen i denna paragraf lyder enligt följande:

Fordran upptages med det belopp till vilket den beräknas uppgå den dag då fördelningssammanträde skall äga rum. Fordran som ej är förfallen till betalning och icke löper med ränta före förfallodagen, upptages med det belopp som efter fem procents årlig ränta utgör fordringens värde nämnda dag. Motsvarande gäller, om utfäst ränta är lägre än fem procent. Ränta på intecknad fordran beräknas för ett år, om det ej visas att den står inne för annan tid. Ägarhypotek upptages utan ränta, om det ej är utmätt.

Utredningen föreslår inte någon ändring i 12 §. Angående skälen härtill hänvisas till vad som anförts ovan i anslutning till 28 § lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom.

l Lagberedningens förslag till utsökningsbalk, SOU 1973:22, upptar en med 28 § lagen om exekutiv försäljning av fast egendom i stort sett likalydande bestämmelse i 2 kap. 17 § förslaget till utsökningsbalk. l specialmotiveringen till denna bestämmelse anförs (s. 143): Beredningen föreslår i förevarande paragraf en regel om beräkning av fordran som inte är förfallen till betalning och ej löper med ränta före förfallodagen. Regeln innebär, att sådan fordran skall beräknas till det belopp som efter fem procent årlig ränta utgör fordringens aktuella värde. Motsvarande föreslås för det fallet att utfäst ränta är lägre än fem procent. Förslaget överensstämmer i fråga om beräkningsgrunden med nu gällande regler om diskontering av fordran som skall beaktas vid exekutiv försäljning av luftfartyg m. m. eller fastighet eller som skall utgå ur köpeskillingen för vanlig lös egendom (l2§ första st. LfL, 28§ FfL och 150 § 1 mom. UL) liksom med SfL (12 § sista st.). Den föreslagna bestämmelsen har emellertid fått en mera generell tillämpning. Diskonteringsregeln blir sålunda tillämplig - förutom i de fall som f. n. är reglerade - även i andra fall då det eventuellt kan bli aktuellt att beräkna nuvärdet av en ej 2 Se lagförslag 13 ovan. förfallen fordran (jfr dock betr. utmätt fordran 10 kap. ll § andra st. iförslaget).”

Särskilda Iagstadganden 157

7.14 förslag (SOU 1973:22) till Lagberedningens utsökningsbalk

2kap.

l8§

(Lagberedningens förslag) (Köplagsutredningens förslag)

När medel som sökanden eller När medel som sökanden eller annan sakägare fått lyfta skall annan sakägare fått lyfta skall årlig återbäras, utgår ränta beräknad återbäras, utgår sex procent ränta. från den dag medlen utbetalades Detta gäller dock ej i den mån till den dag âterbäring skall ske det beror på den som är berättigad enligt 5 § andra stycket räntelagen till medlen att de ej har återburits. (1974: j, samt för tid därefter enligt första stycket i samma paragraf. Detta gäller dock ej i den mån det beror på den som är berättigad till medlen att de ej har återburits.

l motiven* till sitt förslag anför lagberedningen:

behandlar frågan om ränta på medel som utbetalats i Paragrafen exekutivt ärende och som skall återbäras. Den som fått lyfta pengarna vid verkställighet av dom är enligt gällande rätt skyldig att betala tillbaka beloppet, om domen ändras eller upphävs. Därvid skall ränta utgå med sex procent om året från lyftningsdagen (S0 § UL). Har någon fått lyfta medel innan rätt till medlen blivit slutligt avgjord och frågan om bättre blir han skyldig att helt eller delvis återbära medlen, skall han likaså betala sex procent årlig ränta på beloppet (l66 §). Undantag härifrån gäller, när utdelning beräknats för borgenär utan att fordringsbeviset företetts och borgenären inte anmält sig inom ett år från att fördelningen vann laga kraft (jfr 159 §) samt den som medlen iandra hand skall tillfalla har begagnat sin rätt att lyfta medlen. Om borgenären i sådant fall anmäler sig senare, är den som lyft medlen inte skyldig att betala

ränta för längre tid än från att krfm [kronofogdemyndigheten] eller ÖE

krävt återbäring av beloppet. Även enligt förslaget kan den som uppburit medlen under verkställighet ibland bli skyldig att helt eller delvis betala tillbaka medlen. Detta gäller t.ex. om dom eller annan exekutionstitel ändras eller upphävs skalli sedan verkställighet följt (3 kap. 26 §). Den som fått verkställighet så fall betala tillbaka vad han fått lyfta i pengar. Ett annat fall är, att utbetalning äger rum innan fördelning vunnit laga kraft och fördelningen sedan ändras efter besvär (jfr 14 kap. 16 § 5). I dessa och andra fall då föreligger att betala tillbaka uppburna pengar bör den skyldighet i princip också betala ränta. Räntesatsen bör återbetalningsskyldige liksom i motsvarande fall enligt gällande rätt vara sex procent* l enlighet

* Reglerna om dröjsmålsränta enligt 9 kap. 10 HB och om ränta i övrigt på det förmögenhetsrättsliga området är f. n. föremål för översyn av de sakkunniga rörande lagstiftning om köp av lös egendom. Se 1969 års riksdagsberättelse Ju:24. Resultatet kan ev. föranleda att räntefoten i 2 kap. 18 § iberedningens förslag bör bestämmas annorlunda än som nu föreslås. Det är dock inte givet att sistnämnda räntefot skall följa reglerna för dröjsmålsränta. SOU 1973:22 s. 143 f.

158 Särskilda lagsradganden

härmed anges i första stycket av förevarande 18 §, att när medel som sökanden eller annan sakägare fått lyfta skall återbäras, utgår sex procent årlig ränta. Räntan räknas från den dag då medlen utbetalades och tillkommer den som är berättigad till kapitalbeloppet.* Regeln att ränta skall utgå på pengar som betalas tillbaka bör emellertid inte gälla undantagslöst. I andra stycket föreslås, att vad som sägs i första stycket inte skall gälla i den mån det beror på den som är berättigad till medlen att de inte har återburits. Föreskriften i åsyftar första hand det fall som i gällande rätt regleras i 166 § andra punkten UL (jfr 14 kap. 20 § första st. i förslaget) men omfattar även andra fall, t. ex. då återbetalningen fördröjts på grund av att den som är berättigad till medlen inte tillhandahållit ett löpande skuldebrev, vilket villkor utgjort för återbetalningsskyldigheten.

Såsom förutskickats i lagberedningens förslag finns det med hänsyn till den av utredningen föreslagna ändringen av de allmänna räntebestämmelserna skäl att bestämma räntefoten i 2:18 UB på annat sätt än genom att ange en fixerad räntesats. Vid en anpassning till räntelagens system kan det, såsom också antyds av lagberedningen, emellertid konstateras att de kriterier som varit bestämmande för den i 5 § första stycket räntelagen angivna räntefotens höjd - den egentliga dröjsmålsräntan - inte äger sin giltighet när lyftade medel återbärs enligt UB. Borgenären torde sålunda i dessa fall inte böra betrakta sig som innan det betalningsskyldig förordnats att återbäring av medlen skall ske, och först efter denna tidpunkt föreligger de allmänna förutsättningarna för att dröjsmålsränta skall utgå. Å andra sidan är det motiverat att den som är berättigad till återbäring erhåller skälig ränta på medlen redan från den dag den verkställighet som sedermera bringas att gå åter rum. Detta ägde motsvarar de skäl som utredningen anfört till stöd för reglerna om avkastningsränta. Liksom eljest bör, när den som är skyldig utge avkastningsränta kommer i dröjsmål, dröjsmålsränta därefter utgå.

7.15 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921 :225)

58§

Förvaltaren skall enligt 58 § första stycket konkurslagen sätta in pengar som flyter in under förvaltningen av konkursboet inom en vecka på räntebärande räkning i bank. Enligt nuvarande lydelse av andra stycket är han eljest skyldig erlägga 8 % ränta på obehörigen innehållet belopp. Bestämmelsen tillkom på förslag av 1907 års konkurslagstiftningskommittê, i dess betänkande år 1911, och motiverades där på följande sättzz För att giva mera eftertryck åt . . . bestämmelsen om medlens insättan» de i bank har stadgats skyldighet för förvaltare att . . . gälda ränta efter åtta för hundra om året; den jämförelsevis höga räntefoten är densamma, som exempelvis enligt 17 § sjölagen tillämpas . . ”. 1 Se lagförslag 314 ovan. 2 Bestämmelsen innebär att den annars ofta av allmänna Konkurslagstiftnings- på grund kommitténs betänkande den 14 november 1911, s. 297. * Jfr Trygger l s. 429 och Hassler s. 319.

Särskilda lagstadganden 159

rättsgrundsatser följande skyldigheten för syssloman att göra anförtrodda medel räntebärande under uppdragets bestånd här kommit till direkt uttryck i lag och därvid sanktionerats genom en räntebestämmelse. Även om de kriterier som är bestämmande vid fastställandet av den lämpligaste räntefoten för dröjsmålsräntan inte är helt tillämpliga i den situation som avses här, föreligger uppenbarligen många beröringspunkter. I konsekvens med vad som eljest föreslås bör då föreskriften om 8 % ränta bytas

ut mot en hänvisning till 5 § första stycket räntelagen

138§ Bestämmelsen innebär i korthet att beträffande oprioriterade fordringar någon ränta regelmässigt inte beräknas under konkursen. Beträffande prioriterad fordran räknas däremot ränta fram till den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsförslaget skall räknas. I första hand utgår ränta efter den räntefot som är utfäst eller som följer på grund av lag, t. ex. legal dröjsmålsränta. Är fordran räntelös skall räntan enligt nuvarande lydelse av 138§ KL beräknas efter 5 %. Dessa regler för prioriterad fordran gäller även för oprioriterad i det synnerligen sällsynta fallet att boet räcker till full betalning av alla fordringar utom böter och liknande. 138 § KL har kritiserats både därför att den leder till besvärliga uträkningar och därför att den är mindre väl avfattad.: Det ankommer emellertid inte på köplagsutredningen att föreslå andra ändringar än sådana som har direkt samband med räntelagstiftningen. Konkurslagen är f. n. föremål för en översyn av konkurslagskommittén (Ju 1971:06). Utredningen har därför inte funnit skäl att för närvarande föreslå annan ändring i bestämmelsen ifråga än att den fixerade räntesatsen 5 % byts ut mot en hänvisning till 5 § andra stycket räntelagen. Att hänvisningen avser den lägre av de iräntelagen förekommande räntesatserna motiveras av att ränteregelns funktion här inte är att framtvinga betalning i rätt tid, utan närmast att bereda borgenär med prioriterad fordran kompensation för ränteförlust under konkursförfarandet. I tredje stycket innehåller 138 § f. n. en regel om att räntelös fordran som inte är förfallen vid konkursbeslutet resp. på kungörelsedagen skall diskonteras till sitt nuvärde med tillämpning av en räntefot av 5 %. Såsom har utvecklats i anslutning till behandlingen av 28 § lagen

(1971:494) om exekutiv försäljning av fast egend0m3 anser utredningen

inte att dess uppdrag omfattar frågan om lämplig räntefot vid kapitalise- 1 Det må erinras om att föreslår därför 17 § sjölagen, vilken utring. Utredningen inte någon ändring av den i 138 § tredje gjort förebild, redan har stycket upptagna räntesatsen. Inte heller går utredningen in på regeln i ändrats. Utredningen 196 § KL om hur rabatt för kontant betalning skall beaktas när föreslår att även 49 § sjölagen - som motsvarar köpeskillingsfordran görs gällande i konkurs. den tidigare 17 § - ändras till överensstämmelse med räntelagens system. 141 § Se nedan 7.17. 7 Welamson, Konkurs- Borgenär, som lyft utdelning innan tid för klander av utdelningsförslaget rätt, s. 456. ut och sedan befinns skyldig att återbära vad han uppburit skall 3 Se under 7.12 ovan. gått

160 Särskilda lagstadganden

enligt nuvarande lydelse av 141 § tredje stycket KL betala 6 % ränta på

beloppet. Det sagda gäller även när utdelning lyfts för villkorad och tvistig

fordran. Utredningens förslag är utformat på samma sätt som dess förslag till ändrad lydelse av 2 kap. 18 § i lagberedningens förslag till utsökningsbalk. Angående den närmare innebörden härav hänvisas därför till vad som anförts ovan i samband med behandlingen av den motsvarande

regeln i förslaget till utsökningsbalk

144§ andra stycket KL innehåller en hänvisning till ränteregeln i 141 § tredje stycket KL för det fall att borgenär skall återbära vad han fått lyfta i förskott. Denna hänvisning kan kvarstå oförändrad även om

141 § tredje stycket avfattas i enlighet med utredningens förslag?

37 §

Bestämmelsen i denna paragraf har följande lydelse:

Finnes egendom som skall återställas, ej i behåll eller kan borgenär i fall som avses i 29 §, ej tillhandahålla handling, på grund varav inteckning sökts, vare konkursboet berättigat till ersättning för därigenom uppkommen skada. Har den, med vilken gäldenären ingått avtal, lämnat vederlag för egendom, som han erhållit genom avtalet, äge han, där konkursboet återvinner egendomen, av boet återfå vad han utgivit. Vad sålunda är stadgat gälle dock ej, där vederlaget icke kommit boet till godo samt den, med vilken avtalet ingicks, hade kännedom om att gäldenärens avsikt var att undanhålla borgenärerna vederlaget. Går bodelning åter, svare konkursboet andra maken eller hans arvingar för återbäring av den egendom, som gäldenären vid bodelningen bekommit. Finnes egendom, som enligt vad ovan sagts skall av konkursboet återbäras, ej i behåll, skall ersättning utgå efter egendomens värde. När å någondera sidan återbäring sker, skall ock utgivas ränta eller avkomst, som under tiden fallit. Då vid återgång av gåva eller bodelning egendom av gåvotagare eller gäldenärens make eller dennes arvingar återbäres, varde, där den återbäringsskyldige ej visas hava haft skälig anledning till antagande, att gäldenären var på obestånd, eller kännedom om konkursansökningen och ej heller 34§ är tillämplig, all å egendomen gjord nödig och nyttig kostnad ersatt. Återbäres eljest egendom av annan än konkursboet, njute denne ersättning allenast för nödig kostnad. För nödig och nyttig kostnad å egendom, som av konkursboet återbäres, vare g konkursboet berättigat till ersättning. Då betalning återgår, äge borgenären göra sin fordran gällande i .I konkursen. Samma lag vare, då bodelning återgår, vid vilken egendom i frångått gäldenären mot det att fordran å honom utlagts å hans lott. Återvinnes från gäldenärens make egendom, som denne erhållit i gåva, eller går bodelning emellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar åter och har maken eller arvingarna i följd av vad som stadgas i 8 1 Ovan under 7.14. kap. 5 § eller 13 kap. 14 § giftermålsbalken, innan stämning om 7 Bestämmelseni 144§ återvinning delgavs, infriat någon gäldenärens skuld, vare konkursboet

lå tillämpas äVen Vid maken eller arvingarna

skyldigt återgälda vad sålunda guldits jämte ränta. sadan underhandsutdelning 80m föfekmnmefl Enligt skall gällande rätt, 37§ tredje stycket KL, när å någonpraxis ehuru den inte . . . . . ., dera sidan (dvs. fran atervinningssvaranden eller fran konkursboet) regleratsimnwelammn, a. a. s. 581. återbäring sker ock utgivas ränta eller avkomst som under tiden fallit.

Särskilda lagstadganden 161

Med ränta lär endast avses faktiskt uppkommen räntal, och vid

återbäring av kontanta medel skulle alltså enligt bestämmelsens ordalydelse ränta bara behöva utges i den mån den återbäringsskyldige haft så att de avkastat ränta. I rättspraxis har emellertid pengarna placerade förekommit att med analogisk tillämpning av 9:10 HB 6 % ränta från

betalningsdagen dömts ut.2 Reglerna om återvinning i konkurslagen är föremål för en pågående

revision. det förslag som lagts fram av lagberedningen3 skall bl. a.

Enligt förutsättningarna för återvinning i betydande omfattning objektiviseras, av vad återvinningssvaranden insett eller bort inse dvs. göras oberoende Som en viss kompensation härför föreslås vissa (se 29-36 §§ i förslaget). som kan mildra verkningarna av återvinningen för svaranden. regler Förslaget innehåller emellertid också en allmän regel om återvinning på subjektiv grund, av typen actio pauliana (36 §). Den nuvarande regeln om och ränta i 37§ KL har av lagberedningen ansetts avkastning vara för sträng i fråga om återvinning enligt 29-35 §§ i förslaget. ”Den har sannolikt i regel konsumerat avkastningen. Man återbäringsskyldige torde i hithörande fall, då ond tro inte förutsätts, kunna låta återvinbehålla för tiden intill dess stämning i ningssvaranden avkastningen återvinningsmålet delgetts honom.” Förslaget har avfattats i enlighet och i dess 37 § under l, andra stycket, föreskrivs: Den som är härmed, att återbära egendom skall även utgiva avkastning som belöper på skyldig tiden efter delgivning av stämning i målet.” Föreskriften är avsedd att

även i fråga om återbäring av betalning.5 Den allmänna regeln

tillämpas om att avkastning från delgivningsdagen skall enligt skyldighet utge förslag tillämpas även vid motsvarigheten till actio lagberedningens (36 §). Men eftersom återvinning enligt detta stadgande tar sikte pauliana där återvinningssvarandens handlingssätt ibland har på rättshandlingar varit dolöst eller gravt otillbörligt, har det ansetts böra finnas möjlighet att förplikta denne att ge ut avkastningen för hela besittningstiden. 37 § under 4, andra punkten, i förslaget innehåller därför en undantagsregel enligt vilken den som skall återbära egendom enligt 36 § kan förklaras skyldig att utgiva uppburen avkastning alltifrån att han mottog egendo-

men.6

6 l nuvarande lydelse av 37 § sista stycket KL behandlas den situation som uppkommer då återvinningsreglerna sammanträffar med reglerna om begränsat 1 Welamson, Konkursrätt s. 277. betalningsansvar för gäldenärens make eller arvingar enligt 8:5 och 13:14 GB. Om sådan âtervinningssvarande innan stämning om återvinning delgavs infriat någon 3 NJA 1929 s. 425 och gäldenärens skuld är konkursboet om gåva eller bodelning går åter skyldigt återgälda SvJT 1933 rf s. 55. maken eller arvingarna vad sålunda guldits ”jämte ränta. Med sistnämnda uttryck 3 SOU 1970:75. 4 A. a. s. 166. kan inte som i paragrafens tredje stycke åsyftas faktiskt uppburen ränta eftersom 5 det erlagda beloppet kommit varken konkursboet eller konkursgäldenären till godo. Möjligen avses dock att Welamson (a. a. s. 279) anser det riktigaste vara att räkna med den hypotetiska ränta skall kunna utgå ränta som den återbäringsskyldige skulle ha kunnat tillgodogöra sig på erlagt belopp tidigare. 1 motiven sägs om skulden inte hade infriats. Han efterlyser en schablonberäkning och finner att nämligen att ränta unnuvarande regler om dröjsmålsränta inte gärna kan tillämpas analogt i detta fall. der alla omständigheter har i sitt förslag till ny lydelse av 37§ KL inte funnit det åtminstone skall utgå Lagberedningen behövligt att över huvud beröra situationen i lagtexten utan konstaterar blott att från delgivning av stämbetalning i dessa fall bör tillgodoräknas vederbörande. ning i målet. A. a. s. 167.

162 Särskilda Iagsradganden

Det bereder åtskilliga att tillämpa svårigheter de principer på vilka förslaget till räntelag bygger, på återvinningssituationerna. Att dessa är särpräglade, och att skyldigheten att utge avkastning och ränta har nära sammanhang med förutsättningarna för återvinning, bekräftas av lagberedningens förslag. Ehuru detta avsevärt skiljer sig från gällande rätt, bygger det lika väl som de nuvarande reglerna på principer som är främmande för räntelagen, främst genom den betydelse som tillmäts dagen för delgivning av stämning för att ränta. skyldigheten utge Lagberedningens förslag till regler om återvinning är f. n. föremål för arbete inom justitiedepartementet. Utredningen anser sig under sådana förhållanden inte böra ta ställning till räntefrågorna vid återbäring på grund av återvinning.

7.16 Förslaget till lag om i ändring lagen (1955:416) om sparbanker*

För närvarande föreskrivs i 20§ att ränta å belopp som skall återbäras skall gäldas efter 6 % om året från den dag då beloppet utbetaltes av sparbanken. Utredningens förslag, liksom dess förslag till ny lydelse av 141 § KL, är utformat efter mönster av dess förslag till ändrad lydelse av 2 kap 18 § i lagberedningens förslag till utsökningsbalk. Angående den närmare innebörden härav hänvisas därför till vad som anförts ovan i samband med

behandlingen av den motsvarande regeln i förslaget till utsökningsbalk.:

7.17 Förslaget till om lag ändringi sjölagen (1891 :35 s. 1)3

Enligt den nuvarande lydelsen av 49 § sjölagen skall, när vid partrederi redare underlåter att på anfordran betala sitt bidrag till beslutad utgift och huvudredaren eller annan redare lägger ut beloppet, den försumlige betala årlig ränta på det förskotterade beloppet efter det av riksbanken tillämpade diskontot ökat med fyra procentenheter dock 6%. lägst Bestämmelsen som tillkommit 1973 ersatte den tidigare l7§ sjölagen enligt vilken föreskrift räntan skulle efter 8% erläggas om året, en förhållandevis hög räntefot. Sjölagskommittén som föreslog den nya lydelsen hos 49§ kommenterar inte närmare dess innehålla Det sägs bara att bestämmelsen utformats ”i överensstämmelse med en av de nordiska kommittéerna träffad kompromisslösning. Regeln i 49§ tar sikte på en typisk dröjsmålssituation. Vid en anpassning till räntelagens system är det därför naturligt att hänvisning sker till 5 § första stycket i detta lagförslag. Den nuvarande föreskriften om en minimiränta 1 Se lagförslag 15 ovan. om 6 % har fått utgå i förslaget. Vid ett tillägg till 2 Ovan under 7.14. diskontot av fyra procentenheter torde den ha obetydligt praktiskt värde. 3 Se lagförslag 16 ovan. Den står i strid med strävandena att införa så långt möjligt 4 enhetliga sou 1970:74. regler om dröjsmålsränta.

Särskilda Iagstadganden 163

7.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1895:64 s. l) om

handelsbolag och enkla bolag

För närvarande föreskrivs i 14§ första stycket handelsbolagslagen att ränta på fordran som tillkommer bolagsman på grund av nödig eller nyttig utgift som han vidkänts för bolagets räkning, skall beräknas efter 5 % om året från den dag fordringen tillkom. Grunden till Stadgandet om bolagsmännens rätt till ränta sägs vara att bolagsman, om sådan rätt inte fanns, skulle förlora ränta på det utlagda beloppet och att detta skulle

kunna avskräcka honom från att göra för bolaget önskvärda utlägg? Om

får en skälig avkastning på de medel han ställer till bolagsmannen förfogande torde emellertid detta vara tillfyllest för att önskbolagets värda utlägg skall komma till stånd. Den hittills gällande räntesatsen, 5 %, synes även tyda på att en sådan funktion hos räntan varit åsyftad. De skäl som anförts för utformningen av reglerna om avkastningsränta i räntelagen kan med samma bärkraft hävdas ifråga om bolagsmans rätt till ränta på utlägg. Handelsbolagslagen bör därför ändras och i sin 14 § anpassas till systemet i räntelagen. Såsom framgått bör därvid hänvisas till 5 § andra stycket räntelagen. Detta stämmer väl överens med att, såsom framgår av l4 § andra stycket handelsbolagslagen, ränta utgår redan från tiden för utlägget. Den räntan i 5 § andra stycket bör emellertid endast vara lägre tillämplig för tiden innan bolagets skyldighet att ersätta bolagsmannen Sedan detta skett kan situationen likstälför dennes utlägg aktualiserats. las med dröjsmål i allmänhet och de kriterier som bestämt dröjsmålsäven här. Härom innehåller räntans höjd i räntelagen har då giltighet emellertid handelsbolagslagen ingen uttrycklig bestämmelse. Om inte annat avtalats anses bolagsmannen äga göra gällande sitt på ersättning från bolaget omedelbart utan att ens behöva vänta anspråk

till nästa räkenskapsavslutninga Detta förfaller m. a. o. till betalning vid

anfordran. Genom att enligt 3 § första stycket räntelagen framställa krav med angivande av att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge kunna åstadkomma att ränta bör enligt förslagets principer bolagsmannen den utgående räntan vid utebliven ersättning efter trettio dagar ändras till den högre dröjsmålsräntan enligt 5 § första stycket räntelagen. En annan kan vara föreskriven eller förutsatt i bolagsavtalet, t. ex. att ordning ersättningsanspråk förfaller till betalning först vid bolagets upplösning eller vid periodisk räkenskapsavslutning. l så fall bör bolagsmannens fordran tills den sålunda bestämda förfallolöpa med den lägre räntan dagen inträder. Därefter utgår enligt 2 § första stycket räntelagen dröjsmålsränta enligt 5 § första stycket i samma lag. Det har hävdats att rätten till ränta endast gäller så länge bolaget inte är berett utbetala och att om bolagsmannen avsiktligt låter beloppet

medlen stå inne längre än nödvändigt, ränteberäkningen upphörf En

1 Se lagförslag 17 ovan. sådan tillämpning kan väl förenas med räntelagens allmänna bestämmelse l Nial, Om handelsbolag försittes. och enkla bolag, Stocki 2 och 3 §§ att räntan endast utgår då betalningstiden holm 1955, s. 113. Även i andra av 14§ handelsbolagslagen föreskrivs f. n. en stycket 3 Nial, a. a. s. 113. ränta efter 5 %. Stadgandet avser försummelse av bolagsman att göra 4 Nial, a. a. s. 113.

l64 Särskilda lagstadganden

avtalat tillskott eller att redovisa influtna medel. l detta fall är det fråga om dröjsmål i egentlig mening, något som i lagtexten markeras genom ordet försummar. Vid en anpassning till den föreslagna räntelagens system bör därför hänvisning ske till 5 § första stycket, det lagrum som anger den för dröjsmålsränta tillämpliga räntefoten. Stadgandet utsäger uttryckligen att ränta skall utgå från det tillskottet eller redovisningen bort ske. Man behöver därför inte om 2 eller fråga möjligen 3 § räntelagen blir tillämplig. Enligt uttrycklig hänvisning i 47 § handelsbolagslagen skall bl. a. 14 § äga motsvarande tillämpning vid enkla bolag. Även vid kommanditbolag gäller samma regler som för vanliga handelsbolagsmän.

7.19 Förslaget till om i KF lag ändring (1968:576) om Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar*

För närvarande föreskrivs i 10§ av förevarande KF att räntan skall betalas med en halv procent i månaden. Den räntefoten angivna motsvarar alltså vad som gäller för den allmänna vid dröjsmålsräntan bestämd förfallodag enligt 9:10 HB. Föreskriften torde ha endast erinrande funktion och om 9:10 HB ersätts av en räntelag är det naturligt att hänvisning i fortsättningen görs till denna lag. Utredningen föreslår därför att orden med en halv procent i månaden vad som byts ut mot enligt föreskrivs i räntelagen (l974:000).

7.20 Förslaget till lag om ändring i om lagen (l970:65) Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar

24§

Angående den föreslagna ändringen kan hänvisas till vad som anförts under avsnittet 7. l 9.

55§ Denna bestämmelse innehåller bl. a. följande regel:

Försummar låntagare att göra föreskriven inbetalning skall. han betala dröjsmålsränta enligt grunder som fastställes av styrelsen.

Utredningens förslag att 9:10 HB skall ersättas av en räntelag behöver i 1 och för sig inte föranleda förevarande Se lagförslag 18 ovan. någon ändringi 55 §. Utredningen 7 Se lagförslag 19 ovan. avstår därför från att föreslå någon ny lydelse av detta lagrum.

Särskilda Iagsradganden 165

sou 197423

7.21 Förslaget till om ändring i lagen (1969:620) om lag ersättning i vissa fall för utgivna underhâllsbidrag

Ersättning enligt 1969 års lag utgår av allmänna medel. Den ifrågakommer inte bara när underhållsbidraget fastställts genom interimistiskt beslut eller genom dom utan kan även utgå då underhållsskyldigheten grundats på erkännande av faderskapet utom rätta och därpå följande avtal om underhåll. Situationen är inte jämförbar med den som råder vid dröjsmål med betalning. Utredningen har därför i 3 § ersatt den fixerade räntefoten 6 % med en hänvisning till 5 § andra stycket räntelagen, dvs. det lagrum där räntefoten för avkastningsränta anges. Eftersom ersättningen utgår av allmänna medel efter särskilt beslut har det inte ansetts nödvändigt att i lagtexten ta hänsyn till det läge som uppkommer när avkastningsränta utgår men sedan dröjsmål uppstår.

1 Se lagförslag 20 ovan.

8 det

Ytterligare lagstadganden om ränta på

förmögenhetsrättsliga området som inte

föranlett något

utredningens förslag

8.1 Vattenlagen (1918:523)

Vattenlagen innehåller bestämmelser om ränta i 3 kap. 9 §, 6 kap. 1 l §, 7 kap. 19, 28, 29 och 30 §§, 8 kap. 12 § samt 9 kap. 23, 68 och 69 §§. Inte något av stadgandena föreskriver att räntan skall beräknas efter bestämd räntefot utan de flesta anger endast att räntan skall vara skälig eller beräknas efter skälig räntefot. l några fall där det blott talas om ränta - 6 kap. ll § samt 9 kap. 68 och 69 §§ - torde det vara den ränta som faktiskt utgått som avses. En bestämmelse, 7 kap. 29 §, anger att ränta i visst fall överhuvud inte skall beräknas. De ändringar som utredningen genom förslaget till räntelag föreslår beträffande de allmänna reglerna om ränta behöver inte i och för sig föranleda några ändringar i vattenlagens regler om ränta, sådana dessa för närvarande är utformade. är för närvarande

Vattenlagsutredningenl

sysselsatt med att se över vattenlagen. Skulle vid denna översyn behov anses föreligga att närmare anpassa i vattenlagen eventuellt kvarstående ränteregler till det system som kommer till uttryck i förslaget till räntelag, torde de lagändringar som påkallas av detta lämpligen böra ske i samband med de ändringar i övrigt som företas i vattenlagen. Utredningen har därför för sin del inte velat lämna några förslag till ändringar i vattenlagens räntebestämmelser i nu förevarande sammanhang.

8.2 Lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Vid tillkomsten av 1970 års lag betonades särskilt den offentligrättsliga karaktären av rättsförhållandet mellan brukare och huvudman. Angående föreskriften i 27§ tredje stycket anförde departementschefen?

De avgifter som skall utgå enligt Va-lagen är till sin karaktär likartade med ersättningar för gatumark. För sistnämnda ersättningar föreskrivs i 63§ BL att skälig ränta enligt stadens bestämmande skall betalas på oguldet belopp redan från den dag då krav på ersättning har framställts. 1 Ju 1969:58. Jag finner det lämpligt att införa motsvarande bestämmelse för avgifteri 2 Prop. 1970:118 s. 108. den nya lagen.

om ränta 167

Ytterligare lagstadganden

härmed föreskrivs f. n. i 27 § att på obetalt belopp får l enlighet

skälig ränta räknas från dagen för anfordran.” Vid förarbetena till byggnadslagen (1947:385) yttrade departements-

chefenzl

Såsom stadsplaneutredningen föreslagit, torde vidare böra gälla, att å oguldet bidragsbelopp skall gäldas ränta från den dag då krav på framställts. Ränta bör kunna beräknas, även om anstånd med ersättning Den av utredningen föreslagna bestämmelsen, att betalningen medgives. ränta skall, för det fall att beloppet är tvistigt, löpa först från det talan utfående mindre lämplig. Även i om beloppets väckes, synes däremot att ränta får beräknas från tidpunkten för kravets detta fall synes skäligt, framställande. l fråga om räntesatsen torde böra gälla, att räntan skall kommer att utgöra högst fem procent. Jag utgår från, att räntan frivilligt begränsas så att den motsvarar den räntefot som staden i genomsnitt betalar på utelöpande kommunala lån. Emellertid synes det böra öppnas för länsstyrelsen att föreskriva beträffande räntan, en möjlighet jämkning då den skall löpa som rörande såväl i fråga om den tidpunkt, börja räntesatsen. Såsom förutsättning bör även här gälla, att tomtägaren eljest betungas alltför mycket.

Den ränta det här är fråga om synes, trots den offentligrättsliga karaktären av förhållandet mellan brukare och huvudman, såtillvida ha såsom civilrättslig som den tillkommit därför att regeln i 9:10 uppfattats HB, som ju kräver stämnings delgivning för att ränta skall börja utgå, vid ansetts alltför oförmånlig för huvudmannen? Utredningen har dröjsmål därför ansett sig böra nämna stadgandet utan att dock vilja föreslå att däri upptas en hänvisning till räntelagen.

8.3 Byggnadslagen (1947 2385)

Såsom framgått av närmast föregående avsnitt ansluter sig 63 § byggnadsatt erlägga ersättning för gatumark, nära lagen, som reglerar skyldigheten till 27 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (Va-lagen). Utredningen, som inte heller beträffande byggnadslagen föreslår hänvisar till vad som anförts i samband med att någon ändring, Va-lagen nyss behandlades.

8.4 Fastighetsbildningslagen (1970:988)

Tredje stycket i 5 kap. 15 § fastighetsbildningslagen lyder f. n.:

Är det påkallat med hänsyn till omständigheterna skall den betalningsskyldige åläggas att utge skälig ränta på belopp som ej är betalt. Räntan skall från den dag som bestämmes med hänsyn till tiden för utgå 1 Prop. 1947:131 s. 238. tillträdet och övriga förhållanden. 7 Jfr nyss anförda prop. 1947:131 s. 238 ang. I samband med tillkomsten av detta stadgande konstaterades att den byggnadslagens motsvamöjlighet för förrättningsmännen att besluta om rande bestämmelse samt nya lagen öppnade tillträde redan före förrättningens avslutande om det bakomliggande NJA 1966 s. 199.

168 Ytterligare om ränta Iagstadganden

fastighetsbildningsbeslutet vunnit laga kraft. Eftersom vidräkningen till följd härav kan komma att verkställas tämligen lång tid efter tillträdet och en förfallodag i anslutning till detta då inte kan bestämmas, ansågs frågan om möjligheten att tillgodose den ersättningsberättigades ränteanspråk därigenom ha kommit i ett nytt läge. Det anfördes vidarez

Att på grund av vad nu sagts införa en allmän regel om att ränta skall utgå på belopp, som skall betalas enligt den verkställda avräkningen, kan emellertid inte komma i fråga. Förhållandena kan vara i hög grad varierande, och i vissa fall skulle en skyldighet för den betalningspliktige att betala ränta för förfluten tid kunna framstå som högst oskälig. Med hänsyn till svårigheten att genom en allmängiltig bestämmelse slå fast den tidpunkt, från vilken räntan skall beräknas, har kommittén funnit att det bör överlämnas åt förrättningsmännen att efter prövning av omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om ränta skall utgå och i så fall från vilken dag. Förrättningsmännen skall härvid beakta, att ett fullt rimligt och skäligt resultat uppkommer för såväl den betalningsberättigade som den betalningsskyldige, och bör se till att vidräkningen verkställs på sådant sätt att detta blir möjligt. Tillträdesdagen torde vanligen utgöra lämpligaste tidpunkten, när den är gemensam för båda kontrahenterna. Även räntesatsen bör bestämmas av förrättningsmännen. Att på sätt som skett i ExL och vissa andra författningar, som tillåter att mark tasi anspråk innan ersättning därför ännu erlagts, genom en lagregel fixera räntans storlek synes inte lämpligt. Situationen ter sig inte sällan helt annorlunda vid fastighetsreglering, och den ränta som här kan komma i fråga bör fastställas med beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet. Vid avbetalning eller annars då förhållandena är tämligen likartade med dem som är för handen vid vanlig kreditgivning bör den räntesats som skulle varit tillämplig för sakägarnas del, om lån av motsvarande beskaffenhet tagits upp i allmän kreditinrättning, vara vägledande. Detta innebär också att en rörlig ränta bör föreskrivas, om det inte är fråga om bara en kortare tidsrymd. I andra fall åter kan det finnas skäl att bestämma räntan med hänsyn till de berörda sakägarnas möjligheter till ekonomiskt utbyte av ifrågavarande egendom. Om de företagna regleringsåtgärderna är av expropriationsliknande karaktär, kan det slutligen synas mest skäligt att i överensstämmelse med stadgandet i 55 § ExL låta räntan utgå efter sex procent om året. , Den föreslagna regleringen av räntefrågan kan möjligen uppkalla vissa betänkligheter med hänsyn till den diskretionära prövningsrätt som i detta avseende måste tilläggas förrättningsmännen. Kommittén påpekar emellertid att dessa redan när det gäller att fastställa själva ersättningsbeloppen har vidsträckta möjligheter att förfara efter omständigheterna för att ett skäligt resultat skall uppnås samt att de i konsekvens härmed bör äga att tämligen fritt besluta om den som tilläggsförpliktelse skyldigheten att betala ränta innebär. .

Utredningen har med hänsyn till de synpunkter som sålunda anförts i förarbetena till fastighetsbildningslagen funnit det mindre att nu lämpligt framlägga förslag som berör räntan vid fastighetsreglering. Något förslag till ny lydelse av 5 kap. 15 § fastighetsbildningslagen lämnas därför inte.

8.5 Lagen (1944:705) om aktiebolag

1 Den nuvarande aktiebolagslagen (AL) innehåller ett flertal bestämmelser Prop. 1969:128 s. B 432 f. om ränta. Sålunda föreskrivs i 31 § att återbäring av skedd inbetalning på

Ytterligare Iagstadganden om ränta 169

tecknade aktier när fråga om bolags bildande förfallit också skall omfatta där sådan I 43 § ges en bestämmelse om förkovran, uppkommit. efter 6 % om året från förfallodagen om inbetalning å dröjsmålsränta tecknad aktie inte fullgörs i rätt tid. Till bl. a. denna regel hänvisas i 60 § tredje stycket där det föreskrivs att vad i 41-44 §§ finns stadgat skall äga motsvarande tillämplighet vid ny aktieteckning i avseende å aktietecknare som ej vid teckningen erlagt full betalning. l 61 § tredje stycket behandlas en annan återbetalningssituation, nämligen sedan en tidigare angående beslut om aktiekapitalets ökning avförts ur aktieanteckning Vad som inbetalats å de tecknade aktierna skall då bolagsregistret. återbäras till aktietecknarna jämte 5 % ränta därå. Samma regel skall enligt 63 § sjätte stycket äga motsvarande tillämpning när gjord aktieteckning inte vidare är bindande på grund av att frågan om aktiekapitalets ökning förklarats förfallen enligt 195 § 4 mom. AL. 73 och 74 §§ avser återbetalning till bolaget av vad som uppburits på av att vinstutdelning, inlösen av aktier eller annan återbetalning grund av återbetalningsplikten skall skett obehörigen. På belopp som omfattas beräknas ränta. Den räntefot enligt vilken räntan utgår är angiven till 5 %. Slutligen har AL en regel om ränta i 219 §. Där behandlas bl. a. betalning för tecknad aktie insättning på bankräkning som gjorts iviss genom ordning. Inträffar sådant fall att aktieteckningen enligt 19, 61 eller 63 § icke vidare är bindande skall det på räkningen insatta beloppet jämte därå gottgjord ränta återbetalas till aktietecknaren. AL är f. n. föremål för revision. Aktiebolagsutredningen har i januari 1971 överlämnat betänkande med förslag till ny aktiebolagslag m. m. I detta motsvaras 31 § AL av 11 § tredje stycket som i sak inte förslag innebär några förändringar. Räntebestämmelsen i 43 § AL saknar motsvarighet i förslagets 14 §, som ersätter nuvarande lagrum. Aktiebolagsutredningen har konstaterat att det följer av 9:10 HB att dröjsmålsränta utgår och inte ansett det nödvändigt att ge en särskild regel härom i den Bestämmelserna i 61 och 63 §§ AL har sin motsvarighet i

nya lagen?

36 §. Ändringen innebär att den tidigare räntebestämmelsen förslagets helt särskild motivering till detta har inte lämnats i slopats. Någon betänkandet. I 113 § av förslaget som ersätter 73 § 2 och 3 mom., 74 § att om utbetalning till aktieägarna sker i strid och 163 § AL föreskrivs mot bestämmelserna i den nya lagen skall mottagaren återbära vad han med 6 % årlig ränta. Detta gäller dock ej om utbetalningen uppburit skedde såsom vinstutdelning och mottagaren varken insåg eller bort inse att utdelningen var olaglig. Bestämmelsen i 113 § innebär att den tidigare räntefoten om 5 % höjts till 6%. Inte heller denna ändring synes ha föranlett uttalande i motiven. Förslagets 146§ som motsvarar något AL nämner liksom tidigare att återbetalning skall ske 219§ slutligen tillsammans med gottgjord ränta”. är f. n. föremål för bearbetning inom Aktiebolagsutredningens förslag Detta arbete är i ett förhållandevis långt framjustitiedepartementet. skridet stadium. har köplagsutredningen med I samråd med departementet hänsyn härtill inte funnit skäl att i detta sammanhang lämna några förslag 1 SOU 1971:15. räntebestämmelser. 7 SOU 1971:15 s. 147. i fråga om aktiebolagslagens

170 Ytterligare Iagstadganden om ränta

8.6 Lagen (1948:433) om försäkringsrörelse

Lagen om försäkringsrörelse ansluter sig nära till aktiebolagslagens regelsystem. Den nuvarande aktiebolagslagens föreskrifter om ränta i 43, 60, 61, 73 och 74 §§ motsvaras sålunda i lagen om försäkringsrörelse av regler i 39, 55, 56, 67 och 68 §§. l 195 § har lagen om försäkringsrörelse dessutom en specialregel om återbäringsskyldighet jämte då ränteplikt räntebetalning eller vinstutdelning skett obehörigen enligt garantiavtal eller till garant. Av samma skäl som angivits under närmast föregående avsnitt angående lagen om aktiebolag lämnar utredningen inte något förslag till ny lydelse av räntebestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse.

8.7 Lagen (1951 :308) om ekonomiska föreningar

Föreningslagen föreskriver f. n. i 19 § att de som uppburit vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot lagen eller är föreningsstadgarna attvåterbåra skyldiga denna jämte 5 % ränta därå. Detsamma gäller om till föreningsmedlem i ond tro obehörigen utbetalats gottgörelse i form av efterlikvider, återbäringar eller dylikt. Bestämmelsen torde vara utformad med aktiebolagslagens motsvarande regler som mönster. Såsom anmärkts i anslutning till sistnämnda lags regler har utredningen i samråd med justitiedepartementet beslutat att inte i detta sammanhang lämna något förslag till ny lydelse av aktiebolagslagens regler om ränta. Hur föreningslagens regler om ränta skall avfattas torde vara beroende av hur frågan får sin lösning i aktiebolagslagen. Utredningen finner därför att den inte bör ta ställning i frågan.

8.8 Lagen (1955:184) om bankrörelse

Även denna lags bestämmelser ansluter sig nära till aktiebolagslagens å regelsystem. Även räntebestämmelserna är i stort sett likalydande i de båda lagarna. Den nuvarande aktiebolagslagens föreskrifter i 43, 60, 61 och 73 §§ har sålunda sin motsvarighet i 28, 41, 42 och 51 §§ lagen om bankrörelse. Härutöver innehåller sistnämnda lag en bestämmelse om aktieägares rått till ränta efter den räntesats som avtalats, dock högst 6 % om året, å verkställt tillskott för återställande av aktiekapitalet, när vad som blivit tillskjutet erhålles åter. Av skål som angivits i samband med att aktiebolagslagen behandlats lämnar utredningen inte något förslag till ny lydelse av räntebestämmelserna i lagen om bankrörelse.

Ytterligare Iagstadganden om ränta 171

utsökningslagens införande

8.9 KF (187731 s. 51) om nya

och vad i avseende därå iakttagas skall (UP)

förslag till utsökningsbalk har lagts fram utan awaktan

Lagberedningens till UB hunnit färdigställas. av att förslag till bl. a. Övergångsbestämmelser Beredningen antyder emellertid översiktligt hur sådan lagstiftning enligt

av UP sägs därvid dess mening skulle gestalta sig. I fråga om upphävande torde böra göras för bl. a. 10 § 4 som innehåller bestämmelatt undantag

ser om invisning.2

att gälla anser utredningen likväl att Även om 10 § 4 UP får fortsätta till i ett stadgande av denna ålderdomliga en hänvisning räntelagen kunna oklarhet, bl. a. därför att det vore karaktär skulle skapa åtskillig

tveksamt vilka olika regler i den föreslagna lagen som borde tillämpas. Eftersom det inte ankommer på utredningen att föreslå någon omarbet-

av l0§ 4 UP avstår utredningen från att föreslå ning eller precisering någon ändring i räntesatsen.

8.10 Växellagen (1932:130) och checklagen (1932:131)

överenskom- Såväl växel- som checklagen grundar sig på internationella 1931 års Genêvekonventioner om gemensam växellag resp. melser,

checklag.3

Artikel 13 i bilaga ll till växelkonventionen har följande lydelse:

o parterna äger, i avseende a växlar, Envar av de Höga kontraherande som betalbara å dess område, föreskriva, att den som äro såväl utställda ränta, som avses i art 48 n:o 2 och art 49 n:o 2 av den gemensamma skall utbytas mot vad som inom denna Höga kontraherande växellagen,

parts område utgör laga ränta.

det av artikel l av konventionen att bl. a. ett sådant Emellertid framgår enligt artikel 13 i utbyte mot en konventionsstats laga ränta som tillåts som konventionspart tillkännabilaga 11 måste grundas på ett förbehåll för sin ratifikation eller anslutning. Något sådant givit vid tidpunkten med sitt tillträde till konvenförbehåll har Sverige inte gjort i samband är bundet av denna kan någon ändring i tionen. Så länge Sverige räntan skäl kan växellagen beträffande alltså inte göras. Av motsvarande ändras. f. n. inte heller räntan enligt 45 och 46 §§ checklagen ifråga om För närvarande ansluter sig alltså växel- och checklagarna

räntan till de gemensamma lagarna enligt bilaga I i de båda konventioneratt räntan skall beräknas efter den fasta

na. Båda lagarna° anger

i anledning av att växel eller check 1 sou 197332_ räntesatsen 6 %. Vid återgångskrav räntan som 2 SOU 1973122 S. 592. inte infriats torde det i och för sig vara motiverat att betrakta

lade hinderi

:K°.Veti°"§t°xt°"a

och om inte de nyssnämnda konventionerna dröjsmålsränta __ _ _ inns intagna i SOU __ _ _ _ till system genom en hänvisning 1931:14 resp_ SOU vagen skulle en anpassning räntelagens i båda fallen

1931123,

till 5 § första stycket i denna lag synas mest följdriktig. eftersom

åns/âfâlâfgerå

anses innebära en nackdel för bankerna, 48 och Den låga växelräntan det av dessa tillämpade växeldiskontot sedan många år legat över 6 %. 49 §§,check|agen 45 och med växelns betalning har detta inneburit att 45 §§- Vid acceptantens dröjsmål

172 Ytterligare lagstadganden om ränta

växelräntan före förfallodagen i form av diskonto - blivit lägre efter än

före förfallodagen. Enligt vad som upplysts för utredningen har detta

också i praktiken medfört bl. a. att växlar olägenheter, i stor utsträckning

betalas först efter förfallodagen, så kort tid som möjligt innan protest-

tiden utgår. I och för sig talar alltså starka sakliga skäl för att räntebe-

stämmelserna i de här diskuterade lagarna ändras, så att dröjsmålsräntan

blir rörlig och kommer i nivå med den som föreslås för den allmänna

räntelagens del.

8.11 Konventionen om fraktavtalet vid internationell gods-

befordran på väg (CMR) och de internationella

fördragen angående godsbefordran å järnväg (CIM) samt be-

angående

fordran å järnväg av resande och

resgods (CIV)

CMR föreskriver i artikel 27 att den som är berättigad till ersättning

enligt konventionens bestämmelser äger fordra ränta på ersättningsbeloppet. Räntan skall därvid beräknas efter 5 % om året och löper från

den dag då skriftligt anspråk på ersättning avsåndes till fraktföraren eller, om sådant anspråk inte från den då framställts, dag talan väcktes. Artiklarna l-41 i CMR skall, enligt lagen (1969:l2) med anledning av

Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, gälla som svensk lag.

CMR:s räntebestämmelse skiljer sig i inte oväsentlig mån från de regler

som föreslås i räntelagen. Sverige är emellertid liksom andra fördragsslutande parter förhindrad att ändra bl. a. räntebestämmelsen eftersom

förbehåll mot konventionen på denna inte är tillåtet. punkt De internationella fördragen CIM och CIVZ innehåller även de, båda i artikel 38, liknande bestämmelser om ränta? Även här är Sverige

emellertid av traktatmässiga hänsyn förhindrat att vidta ensidigt några

ändringar.

8.12 Lagen (l956:2) om socialhjälp

Kommun som lämnat socialhjälp åt svensk medborgare vilken för det år 1 Se SFS 1969:91. hjälpen mantalsskrivits inom annan 2 Se bl. a. KK (1964: utgivits kommun, äger erhålla er-

870) vari förordnats att sättning därför av denna kommun. Därvid skall den kommun som vill

de den 25 februari 1961 erhålla sådan ersättning före utgången av april månad året näst efter det avslutade internationella år hjälpen utgivits skriftligen anmana den kommun, mot vilken kravet fördragen skall äga tillriktas att betala ersättningen. Träffas inte lämpning i Sverige uppgörelse i godo må sedan fr. o. m. 1.1.1965 i för- tiden för till ända talan anmaningen gått om utbekommande av ersätthållande till vissa länder.

ningen väckas hos länsstyrelsen. I vissa fall får även talan föras utan

Genom ytterligare kungörelser har tillämpnings- föregående anmaning.

området därefter vidgats. Enligt den nuvarande avfattningen av 29 § fjärde stycket socialhjälps- 3 Se Sveriges överens- skall lagen den ersättningsskyldiga kommunen ränta å utdömd kommelser med främ- gälda mande makter; 1963:2 ersättning efter 5% om året från den den dag ansökningen delgivits och 3. kommun, som finnes ersättningsskyldig. Bestämmelsen är präglad av det

Ytterligare Iagstadganden om ränta 173

sammanhang ivilket den ingår. Köplagsutredningen vars offentligrättsliga avser förmögenhetsrätten, anser sig därför inte böra föreslå uppdrag någon ändring i bestämmelsen.

8.13 KF (1959:552) ang. uppbörd av vissa avgifter enligt lagen

om allmän försäkring m. m.

bör rimligen anses tillhöra vars 1959 års förordning skattelagstiftningen, räntesatser utredningen enligt direktiven inte skall behandla. Den för närvarande angivna räntefoten, 5 %, tyder dock på att det varit ett slags skälig förräntning i återbetalningsärenden som åsyftats. Utredningen anser sig likväl inte ha skäl att föreslå ändring i stadgandet.

Statens offentliga 1974 utredningar

Kronologisk förteckning

. Orter i regional samverkan. A. Ortsbundna levnadsvillkor. A. Regionala prognoser i planeringens tjänst. A.

PPPP*

Orwbundnaproduküonskounaden A. Boken. Litteraturutredningens huvudbetänkande.U. Förenklad konkurs m. m. Ju. Barn- och ungdomsvård. S.

W939

Rättegången i arbetstvister. A. . Samhälle och trossamfund. Sammanställning av remissvttrandan över betänkanden av 1968 års beredning om stat och kyrka. U. 10. Data och näringspolitik. l. 11. SvenskindusvL Denapportl. 12. Svensk industri. Delrapport 2. 13. Svensk industri. Delrapøxrt 3. 14. Svensk industri. Delrapport 4. 15. Sänkt pensionsålder m. m. S. 16. Neutral bostadsbeskattning. Fi. 17. Solidarisk bostadspolitik. B. 18. solidarisk bostadspolitik. Bilagor. 8. 19. Högskoleutbildning. Läkarutbildning för sjuksköterskor. U. 20. Förslag till skatteomläggning m. m. Fi. 21. Markanvändning och byggande. B. 22. Vattenkraft och miljö. B. 23. Reklam V. Information i reklamen. U. 24. Förslag till hamnlag. K. 25. Fri sterilisering. Ju. 26. Motorredskap. K. 27. Mindre brott. Ju. 28. Räntdag.Ju.

KUNGL. BIBL.

F MAJ Iil74

STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1974

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Förenklad konkurs m, m. [6] Fri sterilisering. [25] Mindre brott. [27] Häntelag. [28]

Socialdepartementet Barn- och ungdomsvård. [7 i Sänkt pensionsålder m. m. 15]

i Kommunikationsdepartementet k l . Förslag till hamnla . [24]

Motorredskap. [26]

, i l Finansdepartementet i Neutral bostadsbeskattning. [16] Förslag till skatteomläggning m. m. [20]

Utbildningsdepartementet Litteraturutredningens huvudbetänkande.

lesolken.

Samhälle och trossamfund. Sammanställning av remnssyttranden över betänkanden av 1968 års be› redning om stat och kyrka. [9] Högskoleutbildning. Läkarutbildning för sjuksköterskor. [19] Reklam V. Information i reklamen. [23]

Arbetsmarknadsdepartementet Expertgruppen för regional utredningsverksemhet. 1. Orter I regional samverkan. [1] 2. Ortsbundna levnadsvillkor. [2] 3. Regionala prognoser i planerlngens tjänst. [3] 4. Ortsbundna produktionskostnader. [4] Rättegången i erbetstvister. [8]

Bostadsdepartementet Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna. 1. Solidarisk bostadspolitik. [17] 2. Solidarisk bostadspolitik. Bilagor. [18] Markanvändning och byggande. [21] Vattenkraft och miljö. [22]

lndustridepartementet Data och näringspolitik. [10] lndustristrukturutredningen. 1. Svensk industri. Delrapport 1. [11] 2. Svensk industri. Delrapport 2. [12] 3. Svensk industri. Delrapport 3. [13] 4. Svensk industri. Delrapport 4. [14]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen

KUNGL MBL I STOCKHOLM

W ä Allmänna nsan 91-3a-01s9s›s

Förlaget