Trafikskadeersättning

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

w

IHAFIKSKADE

nsäw

beiänkunde av 3 trufikskadeutrednin .

Statens offentliga utredningar 1974:87 Justitiedepartementet

Irañkskadeersättning

Betänkande av

trañkskadeutredningen

Stockholm 1974

ISBN 91-38-02034-3 Omslag av Per-Olof Ultvedt Göteborgs Offsettryckeri AB Stockholm 1974

Till Statsrådet

och chefen för

justitiedepartementet

Enligt Kungl Majzts bemyndigande den 28 februari 1974 tillkallade statsrådet Lidbom samma dag dåvarande rättschefen ijustitiedepartementet, numera justitierådet Ulf Nordenson att som sakkunnig företa en översyn av lagstiftningen om trafikförsäkringen m m (Ju 1974:05). Den tillsatta

sålunda utredningen har antagit namnet Trafikskadeutred-

ningen. Till experter att biträda utredningen har utsetts, den 29 mars 1974 försäkringsdirektörerna Per Boêthius och Hilding Åberg samt advokaten Åke Vilhelmson och den 5 juni 1974 direktören Gunnar Lanteli. Till sekreterare åt utredningen utsågs den 28 februari 1974 hovrättsassessorn, numera direktören Erland Strömbäck. Under sitt arbete har utredningen haft vissa informella överläggningar eller kontakter med företrädare för de danska och norska justitieministerierna samt det finska socialministeriet. Utredningen får härmed avlämna sitt betänkande ”Trafikskadeersättning med förslag till trafikskadelag och trafikförsäkringskungörelse samt vissa följdändringar i annan lagstiftning. Experterna i utredningen har förklarat sig i allt väsentligt kunna biträda av utredningen framlagda förslag.

Utredningsuppdraget är härmed slutfört.

Stockholm den 18 oktober 1974

Ulf K Nordenson

/Erland Strömbäck

Innehåll

l Författningsförslag

l Förslag till trafikskadelag . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 2 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) 18 3 till Förslag lag om ändring i lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18 4 Förslag till trafikförsäkringskungörelse . . . . . . . . . . 19 5 till kungörelse Förslag om ersättning i vissa fall för skada i följd av trafik utom riket med motordrivet fordon som tillhör staten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23 6 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlast- › avgift . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23 7 till Förslag förordning om ändring i vägtrafikskatteförordningen (1973:601) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24 8 till Förslag kungörelse om ändring i vägtrafikkungörelsen (1972:603) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24 9 Förslag till kungörelse om ändring i fordonskungörelsen (1972:595) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25 10 till kungörelse Förslag om ändring i bilregisterkungörelsen (1972:599) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26 ll Förslag till kungörelse om ändring i bilavgaskungörelsen (1972:596) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26

12 Förslag till kungörelse orn i instruktionen

ändring (1965: 709) för försäkringsinspektionen . . . . . . . . . . . . . 27 13 Förslag till kungörelse om upphävande av kungörelsen (l969:1 13) om statligt förarskydd . . . . . . . . . . . . . 28

Il Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29

III direktiv Utredningens . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31

IV Utredningxarbetets bedrivande . . . . . . . . . . . . . . 35

V Sammanfattning av utredningens förslag . . . . . . . . . 39

VI Summary . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49

VII Nuvarande förhållanden m m

1 Gällande svensk rätt och rådande försäkringsförhållanden 55 1.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 Bilansvarighetslagen 1.1.1 Trafikskadebegreppet . . . . . . . . . . . . . . . 56 1.1.2 automobil . . . . . . . . . . . . . . . 56 Begreppet 1.1.3 Ansvarssubjekt . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 1.1.4 Presumtionsansvaret enligt 2 § BAL . . . . . . . . 58 1.1.5 Ansvaret för kollisionsskador . . . . . . . . . . . 60 och trafikförsäkringsvillkoren m m . 61 1.2 Trafikförsäkringslagen 1.2.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . 61 Försäkringsplikten 1.2.2 administration m m . . . . . . 63 Trafikförsäkringens 1.2.3 Trafikförsäkringen som garanti- och ansvarsförsäk- . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 ring 1.2.4 ansvarighet mot skadeli- Trafikförsäkringsanstalts dande tredje man . . . . . . . . . . . . . . . . . 64 återkravsrätt . . . . . . . . . 65 1.2.5 Trafikförsäkringsanstalts 1.2.6 för skada genom oförsäkrat Ersättningsansvaret eller okänt fordon . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 bonus, självrisk m m . . . . . . . 67 1.2.7 Premiesättning, och den internationella trafiken . 69 1.2.8 Trafikförsäkringen utomlands 69 1.2.8.1 Försäkringens giltighet 1.2.8.2 Nordiska överenskommelser . . . . . . . 70 1.2.8.3 Gröna-kort-systemet . . . . . . . . . . . 71 samarbete mellan EG-länderna m fl 7 1 1.2. 8.4 Utvidgat 1.2.8.5 Ersättningens bestämmande . . . . . . . 72 . . . . . . . . . . . . . 73 1.3 Frivillig bilansvarighetsförsäkring

Annan och Vagnskadegaranti . . . 73

1.4 motorfordonsförsäkring 1.4.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 73 Bilförsäkring 1.4.2 . . . . . . . . . . . . . . . . . 76 Vagnskadegaranti och statligt förarskydd _. . . . . . . . 76 1.5 Förarplatsförsäkring 1.5.1 . . . . . . . . . . . . . . . . 76 Förarplatsförsäkring . . . . . . . . . . . . . . . . 78 1.5.2 Statligt förarskydd 1.6 Särskilda bestämmelser om skadeståndsansvar för förare av . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 79 statliga fordon överenskommelser mellan trafikförsäkringsanstalterna 79 1.7 1.7.1 Kollisionsöverenskommelsen (KÖ) . . . . . . . . 79 1.7.2 Skadeservice . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80 1.7.3 KÖ och skadeservicen i praktisk tillämpning 81

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 83 2 Tidigare reformförslag (SOU 1938:27) 83 2.1 1938 års förslag till lag om trafikförsäkring (SOU 1957:36) 84 2.2 1957 års förslag till lag om trafikförsäkring . . . . . . . . . . . . . . . 84 2.2.1 Förslagets huvuddrag . . . . . . . . . . . . . . . . . 85 2.2.2 Remissyttrandena 2.3 1971 års förslag om en allmän jämkningsregel (SOU . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 86 1971:83) vid 2.4 1973 års förslag till nya allmänna regler om skadestånd

personskada (SOU 1973:51) . . . . . . . . . . . . . . . . 87 2.5 1974 års förslag till bl a ändring i BAL och TFL (SOU 1974:26) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 88

Gällande ordningi vissa främmande länder . . . . . . . . 91 Övriga nordiska länder utom Island . . . . . . . . . . . . 91 3.1.1 Danmark . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 91 3.1.2 Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 93 3.1.3 Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 94 3.2 Vissa andra västeuropeiska länder . . . . . . . . . . . . . 96 3.2.1 Frankrike . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 96 3.2.2 Belgien . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 97 3.2.3 Nederländerna . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 98 3.2.4 Irland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 98 3.2.5 Luxemburg . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 98 3.2.6 Schweiz . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 99 3.2.7 Storbritannien . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 99 3.2.8 Förbundsrepubliken Tyskland . . . . . . . . . . . 100 3.2.9 Österrike . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 101 3.3 No-fault-systemen i USA och Kanada . . . . . . . . . . . 101 3.3.1 USA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 104 3.3.1.1 Rena no-fault-system . . . . . . . . . . 104 3.3.1.2 Andra system . . . . . . . . . . . . . . 106 3.3.1.3 Förslag till federal lagstiftning . . . . . . 106 3.3.2 Kanada . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 107

Internationellt samarbete . . . . . . . . . . . . . . . . . 109 Europarådskonventionerna . . . . . . . . . . . . . . . . 109 4.1.1 1959 års trafikförsäkringskonvention . . . . . . . 109 4.1.1.1 Konventionens bestämmelser . . . . . . 109 4.1.1.2 TilläggsbestämmelsernaiAnnexI . . . . 111 4.1.1.3 Tillåtna förbehåll . . . . . . . . . . . . 113 4.1.1.4 Av Sverige utnyttjade förbehåll . . . . . 114 4.1.2 1973 års ansvarighetskonvention . . . . . . . . . 115 4.2 1971 års Haagkonvention om tillämplig lag vid trafikolyckor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 118 4.3 Gröna-kort-systemet m fl överenskommelser . . . . . . 119

Statistiska uppgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 121 5.1 Antal motorfordon . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 121 5.2 Antalet trafikolycksfall . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 123

Offentligrättslig kontroll av motorfordonsbeståndet . . . 125 6.1 Registreringens syfte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 125 6.2 Det nya registreringssystemets . . . . . . . . . 125 huvuddrag 6.3 Kontrollmärkets funktion . . . . . . . . . . . . . . . . . 126

VIII överväganden och förslag

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 129 Allmän motivering 7.1 . . . . . . . . . . . . . . . 129 Den rättspolitiska bakgrunden reformarbetets inriktning och mål . . . . . . 142 7.2 Det aktuella . . . . . . . . . . . . 142 7.2.1 Ersättning för personskada 7.2.2 för sakskada . . . . . . . . . . . . . . 144 Ersättning 7.2.3 Internationella . . . . . . . . . . . . . . 147 aspekter 7.3 av lagstiftningen . . . . . . . . . . . . . . . 150 Huvuddragen 7.3.1 konstruktion . . . . . . . . 150 Ersättningssystemets 7.3.2 . . . . . . . . 156 Lagstiftningens tillämpningsområde 7.3.2.1 Fordonskategorier . . . . . . . . . . . . . 157 7.3.2.2 Arten av skadefall . . . . . . . . . . . . . 158 7.3.2.3 Trafik inom och utom Sverige . . . . . . . 159 7.3.2.4 Trafik inom särskilda områden . . . . . . 161 7.3.3 Ersättning för personskada . . . . . . . . . . . . 164 7.3.3.1 Grunden för ersättningsansvaret och ersätt- . . . . . . . . . . . 164 ningens bestämmande 7_3.3,2 Kanalisering av vissa ersättningsanspråk till fordon . . . . . . . . . . . . . . . 166 ”eget 7.3.3.3 från ersättningsrätten . . . . . . 168 Undantag 7.3.3.4 Verkan av den skadelidandes medvållande . 173 7.3.4 för sakskada . . . . . . . . . . . . . . 178 Ersättning 7.3.4.1 Grunden för ersättningsansvaret och ersätt- . . . . . . . . . . . 178 ningens bestämmande 7.3.4.2 Ersättning för skada på det försäkrade fordonet och därmed befordrad egendom . 181 7.3.4.3 Kanalisering av vissa ersättningsanspråk till fordon . . . . . . . . . . . . . . . 188 eget 7.3.4.4 för kollisionsskador . . . . . . 188 Ersättning 7.3.4.5 . . . . . . 192 Skada på annat transportmedel . . . . . . 198 7.3.4.6 Undantag från ersättningsrätten 7.3.4.7 Skada på försäkringstagarens egendom . . 203 7.3.4.8 Verkan av den skadelidandes medvållande . 204

7.3.5 Försäkringssummorna . . . . . . . . . . . . . . . 209 7.3.6 Skadestånd för trafikskada . . . . . . . . . . . . 212 7.3.7 Skadeförsäkringsgivares återkravsrätt mot trafikförsäkringen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 215 7.3.8 Trafikförsäkringsgivares återkravsrätt . . . . . . . 218 7.3.8.1 Återkrav mot försäkringstagaren och mot skadeståndsskyldig tredje man . . . . . . . . . 219 7.3.8.2 Ersättningsansvarets fördelning mellan flera . . . . . . . . . . . . . 226 trafikförsäkringar . . . . . . . . . . . . . . . . 229 7.3.9 Bonus eller självrisk? . . . . . . . . . . . . 237 7.3.l0 Trafikförsäkringskontrollen . . . . . . . . . . . . . . 244 7.3.1 1 Vissa processuella frågor i annan lagstiftning m m . . . . . . . . . . 246 7.4 Följdändringar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 250 7.5 Kostnadsberäkningar 7.5.1 Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . 250 7.5.2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 254 Förarskyddet

7.5.3 De nya medvållandereglerna 7.5.4 De nya kanaliseringsoch fördelningsreglerna . . . . 259 7.5.5 Utredningens slutsatser . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 259

Specialmotivcring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 261 Förslaget till trafikskadelag . . . . . . . . . . . . . . . . 261 Inledande bestämmelser . . . . . . . . . . . . . . . . . . 262 8.1.1 l § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 262 8.1.2 2§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 265 Trafikförsäkringsplikt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 266 8.1.3 3§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 266 8 1.4 4§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 267 81.5 5 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 270 8.1.6 6§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 271 Ersättning från trafikförsäkring . . . . . . . . . . . . . . 274 8.1.7 7§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 274 8 1.8 8 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 277 8 1.9 9§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 281 8 1.10 l0§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 282 8 1.11 11 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 289 8 1.12 l2§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 290 8 1.13 13§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 297 8 1.14 14§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 299 Ersättning för skada genom oförsäkrat eller okänt fordon . 304 8.1.l5 l5§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 304 8.l.16 l6§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 309 Skadestånd för trafikskada och återkravsrätt mot trafikförsäkring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 311 8.l.17 l7§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 311 8.l.l818§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 316 Trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt . . . . . . . . . . . 321 8.1.l919§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 321 8.1.20 20§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 323 8.1.2] 21§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 328 8.1.22 22§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 330 8.1.23 23§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 331 Ansvarsbestämmelser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 334 8124-25 24 och 25 §§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . 334 Övriga bestämmelser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 335 8.1.26 26§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 335 8.1.27 27§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 339 8.l.28 28§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 342 8.1.29 29§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 344 8.1.30 30§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 346 8.1.3] 31§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 349 8.l.32 Ikraftträdandebestämmelser och övergångsanordningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 349 8.2 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) 357

8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1967:663) om tillägg . . . . . . . . . . . . . . . . . . 358 till vissa trafiklivräntor . . . . . . . . . 358 8.4 Förslaget till trafikförsäkringskungörelse verksamhet . . . . . . . . . . . . 359 Trafikförsäkringsanstalternas 359 8.4.1 1 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 359 8.4.2 2 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 359 8.4.3 3 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.4.4 4 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 359 8.4.5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 360 5 §

8.4.6 6 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 361 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 361 Trafikförsäkringsbevis 361 8.4.7 7 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 361 8.4.8 8 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 361 Åtgärder vid försäkringsfall . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 361 8.4.9 9 § . . . . . . . . . . . . . . . 364 Undantag från trafikförsäkringsplikt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 364 8.4.10 10§ fordon . . . . . . 366 In- och utförsel av icke försäkringspliktigt 366 8.4.11 11 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 366 8.4.12 l2§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 366 8.4.13 13§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 366 8.4.l4 14§ 366 8.4.15 15 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 367 Ansvarsbestämmelser 367 8.4.l6 16§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

Övriga bestämmelser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 367 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 367 8.4.17 17§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 367 lkraftträdandebestämmelser 8.5 till kungörelse om ersättning i vissa fall för skada i Förslaget utom riket med motordrivet fordon som följd av trafik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 367 tillhör staten 8.6 till kungörelse om ändring iinstruktionen (1965: Förslaget . . . . . . . . . . . . . 368 709) för försäkringsinspektionen . . . . . . . . . . . . . . . . . 368 8.7 Övriga författningsförslag

med höga ersättningsbelopp . . . . . . . . . . . 369 Bilaga 1 Trafikskador Bilaga 2 Vissa uppgifter om trafikförsäkringsanstaltemas regressverk-

samhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 371

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 379 Litteraturförteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 383 Förkortningar

ll

I

Författningsförslag

1 Förslag till Trafikskadelag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser l § För skada i följd av trafik med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning enligt denna lag. Vad som förstås med motordrivet fordon anges i fordonskungörelsen (1972:595).

2 § Denna lag gäller ej i fråga om motordrivet fordon som är avsett att föras av gående. Lagen äger ej tillämpning på atomskada, i fråga om vilken enligt 14 § atomansvarighetslagen (1968 245) gäller inskränkningar i rätten att göra ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av atomanläggning.

Trafik försäkringsplikt 3 § För motordrivet fordon, som är eller skall vara registrerat häri landet och ej är avställt eller som utan registrering här användes i trafik, skall finnas trafikförsäkring, om ej annat följer av vad nedan sägs. Skyldighet att taga och inneha trafikförsäkring åvilar den som enligt vad därom är föreskrivet är eller skall vara införd i bilregistret som fordonets ägare eller.innehavare eller,i fråga om fordon som ej är infört i registret, fordonets ägare eller, om sådant fordon innehaves av någon som förvärvat det enligt avbetalningsköp eller i övrigt under äganderättsförbehåll, fordonets innehavare.

4 § Försäkringsplikt enligt 3 § föreligger ej i fråga om

a) motordrivet fordon som tillhör staten,

b) annat motordrivet fordon under tid då fordonet är taget i anspråk

med nyttjanderätt enligt rekvisitionslagen (1942:583), beredskapsförfogandelagen (1942:584), allmänna förfogandelagen (1954:279) eller civilförsvarslagen (l960:74) eller då fordonet brukas för att avlämnas enligt någon av dessa lagar eller hemföras efter rekvisition eller

12 F

örfattningsförslag

eller då det brukas i samband med besiktning enligt förfogande uttagningskungörelsen (1963 :l 10), som ej är upptaget i bilregistret, under tid då c) motordrivet fordon, av fordonet innehaves av krigsmakten enligt skriftligt avtal, som träffats militär eller brukas för att avlämnas eller hemföras enligt myndighet, sådant avtal. Regeringen kan förordna om undantag från trafikförsäkringsplikt enligt 3 § i fråga om fordon som tillhör eller är registrerat eller eljest hemmahörande i viss främmande stat.

får meddelas endast av försäkringsanstalt som 5 § Trafikförsäkring erhållit tillstånd därtill. Försäkringsanstalt, som erhållit regeringens sådant tillstånd, är skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring enligt dock ej i förhållande till den som denna lag. Sådan skyldighet föreligger häftar för obetald premie enligt avtal om trafikförsäkring, för belopp för vilket han enligt sådant avtal haft att stå självrisk, för avgift enligt 30 § som avses i 22 § andra punkten. Skyldighet att eller för ersättningsbelopp meddela ej heller i fråga om fordon, vars närmast försäkring föreligger föregående ägare eller innehavare häftar enligt vad nu sagts. Regeringen får i tillstånd enligt första stycket medge att försäkringsanmeddelar endast åt personer som tillhör viss stalten trafikförsäkring yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom visst område. återkalla tillstånd för viss försäkringsanstalt att Har regeringen beslutat meddela trafikförsäkring, åligger det den som hos anstalten har tagit och som enligt denna lag är skyldig att inneha sådan trafikförsäkring försäkring att taga ny trafikförsäkring för fordonet inom en månad efter det regeringens beslut kungjorts i Post- och lnrikes Tidningar.

kan icke bringas att upphöra tidigare än 6 § Avtal om trafikförsäkring en månad efter det att anmälan om avtalets upphörande från försäkringsanstalten inkommit till statens trafiksäkerhetsverk eller, i fråga om fordon som ej är upptaget i bilregistret, till myndighet som regeringen såvida icke dessförinnan ny försäkring för fordonet blivit bestämmer, att inneha trafikförsäkring för fordonet upphört. gällande eller skyldighet dock försäkringsavtalet senast I fall som avses i 5 § tredje stycket upphör vid utgången av den där angivna fristen.

Ersättning från trafikförsäkring 7 § För person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik häri landet med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning från trafikförsäkringen för fordonet. Sådan ersättning utgår också för skada som i följd av trafik utomlands med här i landet registrerat motordrivet fordon tillfogas s°vensk medeller den som har hemvist i Sverige. Från ersättningen avräknas borgare dock vad den skadelidande uppburit i skadeersättning enligt lagen på den ort där skadefallet inträffade.

SOU l974z87 F

ör/áttningsförslag 13

8 § Ersättning enligt 7§ utgår ej för skada på fordonet eller på egendom som befordras med detta. Sådan ersättning dock till utgår förare eller passagerare i fordonet för skada eller andra på kläder tillhörigheter som han »bar på sig eller eljest medförde i fordonet för sitt personliga bruk.

9 § För personskada som i följd av trafik med två eller flera motordrivna fordon tillfogas förare eller passagerare i något av fordonen utgår ej trafikskadeersättning från trafikförsäkringen för annat av fordonen. Detsamma gäller i fråga om sådan sakskada som avses i 8 § andra punkten.

10 § Uppkommer i följd av trafik med två eller flera motordrivna fordon skada på något av fordonen eller på egendom som befordras med något av dem och som ej utgör sådana personliga tillhörigheter som avses i 8 § andra punkten, utgår trafikskadeersättning från trafikförsäkringen för annat av fordonen endast om skadan orsakats genom vållande i samband med detta fordons förande eller av bristfällighet på fordonet. Har ägare, brukare eller förare av något av fordonen lidit sådan skada och har vållande i samband med förandet av eller bristfällighet på det fordonet medverkat till skadan, jämkas ersättningen efter vad som finnes skäligt med hänsyn till den medverkan till skadan som förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Ägaren tillkommande ersättning jämkas dock ej om fordonet brukades olovligen.

ll § För sakskada som uppkommit i följd av trafik med motordrivet fordon utgår ej i något fall trafikskadeersättning till den som vid skadetillfället uppsåtligen brukade fordonet utan lov eller till den som medföljde fordonet eller lät egendom befordras med detta med vetskap om att det brukades olovligen.

12 § l fråga om trafikskadeersättning äger bestämmelserna om skadestånd i 5 kap. och 6 kap. 2 och 3 §§ skadeståndslagen (1972:207) samt bestämmelserna i lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor motsvarande tillämpning. Trafikskadeersättning med anledning av personskada får dock jämkas på grund av vållande på den skadelidandes sida endast om han själv medverkat till skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

13 § Trafikskadeersättning med anledning av en och samma händelse utgår med högst trettio miljoner kronor från trafikförsäkringen för varje motordrivet fordon som vid händelsen medverkat till uppkomsten av skada. Beloppet innefattar ej ränta eller ersättning för rättegångskostnad. Förslår ej i första stycket angivet försäkringsbelopp till gottgörelse åt dem som är berättigade till ersättning ur beloppet, skall gottgörelse i första hand beredas dem som har rätt till ersättning med anledning av personskada. Ersättningama till dem som ej kan beredas full gottgörelse

.

14 F örfattningsförslag

nedsättes med samma kvotdel. Kan efter inträffat skadefall ur beloppet blir nödvändig, kan regeringen eller annan befaras att sådan nedsättning som regeringen bestämmer förordna att ersättning tills vidare myndighet skall utgå endast med viss kvotdel.

rätt till trafikskadeersättning med anledning av l4§ Skadelidandes eller rätten för annan än försäkringstagaren att erhålla personskada för sakskada kan ej inskränkas genom villkor i trafikskadeersättning . försäkringsavtalet. som meddelat trafikförsäkring äger icke till be- Försäkringsanstalt frielse från skyldighet att utge trafikskadeersättning åberopa omständig-

het som beror av annan än den skadelidande eller, i fråga om ersättning som inträffat före den med anledning av personskada, omständighet

händelse som orsakat skadan.

Ersättning för skada genom oförsäkrat eller okänt fordon

fordon, för 15 § Uppkommer skada i följd av trafik med motordrivet första trafikförsäkringsplikt eller vilket enligt 4§ stycket ej föreligger vilket tillhör främmande stat och med stöd av 4 § andra stycket

från försäkringsplikt, svarar staten för den trafikskadeersättundantagits från fordonets trafikförsäkring, ning som enligt denna lag skulle ha utgått om sådan funnits. i annat fall än som avses i första stycket skada i följd av Uppkommer trafik med motordrivet fordon, för vilket ej finnes trafikförsäkring enligt sådan skada utan att det kan utrönas genom denna lag, eller uppkommer vilket fordon skadan orsakats, åvilar motsvarande ersättningsansvar som vid skadetillfället innehasolidariskt samtliga de försäkringsanstalter att meddela trafikförsäkring. Anstalterna emellan fördelas de tillstånd efter förhållandet mellan beloppen av de premier för direkt ansvarigheten tecknade trafikförsäkringar som för var och en av dem belöper på näst

föregående kalenderår.

16 § För sakskada som uppkommit i följd av trafik med motordrivet vid skadetillfället icke fanns föreskriven trafikförfordon, _för vilket andra stycket sägs trafikskadeersäkring, utgår ej på grund av vad i 15 § att inneha sådan försäkring för fordonet sättning till den som var skyldig fordonet med vetskap om att försäkring icke eller till den som medföljde om fordonet var fanns. Ersättning utgår dock till den försäkringspliktige, var eller skulle vara registrerat här i landet samt vid avställt eller varken tillfället brukades olovligen.

Skadestånd för trafikskada och återkravsrärt mot trafikförsäkring

i denna lag utgör ej hinder mot att anspråk på 17 § Bestämmelserna av skada i följd av trafik med skadestånd göres gällande med anledning

motordrivet fordon. att skadestånd till ägare, brukare eller Är någon skyldig utge

sou 1974:87

För/ärtningsförs/ag 15

förare av motordrivet fordon för sakskada, uppkommen i följd av trafik med fordonet, och har vållande i samband med förandet av fordonet eller bristfällighet på detta medverkat till skadan, jämkas skadeståndet efter vad som finnes skäligt med hänsyn till den medverkan till skadan som förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Vad nu sagts gäller dock ej ägaren tillkommande skadestånd, om fordonet brukades olovligen.

18 § Den som utgett skadestånd med anledning av skada, uppkommen i följd av trafik med motordrivet fordon, inträder intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning enligt denna lag. Sådan rätt till återkrav föreligger dock ej i fråga om belopp som trafikförsäkringsanstalten skulle ha ägt återkräva från den skadeståndsskyldige, om anstalten utgett trafikskadeersättning till den skadelidande. Har enligt avtal om skadeförsäkring försäkringsgivaren utgett ersättning för skada som uppkommit i följd av trafik med motordrivet fordon, inträder intill försäkringsgivaren beloppet av den utgivna ersättningen i försäkringshavarens rätt till trafikskadeersättning.

Tra fik försäkringsanstal ts återkra vsrá tt 19 § Försäkringsanstalt som utgett trafikskadeersättning enligt denna lag får kräva ersättningen åter av den som vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Är ägare eller innehavare av järnväg enligt lag ansvarig för skada för vilken trafikskadeersättning utgått, äger försäkringsanstalten återkravsrätt mot den ansvarige i den omfattning som med hänsyn till grunden för ersättningsansvaret på ömse sidor och omständigheterna i övrigt finnes skälig.

20 § I avtal om får göras förbehåll om rätt för trafikförsäkring försäkringsanstalten att av försäkringstagaren återkräva utgiven trafikskadeersättning intill belopp för vilket försäkringstagaren åtagit sig att stå

självrisk. F örsäkringsanstalt är ej skyldig att meddela trafikförsäkring utan

förbehåll om sådan återkravsrätt eller med förbehåll om återkravsrätt för ett självriskbelopp som för varje skadeorsakande händelse understiger en fyrtiondedel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller för januari månad det år skadefallet inträffar.

21 § Skall trafikskadeersättning utges solidariskt från trafikförsäkringarna för två eller flera fordon, skall försäkringarna sinsemellan slutligt taga lika del i ersättningsansvaret. Har vållande isamband med förandet av eller bristfällighet på något av fordonen medverkat till skadan, skall dock försäkringen för det fordonet i förhållande till försäkringen för fordon på vars sida sådant förhållande ej föreligger bära hela ersättningen. Föreligger förhållande som nu nämnts i fråga om två eller flera av fordonen, skall ersättningsansvaret fördelas mellan för-

16 F öxfarmings/örslag

säkringarna för dessa fordon efter vad som finnes skäligt med hänsyn till den medverkan till skadan som förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

22 § Har enligt 15 § andra stycket trafikskadeersättning utgetts för skada i följd av trafik med motordrivet fordon, vars uppkommen identitet och blir fordonet sedermera känt, får ej kunnat fastställas, krävas åter från den trafikförsäkringsanstalt som meddelat ersättningen trafikförsäkring för fordonet. Avser enligt nämnda lagrum utgiven ersättning skada uppkommen i följd av trafik med motordrivet fordon, för vilket trafikförsäkring, fär ersättningen intill ett ej fanns föreskriven belopp motsvarande i 20 § andra punkten angivna lägsta självriskbelopp krävas åter från den som var skyldig att inneha sådan försäkring för fordonet.

23 § I vidare mån än som följer av 15 § andra stycket andra punkten eller 19-22 ej återkräva utgiven trafik- §§ äger trafikförsäkringsanstalt skadeersättning från annan. Vad nu sagts utgör ej hinder för sådan anstalt att göra gällande återkrav på grund av åtagande av annan än försäkrings-

tagaren eller annan trafikförsäkringsanstalt.

Ansvarsbestämmelser motordrivet fordon, 24 § Den som i fråga om här i landet registrerat som ej är avställt, underlâter att fullgöra sin försäkringsplikt enligt denna lag dömes till böter. Användes annat motordrivet fordon än som avses i första styctrafik här i landet med den försäkringspliktiges vilja eller ket i utan att föreskriven trafikförsäkring finnes, dömes den som vetskap ålåg till böter. Till samma straff dömes envar annan försäkringsplikten som använder eller låter använda motordrivet fordon i trafik här i landet med kännedom om att föreskriven försäkring icke finnes. Om någon under tid då han står under åtal för förseelse som avses i fortsätter samma förseelse, skall som särskilt brott anses andra stycket vad han förbrutit före varje åtal.

25 § Har någon gjort sig skyldig till förseelse som avses i 24 § första kan domstol i mål om ansvar för förseelsen eller också på stycket, i målet vunnit honom vid särskild talan sedan domen laga kraft förelägga vite att fullgöra försäkringsplikten.

Övriga bestämmelser

26 § Talan om anspråk på trafikskadeersättning enligt denna lag skall, att rätten till talan annars är förlorad, väckas inom tre år från vid påföljd enligt 18 §, inom tre det skadan uppkom eller, när fråga är om återkrav mot den återkravsberättigade, dock ej år från den dag krav riktades senare än tio år från det skadan uppkom.

F örfartnings/örs/ag 17

l fråga om annat fordringsanspråk på grund av avtal om trafikförsäkring gäller 29 § lagen (1929:77) om försäkringsavtal. Bestämmelsen i 15 § nämnda lag äger ej tillämpning på premie enligt sådant avtal.

27 § Fordran på trafikskadeersättning med anledning av personskada får ej tagas i mät för den ersättningsberättigades skuld. Sådan fordran får ej heller överlåtas, innan ersättningen är tillgänglig för lyftning. Bestämmelserna i första stycket hindrar ej utmätning av livräntebelopp enligt vad som föreskrives i utsökningslagen. De utgör ej heller hinder för att mot trafikförsäkringsanstalt fordran på trafikskadeersättning kvitta fordran på premie enligt avtal om trafikförsäkring, belopp för vilket försäkringstagare enligt sådant avtal haft att stå självrisk, avgift 30 § eller belopp för vilket rätt till återkrav föreligger enligt 22 § enligt andra punkten.

28 § I fall som avses i 15 § andra stycket företrädes de ansvariga försäkringsanstalterna i mål om trafikskadeersättning eller om återkrav av utgiven sådan ersättning av en av dem bildad trafikförsäkringsförening eller av den av anstalterna som föreningen för visst fall utser. Regeringen eller annan myndighet som regeringen bestämmer fastställer

stadgar för trafikförsäkringsföreningen.

29 § Vad i denna lag är föreskrivet om trafikförsäkringsanstalt skalli fall som avses i 15 § första stycket i tillämpliga delar gälla staten.

30 § Den som underlåtit att fullgöra sin försäkringsplikt enligt denna lag skall i mål om ansvar för förseelsen eller, om åtal för förseelsen ej väckes, på talan av trafikförsäkringsföreningen åläggas att till föreningen

erlägga en avgift motsvarande försäkringspremie för den tid förseelsen

avser. Kan i fråga om icke registrerat fordon eller registrerat fordon, som är avställt, ej utrönas under hur lång tid fordonet använts i trafik här i

landet utan att försäkring funnits, skall avgiften motsvara premie för ett

år. Regeringen eller annan myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om beräkning av avgift som avses i första stycket. Om indrivning och redovisning av sådan avgift gäller vad som i dessa hänseenden är föreskrivet om böter.

31 § Regeringen eller annan myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om trafikförsäkringens ordnande.

Denna lag träderi kraft den l januari 1976, då

1) lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik, 2) lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon, 3) lagen (1939:776) med vissa bestämmelser om trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m m,

18 F örfattnings/örslag

med vissa bestämmelser rörande skade- 4) förordningen (1946:175) för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller ståndsskyldigheten nyttjas av staten

skall upphöra att gälla.

2 Förslag till

Lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

(1972:207) skall Härigenom förordnas, att 3 kap. 8 § skadeståndslagen ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 KAP.

Bestämmelserna i detta kapitel Bestämmelserna i detta kapitel i i gäller ej i fråga om sådan skada gäller ej i fråga om sådan skada av trafik med motorfordon följd av trafik med motordrivet följd som vållats av fordonets förare,i fordon som vållats av fordonets för skadan i den mån ersättning för den mån ersättning förare, skall utgå enligt lagen (192977) skadan skall utgå enligt trafikom trafikförsäkring å motor- skadelagen (1975:000). fordon eller skall utges antingen av någon som i egenskap av fordonets ägare är ansvarig för skadan men enligt 4 § nämnda lag är befriad från trafikförsäkring.:plikt eller av staten enligt lagen med vissa be- (1 939.776) stämmelser rörande trafikförå motorfordon, som säkring nyttjas av staten, m.m.

Denna lag träder i kraft den l januari 1976.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor

förordnas, att 15 § lagen (1967:663) om tillägg till vissa Härigenom trafiklivräntor skall ha nedan angivna lydelse.

sou 1974:87

Författningsförslag 19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15§ De försäkringsanstalter, som meddelar svarar trafikförsäkring, solidariskt för kostnader som uppstår till följd av att till tillägg trafiklivräntor utgår enligt denna lag. De sammanlagda kostnader för De sammanlagda kostnader för tillägg som uppstått under ett år tillägg som uppstått under ett år fördelas mellan anstalterna i för- fördelas mellan anstalterna i förhållande till de belopp som dessa_ hållande till beloppen av de under närmast premier för direkt tecknade trafikföregående kalanderår uppburit i premier för försåkringar som för var och en av direkt tecknade trafik försäkringar. dem belöper på näst föregående kalenderår.

Denna lag träder i kraft den l januari 1976.

4 Förslag till

Trafikförsäkringskungörelse

Regeringen förordnar med stöd av trafikskadelagen (1975:000) följande.

T rafikförsäkringsanstalternas verksamhet l § Försäkringsanstalt som erhållit tillstånd att meddela trafikförsäkring skall, innan anstalten börjar driva till trafikförsäkringsrörelse, försäkringsinspektionen lämna uppgift om de premiesatser som anstalten avser att tillämpa för trafikförsäkring i fall då särskilt skäl till avvikelse icke föreligger. Indelningen i riskklasser skall ske enligt som grunder försäkringsinspektionen fastställer. Ändrar trafikförsäkringsanstalt de uppgivna premiesatserna eller har anstalten för viss försäkring eller viss grupp av försäkringar beräknat högre premier än den till försäkringsinspektionen lämnade uppgiften föranleder, skall åtgärden och anledningen till denna genast anmälas till inspektionen.

2§ Om försäkringsinspektionen anser det nödvändigt, får inspektionen fastställa belopp vartill premier för får sättas. trafikförsäkring högst

3§ Försäkringsanstalt som ej äger behålla ansvarighet för livränta skall fullgöra skyldighet enligt trafikskadelagen (1975:000) att utge livränta genom köp av sådan ränta hos riksförsäkringsverket eller hos behörigt svenskt försäkringsbolag.

sou 1974:87 20 Förfartningsjörslag

meddelar föreskrifter om beräkning av 4§ Försäkringsinspektionen avgift som avses i 30 § första stycket trafikskadelagen (1975 000).

5 § Sådan anmälan om upphörande av avtal om trafikförsäkring som avses i 6 § trafikskadelagen (1975 1000) göres, avser varje motordrivet fordon, som är försett med om försäkringen eller avser motordrivet fordon som brukas med stöd visst saluvagnsmärke, leveranstillstånd eller med stöd av särskilt begränsat körav särskilt tillstånd, till statens trafiksäkerhetsverk, om avser motordrivet fordon, för vilket utfärdats försäkringen .interimslicens, till den polismyndighet som utfärdat licensen, om försäkringen avser moped, till polismyndigheten i den ort där försäkringstagaren enligt senast för försäkringsgivaren tillgänglig uppgift är bosatt. Har anmälan som sägs i första stycket gjorts och förlänges försäkringsavtalet eller försäkringsanstalten nytt avtal om trafikförsäkring ingår för det fordon anmälan avser och sker det inom en månad från det anmälan gjordes, åligger det anstalten att senast inom en vecka efter det avtalet eller nytt avtal ingicks skriftligen underrätta myndigförlängdes heten om förhållandet.

6 § Iakttager icke trafikförsäkringsanstalt tillbörlig sparsamhet ifråga om omkostnaderna för trafikförsäkringsrörelsen, beräknas eller inträffade skadefall eller ger det sätt på vilket premierna regleras skälig anledning till anmärkning, eller brister anstalten i fullgörande av sina förpliktelser enligt trafikskadelagen (1975:000) eller denna kungörelse, mot anstaltens trafikeller förekommer i övrigt allvarlig anmärkning försäkringsverksamhet, anmäler försäkringsinspektionen förhållandet till regeringen, som i den den anser det nödvändigt anstalten att inom viss tid mån förelägger för att vinna rättelse eller återkallar anstaltens tillstånd vidtaga åtgärder att meddela trafikförsäkring.

Trafikförsäkringsbevis 7 § Om meddelad trafikförsäkring skall utfärdas bevis enligt formulär som försäkringsinspektionen fastställer.

vilken meddelats skall 8 § Förare av moped, för trafikförsäkring, under färd med fordonet medföra bevis som avses i 7 § och på anmodan visa upp detta för trafikinspektör, bilinspektör eller polisman.

Åtgärder vid färsäkringsfall samt 9 § Det åligger försäkringstagare enligt avtal om trafikförsäkring det försäkrade fordonets brukare och förare att underrätta försäkringsså snart han har fått kännedom om händelse som kan medföra givaren

sou 1974:87

Författnings/örs/ag 21

försäkringsfall, och att på begäran lämna försäkringsgivaren nödvändiga upplysningar och handlingar. Väckes talan om skadestånd med anledning av skada i följd av trafik med motordrivet skall rätten fordon, i god tid före huvudförhandlingen underrätta den försäkringsanstalt som har meddelat trafikförsäkring för fordonet om att talan har väckts. I fall som avsesi l5 § första eller andra stycket trafikskadelagen (1975:000) underrättas justitiekanslern respektive trafikförsäkringsföreningen.

Undantag från trafikförsäkringsplikt 10 § Trafikförsäkringsplikt enligt 3 § trafikskadelagen (1975000) föreligger ej i fråga om

a) här i landet icke registrerat motordrivet fordon tillhörigt främmande stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 20 april 1959 om obligatorisk försäkring mot skadeståndsansvari fråga om motorfordon eller delstat i sådan stat, b) motordrivet fordon som är registrerat i Belgien, Danmark, Finland,

Irland, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge, San

Marino, Schweiz, Storbritannien och Nordirland jämte öarna Isle of Man, Alderney, Guernsey och Jersey, Tjeckoslovakien, Tyska Demokratiska Republiken, Förbundsrepubliken Tyskland, Ungern, Vatikanstaten eller Österrike, c) icke registrerad hemmahörande moped i Belgien, Danmark, Finland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, San Marino, Förbundsrepubliken Tyskland, Ungern eller Vatikanstaten, d) motordrivet fordon som är registrerat eller eljest hemmahörande i annan främmande stat än som anges under b) eller c), om fordonet införts till Sverige från Finland eller Norge och är inrättat huvudsakligen för att självständigt nyttjas till person- eller godsbefordran eller om för fordonet finnes försäkring meddelad av utländsk och försäkringsanstalt avseende ersättning för skada i följd av trafik med fordonet i Finland, Norge och Sverige enligt finsk, norsk respektive svensk lag, e) annat i främmande stat registrerat eller hemmahörande eljest motordrivet fordon än som avses i a) - d), om vid fordonets införande till Sverige tecknats särskild försäkring för fordonet, avseende sådan ersättning som avses under d) och gällande till dess fordonet utföres från Finland, Norge eller Sverige till annat land (gränsförsäkring), f) personbil eller motorcykel som är avsedd att införas i svensk exportvagnsförteckning, om för fordonet tecknats gränsförsäkring.

In- och utförsel av icke försäkringspliktigt fordon

11 § När fordon som avses i 10 § a) införes till och här Sverige användes i trafik skall medföras att fordonet tillhör intyg stat som är bunden av konventionen eller delstat i sådan stat. lntyget skall vara utfärdat av statens regering eller, i fråga om förbundsstat, av förbundsre-

22 F örfatmingsförslag

skall även innehålla uppgift om att viss myndighet eller geringen. Intyget inrättning är skyldig att utge ersättning enligt svensk lag till den som lider med fordonet i Sverige och att myndigheten eller skada i följd av trafik kan instämmas till svensk domstol. Av intyget skall framgå inrättningen fordonet tillhör garanterar betalning av sådan att den stat eller delstat ersättning.

Motordrivet för vilket enligt 10§ d) skall finnas l2§ fordon, utländsk får införas till Sverige endast om bevis om sådan försäkring, försäkring företes vid införseln.

13 § Gränsförsäkring tecknas genom tullmyndighetens förmedling.

från Sverige av motordrivet fordon som avses i 14 § Vid återutförsel till annat land än Finland eller Norge skall 10 § d), e) eller f) i utförselorten kontrollera att för fordonet funnits tullmyndigheten försäkring avseende sådan ersättning som avses i 10 § d) och gällande till I fråga om fordon som ej är inrättat huvudsakoch med utförseldagen. till person- eller godsbefordran skall ligen för att självständigt nyttjas sådan kontroll göras även vid utförsel till Finland eller Norge. Kan det vid kontroll ej visas att försäkring funnits enligt första stycket eller att försäkringen upphört att gälla före utförseldagen, skall genom tecknas erforderlig gränsförsäkring och tullmyndighetens förmedling premie härför erläggas till tullmyndigheten. Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning om fordon som avses där i stället för att utföras förtullas i Sverige.

av tullmyndighets åligganden enligt denna kun- 15 § För utförande görelse får särskild ersättning ej uttagas.

Ansvarsbestämmelser

16 § Den som bryter mot 8 § straffes med böter, högst femhundra efter kronor. Han är dock fri från ansvar om han senast tredje vardagen förseelsen hos polismyndighet styrker, att han hade bevis om trafikförsäkring vid tiden för förseelsen och omständigheterna ger vid handen att förseelsen berott på tillfälligt förbiseende.

Övriga bestämmelser meddelar de ytterligare föreskrifter 17 § Försäkringsinspektionen som behöves för tillämpningen av 1-10 §§. Generaltullstyrelsen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen

av 11-16 §§.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1976, då

(1963:655) med särskilda bestämmelser angående 1) kungörelsen

Författnings/örslag 23

försäkring å motorfordon som införts för tillfälligt brukande i riket, 2) kungörelsen (1969:490) om trafikförsäkring på motorfordon som tillhör främmande stat skall upphöra att gälla.

5 Förslag till Kungörelse om ersättning i vissa fall för skada i följd av trafik utom riket med motordrivet fordon som tillhör staten

Regeringen förordnar med riksdagens bemyndigande följande. Lider svensk medborgare eller person med hemvist i Sverige personeller sakskada i följd av trafik utomlands med staten tillhörigt, icke registrerat motordrivet fordon, utger staten den ersättning för skadan som skulle ha utgått enligt 7 § andra stycket trafikskadelagen (1975:000) om fordonet varit registrerat här i landet.

Denna kungörelse träderi kraft den l januari 1976.

6 Förslag till Lag om ändring i lagen (1972:435) om Överlastavgift

Härigenom förordnas, att 7 § lagen (1972:435) om Överlastavgift skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§ Överlastavgift påföres för bil, ägaren, och för släpvagn, ägaren av den bil som släpvagnen drages av. I fråga om bil som innehas på grund av avbetalningsköp anses innehavaren som ägare. Brukas bil av någon som är Brukas bil utan lov eller brukas skyldig att ersätta skada enligt 6 den av någon som innehar den eller 7§ lagen (1916:312) angå- med nyttjanderätt och ingår i uppende ansvarighet för skada i följd låtelsen befogenhet att anställa av automobiltrafik, anses bruka- förare av fordonet eller färes ren som bilens ägare. fordonet utan att sådan befogenhet föreligger av annan förare än den av ägaren anställde, anses brukaren som bilens ägare.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1976.

24 F

örjfatmingsförs/ag

7 Förslag till

Förordning om ändring i vägtrafikslcatteförordningen(1973 :60 l )

Härigenom förordnas, att 35§ vägtrafikskatteförordningen (1973:601) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35§ Brukas fordon utan lov eller av Brukas fordon utan lov eller någon som enligt 7 § lagen brukas det av någon som innehar (1916:312) angående ansvarighet det med nyttjanderätt och ingår i för skada iföl/d av automobiltra- upplåtelsen befogenhet att anfik är förpliktad att ersätta skada ställa förare av fordonet eller föres dömes i ägarens ställe sådan bru- fordonet utan att sådan befogenkare enligt 34 §. het föreligger av annan förare än den av ägaren anställde dömes i ägarens ställe sådan brukare enligt 34 §.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1976.

8 Förslag till

kungörelse om ändring i vägtrafikkungörelsen (1972:603)

Härigenom förordnas, att 163 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l63§ Till böter dömes l. förare av utryckningsfordon som ej lyder anvisning som avses i 6 §, 2. annan än gående som bryter mot 8 eller 9 §, 3. den som anordnar tävling med fordon på väg utan tillstånd enligt 105 § eller i strid mot sådant tillstånd, 4. ägare av fordon som brukas i strid mot 106 §, om han ej visar att förseelsen berott på omständighet som han ej kunnat råda över, 5. den som bryter mot 109 eller 110 §, 6. ägare av fordon som brukas i strid mot 114 §, om han ej visar att förseelsen berott på omständighet som han ej kunnat råda över, 7. förare och passagerare som bryter mot 1 15 §, 8. ägare av fordon som brukas i strid mot sådan lokal trafikföreskrift eller sådant villkor enligt 160 § som rör fordons axel- eller boggitryck

F örfartningsförslag 25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse eller bruttovikt, om han ej visar att förseelsen berott på omständighet som han ej kunnat råda över, 9. den som bryter mot sådan lokal trafikföreskrift eller sådant villkor enligt 160 § som rör längd på fordon, fordonståg eller last eller innebär förbud mot trafik med motordrivet fordon, 10. den som bryter mot sådant förbud mot trafik med motordrivet fordon som avses i 151 § första stycket och som utmärkts med vägmärke eller på annat tydligt sätt.

I fall som avses iförsta I fall

stycket som avses i första stycket 4, 6 eller 8 dömes även föraren till 4, 6 eller 8 dömes även föraren till böter, om han kände eller bort om han böter, kände eller bort känna till hindret för fordonets känna till hindret för fordonets brukande. Brukades fordonet i brukande. Brukades fordonet i sådant fall utan lov eller av någon sådant fall utan lov eller brukades som enligt 7 § lagen (1916:312) det av någon som innehade det angående ansvarighet för skada i med nyttjanderätt i och_ ingick

föl/d av automobilirafik är skyldig upplåtelsen befogenhet att an-

att ersätta skada, dömes brukaren ställa förare av fordonet eller i stället för ägaren. fördes fordonet utan att sådan befogenhet förelåg av annan förare än den av ägaren anställde, dömes brukaren i stället för ägaren. För medverkan till gärning som avses i första stycket 4, 6 eller 8 eller andra stycket dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1976.

9 Förslag till

Kungörelse om ändring i fordondmngörelsen ( 1972:595)

Härigenom förordnas, att 109 § fordonskungörelsen (1972:595) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

109§ Brukas fordon utan lov eller av Brukas fordon utan lov eller någon som enligt 7 § brukas lagen det av någon som innehar (1916:312) angående ansvarighet det med nyttjanderätt och ingåri för skada iföI/d av automobiltra- upplåtelsen att anbefogenhet fik är förpliktad att ersätta skada ställa förare av fordonet eller föres dömes i ägarens ställe sådan brufordonet utan att sådan befogen-

26 F örfattningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

het föreligger av annan förare än kare enligt 105 § 1, 3, 4, 6, 7, 8, den av ägaren anställde, dömes i 10 eller 12 eller 106 § 1 eller 6. l ägarens ställe sådan brukare enligt fråga om ansvar för sådan brukare 105 § 1, 3, 4, 6, 7, 8,10 eller 12 äger 107 § motsvarande tillämpeller 106§ l eller 6. I fråga om ning. ansvar för sådan brukare äger

107 § motsvarande tillämpning.

träder i kraft den 1 januari 1976. Denna kungörelse

10 Förslag till

Kungörelse om ändring i bilregisterkungörelsen (1972 599)

(1972:599) skall Härigenom förordnas, att 88 § bilregisterkungörelsen

ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

88§

Brukas fordon utan lov eller Brukas fordon utan lov eller av någon som enligt 7 § lagen brukas det av någon som innehar det med nyttjanderätt och ingår i (1916:312) angående ansvarighet befogenhet att anför skada iföljd av automobiltra- upplåtelsen att ersätta skada ställa förare av fordonet eller föres fik är förpliktad i ställe sådan fordonet utan att sådan befogendömes ägarens av annan än brukare enligt 87 §. het föreligger förare anställde dömes i den av ägaren ägarens ställe sådan brukare enligt 87 §.

träder i kraft den 1 januari 1976. Denna kungörelse

11 Förslag till

bilavgaskungörelsen (1972 2596)

Kungörelse om ändring i

(1972:596) skall Härigenom förordnas, att l3 § bilavgaskungörelsen

ha nedan angivna lydelse.

SOU [974287 F

örfattnings/örslag 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l3§

Brukas fordon utan lov eller av Brukas fordon utan lov eller någon som enligt 7 § lagen brukas det av någon som innehar (1916:312) angående ansvarighet det med nyttjanderätt och ingår i för skada till föl/d av automobil- upplåtelsen att anbefogenhet trafik är förpliktad att ersätta ställa förare av fordonet eller föres skada, dömes i ägarens ställe sådan fordonet utan att sådan befogenbrukare enligt 10 §. l fråga om het föreligger av annan än förare ansvar för sådan brukare äger ll § den av ägaren anställde, dömes i motsvarande tillämpning. ägarens ställe sådan brukare enligt 10 §. l fråga om ansvar för sådan brukare äger ll § motsvarande tillämpning.

Denna kungörelse träder i kraft den l januari 1976.

12 Förslag till

Kungörelse om ändring i instruktionen (1965:709) för försäkringsinspék-

tionen

Härigenom förordnas, att 3§ instruktionen (1965:709) för försäkringsinspektionen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Det åligger inspektionen Det åligger inspektionen särsärskilt att skilt att taga befattning med inländska med inländska taga befattning försäkringsbolags och utländska och försäkringsbolags utländska försäkringsanstalters verksamhet försäkringsanstalters verksamhet enligt lagen den 17 juni 1948 (nr enligt lagen (1948:433) om för- 433) om försäkringsrörelse, lagen säkringsrörelse, lagen (1950:272) den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt om rätt för utländsk försäkringsför utländsk försäkringsanstalt att anstalt att driva försäkringsrörelse driva försäkringsrörelse här i riket här i riket, lagen (1929:77) om och lagen den 10 maj 1929 (nr trafikförsäkring å motorfordon 77) om trafikförsäkring å motor- och trafikskadelagen (1975:000) fordon samt med stöd av dessa samt med stöd av dessa lagar lagar utfärdade bestämmelser, utfärdade bestämmelser, vara tillsynsmyndighet för vara för tillsynsmyndighet andra understödsföreningar än andra än understödsföreningar sådana som uteslutande avse att sådana som uteslutande avse att

28 F örfattningsvförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

bereda understöd vid arbetslöshet, bereda understöd vid arbetslöshet, för vara tillsynsmyndighet för vara tillsynsmyndighet och andra aktiebolags pensions- och andra aktiebolags pensionspersonalstiftelser, personalstiftelser, av och främ- följa utvecklingen av och främfölja utvecklingen ja allmän kännedom om pris- och ja allmän kännedom om pris- och inom för- konkurrensförhållanden inom förkonkurrensförhållanden samt föra kartell- säkringsväsendet samt föra kartellsäkringsväsendet register, register, även i övrigt verka för en sund även i övrigt verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet, utveckling av försäkringsväsendet, ombesörja beredskapsplanlägg- ombesörja beredskapsplanläggning på försäkringsväsendets ning på försäkringsväsendets område. område.

1976. Denna kungörelse träder i kraft den l januari

13 Förslag till om statligt

Kungörelse om upphävande av kungörelsen (1969:113)

förarskydd

om statligt förar- Härigenom förordnas, att kungörelsen (1969:113) månad 1975. skydd skall upphöra att gälla med utgången av december dock i fråga om skadefall som inträffat Kungörelsen tillämpas alltjämt dessförinnan.

II

Inledning

Ett långvarigt reformarbete på skadeståndsrättens område har under senare år avsatt betydelsefulla resultat. Främst bör nämnas den nya skadeståndslagen (l972:207, SkL), som trädde i kraft den 1 juli 1972. Av intresse i detta sammanhang är också lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor och den direkt anknytande förordningen (1967:666) om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m m, vilka båda författningar trädde i kraft den 1 januari 1968, lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor och lagen (1973:214) om tillägg till vissa ansvarslivräntor, vilka båda lagar trädde i kraft den l januari 1974. Samtliga dessa författningar syftar till en värdesäkring av sådana livräntor som avses med resp författning.

Ytterligare reformer är nära förestående.

Nya regler om skadestånd med anledning av personskada kan väntas bli införda i SkL inom en nära framtid. Förslag härom har fram lagts av skadeståndskommittén i betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V, Skadestånd vid personskada. Samtidigt torde på grundval av kommitténs betänkande (SOU 1971:83) Skadestånd Ill, En allmän regel om jämkning av skadestånd m m, komma att införas en regel i SkL om jämkning av oskäligt betungande skadestånd..

Sedan länge har också lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen, BAL) och lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen, TFL) ansetts vara i behov av modernisering. I ett den 1 oktober 1938 avgivet betänkande (SOU 1938:27) föreslog tillkallade sakkunniga en ny trafikförsäkringslag efter delvis nya principer. Förslaget föranledde dock endast vissa mycket begränsade ändringar i BAL. År 1957 presenterade

bilskadeutredningen i betänkandet (SOU 1957:36) ett Trafikförsäkring förslag till ny lag om trafikförsäkring. har Förslaget ej föranlett lagstiftning. Frågan om en omdaning av ersättningssystemet vid trafikskador har senare på nytt tagits upp i olika sammanhang. I prop 1972:5 med förslag till

skadeståndslag pekade föredragande departementschefen bla på

vissa

framträdande nackdelar med den gällande ordningen. Han underströk som en allvarlig brist att föraren av ett motorfordon inte kan få någon ersättning ur det egna fordonets trafikförsäkring. Vidare framhöll han att de föreliggande möjligheterna till jämkning av skadeståndet på grund av den

30 Inledning

innebar en betänklig försvagning av det skadelidandes medvållande ekonomiska för de skadelidande. En reformering av reglerna om skyddet borde emellertid enligt departementschefen anstå i trafikskadeansvaret avbidan på skadeståndskommitténs förslag till nya allmänna regler om

skadestånd med anledning av personskada. Nordiska rådet har genom en

rekommendation (nr 24/1973) hemställt till regeringarna i Danmark,

det ändamålsenliga i och Finland, Norge och Sverige att låta undersöka en utvidgning av trafikförsäkringen till att möjligheterna att genomföra när de drabbas av trafikskada täcka även ägare och förare av motorfordon i annat nordiskt land. Vidare har i följd av trafik med fordonet i skrivelse den 23 november 1973 till trafikförsäkringsföreningen (TFF) framfört vissa konkreta förslag till en reformering Justitiedepartementet av trafikskadelagstiftningen. 1974 begärde och erhöll statsrådet Lidbom Kungl Den 28 februari att tillkalla en sakkunnig med uppgift att företa en Maj :ts bemyndigande om trafikförsäkring m m. översyn av lagstiftningen

SOU l974z87

III direktiv

Utredningens

Trafikskadeutredningens direktiv innefattas i statsrådet Lidboms anförande till statsrådsprotokollet den 28 februari 1974. Efter en inledande

summarisk redogörelse för nu gällande lagstiftning på trafikskadeområdet och de i det föregående påtalade bristerna i ersättningssystemet samt

tidigare framlagda reformförslag och framförda reformönskemål på området anför föredragande statsrådet.

I en skrivelse som har kommit in till justitiedepartementet den 26 november 1973 har trafikförsäkringsföreningen bla de här tagit upp berörda bristerna i det nuvarande anför ersättningssystemet. Föreningen att man vid diskussioner inom försäkringsbranschen på senare tid har intresserat sig särskilt för den s k no-faulW-försäkringen. Detta är en form av bilförsäkring där man helt eller delvis har frångått principen om bilförarens vållande som grund för den skadelidandes rätt till ersättning. Föreningen diskuterar tre alternativa förslag till en reformering av den svenska lagstiftningen, vilka är olika långtgående och av vilka åtminstone två bygger på ”no-faulW-idén. Enligt det första alternativet skulle trafikförsäkringen utvidgas att omfatta skada på fordonets förare. Det andra alternativet innebär därutöver att såvitt det gäller personskador nuvarande culpa-ansvaret med omvänd bevisbörda generellt ersätts med ett rent objektivt ansvar utan möjlighet till av jämkning på grund medvållande annat än i vissa fall av skada på förare av

eller passagerare i

fordon som brukas utan lov samt skada på förare som saknat körkort eller varit straffbart av alkohol påverkad eller orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. Utanför borde falla förare och skyddet passagerare i tåg, spårvagnar och flygplan, som emellertid i gengäld borde beredas ett motsvarande inom ramen skydd för de regler som gäller i fråga om ersättning för skador i följd av trafik med resp transportmedel. Enligt det tredje alternativet slutligen skulle utöver reformer enligt de båda första alternativen trafikförsäkringen att omfatta också utvidgas skador på det försäkrade fordonet, uppkomna vid kollision med annat trafikförsäkringspliktigt motorfordon, utan möjlighet till jämkning på grund av vållande eller medvållande. Möjligen borde systemet inrymma ett moment av obligatorisk självrisk för dessa s k vagnskador. Efter att bla ha redovisat vissa kostnadsberäkningar för de olika alternativen hemställer trafikförsäkringsföreningen att en reformering av det nuvarande ersättningssystemet de båda först nämnda alternaenligt tiven genomförs men att däremot en reform enligt det tredje alternativet t v ställs på framtiden. Även jag anser starka skäl tala för att man ser över bilansvarighets- och trafikförsäkringslagarna i de hänseenden som avses med trafikförsäkringsföreningens framställning. Antalet trafikoffer är stort och skadorna ofta

32 Utredningens direktiv

och humanitära talar för att de som av allvarlig art. Sociala hänsyn drabbas av skador i motorfordonstrafiken bereds ett fullgott ekonomiskt

Det nuvarande ersättningssystemet företer brister idetta hänseskydd. ende. Dessa brister blir endast till en del avhjälpta om skadeståndskomtill om ersättning i anledning av mitténs förslag nya allmänna regler

personskada genomförs. Det finns också anledning att uppmärksamma utvecklingen på detta

område i andra länder. I vissa delstater i USA och Kanada har man redan infört som bl a också bereder förare av någon form av no-fault-system motorfordon för personskada ur det egna fordonets trafikförersättning Av särskilt intresse är att de nu gällande ersättningssystemen i säkring. Finland och Norge i fråga om personskador generellt bygger på för objektivt skadeståndsansvar och att i Finland sedan länge principerna skyddar också och i Norge sedan den l januari detta år trafikförsäkringen förare. Reformer i denna är under övervägande i riktning

pgxdonets

anmark. bör nämnas att inom Europarådet nyligen utarbetats Slutligen en konvention på detta område, vilken bygger på det objektiva

skadeståndsansvarets och som huvudregel förutsätter att förare av princip motorfordon skall ha rätt till ersättning för personskada ur fordonets

trafikförsäkring. Det är angeläget att Sverige håller jämna steg med den som sålunda pågår i länder med vilka vi har ett omfattande utveckling

trafikutbyte. Under till det anförda förordar jag att en översyn av den hänvisning aktuella nu kommer till stånd. Denna översyn bör lagstiftningen anförtros en särskilt tillkallad sakkunnig. bör i första hand omfatta de frågor om Utredningsuppdraget ersättning för personskada som avses med trafikförsäkringsföreningens

framställning. l och för sig finns skäl som talar för att också reglerna om i kollisionsfall för skador på de inblandade fordonen och på ersättning egendom som befordras med dem reformeras. De nu gällande bestämmel-

i det hänseendet är och ger bl a genom sin serna komplicerade

anknytning till graden av vållande på ömse sidor upphov till tidskrävande kostsamma förfaranden för skadereglering, även om och administrativt av ersättningarna mellan de bestämmandet av den slutliga fördelningen som meddelat trafik- resp vagnskadeförsäkring numera försäkringsgivare de s k kollisionsöverenskommelserna. En avsevärt underlättats genom

förenkling av systemet som också leder till minskade skaderegleringskostär önskvärd. anfört kunde man nader Som trafikförsäkringsföreningen ett byggt system som i huvudsak överväga på ”no-fault”-principen innebär att ersättning för trafikskada på motorfordon utgår ur fordonets Ett sådant system skulle emellertid med all säkerhet leda trafikförsäkring. en avsevärd av skadeersättningskostnaderna och därmed av till ökning av försäkringspremierna. Även i övrigt, bl a när det gäller tillämpningen det nuvarande s k bonussystemet, skulle ett flertal svårbemästrade

praktiska problem uppstå. Under alla förhållanden skulle en övergång till

ett sådant ett mycket omfattande och tidsödande system påkalla

_ utredningsarbete. att en reformering av På grund härav och då det synes angeläget kan genomföras inom en ersättningssystemet i fråga om personskador ett ”no-fault”-system för nära framtid anser jag att tanken på att införa ersättning av sakskador bör anstå. för den sakkunnige blir i enlighet med det sagda att Huvuduppgiften för för i följd av utforma ett nytt system ersättning personskador motorfordonstrafik. Ett nytt ersättningssystem bör bygga på no-fault”-

idén eller med andra ord i fråga om grunderna för rätten till ersättning

som det rent objektiva skadeståndsansvaret, vare vila på samma principer utformas eller försäkringsmässiga sig systemet på skadeståndsrättsliga

sou 1974:87

Utredningens direktiv 33

grunder. De nya reglerna bör utformas så att förare och av ägare motorfordon i princip bereds samma rätt till ersättning för personskada ur fordonets trafikförsäkring som andra skadelidande. bör de Samtidigt nuvarande reglerna om jämkning av skadestånd på grund av medvållande ändras så att ersättning för personskada regelmässigt utgår oberoende av om den skadelidande varit medvållande eller ej. Även i sådana fall av medvållande som trafikförsäkringsföreningen pekar på i sin framställning - förare har saknat körkort, brukat fordon utan lov eller varit påverkad - är en jämkning av ersättningen för personskada ett i av alkohol princip olämpligt korrektiv. Å andra sidan får naturligtvis också uppmärksammas behovet av en samordning av reglerna inom trafikförsäkringen med de nya allmänna jämkningsbestämmelser som kan komma att införas med anledning av skadeståndskommitténs förslag i betänkandet Skadestånd V. Särskild uppmärksamhet bör ägnas de problem som uppkommer när två eller flera fordon medverkat till uppkomsten av en skada, dvs väsentligen i de s k kollisionsfallen. I fråga om skador som i sådana fall drabbar förare och passagerare i de inblandade fordonen bör principen vara att ersättningen utgår ur det egna fordonets trafikförsäkring. Den sakkunnige bör ta ställning till hur ersättningsansvaret skall fördelas när skada tillfogas en tredje man utanför de inblandade fordonen, tex en cyklist eller en fotgängare. Att ersättning till en skadelidande ur visst fordons utgår trafikförsäkring innebär inte nödvändigtvis att ersättningen skall bäras av slutligt denna Den försäkring. sakkunnige har att pröva de olika frågor om regressansvar som uppkommer. I första hand gäller detta frågan om den slutliga fördelningen av ersättningsansvaret mellan de berörda trafikförsäkringama när två eller flera fordon medverkat till skadan. Därjämte bör emellertid den sakkunnige ta ställning till i vad mån trafikförsäkringsgivare skall ha rätt att återkräva utgiven från annan som ersättning medverkat till och enligt skadeståndslagen eller annan är lagstiftning ansvarig för skada. Härvid bör den sakkunnige givetvis beakta det inom skadeståndskommittén pågående arbetet på en revision av de allmänna bestämmelserna om försäkringsgivares regressrätt. Han bör dock pröva om en särreglering av regressfrågoma på trafikförsäkringsområdet är påkallad och bör bla överväga om skäl föreligger att genom särskilt långtgående begränsningar i regressrätten ”kanalisera” trafikskadeersättningarna till den obligatoriska trafikförsäkringen. l detta sammanhang har den sakkunnige att särskilt pröva frågan om förhållandet mellan ett nytt ersättningssystem och på bilskadeområdet nu gällande regler om ersättning för skada i följd av trafik med annat transportmedel, dvs främst järnväg (spårväg) och flygplan. Med utgångspunkt i att dessa regler tv skall behållas oförändrade och att de nya regler om ersättning på bilskadeområdet som föreslås inte skall leda till inskränkning i skadelidandes rätt att kräva ersättning enligt de speciella ersättningsregler som gäller för vissa andra transportmedel bör den sakkunnige överväga om särskilda regler rörande ersättningsansvarets slutliga fördelning är påkallade i fall då motorfordon och annat transportmedel gemensamt medverkat till uppkomsten av skada. Vad jag hittills har anfört om utredningsarbetets inriktning har avsett personskador. Den sakkunnige bör emellertid pröva om eller i vad mån ändringar bör företas också i de regler som gäller i fråga om sakskada som drabbar tredje man och som inte utgör skada på kolliderande motorfordon eller egendom som befordras med sådant fordon. Härvid bör särskilt övervägas om ersättning frågan för skada som uppkommer på annat transportmedel än motorfordon och på egendom som befordras med sådant transportmedel. l fråga om beräkningen av ersättning för skada i följd av trafik med

34 Utredningens direktiv

motorfordon bör utgångspunkten vara att skadeståndslagens regler och allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser så långt som möjligt skall gälla. skall härvid beakta det förslag till ändringar i dessa regler Den sakkunnige i betänkandet Skadestånd V men är oförhindrad att som innefattas överväga om i något hänseende en särreglering är påkallad på trafikskadeområdet. Trafikförsäkringsgivares ansvarighet är f n enligt trafikförsäkringslagen begränsad i fråga om personskada till 25 milj kr och i fråga om sakskada till 5 milj kr för varje händelse som orsakar skada. Begränsningsreglerna fick sin nuvarande lydelse den l juli 1973. Den sakkunnige bör utgå från att dessa begränsningsbelopp skall behållas oförändrade. l den mån ett utformas grund bör den nytt ersättningssystem på skadeståndsrättslig - till skillnad mot sakkunnige pröva huruvida motsvarande begränsningar - bör införas beträffande själva skadeståndsansvarets vad som gäller fn omfattning. bör åtföljas av en så fullständig redovisning som Utredningsförslagen av vilka kostnader förslagens genomförande beräknas medföra. möjligt bör samråda med skadeståndskommittén. Han bör Den sakkunnige också genom samråd med företrädare för ansvariga myndigheter iövriga nordiska länder hålla sig underrättad om utvecklingen i dessa länder på förevarande område. Härvid bör den sakkunnige också undersöka för ett tillgodoseende av de önskemål som kommit till förutsättningarna uttryck i Nordiska rådets rekommendation nr 24/1973. Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. Det är önskvärt att nya kan träda i kraft samtidigt som eller i nära anslutning regler på området som kanföranledas av betänkandet Skadestånd V till att den lagstiftning genomförs.

SOU l974z87

IV

Utredningsarbetets bedrivande

Utredningsdirektiven tar inte ställning till frågan vilken rätts- eller lagteknisk lösning som skall väljas för ett realiserande av de reformer uppdraget syftar till. Reformerna har emellertid direktiven en enligt sakligt sett begränsad räckvidd. Utredningen har därför i inledningsskedet av sitt arbete ansett sig böra överväga om lösningen kan och bör sökasi form av partiella reformer inom ramen för gällande lagstiftning, dvs punktvisa ändringar i BAL och TFL, eller om arbetet bör inriktas på en teknisk sett mera radikal reform, innebärande att de nuvarande lagarna på området upphävs och ersätts av en helt ny lagstiftning. Dessa överväganden har lett utredningen till slutsatsen att det senare alternativet bör väljas. Om reformönskemålen skall inom tillgodoses ramen för gällande lagstiftning krävs inte bara ett stort antal ändringar av och kompletteringar till nu gällande lagregler. Den redan nu komplicerade och svåröverskådliga lagstiftning som BAL och TFL representerar skulle bli än mer omfattande och svårgenomtränglig. Utredningen har därför redan på ett tidigt stadium inriktat till sig på att utarbeta förslag en helt ny lagstiftning på förevarande område. I direktiven uttalas önskemål om att utredningsarbetet skall bedrivas med sådan skyndsamhet att en lagstiftning på grundval av trafikskadeutredningens förslag kan samordnas med en lagstiftning på grundval av det förslag till nya allmänna regler om med av ersättning anledning personskada som skadeståndskommittén har lagt fram i betänkandet (SOU 1973:5 l) Skadestånd V, Skadestånd vid personskada.

D_etta förslag

är fn under övervägande i justitiedepartementet med sikte på att en proposition skall kunna föreläggas 1974 års höstriksdag eller 1975 års vårriksdag. Den tidspress utredningen under dessa förhållanden haft över sig har i hög grad satt sin prägel på utredningens arbete. Den tid av 6-8 månader som har stått till utredningens förfogande har av naturliga skäl inte medgett att ett fullständigt och absolut tillförlitligt utredningsunderlag kunnat skaffas fram. Det gäller framför allt visst statistiskt material, främst uppgifter som kan vara att de ekonomiska ägnade belysa konsekvenserna av olika tänkbara reformer av den innebörd eller med den inriktning som direktiven anvisar. Till stor del har utredningen därför nödgats förlita sig på redan gjorda och vissa i utredundersökningar ningens egen regi företagna enkätundersökningar av begränsad räckvidd samt underhandsöverläggningar med företrädare för berörda intressenter,

bedrivande 36 Utredningsarberers

men även representanter för andra främst trafikförsäkringsanstalterna

försäkringsgrenar. När det särskilt de ekonomiska verkningarna av de reformer gäller föreslår har slutsatserna i allt väsentligt baserats på de utredningen undersökningar som för några år sedan gjorts inom den s k no-fault-komvilken numera sorterar under F örsäkringsbranschens Serviceaktiemittén, Med benäget biträde av utredningens expert och ledamobolag (FSAB).

ten av no-fault-kommittén direktören Gunnar Lanteli har vissa bearbet-l

av detta undersökningsmaterial utförts. Trafikskadeutredningen ningar att det utredningsmaterial som har för sin del gjort den bedömningen ställts till förfogande trots allt utgör ett härigenom utredningens för de slutsatser rörande de föreslagna refortillfredsställande underlag mernas verkningar som utredningen presenterar (se 7.5). I utredningsdirektiven förutsätts att utredningen skall studera utländsk området, främst då de olika på no-fault-principer lagstiftning på eller förbereds i USA och Kanada. l baserade lagar som har genomförts med hänsyn till den begränsade tid som det avseendet har utredningen för arbetet varit hänvisad till skrivbordsstudier av har stått till förfogande och utvalda delar av den rikhaltiga litteratur de aktuella lagverken som har publicerats framför allt i rörande olika typer av no-fault-system Det har däremot inte varit möjligt för USA men också i Europa. eller direkta intervjuer med företräutredningen att genom studiebesök bilda sig en mera konkret uppfattning om dare för de berörda staterna har fungerat i praktiken. Detta kan hur de nu gällande no-fault-systemen brist. Av skäl som utredningen kommer att synas som en allvarlig har det emellertid synts utredningen inte utveckla i det följande (7.3.l) att tränga djupare in i dessa frågor. Det råder så olikartade vara påkallat hos oss och i de berörda staterna för en lagstiftning på detta betingelser att om de amerikanska och kanadensiska område detaljkunskaper inte kan ses som en oeftergivlig förutsättning för att no-fault-systemen och välgrundade förslag till en reformering av den svenska genomarbetade lagstiftningen på området skall kunna utarbetas. Det område som utfördes under utredningsarbete på förevarande 1950-talet. och som resulterade i bilskadeutredningens betänkande (SOU med förslag till lag om trafikförsäkring bedrevs 1957:36) Trafikförsäkring i nordiskt samarbete. I Finland och Norge har på grundval av de förslag vari detta samarbete resulterade ny lagstiftning om trafikgenomförts har emellertid motskadeersättning år 1959 resp år 1961. I Danmark svarande förslag lika litet som i Sverige föranlett några lagstiftningsåtgärder. Enligt sina direktiv har trafikskadeutredningen att genom samråd företrädare för ansvariga myndigheter i övriga nordiska länder hålla

med_

sig underrättad om utvecklingen i dessa länder. har under hand hållit företrädare för berörda ministeriet i Utredningen om sitt arbete och har delgett dem sina Finland och Norge underrättade innan samt berett dem tillfälle att förslag, dessa slutligen justerats, framföra synpunkter på förslagen. Utbyte av informationer och synpunkför trafikförsäkringsbranschen i ter har också ägt rum med företrädare Finland och Därvid har utredningen bla inhämtat uppgifter Norge.

Urredningsarbetets bedriva/ide 37

rörande de praktiska erfarenheterna av tillämpningen i dessa länder av de nya trafikförsäkringslagar som genomfördes där år 1959 resp år 1961. - Utredningen har slutligen också haft fortlöpande kontakter med det danska justitsministeriet, som har hållits underrättat om utredningsarbetet och om innehållet i utredningens förslag. I maj 1974 har utredningen hållit informella med företrädare överläggningar för justitsministeriet. Även företrädare för trafikförsäkringsbranschen i Danmark har orienterats om utredningsarbetets gång. Utredningen har - vid sidan av fortlöpande kontakter och diskussioner med de till utredningen knutna experterna - dels i maj 1974 haft informella överläggningar rörande huvuddragen i en kommande lagstiftning med företrädare för försäkringsinspektionen, dels iseptember 1974 hållit hearings” med bl a företrädare angående vissa speciella frågor för försäkringsinspektionen och det enskilda försäkringsväsendet. I övrigt torde den följande framställningen i sig ge en tillräckligt upplysande bild av hur utredningsarbetet har bedrivits. Utredningens betänkande är omfattande. Detta finner sin förklaringi väsentligen två förhållanden. De nuvarande rättsreglerna område på detta är komplicerade och svårgenomträngliga. Själva ämnesområdet är i sig självt svåröverskådligt. har funnit Utredningen det angeläget att så långt möjligt klarlägga det nuvarande rättstillståndet, även i enskildheter av mera perifer natur. Redogörelser för nuvarande förhållanden, både i den deskriptiva delen och i redovisningen av utredningens överväganden, har därför krävt stort utrymme. Betänkandets förklaras omfattning också av att utredningen strävat att göra det lättillgängligt och praktiskt användbart. Som framgår av betänkandet behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 7) olika delfrågor i ett stort antal skilda avsnitt. Utredningen har eftersträvat en sådan framställning i de olika avsnitten att dessa i stort sett skall kunna läsas självständigt, dvs utan detaljkunskap om innehållet i andra delar av betänkandet. Samma strävan har varit vägledande vid utformningen av specialmotiveringen. Detta har med nödvändighet lett till vissa upprepningar, särskilt när det gäller beskrivningar av gällande rätt. Utredningen har emellertid bedömt detta innebära fördelar som överväger nackdelarna

med att betänkandet sett blivit omfattande.

totalt

V

Sammanfattning av utredningens förslag

Systemet för ersättning av trafikskador bygger i dag på en kombination av regler om skärpt skadeståndsansvar för ägare (brukare) och förare av motorfordon och regler om obligatorisk som täcker detta försäkring skadeståndsansvar. Utredningens huvuduppgift har varit att föreslå sådana i detta att ändringar system skyddet vid personskada avsevärt förbättras på viktiga punkter. Utredningen har sålunda haft att överväga bestämmelser som ger föraren av ett fordon samma rätt till ersättning från försäkringen för fordonet som idag tillkommer passagerare. Vidare har i uppdraget ingått att föreslå en reglering av innebörd att ersättningen vid personskada i princip inte påverkas av om den skadelidande har varit medvållande. Utredningen har emellertid också behandlat andra åtskilliga frågor som rör ersättningssystemet, såväl i fråga om personskada som sakskada, i syfte att åstadkomma en rationell, rättvis och enkel ordning för ersättning av trafikskador. De bestämmelser om trafikskadeersättning som utredningen har utarbetat har sammanförts ien huvudförfattning, benämnd trafikskadelag och avsedd att träda i stället för såväl 1916 års bilansvarighetslag (BAL) som 1929 års trafikförsäkringslag (TFL). Behövliga tillämpningsföreskrifter har samlats i en trafikförsäkringskungörelse.

Ersättningssystemets konstruktion

Det nuvarande ersättningssystemet vilar på skadeståndsrättslig grund, dvs rätten till ersättning förutsätter i princip ett skadeståndsansvar enligt BAL eller skadeståndslagen (SkL). Att föraren av ett fordon och i viss mån också ägaren utesluts från ersättningsrätt sammanhänger med denna konstruktion. En person kan inte vara skadeståndsansvarig gentemot sig själv. Utredningen har funnit att trafikskadeersättning även i fortsättningen bör utgå ur obligatorisk trafikförsäkring men att bör försäkringen frikopplas från skadeståndsreglerna. I princip kan den skadelidandes rätt till ersättning inte inskränkas genom villkor i försäkringsavtalet. Som regel skall inte heller mot krav på ersättning kunna åberopas omständighet som beror av annan än den skadelidande. Oavsett frikopplingen från skadeståndsansvaret skall dock ersättningen från trafikförsäkringen även i fortsättningen fastställas med tillämpning av reglerna i SkL om bestäm-

40 av uIredningensförs/ag

Sammanfattning

mande av skadestånd. Endast när det gäller betydelsen av den skadelidandes medvållande föreslås avvikelse från skadeståndsreglerna (jfr nedan).

Tillämpningsområdet

Motorredskapsutredningen har nyligen i betänkandet (SOU 1973:26) Motorredskap föreslagit att såväl BAL som TFL skall göras tillämpliga på alla motordrivna fordon, med undan tag endast för fordon som är avsedda att föras av gående. Trafikskadeutredningen ansluter sig till motorredi denna del. Även i fortsättningen bör det skapsutredningens förslag särskilda ersättningssystemet för trafikskador endast täcka skada iföljd av trafik med motordrivet fordon. I fråga om den territoriella tillämpligheten föreslår utredningen - i huvudsaklig överensstämmelse med vad - att som redan gäller enligt frivilligt åtagande av försäkringsgivarna person med svenskt medborgarskap eller hemvist i Sverige får rätt till enligt svensk lag i händelse han utomlands tillfogas skada i ersättning av trafik med ett svenskt motorfordon, med avräkning dock för följd ersättning som han får enligt den utländska lagen. har i sitt betänkande föreslagit att undanta- Motorredskapsutredningen get från trafikförsäkringsplikten för s k områdesfordon skall slopas utom såvitt avser fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde. Trafikskadeutredningen föreslår att även sådana fordon underkastas försäkringsplikt och att trafikskadelagen följaktligen inte skall innehålla för fordon som används inom särskilt inhägnade områnågot undantag den.

Ersättning för personskada

Målsättningen har här varit att samtliga skadelidande bereds ett fullgott ekonomiskt dvs gottgörelse på den kompensationsnivå som fn skydd, för de i ersättningshänseende bäst ställda trafikoffren, att de gäller skadelidande får fullständiga garantier för att de ersättningar som tillkommer dem också betalas, att systemets regler medger snabbast skadereglering och lägsta möjliga administrationskostnader samt möjliga att den slutliga fördelningen av skadekostnaderna sker på rationella grunder. Från dessa utgångspunkter föreslår utredningen att det s k presumtionsansvaret, som nu gäller enligt BAL, avskaffas och ersätts med regler om rätt till ersättning för personskada på rent objektiv grund. Vidare föreslås att ägare, brukare och förare i princip får samma rätt till ersättning ur trafikförsäkringen som tredje man. Utredningen har funnit att skaderegleringen underlättas och förenklas om de som färdas i ett fordon är, även i ett kollisionsfall, exklusivt hänvisade till det ”egna” fordonets försäkring. Utredningen föreslår därför tvingande regler om kanalisering av förares och passagerares anspråk på personskadeersättning till försäkringen för det fordon i vilket den skadelidande färdats.

Sammanfattning av 41

utredningens/örslag

Kanaliseringen tar sig uttryck i en regel enligt vilken ersättning av nu berört slag inte utgår och inte heller kan återkrävas från trafikförsäkringen för annat fordon i fall då skadan har uppkommit i följd av trafik med två eller flera fordon.

Förslaget föreskriver inga generella undantag från ersättningsrätten. Utredningen föreslår sålunda inte någon motsvarighet i trafikskadelagen .till bestämmelsen i 3 § andra stycket TFL, enligt vilken ersättning inte utan särskilt åtagande av försäkringsgivaren - utgår med anledning av skada på person som färdas i ett olovligen brukat fordon och äger kännedom om detta. Något undantag från ersättningsrätten vid rattfylleri, rattonykterhet, olovlig körning eller brukande av fordonet som hjälpmedel vid brottslig gärning görs inte heller i förslaget. Vidare skall enligt förslaget rätten till för trafikskadeersättning personskada inte påverkas av att det inte finns föreskriven försäkring för det fordon som orsakar skadan. Även den som har försummat försäkringsplikten får alltså

ersättning. Ersättningen utges i sådant fall av

trafikförsäkringsföreningen.

Men en sådan försummelse medför skyldighet att till samtliga trafikförsäkringsanstalter - -

genom trafikförsäkringsföreningen utge en avgift

motsvarande premie för den tid förseelsen avser (jfr nedan). Skadeståndskommittén har nyligen i betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V, Skadestånd vid personskada, föreslagit att jämkning av skadestånd för personskada på grund av den skadelidandes medvållande skall kunna ske bara om den skadelidande själv har uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet medverkat till skadan eller om det

eljest förelig-

ger synnerliga skäl till jämkning. Trafikskadeutredningen ansluter sig till de allmänna synpunkter som enligt skadeståndskommittén motiverar denna inskränkning i jämkningsmöjligheterna men vill när det gäller

trafikskadeersättning gå ett steg längre. Den föreslår därför attjämkning av personskadeersättning på grund av medvållande skall kunna ske bara vid uppsåt eller grov vårdslöshet.

Ersättning för sakskada

Utredningen har funnit att presumtionsansvaret bör avskaffas även i fråga om sakskada. Sålunda skall enligt förslaget även ersättning för sakskada utgå på rent objektiv grund. Den regeln gäller även i fråga om skada som tillfogas fordonets ägare eller förare, om skadan drabbar egendom utanför fordonet. Till skillnad från vad som föreslås gälla när ägaren/försäkringstagaren själv drabbas av personskada skall emellertid försäkringen i förhållande till försäkringstagaren inte fungera som en garantiförsäkring. Parterna i trafikförsäkringsavtalet får med andra ord den frihet som försäkringsavtalslagen ger parterna i ett vanligt skadeförsäkringsavtal att avtala om inskränkningar eller begränsningar, exempelvis genom självriskklausuler, i försäkringstagarens rätt till ersättning för sakskada. Det bliri och för sig också möjligt att från försäkringsskyddet helt undanta sådan

skada.

BAL Enligt och TFL utgår inte ersättning för skada på det försäkrade

42 Sammanfattning av tttredningensförslag

eller därmed befordrad egendom. Undantag gäller bara om fordonet försäkringsgivaren särskilt har åtagit sig att svara för skadan. Utredningen skäl tala för att även skada på fordonet ersätts från har funnit åtskilliga trafikförsäkringen för detta. Eftersom det inte har legat inom ramen för att förslag i denna riktning har den utredningens uppdrag överväga emellertid i förslaget till trafikskadelag behållit gällande regel att ersättskada motorfordon inte skall utgå från fordonets ning för på ett trafikförsäkring. l förslaget uppställs liksom fn som huvudregel att skada på egendom med ett motorfordon inte ersätts från fordonets trafikförsom befordras föreslår en viss inskränkningi detta undansäkring. Emellertid utredningen tillämpningen en sådan inskränkning. tag. Redan nu gäller i den praktiska nämligen enligt ett cirkulär av år 1943 från Försäkringsbolagen utger tariffkommitte ersättning för skada på pas- Trafikförsäkringsanstalternas tillhörigheter. Utredningen har sagerares kläder och vissa andra personliga ansett att denna ordning bör i lämplig form lagfästas. Det föreslås därför att från trafikförsäkringen för ett fordon skall utgå ersättning till förare som han eller passagerare för skada på kläder eller andra tillhörigheter medförde i fordonet för sitt personliga bruk. I likhet med personskadekanaliseras till och slutligt bäras ersättningar skall sådana ersättningar för det fordon i vilket den skadelidande färdades. av försäkringen Till kollisionsskador hänför utredningen sakskador som vid kollisioner liknande de inblandade fordonen eller egendomen som eller tillfogas befordras med dem - med undantag av förares och passagerares personliga tillhörigheter - oavsett om den befordrade egendomen tillhör ägaren (brukaren), föraren eller tredje man. Enligt förslaget skall ersättningsansvaret sådana skador bygga på vållandeprinciper. Det nuvarande för avskaffas dock även här. Ersättning för skada av presumtionsansvaret detta slag på ena sidan i ett kollisionsfall utgår sålunda från försäkringen endast om det visas att skadan har orsakats av för fordon på motsidan vållande i samband med förandet av eller bristfällighet på fordonet på den sidan. Föreligger vållande eller bristfällighet på den skadelidande som ägare, brukare eller förare kan vara sidan jämkas den ersättning till efter vad som är skäligt. En fordonsägare skall dock inte berättigad i fall då hans fordon har brukats olovligen. I behöva tåla sådan jämkning innebär förslaget i denna del att den skadelidande får finna sig i att övrigt tillräknas honom, även vållande eller bristfällighet på den ”egna sidan om någon oaktsamhet eller försummelse inte ligger honom själv till last. Redan idag sker skaderegleringen i ca 90 procent av kollisionsfallen på vållande eller bristfällighet på fordonet eller fordonen. grundval av styrkt Den föreslagna omläggningen innebär därför praktiskt sett inte någon radikal reform. räknar emellertid med att förslaget i denna Utredningen del skall stimulera fordonsägarna att i ökad omfattning teckna vagnskade-

försäkring, en i och för sig önskvärd utveckling. vissa bestämmelser om generella undantag från Förslaget upptar brukar ett ersättningsrätten när det gäller sakskada. Den som uppsåtligen eller som medföljer eller låter egendom befordras motorfordon olovligen blir inte i med ett sådant fordon med vetskap om att det brukas olovligen

Sammanfattning av urredningensförs/ag 43

något fall berättigad till för sakskada. ersättning l övrigt skall enligt förslaget inte göras några andra inskränkningar i rätten till ersättning för sakskada än som följer av regler om jämkning på grund av medvållande (jfr nedan). Det betyder bl a att olovlig körning, brukande av motorfordon som hjälpmedel vid brottslig gärning, rattfylleri eller rattonykterhet inte i och för sig kan som för åberopas grund att begränsa den skadelidandes ersättningsrätt. Enligt direktiven har utredningen haft att särskilt överväga frågan om ersättning för skada som uppkommer på annat transportmedel v dvs i praktiken fartyg, luftfartyg och järnvägstâg - eller därmed befordrad egendom. Utredningen har funnit att frågan om skada som motorfordon orsakar på fartyg eller eller med sådana luftfartyg transportmedel befordrad egendom saknar ekonomisk och därför inte kräver betydelse någon särreglering. Också skador på järnvägståg skall enligt förslaget ersättas av trafikförsäkringen på objektiv utan grund några särskilda begränsningar av ersättningsrätten. Men utredningen räknar med att på sikt en från risksynpunkter lämplig fördelning av skadekostnaderna kan uppnås genom att ett objektivt ansvar åläggs jämvägsföretag för skador som uppkommer i följd av järnvägens drift. Ersättning från trafikförsäkring för skador på rullande kan järnvägsmateriel då jämkas enligt grunderna för reglerna om objektivt ansvar förjärnvägen. Enligt förslaget skall en fordonsägare som har försummat trafikförsäkringsplikten inte ha rätt till ersättning för sakskada. Regeln gäller dock bara i fråga om rätten att få ersättning från trafikförsäkringsföreningen. l kollisionsfall skall även den som har försummat försäkringsplikten kunna få ersättning från trafikförsäkringen för fordon på motsidan. Den som medföljer eller låter egendom befordras med ett motorfordon med vetskap om att fordonet i strid med lagen är oförsäkrat jämställs i ersättningshänseende med den försumlige fordonsägaren. När det gäller sakskada skall enligt förslaget de allmänna bestämmelserna i SkI, om jämkning på grund av medvållande vara tillämpliga. För att man skall undgå de olägenheter som uppkommer i följd av att olika medvållanderegler blir tillämpliga i fråga om personresp sakskada, framför allt i fall då skador av båda slagen sammanträffar, förordar emellertid utredningen att försäkringsgivarna i trafikförsäkringsvillkoren förbinder sig i förhållande till var och en som lider sakskada att i den mån skadan inte överstiger visst belopp - förslagsvis mellan ett fjärdedels och ett halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring - påkalla jämkning av ersättningen på grund av medvållande på de skadelidandes sida endast om den skadelidande själv har medverkat till skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Utredningen förutsätter att staten i motsvarande omfattning frivilligt avstår från att påkalla jämkning av ersättning för sakskada.

Solidariskt ansvar, ansvarighetens

fördelning

De tidigare berörda kanaliseringsreglerna medför att i kollisionsfall eller liknande situationer för en och samma ersättningsansvar skada för

av

44 Sammanfattning urredningens/örslag

för två eller flera fordon uppkommer endast i fråga om försäkringarna utanför fordonen. Är tre eller skada som tillfogats person eller egendom inblandade kan det tänkas att skada på ett av fordonen eller flera fordon som befordras med detta skall ersättas av försäkringarna för på egendom två eller flera av de övriga fordonen. Föreligger ersättningsansvar för samma skada för tvâ eller flera trafiksvara solidariskt för försäkringar skall enligt förslaget försäkringarna Sinsemellan tar de slutligt lika del iansvaret. Undantag ersättningen. i samband med förandet av eller bristfällighet på något gäller om vållande av fordonen har medverkat till skadan. Då bär den sidan hela ansvaret. vållande eller bristfällighet i fråga om två eller flera av Föreligger fordonen skall fördelas mellan försäkringarna för ersättningsansvaret dessa fordon efter vad som finnes skäligt med hänsyn till den medverkan till skadan som förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Försäkringssummorna

Nu gällande begränsningsbelopp för trafikförsäkringsgivares ansvarighet utgör för varje skadehändelse 25 milj kr med anledning av personskada av sakskada. föreslår att de

och 5 milj* kr med anledning Utredningen

slås samman till ett globalt begränsningsbelopp om 30 båda beloppen och händelse. De som har lidit personskada skall dock milj kr per fordon i första hand få gottgörelse ur försäkringsbeloppet. Någon indexreglering har utredningen inte ansett påkallad med hänsyn till att ett av beloppet för överskådlig tid. så högt belopp som 30 milj kr torde vara betryggande Av motsvarande skäl har utredningen avvisat tanken på ett supplerande

statsansvar.

Skadestånd för trafikskada

har varit att ersättningarna för En målsättning för utredningsarbetet trafikskador skall så långt det är möjligt via trafikförsäkringspremierna För att tillgodose detta syfte slutligt bäras av motorfordonsägarna. föreslår utredningen en regel om rätt för den som enligt skadeständsrättsatt inträda i den skadelidandes liga regler är ansvarig för en trafikskada En sådan återkravsrätt skall rätt till ersättning enligt trafikskadelagen. dock av naturliga skäl inte föreligga beträffande belopp som trafikförsäkfrån den skadeståndsskyldige om ringsanstalten skulle ha ägt återkräva anstalten trafikskadeersättning till den skadelidande (ang hade utgett sådan återkravsrätt, se nedan). Bortsett från vissa speciella bestämmelser av skadestånd som tillkommer ägare, brukare eller förare av om jämkning motorfordon innehåller den nya lagen inga generella regler om inskränk-

ningar i rätten att kräva skadestånd för trafikskada.

Sammanfattning av 45 utredningensjörs/ag

Skade försäkringsgivares återkravsrätt

Trafikförsäkringens ersättningsansvar gentemot de skadelidande är enligt förslaget inte betingar av att det föreligger ett skadeståndsansvar för det försäkrade fordonets eller förare. ägare, brukare En skadeförsäkringsgivare kommer därmed inte att kunna som fn återkravsrätt grunda mot trafikförsäkringen på regressbestämmelserna i 25 § försäkringsavtalslagen. Frågan om förhållandet mellan och trafikförsäkring skadeförsäkring måste därför regleras i särskild Eftersom ordning. frågan om försäkringsgivares regressrätt är under utredning inom skadeståndskommittén föreslår trafikskadeutredningen nu en regel om återkravsrätt som innebär att det nuvarande rättsläget bevaras oförändrat. denna Enligt regel skall försåkringsgivare, som enligt avtal om skadeförsäkring har utgett ersättning för skada i följd av trafik med motordrivet fordon, intill det utgivna beloppet inträda i försäkringshavarens rått till ersättning enligt trafikskadelagen.

Trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt

Utredningen har efter samråd med skadeståndskommittén funnit att frågorna om trafikförsäkringsgivares regressrätt bör uttömmande regleras i trafikskadelagen. Trafikförsäkringsanstalternas regressinkomster torde fn så gott som helt sakna ekonomisk betydelse för trafikförsäkringstagarna. Utredningen har därför prövat uteslutande regressfrågan med hänsyn till allmänna riskfördelningssynpunkter och preventionssynpunkter. Med dessa utgångspunkter föreslår utredningen att trafikförsäkringens i regressrätt avsevärd mån begränsas. Regress mot den som på grund av eget vållande är ansvarig för skadan medges endast i fall då den ansvarige har handlat uppsåtligen eller grovt vårdslöst. Mot den som bär principalansvar skall återkrav inte kunna riktas. Ett undantag föreslås dock härifrån. Regress skall nämligen i princip kunna utövas mot ägare eller innehavare av järnväg. Ansvarigheten skall emellertid i sådana fall fördelas mellan och trafikförsäkringen järnvägen på grundval av en riskvärdering. Utredningen har avvisat tanken på en generell regel om regressrätt mot subjekt som bår ansvar för skadan oberoende av vållande. Detta innebär praktiskt sett bl a att ingen regress medges mot den som svarar för en trafikskada enligt 1943 års hundlag eller enligt 1922 års luftfartsansvarighetslag eller 9 kap luftfartslagen.

Trafikförsäkringsplikt

Som hittills skall fordonsägarna vara skyldiga att teckna trafikförsäkring. Trafikförsäkringsanstalternas skyldighet att meddela sådan försäkring skall bestå. Om skada orsakas av ett okänt eller i strid med lagen

46 Sammanfattning av utredningens/örs/ag

oförsäkrat fordon skall försäkringsanstalterna solidariskt svara för ersätt-

ningarna. På deras vägnar skall sådan ersättning utges av trafikförsäkringsföreningen. Föreningens status och uppgifter blir lagreglerade. Befrielse från trafikförsäkringsplikt skall som hittills föreligga i fråga som tillhör staten, annat motordrivet fordon om motordrivet fordon under tid då fordonet är taget i anspråk med nyttjanderätt enligt eller annan beredskapslagstiftning samt vissa rekvisitionslagen (1942:583) fordon som innehaves av krigsmakten. Regeringen skall - i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller f n - kunna förordna om undantag fordon som är registrerat eller från trafikförsäkringsplikten beträffande stat. skada i följd av eljest hemmahörande i främmande Uppkommer trafik med fordon som tillhör eller nyttjas av staten enligt de angivna eller som tillhör främmande stat vilken befriats från bestämmelserna svarar staten för trafikskadeersättningen. Har skada trafikförsäkringsplikt icke statsägt fordon, utges ersättningen av orsakats av ett utländskt,

trañkförsäkringsföreningen. olika efterlevnaden av Utredningen diskuterar vägar att effektivisera och vissa därmed sammanhängande frågor. l trafikförsäkringsplikten mening hithörande problem lösas huvudsak bör dock enligt utredningens för övervägande av frågan om kontroll av trafikförav den samrådsgrupp inom kommunikationssäkringsplikten som sedan något år är verksam

departementet. Det nuvarande systemet med fortsatt ansvarighet för trañkfärsäkringsunder till myndighet om avtalets upphögivaren viss tid efter anmälan bestå. Utredningen föreslår emellertid att försäkrande föreslås i princip ringsavtalet som sådant skall fortfara att gälla till dess att ”respittiden” ansvarighet mot tredje man. Försäkgått ut, inte bara försäkringsgivarens får i gengäld laglig möjlighet att kräva premie för hela den tid ringsgivarna avtalet består. Utredningen föreslår att bestämmelsen i 15 § under vilken om tre månaders preskription av fordran på premie försäkringsavtalslagen Fordinte skall tillämpas beträffande anspråk på trafikförsäkringspremie. endast underkastad treårspreran på sådan premie blir enligt förslaget Premiefordran skall alltid skription enligt 29§ försäkringsavtalslagen. kunna kvittas mot försäkringstagarens anspråk på skadeersättning. Som ett led i strävandena att uppnå bättre efterlevnad av reglerna om föreslås inte skall vara trafikförsäkringsplikt att trafikförsäkringsanstalt skyldig att meddela trafikförsäkring på begäran av någon som häftar för eller självrisk eller för fordon vars närobetald trafikförsäkringspremie mast föregående ägare häftar i skuld för premie eller självrisk. Förslaget innehåller bestämmelser om straff för den som åsidosätter vilka överensstämmer med nuvarande ansvarsbesin trafikförsäkringsplikt stämmelser. Också i fråga om möjligheterna att med vitesföreläggande försäkringspliktens fullgörande innehåller förslaget regler som framtvinga En nyhet i förslaget är däremot att motsvarar nu gällande bestämmelser. den som inte har tecknat föreskriven trafikförsäkring skall åläggas att till betala en avgift motsvarande den undandragtrafikförsäkringsföreningen na premien.

SOU I974:87

Sammanfattning av 47 urredningensförs/ag

Bonus självrisk

Enligt utredningen kan det ifrågasättas, om det nuvarande bonussystemet är väl förenligt med en sådan på s k no-faulW-principer byggd lagstiftning som utredningen föreslår. En till ett övergång självrisksystem förtjänar enligt utredningens mening att alllvarligt Detta är övervägas. visserligen inte någon lagstiftningsfråga, bortsett från att en övergång till ett « med självrisksystem hänsyn till trafikförsäkringens karaktär av ”garantiförsäkring förutsätter lagregler som möjliggör för försäkringsgivaren att återkräva från självriskbelopp försäkringstagaren. Det är försäkringsanstalternas sak att ta ställning till om man vill behålla ett eventuellt modifierat bonussystem eller om man anser sig böra välja ett självrisksystem. Med hänsyn till frågans principiella, praktiska och ekonomiska betydelse har dock ansett utredningen sig böra redovisa sina synpunkter på själva huvudfrågan. I betänkandet utvecklas därför i ett särskilt avsnitt vissa skäl som enligt utredningen talar för självrisksystemet. Mot bakgrund av utredningens överväganden i denna del tas i lagförslaget upp en bestämmelse om rätt för trañkförsäkringsanstalt att även utan försäkringstagarens medgivande förbehälla sig rätt till äterkrav för självrisk intill ett belopp motsvarande en fyrtiondedel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Lagen ger därjämte parterna i avtalet möjlighet att träffa överenskommelse om självrisk till högre belopp.

Kostnadsberäkningar

Utredningen har inte själv låtit göra några mer ingående undersökningar för beräkning av kostnaderna för reformen. I stället har visst undersöksom tidigare tagits fram och bearbetats inom försäkringsboningsmaterial lagens s k no-fault-kommitte utnyttjats som underlag för sådana beräkningar. Dessa har gett vid handen att ett fullständigt genomförande av förslagen skulle leda till en höjning av trafikförsäkringspremierna med mellan 15 och 20 procent. På något längre sikt kan man möjligen räkna med rationaliseringsvinster genom de i vissa avseenden förenklade ersättningsreglerna. Höjningen kommer på grund av att förare av motorfordon blir berättigad till från ersättning eget fordons försäkring och att ersättning till förare och passagerare kanaliseras till det egna fordonets försäkring att bli olika stor för olika fordonskategorier. Den blir högst för mopeder och motorcyklar, uppskattningsvis 400 resp 100 procent, och och övriga fordon - med undantag av personbilar lägst för lastbilar eller mellan ca 5 och 12 procent. För personbilar kan höjningen beräknas bli 15 procent. Vid dessa beräkningar har hänsyn tagits till att förarplatsförsäkringen blir obehövlig och att sålunda bruttohöjningen av trafikförsäkringspremierna kan minskas med kostnaden för förarplatsförsäkringen.

sou |974;g7

48 Sammanfattning av utredningensförs/ag

Övriga frågor

innehåller en rad föreskrifter som i huvudsak Förslaget till trafikskadelag svarar mot bestämmelser i TFL. En del föreskrifter i TFL har emellertid

fört över till tillämpningsförfattningen, dvs trafikförsäkutredningen Denna innehåller också föreskrifter som motsvarar ringskungörelsen. med särskilda bestämmelser anbestämmelserna i 1963 års kungörelse å motorfordon som införts för tillfälligt brukande i gående försäkring om trafikförsäkring på motorfordon som riket och 1969 års kungörelse tillhör främmande stat. Dessa kungörelser föreslås följaktligen bli upp-

vissa ändringar i annan hävda. Vidare föranleder den nya trafikskadelagen

lagstiftning, bl a SkL och 1967 års lag om tillägg till vissa trafiklivräntor. föreslås att 1946 års förordning med vissa bestämmelser rörande Slutligen för förare av motordrivet fordon, som tillhör skadeståndsskyldigheten eller nyttjas av staten, och 1969 års kungörelse om statligt förarskydd

helt upphävs.

Ikraftträdande och övergångsanordningar

föreslås träda i kraft den 1 januari 1976. Den nya lagstiftningen skisserar utredningen vissa i samråd med trafikförsäk- I betänkandet för av de problem som ringsbolagen utformade riktlinjer lösningen ikraft under löpande uppkommer i och med att den nya lagen träder Utredningen förordar en ordavtalsperiod för trafikförsäkringsavtalen. att försäkringsanstalterna i god tid före ikraftträdandet ning som innebär om den förestående lagstiftningen och skall underrätta försäkringstagarna om de villkor som de erbjuder för försäkring enligt den nya lagen. Vidare skall försäkringstagarna beredas möjlighet att säga upp de gamla avtalen i om de tex önskar övergå till annat samband med ikraftträdandet, har försäkringsbolag. Eftersom alla trafikförsäkringsanstalter på förfrågan att frivilligt tillämpa den skisserade ordningen förklarat sig vara beredda ansett det obehövligt att föreslå särskilda Övergångsbehar utredningen

stämmelser.

VI

Summary

The present Swedish for system compensation of injury or damage caused by motor vehicles is based on a combination of rules of the law of torts and compulsory traffic insurance.

Under the 1916 Act on liability for damage caused by motor vehicles while used in traffic (Motorists Liability Act) the owner, or, in some cases, the keeper of a motor vehicle shall be liable for injury or damage from the use of the vehicle in traffic, unless he proves that the resulting or damage was not caused either by the fault or negligence of the injury driver or by a defect in the vehicle. The driver shall likewise be liable for such injury or damage if he cannot prove that there was no fault or on his part. Under the terms of the 1929 Act on traffic negligence insurance (Traffic Insurance Act) owners of motor vehicles with the exception of state-owned vehicles and certain vehicles registered abroad, shall be under an obligation to take out and maintain traffic insurance covering the liability of the owner, keeper, and driver of the vehicle under the 1916 Act or under general rules of the Law of torts. The driver of a motor vehicle is not entitled to obtain compensation under the 1916 and 1929 Acts from the insurance for that vehicle. Furthermore, there is no liability under these Acts for damage caused to property carried in or on the insured vehicle. In cases of collision between two or more motor vehicles the owner (keeper) or driver on either side shall incur liability under the 1916 Act towards the owner or driver on the other side only to the extent that it is deemed reasonable with regard to the circumstances. Full compensation shall be paid, however, if the owner or driver suffering the injury or damage can prove that it was not caused either by the fault or negligence of the driver or by any defect in the vehicle on his side. If the person suffering the injury or damage can prove that it was caused by the fault or negligence of the driver on the other side he shall obtain full compensation, provided, however, that the person liable may be exonerated, wholly or partially, if he can prove that fault or negligence on the part of the driver or a defect in the vehicle on the victims side had contributed to the injury or damage.

In the present report a proposalfor a new compensation system in this field is introduced. The Traffic Damage Committee, which was established in March 1974 and which has submitted the report, proposes that a new Traffic Damage Act shall be substituted for the Motorists” Liability Act and the Traffic Insurance Act.

Under the proposed Act compensation for injury or damage resulting from the use of any motor vehicle in traffic shall be paid undera system

50 Summary

traffic insurance. The insurance system shall be detached of compulsory and the traffic insurance shall from the rules of the law of torts and directly for function as a guarantee which operates independently insurance the benefit of the victims. As regards personal injury the traffic function as a guarantee also in relation to the insured party. shall the traffic insurance being detached from the rules of Notwithstanding the extent of compensation due under the traffic insurance tort liability, be determined by application, mutatis scheme shall also in the future mutandis, of the rules in that respect set forth in the 1972 Tort Liability

Act. to all motor vehicles The new Traffic Damage Act shall be applicable with the exception only of such vehicles as are designed to be moved by the Motorists Act the Traffic Damage Act pedestrians. Like Liability shall cover any injury or damage resulting from the use of the vehicle in

traffic. With regard to the territorial scope of the new Act it is proposed or that it shall apply not only where the incident giving rise to the injury in Sweden but that it shall be applicable also to damage has occurred in Sweden, if the injury or damage caused abroad by a vehicle registered national residence in victim is a Swedish or a person having his habitual the amount of compensation shall be reduced by the Sweden. However, amount recoverable under the national law applicable at the place of the

incident. Unlike the 1916 Act the proposed Traffic Damage Act makes caused by vehicles used exclusively within no exceptions for incidents enclosed industrial sites 0r enclosed motor race areas. There shall under the new Act be a right to compensation for personal of the injury regardless of fault or negligerzce on the part of the driver vehicle or any other person. The owner, keeper and driver of the vehicle shall be entitled to compensation for personal injury under the same rules personal injury while being carriedin as third parties. Any person suffering vehicle shall, in return, not be entitled to compensation or on a motor insurance for any other motor vehicle, nor shall the from the traffic under the insurance policy issued in insurer who has paid compensation the victim was carried be entitled to respect of the vehicle in which recover the compensation paid from the insurer of any other motor

vehicle. there shall be no exemptions from the right As regards personal injury even in cases of unlawful use of the relevant to compensation. Thus, without a valid license or in similar vehicle, drunken driving, driving to compensation from the traffic situations the driver shall be entitled

insurance. of a motor vehicle may Under the present system the owner or driver from his liability under the Motorists” be exonerated, wholly or partially, on the part of the Liability Act, if he proves contributory neglicence there shall be no exemptions from the victimÄlt is now proposed that insurance for personal injury on right to compensation from the traffic

of contributory negligence on the part of the person suffering

grounds unless the latter is guilty of wilful misconduct or gross the injury,

negligence.

Summary 51

Under the proposed Traffic Damage Act compensation for property damage caused by a motor vehicle shall be paid under the traffic insurance policy issued in respect of that vehicle regardless offault or negligence on the part of the driver or any other person. Also the driver shall be entitled to compensation for such damage. However, in relation to the insured party, normally the owner of the insured vehicle, the traffic insurance shall have the character of an ordinary first party property damage insurance. Consequently, the parties to the insurance contract may agree on any kind of exceptions or restrictions on the insured party”s right to compensation for property damage, e.g. clauses on deductibles. There shall in principle be paid no compensation from a traffic insurance for damage to the insured vehicle or to property carried in or on that vehicle. However, the driver or any passenger in a vehicle shall be entitled to compensation for damage to clothes or other belongings which he carried in or on the vehicle for his personal use. There shall be no right to obtain compensation for such property from the damage insurance for any vehicle other than that in or on which the property was carried.

Special rules are laid down in the new Act with regard to the right to

compensation in cases of collision for damage caused to the respective vehicles or to property carried in or on these vehicles other than such belongings as have just been referred to. There shall be a right to obtain compensation for such damage from the insurance for any other vehicle involved in the collision only if the person suffering the damage proves that it was caused by fault or negligence in connection with the driving of such other vechicle or by a defect in that vehicle. lf fault or negligence in connection with the driving ofany of the vehicles involved or a defect in that vehicle has contributed to property damage suffered by the owner, of that vehicle, the person suffering the damage keeper or driver shall be entitled to obtain from compensation the insurance for any other vehicle involved only to the extent that it is deemed reasonable having regard to the relevant circumstances, in particular the extent to which fault or negligence or a defect in the vehicle on the respective sides have contributed to the damage. However, the owner of a vehicle involved which at the time of the incident was used without his authorization shall be entitled to full compensation for such damage as has been referred to as soon as he can prove that the damage was caused by the fault or negligence in connection with the driving of or by a defect in any other vehicle involved. Any person who intentionally uses a motor vehicle or unlawfully, who, or whose property is carried in such vehicle with his full knowledge of the vehicle being used unlawfully shall in no case be entitled to compensation for property damage caused by that vehicle. There shall be no other exceptions from the right to compensation for property damage under the new Act, except that ordinary rules on contribu tory negligence shall in principle be applicable in respect of such damage. This is true also where damage is caused to another means of transport such as a ship, an

52 Summary

air-craft or a train. motor vehicle or Where injury or damage is caused by an unidentified as by a motor vehicle in respect of which there is no traffic insurance under the Act, the compensation which would have been due prescribed under a traffic insurance policy shall be paid jointly and severally by all

those insurance companies which have been authorized by the Government to issue traffic insurance policies. Compensation shall be paid by a semi-offical association of these companies, the Swedish Traffic Insuran- Association. However, the owner of a vehicle who has ce Companies to take out and maintain traffic insurance in failed to fulfil his obligation to obtain compensation from the respect of the vehicle shall not be entitled But in case of association for property damage caused by his own vehicle. under the insurance policy issued a collision he may obtain compensation fault or negligence in for another vehicle involved if he can prove with of or a defect in that vehicle. The same connection the driving is exemption shall apply to any person who is carried or whose property with his full knowledge that the vehicle was carried in a vehicle unlawfully uninsured. Where compensation for the same injury or damage is due under the more vehicles the Act and payable under the insurance policies of two or liable to pay compensation for the insurers shall be jointly and severally themselves in injury or damage. As between they shall share the liability where fault or negligence in connection with the equal parts, except contributed driving of any of the vehicles or a defect in any of them has shall lie with the to the injury or damage w in such case the liability insurer on whose side there is such fault, negligence, or defect. If there is or a defect in the vehicle on two or more sides the fault, negligence, between the relevant insurers in such liability shall be apportioned as are found reasonable having regard to the circumstances, proportions the degree of the fault or negligence on each side or the in particular to the injury or extent to which the defect on either side has contributed

damage. the 1929 Traffic Insurance Act the maximum amount of Under insurance policy in respect compensation payable under one single traffic of one and the same incident is 25 million Swedish Crowns for personal

injury and 5 million Swedish Crowns for property damage. It is proposed amount and vehicle of 30 million Swedish that a global per incident Crowns be substituted for these limitation amounts. of the Traffic Act shall not affect the The provisions Damage or damage caused by a motor vehicle of application in respect of injury rules tort or contractual liability. It has been considered any of that for such injuries and damage be appropriate, however, liability insurance in channelled into the traffic system. To this end it is provided the the proposed Act that any person held liable under general rulesof Law of torts or under rules of contractual liability shall acquire by the rights of the person suffering the injury 0r damage to subrogation obtain compensation under the terms of the Traffic Damage Act, except, under the of course, to the extent that the insurer of the relevant vehicle

SOU l974z87

Summary 53

Act would have had a right of recourse against such person (as for such rights of recourse see below). In case damage caused by a motor vehicle is covered by a first party property damage insurance held by the person suffering the damage and to the extent that the property damage insurer has paid compensation to the person suffering the damage, such insurer shall acquire by subrogation the rights of such person to obtain compensation under the Traffic Damage Act up to the amount he has paid. An insurer who has paid compensation for personal injury or property damage under the terms of a traffic insurance policy and in accordance with the provisions of the Traffic Act Damage shall have a right of recourse against a person who is liable for the injury or damage under rules of the Law of torts only if such person has caused the injury or damage intentionally or by gross negligence. Consequently, there shall be no right of recourse against any person who is liable under provisions establishing vicarious liability. There is, however, one exception, namely as regards the owner ofa railway who may be held liable, wholly or partially, by way ofrecourse. It should be emphasized that there shall be no right of recourse against persons, either individuals or corporate bodies, who in relation to the person suffering the damage may be held liable for damage of the relevant kind under legal rules imposing strict or absolute liability. As under the present legal régime the owner of any motor vehicle covered by the Traffic Damage Act shall be under an obligation to take out and maintain traffic inusrance in respect of his vehicle. In return, the authorized traffic insurance companies shall be under an obligation to issue traffic insurance policies. As already mentioned certain state-owned vehicles shall be exempted from the compulsory insurance scheme. Where injury or damage is caused by such vehicle and there is no insurance policy issued in respect of the vehicle the compensation due under the Act shall be paid out ofpublic funds. Any owner or keeper of a motor vehicle who fails to fulfil his obligation to take out and maintain traffic insurance shall be punishable by a fine. He shall also be under an order issued by the Court to pay an amount equivalent to the premium due to the Traffic Insurance Companies” Association. It has been estimated by the committee that the total costs for the proposed law reform will amount to between 15 and 20 per cent of the present traffic insurance premiums. The increase of the premiums will, however, be significantly different in respect of different cathegories of vehicles. It can thus be estimated that owners of mopeds and motorcycles will suffer an increase of their of 100-400 premiums per cent whereas the increase will stop at approximately l5w20 per cent in respect of private cars and between 5 and 12 per cent in respect of lorries, buses and other similar vehicles. It is proposed that the new Traffic Damage Act and certain administrative provisions laid down in a traffic insurance ordinance shall enter into force on the lst ofJanuary, 1976.

.4311319

JAg vi

v.32* ä*“

VII Nuvarande förhållanden m m

1 Gällande svensk rätt och rådande

försäkringsförhållanden

1.1 Bila nsvarighetslagen

För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt den s k culparegeln. Den innebär att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personeller sakskada skall ersätta skadan (2 § första stycket SkL). Culparegeln gäller i och för sig också i fråga om skador som uppkommer vid trafik med motorfordon, men ersättningsansvaret för ägare - i vissa fall brukare - och förare av sådana fordon har skärpts genom BAL. Genom att bevisbördan i fråga. om fordonsförarens vållande har kastats om till den skadelidandes fördel uppnås i praktiken nästan samma effekt som om lagen föreskrivit objektivt ansvar, dvs ett ansvar som inte förutsätter uppsåt eller vårdslöshet. Härtill kommer, att lagen föreskriver ett objektivt ansvar, likaledes med omkastad bevisbörda, för ägaren med avseende på skada orsakad av bristfällighet på fordonet. Motivet för en specialreglering av BAL:s typ brukar vara att skaderiskerna i farlig verksamhet anses böra bäras av den som utövar verksamheten enligt regler som är förmånligare för den skadelidande än culparegeln. Redan när bilismen fick sitt genombrott i början av detta sekel ansågs den fara som de motordrivna fordonen utgjorde motivera särskilda skadeståndsbestämmelser. År 1906 genomfördes den första bilansvarighetslagen. Den innebar en förstärkning av de skadelidandes skydd på det sättet att inte bara föraren utan även ägaren (brukaren) av ett fordon kunde åläggas ersättningsansvar. Ägare (brukare) kunde nämligen bli skyldig att utge ersättning för skada som vållats av föraren, under förutsättning att skadan hade drabbat person eller egendom som inte befordrades med fordonet eller tillfogats person som befordrades med detta mot betalning. I förhållande till 1906 års lag innebar 1916 års lag med dess omkastade bevisbörda det sk presumtionsansvaret - en ytterligare förstärkning av det ekonomiska skyddet vid trafikskador. Lagstiftningen om ersättning för trafikskada har senare reformerats i olika etapper. Man fann sålunda ganska snart att ansvaret enligt BAL borde kompletteras med obligatorisk ansvarighetsförsäkring. En utred-

56 Gäl/ande svensk rätt och rådande.försäkringsförhål/anden

ning om sådan försäkring tillsattes efter framställning av 1925 års riksdag. Utredningen ledde till att TFL genomfördes och trädde i kraft den 1 juli 1929. År 1934 fick BAL sin nuvarande utformning när det gäller skador vid kollision mellan två eller flera fordon, och år 1939 utvidgades presumtionsansvaret enligt BAL att omfatta också skada på passagerare. Ytterligare. reformer har föreslagits, dels av särskilt tillkallade sakkunniga i betänkandet (SOU 1938:27) med förslag till trafikförsäkringslag och dels av bilskadeutredningen i betänkandet (SOU 1957:36) Trafikförsäkring. Innebörden av dessa reformförslag redovisas översiktligt i det följande (2.1 resp 2.2). Slutligen har förslag till vissa ändringari BAL och TFL nyligen lagts fram dels av skadeståndskommittén i betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V, dels av motorredskapsutredningen i betänkandet (SOU 1974:26) Motorredskap. Förslagen berörs närmare i avsnitt 2.4 resp 2.5.

1 .1 .l Trafikskadebegreppet

BAL är enligt 2§ tillämplig på skada, som i följd av trafik med automobil tillfogas annan person än föraren eller sådan egendom, som icke med automobilen befordras”. Vad som skall avses med ”skada i följd av trafik med automobil har i rättspraxis tolkats vidsträckt. Trafik anses föreligga så snart bilen har kommit i rörelse, oavsett om motorn har varit i gäng eller inte. Även skada som uppkommer när bil står helt stilla har ibland bedömts som föranledd av trafik med bilen, nämligen om skadan har inträffat i samband med bilens användning för sitt ändamål. Som exempel kan nämnas skada som uppstår i samband med att bildörr öppnas efter parkering av bilen. ,Någon lokal begränsning avses inte med begreppet ”skada i följd av trafik med automobil. Även skada förorsakad av traktor ute på en åker eller av personbil inne i en verkstadslokal kan

räknas som trafikskada i BAL :s meningl.

1.1.2 Begreppet automobil Med automobil avses enligt 1 § första stycket BAL a) motordrivet fordon, som är inrättat huvudsakligen för att självständigt nyttjas till person- eller godsbefordran; b) motordrivet fordon, som är inrättat huvudsakligen såsom dragfordon för annat fordon eller för arbetsredskap och är försett med gummihjul; c) annat motordrivet fordon, som är konstruerat för eller utan svårighet kan ändras till en hastighet överstigande 30 km/tim. Med fordon förstås varje anordning på hjul, band eller medar som är inrättad för färd på marken och inte löper på skenor. Till automobili BAL:s bemärkelse är inte att hänföra luftfartyg eller motordrivet fordon som är avsett att föras av gående. Angående begreppet motorfordon iTFL se nedan avsnitt 1.2.1.

lEn mer ingående redogörelse för praxis i detta hänseende har lämnats av

motorredskapsutredningen i SOU 1974:26, s. 153 f, till vilken här hänvisas.

Gällande svensk rätt och

rådande,försäkringsförhâllanden 57

l.1.3 A nsvarssubjekt

Enligt BAL kan ägaren till en automobil i lagens bemärkelse oberoende av eget vållande bli ansvarig för skada som har uppkommit i följd av trafik med bilen. Han kan undgå ansvarighet endast genom att visa att skadan varken har förorsakats av bristfällighet på bilen eller har vållats av föraren (2 § första stycket). Lyckas ägaren inte bevisa att bilen inte har varit bristfällig inträder ansvar, om han inte lyckas föra bevisning om att bristfälligheten helt saknat betydelse för skadans uppkomst. Ägarens ansvar är sålunda objektivt. Ansvaret för förarens vållande vilar visserligen på culparegeln men är inte beroende av ägarens eget vållande. I denna del har ansvarigheten samma karaktär som det principalansvar vilket följer av 3 kap l § första stycket SkL. Skadeståndsansvaret för föraren enligt 2 § tredje stycket BAL vilar på culparegeln, men också här är bevisbördan omkastad. Föraren är lika med ägaren skyldig att ersätta skada i följd av trafik med nämligen fordonet om det inte framgår av omständigheterna att inte har varit

föraren

vållande till skadan. Däremot bär inte föraren något objektivt eller presumerat

culpaansvar för skada orsakad av bristfällighet på fordonet.

Också den som brukar en bil bär i vissa fall ansvar enligt BAL. Brukar någon olovligen annans fordon svarar han i stället för ägaren för skada som inträffar under brukandet (6 §). Solidariskt ansvar för ägaren och den som lovligen brukar fordonet uppkommer enligt 7 § i två typfall. Det ena kännetecknas av att brukaren innehar fordonet med nyttjanderätt och har befogenhet att anställa förare av bilen. Det andra fallet utmärks av att brukaren innehar bilen med nyttjanderätt utan sådan befogenhet men ändå anlitar annan förare än den av ägaren anställde. Om brukaren anlitar av ägaren ”anställd förare har han däremot inte något ansvar enligt BAL. Om både ägare och förare är ersättningsansvariga enligt 2 § BAL skall ansvaret fördelas mellan dem efter vad som prövas skäligt med hänsyn till omständigheterna (3 §). Tidigare gällde att ansvaret skulle fördelas med hälften på var och en av ägare och förare. Denna princip ansågs emellertid inte med de grundsatser förenlig om ansvarsfördelning mellan arbetsgivare och arbetstagare som kommer till uttryck i 4 kap l § SkL, varför den ändrades i samband med SkL:s tillkomst (prop 1972:5 s 434 f). Om ägare eller förare bär culpa-ansvar, dvs är bevisligen vållande till skadan, får han ensam svara för skadan, även om den andre bär trafikansvar därför att han inte kan visa sig fri från vållande. Fördelningsregeln i 3 § tillämpas med andra ord inte i den situationen. När det gäller motorfordon som ägs eller nyttjas av staten sätts fördelningsregeln i 3 § BAL ur spel genom 1946 års förordning med vissa bestämmelser rörande för förare av motordrivet skadeståndsskyldigheten fordon, som tillhör eller nyttjas av staten. Enligt denna förordning kan nämligen staten såsom fordonsägare över huvud taget inte rikta återkrav mot föraren, om denne bär endast presumtionsansvar, och föraren har i konsekvens härmed full återkravsrätt mot staten i ett sådant fall. Ägare eller annan som har utgett ersättning enligt BAL har regressrätt mot den som har vållat skadan (ll §).

58 Gäl/ande svensk rätt och rådande_lörsäkringsförhâl/ariden

1.1.4 Presumtionsansvaret enligt 2 § BAL

Ansvarigheten enligt 2 § BAL gäller person- eller sakskada som tillfogas än fordonets förare. Det omfattar dock inte skada på annan person fordonet självt eller på egendom som befordras med detta, oavsett om tillhör fordonets ägare eller förare eller en den befordrade egendomen av föraren för skada tredje man. I fråga om ägarens rätt att få ersättning för ägare av befordrad egendom att av ägaren på fordonet resp rätten eller föraren få ersättning för skada på den befordrade egendomen gäller

således allmänna utomobligatoriska eller, i vissa fall, kontraktsrättsliga De utomobligatoriska regler som kan bli tillämpliga är skadeståndsregler. de allmänna bestämmelserna om vållandeansvar i 2 och 3 kap SkL.

För personskada utgår ersättning enligt 2 § BAL till såväl passagerare i fordonet och cyklister. Även som personer utanför detta, t ex fotgängare fordonets till ersättning av fordonets förare för sådan ägare har rätt i det egna fordonet eller skada, vare sig han färdas som passagerare detta. Att för befinner sig utanför ägaren själv bär presumtionsansvar skador som fordonet orsakar leder emellertid till att han som skadelidanhar en mer inskränkt än andra skadelidande. I de i princip ersättningsrätt 3 § BAL föreskrivs att när både ägare och förare bär presumtionsansvar de sinsemellan skall ta del i ersättningens gäldande efter vad som prövas Stadgandet erhöll sin nuvaranskäligt med hänsyn till omständigheterna. I sin äldre lydelse föreskriver de lydelse genom lag (1972:217). att ansvarigheten skulle fördelas lika mellan ägare och förare. lagrummet som t ex i egenskap av l äldre rättspraxis angågs en fordonsägare, hade tillfogats skada, enligt grunderna för passagerare i det egna fordonet 3 § BAL böra tåla jämkning till hälften av det skadestånd han enligt 2 § BAL var berättigad att erhålla från föraren (NJA 1943 s 221, 1956 s 78). 1972 års ändring av fördelningsregeln i 3 § BAL har medgett en friare prövning av frågan om ägarens rätt till skadestånd. I försäkringsbolagens torde ägaren numera regelmässigt tillerkännas fullt skaderegleringspraxis skadestånd för personskada, under förutsättning givetvis att han inte själv medvållande av skadeståndet har varit och på den grund får jämkning enligt 2 § andra stycket BAL.: En skadelidande tredje man, dvs annan än fordonets ägare eller förare, har samma rätt till ersättning för sakskada som för personskada. Det kan skador på byggnader, trafikanordningar, cyklar, en fotgängares gälla eller andra eller skador på gröda eller annan kläder tillhörigheter etc. När det gäller ägarens rätt till ersättning för sakskada, dvs växtlighet

skada på annan egendom än fordonet eller därmed befordrad egendom,

efter 1972 års ändring av 3 § BAL ägaren, liksom när det torde emellertid regelmässigt tillerkännas fullt skadestånd? Frågan har gäller personskada, men den angivna principen lär veterligen inte prövats i rättstillämpningen, tillämpas i försäkringsbolagens skaderegleringspraxis.

2Jfr prop 19725 s 444 och Hellner, Skadeståndsrätt s 234. 3 Jfr beträffande äldre rätt Malmaeus, Bilansvarighetslagen s 49.

Gäl/ande svensk rätt och

rådande,försäkrings/örhâl/anden 59

Den skadelidandes medvållande kan leda till jämkning av skadeståndet enligt de grunder som gäller inom skadeståndsrätten i allmänhet (2§ andra stycket första punkten, vars från den allmänna medvållanderegeln i 5 kap 5§ SkL något avvikande lydelse inte innebär någon saklig skillnad). Enligt ett tillägg i 2§ andra andra stycket punkten skall underlåtenhet att använda bilbälte inte tillräknas den skadelidande som vållande. Tillägget träder i kraft den l januari 1975 (prop 1974:86). Av medvållanderegeln har analogivis ansetts följa, att den som har lidit skada i en situation där han själv burit trafikansvar måste räkna med att hans anspråk mot skadevållaren kan sättas ned. Om tex en fotgängare genom vårdslöshet har orsakat skada på en bil, kan bilägaren få finna sig i att det skadestånd som åläggs fotgängaren jämkas eller att denne to m helt befrias från ansvar (se tex NJA 1936 s 215, 1942 s 578). Jämkning av detta slag anses kunna ske även när bilisten riktar anspråk mot annat

subjekt än medtrafikant, tex väghållare (NJA 1953 s 144). Bär den mot

vilken anspråket riktas själv strikt ansvar - tex innehavare av järnväg eller luftfartyg - får bilisten också enligt rättspraxis räkna med jämkning på grund av sitt trafikansvar (NJA 1929 s 670, 1933 s 403 och 547). Presumtionsansvaret enligt 2 § BAL omfattar i princip också skada som i händelse av kollision med annat motorfordon tillfogas detta fordon, personer som färdas i fordonet eller egendom som befordras med detta. Ansvarigheten gentemot förare ägare eller av det kolliderande fordonet är emellertid underkastad speciella regler i 5§ BAL. För innebörden av dessa regler redogörs i nästföljande avsnitt. Om skada har uppkommit i följd av trafik med två eller flera motorfordon under sådana förhållanden att ägare och förare av de inblandade fordonen bär presumtionsansvar för skadan enligt 2 § BAL, svarar de enligt 5§ första stycket BAL solidariskt för skadeståndet. Sistnämnda lagrum innehåller också föreskrifter om hur ersättningsansvaret i ett sådant fall slutligt skall fördelas mellan ägare och förare på ömse sidor. Huvudregeln är att fördelningen skall ske efter vad som finnes skäligt med hänsyn till omständigheterna. Men om det föreligger vållande vid förandet av fordonet på någondera sidan och det inte kan styrkas sådant vållande på den andra skall den förra sidan i sidan, förhållande till den senare vidkännas hela ersättningen. Kan vållande inte styrkas på någondera sidan eller föreligger vållande på båda sidor och fördelningen sålunda skall ske på grundval av en skälighetsprövning, resulterar denna i praktiken regelmässigt i en likafördelning av ersättningsansvaret. Framför allt i fall då vållande styrkts på båda sidor men även när båda sidor bär presumtionsansvar kan emellertid annan bli aktuell fördelning med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor eller andra särskilda omständigheter (jfr rättsfall anmärkta i avsnitt 1.1.5 vid behandlingen av frågan om ersättning för s k kollisionsskador). Det är att märka att enligt förevarande lagrum frågan

huruvida bristfällighet på

någotuav de inblandade fordonen har medverkat till skadan inte tillmäts

någon betydelse vid bestämmande av ersättningsansvarets fördelning, såvida inte bristfälligheten kan tillräknas föraren eller ägaren av det

bristfälliga fordonet som vållande.

60 Gäl/ande svensk rätt och rådande_fö/säkrings/ör/v(il/anden

Det i 2 § BAL föreskrivna undantaget för skada på befordrad är i och för sig absolut. Som skall framgå av redogörelsen i det egendom för trafikförsäkringssystemet (1 .2.5) utges dock i praktiken i viss följande omfattning trafikförsäkringsersättning för skador på passagerarens pertillhörigheter som om 2 § BAL hade varit tillämplig på sådana sonliga skador.

1.1.5 Ansvaret för kollisionsskador

Som nämnts i föregående avsnitt är frågan om rätt för ägare eller förare av ett motorfordon som kolliderar med annat motorfordon att få skadestånd av ägare och förare av det kolliderande fordonet underkastad särskild reglering enligt 5 § andra stycket -BAL. Stadgandet gäller såväl person- som sakskada. I fråga om sakskada har lagrummet praktisk framför allt när det gäller skador på de inblandade fordonen betydelse och med dem befordrad tillhörig resp ägare eller förare. Men egendom, bestämmelserna är i och för sig tillämpliga också på skador som tillfogas egendom utanför fordonen. ägare eller förare tillhörig Bestämmelserna i 5 § andra stycket BAL är i fråga om det sakliga innehållet nära överensstämmande med de i föregående avsnitt berörda om den inbördes fördelningen av ersättningsansvaret mellan reglerna ägare och förare på ömse sidor när tredje man har tillfogats skada i följd av trafik med två eller flera motorfordon. I likhet med dessa fördelningsi 5 § andra stycket BAL tillämpliga inte bara i regler är bestämmelserna egentliga kollisionsfall utan över huvud taget när ägare eller förare av ett motorfordon har lidit skada i följd av trafik med det egna fordonet och annat motorfordon. är som förut nämnts att reglerna i 2§ BAL om Utgångspunkten presumtionsansvar i och för sig är tillämpliga också i fråga om sådana s k kollisionsskador som det här gäller. Bestämmelsen i 5 § andra stycket BAL innebär emellertid att den skadelidande ägaren eller föraren får tåla eller helt bortfall av sin ersättning i större omfattning än som jämkning följer av den allmänna regeln i 2 § andra stycket om jämkning på grund av styrkt medvållande. Huvudregeln är att ersättning skall jämkas efter vad som finnes skäligt, om det inte framgår av omständigheterna att varken bristfällighet på fordonet på den skadelidande sidan eller vållande vid dettas förande har medverkat till skadan. Den regeln blir således till en början tillämplig, om ägare och förare på ömse sidor bär endast Men den blir också tillämplig om det visas att presumtionsansvar. vållande till skadan föreligger på båda sidor eller att bristfällighet på fordonet till skadan på ömse sidor eller på den ena sidan har medverkat utan att vållande kan visas på någondera sidan. Visas bristfällighet föreligga bara på det ena fordonet och kan vållande inte styrkas på sidan blir dock regeln om skälighetsprövning tillämplig bara någondera under förutsättning att den sida där bristfällighet ej kunnat visas inte har lyckats föra exculpationsbevisning. Skälighetsprövningen leder i praktiken regelmässigt till att jämkning sker till hälften av full ersättning. till av vållande på ömse sidor eller andra särskilda Hänsyn graden

Gällande svensk rätt och

rådande_försäkrihgsförhâl/anden 61

omständigheter kan dock föranleda en annan jämkningskvotf* Enligt ett tillägg till 5 § andra stycket BAL, som träder i kraft den 1 januari 1975,

skall underlåtenhet av förare att använda bilbälte inte tillräknas honom som vållande (prop 1974:86). Om emellertid vållande till skadan visas föreligga på någondera sidan men det inte visas att den andra sidan är vållande, skall den förra sidani förhållande till den senare bära hela skadan. Detta gäller även om den senare sidan inte lyckas föra exculpationsbevisning eller om det kan visas att bristfällighet på fordonet på den sidan har medverkat till skadan utan att detta kan tillräknas ägare eller förare på den sidan som vållande. Vållande slår med andra 0rd så att säga ut bristfällighet på fordonet som ansvarsgrund. För en skadelidande ägares vidkommande innebär dessa bestämmelser s k passiv identifikation, dvs ägaren tillräknas vållande av föraren av hans fordon, som om han själv hade varit vållande. Bestämmelserna i 5 § andra stycket BAL medför att när i följd av trafik med två eller flera fordon förare eller ägare på ömse sidor har lidit skada ersättning i någon omfattning praktiskt taget alltid utgår från motsidan. Det är bara i det fallet att ägare och förare på ömse sidor lyckas exculpera sig med avseende på såväl förandet av fordonet som bristfállighet på detta som vardera sidan får bära sin skada. I praktiken uppkommer dock nästan aldrig en sådan situation. Ofta leder reglerna till att ersättning skall utges från ömse sidor. Det blir så gott som alltid fallet när båda sidor bär presumtionsansvar och i princip också när vållande av föraren visats föreligga på ömse sidor. Dessa situationer är också de vanligast förekommande. Om t ex vid en kollision mellan bilarna A och B båda förarna varit vållande eller vållande inte kan styrkas på någondera sidan samt skadan på bilen A uppgår till 1 000 kr och skadan på bilen B till 2 000] kr, skall ägare och förare av bilen A betala l 000 kr till ägaren av bilen B samtidigt som ägare och förare av bilen B skall betala 500 kr till ägaren av bilen A. På motsvarande sätt regleras eventuell personskada som har tillfogats ägare eller förare av bilen A resp bilen B. Den s k kollisionsöverenskommelse som har träffats mellan trafikförsäkringsbolagen medför i praktiken vissa modifikationer i BAL:s nu berörda regler. överenskommelsen berörs närmare i det följande (1.7.1).

1.2 Trafikförsäkringslagen och trañkförsäkringsvillkoren rn m

1 .2. 1 F örsákringsplikten Trafikförsäkring skall enligt l § första stycket TFL finnas för motorfordon som är registrerat här i riket och som inte är avställt samt för annat

43e betr fall av presumtionsansvar på båda sidor NJA 1963 s 388 och betr fall av styrkt vållande på båda sidor NJA 1957 s 631, 1958 s 239 och 508, 1960 s 13 samt 1970 s 195. I det sällsynta fall att vållande ej kunnat visas på någon sida, att ingendera sidan lyckats exculpera sig men att bristfállighet på fordonet på den skadelidande sidan visats ha orsakat skadan är det sannolikt att ägare eller förare av det fordonet inte får någon ersättning alls, dvs att skadeståndet jåmkas till O.

62 Gällande svensk rätt och rådande_försäkringsförhâ/Ianden

motorfordon som här brukas i trafik. Försäkringsplikten åvilar ägaren. av avbetalningsköp är han Om någon innehar motorfordon på grund försäkringspliktig, även om äganderätten till fordonet inte har övergått på honom (1 § andra stycket). Försäkringsplikten är sanktionerad genom straff- och vitesbestämmelseri 24 och 25 §§ TFL. Begreppet motorfordon i TFL överensstämmer i huvudsak med begreppet ”automobil”. Förhållandet mellan dessa begrepp och vägtrafiklagstiftningens fordonsbegrepp har nyligen behandlats av motorredskapsutredningen (se SOUxl974:26 s 158 f). Befrielse från försäkringsplikt medges i vissa fall. En typ av undantag är knuten till det förhållandet att fordon ägs av visst subjekt. Staten är sålunda inte försäkringspliktig. Under förutsättning av ömsesidighet kan också främmande stat av Kungl Maji befrias från försäkringsplikt (4 § första stycket). Den skadelidandes ställning skall emellertid inte påverkas av sådan befrielse från försäkringsplikt. Vederbörande stat är därför, om den inte har tagit trafikförsäkring, enligt 4§ andra stycket skyldig att utge den ersättning som skulle ha utgått ur trafikförsäkring, om sådan funnits, även om staten i fråga inte är iegenskap av ägare ansvarig för skadan. Sistnämnda stadgande innebär en utvidgning av ägareansvaret enligt BAL till att avse vissa skador som inte omfattas av BAL:s ansvarsregler, nämligen skador som inträffar när någon utan lov brukar ett statsägt, inte försäkringspliktigt fordon (jfr 3 § första stycket TFL samt 6 och 12 §§ BAL). Trafikförsäkringsplikt föreligger inte heller i fråga om fordon som nyttjas av staten under sådana omständigheter som anges i l § lagen (1939:776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m m. Lagen avser fordon som tas i anspråk rekvisitions- eller förfogandelagstiftningen. Om i enlighet med enligt denna lag trafikförsäkring saknas för ett fordon som omfattas av lagens bestämmelser är staten enligt 2 § skyldig att ersätta skada i följd av trafik med fordonet med belopp som skulle ha utgått om försäkring funnits, och detta även om staten inte enligt lag är ansvarig för skadan. En annan kategori av undantag från TFL:s tillämpning har knutits till fordonets användningsområde. Enligt 2 § fjärde stycket TFL äger lagen inte tillämpning på motorfordon som används uteslutande inom järnvägseller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat dylikt inhägnat område (s k områdesfordon). Slutligen gäller enligt 5 § TFL att motorfordon, för vilket försäkring får utan trafikförsäkring brukas är gällande hos utländsk försäkringsgivare, i tillfällig trafik i Sverige, om försäkringsanstalt, som äger meddela trafikförsäkring, i överensstämmelse med de föreskrifter Kungl Maj :t meddelar har förbundit har rätt sig att emot envar, som i följd av trafiken ansvara som om trafikförsäkring var meddelad. Genom till skadestånd, (1963:655) med särskilda bestämmelser ang försäkring å kungörelsen motorfordon som införts för tillfälligt brukande i riket har sådana administrativa bestämmelser som avses i lagrummet meddelats. Denna avser att möjliggöra för utländskt fordon hemmaförfattningsreglering hörande i viss främmande stat, med vilken Sverige ingått speciell

Gällande svensk rät! och 63

rådande_försäkringsförhâllanden

överenskommelse, eller utländskt fordon, för vilket enligt särskilda överenskommelser mellan trafikförsäkringsgivarna i vissa länder har utfärdats sk grönt kort, att användas i Sverige utan svensk trafikförsäkring. En närmare redogörelse för de internationella överenskommelser som avses här och för överenskommelsernas praktiska tillämpning lämnas idet följande (l 2.6).

1.2.2 Trafikförsákringens administration m m

Trafikförsäkring får, förutom av anstalt som inrättats av staten, meddelas endast av försäkringsanstalt som fått tillstånd därtill av Kungl Majx. Enligt 6§ andra stycket TFL är sådan anstalt skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring. Försäkringsanstalt kan dock av Kungl Maj: medges rätt att i bolagsordningen göra förbehåll om att trafikförsäkring hos anstalten skall få tecknas bara av dem som tillhör viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller av dem som är bosatta inom visst område. F n meddelar 16 försäkringsanstalter trafikförsäkring. Någon statlig anstalt för trafikförsäkring har inte inrättats. Försäkringsinspektionen utövar fortlöpande kontroll över trafikförsäkringsanstalternas verksamhet. Särskilt gäller denna kontroll anstalternas premier. Innan anstalt börjar driva trafikförsäkringsrörelse skall den till försäkringsinspektionen inge uppgift på de premiesatser som anstalten avser att tillämpa. Om bolaget ändrar premiesatserna eller för försäkring beräknat högre premie än den till inspektionen ingivna premieuppgiften föranleder skall åtgärden jämte anledningen därtill genast anmälas till inspektionen (7§ TFL). Föreligger till anledning anmärkning mot trafikförsäkringsanstalts verksamhet kan tillståndet återkallas (8§ TFL). Inspektionen har fastställt vissa normer för beräkning av omkostnader, premiereserv m m. Kungl Maj :t har enligt 9 § TFL befogenhet att fastställa vartill belopp premier för trafikförsäkring högst får sättas. Denna befogenhet har dock ännu inte utnyttjats.

1.2.3 Trafikförsákringen som garanti- och ansvarsförsäkring Skadestånd för skada i följd av trafik med motorfordon, som åläggs fordonets ägare, brukare eller förare enligt reglerna i BAL eller enligt de allmänna skadeståndsbestämmelserna i SkL garanteras den skadelidande genom trafikförsäkringen. Detta följer av 3§ TFL. Där föreskrivs, att trafikförsäkringen för ett fordon skall för den som på grund av skada i följd av trafik med fordonet är berättigad till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare medföra rätt att få ut skadeståndet av försäkringsgivaren. Den skadelidande har alltså rätt till s k direkt talan mot försäkringsgivaren. Försäkringen har inte bara denna garantifunktion. Enligt samma lagrum _utgör den också ansvarsförsäkring till förmån för försäkringstagaren, dock endast om försäkringsgivaren inte har gjort annat förbehåll. l villkoren finns som regel förbehåll av innebörd att försäkringsgivaren i

64 Gällande rärr och rådande_försäkringsförhtil/anden SOU l974:87

svensk

vissa uppräknade situationer är fri från ansvarighet i förhållande till försäkringstagaren (se nedan 1.2.5). Ytterligare inskränkningar anges i 3 § andra stycket TFL, där det sägs att försäkringsgivaren inte utan särskilt åtagande är ansvarig i anledning av skada på fordonet eller på egendom som befordras med detta. Skador av detta slag omfattas, som ovan nämnts, inte av BAL:s ansvarsregler. Skada på föraren av det försäkrade fordonet täcks enligt samma lagrurn inte heller utan särskilt åtagande av trafikförsäkringen, om inte försäkringstagaren är ansvarig för skadan. Så kan vara fallet om han har vållat förarens skada. Slutligen anges att trafikförsäkringen inte utan särskilt åtagande är ansvarig för skada på person som färdas i fordonet om detta brukas olovligen och den skadelidande känner till detta. Trafikförsäkringens ansvarighet begränsas genom vissa bestämmelser i

l l § TFL. För varje händelse som medför skada skall försäkringsgivarens

ansvarighet täcka skadestånd om tillhopa 25 milj kr i anledning av personskada och om tillhopa 5 milj kr i anledning av sakskada.

mot skadelidande man 1.2.4 Trafikförsákringsanstalts ansvarighet tredje Utnyttjar den skadelidande sin rätt till direkt talan mot försäkringsgivaren kan denne resa samma invändningar som ägaren, brukaren eller föraren hade kunnat göra, om anspråket hade riktats mot honom. Försäkringsgivarens ansvarighet sträcker sig alltså inte längre än det skadeståndsansvar som lagligen åvilar ägaren, brukaren eller föraren. Genom vissa frivilliga åtaganden har emellertid trafikförsäkringsanstalterna iklätt sig en ansvarighet som går utöver vad som följer av BAL eller SkL. Utan hinder av undantaget i 2§ BAL för skada på befordrad egendom utges sålunda i viss omfattning ersättning enligt reglerna om presumtionsansvar från ett fordons trafikförsäkring för skada på passagerares kläder och vissa andra personliga bruksföremål. I cirkulär nr 31/1943 från den inom TFF inrättade trafikförsäkringsanstalternas tariffkommitté rekommenderas anstalterna att utge ersättning för skada på eller förlust av l) kläder och skodon, som passagerare har på sig; ersättning avseende päls utgår dock med ett belopp av högst 2 000 kr, 2) passagerares glasögon, käpp och paraply, 3) passagerares armbandsur med ett belopp av högst 300 kr, 4) manlig passagerares, i de under färden begagnade kläderna förvarade föremål, vilka är av den beskaffenheten att de kan sägas normalt tillhöra en mans ”utrustning”, exempelvis klocka, cigarrettfodral, pennkniv, reservoarpenna, plånbok, portmonnä, nycklar och kam. Skada på eller förlust av klocka ersätts med ett belopp av högst 300 kr, damhandväska ävensom hennes - i de under 5) kvinnlig passagerares färden begagnade kläderna eller iväskan förvarade - föremål vilka är av den beskaffenheten, att de kan sägas normalt tillhöra en kvinnas utrustning, exempelvis klocka, cigarrettfodral, pennkniv, reservoarportmonnä, nycklar, kam och skönhetsmedel. Skada penna, plånbok, på eller förlust av klocka ersätts med ett belopp av högst 300 kr. Ersättning utgår inte för skada på eller förlust av ringar, andra smycken, penningmedel eller värdehandlingar. Ersättningen bör enligt cirkuläret bokföras som personskada.

Gällande svensk rätt och

rådande_försäkringsförhâ/landen 65

Om försäkringsavtalet upphör fortfar likväl enligt l8§ första stycket TF L försäkringsgivarens ansvarighet gentemot skadelidande tredje man såvitt avser skada som har inträffat inom trettio det att dagar efter anmälan om dagen, då avtalet upphörde, inkom till statens trafiksäkerhetsverk. Motivet till denna föreskrift är att det inte låter sig göra att införa en fullt effektiv kontroll över att försäkringen behörigen förnyas och att uppsagda försäkringar omedelbart ersätts med nya. Trettio dagar har ansetts utgöra en tillräckligt lång tid för utredning om försäkringsplikten upphört eller ny försäkring tecknats. har Respittidens längd emellertid, med hänsyn till det solidariska ansvaret enligt 21 § TFL för skada av oförsäkrat fordon (jfr nedan 1.2.7) inte någon inverkan på det skydd som trafikförsäkringen bereder de skadelidande (NJA 1929 ll s 321). Om den skadelidande har rätt till ersättning av annan på grund trafikförsäkring tillämpas inte den nu berörda bestämmelsen om ansvarighetens utsträckning i tiden efter det trafikförsäkringsavtalet har upphört att gälla (18 § tredje stycket TFL). Enligt l9§ TFL får försäkringsgivaren inte i vidare mån än som följer av l8§ TFL mot den skadelidande åberopa omständighet som beror av annan än denne, tex villkor i försäkringsavtalet som begränsar försäkringsgivarens ansvarighet mot försäkringstagaren på grund av att försäkringsfallet framkallats genom grov vårdslöshet, att försäkringstagaren är i dröjsmål med premiebetalningen e d (jfr 1.2.5).

1.2 .S Trafikförsákringsanstalts återkravsrätt

Vissa situationer där försäkringsgivaren är fri från ansvarighet gentemot försäkringstagaren regleras redan i lagen (l927:77) om försäkringsavtal (FAL), som, i den mån annat inte stadgas, är tillämplig också på trafikförsäkring (l § tredje stycket FAL). l 18 § anges att försäkringsgivaren är fri från ansvarighet gentemot den som uppsåtligen eller - när avtalet gäller annan försäkring än livförsäkring genom grov vårdslöshet har framkallat försäkringsfallet. Vissa inskränkningar i möjligheterna att åberopa ansvarsfrihet enligt 18 §, bl a då den som framkallat försäkringsfallet var under 15 år, följer av 19 § FAL. Om försäkringsfallet framkallats genom vårdslöshet som inte kan betecknas såsom grov har detta enligt 20 § FAL inte inverkan någon på försäkringsgivarens ansvarighet. Bestämmelserna i 18 och 19 §§ FAL är emellertid dispositiva och kan alltså åsidosättas genom villkor i försäkringsavtalet. I den mån försäkringsgivaren är fri från ansvarighet mot försäkringstagaren har han återkravsrätt mot denne för skadestånd som han har utgett till tredje man. Denna rätt är till sin natur en subrogationsrätt, dvs försäkringsgivaren äger för vad han på grund av försäkringen har utgett till den skadelidande inträda i dennes rätt mot försäkringstagaren (20 § första stycket TFL). Mot som jämte annan, försäkringstagaren är i egenskap av ägare, brukare

eller förare ansvarig för skadan, har försäkringsgivaren enligt20 §

66 Gällande svensk rätt och rådande_/örsäkrings/örhâ/landen

andra TFL regressrätt endast om vederbörande har gjort sig stycket skyldig till förfarande av sådan beskaffenhet att, om han tagit försäkringhade varit fri från ansvarighet gentemot honom. en, försäkringsgivaren om trafikförsäkringsgivares återkravsrätt mot annan än för- Frågan säkringstagaren eller i 20 § andra stycket TFL angivna subjekt regleras av FAL. Där föreskrivs, att skadeförsäkringsgivare som 25 § första stycket har utgett ersättning på grund av försäkringsavtalet inträder i försäkringshavarens rätt till skadestånd av den som har vållat skadan uppsåtligen

eller genom grov vårdslöshet eller som enligt lag är ansvarig för skadan oberoende Även denna bestämmelse är emellertid av eget vållande.

dispositiv. I villkoren brukar trafikförsäkringsgivarna förbehålla sig en längre

gående regressrätt än som följer av de nu återgivna bestämmelserna. Mot försäkringstagaren förbehåller sig trafikförsäkringsbolagen normalt återkravsrätt i följande fall:

l. a) om försäkringstagaren med uppsåt eller genom grov vårdslöshet vållat skadan; föranletts av att fordonet varit i sådant skick att det b) om skadan med körförbud eller skulle ha belagts med körförbud om belagts det besiktigats omedelbart före skadan och försäkringstagaren insett eller bort inse att fordonet varit i sådant skick; eller hans make fört fordonet utan erc) om försäkringstagaren körkort (i vissa bolags villkor jämställs härmed förande av forderligt moped utan att ha uppnått lagstadgad ålder) eller gjort sig skyldig eller rattonykterhet eller varit straffbart påverkad av till rattfylleri annat berusningsmedel än alkoholhaltiga drycker; annan än försäkringstagaren eller hans make fört fordonet d) om under sådana som anges i c) eller i sådant omständigheter sinnestillstånd som avses i 33 kap 2§ brottsbalken. Rätt till återkrav dock inte, om försäkringstagaren eller hans föreligger make kan göra sannolikt, att de inte insett eller bort inse detta eller att de gjort vad de kunnat för att hindra körningen; brukats under tävling eller träning härför, såvida inte e) om fordonet försäkringsgivaren lämnat särskilt medgivande därtill; fordonet brukats som i f) om av försäkringstagaren hjälpmedel samband med brottslig gärning; brukats för annat ändamål eller under andra förutg) om fordonet än försäkringsbrevet anger och högre premie därför sättningar borde ha tillämpats. Försäkringsgivarens rätt begränsas dock till belopp, som motsvarar förhållandet mellan felande och rätt premie. Samma gäller om för låg premie beräknats på grund av oriktiga från försäkringstagarens sida. Om till följd härav andra uppgifter villkor eller bestämmelser skulle ha gällt, skall dessa tillämpas; h) om försäkringstagaren försummat att betala premien.

Mot andra subjekt gäller enligt villkoren normalt rätt för försäkringsgivaren att inträda för utbetald i den skadelidandes eller förersättning säkringstagarens rätt i följande fall:

2 a) mot föraren för skada, som denne orsakat under sådana omständigheter, som anges i l a), b), c) och f) ovan, eller när han brukat fordonet utan lov; b) mot den som fått lov att bruka fordonet och som i sin tur låtit som anges i 1 annan person föra detta under sådana omständigheter d).

Gällande svensk rätt och

rådande_/öIsäkrings/örhâl/anden 67

Återkravsrâtt föreligger också mot den, som olovligen brukat fordonet och överlämnat förandet till annan person; c) mot annan person än försäkringstagaren, brukaren eller föraren - som vållat skadan med uppsåt eller genom grov vårdslöshet eller också enligt gällande rätt är skadeståndsskyldig oberoende av vållande.

Det bör nämnas att försäkringsgivaren också kan inskränka sin ansvarighet gentemot försäkringstagaren genom villkor om självrisk. Hithörande frågor behandlas närmare i det följande (1.2.8). I vissa fall är försäkringsgivaren enligt koncessionsvillkoren pliktig att utöva regress, nämligen i de fall då skadan framkallats eller uppsåtligen genom grov vårdslöshet. l vilken omfattning trafikförsäkringsgivarna sin återkravsrätt utnyttjar mot försäkringstagaren och andra subjekt belyses av uppgifterna ibilaga 2.

1.2.6 Ersáttningsansvaret för skada genom o försäkrat eller okänt fordon

Om föreskriven trafikförsäkring saknas, är samtliga trafikförsäkringsanstalter solidariskt ansvariga för skadan, dock inte gentemot den som försäkringsplikten åvilade. Ett motsvarande ersättningsansvar åvilar anstalterna i fall då det inte kan fastställas av vilket fordon skadan orsakats (21 § första stycket TFL). Båda dessa grupper av skador regleras av TFF. Ansvarigheten för föreningens förbindelser fördelas mellan anstalterna efter storleken av influtna premier (21 § andra stycket TFL). Om enligt dessa regler ersättning har betalts för skada orsakad av ett oförsäkrat fordon eller av okänt fordon som sedermera blir känt, har anstalterna återkravsrätt mot den som är ansvarig för skadan, dvs fordonets ägare (brukare) och förare (21 § tredje stycket TFL). Var fordonet försäkrat blir det som får återgälda TFF trafikförsäkringsgivaren den utgivna ersättningen.

1.2.7 Prenziesättning, bonus, självrisk m m

Trafikförsäkringspremierna är i första hand differentierade efter fordonsslag (personbil, lastbil, buss, motorcykel, moped, traktor etc) och geografiskt område (storstad, Norrland, övriga landet) beroende av var försäkringstagaren är bosatt. Flertalet fordonsslag är indelade i undergrupper efter tex vikt eller användningssätt. För personbilar och (i flertalet bolag) även för lätta lastbilar tillämpas differentiering efter årlig körsträcka. För dessa fordonsslag är premien därjämte sedan år 1966 resp 1968, beroende av fabrikat och modell, s k märkestariffering. Denna innebär att varje bilmodell med hänsyn till trafikskaderisken placerasi någon av 10 premieklasser, betecknade O, 1, 2 etc. Premieskillnaden från en klass till närmast högre utgör 15 % av premien i klass 1. Premieni den högsta klassen (9) kommer därigenom att förhålla sig till premien i den lägsta klassen (O) som 220z85 = 2,6.

68 Gällande svensk rätt och rådande4försäkrings/örh(il/anden

Bedömningen av till vilken premieklass en given bilmodell skall föras sker på grundval av en omfattande statistik som sammanställs av försäkringsbolagen. För nytillkommande modeller, liksom för uddabilar, för vilka det statistiska underlaget är otillräckligt, fastställs premieklassen bedömning och jämförelse med modeller som har på basis av en teknisk kunnat placeras med ledning av statistiken. Placeringen är inte permanent utan kan förändras genom upp- eller medflyttning, om statistiken för en modell har visat att risken ökat eller minskat i förhållande till genomsnittet (för hela personbilsbeståndet. trafikförsäkringsvillkoren är försäkringstagaren vidare efter Enligt skadefria år berättigad till rabatt (bonus) på trafikförsäkringspremien. Storleken av denna rabatt framgår av följande tabell.

Tabell 1

Under första försäkringsåret tillhör en försäkring bonusklass l. Efter varje skadefritt försäkringsår flyttas försäkringen till närmast högre bonusklass. För uppflyttning till bonusklass 7 krävs dock alltid att de senaste sex försäkringsåren har varit skadefria. Efter försäkringsår med skada flyttas försäkringen ned två bonusklasser för varje skada som medför ersättningsskyldighet för försäkringsgivaren. Bonus påverkas inte om skadeutbetalningen har förorsakats av en skada uppkommen i följd av trafik med fordonet under det att detta brukades olovligen, om skadan har förorsakats vid flygande inspektion utförd av polisman eller annan behörig person eller om skadeutbetalningen har föranletts enbart av den sk kollisionsöverenskommelsen (1.3.1). Bonussystemet möjliggör en differentiering av premien med hänsyn till frekvensen av anmälda skador och kan därför ses som en metod att uppnå en rättvisare premiefördelning. Redan vid trafikförsäkringens införande innehöll koncessionsvillkoren skulle låta vara att i den en passus om att bolagen sig angeläget utsträckning lämpligen kan ske bevilja premierabatter vid skadefria år (så kallad bonus)”. Bakom denna bestämmelse låg säkerligen tanken att utsikten att få bonusrabatt skulle uppmuntra till försiktigare körning. Systemet skulle på så sätt få en preventiv effekt, samtidigt som man på samma sätt som genom en självrisk skulle uppnå att försäkringen inte småskador. Numera torde inte anse att togs i anspråk för många har någon större skadeförebyggande effekt trots att den bonussystemet är 75 % jämfört med l5 % då trafikförsäkringen infördes. högsta rabatten Däremot har det visat sig att den - tack vare bonusrabatten - successivt

Gällande svensk rätt och

rådande,lörsäkringsförhâl/anden 69

lägre nettopremie som en generation nyblivna bilägare i genomsnitt uppnår under de närmaste åren efter bilköpet (och inträdet i trafikförsäkringstagarekollektivet) är väl berättigad då skadefrekvensen påtagligt sjunker under dessa år. Det ligger nära till hands att se denna riskförbättring som ett uttryck för ökad trafikerfarenhet.

Det bör i sammanhanget nämnas, att den premierabatt som lämnas vid sk vagnskadeförsäkring är knuten till trafikförsäkringens bonus (1.4). Den som är placerad i bonusklass l har inte någon rabatt av detta slag. Försäkringstagare med trafikförsäkring i bonusklass 2 har däremot vagnskaderabatt om 30% och den som är placerad i någon av bonusklasserna 3-7 har en rabatt om 50 %. Rabatten påverkas inte av vagnskada.

En särskild form av självrisk gäller i trafikförsäkringen om förare av personbil i ej yrkesmässig trafik eller lastbil med totalvikt av högst 3 500 kg vid skada inte har fyllt 24 år (ungdomssjälvrisk). Den utgör 300 kr. Självrisk förekommer i övrigt fn inte generellt inom trafikförsäkringen men kan i särskilda fall avtalas. Gäller med trafikförsäkringen självrisk brukar försäkringsgivaren vid skada, som medför ersättningsskyldighet, i villkoren föreskriva att skall betala det försäkringstagaren avtalade självriskbeloppet det belopp vartill eller, om skadan är mindre, den har uppgått.

I praktiken är avtal om trafikförsäkring med självrisk inte vanliga. Vissa kategorier av fordon kan försäkras enligt premietariff som upptar alternativ med och utan självrisk, nämligen personbilar för yrkesmässig årsuthyrning (tariff 16) eller för yrkesmässig uthyrning under kortare tid än ett år (tariff 17). Den självrisk som kan komma i fråga utgör 500 eller l 000 kr. Det kan anmärkas att bonusbestämmelserna inte tillämpas i dessa fall. Det förekommer också att försäkring tecknas med avtalad självrisk men med bibehållen bonusrätt, detta för att fordonsägarens premiekostnad skall sänkas. Försäkringsinspektionen kräver emellertid i dessa fall att - tex bankgaranti försäkringstagaren ställer garanti för självriskens betalning till försäkringsgivaren, detta för att inte beloppet skall stanna på trafikförsäkringstagarekollektivet. Antalet sådana av inspektionen prövade avtal uppgick vid utgången av år 1972 till ll 762 av ett totalt bestånd på 3 109 409 försäkrade fordon.

1.2.8 Trafikförsákringen och den internationella trafiken

1.2.8.1 Försäkringens utomlands giltighet Den obligatoriska trafikförsäkringen gäller i princip endast skada som har uppkommit vid trafik här i landet med det försäkrade fordonet (jfr 3 § första stycket TF-L). l praktiken har emellertid försäkringen i vidsträckt omfattning giltighet också vid utlandsfärd. På motsvarande sätt gäller utländska bilisters trafikförsäkring i hemlandet även när de använder sitt fordon här i landet. Denna ordning möjliggörs genom ömsesidiga överenskommelser mellan trafikförsäkringsgivarna, vilka förenligt säkringsgivarna i besökslandet garanterar det skadestånd som där kan

70 Gällande svensk rätt och rådande_/örsäkringsförlvâllanden

komma att åläggas bilisten, med motsvarande åtagande för försäkrings-

givarna i hemlandet såvitt gäller fordon från besökslandet. Som berörts i avsnitt 1.2.1 författningsregleras för vårt vidkommande de nu berörda förhållandena dels i 5 § TFL, dels i kungörelsen med särskilda bestämmelser angående försäkring å motor- (1963:655) som införts brukande i Sverige (ändrad 1974:199). I fordon för tillfälligt att för vilket försäkring finns hos 5 § TFL stadgas motorfordon, utländsk får brukas i trafik här i landet om svensk försäkringsgivare, trafikförsäkringsanstalt har förbundit sig att emot en var, som i följd av

trafiken är berättigad till skadestånd, ansvara såsom vore trafik försäkring

meddelad”. På grund av överenskommelser av angivet slag mellan försäkringssom ansvarsförsäkring utan tilläggspremie vid givarna gäller försäkringen trafik i Danmark, Finland och Norge samt i de övriga länder som angesi för utlandsfärd, dvs de länder som är anslutna till det försäkringshandling sk Förbindelse enligt 5§ TFL har, såvitt avser gröna-kort-systemet. utländska fordons trafik här i landet, utställts av trafikförsäkringsför-

eningen (TFF) på samtliga svenska trafikförsäkringsanstalters vägnar. när han använder sitt I andra än de nu angivna fallen måste bilisten, fordon utomlands, själv bygga på sitt försäkringsskydd genom att teckna

en särskild bilansvarighetsförsäkring.

1.2.8.2 Nordiska överenskommelser

de nordiska länderna utom Island gäller sedan 1930-talet sk Inom som har tecknats i ett generell trafikförsäkringsgaranti. Trafikförsäkring nordiskt länderna. land är utan vidare giltig också i de andra nordiska överenskommelser mellan trafikförsäkringsgivarna som De senaste under år 1970 mellan TFF och dess detta system vilar på har träffats i Danmark (Dansk forening for international motormotsvarigheter Finland (Trafikförsäkringsföreningen) och Norge køretøjsforsikring), (Trafikkforsikrings-Forbundet). Vardera parten är enligt överenskommelserna ansvarig för skada i följd av trafik vilket införes dit i annan parts hemland med varje motorfordon, såsom eller i övrigt hemmahörande i förstnämnda parts registrerat som gäller från införseln till dess fordonet i hemland. Ansvarigheten, eller i övrigt blir hemmahörande där eller uppehållslandet registreras bestäms av lagstiftningen om obligatorisk trafikfördärifrån åter utföres, i nämnda land. säkring för motorfordon är att t ex en svensk bilist utan några extra Den praktiska betydelsen formaliteter till Danmark, Finland eller kan bege sig med sitt fordon i följd av trafik med hans fordon regleras Norge. Om skada uppkommer TFF:s motsvarighet i skadelandet, som sedan får en den skadan genom fordran på föreningen.

SOU I974:87 Gällande svensk rätt och

rådande,försäkringsförhâI/anden 7l

1.2.8.3 Gröna-kort-systemet

Gröna-kort-systemet har varit i tillämpning sedan den 1 januari 1953. Det har inneburit en avsevärd förenkling av försäkringsformaliteterna vid utlandsfärd. Gröna-kort-överenskommelserna, som följer en Uniform agreement between bureaux, omfattar de europeiska länderna (utom och Ryssland Albanien) samt Israel, Marocko och Tunisien. I dessa godtas gröna kortet, vars officiella namn är ”Internationellt försäkringskort för_ motorfordon, som bevis för att gällande trafikförsäkring finns. Regleringen av en skada som t ex en svensk bilist blir ansvarig för iett främmande land som är anslutet till systemet sker genom en särskilt inrättad skadebyrå

l (Bureau). Den tar på sig ansvarigheten enligt den i landet gällande

i lagstiftningen om obligatorisk trafikförsäkring som om byrån själv hade

l meddelat sådan försäkring. Byrån kräver sedan åter vad som har utgetts av byrån i Sverige, som är TFF, eller direkt av den svenske försäkrings-

I

givaren. Systemet innebär också att byrån gentemot det egna landets j myndigheter har garanterat att den bär trafikförsäkringsansvaret i fråga j om varje utländskt motorfordon för vilket grönt kort kan företes. l

1.2.8.4 Utvidgat samarbete mellan EG-länderna m fl

Den internationella samfärdseln inom Europa har ytterligare underlättats genom nya överenskommelser mellan staterna. I många länder kan bilister numera passera in utan att förete något grönt kort, på samma sätt som inom de nordiska länderna. Ett system motsvarande den generella trafikförsäkringsgarantin mellan de nordiska länderna och med denna som förebild har nämligen införts inom de sex ursprungliga EG-länderna (Belgien, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Nederländerna och Luxemburg) Under våren 1974 har området utsträckts till de nya EG-länderna Danmark, England och Irland (1974 års EG-direktiv) men - på grund av avtal med EG-länderna om utvidgad tillämpning av EG-direktiven - också till Finland, Liechtenstein, Norge, San Marino, Schweiz, Sverige, Tjeckoslovakien, Tyska Demokratiska Republiken, Ungern, Vatikanstaten och Österrike. V De angivna länderna ger trafikförsäkringsgaranti för sina motorfordon gentemot varandra. En västtysk bilist tex som vill medföra sitt fordon till Sverige behöver inte förete något grönt kort eller annan försäkringshandling. De skador som hans fordon eventuellt åstadkommer här i landet regleras ändå av TFF, med återkravsrätt för föreningen gentemot byrån i Förbundsrepubliken Tyskland. å Det utvidgade samarbetet har föranlett vissa ändringar i 1963 års kungörelse (se SFS 1974:199). Enligt 1§ får motorfordon som är registrerat i de länder som är anslutna till systemet införas till Sverige utan att bevis om trafikförsäkring företes. Detsamma gäller i fråga om ej registrerad moped hemmahörande i Belgien, Danmark, Finland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, San Marino, Förbundsrepubliken Tyskland, Ungern eller Vatikanstaten.

72 Gällande svensk rätt och rådande_försäkringsförhâ/landen SOU I974:87

Att en bilist kommer från ett land som är anslutet till det nu beskrivna samarbetet kontrolleras vid gränspasseringen med hjälp av registreringsskyltens utseende och uppbyggnad, registreringsnumret samt nationalitetsbokstaven. Motorfordon från ett land som inte är anslutet till systemet får sin försäkringsfråga kontrollerad vid passerandet av områdets yttergränser. En sådan ordning har hittills tillämpats inom det nordiska trafikförsäkringsområdet. Ett fordon från utomnordiskt land som anlänt till Sverige från tex Danmark har inte kontrollerats särskilt vid passage av svenska gränsen. Motsvarande gäller nu beträffande fordon från land som inte är anslutet till det utvidgade EG-samarbetet när det kommer till oss från land som har sådan anslutning. En viss inskränkning häri gäller dock när sådant fordon anländer hit från Finland eller Norge. Det förutsätts nämligen då att fordonet är inrättat huvudsakligen för att självständigt nyttjas till person- eller godsbefordran (1 § andra stycket i 1963 års kungörelse). Är det inrättat för annat ändamål måste - om den svenska trafikförsäkringsplikt föreligger enligt lagstiftningen särskild kontroll av försäkringsförhållandena ske, eftersom det kan tänkas att fordonet inte är trafikförsäkringspliktigt enligt finsk eller norsk lagstiftning och att därför inte någon kontroll har ägt rum vid inpasseringen till dessa länder. Om för fordonet finns ansvarsförsäkring avseende Finland, Norge och Sverige hos utländsk försäkringsgivare, för vilken har avgivits förbindelse enligt 5 § TFL, får det införas till riket (2 § i 1963 års kungörelse).

1.2.8.5 Ersättningens bestämmande

Ersättningsansvaret bestäms av de regler som gäller i det land där skadan inträffar. Om t ex en engelsk bil orsakar skada då den trafikerar svenska varierar vägar skall ansvaret prövas enligt svensk rätt. Försäkringsansvaret alltså beroende på i vilket land skadan inträffar. l enlighet med det nu sagda omfattar en svensk trafikförsäkring vid trafik i de nordiska länderna, i de övriga länder som har anslutit sig till det utvidgade EG-samarbetet på trafikförsäkringsområdet samt i övriga den skadeståndsskyldighet i följd av trafik med gröna-kort-länder fordonet som enligt lag kan åläggas försäkringstagaren eller den som med hans medgivande för fordonet. Vissa inskränkningar finns emellertid i detta åtagande. Om inte lagen i det land där skadan inträffar så föreskriver gäller försäkringen inte för skada på föraren, på fordonet, på egendom som befordras med fordonet samt på passagerare när fordonet brukas olovligen och passageraren känner till detta. Försäkringen gäller med de skadebelopp som föreskrivits i det främmande landet eller med de svenska beloppen om dessa är högre. Försäkringsvillkoren innehåller också ett åtagande som kan uppfattas som en garanti att svensk som drabbas av skada i utlandet vid trafik med svenskt fordon får ersättning som minst svarar mot vad han skulle ha fått vid en av svenska skadeståndsregler. Bestämmelsen är tillämpning utformad på följande sätt:

SOU l974z87 Gällande svensk rä!! och

rådande,lörsäkrings/örhâ//anden 73

Om svensk medborgare eller i Sverige mantalsskriven person skadas i följd av trafik med det försäkrade fordonet och den sammanlagda ersättning som han enligt skadelandets lag är berättigad till understiger vad han skulle erhålla enligt svensk skadeståndsrätt, äger han få även skillnaden. Vid bedömning av vållandefrågan skall skadelandets lag tillämpas. Om skadan emellertid inträffat i land där den skadade för att bli berättigad till ersättning måste bevisa att föraren vållat skadan, skall skadeståndsskyldigheten bedömas enligt den svenska Likaså bilansvarighetslagen. skall ersättning till den skadade utgå enligt svensk rätt om skadelandets lag utesluter honom från rätt till ersättning på grund av att han är gratispassagerare eller anhörig till föraren/ ägaren.

Frivillig bilansvarighetsförsäkring

För svenskt motorfordon som får brukas i trafik utan att trafikförsäkring har tecknats för det - beroende på att det ägs av staten eller främmande stat som befriats från försäkringsplikt enligt 4 § första stycket TFL eller på att det uteslutande används inom sådant inhägnat område som anges i 2 § fjärde stycket TFL - kan i stället tecknas bilansvarighetsförsäkring. Den gäller då för skada i följd av trafik med fordonet, i den mån skadeståndsskyldighet enligt lag kan åläggas försäkringstagaren eller den som med hans medgivande har fört fordonet. Försäkringen har med ett undantag samma villkor som trafikförsäkringen. avser sådana Undantaget fall där trafikförsäkringen har regressrätt mot försäkringstagaren (avsnitt 1.2.5). Då gäller bilansvarighetsförsäkringen inte, dvs den har inte samma garantifunktion som trafikförsäkringen.

1.4 Annan motorfordonsförsäkring och vagnskadegaranti

1.4.1 Bilförsäkring

Motorfordonsförsäkringen, eller som den i dagligt tal kallas bilförsäkringen, omfattar förutom trafikförsäkring och frivillig bilansvarighetsförsäkring olika former av kaskoförsäkring samt räddningsförsäkring och rättsskyddsförsäkring. Som motorfordonsförsäkring räknas i vissa sammanhang också förarplatsförsäkringen därför att den som regel tecknasi kombination med trafikförsäkring. Till sin natur är den dock en personförsäkring och redovisas därför särskilt (1.5). Kaskoförsäkringen, som ger ekonomiskt skydd mot skador på det egna fordonet, indelas med hänsyn till skadans art och uppkomstsätt i brand-, stöld-, glasrute-, maskin- och vagnskadeförsäkring. För att hålla antalet möjliga försäkringskombinationer på en rimlig nivå har dessa kaskoförsäkringsformer med undantag av vagnskadeförsäkringen innefattats i ett s k paket tillsammans med räddnings- och rättsskyddsförsäkringen. Detta paket kallas delkaskoförsäkring. En bilägare kan därför välja mellan att

74 Gällande svensk rätt och rådandeförsäkringsförhâ/Ianden

teckna enbart trafikförsäkring eller trafik plus delkasko (”halvförsäkring”) eller trafik plus delkasko plus vagnskadeförsäkring (helförsäkkan han i alla tre fallen lägga förarplatsförsäkring, vilket ring). Därtill också som regel sker. omfattar i allmänhet skada på fordonet, direkt Vagnskadeförsäkringen och omedelbart uppkommen:

a) vid kollision, vältning, dikeskörning; b) under fordonets transport på annat trafikmedel; c) genom uppsåtlig skadegörelse av tredje man; verkande orsak, varöver föraren inte har d) genom annan utifrån plötsligt kunnat råda.

Är lastbil eller släpfordon utrustat med kran, tipp eller annan liknande anordning för lastning och lossning av det egna fordonet (lastapparat), omfattar under vissa närmare angivna omständigheter även försäkringen på annat sätt på lastapparaten, samt skada som skada, som uppkommit denna orsakar på fordonet. Detta moment (lastapparatförsäkring) utgör ett slags maskinförsäkring och har tillkommit för att täcka skador på fordonet genom lastens inverkan och skador på själva lastapparaten. omfattar inte skada som har uppkommit när Vagnskadeförsäkringen fordonet brukats trots meddelat körförbud. lnte heller omfattar den med konstruktions-, fabrikationsskada på sådan del som är behäftad eller materialfel eller som bristfälligt underhållits samt vissa andra skador. är nämligen att täcka skador genom yttre Försäkringens uppgift men inte skador som uppkommer på grund av materialfel o d. händelser Brandfärsäkringen omfattar skada på fordonet genom brand, åskslag men inte skada på motor genom explosion i denna, skada eller explosion,

på ljuddämpare, däck och slangar genom explosion idessa, skada genom

eller dikeskörning, även om skadan uppkommit såsom kollision, vältning eller sådan skada på aggregat för följd av brand, åskslag explosion, ersättningsbränsle jämte tillhörande delar, som uppkommit genom brand, överhettning eller explosion i aggregatet. omfattar skada, som består i att fordonets Glasruteförsäkringen glasrutor genombrutits eller spräckts. Däremot täcks inte _ skada på fordonets vid kollision, vältning, dikeskörning eller under glasrutor tävling med fordonet eller träning härför. täcker inte bara förlust av fordon som inte kommer Stäldförsäkringen till rätta utan också skada som tillfogats stulet fordon som kommer till rätta. Om fordonet tillgripits och brukats (”tillgrepp av olovligen ersätts skada på fordonet om tillgreppet inte har fortskaffningsmedeP)

samma hushåll som försäkringstagaren. Även

gjorts av person som tillhör skada på fordonet vid försök till tillgrepp täcks av stöldförsäkringen. förutom skada på själva fordonet, också Kaskoförsäkringen gäller, beträffande skada och verktyg, som ingår i fordonets på tillbehör som därutöver kan Cirkapris (eller motsvarande pris), samt på utrustning anses vara normal för fordon av samma slag och fabrikat som det dock endast under förutsättning att egendomen har varit fast försäkrade, eller förvarad i detta. Försäkringen täcker också anbringad på fordonet

SOU 1974:98 Gäl/ande svensk rät! och 75

rådande_föIsäkringsfärhâ//anden

skada på avmonterad fordonsdel och sådan avmonterad utrustning som förvarats med iakttagande av normal aktsamhet och omsorg. Detta gäller under förutsättning att det är fråga om egendom som är tillverkad för att uteslutande brukas i eller på fordonet. I villkoren finns vissa allmänna undantag från kaskoförsäkringens giltighet. Försäkringen gäller sålunda inte i följande situationer: a) om försäkringstagaren eller hans make med uppsåt eller genom grov vårdslöshet har vållat skadan; b) om försäkringstagaren eller hans make har fört fordonet utan erforderligt körkort eller gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet eller varit straffbart påverkad av annat berusningsmedel än alkoholhaltiga drycker; c) om annan än försäkringstagaren eller hans make har fört fordonet under sådana omständigheter som anges i b) eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33:2 brottsbalken. Försäkringen gäller dock, om försäkringstagaren eller hans make kan göra sannolikt att de inte insett eller bort inse detta eller att de gjort vad de kunnat för att hindra körningen; d) om fordonet av försäkringstagaren eller hans make har brukats som hjälpmedel i samband med brottslig gärning; e) då fordonet tagits i anspråk (av kronan) för militärt ändamål; f) då fordonet använts för färd ivatten; g) om försäkringstagaren försummat att betala premien.

Liksom vid trafikförsäkring brukar försäkringsgivaren vid kaskoförsäkring förbehålla sig full regressrätt mot alla utomstående. All kaskoförsäkring meddelas med viss självrisk. Vid vagnskadeförsäkring är självrisken vanligen 500 eller 1 000 kr - högre självrisk ger lägre premie. Brand- och stöldförsäkring har båda 100 kr som normal självrisk. Vid stöldförsäkring av motorcykel föreskrivs dock högre självrisk, 500 eller 1 000 kr. För personbil eller lastbil med totalvikt av högst 3 500 kg ökar självrisken till 500 kr om fordonet inte vid stölden eller tillgreppet var låst med godkänt stöldskydd. I glasruteförsäkringen är självrisken 50 kr. Maskinskadeförsäkringen har en självrisk om 500 kr. Vid vagnskadeförsäkring lämnas rabatt på premien. Trafikförsäkringens bonus (avsnitt 1.2.8) läggs då till grund för rabatten enligt följande tabell.

Tabell 2

Rabatten påverkas inte av vagnskada.

76 Gällande svensk rätt och rådande1/örsäkringsförh(il/anden

1.4.2 Vagnskadegaran n Vagnskadeförsäkringen har under de senaste åren gått kraftigt tillbaka beroende på de s k vagnskadegarantierna. Dessa innebär att man vid köp av ny bil får en med vagnskadeförsäkringar praktiskt taget likvärdig garanti mot skador på bilen genom yttre olyckshändelse eller åverkan. Över 80 % av alla försålda nya bilar har vagnskadegaranti gällande under viss tid › vanligen fem eller tre år - från leveransdagen. För de flesta bilmärken täcks dessa garantier genom s k leverantörsförsäkring hos svenska trafikförsäkringsbolag. Vissa företag, såsom tex Volvo, svarar dock själva för garantiåtagandet. Det är ofta möjligt att vid garantitidens utgång genom en särskild försäkring förlänga det skydd som vagnskadegarantin ger. Detta skydd får bilägaren då själv bekosta genom en försäkringspremie. Följande villkor, knutna till Volvos sk PV-garanti, kan tjäna som exempel på garantins omfattning: Om fordonet skadas genom yttre olyckshändelse eller åverkan i Sverige, Danmark, Finland, Island, Norge eller i de övriga länder som anges i försäkringshandling för utlandsfärd (dvs gröna kortet, jfr 1.2.6) betalar Volvo vid varje tillfälle, om bilen är svenskregistrerad, hela reparationskostnaden med avdrag för självrisk, 400 kronor, jämte på detta belopp belöpande mervärdesskatt eller därmed jämförlig pålaga. Undantagna är de kostnader, som ersättes av annan, och kostnader för skador, som uppstått i samband med brand, stöld eller annat tillgrepp, olovligt brukande, militär användning, straffbart bruk av berusningsmedel, grov vårdslöshet, körning utan erforderligt körkort eller krig. Garantin omfattar inte skada, uppkommen under tävling eller träning härför, såvida inte Volvo lämnat särskilt medgivande härtill. Skriftlig anmälan skall göras till den auktoriserade Volvo-verkstad som skall ombesörja reparationen. Om anmälan görs senare än en månad från skadedagen, svarar Volvo inte för skadan. En fördel med vagnskadegarantin för såväl säljare som köpare är att reparationerna i princip skall göras på märkesverkstäderna. En Saab repareras alltid på Saab-verkstaden, en Volvo på Volvo-verkstaden etc. Kostnaderna kan då minskas genom att de rationellaste reparationsmetoderna kan användas, genom att reservdelar och ev ersättningsfordon finns tillgängliga på fördelaktiga villkor etc. Kostnadsbesparingarna kan göras inte bara under garantitiden utan också under den tid en ev förlängning av garantin genom försäkring gäller, och de medverkar till att den som köper en bil med vagnskadegaranti antagligen i de flesta fall får sitt vagnskadeskydd till lägre kostnad än om han köpt en bil utan sådan garanti och varit tvungen att teckna vagnskadeförsäkring för den.

1.5 Förarplatsförsäkring och statligt förarskydd

1 .5.1 Förarplatsförsákring Trafikförsäkringen för eget fordon omfattar inte skada som drabbar fordonets förare (avsnitt 1.1.4). För att i någon mån förbättra förarens

Gällande svensk rätt och

rådande/örsäkrings/örhållanden 77

ersättningsskydd vid olyckor med motordrivna fordon införde bilförsäkringsgivarna år 1957 ett särskilt skydd för föraren, benämnt förarplatsförsäkring. Den har karaktären av en frivillig olycksfallsförsäkring, ansluten till trafikförsäkringen. kan endast teck- Förarplatsförsäkringen nas tillsammans med trafikförsäkring eller bilansvarighetsförsäkring. Redan vid försäkringsformens införande år 1957 fick den stor spridning, och den omfattar fn ca 88% av samtliga trafikförsäkrade fordon (Enskilda försäkringsanstalter 1972 s 123°). l fråga om personbilar är procenttalet 98, men för bl a motorcyklar och mopeder ett betydligt lägre procenttal. Enligt villkoren omfattar som förarplatsförsäkringen olycksfallsskada drabbar föraren under färd med dct försäkrade fordonet eller när han under en kort stunds uppehåll i färden befinner sig i(eller på) fordonet. Försäkringen gäller även då föraren under en kort stunds i uppehåll färden befinner sig i fordonets omedelbara dock närhet, inte vid utövande av yrkesarbete som inte har anknytning till fordonets förande. Vid uppehåll anses den som senast förde fordonet som förare. Vid övningskörning enligt vägtrafikförordningen skall den av läraren och eleven, som inte har skydd av fordonets trafikförsäkring, anses som förare. För ägaren av fordonet och hans make gäller försäkringen to m vid olycksfallsskada av angivet slag som drabbar någon av dem i samband med tillfälligt förande av annan persons motorfordon (även traktor) som inte är förarplatsförsäkrat. Liksom annan olycksfallsförsäkring i form utgår ersättningen av på förhand fixerade försäkringsbelopp. Försäkringen gäller dock endast invaliditet och dödsfall. De vanliga av försäkringssummorna framgår följande tabell.

Tabell 3 Försäkringssummori förarplatsförsäkringen

För den som Vid förande av motor- Vid förande av cykel, moped och annat motorfordon snöskoter

invaliditet Dödsfall invaliditet Dödsfall

lnte fyllt 67 år 75 000 25 000 150 000 50 000 Fyllt 67 men inte 68 år 60 000 20 000 120 000 40 000 Fyllt 68 men inte 69 år 45 000 15 000 90 000 30 000 Fyllt 69 men inte 70 år 30 000 10 000 60 000 20 000 Fyllt 70 år 15 000 5 000 30 000 10 000

Saknas förmånstagare gäller försäkringen vid dödsfall - oberoende av förarens ålder - med en försäkringssumma av 5 000 kr, vilken utbetalas till förarens dödsbo.

Försäkringen omfattar olycksfallsskada, med vilket villkoren enligt skall förstås kroppsskada som drabbar föraren ofrivilligt genom plötslig yttre händelse (olycksfall) eller genom eller förfrysning värmeslag (solsting). Som olycksfallsskada anses däremot inte sådant tillstånd som

78 Gällande svensk rätt och rådande,försäkringsförhâ/Ianden

- efter ett - medicinsk även om det konstateras olycksfall enligt erfarenhet inte kan anses bero på olycksfallet utan på sjukdom, lyte eller sjukliga förändringar och inte heller skada där det kan antas att den skadevållande händelsen föranletts av att föraren var sinnessjuk. Vissa skador undantages från försäkringsskydd, tex skada som har under färd eller under tillfälligt uppehåll, då föraren brukar uppkommit fordonet utan medgivande av ägaren, eller uppkommit iföljd av trafik med fordonet då föraren inte haft erforderligt körkort eller - vid förande av moped - inte uppnått lagstadgad ålder, eller på grund av att fordonet varit i sådant skick, att det belagts med körförbud eller skulle ha belagts med körförbud om det besiktigats omedelbart före skadan, och föraren insett eller bort inse att fordonet varit i sådant skick, samt några andra kategorier av skador. Ersättningsgrunderna överensstämmer i princip med dem som gäller vid annan olycksfallsförsäkring.

1.5.2 Statligt förarskydd En motsvarighet till förarplatsförsäkringen utgör vid trafik med fordon som staten äger eller nyttjar det statliga förarskyddet enligt kungörelsen (1969:113) om statligt förarskydd. Rätt till ersättning enligt kungörelsen också för statsanställd som skadas när han under utövning av föreligger tjänsten provar eller förflyttar annat fordon än sådant som staten äger tex kontrollerar fordon i samband med eller nyttjar, när en polisman flygande besiktning. Liksom gäller statligt förarskydd för skada till förarplatsförsäkringen som drabbar föraren under färd med motorfordonet följd av olycksfall eller när han under en kort stunds uppehåll i färden befinner sig i eller på fordonet eller i dess omedelbara närhet. Vid uppehåll anses den som senast förde fordonet som förare (2 § första stycket). omfattas av förarskyddet endast Skada som uppkommit utomlands om föraren är svensk medborgare eller bosatt här i landet (2 § andra stycket). Också ersättningsbeloppen har nära överensstämmelse med förarplatsförsäkringen. Har skadan, efter upphörande av därav föranledd sjukdom, medfört förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna och kan förlusten eller nedsättningen antagas bli bestående för framtiden utgår till den skadade vid förlust av arbetsförmågan med 150 000 kr ersättning Har skadan medfört döden utgår ersättning till den (3 § första stycket). avlidnes dödsbo med 50 000 kr. Från detta belopp skall avgå ersättning som med anledning av skadan kan ha utgetts enligt 3 § (4 §). en till motorfordonet knuten förarplatsförsäkring, skall ett Föreligger belopp motsvarande vad som utgått på grund av försäkringen avräknas som utgår enligt 3 eller 4 §. Har ersättning på grund av från ersättning sådan försäkring ännu ej utfallit, utgår ersättning enligt kungörelsen endast i den omfattning som den ersättningsberättigade på statsverket

överlåtit sin rätt att framdeles uppbära ersättning från försäkringen (5 §).

Ersättning enligt kungörelsen utgår inte om föraren

Gällande svensk rätt och

rådande,försäkrings/örhâ//anden 79

1. brukat motorfordonet utan lov, 2. orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, 3. genom körningen gjort sig skyldig till brott mot 3 § första stycket eller 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (TBL), 4. vid förandet av moped inte uppnått föreskriven ålder.

Belopp som statsverket betalt ut enligt kungörelsen får inte krävas åter av den som är ansvarig för skadan (9 §).

1.6 Särskilda bestämmelser om skadeståndsansvar för förare av statliga fordon

När det gäller skador vid trafik med motorfordon som ägs eller nyttjas av staten sätts fördelningsregeln i 3§ BAL ur spel genom förordningen (1946:175) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldighet för förare-av motordrivet fordon, som tillhör eller nyttjas av staten. Enligt denna förordning får staten av fordonets förare utkräva ersättning endast om denne under färden har gjort sig skyldig till brott mot l § andra stycket eller 4 § TBL eller om han har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov. Vad föraren av fordonet har utgett i ersättning för skada som tillfogats annan än staten får han, där skadan inte uppstått under nu angivna förhållanden, söka åter av staten i den mån staten är gentemot den skadelidande ansvarig för skadan. Det sagda äger motsvarande tillämpning, där fordonet inte var sådant, att BAL är tillämplig, men staten, om så hade varit förhållandet, skolat gentemot den skadelidande svara för skadan.

1.7 överenskommelser mellan trafikförsäkringsanstaltema

Mellan de försäkringsanstalter som meddelar har motorfordonsförsäkring träffats vissa överenskommelser i syfte att/förenkla skaderegleringen.

1.7.1 Kollisionsöverenskommelsen (KÖ)

Sedan år 1950 existerar en sk kollisionsöverenskommelse (KÖ) mellan trafikförsäkringsbolagen. Nu gällande överenskommelse, som tillämpas utan hänsyn till om resp bolags försäkringstagare är ansvariga eller inte, har träffats den 1 november 1967 och har, såvitt nu är av intresse, följande innehåll: l. För ersättning, som upp till ett belopp av 6000 kr utgått ur kaskoförsäkring enligt allmänna villkoren för motorfordonsförsäkring, får regressrätt inte utövas, om regresskravet i sista hand skulle komma att riktas mot annat till överenskommelsen anslutet av där bolag på grund gällande trafik- eller bilansvarighetsförsäkring se (ang sådan försäkring

80 Gäl/ande svensk rätt och rådande1försäkrings/örhâllanden

avsnitt 1.4). 2. Har skadan uppkommit vid kollision med annat fordon, som omfattas av överenskommelsen, skall ersättningen upp till i mom l angivet belopp fördelas med 50 % å vartdera bolaget. Har skadan uppkommit vid kollision med flera fordon, som omfattas av överenskommelsen, skall ersättningen upp till i mom 1 angivet belopp fördelas så, att kaskoförsäkringsbolaget svarar för 50 % därav och återstoden fördelas lika mellan de andra fordonens försäkringsgivare. Innan fördelning enligt vad nyss sagts sker, skall eventuellt förefintlig regressrätt utnyttjas gentemot till överenskommelsen icke anslutet bolag eller annan ansvarig, samt regressvis uppburet belopp avräknas. 3. Med kollision avses i överenskommelsen alla de fall då fordon berört varandra. Beröring med last å fordon eller med tillkopplad släpvagn eller last å denna räknas såsom beröring med fordonet. 4. Under kollisionsskada inräknas även följdskada, uppkommen i omedelbar anslutning till kollision med annat fordon genom dikeskörning, vältning, påkörning av annat föremål, brand eller liknande händelse. 5. Såsom skaderegleringskostnad må i varje skada upptagas 60 kr. Detta skall även om skadeersättningen inklusive på detta sätt gälla beräknad skaderegleringskostnad överstiger 6 000 kr. Har ett bolag på grund av trafik- eller bilansvarighetsförsäkring direkt reglerat skada å ett i annat bolag kaskoförsäkrat fordon, skall inga skaderegleringskostnader inräknas vid uppgörelsen. 6. Självrisk vid trafikförsäkring är utan inverkan vid uppgörelsen mellan bolagen. är dock skyldigt att till annat bolag, som önskar rikta Varje bolag mot egen försäkringstagare för uttagande av självriskbelopp vid anspråk överlåta sin regressrätt intill det belopp, som omfattas av trafikförsäkring, överenskommelsen. har utgett ersättning för 7. Bolag, som på grund av överenskommelsen skada å ett i annat bolag försäkrat fordon, äger inte utöva regressrätt mot fordonets förare i annat fall än då det andra bolaget beslutat utöva sin

regressrätt mot föraren eller eljest medgett att regressrätt_,får göras

gällande mot denne. 8. Krav enligt överenskommelsen skall inte påverka bonus på trafikeller bilansvarighetsförsäkring. 9. Krav överenskommelsen skall framställas före. utgången av enligt andra året efter det år, varunder skadan inträffat. Har krav inte framställts inom sagda tid och sålunda förfallit, kvarstår dock förbindelsen enligt mom l och 7 att inte använda regressrätten.

ll. Kollisionsöverenskommelsen gäller antingen skadan inträffat inom eller utom Sverige men omfattar inte fordon, för vilket försäkringen utställts i utlandet.

1.7.2 Skadeservices

Sedan några år tillbaka är det inte möjligt att teckna vagnskadeförsäkring utan självrisk. När självrisk infördes generellt kunde försäkringstagaren inte få hela sin skada täckt av försäkringen. I den mån längre vållandeansvar eller presumtionsansvar kunde göras gällande mot motparten vid en kollision fick han därför vända sig mot två försäkringsgivare, det bolag som meddelat vagnskadeförsäkringen och det bolag vari

5 Se Flodin: Skadeservice samarbetsform som fungerar fint, FT l/1973 s 13.

SOU 1974:98 Gällande svensk rätt och

rådande,lörsäkrings/örhâllanden 81

motparten hade sin trafikförsäkring. För att förenkla förfarandet i dessa situationer infördes en genom överenskommelse mellan försäkringsbolagen år 1969 sk skadeservice. Den innebär att det bolag i vilket vagnskadeförsäkringen finns erbjuder sin försäkringstagare att förskottera dennes självrisk, liksom ev stilleståndsersättning som kan utkrävas av motparten, samt att det bolag som i sista hand skall svara för motpartens trafikförsäkringsersättning förbinder sig att ersätta de belopp som vagnskadeförsäkringen har förskotterat. överenskommelsen innebär att det bolag där vagnskadeförsäkringen finns gör erforderlig vållandebedömning och prövning av skälig stilleståndsersättning, på samma sätt som om bolaget vore trafikförsäkringsgivare, samt att trafikförsäkringsbolaget har accepterat denna bedömning. En förutsättning för skadeservice är att motparten kan bedömas ha varit vållande till minst 50 %. l de fall vållandegraden är lägre än 50 % har det visat sig att man förlorar en av de väsentligaste fördelarna med servicen: att handläggningen skall gå snabbt. Sådana fall är nämligen i allmänhet mera svårbedömbara och kräver mera omfattande utredningar. Självfallet hindrar överenskommelsen inte att försäkringstagaren riktar sina krav direkt mot trafikförsäkringsgivaren. Enligt en undersökning år 1973 av l 113 akter hos tre trafikförsäkringsgivare överensstämde vagnskadesidans bedömning av vållandefrågan med trafikförsäkringssidans i 96 % av fallen. Resultatet framgår av följande tabell.

Tabell 4

Bolag l Bolag 2 Bolag 3 Totalt Antal krav 676 322 115 l 113 Samma bedömn. 644 (95,3%) 318 (98,8%) 106 (92,2%) 1 068 (96%) Awikande bedömn. 32( 4,7%) 4( 1,2%) 9( 7,7%) 45( 4%)

Skadeservicen, som f n bara kan tillämpas beträffande personbilar och lätta lastbilar, gäller inte bara för den som har vagnskadeförsäkring utan också för den som endast har delkaskoförsäkring men därtill någon form av vagnskadegaranti (1,4).

1.7.3 K Ö och skadeservicen ipraktisk tillämpning

De avräkningar mellan försäkringsbolagen som skadeservicen föranleder har integrerats med avräkningarna enligt KÖ. I praktisk tillämpning medför överenskommelsema ett sammanhängande system för förenklad skadereglering. Detta system kan illustreras med följande exempel. Var och en av bilarna A och B får vid kollision vagnskador för 4 000 kr. Båda bilarna har vagnskadeförsäkring. Stilleståndsförlusten uppskattas för varje bil till 20 dagar â 10 kr. Varje förare vänder sig till sitt bolag och anmäler sin skada. Det står från början klart att endast föraren av B-bilen

82 Gällande svensk rätt och rådande.försäkrings/örhâllanden

är vållande. A-bolaget utger till A-bilens ägare dels på grund av vagnskadeförsäkringen vagnskadeersättning minus självrisken 1000 kr, om skadeservice förskottsvis erdels på grund av överenskommelsen sättning för självrisken och stilleståndsersättning. Den förskotterade får A-bolaget sedan tillbaka av B-bolaget, som bokför denna ersättningen som en skada på Bs trafikförsäkring, påverkande Bs bonus. utgift B-bolaget lämnar i sin tur ersättning till B på grund av vagnskadeför- Eftersom B-föraren är ensam vållande ifrågakommer inte säkringen. någon ersättning på grund av skadeservicen. A- och B-bolaget kräver varandra av utgiven vagnskadeersättning med stöd ömsesidigt på hälften av KÖ. Hos varje bolag bokförs dessa hälfter på trafikförsäkringen. Slutresultatet blir följande: Vagnskadan på A-bilen hamnar till 1500 kr på A-fordonets vagnskadeförsäkring och till 2 500 kr på B-sidans trafikförsäkring (l 500 kr av KÖ och 1000kr på grund av gottgörelse för A-sidans på grund skadeservice). Stilleståndsersättningen 200 kr hamnar på B-sidans trafik-

försäkring. Vagnskadan på A-sidan hamnar till 1 S00 kr på A-fordonets vagnskadeförsäkring och till 1500 kr på A-sidans trafikförsäkring. självrisken l 000 kr, liksom Stilleståndsersättningen 200 kr, får B bära själv.

2 Tidigare reformförslag

2.1 1938 års förslag till lag om trafikförsäkring

(SOU 1938:27)

Förslaget till trafikförsäkringslag i SOU 1938:27 innebar en genomgripande förändring av trafikförsäkringen. Den skulle i princip omfatta all skada som förorsakas i följd av trafik med motorfordon, dock inte skada på föraren eller på befordrad egendom. I fråga om ersättningens omfattning skulle olika regler gälla beroende på om vållande förelåg hos motorfordonets förare, ägare eller brukare eller inte. F örelåg vållande hos någon av dessa personer skulle försäkringen avse skadeståndsskyldigheten enligt allmänna skadeståndsregler. Det innebar bla att medvållande skulle föranleda Presumtionsjämkning. ansvaret enligt BAL föreslogs emellertid bli avskaffat. skade- Personligt ståndsansvar för förare, ägare eller brukare skulle endast vid föreligga styrkt vållande. I de fall vållande inte kan konstateras skulle enligt förslaget försäkringsersättningen utgå i viss anslutning till vad som gäller beträffande olycksfall i arbete. Personligt skadeståndsansvar skulle inte föreliggai dessa situationer, men jämkning på grund av medvållande hos den skadelidande skulle kunna ske. De sakkunniga hade utformat vissa regler för beräkningen av ersättningen i dessa fall, väsentligen byggande på schabloner. Ersättning för ideell skada skulle principiellt inte komma i fråga. Vare sig vållande visats eller inte skulle vissa

maximibelopp gälla

för försäkringen. En viss ökning av försäkringspremierna förutsågs. Den skulle dock begränsas till i medeltal 21 procent av de dittills gällande premierna. Olika kategorier fordon skulle dock komma att träffas olika. Regress skulle kunna utövas mot förare som inte tillika är ägare endast om föraren framkallat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller vid olyckstillfället varit spritpåverkad eller brukat fordonet mot försäkringstagarens vilja. Trafikförsäkringen skulle enligt förslaget inte omfatta skada som uppkommit när fordonet använts i tävling eller träning på tävlingsbana. l stället skulle härför tagas en särskild tävlingsförsäkring. Staten, liksom kommunerna, skulle inte längre vara befriade från försäkringsplikt. Statens fordon skulle vara kollektivt försäkrade genom trafikförsäkringsföreningen.

84 SOU 197437 Tidigare reform/örslag

2.2 1957 års förslag till lag om trafikförsäkring

(SOU 1957:36)

2.2. l Förslagets huvuddrag Bilskadeutredningens förslag till ny trafikförsäkringslag i betänkandet SOU 1957:36 byggde på att ersättningen skulle utgå direkt från trafikförsäkringen, oavsett om fordonets förare varit vållande till skadan eller fordonet varit bristfälligt. Försäkringens ansvar gjordes alltså strikt, och någon möjlighet till exculpationsbevisning skulle inte föreligga. Från denna huvudregel gjordes i förslaget två undantag. När ett motorfordon orsakat skada på annat motorfordon eller på järnvägståg eller spårvagn eller med sådant transportmedel befordrad person eller egendom skulle ersättning från förstnämnda fordons försäkring utgå endast om skadan orsakats genom vårdslöshet av fordonets förare eller passagerare eller genom bristfällighet på fordonet eller om fordonet eljest förts eller ställts felaktigt. Förelåg även på den sida där skadan uppkom förhållande av angivet slag skulle prövas med hänsyn till vad som låg vardera sidan till last och omständigheterna i övrigt ivad mån ersättning skulle utgå. När stillastående fordon orsakade annan skada än nu nämnts skulle motsvarande begränsningar i ersättningsskyldigheten i regel gälla. Om den skadelidande hade medverkat till skadan genom vållande som inte var ringa innebar förslaget att ersättningen skulle kunna nedsättas eller helt falla bort. Vid prövningen skulle, förutom vad den skadelidande låtit komma sig till last, också det sätt på vilket fordonet förts samt omständigheterna i övrigt beaktas. I allt väsentligt avsågs dessa regler leda till samma resultat som gällande rätt. Två av utredningens ledamöter reserverade sig på denna punkt till förmån för en ordning som innebar att, bortsett från fall av mycket graverande eget vållande, ersättning för personskada skulle utgå utan möjlighet till jämkning. Ersättning vid personskada skulle enligt förslaget i princip utgå för hela skadan, bestämd enligt skadeståndsrättsliga regler. Någon beloppsbegränsning skulle inte gälla i fråga om sådan skada. Däremot föreslogs att försäkringens ansvar vid egendomsskada skulle begränsas till det då enligt TF L gällande begränsningsbeloppet S0 000 kr. Ägare av motorfordon som skadas medan han färdas som passagerare i egen bil jämställdes i förslaget med övriga passagerare. Däremot skulle ersättning från fordonets försäkring inte utgå till föraren. En sådan utvidgning skulle enligt utredningen - som i sammanhanget påpekade att över hälften av landets motorfordon i allmänhet förs bara av ägaren innebära att motorfordonsägama förpliktades att bekosta en olycksfallsförsäkring för sig själva. Utredningen framhöll vidare, att i de fall fordon förs av annan än ägaren föraren i allmänhet är anställd av ägaren och följaktligen på ägarens bekostnad försäkrad mot olycksfall i arbete genom yrkesskadeförsäkringen. För premierna skulle det betyda ganska mycket om trafikförsäkringen utvidgades till att omfatta även personskada tillfogad förare. Enligt beräkningar som utredningen låtit utföra skulle en sådan utvidgning föranleda en premiehöjning av ca 14 %.

Tidigare reform/örslag 85

Skada på fordonet och på befordrad egendom undantogs också från den egna försäkringens skydd. En begränsad rätt till ersättning för skada på kläder, personliga bruksföremål i övrigt och handbagage föreslogs dock. Den personliga ansvarigheten för ägare och förare av motorfordon skulle inskränkas så att var och en bara svarade för sitt eget styrkta vållande. För ägare och förare, liksom för passagerare, skulle trafikförsäkringen också tjäna som ansvarighetsförsäkring. Att personligt skadeståndsansvar upprätthölls motiverade utredningen närmast med en hänvisning till processuella omständigheter. För de fall då egendomsskada översteg försäkringsbeloppet för egendomsskada gjorde förslaget en ytterligare inskränkning i skadeståndsskyldigheten till fall då den skadeståndsskyldige handlat uppsåtligen eller hänsynslöst. När det gällde skada som orsakades av okänt eller oförsäkrat fordon bibehölls den gällande ansvarigheten för TFF. Beträffande skada av okänt fordon borde dock en begränsning ske så att endast personskada och i samband därmed uppkommen skada på kläder och andra personliga bruksföremål som bars av den skadade ersattes. Enligt förslaget skulle endast staten undantas från försäkringsplikt. För skada som statens fordon orsakade skulle staten svara på samma sätt som om trafikförsäkring hade meddelats. Om motorfordonsägare hade försummat sin försäkringsplikt, skulle han inte bli personligen ansvarig för inträffad skada i större utsträckning än om försäkring varit gällande. l stället skulle förutom straffansvar

inträda skyldighet för honom att till trafikförsäkringsföreningen

utge straffpremie”, motsvarande dubbel försäkringspremie för den tid förseelsen avsåg. Uttrycket motorfordon betecknade i förslaget sådana fordon somi vägtrafikförordningen benämndes motordrivna fordon. Kungl Maj :t skulle emellertid från lagens tillämpning kunna undanta fordon, som på grund av sin låga hastighet eller vikt eller med hänsyn till omständigheterna i övrigt erbjuder ringa fara. Utredningen föreslog att med stöd härav åtminstone tv från lagens tillämpning skulle undantas bla mopeder, traktorer som inte är försedda med gummihjul och motorredskap. Den av förslaget föranledda premiekostnadsökningen beräknades med vissa reservationer - till 6 å 7 %.

2.2.2 Remissyttrandena

övervägande antalet remissinstanser tillstyrkte ett objektivt ersättningsansvar i enlighet med förslaget. Den närmare av detta utformningen kritiserades emellertid på åtskilliga punkter. Från flera håll föreslogs att föraren - i likhet med vad som enligt förslaget skulle gälla i fråga om ägaren - skulle kunna få ersättning från fordonets försäkring. Ett par instanser intog en något mera restriktiv hållning och hävdade att föraren åtminstone i vissa fall skulle vara berättigad till sådan ersättning, nämligen då han inte tillika är fordonets ägare. En instans ville härtill foga den ytterligare reservationen att förare

86 Tidigare re/brm/örs/ag

som är anställd hos ägaren inte skulle få skydd av fordonets försäkring. I fråga om skadelidandes medvållande anslöt sig flera remissinstanser till den mening som framförts av två reservanter i utredningen, nämligen att vid personskada ersättning skulle utgå utan möjlighet till jämkning på av medvållande. Det påpekades bl a att persohskadorna ofta nog är grund kännbara och leder till påföljder som inte står i rimlig proportion ytterst till oaktsamheten. Vidare framhölls att frågan om den skadelidande medverkat till sin skada och om vilken jämkningsgrad som skall tillämpas falla ger upphov till besvärliga mål. Större delen av dessa skulle antagligen bort med reservanternas förslag antogs. Flertalet om en regel i enlighet anslöt till tanken på ett bibehållande av remissinstanser sig emellertid Framför allt framhölls som stöd härför behovet gällande jämkningsregler. av prevention. Kritik drabbade även förslaget till den del det innehöll nya kollisionsav flertalet remissinstanser. Kritiken regler, även om dessa tillstyrktes av presumtionsansvaret i gick framför allt ut på att ett borttagande innebar för de skadelidande jämfört med kollisionsfall en försämring En bilförare som inte lyckades styrka vållande på gällande ordning. motsidan skulle inte kunna få någon ersättning alls. Även när det gällde konsekvenser, framhölls det. Man vagnskada hade förslaget olämpliga kunde komma att leda till ökat pekade på att de föreslagna reglerna för bolagen och sannolikt också utrednings- och skaderegleringsarbete starkare belastning för domstolarna. Alternativet allt eller intet kunde, framhölls som inte skulle ha kommit till det, lätt frammana processer stånd vid den hälftenersättning som presumtionsreglerna för med sig. av försäkringsansvar och Beträffande uppbyggnaden i lagförslaget skadeståndsansvar framhölls att nyheterna i den rättstekniska personligt var så stora att kontinuiteten med äldre rättstillstånd och konstruktionen också möjligheten att utnyttja äldre erfarenheter försvagats. därigenom Den remissinstans som redovisade denna uppfattning påpekade också att var mer komplicerat än den nuvarande ordningen. Det vore regelsystemet att befara att den föreslagna lagen beträffande åtskilliga detaljfrågor till osäkerhet och tvister. Systemet skulle förenklas om kunde ge upphov man övergav anknytningen mellan försäkring och personligt skadeståndsansvar. sådant ansvar borde inte behöva finnas kvar. Andra Något instanser ansåg att omfattningen av det personliga skadeståndsansvaret borde sammanfalla med trafikförsäkringsansvaret.

2.3 1971 års förslag om en allmän jämkningsregel (SOU

1971:83)

1971:83) Skadestånd lll föreslog skadeståndsl betänkandet (SOU kommittén att en allmän regel om jämkning av oskäligt betungande I samband härmed framlade kommittén ett skadestånd införs i SkL. nämligen en modifierad regel om förslag som också berör trafikskadoma, vid medvållande, innebärande vidgade möjligheter att ta hänsyn jämkning vid skälighetsbedömningen i till andra omständigheter än skuldgraden

Tidigare reformförslag 87

medvållandefall.

Sociala och humanitära hänsyn borde i särskilda

enligt förslaget situationer kunna få inverka Man borde ha på medvållandejämkningen. en möjlighet att ta hänsyn till parternas ekonomiska förhållanden vid prövningen av om jämkning skall ske. Kommittén föreslog i enlighet härmed en regel av innebörd att, om medvållande föreligger på den skadelidandes sida, skadeståndet jämkas efter vad som finnes skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i Övrigt. De vidgade möjligheterna att anlägga sociala och humanitära hänsyn vid jämkningsprövningen borde enligt kommittén utnyttjas vid personskada. Särskilt framhölls behovet att förbättra den skadelidandes ställning bl a vid arbetsolycksfall och när fotgängare och cyklister skadas i trafiken. Kommitténs tanke var vidare att en mildare skall bedömning kunna ske i fråga om betydelsen av en avliden persons medvållande när hans efterlevande kräver skadestånd för förlust av försörjare. Förslaget till modifierad medvållanderegel mottogs övervägande positivt vid remissbehandlingen av Skadestånd Ill. Några allvarligare invändningar mot en minskad inverkan av medvållande vid personskada förekom inte. Den kritik som framfördes rörde mera regelns formulering än dess materiella innehåll.

2.4 1973 års till

förslag nya allmänna regler om skadestånd vid personskada (SOU 1973:51)

I betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V, Skadestånd vid personskada, föreslår skadeståndskommittén nya regleri SkL om bestämmande av skadestånd vid personskada. En viktig punkt i förslaget är att skadeståndet bör i större utsträckning än hittills bestämmas i form av engångsbelopp. De mera liberala principerna för denna prövning bör enligt kommittén också tillämpas vid utbyte av livränta mot engångsbelopp. l anslutning härtill föreslår kommittén att den restriktiva bestämmelsen i 13 § TFL om utbyte av trafiklivränta som fastställts av domstol upphävs. I betänkandet fullföljde kommittén vidare tanken att betydelsen av medvållande vid personskada måste reduceras. ut Steget togs här fullt genom att den regel om jämkning på grund av den skadelidandes medverkan som togs upp i förslaget innebär att någon jämkning på grund av medvållande i princip inte skall äga rum vid personskada. Jämkningsregeln föreslås utformad i överensstämmelse med kommitténs i förslag Skadestånd III, dock med tillägg att med ersättning anledning av personskada får jämkas endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan eller om eljest synnerliga skäl till jämkning I sistnämnda avseenden föreligger. anger kommittén som exempel i lagtexten att ”skadan framstår som väsentligen självförvållad eller att den skadelidande medvetet och utan rimlig anledning har utsatt sig för risk att skadas” (6 kap 2 §). Det skulle i dessa

88 reformförslag Tidigare

situationer framstå som stötande eller klart olämpligt att hålla fast vid en huvudregel om fullt skadestånd. kommittén att Specialregeln för personskadefall ger enligt möjligheter undvika följder av jämkningen som från sociala och humanitära synpunkter svårligen kan accepteras. Kommittén påpekar att den skadelidande inte sällan under hela livet kan få lida för en tillfällig oaktsamhet. Om man ger fullt skadestånd även i medvållandefallen slås risken i stället ut på flera händer genom ansvarsförsäkringen eller trafikförsäkringen. Kommittén anser för sin del att medvållanderegeln knappast har något värde från preventiv synpunkt när det gäller personskador. De ekonomiska följderna av reformen för de skadeståndsskyldiga och deras försäkringsgivare kan enligt kommittén inte väntas bli allvarliga. Kommittén erinrar om att den nya medvållanderegeln kommer att bli inte bara inom SkL:s tillämpningsområde utan också inom tillämplig området för de flesta skadeståndsrättsliga speciallagar. l de fall detta fordrar lagändring i speciallagarna framlägger kommittén förslag härom. Den nuvarande föreskriften i 2§ andra stycket BAL om jämkning på grund av medvållande, som sakligt överensstämmer med den allmänna medvållanderegeln i 5 kap 5 § SkL, föreslås ersatt av en bestämmelse att, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan, 6 kap 2 § SkL skall äga motsvarande tillämpning. Förslaget att medvållande i princip inte skall inverka på skadestånd för personskada har vid remissbehandlingen av Skadestånd V mött en positiv remissinstanser. En instans - LOreaktion från så gott som samtliga ansåg att man to m borde gå ett steg längre än förslaget och utesluta medvållandejämkning också vid grov vårdslöshet från den skadelidandes sida.

2.5 1974 års förslag till bl a ändring i BAL och TFL (SOU 1974:26)

Motonedskapsutredningen har i betänkandet (SOU 1974:26) vissa ändringar i vägtrafiklagstiftningen samt i Motorredskap föreslagit BAL och TFL. I vägtrafikkungörelsen (1972:603), körkortskungörelsen (1972:592), fordonskungörelsen (1972:595), bilregisterkungörelsen (1972:599), (1972:594) samt TBL föreslås en uppdelning av terrängtrafikkungörelsen motordrivna fordon i fyra klasser, nämligen motorfordon, terrängmotorfordon, motorredskap och terrängmotorredskap. För de olika klasserna skall enligt förslaget följande definitioner gälla. - - lätt och Motorfordon (dvs bil personbil, lastbil, buss; motorcykel fordon som ej är terrängmotorfordon och som är tung) är ett motordrivet för att självständigt användas till person- eller inrättat huvudsakligen även om det har försetts med anordning för att dra godsbefordran, Motorredskap är ett motordrivet fordon som ej är påhängsvagn. och som är inrättat huvudsakligen för att dra annat terrängmotorredskap fordon eller redskap eller för att med hjälp av särskilda anordningar på

Tidigare reform/örslag 89

fordonet självständigt utföra visst arbete. är ett Terrängmøtorfordøn motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen för att självständigt användas till person- eller godsbefordran i terräng, även om det har försetts med anordning för att dra påhängsvagn. Terrängmotorredskap slutligen är ett motordrivet fordon som är inrättat för att huvudsakligen dra annat fordon eller redskap i terräng eller för att med hjälp av särskilda anordningar på fordonet utföra visst arbete i självständigt terräng. Motorredskapsutredningen föreslår vidare att begreppen automobil i BAL och ”motorfordon” i TFL byts ut mot motordrivet fordon och

att detta begrepp ges samma innebörd som i ovan

angivna vägtrafikförfattningar. Alla trafikförfattningar skulle härigenom få en enhetlig bestämning av fordonsbegreppet. Alla motorredskap skall enligt förslaget vara registreringspliktiga.

Undantag från registreringsplikten bör emellertid gälla för dels motorred-

skap avsedda att föras av gående, jämte släpfordon till sådant redskap, dels vissa speciella motorredskap enligt särskilt dispensförfarande. Också BALs och TFLIS tillämpningsområde berörs av förslaget. Enligt motorredskapsutredningen bör nämligen ägare, brukare och förare av motorredskap underkastas trafikansvar och sådant fordon vara trafikförsäkringspliktigt. BAL och TFL skulle därigenom komma att avse alla motordrivna fordon. De mera begränsade risker som vissa motorredskap medför i jämförelse med andra motordrivna fordon bör enligt utredningens mening återspeglas i en differentiering av trafikförsäkringspremierna. Undantag bör dock enligt utredningen göras för motordrivet fordon som är avsett att föras av gående. Från trafikförsäkringsplikten bör även - förutom statliga fordon - undantas fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde. Det nuvarande i undantaget 2§ TF L beträffande motorfordon som används uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat område skall däremot enligt förslaget upphävas.

Igix f :RU

zgkåâárfy* 431x207

3 Gällande i vissa främmande

ordning länder*

3.1 Övriga nordiska länder utom Island

3.1.1 Danmark Reglerna om ansvar för motordrivna fordon finns i fazrdselsloven den 24 maj 1955, §§ 65-68. De gäller i fråga om skada som förorsakas av motordrivna fordon och mopeder, under förutsättning att skadan har uppkommit under färd på väg som används för trafik med en eller flera olika typer av samfärdsmedel.

Ersättningsansvaret skall vara täckt av försäkring (jfr nedan) och åvilar

den som brukar fordonet eller låter det brukas, vare sig han är ägare eller enbart brukare. Föraren kan tillika bli ansvarig om han överträder förpliktelse som åvilar honom i egenskap av förare (§ 65 stk 5). Ansvaret uppkommer om fordonet vållar skada i samband med påkörning, sammanstötning, vältning eller andra liknande trafikolyckor. Vad som skall förstås med trafikolycka tolkas av domstolarna vidsträckt. Ansvaret vilar på den vanliga culparegeln, men liksom i den svenska bilansvarighetslagen är bevisbördan omkastad. Bilisten kan undgå ansvar om det av omständigheterna framgår att skadan inte har kunnat avvärjas genom den omsorg och försiktighet som krävs vid av användning motordrivna fordon, såvel i henseende til driften som i henseende till materiellet” (§ 65 stk 1). Ansvarigheten är följaktligen inte fullt så sträng som i Sverige, i det att bristfällighet hos fordonet inte i och för sig medför ansvar. Om den skadelidande själv har uppsåtligen vållat skadan inträder inte något trafikansvar enligt § 65 stk 1 - presumtionen bryts. av Jämkning ersättningen kan äga rum om den skadelidande själv genom vårdslöshet har framkallat skadan eller medverkat till denna.

lUtredningen har inhämtat upplysningar om utländsk rätt dels genom direkta

förfrågningar hos sakkunniga personer i berörda länder, dels genom tillgänglig litteratur, främst A Tune, Traffic accident compensation, International Encyclopedia of Comparative Law 11:14 (Tübingen 1971), och Comparative studies in automobile accident compensation, utg av Department of Transportation, Washington DC 1970.

92 Gällande ordning i vissa främmande länder sou |974;37

Om motordrivet fordon i annat fall än vid trafikolycka av angivet slag har förorsakat skada kan bilisten förpliktas att utge ersättning endast

enligt vanliga skadeståndsregler (§ 65 stk 2). Ansvar faerdselsloven har enligt rättspraxis inte ansetts enligt §65 kunna för personskada som drabbat föraren (annat än om uppkomma materialfel förelegat hos fordonet - UfR 1966:561) och inte heller sådan

skada som drabbat ägaren, vare sig han har färdats i fordonet eller inte 1961:89 och 925). Däremot innefattas i ansvaret skada på (UfR befordrat 1961:754), dock inte om skadan uppkommer i gods (UfR samband med lastning eller lossning av fordonet. skada vid kollision mellan motordrivna fordon skall Uppkommer rätten bestämma om med hänsyn till de föreliggande omständigheterna och till vilket belopp ersättning skall utges från varje sida. Kan skuldfördelningen inte klarläggas har en konsekvent tolkning av presumtionsleda till en hälftendelning av de samlade skadorna (UfR regeln ansetts av försäkringsbolagen vid av 1959 s 553). Flera följer regleringen som anger ansvarsfördelningen i en rad kollisionsskador s k regressavtal,

typsituationer. Faardselsloven har särskilda bestämmelser i § 65 stk 4 om ersättningens i huvudsak överensstämmande med motfastställande vid personskada, svarande regler inom den allmänna skadeståndsrätten (ikrafttraadelses-

loven § 15 stk l och 2). brukar ett Försäkringsplikten åvilar ägaren eller - om någon varaktigt - brukaren. skall för varje skadetillfälle täcka fordon Försäkringen intill 10 milj Dkr och sakskada intill 120 000 Dkr (§ 66 stk personskada Särskilda regler om försäkringspliktens fullgörande gäller bla bel). träffande fordon som inte skall registreras. Statliga och kommunala

fordon är inte underkastade försäkringsplikt (§ 66 stk 8). Den skadelidande har rätt till direkt talan mot försäkringsgivaren stk alltså inte först få sitt anspråk mot den (§66 3). Man behöver ansvarige fordonsägaren eller -brukaren fastslaget. Försäkringsgivarens kan inte inskränkas i förhållande till vad som föreskrivs i ansvarighet kan ansvaret genom försäkringsvillkoren vara mera begrän- § 65. Däremot sat i relationen mellan och försäkringstagaren, och i försäkringsgivaren sådana fall kan uppkomma för försäkringsgivaren för vad regressrätt denne har utgett till tredje man utöver sin förpliktelse enligt försäkringsavtalet. har regressrätt mot ägare, brukare eller förare som Försäkringsgivaren har framkallat skadan uppsåtligen. Har skadan framkallats genom grov av oaktsamhet skall frågan om regressrått föreligger avgöras och storleken fastställas med hänsyn till omständigheterna (§66 stk regressanspråket tolkning av begreppet grov oaktsamhet har varit snäv. 6). Domstolarnas har därmed blivit få. Vårdslös körning under De fall där regress medgetts mera betydande alkoholpåverkan har ansetts innefatta grov vårdslöshet. Regresskravet får inte täckas genom försäkring (§ 66 stk 7). Regressfrågan skall av rätten prövas ex officio när den avgör ersättningsfrågan (§ 67

stk 10).

SOU l974:87 Gällande ordning i vissafrämmande länder 93

3. l .2 Finland

Den finska trafikförsäkringslagen av den 26 juni 1959 är en produkt av det samnordiska utredningsarbete som för Sveriges del resulterade i betänkandet (SOU 1957:36) Trafikförsäkring (avsnitt 2.2). Lagen bygger på principen om ett rent objektivt ansvar för trafikförsäkringen. I 4§ stadgas nämligen att ersättning för trafikskada utgår från motorfordonets trafikförsäkring, vare sig någon är personligen skadeståndsskyldig på grund av fordonets användning i trafik eller ej. Ersättningstalan skall föras mot den ansvarige trafikförsäkringsgivaren (l l §). Vid personskada åtnjuter alla som färdas i fordonet skydd enligt den nu angivna således även

grundprincipen, föraren och jägaren. Vissa

undantag har emellertid i övrigt föreskrivits. Skada som drabbar med visst fordon befordrad egendom eller annan egendom som tillhör fordonets ägare eller förare utgår sålunda inte från trafikförsäkringen för detta fordon. Undantag gäller bara för skada på kläder eller andra personliga bruksföremål, som bars av passagerare eller som denne hade med sig (5 §). Ansvaret i följd av trafik med flera fordon regleras med hänsyn till det vållande som ligger de olika sidorna till last. Har visst motorfordon orsakat skada som drabbat annat fordon motorfordon, som löper på skenor eller person eller egendom som befann sig i dylikt fordon utgår nämligen ersättning från förstnämnda motorfordons bara om försäkring skadan har vållats av dess ägare, förare eller passagerare eller uppkommit till följd av att fordonet rörde sig eller stod på sätt som stred mot trafikreglerna, eller att fordonet vari skick. bristfälligt Om det även på den sida, där skadan vållande uppkom, förelåg eller annat sådant förhållande som enligt det nyss sagda kan utlösa ansvar skall rätten, med beaktande av alla till skadan bidragande omständigheter, bestämma i vad mån och till vem ersättning skall utgå. Vid personskada gäller dock de vanliga medvållandereglerna i sådana fall (8 §). Om den skadelidande har medverkat till sin skada kan hans ersättning sättas ned eller helt bortfalla. Vid prövningen skall enligt 7 § beaktas vad han har låtit komma sig till last, vidare det sätt på vilket fordonet fördes samt övriga omständigheter. Vid dock personskada gäller att någon nedsättning inte skall äga rum om den skadelidandes var delaktighet ringa. Särskilda restriktioneri ersättningsrätten har föreskrivits för de fall då den skadade medföljde fordonet fastän han visste att föraren var så påverkad av alkohol eller narkotika att han var ur stånd att på betryggande sätt föra fordonet eller den skadade visste att fordonet hade åtkommits olovligen eller att det användes för brott som inte var ringa. I dessa situationer skall ersättning ur fordonets endast om försäkring utgå synnerliga skäl därtill föreligger. Om en skadelidande har rätt till från ersättning två eller flera trafikförsäkringar är försäkringsgivarnas ansvar solidariskt. Inbördes skall dessa fördela ansvaret efter vad som är skäligt med hänsyn till det vållande som har visats och övriga omständigheter. Om emellertid skadan endast har förorsakats av bristfällighet på det ena fordonet eller vållande vid förandet av detta fordon skall den sidan ensam bära skadan (14 §).

94 Gällande länder ordning i vissa _fiämmande

Skada förorsakad av oförsäkrat eller okänt fordon ersätts av trafikförsom är ett gemensamt organ för samtliga trafikförsäkringsföreningen, Skada av okänt fordon ersätts dock inte i alla fall utan säkringsbolag. eller i samband därmed bara när det är fråga om skada på person skada på kläder eller andra personliga bruksföremål som uppkommen bars av den skadade (10 § första stycket). Om skadan har drabbat ägaren av det motorfordon som har orsakat den och ägaren har försummat sin försäkringsplikt är trafikförsäkringsföreningen inte ansvarig för skadan

(10 § andra stycket). för försäkringsgivaren föreligger om fordonets ägare, Regressrätt förare eller passagerare uppsåtligen eller genom grovt vållande har orsakat skadan. föreligger också om skadan har vållats under färd Regressrätt med motorfordon som har åtkommits genom brott som inte är ringa eller har använts för förövande av sådant brott och slutligen om har

föraren

vållat skadan under sådan påverkan av alkohol eller narkotika att han var ur stånd att föra fordonet sätt. Försäkringsgivaren kan på betryggande inte förbehålla sig längre gående regressrätt än vad som nu har angetts (20 §). Om den skadelidande av någon anledning vänder sig mot ägare eller förare eller med krav på skadestånd skall skadeståndet passagerare bestämmas med tillämpning av trafikförsäkringslagens regler om ersättning från trafikförsäkringen. Trafikförsäkringen gäller i sådant fall som ansvarsförsäkring för den skadeståndsskyldige (12 §). till inom tre år från den Rätten försäkringsersättning preskriberas tidpunkt då den skadelidande fick vetskap om skadan (l 1 §). Ersättning enligt trafikförsäkringslagen bestäms med ledning av de stadganden som gäller för skadestånd, nämligen 9 kap 2, 3 och 8 §§ Det finns dock vissa avvikelser i förhållande till den allmänna strafflagen. skadeståndsrätten. Bla kan nämnas att ersättning för sveda och värk åvilar fordonets ägare, förare eller utgår bara om skadeståndsskyldighet inte fall om skadan är ringa. Kretsen av passagerare och i något ersättningsberättigade efterlevande vid dödsfall är något mera vidsträckt än inom den allmänna skadeståndsrätten (6 §).

3.1.3 Norge bilansvarslova av den 3 februari 1961 är, i likhet med den Den norska finska trafikförsäkringslagen, en produkt av det samnordiska utredningsarbete som ägde rum under l950-talet. Viktiga på trafikskadeområdet ändringar i lagen har trätt i kraft vid ingången av år 1974, innebärande bla att föraren av ett motorfordon får samma försäkringsskydd som passagerarna i fordonet. Den norska lagen bygger, liksom den finska, på ett rent objektivt trafikförsäkring. Ersättning från trafikförsäkansvar, täckt av obligatorisk ringen för en skada som orsakas av motorfordon utgår enligt 4 § även om

Gäl/ande ordning i vissa _främmande länder 95

inte någon har vållat skadan. Den skadelidande kan föra direkt talan mot försäkringsgivaren. Vid personskada åtnjuter alla som färdats i visst fordon rätt till ersättning ur fordonets försäkring. Vad gäller egendomsskada undantas skada på fordonet och på befordrad egendom. Ersättning kan dock utgå för gångkläder och andra bruksföremål som någon bar på sig eller eljest medförde under färden och som skadats isamband med skada på person eller fordon (§ 5 a). Under ansvaret anses falla medfört handbagage i den utsträckning detta består av vanliga personliga bruksting, t ex garderob i rimlig omfattning. Undantag gäller också beträffande skada på förarens egendom, vare sig egendomen befordras med fordonet eller finns utanför detta (§ 5 b). Skada som inträffar under yrkesverksamhet är vidare undantagen i viss utsträckning (§ 5 c), liksom i vissa fall skada på hund som går lös (§ 5 d). Skada som ett motorfordon orsakar på annat motorfordon eller på

spårbundet fordon eller på person eller egendom i sådana fordon täcks av

förstnämnda fordons trafikförsäkring bara om ägaren, brukaren eller föraren eller annan som medföljde i fordonet vållat skadan eller denna uppkommit till följd av bristfällighet hos fordonet. Om på den sida där skadan uppkom förelåg förhållande som nu har angetts avgör rätten om någon ersättning skall utgå och hur stor den skall vara (§ 8). Om den skadelidande uppsåtligen eller av vårdslöshet har medverkat till skadan kan ersättningen jämkas. Jämkning får dock inte ske när medvållandet var ringa. Om den skadelidande av fri vilja har följt med fordon, som frånhänts ägaren genom brott, eller följt med fordon som använts i samband med brottslig handling eller som förts av förare vilken var påverkad av alkohol eller av annat berusningsmedel, har han inte rätt till ersättning om inte särskilda skäl föreligger (§ 7). Vid skada på egendom är försäkringens ansvar begränsat till 150 000 Nkr för varje skadetillfälle (§ 9). Någon motsvarande begränsning gäller numera inte i fråga om personskada. Däremot har det i 1969 års lov om skadeserstatning, §3-8, införts en regel som möjliggör av jämkning ersättning vid personskada. Sådan jämkning kan ske om ersättningsansvaret skulle bli orimligt betungande, men också när det isärskilda fall är skäligt att den skadelidande helt eller delvis själv bär skadan med hänsyn till dennas storlek, föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter, skadevållarens skuld och övriga omständigheter. Denna jämkningsregel, som trätt i kraft från och med år 1974, har ansetts göra en begränsning av försäkringsbeloppet vid personskada (se Ot nr 4 överflödig prp (1972-1973) om lov om endringer i erstatningslovgivningen m m s 50). I bilansvarslova § ll har samtidigt tagits in en hänvisning till den nya jämkningsbestämmelsen. Trafikförsäkringen har regressrätt mot ägare, brukare eller den som färdades i fordonet om denne framkallat skadan uppsåtligen eller genom vårdslöshet eller brottsligen tillgripit fordonet eller medverkat till fordonets brukande med vetskap om att fordonet frånhänts den rätte innehavaren genom brottslig handling. också mot Regressrätt föreligger alkoholpåverkad förare, även om egentlig berusning inte har förelegat och

i vissa _främmande länder 96 Gällande ordning

om varit så stark att föraren inte har kunnat föra oavsett påverkan fordonet sätt. Inte bara föraren är regressansvarig utan på betryggande också eller passagerare som medverkat till att fordonet ägare, brukare brukats trots förarens påverkan. Regressbeloppet kan jämkas om det är orimligt att det utkrävs i sin helhet och skadan inte har åstadkommits uppsåtligen (§ 12). Något skydd genom försäkring mot regressanspråk enligt § 12 kan inte åstadkommas. Avtal om sådant skydd är nämligen inte giltigt. Skada av oförsäkrat fordon täcks gemensamt av samtliga trafikförsäkringsgivare. Detta gäller dock inte skada som drabbar fordonets ägare eller brukare, inte heller skada som drabbar den som färdas i fordonet om att inte finns för fordonet (§10 första med vetskap försäkring stycket). Trafikförsäkringsgivarna har regressrätt för vad som utgetts mot eller mot den som förde fordonet fastän han den försäkringspliktige inte var försäkrat. Regressanspråket kan visste eller bort veta att fordonet jämkas (§ 13). Om okänt fordon åstadkommer personskada (inkl skada på gångkläder m m) eller skada på fast egendom gäller också ett gemensamt ansvar för Skada som okänt fordon trafikförsäkringsgivarna (§ 10 andra stycket). orsakar täcks däremot inte på detta sätt. Faran för på lös egendom missbruk samt bevissvårigheter är motivet till detta undantag (jfr Ot prp

nr 4 (1972-1973) s 51 ff).

F örsäkringsplikten åvilar ägaren. Försäkring skall enligt § 15 finnas för motorfordon som är registrerat eller som skulle vara registrerat eller ha (§15). Undantag från förigenkänningsmärke enligt motorvognloven för staten och - när medgivande härom ges i säkringsplikten gäller administrativ ordning - för främmande stat eller mellanfolklig organisa-

tion (§ 16). den skadelidande i Även om försäkringsavtalet har upphört skyddas Enligt föreskrift i § 19 första stycket skall nämligen viss utsträckning. fortfara dock försäkringen att gälla till dess att nytt avtal har tecknats, efter det att försäkringsgivaren anmält endast under högst två månader till bilregistret eller polisen att avtalet upphört att gälla.

3.2 Vissa andra västeuropeiska länder

3.2.1 Frankrike

Skadeståndsreglerna i den franska Code Civil upptar i art 1382 och 1383 orsakas ett ansvar vid culpa samt i art 1384 ett ansvar för bl a skada som av egendom som någon har hand om, tex ett motorfordon. Något särskilt för bilskador existerar följaktligen inte, men ur art regelsystem 1384 har utvecklats en praxis för bilskadeersättning som står det strikta ansvaret tämligen nära. Bevisbördan i mål om ansvar enligt culparegeln vilar på den skade- Ansvaret som man lidande. enligt art 1384 för skada orsakad av egendom

Gällande

ordning i vissa _främmande länder 97

har om hand följer emellertid särskilda bevisregler. lnnehavaren av egendomen (le gardien) presumeras vara skadeståndsskyldig när egendomen har orsakat någon en skada. Det räcker inte med att innehavaren visar sig vara fri från eget vållande eller att skadeorsaken är okänd. Han måste bevisa att han inte var egendomens innehavare vid tillfället, eller att egendomen inte har åstadkommit skadan, eller att force majeure föreligger eller att skadan vållats av den skadelidande själv eller av tredje man. Undantag från presumtionen föreligger enligt rättspraxis i bilskademål om den skadelidande medföljde i bilen utan betalning. Han måste då bevisa att föraren varit vårdslös för att han skall kunna få skadestånd. Det finns dock en klar tendens att i sådana fall presumera vållande hos föraren. Vid kollision mellan två fordon fördelas ansvaret efter den vårdslöshet som ligger varje sida till last. Kan inte de närmare omständigheterna klarläggas är varje sida berättigad till full De som ersättning. är undantagna från rätt till ersättning från försäkringen för det fordon vari de fárdats vilket bl a gäller familjemedlemmar - kan ha rätt till ersättning från föraren eller innehavaren, om denne inte visar sig vara helt fri från vållande. Enligt en särskild lag av år 1958 skall det för varje motorfordon finnas en försäkring som täcker ersättningsansvaret. Försäkringen inte skyddar föraren, däremot passagerare som befordras utan betalning.

3.2.2 Belgien

Skadeståndsansvaret för bilister regleras i Belgien av art 1382 och 1384 (paragraf l) i Code Civil. Art 1382 innehåller en allmän föreskrift om skadeståndsansvar på grund av vårdslöshet. I art 1384 paragraf l

anges att

en person är ansvarig inte bara för sina egna handlingar utan också för skada som orsakas av föremål som han har hand om. Vanligen grundas bilisternas skadeståndsansvar direkt på art 1382. När en olycka orsakats av bristfälligt motorfordon kan emellertid ansvar utdömas enligt art 1384. Domstolarna presumerar nämligen vårdslöshet hos en person som har hand om ett föremål som är bristfälligt, om bristfälligheten orsakar skada. Någon principiell skillnad mellan skadeståndsansvaret i allmänhet och skadeståndsansvaret vid förande av motorfordon finns alltså inte. Detta innebär bl a att bevisbördan vilar på den skadelidande. Sedan år 1956 gäller i Belgien obligatorisk trafikförsäkringsplikt. Det skadeståndsansvar som kan åläggas ägare, brukare och förare skall täckas av försäkringen, i princip utan någon begränsning. En beloppsgräns finns dock när det gäller brand egendomsskada, uppkommen genom eller explosion. Vissa personer är uteslutna från skydd, bla förföraren, säkringstagaren samt alla personer vars skadeståndsansvar täcks av försäkringen.

i vissa länder

98 Gällande ordning främmande

3.2.3 Nederländerna

Skadeståndsansvaret vid motorfordonstrafik följer i första hand allmänna närmare bestämt art 1401 iCode Civil. Den regler om skadeståndsansvar, med bevisbördan lagd på den skadelidande. Skada bygger på culparegeln, i följd av trafik med motorfordon på personer eller egendom som inte befordras med motorfordonet bestämmelser, nämligen 31 följer strängare kap i vägtrafiklagen. F ordonsägaren är enligt dessa bestämmelser ansvarig för skadan om han inte kan visa force majeure. I detta begrepp inräknas bl a vårdslöshet av annan person eller vårdslöshet hos den skadelidande, men däremot inte dolda fel hos fordonet. Ansvaret för egendomsskada vårdslöshet inte föreligger, begränsat till fordonets värde, är, om styrkt dock minst 500 floriner. Ansvaret enligt vägtrafiklagen preskriberas inom ett år. som täcker skadeståndsansvaret är obligatorisk. Den skall Försäkring avse ett försäkringsbelopp om minst en miljon floriner. Försäkringen täcker inte skada på ägaren, brukaren eller föraren av det fordon som orsakade skadan eller hustru eller släktingar till dessa personer. Enligt vad utredningen inhämtat från det nederländska justitieministeriet förbereds f n en reform av bilskadesystemet av en arbetsgrupp inom ministeriet. Det torde emellertid ta lång tid innan något slutligt reform-

förslag läggs fram.

3.2.4 Irland

Skadeståndsansvaret för bilister regleras av de allmänna skadestånds- 34 i Civil Act av år 1961. Någon bestämmelserna i kapitel Liability inte i fråga om bilskador. Den särskild lagstiftning finns följaktligen skadelidande har i enlighet härmed att bevisa att bilisten gjort sig skyldig medvållande kan leda till reducering av till ,vårdslöshet Hans eget ersättningen eller till att ersättning inte alls utgår. skall vara täckt av trafikförsäkring, som Bilistens skadeståndsansvar alltså är obligatorisk. När det gäller personskada finns ingen beloppsbeansvar. Vid egendomsskada får detta ansvar gränsning för försäkringens begränsas till .C l 000 per skadehändelse. ur kraft om fordonet förs av Försäkringen sätts enligt normalvillkoren eller någon som har hans tillstånd. Föraren annan än försäkringstagaren ur det egna fordonets försäkring, däremot kan inte få någon ersättning kan han i kollisionsfall få ersättning ur motsidans trafikförsäkring. att Irland till det expertarbete inom Det kan anmärkas tog initiativet som resulterade i 1973 års bilansvarighetskonvention (av- Europarådet snitt 4.1.2). Något reformarbete på bilskadeområdet pågår dock inte f n inom Department of Justice i Dublin.

3.2.5 Luxemburg

skadeståndsansvar av de allmänna skadel Luxemburg regleras bilisternas i ståndsbestämmelserna i Code Civil, främst art 1382 och 1384. Liksom

SOU |974:87 Gällande ordningi vissafrämmande länder 99

Frankrike grundas en presumtion om ansvar för bilisten på sistnämnda artikel, vars tolkning nära överensstämmer med tolkningen av motsvarande artikel i den franska Code Civil. Trafikförsäkring är obligatorisk sedan år 1932.

3.2.6 Schweiz

Bestämmelser om skadeståndsansvaret för bilister finns i den federala schweiziska vägtrafiklagen av år 1958, kapitlen 58-62. Ansvaret grundas på den risk som bruket av ett motorfordon för med sig. Bilisten bliri enlighet härmed ansvarig om begagnandet av hans fordon leder till personskada eller egendomsskada. Bilisten har emellertid möjlighet att befria sig från detta ansvar om han kan visa att varken han själv eller någon för vilken han svarar har varit vårdslös och inte heller någon bristfällighet på fordonet har medverkat till olyckshändelsen. Den enda bevisbörda som åvilar den skadelidande skadans gäller förekomst och vilket fordon som orsakat skadan. Den skadelidandes medvållande kan leda till jämkning av ersättningen. För att få brukas på allmän ett motorfordon väg måste vara trafikförsäkrat.

3.2.7 Storbritannien

Det ersättningsansvar som kan åläggas en bilist följer i Storbritannien vanliga skadeståndsregler. Brott mot vissa trafikregler i Highway Code kan konstituera skadeståndsansvar. Detta följer av paragraf 74 (5) i ”Road Traffic Act” av år 1960. Exempel på trafikregler av detta slag är bestämmelserna i Road Traffic Act om motorfordons beskaffenhet och utrustning eller om högsta tillåtna hastighet. Bevisbördan åvilar i princip den skadelidande. Det är emellertid tillräckligt om denne visar att bilisten underlåtit att iaktta den försiktighet som ålegat honom och att denna underlåtenhet haft skadan till följd. Det åligger sedan bilisten att visa medvållande hos den skadelidande för att helt eller delvis undgå ansvar. Vid kollision fördelas ansvaret mellan två eller flera inblandade motorfordon med hänsyn till vars och ens andel i vållandet. Denna reglering finns i Law Reform (Contributory Act 1945. Negligence) Obligatorisk trafikförsäkring skall enligt paragraf 203 i Road Traffic

Act täcka bilistens ansvar för personskada som drabbar annan än den som

färdas i det försäkrade fordonet. Undantag från försäkringsplikten gäller bl a i fråga om fordon tillhörande det allmänna. Också en enskild kan undgå plikten att inneha trafikförsäkring, om han har denämligen ponerat .C 15 000 hos Supreme Court som säkerhet för framtida skadeståndsskyldighet.

Gällande i vissafrämmande länder 100 ordning

3.2.8 Förbundsrepubliken Tyskland bär bilisten ett strängt ersättningsansvar - närmast på l Västtyskland Ansvaret objektiv grund - enligt särskilda regler i vägtrafiklagstiftningen. till vissa belopp. I fråga om skada som överstiger dessa är begränsat den skadelidande vanliga skadeståndsregler. Det belopp kan åberopa i 1952 års vägtrafiklag. Enligt paragraf 7 är objektiva ansvaret regleras ägaren av ett motorfordon skyldig att ersätta person- och sakskada som vid trafik med fordonet. Vid personskada ersätts dock inte uppkommer ideell skada. Han kan undgå ansvaret endast om han visar att skadan förhållande som inte har kunnat undvikas, tex den berodde på ett skadelidandes eller en utomståendes beteende (angående eget beteende Om skadan har orsakats av bristfällighet hos medvållande se nedan). fordonet kan fordonsägaren dock inte undgå ansvar. föraren av ett fordon avhandlas i paragraf 18 i Ansvaret för orsakad vid vägtrañklagen. Han svarar för person- och egendomsskada, trafik med fordonet, om han inte kan visa att skadan inte har uppkommit Här har alltså föreskrivits en omkastad genom hans egen vårdslöshet. bevisbörda liknande den som gäller enligt den svenska bilansvarighetsföraren skada kan han inte åberopa reglerna i lagen. Om själv lider vägtrafiklagen. Såväl ägarens som förarens ersättningsansvar begränsas till vissa belopp Vid personskada gäller ansvaret sålunda endast upp per skadehändelse. till ett kapitalbelopp om 250 000 DM eller en livränta om 15 000 DM per år. Vid sakskada är ansvaret begränsat till 50 000 DM. En justering uppåt av dessa belopp, som gällt under en längre tid, övervägs f n enligt vad har inhämtat från justitieministeriet i Bonn. utredningen De allmänna som den skadelidande också kan skadeståndsregler finns i art 823 och följande i Bürgerliches Gesetz-Busch (BGB). åberopa De innebär, om den att ägaren eller föraren kan göras skadeståndsskyldig skadelidande styrker vårdslöshet på ägarens eller förarens sida. Någon beloppsgräns finns inte i detta sammanhang, och vid personskada gott-

görs även ideell skada (art 847). Den skadelidandes medvållande kan leda till reduktion av ersättningen eller till att ingen ersättning alls utgår, och detta vare sig hans anspråk eller de allmänna skadeståndsbestämmelserna i grundas på vägtrafiklagen BGB. Flera fordons ansvar, tex vid kollision, regleras i vägtrafiklagens 17. Solidariskt ansvar föreligger gentemot utomstående skadeparagraf lidande. Inbördes fördelas ansvaret med hänsyn till omständigheterna, framför allt varje fordons andel i skadans uppkomst. Samma grundsatser tillämpas om skadeståndsansvaret vilar på BGB. trafikförsäkringsplikt för den I en särskild lag av år 1956 föreskrivs som innehar ett motorfordon (der Halter). Fordon tillhöriga statliga myndigheter behöver dock inte försäkras. för visst fordon täcker det skadeståndsansvar som Trafikförsäkringen eller BGB för ägare, brukare och kan uppkomma enligt vägtrafiklagen förare av fordonet. Försäkringen skall täcka minst de ersättningsbelopp

Gällande ordning i vissafrämmande länder 101

som kan åläggas enligt Det är emellertid vägtrafiklagen. vanligt att trafikförsäkring tecknas till ett högsta ansvarsbelopp om l milj DM. Undantagna från rätt till ersättning ur försäkringen är de personer vars ansvar försäkringen täcker, dvs i första hand ägare, brukare och förare. Ersättningsrätt tillkommer inte heller personer som försörjs av ägare, brukare eller förare. Skada som har framkallats uppsåtligen ersätts inte. I övrigt finns undantag bl a för skada på befordrad egendom. Ersättning för skada som orsakas av oförsäkrat eller okänt fordon täcks ur en särskild fond, bildad av trafikförsäkringsgivarna.

3.2.9 Österrike

I Österrike företer systemet för ersättning av trafikskador stora likheter med motsvarande västtyska system. Man betraktar trafik med motorfordon som farlig och bär inom verksamhet, fordonsägaren vissa gränser objektivt ansvar för skador som orsakas av fordonet. Detta specialansvar regleras i en lag av år 1959 om skadeståndsansvar vid trafik med järnväg och motorfordon. Ansvar kan även göras gällande enligt vanliga skadeståndsbestämmelser, men då förutsätts att ägare, brukare eller förare gjort sig skyldig till vårdslöshet. Trafikförsäkring är obligatorisk.

3.3 No-fault-systemen i USA och Kanada

Liksom på många andra håll vilar i USA och Kanada trafikoffrens primära ersättningsrätt på vanliga skadeståndsregler. Redan för flera decennier sedan har man emellertid kommit till insikt om att denna ordning inte är tillfredsställande. Den skadelidandes att få möjligheter någon ersättning är beroende av om han kan visa att bilisten har varit vårdslös, och även om han skulle lyckas härmed är det inte säkert att bilistens betalningsförmåga är sådan att han kan få ut skadeståndet. De invecklade skadeståndsreglema leder till att prövningen drar ut på tiden och att kostnaderna för blir rättegången betydande. Komplicerade procedurregler i domstolarna i kombination med hög skadefrekvens skapar en enorm överbelastning i rättsmaskineriet - väntetider på upp till

lSkildringen av no-fault-systemen bygger bl a på följande källor: Bill S 354, 93 D

Congress 2 D Session (Washington 1974), Report of the senate committee on the judiciary on S. 354 (Washington 1974), A comparative analysis of automobile no fault statutes, General Adjustment Bureau Inc (New York 1972), Boêthius, Försäkring i stället för skadestånd, Försäkringstidningen 3/1972 s 20, Hellner, Skadeståndsrätt (2 uppl 1973) 18 kap, R F Keeton and J 0Connell, Basic protection for the traffic victim (Boston 1965), J OConnell, The injury industry and the remedy of no-fault insurance (Urbana 1971), Linden, Automobile insurance break through in Canada, iComparative studies in automobile accident compensation (Department of Transportation, Automobile insurance and compensation study, Washington DC 1970), Margeat, Accidents de la circulation. Responsabilité et réparation du dommage. Maux et remêdes (Paris 1968), A Tune, Traffic accident compensation, International Encyclopedia of Comparative Law 11:14 (Tübingen 1971).

länder 102 Gällande ordning i vissafrämmande

fem år har blivit blir inte heller rättvist. Småskador vanliga. Systemet överkompenseras, medan större skador underkompenseras. år 1971 av Department of Transportation i

l en rapport, offentliggjord

det otillfredsställande läget för trafikoffren på följan- USA, sammanfattas de sätt: ill serves the accident victim, the In summary, the existing system and society. It is inefficient, overly costly, incomplete insuring public benefits discourages rehabilitation and and slow. lt allocates poorly, overburdens the courts and the legal system. Both on the record of its it does little if anything to performance and on the logic of its operation, minimize crash losses.”

med det traditionella ersättningssystemet har lett till att Nackdelarna andra modeller för att tillgodose de trafikskadades man sökt åstadkomma har då i huvudsak inriktat sig på regler om ersättningsbehov. Man bestämda ersättningsbelopp inom vissa på förhand schablonmässigt av om vållande på bilistens sida fastställda gränser som utgår oberoende eller medvållande sida förekommit. Dessa no-faultpå den skadelidandes ansvar hos fordonsägare eller -förare och system bygger inte på personligt utesluter därför inte dessa subjekt från ersättningsrätt. Endast undantags-

vis ersätts ideell skada (sveda och värk o d). Systemens inriktning på socialt (basic protection) medför också att angelägna ersättningsbehov inte täcks. Ersättningen förutsätts oftast utgå imånga fall egendomsskada Den är begränsad till schablonmässigt bestämur obligatorisk försäkring. men den skadelidande är trots detta ofta betagen rätten att da belopp, utöver försäkringsersättningen som han kan vara begära det skadestånd berättigad till. Denna rätt brukar sålunda, åtminstone i de systern som nu

är i tillämpning i USA, vara förbehållen fall där skadan har lett till döden,

invaliditet eller annan mera ingripande skadeföljd. en s k dvs den

Försäkringen är vanligen first-party-insurance,

tecknas av bilisten som skydd för honom själv och hans familjemedde drabbas av skada till följd av biltrafik, även om lemmar närhelst till av trafik med annat fordon än det skadan har uppkommit följd Den har då närmast karaktär av olycksfallsförsäkring. Men försäkrade. det är vanligt att försäkringen också skyddar tredje man som drabbas av skada till av trafik med det försäkrade fordonet (third-partyföljd Inte alltid är de berörda inriktade enbart på insurance”). systemen Som framgår av den följande redovisningen täcks personskadeersättning. också sakskada - skador fordonet eller på ibland på det försäkrade fordonet. av ansvaret för egendom utanför Några regler om fördelning mellan finns däremot i allmänhet inte. kollisionsskada flera försäkringar Det finns i dag i såväl USA som Kanada förenklade ersättningssystem av detta slag i tillämpning. Sin teoretiska bakgrund har de i planer som m fl i samverkan. Även i utarbetats av vetenskapsmän, försäkringsmän kommit Europa finns planer av detta slag, men här torde de ännu inte ha

till praktiskt genomförande. no-fault-planen presenterades år 1932 vid Den första mera betydande Columbia University, och den har kommit att kallas Columbia Study. av yrkesskadeförsäkringen. Ersätt- Den var i stor utsträckning inspirerad

Gäl/ande ordning i vissa ,ñämmande länder 103

ningen skulle, oberoende av vållande och medvållande, utgå med starkt schematiserade belopp för ekonomisk skada ur en försäkring som bilisten tecknade. Alla som skadades till följd av trafik med det försäkrade fordonet skulle ha rätt till ersättning, dock inte fordonsföraren. Denne kunde emellertid begära av motsidan ersättning i kollisionsfall. Den skadelidandes möjligheter att föra talan om skadestånd enligt vanliga regler skulle stå kvar, men ett eventuellt skadestånd reducerades av försäkringsersättningen. Till praktiskt genomförande kom no-fault-principerna först i den kanadensiska delstaten Saskatchewan. Det ersättningssystem för bilskador, som där infördes år 1946 (The Saskatchewan Act), är fortfarande i tillämpning. Det bygger på obligatorisk försäkring till förmån för alla som skadas i följd av trafik med motorfordon, även fordonsförare och

-ägare, Ersättningen utgår oberoende av vållande och medvållande och oberoende av om ägaren till det fordon som orsakat skadan har gällande försäkring eller inte. Ersättningsbeloppen, som bara kan avse ekonomisk

skada, är starkt schabloniserade, med periodiska för inkomstförbelopp lust under akut sjukdomstid och engångsbelopp för invaliditet. Också efterlevandeersättningen bestäms efter schablonmässiga grunder. Ett intressant förhållande är att även sakskada närmare täcks, bestämt vagnskada (med hög självrisk) samt ansvar mot tredje man för skada på hans egendom. Den skadelidande kan för såväl person- som sakskada

begära ersättning enligt vanliga skadeståndsregler men får då finna sig i att skadeståndet reduceras med försäkringsförmånerna. En mängd no-fault-planer har under presenterats efterkrigstiden. Störst uppmärksamhet har KeetOn-OCOnneII-planen år 1965 rönt. Den

utarbetades under ledning av två amerikanska och har professorer åtminstone delvis fått för utgöra underlaget de no-fault-system som under senare år har genomförts i några delstater i USA. Planen återspeglar i viss utsträckning principer som fastslogs redan i Columbia-planen i början av l930-talet. Ändamålet med ersättningen skall vara att ge den skadelidande ett grundläggande ekonomiskt ”basic skydd, protection. Ersättning för personskador i trafiken skall oberoende av vållande på bilistens sida utgå ur obligatorisk försäkring, med begränsade, schabloniserade belopp avseende ekonomisk skada. Samtliga skadelidande skyddas, även fordonsföraren. Den som uppsåtligen medverkat till egen skada har inte någon rätt till gottgörelse från försäkringen, i annat fall beaktas inte medvållande. Sedan år 1970 har flera delstater i USA infört no-fault-system. l andra stater har introducerats försäkringssystem som närmast kan jämföras med olycksfallsförsäkring vid bilskador (first-party-insurancf). l många av de stater som ännu inte har infört ”basic protection vid trafikskador

förbereds någon form av obligatoriskt Vidare har försäkringsskydd. senaten behandlat ett förslag till federal lagstiftning om no-fault-skydd

som, om det genomförs, kommer att ge trafikoffren ett minimi-skydd enligt i huvudsak samma som de hittills principer beslutade no-faultsystemen i delstaterna följer. l det följande ges en översiktlig skildring av de nu berörda försäkrings-

systemen.

Gällande länder

104 ordning i vissa _främmande

3.3.1 USA

3.3.1.1 Rena no-fault-system

Massachusetts I kraft fr o m 1971. Obligatorisk försäkring som vid personskada täcker sjukvårds- och begravningskostnader upp till totalt $ 2 000 för varje skadad samt 75% av den skadades inkomstförlust. Systemet avser även Skadeståndstalan tillåts endast om sjukvårdsegendomsskada. kostnaderna $ 500 eller om skadan leder till döden eller överstiger invaliditet.

Florida _ l kraft from år 1972. Obligatorisk försäkring som för varje skadad täcker upp till $ 5 000 för sjukvårdskostnader, inkomstförlust, begravm m. Skadeståndstalan tillåts bara om sjukvårdsningskostnader kostnaderna överstiger $ l 000 eller om skadan leder till mera ingripande skadeföljder.

Connecticut l kraft from år 1973. Obligatorisk försäkring som för varje skadad och begravningskostnader, 85 % av täcker upp till $ 5 000 för sjukvårdsinkomstförlust ej överstigande $ 200 per vecka samt ersättning upp till för mistat underhåll. Skadeståndstalan $ 200 per vecka till efterlevande tillåts bara om förlusten överstiger $ 400 eller om skadan har mera ingripande följder.

New Jersey I kraft fro m år 1973. Obligatorisk försäkring som för varje skadad täcker (ingen beloppsgräns), förlorad arbetsförtjänst sjukvårdskostnader upp till totalt $ 5 200, kostnader för hemhjälp m m upp till $ 4 380, förlorade underhåll begravningskostnader upp till $ l 000. Efterlevandes ersätts med faktiska förlusten. Skadeståndstalan tillåts bara om sjukvårdskostnader och liknande överstiger $ 200 eller om skadan har medfört mera ingripande följder.

Michigan l kraft fr o m den 10 januari 1973. Förmånerna täcker för varje skadad person sjukvårdskostnader utan beloppsgräns och ersättning för förlorad arbetsförtjänst upp till $ 1 000 per månad i högst tre år. Skadeståndsoch sakskada utesluten om inte olyckan leder till talan för personskada dödsfall eller svår invaliditet, då talan om ”general damages” kan föras.

New York I kraft fr o m den 2 januari 1974. Obligatorisk försäkring som för varje skadad skall täcka anspråk upp till $ 50 000. Inom denna ram finns vissa Upp till 80 % av inkomstförlust som ej ytterligare begränsningar. överstiger $ l 000 i månaden täcks i högst tre år. Kostnader för hemhjälp är m m täcks högst ett år med upp till $ 25 per dag. Skadeståndstalan utesluten om inte sjukvårdskostnader o d uppgår till mer än $ 500 eller om skadan har medfört mera allvarliga skadeföljder, t ex invaliditet.

“*1

Gällande ordning i vissa ,främmande länder 105

Utah

l kraft fr o m år 1974. Obligatorisk försäkring, som skall täcka upp till $l2 800 för varje skadad person. lnom denna ram finns ytterligare begränsningar. Ersättning för inkomstförlust får sålunda inte överstiga $ 8 800 eller 85 % av bruttoinkomsten upp till $ 150 per vecka under högst ett år. Efterlevandeersättningen är maximerad till $ 2 000. Skadeståndstalan är utesluten om inte sjukvårdskostnader 0 d överstiger $ 500 eller skadan resulterat i mera allvarliga skadeföljder.

Kansas

I kraft from år 1974. Obligatorisk försäkring skall täcka sammanlagt högst $ 17 180 för varje personskada, eller upp till $ 2 000 för sjukvårdskostnader, upp till $ 2 000 för rehabilitering, 85 % av inkomstförlust upp till S 650 per månad i högst ett år, upp till $ 4 380 för hemhjälp och högst $ l 000 för begravningskostnader.

Nevada

I kraft fr o rn den 2 januari 1974. Obligatorisk skall tecknas av försäkring bilisten för skador som i följd av trafik med hans fordon kan drabba honom själv, hans fru eller barn eller inneboende, liksom varje annan person som för eller medföljer som passagerare i fordonet. För sjukvårdsoch rehabiliteringskostnader kan utgå högst $ 10 000, för begravningskostnader högst $ 1000, 85% av inkomstförlust upp till $ 175 per vecka, kostnader för hemhjälp med högst $ 18 per dag under högst 104 veckor samt ersättning till efterlevande för mistat underhåll med högst $ 5 000. Skadeståndstalan får föras endast om den skadelidandes sjukvårdskostnader överstiger $ 750 eller skadan har medfört mera allvarliga skadeföljder.

Colorado

l kraft fr o m den 4januari 1974. Obligatorisk försäkring för varje fordon, vilken skall garantera ersättning vid trafikskada till försäkringstagaren själv samt hans närstående i samma hushåll, vidare personer som lovligen använder fordonet samt fotgängare som skadas. Sjukvårdskostnader upp till $ 25 000 täcks av försäkringen, liksom rehabiliteringskostnader upp till $ 25 000, inkomstförlust upp till $ 7 500, kostnader för hemhjälp upp till $ 5 475 samt förmåner till efterlevande intill $ l 000. Skadeståndatalan tillåts bara om den skadelidandes ekonomiska förlust överstiger $ 500 eller skadan eljest haft mera ingripande följder för honom (t ex invaliditet).

Hawaii

I kraft fr o m den 7januari 1974. Obligatorisk som täcker försäkring skador som drabbar bilägaren själv, hans närstående i samma hushåll, de som eljest använder hans fordon, liksom fotgängare som skadas av detta. Maximal ersättning uppgår till $ 15 000. Skadeståndstalan är utesluten om inte den skadades förlust överstiger visst årligen fastställt eller belopp maximalbeloppet för no-fault-försåkringen eller skadan eljest haft mera ingripande skadeföljderl

länder 106 Gällande ordning i vissajiämmande

3.3.1.2 Andra system I åtta stater i USA förekommer försåkringsformer av närmast olycksfallsförsäkringstyp som erbjuder den skadelidande ett begränsat ekonomiskt skydd, utan att hans möjligheter att begära skadestånd enligt vanliga regler beskärs. Försäkringsbeloppen är som regel låga. Högsta förekommande totala belopp är $ 10000, avseende sjukvårdskostnader, inkomstförlust, hemhjälpskostnader och begravningskostnader (Delaware).

3.3.1.3 Förslag till federal lagstiftning Under våren 1974 har den amerikanska senaten för sin del slutbehandlat ett lagförslag som innebär en federal reglering av trafikskadeersättningarna Bakgrunden är bl a bedömningen att enligt no-fault-principer. delstaterna inte tillräckligt snabbt själva åstadkommer tillfredsställande ekonomiskt skydd för trafikoffren. Tekniskt underlag för förslaget utgör Uniform Motor Vehicle Accident Reparations Act” (UMVARA), utarbetad av ”The National Conference of Commissioners on Uniform State Laws”, dvs den sammanslutning av funktionärer i delstaternas styrelseorgan som arbetar för enhetlig lagstiftning på områden av gemensamt intresse. Förslaget till federal lagstiftning, kallad ”National No Fault Motor Vehicle Insurance Act, anger den minimi-standard som no-fault-reglerna i delstaterna måste uppfylla. Den skall utgöra en garanti för att varje trafikoffer i USA får tillfredsställande behandling och ersättning. Vissa förhållanden, som inte bedömts som nödvändiga att ta upp i den federala lagen, lämnas utanför, tex frågan om obligatorisk försäkring för skadeståndsansvar utöver grundförmånerna eller frågan om no-fault-systemet också skall omfatta skador på inblandade fordon och andra egendomsskador. Enligt förslaget skall delstaterna införa no-fault-system som ålägger - efter bilistema att garantera de skadelidande via försäkring eller, särskild motsvarande - ett prövning, självriskåtagande grundskydd (basic restoration benefits”) som minst täcker:

l. skäliga kostnader för sjukvård och rehabilitering, 2. ersättning för förluster i den skadelidandes förvärvsverksamhet med två begränsningar, en som avser högsta ersättning för inkomstförlust per månad ($ l 000 gånger en koefficient, framräknad ur en formel som skillnaden i genomsnittsinkomst mellan de olika staterna) och återspeglar en som avser den totala ersättningen för inkomstförlust som kan komma i fråga ($ 25 000 gånger nämnda koefficient, eller på annat sätt beräknad ersättning, dock ej under $ 15 000), 3. ersättning till hemhjälp och annan extrahjälp, 4. skäliga begravningskostnader, 5. ersättning till efterlevande för mistat underhåll, med de begränsningar som varje stat föreskriver. Självrisk (”deductible”), som drabbar den skadelidande, skall vara möjlig, men den får inte överstiga $ 100 per skadad person eller vad som svarar

Gällande ordning i vissa ,främmande länder

mot förlust under en karenstid om högst en vecka. Enligt förslaget skall inte krävas att de nationella no-fault-systemen också täcker sakskada, men den som tecknar en försäkring skall erbjudas en tilläggsförsäkring avseende sådan skada (t ex skada på eget fordon). Det sägs i övrigt beträffande sakskada att en delstat skall kunna bibehålla vållandeprincipen i den delen eller inkludera sakskadorna i ett no-faultsystem. Om förlusten i ett visst fall överstiger vad som kan utgå som ”basic restoration benefits skall skadeståndstalan vara tillåten. Viss begränsning finns dock beträffande ersättning för icke-ekonomisk skada, som skall kunna krävas skadeståndsvägen endast om olycksoffret har avlidit eller drabbats av allvarligare kroppsskada, specificerad på visst sätt. Varje delstat kan utforma egna regler om samordning mellan no-fault-ersättningen och andra förmåner. Om den skadade uppsåtligen har framkallat skadan utgår inte ersättning till honom själv eller, vid dödsfall, till hans efterlevande. Den som har stulit ett fordon och sedan invecklats i trafikolycka har inte heller rätt till ersättning. Om den skadade inte har gällande försäkring utgår endast ersättning som reduceras med vissa belopp, bl a $ 500 för varje år som försäkring saknats. Avdrag får dock inte inverka på ersättning för sjukvårds- och rehabiliteringskostnader eller liknande.

3.3.2 Kanada Som nämndes ovan infördes i Saskatchewan ett no-fault-system redan år 1946. Senare har system för ersättning av trafikskador efter delvis andra principer genomförts i de flesta övriga delstater i Kanada. l sju av dessa gäller sålunda sedan den ljanuari 1969 ett nytt no-fault-system, som bygger på frivillig försäkring. Förebilden utgör till största delen ett förslag som år 1963 framlades idelstaten Ontario, the Ontario proposal”. Som tillägg till beståndsdelarna i den vanliga motorfordonsförsäkringen kan bilägaren enligt detta system teckna försäkring för Limited Accident Benefits”, i första hand sjukvårdsersättning samt invaliditets- och dödsfallsersättning. Ersättningsbeloppen varierar, beroende på premiens storlek. Inom maximibeloppens ram bestäms ersättningen efter schematiska regler. Försäkringen omfattar också uninsured motorists”, vilket innebär att försäkringen betalar det skadestånd för personskada som den av försäkringen skyddade skulle ha rätt att utkräva av en oförsäkrad eller okänd bilist. Försäkringen skyddar personer som färdas i försäkringstagarens fordon samt försäkringstagaren och hans familjemedlemmar som fotgängare. Vissa försäkringsbolag låter försäkringen också täcka andra fotgängare. Trots att försäkringen har frivillig karaktär har den genom olika åtgärder fått sådan spridning i de stater där den introducerats att de flesta trafikoffer i Kanada anses ha i vart fall i någon utsträckning no-faultskydd. I British Columbia började ett mera utvecklat system tillämpas den

108 Gällande ordning i vissafrämmande länder

l januari 1970. Det bygger på ett omfattande förarbete, The British Columbia Plan, som offentliggjordes år 1968. Den försäkring som bilisten skall teckna enligt detta system inkluderar såväl sedvanlig ansvarsförsäkring som no-fault-förmåner. De sistnämnda utgår med

schematiserade belopp: vid fullständig invaliditet maximalt $ 50 per

vecka, vid dödsfall $ 5 000 om den avlidne var familjeförsörjare, eljest ett reducerat belopp. Även egendomsskada täcks. Enligt ett förslag som inte antagits samtidigt med övriga delar av systemet skulle skadeståndstalan inte få föras beträffande egendomsskada som uppkommit vid en bilolycka, i den mån skadan översteg $ 250.

sou 1974:87 . 109

4 Internationellt samarbete

4.1 Europarådskonventionerna

4.1.1 1959 års trafikförsäkringskon vention

Europarådskonventionen av den 20 april 1959 om obligatorisk trafikförsäkring bygger på ett förslag som utarbetats av en expertkommitté inom rådet. I kommitténs arbete deltog de flesta av rådets dåvarande medlemsländer, däribland Sverige. Sverige har den 26 juli 1969 ratificerat konventionen, i samband varmed TFL ändrats på vissa punkter (prop 1968:115, SFS 1968:222). Texten i tilläggsbestämmelserna i Annex I till konventionen innehåller de materiella bestämmelserna och har formulerats med sikte på att de skall kunna infogas i stort sett oförändrade i nationell lag.

4.1.1.1 Konventionens bestämmelser

l art 1 mom 1 av själva konventionen förbinder sig konventionsstat att inom sex månader från den dag konventionen trädde i kraft för den staten trygga rättigheterna för personer som lider skada orsakad av motorfordon inom dess område genom att införa ett obligatoriskt försäkringssystem, varigenom de skadelidande garanteras ett visst minimiskydd. Det står varje konventionsstat fritt att införa bestämmelser som ger de skadelidande ett vidsträcktare skydd (art I mom 2). Från den obligatoriska försäkringen får konventionsstat undanta motorfordon vars begagnande kan anses medföra bara ringa eller ingen fara. Undantag får också göras för fordon som ägs av den statens eller andra staters offentliga myndigheter eller av mellanstatliga organisationer (art 2). Varje stat har enligt samma art frihet att fastställa de minimibelopp som skall bäras av den obligatoriska försäkringen. I Annex Il till konventionen (jfr nedan) har tagits upp de förbehåll som kan göras av konventionsstat. Bestämmelser om rätt att göra sådant förbehåll och om återtagande av förbehåll finns i art 3 av konventionen. Undantag eller beslut med stöd av art 2 samt förbehåll som görs enligt art 3 får verkan endast inom vederbörande konventionsstats område och medför inte i tillämpningen någon inskränkning av lagstiftningen om obligatorisk försäkring i andra konventionsstater (art 4). När såväl regler om obligatorisk som ett motorfordonsförsäkring

l 10 Internationellt samarbete SOU l974:87

för social trygghet är tillämpliga i fråga om ersättning för skada system av motorfordon om den skadelidandes rätt till orsakad avgörs frågan från det sistnämnda och frågan om samordning av ersättning systemet ersättningssystemen enligt nationell lag (art 5). l art 6 finns specialbestämmelser om prov och tävlingar med motorfordon (jfr nedan). Motorfordon som vanligen befinner sig utanför en konventionsstats område och tillhör en annan konventionsstat eller en delstat i en annan konventionsstat, som är förbundsstat, är undantaget från tillämpningen

av försäkringsbestämmelserna inom förstnämnda stat, om fordonet

av intyg utfärdat av regeringen i den andra konventionsstaten att åtföljs fordonet tillhör den staten eller någon av dess delstater. Intyget skall också eller den inrättning i hemstaten som det ange den myndighet att ersätta skada uppehållslandets lag och som kan åligger enligt instämmas till domstol vilken enligt den lagen är behörig i sådana frågor. Den stat eller delstat som äger fordonet skall garantera att sådan ersättning betalas (art 7). Enligt art 8 skall konventionsstaterna främja att sådana inrättningar etableras och drivs som utfärdar internationella försäkringsbevis och svarar för regleringen av skador i följd av sådan trafik med motorfordon får ske utanför fordonets som enligt vissa regler i tilläggsbestämmelserna hemstat utan att trafikförsäkring finns. Varje konventionsstat förbinder sig att antingen inrätta en garantifond eller vidta liknande åtgärder för att bereda ersättning åt den som lider ttafikskada under sådana omständigheter att skadeståndsansvar visserligen föreligger men ersättning inte utgår ur trafikförsäkring på den grund inte eller att den som är ansvarig för att försäkringsplikten fullgjorts skadan inte kan identifieras eller att undantag från försäkringsplikten gäller i fall då den skadeståndsskyldige har tagit fordonet i besittning utan ägarens eller annan rättmätig innehavares samtycke. Det ankommer konventionsstat att bestämma villkoren för och ompå vederbörande av rätten i en fattningen till sådan ersättning (art 9 mom I). Medborgare konventionsstat skall kunna göra gällande sådan rätt som avses i mom l i konventionsstat villkor som medborgare i den varje -annan på samma staten (art 9 mom 2). art 10 förbinder sig konventionsstaterna att i sin nationella Enligt lagstiftning bestämma, vilken eller vilka personer det åligger att hålla motorfordon och att vidta de åtgärder som är nödvändiga för försäkrat, fram av tilläggsbestämmelsema, om så behövs i

att tvinga efterlevnad

med straffrättsliga eller administrativa påföljder. Beträffande förening av tilläggsbestämmelserna förbinder sig konventionstillämpningen statema vidare att i sin nationella lagstiftning ta in bestämmelser om beviljande, upphörande och återkallande av tillstånd för försäkringsgivare meddela om så behövs, motsvarande beatt trafikförsäkring och, stämmelser för de i art 8 angivna inrättningarna och sådana garantifonder som avses i art 9. Konventionsstaterna skall vidare meddela bestämmelser av den verksamhet som bedrivs av försäkringsgivare och om kontroll sådana inrättningar och fonder som nyss nämnts.

Internationellt samarbete l l l

art 11 skall Enligt varje konventionsstat, i den mån det behövs, bestämma vilken myndighet eller person som har att ta emot sådana underrättelser om att försäkringsavtal att mm som upphört gälla föreskrivs i art 9 i tilläggsbestämmelserna. Konventionsstaterna skall var för sig också bestämma vilken verkan skall ha när försäkringsavtalet äganderätten till försäkrat fordon övergår till annan. Art 12-16 innehåller sedvanliga slutbestämmelser.

4.1.1.2 Tilläggsbestämmelsernai Annex I

I art 1 i tilläggsbestämmelsema definieras uttrycket motorfordon såsom mekaniskt drivet fordon, som är avsett för färd på marken, med undantag av fordon som går på skenor men inbegripet till släpfordon kopplat motorfordon och, i den mån en konventionsstats regering så bestämmer, okopplat släpfordon som är konstruerat eller inrättat för att dras av motorfordon och att medföra personer eller gods. I art l definieras vidare uttrycken försäkrad, skadelidande och försäkringsgivare. Motorfordon får inte föras på allmän väg, på mark till vilken allmänheten äger tillträde eller på enskild mark till vilken ett begränsat antal personer äger tillträde, om inte det skadeståndsansvar som kan uppkomma på grund av sådan trafik med fordonet är täckt av försäkring i enlighet med tilläggsbestämmelserna. Sådan försäkring skall tas hos försäkringsgivare som godkänts för detta ändamål av vederbörande konventionsstats regering. Motorfordon som vanligen finns utanför en konventionsstats område (normally stationed outside the national territory”) får utan försäkring föras inom den statens under område, förutsättning att en av den statens regering för ändamålet erkänd inrättning har åtagit sig att enligt statens lag svara för och reglera skada som fordonet orsakar (art 2). Försäkring skall enligt art 3 täcka den ansvarighet för skada som kan åvila ägare, förare eller innehavare av det försäkrade fordonet men behöver inte täcka ansvarighet som åvilar den som har kommit i besittning av fordonet genom stöld eller våld eller i övrigt utan ägarens eller innehavarens samtycke. I sistnämnda fall skall dock försäkringen täcka den ansvarighet för skada som åvilar om dennes beföraren, sittningstagande har möjliggjorts genom ägarens eller innehavarens vållande eller om han är anställd för att föra fordonet. skall Försäkringen omfatta skada som inom konventionsstatens område tillfogas person och egendom med undantag för skada på det försäkrade fordonet och på egendom som befordras med detta. Följande personer kan uteslutas från försäkringsskyddet, a) nämligen föraren av det fordon som orsakar skadan, samt var försäkringstagaren och en vilkens skadeståndsansvar är täckt av försäkringen, b) make till nu nämnd och c) annan medlem person av sådan persons familj, vilken sammanbor med honom eller är beroende av honom för sin försörjning eller befordras med det fordon som orsakar skadan (art 4 mom 1). Från den obligatoriska försäkring som föreskrivs i konventionen får undantas fordon som deltar i sådana prov eller som avser tävlingar

l 12 Internationellt samarbete sou 1974:87

hastighet, tillförlitlighet eller skicklighet och genomförs med vederbörligt tillstånd (auth0rized) (art 4 mom 2). Enligt art 6 i själva konventionen får sådant tillstånd meddelas endast om skadeståndsansvaret för dels den som ordnar sådant prov eller tävling och dels fordonens ägare, brukare eller förare är täckt av särskild försäkring som uppfyller föreskrifterna i tilläggsbestämmelserna. Om det i försäkringsvillkoren bestämts att försäkringshavare själv skall till någon del stå för skadeersättningen, är försäkringsgivaren likväl i förhållande till den skadelidande ansvarig för denna del av ersättningen (art 5). I art 6 mom I föreskrivs, att den skadelidande skall kunna rikta sitt

direkt mot försäkringsgivaren. I mom 2 av samma artikel ges

anspråk regler för hur det skall förfaras, om det finns flera skadelidande och de skadestånd som tillkommer dem sammanlagt överstiger försäkringsbe- I sådant fall skall de skadelidandes anspråk på ersättning av loppet. försäkringsgivaren nedsättas proportionellt intill nämnda belopp. Försäkringsgivare, som på grund av bristande kännedom om andra skadelidandes i god tro gett ut mera till en skadelidande än som anspråk rätteligen tillkommer denne, är dock i förhållande till övriga skadelidande ansvarig endast för återstoden av försäkringsbeloppet. Art 7 innehåller bestämmelser om skyldighet för försäkringshavare att underrätta försäkringsgivaren om inträffade skadefall m m. Enligt samma artikel skall försäkringsgivaren kunna göra försäkringshavare till part i rättegång som en skadelidande har inlett mot försäkringsgivaren. Enligt art 8 mom 1 preskriberas den skadelidandes rätt till talan mot efter två år, räknat från det den skadeorsakande försäkringsgivaren händelsen inträffade. Enligt samma artikel mom 2 medför skriftligen framställt anspråk att preskriptionstiden upphör att löpa i förhållande till intill dess denne skriftligen förklarar att han avbrutit försäkringsgivaren förhandlingar. Senare framställt anspråk har inte sådan preskriptionsavbrytande verkan. får inte mot den skadelidande göra gällande den Försäkringsgivaren rätt att innehålla eller minska förmånerna enligt försäkringsavtalet som han kan ha gentemot försäkringshavare enligt avtalet eller på detta tillämpliga lagbestämmelser (art 9 mom I). Den omständigheten att försäkringsavtalet är ogiltigt eller har upphört att gälla eller att avtalet eller åtagande på grund därav har tillfälligt upphört att gälla får åberopas av försäkringsgivaren mot den skadelidande endast i fråga om skadefall som har inträffat efter det 16 dagar förflutit från det försäkringsgivaren lämnat meddelande om avtalets ogiltighet eller upphörande. Har flera försäkringar meddelats efter varandra, skall vad nu sagts tillämpas endast på den försäkringsgivare som senast meddelat försäkring (art 9 mom 2). De angivna bestämmelserna skall inte tillämpas i den mån skadan täcks av annan försäkring (art 9 mom 3). Vidare föreskrivs att dessa bestämmelser inte inskränker försäkringsgivarens rätt till talan mot försäkringstagaren eller mot annan försäkringshavare (art 9 mom 4). lart 10 föreskrivs, att tilläggsbestämmelserna till den del de åsyftar att bereda skadelidande skydd inte kan åsidosättas genom avtal mellan enskilda parter.

Internationellt samarbete l 13

4.1.1.3 Tillåtna förbehåll

Enligt Annex Il äger varje fördragsslutande part förklara sin avsikt att

l. från obligatorisk försäkring undantaga motorfordon tillhörande sådana offentligrättsliga eller privaträttsliga juridiska personer som visar sig kunna erbjuda tillräckliga ekonomiska garantier för att kunna uppträda som självförsäkrare; 2. medge de personer som parten bestämmer att ställa säkerhet i stället för att taga försäkring, under förutsättning dock att sådan säkerhet erbjuder de skadelidande lika gott skydd som försäkring; 3. från obligatorisk försäkring undantaga skada som den försäkrade orsakat uppsåtligen; 4. från obligatorisk försäkring undantaga de fall som anges i artikel 3 mom 1 andra punkten i dvs de fall där tilläggsbestämmelserna, ansvarighet har uppkommit för föraren och dennes besittningstagande av fordonet har möjliggjorts genom ägarens eller innehavarens vållande eller föraren är anställd för att föra fordonet; 5. från obligatorisk försäkring förande av fordon undantaga utan ägarens eller innehavarens samtycke eller i strid med deras föreskrifter, under förutsättning att i sådant fall den skadelidande är tillförsäkrad ersättning åtminstone såvitt angår skada på person; 6. från obligatorisk försäkring undantaga ersättning för sveda och värk; 7. när den försäkrade är en juridisk person eller ett bolag, som inte är juridisk person, från förmån på grund av försäkringen den undantaga juridiska personens eller bolagets legale ställföreträdare och dennes make samt medlem av sådan ställföreträdares familj om han sammanbor med denne eller är beroende av honom för sin försörjning eller om han befordras med det fordon som orsakar skadan; 8. från förmån på grund av försäkring för ett motorfordon undantaga var och en som med sitt samtycke befordras med fordonet, fastän han äger eller borde äga kännedom om att fordonet på olagligt sätt fråntagits den rättmätige besittningshavaren eller att fordonet brukas i samband med förövande av brott; 9. från obligatorisk försäkring undantaga skada på passagerare i det fordon som orsakade skadan, om deras befordran med fordonet skedde avgiftsfritt eller i övrigt utan vederlag; 10. från obligatorisk försäkring undantaga motorfordon vilket föres på enskild mark, till vilken ett visst antal personer äger tillträde, samt motorfordon vilket på annan plats än på allmän väg deltar i prov eller tävling som gäller hastighet, tillförlitlighet eller skicklighet; ll. avvika, uteslutande i fråga om förhållandet mellan dess egna medborgare, från föreskrifterna i artikel 5 itilläggsbestämmelserna såvitt avser sådan skada på egendom som uppgår till ringa belopp; 12. överlämna åt sina domstolar att huruvida avgöra artikel 6 i tilläggsbestämmelserna skall tillämpas beträffande skada som uppkommit inom dess område och att om så behövs ge domstolarna anvisningar om de principer som de skall följa;

Internationellt samarbete l 14

13. avvika från föreskrifterna i artikel 6 mom 2 i tilläggsbestämmelser-

na i syfte att fastställa en alternativ metod för försäkringsbeloppets

fördelning; 14. awika från föreskrifterna i artikel 8 mom 2 i tilläggsbestämmelser-

na; l5. awika från artikel 9 i tilläggsbestämmelserna, när i fall som avsesi nämnda artikel den skadelidande är tillförsäkrad ersättning för skada på person och egendom. Den skadelidande skall vid skada på person äga rätt till med samma belopp som skulle ha utgått om försäkring ersättning funnits. Beträffande skada får ersättningsbeloppet bepå egendom stämmas på annat sätt; 16. awika från artikel 9 mom 2 i tilläggsbestämmelserna beträffande motorfordon som normalt är stationerat utanför dess område.

4.1.1.4 Av Sverige utnyttjade förbehåll

har vid ratificeringen av konventionen utnyttjat förbehållen 8, Sverige 14 och med följande i prop 1968:115 (s 21 ff) lämnade 10, 16, motiveringar. Förbehåll nr 8. Den som färdas i ett motorfordon med vetskap om att fordonet brukas har enligt 3 § andra stycket TFL i allmänhet olovligen inte rätt att få skadeersättning ur fordonets trafikförsäkring. Någon motsvarande inskränkning i försäkringsskyddet görs inte i konventionen eller Förbehåll nr 8 medger emellertid att tilläggsbestämmelserna. undantag görs i detta hänseende. Förbehåll nr 10. 2 § fjärde stycket TFL äger lagen inte Enligt som används uteslutande inom järnvägs- eller tillämpning på motorfordon fabriksområde eller tävlingsområde eller annat sådant inhägnat inhägnat område. Någon direkt motsvarighet till denna undantagsbestämmelse inte i konventionen eller i tilläggsbestämmelserna. Förbehåll nr 10 finns emellertid departementschefen täcka berörda torde enligt föredragande i TFL utom i fråga om motorfordon som används undantagsbestämmelse inom som nämligen regelmässigt torde vara uteslutande jämvägsområde, att anse som allmän plats. De fordon det här gäller ansåg emellertid kunna anses som sådana arbetsredskap eller liknande departementschefen medför endast fara och vilka enligt art 2 fordon vilkas begagnande ringa mom 1 i konventionen får undantas från försäkring. Under förutsättning förbehåll nr 10 fann departementschefen därför att att Sverige utnyttjade TFL kunde behållas oförändundantagsbestämmelsen i 2 § fjärde stycket

rad. art 8 mom 2 i tilläggsbestämmelserna får ett av Förbehåll nr 14. Enligt den skadelidande hos försäkringsgivaren skriftligen framställt ersättningsverkan. svensk rätt gäller i anspråk viss preskriptionsavbrytande Enligt om som grundas på BAL att talan skall fråga skadeståndsanspråk anhängiggöras inom två år från skadans uppkomst (9 §). På den punkten överensstämmer således svensk med konventionen. Förbehåll nr lag inte 14 emellertid avvikelse i nationell lag från art 8 mom 2 i medger tilläggsbestämmelserna.

Internationellt samarbete 1 15

Förbehåll nr 16. Bestämmelserna i art 9 mom 2 och 3 i tilläggsbestämmelserna om skyldighet för försäkringsgivaren att i förhållande till skadelidande svara för skada i följd av olycka som inträffar inom viss tid efter det försäkringsgivaren tillkännagett att försäkringsavtalet upphört att gälla eller tillfälligt satts ur kraft och om undantag från denna princip har sin motsvarighet i 18 § TFL. Vissa skiljaktligheter föreligger dock. Att tidsfristen enligt de svenska bestämmelserna är längre än den som konventionen föreskriver skapar enligt departementschefen inga problem, eftersom det står konventionsstat fritt att bereda de skadelidande ett längre gående skydd än konventionen ger. l8§ TFL gäller emellertid endast i fråga om trafikförsäkring för motorfordon som är registrerat i Sverige, vilket sammanhänger med att tidsfristen enligt den svenska lagen räknas från det anmälan om den dag avtalet upphört inkom till den myndighet där fordonet är registrerat. Någon motsvarande inskränkning gör inte konventionen, som enligt art ll mom l överlämnar åt konventionsstaterna att var för sig bestämma till vem anmälan om avtalets upphörande 0 d skall göras. Förbehåll nr 16 medger emellertid awikelse i nationell lag från art 9 mom 2 i tilläggsbestämmelserna i fråga om fordon som vanligen finns utanför vederbörande konventionsstats område.

4.1.2 1973 års ansvarighetskon vention

Europarådskonventionen av den 14 maj 1973 om skadeståndsansvaret för bilister har också utarbetats av en inom rådet tillsatt expertkommitté, vari bl a Sverige var representerat. Konventionen har hittills ratificerats av Norge, Grekland och Västtyskland och har undertecknats av Schweiz. En svensk anslutning till konventionen har ännu inte aktualiserats. Konventionen har inte trätt i kraft. En grundtanke i konventionen är att skadeståndsansvar skall kunna göras gällande mot en bilist oberoende av omgdenne har visat vårdslöshet. Ett sådant objektivt ansvar fastslås i konventionen. Den som kontrollerar användningen av ett motorfordon - innehavaren - kallas i konventionen ”the keeper, och han skall ansvara för skada som orsakas av fordonet när detta används i trafik (art 2 och art 4 p 1). Uttryckligt undantag görs för skada som uppkommer när ett fordon används för annat än sitt egentliga ändamål (art J] mom 1 a). En bärande tanke vid konventionens tillkomst har vidare varit att det objektiva ansvaret skall vara täckt av obligatorisk trafikförsäkring åtminstone i den omfattning som föreskrivs i 1959 års trafikförsäkringskonvention. Enligt art 4 p 2 kan i nationell lag försäkringsgivaren göras direkt ansvarigi stället för innehavaren. Från innehavarens ansvar enligt konventionen undantas skada på det egna fordonet eller släpvagn eller annat föremål som dras av fordonet eller föremål som fästs vid fordonet, eller på egendom som transporteras med detta, dock inte personliga tillhörigheter såsom kläder och bagage (art 10 mom 1). l nationell lag får också göras undantag från ansvaret såvitt avser skada som drabbat fordonets förare (art 10 mom 2).

l 16 Internationellt samarbete

Om den skadelidande har gjort sig skyldig till medvållande skall detta kunna föranleda att skadeståndet sätts ned eller helt uteblir. Jämkningen bestäms med hänsyn till “omständigheterna vid olyckan (art 5 mom 1), varmed enligt art 9 mom 1 avses bl a förares eller passagerares vållande eller sjukdom, den risk (inherent risk) som fordonet representerar, fordonets opåräkneliga uppträdande, tex på grund av ett tekniskt fel, tredje mans uppträdande eller en naturhändelse av annat slag än en allvarlig naturkatastrof av osedvanlig beskaffenhet. Syftet med dessa föreskrifter är att underlätta en för den skadelidande gynnsam rättstillämpning. Om flera fordon tillsammans orsakar skada, t ex vid kollision, regleras innehavarnas ansvar efter skilda principer, beroende på om den skadelidande själv är innehavare eller inte. Om den skadelidande är en tredje man, tex cyklist eller fotgängare eller passagerare i något av fordonen, är innehavarna av de inblandade fordonen solidariskt ansvariga för skadan (art 6 mom I). Vilken som helst av innehavarna kan följaktligen krävas på skadeståndet, som sedan fördelas mellan samtliga ansvariga inbördes med hänsyn till varje fordons medverkan i skadans uppkomst (art 6 mom 2). Fördelningen skall ske på grundval av ”omständigheterna vid olyckan (art 9 mom I - jfr ovan). Talar dessa omständigheter inte för annat skall varje fordons medverkan anses vara lika stor (art 9 mom 2). Tre fordon som gemensamt orsakar skada på tex passagerare i ett av fordonen skall följaktligen i ett sådant fall slutligt bära en tredjedel var av skadan. Åsamkas en av innehavarna skada (t ex på sitt fordon) är han inte berättigad att av det eller de övriga inblandade fordonens innehavare få ersättning för den del av skadan som vid en fördelning enligt reglerna i art 9 skulle falla på honom själv, om det hade varit fråga om skada på tredje man. Den skadelidande innehavaren är med andra 0rd underkastad jämkning av skadeståndet på grund av en medverkan som bestäms på objektiva kriterier. För den del av skadan som återstår efter tillämpning av denna medverkansregel är de övriga innehavarna ansvariga, men var och en av dem endast för sin andel därav, bestämd enligt art 9 med hänsyn till samtliga fordons medverkan till skadans uppkomst (art 7 sålunda som mom 1). Här bygger konventionen på ett pro räta-ansvar innebär att den skadelidande innehavaren kan kräva annan innehavare endast på den del av skadeståndet som svarar mot den medverkan dennes fordon kan lastas för, eventuellt bestämd på grundval av samma hjälpregel om likafördelning som gäller när tredje man har lidit skada. l nationell lag kan emellertid i stället för pro rata-ansvaret föreskrivas solidariskt ansvar också beträffande skada som drabbar innehavare av inblandat fordon (art 7 mom 2). Har det egna fordonets förare inte enligt art 10 mom 2 undantagits från innehavarens ansvar svarar i ett kollisionsfall samtliga innehavare solidariskt för skada som drabbar föraren. Denne har följaktligen samma ställning som tredje man. Om i nationell lag däremot utnyttjas möjligheten att undanta det egna fordonets förare från innehavarens ansvar hindrar detta inte att innehavare av andra i kollisionen inblandade

SOU I974:87 Internationellt samarbete 117

fordon kan åläggas ansvar för förarens skada. Men detta ansvar är begränsat till skadan minus den del därav som med hänsyn till ”omständigheterna vid olyckan bör som den läggas på det fordon ifrågavarande föraren fört (art 8 mom 1 och art 10 mom 2). I denna situation inverkar alltså den objektiva medverkan som har betydelse också beträffande skada som drabbar en innehavare själv. Till skillnad från vad som gäller i fråga om skada som drabbar en innehavare själv är andra innehavares ansvar dock solidariskt. Kolliderar bilarna A, B och C med skada på Azs förare som svarar följd Bzs och Czs innehavare solidariskt för denna skada minus den del därav som med hänsyn till omständigheterna vid olyckan bör falla på innehavaren av bilen A, eventuellt bestämd till en tredjedel enligt hjälpregeln i art 9 mom 2. Det är to m möjligt för en konventionsstat att bestämma att det egna fordonets ”objektiva medverkan skall inverka rätt på förarens till skadestånd av andra innehavare utan att undantag enligt art 10 mom 2 föreskrivs. Enligt art 8 mom 2 kan nämligen i nationell lag stadgas att andra innehavares solidariska ansvar inte skall omfatta den del av skadan som enligt fördelningsreglerna skall bäras av innehavaren av det fordon som den skadelidande föraren har fört. själv l exemplet med de kolliderande bilarna A, B och C innebär denna identifikation att innehavaren av bilen A ensam bär ansvar för sin del av förarens skada men innehavarna av bilarna B och C solidariskt ansvar för återstoden. Om förare och innehavare är samma person gäller naturligtvis inte de särskilda reglerna för förare utan i stället vad som har föreskrivits beträffande skada som drabbar innehavare. När flera innehavare är ansvariga tillämpas den nyss angivna regeln om ”objektiv medverkan” även mot den som lidit skada som på gods transporterats med något av de inblandade fordonen och som inte utgör personliga tillhörigheter, liksom också beträffande skada på eget fordon i sådana fall då fordonsägaren är en annan än innehavaren. Om fordonen

A, B och C kolliderar och gods på fordonet A skadas svarar fordonen Bzs och Czs innehavare inte för hela denna skada utan endast för skadan minus den del därav som med till hänsyn omständigheterna vid olyckan kan hänföras till fordonet As medverkan, eventuellt bestämd till en tredjedel enligt hjälpregeln i art 9 mom 2 (art 8 mom I). Tillhörde

godset inte fordonet A3 innehavare är Bts och Cs ansvar solidariskt (art 6), eljest är det ett pro rata-ansvar om nationell lagstiftning inte har gjort förbehåll (art 7). Samma princip gäller enligt konventionen beträffande sådant ansvar som brukare har befriat sig från genom bestämmelse i kontrakt (art 8 p I). Förutom skador som orsakas av fordon när det används uteslutande för annat än sitt egentliga ändamål undantas i art 11 bl a atomskada. Till nationell lagstiftning lämnar konventionen bl a frågor som sammanhänger med själva skadeståndet - vilka former av ersättning som kan komma i

fråga, beloppsbegränsningar etc - samt regressfrågor. lart 13 upptar konventionen bl a vissa regler om att konventionsstat kan i nationell lag införa regler som bereder de skadelidande en förmånligare ställning, dock att detta inte gäller såvitt avser det inbördes förhållandet mellan innehavarna i kollisionsfall.

1 18 Internationellt samarbete

års om lag vid trafik-

4.2 1971 Haagkonvention tillämplig

olyckor

åren 1967 och 1968 utarbetades av en specialkommission ett Under utkast till konvention om tillämplig lag vid internationella trafikolyckor. av godtogs vid den Xlze En konventionstext på grundval förslaget med för internationell privaträtt år 1968. sessionen Haagkonferensen för undertecknande år 1971. Sverige har inte Konventionen öppnades undertecknat konventionen. Den har ännu inte trätt i kraft.

Konventionen bygger på följande principer. interna i det land där olyckan ägde rum (lex loci delicti Den lagen skall som huvudregel tillämpas (art 3). Om de inblandade commissi) till annat land än olyckslandet kan parterna äger gemensam anknytning enligt art 4-6 undantag göras från lex loci. Har vållats av ett enda fordon på sådant sätt att ansvar för olycka kan mot någon som är ansvarig för fordonet olyckan göras gällande om fordonet är i annat land än olyckslandet, tillämpas, registrerat registreringslandets lag i fråga om ansvaret mot föraren, brukaren, ägaren eller annan som har i fordonet utan hänsyn till var de har sin rättighet hemvist. även beträffande skada som Registreringslandets lag tillämpas hade hemvist iett annat tillfogas passagerare i fordonet, om passageraren land än eller som tillfogas person som befann sig på olyckslandet, utanför om vederbörande hade hemvist i olycksplatsen fordonet, registreringslandet (art 4 aj., Om däremot har vållats av flera fordon kan undantag göras olyckan från om alla inblandade fordon är registrerade i samma lex loci-principen då lag tillämpas (art 4 b). Skulle ett av de land, registreringslandets inblandade fordonen vara registrerat i annat land än de övriga blir lex loci emellertid tillämplig beträffande samtliga inblandade. Är person utanför fordon vållande gäller registreringslandets lag bara inblandade - flera fordon eller en eller flera om samtliga ett_ eller utanför fordonet eller fordonen - har hemvist i registreringspersoner landet (art 4 c). Vid sakskada art 5 olika regler beroende på om den gäller enligt skadade befordrades med inblandat fordon eller inte. egendomen Ansvaret för skada på passagerares bagage bestäms enligt den lag som är ansvaret själv. Ansvaret för tillämplig beträffande gentemot passageraren skada samma lag som gäller för ansvaret gentemot på annat gods följer Vad slutligen gäller skada ägaren av fordonet för skada på själva fordonet. utanför det eller de inblandade fordonen tillämpas lex loci, på egendom utom i de fall då skada i samband med personskada har uppkommit på den skadades kläder o d. Då tillämpas registreringslandets lag om den

skadade har hemvist i detta land.

Internationellt samarbete l 19

4.3 ”Gröna-kort-systemet m fl överenskommelser

Ett flertal internationella till att förenkla överenskommelser, syftande motorfordonstrafiken mellan länderna, har träffats under de senaste decennierna. l avsnitt 1.2.6 har lämnats en av dessa beskrivning överenskommelser och deras praktiska innebörd.

5 Statistiska

uppgifter

5.1 Antalet motorfordon

Vid utgången av juli månad 1974 fanns 3 068 700 motordrivna fordoni trafik i Sverige. Fördelningen på olika fordonsslag framgår av följande tabell, som bygger på uppgifter från Statistiska centralbyrån (SCB).

Tabell l Antal motordrivna fordon i trafik

3 068 700 Tillväxten av personbilsparken går mycket snabbt. Vid utgången av år 1960 fanns i landet ca 1 240 000 personbilar och vid utgången av år 1972 mer än det dubbla antalet. Antalet lastbilar och bussar ökar mera måttligt. Vid utgången av år 1960 fanns det ca 120000 lastbilar, vid utgången av år 1972 ca 160 000. Antalet bussar vid utgången av år 1960 utgjorde ca 8 200 och vid utgången av år 1972 ca 16 000. En kategori som däremot har minskat i antal under flera år är motorcyklarna. Vid utgången av år 1960 fanns det ungefär 160 000 motorcyklar i trafik, vid

Tabell 2

122 Statistiska uppgifter

:a _ow mvm _mm mv» m5 omm Ev En m8 omv wü

asså :ovm 505.:

?vass

mm mm om vm mm mm vm vm mm mm mm mm

____.m__._o

auâuuä

Sw omv mmm mom oov o? So :m OS o_o _vw än :om

mini_

2 m_ om _m om o_ m_ o_ o_ o_ v_ v_ m_ ä:

E8 muta?

vom

ouøuwxw

mvm Em vom mmm Ro

moom

_mo mo_ o.: ___ v_o _mo

.mosa

äå m m m m v w o o o s o s Eom

cauüa

5:022_ snuva

Ewa

...Qube

uuavmxm

52:a

»vasa

.ao mm_ :o va_ _k_

nä_ _ _._m_ mom_ m_m_ m_m_ _ mom_ nä_ Bm_ m_m_ _ _ E8

Sö» nå»

»asså

:ou

mom omo mmv mom äwuu Såå

woman

masa

Sw _wv vv_ o_m v_v :m än m_o

ass.. :E3

oo mo mo m_ o_ m_ o_ n_ o_ o_ o_ o_ om PE_

auoEsz

Eon_ 3:0

E.:

.

:Ein

omv mvo mvw mmv omv Eb vmo vom mom oow .oom_

va_

wäxaxwcåm:

SM än

Bøäeaxm

minus

m m

v_ v_ v_ w_ v_ __ o_ __ __ o_ o_ E8 am

:omaom

vagnen

å:

.ucaäuwxm

5:5

musxøaomuom

maaåu

oøsoaø_

wvm vmv wvo oov mmo

wwwm

m? :m :o m8 vm_ vw_

83.

unøxwcoøuoa_

_öv_ ...å m m m m m v m. w w w m

vauou wanna?

:må

.oguzoäaåmm

axobouâauu

uoxoåoxaubmm .miøåäounom

§3..

ma_

emo mom mom

.mammas

om_ mo_ mm_ mo_

uoacâoa

cos _ mmo_ _ _ vom_ _ mm__ _ _ mao_ mmo_ m3_ u?

Eommw :ocoêâoon .amâäøw

.uuüumoå

20.3 ovâäxø S2 mom_ 82 vom_ 32 uoom_ Em_ mom_ S2 E2 nä_ nä_

. m

å. _E_ å

sou 1974:37 Statistiska 123 uppgifter

utgången av år 1972 däremot bara ca 38 000. Antalet motorcyklar är emellertid, som framgår av tabell l, åter i stigande. Ett ofta använt mått på fordonsvolymen är antalet fordon per innevånare. l Sverige fanns det år 1972 en bil (personbil, lastbil eller buss) per 3,1 innevånare. År 1960 var motsvarande tal 5,7.

5.2 Antalet trañkolycksfall

Trafikförsäkringsföreningen redovisar varje månad antalet till trafikförsäkringsbolagen anmälda, i Sverige inträffade skadefall. Tabell 2 på s 121 visar utvecklingen av antalet skadefall enligt denna statistik. Antalet under år 1974 anmälda skadefall enligt TFFS statistik utgör 79 446 under första kvartalet och 66 5 ll under andra kvartalet. Vid studiet av TFFs statistik måste observeras dels att en kollision mellan två bilar kan vara redovisad som två trafikförsäkringsskador, nämligen om bilarna är trafikförsäkrade i olika anstalter, dels att singelolyckor vid vilka endast fordonsföraren själv har skadats inte alls finns med eftersom trafikförsäkringen inte kan ge ersättning i sådana fall. Av den löpande statistik som SCB svarar för bl a antalet framgår vägtrafikolyckor fördelade efter skadeföljd samt därvid dödade eller skadade personer. Endast polisrapporterade olyckor med personskada har tagits med. Fördelningen framgår av tabell 3 på sid 122. Av intresse är fördelningen av de skadade på olika trafikantkategorier. Följande tabell, som bygger på SCBIS statistik, ger upplysning i detta avseende.

Tabell 4 Vid trafikolyckor dödade och skadade personer efter trafikantkategori, 1972-1973

Fördelningen mellan singelolyckor, kollisionsolyckor och övriga olyckstyper framgår av tabell 5 på s 124 (källs SCB).

Motorfordon-motorfordon Omkörning, filbyte,

1 vilken omfattning olika fordonstyper är inblandade i olyckor framgår av följande tabell (källa SCB). Tabell 6 l vägtrafikolyckor med personskada delaktiga motorfordon 1972-1973

sou 1974:37

6 kontroll

Offentligrättslig av

motorfordonsbeståndet

6.1 Registreringens syfte -

Registrering av motordrivna fordon genom det allmännas är försorg påkallad av flera olika anledningar. Trafiksäkerhetsarbetet förutsätter en individuell och fullständig registrering av vissa fordonskategorier, särskilt för kontroll av att besiktningsskyldigheten efterföljs. Registreringen fyller också en viktig uppgift vid beredskapsplanläggningen. Den är vidare nödvändig som underlag för en effektiv och andra skatteuppbörd fiskaliska åtgärder. l förevarande intresserar mest den sammanhang kontroll av trafikförsäkringspliktens som fullgörande fordonsregistreringen möjliggör.

6.2 Det nya

registreringssystemets huvuddrag

Fr o m den l maj 1973 gäller ett delvis helt reformerat registreringssystem i vårt land. De nya bestämmelserna finns huvudsakligen i bilregisterkungörelsen (l972:599, BRK). Ett karaktäristiskt drag i det nya systemet är att enbart registreringen av ett fordon inte konstituerar någon rätt att bruka fordonet. Andra förutsättningar måste också vara uppfyllda, såsom att fordonet besiktigats, skatt betalts och trafikförsäkring tecknats. är alltså Registreringen närmast att uppfatta som en notering i registret av att fordonet existerar och av vem som äger det. Registrering av visst fordon sker endast en gång under fordonets livstid, och den består till dess att fordonet har avregistrerats. Avregistrering får ske bara under vissa förutsättningar. Den praktiskt av viktigaste dessa är att fordonet har förstörts eller inte mer skall brukas i trafik. Reservregistrering förekommer inte längre. l stället har införts möjlighet till avställning av registrerat fordon. Avställt fordon får inte användas. Undantag gäller dels för brukande som inte förutsätter registrering och dels för ianspråktagande enligt förfogandelagstiftningen eller förhyrning av krigsmakten. Vissa andra undantag, gällande bla saluvagnar, finns också. Registreringspliktiga motordrivna fordon är enligt 8 § BRK bil, motorcykel, terrängmotorfordon, traktor som är försedd med gummihjul eller

126 kontroll av moto/jfordonsbesrândet OffenrligräIts/ig

band samt motorredskap om det brukas på sådant sätt som anges i för att traktor skall anses som trafiktraktor. vägtrafikskatteförordningen dock av 1 § andra stycket BRK beträffande Undantaggäller på grund fordon som tillhör staten och är tillverkat för särskilt militärt ändamål samt fordon som är avsett att föras av gående. Motorredskapsutredningen har i SOU 1974:26 föreslagit att motorredskap och den av utredningen terrängmotorredskap generellt skall föreslagna nya fordonskategorien vara registreringspliktiga. sker i centrala bilregistret (CBR). Vid ansökningen om Registreringen skall enligt 12 § BRK bl a fogas besiktningsinstrument eller registrering samt bevis om trafikförsäkring. Om föreskriven handling saknas typintyg hindrar detta inte men fordonet avställs under sådana registreringen, förhållanden obligatoriskt (34§ första stycket). Avställningen upphör efter anmälan av ägaren, under förutsättning att föreskrivna handlingar och uppgifter lämnas i samband med anmälningen (36 §). Obligatorisk avställning av detta slag är inte tidsbegränsad. fordonet ett registreringsnummer, beståen- Vid registreringen tilldelas de av tre bokstäver och tre siffror. På fordonets registreringsskylt - den har - skall vidare finnas ett årligen bakre om fordonet två skyltar utfärdat kontrollmärke. Systemet med kontrollmärke, som trädde i kraft den 1 januari 1974 och gäller alla registrerade fordon utom terrängforför att bla underlätta kontrollen av att skatt för don, har tillskapats fordonet är trafikförsäkrat samt att fordonet har har erlagts, att fordonet underkastats kontrollbesiktning. Kontrollmärke utfärdas under förutsättning att fordonet inte är avställt, att föreskriven trafikförsäkring finns, att förbud att bruka fordonet inte gäller enligt l6§ vägtrafikskatteförordningen därför att fordonsskatt inte har betalts för det innevarande och det närmast Skatteåret, att körförbud inte gäller och att fordonsägaren har föregående de föreskrifter i fråga om kilometerräknarapparatur som har iakttagit meddelats i vägtrafikskatteförordningen (28 § första stycket BRK).

6.3 Kontrollmärkets funktion

Innehav av kontrollmärke visar, som framgår av det nyss anförda, bl a att fordonsskatt har betalts, att för fordonet finns för viss period trafikförsäkring samt att kontrollbesiktning av fordonet har ägt rum. Någon rätt att bruka fordonet uppkommer dock inte i och för sig genom kontrollmärket, och inte heller utgör detta en förutsättning för rätten att bruka fordonet. Men om ett fordon saknar kontrollmärke ger detta till särskild kontroll. Det kan ju i sådant fall misstänkas att anledning eller som gäller för utfärdande av någon några av de förutsättningar märke inte tex att trafikförsäkring för fordonet inte har föreligger, tecknats eller vidmakthållits. är emellertid inte helt vattentätt. Kontrollen av skatte- Systemet och besiktningsskyldighet är visserligen i princip helt effektiv på plikt av att skatten tas ut genom s k rullande uppbörd. Denna är till grund

kontroll

Olfenrligrärrslig av motorfordonsbesrânder 127

tidpunkten bestämd av sista siffran i registreringsnumret för fordonet, dvs samma faktor som avgör när fordonet skall inställas till periodisk kontrollbesiktning. Den period för vilken skatt har betalts, resp utförd kontrollbesiktning gäller, sammanfaller härigenom med kontrollmärkets giltighetstid. Betalningen av trafikförsäkringspremien har däremot inte samordnats med kontrollmärkets giltighetstid. Trafikförsäkringsplikten kontrolleras endast med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då kontrollmärket utfärdas. Om försäkringen upphör under märkets giltighetstid, t ex därför att försäkringsgivaren säger upp avtalet av på grund underlåten premiebetalning, har detta ingen inverkan på fordonsägarens rätt att ha kontrollmärket kvar på sitt fordon. Det kan alltså inträffa att ett fordon vid viss tidpunkt har kontrollmärke utan att trafikförsäkring gäller för fordonet. I maj 1974 kunde konstateras att över 73 000 av de i CBR registrerade fordonen saknade gällande trafikförsäkring. För drygt 32 000 av dessa fanns giltigt kontrollmärke. En särskild arbetsgrupp (samrådsgruppen för trafikförsäkringskontroll) med representanter för försäkringsinspektionen, trafikförsäkringsgivarna, bilregisternämnden och kommunikationsdepartementet överväger emellertid sedan något år lämpliga åtgärder för att effektivisera kontrollen av att trafikförsäkringsplikten iakttas (jfr nedan 7.3.l0).

sou 1974:87

VIII

överväganden och förslag

7 Allmän

motivering

7.1 Den rättspolitiska

bakgrunden

l varje samhällsbildning löper medborgarna risker att drabbas av skador till liv, hälsa eller egendom. I det moderna, högt utvecklade industrisamhället är dessa risker framträdande. Riskerna ökar kontinuerligt med en fortgående teknisk utveckling och urbanisering. Det är en angelägen uppgift för både samhällsorgan och enskilda att genom förebyggande åtgärder i form av skyddsanordningar och säkerhetsföreskrifter av skilda slag så långt möjligt motverka en ökad skadefrekvens. I både samhällets och enskildas planerings- och utvecklingsarbete på skilda områden ägnas också skydds- och säkerhetsfrågorna stor uppmärksamhet. Det har under senare år kunnat skönjas tydliga tecken på en ökad medvetenhet hos medborgarna i gemen såväl som hos ansvariga beslutsfattare om vikten av att inte våra strävanden att förbättra människornas materiella levnadsvillkor förverkligas på bekostnad av de enskilda säkerhet medborgarnas till person och egendom. Den enskildes krav på skydd för den personliga integriteten intar idag en central plats i den allmänna samhällsdebatten. Men detta skyddsintresse bryter sig mot och kommer oundvikligen i konflikt med intresset av produktivitet och effektivitet i samhällsverksamheten områden. pä skilda Drivs skydds- och säkerhetssynpunkterna allt längre når man småningom en punkt där den tekniska och ekonomiska utvecklingen hämmas eller rentav hindras i en grad som från samhällsekonomiska synpunkter skulle vara ödesdiger och som medborgarna inte skulle godta. En intresseavvägning måste ske som sätter gränser för möjligheterna att minska eller begränsa riskerna för skador. Helt kan dessa risker aldrig elimineras. Vi måste räkna med att människorna genom sina göranden och låtanden, direkt eller indirekt, då och då kommer att orsaka varandra skador. Detta gäller inte minst i motorfordonstrafiken. Men det gäller också t ex i yrkeslivet, främst i olika former av industriell verksamhet. Det är från humanitära, sociala och samhällsekonomiska synpunkter av största vikt att de som på detta sätt tillfogas skador till person eller egendom bereds en skälig ekonomisk gottgörelse för sina förluster och lidanden. I första hand är det en uppgift för samhällsorganen att genom lagstiftning eller andra lämpliga åtgärder sörja för att ändamålsenliga ersättningssystem står till buds och fungerar på ett tillfredsställande sätt.

130 Allmän sou 1974:87 motivering

Ända in i jämförelsevis sen tid - i stort sett fram till sekelskiftet - var tillgängliga ersättningsanordningar svagt utvecklade och i många hänseenden bristfälliga. Bilden dominerades av de skadeståndsrättsliga reglerna. Möjligheten för en skadelidande att av annan erhålla ersättning för sin skada enligt dessa regler var i många fall den enda väg på vilken han kunde undgå att själv bära förlusten. Någon socialförsäkring i modern mening existerade inte, det enskilda försäkringsväsendet var svagt utvecklat, och från samhällets sida lämnades inte något bistånd annat än i rent nödbetonade situationer i form av fattigvård. Men inte heller möjligheten att få skadestånd stod alltid till buds. Skadeståndsreglerna har historiskt sitt ursprung i den romerska rätten och vilar till stor del alltjämt på ett av etiska värderingar betingat skuldtänkande: Den som genom ett på något sätt klandervärt beteende orsakar en medmänniska skada bör sona sin skuld, bl a genom att betala ekonomisk ersättning till den skadade (den s k ”culparegeln). Kan något sådant klandervärt förfarande inte läggas den till last som har orsakat skadan eller beror denna på ren olyckshändelse, bör något skadestånd inte utgå. Och om den skadade själv förfarit på något sätt klandervärt och därigenom medverkat till sin skada, bör ersättningen nedsättas eller rätten till skadestånd rentav falla bort. Men även när en rätt till skadestånd finns erbjuder den ingalunda i sig själv några garantier för att gottgörelse lämnas. I det avseendet är den skadelidande beroende av att den skadeståndsskyldige har ekonomiska möjligheter att infria sin skadeståndsförpliktelse. Med culparegeln som skadeståndsrättens rättsteoretiska och rättspoliatt bereda de skadetiska grundval trädde skadeståndsreglernas uppgift lidande ekonomisk gottgörelse - skadeståndets reparativa funktion - i för dess uppgift som påföljd för icke önskvärda beteenden bakgrunden och därmed som instrument i strävandena att påverka medborgarnas handlande i önskad riktning - skadeståndets preventiva funktion. Den situation som här har beskrivits i största korthet hänför sig till tiden kring sekelskiftet och dessförinnan. Under 1900-talet och särskilt under tiden efter det andra världskriget har bilden radikalt förändrats. Den tekniska och industriella utveckling som i accelererande takt har ägt rum under detta århundrade och skapat helt nya livsbetingelser för människorna i vårt samhälle har starkt påverkat inställningen till här aktuella problem. Att bereda medborgarna största möjliga mått av social trygghet har varit ett av de viktigaste ledmotiven för de gångna decenniernas politiska strävanden. En kontinuerlig förbättring av skyddet mot de ekonomiska följderna av sjukdom och annan ohälsa har här spelat en betydelsefull roll. Utvecklingen under denna tid har präglats av stora förskjutningar i den ideologiska synen på samhällsfrågorna. En på ekonomisk liberalism och extrem individualism grundad samhällssyn har fått ge vika för en samhällsuppfattning grundad på idéer om jämlikhet, solidaritet och gemensamt ansvar. Det är främst på tre vägar som det ekonomiska skyddet mot personoch sakskador under denna period har förbättrats. Dels har möjligheterna att erhålla skadeståndsersättning vidgats genom punktvisa förändringar av

SOU l974z87 Allmän motivering

skadeståndsreglerna, både genom lagstiftning och genom en rättsbildning i domstolspraxis. Dels har successivt byggts upp ett hela folket omfattande socialförsäkringssystem, som från att ursprungligen ha lämnat endast ett relativt begränsat ekonomiskt grundskydd vid sjukdom eller annan ohälsa idag i många fall ger den enskilde nära nog full gottgörelse för hans förluster vid sjukdoms- eller olycksfall. Dels slutligen har en utomordentligt expansiv utveckling av det enskilda försäkringsväsendet - inte minst tillkomsten under senare tid av kollektiva i olika former försäkringar väsentligt ökat medborgarnas möjligheter att till rimliga kostnader bereda sig ekonomiskt skydd vid sjukdom eller skadefall. Tillkomsten och den kontinuerliga vidareutvecklingen av s k ansvarsförsäkring har samtidigt bidragit till att göra det skadeståndsrättsliga ersättningssystemet ekonomiskt effektivare. Som en följd av denna utveckling är situationen idag den att i flertalet av de fall då person- eller sakskada inträffar den skadelidande uppbär ekonomisk ersättning från flera olika källor: vid personskada enligt lagstiftningen om allmän försäkring eller från yrkesskadeförsäkring, enskild eller kollektiv liv-, sjuk- eller olycksfallsförsäkring, i form av sjuklön eller annan gottgörelse från arbetsgivare och såsom skadestånd antingen direkt från den skadeståndsskyldige eller från dennes ansvarsförsäkring, samt vid sakskada från enskild objektsförsäkring och/eller i form av skadestånd. Kompensationsgraden vid personskada varierar av naturliga skäl från fall till fall, men till följd av gällande regler om samordning - eller avsaknaden av sådana regler - inträder inte av olika förmåner sällan en överkompensation av innebörd att den sammanlagda ersättning den skadelidande uppbär hans totala förlust överstiger i följd av skadefallet. När man i början av den här beskrivna perioden som en följd av den tekniska och industriella och de ökade skaderisker som utvecklingen därigenom skapades kände behov att förbättra det ekonomiska skyddet vid skadefall på särskilt utsatta områden - främst inom kommunikationsväsendet och på energiförsörjningens område - var det med den tidens sätt att se naturligt att man i första hand sökte enlösning inom ramen för det skadeståndsrättsliga regelsystemet. Man gick sålunda vägen över en skärpning av förutsättningarna för skadeståndsskyldighet, antingen så, att man med fasthållande av kravet på vållande (culpa) som den principiella grunden för skadeståndsansvar flyttade ansvaret från den vållande till annan person, t ex den vållandes arbetsgivare eller ägaren av viss egendom eller annan som stod i viss bestämd relation till den vållande, eller så att man helt frigjorde sig från culparegeln och ålade utövaren av viss verksamhet eller ägaren av viss egendom ett ersättningsansvar helt oberoende av vållande för alla eller visst slag av skador som orsakades i verksamheten eller av egendomen, s k rent strikt eller objektivt skadestândsansvar. Den rättsteoretiska för grunden dessa lösningar fann man i två principiellt artskilda resonemang. I det förra fallet, när det gällde att flytta ansvarigheten på grund av vållande från den som faktiskt orsakat skadan till annat subjekt, utgick man från en identifikationsgrundsats av

sou 1974:87 132 Allmän motivering

mellan den vållande innebörd att det på grund av den speciella relationen - tex mellan en anställd och hans arbetsgivare eller och den andre mellan av bilen - var rimligt och naturligt att i en bilägare och föraren skadeståndshänseende identifiera de båda subjekten, dvs låta den ene bära ansvaret för den andres handlande, som om den förre själv varit vållande till skadan. Det är detta slags resonemang som mera renodlat för det ansvar som i rättspraxis generellt ålades arbetsgiligger till grund för vållande i arbetsledande ställning, det s k vare av arbetstagare principalansvaret. Men det torde också ha spelat en roll vid utformningen om ansvarighet för skador i bl a järnvägs- och av de särskilda reglerna motorfordonstrafiken. skadeståndsansvaret däremot hämtade man det För det rent objektiva stödet i doktriner om ansvar för ”farlig verksamhet”. Man rättsteoretiska

menade att den som utövar en verksamhet, som är farlig i den meningen

att den skapar speciellt framträdande skaderisker, antingen så, att risken för att skador inträffar i verksamheten är särskilt stor, eller på det sättet att de skador som inträffar typiskt sett är allvarliga och omfattande, att bära de redan på denna grund ligger närmare till än den skadelidande ekonomiska av skadefallen, oavsett om något klandervärt kan följderna i verksamheten till last. läggas honom själv eller hans medhjälpare För båda de här beskrivna typlösningama gäller, att vid sidan av de rättsteoretiska också mer pragmatiskt betonade samhällsresonemangen eller företagsekonomiska synpunkter har spelat en rolli motivbildningen bakom reformema. Med utgångspunkt i en närmast företagsekonomisk teori av innebörd, att en industriell ellerannan ekonomisk verksamhet, särskilt när den drivs i vinstsyfte, bör själv bära sina kostnader, ansåg man hävda att de ekonomiska följderna av skadefall i verksamheten sig kunna bland lika väl som andra med borde inräknas omkostnadsposterna verksamheten förbundna i all synnerhet givetvis om skadefallen utgifter, måste anses som en i stort sett oundviklig företeelse. Inte sällan kunde identifikationsresonemang och teorier naturligtvis verksamhet sammanträffa och - eventuellt i förening med om farlig samhälls- eller företagsekonomiska överväganden - gemensamt presente-

ras som en motivering för att på ett visst område införa regler om skärpt skadeståndsansvar. Det är mot denna man har att se bla den särskilda bakgrund om ersättning för skador i motorfordonstrafiken som införlagstiftning des första gången år 1906 men redan tio år senare ersattes av lagen ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (1916:312) angående BAL), som ännu idag gäller i sina huvuddrag (bilansvarighetslagen, oförändrad sedan sin tillkomst. Enligt denna lag, för vilken en närmare har lämnats i det föregående (l.l), svarar ägare eller i vissa redogörelse fall brukare av motorfordon gentemot annan än föraren för person- eller - av skada på egendom som befordras med sakskada med undantag - som uppkommer fordonet i följd av trafik med fordonet, om det inte av omständigheterna att skadan varken vållats av fordonets framgår förare eller orsakats av bristfällighet på fordonet. Det är alltså här fråga om dels ett ansvar för annans vållande - i de fall fordonet förts av annan

sou 1974:87 Allmän motivering 133

än ägaren - dels ett objektivt ansvar för skador orsakade av bristfällighet på fordonet. I båda avseendena har emellertid ansvarigheten väsentligt skärpts genom en regel om omvänd bevisbörda i fråga om vållandet och förekomsten av bristfällighet på fordonet. Lagen ålägger också föraren ett motsvarande s k presumtionsansvar, dvs ett ansvar med omvänd bevisbörda, med avseende på vållande vid fordonets förande. Generellt gäller emellertid att den skadelidande tillkommande ersättning kan jämkas, om han har medverkat till skadan genom eget vållande. I det hänseendet tillämpas alltså samma grundsatser som i den allmänna skadeståndsrätten. För fall då skada uppkommer i följd av trafik med två eller flera motorfordon, dvs huvudsakligen fall av kollisioner, innehåller lagen särskilda regler dels om den inbördes fördelningen av ansvarigheten gentemot tredje man mellan ägare och förare dels om på ömse sidor, ansvarigheten för skador som tillfogas ägare eller förare av de inblandade fordonen. Reglerna bygger i princip på en kombination av presumtionsansvar och ansvar för styrkt vållande (bristfällighet på inblandade fordon). I fråga om detaljerna i övrigt i denna lagstiftning hänvisas till den tidigare redogörelsen. Ett betydelsefullt steg i riktning mot en avsevärd förstärkning av lagstiftningens ekonomiska effektivitet togs år 1929, då lagen (l929:77) om trafikförsäkring å motorfordon (TF L) infördes. Den innebär i korthet att ägares, förares eller brukares skadeståndsansvar enligt BAL eller enligt allmänna skadeståndsregler skall vara täckt av försäkring, s k trafikförsäkring, intill vissa i lagen närmare angivna belopp, och att de skadelidande skall kunna få ut sina ersättningar direkt av trafikförsäkringsgivaren. Försäkringsplikten åvilar enligt lagen fordonets ägare. Försäkringsbeloppen har successivt höjts och uppgår idag vid varje skadehändelse till totalt 25 milj kr för personskada och 5 milj kr för sakskada. I händelse skada orsakas av ett okänt motorfordon eller ett fordon, för vilket istrid med lagen inte finns trafikförsäkring, är samtliga trafikförsäkringsanstalter skyldiga att solidariskt till de skadelidande utge de ersättningar som skulle ha utgått från trafikförsäkringen, om sådan funnits. En motsvarande ersättningsskyldighet åvilar sådana fordonsägare - främst svenska staten - som är befriade från trafikförsäkringsplikt. Också i fråga om det närmare innehållet i trafikförsäkringslagstiftningen vill utredningen hänvisa till den redogörelse för gällande svensk rätt som har lämnats i det föregående (l.2). Betraktad som ersättningsanordning företer och trafikbilansvarighetsförsäkringslagstiftningen flera luckor i den meningen att den som lider skada i följd av trafik med motorfordon i åtskilliga fall inte uppbär. någon ersättning alls eller endast ofullständig ersättning för sin skada. Delvis är detta en automatisk följd av lagstiftningens till det skadeanknytning ståndsrättsliga regelsystemet. Det är främst i följande hänseenden som systemet uppvisar brister av detta slag. 1 :o Genom att en person inte kan vara skadeståndsskyldig mot sig själv uppbär förare av motorfordon inte någon ersättning för vare sig personeller sakskada som tillfogas honom i följd av trafik med det fordon han

sou 1974:87 134 Allmän motivering

ägare har varit vållande till skadan eller denna för, såvida inte fordonets i följd av trafik med annat motorfordon och föraren också uppkommit kan rikta ersättningsanspråk mot ägare eller enligt kollisionsreglerna förare (trafikförsäkring) på motsidan. 2:0 Att bygger på vållande av föraren eller lagstiftningen principiellt fordonet som ansvarsgrund innebär att en skadelidande

bristfällighet på

går helt miste om ersättning i fall då inte någon av dessa förutsättningar är uppfylld, låt vara att en sådan situation på grund av reglerna om

omvänd bevisbörda inträffar ytterst sällan. - 3:0 Ägare av motorfordon som inte själv är förare kan visserligen - få ersättning från fordonets trots att han själv är ansvarssubjekt under hänvisning till den ansvarighet som åvilar föraren, trafikförsäkring men hans ställning som ansvarssubjekt leder enligt praxis till att ersättäven om inte själv har varit medvållande (i ningen jämkas, ägaren har dock denna brist undanröjts genom en liberal tillämpning praktiken som trädde av grunderna för 3 § BAL i dess lydelse enligt lag (1972:217), I kollisionsfall kan ägaren få ersättning från i kraft den 1 juli 1972). men ersättningen blir ofta reducerad på trafikförsäkringen på motsidan, med föraren som innebär att dennes grund av den regel om identifikation vållande - liksom presumerad eller styrkt bristfällighet på fordonet

tillräknas ägaren. medvållande 4:0 Regeln om jämkning på grund av den skadelidandes till att reduceras till belopp leder i åtskilliga fall skadeersättningen understigande full kompensation eller i vissa fall helt faller bort. för skada på egendom som befordras med 5 :o Det generella undantaget enligt motorfordon leder till att ägare av sådan egendom kan få ersättning denna lagstiftning endast i kollisionsfall. 6:0 De s k kollisionsreglerna i 5 § BAL är så utformade att ägare eller fordon endast i vissa fall kan få ersättning för förare av kolliderande dem genom kollisionen. Ofta blir det endast en skada som har tillfogats eller reducerad ersättning, och detta gäller även ivissa fall då varken ägare förare kunnat visas själva ha varit vållande till kollisionen. behovet av reformer det När man idag skall bedöma på detta område, reformer och vilka tekniska lösningar som sakliga innehållet i eventuella bör väljas för reformernas genomförande måste detta ske mot bakgrund samt det offentliga och av den allmänna utveckling på skadeståndsrättens enskilda försäkringsväsendets områden som har ägt rum sedan den nu i korthet beskrivna ordningen för ersättning av trafikskador etablerades. också tas till att en i många avseenden radikalt Hänsyn måste självfallet som rör ersättning för skador i allmänhet förändrad syn på frågor har vuxit fram. Detta har starkt präglat utvecksuccessivt nya synsätt kan lingen på andra områden. Ersättningsfrågorna på trafikskadeområdet ett isolerat utan måste sättas in i ett större inte ses som problem sammanhang. De lösningar som väljs måste ses som ett led i en långsiktig över ett betydligt vidare fält, en planering som syftar hän mot planering en integrerad och sammanhängande totallösning av ersättningsproblemen

istort. sent som en grundläggande och förutsätt- Det är först jämförelsevis

sou 1974:87 Allmän motivering 135

ningslös diskussion om ersättningsfrågorna sedda som ett socialt och samhällsekonomiskt problem har tagits upp i den allmänna debatten. Framför allt under efterkrigstiden har visserligen bedrivits ett omfattande reformarbete på skadeståndsrättens område, samtidigt som en praktiskt och ekonomiskt mycket betydelsefull utveckling har ägt rum både inom socialförsäkringen och på det enskilda försäkringsväsendets område. Även om man i arbetet på en reformering av skadeståndsrätten måst givetvis ta hänsyn till denna utveckling, har arbetet länge bedrivits i traditionella former och med den givna utgångspunkten att skadeståndsreglerna även framdeles skall utgöra ett viktigt instrument när det gäller att bereda ersättning för skador av skilda slag. Med denna utgångspunkt har den primära målsättningen länge varit att via partiella reformer nå fram till ett såvitt möjligt sammanhängande och enhetligt skadeståndsrättsligt regelsystem i form av en allmän skadeståndslag. Frågan om skadeståndsreglernas förhållande till försäkringsmässiga och andra ersättningsanordningar har därvid främst setts som ett samordningsproblem. Någon grundläggande analys av skadeståndsrättens ändamålsenlighet som ersättningssystem från sociala och samhällsekonomiska synpunkter har däremot inte gjorts. Vissa försök i den riktningen i början av 1950-talet har i varje fall under lång tid inte i nämnvärd grad kommit att öva inflytande på statsmakternas ställningstaganden i reformarbetet. l detta avseende har situationen väsentligt förändrats med tillkomsten av skadeståndslagen (l972z207, SkL). Under förarbetena till denna lag vars innehåll i sig självt utgjorde resultatet av ett nära 25-årigt reformarbete på skilda områden av skadeståndsrätten - tog chefen för justitiedepartementet i den proposition (1972:5), som låg till grund för lagstiftningen, under rubriken Huvudlinjer i reformarbetet (avsnitt 1.5.2, s. 78 ff) upp en grundläggande principdiskussion av hithörande frågor. slutsatserna av denna diskussion finner utredningen vara av stor betydelse för lösningen av den nu aktuella lagstiftningsuppgiften. Utredningen saknar anledning att här belasta med framställningen en detaljerad redogörelse för denna diskussion eller dess bakgrund. l första hand vill utredningen hänvisa till berörda avsnitt av propositionen. Den betydelse justitieministerns synpunkter och slutsatser har haft för utredningens överväganden och förslag motiverar emellertid att de principiellt viktigaste ståndpunktstagandena här återges i sammandrag.

Mot bakgrunden av en redogörelse för det nuvarande rättsläget och reformarbetet på skadeståndsrättens område och utvecklingen inom det offentliga och enskilda försäkringsväsendet konstaterar justitieministern, att betingelserna för det skadeståndsrättsliga reformarbetet radikalt har förändrats. Skadeståndets betydelse för att bereda ersättning för skador har förändrats och förskjutits. Särskilt område har på personskadornas andra ersättningsanordningar kommit att spela en alltmer central roll. Även på egendomsskadornas område har en betydelsefull utveckling skett inom det enskilda försäkringsväsendet. har Nya skadeförsäkringsformer tillskapats, och skadeförsäkringar vinner en stadigt ökad utbredning bland allmänheten. I takt med denna utveckling förlorar skadeståndsrätten i avsevärd mån sin betydelse, eftersom regressvillkoren i försäkrings-

136 Allmän SOU l974z87 motivering

avtalen avsevärt begränsar återkravsmöjligheterna. Även när skadeståndsreglerna formellt träder i tillämpning blir det den ökade utbredningen av ansvarsförsäkring allt oftare i praktigenom ken fråga om en försäkringsmässig reglering av skadan. Det torde idag vara betydligt vanligare att skadestånd för person- eller sakskada utgår från ansvarsförsäkring än att det betalas av den skadeståndsskyldige själv. Utvecklingen har enligt justitieministern också inverkat på frågan om skadeståndets effekt. Det finns anledning ifrågasätta bärförebyggande kraften i teserna om skadeståndets preventiva funktion. Det finns anledning tro att det är helt andra faktorer än risken av ett skadeståndsansvar som den avgörande rollen när det gäller att avhålla spelar medborgarna från att överskrida gränserna för det tillåtna. Uppfostran och utbildning, vidgad upplysning och opinionsbildning genom massmedia är sannolikt av vida större betydelse som preventiva instrument. Vår kunskap om hur olika existerande ersättningsanordningar fungerar och samverkar är bristfällig. Förbättrad kunskap i det hänseendet kan vinnas endast med ledning av ingående rättssociologiska undersökningar. Några sådana har ännu inte genomförts och kommer i varje fall att bli tidskrävande. Bristerna i vår kunskap om hur den nuvarande ordningen att dra bestämda slutsatser om fungerar sätter gränser för möjligheterna bör lösas. Vägen måste i flera hänseenden lämnas hur metodproblemen för olika och för Riktlinjerna för ett öppen lösningar provisorier. långsiktigt reformprogram bör därför inte nu läggas fast. Men det är önskvärt och möjligt att föra en diskussion om grundläggande principfrågor och därigenom få underlag för vissa slutsatser om vilken inriktning reformarbetet bör ges i den närmaste framtiden. Den rättspolitiska målsättningen för reformarbetet bör enligt justitieministern vara att tillskapa ett sådant regelsystem för fördelningen bland av de ekonomiska förlusterna i följd av skadefall som medborgarna allmänt erkända krav på social rättvisa och trygghet och som tillgodoser leder till det mest rationella utnyttjandet av samhällets och samtidigt enskildas ekonomiska resurser. Ersättningssystemen måste emellertid också utformas så att de främjar strävandena att förebygga skador och nedbringa antalet skadefall. Justitieministern diskuterar härefter metodproblemen beträffande person- resp sakskador var för sig. I det följande analyserar och värderar justitieministern de i princip fyra olika metoder som finns att bereda ersättning för personskador: lzo 2:0 genom skadestånd, eventuellt i förening med genom socialförsäkring; eller obligatorisk ansvarsförsäkring; 3:0 genom privata, enskilda frivillig eller kollektiva liv-, olycksfalls- och sjukförsäkringar; 4:0 genom direkta stödåtgärder från det allmännas sida. är enligt justitieministern genom sin kon- Socialförsäkringssystemet struktion väl ägnat att tillgodose de krav som bör ställas på ett modernt Dess främsta uppgift är visserligen att bereda ett ersättningssystem. men det hindrar inte att det sker en vidareutveckling av grundskydd, som medför höjningar av ersättningsnivån. Tvärtom finns systemet anledning räkna med att successiva förbättringar kommer att genomföras, även om det inte är någon realistisk tanke att socialförsäkringen inom överskådlig tid utvecklas därhän, att den täcker de behov som idag

tillgodoses genom skadeståndsrätten. Skadeståndsrätten utgör enligt justitieministern ett ofullkomligt instrument när det gäller att med utgångspunkt i den tidigare angivna rättspolitiska målsättningen åstadkomma ekonomiskt skydd i personskadefall. Culparegeln fungerar slumpmässigt och leder inte till en socialt rättvis fördelning av förlusterna. Ansvaret kan drabba den ersättningsskyldige orimligt hårt. Den s k medvållanderegeln får ofta socialt ogynn-

SOU [974287 Allmän 137 motivering

samma konsekvenser. Culparegeln ger inte i sig själv garanti för att ersättning utgår. Handlingsnormema bakom regeln är vaga och ett på culparegeln byggt ersättningssystem är därför ägnat att skapa rättsosäkerhet. Ett sådant system är också dyrt att administrera. Åtskilliga av dessa invändningar kan enligt justitieministern riktas också mot det objektiva skadeståndsansvaret. Att rätten till ersättning avgörs under hänsynstagande till skadeorsaken med anknytning till ett xisk- eller farlighetskriterium innebär ett mått av slumpmässighet. Regler om objektivt ansvar leder inte till en socialt rättvis och samhällsekonomiskt rationell fördelning av förlusterna. Medvållanderegeln gäller även här med de socialt icke önskvärda konsekvenser detta ofta har. Regler om objektivt ansvar innefattar inte i sig själva någon garanti för att ersättning utgår. Det är en nära nog oöverstiglig uppgift att finna allmängiltiga och godtagbara kriterier för en avgränsning av de områden där objektivt ansvar bör gälla. ”Farlighetskriteriet är otillfredsställande. Gränsdragningen blir godtycklig. Kriteriet är irrelevant, om man anlägger sociala trygghetssynpunkter på ersättningsproblemen. Skadeståndsregler i kombination med ansvarsförsäkring är givetvis ett effektivare ersättningssystem. Men till de ofullkomligheter som följer av anknytningen till skadeståndsreglerna kommer att från försäkringsskyddet måste göras åtskilliga undantag, tex för fall då skada har orsakats uppsåtligen, och att kostnadsfördelningen inte sker efter kriterier som är godtagbara från sociala synpunkter. Premiesättningen sker och måste ske utan hänsyn till den enskilde försäkringstagarens förmåga att bära kostnaderna eller storleken av de belopp som tillkommer honom, om han själv råkar ut för en skada. Enligt justitieministern har man under dessa förhållanden anledning ställa sig åtskilligt tveksam till vidgad användning av objektivt ansvar i kombination med ansvarsförsäkring. På vissa avgränsade verksamhetsområden, där verksamheten erbjuder specifika skaderisker, kan det vara lämpligt att medborgarna erbjuds den fullständiga som ett trygghet sådant system erbjuder. Men det är inte en väg som bör beträdas annat än i undantagsfall. När det gäller att på bred front söka åstadkomma ekonomisk trygghet vid skadefall bör reformarbetet koncentreras på en utveckling och förstärkning av andra ersättningsanordningar, som i likhet med socialförsäkringen bättre än skadeståndsrätten tillgodoser kraven på social rättvisa och en rationell fördelning av resurserna. Reformarbetet bör därför bedrivas i en riktning som snarare minskar än ökar skadeståndsrättens betydelse. Privat liv-, olycksfalls- och sjukförsäkring är visserligen i sin nuvarande utformning behäftade med åtskilliga svagheter, både till följd av den schematiska beräkningen av utfallande och genom det ersättningsbelopp sätt på vilket premierna beräknas. Härtill kommer att nuvarande regler om förhållandet mellan sådan försäkring och skadestånd inte sällan leder till överkompensation och att sådan företrädesvis överkompensation uppträder i fall där detta är socialt sett minst motiverat. Försäkringsförmånerna kan dock bättre anpassas till de enskilda försäkringstagarnas behov genom att man närmare knyter an till de beräkningsgrunder som tillämpas inom skadeståndsrätten. överkompensationsfenomenet kan undanröjas eller motverkas genom att reglerna om samordning med skadestånd ändras. De möjligheter som sålunda finns att differentiera det privata personskadeförsäkringssystemet gör systemet som sådant vida överlägset skadeståndsrätten. Syste_met förutsätter dock frivillig medverkan av såväl försäkringsgivarna som de presumtivt skadelidande. Det kan inte komma ifråga att genom lagstiftning ålägga enskilda personer att skydda sig mot skadefall genom privat försäkring. Men olika former av kollektiva

138 Allmän motivering

försäkringar har redan vunnit stor utbredning. Bakom sådana försäkringar står regelmässigt sammanslutningar av skilda slag, främst löntagarorganisationer. Det finns anledning räkna med en fortsatt utveckling på detta område. Därigenom kan ett avsevärt förbättrat skydd beredas vårt folk mot åtskilliga skaderisker både i och utanför arbetslivet, även om det finns åtskilliga ersättningsproblem som inte kan lösas på denna väg. Här kan emellertid det allmänna träda in och spela den roll som i andra fall bör tillkomma enskilda organisationer. l vissa fall kan det vara naturligt att kostnaderna för behövliga försäkringsanordningar bestrids av den som utövar det slags verksamhet i vilken skadorna uppkommer. Så t ex är det naturligt att bördan av förluster genom skada till följd av medicinsk felbehandling bärs av huvudmännen för sjukvårdsinrättningarna resp de privatpraktiserande läkarna och tandläkarna via premier för lämpligt utformade försäkringar. På liknande sätt förhåller det sig med vissa av de s k produktskadorna. Att man på detta sätt inriktar sig på en frigörelse från skadeståndsreglerna har enligt justitieministern den fördelen att ersättningssystemet kan differentieras i fråga om såväl förutsättningarna för rätten till ersättning och ersättningarnas storlek som finansieringsmetoderna efter vad som i varje särskilt fall är önskvärt från sociala och samhällsekonomiska Av stor betydelse är att man undgår de komplikationer som synpunkter. reglerna om verkan av medvållande för med sig. Efter att ha diskuterat möjligheterna och lämpligheten av att ivissa fall lösa ersättningsproblemen genom direkta stödåtgärder från det allmännas område sida - tex på de s k brottsskadornas berör justitieministern verkningarna för skadeståndets preventiva effekt av en utveckling som innebär att skadeståndsrättens betydelse som ersättningsanordning relativt och absolut sett minskar. Även om man värderar denna effekt på ett annat sätt än justitieministern för sin del gjort i sina resonemang, kan tillgodoses också inom ramen för olika försäkpreventionssynpunkterna ringsmässiga anordningar, nämligen genom att försäkringsinrättningarna i viss omfattning också åläggs en skyldighet att ges en rätt och kanske utöva regress mot dem som har vållat skadorna. Man kan därför enligt inte utifrån preventionssynpunkter rikta kritik mot en justitieministern som på att skadeståndsrättens betydelse som reformpolitik går ut minskas till förmån för direkt verkande försäkringsersättningsanordning anordningar. När det härefter gäller frågan om ersättning för sakskador konstaterar justitieministern att ersättningproblemen här av flera skäl ställer sig annorlunda än i fråga om personskador. Sociala och humanitära hänsyn på samma sätt. Preventionssynpunkterna måste gör sig inte gällande sannolikt tillmätas större betydelse på sakskadeområdet. Det är inte realistisk tanke att skadeståndsrätten på detta område skulle någon kunna ersättas av något statligt administrerat, hela folket omfattande skadeförsäkringssystem, motsvarande socialförsäkringen, eller av sådana kollektiva som har berörts i det föregående. Men försäkringsanordningar också i fråga om sakskadorna gäller att direkt försäkring på de skadelidandes sida är ett ersättningssystem som från de flesta synpunkter är det skadeståndsrättsliga systemet. Även på sakskadeområdet överlägset bör man därför vara återhållsam när det gäller att vidareutveckla skadeståndsrätten att införa nya regler om objektivt ansvar. l genom stället bör man eftersträva att sakförsäkring vinner ökad utbredning. Det gäller med andra ord att stimulera till tecknandet av objektsförsäkring. dels kan denna - som måste ske på Till utveckling väsentligen - av rättsreglerna, även på frivillighetens väg styras via en reformering skadeståndsrättens område. Vissa skaderisker är i särskild grad ägnade att och en underlåtenhet att skaffa försäktäckas genom objektsförsäkring,

Allmän 139 motivering

ringsskydd mot sådana risker bör utan betänkligheter kunna tilläggas skadeståndsrättsliga konsekvenser. Detta gäller enligt justitieministern bl a de skador som i trafiken tillfogas olika slag av transportmedel, såsom bilar, järnvägståg, fartyg och luftfartyg. Det kan väl tänkas, att lagstiftaren genom att avsevärt begränsa eller kanske t o m helt utesluta rätten att begära skadestånd av andra trafikanter för sådana skador ger uttryck för tanken att skaderiskerna skall täckas genom objektsförsäkring. Efter att i korthet ha berört frågan om ersättning för ren förmögenhetsskada och icke-ekonomisk skada - en fråga som inte är av större intresse i förevarande - lämnar vissa sammanhang justitieministern sammanfattande synpunkter på det framtida reformarbetet på skadeersättningsområdet. I det sammanhanget uttalas bl a följande. Man bör vara återhållsam när det gäller reformer som innebär att det skadeståndsrättsliga regelsystemet byggs ut och förstärks. Nya regler om objektivt ansvar för person- eller sakskada bör inte införas, om inte behovet av bättre skydd på ett visst område är så trängande, att man inte kan avvakta utbyggnaden av andra ersättningsanordningar. Reformer som genomförs nu får inte syfta längre än till att anpassa de grundläggande skadeståndsreglerna till den samhällsutveckling som har ägt rum. l första hand bör oklarheter som skapar rättsosäkerhet undanröjas och sådana ojämnheter i regelsystemet som inte är godtagbara från sociala rättviseoch trygghetssynpunkter avlägsnas. Lagstiftningen får inte nu utformas så att den försvårar en successiv anpassning av rättstillståndet till den framtida utvecklingen. En reformering av den utomobligatoriska skadeståndsrätten bör ske etappvis genom partiella reformer. Under sin genomgång av de reformfrågor på skadeståndsområdet som var aktuella vid denna tid berörde justitieministern också frågan om ersättning för skada i följd av trafik med motorfordon. Efter en analys av reformbehovet på detta område och en kritisk granskning av det förslag som bilskadeutredningen lade fram i betänkandet (SOU 1957:36) Trafikförsäkring konstaterade justitieministern att detta förslag inte kunde läggas till grund för lagstiftning utan omarbetning. En sådan borde inriktas på att ersättningssystemet anpassas efter den tidigare angivna målsättningen för reformarbetet på skadeersättningsområdet. För personskadornas del skulle detta innebära att den redan existerande obligatoriska trafikförsäkringen frikopplas från skadeståndsreglerna och omvandlas till ett enbart till de skadelidandes förmån verkande ersättningssystem, uppbyggt efter mönster av yrkesskadeförsäkringen. Detta skulle emellertid aktualisera bl a frågan om en begränsning av ersättningsnivån, i första hand genom regler som maximerar inkomstunderlaget vid beräkning av ersättning för förlorad arbetsinkomst eller förlust av försörjare. Det skulle dock inte vara realistiskt att införa regler av detta slag isolerat på trafikskadeområdet, där f n full ersättning utgår i praktiskt taget samtliga fall. Av främst detta skäl borde frågan om en reformering av reglerna om trafikskadeansvaret anstå i avbidan på den prövning av frågan om generella begränsningar av skadeståndsersättning med anledning av personskada som skulle komma att ske inom ramen för skadeståndskommitténs pågående arbete. De synpunkter i övrigt som justitieministern uttalade rörande utformningen av ett framtida nytt ersättningssystem på trafikskadeområdet ansluter nära till vad som har anförts i trafikskadeutredningens direktiv (se kap III).

Utredningen ansluter sig för sin del till den syn på ersättningsfrågorna i allmänhet och trafikskadeersättningsproblemen i synnerhet som kommit till uttryck i justitieministerns här i korthet återgivna uttalanden i förarbetena till skadeståndslagen. Dessa uttalanden bildar följaktligen

l40 Allmän motivering sou 1974:37

vid sidan - den för av utredningsdirektiven principiella grundvalen utredningens överväganden och förslag. Av stor betydelse för utredningens ställningstaganden har emellertid också varit den utveckling på skadeersättningsområdet som har ägt rum efter det att propositionen med förslag till skadeståndslag lades fram. En kortfattad redogörelse för denna utveckling är därför påkallad. Skadeståndskommittén har numera avslutat och i betänkandet (SOU 1973:5 l) Skadestånd V, Skadestånd vid personskada, redovisat resultatet av sitt arbete på en reformering av de allmänna skadeståndsrättsliga reglerna om ersättning med anledning av personskada. Som framgår av en i det föregående (2.4) lämnad redogörelse för kommitténs förslag innebär detta i huvudsak dels att nya grunder skall gälla i fråga om beräkning av invaliditetsersättning och ersättning till efterlevande för förlust av underhåll, dels att nya principer skall tillämpas för val av livränta eller engängsbelopp för sådan ersättning, dels att nya regler skall gälla i fråga om samordning av skadestånd och andra förmåner, dels att jämkning av skadestånd med anledning av personskada på grund av medvållande på den skadelidandes sida skall ske endast när den skadelidande själv har handlat uppsåtligen eller grovt vårdslöst eller när det eljest föreligger synnerliga skäl för jämkning, dels att i fråga om verkan av medvållande vid dödsfall någon identifikation mellan den avlidne och hans efterlevande inte skall ske. Enligt kommitténs förslag skall samtliga dessa reformer få generell räckvidd och sålunda slå igenom också inom områden som är underkastade skadeståndsrättslig speciallagstiftning, bl a på trafikskadornas område, där kommittén i enlighet härmed föreslår vissa ändringar i BAL och TFL. Kommitténs förslag har nyligen remissbehandlats och är f n föremål för prövning inom justitiedepartementet. Utredningen -- som har tagit del av remissyttrandena - har under sina överväganden ansett sig kunna och böra utgå från att förslagen i sina huvuddrag kommer att genomföras. Reformarbetet på skadeståndsrättens område fortsätter. Skadeståndskommittén har f n att överväga en reformering av reglerna i gällande lagstiftning, främst 25§ försäkringsavtalslagen (FAL), om försäkringsgivares regressrätt. Arbetet skall enligt direktiven (Ju 1972:30) inriktas på en avsevärd begränsning av skadeförsäkringsgivares regressrätt och självförsäkrares skadeståndsrätt. Den principiella utgångspunkten skall vara att regressrätt skall tillåtas bara när detta kan anses nödvändigt av tungt vägande ekonomiska hänsyn eller andra särskilda skäl. Detta utredningsarbete kan beräknas pågå ännu något år. Frågan om ersättning för sk produktskador är under utredning i produktansvarskommittén. Enligt sina direktiv (Ju 1974:50) skall kommittén överväga en lagstiftning som ålägger i första hand tillverkare av produkter, vilka på grund av sin sammansättning eller sitt utförande är särskilt ägnade att utsätta människor för risken att komma till skada i samband med produktens användning eller hantering, att på objektiv grund utge ersättning för skadan, i princip beräknad efter skadestånds-

sou 1974:87 Allmän 141 morivering

rättsliga regler. Kommittén skall härvid pröva om problemet kan lösas genom en rent försäkringsmässig ordning som verkar direkt till de skadelidandes förmån eller om en lösning bör sökas inom ramen för en skadeståndsrättslig lagstiftning. Justitieministerns rekommendationer i propositionen med förslag till skadeståndslag att ersättningsproblemen på personskadeområdet till stor del bör lösas inom ramen för kollektivt verkande försäkringsanordningar har vunnit eller synes vara vinna på väg att efterföljd på åtskilliga betydelsefulla områden. Från och med innevarande år kommer en överväldigande majoritet av arbetstagare ivårt land att beredas skydd vid personskadefall genom s k trygghetsförsäkring. Denna typ av försäkring kommer att gälla för samtliga anställda i statlig eller kommunal tjänst och för samtliga arbetstagare som omfattas av kollektivavtal i vilka medlemmar av Svenska arbetsgivareföreningen och är Landsorganisationen parter. Försäkringen avser att bereda kompletterande skydd vid yrkesskada och i vissa fall också vid yrkessjukdom. lnom den enskilda sektorn har försäkringen i tekniskt avseende karaktären av ansvarsförsäkring, i det att den täcker ett skadeståndsansvar som arbetsgivarna åtagit sig genom kollektivavtalen samtidigt som de förbundit sig att teckna försäkring mot denna ansvarighet. Staten och de större kommunerna däremot uppträder även här som självförsäkrare. Arbetsgivamas åtagande innebär i princip att från trygghetsförsäkringen utgår ersättning på objektiv grund och enligt skadeståndsrättsliga regler eller med andra ord att det sker en utfyllnad av ersättningen från socialförsäkringen till full kompensation. Försäkringsvillkoren innebär dock i vissa hänseenden avvikelser från skadeståndsreglerna. Av störst betydelse är att ersättning inte utgår vid uppsåt eller grov vårdslöshet eller om skadan föranletts av att den skadelidande varit alkoholpåverkad samt att ersättningarna iviss omfattning utgår efter fasta schabloner. Det är sannolikt att liknande försäkringsmässiga ersättningsanordningar kommer att införas när det gäller skador som tillskyndas någon

genom medicinsk felbehandling, s k patientskador. Förhandlingar härom

har pågått under lång tid mellan vissa försäkringsbolag, å ena, samt Svenska landstingsförbundet, Sveriges läkarförbund och Sveriges tandläkarförbund, å andra sidan. Förhandlingarna är numera i huvudsak avslutade. Även här torde den principiella vara att i utgångspunkten tillägg till socialförsäkringsförmånema skall på objektiv grund utgå ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler med samma begränsningari fråga om verkan av medvållande som nyss angetts för trygghetsförsäkringens del. Inom det enskilda har utarbetats försäkringsväsendet planer att erbjuda främst tillverkare av potentiellt som tex läkemefarliga produkter, delsfabrikantema, en produktansvarsförsäkring som skall bereda den som drabbas av en sk produktskada, dvs en skada i följd av en varas skadebringande egenskaper, ersättning på objektiv grund och enligt skadeståndsrättsliga regler. Det torde ännu vara för tidigt att sia om på vilket sätt detta utvecklingsarbete kommer att samordnas med det tidigare omnämnda, ännu pågående lagstiftningsarbetet rörande ersättning för produktskador.

142 Allmän motivering

7.2 Det aktuella reformarbetets inriktning och mål

direktiven är utredningens huvuduppgift att utforma ett nytt Enligt system för ersättning för personskador i följd av motorfordonstrafik. Under utredningsarbetet skall emellertid enligt direktiven också övervägas i vad mån ändringar bör företas även i de regler som gäller i fråga om främst sådana som drabbar tredje man. Utredningen har mot sakskador, men med hänsyn också till att både principiellt och denna bakgrund, olika när det gäller ersättning för sakligt synpunkter gör sig gällande funnit det naturligt att under sina allmänna person- resp sakskada, behandla och sakskadeersättningsfrågorna var för överväganden personsig. I närmast två avsnitt betraktas ersättningsproblemen ur en följande snävt nationell Till för slutsatserna ligger uteslutande synvinkel. grund rent sakliga bedömningar av hur ersättningsfrågorna bör lösas, givetvis inom ramen för utredningsdirektiven. Problemen har emellertid också internationella som inte kan förbigås. Dessa behandlas i ett aspekter, särskilt underavsnitt (7.2.3)

7.2.1 Ersättning för personskada

Det nuvarande särskilda ersättningssystemet på trafikskadeområdet bygav regler om skärpt skadeståndsansvar för ägare ger på en kombination (brukare) och förare av motorfordon och en obligatorisk försäkringsi form av en fungerar som

anordning garantiförsäkringl , vilken samtidigt

till täckande av de angivna subjektens skadeståndsansvarsförsäkring ansvar. Huvudmotivet för att införa en ordning som på detta sätt ställer i en förmånsställning i jämförelse med flertalet andra trafikoffren har som nämnts varit att motorfordonstrafiken betraktats skadelidande som en ”farlig verksamhet”. Att motorfordonstrafiken är en ”farlig” verksamhet i den meningen

att frekvensen av skadefall är hög, mätt både i absoluta tal och i relation till andra skadefall, och att särskilt personskadorna ofta blir av mycket art har bekräftats av utvecklingen. l den delen kan utredningen allvarlig hänvisa till det statistiska material som har redovisats i det föregående som sådant finner emellertid utredningen (avsnitt 5). Farlighetskriteriet av reformbehointe i och för sig böra läggas till grund för en bedömning av att införa en ordning som vet på detta område eller av lämpligheten accentuerar trafikoffrens förmånsställning. En reform bör i ytterligare stället ses som ett led i en långsiktig utveckling som syftar hän mot en av det mot skadefall i

kontinuerlig förbättring ekonomiska skyddet

oavsett om eller i vad mån de uppkommit i en allmänhet i samhället, verksamhet som kan betecknas som ”farlig. Härvid bör sociala tryggvid hetssynpunkter vara vägledande på samma sätt som de har varit det använder här och i det följande för enkelhetens skull - ehuru 1_ Utredningen inom försäkringsrätten något oegentligt från synpunkten av vad som är brukligt uttrycket garantiförsäkring som beteckning för en försäkring som i likhet med den nuvarande trañkförsäkringen bereder en skadelidande ersättning oberoende av det inbördes förhållandet mellan parterna i försäkringsavtalet.

Allmän motivering 143

uppbyggnaden och utformningen av socialförsäkringen. Ett i denna mening socialförsäkringsrättsligt betraktelsesätt bör följaktligen på detta och andra områden successivt slå igenom på bekostnad av ett traditionellt

skadeståndsrättsligt tänkande.

Trafikoffren intar som nämnt redan nu en privilegierad i ställning ersättningshänseende. Man kan fråga sig om det då finns skäl att ytterligare förbättra deras situation. Men för det första företer det nuvarande ersättningssystemet på området, på sätt som har närmare beskrivits i föregående avsnitt, ojämnheter och inadvertenser som ställer vissa skadelidande i en väsentligt mindre än andra. Ett gynnsam position tillgodoseende av kravet på social trygghet och rättvisa förutsätter att dessa brister avlägsnas. För det andra framstår det som naturligt att man i begynnelsen av ett arbete som på lång sikt syftar till generella förbättringar av det ekonomiska skyddet vid skadefall i första hand inriktar sig på de områden där skadefrekvensen är hög och skadeverkningarna typiskt sett omfattande, både för den enskilde och sett från allmänna samhällsekonomiska En reformering synpunkter. av reglerna om ersättning för trafikskador ter sig särskilt motiverad i ett skede då betydelsefulla förbättringar av skyddet har genomförts eller planeras på andra, från nyss angivna synpunkter likvärdiga områden. Utredningen syftar framför allt

på den nyligen genomförda trygghetsförsäkringen och det .pågående

arbetet på patientskadornas och produktskadornas områden. Utgångsläget på nu förevarande område är såtillvida speciellt, som en mycket stor del - sannolikt majoriteten - av trafikoffren redan i dag får 100-procentig kompensation för lidna ekonomiska förluster och därjämte gottgörelse för ideell skada. Utredningen anser det mot den bakgrunden uteslutet att förorda en reform som för denna stora grupp av skadelidande eller ens en del av dem skulle medföra en försämring av skyddet. Reformarbetet måste med andra ord helt inriktas på förbättringar för dem som idag inte kommer i åtnjutande av full gottgörelse för lidna skador. Det rör sig här främst om förare och ägare av motorfordon samt sådana andra skadelidande som på grund av att de genom eget vållande har medverkat till sina skador får tåla jämkning av sina ersättningar enligt BAL och TFL. Vid utformningen av ett nytt måste emellertid ersättningssystem givetvis också tas allmänna samhällsekonomiska och beaktas hänsyn önskemålet om en enkel och billig administration av systemet, som samtidigt leder till en bättre och från riskfördelningssynpunkter rationell fördelning av skadekostnaderna. Mot bakgrunden av dessa överväganden vill i korthet utredningen precisera målsättningen för en reform på trafikskadeområdet, när det gäller ersättning med anledning av personskada, i följande punkter. 1:0 Samtliga skadelidande bör beredas ett fullgott ekonomiskt skydd, dvs gottgörelse på den kompensationsnivå som idag gäller för de i ersättningshänseende bäst ställda trafikoffren. Avsteg från denna princip bör göras endast om och i den mån det påkallas av starka ekonomiska eller preventiva skäl. 2:0 De skadelidande bör åtnjuta för att de fullständiga garantier

SOU 1974187 l44 Allmän motivering

ersättningar som tillkommer dem enligt det nya systemets regler verkli-

gen också betalas. och reglerna om förfarandet för fast- 3:0 Ersättningsbestämmelserna ställande och utbetalning av ersättning bör utformas så att de leder till

snabbast möjliga skadereglering. 4:0 I administrativt hänseende bör systemet gestaltas så att administrationskostnaderna nedbringas till ett minimum. en 5:0 Med iakttagande av vad som sagts under 4:0 bör åstadkommas rationell slutlig fördelning av från samhällsekonomiska synpunkter

skadekostnadema.

7.2.2 Ersättning för sakskada

i BAL och TFL om ersättning för sakskada De nu gällande reglerna överensstämmer taget helt med reglerna om ersättning med praktiskt Den rättspolitiska för en skadeanledning av personskada. motiveringen stånds- och försäkringsrättslig särreglering av frågorna om sakskadeersätthar varit densamma e motorismen som en ning på trafikskadeområdet Också när det gäller sakskador orsakade av art av farlig verksamhet”. motorfordon intar trafikoffren en privilegierad ställning i förhållande till flertalet av dem som i andra sammanhang tillfogas sådana skador. Om man i likhet med trafikskadeutredningen väsentligen underkänner

”farlighetskriterief” som grund för att ge de skadelidande på vissa i förhållande till andra skadelidande, områden en privilegierad ställning en för ställs man återigen inför frågan vilka andra skäl som kan motivera de skadelidande särskilt förmånlig behandling i på trafikskadeområdet är att sådana sociala skäl som har ersättningshänseende. Uppenbart när det gällt ersättning för personskada, istort anförts i det föregående, sett saknar betydelse i fråga om sakskador. Fullföljer man de tankegångar som statsmakterna har gett uttryck åt i samband med tillkomsten av SkL, föranleds man närmast till slutsatsen att sakskadorna även på trafikom-

rådet i första hand bör täckas genom objektsförsäkring på de skadelidandes sida. Också i detta sammanhang måste man emellertid beakta det speciella i vilket om behovet av reformer på området skall utgångsläge frågan Om man bortser från skador på motorfordonen och med dem bedömas. befordrad egendom - frågan om ersättning för sådana skador behandlas 7.3.4.2 - får flertalet av dem som idag lider sakskadori särskilt i avsnitt av trafik med motorfordon enligt BAL och TFL full kompensation följd för de förluster som tillfogas dem. Det är från psykologiskt-politiska tanke att genom ändrad lagstiftning inskränsynpunkter inte en realistisk ka denna ersättningsrätt. Enligt utredningens mening är det mer verklighetsbetonat att inrikta som innebär att det i och för sig sig på en ordning för sakskador på trafikområdet liksom önskvärda försäkringsskyddet hittills inom ramen för den obligatoriska trafikförsäkringen. tillgodoses invändningar utifrån de Mot en sådan ordning kan väl göras principiella som har förts fram i samband med allmänna rättspolitiska synpunkter tillkomsten 7.1). Emellertid torde hithörande av SkL (jfr ovan avsnitt

Allmän motivering 145

frågor inom en nära framtid bli föremål för prövning i ett större sammanhang. Inom skadeståndskommittén pågår f n ett utredningsarbete som enligt kommitténs direktiv (Ju 1972:30 s 47 f) syftar till att väsentligt inskränka skadeförsäkringsgivares I första regressrätt. hand avses här återkravsrätten mot den som enligt skadeståndsrättsliga regler är ansvarig för en skada. Inom ramen för det arbetet kommer emellertid kommittén också att pröva, inte bara frågan om rätten för den som har meddelat objektsförsäkring att återkräva utgiven ersättning från trafikförsäkringen, utan också frågan om rätten för den som har tecknat ochi vissa fall den som har underlåtit att teckna objektsförsäkring att i förekommande fall begära ersättning från trafikförsäkringen. Mot den angivna bakgrunden vill trafikskadeutredningen förorda, att också när det gäller ersättning för sakskada det nu aktuella refonnarbetet i första hand inriktas på sådana förbättringar som undanröjer rådande olikheter i behandlingen av olika skadelidande. kategorier Till den speciella frågan om förhållandet mellan en föreliggande skadeförsäkring och trafikförsäkringen återkommer utredningen i ett följande avsnitt (7.3.7). Vid utformningen av ersättningsreglema i fråga om sakskador måste dock beaktas att på sätt som redan har framhållits sådana sociala hänsyn som bör vara vägledande när det gäller personskadeersättningar inte på långt när gör sig gällande med samma styrka på sakskadeområdet. Sålunda kan preventiva skäl och riskfördelningssynpunkter motivera att det på detta område görs betydligt fler och mer långtgående inskränk-

ningar i ersättningsrätten än som är försvarligt på personskadeområdet. I övrigt bör emellertid de principer som vid behandlingen i avsnitt 7.2.1 av personskadefrägorna har angetts under l :o-5 :o vara vägledande också vid utformningen av reglerna om ersättning för sakskada. Här måste dock göras ytterligare ett par betydelsefulla reservationer. Som redan har antytts finns redan i gällande lagstiftning speciella bestämmelser om ersättning för skador och med dem på motorfordon befordrad egendom. Reglerna i 2 § BAL om skärpt skadeståndsansvar för ägare (brukare) och förare av motorfordon gäller över huvud taget inte beträffande skador på fordonet självt eller på egendom som befordras med detta. Och enligt 3§ TFL i princip inte utgår i något fall ersättning för sådana skador från trafikförsäkringen för fordonet. Vidare gäller enligt 5 § andra stycket BAL särskilda regler om rätten för förare att ägare och i kollisionsfall få ersättning för dem tillfogad skada från ägare eller förare av fordon - och därmed på motsidan från trafikförsäkringen för det fordonet. Dessa regler innebär att dessa skadelidande i allmänhet är sämre ställda i ersättningshänseende än en skadelidande tredje man. Såvitt gäller personskada förutsätts i utredningens direktiv att den särställning ägare och förare av motorfordon intar skall upphöra och att de i ersättningshänseende skall likställas med andra skadelidande. l fråga om sakskada är situationen en annan. Vad först beträffar skada på fordonet självt uttalas i direktiven, att frågan om att införa ett nofault-system beträffande sådana skador av innebörd att de skall ersättas

146 Allmän motivering

för fordonet bör anstå. I sak innebär detta att det från trafikförsäkringen för sådana skador tills vidare skall behållas. nu gällande undantaget Däremot tas i direktiven inte ställning till om eller i vad mån också för skador skall upprätthållas. I den undantaget på befordrad egendom delen finner sig utredningen följaktligen stå fri att göra en förutsättnings- Till hithörande återkommer utredningen i ett lös prövning. problem följande avsnitt (7.3.4.2). nuvarande i fråga om de sakskador som i Att den ordningen kollisionsfall tillfogas ägare eller förare på ömse sidor enligt utredningsskall behållas oförändrad, anser utredningen inte direktiven i princip att om sådana förändringar av utgöra hinder mot förslag läggs fram hithörande regler som, utan att den grundsyn som bär upp de nuvarande kollisionsbestämmelserna frångås, är betingade av ersättningssystemets Mindre justeringar som är nödvändiga omläggning i övrigt. betydelsefulla för att det nya systemet skall bilda ett logiskt eller i varje fall önskvärda sammanhängande helt bör kunna göras, även om de inte innebär egentliga för de skadelidande. En vägledande synpunkt bör härvid förbättringar som nu föreslås är ägnade att underlätta en också vara att de reformer till ett fullt utvecklat no-fault-system också på framtida övergång sakskadeområdet. Utredningen anser sig likaledes oförhindrad att pröva

av att göra vissa förändringar i fråga om tillämpningsområlämpligheten det för de särskilda kollisionsbestämmelserna. Frågan om kollisionsregleroch närmare utformning behandlas särskilt i ett följande nas omfattning avsnitt (7.3.4.4). I ännu ett avseende kan finnas anledning att när det gäller sakskadeprinciper som har angetts i ersättningar göra avsteg från de grundläggande det föregående. En följd av att de nuvarande ersättningsbestämmelserna

är uppbyggda på skadeståndsrättslig grund är, att ägare och förare av ett

motorfordon såsom ansvarssubjekt intar en särställning också när det till ersättning enligt dessa bestämmelser för andra skador än gäller rätten fordonet eller därmed befordrad egendom. Om man, sådana som tillfogas kommer att förorda (7.3.1), överger ersättningspå sätt som utredningen till skadeståndsrätten och i stället inrättar en rent reglernas anknytning försäkringsmässig ersättningsanordning, möter i och för sig inte hinder att förare samma rätt till som andra ge ägare och i princip ersättning skadelidande, inte bara för personskador utan också för sådana sakskador som nyss nämnts. I den mån systemet skall bygga på ett försäkringsobliinom ramen för en ordning, vilken som hittills förutsätter av gatorium tecknade enskilda försäkringar, kan det emellertid ifrågafordonsägarna sättas om försäkringsskyddet också när det gäller en försäkringstagare sakskada skall vara garanterat av tvingande regler. Det kan själv tillfogad skäl att i den delen låta försäkringssystemet fungera som en helt finnas skadeförfrivillig ersättningsanordning, på samma sätt som en sedvanlig utredningen att behandla närmare i säkring. Också denna fråga kommer det följande (7.3.4.7).

s0U1974:87 Allmän motivering

,147

7.2.3 Internationella aspekter

Den internationella samfärdseln ökar stadigt i omfattning. Landsvägstrafiken över nationsgränserna har en betydande Svenska motorforvolym. don används i stor utsträckning i trafik i främmande och våra länder, vägar trafikeras av ett avsevärt antal utländska fordon. Det är mot denna bakgrund angeläget att rättsreglerna om ersättning för trafikskador är ensartade i länder som har en omfattande inbördes motorfordonstrafik eller i varje fall inte är så utformade i de olika länderna, att denna trafik l l försvåras eller att till följd av internationellträttsliga förhållanden de skadelidandes ekonomiska skydd urholkas. Ansträngningar att harmonisera lagstiftningen på detta område i de europeiska länderna har gjorts men har hittills inte krönts med nämnvärd framgång (angående det internationella samarbetet i denna del och dess resultat se närmare ovan avsnitt 4.1). En år 1959 inom Europarådet avslutad konvention om obligatorisk trafikförsäkring (Convention on Compulsory Insurance against Civil Liability in respect of Motor Vehicles) har trätt i kraft och har vunnit anslutning från samtliga skandinaviska länder. Konventionen berör emellertid inte innehållet i de materiella ersättningsreglerna. År 1973 avslutades inom Europarådet en konvention om skadeståndsansvaret för bilister (Convention on Civil Liability for Damage caused by Motor Vehicles). Konventionen har ratificerats av Förbundsrepubliken Tyskland, Grekland och Norge och har undertecknats av Schweiz men har inte trätt i kraft. Den bygger på principen om objektivt skadeståndsansvar för ägare (innehavare) av motorfordon men innehåller delvis komplicerade regler, bl a för kollisionsfall. I vissa hänseenden är de valda lösningarna sakligt mindre tillfredsställande. - liksom Danmark - Sverige har inom Europarådets kommitté för juridiskt samarbete (CCJ) och i rådets ministerkommitté röstat emot att konventionen skulle öppnas för undertecknande. Det är inte sannolikt att Sverige kommer att tillträda konventionen, som över huvud taget inte kan väntas få anslutning från något större antal länder. I trafikskadeutredningens uppdrag ingår inte heller att överväga frågan om ett svenskt tillträde till konventionen. Inte heller det nordiska lagsamarbete som under 1950-talet bedrevs i syfte att åstadkomma gemensam har varit lagstiftning på detta område helt framgångsrikt. På grundval av lagförslag som i slutet av decenniet lades fram av gemensamt arbetande kommittéer i Danmark, Finland, Norge och Sverige (bilskadeutredningens betänkande (SOU 1957:36) Trafikförsäkring) har visserligen i Finland och Norge år 1959 resp år 1961 genomförts nya lagar som sinsemellan visar nära på området, överensstämmelse i sina huvuddrag. 1957 års svenska förslag har däremot

inte föranlett lagstiftning och kommer enligt beslutlav

Kungl Majzt i samband med att förslag till förelades skadeståndslag (prop 1972:5) riksdagen inte att läggas till grund för lagstiftning. Inte heller i Danmark kommer motsvarande förslag att föranleda några lagstiftningsåtgärder. Där har man emellertid enligt vad utredningen har erfarit planer på att inom en nära framtid på nytt låta utreda frågan om trafikskadeansvaret.

SOU l974z87 148 Allmän motivering

för internationell avslutades år 1971 Inom Haagkonferensen privaträtt trafikolyckor. Av en konvention om tillämplig lag vid internationella naturliga skäl berör inte heller den konventionen ersättningsreglernas materiella innehåll. Konventionen - som ännu inte har trätt i kraft e har inte tillträtts av Sverige. Åtminstone f n torde inte heller föreligga planer på en ratifikation från svensk sida. av att harmoniseringssträvandena på förevarande område Betydelsen hittills har varit så föga framgångsrika bör inte överdrivas. Det väsentliga lider skada i följd av en trafikolycka är för en person som i sitt hemland att han alltid får gottgörelse enligt regler som inte är mindre förmånliga än de bestämmelser som gäller enligt det landets lag, alltså även när det motorfordonet är hemmahörande i annat land. Såvitt skadeorsakande innehållet i ersättningsreglerna blir detta i allmänhet gäller det materiella resultatet i flertalet länder. I Sverige gäller på detta område som tidigare nämnts den s k lex-loci-delicti-principen, som innebär att svensk domstol tillämpar svensk lag, när olyckan har inträffat i Sverige, och utländsk lag, när olyckan har inträffat i en främmande stat, dvs lagen i den staten. även när de skadelidande och/eller fordonet är Regeln upprätthålls hemmahörande i annat land än det där olyckan har skett? Denna princip

erkänns eller spelar i varje fall stor roll också enligt de internationelltreglerna i åtskilliga andra länder. privaträttsliga innehåller regler som innebär vissa 1971 års Haagkonvention visserligen avvikelser från denna Dessa avvikelser leder till att i viss princip. den som är medborgare i eller eljest hemmahörande i en viss utsträckning den statens lag, även om olyckan har stat skall beredas ersättning enligt inträffat i ett annat land. Men den som är hemmahörande i olyckslandet” får så gott som alltid ersättning enligt det landets lag. I dessa avseenden bygger konventionen på grundsatser som i sina huvuddrag tillämpas i länder, vilka inte på samma strikta sätt som Sverige bekänner

sig till lex-_loci-delicti-principen.

Situationen är således f n den att en person som lider skada genom en

lag, vilket undantrafikolycka får ersättning antingen enligt olyckslandets blir fallet om han är medborgare eller har hemvist i det landet, tagslöst han är hemmahörande, om olyckan har eller enligt det lands lag i vilket inträffat i ett annat land. Av kanske större betydelse än frågan om tillämplig lag är frågan vilka den skadelidande har för att han verkligen får den ersättning garantier till. l det avseendet har delvis genom 1959 års han är berättigad konvention men framför allt genom de överenskommelser, som ligger till för det s k gröna-kort-systemet eller som har träffats i anslutning grund område som nyligen har antagits av den till det direktiv på detta gemensamma marknadens (EG) ministerråd, skapats fullgoda garantier. för dessa överenskommelser har lämnats i det föregående En redogörelse (l.2.›8). Med den ordning som sålunda f n gäller på det internationella planet blir skillnaderna mellan de nationella regelsystemen när det gäller 2 Se NJA 1969 s 163 med och ersättningsreglernas innehåll av hänvisningar till äldre ersättningssystemens utformning rättsfall. sekundär I det nationella lagstiftningsarbetet på detta område betydelse.

sou l974z87 Allmän motivering 149

kan därför strävandena efter en harmonisering av reglerna med motsvarande regler i andra länder skjutas i bakgrunden som ledmotiv för arbetet. Detta synes i stället främst böra inriktas på att åstadkomma ett ersättningssystem som är anpassat till de nationella behoven och till de allmänna rättspolitiska målsättningarna för det interna reformarbetet på näraliggande områden. Det är samtidigt självklart att den nationella lagstiftningen inte bör utformas så, att en fortsatt tillämpning av gällande internationella överenskommelser försvåras eller rent av omöjliggörs. Detta gäller framförallt de nyss berörda överenskommelserna om gröna-kort-systemet och om fri rörlighet över gränserna för fordon hemmahörande i EG-länderna och de övriga länder som har anslutit sig till EG-systemet. En framtida svensk lagstiftning på detta område bör också medge att Sverige kvarstår som part i 1959 års europeiska konvention om obligatorisk trafikförsäkring. Även om Sverige inte har ratificerat och troligen inte heller kommer att tillträda 1973 års europeiska konvention bör dock undvikas att välja lösningar som i sak går stick i stäv mot konventionens regler, såvida inte 4 bärande sakskäl motiverar det. Vad som nu har sagts gäller i princip också med avseende på förhållandena i Norden. Det allmänna önskemålet om nordisk rättsenhet bör visserligen i möjlig mån tillgodoses också på detta område. Av förut anförda skäl kan emellertid detta intresse få stå tillbaka för rent nationella behov, även om det skulle innebära att bestående skillnader mellan de nordiska lagarna bevaras eller nya uppkommer. Självklart bör dock eftersträvas att inte åstadkomma sådana skillnader utan starka sakliga skäl. l den mån hos oss införs ett ersättningssystem som bereder de skadelidande ett i vissa hänseenden bättre skydd än som följer av motsvarande lagstiftning i främmande länder - nordiska eller andra uppkommer frågan om åtgärder bör vidtas för att inte svenska medborgare eller personer med hemvist i Sverige går miste om detta skydd när de utomlands skadas genom trafikolyckor. Det kan nämligen sägas vara ett allmänt önskemål att de som lever sitt dagliga liv i Sverige så långt det är möjligt skall beredas principiellt likvärdiga levnadsvillkor. Sådana synpunkter har vunnit beaktande vid uppbyggnaden av vårt socialförsäkringssystem. De bör beaktas också i detta sammanhang. En annan sak är att rättstekniska svårigheter och hänsyn kan sätta gränser för möjligheterna att tillgodose sådana önskemål. Utredningen återkommer i ett speciellt sammanhang i det följande till frågor av denna art (7.3.2.3). De synpunkter som nu har anförts har varit vägledande för utredningens arbete. Redan här bör förutskickas, att den lagstiftning utredningen föreslår på intet sätt rubbar för en förutsättningarna

fortsatt

tillämpning för Sveriges del av de existerande internationella överenskommelser som nu gäller för oss. I detta sammanhang bör slutligen också framhållas, att det önskemål som har förts fram i Nordiska rådets i utredningsdirektiven omnämnda rekommendation nr 24/1973 angående förarskydd vid trafikförsäkring och som berör vissa internordiska förhållanden har beaktats av utred-

150 Allmän motivering

Såvitt den svenska lagstiftningen berörs av rekommendationen ningen. kommer önskemålet att tillgodoses genom utredningens förslag (se nedan

7.2.l, 7.3.2.3 och 7.3.3.1).

7.3 Huvuddragen av lagstiftningen

7.3.1 Ersättningssystemets konstruktion

bestämmelser om ersättning för trafikskador vilar på Nu gällande skadeståndsrättslig grund. För att ersättning skall utgå från den obligatoriska trafikförsäkringen krävs således att det föreligger ett personligt skadeståndsansvar för ägaren, brukaren och/eller föraren av det motor-

fordon som har orsakat skadan, antingen enligt BAL eller enligt SkL. När är uppfylld, åtnjuter å andra sidan den skadelidande denna förutsättning för att försäkringsersättning som täcker skadeståndet verkligen garantier en rätt att få ut skadeståndet av utgår. Enligt 3 § TFL har han nämligen trafikförsäkringsgivaren, och denne är enligt 19 § samma lag i princip befrielse från i förhållande till den förhindrad att till ansvarighet omständighet som beror av annan än denne. skadelidande åberopa fungerar med andra ord ur de skadelidandes synvinkel Trafikförsäkringen som en garantiförsäkring. Den förutsätts i princip samtidigt fungera som till förmån för ägaren, brukaren och föraren (3 § första ansvarsförsäkring och 20 § TFL), men i det avseendet råder full avtalsfrihet. stycket Det är en logisk följd av att ersättningssystemet vilar på skadeståndsoch föraren av fordonet som rättslig grund med ägaren (brukaren) ansvarssubjekt att föraren - vare sig han samtidigt är ägare av fordonet är utesluten från möjligheterna att få eller inte - praktiskt taget alltid ersättning från försäkringen för skada som han själv lider i följd av trafik och att även ägaren (brukaren), när han inte också är med fordonet, i möjligheterna att få sådan förare, är underkastad inskränkningar ersättning. En person kan givetvis inte vara skadeståndsansvarig gentemot

sig själv. har vissa idetta samman- Trafikskadeutredningens lagstiftningsuppgift från början givna utgångspunkter. Ett nytt ersätthang betydelsefulla, ningssystem bör enligt utredningsdirektiven i fråga om personskada bygga i fråga om grunderna för Det innebär att systemet på no-fault-idén. rätten till ersättning skall vila på samma principer som det rent objektiva och att om den skadelidande har varit skadeståndsansvaret frågan skall vara utan för hans rätt till medvållande i princip betydelse de nya reglerna utformas så att ersättning. Vidare bör enligt direktiven bereds samma rätt till förare och ägare av motorfordon i princip från trafikförsäkringen som andra skadeliersättning för personskada

dande. att de angivna målen för en reform inte kan Det är uppenbart inom ramen för ett system som bygger på personligt förverkligas för brukare eller förare av motorfordon. Å skadeståndsansvar ägare, att också i andra sidan är det lika uppenbart ersättningssystemet form av obligatorisk försäkring, som framtiden bör vila på någon

SOU [974287 Allmän motivering 151

garanterar de skadelidandes ersättningsrätt. Den närmast till hands liggande lösningen är under dessa förhållanden att det inrättas ett fristående, från skadeståndsrätten frikopplat ersättförsäkringsmässigt ningssystem. Det var i princip en sådan lösning som bilskadeutredningen förordade i 1957 års förslag och som har valts i Finland och Norge, låt vara att enligt 1957 års förslag liksom enligt den finska och norska lagstiftningen trafikförsäkringen, samtidigt som den verkar oberoende av skadeståndsreglerna som en garantiförsäkring direkt till förmån för de skadelidande, också enligt uttryckliga regler skall gälla som ansvarsförsäkring “i förhållande till (det försäkrade) fordonets ägare, brukare, förare och passagerare (8§ fjärde stycket i 1957 års förslag; jfr ll § första Stycket i 1959 års finska trafikförsäkringslag resp § ll i 1961 års norska bilansvarslova). meddelas Därjämte i dessa regelsystem vissa speciella bestämmelser om ägares, brukares och förares skadeståndsansvar för trafikskada. De s k no-fault-försäkringar som på trafikskadeområdet har införts i vissa delstater i Förenta Staterna och Kanada (ovan 3.3) har i princip också en sådan karaktär av garantiförsäkring. Att ett fristående försäkringssystem inrättas hindrar inte att självfallet i fråga om ersättningsreglernas materiella innehåll skadeståndsrättsliga principer i vidsträckt omfattning blir sätt som tillämpliga på samma hittills. Tvärtom anser utredningen att utgångspunkten vid utformningen av dessa regler bör vara att skadeståndsrättsliga regler skall gälla. I vissa hänseenden kan dock att i den särskilda

finnas anledning trafikförsäk-

ringslagstiftningen meddela avvikande bestämmelser. Till av den frågor arten återkommer utredningen i skilda sammanhang i det följande. Får man ett trafikförsäkringssystem som saknar direkt anknytning till skadeståndsreglerna och på i princip samma sätt som socialförsäkringen och enskild sjuk-, olycksfalls-, liv- eller objektsförsäkring verkar direkt till de skadelidandes förmån, måste man å andra sidan ta ställning till hur detta skall förhålla ersättningssystem sig till de skadeståndsrättsliga reglerna. Här uppkommer till en början frågan i vad mån de nya ersättningsreglerna bör föranleda att man inskränker de skadelidandes möjligheter att åberopa kontraktsråttsliga eller utomobligatoriska skadeståndsregler för att bereda sig ersättning för trafikskada eller om mindre ingripande ändringar bör göras i dessa regler. Men vidare måste man - i den mån möjligheterna att kräva skadestånd helt eller delvis behålls - ta ställning till hur ersättningsansvaret för en trafikskada skall slutligt fördelas mellan trafikförsäkringen och en eller flera skadeståndsskyldiga resp dennes eller dessas ansvarsförsäkringsgivare. Hithörande frågor kommer utredningen att behandla i särskilda avsnitt i det följande (7.3.6 och 7.3.7), sedan utredningen har tagit till hur det ställning nya ersättningssystemet skall utformas. Ett fristående helt eller trafikförsäkringssystem, i väsentliga delar

byggt på no-fault-principer och frikopplat från skadeståndsrätten, kan

utformas enligt olika modeller. Det kan synas ligga nära till hands att ta de mest utvecklade utländska - dvs de no-fault-försäkringssystemen modernaste lagarna på området i Förenta Staterna - till förebild. En närmare analys av dessa system ger emellertid vid handen att de i

152 Allmän motivering

åtskilliga hänseenden lämpar sig mindre väl för svenska förhållanden. Detta sammanhänger främst med att utgångspunkterna är så väsentligt olika i USA och hos oss. Utan att här gå in i detaljer vill utredningen peka på några karakteristiska drag i de amerikanska systemen som föranleder stor tvekan om lämpligheten av att kopiera dem i vårt land. Länderna på den nordamerikanska kontinenten saknar i stort sett motsvarighet till det statligt administrerade, hela folket omfattande socialförsäkringssystem som hos oss i dag bereder varje medborgare ett ekonomiskt grundskydd vid både sjukdom och olycksfall. Det innebär att skadeståndsrätten i dessa länder hittills har spelat en mer betydelsefull roll som ersättningssystem än den nu gör hos oss. Utgångspunkten vid uppbyggnaden av de amerikanska och kanadensiska no-fault-systemen på trafikskadeområdet har därför i första hand varit att bereda de skadelidande en sådan basic protection” som hos oss i vidsträckt omfattning motsvaras av socialförsäkringen, inte att genom en påbyggnad av ett redan existerande grundskydd åstadkomma förbättringar, som dels ökar jämställdheten mellan olika kategorier skadelidande, dels bringar kompensationsgraden i nivå med ersättningsnivån inom skadeståndsrätten, dvs i princip full gottgörelse för såväl ekonomisk som ideell skada. Med den angivna utgångspunkten har no-fault-systemen underkastats

begränsningar genom en schablonisering av ersättningsreglerna men

framför allt genom beloppsmässiga begränsningar av ersättningarna på förhållandevis låg nivå. Vissa av no-fault-försäkringarna har i första hand utformats som first party insurance, dvs olycksfalls- och skadeförsäkringar till skydd för en avgränsad grupp av försäkringshavare, nämligen försäkringstagaren och hans familjemedlemmar. I den utformningen skyddar försäkringarna ofta försäkringshavarna mot trafikskador över huvud taget, dvs även sådana som orsakas av andra motorfordon än det försäkrade fordonet. I vissa system har försäkringarna därjämte karaktären av-third party insurance”, dvs de bereder också tredje man skydd mot skador orsakade av det försäkrade fordonet. [bland är emellertid tredje-mans-kretsen begränsad till andra vägtrafikanter, dvs fotgängare och cyklister. av no-fault-försäkringarnas räckvidd och De angivna avgränsningarna har av naturliga skäl fått avsevärd betydelse för tillämpningsområde försäkringssystemens samordning med skadeståndsreglerna. Samtidigt som man eftersträvat att undvika konkurrens mellan no-fault-försäkring och skadestånd genom att i princip exkludera rätten att begära skadestånd för samma skada, har man nödgats behålla skadeståndsrätten som alternativ eller supplerande ersättningsanordning för de fall av allvarlig personskada då kompensationsnivån till följd av begränsningarna i försäkringssystemet är klart otillräcklig. täcker också låt vara Vissa no-fault-system i princip sakskador, omfattar med viktiga beloppsmässiga begränsningar. l_några av systemen försäkringen också skador på det försäkrade fordonet. l gengäld är, åtminstone intill begränsningsbeloppen, möjligheten att i kollisionsfall få utesluten. För den ersättning från försäkringen för fordon på motsidan del av skadan som överstiger begränsningsbeloppet är fordonsägaren

Allmän motivering 153

hänvisad att antingen söka ersättning från egen frivillig vagnskadeförsäkring eller att kräva skadestånd enligt allmänna skadeståndsregler, tex av föraren av fordon på motsidan. Allmänt sett kan sägas att no-faultsystemen, med den uppbyggnad de har, helt saknar särskilda regler om ersättning för kollisionsskador. l nu berörda hänseenden är utgångsläget vid utformningen av ett nytt trafikförsäkringssystem hos oss ett annat. Redan enligt gällande lagstiftning bereder trafikförsäkringen flertalet skadelidande full ersättning för lidna skador, dvs gottgörelse enligt skadeståndsrättsliga regler. Det är inte tänkbart - och skulle inte heller stå i överensstämmelse med utredningsdirektiven -- att nu föreslå regler om schabloniserade ersättningar eller beloppsmässiga begränsningar, som skulle medföra försämringar av det ekonomiska skyddet för ett stort antal skadelidande. Den principiella utgångspunkten skall som förut nämnts i stället vara att den nuvarande kompensationsnivån skall behållas och att reformen skall inriktas på att täppa till luckorna i systemet, dvs genomföra förbättringar för dem som i dag inte åtnjuter ett skydd upp till denna nivå. Med en sådan inriktning kommer frågorna om försäkringssystemets förhållande till och samordning med skadeståndsrätten att få ges andra lösningar än i de beskrivna no-fault-systemen. Den nuvarande svenska trafikförsäkringen med sin anknytning till fordonsägarnas och -förarnas personliga skadeståndsansvar är utformat som en third party insurance”, vilken i princip generellt skyddar varje tredje man som skadas av det försäkrade fordonet. På sätt direktiven förutsätter skall försäkringen i framtiden skydda också ägaren-försäkringstagaren och föraren, i varje fall såvitt gäller personskada, och försäkringen måste följaktligen också få karaktären av first party insurance. Men detta behöver inte föranleda att man frångår de grundläggande principerna för det nuvarande systemet, nämligen att försäkringen för varje fordon i princip täcker alla de skador som orsakas av det fordonet men å andra sidan också täcker endast sådana skador. Systemet är invant och sedan länge hävdvunnet. Det har fungerat väl, och några fördelar synes inte stå att vinna med en omläggning till en ordning som innebär att trafikförsäkringen för ett visst fordon skyddar en avgränsad grupp av försäkringshavare mot även andra trafikskador än N dem som orsakas av det försäkrade fordonet. I vad mån trafikförsäkringen enligt en reforfnerad lagstiftning bör täcka sakskador i vidare omfattning än som nu är fallet - tex när det

gälleroskador på ägare och förare tillhörig egendom och på egendom som

befordras med fordonet är en fråga som utredningen kommer att behandla särskilt i det följande (7.3.4.2 och 7.3.4.7). I ett avseende är emellertid förutsättningarna för övervägandena i den delen givna. Tanken på ett fullt utbyggt no-fault-system, enligt vilket också s k vagnskador på

det försäkrade fordonet ersätts från detta fordons trafikförsäkring, skall

enligt utredningens direktiv på anförda skäl ställas på framtiden. I konsekvens härmed förutsätts också i direktiven att de nuvarande reglerna i BAL om ersättning för s k kollisionsskador i princip behålls oförändrade. Det innebär att i kollisionsfall skador på inblandat fordon

154 Allmän motivering sou 1974:87

som befordras med sådant fordon skall under vissa och på egendom betingelser ersättas från försäkringen för fordon på motsidan. Också i dessa hänseenden måste därför en framtida trafikförsäkringslagstiftning hos oss förete avvikelser från de mer renodlade no-fault-system som har införts eller planeras i Nordamerika. Att no-fault-principer fn inte skall läggas till grund för en reformerad lagstiftning när det gäller vagnskador och skador på befordrad egendom hindrar inte att reformarbetet ges en inriktning som pekar hän mot ett mera konsekvent genomfört no-fault-system även i fråga om sådana skador. Utredningen anser tvärtom att en utveckling i den riktningen är önskvärd. De reformer som genomförs nu bör därför snarast vara ägnade att underlätta en framtida övergång till ett renodlat no-fault-system, omfattande i princip alla trafikskador. Detta får betydelse för frågan om

ersättningssystemets konstruktion i vissa speciella-hänseenden. Utred-

ningen berör i olika sammanhang i det följande denna aspekt på reformarbetet (7.3.4.4 och 7.3.4.7). Det ligger i linje med det senast anförda, att åtskilliga drag eller enskildheter i de no-fault-system som existerar eller planeras på olika håll utomlands och i de rättspolitiska överväganden som systemen grundar sig på förtjänar att noga uppmärksammas också i det svenska reformarbetet, även om dessa system inte i sin helhet lämpligen kan tjäna som förebilder för ett svenskt trafikförsäkringssystem. Utredningen får anledning att återkomma härtill i det följande. Den nuvarande obligatoriska trafikförsäkringen bygger på ett system med särskilda försäkringsavtal ingångna mellan de enskilda fordonsägarna och försäkringsanstalter verksamma inom det enskilda försäkringsväsendets ram. Dessa försäkringsavtal är i princip underkastade den avtalsrättsliga reglering som enligt FAL gäller för försäkringsavtal i allmänhet. I systemet ingår emellertid som ett viktigt element en för de berörda ömsesidig skyldighet parterna ägarna av motorfordon resp de försäkringsanstalter som har tillstånd att meddela trafikförsäkring - att avtal om sådan försäkring. Härutöver finns i TFL vissa ingå regler som inskränker den avtalsfrihet FAL ger och som tvingande skänker trafikförsäkringen dess karaktär av garantiförsäkring till förmån för de skadelidande, samtidigt som de i begränsad omfattning bereder vissa skadeståndsskyldiga skydd mot att drabbas av personligt skadeståndsansvar. De reformer av ersättningssystemet som enligt trafikskadeutredningens direktiv nu skall övervägas är inte - oavsett hur de i detalj utformas - av den arten att de rubbar förutsättningarna för den tekniska konstruktionen av den obligatoriska trafikförsäkringen. Att försäkringen på sätt som utredningen förordar frikopplas från skadeståndsreglerna behöver inte heller föranleda några principiella ändringar i det avseendet. i sin nuvarande uppbyggnad har i allt väsentligt Trafikförsäkringen fungerat väl, från både försäkringstagarnas och de skadelidandes synpunkt. Möjligheterna till fri konkurrens mellan trafikförsäkringsbolagen olika sätt men de har är visserligen på jämförelsevis begränsade, otvivelaktigt bidragit till en för konsumenterna gynnsam ordning i fråga

SOU l974:87 - Allmän 155 motivering

om premiesättning och utformningen i övrigt av försäkringsvillkoren. - Konsumentskyddsintresset som på detta område framträder särskilt starkt med hänsyn till att det här är fråga om ett obligatorium och att motorismen kontinuerligt expanderar och berör allt större medborgargrupper - har kunnat och kan även framgent tillgodoses inom ramen för försäkringsinspektionens och andra samhällsorgans tillsyn och övervakning. Den nuvarande ordningen på trafikförsäkringsområdet inrymmer problem når det gäller möjligheterna att kontrollera efterlevnaden av reglerna om försäkringsplikt. Antalet försäkringspliktiga fordon för vilka trafikförsäkring likväl saknas har tidvis varit mycket stort och är alltjämt besvärande. Nyligen genomförda reformer i fråga om fordonsregistreringen är emellertid ägnade att väsentligt förbättra kontrollmöjligheterna. Frågan om en effektivisering av övervakning och kontroll på området är också fn föremål för särskild uppmärksamhet från statsmakternas sida, och utredningsförslag i ämnet kan väntas bli framlagda i en nära framtid. Trafikskadeutredningen lägger för sin del fram vissa förslag om undantag från principen att trafikförsäkringsanstalt skall vara skyldig att meddela trafikförsäkring, vilka är ägnade att råda bot på en del missförhållanden. Dessa förslag och med trafikförsäkringskontrollen över huvud taget sammanhängande frågor behandlas i ett särskilt avsnitt i det följande (7.3.l0). Då sålunda nu berörda problem i detta och andra sammanhang inom kort kan väntas få en tillfredsställande lösning, anser utredningen övervaknings- och kontrollfrågorna inte i och för sig utgöra anledning att föreslå någon radikal omläggning i fråga om trafikförsäkringssystemets tekniska konstruktion. I gällande lagstiftning görs vissa undantag från trafikförsäkringsplikten. Det gäller dels vissa statsägda eller av svenska staten nyttjade fordon (4 § TFL och lagen (1939:776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon som nyttjas av staten, m m), dels vissa utländska fordon, främst sådana för vilka utfärdats sk grönt kort eller som är hemmahörande i annat nordiskt land eller i land som är anslutet till det system för fri motorfordonstrafik över nationsgränserna som har upprättats inom den gemensamma marknaden, EG (5 § TFL och med stöd av detta lagrum meddelad kungörelse 1963:655). Till säkerställande av att de som skadas av sådant fordon kommer i åtnjutande av samma ekonomiska skydd som i fall då skada orsakats av ett försäkrat fordon har i 4 och 5 §§ TFL meddelats bestämmelser av innebörd, att fordonets ägare eller svenska staten resp svensk trafikförsäkringsanstalt skall utge den ersättning som skulle ha utgått från en föreliggande försäkring. Ett motsvarande ersättningsansvar åvilar enligt 21 § TFL de svenska trafikförsäkringsanstalterna gemensamt i fall då skada har orsakats av ett försäkringspliktigt men likväl oförsäkrat fordon eller av ett okänt fordon. Också i ett framtida ersättningssystem av den art utredningen här har skisserat måste uppenbarligen göras vissa sådana undantag från försäkringsplikten som gäller fn. Vidare måste man även för framtiden räkna

med att skador kan komma att orsakas av fordon som saknar föreskriven

156 Allmän motivering

försäkring eller av okända fordon. Ersättningsfrågorna i dessa fall kan och bör enligt utredningens mening också i det nya systemet lösas enligt de principer som ligger till grund för den nu gällande ordningen. Trafikskadeutredningen vill på grundval av dessa överväganden förorda att ett reformerat ersättningssystem på trafikskadeområdet i fråga om systemets rättstekniska konstruktion skall bygga på följande principer. 1:0 l fråga om varje fordon som över huvud taget skall omfattas av skall i princip föreligga en lagfäst skyldighet att systemet (jfr 7.3.2.1) hålla trafikförsäkring för beredande av ersättning för de skador fordonet orsakar, 2:0 Avtal om trafikförsäkring skall tecknas hos enskilda försäkringsanstalter med särskilt tillstånd att meddela sådan försäkring, 3:0 Trafikförsäkringsanstalt skall i princip vara skyldig att meddela trafikförsäkring, 4:0 Trafikförsäkringsavtalen skall vara underkastade bestämmelserna i FAL men i den särskilda trafikförsäkringslagstiftningen skall i behövlig omfattning tas in tvingande bestämmelser till försäkringshavarnas skydd, främst när det gäller deras rätt att från försäkringen utbekomma den de är berättigade till enligt de materiella ersättningsreglerna i ersättning lagstiftningen, 5:0 l fall då skada orsakas av icke försäkringspliktigt fordon eller av eljest oförsäkrat eller okänt fordon skall genom att ett ersättningsansvar åläggs fordonets ägare eller svenska staten eller en eller flera av de svenska trafikförsäkringsanstalterna de skadelidande garanteras samma ekonomiska skydd som de åtnjuter när skada orsakas av ett försäkrat fordon. Frågorna om försäkringspliktigt subjekt, försäkringspliktens omfattning, trafikförsäkringens garantifunktion och ersättningsansvaret för skada orsakad av oförsäkrat eller okänt fordon behandlas närmare i specialm0tiveringen( 8.3-6 och 8.14- 1 5). l lagtekniskt hänseende bör den här förordade omläggningen av ersättningssystemet föranleda att BAL och TFL i sin helhet upphävs och ersätts av en enda lag, som innehåller såväl bestämmelser om själva trafikförsäkringen och därmed sammanhängande frågor som materiella ersättningsregler. I den mån särskilda bestämmelser om skadeståndsansvar för trafikskador är behövliga bör även sådana bestämmelser tas upp i den nya lagen (jfr nedan 7.3.6).

7.3.2 Lagstiftningens tillämpningsområde I detta avsnitt behandlar utredningen tre frågor rörande den nya lagstiftningens tillämpningsområde. Det gäller för det första frågan vilka slags fordon som skall omfattas av lagstiftningen. Vidare måste ställning tas till frågan beträffande vilka skadefall de nya ersättningsreglerna skall tillämpas. Slutligen och för det tredje uppkommer vissa frågor om det geografiska tillämpningsområdet, dvs dels frågan huruvida endast skadefall som inträffar i Sverige eller också vissa olyckor utomlands skall omfattas dels i vad mån bör för av lagstiftningen, undantag göras

sou [974287 Allmän motivering 157

skadefall som uppkommer inom speciellt inhägnade eller på annat sätt särskilt avgränsade områden.

7.3.2.1 Fordonskategorier Skadeståndsreglerna i BAL och bestämmelserna i TFL är tillämpliga på vissa skador orsakade av motorfordon (i BAL används dock uttrycket automobil”). Vad som förstås med automobil resp motorfordon anges genom likalydande definitioner i l § första, andra och tredje styckena BAL resp 2§ första, andra och tredje styckena TFL. Rörande den närmare innebörden av dessa definitioner hänvisas till den redogörelse som har lämnats i det föregående (l .l.2 och 1.2.1). De nämnda bestämmelserna innebär i sak att flertalet motordrivna vägfordon faller under bilansvarighets- och trafikförsäkringslagstiftningen, dock med bla den praktiskt viktiga begränsningen att sk motorredskap i allmänhet faller utanför tillämpningsområdet. När ett sådant fordon orsakar skada blir ersättningsfrågorna att följaktligen bedöma enligt bestämmelserna i SkL, och de skadelidande åtnjuter inte ekonomiskt skydd genom något obligatoriskt försäkringssystem. Frågan om en utvidgning av BAL:s och TFL:s tillämpningsområde till att helt eller delvis omfatta också sådana motordrivna fordon som fn inte faller under dessa lagar har nyligen behandlats av motorredskapsutredningen i dess betänkande (SOU 1974:26) Motorredskap. Motorredskapsutredningen föreslog att i vägtrafiklagstiftningen motordrivna fordon skall indelas i fyra grupper, nämligen motorfordon, motorredskap, terrängmotorfordon och terrängmotorredskap. Motorfordon skall enligt förslaget definieras såsom motordrivet fordon, som inte är terrängmotorfordon och som är inrättat huvudsakligen för att självständigt användas till person- eller godsbefordran, även om det har försetts med anordning för att draga påhängsvagn. Som motorredskap skall enligt förslaget anses motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen för att draga annat fordon eller redskap eller för att med hjälp av särskilda anordningar på fordonet självständigt utföra visst arbete. Definitionen av terrängmotorfordon skall enligt förslaget anpassas till den

något förändrade definitionen av motorfordon, och terrängmotorredskap

skall ha samma definition som motorredskap, med angivande av att fordonet används ”i terräng. Med utgångspunkt i detta förslag diskuterar motorredskapsutredningen huruvida eller i vilken omfattning det särskilda ersättningssystemet enligt BAL och TFL bör göras tillämpligt inte bara på motorfordon och terrängmotorfordon utan också på motorredskap och terrängmotorredskap. Utredningen föreslår att såväl BAL som TFL skall göras tillämpliga på alla motordrivna fordon med undantag endast för fordon som är avsedda att föras av gående. Rörande de överväganden som ligger till grund för motorredskapsutredningens förslag i denna del hänvisas till utredningens betänkande (SOU 1974:26, avsnitt ll, s 235 f). Trafikskadeutredningen utgår från att motorredskapsutredningens förslag i fråga om terminologin i vägtrafiklagstiftningen och innehållet i

Allmän sou [974287 158 motivering

av olika av motordrivna fordon de där givna definitionerna grupper kommer att genomföras innan eller senast samtidigt med att ställning tas till trafikskadeutredningens förslag. Utredningen kan för sin del i sak helt ansluta sig till de synpunkter motorredskapsutredningen har anfört och biträda de slutsatser i nu förevarande hänseenden som denna utredning har kommit till. Enligt trafikskadeutredningens mening bör följaktligen också en ny lagstiftning om ersättning för trafikskador, avsedd att ersätta BAL och TFL, omfatta varje slag av motordrivet fordon med undantag endast för sådant fordon som är avsett att föras av gående.

7.3.2.2 Arten av skadefall

Bestämmelserna i BAL och TFL är inte tillämpliga på varje person- eller sakskada vilken kan anses vara orsakad av sådant motorfordon som omfattas av lagstiftningen. En förutsättning för att ersättning skall utgå i av trafik med” enligt dessa lagar är att skadan har uppkommit följd sådant fordon (2 och 5 §§ BAL samt 3 § första stycket TFL). om innebörden av uttrycket ”skada i följd av trafik har , Frågan gånger prövats i rättstillämpningen. Genom ett stort antal åtskilliga domstolsavgöranden har skett en rättsbildning som lett till att uttrycket idag har ett ganska väl bestämt och avgränsat innehåll. Denna rättstillämpning innebär i sak att uttrycket har getts en vidsträckt tolkning. Man kan möjligen göra gällande att tolkningen i vissa hänseenden sträckt sig längre än som varit påkallat för att tillgodose det speciella behov av ekonomiskt skydd för trafikoffren i strikt mening som den särskilda bilansvarighetsoch trafikförsäkringslagstiftningen varit avsedd att ge. Det torde emellertid idag råda allmän enighet om att man inte bör genom ändrad lagstiftning inskränka tillåmpningsområdet för denna speciallagstiftning och därigenom försämra skyddet för de skadelidande. Med denna utgångspunkt men med beaktande av att ersättning enligt BAL och TFL kommit att dömas ut i åtskilliga fall som ”språkligt illa motsvarar lagarnas krav på att skadan skall ha uppkommit i följd av trafik med motorfordon fann bilskadeutredningen det vara lämpligt att byta ut uttrycket skada i följd av trafik mot ett uttryck, som bättre motsvarar rättstillämpningen (SOU 1957:36 s 76 f). Utredningen föreslog att sättet för skadans skulle anges med uttrycket ”(skada) i uppkomst av motorfordons bruk i trafik”. Rörande den sakliga innebörd som följd skulle ges i olika situationer hänvisas utredningen avsåg att detta uttryck till l § första stycket förslag till till specialmotiveringen iutredningens lag om trafikförsäkring (SOU 1957:36 s 77 f). Detta förslag utsattes för kritik under remissbehandlingen av bilskadebetänkande. Åtskilliga remissorgan betonade att uttrycket utredningens en långvarig ett skada i följd av trafik genom rättsbildning getts någotsånär entydigt och bestämt innehåll och att man genom att ersätta det med ett nytt begrepp riskerade att ge upphov till nya tolkningssvårigheter. Det ifrågasattes också från flera håll om införandet av det föreslagna uttrycket verkligen skulle leda till de resultat utredningen åsyftat. En del instanser framförde också saklig kritik mot utredningens

Allmän motivering

ståndpunkt i fråga om tolkningen i konkreta fall av det valda uttrycket, bl a när det gällde skada uppkommen iverkstäder eller garage i samband med att fordon omhändertagits för reparation e d. Motorredskapsutredningen tog inte upp någon självständig diskussion av frågan om lämpligheten av att även framdeles använda den nu gällande lagstiftningens uttryck skada i följd av trafik. Utredningen utgick emellertid från att detta uttryck skulle kvarstå i lagstiftningen också sedan motorredskapen förts in under denna. Utredningen uttalade helt allmänt, att begreppet också i fråga om motorredskapen borde ges en vidsträckt tolkning (jfr 8.1.1). Frågan har inte berörts i trafikskadeutredningens direktiv. Utredningen har dock ansett sig böra pröva om någon ändring är påkallad i detta avseende. Som tidigare nämnts bör utgångspunkten härvid vara att någon förändring inte bör ske som kan leda till en försämring av de skadelidandes ställning. Å andra sidan kan det med den vidsträckta innebörd som uttrycket skada i följd av trafik” har getts i rättstillämpningen inte anföras sakliga skäl för en utvidgning av trafikskadebegreppet på den aktuella lagstiftningens område. Den kritik som riktades mot bilskadeutredningens förslag att uttrycket skulle ersättas

med ”skada i följd av motorfordons bruk i trafik” finner trafikskadeut-

redningen vara välgrundad. Den omständigheten att ett liknande uttryck kommit till användning i den finska lagstiftningen (l i 1959 års finska trafikförsäkringslag) och att uttrycket ”skada i följd av trafik” inte förekommer heller i 1961 års norska bilansvarslova väger enligt utredningens mening inte tungt med hänsyn till att man i dessa länder inte har haft en tillnärmelsevis lika omfattande rättsbildning att falla tillbaka på som vi har i Sverige. Trafikskadeutredningen delar också motorredskapsutredningens uppfattning att uttrycket skada i följd av trafik är väl användbart för att avgränsa de skador orsakade av motorredskap som enligt det föregående skall omfattas av en ny lagstiftning på området. Under nu angivna förhållanden har trafikskadeutredningen stannat för att uttrycket ”skada i följd av trafik” (med motordrivet fordon) ocksåi den nya lagstiftningen bör användas för att avgränsa dennas tillämpningsområde med avseende på arten av de skadefall som skall omfattas. Till frågan om den sakliga innebörden av detta uttryck, särskilt när det gäller skador orsakade av motorredskap, återkommer utredningen i specialmotiveringen (8.1.1).

7.3.2.3 Trafik inom och utom Sverige I BALoch TFL görs inte någon begränsning av tillämpningsområdet för ersättningsbestämmelserna till att avse skada i följd av trafik i Sverige. Ersättning enligt BAL och TFL utgår emellertid självfallet endast i fall då svensk lag över huvud taget är tillämplig på skadefallet. Frågan om tillämplig lag avgörs enligt allmänna internationellt-privaträttsliga regler. Det betyder i praktiken att lagstiftningen blir tillämplig här i landet endast i fråga om olyckor som har inträffat i Sverige, eftersom valet av tillämplig lag i skadeståndsmål hos oss praktiskt taget undantagslöst sker

160 Allmän motivering SOU l974:87

med tillämpning av regeln om lex loci delicti” (se NJA 1969 s 163 och där anmärkta äldre rättsfall). Lex-loci-regeln intar en dominerande ställning också i åtskilliga främmande länders rättssystem. Sedan några år har emellertid försäkringsgivarna genom frivilligt åtagande i försäkringsavtalen utsträckt sin ansvarighet enligt svensk lag att i viss omfattning gälla också skador som inträffar utomlands. Svenska medborgare eller personer med hemvist i Sverige som skadas i följd av trafik utomlands med ett svenskt fordon får enligt försäkringsvillkoren ersättning från den svenska trafikförsäkringen enligt svensk lag, dock med avdrag för den ersättning som utgår enligt lagen på den ort där skadan inträffade (l.2.8.5). Det finns enligt utredningens mening goda skäl att i varje fall i viss utsträckning lagfästa denna ordning. Erfarenheten har visat att utländsk lagstiftning på sina håll genom olika undantagsregler eller andra begränsningar av ersättningsrätten bereder de skadelidande ett sämre skydd än den svenska lagstiftningen. Dessa skillnader kommer att accentueras, om - förutsätter ›på sätt utredningsdirektiven genom en ny lagstiftning införs ett rent objektivt ersättningsansvar samt förare och ägare av motordrivna fordon får samma skydd som andra skadelidande vid personskada och möjligheterna att jämka ersättning för sådan skada i väsentlig mån inskränks. Särskilt när det gäller personskadeersättning talar emellertid starka skäl för att svenska medborgare och personer med hemvist i Sverige också när de utomlands drabbas av skador genom trafik med ett svenskt fordon bereds ett fullgott ekonomiskt skydd. - I sak kan det därför inte råda tvekan om att den ordning som har införts på frivillig väg genom försäkringsvillkoren i princip bör bestå. Det finns emellertid ingen anledning att i detta hänseende bygga uteslutande åtaganden från försäkringsbolagens sida, dvs en ordning som på frivilliga när som helst kan förändras och därför innebär ett mått av osäkerhet för de skadelidande. Dessa bör i hithörande fall i stället genom lagstiftning garanteras skydd i den omfattning som från tidigare anförda synpunkter framstår som motiverad. Försäkringsbolagens frivilliga åtagande är inte inskränkt till skador som drabbar passagerare i bilen utan gäller till förmån också för cyklister eller fotgängare eller dem som - tex i samband med en kollision utomlands mellan två svenska bilar tillfogas skada i egenskap av passagerare i annat fordon eller såsom ägare av egendom utanför det försäkrade fordonet. Det kan enligt utredningen ifrågasättas om en lagfäst rätt till ersättning enligt svensk lag för skada som har inträffat utomlands bör ha en så vidsträckt omfattning. En svensk turist i Paris som blir påkörd av en fransk bil blir hänvisad till den ersättning han kan få enligt fransk lagstiftning, även om detta ger en lägre ersättning än han skulle ha fått enligt svensk lag. Man kan tveka om det är motiverat att han blir bättre ställd i ersättningshänseende om han under i övrigt likartade förhållanden skadas av en svensk bil. Skäl kan anföras för att det skall krävas en närmare anknytning till Sverige än svenskt medborgarskap eller hemvist i Sverige i förening med en sådan tillfällighet som att det skadeorsakande

Allmän motivering l6l

fordonet hör hemma i Sverige för att ersättning skall utgå enligt svensk lag. En ordning, som innebär att endast den som i egenskap av förare eller passagerare färdas i en svensk bil - och som därigenom på förhand har etablerat en mera speciell anknytning till Sverige - skall kunna dra fördel av de svenska ersättningsreglerna, skulle i och för sig stå i bättre överensstämmelse med den ståndpunkt som intogs från svensk sida under förarbetena till 1968 års Haagkonvention om tillämplig lag på förevarande område. Utredningen har emellertid ansett sig böra fästa avgörande vikt vid att det redan har inrättats ett system som ger varje person med svenskt eller hemvist medborgarskap i Sverige en rätt att utfå ersättning enligt svensk lag i händelse han utomlands tillfogas skada i följd av trafik med ett svenskt motorfordon. De nyss anförda Synpunkterna utgör enligt utredningens mening inte tillräckliga skäl att nu genom lagstiftning försämra de skadelidandes ställning. har därför stannat för Utredningen att den ersättningsrätt som försäkringsgivarna har infört på frivillighetens

väg bör lagfästas. En sådan ordning står f ö också i överensstämmelse med den nyssnämnda Haagkonventionen sådan den slutligen utformades, låt vara att Sverige inte har tillträtt och möjligen inte heller kommer att tillträda denna konvention.

Alldeles oberoende av konventionen och vilken den får har anslutning frågan om ersättningsrättens omfattning när det gäller utlandsskador en saklig betydelse, som med sammanhänger de internationellt-privaträttsliga förhållandena. Det är inte alla länder som i trafikskademål tillämpar lex-loci-delicti-principen lika strikt som Sverige. Fall kan därför tänkas då svenska rättssubjekt är inblandade som skadelidande i en olycka utomlands och det landets internationellt-privaträttsliga regler utpekar svensk lag som tillämpligt materialstatut. Om den svenska trafikskadelagen till följd av en snäv territoriell då befinnes begränsning över huvud taget inte vara tillämplig, blir möjligen resultatet att man i den främmande staten tillämpar allmänna svenska skadeståndsregler med påföljd att de skadelidande riskerar att bli väsentligt sämre ställda än om trafikskadelagen hade varit tillämplig. En bestämmelse i denna lag om dess tillämpning på skadefall utomlands bör av dessa skäl ha en sådan omfattning att alla praktiskt sett tänkbara fall, då i den främmande staten svensk lag anses vara tillämplig på ersättningsfrågorna, faller under bestämmelsen. Med den räckvidd bestämmelsen får enligt vad som har anförts i det föregående torde detta ändamål uppnås.

Till frågan om den närmare utformningen av förevarande bestämmelse liksom frågan om sådan avräkning från svensk i trafikskadeersättning hithörande fall för vad den skadelidande uppburit enligt lagen på den utländska som nu föreskrivs orten, i trafikförsäkringsvillkoren, återkommer utredningen i specialmotiveringen (8.l.7).

7.3.2.4 Trafik inom särskilda områden

Skadeståndsreglerna i BAL är tillämpliga oavsett var skadefallet har inträffat på allmän eller enskild väg, inom inhägnat allmänt eller enskilt område, på åkermark eller i öppen terräng. l TFL görs emellertid vissa undantag i detta avseende från den lagens tillämplighet. Enligt 2 § fjärde

sou 1974:87 162 Allmän motivering

TFL föreskrivs sålunda, att lagen inte äger tillämpning på stycket motorfordon som används uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat område (t ex eller inhägnat tävlingsområde dylikt inhägnat flygplatsområde). Som motorredskapsutredningen har anfört (SOU 1974:26 s 155, jfr s 241) torde motivet för dessa undantagsregler ha varit att det inte varit möjligt att genom registrering utöva kontroll av försäkringspliktens fullgörande för fordon som används inom järnvägs- eller fabriksområde. Hithörande fordon var enligt 1923 års vid tiden för tillkomsten av TFL inte registreringspliktiga. Men ett motiv gällande motorfordonsförordning har troligen också varit att fordonen ansetts erbjuda mer begränsade skaderisker 1969:115 och ovan avsnitt 4.1.1.4). Att också (jfr prop fordon som används inom inhägnat tävlingsområde undantagits från som motorredskapsutredningen också

försäkringsplikt sammanhänger,

inte böra belastas har påpekat, med att man ansett trafikförsäkringen med de särskilda risker som vid motortävlingar kan uppkomma för del-

tagare och åskådare. Motorredskapsutredningen konstaterade (betänkandet s 240 f), att om motorredskapen förs in under trafikförsäkringslagstiftningen, en mycket stor del av dem skulle komma att utgöra sådana ”ornrådesfordon” som enligt 2 § fjärde stycket TFL inte omfattas av denna lag. Enligt skulle emellertid den reform som utredningen föreslog mista utredningen en betydande del av sin verkan, om undantaget beträffande områdesfordon behölls såvitt gäller andra områden än tävlingsområden. Fordonen skulle visserligen omfattas av BAL, men någon ersättningsgaranti skulle inte finnas för de skadelidande, om inte frivillig bilansvarighetsförsäkring tecknats för fordonet. bör man undvika ett sådant rätts- Enligt motorredskapsutredningen läge. Med erinran om att utredningen föreslagit en i princip generell för alla motordrivna fordon förordade utredningen, att registreringsplikt undantaget för områdesfordon, utom såvitt gäller fordon som används inom inhägnat tävlingsområde, skulle utmönstras ur TFL. l detta sammanhang tog motorredskapsutredningen upp vissa invändmot att underkasta motorredskapen trafikansvar som ningar förslaget hade framförts av TFF i dess yttrande över motorredskapsutredningens principförslag i en promemoria från år 1972 (se SOU 1974:26 s 4). Dessa i huvudsak ut på, att å ena sidan skador på invändningar gick trafikförsäkringstagarens egen egendom liksom också skador på omhänskulle bli betydligt vanligare - särskilt inom fabriksdertagen egendom områden o d - i och med att motorredskapen fördes in under BAL och och att det å andra sidan inte är rimligt att trafikförsäkringen skall TFL, svara för skador av detta slag. Föreningen hade därför föreslagit att med avseende på skada på egen egendom inte skulle fordonsägaren likställas med skadelidande tredje man och att skada på omhändertagen skulle helt undantas. Motorredskapsutredningen avvisade på egendom anförda skäl (betänkandet s 242) föreningens förslag men förutsatte att detta kunde komma att prövas i samband med en allsidigare översyn av

trafikansvarslagstiftningen.

sou 1974:87 Allmän motivering 163

Enligt trafikskadeutredningens förslag upphävs de särskilda skadeståndsreglerna i BAL. De ersätts med bestämmelser om ett direkt ersättningsansvar på objektiv grund för trafikförsäkringen. Varje undantag från den nya lagstiftningens tillämpningsområde medför således att de skadelidande i de undantagna fallen blir exklusivt hänvisade till de möjligheter att få skadestånd som reglerna i SkL erbjuder. Det innebär att de själva i princip måste styrka vållande hos fordonets förare, ägare eller brukare eller annan person. Behålls undantagen för områdesfordon i den nya lagstiftningen leder reformen följaktligen till en försämring av dessa skadelidandes ställning. En sådan konsekvens är enligt trafikskadeutredningens mening inte godtagbar. Utredningen delar motorredskapsutredningens uppfattning att frågan om möjligheterna till kontroll av försäkringspliktens fullgörande i fråga om områdesfordon inte kan tillåtas spela någon avgörande roll i detta sammanhang w i all synnerhet om, som trafikskadeutredningen förutsätter, förslaget om generell registreringsplikt för motorredskap genomförs. Det bör också påpekas, för den händelse detta förslag mot förmodan inte skulle genomföras, att de inte registreringspliktiga mopederna numera sedan länge är försäkringspliktiga och att kontrollproblemen beträffande dessa fordon visat sig kunna på det hela taget bemästras. Problemen torde i själva verket vara lättare att lösa på ett tillfredsställande sätt i fråga om flertalet motorredskap. På nu anförda skäl förordar trafikskadeutredningen att i enlighet med vad motorredskapsutredningen har för föreslagit något undantag områdesfordon inte görs i den nya trafikskadelagstiftningen. Vad särskilt angår det nuvarande undantaget för fordon som används inom inhägnat tävlingsområde innebär förmotorredskapsutredningens slag som nämnts att undantaget skall kvarstå. Den frågan bör emellertid förutsättningslöst prövas i detta sammanhang. De skäl som ursprungligen föranlett undantaget för tävlingsfordon är enligt trafikskadeutredningens mening inte längre bärande. Argumentet att trafikförsäkringen inte bör belastas med de särskilda risker som tävlingsfordonen skapar är inte hållbart. Sådana särskilda risker uppkommer också vid sk rallytävlingar på allmänna vägar där vanliga registrerade motorfordon deltar, och i dessa fall gäller trafikförsäkringsplikten. Liksom problemet med de ökade riskerna isådana sammanhang löses genom att försäkringsbolagen tar ut speciellt höga premier för den tid ett fordon används vid tävling kan det förutsättas att särskilt höga premietariffer kommer att tillämpas för sådana normalt inte registrerade fordon som används vid tävlingar inom inhägnade områden. På den vägen

undviker man att de höga skadekostnader som kan uppkomma i händelse

av olyckor under tävlingarna belastar trafikförsäkringstagarkollektivet som helhet. I stället kommer de att bäras av dem som har skapat de särskilda riskerna, dvs ägarna av tävlingsfordonen. En annan faktor som torde ha spelat en väsentlig roll när undantaget infördes sammanhänger med trafikförsäkringssummornas storlek. Det är uppenbart att de låga belopp som från början föreskrevs i ll § TFL - 60 000 kr för personskada med begränsning till 20000 kr för varje

164 Allmän motivering

skadad eller dödad och 10 000 kr för sakskada - var helt person otillräckliga i tävlingssammanhang. Genom de höjningar av beloppen som därefter successivt har genomförts och som resulterat i att beloppen nu utgör 25 milj kr för personskada (utan individuell begränsning) och 5 milj kr för sakskada har situationen radikalt förändrats. Med ett sådant enhetligt begränsningsbelopp om 30 milj kr per fordon och händelse som trafikskadeutredningen föreslår (7.3.5) - i förening med de väsentliga förbättringar av förmånerna från socialförsäkringen som har genomförts sedan år 1929 - torde riskerna för att tillgängliga belopp för trafikskadeersättning skall visa sig otillräckliga ens vid en mycket allvarlig tävlingsolycka vara utomordentligt ringa. Dessutom bör framhållas att det liksom hittills i och för sig inte lär möta hinder mot att behörig myndighet vid meddelande av tillstånd till sådana tävlingar som det här gäller föreskriver som villkor att tävlingsarrangören eller de tävlande skall teckna tilläggsförsäkringar som garanterar de presumtivt skadelidande ett ännu bättre skydd än trafikförsäkringen ger. På grundval av dessa överväganden föreslår trafikskadeutredningen att det i den nya lagstiftningen inte görs något undantag från trafikförsäkringsplikten för fordon som används inom inhägnat tävlingsområde.

7.3.3 Ersättning för personskada 7.3.3.1 Grunden för ersättningsansvaret och ersättningens bestämmande En förutsättning för att ersättning för personskada uppkommen i följd av trafik med motorfordon skall utgå enligt BAL och TFL är i princip att vållande till skadan ligger fordonets förare till last eller att skadan har orsakats av bristfällighet på fordonet. I båda dessa hänseenden är emellertid bevisbördan omkastad till den skadelidandes förmån. Denne får sålunda ersättning, om det inte ”framgår av omständigheterna” att skadan varken vållats av föraren eller orsakats av sådan bristfällighet (2 § BAL). Uttrycket ”framgår av omständigheterna är ipraktiken liktydigt med att ägaren eller föraren måste bevisa, ägaren att ingen av de angivna ansvarighetsförutsättningarna föreligger och föraren att han är fri från vållande. Man brukar här tala om exculpationsbevisning. Föraren är helt utesluten från rätten att få ersättning från ägaren han kan inte mot - och självfallet vara skadeståndsskyldig sig själv därmed från fordonets försäkring, om han inte kan visa att ägaren har varit vållande till skadan. I sådant fall kan han åberopa de allmänna skadeståndsreglerna i SkL. Ägaren i sin tur, tex i egenskap av passagerare, får i princip fullt skadestånd av föraren, om han kan styrka att denne har varit vållande. Också i ett sådant fall blir det fråga om en tillämpning av reglerna i SkL. Om föraren inte visas vara vållande men inte heller kan exculpera sig, får ägaren i princip endast ett till hälften jämkat skadestånd. Detta har i rättstillämpningen ansetts följa av grunderna för 3 § BAL, som i sin tidigare lydelse föreskrev, att om både ägare och förare bar s k presumtionsansvar enligt 2 § BAL, de skulle

Allmän l65 motivering

taga lika del iskadeståndets gäldande. Sedan sistnämnda lagrum ändratsi samband med tillkomsten av SkL (1972:207) och numera att stadgar, skadeståndsansvaret i angivna fall skall fördelas mellan ägare och förare efter vad som finnes skäligt, har ägaren i försäkringsbolagens skaderegleringspraxis tillerkänts fullt skadestånd så snart föraren inte har förmått exculpera sig. Detta gäller även om ägaren ej förmår visa att skadan inte har orsakats av bristfällighet på fordonet. I kollisionsfall får ägare och förare på resp sidor ersättning från ägare - dvs i praktiken från försäkringen eller förare av fordon på motsidan för det fordonet 4 enligt följande (5 § andra stycket BAL). Full ersättning utgår i princip om den skadelidande ägaren eller föraren kan visa att vållande av föraren av fordonet på motsidan eller bristfällighet på det fordonet har orsakat skadan. Visas vållande av föraren eller bristfällighet på fordonet på den skadelidande sidan ha medverkat till skadan, utgår dock skadeståndet med ett efter skälighet jämkat belopp. Kan ägare och förare på motsidan inte exculpera sig utgår full ersättning endast om ägare och förare på den skadelidande sidan förmår exculpera sig. Kan de inte det, utgår jämkat skadestånd, regelmässigt med hälften av full ersättning. Visas vållande av föraren av fordonet på den skadelidande sidan eller bristfällighet på det fordonet ha orsakat skadan, utgår inte någon ersättning, om inte sådant förhållande visas föreligga också på motsidan, och detta även om ägare och förare på den sidan inte förmår exculpera sig. Det s k presumtionsansvar som sålunda utan inskränkningar gäller till förmån för tredje man - även passagerare, som i kollisionfall kan åberopa presumtionsansvaret mot ägare eller förare av vilket som helst av de inblandade fordonen - är i praktiken liktydigt med ett rent objektivt ansvar. De fall då en tredje man går miste om ersättning på den grund att såväl ägare som förare lyckas exculpera sig är numera så sällsynta, om de över huvud taget förekommer i det praktiska livet, att man kan helt bortse från dem. Det synes redan med hänsyn härtill uppenbart att presumtionsansvaret man gentemot tredje i enlighet med vad som också har förutsa_tts i direktiven för utredningen n bör avskaffas och ersättas med regler som ger tredje man rätt till ersättning för personskada orsakad i följd av trafik med motorfordon3 på rent objektiv grund. Ersättning skall med andra ord utgå så snart den skadelidande visar att skadan uppkommit ”i följd av trafik” med sådant fordon. I enlighet med vad som har uttalats i utredningsdirektiven och i överensstämmelse med de riktlinjer för reformarbetet som har angetts i avsnitt 7.2.1 bör ägare och förare av motorfordon i fråga om rätten att få 3 ersättning för personskada likställas med tredje man. De nya ersättnings- Utredningen använder i det följande för enkelhereglerna bör således utformas så att ägare och förare i princip får samma tens skull uttrycket morätt till ersättning för personskada från fordonets trafikförsäkring på rent torfordon för att objektiv grund som andra skadelidande. beteckna motordrivet fordon, såvida inte för På grund av bestämmelserna i 6 och 7 §§ BAL är brukaren av ett undvikande av missförmotorfordon i vissa fall i ersättningshänseende jämställd med fordonets stånd en precisering är ägare. Vad som här har sagts om ägarens ersättningsrätt bör i det nya nödvändig.

166 Allmän motivering sou 1974:87

systemet gälla också brukaren i sådana situationer. Brukaren bör alltså i likhet med andra skadelidande i princip få rätt till ersättning för personskada på rent objektiv grund. I ett kollisionsfall har enligt gällande lag även de skadelidande som har särskild anknytning till det ena av fordonen möjlighet att begära

ersättning från försäkringen för fordon på motsidan. Frågan huruvida den

valfrihet de sålunda har bör inskränkas eller helt bortfalla behandlas i nästföljande avsnitt. Av det nuvarande ersättningssystemets anknytning till skadeståndsrätten följer att ersättning för personskada enligt BAL (SkL) och TFL bestäms enligt skadeståndsrättsliga regler, dvs bestämmelserna i SkL. l det avseendet bör systemets omläggning till en rent försäkringsmässig ersättningsanordning enligt utredningens mening inte föranleda någon principiell förändring. Utgångspunkten bör alltså vid utformningen av den nya lagstiftningen vara, att ersättning från trafikförsäkringen skall fastställas med tillämpning av reglerna i SkL om bestämmande av skadestånd. Att införa härifrån avvikande regler, som skulle innebära en sänkning av kompensationsnivån eller annan försämring av de skadelidandes ställning, skulle inte vara förenligt med de riktlinjer för reformarbetet som har angetts i det föregående (7.2.l). Däremot kan det bli aktuellt att införa regler i den nya lagen som innebär att de skadelidande i något hänseende får en gynnsammare ställning än som följer av skadeståndsreglerna. Härtill återkommer utredningen i det följande vid behandlingen av frågan om verkan av den skadelidandes medvållande (7.3.3). Frågan om det för vissa kategorier av skadelidande bör göras generella undantag från eller inskränkningar i ersättningsrätten behandlas iavsnitt 7.3.4.6.

7.3.3.2 Kanalisering av vissa ersättningsanspråk till ”eget” fordon En tredje man som lider skada i följd av trafik med två eller flera motorfordon - tex såsom passagerare i det ena av två kolliderande fordon - har f n möjlighet att rikta sitt ersättningsanspråk mot trafikförför vilket som helst av de inblandade fordonen. Förarna av säkringen fordonen däremot är praktiskt taget undantagslöst hänvisade att söka sin ersättning från försäkringen för fordon på motsidan. l-lar ägare av något av fordonen lidit skada i annan egenskap än förare, t ex som passagerare i sitt eget fordon, får han som nämnts numera visserligen i allmänhet full ersättning från sin egen trafikförsäkring, men han har i princip samma som andra passagerare att vända sig mot trafikförsäkringen för möjlighet fordon på motsidan. Enligt utredningens förslag kommer både förare och samtliga passagerare i ett motorfordon att få rätt till ersättning på objektiv grund från försäkringen för det fordonet. De torde därför komma att sakna intresse av att i kollisionsfall kunna kräva ersättning från försäkringen för fordon I utredningens direktiv förutsätts också att förare och på motsidan.

Allmän motivering 167

passagerare i första hand skall ha ersättning från försäkringen för det fordon i vilket de färdas. Det finns goda skäl att lagfästa en sådan ordning genom tvingande regler. Den är väl förenlig med sådana no-fault-principer som enligt utredningens mening bör vara vägledande vid ersättningssystemets utformning. Av större betydelse är emellertid, att en reglering som innebär att de som färdas i ett fordon även i kollisionsfall är exklusivt hänvisade till det egna fordonets försäkring är ägnad att underlätta och förenkla skaderegleringen. Den ifrågasätta ordningen säkerställer en enhetlig behandling av ersättningsfrågorna för alla dem som har färdats i ett och samma fordon. För denna grupp av skadelidande är det en naturlig ordning - den torde i praktiken regelmässigt tillämpas redan i dag - och de har i det nya systemet ingenting att vinna på att också kunna vända sig mot kolliderande fordons försäkring. Med den försäkringssumma för personskador på 25 milj kr per fordon och skadeorsakande händelse som nu gäller enligt ll § TFL lär man inte i praktiken behöva räkna med att tillgängligt försäkringsbelopp inte skall förslå att bereda full gottgörelse från ett fordons försäkring till fordonets förare och samtliga passagerare. Den bedömningen anser utredningen stå sig, även om man på sätt utredningen kommer att föreslå (avsnitt 7.3.5) ersätter de nuvarande särskilda försäkringssummorna på 25 milj kr för personskada och 5 milj kr för sakskada med ett totalbelopp på 30 milj kr för samtliga skador. Utredningen har övervägt huruvida den kanaliseringsregel som sålunda bör gälla i fråga om skador som drabbar förare och passagerare bör utsträckas att avse också skada som tillfogas fordonets ägare eller brukare, även när denne inte själv medföljer fordonet. Skälet härtill skulle vara den speciella anknytning till ett fordon som ägare eller brukare i denna egenskap har. En sådan reglering skulle emellertid leda till vissa rättstekniska komplikationer. De fall då en ägare eller brukare under det han befinner sig utanför sitt fordon skadas av detta under sådana förhållanden att han också har rätt till ersättning från försäkringen för annat fordon, lär fö vara ytterst sällsynta. Men dessutom är det troligt att den skadelidande i ett sådant fall, även utan en tvingande regel härom, i praktiken kommer att söka sin ersättning från det egna fordonets försäkring. Det bör i sammanhanget påpekas, att med nuvarande bonusregler en ägare i den angivna situationen kommer att drabbas av bonusförlust, om vållande vid förandet av hans fordon eller bristfällighet på detta har medverkat - med nu gällande ersättningsregler kan presumeras ha medverkat - till skadan, oavsett om han tar ut sin ersättning från den egna eller motsidans försäkring. Föreligger inte sådant vållande eller bristfällighet på fordonet, undgår han bonusförlust, även om han tar ut ersättningen från den egna försäkringen. Utredningen kommer nämligen (7.3.8.2) att föreslå sådana regler om den slutliga fördelningen mellan berörda försäkringar av utgivna ersättningar i ett kollisionsfall, att ersättningar för skador av nu ifrågavarande slag alltid kommer, helt eller delvis, att slutligt bäras av den vållande eller ”bristfälliga sidan. Konsekvenserna för ägaren blir i princip desamma, om försäkringsgivarna i samband med den nya lagens genomförande ersätter bonussystemet med ett självrisksystem (jfr nedan 7.3.9).

168 Allmän motivering sou 197437

7.3.3.3 Undantag från ersättningsrätten? Utöver de inskränkningar i ersättningsrätten som avser ägare och förare av motorfordon och som har berörts i avsnitt 7.3.3.1 görs inte i BAL några undantag från rätten till ersättning för personskada. Härvid bortser utredningen från vad som följer av regeln i 2 § andra stycket om jämkning av skadestånd på grund av medvållande, en fråga som behandlas i nästföljande avsnitt. Däremot är vissa kategorier skadelidande enligt 3 § andra stycket TFL i princip uteslutna från rätten till försäkringsersättning för personskada, trots att de enligt BAL har rätt till skadestånd av det skadeorsakande fordonets förare och brukare. Enligt nämnda lagrum utgår inte - utan särskilt - med anledåtagande av försäkringsgivaren försäkringsersättning ning av skada på person som färdas i fordonet, om detta brukas olovligen och den skadelidande äger kännedom därom. Några sådana särskilda åtaganden att svara för skador av här aktuellt slag görs aldrig av försäkringsgivarna. En hänvisning till berörda lagrum i TFL ger emellertid inte ett uttömmande besked om vad som gäller i fråga om rätten för den som brukar ett motorfordon olovligen eller för den som på ett eller annat sätt har lierat sig med en sådan brukare att erhålla ersättning enligt BAL (eller SkL) och TFL för skada som vederbörande själv tillfogas i följd av trafik med fordonet. En närmare redogörelse synes därför vara på sin plats. För fullständighetens skull behandlas även frågan om ersättning för sakskada. Om brukaren själv för fordonet och lider personskada, saknar han rätt till ersättning av fordonets ägare och därmed från försäkringen för fordonet, eftersom förare överhuvudtaget inte har någon rätt till sådan ersättning enligt BAL. I kollisionsfall är hans rätt att få ersättning av ägaren av fordonet på motsidan och från försäkringen för detta fordon underkastad reglerna i 5 § andra stycket BAL, och han intar därvid inte någon särställning i förhållande till den som brukat fordonet lovligen. Har den som brukar ett fordon olovligen överlämnat själva förandet av fordonet till annan person och färdas han själv som passagerare i fordonet, saknar han rätt att av ägaren få ersättning för vare sig personeller sakskada, eftersom han enligt 6 § BAL själv inträder som ansvarssubjekt i ägarens ställe. Däremot kan han vara berättigad att enligt BAL:s regler erhålla ersättning av föraren för personskada och annan sakskada än skada på befordrad egendom. Enligt 3 § andra stycket TFL har han dock inte rätt till ersättning för sådan skada från trafikförsäkringen för fordonet, utan han måste hålla sig till föraren personligen. I ett kollisionsfall lär han i den situationen - dvs när han färdas som angivna passagerare i fordonet - i fråga om rätten att få ersättning för personeller sakskada från fordonsägare på motsidan och därmed från trafikför-

säkringen på den sidan bli underkastad de regler som enligt 5 § andra

stycket BAL i detta hänseende normalt gäller för fordonets ägare. Den som medföljer ett fordon med vetskap om att det brukas olovligen är i fråga om rätten att enligt BAL erhålla ersättning för personeller sakskada jämställd med andra passagerare, dock med den viktiga

sou l974z87 Allmän 169 molivering

skillnaden att brukaren inträder som ansvarssubjekt i stället för ägaren. Vidare saknar en sådan person enligt 3 § andra stycket TFL helt rätt att få ersättning från trafikförsäkringen för fordonet för personskada. l och för sig torde han vara berättigad till försäkringsersättning för sakskada, men denna rått lär sakna praktisk betydelse, eftersom skada på befordrad egendom faller utanför tillämpningsområdet för BAL:s l ansvarsregler. kollisionsfall har emellertid den som medföljer ett brukat olovligen fordon samma rätt att få ersättning av fordon och därmed på motsidan från detta fordons trafikförsäkring som passagerare i allmänhet. Detta gäller i fråga om såväl person- som sakskada, inbegripet skada på befordrad egendom. Vad nu sagts om passagerares rätt till ersättning för sakskada har motsvarande tillämpning i fråga om rätten för den som låter egendom befordras med ett fordon, som han vet brukas olovligen, att få ersättning för skada på sådan egendom. Som av denna framgår redogörelse får undantagsregeln i 3§ andra stycket TFL inte någon självständig för föraren betydelse av ett olovligen brukat motorfordon, eftersom han redan enligt 2 § BAL är utesluten från rätt till skadestånd enligt den lagens regler och han i den aktuella situationen knappast någonsin kan tänkas grunda ett ersättningsanspråk mot ägaren på bestämmelserna i SkL. l och med att på sätt utredningen föreslår en förare i princip skall få samma rätt som andra skadelidande till ersättning från försäkringen för det fordon han fört får emellertid frågan huruvida det aktuella undantaget bör upprätthållas i den nya lagstiftningen särskild aktualitet i fråga om föraren. TFL innehåller ytterligare en undantagsregel av betydelse i detta sammanhang. Enligt 21 § första stycket TFL är trafikförsäkringsanstalterna i princip skyldiga att till den som skadats genom trafik med ett fordon för vilket inte finns föreskriven trafikförsäkring solidariskt utge den ersättning som skulle ha utgått från försäkringen, om sådan funnits. De är emellertid inte den ansvariga gentemot som försäkringsplikten ålåg, dvs ägaren av det oförsäkrade fordonet. Det innebär, att om ägaren av ett oförsäkrat fordon lider personskada i följd av trafik med detta, t ex som passagerare i fordonet, han saknar rätt att få den ersättning för skadan från TFF som tillkommer andra skadelidande. Frågan huruvida ett motsvarande undantag bör införas i den nya lagen får särskild betydelse med hänsyn till att föraren skall i ersättningshänseende likställas med andra skadelidande, eftersom åtminstone privatägda fordon oftast förs av ägaren. Att föraren inkluderas i kretsen av de ersättningsberättigade aktualiserar också vissa andra frågor om undantag från eller inskränkningar i ersättningsrätten. Det gäller sådana fall då föraren i samband med förandet av fordonet har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande och trafikförsäkringsgivaren på den grunden har regressrätt mot honom enligt nu gällande försäkringsvillkor. De situationer som åsyftas är - förutom det redan berörda fallet att föraren brukat fordonet utan lov - att han gjort sig skyldig till rattfylleri, rattonykterhet eller olovlig körning eller att han brukat fordonet som hjälpmedel vid brottslig gärning. Utredningen vill till en början göra ett praktiskt betydelsefullt på-

170 Allmän motivering

pekande. De berörda undantagsreglerna i 2 § BAL samt 3 § andra stycket och 21 § första stycket TFL hindrar lika litet som regressvillkoren i trafikförsäkringsavtalen att den skadelidande i de aktuella situationerna kan vara berättigad till trafikförsäkringsersättning. Om skadan har uppkommit vid kollision med annat motorfordon och vållande vid förandet av eller bristfällighet på det fordonet har medverkat till skadan, har som förut nämnts såväl föraren som passagerarna i det förstnämnda fordonet rätt till ersättning från försäkringen för det andra fordonet. Passagerarna får ersättning redan enligt reglerna om presumtionsansvar. Ligger vållande den skadelidande föraren till last eller har bristfällighet på hans fordon medverkat till skadan, får han själv visserligen bara jämkat skadestånd. En sådan situation föreligger måhända i flertalet av de fall då han vid förandet av fordonet gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet. Man måste dock hålla i minnet att förandet av fordon i alkoholpåverkat tillstånd inte i och för sig är liktydigt med att i händelse av en olycka .vållande till uppkomna skador ligger föraren till last. Härom måste föras en självständig bevisning, som tar sikte uteslutande på det sätt på vilket fordonet förts vid själva olyckstillfället. Teoretiskt kan alltså även en rattfyllerist i ett kollisionsfall ha rätt till full ersättning från trafikförsäkringen för fordon på motsidan. I fall då en förare har kört utan körkort eller har använt fordonet som hjälpmedel vid brottslig gärning är sannolikheten för att han i händelse av en kollisionsolycka har varit vållande till denna måhända typiskt sett större än i vanliga kollisionsfall. Det kan emellertid inte uteslutas att i det enskilda fallet endast föraren på motsidan har varit vållande. Den körkortslöse eller på annat sätt brottslige föraren kan således mycket väl vara berättigad till full ersättning för liden skada från försäkringen för det andra fordonet. l många fall har han i varje fall rätt till jämkad ersättning. Motsvarande gäller i fråga om rätt för en ägare av ett oförsäkrat fordon att i kollisionsfall få ersättning från försäkringen för fordon på motsidan, vare sig han själv har fört sitt fordon eller inte. Av skäl som har utvecklats i närmast föregående avsnitt skall förare och passagerare i ett motorfordon, när de lider personskada i följd av trafik med fordonet, enligt den nya lagstiftningen vara exklusivt hänvisade att söka ersättning för skadan från trafikförsäkringen för detta fordon, även om skadan har uppkommit vid kollision med annat fordon och oavsett på vilken sida vållande till olyckan föreligger eller i vad mån bristfällighet på något av fordonen har medverkat till skadan. Det kan enligt utredningens mening inte ifrågakomma att vare sig för nu ifrågavarande kategori av skadelidande fordonsförare eller passagerare eller för andra grupper av skadelidande göra avsteg från denna princip. Varje sådant avsteg skulle leda till att man i ett antal fall fick en sådan dubbel skadereglering som den föreslagna kanaliseringsregeln syftar till att förebygga. Särskilt påtagliga olägenheter skulle uppkomma, om rätten till ersättning från ”eget fordons försäkring underkastades endast partiella inskränkningar - t ex med avseende på icke-ekonomisk skada - eftersom man i så fall skulle få dubbel skadereglering för olika delar av en och samma skada, något som utredningen anser inte vara en godtagbar

i Allmän motivering 171

ordning. Det nu sagda betyder å andra sidan, att varje generell inskränkning i rätten för nu aktuella skadelidande att få ersättning från det egna” fordonets försäkring innebär en försämring av deras situation i förhållande till vad som f n gäller i samtliga de fall då de enligt vad nyss sagts kan få ersättning från försäkringen för ett kolliderande fordon. Undantagsregler som får sådana konsekvenser bör enligt utredningens mening införas endast om mycket starka skäl kan anföras. Som utredningen tidigare har anfört (7.2.l) bör ett av målen för reformarbetet när det gäller personskadorna vara, att samtliga trafikskadelidande bereds ett fullgott ekonomiskt skydd, och avsteg från denna princip bör göras bara om det är påkallat av starka ekonomiska eller preventiva skäl. Det är utan vidare uppenbart att frågan hur den nu aktuella gruppen av skadelidande behandlas i ersättningshänseende i stort sett saknar ekonomisk betydelse, om man ser problemet från synpunkten av den ena eller andra lösningens verkningar för trafikförsäkringstagarkollektivet som helhet. Ekonomiska hänsyn kan därför inte anföras som skäl för att göra inskränkningar i deras ersättningsrätt. Bestämmelserna i den nya lagstiftningen om ersättning för personskada bör som tidigare nämnts utformas med utgångspunkt i ett socialförsäkringsrättsligt betraktelsesâtt. Sociala trygghetssynpunkter bör så långt möjligt ges företräde framför sådana brottspreventiva hänsyn och allmänna etiska värderingar som torde ligga till grund för såväl de här aktuella undantagsbestämmelserna i 3§ andra stycket och 21 § första stycket TFL som de förut berörda regressvillkoren i trafikförsäkringsavtalen. Det framstår för utredningen som angeläget att i möjligaste mån göra boskillnad mellan ersättningsfrågorna och frågor som rör det kriminalpolitiska sanktionssystemet. Kriminalpolitiska hänsyn bör med andra ord inte få föranleda inskränkningar i en skadelidandes rätt att få ersättning för personskada, om inte åtgärden med säkerhet kan antagas få betydande brottsförebyggande effekter. Från dessa utgångspunkter finner utredningen att några undantag från ersättningsrätten inte bör göras såvitt gäller trafikskada som drabbar förare, vilken har gjort sig skyldig till olovlig körning eller vid skadetillfället har använt fordonet som hjälpmedel vid brottslig gärning. Det är enligt utredningen ytterst osannolikt att regler om undantag från eller inskränkningar i ersättningsrätten i dessa fall skulle ha någon som helst påvisbar preventiv verkan. Utredningen gör samma bedömning i fråga om den grupp skadelidande som avses med undantagsregeln i 3 § andra stycket TFL, dvs passagerare som i ond tro färdas i ett fordon som brukas olovligen. Inte heller vill utredningen förorda, att i den nya lagen görs något mot berörda stadgande i 21 § TFL svarande undantag. Det kan visserligen synas stötande att en person, som avsiktligen och genom ett straffbart

4 A ående sanktioner förfarande4 har ställt sig utanför ett försäkringstagarkollektiv och alltså motnåen som åsidosätter

inte själv har lämnat bidrag till försäkringssystemets finansiering, skall trafikförsäkringsplikten, kunna Men se edan “VSM” 7-3-10få skadeersättning på de lojala försäkringstagarnas bekostnad.

172 Allmän motivering sou 1974:87

även bortsett från att när det gäller personskada sociala hänsyn i första hand bör vara avgörande för frågan om rätt till ersättning skall föreligga eller inte och att det här rör sig om en mindre kvalificerad art av brottslighet, vill utredningen framhålla att enligt dess förslag (se härom närmare i det följande, avsnitt 7.3.lO) den som har försummat trafikförsäkringsplikten skall åläggas att till trafikförsäkringsanstalterna samfällt utge en avgift motsvarande premie för den tid hans förseelse avser. Den försumlige kommer således i själva verket på samma sätt som de lojala fordonsägarna att tvingas lämna sitt bidrag till systemets finansiering. Det ter sig under sådana förhållanden inte som en orimlig ordning att han, när det gäller personskada, kan göra anspråk på försäkringsersättning för skadan. (Till frågan om fordonsägarens rätt till ersättning för sakskada i hithörande fall återkommer utredningen i avsnitt 7.3.4.7.) I dessa bedömningar har utredningen rönt instämmande av samtliga experter. Det är inte lika självklart att samma bedömning är riktig när det gäller alkoholpåverkade förare, främst då dem som har gjort sig skyldiga till rattfylleri. Det kan också ifrågasättas om personer som olovligen brukar annans motorfordon skall ha rätt till full ersättning från fordonets försäkring, särskilt när det gäller kvalificerade tillgreppsbrott som förövas med tillägnelseuppsåt. Det torde visserligen vara fåfängt att försöka göra några bestämda uttalanden om vilken brottsförebyggande effekt en bestämmelse som utesluter eller i väsentlig mån inskränker ersättningsrätten för dessa kategorier av fordonsförare skulle få. Uppfattningarna på den punkten går starkt isär. Men det rör sig här om allvarliga brott med vittgående samhällsskadliga verkningar, och olika tänkbara vägar att komma till rätta med detta slags brottslighet måste noga prövas. Man kan i sammanhanget inte heller helt bortse från det allmänna rättsmedvetandet som en psykologisk realitet. De brott det här gäller väcker stark indignation hos allmänheten, och tanken att rattfylleristen eller biltjuven skall kunna uppbära full gottgörelse för skador som tillfogas honom under färd med fordonet ter sig för många stötande. Bland utredningens experter har meningarna varit delade. Samtliga experter har dock biträtt utredningens uppfattning att i den nya lagstiftningen inte bör göras något ovillkorligt undantag från ersättningsrätten för hithörande fall. Däremot har hävdats, att vissa möjligheter bör finnas att i varje fall vid olovligt brukande som innefattar tillgreppsbrott och vid rattfylleri på visst sätt begränsa den skadelidandes rätt till ersättning. Utredningen har med anledning härav övervägt två alternativa lösningar. Den mest långtgående innebär att, i principiellöverensstämmelse med vad bilskadeutredningen föreslog (3§ andra stycket i 1957 års förslag till trafikförsäkringslag), ersättning i dessa fall skall utgå endast om det föreligger synnerliga skäl. Den andra lösningen tar sikte endast på den del av ersättningen som avser icke-ekonomisk skada och innebär, att ersättning för sveda och värk, lyte eller stadigvarande men i hithörande fall skall utgå endast om det föreligger synnerliga skäl. Huruvida ersättning skall utges skulle i båda alternativen avgöras efter en avvägning

sou 1974:87 Allmän motivering 173

mellan å ena sidan de sociala hänsyn som talar för att den som har drabbats av en kanske allvarlig personskada får ekonomisk gottgörelse för skadan, och å andra sidan de allmänetiska och preventiva skäl som kan motivera att den som har gjort sig skyldig till brott av denna farlighetsgrad vid sidan av brottspäföljderna får ta vissa ekonomiska konsekvenser av sitt handlande. Utredningen har emellertid slutligen stannat för att inte heller för de nu berörda fallen föreslå några särskilda inskränkningar i ersättningsrätten. Vägledande har härvid varit - förutom starka tvivel på värdet från preventiva synpunkter av regler av den ifrågasätta innebörden synpunkten att ett eventuellt behov av ekonomiska sanktioner mot brott av denna art bör tillgodoses inom ramen för samhällets kriminalpolitik. Sådana påföljder bör integreras i det straffrättsliga sanktionssystemet och tillämpas generellt men bör inte utformas så att de slumpvis drabbar de lagöverträdare vilkas brott har råkat medföra att de själva tillfogats personskador. Det bör i klarhetens intressse betonas, att utredningen härmed inte har tagit ställning till i vad mån eller under vilka förutsättningar en fordonsförare som har gjort sig skyldig till brott av här ifrågavarande art bör med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga regler få tåla jämkning av sin ersättning när han genom vårdslöshet vid förandet av fordonet har medverkat till sin skada. Den frågan behandlas i det följande som en del av det allmänna problemet om verkan av medvållande på den skadelidandes sida (7.3.3.4).

7.3.3.4 Verkan av den skadelidandes medvållande Om den som har lidit skada i följd av trafik med motorfordon genom eget vållande har medverkat till skadan, skall enligt 2§ andra stycket BAL rätten efter vad som för varje fall prövas skäligt bestämma om och i sådant fall till vilket belopp skadestånd - och därmed ersättning från trafikförsäkring - skall utgå. Bestämmelsen är trots sin avvikande lydelse i sak överensstämmande med den regel om jämkning av skadestånd på grund av den skadelidandes medvållande som återfinns i 5 kap 5 § SkL (tidigare 6 kap l § andra punkten strafflagen, SL). Det innebär bl a att allmänna grundsatser om s k passiv identifikation blir tillämpliga också på trafikskadeområdet (jfr NJA 1955 s 102). Jämkning av trafikskadestånd kan med andra ord i vissa fall bli aktuell med anledning av medvållande av annan än den skadelidande själv. I fall då den som har lidit personskada i följd av trafik med motorfordon begär skadestånd av fordonets ägare eller förare under åberopande av de allmänna skadeståndsreglerna i SkL blir nyssnämnda jämkningsregel i SkL tillämplig. Det kan tex gälla en ägare som kräver skadestånd av en vållande förare eller omvänt, men det kan också vara fråga om en tredje man, som har försuttit den tvååriga preskriptionstid som enligt 9 § BAL gäller i fråga om anspråk grundat på den lagen. Jämkningsregeln i 2 § andra stycket BAL är generell och gäller äveni

174 Allmän motivering sou 1974:87

kollisionsfall. Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen blir emellertid i ett sådant fall en fordonsägares anspråk på skadestånd av ägare eller förare på motsidan underkastad jämkning också på grund av vållande av föraren av hans fordon. Ägaren identifieras med andra 0rd i medvållandehänseende med föraren. Den identifikationsregeln har dock kommit att sakna betydelse, sedan försäkringsbolagen infört en praxis som innebär att en ägare som inte själv har fört sitt fordon får full ersättning även i kollisionsfall från försäkringen för fordon på motsidan, såvida han inte själv har varit medvållande. I övrigt tillämpas jämkningsregeln i 2 § BAL i inte obetydlig omfattning, t ex gentemot cyklister och fotgängare, som drabbas av personskador i trafiken. Skadeståndskommittén har i betänkandet Skadestånd V, Skadestånd vid personskada, lagt fram förslag till nya allmänna bestämmelser om ersättning med anledning av personskada. Förslaget innebär bl a att den nyss berörda regeln i 5 kap 5 § SkL om jämkning på grund av medvållande på den skadelidandes sida skall ersättas av en ny bestämmelse i 2 § av e_tt nytt 6 kap i SkL. Enligt denna bestämmelse skall som huvudregel gälla, att om det föreligger medvållande till en skada på den skadelidandes sida, skadeståndet jämkas efter vad som finnes skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt (första stycket). I fråga om personskada föreskrivs emellertid i paragrafen vidare, att ersättning med anledning av sådan skada får jämkas endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan eller om det eljest föreligger synnerliga skäl till jämkning, såsom att skadan väsentligen framstår som självfön/ållad eller att den skadelidande medvetet och utan rimlig anledning utsatt sig för risk att skadas (andra stycket). Enligt Skadeståndskommitténs förslag skall de nya medvållandereglerna slå igenom också inom områden som regleras av skadeståndsrättslig speciallagstiftning. Till den ändan föreslår kommittén, såvitt här är av intresse, att jämkningsregeln i 2 § BAL skall ersättas av en bestämmelse av innebörd, att om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan, stadgandet i 6 kap 2 § SkL (enligt kommitténs förslag) skall äga motsvarande tillämpning. I fråga om förares rätt att i kollisionsfall få ersättning för personskada från ägare eller förare av fordon på motsidan, dvs i praktiken från trafikförsäkringen för sådant fordon, förordar emellertid kommittén att nu gällande regler i 5§ BAL skall behållas oförändrade. Enligt kommitténs mening bör en ändringi det hänseendet genomföras först i samband med en mera allmän översyn av trafikskadelagstiftningen. Rörande de överväganden i övrigt som ligger till grund för kommitténs förslag, såvitt gäller jämkning på grund av medvållande inom SkL :s och BAL:s områden, hänvisas till betänkandet (SOU 1973:51 s 237 f och 247 f, jfr s 134). Skadeståndskommitténs betänkande har nyligen remissbehandlats, och inom justitiedepartementet förbereds fn lagstiftning på grundval av betänkandet. Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva till de föreslagna nya medvållandereglerna. På vissa håll har dock ifrågasatts om inte än mer långtgående begränsningar av möjligheterna att jämka

sou 1974:87 Allmän motivering 175

skadestånd för personskada på grund av medvållande bör införas. Trafikskadeutredningen, som har tagit del av inkomna remissyttranden, anser sig böra utgå från att skadeståndskommitténs förslag till ändringar i SkL i nu aktuella hänseenden kommer att genomföras väsentligen oförändrat och att så sker senast samtidigt med att ställning tas till utredningens egna förslag. l trafikskadeutredningens direktiv anförs, att de nuvarande reglerna om jämkning av skadestånd för personskada på grund av medvållande bör ändras så att ersättning med anledning av personskada regelmässigt utgår oberoende av om den skadelidande varit medvållande eller ej. Det betonas vidare att även vid rattfylleri, olovlig körning eller olovligt brukande av motorfordon jämkning av personskadeersättning är ett olämpligt korrektiv. Å andra sidan framhålls i direktiven, att behovet av en samordning med de allmänna medvållanderegler som kan komma att genomföras på grundval av skadeståndskommitténs förslag naturligtvis får uppmärksammas. Trafikskadeutredningen ansluter sig för sin del till de allmänna synpunkter som enligt skadeståndskommittén motiverar avsevärda begränsningar av möjligheterna att jämka skadestånd för personskada på grund av medvållande. Utredningen finner det vidare uppenbart, att det på trafikskadeområdet inte i något fall bör ifrågakomma att medge sådan jämkning i vidare omfattning än som enligt kommitténs förslag blir möjligt när det gäller skadestånd i allmänhet. Det gäller också i fråga om ersättning till förare och ägare av motorfordon. De speciella problem när det gäller föraren, som sammanhänger med de särskilda kollisionsreglerna i 5 § BAL och med den s k förarplatsförsäkringen och vilka föranledde skadeståndskommittén att inte låta de nya medvållandereglerna i SkL slå igenom i fråga om förares rätt till personskadeersättning i kollisionsfall (SOU 1973:51 s 248), försvinner med trafikskadeutredningens förslag, som ju innebär att föraren i likhet med andra skadelidande blir berättigad att på objektiv grund få ersättning för personskada från det egna fordonets försäkring. Det kan däremot ifrågasättas om man inte på detta område bör gå än längre till förmån för de skadelidande än skadeståndskommittén förutsatte. Att jämkning bör kunna ske när den skadelidande har handlat uppsåtligen - i realiteten vid misslyckade självmordsförsök - kan det visserligen enligt kommitténs mening inte råda tvekan om. Mer tveksamt är om jämkning skall ifrågakomma också vid grov vårdslöshet. Utredningen är dock böjd för att besvara frågan jakande. Har den skadelidande gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse av trafikreglerna och därvid visat uppenbar hänsynslöshet och likgiltighet för andra trafikanters säkerhet, skulle det många gånger te sig stötande att ovillkorligen nödgas tillerkänna honom full gottgörelse för skada som han själv har lidit. Också i fall då en förare har gjort sig skyldig till rattfylleri i förening med en allvarlig trafikovarsamhet och hans förfarande är att anse som grov vårdslöshet torde hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet göra det påkallat att det finns en möjlighet att jämka honom själv tillkommande personskadeersättning. Det kan inte heller helt uteslutas att en regel som

176 Allmän motivering

medger jämkning vid grovt medvållande kan ha en preventiv effekt på såväl motorfordonsförare som andra vägtrafikanter och sålunda i sin mån bidraga till trafiksäkerheten. Samtidigt bör understrykas att en jämkningsregel av detta slag är fakultativ i den meningen att domstolen inte är ovillkorligen bunden att nedsätta ersättningen utan har att i det särskilda fallet pröva om eller i vad mån det är skäligt att jämkning äger rum. Men utredningen vill starkt ifrågasätta, om det även för trafikskadornas vidkommande bör, vid sidan av en regel om jämkning vid uppsåt och grov vårdslöshet, meddelas också en sådan bestämmelse om möjlighet till jämkning vid ”enkelt medvållande, när synnerliga skäl föreligger, som skadeståndskommittén har föreslagit. En sådan bestämmelse kan väl försvara sin plats i en allmän lag av skadeståndslagens natur, som avser de mest skiftande typer av skadefall på snart sagt alla livets områden. Det är ogörligt för lagstiftaren att förutse alla de situationer av varierande art som kan uppkomma, och domstolarna måste därför ges en viss frihet att laga efter läglighet. Situationen är en annan när det gäller att ta ställning till motsvarande problem på ett väl avgränsat område, som på ett helt annat sätt kan överblickas på förhand. Av särskild betydelse är att man på trafikskadeområdet står inför uppgiften att reglera frågor om ersättning för skador orsakade genom en verksamhet som typiskt sett skapar specifika och allvarliga risker. De situationer som skadeståndskommittén i den föreslagna bestämmelsen har angett som exempel på fall då jämkning vid medvållande genom ”enkel” vårdslöshet skall kunna tilllämpas, nämligen att skadan väsentligen framstår som självförvållad eller att den skadelidande medvetet och utan rimlig anledning utsatt sig för risk att skadas, passar enligt utredningens mening inte väl in på trafikskadeområdet. I åtskilliga fall lär kunna påstås att en trafikskada som tillfogats t ex en fotgängare eller en cyklist framstår som självförvållad, men en jämkning av ersättningen på den grunden skulle sannolikt i flertalet av dessa fall te sig stötande. Att tala om att en vägtrafikant medvetet och utan rimlig anledning utsätter sig för risk att skadas ter sig återigen som något verklighetsfrämmande. Den beskrivningen träffar däremot väl det fallet att en person medföljer som passagerare i ett motorfordon med vetskap om att föraren är påtagligt alkoholpåverkad eller att fordonet är behäftat med en från trafiksäkerhetssynpunkt allvarlig bristfállighet, men dessa situationer är dessbättre inte alltför vanliga. En bestämmelse sådan som den av skadeståndskommittén föreslagna är mindre väl förenlig med ett sådant socialförsäkringsrättsligt betraktelsesätt som enligt utredningen bör vara vägledande vid utformningen av nya ersättningsregler på trafikskadeområdet. Det ligger också nära till hands att göra jämförelser med den ordning som gäller på yrkesskadeområdet. I lagen om yrkesskadeförsäkring finns över huvud taget inte några regler om jämkning av försäkringsersättning på grund av medvållande. Av större betydelse är emellertid att enligt villkoren för den nya trygghetsförsäkringen inskränkningar i ersättningsrätten på grund av förhållanden på den skadelidandes sida har föreskrivits endast för fall då den skadelidande har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslös-

Allmän motivering 177

het eller i alkoholpåverkat tillstånd. Det är svårt att anföra bärande skäl för att de som skadas i trafiken i detta hänseende skall försättas i ett sämre läge än de som drabbas av skador i yrkeslivet. På grundval av dessa överväganden har utredningen stannat för att det på nu förevarande område inte bör finnas någon möjlighet att jämka ersättning för trafikskada vid enkelt medvållande under hänvisning till att det föreligger synnerliga skäl för sådan jämkning. Inte minst mot bakgrunden av att medvållande under alkoholpåverkan enligt villkoren för trygghetsförsäkringen kommer att medföra helt bortfall av ersättningsrätten och med beaktande också av det angelägnai att frekvensen av rattfylleri- och rattonykterhetsbrott nedbringas har emellertid utredningen särskilt övervägt om den nya lagstiftningen bör ge möjlighet att jämka trafikskadeersättning till en fordonsförare som har medverkat till sin egen skada genom endast enkelt vållande men vid

skadetillfället har varit straffbart påverkad av alkohol eller annat berus-

ningsmedel. Inom expertgruppen har rått enighet om att en sådan jämkningsmöjlighet bör finnas. Utredningen har likväl m i fullt medvetande om att ställningstagandet kan komma att utmana det allmänna rättsmedvetandet - stannat för att inte lägga fram förslag om någon sådan jämkningsregel. Mot utredningens ståndpunkt kommer med all sannolikhet att invändas, inte bara att det allmänt sett framstår som stötande att en rattfyllerist skall kunna få full ersättning för en skada till vilken han själv har varit vållande, utan också och kanske framför allt att det av allmänpreventiva skäl bör finnas åtminstone en jämkningsmöjlighet i dessa fall. Trafikskadeutredningen finner det därför angeläget att något närmare redovisa sin principiella syn på denna fråga. För det första är, på sätt som har framhållits redan i utredningens direktiv, reduktion av den ekonomiska gottgörelsen till en person som har lidit en kanske allvarlig personskada ett från allmänna kriminalpolitiska synpunkter godtyckligt verkande och socialt olämpligt korrektiv mot brottsliga förfaranden. Som instrument i den kriminalpolitiska behandlingen av en lagöverträdare är ett sådant korrektiv närmast ägnat att motverka det rehabiliteringssyfte som i dag allmänt erkänns som det primära i all kriminalvård. Men även för den som bekänner sig till tron på den allmänpreventiva betydelsen av att en lagöverträdare drabbas av ekonomiskt kännbara påföljder bör en medvållanderegel som ger möjlighet att jämka ersättningen vid grov vårdslöshet te sig fullt tillräcklig. Man kan nämligen utgå från att en fordonsförare, som har varit i påtaglig grad påverkad av berusningsmedel och därtill har gjort sig skyldig till en trafikvårdslöshet som har lett till att han själv - och kanske också andra personer - har kommit till skada, i åtskilliga fall kommer att anses ha vållat skadorna genom grov vårdslöshet. Det må i det sammanhanget erinras om att det i Danmark, där lagstiftaren har ålagt domstolarna att i mål om ansvar för trafikvårdslöshet ex officio pröva frågan om skyldighet för den som orsakat skada ”grovt uagtsomt att återgälda trafikförsäkringsgivaren utgivna ersättningar (se § 66 stk 6 i den danska fa-:rdselsloven av 24 maj 1955), i rättspraxis finns exempel på att en

178 Allmän motivering

trafikovarsamhet, som måhända i sig själv inte utan vidare framstår som grovt vårdslös, har bedömts som grov uagtsomhed när den begåtts av

en alkoholpåverkad fordonsförares Med nu gällande svenska lagstiftning

har frågan inte kommit att ställas på sin _spets hos oss, och det finns därför veterligt inte några motsvarande avgöranden i svensk rättspraxis. Det finns emellertid anledning tro att svenska domstolar kommer att göra en likartad bedömning i åtskilliga liknande situationer, om jämkningsfrågan såsom här föreslås blir avhängig av huruvida den skadelidande har varit grovt vårdslös. Huruvida denna bedömning av hur den nya lagstiftningen kommer att tillämpas är riktig har dock inte haft någon avgörande betydelse för utredningens ställningstagande. Som utredningen har framhållit i annat sammanhang (7.3.3.3) bör behovet av ekonomiska påföljder för brottsliga förfaranden i första hand tillgodoses inom ramen för det straffrättsliga sanktionssystemet, inte genom regler om inskränkningar i rätten för den som lidit personskada att få ekonomisk gottgörelse för sin skada. Lagregler om personskadeersättning bör över huvud taget inte utnyttjas för repressiva syften. Sammanfattningsvis förordar sålunda trafikskadeutredningen att jämkning av ersättning för personskada i följd av trafik med motorfordon enligt den nya lagstiftningen skall kunna ske endast i fall då den skadelidande själv har medverkat till skadan uppsåtligen eller grovt vårdslöst.

7.3.4 Ersättning för sakskada 7.3.4.1 Grunden för ersättningsansvaret och ersättningens bestämmande Ersättning för sakskada som uppkommit i följd av trafik med motorfordon och ej tillfogats egendom som befordras med fordonet utgår till annan än fordonets ägare eller förare enligt samma regler som ersättning för personskada. I fråga om gällande ordning i det hänseendet hänvisar utredningen därför till framställningen i avsnitt 7.3.3.1. Reglerna i 2 § BAL om skärpt skadeståndsansvar för ägare (brukare) och förare av motorfordon är över huvud taget inte tillämpliga i fråga om skada på egendom som befordras med fordonet. Bestämmelserna gäller däremot i fråga om skada som i kollisionsfall tillfogas egendom som befordras med fordon på motsidan och som tillhör annan än ägaren eller föraren av det fordonet. Beträffande förarens rätt till ersättning för annan sakskada än skada på befordrad egendom gäller samma regler som i fråga om hans rätt till 5 Se t ex UfR 1965536, ersättning för personskada. Också i den delen hänvisas till avsnitt 7.3.3.1. 1965.710, 1966.382 H, 1967.775 H. Jfr dock I fråga om ägarens rätt att erhålla ersättning för sakskada gäller till en UfR 1963.857, 1964.707 början, att presumtionsansvaret enligt 2§ BAL inte omfattar skada på H och 1964.788 H. Se fordonet självt eller på ägaren tillhörig egendom i fordonet. Hans även Lyngsø i Juristen möjligheter att få skadestånd av föraren är därför beroende av att han 1968 s 281 f, särskilt s 283 f. kan visa vållande av föraren. I så fall utgår fullt skadestånd enligt SkL,

sou l974z87 Allmän motivering 179

om inte ägaren har varit medvållande. Ägarens rätt att i kollisionsfall få ersättning för sådana skador från försäkringen för fordon på motsidan följer samma regler som hans rätt till ersättning för personskada, dvs bestämmelserna i 5 § BAL (se avsnitt 7.3.3.1). För sakskada på annan ägaren tillhörig egendom än fordonet eller därmed befordrad egendom är ägaren berättigad till ersättning enligt BAL och TFL från försäkringen för det egna fordonet enligt samma regler som gäller beträffande hans rätt till ersättning för personskada; försäkringsbolagens praxis att ge ägaren full ersättning så snart föraren ej kunnat exculpera sig (se avsnitt 7.3.3.1) avser även sakskada. Vad som här har sagts om ägare av motorfordon gäller i de fall som avses i 6 eller 7 § BAL i stället resp även fordonets brukare. Frågan i vad mån eller enligt vilka grunder ersättning för skada på ett motorfordon eller därmed befordrad egendom enligt den nya lagen skall utgå från försäkringen för fordonet behandlas av utredningen i ett särskilt avsnitt i det följande (7.3.4.2). Även frågan om rätt att i kollisionsfall få ersättning från försäkringen för fordon på motsidan för s k kollisionsskador, vartill utredningen hänför skador på de inblandade fordonen och med dem befordrad - vare tillhör eller förare av det egendom sig denna ägare, brukare befordrande fordonet eller annan - men inte skada på annan person egendom tillhörig ägare, brukare eller förare av inblandat fordon, behandlas uttömmande i ett särskilt avsnitt i det följande (7.3.4.4). Enligt utredningsdirektiven skall utredningen särskilt uppmärksamma frågan om ersättning i fall då motorfordon orsakar skada på annat transportmedel. Härmed torde i direktiven åsyftas fartyg, luftfartyg och järnvägståg. Också denna fråga behandlas särskilt i det följande (7.3.4.5). Kvar står således här frågan om förutsättningarna för trafikförsäkringens ersättningsansvar för sakskada dels gentemot annan än ägare eller förare av det försäkrade fordonet för skada på annan egendom än sådan som befordras med fordonet eller utgör annat transportmedel än motorfordon, dels gentemot fordonets ägare, brukare eller förare för skada på annan egendom än fordonet eller därmed befordrad egendom. Som har anförts i avsnitt 7.3.3.1 är presumtionsansvaret enligt 2§ BAL i praktiken nära nog liktydigt med ett rent objektivt ansvar. Utredningen har förordat, att såvitt gäller ersättning för personskada presumtionsansvaret avskaffas och ersätts med ett rent objektivt ansvar. Det finns under sådana förhållanden inte några skäl att i de hänseenden som nu är aktuella behålla presumtionsansvaret i fråga om sakskada. Det skulle uppenbarligen i de fall då den skadelidande, t ex en cyklist eller en fotgängare, på en gång lider person- och sakskada i följd av trafik med ett motorfordon, te sig egendomligt och vara ägnat att komplicera skaderegleringen, om han skulle vara berättigad till ersättning för personskadan på rent objektiv grund men i fråga om rätten till ersättning för sakskadan vara beroende av att inte fordonets ägare och förare kan exculpera sig - låt vara att den praktiska betydelsen av en exculpationsmöjlighet skulle vara mycket ringa. Från kostnadssynpunkter är det helt uppenbart att en övergång till ett rent objektivt ansvar inte kommer att

180 Allmän motivering

få några som helst påvisbara verkningar. Det bör påpekas att en sådan reform inte i och för sig inverkar på möjligheterna att i fall av medvållande från den skadelidandes sida jämka hans ersättning. Frågan om verkan av medvållande behandlar utredningen särskilt i det följande (7.3.4.7). Utredningen vill sålunda förorda att presumtionsansvaret enligt BAL avskaffas även i fråga om sakskada och att ersättning för sådan skada enligt den nya lagen i princip skall utgå på rent objektiv grund. Enligt utredningens mening saknas anledning att göra undantag från den principen när det gäller sakskada som tillfogas fordonets ägare eller förare. De fall då ägaren eller föraren lider sakskada på egendom utanför fordonet torde vara mycket sällsynta. Ekonomiskt sett saknar det därför i stort sett betydelse om eller under vilka förutsättningar ersättning från trafikförsäkringen utgår för sådana skador. Det kan å andra sidan inte rimligen ifrågakomma att endast för dessa skador laborera med regler om ett presumtionsansvar. Alternativet är därför att antingen helt undantaga sådana skador från den nya lagens tillämpningsområde - i vilket fall enbart allmänna blir - eller skadeståndsregler tillämpliga att medge ersättning från trafikförsäkringen endast om ägaren (brukaren) resp föraren är ansvarig för skadan enligt SkL. Bortsett från att särregler av detta slag är ägnade att komplicera regelsystemet och försvåra skaderegleringen i enskilda fall, innebär båda dessa lösningar att ivarje fall ägarens ställning försämras i förhållande till vad som gäller fn, eftersom han enligt nuvarande regler är berättigad till jämkad ersättning från den egna trafikförsäkringen så snart föraren inte är exculperad, dvs i praktiken på objektiv grund. Några sakliga skäl att låta en reformering av ersättningsreglerna leda till sådana konsekvenser kan enligt utredningens mening inte anföras. Över huvud taget synes det med det nya ersättningssystemets uppbyggnad vara bäst förenligt att se trafikförsäkringen, såvitt gäller sakskador, som en av fordonsägaren bekostad skadeförsäkring till förmån för var och en som lider skada i följd av trafik med det försäkrade fordonet.° Med ett sådant synsätt är inte väl förenligt att göra särskilda undantag för skador som tillfogas ägaren/försäkringstagaren själv eller .föraren av det försäkrade fordonet. Utredningen förordar således att ersättning från ett fordons trafikförsäkring i princip skall utgå också för sakskada som drabbar ägaren eller föraren av det försäkrade fordonet och att sådan ersättning skall utgå enligt samma grunder som ersättning till tredje man, dvs på rent objektiv grund. Självfallet skall emellertid då också för ägaren och föraren gälla samma principer som för tredje man i fråga om jämkning av ersättningen på grund av medvållande, något som självfallet får särskild betydelse för föraren. Till den frågan återkommer utredningen i avsnitt 7.3.4.8. Om man som nyss angetts ser trafikförsäkringen, när det gäller 6 Att enligt utredningens förslag försäkringsplikten sakskada, som en ren skadeförsäkring till förmån för bl a försäkringstagasom hittills i princip skall ren själv, uppkommer frågan om försäkringen också i det hänseendet bör åvila fordonets ägare genom tvingande regler ges karaktären av en garantiförsäkring eller om framgår av vad som anförs i specialmotiveringen här bör råda den avtalsfrihet som gäller enligt FAL i fråga om sedvanlig i avsnitt 8.1.3. i det följande objektsförsäkring. Till den frågan återkommer utredningen

Allmän motivering 181

(7.3.4.7). Ersättning för sakskada enligt BAL (SkL) och TFL bestäms enligt skadeståndsrättsliga regler. Som utredningen har anfört i det föregående vid behandlingen av frågan om ersättning för personskada bör detsamma i princip gälla i fråga om personskadeersättning enligt den nya lagen. Vad som har anförts i det sammanhanget äger giltighet också när det gäller ersättning för sakskada. Även sådan ersättning bör alltså som hittills fastställas med tillämpning av skadeståndsrättsliga regler och grundsatser.

7.3.4.2 Ersättning för skada på det försäkrade fordonet och därmed befordrad egendom Ersättning för skada på ett motorfordon utgår inte från trafikförsäkringen för fordonet, om inte försäkringsgivaren särskilt åtagit sig att svara för skadan (3 § andra stycket TFL). Några sådana åtaganden förekommer inte. En annan sak är att försäkringsbolagen på en fordonsägares önskan meddelar s k kaskoförsäkring (vagnskade-, brand-, glasrute- och stöldförsäkring) och låter sådan försäkring tillsammans med den obligatoriska trafikförsäkringen ingå i en ”paketförsäkring” under namn av motorfordonsförsäkring. En motorfordonsägare, som inte har tecknat vagnskadeförsäkring och för vars fordon inte heller gäller någon sådan vagnskadegaranti som numera i vidsträckt omfattning tillhandahålls i samband med köp av ny bil och som i praktiken fungerar som en vagnskadeförsäkring, är sålunda i fråga om sina möjligheter att få ersättning för skada på fordonet - om man bortser från fall då skadan har uppkommit vid kollision med annat motorfordon, vilka behandlas särskilt i det följande (7.3.4.4) - hänvisad till allmänna skadeståndsregler, dvs i huvudsak bestämmelserna i SkL eller eventuellt tillämpliga kontraktsrättsliga skadeståndsregler. Det innebär bl a att han kan rikta ersättningsanspråk mot fordonets förare, om denne har varit vållande till skadan. Han kan också tänkas vara berättigad till skadestånd av en utomstående tredje man, tex en cyklist eller en fotgängare, som genom oaktsamhet har varit vållande till skadan. Det skulle i och för sig ligga väl i linje med den allmänna målsättning för reformarbetet på skadeersättningsområdet som har angetts i förarbetena till SkL (se avsnitt 7.1.2) att införa en ordning som innebär att även skada på fordonet ersätts från trafikförsäkringen för fordonet. En sådan ordning är också väl förenlig med de principer som ligger till grund för de utländska no-fault-systemen. Sakliga skäl talar i samma riktning. En no-fault-försäkring omfattande också vagnskador leder till att kostnaderna för sådana typiska trafikskador kommer att belasta trafikförsäkringstagarkollektivet, dvs fordonsägarna. Skydd kan därigenom beredas andra vägtrafikanter eller andra utomstående mot att drabbas av skadeståndsansvar för sådana skador. Det skulle i sin tur befria sådana presumtivt skadeståndsskyldiga från att behöva hålla ansvarsförsäkring

182 Allmän motivering sou 1974:87

till täckande av dessa skador. Onödig dubbelförsäkring skulle därigenom kunna undvikas. Även om trafikskadeutredningen sålunda för sin del anser en utveckling i den angivna riktningen vara önskvärd, ligger det inte inom ramen för dess uppdrag att i detta sammanhang överväga hithörande frågor. Enligt utredningsdirektiven skall som tidigare nämnts frågan om att införa ett no-fault-system för s k vagnskador anstå. Under angivna förhållanden bör, i överensstämmelse med vad som gäller fn, i den nya lagen tas in föreskrift att ersättning från trafikförsäkringen för ett motorfordon inte skall utgå för skada på fordonet. Enligt 2 § BAL omfattar fordonsägarens och -förarens presumtionsansvar enligt den lagen inte skada på egendom som befordras med fordonet. Enligt 3 § andra stycket TFL utgår inte i något fall ersättning för sådan skada, om inte försäkringsgivaren särskilt åtagit sig ansvarighet för skadan. Det betyder, att i den mån särskilt åtagande inte har gjorts ersättning från fordonets trafikförsäkring inte utgår ens i fall då ägaren, brukaren eller föraren är ansvarig för skada av detta slag enligt allmänna utomobligatoriska eller kontraktsrättsliga skadeståndsregler. Den berörda undantagsregeln i 3 § TFL upprätthålls emellertid inte helt utan inskränkningar i den praktiska tillämpningen. Sedan lång tid tillämpar samtliga trafikförsäkringsanstalter på grund av frivilligt åtagande en ordning som innebär, att passagerare i ett fordon får ersättning från fordonets trafikförsäkring för skada på kläder och vissa andra personliga tillhörigheter som passageraren vid olyckstillfället hade på sig eller medförde i fordonet. Sådan ersättning bokförs såsom ersättning för personskada. Det torde dock inte - i motsats till vad som gäller enligt § 5 a) i 1961 års norska bilansvarslova och föreslogs i 4 § andra stycket andra punkten av 1957 års svenska förslag (jfr å andra sidan 5 § första stycket andra punkten i 1959 års finska trafikförsäkringslag) utgöra någon förutsättning för rätt till ersättning att vare sig den skadelidande själv eller annan person i fordonet har lidit personskada eller att skada på fordonet eller annan sakskada har uppkommit. De närmare detaljerna i fråga om ersättningsrättens omfattning framgår av de anvisningar i ämnet som lämnats av TFF:s tariffkommitté i dess cirkulär av den 20 oktober 1943 (nr 31/1943) till trafikförsäkringsanstalterna (se ovan 1.2.4). Det förtjänar påpekas, att försäkringsanstalternas åtagande i berörda hänseende sträcker sig längre än sådana åtaganden som avses i 3 § andra stycket TFL. Vad som åsyftas i lagrummet torde närmast vara ett åtagande att till den som lidit skada på befordrad egendom utge det skadestånd han kan vara berättigad att erhålla från fordonets ägare, brukare eller förare (se 3 § första stycket TFL). Ersättning enligt TFFzs cirkulär torde emellertid utgå så snart ägaren, brukaren eller föraren över huvud taget är ansvarig enligt BAL för andra skador uppkomna i följd av samma händelse och alltså oavsett om någon av dem är ansvarig för skada på befordrad egendom enligt allmänna skadeståndsregler. Ersättning enligt .cirkuläret är med andra ord i flertalet fall att anse som s k ex-gratia-ersättning. Som har anförts i det föregående (7.2.2) anser sig utredningen

sou l974z87 Allmän motivering 183

oförhindrad att pröva om eller i vad mån enligt en ny lagstiftning ersättning för skada på befordrad egendom bör utgå från trafikförsäkringen för det befordrande fordonet. Skäl kan anföras för en ändring av rättsläget på denna punkt. Bakom de nuvarande undantagsreglerna i BAL och TFL torde huvudsakligen ligga tanken att den som låter befordra sin egendom med ett motorfordon frivilligt har utsatt egendomen för trafikskaderisken och att han bör skaffa sig ett eget skydd genom särskild transportförsäkring. Det torde också ha ansetts att ersättningsfrågan i dessa fall på ett mer naturligt sätt regleras på kontraktsrättslig grund enligt avtal mellan egendomens ägare och transportören. Dessa argument synes i stort sett hållbara, när det gäller de rent kommersiella godstransporterna. De har däremot inte samma bärkraft i fråga om egendom som under mycket skiftande förhållanden befordras med privatägda fordon. Hänvisningen till möjligheterna av en avtalsmässig reglering är självfallet inte hållbar när transporten avser fordonsägarens egendom, men i regel knappast heller när egendom tillhörig passagerare eller annan förare än ägaren skadas. Att befordrad egendom kommer till skada i trafikolyckor är i och för sig ett utflöde av den specifika trafikskaderisken. Från riskfördelningssynpunkter ter det sig därför inte onaturligt att denna risk, åtminstone inom vissa gränser, bärs av fordonsägarkollektivet via trafikförsäkringspremierna. l själva verket sker det ju delvis redan i dag, eftersom i kollisionsfall ägare av befordrad egendom kan under åberopande av presumtionsansvaret enligt BAL vända sig med krav på full ersättning mot motsidans trafikförsäkring. Men i singelolycksfallen har den skadelidande inte någon rätt till ersättning från trafikförsäkringen, oavsett omständigheterna vid olyckan, trots att det ju även här är fråga om en typisk trafikskaderisk. Från dessa synpunkter kan det nuvarande systemet sägas vara ologiskt och ganska godtyckligt till sina verkningar. Systemet leder dessutom i viss utsträckning till dubbelförsäkring. När det gäller kommersiella godstransporter torde det vara regel att dels lastägaren håller en varuförsäkring, som täcker även trafikskaderisken, dels transportören håller en ansvarsförsäkring till täckande av det skadeståndsansvar han kan ådra sig enligt ansvarsreglerna i lagen (l969:l2) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg eller i lagen (1974:610) om inrikes vägtransport. Men därjämte måste samma risk täckas i trafikförsäkringen med hänsyn till att i kollisionsfall ett ersättningsansvar kan inträda för försäkringen för fordon som kolliderar med det transporterande fordonet. Eftersom numera hemförsäkringen enligt en särskild klausul täcker skador på det försäkrade lösöret uppkomna genom trafikolycka, föreligger här dubbelförsäkring även när det gäller befordrad egendom i privatägda fordon. Det skulle vara möjligt att undgå de olägenheter som alltid är förenade med dubbelförsäkring, om skada på befordrad egendom i rimlig omfattning inkluderades under det befordrande fordonets trafikförsäkring. Det är inte realistiskt att tänka sig att den nyss beskrivna ordning som försäkringsbolagen har infört på frivillig väg och som innebär att

184 Allmän motivering

trafikförsäkringen täcker skador på passagerares kläder och vissa andra personliga tillhörigheter skulle frångås. Det finns snarare anledning överväga ett lagfästande i lämplig form av denna eller en liknande ordning. Så som TFF:s anvisningar är utformade ger de emellertid upphov till gränsdragningsproblem. Men framför allt synes gränsdragningarna delvis godtyckliga, och tillämpningen kan leda till otillfredsställande resultat. Betydligt större enkelhet i systemet och större rättvisa skulle uppnås om befordrad egendom inom rimliga gränser generellt täcktes av trafikförsäkringen för det befordrande fordonet. Ytterligare ett skäl för en reform i den riktningen sammanhänger med frågan om kollisionsreglerna. Som har påpekats i det föregående kan den som har låtit befordra egendom med ett motorfordon - och som alltså inte själv är ägare (brukare) eller förare av fordonet - iett kollisionsfall kräva ersättning från försäkringen för- fordon på motsidan under åberopande av presumtionsansvaret för ägare och förare av det fordonet, vilket praktiskt sett innebär att den skadelidande får ersättning på objektiv grund. Av skäl som utredningen kommer att utveckla i ett följande avsnitt (7.3.4.4) bör presumtionsansvaret i dessa fall avskaffas och ersättas av ett ersättningsansvar som förutsätter att den skadelidande styrker att vållande vid förandet av fordonet på motsidan eller bristfällighet på det fordonet har orsakat skadan. Möjligheterna att få trafikförsäkringsersättning för skada på befordrad egendom kommer alltså genom förslaget att försämras, om inte inskränkningarna i ersättningsrätten i kollisionsfall kompenseras genom vidgade möjligheter att få ersättning för sådan skada från försäkringen för det befordrande fordonet. Som har angetts i det föregående (7.22) bör emellertid reformarbetet såvitt möjligt inte leda till sådana för de skadelidande negativa konsekvenser. Det finns å andra sidan också skäl som talar mot att införa mer generellt verkande regler om ersättning för skada på befordrad egendom. Vad först angår de kommersiella godstransporterna kan det starkt ifrågasättas, om skador av detta slag bör belasta trafikförsäkringstagarkollektivet. Det ligger bättre i linje med de allmänna rättspolitiska synpunkter som bör vara vägledande på skadeersättningsområdet att skadorna i dessa fall ersätts från varuförsäkring, i förekommande fall möjligen via regress från varuförsäkringen av transportörens ansvarighetsförsäkring. En sådan ordning tillämpas fn, och regresser från dessa försäkringar mot trafikförsäkringen - i kollisionsfall - utövas bara i en begränsad och från ekonomiska synpunkter i stort sett betydelselös omfattning. Inom de berörda branscherna hyser man enligt vad utredningen under hand har erfarit inga önskemål om en förändring som innebär att skadekostnaderna i större utsträckning än nu belastar trafikförsäkringen. Det skulle uppenbarligen inte heller vara en från riskfördelningssynpunkter rimlig ordning att låta ersättning till obegränsade belopp utgå från trafikförsäkringen för skada på transporterat gods, t ex när det rör sig om egendom till miljonvärden, såsom atomreaktorkomponenter, datamaskiner eller annan elektronisk utrustning osv. Under dessa förhållanden ligger det närmast till hands att från en eventuell regel av mera generell natur om ersättning för skada på

sou l974z87 Allmän motivering 185

befordrad egendom göra undantag för kommersiella godstransporter. Det möter å andra sidan svårigheter att finna adekvata kriterier för ett sådant undantag. En hänvisning till de ovannämnda lagarna på vägtransportområdet leder inte till en lämplig gränsdragning. Även godstransporter som företagare utför med egna fordon bör i detta sammanhang räknas som kommersiella transporter och undantagas från tillämpningsområdet för en ersättningsbestämmelse, men sådana transporter omfattas inte av de berörda lagarna. Å andra sidan omfattar dessa lagar t ex det fallet att en person åker taxi och därvid medför bagage eller andra tillhörigheter. Men skada på sådan egendom bör ersättas från trafikförsäkringen, om denna över huvud taget skall täcka skada på befordrad egendom. En tänkbar lösning när det gäller kommersiella godstransporter är visserligen att ge parterna i trafikförsäkringsavtal för fordon som används för godstransport i yrkesmässig trafik en möjlighet att genom villkori avtalet utesluta skada på transporterat gods från trafikförsäkringens tillämpningsområde. Inte heller en sådan lösning framstår dock enligt utredningens mening som helt idealisk, då den bla ger alltför stort utrymme för olikartade lösningar i fall som rätteligen bör vara underkastade en enhetlig reglering. En annan möjlighet, som utredningen har övervägt, innebär att man i och för sig låter de kommersiella godstransporterna omfattas av en ersättningsbestämmelse i den nya lagen men begränsar ersättningsrätten för varje skadelidande till ett jämförelsevis lågt belopp, förslagsvis uttryckt i viss multipel av basbeloppet i lagen om allmän försäkring utredningen har närmast tänkt sig ett halvt basbelopp eller f n något över 4 200 kr. Det kan hävdas att skador på befordrad egendom intill ett belopp av denna storleksordning är att hänföra till en normal trafikskaderisk, som det är skäligt att trafikförsäkringstagarkollektivet får bära. Redan en sådan ordning skulle emellertid innebära en sakligt knappast motiverad förändring av den fördelning av ansvarigheten för trafikskador av detta slag som nu faktiskt tillämpas. Den medför dessutom att mani åtskilliga fall får en dubbel skadereglering, nämligen dels genom trafikförsäkringen intill det föreskrivna begränsningsbeloppet, dels - i de sannolikt talrika fall då skadan detta överstiger belopp genom varuförsäkringen eller transportörens ansvarighetsförsäkring eller, i vissa kollisionsfall, genom trafikförsäkringen för kolliderande fordon. Regleringen skulle i varje fall ge upphov till i och för sig föga önskvärda regresskrav mellan olika berörda försäkringsgivare. - Hur man än löser problemet med de kommersiella godstransporterna ingen av de skisserade lösningarna är enligt utredningens mening fullt godtagbar -- kvarstår frågan hur en bestämmelse om ersättning för skada på egendom som befordras i privatägda fordon eller i övrigt för ickekommersiella ändamål skall utformas. Även när det gäller sådana skador år en begränsning påkallad. En konstsamlare, som i sin bil eller ien taxi tar med sig ett linoleumsnitt i färg av Pablo Picasso, värt kanske 200 000 kr, bör inte rimligen kunna få ersättning från fordonets trafikförsäkring för den händelse en trafikolycka inträffar och konstverket totalförstörs. Han bör uppenbarligen i ett sådant fall skydda sin dyrgrip genom att

186 Allmän motivering sou 1974:87

teckna en särskild försäkring. Å andra sidan träffas en ersättningsbestämmelse som innefattar en sådan värdegräns som diskuterats i det föregående av i princip samma invändningar som har anförts på tal om de kommersiella godstransporterna. Ett avgörande argument - vid sidan av en hänvisning till de komplikationer skulle till - mot att införa en regleringen ge upphov generellt verkande bestämmelse om ersättning för skada på befordrad egendom anser emellertid utredningen vara, att behovet av ekonomiskt skydd via trafikförsäkringen mot sådana skador numera inte heller när det gäller icke-kommersiell godsbefordran är framträdande. Hemförsäkringen täcker som nämnts skador av detta slag. Sådan försäkring har numera en mycket vidsträckt utbredning och kan efter hand väntas få allt större spridning, så att den inom en nära framtid bereder praktiskt taget hela befolkningen ett betryggande skydd också mot här aktuella skaderisker. Visserligen gäller enligt hemförsäkringsavtalen en självrisk på i regel 200 kr, men den ekonomiska betydelsen härav är alltför ringa för att motivera en särregléring av dessa skadefall i trafikförsäkringslagstiftningen. Utredningen har med hänsyn till nu anförda förhållanden stannat för att inte föreslå någon generell bestämmelse om rätt till ersättning från trafikförsäkringen för ett motorfordon för skada på egendom som befordras med fordonet. l den nya lagen bör istället, i överensstämmelse med vad som nu gäller, som huvudregel föreskrivas att sådan ersättning inte utgår. Denna huvudregel bör likväl förses med visst undantag. Som redan har anförts bör den på frivillig väg införda ordningen att ersättning från trafikförsäkringen utgår till passagerare i det försäkrade fordonet för skada på vissa personliga tillhörigheter bestå också i framtiden. Visserligen täcks även dessa skador av hemförsäkringen. Det är emellertid en uppenbar administrativ vinst att regleringen av sådana skador .och av de personskador som ofta samtidigt har drabbat en eller flera passagerare i fordonet kan ske i ett sammanhang och hos en och samma försäkringsgivare. I själva verket torde man med lämpligt utformade ersättningsregler i detta hänseende kunna åstadkomma en förenklad skadereglering i ett mycket stort antal trafikolycksfall, eftersom skadorna på befordrad egendom, i varje fall när det gäller privatfordon och taxibilar, oftast inskränker sig just till skador på de medåkandes personliga tillhörigheter. Det är enligt utredningens mening lämpligt att den nu frivilliga ordningen i detta sammanhang blir lagfäst. Ett förslag i den riktningen lades fö fram av bilskadeutredningen (se 2 § andra stycket i utredningens förslag till lag om trafikförsäkring, SOU 1957:36), och förslaget mottogs i princip positivt av remissinstanserna. Självfallet bör lagstiftaren inte beträffande detaljerna i fråga om ersättningsrättens omfattning anse sig bunden av TFF:s i det föregående återgivna anvisningar eller av det sätt på vilket anvisningarna hittills har tillämpats. Till en början bör uppmärksammas att enligt trafikskadeutredningens förslag genom den nya lagen införs rätt för förare av motordrivet fordon att från fordonets trafikförsäkring uppbära ersättning för person-

SOU [974287 Allmän motivering 187

skada. l konsekvens härmed bör rätten till ersättning för skada på kläder m m utvidgas till att omfatta också skada på förarens tillhörigheter. En regel i ämnet bör vidare utformas som en bestämmelse om rätt till ersättning för sakskada, dvs hithörande skador bör i systematiskt hänseende inte som hittills behandlas som personskador. l fråga om arten av de tillhörigheter som skall omfattas av en ersättningsbestämmelse bör man enligt utredningens mening söka åstadkomma en ordning som i ett så stort antal fall som möjligt leder till en förenklad skadereglering med en koncentration av denna i det enskilda fallet till ett enda eller ett fåtal försäkringsbolag. Det torde inte vara vanligt att förares eller passagerares tillhörigheter i fordonet skadas utan att det samtidigt uppkommer skada på fordonet eller att en eller flera av dem som färdas i detta kommer till skada. l så fall kommer fordonets trafikförsäkringsbolag - som eventuellt också har meddelat vagnskadeförsäkring för fordonet - att bli engagerat i skaderegleringen. Det är då önskvärt att denna kan i en rimlig omfattning avse också skador på föremål som förare och passagerare har medfört i fordonet. Därigenom undviker man att dessa skadelidande måste vända sig till sitt eller sina hemförsäkringsbolag eller, i kollisionsfall, till motsidans trafikförsäkringsgivare. Å andra sidan måste en begränsning göras som innebär att i egentlig mening transporterad egendom vare sig det är fråga om kommersiella transporter eller inte - faller utanför tillämpningsområdet för den aktuella ersättningsbestämmelsen. Dessa överväganden leder till att förare och passagerare i ett fordon bör få ersättning från fordonets försäkring för skador på sådan egendom som det kan anses normalt att de för med sig i fordonet för strikt personliga ändamål men att skador på gods och föremål som har lastats i fordonet för befordringsändamål lämnas utanför tillämpningsområdet för den nu ifrågavarande ersättningsbestämmelsen. Från dessa synpunkter är enligt utredningens mening den avgränsning som har skett genom TFF:s cirkulär alltför snäv. Den tar inte på ett realistiskt sätt hänsyn till normalsituationen utan knyter an till vad som allmänt sett är en mans eller kvinnas normala utrustning och anger med denna utgångspunkt genom uppräkning vad slags föremål som avses. Därigenom utesluts åtskilliga tillhörigheter som det är brukligt att människor för personliga ändamål för med sig under färd med ett motorfordon men som inte i allmänhet kan anses ingå i deras normala utrustning”. Det är också enligt utredningens mening en fördel, om man i detta sammanhang kan undvika att införa en sådan värdegräns som vissa remissinstanser förde fram önskemål om i sina yttranden över 1957 års förslag (2 § andra stycket andra punkten). En värdegräns skulle sannolikt öka antalet fall av dubbel skadereglering, dvs dels en reglering av skadan enligt den nu aktuella bestämmelsen, dels en kompletterande reglering av den del av skadan som överstiger värdegränsen, antingen enligt ett föreliggande hemförsäkringsavtal eller, i kollisionsfall, hos det försäkringsbolag som meddelat trafikförsäkring för fordon på motsidan. Det synes mera rationellt och bättre ägnat att leda till en snabb och enkel skadereglering att ge obegränsad ersättning från trafikförsäkringen för de

188 Allmän motivering SOU I974:87

skador som över huvud taget skall omfattas av försäkringen men i gengäld avgränsa tillämpningsområdet för ersättningsbestämmelsérna när det gäller egendom i fordonen via en precisering av vilket slags egendom det skall vara fråga om - gränsdragningsproblem i det hänseendet kan under alla förhållanden_ inte helt undvikas. Frågan om den närmare utformningen av förevarande ersättningsbestämmelse och dess praktiska tillämpning behandlas i specialmotiveringen (8.1.8).

7.3.4.3 Kanalisering av vissa ersättningsanspråk till ”eget” fordon

Utredningen har i avsnitt 7.3.3.2 på närmare anförda skäl förordat att i den nya lagstiftningen införs en bestämmelse av innehåll att förare och passagerare i ett motorfordon skall vara exklusivt hänvisade att i händelse de tillfogas personskada i följd av trafik med fordonet - vare sig fråga är om en singelolycka eller en kollision med annat motorfordon m söka ersättning från trafikförsäkringen för det fordon i vilket de färdats. Dessa skäl äger full giltighet också när det gäller sådan sakskada på förarens eller passagerarnas personliga tillhörigheter som enligt vad utredningen har anfört i avsnitt 7.3.4.2 skall ersättas från försäkringen för detta fordon. Utredningen föreslår i enlighet härmed att berörda ”kanaliseringsregel” skall omfatta också sådana sakskador. Till vissa frågor rörande den praktiska tillämpningen av denna kanaliseringsregel när det gäller sakskador återkommer utredningen i specialmotiveringen (8.1.9).

7.3.4.4 Ersättning för kollisionsskador l 5 § andra stycket BAL meddelas särskilda bestämmelser om vissa s k kollisionsskador. l avsnitt 7.3.3.1 har i samband med behandlingen av frågan om grunden för ersättningsansvaret när det gäller personskada lämnats en redogörelse för innebörden av dessa regler. Bestämmelserna äger tillämpning också när det gäller sakskador som har tillfogats ägare eller förare av fordon som är inblandade - (brukare) i en kollisionsolycka varmed här avses alla de fall då skador har uppkommit i följd av trafik med två eller flera motorfordon, oavsett om en kollision har ägt rum i den meningen att fordonen har sammanstött med varandra. I fråga om gällande rätt såvitt avser ersättning för sakskada som i kollisionsfall tillfogas ägare (brukare) och/eller förare av de inblandade fordonen kan därför här hänvisas till redogörelsen i avsnitt 7.3.3.1. Under begreppet kollisionsskador inbegriper emellertid utredningen i det följande också sakskada som i ett kollisionsfall tillfogas sådan med något av fordonen befordrad egendom som tillhör annan person än ägare (brukare) eller förare av de berörda fordonen, dock med undantag för sådan skada på passagerares personliga tillhörigheter som enligt vad utredningen har föreslagit i avsnitt 7.3.4.3 skall exklusivt ersättas från försäkringen för det fordon i vilket den skadelidande färdats. Av motsvarande skäl undantas sådan skada på förarens personliga tillhörig-

sou 1974:87 Allmän 189 motivering

heter som enligt vad som har föreslagits i sistnämnda avsnitt också skall ersättas från försäkringen för förarens eget fordon. I fråga om kollisionsskada på tredje man tillhörig egendom som befordrats med något av de i kollisionen inblandade fordonen gäller f n, som har nämnts i det föregående (7.3.4.1), att den skadelidande kan under åberopande av BAL:s regler om presumtionsansvar kräva ersättning för skadan från trafikförsäkringen för fordon på motsidan. I praktiken innebär detta att den skadelidande praktiskt taget alltid får full ersättning för sin skada. Av skäl som utredningen har utvecklat i det föregående (avsnitt 7.3.3.1 och 7.3.4.1) skall presumtionsansvaret avskaffas och ersättas av ett rent objektivt ersättningsansvar, såvitt gäller personskada generellt och i fråga om sakskada beträffande all skada som tillfogas en helt utomstående tredje man. Samtidigt skall emellertid skada på motorfordon och skada - på befordrad egendom med vissa undantag av begränsad räckvidd helt undantas, så att ersättning för sådan skada inte inågot fall kommer att utgå från försäkringen för fordonet. I detta läge skulle ett konsekvent fullföljande av principen att en reformerad lagstiftning på förevarande område inte får leda till en försämring av situationen för någon kategori skadelidande närmast föranleda att man behöll presumtionsansvaret när det gäller kollisionsskador. Att införa ett rent objektivt ansvar för sådana skador, dvs att ersättning från försäkringen för det ena av de inblandade fordonen för skada på annat av fordonen eller därmed befordrad egendom skulle utgå på objektiv grund, är enligt utredningens mening - av uppenbara skäl inte en tänkbar lösning. Ett bibehållande av presumtionsansvaret i kollisionsfallen, samtidigt som denna i och för sig säregna rättsfigur i övrigt helt utmönstras ur lagstiftningen, är å andra sidan en från rättstekniska och praktiska skaderegleringssynpunkter föga tilltalande lösning. Det finns enligt utredningens mening starka skäl som talar för att man i stället övergår till ett system som bygger på att för ersättning kollisionsskador skall utgå från försäkringen för fordonet på motsidan endast när vållande vid förandet av eller bristfällighet på det fordonet kan styrkas. Synbarligen skulle detta visserligen leda till en försämring av de berörda skadelidandes situation, särskilt för utomstående ägare av befordrad egendom. I själva verket kommer emellertid detta att bli följden endast i ett mycket ringa antal fall, så ringa att man enligt utredningens mening kan helt bortse från dem. Härom må följande anföras. Utredningen har låtit genomföra en begränsad enkätundersökning, berörande de tre största trafikförsäkringsanstalterna, vilka tillsammans svarar för ca 80 procent av samtliga trafikförsäkringar i landet, rörande .den utomrättsliga skaderegleringen i kollisionsfall. Undersökningen ger entydigt vid handen, att skaderegleringen inom dessa försäkringsbolag i ca 90 procent av fallen sker på grundval av att vållande vid förandet av eller bristfällighet på ettdera eller flera av fordonen har konstaterats. Det innebär att reglerna om presumtionsansvar har spelat en praktisk roll för

190 Allmän motivering sou 1974:87

skaderegleringen bara i vart tionde kollisionsfall. I flertalet av dessa fall har det ansetts föreligga presumerat vållande på båda sidor, och ansvarigheten har då enligt 5 § andra stycket BAL i allmänhet fördelats lika mellan båda sidor. Enligt vad utredningen under hand har erfarit tillämpas i de berörda bolagen reglerna om presumtionsansvar merendels i fall då uppkomna skador är av obetydlig omfattning. I fall då en kollision har gett upphov till allvarligare skador leder den i allmänhet mer omfattande och noggranna utredning som företas regelmässigt till att vållande befinnes föreligga på den ena eller båda sidorna. Ekonomiskt sett innebär detta att en betydligt större andel av kollisionsskadorna än 90 procent regleras på grundval av styrkt vållande (bristfällighet på fordonet eller fordonen). Enligt utredningens mening saknas det anledning till annat antagande än att den gjorda enkätundersökningen är representativ också för de försäkringsanstalter som inte har omfattats av undersökningen. Det är antagligt, att en övergång i lagstiftningen från det nuvarande systemet med en kombination av regler om presumtionsansvar och regler om ansvar grundat på styrkt vållande (bristfällighet) till ett system grundat enbart på regler om styrkt vållande (bristfällighet) skulle ytterligare minska det antal fall som fn avgörs enligt reglerna om och i vilka skaderegleringen regelmässigt resulterar i en presumtionsansvar likafördelning av ansvarigheten. Det var i princip ett system av här skisserat slag som bilskadeutredningen föreslog (4 § i 1957 års förslag). Under remissbehandlingen uttalades från vissa håll farhågor för att en övergång från ett presumtionsansvar till°ett vållandeansvar med rättvänd bevisbörda skulle leda till ett väsentligt ökat antal processer i kollisionsfall och därmed till allmänt sett ökade skaderegleringskostnader. Redan den här redovisade enkätundersökningen visar enligt utredningens mening att man åtminstone idag inte behöver befara en sådan utveckling. De berörda försäkringsbolagen kommer med all säkerhet att liksom f n göra sitt yttersta för att nå fram till uppgörelser utom rätta. Att de enskilda skadelidande mot försäkringsbolagens tillrådan skulle i någon större utsträckning inleda rättegångar är enligt utredningens mening inte sannolikt. Riktigheten av dessa bedömav att man vad har erfarit av

ningar bestyrks enligt utredningen

företrädare för berörda ministeriet i Finland och Norge i dessa länder inte har haft några negativa erfarenheter i detta hänseende av de sedan nära 15 år tillämpade kollisionsreglerna, vilka i dessa länder bygger på ett vållandeansvar och ansvar för bristfällighet på fordonen med rättvänd bevisbörda. Under nu angivna förhållanden anser sig utredningen utan betänkligheter kunna och böra förorda, att kollisionsreglerna i den nya lagstiftningen helt får bygga på principen att ersättning från trafikförsäkringen för kolliderande fordon skall utgå endast under förutsättning att den skadelidande kan visa att det föreligger vållande till skadan på det andra fordonets sida eller att skadan har orsakats av bristfällighet på det fordonet. Principen bör gälla vare sig den skadelidande är ägare, brukare eller förare av inblandat fordon eller är en utomstående ägare av egendom

Allmän 191 motivering

som befordrats med sådant fordon.7 Enligt de nuvarande kollisionsreglerna i 5 -§ andra stycket BAL - som är tillämpliga endast i fråga om skador som tillfogas ägare eller förare av inblandat fordon jämkas ersättningen i fall då vållande vid förandet av

eller bristfällighet på fordonet på den skadelidande sidan har medverkat

eller, i vissa fall, kan antagas ha medverkat till skadan. Denna jämkningsbestämmelse innefattar regler om s k passiv identifikation. Dessa regler innebär nämligen å ena sidan, att vållande av föraren tillräknas ägaren, så som om denne själv hade varit medvållande, samt å andra sidan att bristfällighet på fordonet tillräknas ägaren och i viss mån även föraren, oavsett om vållande med avseende på denna bristfällighet kan läggas någon av dem till last. Dessa identifikationsgrundsatser bör enligt utredningens mening i princip upprätthållas i den nya lagstiftningen. I konsekvens med att ersättningsansvar skall inträda endast vid styrkt vållande (bristfällighet) bör emellertid jämkning ske endast när det visas att motsvarande förhållande föreligger på den skadelidande sidan. Identifikation bör vidare som hittills tillämpas endast i fråga om skada som tillfogas ägare, brukare eller förare av de inblandade fordonen. Det finns inte skäl att utsträcka identifikationsgrundsatserna att i motsats till vad som nu gäller omfatta också fall då skadan uppkommer på befordrad egendom tillhörig en utomstående tredje man. Den föreslagna reformeringen av kollisionsreglerna får, sett ur de enskilda skadelidandes störst synvinkel, betydelse i fråga om skada på befordrad egendom, tillhörig tredje man. Enligt förslaget måste en sådan skadelidande själv visa att skadan har vållats vid förandet av fordonet på

motsidan eller att den har orsakats av bristfällighet på det andra

fordonet. Detta innebär obestridligen en inskränkning i dessa skadelidandes möjligheter att få trafikskadeersättning i kollisionsfall. l ett enskilt fall kan detta naturligtvis bli kännbart för den skadelidande. Men det blir som förut nämnts i högst 10 procent av kollisionsfallen som de ändrade reglerna innebär en försämring. Härtill kommer att erfarenhetsmässigt skador på befordrad egendom totalt sett representerar endast en mindre del av samtliga sakskadori motorfordonstrafiken. Ytterligare bör anmärkas, att det så snart fråga är om egendom till mera betydande värden är ett rimligt krav att egendomens ägare själv skyddar sig genom objektsförsäkring. Reformen får i övrigt praktisk betydelse i fråga om skadorna på 7 Experten Åke Vilfordonen och skador på sådan befordrad egendom som tillhör helmson har inte anslutit ägare (brukare) eller förare på någondera sidan. Om det inte kan styrkas att sig till utredningens uppfattning på denna punkt. någon av förarna av de inblandade fordonen har varit vållande och det Han förordar att man för inte heller kan påvisas att olyckan har orsakats av bristfällighet på något kollisionsskad orna behålav fordonen, leder de nuvarande reglerna till att ersättning för skada av ler nuvarande regler om presumtionsansvar (5 § nu angivet slag utgår från försäkringen på den ena sidan till ägare andra stycket BAL), sär- (brukare) eller förare på motsidan efter vad som finnes skäligt. l den skilt med tanke pâ de fall praktiska innebär detta då en ekonomiskt mindre tillämpningen regelmässigt att ersättning utgår väl ställd fordonsägare med hälften av skadans belopp. Bestämmelsen i 5 § andra stycket BAL saknar vagnskadeförsäkinnebär visserligen, att om ägare (brukare) och förare på någondera sidan ring.

* l92 Allmän motivering

kan bevisa att varken vållande av föraren eller bristfällighet på fordonet har medverkat till olyckan, full ersättning utgår från försäkringen på motsidan, om inte också ägare (brukare) och förare på den sidan lyckats exculpera sig. Sådana fall torde dock nästan aldrig inträffa. Den nu föreslagna regeln leder i alla de fall som nu har beskrivits till att vardera sidan får bära sin skada. I alla övriga fall, dvs när det styrks att vållande vid förandet av eller bristfällighet på fordonet på någondera sidan har

orsakat skadan, leder förslaget till samma resultat som nu gällande regler.

Och dessa fall utgör som nämnts ca 90 procent av alla kollisionsfall. Därest det bonussystem som nu tillämpas skulle behållas även efter det att förevarande förslag genomförts - av skäl som utvecklas närmare i det följande (7.3.9) räknar utredningen för sin del med möjligheten att och ersätts med ett - kommer den systemet slopas självrisksystem försämring av ersättningsrätten för fordonsägare som i vissa fall blir följden av de ändrade kollisionsreglerna, nämligen att de själva får bära hela i stället för hälften av sin skada, i åtskilliga fall att kompenseras av att de inte lider någon bonusförlust. Den vinsten inträder i alla de kollisionsfall då någon personskada eller skada på förares eller passagerares personliga tillhörigheter inte har uppkommit. Med nuvarande bonusregler kan det röra sig om betydande belopp, ibland kanske till och med överstigande den lidna skadan. I ett sådant fall leder de nya reglerna till förmånligare resultat. Om bonussystemet ersätts med ett självrisksystem blir det i nyss angivna fall också en besparing för fordonsägaren, motsvarande självriskens belopp. Utredningen vill slutligen peka på en enligt dess mening positiv effekt som reformen kan tänkas få. Den ökade risk som en fordonsägare med de nya reglerna löper att i händelse fordonet skadas i en kollisionsolycka bli ställd helt utan ersättning från trafikförsäkringen för fordon på motsidan kan vara ägnad att stimulera fordonsägare i allmänhet att teckna frivillig vagnskadeförsäkring. En sådan utveckling är i och för sig önskvärd. Den underlättar en framtida övergång till ett sådant fullt utvecklat no-faultsystem också i fråga om de s k vagnskadorna som utredningen för sin del anser bör vara den långsiktiga målsättningen för ett fortsatt reformarbete på trafikskadeområdet (jfr avsnitt 7.2.2). Frågan om den närmare utformningen av kollisionsreglerna och om visst undantag från de berörda medverkansreglerna i fall då ett kolliderande fordon har brukats olovligen behandlar utredningen i specialmotiveringen (8. l . 10).

7.3.4.5 Skada på annat transportmedel För sakskada som i följd av trafik med ett motorfordon tillfogas annan än fordonets ägare (brukare) eller förare utgår - med tidigare berört undantag för skada på befordrad egendom ersättning enligt BAL:s regler om presumtionsansvar. Detta gäller oavsett vad slags egendom som skadats och sålunda också när uppkommit på annat transport-

skada har

medel, tex järnvägståg eller spårvagn, eller på egendom som befordras med sådant transportmedel. Som tidigare har påpekats (7.3.4.l) leder

Allmän motivering 193

reglerna om presumtionsansvar praktiskt taget alltid till att ersättning utgår, dvs till samma resultat som regler om rent ansvar. objektivt Utredningen har i avsnitt 7.3.4.1 förordat att enligt den nya lagen ersättning till tredje man för sakskada skall utgå på objektiv grund. Av nyss anförda skäl innebär detta praktiskt sett inte någon förändring av rättsläget. Enligt sina direktiv skall utredningen särskilt överväga frågan om ersättning för skada som uppkommer på annat transportmedel eller därmed befordrad egendom. Det rör sig här i praktiken om fartyg, luftfartyg och järnvägståg (varunder utredningen i det följande inbegriper spårvagn). Bakgrunden till att denna fråga särskilt har tagits upp i direktiven torde vara att söka i två förhållanden. För det första kan det från allmänna riskfördelningssynpunkter synas att när en skada naturligt, uppkommer som resultat av att två så att risker säga likvärdiga sammanträffar, de ekonomiska konsekvenserna fördelas mellan de verksamheter som har skapat riskerna och inte uteslutande belastar den ena av dessa. För det andra innehåller bilskadeutredningens förslag av år 1957 till lag om trafikförsäkring (SOU 1957:36) i 4§ särskilda kollisionsregler - av väsentligen samma innebörd som de motsvarande regler trafikskadeutredningen har förordat i det föregående - (7.3.4.4) vilka skulle tillämpas inte bara vid kollision mellan motorfordon utan också när ett motorfordon har orsakat skada på järnvägståg eller spårvagn eller på egendom som befordras med sådant transportmedel. 1961 års norska bilansvarslova (§ 8) och 1959 års finska trafikförsäkringslag (8 §) innehåller kollisionsregler som i detta hänseende sakligt överensstämmer med vad bilskadeutredningen föreslog. Sistnämnda förslag godtogs i allmänhet under remissbehandlingen. Röster höjdes emellertid också för att skador på järnvägståg och spårvagn och därmed befordrad egendom liksom hittills skulle likställas med andra tredje-mans-skador. Om det i den nya lagstiftningen inte införs några särregler i fråga om skador på andra transportmedel och därmed befordrad blir egendom, läget från praktiskt-ekonomiska synpunkter oförändrat för de berörda skadelidande. Övergången från presumtionsansvar till rent objektivt ansvar kommer i realiteten inte att medföra någon förbättring av deras ställning

i ersättningshänseende och följaktligen inte heller någon ökad ekonomisk

belastning på trafikförsäkringstagarkollektivet. Om däremot de tidigare förordade kollisionsreglerna görs tillämpliga på här ifrågavarande skador -- och det är enligt utredningens mening endast en reform av den innebörden som här kan bli aktuell - försämras dessa skadelidandes situation, vilket åtminstone i princip kan antagas medföra en motsvarande ekonomisk lättnad för trafikförsäkringstagarna. Som utredningen har anfört i det föregående (7.22) bör reformarbetet även när det gäller sakskador i princip inriktas av på en förbättring skyddet mot skador orsakade av motorfordon. av rättsläget Ändringar som går i motsatt riktning bör övervägas endast om starka ekonomiska eller preventiva skäl talar för det. Vad först angår skada på fartyg och därmed befordrad egendom, dvs i

194 Allmän sou 1974:87 motivering

praktiken de skador som motorfordon kan orsaka i samband med att de kör ombord på resp lämnar bilfärjor med vilka de befordras, kan några sådana skäl uppenbarligen inte anföras. Bilfärjetrafiken är inte att anse som en så riskfylld verksamhet, att en särreglering beträffande sådana skador framstår som motiverad. Ehuru utredningen inte förfogar över något statistiskt material som belyser frågan, vågar man nog anta att frekvensen och den ekonomiska volymen av hithörande skadefall är ringa. Frågan saknar därför på det hela taget ekonomisk mycket betydelse. Det har heller inte i samband med tidigare reformarbete på förevarande område från något håll förts fram tankar på att trafikförsäkringens ansvarighet gentemot fartygsägare skulle inskränkas eller begränsas. och egendom som befordras med När det gäller skada på luftfartyg sådant fartyg är situationen såtillvida en annan att flygtrafiken möjligen kan betecknas som en verksamhet vilken från risksynpunkt är jämförlig med motorfordonstrafiken. Å andra sidan kan inte teoretiska riskbedömfå bli ensamt utslagsgivande. Man bör i stället se till frågans ningar ekonomiska betydelse för berörda parter. Den är av uppenbara skäl ringa. Fall har visserligen förekommit då motorfordon och luftfartyg i trafik har kolliderat eller på annat sätt gemensamt har gett upphov till skador. Men de är naturligt nog mycket få, låt vara att antalet kan komma att öka till följd av en fortgående expansion av affärs- och privatflyget. Även om i enskilda fall mycket stora värden kan komma att stå på spel, lär frågans ekonomiska betydelse förbli obetydlig med hänsyn till den låga skadefrekvensen och den ringa sannolikheten för att ett motorfordon skall orsaka omfattande skador på de mer dyrbara luftfartygen. Visserligen medför slopandet av undantaget från trafikförsäkringslagstiftningen för s k ”områdesfordon” (se avsnitt 7.3.2.4) att trafikförsäkringen framdeles kommer att belastas även med de skador som motorfordon på kan orsaka på flygplanen. Erfarenhetsmässigt är emellertid flygplatserna sådana skadefall inte frekventa och uppkommande skador inte omfattande. Förslag om en särreglering som inskränker trafikförsäkringens har veterligt inte heller förts fram i samband med ersättningsansvar tidigare reformarbete. Det bör i detta sammanhang också betonas att sådana riskfördelningssynpunkter, som i och för sig skulle kunna motivera en annan fördelning av de ekonomiska bördorna i följd av skadefall av förevarande art än när det gäller sakskador i allmänhet, i själva verket kan komma att tillgodoses även utan att de föreslagna kollisionsreglerna görs tillämpliga. Härom mä följande anföras. Som utredningen redan har anfört (7.3.4.1) skall trafikförsäkringsersättning för sakskada enligt den nya lagen bestämmas med tillämpning Detta innebär att också allmänna skadeav skadeståndsrättsliga regler. grundsatser i princip skall gälla (jfr nedan 8.l.l2). En fråga ståndsrättsliga som här blir aktuell rör bestämmande av skadestånd enligt regler om rent objektivt ansvar i fall då den skadelidande själv enligt lag bär objektivt för skada av den art för vilken han eller i övrigt skärpt skadeståndsansvar själv kräver ersättning. Det finns avgöranden i rättstillämpningen som ger om en allmän skadeståndsrättslig grundsats av innebörd atti antydningar ett sådant fall skadeståndet bör eller i varje fall kan jämkas enligt

Allmän 195 motivering

för de regler - skrivna eller utbildade grunderna i rättstillämpningen

som ålägger den skadelidande objektivt ansvans Om inte särskilda

omständigheter föranleder till annat kan det antagas att jämkning skall ske till hälften av full ersättning. Det är visserligen en öppen fråga om en sådan grundsats gäller. Frågan har ännu inte ställts på sin spets i rättspraxis. Enligt utredningens mening finns det dock goda rättspolitiska skäl för ett mer allmänt erkännande av principen att när den skadeståndsskyldige och den skadelidande ”står på samma linje i ansvarshänseende - som när rent objektivt ansvar står mot rent ansvar - skadeståndet och bördan av den objektivt jämkas ekonomiska förlusten sålunda fördelas mellan parterna. Enligt lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart är ägare av luftfartyg skyldig att på objektiv grund, alltså helt oberoende av vållande, ersätta skada som i följd av luftfartygets begagnande i luftfart tillfogas person eller egendom som inte befordras med luftfartyget. De skador som avses med lagen är sk markskador, dvs skador som drabbar personer eller egendom på marken genom att flygplan störtar eller föremål faller ner från flygplan. Lagen kan också tillämpas på markskador som uppstår när planen startar eller landar eller eljest framförs på marken? Det betyder att lagen i princip avser också skador som kan uppkomma vid kollision mellan motorfordon och flygplan, vare sig det senare befinner sig i luften eller framförs på marken. Antar man att en sådan grundsats som nyss angetts äger allmän giltighet, skulle den följaktligen leda till att, om ett flygplan skadas i följd av trafik med ett motorfordon under sådana förhållanden att skadefallet i princip omfattas av 1922 års nyssnämnda lag - vilket normalt torde bli fallet flygplanets ägare får tåla jämkning av honom tillkommande ersättning för skador från trafikförsäkringen, sannolikt till hälften. Härigenom uppnås en sådan fördelning av risken som annars skulle kunna motivera en särreglering i trafikförsäkringslagstiftningen av hithörande skadefall. Om i ett fall av nu angiven art skada tillfogas egendom som befordras med luftfartyget och som tillhör annan än luftfartygets ägare, lär däremot någon jämkning av ersättningen från trafikförsäkringen inte kunna ske. Egendomens ägare är ju inte underkastad några regler om objektivt eller eljest skärpt skadeståndsansvar för skador av den arten.) Skadefall av detta slag lär dock vara så sällsynta och i varje fall från ekonomiska synpunkter så utan betydelse att man kan bortse från dem i detta sammanhang. Det .bör i fråga om skador på luftfartyg slutligen anmärkas, att om de 8 Se Grönfors, Skadehär föreslagna kollisionsreglerna skulle göras tillämpliga också på sådana lidandes medverkan, skador, en sakligt sett knappast motiverad obalans skulle uppkomma. I 1954, s 168 f, särskilt 1922 års nyssnämnda lag finns inte några motsvarande särregler, dvs 171 f, och där anmärkta några bestämmelser av innebörd att skada som ett luftfartyg orsakar på rättsfall. Jfr Hellner, Skaett motorfordon skall ersättas endast om vållande deståndsrätt, 2 uppl vid luftfartygets förande 1973, s 180 f, särskilt s eller bristfällighet på fartyget har orsakat skadan. Jämkning av 184. det skadestånd som enligt nämnda lag tillkommer 9 Se Hellner, a a, s 117. motorfordonsägaren på objektiv grund skulle alltså kunna äga rum endast om vållande vid 10 Situationen är mer förandet av fordonet eller bristfällighet på detta visas ha medverkat till tveksam om egendomen skadan (angående angivna omständigheter såsom grund för jämkning av tillhör luftfartygets ägare. skadeståndet i sådana fall enligt utredningens förslag, se nedan 8.l.l7) Denne bär nämligen eneller ägaren själv på annat sätt varit medvållande (jfr nedan 7.3.4.8). ligt 9 kap luftfartslagen Samtidigt skulle emellertid luftfartygets ägare vara berättigad till ersätt- ett skärpt ansvar för skabara om han kan visa att skadan har da på befordrad egenning för skada på luftfartyget dom, och en jämkning orsakats genom vållande vid förandet av motorfordonet eller av bristskulle då kunna ifrågafällighet på detta. En sådan ordning skulle kunna leda till en fördelning komma med tillämpning av de ekonomiska bördorna i följd av skadefallet vars skälighet från av en sådan grundsats allmänna riskfördelningssynpunkter kan starkt ifrågasättas. som här har diskuterats.

196 Allmän motivering SOU 1974187

Utredningen har på nu anförda skäl ansett sig inte böra förorda en utvidgning av de föreslagna kollisionsreglerna att omfatta också skada på luftfartyg eller med sådant fartyg befordrad egendom. Att utredningen parentetiskt men så utförligt har uppehållit sig vid frågan om skador på luftfartyg är självfallet inte betingat av att utredningen tillmäter den frågan speciellt stor betydelse. Det sammanhänger i stället med att de resonemang som har förts i det föregående har betydelse för utredningens bedömning av den avsevärt viktigare frågan om skada på järnvägstâg (varunder i det följande inbegrips också spårvagn) och därmed befordrad egendom. Den frågan är viktigare inte bara därför att förslag om en särreglering av dessa skadefall tidigare har lagts fram och därvid mötts med gillande av ett stort antal remissorgan eller därför att en reglering av frågan i principiell överensstämmelse med detta förslag har införts i två av våra nordiska grannländer, nämligen Finland och Norge. Den är viktigare därför att skadefall av den arten kan antagas vara förhållandevis frekventa och bl a därför ha en annan ekonomisk betydelse än de skadefall som hittills har diskuterats i detta avsnitt. Den begränsade tid som har stått till förfogande för utredningsarbetet har inte medgett några detaljerade och systematiskt genomförda undersökningar rörande frekvensen eller den ekonomiska volymen av dessa skadefall. Även om kollisioner mellan motorfordon och spårvagnar inte torde vara helt ovanliga, lär de sakskador som därvid tillfogas spårvägsföretagen eller enskilda järnvägsföretag -- numera få till antalet och med en begränsad trafikvolym - vara av så ringa omfattning att man kan helt bortse från dem i detta sammanhang. Utredningen har därför koncentrerat sig på de skador som motorfordon orsakar på statens järnvägar (SJ) tillhörig materiel. Uppgifter som under hand har lämnats utredningen från SJ:s sida ger vid handen att det sammanlagda beloppet av de skador som i följd av trafik med motorfordon årligen uppkommer på SJ tillhörig materiel (inbegripet även annan materiel än själva transportmedlen, dvs den rullande materiel som det här är fråga om), uppgår till ca 3 milj kr i genomsnitt. De ersättningsbelopp med anledning av sådana skador som enligt nu gällande lagstiftning om presumtionsansvar tillfaller SJ från trafikförsäkringen utgjorde år 1973 2,9 milj kr. Det kan självfallet inte uteslutas att i ett enskilt fall en trafikolycka med ett motorfordon och ett järnvägståg inblandade kan under oturliga omständigheter ge upphov till utomordentligt omfattande skador på rullande järnvägsmateriel. Men det finns inte anledning tro att i ett långsiktigt perspektiv bilden kommer att mera radikalt förändras. Det har inte varit möjligt att utröna i hur många fall eller med hur stora belopp ersättning skulle ha utgått, om ersättningsansvar för trafikförsäkringen kunnat göras gällande endast ifall vållande vid förandet av eller bristfällighet på det berörda motorfordonet kunnat styrkas. Uppenbart är i varje fall att sådant förhållande faktiskt förelegat och med säkerhet skulle ha kunnat styrkas i ett inte obetydligt antal fall (jfr vad som i avsnitt 7.3.4.4 har anförts därom att skaderegleringen i ca 90

SOU l974:87 Allmän 197 motivering

procent av vanliga fall av kollisioner mellan motorfordon inbördes sker

på grundval av konstaterat vållande eller bristfällighet eller

på endera båda sidor). Inkluderas här aktuella skadefall under de föreslagna kollisionsreglerna skulle med andra ord minskningen i den ekonomiska belastning på som dessa skadefall « trafikförsäkringstagarkollektivet nu representerar och motsvarande bortfall av inkomster för SJ - begränsa sig till belopp i storleksordningen 3 milj kr. Det utgör ca 0,5 procent av trafikförsäkringens totala utgifter för skadeersättning och knappt 0,1 procent av SJ:s bruttoomsättning i järnvägstrafikrörelsen. Det är redan mot denna bakgrund uppenbart, att ekonomiska skäl inte kan anföras för en särreglering i trafikförsäkringslagstiftningen beträffande dessa skadefall av innebörd att de skulle under de

inbggripas

särskilda kollisionsreglerna. Avvisar man tanken på en sådan reglering, innebär det att skador på järnvägståg skall ersättas från trafikförsäkringen på objektiv grund. Det kan sägas, att detta skulle medföra just en sådan obalans som utredningen i det föregående funnit inte vara önskvärd när det gäller frågan om förhållandet mellan ersättningsansvaret enligt trafikförsäkringslagstiftningen och luftfartygsägares ansvarighet. Enligt utredningens mening bör emellertid denna obalans inte undanröjas genom att man gör undantag från reglerna om objektivt ansvar för trafikförsäkringen. Den naturliga vägen är i stället att de nu gällande, sedan länge föråldrade reglerna i 2 § lagen (188627) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift (järnvägsansvarighetslagen) om principalansvar för järnvägsinnehavare, dvs ansvar för vållande av järnvägens förvaltning eller betjäning, ersätts med regler om att järnvägsföretag skall utge ersättning för sådana skador på rent objektiv grund. Med tillämpning av en sådan allmän grundsats om jämkning av skadestånd enligt grunderna för regler om objektivt ansvar för den skadelidande som enligt utredningen möjligen redan gäller och i varje fall bör erkännas, uppnår man i så fall en från riskfördelningssynpunkter lämplig fördelning av skadekostnaderna i här aktuella fall. En reformering av järnvägsansvarighetslagen har sedan mer än 15 år stått på programmet för det nordiska lagsamarbetet på skadeståndsrättens område. Lagändringar i nyss antydd riktning har förordats i flera remissyttranden över 1957 års förslag till ny trafikförsäkringslagstiftning och senast i TFF:s i det föregående (kap ll och lll) omnämnda skrivelse den 23 november 1973 till chefen för justitiedepartementet. Frågan berörs också av statsrådet Lidbom i direktiven för utredningen (Ju 1972:04) angående ny lagstiftning om befordran med järnväg, där det förutsätts att den tas upp i samband med en översyn av BAL och TFL. En översyn av 1886 års lag omfattas likväl inte av trafikskadeutredningens uppdrag. Utredningen anser sig emellertid kunna förutsätta att en reform i enlighet med det här anförda genomförs i en nära framtid. Frågan om skador orsakade av motorfordon på egendom som befordras med annat transportmedel har uppenbarligen större betydelse när det gäller järnvägsbefordran än i fråga om befordran med luftfartyg.

l98 Allmän motivering SOU l9l74z87

Från SJ under hand inhämtade upplysningar ger dock vid handen att skadefall av den arten är sällsynta och att skadornas omfattning ekonomiskt sett är obetydlig. l flertalet fall regleras dessa skador av SJ enligt de särskilda regler om transportansvar som gäller för järnvägstrafiken utan att regress för utgivna belopp utövas mot trafikförsäkringen. Det är i varje fall uppenbart att en särreglering av trafikförsäkringens ersättningsansvar för sådana skador, innebärande en begränsning av detta ansvar i förhållande till vad som nu gäller enligt reglerna om presumtionsansvar, inte är påkallad. Under dessa förhållanden anser sig trafikskadeutredningen inte ha anledning att föreslå en utvidgning av kollisionsreglerna i utredningens förslag till att omfatta också skador på järnvägståg eller därmed befordrad egendom. Att den svenska lagstiftningen i det hänseendet kommer att innefatta en reglering som avviker från motsvarande lagstiftoch Norge kommer såvitt utredningen kunnat finna att ning i Finland sakna all betydelse för samfärdseln mellan de nordiska länderna. Det kan i sammanhanget erinras om att inte heller 1955 års danska faerdselslov innehåller några sådana regler i detta avseende som finns i de finska och norska lagarna. Enligt den danska lagstiftningen utgår sålunda trafikförsäkringsersättning också för skador av detta slag enligt regler om presumtionsansvar.

7.3.4.6 Undantag från ersättningsrätten?

I avsnitt 7.3.3.3 har utredningen lämnat en redogörelse för de bestämmelser i BAL och TFL enligt vilka vissa kategorier skadelidande - utöver vad som enligt BAL generellt gäller i fråga om ägare och förare av motorfordon -- är undantagna från rätt till ersättning enligt lagstiftningen. Som framgår av redogörelsen är undantagsreglerna tillämpliga också i fråga om sakskada.” Rörande bestämmelsernas innebörd hänvisas till framställningen i nämnda avsnitt. Som utredningen har anfört i avsnitt 7.3.4.1 bör ägare och förare av motorfordon i princip jämställas med andra skadelidande i fråga om rätten att få ersättning från försäkringen för fordonet för sakskada (frågorna om ersättning för skada på fordonet självt eller på därmed befordrad egendom har dock behandlats särskilt i avsnitt 7.3.4.2). Vad som har anförts i avsnitt 7.3.3.3 om att inkluderandet av föraren i kretsen av de ersättningsberättigade aktualiserar vissa speciella frågor om “ Att i 3 §andra från ersättningsrätten äger giltighet också i fråga om sakskador. undantag stycket TFL talas endast Utredningen har i enlighet med det anförda att i förevarande avsnitt ta om skada på person” ställning till frågan huruvida undantag från eller inskränkningar i rätten som medföljer ett fordon med vetskap om att det till ersättning för sakskada bör göras i följande avseenden, nämligen i brukas olovligen saknar fråga om praktisk betydelse med lzo den som vid skadetillfället brukade fordonet utan lov eller använde hänsyn till att skada på befordrad egendom är det som hjälpmedel vid brottslig gärning eller gjorde sig skyldig till olovlig generellt undantagen från körning, rattfylleri eller rattonykterhet, lagstiftningens tillämp- 2:0 den som i annan egenskap än förare eller brukare medföljde ett ningsområde (jfr ovan 7.3.3.3). olovligen brukat motorfordon med vetskap om att det brukades

SOU l974:87 Allmän motivering 199

olovligen, 3:0 försäkringspliktig ägare eller innehavare av motordrivet fordon, för 2

vilket vid skadetillfället inte fanns föreskriven trafikförsäkring

Härutöver finner sig utredningen böra förutsättningslöst pröva om det i övrigt finns skäl att i fråga om sakskada föreskriva undantag från ersättningsrätten beträffande någon viss kategori av skadelidande. Utredningen har i avsnitt 7.3.3.3 närmare redogjort för vad som fn gäller i fråga om här ifrågavarande skadelidandes rätt att i kollisionsfall få ersättning för skada från trafikförsäkringen för fordon på motsidan. Vad som därvid har anförts äger tillämpning i fråga om såväl person- som sakskada. I avsnitt 7.3.4.3 har utredningen förordat att förare och passagerare även i fråga om sådan skada på personliga tillhörigheter, som enligt vad som har anförts i avsnitt 7.3.4.2 skall ersättas från trafikförsäkringen för det fordon i vilket de färdats, skall vara exklusivt hänvisade att söka sin ersättning från den försäkringen (jfr avsnitt 7.3.3.2 beträffande motsvarande spörsmål i fråga om personskada). Utgångsläget såvitt avser konsekvenserna för nu aktuella skadelidande av eventuella inskränkningar i ersättningsrätten vad gäller sakskada är sålunda detsamma som i fråga om personskada. Sådana sociala synpunkter som har varit vägledande för utredningens bedömningar av motsvarande frågor såvitt avser personskada gör sig uppenbarligen inte gällande med samma styrka när det gäller sakskador. Allmänt sett bör därför ekonomiska och preventiva synpunkter här kunna tillåtas spela en större roll. För de enskilda skadelidande kan frågan hur de behandlas i ersättningshänseende ha stor ekonomisk betydelse när det gäller sakskador. Däremot är det tydligt att det för trafikförsäkringstagarkollektivet som helhet praktiskt taget helt saknar ekonomisk betydelse om eller i vad mån ersättningsrätten utesluts eller begränsas för här ifrågavarande kategorier av skadelidande. Ekonomiska skäl kan med andra ord inte heller i detta sammanhang åberopas för att undantag bör föreskrivas. Vad särskilt angår sådana i regel brottsliga förfaranden av brukare och/eller förare som har nämnts ovan under 1:0 anser utredningen det från allmänna_principiella synpunkter angeläget också när fråga är om sakskador att så långt möjligt hålla isär ersättningsfrågorna och frågorna om den kriminalpolitiska behandlingen av lagöverträdare. Mot den bakgrunden och av skäl i övrigt som i allt väsentligt motsvarar dem som för fall av personskada har anförts i avsnitt 7.3.3.3 anser utredningen att det inte bör göras några generella undantag eller inskränkningar i ersättningsrätten för den som har gjort sig skyldig till olovlig_ körning eller har använt ett fordon som hjälpmedel vid brottslig gärning. I det sistnämnda fallet kan det visserligen te sig stötande att gärningsmannen skall kunna få trafikförsäkringsersättning för sakskada. Det måste emellertid hållas i minnet, att frågan har mycket ringa praktisk betydelse. De sakskador det normalt sett kan bli fråga om att ersätta är _ __ __ . . . .. . .. .. . 12 l-rågan om forsakdels skador pa personliga tillhorigheter som vederborande medfor 1 ringsplikügt subjekt be_ fordonet, dels, i kollisionsfall, skador på fordonet självt. Skador av det handlas närmareispecialförstnämnda situationerna röra helt m°tiVeig°h(81'3)' slaget lär i de aktuella regelmässigt

200 Allmän motivering

obetydliga värden. Fordonsskadorna kan naturligtvis uppgå till jämförelsevis höga belopp. Att ett undantag från rätten till ersättning för sådana skador i kollisionsfall skulle ha någon som helst betydelse i den brottsförebyggande verksamheten lär dock inte kunna antagas. Preventiva skäl kan därför enligt utredningens mening inte åberopas för att ta bort en ersättningsrätt som nuvarande lagstiftning ger. Till det anförda kommer slutligen att det erbjuder lagtekniska svårigheter att avgränsa en undantagsregel och att tolknings- och tillämpningssvårigheter i alla händelser måste uppkomma. Att i ett enskilt fall avgöra om ett fordon använts som hjälpmedel vid brottslig gärning skulle uppenbarligen många gånger bli en svår uppgift. En undantagsregel skulle därför vara ägnad att komplicera regelsystemet utan att några nämnvärda fördelar skulle vinnas. Situationen ter sig annorlunda när det gäller den som uppsåtligen brukar ett fordon olovligen och sålunda redan därigenom gör sig skyldig till ett straffbart förfarande. Framför allt när det gäller tillgreppsbrott, och i synnerhet om de sker med tillägnelseuppsåt, talar både preventiva skäl och hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet för att den brottslige utesluts från rätten att få ersättning för sakskada, vare sig från försäkringen för det fordon han har brukat eller, i kollisionsfall, från försäkringen för fordon på motsidan. Ekonomiskt sett har frågan visserligen mycket liten betydelse. I praktiken rör den uteslutande skada på egendom som befordras med fordonet, antingen det nu är fråga om brukarens personliga tillhörigheter eller föremål som han för annat ändamål än sitt personliga bruk transporterar med fordonet. Regelmässigt torde skadorna röra sig om mindre värden. Den preventiva effekten av en undantagsregel kan därför inte antagas bli stor, om ens någon. Men till de mera allmänt etiska synpunkter som kan anläggas på spörsmålet kommer att den skadelidande i dessa fall undantagslöst är en person som inte själv har såsom trafikförsäkringstagare bidragit till trafikförsäkringens finansiering. Att han under sådana förhållanden likväl skulle bli berättigad att på de lojala försäkringstagarnas bekostnad få ersättning för sakskada framstår som stötande. En undantagsregel som utesluter brukaren i dessa fall från all rätt till trafikförsäkringsersättning, alltså även rätten att i kollisionsfall få ersättning från försäkringen för fordon på motsidan, innebär visserligen i princip att han får sin situation försämrad i förhållande till vad som gäller fn. Med hänsyn till den praktiskt sett ringa ekonomiska betydelsen av denna ersättningsrätt och till de synpunkter i övrigt som talar för ett sådant undantag anser utredningen likväl att en sådan ändring av rättsläget är försvarlig. Det bör fö påpekas att gällande lagstiftnings principiella ståndpunkt (3§ andra stycket TFL) får anses vara att brukaren i hithörande fall bör vara utesluten från rätten till trafikförsäkringsersättning. Att han likväl åtnjuter en sådan ersättningsrätt i kollisionsfall sammanhänger närmast med att lagstiftningen bygger på skadeståndsrättslig grund. Detta skäl att i nu aktuellt hänseende differentiera ersättningsrätten allt eftersom fråga är om ersättning från det ena eller andra fordonets försäkring bortfaller i ett sådant rent

sou 1974:87 Allmän motivering 201

försäkringsmässigt ersättningsystem som utredningen föreslår. Dessa bedömningar har enligt utredningen i allt väsentligt bärkraft också när det gäller den som utan att själv vara brukare medföljer ett fordon med vetskap om att det brukas olovligen. Detsamma gäller den som med sådan vetskap låter befordra egendom med fordonet. Också när det gäller dessa skadelidande skulle visserligen en generell undantagsregel leda till att de - i kollisionsfall - förlorar en ersättningsrätt som de nu har. Av skäl som nyss har anförts i fråga om brukaren själv anser emellertid utredningen detta inte inge några betänkligheter. Det kan synas ligga nära till hands att bedöma ersättningsfrågan på samma sätt när det gäller en skadelidande vilken har gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet som i fråga om den som har brukat ett fordon olovligen. För det allmänna rättsmedvetandet kan det många gånger sannolikt te sig stötande att en rattfyllerist skall få trafikförsäkringsersättning för sakskada. Det kan inte heller helt uteslutas att en undantagsregel här kan få en viss preventiv effekt. Det finns emellertid också viktiga skillnader som gör att det befogade i en undantagsbestämmelse i nu aktuella fall kan ifrågasättas. De ekonomiska verkningarna för den skadelidande av en sådan bestämmelse skulle i många fall bli av en helt annan karaktär och betydelse än vid olovligt brukande. - sannolikt flertalet -- Åtskilliga rattfylleribrott och rattonykterhetsbrott begås under förande av eget fordon. inträffar en kollision med annat fordon med skador på det egna fordonet som följd är fordonsägaren i fråga om sina möjligheter att få ersättning för skadan i regel helt hänvisad till den rätt han tilläventyrs kan göra gällande mot trafikförsäkringen för det andra fordonet. En sådan rätt föreligger i princip enligt förslaget om det styrks vållande vid förandet av eller bristfällighet på det fordonet. Visserligen riskerar den skadelidande ofta jämkning av ersättningen, därför att han själv anses medvållande. Att han kört sitt fordon under alkoholpåverkan konstituerar dock inte utan vidare ett medvållande, låt vara att det i allmänhet ligger föraren i fatet vid vållandebedömningen. Å andra sidan är hans alkoholpåverkan en omständighet som enligt gällande villkor för vagnskadeförsäkring resp vagnskadegaranti utesluter honom från möjligheterna att få ersättning för skadan från en eventuellt föreliggande sådan försäkring eller garanti. En undantagsregel av ifrågasatt innebörd skulle följaktligen i många fall bli en mycket kraftigt verkande sanktion mot rattfylleri och rattonykterhet. Men det skulle också bli en sanktion som skulle komma att slå blint och slumpvis och utan hänsyn till att även vid ett så allvarligt brott som rattfylleri omständigheterna kan vara förmildrande. Skadornas omfattning eller vem de drabbar i händelse av en olycka är i alla händelser ingen god mätare på svårhetsgraden av ett rattfylleri- eller rattonykterhetsbrott. Från kriminalpolitiska synpunkter framstår därför en undantagsbestämmelse inte som ett lämpligt instrument i den brottsförebyggande verksamheten. Som utredningen redan flera gånger har betonat bör över huvud taget ersättningsfrågorna och frågorna om utformningen av det straffrättsliga sanktionssystemet i möjligaste mån hållas isär.

202 Allmän motivering

Det bör också understrykas att i motsats till vad som gäller vid olovligt brukande den skadelidande i nu aktuella fall ofta är en lojal försäkringstagare som i god ordning har betalt sin trafikförsäkringspremie. l det avseendet brister alltså ett av de argument som generellt kan anföras för att utesluta den som brukar ett fordon olovligen --- och således utåt uppträder som dess ägare - från rätt till sakskadeersättning. Ytterligare ett påpekande må göras i sammanhanget. Som utredningen redan har antytt (7.3.4.l) och kommer att beröra närmare i det följande (7.3.4.7) skall trafikförsäkringen såvitt avser skada på försäkringstagarens egendom fungera som en frivillig skadeförsäkring. Det blir alltså enligt den nya lagen möjligt att i försäkringsvillkoren göra undantag från ersättningsrätten, exempelvis just för fall då försäkringstagaren under förande av sitt fordon gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet. Såvitt gäller skada på försäkringstagarens personliga tillhörigheter i fordonet eller skada på honom tillhörig egendom utanför fordonet kan alltså även utan ett i lagen föreskrivet undantag rätten till ersättning från det egna fordonets försäkring exkluderas i ett stort antal fall av rattfylleri och rattonykterhet. På den vägen kan således i viss omfattning sådana preventiva synpunkter tillgodoses som i och för sig skulle kunna åberopas till förmån för en lagbestämmelse i ämnet. Utredningen har sålunda stannat för att inte heller när det gäller förare som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet föreslå någon regel om undantag från rätten till ersättning för sakskada enligt den nya lagen. l överensstämmelse med vad som fn gäller enligt 21 § första stycket TFL bör däremot den fordonsägare som har försummat trafikförsäkringsplikten inte vara berättigad att i händelse han lider sakskada i följd av trafik med det oförsäkrade fordonet - dvs skada på personliga tillhörigheter i fordonet eller på egendom utanför fordonet få någon trafikförsäkringsersättning för skadan. Han bör med andra ord inte kunna vända sig mot TFF med krav på att föreningen på trafikförsäkringsanstalternas vägnar skall betala den ersättning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen för fordonet, om han i föreskriven ordning hade tecknat sådan försäkring. Detta är i och för sig en självklar och nödvändig konsekvens av att trafikförsäkringen, som utredningen redan har nämnt och berör ytterligare i det följande (7.3.4.7), enligt förslaget inte skall fungera som en garantiförsäkring utan som en vanlig frivillig objektsförsäkring, såvitt den gäller skada på försäkringstagaren tillhörig egendom. . Denna undantagsregel bör emellertid enligt utredningens inte mening utvidgas att avse också rätten att i kollisionsfall få sakskadeersättning från trafikförsäkringen för fordon på motsidan. En sådan ersättningsrätt föreligger enligt gällande lagstiftning och bör inte avskaffas om inte starka preventiva skäl kan anföras. Det är visserligen angeläget att trafikförsäkringsplikten fullgörs, och lämpliga åtgärder bör vidtas från samhällets sida för att uppnå god laglydnad på detta område. Men även om ett åsidosättande av försäkringsplikten enligt utredningens mening liksom fn bör betraktas som ett brott och föranleda straff (sanktions-

frågorna behandlas i avsnitt 7.3.lO) är det som tidigare nämnts ett brott

Allmän motivering 203

av mindre kvalificerad art. Ett undantag från ersättningsrätten i kollisionsfall skulle, på sätt som utredningen har utvecklat i det föregående vid behandlingen av rattfylleri- och rattonykterhetsfallen, bli en kraftigt men samtidigt slumpmässigt verkande sanktion mot en förseelse, som i långt högre grad än rattfylleri och rattonykterhet kan framstå som ursäktlig eller i varje fall ringa. Försäkringspliktens fullgörande bör i första hand framtvingas med andra medel. Att den som har försummat försäkringsplikten därmed har ställt sig utanför försäkringstagarkollektivet är ett argument som något mister sin betydelse här lika väl som när det gäller personskada i belysning av att den försumlige, på sätt utredningen har framhållit i det föregående (7.3.3.3, jfr nedan 7.3.10), enligt förslaget skall åläggas att till TFF betala en avgift motsvarande minst den undandragna premien. Den undantagsbestämmelse som sålunda skall gälla i fråga om rätten för den som har försummat försäkringsplikten att få sakskadeersättning från TFF bör enligt utredningens mening - i viss analogi med vad som brukat fordon har föreslagits i fråga om skador orsakade av olovligen utsträckas att gälla också mot den som med vetskap om att ett fordoni strid med lagen är oförsäkrat medföljer fordonet eller, utan att själv färdas i fordonet, låter egendom befordras med detta. Utöver vad som nu har anförts har utredningen inte funnit skäl att för någon kategori skadelidande föreslå andra inskränkningar i rätten till sakskadeersättning enligt den nya lagen än som kan följa av regler om verkan av den skadelidandes medvållande (se härom avsnitt 7.3.4.8). Frågan om den närmare utformningen av här föreslagna undantagsbestämmelser behandlas i specialmotiveringen (8.l. 11 och 8.l.16).

7.3.4.7 Skada på försäkringstagarens egendom I överensstämmelse med vad som gäller fn och i enlighet med vad utredningen har anfört i avsnitt 7.3.1 blir trafikförsäkringen enligt den nya lagen obligatorisk och får karaktär av garantiförsäkring till förmån för de skadelidande. Detta gäller i princip beträffande både person- och sakskada. När det gäller personskada bör försäkringen utifrån ett socialförsäkringsrättsligt betraktelsesätt fungera som garantiförsäkring också i förhållande till försäkringstagaren själv. Denne bör alltså ha en ovillkorlig rätt att från försäkringen få ersättning för sådan skada enligt den nya lagens regler. Denna rätt bör inte kunna inskränkas genom villkor i försäkringsavtalet eller berövas försäkringstagaren genom att försäkringsgivaren i det enskilda fallet åberopar att den förre har åsidosatt någon förpliktelse han har enligt avtalet. De sociala synpunkter som kan motivera en sådan ordning på personskadeområdet gör sig inte gällande när det gäller sakskada. Även om man i princip anser att trafikförsäkringen bör skydda också försäkringstagaren själv mot sakskada orsakad av det försäkrade fordonet - vilket den i viss omfattning gör redan i dag - finns det ingen anledning att i det avseendet införa ett obligatorium med andra tvingande regler till försäkringstaga-

204 Allmän motivering sou |974;s7

rens skydd än de FAL innehåller. Parterna i trafikförsäkringsavtalet bör med andra 0rd ha den frihet som FAL ger parterna i ett vanligt skadeförsäkringsavtal att avtala om inskränkningar eller begränsningar i försäkringstagarens rätt till försäkringsersättning. De bör i och för sig också ha möjlighet att helt undanta försäkringstagaren själv tillfogad sakskada från försäkringsskyddet. Det kan vara av betydelse för den som i fråga om skador på egen egendom anser det förenligt med sina intressen

att uppträda som självförsäåkrare. Försäkringstagaren bör vidare ha

möjlighet att i fråga om egna sakskador ikläda eller sig självrisk underkasta sig franchise-klausuler. Liksom vid vanlig skadeförsäkring bör trafikförsäkringstagarens rätt till sakskadeersättning w i den mån den inte helt utesluts - också kunna villkoras av att han har fullgjort sina förpliktelser mot försäkringsgivaren enligt avtalet. Frågan vilken lagteknisk konstruktion som skall användas för att här angivna resultat i sak skall uppnås behandlar utredningen närmare i specialmotiveringen (8.l.l4; jfr även 8.l.20).

7.3.4.8 Verkan av den skadelidandes medvållande

l avsnitt 1.1.4 har utredningen lämnat en redogörelse för vad som fn gäller på trafikskadeområdet i fråga om verkan av den skadelidandes medvållande. Frågan har berörts också i avsnitt 7.3.3.4 vid behandlingen av detta spörsmål såvitt avser personskada. Därvid återgivna regler och principer tillämpas också beträffande sakskada. I fråga om gällande rätt beträffande verkan av medvållande till sakskada hänvisas därför till dessa redogörelser. Som utredningen har anfört i det föregående (7.3.4.1) bör ersättning för sakskada enligt den nya lagen i överensstämmelse med vad som gäller f n bestämmas med tillämpning av skadeståndsrättsliga regler. Avsteg från denna princip bör ifrågakomma endast om de innebär att de skadelidande får sin situation förbättrad i förhållande till nuläget eller i övrigt får en gynnsammare ställning än som följer av skadeståndsreglerna. Utredningen har förordat (avsnitt 7.3.3.4) att enligt den nya lagen jämkning av ersättning med anledning av personskada på grund av medvållande på den skadelidandes sida skall kunna ske endast om den skadelidande själv har medverkat till sin skada uppsåtligen eller grovt vårdslöst. Förslaget skall ses mot bakgrunden av det förslag till nya allmänna medvållanderegler i SkL som skadeståndskommittén har lagt fram i betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd Skadestånd vid V, personskada, och som också syftar till långtgående begränsningar i möjligheten att jämka skadestånd för personskada på grund av medvållande. Båda de berörda förslagen är dikterade av sådana sociala skäl och trygghetssynpunkter som över huvud taget bör vara vägledande vid utformningen av ersättningssystem på personskadeområdet. Trafikskadeutredningens förslag är emellertid, av skäl som utredningen har utvecklat närmare i avsnitt 7.3.3.4, mer långtgående till de skadelidandes förmån än skadeståndskommittêns förslag. Sociala hänsyn motiverar inte en lika gynnsam av de behandling

sou 1974:87 Allmän motivering 205

skadelidande när det gäller ersättning för sakskada. Det ligger fö inte heller inom ramen för utredningens uppdrag att överväga mer genomgripande förändringar när det gäller den ordning för ersättning av sakskador som nu gäller enligt BAL och TFL. Utgångspunkten synes därför böra vara att det nuvarande rättsläget inte skall underkastas några större förändringar och att alltså den allmänna medvållanderegeln i SkL skall vinna tillämpning också på detta område. Det kan emellertid enligt utredningens mening inte lämnas helt obeaktat att den genomgripande förändring av medvållandereglerna på personskadeområdet som utredningen föreslår i viss mån ändrar betingelserna för en tillämpning i fråga om sakskada av de allmänna medvållandereglerna i SkL i fall då person- och sakskada sammanträffar. Den konflikt mellan medvållandereglerna för person- resp sakskada som uppkommeri ett sådant fall är visserligen inte specifik för trafikskadeområdet. Den gör sig påmind i varje situation där en samtidig tillämpning av de olika medvållandereglerna aktualiseras. Problemet torde också ha uppmärksammats av skadeståndskommittén i samband med att kommittén utarbetade förslag till nya medvållanderegler för personskada. Kommittén ansåg sig emellertid inte inom ramen för sitt uppdrag kunna ta upp frågan om en förändring av medvållandereglerna för sakskada, eftersom uppdraget avsåg endast en reformering av personskadereglerna. Även om det nu aktuella utredningsarbetet också i första hand skall avse reglerna om personskadeersättning, anser sig trafikskadeutredningen oförhindrad att ta upp de berörda konfliktproblemen till prövning. Situationen är också sakligt sett en annan när det som här gäller att ta ställning till problemet på ett avgränsat område och inte att söka finna en allmängiltig lösning inom hela skadeståndsrätten. Av särskild betydelse är enligt utredningens mening att det på trafikskadeområdet uteslutande rör sig om fall då skadeersättningarna skall utgå från försäkring men aldrig blir fråga om betalningsansvar för enskilda subjekt. En annan omständighet, som föranleder utredningen att överväga en för de skadelidande mer förmånlig reglering i detta avseende än SkL innebär, är att bilskadeutredningen i sitt förslag till ny trafikförsäkringslag (SOU 1957:36) tog upp en bestämmelse av innebörd att jämkning av trafikförsäkringsersättning på grund av den skadelidandes medverkan inte skulle äga rum vid ringa medvållande (3 § första stycket). Detta förslag som avsåg såväl person- som sakskada - mottogs i allmänhet positivt under remissbehandlingen. De riskfördelningssynpunkter som över huvud taget motiverar att ersättning för sakskada skall utgå på objektiv grund från trafikförsäkringen - som sålunda i viss mån får karaktär av skadeförsäkring till förmån för såväl försäkringstagaren som tredje man - kan åberopas till stöd för en ordning enligt vilken förlusterna i följd av skadefall i mindre omfattning bärs av de skadelidande än som blir följden om den allmänna medvållanderegeln i SkL tillämpas på detta område. Det bör i sammanhanget erinras om att en skadeförsäkringsgivare enligt 18 § FAL är fri från ansvarighet gentemot den som framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet men enligt 20 § samma lag däremot inte

206 Allmän motivering sou 1974:87

gentemot den som vållat skadan genom ”enkel” vårdslöshet, låt vara att dessa bestämmelser är dispositiva. Erinras må också om vad statsrådet Lidbom uttalade i de tilläggsdirektiv varigenom skadeståndskommitténs uppdrag utvidgades att avse frågan om försäkringsgivares regressrätt. Enligt statsrådet Lidbom bör utgångspunkten vara att en skadeförsäkringsgivare inte skall äga återkravsrätt mot en skadeståndsskyldig - alltså bla inte mot den som framkallat vållande försäkringsfallet genom annat än om mycket starka ekonomiska skäl talar för en återkravsrätt. Uttalandet har inte någon omedelbar betydelse för avgörandet av den nu aktuella frågan. Men det innefattar ett auktoritativt rättspolitiskt ställningstagande av principiell räckvidd och bör därför enligt utredningens mening beaktas i detta sammanhang. Mer långtgående inskränkningar i möjligheterna att jämka trafikförsäkringsersättning för sakskada bör dock - även bortsett från att utredninginte kan anses omfatta härom ens uppdrag överväganden genomföras endast på grundval av ett mer omfattande utredningsunderlag rörande frågans ekonomiska betydelse än som står till trafikskadeutredningens förfogande. Härtill kommer att det även på detta område kan finnas fall

då jämkning av ersättning på grund av medvållande kan vara påkallad av l

i preventiva skäl, trots att det inte är fråga om någon vårdslöshet av mera allvarligt slag. Å andra sidan synes en sådan regel som bilskadeutredningen föreslog och som innebar, att jämkning inte skulle ske vid ringa medvållande men att den allmänna medvållanderegeln i skadeståndsrätten - vid den tiden 6 kap l § andra punkten SL, numera 5 kap 5 § SkL - i övrigt skulle tillämpas, inte vara tillräcklig för att tillgodose de skadelidandes intressen och åvägabringa en från riskfördelningssynpunkter godtagbar fördelning av förlusterna genom skadefall. I sammanhanget bör särskilt beaktas att de begränsningar av möjligheterna att jämka personskadeersättning på grund av medvållande som utredningen föreslår är mer vittgående än de begränsningar skadeståndskommittên har föreslagit och att konflikter mellan de olika jämkningsreglerna kan antas bli vanliga på trafikskadeområdet. Man har här att räkna med åtskilliga fall då en skadelidande på en gång tillfogas personskada och skada på sin egendom. Det gäller t ex ofta när cyklister eller fotgängare blir påkörda av motorfordon. Men det gäller också när en förare av en bil tillfogas personskada och personliga tillhörigheter som han har med sig i bilen samtidigt skadas. Enligt förslaget blir i ett sådant fall den skadelidande i princip berättigad till ersättning från fordonets trafikförsäkring för såväl person- som sakskador. Det är uppenbarligen inte en tillfredsställande och framför allt inte en för de skadelidande begriplig ordning att i fall av denna art full ersättning utgår för personskadan, samtidigt som det i fråga om sakskadan skall ske en prövning huruvida den skadelidande genom eget vållande har medverkat till skadan och på den grund skall tåla jämkning av sakskadeersättningen. Härtill kommer, att en sådan ordning är ägnad att komplicera skaderegleringen i åtskilliga fall. Samtidigt som det kan finnas behov i enstaka fall att kunna jämka ersättningen även vid mindre graverande former av medvållande - bl a

Allmän motivering 207

när det rör sig om omfattande egendomsskador, t ex på staten eller ett vägbyggnadsföretag tillhörig egendom, till vilka en arbetstagare har medverkat oaktsamhet - är det önskvärt genom någon att i de nyss berörda, mer triviala fallen, då personskada och en mindre omfattande sakskada sammanträffar, kunna tillämpa enhetliga medvållanderegler. Enligt utredningens mening låter det sig emellertid svårligen göra att åstadkomma detta resultat genom en lagreglering. Då det dessutom på detta område erbjuder sig andra möjligheter att lösa problemen på ett smidigt och samtidigt på det hela taget tillfredsställande sätt, anser sig utredningen böra avstå från att föreslå en särreglering i den nya lagen av medvållandefrägan vid sakskador. Den lösning av problemet som utredningen tänker sig och som såväl utredningens försäkringsexperter som andra företrädare för trafikförsäkringsanstalterna vid informella överläggningar med utredningen har förklarat sig i princip kunna godta och vara beredda att medverka till innebär i sina huvuddrag följande.

I trafikförsäkringsvillkoren förbinder sig försäkringsgivarna i förhållande till envar som lider sakskada, vilken i princip skall ersättas från försäkringen, att i den mån skadan inte överstiger visst i villkoren angivet belopp lämpligen uttryckt i viss multipel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring - inte påkalla jämkning av ersättningen på grund av medvållande på den skadelidandes sida, såvida inte den skadelidande själv har medverkat till skadan uppsåtligen eller grovt vårdslöst, dvs i fall då jämkning enligt den nya lagen kan ske även av personskadeersättning. En sådan klausul kan utformas antingen så, att jämkning av ersättningen aldrig sker på grund av enkelt medvållande för den del av skadan som ligger inom beloppsramen, eller så att jämkning enligt vanliga regler skall ske i fråga om hela ersättningen, så snart skadan överstiger det angivna beloppet (jfr ”självrisk” resp franchise-”klausuleü. Beloppet har utredningen föreställt sig lämpligen kunna bestämmas till någonting mellan en fjärdedels och ett halvt basbelopp, dvs f n mellan ca 2 100 och ca 4 200 kr.

Den skisserade lösningen är såtillvida långtgående till de skadelidandes förmån, att den innebär ett generellt avstående från jämkningsmöjlig-

heten gentemot alla kategorier av skadelidande och i samtliga fall, dvs

inte bara fall då person- och sakskada sammanträffar. I det sistnämnda hänseendet lär det visserligen vara svårt att tänka sig en differentiering. Det synes nämligen knappast vara en rimlig ordning att i ett och samma skadefall tillämpa olika jämkningsregler i fråga om sakskadeersättning till skilda skadelidande, beroende på om de har lidit personskada eller inte. Däremot kan det vara tänkbart att klausulen begränsas att gälla till förmån för fysiska personer. Man löser då problemet med sammanträffande person- och sakskador, samtidigt som i fall då staten eller annan juridisk person har tillfogats sakskada sådana riskfördelningssynpunkter som nyss har berörts kan tillgodoses. På försäkringshåll har man av naturliga skäl reserverat sig för vilken utformning av systemet man kan tänka sig i sådana enskildheter som här har berörts, liksom man givetvis inte heller har tagit ställning till storleken av det belopp intill vilket den förmånligare jämkningsregeln

U

208 Allmän_ motivering

skall tillämpas. För utredningens ställningstagande har dessa detaljfrågor dock inte haft avgörande betydelse. Det väsentliga är att de här angivna principiella riktlinjerna för en frivillig lösning genom försäkringsvillkoren accepteras av försäkringsbolagen. Det saknas anledning räkna med annat än att bolagen inom den ramen skall nå fram till en för både de skadelidande och trafikförsäkringstagarna godtagbar och smidig lösning. Till frågan om den närmare innebörden av att i övrigt allmänna medvållanderegler blir tillämpliga på förevarande område, när det gäller ersättning för sakskador, återkommer utredningen i specialmotiveringen (8.l.l2). Blir problemet löst på nyss angivet sätt för de fall då ersättningen skall utgå från en föreliggande trafikförsäkring, anser sig utredningen kunna förutskicka att samma principer kommer att tillämpas vid sådan skadereglering som enligt utredningens förslag (se nedan avsnitt 7.3.5) liksom hittills skall ske genom TFF på samtliga försäkringsanstalters vägnar, när skada har orsakats av ett oförsäkrat eller okänt fordon. I sak bör självfallet dessa principer tillämpas också när skaderegleringen skall handhas av statlig myndighet. Det kommer enligt utredningens förslag (7.3.5) att bli fallet dels när skada har orsakats av ett staten tillhörigt eller, i vissa fall, av staten nyttjat motorfordon och trafikförsäkring för fordonet inte har tecknats - i det avseendet överensstämmer med gällande - dels när skada har orsakats av ett förslaget ordning fordon tillhörigt en främmande stat, som regeringen har befriat från försäkringsplikt. Det sistnämnda fallet är nytillkommet i utredningens förslag; skaderegleringen i dessa situationer - som inte lär vara vanliga handhas f n av den främmande staten såsom fordonsägare (4 § TFL). Det är naturligtvis ingenting som hindrar att staten i likhet med försåkringsgivarna frivilligt avstår från att påkalla jämkning av sakskadeersättning på grund av medvållande i vissa fall, trots att det föreligger en laglig rätt därtill. Så bör enligt utredningens mening ske. Ett generellt åtagande på förhand av den innebörden får emellertid anses liktydigt med att staten ikläder sig ett ersättningsansvar som sträcker sig längre än som följer av civilrättsliga regler. Ett sådant åtagande torde kräva riksdagens medverkan. Riksdagens beslut i ämnet bör enligt utredningen få formen av ett generellt bemyndigande för regeringen att göra åtaganden av detta slag. Bemyndigandet bör, tex med avseende på storleken av den tidigare omnåmnda beloppsramen, vara så vidsträckt, att regeringen kan fortlöpande anpassa föreskrifterna i ämnet till de ändringar av försäkringsvillkoren på denna punkt som kan komma att företas. Bemyndigandet torde lämpligen också böra innefatta rätt för regeringen att överlämna beslutanderätten i hithörande frågor, helt eller delvis, till underordnad myndighet, i första hand justitiekanslern. Regeringen torde i mån av behov kunna genom föreskrifter i koncessionsvillkoren för trafikförsäkringsanstalterna säkerställa att utformningen av försäkringsvillkoren i detta hänseende sker_ efter samråd mellan försäkringsbolagen och justitiekanslern eller annan statlig myndighet, som framdeles kan komma att närmast under regeringen bära ansvaret för den statliga skaderegleringen. Utredningen förutsätter att ett sådant bemyndigande av riksdagen som

SOU [974287 Allmän motivering 209

här har angetts utverkas i samband med att regeringen förelägger riksdagen förslag till lagstiftning på grundval av utredningens förslag.

7. 3. 5 Försákringssummorna Enligt ll §TFL skall en trafikförsäkringsgivares ansvarighet för varje händelse, som medför skada,täcka skadestånd om sammanlagt 25 milj kr med anledning av personskada och sammanlagt 5 milj kr med anledning av sakskada. Motsvarande ansvarighetsbelopp var vid lagens tillkomst avsevärt lägre, nämligen 60 000 kr för personskada med begränsning av ansvarigheten till 20000 kr för varje skadad eller dödad person och 10 000 kr för sakskada. Beloppen har under årens lopp successivt höjts, senast genom lag (1973:205), vilken trädde i kraft den l juli 1973, då ansvarighetsbeloppet beträffande sakskada höjdes från l milj till 5 milj kr. Den individuella begränsningen av ersättning för personskada slopades genom lag (1969:675), som trädde i kraft den l januari 1970. Trafikskadeutredningen bör enligt sina direktiv utgå från att de nu gällande begränsningsbeloppen skall behållas oförändrade. Utredningen förstår detta så, att några ändringar inte bör föreslås som leder till försämringar i skyddet för någon grupp av skadelidande eller som i nämnvärd mån inverkar på de totala kostnaderna för trafikförsäkringen. Inom den ramen anser emellertid utredningen direktiven inte utgöra hinder mot att förslag läggs fram om sådanajusteringar av beloppen som kan vara önskvärda för att trafikförsäkringssystemet skall bereda ett så effektivt skydd som möjligt. Det är enligt utredningens mening angeläget att ett försäkringsmässigt ersättningssystem av det slag utredningen föreslår på personskadeområdet i förening med förmånerna från socialförsäkringen- bereder de skadelidande ett så fullgott skydd i alla situationer, att kompletterande ersättning från andra källor, vare sig i form av skadestånd eller gottgörelse från enskild, individuell eller kollektiv försäkring, blir obehövlig. Målet bör därför vara bl a att trafikförsäkringssummorna ligger på så hög nivå att man i realiteten kan tala om obegränsad ansvarighet för trafikförsäkringsgivarna, även vid olyckor av exceptionell eller rentav katastrofal omfattning. Såvitt gäller trafikförsäkringens ersättningsansvar för personskada torde kunna sägas att det målet redan har nåtts. En enkätundersökning som utredningen har företagit bland samtliga trafikförsäkringsanstalter och vars resultat redovisas i bilaga 1 visar, att det högsta belopp som över huvud taget har utgetts eller beräknats för personskadeersättningar från en trafikförsäkring med anledning av en och samma händelse ligger strax under 2 milj kr. En fortgående standardhöjning och inflation kan visserligen driva skadebeloppen i höjden, men effekten på trafikförsäkringsersättningarna motverkas av kontinuerliga förbättringar av socialförsäkrings- och andra sådana samordningsförmåner som enligt 12 § första stycket i utredningens förslag (jämfört med 5 kap 3 § SkL i dess lydelse enligt skadeståndskommitténs förslag i Skadestånd V) skall

.14

210 Allmän motivering sou 1974:87

avräknas från trafikskadeersättning. Man kan sålunda utgå från att personskadeersättningarna vid en trafikolycka också i framtiden kommer att stanna vid belopp som utgör endast en ringa del av det totala begränsningsbeloppet. När det gäller sakskada är det svårare att bedöma möjligheterna av eller sannolikheten för att en enda trafikolycka ger upphov till mer omfattande skador. Visserligen visar den nyss omnämnda enkätundersökningen, att det högsta ersättningsbelopp som hittills har utgått eller beräknats understiger l milj kr. Numera sker emellertid i inte obetydlig omfattning landsvägstransport av miljöskadliga produkter som tex explosiva varor, olja, bekämpningsmedel och andra kemiska substanser. Erfarenheter från andra länder ger vid handen att i händelse av en olycka mycket omfattande skadeverkningar på miljökänsliga områden, framför allt odlad mark och skog, kan uppkomma. l sammanhanget kan erinras om den olycka som inträffade i Danmark för några år sedan och vid vilken stora mängder fenol rann ut. Det var bl a den olyckan som föranledde försäkringsbolagen att göra framställning om höjning av begränsningsbeloppet för sakskada från l till 5 milj kr. Samtidigt sker å andra sidan kontinuerligt en skärpning av säkerhetsföreskrifterna för transporter av detta slag, varigenom olycksriskerna nedbringas. Men det utförs också ett stort antal lastbilstransporter av utomordentligt dyrbar materiel, som t ex atomreaktorkomponenter, flygmotorer, datamaskiner eller annan avancerad elektronisk utrustning etc. Totalförlust av sådan egendom i samband med en trafikolycka, där också annat motorfordon är inblandat, kan - med den utformning kollisionsreglerna får enligt utredningens förslag - aktualisera från utbetalning av mycket höga skadeersättningsbelopp sistnämnda fordons trafikförsäkring. Det kan således inte uteslutas att en försäkringssumma på 5 milj kr för sakskada i något eller några enstaka fall i framtiden skall visa sig otillräcklig. En höjning av beloppet framstår därför som önskvärd från de presumtivt skadelidandes synpunkt. Om en höjning kan företas utan att den slår ut i en kostnadsökning totalt överstigande några promille av nuvarande premiekostnader bör den enligt utredningens mening genomföras. Storleken av kostnadsökningen blir i första hand beroende av i vad mån reformen inverkar på återförsäkringspremierna. Det bör då erinras om att enligt uppgifter som utredningen under hand har inhämtat från försäkringsinspektionen höjningen av sakskadeersättningsbeloppet från 1 till 5 milj kr medförde en stegring av återförsäkringspremierna på mindre än 0,5 procent av det totala beloppet av premierna för de direkt tecknade trafikförsäkringarna. Det kan hållas för visst att kurvan över återförsäkringspremiernas ökning vid stigande försäkringssummor blir allt flackare ju högre upp man kommer. Även en tre- eller fyrdubbling av begränsningsbeloppet för sakskada kan mot denna bakgrund inte antagas medföra en kostnadsökning på totalt mera än några få promille. Utredningen vill likväl - främst med hänsyn till vad som har uttalats i direktiven på denna punkt - inte förorda en sådan reform, så mycket mindre som det angivna syftet torde kunna nås med en mindre drastisk lagändring.

sou 197437 Allmän motivering 211

, Av vad som redan har anförts framgår att begränsningsbeloppet när det

l gäller personskada inrymmer mer än betryggande marginaler, även med

tanke av en olycka av katastrofkaraktär.

i

på möjligheterna Enligt utredningens mening är det därför fullt försvarligt att så att säga ta detta i utrymme i anspråk för att vidga marginalerna beträffande sakskadeersättningar. Så kan ske genom en tekniskt enkel förändring av reglerna utan att det maximibelopp som enligt gällande bestämmelser totalt står till förfogande för ersättningar med anledning av ett och samma skadefall, dvs 30 milj kr för varje inblandat fordon, behöver höjas. Utredningen åsyftar en ändring av innebörd att de nuvarande särskilda begränsningsbeloppen för person- resp sakskada - i viss mån efter mönster av vad som gäller enligt 17 § atomansvarighetslagen - slås samman till ett (l968:45) ”globalt” begränsningsbelopp per händelse för både person- och sakskador om 30 milj kr. Utredningen har övervägt, huruvida det belopp som skall utgöra maximum för försäkringsgivarens ansvarighet bör genom en anknytning till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring eller på annat liknande sätt göras värdebeständigt och de skadelidande därigenom beredas garantier mot att deras ekonomiska skydd försämras genom en fortgående inflation. Vissa lagtekniska skäl kan dock anföras mot en sådan ordning. Avgörande för utredningens ställningstagande i frågan har emellertid varit att det belopp om 30 milj kr som det här rör sig om är så högt att det även med mycket pessimistiska antaganden rörande penningvärdets framtida utveckling framstår som fullt betryggande för överskådlig tid eller i varje fall för en period om ca l0 år. Utredningen har under dessa förhållanden ansett en ordning med ett i lagen angivet fixt belopp vara att föredra. Behov av höjningar kan inte väntas uppkomma med tätare intervaller än att behovet utan olägenheter kan tillgodoses genom periodiskt återkommande lagändringar. Utredningen förordar i enlighet med det anförda att i den nya lagen tas upp bestämmelse av innebörd att ersättning med anledning av en och samma händelse skall utgå från trafikförsäkringen för varje motorfordon som medverkat till uppkomsten av skada med sammanlagt högst 30 milj kr. Till frågan om den närmare utformningen av bestämmelserna om en sådan begränsning av ersättningsansvaret återkommer utredningen i specialmotiveringen (8.l.13). Man kan inte ens med ett så högt begränsningsbelopp som här har föreslagits helt utesluta möjligheten av en trafikolycka av katastrofkaraktär med så omfattande skadeverkningar att beloppet trots allt skall visa sig otillräckligt. Utredningen har därför övervägt om man med tanke på sådana fall - bl a för att bereda såväl ägare och förare av motorfordon som andra personer skydd mot risken att drabbas av skadeståndsansvar för den del av skadorna som överstiger begränsningsbeloppet bör, delvis efter mönster av atomansvarighetslagstiftningen, införa regler om ett civilrättsligt, för staten.

supplerande ansvar Sannolikheten fören

olycka av sådan omfattning är emellertid utomordentligt ringa. Förhållandena är från flera synpunkter inte jämförliga med dem som råder på

212 Allmän motivering sou 197437

atomskadeområdet. Utredningen har därför stannat för att avvisa denna tanke. Härvid har utredningen utgått från att staten, även utan att vara underkastad ett civilrättsligt ansvar, i en katastrofsituation av detta slag kommer att ingripa och bereda de skadelidande kompletterande gottgörelse i den omfattning som kan anses skälig för att tillgodose berättigade anspråk på social trygghet. Men även om sannolikheten för en katastrofolycka är försvinnande liten och man på den grunden anser sig böra awisa tanken på ett statsansvar, bör man inte helt bortse från möjligheten av att det föreslagna försäkringsbeloppet i något enstaka fall skall visa sig otillräckligt. Skulle detta trots allt inträffa, kan det av sociala skäl inte godtagas att ersättning för egendomsskada ens i någon mån utgår på bekostnad av dem som har tillfogats personskada. Det är därför enligt utredningens mening tillrådligt att den föreslagna ändringen i fråga om begränsningsbeloppet förknippas med en regel om att i ett fall av denna art de som är berättigade till ersättning med anledning av personskada skall få gottgörelse ur försäkringsbeloppet framför dem som har tillfogats sakskada. Till frågan om den lagtekniska utformningen av denna prioritetsregel återkommer utredningen i specialmotiveringen (8. l . 13).

7.3.6 Skadestånd för trafikskada

Nu gällande lagstiftning på trafikskadeområdet vilar i sig själv på skadeståndsrättslig grund. BAL är att se som en skadeståndsrättslig speciallagstiftning med ändamål att bereda dem som lider skada i följd av en farlig verksamhet ett särskilt långtgående skydd. Det ekonomiska

värdet av detta skydd har förstärkts genom TFLrs regler om obligatorisk

trafikförsäkring. Det nuvarande ersättningssystemet har emellertid aldrig ansetts innefatta någon exklusiv reglering av ersättningsfrågorna på detta område. Lagstiftningen innehåller följaktligen inte några regler som utesluter eller begränsar de skadelidandes möjligheter att under åberopande av allmänna - numera bestämmelserna i SkL - eller annan skadeskadeståndsregler ståndsrättslig speciallagstiftning söka gottgörelse för sina skador från andra källor. Såvitt gäller förhållandet mellan de subjekt som bär trafikansvar enligt BAL och dem som är ansvariga enligt allmänna skadeståndsregler innehåller BAL inte någon annan bestämmelse om vem som slutligen skall bära det ekonomiska ansvaret för trafikskador än regressregeln i l 1 § BAL, enligt vilken den som har betalt ersättning enligt lagen har rätt att återkräva vad han har utgett från den som har varit vållande till skadan. Denna regressbestämmelse är återigen endast ett utflöde av vad som i allmänhet anses gälla i fråga om den slutliga fördelningen av ersättningsansvaret mellan flera skadeståndsansvariga (jfr prop 1972:5 s 176 och s 649 f). Trafikförsäkringsgivare, som har utgett ersättning för trafikskada, är enligt 20 § TFL underkastad vissa inskränkningar i fråga om rätten att återkräva ersättningen från ägare, brukare eller förare av det försäkrade fordonet men har i övrigt samma möjligheter som annan

Allmän 2 l 3 motivering

skadeförsäkringsgivare att enligt 25 § FAL eller med stöd av förbehåll i försäkringsavtalet återkräva ersättningen från den som svarar för skadan enligt skadeståndsrättsliga regler. Den rådande ordningen innebär, att en ioch för sig obestämd krets av personer utanför den grupp av ägare, brukare och förare av motorfordon som är ansvarssubjekt enligt BAL löper risk att drabbas av skadeståndsansvar för trafikskador. Detta i sin tur innebär att de har ett behov av att skydda sig mot denna ansvarighet genom ansvarsförsäkring. Systemet sådant det nu är utformat leder med andra 0rd till dubbelförsäkring. Det ersättningssystem som utredningen föreslår medför, med vissa begränsade undantag och utom såvitt avser skador på motorfordon och med sådana fordon transporterad egendom, ett fullt betryggande ekonomiskt skydd. Flertalet skadelidande får rätt till full gottgörelse för sina ekonomiska förluster och för ideell skada, och de åtnjuter fullständiga garantier för att ersättningarna också betalas. Ser man ersättningsfrågorna från de skadelidandes synpunkt finns det följaktligen i de fall då rätt till trafikförsäkringsersättning föreligger enligt den nya lagen inte något behov för dem att alternativt kunna göra gällande ersättningsanspråk enligt skadeståndsrättsliga regler. De presumtivt skadeståndsskyldiga har å andra sidan ett berättigat intresse av skydd mot risken att drabbas av personligt skadeståndsansvar. Vad nyss sagts om dubbelförsäkring ger också anledning att ifrågasätta om inte dessa risker bör undanröjas. Huruvida inskränkningar i skadeståndsansvaret för trafikskador över huvud taget skall göras i samband med den nu aktuella lagstiftningen bör i första hand avgöras på grundval av riskfördelningssynpunkter. Sådana synpunkter leder enligt utredningens mening till att ersättningarna för dessa skador så långt möjligt skall via premier för trafikförsäkringen slutligt bäras av dem som skapar de specifika trafikskaderiskerna, dvs fordonsägarna. Ersättningarna bör sålunda inte drabba de skadeståndsskyldiga. Avsteg från den principen bör göras bara om det är motiverat av starka ekonomiska eller preventiva skäl. Det rättstekniska instrument som närmast står till buds för att tillgodose dessa önskemål utgörs av sk kanaliseringsregler. Härmed avses i första hand lagregler som utesluter eller begränsar de skadelidandes möjligheter att kräva skadestånd för skador som omfattas av ochi princip till fullo ersätts genom ett annat ersättningssystem, tex ett sådant försäkringsmässigt system som utredningen föreslår. Detta brukar kallas rättslig kanalisering”. Man talar emellertid också om ekonomisk kanalisering. Därvid åsyftas en ordning som innebär att ansvarigheten enligt allmänna skadeståndsregler visserligen består men att de presumtivt skadeståndsansvariga på ett eller annat sätt skyddas av ett särskilt försäkringssystem mot risken att själva drabbas av det ekonomiska ansvaret. Den svenska atomansvarighetslagen innehåller långtgående kanaliseringsregler av det förstnämnda slaget (14 §) under det att motsvarande lagstiftning i exempelvis USA och Förbundsrepubliken Tyskland bygger på ekonomisk kanalisering. Flertalet amerikanska no-fault-system på trafikskadeområdet innehåller kanaliseringsregler av rättslig natur,

214 Allmän motivering

vilka helt eller delvis utesluter rätten att resa krav på skadestånd för en trafikskada som omfattas av no-fault-försäkringen (se avsnitt 3.3). Vid valet av kanaliseringsmetod måste vissa specifika drag i den nya lagstiftningen beaktas. En kanalisering bör av principiella skäl inte förekomma i vidare mån än de skadelidande blir till fullo gottgjorda inom ramen för trafikförsäkringslagstiftningen. Den nya lagen kommer emellertid i vissa hänseenden att bereda endast ett ofullständigt skydd och i vissa fall inte något skydd alls. Ersättning för skador på motorfordon utgår endast kollisionsfall och då endast under förutsättning att vållande vid förandet av eller bristfällighet på fordon på motsidan kan påvisas. Detsamma gäller i fråga om skador på egendom som befordras med motorfordon, utom såvitt avser skador på förares och passagerares personliga tillhörigheter. Vidare finns för vissa fall mer vittgående undantag från rätten att få ersättning för sakskada. Det gäller t ex när ett fordon brukas olovligen och när föreskriven trafikförsäkring för det skadeorsakande fordonet saknas. I dessa avseenden hänvisas till framställningen i det föregående (7.3.4.4 och 7.3.4.6). Det bör också erinras om att trafikförsäkringen såvitt avser skada på försäkringstagarens egendom kommer att ha karaktär av frivillig skadeförsäkring (7.3.4.7) och att följaktligen försäkringstagarens rätt till sakskadeersättning kan genom försäkringsvillkoren underkastas vilka inskränkningar som helst. I de fall då den skadelidande på grund av nu berörda regler iden nya lagen inte åtnjuter ett ovillkorligt och 100-procentigt skydd genom trafikförsäkringslagstiftningen bör han vara bevarad vid de möjligheter han nu har att kräva ersättning för skadan enligt allmänna skadeståndsregler eller skadeståndsrättslig speciallagstiftning. I vissa av de angivna situationerna, nämligen där undantagen från rätten till ersättning enligt den nya lagen är dikterade av preventiva hänsyn, kunde visserligen ifrågasättas att göra inskränkningar också i den skadelidandes rätt att kräva skadestånd. De preventiva skälen gör sig dock enligt utredningens mening inte gällande med sådan styrka i dessa fall att en sådan åtgärd är påkallad. Under nu angivna förhållanden måste ett system som bygger på rättslig kanalisering inrymma ett stort antal undantagsregler. Regelsystemet skulle oundvikligen bli lagtekniskt komplicerat och svåröverskådligt. En ordning som bygger på ekonomisk kanalisering är betydligt enklare, samtidigt som den leder till ekonomiskt sett samma resultat som rättslig kanalisering. Utredningen vill därför förorda en lösning av problemet genom regler om ekonomisk kanalisering. Ett till synes enkelt sätt att åstadkomma sådan kanalisering är att i den nya lagen föreskriva att trafikförsäkringen skall gälla som ansvarsförsäkring till förmån för envar skadeståndsskyldig. De inskränkningar i kanaliseringsprincipens tillämpning som enligt vad förut sagts skall göras påkallar emellertid regler om motsvarande begränsningar i trafikförsäkringsgivarens ansvarighet gentemot de skadeståndsskyldiga. Man är då tillbaka i ett sådant komplicerat regelsystem som utredningen nyss har avvisat. Vissa komplikationer uppkommer också med avseende på fall då den skadelidande har varit medvållande, eftersom hans rätt till trafikför-

Allmän motivering 2 l 5

säkringsersättning då kan vara mindre omfattande än hans rätt till skadestånd. Den mest tillfredsställande lösningen har utredningen därför funnit vara att i lagen tas in en regel om rätt för en skadeståndsskyldig att inträda i den rätt till ersättning enligt lagen som tillkommer den skadelidande. Som förut har anförts kan ekonomiska eller preventiva skäl motivera att det görs avsteg från kanaliseringsprincipen. Det rör sig här om fall då man av sådana skäl anser att ersättningarna inte bör slutligt bäras av trafikförsäkringen utan av den eller de skadeståndsskyldiga. Isådana fall bör följaktligen trafikförsäkringen ha återkravsrätt mot de skadeståndsskyldiga. Frågan i vilka fall och under vilka förutsättningar en sådan återkravsrätt bör föreligga behandlar utredningen i nästföljande avsnitt (7.3.8). Eftersom återkravsrättens omfattning enligt vad nyss sagts skall vara densamma som omfattningen av undantagen från kanaliseringsprincipen, bör dessa undantag lämpligen anges endast genom en hänvisning i kanaliseringsbestämmelsen till återkravsreglerna. Denna lagtekniska fråga berör utredningen närmare i specialmotiveringen (8.l.18). Med den här valda lösningen på problemet rörande förhållandet mellan ersättningsansvaret för trafikförsäkringen enligt den nya lagen och den ansvarighet för trafikskada som kan inträda skadeståndsrättsliga

enligt

regler bör i princip inte ske några ingrepp i dessa regler som förändrar det nuvarande rättsläget. Utredningen bortser härvid från att som tidigare har anförts (7.3.l) BAL bör upphävas och att därmed den lagens särskilda regler om skärpt skadeståndsansvar för ägare, brukare och förare av motorfordon försvinner. Upphävandet av BAL får emellertid vissa konsekvenser i fråga om dessa subjekts ställning såsom skadelidande och därmed för omfattningen av andra skadeståndsskyldigas ansvarighet. För att rättsläget i det hänseendet inte skall förändras i en riktning som innebär en utvidgning av skadeståndsansvaret för trafikskador krävs en legislativ reglering. Hithörande frågor behandlar utredningen närmare i specialmotiveringen (8. l . l 7).

7.3.7 Skadeförsákringsgivares återkravsrätt mot trafikförsäkringen Om ett försäkringsbolag, som har meddelat skadeförsäkring, i ersättning för skada har utgett belopp, som försäkringshavaren haft rätt att som skadestånd kräva ut av annan person, inträder försäkringsgivaren enligt 25 § första stycket FAL i försäkringshavarens rätt mot den andre, dels när denne har framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, dels i fall då den skadeståndsskyldige enligt lag” är ansvarig för skadan evad han är till skadan vållande eller icke”. Bestämmelsen är dispositiv, och återkravsrätten kan alltså utvidgas genom villkor i försäkringsavtalet. Föreskriften om regressrätt mot den som svarar för skadan oberoende av vållande innebär, att en sakförsäkringsgivare, som har utgett ersättning för skada uppkommen i följd av trafik med motorfordon, har rätt till äterkrav för det utgivna beloppet mot ägaren - i vissa fall även eller i

sou 1974:87 216 Allmän motivering

stället mot brukaren (7 resp 6 § BAL) - av fordonet, eftersom dennes enligt 2 § BAL är att anse som ett ansvar enligt lag presumtionsansvar oberoende Då återkravsrätten är utformad som en rätt av eget vållande. att inträda i den skadelidandes rätt till skadestånd och en trafikförsäk- 3 och l9 §§ TFL har en ovillkorlig skyldighet att till en ringsgivare enligt skadelidande tredje man utge det skadestånd som denne har rätt att få av ägaren och/eller brukaren, har sakförsäkringsgivaren praktiskt taget alltid en återkravsrätt mot trafikförsäkringen. Detta gäller alltså även i fall då trafikförsäkringsgivaren är fri från ansvarighet gentemot ägaren resp brukaren. kommer till skillnad från TFL Den nya trafikförsäkringslagstiftningen inte att vila på skadeståndsrättslig grund. Trafikförsäkringens ersättningsansvar gentemot de skadelidande blir med andra ord enligt utredningens av att det föreligger ett skadeståndsansvar för det förslag inte betingat försäkrade fordonets ägare, brukare eller förare. En skadeförsäkringsgivare kommer inte att kunna grunda en återkravsrätt mot trafikförföljaktligen säkringen på regressbestämmelserna i 25 § FAL. Frågan om förhållandet mellan trafikförsäkring och skadeförsäkring måste därför regleras i annan

ordning. Även denna fråga bör enligt utredningens mening i första hand avgöras av riskfördelningssynpunkter. Den reglering av frågan om på grundval när samma intresse är försäkrat hos flera ansvarighetens fördelning, försäkringsgivare mot samma fara, som har skett genom bestämmelserna - och som torde bli tillämplig, om dubbelförsäkring i 41 och 42 §§ FAL om föreskrifter i ämnet meddelas i den nya lagen e inga särskilda innefattar enligt utredningens mening inte en lämplig lösning av proble-

met, sett från sådana synpunkter. ordningen, som Det är å andra sidan ingalunda givet, att den nuvarande alltid får bära förlusterna när en innebär att trafikförsäkringen slutligt trafikskada har drabbat som omfattas av en sakförsäkring, i egendom fall innebär en lämplig avvägning. Det kan, som utredningen har samtliga antytt i det föregående (7.2.2), anföras skäl för att sakskadorna på detta område i första hand bör täckas genom sakförsäkring på den skadelidandes sida och att förlusterna i följd av sådana skador sålunda stannar på den som har meddelat sådan försäkring för den skadade egendomen. Det är också att man i detta avseende bör göra åtskillnad mellan olika

möjligt

slag av sakförsäkring, såsom brandförsäkring, varu- och transportförsäkresgodsförsäkring osv. ring, maskinförsäkring, Även om inte kommer att den nya trafikförsäkringslagstiftningen grund, är det tydligt att det nu aktuella bygga på skadeståndsrättlig problemet har nära samband med frågan om försäkringsgivares regressrätt i allmänhet. Som utredningen tidigare har påpekat (7.2.2) är den för utredning inom skadeståndskommittên. Kommitfrågan f n föremål tén kommer emellertid inte att ha lagt fram sina förslag i ämnet när trafikskadeutredningens betänkande föreligger. I detta läge har utredningen stått inför två alternativ: att antingen utarbeta ett fullständigt förslag till lösning av frågan om självständigt förhållandet mellan trafikförsäkring och skadeförsäkring eller i avbidan

SOU |974:87 Allmän motivering 217

på skadeståndskommitténs förslag helt avstå från att föreslå reformeri detta hänseende och i stället endast kodifiera nuvarande ordning. Det sistnämnda alternativet förutsätter, att skadeståndskommittén w för den händelse trafikskadeutredningens förslag till ny trafikförsäkringslagstiftning genomförs, innan kommitténs arbete avslutats - tar upp inte bara frågan om skadeförsäkringsgivares regressrätt mot den som enligt skadeståndsrättsliga regler är ansvarig för skadan, utan också spörsmålet om återkravsrätt mot trafikförsäkringsgivare. För det första alternativet talar att det råder ovisshet om när lagstiftning på detta område kan komma att genomföras på grundval av ett blivande förslag av skadeståndskommittên och att följaktligen en i sak provisorisk lösning på trafikskadeområdet kan bli bestående under ganska lång tid. Mot detta alternativ talar emellertid - utöver det förhållandet att en begränsad tid och därmed ett ofullständigt utredningsunderlag har stått till trafikskadeutredningens förfogande flera sakliga och principiella skäl. I väsentliga avseenden blir samma synpunkter avgörande i fråga om skadeförsäkringsgivares regressrätt mot trafikförsäkringen resp mot skadeståndsskyldiga. Det gäller bla frågan efter vilka kriterier en sådan differentiering mellan olika slag av sakförsäkring som nyss nämnts bör ske. Regressfrågorna inrymmer också problemet om s k självförsäkrares rätt till skadestånd och frågan under vilka förutsättningar underlåtenhet i andra fall att hålla skadeförsäkring bör föranleda inskränkningar i den skadelidandes rätt att kräva skadestånd. Motsvarande problem uppkommer när det gäller rätten att få trafikförsäkringsersättning. Problemen, som bl a aktualiserar frågan om innebörden av begreppet självförsäkrare, är av principiell räckvidd och bör lösas i ett sammanhang över hela fältet. Ett ställningstagande nu i dessa frågor från trafikskadeutredningens sida skulle på ett olyckligt sätt föregripa skadeståndskommitténs fortsatta arbete. Under dessa förhållanden har utredningen, efter samråd och isamförstånd med skadeståndskommittén, stannat för att inte lägga fram förslag i ämnet som innebär någon saklig förändring av det nuvarande rättsläget. Skadeförsäkringsgivare bör sålunda tills vidare bevaras vid den återkravsrätt mot trafikförsäkringen som f n följer av bestämmelserna i 25 § FAL. Lagtekniskt åstadkommes detta resultat enklast genom att iden nya lagen tas upp en föreskrift av innebörd att skadeförsäkringsgivare inträder i försäkringshavarens rätt till trafikförsäkringsersättning enligt den nya lagen. I de här förda om skadeförsäkring har utredningen i resonemangen första hand haft sakförsäkring i tankarna. Till skadeförsäkring är emellertid också att hänföra ansvarsförsäkring. Vad som har anförts i det om skadeförsäkring har i tillämpliga delar också giltighet när föregående Den föreslagna bör sålundet gäller sådan försäkring. subrogationsregeln da avse alla former av skadeförsäkring. Utredningen återkommer i specialmotiveringen (8.1.l8) till frågan om den närmare utformningen av en sådan subrogationsregel och frågan om regelns tillämpning, bl a just när det gäller förhållandet mellan ansvarsförsäkring och trafikförsäkring.

218 Allmän motivering sou l974z87

Skadeståndskommittén kommer i sitt fortsatta arbete att förutsättningslöst pröva huruvida nya regler i dessa hänseenden är påkallade och kommer i sådant fall att_ lägga fram förslag till behövliga ändringar i den nu föreslagna lagstiftningen.

7.3. 8 Trafikförsäkringsgivares återkravsrätt I förevarande avsnitt behandlar utredningen dels frågan om rätt för en trafikförsäkringsgivare som har utgett skadeersättning för en trafikskada att återkräva ersättningen från försäkringstagaren eller från en tredje man som är ansvarig för skadan enligt skadeståndsrättsliga regler, dels frågan om rätt i kollisionsfall för den av de berörda fordonens trafikförsäkringsgivare som har betalt ersättning till tredje man för en skada, för vilken också försäkringen för annat inblandat fordon är ansvarig, att återkräva ersättningen eller del av denna från försäkringsgivaren på motsidan, dvs frågan hur ersättningsansvaret i kollisionsfall slutligt skall fördelas mellan de inblandade fordonens trafikförsäkringar. Frågan om rätt till återkrav mot försäkringstagaren på grund av förbehåll i försäkringsavtalet om självrisk behandlas dock särskilt i ett följande avsnitt (7.3.9). Enligt l § tredje stycket FAL gäller den lagens bestämmelser i fråga om trafikförsäkring, om inte annat följer av vad som är särskilt stadgat, dvs av TFL. Av 18-20 §§ FAL, som är tillämpliga på trafikförsäkring såvitt gäller förhållandet mellan parterna i försäkringsavtalet, följer att försäkringsgivaren är fri från ansvarighet gentemot försäkringstagaren, om denne har framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Bestämmelserna är dispositiva, och försäkringsgivaren kan alltså friskriva sig från ansvarighet mot försäkringstagaren i vidare omfattning än som nu har angetts. Gentemot skadelidande tredje man såsom försäkringshavare kan försäkringsgivaren däremot på grund av bestämmelserna i 3 och 19 §§ TFL inte friskriva sig från ansvarighet. Detta innebär, att försäkringsgivaren kan bli skyldig att utge ersättning till en skadelidande även i fall då han är fri från ansvarighet mot försäkringstagaren. Han har då återkravsrätt mot denne för det utgivna beloppet. Uttrycklig bestämmelse härom har tagits upp i 20§ första stycket TFL. Vid tillämpning av F AL är trafikförsäkring i systematiskt hänseende att anse som skadeförsäkring. Det betyder att de i närmast föregående avsnitt berörda regressbestämmelserna i 25 § FAL i princip är tillämpliga i fråga om trafikförsäkringsgivares återkravsrätt mot skadeståndsskyldig. Regressrätt föreligger alltså mot den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller som enligt lag är ansvarig för skadan oberoende av eget vållande. Även dessa bestämmelser är som tidigare nämnts dispositiva. Trafikförsäkringsgivare kan således genom försäkringsvillkoren förbehålla sig en längre gående regressrätt mot tredje man än som följer av 2S§ FAL. Regressrätten är emellertid på visst sätt begränsad genom tvingande bestämmelser i 20§ andra stycket TFL, såvitt gäller återkrav mot den som jämte försäkringstagaren är i egenskap av ägare, brukare eller förare av det försäkrade fordonet ansvarig för

sou 1974:87 Allmän motivering 219

inträffad skada. Mot sådan skadeståndsskyldig har trafikförsäkringsgivaren återkravsrätt endast i den mån han skulle ha varit fri från ansvarighet mot den skadeståndsskyldige, om denne hade varit försäkringstagare. Också frågan om trafikförsäkringsgivarens rätt att i fall då två eller flera fordon har medverkat till uppkomsten av skada rikta återkrav mot den som har meddelat trafikförsäkring för annat av de inblandade fordonen regleras i princip av 25 § FAL. Det är här i realiteten fråga om fördelningen av ansvarigheten mellan två eller flera skadeståndsskyldiga som är solidariskt ansvariga för samma skada eller rättare sagt mellan deras ansvarsförsäkringsgivare. Det materiella innehållet iåterkravsrätten bestäms följaktligen av den särskilda fördelningsregeln i 5 § första stycket BAL. Denna har i sak väsentligen samma innehåll som bestämmelsen i andra stycke om ansvarigheten för kollisionsskador. Den paragrafens bestämmelsen har utredningen behandlat ingående i ett tidigare avsnitt (7.3.4.4). l fråga om den närmare innebörden av den nu aktuella hänvisar därför utredningen till nyss berörda avsnitt fördelningsregeln och den tidigare lämnade redogörelsen för gällande rätt (l.l.5). l det följande behandlar utredningen i särskilda underavsnitt frågan om regressrätt mot försäkringstagaren eller mot skadeståndsskyldig tredje man resp frågan om den inbördes fördelningen av ersättningsansvaret mellan trafikförsäkringarna för två eller flera motorfordon som gemen-

samt har orsakat skada.

7.3.8.1 Återkrav mot försäkringstagaren och mot skadeståndsskyldig tredje man Inom ramen för vad som följer av de tvingande lagbestämmelser som har återgetts i det föregående regleras trafikförsäkringsgivares återkravsrätt mot försäkringstagaren och skadeståndsskyldig tredje man av försäkringsvillkoren. Utredningen har tidigare (l.2.5) lämnat en detaljerad redogörelse för vad villkoren f n innehåller i detta hänseende och hänvisar här till berörda avsnitt av betänkandet. Som framgår av redogörelsen har försäkringsgivaren regressrätt bla mot den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Enligt koncessionsvillkoren är trafikförsäkringsanstalt skyldig att utöva regressrätt i nu angivna fall. I de tilläggsdirektiv varigenom skadeståndskommittén fick iuppdrag att företa en översyn av reglerna om försäkringsgivares regressrätt (Ju 1972:30) uttalade föredragande statsrådet, att rättsläget idetta hänseende inte är tillfredsställande och att på sätt som har framhållits under förarbetena till SkL ersättningsfrågorna vid både person- och sakskador bör så långt möjligt bli lösta genom försäkringsanordningar av skilda slag på de skadelidandes sida. I överensstämmelse härmed bör enligt direktiven regressreglerna utformas så att ersättning ur såväl skadeförsäkring som summaförsäkring i största möjliga omfattning stannar på försäkringsgivaren. Regressrätten vid skadeförsäkring bör sålunda enligt föredragande statsrådet inskränkas betydligt mer än vad som följer av 25 § FAL. Utgångspunkten bör vara att regresskrav skall tillåtas bara när detta kan

220 Allmän motivering sou l974z87

anses nödvändigt av tungt vägande ekonomiska hänsyn eller andra särskilda skäl. Nya regler bör enligt direktiven vara tvingande. Det påpekas att särregler kan vara motiverade på vissa begränsade områden och det framhålls i det sammanhanget att bl a trafikförsäkringen rymmer vissa speciella problem i fråga om regressrätt. Trafikskadeutredningen skall enligt sina direktiv pröva de olika frågor om regressansvar som uppkommer på trafikskadeområdet. Utredningen bör beakta det pågående reformarbetet på detta område inom skadeståndskommittén men bör pröva om en särreglering av regressfrågorna på trafikskadeområdet är påkallad. I detta sammanhang bör enligt direktiven övervägas, om särskilda regler rörande ersättningsansvarets slutliga fördelning är påkallade i fall då motorfordon och annat transportmedel gemensamt har medverkat till skada. Utredningen har i hithörande frågor överlagt med skadeståndskommittén. Enighet har därvid nåtts om att frågorna om trafikförsäkringsgivares regressrätt bör uttömmande regleras i trafikförsäkringslagstiftningen och att trafikskadeutredningen bör självständigt pröva hithörande problem och lägga fram fullständiga förslag till deras lösning. Också vid utarbetandet av sina förslag i denna del har utredningen samrått med skadeståndskommittén. De principiella synpunkter på regressfrågorna som har anförts i skadeståndskommitténs direktiv bör enligt utredningens mening vara vägledande också när det gäller frågan om trafikförsäkringsgivares återkravsrätt. Som utredningen har anfört i skilda sammanhang i det föregående (7.2, 7.3.3.4, 7.3.4.8) talar allmänna riskfördelningssynpunkter för att förlusterna i följd av trafikskadefall så långt möjligt slutligt bärs av trafikförsäkringstagarkollektivet, dvs motorfordonsägarna. I fall då en uppkommen trafikskada kan sägas utgöra förverkligandet också av en med trafikskaderisken så att säga likvärdig risk - t ex den skaderisk som följer av användningen av annat farligt transportmedel - kan dock sådana synpunkter böra föranleda en annan slutlig fördelning av det ekonomiska ansvaret för skadan. I övrigt bör, i överensstämmelse med vad som har anförts i skadeståndskommitténs tilläggsdirektiv, avsteg från den angivna principen ske endast om tungt vägande ekonomiska hänsyn eller andra särskilda skäl motiverar det. Det angelägna i att trafiksäkerheten främjas med de medel som står till buds och som kan antagas vara ändamålsenliga till förebyggande av trafikskador kan föranleda, att preventionssynpunkter tillmäts särskild betydelse på detta område eller med andra ord att sådana synpunkter anses utgöra särskilda skäl att medge regressrätt. l enlighet med vad som har angetts i skadeståndskommitténs direktiv bör regressreglerna också på nu förevarande område i princip vara tvingande i den meningen att försäkringsgivaren inte genom villkor i försäkringsavtalet skall kunna förbehålla sig en längre gående återkravsrätt än lagen medger. Ekonomiska hänsyn skall enligt de angivna riktlinjerna spela en dominerande roll i övervägandena. Det är därför självfallet av intresse att ha kunskap om vilken ekonomisk betydelse de nuvarande återkravsmöj-

SOU |974:87 Allmän motivering 221

ligheterna har. Den begränsade tid som har stått till förfogande för utredningsarbetet har inte medgett att utredningen låtit genomföra mer omfattande systematiska undersökningar i det hänseendet. Redan tillgängligt material och de upplysningar utredningen under hand har inhämtat från vissa av de större trafikförsäkringsanstalterna och från TFF ger emellertid enligt utredningens bedömning en så fullständig och rättvisande bild av situationen att utredningen anser sig ha ett tillfredsställande underlag för sina överväganden. Inom ramen för studierna för juris kandidatexamen har numera hovrättsfiskalen Björn Rahmström i en år 1970 färdigställd uppsats i s k tillämpade studier med titeln ”Prevention genom regresskrav inom bilförsäkring redovisat resultaten av en undersökning rörande bla trafikförsäkringsanstalternas regressverksamhet, företrädesvis under åren 1960-1969. I bilaga 2 återges ett sammandrag av undersökningsresultaten. Företrädare för tre av de största trafikförsäkringsanstalterna och för TFF har för utredningen bekräftat att Rahmströms undersökning ger en i allt väsentligt rättvisande bild av regressverksamheten vid dessa anstalter resp föreningen och av resultaten av denna verksamhet. Utredningen anser sig sakna anledning antaga annat än att denna bedömning äger giltighet också i fråga om övriga berörda trafikförsäkringsanstalter. Genom särskild skrivelse har TFF på utredningens begäran lämnat vissa kompletterande uppgifter angående föreningens regressverksamhet under åren 1969-1973, såvitt avser regress mot enskilda (fysiska) personer. Uppgifterna redovisas med vissa kommentarer i bilaga 2. Från statens vägverk har i särskild skrivelse på utredningens begäran lämnats uppgift om det totala beloppet av vad verket under åren 1972 och 1973 har utgett till trafikförsäkringsanstalterna på grund av helt eller delvis godkända regresskrav för vad försäkringsbolagen har betalt i ersättning på grund av trafik- eller vagnskadeförsäkring. Uppgifterna jämte vissa kommentarer återges i bilaga 2. Statens järnvägar (SJ) har likaledes lämnat vissa motsvarande uppgifter. Även dessa uppgifter jämte kommentarer återges i bilaga 2. Resultaten av de gjorda undersökningarna ger entydigt vid handen att trafikförsäkringsanstalternas regressinkomster med nuvarande regressregler och -praxis så gott som helt saknar ekonomisk betydelse för trafikförsäkringstagarkollektivet. Även om inte materialet ger underlag för säkra slutsatser, torde man även med iakttagande av stor försiktighet kunna utgå från att regressinkomsterna per år genomsnittligt motsvarar betydligt mindre än 0,5 procent av de årliga skadekostnaderna och mindre än 0,3 procent av de årliga premieintäkterna för direkt tecknade trafikförsäkringar. Det finns inte anledning räkna med att en intensifiering av regressverksamheten skulle i nämnvärd mån förändra bilden. Inte ens mycket långtgående begränsningar av regressrätten kan därför antagas medföra någon ijämförelse med vad som föranleds av andra omständigheter mätbar inverkan på trafikförsäkringspremierna. Det förhåller sig inte heller så att de sammanlagda beloppen av de regresskrav som årligen riktas mot vissa skadeståndsansvariga subjekt tex vägverket eller SJ - i absoluta tal räknat är av sådan storlek att

222 Allmän motivering

regressutgifterna kan antagas ha någon ekonomisk betydelse i dessa subjekts verksamhet. Frågan om regressrättens omfattning enligt den nya lagstiftningen måste följaktligen avgöras uteslutande med hänsyn till allmänna riskfördelningssynpunkter och preventionssynpunkter. Vad angår återkrav mot försäkringstagaren i denna hans egenskap kan utredningen inte finna att synpunkter av nyss angiven art motiverar att regressrätt i något fall medges endast på den grund att försäkringstagaren har åsidosatt sina förpliktelser enligt avtalet eller över huvud taget i andra fall än då försäkringstagaren har förfarit på sätt som medför att han enligt allmänna skadeståndsregler kan göras ansvarig för skadan - i vad mån återkravsrätt i allmänhet skall föreligga mot den som är skadeståndsskyldig berör utredningen i det följande. Regressrätt är ett olämpligt och godtyckligt verkande korrektiv såväl mot bristande fullgörelse av avtalsförpliktelser som mot straffbara förfaranden eller andra överträdelser av offentligrättsliga föreskrifter. Det gäller enligt utredningens mening även vid sådana förseelser som olovlig körning eller tillåtande av olovlig körning. Inte heller vid olovligt brukande eller användande av motorfordon som hjälpmedel vid brottslig gärning bör regressrätt ifrågakomma. I dessa hänseenden hänvisas i övrigt till vad som har anförts vid behandlingen av frågor om verkan av den skadelidandes medvållande (7.3.3.4 och 7.3.4.8). Vad särskilt angår det nuvarande förbehållet om regressrätt vid bristande premiebetalning eller i vissa fall när för låg premie har betalts vill utredningen framhålla att försäkringsgivarna enligt utredningens förslag kommer att få avsevärt vidgade möjligheter att i hithörande fall kräva ut felande premie (se härom närmare avsnitt 7.3.l0). Vad som här har anförts om regress mot försäkringstagare gäller också i fråga om den regressrätt som nu enligt 21 § TFL tillkommer försäkringsanstalterna gemensamt mot fordonsägare som har försummat sin försâkringsplikt. Det bör i fråga om sådana fordonsägare påpekas att de enligt utredningens förslag kommer att åläggas skyldighet att till TFF utge en avgift motsvarande den genom försummelsen undandragna trafikförsäkringspremien (se nedan 7.3.l0 och 8.l.30). Inte heller mot brukare eller förare av motorfordon u det försäkrade eller annat fordon - bör återkrav kunna ifrågakomma i andra fall än då brukaren eller föraren har varit vållande till skadan och på den grund kan göras ansvarig för denna enligt skadeståndsrättsliga regler (se härom i det följande). Vad gäller frågan om regressrätt mot skadeståndsskyldig, vare sig det är fråga om försäkringstagaren eller annan person, behandlar utredningen först det fallet att den skadeståndsskyldige svarar för skadan på grund av eget vållande. Enligt vad utredningen har erfarit kommer skadeståndskommittén att föreslå att försäkringsgivare i allmänhet även framdeles skall kunna utöva regressrätt mot den som har vållat skada uppsåtligen eller grovt vårdslöst. En sådan återkravsrätt framstår som motiverad av preventiva skäl men synes också påkallad av hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet. Enligt

Allmän motivering 223

utredningens mening bör även trafikförsäkringsgivare ha regressrätt i dessa fall. När skadan har vållats av den skadeståndsskyldige genom en vårdslöshet som inte är att anse som grov bör däremot huvudregeln vara att återkrav inte skall kunna riktas mot honom. Endast i ett hänseende kan det ifrågasättas att av preventiva skäl - men också av hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet göra avsteg från denna regel. Det gäller det fallet att föraren av ett motorfordon har vållat en trafikskada genom en trafikovarsamhet som inte är att anse som grov men samtidigt har gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet. Utredningen har i det föregående (7.3.3.4) behandlat frågan huruvida i dessa fall föraren enligt lagen tillkommande ersättning för personskada skall kunna jämkas på grund av medvållandet. Frågan har besvarats nekande. Flertalet av de synpunkter som har anförts i det sammanhanget kan anföras också mot en regel om regressrätt. Visserligen kan sociala synpunkter inte generellt åberopas, eftersom det här också är fråga om att rikta ekonomiska krav mot förare som har gjort sig skyldiga till allvarliga brott och därvid tillfogat andra människor skador men som själva har klarat sig helskinnade undan. Å andra sidan måste beaktas, att en ordning som innebär, att föraren i fall då han själv har kommit till skada får full ersättning för sin egen personskada men samtidigt blir utsatt för regresskrav för de ersättningar som har utgetts till andra skadelidande, är motsägelsefull och kan leda till egendomliga resultat. Det ekonomiska skydd lagstiftningen åsyftar att ge föraren även i dessa situationer kan bli illusoriskt eller i varje fall urholkat. Utredningen kommer visserligen (8.l.27) att föreslå ett förbud mot utmätning eller överlåtelse av fordran på ersättning för personskada, och därmed hindras försäkringsgivaren att kvitta sin regressfordran mot förarens fordran på personskadeersättning. Detta innebär ett visst mått av skydd för den skadelidande föraren. Men det kan inte förnekas att en lagstiftning av angivet innehåll ter sig inkonsekvent. Självfallet måste emellertid frågan i första hand avgöras på grundval av överväganden rörande regressrättens allmän- och individualpreventiva betydelse. Erfarenheterna av den nu tillämpade ordningen ger knappast anledning anta att den preventiva betydelsen av regressrätten i dessa fall är stor. Försäkringsbolagen nedsätter regelmässigt sina regressfordringar till jämförelsevis låga belopp, medger månatliga amorteringar, oftast inte överstigande ett par hundra kronor, och avskriver i allmänhet kraven .efter något eller några år, oavsett det ekonomiska resultatet. Som

ekonomisk sanktion har regressrätten sannolikt bara undantagsvis en

verkligt kännbar verkan. Samtidigt är de administrativa insatserna från försäkringsgivarnas sida tids- och arbetskrävande och följaktligen dyrbara. Vad angår de allmänpreventiva Synpunkterna är det enligt utredningen mer än sannolikt att fruktan för straff eller andra kriminalpolitiska sanktioner och framför allt risken att förlora körkortet har vida större betydelse än regressreglerna när det gäller att avhålla människor från att köra bil i alkoholpåverkat tillstånd. Ytterligare en omständighet bör återigen betonas. Som utredningen

224 Allmän motivering

har anfört i avsnitt 7.3.3.4 är det troligt att i fall då en rejält alkoholpåverkad förare har gjort sig skyldig till trafikovarsamhet och vållat skada hans vårdslöshet många gånger kommer att bedömas som grov. I sådant fall kommer även enligt utredningens förslag rätt till återkrav mot honom att föreligga. Det innebär att ett förbud mot regress vid ”enkelt” vållande ingalunda innebär, att regressrätten i rattfyllerifall avskaffas. De grava fall av rattfylleri som med rätta upprör sinnena kommer i själva verket att i detta hänseende bli behandlade på samma sätt som f n.

På grundval av dessa överväganden förordar utredningen att regress

från trafikförsäkringen mot den som på grund av eget vållande är ansvarig för skadan medges endast i fall då den ansvarige har handlat uppsåtligen eller grovt vårdslöst. Mot den som är ansvarig för en trafikskada på grund av annans vållande dvs enligt reglerna om principalansvar i SkL eller i skadeståndsrättslig speciallagstiftning - förekommer f n regress från trafikförsäkringen bara i begränsad omfattning. Varken riskfördelningssynpunkter eller preventiva skäl torde heller kunna åberopas för att rätt till regress generellt skall föreligga i dessa fall. Huvudregeln bör därför vara att återkrav inte skall kunna riktas mot den som bär principalansvar. Undantag från regeln kan dock böra övervägas för två särskilda verksamhetsområden. Med hänsyn till väghållningens betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt skulle det från både riskfördelningssynpunkter och preventiva synpunkter kunna anföras skäl för att bevara trafikförsäkringen vid rätten till återkrav mot framför allt staten eller kommun som väghållare. Motsvarande gäller i fråga om innehavare av järnväg med hänsyn till att det vid järnvägstrafik rör sig om en verksamhet som från risksynpunkt är jämförlig med motorfordonstrafiken. Riskfördelningssynpunkterna bär emellertid inte långt, om det inte verkligen kan antas bli fråga om en fördelning av risker i en omfattning som har nämnvärd ekonomisk betydelse. Att regress mot vägverket hittills har utövats i så ringa utsträckning och för så obetydliga belopp talar inte för att så blir fallet. Det finns ingenting som tyder på att nuläget skulle komma att förändras. Inte heller kan det antagas att blotta existensen av en regressrätt för trafikförsäkringen skulle ha någon preventiv effekt, dvs medföra att väghållningen sköts mer omsorgsfullt än annars. Utredningen vill därför inte förorda någon regel om rätt till återkrav mot väghållare. Situationen är en annan när det gäller järnvägstrafiken. Det är visserligen sant att regress mot SJ från trafikförsäkringen utövas i mycket obetydlig omfattning. Frågan har sålunda hittills inte haft nämnvärd ekonomisk betydelse. Men man kan inte bortse från att risken för en trafikolycka under gemensam medverkan av ett järnvägståg och ett motorfordon med omfattande skadeverkningar även för tredje man som följd - t ex en kollision som orsakar att tåget spårar ur och att ett stort antal järnvägspassagerare skadas - är betydligt större än en motsvarande olycka för vilken en väghållare kan göras ansvarig. I ett sådant fall framstår det inte som någon självklar eller ens rimlig lösning att

Allmän 225 motivering

trafikförsäkringen skall bära hela bördan av utgifterna för gottgörelse till de skadelidande. Det är också naturligt att värdera järnvägsskaderisker och trafikskaderisker på samma sätt. Som utredningen har anfört i annat sammanhang (7.3.4.5) kan det också förväntas att järnvägen inom en nära framtid kommer att genom ändrad lagstiftning åläggas ett i princip objektivt ansvar såväl för skador på passagerare som för skador tillfogade utomstående. Någon motsvarande reform är inte aktuell när det gäller väghållares skadeståndsansvar. Under angivna förhållanden föreslår utredningen att trafikförsäkringen i princip skall äga utöva regress mot ägare eller innehavare av järnväg. Det bör emellertid här inte ovillkorligen bli fråga om full regress. Ansvarigheten bör fördelas mellan trafikförsäkringstagarkollektivet och järnvägen på grundval av en ”riskvärdering” Frågan om regressregelns utformning och tillämpning behandlas i specialmotiveringen (8.1.19). Återstår så frågan om regress mot den som är ansvarig för skadan oberoende av vållande, dvs på rent objektiv grund. Det kan synas ligga nära till hands att utgå från att, när den som bedriver viss verksamhet eller innehar viss egendom av rättsordningen har ålagts att objektivt ansvara för skador som uppkommer i verksamheten eller orsakas av egendomen, detta är uttryck för sådana riskfördelningssynpunkter som utredningen funnit böra vara vägledande vid utformningen av regressreglerna på förevarande område. Men så är knappast fallet. Att hundägare och innehavare av atomanläggningar har ställts på samma i linje ansvarshänseende låter sig knappast förklara utifrån sådana synpunkter. Detta påpekande må vara tillräckligt för att motivera utredningens ståndpunkt - som i princip torde omfattas också av skadeståndskommittén - att frågan huruvida trafikförsäkringen skall ha regressrätt mot den som bär rent objektivt skadeståndsansvar måste bedömas särskilt för varje område där sådant skärpt skadeståndsansvar gäller. Någon generell regel om regressrätt mot sådana ansvarssubjekt bör alltså inte ifrågakomma. En fullständig genomgång av samtliga aktuella områden är dock uppenbarligen inte nödvändig redan av det skälet att trafikskaderisken endast undantagsvis sammanträffar med de övriga skaderisker som det här gäller. För rent marginella undantagssituationer skall självfallet inte införas några regressregler. Därmed är enligt utredningens mening frågan besvarad såvitt gäller sprängningsverksamhet, innehav av hemdjur, driften av elektriska anläggningar, ”farliga” militärövningar, miljöfarlig verksamhet och transport av olja till sjöss. Atomenergiverksamheten faller ur bilden redan på den grunden att atomskada på samma sätt som hittills bör undantas från den nya lagens tillämpningsområde (12 § BAL, jfr nedan avsnitt 8.1.2). Kvar står frågan om regressansvar för hundägare (1943 års hundlag) och ägare eller brukare av luftfartyg (1922 års luftfartsansvarighetslag och 9 kap luftfartslagen). Det är möjligen inte ovanligt att hundar orsakar trafikolyckor. Utredningen - som för sin del ifrågasätter, om det över huvud taget var rättspolitiskt välmotiverat att införa objektivt ansvar för hundägare anser det dock uppenbart att varken riskfördelningssynpunkter eller

226 Allmän motivering

preventiva hänsyn motiverar att hundägarna framför motorfordonsägarna skall bära kostnaderna för skador i följd av sådana olyckor. Enligt utredningens mening bör följaktligen trafikförsäkringen inte ha någon regressrätt mot hundägare. Situationen är såtillvida den omvända när det gäller ägare av luftfartyg, att det visserligen hör till sällsyntheterna att skada orsakas gemensamt av ett luftfartyg och ett motorfordon men å andra sidan från riskfördelningssynpunkt skulle kunna vara befogat att låta luftfartygsägarna helt eller delvis bära de ekonomiska förlusterna genom sådana skadefall. Av skäl i allt väsentligt motsvarande dem som föranlett utredningen att avvisa tanken på särskilda regler i fråga om trafikförsäkringens ansvarighet mot ägare av luftfartyg (7.3.4.5) anser sig utredningen likväl inte böra förorda någon regel om regressrått för trafikförsäkringsgivare ihithörande fall.

7.3.8.2 Ersättningsansvarets fördelning mellan flera trañkförsäkringar För skador som i kollisionsfall tillfogas annan än ägare (brukare) eller förare av de inblandade fordonen och för vilka ägare (brukare) och förare på olika sidor svarar enligt 2§ BAL inträder enligt 5 § första stycket BAL alltid solidariskt ansvar för berörda ägare (brukare) och förare och därmed också för trafikförsäkringarna för deras fordon. Ansvarigheten skall som tidigare nämnts slutligt fördelas mellan dessa försäkringar enligt de särskilda fördelningsregler som har meddelats i nämnda lagrum. Trafikförsäkringsanstalterna och TFF torde i full omfattning utöva regress inbördes i överensstämmelse med dessa regler. De nya ersättningsreglerna ändrar i vissa hänseenden betingelserna för en reglering av frågorna om ersättningsansvarets slutliga fördelning i kollisionsfall. Att presumtionsansvaret enligt BAL ersätts med ett rent objektivt ansvar är härvidlag visserligen utan betydelse. Däremot måste man ställa frågan vilken inverkan det får att förares och passagerares anspråk på ersättning för personskador och skador på vissa personliga tillhörigheter kanaliseras” till det egna fordonets försäkring (7.3.3.2 och 7.3.4.3). Dessa kanaliseringsregler inskränker avsevärt tillämpningsområdet för det solidariska ansvaret i kollisionsfall. (Frågan om tillämpning inom den nya lagens område av principerna om solidariskt ansvar för flera skadeståndsskyldiga behandlas nedan i avsnitt 8.l.12.) De skäl som har föranlett denna kanalisering motiverar dock inte utan vidare att de ifrågavarande ersättningarna också slutligt skall bäras av den försäkring från vilken de har utgått. Det är en önpen fråga huruvida och under vilka förutsättningar kostnaderna via regressregler skall kunna överföras till och slutligt belasta försäkringen för annat av de inblandade fordonen. Innan utredningen går in på den frågan bör emellertid ställning tas till hur ersättningsansvaret skall fördelas när det gäller skador för vilka försäkringarna för två eller flera fordon svarar solidariskt. Trots kanaliseringsreglerna kan ikollisionsfall ersättningsansvar inträda för flera försäkringar. Det gäller dels i de undantagssituationer då iföljd av trafik med två eller flera motorfordon skada har tillfogats personer eller

Allmän motivering 227

egendom utanför fordonen, t ex en cyklist eller en fotgängare, dels i vissa fall av s k kollisionsskador, dvs skador på fordonen och med dem befordrad egendom, när flera än två fordon är inblandade i olyckan. För dessa situationer bör enligt utredningens mening nuvarande grunder för ansvarighetens fördelning i princip upprätthållas. Nu gällande regler innebär, att fördelningen skall ske efter skälighet, när ersättningsskyldigheten på båda sidor grundas på bestämmelserna om presumtionsansvar, att om den ena sidan är exculperad men inte den andra eller om vållande vid förandet av eller bristfällighet på fordonet visas föreligga på den ena sidan men inte på den andra, den förra sidan skall _bära hela ersättningen, och slutligen att om sådant förhållande visas föreligga på båda sidor fördelningen återigen sker på grundval av en skälighetsprövning. Det är med andra ord samma principer som de vilka enligt 5 § andra stycket BAL gäller i fråga om skyldighet för ägare/förare på ena sidan att utge ersättning till ägare/förare på den andra. En motsvarande kongruens bör upprätthållas också i den nya lagstiftningen. Den nuvarande regeln om fördelning efter skälighet när båda sidor bär presumtionsansvar leder i praxis så gott som undantagslöst till en likafördelning av ansvarigheten, både när det gäller ansvarigheten mot tredje man och i fråga om de skador som skall ersättas enligt 5 § andra stycket 3 BAL Denna praxis bör enligt utredningens mening lagfästas för de fall då enligt den nya lagen försäkringarna för båda de berörda fordonen svarar på objektiv grund och varken vållande isamband med förandet av eller bristfällighet på fordonet kan styrkas på någondera sidan. En regel om hälftendelning i dessa fall synes stå bäst i överensstämmelse med regeln att i sådana situationer ingen ersättning över huvud taget utgår för kollisionsskador, dvs skador på fordonen och med dem befordrad egendom, utan att vardera sidan får bära sin skada (se ovan 7.3.4.4). l övrigt leder grundsatsen om kongruens med kollisionsreglerna till att när vållande vid förandet av eller bristfällighet på fordonet styrks på den ena men inte på den andra sidan den förra sidan får slutligt bära hela ersättningsansvaret och att i fall då sådant förhållande visas föreligga på båda sidor fördelningen av ansvarigheten liksom fn sker på grundval av en skälighetsprövning. Härvid bör dock, till skillnad från vad som nu gäller, bristfällighet på fordon jämställas med vållande i samband med dess förande. Till frågan om utformningen av nu berörda fördelningsregler och dessas tillämpning återkommer utredningen i specialmotiveringen (8.l.21). Vad slutligen angår frågan, huruvida i kollisionsfall en trafikförsäkringsgivare, som har utgett ersättning till förare eller passagerare i det försäkrade fordonet för personskada eller för sakskada på personliga tillhörigheter, bör kunna utöva regress mot försäkringen för fordon på motsidan på den grund att vållande vid förandet av eller bristfällighet på det fordonet har orsakat eller i varje fall medverkat till skadan, vill utredningen anföra följande. Det är utan tvekan bäst förenligt med nofault-principer att låta stanna för det i vilket 13 Jfr dock NJA 1963 s 388. ersättningarna på försäkringen fordon de

228 Allmän motivering

skadelidande har färdats. En bärande princip i no-fault-systemen är att vållande eller liknande faktorer över huvud taget inte skall spela någon roll som grund för ersättningsansvaret. Varje fordonsförsäkring skall i stället på objektiv grund bära de risker som är förbundna med och direkt hänförliga till fordonets användning i trafiken. Att enligt utredningens

förslag vållande eller liknande kriterier alltjämt blir utslagsgivande när det

gäller kollisionsskador på fordonen och med dem befordrad egendom är uteslutande betingat av att utredningen i den delen är bunden av sina direktiv. Den nu aktuella reformen bör emellertid, som utredningen tidigare har framhållit (7.2.2), ses endast som ett steg på vägen mot ett fullt utvecklat no-fault-system. Det finns under sådana förhållanden inte några skäl att göra andra avsteg från no-fault-principerna i nu förevarande hänseende än som betingas av att kollisionsreglerna i BAL i princip skall behållas oförändrade. Det är givet att ett genomförande av no-fault-principer i detta hänseende måste bidra till en omfördelning av riskerna och följaktligen också en omfördelning av kostnaderna, som slår ut i en ändrad

premiedifferentiering mellan olika fordonskategorier. Det är av naturliga l

skäl mycket vanligare att det uppkommer skador på förare och - från sakskador torde kunna passagerare på personliga tillhörigheter bortses i detta - i och bussar och sammanhang personbilar på motorcyklar och mopeder än i lastbilar. De nuvarande kollisionsreglerna leder till att kostnaderna för dessa skador likväl i inte obetydlig omfattning slutligt belastar lastbilarnas trafikförsäkringar. l ett no-faultsystem sådant som det här tänkes utformat stannar emellertid kostnaderna på de befordrande fordonens försäkringar, och därmed ökar premierna för dessa. På motsvarande sätt kommer det att ske vissa förskjutningar inom personbilsbeståndet och mellan personbilar samt motorcyklar och mopeder. Här kommer emellertid förskjutningarna att gå i båda riktningarna. En personbilsförsäkring belastas med ökade kostnader för skador på ”egna passagerare - kostnaderna för förarskadorna blir under alla förhållanden ett nytillskott men befrias samtidigt från kostnaderna för skadori kollisionsfall på passagerare (förare) i fordon på motsidan. Det är självfallet svårt att på förhand göra tillförlitliga beräkningar av hur stora kostnadsförskjutningar och därmed premiehöjningar resp premiesänkningar (relativt sett) som det kan bli fråga om. Inom den av TFF för några år sedan tillsatta s k no-fault-kommittén har emellertid gjorts vissa sådana beräkningar. Resultaten av dessa redovisas i avsnitt 7.5. Eftersom beräkningarna avser också effekterna av att även föraren inkluderas i kretsen av de ersättningsberättigade och undersökningsmaterialet dessutom är mycket begränsat, medger undersökningsresultaten De ger dock en ungefärlig om inte några bestämda slutsatser. uppfattning vilken storleksordning omfördelningen av kostnaderna rör sig i, såvitt gäller förhållandet mellan fordonskategorierna lastbilar, personbilar samt motorcyklar och mopeder. Relativt sett är det fråga om måttliga förskjutningar. För den enskilde försäkringstagaren kan en av det nya systemet betingad premiehöjning till en början te sig svår att förstå och godtaga, eftersom han tycker sig inte få någon valuta för pengarna. På

Allmän motivering 229

längre sikt lär det dock inte erbjuda svårigheter att inarbeta och vänja fordonsägarna vid en ny premiedifferentiering. Det blir en viktig uppgift för trafikförsäkringsbolagen att lämna information om och ”marknadsföra det nya systemet. Svårigheter kommer säkerligen att möta när det gäller att övervinna det psykologiska motstånd man har att förvänta sig från många försäkringstagare. Utredningen hyser dock för sin del inte någon tvekan om att uppgiften kommer att bli löst på ett tillfredsställande sätt. På grundval av dessa överväganden förordar utredningen att regress mellan trafikförsäkringsanstalterna för ersättningar som har utgetts till förare eller passagerare i motorfordon för personskada eller skada på personliga tillhörigheter inte skall få äga rum. Frågan om vissa praktiskt mindre betydelsefulla undantag från principen om regressreglernas tvingande karaktär behandlar utredningen i specialmotiveringen (8. l .23). Det bör slutligen i klarhetens intresse betonas, att vad som här har sagts om ansvarsfördelningen mellan flera trafikförsäkringar, dvs inbördes regress mellan två eller flera sådana försäkringar, på intet sätt berör förutsättningarna för en tillämpning av den s k kollisionsöverenskommelse som fn gäller ( l.7.l). Denna överenskommelse rör nämligen uteslutande förhållandet mellan trafikförsäkring och skadeförsäkring, närmare bestämt s k vagnskadeförsäkring, och innebär inte att trafikförsäkringen tilläggs regress. Den innebär tvärtom att trafikförsäkringsgivarna frivilligt åtar sig ett ersättningsansvar som går längre än de materiella ersättningsreglerna förutsätter men i gengäld i vissa fall undgår det lagenliga ersättningsansvaret. De tvingande fördelningsregler utredningen här föreslår rubbar inte betingelserna för en fortsatt av sådana tillämpning överenskommelser.

7.3.9 Bonus eller självrisk? Trafikförsäkringsbolagen tillämpar sedan lång tid ett system för rabattering av trafikförsäkringspremierna som går under namn av bonussystemet. Utredningen har i det föregående redogjort för dettas utformning och funktionssätt och hänvisar här till den redogörelsen (l.2.8). Bonussystemet saknar veterligt motsvarighet inom andra försäkringsgrenar än sjöförsäkring, där det dock är under avveckling. Det motsvaras på andra områden i viss mån av ett självrisksystem. Bonussystemet är visserligen numera väl inarbetat och allmänt känt, men törsäkringstagarna i gemen torde leva i stor ovisshet om dess ekonomiska verkningar i enskilda fall - till dess försäkringsfall inträffar. Upplysningar från försäkringsgivarens sida om den reella effekten av att försäkringen tas i anspråk torde då ofta komma som en obehaglig överraskning för den enskilde försäkringstagaren. Bonusförlustens självriskeffekt” kan många gånger bli mycket kännbar. Bonusreglernas ekonomiska verkningar för försäkringstagare i olika situationer belyses av nedanstående tabell.

230 Allmän motivering

En trafikskadas inverkan på bonusrabatten

Skada då försäk- Trafikbonusrabatten (i %) blir under åren ringen är i bonus- 1-7 efter skadeåret (S) [förlust klass 1% av tariff- S l 2 3 4 5 6 7 premien

0 0 20 30 40 50 60 75 75 % 20 0 20 30 40 50 60 75 130 % 30 0 20 30 40 50 60 75 175 ”o

xlmuuåkorgn-

40 20 30 40 50 60 60 75 150 % 50 30 40 50 60 60 60 75 135 % 60 40 50 60 60 60 60 75 120 % 75 50 60 60 60 60 60 75 100 /a

Översatt i mera konkreta termer visar tabellen, att om tex en i Stockholm bosatt ägare av en Volvo 142, som är placerad i premieklass 4, har tecknat en försäkring i körsträckeklass 2 (l OOl-l 500 mil per år) och befinner sig i bonusklass 3 (30 %) den verkliga kostnaden för honom 1 1 att ta försäkringen i anspråk i händelse han råkar ut för en olycka och man tillfogas skador kan komma att uppgå till 175 procent av tredje Denna utgör - med vissa mindre variationer mellan olika tariffpremien. - i runda tal 700 kr. Om han fortsätter att ha bil i försäkringsbolag ytterligare sex år blir hans totala kostnad för olyckan i form av ökade premier under dessa år således ca l 200 kr, under förutsättning givetvis att premietarifferna inte ändras och att samma premie- och körsträckeklasser förblir tillämpliga. Han bär med andra ord en självrisk som i detta fall är sex gånger större än den normala självrisken (200 kr) i den ansvarsförsäkring som ingår i hans hemförsäkring och som skyddar honom, om han tex i stället som cyklist har vållat en liknande trafikskada. Den ursprungliga grunden för bonussystemet torde vara att söka i föreställningen om behovet, lämpligheten och möjligheten av att med ekonomiska styrmedel åstadkomma en preventiv effekt, dvs att stimulera försäkringstagarna-fordonsägarna och andra fordonsförare att iaktta försiktighet i trafiken. Effekten tänktes bli uppnådd genom att bonusrabatten till sin storlek och varaktighet gjordes beroende av om och i vilken omfattning försäkringen tas i anspråk. Med det nuvarande ersättningssystemets uppbyggnad är detta i sin tur åtminstone teoretiskt sett beroende av om inträffat försäkringsfall orsakats av vållande vid fordonets förande eller bristande tillsyn av fordonet, dvs bristfällighet på detta, sida. Systemet antogs sålunda premiera den på försäkringstagarens försiktige och skicklige försäkringstagaren, både såvitt gäller hans eget uppträdande som ägare och förare av fordonet och i fråga om hans urval av och tillsyn över de personer åt vilka han anförtror fordonets förande och vård. Få insiktsfulla bedömare lär i dag omfatta tron på bonussystemets preventiva betydelse i nyss angiven mening. Det är däremot uppenbart att systemet på samma sätt som ett självrisksystem skyddar försäkringsgivarna mot att behöva befatta sig med bagatellskador, eftersom det i ett

Allmän motivering 231

troligen mycket stort antal fall, framför allt när det gäller ”småkrockaf” i gathörn, trafikköer osv, blir ekonomiskt fördelaktigt för försäkringstagaren att själv betala fiolerna. Betydelsen för försäkringsbolagen av denna effekt av systemet är svår att mäta men bör inte underskattas. Med nuvarande rättsregler, som i princip förutsätter en bedömning av vållandefrågan vid en trafikolycka och i varje fall vid en kollision, är bolagens administrativa kostnader för skaderegleringen betydande. Skulle antalet skadefall som anmäls till försäkringsbolagen väsentligt öka, lär dessa kostnader och därmed premierna skjuta kraftigt i höjden. Frågan om bonussystemets vara eller inte vara är visserligen ingen lagstiftningsfråga, och utredningen har från den synpunkten inte någon anledning att befatta sig med den. Bonussystemet är i och för sig fullt förenligt med den lagstiftning utredningen föreslår. Införandet av en ersättningsanordning som till stora delar bygger på no-fault-principer rubbar emellertid i viss mån själva grunderna för bonussystemet. Det aktualiserar därför frågan om en övergång till ett självrisksystem. Detta blir i sin tur på det sättet en lagstiftningsfråga, att lagreglerna måste ge utrymme för sådana återkrav för självriskbelopp som i ett garantiförsäkringssystem ofta är det enda sätt på vilket en självriskklausul kan Mot genomdrivas. den bakgrunden men också med hänsyn till att har stor frågan praktisk-ekonomisk betydelse för försäkringstagarna anser sig utredningen böra gå något närmare in på själva huvudspörsmålet. Det finns enligt utredningens mening skäl som talar för att bonussystemet avvecklas. De idéer om ”premiering” av den försiktige resp bestraffning” av den oförsiktige som ursprungligen lågtill grund för bonusreglerna och som alltjämt präglar deras utformning är svårförenliga med no-fault-principerna. No-fault-försäkringen är en ren riskförsäkring, helt frikopplad från sådana etiskt färgade värderingar som ligger till grund för såväl de särskilda skadeståndsbestämmelserna i BAL som de allmänna

skådeståndsreglerna i SkL, på vilka den nuvarande trafikförsäkringen är

uppbyggd. Såvitt bekant förekommer inte heller några bonussystem av svensk typ i de no-fault-försäkringar som nu tillämpas i ett flertal delstater i USA och Kanada. Däremot arbetar man i vissa av dessa försäkringssystem med självriskklausuler (deductibles). Ett bibehållande av bonussystemet efter genomförandet av den nu föreslagna lagstiftningen skulle enligt utredningens mening sannolikt ge upphov till praktiska tillämpningssvårigheter. I kollisionsfall skall även enligt det nya förslaget vissa ersättningsfrågor avgöras på grundval av en vållandebedömning. Denna bedömning lär också komma att läggas till grund för avgörandet av frågan om någon av eller båda fordonsägarna skall drabbas av eller undgå bonusförlust. Inom trafikförsäkringsbranschen har man emellertid ganska långt framskridna planer på att efter mönster av vad som tillämpas på vissa håll utomlands, bl a i Frankrike, starkt schematisera vållandebedömningen med anknytning till ett begränsat antal erfarenhetsmässigt vanliga kollisionssituationer. En sådan schematisering kan i och för sig vara önskvärd, eftersom den uppenbarligen är ägnad att förenkla och därmed förbilliga skaderegle-

232 Allmän motivering sou 1974:87

ringen. Om dessa fördelar verkligen skall uppnås mäste den schematisera-

de bedömningen läggas till grund också för avgörandet av frågorna om

bonusförlust. Antalet fall då de berörda försäkringsgivarnas vållandebedömning avviker från den drabbade försäkringstagarens lär öka ju längre schabloniseringen drivs. Konflikter av det slaget blir sannolikt särskilt vanliga och svårlösta, om fordonsägaren på den sida som utpekas som vållande inte bara helt eller delvis förlorar rätten till ersättning för skada på det egna fordonet utan dessutom drabbas av en bonusförlust, i all synnerhet som det lär vara svårt att förändra allmänhetens inrotade föreställning om bonussystemet som ett sätt att premiera den försiktige och straffa” den försumlige. Ett rent självrisksystem, där självrisken automatiskt och på objektiva grunder tas ut vid varje skadefall, torde från nu angivna synpunkter vara enklare att hantera. Också utanför kollisionsfallens område kan det förväntas att bonussystemet kommer att medföra tillämpningsproblem under den nya lagstiftningen. I händelse av en singelolycka skall enligt förslaget ersättning automatiskt utgå från fordonets försäkring till såväl förare och passagerare som tredje man, t ex en cyklist, utan att någon undersökning behöver ske huruvida vållande vid förandet av eller bristfällighet på fordonet kan antas ha medverkat till skadan. Men antag att det framstår som uppenbart att skulden till olyckan ligger hos cyklisten eller att det är fråga om en ren olyckshändelse. Det lär i ett sådant fall bli svårt att övertyga bilisten-försäkringstagaren om att han ur egen ficka skall betala skadekostnaderna till ett belopp som enligt vad det förut anförda exemplet visar kan bli betydande. Visserligen leder de nuvarande presumtionsreglerna till att den konsekvensen ofta inträder redan idag. Men psykologiskt sett kan man till nöds få försäkringstagaren att godta en motivering som går ut på att han trots allt inte lyckats bevisa att han - eller annan förare som han har anlitat - varit helt oskyldig. Det blir nog betydligt svårare att få honom att acceptera en argumentering som bara innebär att ”så här fungerar systemet eller att ”det var i alla fall Din bil som orsakade skadan”. Eller tag ett annat exempel. En bil gör helt opåkallat och på grund av bristande uppmärksamhet från förarens sida en gir som tvingar en annan bil att tvärstanna. En av passagerarna i baksätet på den bilen slungas framåt, slår huvudet i framsätet, krossar näsbenet och förlorar tre tänder. Inga skador uppkommer på bilarna eller egendom som befordras med dem. En tillämpning av kollisionsreglerna aktualiseras alltså inte. Den skadade passageraren skall enligt förslaget ha ersättning från försäkringen för den bil han färdades i och kan över huvud taget inte vända sig mot försäkringen för fordonet på motsidan (7.3.3.2). [nte heller ifrågakommer enligt förslaget något återkrav mot den försäkringen för den utgivna ersättningen (7.3.8). I och med att försäkringen för det fordon som passageraren åkte i har tagits i anspråk, skall ägaren-försäkringstagaren med en strikt tillämpning av bonusreglerna drabbas av bonusförlust. Det är svårt att finna den argumentering som övertygar honom om det ”rättfärdiga” i den lösningen, i all synnerhet om förlusten som i exemplet uppgår till belopp i storleksordningen l 200 kr eller mer. Även om fall av

Allmän motivering 233

den art som nu har beskrivits är sällsynta, lär försäkringsbolagen efter genomförandet av den nya lagstiftningen tvingas att införa undantagsreg-

ler av innebörd av bonusreglerna inte skall tillämpas ivissa uppenbara

fall, dvs att den dokumenterat oskyldige bilisten skall slippa bonustörlust. Men man kan nog förutskicka att antalet fall då försäkringstagaren vill klassificera sin” olycka som ett uppenbart” fall inte blir så få. I klar strid med den nya lagstiftningens syfte att åstadkomma en enklare, snabbare och billigare skadereglering kommer försäkringsbolagen sannolikt att i många fall tvingas in i besvärliga diskussioner om vållandefrågor, trots att själva ersättningsfrågan skall avgöras på objektiv grund. Vinsterna med det nya systemet går i sådana fall till stor del förlorade. Ett traditionellt självrisksystem skulle i huvudsak ha den innebörden att försäkringstagaren undantagslöst vid varje skadefall skall stå självrisk till ett i avtalet fixerat - eventuellt dock indexreglerat belopp. Det får givetvis förutsättas att i händelse av en övergång till ett sådant system det normala självriskbelopp som skall tillämpas i standardvillkoren läggs på en rimlig nivå, dvs en nivå som kan väntas bli accepterad av det stora flertalet försäkringstagare och som innebär att de ekonomiska följderna för honom av ett skadefall inte blir alltför kännbara. självrisken skullei gengäld tas ut villkorslöst vid varje inträffat skadefall som lett till att försäkringen tagits i anspråk, helt oberoende av vad eller vem som har orsakat olyckan. Visserligen innebär även ett sådant system att försäkringstagaren i de nyss exemplifierade fallen drabbas av en ekonomisk påföljd som han i förstone kan tänkas uppfatta som orättfärdig”. Men ”självrisk” är å andra sidan någonting som han känner igen från andra områden - inte minst från vagnskadeförsäkringen och stöldförsäkringen för motorfordon, men också från hemförsäkringen. Han vet, kanske av smärtsam erfarenhet, att han intill självriskbeloppet får bära de förluster han lider till följd av ett inbrott i sommarstugan eller ett tillgrepp av bilen - hans rätt att få skadestånd av tjuven är som bekant så gott som alltid utan värde. Ett självriskresonemang är med andra ord någonting som även bilägaren kan väntas förstå och godta. Bonussystemet fungerar i viss mån som en durationsrabatt, dvs successivt under de första åren av fordonsinnehavet premien sjunker förutsatt att försäkringsfall inte inträffar. Det finns sakliga skäl som talar för en durationsrabatt. Erfarenheten visar nämligen, naturligt nog, att nyblivna fordonsägare är typiskt sett ”sämre risker än de försäkringstagare som har ägt motorfordon en längre tid. Också ett självrisksystem kan emellertid förenas med regler om durationsrabatt. Den väsentliga skillnaden blir att frågan om och i vad mån rabattering skall ske i det enskilda fallet avgörs oberoende av det faktiska skadeutfallet. Att rabatt medges trots inträffat försäkringsfall blir å andra sidan i viss mån kompenserat av att självrisken tas ut vid varje skadefall. Att ett självriskbelopp i princip i sin helhet förfaller till betalning i och med att utbetalning av skadeersättning skall ske, hindrar inte att uppbörden i praktiken kan ske på samma sätt som när det gäller de

234 Allmän motivering

förhöjda premierna i ett bonussystem. Försäkringsbolagen kan med andra 0rd nöja sig med att debitera självriskbeloppet i samband med att premie debiteras för nästföljande försäkringsperiod - med undantag givetvis för fall då försäkringen av någon anledning upphör att gälla före nästkommande premieförfallodag; i ett sådant fall måste självrisken tas ut på annat sätt. Bolagen kan fö också slå ut självriskbeloppet på flera uppbördsterminer”. För försäkringstagarna kommer därigenom de principiella skillnaderna mellan bonus- och självrisksystemen inte att bli så märkbara i den praktiska tillämpningen. En eventuell övergång till ett självrisksystem av här skisserat slag skulle självfallet komma att få påtagliga verkningar på premiesättningen. l nuläget ligger mellan 50 och 60 procent av försäkringstagarna i högsta bonusklass (75 %). Genomsnittspremien ligger i följd härav på ca 53 % av grund(tariff-)premien. övergår man till ett självrisksystem utan durationsrabatt, kommer tariffpremien - dvs den premie som alla fordonsägare skall betala följaktligen att bli omkring 55 procent av nuvarande

premie.” Det innebär å ena sidan en kostnadsökning per år för de

försäkringstagare som ligger i högsta bonusklass på ca 100 procent eller med ett belopp motsvarande 20 procent på tariffpremien. Å andra sidan medför övergången till självrisk en sänkning av premien med 45 procent för dem som ligger i bonusklass l och alltså nu betalar tariffpremie. Om systemet kombineras med regler om durationsrabatt som redan från början tillämpas fullt ut för dem som ligger i de högsta bonusklasserna blir höjningen för dessa fordonsägare mycket måttlig, om ens någon. Samtidigt blir emellertid premiesänkningen för dem som befinner sigi lägre bonusklasser inte lika stor. Vid värderingen av de effekter på premiesättningen som sålunda skulle inträda bör dock även vissa andra faktorer beaktas. För den majoritet av försäkringstagare som nu befinner sig i de högre bonusklasserna leder bonusreglerna som nämnts till att de i händelse av skadefall får stå en självrisk” i form av bonusförlust. Totalt uppgår denna förlust i allmänhet till belopp mellan ca 300 och 1000 kr eller mer. I ett självrisksystem av här angivet slag begränsas självrisken - bortsett från frivilliga åtaganden i speciella fall - till ett fixt belopp för alla och envar, som torde bli betydligt lägre. Utredningen räknar med att beloppet skulle komma att stanna på en nivå motsvarande lägsta självrisken ivagnskadeförsäkringen eller 500 kr, för vissa fordonskategorier troligen mindre. För försäkringstagare i lägre bonusklasser innebär de nuvarande bonusreglerna en ”självrisk vid försäkringsfall som sällan understiger 500 kr. Det må i detta sammanhang parentetiskt påpekas att ett självrisksystem bättre än det nuvarande bonussystemet tillgodoser försäkringsgivarnas intresse av att från försäkringstagarna verkligen kunna ta ut den del av skadekostnaderna som det enligt båda systemen är meningen att de skall stå för. Om en försäkringstagare råkar ut för ett skadefall i början av 14 Här måste dock givetvis den reservationen göras, att det ekonomiska utfallet av att bonussystemet överges inte med säkerhet kan bedömas på förhand, i all synnerhet som det blir i hög grad beroende av storleken av det självriskbelopp som tillämpas i standardvillkoren.

sou 197437 Allmän motivering 235

en försäkringsperiod och därefter omedelbart säljer sitt fordon och säger upp försäkringen, drabbas han inte av någon bonusförlust, och han betalar följaktligen i realiteten inte någon del av skadekostnaderna själv. Med ett självrisksystem uppkommer genom själva skadefallet en fordran för försäkringsgivaren mot försäkringstagaren för självriskbeloppet. Den fordringen kommer att kunna göras gällande, oberoende av om försäkringstagaren säger upp försäkringen eller inte. Som tidigare påpekats medför bonussystemet att det många gånger blir förmånligare för en försäkringstagare att själv betala de skador hans fordon i ett enskilt fall har orsakat än att ta försäkringen ianspråk. Det är uppenbart att det också i framtiden behövs en spärr, som gör att försäkringsbolagen inte riskerar att besväras av ersättningsanspråk för rena bagatellskador. Liksom inom andra försäkringsgrenar tillgodoses emellertid även det önskemålet genom ett sedvanligt självrisksystem. För många försäkringstagare skulle visserligen den tröskel” under vilken det i dag är förmånligt för dem att själva stå för skadekostnaderna i händelse av en olycka komma att sänkas. Möjligen leder detta till att försäkringsbolagen får ett större antal mer eller mindre bagatellartade skador att reglera med ty åtföljande ökade administrationskostnader. Det är dock inte troligt att skillnaden i praktiken blir särskilt stor. Att själv ta på sig utgifterna för reparation av motpartens fordon i ett kollisionsfall eller för andra skadekostnader innebär i regel en utgift i nära anslutning till olyckan som kan bli nog så betungande, när den skall betalas på en enda gång. Att ta trafikförsäkringen i anspråk kan visserligen med det nuvarande systemet innebära att utgiften totalt sett blir större, men den kommer att amorteras” på flera år med en första amortering som i bästa fall ligger nära ett år framåt i tiden. Även den ekonomiskt mest rationellt sinnade lär i det läget ofta hälsa möjligheterna att få uppskov med betalningen med glädje och också vara beredd att betala en rimlig slant för den förmånen. Ultrarationellt ekonomiskt tänkande är knappast vanligare hos trafikförsäkringstagare än hos andra människor. Ett självrisksystem har också vissa andra fördelar än dem som redan har berörts. Det leder till en inte obetydlig minskning av premiekostnaderna vid förstagängsförvärv av ett motorfordon, något som kan vara av särskild betydelse för tex yngre barnfamiljer för vilka utgifterna i övrigt tör förvärvet kan vara nog så betungande. På motsvarande sätt förbilligas kostnaderna vid förvärv av andra-bil. Systemet gör det också enklare för den enskilde att beräkna och förutse kostnaderna för sitt fordonsinnehav, främst naturligtvis vilka ekonomiska konsekvenser ett inträffande försäkringsfall får för honom. Han besparas sådana obehagliga överraskningar som utredningen förut har talat om. De synpunkter som här har anförts har lett utredningen till övertygelsen att en avveckling av bonussystemet och dess ersättande med ett rent självrisksystem förtjänar att allvarligt övervägas. Men det är som förut nämnts en fråga som i första hand skall avgöras av försäkringsgivarna själva. Det är möjligt att de här påtalade olägenheterna av bonussystemet åtminstone delvis kan undanröjas genom modifieringar isystemet utan att dettas principiella uppbyggnad behöver förändras. Utredningen har

236 Allmän motivering

dock för sin del funnit att ett självrisksystem är en riktigare och mer tilltalande lösning, för den händelse utredningens förslag genomförs, och anser sig böra räkna med att den uppfattningen kan komma att biträdas av försäkringsbolagen, låt vara att man enligt vad utredningen har erfarit åtminstone f n torde vara obenägen att avveckla bonussystemet. Under dessa förhållanden finner sig utredningen böra något beröra frågan hur ett självrisksystem kan tänkas fungera under den nya lagstiftningen och hur denna bör vara utformad för att möjliggöra tillämpning av ett sådant system. Eftersom den nya trafikförsäkringen i likhet med den nuvarande konstrueras som en garantiförsäkring måste ett självrisksystem ges en annan utformning här än i andra försäkringsgrenar. Normalt är en självriskklausul liktydig med att försäkringsgivaren över huvud taget inte är skyldig att betala ersättning för den del av skadan som inte överstiger självriskbeloppet. Ett sådant förbehåll kan dock inte göras i ett garantiförsäkringssystem. Enligt förslaget skall trafikförsäkringen fungera som garantiförsäkring även när det gäller ersättning till försäkringstagaren själv med anledning av personskada. Självriskklausulerna måste följaktligen ges den innebörden att försäkringsgivaren förbehåller sig rätt att återkräva självriskbeloppet från försäkringstagaren. Inte ens när denne själv är den ersättningsberättigade kan försäkringsbolaget enbart under åberopande av självriskklausulen göra avdrag för självrisken vid utbetalning av ersättningen (utom såvitt avser ersättning för sakskada, jfr ovan 7.3.4.7 och nedan 8.120). En annan fråga är om han i ett sådant fall, dvs även när det gäller ersättning för personskada, skall genom kvittning kunna tillgodogöra sig sin fordran på grund av självriskklausulen. Till den frågan återkommer utredningen i specialmotiveringen (8. l .27).

Vad som nu har anförts får, på sätt som utredningen kommer att utveckla i specialmotiveringen (8.l.20), vissa konsekvenser i fråga om försäkringstagarnas möjligheter att av en skadeståndsskyldig tredje man kräva skadestånd för den del av en skada som motsvarar självrisken. Regelmässigt kommer han inte att ha någon sådan rätt, därför att utgiften för självrisk är att anse som ren förmögenhetsskada. Det gäller vare sig han själv är skadelidande eller fråga är om självrisk som han får betala med anledning av att ersättning har utgetts till en tredie man. (J fr beträffande bonusförlust prop 1972:5 s 548.) l det avseendet skiljer sig självrisken i detta fall från det slags självrisk som tillämpas i vanlig skadeförsäkring. Det skisserade systemet kommer med andra ord i realiteten att vara liktydigt med att fordonsägarna av lagstiftningen åläggs ett rent objektivt ansvar för trafikskador intill självriskbeloppet. Det är från riskfördel- ningssynpunkter inte någon orimlig tanke i och för sig bygger redan den nuvarande lagstiftningen om presumtionsansvar för fordonsägare på sådana principer. Det nya, som ter sig en aning ovant, är att fordonsägaren i viss omfattning berövas möjligheten att kräva skadestånd för sådan skada även när den har drabbat honom själv. Men bortsett från att detta i första hand är en konsekvens av att försäkringsskyddet utvidgas att utan inskränkningar omfatta även skador som tillfogas förare och ägare av motorfordon, är denna konsekvens inte oförenlig med allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Som utredningen har anfört iannat sammanhang gäller - eller bör åtminstone enligt utredningens mening gälla

Allmän motivering 237

som en allmängiltig princip, att den som bär objektivt skadeståndsansvar får tåla jämkning enligt grunderna för reglerna om sådant ansvar, när han själv kräver skadestånd för en skada av det slag som omfattas av dessa regler. Och den jämkningen leder just till att han själv får bära en del av sin skada. Skillnaden är att i det tänkta systemet ”jämkningen är bestämd till ett fast belopp. Det bör också påpekas att den nu angivna konsekvensen i princip inträder även om man behåller bonussystemet, bara med den skillnaden att den förlust som drabbar försäkringstagaren då tas ut i form av höjda premier för kommande försäkringsperioder, inte som ett engångsbelopp. Visserligen kan undantag göras från reglerna om bonusförlust i ”klara” fall, t ex när försäkringstagaren har lidit personskada vid en kollision till vilken föraren på motsidan är ensam vållande. Men bortsett från att sådana undantagsregler som tidigare nämnts inte är önskvärda, är det från rättstekniska synpunkter ingenting som hindrar att man också i ett självrisksystem inför sådana regler. Som förut nämnts förutsätter ett självrisksystem på trafikförsäkringsområdet att återkrav mot försäkringstagarna för självriskbelopp kan göras gällande. Utredningen har i sitt lagförslag tagit upp bestämmelser som tillgodoser det behovet. Frågan om bestämmelsernas närmare utformning och de lagtekniska problem i övrigt som en eventuell övergång till ett självrisksystem ger upphov till behandlas i specialmotiveringen (8.l.20).

7.3. l 0 Trafikförsákringskon trollen Det nuvarande ersättningssystemet på trafikskadeområdet fungerar från de skadelidandes synpunkt praktiskt sett som en rent försäkringsmässig ersättningsanordning. Försäkringstekniskt vilar anordningen på enskilda försäkringar som fordonsägarna är lagligen skyldiga att teckna i särskilda trafikförsäkringsanstalter, som i sin tur är i lag ålagda att tillhandahålla sådana försäkringar. Huruvida försäkringsplikten fullgörs är emellertid från de skadelidandes synpunkt utan betydelse. Bestämmelser om solidariskt ersättningsansvar för försäkringsanstalterna i fall då föreskriven försäkring inte har tecknats i förening med vissa speciella regler om ersättningsskyldighetens fullgörande, när skada har orsakats av ett okänt eller ett icke försäkringspliktigt fordon, ger de skadelidande fullständiga garantier för att de alltid får ut den ersättning de är berättigade till enligt lagstiftningen. Trafikskadeutredningens förslag till nytt ersättningssystem vidgar i vissa hänseenden själva ersättningsrätten men säkerställer också att de skadelidande bereds ett fullt effektivt ekonomiskt skydd. l det hänseendet tillgodoser systemet de skadelidandes intressen i samma mån som den nuvarande ordningen. Enligt förslaget skall fordonsägarna som hittills vara skyldiga att hos trafikförsäkringsanstalterna teckna särskilda försäkringar till förmån för de skadelidande, och anstalternas skyldighet att meddela trafikförsäkring skall bestå. l fall då skada orsakas genom ett okänt eller ett oförsäkrat fordon, vare sig detta är försäkringspliktigt eller inte, skall samtliga försäkringsanstalter solidariskt eller i vissa fall

238 Allmän motivering sou 1974:37

staten svara för ersättningarna. En trafikskadelidande kommer således också enligt förslaget att åtnjuta IOO-procentiga garantier för att han verkligen får den gottgörelse för skadan som han är berättigad till enligt de materiella ersättningsreglerna. Sedd från synpunkten av ersättningssystemets effektivitet kan sålunda frågan om kontrollen av försäkringspliktens efterlevnad ses som något sekundärt och mindre betydelsefullt. Å andra sidan har samhället självfallet ett allmänt intresse av att försäkringsobligatoriet fungerar på det sätt som har varit åsyftat. Av än större betydelse är emellertid, att de nuvarande reglerna om försäkringsanstalternas solidariska ersättningsansvar för skador orsakade av oförsäkrade fordon inte leder till en från riskfördelningssynpunkt lämplig och rättvis fördelning av skadekostnaderna. De innebär ju nämligen att de lojala försäkringstagarna får bära det ekonomiska ansvaret för risker som de inte själva som fordonsägare har gett upphov till. De illojala fordonsägarna åker med andra ord snålskjuts bekostnad w om anstalternas på de lojalas reglerna regressrätt är erfarenhetsmässigt ett bräckligt instrument när det gäller att återställa balansen. Dessa snedvridande effekter på kostnadsfördelningen kan komma att ytterligare accentueras, om man som utredningen föreslår i princip avskaffar TFF:s rätt att återkräva utgivna skadeersättningar

från fordonsägare som åsidosatt sin försäkringsplikt (7.3.8). Redan av

Ä dessa skäl anser sig utredningen böra ta upp vissa aspekter på frågan om i kontrollen över trafikförsäkringspliktens efterlevnad. Det är så mycket större anledning härtill som redan den nuvarande trafikförsäkringslagstiftningen innehåller regler med syfte att göra den kontroll som utövas i administrativ ordning effektiv. Utredningen avser dels föreskrifterna i 18 § TFL om viss tids förlängd ansvarighet för trafikförsäkringsgivaren även efter det försäkringsavtalet har upphört att gälla, dels reglerna i 24-25 §§ TFL om straff och vite vid underlåtenhet att fullgöra försäkringsplikten. Det ligger inom ramen för utredningens uppdrag att pröva om dessa regler bör behållas eller ändras eller om nya kontrollinstrument bör skapas genom den nu aktuella lagstiftningen. Till det anförda kommer att det fn föreligger vissa i andra sammanhang utarbetade förslag till ändringar i kontrollsystemet, vilka berör också denna lagstiftning. Frågan om kontrollen över trafikförsäkringspliktens har fullgörande under senare år blivit ett problem av ansenliga dimensioner. Antalet oförsäkrade motordrivna fordon har kontinuerligt ökat. Det sedan något över ett år tillämpade nya registreringssystemet (avsnitt 6) torde visserligen vara ägnat att underlätta för kontrollmyndigheterna att komma de fordonsägare på spåren som har försummat försäkringsplikten. Kontrollmöjligheterna inom systemets ram är dock inte tillfredsställande. Den omkring årsskiftet 1973/74 rådande bensinransoneringen - som bl a innebar att ett motorfordon erhöll bensintilldelning endast under förutsättning att det fanns för fordonet - medförde trafikförsäkring visserligen en markant minskning av antalet oförsäkrade fordon. Efter ransoneringens upphörande har emellertid inträtt en påtaglig försämring av situationen. Under våren 1974 gjorda undersökningar har gett vid

sou 1974:87 Allmän motivering 239

handen att antalet i bilregistret upptagna, ej avställda fordon, för vilka trafikförsäkring saknas, kan uppskattas till ca 50 000 och att en tendens till successiv ökning av detta antal kunnat iakttas under tiden efter ransoneringens upphörande. har sedan en tid varit föremål för särskild Kontrollproblemet uppmärksamhet bland berörda myndigheter och andra intressenter, bland dem trafikförsäkringsanstalterna. Problemet har studerats inom en samrådsgrupp med företrädare för berörda myndigheter och enskilda institutioner. En arbetsgrupp inom samrådsgruppen har ijuni 1974 lagt fram en icke offentliggjord preliminär rapport, i vilken skisseras vissa tänkbara förslag till reformer i syfte att råda bot på nuvarande missförhållanden. Trafikskadeutredningen har tagit del av rapporten. Förslagen är emellertid inte att anse som slutgiltiga utan kommer att bli föremål för ytterligare överväganden inom samrådsgruppen. Utredningen anser sig under dessa förhållanden sakna anledning att här lämna någon redogörelse för förslagen. Utredningen anser sig vidare böra utgå från att nu gällande ordning kommer att bestå ännu vid den tid då statsmakterna har att ta ställning till utredningens förslag. Enligt utredningens mening är det av förut anförda skäl angeläget att det på enskilda försäkringsavtal byggda obligatoriska trafikförsäkringssystemet fungerar så effektivt som möjligt och inte minst att det leder till en rättvis och ekonomiskt rationell fördelning av kostnaderna för trafikskador. Det innebär i sak att kostnaderna via premier för trafikförsäkringen bör så långt möjligt bäras av fordonsägarkollektivet och fördelas bland dess medlemmar i proportion till de skaderisker deras fordonsinnehav skapar. Man bör därför undvika en ordning som innebär att skadekostnaderna förs över från en försäkringsanstalt, som har meddelat trafikförsäkring för ett skadeorsakande fordon men på grund av försummad premiebetalning eller av annan liknande anledning har sagt upp försäkringen, till samtliga försäkringsanstalter att bäras gemensamt av dem och slutligt slås ut på de lojala försäkringstagarna. Mot denna bakgrund anser utredningen att det nuvarande systemet med fortsatt ansvarighet för trafikförsäkringsgivaren under viss tid efter det att anmälan om försäkringsavtalets upphörande har gjorts bör behållas. Under ”respittiden” får behöriga myndigheter vissa möjligheter att genom lämpliga åtgärder tillse att försäkringen vidmakthålls eller att ny försäkring tecknas eller hindra att fordonet används i trafik, om försäkringsplikten inte fullgörs. Systemet innebär åtminstone i princip mindre risk för en inte önskvärd övervältring av skadekostnaderna från de illojala till de lojala fordonsägarna. Av skäl som utredningen kommer att utveckla i det följande (8.l.6) bör i nu berört hänseende väljas en annan konstruktion än i 18 § TFL. I den nya lagen bör föreskrivas, att försäkringsavtalet som sådant i princip inte kan bringas att upphöra, förrän respittiden” har gått ut. Detta kommer dock inte att gälla till den del försäkringen avser försäkringstagaren själv tillfogad sakskada (jfr ovan 7.3.4.7). Den föreslagna regleringen innebär - med nyss antydda undantag - att försäkringsgivarna

240 Allmän motivering

liksom hittills tvingas att bära ett ersättningsansvar gentemot de skadelidande även efter det att avtalet enligt allmänna avtalsrättsliga regler skulle ha upphört att gälla. l gengäld bör de ha lagliga möjligheter att kräva premie för hela den tid under vilken deras ansvarighet till följd av sådana tvingande lagregler består. Dessa möjligheter är f n bristfälliga. Bestämmelsen i 15 § FAL om tre månaders preskription av fordran på premie i fall av nu förevarande art i förening med bolagens liberala praxis när det gäller uppsägning av försäkringsavtal på grund av bristande premiebetalning leder till att anspråk på premie ofta preskriberas, innan frågan om rättsliga åtgärder för att driva in premien överhuvudtaget hinner aktualiseras. Denna preskriptionsbestämmelse bör därför enligt utredningens mening inte gälla anspråk på premie för trafikförsäkring. I utredningens förslag kommer i enlighet härmed att tas upp en bestämmelse som undantar trafikförsäkringspremie från tillämpningsområdet för 15 § FAL. Sådan premie blir enligt förslaget i stället underkastad tre-årspreskription enligt 29§ FAL. Berörda bestämmelse i förslaget kommenteras närmare i det följande (8.l.26). Det kan finnas skäl att vidga möjligheterna för trafikförsäkringsgivarna att driva in obetalda trafikförsäkringspremier. Utredningen har - under hänsyntagande också till den begränsade tid som har stått till förfogande för utredningsarbetet ansett sig böra avstå från att närmare utreda den frågan och lägga fram förslag i ämnet. Spörsmålet torde lämpligen böra komma under prövning inom ramen för ett mera brett upplagt arbete på en effektivisering av kontrollsystemet på förevarande område. Utredningen förutsätter att det påbörjade arbetet i den delen kommer att fortsätta. I ett begränsat avseende torde dock redan nu kunna och böra genomföras en reform som något förbättrar försäkringsbolagens möjligheter att driva in premier. Om en försäkringstagare, som har underlåtit att betala sin premie, efter förfallodagen men innan avtalet upphört på grund av uppsägning från försäkringsbolagets sida, råkar ut för en olycka och själv lider skada som medför rätt till trafikskadeersättning, bör bolaget kunna kvitta premiefordringen mot försäkringstagarens ersättningskrav. Såvitt gäller fordran på ersättning för personskada torde det nuvarande utmätningsförbudet i 66 § 3 mom utsökningslagen jämfört med 5

23 § TFL hindra sådan kvittning Utredningen anser att utmätningsför-

budet i och för sig bör behållas och fö också förknippas med ett överlåtelseförbud (se nedan 8.127) men förordar på anförda skäl att undantag görs för den nu beskrivna kvittningssituationen. Som har anförts i avsnitt 7.3.9 räknar utredningen med att det nuvarande bonussystemet kan komma att avskaffas och ersättas med ett självrisksystem. Utredningen förutsätter som nämnts i det sammanhanget att i så fall självriskbeloppet - som på visst sätt kommer att motsvara den förhöjda premien i bonussystemet i allmänhet kommer att tas ut på samma sätt som premier, dvs påföras försäkringstagaren i samband med att premie för kommande försäkringsperiod(er) debiteras. Vare sig så sker eller inte synes det utredningen vara en rimlig ordning att försäkringsan- 15 Jfr Rodhe, Obligastalts fordran på återkrav för självrisk i kvittningshänseende likställs med tionsrätt, 1956, § 6 vid not S5. premiefordran. Kvittning för sådan regressfordran mot försäkringstaga-

Allmän motivering 241

rens krav på personskadeersättning bör med andra ord kunna ske utan ” hinder av utmätnings- och överlåtelseförbuden. Utredningen vill här beröra en annan aspekt på kontrollmöjligheterna på förevarande område, som berör trafikförsäkringslagstiftningen. Det torde inte vara ovanligt att en fordonsägare vid förvärvet av ett fordon tecknar en trafikförsäkring men därefter underlåter att betala premien och då avtalet på den grunden sägs upp vänder sig till ett annat bolag och tecknar en ny försäkring, som han inte heller betalar premie för osv. Inom ramen för den i försäkringsbranschen redan högt utvecklade datatekniken -- eller med utnyttjande av datasystemet för motorfordonsregistreringen - torde det i och för sig kunna etableras en ordning som gör det möjligt för varje trafikförsäkringsanstalt att snabbt och enkelt ta reda på om den som vill teckna en trafikförsäkring hos anstalten har eller har haft sådan försäkring hos annat bolag och om han där häftar för obetald premie. Om en sådan ordning förenas med en lagbestämmelse som gör undantag från försäkringsanstalts skyldighet att meddela trafikförsäkring för fall då den presumtive försäkringstagaren häftar för obetald trafikförsäkringspremie i samma eller annan trafikförsäkringsanstalt, bör det nyss beskrivna förfarandet kunna stävjas och därigenom förbättringar kunna åstadkommas i fråga om efterlevnaden av reglerna om försäkringsplikt. Även med en sådan undantagsregel kommer det dock att finnas vissa möjligheter att kringgå reglerna om försäkringsplikt. Den som häftar för obetald premie och på den grunden inte får någon försäkring kan genom skenavtal överlåta fordonet på en närstående eller god vän som därefter tecknar försäkring, underlåter att betala premien och på liknande sätt överlåter fordonet till en tredje person osv. Enligt utredningens mening bör därför undantaget från försäkringsanstalts skyldighet att meddela

trafikförsäkrhrg inte bara avse en viss personkrets utan också omfatta

varje fordon vars närmast föregående ägare häftar för obetald premie. Såvitt gäller registrerade fordon - och det är beträffande dem frågan har praktisk betydelse - lär det inte erbjuda några svårigheter för försäkringsbolagen att via bilregistret och ett sådant datasystem som utredningen nyss har talat om snabbt verifiera hur det förhåller sig med förre ägarens premiebetalning. En regel av nu ifrågasatt innebörd kommer givetvis att få praktiskt viktiga konsekvenser för fordonsägarna. Den innebär nämligen att den som köper en begagnad bil eller motorcykel eller för den delen ett motorredskap - måste förvissa sig om att säljaren har betalt premierna för sin trafikförsäkring. Är säljaren en välrenommerad bilfirma, uppkommer inte några problem med hänsyn till systemet med sk flytande försäkringar. Men om köparen i annat fall glömmer att kontrollera att säljaren betalt sina premier, riskerar han att han inte får någon försäkring, därest det visar sig att säljaren har en premieskuld. I så fall tvingas köparen reglera skulden. För sitt utlägg får han naturligtvis i så fall ett regresskrav mot säljaren, men dess värde lär många gånger vara osäkert. Visar det sig på köparens fråga att säljaren häftar för premie, kan köparen välja att åta sig att betala premien och göra motsvarande avdrag på köpeskillingen.

242 Allmän motivering sou 1974:87

Innan allmänheten har vant sig vid ett sådant här system kan bilköpare naturligtvis genom ursäktliga misstag komma att lida rättsförluster, om systemet upprätthålls rigoröst. Utredningen förutsätter därför att försäkringsbolagen kommer att tillämpa undantagsregeln med varsamhet, så att inte de lojala fordonsägarna onödigtvis drabbas av ett system vars syfte är att man skall komma åt de illojala. Bla torde man böra utgå från att möjligheten att vägra försäkring inte utnyttjas med avseende på bilhandlarnas flytande försäkringar på den grund att trafikförsäkringen för ett eller annat inköpt fordon visar sig inte vara betald. Men systemet gör det möjligt för försäkringsgivarna att öva en viss press på bilhandlarna att kontrollera att försäkringsplikten har fullorts i fråga om fordon som de förvärvar av enskilda subjekt, och detta kan i sin mån verksamt bidra till en bättre efterlevnad av reglerna om försäkringsplikt. De nu diskuterade reglerna om verkan av att ägare eller förutvarande ägare häftar för obetald premie bör, av skäl väsentligen motsvarande dem som förut har anförts vid behandlingen av kvittningsfrågorna, gälla också när den som vill teckna försäkring för ett fordon eller dettas närmast föregående ägare står i skuld till en trafikförsäkringsanstalt för självriskbelopp. Som utredningen utvecklar närmare i specialmotiveringen (8.l.22) skall TFF i fall då föreningen har betalt ersättning för skada orsakad av ett oförsäkrat fordon ha rätt att mot den som har försummat försäkringsplikten rikta återkrav för ett belopp motsvarande normal självrisk. Inte heller den som häftar för ett sådant krav eller den som förvärvar ett fordon vars förre ägare står i skuld till föreningen för ”självrisk avseende det aktuella fordonet bör ha en ovillkorlig rätt att teckna trafikförsäkring. De berörda undantagsreglerna bör alltså omfatta också sådana situationer. Det bör dock påpekas att möjligheterna för en bilköpare att kontrollera huruvida säljaren häftar för självrisk hos TFF oftast är begränsade. Utredningen förutsätter därför att försäkringsgivaren i hithörande fall utnyttjar möjligheterna att vägra försäkring med stor återhållsamhet. Utredningen förordar i enlighet med det nu anförda att i den nya lagstiftningen tas upp sådana undantagsbestämmelser som här har nämnts. Till frågan om den närmare utformningen av bestämmelserna återkommer utredningen i specialmotiveringen (8.l.5). Den tid av en månad under vilken en trafikförsäkringsgivares ansvarighet enligt 18 § TFL består efter det att anmälan om försäkringsavtalets upphörande har gjorts till behörig myndighet bör möjligen förlängas eller kanske rentav förkortas. Detta är emellertid en fråga som måste bedömas inom ramen för en mera allmän översyn av det offentligrättsliga kontrollsystemet. Frågan sammanhänger fö också med det nyss berörda spörsmålet om försäkringsgivarnas indrivningsmöjligheter. Utredningen anser sig därför inte i detta sammanhang böra föreslå någon ändring på denna punkt. Vad som hittills har anförts har haft avseende på de fall då en trafikförsäkring visserligen har tecknats men försäkringstagaren har försummat att betala premie eller självrisk. Lika väsentligt är naturligtvis

sou 1974:87 Allmän motivering 243

att det övas en effektiv kontroll över att trafikförsäkring verkligen tecknas vid nyförvärv av försäkringspliktigt fordon. Det blir emellertid här i första hand fråga om administrativa åtgärder av skilda slag, och utredningen har inte ansett hithörande frågor falla inom ramen för dess uppdrag. En betydelsefull fråga, som berör också trafikförsäkringslagstiftningen, är däremot vilka sanktioner som bör tillgripas mot den som handlar i strid mot reglerna om trafikförsäkringsplikt. Sanktionsfrågan aktualiseras, vare sig det är fråga om underlåtenhet att teckna försäkring vid

nyförvärv av ett fordon eller förnya en gång tecknad men utgången

försäkring, eller försummelsen avser användande i trafik av ett oförsäkrat fordon. F n gäller som nämnts att förseelser av angivet slag är belagda med straff enligt 24 § TFL. Straffet är böter. Fordonsägare som har åsidosatt försäkringsplikten kan enligt 25 § TFL föreläggas vid vite att fullgöra denna. Orsakar ett oförsäkrat fordon skada för vilken TFF enligt 21 § första stycket TFL har att utge ersättning till annan än den försäkringspliktige, har vidare föreningen enligt 21 § tredje stycket återkravsrätt mot den, som är för skadan ansvarig”, dvs föraren och ägaren eller, i vissa fall, brukaren. Det kan i och för sig anföras goda skäl för att man iganska vidsträckt omfattning avkriminaliserar förseelser som nu omfattas av specialstraffrättsliga regler och ersätter straffsanktionerna med ett system med offentligrättsliga avgifter som åläggs och drivs in i administrativ ord- 6

ning Vissa steg i den riktningen har redan tagits, bl a genom de sk

överlastavgifterna (lag (1972:435) om överlastavgift). Såvitt gäller underlåtenhet av motorfordonsägare att teckna föreskriven trafikförsäkring för fordonet skulle det sannolikt i och för sig vara möjligt att på lämpligt sätt utforma ett liknande avgiftssystem. Användande av ett oförsäkrat fordon i trafik bör emellertid liksom hittills anses som en förseelse som utlöser sanktioner från samhällets sida, även när den skyldige är annan än fordonets ägare, och det ter sig här något mer komplicerat att utforma ett avgiftssystem som ersätter straffansvaret. I varje fall ifrågasätter utredningen om den frågan bör lösas isolerat för denna speciella form av lagöverträdelser. Den torde böra ses i ett större sammanhang, där man över ett betydligt vidare fält tar ställning till frågan om avkriminalisering av andra liknande förfaranden och införande av ett nytt administrativt avgiftssystem. Detta är dock inte en uppgift för trafikskadeutredningen. Under dessa förhållanden anser sig utredningen böra förorda att straffbestämmelserna på förevarande område tills vidare behålls. Detsamma gäller de nuvarande möjligheterna att med vitesföreläggande framtvinga försäkringspliktens fullgörande. Utredningen har inte funnit skäl att föreslå några sakliga ändringar i straff- och vitesbeståmmelserna. Av skäl som utredningen har utvecklat i ett tidigare avsnitt (7.3.8) bör möjligheterna att utöva regress för utgiven trafikförsäkringsersättning

15 Jfr ”Kriminalpolitiskt utvecklingsarbete”, rapport (197423) avgiven av Brottsförebyggande rådet, maj 1974, särsk s 10 f.

244 Allmän motivering SOU l974z87

väsentligt inskränkas. Utredningens förslag i den delen innebär bl a att i fall då TFF har utgett ersättning för skada orsakad av ett fordon för vilket vid skadetillfället inte finns föreskriven försäkring föreningen har återkravsrätt mot ägare, brukare eller förare endast om denne vållat skadan uppsåtligen eller grovt vårdslöst. Vid sidan av straffansvaret skulle sålunda en fordonsägare, som har försummat sin försäkringsplikt, i allmänhet inte drabbas av någon ekonomisk påföljd avseende skyldighet att bidra till försäkringssystemets finansiering, om inte särskilda bestämmelser härom meddelas. En sådan fordonsägare bör emellertid inte vara bättre ställd i det hänseendet än den som har tecknat en försäkring men försummat att betala premien. Som tidigare nämnts kommer enligt förslaget premien att kunna krävas ut i ett sådant fall även sedan avtalet har upphört. I konsekvens härmed bör den som överhuvudtaget inte har tecknat någon försäkring v och som alltså inte kan avkrävas någon avtalsenlig premie - kunna i annan ordning åläggas att betala ett belopp motsvarande den premie han skulle ha erlagt. Sådan betalningsskyldighet bör givetvis, på samma sätt som en försäkringstagares skyldighet att betala premie, inträda oberoende av om något skadefall har inträffat. Avgiftsbeloppen bör lämpligen tillföras trafikförsäkringstagarkollektivet genom att de betalas in till T F F. Till frågan om den närmare utformningen av sådana avgiftsbestämmelser återkommer utredningen i specialmotiveringen (8.l.30). Utredningen vill understryka att det möjligen kan bli aktuellt att göra ändringar i dessa avgiftsbestämmelser, om man i en framtid avkriminaliserar här aktuella förseelser och ersätter straffansvaret med offentligrättsliga avgifter. l så fall torde avgiftsbestämmelserna böra samordnas, exempelvis så att man ålägger den fordonsägare som har försummat försäkringsplikten att betala en avgift motsvarande en viss multipel av den premie som skulle ha utgått och samtidigt föreskriver att av denna avgift ett belopp motsvarande premien tillfaller TFF och därmed trafikförsäkringstagarkollektivet. Under alla förhållanden måste ändrade regler för åläggande och indrivning av den nu föreslagna premieavgiften” utformas, eftersom man efter en avkriminalisering inte längre kan knyta an till det straffprocessuella förfarandet (jfr nedan 8. l .30).

7.3.1] Vissa processuella frågor Övergången till ett försäkringsmässigt system som är helt frikopplat från reglerna om skadeståndsansvar får vissa konsekvenser i processuellt hänseende. Med nu gällande lagstiftning blir en skadelidandes mot en trafikförsäkringsanstalt riktade ersättningsanspråk att anse som enskilt anspråk i anledning av brott, om det försäkrade fordonets förare har vållat skadan genom vårdslöshet i trafik. Råder tvist om ersättningsanspråket kan i ett sådant fall den skadelidande enligt 22 kap l§ rättegångsbalken (RB) ofta föra sin ersättningstalan i samband med att åklagare för talan mot föraren om ansvar för vårdlöshet i trafik. Enligt den nya lagen kommer en ersättningstalan mot trafikförsäkringsgivaren inte längre att kunna föras i samband med ett eventuellt åtal

Allmän motivering 245

mot föraren, eftersom grunden för en sådan talan helt saknar samband med frågan huruvida föraren har gjort sig skyldig till straffbart förfarande eller överhuvudtaget är personligen skadeståndsskyldig. De processuella fördelar som kan vara förenade med en gemensam handläggning av åtalsoch ersättningsfrågorna skulle sålunda gå förlorade. Olägenheterna är dock inte så stora. Frågan om vållande av föraren får enligt den nya lagen betydelse uteslutande i kollisionsfall och då endast såvitt avser ersättning för skador på fordonen eller med dem befordrad egendom. l alla andra situationer utgår ersättning på rent objektiv grund. Om i ett kollisionsfall ersättningsfrågorna ger upphov till tvist och denna rör just frågan om eller i vad mån de berörda fordonsförarna har varit vållande, kan det självfallet vara processekonomiskt fördelaktigt att få åtals- och ersättningsfrågorna prövade i en och samma rättegång. Sådana önskemål kan emellertid rent praktiskt sett tillgodoses också med den nya lagstiftningen. Den skadelidande - dvs ägaren eller föraren av något av de inblandade fordonen eller en utomstående ägare av befordrad - bör i ett sådant egendom fall på samma sätt som idag och i samförstånd med den eller de berörda trafikförsäkringsanstalterna väcka skadeståndstalan mot föraren på motsidan i samband med att denne åtalas. En sådan talan kan liksom fn handläggas i samband med åtalet. Åläggs föraren skadeståndsskyldighet, har han enligt vad utredningen föreslår (7.3.6) återkravsrätt mot trafikförsäkringsgivaren, och han riskerar alltså inte att personligen drabbas av något reellt ekonomiskt ansvar. En fråga som emellertid kvarstår olöst i ett fall som det anförda rör rättegångskostnaderna.,Enligt l7§ första stycket TFL åligger det i princip försäkringsgivaren i ett fall av denna art att bestrida den skadelidandes kostnader i mål om skadestånd mot det försäkrade fordonets ägare, brukare eller förare. Någon motsvarande bestämmelse anser utredningen av rätts- och lagtekniska skäl inte böra tas upp i den nya lagen. Härvid förutsätter emellertid utredningen att försäkringsbolagen genom försäkringsvillkoren frivilligt åtar sig ett ansvar för sådana kostnader i fall då den skadelidande i ett kollisionsfall, efter överenskommelse med försäkringsgivaren, i brottmål har väckt talan om enskilt anspråk i anledning av brott mot förare på motsidan under påstående att föraren har varit vållande till skadan. Undantagsvis kan det bli fråga om sådan talan mot annan person än föraren, eftersom på sätt utredningen utvecklar närmare i avsnitt 8.l.10 allt vållande i samband förandet

med

av” ett kolliderande fordon i princip skall grunda ersättningsansvar för s k kollisionsskada för fordonets trafikförsäkringsgivare. En rättegångskostnadsklausul av nyss angivet slag i försäkringsvillkoren torde böra inkludera också sådana undantagsfall. Blir rättegångskostnadsfrågan löst enligt dessa riktlinjer torde det nya ersättningssystemet inte behöva medföra att de processekonomiska fördelar som är förenade med den nuvarande ordningen behöver gå förlorade. För fullständighetens skull vill utredningen framhålla, att det härvid förutsätts att trafikförsäkringsanstalterna liksom hittills i försäkringsavtalen gör frivilliga åtaganden att svara för de rättegångskostnader

sou 1974:87 246 Allmän motivering

kan för försäkringstagaren i mål mot honom om som uppkomma skadestånd för trafikskada.

7.4 i annan lagstiftning m m Följdändringar

Som har anförts i det föregående (7.3.l) bör i samband med den nya BAL och TFL upphävas. Av skäl som kommer att lagens ikraftträdande bör även lagen (1939:776) med utvecklas i specialmotiveringen (8.1.4) å motorfordon, som nyttjas av vissa bestämmelser om trafikförsäkring

staten, m m, isin helhet upphävas. I 3 kap 8 § SkL har tagits upp föreskrift av innebörd att reglerna i 3

kap SkL om principalansvar inte skall gälla i fråga om skada som en vållat såsom förare av motorfordon, i den mån ersättning för arbetstagare skadan skall utgå enligt trafikförsäkringslagstiftningen. I fråga om

motiven för denna bestämmelse hänvisas till prop 1972:5 s 545 f. Vad som där har anförts bör föranleda att ett i sak motsvarande undantag genomförande. Berörda upprätthålls även efter den nya trafikskadelagens i SkL bör underkastas den redaktionella jämkning som påkallas stadgande av att gällande trafikförsäkringslagstiftning ersätts av trafikskadelagen. Av skäl som kommer att utveckla närmare i avsnitt utredningen om 8.l.l5, bör viss ändring företas i 15 § andra stycket lagen (1967:663)

tillägg till vissa trafiklivräntor. Genom (1946:175) med vissa bestämmelser rörande förordningen för förare av motordrivet fordon, som tillhör skadeståndsskyldigheten eller av staten har meddelats bestämmelser som utesluter eller nyttjas skadeståndsansvaret för sådan förare. Bestämmelserna innebär i begränsar För vad staten såsom ägare eller brukare av motorhuvudsak följande. har i skadestånd enligt BAL eller SkL har staten fordon utgett återkravsrätt mot fordonets förare endast om denne har gjort sig skyldig i trafik, eller rattonykterhet eller har vållat till grov vårdslöshet rattfylleri eller har brukat fordonet skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet utan lov. Har föraren av ett fordon som ägs eller nyttjas av staten fått

utge skadestånd till annan än staten har han rätt att från staten återkräva om han inte har vållat skadan under förhållande som vad han har utgett, En motsvarande återkravsrätt tillkommer föraren av ett nyss nämnts. inte omfattas av BAL - t ex ett statligt motordrivet fordon som motorredskap - om staten skulle ha varit ansvarig för skadan gentemot

den skadelidande därest BAL varit tillämplig. Om i fall av här angiven art staten skada, är statens skadeståndsrätt inskränkt på själv har tillfogats samma sätt som dess återkravsrätt. kommer att omfatta alla motordrivna fordon Den nya lagstiftningen - för fordon som är avsett att föras av gående torde i stort undantaget i detta I fråga om alla fordon som sett sakna betydelse sammanhang. 1946 kommer sålunda och omfattas av års kungörelse ersättningsatt bli underkastade en enhetlig reglering. Denna innebär regressfrågorna för en trafikskada inträder i den bl a att den som har utgett skadestånd skadelidandes rätt till enligt den nya lagen (7.3.6). Vidare ersättning

Allmän 247 motivering

innebär den nya lagstiftningens regressregler att trafikförsäkringsgivare har återkravsrätt mot fysisk person endast om denne har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet (7.3.8). l fråga om sådana statliga eller av staten nyttjade fordon som inte är trafikförsäkringspliktiga och för vilka inte heller har tecknats trafikförsäkring kommer lagens regler om försäkringsanstalt som har meddelat att i trafikförsäkring stället gälla staten. Såvitt gäller personskada och annan tredje man tillfogad sakskada än skada på fordonet självt eller därmed befordrad egendom kommer enligt den nya lagen föraren av ett staten tillhörigt eller av staten nyttjat motorfordon, som inte är trafikförsäkringspliktigt och för vilket inte heller har tecknats trafikförsäkring, att få ett minst lika gott skydd mot risken att slutligt drabbas av personligt skadeståndsansvar som han nu har enligt 1946 års förordning. Detsamma gäller i fråga om skada som i följd av trafik med ett staten tillhörigt eller av staten motorfordon nyttjat uppkommer på en passagerares personliga tillhörigheter och för vilken enligt vad som har anförts i det (7.3.4.2) skall föregående utgå trafikförsäkringsersättning, och detta oavsett om trafikförsäkring har tecknats för fordonet eller inte. Föraren av ett fordon får statligt slutligen samma skydd med avseende på skada som tillfogas annan staten tillhörig egendom än sådan som befordras med fordonet i fall då trafikförsäkring inte har tecknats för fordonet. l fråga om andra sakskador blir emellertid läget ett annat. Att enligt förslaget ersättning från ett fordons trafikförsäkring inte skall utgå för skada på fordonet självt eller skada på annan befordrad egendom än passagerares personliga tillhörigheter innebär, att lagstiftningen inte bereder vare sig föraren eller annan person något skydd mot personligt skadeståndsansvar för sådana skador annat än i sådana kollisionsfall då full ersättning för skadan skall utgå från för fordon försäkringen på motsidan på den grund att skadan i sin helhet har orsakats av vållande i samband med förandet av eller bristfällighet I andra på det fordonet. kollisionsfall och vid s k singelolyckor kommer med andra ord förare av statliga motorfordon lika väl som andra fordonsförare i princip att bära fullt skadeståndsansvar enligt bestämmelserna i SkL för skador av här angivet slag, om bestämmelserna i 1946 års förordning upphävs utan att ersättas av några motsvarande regler till förarnas skydd. Föraren av ett statligt fordon kan komma i samma situation med avseende på skada som tillfogas annan staten än tillhörig egendom fordonet självt eller därmed befordrad egendom i de fall då staten har tecknat trafikförsäkring för fordonet. Enligt den nya lagen kommer nämligen trafikförsäkringen, såvitt den avser skada på försäkringstagarens egendom, att fungera som vanlig, frivillig skadeförsäkring (7.3.4.7). - Försäkringstagaren alltså i nu aktuella fall staten - kan bl a åta sig självrisk av traditionell typ. För den del av en skada som inte överstiger självriskbeloppct kan staten kräva skadestånd av tex fordonets förare enligt allmänna skadeståndsregler. Föraren kommer inte att kunna återkräva skadeståndet från försäkringsgivaren, eftersom den skadelidande, staten, inte har någon rätt till ersättning från försäkringen. Föraren är

248 Allmän sou 1974:37 motivering

med andra ord intill självriskens belopp helt utan rättsligt skydd mot personligt skadeståndsansvar. Om staten tecknar försäkring med 100 procents självrisk betyder det att föraren kan drabbas av fullt skadeståndsansvar för skada av detta slag. Förare av statliga fordon intar på grund av 1946 års förordning fn en förmånsställning i skadeståndshänseende i förhållande till andra förare. Frågan huruvida de också efter den nya lagstiftningens genomförande skall ges en sådan förmånsställning bör såtillvida besvaras jakande, att deras ställning i princip inte bör sakligt försämras. Enligt utredningens mening blir emellertid det önskemålet tillgodosett utan att några särskilda bestämmelser meddelas. De förare det är fråga om är praktiskt taget undantagslöst arbetstagare i statens tjänst, och de skador det gäller är sådana skador som de vållar i tjänsten. I fråga om deras skadeståndsansvar blir alltså 4 kap l § SkL tillämplig. Lagrummet föreskriver, att arbetstagare är ansvarig för skada som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Rörande motiven för stadgandet och den tillämpning av bestämmelsen lagstiftaren åsyftat hänvisas till prop 1972:5 s 388 f(avsnitt 2.4) och 553 f(avsnitt 5.1.4). Såvitt gäller skada på annan staten tillhörig egendom än fordonet självt eller därmed befordrad egendom kommer som förut nämnts föraren av ett statlig fordon för vilket inte har tecknats trafikförsäkring att kunna göras personligen ansvarig för skadan bara i fall då han har vållat skadan uppsåtligen eller grovt vårdslöst. Utredningen anser sig mot den bakgrunden kunna utgå från att i fall då sådan försäkring har tecknats w med en mer eller mindre omfattande ”konventionell” - i 4 självrisk stadgandet kap l § SkL kommer att tillämpas så, att förare av försäkrade statliga fordon inte får ett mer omfattande skadeståndsansvar för skador av detta slag än förare av oförsäkrade sådana fordon. Men också när det gäller skada på fordonet självt eller på befordrad egendom anser sig utredningen kunna räkna med att 4 kap l § SkL skall bereda sådana förare av statliga fordon som är arbetstagare ett skydd mot att drabbas av personligt skadeståndsansvar vilket är i stort sett likvärdigt med det skydd 1946 års förordning ger, i vissa lägen sannolikt ett ännu bättre skydd. För denna grupp av förare synes därför inte finnas behov av några sådana särbestämmelser som har meddelats genom 1946 års förordning. Kvar står då endast frågan huruvida ett sådant behov föreligger med tanke på de fall då en förare av ett statligt fordon har vållat skada av ifrågavarande slag i annan egenskap än arbetstagare eller i övrigt under sådana omständigheter att 4 kap l § SkL inte är tillämplig. Enligt utredningens mening bör frågan besvaras nekande. För det första rör det sig här om sällsynta undantagssituationer. För det andra måste det ifrågasättas om det över huvud taget är rättspolitiskt motiverat att i fall av denna art bereda föraren en förmånsställning i skadeståndshänseende enbart på den grund att fordonet tillhör eller nyttjas av staten. Det torde fö inte heller ha varit främst för dessa fall som 1946 års

Allmän motivering 249

förordning har tillkommit. Slutligen och för det tredje kommer även i dessa fall föraren att kunna beredas ett visst skydd mot ett alltför betungande skadeståndsansvar genom den allmänna av regel om jämkning oskäligt betungande skadestånd som skadeståndskommittén har föreslagit (6 kap 5§ SkL enligt kommitténs förslag i Skadestånd V) och som trafikskadeutredningen utgår från kommer att upphöjas till lag, innan eller senast samtidigt med att utredningens förslag genomförs. På nu anförda skäl bör 1946 års förordning i sin helhet upphävas. Genom kungörelsen (1969:113) om statligt förarskydd har meddelats

bestämmelser om viss ersättning till förare av motorfordon som staten

äger eller nyttjar, när föraren tillfogas personskada i följd av trafik med fordonet. Bestämmelserna syftar till att bereda sådana fordonsförare ett ekonomiskt skydd i stort sett motsvarande det skydd som den frivilliga s k förarplatsförsäkringen ger förare av icke statliga fordon. Enligt den nya lagstiftningen får förare av varje motordrivet fordon en i princip ovillkorlig rätt till trafikskadeersättning för personskada som tillfogas honom i följd av trafik med fordonet. Förarplatsförsäkringarna blir därmed obehövliga. Detsamma gäller i fråga om det statliga förarskyddet. 1969 års kungörelse bör därför i sin helhet upphävas. Kungörelsen (1963:655) med särskilda bestämmelser angående försäkring a° motorfordon som införts för tillfälligt brukande i riket avser rätten att under vissa förutsättningar använda motorfordon i trafik i Sverige utan trafikförsäkring. Den gäller i praktiken fordon hemmahörande i annat nordiskt land eller i land som är anslutet till det s k EG-systemet på trafikförsäkringsområdet (l.2.6) samt fordon för vilket finns s k grönt kort. Genom kungörelsen (1969:490) om trafikförsäkring på motorfordon som tillhör främmande stat har de till 1959 års trafikförsäkringskonvention (4.l.l) anslutna staterna befriats från trafikförsäkringsplikt beträffande fordon som inte är registrerade här i landet. 1963 och 1969 års kungörelser bör i samband med att den nya lagstiftningen genomförs ersättas av bestämmelser i motsvarande till ämnen, anpassade den nya lagstiftningen och lämpligen infogade i den trafikförsäkringskungörelse som utredningen föreslår (8.4). Upphävandet av BAL föranleder vissa ändringar i de bestämmelseri skilda vägtrafikförfattningar som innefattar till hänvisningar 6 eller 7 § BAL. Härtill återkommer utredningen i specialmotiveringen (8.7). Enligt 3 § instruktionen (1965:709) för försäkringsinspektionen åligger det inspektionen att ta befattning med inländska försäkringsbolags och utländska försäkringsanstalters verksamhet enligt bl a TF L. I samband med den nya lagstiftningens genomförande bör paragrafen kompletteras med en hänvisning till försäkringsanstalternas verksamhet enligt den nya trafikförsäkringslagstiftningen. Som utredningen tidigare har anfört (7.2.3) rubbar den föreslagna lagstiftningen inte förutsättningarna för en fortsatt för tillämpning Sveriges del av de existerande internationella överenskommelser som nu gäller för oss. I ett avseende synes den nya lagstiftningen to m kunna möjliggöra en utvidgning av våra förpliktelser, nämligen såvitt avser 1959 års europeiska konvention om obligatorisk trafikförsäkring. Ett av de

250 Allmän motivering

förbehåll som Sverige utnyttjat vid tillträdet av denna konvention torde

kunna återtagas. Utredningen syftar på förbehåll nr 10, som vid tillträdet var för att undantaget i 2 § fjärde stycket TFL från nödvändigt i fråga om s k områdesfordon skulle kunna behållas trafikförsäkringsplikt oförändrat. Något motsvarande undantag görs inte i den föreslagna Utredningen förutsätter att regeringen, i samtrafikskadelagen (7.3.2.4). band med att proposition angående den nya lagstiftningen framläggs, utverkar riksdagens bemyndigande att frånträda detta förbehåll.

7.5 Kostnadsberäkningar

7.5.1 Allmänna synpunkter

De reformer utredningen föreslår innebär praktiskt taget genomgående av det ekonomiska skyddet för dem som lider trafikskada. förbättringar om ersättning med Framför allt gäller detta de föreslagna nya reglerna Av särskild är att förare av motoranledning av personskada. betydelse föreslås till ersättning för personskada från försäkfordon bli berättigad fordonet och att möjligheterna till jämkning av ringen för det egna ersättning med anledning av personskada på grund av den skadelidandes medvållande i avsevärd mån begränsas i förhållande till vad som gäller f n. för sakskada verkar utredningens förslag i När det gäller ersättning Rätten till ersättning för skada på förares och båda riktningarna. blir något mer omfattande än den passagerares personliga tillhörigheter ersättningsrätt som nu tillkommer passagerare enligt försäkringsgivarnas Att trafikförsäkringen för ett fordon skall bereda frivilliga åtaganden. för skada tillhörig egendom innebär ersättning på försäkringstagaren också en viss utvidgning av skyddet. Om försäkringsgivarna på sätt som har förordat i viss omfattning frivilligt avstår från att påkalla utredningen för sakskada av vållande på den jämkning av ersättning på grund skadelidandes också detta en förbättring av skyddet. sida, innebär avseenden medför utredningens förslag att rätten till I vissa andra för sakskada inskränks i förhållande till vad som följer av nu ersättning de föreslagna om gällande lagstiftning. Det gäller främst nya reglerna som innebär att en ersättningsrätt som ersättning för kollisionsskador, när vållande vid förandet föreligger i dag faller bort i vissa fall, nämligen inte kan styrkas på någondera sidan. av eller bristfällighet på fordonet av detta slag eller åtminstone vissa av Det säger sig självt att reformer utan att det får en inverkan på kostnaderna för dem inte kan genomföras Reformerna kommer rn a o att nödvändiggöra ändersättningssystemet. inom trafikförsäkringen. Även vissa andra delar ringar av premietarifferna kan tänkas inverka på premierna, trots att de av utredningens förslag innebär eller någon försämring av de inte vare sig någon förbättring skadelidandes Sålunda innebär reglerna om trafikförsäkringsskydd. anstalternas återkravsrätt att regressrätten inskränks väsentligt. I gengäld får emellertid enligt förslaget förbättrade möjligförsäkringsanstalterna trafikförsäkringspremier. De föreslagna ”kanaheter att driva in obetalda inverkar inte på storleken av liserings- och fördelningsreglerna visserligen

sou 1974:37 Allmän motivering 251

skadeersättningskostnaderna men föranleder en omfördelning av dessa, så ökar för vissa fordonskategorier och minskar för att premiebelastningen andra. Slutligen kan de nya ersättningsreglerna leda till en snabbare, billigare och enklare skadereglering och därmed lägre administrationskostnader. Besparingar i det hänseendet skall åtminstone i princip komma försäkringstagaren till godo i form av sänkta premier. De föreslagna lösningarna i fråga om ersättning med anledning av personskada har visserligen anvisats redan iutredningsdirektiven och kan även antagas vara i stort sett okontroversiella. Men en saklig bedömning av utredningsförslaget och av möjligheterna att genomföra reformerna förutsätter åtminstone viss kunskap om vilka ekonomiska konsekvenser reformerna får. Utredningsdirektiven förutsätter också att utredningens förslag åtföljs av en så fullständig redovisning som möjligt av vilka kostnader förslagets genomförande beräknas medföra. Vissa av utredningens förslag kan utan vidare antagas ha så ringa inverkan på premietariffema att man kan helt bortse från dem i detta sammanhang, i all synnerhet som kostnadsberäkningarna beträffande reformen i övrigt under alla förhållanden måste bli osäkra. Övergången från presumtionsansvar till rent objektivt ansvar torde sålunda inte få någon mätbar effekt på premierna. Effekterna av den utvidgning av rätten för försäkringstagaren att få ersättning för sakskada som förslaget i princip innebär låter sig över huvud taget inte beräknas, eftersom trafikförsäkringen i detta avseende enligt förslaget skall fungera som en vanlig skadeförsäkring och kostnadsutfallet således blir beroende av i vilken omfattning möjligheterna att införa självriskklausuler eller andra begränsningar i ersättningsrätten utnyttjas. Reglerna om utvidgad rätt för förare och passagerare att få ersättning för skada på personliga tillhörigheter får enligt utredningens bedömande inte någon mätbar effekt på premierna. Detsamma lär gälla de föreslagna reglerna om undantag från rätten till ersättning för sakskada för bl a den som har brukat ett fordon olovligen. Även om försäkringsgivarna följer utredningens rekommendation att frivilligt begränsa utrymmet för jämkning av sakskadeersättning på grund av medvållande, utgår utredningen från att effekten på kostnadssidan blir helt obetydlig. De nya reglerna om ersättning för kollisionsskador får, som har framhållits i avsnitt 7.3.4.4, betydelse i högst 10% av samtliga kollisionsfall. Sannolikt rör det sig om än lägre procentuell andel av det totala beloppet av skadeersättningarna. Kostnadsminskningen blir därför ytterst obetydlig, särskilt ijämförelse med de kostnadsökningar som följer av andra delar av reformen. Under angivna förhållanden har utredningen ansett sig kunna helt avstå från att göra några beräkningar av de ekonomiska verkningarna av reformen i nu berörda hänseenden. l bilaga 2 har utredningen redovisat vissa uppgifter om trafikförsäkringsanstalternas regressverksamhet. Detta material ger en bild av storleken av regressinkomsterna. Som utredningen har anfört i avsnitt 7.3.8.1 vid behandlingen av regressfrågorna är det uppenbart att dessa inkomster motsvarar en utomordentlig blygsam del av de totala skadekostnaderna. De inskränkningar av regressrätten som utredningen föreslår

Allmän 252 motivering

kan därför inte väntas få någon som helst betydelse för premietarifferingen. Kvar står då frågan om utredningsförslagets verkningar i fråga om kostnaderna för ersättningssystemet i tre hänseenden. Det gäller för det första att förare av motorfordon skall ha rätt till ersättning för förslaget personskada från fordonets trafikförsäkring. Det gäller för det andra att ersättning för personskada skall kunna jämkas endast vid förslaget uppsåtlig eller grovt vårdslös medverkan från den skadelidandes egen sida. och för det tredje gäller det förslaget om kanalisering av Slutligen ersättningarna till förare och passagerare i ett motorfordon för personskada och skada på vissa personliga tillhörigheter till det ”egna” fordonets försäkring. Av skäl som utredningen har utvecklat i det föregående (kap IV) har i stort sett inte låtit göra några egna undersökningar för att utredningen skaffa underlag för kostnadsberäkningar. De beräkningar som redovisasi det följande bygger väsentligen på de undersökningar som har gjorts av den inom Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag (FSAB) verksamma no-fault-kommittén. Utredningen har emellertid också utnyttjat vissa som skadeståndskommittén låtit utföra under sitt arbete undersökningar med betänkandet Skadestånd III. Däremot har utredningen inte funnit anledning att utnyttja eller redovisa de undersökningar som bilskadeutredningen lät utföra under 1950-talet, bl a just i fråga om kostnaderna för att bereda förare av motorfordon ersättning för personskada från det egna fordonets försäkring. Skälet härtill är givetvis att de förändringar som har ägt rum under de sista 20 åren i fråga om bl a fordonsbeståndets omfattning och sammansättning, trafikreglerna och trafikapparatens struktur men också i fråga om socialförsäkringen är så genomgripande att undersökningar från den tiden inte kan antagas ha något värde när det gäller att bedöma verkningarna av motsvarande reformer i dag. De beräkningar som redovisas och utredningens därpå grundade slutsatser avser kostnaderna i fråga om fordon som är trafikförsäkringsmen inte fordon för vilka staten svarar och uppträder som pliktiga anser sig dock ha anledning antaga att självförsäkrare. Utredningen undersökningsresultaten ger en god vägledning också för de statliga fordonen. Kostnadsökningarna för staten bör sålunda kunna antagas ligga på i stort sett samma nivå som för trañkförsäkringstagarna. Utredningen räknar med att en reform av ersättningssystemet enligt de linjer utredningen föreslår kommer att leda till en förenkling av skaderegleringsarbetet och därmed till minskade administrationskostnader, vilket i sin tur bör vara ägnat att leda till lägre trafikförsäkringspremier. Att mäta dessa verkningar av den föreslagna reformen torde dock vara nästan ogörligt. Det är enligt utredningens mening inte heller nödvändigt. De besparingar som kan göras lär inte bli särskilt stora, i all synnerhet inte i jämförelse med de rationaliseringsvinster som kan göras på annat sätt - t ex genom vidgad användning av datateknik eller ökad användning av schabloner vid bedömning av vållandefrågan i kollisionsfall osv. Utredningen har därför avstått från att göra något försök till analys av de administrativa som förslaget kan hur mycket förenklingar möjliggör

Al/Inän molivering 253

betyda i minskade skaderegleringskostnader. Men när man bedömer det siffermässiga resultatet av utredningens bör man kostnadsberäkningar hålla i minnet att inte beräkningarna inrymmer hänsynstagande till faktorer av detta slag. Det är självfallet nettokostnadseffekten av reformen som är av intresse för motorfordonsförsäkringstagarna. Inkluderar man förare av motorfordon under bortfaller trafikförsäkringsskyddet behovet av en särskild förarplatsförsäkring. Det premiebortfall som ett uteslutande av förarplatsskyddet från motorfordonsförsäkringen medför bör sålunda beaktas i kostnadsberäkningarna. Det har visat sig vara möjligt att göra en beräkning av hur stor procentuell andel av trafikförsäkringspremien som detta premiebortfall genomsnittligt representerar. kommeri Utredningen det följande att närmare beröra denna fråga. Att endast nettoeffekten av de olika delreformerna skall mätas har inte betydelse bara på det sättet att hänsyn skall tas till bortfallet av premie för förarplatsförsäkring. I och med att föraren av ett motorfordon får ersättning för personskada och vissa sakskador från det egna fordonets försäkring, utan möjlighet för försäkringsgivaren att rikta återkrav mot trafikförsäkringen för annat motorfordon, bortfaller den kostnad som trafikförsäkringen idag bär till av att i vissa kollisionsfall följd ersättningen från trafikförsäkringen för ett av de berörda fordonen utgår till skadelidande förare av fordon motsidan.

på_ Vid de beräkningar som

utredningen redovisar i det följande har hänsyn tagits till denna kostnadsbesparing. Den förut omnämnda no-fault-kommittén har låtit en aktuariegrupp göra vissa beräkningar av premieförändringama för olika fordonskategorier om trafikförsåkringen att bereda utvidgas skydd också för det försäkrade fordonets förare, om möjligheten att jämka personskadeersättning på grund av medvållande tas bort och om ersättning för personskada till förare och passagerare skall slutligt bäras av det fordon i vilket den eller de skadelidande färdats. Kommitténs beräkningar grundar sig på en stickprovsundersökning av 513 personskador och 499 egendomsskador som inträffat under år 1969. En kalkyl som utvisar beräknad skadekostnad och procentuell höjning av premien har gjorts sedan stickprovet räknats upp till att svara mot ett obundet slumpmässigt urval av ll 400 olyckor av vilka l 000 skulle vara förenade med personskada. Förhållandet mellan dessa båda tal svarar i stort sett mot den procentuella andelen av samtliga trafikolyckor som olyckor förenade med personskada utgör. Undersökningsresultaten kan inte bedömas vara i statistisk mening signifikanta, eftersom stickprovsmaterialet har haft alltför ringa omfattning i belysning av den stora spridning av ersättningsbeloppen som utmärker trafikförsäkringen. i enskilda Uppskattningen skadefall av merkostnaden för personskadeersättning till föraren är vidare i många fall osäker. Undersökningsresultaten kan därför endast anses ge en grov indikation på hur stor kostnadsökning som kan förväntas bli följden av de nu aktuella reformer som utredningen föreslår. Anmärkas bör också att vid beräkningarna inte har tagits hänsyn till att lagstiftningen om värdesäkring av skadeståndslivräntor medför att personskadeersättningar-

254 Allmän motivering

na kommer att representera en större andel av de totala skadeersättnings-

kostnaderna än tidigare (jfr bilaga 1). redovisar utredningen kostnadsberäkningarna i tre I det följande det första avser förarens inkluderande i särskilda underavsnitt, av vilka trafikförsäkringsskyddet, det andra verkningarna av de nya medvållande-

av de föreslagna kanalisereglerna och det tredje avsnittet verkningarna I ett fjärde och avslutande underavsnitt rings”- och fördelningsreglerna. redovisar sina slutsatser på grundval av undersökningsresulutredningen

taten. Det bör observeras att när i det följande redovisas beräknad premie-

den procentuella ökningen har beräknats höjning för trafikförsäkringen från den del av tariffpremien som svarar mot riskmed utgångspunkt inte har åtagandet och att således den del som svarar mot omkostnader

medräknats.

7.5.2 Förarskyddet

Resultatet av aktuariegruppens beräkningar såvitt gäller förarskyddet

framgår av följande tabell.

av eget fordons Tabell l Kostnads- och premieökning om föraren bereds skydd försäkring

Skadekost- Skadekostnad Premic om Föraren Fordonskategori nad enl nuv om föraren in- inkluderas, i % av villkor, tkr kluderas, tkr nuv premie

14 042 16 330 116 Personbil 3423 4019 117 Lastbil 179 686 383 Motorcykel, moped 1 280 l 400 109 Övriga 7 335 348 104 Okänd! 19 259 22 783 118 Samtliga

Av tabellen kan utläsas att premiehöjningen för trafikförsäkringen

17 % för lastbilar, 283 % för motorcyklar skulle bli 16 % för personbilar, uppgår till 18 %. och mopeder etc. Den genomsnittliga premiehöjningen att i tabell l utgår från att de Det är att märka beräkningarna nuvarande ersättningsreglerna i övrigt lämnas oförändrade. Sålunda skall och i kollisionsfall skall regress nu gällande medvållanderegler tillämpas, inbördes utövas enligt nuvarande mellan de berörda försäkringarna

bestämmelser och praxis. i trafikförsäkringen, dvs I tabellen redovisas bruttopremiehöjningen som uppkommer genom att ingen hänsyn har tagits till den besparing 17 för förarplatsförsäkringen faller bort. Inom no-fault-kommittén Avser i undersök- premien av förarplatspremiens storlek ningsmaterialet ingåen- har aktuariegruppen gjort beräkningar de fordon vilkas katego- av trafikförsäkringspremien (tariffpremien) för olika uttryckt i procent ritillhörighet inte har 7 Resultatet framgår av nedanstående tabell? fastställts. fordonskategorier.

SOU [974187 Allmän motivering 255 Tabell 2 Genomsnittspremie för förarplatsförsäkringen ställd i relation till genomsnittlig trafikförsäkringspremie

således för varje fordonskategori kunna reduceras med det i tabell 2 angivna procenttalet. I tabell 3 redovisas nettopremiehöjningen för trafikförsäkringen efter sådan reduktion. Det måste dock framhållas att endast ca 61 % av motorcykelägarna och 28 % av mopedägarna har förarplatsförsäkring. Tabell 3 Nettopremieökning om föraren bereds skydd av ”eget fordons försäkring

Fordonskategori Nettohöjning av trañkförsäkringspremien i % av nuv premie

Som framgår av tabellerna l och 3 har i no-fault-kommitténs undersökningsmaterial motorcyklar och mopeder redovisats gemensamt som en fordonskategori. Resultatet för dessa fordon har därigenom sannolikt blivit missvisande. Eftersom för är trafikförsäkringspremien mopeder mycket låg ca 30 kr i storstadsområdena - men däremot hög för motorcyklarna, särskilt de tyngre - i vissa fall över 1 100 kr - samtidigt som kostnaderna i absoluta tal för att bereda föraren skydd genom trafikförsäkringen inte skiljer sig tillnärmelsevis lika mycket i fråga om resp fordonsslag, är det sannolikt att den procentuella höjningen för mopederna är betydligt större än tabellerna utvisar, under det att höjningen för framför allt de tyngre motorcyklama är avsevärt mindre. Det är inte osannolikt att höjningen för till 300 % mopederna uppgår eller mer och att i gengäld höjningen för stannar under motorcyklama 8 100 %.

13 Betydelsen i reda pengar av sådana procentuella förskjutningar som här har angetts belyses av följande exempel på nuvarande premietariffer. För motorcykel med tjänstevikt över 75 kg och med Cylindervolym under 300 cc utgör trafikförsäkringspremien i storstadsområdena (S) hos ett av de största bolagen fn 248 kr (förarplatspremie 50 kr). För motorcykel med större Cylindervolym är trafikförsäkringspremien 1 119 kr. l områdena N (Norrland) och Ö (Övriga landet) är trafikförsäkringspremien för den tyngsta motorcykeln 393 kr. För moped är trañkförsäkringspremien i område S 30 kr (förarplatspremie 20 kr) och i övriga landet 20 kr (förarplatspremie 20 kr).

256 Allmän motivering

7.5.3 De nya medvâllandereglerna

l no-fault-kommitténs undersökningar har frågorna om verkan av nya

och fördelningsregler inte medvållanderegler och av nya kanaliserings behandlats var för sig. Man har undersökt premieeffekten av en reform

som innebär att dels föraren inkluderas i skyddet av trafikförsäkringen,

av medvållande över dels jämkning av personskadeersättning på grund för personskada till huvud taget inte skall äga rum, dels ersättningarna

förare till och slutligt bäras av försäkoch passagerare skall kanaliseras för det fordon i vilket de skadelidande fárdats. Det finns ringen emellertid mening vissa möjligheter att av undersökenligt utredningens del utläsa vilken effekt man skulle få av en reform

ningsresultatet ivdenna

och att möjligheten till som innebär att föraren inkluderas i skyddet

av medvållande slopas, samtidigt som nuvarande jämkning på grund behålls oförändrade. regress- eller fördelningsregler av no-fault-kommitténs nyss nämnda undersökningar redo- Resultatet

visas i nedanstående tabell.

Tabell 4 Kostnads- och premieökning (brutto), om föraren inkluderas i skyddet, för medvällande samt ersättning med anledning av personskada utgår utan jämkning av sådana ersättningar till förare och passagerare kanaliseras till och slutligt bärs 9 försäkringen för ”eget” fordon!

Motorcykel, moped

l 280 l 444 13 Ovriga Okänd 3 35 349 4

19 259 23 624 23 Samtliga

och fördelningsreglerna inte i och för Eftersom de nya kanaliseringssig medför någon kostnadsökning, kan procenttalen för premieökningen

som blir resultatet av att föraren inkluderas i antagas visa den ökning skyddet och att ersättning för personskada utgår utan jämkning på grund till bortfallet av förarplatspremien kan av medvållande. Tages hänsyn beräknas. Resultat framgår av tabell 5 på s 257. nettopremieökningen

19 Vid beräkningarna har antagits att jämkning på grund av medvållande aldrig vid uppsåt skall äga rum. Hänsyn har sålunda inte tagits till de möjligheter att jämka vara så få och grov vårdslöshet som utredningen föreslår. Dessa fall torde emellertid att den ekonomiska betydelsen totalt sett av denna jämkningsmöjlighet kan lämnas

utan beaktande.

Allmän motivering 257 Tabell 5 Nettopremieökning av de reformer som anges i tabell 4

4 Samtliga 23 8 15

En jämförelse mellan tabell 3 och tabell 5 ger vid handen att de nya medvållandereglerna medför en premieökning för samtliga fordonskategorier på i genomsnitt 5 %. Det finns enligt utredningens mening inte anledning antaga att antalet fall, relativt sett, av medvållande på den skadelidandes sida uppvisar mer signifikanta variationer för de olika fordonskategorierna, att den ena eller andra jämkningskvoten skulle tillämpas med högre frekvens i fråga om ett fordonsslag än i fråga om de övriga eller att det ekonomiska utfallet av jämkningsreglernas tillämpning för de olika fordonsslagen skulle vara relativt sett väsentligt olika för olika fordonsslag. Vissa reservationer måste dock självfallet Det göras. är av naturliga skäl vanligare att passagerarskador skall ersättas från försäkringen för en personbil än att ersättning för sådana skador skall utges från försäkringen för en lastbil, som man kan utgå från att jämkning av ersättning till passagerasamtidigt re på grund av medvållande praktiskt taget aldrig förekommer. Vidare är det inte uteslutet att det oftare förekommer att förare av moped eller motorcykel är medvållande till sin skada, än att förare av person- eller lastbil har varit medvållande. tror likväl Utredningen inte att de variationer som kan betingas av dessa förhållanden är signifikanta. Härvid beaktar utredningen att jämkning på grund av medvållande över huvud taget inte är särskilt ofta förekommande. Såväl domstolar som försäkringsbolag torde numera vara obenägna att jämka trafikskadestånd till cyklister eller fotgängare i andra fall än då en mera graverande vårdslöshet ligger den skadelidande till last. Flertalet torde därför jämkningsfall avse förare på motsidan i kollisionsfall. Det kan i sammanhanget vara av intresse att nämna att en undersökning av de 2 006 invaliditetsoch dödsfallsärenden som behandlades i Trafikförsäkringsanstalternas nämnd under år 1971 och som rörde enbart kollisionsfall visar, att jämkning förekom i bara 161 fall eller 8 % av samtliga, Jämkning skedde till mellan l/4 och 3/4 av full ersättning. Medianvärdet av jämkningskvoten låg på obetydligt under l/2. Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden anser sig utredningen kunna räkna med att den procentuella ökningen av trafikförsäkringspremierna genom en reform som innebär att föraren inkluderas i trafikförsäkringsskyddet och att ersättning för personskada inte skall jämkas på grund av medvållande men att nuvarande eller regress-

258 Allmän motivering

fördelningsregler behålls oförändrade blir i procent räknat densamma för dvs 5%. Utfallet av en sådan reform kan samtliga fordonskategorier, ur tabell i tabellen höjs följaktligen härledas 3 genom att procenttalen med 5 %. Resultatet redovisas i nedanstående tabell.

Tabell 6 Nettopremieökning, om föraren inkluderas i skyddet samt ersättning med för medvållande anledning av personskada utgår utan jämkning

- l Övriga 15 Samtliga

Till med dessa undersökningsresultat kan här i korthet jämförelse återges resultatet av vissa i andra sammanhang gjorda beräkningar. lät trafikförsäkringsanstalternas tariffkommitté Bilskadeutredningen undersöka bl a vilken som skulle bli nödvändig om föraren premiehöjning inkluderades i trafikförsäkringsskyddet och samtidigt jämkning av perinte skulle ske. Resultatet av sonskadeersättning på grund av medvållande undersökningen utvisade en premiehöjning av 17,5 % (se SOU 1957:36 skall jämföras med den bruttohöjning som enligt nu bilaga 3). Siffran skulle bli nödvändig i motsvarande situation (någon gjorda beräkningar var inte aktuell i bilskadereduktion för bortfall av förarplatspremie utredningens arbete), dvs 23 % (tabell 4). av medvållandejämkningens betydelse föranled- Vissa undersökningar delvis av skadeståndskommitténs förslag i betänkandet des åtminstone Skadestånd lll. Förslaget innebar att utöver graden av den skadelidandes - vid - av vållande på den medvållande och culpaansvar graden sida också parternas ekonomiska förhållanden skadeståndsskyldiges skulle inte få ske så att resultatet framstod som skulle beaktas. J ämkning mot den skadelidande. Förslaget skulle i princip slå igenom också obilligt för skadeståndsrättslig speciallagstiftning, tex på BALS inom området uttalades bl a att endast en betydande oaktsamhet av område. I motiven skulle medföra nedsättning av större skadestånd till den skadelidande över betänkandet beräknade fotgängare och cyklister. I sitt yttrande Svenska försäkringsbolags riksförbund att förslagets genomförande med kunde antagas medföra en höjning av bl a trafikförsäkringspremierna

högst 5 %. nämnda undersökningen av 2 006 dödsfalls- och invalidi- Den tidigare vilka behandlats hos Trafikförsäkringsanstalternas nämnd tetsärenden av förslagen i Skadestånd III under år 1971 visade att ett genomförande skulle föranleda en höjning av trafikförsäkringspremierna med ca 3 %. En av 250 fall som behandlats inom nämnden under liknande undersökning år 1970 tydde på en höjning med ca 4 %.

SOU 1974287 Allmän motivering 259

7.5.4 De nya kanaliserings- och färdelningsreglerna Redan i avsnitt 7.5.3 har i tabell 4 redovisats utfallet (brutto) av en reform som innebär att föraren inkluderas i trafikförsäkringsskyddet, att jämkning av personskadeersättning inte skall ske för medvållande och att ersättningar för personskada till förare och passagerare skall kanaliseras till och slutligt bäras av försäkringen för det fordon i vilket de skadelidande färdats. Varken inom no-fault-kommittén eller under trafikskadeutredningens arbete har gjorts några särskilda beräkningar av vilken effekt på trafikförsäkxingspremierna som skulle bli följden av en reform som innebär endast att de ifrågasatta nya kanaliserings- och fördelningsreglerna i fråga om personskadeersättningar till passagerare genomförs. Om man emellertid som utredningen har gjort utgår från att premiehöjningen i följd av nya medvållanderegler för samtliga fordonskategorier skulle uppgå till 5 %, kan man ur tabellerna 1 och 4 samt efter avräkning av nämnda 5 % räkna fram den procentuella förändring av premierna som skulle bli följden av en sådan begränsad reform. Resultatet framgår av följande tabell.

Tabell 7 Premieändring om personskadeersättningar till passagerare (med i övrigt oförändrade ersättningsregler) kanaliseras till och slutligt bärs av försäkringen för det befordrande fordonet

Fordonskategori Premieändring i 70 av nuv premie

Personbil ( 24-5- l6=) + 3 Lastbil ( 9-5- l7=) - 13 - 4 MotorcykeLmopcd (284-5-283=) Övriga ( 13-5- 9=)- 1 Okänd ( 4-5- 4=) - 5 Samtliga ( 23-5* 18=) i 0

7.5.5 Utredningens slutsatser De gjorda undersökningarna ger vid handen att de genomsnittliga höjningarna av trafikförsäkringspremierna även vid ett genomförande av samtliga utredningens förslag kan hållas på en måttlig nivå. Även om man med hänsyn till undersökningsmaterialets ringa omfattning och till den osäkerhet som också i övrigt vidlåder beräkningarna måste räkna med en felmarginal på 5-10 procentenheter, kommer de genomsnittliga höjningarna att stanna under 25 %. Härvid har hänsyn inte tagits till de rationaliseringsvinster som kan göras till följd av att förslagen leder till en förenklad skadereglering. Vid bedömningen av kostnadsfrågan måste beaktas att förslagen för åtskilliga kategorier av skadelidande innebär en väsentlig förstärkning av det ekonomiska skyddet vid trafikskador, framför allt när det gäller personskador. Det bör också beaktas att det under senare år trots inflationen har genomförts inte föraktliga sänkningar av trafikförsäk-

260 Allmän motivering sou 1974:87

ringspremiema. Ett genomförande av utredningens förslag skulle därföri stort sett bara innebära en återgång till den premienivâ, i krontal räknat, som rådde före dessa premiesänkningar. Det är enligt utredningens mening ett pris väl värt att betala för det förbättrade skyddet. Om man tills vidare bortser från motorcyklar och mopeder innebär de väntade premiejusteringarna inte heller sådana förskjutningar ikostnadsbelastningen för ägare av olika kategorier fordon som inte kan godtagas. Att premieökningen för exempelvis lastbilar stannar vid ca 6 %, under det att motsvarande höjning för personbilar blir ca 16 % måste f ö också ses i belysning av att lastbilspremierna i kronor räknat är avsevärt högre än personbilspremierna. Det kan synas anmärkningsvärt och ägnat att inge betänkligheter att reformen medför så kraftiga höjningar av premierna för motorcyklar och mopeder. Som utredningen tidigare har anfört kan det antagas att höjningen för mopedernas del kommer att ligga på ca 300 %. Inte heller en sådan höjning ter sig emellertid särskilt avskräckande med tanke på att trafikförsäkringspremien för en moped idag inte uppgår till mer än mellan 20 och 30 kr. För mopedförarnas del innebär dessutom reformen en mycket betydelsefull förbättring av skyddet, eftersom full ersättning enligt skadeståndsreglerna kommer att utgå till en mopedförare, som idag har endast ett mycket begränsat skydd genom förarplatsförsäkringen. Denna ger nämligen mopedföraren en betydligt lägre ersättning än motsvarande försäkring för en personbil (jfr avsnitt 1.5.1). För motorcykelägarna däremot kommer reformen att medföra en avsevärd kostnadsökning. Om man räknar med en fördubbling av trafikförsäkringspremien för en tung motorcykel innebär detta att motorcykelägaren kommer att belastas med en årlig ökad kostnad -« med bortseende från eventuell bonus - av mer än l 000 kr. Utredningen anser likväl att denna effekt av reformen bör godtagas. Den tunga motorcykeln äri dag inte något nyttofordon utan en ren lyx- och nöjesartikel, som företrädesvis används av ungdomar. Den har visat sig utgöra ett utomordentligt farligt redskap i trafiken, farligt både för förarna själva och för övriga trafikanter. l den mån en väsentlig ökning av premiekostnaderna för motorcyklar leder till en minskning av beståndet av dessa fordon är detta enligt utredningens mening något som bör hälsas med tillfredsställelse från trafiksäkerhetssynpunkt. Än väsentligare är emellertid de rent sociala och humanitära aspekterna. Åtskilliga motorcykelolyckor torde vara att hänföra till s k singelolyckor, ofta med mycket allvarliga skador på föraren som följd. Dessa hårt drabbade människor har idag ett i många fall bristfälligt skydd genom förarplatsförsäkringen. Enligt utredningens förslag kommer de att få ett fullgott skydd enligt skadeståndsrättsliga regler. Full ersättning kommer att utgå på objektiv grund och utan jämkning för medvållande annat än i extrema undantagsfall. För den enskilde motorcykelförare som drabbats av livsvarig invaliditet i följd av trafik med sitt fordon torde även en kostnad på betydligt mera än l 000 kr om året vara ett pris som han i det läget gärna skulle ha betalt under lång tid för att åtnjuta ekonomisk trygghet i den tragiska situation som han har försatt sig i.

sou 1974:87 261

8 Specialmotivering

8.1 Förslag till trafikskadelag

En lagstiftning på förevarande område kommer att vara i daglig tillämpning. Den nya lagen bör därför ges en kort och lätthanterlig benämning, som på ett naturligt sätt kan användas i dagligt tal och samtidigt ger ett begripligt besked om vad lagen gäller. Benämningen ”Trafikförsäkringslag” är i någon mån missvisande, eftersom lagen reglerar också frågor om annan ersättning än sådan som utgår från trafikförsäkring. En avgörande invändning är emellertid att man bör undvika en benämning som kan ge anledning till tvekan om vilken lag som åsyftas. 1929 års lag om trafikförsäkring går sedan länge under beteckningen ”trafikförsäkringslagen” (TFL), och det är enligt utredningens mening därför önskvärt att nu finna en beteckning som gör det lätt att skilja de båda lagarna åt. ”Trafikskadeersättningslag” skulle på många sätt ligga nära till hands men är långt och svårt att uttala. Utredningen har därför stannat för att föreslå benämningen Trafikskadelag”, som i rimlig mån tillgodoser de nyss angivna önskemålen och på ett naturligt sätt i skrift kan förkortas TSL. Lagen kommer att innehålla offentligrättsliga bestämmelser om trafikförsäkringsplikten och därmed sammanhängande frågor, civilrättsliga regler om rätt till skadeersättning från trafikförsäkring eller, i vissa fall, från staten eller TFF, vissa regler rörande skadestånd för trafikskada, bestämmelser om trafikförsäkringsgivares regressrätt, straffbestämmelser samt vissa processuella eller i övrigt offentligrättsliga regler av blandad art. Det ter sig från systematiska synpunkter naturligt att sammanföra dessa olika grupper av bestämmelser i skilda avsnitt under lämpliga rubriker. I enlighet med det anförda har den föreslagna lagen indelats i åtta avsnitt. Under rubriken Inledande bestämmelser” tas upp ett antal föreskrifter som rör lagens allmänna syfte och tillämpningsområde (1-2 §§). Avsnittet ”Trafikförsäkringsplikt” innehåller regler som rör skyldigheten att inneha trafikförsäkring (3-6 §§). Det tredje avsnittet innehåller under rubriken ”Ersättning från trafikförsäkring” en uttömmande materiellrättslig reglering av skadelidandes rätt att erhålla skadeersättning från föreliggande trafikförsäkring (7-14 §§). Härefter följer under rubriken ”Ersättning för skada genom oförsäkrat eller okänt

262 Specia/Inorivering SOU l974:87

fordon bestämmelser om det ersättningsansvar som i vissa fall åvilar staten eller trafikförsäkringsanstalterna solidariskt (15-16 §§). I två särskilda paragrafer har under rubriken Skadestånd för trafikskada och återkravsrätt mot trafikförsäkring reglerats dels vissa frågor om skadestånd, dels den regressrätt mot trafikförsäkringen som skall tillkomma skadeståndsskyldig samt skadeförsäkringsgivare som utgett ersättning för trafikskada (17-18 §§). Under rubriken ”Trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt har tagits upp dels bestämmelser om trafikförsäkringsgivares regressrätt mot skadeståndsskyldig, dels regler om självrisk för försäkringstagaren, dels regler om fördelningen i vissa fall mellan två eller flera trafikförsäkringar av utgiven trafikskadeersättning, dels en föreskrift om regressrätt i visst fall för trafikförsäkringsföreningen (TFF) mot försäkringsanstalt (19-23 §§). Bestämmelser om straff och vite vid åsidosättande av försäkringsplikten har tagits upp i avsnittet ”Ansvarsbestämmelser” (24-25 §§). Slutligen har preskriptionsbestämmelser och vissa allmänna, företrädesvis processuella eller i övrigt offentligrättsliga bestämmelser och regler om erläggande av premieavgift vid äsidosättande av trafikförsäkringsplikten tagits upp i det sista avsnittet under rubriken Övriga bestämmelser”. Lagen avslutas på sedvanligt sätt med ikraftträdandebestämmelser. Rörande de enskilda bestämmelserna i förslaget till trafikskadelag vill utredningen anföra följande.

Inledande bestämmelser

8.1.1 1§ Denna paragraf innehåller en introducerande bestämmelse som anger lagens allmänna syfte att bereda ersättning för trafikskador och dess grundläggande tillämpningsområde.

Den nuvarande lagstiftningen på området, dvs BAL och TFL, är tillämplig i fråga om skada i följd av trafik med ”automobil”. Med automobil förstås enligt l § första stycket BAL vissa närmare angivna slag av motordrivna fordon. Som utredningen har anfört i den allmänna motiveringen (7.3.2.1) bör den nya trafikskadelagen, i överensstämmelse med vad motorredskapsutredningen har föreslagit i betänkandet (SOU 1974:26) Motorredskap för BAL:s vidkommande, bli tillämplig på varje motordrivet fordon utom sådant som är avsett att föras av gående. Motorredskapsutredningen föreslog att i BAL inte skulle tas upp någon fristående definition av begreppet motordrivet fordon. I stället skulle i det hänseendet i BAL hänvisas till fordonskungörelsen (l972z595, FK). Rörande den sålunda valda lagtekniska lösningen anförde utredningen bl a följande (s 240) l BAL skulle de fordon som medför trafikansvar i princip kunna bestämmas genom hänvisning till FK:s begrepp motordrivet fordon. Man skulle på den nu angivna vägen också nå syftet att få enhetliga definitioner i BAL och i den administrativa lagstiftningen på trafikområdet, något som länge varit ett önskemål. Det förhållandet att BAL är av

.Suecia/motivering

lags natur synes inte hindra den föreslagna hänvisningen till FK. Utredningen vill på denna punkt erinra om lagrådets uttalanden vid granskningen av prop 1972:137 med förslag till lag om ändring iTBL (s 29). De uttalanden som där gjordes om möjligheterna att viss lag beträffande uttryck och begrepp hänvisar till i administrativ ordning tillkomna regler som redan föreligger vid antagandet av lagen bör kunna gälla även förhållandet mellan BAL och FK. Att utredningen också föreslår vissa ändringar i FK, framför allt bestående i att en ny - fordonskategori terrängmotorredskap införs, förändrar inte bedömningen, under förutsättning att ändringarna beslutas innan eller samtidigt med att lagförslaget slutligt prövas. Det kan också hänvisas till bilskadeutredningens uppfattning att det knappast inger större betänkligheter om i administrativ ordning kan åstadkommas förskjutning av området för tillämpning av allmän skadeståndsrätt i förhållande till den specialreglering som bilskadeutredningens förslag innebar (SOU 1957:36 s 108).

Trafikskadeutredningen vill för sin del ansluta sig till vad motorredskapsutredningen sålunda har anfört. Också i den nya trafikskadelagen bör kretsen av de fordon på vilka lagen skall vara tillämplig bestämmas genom en hänvisning till fordonskungörelsen. Av skäl som utredningen har anfört i den allmänna motiveringen (7.3.2.2) bör den nya lagens skadebegrepp, i överensstämmelse med vad som fn gäller enligt BAL och vad motorredskapsutredningen föreslog, anges såsom ”skada i följd av trafik med motordrivet fordon. l enlighet med vad som nu har anförts föreskrivs iförrta punkten av förevarande paragraf, att för skada i följd av trafik med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen, samt iandra punkten att vad som förstås med motordrivet fordon anges i fordonskungörelsen (1972:595). Undantag för motordrivet fordon som är avsett att föras av gående har tagits upp i 2 § första stycket av förslaget. Vad som är att hänföra till skada i följd av trafik med automobil har genom årens lopp åtskilliga gånger blivit föremål för prövning i domstol, och det finns en rikhaltig praxis på området. Denna praxis innebär att uttrycket ”skada i följd av trafik” har sträckts mycket långt. Huruvida tillämpningsområdet härigenom fått en ändamålsenlig avgränsning kan möjligen ifrågasättas. Enligt utredningens mening bör emellertid den nya lagstiftningen inte medföra någon ändring i hittillsvarande rättstillämpning. Såvitt gäller skador orsakade av sådana motordrivna fordon som redan nu omfattas av BAL får man sålunda vid tolkningen av uttrycket skada i följd av trafik falla tillbaka på den rättsbildning som har ägt rum under den gamla lagstiftningens giltighetstid. Trafikskadelagen blir emellertid tillämplig på vissa fordon som f n inte omfattas av BAL. Det gäller framför allt olika slag av motorredskap. Denna utvidgning av tillämpningsområdet ger upphov till delvis nya problem när det gäller att bestämma vad som skall anses utgöra skada i följd av trafik med fordon av detta slag. Dessa problem har behandlats av motorredskapsutredningen i dess nyss omnämnda betänkande i samband med att utredningen föreslog en motsvarande utvidgning av BAL:s tillämpningsområde. Motorredskapsutredningen anförde i det sammanhanget följande (s 262 f).

264 Specialmorivering SOU I974:87

Rättstillämpningen hittills visar åtskilliga exempel på en extensiv tolkning av trafikskadebegreppet. Även vad som kan anses utgöra skada i följd av trafik med motorredskap bör kunna tolkas i en för den skadelidande fördelaktig riktning. Det skall givetvis inte ställas något krav att skadan har uppkommit under det att motorredskapet varit i trafik i egentlig mening, dvs att det vid skadetillfället funnits på en plats där också andra motordrivna fordon funnits eller kunnat Skada tex ute på en väntas. arbetsplats i skogen där endast det skadeorsakande redskapet och inga andra fordon varit i närheten bör ienlighet med hittillsvarande principer kunna bedömas som trafikskada. En tveksam fråga är om fordonet behöver ha varit i rörelse eller inte vid skadetillfället. Klart är till en början att skada i följd av trafik med motorredskap bör anses föreligga om redskapet har varit i rörelse då skadan uppkommer, dvs så snart redskapets hjul (eller motsvarande) rört sig i någon riktning, oavsett om rörelsen föranletts av redskapets egen motor eller genom lutningsförhållanden eller liknande och oavsett om den utgjort led i redskapsfunktionen eller inte. Den typiska skadan är här tex att en gaffeltruck backas under ett lyft och kör på en person som skadas. Men trafikskada bör också anses föreligga om t ex en grävmaskin på grund av terrängens lutning kommer i rullning och välter och därvid skadar personer eller egendom. De situationer där motorredskap orsakar skador utan att de är i rörelse med hjul, band eller liknande måste antas vara betydligt vanligare än de situationer där stillastående motorfordon orsakar skador. Detta sammanhänger självfallet med att motorredskapen ofta fullgör sin huvudsakliga funktion stillastående, i många fall helt eller delvis upphissade på stödplattor od (mobilkranar, pålkranar, traktorer med påmonterade grävaggregat, m fl redskap). Vid remissbehandlingen av utredningens principförslag framfördes önskemålet att trafikskadebegreppet utvidgas så att det täcker även skada i följd av arbete med motordrivet fordon. Innebörden skulle vara att - när det tex gäller en mobilkran - alla skador som kranen orsakar i samband med att den utför skulle lyft ersättas enligt BAL. Man bör emellertid enligt utredningen inte gå så långt att man formulerar om trafikskadebegreppet i enlighet med dessa tankegångar. Uppenbarligen måste åtskilliga skador som motorredskapet orsakar som

stationärt arbetsredskap uteslutas vid tillämpningen av BAL. Om en på en

skogsarbetsplats uppställd processmaskin under sitt arbete orsakar personskada bör skadan alltså inte anses som trafikskada. Och om en stillastående grävmaskin under grävning råkar stöta till en person och skada denne bör inte heller trafikskada anses föreligga. Kriteriet för en trafikskada bör i sammanhanget vara att det finns ett rimligt samband mellan skadan och redskapets att kunna egenskap på egna hjul (band, medar etc) förflytta sig från en plats till en annan. Härigenom kan man uppnå en av principiella skäl motiverad begränsning av trafikskadeområdet, samtidigt som gränsen blir så vid att ett stort antal praktiskt viktiga skadefall kan betraktas som trafikskador och ersättas enligt BAL.

Trafikskadeutredningen ansluter sig för sin del till de synpunkter motorredskapsutredningen sålunda har anfört. Dess här återgivna uttalanden bör följaktligen bli vägledande vid den nya trafikskadelagens tillämpning på skador orsakade av motorredskap. Av skäl som utredningen har anfört i den allmänna motiveringen (7.3.2.4) har iden nya lagen inte gjorts några undantag från tillämpningsområdet för trafik inom inhägnade områden. Utredningen har funnit det lämpligt att prägla en särskild term för det

sou 1974:87

Special/motivering 265

slags ersättning som enligt lagen skall utgå för trafikskada. I förevarande paragraf talas därför om att för skada i följd av trafik med motordrivet fordon skall utgå ”trafikskadeersättning” enligt lagen. Termen används därefter genomgående i lagförslaget för att beteckna sådan ersättning.

3.1.2 2§

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser rörande undantag från lagens tillämpningsområde. Den har i gällande lagstiftning närmast sin motsvarighet i 1 § tredje stycket och 12 § andra stycket BAL.

Som har anförts i det föregående (7.3.2.l och 8.1.1) skall den nya trafikskadelagen inte vara tillämplig beträffande motordrivet fordon som är avsett att föras av gående. I den delen har utredningen anslutit sig till den bedömning som motorredskapsutredningen har gjort (SOU 1974:26 s239). En undantagsregel har i enlighet härmed tagits upp iförsta stycket av förevarande paragraf. Atomansvarighetslagen (l968:45) innehåller speciella regler om ersättning för atomskada. i korthet Lagen innebär att sådan skada skall på objektiv grund ersättas av innehavare av atomanläggning, att ersättningsansvaret skall vara begränsat men till mycket samt att höga belopp anläggningsinnehavaren i princip är skyldig att täcka sin ansvarighet genom ansvarsförsäkring eller likvärdig säkerhet. l anslutning härtill innehåller lagen regler som mycket snävt begränsar möjligheterna för en skadelidande att av annan än anläggningsinnehavare begära skadestånd för atomskada (14 § atomansvarighetslagen). Dessa kanaliseringsregler innebär att atomskada praktiskt taget alltid faller utanför BAL:s och TFLzs tillämpningsområde. En erinran härom har gjorts genom bestämmelsen i 12 § andra stycket BAL. En ny trafikskadelagstiftning bör inte leda till något ändrat rättslägei detta avseende. Eftersom den nu inte föreslagna lagen bygger på skadeståndsrättslig grund är det dock inte tillräckligt med en hänvisningsbestämmelse av det slag som nu finnsi 12 § BAL. Atomskada bör därför i stället undantas uttryckligen från den nya lagens tillämpningsområde. Ett sådant undantag kan dock inte göras helt generellt. Som framgår av propositionen med förslag till atomansvarighetslag (prop 1968:25 s 64) kan teoretiskt tänkas vissa fall då atomskada i Sverige utan uppkommer att atomansvarighetslagen är tillämplig. Uppkommer en sådan skadaiföljd av trafik med motordrivet fordon bör sålunda trafikskadelagstiftningeni princip vara tillämplig. Det är under dessa förhållanden lämpligt att anknyta en undantagsregel i den nya lagen till sådana atomskador för vilka kanaliseringsreglerna i atomansvarighetslagen gäller, dvs fall då enligt lagstiftarens intentioner något ersättningsansvar för annan än innehavare av atomanläggning inte bör komma i fråga. l enlighet med dessa överväganden har i andra stycket av förevarande paragraf i förslaget tagits upp en regel av innebörd att lagen inte skall tillämpas på atomskada i fråga om vilken enligt 14§ atomansvarighetslagen gäller inskränkningar i rätten att göra ersättningsanspråk gällande

266 Sparta/motivering SOU l974z87

mot annan än innehavare av atomanläggning. Bestämmelsen torde inte kräva någon ytterligare kommentar.

Trafikförsákringsplikt

8.1.3 3§ Förevarande paragraf innehåller grundläggande bestämmelser om trafikförsäkringsplikt. Bestämmelserna motsvarar i sak l § TFL.

l fråga om trafikförsäkringspliktens omfattning har utredningen inte funnit anledning föreslå andra avvikelser av principiell betydelse i förhållande till nu gällande ordning än som betingas av att försäkringsplikten skall omfatta alla sådana motordrivna fordon som enligt l § över huvud taget faller under lagens tillämpningsområde. Enligt l § TFL åvilar trafikförsäkringsplikten motorfordonets ägare. För fordon som någon innehar på grund av avbetalningsköp åvilar dock försäkringsplikten i stället fordonets innehavare, även om äganderätten till fordonet inte har övergått på honom. l princip bör enligt utred-

ningens mening denna reglering alltjämt gälla. Regeln om att försäkrings-

plikten vid avbetalningsköp skall åvila avbetalningsköparen bör dock gälla samtliga fall då fordon av någon innehas under äganderättsförbehåll, oavsett om förvärvet i teknisk mening skett enligt avbetalningsköp. Det finns anledning att i detta sammanhang observera den utveckling beträffande förhyrning av motorfordon som har ägt rum under senare år. Det förekommer numera i vidsträckt omfattning att både företagare och privatpersoner i stället för att förvärva motorfordon med äganderätt förhyr dem för kortare eller längre tid av företag som bl a specialiserat sig på sådan uthyrningsverksamhet. Det är här ofta fråga om långtidskontrakt, s k leasing. I åtminstone vissa sådana fall talar enligt utredningens mening starka skäl för att försäkringsplikten överflyttas från fordonets civilrättsliga ägare, dvs uthyrningsföretaget, till förhyraren. l varje fall bör så ske när det gäller längre leasingperioder. Hithörande frågor Övervägs fn inom leasingutredningen (K 1972:06). Trafikskadeutredningen har samrått med leasingutredningen. Denna utredning överväger om vid leasing registreringsplikten för motorfordon bör åvila förhyraren i stället för ägaren. Under dessa förhållanden har det synts trafikskadeutredningen lämpligt att man knyter försäkringsplikten till den som skall vara införd i bilregistret som fordonets ägare eller, i nyss angivna fall, innehavare. Reglerna om vem som skall vara försäkringspliktig bör utformas så, att de kan tillämpas såväl inom ramen för nu gällande registreringsregler som i händelse av ett genomförande av registreringsplikt i vissa fall för förhyrare. I enlighet med det anförda föreskrivs iförrta stycket av förevarande paragraf, att för motordrivet fordon, som är eller skall vara registrerat här i landet och ej är avställt eller som utan registrering här används itrafik 1 Jfr avsnitt 7.3.3.1, not l. skall finnas om inte annat trafikförsäkring, följer av de efterföljande

SOU l974:87 267

Specialmorivering

bestämmelserna i lagen. Enligt andra stycket skall skyldighet att taga och inneha trafikförsäkring åvila den som är eller skall vara införd i bilregistret som fordonets ägare eller innehavare eller, i fråga om sådant fordon som inte är infört i registret, fordonets om sådant ägare eller, fordon innehas av någon som förvärvat det enligt avbetalningsköp elleri övrigt under äganderättsförbehåll, fordonets innehavare. I fråga om försäkringspliktens omfattning råder en viss skillnad mellan förslaget och 1 § TFL. Enligt sistnämnda lagrum föreligger försäkringsplikt i fråga om fordon, som väl skall vara registrerat men inte är det, endast om fordonet används i trafik. Enligt första stycket av förevarande paragraf föreligger däremot försäkringsplikt för varje registreringspliktigt fordon, även om det faktiskt inte är registrerat och oavsett om det används i trafik eller inte. En fordonsägare som har åsidosatt registreringsplikten har nämligen inte ansetts böra komma i ett bättre läge i nu aktuellt hänseende än den som lojalt låtit registrera sitt fordon. Fordon, för vilket har utfärdats sk interims- eller saluvagnslicens, meddelad av polismyndighet, är inte registreringspliktigt, och för sådant fordon föreligger enligt förslaget liksom enligt gällande lag försäkringsplikt bara när det används i trafik. Ytterligare en skiljaktighet i förhållande till gällande lag bör påpekas. Enligt l § TFL avser försäkringsplikten skyldighet för fordonsägaren att taga ”och vidmakthålla” trafikförsäkring. Innebörden härav lär vara att om ägaren tex genom underlåten premiebetalning föranleder att försäkringen sågs upp han har gjort sig skyldig till ett straffbart åsidosättande av försäkringsplikten, trots att de skadelidande till följd av reglerna i 18 § TFL åtnjuter skydd av försäkringen även under viss tid efter försäkringsavtalets upphörande och det således i den meningen alltjämt föreligger en trafikförsäkring. Enligt utredningens förslag kommer emellertid tiden för själva avtalets upphörande alltid att sammanfalla med tiden för upphörande av försäkringsgivarens ansvarighet. Detta framgår av 6§ i förslaget, som kommenteras närmare i det följande (8.l.6). Under dessa förhållanden har utredningen valt att i stället beskriva försäkringsplikten som en skyldighet att taga och inneha trafikförsäkring. Med den utformning bestämmelserna i andra stycket har fått leder de till att i fråga om såväl registreringspliktiga som icke registreringspliktiga fordon, dvs företrädesvis mopeder men också fordon med interims- eller saluvagnslicens, avbetalningsköpare och likställda fordonsinnehavare blir försäkringspliktiga subjekt, eftersom registreringsplikten vid avbetalningsköp och liknande redan fn åvilar den som innehar fordonet enligt avbetalningsköp eller i övrigt under äganderättsförbehåll.

8.1.4 4§ Denna paragraf innehåller bestämmelser om undantag från försäkringsplikten. Den motsvarar 4§ första stycket och 5§ TFL samt lagen (1939:776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m m. Liksom f n bör staten vara generellt befriad från trafikförsäkringsplikt.

268 Specialmativering

_ De undantag från försäkringsplikten som fn föreskrivs i 1939 års nyssnämnda lag bör likaledes gälla även i framtiden. Det finns enligt utredningens mening inte någon anledning att dessa undantagsregler tas upp i en särskild lag, utan bestämmelser i ämnet bör införas i den nya trafikskadelagen. Möjlighet bör också finnas för regeringen att befria främmande stat från försäkringsplikt. l 4 § TFL för sådant fall krav uppställs på ömsesidighet. Något motsvarande krav gäller inte för de fall som avses i 5 § TFL, dvs bl a gröna-kort-fordon, och bör inte heller uppställas för dessa fall. Enligt utredningens mening kan ömsesidighetskravet slopas också i fråga om statsägda utländska fordon, eftersom det av praktiska och andra skäl ändå undantagslöst kommer att vara uppfyllt. I saklig överensstämmelse med vad som gäller fn bör annat motorfordon som är registrerat eller i övrigt hemmahörande i utlandet kunna användas i trafik i Sverige utan svensk trafikförsäkring, under förutsättning att det på annat sätt, exempelvis genom det s k gröna-kort-systemet, finns garantier för att trafikskadeersättning kommer att utgå för skador som fordonet orsakar här i landet. Bestämmelsen i 5 § TFL reglerar rätten att utan trafikförsäkring bruka utlandsförsäkrad bil i Sverige, och som en förutsättning härför anges att svensk försäkringsanstalt enligt av Kungl Majzt meddelade föreskrifter har förbundit sig att svara för skador som fordonet orsakar i Sverige på samma sätt som om svensk trafikförsäkring hade funnits. Föreskrifter av nyss angivet slag har senast meddelats genom kungörelsen (1974:199) om ändring i kungörelsen (1963:655) med särskilda bestämmelser angående försäkring å motorfordon som införts för tillfälligt brukande i riket. 1963 års kungörelse i sin nu gällande omfattar lydelse i princip dels motorfordon som är registrerat eller i övrigt hemmahörande i något av vissa uppräknade länder - i praktiken samtliga de länder som har anslutit sig till det sk EG-systemet (se ovan - dels fordon som är 1.2.8.4) registrerat i annat land än nu nämnts och som införts till Sverige från Finland eller Norge, dels fordon som i annat fall införts till Sverige och för vilket finns utländsk avseende bla ansvarsförsäkring Sverige samt förbindelse som avses i 5 § TFL (gröna-kort-fordon). Rörande innehållet i kungörelsen i övrigt hänvisas till den redogörelse som har lämnats i avsnitt 1.2.8. Sådan förbindelse som avsesi 5 § TFL har för hithörande fordonskategorier utställts av TFF på samtliga trafikförsäkringsanstalters vägnar. Det är enligt 5 § TFL en förutsättning för att utländskt motorfordon skall få användas i trafik i Sverige att försäkring för fordonet är gällande hos utländsk försäkringsgivare. Det oaktat har i l § av 1963 års nyssnämnda kungörelse föreskrivits att vissa utlandsregistrerade motorfordon får införas till Sverige och - även om detta inte uttryckligen anges i kungörelsen utan är underförstått - användas i trafik här i landet utan att bevis om trafikförsäkring företes. Fordon som omfattas av nämnda i kungörelsen paragraf kan alltså rättsenligt brukas i Sverige även om det inte finns någon försäkring för fordonet, vare sig svensk eller utländsk. Det kan ifrågasättas om kungörelsen i fråga om sin räckvidd har

Special/motivering 269

hållits inom ramen för det bemyndigande som har lämnats Kungl Maj :t genom 5§ TFL. Härmed må dock förhålla sig hur som helst. De överenskommelser som ligger till grund för bestämmelserna i 1963 års kungörelse i dess nu gällande lydelse dvs de avtal som gäller det nordiska trafikförsäkringsområdet och gröna-kort-systemet samt Sveriges avtal med EG-staterna om av 1974 års EG-direktiv tillämpning på fordonstrafiken mellan Sverige och bl a EG :s medlemsländer « förutsätter att motorfordon i annat nordiskt registrerat land eller i något av de övriga länder som har anslutit sig till EG-systemet skall få införas till och användas i trafik i Sverige utan att bevis om svensk eller utländsk trafikförsäkring företes. Under dessa förhållanden bör, oavsett av begrundlagenligheten stämmelserna i l963 års kungörelse, någon ändring i sak inte göras i den ordning som enligt kungörelsen faktiskt gäller fn. Med hänsyn till vad som nyss har anförts rörande innebörden av de aktuella internationella överenskommelserna bör å andra sidan inte för de fordon som nu omfattas av 1963 års kungörelse i den nya trafikskadelagen uppställas något formellt krav på att försäkring är gällande hos utländsk försäkringsgivare. Ett sådant krav bör däremot alltjämt i princip upprätthållas i fråga om fordon eller eljest hemmahörande registrerat i stat för vilken ingen av de berörda överenskommelserna gäller. En lagreglering av hithörande frågor bör enligt utredningens mening gå ut på att sådana utländska fordon som det här gäller är undantagna från försäkringsplikt enligt svensk lag, när de används i Sverige. En förutsättning för sådant undantag bör vara att uppkommande skador ersätts av TFF på de svenska trafikförsäkringsanstalternas vägnar. Anstalternas ersättningsansvar i dessa fall bör komma till uttryck i en lagregel som har generell räckvidd och som avser samtliga fall då skada uppkommer genom ett - icke statsägt - fordon som inte har svensk trafikförsäkring. En regel av det innehållet har i lagförslaget tagits upp i 15 § andra stycket. l 28§ har tagits upp föreskrift att anstalterna i frågor som rör detta ersättningsansvar företräds av TFF. Dessa bestämmelser kommenteras närmare i det följande (8.l.15 resp 8.1.28). Det bör ankomma på regeringen att närmare bestämma under vilka förutsättningar ett utländskt, icke statsägt fordon skall vara undantaget från försäkringsplikt. l enlighet med det anförda har iförsta stycket av förevarande paragraf tagits upp bestämmelser som gör undantag från försäkringsplikten beträffande dels motordrivet fordon som tillhör dels annat staten, motordrivet fordon som staten nyttjar, skall nyttja eller har nyttjat enligt sådan lagstiftning eller i övrigt under sådana omständigheter som nu anges i 1939 års ovannämnda lag. I andra stycket ges regeringen befogenhet att föreskriva undantag från försäkringsplikten beträffande fordon som tillhör eller är registrerat eller hemmahörande i eljest främmande stat. . I fråga om den ordning i vilken trafikskadeersättning skall utges, när ett enligt dessa bestämmelser icke fordon orsakar försäkringspliktigt skada i Sverige, hänvisar utredningen till vad som anförs i det följande vid

270 Specialmorivering

l5 § (8.l.15). Utredningen har i 10 § av sitt förslag till trafikförsäkringskungörelse tagit upp föreskrifter om undantag i vissa fall för utländskt motordrivet fordon från försäkringsplikt enligt trafikskadelagen. Föreskrifterna omfattar i princip samma kategorier fordon som 1963 års kungörelse, vilken föreslås upphävd. Förslaget till trafikförsäkringskungörelse kommenteras närmare i det följande (8.4).

8.1.5 5§ Paragrafen innehåller regler om koncession för försäkringsanstalt som vill meddela trafikförsäkring och om skyldighet att meddela sådan försäkring.

Bestämmelserna i första stycket första och andra punkterna överensstämmer i sak med 6 § första stycket och andra stycket första punkten TFL. I enlighet med överväganden som har redovisats i den allmänna motiveringen (73.10) har i första stycket tredje punkten tagits upp bestämmelse av innebörd att trafikförsäkringsanstalt inte är skyldig att meddela trafikförsäkring på begäran av den som häftar för obetald premie enligt avtal om trafikförsäkring, för belopp för vilket han enligt sådant avtal haft att stå självrisk, för premieavgift enligt 30 § eller för ersättningsbelopp som avses i 22 § andra punkten, dvs självriskbelopp som ett oförsäkrat motorfordons ägare är skyldig att återgälda TFF, när föreningen har ersatt skada som fordonet har orsakat. Utöver vad som har anförts i den allmänna motiveringen torde bestämmelsen inte kräva någon särskild kommentar. Det bör dock understrykas att bestämmelsen är fakultativ och naturligtvis inte hindrar att ett försäkringsbolag i ett enskilt fall meddelar en försäkring trots att fordonsägaren häftar för obetald premie eller självrisk enligt ett äldre avtal eller står i skuld till TFF för premieavgift eller sådant ”självriskbelopp som nyss nämnts. Det kan finnas skäl att trots allt meddela försäkring, tex om skulden avser ett obetydligt belopp eller betalningsförsummelsen ligger långt tillbaka i tiden och det bolag som har - - sannolikt kommer att kravet eller fordringen resp TFF efterge omständigheterna på annat sätt är sådana att betalningsförsummelsen framstår som mindre allvarlig (jfr avsnitt 7.3.l0). Om försäkring meddelas och försäkringsgivaren därefter får veta att försäkringstagaren häftar för obetald premie eller självrisk e d kan avtalet visserligen sägas upp, men enligt 6 § av förslaget kommer det att bestå under minst en månad efter det anmälan om uppsägningen gjorts till behörig myndighet. Bestämmelserna i andra och tredje styckena motsvarar i sak helt 6 § andra stycket andra punkten resp lO § första stycket TFL. Detförtjänar slutligen påpekas, att bestämmelsen i 6 § tredje stycket TFL om utfärdande av försäkringsbevis saknar motsvarighet i förslaget till trafikskadelag. Föreskriften i nämnda lagrum iTFL rör emellertid en fråga som lämpligen regleras i administrativ ordning. Det av utredningen

Specialmorivering

upprättade förslaget till trafikförsäkringskungörelse innehåller också i 7 § en föreskrift i detta avseende (8.4).

8.1.6 6§

Paragrafen innehåller vissa tvingande regler om trafikförsäkringsavtals giltighet i tiden. Den har i viss mån motsvarighet i 18 § TFL.

Trafikförsäkringen sådan den är utformad enligt gällande rätt har karaktären av en garantiförsäkring till förmån för de skadelidande. Den fungerar emellertid samtidigt regelmässigt som ansvarsförsäkring till täckande av försäkringstagarens skadeståndsansvar. Det är mot denna bakgrund man har att se bestämmelsen i 18 § TFL att försäkringsgivaren förblir ansvarig gentemot skadelidande tredje man under en begränsad tid också efter det att avtalet med försäkringstagaren till följd av uppsägning eller på annan grund har upphört att och gälla försäkringsgivaren följaktligen inte längre är ansvarig gentemot försäkringstagaren. I förhållande till försäkringstagaren fungerar den nuvarande trafikförsäkringen med andra 0rd inte till någon del som garantiförsäkring. Inom de gränser som följer av vissa tvingande regler i försäkringsavtalslagen (FAL) kan försäkringsgivaren sålunda helt eller delvis frita sig från ansvarighet gentemot försäkringstagaren. Som utredningen har anfört i den allmänna motiveringen vid behandling av frågan om kontrollen av trafikförsäkringspliktens efterlevnad (7.3.l0) bör också enligt den nya lagen gälla att försäkringsgivarens ansvarighet består viss tid efter det att anmälan om försäkringsavtalets upphörande har gjorts till behörig myndighet. Vid utformningen av lagbestämmelser i detta hänseende måste emellertid beaktas att trafikförsäkringen enligt den nya lagstiftningen i viktiga avseenden skiljer sig från trafikförsäkringen enligt TFL. Den nya försäkringen kommer till betydande del att fungera som en garantiförsäkring också i förhållande till försäkringstagaren. Detta gäller framför allt i fråga om den senares rätt till ersättning för personskada. Men det gäller också på det sättet att

försäkringsgivarens möjligheter att mot försäkringstagaren rikta återkrav

för ersättningar som har utgetts till tredje man starkt begränsas genom tvingande lagregler (19-23 §§). Den reglering av frågan om försäkringsgivarens ansvarighet gentemot skadelidande tredje man resp försäkringstagaren som TFL innehåller kan under dessa förhållanden inte oförändrad upprätthållas i det nya systemet. Försäkringen bör i stället i sin helhet få karaktären av garantiförsäkring. Försäkringsgivaren skall inte kunna frita sig från ansvarighet vare sig i förhållande till tredje man eller gentemot försäkringstagaren i vidare mån än den nya lagen uttryckligen medger det. Till hithörande frågor återkommer utredningen vid 14 § (8.1.l4). l och för sig måste det givetvis finnas en möjlighet för var och en av parterna i trafikförsäkringsavtalet att bringa detta till upphörande. Ett tillgodoseende av önskemålet om viss utsträckning av försäkringsgivarens ansvarighet i tiden efter det avtalet enligt allmänna försäkringsavtals-

272 Specia/motivering SOU l974z87

rättsliga regler upphört förutsätter emellertid att denna möjlighet begränsas. Så bör ske genom en bestämmelse som tvingar parterna att upprätthålla försäkringsavtalet som sådant även efter det att avtalet genom uppsägning från någondera sidan eller av annan anledning skulle upphöra att gälla enligt försäkringsvillkoren eller bestämmelsernai FAL. En sådan reglering bör då som hittills kombineras med en föreskrift om skyldighet för försäkringsgivaren att underrätta behörig myndighet om avtalets upphörande. När det gäller registrerade fordon är det naturligt att sådan anmälan sker hos trafiksäkerhetsverket. I fråga om vissa av de fordon som används i trafik utan att de behöver vara registrerade, nämligen fordon som är försedda med visst saluvagnsmärke eller brukas med stöd av särskilt leveranstillstånd eller särskilt begränsat körtillstånd, bör anmälan också ske hos trafiksäkerhetsverket. Om försäkringen avser motordrivet fordon för vilket utfärdats interimslicens eller moped bör anmälan däremot ske hos polismyndighet. Det bör ankomma på regeringen att närmare bestämma hos vilken sådan polismyndighet anmälan skall göras. Den nu angivna ordningen överensstämmer med vad som fn gäller enligt 18 § TFL. Den tid efter det anmälan gjorts som avtalet tvångsvis skall vara gällande bör bestämmas till en månad, dvs samma tid under vilken enligt nu gällande regler försäkringsgivarens ansvarighet mot tredje man består efter det anmälan som avses i 18 § TFL har gjorts. l enlighet med dessa överväganden har i 6§ lagförslaget iförsta punkten tagits upp en bestämmelse av innebörd att ett trafikförsäkringsavtal inte kan bringas att upphöra förrän en månad förflutit från det att försäkringsgivaren gjort anmälan om avtalets upphörande hos trafiksäkerhetsverket eller, i fråga om oregistrerat fordon, hos myndighet som regeringen bestämmer. Undantag från denna regel har av uppenbara skäl föreskrivits för det fall att en ny försäkring har tecknats för fordonet före fristens utgång, tex i samband med att fordonet överlåtits till ny ägare, eller att skyldighet att inneha försäkring för fordonet har upphört före fristens utgång, exempelvis därför att fordonet har skrotats ner. Föreskrifter om hos vilken polismyndighet anmälan skall göras när det gäller oregistrerade fordon har tagits upp i 5 § första stycket av utredningens förslag till trafikförsäkringskungörelse (8.4.5). I fråga om förutsättningarna för och omfattningen av försäkringsgivarens ansvarighet är den föreslagna lagen i princip tvingande. Detta följer av 14 § första stycket i förslaget. Försäkringsgivaren kan alltså inte genom villkor i försäkringsavtalet inskränka sin ansvarighet under avtalstiden. Detta gäller också under den tid som avtalet på grund av de tvingande reglerna i förevarande paragraf skall bestå, även om det enligt bestämmelser i FAL eller villkor i avtalet skulle ha upphört. Det är emellertid att märka, att nyssnämnda lagrum i förslaget innehåller undantag såvitt gäller skyldigheten att utge ersättning till försäkringstagaren för sakskada. l den delen kommer avtalet att fungera som ett vanligt avtal om skadeförsäkring (se vidare avsnitt 8.l.l4). Med den ordning som nu råder enligt 18 § TFL har försäkringsavtalet i allmänhet upphört, såvitt gäller förhållandet mellan parterna i avtalet, när

Specialmotivering 273

anmälan görs till offentlig myndighet om avtalets upphörande. Behåller försäkringstagaren fordonet eller, när det är fråga om ett inte registreringspliktigt fordon, använder han det i trafik under en-månadsperioden och därefter, begår han alltså en straffbar förseelse. Försäkringsgivarens anmälan föranleder därför i regel polisanmälan och förundersökning för eventuellt åtal. Med utredningens förslag blir situationen en annan. Avtalet består under hela en-månadsperioden. Följaktligen gör sig försäkringstagaren inte skyldig till någonting straffbart genom att under den tiden behålla eller använda fordonet. Först när månaden har gått ut kan det sålunda bli aktuellt med polisingripande och förundersökning. Detta förhållande kommer naturligtvis att inverka på myndigheternas rutiner vid handläggning av ärenden som avhängiggörs genom försäkringsbolagens anmälningar enligt förevarande paragraf. Utredningen vill därför i korthet ange hur utredningen för sin del har tänkt sig att dessa rutiner skall gestalta sig. När anmälningen har kommit in, bör myndigheten snarast skicka ett meddelande till försäkringstagaren, varigenom denne underrättas om att en anmälan har inkommit, när detta har skett och vilken dag avtalet enligt förevarande paragraf upphör, samt erinras om sin skyldighet att inneha en gällande försäkring och om de påföljder han kan drabbas av om han åsidosätter den skyldigheten. Försäkringsbolagen bör genom föreskrifter meddelade i administrativ ordning åläggas att för den händelse avtalet förlängs - tex därför att försäkringstagaren betalar den oguldna premien - eller nytt avtal träffas genast anmäla detta till myndigheten, som i så fall avskriver ärendet. Om någon sådan återkallelse av den ursprungliga anmälan inte har skett inom viss kortare tid efter utgången av en-månadsperioden, underrättar myndigheten försäkringstagaren om att åtgärder kommer att vidtas för att utreda om han har begått en straffbar -

försummelse, samtidigt som ärendet enligt de rutiner som nu

tillämpas redan innan månaden har löpt ut - överlämnas till behörig myndighet för inledande av förundersökning. Det bör påpekas att detta bara är en tänkt modell för rutinerna och att andra lösningar av handläggningsfrågorna kan tänkas. Utredningen tar för givet att dessa frågor uppmärksammas under det fortsatta arbetet på att åstadkomma en effektivare kontroll av trafikförsäkringspliktens efterlevnad (jfr ovan 7.3.10). Utredningen utgår dock från att här beskrivna rutiner tills vidare tillämpas. I förslaget till trafikförsäkringskungörelse har tagits upp föreskrift (5§ andra stycket) om den nyss berörda skyldigheten för försäkringsgivare att återkalla avanmälan av försäkring, om avtalet förlängs eller förnyas (se vidare 8.4.5). Om tillstånd för viss försäkringsanstalt att meddela trafikförsäkring återkallas, åligger det enligt l0§ första stycket TFL försäkringstagaren att inom viss tid efter återkallandet teckna ny försäkring för fordonet. En häremot svarande bestämmelse har tagits upp i 5§ tredje stycket av förslaget till trafikskadelag. Det synes något oklart i vad mån enligt nu gällanderegler det gamla försäkringsavtalet hos den försäkringsanstalt vars tillstånd har återkallats förblir gällande även efter fristens utgång. Enligt utredningens mening är det dock uppenbart att ett trafikför-

274 Specialmotivering

säkringsavtal med en försäkringsgivare som inte längre innehar koncession för att meddela trafikförsäkring över huvud taget inte bör kunna fortsätta att gälla efter utgången av den en-månadsfrist som föreskrivitsi 5 § tredje stycket av förslaget. l 6 § andra punkten har därför föreskrivits att i ett sådant fall det gamla försäkringsavtalet upphör senast vid utgången av den nyssnämnda fristen.

Ersättning från trafikförsäkring Under denna rubrik tas i 7-14 §§ upp bestämmelser om trafikskadeersättning i fall då det finns en gällande trafikförsäkring för det skadeorsakande fordonet,

8.1.7 7§ Denna paragraf innehåller grundläggande bestämmelser om rätt till ersättning för trafikskada från den trafikförsäkring som har tecknats för det skadeorsakande fordonet. Bestämmelsen har i sak närmast sin motsvarighet i 2 § BAL samt 3 § första stycket TFL. Enligt första stycket utgår trafikskadeersättning för person- eller sakskada, som uppkommer i följd av trafik i Sverige med motordrivet fordon, från trafikförsäkringen för fordonet. Bestämmelsen är generell och avser enligt sin lydelse all person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik med ett motordrivet fordon, oavsett under vilka förhållanden den skadeorsakande händelsen har inträffat. Av de efterföljande bestämmelserna i förevarande avsnitt av den föreslagna lagen följer emellertid en hel del inskränkningar i ersättningsrätten. Dessa undantagsregler kommenteras närmare i det följande. Uttrycket person- eller sakskada” har här samma betydelse som i 2 kap l § SkL. Rörande innebörden av begreppet ”motordrivet fordon och uttrycket ”skada i följd av trafik” hänvisas till vad som har anförts vid l §(8.l.l). Ersättning utgår på rent objektiv grund, alltså oavsett om vållande till skadan ligger fordonets ägare, brukare eller förare eller annan person till last. Av 12§ framgår att ersättning i princip skall bestämmas enligt skadeståndsrättsliga regler. Som har anförts i den allmänna motiveringen (7.3.2.3) skall den nya lagstiftningen - i saklig överensstämmelse med vad som gäller f n - vara i princip generellt tillämplig på skadefall som inträffar i Sverige. Men i viss begränsad omfattning skall den gälla också i fråga om skador som uppkommer i följd av trafik utomlands med svenskt fordon. Lagtekniskt har frågan lösts genom att huvudbestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf har begränsats till att avse skadefall som inträffar i Sverige, och att i andra stycket första punkten av paragrafen har tagits upp en regel om att sådan ersättning också skall utgå för skada som i följd av trafik utomlands med svenskt fordon tillfogas svensk medborgare eller den som har hemvist i Sverige. Bestämmelsen i andra stycket första punkten har gjorts tillämplig

Specialmotivering 275

endast på skador som orsakas av fordon registrerat i Sverige. Detta sammanhänger med att i fråga om fordon som inte skall vara registrerade, dvs huvudsakligen mopeder, trafikförsäkringsplikt föreligger endast när fordonet används i trafik inom Sverige. När fordonet används utomlands föreligger det följaktligen inte någon trafikförsäkring från vilken ersättning skulle kunna utgå. Det sagda hindrar självfallet inte att försäkringsbolagen genom frivilligt åtagande i samband med att de meddelar trafikförsäkring för tex en moped förbinder sig att betala ersättning för skador utomlands enligt samma principer som enligt förevarande lagrum kommer att gälla i fråga om svensk-registrerade fordon. Utredningen förutsätter tvärtom att sådana åtaganden kommer att göras. Förslaget i denna del har utformats med utgångspunkt i att motorredskapsutredningens förslag rörande omfattningen av registreringsplikten för motordrivna fordon genomförs samtidigt med att trafikskadeutredningens förslag genomförs. Det innebär, att frågan om att bereda ersättning enligt svensk lag för skador uppkomna utomlands - med visst undantag, som berörs i det följande - bara kan aktualiseras beträffande här i landet registrerade fordon saint mopeder. Fordon som här används enligt saluvagnslicens eller interimslicens lär nämligen över huvud taget inte kunna föras in i annat land utan att först registreras i Sverige elleri det främmande landet och kan i varje fall inte användas i trafik utomlands utan att vara registrerade i något land. Däremot kan det tänkas att vissa staten tillhöriga fordon, som inte registreras i Sverige, kan komma att användas i trafik utomlands. Det gäller närmast vissa militära fordon av typ stridsvagnar eller liknande specialfordon, som kan komma att användas i främmande stat i samband med ett svenskt engagemang inom ramen för vårt medlemskap i FN. I och för sig är det självfallet önskvärt att den nu aktuella ersättningsregeln i sak blir tillämplig också i sådana fall och att med andra ord staten betalar ersättning till svensk medborgare eller person med hemvist i Sverige som lider skada när sådant fordon används i trafik utomlands. Frågan torde emellertid inte lämpligen böra regleras i nu förevarande lag. Det ligger närmare till hands att staten i detta avseende gör ett frivilligt åtagande. Ett sådant åtagande torde förutsätta beslut av riksdagen. Utredningen utgår från att frågan om ett bemyndigande för regeringen att meddela bestämmelser i ämnet tas upp i samband med att förslag på grundval av utredningens betänkande föreläggs riksdagen. Med den utgångspunkten har utredningen utarbetat förslag till en kungörelse med sådana bestämmelser (8,5). Ersättning enligt andra stycket skall bestämmas som om olyckan inträffat i Sverige. Men givetvis måste t ex frågan om vållande förelegat avgöras med utgångspunkt i det främmande landets trafikregler.

Som har framhållits i den allmänna motiveringen (7.3.2.d3)übör

andra första - i överensersättningsrätten enligt stycket punkten stämmelse med vad som nu gäller enligt försäkringsbolagens frivilliga i motsvarande hänseende åtaganden vara begränsad till att avse en utfyllnad av den ersättning som utgår enligt det främmande landets lag

276 Specialmorivering

till den ersättningsnivå som gäller enligt den svenska lagstiftningen. I enlighet härmed har i andra stycket andra punkten föreskrivits, att från

ersättningen skall avräknas vad den skadelidande uppburit i skade-

ersättning enligt lagen på den ort där skadefallet inträffade. Avräkning skall i första hand ske för ersättning som den skadelidande uppburit enligt det främmande landets lagstiftning om trafikskadeersättning, vare sig denna har formen av skadestånd enligt speciallagstiftning om trafikskadeansvar eller, såsom enligt den nu föreslagna svenska trafikskadelagen, har karaktären av försäkringsersättning från ett fristående försäkringssystem. Men avräkning bör ske också för skadestånd som uppburits enligt allmänna skadeståndsregler, oavsett om den ansvarige är ägare eller förare av motordrivet fordon eller är en utomstående tredje man, tex en väghållare eller en cyklist. Avräkning bör vidare också ske för annan gottgörelse som den skadelidande uppburit, om gottgörelsen är av en sådan art att den med en direkt eller analogisk tillämpning av samordningsbestämmelserna i 5 kap 3 § SkL (i lagrummets lydelse enligt förslag i Skadestånd V) jämförda med 12 § andra stycket i förslaget till trafikskadelag skulle ha avräknats från trafikskadeersättning med anledning av en olycka i Sverige. Det sagda innebär tex, att avräkning bör ske för ersättning från socialförsäkring enligt det främmande landets lag och för andra ekonomiska förmåner

som den skadelidande med anledning av skadefallet har uppburit enligt

regler motsvarande de ersättningsregler som åsyftas i nyssnämnda lagrum iSkL. Det bör påpekas, att avräkning lika litet som när det är fråga om trafikskadeersättning med anledning av en olycka i Sverige skall ske för engångsbelopp som utfallit på» grund av en olycksfallsförsäkring, vilken har karaktären av summaförsäkring (se vidare vad som anförs härom vid 12 § andra stycket). Detta har kommit till uttryck i lagtexten genom att där talas om avräkning för ”skadeersättning”. Eftersom syftet med regeln om ersättning för utlandsskador är att resultatet för den skadelidande skall totalt sett bli detsamma som om olyckan hade skett i Sverige, skall avräkning inte ske postvis, dvs särskilt för ersättning avseende resp kostnader, förlorad arbetsförtjänst, sveda och värk osv, utan hela den ersättning han har uppburit enligt den utländska lagen avräknas från totalbeloppet av den ersättning han har rätt till enligt denna paragraf. Det kan givetvis många gånger ta lång tid innan skaderegleringen i det främmande landet blir avslutad och den skadelidande får ut den skadeersättning som han har rätt till enligt det främmande landets lag. Han bör då inte behöva avvakta denna skadereglering utan bör kunna vända sig direkt till det svenska försäkringsbolaget och få ut trafikskadeersättning enligt den svenska lagen. Har han då ännu inte uppburit någon ersättning alls enligt det främmande landets lag, blir det självfallet inte fråga om någon avräkning, utan han får full ersättning enligt trafikskadelagen. Men avräkningsregeln i förevarande paragraf leder till att han inte kan begära att få ut trafikskadeersättningen utan att samtidigt på den svenska försäkringsgivaren överlåta all den rätt han kan ha enligt det

Specialmotivering 277

främmande landets lag att med anledning av skadefallet uppbära sådan skadeersättning som enligt förevarande bestämmelse skall avräknas. Har den skadelidande uppburit viss ersättning, tex från ett kolliderande fordons trafikförsäkring, men därutöver har rätt till skadestånd av exempelvis en cyklist eller en väghållare, är han skyldig inte bara att vidkännas för avräkning vad han redan har uppburit utan också att överlåta sin kvarstående skadeståndsrätt svenska på det försäkringsdet belopp han har uppburit från detta bolag. bolaget intill Avräkningsregeln hindrar givetvis att ett utländskt försäkringsbolag, som har utgett ersättning till den skadelidande enligt det främmande landets lag, riktar återkrav för denna ersättning mot det svenska trafikförsäkringsbolaget. Det förtjänar slutligen påpekas, att i enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (7.3.2.4), några sådana undantag från tillämpningsområdet för olyckor som inträffar inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde m m som f n föreskrivs i 2 § fjärde stycket TFL inte görs i den föreslagna lagen.

8.1.8 8§

Denna paragraf innehåller vissa bestämmelser om undantag från eller i rätten inskränkningar till trafikskadeersättning enligt huvudreglerna i 7 §. Den har i gällande rätt viss motsvarighet i 2 § BAL.

Som har anförts i den allmänna motiveringen (7.3.4.2) bör, i överensstämmelse med vad som gäller f n, från ett fordons trafikförsäkring inte utgå ersättning för skada på fordonet självt och i princip inte heller för skada på egendom som befordras med fordonet. En undantagsbestämmelse av denna innebörd har tagits upp iförsta punkten av förevarande paragraf. Bestämmelsen torde inte kräva någon särskild kommentar. Av skäl som har utvecklat utredningen närmare i den allmänna motiveringen bör visst undantag göras från regeln att ersättning (7.3.4.2) från ett fordons försäkring inte utgår för skada på befordrad egendom, nämligen såvitt avser skador på förares och passagerares personliga tillhörigheter. l enlighet med vad som har anförts i det sammanhanget har utredningen iandra punkten av 8 § tagit upp bestämmelse av innebörd, att trafikskadeersättning från ett fordons trafikförsäkring skall utgå till förare eller passagerare i fordonet för skada på kläder eller andra tillhörigheter som den skadelidande bar på sig eller eljest medförde i fordonet för sitt personliga bruk. Uttrycket ”passagerare” betecknar var och en som medföljer ett fordon utan att vara dettas förare, alldeles oavsett om han är passagerare i den meningen att han ingått befordringsavtal med fordonets ägare, brukare eller förare. Eftersom förare och passagerare är likställda i ersättningshänseende enligt nu förevarande lagrum, dock uppkommer inte behov av att i ett enskilt fall avgöra om en person medföljt ett fordon i den ena eller andra egenskapen.

278 Specia/morivering

Det kan däremot någon gång möjligen vara tveksamt om en person som medföljt ett fordon men vid skadetillfället befinner sig utanför detta ändå skall betraktas som passagerare - eller förare - vid bestämmelsens tillämpning. Har han tex under en kort rast lämnat fordonet men avsikten är att han skall fortsätta färden med detta, bör frågan utan vidare besvaras jakande. Den som har lämnat fordonet för gott men avsiktligt eller av glömska - har kvarlämnat personliga tillhörigheter i detta, bör däremot inte längre anses som vare sig förare eller passagerare. Om egendomen därefter skadas i följd av trafik med fordonet, får han följaktligen på grund av undantagsregeln i första punkten inte någon ersättning, lika litet som en tredje man som låter befordra gods eller 4 annan egendom med ett fordon. I nu berörda hänseenden torde i övrigt viss ledning kunna hämtas från villkoren för den s k förarplatsförsäkringen och dessas praktiska tillämpning, även beträffande passagerare (jfr ovan avsnitt 1.5). Såvitt gäller den del av bestämmelsen som avser föremål som den skadelidande bar på sig torde den inte medföra några tillämpningssvårigheter. I allt väsentligt blir det här fråga om sådana föremål som anges i trafikförsäkringsanstalternas tariffkommittés cirkulär nr 31/1943

(1.2.4), dvs kläder, klockor, plånböcker, pennknivar, skönhetsmedel osv.

Men också i denna del går den föreslagna bestämmelsen längre än cirkuläret, som föreskriver värdegrånser för pälsar och klockor. Några sådana gränser anges inte i den föreslagna bestämmelsen. Även tex smycken som en kvinnlig, passagerare bär på sig vid skadetillfället omfattas av bestämmelsen, oavsett deras värde. Den ekonomiska betydelsen av denna förändring torde dock vara ringa, eftersom det dels över huvud taget hör till sällsyntheterna att människor bär på sig dyrbara föremål av detta slag, dels är endast undantagsvis som sådana föremål går förlorade eller skadas i samband med en trafikolycka. Av större betydelse är att bestämmelsen avser också tillhörigheter som föraren eller passageraren ”eljest medförde i fordonet”. I den delen saknar bestämmelsen motsvarighet i 1943 års cirkulär och innebär den alltså en till synes betydelsefull utvidgning. Den väsentliga begränsningen av tillämpningsområdet ligger emellertid i att det enligt lagtexten skall vara fråga om föremål som den skadelidande förde med sig ”för sitt personliga bruk”. Härmed har utredningen framför allt avsett att utesluta egendom i fordonet som visserligen tillhörde föraren eller en passagerare men som medfördes i fordonet för ett rent transportändamål, dvs för att föras från en plats till en annan, utan att transporten var betingad av ägarens vid denna tid aktuella behov av egendomen för personligt bruk. Några exempel må anföras för att belysa det sagda och tjäna till vägledning för den praktiska tillämpningen. Personliga tillhörigheter som familjemedlemmarna för med sig som handbagage under en semesterresa omfattas i princip av bestämmelsen. Hit hör kläder, handväskor, portföljer, semesterlitteratur, kameror, transistorapparater, paraplyer, skidutrustning vid fjällfårder osv. Men det skall vara fråga om föremål som den skadelidande har tagit med sig för att använda för personligt bruk under eller i omedelbar anslutning till

Specialmotivering 279

färden. Presenter som skall överlämnas till familjens värdfolk på semesterorten eller andra bekanta eller föremål som man tagit med sig för att avyttra faller inte under denna bestämmelse. När familjen flyttar till landet och transporterar TV-apparater, möbler, köksutrustning, trädgårdsredskap, verktyg, konstverk som skall pryda väggarna i sommarstugan, kanske en trampcykel för yngste sonens räkning, en nyförvärvad motorgräsklippare, virke till det nya hemlighuset osv - då är det inte längre fråga om egendom som medförs för de medåkandes personliga bruk i stadgandets mening, och bestämmelsen är inte tillämplig. l vardagslivet förekommer det ofta att fordonsägaren utför småtransporter av allehanda slag. Kör han ett antal kostymer och klänningar till kem-tvätten, eller tar han på väg till jobbet med sig den trasiga TV:n för att lämna in den på reparation eller åker han en lördag-förmiddag till stormarknaden och inhandlat ett soffbord som han tar med sig hem i familjens skåpbil eller s k herrgårdsvagn - ja, då är det återigen fråga om en ren godstransport, och egendomen kan inte betraktas som tillhörigheter som familjefadern eller -modern har medfört för sitt personliga bruk”. Men när en tjänsteman åker hem i sin bil efter arbetets slut och tar med sig en portfölj full med dokument och handlingar som han avser att studera vid aftonlampans sken, då är det rimligt att tala om tillhörigheter - i varje fall såvitt gäller portföljen - som han medför i fordonet för sitt personliga bruk. Föraren eller ”matsäcken i en långtradare är självfallet inte utesluten från möjligheterna att få ersättning enligt denna bestämmelse enbart därför att han för eller färdas i ett fordon som används i yrkesmässig trafik och väsentligen nyttjas för godsbefordran. I den mån han medför personliga tillhörigheter som han har behov av för eget bruk under eller i anslutning till färden blir han givetvis ersättningsberättigad enligt förevarande bestämmelse, om sådan egendom kommer till skada vid en trafikolycka. Det gods som transporteras med fordonet faller däremot självfallet utanför bestämmelsen. Den tjänsteman i offentlig eller enskild tjänst som gör en tjänsteresa med egen eller arbetsgivarens bil blir också berättigad till ersättning för skador som i händelse av en olycka tillfogas hans bagage - en portfölj, en ”over-night-bag med innehåll av pyjamas, klädombyte, necessär osv. Det säger sig självt att det inte är möjligt att med en exemplifiering av detta slag täcka in alla tänkbara uppkommande situationer. Vad som här har anförts kan bara tjäna som en allmän vägledning och det är givet att det kan dyka upp svåra gränsdragningsproblem. Man bör dock enligt utredningens mening inte överskatta betydelsen av att dessa problem i de enskilda fallen löses på grundval av fasta principer och på ett absolut enhetligt sätt. För det första är det för den skadelidande ofta av mindre betydelse huruvida han i gränsfallen får ersättning enligt denna bestämmelse eller inte. Man kan nämligen räkna med att det långt övervägande antalet av dem som för eller färdas i motorfordon och medför egendom till några mer betydande värden också har en

280 Specialmorivering

hemförsäkring eller motsvarande försäkring, från vilken de kan få ersättning. En återhållsam tillämpning i tveksammare gränsfall leder därför sällan till rättsförlust för den skadelidande. Men man måste också hålla i minnet, att om man bortser från de rent kommersiella godstransporterna - som under alla förhållanden faller utanför förevarande bestämmelses - den ekonomiska tillämpningsområde betydelsen av skador på egendom som befordras med motorfordon erfarenhetsmässigt är utomordentligt ringa. Dessa skadebelopp utgör en försvinnande liten del av de totala trafikskadorna. En mera generös tillämpning i fall som i och för sig ter sig tveksamma men där den skadelidande saknar annat försäkringsskydd behöver därför inte befaras leda till någon markant ökning av skadeersättningskostnaderna och därmed höjning av trafikförsäkringspremierna. Det bör också betonas att en stor del av hithörande ersättningsfrågor kommer att avse skador på fordonsägarna-försäkringstagarnas egendom. I den delen står försäkringsgivarna enligt förslaget fria att genom försäkringsvillkoren göra lämpliga förbehåll och inskränkningar i sin ansvarighet (se vidare 8.l.l4). På den vägen bör de kunna komma till rätta med en del av de olägenheter som kan vara förenade med förevarande ersättningsbestämmelse. l detta sammanhang bör något beröras den risk för missbruk som en bestämmelse av detta kunna leda till - allra helst om slag skulle försäkringsgivarna visar stor generositet i tillämpningen. Utredningen anser för sin del att dessa risker inte bör överdrivas. litt ersättningsanspråk enligt förevarande bestämmelse kan självfallet inte godtagas, om inte den skadelidande kan föra en någotsånär övertygande bevisning dels om att egendomen verkligen har kommit till skada eller har gått förlorad, dels att detta har skett vid en trafikolycka med det försäkrade fordonet. l det senare hänseendet torde detta i det långt övervägande antalet fall förutsätta att den skadelidande också kan påvisa att fordonet kommit till skada, eftersom det erfarenhetsmässigt inte förekommer särskilt ofta att skador uppkommer på befordrad egendom av här aktuellt slag utan att samtidigt fordonet självt skadas. En avgörande synpunkt är emellertid att den befarade missbruksrisken knappast kan vara större inom trafikförsäkringen än inom hemförsäkringen, som redan nu och sedan ganska lång tid täcker skador på försäkrad lösegendom, uppkomna vid trafikolyckor. Enligt vad utredningen erfarit har man emellertid hittills inte haft några besvärande erfarenheter av missbruk eller försök till missbruk av hithörande villkor i hemförsäkringsavtalen. Utredningen vill här också något närmare beröra förhållandet mellan trafikförsäkringen och hemförsäkringen, när det gäller nu aktuella skadefall. Utredningen - som i denna del överlagt med företrädare för - från att man framdeles hemförsäkringsgivarna utgår inte på grund av förevarande bestämmelse i den föreslagna trafikskadelagen kommer att göra annat undantag i hemförsäkringsvillkoren för skador av detta slag, än att man friskriver sig från ansvarighet i den mån trafikskadeersättning för skadan utgår. Man skulle sålunda på hemförsäkringssidan låta

Specialmorivering 281

tillämpningen inom trafikförsäkringen av nu förevarande bestämmelse bli styrande, så att de skadelidande också i framtiden blir garanterade samma och inte riskerar att hamna två stolar.

skydd som hittills mellan

Det bör uppmärksammas att enligt hittills gällande hemförsäkringsvillkor av försäkringsersättning är gynnsammare än reglerna om beräkning de skadeståndsregler som enligt utredningens förslag (12 §) skall tilllämpas vid bestämmande av trafikskadeersättning, främst till följd av att hemförsäkringsavtalen innehåller s k nyvärdesklausuler. Så länge denna skillnad består kan det många gånger bli svårt att undvika en dubbel skadercglering. Utredningen förutsätter nämligen, att i den mån högre ersättning skall utgå från hemförsäkringen än från trafikförsäkringen, den skadelidande enligt hemförsäkringsvillkoren bibehålls vid sin rätt att få gottgörelse för mellanskillnaden. En ordning som leder till dubbel skadereglering är onekligen förenad med olägenheter. Dessa torde dock inom kort komma att undanröjas.

(FSAB) - till vilket

Inom en av Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag är anslutna - tillsatt s k planflertalet trafikförsäkringsanstalter kommitte sedan en tid ett arbete på att harmonisera skadepågår värderingsreglerna inom samtliga försäkringsgrenar, trafikförsäkringen inbegripen. Arbetet är inriktat på skilda värderingsregler för olika Enligt de förutsättningar med vilka kommittén egendomskategorier. arbetar torde emellertid reglerna inte i något hänseende bli mindre förmånliga än skadeståndsreglerna. Leder arbetet inom en nära framtid till åsyftat resultat - utsikterna härför är enligt vad utredningen erfarit - försvinner i praktiken den påtalade diskrepansen mellan goda hemförsäkringens och trafikförsäkringens värderingsregler. Därmed elimineras också risken för sådan dubbel skadereglering som nyss nämnts. l de fall då de skadelidande trots allt av någon anledning föredrar att låta sin hemförsäkringsgivare reglera skadan, har den sistnämnde enligt 18 § andra stycket i förslaget till trafikskadelag full återkravsrätt mot trafikförsäkringen (se nedan 8.l.l8). Av 9§ andra punkten i förslaget framgår att för skador av här ifrågavarande slag de skadelidande blir helt hänvisade till det egna fordonets försäkring. De kan således i kollisionsfall inte under några omständigheter få trafikskadeersättning från försäkringen för fordon på motsidan. Nämnda lagrum i förslaget kommenteras i det följande.

8.1.9 9§ Paragrafen innehåller en bestämmelse om ”kanalisering av förares och passagerares krav på ersättning för personskada och viss sakskada till det egna” fordonets trafikförsäkring.

Den som i egenskap av förare eller passagerare i ett motorfordon tillfogas personskada i följd av trafik med fordonet har enligt 7 § rätt till trafikskadeersättning för skadan från trafikförsäkringen för fordonet. Har skadan uppkommit vid en kollision med annat motorfordon eller har ett sådant fordon på annat sätt varit inblandat i olyckan och skadan kan

282 Specia/motivering

sägas ha uppkommit i följd av trafik också med detta fordon, innebär huvudregeln i nämnda lagrum enligt sin lydelse att den skadelidande har rätt till trafikskadeersättning också från det fordonets trafikförsäkring. Av skäl som utredningen har utvecklat i den allmänna motiveringen (7.3.3.2 och 7.3.4.3) bör emellertid de som färdas i ett motorfordon och som i princip är berättigade att ihändelse av en olycka få ersättning från trafikförsäkringen för fordonet vara exklusivt hänvisade att ta ut sin trafikskadeersättning från denna försäkring. Principen får ingen betydelse vid en s k singelolycka men däremot i kollisionsfall och liknande situationer där flera fordon är inblandade. Den skall tillämpas i fråga om både förare och passagerare. Vidare skall principen gälla inte bara i fråga om personskada - där den dock uppenbarligen har störst praktisk och ekonomisk betydelse - utan också beträffande sådan sakskada som avses i 8§ andra punkten, dvs skada på kläder och vissa andra personliga tillhörigheter. I enlighet med det anförda föreskrivs ifärsta punkten av förevarande paragraf, att för personskada som i följd av trafik med två eller flera motordrivna fordon tillfogas förare eller passagerare i något av fordonen inte utgår trafikskadeersättning från trafikförsäkringen för annat av fordonen och i andra punkten att detsamma gäller i fråga om sådan sakskada som avses i 8 § andra punkten. l fråga om innebörden av uttrycken ”förare” och ”passagerare” hänvisas till vad som har anförts vid 8 § rörande bestämmelsen i andra punkten av nämnda lagrum. Bestämmelserna i nu förevarande paragraf torde i övrigt inte kräva någon särskild kommentar. Att ersättning som enligt denna paragraf i ett kollisionsfall kan utgå bara från försäkringen för ett av de inblandade fordonen också slutligt skall stanna på denna försäkring framgår av 21 §jämförd med 23 §.

8.l.l0 10§ Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser om rätt till trafikskadeersättning för s k kollisionsskador. Den har i gällande rätt närmast sin motsvarighet i 5 § andra stycket BAL.

I fråga om de överväganden som ligger till grund för bestämmelserna i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen (7.3.4.4). I enlighet med vad som har anförts idet sammanhanget föreskrivs till en början iförsta punkten, att om i följd av trafik med två eller flera motordrivna fordon skada uppkommer på något av fordonen eller på egendom som befordras med något av fordonen och som ej utgör sådana personliga tillhörigheter som avses i 8 § andra punkten, trafikskadeersättning utgår från trafikförsäkringen för annat av fordonen endast om skadan har orsakats genom vållande vid detta fordons förande eller av bristfällighet på fordonet. Ijämförelse med vad som f n gäller enligt kollisionsreglerna i 5 § andra . stycket BAL innebär denna bestämmelse avvikelser i fyra hänseenden.

Specialmotivering 283

För det första avser bestämmelsen i förslaget uteslutande sakskada. För sålunda trafikskadeersättning alltid på rent objektiv personskada utgår grund. Det gäller såväl förare eller passagerare i de inblandade fordonen, till vilka 9 § ersättning exklusivt utgår från försäkringen för det enligt som utanför dessa, tex fotgängare och ”egna” fordonet, personer vilka kan kräva ersättning från försäkringen för vilket som helst cyklister, För det andra omfattar den föreslagna bestämmelsen endast av fordonen. fordonen som befordras med skada på de inblandade och på egendom dessa men inte skada på egendom utanför fordonen, vare sig denna tillhör eller förare av något av fordonen eller tillhör en tredje ägare (brukare) man. För det tredje omfattar bestämmelsen inte bara skada som tillfogats förare eller fordonen utan även skada som ägare av de inblandade annan som låtit egendom befordras med något av dessa. För tillfogats det fjärde är det enligt förslaget en förutsättning för att trafikskade-

ersättning för skada på den ena sidan skall utgå från trafikförsäkringen för fordon att skadan har orsakats genom vållande i på motsidan, samband med det andra fordonets förande eller av bristfällighet på det fordonet. Bevisbördan i den delen åvilar den skadelidande. I likhet med vad som gäller i fråga om 5 § andra stycket BAL år det en för bestämmelsens att skadan har uppkommit i förutsättning tillämpning med vart och ett av de inblandade fordonen. Rörande följd av trafik” innebörden av detta uttryck hänvisas till vad som har anförts i avsnitt 8. l .l . I sak innebär denna begränsning av tillämpningsområdet bl a att ersättningsfrågorna i regel blir att bedöma enligt huvudregeln i 7 § och inte enligt förevarande paragraf, när ett fordon t ex på en parkeringsplats kör på ett fordon. Har sistnämnda fordon parkerats på där uppställt, stillastående ett korrekt inte anses vara ”i trafik. I denna del sätt, kan det nämligen innebär förslaget viss avvikelse från den reglering som föreslogs i 1957 års betänkande. förslag innebar i princip att de Bilskadeutredningens särskilda i 4§ av utredningens förslag till trafikförkollisionsreglerna skulle så snart i följd av ett motorfordons bruk i säkringslag tillämpas skada sådant fordon (eller järnvägståg eller trafik uppkom på annat eller därmed befordrad oavsett om det spårvagn) person eller egendom, senare fordonet vid tillfället brukades i trafik eller inte. Trafikskadeuthar för sin del inte funnit skål föreligga att i detta hänseende redningen föreslå någon förändring i förhållande till vad som nu gäller enligt 5 § mellan motorfordon. Av skäl BAL, när det är fråga om fall av kollision som har anförts i det föregående (7.3.4.5) har utredningen inte heller velat förorda en utvidgning av de särskilda kollisionsreglerna att omfatta också fall av kollision mellan motorfordon och annat transportmedel. En förutsättning för att ersättning skall utgå enligt ytterligare är att skadan har orsakats genom vållande i förevarande bestämmelse samband med det andra fordonets förande eller av bristfällighet på fordonet. I sistnämnda hänseende blir det inte fråga om någon annan än enligt 5 § andra stycket BAL. Men när det gäller vållande bedömning som grund för ersättningsansvar sträcker sig förslaget i princip något i 5§ BAL torde avse endast längre än gällande lag. Bestämmelserna vållande av fordonets förare (jfr 2 § BAL). I nu förevarande bestämmelse

284 SpeCia/morivering

sou 1974:87

av förslaget talas emellertid allmänt om vållande i samband med förandet, vilket inte nödvändigtvis förutsätter att föraren själv har varit vållande. Bestämmelsen blir tillämplig också i fall då en passagerare - ägaren eller annan u på något sätt som innefattar oaktsamhet har ingripit i eller påverkat fordonets tex förande, genom att ta tag i ratten, knuffa till föraren, göra någon gest som skymmer dennes sikt eller kanske genom att irritera eller störa föraren eller ge honom felaktiga anvisningar rörande körningen. l sådana och liknande fall kan ersättningsansvar inträda, även om vållande inte kan läggas föraren själv till last. Men en förutsättning är självfallet att det föreligger adekvat kausalitet mellan passagerarens vållande och skadan. I nu berörda hänseende torde förslaget i sak stämma nära överens med regleringen i 4§ i 1957 års förslag, där vållande av passagerare uttryckligen angavs som ett fall då ersättningsansvar för fordonets försäkring skulle inträda. Att bestämmelsen inte omfattar annan sakskada än skada på fordonen och med dem befordrad egendom saknar i stort sett praktisk betydelse. Såväl förare av motordrivet fordon som tredje man har nämligen redan enligt huvudregeln i 7 § rätt till ersättning på objektiv grund för skada på egendom utanför fordonet från dettas försäkring, vare sig skadan har uppkommit vid en s k singelolycka eller vid en kollision. Sådana skadelidande saknar alltså intresse av att i kollisionsfall kunna rikta ersättningsanspråk mot försäkringen för fordon på motsidan. Annorlunda kan det ställa sig för fordonets ägare. l fråga om sakskada som drabbar honom - i egenskap av försäkringstagare - fungerar försäkringen som vanlig skadeförsäkring, och hans rätt till ersättning från försäkringen kan vara inskränkt genom villkoren. För honom kan det därför vara av betydelse att i kollisionsfall kunna vända sig mot försäkring på motsidan. Å andra sidan lär det höra till undantagen att ägaren tillhörig egendom utanför fordonet skadas vid en kollision. Det bör slutligen påpekas att i fråga om skada på befordrad egendom bestämmelsen inte blir tillämplig på sådana skador som avses i 8 § andra punkten, dvs skador på förares eller kläder eller andra passagerares tillhörigheter som den skadelidande medförde i fordonet för sitt personliga bruk. Av 9 § följer att ersättning för sådana skador aldrig utgår från försäkringen för annat fordon än det i vilket den skadelidande färdades vid skadetillfället. I andra och tredje punkterna av förevarande paragraf har tagits upp regler om jämkning av ersättning enligt första stycket på grund av medvållande eller annan medverkan på den sida där skada på fordonet eller därmed befordrad egendom har uppkommit. Enligt andra punkten skall ersättning för sådan skada som avses i första punkten och som tillfogats ägare, brukare eller förare av något av de inblandade fordonen jämkas efter vad som finnes skäligt, om vållande i samband med förandet av det fordonet eller bristfällighet på detta har medverkat till skadan. Jämkning skall äga rum med hänsyn till den medverkan till skadan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Begreppen ägare och förare har här samma innebörd som i

Specialmorivering 285

motsvarande stadgande i 5 § andra stycket BAL. Det innebär till en början att med ägare avses fordonets civilrättslige ägare. Den som innehar ett fordon enligt avbetalningsköp eller i övrigt under äganderättsförbehåll - och sålunda enligt 3 § är försäkringspliktigt subjekt - är liksom f n att anse som ägare också vid tillämpning av nu förevarande lagrum. Överlåtarens villkorade äganderätt torde inte få annan betydelse än att, om försäkringsgivaren vid totalförlust av fordonet skall i samband med utgivande av ersättning övertaga fordonet, överlåtarens sakrättsligt skyddade anspråk måste respekteras på samma sätt som vid annan överlåtelse av egendom som innehas under äganderättsförbehåll. Innebörden av begreppet ”förare i BAL har flera gånger varit föremål för prövning i rättstillämpningen. Förslaget åsyftar inte någon ändring i rättsläget i det avseendet. Den rättsbildning som har ägt rum under den äldre lagstiftningens giltighetstid bör alltså vara vägledande också vid tillämpning av nu förevarande paragraf. vad nu sagts om begreppet förare gäller i första hand i fråga om sådana motordrivna fordon som redan nu omfattas av BAL och TFL. l och med att övriga kategorier motordrivna fordon, framför allt motorredskap, generellt inkluderas i den nya lagen kan det uppkomma vissa nya problem vid bestämmande av förarbegreppets innehåll. Frågan får dock eftersom det knappast lär förekomma att en ingen praktisk betydelse, förare av ett motorredskap låter befordra annan egendom med fordonet än sådana personliga tillhörigheter som omfattas av 8 § andra punkten. Och vid tillämpning av det lagrummet föreligger inte behov att göra åtskillnad mellan förare och passagerare, eftersom de är likställda i ersättningshänseende. Utredningen har därför, lika litet som motorredskapsutredningen, anledning att gå närmare in på frågan om innebörden av begreppet förare. Med ”brukare” avses den som innehar ett fordon med nyttjanderätt, vare sig upplåtelsen har skett mot vederlag eller är benefik. Ofta kommer naturligtvis brukaren och föraren att vara samma person. Om på sätt utredningen har anfört i det föregående (8.l.3) vid s k långtidsleasing förhyraren i stället för ägaren-upplåtaren blir registreringspliktig och därmed försäkringspliktig enligt 3 §, är han likväl vid tillämpning av denna paragraf att anse som brukare. Upplåtaren är ju i en sådan situation alltjämt civilrättslig ägare av fordonet och han blir i denna egenskap underkastad nu förevarande bestämmelser i fråga om rätten till ersättning för skador på fordonet. Att föraren tillkommande ersättning skall jämkas när denne har varit medvållande följer redan av den allmänna medvållanderegeln i 6 kap 2 § SkL enligt förslaget i Skadestånd V, som enligt 12 § första stycket blir tillämplig i fråga om trafikskadeersättning. I den delen saknar nu förevarande bestämmelse följaktligen självständig betydelse. I principiell överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 5 § andra stycket BAL skall emellertid föraren tillkommande ersättning jämkas också i fall då bristfällighet på det av honom förda fordonet har medverkat till hans skada, och detta oavsett om denna bristfällighet kan tillräknas föraren som vållande.

286 Specia/motivering

Fordonsägare tillkommande ersättning för skada på fordonet eller egendom som befordrats med detta skall jämkas, om det visas att vållande i samband med fordonets förande eller bristfällighet på fordonet har medverkat till skadan. Det betyder i sak, att i fall då ägaren inte har fört fordonet och inte heller i övrigt själv har gjort sig skyldig till vållande i samband med förandet, han ändå får tåla jämkning av sin ersättning på grund av det vållande vid förandet som kan ligga annan person till last. Detta innebär tillämpning av s k passiv identifikation mellan ägaren och den vållande. Såvitt gäller jämkning på grund av förarens vållande står detta i överensstämmelse med vad som f n gäller enligt 5 § andra stycket BAL. Passiv identifikation kommer emellertid enligt den föreslagna bestämmelsen att tillämpas i något vidare omfattning än enligt gällande lag. I bestämmelsen talas liksom i första punkten om ”vållande i samband med förandet. Rörande innebörden av detta uttryck hänvisas till vad som nyss har anförts i fråga om första punkten. Också i ett annat hänseende går förevarande jämkningsregel längre än motsvarande bestämmelse i 5 § andra stycket BAL. Enligt sistnämnda lagrum gäller, att om vållande visas föreligga vid förandet av det ena av de kolliderande fordonen men sådant vållande inte kan styrkas på den andra sidan, ägare och förare på den icke vållande sidan är berättigade att få fullt skadestånd från motsidan, även om bristfällighet på deras fordon har medverkat till skadan. I enlighet med överväganden som har redovisatsi den allmänna motiveringen (7.3.4.4) gäller emellertid enligt utredningens förslag att bristfällighet på fordonet på den skadelidande sidan jämställs med vållande i samband med förandet och alltså kan föranleda jämkning av ägare, brukare eller förare enligt första punkten tillkommande ersättning från det andra fordonets försäkring. Jämkningsfrågan blir i dessa fall att bedöma på grundval av en avvägning i vilken mån vållandet eller bristfálligheten på motsidan resp bristfälligheten på den skadelidande sidan har medverkat till skadan. Att bristfällighet på fordon helt jämställs med vållande i samband med förandet har också den konsekvensen att - i motsats till vad som gäller nu - jämkad ersättning till ägare, brukare eller förare av något av de inblandade fordonen kan komma att utgå från försäkringen för annat av fordonen, på vars sida något vållande inte styrkts men på vilket däremot har konstaterats en bristfällighet som har medverkat till skadan, även om det visas att det föreligger vållande till skadan i samband med förandet av fordonet på den skadelidande sidan. I ytterligare ett avseende går bestämmelsen längre än 5 § andra stycket BAL. Sistnämnda lagrum är tillämpligt endast i fråga om skada som tillfogas ägare eller förare av något av de inblandade fordonen. I fall, då brukaren av ett fordon har lidit skada i samband med en kollision och enligt 6 eller 7 § BAL har inträtt som ansvarssubjekt i stället för eller vid sidan av ägaren, torde han visserligen enligt grunderna för det av dessa lagrum som är tillämpligt komma att i fråga om rätten till skadestånd av ägare eller förare - och därmed på motsidan från trafikförsäkringen på den sidan - behandlas på samma sätt som fordonets ägare och förare. För sådana fall innebär därför förslaget inte någon saklig ändring. Men

Specialmotivering 287

om varken 6 eller 7 § BAL är tillämplig torde brukaren vid tillämpning av 5 § andra stycket BAL vara att behandla på samma sätt som en utomstående tredje man. I praktiken inträffar detta endast i fall då någon innehar ett fordon med nyttjanderätt utan befogenhet att anlita annan förare än den som anställts av ägaren” och fordonet vid kollisionstillfället också förts av den person ägaren anställt som förare. Utredningen har emellertid för sin del ansett det rimligt att brukaren också i ett sådant fall får såsom skadelidande, tex med avseende på skada på befordrad egendom, svara för bristfällighet på fordonet och för vållande i samband med dettas förande. Även i den delen överensstämmer förslaget med den reglering bilskadeutredningen föreslog i 4 § av 1957 års förslag. Det bör framhållas att i flertalet av de fall då ett fordon brukas jämkningsregeln i andra punkten inte får någon självolovligen ständig betydelse för brukarens del. Av ll § i förslaget följer nämligen att den som uppsåtligen brukar ett fordon olovligen över huvud taget inte har någon rätt till trafikskadeersättning för sakskada. Det är dock inte otänkbart att ett fordon objektivt sett brukas utan ägarens lov men att brukaren är offer för en faktisk villfarelse i fråga om lovligheten av brukandet. I ett sådant fall blir brukaren inte helt utan rätt till ersättning i ett kollisionsfall från motsidans trafikförsäkring, men hans ersättning kan jämkas enligt andra punkten. Däremot har utredningen inte ansett det föreligga skäl att tillämpa passiv identifikation mellan en passagerare som inte är ägare eller brukare - och föraren eller annan vållande passagerare. Inte heller har det ansetts rimligt att en passagerare skall behöva svara för bristfållighet på det fordon i vilket han färdas, bortsett från fall då han har varit medveten om bristfälligheten och på den grund kan anses själv ha varit medvållande till uppkomna skador. l ett sådant fall får han givetvis tåla jämkning av sin ersättning på vanligt sätt (jfr vad som sagts ovan om tillämpligheten av 6 kap 2 § SkL i dess lydelse enligt förslag i skadestånd V). En passagerare som i ett kollisionsfall lider sakskada, för vilken ersättning inte utgår enligt 8 § andra punkten, får alltså full ersättning för skadan från försäkringen för fordon på motsidan, om förutsättningarna för ett ersättningsansvar för den försäkringen föreligger enligt första punkten av nu förevarande paragraf och även om det kan visas att vållande vid förandet av eller bristfällighet på fordonet på hans egen sida har medverkat till skadan. Vad som nu har sagts om passagerare gäller också den som utan att själv medfölja ett fordon som passagerare har låtit egendom befordras med detta. I dessa hänseenden avviker förslaget från den reglering som innefattades i 4 § andra stycket av 1957 års förslag. Det bör framhållas att de här föreslagna kollisionsbestämmelserna kommer i nära samklang med motsvarande bestämmelseri § 8 i l96l års norska bilansvarslova resp 8 § i 1959 års finska trafikförsäkringslag. l fall då ett motorfordon brukas olovligen skall enligt 6 § BAL det trafikskadeansvar som enligt lagen åvilar ägaren i stället tillämpas ifråga _ om brukaren. Av grunderna för denna bestämmelse torde få anses följa att i kollisionsfall någon passiv identifikation mellan ägaren och föraren

288 Specia/motiver/“ng

sou 197437

inte skall tillämpas vid bestämmande av huruvida ägaren har rätt till ersättning från motsidan. Däremot skall givetvis en sådan identifikation ske mellan brukaren om han undantagsvis inte själv är förare - och föraren av fordonet. Det är visserligen tveksamt om de angivna principerna i fråga om passiv identifikation i stöldfall och liknande verkligen tillämpas iden praktiska skaderegleringsverksamheten. För de skadelidande fordonsägarna får spörsmålet sällan betydelse, eftersom de regelmässigt får ersättning från stöldförsäkringen för det egna fordonet och sålunda inte bekymrar sig om huruvida de kan få ersättning från försäkringen på motsidan, utom möjligen såvitt gäller stöldförsäkringens självriskbelopp. Enligt vad utredningen kunnat utröna synes emellertid passiv identifikation -trots vad som här har anförts beträffande - i hithörande rättsläget tillämpas fall, både såvitt avser ägarens eget krav på ersättning för självrisk eller, i fall då stöldförsäkring saknas eller inte gäller, för hela skadan, och i fråga om stöldförsäkringsgivarens regresskrav mot trafikförsäkringen på motsidan. Enligt utredningens mening talar dock starka skäl för att ägaren av ett olovligen brukat fordon - i överensstämmelse med vad som enligt utredningens redan nu - inte skall behöva tåla uppfattning gäller jämkning av sin ersättning vare sig på grund av förarens vållande eller därför att bristfällighet på fordonet medverkat till skadan. Med den rättstekniska utformning det nya ersättningssystemet får enligt utredningens förslag måste detta komma till uttryck i en särskild lagbestämmelse. I tredje punkten har i enlighet med det nu anförda föreskrivits att ägaren tillkommande ersättning dock inte jämkas om fordonet brukades olovligen. I fråga om innebörden av uttrycket ägare hänvisas till vad som har sagts i fråga om andra punkten. En annan situation där det skulle kunna ifrågasättas - både de lege lata och de lege ferenda - att ett fordons brukare ensam och alltså i stället för dess ägare bör drabbas av de nu aktuella reglerna om passiv identifikation med föraren och om verkan av att bristfällighet på fordonet medverkat till en kollisionsskada är den som fn beskrivs i 7 § BAL. Enligt lagrummet skall som tidigare nämnts trafikskadeansvaret enligt BAL åvila såväl brukaren som ägaren i fall då brukaren innehar fordonet med nyttjanderätt och med befogenhet att anställa förare eller innehar fordonet med nyttjanderätt utan sådan befogenhet men likväl anlitar annan förare än den som anställts av ägaren. Ägaren har enligt lagrummet full regressrätt mot brukaren för vad han kan ha utgett i skadestånd. Det kan hävdas, att enligt grunderna för dessa bestämmelser vad som sägs i 5 § andra stycket BAL om ägaren och dennes rätt till ersättning från motsidan i dessa fall i stället bör tillämpas i fråga om brukaren. Ägaren skulle med andra ord inta samma ställning som en passagerare eller helt utomstående tredje man. Som utredningen redan har anfört skall enligt förslaget brukaren i dessa fall drabbas av jämkning av honom tillkommande sakskadeersättning, om skadan orsakats genom vållande i samband med förandet

Specialmorivering 289

av fordonet eller av bristfällighet på detta. Kvar står då bara frågan om ägarens ställning som skadelidande, en fråga som uppenbarligen har betydligt större praktisk och ekonomisk betydelse. Den har emellertid utredningen veterligt inte prövats i rättstillämpningen. I försäkringsbolagens skaderegleringspraxis torde ägaren få tåla jämkning av sitt skadestånd i dessa fall. Även om det här rör sig om situationer där ägaren är undandragen de att öva kontroll över fordonets skick eller praktiska möjligheterna inverka kan framstå som på valet av förare och det från dessa synpunkter att tillräkna honom förarens vållande eller bristfällighet på opåkallat fordonet, har utredningen stannat för att något undantag från jämki andra inte bör göras för nu aktuella fall. Det ningsregeln punkten föreligger den väsentliga skillnaden i jämförelse med fall av olovligt att ägaren dock frivilligt har överantvardat fordonet åt annan brukande, de risker att fordonet skadas person och därmed i viss mån har accepterat som följer med nyttjanderättsupplåtelsen. För den del av skadan som han av förevarande jämkningsregel inte kan få ersättning för från på grund motsidans har han möjlighet att kräva ersättning av trafikförsäkring föraren och eventuellt även av brukaren, i den mån denne bär ett för förarens vållande eller enligt nyttjanderättsavtalet har principalansvar iklätt sig ett ansvar för skador av detta slag. Ägaren har sålunda utformade villkor i avtalet om möjligheter att gardera sig genom lämpligt upplåtelse av fordonet. En väsentlig har utredningen också ansett vara att en synpunkt ändring i den ordning som i praktiken råder f n bör göras bara om starka principiella, praktiska eller ekonomiska skäl talar för det. Sådana skäl kan dock enligt utredningens mening inte åberopas.

8.1.1] 11§

en bestämmelse om undantag från rätten till Denna paragraf innehåller för sakskada i fall då ett motorfordon brukas trafikskadeersättning olovligen.

Som utredningen har anfört i det föregående (7.3.3.3) skall i den nya skadelidande göras några särskilda inskränklagen inte för någon kategori i rätten att trafikskadeersättning med anledning av ningar uppbära Av skäl som utredningen har utvecklat i ett annat avsnitt av personskada. den allmänna (7.3.4.6) skall däremot vissa undantag från motiveringen ersättningsrätten göras när det gäller sakskador. l enlighet med de överväganden som har redovisats i det sammanhar i förevarande av förslaget föreskrivits, att för hanget paragraf i följd av trafik med motordrivet fordon intei sakskada som uppkommit något fall utgår trafikskadeersättning till den som vid skadetillfället uppsåtligen brukade fordonet utan lov eller till den som medföljde fordonet eller lät egendom befordras med detta med vetskap om att fordonet brukades olovligen. Ersättningsrätten är i hithörande fall helt utesluten såvitt gäller både

290 Specialmorivering

skada på befordrad egendom och annan sakskada. Med orden ”ej i något fall” har markerats att ersättning inte utgår vare sig från försäkringen för det olovligen brukade fordonet eller, i kollisionsfall, från försäkringen för fordon på motsidan. Att bestämmelsen gäller endast den som uppsåtligen brukade fordonet utan lov resp den som medföljde fordonet eller lät egendom befordras med detta och därvid hade vetskap om att det brukades olovligen, innebär, att om fordonet brukades utan visserligen ägarens lov men den skadelidande levde i den villfarelsen att brukandet var lovligt, han är bibehållen vid sin rätt till ersättning enligt lagen. Det räcker sålunda inte för en tillämpning av undantagsregeln att den skadelidande bort inse att fordonet brukades Däremot bör olovligen. ersättningsrätten enligt grunderna för stadgandet falla bort, om man kan utgå från att den skadelidande även med full vetskap om att ägaren inte lämnat löfte till brukandet ändå skulle ha brukat fordonet resp medföljt detta eller låtit egendom befordras med det.

8.l.l2 12§

Denna paragraf innehåller bestämmelser om tillämpning av skadeståndsrättsliga regler vid bestämmande av trafikskadeersättning. Den har i sak sin motsvarighet i 8 § BAL.

Nuvarande lagstiftning om ersättning för trafikskada, dvs BAL och TFL, bygger på skadeståndsrättslig grund. Det innebär att ersättningarna bestäms enligt skadeståndsrättsliga regler. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (7.3.l) bör den omständigheten att det nya ersättningssystemet utformas som en rent försäkringsmässig ersättningsanordning inte medföra någon förändring på den punkten. Eftersom emellertid sådan trafikskadeersättning som avses i den föreslagna lagen inte i teknisk mening utgör skadestånd, måste en uttrycklig bestämmelse i detta avseende tas upp i lagen. Det åsyftade resultatet uppnås lämpligast genom att det i en sådan bestämmelse görs hänvisning till SkL:s allmänna föreskrifter om bestämmande av skadestånd. De bestämmelser i SkL som här blir aktuella återfinns i lagens 5 kap. Skadeståndskommittén har emellertid i Skadestånd V föreslagit vissa ändringar i och tillägg till bestämmelserna i detta kapitel. Kommitténs förslag innebär att i 5 kap SkL tas upp allmänna regler om skadeståndets bestämmande, däribland de nya regler kommittén föreslår i fråga om ersättning för personskada, och att i ett nytt 6 kap under rubriken ”Gemensamma bestämmelser” tas upp - med vissa sakliga ändringar de regler som nu återfinns i 5 kap l, 5 och 6-8 §§ SkL samt en av kommittén föreslagen om jämkning ny bestämmelse av oskäligt betungande skadestånd. Trafikskadeutredningen har ansett sig böra utgå från att skadeståndskommitténs förslag genomförs innan eller senast samtidigt med att förslaget till trafikskadelag genomförs. Med denna har utgångspunkt hänvisningarna till SkL i förslaget till trafikskadelag ansetts böra avse bestämmelserna i förstnämnda lag i deras lydelse skadeståndsenligt

SOU l974z87 Specialmotivering 291

kommitténs förslag. l 5 kap 9 § andra stycket SkL i lagrummets nuvarande lydelse (5 kap 5§ andra stycket enligt förslaget i Skadestånd V) har i fråga om värdesäkring av skadeståndslivränta med anledning av förändringar i penningvärdet gjorts en hänvisning till de särskilda föreskrifter i det avseendet som finns i lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor. Värdesäkringsbestämmelserna i sistnämnda lag skall självfallet bli tillämpliga också i fråga om livräntor som utges enligt trafikskadelagen. Detta resultat torde inte kunna uppnås utan en uttrycklig hänvisning till värdesäkringslagen i trafikskadelagen. Som har anförts i den allmänna motiveringen (7.3.4.8) bör de allmänna reglerna i SkL om jämkning på grund av medvållande i princip bli fullt ut tillämpliga inom trafikskadelagens område, såvitt gäller ersättning för sakskada. När det gäller trafikskadeersättning för personskada bör däremot, av skäl som utredningen har utvecklat närmare i den allmänna motiveringen, jämkning på grund av medvållande ifrågakomma endast när den skadelidande själv har handlat uppsåtligen eller grovt vårdslöst. Det bör med andra ord inte, som enligt skadeståndskommitténs förslag, finnas utrymme för jämkning i fall av mindre allvarligt medvållande på den grund att det med hänsyn till särskilda omständigheter föreligger synnerliga skäl för jämkning. För att detta resultat skall uppnås krävs en särskild föreskrift i trafikskadelagen. l enlighet med det anförda föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf, att i fråga om trafikskadeersättning bestämmelserna om skadestånd i 5 kap och 6 kap 2 och 3 §§ SkL samt bestämmelsernai värdesäkringslagen skall äga motsvarande tillämpning samt iandra stycket att trafikskadeersättning med anledning av personskada dock får jämkas på grund av vållande på den skadelidandes sida endast om han själv har medverkat till skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Såvitt bestämmelsen i första stycket innefattar hänvisning till 5 kap 1-2, 4 och 6 §§ SkL torde den inte kräva några särskilda kommentarer. Inte heller tillämpningen inom trafikskadelagens område av reglerna i 5 kap 3 § SkL om s k samordningsförmåner torde beredanågra särskilda svårigheter. På en speciell punkt vill emellertid utredningen för tydlighetens skull göra ett påpekande. Ersättning i form av engångsbelopp från olycksfallsförsäkring, vilken har karaktär av summaförsäkring, skall enligt skadeståndskommitténs förslag i princip inte avräknas från skadestånd. I vissa fall kan en sådan avräkning dock bli nödvändig. Eftersom regressreglerna i 25 § första och andra styckena FAL är dispositiva, kan en olycksfallsförsäkringsgivare genom villkor i försäkringsavtalet förbehålla sig återkravsrätt mot skadeståndsskyldig, även när försäkringen har karaktär av ren summaförsäkring. Som skadeståndskommittén har framhållit (SOU 1973:51 s 107) måste då en avräkning ske. Detta kommer att gälla även efter det att kommitténs förslag till ändringar i SkL har genomförts, eftersom kommittén inte i detta sammanhang har föreslagit någon ändring av 25 § FAL och detta lagrum alltså även i framtiden - ett förhållande som dock kan blir dispositivt komma att ändras i anledning av kommitténs nu pågående arbete med en

292 Specia/morivering

översyn av reglerna om försäkringsgivares regressrätt. Ett förbehåll om regress mot skadeståndsskyldig får emellertid inte någon verkan i fråga om försäkringsgivarens möjligheter att utöva regress mot trafikförsäkringen enligt den nya trafikskadelagen, eftersom trafikskadeersättning inte utgör skadestånd. Existensen av ett sådant förbehåll skall alltså inte föranleda att försäkringsbeloppet avräknas från trafikskadeersättningen. Inte heller kan olycksfallsförsäkringsgivaren skaffa sig regress mot trafikförsäkringen och framtvinga en avräkning genom att förbehålla sig rätt att inträda i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning. Ett sådant förbehåll innebär nämligen att försäkringstagaren a skall överlåta denna rätt på olycksfallsförsäkringsgivaren. En sådan överlåtelse är emellertid enligt 27§ första stycket andra punkten i förslaget till trafikskadelag utan verkan. Engångsbelopp som utfaller på grund av summaförsäkring kommer således aldrig att avräknas från trafikskadeersättning. Detta resultat anser emellertid utredningen vara väl förenligt med det synsätt som varit vägledande för skadeståndskommittén vid utformningen av reglerna i 5 kap 3§ SkL om samordningsförmåner och som utredningen för sin del i princip ansluter sig till. Hänvisningen till 5 kap S § SkL i vad den avser paragrafens första stycke innebär att någon bestämmelse motsvarande l3§ TFL inte behöver tas upp i trafikskadelagen. Skadeståndskommitten - som i och för sig hade att utgå från att BAL och TFL skulle fortsätta att gälla - har också föreslagit att nämnda lagrum i TFL upphävs i samband med att kommitténs förslag till ändringar i SkL genomförs. I och för sig innefattar hänvisningen till 5 kap SkL bestämmelsen i 5 § andra stycket (5 kap 9 § i lagens gällande lydelse) med dess hänvisning till värdesäkringslagen. Till följd av det uttryckliga omnämnandet av värdesäkringslagen i förevarande lagrum av förslaget kommer denna hänvisning att sakna självständig betydelse. Det har dock av lagtekniska skäl inte ansetts lämpligt att undanta berörda lagrum i SkL från hänvisningsbestämmelsen i trafikskadelagen. Den valda tekniken torde inte behöva föranleda några missförstånd. Eftersom trafikskadelagen avser uteslutande person- och sakskada finns uppenbarligen inte något utrymme för en tillämpning av 6 kap l § SkL i dess av skadeståndskommittén föreslagna lydelse. Inte heller kan det inom trafikskadelagens område bli fråga om tillämpning av den särskilda bestämmelsen i 6 kap 4 § SkL (5 kap 7 § i nu gällande lydelse av SkL) om skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott. Den allmänna regeln om jämkning av oskäligt betungande skadestånd som skadeståndskommittén har föreslagit i 6 kap 5 § förslaget till ändring i SkL skall självfallet inte heller vara tillämplig i fråga om trafikskadeersättning. Slutligen finns det inom trafikskadelagens område inte heller utrymme för en tillämpning av bestämmelsen i 6 kap 6 § SkL (5 kap 8 § i lagens nu gällande lydelse) om vad som skall förstås med arbetstagare. Nu angivna lagrum i SkL omfattas följaktligen inte av hänvisningen i förevarande bestämmelse i förslaget till trafikskadelag. Hänvisning har däremot skett till de regler om jämkning på grund av

sou 1974:87 Spec/almorivering 293

medvållande på den skadelidandes sida och om solidarisk ersättningsskyldighet som har tagits upp i 6 kap 2 och 3 §§ SkL i den av skadeståndskommittén föreslagna lydelsen. Såvitt gäller personskada ersätts emellertid hänvisningen till medvållanderegeln i SkL av bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf. Där talas om vållande på den skadelidandes sida, inte om medvållande. Skälet härtill är att det synes något oegentligt att tala om medvållande i fall då den ersättningsskyldige svarar på objektiv grund. Eftersom jämkningsregeln i 6 kap 2§ SkL är tillämplig också vid objektivt ansvar (1 kap l § SkL), bör enligt utredningens mening även det lagrummet omredigeras på motsvarande sätt. Förevarande bestämmelse gäller all ersättning med anledning av personskada och är alltså tillämplig också i fråga om efterlevandes rätt till ersättning för mistat underhåll m m (5 kap 2 § SkL i den av skadeståndskommittén föreslagna lydelsen). Det bör påpekas att bestämmelsen utesluter varje form av identifikation mellan den som dödats genom en trafikolycka och hans efterlevande. En efterlevande riskerar med andra ord aldrig att få sin ersättning enligt lagen för tex mistat underhåll jämkad på grund av att den avlidne varit medvållande till skadan. Detta gäller även om den avlidne skulle ha handlat uppsåtligen, dvs vid självmord. Förslaget kan i det hänseendet synas långtgående. Enligt utredningens mening bör emellertid på denna punkt ett socialförsäkringsrättsligt betraktelsesätt slå igenom. De fall det är fråga om är fö ytterst sällsynta, och frågan saknar därför helt ekonomisk betydelse för som helhet. - Bestämmelsen hindrar trafikförsäkringstagarkollektivet också tillämpning av andra regler eller grundsatser om sk passiv identifikation. Det sagda utesluter givetvis inte att en efterlevande till den som dödats i en trafikolycka kan få finna sig i att hans rätt till trafikskadeersättning jämkas, nämligen om han själv har medverkat till skadan uppsåtligen eller grovt vårdslöst. Ett inte helt opraktiskt exempel är att endera av två makar vid förandet av en bil med andra maken som passagerare gjort sig skyldig till grov vårdslöshet och därigenom orsakat en trafikolycka vid vilken maken-passageraren omkommit. Vid jämkning av trafikskadeersättning på grund av vållande på den skadelidandes sida skall samma principer tillämpas som i fall då jämkning på grund av sådant vållande skall ske av skadestånd som skall utgå enligt regler eller grundsatser om rent objektivt skadeståndsansvar. Jämkningsregeln i 6 kap 2§ första stycket SkL i dess av skadeståndskommittén föreslagna lydelse talar visserligen om att jämkning skall ske under hänsyn till graden av vållande på ömse sidor. Regeln tar således formellt sikte endast på fall av vållandeansvar. Den ändrade lydelsen lär dock inte innebära att någon ändring varit åsyftad i fråga om jämkningsregelns tillämpning vid objektivt ansvar. De principer och grundsatser som hittills tillämpats när det gällt att på grund av ”medvållande”jämka skadestånd som utgår enligt regler om objektivt ansvar skall således tillämpas även i framtiden. De blir följaktligen vägledande också när trafikskadeersättning skall jämkas på grund av den skadelidandes vållande.

294 Specialmorivering

Vad nu sagts har avsett de fall då trafikskadeersättning skall utgå på objektiv grund. Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen (7.3.4.4) och som framgår av l0§ förslaget till trafikskadelag skall ersättning för vissa kollisionsskador utgå endast under förutsättning att vållande i samband med fordonets förande eller bristfällighet på fordonet visas föreligga. I sådana fall blir frågan om jämkning på grund av den skadelidandes vållande i princip att bedöma på samma sätt som vid culpaansvar. Sistnämnda paragraf i förslaget innehåller emellertid en särskild jämkningsregel, som för vissa fall är mer vittgående än den allmänna regeln i 6 kap 2§ SkL. I fråga om denna jämkningsregel hänvisas till vad som har anförts vid 10 § (8.l.l0). Vid tillämpning av jämkningsregeln i 6 kap 2§ SkL i fråga om trafikskadeersättning för sakskada skall, på samma sätt som när det gäller jämkning av skadestånd, allmänna grundsatser om s k passiv identifikation tillämpas (jfr prop 1972:5 avsnitt 5.1.5.6, s 587). Detta kan få praktisk betydelse exempelvis när kollision har inträffat mellan ett motordrivet fordon och ett järnvägståg. Om järnvägen i ett sådant fall kräver trafikskadeersättning för skada på järnvägsmateriel men vållande till olyckan ligger järnvägens betjäning - tex lokföraren - till last, kan det bli fråga om att jämka järnvägen tillkommande ersättning. På liknande sätt kan jämkning av trafikskadeersättning bli aktuell om trafikskada har tillfogats en arbetsgivare, vars arbetstagare genom vållande i tjänsten har medverkat till skadan. Som har nämnts i det föregående blir bestämmelsen i 6 kap 2§ SkL fullt ut tillämplig i fråga om jämkning av trafikskadeersättning för sakskada. Utredningen har emellertid av skäl som har utvecklats i den allmänna motiveringen (7.3.4.8) förutsatt att försäkringsbolagen genom villkor i trafikförsäkringsvillkoren i viss omfattning frivilligt avstår från rätten att gentemot fysisk person påkalla jämkning av ersättning för sakskada på grund av vållande som inte innefattar uppsåtligt eller grovt vårdslöst handlande av den skadelidande själv. Genomförs en sådan ordning via försäkringsvillkoren undgår man de olägenheter som är förenade med att olika jämkningsregler kommer att vara tillämpliga i fråga om personskada resp sakskada i fall då en skadelidande drabbats av såväl person- som sakskada. Utredningen har för sin del utgått från att villkoren i denna del skulle utformas så, att de avskär jämkningsmöjligheten på nu angivet sätt i förhållande till varje enskild skadelidande såvitt avser den del av hans skada som inte överstiger visst i villkoren angivet belopp. Utredningen har funnit sig böra rekommendera att beloppet uttrycks i viss kvotdel av det basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som gällde vid tiden för skadefallet (7.3.4.8). Enligt utredningens mening bör dock villkor av detta slag inte lämpligen omfatta s k kollisionsskador, dvs skador på motorfordon och med sådant fordon befordrad egendom för vilka trafikskadeersättning utgår endast enligt 10 § av förslaget. När det gäller s k vagnskador bör sålundajämkningsregeln i 10 § andra punkten tillämpas fullt ut och enligt hittills gällande grundsatser för jämkning av ersättning för kollisions-

SOU l974:87 Specialmotivering 295

skador. En fordonsägare som vid en kollision dels själv såsom förare i sitt fordon lidit en personskada och dels tillfogats skador på fordonet kommer med andra ord att få full ersättning för sin personskada - från försäkringen för det egna fordonet, se 9 § - även om han har medverkat till skadan genom enkel vårdslöshet vid förandet av fordonet, samtidigt som han på grund av sin vårdslöshet får tåla jämkning av den ersättning för vagnskadan som han enligt 10 § första punkten kan ha rätt att få från trafikförsäkringen för fordonet på motsidan. Detsamma bör enligt denna tankegång gälla i fråga om skada på befordrad egendom, vare sig denna tillhör ägaren, brukaren, föraren, en passagerare eller en tredje man. För en utomstående tredje mans del får saken praktiskt sett ringa betydelse, eftersom det torde vara bara i undantagsfall som något vållande till skadan kan tillräknas honom. Det bör slutligen påpekas att vad som nu har sagts om jämkning av ersättning för skada på befordrad egendom dock inte bör gälla sådan ersättning som utgår enligt 8 § andra punkten. För sådana skador bör en förare eller passagerare få full gottgörelse från det ”egna” fordonets försäkring, även om han har medverkat till skadan genom enkel vårdslöshet. Hänvisningen till bestämmelsen i 6 kap 3 § SkL (5 kap 6 § i lagens nu gällande lydelse) om solidarisk ansvarighet för flera skadeståndsskyldiga innebär till en början, att om en skada har uppkommit till följd av trafik med två eller flera motordrivna fordon, ersättningsansvaret för de inblandade fordonens trafikförsäkringar är solidariskt. Det är dock att märka att enligt 9 § förslaget till trafikskadelag ersättning till förare eller passagerare i ett fordon för personskada och vissa sakskador alltid utgår endast från detta fordons försäkring. Även om skadan har uppkommit i samband med en kollision blir det sålunda inte fråga om någon tillämpning av reglerna om solidarisk ersåttningsskyldighet. Att regeln i 6 kap 3 § SkL om solidariskt ansvar för flera skadeståndsskyldiga skall äga tillämpning i fråga om trafikskadeersättning innebär emellertid också att i fall då den som har lidit en trafikskada dels har rätt till skadestånd enligt SkL eller annan skadeståndsrättslig lagstiftning, dels också har rätt till trafikskadeersättning, den skadeståndsskyldige och vederbörande trafikförsäkringsgivare svarar solidariskt för ersättningen. Saken får emellertid ringa praktisk betydelse, eftersom den som har lidit en trafikskada och har rätt till trafikskadeersättning praktiskt taget aldrig har anledning att aktualisera ett skadeståndsanspråk i stället för att vända sig mot trafikförsäkringsgivaren. Av 18 § i förslaget följer dessutom att den skadeståndsskyldige i allmänhet kommer att ha full återkravsrätt mot trafikförsäkringen. Eftersom trafikskadeersättning inte i teknisk mening utgör skadestånd, kan man ha anledning ställa frågan i vad mån vid sidan av de skadeståndsbestämmelser till vilka uttryckligen hänvisas i förevarande paragraf också allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser skall tillämpasi fråga om trafikskadeersättning. Enligt utredningens mening bör frågan i princip besvaras jakande. Den omständigheten att ersättningssystemet enligt den nya lagen utformas som en försäkringsmässig anordning bör inte medföra någon förändring i det hänseendet i förhållande till vad som

296 Specialmotivering SOU l974:87

nu gäller. Utredningen har övervägt att i förevarande paragraf ta in en uttrycklig hänvisning till allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Av skäl motsvarande dem som under förarbetena till SkL i en liknande fråga anfördes av lagrådet (prop 1972:5 s623) har emellertid utredningen avvisat denna tanke. Av grunderna för bestämmelsen i första punkten av förevarande paragraf i förslaget anser emellertid utredningen följa att allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser i tillämpliga delar skall gälla också inom trafikskadelagens område. Det innebär bla att krav på adekvat kausalitet mellan en uppkommen skada och ett fordons användning i trafik skall gälla. Utredningen har inte i övrigt funnit anledning att här gå närmare in på vad det i sak innebär i olika hänseenden att skadeståndsrättsliga grundsatser blir tillämpliga. Det är en fråga som här liksom inom skadeståndsrätten får avgöras i rättstillämpningen. Utredningen vill emellertid peka på en speciell aspekt på denna fråga som kan bli av praktisk betydelse. l rättstillämpningen har jämkning av skadestånd ansetts kunna ske enligt grunderna för regler som ålägger en skadelidande objektivt ansvar för skador av den art som han själv kräver skadestånd för. Så t ex kan det tänkas att en hundägare, som enligt lagen (1943:459) om tillsyn över hundar bär objektivt ansvar för skador som hunden orsakar, får tåla jämkning av skadestånd enligt BAL och TFL för en skada till vilken hunden har medverkat, även om vållande inte ligger hundägaren själv till last. Som utredningen har anfört i ett speciellt sammanhang i det föregående (7.3.4.5) anser sig utredningen böra utgå från att jämkning i fall av denna och liknande art är uttryck för en allmängiltig skadeståndsrättslig grundsats. På motsvarande sätt bör trafikskadeersättning enligt den nya lagen kunna jämkas i fall av här aktuellt slag. Detta gäller dock endast trafikskadeersättning med anledning av sakskada. Av andra stycket av nu förevarande paragraf får nämligen anses följa att trafikskadeersättning med anledning av personskada aldrig kan jämkas på grund av den skadelidandes medverkan eller över huvud taget på grund av förhållande på hans sida, annat än om han själv har handlat uppsåtligen eller grovt vårdslöst. Om en hund orsakar en trafikolycka, vid vilken hundägaren skadas, skall med andra ord någon jämkning av hundägarens trafikskadeersättning inte ske under åberopande av grunderna för bestämmelserna om objektivt ansvar i 1943 års hundlag. Inför trafikförsäkringsbolagen sådana villkor om begränsning av möjligheterna att påkalla jämkning av ersättning för sakskada på grund av den skadelidandes vållande som har berörts i det föregående, blir det i allmänhet inte heller fråga om jämkning av hundägaren tillkommande sakskadeersättning. Utredningen utgår nämligen från att villkoren i denna del utformas så att jämkning blir möjlig uteslutande i fall då uppsåtligt handlande eller grov vårdslöshet ligger den skadelidande själv till last.

Specialmolivering 297

8.l.13 13§ Paragrafen innehåller bestämmelser om beloppsmässig begränsning av trafikförsäkringsgivares ersättningsansvar. Den har i gällande rätt sin motsvarigheti ll § TFL.

Som utredningen har anfört i den allmänna motiveringen (7.3.5) bör de nuvarande reglerna i ll § TF L om begränsning av försäkringsgivarens ansvarighet till 25 milj kr för personskada och 5 milj kr för sakskada ersättas av en föreskrift om begränsning av ansvarigheten till totalt 30 milj kr för varje händelse. Beloppet skall liksom de nuvarande begränsningsbeloppen gälla för vart och ett av flera fordon som har medverkat till uppkomsten av skada genom en och samma händelse. En bestämmelse av denna innebörd har tagits upp iförsta stycket första punkten av förevarande paragraf i förslaget. Utdömd ränta på skadeståndsbelopp och rättegångskostnad som den skadelidande fått vidkännas i skadeståndsmålet och inte skäligen kunnat undvika är försäkringsgivaren enligt l7 § TFL i princip skyldig att betala även om försäkringsbeloppet därigenom skulle överskridas. Denna reglering bör i princip behållas i den nya trafikskadelagen. I enlighet härmed föreskrivs iförsta stycket andra punkten att (försäkrings-)beloppet ej innefattar ränta eller ersättning för rättegångskostnad (jfr l7§ tredje stycket atomansvarighetslagen (l968:45) och 5 § första stycket tredje punkten lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss. l fråga om ränta är regeln så utformad att den inte avser bara utdömd ränta. Enligt 24 § FAL skall försäkringsgivares betalningsskyldighet med av inträffat försäkringsfall fullgöras en månad efter det anledning meddelande om försäkringsfallet kommit honom till handa. Är betalningen beroende av utredning som avses i 22 § FAL får dock betalning krävas först 14 dagar efter det sådan utredning förebragts. Dessa bestämmelser blir i och för sig tillämpliga i fråga om trafikskadeersättning. l rättstillämpningen har ansetts att dröjsmålsränta i fall av denna art skall 2 utgå från den dag den lagstadgade fristen löper ut. Ränta som i enlighet härmed kommer att löpa på trafikskadeersättningsbelopp faller utanför det i förevarande paragraf föreskrivna begränsningsbeloppet. När det gäller rättegångskostnad blir det med den föreslagna trafikskadelagens uppbyggnad bara fråga om sådana kostnader som irättegång mellan den skadelidande och - i vissa fall trafikförsäkringsanstalten staten eller TFF som företrädare för samtliga försäkringsanstalter tilldöms den skadelidande. Däremot har det inte ifrågakommit att ålägga försäkringsanstalt (resp staten eller TFF) någon skyldighet att svara för den skadelidandes rättegångskostnader i skadeståndsmål mellan honom och någon som tilläventyrs kan göras ansvarig enligt skadeståndsrâttsliga regler för en trafikskada, eftersom trafikförsäkringen enligt förslaget inte kommer att fungera som ansvarsförsäkring till täckande av ägares, brukares, förares eller annan persons skadeståndsansvar (7.3.l l). 2 l köplagsutredningens betänkande med förslag till räntelag (SOU 1974:28) föreslås att en-månads- resp l4-dagarsfristen i 24 § l-AL skall utgöra 30 dagar.

298 Specialmotivering

sou 1974:87

l 14-16 §§ TFL finnsjämförelsevis detaljerade regler om hur det skall förfaras, när försäkringsbeloppet inte förslår till full ersättning åt de skadelidande. l4§ TFL innehåller en specialbestämmelse för det fall att kapitalvärdet av en skadelidande tillkommande livränta vid livräntans början överstiger försäkringsbeloppet. Livräntan skall då sättas ned till det belopp som enligt tillämpliga beräkningsgrunder svarar mot försäkringsbeloppet. I 15-16 §§ TFL finns bestämmelser för det fall att det finns flera ersättningsberättigade skadelidande. Huvudregeln är att det skall ske en proportionell nedsättning av deras ersättningar (15 § första stycket). En skadelidande, som inte inom 30 dagar efter underrättat olyckan försäkringsgivaren om händelsen, får emellertid inte ut mera iersättning än vad som återstår av försäkringsbeloppet efter de utbetalningar som redan har gjorts till andra skadelidande, om inte försäkringsgivaren vid utbetalningarna visste eller hade skälig anledning antaga att krav var att vänta från den som underlåtit att anmäla skadefallet; om den som tagit emot inte betalning var i god tro, blir han betalningsskyldig mot den andre för vad han har uppburit för mycket (15 § andra stycket). Har en skadelidande blivit tilldömd skadestånd, kan därefter likväl prövas i vad mån andel i försäkringsbeloppet skall beräknas för skadeståndet, om det uppkommer tvist om försäkringsbeloppets fördelning och annan skadelidande som inte har blivit hörd i skadeståndsmålet att sådan yrkar prövning skall ske (16 §). Dessa bestämmelser har utformats mot bakgrund av att försäkringsbeloppen vid TFL:s tillkomst var, mätt även med den tidens mått, mycket låga, nämligen 60 000 kr för personskada med begränsning till 20 000 kr per person och 10 000 kr för sakskada. Det förelåg alltså vid denna tid ett praktiskt behov av utförliga fördelningsregler för skilda situationer. l det hänseendet har situationen radikalt förändrats. Genom successiva höjningar av beloppen och småningom också slopandet av den individuella maximeringen av personskadeersättningarna har en skapats ordning som i realiteten innebär praktiskt taget obegränsad ansvarighet för trafikförsäkringen. Som utredningen har utvecklat i den allmänna motiveringen (7.3.5) torde den bedömningen bli än mer befogad, om utredningens förslag om ett enhetligt begränsningsbelopp om 30 milj kr genomförs. Utredningen anser sig mot denna bakgrund kunna utgå från att efter den sålunda föreslagna reformens risken genomförande för en olycka med så omfattande att skadeverkningar tillgängliga trafikförsäkringsbelopp skall visa sig otillräckliga kan betraktas som teoretisk eller i varje fall utomordentligt ringa. Under dessa förhållanden finns det enligt utredningen inte behov av detaljerade fördelningsregler av det slag 14-16 §§ TFL innehåller. Emellertid synes det utredningen lämpligt att i samband med att de särskilda begränsningsbeloppen för person- resp sakskada ersätts med ett gemensamt begränsningsbelopp meddela föreskrift om att personskadelidande skall ha företräde till ersättning ur beloppet framför dem som

Specialmotivering 299

lidit sakskada. I övrigt torde det här liksom på atomskade- och oljeskadelagstiftningens områden vara tillräckligt att lagfästa principen av de skadelidandes ersättningar i fall då de om proportionell nedsättning skadeersättningarna överstiger eller kan befaras överstiga sammanlagda försäkringsbeloppet. l enlighet med dessa överväganden föreskrivs i andra stycket första att om det försäkringsbelopp som anges i första stycket inte punkten, förslår till full åt dem som är berättigade till ersättning ur gottgörelse gottgörelse i första hand skall beredas dem som har rätt till beloppet, och i andra att ersättning med anledning av personskada, punkten till dem som ej kan beredas full gottgörelse ur beloppet ersättningarna skall nedsättas med samma kvotdel. Enligt tredje punkten kan regeringen eller annan myndighet som regeringen bestämmer, om det efter inträffat skadefall kan befaras att sådan nedsättning blir nödvändig, förordna att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel. innebär att även efterlevande till den som Föreskriften i andra punkten blivit dödad har prioritet framför sakskadelidande. Bestämmelserna i andra och har utformats i överensstämmelse med tredje punkterna motsvarande föreskrifter i 19 § atomansvarighetslagen (l968:45) (jfr 7 § och fjärde styckena lagen (1973:1198) om ansvarighet för tredje oljeskada till sjöss). Rörande bestämmelsernas närmare innebörd och praktiska tillämpning vill utredningen därför i första hand hänvisa till vad som har anförts rörande nämnda lagrum i atomansvarighetslagen under förarbetena till den lagen (prop 1968:25 s 132 f;jfr prop 1973:140 s 163 f). Ett förordnande med stöd av tredje punkten torde i praktiken komma att aktualiseras endast om försäkringsanstalt som har att utge trafikskadeersättning med anledning av en olycka gör framställning därom. Undantagsvis kan det dock tänkas att en sådan framställning görs av domstol som har att pröva anspråk på sådan ersättning. Utredningen har för sin del förutsatt att någon delegation till lägre myndighet av behörigheten att meddela förordnande enligt detta lagrum tills vidare inte skall ske, eftersom det här kan antas bli fråga om rena undantagssituationer och själva avgörandet i ett enskilt fall å andra sidan kan vara en grannlaga uppgift. l utredningens förslag till trafikförsäkringskungörelse finns följaktligen inte någon delegationsbestämmelse (se nedan avsnitt 8.4).

8.l.14 14§ Denna paragraf innehåller föreskrifter som gör den föreslagna lagens

ersättningsbestämmelser tvingande och därigenom ger trafikförsäkringen

karaktär av garantiförsäkring.

Enligt nu gällande ordning har trafikförsäkringen den dubbla funktionen att verka som en garantiförsäkring till förmån för de trafikskadelidande och att utgöra ansvarsförsäkring till förmån för fordonsägaren

300 Specialmotivering

mot det skadeståndsansvar som han bär enligt BAL och SkL3. I sistnämnda hänseende är försäkringen i princip av frivillig och rent privaträttslig karaktär. I praktiken fungerar dock trafikförsäkringen undantagslöst om än med vissa begränsningar - som ansvarsförsäkring för ägaren och i vidsträckt omfattning även för föraren. Sin karaktär av garantiförsäkring får trafikförsäkringen genom be- , stämmelserna i 3 § första stycket och 19 § TFL. Enligt det förstnämnda lagrummet har den skadelidande i princip rätt att få ut sitt skadestånd direkt av försäkringsgivaren. Enligt l9§ får försäkringsgivaren inte i vidare mån än som följer av 18 § TFL till befrielse från ansvarighet gentemot den skadelidande åberopa omständighet som beror av annan än .i denne. l sak innebär den sistnämnda bestämmelsen att försäkringsgivaren inte mot den skadelidande kan åberopa sådana bestämmelseri FAL eller i villkor i försäkringsavtalet som befriar honom från ansvarighet gentemot försäkringstagaren. l förhållande till den sistnämnde fungerar försäkringen inte till någon del som garantiförsäkring. Försäkringsgivaren kan sålunda inom ramen för FALs bestämmelser i betydande omfattning friskriva sig från ansvarighet gentemot försäkringstagaren i olika situationer, som tex vid bristande premiebetalning, åsidosättande av säkerhetsföreskrifter, fareökning eller liknande. Härtill kommer att försäkringstagaren kan genom avtalet åtaga sig en mer eller mindre omfattande självrisk. Men den skadelidandes ersättningsrätt förblir oberörd av både FAL:s bestämmelser om ansvarsfrihet och av sådana friskrivningsklausuler eller andra försäkringsvillkor som inskränker ansvarigheten. Reglerna i 18§ TFL innebär i princip att försäkringen behåller sin karaktär av garanti till förmån för en skadelidande tredje man även efter det att försäkringsavtalet och därmed försäkringsgivarens ansvarighet helt har upphört i förhållande till försäkringstagaren. Hänvisningen i l9§ TFL till vad som följer av 18 § samma lag i fråga om möjlighet för försäkringsgivaren att gentemot den skadelidande åberopa omständighet som beror av annan än denne avser bestämmelseni 18 § tredje stycket TFL. Lagrummet innebär att försäkringens karaktär av garanti till förmån för den skadelidande även efter avtalets upphörande - som ju är en omständighet vilken beror av annan än en skadelidande tredje man - inte består, om den skadelidande har rätt till ersättning på grund av annan trafikförsäkring. Trafikförsäkringen skall enligt utredningens förslag ha karaktären av en fristående garantiförsäkring till förmån för de skadelidande och frigöras från den nuvarande anknytningen till fordonsägarnas och -förarnas personliga skadeståndsansvar. Den kommer därigenom inte vidare att ha karaktär av ansvarsförsäkring. En annan sak är att försäkringen enligt förslaget rent ekonomiskt sett kommer att fylla samma funktion som en an- 3 Det bör i sammanhanget påpekas, att BAL:s bestämmelser i och för sig är dispositiva och att ett avtal som inskränker en fordonsägares eller -förares skadeståndsansvar enligt BAL och SkL medför en motsvarande inskränkning av trañkförsäkringsgivarens ersättningsansvar enligt TFL. En annan sak är att en mycket långtgående friskrivningsklausul kan komma att bedömas som otillbörlig och bli ogiltigförklarad enligt grunderna för 8§ skuldebrevslagen (1936:81) (jfr Karlgren, Produktansvaret, Stockholm 1971, s 147).

sou 1974:87 Specia/molivering 301

svarsförsäkring. På sätt som utredningen har utvecklat i den allmänna motiveringen (7.3.6) skall nämligen den som enligt skadeståndsrättsliga regler har utgett skadestånd med anledning av en trafikskada inträda i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning enligt den nya lagen. Den nu angivna funktionen kommer försäkringen i princip att fylla till förmån för alla skadeståndsskyldiga och inte bara ägare eller förare av motorfordon. Även den nya trafikförsäkringen kommer enligt 1 § tredje stycket FAL - som enligt utredningens förslag skall kvarstå oförändrad - att bli underkastad bestämmelserna i FAL, om inte annat särskilt föreskrivsi trafikskadelagen. Eftersom FAL inte innehåller några regler om garantiförsäkring i den betydelse uttrycket har använts här och då FALts bestämmelser i stor utsträckning är dispositiva, måste försäkringens karaktär av garantiförsäkring komma till uttryck i särskilda bestämmelser i trafikskadelagen. Att den skadelidande har en rätt att få ut sin ersättning direkt från försäkringsgivaren följer av själva försäkringens konstruktion och framgår i den föreslagna lagen redan av 1 och 7 §§. Liksom i nu gällande lagstiftning måste emellertid denna rätt förenas med föreskrifter av sakligt sett samma innebörd som de nuvarande bestämmelserna i 3 § första stycket och 19 § TFL. Vid utformningen av sådana föreskrifter måste emellertid uppmärksammas en principiellt och materiellt viktig skillnad mellan trafikförsäkringen enligt TFL och enligt utredningsförslaget. Den nya försäkringen skall bereda skydd vid personskada inte bara för förare och passagerare och utomstående tredje man utan även för fordonets ägare, dvs försäkringstagaren själv. Såvitt gäller personskada skall försäkringen med andra ord fungera som en garantiförsäkring till förmån också för försäkringstagaren. Som har anförts i det föregående finns det däremot inte några sociala eller andra skäl som motiverar att trafikförsäkringen fungerar som garantiförsäkring till förmån för försäkringstagaren också när det gäller dennes rätt till ersättning för sakskada. l den delen bör sålunda försäkringen ha karaktär av en helt vanlig skadeförsäkring. Bestämmelsen i 3 § första stycket TFL innebär att de skadelidande har en ovillkorlig rätt att från trafikförsäkringen få den ersättning som tillkommer dem enligt tillämpliga materiella skadeståndsregler, dvs normalt bestämmelserna iBAL. Försäkringsgivaren kan på grund av samma föreskrift inte utnyttja avtalsfriheten enligt FAL och genom villkori försäkringsavtalet inskränka de skadelidandes ersättningsrätt. Den nya trafikskadelagen saknar anknytning till skadeståndsreglerna. En mot 3 § första stycket svarande bestämmelse i den nya lagen bör därför i stället utformas som en föreskrift av innebörd att de skadelidandes rätt till ersättning enligt lagens materiella regler inte kan inskränkas genom villkor i trafikförsäkringsavtal. Detta bör i enlighet med vad nyss anförts gälla undantagslöst i fråga om personskadeersättning. Såvitt gäller sakskadeersättning bör regeln däremot avse endast andra skadelidande än försäkringstagaren själv. En bestämmelse av nu angivet innehåll hindrar emellertid inte i och för sig att försäkringsgivaren i ett enskilt fall gör gällande att han enligt

302 Specialmorivering

bestämmelse i FAL eller villkor i avtalet är helt fri från ansvarighet, t ex på grund av bristande premiebetalning, oriktig uppgift av försäkringstagaren eller liknande förhållande. En föreskrift motsvarande 19 § TFL är därför nödvändig. En sådan föreskrift är dock otillräcklig för att bereda försäkringstagaren själv det skydd i fråga om hans rätt till personskadeersättning som han enligt vad utredningen tidigare har anfört bör ha. 19 § TFL innebär ju nämligen att försäkringsgivaren alltid till befrielse från ansvarighet kan åberopa omständighet som beror av den skadelidande själv. När försäkringstagaren själv har lidit skada innebär detta att försäkringsgivaren kanå åberopa också omständigheter som beror av den skadelidande fordonsägaren i hans egenskap av försäkringstagare och part i försäkringsavtalet. Bristande premiebetalning eller åsidosättande av andra förpliktelser som åvilar försäkringstagaren enligt avtalet kan alltså av försäkringsgivaren åberopas till befrielse från ersättningsskyldighet gentemot försäkringstagaren. överförs l9§ TFL oförändrad till den nya lagen, skulle följaktligen försäkringstagaren inte komma i åtnjutande av det skydd som alla skadelidande bör vara garanterade. Å andra sidan skall försäkringstagaren givetvis inte vara i en bättre ställning när det gäller rätten till ersättning för personskada än andra skadelidande. Omständigheter som beror av honom själv och som är hänförliga till själva skadefallet eller till hans uppträdande gentemot försäkringsgivaren under tiden därefter, dvs sedan ersättningsskyldighet för försäkringsgivaren i princip redan har inträtt, bör naturligtvis kunna åberopas mot försäkringstagaren likaväl som mot andra skadelidande. Försäkringstagaren har med andra ord vid personskada endast krav mot att på skydd omständigheter som inträffat och helt hänför sig till tiden före skadefallet åberopas mot honom. l enlighet med dessa överväganden har iförsta stycket av förevarande paragraf i förslaget föreskrivits, att skadelidandes rätt till trafikskadeersättning med anledning av personskada eller rätten för annan än försäkringstagaren att erhålla trafikskadeersättning för sakskada inte kan inskränkas genom villkor i försäkringsavtalet. Enligt andra stycket får trafikförsäkringsanstalt inte till befrielse från skyldighet att utge trafikskadeersättning åberopa som beror av annan än den

omständighet

skadelidande eller, i fråga om ersättning med anledning av personskada, omständighet som inträffat före den skadeorsakande händelsen. Det i paragrafen använda uttrycket ”med anledning av personskada” innebär att bestämmelserna är tillämpliga både i fråga om ersättning till den som själv har tillfogats personskada och, i händelse av dödsfall, beträffande ersättning till de efterlevande för mistat underhåll. Ett försäkringsvillkor som strider mot bestämmelsen blir ogiltigt. Det bör emellertid påpekas att bestämmelsen i realiteten är underkastad viss inskränkning genom reglerna i 20 § av förslaget om rätt för försäkringsgivaren att göra förbehåll om självrisk. Den bestämmelsen innebär inte bara att försäkringstagaren kan bli utsatt för återkrav för självriskbeloppet, när försäkringsgivaren har betalt ersättning till tredje man, utan också att han intill självriskbeloppet kommer att slutligt själv få bära

Specialmorivering 303

förlusten till följd av en personskada som har drabbat honom själv eller för vilken han i egenskap av efterlevande till en dödad person har rätt till ersättning. Försäkringsgivaren kommer nämligen i ett sådant fall att kunna kräva tillbaka självriskbeloppet från försäkringstagaren. I praktiken torde detta i allmänhet komma att ske genom kvittning. Förbudeti 27 § av förslaget mot utmätning av fordran på ersättning för personskada skall nämligen i enlighet med vad utredningen har anfört i avsnitt 7.3.l0 ej hindra sådan kvittning (se vidare 8.l.27). Saken kan få en viss ekonomisk och praktisk betydelse för den händelse försäkringsgivarna skulle i större utsträckning än som nu synes vara fallet medge fysiska personer som försäkringstagare rätt att stå självrisk för mer betydande belopp. Bestämmelsen i andra stycket är i sitt första led i sak helt överensstämmande med motsvarande föreskrift i l9§ TFL. Det föreligger inte behov av någon sådan reservation som innefattas i hänvisningen i nyssnämnda lagrum till 18 § TFL. Den situationen att försäkringsavtalet har upphört såvitt gäller förhållandet mellan parterna i avtalet men försäkringsgivaren likväl har en viss tids ansvarighet gentemot tredje man och som har tillskapats genom bestämmelserna i 18 § första och andra styckena TFL kan inte uppkomma enligt den nya lagen. Enligt 6 § i utredningens förslag sammanfaller alltid tidpunkten för upphörande av försäkringsgivarens ansvarighet gentemot skadelidande tredje man med tidpunkten för avtalets upphörande. I denna del är bestämmelsen tillämplig i förhållande till alla skadelidande, alltså även försäkringstagaren. Men på grund av sin ställning som part i försäkringsavtalet riskerar denne såsom skadelidande att åsidosättande av förpliktelser som åvilar honom enligt avtalet åberopas mot honom och att han på sådan grund går miste om ersättning. Detta kommer dock på grund av det senare ledet ibestämmelsen att gälla bara när försäkringstagaren begär ersättning för sakskada, tex när han som förare eller passagerare i sitt fordon har lidit sådan skada på personliga tillhörigheter som enligt 8 § andra punkten iprincip skall ersättas från fordonets försäkring. l sitt andra led har bestämmelsen avseende enbart på ersättning med anledning av personskada. Den torde i denna del inte få någon betydelse

för annan skadelidande änlförsäkringstagaren. Det är nämligen svårt att

tänka sig, att en omständighet som har inträffat före olyckan och som beror av den skadelidande - den inte det är den skadelidande gör skyddad redan enligt bestämmelsens första led - skulle kunna av försäkringsgivaren åberopas mot den skadelidandes anspråk på ersättning, annat än när omständigheten har samband med den skadelidandes ställning som part i försäkringsavtalet. För försäkringstagaren får däremot bestämmelsen praktisk betydelse, vare sig han begär ersättning för skada som han själv har tillfogats eller hans ersättningskrav avser mistat underhåll från någon som har blivit dödad. Bestämmelsen skyddar honom från risken att bli helt eller delvis utan ersättning på den grund att han som avtalspart har brustit i uppfyllande av någon avtalsförpliktelse, vare sig det är fråga om bristande premiebetalning eller annat förhållande.

304 Specia/motivering

För att en omständighet skall anses ha inträffat före skadehändelsen krävs att den i sin helhet hänför sig till tiden dessförinnan. Perdurerande förhållanden måste alltså ha upphört vid tiden för skadehändelsen. Av bestämmelsen följer motsättningsvis att omständigheter som har inträffat efter olyckan kan åberopas mot varje skadelidande, alltså även mot försäkringstagaren. Men vad försäkringstagaren gör eller underläter efter olyckan i sin egenskap av part i avtalet kan givetvis inte inverka på den ersättningsskyldighet för försäkringsgivaren som redan har inträtt i och med själva skadefallet. Däremot kan mot försäkringstagaren lika väl som mot annan skadelidande åberopas tex medvållande genom grov vårdslöshet vid själva olyckan eller ett åsidosättande av den upplysningsplikt eller skyldighet att bidra vid utredning som enligt 21 och 22 §§ jämförda med 1 § tredje stycket FAL kommer att åvila den som lidit en trafikskada i förhållande till trafikförsäkringsgivaren.

Ersättning för skada genom oförsäkrat eller okänt fordon

8.1 .1 5 15 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet ivissa fall för staten

eller trafikförsäkringsanstalterna att solidariskt utge trafikskadeersättning.

l 4 § första stycket TFL föreskrivs, att försäkringsplikt enligt lagen inte åligger staten och att Kungl Maj :t under förutsättning av ömsesidighet kan befria främmande stat från försäkringsplikt. Orsakas skada av ett fordon som tillhör staten eller en främmande stat, som har befriats från försäkringsplikt, och är ägaren inte enligt lag ansvarig för skadan - t ex i fall då fordonet brukats olovligen och ansvarigheten enligt BAL i stället åvilar brukaren (6 § BAL) - är fordonsägaren enligt 4 § andra stycket TFL skyldig att utge den ersättning som den skadelidande skulle ha fått från trafikförsäkringsgivaren, om trafikförsäkring hade funnits. När skada orsakas av ett fordon som omfattas av bestämmelserna i lagen (1939:776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m m, och för vilket inte finns trafikförsäkring, åvilar motsvarande ersättningsansvar staten. Enligt utredningens förslag skall i den nya trafikskadelagen göras

samma undantag från trafikförsäkringsplikten som nu gäller enligt 4 §

TFL och 1939 års nyssnämnda lag. Föreskrifter härom har tagits upp i 4§ första och andra styckena av förslaget (se ovan 8.1.4). Som har anförts i den allmänna motiveringen (7.3.1) bör ersättningsfrågorna ifall då skada orsakas av ett fordon som enligt berörda bestämmelser inte är försåkringspliktigt också i den nya lagstiftningen lösas enligt de principer som ligger till grund för den nuvarande ordningen. När det gäller sådana svenska staten tillhöriga fordon, för vilka staten inte frivilligt har tecknat trafikförsäkring, bör i enlighet härmed den ersättningsskyldighet som enligt lagen åvilar trafikförsäkringsgivare på

Specia/motivering 305

samma sätt som hittills fullgöras av staten i dess egenskap av självförsäkrare. Detsamma bör gälla när skada orsakas av sådant motorfordon som enligt de bestämmelser i 4§ av förslaget till trafikskadelag som motsvarar 1939 års nyssnämnda lag är undantaget från försäkringsplikt. Orsakas skada av ett motorfordon tillhörigt en främmande stat, som genom beslut av Kungl Maj :t har befriats från trafikförsäkringsplikt, har den skadelidande enligt gällande rätt att hålla sig till den främmande staten för att få ut sin ersättning enligt BAL och TFL. Det säger sig självt att en sådan skadereglering kan ge upphov till besvärligheter för den skadelidande och kan dra ut på tiden. Av sådana skäl föreslog bilskadeutredningen i sitt betänkande (SOU 1957:36) med förslag till ny trafikförsäkringslag, att i hithörande fall svenska staten skulle gentemot den skadelidande svara för ersättningen (10 § andra stycket i förslaget). Förslaget vann allmänt gillande under remissbehandlingen. Även trafikskadeutredningen anser en sådan ordning lämplig. Förordnande om undantag från försäkringsplikten för fordon som tillhör främmande stat torde komma att meddelas först sedan särskild överenskommelse träffats med den främmande staten (jfr ovan 8.1.4 angående slopande av nu-varande krav på ömsesidighet). Det får förutsättas att i en sådan överenskommelse tas in regler om i vilken ordning svenska staten skall äga att från den andra staten återkräva ersättning som svenska staten har utgett för skada orsakad av den främmande staten tillhörigt fordon. Återkravsmöjligheterna bör med andra ord kunna säkerställas på ett tillfredsställande sätt. l enlighet med det anförda har iförsta stycket av förevarande paragraf i förslaget tagits upp bestämmelse av innebörd, att om skada uppkommer i följd av trafik med motordrivet fordon som tillhör svenska staten eller för vilket enligt de speciella reglerna i 4 § första stycket b) eller c) i

förslaget inte föreligger försäkringsplikt eller som tillhör en främmande

stat och med stöd av 4 § andra stycket i förslaget har undantagits från försäkringsplikt, staten svarar för den trafikskadeersättning som enligt trafikskadelagen skulle ha utgått från fordonets trafikförsäkring, om sådan försäkring hade funnits. Att försäkringsplikt inte föreligger hindrar självfallet inte att fordonsägaren frivilligt kan välja att trots detta teckna en trafikförsäkring. Svenska statens fordon torde fn i betydande omfattning vara oförsäkrade. Trafikförsäkring i teknisk mening, dvs försäkring som uppfyller föreskrifterna i TFL, torde aldrig tecknas för statliga fordon. Däremot förekommer, t ex beträffande polisens bilar, att staten tecknar s k bilansvarighetsförsäkring. Den skiljer sig från trafikförsäkringen framför allt därigenom att den inte har karaktär av garantiförsäkring till förmån för de skadelidande utan fungerar uteslutande som en ansvarsförsäkring. Försäkringsgivaren är sålunda helt fri från ansvarighet i samtliga de fall då han enligt de allmänna villkoren för trafikförsäkring är fri från ansvarighet gentemot försäkringstagaren och alltså har återkravsrätt mot denne för vad han på grund av 3 och 19 §§ TFL har nödgats utge till en skadelidande. Det är inte uteslutet att i samband med en framtida omgestaltning av

306 Suecia/motivering

den statliga skaderegleringen det befinnes vara förenligt med statens intressen att staten i vidsträcktare omfattning än f n utnyttjar de enskilda försäkringsanstalternas organisation för skadereglering genom att teckna försäkring för de statliga fordonen, eventuellt med mycket hög eller rentav 100 procents självrisk. Enligt utredningens mening bör i så fall staten teckna trafikförsäkring enligt den nya lagen och inte bilansvarighetsförsäkring. Det är emellertid en fråga som torde bli föremål för särskild utredning. Nämnas bör att direktiv till en utredning rörande bl a statens skaderegleringsverksamhet har beslutats av Kungl Majzt den 2 september 1974. Om staten tecknar trafikförsäkring, blir denna underkastad lagens regler om sådan försäkring, och de skadelidande har att hålla sig till försäkringsgivaren för att få ut skadeersättning. I ett sådant fall saknar de med andra 0rd rätt att få ut ersättningen av staten enligt förevarande lagrum, som förutsätter att trafikförsäkring för fordonet inte finns. Därest å andra sidan svenska staten - eller en främmande stat, som inte är försäkringspliktig tecknar en bilansvarighetsförsäkring eller i övrigt en försäkring som i något hänseende inte uppfyller trafikskadelagens tvingande regler, föreligger inte en trafikförsäkring i lagens mening, och de skadelidande kan rikta sitt anspråk mot staten, även om i det enskilda fallet försäkringsvillkoren ger dem samma skydd som en ordinär trafikförsäkring. Enligt 29 § i förslaget skall i fall som avses i förevarande lagrum vad i lagen är föreskrivet om försäkringsanstalt som meddelat trafikförsäkring i tillämpliga delar gälla staten. Det innebär bl a att reglernai 19-23 §§ av förslaget om försäkringsanstalts återkravsrätt blir l dessa tillämpliga. paragrafer har inte tagits upp någon uttrycklig regel orm-rätt för staten att i fall då skada har orsakats av ett fordon tillhörigt en icke försäkringspliktiggfrämmande stat från denna stat återkräva den ersättning som

svenska staten har utgett för skadan. En sådan återkravsrätt skall dock

självfallet finnas. Oberoende av vilket lands lag som skall anses vara tillämplig på ett sådant återkrav - som i praktiken naturligtvis kommer att regleras på diplomatisk väg - bör därför den svenska lagen medge sådan återkravsrätt. Så torde också komma att bli fallet. Utredningen förutsätter nämligen som förut nämnts, att ett förordnande om befrielse för viss främmande stat från trafikförsäkringsplikt kommer att meddelas på grundval av en överenskommelse mellan svenska staten och den främmande staten och att i ett sådant avtal svenska staten gör förbehåll om återkravsrätt i nu avsedda fall. Ett sådant förbehåll blir enligt vad som uttryckligen anges i 23 § av förslaget giltigt i likhet med flertalet andra avtalsåtaganden att svara för trafikskadeersättning (se vidare avsnitt 8.1.23). Enligt 21 § första stycket TFL är trafikförsäkringsanstalterna skyldiga att solidariskt ersätta skada som uppkommer i följd av trafik med försäkringspliktigt motorfordon för vilket saknas trafikförsäkring gällande till förmån för de skadelidande. I praktiken fullgörs den solidariska ersättningsskyldigheten av TFF. Enligt sådan förbindelse som avsesi 5 § TFL utger föreningen på anstalternas vägnar också ersättning enligt BAL

Specialmorivering 307

och TFL och med stöd därav meddelade administrativa föreskrifter för skada orsakad av utländskt fordon som är försäkrat i utlandet och som enligt nyssnämnda lagrum i TFL får brukasi tillfällig trafik i Sverige utan svensk trafikförsäkring. Det är här i praktiken numera fråga om tre kategorier av motorfordon, nämligen dels fordon hemmahörande i annan nordisk stat, dels fordon som är hemmahörande iannan främmande stat och för vilket har utställts s k grönt kort, dels fordon hemmahörande i något annat av medlemsländerna i den gemensamma marknaden (EG) än Danmark eller annan stat ansluten till EG-systemet på trafikförsäkringsområdet. I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (7.3.l) bör den nu beskrivna ordningen i sak gälla också enligt den nya lagstiftningen. Enligt 4 § andra stycket i förslaget kan regeringen

undantaga fordon av nu angiven art från försäkringsplikt. I enlighet med

vad. som har anförts vid 4 § förutsätter utredningen att så sker i samband med den» nya lagens ikraftträdande i administrativ genom ordning meddelade föreskrifter, som såvitt gäller kretsen av fordon överensstämmer med vad som stadgas i kungörelsen med särskilda (1963:655) bestämmelser angående försäkring å motorfordon som införts för tillfälligt brukande i riket. Föreskrifter av denna art har tagits upp i utredningens förslag till trafikförsäkringskungörelse (se nedan avsnitt 8.4.l0). Den nu gällande ordningen, enligt vilken TFF utger ersättning för skada orsakad av fordon som på detta sätt har från undantagits försäkringsplikt bör som tidigare nämnts (8.1.4) lagfästas genom bestämmelser som dels ålägger försäkringsanstalterna ett solidariskt ansvar för dessa ersättningar, dels ger trafikförsäkringsföreningen ställning som legal ställföreträdare för anstalterna i detta hänseende. Bestämmelserna i 21 § första stycket TFL om solidarisk ersättningsskyldighet för trafikförsäkringsanstalterna gäller också för det fall att skada har orsakats genom ett fordon som inte har kunnat identifieras. Även här fullgörs av TFF. De ersättningsskyldigheten nu gällande bestämmelserna i detta avseende bör i sak oförändrade överföras till den

nya lagstiftningen.

I de fall, då trafikförsäkringsanstalterna på grund av reglerna i 21 § första stycket TFL om solidariskt ersättningsansvar har utgett skadeersättning genom TFF, skall enligt andra stycket av nämnda paragraf ansvarigheten fördelas mellan anstalterna ”efter förhållandet mellan de belopp, som de var för sig under näst föregående kalenderår uppburit i premier för direkt tecknade försäkringar. I praktiken sker emellertid denna inte helt i överensstämmelse fördelning med lagrummets ordalydelse. Enligt ett beslut av TFFzs styrelse den 14 februari 1930 skall till grund för fördelningen läggas på året (näst föregående kalenderår) fallande andel av premierna, dvs premieinkomst under året+ premiereserv vid årets början ./. premiereserv vid årets slut”. Samma fördelningsprincip tillämpas i fråga om försäkringsanstalternas solidariska ansvarighet enligt 15 § lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor. 1930 års beslut torde ha tillkommit efter samråd med försäkringsinspektionen. Inspek-

308 SOU l974:87

§pecialmotivering

tionen har under hand också lämnat sitt godkännande av att dessa fördelningsprinciper tillämpas vid fördelning av ansvarigheten enligt 1967 års nyssnämnda lag. Den ordning som sålunda gäller sedan lång tid bör i detta sammanhang lagfästas, såväl vad beträffar fördelningen av de skadeersättningar som utges av TFF för anstalternas gemensamma räkning som i fråga om fördelningen av kostnaderna för trafiklivräntetillägg enligt 1967 års lag. Av utredningen upprättat förslag till härav föranledd ändring i sistnämnda lag kommenteras i det följande (83). I enlighet med det anförda har i andra stycket första punkten av förevarande paragraf tagits upp bestämmelser av innebörd, att om i annat fall än som avses i första stycket skada uppkommer i följd av trafik med motordrivet fordon, för vilket inte finns trafikförsäkring enligt trafikskadelagen, eller om sådan skada uppkommer utan att det kan utrönas genom vilket fordon skadan har orsakats, ett ersättningsansvar motsvarande det som åligger staten enligt första stycket åvilar samtliga trafikförsäkringsanstalter solidariskt. Enligt andra punkten skall ansvarigheten fördelas mellan anstalterna inbördes efter förhållandet mellan beloppen av de trafikförsäkringspremier som beträffande var och en av dem belöper på näst föregående kalenderår. I fråga om det solidariska ersättningsansvaret för skada orsakad av okänt fordon förtjänar påpekas att betingelserna för TFF:s skadereglering i viss mån förändras genom den nya lagstiftningen. I det ofta förekommande fallet att en motorfordonsägare gör gällande att hans 4 fordon skadats av ett okänt fordon måste han givetvis förebringa å utredning om att olyckan verkligen uppkommit under sådana för- i hållanden att ett ersättningsansvar föreligger enligt andra stycket av inte var i trafik - tex var denna paragraf. Om hans eget fordon uppställt i god ordning på en parkeringsplats - räcker det att han styrker eller åtminstone gör det övervägande sannolikt, att skadan uppkommit i följd av trafik med ett okänt motorfordon. l så fall får han, liksom enligt äldre lag, full ersättning. För sådana fall medför den nya lagen inte någon förändring av rättsläget. Men om den skadelidandes fordon var i trafik blir läget ett annat. nuvarande att vållande vid Enligt lag gäller, att om det inte kan styrkas förandet av eller bristfällighet på den skadelidandes fordon medverkat till skadan, denne i princip blir berättigad att få ersättning från TFF enligt reglerna om presumtionsansvar. l allmänhet brukar emellertid föreningen jämkad ersättning under hänvisning till att medge endast en till hälften den skadelidande inte lyckats föra exculpationsbevisning. Med det nya försämras i viss mån den skadelidandes situation i dessa fall. Han förslaget måste nämligen enligt l0§ i förslaget visa, att skadan orsakats genom vållande vid förandet av eller bristfällighet på det okända fordonet. En sådan bevisning blir av naturliga skäl många gånger svår att föra. TFF kommer med andra 0rd ofta i den gynnsamma positionen att kunna avvisa krav av denna art under hänvisning till att motparten inte har visat förutsättningar för ett ersättningsansvar enligt l5 § andra stycket vara för handen.

Specialmotivering 309

Lyckas återigen den skadelidande föra en sådan bevisning, kommer å andra sidan föreningen i underläge. För att kunna påkalla jämkning av ersättningen måste nämligen föreningen i sin tur styrka, att vållande eller bristfällighet på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Det är inte avsikten med den nya lagen att möjligheterna att få ersättning av TFF i fall av denna art skall bli illusorisk, samtidigt som det inte heller är meningen att föreningens skall i nämnersättningsansvar värd mån utvidgas. Utredningen förutsätter därför, att TFF inte annat än i uppenbara fall awisar kraven på grund av osäkerheten i bevisläget. I gengäld bör föreningen ha ett gynnsamt utgångsläge för att förlikningsvis erbjuda en till hälften jämkad ersättning, trots att föreningen inte kan föra full om vållande bevisning eller bristfällighet på den skadelidande fordonsägarens sida. Med en handläggning av ersättningsfrågorna efter sådana riktlinjer bör dessa som hittills kunna lösas på ett för berörda parter tillfredsställande sätt och nuvarande för denna skadeprinciper reglering rent praktiskt kunna upprätthållas. Utöver vad som har anförts i det föregående torde bestämmelserna i andra stycket inte kräva särskild kommentar. Att någon ersättningsskyldigheten enligt detta lagrum skall av TFF fullgöras som legal ställföreträdare för de ansvariga försäkringsanstalterna framgår av 28 § i förslaget, som kommenteras närmare idet följande (8.l.28).

8.l.16 16§

Paragrafen innehåller en bestämmelse om visst undantag från rätten till ersättning för sakskada orsakad av oförsäkrat fordon.

Som utredningen har anfört i den allmänna motiveringen (7.3.4.6.) bör vissa kategorier skadelidande vara uteslutna från rätten att från TFF få ersättning för sakskada orsakad av ett fordon, för vilket i strid med trafikskadelagens bestämmelser inte finns trafikförsäkring. l enlighet med de överväganden som har redovisats i det sammanhanget föreskrivsi förevarande paragraf av förslaget, att för sakskada som har uppkommit i följd av trafik med motordrivet fordon, för vilket vid skadetillfället inte fanns föreskriven trafikförsäkring, inte på grund av vad i lS § andra stycket sägs trafikskadeersättning skall utgå till den som var skyldig att inneha sådan försäkring för fordonet eller till den som medföljde fordonet med vetskap om att försäkring inte fanns (första punkten) samt att ersättning dock utgår till den försäkringspliktige, om fordonet var avställt eller varken var eller skulle vara registrerat här i landet samt vid tillfället brukades olovligen (andra punkten). En förutsättning för tillämpning av första punkten är till en början att det vid skadetillfället inte fanns ”föreskriven Det trafikförsäkring. betyder att bestämmelsen inte är tillämplig när skada har orsakats av ett fordon vilket enligt eller med stöd av 4§ undantagits från försäkringsplikt. Den är inte heller tillämplig, om försäkringen tex på grund av bristande premiebetalning visserligen är uppsagd från försäkringsgivarens

SOU l974z87 310 Specialmorivering

sida men på grund av de tvingande bestämmelserna i 6 § av förslaget vid skadetillfället var gällande. I ett sådant fall kan emellertid alltjämt vara utesluten från rätten att få ersättning för sakförsäkringstagaren i försäkringsavtalet. Ett sådant villkor är nämligen skada genom villkor enligt vad som framgår av 14 § första stycket av förslaget giltigt. Bestämmelsen i första punkten avser bara den ersättning som enligt

15 § andra stycket skall utges av TFF i fall då skada har orsakats av ett oförsäkrat fordon, dvs den ersättning som skulle ha utgått från fordonets i om sådan hade tecknats. Det betyder att bestämmelsen trafikförsäkring, som avses med bestämmelsen inte utgör hinder för sådana skadelidande att i ett kollisionsfall få ut ersättning för sakskada från trafikförsäkringen för ett fordon på motsidan enligt bestämmelserna i 10 § av förslaget.

Detta har i lagtexten kommit till uttryck genom orden utgår ej på grund

av vad i 15 § andra stycket sägs”. varken brukaren - om han Att i fall då ett fordon brukas olovligen - eller den som med vetskap om att fordonet handlat uppsåtligen detta (eller lät egendom befordras med brukades olovligen medföljde fordonet) har rätt till ersättning för sakskada följer redan av undantagsbestämmelsen i ll skadelidande är enligt den bestämmelsen §. Sådana uteslutna från rätten till ersättning för sakskada vare sig det fanns

trafikförsäkring för fordonet eller inte, och detta gäller såväl i fråga om rätten till rätten till ersättning från den försäkringen som, i kollisionsfall, för fordon Följaktligen i ersättning från trafikförsäkringen på motsidan.

kan de inte heller på 15 § andra stycket grunda någon rätt till ersättning från eftersom föreningens ersättningsansvar aldrig sträcker sig TFF, än ersättningsansvar. Under dessa längre en trafikförsäkringsgivares förhållanden har bestämmelsen i första punkten gjorts tillämplig bara på

sakskada som tillfogas den försäkringspliktige eller den som medföljer fordonet försäkring inte finns. med vetskap om att föreskriven andra punkten kan den försäkringspliktige, dvs i regel fordonets Enligt av föreskriven trafikförsäkring vara berättigad till ägare, trots avsaknaden ersättning för sakskada som fordonet orsakar. Det gäller som regel när fordonet vid skadetillfället brukades olovligen. En ytterligare förutskall ha rätt till ersättning är dock sättning för att den försäkringspliktige var avställt eller varken var eller skulle vara registrerat häri att fordonet landet. För sådant fordon föreligger ju nämligen enligt 3 § av förslaget

endast när fordonet används i trafik. Om så sker utan försäkringsplikt finns det ingen anledning att han den försäkringspliktiges medgivande, skall få ersättning från TFF. inte på samma sätt som andra skadelidande brukar med Om någon olovligen annans moped och det i följd av trafik det brukandet uppkommer skada på annan mopeden under olovliga har denne sålunda undantagslöst rätt att mopedägaren tillhörig egendom, från TFF för skadan. Detsamma gäller om brukandet avsåg få ersättning men vid tillfället avställt motorfordon. ett registreringspliktigt att bara gäller ersättning för Det bör understrykas paragrafen fordon - eller annan som är sakskada. Både ägaren av ett oförsäkrat i fråga om fordonet - och den som medföljer fordonet försäkringspliktig om att det är oförsäkrat och som tillfogas personskada i med kännedom

31 l

Specialmotivering

följd av trafik med fordonet har således rätt till ersättning för skadan från TFF enligt 15 § andra stycket. Slutligen bör framhållas, att bestämmelserna i förevarande paragraf torde ha endast begränsad praktisk betydelse. En försäkringspliktig fordonsinnehavare torde normalt inte drabbas av annan sakskada till följd av trafik med fordonet än skada på fordonet som självt eller egendom befordras med detta. Och för en passagerare inskränker sig sakskadorna regelmässigt till skada på egendom som han medför i fordonet. För skada på befordrad egendom utgår emellertid enligt 8§ av förslaget i princip inte någon från trafikskadeersättning försäkringen för fordonet, och egendomens ägare kan då självfallet än mindre på l5§ andra stycket grunda någon rätt till ersättning från TFF för sådan skada ifall försäkringsplikten har åsidosatts. Undantaget i 8 § för skada på befordrad egendom är emellertid inte absolut. Enligt andra punkten av nämnda paragraf har den som färdas i fordonet rätt till ersättning för skada på vissa personliga tillhörigheter. Rätt till ersättning för sådan skada tillkommer även fordonets ägare eller innehavare. Har sålunda ersättningsgill skada tillfogats någon som färdas i ett oförsäkrat fordon, har han enligt 15 § andra stycket i princip rätt till ersättning från TFF. Förevarande paragraf medför emellertid att någon sådan ersättningsrätt inte tillkommer den som försäkringsplikten åvilar och inte heller annan som, i egenskap av förare eller passagerare medföljer fordonet med vetskap om att det i strid med lagen är oförsäkrat. En annan situation då denna paragraf teoretiskt sett kan få betydelse är att den försäkringspliktige eller den som medföljer fordonet med vetskap om att det är oförsäkrat tillfogas skada på egendom utanför fordonet. Det lär dock vara endast undantagsvis som sådana skadefall inträffar.

Skadestånd för trafikskada och áterkravsrätt mot trafikförsäkring

8.1 .17 I 7 § Paragrafen innehåller en allmän bestämmelse om rätt att kräva skadestånd för trafikskada och en bestämmelse om jämkning i vissa fall av ägare, brukare eller förare av motordrivet fordon tillkommande skadestånd för sakskada i följd av trafik med fordonet

Som utredningen har anfört i den allmänna motiveringen (7.3.6) bör den nya lagstiftningen i och för sig inte leda till några inskränkningar i möjligheterna att kräva skadestånd för trafikskada, vare sig ersättning för skadan utgår enligt trafikskadelagen eller inte. Av pedagogiska skäl ochi klarhetens intresse bör en bestämmelse härom tas upp i trafikskadelagen. Som också har påpekats i avsnitt 7.3.6 krävs i ett speciellt hänseende en legislativ reglering, för att inte rättsläget på skadeståndsområdet skall förändras i en icke önskvärd riktning. Det rör möjligheten för ägare, brukare och förare av motorfordon att kräva skadestånd för sakskada

3 l 2 Special/motivering

sou 1974:87

uppkommen i följd av trafik med fordonet. De nuvarande reglerna i 2 § BAL om presumtionsansvar för ägare och förare samt, i de fall som i 6 och anges 7 §§ BAL, brukare av motorfordon har i rättstillämpningen ansetts böra föranleda av jämkning skadestånd för skada i följd av trafik med fordonet vartill ägaren, föraren eller brukaren kan vara berättigad enligt skadeståndsrättsliga regler, även om det inte kunnat styrkas att den skadelidande har varit själv medvållande. Domstolarna har härvid åberopat grunderna för 2 § BAL.4 Frågan lär framför allt ha praktisk betydelse i fall då väghållare eller en medtrafikant, t ex en cyklist eller en fotgängare, har varit vållande till en , trafikolycka som medfört att fordonets ägare, brukare eller förare har i

tillfogats personskada eller att skada uppkommit i

på fordonet eller på egendom som befordrats med detta. l och med att BAL genom den nya trafikskadelagen upphävs utmönstras för ägare, brukare och förare helt och

presumtionsansvaret_

hållet ur lagstiftningen. De kommer att kunna följaktligen åläggas personligt skadeståndsansvar med anledning av trafikskada endast enligt allmänna skadeståndsregler. I praktiken innebär detta att de blir skadeståndsskyldiga endast SkL:s enligt regler om ansvar på grund av vållandes. Det kommer då inte heller att finnas utrymme för en jämkning av ägare, brukare eller förare tillkommande skadestånd från tredje man annat än enligt SkL:s allmänna regler om jämkning på grund av styrkt vållande på den skadelidandes sida. I den mån man vill helt eller delvis behålla nuvarande jämkningsmöjligheter i dessa situationer måste därför särskilda bestämmelser meddelas. l fråga om personskada bör några jämkningsbestämmelser av detta slag inte meddelas. Enligt skadeståndskommitténs till nya allmänna förslag bestämmelser om skadestånd för personskada i (SOU 1973:51) Skadestånd V skall skadestånd med anledning av personskada kunna jämkas på grund av medvållande endast om den skadelidande själv har medverkat till skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller det föreligger synnerliga skäl för jämkning (6 kap 2 § SkL i den av kommittén föreslagna lydelsen). Av grunderna för det stadgandet får anses följa att jämkning än mindre skall kunna ske på den grund att den skadelidande bär objektivt ansvar eller s k presumtionsansvar för det slags skador det är fråga om, såsom fn är fallet med ägare (brukare) och förare av motorfordon med avseende på skada orsakad av fordonet. Trafikskadeutredningen har som tidigare nämnts (8.l.l2) utgått från att skadeståndskommitténs förslag i denna del kommer att genomföras, innan eller samtidigt med att utredningens förslag genomförs. Däremot kan det finnas skäl att kodifiera nu tillämpade grundsatser om jämkning i hithörande fall, när det gäller sakskada. Utredningen har

4 Se NJA 1953 5144, 1962 sl. 5 Till den speciella frågan om tillämpning av principalansvar inom trafikskadeområdet återkommer utredningen i specialmotiveringen till förslaget om ändring i skadeståndslagen, avsnitt 8.2.

sou l974z87 Special/motivering 3 l 3

dock inte ansett det påkallat att införa bestämmelser som ger lika långtgående jämkningsmöjligheter som nu gällande rätt. Sålunda har utredningen inte funnit det vara nödvändigt att jämkning skall kunna ske redan vid presumerat vållande av föraren. Men i två hänseenden synes hittills tillämpade för jämkning principer böra upprätthållas. Har bristfällighet på fordonet medverkat till den skada för vilken fordonets ägare, brukare eller förare kräver skadestånd av annan person, bör detta kunna föranleda jämkning av skadeståndet, även om något vållande inte ligger den skadelidande till last. Vidare bör som hittills passiv identifikation tillämpas mellan ägare eller brukare, å ena, samt förare, å andra sidan. Om vållande av föraren har medverkat till skadan bör med andra ord ägaren eller brukaren tillkommande skadestånd kunna jämkas, även om den skadelidande själv inte har varit vållande. l överensstämmelse med vad som enligt 10§ i förslaget skall gälla i fråga om rätten till trafikskadeersättning för s k kollisionsskador bör denna princip utsträckas att gälla i fråga om allt vållande i samband med fordonets förande, alltså inte uteslutande vållande av föraren själv. Också jämkningskriterierna bör i hithörande situationer vara de som enligt l0§ gäller för kollisionsfall. Liksom i 10 § bör vidare visst undantag göras för fall då fordonet har brukats olovligen. _ I enlighet med det anförda föreskrivs till en början iförsta stycket av förevarande paragraf av förslaget, att lagens bestämmelser inte utgör hinder mot att anspråk på skadestånd görs gällande med anledning av skada i följd av trafik med motordrivet fordon. Bestämmelsen torde inte kräva någon särskild kommentar. _ I andra stycket har tagits upp bestämmelser av innebörd, att om någon är skyldig att utge skadestånd till ägare, brukare eller förare av motordrivet fordon för sakskada, uppkommen i följd av trafik med fordonet, samt vållande i samband medlförandet av fordonet eller bristfällighet på detta har medverkat till skadeståndet efter vad som skadan, jämkas finnes skäligt med hänsyn till den medverkan till skadan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt (första punkten), samt att vad nu sagts dock inte gäller i fråga om ägaren tillkommande skadestånd, om fordonet brukades olovligen (andra punkten). Begreppen ägare, brukare och förare har här samma innebörd som i lO §. l det avseendet hänvisas till vad som har anförts vid nämnda paragraf (8.l .l0). Såvitt gäller skada som tillfogas fordonets och för ägare eller förare vilken den skadelidande begär skadestånd av tredje man bör bestämmelsen i andra stycket första punkten tillämpas på samma sätt som när man enligt äldre rätt jämkade skadeståndet på grund av förarens vållande med åberopande av grunderna för 2§ dock givetvis med den inte BAL, obetydliga skillnaden att enligt äldre lag jämkning kunde inträda redan vid presumerat vållande på förarens sida, under det att enligt förslaget jämkning förutsätter att vållandet kan styrkas. I vissa fall kommer enligt den föreslagna bestämmelsen jämkning av skadeståndet att kunna äga rum även utan att vållande av föraren påvisas, nämligen om annat vållande i samband med fordonets förande, t ex från en passagerares sida,

3 l 4 Specialmorivering SOU l974:87

har medverkat till skadan. Det rör sig dock här om rena undantagssituationer utan större praktisk betydelse. För förarens vidkommande får emellertid jämkningsbestämmelsen självständig betydelse endast i dessa undantagsfall, eftersom hans eget vållande skall föranleda jämkning redan enligt den allmänna medvållanderegeln i 6 kap 2 § SkL (5 kap 5 § ilagens nu gällande lydelse). När* det gäller verkan av bristfällighet på fordonet kommer förslaget, såvitt gäller ägares och förares ställning som skadelidande, att medföra endast den förändringen i förhållande till gällande rätt, att jämkning inträder bara om den skadeståndsskyldige kan visa att bristfällighet på fordonet har medverkat till skadan, däremot inte redan på grund av en presumtion om förekomsten av sådan bristfällighet och om ett orsakssammanhang mellan bristfälligheten och skadan. Vad som nu har sagts i fråga om ägare och förare blir tillämpligt också när brukare av fordonet kräver skadestånd. I fråga om brukarens ställning är förslaget i denna del något mera vittgående än vad som f n följer av grunderna för ansvarsreglerna i BAL. Enligt 6 och 7 §§ BAL inträder brukaren som ansvarssubjekt i stället för eller vid sidan av ägaren endast i fall då fordonet brukats olovligen eller när brukaren innehaft fordonet med nyttjanderätt och haft rätt att anlita eller rent faktiskt har anlitat annan person som förare än den som anställts av ägaren. Om upplåtelsen inneburit att endast av ägaren anställd förare skall få anlitas och denne vid skadetillfället också faktiskt fört fordonet, inträder sålunda inte någon ansvarighet för brukaren enligt BAL. Följaktligen kan inte heller grunderna för BAL:s ansvarighetsregler åberopas till stöd för en jämkning av skadestånd som brukaren kräver av tredje man, utan sådan jämkning förutsätter att brukaren eller någon för vilken han svarar enligt allmänna skadeståndsregler har varit medvållande. Enligt förslaget kommer däremot vållande i samband med förandet av fordonet likaväl som bristfällighet på detta att tillråknas brukaren och kunna föranleda jämkning av dennes skadestånd, oavsett vad nyttjanderättsupplåtelsen inneburit i berörda hänseende och oavsett vem som vid skadetillfället faktiskt har fört fordonet. Det har synts utredningen rimligt att den som innehar ett fordon med utnyttjanderätt får ta ett visst ansvar för hur fordonets förs, även om han enligt nyttjanderättsavtalet är bunden att använda viss person som förare. Han bör uppenbarligen också svara för att fordonet inte är bristfälligt när det används itrafik. Men givetvis kan i det enskilda fallet vid prövning av frågan om eller i vad mån jämkning skäligen bör ske tas hänsyn till att brukaren saknat möjlighet att själv välja förare. Jämkning skall enligt första punkten ske efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan till skadan som har förekommit på ömse sidor och övriga omständigheter. Med medverkan avses i första hand naturligtvis vållande, men uttrycket täcker också bristfällighet på fordonet samt, i fall då den skadeståndsskyldige bår objektivt ansvar, de omständigheter som konstituerar det objektiva ansvaret. Om det tex är en sprängning som på något sätt har orsakat en trafikolycka, till vilken vållande av fordonsföraren har medverkat, skall jämkningen på grund av

Specialmorivering 3 l 5

detta vållande ske under hänsynstagande till på vilket sätt och i vilken mån själva sprängningen spelat roll i orsakssammanhanget. Vad som hittills har anförts har avsett det fallet att ägare, brukare eller förare kräver skadestånd av tredje man. Bestämmelsen är emellertid tillämplig också i det inbördes förhållandet mellan dessa tre subjekt, t ex när ägaren kräver en vållande förare på skadestånd för en vagnskada, helt eller delvis (dvs för självrisken på vagnskadeförsäkringen eller -garantin). l dessa relationer är det dock inte avsikten att bestämmelsen skall få någon nämnvärd praktisk betydelse. En vållande förare torde således regelmässigt få betala fullt skadestånd till ägaren eller brukaren, om inte den skadelidande genom eget vållande har medverkat till skadan. Det ligger i sakens natur att ägaren eller brukaren inte skall tillräknas förarens vållande, när skadeståndsanspråket riktas mot föraren själv. Däremot är det inte uteslutet att en bristfällighet på fordonet någon gång bör föranleda jämkning av det skadestånd ägaren eller brukaren har rätt att få av en vållande förare. Så kan böra bli fallet t ex om bristfälligheten varit allvarlig och den huvudsakliga orsaken till olyckan men det inte kan läggas föraren till last att han inte känt till bristfälligheten. I förhållandet mellan ägaren och brukaren kommer ofta skadestånds- skyldigheten att regleras av nyttjanderättsavtalet, och bestämmelsen som självfallet är dispositiv - får då inte någon betydelse. Det kan den emellertid få i privata låneförhållanden och liknande. I stort sett bör bestämmelsen i förhållandet mellan ägaren och brukaren tillämpas så att den leder till samma resultat som gällande rätt. F n torde 7 § BAL leda till att ägaren ensam får svara för både förarens vållande och bristfällighet på fordonet, när brukaren är bunden att använda av ägaren anställd förare och också har gjort det vid skadetillfället. Samtidigt lär lagrummet innebära att brukaren ensam får ta motsvarande ansvar gentemot ägaren, när han använt annan förare, vare sig detta skett i enlighet med eller i strid mot nyttjanderättsavtalet. Samma principer bör läggas till grund för tillämpning av jämkningsregeln i denna paragraf, när ägare och brukare kräver_ skadestånd av varandra. Oavsett vilken förare som anlitats torde det vid nyttjanderättsupplåtelser ligga närmast till hands att brukaren ensam får bära ansvaret för bristfällighet på fordonet. Skadas eller förstörs fordonet vid en olycka som orsakats både av förarens vållande och av bristfällighet på fordonet och ligger vållande brukaren till last, t ex på det sättet att han anlitat en inkompetent eller rentav körkortslös förare, får ägaren fullt skadestånd; bristfälligheten skall inte tillräknas honom utan brukaren ensam. Enligt gällande lag blir det inte fråga om någon jämkning enligt grunderna för BAL:s ansvarsregler av ägaren tillkommande skadestånd i fall då fordonet har brukats olovligen. I sådana fall inträder nämligen enligt 6 § BAL brukaren i stället för ägaren som ansvarssubjekt, och den sistnämnde kommer följaktligen som skadelidande att inta samma ställning som en tredje man. Samma resultat uppnås enligt den nya lagen genom bestämmelsen i andra stycket andra punkten av förevarande paragraf. Det är tillräckligt att fordonet rent objektivt sett har brukats utan ägarens lov. Om

316 Specialmotivering SOU [974287

brukaren varit i god eller ond tro har sålunda inte någon betydelse för bedömningen av frågan om ägarens skadeståndsrätt. Undantagsregeln i andra punkten gäller uteslutande i fråga om fordonets ägare. Jämkningsbestämmelsen iförsta punkten skall naturligtvis undantagslöst tillämpas mot den som har brukat fordonet olovligen, vare sig det skett uppsåtligen eller i god tro. Likaledes får föraren av ett olovligen brukat fordon tåla jämkning av skadestånd inte bara på grund av sitt eget vållande utan också när vållande i samband med förandet ligger en passagerare till last eller skadan har orsakats av bristfällighet på fordonet, och detta gäller även om föraren själv inte haft vetskap om att fordonet brukades olovligen.

8.1.l8 18§ Denna paragraf innehåller bestämmelser om skadeståndsskyldigs och skadeförsäkringsgivares återkravsrätt mot trafikförsäkringen.

lnom sitt tillämpningsområde ger den nya trafikskadelagen vid personskada undantagslöst och vid sakskada i flertalet fall ersättning till de skadelidande enligt regler som är minst lika förmånliga som skadeståndsreglerna. Dessutom föreligger det fullständiga ekonomiska garantier för att trafikskadeersättningen verkligen utgår. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (7.3.6) finns det därför ide fall då trafikskadeersättning utgår sakligt sett i allmänhet inte något behov av möjligheter för den skadelidande att kräva skadestånd av annan person enligt skadeståndsrättsliga regler. Av skäl som har utvecklats närmare i det sammanhanget har utredningen likväl stannat för att inte föreskriva några andra inskränkningar i de skadelidandes möjligheter att begära skadestånd för trafikskada än som följer av de speciella jämkningsregelrna i 17 § andra stycket i förslaget. Om en skadelidande, som har rätt till trafikskadeersättning, av något skäl ändå skulle välja att utnyttja sin skadeståndsrätt i stället för att söka ersättning från trafikförsäkringen, bör detta som tidigare nämnts inte föranleda att ersättningen slutligt bärs av den skadeståndsskyldige. Denne bör kunna återkräva vad han har utgett från den som bär ersättningsansvar för skadan enligt trafikskadelagen, dvs den trafikförsäkringsanstalt som har meddelat trafikförsäkring för det skadeorsakande fordonet eller,i de fall som avses i 15 § av förslaget, av staten eller TFF. Denna återkravsrätt bör ha formen av en subrogationsrätt. Någon sådan subrogationsrätt skall dock självfallet inte tillkomma den som själv enligt trafikskadelagens regler är regressansvarig gentemot trafikförsäkringsanstalten (resp staten eller TFF). Bestämmelser om trafikförsåkringens

regressrätt mot skadeståndskyldiga har tagits upp i 19 § (jfr 23 §).

I enlighet med det anförda har iförsta stycket av förevarande paragraf att den som har utgett skadestånd med anledning av skada föreskrivits, i följd av trafik med motordrivet fordon, intill det utgivna uppkommen beloppet inträder i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning enligt

Specialmotivering 317

trafikskadelagen (första punkten) samt att sådan rätt till återkrav dock inte föreligger i fråga om belopp som trafikförsäkringsanstalten skulle ha ägt återkräva från den skadeståndsskyldige, om anstalten hade utgett trafikskadeersättning till den skadelidande (andra punkten). Subrogationsrätt tillkommer enligt första punkten den som har utgett skadestånd till den skadelidande. Det måste ha varit fråga om fullgörande av en skyldighet att utge ersättning för skadan enligt utomobligatoriska eller kontraktsrättsliga skadeståndsregler. Den som på annan grund tex enligt ett anställningsavtal - har utgett gottgörelse till den skadelidande har däremot inte rätt till återkrav mot trafikförsäkringen enligt denna bestämmelse. Sådan gottgörelse utgör nämligen inte skadestånd i rättslig mening. En annan sak är att han via en överlåtelse från den skadelidande kan få en sådan återkravsrätt (om inte det är fråga om en samordningsförmån). Det krävs inte att den skadeståndsskyldige genom dom har blivit ålagd att fullgöra sin skadeståndsskyldighet. Har han efter förhandlingar frivilligt gått med på att betala skadestånd har han återkravsrätt mot trafikförsäkringen, men bara i den mån det utgivna beloppet ligger inom ramen för vad det enligt lag eller avtal har ålegat honom att utge som skadestånd. Har en förlikning mellan parterna ingåtts som inneburit att den skadeståndsskyldige har utgett mindre än han lagligen varit skyldig att betala, kan han självfallet inte återkräva mer än han faktiskt har utgett. Detta har för tydlighetens skull kommit till uttryck i lagtexten genom orden intill det utgivna beloppet”. Även om den utgivna ersättningen inom ramen för den ligger skadeståndsskyldiges lagenliga skadeståndsansvar, är det därmed inte sagt att han med säkerhet kan återkräva hela beloppet från trafikförsäkringen. Om den skadelidande har medverkat till skadan genom sådant vållande som enligt trafikskadelagens regler skall föranleda jämkning av honom tillkommande trafikskadeersättning, kan situationen vara sådan att hans vållande inte alls eller endast i mindre mån bort föranleda jämkning av skadeståndet. Så kan vara fallet om den skadeståndsskyldige har vållat en trafikskada genom en allvarlig vårdslöshet, låt vara att den inte är grov. Som exempel kan anföras det fallet att en cyklist genom ett flagrant åsidosättande av trafikreglerna orsakar att en bil gör en gir över på fel sida av vägen och därigenom i sin tur tvingar en annan bil att köra i diket med påföljd att denna bil skadas. Om man vidare antar att också var och en av bilförarna genom någon mindre vårdslöshet har medverkat allvarlig till skadan, har den skadelidande bilägaren enligt 10 § i förslaget rätt till endast jämkad ersättning från trafikförsäkringen för det andra fordonet, under det att han kan ha rätt till fullt skadestånd av cyklisten. Ett liknande resultat kan inträda också i fall då kollisionsreglerna inte är tillämpliga. Antag t ex att en cyklist genom en allvarlig trafikovarsamhet orsakar att en bil kör i diket med påföljd att förarens personliga tillhörigheter skadas. Om även bilföraren genom någon mindre ovarsamhet har medverkat till skadan kommer den trafikskadeersättning han har rätt till enligt 8 § andra punkten att jämkas, låt säga till en tredjedel av full ersättning (12 § första stycket i förslaget jämförd med 6 kap 2§

318 Specialmotivering sou 1974:87

SkL). Vänder sig föraren med skadeståndskrav mot cyklisten är det emellertid möjligt att dennes vållande anses i så övervägande grad ha orsakat skadan, att förarens medvållande inte över huvud taget föranleder någon jämkning av skadeståndet. Cyklisten har i ett sådant fall

återkravsrätt mot trafikförsäkringen för endast två tredjedelar av det

utgivna skadeståndsbeloppet. I vissa fall saknar den skadelidande rätt till trafikskadeersättning. Det gäller framför allt när vid en sk singelolycka skada uppkommer på fordonet självt eller på egendom som befordras med fordonet och som inte är att hänföra till sådana personliga tillhörigheter som avses i 8 § 1 andra punkten av förslaget. Det gäller också i kollisionsfall beträffande

skador av detta slag, om det nämligen inte kan påvisas något vållande vid

förandet av eller bristfällighet på fordon på motsidan. Vidare gäller det i fråga om sakskada som tillfogas den som uppsåtligen brukar ett fordon utan lov eller som medföljer ett fordon eller låter egendom befordras med detta med vetskap om att det brukas olovligen (ll § i förslaget). Slutligen föreligger undantag från rätten till ersättning för sakskada enligt

l6 § i förslaget för vissa kategorier skadelidande, när det skadeorsakande

fordonet saknat föreskriven trafikförsäkring. I den mån den skadelidande i fall av nu angiven art kan grunda ersättningsanspråk mot annan person på skadeståndsrättsliga regler, kommer ersättningen att slutligt bäras av den skadeståndsskyldige utan möjlighet för denne att rikta återkrav mot trafikförsäkringen. Det bör observeras att subrogationsrätt enligt förevarande lagrum inte kan bli aktuell i fråga om skadestånd som har utgetts med anledning av skada som inträffat utomlands, såvida inte skadeståndet har dömts ut enligt svensk lag. Av 7 § andra stycket andra punkten följer nämligen att från trafikskadeersättning som utgår enligt första punkten av nämnda lagrum skall avräknas vad den skadelidande uppburit i skadeersättning enligt lagen på den främmande orten, dvs just det belopp för vilket den skadeståndsskyldige skulle göra gällande återkrav. Men det finns då ingen ersättningsrått för den skadelidande som den skadeståndsskyldige kan inträda i. Vad som här har sagts om återkravsrätt mot träfikförsäkringen avser givetvis både det fallet att det finns föreskriven trafikförsäkring för det skadeorsakande fordonet och trafikskadeersättning alltså skall utges av trafikförsäkringsgivaren och de fall då enligt 15 § staten eller TFF har att utge sådan ersättning. I sistnämnda fall har den skadeståndsskyldige alltså en återkravsrätt mot staten resp TFF (som legal ställföreträdare för försäkringsanstalterna, se 28 §). Bestämmelsen i andra punkten av första stycket innefattar en hänvisning till regressreglernai 19-23 §§ av förslaget. Den innebär till en början att den som har vållat en trafikskada uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet inte har någon rätt till återkrav mot trafikförsäkringen (resp staten eller TFF) för det skadestånd han kan ha utgett till den skadelidande. Den innebär vidare, att om en skada har orsakats gemensamt av ett tåg och ett motordrivet fordon och järnvägsinnehavaren enligt 1886 års järnvägsansvarighetslag har utgett skadestånd till en

ecialmotivering 3 l 9 1

skadelidande tredje man, t ex en järnvägspassagerare, järnvägsinnehavaren har återkravsrätt mot trafikförsäkringen endast för den del av det utgivna skadeståndet som trafikförsäkringsanstalten (staten eller TFF) enligt 19 § andra stycket i förslaget inte skulle ha kunnat återkräva från järnvägen, om den skadelidande i stället valt att kräva ut trafikskadeersättning för sin skada. I vilken omfattning trafikförsäkringen (staten eller TFF) skulle ha haft en sådan återkravsrätt skall enligt sistnämnda lagrum avgöras med hänsyn till grunden för ersättningsansvaret på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Lagrummet kommenteras närmare i det följande (8.l.l9). Bestämmelserna i 20§ av förslaget om möjlighet att i trafikförsäkringsavtal ta in villkor om självrisk för försäkringstagaren kan i vissa fall få betydelse för omfattningen av subrogationsrätten nu enligt förevarande lagrum. Antag att försäkringstagaren står självrisk enligt avtalet för ett visst belopp och i ett enskilt fall är personligen skadeståndsskyldig gentemot en skadelidande tredje man för en skada som uppkommit i följd av trafik med det försäkrade fordonet. Om försäkringstagaren utger fullt skadestånd till den skadelidande samt därefter riktar återkrav mot försäkringsgivaren för det utgivna beloppet, kan försäkringsgivaren under åberopande av första stycket andra punkten av förevarande paragraf, jämförd med 27 § andra stycket andra punkten av förslaget kvitta sin fordran på självriskbeloppet mot försäkringstagarens krav. En förutsättning för att sådan kvittning skall kunna göras är dock självfallet, att försäkringsgivaren inte redan har tillgodogjort sig självriskbeloppet i samband med reglering av annan skada, uppkommen genom samma händelse. Det är nämligen tänkbart att självrisk föreskrivits med visst belopp per händelse - utan försäkringstagarens medgivande kan enligt 20§ andra punkten endast visst högsta självriskbelopp per

händelse föreskrivas - och

att exempelvis i samband med utbetalning av ersättning för försäkringstagaren själv tillfogadskada självriskbeloppet kvittningsvis har tillgodoförts försäkringsgivaren. Det är också möjligt att försäkringsgivaren redan innan försäkringstagarens återkrav nu enligt förevarande paragraf aktualiseras har utkrävt av försäksjälvriskbeloppet ringstagaren med anledning av att ersättning har utgetts till annan skadelidande. l den allmänna motiveringen (7.3.7) har utredningen närmare behandlat frågan om förhållandet mellan skadeförsäkring och den nya trafikförsäkringen. l enlighet med de överväganden som har redovisats i det sammanhanget har i andra stycket av förevarande paragraf föreskrivits, att om försäkringsgivare enligt avtal om skadeförsäkring har utgett ersättning för skada som uppkommit i följd av trafik med motordrivet fordon, försäkringsgivaren intill beloppet av den utgivna ersättningen inträder i försäkringshavarens rätt till trafikskadeersättning. Bestämmelsen har i likhet med 25 § första stycket FAL utformats som en regel om subrogationsrätt. Skadeförsäkringsgivaren kan således aldrig få bättre rätt än den skadelidande försäkringshavaren. Har denne varit vållande till skadan och skall hans trafikskadeersättning med anledning därav jämkas, skall skadeförsäkringsgivarens återkravsanspråk

320 Specia/morivering

förevarande i motsvarande mån. Understiger den enligt lagrum jämkas skadeförsäkringsersättningen beloppet av den trafikskadeersättutgivna som försäkringshavaren har rätt till, inträder försäkringsgivaren i ning dennes rätt endast intill det utgivna beloppet. Detta har för tydlighetens skull angetts i lagtexten. För återstoden är försäkringshavaren bibehållen vid sin rätt att kräva trafikskadeersättning. Subrogationsrätt enligt andra stycket tillkommer försäkringsgivaren, även om försäkringen tecknats i utlandet och utländsk lag är tillämplig på försäkringsavtalet. En förutsättning är dock att det är fråga om

skadeförsäkring, och den frågan torde böra avgöras enligt svensk lag, dvs l

l FAL.

Bestämmelsen får praktisk betydelse inte minst för vagnskadeförsäk- l

Om ett fordon har skadats vid en kollision och skadan täcks ringsgivare. å inträder andra stycket i

av vagnskadeförsäkring, i

försäkringsgivaren enligt den rätt som enligt 10 § kan tillkomma fordonsägaren att få ersättning å från trafikförsäkringen för fordon på motsidan. Om det skadade fordonet l l brukades olovligen, utgår skadeförsäkringsersättning i regel från stöldför-

l

säkringen och inte från vagnskadeförsäkring, även om sådan försäkring finns. Stöldförsäkringsgivaren får då samma återkravsrätt som en vagnå skadeförsäkringsgivare. Om i ett kollisionsfall ett skadat fordon inte är vagnskadeförsäkrat å men det däremot finns en av bilfabrikanten utställd s k vagnskadegaranti från vilken får ersättning, blir däremot andra (1.42), fordonsägaren inte - såvida inte är utformad som en 3 stycket tillämpligt garantin i FALs mening. Ersättning som utges enligt garantin är skadeförsäkring inte heller att anse som skadestånd, och den som har utgett ersättningen kan alltså inte grunda någon rätt till trafikskadeersättning på subrogai första stycket av förevarande paragraf. Garantivillkoren tionsregeln torde emellertid regelmässigt föreskriva att fordonsägare, som uppbär ersättning enligt garantin, är skyldig att överlåta sin rätt till skadestånd på den som utställt garantin. En sådan överlåtelse är självfallet fullt giltig. Ingenting hindrar att garantivillkoren i samband med den nya lagstiftningens genomförande kompletteras med en klausul som ålägger fordonsägaren att överlåta sin rätt till trafikskadeersättning på den som har utgett ersättning på grund av garantin. Att bestämmelsen bara gäller skadeförsäkring innebär, att den som har betalt ersättning till den skadelidande på grund av en sjuk-, olycksfallseller livförsäkring inte kan återkräva ersättningen från trafikförsäkringen. Men i den mån ersättningen är av sådant slag som avses i 25 § andra stycket FAL, dvs att den avser det verkliga beloppet av sjukvårdskostnader och andra utgifter och förluster som olycksfallet har medfört, bör återkravsrätt föreligga. Utredningen har inte ansett någon uttrycklig bestämmelse härom vara nödvändig. Även om försäkringen inte rent systematiskt är att hänföra till skadeförsäkring, bör förevarande lagrum vinna med hänsyn till att ersättningen skall analogisk tillämpning avräknas från trafikskadeersåttningen (se l2§ förslaget jämförd med 5 andra 4 SkL i stadgandets lydelse enligt förslag i kap 3§ stycket Skadestånd V, varav motsättningsvis följer att sådan avräkning skall ske).

SOU l974z87

Specia/morivering 321

Vad som hittills har anförts har avsett objektsförsäkring. Emellertid är även ansvarsförsäkring i systematiskt hänseende att hänföra till skadeförsäkring. Bestämmelsen i andra stycket blir följaktligen i princip tillämplig på ansvarsförsäkring. Har en ansvarsförsäkringsgivare utgett ersättning för en trafikskada, för vilken försäkringshavaren är skadeståndsskyldig, inträder försäkringsgivaren i den skadeståndsskyldiges rätt till trafikskadeersättning, dvs den rätt som enligt första stycket av förevarande paragraf

tillkommer en skadeståndsskyldig att inträda iden skadelidandes rätt till

sådan Rörande ersättning. förutsättningarna för och omfattningen av denna subrogationsrätt i olika situationer hänvisas till vad som har anförts i det föregående.

Trafikförsäkringsanstalts áterkravsrätt

8.1.l9 19§

Paragrafen innehåller bestämmelser om i vilken omfattning trafikförsäkringsanstalt som har utgett trafikskadeersättning har regressrätt mot den som enligt skadeståndsrättsliga regler är ansvarig för skadan.

Rörande de överväganden som ligger till grund för bestämmelserna i förevarande paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen (7.3.8). l enlighet med vad som har anförts i det sammanhanget föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf, att trafikförsäkringsanstalt som har utgett trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen får kräva ersättningen åter av den som vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Regress enligt första stycket kan givetvis utövas bara i den mån den vållande är ansvarig för skadan enligt SkL. Har skadan vållats av ett barn under 18år eller av en psykiskt sjuk person, är det möjligt att hans skadeståndsansvar nedsätts enligt 2 kap 2 resp 3 § SkL, även om den skadevållande handlat grovt vårdslöst, och hans regressansvar blir då nedsatt på motsvarande sätt. Ett mera praktiskt fall är, att återkravet riktas mot en bilförare som varit grovt vårdslös men som vid tillfället fört bilen i sin tjänst som arbetstagare. Enligt 4 kap l § SkL är han i sådant fall ansvarig för skadan endast om det föreligger synnerliga skäl. Att han handlat grovt vårdslöst medför inte med nödvändighet att det skall anses föreligga sådana skäl att ålägga honom fullt skadeståndsansvar (prop 1972:5 s 557). Om två eller flera personer skulle vara regressansvariga enligt första stycket av förevarande paragraf svarar de enligt 6 kap 3 § SkL solidariskt gentemot försäkringsanstalten. Frågan om den inbördes fördelningen av ersättningsansvaret dem emellan blir att bedöma enligt allmänna grundsatser om fördelningen av skadeståndsskyldighet mellan flera skadeståndsskyldiga. Utredningen har inte tagit upp någon sådan regel om möjlighet att

322 Specia/morivering

jämka regressansvar, när skadan inte har vållats uppsåtligen, som bilskadeutredningen föreslog i 9 § första stycket tredje punkten av sitt förslag till trafikförsäkringslag (SOU 1957:36). Det sammanhänger med att utredningen förutsätter att behovet av jämkningsmöjlighet kommer att bli tillgodosett - förutom i vissa fall genom 4 kap l § SkL - genom att den av skadeståndskommittén föreslagna allmänna regeln om jämkning av oskäligt betungande skadestånd upphöjs till lag, innan eller samtidigt som förevarande förslag genomförs (6 kap 5§ SkL enligt i förslaget i Skadestånd V). Inte heller har utredningen tagit upp någon motsvarighet till regeln i 9§ tredje stycket av bilskadeutredningens nyssnämnda förslag om att regressansvar vid uppsåtligt eller grovt vårdslöst (enligt 1957 års förslag ”hänsynslöst) handlande inte får täckas genom försäkring. Utredningen utgår nämligen från att ett svenskt försäkringsbolag inte meddelar sådan försäkring. Meddelas sådan försäkring i utlandet blir en förbudsregel i alla händelser verkningslös. En trafikskada kan ha orsakats gemensamt av ett motordrivet fordon och ett järnvägståg under sådana förhållanden att en skadelidande har såväl rätt till trafikskadeersättning enligt den nya trafikskadelagen som rätt till skadestånd från järnvägens innehavare enligt 1886 års järnvägsansvarighetslag eller enligt andra skadeståndsregler. Om i ett sådant fall trafikskadeersättning har utgått från det motordrivna fordon som varit inblandat i olyckan, skall enligt bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf trafikförsäkringsanstalten ha återkravsrätt mot järnvägens innehavare i den omfattning som med hänsyn till grunden för ersättningsansvaret på ömse sidor och omständigheterna i övrigt finnes skälig. De principiella överväganden som ligger till grund för denna bestämmelse har redovisats i den allmänna motiveringen (7.3.8). Hänvisningeni bestämmelsen till grunden för ersättningsansvaret på ömse sidor innebär en anvisning om att hänsyn skall tas till riskfördelningsynpunkter. Det innebär att det skall göras en bedömning av i vilken omfattning det är skäligt från sådana synpunkter att i det konkreta fallet den uppkomna skadan bärs av trafikförsäkringstagarkollektivet resp järnvägsinnehavaren. Härvid skall tas i betraktande de risker som utövandet av dessa olika former av transportverksamhet innebär. Att även ”omständigheterna i övrigt” skall beaktas innebär bl a att hänsyn kan tas till å ena sidan graden av det vållande som ligger järnvägens förvaltning eller betjäning till last, och å andra sidan om och i vad mån vållande i samband med

förandet av motorfordonet eller bristfällighet på detta har medverkat till

skadan. Det blir här i väsentlig mån fråga om en skälighetsbedömning med utgångspunkt i allmänna riskfördelningssynpunkter och samhällsekonomiska överväganden. För dessa bedömningar kan några mer detaljerade anvisningar inte ges. När det i andra stycket talas om att ägare eller innehavare av järnväg ”enligt lag är ansvarig för trafikskada avses därmed i första hand det ansvar som föreligger enligt 1886 års järnvägsansvarighetslag. Men det kan också vara fråga om ett ansvar enligt SkL nämligen i fall då på grund av

Suecia/motivering

preskriptionsbestämmelsen i 10 § järnvägsansvarighetslagen skadestånds-

anspråk enligt denna lag inte längre kan göras gällande mot järnvägsföre-

taget. Någon större praktisk skillnad mellan de båda fallen torde numera inte föreligga, eftersom företaget enligt SkL bär ett principalansvar av i stort sett samma omfattning som det principalansvar som föreskrivs i järnvägsansvarighetslagen. Hänvisningen till ansvarighet ”enligt lag omfattar emellertid också den ansvarighet som enligt järnvägstrafikstadgan (1966:202) eller lagen (1963:138) i anledning av Sveriges anslutning till de internationella fördragen angående godsbefordran å järnväg samt angående befordran å järnväg av resande och resgods åvilar järnvägens innehavare för skada på egendom som befordras med järnvägen. Eftersom det här är fråga om ett skadeståndsansvar i princip oberoende av vållande, kan om frågan regressansvarighetens omfattning bli att bedöma på ett annat sätt med hänsyn till grunden för ersättningsansvaret på ömse sidor, än när järnvägsföretagets ansvarighet grundas på 1886 års nyssnämnda lag. Det ligger nära till hands att låta järnvägen bära en större del av skadan, när järnvägen svarar enligt transportreglerna.

8.120 20§ Denna paragraf innehåller bestämmelser som för öppnar möjlighet trafikförsäkringsanstalt att i trafikförsäkringsavtal ta in förbehåll om självrisk för försäkringstagaren.

Som utredningen har anfört i den allmänna motiveringen (7.3.9) bör det som hittills föreligga full frihet för parterna i ett trafikförsäkringsavtal att träffa överenskommelse om att försäkringstagaren skall bära självrisk i händelse av försäkringsfall. Självriskklausuler förekommer någon gång i nu gällande trafikförsäkringsavtal. Någon särskild bestämmelse om sådana klausuler finns inte i TFL. De blir emellertid fullt giltiga i kraft av den avtalsfrihet som råder enligt FAL och som gör det möjligt för försäkringsgivarna att göra förbehåll om frihet från ansvarighet mot försäkringstagaren och därmed att förbehålla sig rätt att från denne återkräva som har ersättningar utgetts till skadelidande tredje man. Trafikförsäkringen skall emellertid enligt utredningens förslag ha karaktären av garantiförsäkring inte barai förhållande till tredje man utan också gentemot försäkringstagaren, nämligen såvitt gäller denna tillfogad personskada. I det nya systemet kan därför generella självriskklausuler inte utformas som villkor om ansvarsfrihet gentemot försäkringstagaren. De måste i stället få karaktären av förbehåll om rätt till återkrav för utgivna ersättningsbelopp. Eftersom den nya trafikskadelagen enligt utredningens förslag skall innehålla tvingande bestämmelser som generellt och i avsevärd mån begränsar försäkringsgivarnas regressrätt mot såväl försäkringstagaren som tredje man, måste en återkravsrätt på grund av självriskklausuler förankras i en

i

324 Specia/motivering

uttrycklig bestämmelse i trafikskadelagen. Av skäl som har utvecklats i den allmänna räknar motiveringen (7.3.9) utredningen med att i samband med genomförandet av den föreslagna trafikskadelagen det hittills tillämpade bonussystemet kan komma att awecklas och ersättas med ett system med generella självriskklausuler. För att försäkringsgivarna, utan hinder av den principiella skyldighet att meddela trafikförsäkring som i överensstämmelse med vad som gäller f n har ålagts dem genom bestämmelserna i 5 § av förslaget, skall kunna genomdriva självriskklausuler även mot försäkringstagarnas vilja krävs att ; en uttrycklig bestämmelse med delas. 1 l enlighet med det anförda har i förevarande paragraf till en början föreskrivits, att i avtal om trafikförsäkring får göras förbehåll om rätt för försäkringsanstalten att av försäkringstagaren återkräva utgiven trafikskadeersättning intill belopp, för vilket försäkringstagaren enligt avtalet åtagit sig att stå självrisk (första punkten), samt att försäkringsanstalt inte är skyldig att meddela trafikförsäkring utan förbehåll om sådan återkravsrätt eller med om återkravsrätt

.förbehåll för ett självriskbelopp som för

varje skadeorsakande händelse understiger ett belopp motsvarande en fyrtiondedel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller för januari månad det år skadefallet inträffar (andra punkten). En självriskklausul av det slag som avses i första punkten av förevarande paragraf kan inte göras gällande mot den skadelidande. Försäkringsgivaren kan med andra ord inte under åberopande av en sådan klausul göra avdrag från den ersättning som enligt lagen skall utgå till den Å skadelidande. Även försäkringstagaren själv såsom skadelidande har i i princip rätt att få ut full ersättning för sin skada, även om avtalet innehåller en klausul om återkravsrätt för självrisk förevarande enligt lagrum. En annan sak är att försäkringsgivaren på sätt utredningen kommer att utveckla närmare vid 27§ (8.l.27) kan genom kvittning tillgodogöra sig självriskbeloppet. l nu berörda hänseende skiljer sig den typ av självrisk det här är fråga om från den självrisk som är ofta förekommande i vanliga skadeförsäkringsavtal. l sådana avtal innebär en självriskklausul att försäkringshavaren intill självriskbeloppet över huvud taget inte är berättigad till någon

försäkringsersättning. Så är exempelvis självriskvillkoren i hemförsäkring-

en och i vagnskadeförsäkringen konstruerade. Som framgår av lagtexten i förevarande paragraf är det emellertid här fråga endast om en återkravsrätt för försäkringsgivaren. Den nu berörda skillnaden i mellan sådana självriskklausuler som avses i förevarande paragraf och vanliga självriskvillkor i skadeförsäkringsavtal är av betydelse för försäkringstagarens möjligheter att få gottgörelse för självriskbeloppet av en skadeståndsskyldig tredje man. Den som har lidit en person- eller sakskada är utan hinder av en självriskklausul enligt denna paragraf berättigad till full ersättning för sin skada. Detta gäller som nämnt även försäkringstagaren såsom skadelidande. Har den skadelidande fått ut sådan ersättning, kan han givetvis inte kräva skadestånd av tredje man för skadan. Detta gäller även om det är om fråga

Specialmotivering 325

försäkringstagaren själv och självrisken har tagits ut genom kvittning mot hans fordran på ersättning. Den förlust försäkringstagaren lider genom att försäkringsgivaren genom kvittning eller sedermera särskilt kräver honom på självriskbeloppet lär - på samma sätt som bonusförlust enligt nu gällande trafikförsäkringsvillkor - vara att anse som ren förmögenhetsskada (jfr prop 1972:5 s 548). Sådan skada är enligt SkL ersättningsgill när den har orsakats genom brott - under förutsättning att förlusten omfattats av det intresse straffstadgandet är avsett att skydda - men i allmänhet inte i andra fall. Undantag gäller enligt 3 kap 2 § SkL för det fall att skadan har vållats genom fel eller försummelse i offentlig verksamhet. Detta undantag får på förevarande område framför allt betydelse när en trafikolycka har vållats genom fel eller försummelse med avseende på den trafikreglering för vilken det allmänna svarar. I sådant fall torde en fordonsägare, från vars trafikförsäkring har utgått ersättning för skada i följd av trafikolyckan, kunna återkräva självriskbeloppet från staten. Men om olyckan har vållats av en cyklist eller en fotgängare eller av staten som väghållare väghållning som sådan är inte att anse som myndighetsutövning kan försäkringsgivaren inte med åberopande av skadeståndsreglerna få ersättning av den vållande för självriskbeloppet. Om den skadelidande - vare sig det är försäkringstagaren själv eller en tredje man - kräver skadestånd av någon som enligt skadeståndsreglerna är ansvarig för skadan och får ut fullt skadestånd av denne, har den skadeståndsskyldige enligt 18 § första stycket en återkravsrätt mot trafikförsäkringsgivaren. Denna rätt avser - intill det utgivna skadeståndet - beloppet av den trafikskadeersättning som den skadelidande äger

uppbära enligt lagen. Den lider inte någon inskränkning genom en

självriskklausul enligt förevarande paragraf. Den skadeståndsskyldige får sålunda tillbaka hela det utgivna skadeståndet från trafikförsäkringsgivaren. Denne kan emellertid därefter vända sig mot försäkringstagaren med återkrav för självriskbeloppet. Och försäkringstagaren kan inte kräva ut detta belopp som skadestånd från tredje man, utom i de fall då 2 kap 4 § eller 3 kap 2 § SkL är tillämplig. l fall då något av dessa lagrum är tillämpligt lär man emellertid kunna utgå från att det redan i samband med den skadeståndsskyldiges återkrav mot trafikförsäkringsgivaren på frivillig väg sker en avräkning för självriskbeloppet. l fråga om vem som slutligt får stå för självriskbelopp enligt förevarande paragraf blir således resultatet detsamma, oavsett om den eller de skadelidande riktar sina krav mot trafikförsäkringen eller mot en skadeståndsskyldig. Det angivna resultatet inträder i princip också när trafikförsäkringsgivaren har full regressrätt mot den skadeståndsskyldige, t ex en motorfordonsförare som har vållat skadan genom grov vårdslöshet. Men självfallet skall försäkringstagaren inte bära någon självrisk, om slutresultatet blir att försäkringsgivaren inte har haft någon utgift för skadeersättning, dvs om regresskravet leder till att hela den utgivna ersättningen återbetalas till försäkringsgivaren av den regressansvarige, något som dock mycket sällan lär inträffa. Med det basbelopp som var gällande ijanuari 1974 innebär bestämmelsen i andra punkten att det högsta självriskbelopp som en trafikför-

326 Specialmorivering sou 1974:87

säkringstagare är skyldig att godtaga utgör 202 kr 50 öre vid varje skadeorsakande händelse. Som har anförts i avsnitt 7.3.9 utgår emellertid utredningen från att beloppet i standardvillkoren för flertalet typer av fordon kommer att bestämmas så, att det med nuvarande basbelopp blir ca 500 kr. Men varje höjning utöver 202 kr 50 öre förutsätter medgivande av försäkringstagaren. När det gäller t ex lätta motorcyklar och mopeder räknar utredningen med att beloppet sätts till minimibeloppet, dvs 1/40 av basbeloppet med avrundning nedåt till jämnt tiotal kronor. Självriskbeloppet bör uppenbarligen kunna kontinuerligt anpassas till penningvärdesutvecklingen. Utredningen har förutsatt att de generella självriskklausuler som skall tillämpas i förhållande till alla försäkringstagare utformas så, att självriskbeloppet vid varje skadefall bestäms med 2 hänsyn till det basbelopp som gäller eller gällde förjanuari månad det år skadefallet inträffade. Bestämmelsen har utformats så att detta blir möjligt. Det bör understrykas, att det obligatoriska självriskbelopp som kan påtvingas alla försäkringstagare och som är maximerat till l/40 av nämnda basbelopp avser samtliga skadeersättningar som försäkringsgivaren har att utge med anledning av en och samma händelse, oavsett hur många skadelidande som är ersättningsberättigade. Förevarande bestämmelse handlar endast om den typ av självrisk som kan komma att ersätta bonussystemet. Utredningen förutsätter att efter en eventuell avveckling av bonussystemet självrisk av detta slag kommer att tillämpas generellt i alla trafikförsäkringsavtal. Vidare utgår utredningen från att sådan självrisk i princip kommer att tas ut varje gång försäkringen tas i anspråk, vare sig ersättning har utgetts till försäkringstagaren själv eller till tredje man, och oberoende av om - i ett kollisionsfall - det föreligger något vållande vid förandet av eller någon bristfällighet på det försäkrade fordonet. Lagen lägger emellertid inte hinder i vägen för en tillämpning i visst hänseende också av självriskklausuler av traditionell typ. Som har anförts i det föregående skall trafikförsäkringen fungera som en ren skadeförsäkring, såvitt den avser skada på försäkringstagaren själv tillhörig egendom. I den delen råder full avtalsfrihet. Det är sålunda tänkbart att man vid sidan av sådana generella självriskklausuler som har berörts i det föregående i villkoren föreskriver att försäkringstagaren skall stå viss självrisk för skada på honom själv tillhörig egendom, dvs att försäkringsgivaren intill självriskbeloppet över huvud taget inte skall vara ansvarig för skadan. Det som här åsyftas är alltså inte bara en återkravsrätt utan en ansvarsfriskrivning till visst belopp. Självriskklausuler i ett trafikförsäkringsavtal kan, med den begränsning som följer av att de med avseende på vissa skador bara kan avse en återkravsrätt mot försäkringstagaren, i och för sig ha vilken utformning och vilken omfattning som helst. En sådan klausul kan avse visst belopp - i kronor uttryckt eller i procent av skadebeloppet per skadehändelse. Men den kan också vara begränsad att gälla bara i fråga om sakskadeersättning, antingen generellt eller beträffande sakskada som tillfogas försäkringstagaren själv och medlemmar av hans hushåll eller annan på

Specialmotivering 327

visst sätt begränsad grupp av skadelidande. Självriskklausuler kan också användas av försäkringstagare som är näringsidkare i fråga om skador som av trafik med det försäkrade fordonet tillfogas egendom som i följd utnyttjas i hans näringsverksamhet och finns inom visst angivet fabriksområde eller liknande. Den föreslagna i och för sig självriskklausuler som i lagen medger realiteten innebär, att försäkringstagaren själv skall slutligt bära hela den ekonomiska bördan av trafikskadeersättningarna. För större kommuner och storföretag, som normalt uppträder som självförsäkrare, kan det vara ett intresse att område rent ekonomiskt sett kunna även på detta som självförsäkrare. Motsvarande gäller i fråga om staten, för uppträda den händelse staten i framtiden skulle anse det av praktiska skäl vara att teckna trafikförsäkring för sina motorfordon eller vissa av lämpligt dem. Vidare kan en företagare, som inte generellt uppträder som självförsäkrare, anse det fördelaktigt att å ena sidan själv bära hela risken när det gäller skada på honom själv tillhörig egendom men å andra sidan hålla en ”normal” trafikförsäkring i fråga om övriga trafikskador. Han kan då ha intresse av att även i fråga om det förstnämnda slaget av skador - - som naturligtvis kan uppkomma i förening med t ex personskador utnyttja trafikförsäkringen som skadeförsäkring och få samtliga skador reglerade i ett sammanhang. I så fall är den naturliga lösningen för honom att han, i stället för att helt utesluta de ”egna” sakskadorna från trafikförsäkringsskyddet, ikläder sig 100 procents självrisk för sådana skador. Kombineras på tidigare angivet sätt ett villkor om generell självrisk enligt förevarande paragraf med särskilt avtalad självrisk för det fall att själv tillfogas sakskada, kan det inträffa att denne försäkringstagaren med anledning av ett och samma skadefall drabbas av dubbel självrisk. Detta blir fallet om olyckan har gett upphov till dels sakskada på försäkringstagarens egendom, dels person- eller sakskada som tillfogats annan person eller personskada som tillfogats försäkringstagaren. Detta kan i förstone synas som en föga rimlig ordning. l verkligheten är det dock inte någonting nytt. Det är helt enkelt en följd av att en del av företags- och hemförsäkringarna - i syfte att uppnå en förenklad och rationell - så att säga flyttas in i trafikförsäkringen. skadereglering Om en fordonsägare, som har företags- eller hemförsäkring, idag råkar ut för att hans fordon orsakar såväl sakskada på hans egen egendom - t ex garageporten i den Villafastighet han bebor - som personskada på en passagerare, får han dels stå en självrisk, som i hemförsäkringen fn utgör 200 kr, för sin egen sakskada, dels tåla bonusförlust, dvs förhöjd premie, till av att trafikförsäkringen för fordonet tas i anspråk för följd åt passageraren. Skadas dessutom fordonet och han har en gottgörelse får han stå en självrisk på i regel minst 500 kr för vagnskadeförsäkring, den skadan, och i det avseendet blir situationen oförändrad med det nya Den enda reella nyheten består i att bonusförlusten, som inte förslaget. sällan går upp till avsevärda belopp, ersätts med ett fast självriskbelopp. Om självriskklausuler av dessa båda slag kombineras med varandra, får det dock förutsättas, att villkoren utformas så, att den beskrivna

328 Specialmotivering

kumulativa effekten inte inträder när en olycka har orsakat bara sakskada på försäkringstagarens egendom. Den obligatoriska självrisken bör med andra ord tas ut endast om och i den mån försäkringen tas i anspråk för ersättning för personskada på försäkringstagaren själv eller annan person - eller för sakskada som tillfogats annan än försäkringstagaren

själv. i

8.1.2l * 21 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om den slutliga av fördelningen ersättningsansvaret mellan två eller flera trafikförsäkringsanstalter, som är ansvariga för samma skada, och om TFFs återkravsrätt i vissa fall mot enskild Den trafikförsäkringsanstalt. har i gällande rätt närmast sin motsvarighet i 5 § första stycket BAL och 21 § tredje stycket TFL (jfr 7 § andra stycket i 1957 års förslag).

När en skada har orsakats gemensamt av två eller flera motorfordon svarar fordonens ägare och förare enligt 5 § första stycket BAL solidariskt för skadeståndet fördelas dem emellan efter

skadan. slutligt

skälighet, om inte någondera sidan vållande exculperar sig eller vid förandet av eller bristfällighet på fordonet visas föreligga på den ena sidan men inte på den andra; i sådana fall får den förra sidan slutligt bära hela skadeståndet. Föreligger sådant förhållande på båda sidor sker fördelningen efter skälighet. Uppkommer en skada i följd av trafik med två eller flera motordrivna fordon har den skadelidande enligt huvudregeln i 7§ av förslaget i princip rätt till från för vilket trafikskadeersättning försäkringen som helst av fordonen. Ersättningsansvaret för försäkringarna blir på grund av hänvisningen i 12 § första stycket av förslaget till 6 kap 3 § SkL i den av skadeståndskommittén föreslagna lydelsen (5 kap 6 § i nuvarande lydelse) solidariskt. Frågan om den slutliga fördelningen av ersättningsansvaret mellan två eller flera solidariskt blir aktuell ansvariga försäkringar framför allt i kollisionsfall. Undantagsregeln i 8 § första och punkten ersättningsbestämmelsen i 8 § andra punkten i förening med ”kanaliseringsregeln i 9 § medför emellertid en väsentlig av antalet fall då begränsning fördelningsfrågan över huvud taget aktualiseras. l det praktiskt sett vanligaste kollisionsfallet, nämligen då två fordon kolliderar och de som färdas i fordonen lider personskador samt sakskador tillfogas fordonen och eventuellt förares och passagerares personliga tillhörigheter eller annan befordrad egendom men inga andra skador uppkommer, inträder över huvud taget inte solidariskt ansvar för de berörda försäkringarna för någon del av skadorna. Är inte flera än två fordon inblandade inträder sådant ansvar bara ifall personskada också har tillfogats en utomstående tredje man, t ex en cyklist eller en fotgängare, eller sakskada har uppkommit på egendom som befann sig utanför fordonen.

sou l974z87

Specialmorivering 329

l fall av s k seriekrockar eller när i övrigt flera än två fordon har varit inblandade i en olycka kan solidariskt ansvar för försäkringarna för två eller flera av fordonen inträda också med avseende på skada som har tillfogats något av de övriga fordonen eller skada som har uppkommit på egendom som befordrades med något av de övriga fordonen och som inte skall ersättas från det fordonets försäkring enligt 8 § andra punkten. I de två nu beskrivna typfall i vilka solidariskt ersättningsansvar för samma skada inträder för försäkringarna för två eller flera fordon skall, i enlighet med vad som har anförts iden allmänna motiveringen (7.3.8.2), enligt huvudregeln iförsta stycket första punkten av förevarande paragraf försäkringarna sinsemellan slutligt taga lika del i ersättningsansvaret. Enligt gällande rätt är motsvarande huvudregel som nämnts, att fördelningen skall ske_ efter skälighet. Skillnaden är emellertid endast skenbar, eftersom sistnämnda regel så gott som leder till en undantagslöst hälftendelning av ansvarigheten. Detta är också det väsentliga skälet till att utredningen valt att föreslå ett lagfästande av en fast regel om likafördelning av ansvarigheten. Liksom enligt gällande rätt skall emellertid regeln om hälftendelning frångås, om vållande i samband med förandet av eller bristfällighet på något av fordonen har medverkat till skadan. l sådant fall skall enligt första stycket andra punkten försäkringen för det fordonet bära hela ersättningen i förhållande till försäkringen för fordon på vars sida sådant förhållande inte föreligger. Och om förhållande av angivet slag föreligger i fråga om två eller flera av de inblandade fordonen, skall enligt första stycket tredje punkten ersättningsansvaret fördelas mellan försäkringarna för dessa fordon efter vad som finnes med skäligt hänsyn till den medverkan till skadan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Bestämmelserna i första stycket andra och tredje punkterna har sakligt sett samma innebörd som de ersättnings- och jämkningsregleri l0 § som skall tillämpas i kollisionsfall när det gäller skador på fordonen eller på befordrad egendom. Det betyder att i ett kollisionsfall för försäkringen ett fordon får ta lika stor del i ersättningsansvaret för kollisionsskador på motsidan, dvs skador på annat inblandat fordon eller därmed befordrad egendom, som för skador tillfogade personer utanför fordonen. Fördelningsreglerna i första stycket av denna paragraf är i princip tvingande. Detta framgår av bestämmelserna i 23 § av förslaget. Reglerna kan alltså inte åsidosättas genom att trafikförsäkringsanstalterna sinsemellan träffar överenskommelser som innebär att ersättning som en försäkringsanstalt har utgett skall kunna återkrävas från annan försäkringsanstalt eller belasta annan försäkring hos samma anstalt ividare omfattning än som följer av lagens fördelningsregler. Det är dock att märka, att 23 § endast innebär förbud mot återkrav av utgiven ersättning i strid mot bla bestämmelserna i nu förevarande lagrum. Det är ingenting som hindrar att en försäkringsanstalt avstår från att göra gällande den återkravsrätt mot annan försäkringsanstalt som tillkommer den enligt fördelningsreglerna. Har sålunda i ett kollisionsfall till skadelidande tredje man utgått ersättning enligt 7 § från försäkringen

330 Specia/motivering sou 1974:87

för ett av fordonen, lägger trafikskadelagen inte hinder i vägen för att försäkringsgivaren avstår från att göra gällande den återkravsrätt mot försäkringen för annat inblandat fordon som han kan ha enligt fördelningsreglerna i nu förevarande lagrum. I och för sig kan ett sådant avstående ske genom generella överenskommelser trafikförsäkringsanstalterna emellan, men det kan naturligtvis också ske genom ett eftergivande av kravet i det enskilda fallet. En annan sak är att regeringen eller försäkringsinspektionen torde kunna genom föreskrifter i bolagens koncessionsvillkor ålägga försäkringsanstalterna att helt eller delvis upprätthålla lagens fördelningsregler, liksom det fn genom föreskrifteri dessa villkor har ålagts anstalterna att utöva regress i vissa fall. Det bör också framhållas, att fördelningsreglernas tvingande karaktär inte innebär att lagen lägger hinder i vägen för en sådan kollisionsöverenskommelse som f n gäller. En sådan överenskommelse innebär ju nämligen inte att trafikförsäkringsgivarna utövar en återkravsrätt utöver vad som följer av TFL utan tvärtom att de i viss omfattning påtar sig att slutligt bära ett ersättningsansvar som går utöver den ansvarighet som följer av BAL och TFL i förening. Sådana åtaganden blir, som har påpekats i det föregående vid l8§ andra stycket, fullt giltiga också enligt den nya trafikskadelagen. Fördelningsreglerna i denna paragraf blir på grund av bestämmelsen i 29 § av förslaget tillämpliga också när staten har utgett trafikskadeersättning enligt 15 § första stycket. Vad som i paragrafens första stycke sägs om ersättningsansvaret för ett fordons trafikförsäkring kommer i sådana fall i stället att gälla staten. När ersättning har utgetts enligt 15§ andra stycket av TFF som företrädare för samtliga trafikförsäkringsanstalter, blir fördelningsreglerna också tillämpliga på förhållandet mellan å ena sidan den eller de anstalter som har meddelat trafikförsäkring för ett eller flera av de berörda fordonen, och å andra sidan samtliga försäkringsanstalter, företrädda av TFF, såsom ansvariga för de ersättningar som skulle ha utgått från det oförsäkrade fordonets trafikförsäkring, om sådan försäkring funnits. Detta följer omedelbart av förevarande jämförd paragraf med l5§ andra stycket, och någon särskild bestämmelse i ämnet, motsvarande 29 §, är inte behövlig.

8.122 22§ Paragrafen innehåller vissa särskilda bestämmelser om TFFzs regressrätt. Den har i gällande rätt delvis sin motsvarighet i 21 § tredje stycket TFL (jfr 7 § andra stycket i 1957 års förslag).

Enligt gällande lag har samtliga trafikförsäkringsanstalter att i fall då skada har orsakats av ett okänt fordon solidariskt utge den skadeersättning som enligt TFL skall utgå från trafikförsäkringen för fordonet (21 § första stycket TFL). Ersättningen utges i praktiken av TFF. Om fordonet sedermera blir känt äger anstalterna återkravsrätt mot ”den som är för

Specialmotivering 33 l

skadan ansvarig (21 § tredje stycket TFL) dvs fordonets ägare (brukare) och förare. Det innebär i sak att återkravsrätt kan utövas mot den av försäkringsanstalterna som har meddelat trafikförsäkring för fordonet. Denna återkravsrätt utövas av TFF. l fall av nu angiven art bör också enligt den nya lagstiftningen de ansvariga trafikförsäkringsanstalterna ha återkravsrätt mot den anstalt som har meddelat försäkring för det okända fordonet. Bestämmelse härom har i enlighet härmed tagits upp iförsta av förevarande punkten paragraf. Av 28 § första stycket i förslaget framgår att denna återkravsrätt som regel skall utövas av TFF. Bestämmelsen torde i övrigt inte kräva någon kommentar. Enligt 20§ i förslaget kan trafikförsäkringstagare tvingas att stå självrisk intill ett belopp per händelse motsvarande l/40 av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, dvs fn - med i utgångspunkt basbeloppet för januari 1974 - 202 kr 50 öre. Självriskbeloppet kommer att tas ut genom återkrav mot försäkringstagaren eller genom kvittning mot hans egen fordran på trafikskadeersättning (jfr nedan 8. 1.27). Om ett i strid med lagen oförsäkrat fordon orsakar trafikskada och trafikskadeersättning utges av TFF (15 § andra stycket jfrd med 28 § första stycket) kan föreningen inte genom återkrav ta ut något självriskbelopp med stöd av 20§ eftersom det inte föreligger något trafikförsäkringsavtal. Ägaren av ett oförsäkrat fordon bör dock självfallet inte i detta hänseende vara bättre ställd än den lojale fordonsägaren. TFF bör därför genom särskild lagbestämmelse ges rätt att i nu berörda fall återkräva ett belopp motsvarande det självriskbelopp som enligt 20 § kan påtvingas en trafikförsäkringstagare. Föreskrift om sådan återkravsrätt har i enlighet härmed tagits upp iandra av förevarande punkten paragraf. Bestämmelsen ger TFF möjlighet att göra sådant återkrav gällande, även om trafikförsäkringsgivarna mot all förmodan skulle - efter en eventuell avveckling av bonussystemet - underlåta att utnyttja den möjlighet att föreskriva obligatorisk självrisk som den i och för sig fakultativa regeln i 20 § andra punkten i förslaget ger dem. I så fall skulle de oförsäkrade fordonens ägare komma i en sämre ställning än försäkringstagarna. Bortsett från att en sådan situation inte är sannolik torde det dock utan vidare kunna överlämnas åt TFF att själv bestämma hur man skall förfara i ett sådant läge. Det kan i varje fall inte inge några betänkligheter att ett oförsäkrat fordons ägare vid sidan av straffpåföljd i vissa fall drabbas av en mindre ekonomisk sanktion i form av en självrisk, oavsett om denna - eller en liknande påföljd i form av bonusförlust -i motsvarande situation drabbar den lojale försäkringstagaren.

8.l.23 23§

Bestämmelserna i denna, paragraf gör fördelningsregeln i l5 § andra stycket andra punkten och regressreglerna i 19-22 §§ i princip tvingande (jfr 20 § TFL).

332 Specialmotivering

sou 1974:87

Som utredningen har utvecklat närmare i den allmänna motiveringen (7.3.8) bör trafikskadeersättningarna i största möjliga utsträckning slutligt bäras av trafikförsäkringstagarkollektivet. Regressrätten mot dem som är ansvariga för trafikskada enligt skadeståndsrättsliga regler bör därför avsevärt inskränkas. Så har skett genom bestämmelsernai 19 § av förslaget. Dessa bestämmelser bör inte kunna äsidosättas genom villkori trafikförsäkringsavtalet och bör därför genom en uttrycklig bestämmelse göras tvingande. I princip blir FALS bestämmelser tillämpliga på avtal om trafikförsäkring (l § tredje stycket FAL, jfr 7.3.1). Dessa bestämmelser innebär att försäkringsgivaren i åtskilliga fall, tex vid lämnande av svikliga eller i övrigt oriktiga uppgifter, dröjsmål med premiebetalning, åsidosättande av säkerhetsföreskrifter, fareökning etc är fri från ansvarighet gentemot j i försäkringstagaren. Med den begränsning som följer av att vissa av FALs bestämmelser är tvingande till försäkringstagarnas förmån kan försäkringsgivaren friskriva sig från ansvarighet gentemot försäkringstagaren också i andra situationer än dem som uttryckligen reglerats i FAL. [ett sådant garantiförsäkringssystem till förmån för de skadelidande som den nu gällande trafikförsäkringen utgör innebär försäkringsgivarens frihet från ansvarighet gentemot försäkringstagaren att den förre kan från den senare återkräva ersättningar som han har utgett till tredje man. Detta har kommit till direkt uttryck i 20 § första stycket TFL. Att försäkringsgivaren enligt den nya lagen inte kan frita sig från skyldigheten att utge ersättning till försäkringstagaren själv med anledning av personskada följer av 14§ första stycket, men det lagrummet hindrar lika litet som andra stycket av samma paragraf sådana återkrav som nyss nämnts. l enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (7.3.8) bör emellertid en trafikförsäkringsgivare inte kunna återkräva utgivna ersättningar från försäkringstagaren i vidare omfattning än som följer av de tvingande regressreglerna i l9§ eller av sådana självriskklausuler som enligt 20 § i förslaget är tillåtna och i viss omfattning kan påtvingas försäkringstagarna. För att detta skall uppnås krävs en uttrycklig bestämmelse i trafikskadelagen om förbud mot sådana återkrav. I ett sådant no-fault-system som det nu föreslagna ersättningssystemet i varje fall delvis utgör bör de ersättningar som enligt lagens materiella ersättningsregler har utgetts från trafikförsäkringen för ett fordon så långt möjligt stanna på den försäkringen. Regresskrav mellan trafikförsäkringsanstalterna bör undvikas. Vissa avsteg från principen måste dock göras till undvikande av en från riskfördelningssynpunkt godtycklig eller irrationell fördelning av skadekostnaderna på olika grupper inom försäkringstagarkollektivet. l 21 § av förslaget har därför tagits upp fördelningsregler som för vissa fall medger regresskrav mellan trafikförsäkringsanstalterna. Anstalterna bör emellertid inte genom överenskommelser som innebär avvikelser från dessa regler kunna vidga regressmöjligheterna. Även fördelningsreglerna bör därför vara tvingande i den meningen att de sätter den yttersta gränsen för omfattningen av regresser mellan försäkringsgivarna.

Special/motivering 333

Såvitt gäller förhållandet till utomstående - alltså andra än försäkringstagaren och övriga trafikförsäkringsanstalter - finns det däremot inte anledning att hindra frivilliga åtaganden att återgälda trafikförsäkringsgivarna utgivna trafikskadeersåttningar. Frågan är av praktisk betydelse när det gäller återförsäkringsgivares åtaganden. Det säger sig självt att sådana åtaganden måste kunna göras gällande. Frågan har emellertid åtminstone principiell betydelse också i de fall då TFF enligt 15 §andra i förslaget har utgett ersättning för skada orsakad av icke statsägt stycket utländskt fordon, som enligt förordnande med stöd av 4 § andra stycket undantagits från försäkringsplikt, dvs s k gröna-kort-fordon och fordon från EG-länderna eller annat land som har anslutit sig till EG-systemet. Enligt de avtal som ligger till grund för förordnandena om rätt att använda sådana fordon itrafik i Sverige utan svensk trafikförsäkring skall TFF kunna återkräva enligt svensk lag utgivna ersättningar från den utländske trafikförsäkringsgivaren. Denna återkravsrätt skall självfallet Även om i händelse av tvist svensk lag troligen sällan respekteras. blir tillämplig på ett sådant återkrav, bör den svenska lagen inte ens formellt lägga hinder i vägen för regressanspråk av denna art. Också andra fall kan tänkas, då en utomstående person kan ha intresse av att ikläda sig visst ansvar för trafikskadeersättningar. l enlighet med dessa överväganden föreskrivs av nu iförsta punkten förevarande paragraf, att trafikförsäkringsanstalt inte i vidare mån än som följer av 15 § andra stycket andra punkten eller 19-22 §§ äger återkräva

utgiven trafikskadeersättning från annan person. i Enligt stadgandet andra punkten utgör bestämmelsen i första punkten inte hinder mot

återkrav för utgivenr

trafikskadeersättning på grund av åtagande av annan än försäkringstagaren eller annan trafikförsäkringsanstalt. Hänvisningen i första punkten till 15 § andra stycket andra punkten är betingad av att där finns en fördelningsregel som i princip innebär att återkrav skall kunna göras gällande trafikförsäkringsanstalterna emellan, när på grund av anstalternas solidariska för skador ersättningsansvar orsakade av oförsäkrade eller okända fordon TFF har utgett trafikskadeersättning. l praktiken blir det här fråga om återkrav från TFF mot var och en av anstalterna, men härvid uppträder föreningen enligt 28 § som företrädare för samtliga försäkringsanstalter. Förbudet att göra gällande återkrav mot försäkringstagaren ens med stöd av särskilt åtagande från dennes sida gäller självfallet endast åtaganden som denne gjort i sin egenskap av försäkringstagare, dvs genom villkor i försäkringsavtalet. Det är däremot ingenting som hindrar att försäkringstagaren genom ett fristående avtal gör åtaganden att svara för trafikskadeersättning, även om det skulle gälla för skada ersättning orsakad av det fordon han själv har försäkrat. Återkrav enligt ett sådant åtagande kan alltså göras gällande utan hinder av förevarande paragraf. Bestämmelsen i andra får punkten i övrigt som nämnts främst betydelse för möjligheten att göra gällande återkrav enligt avtal om återförsäkring. Det bör påpekas att det förbud för trafikförsäkringsanstalterna att ingå från lagens regler avvikande regressöverenskommelser som

bestämmelsen innefattar inte utgör hinder mot att ett försäkringsbolag

334 Specialmotivering

som innehar tillstånd att meddela trafikförsäkring meddelar annan trafikförsäkringsanstalt återförsäkring av åtaganden enligt trafikförsäkringsavtal. Det rör sig nämligen iett sådant fall inte om ett åtagande som återförsäkringsgivaren har gjort i egenskap av trafikförsäkringsanstalt. Inte heller hindrar bestämmelsen att ett försäkringsbolag av nyss angivet slag i annan ordning än genom återförsäkring och i annan egenskap än trafikförsäkringsanstalt gör ett åtagande att svara för trafikskadeersättning. Av grunderna för bestämmelserna i denna paragraf i vad den innefattar förbud för trafikförsäkringsanstalterna att ingå överenskommelser om inbördes regress i strid mot lagens fördelningsregler följer självfallet att en enskild försäkringsanstalt inte heller kan på ett sätt som strider mot berörda regler göra interna överföringar av skadekostnaderna från försäkringen för ett fordon till försäkringen för ett annat. Som har påpekats vid 21 § lägger regressbestämmelserna i trafikskadelagen inte hinder i vägen för s k kollisionsöverenskommelser av det slag som trafikförsäkringsbolagen f n tillämpar. En utomstående tredje man kan på grund av undantagsregeln i andra punkten göra åtaganden att gentemot en trafikförsäkringsanstalt svara för utgiven trafikskadeersättning. Som ett tänkbart praktiskt exempel kan anföras att en motortävlingsarrangör, som önskar nedbringa premiekostnaderna för de tävlandes trafikförsäkringar, i stället för att gentemot var och en av dem ikläda för sig ansvaret en hög självrisk som fö försäkringsgivaren inte med säkerhet är beredd att godta, eftersom han då blir beroende av de tävlandes personliga solvens, om inte arrangören eller annan ställer - att utställa garantier väljer en generell förbindelse till försäkringsgivaren att intill vissa belopp svara för utgivna ersättningar. Ett sådant förfarande blir fullt möjligt, och återkrav enligt en sådan förbindelse är tillåtna. Bestämmelserna i denna paragraf kommer på grund av stadgandet i 29§ av förslaget i tillämpliga delar att gälla också i fråga om statens möjligheter att utöva regress för trafikskadeersättning som staten har utgett enligt 15§ första stycket. Som har framhållits vid 15§ får bestämmelsen i andra punkten av nu förevarande paragraf betydelse för statens möjligheter att rikta återkrav mot främmande stat för ersättning som staten har utgett enligt 15 § första stycket för skada orsakad av den främmande staten tillhörigt, icke försäkringspliktigt och oförsäkrat fordon. I praktiken kommer bestämmelserna i denna paragraf att gälla också i fråga om regress från TFF, när föreningen har utgett ersättning enligt 15 § andra stycket, eftersom föreningen i sådant fall enligt 28 § företräder samtliga trafikförsäkringsanstalter.

Ansvarsbestänzmelser

8.l.24-25 24 och 25 §§ Dessa paragrafer innehåller straff- och vitesbestämmelser. De motsvarar 24-25 §§ TFL (jfr 23 § i 1957 års förslag).

Specialmotivering

Rörande de allmänna överväganden som ligger till grund för bestämmelserna i dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen (7.3.10). Bestämmelserna är i sak helt överensstämmande med motsvarande bestämmelser i TFL och torde inte kräva några ytterligare kommentarer.

Övriga bestámnzelser

8.l.26 26§

Denna paragraf innehåller preskriptionsbestämmelser. Den har närmast sin motsvarighet i 9 § BAL och 29 § FAL.

Enligt 9§ första stycket BAL preskriberas anspråk på skadestånd enligt lagen två år efter det skadan uppkom. Preskription kan avbrytas endast genom att talan om skadestånd väcks vid domstol. Regressanspråk enligt 3 § (förhållandet mellan ägare och förare av samma fordon), 5 § (förhållandet mellan ägare och förare på ömse sidor i kollisionsfall) eller 7 § (förhållandet mellan ägare och brukare av samma fordon) preskriberas dock först ett år efter det skadeståndet betalades eller dom på skadeståndet vann laga kraft. l vissa fall åligger det också en skadelidande att vid äventyr av talans förlust anmäla sitt anspråk hos den skadeståndsskyldige inom 90 dagar efter det han fick kännedom om skadan och om den skadeståndsskyldiges identitet (9§ andra stycket BAL). Slutligen gäller att om ömsesidiga av samma skadeståndsanspråk på grund olycksfall står mot varandra, det ena anspråket kan kvittas mot det andra utan hinder av att preskription har inträtt enligt de nu återgivna reglerna (9 § tredje stycket). I och med att rätten till skadestånd enligt BAL preskriberas bortfaller också möjligheten att få ut ersättning från trafikförsäkringsgivaren under åberopande av BAL s regler. Efter utgången av de i BAL föreskrivna kan preskriptionstiderna emellertid den skadelidande föra talan mot det skadeorsakande fordonets ägare, brukare eller förare under åberopande av allmänna skadeståndsregler, dvs numera bestämmelserna i SkL. Sådan talan är endast underkastad den allmänna tioårspreskriptionen enligt 1862 års preskriptionsförordning. Skadestånd som tillerkänns den skadelidande enligt allmänna skadeståndsregler kan han få ut från fordonets trafikförsäkring. Hans anspråk mot trafikförsäkringsgivaren preskriberas dock enligt 29 § FAL, dvs efter tre år, räknat från det han fick kännedom om att kravet kunde göras gällande, och i varje fall efter tio år, räknat från det detta tidigast kunnat ske. Enligt 30 § FAL kan försäkringsgivaren få en kortare preskriptionstid att löpa genom att dels göra förbehåll härom i försäkringsavtalet, dels i det särskilda fallet skriftligen förelägga den skadelidande att inom viss tid, ej understigande sex månader, från delfåendet av föreläggandet anhängiggöra sin talan mot försäkringsgivaren. Försittes den tiden, går den skadelidande sin talan efter förlustig

336 Specialmotivering

utgången av deni försäkringsavtalet bestämda preskriptionstiden. Försäkringsgivaren kan också föreskriva att den skadelidande skall anmäla sitt anspråk hos försäkringsgivaren inom viss tid, vid påföljd att han annars förlorar sin talan. Ett sådant förbehåll kan dock aldrig göras gällande mot den som har framställt sitt anspråk inom sex månader från det han fick kännedom om sin fordran. Enligt utredningens mening bör dessa delvis komplicerade, svåröverskådliga och svårtolkade preskriptionsregler så långt möjligt ersättas av en entydig bestämmelse om en enhetlig preskriptionstid för alla anspråk på trafikskadeersättning. Preskriptionstiden synes böra sättas till tre år och i likhet med den nuvarande tvååriga preskriptionstiden enligt 9§ BAL normalt räknas från det skadan uppkom. En förlängning av preskriptionstiden från två till tre år är naturlig med hänsyn till att preskriptionstiden enligt 29 § FAL är tre år men motiveras också av att preskriptionstiden för utomobligatoriska skadeståndsanspråk i samband med den revision av den allmänna preskriptionslagstiftningen som sedan lång tid förbereds inom justitiedepartementet kan förväntas inom en ganska nära framtid bli bestämd till tre år, räknat från det skadan uppkom. I ett hänseende synes det dock påkallat att göra avvikelse från huvudregeln i fråga om utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning. Fn gäller, att tex en motorfordonsförare - för vilken trafikförsäkringen enligt försäkringsvillkoren gäller som ansvarsförsäkring - som utsätts för ett skadeståndskrav med anledning av en trafikskada, för vilken han är ansvarig enligt SkL, mer än tre år efter det skadan uppkom, är bevarad vid möjligheten att såsom försäkringshavare göra gällande återkrav mot trafikförsäkringsanstalten, trots att den skadelidandes krav mot försäkringsgivaren är preskriberat enligt 29 § FAL. Enligt detta lagrum preskriberas nämligen förarens (åter)krav mot försäkringsgivaren först tre år ”från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande”, dock senast tio år från det sådant tidigast kunnat ske”. På motsvarande sätt bör i en sådan situation föraren - eller annan skade- ståndsskyldig enligt den nya lagstiftningen vara bevarad vid sin rätt till återkrav mot trafikförsäkringsgivaren enligt 18 § första stycket till dess tre år har förüutit från det ersättningsanspråk riktades mot honom själv. Återkravet bör dock som hittills preskriberas senast tio år från det fordringen tidigast kunnat göras gällande, dvs från det skadan uppkom. En regel av denna innebörd bör tas upp i förevarande paragraf av förslaget. Regeln bör gälla även till förmån för skadeförsäkringsgivare som har återkravsrätt enligt 18 § andra stycket i förslaget. Den särskilda bestämmelsen i 9 § andra stycket BAL om en preskriptionstid av 90 dagar i vissa fall har enligt vad utredningen erfarit inte spelat någon som helst praktisk roll. Försäkringsbolagen lär aldrig åberopa bestämmelsen, som numera torde kunna anses obsolet. Utredningen anser sig under dessa förhållanden sakna anledning att föreslå någon motsvarande bestämmelse i trafikskadelagen. Möjligheterna enligt 30 § FAL att genom förbehåll i försäkringsavtalet föreskriva kortare preskriptionstid än nu angetts torde inte ha utnyttjats inom trafikförsäkringen. Något behov av sådana möjligheter synes inte

sou 1974:87 337 Specialmotivering

heller föreligga, om preskriptionstiden för en skadelidandes anspråk på trafikskadeersättning generellt bestäms till tre år från det skadan uppkom. Någon särskild föreskrift som utesluter en tillämpning av 30 § FAL på detta område torde emellertid inte behövas. Paragrafen anknyter direkt till 29 § FAL, och i och med att sistnämnda paragraf ersätts av en särskild preskriptionsregel i trafikskadelagen bortfaller förutsättningarna för en tillämpning av 30 § FAL i fråga om trafikförsäkring. I enlighet med vad som nu har anförts föreskrivs iförsta stycket av förevarande i förslaget, paragraf att talan om anspråk på trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen skall, vid påföljd att rätten till talan annars är förlorad, väckas inom tre år från det skadan uppkom eller, när fråga är om återkrav enligt 18 §, inom tre år från den dag krav riktades mot den återkravsberättigade, dock ej senare än tio år från det skadan uppkom. l likhet med vad som gäller fn enligt 9§ första stycket BAL kan preskription avbrytas endast genom att den skadelidande väcker talan vid domstol. Det räcker alltså inte att han gör gällande sitt anspråk hos försäkringsgivaren. Men om han har gjort det och försäkringsgivaren i brev till den skadelidande eller på annat liknande sätt har gjort en klar och entydig utfästelse att utge ersättning torde den enligt lagen, skadelidande kunna grunda sitt anspråk på utfästelsen, som får anses ha trätt i stället för lagens ersåttningsbestämmelser såsom grund för den skadelidandes anspråk. Hans krav preskriberas då först tio år efter dagen för utfästelsen och preskriptionen kan avbrytas genom enkel påminnelse. Bestämmelsen i första stycket är i och för sig tillämplig också på återkrav som en trafikförsäkringsanstalt riktar mot en annan med stöd av fördelningsreglerna i 21 §, liksom på TFFZS återkrav med stöd av 15 § andra stycket andra punkten eller 22 §. Det är givetvis tänkbart att den skadelidandes talan mot en trafikförsäkringsgivare eller TFF väcks så nära slutet av preskriptionstiden att det saknas för tidsmässigt utrymme svaranden i målet att väcka talan om återkrav nämnda enligt lagrum, innan preskriptionstiden har gått ut. Utredningen har dock inte ansett det nödvändigt att ta upp någon sådan särskild preskriptionsregel för återkrav av detta slag som nu finns i 9 § första stycket andra punkten BAL. Dels torde fall av den art som nyss berörts bli sällsynta. Dels gäller det enligt den föreslagna lagen här uteslutande förhållandet mellan ett begränsat antal juridiska personer, som kan förväntas ha både förmåga och vilja att reglera sina mellanhavanden på ett rationellt och ändamålsenligt sätt. Utredningen anser sig sålunda kunna förutsätta att trafikförsäkringsanstalterna och TFF - lika väl som staten i fall då staten har utgett ersättning enligt 15 § första stycket - avstår från att i frivilligt dessa situationer göra preskriptionsinvändning mot återkravsanspråk, antingen generellt genom särskilda överenskommelser de berörda parterna emellan eller i de enskilda fallen. Något behov av en kvittningsregel motsvarande den som nu finns i 9 § tredje stycket BAL föreligger uppenbarligen inte med den nya lagstiftningens konstruktion. Någon sådan regel har följaktligen inte heller tagits upp i förslaget.

338 Specia/motiverizzg sou I974:87

Frågan när en skada har uppkommit kan i vissa fall bereda svårigheter. I det avseendet ger emellertid förslaget inte upphov till några nya problem, eftersom utgångspunkten för preskriptionstiden enligt 9§ första stycket BAL är densamma, låt vara att där talas om den tidpunkt då skadan timade. Utredningen har därför inte ansett sig ha anledning att gå närmare in på denna fråga. Spörsmålet får avgöras enligt de principer och grundsatser som hittills har varit vägledande vid tillämpningen av 9 § BAL. I fråga om preskription av fordran på premie enligt avtal om trafikförsäkring gäller fn de nyss återgivna reglerna i 29§ FAL. Vid försummad premiebetalning kan emellertid försäkringsgivaren enligt förbehåll i avtalet vara fri från ansvarighet (14 § FAL), även om han inte utnyttjat den möjlighet han har enligt 13 § FAL att uppsäga avtalet till upphörande efter tre dagar. Om han i ett sådant fall önskar kräva ut den obetalda premien, måste han enligt l5§ FAL, vid påföljd att kravet annars preskriberas, anhängiggöra sin talan inom tre månader från förfallodagen, om inte avtalet dessförinnan har upphört att gälla. Denna regel är tvingande. Eftersom trafikförsäkringsbolagen i regel inte säger upp försäkringsavtalen på grund av försummad premiebetalning i sådan tid efter förfallodagen att de hinner väcka talan inom tremånaderstiden, förlorar de i allmänhet möjligheten att driva in obetalda premier, såvida inte

skadefall har inträffat som geråförsäkringsgivaren möjlighet att utöva

regress för utgiven skadeersättning och på den vägen göra sig betald för premien. Denna regressmöjlighet försvinner emellertid enligt förslaget till

trafikskadelag. Som utredningen har anfört i den allmänna motiveringen

(7.3.10) bör å andra sidan bolagen generellt ha praktisk möjlighet att kräva ut förfallna premier för hela den tid avtalet varit och gällande försäkringsgivaren ansvarig. Enligt förslaget skall trafikförsäkringsavtal i princip alltid gälla tills en månad har förflutit från det att en anmälan till myndighet har gjorts om avtalets upphörande (6 §). På grund av bestämmelserna i l4§ första stycket och regressbestämmelserna i 19-23 §§ består försäkringsgivarens

ansvarighet gentemot såväl skadelidande tredje man som försäkringstaga-

ren själv under hela avtalstiden, gentemot försäkringstagaren dock med den inskränkningen - utöver vad som följer av en eventuell självriskklausul (20 §) - att ansvarigheten för sakskada kan begränsas eller bortfalla enligt de dispositiva regler som gäller för vanlig skadeförsäkring. Sålunda kan ansvarigheten för sakskada som tillfogas försäkringstagaren själv upphöra på grund av bristande premiebetalning, trots att avtalet iövrigt består och försäkringsgivaren bl a är ansvarig mot försäkringstagaren för personskada. Det är tydligt att det i ett sådant fall knappast skulle vara möjligt att låta l5 § FAL gälla i fråga om preskription av den obetalda försäkringspremien, eftersom den där angivna förutsättningen att försäkringsgivaren är fri från ansvarighet endast till viss och i praktiken ekonomiskt sett mycket ringa del är uppfylld. Bestämmelsen bör därför enligt utredningens mening över huvud taget inte gälla i fråga om trafikförsäkringspremie.

sou 1974:87 Specialmolivering 339

Det innebär visserligen, teoretiskt sett, att försäkringsgivaren kan driva in full premie för en lång tid, under vilken hans ansvarighet är inskränkt och han sålunda inte tillhandahåller den avtalade motprestationen ihändelse av skadefall. Det kan emellertid antagas att endast en mycket ringa del av premien belöper på den del av ansvarigheten som avser försäkringstagaren tillfogad sakskada. Dessutom är det sannolikt att avtalet vid bristande premiebetalning sägs upp och upphör att gälla redan några månader efter förfallodagen och att kravet följaktligen kommer att avse bara en mycket begränsad tidrymd. För att 15 § FAL inte skall bli tillämplig på trafikförsäkringspremie krävs en uttrycklig bestämmelse härom i trafikskadelagen. Även om det med hänsyn till bestämmelsen i l § tredje stycket FAL inte är strikt nödvändigt, bör en sådan bestämmelse för tydlighetens skull knyta an till en föreskrift som innefattar en erinran om att krav på sådan premie preskriberas enligt 29 § FAL. l enlighet med dessa överväganden föreskrivs i andra stycket av förevarande paragraf, att i fråga om annat fordringsanspråk på grund av avtal om trafikförsäkring - än anspråk på trafikskadeersättning - 29 § FAL gäller (första punkten) samt att bestämmelsen i 15 § FAL inte äger tillämpning på premie enligt sådant avtal (andra punkten). Bestämmelserna torde inte kräva någon kommentar utöver vad som har anförts i det föregående.

8.l.27 27§ Paragrafen innehåller bestämmelser om utmätningsfrihet för fordran på trafikskadeersättning för personskada och om visst förbud mot överlåtelse av sådan fordran. Den har delvis sin motsvarighet i 23 § TFL.

I 23 § TFL hänvisas i fråga om förbud mot utmätning av skadestånd med anledning av personskada till bestämmelserna i utsökningslagen (UL). Hänvisningen avser 66§ 3 och 8 mom samt 67 d § UL. I förstnämnda lagrum föreskrivs bla att skadestånd som med anledning av personskada tillkommer någon inte får utmätas för hans skuld, så länge skadeståndet innestår hos den som skall utge det, samt att om skadeståndet har bestämts att utgå såsom livränta vad som nu sagts gäller rätten till livräntan. Enligt 66 § 8 mom UL hindrar inte i paragrafen stadgade utmätningsförbud att belopp som utgår som pension eller livränta utmäts i den ordning som anges i 67 d §. I sistnämnda paragraf föreskrivs bl a att bestämmelsernai 67 a-67 c §§ om utmätning av avlöning skall gälla i tillämpliga delar beträffande utmätning av belopp som utgår som pension eller livränta. Sakligt sett kan inte råda tvekan om att nu återgivna regler om utmätning av skadestånd bör gälla också i fråga om fordran på trafikskadeersättning, vare sig det är fråga om fordran på engångsersättning eller rätten till en livränta. I valet mellan att i trafikskadelagen ta in en materiell bestämmelse i ämnet och att där göra en hänvisning till bestämmelserna i UL om utmätningsförbud beträffande fordran på

340 Suecia/motivering

skadestånd har utredningen ansett det första alternativet vara att föredraga. Lagtekniskt skulle det visserligen ha legat nära till hands atti 12 § av förslaget ta in en hänvisning till UL vid sidan av hänvisningarna till SkL och värdesäkringslagen. Men utmätningsförbudet har nära samband med den regel om förbud mot överlåtelse av fordran på trafikskadeersättning som utredningen föreslår och berör närmare i det följande; denna bestämmelse i sin tur har systematiskt sin plats i nu förevarande avsnitt av lagen. l 20 kap 6 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring och 50 § första stycket lagen (1954:234) om yrkesskadeförsäkring har, vid sidan av ett förbud mot utmätning av fordran på ersättning enligt resp lag, tagits upp föreskrift att sådan fordran inte får överlåtas, innan ersättningen är tillgänglig för lyftning. Utifrån ett sådant socialförsäkringsrättsligt betraktelsesätt, som utredningen har tagit till utgångspunkt för sina överväganden rörande utformningen av den nya lagens regler om trafikskadeersättning för personskada, finns goda skäl för att ett överlåtelseförbud av motsvarande innebörd bör gälla i fråga om fordran på sådan ersättning. Med ett sådant förbud skulle man kunna motverka att en skadelidande i avvaktan på den slutliga skaderegleringen försäljer sin fordran till underpris. Frågan om ett sådant förbud togs också upp av bilskadeutredningen (SOU 1957:36 s ll3 f). Utredningen menade emellertid att den som har rätt till trafikskadeersåttning är i en annan situation än den som äger uppbära ersättning från socialförsäkringen. Enligt utredningen kunde det dröja avsevärd tid innan ersättningen från trafikförsäkringen utbetalas, och den skadelidande kunde ha behov av att genom överlåtelse av sin fordran erbjuda säkerhet för att under väntetiden kunna erhålla z .I från annat håll, tex sjuklön från arbetsgivare. Vidare ansåg gottgörelse i › att man inte borde rubba den möjlighet som f n finns för ett ,I utredningen i som har ersättning på grund av i olycksfallsförsäkringsbolag utgett till den som lidit en trafikskada att få dennes rätt i l olycksfallsförsäkring till överlåten föreslog därför trafikskadeersättning på sig. Utredningen endast en bestämmelse enligt vilken överlåtelse av fordran på ersättning i med anledning av skada på person inte skulle vara gällande till högre än som motsvarar vad förvärvaren av fordringen betalt till den belopp ersättningsberättigade (21 § andra stycket). Under remissbehandlingen av bilskadeutredningens betänkande godi denna del i princip av flertalet remissinstanser, men från togs förslaget ett par håll förordades att bestämmelsen i stället skulle utformas efter mönster av de nyss återgivna bestämmelserna i socialförsäkringslagstiftningen. Trafikskadeutredningen anser för sin del att de av bilskadeutredningen anförda argumenten mot ett Överlåtelseförbud av sist angivet slag istort sett saknar bärkraft. Risk för att den skadelidande skall behöva vänta mera avsevärd tid på att personskadeersättning utbetalas av någon trafikförsäkringsgivaren är obetydlig med den föreslagna lagens utformalltid - till skillnad från vad som gällde enligt ning, eftersom ersättning 1957 års förslag (se 4 §) - skall utgå på objektiv grund och frågan om

SOU l974z87

.Suecia/motivering 341

jämkning på grund av medvållande med hänsyn till föreskriften i 12 § andra stycket av förslaget praktiskt taget aldrig aktualiseras. Under alla förhållanden torde det vara lättare för en skadelidande, som i avvaktan på den slutliga skaderegleringen är i behov av medel, att få â-conto-utbetalningar från försäkringsbolaget än att skaffa sig kredit på annat håll genom att erbjuda sin fordran på trafikskadeersättning som säkerhet. Och vad slutligen beträffar intresset för den som till den försäkringsgivare skadelidande har utgett i form ersättning av kapitalbelopp på grund av olycksfallsförsäkring att få fordringen på trafikskadeersättning helt eller delvis Överlåten på sig intar trafikskadeutredningen samma ståndpunkt som skadeståndskommittén, nämligen att sådan olycksfallsförsäkringsersättning bör få kumuleras med skadestånd och följaktligen också med trafikskadeersättning. Detta av bilskadeutredningen anförda argument kan därför inte tillmätas någon vikt. Under dessa förhållanden har trafikskadeutredningen för sin del funnit att i trafikskadelagen bör intagas bestämmelser om förbud mot överlåtelse av fordran på trafikskadeersättning med anledning av personskada. Bestämmelserna bör utformas efter mönster av de nyss omtalade

motsvarande bestämmelserna i lagen om allmän försäkring och yrkes-

skadeförsäkringslagen. Som utredningen har anfört i den allmänna motiveringen (7.3.l0) bör i syfte att förbättra försäkringsgivarnas möjligheter att driva in obetalda premier föreskrivas det undantaget från utmätningsförbudet att fordran på obetald premie skall kunna kvittas mot försäkringstagarens fordran på trafikskadeersättning, även om ersättningen avser personskada. Kvittningsrätt bör som nämnts i det sammanhanget föreligga också för fordran på sådant självriskbelopp som avses i 20 § resp 22 § andra punkten och fordran på ”premieavgift enligt 30 §. I enlighet med dessa överväganden har iförsta stycket av förevarande paragraf föreskrivits, att fordran på trafikskadeersättning med anledning av personskada inte får tagas i mät för den ersättningsberättigades skuld (första punkten) och att fordran på trafikskadeersättning med anledning av personskada inte får överlåtas, innan ersättningen är tillgänglig för lyftning (andra punkten). Enligt andra stycket hindrar inte bestämmelserna i första stycket utmätning av livräntebelopp enligt vad som föreskrivs i utsökningslagen (första punkten) och utgör de inte heller hinder mot kvittning för sådana motfordringar som nyss nämnts (andra punkten). Till den del förevarande paragraf innefattar en reglering av frågan om - första stycket första utmätning av fordran på trafikskadeersättning punkten och andra stycket första punkten överensstämmer den i sak helt med vad som fn gäller i kraft av hänvisningsbestämmelsen i 23 § TFL, och paragrafen torde i detta hänseende inte kräva någon ytterligare kommentar. Överlåtelseförbudet i första stycket andra punkten gäller endast intill dess ersättningen är tillgänglig för lyftning. När det gäller att bestämma den tidpunkt vid vilken ersättningsbelopp som en skadelidande enligt den nya lagen äger uppbära från en trafikförsäkringsanstalt skall anses vara tillgängligt för lyftning, torde man få falla tillbaka på FALts bestämmelser

342 SOU [974187 Specialmotivering

om när skyldighet inträder för en försäkringsgivare att fullgöra be-

talningsskyldighet i anledning av inträffat försäkringsfall. FAL skall betalningsskyldigheten som regel fullgöras en Enligt 24§ månad efter det att meddelande om försäkringsfallet kommit försäkringstill handa. Om betalningsskyldigheten är beroende av sådan i givaren l utredning som avses i 22 § FAL - dvs utredning som är av betydelse för i och i bedömande av försäkringsfallet och försäkringsgivarens ansvarighet har att tillhandahålla - kan som den ersättningsberättigade i princip emellertid av försäkringsersättning inte krävas förrän l4 utbetalning

dagar förflutit efter det sådan utredning har förebragtss

torde få anses vara tillgänglig för lyftning först Trafikskadeersättning för har inträtt enligt dessa när betalningsskyldighet försäkringsgivaren fall torde betalningsskyldigheten för trafikförbestämmelser. I åtskilliga komma att vara beroende av att den ersättningssäkringsgivaren tillhandahållit sådan utredning som nyss nämnts. Om berättigade i visst fall vägrar att betala ut ersättning, trots att försäkringsgivaren har inträtt enligt berörda bestämmelser i FAL, torde betalningsskyldighet vid av nu förevarande bestämmelse i trafikersättningen tillämpning likväl böra anses vara tillgänglig för lyftning. Givet är skadelagen att om försäkringsgivaren lämnat den skadelidande ett entydigt besked om att han anser sig ersåttningsskyldig med visst angivet belopp, får anses ha inträtt och beloppet ha blivit tillgängligt betalningsskyldighet för lyftning den dag sådant besked lämnats. Skulle ett sådant besked avse endast ett â-conto-belopp eller i övrigt bara viss del av ersättningen, gäller överlåtelseförbudet därefter endast återstående del av den ersättningsbe-

rättigades fordran. om i andra stycket andra punkten bör I fråga undantagsregeln inte torde kunna ske för fordran på premie eller påpekas, att kvittning enligt trafikförsäkringsavtal, om fordringen är preskriberad. självrisk Grundsatsen att även preskriberad fordran kan åberopas till kvittning torde inte som är underkastade nämligen gälla i fråga om fordringar som har tagits upp i 29§ FAL. sådana regler om specialpreskription Fordran enligt 22 § andra punkten eller premiepå självriskbelopp avgift enligt 30 § preskriberas däremot enligt allmänna regler och torde därför kunna åberopas för kvittning även efter det att de preskriberats.

8.l.28 28§

innehåller bestämmelser om trafikförsäkringsföreningens Paragrafen (TFF) ställning.

vad utredningen har anfört i specialmotiveringen till 5 § och Enligt 15 § andra stycket (8.l.5 och 8.l.l5) bör de svenska trafikförsäkrings-

anstalterna i fall då de enligt nämnda lagrum i förslaget svarar solidariskt av oförsäkrat svenskt eller utländskt fordon eller för skada som orsakats v. ;

éKöplagmtredningen har i sitt betänkande (SOU 1974:28) med förslag till räntelag 2.

föreslagit att båda de här angivna fristerna skall utgöra 30 dagar.

fl9ziêcszwgxnømsaasvrau;

SOU |974:87

Specialmorivering 343

av okänt fordon liksom f n i regel företrädas av TFF. Denna ordning bör

lagfästas genom en regel om legalt ställföreträdarskap för föreningen.

Från principen att TFF exklusivt företräder anstalterna i dessa fall bör

dock göras visst undantag, betingat av behovet att kunna tillgodose vissa utländska försäkringsanstalters önskemål. När ett hos någon sådan anstalt försäkrat utländskt fordon, som inom ramen för gröna-kort-systemet eller överenskommelsen om EG-fordonen är befriat från försäkringsplikt, har orsakat skada i Sverige, för vilken den utländska anstalten slutligt skall svara, bör TFF - om den utländska försäkringsgivaren önskar det kunna uppdraga åt den svenska som i andra trafikförsäkringsanstalt sammanhang företräder den utländska anstalten i Sverige att sköta skaderegleringen. Så sker f n i viss utsträckning, och det synes inte finnas anledning att hindra en sådan ordning även i framtiden. l enlighet med det anförda föreskrivs iförsta stycket första punkten av förevarande paragraf att i fall som avses i 15 § andra stycket de ansvariga försäkringsanstalterna i mål om trafikskadeersättning eller om återkrav av utgiven sådan ersättning företräds av en av dem bildad trafikförsäkringsförening eller av den av anstalterna som föreningen för visst fall utser. Bestämmelsen medför en skyldighet för trafikförsäkringsbolagen att sammansluta sig i en trafikförsäkringsförening. Från associationsrättsliga synpunkter får föreningen som hittills karaktär av ideell förening. Föreningen som att ensam företräda

kommer regel försäkringsan-

stalterna i alla frågor som sammanhänger med det solidariska ersättningsansvar som anstalterna har enligt 15 § andra stycket. Den skadelidande har att hålla sig till föreningen, när han vill begära ersättning i ett fall då den bestämmelsen är tillämplig, och han kan alltså inte vända sig mot någon av anstalterna. Uppkommer det tvist om rätten till ersättning eller om ersättningens storlek, skall talan riktas mot samtliga anstalter, och dessa företräds då av TFF som legal ställföreträdare. Den regressrätt som enligt 19-23 §§ kan tillkomma anstalterna för utgiven trafikskadeersättning skall utövas av TFF på anstalternas vägnar. Enskild anstalt kan således inte väcka regresstalan. Som framgår av stadgandet kan dock föreningen för visst fall besluta att överlåta sitt ställföreträdarskap på viss svensk trafikförsäkringsanstalt. Genom att ett sådant arrangemang förutsätter särskilt beslut av TFF får samtliga anstalter i princip möjlighet att öva inflytande på ivilka fall och under vilka förutsättningar en sådan ordning skall få tillämpas. Bestämmelsen förutsätter enligt sin lydelse visserligen att beslut skall fattas av föreningen i visst fall, dvs i varje enskilt skadefall. Det hindrar dock självfallet inte att föreningen fattar ett beslut ifråga om viss grupp av skadefall, dvs i praktiken alla de fall då skada har orsakats av utländskt fordon försäkrat i visst utländskt försäkringsbolag. Däremot kan föreningen inte fatta ett helt generellt beslut beträffande samtliga skadefall som omtattas av 15 § andra stycket. Det får också förutsättas att föreningen inte utnyttjar denna delegationsmöjlighet i andra fall än då det är påkallat för att tillgodose speciella önskemål från vissa berörda parter. Det är givetvis inte meningen att föreningen skall överlåta sina funktioner på ett enskilt bolag när det gäller skador orsakade av okända

344 Specialmotivering SOU l974z87

fordon. Enligt 7 § i 1957 års förslag till trafikförsäkringslag skulle, i fall då trafikförsäkring som bort finnas enligt lagen inte var gällande för fordonet när skada inträffade, TFF vara ansvarig för skadan, som om försäkring meddelats av föreningen. Någon bestämmelse om solidariskt ansvar för trafikförsäkringsbolagen fanns däremot inte. Under remissbehandlingen ansågs bestämmelsen lämna utrymme för tvekan huruvida föreningen i dessa fall fick ställning av trafikförsäkringsanstalt, något som vissa remissinstanser ansåg inte vara önskvärt. Det bör med anledning härav framhållas att det enligt det nu föreliggande förslaget lär vara helt klart att TFF i berörda fall uteslutande har ställning som legal ställföreträdare för de enligt l5§ andra stycket solidariskt ansvariga försäkringsanstalterna och inte själv blir att anse som sådan anstalt. En annan sak är att föreningen från de skadelidandes synpunkt i praktiken alltid kommer att fungera på väsentligen samma sätt som ett försäkringsbolag som har meddelat trafikförsäkring. Med den föreslagna regleringen kommer TFF att få en betydligt mer officiell och därmed för de skadelidande mer betydelsefull ställning än fn. De skadelidande blir på ett annat sätt än hittills beroende av hur föreningen handhar sina angelägenheter, eftersom de nu förlorar möjligheten att rikta sina ersättningsanspråk direkt mot en eller flera av de solidariskt ansvariga försäkringsanstalterna. Att föreningen inte kommer att ha ställning av försäkringsanstalt innebär å andra sidan att den inte kommer att stå under försäkringsinspektionens tillsyn. Det är emellertid mot den angivna bakgrunden önskvärt att det allmänna bereds möjligheter till insyn i och kontroll över föreningens verksamhet. Detta ändamål torde bäst kunna tillgodoses genom en lagbestämmelse om att föreningens stadgar skall fastställas av offentlig myndighet. l andra stycket föreskrivs i enlighet härmed att regeringen eller annan myndighet som regeringen bestämmer fastställer stadgar för TFF. Utredningen förutsätter att i samband med den nya lagens ikraftträdande regeringen själv fastställer föreningens stadgar. Det synes emellertid naturligt att i samband därmed försäkringsinspektionen bemyndigas att framdeles på det allmännas vägnar ta ställning till ifrågakommande stadgeändringar och att fastställa sådana ändringar. Skulle det vara fråga om ändringar av principiell räckvidd bör dock inspektionen självfallet hänskjuta fastställelsefrågan till regeringen för avgörande.

8.l.29 29 § Enligt denna paragraf skall i fall som avses i 15 § första stycket vad i lagen är föreskrivet om försäkringsanstalt som meddelat trafikförsäkring i tillämpliga delar gälla staten.

När skada har orsakats i följd av trafik med motordrivet fordon som är befriat från försäkringsplikt enligt 4§ första eller andra stycket - dvs fordon som tillhör staten eller fn omfattas av 1939 års lag med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av

Specialmotiver/ng 345

staten, m m, - eller fordon tillhörigt sådan främmande stat som med stöd av 4§ andra stycket har undantagits från försäkringsplikt - skall enligt 15§ första stycket staten utge den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från fordonets trafikförsäkring, om sådan funnits. Bestämmelserna i 7-13 §§ om ersättning från trafikförsäkring blir i sådant fall i kraft av sistnämnda bestämmelse omedelbart tillämpliga. Men också övriga bestämmelser i lagen bör i princip vara tillämpliga i dessa fall. Även om detta i fråga om flertalet bestämmelser torde ligga i sakens natur och följa av grunderna för 15 § första stycket, har principen ansetts för tydlighetens skull böra komma till uttryck i en lagbestämmel-

se. Vissa av lagens regler kan dock enligt sakens natur bara användas i fall

då trafikförsäkring har meddelats och skall följaktligen inte tillämpas beträffande staten. I paragrafen har därför angetts att lagens bestämmelser skall gälla i tillämpliga delar”. Bestämmelsen innebär till en början att föreskriften i l4§ andra stycket blir gällande också för staten. Däremot får första av stycket nämnda paragraf inte någon betydelse, eftersom det inte föreligger något trafikförsäkringsavtal i nu aktuella fall. Vidare kommer reglerna i l8 § första stycket om skadeståndsskyldigs subrogationsrätt att bli gällande, så att den skadeståndsansvarige kan återkräva skadeståndet från staten. Bestämmelsen i l8§ andra stycket blir tillämplig oberoende av förevarande paragraf, eftersom den inte enligt sin lydelse är begränsad till att avse regressrätt mot trafikförsäkringsanstalt. Förevarande paragraf innebär vidare att regressreglerna i 19 § blir fullt ut tillämpliga i fråga om statens regressrätt, när ersättning har utgetts enligt 15§ första stycket. 20§ kan på grund av sitt innehåll bara tillämpas, när försäkring har tecknats, och får ingen i betydelse hithörande fall. Fördelningsregeln i 21 § blir däremot i fall då tillämplig ett försäkrat och ett oförsäkrat fordon, för vilket staten är svarar, inblandade i en kollision som har gett upphov till skada på person eller egendom utanför fordonen. I 21 § talas visserligen inte om fördelning mellan försäkringsanstalter utan mellan försäkringar, men av den i förevarande valda paragraf formuleringen att vad i lagen sägs om ””trafikförsäkringsanstalt som meddelat skall trafikförsäkring gälla torde med tillräcklig tydlighet i sådana fall framgå att fördelningsregeln skall tillämpas i förhållandet mellan staten och den försäkringsgivare som har meddelat trafikförsäkring för det andra fordonet. Bestämmelsen i 22§ blir tillämplig i fall då TFF har betalt därför att det ersättning skadeorsakande fordonets identitet inte har kunnat om fastställas, nämligen fordonet sedermera blir känt och visar sig vara ett fordon för vilket staten svarar enligt 15 § TFF får då regressrätt mot

första” stycket.

staten. Av nu förevarande paragraf följer också att 23 § blir tillämplig i fråga om statens regressrätt, när ersättning har betalts enligt 15 § första stycket. Ansvarsbestämmelserna i 24 och 25 §§ får självfallet inte någon betydelse för statens vidkommande. Preskriptionsregeln i 26 § första stycket blir sin enligt lydelse

3416 Specialmorivering sou 1974:87

omedelbart tillämplig på anspråk som enligt 15§ riktas mot staten, liksom också på statens eventuella regressanspråk i dessa fall. Däremot får 26§ andra stycket givetvis inte någon betydelse för staten, eftersom bestämmelsen avser endast anspråk på grund av trafikförsäkringsavtal. Bestämmelserna i 27 § första stycket är generellt tillämpliga och gäller även i fråga om ersättning som skall betalas av staten. Vad som föreskrivs i 28 och 30 §§ har däremot självfallet inte någon betydelse för staten.

8.l.30 30§ Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet att betala premieavgift i fall då trafikförsäkringsplikten har åsidosatts (jfr 24 § i 1957 års förslag).

l enlighet med de överväganden som har redovisats i den allmänna motiveringen (7.3.l0) föreskrivs iförsta stycket av förevarande paragraf, att den som underlåtit att fullgöra sin försäkringsplikt enligt lagen skall i mål om ansvar för förseelsen eller, om åtal ej väcks, på talan av TFF åläggas att till föreningen erlägga ett belopp motsvarande premie för den tid förseelsen avser (första punkten) och att om det i fråga om icke registrerat fordon eller registrerat fordon, som är avställt, inte kan utrönas under hur lång tid fordonet har använts i trafik här i landet utan att försäkring funnits, beloppet skall motsvara premie för ett år (andra punkten). Enligt andra stycket skall regeringen eller annan myndighet som regeringen bestämmer meddela närmare föreskrifter om beräkning av belopp som avses i första stycket (första punkten) och skall i fråga om indrivning och redovisning av sådant belopp gälla vad som är föreskrivet om böter (andra punkten). Försäkringsplikt föreligger dels för motorfordon som är upptaget i

bilregistret, oberoende av om det används i trafik, dels för fordon som

skall vara registrerat men inte är det, vare sig det används i trafik eller inte, dels för fordon som är registrerat och avställt och fordon som inte

är registreringspliktigt, dvs företrädesvis mopeder, när sådant fordon

används i trafik. För den förstnämnda kategorin erbjuder det inte några svårigheter att bestämma den tid en försummelse av försäkringsplikten omfattar, och premieavgiften skall då i princip bestämmas så att den motsvarar den premie som skulle ha betalts, om försäkring tecknats. För de båda andra kategorierna av fordon ställer det sig däremot i allmänhet svårt att avgöra hur lång tid förseelsen avser. Beträffande ett registreringspliktigt men inte registrerat fordon kan det vara svårt att fastställa när registreringsplikten inträdde. Och i fråga om icke registreringspliktigt fordon är underlåtenhet att försäkra fordonet över huvud taget inte någon förseelse så länge fordonet inte används i trafik. Av den anledningen har för sådana fall föreskrivits att avgiftsbeloppet skall motsvara premie för ett år. Tiden ett år har valts i belysning av att det med det kontrollsystem som numera används och som för registreringspliktiga fordon innebär, att kontrollmärken utfärdas för ett år i sänder och utfärdas bara om det

Specialmotivering 347

finns giltig trafikförsäkring, rimligen bör höra till undantagen att sådana fordon kan användas i trafik utan försäkring under längre tid än ett år. I fråga om mopeder får man visserligen räkna med att de kan användas i trafik utan trafikförsäkring under längre tid än ett år. Många gånger lär det dock vara möjligt att påvisa att tiden överstiger ett år, och i så fall skall avgift självfallet tas ut för den längre tid som förseelsen bevisligen avser. Fall kan naturligtvis tänkas då förseelsen pågått avsevärt längre tid utan att detta kan ledas i bevis. Att i sådana fall avgift kan tas ut bara för ett år har dock, med hänsyn bl a till att premietarifferna för mopeder är förhållandevis låga, ansetts sakna större betydelse från preventiva synpunkter. l vissa fall kan situationen vara den att det visserligen inte kan exakt fastställas hur lång tid förseelsen pågått men att omständigheterna utvisar att tiden understiger ett år. Som exempel kan nämnas att en mopedägare ertappas den 15 juni med att använda mopeden itrafik utan trafikförsäkring men kan visa att han innehaft mopeden endast sedan den l maj. Huruvida han har använt fordonet i trafik under hela den tid han ägt mopeden kan då sannolikt inte utrönas. Hans blotta påstående att han inte utnyttjat fordonet före den dag han ertappades bör visserligen inte föranleda att han slipper undan med premieavgift för endast en dag. Å andra sidan bör han uppenbarligen inte åläggas avgift för längre tid än den under vilken han varit ägare av mopeden. I exemplet bör han alltså åläggas premieavgift motsvarande premie för en och en halv månad. Detta har ansetts så självklart att det inte behövt komma till uttryck i lagtexten. Eftersom det inte finns några enhetliga premietariffer utan dessa för ett och samma slags fordon kan variera mellan de olika bolagen, blir en avgiftsbestämning som anknyter till premiebeloppen inte entydig. Bestämmelserna i första stycket har därför kompletterats med föreskriften i andra stycket första punkten, att avgiftsbeloppen skall fastställas i administrativ ordning. Att avgiften skall motsvara premie för den tid förseelsen gäller - i vissa fall ett år - innebär att avgiften varken får understiga den lägsta eller överstiga den högsta premie som tillämpas för fordon av ifrågavarande slag. Enligt utredningens mening ligger det närmast till hands att välja den högsta tillämpliga tariffen, eftersom det här i viss mån är fråga om en påföljd för ett straffbart förfarande. Avgiften bör i princip bestämmas att motsvara premie enligt den högsta tariff som gällt under den tid förseelsen avser. Detta bör gälla även om ägaren tidigare haft en försäkring för fordonet med premie enligt en annan tariff. Eftersom tarifferna torde komma att variera något mellan de olika försäkringsanstalterna, bör ”högsta tariff” anses motsvara medeltalet av de maximitariffer som de olika bolagen tillämpat under den aktuella tiden. Ingenting hindrar att när det gäller förseelser som avser endast kortare tid de särskilda korttidstariffer som bolagen tillämpar läggs till grund för avgiftsberäkningen. I fall då premien schablonmässigt skall beräknas för ett år bör avgiften bestämmas att motsvara premie enligt den högsta tariff som gällt under en tid av tolv månader, räknat bakåt från den dag förseelsen upphörde eller efter vilken det i varje fall

348 Specialmotivering

inte styrkts att någon förseelse begåtts. Enligt paragrafen skall det ankomma på regeringen att meddela föreskrifter om avgiftsberäkningen men med möjlighet att delegera uppgiften till underordnad myndighet. Utredningen vill för sin del förorda att sådan delegation sker och att det skall ankomma på försäkringsinspektionen att - med iakttagande av här angivna riktlinjer meddela behövliga föreskrifter. En delegationsbestämmelse av denna innebörd har tagits upp i 4 § av utredningens förslag till trafikförsäkringskungörelse (se 8.4). Det bör framhållas att frågan om avgift till TFF enligt denna paragraf kan bli aktuell endast i fall och för tid under vilken det över huvud taget inte funnits någon försäkring för fordonet, vare sig det beror på att någon försäkring aldrig har tecknats eller på att ett ingånget försäkringsavtal har upphört att gälla. Enligt förslaget kommer tidpunkten för upphörande av försäkringsgivarens ansvarighet mot de skadelidande alltid att sammanfalla med tidpunkten för avtalets upphörande (6 §). Någon regel motsvarande 18 § TFL (13 § i 1957 års förslag) om förlängd ansvarighet mot tredje man efter det avtalet upphört finns inte i förslaget. Så länge avtalet gäller är försäkringsplikten fullgjord, även om premien inte betalas. För hela avtalstiden skall givetvis utgå premie, men vid utebliven betalning uppkommer bara en civilrättslig fordran för försäkringsgivaren, inte någon skyldighet att erlägga avgift till TFF enligt denna paragraf. Väcks åtal för förseelsen mot den försäkringspliktige och fälls den tilltalade till ansvar, åligger det enligt första stycket domstolen att ex officio ålägga honom skyldighet att utge premieavgift till TFF. Det krävs alltså inte något yrkande från åklagarens eller föreningens sida. Men det får givetvis förutsättas att åklagaren tillhandahåller utredning om de föreskrifter om avgiftsberäkningen och de premietariffer som är tillämpliga och därvid får behövligt biträde av försäkringsinspektionen resp TFF. Meddelas beslut om åtalsunderlåtelse ankommer det enligt förslaget på TFF att väcka särskild talan mot den försumlige. Målet blir ett vanligt tvistemål, som dock i allmänhet torde komma att handläggas enligt lagen (l974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Även om det i och för sig inte möter hinder att använda betalningsföreläggande, lär föreningen med hänsyn till de särskilda indrivningsreglerna i andra stycket inte ha något att vinna på att anlita summarisk process. Föreskriften i andra stycket andra punkten, att i fråga om indrivning och redovisning av premieavgift skall gälla detsamma som beträffande böter, innebär att bestämmelserna i förordningen (1917:915) om indrivning och redovisning av böter samt i införsellagen (1968:621) blir tillämpliga. Avgifterna skall sålunda i förekommande fall tas upp i sakö-reslängd, och avgift kommer att kunna tas ut genom införsel (l § 3 införsellagen). Självfallet gäller bestämmelsen endast i fråga om avgift som den försumlige ålagts att betala genom lagakraftägande dom. Om åtal inte har anställts och TFF har nöjt sig med en förbindelse av den försumlige att betala beloppet, måste föreningen i händelse av bristande betalning väcka talan vid domstol, innan indrivning enligt förevarande bestämmelser kan ske.

Specialmorivering

Det bör påpekas att avgift enligt denna paragraf inte kommer att utgöra en ersättning för sådant vite som f n enligt 25 § TFL kan åläggas den som har försummat trafikförsäkringsplikten. Avgiften är inte i första hand att se som en brottspåföljd utan som det bidrag till ersättningssystemets finansiering som varje fordonsägare bör lämna. Möjligheten att förelägga vite för att framtvinga ett fullgörande av försäkringsplikten bör därför kvarstå. l 25 § av förslaget har också upptagits en vitesbestämmelse motsvarande 25 § första stycket TFL. Premieavgift som inflyter till TFF skall givetvis komma trafikförsäkringsanstalterna till godo. Sådan avgift får alltså användas endast för att reducera beloppen av anstalternas bidrag till föreningens skaderegleringsverksamhet. Frågan hur influtna medel skall redovisas förutsätts bli reglerad i föreningens stadgar.

8.l.3l 31§

Enligt denna paragraf bemyndigas regeringen eller annan myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare bestämmelser om trafikförsäkringens ordnande.

l förslaget till trafikskadelag har utredningen endast tagit upp bestämmelser i sådana frågor rörande den obligatoriska trafikförsäkringen som på grund av sitt innehåll bör regleras i lag och som inte redan är reglerade i FAL. Det innebär bl a att ett flertal bestämmelser i TFL saknar motsvarighet i trafikskadelagen, fastän de i och för sig rör frågor som bör bli författningsreglerade. Det gäller föreskrifterna i 6 § tredje stycket, 7 § första och andra styckena, 8 §, 9 §, 12 §, vissa bestämmelser i 18 §, 22§ första och andra styckena samt 23a§ TFL. De rör emellertid sådana spörsmål som enligt utredningens mening lämpligen kan och bör regleras i administrativ ordning. Också i andra hänseenden bör föreskrifter rörande trafikförsäkringens ordnande kunna meddelas i en tillämpningskungörelse. Det bör i första hand ankomma på regeringen att meddela sådana tillämpningsföreskrifter. Regeringen bör emellertid kunna överlämna åt försäkringsinspektionen att meddela åtskilliga detaljföreskrifter som sammanhänger med inspektionens ställning som tillsynsmyndighet i förhållande till det enskilda försäkringsväsendet. Förevarande paragraf möjliggör en sådan ordning som nu har beskrivits. Utredningen har under namn av °trafikförsäkringskungörelse upprättat förslag till en administrativ författning som innefattar bla tillämpningsföreskrifter till trafikskadelagen. Förslaget kommenteras närmare i det följande (8.4).

8.1 .32 Ikraftträdandebestämmelser och övergângsanordningar Trafikskadeutredningen räknar med att ny lagstiftning på grundval av skadeståndskommitténs förslag i betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V från regeringens sida kan föreslås träda i kraft redan den l juli

SOU l974:87

350 Specialmotivering

1975. Som har anförts i utredningens direktiv bör eftersträvas en a i fråga om tidpunkten för genomförandet av berörda samordning lagstiftning och en eventuell ny lagstiftning på grundval av utredningens

förslag. skälet för en sådan samord- Det enligt utredningens mening viktigaste med motorfordonsförares ställning i ersättningshänning sammanhänger rätt har en förare inte i något fall rätt till 4 seende. Enligt gällande från försäkringen för det fordon han fört. I kollisionsfall kan ersättning han däremot vara berättigad till ersättning från försäkringen för fordon på motsidan. I fråga om såväl person- som sakskada leder emellertid bestämmelserna i 5 § andra stycket BAL i många fall till att ersättningen jämkas på grund av den skadelidandes presumerade eller styrkta vållande. Skadeståndskommittén har inte föreslagit att 5 § andra stycket BAL skall ändras i samband med att de av kommittén föreslagna allmänna reglerna vilka som tidigare nämnts innebär om personskadeersättning genomförs, bl a att personskadeersättning skall få jämkas på grund av medvållande endast om den skadelidande handlat uppsåtligen eller grovt vårdslöst eller det föreligger synnerliga skäl för jämkning. Kommittén har härvid utgått från att i de kollisionsfall då vållande styrks på den ena sidan skadeståndsansvaret för ägare och förare på den sidan vilar på SkL och blir tillämpliga i sådana fall. att följaktligen de nya medvållandereglerna kommittén riskerar följaktligen en förare som skadas vid en Enligt kollision att få sitt skadestånd jämkat redan på grund av presumerat vållande endast i fall då det bara föreligger presumerat vållande på

motsidan. Skadeståndskommittén ansåg visserligen starka skäl tala för att den skadelidande i dessa liksom i andra fall bör vara i princip berättigad till Å andra sidan är enligt kommittén ojämkad personskadeersättning. behovet av ett sådant skydd inte lika angeläget som i andra fall, eftersom en förare normalt skyddas av förarplatsförsäkring (statligt förarskydd) som brukar god kompensation bl a vid kollisionsskador. ge någorlunda från förarplatsförsäkring (förarskydd) kommer enligt de regler Ersättning kommittén föreslår inte att avräknas från skadeståndet. Skulle ojämkat skadestånd som har varit vållande till en kollision, utgå även till förare skulle kommittén denne förare bli överkompenserad. Kommittén enligt ansåg vidare att jämkningsreglerna i 5 § andra stycket BAL hänger så nära samman med BAL:s i övrigt att frågan om en ändring av ansvarssystem dem inte kunde anses ligga inom ramen för kommitténs uppdrag utan borde ankomma Härmed lär kommitlämpligen på en särskild utredning. en utredning med i stort sett det uppdrag trafikskadeuttén ha åsyftat redningen sedermera fick. för sin del anser det visserligen kunna ifrågasättas om det Utredningen är riktigt att på sätt skadeståndskommittén har antagit skadeståndsansvaret i kollisionsfall för ägare och förare av fordon på ena sidan gentemot kan bl a förare av fordon på motsidan grundar sig på SkL, när vållande sidan. Det kan hävdas att 5 § andra stycket BAL styrkas på den förra innefattar en exklusiv av dessa ansvarighetsfrågor. Är den reglering kommer efter genomförandet av förslaget i Skadetolkningen riktig

SOU l974z87 Specialmotivering 351

stånd V och så länge 5 § andra stycket BAL gäller i sin nuvarande lydelse alla förare som tillfogas personskada i kollisionsfall och är (presumerat eller styrkt) vållande till skadan att i skadeståndshänseende inta en sämre ställning än andra personskadelidande som har rätt till skadestånd enligt SkL, BAL eller annan skadeståndsrättslig lagstiftning. Även om betydelsen härav, som skadeståndskommittén har påpekat, i flertalet fall avsevärt förringas av att föraren bereds skydd genom förarplatsförsäkring eller statligt förarskydd, är enligt trafikskadeutredningens mening en sådan ordning inte tillfredsställande. Härvid beaktar utredningen att antalet motorfordonsförare som tillfogas personskada i trafiken uppgår till uppskattningsvis mellan 5 000 och 7 000 per år, att flertalet av dessa skador uppkommer i kollisionsfall och att sannolikt en mycket stor del av de skadade förarna med nuvarande regler får tåla jämkning av skadeståndet enligt de nyss återgivna bestämmelserna i 5 § andra stycket BAL. Det är mot denna bakgrund särskilt önskvärt att lagstiftning på grundval av förslagen i Skadestånd V och trafikskadeutredningens förslag träder i kraft samtidigt. Enligt utredningens bedömning är det dock inte realistiskt att räkna med ett ikraftträdande av den nya trafikskadelagen redan den l juli 1975. Visserligen torde själva lagstiftningsärendet kunna behandlas med sådan skyndsamhet att proposition kan föreläggas 1975 års riksdag för avgörande under vårsessionen. Övergången till det nya systemet förutsätter emellertid ett omfattande förberedelsearbete på försäkringsanstalternas sida, som till stora delar inte kan utföras och i varje fall inte kan slutföras förrän riksdagens beslut i ärendet föreligger. Så kan inte väntas ske förrän i slutet av maj 1975. Tiden därefter och fram till den l juli 1975 är otillräcklig för de nödvändiga förberedelserna. Ytterligare ett viktigt skäl att skjuta upp ikraftträdandet av trafikskadelagen sammanhänger med motorredskapsutredningens förslag i betänkandet (SOU 1974:26) Motorredskap. Den utredningen föreslår bl a att motorredskap skall bli registreringspliktiga och underkastade trafikförsäkringsplikt. I sistnämnda hänseende har trafikskadeutredningen anslutit sig till motorredskapsutredningens förslag (7.3.2.l, jfr 8.1.1). Man lär emellertid få utgå från att motorredskapsutredningens förslag om registreringsplikt för motorredskap inte kan genomföras tidigare än utredningen föreslagit eller den l januari 1976. Det bör å andra sidan av praktiska skäl inte komma i fråga att införa trafikförsäkringsplikt för denna fordonskategori, innan de blivit registreringspliktiga. Under dessa förhållanden bör trafikskadelagen träda i kraft först den l januari 1976. Trafikskadeutredningen föreslår i enlighet härmed att den nya trafikskadelagstiftningen skall träda i kraft den l januari 1976. Det är enligt utredningens mening på förut anförda skäl önskvärt att också ikraftträdandet av den lagstiftning på grundval av förslagen i Skadestånd V som nu förbereds ijustitiedepartementet skjuts upp till årsskiftet 1975/76. Såvitt gäller de materiella ersättningsbestämmelserna i den nya lagstiftningen krävs inte några särskilda Övergångsbestämmelser. Av allmänna civilrättsliga grundsatser följer att äldre lag alltjämt skall tillämpas i fråga om skadefall som har inträffat före ikraftträdandet och

- sou 1974:87 352 Specialmotivering

x-.lzdøä-:ødnauu/.tzrkñøuáiá-j:

blir tillämplig på skadefall som att den nya lagstiftningen undantagslöst g inträffar därefter. Övergångsproblemen hänför sig i stället till den nya lagstiftningens

gur_-1v

inverkan Nu gällande försäkringsavtal är

på trafikförsäkringsavtalen. Wai.-

direkt anknutna till 1929 års TFL. l och med att TFL upphävs och ersätts av den nya trafikskadelagen rycks sålunda avtalens legislativa grundval undan. Avtalen har emellertid normalt en löptid av 12 månader. Premiebetalningsterminen är 3, 6 eller 12 månader. Avtalen kan enligt villkoren inte bringas att upphöra före avtalstidens utgång annat än under vissa som dock naturligt nog inte avser det speciella betingelser, fallet att genomförs. Med hänsyn till att den nya ny lagstiftning lagstiftningen medför delvis genomgripande förändringar, som iväsentlig mån inverkar både i fråga om premietariffer och i på försäkringsvillkoren andra är det enligt utredningens mening inte möjligt att hänseenden, bestämma att de gamla avtalen automatiskt vid genom lagstiftning ikraftträdandet av trafikskadelagen skall anses utgöra avtal om trafikförenligt den nya lagen eller att försäkringsgivarna ensidigt skall ha säkring rätt att företa de ändringar i avtalen som påkallas av den nya Bla måste beaktas att dispositionsfrihet kommer att råda lagstiftningen. också enligt den nya lagstiftningen när det gäller försäkringsgivarens ansvarighet för skada på försäkringstagaren tillhörig egendom. bör alltså på något sätt beredas en möjlighet att Försäkringstagarna utan hinder av nu gällande avtalsvillkor frånträda de äldre avtalen med verkan från dagen för ikraftträdandet av trafikskadelagen och sålunda kunna fritt välja hos vilken försäkringsanstalt de vill teckna trafikförsäkring enligt den nya lagen. I och för sig kan detta resultat på ett rättstekniskt enkelt sätt åstadkommas genom en övergångsbestämmelse till trafikskadelagen av innebörd att äldre trafikförsäkringsavtal automatiskt upphör att gälla med utgången av december 1975. Vid de överläggningar rörande bl a hithörande frågor som utredningen har haft med företrädare för trafikförsäkringsbranschen har rests invändmot tanken reglering av övergångsproblemen i ningar på en legislativ enlighet med det anförda. Dessa invändningar kan inte frånkännas Utredningen har därför ansett sig böra pröva om såväl berättigande. som försäkringstagarnas intressen kan tillgodoses försäkringsgivarnas inom ramen för andra övergångsanordningar. Dessa överväganden har lett till till lösning, som enligt utredningens mening bör följande förslag kunna godtagas av alla berörda intressenter. Förslaget bygger på det att riksdagen fattar beslut om den nya lagstiftningen före antagandet av maj 1975 och att lagstiftningen skall träda i kraft den l utgången januari 1976.

som har meddelat trafikförsäkring (motor- 1) Trafikförsäkringsanstalt vilken är gällande för tid efter den 31 december 1974 fordonsförsäkring) samtidigt med skall, i samband med att den premie aviseras som förfaller att avtalet löper ut första gången efter den 31 december 1974, tillställa försäkringstagarna ett skriftligt meddelande av innehåll att förslag har lagts fram om ny lagstiftning om trafikförsäkring, att trafikförsäkring även enligt förslaget skall vara obligatorisk,

Specialmotivering 353

att den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den l januari 1976, att förslaget, om det genomförs, kommer att föranleda genomgripande ändringar i försäkringsvillkoren och i flertalet fall sannolikt ändrade premietariffer, att för den händelse riksdagen fattar beslut om ny lagstiftning på grundval av förslaget försäkringsanstalten så snart det låter sig göra efter det beslutet fattats men minst två månader före den nya lagstiftningens ikraftträdande kommer att skriftligen underrätta försäkringstagaren om på vilka villkor anstalten - för återstoden av löpande avtalstid - kommer att kunna erbjuda trafikförsäkring (motorfordonsförsäkring) enligt den nya lagstiftningen, att anstalten utan hinder av vad som följer av gällande avtal om trafikförsäkring (motorfordonsförsäkring) medger försäkringstagaren rätt att frånträda avtalet med verkan från och med dagen för den nya lagstiftningens ikraftträdande, under förutsättning att försäkringstagaren skriftligen säger upp avtalet senast en månad före ikraftträdandet, samt att avtalet nu förnyas med det förbehållet att det från och med dagen för den nya lagstiftningens ikraftträdande antingen kommer att gälla som avtal om trafikförsäkring enligt den nya lagen och på de villkor anstalten erbjuder eller varom särskild överenskommelse träffas eller helt upphör att gälla till följd av uppsägning från försäkringstagarens sida. 2) Trafikförsäkringsanstalt som efter den 31 december 1974 tecknar ny trafikförsäkring tillställer försäkringstagaren meddelande enligt punkt l i samband med att det nya avtalet ingås eller premie enligt detta första gången aviseras. 3) Vid lämplig tidpunkt efter det riksdagen fattat beslut om ny lagstiftning men senast två månader före den nya lagstiftningens ikraftträdande tillställer trafikförsäkringsanstalt varje försäkringstagare hos anstalten sådan underrättelse som har angetts under punkt I) om de villkor på vilka anstalten erbjuder trafikförsäkring (motorfordonsförsäkring) enligt den nya lagstiftningen. De försäkringstagare som inte fått meddelande enligt punkt J) eller 2) - dvs de försäkringstagare vilkas avtal löper ut under senare delen av kalenderåret - skall samtidigt i erforderlig omfattning ges information enligt punkt 1). Underrättelsen skall också innehålla uppgift om att försäkringstagaren har rätt att frånträda avtalet med verkan från och med dagen för den nya lagstiftningens ikraftträdande genom skriftlig uppsägning senast en månad före dagen för ikraftträdandet, att premie som har betalts enligt det gamla avtalet till den del den belöper på tid efter dagen för ikraftträdandet kommer att återbetalas till försäkringstagare som säger upp avtalet, om inte denne efter det avtalet sagts upp men före ikraftträdandet tecknar ny trafikförsäkring (motorfordonsförsäkring) hos anstalten enligt den nya lagstiftningen, i vilket fall beloppet kommer att tillgodoräknas honom såsom premie enligt det nya avtalet, att försäkringstagaren, om han inte säger upp det gamla avtalet, kommer att anses ha slutit nytt avtal om trafikförsäkring (motorfordonsförsäkring) på de angivna villkoren eller, om flera villkorsalternativ har angetts, enligt det alternativ försäkringstagaren senast en månad före ikraftträdandet skriftligen har underrättat försäkringsanstalten om att han väljer eller, om försäkringstagaren i sådant fall inte har låtit sig avhöra inom den tiden, enligt det alternativ som i underrättelsen angetts som normalalternativ, att försäkringsavtal som ingås enligt vad nu sagts skall anses slutet för tiden från dagen för ikraftträdandet till den dag då avtalet enligt den äldre lydelsen skulle ha löpt ut och därefter kommer att förnyas för tid som anges i underrättelsen om försäkringsvillkoren,

354 Specialmotivering samt att i försäkringstagare som enligt vad nu sagts sluter avtal om trafikförsäkring (motorfordonsförsäkring) enligt den nya lagstiftningen “ tillgodoräknas betald premie enligt det gamla avtalet, till den del den belöper på tiden efter ikraftträdandet, såsom premie enligt det nya _ avtalet. 3 Vid underrättelse enligt 3) fogar försäkringsanstalten formulär att av försäkringstagaren användas antingen för uppsägning av avtalet eller, i förekommande fall, för att lämna försäkringsanstalten meddelande om vilket av flera erbjudna villkorsalternativ han väljer. Till den föreslagna lösningen vill utredningen göra följande kommentarer. Trafikförsäkringen ingår normalt som ett moment i en ”paketförsäkring under namn av motorfordonsförsäkring, vilken inrymmer också ett eller flera andra försäkringsmoment, såsom hel- eller delkaskoförsäkring, räddningsförsäkring, rättsskyddsförsäkring och förarplatsförsäkring. Samtliga dessa moment är på det sättet oupplösligt förenade med trafikförsäkringsmomentet att de endast kan förekomma - men inte - i samband med trafikförsäkring. nödvändigtvis gör det Även om den nya lagstiftningen inte i och för sig behöver föranleda ändringar av villkoren för alla dessa övriga moment i motorfordonsförsäkringen, är det därför nödvändigt att en rätt för försäkringstagaren att i samband med den nya lagstiftningens genomförande säga upp sin trafikförsäkring måste innefatta rätt till uppsägning av hela motorfordonsförsäkringsavtalet. I det föregående har därför hänvisningarna till trafikförsäkringsavtal inom parentes angetts i förekommande fall avse avtal om motorfordonsförsäkring. De nya kollisionsreglerna kan möjligen tänkas föranleda viss justering av premietariffer eller villkor i övrigt för den del av kaskoförsäkringen som avser vagnskada. I övrigt torde av de olika delmoment i motorfordonsförsäkringen som inte avser trafikförsäkring endast förarplatsförsäkringen beröras av lagreformen. Denna försäkring intar i det avseendet en särställning. Som tidigare har påpekats blir förarplatsförsäkringen i stort sett obehövlig i och med att skada på föraren av ett motorfordon enligt den nya lagen undantagslöst täcks av trafikförsäkringen för fordonet. Denna försäkringsform - som ju är helt frivillig - tillkom just för att åtminstone delvis fylla ut den lucka i ersättningssystemet som finns i nuvarande lagstiftning i form av undantaget i 2 § BAL för skada som tillfogas föraren. I och med att detta motiv för att hålla förarplatsförsäkring bortfaller bör, kan det tyckas, försäkringstagaren ha en möjlighet att separat säga upp denna del av motorfordonsförsäkringen. I den föreslagna lösningen saknas emellertid behov av en sådan

fristående uppsägningsrätt. Problemet kan lösas så att försäkringsanstal?

terna erbjuder ett villkorsalternativ för motorfordonsförsäkring enligt den nya lagstiftningen som inte inrymmer någon förarplatsförsäkring och för den händelse detta alternativ väljs tillgodoräknar försäkringstagaren redan inbetald premie för sådan försäkring, avseende tiden efter den nya lagens ikraftträdande, såsom premie för övriga, kvarstående moment i den nya försäkringen. Om detta av något skäl inte låter sig göra, kan en försäkringstagare, som i och för sig önskar ha kvar sin trafikförsäkring i

Specialmotivering 355

sitt gamla bolag, utnyttja sin uppsägningsrätt beträffande hela den gamla försäkringen och omedelbart i samma bolag teckna en ny försäkring enligt den nya lagen men utan förarplatsförsäkring. Samtidigt som det av principiella skäl synes önskvärt - för att inte säga nödvändigt att försäkringstagarna får en rätt att säga upp sina gamla försäkringar och därmed en möjlighet till fritt val mellan anstalternas utbud av nya försäkringar enligt den nya lagstiftningen, är det tydligt att det skulle leda till praktiska svårigheter och medföra ett omfattande administrativt besvär för både försäkringsgivarna och myndigheterna, bl a med tanke på den skyldighet att avanmäla uppsagda försäkringar som föreskrivs enligt såväl TFL som den nya trafikskadelagen, om uppsägningsrätten blev utnyttjad i någon större omfattning. Enligt utredningens mening behöver man dock inte hysa några allvarliga farhågor i det avseendet. Man torde kunna utgå från att trafikförsäkringsanstalterna som hittills kommer att samordna sin verksamhet när det gäller utformningen av försäkringsvillkoren och att de avtal de erbjuder fordonsägarna endast obetydligt kommer att skilja sig sinsemellan av allt att döma huvudsakligen när det gäller premietarifferna och i det avseendet sannolikt på i princip samma sätt som hittills. Det är därför antagligt att övergången rent praktiskt kommer att i flertalet fall ske på det sättet att den enskilde försäkringstagaren ingår nytt avtal med sin förutvarande försäkringsgivare enligt något av de villkorsalternativ - tex när det gäller självriskbelopp o d - som denne erbjuder.

Det kan möjligen befaras att önskemål om att utesluta förarplatsför-

säkringen från motorfordonsförsäkringen för tiden efter den nya lagens ikraftträdande kan föranleda ett antal fordonsägare att utnyttja sin Som tidigare nämnts kan emellertid en uppsägning unduppsägningsrätt. gås, om försäkringsgivarna erbjuder ett alternativ till ny motorfordonsförsäkring som inte omfattar förarplatsförsäkring. Men härtill kommer att i allmänhet försäkringstagarens intresse av att utesluta förarplatsförsäkringen är ringa. Det rör sig för det första bara om den del av den återstående avtalstiden som infaller efter ikraftträdandet, dvs högst 12 månader ochi flertalet fall betydligt kortare tid. Det premiebelopp som skulle komma att tillgodoräknas honom är både relativt och absolut sett obetydligt, eftersom årspremien för försäkringen uppgår till endast mellan 20 och 50 kronor. Dessutom innebär en utebliven uppsägning inte att försäkringstagaren går miste om valuta för sin förarplatspremie. Försäkringen har karaktär av olycksfallsförsäkring som utfallet i form av engångsbelopp, och försäkringsbeloppet kommer alltså i händelse av skadefall inte att avräknas från trafikskadeersättningen (se 12 § förslaget till trafikskadelag och ovan 8.l.l2). Den som behåller förarplatsförsäkringen under en övergångstid kommer alltså att ha ett kompletterande förarskydd utöver det som den nya trafikförsäkringen ger. lncitamentet att säga upp en motorfordonsförsäkring endast i syfte att utesluta förarplatsförsäkringen blir under dessa förhållanden så svagt, att med all sannolikhet bara ett fåtal ringa om ens någon - försäkringstagare kommer att utnyttja uppsägningsmöjligheten i sådant syfte.

356 Specialmotivering

I samband med att försäkringsbolagen önskar i ett eller annat hänseende få till stånd en förändring av försäkringsvillkoren brukar de ofta tillämpa principerna för sk negativ avtalsbindning. Dessa innebär i 5 i fall av denna art att ena parten i avtalet tillställer motparten ett meddelande om de han vill ha till stånd och samtidigt

villkorsändringar

förklarar att i händelse av passivitet från motpartens sida avtal skall anses ha slutits på de erbjudna villkoren. Metoden är uppenbarligen allmänt sett betänklig från konsumentskyddssynpunkt. Men hur man än anser sig böra rättsligt bedöma denna form för slutande av avtal synes man av rent praktiska skäl böra godta en sådan ordning när det som här gäller en av ny lagstiftning betingad omgestaltning av 100 000-tals avtalsförhållanden. Trafikskadeutredningen för sin del har sålunda ansett det böra godtagas att trafikförsäkringsanstalterna inför övergången till det nya systemet använder denna metod. Åtskilliga försäkringstagare kommer vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande att ha tillgodohavanden hos sin försäkringsgivare på grund av premiebetalning som har gjorts enligt gällande avtal och som avser tid efter den l januari 1976. Uppenbart är att i de fall nytt avtal om trafikförsäkring enligt den nya lagen kommer till stånd mellan parterna under tiden närmast före ikraftträdandet tillgodohavandet skall tillgodoräknas försäkringstagaren som premiebetalning enligt det nya avtalet. Är tariffen enligt det nya avtalet högre, uppkommer för försäkringsgivaren en fordran på mellanskillnaden, som i princip förfaller till betalning vid den nya lagstiftningens ikraftträdande. Men det finns anledning räkna med att försäkringsgivarna, i överensstämmelse med den praxis de tillämpar i andra liknande sammanhang, i åtminstone flertalet fall avstår från att tillämpa de högre tarifferna under den tid efter lagens ikraftträdande som motsvarar återstoden av avtalsperioden enligt det gamla avtalet. Under alla förhållanden står det självfallet försäkringsgivarna fritt att medge anstånd med betalningen av skillnaden mellan den inbetalda och den nya högre premien till nästkommande premieförfallodag. Som framgår av det föregående utgår utredningen från att de nya avtalen kommer att i övergångsskedet ha en löptid från den l januari 1976 till den dag som enligt det gamla avtalet utgjorde slutdag för avtalstiden. Om i ett enskilt fall en försäkringstagare avböjer att sluta avtal på de erbjudna villkoren och sålunda vill övergå till annat försäkringsbolag i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande men har betalt premie enligt det gamla avtalet för tid efter ikraftträdandet, får han en fordran på försäkringsgivaren motsvarande den del av den erlagda premien enligt det gamla avtalet. Det lär inte kunna undgås att försäkringsanstalterna i sådana fall belastas med det administrativa besvär som en återbetalning av detta premiebelopp för med sig. Emellertid utgår utredningen som nämnts från att fallen blir mycket ringa till antalet. Under förutsättning att samtliga berörda försäkringsanstalter är beredda att på förhand utfästa sig att tillämpa de rutiner som den föreslagna

lösningen av övergångsproblemen förutsätter, finns enligt utredningens

mening inte behov att lagreglera försäkringsgivarnas och försäkringstagar-

Specialmolivering 357

nas rättigheter och skyldigheter i samband med övergången till den nya ordningen. Med utgångspunkt från denna bedömning har utredningen tillskrivit samtliga trafikförsäkringsanstalter och utbett sig besked huruvida anstalterna är beredda att godtaga och frivilligt tillämpa den ordning som här har beskrivits. Samtliga försäkringsanstalter har besvarat frågan jakande. Utredningen förutsätter att för den händelse ny koncession för trafikförsäkring meddelas under tiden från offentliggörandet av utredningens betänkande och fram till dagen för den nya lagstiftningens ikraftträdande den nya trafikförsäkringsanstalten i koncessionsärendet avkrävs en motsvarande utfästelse. l utredningens förslag till trafikskadelag har i enlighet med dessa överväganden inte tagits upp några särskilda Övergångsbestämmelser i de nu berörda frågorna. l enlighet med vad utredningen har anfört i avsnitten 7.3.1 och 7.4 föreslås att BAL och TFL samt förordningen (1946:175) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller nyttjas av staten upphävs genom ikraftträdandebestämmelserna till trafikskadelagen.

8.2 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:

207) Som utredningen har anfört i avsnitt 7.4 bör undantaget i 3 kap 8 § SkL från reglerna om principalansvar såvitt gäller skada som en arbetstagare vållat såsom förare av motorfordon i sak upprätthållas även efter den nya trafikskadelagens genomförande. Undantaget förutsätter för sin tillämpning att ersättning för skadan skall utgå enligt TFL eller utges antingen av någon som i egenskap av fordonets ägare är ansvarig för skadan men enligt 4 § TFL befriad från trafikförsäkringsplikt eller av staten enligt lagen (1939:776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m m. Den nya trafikskadelagen avses ersätta TFL. Även statens ansvar, för såväl egna fordon som fordon vilka omfattas av 1939 års lag, kommer att regleras av trafikskadelagen. I sin nya lydelse behöver bestämmelsen i 3 kap 8§ SkL följaktligen för sin tillämpning göras beroende bara av den omständigheten att ersättning för skadan skall utgå enligt trafikskadelagen. Bestämmelsen bör vidare när det gäller fordonsbegreppet bringas i överensstämmelse med trafikskadelagen. Begreppet motorfordon i den nuvarande lydelsen bör följaktligen bytas ut mot motordrivet fordon. Förslaget till ändrad lydelse av 3 kap 8 § SkL har utformats i enlighet med det nu anförda. Det torde inte kräva någon ytterligare kommentar.

58 SOU l974:87 Specialmotivering

8.3 till lag om ändring i lagen (1967:663) om tillägg

Förslaget

till vissa trafiklivräntor

Bestämmelsen i 15 § andra stycket andra punkten förslaget till trafikskamellan trafikförsäkringsanstalterna av det solidadelag om fördelningen riska ansvaret för skada orsakad av oförsäkrat eller okänt fordon har utformats så att stadgandet bringats i överensstämmelse med den prakav motsvarande föreskrift i 21 § andra stycket TFL. tiska tillämpningen skall förslaget ske efter förhållandet mellan de Fördelningen enligt för direkt tecknade trafikförsäkringar som för var och en av premier belöper på nästföregående kalenderår, inte som f n försäkringsanstalterna föreskrivs i 21 § TF L efter förhållandet mellan de premier som anstalterna uppburit under föregående år (avsnitt 8.l.15). Eftersom 15 § andra stycket trafiklivräntelagen beträffande kostnaderna för tillägg till trafiklivräntor anvisar samma fördelningsgrund som 21 § TFL bör lagrummet ändras så att det bringas iöverensstämmelse med 15 § andra stycket andra punkten trafikskadelagen.

8.4 Förslaget till trafikförsäkringskungörelse

En del av de bestämmelser i TFL som saknar motsvarighet i utredningens förslag till trafikskadelag bör i och för sig sakligt gälla även efter den nya ikraftträdande. De är emellertid av sådan natur att de lagstiftningens lämpligen bör meddelas i administrativ ordning (jfr 8.l.3l). Detta gäller framför allt vissa regler om försäkringsinspektionens tillsyn över trafikförsäkringsanstalternas verksamhet, om utfärdande av trafikförsäkringsbevis samt om försäkringstagares skyldighet gentemot försäkringsgivaren Bestämmelser i dessa hänseenden bör meddelas i en av vid försäkringsfall. utfärdad kungörelse. En sådan kungörelse bör även innehålla regeringen föreskrifter svarande mot innehållet i kungörelsen (1963:655) med särskilda bestämmelser angående försäkring å motorfordon som införts i riket samt kungörelsen om trafikförför tillfälligt brukande (1969:490) som tillhör främmande stat. säkring på motorfordon Eftersom kungörelsen praktiskt taget uteslutande kommer att reglera trafikförsäkringsförhållanden bör den få rubriken trafikförsäkringskungörelse” (TFK). bör indelas i sex avsnitt, av vilka de fem första under Kungörelsen särskilda rubriker bör innehålla bestämmelser om trafikförsäkringsanstalternas om trafikförsäkringsbevis, om åtgärder vid försäkverksamhet, om från trafikförsäkringsplikt samt om in- och ringsfall, undantag utförsel av icke försäkringspliktigt fordon. I ett sjätte och sista avsnitt bör under rubriken bestämmelser” tas upp bestämmelser om rätt Övriga för och generaltullstyrelsen att meddela komförsäkringsinspektionen pletterande tillämpningsföreskrifter.

Suecia/motivering 359

Trafikförsäkringsanstaltemas verksamhet 8.4.1 1 § Paragrafen reglerar i första stycket trafikförsäkringsanstalts skyldighet att, innan trafikförsäkringsrörelse påbörjas, lämna försäkringsinspektionen uppgift om sina premiesatser (första punkten) och att göra indelningen i riskklasser enligt grunder som inspektionen fastställer (andra punkten). Andra stycket ålägger försäkringsanstalt viss uppgiftsskyldighet vid ändringar av eller awikelser från premiesatserna. Paragrafen motsvarar i sak 7 § TF L. l redaktionellt avseende avviker paragrafen något från motsvarande lagrum i TFL. I andra stycket har i klarhetens intresse angetts att anmälan till försäkringsinspektionen skall ske om högre premie än den till inspektionen lämnade uppgiften föranleder har beräknats för ”viss försäkring eller viss grupp av försäkringar”. Någon saklig ändring i förhållande till vad som nu gäller är inte åsyftad.

842 2§ I denna paragraf ges försäkringsinspektionen befogenhet att fastställa högsta belopp för trafikförsäkringspremier. Motsvarighet till stadgandet finns i 9 § TF L, men enligt det lagrummet är motsvarande befogenhet förbehållen Kungl Maj:t. Utredningen har ansett att denna uppgift lämpligen kan anförtros försäkringsinspektionen.

843 3§ Enligt 12§ TFL skall svenskt försäkringsbolag som inte får behålla ansvarighet för livränta samt utländsk försäkringsanstalt fullgöra skyldighet på grund av trafikförsäkring att utge livränta genom köp av sådan ränta hos riksförsäkringsverket (RFV) eller behörigt svenskt försäkringsbolag (jfr prop 1973:14 s 46). I förevarande paragraf av kungörelsen har upptagits motsvarighet till denna bestämmelse med avseende på livränta enligt den nya trafikskadelagen. ”Riksförsäkringsanstalten” har härvid bytts ut mot ”riksförsäkringsverket”. Vidare görs i den föreslagna bestämmelsen inte åtskillnad mellan svenskt försäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt. Sådan anstalt kan nämligen numera söka och få koncession för skadelivränterörelse och därmed bli behörig att behålla ansvarigheten för skadelivränta. Såvitt gäller pantsättning till säkerhet för livränta innehåller lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket i 13 och 15 §§ föreskrifter som utformats med motsvarande föreskrifter i 274 och 276 §§ lagen (1948:433) om försäkringsrörelse som förebild.

8.4.4 4 § Paragrafen innehåller bestämmelse om beräkning av avgift som avses i 30 § förslaget till trafikskadelag. Den saknar motsvarighet i gällande rätt.

360 Specia/motivering

Den som har underlåtit att fullgöra sin försäkringsplikt enligt den föreslagna trafikskadelagen skall enligt 30 § första stycket i lagen erlägga för den tid som förseelsen avser en avgift, motsvarande försäkringspremie (avsnitt 7.3.l0 och 8.1.30). l 30 § andra stycket har angetts att närmare föreskrifter om avgiftens beräkning meddelas av regeringen eller annan myndighet som regeringen bestämmer. Denna uppgift bör enligt utredmening anförtros försäkringsinspektionen, och förevarande paraningens graf har utformats i enlighet härmed.

8.4.5 5 §

bestämmelser om vilken som I denna paragraf har upptagits myndighet skall mottaga anmälan enligt 6 § förslaget till trafikskadelag om upphörande av avtal om trafikförsäkring beträffande fordon som inte är samt om skyldighet för försäkupptaget i bilregistret (första stycket) som har gjort sådan anmälan att för den händelse avtalet ringsanstalt förlängs eller nytt avtal ingås underrätta den myndighet som har mottagit Paragrafen har igällande rätt motsvarighet i anmälningen (andra stycket). 18 § TFL. lagrum i förslaget till trafikskadelag kan avtal om Enligt nyssnämnda trafikförsäkring som regel inte bringas att upphöra tidigare än en månad efter det att anmälan om avtalets upphörande har gjorts hos viss Avser avtalet fordon som är upptaget i bilregistret skall sådan myndighet. anmälan göras hos trafiksäkerhetsverket men i annat fall hos myndighet som regeringen bestämmer. I huvudsaklig överensstämmelse med vad som i motsvarande hänseende av trafikförsäkringsnu gäller enligt 18 § TFL har i förevarande paragraf i första stycket föreskrivits att anmälan skall göras till kungörelsen om försäkringen avser varje motordrivet fordon trafiksäkerhetsverket, som är försett med visst saluvagnsmärke eller avser motordrivet fordon som brukas med stöd av särskilt leveranstillstånd eller särskilt begränsat som har utfärdat interimslicens, om körtillstånd, till den polismyndighet avser fordon för vilket sådan licens har utfärdats, och till försäkringen i den ort där försäkringstagaren enligt senast för polismyndigheten är bosatt, om försäkringen avser försäkringsgivaren tillgänglig uppgift moped. På sätt utredningen har utvecklat närmare i avsnitt 8.1.6 bör trafikförsom har gjort anmälan som avses i 6 § förslaget till säkringsgivare vara skyldig att återkalla anmälningen, om inom en månad trafikskadelag från det anmälan gjordes försäkringsavtalet förlängs eller nytt avtal om trafikförsäkring för fordonet träffas. I enlighet härmed har i andra av nu förevarande paragraf i kungörelsen tagits upp föreskrift att stycket i sådant fall skall underrätta myndigheten om förhålförsäkringsanstalten landet inom en vecka efter det avtalet förlängdes eller nytt avtal ingicks. Utöver vad som har anförts i avsnitt 8.1.6 torde stadgandet inte kräva

någon kommentar.

Specia/morivering 361

8.4.6 6 § Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka åtgärder som skall eller kan vidtas om trafikförsäkringsanstalts verksamhet ger anledning till anmärki sak men med vissa redaktionella avvikelser 8 § TF L ning. Den motsvarar och torde inte kräva någon särskild kommentar.

Trafikförsäkringsbevis 8.4.7 7 § Paragrafen upptar en föreskrift om skyldighet för trafikförsäkringsanstalt att utfärda bevis om meddelad trafikförsäkring. Den motsvarar 6 § tredje stycket TFL. Enligt sistnämnda lagrum ankommer det på Kungl Maj :t att fastställa formulär till sådant bevis. Den uppgiften skall emellertid enligt utredningens förslag anförtros försäkringsinspektionen.

8.4.8 8§ l denna meddelas en föreskrift om skyldighet för förare av paragraf moped att medföra trafikförsäkringsbeviset vid färd med fordonet och på begäran visa upp beviset för trafikinspektör, bilinspektör eller polisman. Paragrafen motsvarar 23 a § TF L. Enligt trafikskadeutredningens mening talar goda skäl för att också i fråga om andra försäkringspliktiga fordon än mopeder föreskrivs skyldighet att under färd medföra trafikförsäkringsbevis. Det är sannolikt att effektivisera till man på den vägen skulle kunna väsentligt möjligheterna kontroll av försäkringspliktens efterlevnad. Man får då närmast tänka sig att nytt bevis skall utfärdas i samband med att försäkringen genom premiebetalning förnyas. Beviset bör ges en utformning som medger att det kan anbringas synligt på fordonet och bereder ett betryggande förfalskningsskydd. Det bör vidare förses med årtals- och månadsbeteckning som anger vid vilken tid försäkringen löper ut. Det ligger emellertid inte inom ramen för trafikskadeutredningens uppdrag att överväga dessa frågor. En lösning av kontrollproblemen enligt här linjer förutsätter fö ett omfattande utredningsarbete. antydda Trafikskadeutredningen utgår emellertid från att hithörande frågor tas upp till prövning inom ramen för det arbete som redan pågår inom den

(7.3.lO) omnämnda samrådsgruppen. Leder det arbetet till att

tidigare skyldigheten att medföra trafikförsäkringsbevis utsträcks att omfatta

också andra motorfordon än mopeder kan bestämmelser i ämnet lämpli-

gen tas in i förevarande paragraf av trafikförsäkringskungörelsen.

Åtgärder vid försäkringsfall

8.4.9 9 § Paragrafen innehåller i första stycket föreskrift om skyldighet för trafikförsäkringstagare och det försäkrade fordonets brukare och förare

362 Specialmorivering

att lämna försäkringsgivaren underrättelse om händelse som kan medföra försäkringsfall och att på begäran lämna försäkringsgivaren behövliga upplysningar och handlingar. En i huvudsak likalydande bestämmelse finns fn i 22§ första stycket TFL. l formellt hänseende avviker det föreslagna stadgandet något från berörda bestämmelse i TF L. Skillnaderna är främst betingade av att enligt utredningens förslag till trafikskadelag (3 § andra stycket) annan än ägaren av ett motordrivet fordon kan vara försäkringspliktigt subjekt (se ovan 8.1.3). Ä Enligt 22§ andra stycket TFL åligger det den som för talan om ersättning för skada i följd av trafik med ett motorfordon mot dettas ägare, brukare eller förare att underrätta försäkringsgivaren i så god tid att denne kan inträda i rättegången. Om det inte visas när målet förekommer till handläggning att underrättelse har lämnats, skall käranden ges erforderlig tid att fullgöra underrättelseskyldigheten. Försittes den tiden, förlorar käranden sin talan mot försäkringsgivaren. Bestämmelsen har tillkommit för att förebygga att frågor om ägares, brukares eller förares skadeståndsskyldighet avgörs utan att trafikförsäkringsgivaren varit i tillfälle att intervenera i rättegången. Som anfördes vid TFL:s tillkomst (NJA II 1928 s 329) är visserligen en dom varigenom bilägaren eller annan för skadan ansvarig ålagts skadeståndsskyldighet inte bindande för försäkringsgivaren men kan det inte undvikas att domen faktiskt kommer att i hög grad försvåra försäkringsgivarens ställning. Det ansågs därför vara nödvändigt att ge försäkringsgivaren tillfälle att i rättegången föra talan som mellankommande part (numera osjälvständig intervenient). Enligt den föreslagna trafikskadelagen kommer en trafikskadelidande i de allra flesta, praktiskt betydelsefulla fallen att bli berättigad till trafikskadeersättning för sin skada enligt regler som ibland är förmånligare men praktiskt taget aldrig mindre förmånliga än skadeståndsreglerna. Denna rätt är, till skillnad från vad som gäller f n, helt oberoende av huruvida det föreligger personligt skadeståndsansvar för det skadeorsakande fordonets ägare, brukare eller förare eller annan person. I regel har en trafikskadelidande därför inte något intresse av att väcka en skadeståndstalan. Det kan dock tänkas vissa situationer, där han kan ha ett intresse av att få frågan om tex en bilförares personliga skadeståndsansvar prövad. Ett exempel är att en passagerare i en bil har tillfogats dels personskada, dels skada på egendom som befordrades med fordonet men inte är att anse som sådana personliga tillhörigheter som avses i 8 § andra punkten trafikskadelagen. Den skadelidande väcker då kanske talan mot föraren för såväl personskadan som sakskadan. Ett kanske mera praktiskt fall är att en vägtrafikant, tex en cyklist, har kolliderat med en bil och tillfogats egendomsskada och att såväl cyklisten som föraren av bilen varit vållande till olyckan. Cyklisten löper då risk att få tåla jämkning av sin trafikskadeersättning, men han kan vara berättigad till ojämkat skadestånd elleri varje fall större andel av full ersättning från föraren på den grund att föraren varit i betydligt högre grad vållande än cyklisten. . Väcker en skadelidande en vanlig skadeståndstalan mot t ex en

Specialtmorivering 363

bilförare, kan trafikförsäkringsgivaren på samma sätt som f n ha intresse av att kunna inträda i rättegången på svarandesidan som intervenient. för sådana kollisionsskador för Det gäller bl a när anspråket rör ersättning vilka enligt 10 § förslaget till trafikskadelag ersättning enligt den lagen skall endast under förutsättning att vållande i samband med utgå förandet av eller bristfällighet på fordonet på motsidan kan styrkas. En dom i skadeståndsmålet kan då få viss bevisverkan mot försäkrings- Detsamma gäller vissa frågor om skadans ekonomiska omfattgivaren. ning. Även om det med den nya lagstiftningen torde komma att höra till sällsyntheterna att en skadelidande som har rätt till trafikskadeersättning väcker en skadeståndstalan utan att det sker i samråd med den berörde trafikförsäkringsgivaren (jfr ovan 7.3.1 l) synes det med hänsyn till vad

som nyss har anförts vara en rimlig ordning att i dessa undantagssituatio-

liksom f n blir underrättad om rättegången och får ner försäkringsgivaren att intervenera i denna. Däremot synes det inte nödvändigt att möjlighet det görs till en processförutsättning att sådan underrättelse har lämnats. Inte heller kan det ifrågakomma att låta frågan huruvida försäkringsgivaren har blivit underrättad inverka på den skadelidandes rätt till trafikska-

deersättning.

Under dessa förhållanden har det synts utredningen vara en lämpligare ordning än den nuvarande att det läggs på den domstol där skadeståndstalan väcks att sörja för att försäkringsgivaren blir underrättad. Fallen blir som nämnts med all säkerhet mycket få och underrättelseskyldigheten blir följaktligen föga betungande för domstolarna. Å andra sidan kan den ifrågasatta ordningen antagas innebära säkrare garantier för att underrättelseskyldigheten blir fullgjord än om denna läggs på de enskilda skadelidande. En underrättelseskyldighet av detta slag har fö redan nu för vissa fall föreskrivits i förordningen (1946:175) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motordrivet fordon som tillhör eller nyttjas av staten. Trafikskadeutredningen - som i denna fråga har samrått med kanslichefen vid Domstolsväsendets organisationsnämnd (DON) - har i enlighet med det anförda iandra stycket av nu förevarande paragraf tagit upp föreskrift av innebörd, att om talan väcks om skadestånd med anledning av skada i följd av trafik med motordrivet fordon, rätten skall igod tid före huvudförhandlingen underrätta den försäkringsanstalt som har meddelat trafikförsäkring för fordonet om att talan väckts, samt att i fall som avsesi 15 § första eller andra stycket trafikskadelagen motsvarande underrättelse skall lämnasjustitiekanslern (JK) resp TFF. Det torde i allmänhet inte bereda domstolen någon svårighet att skaffa om vilken försäkringsanstalt som skall underrättas. Förs sig kännedom talan om enskilt i brottmål innehåller förundersökningen noranspråk malt anteckning om försäkringsförhållandena beträffande i målet aktuella fordon. Förs talan i tvistemål får domstolen inhämta nödvändiga upplysningar av parterna, eventuellt under förberedelsen. Att enligt bestämmelsen underrättelse i fall som avses i 15 § första stycket förslaget till trafikskadelag skall lämnas till JK och inte till den

364 Specialmorivering sou 1974:87

myndighet som i första hand har att för statens räkning reglera skador orsakade av statliga motorfordon -- t ex rikspolisstyrelsen för fordon inom polisväsendet etc ›- beror på att berörda lagrum avser även vissa fall då skada har orsakats av fordon som inte tillhör staten, främst de fall som fn omfattas av 1939 års lag med vissa bestämmelser om trafikförsäkring å motorfordon som nyttjas av staten, m m.

Undantag från trafikförsäkringsplikt 8.4. 10 10 §

Paragrafen föreskriver undantag från trafikförsäkringsplikt enligt den föreslagna trafikskadelagen för vissa utländska fordon, i sak motsvarande de undantag som fn föreskrivs i den med stöd av 5 § TFL utfärdade kungörelsen ( 1963:655) med särskilda bestämmelser angående försäkring å motorfordon som införts för tillfälligt brukande iriket och i kungörelsen (1969:490) om trafikförsäkring på motorfordon som tillhör främmande stat. Som utredningen har anfört i avsnitt 8.1.4 bör det ankomma på regeringen att närmare bestämma under vilka förutsättningar ett utländskt fordon skall vara undantaget från försäkringsplikt (se 4 § andra stycket förslaget till trafikskadelag). I fråga om fordon, som inte är hemmahörande i vare sig annat nordiskt land eller stat som är ansluten till EG-systemet och för vilket inte heller har utfärdats s k grönt kort, bör ställas krav på att det antingen finns en trafikförsäkring eller motsvarande försäkring för fordonet enligt lagen i fordonets hemland, avser

vilken

ersättning för skada i följd av trafik med fordonet i Finland, Norge och Sverige, eller att det vid införseln till Sverige tecknas s k gränsförsäkring. l punkt a) i förevarande paragraf upptas, i saklig överensstämmelse med vad som föreskrivs i 1969 års kungörelse, ett från undantag trafikförsäkringsplikten beträffande motordrivet fordon som ej är registrerat i Sverige och som tillhör främmande stat vilken har tillträtt den europeiska konventionen den 20 april 1959 om obligatorisk försäkring mot skadeståndsansvar i fråga om motorfordon, eller delstat i sådan stat. Av punkt b) följer att trafikförsäkringsplikt inte heller föreliggeri fråga om motordrivet fordon som är registrerat i något av vissa uppräknade europeiska länder, dvs de länder utom Sverige som är anslutna till det s k EG-systemet. l denna del motsvarar stadgandet l § första stycket första punkten i 1963 års kungörelse. I punkt c) anges i överensstämmelse med vad som nu föreskrivs i l § andra stycket i 1963 års kungörelse att icke registrerad moped som är hemmahörande i något av vissa uppräknade länder är undantagen från trafikförsäkringsplikt. De europeiska länder som anges är de i punkt b) angivna länder som i likhet med Sverige inte föreskriver registreringsplikt för mopeder. I punkt d) har tagits upp ett stadgande motsvarande l § andra stycket och 2 § i 1963 års kungörelse av innebörd att trafikförsäkringsplikt inte heller föreligger i fråga om motordrivet fordon som är registrerat eller

Specialmorivering 365

eljest hemmahörande i annan främmande stat än sådan som anges under punkt b) eller c), om fordonet har införts till Sverige från Finland eller Norge och är inrättat huvudsakligen för att självständigt nyttjas till person- eller godsbefordran eller om för fordonet finns försäkring meddelad av utländsk försäkringsanstalt och avseende ersättning för skada i följd av trafik med fordonet i Finland, Norge och Sverige enligt finsk, norsk resp svensk lag, dvs s k ”gröna-kort-fordon”. Punkt e) motsvarar - med vissa redaktionella avvikelser - 3 § första stycket i 1963 års kungörelse. Under denna punkt föreskrivs att trafikförsäkringsplikt inte föreligger beträffande annat i främmande stat registrerat eller eljest hemmahörande motordrivet fordon än som avses i punkterna a)-d), om vid fordonets införande till Sverige har tecknats särskild försäkring för fordonet, avseende sådan ersättning som avses under punkten d) och gällande till dess fordonet utförs från Finland, Norge eller Sverige till annat land (gränsförsäkring). innehåller till 3 § andra stycket i Slutligen punkt f) en motsvarighet 1963 års kungörelse. Av stadgandet i denna punkt följer sålunda, att personbil eller motorcykel som är avsedd att införas i svensk exportvagnsförteckning är undantagen från trafikförsäkringsplikt, om för fordonet har tecknats gränsförsäkring. Vid en jämförelse mellan å ena sidan 4§ andra stycket förslaget till trafikskadelag och nu återgivna bestämmelser i förslaget till trafikförsäkringskungörelse samt å andra sidan 5§ TFL och 1963 års med stöd av detta lagrum meddelade kungörelse bör uppmärksammas att den generella föreskriften i 5 § TFL av innebörd att undantag från försäkringsplikten förutsätter att ”försäkring (å fordonet) är gällande hos utländsk försäkringsgivare i förslaget har motsvarighet bara för en viss kategori fordon (punkt d). Detta innebär inte att någon egentlig saklig ändring är åsyftad. Emellertid torde detta krav inte kunna upprätthållas generellt. De överenskommelser som Sverige har ingått dels med de övriga nordiska länderna om det s k nordiska trafikförsäkringsområdet, dels med gemensamma marknaden om fri rörlighet över nationsgränserna för ”EG-fordon förutsätter att fordon som är registrerat i land som är anslutet till någon av dessa överenskommelser skall få införas till och användas i trafik i Sverige utan att det sker någon kontroll av huruvida i hemlandets lag föreskriven trafikförsäkring för fordonet har tecknats. Det betyder i realiteten att ett i sådant land registrerat fordon skall få brukas i Sverige utan svensk trafikförsäkring, även om fordonet faktiskt saknar sådan ”försäkring hos utländsk försäkringsgivare” som angesi 5 § TFL. Sakligt sett inger en sådan ordning inte några betänkligheter, eftersom TFF kommer att utge ersättning enligt svensk lag i händelse ett sådant fordon orsakar skada i Sverige och föreningen även har rätt att återkräva ersättningen av motsvarande inrättning i fordonets hemland, om det visar sig att fordonet är oförsäkrat. Men det är inte väl förenligt med den beskrivna ordningen att i svensk lag uppställa krav på att utländsk försäkring skall finnas (jfr ovan avsnitt 8.1.4).

Mum

366 a.. SpeCia/molivering sou 1974;g7

.skrat-

In- och utförsel av icke försákringspliktigt fordon

8.4.ll 11 § Paragrafen innehåller föreskrifter om att intyg av visst närmare angivet innehåll och viss beskaffenhet skall medföras när fordon som avsesi 10 § a) införs till Sverige och brukas i trafik här i landet. Saklig motsvarighet till stadgandet finns f n i 1969 års kungörelse.

8.4.12 12§ Denna paragraf upptar en föreskrift om att fordon, för vilket enligt 10 § d) förslaget till trafikförsäkringskungörelse skall finnas utländsk försäkring, får införas till Sverige endast om bevis om sådan försäkring företes. Föreskriften har fn sin motsvarighet i 2 § av 1963 års kungörelse. Det bevis som här avses är i realiteten det s k gröna kortet. Av 2 § i 1963 års kungörelse får anses följa att beviset skall utvisa, både att försäkring av angivet slag finns och att förbindelse enligt 5 § TFL har avgetts för den utländske försäkringsgivaren. Enligt förslaget till trafikskadelag behövs inte någon sådan förbindelse, eftersom trafikförsäkringsanstalterna direkt genom lagen (15 § andra stycket) åläggs ett ersättningsansvar gentemot de skadelidande. Emellertid bör det även enligt den nya lagstiftningen vara en förutsättning för att införsel till Sverige skall få ske av fordon som är försäkrat i utlandet, inte bara att försäkringen täcker skador i Finland, Norge och Sverige, utan också att den utländske försäkringsgivaren har förbundit sig att återgälda de ersättningar trafikförsäkringsföreningarna i Finland, Norge resp Sverige betalar ut för skador som fordonet orsakar i resp land. Att sådan utfästelse gjorts framgår av det s k gröna kortet som det f n är utformat. Det har dock inte ansetts nödvändigt att i trafikförsäkringskungörelsen ta upp föreskrift om bevisets innehåll i detta hänseende. Sådan föreskrift meddelas lämpligen av generaltullstyrelsen med stöd av 17 § andra stycket (se nedan 8.4.17).

8.4.13 13§ Enligt denna paragraf skall gränsförsäkring tecknas genom tullmyndighetens förmedling. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 3 § första stycket av 1963 års kungörelse.

8.4.l4 14§ I paragrafen meddelas föreskriftefom kontroll av försäkringsförhållandena vid återutförsel från eller förtullning i Sverige av fordon som avsesi lO § d), e) eller f) trafikförsäkringskungörelsen. Den motsvarar i sak men med vissa redaktionella avvikelser 4 § i 1963 års kungörelse.

8.4.15 15§ Enligt denna paragraf får särskild ersättning inte uttagas för utförande av tullmyndighets åliggande enligt trafikförsäkringskungörelsen. Paragrafen motsvarar 6 § i 1963 års kungörelse.

Specia/morivering 367

Ansvarsbestämmelser 8.4.l6 16 § Paragrafen innehåller en bestämmelse om straff för den som bryter mot föreskriften i 8 § om skyldighet för förare av moped att under färd med fordonet medföra trafikförsäkringsbevis. Den motsvarar och har i sak samma innehåll som straffbestämmelsen i 23 a § TFL.

Övriga bestämmelser

8.4.l7 17§ Paragrafen innehåller bemyndiganden för försäkringsinspektionen och generaltullstyrelsen att meddela ytterligare föreskrifter för tillämpningen av trafikförsäkringskungörelsen. Såvitt gäller bemyndigandet för styrelsen har bestämmelsen i gällande rätt sin motsvarighet i 8§ av 1963 års kungörelse. Försäkringsinspektionen har inte enligt gällande lag någon befogenhet att meddela tillämpningsföreskrifter till trafikförsäkringslagstiftningen. Enligt 27 § TFL har däremot Kungl Maj :t vissa befogenheter i det avseendet. Som utredningen har anfört i avsnitt 8.l.31 bör regeringen kunna delegera sin allmänna befogenhet att meddela sådana föreskrifter på underordnad myndighet. De föreskrifter som kan vara erforderliga för tillämpningen av bestämmelserna i l-l0 §§ av den föreslagna kungörelsen bör enligt utredningens mening lämpligen meddelas av inspektionen.

Ikraftträdandebestäm melser Trafikförsäkringskungörelsen bör träda i kraft samtidigt som den nya trafikskadelagen eller den l januari 1976 (8.l.32). I samband därmed bör, på sätt utredningen har anfört i avsnitt 7.4, 1963 och 1969 års kungörelser i sin helhet upphävas.

8.5 Förslaget till kungörelse om ersättningi vissa fall för skada i följd av trafik utom riket med motordrivet fordon som tillhör

staten

Bestämmelsen i 7 § andra stycket första punkten förslaget till trafikskadelag är, som närmare har berörts i avsnitt 8.1.7, tillämplig endast på skador som orsakas av fordon registrerat i Sverige. Som utredningen har anfört i det sammanhanget får man räkna med att vissa staten tillhöriga fordon, som inte är registrerade i Sverige, kan komma att användas utomlands och att en särskild reglering därför är erforderlig för att garantera svensk medborgare eller den som har hemvist här i landet och som utomlands tillfogas skada av ett sådant fordon samma ersättningsmöjligheter som bestämmelsen i 7 § andra stycket trafikskadelagen gerifall då svenskregistrerat fordon orsakar skada utomlands.

368 Specia/morivering sou 1974:87

Genom förevarande förslag till kungörelse åtar sig svenska staten att i de nu avsedda fallen utge den skadeersättning som skulle ha utgått enligt 7 § andra stycket trafikskadelagen om fordonet hade varit registrerat här i landet.

8.6 Förslaget till kungörelse om ändring i instruktionen (1965:709) för försäkringsinspektionen

Enligt 3 § första stycket instruktionen (1965:709) för försäkringsinspektionen åligger det inspektionen särskilt att ta befattning med bl a den verksamhet som bedrivs av försäkringsanstalterna enligt TFL. I paragrafen bör i samband med att den nya trafikskadelagen genomförs införas en hänvisning också till trafikförsäkringsanstalternas verksamhet enligt trafikskadelagen. TFL skall visserligen enligt utredningens förslag upphävas. Med hänsyn till att frågor om ersättning för trafikskada i följd av händelser som inträffar före den l januari 1976 skall avgöras enligt äldre lag bör hänvisningen till TFL i nu berörda författningsrum stå kvar. I stadgandet bör samtidigt av tekniska skäl vidtas vissa formella jämkningar.

8.7 Övriga författningsförslag

På åtskilliga håll i vägtrafiklagstiftningen förekommer hänvisningar till 6 eller 7 § BAL, nämligen när det gäller att ange den kategori av brukare av motorfordon som i fråga om påföljder m m skall jämställas med fordonsägaren. Sådana hänvisningar finns i 7 § tredje stycket lagen (1972:435) om överlastavgift, 35 § vägtrafikskatteförordningen (1973:601), 163§ vägtrafikkungörelsen (1972:603), 109 § fordonskungörelsen (1972:595), 88 § bilregisterkungärelsen (1972:599) och 13 § bilavgaskungörelsen (1972:596). Några mot 6 och 7 §§ BAL svarande bestämmelser tas inte upp i förslaget till trafikskadelag. Det blir därför nödvändigt att i de berörda stadgandena i vägtrafikförfattningarna direkt ange vilka brukare som avses. Utredningen har i enlighet med det anförda utarbetat förslag till erforderliga författningsändringar i de fem övriga av de här omnåmnda författningarna. De föreslagna nya bestämmelserna avviker i redaktionellt hänseende något från motsvarande föreskrift i 7 § BAL, men skillnaderna är inte av saklig betydelse. Även den kungörelse om förbud i vissa fall mot trafik med tyngre lastfordon som brukar utfärdas för trafiken under sommarmånaderna - senast genom SFS 1974:201 upptar en hänvisning till 6 och 7 §§ BAL, vilket bör beaktas när kungörelsen utfärdas första gången efter trafikskadelagens ikraftträdande. Hänvisningen bör ersättas av uttryckliga regler av motsvarande sakligt innehåll.

sou 1974:87 369

l Trafikskador med höga

Bilaga ersättningsbelopp

Trafikskadeutredningen har gjort en rundfråga bland samtliga trafikförsäkringsanstalter för att få fram material som belyser förhållandet mellan ansvarsbeloppen i ll § TFL och de belopp som man har att

ipravktiken

räkna med i skaderegleringen. Alla tillfrågade försäkringsanstalter utom en har avgett svar. Följande frågor har ställts: l. Vilket är det högsta slutliga ersättningsbelopp med anledning av en och samma skadehändelse som har förekommit i bolagets skadereglering? Det bör anges om beloppet gäller person- eller sakskada. Om det avser båda skadetyperna bör om möjligt uppdelning på person- resp sakskador ske. 2. I hur många fall under de senaste tre åren har mer än 500 000 kr

beräknats för en och samma skada (inklusive avsättning till ersättnings-

reserven)? Ange totala och beräknade beloppet i dessa fall och, om skadan hunnit slutregleras, den slutliga kostnaden för bolaget. 3. Kan Ert bolag redan nu uppskatta vilken genomsnittlig procentuell ökning av avsättningarna för personskador som de nya värdesäkringsbestämmelserna i lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor medför? Svaren sammanfattas i följande tabell.

l 2 3 4 Trafikförsäkrings- Fråga 1 Fråga 2 Fråga 3 anstalt Högsta slutliga Antalet fall un- Genomsnittlig ökersättningsbelopp, der de senaste tre ning av avsättningkr åren med beräk- arna för personnad skadekostnad skadeersättning på över 500 000 kr grund av värdesäkringslagstiftningen, % Allmänna Brand 794 106 0 30-35 (personskada) Ansvar 1 100 000 9 60 (personskada, fem personer, samt sakskada)

1 Med uttrycket avses skador uppkomna vid en och samma skadehändelse.

370 Bilaga 1

l 2 3 4

Folksam 1 095 000 22 35 (personskada, en person) Vegete 732 423 14 35440 (person- och sakskada) Trygg-Hansa 1 569 000 23 drygt 35 (person- och sakskada)

(personskada 680 000 och sakskada 220 000) United States 54 000 0 - Fidelity & (sakskada) Guaranty C0 Liverpool & 40 494 0 - London & Globe (personskada)

(person- och sakskada)

Bilaga 2 Vissa uppgifter om trafikförsäkrings-

anstalternas regressverksamhet

I denna bilaga redovisas vissa uppgifter angående omfattningen av trafikförsäkringsanstalternas regressverksamhet. I betänkandet behandlas regressfrågorna i avsnitt 7.3.8.

A. Regress mot fysiska personer

1 Regress utövad av trafikförsäkringsgivarna Underlag för nedan lämnade uppgifter utgör en år 1970 färdigställd uppsats i tillämpade studier för juris kandidatexamen, författad av numera hovrättsfiskalen Björn Rahmström. Uppsatsen har titeln Prevention genom regresskrav inom bilförsäkring” och bygger på en undersökning av regresspraxis hos 15 av de försäkringsanstalter som meddelar trafikförsäkring i Sverige. Den följande redogörelsen utgör en av Rahmström i samarbete med utredningens sekreterare utarbetad sammanställning av vissa av undersökningsresultaten.

1.1 Undersökningens uppläggning m m Undersökningen omfattar följande försäkringsanstalter: Allmänna Brand, Ansvar, Folksam, Göta, Hansa, Holmia, Liverpool & London & Globe, länsförsäkringsbolagen, Motor Union, National, Skandia, Trafik-Bore, Trygg, Winterthur och Zürich. Uppgifter har hämtats enbart från anstalternas Stockholmskontor och gäller oftast den därifrån utövade regressverksamheten. Bilden blir därför något ofullständig beträffande anstalter med huvudkontor eller distriktsresp zonkontor på annan plats, eftersom en mängd regresser sköts från anstalternas skadekontor ute i landet och inte redovisas i Stockholmskontorens material. Undersökningsmaterialet har till största delen tagits fram vid intervjuer med de befattningshavare som närmast är ansvariga för regressverksamheten, dvs ombudsmän, skadechefer, skadereglerare och skaderevisorer. På de flesta anstalter föreligger inte någon statistik på området. En anstalts interna handläggning återverkar på vilka uppgifter som kan lämnas om regresserna. Decentraliserad handläggning medför t ex att intern redovisning kanske sker endast i de tveksamma fall som skadereg-

372 Bilaga 2

lerarna har överlämnat till ombudsmannasidan. Resultatet av regressåtgärder på skaderegleringsnivå redovisas sålunda vanligen inte. Vidare kan en anstalts allmänna policy inverka på regressverksamheten. Så tex har försäkringsbolaget Ansvar ett principiellt intresse av att bevaka sina regressanspråk mot rattfyllerister, eftersom bolaget har uteslutande helnyktra försäkringstagare. Helhetsbilden av regressverksamheten mot enskilda skadevållare torde emellertid på det hela taget vara tillförlitlig. De intervjuade personernas uppgifter har varit samstämmiga.

förvånansvärt

1.2 Regresshandläggning Den stora majoriteten av samtliga regressfall avskrivs redan vid inledningen av regressen och då ofta av skadereglerare. Även hos anstalter som har en mera centraliserad och effektiv uppföljning ger regresserna i det stora flertalet fall ett negativt resultat. Regresskraven avser vanligen från början hela det belopp för vilket regressrätt föreligger. Det brukar dock visa sig, om beloppet inte är obetydligt, att kravet måste sättas ner. Anstalterna synes i allmänhet vara liberala i detta hänseende. Amortering medges i allmänhet. En betalningsskyldig som skött sina amorteringar under någon tid och sedan begär nedsättning på grund av försämrade ekonomiska förhållanden, kan regelmässigt räkna med att detta medges. Ett nedsatt regresskrav överstiger sällan 5 000 kr. Ett av de större bolagen sätter aldrig fordringen högre än till detta belopp. Det vanligaste torde vara att även större fordringar sätts ner till 2 000 å 3 000 kr. De angivna siffrorna bör ses i belysning av att skadekostnaderna i det enskilda fallet iallmänhet understiger l0 000 kr; i de flesta fall uppgår de till något eller några tusen kronor. 1 nedanstående tabell redovisas ett stort bolags regresskrav på grund av rattfylleri under 1960-talet, fördelade efter storleksordning.

Tabell l

Antal krav i intervall mellan kronor krav5 000 5 000krav>3 000 3 000krav>l 000 kravl 000 S:a

Bilaga 2 373

1.3 Frekvensen av olika regressorsaker

Anstalternas interna redovisning av regressverksamheten sker oftast som en klumpredovisning utan uppdelning på skilda regressorsaker. En viss uppfattning om hur ofta en viss regressorsak förekommer i jämförelse med andra regressanledningar ger dock följande exempel från de anstalter som har kunnat lämna uppgifter i detta hänseende. Uppgifterna ger även en uppfattning om storleken av resp anstalts regressverksamhet. De härrör så gott som uteslutande från de största försäkringsanstalterna. Av femton tillfrågade anstalter ansåg tolv att rattfylleri och rattonykterhet är de vanligaste regressorsakerna. De tre övriga bolagen ansåg att stöld eller obetald premie hade högre frekvens. Av 95 aktuella regressfall hos ett av de fem största bolagen avsåg 40 fall (42 %) rattfylleri och 26 fall (27 %) rattonykterhet. l 21 fall (22 %) var anledningen olovlig körning eller olovligt brukande av fordonet, medan i 8 fall (7 %) regressorsaken var obetald premie. I ett annat medelstort försäkringsbolag har under en tid av två år regressfallen registrerats med följande fördelning på regressorsaker (siffrorna inom parentes anger procentuell andel):

Tabell 2

År Regressorsak Rattfylleri/ Grov Ej körkort Obetald Tillgrepp Sza rattonykterhet vårdslöshet premie av fordon 1968 19 (2l,8) 1 (1,1) 2 (2,3) 18 (20,5) 48 (54,5) 88 1969 23 (26,1) - 4 (4,5) 13 (14,8) 48 (54,5) 88 S:a 42 (24,0) 1 (0,57) 6 (2,9) 31 (17,8) 96 (54,5) 176

En genomgång har gjorts av delredovisningarna för de regressfall som avslutats under åren 1960-1969 hos ett av de största bolagen och i vilka någon inbetalning har gjorts. Redovisningen omfattar inte positiva regresser på skaderegleringsnivå. Resultatet framgår av nedanstående tabell.

Tabell 3

Regressorsak Antalet avslutade regressfall år 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 Sza

Rattfylleri/ rattonykterhet 12 3 6 21 23 29 28 15 16 16 169 Obetald premie 4 1 5 9 3 4 4 7 4 4 45 Olovlig körning 7 3 8 11 14 9 9 3 6 l 71 Stöld 18 24 38 15 27 13 9 9 5 2 160 Summa 41 31 57 56 67 55 50 34 31 23 445

2 374 Bilaga

hos ett annat stort bolag i ärenden Fördelningen på regressorsaker av följande tabell. avslutade åren 1956, 1959 eller 1960-1967 framgår

delvis är decentraliserad hos detta bolag, är Då regressverksamheten

Det verkliga antalet regressfall torde sammanställningen inte fullständig.

alltså vara större än tabellen utvisar.

Tabell 4

Regressorsak Antalet avslutade fall år

1962 1963 1964 1965 1966 1967 S:a 1956 1959 1960 1961

Rattfylleri/ 136 - 1 3 9 15 26 29 28 18 6 rattonykterhet - - 1 5 6 14 21 43 65 20 175 Obetald premie - - 10 13 21 19 14 3 86 Olovlig körning 1 5 - - - - 13 3 - 23 Grov vårdslöshet - 4 3 - 10 16 25 27 12 1 97 Stöld 1 3 2

- 21 41 73 99 130 112 30 517 Summa 3 7

1.4 Några exempel på omfattningen av bolagens regressverksamhet

lämnas några exempel på regressresultat som vissa anstalter I det följande

De lämnade har av nödvändighet blivit har uppnått. uppgifterna

ofullständiga.

endast en klumpredovisning där Exempel I: I detta bolag föreligger

anges utan närmare specificering. Uppskattningsvis regressinkomsterna hos detta bolag regressrätt i ca 2 000 fall per år. Bolagets uppkommer under åren 1963-1969 fördelar sig på följande sätt: regressinkomster

Tabell 5

1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 År

221 000 276 000 259 000 Regressinkomst kr 37 000 86 000 139 000 175 000

2: Detta följande regressresultat under åren Exempel bolag har haft

1967-1969:

Tabell 6

År Antal betalande Regressford- lnbetalt lnbetalt belopp i %

2 375

Bilaga

Varje år kan här ses som en isolerad redovisning, dvs regressinkomster under året hänför sig endast till under samma tid uppkomna fall. Det uppges att antalet betalande fall motsvarar antalet uppkomna regressfall, sånär som på något tiotal fall vilka avskrivits. Dessutom har betalningsanstånd lämnats i några fall per år på grund av studier eller sjukdom. Antalet uppkomna regressfall bör således ökas med 10-15 fall per år. Bolaget har kompenserats för skadeutlägg med 24 % genom återbetalningar. En skadevållare har i medeltal krävts på 2 900 kr och därav återbetalat något mindre än 700 kr. Exempel3: Ett annat bolag reglerar ca 25 000 trafikskador per år. Nedanstående sammanställning av regressresultaten under åren 1959-1967 är av flera skäl osäker. Bl a torde antalet regresser under tidigare år vara större än sammanställningen utvisar.

Tabell 7

År Antal Antal Regress- Inbetalt lnbetalt belopp i 70 regressfall avslutade fordringar kr belopp kr av regressfordringarna regresscr

Exempel 4: För ytterligare ett annat bolag redovisas i nedanstående tabell för tioårsperioden 1960-1969 bolagets årliga regressinkomster, antalet avbetalande regressansvariga, totalbeloppet av inbetalningar som gjorts på de under resp år avslutade regresserna samt antalet regressansvariga som slutreglerat sina betalningar under resp år. Uppgifterna omfattar endast de fall som har överförts till en särskild regressavdelning. De fall som slutbehandlats av skadereglerarna själva redovisas inte.

Tabell 8

År Regressinkomster Antal avbetalande Antal slut- Totalinbetalningar under året regressansvariga på under året av- betalande slutade regresser regressansvariga

376 Bilaga 2 SOU l974z87

I enstaka av de redovisade fallen har gjorts förhållandevis stora inbetalningar. l 21 av de 518 fallen slutar inbetalningarna på mellan 5 000 och 25 000 kr. lnbetalningarna i dessa fall uppgick till sammanlagt 203 000 kr eller ca 37 % av de totala regressinkomsterna under perioden. Medelbeloppet av gjorda inbetalningar utgjorde i övriga 497 fall ca 700 kr. l tabell 9 redovisas för samma bolag för tiden l jan-3l maj 1970 dels beloppen av gjorda utbetalningar av ersättningar på grund av trafik- resp kaskoförsäkring, dels beloppen av gjorda regressinbetalningar. Även dessa uppgifter omfattar endast fall som har överförts till den särskilda regressavdelningen.

Tabell 9

Utbet belopp kr Totalt kr Återbet belopp Totalt Återbet Regressorsak kr kr belopp i % av utbet Trafik Kasko Trafik Kasko belopp

Rattfylleri/ rattonykterhet 252 000 36 000 290 000 37 000 (600) 38 000 13,1 Olovlig körning 68 000 15 000 83 000 4 000 (800) 5 000 7,4 av fordon 20 000 18 000 38 000 500 - S00 2,5 Tillgrepp - - - - 0 Grov vårdslöshet i trafik 5 000 S 000 89 000 90 000 5 000 - 5 000 5,6 Obetald premie (600) Summa 434 000 71 000 506 000 46 000 48 000 9,5

De regressansvariga som var föremål för återkrav under perioden vari medeltal ersättningsskyldiga för ett belopp av 2 000 kr men inbetalningarna belöpte sig till i genomsnitt drygt 200 kr. Det är då att märka att inbetalningar gjorts av endast en del av de regressansvariga och att således medeltalet för dem som gjort inbetalningar är betydligt högre.

II Regress utövad av trafikförsäkringsföreningen (TFF)

Utredningen har från TFF inhämtat uppgifter om föreningens regressverksamhet mot fysiska personer. Uppgifterna har sammanställts av ombudsmannen Arne Brandt och redovisas i nedanstående tabeller (10-14). l tabell 10 redovisas det antal skador som har anmälts resp år. Siffrorna i tabellerna 11-14 hänför sig inte bara till skador anmälda under resp år utan även till skador som anmälts tidigare. Det bör också

anmärkas att en del skador vidarebefordras till försäkringsbolag för

handläggning om det har kunnat konstateras att visst bolag är ansvarigt för skadan.

Tabell 10 Till TFF anmälda skador genom oförsäkrade motorfordon

1969 1970 1971 1972 1973

1 925 2 286 2 296 2 630 3 307

sou 1974:87

Bilaga 2 377

Tabell ll Utbetalningar för skador genom oförsäkrade motorfordon 1969 1970 1971 1972 1973 2 765 000 3 392 000 4 793 000 5 175 000 5 577 000

Tabell 12 Av enskilda fysiska personer inbetalda regressbelopp 1969 1970 1971 1972 1973 Frivilliga betalningar 165 416 178 236 247 235 332 712 359 091 Utsökning 12 206 25 159 9 961 14 276 25 711 Summa 177 623 203 396 257 197 346 989 384 802 Den största delen av de belopp föreningen får genom utsökning härrör från utmätning i skatteåterbäring. En del belopp erhålls genom utmätning i lön. Tabell 13 Av TFF vidtagna rättsliga åtgärder

målsägandeanspråken brottmål och lagsökningsansökningarna resulterar i dom eller utslag, men i vissa fall återkallas ansökan på grund av betalning. Efter den ändring av 22 kap 2 § rättegångsbalken (RB) som trädde i kraft den l januari 1970 har föreningen i allt större omfattning utnyttjat möjligheten att anmoda åklagare att utföra föreningens målsägandetalan. Det gäller de fall där reglering av skadan har hunnit ske före brottmålets handläggning och där föraren av det oförsäkrade fordonet har åtalats för vårdslöshet i trafik.

Tabell 14 Ärenden till utsökning

1969 1970 1971 1972 1973

Antal ärenden till utsökning 122 113 82 114 177 Positivt resultat i % av antalet ärenden 14,8 17,7 17,1 21,9 27,7

När det gäller stora regresskrav gör efter av föreningen utredning vederbörandes ekonomiska situation regelmässigt en kraftig nedsättning av sitt krav. l vissa fall avskrivs kravet helt.

378 Bilaga 2

B Regress mot staten

I viss omfattning utövar trafikförsäkringsanstalterna regress mot staten, företrädesvis när skadeståndsanspråk kan göras gällande mot staten som väghållare på grund av försumlig väghållning och när sådant ansvar kan göras gällande mot staten som innehavare av järnväg.

1 Regress mot vägverket De ärenden där vägverket under åren 1972 och 1973 har betalt ut ersättning på grund av helt eller delvis godkända regresskrav från trafikförsäkringsanstalt redovisas i tabell 15. Uppgifterna har inhämtats från verkets juridiska avdelning, där de har sammanställts av byrådirektören Bertil Westerberg. De avser regress på grund av såväl trafik- som vagnskadeförsäkring.

Tabell l5 Vägverkets utbetalningar på grund av regresskrav från trafikförsäkringsanstalt

För år 1973 svarar tre ärenden med likartad skadeorsak (för hög asfaltkant) för mer än hälften av utbetalningarna. Dessa avser samtliga Regressbeloppet är inte representativt för verkpersonskadeersättningar. samheten i stort. 1973 utgör närmast ett ”olycksår”.

Sedan år 1974 avböjer vägverket efter samråd med justitiekanslern försäkringsbolagens regresskrav på grund av statens principalansvar under hänvisning till 25§ FAL i dess från den 1 juli 1972 gällande lydelse under av att försäkringsvillkorens regressklausul inte kan åberopande anses upphäva det dispositiva regressförbudet i nämnda lagrum. Vägverket godtar dock i princip överlåtelse av skadeståndsfordringen från den skadelidande på försäkringsgivaren som grund för regressanspråk.

2 Regress mot statens järnvägar Nedanstående grundar sig på en undersökning som utförts av uppgifter avdelningsdirektören Arne Forsström vid Slzsjuridiska avdelning. Under år 1973 utbetalade SJ på grund av regressanspråk från trafikförsäkringsbolag 160 kr S0 öre avseende sakskada. Att beloppet är med att motorfordonsföraren oftast är ensam så lågt sammanhänger vållande. Vid personskada vänder sig den skadelidande i många fall direkt mot SJ och frågan om regresskrav uppkommer då inte. Storleken av utgivna belopp varierar emellertid från år till år. Sålunda har några kollisioner föranlett regress för ideellt skadestånd av betydande omfattning och för livränta. I regel har dock endast jåmkad ersättning utgått på grund av att motorfordonsföraren har varit vållande eller inte har förmått exculpera sig.

Litteratur*

Appeltofft, Olof, 1949 års betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring m m, i SvJt 1949 s 768 Bennich, Lars, Bilansvarighetslagen. Försäkringsjuridiska föreningens publ nr 2 (2 uppl Stockholm 1945) Boêthius, Per, Försäkring i stället för skadestånd, i FT 3/ 1972, s 20 Brunnberg, Arne, Nordisk diskussion om ersättning för skada till följd av bruk av motorfordon, i SvJt 1953 s 180 Comparative studies in automobil accident compensation (Department of Transportation, Washington D C 1970) Conradi, Erland, Reformerad nordisk trafikförsäkring, i NFT 1958 s 11 Eek, Hilding, Bilkollisioner och lagval. Lex loci comissi under debatt, i NFT 1965 s 261 Essén, Eric, Tillämplig lag vid internationella trafikolyckor, i NFT 1969 s 221 Engstrand, R, Två års mopedförsäkring, i NFT 1955 s 55 Engströmer, Th, Ny lagstiftning om ansvarighet för automobilskada, i SVJ t 1916 s 189 Explanatory report on the European Convention on Civil Liability for Damage Caused by Motor Vehicles (Strasbourg 1973) Flodin, Sven, Skadeservice samarbetsform som fungerar fint, i FT 1/1973 s 13 Funquist, B, En matematisk bevismetod ibilmål, iSvJt 1932 s 69 Grönfors, Kurt, Om trafikskadeansvar utanför kontraktsförhållanden (Stockholm 1952) Grönfors, Kurt, Om presumerad culpa och jämkning av skadestånd, i SvJt 1954 s 673 Grönfors, Kurt, Skadelidandes medverkan (Stockholm 1954) Göhrn, A W, Gälla motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan vid hastighetstävlingar?, i TSA 1939 s 42 1 Utredningen har funnit lämpligt att i betänkandet presentera en såvitt möjligt fullständig förteckning över svensk litteratur på trafikskadeområdet. Aven viss utländ sk litteratur av intresse har tagits med.

380 Litteraturförteckning sou 1974:87 Hall, Mac, Om bilförsäkring. Svensk trafikförsäkring 1929-1939. Trafikförsäkringsföreningens publ nr 3 (3 uppl 1941) Hellna, Jan, Försäkringsrätt (2 uppl Stockholm 1965) Hellner, Jan, Skadeståndsrätt (2 uppl Stockholm 1973) HeIIner, Jan, Skadeståndsrättens reformering, iSvJ t 1967 s 673 Hemberg, W, 1929 års lag om trafikförsäkring å motorfordon, i SvJt 1929 s 285 Hemberg, W, När upphör en trafikförsäkring, iSvJt 1932 s 63 Hult, Ph, skadeståndsansvar utan skuld i senare svensk rättspraxis, iTfR 1950 s 351 Karlgren, Hjalmar, Skadeståndsrätt (5 uppl, Stockholm 1972) Keeton, JF, and 0Connell, J, Basic Protection for the traffic victim (Boston 1965) Lejman, F, skadeståndsansvar för farlig verksamhet i nyare svensk rättspraxis, i Festskrift till Henry Ussing s 300 (Köpenhamn 1951) Lidman, Sven, Oding, Georg och Törnblad, Björn, Allmänna villkor av år 1967 för motorfordonsförsäkring med kommentar, Bilaga till Svensk Försäkrings-Årsbok 1967 Lindgren, Ragnar, Något om motorfordonsförare, trafikförsäkring och förarplatsförsäkring, i Uppsatser iförsäkrings- och skadeståndsrätt (Stockholm 1967) Malmaeus, Bengt, Bilägares skadeståndsrätt vid kroppsskada, iSvJt 1940 s 552 Malmaeus, Bengt, Gränserna för trafikförsäkringsskyddet, i Gjallarhornet 1946 s 179 Malmaeus, Bengt, En jämkningsfråga. Bilägareansvar och arbetsgivareansvar, i SvJt 1947 s 68 Malmaeus, Bengt, Jämkning enligt bilansvarighetslagen, iSvJ t 1954 s 426 Malmaeus, Bengt, Bilansvarighetslagen. Försäkringsjuridiska föreningens publ nr 18 (Stockholm 1962) Malmaeus, Bengt, Om stilleståndsersättning. Försäkringsjuridiska föreningens publ nr 19, (Stockholm 1966) MaImer, G, Vem är förare av bil?, i SvJt 1959 s 539 Margeat, Henry, Accidents de la circulation. Responsabilité et reparation du do-mmage. Maux et remedes (Paris 1968) Nordenson, Ulf, Bengtsson, Bertil, och Strömbäck, Erland, Skadestånd (Stockholm 1972) Norström, Knut, Statens regressrätt mot bilförare, i SvJ t 1944 s 571 Norström, Knut, Skadeståndsproblem vid sammanstötning mellan järnvägsfoirdon och motorfordon, i NFT 1944 s 384 Norström, Knut, Hur tolkas bilförsäkringens nya villkor?, i Gjallarhornet 19 59 s 605 0Connell, J, The injury industry and the remedy of no-fault insurance (Urlbana 1971)

sou 1974:87 381

Litteratur/örleckning

0ConneII, J, and Wilson, W II, Car insurance and consumer desires (Urbana 1969) Persson, B, Förande av motorfordon enligt svensk rättspraxis angående rattfylleri, i Nordisk Tidskrift for Strafferet 1948 s 274 Sandström, E, Skadeståndsskyldighet på grund av farlig verksamhet. Nordiska juristmötet i Oslo 1934. Bil 2 Stenbeck, E, Ny lagstiftning rörande skadestånd vid automobilsammanstötningar, SvJt 1934 s 273 Stenbeck, E, Trafikförsäkringsfrågor vid automobilsammanstötningar. Festskrift tillägnad Erik Marks von Würtemberg, s S6 (Stockholm 1931) Strahl, Ivar, Reformlinjer i skadeståndsrätten, iTSA 1949 s 180 Strahl, Ivar, Skadestånd och försäkring. Nordiska juristmötet i Stockholm 1951. Bil Strahl, Ivar, Ny norsk lag om ersättning för skada av motorfordon, iSvJt 1961 s 521 Strahl, Ivar, Anmälan av arbeten av Conard, Keeton & OConnell samt Tune, i SvJt 1967 s 638 von Sydow, G, Genevekonferensen om obligatorisk ansvarighetsförsäkring för bilister, i SvJt 1948 s464 Tiselius, Per-Erik, Fotgängare-s medvållande vid skada i följd av biltrafik, i Uppsatser i försäkrings- och skadeståndsrätt (Stockholm 1971) Tunc, André, Traffic accident compensation, international Encyklopedia of Comparative Law 11:14 (Tübingen 1971) Wahlquist, Ingemar, Något om skada iföljd av biltrafik i samband med lastning och lossning från stillastående motorfordon, iGjallarh0rnet 1961 s 512 Wahlquist, Ingemar, Något om skada iföljd av biltrafik i samband med lastning och lossning, iSvJt 1963 s 39 Walin, Gösta, Trafikförsäkringen reformeras? iSvJt 1935 s477 Werner, Staffan, Bilpassagerare och trafikskada, i Uppsatser iförsäkrings- och skadeståndsrätt (Stockholm 1971) Ågren, J, Om trafikförsäkringslagen och trañkförsäkringen. NFT 1930 s 37 Ågren, J, Angtrafildörsäkringens utökning till olycksfallsförsäkring, i NFT 1932 s 209

Betänkanden m m SOU 1922:39 Betänkande med förslag till förordning om motorfordon m m. Förslag till lag ang ansvarighet för skada iföljd av trafik med motorfordon SOU 1938:27 Betänkande med förslag till trafikförsäkringslag jämte därmed sammanhängande författningar SOU 1949:26 1945 års försäkringsutredning ll. Betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring m m

382 Lirteratutförreckning

SOU 1950:16 Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område av professor [var Strahl SOU 1957:36 Trafikförsäkring SOU 1971:83 Skadestånd 111. En allmän regel omjämkning av skadestånd m m SOU 1973:51 Skadestånd V. Skadestånd vid personskada SOU 1974:26 Motorredskap Bill S 354, 93 D Congress 2 D Session (Washington 1974) och Report of the senate committee on thejudiciary on S 354 (Washington 1974)

Förkortningar

BAL lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik BRK bilregisterkungörelsen (1972:599) CBR centrala bilregistret EG Europeiska gemenskapen FA L lagen ( 1927:7 7) om försäkringsavtal FK fordonskungörelsen (1972:595) FRL lagen (1948:433) om försäkringsrörelse FSAB Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag FT Försäkringstidningen KÖ kollisionsöverenskommelsen NFT Nordisk Försäkringstidskrift NJA Nytt juridiskt arkiv RB rättegångsbalken SCB statistiska centralbyrån SkL skadeståndslagen (1972:207) SvJt Svensk juristtidning TBL lagen (1951 2649) om straff för vissa trafikbrott TFF trafikförsäkringsföreningen TFL lagen (l929:77) om trafikförsäkring å motorfordon TfR Tidsskrift for Rettsvitenskap TSA Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund UfR Ugeskrift for Retsvmsen UL utsökningslagen

Statens

offentliga utredningar 1974

Kronologisk förteckning

Orter i regional samverkan. A 64. Energi 1985. 2000. I. Ortsbundna levnadsvillkor. A. 65. Energi 1985, 2000. Bilaga. l. Produktionskostnader och regionala produktionssystem. A. 66. Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudgudstjlnster och övriga Regionala prognoser i planaringens tjänst. A gudstjänster. Band 1. Gudatjanstordning m. m. U. Boken Litteraturutredningens huvudbetånkanda. U. 67. Svenska kyrkans gudstjänst. od: övriga

PPNPPPPN?

Huvudgudstjlnstar Förenklad konkurs m. m. Ju. gudstjänster. Bilaga 1. f” *stjanst i dag. Liturgiska utveck- Barn- och ungdomsvård. S. lingslinier. U. Rättegången i arbetstvister. A 68. Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudgudstilnster och övriga Samhälle och trossamfund. Sammanställning av remiss- gudstjlnster. Bilaga 2. Den liturgiska fö: erksarnheten yttranden över batllnkanden av 1968 års beredning om stat 1969-1972. U. och kyrka. U. 69. Invandrarutredningen 3. invandrarna och minoriteterne. A. . Data och näringspolitik. l. 70. lnvandrarutredningen 4. Bilagor. A. . Svensk industri. Delrapport 1. l. 71. Om behörighet och antagning till högskolan. U. . Svensk industri. Delrapport 2. l 72. Energiforskning. Program för forskning och utveckling l. . Svensk industri. Delrapport 3. l. 73. Energiforskning. Expertmaterial utarbetat på uppdrag av . Svensk industri. Delrapport 4. l. Energiprogramkommittén. Avdelning A. Utvinning av ener- . Sankt pensionsålder m. m. S. giråvaror och industriell energiproduktion. I. . Neutral bostadsbeskattning. Fi. 74. Energiforskning. Expertmaterial utarbetat på uppdrag av . Solidarisk bostadspolitik. B. Energiprogramkommittén. Avdelning 8. Nüingalivets ener- . solidarisk bostadspolitik Bilagor. B. gianvändning. l. . Högskoleutbildning. Läkarutbildning för sjuksköterskor. U. 75. Energiforsltning. Expertmaterial utarbetat på uppdrag av . Förslag till skatteomlaggning rn. m. Fi. Energiprogramkommittén. Avdelning C. Transporter och . Markanvändning och byggande. B. samfardsel. l. . Vattenkraft och miljö. B. 76. Energiforskning. Exoertmatarial utarbetat på uppdrag av . Reklam V. Information i reklamen. U. Energiprograrnkommitten. Avdelning D. Lokalkomfort och . Förslag till hamnlag. K hushåll. I. . Fri sterilisering. Ju. 77. Varmeförsbrjning enligt varmeplen. Ju. . Motorredskap. K. 78. Stålindustrins framtida utveckling. l. . Mindre brott. Ju. 79. Utbildning för arbete. A. . Flantelag. Ju. 80. Jaktmarker. Jo. . Att utvärdera arbetsmarknadspolitik. A. 81. Jaktmarker. Bilagor. Jo. . Jordbruk i samverkan. Jo. 82. Samverkan för regional utveckling. . Unga lagöverträdare V. Ju. 83. Generalklausul i fbrmögenhetsratten. Ju. . Solidarisk bostadspolitik Följdfrâgor. B. 84. Stat och kommun i samverkan. Kn. . Att översätta Gamla testamentet. U. 85. ooh integritet. Ju. Fotografering . Grafisk industri i omvandling. I. 86. Kommunal biståndsverksamhet. Kn. . Spridning av kemiska medel. Jo. 87. Trafikskadeersättning. Ju. . Skolan. staten och kommunerna. U. . Mut- och bestickningsansvaret. Ju. . FFV. Förenade fabriksverken. I. . Socialvárden. Mal och medel. S. . Socialvården. Mål och medel. Sammanfattning. S. . Statsbid ag till kommunal färdtjänst, hemhjalp och familjedaghemsvarksamhat. Fi. . Barns fritid. S. . Utställningar. U. . Effekter av förpackningsavgiften. Jo. . Samordnad traktamentsbeskattning. Fi. . Befordringsförfarandet inom krigsmakten. Fö. . lnstallati -n eiuurn. l. . lnstallati -n eiuurn. Bilagor. l. . Bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprooessen. Fi. . Information och medverkan i kommunal planering. Rapport. Kn . Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 1. Fö. . Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 2. Fö. . Skolans arbetsmiljö. U. . Vidgad vuxenutbildning. U. . Utsökningsrätt Xlll. Ju. . Narförläggning av kärnkraftverk l. . Lagenhetsreserv. B. . Skolans arbetsmiljö. Bilagor. U. . Sexual- och samlevnadsundervisning. U. . Trafikbuller. Del l. Vágtrafikbuller. IC . Trafikbuller. Bilagedel. K . Studiestöd åt vuxna. U. . Internationellt patentsamarbete l. H.

Statens offentliga utredningar 1974

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Jordbruksdepartementet Förenklad konkurs m. m. [6] Jordbruk i samverkan [30] Fri sterilisering. [25] Spridning av kemiska medel. [35] Mindre brott. [27] Effekter av förpackningsavgiften. [44] Räntelag. [28] Jaktmarksutredningen. 1.Jaktmarker. [80] 2. Jaktmarker. Bilagor. Unga lagovertradare V. [31] [81] Mut- och L ngsansvareL [37] Utsökningsrätt Xlll. [55] Handelsdepartementet Vlrmefbrsörjning enligt vlirmeplan. [77] Generalklausul internationellt patentsamarbete l. [63] i förmögenhetsrätten. [83] Fotografering och integritet. [85] Trafikskadeersattning. [87] Arbetsmarknadsdepartementet Expertgruppen för regional utredningsverksamhet. 1.Orter i re- Försvarsdepartementet gional samverkan. [1] 2.Ortsbundna levnadsvillkor. [2] 3. Produk- Befordringstbrfarandet inom krigsmakten. [46] tionskostnader och regionala produiui- nssystem. [3] 4. Regionala L” * tjänst. [4] Kf, förmått _ u g. tUtbildningiför- prognoser i planeringens valtning inom försvaret. Del. 1. [51] Rättegången i arbetstvister. [8] 2. Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 2. [52] Att utvärdera arbetsmarknadspoiitik [29] lnvandrarutredningen. 1.lnvandrsrutredningen 3. invandrarna och minoriteterna. [69] 2. lnvandrarutredningen 4. Bilagor. [70] Socialdepartementet Utbildning för arbete. [79] Barn- od: ungdomsvård. [7] Samverkan för regional utveckling. [82] Sankt pensionsáid m. m. [15] Socialutredningen. Lsooialvlrden. Mål och medel. [39] Z. S0cialvården. Bostadsdepartementet Mål och medel. Sammanfattning. [40] Barns fritid. [42] Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna. 1.Solidarisk bostadspolitik. [17] 2. solidarisk bostadspolitik. Bilagor. [18] 3. Solidarisk bostadspolitik. Fölidfrågor. [32] 4. Lägenhetsreserv. [57] Kommunikationsdepartementet Markanvändning och byggande. [21] Förslag till harnnlag. [24] Vattenkraft och miljö. [22] Motor-redskap. [26] Trafikbullerutredningeri. 1.Trafikbul1er. Del I. Vägtrafikbuller. [60] Industridepartementet 2.Trafikbuller. Bilagedel. [61] Data och näringspolitik. [10] lndustristrukturutredningen. 1.Svensk industri. Delrapport 1.[1 1] Finansdepartementet 2. Svensk industri. Delrapport 2. [12]3. Svensk industri. Delrapport Neutral bostadsbeskattning. [16] 3. [13] 4. Svensk industri. Delrapport 4. [14] Förslag till skatteomlaggning m. m. [20] Grafisk industri i omvandling. [34] * Statsbidr , till kommunal fardtjänst, hemhialp och familj _- FFV. Förenade fabriksverken. [38] hemsvefltsamhet. [41] 1. Installation un. [47] 2. Inlnstallationsbranchutredningen. Samordnad traktamentsbeskattning. [45] stallation IUIII.Bilagor. [48] Bevissâkringslag för skatte- och avgiftsprocessen. [49] Nârfbrlâggande av kärnkraftverk. [56] Energiprognosutredningen. 1.Energi 1985.2000. [64] 2. Energi Utbildningsdepartementet 1985, 2000. Bilaga. [65] Boken. Litteraturutradningens huvudbetankande. [5] Energiprogramkommittén. 1.Enargiforskning. Program för forsk- Samhälle och trossamfund. av remissyttranden ning och utvedtling. [72] 2. Energiforskning. Expertmaterial ut- Sammanstallning over betankanden av 1968 Ars beredning om stat och kyrka. [9] arbetat på uppdrag av Energiprogramkommittén. Avdelning A. Ut- Hbgakoleutbildning. Lákarutbildning for sjuksköterskor. [19] vinning av energirávaror och industriell energiproduktion. [73] 3. Reklam V. Information i reklamen. [23] Energiforskning. Expertmaterial utarbetat pa uppdrag av Energi- Att översätta Gamla testamentet. [33] programkommittán. Avdelning B. Näringslivets energianvändning. Skolan, staten och kommunerna. [36] [74] 4. Energiforskning. Expertmaterial utarbetat på uppdrag av Utställningar. [43] Energiprogramkommittén. Avdelning C. Transporter och samfard- Skolans inre arbete. 1.Skolans arbetsmiljö. [53] 2. Skolans arbets- sei. [75] 5. Energiforskning. Expenmaterial utarbetat på uppdrag av Energiprogramkommittén. Avdelning D. Lokalkomfort och husmiljö. Bilagor. [58] [54] håll. [76] Vidgad vuxenutbildning. Sexual- och samlevnadsundervisnin.. [59] Stálindustrins framtida utveckling. [78] Studiestöd åt vuxna. [62] 1968års kyrkohandbokskommittá. 1.Svenska kyrkans gudstjänst. Kommundepartementet 4 Huvudg tjänster och övriga gudstjänster. Band 1. Gudstjan- Information och medverkan i kommunal planering. Rapport. [50] nordning m. m. [66] 2. Svenska kyrkans gudstjanst. Huvudguds- Stat och kommun i samverkan. [84] tienater och övriga gudatjansler. Bilaga 1. Gudstjåum i dag. Li- Kommunal bistandsverksamhet. [86] turgiska utvecklingslinjer. [67] 3. Svenska kyrkans gudstjänst. Huvudgudstjänster och övriga gudstianster. Bilaga 2. Den liturgiska fbrsöksverksamheten 1969-1972. [68] Om behörighet och antagni _, till högskolan. [71]

Anm. Siffrorna inom klammer * utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen

Nordisk utredningsserie (Nu) 1974

Kronologisk förteckning

Sverigefinnam. och den: orgomsn ionor

Nr Naturoriøntorande ämnen igrundskobn i Norden. Minitema

1-6 Förslag till Nordisk tentamenogyidighed Grunnskoion i Norden Spnialundorvisning i Norden

9PNF”.°PS°

Famyone i Notdon Høyere utdanning av , a Äidras integration i samhallet Kontrolipolitik och narkotika

LiberFÖr

lag

m. V ISBN

91-38-02034-3

.V

Allmänna Förlaget