Minska regleringen av kommuner och landsting

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

i

Minska regleringen

av

kommuner och landsting

Betänkande av Avregleringsutredningen

SOU

1998: 105

Ön I

Occ ö

G3

Statens offentliga utredningar

1 99 1 05

Inrikesdepartementet

Minska

regleringen

av kommuner och

landsting

Betänkande av Avregleringsutredningen

Stockholm 1998

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90 E-post: fritzes.0rder@liber.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrâdsberedningen, 1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningsavdelning Distributionscentralen 103 33 Stockholm Fax: 08-405 10 10 Telefon: 08-405 10 25

ISBN 91-38-20991-8 Elanders Gotab, Stockholm 1998 ISSN O375-25OX

Till statsrådet och chefen för

Inrikesdepartementet

Regeringen bemyndigade den 29 maj 1997 chefen för Inrikesdepartementet att tillkalla en särskild utredare dir. 1997:81 för att göra en översyn av den statliga regleringen och tillsynen över kommunal av verksamhet. I uppdraget ligger även att föreslå de generella åtgärder som kan anses motiverade för att förbättra rutinerna för omprövning och förenkling av regelbeståndet, effektiviteten i tillsynen, kvaliteten i

myndigheternas kostnads- och konsekvensanalyser samt återkoppling-

en till riksdagen och regeringen av konsekvenserna av myndigheternas regelgivning och tillsyn.

Utredningen har antagit namnet Avregleringsutredningen In

1997:09. Som särskild utredare förordnades den l oktober 1997 landshövdingen Ulf Lönnqvist. I arbetet med betänkandet har som sakkunniga deltagit sektionschefen Håkan Tomgren, Svenska Kommunförbundet, direktören Erik Trillkott, Landstingsförbundet, samt departementsrådet Ema Zelmin-

Åberg, Inrikesdepartementet.

Som experter har deltagit hovrättsassessom Sakari Alander, Kommunikationsdepartementet from. 1998-05-27, departementsselqeteraren Marcus Bengtsson, Inrikesdepartementet, kanslirådet Ingrid

Bengtsson-Rij avec, Inrikesdepartementet, kanslirådet Kerstin Cederlöf,

Miljödepartementet t.o.m. 1998-04-30, departementssekreteraren Ulrica Gradin, Försvarsdepartementet, departementsrådet Jon Kahn, Miljödepartementet from. 1998-05-01, departementsrådet Mårten Lagergren, Socialdepartementet, departementssekreteraren Sten Ljungdal, Utbildningsdepartementet, departementsrådet Bo Malmqvist, Statsrådsberedningen fr.o.m. 1997-10-29, departementssekreteraren Per Sedigh, Finansdepartementet, departementssekreteraren Herbert Silbermann, Närings- och handelsdepartementet, departementssekreteraren Katarina Sjölander, Arbetsmarknadsdepartementet, kanslirådet Catarina

Staaf, Justitiedepartementet t.o.m. 1997-10-28, departementssekrete-

raren Maria Wennerberg, Kommunikationsdepartementet t.o.m. 1998- 05-26, departementssekreteraren Barbro Zelander-Söderberg, Jordbruksdepartementet fr.o.m. 1998-05-01, departementssekreteraren Arm-Jeanette von Zweigbergk, Jordbruksdepartementet t.o.m. 1998-

SOU 1998: 105

04-30, samt departementssekreteraren Christer Åström, Kulturdepar-

tementet. Till huvudsekreterare förordnades fr.0.m. den 1 oktober 1997 revisionsdirektören Leif Lundberg. Från samma datum förordnades avdelningsdirektören Ulf Andersson som sekreterare. P01. mag. Mattias Ludvigsson förordnades som biträdande sekreterare fr.0.m. den 22 september 1997. Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande Minska regleringen av kommuner och landsting . Utredningsuppdraget är hänned slutfört.

Stockholm den 20 juli 1998

Ulf Lönnqvist

/Leif Lundberg Ulf S. Andersson Mattias Ludvigsson

Sammanfattning 7

Sammanfattning

Inledning

I 1988 års kompletteringsproposition prop. 1987/88:l50 presenterades ett omfattande program för att förändra styrformema i den statliga

verksamheten. Syftet var att genom mål- och resultatstyrning åstadkomma en starkare politisk styrning och en effektivare resurshushâllning. Detta skulle ske genom att riksdag och regering skulle ange mål

för verksamheten och kombineras med ett delegerat till de verk-

ansvar samhetsansvariga. Ett led i mål- och resultatstymingen är att den statliga regelstyr-

ningen i ökad omfattning successivt kompletteras eller ersätts med en mer informativ styrning via uppföljning, utvärdering, utvecklingsinsat-

ser och tillsyn.

I förhållandet mellan staten och kommunema/landstingen har mål-

styming och avreglering kommit till uttryck i flera viktiga beslut under senare år.

Bland nyheterna i 1991 års kommunallag kan nämnas tydligare regler om kommunernas och landstingens befogenheter, fri närnndor-

ganisation, större frihet att delegera från fullmäktige till nämnder och större frihet för nämnderna att delegera beslutanderätt. Vid årsskiftet 1992/93 trädde ett nytt statsbidrags- och utjämningssystem för kommunerna och landstingen i kraft. Syftet med det nya systemet är att skapa mera likvärdiga ekonomiska förutsättningar mel-

lan kommunerna. Det nya systemet innebar en kraftig minskning av specialdestinerade statsbidrag till de olika verksamhetsgrenama och därmed en minskad detalj styrning.

Viktiga förändringar har således genomförts och det pågår även ett kontinuerligt utvecklingsarbete. I olika sammanhang har det riktats kritik mot den statliga regelgivningen och tillsynen inte minst har kritik- -

en rört regelgivning och tillsyn mot kommunerna och landstingen.

Kommunala företrädare har riktat kritik mot de statliga reglemas omfattning, detaljeringsgrad och kostnadshöjande verkan. I skriften Mins-

ka statens regelstyming Svenska Kommunförbundet 1997 redovisas

Svenska Kommunförbundets syn på den statliga regelstymingen. I

8 Sammanfattning SOU 1998; 105

skriften sägs bl.a. att det finns en uppenbar risk för att resursfördelningen i kommunerna blir en effekt av regelsystemet i stället för att den sker utifrån en lokal bedömning av effektivaste sättet att tillgodose medborgarnas behov. Regelarbetet kommenterades även i den av riksdagen nyligen antagna förvaltningspolitiska propositionen prop. 1997/982136. I propositionen framhålls att arbetet med att reformera och förenkla regler behöver förstärkas och breddas. Vidare aviseras att regeringen kommer att utarbeta tydligare riktlinjer för ekonomiska konsekvensanalyser i anslutning till förslag som föreläggs riksdagen. Riksdagens revisorer har i samlad bedömning frågor som rör en av statliga insatser för tillsyn 1994/95:RR9 framhållit att det finns ett behov av en förbättrad tillsyn och tydligare regler för tillsyn. Det är bl.a. mot denna bakgrund man skall se Avregleringsutredningens uppdrag att göra en översyn av den statliga regleringen av och tillsynen över kommunal verksamhet.

Reglering och omprövning

Avregleringsutredningens kartläggning och analys av omfattningen av den statliga regleringen av kommuner och landsting kapitel 4 visar att ett stort antal regler berör kommuner och landsting. Gemensamt för mycket av regleringen är att den syftar till att garantera liv och hälsa, miljö, patientsäkerhet, rättssäkerhet, demokrativärden eller sociala rättigheter. Dessa syften kan komma till uttryck exempelvis genom den reglering som myndighetsutövningen vilar på,

men också genom en reglering som kan bedömas vara förutsättnings-

skapande, exempelvis reglering att verksamheten skall orgagenom av niseras på visst sätt. Ett intryck är att det bland de berörda inom den kommunala sektorn finns större acceptans för reglering som direkt en berör myndighetsutövningen än för reglering av olika frågor av organisatorisk art. Från kommun- eller landstingssektom föreligger kritik mot regleringen i åtminstone någon utsträckning inom de flesta departementsområden. Gemensamt för kritiken är att den tar fasta på vad som anses hinder för en effektivare kommunal verksamhet. vara En utgångspunkt för kritik är strävan målstyming, bort mot mera av från detalj styrning. Reglerna upplevs ofta styra medlen i stället för målinom ett område. Kritikerna önskar större valmöjligheter för komen och landstingen i fråga om valet av medel för att uppnå ett munerna visst resultat.

SOU 1998: 105 Sammanfattning 9

En annan kritik tar fasta på den stora mängden regler, vilket anses vara ett problem i sig. Kritikerna framhåller olika exempel på regler som inte tillämpas och därför upplevs onödiga. som

Därutöver framförs från kommuner och landsting uppfattningen

att riksdagen inom flera områden givit regeringen eller myndigheterna alltför vida bemyndiganden. I kritiken mot myndigheternas regelgivning framhålls främst att

myndighetsregleringen är alltför omfattande, att myndigheten i

sam-

band med regelgivningen inte är tillräckligt lyhörd för synpunkter från

den kommunala sektom samt att myndigheten inte är tillräckligt tydlig i att upprätthålla eller tydliggöra skillnaden i status mellan föreskrifter, allmänna råd och andra dokument handboks- eller policykaraktär. av

Det är främst de förvaltningsmyndigheter är stora regelgivare

som gentemot kommuner och landsting får kritik. som

Bedömningar och förslag

Avregleringsutredningen anser att det totala regelverket bör kunna för-

enklas betydligt. Utredningen därför att arbetet med att åstadanser komma förenkling och minskning de regler styr bl.a. kommuner av som och landsting måste få en ökad prioritet under de kommande åren både inom de statliga myndigheterna och inom Regeringskansliet. Det är enligt utredningens mening i första hand de centrala statliga myndigheterna som måste ta ansvaret för att det sker systematisk en

omprövning och förenkling av reglerna. Det är också de statliga

myndigheterna som måste ta ansvaret för att informera regeringen både om detta arbete och om kostnaderna för befintlig reglering och tillsyn. Det ankommer sedan på regeringen att på lämpligt sätt informera riksdagen. En skyldighet för myndigheterna att ompröva regler föreslås skrivas in i verksförordningen. Myndigheterna föreslås också åläggas att varje år i årsredovisningen lämna redogörelse över sitt arbete med en

regelgivning och regelomprövning.

Utredningen anser att de statliga myndigheterna i normalfallet skall ha omprövat sina regler innan de varit i kraft under fyra år. Senast år 2001 skall samtliga myndigheter ha genomfört en omprövning av sina regler och redovisat resultatet till regeringen. Regeringens information till riksdagen arbetet med och konseom kvenserna reglering och tillsyn kan enligt utredningens mening lämav nas i budgetpropositionen eller i särskild skrivelse årligen. en

10 Sammanfattning SOU 1998; 105

Tillsyn

Utredningen har redogjort för den statliga tillsynen av kommuner och landsting kapitel 5. Kommuner och landsting berörs av statlig tillsyn inom ett stort antal områden. Kommuner och landsting är i vissa fall föremål för tillsyn i likhet med andra organisationer. Inom vissa områden har dock komoch landsting en särställning, antingen genom att de är ensamma muner att ha viss uppgift eller på grund av att de har en dominerande om en ställning som huvudman eller producent inom området. Det förekomockså inom ett antal områden att kommunerna och undantagsvis mer landstingen är tillsynsutövare. - Tillsynsbegreppet är inte klart avgränsat eller innehållsmässigt liktydigt för alla de statliga myndigheterna. Det kan trots detta konstateras att stor del den verksamhet som av myndigheterna redovisats som en av tillsyn avser främjande insatser, såsom rådgivning och utbildning, mer än kontrollerande åtgärder, t.ex. inspektioner och forelägganden.

Bedömningar och förslag

Utredningen vill understryka att reglering och tillsyn måste betraktas i ett sammanhang. I samband med regelgivning måste i analysen vägas in den regelns konsekvenser för tillsynen inom området. En diskusnya sion tillsyn bör även innefatta analys och prövning av regleringom en

och de politiska ambitionerna samt vilka resurser som kan avsättas

en for verksamheten inom ett visst område. Utredningen föreslår att regeringen ålägger berörda myndigheter att i sina årsredovisningar lämna information om inriktningen på samt omfattningen och resultatet den tillsynsverksamhet som myndigheten av bedriver. Av särskilt intresse i sammanhanget är myndighetens avvägning mellan olika typer kontrollerande och stödjande insatser samt av uppföljnings- och utvärderingsaktiviteter.

Konsekvensanalyser

Av utredningens redogörelse för hur myndigheterna bedriver sitt regelarbete kapitel 6 framgår att det finns ett antal brister i detta arbete. Några de myndigheter som utfärdar regler med relevans för av kommunsektom har policy för regelarbetet, många myndigheten men er saknar relevanta interna styrdokument.

Sammanfattning 11

Flertalet av de aktuella myndigheterna omprövar reglerna endast när behov särskilt påkallas, exempelvis följd lagändringar. Få som en av

myndigheter omprövar systematiskt samtliga myndighetsregler.

Inte någon av de berörda myndigheterna utför systematiska bedömningar avseende behovet omprövning lagar och

av av förordningar

inom det egna ansvarsområdet.

En stor majoritet av de berörda myndigheterna utför regelmässigt konsekvensanalyser, även om det finns stora skillnader i ambitions-

nivån myndigheterna emellan. Det finns myndigheter, regeläven stora

producenter, som inte kommunicerar förslag till föreskrifter och

nya

som heller inte gör några konsekvensanalyser. Som regel sker ingen systematisk återkoppling till regeringen

av myndigheternas arbete med regelgivningen.

Bedömningar och förslag

Utredningen anser att myndigheterna endast skall behöva göra konsekvensanalyser i de fall där analysen spelar reell roll för myndigheten ens ställningstagande. Utredningen föreslår därför begränsning att en

av kravet på konsekvensanalys bör ske att i verksförord-

genom man

ningen skriver in att en konsekvensanalys inte behöver göras

om myn-

digheten finner att den är obehövlig och de berörs

som inte begär att en sådan analys skall göras.

Enligt verksförordningen 28 § behöver myndighet inte begära

en regeringens medgivande för att besluta föreskrifter leder till om som inte oväsentliga kostnader för dem berörs, föreskriften beslutas som om för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och inte går utöver vad som följer av dessa förpliktelser. Utredningen föreslår att de berörda ges möjlighet att kräva att även sådan föreskrift underställs en regeringens prövning. Utredningen anser att en del insatser behöver genomföras för att

underlätta myndigheternas arbete med konsekvensanalyser och för att höja kvaliteten på dessa. Utredningen föreslår att det Ekonomistyr-

nya ningsverket ges i uppdrag att utreda och till regeringen lämna förslag om hur hjälpen och stödet till myndigheterna i dessa frågor kan förbättras.

F örfattningqörslag 13

Författningsförslag

1 till

Förslag

Förordning om ändring i verksförordningen

1995:1322

Regeringen föreskriver i fråga verksförordningen 1995:1322

om

dels att 28 § skall ha följande lydelse, dels att det i förordningen skall införas paragraf, 28

en ny a av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28§

För föreskrifter som uteslu- För föreskrifter uteslutsom tande rör verksamheten inom ande rör verksamheten inom myndigheten och föreskrifter om myndigheten och föreskrifter om avgifter för vilka det finns avgifter för vilka det finns en en

skyldighet att samråda enligt 7 § skyldighet att samråda enligt 7 § avgiftsförordningen 1992:191 avgiftsförordningen 1992:191

gäller inte 27 § 2-4. För före- gäller inte 27 § 2-4. För föreskrifter som beslutas av en myn- skrifter beslutas som av en myn-

dighet för att uppfylla Sveriges dighet för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och internationella förpliktelser och

som inte går utöver vad som som inte går utöver vad som

följer av förpliktelsema gäller följer förpliktelserna gäller 27

av inte 27 § § 4 endast de berörs om som

begär att regeringens medgi-

vande skall inhämtas.

Om myndigheten finner att en

konsekvensutredning är obehövlig och de som berörs inte begär

att en sådan utredning skall göras gäller inte 27 §

14 Författningsförslag

Innebär det fara för miljön, liv, personlig säkerhet eller hälsa eller risk för betydande ekonomisk skada föreskrift inte beslutas, får om en vad som sägs i 27 § 2-4 vänta till efter beslutet.

28 a § Myndigheten skall ompröva beslut om föreskrifter och allmänna råd. Omprövning skall

ske senast jj/ra år efter det

att en

föreskrift eller ett allmänt råd

beslutades, senast ändrades eller omprövades.

Omprövningen skall omfatta

de åtgärder som anges i 27 § 1- Vad avser föreskrifter som

behövs för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och

som inte går utöver vad som följer av förpliktelserna skall

omprövningen omfatta de åtgär-

der som anges i27 § 1 och

Denna förordning träder i kraft den ...1999. Föreskrifter och allmänna råd som har beslutats eller ändrats före ikraftträdandet denna förordav ning skall omprövas senast den 31 december 2001.

Författningsförslag 15

Förslag till

Förordning om ändring i förordningen 1996:882 om myndigheters årsredovisning

m.m.

Regeringen föreskriver att 7 § förordningen 1996:882 myndig-

om heters årsredovisning m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§

Årsredovisningen skall upprättas på ett överskådligt sätt och i enlig-

het med god redovisningssed. Årsredovisningshandlingarna skall

upprättas som en helhet och rättvisande bild verksamhetens ge en av resultat samt kostnader, intäkter och myndighetens ekonomiska ställav

ning. Samma principer för värdering, klassificering och indelning de

av

olika posterna i årsredovisningen skall konsekvent tillämpas från

ett räkenskapsår till ett annat.

Av årsredovisningens resultatredovisning skall framgå hur verk-

samhetens kostnader och intäkter fördelar sig enligt den indelning för återrapportering av verksamheten regeringen beslutat. som Myndigheten skall i års-

redovisningen redovisa vilka

föreskrifter eller allmänna råd

enligt författningssamlingsför-

ordningen 1976: 725 besom slutats, ändrats eller omprövats.

Myndigheten skall också redo-

visa resultatet av den omprövning som föreskrivs i 28 a §

verksförordningen 1995: 1322.

Myndigheten skall i årsredovisningen även lämna information and-

om ra förhållanden av väsentlig betydelse för regeringens uppföljning och prövning av verksamheten.

Denna förordning träder i kraft den ...l999. Den Föreskriften i 7 § nya

skall tillämpas första gången på årsredovisningar avseende räken-

skapsåret 1999.

SOU 1998: 105 Inledning 17

l Inledning

l l Uppdraget

.

I regeringens direktiv dir. 1997:81 anges att uppdraget för den särskilde utredaren är att göra översyn av den statliga regleringen av en och tillsynen över kommunal verksamhet. Direktiven redovisas i sin helhet i betänkandets bilagedel bilaga l. Enligt direktiven bör utgångspunkt för arbetet hur staten får en vara kunskap hur de nationella målen nås i olika verksamheter. Det finns om sannolikt ett samband mellan omfattningen regelstymingen och av förmågan att följa och utvärdera resultatet i och effekterna av olika upp verksamheter i kommunerna. Pâ motsvarande sätt finns det också samband mellan omfattningen på och inriktningen av regelbeståndet och formerna för den tillsyn utövas. Utredaren bör enligt direktiven som uppmärksamma dessa samband. Mer konkret i direktiven uppdraget att kartlägga och anges vara analysera följ ande: -Vilken omfattning den statliga regelgivningen har och vilka rutiner myndigheterna har för att pröva ändamålsenligheten, utreda kostnadsmässiga och andra konsekvenser samt för att ompröva och förenkla regelbeståndet. Utredaren skall särskilt uppmärksamma de reg-

ler finns i verksförordningen 1995:1322 och i förordningen

som 1996:882 myndigheters årsredovisning m.m. om -Vilka formerna för statlig tillsyn över kommunal verksamhet är. Utredaren skall särskilt beskriva innehållet i den statliga tillsynen, hur tillavgränsas eller definieras samt vilka nationella mål som motisynen tillsynen. Utredaren skall uppmärksamma reglerna i verksförverar ordningen att myndighet vid inhämtande uppgifter och utom en av övande tillsyn skall till att de kostnadsmässiga konsekvenserna av se begränsas. -Hur stora statens, landstingens och kommunernas administrativa och andra kostnader för statlig tillsyn och regelgivning är.

18 Inledning SOU 1998: 105

-Vilka rutiner som finns för att till regeringen och riksdagen återge

koppling på arbetet med tillsynsfrågor och regelgivning och konse-

kvenserna av detta.

Utredaren skall på grundval kartläggningama och analyserna föreslå av de generella åtgärder som behövs för att myndigheterna -mer systematiskt och löpande skall ompröva och förenkla sina regler, -skall förbättra effektiviteten i sin tillsyn, -skall förbättra kvaliteten i sina kostnads- och konsekvensanalyser, samt

-skall förbättra återkopplingen konsekvenserna regelgivning och

av av tillsyn till regeringen och riksdagen.

Utredaren skall i sammanhanget föreslå de generella författningsänd-

ringar i t.ex. verksförordningen 1995:1322 och i förordningen

1996:882 om myndigheters årsredovisning motiveram.m. som anses de. Utredaren skall även beakta i vilken mån och på vilket sätt EU:s regler påverkar den statliga regleringen och tillsynen över kommunav verksamhet.

l Utredningsarbetet

Utredningen har valt att betrakta kartläggningen och analysen regleav ringen som den centrala komponenten i uppdraget. Motivet är att regle-

ringen utgör förutsättningen för de övriga nämnda insatserna; konsekvensutredningama, tillsynen, kostnaderna för reglering och tillsyn

samt återkopplingen till regeringen och riksdagen. Den största delen detta arbete har utförts utredningens sekretaav av riat, i samarbete med utredningens sakkunniga och experter samt med företrädare för olika berörda myndigheter och organisationer. Utredningen har i detta sammanhang även fått hjälp Statskontoret, av som svarat för insamlingen av uppgifterna om myndigheternas regelgivning. På grund av bredden på utredningsuppdraget och den begränsade utredningstiden har utredningen även lagt del andra uppdrag ut en på externa konsulter eller utredare, främst Statskontoret. Statskontoret har anlitat Jane Granström vid KPMG Bohlins AB för att utarbeta en rapport Statlig reglering kommunal verksamhet, av Statskontoret, daterad 1998-03-17 till utredningen. Rapporten är en beskrivning och analys erfarenheterna det avregleringsarbete av av som under senare år bedrivits inom Svenska Kommunförbundet och Rege-

SOU 1998: 105 Inledning 19

ringskansliet. Rapporten har använts som ett underlagsmaterial av utredningen. Statskontoret har även biträtt utredningen med utvärdering en av statens tillsyn över kommuner och landsting. Detta uppdrag till Statskontoret gavs gemensamt av Avregleringsutredningen och Den parlamentariska regionkommittén PARK. Uppdraget har redovisats i rapporten Statens tillsyn över verksamhet i landsting och kommuner

Statskontoret 1998:8.

För att få underlag för en bedömning av kostnaderna för den statliga regleringen och tillsynen av kommunal verksamhet etablerades en kontakt med personal vid Statistiska centralbyråns SCB avdelning för

ekonomisk statistik, offentlig ekonomi. Som en följd av dessa kontakter

anlitades SCB för att göra konsultstudie utredningen i här aktuell en fråga. Studien har gjorts av avdelningsdirektören Ingegerd Berggren vid SCB under medverkan av programchefen Tore Melin och utredningens huvudselcreterare Leif Lundberg. Under utredningstiden har utredningen följt utvecklingen inom de olika områden som berörs utredningens uppdrag. Utredningen har av även haft underhandskontakter med ett flertal utredningar som behandlat frågor av betydelse för utredningen, bl.a. Kommittén om livsmedelstillsynen dir. 1997:25, Räddningsverksutredningen dir. 1996: 114 och Socialtjänstutredningen dir. 1997: 109.

SOU 1998: 105 Bakgrund 21

Bakgrund

I detta kapitel lämnas kortfattad beskrivning av relationen mellan en staten och kommunema/landstingen och hur den statliga styrningen av kommuner och landsting har förändrats från 1970-talet och framåt. I anslutning därtill beskrivs något års debatt kring den komav senare

munala självstyrelsen. Det förändringsarbete bedrivs i syfte att

som minska regleringen, främst myndighetsregleringen, beskrivs också. Avslutningsvis redogörs för några iakttagelser rörande tillsynsfrågorna. Regleringen och tillsynen över kommunsektom har under senare av decennier utvecklats under inflytande ett flertal beslut som rör förav hållandet mellan staten och kommunema/landstingen. Utvecklingen kan sammanfattas med nyckelbegrepp decentralisering och målsom styming; utvecklingen varit långtifrån entydig. även om

Den statliga styrningen av kommunerna och landstingen

Under 1970-talet och i början 1980-talet stod behovet av att stärka av den lokala demokratin i centrum för förändringarbetet inom den kommunala sektorn. En kommunallag trädde i kraft den 1 juli 1977. Ett ny viktigt inslag i den lagen den minskade detaljregleringen av den nya var kommunala organisationen. Bland andra förändringar som genomfördes under perioden kan nämnas att de förtroendevaldas arbetsvillkor förbättrades, t.ex. rätt till ledighet från arbetet för att delta i genom kommunala sammanträden samt förbättrade ekonomiska villkor. Genom den lagstiftning lokala trädde i kraft vid årsom organ som skiftet 1979/80 blev det möjligt att införa beslutsorgan med ansvar för flera verksamhetsområden i enskilda kommundelar. Inrättandet av kommundelsnämnder blev det konkreta uttrycket för de möjligheter erbjöds genom den nya lagstiftningen. som Mot bakgrund den kommunala sektorns snabba expansion uppav märksammades under första hälften av 1980-talet styrningen av den kommunala verksamheten ett växande problem för de förtroendesom valda. Den traditionella regel- och detalj styrningen bedömdes inte svara mot kraven på adekvat och effektiv lekmannastyrning. Frågan fick en ökad tyngd den alltmer ansträngda kommunala ekonomin, en genom

22 Bakgrund SOU 1998: 105

vilken medförde ett ökat behov att effektivisera verksamheten. av På

denna grund växte målstymingen fram metod för effektivi-

som en att

sera styrningen inom kommuner och landsting. Med målstyrning avsågs bl.a. att de förtroendevalda i ökad

utsträckning skulle formulera tydliga mål för verksamheten och följa upp att målen omsattes i praktiken. Förvaltningen skulle välja metoder och arbetsfonner för att uppnå målen.

Ett ytterligare inslag i förändringsarbetet under 1980-talet fn-

var kommunförsöket. Försöket, inleddes 1984 och avslutades som 1991,

var ett led i avregleringen. Det grundläggande syftet med frikommun-

försöket var att pröva former för den statliga styrningen. De komnya

muner och landsting som deltog i försöken dispenser från

gavs genom

föreskrifter i lagar och andra författningar möjligheter bättre

att anpassa organisationen till lokala förhållanden, bättre utnyttja de samlade samhällsresursema samt åstadkomma ökad samordning och effektivitet i den kommunala verksamheten. Erfarenheterna frikommunförsöket av

bidrog bl.a. till reformer som innebar slopande statliga detaljregler,

av t.ex. inom plan- och byggområdet, miljöområdet, arbetsmarknadsområdet och skolområdet. Ett omfattande program för att förändra styrformema i den statliga

verksamheten presenterades i 1988 års kompletteringsproposition.

Syftet med programmet att mål- och resultatstyming åstadvar genom

komma en starkare politisk styrning och effektivare förvaltning.

en Detta skulle uppnås att riksdag och regering skulle mål för genom ange olika verksamheter och kombineras med ett delegerat till de ansvar

verksamhetsansvariga. Ett led i denna ökade satsning på mål- och resultatstyming är att den statliga regelstymingen successivt kompletterats eller med

ersatts en

mer informativ styrning via uppföljning, utvärdering, utvecklingsin-

satser och tillsyn. Även i relationen mellan och den kommunala staten sektorn har denna typ insatser fått ökad betydelse. av en

Den nya kommunallagen från år 1991 kan sägas uttrycka såväl

av-

regleringssträvanden målstymingsambitioner. Bland nyheterna

som

finns tydligare regler kommunernas och landstingens befogenheter,

om

fn nämndorganisation, större frihet att delegera från fullmäktige till nämnder och större frihet för nämnderna att delegera beslutanderätt.

Vid årsskiftet 1992/93 trädde ett nytt statsbidrags- och utjämningssystem för kommunerna och landstingen i kraft. Syftet med det nya

systemet är att skapa mera likvärdiga ekonomiska förutsättningar mellan kommunerna. Kommunerna och landstingen skall däremot själva

ta konsekvenserna skillnader i servicenivå, kvalitet och effektivitet i av verksamheten. Det systemet innebar att de specialdestinerade binya dragens andel krympte till cirka fjärdedel, medan resten bidragen en av

SOU 1998: 105 Bakgrund 23

blev generella. Härigenom minskade kraftigt detaljstymingen via specialdestinerade statsbidrag till olika verksamhetsgrenar. I samband med det nya statsbidragssystemet infördes även den s.k. finansieringsprincipen prop. 1991/921150. Riksdagen ställde sig bakprincipen, som i korthet bl.a. innebär att kommuner och landsting om inte skall åläggas nya uppgifter utan att de samtidigt får möjlighet att finansiera dessa med annat än höjda skatter. Under senare år har regeringen bl.a. i 1995 års kompletteringspro-

position prop.1994/95:150 aviserat en fortsatt avreglering. I proposi-

tionen sägs att regeringen har för avsikt att ta initiativ till en genomgång av det statliga regelverk som berör kommunal verksamhet. Syftet är att mönstra ut sådana regler som är svåra att motivera med hänsyn till det ansträngda ekonomiska läget i kommunerna och landstingen.

Debatten om den kommunala självstyrelsen

I l kap l § regeringsformen RF bestäms att den svenska folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Av stor vikt är också l kap. 7 § RF föreskriver att beslutanderätten utövas av valda församlingar samt som

att kommunerna får ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. I 8 kap. 5

§ RF regleras att: Grundema för ändringar i rikets indelning i kommusamt grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsner former och för den kommunala beskattningen bestämmes i lag. I lag meddelas också föreskrifter kommunernas befogenheter i övrigt om deras åliggandenf. och om Gränserna för den kommunala självstyrelsen och beskattningsrätten har sedan länge, från tid till varit föremål för debatt. Under seannan, år har debatten främst rört huruvida lagstiftning om kommunala nare skattestopp är förenlig med grundlagens bestämmelser om den kommunala beskattningsrätten. Men även ramlagstiftningen och den s.k. rättighetslagstiftningen har föranlett debatt den kommunala självom styrelsen och dess grundlagsskydd. I dag finns inget kommunalt skattestopp; det finns ändå en bemen gränsning kommunernas skatteuttag. Om en kommun eller ett av landsting inför åren 1997, 1998 eller 1999 höjer skatten, skall det generella statsbidraget till kommunen eller landstinget för samma år minskas med ett belopp motsvarar hälften den ökning av de prelimisom av nära kommunalskattemedel blir följ den skattehöjningen.

som av Speciallagstiftningen inom den kommunala sektorn har ofta ram-

lagskaraktär. En ramlag kännetecknas av att den anger mål och riktlinjer, att detaljbestämmelser saknas. Detta innebär att lagen måste men

24 Bakgrund SOU 1998: 105

fyllas ut med exempelvis förordningar, myndighetsreglering eller rättspraxis skapad av förvaltningsdomstolama.

Förvaltningsdomstolamas prövning omfattar i flera fall även skälig-

hetsbedömningar, något man från kommunalt håll är kritisk mot. Man

anser att detta innebär att domstolarna i praktiken tagit över kommunalpolitiska funktioner. Det hävdas också från kommunalt håll att myndigheterna i praktiken alltför stora möjligheter att fonna politikens ges faktiska innehåll de detaljföreslcrifter är konsekvensen genom som av tekniken med ramlagar.

En annan lagstiftningstelmik som ibland används är s.k. rättighets-

lagstiftning. Vad en rättighetslag är finns inte klart definierat. Två grundläggande kriterier är emellertid att rättigheten skall dels preciseras i lag, dels kunna utkrävas. Med sistnämnda krav i praktiken att menas den enskilde kan få sin lagstadgade rätt prövad att anföra förgenom valtningsbesvär.

En ofta förekommande kritik mot rättighetslagstiftningen är att den

strider mot grunderna för den kommunala älvstyrelsen på det sättet att de lokala förhållandena och de lokala politiska bedömningama får ge vika för nationella, standardiserade krav. Socialtjänstlagen, som både har inslag ramlag och rättighetslag, av kan nämnas som exempel på lag där från kommunalt håll en man anser att domstolarna givits ett alltför stort inflytande över hur lagen praktiskt skall tillämpas. Med skyldighetslagar avses lagar där huvudmannens definieansvar ras och där besluten normalt överklagas i enlighet med kommunal-

lagens bestämmelser om laglighetsprövning. Kritikerna rättighets-

av

lagstiftningen önskar i allmänhet sätta skyldighetslagstiftning i dess

ställe. Svenska Kommunförbundet har under år inom senare ramen för programberedningen för kommunal självstyrelse arbetat med både regel- och tillsynsfrågor. Programberedningen har bl.a. utgivit skrifter om kommunal självstyrelse, statlig tillsyn kommunerna och domav stolarnas kontroll av kommunerna. Programberedningens samlade bedömning är att regelsystemet är alltför omfattande, svåröverblickbart,

krångligt och onödigt styrande. Beredningens arbete ledde även till att Kommunförbundet utarbetade skriften Minska statens regelstyrning

1997. Förvaltningspolitiska kommissionen skriver i sitt huvudbetänkande SOU 1997:57 att det ökade antalet myndighetsföreskrifter är ett

centralt förvaltningspolitiskt problem bör hanteras på ett övergri-

som pande plan". Kommissionen anser att utgångspunkten bör att de vara regler som statsmakterna utfärdar i största möjliga utsträckning skall kunna tillämpas av myndigheterna utan tillämpningsföreskrifter. Kom-

Bakgrund 25

missionen menar att detta kan åstadkommas tydligare lagstiftgenom ning och förarbeten.

Regelarbetet

Ett viktigt steg i arbetet med att minska myndighetsregleringen togs i och med 1970 års begränsningsktmgörelse. Begränsningsktmgörelsen 1970:641 innebar att statliga myndigheter inte fick, utan att först

samråda med regeringen, ändra eller regler kunde påverka utge nya som gällande standard eller tillämpade normer och som mer än oväsentlig grad" kunde leda till direkta eller indirekta kostnadsölcningar i verksamhet som berörs. Vidare föreskrevs att myndigheterna skulle utreda reglernas kostnadsmässiga konsekvenser och höra företrädare för dem som kunde förutses slutgiltigt få bära kostnaderna för regeländringen. Arbetet med myndigheternas regelarbete intensifierades under mitten av 1980-talet, bl.a. genom införandet av verksförordningen 1995:

1322 och ändringar i författningssamlingstörordningen 1976:725.

Under en period användes även den s.k. solnedgångstekniken. Metoden innebar att regeringen gav en myndighet en viss begränsad tid att

ompröva en verkställighetsregel. Efter periodens slut upphörde regeln

att gälla, om inte myndigheten dessförinnan hade meddelat regeln på nytt. Vid 1980-ta1ets mitt genomfördes även inom departementen ett arbete för att se över och ompröva de bemyndiganden och uppdrag som regeringen givit myndigheterna när det gäller att besluta om föreskrifter och allmänna råd. I samband med detta förenklingsarbete utarbetade

Statsrå.dsberedningen handboken Myndigheternas föreskrifter Ds

1992: l 12, med anvisningar för myndigheternas författningsskrivning. Riksrevisionsverket RRV hade enligt sin instruktion t.o.m. den 1 juli 1998 som särskild uppgift att följa myndigheternas tillämpning av bestämmelserna om konsekvensutredningar i 27 § verksförordningen en uppgift som nu övertagits av det nyinrättade Ekonomistymingsverket. RRV har utgivit skrifter för att hjälpa myndigheterna i deras regelarbete, bl.a. kan nämnas skriften Konsekvensutredningar RRV 1996:38.

Kraven på konsekvensutredningar gäller inte bara myndigheterna

utan också för Regeringskansliet och för kommittéväsendet. År 1994 skärptes kraven på arbetet med konsekvensanalyser inom Regeringskansliet, efter det att riksdagen uppmärksammat vissa brister i regelarbetet. För att stödja regelgivama har Statsrådsberedningen givit ut promemorian Att styra genom regler Checklista för regelgivare GM - 1995:2.

26 Bakgrund

Regelarbetet kommenterades även i den av riksdagen nyligen antag-

na förvaltningspolitiska propositionen 1997/982136. I propositionen

framhålls att arbetet med att refonnera och förenkla regler behöver förstärkas och breddas. Vidare aviseras att regeringen kommer att utarbeta tydligare riktlinjer för ekonomiska konsekvensanalyser i anslutning till

förslag som föreläggs riksdagen. Regeringen framhåller även att med-

lemskapet i Europeiska unionen och anslutningen till EG:s regelverk

innebär ändrade förutsättningar för det nationella arbetet med

att reformera och förenkla regler. Regeringen anser därför att en strategi behöver utvecklas för hur

Sverige bör verka inom EU för att förbättra EG-reglernas utformning.

Regeringen avser att som ett led i detta arbete uppdra Statskontoret att göra en analys av hur EG:s regler införs i Sverige. Frågan styrom ningen och uppföljningen av myndigheternas föreskriftsarbete i sam-

band med införande av EG-regler bör därvid särskilt belysas.

För övrigt kan nämnas att en arbetsgrupp inom Regeringskansliet i departementsskriften Ett offentligt databaserat rättsinformationssystem

Ds 1998:10 presenterar ett förslag till ett rättsinformationssystem

som skall underlätta för bl.a. kommuner och landsting i sökandet efter rele-

vanta föreskrifter såväl lagar, förordningar som myndighetsföreslqift-

er. När det gäller regelarbetet för att underlätta för näringslivet kan nämnas att Småföretagsdelegationen behandlat denna fråga i sitt betänkande Bättre och enklare regler SOU 1997:186.

Tillsynen över kommunal verksamhet

Ett antal förvaltningsmyndigheter utövar tillsyn över den kommunala

verksamheten. Det finns ingen entydig definition av begreppet tillsyn. Inom olika områden inkluderas i tillsynsbegreppet i varierande utsträckning även bl.a. rådgivning, uppföljning och utvärdering. Ytterst syftar tillsynen oavsett hur begreppet används till att - uppnå ett genomslag för politiskt bestämda mål och regler inom olika områden. Regleringens omfattning och karaktär är styrande för myndigheternas arbete med implementering och återkoppling av olika författningar, där tillsyn ingår del. som en Olika problem rörande den statliga tillsynen har under senare år uppmärksammats i ett flertal sammanhang, bl.a. av Riksdagens revisorer, RRV och den förvaltningspolitiska kommissionen. Frågor har behandlats rörande exempelvis tillsynsbegreppets innebörd, ansvarsför-

delningen mellan olika aktörer, resursfördelningen, sanktionsmöjlighet-

er och återkopplingen till regering och riksdag. Det har framhållits att det ofta finns oklarheter kring vad tillsynsuppgiften konkret innebär.

SOU 1998: 105 Bakgrund 27

I den förvaltningspolitiska propositionen prop. 1997/98:136 aviseras en översyn av den statliga tillsynen myndigheter, kommuner och av

företag i syfte att få till stånd ändamålsenlig statlig tillsyn. En-

en mer ligt propositionen bör översynen i första hand beröra t.ex. definitionen av begreppet tillsyn i förhållande till snarlika verksamheter, hur tillsynsuppgifter bör regleras samt hur regeringens och riksdagens behov

av uppföljning av tillsynen bör tillgodoses. I propositionen redovisas bedömningen att Avregleringsutredningens arbete kommer att ett

vara

betydelsefullt kunskapsunderlag för denna planerade översyn.

SOU 1998: 105 Utgångspunkter

3 Utgångspunkter

3.1 Om den

statliga regelgivningen

Vissa törvaltningsrättsliga begrepp

I samband med förvaltningsrättsliga frågor används ofta rad olika

en begrepp och uttryck. I detta avsnitt

görs en kortfattad beskrivning av hur vissa av dessa begrepp tolkas och används i detta betänkande. Framställningen grundas på Statsrådsberedningens handbok i författ-

ningsskrivning Ds 1992:112.

Föreskrifter är det begrepp i 8 kap. regeringsfonnen RF

som an-

vänds som beteckning för rättsregler, dvs. för regler bestämmer

som enskildas och myndigheters handlande. Det kännetecknar föresom skrifter är att de är bindande och att de gäller generellt.

Ett armat begrepp som ofta används i förvaltningsrättsliga

sam-

manhang är författning. Med författningar förstås enligt lagen

-

1976:633 om kungörande av lagar och andra författningar lagar,

-

förordningar och andra rättsregler som i 8 kap. RF betecknas före-

som skrifter. Tilläggas kan att i författningstext används ibland även ordet

bestämmelser. Detta ord har då betydelse begreppet föresamma som skrifter.

Det är inte heller ovanligt att uttrycken bindande respektive ickebindande regler används. Med bindande regel sak en avses samma som med en föreskrift.

I samband med den statliga regelgivningen används ibland

även ordet norm. Exempelvis talas i 8 kap. RF normgivningsmakten. Med om

detta avses rätten att besluta rättsregler dvs. föreskrifter. En konsekvens av det sagda är att begreppen rättsregler, föreskrift-

er, författningar, bestämmelser, bindande regler och i dessa norm sammanhang kan ses som synonymer.

Allmänna råd är beteckningen för generella rekommendationer

om

tillämpningen av en författning som anger hur någon kan eller bör

30 Utgångspunkter SOU 1998: 105

handla i ett visst hänseende. Allmänna råd är till skillnad mot föreskrifter inte bindande. Av den tidigare presenterade definitionen följer att ett allmänt råd varken är rättsregel, en föreskrift, en författning en eller bestämmelse. De allmänna råden kan även kallas för icke-binen dande regler. Tidigare användes begreppet anvisningar ibland för bindande och ibland för icke-bindande regler. Detta begrepp får dock inte längre användas beteckning för en myndighets föreskrifter. I propositionen som låg till grund för detta beslut prop. 1983/84: 1 19 sägs att myndigsom heterna även skall undvika att använda tennen anvisningar betecksom ning på regler inte är bindande. Särskilt angeläget är det att tennen som undviks beteckning på regler som riktar sig till allmänheten eller som till kommuner 16. Det begrepp används för att samlat beteckna både föreskrifter som och allmänna råd är regler.

Lag eller balk är namnet på föreskrifter beslutade av riksdagen.

Föreskrift beslutad regeringen benämns förordning. För myndigav heternas föreskrifter finns inte någon formellt fastslagen beteckning. Det finns dock krav på att föreskrifter utfärdade myndigheter skall av ha rubrik innehåller ordet "föreskrift. För att särskilja myndigen som heternas föreskrifter från lagar och förordningar kan myndigheternas

rättsregler kallas för myndighetsföreskrifter.

Normgivningsmakt och delegation

Redovisningen i detta avsnitt grundas på Statsrådsberedningens skrift

Regeringsfonnens regler normgivningsmakten den s.k. Gröna bo-

om ken, 1985 års utgåva.

De grundläggande bestämmelserna rätten att besluta om rätts-

om regler normgivningsmakten finns i RF 8 kap.. RF fördelar norm- - w givningsmakten mellan riksdagen och regeringen. Principen är att de centrala delarna normgivningen ligger på riksdagen och övriga delar av de mindre centrala på regeringen. - - Det område i princip skall regleras riksdagen kallas det som av

primära lagområdet. Inom detta område finns en del- det obligatoriska lagområdet alltid måste regleras i form lag, dvs. av

- som av

riksdagen. Till det obligatoriska lagområdet hör bl.a. den civilrättsliga

regleringen, offentligrättsliga regler som innebär åliggande för enskilda eller i övrigt ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska föravser

hållanden med vissa i 8:9 RF nämnda undantag samt de grundläg-

gande reglerna om kommuner och landsting.

Utgångspunkter

För den övriga delen av det primära lagområdet det fakultativa

eller delegeringsbara lagområdet gäller att riksdagen kan bemyn- diga regeringen att meddela föreskrifter dvs. riksdagen kan delegera sin normgivningsmakt i dessa frågor. Ett sådant delegationsbeslut kan också medge att regeringen i sin tur överlåter myndighet meden att dela bestämmelser i ämnet- s.k. subdelegation. Ett krav för att subdelegation skall få ske är att riksdagen uttryckligen bestämt det.

Till det område där nomigivningskompetensen i första hand ligger på regeringen regeringens primärområde hör föreskrifter verk-

om ställighet av lag och föreskrifter inte enligt grundlag skall beslutas som av riksdagen, den s.k. restkompetensen. Regeringens rätt att komplettera lagar med verkställighetsföreskrifter omfattar i princip alla slag lagar, således även lagar inom det obav ligatoriska lagområdet. Till verkställighetsföreskrifter räknas i första

hand sådana tillämpningsföreslqifter är rent administrativ ka-

som av

raktär. Det finns dock också verkställighetsföreskrifter

som i viss utsträckning materiellt sett fyller ut lag. Ett krav i dessa fall en är att

den bestämmelsen i lagen skall kompletteras är så detaljerad

som att regleringen inte tillförs något väsentligt verkställighetsförenytt genom skriften. Till regeringens restkompetens hör även den administrativa normgivningen, t.ex. föreskrifter myndighets organisation, om en arbetsuppgifter och inre verksamhet. Hit hör även föreskrifter inom den offentliga rätten enskilda förmåner olika slag s.k. berättisom ger av gande föreskrifter eller inte påverkar enskildas ställning sig som vare i positiv eller negativ riktning s.k. neutrala bestämmelser samt sådan reglering rörande kommunernas och landstingens organisation och verksamhetsformer som inte är att betrakta grundläggande som

regler som är förbehållna riksdagen.

När det gäller föreskrifter inom regeringens primärområde har regeringen rätt att överlåta delegera åt underordnad statlig myndig- - - en het att besluta om bestämmelser i ämnet. Regeringen kan inte överlåta beslutanderätt som faller inom regeringens primärområde till kommuner eller landsting och inte heller till någon myndighet under riksdagen. Det kan konstateras att grundlagen varken statliga myndigheter, ger

kommuner eller landsting någon direkt rätt att utfärda föreskrifter, dvs.

regler som är bindande för enskilda eller myndigheter. Skall dessa fatta beslut om en föreskrift måste de således ha fått sådan normgivningsen rätt delegerad till sig.

Bemyndigandet för statliga myndigheter kan antingen bygga

på en

subdelegation från regeringen i fall föreskriftsrätten i frågan

ursprungligen tillhört riksdagen eller på delegation från regeringen

en om

föreskriften faller inom regeringens primärområde. Tilläggas

kan att

32 Utgångspunkter SOU 1998; 105

de statliga myndigheterna inte behöver ha ett bemyndigande för att utfärda allmänna råd. För kommuner och landsting bygger rätten att fatta beslut om föreskrifter antingen på ett bemyndigande direkt från riksdagen eller på subdelegation från regeringen. I det sistnämnda fallet krävs att riksdag-

uttryckligen lämnat ett bemyndigande till regeringen att överlåta den

en behövliga nonngivningskompetensen till kommuner eller landsting.

3.2 Avgränsning av uppdraget

I kapitel l har redogjorts för utredningens uppdrag. Som där redovisas uppdraget enligt direktiven den statliga regleringen av och tillsy-

avser över kommunala verksamheter. Vid första anblick kan detta ses nen en klar avgränsning. Efter stunds eftertanke dyker dock frågesom en en tecknen Vad med regleringen kommuner och landsting upp. menas av Avses reglering endast gäller kommuner eller landsting Menas all som

reglering på något sätt l§rör kommuner eller landsting Eller skall

som någon avgränsning användas Motsvarande frågor kan även annan ställas när det gäller tillsyn. I detta avsnitt lämnas beskrivning de överväganden utredningen av gjort för att avgränsa vilken reglering medtagits i utredningens en som kartläggning och analys. Om väljer minimilinje dvs. inkluderar reglering som enman en bart gäller för kommuner eller landsting- berörs endast en mycket begränsad del den totala statliga regleringen. I första hand skulle det av sig kommunallagen med foljdlörfattningar, regleringen av det röra om kommunala statsbidrags- och skatteutjämningssystemet, viss kompletterande ekonomisk och administrativ reglering exempelvis den kommunala momsregleringen samt lagen kommunal redovisning samt om begränsad del den reglering ålägger kommunerna eller en av som landstingen för viss uppgift eller verksamhet inom något att svara en

område de s.k. speciallagama med följdförfattningar.

Orsaken till att endast del specialregleringen skulle komma

en av med vid rninimialternativet är att dessa föreskrifter nästan alltid innehåller reglering även berör andra än kommuner och landsting. Som som

exempel kan nämnas skollagen, även innehåller reglering för

ett som vissa statliga utbildningsforrner, för fristående skolor samt för föräldexempelvis avseende skolplikten samt rätten till undervisning. rarna

Motsvarande förhållande gäller även för hälso- och sjukvårdslagen,

tandvårdslagen, socialtjänstlagen, lagen stöd och service till vissa om funktionshindrade, bibliotekslagen, plan- och bygglagen osv.

Utgångspunkter 33

Väljer man att i stället ta med all reglering som berör kommuner och landsting ett maximialtemativ- får med stor del den totala - man en av statliga regleringen. Förutom regleringen i minimialtemativet tillkommer den resterande delen av speciallagama med följdförfattningar. Men därutöver tillkommer ett stort antal ytterligare regler. De tillkommande

reglerna har i flertalet fall en mindre stark koppling till de kommunala

verksamheterna. När det gäller kommunernas och landstingens ekonomi finns som tidigare nämnts viss särreglering. Kommunerna och landstingen har dock också en betydelsefull roll som aktör i det allmänna ekonomiska systemet. De äger stora tillgångar i form kontanter, bankmedel, fordav ringar, värdepapper, materiel, inventarier och fastigheter. Kommunerna och landstingen har också stora skulder och borgensåtaganden. De är vidare i stor utsträckning engagerade i aktiebolag, stiftelser och olika typer ekonomiska och ideella föreningar. Genom dessa organisatioav eller direkt i egen regi driver kommuner och landsting verksamhener ter inom ett stort antal näringsområden och branscher. I dessa sammanhang blir kommunerna och landstingen naturligtvis indragna i en mängd typer transaktioner och avtalsförhållanden. Bredden i den av kommunala verksamheten och i kommunernas och landstingens ekonomiska förvaltning gör att de berörs stor del den statliga regav en av leringen inom så skilda områden som avtalsrätt, associationsrätt, finansrätt, Skatterätt samt olika typer särskild närings- eller av av branschvis reglering. . Kommunerna och landstingen är också stora arbetsgivare. I egenarbetsgivare berörs kommunerna och landstingen naturligtvis skap av all den lagstiftning som finns knuten till denna roll, exempelvis den av arbetsrättsliga regleringen och regleringen inom arbetsmiljöområdet. Att i utredningen bara behandla reglering som uteslutande berör kommuner eller landsting dvs. minimialtemativet har inte bedömts - rimligt. En sådan linje skulle innebära att stor del av de regler som en kommuner eller landsting kritiserat under senare år inte skulle ingå som

i utredningens underlag. Detta gäller särskilt myndighetsreglema, efter-

dessa regler endast i mycket begränsad utsträckning utformats så som att de kan sägas avse endast kommuner eller landsting. Inte heller maximialtemativet bedöms erbjuda en möjlig väg att gå. I detta alternativ ingår ett stort antal regler där kopplingen till kommuner och landsting inte är starkare än till andra organisationer eller enskilda. Med tanke på att utredningens uppdrag uttalat kommuner och avser landsting framstår det inte som meningsfullt att en stor del av kartläggningen och analysen upptas av reglering där kommunerna och landstingen inte på något sätt har en särställning i förhållande till andra.

34 Utgångspunkter SOU 1998; 105

Utredningen har därför grundprincip valt att ta med alla regler som som innehåller någon form särreglering för kommuner eller landsav ting. I praktiken får denna avgränsning direkt betydelse främst för ur-

valet av lagar och förordningar. Hur urvalet myndighetsregler skett

av redovisas senare i detta avsnitt. För att få fram uppgifter om dessa lagar och förordningar har utredningen gjort sökningar i den del Riksdagens publika databaser av

Rixlex som innehåller alla svenska lagar och i Svensk Författnings-

samling SFS publicerade förordningar. Sökningen har gjorts efter författningar innehåller begreppen som

kommun och/eller landsting i olika böjningsformer eller sammansättningar. Från urvalet har sedan tagits bort författningar där begreppen

kommun eller landsting exempelvis enbart använts för att beskriva en geografisk avgränsning. Det finns ett antal områden där kommuner eller landsting har en dominerande roll som producent. Detta gäller t.ex. inom hälso- och sjukvården, tandvården, socialtjänsten samt skolan. Utredningen har här valt som princip att ta med alla föreskrifter inom området. Motivet är att även om en del av dessa författningar inte uttryckligen innehåller orden kommun eller landsting är det ändå kommunerna eller landstingen som i huvudsak berörs reglerna. Det finns dock del fall där det av en är klart att författningen endast avser icke offentlig verksamhet, t.ex.

gäller detta vissa författningar fristående skolor inom utbildnings-

om

området. Sådana författningar har inte tagits med i det slutliga urvalet.

När det gäller myndighetsregleringen har urvalet inte kunnat genomföras på samma sätt. Myndighetsregleringen utgörs i huvudsak av konkretiseringar av överordnade regler lagar eller förordningar. Detta innebär att eventuell särreglering för kommuner och landsting vanligen återfinns redan i de överordnade reglerna. Det är därför i många fall inte möjligt att direkt från innehållet i den enskilda myndighetsregeln avgöra i vilken utsträckning den berör kommuner eller landsting. Kartläggningen av myndighetsreglema har, som tidigare nämnts, utförts av Statskontoret på uppdrag av utredningen. Ambitionen har dock varit att så långt möjligt använda kriterier vid urvalet - - samma av myndighetsregler som vid urvalet av lagar och förordningar. Utred-

ningen har därför haft fortlöpande kontakt med utredarna vid Statskon-

toret under deras arbete. För att få fram myndighetsreglema direkt berör kommuner som mer och landsting förtecknades i ett första steg de myndigheter har rätt som att utfärda föreskrifter. I nästa steg gjordes bedömning vilka en av av myndigheterna som har en koppling till den kommunala sektorn och till olika kommunala verksamheter. Förteckningar över dessa myndigheters regler införskaffades. Hjälp och råd vid det slutliga urvalet av myn-

Utgångspunkter 35

dighetsregler har lämnats både av personal inom berörda myndigheter och av kommunala tjänstemän inom olika verksamhetsområden. En särskild fråga som aktualiserats i urvalsprocessen rör de myn-

dighetsregler som gäller vid kommunal myndighetsutövning, och då främst vid tillsyn. Som närmare kommer att beskrivas i b1.a. kapitel 5 svarar kommunerna för den lokala tillsynen inom ett antal verksamhetsområden. Det finns en betydande mängd myndighetsregler som riktas mot de enskilda och organisationer som är föremål för denna tillsyn. I huvuddelen av

fallen berörs kommunerna endast i begränsad utsträckning direkt som huvudman av dessa regler. Kommunen berörs dock i sin egenskap av lokalt tillsynsorgan, eftersom kommunen har att tillse att verksamheterna bedrivs i enlighet med bl.a. de krav som ligger i myndighetsreglema. Utredningen har valt att ta med även dessa regler i kartläggningen. Vid

den redovisning av reglerna som görs b1.a. i kapitel 4 har dock särskilt

angivits när det handlar om regler kommunerna har att iaktta som

främst i sin tillsyn av tredje part. Tilläggas kan att i ett antal fall bygger dessa myndighetsregler på bemyndiganden i lagar och förordningar inte innehåller någon särregleiing för kommuner eller landsting.

som Utredningen har valt att inte ta med sådan överordnad reglering i kartläggningen. Utredningen har stämt av urvalet av lagar, förordningar och myndighetsregler med företrädare för Svenska Kommunförbundet, Lands-

tingsförbundet samt berörda departement och myndigheter. På grundval

av dessa avstämningar har vissa kompletteringar och strykningar sedan gjorts. Utredningen vill framhålla att det urval som gjorts inte är det enda

tänkbara. I ett inte obetydligt antal fall har det varit en bedömnings-

fråga om en reglering skall tas med eller inte. Utredningen har i dessa fall haft grundprincip att hellre ta med regel än att avstå. som en En sammanfattande men något förenklad beskrivning av de urvalskriterier som utredningen använt är att säga att målsättningen varit att ta

med alla regler som på något särskilt sätt eller i mer betydande omfatt-

ning berör kommuner eller landsting. Samma principer kan sägas ha använts även vid urvalet av vilka om-

råden som tagits med i utredningens beskrivning av den statliga tillsynen av kommuner och landsting. I denna beskrivning har medtagits dels

områden där kommuner eller landsting svarar för den lokala tillsynen, dels områden där kommuner eller landsting inte är tillsynsutövare men där de har en dominerande ställning som huvudman/producent eller en

särställning av något annat skäl.

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 37

av

4 Den

statliga regleringen av kommuner och landsting

I detta kapitel redogörs för statens reglering kommuner och lands-

av

ting. Kapitlet baseras på den regelkartläggning i sin helhet redovi-

som sas i bilaga 2 i betänkandet. Ambitionen är att ge en översiktlig bild över omfattningen och av karaktären på regleringen av kommuner och landsting. Beskrivningen

görs departementsvis. Beskrivningen tar särskilt fasta på de övergripande ålägganden och befogenheter reglerar kommunernas verk-

som samhet och påverkar fördelningen av resurser samt viktigare s.k. konstituerande regleringar.

Kommuner och landsting kan beröras regleringen på olika sätt.

av En del av regleringen riktar sig mot kommunal/landstingskommunal nämnd eller befattningshavare. För enkelhetens skull beskrivs ändå regleringen genomgående som "reglering av kommun alternativt

"reglering av landsting. I regelkartläggningen har också medtagits

reglering som kommunen eller landstinget har att beakta i samband med att tillsyn utövas, även om denna reglering primärt kan sägas ha en adressat utanför kommunen/landstinget. Antalet regler återges i beskrivningen. Det bör påpekas att utredningen inte gör anspråk på att redovisa den fullständigt kompletta och enda riktiga bilden av regleringens omfattning inom kommunsektom.

Som tidigare nämnts finns ett mått skönsmässighet i det urval

av som

gjorts se kapitel 3.

Det bör observeras att det inte är all reglering inom ett visst område som redovisas nedan, utan enbart den reglering som i vidare mening bedöms vara relevant för kommuner eller landsting. I kapitlet redovisas även en del upplevda problem med regleringen, baserat på synpunkter från företrädare för kommun- respektive landstingssektom. Utredningen tar dock inte ställning till de synpunkter som återges. Avslutningsvis redovisas en sammanfattande diskussion rörande regleringens omfattning och karaktär.

38 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105

av

1 Arbetsmarknadsdepartementet

Regleringen i sammanfattning Tabell Antalet regler Arbetsmarknadsdepartementet - Antal

skilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen grupperas nedan i

områdena Arbetsmarknadsområdet, Arbetarskydd m.m. och Övrigt.

Arbetsmarknadsfrågoma berör i första hand kommunerna medan arbetarskyddsfrågoma berör både kommuner och landsting. Inom arbetsmarknadsområdet åläggs kommunerna att svara för att det finns en arbetslöshetsnämnd med uppgift att vidta eller främja åtgärder för att förebygga eller minska verkningarna av arbetslöshet. För övrigt regleras möjligheter till åtaganden för kommunerna. Inom arbetarskyddsområdet åläggs kommunerna främst att efterleva en del myndighetsregler i samband med bedrivandet av olika verksamheter, dvs. regleringen innebär villkor eller restriktioner för verksamheterna. Regleringen som ger kommuner möjligheter till olika aktiviteter inom arbetsmarknadsområdet kan i vissa delar sägas vara omfattande och detaljerad. Svenska Kommunförbundet uttrycker önskemål om att staten inom arbetsmarknadsområdet bör nöja sig med att formulera övergripande mål och besluta om medel, men överlåta genomförandet den lokala nivån. Från kommunalt och landstingskommunalt håll framförs kritik rörande myndigheternas krav på ventilation och luftväxling, t.ex. vid skolor.

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen av kommuner och landsting 39

Arbetsmarknadsområdet

Regleringen av kommuner och landsting inom arbetsmarknadsområdet

återfinns bl.a. i lagen 1944:475 om arbetslöshetsnämnd, lagen 1995:706 om kommuners för ungdomar, lagen 1997:1268

ansvar om kommuners ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år och lagen 1996:423 om kommuners medverkan i försöksverksamhet med lokal

samverkan om arbetsmarknadsutvecklingen. Det finns elva förordning-

ar inom området. Därutöver finns 15 myndighetsregler från Arbetsmarknadsstyrelsen. En ålagd uppgift för kommunerna arbetslöshetsär att genom en

nämnd vidta eller främja åtgärder för att förebygga eller minska verk-

ningarna av arbetslöshet. För övrigt ger regleringen inom området ett antal möjligheter till åtaganden för kommunerna, dvs. den är inte tvingande. Regleringen ger främst möjligheter att: anordna praktik eller annan verksamhet på heltid för arbetslösa - ung-

domar som inte genomgår gymnasieskola eller liknande utbildning

t.o.m. det år de fyller 20, erbjuda ungdomar mellan 20 och 24 år aktiverande och utvecklan- - en de insats på heltid, erbjuda arbetslösa över 19 år möjligheter att lära sig använ- - personer da informationsteknik, efter särskilt beslut av regeringen, träffa avtal att delta i och bidra - om till finansieringen av försöksverksamhet med lokal samverkan om arbetsmarknadsutbildningen, få statsbidrag till avlöning anställda med olika handikapp skyddat - av arbete, -ta emot arbetslösa i resursarbete,

ta emot arbetslösa som fyllt 55 år i offentliga tillfälliga arbeten

- OTA. Svenska Kommunförbundet anser att staten bör nöja sig med att formulera övergripande mål och besluta om medel, överlåta men genomförandet den lokala nivån, utan detaljreglering och ständiga förändringar i förutsättningarna.

Arbetarskydd m.m.

Regleringen av kommuner inom arbetarskyddsområdet återfinns i förordningen 1985:997 om anmälningsskyldighet beträffande asbest i ventilationsanläggningar. Därutöver finns elva myndighetsregler från Arbetarskyddsstyrelsen.

40 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105

av

En uppgift för kommunen är att ta emot anmälan om asbestföre-

komst i ventilationsanläggningar. Regleringen ålägger fastighetsägare eller annan, som ansvarar för yrkesmässig användning av en ventilationsanläggning att anmäla asbestförekomst i denna till kommunen. Den aktuella myndighetsregleringen från Arbetarskyddsstyrelsen stadgar villkor eller restriktioner inom områden där en dominerande del av verksamheten direkt eller indirekt bedrivs av kommuner och landsting. Det rör sig här om hamnarbete, hälso- och sjukvård, sotning, barnomsorg, tandvård, omvårdnadsarbete i enskilt hem samt rök- och kemidylcning. Från kommunalt och landstingskommunalt håll framförs kritik rörande Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen. Kritiken handlar i första hand om att de aktuella myndigheternas krav på ventilation och luftväxling, ansetts leda till orimliga kostnader, t.ex. vid skolor.

Övrigt

För övrigt finns lagen 1979:1184 om rätt till ledighet för vissa föreningsuppdrag inom skolan m.m. Ytterligare en lag finns inom området. Regleringen bestämmer att en arbetstagare har rätt till ledighet Rör att utföra vissa ideella uppdrag under dagtid i grundskolan eller inom allmän fritidsverksamhet.

4.2 Finansdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell Antalet regler Finansdepartementet -

Antal

Inom Finansdepartementets ansvarsområde finns 57 regler som bedöms särskilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen grupperas nedan i områdena Skatter m.m., Finansiering m.m., Uppgiftslämnande m.m.

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 41

av

och Övrigt. Merparten av regleringen gäller såväl kommuner

som landsting.

Inom skatteområdet regleras bl.a. utdebitering, uppbörd och deklarationsskyldighet. Inom området Finansiering m.m. finns bl.a. bestämmelser kom-

om

muners och landstings möjligheter till fondavsättningar och vissa ålägganden om betalningsväsendet under krigsförhållanden. Vad gäller uppgiftslämnandet finns främst reglerat skyldighet för

en

kommuner och landsting att lämna uppgifter för den offentliga statis-

tiken och att på begäran lämna uppgifter till Riksdagens revisorer.

För övrigt finns bl.a. reglering arbetstagare i offentlig tjänst,

om om

upphandlingsfrågor och vissa åligganden rörande lotterifrågor.

Svenska Kommunförbundet att kraven på samråd bör skärpas anser

i förordningen om statliga myndigheters inhämtande uppgifter från

av näringsidkare och kommuner.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet är båda kritiska till lagstiftningen inom upphandlingsområdet. Förbunden bl.a.

anser

att nuvarande lagstiftning försvårar såväl koncernsamverkan inter-

som

kommunal samverkan. Lagstiftningen är föremål för översyn.

Skatter m.m.

Inom området finns reglering kommuner eller landsting bl.a. i lagen av 1965:269 med särskilda bestämmelser kommuns och om annan me-

nighets utdebitering av skatt, kungörelsen 1950:431 med vissa

m.m.;

föreskrifter angående taxering och debitering skatt vid ändring i

av

kommunal indelning; förordningen 1957:515 fullgörande dek-

om av

larationsskyldighet för staten, landsting, kommun och kungörel-

m.m.

sen 1969:475 om uppbörd av särskilda avgifter Tullverkets

genom

försorg. Ytterligare åtta lagar och fem förordningar finns inom området. Därutöver finns två myndighetsregler från Riksskatteverket

som bedöms reglera kommuner eller landsting.

I den lag som reglerar utdebitering finns regler bl.a. be-

m.m. om stämningen av skattesatsen, att kommuner och landsting före ett visst datum skall erhålla uppgifter erhållande skatt för föregående år om av

och att: Skattemyndigheten skall underrättas skattesatsen. Vidare

om

regleras skattemyndighetemas vid utbetalning skatt.

process av

Regleringen i övrigt som berör kommuner och landsting inom skat-

teområdet avser exempelvis bestämmelser skattesatsen, utdebiteom

ring, uppbörd och deklarationsskyldighet, vissa mervärdesskattefrågor samt hur kommuner och landsting skall lämna skattedeklaration och inbetala avdragen skatt, arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt.

42 Den statliga regleringen av kommuner och landsting SOU 1998: 105

I fråga om Tullverket regleras att kommunen ges rätt att anlita Tull-

verket vid uppbörd av avgifter från hamn, flygplats eller godstenninal.

Myndighetsregleringen från Riksskatteverket avser bl.a. undantag från skatteplikt för omsättning avseende hälso- och sjukvård och socialtjänst.

Finansiering m.m.

Reglering inom området finns bl.a. i lagen 1946:727 om kommunal

fondbildning, insiderlagen 1990:1342, sparbankslagen 1987:617

och kungörelsen 1964:18 med vissa föreskrifter angående tillämpningen av lagen den 20 december 1957 om betalningsväsendet under lcrigsförhållanden. Det finns ytterligare tre lagar inom området. I lagen kommunal fondbildning regleras kommuners möjlighet

om till avsättning av medel till fond.

Sparbankslagen bestämmer bl.a. att kommuner och landsting skall utse vissa huvudmän för övervakning av en sparbanks förvaltning m.m. I kungörelsen rör betalningsväsendet åläggs kommuner och

som landsting att vidta vissa åtgärder under krigsförhållanden rörande utbetalning och förvaring mynt och sedlar samt viss underrättelseskylav dighet.

För övrigt regleras inom området bl.a. vissa undantagsbestämmelser betydelse för kommuner och landsting.

av

Uppgiftslämnande m.m.

Vissa frågor rörande kommuners och landstings uppgiftslämnande till

staten regleras i lagen 1992:889 den offentliga statistiken, förordom ningen 1982:668 om statliga myndigheters inhämtande av uppgifter

från näringsidkare och kommuner och lagen 1974:585 om skyldighet

att tillhandahålla Riksdagens revisorer vissa handlingar m.m. Det finns

ytterligare en lag och två förordningar inom området. Därutöver finns tre myndighetsföreslcrifter från Statistiska Centralbyrån.

I lagen om den offentliga statistiken regleras att kommuner och

landsting är skyldiga att lämna uppgifter för den officiella statistiken. I fråga om statliga myndigheters inhämtande av uppgifter regleras

villkor för statliga myndigheter i samband med inhämtandet av uppgiftfrån kommunerna. Förordningen stadgar bl.a. att fristen för besvaer rande av en enkät i vanliga fall skall vara minst tre veckor. I lagen skyldighet att tillhandahålla Riksdagens revisorer vissa om handlingar m.m. stadgas att kommun eller landsting som tagit emot

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 43

av

statsbidrag på begäran skall tillhandahålla Riksdagens revisorer allmänna handlingar, uppgifter och yttranden.

Myndighetsregleringen från Statistiska centralbyrån reglerar

upp-

giftslämnarskyldighet. Svenska Kommunförbundet att kraven på samråd bör skärpas

anser

i förordningen om statliga myndigheters inhämtande uppgifter från

av näringsidkare och kommuner. Vidare framhåller förbundet att sarnrådsförfarande även bör gälla för myndigheter under riksdagen samt kom-

mittéer och särskilda utredare enligt kommittéförordningen.

Övrigt

Övrig reglering finns exempelvis i lotterilagen 1994:1000, lagen

1992:563 om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvår-

den m.m., lagen 1994:260 offentlig anställning, lagen 1992:

om

1528 om offentlig upphandling, förordningen 1976:837 ersätt-

om ning för kostnader för vissa pensioner och livräntor samt verksförord-

ningen 1995: 1322. Det finns ytterligare sex lagar och tio förordningar

inom området. Lotterilagen reglerar bl.a. att kommuner skall pröva frågor tillom stånd när lotterier anordnas av en sammanslutning är verksam husom vudsakligen inom endast kommun. Lagen ålägger även kommuneren na vissa tillsynsuppgifter. I fråga om förtroendenämnder regleras att kommuner och landsting skall ha en eller flera förtroendenämnder avseende hälso- och sjukvården och tandvården.

Lagen om offentlig anställning innehåller bestämmelser arbets-

om tagare i offentlig tjänst. Bestämmelser finns arbetskonflikter, biom sysslor, disciplinansvar m.m. Lagen om offentlig upphandling bestämmelser villkor och ger om

tillvägagångssätt m.m. vid offentliga upphandlingar.

I fråga om pensioner och livräntor regleras att kommuner och landsting i vissa fall erhåller ersättning för kostnader för pension eller livränta.

I verksförordningen finns bestämmelsen att en myndighet, innan

den utfärdar föreskrifter eller allmärma råd, skall kommuner och ge landsting samt andra berörda tillfälle att yttra sig i frågan och konom

sekvensutredningen.

Svenska Kommunförbundet beträffande lagen offentlig anser om upphandling att samverkan inom kommunala koncerner och samverkan dels mellan kommuner, dels mellan kommuner och landsting försvåras

avsevärt genom lagens krav på upphandling. Vidare framhålls att den

44 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105

av

svenska tolkningen av EG:s upphandlingsdirektiv går längre än vad

är vanligt i de flesta andra medlemsstater inom EU. Enligt förbunsom

det har den internationellt sett mycket långtgående detaljregleringen av kommunal upphandling i förening med lagens regler om överprövning

och skadestånd visat sig ge utrymme för domstolsprövningar av kommunal verksamhet i omfattning som knappast förutsågs vid lagens en införande.

Även Landstingsförbundet att upphandlingslagstiftningen för-

anser svårar såväl interkommunal samverkan koncemsamverkan. Försom bundet framhåller att lagen försvårar koncemsamverkan, då lagen gäller när landstinget köper tjänster av ett eget företag. Detta anser för-

bundet motverkar kommunallagens regler, understryker behovet

som

samordning mellan landstinget och dess företag.

av

Vidare menar Landstingsförbundet att upphandlingslagstiftningen

försvårar s.k. avknoppning, dvs. när landstingen ger stöd till de anställda att bilda egna företag som alternativ till landstingskommunal tjänsteproduktion.

Förbundet är också kritiskt vad gäller frågan upphandling av fi-

om

nansiella tjänster. En tillämpning av upphandlingslagstifcningen på upp-

tagande lån anses leda till att kommunallagens krav på ekonomisk av

hushållning inte kan upprätthållas. Landstingsförbundet anser också att upphandlingslagstiftningen är alltför restriktiv när det gäller möjligheten för upphandlande enheter att tillämpa förhandlad upphandling bör utvärdera effekterna

samt att man från svensk sida valt att lagreglera upphandling under trösav att man kelvärdena.

Upphandlingslagstiftningen är föremål för översyn dir. 1998:58.

4.3 Försvarsdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell Antalet regler Försvarsdepartementet -

Antal

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 45

av

Inom Försvarsdepartementets ansvarsområde finns 61 regler som bedöms särskilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen grupperas

nedan i områdena Övergripande bestämmelser inom Totalförsvaret, Civil ledning och samordning, Räddningstjänst samt Övrigt. Det är

främst kommuner som berörs regleringen. Landstingen berörs dock

av av vissa åligganden inom civilförsvaret.

Inom områdena Övergripande bestämmelser inom Totalförsvaret

och Civil ledning och samordning finns åligganden för kommunerna

och i viss utsträckning för landstingen rörande framför allt bered-

skapsforberedelser, verksamhet under höjd beredskap, hemskydd och skyddsrum. Kommunerna åläggs även ett verksamhetsansvar för räddningstjänsten inom kommunen. Regleringen är förhållandevis omfattande och detaljerad.

I fråga om räddningstjänsten efterlyser Svenska Kommunförbundet

en mer målinriktad och mindre detaljreglerad lagstiftning och tillsyn. Svenska Kommunförbundet anser även att militären bör få ett vidare mandat att medverka i civil verksamhet.

Övergripande bestämmelser inom Totalförsvaret

Inom området Övergripande bestämmelser inom Totalförsvaret finns

reglering av kommuner och landsting främst i lagen 1992:1403 om

totalförsvar och höjd beredskap med tillhörande förordning. Det finns

ytterligare sex förordningar inom området. Lagen om totalförsvar och höjd beredskap reglerar bl.a. när regeringen f°ar besluta om skärpt eller högsta beredskap. Kommuner och landsting skall vidta särskilda åtgärder för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter inom totalförsvaret, bl.a. skall de vid beredskapslarm övergå till kiigsorganisation.

Civil ledning och samordning

Frågor om Civil ledning och samordning regleras i lagen 1994:1720 om civilt försvar med tillhörande förordning. Räddningsverket har utfärdat fyra föreskrifter och två allmänna råd riktar sig till kommusom nema.

Kommunens och i viss utsträckning landstingens uppgifter är

framför allt att bedriva verksamhet rörande beredskapsförberedelser,

höjd beredskap, hemskydd och skyddsrum. Bland annat stadgas att

kommunen skall verka för att beredskapsförberedelserna för den civila

46 Den statliga regleringen av kommuner och landsting SOU 1998: 105

verksamhet som bedrivs i kommunen av statliga myndigheter, landstinget m.fl. får en enhetlig inriktning och att samverkan kommer till stånd mellan dem. Detta gäller dock endast i fråga om sådan verksamhet som är inriktad på kommunen. Kommuner och landsting har rätt till viss ersättning från staten för arbetet inom området. Flertalet föreskrifter berör kommunernas arbete med inrättande och kontroll skyddsav rum. Kommunerna har viss föreskriftsrätt.

Räddningstjänst

Regleringen av kommuner inom området som rör räddningstjänst åter-

finns i räddningstjänstlagen 1986:1102 med tillhörande förordning.

Ytterligare en förordning finns. Räddningsverket ansvarar för 28 myndighetsregler inom området.

Kommunen svarar för räddningstjänsten inom kommunen vissa

undantag finns rörande fjällräddning och flyg- respektive Sjörädd-

ningstjänst. Författningar-na innehåller föreskrifter hur samhällets om räddningstjänst skall organiseras och bedrivas. Bestämmelserna rör bl.a. kommunens ansvar, räddningskåren, förebyggande åtgärder mot brand, räddningstjänstplan, sjöräddningstjänst till sjöss, alarmering, ledning, ersättning till kommun för medverkan i räddningstjänst, till-

syn, bemyndiganden, räddningstjänst under krig och utländskt bistånd.

Kommunerna får utfärda vissa föreskrifter. Regleringen är förhållandevis omfattande och detaljerad. Svenska Kommunförbundet efterlyser målinriktad och en mer mindre detaljreglerad lagstiftning och tillsyn. Kritiken avser exempelvis de detaljerade kraven på den kommunala räddningstjänstplanen samt fokuseringen på brandsyn och sotning när det gäller förebyggande insatser.

Övrigt

För övrigt finns bl.a. förfogandelagen 1978:262, lagen 1994:1809

om totalförsvarsplikt, hemvärnsförordningen 1997:146 och förord-

ningen 1986:1111 om militär medverkan i civil verksamhet. Därut-

över finns ytterligare en lag och sex förordningar. Inom området finns

en myndighetsföreslcrift från Räddningsverket och två föreskrifter från

Överstyrelsen för civil beredskap.

Förfogandelagen ger kommunen möjligheter till vissa beslutsbefogenheter vid krig eller lcrigsfara.

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 47

av

I fråga om totalförsvarsplikt regleras bl.a. att kommunen skall utse ledamöter till inskrivningsnänmden. Hemvämstörordningen ger kommunerna rätt att utse minst leda-

en mot i hemvämsrådet samt möjlighet att yttra sig innan avtal ingås vad gäller persons tjänstgöring hemvärnsman. som När det gäller militär medverkan i civil verksamhet regleras främst medverkan i räddningstjänst. Svenska Kommunförbundet anser att militären bör få ett vidare mandat att medverka i civil verksamhet.

4.4 Inrikesdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell 4. Antalet regler Inrikesdepartementet -

Antal Lagar 46 Förordningar 28

Myndighetsregler 13

Totalt 87

Inrikesdepartementet ansvarar för 87 regler bedöms särskilt beröra som kommuner eller landsting. Regleringen nedan i områdena grupperas Kommunal lagstiftning m.m., Kommunal ekonomi, Plan- och byggfrå-

gor, Integrationsfrågor och Övrigt. Regleringen av kommunal lagstift-

ning respektive ekonomi berör såväl kommuner landsting. Plansom och byggfrågoma samt integrationsfrågoma berör främst kommunerna. Den centrala regleringen av den kommunala kompetensen finns i kommunallagen. För övrigt finns ett antal författningar komsom ger muner och landsting i förhållande till kommunallagen vidgad eller en preciserad kompetens inom en rad områden. Vad gäller regleringen den kommunala ekonomin rör huvuddeav len av lagarna och förordningama systemet för statsbidrag till kommuoch landsting och det kommunala utjämningssystemet. Även komner munernas redovisning regleras.

Kommunerna åläggs verksamhetsansvar inom plan- och byggområ-

det. Författningarna innehåller bl.a. bestämmelser att det är om en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vat-

48 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105

av

ten samt att pröva olika ansökningar. Regleringen är förhållandevis omfattande och detaljerad. När det gäller integrationsfrågoma finns bestämmelser främst rörande den ekonomiska ersättningen till kommuner för mottagande av

flyktingar mottagandet i sig bygger på ett frivilligt avtal samt regle-

ring av villkoren för den introduktionsersättning som kommunen får bevilja flyktingar som har tagits emot i kommunen. Svenska Kommunförbundet anser, beträffande den allmänna kompetensen, att kommunerna har alltför begränsade möjligheter att kunna göra arbeten och vara verksamma åt varandra. Kommunförbundet mevidare att lagarna om tjänsteexport och katastrofhj älp ger kommunnar erna ett alltför begränsat mandat. Kommunförbundet anser att kommunerna inte bör vara skyldiga att byggfelsförsäkring. ha en Kommunförbundet framhåller även att det i olika sammanhang finns oklarheter kring hur långt byggnadsnämndens tillsynsansvar sträcker sig. Denna fråga är aktuell inte minst i samband med fimktionskontroller av ventilationssystem och av hissar. Kommunförbundet anser att förordningen om statlig ersättning för flyktingmottagande ger för stort utrymme för Invandrarverkets bedömning när det gäller beslut om ersättning till kommuner för betydande extraordinära kostnader för flyktingmottagande.

Kommunal lagstiftning m.m.

Den centrala kommunala lagstiftningen återfinns främst i kommunallagen l99l:900; lagen 1989:977 om kommunalt stöd till ungdomsorganisationer; lagen 1986:753 om kommunal tjänsteexport; lagen 1962:638 om rätt för kommun att bistå utländska studerande; lagen 1993:406 kommunalt stöd till boendet; lagen 1968:131 om vissa om kommunala befogenheter inom turistväsendet; lagen 1970:663 om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade; lagen 1994:693 om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd; lagen 1992:339 om proportionellt valsätt; lagen 1994:692 om kommunala folkomröstningar; tillkännagivande 1997:824 om länets indelning i kommuner samt lagen 1979:411 om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting. Därutöver finns 15 lagar och två förordningar. I kommunallagen regleras bl.a. frågor om kommun- och landstingsindelningen, villkoren för medlemskap, kommunernas och landstingens befogenheter och organisation.

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen av kommuner och landsting 49

Kommuner och landsting ges en allmän kompetens att själva ta hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat lands-

ting eller någon arman. Kommuner och landsting också befogenhet

ges att under vissa villkor driva näringsverksamhet samt att lämna - kommunalt partistöd. Flertalet av de övriga ovan omnämnda lagarna och förordningarna innebär en i förhållande till kommunallagen vidgad eller preciserad kompetens inom en rad områden. Exempelvis ges möjligheter att stödja ungdomsorganisationer, bedriva tjänsteexport, bistå utländska studeranden och att ge stöd till boendet. Det finns också en del andra lagar som på ett mer allmänt plan berör kommunernas åligganden, befogenheter och organisation. Exempelvis lagreglering av att proportionella val skall tillämpas i val som förrättas bl.a. landstings- och kommunfullmäktige eller kommunala styrelav av ser/nämnder majoritet ledamöterna begär det. Även förfaranom en av det vid kommunala folkomröstningar finns reglerat i lag.

Bland de författningar som inte omnämns ovan finns bl.a. en rad la-

gar som tillkommit för att möjliggöra olika typer av försöksverksamheter eller liknande på lokal eller regional nivå. Exempelvis finns reglering av försöksverksamhet med gemensam nämnd för flera landsting och försök med samtjänst vid medborgarkontor. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser beträffande den kommunala kompetensen bl.a. att kommunerna har alltför begränsade möjligheterna att kunna göra arbeten och verksamma vara åt varandra. Kommunförbundet och Landstingsförbundet vidare att lagarna anser

om tjänsteexport och katastrofhjälp ger kommunerna ett alltför begrän-

sat mandat. Med nuvarande utformning av dessa lagar krävs regeringens tillstånd i många ärenden.

Kommunal ekonomi

Inom området Kommunal ekonomi finns den väsentliga regleringen i lagen 1995: 1514 om generellt statsbidrag till kommuner och landsting

med tillhörande förordning, lagen 1995:1515 om utjänmingsbidrag till kommuner och landsting och lagen 1995:1516 utjämningsavgift

om

för kommuner och landsting med tillhörande två förordningar, lagen 1996:1061 om minskning i särskilda fall av det generella statsbidraget

till kommuner och landsting åren 1997-1999 samt lagen 1997:614 om

50 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105

av

kommunal redovisning. Ytterligare två lagar och förordning finns en inom området. Huvuddelen av lagarna och förordningarna inom detta område reglerar systemet för statsbidrag till kommuner och landsting samt det kommunala utjämningssystemet. I lagen som reglerar minskning i särskilda fall det generella av

statsbidraget till kommuner och landsting finns bestämmelser att

om

kommuner och landsting höjer utdebiteringen under åren 1997-

som 1999 går miste om en del av statsbidraget. I lagen om kommunal redovisning finns reglering om hur kommunernas redovisning skall utformas.

Plan- och byggfrågor

Regleringen av kommuner och landsting i fråga plan- och byggfråom gor återfinns bl.a. i plan- och bygglagen 1987: 10 med tillhörande förordning, lagen 1970:244 allmänna vatten- och avloppsanläggom ningar, förköpslagen 1967:868, lagen 1995:1393 om kommunal

lantrnäterimyndighet, förordningen 1991:1273 funktionskontroll

om av ventilationssystem och förordningen 1988:372 om bidrag till åtgärder mot radon i egnahem. Ytterligare sex lagar och tolv förordningar finns inom området. Därtill kommer att Boverket utgivit elva myndighetsregler som bedöms vara av särskild betydelse för kommunerna. Plan- och bygglagen PBL innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. Författningarna innehåller detaljerade regler om vilka planer kommunen måste eller får upprätta samt hur planeringsprocessen skall gå till. Kommunerna skall ha tillsyn över byggnadsarbeten och utföra besiktningar, ta emot bygganmälan och rivningsanmälan samt ta upp frågor om påföljder och ingripanden vid överträdelser. Kommunen prövar även ansökningar om bygglov, rivningslov och marklov samt förhandsbesked. ger Det finns i flertalet fall detaljerade regler om hur dessa ärenden skall handläggas. PBL reglerar även ett antal situationer då kommunen har rätt eller skyldighet att lösa in mark, eller skyldighet att utge ersättning till markägare på grund beslut eller åtgärder vidtagna med stöd av av PBL. I övrigt finns i PBL bl.a. bestämmelser för kommunerna att om övervaka, samverka, infonnera och ta initiativ i plan- och byggfrågor. Kommunen skall t.ex. verka för en god byggnadskultur och en god stads- och landskapsmiljö och för att riksintressen tillgodoses. När det gäller allmänna vatten- och avloppsanläggningar åläggs kommunerna att, om det behövs med hänsyn till hälsoskyddet, sörja för

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen av kommuner och landsting 51

eller tillse att allmän va-anläggning kommer till stånd. Länsstyrelsen kan vid vite ålägga kommunen att fullgöra denna skyldighet. Huvudmannen kan, men behöver inte, kommun. vara en

Förköpslagen ger kommun rätt till förköp vid försäljning viss fast

av egendom som t.ex. med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning eller för idrott eller friluftsliv. Om köparen eller säljaren bestrider kommunens förköpsrätt måste kommunen inom angiven tid söka tillstånd för förköpet hos regeringen. Regeringen får meddela tillstånd för kommun att inrätta en en kommunal lantmäterimyndighet och för verksamheten vid att svara myndigheten. När det gäller ventilationssystem åläggs kommunen att övervaka att

ägare till byggnader fullgör sina skyldigheter i fråga funktionskon-

om troll av ventilationssystem. Regleringen innehåller närmare regler om hur, när och av vem funktionskontrollen skall göras.

Med stöd av förordningen om bidrag till åtgärder mot radon i egna-

hem kan statliga bidrag lämnas till kostnader för åtgärder i syfte att minska radonhalten i en- och tvåbostadshus bidragstagaren äger som och själv bor i egnahem. Bidragsverksamheten sköts Boverket, av länsstyrelserna och kommunerna. Myndighetsreglema från Boverket reglerar i huvudsak bidrag, certifiering, typgodkännande, tillverkningskontroll och CE-märkning i samband med byggverksamhet. De författningar som inte kommenteras ovan innehåller viss reglering av kommunerna, bl.a. i anslutning till reglering av avgifter vid

lantmäteriförrättningar, gemensamhetsanläggningar, exploateringssamverkan, tekniska egenskapslcrav på byggnadsverk och byggfelsförsäk-

ring. Sammantaget kan sägas att regleringen är omfattande och detaljerad inom plan- och byggområdet. Svenska Kommunförbundet anser att kommunerna inte bör vara skyldiga att ha en byggfelsförsälcring. En allmän synpunkt är att Boverkets författningar är svårtillgängliga, eftersom ändring ofta görs på ändring på ett sådant sätt att det ställer stora krav på avnämama. Kommunförbundet framhåller även att det i olika sammanhang finns oklarheter kring hur långt byggnadsnämndens tillsynsansvar sträcker sig. Denna fråga är aktuell inte minst i samband med funktionskontroller av ventilationssystem och av hissar.

52 Den statliga regleringen av kommuner och landsting SOU 1998: 105

Integrationsfrågor

Regleringen av integrationsfrågoma finns i förordningen 1990:927 om statlig ersättning för flyktingmottagande och lagen 1992: m.m. 1068 om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar. Vidare finns ytterligare en förordning. Därutöver finns två föreskrifter från Statens invandrarverk. Förstnämnda förordning ger Invandrarverket befogenhet att träffa

överenskommelse med kommunerna om flyktingmottagande. Vidare

regleras b1.a. vilka grupper kan omfattas överenskommelserna, som av när ersättning till kommuner och landsting kan utgå samt formerna och nivåerna på dessa ersättningar. I fråga om introduktionsersättning regleras att kommunen ges rätt att bevilja introduktionsersätlzning till flyktingar och vissa andra utlänningar som har tagits emot i kommunen inom för det kommunramen ala flyktingmottagandet. Vidare stadgas b1.a. att kommunen får be-

stämma introduktionsersättningens storlek.

Svenska Kommunförbundet anser att förordningen om statlig ersättning för flyktingrnottagande ger för stort utrymme för Invandrarverkets bedömning när det gäller beslut om ersättning till kommuner för bety-

dande extraordinära kostnader för flyktingmottagande. Det rör sig här

om ett i förväg maximerat belopp, vilket innebär att när pengarna är

slut fär övriga kommuner avslag. Detta gör att kommunerna får svårt

att bedöma vilken ersättning de kan få för extraordinära kostnader.

Övrigt

Övrig reglering inom området finns i lagen 1990:1183 om tillfällig

försäljning med tillhörande förordning, förordningen 1988:1583 med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden, förordningen 1995: 868 med instruktion för Konsumentverket och förordningen 1994: 1389 med instruktion för Ungdomsstyrelsen. Det finns ytterligare en lag inom området. Kommunen ges rätt att, under vissa omständigheter, kräva och utfärda tillstånd samt att fastställa föreskrifter vid tillfällig yrkesmässig försäljning av varor till konsumenter. Av Allmänna reklamationsnämndens instruktion framgår att nämnden skall stödja den kommunala konsumentverksamhetens medling i konsumenttvister och att kommunerna skall vara representerade i ett råd knutet till nämnden. Enligt Konsumentverkets instruktion skall verket ge stöd åt konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt svaga. I praktiken har

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen av kommuner och landsting 53

detta bl.a. inneburit att verket utbildar kommunala konsumentvägledare och socialtjänstemän i budgetrådgivning och skuldsanering.

I Ungdomsstyrelsens instruktion sägs att styrelsen skall verka för att statliga och kommunala insatser för ungdomar samordnas, för förnyelse av ungdomsverksamheten i kommunerna och föreningslivet samt utvärdera effekterna av statliga och kommunala insatser för ungdomar.

4.5 Jordbruksdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell Antalet regler Jordbruksdepartementet -

Antal

Inom Jordbruksdepartementets ansvarsområde finns 145 regler som

bedöms särskilt beröra kommunerna eller landstingen. Regleringen av-

livsmedel och djurskydd. ser Regleringen livsmedels- och djurskyddsornrådena innehåller av

åligganden för kommunen som främst avser tillsyn och utfárdande av

tillstånd. Regleringen är omfattande inom både livsmedelsområdet och djur-

skyddsområdet, särskilt myndighetsregleringen. Flertalet regler är så-

dana kommunerna har att beakta i samband med tillstånds- och som tillsynsverksamheten och utgör således inte direkt reglering av kommunal verksamhet. Svenska Kommunförbundet anser att de bestämmelser i livsmedelsförordningen som ger Livsmedelsverket möjlighet att efter samråd med

kommunen överlåta tillsynsuppgifter på kommunen bör ändras. Kommunförbundet anser även att förordningen om avgift för livs-

medelstillsyn m.m. bör ändras; kommunerna bör få möjlighet att själva fastställa nivån på avgifterna och bestämmelsen att kommunerna om skall inleverera viss del av dessa till Livsmedelsverket bör tas bort. Svenska Kommunförbundet har hemställt till regeringen att förordningen om kontroll av livsmedel som importeras ändras så att kontrollen fortsättningsvis blir en statlig uppgift. Kommunförbundet anser att

54 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105 av

kommunerna skall ha möjlighet att på frivillig väg genomföra verksamheten mot full kostnadstäcloiing.

Kritik framförs också mot flera myndighetsföreskrifter inom området, exempelvis de föreskrifter som ålägger kommunerna att upprätta verksamhetsplan för tillsynen. Förbundet att dessa föreskrifter anser innebär ett alltför betungande uppgiftslämnande för kommunerna. Kommunförbundet anser att Livsmedelsverkets konsekvensutredningar ofta är bristfälliga. Kommunförbundet att Jordbruksverket inte på ett tillfredsanser ställande sätt har samrått med förbundet hur uppgiftslämningen från om kommunerna kan ske.

Livsmedelsfrågor

Regleringen av kommuner inom livsmedelsområdet återfinns främst i

livsmedelslagen 1971:511 med tillhörande förordning; förordningen 1989:1110 avgift för livsmedelstillsyn förordningen

om m.m.; 1995:1345 om skydd för beteckningar på jordbruksprodukter och

livsmedel, m.m.; förordningen 1995:702 EG:s förordning

om om

ekologiskt framställda produkter; förordningen 1994:1717 om kon-

troll av livsmedel som importeras från tredje land samt förordningen

1956:413 om klassificering kött och förordningen 1993:1535

av om informationsutbyte inom Europeiska unionen i fråga farliga livsmeom del. Därutöver finns 95 myndighetsregler från Livsmedelsverket. Regleringen berör i huvudsak kommunerna. I livsmedelslagen med tillhörande förordning stadgas att kommunen

skall utöva tillsyn inom kommunen och även pröva vissa frågor

om tillstånd och frågor om godkännande vissa livsmedelslokaler. Livsav medelsverket får efter samråd med kommunen överlåta vissa tillsyns-

uppgifter på kommunen. Kommunen kan åläggas att biträda vid särskild provtagning och undersökning Livsmedelsverket bestämmer.

som Kommunen får bestämma vissa avgifter.

Övriga förordningar ålägger kommunerna olika uppgifter inom

livsmedelsområdet i fråga om tillsyn, tillståndsprövning, undersökning, provtagning, klassificering m.m.

Regleringen är omfattande och detaljerad. Reglerna från Livsmedelsverket innehåller dock ñämst stadganden kommunerna har att som beakta i samband med tillstånds- och tillsynsverksamheten och utgör således inte direkt reglering kommunema. av Svenska Kommunförbundet anser att de bestämmelser i livsmedelsförordningen som ger Livsmedelsverket möjlighet att efter samråd med

kommunen överlåta tillsynsuppgifter på kommunen bör ändras. För-

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen av kommuner och landsting 55

bundet anser att Livsmedelsverket vid tillämpningen av dessa stadganden inte i tillräcklig utsträckning har beaktat kommunernas synpunkter. Kommunförbundet även att kommunerna bör få möjlighet att anser själva fastställa nivån på avgifterna för livsmedelstillsyn och att bestämmelsen om att kommunerna skall inleverera viss del avgifterna av till Livsmedelsverket bör tas bort. Kommunförbundet har hemställt till regeringen att förordningen om kontroll av livsmedel som importeras skall ändras så att kontrollen fortsättningsvis blir en statlig uppgift. Kommunförbundet anser att kommunerna skall ha möjlighet att på frivillig väg genomföra verksamheten mot full kostnadstäclcning. Kritik framförs också mot flera myndighetsföreslcrifter inom området, exempelvis de föreskrifter som ålägger kommunerna att upprätta

verksamhetsplan för tillsynen. Förbundet att dessa föreskrifter

anser

innebär ett alltför betungande uppgiftslämnande för kommunerna.

Kommunförbundet anser att Livsmedelsverkets konsekvensutredningar ofta är bristfälliga. Vid införlivande av en rad EG-förordningar, framför allt marknadsförordningar, har Livsmedelsverket velat utse kommunerna som tillsynsmyndighet. Kommunförbundet anser dock att i de fall förordningarna reglerar en märkning som skall fungera som ett konkmrensmedel, bör kontrollen av märkningen inte vara ett offentligt åtagande. Kontrollen bör enligt förbundet istället åligga ett enskilt kontrollorgan. Kommittén om livsmedelstillsynen behandlar i betänkandet Livsmedelstillsyn i Sverige SOU:1998:61 regleringen och tillsynen inom området. Kommittén anser bl.a. att gränskontrollen av livsmedel bör ses som ett statligt åtagande. Vidare föreslår kommittén att allmänna

råd tas bort från författningssamlingen och att möjligheterna att för-

enkla reglerna inventeras.

Djurskydd m.m.

Regleringen av kommunerna inom djurskyddsområdet återfinns främst i djurskyddslagen 1988:534 med tillhörande förordning; lagen 1992: 1683 om provtagning på djur, m.m. med tillhörande förordning; förordningen 1971:810 med allmän veterinärinstruktion och krigsveterinärförordningen 1981:648. Det finns ytterligare lag inom en

området. Vidare finns 26 myndighetsregler från Jordbruksverket som

berör kommunerna. Kommunens uppgift enligt djurskyddslagen med tillhörande förordning är att pröva tillstånd och utöva tillsyn. Kommunen får i egenskap av tillsynsmyndighet tillträde till områden, anläggningar m.m. för att

56 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105

av

där besikta djuren, göra undersökningar och Kommunen får ta prover. begära handlingar och upplysningar som behövs för tillsynen samt får besluta att ett djur skall omhändertas. Kommunen får vidare meddela förelägganden och förbud, sätta ut vite och meddela föreskrifter om avgifter för tillsynen.

Övriga förordningar ger främst Jordbruksverket möjlighet att över-

låta viss tillsyn på kommunerna i fråga om provtagning på djur. Regleringen är omfattande och detaljerad inom området, särskilt myndighetsregleringen. Flertalet myndighetsregler berör kommunerna endast på så sätt att kommunen bedriver tillsyn av efterlevnaden av dem. Svenska Kommunförbundet framhåller att ett antal direktiv på djurskyddsområdet föreskriver rapportering till EG-kommissionen. Förbundet anser att Jordbruksverket inte på ett tillfredsställande sätt har samrått med förbundet om hur uppgiftslämningen från kommunerna skall ske.

Övrigt

Övrig reglering inom området finns främst i jordförvärvslagen

1979:230, förordningen 1997:638 om bidrag till åtgärder mot radon i dricksvatten och lagen 1981:533 om ñskevårdsområden. Det finns ytterligare tre lagar och en förordning inom området. Dessutom finns två myndighetsregler från Fiskeriverket. I jordförvärvslagen stadgas bl.a. att kommunen inte får vägras tillstånd till förvärv av sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen till någon del krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. I fråga om bidrag för åtgärder mot radon i dricksvatten regleras att bidrag får lämnas bl.a. för saneringsåtgärder vid en allmän anläggning som drivs av en kommun. Kommunen får ansöka om bildande av ñskevårdsområde.

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 57

av

4.6 Justitiedepartementet och Statsrådsberedningen

Regleringen i sammanfattning

Tabell Antalet regler Justitiedepartementet och Statsrådsbered- ningen

Antal

Inom Justitiedepartementets och Statsrådsberedningens ansvarsområde

finns 117 regler bedöms särskilt beröra kommuner eller landsting. som Regleringen grupperas nedan i följande områden: Grundlagsfrågor;

Vissa förvaltningsrättsliga frågor; Valfrågor; Tillsynsfrågor; Polis-, säkerhets- och ordningsfrågor; Vissa fastighetsfrâgor Familje-

m.m.;

rättsfrågor och Övrigt. Grundlagsfrågorna, de forvaltningsrättsliga frå-

gorna, tillsynsfrågoma och säkerhetsfrågoma berör såväl kommuner

som landsting. Övriga frågor berör främst kommunerna.

Regeringsformen reglerar grunden för den kommunala självstyrelsen, beskattningsrätten m.m. I tryckfrihetsförordningen finns bl.a.

reg-

ler om allmänna handlingars offentlighet. Inom området Vissa förvaltningsrättsliga frågor innebär författning-

arna främst villkor eller restriktioner för kommuner och landsting, exempelvis regleringen rörande personregister, sekretessfrågor och skadeståndsfrågor. En reglering avseende fastighetsfrâgor kommuner befogenheter ger rörande expropriation av mark.

Inom det familjerättsliga området åläggs kommunen uppgifter gäl-

lande överförmyndarverksamhet, fastställande faderskap av m.m. När det gäller polis-, säkerhets- och ordningsfrågor kan nämnas att kommunen ges befogenhet att utfärda lokala föreskrifter, skall utse ledamöter i polisstyrelsen, skall efterleva regler rörande säkerhetsskydd samt har möjlighet att utse medborgarvittnen.

58 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105

av

För övrigt kan nämnas att kommunerna åläggs att ha en valnämnd med vissa specificerade uppgifter. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser båda att sekretesslagen har flera brister. Den anses b1.a. svår att tillämpa i en fri kommunal nämndorganisation och när flera myndigheter skall samverka, t.ex. inom vårdomrâdet. Kommunförbundet anser att ordningslagen allmänt sett är för detaljerad. Förbundet anser även att kommunerna själva bör få besluta om tillstånd till använda allmän plats. Kommunerna bör ävenatt ge att enligt förbundets mening rätt att införa generellt förbud mot alko- - ges

holförtäring på allmän plats. Båda förbunden även att stiftelselagen är alltför detaljerad.

anser Lagen anses inte anpassad till kommunal verksamhet, b1.a. är det svårt att få göra ändringar föreskrifter i stiftelseförordnandet. av

Svenska Kommunförbundet anser b1.a. att regeringsfonnen bör innehålla bestämmelse garanterar att kommuner och landsting

en som alltid hörs i lagstiñrlingsfrågor som berör dem. Vidare menar förbundet att den kommunala beskattningsrätten måste skyddas bättre.

Landstingsförbundet anser att förslaget till ny persondatalag, som är

tänkt att ersätta datalagen, är uppbyggt på ett sätt som gör lagen svår att

tillämpa. Förbundet ifrågasätter även de vida bemyndiganden till Datainspektionen som förslaget innehåller.

Grundlagsfrågor

Reglering kommuner och landsting finns i regeringsformen av

1974: 152 och tryckfrihetsförordningen 1949: 105.

Regeringsformen innehåller grundläggande stadganden om kommuoch landsting. Här regleras grunden för den kommunala älvstyrelner I regeringsformen stadgas att grunderna för ändringar i rikets insen. delning i kommuner samt grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsforrner och för den kommunala beskattningsrätten bestäms i lag. I lag meddelas också föreskrifter om kommunernas befogenheter

i övrigt och deras åligganden. Vidare regleras exempelvis att för-

om

valtningsuppgiñ kan anförtros åt kommun.

Tryckfrihetsförordningen innehåller flera stadganden som berör kommunerna. Framför allt gäller detta bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet, även t.ex. förbudet att eftersöka författamen till ñamställning. Vidare regleras exempelvis att landstingen ren en /kommunerna skall utse jurymän till tryckfrihetsmål.

Svenska Kommunförbundet anser att regeringsfonnen bör innehålla

bestämmelse garanterar att kommuner och landsting alltid hörs en som

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och av landsting 59

i lagstiftningsfrågor berör dem. Förbundet också, i enlighet

som anser

med artikel ll i Europakonventionen kommunal självstyrelse,

om att kommunerna skall ha rätt att anlita ett judiciellt förfarande för säkeratt

ställa ett fritt utövande sina befogenheter och respekt för de prin-

av

ciper om kommunal självstyrelse finns fastlagda i grundlagen eller

som

den nationella lagstiftningen. Vidare anser förbundet att den kommunala beskattningsrätten måste

skyddas bättre. Regeringen bör inte ha möjligheten att, så i dag som är fallet, minska statsbidraget för de kommuner höjer skatten. Regesom

ringen kan också införa tillfälliga skattestopp och skattetak. Förbundet anser att finansieringsprincipen bör skrivas in i regeringsforrnen.

Vissa förvaltningsrättsliga frågor

Reglering av kommuner och landsting finns bl.a. i datalagen 1973:289, sekretesslagen 1980:100 med tillhörande förordning, förvaltningslagen 1986:223 och skadeståndslagen 1972:207. Det finns ytterligare fem lagar och tre förordningar inom området. Därutöver

finns fyra föreskrifter från Datainspektionen. Datalagen behandlar personuppgifter och personregister förs som

med hjälp av automatisk databehandling. Personregister får inrättas och

föras endast den har anmält sig hos Datainspektionen och fått av som

bevis om detta av inspektionen licens. Utöver licens behövs tillstånd

av Datainspektionen för att inrätta och föra vissa typer personregisav ter. Lagen reglerar bl.a. tillstånd, den registeransvariges skyldigheter, bemyndiganden och straff samt skadestånd. Lagen undantar kommuner

och landsting från tillståndsbestämmelsema när det gäller vissa specifi-

cerade personregister. Den 24 oktober 1998 ersätts datalagen personuppgiftslagen av som reglerar behandlingen av personuppgifter. Till skillnad från datalagen

gäller den nya lagen såväl automatiserad manuell databehandling.

som Sekretesslagen innehåller bestämmelser sekretess i det allmänom

nas verksamhet och om begränsningar i rätten att lämna ut allmänna handlingar. Förvaltningslagen gäller bl.a. handläggning ärenden hos förvalt-

av ningsmyndigheter, däribland kommuner. Lagen reglerar bl.a. frågor om serviceskyldighet, samverkan mellan myndigheter, inkommande handlingar, parters rätt att få del uppgifter, motivering och underrättelse av om beslut, hur beslut överklagas och omprövning beslut. av

skadeståndslagen reglerar att kommun skall ersätta skada vid

myn-

dighetsutövning.

60 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105

av

För övrigt regleras inom området b1.a. vissa frågor med kommunal

anknytning rörande sammansättningen och processförfarandet i all-

männa förvaltningsdomstolar.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser båda att

sekretesslagen har flera brister. Den anses b1.a. svår att tillämpa i en fri kommunal nämndorganisation och när flera myndigheter skall samverka, t.ex. inom vårdområdet.

Landstingsförbundet anser att förslaget till ny persondatalag, som är tänkt att ersätta datalagen, är uppbyggd på ett sätt som gör den svår att

tillämpa. Förbundet ifrågasätter även de vida bemyndiganden till Datainspektionen som förslaget innehåller.

Valfrågor

Valfrågor berör kommuner eller landsting regleras i vallagen som

1997:157, lagen 1972:704 kyrkofullmäktigval m.m., folkom-

om röstningslagen 1979:369 och lagen 1997:159 om brevröstning i vissa fall. I varje kommun skall det finnas valnämnd. Valnämnden skall en

lokal valmyndighet. Valnämnden skall ha tillgång till personal i

vara den omfattning behövs för att nämnden skall kunna utföra sina som

uppgifter. Valnämnden i kommunen skall valnämnd även i kyrko-

vara fullmäktigevalet. De kommunala valnämndema svarar även för genomförandet folkomröstningar. av Författningarna innehåller detaljerade anvisningar för de kommunala valnämndema.

Tillsynsfrågor

Övergripande tillsynsfrågor regleras i lagen 1975:1339 om justitie-

kanslems tillsyn och lagen 1986:765 med instruktion för Riksdagens

ombudsmän. Justitiekanslern och Riksdagens ombudsmän har i den omfattning tillsyn över att de utövar offentlig verksamhet efterlever som anges som lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Kommunala myndigheter samt tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter står under Justitiekanslems och Riksdagens ombudsmäns tillsyn. Ledamöter beslutande kommunal församling är av dock inte föremål för tillsyn. Vid tillsyn över kommunala myndigheter skall beaktas de former i vilka den kommunala älvstyrelsen utövas.

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och av landsting 61

Polis-, säkerhets- och ordningsfrågor

Polis-, säkerhets- och ordningsfrågor regleras i första hand i ordningslagen 1993:1617, förordningen 1993:1632 med bemyndigande för kommuner och länsstyrelser att meddela lokala föreskrifter enligt

ord-

ningslagen l993:l6l7, polislagen 1984:387 med tillhörande förordning, lagen 1981:324 medborgarvittnen och säkerhetsskyddslagen

om

1996:627 med tillhörande förordning. Därutöver finns fyra lagar och fyra förordningar inom området. Vidare finns föreskrift från Riks-

en polisstyrelsen. Polismyndigheten skall inhämta godkännande från kommunen innan

tillstånd ges för att ta i anspråk offentlig plats. Kommunen får också,

en

efter regeringens bemyndigande, utfärda lokala föreskrifter.

Polisstyrelsens ledamöter, utom polischefen och biträdande polis-

chefen, utses av landstingen i vissa fall kommunfullmäktige.

av Kommunerna får utse medborgarvittnen.

Säkerhetsskyddslagen med tillhörande förordning reglerar säkerhetsskydd framför allt för den offentliga verksamheten.

För övrigt regleras inom området bl.a. kommunala myndigheters rätt att ta del av utdrag polismyndighetens register och yttrande skall ur att inhämtas från kommunerna i samband med vissa beslut fattas som av

polismyndigheten. Svenska Kommunförbundet att ordningslagen allmänt sett är

anser för detaljerad. Förbundet anser även att kommunerna själva bör få besluta om att tillstånd till att använda allmän plats. Kommunerna bör ge även anser förbundet ges rätt att införa generellt förbud mot alko- - -

holförtäring på allmän plats.

Vissa fastighetsfrågor

m.m.

Vissa fastighetsfrågor betydelse för kommuner och landsting regle-

av ras i expropriationslagen 1972:719 med tillhörande kungörelse, fas-

tighetsbildningslagen 1970:988 med tillhörande kungörelse, jordabalken 1970:994, stadsregisterkungörelsen 1971:1010 och lagen

1969:246 om domstolar i fastighetsmål. Ytterligare 14 lagar och åtta

förordningar finns inom området. Dessutom finns ett allmänt råd från

Naturvårdsverket rörande bevakning naturvårds- och friluftsintresset av

i företag enligt vattenlagen.

Expropriation får ske under vissa villkor för kommun möjligatt ge het att förfoga över mark. Vad gäller rådighet över vatten regleras att rådighet tillkomm.m. mer staten, kommuner och vattenförbund för att utföra vissa angelägna

62 Den statliga regleringen av kommuner och landsting SOU 1998: 105

vattenföretag. Kommunen får vidare föra talan vid förrättningar vid prövning markavvattningsföretag, för att tillvarata allmänna intresav sen inom kommunen.

För övrigt finns en detaljerad reglering inom området, exempelvis rörande fastighetsbildning och fastighetsregister, kommunen kan

som

ha att beakta i egenskap av lantmäterimyndighet.

Det kan även nämnas att jordabalken särskilt nämner kommunen

eller landstinget på ett antal ställen. Det handlar om diverse undantag

för kommun eller landsting, särbestämmelser för kommun eller landsting eller att kommunen/landstinget har rätt att fä information.

Familj erättsfrågor

De familjerättsliga frågor som berör kommuner eller landsting regleras bl.a. i föräldrabalken 1949:381, förmyndarskapsförordningen 1995:

379, ärvdabalken 1958:637 och lagen 1973:650 om medling mellan samlevande. Ytterligare tre lagar och fyra förordningar finns inom området.

Föräldrabalken kommunen åligganden när det gäller bl.a. över-

ger

fönnyndare, god och fastställande av faderskap. I fråga om fast-

man

ställande faderskap är socialnämnden bl.a. skyldig att försöka utreda

av är far till barnet och till att faderskapet fastställs, om barnet vem som se

har hemvist i Sverige. Vad gäller överfönnyndare regleras bl.a. att så-

dan skall väljas kommunfullmäktige alternativt en Överförmyndar-

av

nämnd. Överförmyndare skall förordna god man.

Ärvdabalken reglerar anmälan till Överförmyndaren om någon dödsbodelägare behöver god Socialnämnden skall, om det inte man. finns någon tar hand den dödes egendom, underrättas och försom om

valta egendomen.

Länsstyrelsen utser efter hörande av kommun medlare för medling mellan samlevande.

Övrigt

Under rubriken övrigt kan nämnas Stiftelselagen 1994:1220, skuld-

saneringslagen 1994:334 och kommittéförordningen 1976:119. Den sistnämnda förordningen Statsrådsberedningen för. Det finns ansvarar ytterligare 23 lagar och tio förordningar inom området. Stiftelselagen innehåller särskilda bestämmelser för kommuner och landsting, exempelvis är stiftelser bildats av eller tillsammans med som kommun eller landsting bokföringsskyldiga.

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner

av och landsting 63

I fråga om skuldsanering gäller att kommunen inom

ramen för soci-

altjänsten eller på annat sätt skall lämna råd och anvisningar till skuld-

satta parter. Vid tvingande skuldsanering skall tingsrätten kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sammanträde vid vilket frågan

om

tvingande skuldsanering skall prövas. Till sammanträdet får också

företrädare för socialnämnden kallas. Socialnämnder och andra myndig-

heter skall till lcronofogdemyndighet eller domstol som handlägger ett ärende om skuldsanering på begäran överlämna sådana uppgifter

om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden behövs för som prövning av ärendet.

Kommittéförordningen tillämpas på kommitté och särskild utredare. Förordningen reglerar att tillstånd behövs det statsråd handläg-

av som

ger ärenden angående kommittén, uppgifter för undersökningen

om skall inhämtas i större omfattning från kommuner eller från enskilda

personer, företag eller sammanslutningar. Vidare regleras i betän-

att

kanden som behandlar kommunala eller landstingskommunala verksamhetsområden skall redovisas bedömning vilka effekter kom-

en av

mitténs förslag medför för den kommunala självstyrelsen.

De författningar som inte kommenteras i detta delavsnitt innehåller

smärre reglering kommuner eller landsting rörande bl.a. upphovs-

av

rättsfrågor, associationsrättsliga frågor, bostadsfrågor och obestånds-

frågor. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser båda att stiftelselagen är alltför detaljerad. Lagen inte anpassad till komanses munal verksamhet, bl.a. förbunden att det är svårt att göra ändanser ringar av föreskrifter i stiftelseförordnandet.

4.7 Kommunikationsdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell Antalet regler Kommunikationsdepartementet

-

Antal

64 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105

av

Inom Kommunikationsdepartementets ansvarsområde finns 241 regler bedöms reglera kommuner eller landsting. Flertalet regler är mynsom

dighetsregler från Vägverket. Regleringen grupperas nedan i följande

områden: Vägtransportsystemet, Parkering, Kollektivtrafik, Färdtjänst,

Skolskjutsar, Sjöfart, Luftfart och Övrigt. Merparten av regleringen

berör kommunerna. Det är framför allt inom kollektivtrafik- och färdänstområdena även landstingen berörs regleringen. som av

Åligganden innebär verksamhetsansvar finns inom områdena

som Vägtransportsystemet, Kollektivtrafik och Färdtjänst. Kommunerna

åläggs visst verksamhetsansvar även inom sjöfartsområdet. Åliggan-

dena inom luftfartsområdet utgörs främst av flygsäkerhetsbestämmel-

I fråga Skolskjutsar har kommunerna att efterleva trafiksäkerser. om

hetsbestämmelser. Inom parkeringsområdet framför allt möjligheter

ges för kommunerna att åta sig uppgifter. Regleringen är omfattande och detaljerad vad gäller vägtransportsystemet. Kommunen berörs i egenskap av väghållare. Flertalet av detta område härrör från Vägverket. Även inom luftreglerna inom fartsområdet finns omfattande och detaljerad reglering. Svenska en Kommunförbundet framför kritik avseende delar regleringen röranav de vägtransportsystemet, kollektivtrafiken och färdtjänsten.

Vägtransportsystemet

Den centrala regleringen kommunens uppgift rörande vägtransportav systemet finns i väglagen 1971:948, vägkungörelsen 1971:954, vägtrafikkungörelsen 1972:603 och vägmärkesförordningen 1978: 1001. Ytterligare tre lagar och tio förordningar finns inom området. Dessutom

finns 164 myndighetsföreskrifter från Vägverket.

Kommunens uppgift är att utöva väghållarskap, vilket omfattar an-

för byggande och drift väg. Kommunen berörs enbart om den är

svar av

väghållare. Enligt huvudregeln är staten väghållare för allmänna vägar.

Men regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, i

som praktiken Vägverket, får besluta att kommun skall vara väghållare en

inom kommunen. Ändring av en kommuns väghållningsområde

beslutas Vägverket. Vägverket utövar tillsyn och får i vissa fall av meddela förelägganden mot kommunen eller låta utföra nödvändiga åtgärder på kommunens bekostnad, exempelvis om kommunen inte sköter underhållet vägen. Kommunen får utfärda vissa föreskrifter. av Inom för väghållarskapet är trafik och utmärkning en Viktig ramen

uppgift. Kommunen får meddela vissa föreskrifter som rör förhållande-

i trafiken Föreskrifter kommun beslutat skall tas in i en na m.m. som en för ändamålet avsedd liggare. Kommunen har i egenskap av väghållare

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 65

av

att beakta ett stort antal föreskrifter från Vägverket, främst hur traom fikregler skall åskådliggöras för trafikanterna bl.a. vägmärken. genom Den kommunala nämnden får ta ut avgifter för vissa ärenden rörande parkeringstillstånd.

Regleringen är detaljerad inom delar av området rör vägtrans-

som portsystemet. Detta gäller vägtrafikkungörelsen, innehåller trafiksom regler, och vägmärkesförordningen, reglerar hur dessa skall som åskådliggöras. Till den sistnämnda finns dessutom omfattande och en detaljerad myndighetsreglering. Det bör noteras att merparten regleav ringen inom området inte är specifikt riktad mot kommunen. Kommunen berörs i egenskap av väghållare. Såväl staten kommunen kan som vara väghållare. Utredningen har erfarit kritik från kommunalt håll rörande den trafikliggare som förs av kommunen gemensamt för samtliga myndigheter som har att meddela föreskrifter. Regleringen hur liggaren skall föav ras upplevs vara onödigt detaljerad.

Parkering

Den centrala regleringen av kommunens uppgift inom parkeringsomrâ-

det återfinns främst i lagen 1976:206 om felparkeringsavgift med till-

hörande förordning, lagen 1987:24 kommunal parkeringsöverom valcning, förordningen 1987:26 om parkeringsvakter i kommuner och lagen 1982:129 om flyttning av fordon i vissa fall. Ytterligare lag en och tre förordningar finns inom området föreskrift från Vägsamt en verket och tre från Rikspolisstyrelsen

Regleringen rör parkeringsövervakning. Uppgiften är frivillig. Kommunen ges rätt att ta ut felparkeringsavgifter och förordna parke-

ringsvakter samt att i vissa fall flytta fordon. Delar av regleringen kan uppfattas detaljerad. Exempelvis som regleras utbildningslcrav för parkeringsvakter.

Kollektivtrafik

Kommunens och landstingens uppgifter inom kollektivtrafikområdet regleras främst i lagen 1997:734 för viss kollektiv om ansvar person-

trafik. Ytterligare en lag och tre förordningar finns inom området samt

en föreskrift från Vägverket. Huvuduppgiften är att ansvara för den lokala och regionala linj etrafiken för persontransporter. Med vissa undantag är landstinget och kommunerna tillsammans ansvariga länstrafikansvariga. Uppgifterna

66 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105

av

handhas av en trañkhuvudman. Trañkhuvudmannen skall verka för att transporterna är tillgängliga för funktionshindrade.

Färdtjänst

Kommunens uppgifter inom färdtjänstområdet regleras i lagen 1997:735 om riksfärdtjänst och lagen 1997:736 om färdtjänst. I fråga om riksfärdtjänst har kommunen att lämna ersättning för reskostnader för personer som till följd av ett stort och varaktigt funktionshinder måste resa på ett särskilt kostsamt sätt. När det gäller färdtjänst är uppgiften att ansvara for verksamheten inom kommunen. Frågor om tillstånd för fárdtjänstresor prövas av kommunen. Kommunen har rätt att ta ut avgifter. Svenska Kommunförbundet har tillsammans med Landstingsförbundet framfört till regeringen önskar reglering kommuatt man en av nens och landstingets skyldigheter inom området snarare än, som nu är fallet, en reglering av den enskildes rättigheter.

Skolskjutsar

Kommunens uppgifter vad gäller trafiksäkerhet i samband med skolskjutsar regleras primärt genom förordningen 1970:340 om skolskjutsning. Därutöver finns två föreskrifter från Vägverket. Kommunen har att tillse att skolskjutsama är trañksäkra. Förordningen reglerar med avseende på trafiksäkerheten hur kommunen - skall ordna Skolskjutsar och hållplatser. Vidare finns bestämmelser om bl.a. färdväg och fordonets beskaffenhet. Uppgiften att anordna skolskjutsar regleras i författningar som Utbildningsdepartementet ansvarar för.

Sjöfart

Kommunens uppgifter inom sjöfartsområdet regleras främst genom sjötrafikförordningen 1986:300. Därutöver finns en lag och två forordningar inom området. Kommunen skall underhålla vissa ömärken och i vissa fall ges tillfälle att yttra sig innan föreskrifter meddelas av Sjöfartsverket eller länsstyrelsen.

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 67

av

Luftfart

Kommunens och landstingets uppgifter inom luftfartsområdet regleras främst genom luftfartslagen 1957:297 och luftfartsförordningen

1986:171. Ytterligare en förordning finns inom området. Därutöver finns 17 föreskrifter från Luftfartsverket. Kommunens och landstingets uppgift för trafiksäkerhetär att svara en vid egna flygplatser. Kommuner och landsting berörs endast i den

mån de är innehavare av flygplats. Luftfartslagen innehåller bl.a. regler

rörande säkerhetsbestämmelser. Luftfartsverket beslutar vilka krav om som skall vara uppfyllda för att ett område skall godkännas för att tas i

bruk som allmän flygplats.

Regleringen av säkerhetsbestämmelser för flygplatser får sägas vara detaljerad. Inom området finns en omfattande myndighetsreglering från Luftfartsverket.

Övrigt

I övrigt finns bl.a. lagen 1990:712 undersökning olyckor med om av

tillhörande förordning och lagen 1945:119 stängselskydd för

om järnväg m.m. Det finns ytterligare två lagar och sju förordningar inom området. I fråga om undersökning av olyckor regleras undersökning

från säkerhetssynpunkt av olyckor och tillbud till olyckor. Kommunens

uppgift är att inom ramen för den kommunala räddningstjänsten, i den utsträckning som Statens haverikommission bestämmer, underrätta kommissionen om de händelser som enligt lagen skall undersökas. En uppgift för kommunen är att besluta stängsel vid järnväg. om Kommunen och innehavaren delar kostnadsansvaret enligt principer som anges i lagen. Om inte kommunen och innehavaren kommer överens får Stängselnämnden fälla avgörandet. De lagar och förordningar inom Kommunikationsdepartementets ansvarsområde som inte kommenterats innehåller bl.a. stadganden ovan om skyldighet för statliga myndigheter att i olika sammanhang samråda med eller informera kommunen, rätt för kommunen att utfärda vissa lokala trafikföreskrifter och vissa särbestämmelser för fordon ägs som av stat eller kommun.

68 Den statliga regleringen av kommuner och landsting SOU 1998: 105

4.8 Kulturdepartementet

Regleringen i sammanfattning Tabell Antalet regler Kulturdepartementet - Antal

ansvarar kommuner eller landsting. Regleringen grupperas nedan i Arkivområ-

det, Kulturmiljö, Kulturverksamhet och Övrigt. Arkiv- och biblioteks-

frågorna berör såväl kommuner som landsting. De övriga reglerna berör i första hand kommunerna. Inom området Kulturverksamhet finns åligganden som innebär verksamhetsansvar för folkbibliotek och för landstingens del länsbibliotek. Kommuner och landsting åläggs att vara arkivmyndighet, dvs. att för arkivvården av egna handlingar. ansvara Inom kulturmiljöområdet finns i första hand restriktioner eller villkor för kommunerna i samband med fysisk planering och markanvändning. Syftet är att i olika avseenden bidra till att skydda och vårda kultunniljön. Från Svenska Kommunförbundet framhålls att det vore att föredra bibliotekslagen var utformad som en funktionslag, dvs. att lagen om snarare bestämde målen för verksamheten.

Arkivområdet

Regleringen kommuner och landsting inom arkivområdet finns av framför allt i arkivlagen 1990:782 med tillhörande förordning. Därutöver finns lag och förordning samt 15 allmänna råd från Riksen en arkivet. Kommuner och landsting åläggs att vara arkivmyndighet, dvs. att För arkivvården egna handlingar. Författningama innehåller ansvara av reglering rörande bl.a. arkivbildningen och dess syften, arkivvârden,

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 69

av

arkivmyndigheterna och deras uppgifter samt gallring. För kommunala

arkiv finns vissa särskilda bestämmelser. Kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige får, i den utsträckning något annat inte är särskilt

föreskrivet, meddela föreskrifter om arkivvården inom kommunen. Myndighetsregleringen inom området rör bl.a. bevarande och gallring av olika typer av handlingar.

Kulturmiljö

Regleringen av kommuner och landsting inom kulturmilj öområdet återfinns främst i lagen 1988:950 kulturminnen Därutöver finns om m.m. två förordningar inom området. Kommunens uppgift är att i olika avseenden bidra till att skydda och vårda kulturmiljön. Författningama innehåller bl.a. bestämmelser om fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen. Kommunerna berörs även av bestämmelserna om skydd för begravningsplatser. Detta innebär bl.a. att det krävs tillstånd av länsstyrelsen för utvidga eller på annat sätt väsentligen ändra en begravningsplats som anlagts före utgången av år 1939. Kommunen ansvarar också för t.ex. förteckning samt förvaring och vård av föremål kulturhistoriskt värde av som finns på en begravningsplats eller i en byggnad på begravningsplats som ägs och förvaltas av kommunen. Kommunen berörs även regleav ringen dels genom sitt planeringsansvar enligt plan- och bygglagen

1987: 10, dels i egenskap av markägare precis andra markägare.

som

Kultur-verksamhet

Inom detta område finns regleringen av kommuner och landsting främst i bibliotekslagen 1996:1596, förordningen 1986:1608 om statsbidrag till folkbibliotek och förordningen 1996:1598 om statsbidrag till regional kulturverksamhet. Därutöver finns tre förordningar. Kommunen åläggs att ha folkbibliotek. Dessutom skall skolbibliotek finnas. Allmänheten skall få låna litteratur avgiftsfritt på folkbibliotek-

en. Uppgiften för landstingen är att svara för länsbiblioteken och för

biblioteken vid högskolor med landstingskommunalt huvudmannaskap. Kommuner kan beviljas statsbidrag för olika typer av kostnader för biblioteksverksamheten. Kommunen skall årligen rapportera till Kulturrådet hur de statliga medlen använts. Länsbiblioteken skall i olika avseenden bistå folkbiblioteken i länet. Förordningen om statsbidrag till regional kulturverksamhet riktar sig framför allt till Kulturrådet samt regionala och lokala kulturinstitution-

70 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105

av

er. Kommuner och landsting omnämns i bestämmelsen om att det till en kulturinstitutions ansökan bidrag skall bifogas ett yttrande från det om landsting eller den kommun som också avser att lämna bidrag till kulturverksamheten. Från Svenska Kommunförbundet framhålls att det vore att föredra om bibliotekslagen var utformad som en funktionslag, dvs. att lagen snarare bestämde målen för verksamheten. Lagen upplevs med nuvarande utformning inte uppmuntra till samarbete över gränserna, t.ex. mellan folkbibliotek och länsbibliotek. Landstingsförbundet anser att uppgiften att fördela medel till den regionala kulturen bör ligga på regionemas direktvalda organ i samråd med berörda kommuner och inte på statlig, central myndighet. I en konsekvens därmed anser förbundet att statsbidragen till regional kultur skall utgå som ett samlat bidrag till landstingen.

Övrigt

Reglering av kommuner finns i kyrkolagen 1992:300 och begravningslagen 1990:1144. Vidare finns två förordningar inom det kyrkliga området. Därutöver finns två lagar och en förordning.

En av kommunens uppgifter i kyrkliga frågor är att efter särskilt

beslut av regeringen anlägga och underhålla allmän begravningsplats. e Vidare sägs bl.a. att länsstyrelsen och kyrkofullmäktige får anlita val-

nämnden i kommunen vid folkomröstningar och opinionsundersök-

ningar. Smärre reglering finns även i fråga om TV-, radio- och pressfrågor.

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 71

av

4.9 Miljödepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell Antalet regler Miljödepartementet - Antal

som särskilt beröra kommuner eller landsting. Flertalet regler är myndighetsregler från Naturvårdsverket eller Kemikalieinspektionen. Regleringen grupperas nedan i områdena Miljöskydd, Hushållning med naturresurser, Avfallshantering, Naturvård och Strålskydd Merpartm.m. en av regleringen berör främst kommunerna. Inom strålskyddsområdet berörs även landstingen av regleringen. De centrala åliggandena för kommunerna är tillsynsuppgiftema inom miljöskyddsområdet och verksarnhetsansvaret rörande avfalls-

hanteringen. Åligganden som innebär restriktioner eller villkor i

samband med kommunal verksamhet finns inom naturresursområdet och strålskyddsområdet. Sistnärrmda regler främst landstingen. Inom avser naturvårdsområdet ges främst vissa möjligheter och befogenheter för kommunerna. Regleringen inom milj öskyddsornrådet är omfattande och detaljerad. Ett stort antal myndighetsregler finns inom området. Att märka är att merparten av regleringen inte direkt reglerar kommuner, men att kommunema har att beakta reglerna vid utövande tillsyn. Inom avfallsav hanteringsområdet finns delvis detaljerad reglering, avseende en avfallsplanen, som direkt har kommunerna adressat. som Riksdagen har nyligen beslutat miljöbalk. Den miljöom en ny nya

balken innebär att ansvaret för verkställigheten beslut förskjuts

av nedåt i förvaltningen, framför allt till kommunerna. Merparten den av s.k. operativa tillsynen läggs på kommunerna. Svenska Kommunförbundet är kritiskt till de många och breda bemyndiganden finns i som den nya balken.

72 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105

av

Miljöskydd

Den centrala regleringen av kommunerna inom miljöskyddsområdet återfinns främst i miljöskyddslagen 1969:387 med tillhörande två förordningar, lagen 1985:426 om kemiska produkter med tillhörande förordning, lagen 1976: 1054 om svavelhaltigt bränsle med tillhörande förordning, förordningen 1995:555 om HFC och förordningen 1995:636 om ämnen som bryter ned ozonskiktet. För övrigt finns två förordningar inom området. Vidare finns 91 myndighetsregler från Naturvårdsverket samt 41 myndighetsregler från Kemikalieinspektionen. Kommunen utövar den lokala tillsynen över miljöfarlig verksamhet i den mån tillsynen inte ålagts andra myndigheter. Länsstyrelsen kan även överlämna till kommunen att utöva tillsyn över tillståndspliktig verksamhet. Det åligger tillsynsmyndighetema att verka för att överträdelser av lagen beivras. Därutöver utövar kommunerna lokal tillsyn över hanteringen av kemiska produkter och har Vissa tillsynsuppgifter i fråga om HFC

ofullständigt halogenerade flourkarboner. Regleringen innehåller bl.a. bemyndiganden för tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter inom

de olika tillsynsområdena. Kommunerna får vidare utfärda vissa föreskrifter rörande svavelhaltigt bränsle. Regleringen inom miljöskyddsområdet är omfattande och detaljerad. Framför allt är myndighetsregleringen omfattande. Merparten av myn-

dighetsreglema är sådana har att beakta och tillse ef-

mewt

so ommunen terlevnaden av i samband tillsyn utövas. Det förekommer också att kommunen själv är aktör och i den egenskapen direkt berörs en av

myndighetsregleringen.

Riksdagen har nyligen beslutat om en ny miljöbalk, som ersätter ett stort antal författningar inom miljöområdet. Den nya miljöbalken inne-

bär att ansvaret för verkställigheten beslut förskjuts nedåt i förvalt-

av ningen, framför allt till kommunerna. Merparten av den s.k. operativa tillsynen läggs på kommunerna. Kommunförbundet är kritiskt till de många och breda bemyndiganden som finns i den nya balken. Den nya balken berör förutom miljöskyddsområdet även naturresursområdet, avfallshanteringsområdet och naturvårdsområdet.

Hushållning med naturresurser

Kommunens uppgifter inom området som rör hushållning med naturresurser regleras främst i lagen 1987:l2 om hushållning med naturre-

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 73

av

surser m.m. Därutöver finns inom området lag, fyra förordningar

en och tre allmänna råd från Naturvårdsverket. Kommunen ges främst ett ansvar för att i besluten enligt plan- och bygglagen 1987:10 tillse att marken, vattnet och den fysiska miljön i

övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas.

Avfallshantering

Inom området återfinns den centrala regleringen kommunerna i av ren-

hållningslagen 1979:596 med tillhörande förordning. Därutöver finns två lagar och sex förordningar samt tre myndighetsregler från Natur-

vårdsverket. Kommunen ansvarar för att hushållsavfallet forslas bort till behandlingsanläggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose hälsooch miljöskyddslcrav samt enskilda intressen. I författningarna stadgas bl.a. att det i varje kommun skall finnas renhållningsordning en som skall innehålla kommunens föreskrifter om avfallshantering samt en avfallsplan.

Regleringen av avfallsplanens innehåll, bl.a. i föreskrift från

en Naturvårdsverket, är detaljerad i fråga om hur olika typer avfall skall av sorteras och omhändertas. Vad gäller s.k. PET-flaskor får regeringen överlåta åt kommun att

utfärda föreskrifter och utöva tillsyn. I fråga om returpapper och förpackningar skall producenten

samråda med kommunen i frågor rör insamlingssystem för bortforsling som

av returpapper respektive förpackningsavfall. Kommunerna åläggs att ta hand om kasserade batterier, kylskåp och

frysar. I fråga om bilslcrotning ges kommunen möjlighet att inrätta skrotupplag eller annat mottagningsställe.

Naturvård

Den centrala regleringen av kommunerna inom naturvårdsområdet finns i naturvårdslagen 1964:822 med tillhörande förordning. Därut-

över finns inom området en lag och sex förordningar samt 15 myndig-

hetsregler från Naturvårdsverket. Kommunen skall tillsammans med staten verka för naturvärden. Författningarna ger främst kommunerna vissa befogenheter. Kommunen får bl.a. kräva tillstånd för uppsättning sådana skyltar avvisar av som

74 Den statliga regleringen av kommuner och landsting SOU 1998: 105

allmänheten från ett visst område. Kommunen får vidare förelägga den som slcräpat ner en viss plats i kommunen att ställa i ordning platsen. Kommunen får efter överenskommelse med länsstyrelsen åta sig ansvar för tillsyn över täktverksamhet. Kommunerna får utfärda förelägganden och utsätta vite.

Strålskydd m.m.

Den centrala regleringen kommuner och landsting inom strålav skyddsornrådet finns främst i strålskyddslagen 1988:220 med tillhörande förordning och förordningen 1976:247 vissa avgifter till om Statens strålskyddsinstitut. Därutöver finns inom området ytterligare en lag, två förordningar och 21 myndighetsregler från Strålskyddsinstitutet. Kommuner och landsting berörs i första hand genom att hälso- och sjukvården och tandvården har att efterleva föreskrifter från Strålskyddsinstitutet. Strålskyddsinstitutet får ta ut avgifter för till-

ståndsprövning, tillsyn m.m.

För övrigt får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer efter åtagande från en kommun överlåta viss tillsyn till den ansvariga

kommunala nämnden. Strålskyddsinstitutet har överlåtit till kommuner

att utöva tillsyn över offentliga solarier.

4.10 Närings- och handelsdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell 10. Antalet regler Närings- och handelsdepartementet -

Antal

Närings- och handelsdepartementet ansvarar för 56 regler som bedöms särskilt beröra kommunerna eller landstingen. Regleringen grupperas nedan i områdena Energi, Regionalpolitik,

Brandfarliga och explosiva varor samt Övrigt. Det är främst kommun-

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 75

av

ema som berörs regleringen. Inom områdena Regionalpolitik och av

Övrigt berörs dock även landstingen.

Kommunens åligganden rörande energiförsöijningen innebär

en

skyldighet att främja hushållningen med energi samt verka för säker

en och tillräcklig energitillförsel. Kommunen har även möjlighet att vara huvudman för allmänna värmesystem.

Kommunerna åläggs att pröva frågor tillstånd för hantering om av

brandfarliga varor, hantering och import explosiva och utöva

av varor tillsyn beträffande vissa brandfarliga varor.

Regleringen är förhållandevis omfattande i fråga brandfarliga

om och explosiva varor. Flertalet regler berör kommunen i första hand ge-

nom att kommunen har att bedriva tillsyn avseende efterlevnaden

av

dem. En del regler är även direkt tillämpliga för kommunen i samband

med viss verksamhet som kommunen bedriver.

Kommuner och landsting kan enligt konkurrenslagen bli ålagda att

redovisa kostnader och intäkter i verksamhet "av ekonomisk eller

kommersiell natur. Kommuner eller landsting kan vidare främst åläg-

gas vissa villkor eller restriktioner i samband med genomförande av upphandling i anbudskonkuxrens. För övrigt gäller att kommuner och

landsting har att efterleva konkurrenslagstiftningen, på sätt

samma som andra aktörer.

Vad gäller det regionala utvecklingsarbetet regleras främst möjligheter för kommuner och landsting att yttra sig i frågor har regio-

som nalpolitisk betydelse och att begära infonnation från länsstyrelsen.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet att beanser slutsmodellen i fråga EG:s strukturfonder ett alltför stort statligt om ger

inflytande, på bekostnad av kommuner och landsting. Svenska Kommunförbundet anser att regleringen rörande kommunenergiplanering är föråldrad. Detta med anledning att de tidigare

av

kommunala energimonopolen i dag är konkurrensutsatta. Förbundet

anser att även lagen om allmänna värmesystem är föråldrad.

Energi

Regleringen av kommuner inom området rör energifrågor återfinns

som

främst i lagen 1977:439 kommunal energiplanering med

om

tillhörande förordning, förordningen 1997:1322 bidrag till kom-

om

munal energirådgivning och lagen 1981:1354 allmänna värme-

om

system. Ytterligare två lagar och fyra förordningar finns inom området. En uppgift för kommunerna är att främja hushållningen med energi samt att verka för säker och tillräcklig energitillförsel. Författning-

en arna reglerar att kommunerna skall upprätta plan för tillförsel, disten

76 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105

av

ribution och användning av energi i kommunen och att kommunen är skyldig att lämna vissa uppgifter. I fråga den kommunala energiom rådgivningen regleras att kommunerna får statsbidrag för energirådgivning. Regleringen bestämmer bl.a. vad energirådgivning innebär, bi-

dragsförfarandet och redovisningen.

Det är vanligt med kommunalt huvudmannaskap för allmärma vär-

mesystem. Uppgiften är frivillig och baseras på kommunens allmänna

kompetens enligt kommunallagen. I egenskap huvudman berörs av

kommunerna exempelvis reglering rör verksamhetsområde,

av som

leveransskyldighet, brukningsrätt, avgiftsskyldighet, leveransskyldighet

samt avgifter och taxor. Svenska Kommunförbundet anser att regleringen rörande kommunal energiplanering är föråldrad. Förbundet framhåller att de förhållanden gällde vid införandet författningama har ändrats. De tidisom av kommunala energimonopolen är i dag konkurrensutsatta. Förbungare det att även lagen om allmänna värmesystem är föråldrad. anser

Regionalpolitik

Regleringen kommuner och landsting vad gäller regionalpolitiska

av frågor återfinns främst i förordningen 1982:877 om regionalt utveck-

lingsarbete, förordningen 1994:577 om landsbygdsstöd och stöd till

kommersiell service och förordningen 1995:1325 med instruktion för beslutsgrupper. Kommuner eller landsting regleras i ytterligare en lag och två förordningar inom området. Kommuner och landsting har i fråga om det regionala utvecklings-

arbetet främst möjligheter att i olika frågor yttra sig eller begära infor-

mation från länsstyrelsen. I fråga landsbygdsstöd och stöd till kommersiell service regleras om att kommunerna kan få statsbidrag för sådant stöd. I förordning regleras att företrädare för kommuner och landsting en

skall finnas i vissa de beslutsgrupper som har till uppgift att besluta

av stöd från EG:s strukturfonder. Svenska Kommunförbundet och om Landstingsförbundet att beslutsmodellen i fråga om EG:s strukanser turfonder ett alltför stort statligt inflytande, på bekostnad av komger och landsting. muner

Brandfarliga och explosiva varor

Inom detta område finns reglering berör kommunerna i lagen som

1998:868 brandfarliga och explosiva varor med tillhörande för-

om

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen av kommuner och landsting 77

ordning. Därutöver finns inom området 24 myndighetsföreskrifter från Sprängämnesinspektionen och två föreskrifter från Statens industriverk myndigheten har upphört. Kommunens uppgift är att pröva frågor om tillstånd för hantering av brandfarliga varor samt hantering och import av explosiva varor. En

annan uppgift är att utöva tillsyn beträffande vissa brandfarliga varor.

Myndighetsreglema riktar sig inte enbart till kommunerna. Merparten av reglerna är relevanta framför allt att kommunen har att genom beakta dem när tillsynen utövas, men en del är även direkt tillämpliga för kommunen i samband med viss verksamhet kommunen bedrisom ver.

Övrigt

Övrig reglering finns bl.a. i konkurrenslagen 1993:20, lagen

1994:615 om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig

upphandling och förordningen 1993:1066 måttenheter, mätningar om och mätdon. Därutöver finns ytterligare två lagar och sju förordningar. Kommuner och landsting kan bli ålagda att redovisa kostnader och intäkter i verksamhet av "ekonomisk eller kommersiell natur. Kommuner eller landsting kan vidare främst åläggas vissa villkor eller restriktioner i samband med genomförande av upphandling i anbudskonkurrens. För övrigt gäller att kommuner och landsting har att efterleva konkurrenslagstiftningen, på samma sätt som andra aktörer. Vidare finns diverse smärre reglering av kommunerna, bl.a. rörande undersölcningsarbete och bearbetningskoncession i fråga om mineraler,

vissa samråd inom skogsvårdsomrâdet och bestämmelser om registre-

ring av kommunalt vapen.

78 Den statliga regleringen av kommuner och landsting SOU 1998: 105

4.1 l

Socialdepartementet

Regleringen i sammanfattning Tabell l Antalet regler Socialdepartementet - Antal

som döms särskilt beröra kommuner eller landsting. Reglerna kan, med viss överlappning, fördelas på tre organisatoriskt urskiljbara områden, nämligen Sociallagstiftning, Hälso- och sjukvård och Hälsoskydd. Merparten av regleringen inom det sociala området och hälsoskyddsornrådet reglerar kommunerna. Regleringen inom hälso- och sjukvårdsområdet är i första hand relevant för landstingen, det men finns även en kommunal hälso- och sjukvård. Vid fullgörandet av åliggandena inom socialtjänst, hälso- och sjukvårds- samt hälsoskyddsornrådena har kommuner och landsting att efterleva en mängd regler av skiftande karaktär. Regleringen är som regel omfattande och detaljerad.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser bl.a. att

Socialstyrelsens normgivning inom området är alltför omfattande. En utförligare redovisning av förbundens kritik mot regleringen inom Socialdepartementets område lämnas i slutet detta avsnitt. av

Sociallagstiftning

Inom området finns 16 lagar och 17 förordningar. Vidare finns 27 myndighetsregler från Socialstyrelsen, fem från Riksförsäkringsverket samt tre från Alkoholinspektionen. Därutöver finns 24 allmänna råd från Socialstyrelsen som publicerats i särskild skriftserie och inte i en verkets författningssamling.

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 79

av

Socialtjänst m.m.

Socialtjänsten regleras främst i socialtjänstlagen 1982:620 med tillhö-

rande förordning, lagen 1988:870 vård missbrukare i vissa fall om av och lagen l990:52 med särskilda bestämmelser vård om av unga. Dessutom finns nio myndighetsregler från Socialstyrelsen. Socialtjänstlagen stadgar att samhällets. socialtjänst på demokratins och solidaritetens grund skall främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Varje kommun för socialtjänsten inom sitt område. svarar Lagen reglerar bl.a. frågor rörande socialtjänstens mål, kommunens ansvar, socialtjänstens innehåll och rätten till bistånd. Lagen om vård av missbrukare i vissa fall och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga reglerar vård oberoende av eget samtycke tvångsvård avseende missbrukare och ungdomar under 18 år.

Regleringen anger bl.a. under vilka förutsättningar vården f°ar aktualise-

Länsrätten beslutar beredande tvångsvård. Socialnämnden ras. om av skall bl.a. se till att vård anordnas.

Handikappvård

Handikappornrådet regleras i lagen 1993:387 stöd och service till om vissa funktionshindrade med tillhörande förordning, lagen 1993:388 om införande av lagen 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade, lagen 1993:389 om assistansersättning med tillhörande

förordning och lagen 1994:749 Handikappombudsmannen. Dess-

om utom finns elva myndighetsregler från Socialstyrelsen och tre från Riksförsäkringsverket. Kommuner och landsting har ansvar för olika former av insatser för stöd och service till vissa funktionshindrade. Författningama reglerar bl.a. frågor rörande verksamhetens mål och allmärma inriktning samt rätten till insatser. Vissa grupper av funktionshindrade har rätt till ersättning från försälcringskassan för kostnader för personlig assistans assistansersättning. Om den ersättningsberättigade genom kommunen fått biträde av personlig assistent får försäkringskassan besluta att assistansersättningen skall betalas ut till kommunen i den utsträckning den motsvarar kommunens avgift för assistansen. Kommunen skall höras i samband med ärenden enligt denna lag.

Kommuner och landsting och även myndigheter är skyldiga att på

Handikappombudsmarmens uppmaning lämna uppgifter om verksam-

80 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105 av

het som rör personer med ñmktionshinder. De är även skyldiga att delta i överläggningar som ombudsmannen kallar till.

Alkohol- och tobaksfrågor

Inom området Alkohol- och tobaksfrågor finns reglering berör

som

kommuner främst i alkohollagen 1994:1738 med tillhörande förord-

ning, i tillkännagivande 1994:2049 avtal mellan Systembolaget av Aktiebolag och staten samt i tobakslagen 1993:581. Vidare finns fyra myndighetsregler från Socialstyrelsen och tre från Alkoholinspektionen. Kommunen får för visst tillfälle, det påkallat för ordningom anses ens upprätthållande, förbjuda eller inskränka försäljning av alkoholdrycker. Tillstånd till servering av spritdrycker meddelas av den kommun där serveringsstället är beläget. Kommunen får ta ut avgift för prövningen. Den omedelbara tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om servering av spritdrycker, vin och starköl utövas av kommunen och av polismyndigheten. Kommunen och polismyndigheten utövar också tillsyn över servering av och detaljhandel med öl. Kommunen får träffa avtal med en annan kommun om att uppgifter kommunen har som enligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis den andra kommunav en. Varje kommun har rätt att få ett systembolag eller försäljningsställe. Innan beslut om nedläggning, nystart eller flytt av butik skall kommunfullmäktiges yttrande inhämtas. Kommunen utövar den omedelbara tillsynen enligt tobakslagen när det gäller dels miljöer och lokaler för vilka Socialstyrelsen har den centrala tillsynen, dels över att inte tobaksvaror säljs till personer under 18 år.

Övrig sociallagstiftning m.m.

Sociallagstiftning i övrigt som i viss utsträckning berör kommuner eller landsting finns exempelvis i lagen 1947:529 allmänna barnbidrag, om lagen 1994:309 om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folkpension, lagen 1993:737 om bostadsbidrag och lagen 1995:479 om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster. Det finns

ytterligare fyra lagar och tolv förordningar inom området. Därutöver

finns tre föreskrifter från Socialstyrelsen och två från Riksförsälqingsverket.

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 81

av

I fråga om barnbidrag regleras främst att när ett barn vårdas i hem

för vård eller boende inom socialtjänsten, f°ar kommunen gottgöra sig barnbidraget.

Lagen om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folkpension in-

nehåller vissa Övergångsbestämmelser innebärande att lagen komom munalt bostadstillägg skall tillämpas i fråga hustrutillägg. om I den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster regleras att kommuner och landsting i vissa fall är skyldiga att erbjuda nordiska medborgare socialt bistånd eller sociala tjänster på samma villkor som gäller för motsvarande insatser till enskilda är bosatta i som Sverige.

Hälso- och sjukvård

Inom hälso- och sjukvårdsområdet finns 34 lagar och 24 förordningar.

Vidare finns 180 myndighetsregler från Socialstyrelsen och fem regler

från Riksförsäkringsverket. Myndighetsregleringen kommenteras

samlat avslutningsvis i detta delavsnitt. Dessutom finns 33 allmärma råd från Socialstyrelsen rörande hälsooch sjukvård samt beredskap publicerats i särskild skriftserie som en

och inte i verkets författningssamling.

Allmän sjukvårdslagstiftning °

Allmän sjukvårdslagstiftning återfinns i hälso- och sjukvårdslagen

1982:763, lagen 1996:786 om tillsyn över hälso- och sjukvården,

lagen 1994:953 om åligganden för personal inom hälso- och sjukvår-

den med tillhörande förordning, lagen 1994:954 om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område, förordningen 1996:933 om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården, förordningen 1982:771 om behörighet till vissa tjänster inom hälso- och sjukvården och om tillsättning av sådana tjänster, förordningen 1985:884 om behörighet till vissa tjänster inom tandvården och tillsättning sådana tjänstom av

er, lagen 1990:1404 om kommunernas betalningsansvar för viss

hälso- och sjukvård, lagen 1991:1136 försöksverksamhet med om kommunal primärvård, patientjoumallagen 1985:562 och patientskadelagen 1996:799. Det finns ytterligare två lagar och tre förordningar inom området. Med hälso- och sjukvård avses åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjukvården hör även Sjuktransporter samt att ta hand avlidna. Förom

82 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105

av

fattningama reglerar bl.a. frågor rörande mål för hälso- och sjukvården, krav på hälso- och sjukvården, landstingens hälso- och sjukvård

landstingens ansvar, nämnder, kommunens ansvar nämnder, perso-

nal, gemensamma bestämmelser om landstingens och kommunernas hälso- och sjukvård vårdavgifter, forskning och begemensamma stämmelser för all hälso- och sjukvård patientansvarig läkare, ledningen av hälso- och sjukvård, kvalitetssäkring, hälso- och sjukvården i krig m.m.. Lagen om tillsyn över hälso- och sjukvården innehåller gemensamma bestämmelser avseende tillsynen över all verksamhet som bedrivs inom ramen for hälso- och sjukvårdslagen. Författningama om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården ålägger personalen att utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Reglering finns i fråga om disciplinpåföljd m.m. för sjukvårdspersonal i deras yrkesutövning inom hälso- och sjukvården. Bland annat regleras disciplinpåfoljd, uppgifterna för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, handläggning i ansvarsnämnden och överlämnande av vissa ärenden. Här kan nämnas att i en ny lag, lagen 1998:531 om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, som träder i kraft den 1 januari 1999, samlas bestämmelser om tillsyn, åligganden för personalen, disciplinpåföljd samt behörighets- och legitimationsregler. I och med att den nya lagen träder i kraft upphävs de nämnda författningarna ovan om tillsyn, åligganden och disciplinpåtöljd. Förordningen om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården ger bestämmelser om ansvaret for den verksamhetschef i hälsosom anges och sjukvårdslagen.

I en särskild förordning finns bestämmelser rörande behörighet och

tillsättning av vissa tjänster inom hälso- och sjukvården.

I lagen om vissa läkartjänster vid upplåtna enheter m.m. finns reg-

lering rörande vissa läkartjänster vid sådana enheter inom landstingens hälso- och sjukvård som har upplåtits för den grundläggande högskoleutbildningen för läkarexamen. Bland annat regleras att varje läkare som är anställd vid en upplåten enhet är skyldig att biträda vid handledningen av medicine studeranden. Lagen om betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård reglerar att kommunen skall betala ersättning till ett landsting för kostnader för viss hälso- och sjukvård åt personer som är folkbokförda i kommunen. Betalningsansvaret gäller för somatisk långtidssjukvård och för medicinskt färdigbehandlade patienter i psykiatrisk vård.

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 83

av

En kommun får inom för försöksverksamhet erbjuda viss ramen en

hälso- och sjukvård primärvård, landstinget och kommunen har

om kommit överens om det och fått tillstånd till det Socialstyrelsen. av I patientjoumallagen regleras att patientjournal skall föras vid vård av patienter inom hälso- och sjukvården. Patientjournal skall föras för varje patient och får inte vara för flera patienter. I lagen gemensam regleras b1.a. frågor rörande patientjournalens innehåll, utformning och

hantering samt bevarande journalhandling

av

Patientskadelagen reglerar att patienten har rätt till patientskadeersättning och att vårdgivaren har skyldighet att ha försäkring

en som

täcker sådan ersättning patientförsälcring. Författningarna innehåller bestämmelser om rätten till patientskadeersättning, undantag från rätten till patientskadeersättning samt försäkringsskyldighet

m.m.

Bekämpande av smittsamma sjukdomar

Inom smittskyddsornrådet regleras kommuner och landsting i smitt-

skyddslagen 1988:1472 med tillhörande förordning och i karantänslagen 1989:290 med tillhörande förordning.

Författningarna reglerar verksamhet till skydd mot att smittsamma

sjukdomar sprids bland människor. Huvudregeln är att varje landsting svarar för att behövliga smittskyddsåtgärder vidtas inom landstingsområdet. Författningama reglerar b1.a. frågor rörande smittsamma

sjukdomar, samverkan, skyldighet att söka läkare och lämna upplys-

ningar, läkarundersökning och forhållningsregler, anmälan

om sam-

hällsfarlig och annan anmälningspliktig sjukdom, särskilda åtgärder vid befarad smittspridning, uppgiftsskyldighet, tvångsåtgärder, tvångsun-

dersölcning, tillfälligt omhändertagande, beslut tvångsisolering, om omhändertagandet under tvångsisoleringen, särskilda befogenheter vid tvångsisoleringen, vistelse utanför sjukhuset vid tvångsisolering, över-

ldagande, handläggningen mål och ärenden samt kostnader och till-

av syn.

Smittskyddslagstiftningen har primärt sjukvårdshuvudmannen och

smittskyddsläkaren som adressat. Men vissa lagrum reglerar kommunal verksamhet, i första hand den kommunala nämnd utför uppgifter som inom miljö- och hälsoskyddsomrâdet. Nämnden åläggs exempelvis att

inom kommunen svara för att smittskyddsåtgärder vidtas mot sådana djur, livsmedel, vattentäkter, avloppsvatten, ventilationsanläggningar

och andra objekt som sprider eller misstänks sprida smittsamma sjukdomar. Vidare finns reglerat en skyldighet att på olika sätt samverka med smittskyddsläkaren. Den kommunala nämnden får även meddela

84 Den statliga regleringen av kommuner och landsting SOU 1998: 105

de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att hindra spridning av en samhällsfarlig sjukdom. Vissa kompletterande bestämmelser finns till skydd mot att karanu tänssjukdomar förs in i landet eller sprids till utlandet genom land-, luft- eller sjötrafik. Med karantänssjukdom avses gula febern, kolera och pest. Smittskyddsläkaren svarar tillsammans med miljö- och hälso-

skyddsnärrmden för smittskyddsåtgärdema. Författningama reglerar

bl.a. frågor rörande ansvarsfördelning och organisatoriska bestämmelser, allmänna bestämmelser om Sanitära åtgärder, åtgärder vid ankomst, råttbekämpning samt avgifter och tillsyn. Socialstyrelsen får efter samråd med de berörda landstingen och kommunerna föreskriva vilka hamnar och flygplatser som skall vara karantänshamnar respektive karantänsflygplatser.

Särskilda bestämmelser om viss psykiatrisk tvångsvård

Viss psykiatrisk tvångsvård regleras i lagen 1991:1129 om rättspsy-

kiatrisk vård, lagen 1991:1128 psykiatrisk tvångsvård och förordom ningen 1991:1472 om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård. Författningama ger föreskrifter om psykiatrisk vård respektive rättspsykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Författningarna reglerar bl.a. frågor rörande beslut om vård, vården, upphörande av vården, överklagande, handläggningen i dom-

stol, patientförteclcning, journaluppgifter, undeträttelseskyldighet och

hemsändande av utländsk patient.

Vissa ekonomiska frågor

m. m. Vissa ekonomiska frågor redovisas i lagen 1962:381 om allmän försälcring, lagen 1993:1651 om läkarvårdsersättning med tillhörande

förordning, lagen 1993:1652 om ersättning för sjukgymnastik med

tillhörande förordning, lagen 1991:419 om resekostnadsersättning vid sjukresor, lagen 1992:863 om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvård, förordningen 1984:908 om vissa statsbidrag och försäkringsersättningar för

sjukvård m.m., lagen 1996:1150 om högkostnadsskydd vid köp av

läkemedel m.m. med tillhörande förordning och förordningen 1977:628 om statsbidrag till hemspråksträning i förskolan. Det finns ytterligare en förordning inom området.

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 85

av

Bestämmelser ges om vissa ersättningar till läkare i privat verksamhet i primärvården och den öppna hälso- och sjukvården i övrigt och

om patientavgifter i samband därmed läkarvårdsersättning respektive sjukgymnastersätming. Författningarna reglerar bl.a. frågor rörande samverkans- och vårdavtal, landstingens ansvar m.m., särskilda krav på

verksamheten, vikariat, samverkan med andra, patientavgift, verksamhetsuppföljning och verkställighetsföreskrifter. Landsting skall lämna ersättning för resekostnader i samband med olika former av hälso- och sjukvård. Om regeringen medger det, får en allmän försäkringskassa, ett landsting och en kommun har kommit överens det bedriva losom om kal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst. F örfattningama reglerar bl.a. frågor rörande bildandet av beställarförbund, beställarförbundets led-

ning, ekonomiska förvaltning och likvidation.

Reglering finns rörande vissa statsbidrag och försäkringsersättningar för sjukvård m.m. från sjukförsäkringen till landsting och andra vårdgivare. Högkostnadsskydd vid köp av läkemedel regleras. Kostnader m.m. för förmånerna ersätts av det landsting inom område den berättivars gade är bosatt.

Regler finns rörande villkoren för statsbidrag till hemspråksträning i

förskolan.

Tandvård

Tandvården regleras i tandvårdslagen 1985: 125.

Med tandvård avses åtgärder för att förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador i munhålan. Varje landsting skall erbjuda en god tandvård åt dem som är bosatta inom landstinget. Författningama reglerar bl.a. frågor rörande mål för tandvården, krav på tandvården, lands-

tingens ansvar, nämnder, personal, vårdavgifter och kvalitetssäkring.

Övrigt inom hälso- och sjukvården

Övrig reglering inom hälso- och sjukvården utgörs exempelvis av läke-

medelslagen 1992:859 med tillhörande förordning, lagen 1993:584 medicintekniska produkter, lagen 1996:1157 läkemedelsom om kommittér, lagen 1982:764 om vissa läkartjänster vid upplåtna

enheter m.m., lagen 1988:711 befruktning utanför kroppen, lagen

om 1984:1140 om insemination, lagen 1991:115 om åtgärder i forsk-

86 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105

av

nings- och behandlingssyfte med befruktade ägg från märmiska, lagen

1974:525 ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet om m.m., lagen 1987:269 om kriterier för bestämmande människas av död, lagen 1995:832 obduktion lagen 1995:831 om m.m., om

transplantation m.m. och förordningen 1985:796 med vissa bemyndi-

ganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter Det finns ytm.m.

terligare två lagar och sex förordningar inom området.

Läkemedelslagen innehåller bl.a. bestämmelser krav på läkemeom del, klinisk prövning, hantering läkemedel och tillsyn. av Lagen om medicintekniska produkter reglerar bl.a. krav på medi-

cintelcniska produkter, kliniska prövningar, användning och tillsyn. I lagen om läkemedelskommittéer regleras att det i varje landsting

skall finnas en eller flera läkemedelskommittéer. Landstinget bestämmer hur många sådana kommittéer skall finnas och vilket som organ inom landstinget som skall tillsätta en kommitté. En läkemedelskommitté skall genom rekommendationer till hälso- och sjukvårdspersonalen eller på annat lämpligt sätt verka för en tillförlitlig och rationell lä-

kemedelsanvändning inom landstinget. Rekommendationema skall

vara grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet. Diverse villkor och restriktioner återfinns i lagen med förbud mot omskärelse av kvinnor, lagen om befruktning utanför kroppen, lagen

om insemination och lagen om åtgärder i forsknings- och behandlings-

syfte med befruktade ägg från människa. Lagen om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m.m. reglerar att landsting och kommuner erhåller ersättning från sjukförsäkringen för rådgivning som lämnas i födelsekontrollerande syfte. Lagen om kriterier för bestämmande människas död, lagen av om

obduktion och lagen transplantation innehåller särskilda

m.m. om m.m. bestämmelser i anslutning till människas död.

I förordningen med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att

meddela föreskrifter m.m. finns Socialstyrelsens nonngivningsbemyndiganden i anslutning till hälso- och sjukvårdslagen, patientjournallagen, tandvårdslagen m.fl. lagar.

Den omfattande myndighetsregleringen från Socialstyrelsen

rör en

mängd olika frågor, bl.a. vaccinationer, förlossningsvård, barnhälso-

vård, aborter m.m., långtidssjukvård, läkemedel och narkotika, säkerhetsföreskrifter och kompetenskrav.

Hälsoskydd

Regleringen inom hälsoskyddsornrådet återfinns i hälsoskyddslagen 1982:1080 med tillhörande förordning. Därutöver finns tolv myndig-

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 87

av

hetsregler från Socialstyrelsen och åtta från Naturvårdsverket. Dess-

utom finns sju allmänna råd från Socialstyrelsen publicerats i

som ver-

kets särskilda skriftserie och inte i författningssamlingen.

Varje kommun svarar för hälsoskyddet inom kommunen. Med hälsoskydd avses åtgärder för att hindra uppkomsten av Sanitära olägenheter och för att undanröja sådana olägenheter. Författningarna bestämmer vissa villkor för kommunens verksamhet och anger områden som särskilt skall prioriteras. Den ansvariga nämnden i kommunen utövar den omedelbara tillsynen i kommunen. Den kommunala nämnden får i särskilda fall meddela de villkor behövs för att bl.a. förhindra som uppkomsten av Sanitär olägenhet samt meddela förelägganden och förbud.

Synpunkter från Landstingsförbundet

Landstingsförbundet eftersträvar allmänt sett större frihet för landstingen att organisera sin verksamhet och att komma överens huom vudmannaskap landsting och kommuner emellan. Lagama och förordningarna anses emellertid av Landstingsförbundet till övervägande del vara väl avvägda med hänsyn till landstingens förutsättningar att bedriva verksamheten. När det gäller myndighetsregleringen är kritiken mera uttalad. Landstingsförbundets uppfattning är att många Socialav

styrelsens allmänna råd är obehövliga. Dessutom anser förbundet att

antalet föreskrifter gäller alla berörda myndigheter bör reduceras. Förbundet menar att landstingen själva kan uttolka relevanta lagar och förordningar. Regleringen från Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket ofta vara alltför detaljerad, vilket bl.a. till för anses anses vara men möjligheterna att bedriva verksamheten på ett effektivt sätt. I fråga om regleringen från Socialstyrelsen framhålls att mottagarna

av myndighetsregleringen inte alltid uppfattar skillnaden i status på

föreskrifter, allmänna råd och övrig myndighetsdokumentation, som t.ex. meddelandeblad. Nedan följ er några konkreta exempel på vad som upplevs vara bristfállig reglering. En reglering som ogillas av företrädare för Landstingsförbundet är Kungl. Maj :ts kungörelse 1970:738 om läkemedelsförsörjningen vid

sjukvårdsinrätmingama. Regleringen fixerar en viss organisationslös-

ning, nämligen att det måste finnas ett sjukhusapotek vid varje sjukhus, och dessutom ett avdelningsförråd. Denna reglering anses försvåra önskvärd omstrukturering inom vården.

En reglering med hög detaljeringsgrad och delvis låg relevans

anses vara förordningen 1984:908 om vissa statsbidrag och försäloingser-

88 Den statliga regleringen av kommuner och landsting SOU 1998: 105

sättningar för sjukvård m.m. Det framhålls att förordningen i vissa de-

lar knappast efterlevs i dag. Förordningen 1994:1121 om läkarvårdsersättning och förordningen 1994:1120 om ersättningen för sjukgymnastik anses mycket detaljerade och regelmassan har vuxit efter hand. Den höga detaljeringsgraden anses innebära onödiga begränsningar och onödigt krånglig

en hantering. Läkemedelsreformen år 1997 innebar ett nytt ansvar för kommuner

och landsting beträffande inkontinenshjälpmedel.

De nya förutsättning-

arna och kostnadsansvaret på området har medfört tämligen omfattande

förändringar i verksamhet och organisation i förhållande till tiden före 1997. Landstingsförbundet anser dock att det på ett par punkter finns författningsreglering vilken onödigtvis begränsar kommunernas och

landstingens handlingsfrihet. Förbundet har i en skrivelse till Socialdepartementet begärt förändringar av regleringen. Det påpekas att förordningen 1985:786 med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m. ger Socialstyrelsen ett relativt vitt nonngivningsbemyndigande.

Synpunkter från Svenska Kommunförbundet

Företrädare för Svenska Kommunförbundet framhåller problem framför allt med ett alltför stort sektorstänkande i lagregleringen, med överdriven detalj styrning och med myndigheternas nonngivning. Kommun-

förbundet föredrar skyldighetslagstiftning framför rättighetslagstiñning.

Förbundet önskar ett större inflytande för kommunerna i fråga om socialbidragen. Det bör dock framhållas att det sammantaget endast finns ett begränsat antal kritiska synpunkter rörande enskilda lagar och förordningar. Även ansträngningar gjorts för att komma till rätta med del om en

av de problem som följer av sektorsgränserna framhålls att sektoriserad lagstiftning ofta medför komplikationer i det dagliga arbetet i kommun-

erna. Detta gäller särskilt området för vård och omsorg. Det framhålls

exempelvis att för en och samma person kan både patientjournal och personakt behöva upprättas eftersom insatserna i det ena fallet styrs av

hälso- och sjukvårdslagen och i det andra fallet av socialtjänstlagen.

I det första fallet styrs dokumentationen av patientj I det andra fallet styrs dokumentationen förvaltningslagen. Om personen

av dessutom är berättigad till insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade kan det även bli aktuellt med en akt för denna hantering.

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och landsting 89

av

Vanligt är också att personal i kommunerna har roll både en som

behandlare och biståndshandläggare. Detta gäller exempelvis för sjuk-

gymnaster och arbetsterapeuter.

Biståndsärendena innehåller moment bedömningar ofta

av som

grundar sig på statusbedömningar eller ñmktionsbedömningar den

av enskilde. Dessa är av samma slag som ingår i den individinriktade vår-

den och gör att joumalföringsplikt kan aktualiseras samtidigt med

ärendehandläggning och dokumentation enligt förvaltningslagen. Vad gäller Socialstyrelsens normgivning framhålls att myndighetens regelgivning är alltför omfattande. Ett särskilt problem att anses vara rekommendationer även lämnas i meddelandeblad, inte är avsedda som att innehålla rekommendationer baserade på rättsuttolkning. en

Den ålagda tillsynen enligt tobakslagen i syfte att beivra försäljning

av tobaksvaror till underåriga upplevs som orimlig av många kommun-

företrädare. En vanlig bedömning inte prioriterar till

är att man resurser

att utöva tillsyn över det stora antalet försäljningsställen för tobaks-

varor. Liknande synpunkter har även framkommit vad gäller den tillsyn som alkohollagen ålägger kommunerna över servering av och detaljhandel med öl.

4.12 Utbildningsdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell 12. Antalet regler Utbildningsdepartementet -

Antal

Inom Utbildningsdepartementets ansvarsområde finns 125 regler som bedöms särskilt reglera kommuner eller landsting. Merparten regleav ringen berör kommunerna. Nedan redovisas först allmän och skolformsövergripande reglering, därefter den specifika regleringen de av olika skolforrnerna. Kommunerna åläggs att vara huvudman för grundskola, särskola,

kommunal vuxenutbildning, vuxenutbildning för utvecklingsstörda,

90 Den statliga regleringen av kommuner och landsting SOU 1998: 105

svenskundervisning för invandrare och gymnasieskola. Landstingen är huvudman för viss gymnasieutbildning. Med huvudmannaskapet följer skyldighet att efterleva en omfattande och detaljerad reglering. Svenska Kommunförbundet framhåller att många av reglerna styr

medlen snarare än målen. Kommunförbundet önskar en lagstiftning

med mera av resultat- och målstyming snarare än detaljstyming. Förbundet har ett förslag till utformning av en ny skollagstiitning. Förbundets synpunkter redovisas samlat under det första avsnittet nedan. Svenska Kommunförbundet också att reglerna som rör studieanser sociala förmåner bör föras ihop till en lag. Regleringen anses vara svår att överblicka. Vidare anser förbundet att Centrala studiestödsnämndens CSN myndighetsreglering medför krångliga rutiner för kommunernas uppgiftslämnande.

Allmän och skolformsövergripande reglering

Skolformsövergripande reglering finns bl.a. i skollagen 1985:1100,

förordningen med instruktion för Statens skolverk 1991:1121, lagen 1991:1110 kommuners skyldighet att för vissa elevresor om svara med tillhörande förordning, förordningen 1997:702 om kvalitetsredovisning inom skolväsendet och studiestödslagen 1973:349 med tillhörande förordning. Därutöver finns två lagar och 14 förordningar. Dessutom finns sex myndighetsregler från CSN. Skollagen reglerar hela det offentliga skolväsendet och innehåller bl.a. bestämmelser om uppgifter, ansvarsfördelning, organisation m.m. inom området. Lagen stadgar att kommunerna är huvudmän för grundskolan och att kommuner och landsting är huvudmän för gymnasieskolan. För utvecklingsstörda finns Särskolan, som kommunerna är huvudman för. För barn med vissa funktionshinder, som inte kan gå i grundskolan eller motsvarande del av Särskolan, finns specialskolan. Staten är huvudman för specialskolan. Som alternativ till grundskolan finns sameskolan, för vilken staten är huvudman. För vuxna anordnas utbildning i form av kommunal vuxenutbildning komvux, vuxenutbildning för utvecklingsstörda Särvux och svenskundervisning för invandrare sñ. Kommunen är huvudman för dessa utbildningar. Den som är huvudman för en del av det offentliga skolväsendet anför att utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelserna i svarar lagen och de bestämmelser som kan finnas i annan lag eller förordning. Vid sidan de skolforrner anordnas det allmänna finns skolor av som av anordnas av enskilda fysiska eller juridiska personer, fristående som skolor.

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och

av landsting 91

I Skolverkets instruktion att Skolverket är central förvaltanges

ningsmyndighet för det offentliga skolväsendet

i den mån något annat inte är särskilt föreskrivet. Skolverket skall verka för de mål och att riktlinjer som riksdagen och regeringen har fastställt för verkets ansvarsområde förverkligas. Skolverket skall ha tillsyn över det offentliga

skolväsendet samt över kommunernas skyldighet att till skol-

se att

pliktiga barn får föreskriven utbildning. Enligt studiestödslagen är läroanstalt skyldig att till CSN lämna

en

uppgifter som är av betydelse för tillämpningen regleringen rörande

av studiestöd. Vidare regleras elevers rätt till studiestöd för utbildnings-

former som bedrivs kommuner och landsting.

av

I fråga om elevresor regleras bl.a. att kommunerna skall för

svara kostnaderna för vissa elevresor ämnade elever har rätt till som stu-

diehjälp enligt studiestödslagen. Förordningen kvalitetsredovisning inom skolväsendet ålägger

om

kommuner och skolor att årligen upprätta skriftliga kvalitetsredovis-

ningar. Myndighetsföreskriftema och de allmärma råden riktar sig främst till de studiestödsberättigade. Kommuner och landsting berörs i flertalet

fall genom stadganden uppgiftslämnarskyldighet till CSN.

om

De övriga lagarna och förordningama inom området reglerar bl.a.

vissa statsbidrag, visst uppgiftslämnande, rätt att ta ut vissa avgifter,

viss försöksverksamhet och det offentliga skolväsendet under krig.

Svenska Kommunförbundet redovisar i skriften En skollag ny -

några principiella utgångspunkter" önskemål skollagstiftningens

om framtida utformning. Förbundet framhåller att många reglerna i den av

aktuella regleringen styr medlen än målen. Kommunförbundet

snarare önskar en lagstiftning med mera av resultat- och målstyrning än snarare detaljstyrning. Svenska Kommunförbundet anser också att reglerna rör studiesom sociala förmåner bör föras ihop till lag. Regleringen svår en anses vara att överblicka. Vidare förbundet att CSN:s myndighetsreglering anser medför krångliga rutiner för kommunernas uppgiftslämnande. I prop. 1997/98:94 Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet aviseras samlad skollagsöverm.m. en syn.

Skolformerna

Den specifika regleringen av de olika skolfonnema berör kommusom

ner eller landsting finns främst i grundskoleförordningen 1994:1194, gymnasieförordningen 1992:394, särskoleförordningen 1995:206,

92 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105 av

förordningen 1994:741 om gymnasiesärskolan, specialskoleförord-

ningen 1995:401, förordningen 1996:1206 om fristående skolor, förordningen 1991:1080 riksintematskolor, förordningen 1992: om 403 kommunal vuxenutbildning, förordningen 1992:736 om om

vuxenutbildning för utvecklingsstörda, förordningen 1996:1502 om

statligt stöd till särskilda satsningar på utbildning av vuxna och lagen

1991:1109 uppdragsutbildning i vissa fall med tillhörande

om förordning. Därutöver finns fyra lagar och elva förordningar inom om-

rådet. Till detta skall läggas 31 förordningar publicerats i Skolverkets som

författningssamling och 38 myndighetsregler från Skolverket. I Skolverkets författningssamling fmns således, förutom Skolverkets myndighetsregler även vissa förordningar, dvs. beslut tagna av regeringen.

De förordningar reglerar respektive skolform innehåller en rad som preciseringar i förhållande till skollagen. I förordningarna bl.a. anges

visningar undervisningens innehåll och uppläggning, vilka elever

om är behöriga, hur urvalet elever skall göras samt om betyg. som av Därutöver kan nämnas att det i förordningen om fristående skolor

stadgas att vid Skolverkets handläggning av ärenden om godkännande och bidrag till fristående grundskolor och grundsärskolor skall den

av kommun där skolan skall belägen beredas tillfälle att yttra sig. I vara förordningen finns också regler när och hur bidrag från kommunen om skall utbetalas till den fristående skolan. När det gäller fristående gymnasieskolor finns även stadganden om nivån på det bidrag som elevens hemkommun skall betala till den fristående skolan, om annat överenskommits dem emellan. I fråga vuxenutbildning regleras bl.a. att kommunerna får statligt om stöd till särskilda satsningar på utbildning vuxna under fem år från av den l juli 1997 s.k. Kunskapslyftet. Förordningen innehåller bl.a.

det

bestämmelser villkor för stöd, behörighet och urval, hur ansökan om stöd görs samt hur stödet beräknas och utbetalas. om I fråga riksintematskolor stadgas att hemkommunen skall lämna om

bidrag till riksintematskolan för elever som går i grundskolan eller gymnasieskolan. Bidraget utgår enligt samma grunder som för friståen-

de skolor. Kommuner och landsting rätt att under vissa omständigheter beges

driva uppdragsutbildning. Myndighetsreglerna och förordningarna publiceras i Skolverk-

som ets författningssamling berör ett stort antal områden, bl.a. specialundervisning och betygskriterier. I övriga lagar och förordningar inom området finns bl.a. vissa be-

stämmelser för högskolor under kommunalt eller landstingskommunalt

huvudmannaskap, Skolhälsovården vid sameskolan, om försöksom

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och av landsting 93

verksamhet med viss kvalificerad yrkesutbildning och att elever i

om specialskolan efter regeringens medgivande får undervisas i särskilda

klasser förlagda till grundskolan externa klasser.

Regleringen inom området helhet är omfattande och detaljerad.

som

13 Utrikesdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell 13. Antalet regler Utrikesdepartementet n

Antal Lagar 2 Förordningar 2

Myndighetsregler l

Totalt 5

Inom Utrikesdepartementets ansvarsområde finns fem regler besom

döms särskilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen rör främst

vissa asylfrågor.

Kommunerna åläggs att lämna bistånd till utlänningar ansökt

som om uppehållstillstånd i Sverige och medgetts rätt att vistas här medan ansökan prövas. En kommun har lämnat bistånd enligt denna lag som har rätt till ersättning från staten för biståndet. Staten lämnar ersättning till kommuner och landsting för kostnader för hälso- och sjukvård, tandvård och läkemedel de har för vissa som utlänningar som ansökt uppehållstillstånd i Sverige. om

Asylfrågor m.m.

Regleringen av kommuner och landsting inom Utrikesdepartementets ansvarsområde återfinns i lagen 1994:137 mottagande asylom av sökande m.fl. och förordningen 1996:1357 statlig ersättning för om hälso- och sjukvård till asylsökande. Ytterligare lag och förorden en ning finns inom området. Därutöver finns myndighetsregel från en Statens invandrarverk. Bestämmelser ges om sysselsättning för och bistånd till utlänningar som har ansökt uppehållstillstånd eller har beviljats tidsbegränsat om

94 Den statliga regleringen kommuner och landsting av

uppehållstillstånd. Kommunerna berörs särskilt då det stadgas att biståndet till utlänningar har ansökt uppehållstillstånd i Sverige som om och av särskilda skäl medgetts rätt att vistas här medan ansökan prövas lämnas av socialnämnden i den kommun där utlänningen vistas. Vidare stadgas att socialnämndens beslut enligt denna lag får överklagas samt att en kommun som har lämnat bistånd enligt denna lag har rätt till ersättning från staten för biståndet. Reglering finns om statlig ersättning till landsting, kommuner och apotek för kostnader för hälso- och sjukvård samt kostnader för tand-

vård och receptförslcrivna läkemedel som de har för vissa utlänningar.

Regleringen behandlar främst ersättningsnivån och när ersättning skall betalas. Landsting och kommuner är skyldiga att lämna Statens invandrarverk de uppgifter som krävs för bedömningen av deras rätt till er-

sättning enligt denna förordning.

4.14 Avslutande diskussion

Av beskrivningama i detta kapitel har framgått att regleringen av

kommuner och landsting är omfattande och i många fall detaljerad. I

det följande diskuteras ur ett jämförande perspektiv vissa frågor röran-

de omfattningen och karaktären på regleringen samt de upplevda problemen. Den verksamhet som åläggs kommuner och landsting kan avse omfattande tjänsteproduktion, främst hälso- och sjukvård, socialtjänst och utbildning. I dessa fall utgör författningarna till stor del en direkt reglering i olika avseenden av den kommunala verksamheten; exempelvis

regleras vanligen verksamhetens målgrupp, innehåll, ledning och orga-

nisering samt utförandet, inklusive olika villkor och restriktioner. Den ålagda verksamheten kan också avse i huvudsak myndighetsutövande uppgifter, exempelvis tillståndsprövning eller tillsyn inom miljöskydds- och livsmedelsområdena. I fråga om myndighetsutövningen tar mycket av regleringen fasta på vad kommunen har att beakta vid fullgörande av myndighetsutövningen; exempelvis en reglering av gränsvärden för utsläpp av olika ämnen, hantering och förvaring av olika produkter etc. Regleringen kan i sistnämnda fall ofta sägas ha en primär adressat utanför kommunen. En del av författningarna reglerar grundläggande förutsättningar, villkor och restriktioner för den kommunala sektorn, som t.ex. regleringen av den kommunala kompetensen och diverse förvaltningsrättslig reglering. Författningamas funktion är bl.a. att ålägga kommunerna ett verksamhetsansvar för en viss verksamhet, vilket ofta formellt eller åt-

SOU 1998: 105 Den statliga regleringen kommuner och

av landsting 95

minstone i praktiken även innebär ett producentansvar. Gemensamt för

mycket av regleringen inom för de stadgade verksamhetsansvar-

ramen

en men även för mycket av annan reglering är att den syftar till

- - att garantera liv och hälsa, miljö, patientsäkerhet, rättssäkerhet, demokrativärden eller sociala rättigheter. Dessa syften kan komma till uttryck

exempelvis genom den reglering myndighetsutövningen vilar på,

som

men också genom reglering kan bedömas förutsättnings-

en som vara skapande, exempelvis reglering att verksamheten skall genom av organiseras på visst sätt. Allmänt gäller att det bland de berörda inom den kommunala sektorn finns större acceptans för reglering direkt en som

berör myndighetsutövningen än för reglering olika frågor organi-

av av satorisk art.

Tidigare i detta kapitel återges i anslutning till de olika delavsnitten kritiska synpunkter på regleringen från kommun- respektive landstingssektorn. Kritik föreligger i åtminstone någon utsträckning inom de

flesta departementsornråden. Gemensamt för kritiken den fasta är att tar på vad som anses vara hinder for effektivare kommunal verksamhet. en En del av kritiken tar sin utgångspunkt i den kommunala självstyrelsen. Kritikerna anser helt enkelt att kommunerna eller landstingen bör ha ett större inflytande inom viss verksamhet eller ett visst område. en En annan utgångspunkt för kritik är strävan mot målstyrmera av

ning, bort från detalj Författningarna upplevs ofta styra medlen i stället för målen inom ett område. Kritikerna önskar större valmöjlig-

heter för kommunerna och landstingen i fråga valet medel om av för att uppnå ett visst resultat. Ytterligare en annan kritik tar fasta på den stora mängden regler, vilket anses vara ett problem i sig. Kritikerna framhåller olika exempel

på regler som inte tillämpas och därför upplevs onödiga.

som Därutöver framförs från kommuner och landsting uppfattningen att riksdagen inom flera områden givit regeringen eller myndigheterna alltför vida bemyndiganden. I kritiken mot myndigheternas regelgivning framhålls främst att

myndighetsregleringen är alltför omfattande, att myndigheten i

sam-

band med regelgivningen inte är tillräckligt lyhörd för synpunkter från den kommunala sektorn eller att myndigheten inte är tillräckligt tydlig i

att upprätthålla eller tydliggöra skillnaden i status mellan föreskrifter, allmänna råd och andra dokument handboks- eller policykaraktär. av

Det är främst de förvaltningsmyndigheter är stora regelgivare

som

gentemot kommuner och landsting får kritik.

som Kritiken av regleringen är särskilt omfattande inom skolområdet, räddningstj livsmedelsornrådet och miljöområdet.

96 Den statliga regleringen kommuner och landsting SOU 1998: 105 av

I fråga om räddningstjänst och livsmedelstillsyn har två aktuella utredningar lagt förslag om de genomförs, åtminstone delvis går som,

kritiken till mötes. En översyn av skollagstiftningen är aviserad.

Den miljöbalken kommer sannolikt att lösa en del av de pronya blem som man från kommunsektorn upplever finns inom området. Svenska Kommunförbundet har emellertid framfört kritiska synpunkter avseende delar innehållet i den nya balken, bl.a. anser förbundet att av

den miljöbalken innehåller alltför vida bemyndiganden till myn-

nya dighetema. Avslutningsvis bör understrykas att utredningen inte tagit ställning till de upplevda problem med enskilda regler som redovisas i detta kaa

pitel. Utredningens avsikt är att de redovisade synpunktema skall kun-

utgöra ett underlag för överväganden inom ramen för det fortsatta na förändringsarbetet.

SOU 1998: 105 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting 97

5 Den statliga tillsynen

över

kommuner och landsting

I detta kapitel redogörs för den statliga tillsynen kommuner och av landsting. I ett första avsnitt lämnas redovisning av tidigare utreden

ningar på ett övergripande plan behandlat frågor om den stat-

som mer

liga tillsynen. I ett andra avsnitt redovisas en del utgångspunkter för

utredningens beskrivning den statliga tillsynen kommuner och av av landsting. Huvuddelen kapitlet består beskrivning av hur av av en denna tillsyn organiserats och bedrivs inom olika områden. Kapitlet avslutas med diskussion bl.a. tillsynens omfattning och karaktär en om samt hur olika begrepp används i sammanhanget.

5.1 Tidigare utredningar m.m.

Som tidigare nämnts i kapitel 2 har den statliga tillsynen under senare år behandlats i ett flertal sammanhang. Riksrevisionsverket RRV har uppmärksammat problem med den statliga tillsynen i flera skrifter, bl.a. i rapport till Stat-kommunbeen redningen C 1985:6 och i Statlig tillsyn ett förvalt-

Ds rapporten -

ningspolitiskt styrmedel RRV 1996:10. I den senare rapporten fram-

håller RRV bl.a. att tillsynsfrågoma inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet och att det råder terminologiska oklarheter. RRV skriver att begreppet tillsyn i dag ofta används övergripande beteckning som en for delvis olikartade verksamheter norrnering, utvärdering, rådgivsom

ning och inspektion. Tillsyn i meningen kontroll av regelefterlevnad

kan dessutom döljas bakom andra beteckningar. RRV anser vidare att

bristerna i tillsynsverksamheten kan innebära risker för att styrningen olika verksamheter liksom värderingen av uppnådda resultat kan

av försvåras. Vidare RRV att det i förlängningen även ryms frågor menar

förmåga att upprätthålla respekt för demokratiskt fattade

om statens beslut. Uppstår stora och uppenbara skillnader mellan lagar och förord-

ningar och efterlevnaden dessa kan detta få långtgående konsekven-

av

J

98 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting

SOU 1998: 105

ser. Dessutom kan brister i tillsynen få stora finansiella eller samhällsekonomiska konsekvenser.

Riksdagens revisorer har i ett flertal granslmingsrapporter pekat på brister i den statliga tillsynen. Granskningsrapportema har bl.a. berört

tillsynen över hälso- och sjukvården, skolan, djurskyddet och livsme-

delsområdet. I en skrivelse med förslag till riksdagen 1994/95:RR9 har revisorerna redovisat sina erfarenheter genomförda granskningar

av

av de statliga insatserna för tillsyn. Revisorerna att behovet

anser av

tydliga förutsättningar för tillsynen inte kan understrykas. Rege-

nog

ringen borde därför redovisa för riksdagen hur informationen gäl-

om

lande regler inom viktiga tillsynsområden ytterligare kan förbättras. Vidare anser revisorerna att det är väsentligt att det tydligt framgår

av lagstiftningen vilken myndighet har tillsynen inom ett bestämt som om-

råde och vad tillsynsuppgiften konkret innebär. Revisorerna behandlar även frågor om bl.a. återrapportering till riksdagen, samordning till-

av

synsinsatser, egenkontroll respektive myndighetstillsyn samt sanktionsmöjligheter. Revisorerna utgår från ett tillsynsbegrepp somligger det rena kontrollbegreppet nära". Revisorernas förslag har bl.a. behandlats konstitutionsutskottet

av

1994/95:KU27. Utskottet betonar vikten återrapportering till riks-

av

dagen, genom att framhålla att regeringen i det reguljära budgetarbetet

bör uppmärksamma de frågor revisorerna aktualiserat. Utskottet som anser att regeringen bör överväga att i myndighetsspecifika direktiv

inför de fördjupade anslagsñamställningama särskilt uppdra

myn-

digheten att redovisa sitt arbete med tillsynsfrågor.

Även Svenska Kommunförbundet har fört fram kritik mot den stat-

liga tillsynen. I sin rapport Statlig tillsyn kommunerna Svenska

av Kommunförbundet, december 1994 framhåller Kommunförbundets

programberedning att innebörden av begreppet tillsyn är oprecis och att avgränsningen mot sådant som betecknas kontroll, uppföljning och

som

utvärdering är oldar. Vidare påtalar förbundet att tillsynsverksamhetens inriktning och faktiska innehåll varierar kraftigt mellan olika sakområ-

den och mellan olika enheter inom myndighetema. Detta är enligt

Kommunförbundet inte acceptabel situation för enskilda, företag,

en organisationer och kommuner berörs tillsynen. Förbundet som av menar därför att det är motiverat att över hela det omfattande och se re-

surskrävande tillsynssystemet. Förvaltningspolitiska kommissionen behandlar tillsynen i sitt slutbetänkande I medborgarnas tjänst- En samlad förvaltningspolitik för

staten SOU 1997:57. I betänkandet skriver kommissionen icke att en

oväsentlig del av statsförvaltningens verksamhet i dag sker i form

av

tillsyn och att många myndigheter organiseras tillsynsmyndigheter.

som Vidare menar kommissionen att myndigheterna har kommit att lägga

SOU 1998: 105 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting 99

allt mer vikt vid rådgivning och mindre vid ingripande med sanktioner.

Kommissionen hänvisar i stor utsträckning till de tidigare nämnda en av rapporterna från RRV RRV 1996:10 och då bl.a. till debatten kring frånvaron klar och konsekvent terminologi. Dessa oklarheter har av en enligt kommissionen skapat en osäkerhet om hur tillsyn bör bedrivas.

Kommissionen skriver: Beslut tillsyn fattade av riksdag och

om regering har därmed i vissa fall varit svåra att omvandla i praktisk verksamhet. Detta har i sin tur försvårat bedömningen av tillsynsverksamheters effektivitet. Kommissionen avslutar med att förorda att fråstatlig tillsyn blir föremål för en samlad översyn. Vid en sådan gor om

översyn bör frågan om verkningsfulla sanktioner särskilt uppmärk-

sarnmas.

Kommissionens förslag har legat till underlag för en förvaltningspolitisk proposition, Statlig förvaltning i medborgarnas tjänst prop.

1997/98:136. Propositionen antogs riksdagen fore sommaruppeav hållet i år.

I den forvaltningspolitiska propositionen sägs bl.a. att den statliga

tillsynen myndigheter, kommuner och företag bör ses över i av

syfte att få till stånd en mer ändamålsenlig statlig tillsyn. Enligt propositionen bör en sådan översyn i första hand fokusera på ett antal övergripande och generella frågor, t.ex. definitionen av begreppet tillsyn i förhållande till andra snarlika verksamheter som

utvärdering, uppföljning, kontroll, information etc, hur tillsynsuppgifter bör regleras samt hur regeringens och riksdagens behov

uppföljning av tillsynen bör utformas. Vidare sägs att översynen

av bör göra det möjligt att lägga fast vissa riktlinjer för den statliga tillsy- I detta sammanhang bör också möjligheterna till verkningsfulla nen.

sanktioner övervägas. I propositionen sägs även att regeringen avser

att återkomma till riksdagen med en samlad redovisning av den statliga tillsynsverksamheten. I den förvaltningspolitiska propositionen hänvisas till Avreglerings-

utredningens arbete. Bland annat sägs att Avregleringsutredningen kommer betydelsefullt kunskapsunderlag för den planerade

att vara ett översynen. Som framkommit har debatten kring tillsynen i stor utsträckovan

ning rört tillsynsbegreppets innehåll. Diskussionen har emellertid i

många fall även rört andra aspekter; såsom resursfördelningen samt

myndigheternas ansvarsfördelning och information till statsmakterna den tillsyn genomförts. Flera utredningar har under senare ti-

om som den behandlat tillsynsverksamheten inom olika områden och ytterligare utredningar pågår eller planeras. Dessa utredningar presenteras närmare

under respektive departementsornrâde i den fortsatta beskrivningen i

detta kapitel.

100 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting SOU 1998: 105

5.2 Allmänt

Tillsynsbegreppet

I avsnittet 5.1 framkommer att det finns hel del oklarheter omkring en tillsynsbegreppet och hur detta begrepp kan och bör användas. Utredningen har för sin del inte för avsikt att försöka ta ställning i denna typ av frågor. Ambitionen för utredningen är i stället att så långt möjligt försöka beskriva vad det är för aktiviteter i sammanhanget bedrivs som

i förhållande till kommuner och landsting; oavsett vad aktiviteterna

sedan kallas. Utredningen har således vid sin kartläggning och beskrivning försökt använda ett "brett snarare än ett "smalt tillsynsbegrepp. Trots dessa ambitioner kan det dock inte uteslutas att skillnader mellan verksamheter i hur begreppet används kan ha påverkat vilken infonnation som utredningen kunnat erhålla. Tilläggas kan att konsekvens en

av utredningens synsätt blivit att i beskrivningen tillsynen i det

av kommande avsnittet redovisas i vissa fall även verksamheter de som berörda myndigheterna inte kallar för tillsyn. Gemensamt för alla aktörer är att tillsynen verksamhet, ses som en som ytterst syftar till att tillse att politikens mål och regler uppfylls. Skillnaden mellan aktörerna handlar nännast hur de valt att avgränom sa medlet tillsyn i förhållande till andra insatser bedrivs med som syfte. Även noringivning, domstolsbeslut, utbildning, informasamma tion och opinionsbildning är medel kan utnyttjas för att uppnå som samma mål. Ytterligare ett problem är att en och samma aktivitet samtidigt kan fylla flera syften. Information behövs skall kunna om man agera mot regelbrott. Men samma information kan i vissa fall även användas som underlag för omprövning, anpassning och utveckling av mål och medel inom en verksamhet, och tvärtom. I grunden handlar den offentliga tillsynsverksamheten rättsom säkerhet, effektivitet och legitimitet. Samtidigt gäller att det finns en klar skillnad mellan verksamhetsansvar och tillsynsansvar. Det är verksamhetsutövaren, inte tillsynsorganet, som har det yttersta ansvaret för

verksamheten och för att författningar och beslut följs.

Från demokratisk synpunkt är tillsyn ett sätt att upprätthålla respekten för folkviljan såsom den kommer till uttryck i författningama. Tillsyn skall bl.a. göra det svårare att utan upptäckt bryta mot gällande bestämmelser. Men tillsyn handlar också statsmaktens förmåga att om genomdriva fattade beslut.

SOU 1998: 105 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting 101

En modell

Tillsynens objekt och metoder varierar stort. Tillsynen kan rikta sig mot enskilda objekt såsom t.ex. kommuner eller kommunala nämnder, men den kan även avse förhållanden och processer inom större områden, s.k. systemtillsyn. Den gäller omfattande system, t.ex. hela skolsenare väsendet. Därutöver gäller att författningama är mycket olika kaav raktär, vilket får konsekvenser för hur tillsynen rent praktiskt utformas inom olika områden. För att lättare bild av hur tillsynen fungerar i stort och vilka ge en

aktörer är inblandade, kan man beskriva tillsynsverksamheten som

som kedja aktiviteter tillsynskedja. Förenklat kan man i kedjan en av - en urskilja olika roller: lagstiftaren, verkställaren, den systemansvasex rige, den regionala tillsynsfunktionen, tillsynsutövaren och tillsynsob-

jektet.

Lagstiftaren, dvs. riksdagen, anger ramen för tillsynskedjan genom att i lag de grundläggande förutsättningarna för tillsynen och ge-

ange att anvisa erforderliga medel. nom Verkställaren, dvs. regeringen, organiserar och styr tillsynskedjan bl.a. förordningar och bemyndiganden att utfärda föreskrifter genom samt genom regleringsbreven.

Den systemansvarige, regel central myndighet, utfärdar

som en

föreskrifter och allmänna råd samt följer och utvärderar hur till-

upp

synssystemet eller tillsynskedjan fungerar. Denna roll förutsätter att den

systemansvariga myndigheten i viss utsträckning kan styra de resurser

som används i tillsynen.

I vissa fall finns även en särskild regional tillsynsfunktion, repre-

senterad länsstyrelserna. Den regionala tillsynsfunktionen har i av dessa fall ofta att följa hur tillsynen fungerar inom regionen länet. upp

Som framgår nedan svarar den regionala tillsynsfunktionen i vissa fall

också för direkt tillsyn, dvs. är tillsynsutövare. Tillsynsutövaren genomför den direkta tillsynen inom de ramar som

givits lagstiftaren, verkställaren och den systemansvariga myndig-

av heten. Rollerna systemansvarig och tillsynsutövare kan i vissa fall som sammanfalla, vanligen är det regionala och lokala myndigheter men utövar den direkta tillsynen. som Det är viktigt att medveten att i modellen ligger att tillsynsvara om utövaren är den ende aktören i kedjan utövar direkt tillsyn, dvs. har som kontakten med tillsynsobjektet. Det kan dock förekomma att flera orsamtidigt har rollen tillsynsutövare, då ofta för olika delar gan som men verksamheten. av Tillsynsobjektet definieras i lagstiftningen och är den verksamhet, företeelse, organisation eller yrkesutövare är föremål för tillsynen. som

102 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting

Som tidigare nämnts behöver objektet emellertid inte enskilt vara ett objekt, utan kan även vara ett "system". Eftersom rollerna lagstiftare och verkställare är i alla som samma tillsynskedjoma är det endast de övriga fyra rollerna kommer som att

kommenteras fortsättningsvis i detta kapitel.

5.3 Beskrivning av tillsynen över olika

verksamheter

Utredningen har tillsammans med Den parlamentariska regionkommittén PARK givit Statskontoret i uppdrag att genomföra studie en av

den statliga tillsynen över verksamheter i landsting och kommuner.

Statskontoret har redovisats uppdraget i rapport, utgivits en som separat, under namnet Statens tillsyn över verksamhet i landsting och kom-

muner Statskontoret 1998:8. Beskrivningama i detta kapitel bygger i

huvudsak på uppgifter redovisats som i denna rapport. Som underlag för rapporten gjorde Statskontoret bl.a. enkätunen dersökning. Enkäten utsändes till samtliga centrala tillsynsmyndigheter och sju länsstyrelser. I Statskontorets rapport beskrivs i princip alla verksamheter inom kommuner och landsting är föremål för statlig tillsyn. som Utredningen har valt att i detta kapitel endast redovisa del de en av verksamheter som redovisas i Statskontorets rapport. Urvalet har gjorts i enlighet med de principer redovisats i kapitel Beskrivningen som av den statliga tillsynen av kommuner och landsting i detta kapitel omfattar således tillsynsverksamheter där kommunerna eller landstingen bedöms ha en särskild roll jämfört med andra organisationer. Lite för-

enklat kan detta sägas gälla områden där kommunerna eller landstingen

har rollen som tillsynsutövare samt områden där kommuner eller landsting har en dominerande roll verksamhetsutövare och tillsom synsobjekt eller en särställning något annat skäl. Det bör noteras att av inom vissa områden är kommunen både tillsynsutövare och domine-

rande tillsynsobjekt. Detta är fallet inom t.ex. räddningstjänstornrådet.

I beslcrivningama tillsynsverksamhetema används kommun och av

landsting som samlande begrepp. Inom t.ex. hälso- och sjukvården

anges således kommuner och landsting tillsynsobjekt, trots att tillsysom nen i vissa fall riktar sig mot sjukvårdspersonalen. Även utredningen redovisar alla verksamheter uppfyller de om som tidigare redovisade villkoren, görs närmare beskrivning endast en av en del av dessa. De områden beskrivs närmare är: räddningstjänsten, som civilt försvar, hälso- och sjukvården, hälsoskyddet, socialtjänsten, sko-

SOU 1998: 105 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting 103

lan, miljöskyddet, plan- och byggområdet samt livsmedelsområdet. Valet av områden har gjorts efter hur betimgande tillsynen bedömts

vara för kommunerna eller landstingen. Övriga områden där kommuner

och landsting berörs nämns endast kort. För en utförligare beskrivning av dessa områden hänvisas till Statskontorets rapport. Utgångspunkten i beskrivningen av tillsynsverksamheten är den lagstiftning reglerar tillsynen. Redovisningen sker därför efter det som

departementsornråde under vilket respektive lagstiftning sorterar. Ett

problem i sammanhanget är att reglerna- och tillsynsverksamheten i många fall har nära samband med regler inom andra departementsområden. Utredningen har trots detta bedömt att den valda redovisningsmodellen är den mest pedagogiska. Även andra redovisningssätt, t.ex. en redovisning med utgångspunkt från de centrala myndigheternas an-

svarsområden skulle medföra liknande problem. Det avgörande skälet

för utredningen har dock varit att den valda uppläggningen ger den bästa kopplingen till den tidigare beskrivningen av regleringarna som berör kommuner och landsting. Det bör även påpekas att det endast är de delar av tillsynskedjan där kommuner och landsting förekommer som beskrivs. Därför redovisas

inte alltid alla tillsynsuppgifter inom en myndighet. Som exempel kan

nämnas att Livsmedelsverket utövar direkt tillsyn över slakterier. Denna typ verksamhet tas inte med i redovisningen eftersom komav och landstingen inte på något sätt är föremål för eller aktiva i munema denna del av tillsynsverksamheten.

5.3. l Finansdepartementet

Lagstiftningen offentlig upphandling är föremål för tillsyn. Ansva-

om rig för tillsynen är Nämnden för offentlig upphandling NOU. Av la- 1992:1528 offentlig upphandling framgår att tillsynen riktas gen om

mot upphandlande enheter, t.ex. kommunala myndigheter. Tillsynen

sker på liknande sätt mot kommunala myndigheter som mot t.ex. statliga myndigheter Tillsyn utövas också över lotterilagstiftningen. Lotteriinspektionen för den centrala tillsynen. Den kommunala tillstånds- och registsvarar

reringsmyndigheten samt länsstyrelsen har den närmare tillsynen över

sådana lotterier får anordnas efter tillstånd eller registrering hos som av myndigheten. Vidare stadgas att länsstyrelser och kommuner skall hjälpa Lotteriinspektionen att utöva den centrala tillsynen.

104 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting SOU 1998: 105

Försvarsdepartementet

Inom Försvarsdepartementets område förekommer statlig tillsyn

av

kommunerna och landstingen inom områdena räddningstjänst samt ci-

vilt försvar. I huvudsak avser tillsynen kommunerna.

Jämför man räddningstjänsten och insatserna för civilt försvar

re-

sursmässigt är räddningstjänsten den helt dominerande verksamheten.

Av beskrivningen nedan framgår att på både lokal och regional nivå är insatserna inom räddningstjänsten och insatserna inom det civila försvaret i regel nära knutna till varandra.

Räddningstjänsten

T illsynens organisation

Enligt räddningstjänstlagen 1986:1102 innebär räddningstjänstverksamhet att samhällets räddningstjänst vid olyckor och överhängande

fara för olyckor skall hindra eller begränsa skador på märmiskor,

egendom eller i miljön. Detta gäller både i fred, under höjd beredskap

och i ldig. Räddningstjänsten avser således både förebyggande insatser och räddningsinsatser vid olyckor.

Tillsynen regleras i räddningstjänstlagen och räddningstjänstförord-

ningen 1986:1107. Vidare har Statens räddningsverk SRV utfärdat ett antal föreskrifter och allmänna råd styr tillsynsverksamheten. som SRV utövar den centrala tillsynen inom området. Verksamheten

riktar sig främst mot länsstyrelsemas tillsynsverksamhet. Verkets tillsynsverksamhet utövas av räddningstj änstavdelningens enhet för brand

och räddning. Länsstyrelserna har ansvar för räddningstjänsten i länet. I verksamheten ingår både att ha tillsyn över kommunernas tillsynsverksamhet samt att ha tillsyn över kommunernas räddningstjänstverksamhet t.ex. räddningskåren och planeringen. Tillsynsorganisationen skiljer sig åt mellan länsstyrelserna. Några länsstyrelser har t.ex. enheter som samtidigt utövar tillsyn även över lagen och förordningen om civilt försvar. Uppgifterna nedan om länsstyrelsemas tillsynsverksamhet gäller således inte enbart rädd-

ningstjänstlagstiftningen. Den kommunala räddningstjänsten utövar den lokala tillsynen samt

har ansvaret för räddningsverksamheten lokalt genom att svara för

akuta räddningsinsatser samt planeringen dessa. Kommuner är

av som

SOU 1998: 105 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting 105

för små för att bygga upp en egen räddningstjänst samverkar i kommunalförbund. För närvarande finns ett 250-ta1 räddningstj änstkommuner.

T illsynens arbetsformer och kostnader

SRV:s uppgift är främst att ta fram metoder och modeller för länsstyrelsemas tillsynsverksamhet samt att till att uppgifter över verksamse heten inhämtas av länsstyrelsema. Verket har emellertid vid vissa tillfällen även hjälpt länsstyrelserna i deras praktiska tillsynsarbete gentemot kommunerna. SRV strävar efter att renodla sina tillsynsroller att göra genom en uppdelning i dels information, metodfrågor och utbildning, dels rena tillsynsuppgifter. Myndigheten att 70 procent tillsynsinsatsuppger av

ema är främjande åtgärder rådgivning, utbildning m.m. medan 30

procent är kontrollerande inspektioner, förelägganden m.m.. Under 1997 deltog handläggare från SRV vid 1l av länsstyrelserna utförda tillsynsbesök. Samma år lämnade verket även ett stort antal ytt-

randen vid samråd över kommunala räddningstjänstplaner. Tillsynsin-

satsema, som görs tillsammans med länsstyrelserna, sker normalt på initiativ från länsstyrelserna. I del fall kan information till SRV meden föra att verket självt genom en länsstyrelse tar initiativ till tillsynsinen sats. SRV fattar inte beslut i tillsynsärenden, lagstiftningen bygger på samråd. SRV saknar sanktionsbefogenheter, men enligt räddnings-

tjänstlagen och räddningstjänstförordningen fâr verket framställa hos

regeringen om ändring i en räddningstjänstplan. Verket är remissinstans till överprövande instanser i ärenden om beslut av andra till-

synsmyndigheter enligt räddningstjänstlagen. Sambandet mellan till-

synsverksamheten och verkets andra uppgifter framgår bl.a. räddav ningstjänstlagstiftningen. Personal handlägger tillsynsärenden som deltar dock endast undantagsvis i verksamhet och i dessa fall inte annan i verksamhet som berör tillsynsverksamheten. SRV har under 1997 satsat två miljoner kronor på tillsynen över ca kommunerna. Antalet årsarbetskrafter som under 1997 arbetade med dessa frågor var 4,5. Inom hälften av länsstyrelserna är tillsynen kombinerad med konsultverksamhet, samråd, dispenser, rådgivning och utbildning. I Statskontorets enkätundersökning svarade sju länsstyrelser att sex av huvuddelen av insatserna var av främjande natur. Fördelningen mellan egeninitierade tillsynsinsatser och insatser initierade av någon utomstående varierar kraftigt mellan länsstyrelserna.

106 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting SOU 1998: 105

Antalet personer i länsstyrelserna som arbetar med tillsynen varierar. Utanför storstadslänen arbetar mellan en och tre anställda med till-

synsfrâgoma. Genomgående har sakområdet varit utsatt för stora personalneddragningar under 1990-talet. Länsstyrelsernas tillsyn är inte

avgiftsfxnansierad.

Problem m.m.

SRV uppger att regelverkets uppbyggnad leder till att tillsynen får en

alltför stor koncentration på kvantitetsmått, t.ex. genomförda brandsyner och liknande. I Räddningsverksutredningens slutbetänkande

SOU 1998:59 belyses denna fråga ytterligare. Verket håller för närva-

rande på med att utveckla sin tillsyns- och uppföljningsverksamhet.

Arbetet har pågått en tid genom uppbyggnad av informationssystem som nu börjat användas. Avsikten är att man genom bearbetning och från skall kunna dra slutsats-

analys av uppgifter informationssystemen

er och föreslå relevanta åtgärder. Kritiken från länsstyrelserna gäller bl.a. resursbrist och avsaknaden av vissa sanktionsbefogenheter. Vid intervjuer med företrädare för olika organisationer inom ornrådet har framkommit uppfattningar om att tillsynsfrågoma inom räddningstjänstområdet inte är tillräckligt utvecklade. Bland annat hävdas

att länsstyrelserna inte har fått tillräcklig hjälp med metodutvecklingen

samt att det faktum att man inom räddningstjänsten saknar nationella mål försvårar tillsynen. Kritik framförs även mot att tillsynsverksamheten ser mer på den tekniska än den funktionella aspekten och att

kopplingen till plan- och bygglagen samt miljö- och hälsoskyddslag-

stiftningama inte är tillfredsställande. Svenska Kommunförbundet efterlyser en mer målinriktad tillsyn. Vidare framhålls att länsstyrelserna inte har den kompetens som krävs för att utöva en bra tillsyn.

Civilt försvar

Tillsyn inom Försvarsdepartementets område utövas också enligt lag-

stiftningen om civilt försvar. På central nivå skall Överstyrelsen för

civil beredskap ÖCB bl.a. bidra till att utveckla länsstyrelsemas

upp-

följnings- och utvärderingsarbete. På regional nivå skall länsstyrelserna under ledning av civilbefálhavama följa upp landstingens och

- kommunernas tillämpning av lagen 1994:1720 civilt försvar och om de föreskrifter som har meddelats med stöd av denna. Vad gäller upp-

SOU 1998: 105 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting 107

gifter om länsstyrelsernas verksamhet enligt dessa författningar hänvisas till redovisningen under avsnittet räddningstjänsten. Det kan om för övrigt noteras att ordet tillsyn inte används i denna lagstiftning. Kommuner och landsting har enligt lagstiftningen civilt försvar om bl.a. ansvar för att vidta de beredskapsförberedelser behövs för som deras respektive verksamhet underhöjd beredskap. Kommunerna har därutöver även att verka för att samordna ansvar beredskapsförberedelsema för den civila verksamhet bedrivs som av andra myndigheter och organ i kommunen. Ansvaret gäller endast sådan verksamhet som är inriktad på kommunen. Kommunerna är vidare skyldiga att medverka i övningar och utbildning utgör ett annan som led i beredskapsförberedelser och att hålla länsstyrelsen underrättad om beredskapsförberedelser För detta erhåller kommunerna ett särm.m. skilt statsbidrag. Kommunerna har också ansvar för bl.a. hemskydd samt byggande och underhåll av skyddsrum.

Inrikesdepartementet

Inom Inrikesdepaitementets område är det framför allt plan- och byggområdet som är föremål för statlig tillsyn. Ett särfall kan verksamheten vid de kommunala lantmäterimyndighetema sägas vara. Enligt lagen 1995:1393 kommunal lantmäteom rimyndighet har Lantmäteriverket tillsyn över verksamheten vid de

kommunala lantmäterimyndighetema. Tillsynsuppgiftema är förhållandevis nya, lagen om kommunal lantrnäterimyndighet trädde i kraft den

1 januari 1996. Tillsynen utgör ett särfall så till vida att endast vissa kommuner berörs av denna tillsyn, då inrättande kommunal lantmäav terimyndighet är frivilligt.

Plan- och byggområdet

T illsynens organisation

Tillsynsverksamheten regleras främst i plan- och bygglagen 1987: 10. Boverket har enligt plan- och bygglagen den allmänna uppsikten över plan- och byggnadsväsendct i riket. Detta innebär bl.a. att verket följ er tillämpningen av lagen, ger generella råd samt rapporterar brister i systemet till regeringen.

108 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting SOU 1998: 105

Länsstyrelserna skall samverka med kommunerna i deras planläggning samt ha tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet. Organisationen hos länsstyrelserna varierar och flera länsstyrelser att och samma enhet utövar tillsyn över fler lagstiftningsomuppger en råden. Uppgifterna länsstyrelsemas tillsynsinsatser nedan inkludeom

således än bara tillsynen enligt plan- och bygglagstiftningen.

rar mer Kommunerna har det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten samt ansvarar för planläggningen av användandet av mark och vatten.

T illsynens arbetsformer och kostnader

Länsstyrelserna att de till största delen använder sig av främuppger

jande åtgärder rådgivning, utbildning m.m.. Det finns inte några upp-

gifter relationen mellan eller andras initiativ vid tillsynsinsatsom egna erna. Länsstyrelsen har vissa sanktionsmöjligheter i förhållande till kom- Av plan- och bygglagen framgår att länsstyrelsen i vissa fall munerna. får upphäva kommunens beslut i dess helhet ärendet avser detaljom plan eller områdesplan. Ingen av de länsstyrelser som besvarat enkäten har använt sig denna sanktionsmöjlighet under 1997. Enligt samma av lag är länsstyrelsen överklagandeinstans i ärenden som inte laglighetsprövas enligt kommunallagen. Ingen de svarande länsstyrelserna har använt mer än 0,35 årsarav

betskrafter för tillsyn. Inte i något fall är tillsynen avgiftsñnansierad.

Problem m.m.

Flera länsstyrelser att har for knappa för att utföra uppger man resurser tillsynen. Några länsstyrelser är nöjda med regelverket. Länsstyrelsen i Stockholms län emellertid att lagen och förarbetena ger en alltför anser knapphändig vägledning.

5.3.4 Jordbruksdepartementet

Den statliga tillsynen inom Jordbruksdepartementets område avser främst livsmedelsornrådet. Denna tillsyn beskrivs närmare nedan. Statlig tillsyn över kommuner bedrivs dock även enligt djurskyddslagstiftningen och lagstiftningen om provtagning på djur m.m. Det är Statens Jordbruksverk SJV som har att svara för den centrala tillsynen över djurskyddslagen 1988:534 och, om inte annat är

SOU 1998: 105 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting 109

angivet, av de föreskrifter som har meddelats med stöd denna lag. av Länsstyrelsen ansvarar för den regionala tillsynen över djurskyddslagen. Den eller de kommunala nämnder fullgör uppgifter inom som miljö- och hälsoskyddsområdet utövar tillsynen inom kommunen, om regeringen inte har föreskrivit att tillsynen skall utövas på något annat sätt. I de fall tillsynen avser en kommunal verksamhet utövas den direkta tillsynen av SJV. Liknande förhållanden gäller även avseende lagen 1992: 1683 om provtagning på djur, m.m. Flera länsstyrelser har uppgivit att tillsynen över djurskyddslagstiftningen bedrivs vid samma enhet bl.a. tillsynen över livsmedelslagsom stiftningen.

Livsmedelsområdet

Tillsynens organisation

Tillsynen inom livsmedelsornrådet regleras bl.a. i livsmedelslagen

1971:511 och förordningen 1996:147 med instruktion för Statens

livsmedelsverk SLV. Vidare finns ett antal författningar används som i tillsynsarbetet. Därutöver har SLV utfärdat ett stort antal myndighetsföreskrifter och allmänna råd som styr tillsynen. SLV ansvarar enligt livsmedelslagen för den centrala tillsynen. Myndigheten har till uppgift att följa tillsynsverksamheten i landet. upp

Verket utövar tillsynsvägledning indirekt tillsyn gentemot länsstyrel-

serna och kommunerna. Vidare planerar myndigheten att börja med

direkt tillsyn normerande inspektioner över kommunernas till-

synsverksamhet. . Verket har tre tillsynsenheter, tillsynsenhetema l och 2 samt dricksvattenenheten. Enligt livsmedelslagen skall länsstyrelsen utöva den närmare tillsynen inom länet. Länsstyrelsen ska fungera som stödjande och rådgivande organ gentemot miljö- och hälsoskyddsnämndema. Organisatoriskt bedrivs ofta länsstyrelsens livsmedelstillsyn integrerat med annan verksamhet, exempelvis vid lantbruksenhet eller motsvarande. Flera en länsstyrelser uppger att tillsynen även omfattar djurskyddslagstiftningen. Den kommunala livsmedelstillsynen utövas av de nämnder som fullgör uppgifter inom hälso- och miljöskyddsornrådet. Enligt livsmedelsförordningen f°ar SLV besluta att tillsynen över viss verksamen

110 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting SOU 1998: 105

het, efter samråd med nämnden, skall flyttas över till kommunal en nämnd eller omvänt. Beslut om överflyttning kan överklagas.

T illsynens arbetsformer och kostnader

I SLV:s indirekta tillsyn ingår information och utbildning livsom medelsbestämmelser samt tillsyn och tillsynsmetodik, rådgivning, uppföljning och utvärdering av lokal tillsyn samt samordning av den nationella tillsynen. Att SLV har möjlighet att besluta om flytt av tillsynsverksamhet till eller från kommun kan ses som en sanktionsmöjlighet. Tilläggas kan att fram till mars 1998 hade tillsynen över 197 anläggningar flyttats till någon kommun och i ett 40-tal fall har tillsynen livsmedelsanöver en läggning flyttats från en kommun till verket. SLV uppger att man under 1997 använde cirka 142 miljoner kronor till direkt tillsyn. Bland verkets övriga kostnader kan närrmas: 31,8 miljoner kronor för nonngivning, 8,4 miljoner kronor för samordning av den totala livsmedelstillsynen, 1,9 miljoner kronor för samordning av importkontrollen, 24,0 miljoner kronor för påverkan och information samt 44,3 miljoner kronor för kunskapsuppbyggnad. Länsstyrelserna skall fungera som stödjande och rådgivande organ gentemot kommunerna. De är också besvärsmyndigheter i frågor om livsmedelstillsyn. Länsstyrelserna använder sammanlagt 6 årsarbetskrafter för livsmedelstillsynen 0,2-O,3 årsarbetskrafter per länsstyrelse. Verksamheten är anslagsfinansierad.

Problem m.m. SLV anser att området under senare år blivit betydligt mer detaljreglerat, främst genom EU-medlemskapet. Myndigheten uppger vidare att man nu arbetar för att ersätta de allmänna råden med Vägledningar, bl.a. för att underlätta för kommunerna. SLV anser att resurserna inte kommer att räcka till för att genomföra de normerande inspektioner som

nyligen skrivits in i livsmedelsförordningen.

Kommittén för livsmedelstillsyn har i april 1998 lagt fram ett betänkande SOU 1998:61, Livsmedelstillsyn i Sverige. I betänkandet framförs förslag på ett flertal förändringar inom livsmedelstillsynen. Bland annat föreslår kommittén att decentraliseringen av livsmedelstillsynen till kommunerna bör fortsätta. Vidare menar kommittén att om SLV och en kommun har olika uppfattningar om var tillsynsansvaret

SOU 1998: 105 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting l 1 l

skall ligga, bör regeringen besluta i ärendet. Regeringen bör också kunna besluta att SLV skall ta över tillsynen, det finns allvarliga om brister i den tillsyn kommunen bedriver. Kommittén vidare att anser

länsstyrelsemas tillsynsuppgift enligt livsmedelslagen bör utgå. Den anser också att gränskontrollen livsmedel, i dag är kommun-

av som en uppgift, bör ses som ett statligt åtagande. Kommittén föreslår dessutom att uppgiften att bestämma avgifter för prövning och tillsyn enligt livsmedelslagen skall överföras till kommunerna och att kommunernas avgifter till SLV bör tas bort. Vidare föreslås att omfattningen regelav verket på livsmedelsområdet begränsas, bl.a. att allmänna råd genom

tas bort från författningssamlingen och att möjligheterna att förenkla

reglerna inventeras.

Justitiedepartementet

Justitieombudsmannen JO har tillsyn över att den utövar offentsom lig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Tillsynen gäller således inte ett avgränsat lag-

stiftningsområde. Kommuner och landsting berörs denna tillsyn på

av samma sätt som t.ex. statlig förvaltning. Enligt 3 § lagen 1986:765

med instruktion för riksdagens ombudsmän står dock särskilt angivet

att ombudsman vid tillsyn över kommunala myndigheter skall beakta de former i vilka den kommunala självstyrelsen utövas. Justitiekanslern JK har motsvarande tillsynsuppgift i förhållande till landsting och kommuner. Tillsyn inom Justitiedepartementets område utövas även enligt Föräldrabalken 1949:381. Enligt denna författning skall länsstyrelsen utöva tillsyn över överförmyndares och överförmyndamämnders

kommunal nämnd verksamhet.

Kommunikationsdepartementet

Inom Kommunikationsdepartementets ansvarsområde bedrivs tillsyn enligt bl.a. väglagstifmingen. Enligt väglagen 1971:948 skall Vägverket ha tillsyn över kommunernas väghållning. Vidare skall Vägverket enligt förordningen 1988:1017 om statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafikanläggningar till att de bidrag lämnas m.m. se som enligt förordningen används på lämpligt sätt och för avsedda ändamål. Vidare utövas tillsyn över järnvägssäkerhetslagstiftningen. Järnvägsinspektionen inom Banverket ansvarar för tillsynen. Kommuner och landsting berörs endast i de fall de är ansvariga för järnvägsspår.

112 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting SOU 1998: 105

Tillsyn bedrivs även över luftfartslagstiftningen. Luftfartsinspektionen ansvarar för tillsynen. Tillsynen riktar sig mot skötseln av flygplatser och skolor. Även i detta fall berörs kommuner och landsting

endast i de fall de har ansvar för sådan verksamhet.

5.3.7 Kulturdepartementet

Statens kulturråd utövar tillsyn vad gäller statsbidrag till lokala och regionala kulturinstitutioner. Bidragen utges med stöd av förordningen 1996:1598 om statsbidrag till regional kulturverksamhet. Följande verksamheter i kommuner och landsting är berörda tillsynen: länsav bibliotek, musikinstitutioner, stadsteatrar, länsteatrar, dansteatrar, länsmuseer, länskonstnärer/regionala konsulenter. Tillsyn bedrivs även över kulturminnesvården. Enligt lagen 1988:950 om kulturminnen m.m. har Riksantikvarieämbetet överinseende över kulturminnesvården i landet. Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet. I denna tillsyn berörs kommuner och

landsting i första hand som fastighetsägare. Den kommunala nivån be-

rörs dock också av att kulturmiljövården är integrerad med samhällsplaneringen. Kulturvärden skall t.ex. beaktas vid tillämpningen av planoch bygglagen och naturresurslagen. Flera länsstyrelser uppger att de utövar tillsynen över kulturminneslagstiñningen inom samma enheter som handhar tillsynen över bl.a. plan- och bygglagstiftningen. För uppgifter länsstyrelsens tillsynsarbete se därför avsnittet om plan- och om

bygglagstiftningen avsnitt 5.3.3.

5.3.8 Miljödepartementet

Inom Miljödepartementets område är miljöskyddet den centrala verk-

samheten som är föremål för statlig tillsyn. Det finns dock en rad andra verksamheter inom kommuner och landsting där det förekommer statlig tillsyn.

Det förekommer exempelvis tillsyn över renhållningslagstiftningen.

Enligt denna lagstiftning har Statens naturvårdsverk SNV att utöva den centrala tillsynen. Tillsynen riktar sig mot kommuner och bedrivs

på liknande sätt som tillsynen över miljöskyddslagstiftningen. Länssty-

relsen utövar tillsynen i länet. Kommunerna ansvarar för den lokala tillsynen, inte regeringen bestämmer annat. Den statliga tillsynen om inom området riktar sig mot kommunerna på två olika sätt: mot den

kommunala tillsynsverksamheten och mot enskilda kommunala verk-

SOU 1998: 105 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting l 13

samheter t.ex. renhållningsanläggningar. SNV:s tillsyn inom detta område redovisas under beskrivningen av miljöskyddet. I lagen l987:12 om hushållning med naturresurser m.m. stadgas att länsstyrelsen har tillsyn i länet över hushållningen med naturresurser och efterlevnaden av vad som föreskrivs i eller beslutas med stöd av

denna lagstiftning. De centrala förvaltningsmyndighetema har var och

inom sitt verksamhetsområde uppsikt över hushållningen med naturen resurser. Boverket har den allmänna uppsikten över hushållningen med naturresurser. För en beskrivning av länsstyrelsernas tillsynsverksamhet inom detta lagstiftningsområde hänvisas till beskrivningen senare i detta avsnitt. Vad gäller Boverkets tillsynsverksamhet redovisas denna under avsnittet 5.3.3. Tillsyn sker även enligt naturvårdslagstiftningen. SNV har enligt denna lag överinseende över naturvärden i riket. Länsstyrelsen eller

kommunen kommunala miljö- och hälsoskyddsnärrmden eller motsva-

rande, efter överlåtelse från länsstyrelsen, utövar den direkta tillsynen. Länsstyrelsemas tillsynsverksamhet framgår av beskrivningen nedan. Statens strålskyddsinstitut SSI har tillsyn över strålskyddslagstiftningen. SSI:s tillsyn riktar sig mot utrustningar och arbete med utrustningar som utsänder eller kan utsända joniserande strålning samt lokaler för sådana utrustningar. Tillsynen är således inte särskilt inriktad på

verksamheter i kommuner eller landsting. I strålskyddsförordningen

stadgas dock att SSI får, efter åtagande av en kommun, överlåta den eller de kommunala nämnder fullgör uppgifter inom miljö- och som

hälsoskyddsornrådet att i ett visst avseende utöva tillsynen över efter-

levnaden strålskyddslagen 1988:220. SSI har med stöd av detta av

bemyndigande överlåtit till kommuner att utöva tillsyn över offentliga

solarier.

Miljöskydd

Tillsynens organisation

Tillsynen regleras i bl.a. miljöskyddslagen 1969:387 och lagen

1985:426 om kemiska produkter. Därutöver finns ett antal författ-

ningar styr tillsynsverksamheten. Vidare har SNV utfärdat allsom

männa råd och Kemikalieinspektionen KemI myndighetsföreskrifter

och allmänna råd för tillsynsverksamheten.

1 14 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting SOU 1998: 105

På central nivå utövas tillsynen enligt förordningen kemiska

om

produkter av SNV, KemI, SLV, Boverket och Arbetarskyddsstyrelsen

ASS.

Enligt miljöskyddslagen är det SNV har den centrala tillsynen,

som samordnar tillsynsverksamheten inom sitt ansvarsområde och lämnar vid behov bistånd vid den tillsyn som andra har att bedriva. Verorgan kets tillsyn riktar sig både mot länsstyrelserna och kommunerna. SNV:s tillsynsarbete har i huvudsak skett vid dåvarande enheten för miljörätt och tillsyn. Från och med år 1998 ligger samordningen av uppgifterna på en nyinrättad tillsynsenhet. I redovisningen SNV:s av tillsyn nedan ingår även tillsynsverksamheten över hälsoskyddslagstift-

ningen och renhållningslagstiftningen.

KemI lämnar stöd till länsstyrelserna och kommunerna. Inspektionven utövar även direkt tillsyn över de kommuner som bedriver tillverkning eller import av kemiska produkter. Den direkta tillsynen särbehandlar emellertid inte kommunerna och behandlas därför inte ytterligare här.

Uppgifterna om SLV och Boverket redovisas under livsmedelslagstiftningen respektive plan- och bygglagstiftningen. ASS tillsyn redovi-

sas inte här då myndigheten inte särbehandlar kommunerna i sin tillsyn. På regional nivå utövas tillsynen i huvudsak länsstyrelserna. Tillav synen gentemot kommunerna sker dels genom tillsynsvägledning t.ex. rådgivning till kommunernas lokala tillsynsverksamhet och dels genom direkt tillsyn över t.ex. kommunala avfallsupplag. Länsstyrelsernas organisation varierar. Flera länsstyrelser att uppger enhetemas tillsynsarbete även gäller annan lagstiftning, t.ex. naturvårdslagen 1964:822. Uppgifterna nedan gäller därför inte enbart

miljöskyddslagstiftningama.

Den eller de kommunala nämnder för uppgifter inom som svarar miljö- och hälsoskyddsområdet utövar vanligen den omedelbara tillsynen inom varje kommun.

T illsynens arbetsformer och kostnader

SNV uppger att tillsynens karaktär är stödjande och uppföljande/ utvärderande. Den förra är större omfattning än den av senare. Verksamheten under 1996 utgjordes bl.a. att verket skickade ut av en enkät till samtliga kommuner angående kommunens tillsynsverksamhet. Urvalet av vilka tillsynsinsatser som skall genomföras grundas på behovet av att hålla sig orienterad hur kommunernas tillsynsverkom samhet verkligen utövas. Under 1996 satsade SNV l-2 årsarbetslcrafter på tillsynsverksamheten.

SOU 1998: 105 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting l 15

KemI ger vägledning för länsstyrelser och kommuner. Myndigheten

betecknar emellertid inte detta som tillsynsverksamhet. Vägledningen innebär bl.a. utskick av informationsblad och regionala inspektionsomgångar bl.a. seminarieverksamhet. KemI satsade ungefär 3 årsarbetskrafter på denna verksamhet under 1997. Länsstyrelsernas tillsynsaktiviteter består till största delen av kontrollerande åtgärder. Sanktionsmöjligheter finns enligt miljöskyddsla-

gen och enligt lagen om kemiska produkter. Sanktionsmöjligheterna omfattar emellertid endast kommuner som själva bedriver en verksam-

het som faller under endera lag. Sanktionema gäller på samma sätt vare

sig det är en privat eller kommunal huvudman. Hälften av länsstyrelserna har utnyttjat dessa sanktionsmöjligheter under 1997. Länsstyrel-

serna kan vidare besluta att ta tillbaka tillsynsverksamhet som övertagits av kommunen, vilket också kan betraktas som en sanktionsmöjlig-

het. Kommunala nämnders beslut enligt miljöskyddslagen överprövas

länsstyrelsen. av Flertalet länsstyrelser i enkätundersökningen uppger att de satsat

mindre än l årsarbetskraft på tillsynen. I förordningen 1989:598 om avgift för vissa myndigheters verksamhet enligt miljöskyddslagen an-

ges att länsstyrelsen får ta ut en avgift för verksamhet enligt miljöskyddslagen. Avgifterna går emellertid inte till länsstyrelsen utan till statskassan.

Problem m.m.

Stora förändringar kommer att ske tillsynen genom införandet av av

bl.a. den nya miljöbalken. SNV uppger att den nya miljöbalken på många sätt kommer att bli tydligare än den nuvarande miljölagstiñ-

ningen. Samtidigt kan konstateras att Svenska Kommunförbundet i ett

yttrande till Miljödepartementet Dnr 1998/0731, daterad 1998-04-24

framfört rad kritiska synpunkter på förslaget till förordningar m.m. en till miljöbalken.

Flera länsstyrelser att det nuvarande regelverket fungerar

uppger bra, men att man har för små resurser för att utföra tillsyn i tillräcklig omfattning.

RRV har i sin rapport Länsstyrelsernas miljövårdsarbete i föränd-

ring RRV 1997:47 framfört kritik mot tillsynsverksamheten på länsstyrelsenivån. I rapporten säger RRV att resurserna för länsstyrelsernas miljövårdsarbete är otillräckliga och snabbt närmar sig en punkt där antingen mål eller resurser måste omprövas.

l 16 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting SOU 1998: 105

5.3.9 Närings- och handelsdepartementet

Inom Närings- och handelsdepartementets ansvarsområde sker tillsyn

över bl.a. lagstiftningen om kommunal energiplanering. Statens energimyndighet ansvarar för tillsynen mot kommunerna. Vidare utövas tillsyn över ellagstiftningen och lagen vissa rörom ledningar. Tillsyn bedrivs Statens energimyndighet och Elsäkerhetsav verket. Tillsynen är inte särskilt inriktad på kommunerna har men medtagits eftersom det är vanligt att kommunerna har energiverk och olika typer av elektriska anläggningar. Även lagen 1984: 1049 beredskapslagring om av olja och kol samt

lagen 1985:635 om försörjningsberedskap på naturgasområdet är

föremål för tillsyn. Statens energimyndighet för tillsynen. Inte ansvarar heller denna tillsyn gäller särskilt kommunerna utan är aktuell i de fall kommunen bedriver värme- och kraftproduktion. Tillsyn bedrivs enligt lagstiftningen brandfarliga och explosiva om varor. Enligt lagen 1988:868 om brandfarliga och explosiva varor utövas den centrala tillsynen av Sprängämnesinspektionen. Kommunen utövar på det lokala planet tillsynen över brandfarliga varor, om regeringen inte föreskriver något annat. Ofta bedrivs denna tillsyn samordnat med räddningstj änstverksamheten.

5.3. 10

Socialdepartementet

Inom Socialdepartementets område återfinns ett flertal verksamheter inom kommuner och landsting som är föremål för statlig tillsyn. Av störst omfattning och betydelse är tillsynen av hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Även inom hälsoskyddsornrådet finns tillsyn. Senare i detta avsnitt lämnas en närmare redovisning av tillsynen av dessa verksamheter. Det finns dock även ett antal andra verksamheter i kommuner och landsting som berörs av statlig tillsyn. Exempelvis har Socialstyrelsen

SoS ansvaret för tillsynen av smittskyddet. Denna tillsyn riktar sig

bl.a. mot landstingen hälso- och sjukvården samt mot kommunala nämnder med uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. SoS utövar även tillsyn över efterlevnaden lagen medicintekniska av om pro-

dukter med följdförfattningar.

Läkemedelsverket bedriver tillsyn över läkemedelslagen 1992:859 och lagen 1996: l 152 om handel med läkemedel samt över föreskrifter utfärdade med stöd av dessa lagar. Alkoholinspektionen utövar central tillsyn över efterlevnaden alav kohollagen. Den regionala tillsynen utövas av länsstyrelsen. Den ome-

SOU 1998: 105 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting l 17

delbara tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om servering

av spritdrycker, vin och starköl utövas av kommunen och av polismyn-

digheten. Kommunen och polismyndigheten utövar också tillsyn över servering och detaljhandel med öl. Detta är tillsammans med hälsoav skyddet de verksamheter inom Socialdepartementets område där kommunernas roll i tillsynskedjan primärt är att vara utövare av tillsyn och inte ett objekt för denna.

Hälso- och sjukvården

Tillsynens organisation

Målet för hälso- och sjukvården är enligt 2 § hälso- och sjukvårdslagen 1982:763 en god hälsa och en god vård på lika villkor för hela befolkningen. Tillsynen regleras i lagen 1996:786 om tillsyn över hälso- och sjukvården. Vidare finns ett antal ytterligare författningar som styr till-

synen. Därutöver har SoS utfärdat ett stort antal myndighetsföreskrifter och allmänna råd som myndigheten använder i sin tillsynsverksamhet.

för tillsynen inom hälso- och sjukvården. Myndighe- SoS ansvarar

tens tillsyn riktar sig mot vårdgivare fysiska eller juridiska personer

eller mot enskilda hälso- och sjukvårdspersonalen. En överdirektör av leder arbetet med hjälp stab tillsynsstaben. Under överdirektöav en handhar de regionala tillsynsenhetema de direkta tillsynsuppren sex giftema. Tillsynsstaben har samordnande funktion och verkar för en enhetliga bedömningar från de regionala enhetemas sida.

T illsynens arbetsformer och kostnader

SoS tillsynsuppgift kontrollverksamheten kopplad till sanktioner avser samt råd, stöd och förebyggande arbete. Myndigheten uppger att 30 procent tillsynsinsatsema är främjande åtgärder rådgivning, utbildav ning m.m., medan 70 procent är kontrollerande inspektioner, föreläggande m.m., Vad gäller det totala antalet tillsynsobjekt finns ca 25 000 vård-

givare inklusive statliga och privata och ca 343 000 personer som

jobbar med hälso- och sjukvård. Andelen tillsynsobjekt som under 1997 berörts tillsyn i någon direkt form beräknas uppgå till ca 5 proav cent. Omfattningen av tillsynen var 5 513 timmar, varav aktiv tid 2 890

timmar totalt för alla vårdgivare. Antalet inkomna tillsynsärenden

118 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting SOU 1998: 105

inom kommuner och landsting under 1997 2 857 och antalet invar

spektioner var 545 inklusive föreläsningar/konferenser. Av tillsyns-

ärendena berörde 60 procent landstingen och 40 procent kommunerna. Valet av tillsynsinsatser skall utföras grundas på erfarenheter som

från tidigare tillsyn, bedömning utifrån omvärldsanalys, granskning

av vårdgivare utan indikation, anvisningar från regeringen/Socialdepartementet, vårdgivare aldrig anmäler olyckshändelser, utsatta som grupper i vården osv. Av tillsynsinsatsema sker 35 procent på eget initiativ, 25 procent efter anmälning och 40 procent är s.k. indikerade besök föreläsningar, projekt m.m..

Myndigheten har sanktionsbefogenheter enligt lagen 1996:786

om tillsyn över hälso- och sjukvården och lagen 1960:409 förbud i om vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område kvack-

salverilagen. Indirekt sanktionsmöjlighet finns möjligheten att

genom anmäla till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd HSAN. Sanktionsmöjligheten har utnyttjats i 250 fall under 1997 och huvuddelen rör sjukvårdspersonal inom kommuner och landsting. SoS har vid sidan

av tillsynen även tillståndsgivning enligt abortlagen 1974:595, för-

ordningen 1980:1070 om godkännande enskilda tandtelcniska av laboratorier och patientj 1985:562. Under 1997 uppgick SoS budget för den regionala tillsynen till ca 56 miljoner kronor. Antalet årsarbetskrafter 100. Tillsynen är var ca inte avgiftsfinansierad.

Problem m.m.

SoS uppger att det numera finns ett kraftfullt regelverk inom hälso- och sjukvården, men att tillsynsresursema är för små i förhållande till den totala omfattningen av hälso- och sjukvårdsverksamheten. Vidare på-

pekar SoS att det i de flesta fall saknas sanktionsmöjligheter vid

underlåtenhet eller brister när det gäller verksamhetsföreträdares skyldigheter att anmäla missförhållanden olika slag. av

Hälsoskydd

Tillsynens organisation

Tillsynen regleras i hälsoskyddslagen 1982:1080 samt tobakslagen

1993:581. Det finns även del ytterligare författningar styr tillen som

SOU 1998: 105 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting l 19

synsverksamheten. Därutöver har SoS, SNV och ASS utfärdat egna regler av betydelse för tillsynen. Enligt hälsoskyddslagen delas det centrala tillsynsansvaret SoS av och SNV Generalläkaren utövar tillsynen inom Försvarsmakten. -

Uppdelningen preciseras i hälsoskyddsiörordningen 1983:616. Något

förenklat kan man säga att SoS har ansvaret för inomhusmiljön och SNV har ansvaret för utomhusmiljön. Ansvaret för den centrala tillsynen enligt tobakslagen delas av SoS och ASS. ASS ansvarar för till-

synen i arbetsmiljön medan SoS har ansvar för den övriga tillsynen.

Eftersom tillsynen i arbetsmiljön inte har någon särskild koppling till kommuner och landsting behandlas inte denna del av tillsynen ytterligare i detta kapitel. SoS tillsyn inom området har främst karaktären av tillsynsvägledning och uppföljning gentemot länsstyrelser och kommuner. SoS tillsynsverksamhet är organiserad i den nationella tillsynsenheten. . SNV:s tillsyn över hälsoskyddsområdet bedrivs på liknande sätt tillsynen över miljöskyddsverksamheten. Uppgifter om SNV:s tillsom syn lämnas i beskrivningen av tillsynen inom Miljödepartementets om-

råde avsnittet 5.3.8.

På den regionala nivån är det länsstyrelsen som svarar för den statliga tillsynen inom här aktuella områden. Flera länsstyrelser har uppgivit att man inte har någon enhet som enbart utövar tillsyn enligt hälsoskyddslagen. Länsstyrelsemas insatser bedrivs i form av rådgivning och uppföljning. På den lokala nivån utövas tillsynen av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Tillsynens arbetsformer och kostnader

SoS tillämpar ett brett tillsynsbegrepp, där åtminstone delar av normgivning, uppföljning och utvärdering också ingår. Myndigheten uppger att 90 procent av tillsynsinsatsema är främjande åtgärder rådgivning, utbildning m.m. och 10 procent är uppföljning. Under 1997 har myndigheten gjort uppföljning 50 kommuners verksamhet enligt hälen av soskyddslagen. Enligt uppgift avsåg lO procent av alla tillsynsärenden under år 1997 landstingen och 90 procent kommunerna. Vilka tillsynsinsatser som faktiskt skall utföras, avgörs efter allmänt omdöme, propositioner, förarbetena till lagtext samt regeringsrättsdomar. SoS har under 1997 satsat 7 årsarbetskrafter på tillsynsarbetet inom detta område.

120 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting SOU 1998: 105

Länsstyrelsens tillsynsinsatser består främst av främjande åtgärder. I flertalet fall initieras tillsynen utifrån. De enskilda länsstyrelsemas insatser uppgår till mellan 0,l-2 årsarbetslcrafter.

Problem m.m.

Två länsstyrelser uppger att resursdimensioneringen inte är tillräcklig. Vidare kan tilläggas att miljöbalken väntas påverka tillsynsarbetet och ansvarsfördelningen även inom detta område.

Socialtjänst

T illsynens organisation

Tillsynen regleras i socialtjänstlagen 1980:620. Vidare finns ett antal ytterligare författningar som styr tillsynen. SoS har även utfärdat ett antal myndighetsföreskrifter och allmänna råd. SoS tillsyn inom området gäller inte enbart socialtjänstlagstiftningen, utan även tillsyn enligt bl.a. lagen 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade. På den centrala nivån ansvarar SoS för tillsynen. Myndigheten skall följa och utveckla socialtjänsten. Tillsynen riktar sig framför allt mot länsstyrelserna. I en mindre utsträckning utövas emellertid direkt tillsyn mot kommunerna. Tillsynsverksamheten är i stort organiserad så att socialtjänstgrup-

inom SoS svarar för utvärdering, uppföljning och kunskapsför-

pen medling och att den nationella tillsynsenheten svarar för primär social tillsyn samt tillsynsstöd och metodutveckling. Länsstyrelsen utövar tillsynen på den regionala nivån. Tillsynen riktar sig mot socialnämnderna i kommunerna. Länsstyrelsernas organisation varierar. Flera länsstyrelser uppger att de inom en och samma enhet även har tillsyn över bl.a. alkohollagstiftningen. Uppgifterna om länsstyrelsemas tillsynsverksamhet rör därför inte enbart tillsyn enligt socialtjänstlagstiftningen.

SOU 1998: 105 Den statliga tillsynen över kommuner och

landsting 121

Tillsynens arbetsformer och kostnader

SoS tillsynsverksamhet består till största delen utvärdering och av uppföljning samt tillsynsstöd i form metodutveckling i samverkan med av länsstyrelserna. Myndigheten utför i mindre utsträckning även direkt tillsyn. SoS uppger att 98 procent tillsynsinsatsema är främjande åtgärav

der rådgivning, utbildning m.m., medan 2 procent är kontrollerande åtgärder inspektioner, föreläggande m.m..

Vilka tillsynsinsatser faktiskt skall göras grundas på ärendets som principiella natur. SoS har under 1997 satsat 5 årsarbetskrafter på nationella tillsyns-

enhetens verksamhet. Inom socialtjänstgruppen har uppemot 60 årsar-

betskrafter arbetat med tillsyn vid bred definition begreppet.

en av Länsstyrelsen skall inom länet bl.a. följa de kommunala social-

nämndernas tillämpning av socialtjänstlagen och biträda socialnämn-

dema med råd i deras verksamhet. Länsstyrelserna arbetar på olika sätt.

Några använder sig till största delen främjande åtgärder, andra

av av kontrollerande. Vad gäller initiativen till tillsynsinsatsema skiljer sig detta mellan länsstyrelserna. En del att flertalet insatser sker efter eget initiauppger tiv, medan andra uppger att de flesta initiativ kommer från någon annan. Vissa länsstyrelser uppger att den enhet för tillsynen som ansvarar

över socialtjänsten även svarar för tillståndsgivning, rådgivning och

fördelning av statsbidrag. Vid länsstyrelserna varierar antalet årsarbetskrafter mellan 1,75 och 13.

Problem m.m.

Tillsynen över socialtjänsten är för närvarande föremål för översyn av

Socialtjänstutredningen dir. 1997:109. Uppdraget har sin grund i ett

uttalande av riksdagen med anledning socialutskottets betänkande av l996/97:SoUl3. Utskottet framhåller bl.a. att uppdelningen mellan länsstyrelserna och SoS regionala tillsynsenheter medför svårigheter och en otydlighet vid tillsynen i gränsområdet mellan kommunal och landstingskommunal verksamhet. Enligt utskottet bör det övervägas om tillsynen kan läggas på statliga myndighet för såväl socialtj samma en som hälso- och sjukvården för att härigenom skapa slagkraftigare en organisation.

122 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting

Flera länsstyrelser att resurstilldelningen är för låg. Andra anser

synpunkter framkommit är bl.a. att regelverket inte är tillräckligt

som

preciserat samt att vissa sanktionsmöjligheter skulle behövas.

5.3.1 1 Utbildningsdepartementet

Den statliga tillsynen inom Utbildningsdepartementets område som berör kommuner och landsting är främst tillsynen över det offentliga skolväsendet.

Enligt förordningen 1995:945 med instruktion för Högskoleverket skall Högskoleverket ha tillsyn över bl.a. de vårdhögskolor som lands-

tingen för. Förhandlingar pågår att integrera vårdhögskoansvarar om

lan med den statliga högskolan.

Skolan

T illsynens organisation

Tillsynen regleras i förordningen 1991:1121 med instruktion för Statens skolverk. Vidare finns ett stort antal författningar, bl.a. skollagen,

läroplanerna och de skolfonnsvisa förordningama styr tillsynen.

som Därutöver har Skolverket utfärdat föreskrifter och allmänna råd egna verket utövar tillsyn mot. som

Skolverket är tillsynsmyndighet för hela skolväsendet. Från och med den l januari 1998 gäller även tillsynsansvaret för förskolan. Tillsynsverksamheten utövas personal vid verkets centrala tillsynsenhet

av och de elva fáltenheterna. Den centrala tillsynsenheten utövar till-

synsvägledning och även direkt tillsyn. Merparten av den direkta tillsy-

utövas vid fáltenhetema. Tillsynen riktar sig mot skolhuvudmännen nen.

T illsynens arbetsformer och kostnader

Skolverket definierar tillsyn utredningar vilka syftar till att pröva som

viss skolhuvudman uppfyller sitt enligt de författningsbe-

om en ansvar stämmelser som gäller för skolan.

Myndigheten att 5 procent tillsynsinsatsema är främjande

uppger av åtgärder tillsyn/beslut, 90 är kontrollerande

information om procent

SOU 1998: l 05 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting 123

åtgärder inspektioner, förelägganden m.m. och 5

procent är svar på

allmänna frågor kring tillsyn.

Under 1997 berördes 69 procent alla kommuner direkt tillsyn av av

som lett fram till beslut. Under detta år avsåg tillsynen endast kommun-

er. Tillsynen ägnas områden har bedömts nationella bristsom vara eller nyckelområden. Dessa områden väljs efter analys ut en av resultat

inom tillsynsprogrammet och Skolverkets övriga Verket

program. uppger att alla ärenden är egeninitierade.

Myndigheten har inga sanktionsmöjligheter gentemot offentliga

skolhuvudmän men mot fristående skolor. Skolverket kan dock,

om

det föreligger starka skäl, föreslå regeringen vidta åtgärder

att gentemot offentliga skolhuvudmän. Verket utreder för tillfället

om sanktionsmöj-

ligheter bör införas. Under 1997 kostnaderna för tillsynen 9 miljoner kronor. Tillvar ca synsverksamheten är inte avgiftsfinansierad.

Problem m.m.

Skolverket bedömer att regelverket i stort är ändamålsenligt för

att kunna genomföra tillsyn. Myndigheten vidare att tillsynen vuxit uppger

i omfattning sedan verket bildades och att det fortfarande för tidigt

är

att bedöma om resursdimensioneringen är tillräcklig eller

Regeringen har i 1998 års ekonomiska vårproposition prop. 1997/98:l50, 12 Bilaga: Bilaga 4 aviserat nationell inspektionsatt en nämnd skall inrättas inom Skolverket för att granska skolan. Det är ännu oklart hur nämndens verksamhet kommer att förhålla sig till tillsynsverksamheten.

5.4 Avslutande diskussion

Schematisk beskrivning av tillsynen

Som kan konstateras utifrån den tidigare beskrivningen i detta kapitel berörs kommuner och landsting statlig tillsyn inom

av ett stort antal områden. Det har redan tidigare påpekats att kommuner och landsting i vissa fall är föremål för tillsyn i likhet med andra organisationer. Inom vissa

områden har dock kommuner och landsting särställning, antingen

en genom att de är ensamma att ha viss uppgift eller på grund om en av att

124 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting SOU 1998: 105

de har dominerande ställning huvudman eller producent inom

en som området. Det förekommer också inom ett antal områden att kommuner-

och undantagsvis landstingen är tillsynsutövare. na - -

Efter den modell presenterades i det inledande avsnittet

som

systemansvarig, regional tillsynsftmktion, tillsynsutövare, tillsynsob-

jekt kan följande förenklade bild kommunernas och landstingens av roll framställas:

områden där kommuner och/eller landsting endast är föremål för -

tillsyn tillsynsobjekt och int_e har en dominerande ställning som producent/huvudman eller särställning av annat skäl

Exempel på denna typ områden är Arbetarskyddsstyrelsens och av Yrkesinspektionens tillsyn över arbetsmiljön. Av skäl som tidigare redovisats har någon beskrivning dessa områden inte lämnats i detta av betänkande.

områden där kommuner och/eller landsting endast är föremål för -

tillsyn tillsynsobjekt, där de bedöms ha en dominerande

men

ställning producent/huvudman eller en särställning av annat

som skäl.

denna kategori ingår de största verksamheterna i kommuner och I landsting, främst hälso- och sjukvården, socialtjänsten och skolverk-

samheten.

Det bör dock påpekas att även inom dessa verksamheter finns vissa

delverksamheter där kommunerna eller landstingen har roll som tillen Som exempel kan nämnas att kommunerna enligt skollasynsutövare.

skall ha uppsikt över att barn som fullgör sin skolplikt genom att

gen undervisas i hemmet får fullgod utbildning. Ett annat exempel är att en inom socialtj änsten har tillsyn över i kommunen yrkesmäskommunen sigt bedriven verksamhet i form hem för vård eller boende. av Till denna kategori kan även räknas den tillsyn från JO och JK som

kommuner och landsting är föremål för samt tillsynen av offentlig upphandling. Andra verksamheter hör till denna kategori är tillsynen som kommunal lantmäterimyndighet, civilt försvar, smittskydd, mediöver:

cintekniska produkter, läkemedel och läkemedelshantering, regional kulturverksamhet, kulturminneslagstiftningen, kulturmiljövård, hushåll-

ningen med kommunal energiplanering, ellagstiftningen, naturresurser,

beredskapslagring olja och kol, försörjningsberedskap på natur-

av

kommunal väghållning, järnvägssäkerheten samt luftfartsgasområdet,

lagstiftningen.

SOU 1998: 105 Den statliga tillsynen kommuner över och landsting 125

Inom en del av de uppräknade områdena består kommunens sär-

skilda ställning i att kommunen har tillämpa den aktuella

att lagstift-

ningen i samband med beslut eller tillståndsgivning. Detta

gäller exem-

pelvis for kulturminneslagstiftningen, kultunniljövården

och hushållningen med naturresurser.

områden där kommuner och/eller landsting är tillsynsutövare

-

De områden kan hänföras till denna kategori tillsynen

som är över: häl-

soskyddet, livsmedelslagstiftningen, miljöskyddet,

räddningstjänsten,

plan- och byggväsendet, alkohollagstiftningen, tobakslagen, renhåll-

ningslagen, naturvårdslagstiftningen, strålskyddslagstiftningen,

djur-

skyddslagstiftningen, lagstiftningen provtagning på djur

om m.m.,

Överförmyndare, lotterilagstiftningen samt lagstiftningen brandfar-

om liga och explosiva varor. Det finns således ett betydande antal områden där kommunerna gi-

vits rollen som tillsynsutövare- för landstingens del ärdet bara i något

enstaka fall som de har sådan roll. Som tidigare framkommit en är det inte ovanligt att kommuner samtidigt själva är objekt for tillsyn inom

samma områden. Det finns i denna kategori till och med verksamheter

där kommunerna samtidigt har dominerande ställning produen som

cent/huvudman eller särställning skäl. Detta gäller

en av annat exempelvis för räddningstjänsten.

Övriga iakttagelser

Den tidigare redovisningen har visat att det ofta svårt

är att avgränsa

tillsynskedjan inom ett område från tillsynskedjan inom ett

annat.

Framför allt kan noteras att länsstyrelserna i många fall har

en organi-

sation där flera lagstiftningsområden hanteras inom tillsynsen-

samma het. Vidare kan noteras att länsstyrelsemas organisation varierar sinsemellan. Över huvud gäller taget att det finns stora skillnader i organi-

sation och verksamhetsindelning mellan departementsnivån,

den centrala myndighetsnivån, den regionala nivån och den lokala nivån. Av dessa skäl har utredningen haft betydande svårigheter kunna beatt skriva insatserna och kostnaderna inom de olika tillsynsornrådena.

Vidare kan konstateras att det i lagstiftningen sällan förekommer någon precisering av vad som ligger i tillsynsuppdraget. Vid utredning-

ens kontakter med olika myndigheter har det i del fall varit en svårt att klara besked vad myndighetens tillsyn och vilken författom avser

ning den grundas på. Tillsynsuppgiften beskrivs också på varierande sätt i olika författningar.

126 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting SOU 1998: 105

Ett undantag, där preciserad beskrivning av tillsynen gjorts en mer direkt i lagen, är den nyligen antagna miljöbalken. I 26 kap. l-2

miljöbalken sägs att tillsynen skall syfta till att säkerställa att balken

samt föreskrifter, domar i ansökningsmål och beslut som har meddelats med stöd balken efterlevs. Tillsynsmyndigheten skall kontrollera av efterlevnaden miljöbalken och de föreskrifter följer av balken, av som angivna domar och beslut samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse. Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, information och liknande verksamhet, skapa förutsättningar

för att balkens ändamål skall kunna tillgodoses. Tillsynsmyndigheten

skall anmäla överträdelser bestämmelser i balken eller i föreskrifter av har meddelats med stöd balken till polis- eller åklagannyndigsom av heten, det finns misstanke om brott. om Man kan i detta fall säga att det finns klarare grund för att been stämma vilka aktiviteter skall betraktas som tillsyn. Samtidigt kan som konstateras att det rör sig relativt bred definition av begreppet. om en

Av den departementsvisa beskrivningen framgår att det finns skill-

nader mellan den innebörd myndigheterna lägger i tillsynsbegreppet.

En tendens kunnat noteras är att de myndigheter vars tyngdpunkt

som

ligger på rollen systemansvarig ofta har vidare tolkning av be-

som en greppet. De använder inte sällan tillsyn ett samlingsbegrepp som som innefattar vissa informations, uppföljnings- och utvärderingsinäven Denna tolkning görs t.ex. SoS inom hälsoskydds- och socialsatser. av

tjänstornrådena samt SNV. Statliga myndigheter med en tonvikt på

av rollen tillsynsutövare använder i regel en snävare definition. Vansom ligen dessa inte information, uppföljning och utvärdering som en ses av tillsynsinsatsema. del av

Tillsynsbegreppet är således inte klart avgränsat eller innehållsmäs-

sigt liktydigt för alla de statliga myndigheterna. Det kan trots detta kon-

stateras att stor del den verksamhet som av myndigheterna redo-

en av visats tillsyn främjande insatser, såsom rådgivning och som mer avser utbildning, kontrollerande åtgärder, t.ex. inspektioner och förelägän ganden.

Vid genomförda intervjuer med myndighetsföreträdare har inte

framkommit något önskemål klarare definition av tillsynsbeom en Det dock tydligt att frågan tillsynsbegreppets innebörd greppet. är om

då och då har varit föremål för diskussion inom myndigheterna. Ett intryck utredningen tått är att det främst är organisationer som har en mer övergripande position framhåller behovet preciseringar av in-

som av

nehållet i tillsynsuppdragen och av ett mer konsekvent språkbruk inom

området. Sektorsmyndighetema framhåller behovet av en väl snarare fungerande dialog i dessa frågor mellan myndigheten och berört de-

partement.

SOU 1998: 105 Den statliga tillsynen kommuner

över och landsting 127

Tidigare har nämnts att frågor

om resurserna för tillsyn diskuterats

inom flera utredningar. Det kan utifrån Statskontorets

enkätimdersökning konstateras att många myndigheter, framför

allt länsstyrelserna,

endast använt sig ett litet antal årsarbetskrafter av för tillsynsverksamhet. Det är dock svårt att utifrån detta konstaterande dra några generella

och mer långtgående slutsatser prioriteringen tillsynsverksam-

om av heten. Detta bl.a. med tanke på de oklarheter finns som när det gäller

innebörden i begreppet tillsyn och avgränsningen tillsynen

av i förhål-

lande till andra aktiviteter, t.ex. utvärderingsverksamhet.

I utredningens uppdrag har ingått uppmärksamma

att tillämpningen av reglerna i verksförordningen att myndighet vid inhämtande

om en av

uppgifter och utövande tillsyn skall till de kostnadsmässiga

av se att konsekvenserna begränsas. I den genomförda

enkätundersökningen är det endast ett fåtal statliga myndigheter

som uppgett att de försökt att minimera de kostnader kommunerna åsamkas som genom myndighetens tillsynsverksamhet. Det bör dock påpekas att myndigheternas till-

synsuppgifter varierar beroende på i tillsynskedjan de befinner

var sig.

Många de tillfrågade myndigheterna utövar ingen direkt

av tillsyn över

kommuner och landsting.

Som tidigare nämnts har flera utredningar berört tillsynsverksam-

heten inom olika områden. Ytterligare några områden är under översyn.

Det kan konstateras att bl.a. ansvarsförhållanden och resursfrågor uppmärksammats i dessa utredningar. Dock har inte

tillsynsbegreppets innebörd behandlats i någon större omfattning. Utredningen kan dock konstatera att denna typ frågor kommer i fokus

av att vara i den översyn av den statliga tillsynen regeringen aviserat i den försom valtningspolitiska propositionen. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har sedan ett flertal år tillbaka framfört stark kritik den statliga tillsynen mot av kommunerna. Som tidigare nämnts har Svenska Kommunförbundet i skriften Statlig tillsyn kommunerna utvecklat sina synpunkter av i

denna fråga. Samma kritik har även framkommit i samband

med Av-

regleringsutredningens arbete. I detta sammanhang har Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet bl.a. framfört uppfattningen att

tillsynen måste renodlas. Med tillsyn skall i första hand lagligavses

hetstillsyn. Tillsynen bör forfattningsregleras. Beslut av tillsynsmyn-

digheter skall kunna överklagas. Den statliga

laglighetstillsynen bör

enligt förbunden regleras i särskild tillsynslag

en alternativt i verksför-

ordningen klargör tillsynsmyndigheternas som befogenheter och som innehåller vissa begränsningar till skydd för den kommunala

självstyrelsen samt skydd för att tillsynen inte medför onödigt kostnader stora

för kommunerna och landstingen.

Myndigheternas regelarbete 129

m.m.

6 Myndigheternas regelarbete m.m.

I detta kapitel redogörs för de förordningar som reglerar myndigheter-

nas regelarbete samt för Riksrevisionsverkets RRV respektive Statsrådsberedningens riktlinjer och checklistor rörande regelarbetet. I kapitlet lämnas även en redovisning RRV:s nyligen lämnade förslag om

till förändring i konsekvensutredningsinstitutet.

Därefter redovisas utredningens erfarenheter hur myndigheterna i av

olika avseenden tillämpar de gällande reglema. sistnämnda redovisning är uppdelat i tre avsnitt: regelomprövning, konsekvensutredningar och

information till statsmakterna.

En bakgrund till och kort historik över regelförenklingsarbetet åter-

finns i kapitel

6.1 Regleringen av regelarbetet

Verksförordningen

Verksförordningen 1995:1322 tillämpas på myndigheter under

regeringen i den omfattning som regeringen föreskriver i myndighetens in-

struktion eller i någon annan författning. I förordningen finns generella

bestämmelser om exempelvis myndighetens ledning, organisation och föreskriftsarbete samt myndighetschefens och uppgifter. ansvar I förordningen sägs bl.a. att myndighetschefen fortlöpande skall följa upp och pröva den egna verksamheten och konsekvenserna de av författningsföreslcrifter och särskilda beslut rör verksamheten samt som vidta de åtgärder som behövs 7 § 3. I 9 § sägs vidare att myndighetens chef skall se till att regeringen får det underlag den behöver för som att ta ställning till omfattningen och inriktningen verksamheten. av I förordningen finns ett avsnitt 27-28 §§ särskilt behandlar som myndighetens föreskrifter. I dessa paragrafer stadgas följande:

5 SOU 1998. 05

130 Myndigheternas regelarbete SOU 1998: 105

m.m.

27 § Innan myndigheten beslutar föreskrifter eller allmänna råd enligt författningssamlingsförordningen 1976: 725, skall myndigheten noga överväga om detta är den mest ändamålsenliga åtgärden, utreda föreskrifternas eller de allmänna rådens kostnadsmässiga

och andra konsekvenser och dokumentera utredningen konsei en

kvensutredning, ge statliga myndigheter, kommuner, landsting, organisationer och andra kostnadsmässigt eller på något annat betydande sätt berörs

som

samt Ekonomistyrningsverket tillfälle att yttra sig i frågan och kon-

om

sekvensutredningen, begära regeringens medgivande att besluta föreskrifterna de

om leder till inte oväsentligt ökade kostnader för dem berörs. som

28 § F ör föreskrifter som uteslutande rör verksamheten inom myn-

digheten och föreskrifter om avgifter för vilka det finns skyldighet att

en

samråda enligt 7 § avgiftsförordningen 1992:191 gäller inte 27 § 2-

För föreskrifter som beslutas av en myndighet för att uppfylla

Sveriges internationella förpliktelser och inte går utöver vad

som som

följer av förpliktelserna gäller inte 27 §

Innebär det fara för miljön, liv, personlig säkerhet eller hälsa eller

risk för betydande ekonomisk skada föreskrift inte beslutas, får

om en

vad som sägs i 27 § 2-4 vänta till efter beslutet.

I 29 § sägs att myndigheten skall se till att de kostnadsmässiga konsekvenserna begränsas också när den begär in uppgifter eller utövar tillsyn.

Förordningen om myndigheters årsredovisning m.m.

Förordningen 1996:882 om myndigheters årsredovisning gäller m.m. för myndigheter som lyder omedelbart under regeringen. Förordningen innehåller främst gemensamma bestämmelser om årsredovisning, del-

årsrapport och budgetunderlag.

I 3 § i förordningen står att myndigheten årligen skall upprätta och till regeringen lämna årsredovisning, delårsrapport och budgetunderlag. I paragrafen står vidare att myndighetens årsredovisning, delårsrapport och budgetunderlag skall kortfattat underlag för regeringens ge uppföljning, prövning eller budgetering av myndighetens verksamhet. I ett särskilt avsnitt om årsredovisningen 5-9 §§ sägs bl.a. att myndigheten i årsredovisningen skall lämna information om förhållanden av väsentlig betydelse för regeringens uppföljning och prövning av verksamheten 7 § tredje stycket.

SOU 1998: 105 Myndigheternas regelarbete m.m. 131

Enligt förordningen skall årsredovisningen b1.a. omfatta en resultatredovisning. Kravet på vad denna resultatredovisning skall innehålla behandlas särskilt i 10 Denna paragraf stadgar att myndigheten skall redovisa och kommentera verksamhetens resultat i förhållande till de mål och i enlighet med de krav på återrapportering regeringen har som angett i regleringsbrev eller i något annat beslut. I de fall regeringen inte beslutat om krav på återrapportering skall myndigheten redovisa och kommentera hur prestationerna har utvecklats med avseende på volym, intäkter, kostnader och kvalitet. Av särskilt intresse för utredningen är 19 § i förordningens avsnitt om gemensamma bestämmelser för budgetunderlag och underlag för fördjupad prövning. I denna paragraf sägs att myndigheten skall pröva ändamålsenligheten i de regler som styr verksamheten. Om myndighetens förslag förutsätter ändringar i en författning skall förslag till ändring redovisas.

Författningssamlingsförordningen

Författningssamlingsförordningen 1976:725 innehåller grundläggan-

de bestämmelser om författningar. Bland annat regleras frågor rörande utgivning och kungörande av författningar. I förordningen finns en mängd föreskrifter betydelse för myndigav heternas regelarbete. Av särskild betydelse för utredningen är främst stadgandena i förordningen om författningssamlingar för centrala myndigheter under regeringen 9-14 §§ samt paragraferna under avsnittet

Övriga bestämmelser l8a-30 §§.

I 9 § stadgas b1.a. att de centrala myndigheter som anges i förordningens bilaga l skall låta utge författningssamling. Författningssamlingen kan för den myndighet utger författningsvara gemensam som samlingen eller flera andra myndigheter. Enligt ll § skall föroch en fattningssamlingen ha format SFS och likartad typografisk samma som utformning. Avsnittet innehåller även föreskrifter om t.ex. ansvarig utgivare för författningssamlingen 10 § samt hur i författningssamlingen information skall lämnas om författningar som kungjorts i annan än den författningssamlingen 12 §. egna

I avsnittet Övriga bestämmelser finns en rad mer detaljerade före-

skrifter om myndigheternas författningssamlingar och regelgivning. Exempelvis stadgas i l8b § hur rubrikerna till författningama skall utformas. I l8c § sägs att hos varje myndighet under regeringen skall det finförteckning över samtliga gällande författningar och allmänna nas en råd beslutats myndigheten. Denna förteckning skall vid lämpsom av

132 Myndigheternas regelarbete SOU 1998; 105 m.m.

liga tidpunkter tryckas eller mångfaldigas på annat sätt och tillhanda-

hållas allmänheten. Ett exemplar förteckningen skall också varje år

av lämnas till regeringen i samband med myndighetens anslagsframställning.

I 20 § regleras hur författningama skall och förtecknas. I

numreras

21 § anges att när i författningssamlingen intagen författning kan bli

svåröverskådlig till följd ändringar, bör den införas i sin helhet i förav fattningssamlingen. Författning kungöres i författningssamlingen som skall om möjligt utges så att den är författningssamlingens abonnenter

tillhanda i god tid innan den träder i kraft 22 §. Författningssamling

skall förses med register 24 §. I 27 § sägs att allmänna råd skall tryckas eller på annat sätt mångfaldigas och tillhandahållas allmänheten. De allmänna råden får, både i fall de är sammanförda med författning eller upprättas fristående, intagas i författningssamling. Är de sammanförda med författning skall tydligt utmärkas vilka regler är författningsföreskrifter och vilka som regler som är allmänna råd. 28 § ger anvisningar om hur allmänna råd som inte intages i författningssamling skall numreras och sammanställas.

29 § innehåller stadganden vad får införas i författnings-

om som

samlingen. I författningssamlingen får, förutom författningama, endast

införas Vissa i förordningen särskilt specificerade notiser, bekantgöran-

den och meddelanden; omtryck av författning; allmänna råd samt så-

dant som enligt särskilda bestämmelser skall införas i författningssamlingen. I paragrafen sägs uttryckligen att rättsfallsreferat inte får tas in i en författningssamling.

Riktlinjer och stöd för regelarbetet

Statsrådsberedningens handböcker och checklistor

Rättschefen i Statsrådsberedningen skall särskilt för sådan

svara samordning inom Regeringskansliet i rättsliga och språkliga frågor som

främjar enhetlighet och hög kvalitet i lagstiftning och förvaltning.

Rättschefen kan i det syftet ge ut handböcker, riktlinjer och annat material. Uppgiften stadgas i förordningen 1996:1515 med instruktion för Regeringskansliet 26 §. Statsrådsberedningen har utgivit handbok i författningsslqivning: en

Myndigheternas föreskrifter Ds 1992:112. Statsrådsberedningen har

SOU 1998: 105 Myndigheternas regelarbete m.m. 133

även utgivit bl.a. en checklista för regelgivare: Att styra genom regler Checklista för regelgivare PM 1995:2. - Syftet med checklistan är att hjälpa de anställda i Regeringskansliet, i utredningsväsendet och hos myndigheterna att i regelarbetet ställa sig de rätta och nödvändiga frågorna. I checklistan framhålls bl.a. att regelgivare alltid måste välja lämpliga styrmedel och undvika kostsamma, onödiga och ineffektiva åtgärder samt regelbundet följa upp och utvärdera reglerna. Checklistan innehåller ett antal huvudfrågor som regelgivaren bör ställa sig i den konkreta arbetssituationen.

Riksrevisionsverkets riktlinjer

Av förordningen 1988:89 med instruktion för Riksrevisionsverket RRV framgår att RRV har haft till uppgift att följa myndigheternas tillämpning av bestämmelserna om konsekvensutredningar i 27 § verksförordningen 3 § 15. Uppgifterna har nyligen överförts på det

nybildade Ekonomistyrningsverket. Motsvarande skrivning finns såle-

des i förordningen 1998:417 med instruktion för Ekonomistyrningsverket 3 § 8. RRV redovisar i skriften Konsekvensutredning RRV 1996:38 ett förslag till vad som bör ingå i en konsekvensutredning och till en struktur och disposition för arbetet. RRV framhåller att konsekvensutredningen syftar till att myndigheti förväg, så långt det är möjligt, skall försäkra sig om att de krav som en föreskriften innehåller verkligen leder till avsedda effekter. Myndigheten skall också genom konsekvensutredningen få ett underlag för bedömningen den nytta föreskriften leder till verkligen är av om som större än de olika kostnader den kan medföra. I skriften framhålls att undantag från kravet på konsekvensutredning medges i verksförordningen för vissa föreskrifter om avgifter men i övrigt endast för föreskrifter och allmänna råd uteslutande rör som

verksamheten inom myndigheten interna föreskrifter.

Vidare betonas i skriften att det myndigheterna skall konsesom kvensutreda är enbart de effekter som följer av myndigheternas egna regelbeslut, inte effekter överordnade bestämmelser i lag eller förav ordning. Kostnadsmässiga eller andra konsekvenser som uppenbarligen följer redan befintliga regelverk föreskrifter, förordningar eller av lagar förutsätts redan ha varit föremål för undersökning. -

134 Myndigheternas regelarbete

m.m.

RRV:s enkät om myndigheternas regelgivning

I RRV:s rapport Myndigheternas regelgivning RRV 1995:7 redovisas

resultatet av en enkätundersökning myndigheternas regelarbete.

om Av rapporten framgår att de formella kraven på konsekvensutredningar vid tidpunkten för enkäten i många fall inte efterlevdes. En tredjedel myndigheterna följde alltid eller vanligen lqavet, tredjeav en del följde kravet vid minst hälften av regelbesluten och en tredjedel följde inte kravet alls. Enkäten avsåg förhållanden rådde budgetsom året 1993/94.

Förslag till förändringar av konsekvensutredningen

RRV har under våren 1998 i skrivelse till Finansdepartementet röen rande statliga myndigheters konsekvensutredningar RRV dnr 33- 1998-05-27 föreslagit vissa förändringar verket bör som anser genom-

föras för att konsekvensutredningsinstitutet skall fungera ändamålsen-

ligt.

RRV framhåller att verksförordningens nuvarande regler kon-

om sekvensutredningar omfattar samtliga och ändrade föreskrifter och nya

allmänna råd. Detta innebär att samma krav på konsekvensutredning ställs vid all regelgivning, oavsett det rör sig mindre juste-

om om en

ring eller en betydande förändring i regelverket och oavsett hur omfat-

tande konsekvenser regeln beräknas få. RRV att detta leder till menar att konsekvensutredningama i många fall inte bara görs slentiianmässigt utan också lätt kan komma att uppfattas byråkratisk rutin som en utan något egentligt syfte.

RRV föreslår att kraven på konsekvensutredning bör villkoras utifrån vissa rekvisit. Kravet på konsekvensutredningar bör begränsas till

de fall där utredningen spelar reell roll för myndighetens ställningsen tagande. Verket anser att det bör ligga på den aktuella myndigheten att göra denna bedömning. Avgörande bör enligt RRV:s mening bl.a. vara frågans komplexitet och de förväntade effektemas omfattning.

6.2 Regelarbetet i praktiken

Nedan redovisas utredningens erfarenheter hur myndigheterna i av olika avseenden tillämpar de gällande författningarna rörande regelom-

prövning, konsekvensutredningar och information till statsmakterna.

Redovisningen bygger i huvudsak på intervjuer utredningen som genomfört under våren 1998 med verksjurister vid flertalet de av myn-

SOU 1998: 105 Myndigheternas regelarbete m.m. 135

digheter som bedöms vara särskilt relevanta för kommuner och landsting. Intervjuer har genomförts med företrädare för följande myndigheter: Alkoholinspektionen, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmarknadsstyrelsen, Boverket, Centrala studiestödsnämnden, Datainspektionen, Fiskeriverket, Invandrarverket, Jordbruksverket, Kemikalieinspektionen, Livsmedelsverket, Luftfartsverket, Naturvårdsverket,

Riksarkivet, Riksförsäkringsverket, Rikspolisstyrelsen, Skolverket,

Socialstyrelsen, Sprängämnesinspektionen och Vägverket,

Interna styrdokument för regelarbetet

Av utredningens intervjumaterial framgår att några de aktuella av myndigheterna har aktuella interna föreskrifter, handledningar, checklistor eller liknande dokument av policykaraktär stöd för myndighetens som

regelarbete. Socialstyrelsen är ett exempel på en myndighet som nyli-

gen tagit fram ett styrdokument för regelarbetet. Myndigheten har även under våren med stöd av Statsrådsberedningen bedrivit utbildning i författningsskrivning. Arbetarskyddsstyrelsen förväntas inom kort ha färdigställt författningshandledning. en Allmänt gäller att dokumenten behandlar ansvarsfördelningen och arbetsrutinerna inom myndigheten i samband med regelgivningen och arbetet med konsekvensutredningen. Det är också vanligt att dokumenten, med utgångspunkt från tilllämpliga författningar, redogör för skillnaden i form, innehåll och funktion mellan föreskrifter, allmänna råd och andra dokument, exempelvis handböcker eller dokumentation för kunskapsspridning. Det kan noteras att de olika styrdokumenten för myndigheternas regelarbete vanligen endast behandlar arbetet med reglering och inte ny omprövning av befintligt regelverk. Naturvårdsverkets interna handledning utgör härvidlag ett undantag. I handledningen finns ett krav att

gällande föreskrifter fortlöpande skall ses över. Översynen anges gälla

utforrrming och innehåll såväl som frågan om de bör upphävas.

Regelomprövningen

Av utredningens intervjumaterial framgår att omprövningen av myndighetens egna regler, i enlighet med kraven i bl.a. verksförordningen, sker med betydande variationer i ambitionsnivå mellan de olika myndigheterna. Ett fåtal myndigheter har under senare år gjort en systematisk omprövning av samtliga myndighetsregler. Ytterligare några myndigheter planerar att genomföra sådan omprövning. Här kan nämnas en

136 Myndigheternas regelarbete SOU 1998: 105 m.m.

att ett av målen i Arbetarskyddsstyrelsens verksamhetsprogram 1997

- 1999 är att reglerna skall minska med minst 25 procent. Vanligare är dock att omprövning endast sker när behovet särskilt påkallas, exem-

pelvis som en följd av lagändringar.

Flera myndighetsföreträdare uppger att det finns ett behov att av ompröva en del av myndighetens föreskrifter, att inte haft men man resurser till att utföra arbetet. Motiven till en omprövning eller behovet sådan är främst lagav en ändringar, förändringar av de förhållanden regleringen eller som avser ny kunskap inom området. Ett motiv kan även vara att myndigheten fått

kritik rörande regelns utformning från företrädare för dem har att

som

tillämpa reglerna. Dessutom framhåller flera myndighetsföreträdare att

äldre gällande föreskrifter har en annan utformning än de som utfärdats under senare år. De äldre föreskriftema anses generellt sett vara mera omfattande och skrivna på ett mindre lättillgängligt språk. Det kan vara värt att nämna att implementeringen EG-rätt, vilket av för närvarande utgör en stor del av många myndigheters regelarbete, i flera fall innebär en markant ökning antalet regler och dessutom leav der till mer omfattande och detaljerade bestämmelser. Förutom kraven på myndigheterna att ompröva de reglerna egna

finns även krav på prövning ändamålsenligheten i de lagar och

en av förordningar som styr verksamheten inom myndighetens ansvarsområde. Inte någon av de berörda myndigheterna utför systematiska bedömningar avseende behovet av omprövning av lagar och förordningar inom det egna ansvarsområdet. Allmänt gäller naturligtvis att myndigheterna i den fortlöpande dialogen med departementet föreslår författ-

ningsändringar i den utsträckning behov förändringar uppmärksam-

av mas.

Konsekvensutredningarna

En stor majoritet av de aktuella myndigheterna utför regelmässigt konsekvensutredningar, även om det finns stora skillnader i ambitionsnivân myndigheterna emellan.

Det förekommer att konsekvensutredningama är ambitiöst utformade med kvalificerade effektbedömningar innehåller såväl finan-

som siella som samhällsekonomiska poster. Det förekommer även summariska utredningar som ryms på mindre än halv A4-sida. en Vanligen uppfylls emellertid de formella krav verksförordningsom

en ställer på konsekvensutredningar. Ett beslut föreskrift och

om en ny

SOU 1998: 105 Myndigheternas regelarbete 137 m.m.

konsekvensanalys föregås som regel av att de berörda inklusive en RRV lämnas tillfälle att yttra sig över förslagen. Enligt vad utredningen erfarit är det inte ovanligt att myndigheterna vid remissomgången får synpunkter myndigheten finner för gott som att beakta. Från Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet framförs dock uppfattningen att flera myndigheter endast i begränsad utsträckning tar hänsyn till de synpunkter som förbunden lämnar i samband med att konsekvensutredningen kommuniceras. Det finns myndigheter överhuvud taget inte lämnar de berörda som tillfälle att yttra sig ett förslag till föreskrift och heller om en ny som inte gör några konsekvensutredningar. Detta gäller exempelvis en stor

regelproducent som Skolverket. En anledning till att vissa myndigheter tar lätt på uppgiften att utföra

konsekvensutredningar uppges vara bedömningen att den egna föreskriften inte medför några kostnadsmässiga eller andra konsekvenser utöver de följer överordnade författningar, eller att myndighetsom av inte ser något alternativ till den utfärdade regeln. en Kraven på konsekvensutredning gäller generellt. Undantagna är, tidigare nämnts, endast föreskrifter uteslutande rör verksamsom som heten inom myndigheten och föreskrifter om vissa avgifter. RRV:s aktuella förslag till förändring och motiveringen till försla-

get, redovisas ovan, innebär dock ett tillmötesgående av kraven på

som flexibel användning institutet. RRV sagt att kravet en mer av anser som på konsekvensutredningar bör begränsas till de fall där utredningen reell roll för myndighetens ställningstagande. spelar en Några myndighetsföreträdare har framfört till utredningen att myndighetens konsekvensutredningar ges en lägre prioritet i fråga om reglering följer EG-rätten, där utrymmet för nationell lagstiftning som av är begränsat. I RRV:s riktlinjer påpekas emellertid att kravet på konsekvensutredningar även gäller beslut regler tillkommit i syfte om som

att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser. RRV framhåller att

generella hänvisningar myndigheten till att en föreslqift som är en av följd ett EG-direktiv inte medför några ekonomiska konsekvenser av utöver dem följer riksdagens beslut att anta avtalet med EU är som av otillräckligt för att uppfylla kravet på konsekvensutredning. Från kommunalt håll framhålls ett problem i sammanhanget att som myndigheter ibland i samband med införande EG-rätt tillför viss av reglering inom det berörda området utövar vad som följer av EG-rät-

ten. Inom vissa områden finns arbets- och samverkansformer som myndigheterna vara komplement till konsekvensutredningen. Exemanser pelvis har Riksarkivet i arbetet med att utfärda allmänna råd riktade till

138 Myndigheternas regelarbete

m.m.

kommuner och landsting hjälp samrådsgrupp där Svenska Kom-

av en munförbundet och Landstingsförbundet är representerade.

Information om regleringen och regelarbetet till regeringen

Vid de intervjuer utredningen genomfört med myndighetsföreträdare har även tagits frågan myndighetens återkoppling till

upp om rege-

ringen av regleringens ändamålsenlighet och regelarbetet.

av

Specifika krav på återkoppling regelarbetet till regeringen åter-

av

finns som tidigare sagts i förfatmingssamlingsförordningen. I förord-

ningens 18 c § stadgas att förteckning över samtliga gällande före-

en skrifter och allmänna råd som beslutats myndigheten årligen skall av lämnas till regeringen i samband med myndighetens anslagsframställ-

ning.

Samtliga av de aktuella myndigheterna länmar enligt uppgift årligen en förteckning i enlighet med förordningens bestämmelser. Förteck-

ningen lämnas normalt sett utan kommentarer. Den bild som framträder är att det för övrigt i regel inte finns någon

systematisk återkoppling arbetet med regelgivningen. Detta innebär

av att exempelvis information om och analys de samlade kostnaderna av och konsekvenserna i övrigt myndigheternas regelgivning, bl.a. inav förandet EG-rätten, inte systematiskt återförs till regeringen. av

Det bör också sägas att det finns myndigheter i årsredovis-

som

ningen återkommande gör samlad och relativt utförlig avrapporte-

en ring av regelarbetet. Exempelvis innehåller Datainspektionens årsredo-

visning en sådan beskrivning. För övrigt sker givetvis i viss utsträckning återkoppling regle-

av

ringens ändamålsenlighet och regelarbetet i samband med de gängse

kontakterna, exempelvis i budgetarbetet, mellan myndighet och departement. I sammanhanget kan nämnas att flertalet de områden av som

berör kommuner eller landsting under tid har varit föremål för

senare

större förändringar eller åtminstone omfattande utredningar. Detta kan i sig ses som en form av återkoppling den berörda regleringens än-

om

damålsenlighet.

SOU 1998: 105 Kostnaderna för regelgivning och tillsyn 139

7 Kostnaderna for

regelgivning och tillsyn

Bakgrund

I utredningens direktiv anges att ett av utredningens uppdrag är att kartlägga och analysera hur stora statens, landstingens och kommuneradministrativa och andra kostnader för statlig tillsyn och regelgivnas ning är. Redan på ett tidigt stadium utredningsarbetet konstaterades att av det inte realistiskt för utredningen att kunna åstadkomma något mer var än uppskattning av dessa kostnader. en grov Bland annat det stora antalet berörda verksamheter, heteorogeniteten mellan verksamheterna inom området samt bristen på system med enhetliga uppgifter kostnader och prestationer gör att ett uppdrag av om här aktuellt slag i stor utsträckning handlar att utveckla både om

grundläggande synsätt och metoder. Det har inte varit möjligt att inom

utredningsarbetet genomföra sådan De kostnadsuppgifter en process. redovisas nedan i detta kapitel måste därför som första som ses mer hypoteser, än som slutliga bedömningar de samlade kostnaderna för av den statliga regleringen och tillsynen.

För att genomföra uppdraget har utredningen uppdragit Statistiska

centralbyrån, SCB, att genomföra konsultstudie inom området. en Nedan lämnas kort sammanfattning resultatet av studien. Konen av sultrapporten som helhet redovisas i betänkandets bilagedel bilaga 3.

Resultatet av konsultstudien

Diskussionerna uppläggningen och genomförandet av konsultstuom dien har förts mellan utredningens huvudselcreterare Leif Lundberg

och, från SCB, Tore Melin och Ingegerd Berggren. Ingegerd Berggren

har genomfört studien och svarar för rapporten. Syftet med studien har varit att ungefärlig uppskattning av de ge en administrativa kostnader som bedöms vara en direkt eller indirekt följd

140 Kostnaderna för regelgivning och tillsyn SOU 1998: 105

av statlig regelgivning inklusive såväl tillsyns- som uppföljningsaktiviteter för den kommunala verksamheten. Kostnader detta slag

av uppstår inom staten på olika nivåer samt inom kommuner och landsting. Uppdraget omfattar två delar: en översiktlig studie samt en fördjupningsstudie. Den översiktliga studien avser att belysa vilka administrativa kostnader som uppstår i statsförvaltningen och i andra berörda organisationer på grund av regelgivningen och tillsynen. Fördjupningsstudien har gjorts inom två särskilt utvalda verksamhetsområden. Syftet med dessa delstudier har varit att försöka identifiera och värdera mer specifika kostnader än vad som varit möjligt i

översiktsstudien. Dessa studier är således mer problematiserande, ge-

nom att man kan följa lagens verkningar i olika aktörers verksamheter. Utifrån dessa studier ges också utrymme att beskriva kostnader för de olika delarna av den statliga regleringen och tillsynen. Regelgivningen, liksom sättet att utforma uppföljning och tillsyn varierar kraftigt mellan olika verksamhetsområden. Det har därför bedömts angeläget att välja verksamheter för fördjupningsstudien på ett sådant sätt att olika modeller för regelgivning och tillsyn kan belysas. De områden som utvalts för den fördjupade studien är grundskolan och djurskyddet. Uppläggningen av de olika studierna har i princip varit densamma: att försöka identifiera olika aktiviteter i verksamheten hos berörda

myndigheter och verkställande enheter kan konsekvens

som ses som en regelgivningen samt att diskutera vilka resurser aktiviteterna tar i av anspråk. I rapporten redogörs relativt utförligt för på vilket sätt de redovisade kostnadsuppskattningama erhållits, eftersom resultaten till stor del bepå vilka definitioner och antaganden som gjorts. Bedömningar av ror vilka definitioner och antaganden är rimligast har utförts i samråd som med utredningens huvudsekreterare Leif Lundberg och i vissa fall med företrädare för sakmyndighetema. Kostnader för den statliga regleringen kommunal verksamhet av har definierats relativt vitt som kostnader för sådana aktiviteter som är en konsekvens av lagar och förordningar. Med sådana aktiviteter avser främst tillrättaläggande av lagar och förordningar samt kontroll och tillsyn av deras efterlevnad. Som tillrättaläggande aktiviteter räknas arbete med förklaringar, tolkningar, föreskrifter, riktlinjer, allmänna råd, nedbrytning av mål samt arbetsplaner. Denna typ aktiviteter bedrivs i huvudsak vid de av ansvariga statliga myndigheterna. Till kategorin räknas dock även aktiviteter de verksamhetsansvariga genomför för information och tolkning av regler, t.ex. särskilda utbildnings- och informationsinsatser.

Kostnaderna för regelgivning och tillsyn 141

Kontroll och tillsyn avser insatser som bedrivs i syfte att ge statsmakterna information om hur verksamheten fungerar i förhållande till uppsatta mål. De vanligaste aktiviteterna i denna kategori utgörs av de statliga myndigheternas tillsyns-, uppföljnings- och utvärderingsinsats- Även inom denna kategori förekommer insatser bland de verksamer. hetsansvariga, exempelvis för informationsinsamling och -överföring För berörda centrala myndigheter, länsstyrelser och kommuner har därefter uppskattats hur stor del den totala arbetstiden som åtgår till av de aktuella aktiviteterna, och gäller kommunernas verksamhet. som Tidsåtgången har sedan räknats om till monetära belopp. På detta sätt har det varit möjlig att redovisa ett par alternativ för

maximiuppskattningar för kostnader för den statliga regleringen. De

olika alternativen hänförs till olika antaganden om t.ex. hur stor andel viss verksamhet kan räknas som en konsekvens av den statav en som

liga regleringen av kommunal verksamhet. Som jämförelse redovisas i rapporten vad kallas för minimiuppskatmingar för kostnaderna.

som Det är de kostnadsuppskattningar räknats fram med utgångspunkt som

från Statskontorets enkät de statliga myndigheternas tillsynsverk-

om samhet. Statskontorets studie har tidigare kommenterats i kapitel

I Statskontorets studie används en mer begränsad definition av in-

nebörden i begreppet tillsyn och vilka aktiviteter som en del av som ses Statskontorets studie har inte heller medtagits denna typ av insatser. I de direkta kostnaderna för regleringen. Även för Statskontorets bedömningar har tvâ alternativ redovisats, beroende på alternativa antaganden tidsåtgången för de aktiviteter om som ingår. Minimiuppskattningarna respektive maximiuppskattzningama av kostnader för aktiviteter kan konsekvens av den statliga som ses som en regleringen och tillsynen kommunerna redovisas i tabellen nedan. av

Minimikostnader Maximikostnader Centrala myndigheter 98 mkr 204 298 mkr - Länsstyrelser 53 61 mkr 179 211 mkr - - Kommuner 3 700 mkr 3 700 mkr

Det har inte varit möjligt att i den genomförda konsultstudien uppskatta landstingens kostnader för den statliga regleringen och tillsynen.

142 Kostnaderna för regelgivning och tillsyn SOU 1998; 105

Den fördjupade studien

De ekonomiska beräkningar kunnat göras de fördjupade

som genom studierna ingår i de ovan redovisade siffrorna. Under detta avsnitt görs

dock en kort beskrivning vad särskilt framkommit i den fördju-

av som

pade studien. För en utförligare beskrivning hänvisas till konsultrap-

porten.

Som tidigare nämnts har fördjupningsstudien avsett områdena Djur-

skydd och Grundskola.

Djurskydd

Djurskyddsområdet regleras tre lagar och tre förordningar. Djur-

av skyddslagen är den lag inom området är störst betydelse. Lagen som av

avser vård och behandling husdjur och andra djur, dessa hålls i

av om fångenskap. Central myndighet inom djurskyddsområdet är Statens jordbruks-

verk SJV. Verket utövar den centrala tillsynen djurskyddslag-

över att stiftningen efterlevs och skall bl.a. samordna och lämna råd och hjälp

till övriga tillsynsmyndigheters verksamhet. SJV totala resursåtgång

:s för djurfrågor redovisades 1997 till 353,3 miljoner kronor och 319,8 årspersoner, varav den största delen utgjordes distriktsveterinärav organisationen DVO. I studien görs genomgång hur stora delar en av av aktiviteterna inom SJV olika verksamhetsgrenar kan :s som ses som konsekvenser av den statliga regleringen och tillsynen djurskyddsav området. För år 1997 uppskattas dessa kostnader till knappt 24 miljoner kronor. Länsstyrelserna har ett regionalt tillsynsansvar för djurhållningen i länet. Länsstyrelserna har en expert, länsveterinären, är ansvarig som för djurskyddsfrågoma. I vissa fall kan också DVO bistå vid tillsynen på regional nivå. I studien uppskattas länsstyrelsemas kostnader år 1997 för djurskyddet till drygt 11 miljoner kronor. En kommunal nämnd har ansvaret för den lokala tillsynen djurav skyddet. Vanligtvis ligger ansvaret på miljö- och hälsoskyddsen nämnd. Huvuddelen arbetet med tillsynsfrågor enligt djurskyddslaav gen utförs av tjänstemän vid ett kommunalt kontor, t.ex. miljökontor,

teknisk förvaltning etc. I cirka hälften landets kommuner utövas

av

djurskyddstillsynen av miljö- och hälsoskyddsinspektörer och i cirka

en

fjärdedel av en särskild djurskyddsinspektör. Omkring 90 procent de

av kända tillsynsobjekten utgörs lantbrukets djur. Kostnaderna för den av

kommunala djurskyddstillsynen uppskattas till omkring 40 miljoner

Kostnaderna för regelgivning och tillsyn 143

kronor, med en osäkerhet på cirka 5 miljoner kronor uppåt och nedåt. Dessa kostnadsuppskattningar avser år 1995.

Grundskola

Skollagen reglerar hela det offentliga skolväsendet. Olika skolformer inom det offentliga skolväsendet regleras sedan ytterligare genom särskilda lagar och förordningar. För grundskolans del är den viktigaste

grundskoleförordningen, innehåller preciseringar av skollagen

som med avseende på grundskolan. Skolverket har både tillsyns- och sakansvaret för det offentliga skolväsendet. En del Skolverkets verksamhet bedrivs i en fáltorganiav sation bestående ll enheter lokaliserade på lika många orter i landet. av Inom skolområdet finns således inte något fristående regionalt tillsyns- På grundval av genomförda intervjuer bedöms 46 procent av organ.

Skolverkets resursåtgång kunna hänföras till grundskolan. Skolverkets

totala kostnader för aktiviteter är konsekvens av den statliga som en regleringen och tillsynen har beräknats till drygt 83 miljoner kronor. Den centrala kostnaden för grundskolan skulle då under år 1997 uppgå till cirka 38 miljoner kronor.

För grundskolan finns ingen särskild myndighet med tilldelat till-

på lokal nivå. Det skall dock i varje kommun finnas en synsansvar skolstyrelse har ett myndighetsansvar for grundskolans verksamsom het. Arbetet med skolplaner, lokala arbetsplaner och andra aktiviteter kan konsekvenser den statliga regleringen bedrivs inom som ses som av kommunerna vid skolförvaltningarna och på de enskilda skolorna. Kommunerna har också kostnader exempelvis för att lämna uppgifter till centrala statliga myndigheter. I översiktsstudien har kommunernas kostnader för den statliga regleringen och tillsynen inom utbildningsornrådet uppskattats till totalt cirka 170 miljoner kronor. En klar

huvuddel av dessa kostnader bedöms avse grundskolan.

Överväganden och förslag 145

överväganden

8 och

förslag

Utredningens genomgång visar att ett stort antal regler berör kommuner och landsting. Det totala regelverket bör kunna förenklas betydligt. Utredningen anser därför att arbetet med att åstadkomma förenkling och minskning av de regler som styr bl.a. kommuner och landsting måste fä ökad prioritet under de kommande åren både inom de staten liga myndigheterna och inom Regeringskansliet. Det är enligt utredningens mening i första hand de centrala statliga

myndigheterna som måste ta ansvaret för att det sker en systematisk omprövning och förenkling reglerna. Det är också de statliga myn-

av digheterna som måste ta ansvaret för att informera regeringen både om detta arbete och kostnaderna för befintlig reglering och tillsyn. Det om ankommer sedan på regeringen att på lämpligt sätt informera riksdagen. Utredningen redovisar i avsnitten 8.2-8.7 sina förslag till åtgärder för att ovannämnda förenkling och minskning av reglerna skall kunna genomföras.

l Allmänt

Utredningens regelkartläggning som redovisas i kapitel 4 samt i bila- gedelen har visat att det är betydande mängd statliga regler som på - en olika sätt berör kommuner och landsting. Det är utredningens bedömning att det finns stora möjligheter till förenklingar av dessa reglermöjligheter i nuläget olika skäl inte utnyttjas. Utredningen ansom av därför att detta arbete måste få ökad prioritet både inom myndigser en heterna och i Regeringskansliet under kommande år. Rent allmänt vill utredningen understryka att hänsyn bör tas i all reglering berör kommuner och landsting till den kommunala älvsom styrelsens grundläggande princip om rätten att kunna göra lokala avvägningar. I kapitel 2 i detta betänkande har beskrivits hur statsmakterna under lång följd år genomfört åtgärder för att åstadkomma förenkling en av och minskning de regler som påverkar verksamheten i bl.a. kommuav och landsting. Ett överordnat syfte med dessa insatser har varit att ner de skall göra verksamheten effektivare och bättre anpassad till de en-

146 Överväganden och förslag

SOU 1998: 105

skilda kommunernas och landstingens förutsättningar samt till människornas behov. Insatser för regelreformering har således

setts som en

del av en bredare förändring även gäller t.ex. arbetsorganisation

som och arbetets innehåll. Med ett sådant perspektiv blir regelförenkling endast en av flera åtgärder för att utveckla och förbättra verksamhet. en

Av minst lika stor betydelse själva regelförenklingen blir t.ex. frå-

som

gor om vilken grad av decentralisering inflytande och beslutsfat-

av tande som man kan och bör ha inom olika verksamheter. Utredningen vill i detta sammanhang peka på den viktiga roll i det svenska samhällets organisation, den kommunala självstyrelsen som spelar. Regler som begränsar eller inskränker den kommunala självstyrelsen måste väl motiverade. Å andra sidan f°ar inte heller vara en minskning av den statliga regelgivning påverkar verksamheten i som

kommuner och landsting ett självändamål. Avgörande för

ses som om regler skall avskaffas eller förenklas bör de leder till onödiga vara om inskränkningar i den kommunala självstyrelsen eller till onödiga kostnader för samhället. I sammanhanget kan även erinras de förpliktelser gäller om som med anledning av att Sverige anslutit sig till den Europeiska konventionen om kommunal självstyrelse. Som tidigare sagts bedömer utredningen att det är möjligt och önskvärt att minska den statliga regleringen kommuner och landsting. av Det har dock enligt direktiven inte varit utredningens uppgift att föreslå vilka delar av regleringama som bör tas bort eller förändras. Utredningen vill samtidigt peka på att det kan finnas områden där regleringen tvärtom behöver utökas eller på annat sätt förstärkas. Ytterst handlar regelgivning politiska värderingar och ställningstaganom den. Det är därför viktigt att det i dessa frågor finns väl fungerande en återkoppling från myndigheterna till regeringen och riksdagen. Utredningen återkommer till denna fråga i avsnitt 8.5. En konsekvens av utredningens synsätt är att den befintliga regleringen inom ett område måste bedömas med utgångspunkt bl.a. från statsmaktemas ambitioner med verksamheten samt vilken grad av variation i verksamheten som man är villig att acceptera. Ett framgångs-

rikt arbete med regelförenkling måste därför till stor del efter

anpassas förutsättningarna inom det enskilda verksamhetsområdet. Det är utredningens uppfattning att det är aktörerna inom de olika verksamhetsområdena och då i första hand de centrala statliga myndigheterna- - som måste ta ansvaret för att det sker systematisk omprövning och fören enkling av reglema. Det är också de statliga myndigheterna som måste ha ansvaret för att informera regeringen detta, liksom för informaom tion om kostnaderna för befintlig reglering och tillsyn samt förslag om

hur dessa insatser författningsändringar kan effektivise-

- t.ex. genom -

Överväganden och förslag 147

Denna bedömning står inte i motsättning till att även andra har vikras.

tiga uppgifter i sammanhanget. Utredningen anser t.ex. att både

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har en viktig roll att fylla i dessa sammanhang, b1.a. möjligheten att lämna syngenom

punkter på både befintlig och ny reglering. Denna möjlighet medför inte bara viss grad inflytande utan gör också att kvaliteten ökar,

en av

både i fråga om regelutfommingen och med avseende på myndigheterarbete med regelgivning i stort. Det är enligt utredningens mening

nas också viktigt att det i Regeringskansliet finns någon med ansvar att

följa förenklingsarbetet och att vara pådrivande i processens genomfö-

rande. I fortsättningen av detta kapitel kommer utredningen att närmare utveckla och effektivisering sin syn på hur arbetet med regelomprövning den statliga tillsynen kan förstärkas. Den avsnittsindelning som anav

vänds nedan baseras på beskrivningen av utredningens uppdrag i di-

rektiven.

8.2 Förbättrad regelomprövning inom myndigheterna

En skyldighet för myndigheterna att ompröva regler bör skrivas in i

verksförordningen. Myndigheterna bör också åläggas att varje år i års-

redovisningen lämna redogörelse över sitt arbete med regelgivning

en

och regelomprövning. Det pågår ett arbete med att utveckla ett nytt rättsinformationssys-

tem. Förslag finns att alla statliga myndigheters föreskrifter från år

2000-2001 skall finnas tillgängliga avgiftsfritt via Internet. Om rege-

ringen beslutar i enlighet med förslaget utredningen att de beanser

rörda myndigheterna bör åläggas att göra total genomgång av de

en

föreskrifterna och allmänna råden innan reglerna inordnas i det

egna rättsdatasystemet. nya Utredningen att de statliga myndigheterna i normalfallet skall anser ha omprövat sina regler innan regeln varit i kraft under fyra år.

Senast år 2001 skall samtliga myndigheter ha genomfört en om-

prövning sina regler och redovisat resultatet till regeringen. av

I kapitel 6 redovisar utredningen kartläggning och analys av b1.a.

en

myndigheternas arbete med omprövning regler. Utredningen kan

av

mot bakgrund denna kartläggning konstatera att det finns en hel del

av

brister i omprövnings- och regelförenklingsarbetet inom flertalet myn-

148 Överväganden och förslag

digheter. Vanligt är exempelvis att myndigheternas intresse helt kon-

centreras på de regler måste över på grund förändringar i

som ses av

bakomliggande författningar. Det är således endast undantagsvis

som det inom myndigheterna sker någon systematisk omprövning hela av den egna regelmassan. Kartläggningen visar också på brister bl.a. när det gäller tillgängligheten och den tekniska utformningen reglerna. av Utredningen vill starkt understryka att det inte räcker med att reglerna kritiskt granskas när de införs eller när de olika skäl behöver av ändras. Minst lika viktigt är att det inom myndigheterna också sker en systematisk omprövning redan utfärdade regler. De förutsättningar av som låg till grund för regelns införande kan ha förändrats eller kanske till och med helt försvunnit efter tid. Det måste då finnas ett system en som garanterar att regeln verkligen blir föremål för förnyad pröven ning. Som redovisats i kapitel 6 finns i verksförordningen 1995:1322 regler om den prövning myndigheterna skall göra innan de beslutar om föreskrifter eller allmänna råd. Någon motsvarande skrivning om omprövning av utfärdade regler finns inte. I inledningen till förordningen sägs dock att myndighetschefen fortlöpande skall följa och pröva upp den egna verksamheten och konsekvenserna de författningsföreav skrifter och särskilda beslut rör verksamheten samt vidta de åtgärsom der som behövs. En i stort sett motsvarande skrivning finns även i förordningen 1996:882 om myndigheters årsredovisning Tidigare m.m. har nämnts att utredningens kartläggning visar på betydande brister i myndigheternas arbete med regelomprövning. Utredningen föreslår därför att även skyldigheten att ompröva regler skrivs in i verksförordningen. Utredningen lämnar ett förslag till ändring i verksförordningen. Utredningen anser dock inte att det räcker med dessa åtgärder för att garantera att omprövning sker. Det som framför allt krävs är ett ökat intresse och utrymme för dessa frågor, både inom Regeringskansliet och myndigheterna och i dialogen mellan dessa. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att det i förordningen myndigheters årsredoom visning m.m. skrivs in att myndigheten skall redovisa vilka regler som beslutats, ändrats eller omprövats under året. Även resultatet av omprövningen bör redovisas. Utredningen lämnar ett förslag till hur en

sådan ändring i förordningen myndigheters årsredovisning

om m.m. kan utformas. Utredningen bedömer dock att det därutöver finns behov att av regeringen i regleringsbrev eller i särskilt beslut närmare anvisningar ger om vad redogörelsen skall innehålla. Exempel på uppgifter utredningen anser bör ingå är hur lång tid det sedan olika regler infördes, ändravar des eller omprövades samt uppgifter antalet genomförda om konsekvensutredningar och till vilka dessa remitterats. Om konseen

Överväganden och förslag 149

kvensutredning inte gjorts i något fall bör orsaken till detta redovisas.

Dessutom bör myndigheterna åläggas att klart ange om de anser att det finns behov av förändringar i lagar eller förordningar inom myndighe-

tens verksamhetsområde. Som redovisats i kapitel 2 pågår för närvarande inom Regeringskansliet ett arbete med att införa ett nytt rättsdatasystem. En promemo-

ria i frågan har utarbetats inom Justitiedepartementet Ett offentligt

rättsinfonnationssystem; Ds 1998: 10. Promemorian har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Ett regeringsbeslut beräknas komma efter sommaren.

I promemorian föreslås bl.a. att samtliga myndigheters föreskrifter

skall finnas tillgängliga i informationssystemet och kunna nås avgifts-

fritt via Internet. Enligt planen skall detta genomfört till den 1 juli

vara 2000 för centrala statliga myndigheter och till den 1 januari 2001 för

länsstyrelserna. Utredningen vill i sammanhanget betona de positiva effekter som

det föreslagna systemet kan bedömas få för att öka tillgängligheten och

överblicken inom regelgivningsområdet. Exempelvis bör överföringen

informationen till ett datoriserat system leda till att det blir lättare att av få fram den aktuella lydelsen en föreskrift även om flera ändringar av gjorts i denna. De brister som kunnat konstateras inom vissa myndigheter när det gäller rubricering, datering och registrering av regler bedöms också kunna minska eller helt bortfalla. Om regeringen beslutar i enlighet med förslagen i promemorian

uppkommer ett lämpligt tillfälle för genomgång av regelverket.

Utredningen föreslår att alla statliga myndigheter åläggs att göra en total genomgång de föreskrifterna och allmänna råden Q av egna

myndighetens regler inordnas i det nya rättsdatasystemet, vilket skall vara genomfört senast den 1 juli 2000.

Det är utredningens samlade bedömning att det framför allt besom höver stärkas är myndigheternas omprövning regler. Detta gäller för av

övrigt inte bara omprövningen av de egna myndighetsreglema. Myn-

digheterna behöver också bli aktiva med att lämna förslag till mer statsmakterna behövliga förändringar i den överordnade regleringom en, dvs. i lagar och förordningar.

Utredningen det rimlig målsättning att statliga myndig-

ser som en heter i normalfallet skall ompröva sina regler innan de varit i kraft mer än fyra år. I sådan omprövning bör enligt utredningen ligga att en ny en konsekvensanalys görs utifrån aktuella förhållanden och att de som be-

regeln får möjlighet sig över denna. Undantag bör göras

rörs av att yttra för föreskrifter beslutats för att uppfylla Sveriges internationella som

förpliktelser och inte går utöver dessa förpliktelser. Om dessa för-

som

l

150 Överväganden och förslag SOU 1998: 105

hållanden fortfarande gäller vid omprövningen bör någon konseny kvensanalys inte behöva göras i dessa fall. För att Regeringskansliet skall ha möjlighet att följa omprövningsarbetet föreslås myndigheterna, sagts, i årsredovisningen som ovan lämna en redovisning bl.a. över hur lång tid det sedan myndighevar tens olika regler omprövades, infördes eller förändrades. Därutöver anser utredningen att samtliga myndigheter senast år 2001 skall ha gått igenom och omprövat hela sitt regelverk. Genomgången och dess resultat skall redovisas för regeringen. Även dessa

förslag ingår i de av utredningen lämnade författningsförslagen. Utredningen vill peka på att regeringen kan besluta regel

att om en inte omprövats på fyra år upphör den automatiskt att gälla.

8.3 Effektivare

tillsyn

Riksdagen har nyligen antagit förvaltningspolitisk proposition,

en som bl.a. berör den statliga tillsynen. I propositionen sägs att den statliga tillsynen av myndigheter, kommuner och företag bör över i syfte att ses

få till stånd en mer ändamålsenlig statlig tillsyn. Vidare sägs att

regeringen avser att återkomma till riksdagen med samlad redovisning en av den statliga tillsynsverksamheten. I propositionen sägs också att Avregleringsutredningens arbete bedöms kunna utgöra ett betydelsefullt kunskapsunderlag för denna översyn. I detta avsnitt redovisar utredningen ett antal bedömningar och slutsatser som utredningen anser bör utgöra del underlaget för den en av

kommande tillsynsutredningen.

Utredningen föreslår också att regeringen ålägger berörda myndig-

heter att i sina årsredovisningar lämna information inriktningen på

om samt omfattningen och resultatet den tillsynsverksamhet av som myndigheten bedriver.

Utredningen har i kapitel 5 redovisat kartläggning och analys en av statens tillsyn över kommuner och landsting. Av kapitlet framgår att det är ett stort antal verksamheter inom kommuner och landsting är som föremål för statlig tillsyn i någon form. Flera myndigheter framhåller också att man anser sig ha otillräckliga för att kunna leva resurser upp till lagstiftningens krav på tillsyn. AV analysen i kapitlet framgår även att framför allt kommunerna berörs tillsynen utifrån flera olika rolav ler.

Överväganden och förslag l5l

Inom t.ex. socialtjänsten, skolan och till viss del räddningstjänsten berörs kommunerna i egenskap av dominerande producent och genom att de i lagstiftning ålagts ett ansvar att svara för hela eller delar av verksamheten inom området. Motsvarande gäller för landstingen och hälso- och sjukvårdsverksamheten. I dessa fall är kommunerna och landstingen objekt för en tillsyn som helt bedrivs av statliga organ. Kommunerna har en annan roll inom t.ex. livsmedelsornrådet, djurskyddet, miljö- och hälsoskyddsornrådet samt plan- och byggnadsväsendet. Inom dessa områden har kommunerna av statsmakterna ålagts eller givits möjlighet att helt eller delvis svara för den lokala tillsynen inom verksamhetsornrådet. Kommunerna är här utövaren av en tillsyn där tillsynsobjekten utgörs lokala organisationer, företag, enav skilda eller andra kommunala verksamheter. Kommunerna är den sista länken i tillsynskedja som i regel omfattar en eller flera centrala en statliga myndigheter, med länsstyrelsen som ansvarig för den regionala tillsynen och med kommunen tillsynsutövare på lokal nivå. som Utredningen vill understryka att en diskussion om hur de statliga

myndigheternas tillsyn kommuner och landsting kan och bör bedri-

av måste utgå från en medvetenhet om de ovan redovisade skillnadervas Det kan tilläggas att det också finns stora skillnader mellan ornråna.

dena med avseende på hur stort utrymme för kommunal påverkan som

respektive lagstiftning med följdtörfattningar medger. Detta gäller

både områden där kommunerna eller landstingen är producent/tillsynsobjekt och inom områden där kommunerna har att svara för den lokala tillsynen. I den sist nämnda kategorin finns ett flertal verksamheter där det finns betydande begränsningar för det kommunala inflytandet; kommunen har i tillsynen i huvudsak att kontrollera att

vissa av statliga organ uppställda villkor är uppfyllda. Detta gäller i stor

utsträckning för djurskyddet, livsmedelskontrollen samt delar av miljö-

skyddet. Inom andra områden, som t.ex. planväsendet, finns däremot

ett betydligt större utrymme för skilda kommunala bedömningar. AV betydelse i dessa sammanhang är även den styrning av kommusker att kommunala beslut i många fall kan överklanerna som genom gas till förvaltningsdomstolar. I inledningen till detta kapitel har utredningen betonat att ett ställningstagande till regleringen inom ett område förutsätter en analys där utgår från vilka ambitioner statsmakterna har med verksamheten man och vilken variation inom verksamheten som man är villig att acceptera. Som framgått av vad som sagts ovan anser utredningen att man måste ha samma utgångspunkt även vid bedömningen av omfattningen och inriktningen på den statliga tillsynen kommuner och landsting av inom olika områden.

152 Överväganden och förslag SOU 1998; 105

Utredningen vill även peka på sambandet mellan tillsyn och reglering. När de statliga organen fattar beslut regler måste de i den om

analys som görs i sammanhanget väga in frågan den regelns

om nya konsekvenser för tillsynen inom området. Att utfärda och denya mer taljerade regler inom ett område där inte tidigare utfärdade regler ens efterlevs torde åtminstone i flertalet fall sig dem ytterst vare gagna som är föremål för verksamheten eller de som arbetar inom denna. Det finns i dessa sammanhang en risk att gapet mellan ambitionerna i den övergripande regleringen och de resurser som sedan står till buds för den konkreta verksamheten kan bli för stort. Att försöka lösa sådana prow

blem med ytterligare reglering är inte bara orealistiskt utan i många fall rent destruktivt. Utredningen vill därför betona diskussion

att en om tillsyn även måste innefatta en analys och prövning den reglering av och de ambitioner som finns inom området samt storleken på de resurs- g er som kan avsättas för den totala verksamheten. Annorlunda uttryckt: Tillsynen kan inte ses avskild från regleringen, de bakomliggande ambitionerna och tillgängliga resurser; och alla dessa faktorer påverkar varandra ömsesidigt. En diskussion om tillsyn blir lätt diskussion vilken innebörd en om som detta begrepp kan eller bör ha. Utredningen kan med utgångspunkt från den gjorda kartläggningen bekräfta att det finns betydande skillnader i hur detta ord används. Vissa använder tillsyn enbart för att beteckna insatser riktade mot enskilda objekt och där syftet med insatsen är att avgöra om objektet handlat i enlighet med gällande regler närmast s.k. laglighetskontroll. Andra däremot använder begreppet som en beteckning på praktiskt taget alla typer av insatser som utförs med syfte att uppnå ett handlande som överensstämmer med statsmaktemas ambitioner inom det aktuella området. I vissa fall betecknas även större eller mindre delar av framtagandet av statistik samt olika uppföljnings- och utvärderingsaktiviteter som tillsyn. Det vanligaste är dock att man ligger någonstans emellan de här redovisade uppfattningama. Utredningen vill betona att de statliga myndigheternas aktiviteter i förhållande till kommuner och landsting inte kan inskränkas till att endast avse laglighetskontroll. Särskilt gäller detta Verksamheter där kommunen svarar för den lokala tillsynen. I dialogen mellan kommun och berörd statlig myndighet är det viktigt med ett ömsesidigt kunskapsutbyte. Därigenom förebyggs många felaktigheter och det direkta tillsynsarbetet underlättas. Samtidigt kan man inte bortse från att givna regler måste följas och att enskildas rättigheter och intressen givetvis inte får kompromissas bort i ett sådant samspel. Hur denna avvägning skall kunna utformas måste enligt utredningens mening avgöras inom de olika verksamhets-

SOU 1998: 105 Överväganden och förslag 153

områdena. En tänkbar väg att gå är att göra en organisatoriskt klar åtskillnad mellan de kontrollerande och de stödjande insatserna inom de berörda myndigheterna. Riksdagen har nyligen antagit förvaltningspolitisk proposition en prop. 1997/98:l36. I propositionen sägs bl.a. att den statliga tillsynen myndigheter, kommuner och företag bör över i syfte att få till av ses stånd en mer ändamålsenlig statlig tillsyn. Vidare sägs att regeringen att återkomma till riksdagen med samlad redovisning av den avser en statliga tillsynsverksamheten. I sammanhanget anges även att Avregleringsutredningens arbete bedöms kunna utgöra ett betydelsefullt kunskapsunderlag för den kommande översynen. Några direktiv för den aviserade översynen finns ännu inte beslutade. Utredningen anser att de bedömningar och slutsatser som redovisas i detta avsnitt bör utgöra en del av underlaget för den kommande till-

synsutredningen. Utredningen hänvisar framkommer

också till vad som i kapitel 5 samt i den rapport om tillsynen som Statskontoret gjort på

uppdrag utredningen.

av Utredningen föreslår att regeringen ålägger berörda myndigheter att i sin årsredovisning lämna information om inriktningen på samt omfattningen och resultatet av den tillsynsverksamhet som myndigheten bedriver. Av särskilt intresse i sammanhanget är myndighetens avvägning mellan olika typer av kontrollerande och stödjande insatser samt uppföljnings- och utvärderingsaktiviteter.

8.4 Förbättrade kostnads- och konsekvens-

analyser

myndigheterna

RRV har i en skrivelse till regeringen i år föreslagit att endast skall behöva göra konsekvensanalyser i de fall där analysen

spelar en reell roll för myndighetens ställningstagande. Avreglerings-

utredningen ställer sig bakom detta förslag. Utredningen föreslår att begränsningen av kravet på konsekvensanalys bör ske genom att man i verksförordningen skriver in konsekvensanalys inte behöver göatt en myndigheten finner att den är obehövlig och de som berörs inte ras om begär att en sådan analys skall göras. Enligt verksförordningen 28 § behöver en myndighet inte begära regeringens medgivande för att besluta föreskrifter som leder till om inte oväsentliga kostnader för dem som berörs, om föreskriften beslutas

för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och inte går utöver

154 Överväganden och förslag SOU 1998: 105

vad som följer av dessa förpliktelser. Utredningen föreslår att de berör-

da ges möjlighet att kräva att även sådan föreskrift underställs en regeringens prövning. Utredningen anser att en del insatser behöver genomföras för att underlätta myndigheternas arbete med konsekvensanalyser och för att höja kvaliteten på dessa. Utredningen föreslår att det Ekonomistyrnya ningsverket ges i uppdrag att utreda och till regeringen lämna förslag om hur hjälpen och stödet till myndigheterna i dessa frågor kan förbättras.

I kapitel 6 redovisas en kartläggning och analys av myndigheternas

arbete med kostnads- och konsekvensanalyser i verksförordningen

benämnda konsekvensutredningar. Denna fråga har också berörts nå-

got tidigare i detta kapitel avsnitt 8.2, Förbättrad regelomprövning

inom myndigheterna. Kartläggningen visar bl.a. att myndigheterna i stort sett genomför konsekvensutredningar i den utsträckning är anbefalld. Det finns som dock en del klagomål inom och utanför myndigheterna avseende m både kvaliteten på en del av dessa analyser och på det meningsfulla att konsekvensutredningar alltid skall göras innan regler beslutas. I nya den studie som RRV gjort av ett urval av de konsekvensutredningar som handlagts av verket, och som nämnare kommenterats i kapitel framkommer ytterligare uppgifter om brister i de genomförda analyserna. Det är utredningens bedömning att kravet på konsekvensutredningar i stort fyller en positiv funktion. Särskilt betydelsefullt är kravet att myndigheter och andra som berörs skall ges tillfälle att yttra sig i frå-

gan och om konsekvensutredningen. Genom detta krav t.ex.

ges Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet en möjlighet att lägga synpunkter på regleringsförslaget. En begränsning är dock att denna kritiska granskning i nuläget bara kommer att gälla nya eller förändrade regler. Utredningen har därför i avsnitt 8.2 föreslagit att konsekvensutredningar även skall göras i samband med regel att en omprövas, vilket föreslås ske senast fyra år efter att regeln infördes eller senast ändrades.

Som nämnts i kapitel 6 har RRV i mars 1998 överlämnat en

skrivelse till regeringen om de statliga myndigheternas konsekvensutredningar RRV 1998:14. I skrivelsen konstateras att verksförordningens regler om konsekvensutredningar omfattar samtliga och nya ändrade föreskrifter och allmänna råd. RRV anser att detta krav medför

att konsekvensutredningar i många fall inte bara görs slentrianmässigt

utan lätt också kan komma att uppfattas byråkratisk rutin utan som en något egentligt syfte. För att inte konsekvensutredningsinstitutet skall

SOU 1998: 105 överväganden och förslag 155

riskera att förlora sitt syfte föreslår RRV i skrivelsen att kraven på konsekvensutredning bör villkoras utifrån vissa rekvisit. Kravet på konsekvensutredningar bör enligt RRV begränsas till de fall där utredningen spelar en reell roll för myndighetens ställningstagande. Det bör ligga på den aktuella myndigheten att göra denna bedörrming. Av-

görande bör bl.a. vara frågans komplexitet och de förväntade effekter-

nas omfattning. Utredningen kan i stort ställa sig bakom RRV:s förslag. Kan arbetet med konsekvensutredningar begränsas till de fall där analyserna kan bedömas fylla en verklig funktion är det en fördel för alla berörda parter. Därigenom kan ett utrymme skapas för att höja kvaliteten på de konsekvensutredningar som även i fortsättningen behöver göras. Utredningen anser dock att någon form spärr kan behövas i av sammanhanget. Av detta skäl föreslår utredningen eventuell begränsning i att en kravet på konsekvensutredningar åstadkoms att i verksgenom man

förordningen skriver in att en konsekvensutredning inte behöver göras i

de fall myndigheten finner att en konsekvensutredning är obehövlig

och de som berörs inte begär att en sådan utredning skall göras se vi-

dare utredningens författningsförslag.

Genom en sådan konstruktion kan de berörda i praktiken framtvinga en konsekvensutredning. Utredningen ser dock inget problem med detta. I nuläget är myndigheten skyldig konsekvensutredatt göra en ning även i dessa fall. Utredningen utgår från att det endast undantagsvis kan bli aktuellt att myndigheten och de berörda har olika uppfattning i sådan fråga. Om så ändå skulle fallet är det enbart posien vara

tivt att en konsekvensutredning görs, så att man genom denna kan få ett

underlag för att avgöra vilken uppfattning är den riktiga. som

Enligt verksförordningen 28 § behöver en myndighet inte begära

regeringens medgivande för att besluta om föreskrifter som leder till inte oväsentliga kostnader för dem som berörs, Föreskriften beslutas om

för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och inte går utöver

vad som följer av dessa förpliktelser. För att eliminera risken för tolkningstvister i dessa fall föreslår utredningen att de berörda skall kunna kräva att även en sådan föreskrift underställs regeringens prövning. I

det förslag till ändring i verksförordningen utredningen lagt ges ett

som exempel på hur detta kan uttryckas i förordningstexten. Utredningen anser att en del insatser behöver genomföras för att underlätta myndigheternas arbete med konsekvensutredningar och för att höja kvaliteten på dessa. I utredningens kartläggning har framkommit att en fråga som varit särskilt svår för myndigheterna att hantera är hur man kan analysera och beskriva konsekvenserna den aktuella mynav dighetsregeln i förhållande till den bakomliggande regleringen lagar och förordningar. Man har framhållit att myndighetsregeln ofta är en

156 Överväganden och förslag

direkt konsekvens tidigare reglering. Skillnaden är att myndighetsav regeln ofta är konkret. Det har också framkommit att en del mynmer digheter sig ha behov hjälp från RRV i dessa frågor. Utanser av mer

redningen föreslår att det nya Ekonomistyrningsverket- som övertagit dessa uppgifter från RRV den l juli i år regeringen ges i uppdrag

- av att utreda och till regeringen lämna forslag om hur hjälpen och stödet till myndigheterna i dessa frågor kan förbättras.

8.5 Förbättrad information till regeringen och riksdagen

Utredningen har redan i tidigare avsnitt lämnat förslag till hur myndig-

heterna bör infonnera regeringen om sitt regelomprövningsarbete och

sina insatser for att effektivisera arbetet med tillsyn. Regeringens information till riksdagen arbetet med och konseom kvenserna reglering och tillsyn kan enligt utredningens mening lämav i budgetpropositionen eller i särskild skrivelse årligen. Informanas en tionen bör bygga på det material myndigheterna tagit fram i enligsom het med vad utredningen tidigare föreslagit.

Som tidigare framkommit utredningen att myndigheterna bör anser

åläggas att i årsredovisningen redovisa vissa uppgifter om sitt regelomprövningsarbete och sina insatser för att effektivisera tillsynen. I sam-

manhanget vill utredningen understryka att det enligt förordningen om myndigheters årsredovisning står regeringen fritt att i regleringsm.m. breven fastställa vilken återrapportering myndigheterna skall lämna. Det är regeringens sak att fortlöpande hålla riksdagen informerad arbetet med och konsekvenserna reglering och tillsyn. Denna om av information kan enligt utredningens mening lämnas antingen i budgetpropositionen eller i särskild skrivelse årligen. Informationen bör en bygga på det material myndigheterna tagit fram enligt vad som som beskrivits ovan.

Överväganden och

förslag 157

Övriga

synpunkter och förslag

I regelkartläggningen har utredningen funnit flera exempel på reglering

som måste anses vara föråldrad. Utredningen att de berörda deanser partementen och myndigheterna i samarbete bör gå igenom och snarast utmönstra sådan onödig reglering.

Enligt direktiven ingår det inte i utredningens uppdrag att lämna förslag till förändringar av de enskilda regler styr kommuner och landssom

ting. Utredningen har dock valt att vid sin kartläggning regler även

av försöka dokumentera den kritik mot reglerna finns från kommunsom och landstingshåll. Detta material redovisas i sammanfattad form i mer

kapitel 4 och som helhet i betänkandets bilagedel. De områden

som

varit föremål för mest kritik är skollagstiftningen, regleringen livs-

av

medelstillsynen samt räddningstjänstlagen.

Svenska Kommunförbundet har även principiell kritik mot en mer en del regleringar som man anser på ett oacceptabelt sätt begränsar den

kommunala självstyrelsen. Som exempel kan nämnas bibliotekslagen

samt regleringen begränsar möjligheterna till höjning kommusom av nalskatten. I båda dessa fall är regleringen resultatet politiska beslut av

som fattats Sveriges Riksdag. I sådana fall kan regleringen endast

av förändras genom ett nytt politiskt beslut. Utredningen har mot bakgrund direktiven inte tagit ställning till av kritiken i de enskilda fallen. Det är utredningens uppfattning att ansvaret för att ta till de framförda Synpunkterna ligger på de berörda vara myndigheterna och departementen.

Tilläggas kan att utredningen även funnit flera exempel på reglering

som måste anses vara föråldrad. Vilka regler här torde som avses

framgå av beskrivningarna reglerna i bilagedelen. Utredningen

av anser att de berörda departementen och myndigheterna i samarbete bör gå igenom och snarast utmönstra sådan onödig reglering. I direktiven att utredningen även skall beakta i vilken mån och anges på vilket sätt EU:s regler påverkar den statliga regleringen och av tillsynen över kommunal verksamhet. Denna fråga har i viss utsträck-

ning berörts i regelkartläggningen, vilket framgår det material

av som redovisas i betänkandets bilagedel. I den tidigare Omnämnda förvaltningspolitiska propositionen, antagits riksdagen under våren som av 1998, sägs att regeringen har för avsikt Statskontoret i uppdrag att ge att göra en analys av hur EU:s regler införs och tillämpas i Sverige och hur EG:s regelverk inverkar på arbetet med att reformera och förenkla

158 Överväganden och förslag

regler inom statsförvaltningen. Med tanke på detta uppdrag har utredningen valt att inte göra någon fördjupad studie i denna fråga.

8.7 Konsekvenserna av utredningens förslag

Utredningen bedömer att de generella direktiven finns för alla som kommittéer och särskilda utredare inte är tillämpliga på de förslag som utredningen lagt. Utredningens förslag bedöms helhet inte leda till några ökade som kostnader.

De generella direktiven

Det finns ett antal direktiv från regeringen samtliga kommittéer som och särskilda utredare skall beakta. Direktiven innebär att utredningarna skall

pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23, -

redovisa regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50,

-

redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser dir. 1994: 124 samt

redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet dir. 1996:49.

Utredningens förslag generella åtgärder för att förbättra regelomavser

prövningen och tillsynen inom den statliga verksamheten som helhet.

Förslagen har således inte koppling till något särskilt sakområde eller någon särskild verksamhet. Om de föreslagna åtgärderna blir framgångsrika får de givetvis återverlcningar, inte bara inom den statliga verksamheten, utan även för de organisationer, företag och enskilda på ett eller annat sätt berörs av som regleringen. Genom att det rör sig generella förslag är det dock inte om möjligt i nuläget uttala sig inom vilka områden och verksamhetatt om sådana förändringar kan tänkas uppstå. er som Utredningen bedömer därför att det inte går att uttala sig om vilka

regionalpolitiska eller jämställdhetspolitiska konsekvenser som utred-

ningens förslag kan få. Samma sak gäller förslagens konsekvenser för brottsligheten eller det brottsförebyggande arbetet. Angående prövningen offentliga åtaganden kan utredningen konstatera att förslagen av bör ligga väl i linje med syftet bakom detta direktiv.

Överväganden och

förslag 159

Ekonomiska konsekvenser

Det finns all anledning att tro att utredningens förslag i förlängningen kan leda till besparingar inom inte bara den statliga verksamheten

utan

kanske främst bland dem är föremål för regleringar och tillsyn. Av

som skäl som redovisats är det dock inte möjligt beräkna storleken ovan att

på denna besparingspotential. Det kan dock nämnas i sammanhanget

att

i den konsultrapport SCB gjort åt utredningen uppskattas bara

som kommunernas kostnader för den statliga regelgivningen och tillsynen till 3,7 miljarder kronor år. per Ser man på utredningens förslag kan konstateras att dessa i allt vä-

sentligt handlar om konkretiseringar uppgifter och skyldigheter

av som myndigheterna har redan i nuläget. Mest kräver förslaget resurser att myndigheterna före utgången år 2001 skall ha genomfört av en omprövning av hela den regleringen samt att myndighetsreglema egna

fortsättningsvis bör omprövas inom fyraårsperiod. Utredningen

en anser dock inte att dessa krav kan sägas medföra kostnader för

ga

myndigheterna.

Myndighetsreglering är inte en egen verksamhet, utan ett flera

av sätt för myndigheten att utföra sina åligganden inom ett givet verksamhetsområde. Den prioritering mellan olika typer insatser av som myndigheten gjort och gör måste den själv ytterst ta ansvaret för. Det utredningen kunnat konstatera är att del myndigheter sina prioriteen genom ringar hamnat på en oacceptabelt låg nivå när det gäller att leva till upp

kravet på omprövning och förenkling sin reglering. Utredningens

av bedömning är att denna brist i flertalet fall bör kunna åtgärdas genom omprioriteringar inom myndighetens samlade verksamhet. Om så inte skulle vara fallet får myndigheten ta frågan i den vanliga budgetupp dialogen med det berörda departementet.

Utredningens förslag om hur myndigheterna skall informera

regeringen om sitt regelarbete är inte heller uppgift. Vilken informaen ny

tion som myndigheten skall lämna i årsredovisningen styrs i huvudsak

av förordningen om myndigheters årsredovisning samt respektive m.m.

myndighets regleringsbrev. Både omfattningen på och innehållet i den

information som efterfrågas respektive departement varierar ofta av mellan åren. Med tanke på den viktiga roll regelarbetet har inom myndigheterna bör den information som utredningen bör lämnas i årsredovisanser ningen i många fall redan finnas tillgänglig inom myndigheterna. Dessutom kan tilläggas att arbetet med att sammanställa denna information i framtiden underlättas myndigheternas regler överförs till dataom

media, på det sätt föreslagits i den tidigare omnämnda departe-

som mentspromemorian.

160 Överväganden och förslag SOU 1998: 105

För dem berörs myndigheternas regelgivning kan kravet på som av att konsekvensutredningar även skall göras vid myndigheternas omprövning regler förväntas leda till viss ökning antalet remisser. av en av Utredningen konstaterar dock att det inte finns någon skyldighet för de berörda på dessa remisser. Utredningens bedömning är därför att svara kan förutse att de berörda inte lägger på detta att man ner mer resurser arbete än vad de tycker sig kunna få tillbaka i form av förbättringar i de föreslagna reglerna. Utredningens samlade bedömning är att de lagda förslagen inte leder till några ökade kostnader.

Bilagedel

Innehåll

Bilaga 1: Utredningens direktiv dir. 1997:81

Bilaga 2: Kartläggning av reglering som särskilt berör kommuner och landsting

Bilaga 3: Kostnader for statlig reglering av och tillsyn över kommunal verksamhet konsult- - en rapport

6 SOU 1998. 105

Bilaga 1 163

1 Bilaga

Kommittédirektiv Dir. 1997: 8 l

Minskad statlig reglering av och effektivare

tillsyn kommunal verksamhet

över

Beslut vid regeringssammanträde den 29 maj 1997

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas för att göra en översyn den statliga av regleringen av och tillsynen över kommunal verksamhet. En utgångspunkt bör vara hur staten får kunskap om hur de nationella målen nås i olika verksamheter. Det finns sannolikt ett samband mellan omfattningen av regelstymingen och förmågan eller möjligheten att följa upp och utvärdera resultat i och effekter olika verksamheter i kommuav nerna. På motsvarande sätt finns det också samband mellan omfattningen på och inriktningen regelbeståndet och formerna för den tillav syn som utövas. Utredaren bör uppmärksamma dessa samband. Utredaren skall mot denna bakgrund kartlägga och analysera omfattningen av den statliga regleringen av kommunal verksamhet och myndigheternas rutiner för att ompröva och förenkla regelbeståndet.

Utredaren skall vidare kartlägga och analysera formerna för statlig tillsyn över kommunal verksamhet. Utredaren skall även kartlägga och

analysera statens, landstingens och kommunernas kostnader för den statliga regleringen av och tillsynen över kommunal verksamhet. Utre-

daren skall också kartlägga och analysera vilka rutiner finns för att

som

till regeringen och riksdagen ge återkoppling på arbetet med tillsyns-

frågor och regelgivning och konsekvenserna detta. av Utredaren skall vidare föreslå de generella åtgärder kan som anses motiverade för att förbättra rutinerna för omprövning och förenkling av regelbeståndet, effektiviteten i tillsynen, kvaliteten i myndigheternas

kostnads- och konsekvensanalyser samt återkopplingen till riksdagen

och regeringen av konsekvenserna av myndigheternas regelgivning och

164 Bilaga 1

tillsyn. Utredaren skall mot denna bakgrund föreslå de generella för-

fattningsändringar i t.ex. verksförordningen 1995:1322 och förordningen 1996:882 om årsredovisning och anslagsframställning som

motiverade. kan anses

Bakgrund

Det är viktigt att kommunal verksamhet bedrivs i enlighet med de nationella mål riksdagen lagt fast för respektive sakornråde. Staten som kan främst sin regelgivning, olika former ekonomiska styrgenom av

medel, uppföljning, utvärdering och tillsyn styra och kontrollera att så

sker.

I 1988 års kompletteringsproposition presenterades ett omfattande

för att förändra styrfonnerna i den statliga verksamheten. program Syftet att mål- och resultatstyming åstadkomma en starkare var genom politisk styrning och effektivare resurshushållning. Detta skulle ske en att riksdag och regering skulle mål för olika verksamheter genom ange och kombineras med ett delegerat till de verksamhetsansvariga. ansvar Ett led i mål- och resultatstymingen är att den statliga regelstymingi ökad omfattning successivt kompletteras eller ersätts med en mer en informativ styrning via uppföljning, utvärdering, utvecklingsinsatser och tillsyn. De statliga styrfonnerna varierar också i ökad utsträckning mellan olika verksamhetsområden, bl.a. mot bakgrund av en nödvändig anpassning till verksamheternas särskilda behov och betingelser. Mål- och resultatstymingen har medverkat till att den statliga uppföljningen och utvärderingen samt olika former av stöd och utveckav

lingsinsatser gentemot kommunerna kommit att uppmärksammas. Det

pågår sålunda ett kontinuerligt utvecklingsarbete hos ansvariga sektorsmyndigheter i syfte att förbättra den sektorsvisa uppföljningen. I de nyligen avlämnade rapporterna Utredningen statens uppgiftsinsamom ling från kommuner och landsting SOU 1996:179 och Utvecklad upp-

följning kommuner och landsting Statskontoret 1997:5 redovisas

av hur även den sektorsövergripande uppföljningen kan förbättras. Avsikten med detta utvecklingsarbete är bl.a. regering och riksdag att ge bättre återkoppling utvecklingen inom den kommunala sektorn. om En viktig utgångspunkt för den statliga regelgivningen och tillsynen bör att reglerna och tillsynen behövs för att leva till nationella vara upp mål. Det bör också möjligt att överblicka ekonomiska och andra vara konsekvenser. För att kunna leva till detta krävs bl.a. rutiner för upp omprövning och förenkling. Emellertid har bl.a. i dessa delar vissa vä-

Bilaga 1 165

sentliga problem uppmärksammats i den statliga regleringen och av tillsynen över kommunal verksamhet.

Regeringen aviserade redan i kompletteringspropositionen år 1995

1994/95:l50 bil. 7 s. 76 och 77 sin avsikt att ta initiativ till en genomgång av det statliga regelverk som berör kommunal verksamhet. Syftet var då att mönstra ut sådana regler är svåra att motivera med hänsom syn till det ansträngda ekonomiska läget i kommunerna och landstingen. Bakgrunden var den kritik kommunala företrädare riktat mot som

de statliga reglernas omfattning, detaljeringsgrad och kostnadshöjande

verkan. Det har också hävdats att de statliga myndigheterna inte kontinuerligt omprövar och förenklar sina regler. I den överenskommelse som regeringen i mars 1996 slöt med Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet om den kommunala ekonomin har regeringen bl.a. åtagit sig att genomföra avregleringar i syfte att minska trycket på de

kommunala kostnaderna. Även den Förvaltningspolitiska kommissionen

har behandlat frågan om myndigheternas föreskrifter. I sitt slutbetän-

kande SOU 1997:57 94 kommissionen sammanfattningsvis

s. anser bl.a. att tillväxten av myndighetsföreskrifter är ett centralt förvaltningspolitiskt problem. Riksdagens revisorer har i sin samlade bedömning frågor rör av som

statliga insatser för tillsyn 1994/95:RR9 framhållit att det finns behov

av förbättrad tillsyn och tydligare regler för sådan tillsyn. Förvaltningspolitiska kommissionen förordar i sitt slutbetänkande SOU 1997:57 s. 107 att frågor om statlig tillsyn blir föremål för översyn. en

Re gelbeståndet

Den statliga regelgivningen har kommit att karaktäriseras änd-

av

ringslagar och användning av lagstiftningstelcniken ramlagar vilka

ges sitt konkreta innehåll genom regeringens förordningar och de statliga myndigheternas föreskrifter och allmänna råd. Avsikten är bl.a. att ge-

nom dessa försöka förtydliga de nationella målen. Samtidigt gör dessa

föreskrifter och ett stort antal råd det svårare att överblicka regelbeståndet. Riksrevisionsverket RRV har uppmärksammat förhållandet i ett flertal rapporter. I strategistudien Förhållandet stat- kommun RRV 1996:28 bedömer RRV att det finns behov översyn. av en Förvaltningspolitiska kommissionen i sitt slutbetänkande anser SOU 1997:5 7 s. 94 att de av statsmakterna utfärdade reglerna i största möjliga utsträckning skall kunna tillämpas myndigheterna utan av tillämpningsföreskrifter. Detta kan ske tydligare lagstiftning och genom

166 Bilaga 1

förarbeten. Kompetenta myndigheter och tjänstemän får sedan ansvara för enhetlig och konsekvent rättstillämpning och verkställighet inom givna ramar. Bemyndiganden att utfärda föreskrifter bör ges bara efter noggrann prövning. De statliga myndigheterna har redan i dag, var och en inom sitt område, skyldighet över och ompröva sina regler. Enligt 19 § fören att se ordningen 1996:882 om myndigheters årsredovisning och anslagsframställning skall de statliga myndigheterna pröva ändamålsenligheten i de regler styr verksamheten. I 7 § verksförordningen 1995:1322 som sägs bl.a. att myndigheterna fortlöpande skall följa upp och pröva för-

fattningsföreslcñfter rör verksamheten samt vidta de åtgärder som

som

behövs. I 27 § att myndigheten innan den beslutar om före-

anges skrifter eller allmänna råd skall överväga detta är den mest lämpliga om

åtgärden. Myndigheten skall också utreda kostnadsmässiga och andra

konsekvenser samt begära regeringens medgivande om föreskrifterna eller de allmänna råden leder till inte oväsentligt ökade kostnader för berörs. dem som

RRV:s utvärderingar de gjorda konsekvensanalysema visar att

av kvaliteten på myndigheternas analyser behöver förbättras. Risken är att även den önskade begränsningen av omotiverade kostnadsannars

drivande effekter av myndigheternas regelgivning uteblir.

Konstitutionsutskottet KU har med anledning av Riksdagens revisamlade bedömning i rapporten 1994/95:RR9 uttalat att det är sorers betydelsefullt att regelbildningen är ändamålsenlig bet. 1994/95:KU27, ll. Detta förutsätter, såsom revisorerna framhållit, att riksdagen får s. information konsekvenserna sin lagstiftning så att denna kan om av bedömas och eventuella förändringar aktualiseras. Även ändamålsen-

ligheten behöver prövas.

KU har i det nämnda betänkandet betonat att det finns behov av ett system för kontinuerlig uppföljning regelbeståndet. Det skulle sanav nolikt också förbättra möjligheterna till återkoppling vad avser konsekreglerna till regering och riksdag. venserna av

Bilaga 1 167

Tillsynen

Statlig tillsyn är ett av flera förvaltningspolitiska styrmedel och bedrivs i olika omfattning av ett stort antal myndigheter på central, regional och

lokal nivå. En aktiv statlig tillsyn är ett lqaftfullt styrmedel för att kontrollera rättssäkerheten och lagligheten i de kommunala åtagandena,

men också för att uppnå en nationellt likvärdig verksamhet i hela landet

Det har dock i flera sammanhang ifrågasatts utforrrmingen den om av statliga tillsynen av kommunerna verkligen tillgodoser de krav bör som

ställas på ett förvaltningspolitiskt styrmedel. Förvaltningspolitiska

kommissionen framhåller i sitt slutbetänkande SOU 1997:57 106 s. och s. 107 att de delar de slutsatser redovisas i RRV:s rapport som

Statlig tillsyn ett förvaltningspolitiskt styrmedel RRV 1996:10.

-

Kommissionen delar RRV:s slutsatser att tillsynsfrågorna inte har äg-

nats tillräcklig uppmärksamhet, att tillsynens innebörd är otydlig, att det

i vissa delar saknas en genomtänkt på tillsynsfrågoma, att den stat-

syn

liga tillsynsverksamheten är svåröverskådlig och att det är svårt att be-

döma tillsynsverksamhetens effektivitet. Kommissionen också menar att dessa iakttagelser bekräftas i flera studier Riksdagens revisorer som låtit genomföra 1994/95:RR4 och RR9. Både RRV och Riksdagens revisorer har i olika sammanhang ifrågasatt om det inte inom stat och kommun saknas kunskap huruvida om tillsynen är rätt dimensionerad. I t.ex. Riksdagens revisorers samlade bedömning av frågor rör statliga insatser för tillsyn l994/95:RR9 som s. 9 föreslog de att samtliga tillsynsmyndigheter borde i uppdrag ges att redovisa omfattningen sin aktiva tillsynsverksamhet. av

Enligt 29 § verksförordningen skall myndigheterna till att de

se kostnadsmässiga konsekvenserna begränsas när de begär in uppgifter eller utövar tillsyn. Kostnaderna för tillsynen bör t.ex. vägas mot de effekter som tillsynen avser att uppnå. Detta förutsätter naturligtvis att kostnaderna redovisas. Bl.a. RRV och Svenska Kommunförbundet har vid flera tillfällen uppmärksammat att det inte finns någon samlad uppgift om vad tillsyn av kommunal verksamhet kostar. Detta uppges vara en orsak till att de ekonomiska konsekvenserna den statliga tillsynen av gentemot kommunerna är svåra att redovisa. Riksdagens revisorer i sin samlade bedömning frågor anser av som rör statliga insatser för tillsyn 1994/95 :RR9 15 att regeringen bör s.

följa upp tillsynens inriktning, omfattning och resultat. Det kan, enligt

Riksdagens revisorer, t.ex. ske inom för den reguljära budgetramen processen. Riksdagens revisorer anser vidare att riksdagen behöver sådana uppgifter om konsekvenserna bl.a. den lagstiftning kringav som

gårdar tillsynen att dessa kan bedömas och förändringar vid behov ak-

tualiseras s. 7.

168 Bilaga 1 SOU 1998: 105

Uppdraget

Utredaren skall göra en översyn av den statliga regleringen av och tillöver kommunal verksamhet. synen Utredaren skall kartlägga och analysera följ ande: Vilken omfattning den statliga regelgivningen har och vilka rutiner myndigheterna har för att pröva ändamålsenligheten, utreda kostnadsmässiga och andra konsekvenser samt för att ompröva och förenkla regelbeståndet. Utredaren skall särskilt uppmärksamma de regler som finns i verksförordningen 1995: 1322 och förordningen 1996:882 om årsredovisning och anslagsframställning. Vilka formerna för statlig tillsyn över kommunal verksamhet Ut- redaren skall särskilt beskriva innehållet i den statliga tillsynen, hur tillsynen avgränsas eller definieras samt vilka nationella mål som moti-

verar tillsynen. Utredaren skall uppmärksamma reglerna i verksförordningen att myndighet vid inhämtande uppgifter och utövande

om en av tillsyn skall till att de kostnadsmässiga konsekvenserna begränsas. av se Hur stora statens, landstingens och kommunernas administrativa och andra kostnader för statlig tillsyn och regelgivning gentemot kommunerna är. Vilka rutiner finns för att till regeringen och riksdagen ge åter- - som koppling på arbetet med tillsynsfrågor och regelgivning och konsekvenserna av detta. Utredaren skall på grundval kartläggningen och analyserna föreav slå de generella åtgärder behövs för att myndigheterna som systematiskt och löpande skall ompröva och förenkla sina regler, - mer skall förbättra effektiviteten i sin tillsyn, skall förbättra kvaliteten i sina kostnads- och konsekvensanalyser, samt skall förbättra återkopplingen konsekvenserna av regelgivning - av och tillsyn till regeringen och riksdagen. Utredaren skall i sammanhanget föreslå de generella författningsändringar i t.ex. verksförordningen 1995:1322 och förordningen

1996:882 om årsredovisning och anslagsframställning som anses

motiverade. Utredaren skall även beakta i vilken mån och på vilket sätt EU:s regler påverkar den statliga regleringen och tillsynen över kommuav nal verksamhet.

Bilaga 1 169

Samråd och andra

regler for arbetet

Utredaren skall samråda med berörda myndigheter, organisationer och statliga kommittéer och utredare såsom Kommittén hälso- och om

sjukvårdens finansiering och organisation dir. 1992:30, Kommittén

for översyn av organisationen inom plan-, bygg- och bostadsväsendet dir. 1996:113, den särskilde utredare som har till uppgift att göra en översyn av Räddningsverkets mål och medel dir. 1996:114 samt

Kommittén för översyn av livsmedelstillsynen dir. 1997:25.

Utredaren skall beakta regeringens direktiv till samtliga kommittéer och utredare att pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23, att redovisa regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50, att redovisa jämställd-

hetspolitiska konsekvenser dir. 1994:124 samt att redovisa konsek-

venser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet dir. 1996:49. Uppdraget omfattar inte de kyrkliga kommunerna.

Redovisning av uppdraget

Utredaren skall redovisa sitt arbete i rapport till regeringen senast en den 1 maj 1998.

Inrikesdepartementet

Bilaga 2 171

Bilaga

2 Kartläggning av reglering som särskilt

berör kommuner och

landsting

Bilaga 2 177

1 Inledning

I denna bilaga redogörs för samtliga lagar och förordningar

samt myn-

dighetstöreslcrifter och allmänna råd som den 1 januari 1998 bedömdes särskilt beröra kommuner eller landsting. Redovisningen sker departe-

mentsvis.

Urvalet av regler

Regler har tagits med om de i sin helhet eller i delar särskilt berör kommuner eller landsting, alternativt kommunal nämnd eller be-

en en

fattningshavare inom en kommun eller ett landsting Därutöver har även medtagits vissa regler där kommuner eller

landsting ingår i en vidare krets berörda. Detta gäller fall där kommu-

nen eller landstinget bedömts vara en dominerande aktör inom ett

område. Exempelvis har reglering inom hälso- och sjukvårdsområdet, skolområdet och kollektivtrafikområdet medtagits trots att den i flertalet fall inte gäller exklusivt för kommuner eller landsting. Regler har även medtagits som kommunerna har att beakta i sam-

band med myndighetsutövning, såsom tillsyn inom miljöskydds- och

livsmedelsornrådet. Denna typ av regler kan exempelvis innehålla

gränsvärden för utsläpp av olika ämnen, hantering och förvaring av

olika produkter etc. Dessa regler kan i allmänhet sägas ha ett till-

synsobjekt utanför kommunen eller landstingen som primär adressat. Det bör nämnas att i denna kategori har gjorts ett något vidare urval av myndighetsreglering än av motsvarande överordnade lagar och förordningar. När det gäller myndighetsregleringen redovisas således en

del regler som kommunen har att beakta vid myndighetsutövningen

utan att en redovisning görs av de överordnade törfattningama. Namnen på dessa författningar anges dock som regel i en fotnot till respek-

tive myndighetstöreslciift. Förfarandet motiveras av att myndighetsregleringen, som är omfattande inom flera områden, bedömts vara av särskilt intresse att belysa. En konsekvens av de tidigare redovisade principerna blir att kartläggningen exempelvis inte innehåller annat än de regler inom arbets-

rättsområdet som utgör en säireglering för kommuner eller landsting.

178 Bilaga 2

Detta trots att många av de övriga reglerna inom området naturligtvis även gäller för kommuner och landsting, då på samma sätt som för men andra arbetsgivare. För en mer fördjupad beskrivning av principerna bakom urvalet

hänvisas till kapitel 3 avsnitt 3.2 i betänkandet.

Lagarna och förordningarna i urvalet har tagits fram genom en sök-

ning i databasen Rixlex. Fulltextsökningar har gjorts i databasen med

sökorden kommun" respektive "landsting" med alla böjningsfonner

och sammansättningar. Därefter har ett urval gjorts som sedan har kompletterats efter avstämningar med utredningens experter och sakkunniga samt med företrädare för myndigheterna, Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Myndighetsregleringen har samlats in av Statskontoret på uppdrag från utredningen. Regler utfärdade av länsstyrelserna har inte tagits med i urvalet. Det bör dock noteras att länsstyrelsemas regler i allmänhet är tidsbegränsade och med ett lokalt tillämpningsområde.

Beskrivningen i bilagan

Syftet med beskrivningen i bilagan är att ge en bild över omfattningen av och inriktningen på den statliga regleringen av kommuner och landsting. Lagarna och förordningama presenteras med beteckning och med en kort kommentar kring innehållet och det sätt på vilket kommunen eller landstinget berörs av regeln. För myndighetsreglerna gäller i huvudsak att de endast redovisas med namn och beteckning. I anslutning till de olika reglerna redovisas de problem man från Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet upplever finns med regleringen och myndigheternas regelarbete. Denna redovisning har gjorts trots att det inte ingår i utredningens uppdrag att lämna förslag till förändringar av enskilda regler. Utredningens tanke är att de redovisade Synpunkterna skall kunna utgör ett underlag som kan värderas och hanteras i den fortsatta kontakten mellan berörda statliga och kommunala organ. Utredningen har inte tagit ställning till den kritik som framförts i anslutning till de olika reglerna.

Bilaga 2 179

Användningen av vissa begrepp m.m.

I kapitel 3 görs en kortfattad beskrivning av vissa törvaltningsrättsliga begrepp som används i betänkandet. Av denna beskrivning framgår b1.a. att benämningen på föreskrifter beslutade av regeringen är förordning. Det förekommer dock även i ett mindre antal fall att regeringsbeslut regler benämns kungörelse, tillkännagivande eller liknande. om Utredningen har dock valt att i de sammanfattande kommentarerna i bilagan benämna även sådana regler förordningar. Även myndighetsreglerna har i vissa fall varierande beteckningar. I

några fall benämns myndighetsföreskrifterna exempelvis kungörelse

eller anvisning. Det finns även exempel på att allmänna råd kallas för meddelande, rekommendation Även i dessa fall har utredningen m.m. valt att vid t.ex. den departementsvisa beskrivningen av myndighetsregleringen använda begreppen myndighetsföreslcrifter respektive allmänna råd. När det gäller myndighetsreglerna förekommer det att vissa myndigheter i en och samma regel redovisar både föreskrifter och allmänna råd. För dessa myndigheter redovisas reglerna under den samlande beteckningen "myndighetsfcâreslcrifter eller allmänna råd", eftersom det i dessa fall inte går att dela upp reglerna i kategorierna föreskrifter respektive allmänna råd.

Bilaga 2 181

2 Arbetsmarknadsdepartementet

l Allmänt

Utredningen har bedömt att 6 lagar och 12 förordningar inom Arbetsmarlcnadsdepartementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Därutöver tillkommer 5 myndighetsföreslctifter och 10 allmänna råd

eller motsvarande utfärdade av Arbetsmarknadsstyrelsen AMS samt

11 myndighetsföreslcrifter eller motsvarande eller allmänna råd utfär-

dade Arbetarskyddsstyrelsen ASS. av I den fortsatta redovisningen delas regleringen i tre olika upp grup-

per: Arbetsmarknadsområdet, Arbetarskydd m.m. samt Övrigt.

2.2 Beskrivning av regleringen

2.2. 1 Arbetsmarknadsornrådet

Totalt är det 15 författningar 4 lagar och 11 förordningar inom Ar-

- betsmarknadsområdet som bedömts särskilt reglera kommuner eller

landsting. Vidare finns 10 allmänna råd eller motsvarande och 5

myndighetsföreslcrifter som särskilt berör kommuner och landsting.

Dessa är utfärdade av AMS. Lagen 1944:475 om arbetslöshetsnämnd är den enda av författningarna inom området som kan sägas innehålla ett klart åliggande för kommunerna. Enligt denna lag skall det i varje kommun finnas en arbetslöshetsnänmd. Nämndens uppgift är att vidtaga eller på annat sätt

främja kommunala åtgärder för att förebygga arbetslöshet eller minska

verkningarna av arbetslöshet. Det kan diskuteras om inte denna lag blivit föråldrad, med tanke på de samarbetsformer bl.a. arbetsförnya

medlingsnämnderna som utvecklats mellan kommunerna och de statli-

ga arbetsmarknadsorganen.

182 Bilaga 2 SOU 1998: 105

I lagen 1995:706 om kommuners ansvar för ungdomar står att

en kommun är anordna praktik eller verksamhet på heltid för

annan arbetslösa ungdomar som inte genomgår gymnasieskola eller liknande utbildning t.0.m. den 30 juni det år de fyller 20 år from. l juli 1998 gäller bestämmelsen i stället t.0.m. den dag de fyller 20 år. Kommunen har under vissa förutsättningar rätt till ersättning från staten för sådan verksamhet vanligen benämnd KUP, kommunala ungdomsprogram. Kommunen beslutar om vilken ersättning som skall lämnas till den som deltar i verksamheten. Kopplad till lagen är förordningen 1995:712 om kommuners ansvar för ungdomar. I förordningen står bl.a. att länsarbetsnämnden skall ta initiativ till överläggningar med kommunerna i länet för att träffa avtal med kommunerna om ansvar för ungdomar enligt lagen om kommuners ansvar för ungdomar samt att statens ersättning till kommunerna betalas AMS. Det bör noteras att av denna reglering innebär att kommunernas ansvar för ungdomar under 20 år inte bygger på ett statligt åläggande, utan på ett avtal mellan de båda parterna. Tilläggas kan att samtliga kommuner slutit ett sådant avtal. Den 1 januari 1998 trädde lagen 1997:1268 om kommunernas ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år i kraft. Enligt denna lag 1

§ får kommunerna efter överenskommelse med regeringen eller den

myndighet regeringen bestämmer åta sig en skyldighet att i enlighet med bestämmelserna i lagen erbjuda ungdomar en aktiverande och utvecklande insats på heltid. Lagen innehåller för övrigt ett antal stad-

ganden om villkor och former för insatserna. Ytterligare föreskrifter i

anslutning till lagen länmas iförordningen 1997:1278 om kommuför ungdomar mellan 20 och 24 år. Som bygger nernas ansvar synes även det kommunala ansvaret för ungdomar mellan 20 och 24 år på ett avtalsförhållande. I detta sammanhang kan även nämnas förordningen 1995:713 om datortek. Syftet med dessa verksamheter är att erbjuda arbetslösa personer över 20 år möjlighet att lära sig använda informationsteknik. I förordningen sägs inget om kommuner, men det är kommunerna som efter avtal med AMS svarar för verksamheterna. Sedan mitten av år 1996 pågår en försöksverksamhet för att utveckla den lokala samverkan inom arbetsmarknadsområdet. Försöksverksamheten bygger på lagen 1996:423 om kommuners medverkan i försöksverksamhet med lokal samverkan om arbetsmarknadsutvecklingen samt förordningen 1996:424 om försöksverksamhet med lokal samverkan om arbetsmarknadsutvecklingen. I lagen sägs att en kommun som regeringen utser får träffa avtal om att delta i och bidra till finansieringen i den aktuella typen av försöksverksamhet. I förordningen ges ytterligare föreskrifter, bl.a. att det i för-

Bilaga 2 183

sökskommunema skall finnas arbetsförmedlingsnänmder, med en majoritet av ledamöter utsedda efter förslag kommunen. av En betydande andel av de arbetslösa som är föremål för arbetsmarknadsåtgärder sysselsätts inom kommuner eller landsting. Samtidigt

gäller att huvuddelen av arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan

an-

vändas oavsett om det rör sig offentlig eller privat arbetsgivare.

om en

Detta gäller t.ex. lönebidrag, arbetslivsutveckling ALU, arbetsplatsintroduktion API, relcryteringsstöd, utbildningsvikariat samt bidrag till utbildning i företag. Det finns dock ett antal åtgärder för-

som utsätter att den arbetslöse får sin sysselsättning hos offentlig arbetsen givare. Dessa åtgärder är: skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare OSA, beredskapsarbete/resursarbete samt offentliga tillfälliga arbeten OTA. Kommuner, landsting och andra offentliga arbetsgivare sysselsätter ett stort antal personer med olika handikapp. För del dessa en av ar-

betstagare fir de offentliga arbetsgivarna ersättning med stöd tör-

av ordningen 1985:276 om statsbidrag till skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare. Bidrag f°ar lämnas till arbete för arbetslösa med

socialmedicinskt handikapp, arbetslösa som är berättigade till insatser

enligt lagen 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade

samt arbetslösa som på grund långvarig och svår psykisk sjukdom

av inte tidigare haft kontakt med arbetslivet eller varit borta från arbetsmarknaden under lång tid. Hur stort bidrag skall utgå beslutas som av länsarbetsnämnden. I andra fall kan ersättning utgå i form av löne-

bidrag. Reglerna för lönebidrag kommenteras inte ytterligare här, efter-

som den författningen inte innehåller någon särreglering för kommuner och landsting.

I förordningen 1987:411 om beredskapsarbete stadgas att sta-

ten, kommuner, landsting, kyrkliga kommuner och allmänna försäk-

ringskassor år ta emot arbetslösa i resursarbete 9 §. Med resursarbete

avses att arbetstagaren under 90 procent arbetstiden deltar i kvaliav tetshöjande arbete hos arbetsgivaren och under resterande arbetstid

deltar i kompetensutveckling och aktivt i samråd med arbetsför-

medlingen söker arbete. I förordningen står bl.a. om vilka som kan få resursarbete, villkoren för att anordna sådana arbeten, handläggningsordningen samt bestämmelser statsbidrag och ersättning till arbetsom tagarna. Genom förordningen 1996:987 om offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa ges staten, kommuner, landsting och de allmänna

försäkringskassoma möjlighet att ta emot arbetslösa har fyllt 55 år

som i offentliga tillfälliga arbeten, OTA § 4. De offentliga tillfälliga arbetena skall syfta till att stärka kompetensen hos de arbetslösa och höja

184 Bilaga 2 SOU 1998: 105

kvaliteten i anordnarens verksamhet. Förordningen reglerar villkoren och formerna för insatsen. Bestämmelser ersättning till deltagarna i om denna liksom en rad andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder återfinns i förordningen 1996:1100 om aktivitetsstöd. Förordningen 1987:406 om arbetsmarknadsutbildning innehåller inte någon direkt koppling till kommuner eller landsting. Förordningen innehåller bestämmelser om Villkoren och formerna för arbetsmarknadsutbildning samt om handläggningsordningen i dessa ärenden. Det enda direkta omnämnandet i förordningen av kommuner finns i 4 § 2 där det sägs att sådan svenskundervisning kommunen är skyldig som

att ge nyanlända invandrare sfi inte får vara arbetsmarknadsutbild-

ning. Arbetsplatsintroduktion API syftar till att ge arbetslösa som fyllt 20 år för ungdomar som är berättigade till arbetslöshetsersättning och handikappade även vid lägre ålder möjlighet till praktik. Inte heller denna arbetsmarknadsåtgärd har någon särskild anknytning till kommuner och landsting. I förordningen 1995:711 om arbetsplatsintroduktion finns dock två stadganden där kommunerna särskilt nämns. I 4 § står att i de kommuner där avtal inte träffats enligt lagen 1995:706 om kommuners ansvar för ungdomar får arbetsplatsintroduktion även anvisas ungdomar före det år de fyller 20 år. Dessutom står i 7 § att för invandrare får arbetsplatsintroduktionen kombineras med svenskundervisning, dock inte sådan svenskundervisning som kommunerna är skyldiga att ge nyanlända invandrare sfi. Även förordningen 1988:1139 med instruktion för Arbetsmarknadsverket innehåller några stadganden särskilt berör komsom munerna. Enligt instruktionen finns inom AMS en delegation för yrkesinriktad rehabilitering och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder för handikappade YR-delegationen. Delegationen uppgift är bl.a. att verka för samordning statliga, kommunala och andra åtgärder inom av handikappornrådet. Dessutom står i 30 § att länsarbetsnämnderna bör ha arbetsförmedlingsnämnd i varje kommun. I 34-35 står bl.a. att en det i nämnden skall finnas företrädare för den eller de kommuner som berörs. En majoritet av ledamöterna i nämnden, däribland ordföranden, skall utses på förslag av den eller de kommuner som berörs. Förordningen 1987:408 om inlösen av egnahemsfastigheter och bostadsrätter arbetsmarknadsmyndighetema möjlighet att av ger arbetsmarknadsskäl lösa in egnahemsfastigheter och bostadsrätter i vis-

delar av landet i första hand de fyra nordligaste länen. I förord-

sa ningen står i 3 § att en fastighet som besväras av inteckning till säkerhet för ett statligt lån som en kommun har gått i borgen för får lösas in endast om kommunen åtar sig att betala lånet. Detta gäller dock inte om

SOU 1998: 105 Bilaga 2 185

kommunen har åtagit sig betalningsansvaret enligt 19 § bostadsfinansieringsforordningen 1974:946, 13 § bostadslånekimgörelsen 1967:

552 eller motsvarande äldre bestämmelser. I anslutning till en del av de nämnda författningarna har AMS utfär-

dat kompletterande regler. De regler har närmare koppling till

som en

kommuner eller landsting redovisas i tabellen nedan. Totalt rör det sig

om 15 regler, varav 10 är allmänna råd eller motsvarande och de

övriga 5 myndighetsföreskrifter. Beteckningama AMS 1-11 är utredningen egna eftersom dessa regler saknar officiell beteckning.

AMSl Arbetsmarknadsstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av förordningen 1987:411 om

beredskapsarbeten beslutad 1996-12-17 AMS2 AMS allmänna råd om personalplanläggning beslutad

l 995-10-25 AMS3 AMS föreskrifter för länsarbetsnämndema om skyddat

arbete hos offentliga arbetsgivare beslutad 1991-08-

1 9 AMS4 Arbetsmarknadsstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av förordningen 1985:276 om statsbidrag

till skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare beslutad

1995-06-21 AMS5 Arbetsmarknadsstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av förordningen 1984:518 om bidrag till

utbildning i företag beslutad 1995-06-28

AMS6 AMS allmänna råd tillämpningen förordningen

om av

1995:713 om datortek beslutad 1996-06-25

AMS7 Arbetsmarlmadsstyrelsens allmänna råd om arbetsmarknadspolitiska insatser för ungdomar

beslutad 1996-12-17

AMS8 Arbetsmarknadsstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av förordningen 1987:406 om

arbetsmarknadsutbildning beslutad 1996-12-05

AMS9 Arbetsmarknadsstyrelsens allmänna råd om offentliga

tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa OTA beslutad

1996-10-29

Enligt bemyndigande i 8 § förordningen 1985:276 om statsbidrag till skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare och 23 § förordningen 1987:405 om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten.

186 Bilaga 2 SOU 1998: 105

AMS 10 Överenskommelse mellan RFV och AMS om avgiftsñnansierade yrkesinriktade

rehabiliteringstj änster för arbetslösa sjukskrivna

beslutad 1996-03-19

AMS ll AMS allmänna råd om kommuners ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år U tvecklingsgaranti för

arbetslösa ungdomar mellan 20 och 24 år beslutad

l 997- l 2-23 AMSFS 1993: 19 Arbetsmarknadsstyrelsens föreskrifter om skyddat

arbete hos offentliga arbetsgivare

AMSFS 1995: 19 Arbetsmarknadsstyrelsens föreskrifter om kommuners

ansvar för ungdomar

AMSFS 1996: 17 AMS föreskrifter om offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa AMSFS 1997:12 AMS föreskrifter för funktionen arbetskraft inom

beredskapsförberedelser och krigsplanläggnings

2.2.2 Arbetarskydd m.m.

Inom området Arbetarskydd m.m. återfinns endast 1 författning i SFS innehåller någon form av särreglering för kommuner eller landssom ting. Vidare finns ll myndighetsföreslqifter eller allmänna råd utfärdade ASS som i praktiken i huvudsak berör kommuner eller landsting. av Den enda författning i SFS inom arbetarskyddsområdet som speciñkt nämner kommuner eller landsting är förordningen 1985:997 om anmälningsskyldighet beträffande asbest i ventilationsanläggning- I denna förordning åläggs fastighetsägare eller annan, som ansvarar ar. för yrkesmässig användning ventilationsanläggning att anmäla av en asbestförekomst i denna till den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsornrådet i den kommun där anläggningen finns 3 §. I förordningen sägs vidare att bl.a. tillsynen över efterlevnaden av denna förordning skall bedrivas i enlighet med bestämmelserna i lagen 1985:835 om kemiska produkter 5-7 §§.

2 under fotnot Samma som 3 Enligt bemyndigande i 3 § förordningen 1995:712 om kommunernas ansvar för ungdomar. 4 Enligt bemyndigande i 13 § förordningen 1996:1100 om aktivitetsstöd. 5 Enligt bemyndigande i 14 § beredskapsförordningen 1993:242 och Totalförsvarets folkrättsförordning 1990: 12.

Bilaga 2 187

Därtill kommer att ASS utfärdat del allmänna råd eller en myn-

dighetsföreskrifter eller motsvarande för områden där domine-

en rande del av verksamheten direkt eller indirekt bedrivs kommuner av

eller landsting. De regler som medtagits rör följande områden: hamnarbete, hälso- och sjukvård, sotning, barnomsorg, tandvård, Omvårdnadsarbete i enskilt hem samt rök- och kemidykning. Totalt rör det sig

om ll myndighetsföreskrifter eller allmänna råd. Samtliga föreslqifter

ovan har utfärdats med stöd bemyndigandet i 18 § arbetsmiljöför-

av ordningen 1977:1166.

AANl977:l Föreskrifter och allmänna råd skyddsåtgärder vid om

lastning och lossning fartyg samt vid tenninalarbete i

av hamn

AFS 1983:11 Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse anestesigaser

om med kommentarer

AFS 1984:8 Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter

om cytostatika samt kommentarer

AFS 1985:4 Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter

om sotning samt kommentarer

AFS 1986:18 Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter

om hamnarbete samt allmänna råd tillämpning föreom av skrifterna

AFS 1986:19 Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter

om förskola ochfritidshem samt allmänna råd om tillämpning av föreslciiftema

AFS 1986:23 Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter

om skydd mot blodsmitta samt allmänna råd om

tillämpningen av föreskiiftema

AFS 1988:1 Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd HIV-testning om i arbetslivet AFS 1989:7 Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd arbete med om kvicksilver och amalgam inom tandvården

AFS 1990:18 Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter

om omvårdnadsarbete i enskilt hem samt allmänna råd om

tillämpningen av föreskriftema AFS 1995:1 Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter

om

rök- och kemidykning samt allmänna råd

om

tillämpningen av löreskriftema

188 Bilaga 2 SOU 1998: 105

2.2.3 Övrigt

Under rubriken Övrigt återfinns 2 lagar. Den ena med koppling mot

området civil beredskap och den andra med koppling mot området ar-

betsrätt. Myndighetsföreslcrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område. Det finns en lag 1982:1004 om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.i1. att delta i totalförsvarsplaneringen. I lagens 1 § står dock att lagen inte gäller statliga, kommunala eller landstingsmyndigheter och inte heller den som i stället omfattas av särskilda föreskrifter för totalförsvaret. Lagen 1979:1184 om rätt till ledighet för vissa föreningsuppdrag inom skolan, m.m. innehåller bestämmelser om rätt för en arbetstagare att vara ledig från sin anställning för att utföra vissa uppdrag

åt ideell sammanslutning eller motsvarande som denne tillhör.

en Uppdraget skall uppgift sammanslutningen åtagit sig genavse en som temot en kommun och som skall fullgöras under dagtid i grundskolan

eller inom allmän fritidsverksamhet l §.

2.3 Upplevda problem med regleringen

Arbetsmarknadsområdet

Svenska Kommunförbundet har sedan år 1995 haft en politisk pro-

gramberedning Komarb arbetat med frågor lqing kommunernas

som

roll och ansvar inom arbetsmarknads- och näringspolitiken. Inom ra-

för detta programarbete har ett tiotal skrifter publicerats. I maj men

1997 publicerade programberedningen slutrapport Vänd upp och

en på arbetsmarknadspolitiken Komarbzs slutrapport med en samner -

manfattning sina slutsatser och förslag. Mycket det som framförs

av av i slutrapporten handlar om mer övergripande frågor, t.ex. om arbets-, och kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna inansvarsarbetsmarknadsområdet. Skriften innehåller dock även synpunkter om

och förslag kan bedömas ha närmare koppling till frågor om

som en regleringen inom området. I skriften diskuteras t.ex. formerna för den statliga styrningen av arbetsmarknadspolitiken. Man konstaterar att riksdagen fastslagit att arbetsmarknadspolitiken skall vara målstyrd och även fastställt övergripande mål. Samtidigt gäller dock att målen kopplats till ett femtontal

SOU 1998: 105 Bilaga 2

olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och till varje åtgärd finns

ett omfattande regelverk. En åtgärd omfattar eller flera följande en av komponenter: ersättning till den arbetslöse, ersättning till arbetsgivare,

ersättning till utbildningsanordnare, ersättning för kostnader för materi-

al, lokaler m.m. Dessa komponenter kombineras sedan på olika sätt i syfte att ge olika grupper arbetslösa subventionerad anställning, av en

praktik, rehabilitering m.m. En typ åtgärd är i allmänhet avsedd för

av

en bestämd målgrupp och även begränsad till viss tidsperiod. En del

en

åtgärder förutsätter kollektivavtal t.ex. beredskapsarbete medan del

en andra åtgärder t.ex. ALU inte innebär något anställningsförhållande. Vissa åtgärder fâr bara användas för arbetslösa är berättigade till som

ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, del kvalificerar för

en akassa och andra inte, osv. I skriften säger programberedningen att den bild som framträder är ett lappverk åtgärder inte längre är överav som

blickbart och riktigt begripligt, sig för myndigheter, arbetsgivare,

vare eller för den enskilde individen. Beredningens förslag är att det nuvarande systemet med starkt reglerade åtgärder ersätts med ett nytt utgår från individen. Varje som arbetslös som inte hittar ett nytt arbete utarbetat med hjälp arbetsförav

medlingen/kommunen en handlingsplan innehåller den utbildning,

som

praktik, rehabilitering bedöms leda till målet. Beredningen

m.m. som anser att samma idéer och möjligheter att anpassa insatserna efter indi-

viden och lokala förutsättningar gäller på utbildningsområdet ock-

som

så borde kunna gälla för arbetsmarknadspolitiken; utökat lokalt

ansvar, individen i centrum, lokala variationer arbetsformer och samt nya arbetssätt. I skriften sägs att detta förutsätter att staten nöjer sig med att formulera övergripande mål och besluta medel, överlåter om men ge-

nomförandet den lokala nivån, utan detaljreglering och ständiga förändringar i förutsättningarna.

Beredningen är också kritisk till att arbetslöshetsförsäkringens regler kräver att den öppna arbetslösheten bryts arbete eller arbetsav en marknadspolitisk åtgärd efter viss tids öppen arbetslöshet för att den en arbetslöse inte skall riskera att bli utan ersättning från a-kassan. Detta, menar man, har i praktiken lett till att åtgärderna sätts in oavsett den om arbetslöse är betjänt det eller inte. Eftersom åtgärdsmedlen är beav gränsade sker det dessutom på bekostnad någon bättre av annan som behöver åtgärden. Beredningens slutsats i detta sammanhang är att om systemet istället utgår från individens behov kan insatserna sättas in både tidigare och Tidigare, det står klart att den arbetslöse senare. om måste komplettera sin utbildning, få någon form arbetslivserfarenhet av eller dylikt innan det kan bli aktuellt med ett arbete. Senare, den om

190 Bilaga 2

arbetslöse väntar på militärtjänstgöring, någon reguljär utbildning eller

dylikt. Då borde inte behovet av försörjning via a-kassa styra. Beredningen riktar vidare kritik mot de höga krav på antalet arbets-

marknadspolitiska åtgärder olika slag det s.k. volymlcravet som

av statsmakterna satt för Arbetsmarknadsverket. Man menar att dessa upp krav leder till kraftig neddragning utbildning och andra insatser en av innebär kostnader utöver försörjning till de arbetslösa. Kvaliteten i som åtgärderna riskerar därigenom att bli undermålig och insatserna att snaleda till högre arbetslöshet färre deltar i åtgärder med högre rare än om kvalitet. Beredningen konstaterar att kommunerna totalt sett tar det praktiska

ansvaret för över hälften av de statliga, konjunkturberoende åtgärderna.

Reglerna för hur kommunerna skall ersättas för sina insatser är dock utformade för respektive åtgärd och lokala förhandlingar om vilken ersättning kommunen skall få för sina tjänster sker i allmänhet års- och kommunvis. Beredningen föreslår en förenkling av ersättningssystemet. Detta skulle exempelvis kunna ske genom någon form av separat schablonersättning" direkt till kommunerna. Vid intervjuer med företrädare för bl.a. Svenska Kommunförbundet har även framkommit del kritik konkret natur om regelgiven av mer ningen inom arbetsmarknadsområdet. Exempelvis har framförts uppfattningen att lagarna och förordningama är svåröverblickbara. I många fall regleras t.ex. Villkoren och formerna för en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i förordning och bestämmelserna ersättningsnivåema vid en om åtgärden i en helt annan förordning. Området utrnärks även att ändringar i regleringen sker ofta och av snabbt. Som exempel på de snabba förändringarna kan nämnas den nya

lagen 1997:580 arbetslöshetsförsäkring, antogs den 29 maj

om som 1997 och trädde i kraft den l januari 1998. Redan innan lagen som började gälla hade tre ändringar i lagen gjorts SFS 1997:238, 1997:1271 och 1997:1286, de två senast nämnda ändringarna varav beslutades riksdagen den 18 december 1997 och utkom från trycket av den 30 december 1997, dvs. två dagar innan lagen trädde i kraft. Även

helt lagar kan införas på korta tid: lagen 1997:1268 om

nya samma kommunernas för ungdomar mellan 20 och 24 år antogs av riksansvar dagen under december månad 1997 och trädde i kraft den 1 januari 1998. Den korta tiden mellan beslut och ikraftträdande gäller inte bara lautan även förordningar. Exempelvis utfärdade regeringen den 18 gar december 1997 förordning 1997:1279 ändring i förordningen en om 1987:411 beredskapsarbete; ändringen kom från trycket den 30 om december och trädde i kraft den 1 januari 1998. Samma förhållande

Bilaga 2

gäller för förordningen 1997:1278 kommunernas för

om ansvar ungdomar mellan 20 och 24 år. Det har även framkommit kritik att det rent praktiskt är svårt att få

en överblick över gällande reglering. I ändringsbesluten i regel

anges

endast de konkreta ändringar görs, dvs. författningen trycks inte

som om i hela sin aktuella lydelse. Resultatet blir att ofta måste sitta man med flera dokument för att vad egentligen gäller. Ofta kan det se som då vara svårt skäl framkommit att säkert veta - av som ovan - att man har fått med alla ändringar. Även Landstingsförbundet ställer sig bakom den kritik som framförts ovan. Som ett ytterligare exempel på de snabba förändringarna i

regleringen anger förbundet hanteringen utbildningsvikariat,

av som ändrats tre gånger mellan juni 1996 och januari 1998. Förutom ändringar i villkoren har även namnet ändrats från utbildningsvikariat, till vikariatsstöd, för att slutligen kallas anställningsstöd. Ersättningen till

arbetsgivaren har fortlöpande sänkts från 500 kr dag till 350 kronor.

per

Utbildningsavdraget/utbildningsstödet har tid minskat från 75

samma kronor till 35 kronor, för att åter höjas till 40 kronor. På motsvarande

sätt har högsta utbildningsbeloppet minskat från 40 000 till 20 000 kro-

nor. Förbundet anser vidare att den ofta korta tiden mellan beslut och ikraftträdande har varit mycket besvärande. Man dock att det menar även finns exempel på när samrådet mellan statsmakterna, myndigheterna och de båda kommunförbunden fungerat väl. Ett sådant tillfälle var inför AMS utfärdande anvisningar för OTA och resursarbete. av Förbundet anser också att det varit positivt att det funnits möjligheter

att vid underhandsdelningar lämna synpunkter på underlag från Arbetsmarknadsdepartementet, bl.a. utkasten till nationell handlingsplan

för sysselsättning.

Arbetarskydd m.m.

Vid intervjuerna med företrädare för Kommunförbundet och Landstingsförbundet har framkommit rad kritiska synpunkter ASS en om och Yrkesinspektionens lqav, föreskrifter och agerande. Kritiken har till övervägande del avsett områden och verksamheter där det inte kan

anses finnas någon särreglering för kommuner och landsting. Ofta har

kritiken handlat de aktuella myndigheternas krav på ventilation och om luftväxling, som ansetts leda till orimliga kostnader de skall kunna om åtgärdas, t.ex. vid skolor.

192 Bilaga 2 SOU 1998: 105

Någon konkret kritik mot förordningen om anmälningsskyldighet beträffande asbest eller någon av de ovan redovisade myndighetsföreskrifterna eller allmänna råden har inte framkommit i de genomförda intervjuerna med kommun- och landstingsföreträdare.

Övrigt

Några synpunkter har inte framförts på regleringen inom området Övrigt.

Bilaga 2 193

3 Finansdepartementet

l Allmänt

Utredningen har bedömt att 28 lagar och 24 förordningar inom Finansdepartementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Vidare finns 3 myndighetsfireslcrifter utfärdade Statistiska centralbyrån av SCB samt 1 myndighetsföreskrift anvisning och 1 allmänt råd re-

kommendation utfärdade Riksskatteverket RSV.

av Reglerna har nedan indelats i fyra grupper: Skatter m.m., Finansie-

ring m.m., Uppgiftslämnande m.m. samt Övrigt.

3.2 Beskrivning av regleringen

3.2.1 Skatter m.m.

Inom området Skatter m.m. finns 9 lagar och 8 förordningar. Vidare finns 1 myndighetsföreskrift anvisning och 1 allmänt råd rekom-

mendation utfärdade av RSV.

Lagen 1965:269 med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m. riktar sig primärt till kommuner och landsting. Dessa berörs av bestämmelser om be-

stämningen av skattesatsen l §, att de före ett visst datum skall erhålla

uppgifter om erhållande av skatt för föregående år 3 §, att de skall underrätta Skattemyndigheten om skattesatsen 3 § samt skattemyn-

a dighetens process vid utbetalning av medel 4 §. Lagen 1972:78 om skatt för gemensamt kommunalt ändamål innehåller bestämmelser om skattesats för de skatteskyldiga som saknar hemortskommun i Sverige och därför skall beskattas i det gemensamma taxeringsdistriktet i Stockholm. I lagen föreskrivs att skatt för gemensamt kommunalt ändamål skall utgå med 25 öre för varje skattekrona,

194 Bilaga 2 SOU 1998: 105

som påförts för den till sådan skatt beskattningsbara inkomsten. Det föreligger förslag om att lagen skall upphävas och att bestämmelserna

skall föras in i den nya inkomstskattelagen.

Kungörelsen 1950:431 med vissa föreskrifter angående taxe-

ring och debitering av skatt vid ändring i kommunal indelning riktar sig primärt till kommunerna. Kungörelsen innehåller bl.a. bestämmelser om vilken skattemyndighet skall gälla vid kommunindelsom

ningar, sammanslagningar eller andra gränsjusteringar 1 §, överlämningar av uppgifter mellan kommuner 3 §, samt lämnande av uppgif-

ter till kommuner 5 och 6 §§.

I förordningen 1957:515 om fullgörande av deklarationsskyldighet för staten, landsting, kommun m.m. regleras bl.a. att eventuell

deklarationsskyldighet skall fullgöras av förvaltningsmyndighet eller

annan, som utövar vården och inseendet över den fastighet/rörelse som

berörs l §.

Förordningen 1990:1237 om självdeklaration och kontrolluppgifter riktar sig primärt till den deklarationsskyldige och skattemyndigheten. Kommunen berörs endast bestämmelsen att skatav om temyndighet f°ar sörja för att blanketter också tillhandahålls hos bl.a.

kommunala organ 2 §. Det föreligger förslag om en ny lag om självdeklaration och kontrolluppgifcer.

I lagen 1947:576 om statlig inkomstskatt berörs kommuner och landsting då här stadgas att bl.a. de frikallas från skattskyldighet för all

inkomst enligt denna lag 7 § 3 mom..

I mervärdesskattelagen 1994:200 berörs kommuner och landsting särskilt av bestämmelserna om att viss verksamhet de bedriver undantas från skatteplikt 3 kap. 3-8, ll, 11a och 29 §§ samt att bl.a.

kommuns och landstings omsättning av varor eller tjänster mot ersätt-

ning i vissa fall utgör yrkesmässig verksamhet oavsett den bedrivs om med vinstsyfte eller inte 4 kap. 6 och 7§§. Förslag till ändring av 3 kap. 29 § föreligger i en proposition prop. 1997/98:153. I skattebetalningslagen 1997:483 berörs kommuner och lands-

ting särskilt av regleringen att skatteavdrag inte skall göras från ersätt-

ning som betalas ut till dem 5 kap. 4 §. Vidare finns bestämmelser om

hur kommuner och landsting skall lämna skattedeklarationen 10 kap.

18 och 23 §§, inbetala avdragen skatt, arbetsgivaravgifter och mervär-

desskatt 12 kap. 8 § samt att vite inte får föreläggas bl.a. kommuner

och landsting 23 kap. 2 §. Skattebetalningsförordningen 1997:750 gäller vid tillämpningen av skattebetalningslagen 1997:483. Kommun och landsting omnämns

i bestämmelserna om att redovisningsrälcning över sådana medel som

tillkommer dem skall upprättas för kalenderår 34 §, att redovisnings-

Bilaga 2 195

räkningen innan ett visst datum skall lämnas till vederbörande kommun eller landsting 34 §, samt att Skattemyndigheten får ordna så att blanketter också tillhandahålls hos b1.a. kommunala 64 §. RSV får organ meddela kompletterande föreskrifter till förordningen och tillhörande lag.

I arvs- och gävoskatteförordningen 1958:563 berörs kommu-

särskilt av bestämmelsen att Skattemyndigheten får sörja för nerna om att deklarationsblanketter också tillhandahålls hos kommunala organ 15 §. I lagen 1984:404 om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter finns bestämmelser om skatteplikt och skattesats Särskilt relevant m.m. för kommunerna är stadgandet om att kommun eller menighets förvärv av mark för vissa ändamål är undantaget denna skatteplikt 6 §. Taxeringslagen 1990:324 riktar sig inte primärt till kommuner och landsting. Regler som särskilt berör dem är fastställandet av underlag för uttag av skatt eller avgift enligt kommunalskattelagen. Vidare föreskrivs b1.a. att kommun har möjlighet att överklaga beslut om taxering till kommunal inkomstskatt 6 kap. 8 och 13 §§, att vite inte får föreläggas b1.a. kommun 7 kap. l § och att ledamöterna till skatte-

nämnden i regel väljs av landstingsfullmäktige 7 kap. 7 och 8 §§.

Vissa ändringar i denna lag planeras i den kommande budgetpropositionen. Taxeringsförordningen 1990:1236 innehåller kompletteringar till taxeringslagen 1990:324. Kommunerna berörs särskilt av bestämmelserna om att länsrätten skall underrätta kommunen om vissa beslut i mål om taxering 20 § samt att ingen utgift tas ut om en handling om taxeringsuppgift utfärdas på begäran av en kommun 26 §.

Lagen 1951:442 om förhandsbesked i taxeringsfrågor inne-

håller bestämmelser som riktar sig till sökanden av förhandsbesked, skatterättsnämnderna såväl t.ex. kommun och landsting. Bestämsom melser som särskilt berör kommun och landsting är att kommunen, i fall där ansökan avser fråga av särskilt intresse för kommunen, skall fâ tillfälle att yttra sig 6 § samt att berörd kommun och landsting, i fall där förhandsbeskedet avser taxering av fastighet eller såvitt detsamma avser taxering till kommunal inkomstskatt, får överklaga beslut 9 §. Denna lag upphävdes den l juli 1998 och ersattes av lagen om förhandsbesked i skattefrågor. Möjligheten för kommun att överklaga ett förhandsbesked togs då bort. Fastighetstaxeringslagen 1979:1152 riktar sig inte primärt till kommunerna. Kommun omnämns emellertid i bestämmelserna om definitionen av allmän byggnad 2 kap. 2 §, att skattemyndigheten efter samråd med kommun får bestämma om särskilt insamlingsställe för

196 Bilaga 2 SOU 1998: 105

deklarationer och påpekanden 18 kap. 8 §, att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet i be-

hövlig omfattning skall lämna Skattemyndigheten vissa uppgifter 18

kap. ll § samt att b1.a. kommun inte får föreläggas vite 18 kap. 27 §. Denna lag samt tillhörande förordning är under översyn.

Fastighetstaxeringsförordningen 1993:1199 innehåller föreskrifter som kompletterar fastighetstaxeringslagen 1979:1152. I för-

ordningen stadgas bl.a. att Skattemyndigheten får sörja för att blanketter också tillhandahålls av b1.a. kommunala organ 2 kap. 3 §. RSV får meddela verkställighetsföreskrifter vid tillämpningen av denna förordning och tillhörande lag. Kungörelsen 1969:475 om uppbörd av särskilda avgifter genom tullverkets försorg reglerar att kommun eller allmän inrättning samt ägare eller innehavare av hamn, flygplats eller godsterminal får anlita Tullverket för uppbörd av sina avgifter l, 2 och 3 §§. RSV har inom detta område utfärdat 1 myndighetsiöreskrift

anvisning och l allmänt råd rekommendation som särskilt berör

kommuner och landsting. RSV:s anvisning innehåller b1.a. en precisering av vad som skall

förstås med begreppet sjukhus. I rekommendationen finns bestämmel-

ser om undantag från skatteplikt för omsättning avseende sjukvård,

tandvård och social omsorg enligt mervärdesskattelagen

RSF S 1984:52 Riksskatteverkets anvisningar om undantag från skatteplikt för läkemedel RSV S 1996:7 Riksskatteverkets rekommendationer m.m. Om undantag från skatteplikt för omsättning avseende sjukvård, tandvård och social omsorg enligt mervärdesskattelagen

Finansiering m.m.

Inom gruppen Finansiering m.m. finns 6 lagar och l förordning. Myndighetsföreslüifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område. Lagen 1946:727 om kommunal fondbildning innehåller stadganden om kommuners möjlighet till avsättning av medel till fond. Insiderlagen 1990:1342 riktar sig inte primärt till kommunerna. Kommunspeciñk är bestämmelsen om att en kommun i vissa fall får

6 Anvisningen är utfärdad med stöd lagen 1968:430 mervärdesskatt. av om

sou 1998:105 Bilaga 2 197

besluta att det i kommunen skall föras förteckning över innehav en av

aktier m.m. finansiella instrument avseende ledamöterna eller ersät-

tarna i kommunala samt arbetstagare, uppdragstagare och andra organ funktionärer hos kommunen 1 l §.

Lagen 1992:1610 om ñnansieringsverksamhet innehåller bestämmelser om när finansieringsverksamhet fordrar tillstånd, förutsätt-

ningar för tillstånd, rörelseregler, tillsyn Kommun omnämns då m.m. här stadgas att tillstånd inte krävs om ñnansieringsverksamheten drivs av t.ex. kommunal myndighet, eller under vissa förhållanden av en stiftelse vars kapital till övervägande del tillskjuts av t.ex. en eller flera kommuner, eller av ett aktiebolag är helägt t.ex. eller flera som av en kommuner 1 kap. 3 §. Sparbankslagen 1987:619 innehåller bestämmelser bildande om Sparbank och dess organisation Kommuner och landsting beav m.m. rörs särskilt av bestämmelsen att kommunfullmäktige och landsom

tingsfullmäktige skall utse hälften av tjugo huvudmän för övervakning

en banks förvaltning m.m. 4 kap. 4 §§ och hälften huvudav av männen i den bildade stiftelsen om Sparbanken ombildas till ett bankaktiebolag 8 kap 4 §. Bankrörelselagen 1987:617 innehåller bestämmelser om den rörelse som en bank får driva samt vissa andra för banker gemensamma bestämmelser. Kommunerna omnämns endast i stadgandet om vissa gynnande undantagsbestämmelser i fråga om villkoren för förfallotid för lån 2 kap. 19 §. Lagen 1994:2004 om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag innehåller bestämmelser kapitaltäckningskrav, som åläggs bl.a. banker. I denna berörs om kommunerna särskilt av bestämmelsen om att kapitaltäckningskravet för bl.a. stat och kommun sätts lägre än för andra 3 kap. 1 §. Lagen innehåller också bestämmelser om hur stor exponering en bank eller ett värdepappersbolag får ha gentemot och kund. Bestämmelen samma serna innebär bl.a. att bankers innehav av fordringar på kommuner inte är begränsade 5 kap. 4 §

Kungörelsen 1964:18 med vissa föreskrifter angående tillämp-

ningen av lagen den 20 december 1957 om betalningsväsendet un-

der krigsiörhållanden riktar sig till statliga myndigheter såväl som

kommunal myndigheter m.fl. Kommunerna berörs särskilt av bestämmelserna om inbetalning till och utbetalning från kommunal myndighet 10 och ll §§. Vidare stadgas att bl.a. kommunal myndighet, vilken har sin verksamhet inom område där det föreligger risk för besättelse av fientlig makt, skall vidtaga sådana åtgärder att förråd av mynt, sedlar m.m. inte faller i fiendens händer 16 § samt att kommunal myndighet,

198 Bilaga 2

vilken verkställer utbetalning, som rätteligen bort ankomma på statsmyndighet, därom snarast skall underrätta statsmyndigheten 18 §. Ytterligare föreskrifter får meddelas av bl.a. Riksbanken.

3.2.3 Uppgiftslämnande m.m.

Inom området Uppgiftslämnande m.m. finns 3 lagar och 3 förordningar som riktar sig till kommuner eller landsting. Vidare finns 3 myndighetsföreslcrifter utfärdade av SCB. Lagen 1992:889 om den officiella statistiken tillämpas när statliga myndigheter under regeringen framställer officiell statistik. Kommunerna och landstingen är enligt denna lag skyldiga att lämna uppgifter för den officiella statistiken 4 och 6 §§. I tillhörande förordning 1992:1668 om den officiella statistiken stadgas att en myndighet som ansvarar för officiell statistik får meddela ytterligare föreskrifter som behövs för uppgiftslämnande enligt 4 § första stycket och 5-6 i lagen. Förordningen 1995:1060 om vissa personregister för officiell statistik innehåller föreskrifter om registerändamål, registerinnehåll, inhämtande av uppgifter osv. Kommuner och landsting berörs särskilt

av bestämmelsen om att uppgifter till registret får hämtas från bl.a. per-

sonregister som förs av kommuner och landsting för administration av löner och andra förmåner bilagan. I förordningen 1982:668 om statliga myndigheters inhämtande uppgifter från näringsidkare och kommuner finns bestämmelser av som skall iakttas av statliga myndigheter. Kommunerna berörs särskilt av stadgandena om att en myndighet i vissa fall skall samråda med organisation eller annan som kan anses företräda kommunerna 3 §, att myndighetens beslut om användandet av enkät skall utformas på ett visst sätt 4 §, att fristen för besvarande en enkät till kommuner i av vanliga fall skall vara minst tre veckor 5 § samt att det hos myndigheten skall finnas en förteckning över myndighetens planerade och beslutade enkäter till kommuner och näringsidkare 6 §. Lagen 1974:585 skyldighet att tillhandahålla riksdagens om revisorer vissa handlingar m.m. riktar sig såväl till kommuner som statliga myndigheter m.fl. I denna berörs kommunerna av stadgandet om att kommun, som tagit emot statsmedel som bistånd till viss verksamhet, på begäran skall tillhandahålla Riksdagens revisorer allmänna handlingar, uppgifter och yttranden 2 §. I fråga om handling eller uppgift som enligt vad därom är föreslqivet skall hållas hemlig kan

Bilaga 2 199

kommunen, om den finner särskilda skäl föreligga, hänskjuta begäran

från revisorerna till regeringens avgörande 2 §. Lagen 1995:1537 om lägenhetsregister gäller för Gävle kommun

och Högalids församling i Stockholms kommun fr.o.m. 1 januari 1996.

Kommunerna skall enligt denna lag föra ett lägenhetsregister med hjälp

av automatisk databehandling samt för de uppgifter i registret

ansvara

som hänför sig till kommunen l §. Av detta följer flera relevanta

paragrafer om ändamål, innehåll, uppgiftsskyldighet, fastställande av

adress och lägenhetsbeteclcning samt föreläggande m.m.

Förordningen 1996:435 om lägenhetsregister innehåller kompletteringar till lagen 1995:1537 om lägenhetsregister. Liksom lagen

gäller denna förordning för Gävle kommun och Högalids församling i

Stockholms kommun fr.o.m. l januari 1996. Kommunerna berörs av flera relevanta paragrafer om registerändamål, registerinnehåll, uppgiftsskyldighet osv. Lantmäteriverket får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten denna förordning. av Vidare finns 3 myndighetsföreskrifter utfärdade av SCB. Dessa riktar sig framför allt till kommuner och landsting. Föreskriftema inne-

håller bestämmelser om uppgiftslämnarskyldigheü

SCBFS 1996:5 Statistiska centralbyråns föreskrifter uppgifter till om statistik om sysselsättning inom primärkommuner, landsting och kyrkokommuner SCBFS 1995: 17 Statistiska centralbyråns föreskrifter uppgifter till om statistik om den kommunala kreditmarknaden SCBFS 1997:4 Statistiska centralbyråns föreskrifter uppgifter till om statistik om kommunernas årliga bokslut,

Räkenskapssammandraget inkl. kommunal koncemredovisning

Övrigt

Inom gruppen Övrigt finns 10 lagar och 12 förordningar. Myndighets-

föreskrifter eller allmänna råd riktade till kommuner eller landsting saknas inom detta område. I lotterilagen 1994:1000 berörs kommunerna särskilt av bestämmelserna om att den kommunala nämnd kommunen bestämmer som skall pröva frågor tillstånd när lotteri skall anordnas om av en samman-

7 Föreskrifterna är utfärdade efter bemyndigande i förordningen 1992:1668 om den officiella statistiken.

200 Bilaga 2 SOU 1998: 105

slutning som är verksam huvudsakligen inom endast en kommun 39 §, att registrering skall ske hos den kommunala nämnden 39 §, att kommun skall få tillfälle att yttra sig i frågor om tillstånd att anordna spel på värdeautomater 44 §, att den kommunala nämnden och länsstyrelsen har den närmare tillsynen över sådana lotterier som får anordnas efter tillstånd av eller registrering hos myndigheten 48 §, att bl.a. kommuner skall hjälpa Lotteriinspektionen att utöva den centrala tillsy- 48 §, att bl.a. den kommunala nämnden skall utse en kontrollant nen samt ta emot uppgifter från denne 49 §, att fullmäktige beslutar m.m. avgift för bl.a. tillstånd som betalas till den kommunala nämnden om 53 § samt att den kommunala nämndens beslut enligt denna lag får överklagas 59 §. Denna lag är föremål för översyn. en Lagen 1992:563 om förtroendenämndsverksamhet inom hälso-

och sjukvården riktar sig primärt till kommuner och landsting. I

m.m. lagen stadgas att ett landsting och en kommun skall, för den hälso- och

sjukvård och den tandvård som bedrivs enligt någon författning, ha en

eller flera förtroendenämnder l §. Vidare stadgas att en kommun som

ingår i ett landsting får överlåta sin uppgift enligt l § till landstinget, kommunen och landstinget har kommit överens om detta. Kommuom fár lämna sådant ekonomiskt bidrag till landstinget som motiveras nen överenskommelsen 2 §. I lagen finns även bestämmelser om en av nämnds handläggning av ärenden om stödpersoner 3 §. Lagen 1994:260 om offentlig anställning riktar sig både till arbetstagare hos kommuner och landsting såväl som arbetstagare hos statliga myndigheter m.fl. Kommuner och landsting berörs av bestämmelserna arbetskonflikter 23-29 §§, periodiska hälsoundersökom

ningar 30 § samt vissa undantag från lagen 1976:580 om medbe-

stämmande i arbetslivet 42 §. Lagen 1992:1528 offentlig upphandling riktar sig till såväl om kommuner och landsting som staten m.fl. I lagen finns föreskrifter om

tillämpningsområde, definitioner, annonsering, upphandling med hän-

visning till tekniska standarder, krav som får ställas på leverantören osv. Lagen är föremål för en översyn. Förordningen 1976:837 om ersättning för kostnader för vissa pensioner och livräntor innehåller bestämmelser att bl.a. kommuom och landsting i vissa fall erhåller ersättning för kostnaden för penner

sion eller livränta l §. Vidare regleras bl.a. att samråd skall ske med

det för kommunerna och landstingen gemensamma organet för administration personalpension innan ytterligare föreskrifter om verkstälav lighet utfärdas 3 §. Verkställighetsföreskrifter får meddelas av Statens löne- och pensionsverk.

Bilaga 201

Förordningen 1997:909 om handläggning ärenden statav om liga tjänstepensioner reglerar tjänstematrikel, åtgärder vid pensions-

fall, arbetstagarens uppgiftsskyldighet Kommuner och landsting

osv. berörs av de bestämmelser som gäller för en arbetstagare som har gått

från en statligt pensionsreglerad anställning till kommunalt eller lands-

tingskommunalt pensionsreglerad anställning 21 §. Förordningen SAVFS 1993:1 B 1 om pensionsberäkning för universitetslärare med tjänstgöring vid kommunalt undervisningssjukhus ger universitetslärare med s.k. kombinationstjänster, dvs. tjänst med skyldighet att upprätta parallell arvodesbefattning vid sjukhus, rätt till att på vissa villkor inräkna det kommunala arvodet i pensionsun-

derlaget för den statliga pensionen utan att kommunen i allmänhet ett

landsting betalar för pensionsrätten. Lagen 1983:1092 om reglemente för Allmänna pensionsfonden

reglerar b1.a. medelstilldelning och pensionsutbetalningar. Den riktar

sig framför allt till pensionsfonden i fråga. Kommuner och landsting berörs särskilt av stadgandena om att Riksförsäkringsverket varje år skall överföra tilläggspensionsavgifter erläggs b1.a. kommuner som av 2 § samt att vissa ledamöter i några fondstyrelser utses efter förslag sammanslutningar som företräder kommunerna och landstingen 4 av och 30 §§.

Lagen 1974:174 om identitetsbeteckning för juridiska perso-

ner m.fl. reglerar kommuner, landsting, aktiebolag m.fl. Kommuner och landsting berörs särskilt av föreskriften att b1.a. de skall ha en identitetsbeteckning i numerisk form organisationsnummer 1 §. I utsökningsförordningen 1981:981 omnämns kommun i be-

stämmelsen om att lcronofogdemyndigheten skall underrätta social-

nämnden när en ansökan har gjorts om avhysning från en bostad 16 kap. 2 §. Förordningen 1993:527 om förvaltning av statliga fastigheter, m.m. gäller for myndigheter under regeringen. Relevant för kommunerna är bestämmelsen om att en fastighetsförvaltande myndighet får upplåta mark och lokaler till b1.a. kommunala myndigheter. Upplåtelskall ske på marknadsmässig grund 12 §. sen I förordningen 1996:1190 om överlåtelse statens fasta av egendom m.m. berörs kommunerna föreskriftema myndighetens förav om beredande åtgärder. Bl.a. stadgas att en fastighetsförvaltande myndighet skall medverka till att statens långsiktiga planering av mark- och lokalbehov samordnas med kommunernas översiktsplanering 10 §. Vidare berörs kommunerna bestämmelserna förhandsbesked och av om förhandstillträde ll, 12 och 13 §§, försäljningsförfarandet 15 §, ekonomiska villkor 18 och 20 §§ och överklagande 24 §.

202 Bilaga 2 SOU 1998: 105

Lagen 1997:1137 om vägavgift för vissa tunga fordon innehåller bestämmelser om beskattningsmyndighet, avgiftspliktiga fordon, avgiftsskyldiga osv. Kommun omnämns i lagen, då här stadgas att ansvarsbestämmelsema för ägare eller brukare fordon som är eller bör av vara registrerat i det svenska bilregistret och inte avställt skall i fråga fordon som tillhör eller brukas staten eller kommun tillämpas på om av förarens närmaste förman 32 §. Förordningen 1987:899 om statliga parkeringsplatser innehåller föreskrifter om sådana parkeringsplatser som myndigheterna under regeringen disponerar för uppställning bilar och andra fordon. Här av stadgas bl.a. att myndigheter under vissa förutsättningar och på marknadsmässiga villkor får överlåta driften av parkeringsanläggningar till kommunalt företag 10 §. Folkbokföringslagen 1991:481 innehåller bestämmelser om nyfödda barns folkbokföring, folkbokföring vid inflyttning till landet osv. Kommunrelevant är bestämmelsen om att en berörd kommun får överklaga beslut om folkbokföring 38 §. Förordningen 1991:750 om folkbokföringsregister m.m. riktar sig primärt till skattemyndighetema. Kommunerna berörs särskilt av bestämmelsen om att socialnämnden i vissa fall skall underrättas 7 §. RSV får meddela kompletterande föreskrifter. Förordningen 1996:1298 aviseringsregister innehåller beom stämmelser register för tillhandahållande folkbokföringsuppgifom av ter för hela landet. Den riktar sig främst till statliga myndigheter. I förordningen berörs kommunerna endast av bestämmelsen om att RSV skall lämna uppgifter till dem 3 §. Närmare föreskrifter till denna förordning och tillhörande lag 1995:743 om aviseringsregister får meddelas av RSV. I lagen 1996:1059 om statsbudgeten är bestämmelsen om att regeringen får besluta försäljning fast egendom till kommun för om av samhällsbyggnadsändamål 25 § speciellt relevant för kommunerna. Prisregleringslagen 1989:978 blir tillämplig först under vissa särskilda omständigheter som t.ex. vid krig eller lcrigsfara. Lagen gäller för varor och tjänster, om de tillhandahålls mot ersättning. Den gäller också för hyra bostadslägenheter och lokaler. Kommunerna berörs av särskilt av bestämmelser om avgifter i viss verksamhet hos kommunerna8, 13,14 och 19 §§. Verksförordningen 1995:1322 tillämpas på myndigheter under regeringen. Särskilt relevant för kommuner och landsting är bestämmelsen om att bl.a. de skall ges tillfälle att yttra sig i frågan och om konsekvensutredningen, innan en myndighet utfärdar föreskrifter eller allmänna råd 27 §.

Bilaga 2 203

Förordningen 1992:877 med instruktion för Statskontoret reglerar framför allt myndigheten i fråga. I förordningen stadgas bl.a. att Statskontoret, på begäran, skall råd och upplysningar till komge

munala myndigheter i vissa ADB-frågor 2 §.

I förordningen 1984:535 om statliga myndigheters lån av

konstföremål för lokalutsmyckning berörs kommuner och landsting

av bestämmelsen om att bl.a. de får långivare 4 §. vara

3 Upplevda problem med regleringen

Svenska Kommunförbundet att förordningen statliga myndig-

anser om heters inhämtande av uppgifter från näringsidkare och kommuner bör ändras. F onnuleringen i 3 § om att samråd får underlåtas tiden inte om medger det bör utgå. Vidare framhålls att samrådsförfarande även bör gälla för myndigheter under riksdagen samt kommittéer och särskilda

utredare enligt kommittéförordningen. Dessa omfattas idag inte för-

av ordningen. Kommunförbundet framför även kritik mot lagen offentlig om upphandling. Förbundet att samverkan inom kommunala koncerner menar och samverkan dels mellan kommuner och dels mellan kommuner och landsting försvåras avsevärt lagens krav på upphandling. Vidare genom hävdas att den svenska tolkningen av EG:s upphandlingsdirektiv går längre än vad som är vanligt i de flesta andra medlemsstater inom EU. Enligt förbundet har den internationellt sett mycket långtgående detaljregleringen av kommunal upphandling i förening med lagens regler om överprövning och skadestånd visat sig ge utrymme för domstolsprövningar av kommunal verksamhet i omfattning knappast föruten som sågs vid lagens införande. Även Landstingsförbundet är kritiskt till lagen offentlig om upp-

handling. I ett beslut av förbundsstyrelsen 1995-02-17 framhålls bl.a.

att lagen försvårar koncernsamverkan, då lagen gäller när ett landsting köper tjänster av ett eget företag. Detta motverkar kommunallagens 1991:900 regler om företag, vilka understryker behovet samordav ning mellan ett landsting och dess företag. Liknande problem uppstår vid interkommunal samverkan mellan landsting eller mellan landsting

och kommuner. Landstingsförbundet därför att det är viktigt att

anser det slås fast att interkommunal samverkan inte omfattas upphandav lingslagstiftningen. Vidare menar Landstingsförbundet att upphandlingslagstiftningen

försvårar s.k. avknoppning, dvs. när landstingen stöd till de anställ-

ger

204 Bilaga 2 SOU 1998: 105

da att bilda företag alternativ till landstingskommunal tjänsegna som

teproduktion.

Förbundet är också kritiskt vad gäller frågan om upphandling av fi-

nansiella tjänster. En tillämpning av upphandlingslagstiftningen på upptagande lån leder enligt förbundet till att kommunallagens krav

av på ekonomisk hushållning inte kan upprätthållas.

Landstingsförbundet anser vidare att lagen om offentlig upphandling är för restriktiv när det gäller möjligheten för upphandlande enhe-

ter att tillämpa förhandlad upphandling samt att man bör utvärdera effekterna av att man från svensk sida valt att lagreglera upphandling under tröskelvärdena. I sammanhanget kan nämnas att regeringen tillkallat en särskild utredare dir. 1998:58 som bl.a. fått till uppgift att göra en översyn av bestämmelserna i 6 kap. lagen offentlig upphandling. Kapitlet inneom håller bl.a. bestämmelser upphandlingar under de s.k. tröskelvärdeom na.

Bilaga 2 205

4 Försvarsdepartementet

l Allmänt

Utredningen har bedömt att 6 lagar och 18 förordningar inom Försvarsdepartementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Vidare finns 10 myndighetsföreslcrifter och 14 allmänna råd utfärdade Staav

tens räddningsverk SRV, 2 myndighetsforeskrifter utfärdade Över-

av styrelsen för civil beredskap ÖCB, 9 allmänna råd

meddelanden utfärdade av Statens brandnämnd samt 2 allmänna råd meddelanden

utfärdade av Statens brandinspektion. SRV ansvarar för de två sistnämnda myndigheternas regler då myndigheterna har upphört.

Reglerna har nedan indelats i fyra grupper: Övergripande bestäm-

melser inom Totalförsvaret, Civil ledning och samordning, Rädd-

ningstj änst samt Övrigt.

4.2 Beskrivning av regleringen

4.2.1 Övergripande bestämmelser inom

Totalförsvaret

Inom området Övergripande bestämmelser inom Totalförsvaret finns 1

lag och 7 förordningar Myndighetsföreslcrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas.

8 Det finns även lagar och förordningar inom Justitiedepartementets ansvarsområde som är av relevans, bl.a. lagen om förfarandet hos kommunerna, forvaltningsmyndigheter och domstolar under krig eller lcrigsfara m.m. med tillhörande förordning och säkerhetsskyddslagen med tillhörande förordning. Dessa redovisas närmare i kapitlet om regleringen inom Justitiedepartementets ansvarsområde.

206 Bilaga 2 SOU 1998: 105

Lagen 1992:1403 om totalförsvar och höjd beredskap innehåller bl.a. regler om när regeringen får besluta om skärpt eller högsta beredskap. I denna sägs också att bl.a. kommuner och landsting skall vidta särskilda åtgärder för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter inom totalförsvaret 7 §. I beredskapsförordning 1993:242 finns föreskrifter som ansluter

till vad som sägs i lagen 1992:1403 om totalförsvar och höjd bered-

skap. Kommuner och landsting berörs särskilt av bestämmelsen om att

de vid beredskapslarm skall övergå till krigsorganisationen 7 §. Vida-

finns det bl.a. stadganden om att en myndighets planering av sin re verksamhet skall ske i samverkan med bl.a. kommunala myndigheter 13 § samt att samråd skall ske med kommunerna vid vissa utrym-

ningsåtgärder 43 §. ÖCB får meddela ytterligare föreskrifter.

Totalförsvarets folkrättsförordning 1990:12 gäller för myndig-

heterna under regeringen. Om kommunerna sägs att de skall få rådgivning i frågor om folkrätt 31 §. Vidare stadgas att all personal inom

bl.a. den civila och militära sjukvården, tandvården och den kommunala tillsynen på miljö- och hälsoskyddsornrådet, som under höjd beredskap har vissa uppgifter, skall anses som sjukvårdspersonal 8 §.

I förordningen 1993:1745 om skydd för landskapsinformation

regleras tillstånd till framställning och lagring samt tillstånd till sprid-

ning. Kommunerna berörs särskilt av bestämmelserna om att de, men även ett flertal andra, Lantmäteriverket får beviljas undantag från av

kravet på tillstånd för att inrätta databaser med landskapsinfonnation 6

§ samt medges undantag från kravet på tillstånd till spridning av sammanställningar av landskapsinfonnation 11 §. Lantmäteriverket och Försvarsmakten får meddela ytterligare föresla-ifter. Förordningen 1996:1475 om skyldighet att lämna upplysning-

rörande krigsfångar och andra skyddade personer riktar

ar m.m. sig till statliga myndigheter såväl kommuner och landsting. I försom

ordningen finns regler uppgiftslämnande och biträde som bl.a.

om

landsting och kommuner är skyldiga att utföra 6 §. Skyldigheten före-

skrivs i lagen 1994:1720 civilt försvar. ÖCB får meddela ytterliom föreskrifter. gare I förordningen 1988:1041 med instruktionen för Totalförsvarets chefsnämnd regleras framför allt nämnden i fråga. Om kommuner och landsting sägs att företrädare för dem får inbjudas till sammanträde med nänmden, när det behövs med hänsyn till ärendenas art 8 §. Förordningen 1995:648 med instruktionen for Totalförsvarets pliktverk innehåller bestämmelser som i huvudsak riktar sig till myndigheten i fråga. Kommuner och landsting omnämns då här stadgas att Totalförsvarets pliktverk skall lämna viss information till dessa 3 §.

Bilaga 2 207

Vidare sägs att Totalförsvarets pliktverk får utföra uppdrag åt b1.a.

kommuner och landsting 4 § samt att det skall väljas ledamöter och

ersättare för kommuner och landsting till inskrivningsnämndema 11 §-

I tillträdesförordningen 1992:118 finns b1.a. bestämmelser

om tillträde för utländska statsfartyg och statsluftfartyg till svenskt territorium. Förordningen upphör att gälla Sverige kommer i krig. Om om kommun sägs att den får begära att utländska statsfartyg, statsluftfartyg och militära fordon får tillstånd för tillträde till svenskt territorium vid räddningsinsatser eller vid övning av sådana insatser 5 §.

4.2.2 Civil

ledning och samordning

Inom området Civil ledning och samordning finns 1 lag och 1 förord-

ning. Vidare har SRV utfärdat 4 myndighetsföreskrifter och 2 allmänna

råd. Lagen 1994:1720 om civilt försvar innehåller bestämmelser om

kommunernas, landstingens och de kyrkliga kommunernas inom

ansvar det civila försvaret samt bestämmelser hemskydd, verkskydd och om

befolkningsskydd. Kommunerna och landstingen regleras

i ett stort an-

tal paragrafer som behandlar beredskapsförberedelser, verksamhet

under höjd beredskap, hemskydd Bland annat stadgas att kommunen osv. skall verka för att beredskapsförberedelsema för den civila verksamhet

som bedrivs i kommunen statliga myndigheter, landstinget m.fl. får

av en enhetlig inriktning och för att samverkan kommer till stånd mellan dem. Detta gäller dock endast i fråga om sådan verksamhet som är in-

riktad på kommunen 2 kap. 2 §. I förordningen 1995:128 om civilt försvar finns bestämmelser

om verkställighet av lagen 1994: 1720 civilt försvar. Liksom lagen om

innehåller förordningen ett stort antal paragrafer reglerar kommu-

som ner och landsting. Enligt förordningen har kommunerna föreskriftsrätt. Kompletterande föreskrifter till lagen civilt försvar och denna förom ordning får meddelas av SRV och länsstyrelsen. SRV har utfärdat 4 myndighetsföreskrifter och 2 allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting. Myndighetsföreslcriftema och de allmänna råden riktar sig direkt till kommunerna. Flera av reg-

208 Bilaga 2

lerna berör kommunernas arbete med inrättande och kontroll av

skyddsrum

SRVFS 1992:1 Statens räddningsverks föreskrifter om utförande och utrustning av skyddsrum

ändr. i SRVFS 1995:4

SRVFS 1993:6 Statens räddningsverks föreskrifter om provning, certifiering och kontroll av komponenter till skyddsrum

SRVFS 1995:2 Statens räddningsverks föreskrifter om

tidskoefficienter vid beräkning av ersättning för skyddsrumskostnader SRVFS 1997:1 Statens räddningsverks föreskrifter om

ersättning för besiktning av skyddsrum som

byggts enligt 6 kap. 11§ lagen 1994:1720 om civilt försvar

SRV ALLM. RÅD 1996:1 Skyddsrumsunderhåll typkostnader

SRV ALLM. RÅD 1996:2 Verkskydd

4.2.3 Räddningstjänst

Inom området Räddningstjänst finns l lag och 2 förordningar. Vidare finns 5 myndighetsföreskrifter och 12 allmänna råd utfärdade av SRV,

9 allmänna råd meddelanden utfärdade Statens brandnämnd och 2

av

allmänna råd meddelanden utfärdade av Statens brandinspektion.

Räddningstjänstlagen 1986:1102 innehåller föreskrifter om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas. Lagen riktar sig i huvudsak till kommunerna. Bestämmelserna rör bl.a. kommunens

räddningskåren, förebyggande åtgärder mot brand, rädd-

ansvar,

ningstjänstplan, sjöräddningstjänst till sjöss, alarmering, ledning, er-

sättning till kommun för medverkan i räddningstj änst, tillsyn, bemyndi-

ganden, räddningstjänst under krig och utländskt bistånd.

I räddningstjänstförordningen 1986:1107 finns kompletteringar till räddningstjänstlagen 1986:1102. Liksom lagen riktar sig förord-

ningen främst till kommunerna. I denna regleras bl.a. räddningskåren,

förebyggande åtgärder mot brand, sotning, räddningstjänstplan, miljöräddningstjänst till sjöss, ersättning till kommun för medverkan i rädd-

9Följande föreskrifter är utfärdade efter bemyndigande i skyddsrumsförordningen 1979:90: SRVFS 1992:1 och 1993:6 Enligt förordningen 1995:128 om civilt försvar: SRVFS 1995:2 och 1997:1

Bilaga 2 209

ningstjänst och sanering, riskanalys och information, räddningstjänst under höjd beredskap, varning och överklagande. Förordningen inne-

håller även en indelning av inre beredskapszoner och indikeringszoner

för kämkraftsverken i Barsebäck, Forsmark, Ringhals och Simpevarp bilaga. I förordningen stadgas att kommunerna får utfärda vissa föreskrifter. Vidare sägs att SRV och länsstyrelsen får meddela ytterligare föreskrifter. Förordningen 1988:1040 med instruktion för Statens räddningsverk riktar sig framför allt till myndigheten i fråga. Kommunerna berörs särskilt av bestämmelsen om att SRV, i den utsträckning det behövs, skall samverka med dem 4 §. SRV har inom området utfärdat 5 myndighetsföreskrifter och 12 allmänna råd som riktar sig till kommunerna. Vidare finns 9 allmänna

råd meddelanden utfärdade av Statens brandnämnd och 2 allmänna råd meddelanden utfärdade av Statens brandinspektion.

Flera myndighetstöreskriftema och de allmänna råden riktar sig av direkt till kommunerna. En del berör kommunerna i huvudsak indirekt,

då de utgör underlag i kommunernas tillsynsarbete.

Allmänna råd från Statens brandinspektion:

Statens brandinspektion 1971:9 Brandsyn på vårdanläggningar, elevhem, hotell m.m. Statens brandinspektion 1972:3 Släpvagnar och efterfordon vid brandförsvaret

Almärma råd från Statens brandnämnd:

Statens brandnämnd 1978:2 Förvaring av gasñaskor

Statens brandnämnd 1980:6 Brandsyn på detaljhandelsanläggningar

m.m. Statens brandnämnd 1982:3 Automatiskt brandlarm Statens brandnämnd 1983:2 Råd för lagring av handelsgödsel och kalk från räddningstj änstsynpunkt

° Följande föreskrift är utfärdad efter bemyndigande i räddningstjänstforordningen 1986:1107: SRVFS 1993:1, 1994:1, 1995:5 och 1996:6. Enligt räddningstjänstförordningen 1986:1107 och förordningen 1995:128 om civilt försvar: SRVFS 1996:1.

210 Bilaga 2

Statens brandnärrmd 1983:5 Brandsyn i hamnar och på uppläggnings-

platser för fritidsbåtar

Statens brandnämnd 1983:6 Brandförsvarsåtgärder vid torvbrytning

Statens brandnämnd 1983:7 Kyrkor Statens brandnämnd 1984:5 Brandskydd vid campingplatser dyl. o.

Statens brandnämnd 1985:3 Utomhusläktare vid idrottsanläggningar

Myndighetsföreslcrifter och allmänna råd från SRV:

SRVFS 1993:1 Statens räddningsverks föreskrifter om

brandsynefrister

SRVFS 1994:1 Statens räddningsverks föreskrifter om

informationsskyldighet i samband

med kemikaliehantering SRVFS 1995:5 Statens räddningsverks föreskrifter om ersättning för resa och uppehälle enligt

48 § räddningstjänstlagen 1986:1102

SRVFS 1996:1 Statens räddningsverks föreskrifter om varning utomhus

SRVFS 1996:6 Statens räddningsverks föreskrifter

om sotning- och kontrollfrister

SRV ALLM. RÅD 1987:1 Alarmering kommunal räddnings-

av tjänstpersonal SRV ALLM. RÅD 1988:2 Alarmering högre befäl vid kommunav räddningstjänst SRV ALLM. RÅD 1989:1 Samordnad lägesangivning

SRV ALLM. RÅD 1989:4 Vamings- och inforrnationssystemet

viktigt meddelande till allmänheten

SRV ALLM. RÅD 1991:2 Avspärming och trafikdirigering vid

räddningstjänst SRV ALLM. RÅD 1993:1 Brandsynefrister

SRV ALLM. RÅD 1993:2 Plan för länsstyrelsens räddningstjänst

SRV ALLM. RÅD 1993:4 Sanering efter utsläpp radioaktiva av ämnen SRV ALLM. RÅD 1994:2 43 § räddningstjänstlagen m.m.

SRV ALLM. RÅD 1995:2 Ersättning till kommuner för räddnings-

tjänst och viss sanering SRV ALLM. RÅD 1995:3 Kommunal räddningstj änstplan SRV ALLM. RÅD 1996:3 Sotning och kontroll enligt 17 § Rädd-

ningstjänstlagen

Bilaga 2 211

4.2.4 Övrigt

Inom området finns 3 lagar och 8 förordningar Vidare finns 1 myndighetsföreskrift utfärdad av SRV och 2 myndighetsföreskrifter utfärdade ÖCB. av

Varuförsörjning m.m.

Förfogandelagen 1978:262 innehåller bestämmelser om förfogande för statens eller annans räkning. Lagen blir tillämplig först då riket kommer i krig eller om riket är i krigsfara eller liknande. Om kommusägs att den kan erhålla vissa beslutsbefogenheter vad gäller förfonen

gande efter bemyndigande av regeringen 7 §.

I förfogandeförordning 1978:558 finns konkretiseringar av för-

fogandelagen 1978:262. Förordningen blir liksom lagen relevant först

i krig eller i lqigsfara eller liknande. I denna regleras bl.a. tillvägagångssätt då kommun eller landsting och annan samtidigt gör anspråk på egendom som inte är förberedd för förfogande 4 §. Vidare stadgas att kommuner och landsting skall upprätta förteckning över ärenden som rör förfogande 12 §, ta emot och lämna vissa uppgifter 28 § samt göra framställning om viss åtgärd hos länsstyrelsen 29 §. Kungörelsen 1973:206 om motorreparationstjänsten riktar sig främst till Försvarsmakten. Motorreparationstjänsten träder i verksamhet vid krig eller, om regeringen bestämmer det, annars vid höjd beredskap. Kommunerna berörs bestämmelsen att kommunal myndigav om het, efter överenskommelse med Försvarsmakten, kan utföra vissa motorreparationstjänster 6 §.

Totalförsvarspliktig personal m.m.

Lagen 1994:1809 om totalförsvarsplikt behandlar bl.a. totalför-

svarsplikt, inskrivning och fullgörande värnplikt och civilplikt.

av

Kommuner och landsting berörs särskilt av bestämmelserna om att de

skall inhämta och lämna olika uppgifter 2 kap. 2 och 4 §§, 3 kap. 15 §

samt utse ledamöter till inskiivningsnämnden ll kap. 1 §.

I förordningen 1995:238 totalförsvarspliktig finns bestämom melser verkställighet lagen 1994:1809 om totalförsvarsplikt. om av Om kommuner och landsting sägs att bl.a. den eller de nämnder i ett landsting eller verksamhet enligt lagen i en kommun som svarar för 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade skall lämna vissa uppgifter till Totalförsvarets pliktverk 3 kap. 5 §. Därutöver

212 Bilaga 2

finns stadganden om uppgiftslämnande för bl.a. landsting, kommuner och skolor 3 kap. 9 och 14 §§ och att bl.a. kommuner och landsom ting fär göra framställningar om loigsplacering 4 kap. 7 §. Relevant för kommuner och landsting är även bestämmelserna i vilka verkom samheter civilplikt får fullgöras bilaga A. Föreskrifter för verkställighet förordningen får bl.a. utfärdas ÖCB och Socialstyrelsen. av av I lagen 1994:1811 om disciplinansvar inom totalförsvaret m.m. finns bl.a. bestämmelser om disciplinansvar, åtalsanmälan och handläggning av disciplinärenden. Kommuner och landsting nämns i sammanhanget då här sägs att den kommun eller det landsting där den disciplinansvarige tjänstgör eller senast har tjänstgjort kan bli ålagd att pröva frågor om disciplinansvar eller åtalsanmälan 19 §. Vidare regleras t.ex. att kommuner och landsting blir biträdda av auditörer vid handläggningen av disciplinärenden 23 och 24 §§ samt möjligheten att överklaga beslut av kommun eller landsting 50, 51 och 62 §§. Förordningen 1995:241 om disciplinansvar inom totalförsvaret m.m. innehåller kompletterande föreskrifter till lagen 1994:1811 om disciplinansvar inom totalförsvaret m.m. Särskilt relevant för kommuner och landsting är stadgandena om att berörd kommun eller landsting skall ta emot uppgifter 5 kap. 3 § samt vid misstanke om disciplinförseelse inleda utredning av ärendet 2 kap. 4 §. Förordningen 1995:239 om förmåner till totalförsvarspliktiga innehåller föreskrifter om verkställighet av 8 kap. lagen 1994:1809 om totalförsvarsplikt. Vad som sägs om kommuner och landsting är att de kan åläggas att lämna underlag för utbetalning av dagpenning 11 kap. 2 §, lämna uppgifter som behövs för bedömning rätten till faav miljebidrag 11 kap. 7 § samt i vissa fall besluta och utbetala viss typ

av fönnån till totalförsvarspliktig ll kap. 12 §. Verkställighetsföre-

skrifter får i vissa frågor meddelas av Riksförsäkringsverket och Totalförsvarets pliktverk. I förordningen 1995:649 om ledighet och fritid för totalförsvarspliktiga finns regler om bl.a. tjänstledighet, offentliga uppdrag, hemresa och fritid. Bestämmelser som rör kommuner och landsting är att tjänstledighet skall beviljas för bl.a. deltagande som förtroendevald ledamot i ett landstingsmöte eller i ett sammanträde med landstingets förvalmingsutskott, kommunfullmäktige eller kommunstyrelsen 7 §. Vidare finns i förordningen bestämmelser att kommuner eller om landsting, i de fall den totalförsvarpliktiga tjänstgör i en kommun eller landsting, får besluta att den totalförsvarspliktigas rätt att vistas på om valfri plats under fritid får inskränkas 25 och 26 §§. Verkställighetsföreskrifter får meddelas Försvarsmakten och ÖCB. av

Bilaga 2 213

Vidare finns 1 myndighetsföreskrift utfärdad av SRV och 2 myn-

dighetsföreskrifter utfärdade ÖCB. Föreskriften utbildning och

av om

la-igsplacering av totalförsvarspliktiga riktar sig bl.a. till kommuner och landsting. De övriga två rör primärt totalförsvarspliktiga och riktar sig endast indirekt till kommuner och landsting.

Myndighetsföreslciift från SRV:

SRVFS 1995:3 Statens räddningsverks föreskrifter om medinflytande

för totalförsvarspliktiga som fullgör civilplikt

Myndighetsföreskrifter från ÖCB:

ÖCBFS 1995:3 Överstyrelsens för civil beredskap föreskrifter

om

utbildning och krigsplacering av totalförsvarspliktiga

ändring i ÖCBF S 1997:2

ÖCBFS 1995:4 Överstyrelsens för civil beredskap föreskrifter

om

ledighet och fritid för totalförsvarspliktiga som fullgör

civilplikt

Det militära försvaret

Hemvärnsförordningen 1997:146 innehåller bestämmelser om bl.a. hemvämets ändamål, hemvämets personal och hemvämsberedskap.

Kommun omnämns då här stadgas att den har möjlighet att yttra sig

innan avtal ingås vad gäller persons tjänstgöring som hemvämsman 5 § samt har rätt att utse minst en ledamot i ett hemvämsråd som organi-

seras inom kommunen l l §.

I förordningen 1986:1111 om militär medverkan i civil verksamhet regleras medverkan i räddningstjänst samt utförande av annat arbete. Bestämmelser som rör kommuner och landsting är att sjuk-

vårdshuvudman får begära hjälp med utförande av transporter 2 §

samt att bl.a. kommunen skall höras i vissa sammanhang avseende Försvarsmaktens arbetes eventuella konkurrensintrång 7 §. Försvars-

" Utfärdad efter bemyndigande i förordningen 1995:808 om medinflytande för totalförsvarspliktiga: SRVFS 1995:3. Bemyndigande i förordningen 1995:238 om totalförsvarsplikt och beredskapsförordningen 1993:242: ÖCBFS 1995:3. Bemyndigande i förordningen 1995:649 om ledighet och fritid för totalförsvarspliktiga fullgör civilplikt: ÖCBFS 1995 24. som

214 Bilaga 2 SOU 1998: 105

makten bemyndigas enligt denna förordning att meddela vissa föreskrifter.

4.3 Upplevda med problem regleringen

Svenska Kommunförbundet är särskilt kritiskt till lagstiftningen inom

området Räddningstjänst. Bland annat efterlyses målinriktad

en mer

och mindre detaljreglerad lagstiftning och tillsyn. Förbundet nämner

som exempel de detaljerade kraven på en kommunal räddningstjänst-

plan samt fokuseringen på brandsyn och sotning när det gäller förebyggande insatser. Vidare säger Kommunförbundet att den detaljreglerade

lagstiftningen får till följd att det blir alltför många myndighetsföreskrifter och allmänna råd på området. Myndighetsföreskriftema och de allmänna råden upplevs välsom digt styrande för kommunerna. Kommunförbundet anser att myndighetsföreskriftema på området måste begränsas. Man tillägger emellertid att myndighetsföreskrifter och allmänna råd också kan vara till hjälp för kommunerna. Kommunförbundet menar att ett antal förhållanden i räddningstjänstlagstiftningen bör förtydligas, bl.a. gäller detta den statliga tillsynen: Oklarheter finns för närvarande om dess roll och inriktning samt om formerna för samverkan mellan olika statliga tillsynsmyndigheter. Rimligen bör tillsynen stödja ett synsätt som bygger på att staten lägger fast nationella mål för samhället. PM 1997-09-30 s. 10 Vidare framhålls att statistik- och uppgiftslämnandet till SRV är betungande för kommunerna. Kritik mot lagstiftningen har även framförts Räddningsverksutav redningen. I en skrivelse till regeringen 1997-10-28, dnr FO97/ 2363/RS, föreslår utredningen att regeringen tillsätter kommitté med en

uppgift att göra en översyn av räddningstjänstlagen, räddningstjänstför-

ordningen och vissa författningar kopplade till dem. Kritiken har lett till att direktiv till en utredning om räddningstjänst-

lagstiftningen är under framtagande. Översynen beräknas komma i

gång under augusti 1998. Vidare kan nämnas att SRV framhåller att det finns olika aspekter som talar för att det kan bli mer detaljstyrning inom detta område. Verket nämner bl.a. intemationaliseringen och EU-anpassningen som anledningar till detta. Kritiska röster har även höjts vad gäller hemvämsförordningen. Kommunförbundet menar att vissa kommuner har svårt att leva upp till möjligheten att yttra sig.

Bilaga 2 215

Även förordningen militär medverkan i civil verksamhet lqitise-

om ras av Kommunförbundet. Kommunerna det problematiskt anser vara att militären inte får medverka vid andra tillfällen än vid räddningstjänst.

SOU 1998: 105 Bilaga 2 217

5 Inrikesdepartementet

1 Allmänt

Utredningen har bedömt att 46 lagar och 28 förordningar inom Inrikesdepartementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Därtill kommer ll myndighetsföreslcrifter eller allmänna råd utfärdade Boav verket och 2 myndighetsföreslcrifter utfärdade Statens invandrarverk av SIV. I den fortsatta redovisningen delas regleringen i följande fem upp grupper: Kommunal lagstiftning Kommunal ekonomi m.m., m.m.,

Plan- och byggfrågor, Integrationsfrågor samt Övrigt.

5.2 Beskrivning av regleringen

5.2.1 Kommunal lagstiftning

m.m.

Inom Inrikesdepartementets område bedöms 29 författningar på olika

sätt handla om kommunal lagstiftning. Det rör sig 26 lagar och 3 om

förordningar eller motsvarande med stora skillnader i omfattning och

tyngd. Myndighetsföreslcrifter eller allmänna råd särskilt berör som kommuner eller landsting saknas inom detta område. Den centrala och övergripande regleringen både kommuner och av landsting återfinns i kommunallagen 1991:900. I kommunallagen regleras bl.a. frågor om kommun- och landstingsindelningen, villkoren

för medlemskap, kommunernas och landstingens befogenheter

samt om deras organisation. Från den 1 januari 1998 regleras också kommunal-

förbunden i kommunallagen. Den gällande kommunallagen är från

nu år 1991. Ett uttalat mål när lagen infördes att den skulle ett stort var ge utrymme för kommunerna att själva välja den organisation bäst som

svarade mot deras förutsättningar. Vid förändringen avskaffades därför

218 Bilaga 2 SOU 1998: 105

bl.a. kraven på särskilda nämnder/styrelser inom nästan samtliga ornråden. Genom kommunallagen kommuner och landsting en allmän ges kompetens att själva ta hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan 2 kap. 1 §. I

lagen ges kommuner och landsting också befogenhet att under vissa

villkor driva näringsverksamhet samt att lämna kommunalt partistöd - 2 kap. 7-10 §§. Därutöver har riksdagen genom ett antal lagar vidgat eller preciserat kommunens kompetens inom en rad områden. Till dessa lagar kan räknas: -lagen 1989:977 om kommunalt stöd till ungdomsorganisationer, -lagen 1986:753 om kommunal tjänsteexport, lagen 1962:638 om rätt for kommun att bistå utländska stude rande, -lagen 1993:406 om kommunalt stöd till boendet, lagen 1968:131 om vissa kommunala befogenheter inom turist- väsendet,

lagen 1970:663 om vissa kommunala befogenheter i fråga om

sysselsättning för handikappade, lagen 1994:693 om rätt for kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrothjälp och annat bistånd, lagen 1982:1070 om skatteutjämning i Stockholms läns lands- tingskommun I sammanhanget kan nämnas att i propositionen Vissa kommunala frågor prop. 1997/982155 föreslås en ny lag om rätt för landstinget och kommunerna i Skåne län och Västra Götalands län att lämna bidrag till kommun. Lagen föreslås träda i kraft den l januari 1999. annan Det finns också del andra lagar på ett mer allmänt plan berör en som kommunernas åligganden, befogenheter och organisation. Lagen

1992:339 om proportionellt valsätt föreskriver att proportionella val

skall tillämpas i val förrättas b1.a. landstings- och kommunfullsom av mäktige eller kommunala styrelser/nämnder en majoritet av leav om damöterna begär det. Lagen 1994:692 om kommunala folkomröstningar närmare anvisningar förfarandet vid kommunala folkger om omröstningar. Den kommunala delegationslagen 1954:130 ger kommun rätt att överlåta sammanslutning att teckna för kommunen bindande kollektivavtal.

Av mer konkret karaktär är lagen 1970:462 om vissa anslag på

kommuns anslagstavla b1.a. ålägger kommunen att anslå handsom

Bilaga 219

lingar åt myndigheter eller enskilda lag eller författsom genom annan ning givits denna rätt. I sammanhanget kan även nämnas lagen

1957:259 om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser

av offentlig plats, m.m.

Det finns några lagar och förordningar handlar landets

som om geo-

grafiska indelning i kommuner och län. Itillkännagivande 1997:824

om länens indelning i kommuner redovisar regeringen kommun- och länsindelningen den 1 januari 1998. Lagen 1979:411 ändringar i om Sveriges indelning i kommuner och landsting regeringen fullger makt att besluta ändring i rikets indelning i kommuner om samt att

meddela i sammanhanget nödvändiga föreskrifter. I lagen regleras

relativt detalj erat hur ett sådant beslut skall fattas och den eventuella pro-

cessen för att genomföra ändringen. Vid kommundelning kan regeringen bestämma att en kommun skall företrädas indelningsdelegerade.

av

Lagen 1979:412 om kommunala indelningsdelegerade reglerar

delegationens uppgifter, befogenheter, organisation m.m.

I förordningen 1990:1510 med länsstyrelseinstruktion läns-

ges styrelserna i uppdrag att inom länet samordna, följa och utvärdera upp verksamheter och insatser inom sina olika ansvarsområden. I länsstyrelseinstruktionen sägs också att bland ledamöter och ersättare i läns-

styrelsen bör det finnas erfarenhet från kommunal och landstingskom-

munal verksamhet och erfarenhet från verksamhet i näringslivet och arbetstagarorganisationer. Av lagen 1976:891 val ledamöter i om av länsstyrelses styrelse framgår att ledamöter och ersättare i länsstyrel-

sens styrelse skall utses val landstingsfullmäktige. Om det

genom av finns en majoritet för detta skall proportionella val tillämpas länsstyrelseinstruktionen 40 §.

Till kommunal lagstiftning kan även räknas tillkän-

gruppen m.m. nagivandet 1982:990 om en europeisk ramkonvention om samarbete över riksgränser mellan lokala och regionala samhällsorgan som meddelar att konventionen trätt i kraft för Sveriges del. I denna grupp ingår även rad lagar tillkommit för möjligen som att göra olika typer av försöksverksamheter eller liknande på lokal eller regional nivå. Dessa författningar är i regel tidsbegränsade och gäller

endast ett mindre antal kommuner, län eller landsting. Författningarna

som reglerar försöksverksamheter är: m.m.

lagen 1995:1285 om försöksverksamhet med nämnd

- gemensam för flera landsting, -lagen 1996:637 om försöksverksamhet med rätt för kommunala aktiebolag att bedriva uppdragsverksamhet inom sådan trafik som

avses i lagen 1985:449 rätt att driva viss linj etrañk,

om

220 Bilaga 2

-lagen 1996:945 sammanläggningsdelegerade för Skånes läns om landsting, lagen 1996:1414 om iörsöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning, lagen 1996:1415 om försöksverksamhet med regionförbund i - Kalmar län och Skåne län,

lagen 1997:222 sammanläggningsdelegerade för Västra Gö-

- om talands läns landsting, lagen 1997:223 val av ledamöter i styrelsen för Länsstyrel- - om sen i Västra Götalands län, lagen 1997:297 försöksverksamhet med samtjänst vid med- - om borgarkontor, lagen 1987:147 regionplanering för kommunerna i Stock- - om holms län.

5.2.2 Kommunal ekonomi

Gruppen Kommunal ekonomi omfattar totalt 11 författningar; 7 lagar

och 4 förordningar. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som sär-

skilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område. Huvuddelen lagarna och förordningarna reglerar systemet för av statsbidrag till kommuner och landsting samt det kommunala utjämningssystemet. De författningar har en sådan koppling är: som lagen 1995:1514 generellt statsbidrag till kommuner och om landsting, förordningen 1995:1644 generellt statsbidrag till kommuner om och landsting, -lagen 1995:1515 utjämningsbidrag till kommuner och landsom ting, lagen 1995:1516 utjämningsavgift för kommuner och lands- - om ting,

förordningen 1995:1645 utjämningsbidrag och utjämnings-

- om avgift för kommuner och landsting, förordningen 1995:1646 skattesatser vid beräkning av ut- - om

jämningsbidrag och utjämningsavgift för kommuner och landsting lagen 1995:1517 om införande av lagen 1995:1514 om gene-

rellt statsbidrag till kommuner och landsting, lagen 1995:1515 om utjämningsbidrag till kommuner och landsting och lagen

1995:1516 utj ämningsavgift för kommuner och landsting.

om Tilläggas kan att utredning för närvarande över reglerna för en ser den kommunala skatteutj ämningen.

Bilaga 2 221

I lagen 1995:1518 mervärdesskattekonton for kommun och

om landsting regleras de särskilda momsbestämmelsema för kommuner

och landsting. Kopplat till denna lag finns förordningen 1995:1647 om ersättning lör mervärdesskatt enligt lagen 1995:1518

om mervärdesskattekonton for kommuner och landsting bl.a. fastsom ställer procentsatsen för momsersättningen.

Lagen 1996:1061 minskning i särskilda fall

om av det generella statsbidraget till kommuner och landsting åren 1997-1999 stadgar -

med vissa angivna undantag att minskning statsbidraget skall

- en av

göras för kommuner och landsting

som höjer sin skatt åren 1997, 1998 eller 1999.

Lagen 1997:614 kommunal redovisning reglerar den kom-

om

munala redovisningen.

5.2.3 Plan- och

byggfrågor

Under gruppen Plan- och byggfrågor redovisas 10 lagar och 15 förordningar. Därtill kommer att Boverket utgivit ll myndighetsföreslcrifter eller allmänna råd bedöms särskild betydelse för kommusom vara av nema. Den centrala regleringen inom plan- och byggområdet utgörs av plan- och bygglagen 1987:10 samt plan- och byggförordningen

1987:383. Plan- och bygglagen PBL innehåller bestämmelser

om planläggning av mark och vatten och byggande. I PBL stadgas bl.a. om

att det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen

av

mark och vatten 2 §. I lagen finns detaljerade regler vilka planer

om kommunen måste eller får upprätta samt hur planeringsprocessen skall

gå till. I lagen sägs även att det i varje kommun skall finnas eller en flera nämnder som skall fullgöra kommunens uppgifter inom plan- och

byggnadsväsendet och ha det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten 7 §. Enligt PBL skall kommunerna ha tillsyn över byggnadsarbeten och utföra besiktningar, ta bygganmälan och rivemot ningsanmälan samt ta frågor påföljder och ingripanden vid upp om överträdelser. Kommunen prövar även ansökningar bygglov, rivom ningslov och marklov samt förhandsbesked. Det finns i flertalet fall ger detaljerade regler i PBL hur dessa ärenden skall handläggas. Lagen om

reglerar även ett antal situationer då kommunen har rätt eller skyldighet

att lösa in mark, eller skyldighet att utge ersättning till markägare på grund av beslut eller åtgärder vidtagna med stöd PBL. PBL av ger

kommunen rätt att låta fastighetsägarna inom ett område ersätta kom-

munen för kommunens kostnader för att anlägga eller förbättra gator

222 Bilaga 2 SOU 1998: 105

och andra allmänna platser inom området. I övrigt innehåller lagen b1.a. bestämmelser för kommunerna att övervaka, samverka, informera om

initiativ i plan- och byggfrågor. Kommunen skall t.ex. verka för

och ta

god byggnadskultur och en god stads- och landskapsmilj ö och för att

en

riksintressen tillgodoses. I lagen finns även preciseringar av kommu-

informationsskyldighet. nens

Som framgått innehåller PBL både regler om planläggning och

ovan

byggande. Det bör tilläggas att det framför allt inom planverksam-

om

heten finns klar koppling till lagstiftning utgivits inom Justitie-

en som

departementets område. Exempel på sådan lagstiftning är: jordabalken,

fastighetsbildningslagen och byggningabalken. I lagen 1970:244 allmänna vatten- och avloppsanläggning-

om behövs med hänsyn till hälsoskyddet Vattenförsörjning och ar sägs att

avlopp för viss befintlig eller blivande bebyggelse ordnas i ett större

sammanhang, skall kommunen sörja för eller tillse, att allmän vaanläggning kommer till stånd, så snart det kan ske 2 §. I samma para-

graf stadgas att länsstyrelsen kan vid vite ålägga kommunen att fullgöra denna skyldighet. I övrigt innehåller lagen främst föreskrifter som huvudmannen för anläggningen har att följa. Huvudmannen kan men be-

höver inte kommun. Det finns även i lagen några direkta formulevara ringar kommunen. Bland annat sägs att kommunen skall erhålla en om årlig berättelse över tillsyn anläggningen samt att förhållanden som av

påkallar ingripande länsstyrelse, den eller de kommunala nämn-

av en

uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsornrådet eller

der som fullgör någon myndighet skall tillsynsmarmen anmälas till kommuannan av nen 32 §. Förköpslagen 1967:868 kommun rätt till förköp vid försäljger

ning viss fast egendom t.ex. med hänsyn till den framtida ut-

av som

vecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande an-

ordning eller för idrott eller friluftsliv 1 §. Förköpsrätten utövas gekommun inom i lagen angiven tid underrättar sälj are och köpanom att beslut utöva förköpsrätt samt anmäler detta beslut till inskrivre om att

ningsmyndigheten med företeende bevis underrättelserna 7 §.

av om Om köparen eller säljaren bestrider kommunens förköpsrätt måste kommunen inom angiven tid söka tillstånd för förköpet hos regeringen.

Tillstånd skall vägras b1.a. det är oskäligt att förköp sker med hänom till förhållandet mellan säljare och köpare. Iförköpskungörelsen syn

1967:873 närmare anvisningar hur lagen skall tillämpas.

ges om

Enligt lagen 1995:1393 kommunal lantmäterimyndighet får

om regeringen meddela tillstånd för kommun att inrätta kommunal en en lantmäterimyndighet och för verksamheten vid myndigheten att svara §. En kommun vill inrätta kommunal lantmäterimyndighet

l som en

Bilaga 2 223

skall ansöka om detta till Lantmäteriverket 3 §. För tillstånd lcrävs att kommunen uppfyller ett antal i lagen uppställda krav 2 §. Förordningen 1995:1459 om avgifter vid lantmäteriförrättningar innehåller bestämmelser avgifter för förrättningar om som

handläggs av en lantmäterimyndighet och räkningar för förrätt-

om ningskostnader. I princip gäller bestämmelser samma för både statliga

och kommunala lantmäterimyndigheter. I 14 § dock

sägs att en kom-

munal lantmäterimyndighet får besluta lägre avgifter de

om än som Lantmäteriverket föreskriver. Mätningskungörelsen 1974:339 innehåller bestämmelser hur om mätning och kartläggning skall genomföras. Kungörelsen har främst

relevans för lantmäteriverksamheten, i huvudsak bedrivs

som av statliga myndigheter. I 13 § sägs dock att behöriga att verkställa mätning och kartläggning enligt kungörelsen är lantmäterimyndigheter samt kommunala mätningsorgan med personal uppfyller som behörighetskraven eller har förklarats behörig som enligt vissa bestämmelser i kungörelsen. I 14 § sägs vidare att den utför mätningen eller kartsom läggningen vid behov skall samråda med den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet. Lantmäteriverket har lämnat ett förslag till regeringen minskning om en och viss komplettering kimgörelsen. I ett sarnrådsyttrande till av Lantmäteriverket har Svenska Kommunförbundet anfört att kungörelsen bör upphävas när tillfälle att i andra författningar infoga de bestämmelges behöver finnas kvar. ser som Anläggningslagen 1973:1149 samt anläggningskungörelsen

1973:1165 reglerar förutsättningarna för att inrätta anläggningar som är gemensam för flera fastigheter och är avsedda tillgodose som att ändamål av stadigvarande betydelse för dem

Gemensamhetsanläggning

samt hur dessa ärenden skall handläggas. Även dessa författningar berör i första hand lantmäterimyndigheten. Kommunen har dock enligt 9 § i vissa fall rätt att efter begäran lantmäterimyndigheten medge av undantag för naturvårdsföreskriñer eller del andra särskilda bestämen melser för marks bebyggande eller användning. Kommunen har rätt att begära att anläggningsfråga prövas 17 §. Kommunen har en även rätt att i vissa fall vägra medgivande till anläggning 23 § eller föra att talan mot ett godkännandebeslut 30 §. Även ledningsrättslagen 1973:1144 och ledningsrättskungörelsen 1973:1148 är främst av betydelse för lantmäterimyndighetema.

Kommunerna har dock enligt dessa författningar i stort sett samma möjligheter till påverkan i anläggningslagen, möjlighet som t.ex. att bevilja undantag från vissa bestämmelser 8 § samt rätt att under vissa villkor vägra medgivande till ledningsrätt 21 §.

224 Bilaga 2 SOU 1998: 105

Lagen 1987:11 exploateringssamverkan reglerar hur, efter om särskilt beslut, markägare i samverkan skall vidta åtgärder för att iordningställa viss mark för bebyggelse och för att utföra sådana anord-

ningar behövs för bebyggelsen. Frågor exploateringssamversom om kan handläggs lantrnäterimyndighet. Ansökan exploateringsav om samverkan får göras berörd fastighetsägare eller av kommunen; av

den eller de kommunala nämnder fullgör uppgifter inom plan-

som

och byggnadsväsendet" 8 §. Beslut om exploateringssamverkan får bara fattas kommunen tillstyrker denna 3 §. Lantmäterimyndig-

om heten skall även samråda med kommunen 10 § och kommunen har

rätt att överklaga godkännandebeslut 33 §. Plan- och byggutredningen har i ett betänkande föreslagit att lagen om exploateringssamverkan skall upphävas. Tanken är att vissa lagens stadganden skall inarbetas

av i annan författning.

Huvuddelen de regler gäller byggande återfinns, förutom i

av som

PBL, i lagen 1994:847 tekniska egenskapskrav på byggnads-

om verk, samt i förordningen 1994:1215 om tekniska egenm.m.

skapskrav på byggnadsverk, Dessa författningar är den grund

m.m. byggnonnen vilar på. Författningarna riktar sig i första hand mot byggherren och nämner endast kommuner på ett fåtal ställen. I 16 § i lagen

till funktionskontrollant får endast den utses som givits rikssägs att behörighet eller den godkänts kommunen. Kommunen får ocksom av så den finner att funktionskontrollanten åsidosatt sina skyldighe- - om besluta funktionskontrollant skall utses 17 §. I förter att en annan -

ordningen sägs i 13 § att inom områden där knapphet på Vatten råder

eller kan befaras uppkomma får kommunen i detaljplan eller områdes-

bestämmelser meddela de hushållningsbestämmelser som fordras. Enligt 17 § får kommunen vid andra ändringar än tillbyggnader i detalj-

plan eller områdesbestämmelser bestämma lägre krav än vad som stadi förordningen under förutsättning att bebyggelsen inom området gas ändå får långsiktigt godtagbara egenskaper. Det bör dock noteras att

kommunerna, tidigare beskrivits, PBL givit uppgiften att

som genom tillsynsmyndighet i här aktuella sammanhang. Detta innebär bl.a. vara kommunen skall övervaka att byggherren följ tillämpliga lagar och att er föreskrifter och ingripa på olika så inte är fallet. sätt om Det finns särskild förordning 1991:1273 om funktionskonen troll ventilationssystem. Förordningen innehåller närmare regler av hur, när och funktionskontrollen skall göras. I förordningen om av vem den eller de kommunala nämnder fullgör kommunens sägs att som uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet skall övervaka att ägare till

byggnader fullgör sina skyldigheter i dessa avseenden 8 §.

Bilaga 2 225

Enligt lagen 1977:484 med bemyndigande att meddela före-

skrifter om hissar och andra lyft- eller transportanordningar får regeringen överlåta åt bl.a. kommun att meddela vissa föreskrifter inom

området. I förordning 1993:1598 om hissar och vissa andra mo-

tordrivna anordningar ges närmare regler hur, när och om av vem besiktningar skall göras. I 13 § i förordningen sägs att tillsyn över att

denna förordning följs liksom de föreskrifter har meddelats med

som stöd av förordningen utövas av den eller de kommunala nämnder som

fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet. I förordningen

stadgas även att samråd och information i vissa fall skall ske med Ar-

betarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen 14 §. Lagen 1993:320 om byggfelsförsäkring stadgar att när en näringsidkare uppför en byggnad som helt eller till övervägande del skall användas som bostad för pennanent bruk eller i fråga om sådan byggnad utför åtgärder som fordrar bygganmälan och avsevärt förläng-

som

er byggnadens brukstid, skall det för byggnadsarbetet filmas en bygg-

felsförsäkring l §. I lagen regleras vad byggfelsförsäkringen skall

täcka samt villkoren i övrigt. Lagen innehåller inga särstadganden för kommuner. Detta är orsaken att lagen medtagits här och att den kom-

menteras under avsnittet om upplevda problem med regleringen.

Förordningen 1986:285 om återkallelse godkännande av som

allmännyttigt bostadsföretag i vissa fall m.m. villkoren för när

anger

ett godkännande skall återkallas. Detta skall t.ex. ske om det genom

överlåtelse av aktier eller andelar eller på annat sätt sker ändringar i

fråga om företaget som innebär att kommunen inte längre har kvar det bestämmande inflytandet i företaget. Vidare om företaget avhänt sig

mer än 25 procent av de bostäder företaget hade den ll oktober 1996. Vissa undantag från dessa villkor finns även stadgade. I förordningen 1996:1435 med särskilda bestämmelser om återkallelse av beslut om statligt räntestöd i vissa fall finns bestämmelser om när räntestöd skall återkallas samt att regeringen i vissa fall kan medge undantag.

Det finns en förordningen 1983:1025 statsbidrag för hissin-

om

stallationer i bostadshus m.m. Bidrag enligt denna förordning kan lämnas för åtgärder i eller i anslutning till bostadshus husägaren

som vidtar för att förbättra bostädernas tillgänglighet för äldre och handi-

kappade. Statsbidrag beviljas i mån av tillgång på medel l §. Som

villkor för bidrag gäller att åtgärden måste vara godkänd av kommunen och att kommunen förbinder sig att lämna bidrag med minst 20 procent

av den godkända kostnaden 3 §. Vidare stadgas bl.a. att bidrag endast lämnas efter gemensam ansökan kommunen och husägaren 6 §. av Några statliga medel för detta ändamål finns inte anslagna, varför förordningen egentligen inte är tillämplig.

8 SOU 1998M05

226 Bilaga 2 SOU 1998: 105

Enligt förordningen 1984:337 med ändrade bestämmelser

om statens skyldighet att betala ersättning till kommuner enligt 33 §

bostadslånekungörelsen 1962:537 m.m. kan regeringen bevilja stöd av statsmedel till åtgärder i bostadsområden med stor andel outhyrda

lägenheter. Bevilj as sådant stöd kan regeringen, kommunen medger om

det, besluta att statens ersättningsskyldighet enligt vissa i förordningen

nämnda bestämmelser helt eller delvis skall upphöra i kommunen.

Med stöd av förordningen 1988:372 bidrag till åtgärder

om

mot radon i egnahem kan statliga bidrag lämnas till kostnader för åt-

gärder i syfte att minska radonhalten i och tvåbostadshus bien- som dragstagaren äger och själv bor i egnahem. Bidragsverksamheten

sköts av Boverket, länsstyrelserna och kommunerna 2 §. Ansökan

om bidrag görs hos länsstyrelsen. Sökanden skall i ärendet visa att kommunen funnit åtgärderna nödvändiga enligt PBL 4 §.

Enligt förordningen 1996:1593 bidrag till allmänna

om samlingslokaler får, under vissa villkor, statsbidrag till allmänna sam-

lingslokaler lämnas. För bidrag till köp, nybyggnad, ombyggnad eller standardhöj ande reparationer som inte är av ringa omfattning krävs att kommunen lämnar bidrag med minst 30 procent av det bidragsunderlag

som berättigar till det statliga bidraget 2 §. Bidrag lämnas till sådana aktiebolag, stiftelser eller föreningar arbetar utan vinstsyfte och är som fristående från en kommun eller kommunala företag 5 §. Därutöver finns ett antal lagar och förordningar handlar som om

statliga lån och bidrag vid eller ombyggnation. Dessa författningar

nygäller dock inte särskilt för kommuner eller landsting och redovisas därför inte

Förutom de redovisade lagarna och förordningarna finns 11 myn-

dighetsföreskrifter eller allmänna råd utgivna av Boverket som be-

döms vara av betydelse för kommunerna. I huvudsak avser dessa regler

byggverksamheten.

BFS 1993:57 Byggregler ändr. BFS 1995:17, 1995:65 och BFS 1997:38 BFS 1994:25 Boverkets föreskrifter och allmänna råd om hissar och vissa andra motordrivna anordningar ändr. BFS 1995:3,

1995:13, 1997:1, 1997:2 och 1997:37

2 Bemyndigandei 1987:383, 1987:10, 1994:847 och 1994:1215 3 " 1993:1598 -

Bilaga 2 227

BFS 1994:40 Boverkets föreskrifter och allmänna råd om funktionskontroll ventilationssystem ändr. BFS av 1995:33 och 1996:56 BFS 1994:57 Boverkets föreskrifter om tillämpningen av

europastandarder ändr. BFS l997:3

BFS 1995:5 Boverkets föreskrifter och allmänna råd om certifiering

av riksbehöriga kvalitetsansvariga ändr. BFS 1996:55

BFS 1995:6 Boverkets föreskrifter och allmänna råd om

typgodkännade och tillverkningskontroll

BFS 1995:18 Konstruktionsregler BFS 1996:59 Boverkets föreskrifter om statligt investeringsbidrag för anordnade av studentbostäder BFS 1997:25 Boverkets föreslqiñer om bidrag till allmänna samlingslokaler BFS 1997:29 Boverkets föreskrifter om CE-märkning av byggprodukter m.m.

BFS 1997:51 Boverkets föreskrifter och allmänna råd om bidrag till

vissa investeringar för att minska elanvändningen i bostäder och vissa lokaler

Integrationsfrågor

Inom gruppen Integrationsfrågor finns 1 lag och 2 förordningar. Därutöver har SIV utfärdat 2 myndighetsföreskrifter. I förordningen 1990:632 om bidrag till avgränsade invandrarpolitiska projekt sägs i 1 § att kommuner och myndigheter i undan-

tagsfall kan erhålla bidrag med stöd av denna förordning. Denna för-

ordning slutar gälla vid årsskiftet 1998/99. Verksamheten utreds för närvarande. Förordningen 1990:927 om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m. utgör grunden för statens överenskommelser med kom-

"- 1991:1273 " 1993:1215 - 1987:383 - " 1994:1215 - 1987:10, 1994:847 och 1994:1215 - " 1996:1371 - ° " 1996:1593 - M -1994:1215 N2 " 1997:635 -

228 Bilaga 2 SOU 1998: 105

munerna om mottagande av flyktingar och andra utlänningar. I 1 § ges SIV befogenhet att träffa denna överenskommelse med kommutyp av

nerna. I förordningen regleras b1.a. vilka grupper som kan omfattas

av överenskommelsema, vad ersättning till kommuner och landsting kan utgå för samt formerna och nivåerna på dessa ersättningar.

Lagen 1992:1068 om introduktionsersättning for flyktingar

och vissa andra utlänningar ger en kommun rätt att bevilja introduktionsersättning till flyktingar och vissa andra utlärmingar har tagits som emot i kommunen inom ramen för det kommunala flyktingmottagandet. Vidare stadgas b1.a. att kommunen får bestämma introduktionsersättningens storlek 1 §, att kommunens beslut att inte utbetala introduktionsersättning får överklagas 5 § samt att kommunen personreur gister skall lämna uppgifter introduktionsersättning till Socialstyrelom sen 6 §. Inom detta område finns 2 myndighetsföreskrifter utgivna SIV av som särskilt berör kommuner eller landsting.

SIVFS 1994: l 8 Statens invandrarverks föreskrifter om särskilda bidrag för vårdavgifter m.m. ändr. SIVFS 1997:423 SIVFS 1997:8 Statens invandrarverks föreskrifter om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m.

5.2.5 Övrigt

Under rubriken Övrigt redovisas lagar och förordningar som berör kon-

sument-, ungdoms- och idrottsfrågor. Sammanlagt rör det sig 2 laom gar och 4 förordningar. Myndighetsföreslcrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område. Förordningen 1988:1583 med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden riktar sig naturligtvis i första hand till nämnden i fråga. I instruktionen sägs dock att Allmänna reklamationsnämnden b1.a. har till uppgift att stödja den kommunala konsumentverksamhe-

tens medling i konsumenttvister l § samt att kommunerna skall

vara

representerade i ett råd knutet till närrmden 7 §. Vidare är bestämmel-

sen om att Allmänna reklamationsnämnden inte skall pröva konsumenttvister som rör hälso- och sjukvård av betydelse för både landsting och kommuner 2 §.

23Bemyndigande i 1994:362 24 " 1990:927 -

Bilaga 2

Enligt förordningen 1995:868 med instruktion för Konsumentverket skall verket ge stöd åt konsumentgrupper är ekonomiskt som eller socialt utsatta. I praktiken har detta bl.a. inneburit att verket utbildar kommunala konsumentvägledare och socialtj änstemän i budgetrådgivning och skuldsanering. Konsumentvägledama får också stöd från verket genom såväl utbildning som material, databaser etc. Vägledama hjälper i sin tur verket att genomföra olika former av marknadskontroller, t.ex. avseende farliga produkter eller annan rättslig marknadskontroll. Dessa insatser är dock inte tvingande för kommunerna. I instruktionen nämns över huvud taget varken ordet kommun eller landsting. Genom lagen 1990:1183 om tillfällig försäljning och förordningen 1990:1235 om kommunala föreskrifter om tillfällig försäljning ges kommuner, under vissa omständigheter, rätt att kräva och utfärda tillstånd samt att fastställa föreskrifter vid tillfällig yrkesmässig försäljning av varor till konsumenter. I förordningen 1994:1389 med instruktion för Ungdomsstyrelsen återfinns vissa formuleringar som mer direkt berör kommunerna. I instruktionen sägs att Ungdomsstyrelsen bl.a. skall verka för att statliga och kommunala insatser för ungdomar samordnas, för förnyelse av ungdomsverksamheten i kommunerna och föreningslivet samt utvärdera effekterna av statliga och kommunala insatser för ungdomar 2 §. Lagen 1995:361 om överlämnande av förvaltningsuppgifter till Sveriges Riksidrottsförbund ger Sveriges Riksidrottsförbund rätt att pröva frågor om fördelning till kommuner av statsbidrag till kostnader

för Specialidrott inom gymnasieskolan l enda paragrafen.

5.3 Upplevda problem med regleringen

Svenska Kommunförbundet anser att det finns flera övergripande problem på området med den kommunala kompetensen. Ett problem rör de i nuläget begränsade möjligheterna för kommunerna att kunna göra arbeten och vara verksamma varandra. Det finns också betydande problem med lagarna om tjänsteexport och katastrofhjälp som förbundet anser är allt för restriktiva. Med nuvarande utformning på dessa lagar krävs regeringens tillstånd i många ärenden. Kommunförbundet är vidare oroat över att regeringen och riksdagen gradvis verkar vara på väg att gå ifrån modellen med generella statsbidrag. Man menar att det finns en klar tendens att införa olika typer av riktade statsbidrag, vilket förbundet är kritiskt till.

230 Bilaga 2

Inom plan- och byggområdet finns ett antal regler som på olika sätt berör kommunerna. En viktig orsak till detta är säkerligen den centrala roll som kommunerna givits inom främst planområdet. Eftersom det här ofta handlar om stora ekonomiska intressen och beslut med betydande återverkningar för enskilda personer och företag har statsmakterna sett ett behov av att fastställa klara spelregler för aktörerna inom området. Den centrala lagen inom området är PBL, innehåller långtgåensom de åligganden och befogenheter för kommunerna. År 1995 gjordes omfattande förändringar i plan- och bygglagstiftningen. Förändringen innebar bl.a. att bygglovsprövningen enligt PBL begränsas till lokaliseringen samt den närmare placeringen och utformningen av byggnader m.m. Samtidigt infördes ett nytt och från bygglovsprövningen formellt fristående tillsyns- och kontrollsystem, vilket tydliggör byggherrens ansvar för att det han bygger uppfyller samhällets krav. Boverket har haft i uppdrag av regeringen att utvärdera ändringarna

i byggregleringen. Denna utvärdering har avlämnats under hösten 1997.

Av intresse i detta sammanhang är främst den delrapport som handlar om byggkontrollen Boverket, Rapport 1997:9. I rapporten konstateras bl.a. att det finns en del oklarheter när det gäller ansvaret för tillsynen inom byggnadsväsendet. I rapporten framkommer även att framför allt byggherrama anser att ett problem är att handläggning och krav kring bygganmälan varierar mycket kraftigt mellan olika kommuner. Mot bl.a. denna bakgrund föreslår Boverket i rapporten att verket i samråd med Kommunförbundet och länsstyrelserna ges i uppdrag att utreda frågan om hur staten på bästa sätt kan samordna och utöva tillsyn över

kommunernas handläggning av bygganmälningsärenden och över kommunernas tillsynsuppgift i samband med byggverksamhet. Vid en

intervju med företrädare för Kommunförbundet har framkommit att förbundet ställer sig bakom ett sådant uppdrag. Vid genomgången av reglerna inom plan- och byggområdet framkom att förbundet tycker att reglerna i stort har en inriktning och utformning som är acceptabel. Det finns dock en del regler som man anser bör ses över eller avskaffas. Exempelvis anser man, som tidigare framkommit, att kommunerna inte bör vara skyldiga att ha en byggfelsförsälqing. Handläggare på förbundet har även framhållit att det är svårt att läsa Boverkets författningar eftersom ändring ofta görs på ändring på ett sådant sätt att det är svårt att veta vad som gäller. En mer övergripande synpunkt är att det finns oklarheter omkring hur långt byggnadsnämndens tillsynsansvar egentligen sträcker sig i olika sammanhang: I ll kap. 1 § PBL står t.ex. att utöver de uppgifter byggnadsnämnden har enligt föreskrifterna i PBL skall nämnden bl.a.

Bilaga 2 231

övervaka efterlevnaden av denna lag och med stöd lagen meddelade av föreskrifter och beslut. Det är inte lätt att veta vilka krav detta egentligen ställer på kommunernas insatser. Denna fråga är aktuell inte minst i samband med funktionskontroller ventilationssystem och hissar. av av Det finns också stark kritik från Kommunförbundet mot den en reglering som tillkommit för att motverka utförsäljning bostäder i av

allmännyttiga bostadsföretag. När det gäller förordningen om statlig ersättning för flyktingmotta-

gande anser Kommunförbundet att förordningen ger för stort utrymme

för SIV:s bedömning när det gäller beslut ersättning till kommuner

om

för betydande extraordinära kostnader för flyktingmottagande § 26.

Det rör sig här om ett i förväg maximerat belopp, vilket innebär att när pengarna är slut får övriga kommuner avslag. Detta gör att kommunerna får svårt att bedöma vilken ersättning för extraordinära kostnader som de kan få.

SOU l998:105 Bilaga 2 233

6 Jordbruksdepartementet

1 Allmänt

Utredningen har bedömt att 9 lagar och 13 förordningar inom Jordbruksdepartementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen.

Därutöver finns 94 myndighetsföreskrifter eller motsvarande eller

allmänna råd utfärdade av Statens livsmedelsverk SLV, l allmänt råd råd och anvisning utfärdat av Kungliga Veterinärstyrelsen, 10 myndighetsföreskrifter och 4 allmänna råd utfärdade av Statens jordbruks-

verk SJV, 12 myndighetsföreskrifter eller motsvarande eller all-

männa råd utfärdade av Lantbruksstyrelsen och 2 myndighetsföreskrifter utfärdade Fiskeriverket. SLV för Kungliga Veteriav ansvarar

närstyrelsens regel då denna myndighet har upphört. SIV ansvarar för

Lantbruksstyrelsens regler av samma skäl. Reglerna har nedan indelats i tre grupper: Livsmedelsfrågor, Djur-

skydd m.m. samt Övrigt.

6.2 Beskrivning av regleringen

6.2. l

Livsmedelsfrågor

Inom gruppen Livsmedelsfrågor finns 1 lag och 7 förordningar. Vidare finns 95 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd. SLV har utfärdat 94

regler och Kungliga Veterinärstyrelsen 1 regel.

Livsmedelslagen 1971:511 innehåller föreskrifter om livsmedels beskaffenhet, hantering, märkning, livsmedelslokaler, tillsyn, avgifter för myndighets verksamhet, ansvar, besvär osv. Kommunerna berörs bl.a. av bestämmelserna om att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet skall utöva till-

234 Bilaga 2 SOU 1998: 105

syn inom kommunen 24, 25, 25 26 och 27 §§. Vidare stadgas att a, kommun kan erhålla uppgiften att ombesörja uppbörden avgifter för av den statliga tillsynen 29a § samt att beslut kommunal nämnd får av

överklagas 33 §. Ändringar i denna lag har gjorts i SFS 1998:128. Ändringama har inneburit att en tillsynsmyndighet bl.a. kommunal

nämnd numera även skall verka för att de föreskrifter stadgas i som EG-förordningar efterlevs.

I livsmedelsförordningen 1971:807 stadgas kompletteringar till

livsmedelslagen 1971:511. I förordningen finns bl.a. bestämmelser om att den eller de kommunala nämnder som utövar tillsyn enligt livsmedelslagen skall pröva frågor om tillstånd 16 § och frågor godom kännande av vissa livsmedelslokaler 38 §. Vidare sägs att tillsynen över viss verksamhet efter samråd mellan SLV och den kommunala nämnden kan flyttas över från verket till nämnden eller tvärtom 46 §, att den kommunala nämnden kan åläggas att biträda vid särskild prov-

tagning och undersökning som SLV bestämmer 48 §, att den kommu-

nala nämnden i vissa fall skall underrättas 52 § och i vissa ärenden underrätta SLV 53 b § samt att beslut av den kommunala nämnden får överklagas 57 §. I förordningen finns även ytterligare bestämmelser som rör tillsynsmyndigheterna t.ex. kommunal nämnd. Bland annat stadgas att tillsynsmyndigheten skall ersättas, av den som var ägare av

livsmedlen, för de kostnader som uppkommer till följd åtgärder

av en-

ligt 27 § livsmedelslagen 53c §. Närmare föreskrifter för tillämpning-

en av livsmedelslagen och denna förordning meddelas av SLV. Förordningen 1989:1110 om avgift för livsmedelstillsyn m.m. innehåller bestämmelser om avgiftsskyldighet, årlig tillsynsavgift, verkställighet och överklagande m.m. Kommunen berörs då det i för-

ordningen stadgas att tillsynsmyndigheten i vissa fall kommunala

nämnder bestämmer vissa avgifter 3 § och i de fall åläggandet inte följs, skall vidta de åtgärder som behövs för att driva in fordringen 10 §. Vidare finns bestämmelser att kommunen årligen skall betala in om femton procent av de årliga tillsynsavgifter som kommunen uppbär

enligt denna förordning ll § samt att den kommunala nämndens be-

slut får överklagas 12 §. SLV får meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning.

Förordningen 1995:1345 om skydd för beteckningar på jord-

bruksprodukter och livsmedel, m.m. innehåller föreskrifter som kompletterar rådets förordning EEG 2081/92 skydd för geogranr om

fiska beteckningar och ursprungsbeteclcningar för jordbruksprodukter

och livsmedel och rådets förordning EEG 2082/92 om särartsskydd nr för jordbruksprodukter och livsmedel. Särskilt relevant för kommunerna är stadgandena om att den eller de kommunala nämnder som fullgör

Bilaga 2 235

uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet skall inom det ansvarsområde som följer bestämmelserna i livsmedelslagen 1971:511 av även ha tillsyn över rådets förordning EEG 2081/92 och rådets förnr ordning EEG nr 2082/92 3 §, samt att den kommunala nämndens beslut får överklagas 6 §. Närmare föreskrifter hur tillsynen skall om bedrivas får utfärdas av SLV. I förordningen 1995:702 om EG:s förordning om ekologiskt framställda produkter ges föreskrifter som kompletterar rådets förordning EEG nr 2092/91 om ekologisk produktion jordbruksproav dukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel. I förordningen stadgas att den eller de kommunala nämnder fullgör som

uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet skall inom det ansvarsområde som följer av bestämmelserna i livsmedelslagen 1971:511 även ha tillsyn över rådets förordning EEG 2092/91 och föreskrif-

nr ter meddelade med stöd av denna förordning 4 §, samt att beslut av den kommunala nämnden får överklagas 7 §. Kompletterande föreskrifter får meddelas av SJV och SLV. Förordningen 1994:1717 om kontroll av livsmedel som importeras från tredje land innehåller bestämmelser villkor för import, om kontroll vid import, kostnader för kontroll vid import, straff, överkla-

gande m.m. Kommunrelevant reglering är att den eller de kommunala

nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet i den ort där livsmedlet anmäls för övergång till fn omsättning skall om-

besörja undersökning, provtagning och annan kontroll av livsmedlet

samt underrätta tullmyndigheten om resultatet av kontrollen 4 §. Vid kontrollen skall den kommunala nämnden biträdas den importeav som rar livsmedlet 4 §. Vidare stadgas att det hos den kommunala nämnden hos kommuner med kontrollstation skall finnas gränskontrollveterinär 4 §, att den kommunala nämndens kostnader för kontrollen skall betalas av importören, dennes ombud eller arman som ansvarar för livsmedlen och att ersättningen tas ut enligt taxa fastställs en som av kommunen 10 §. I förordningen sägs även att beslut av den kommunala nämnden får överklagas 12 §. SLV får utfärda kompletterande föreskrifter. Förordningen 1956:413 om klassificering av kött riktar sig i stor utsträckning till kommunerna. Här stadgas bl.a. att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet i införselorten skall se till att vissa köttsorter klassifice-

ras och stämplas innan frigörs från Tullverkets befattning l §.

varan

Vidare finns bl.a. regler om hur klassificeringen, stämplingen och för-

säljning av köttet får ske och påföljder dessa regler bryts. Kompom letterande föreskrifter får meddelas av SJV.

236 Bilaga 2 SOU 1998: 105

I förordningen 1993:1535 om informationsutbyte inom Euro-

peiska unionen i fråga om farliga livsmedel finns föreskrifter för att

genomföra rådets direktiv 93/59/EEG av den 29 juni 1992 om allmän produktsäkerhet när det gäller snabbt informationsutbyte i fråga om livsmedel. I denna stadgas bl.a. att en myndighet t.ex. kommunal nämnd som beslutar om skyndsamma åtgärder för att hindra, begränsa eller föreskriva särskilda villkor för marknadsföringen eller användningen av livsmedel på den grunden att livsmedlet kan orsaka allvarlig och akut fara för konsumenters hälsa och säkerhet, genast skall underrätta SLV om sitt beslut 2 §. Kommunerna berörs även av bestämmelsen att SLV, då denna tar emot motsvarande uppgifter som i 2 § från EU-kommissionen, skall vidarebefordra underrättelsen till andra myndigheter t.ex. kommunal nämnd. Inom området Livsmedelsfrågor finns 95 myndighetslöreskrifter

eller motsvarande eller allmänna råd eller motsvarande som berör

kommunerna direkt eller indirekt. Kungliga Veterinärstyrelsen har utfärdat 1 regel och SLV 94 regler. Av reglerna riktar sig flertalet endast indirekt till kommunerna, då

de utgör underlag i den kommunala nämndens tillsynsverksamhet.

25Följande föreskrifter är utfärdade efter bemyndigande enligt förordningen 1977:55 om vissa statliga myndigheters beredskap m.m.: SLVFS 1987: 13 Enligt kungörelse 1974:270 om kontroll vid införsel av livsmedel: SLVFS 1993:5 Enligt kungörelsen 1974:271 om kontroll vid utförsel av livsmedel: SLVFS 1994:26 Enligt förordningen 1985:835 om kemiska produkter: SLVFS 1996:9 Enligt förordningen 1994:901 om genetiskt modifierade organismer: SLVFS 1995:3 Enligt förordningen 1994: 1717 om kontroll av livsmedel som importeras från tredje land: SLVFS 1994:59 Enligt livsmedelsförordningen 1971:807: SLVFS 1972:33, 1972:38, 1973:27, 1979:6, 1983:2, 1984:7, 1986:13, 1987:4 1987:23, 1989:2, 1989:23, 1991:6, , 1992:14,1993:15,1993:16,1993:17,1993:19,1993:20,1993:21,1993:23, 1993:24, 1993:25, 1993:26, 1993:27, 1993:28, 1993:29, 1993:30, 1993:31, 1994:10, 1994:11, 1994:12, 1994:13, 1994:16, 1994:21, 1994:40, 1994:42, 1994:44, 1994:46, 1994:47 ,1994:5, 1994:50, 1995:14, 1995:20, 1995:31, 1996:17, 1996:32, 1996:36, 1996:4, 1996:5, 1996:6, 1997:18, 1997:25, 1997:27 och 1997:30, Enligt livsmedelsförordningen 1971:807 och förordningen 1994:1717 om kontroll av livsmedel som importeras från tredje land: SLVFS 1997:33 Enligt livsmedelsförordningen 1971:807 och k1mgöre1sen1974:271 om kontroll vid utförsel av livsmedel: SLVFS 1990:9, 1994:2 och 1994:53

Bilaga 2 237

Allmänt råd från Kungliga Veterinärstyrelsen:

SLVVF 1969: 16 Kungl. Veterinärstyrelsens råd och anvisningar avseende hygieniska anordningar vid demonstration och servering för avsmalcning av livsmedel

Myndighetsföreslcrifter eller allmänna råd från SLV:

SLVFS 1972: l 8 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter

om ätbara fetter och oljor ändr. SLVFS 1980:11, 1986: 15 och 1989:33 SLVFS 1972:23 kungörelsen med föreskrifter om ost, margarinost och ändr. SLVFS 1978:9, 1989:34 och 1990:22 mesvara SLVFS 1972:33 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter m.m. Om industriskalad potatis SLVFS 1972:38 Statens livsmedelsverks kungörelse om glassvaror m.m. ändr. i SLVFS 1976: 16 SLV 1973:1 Statens livsmedelsverks kimgörelse om spannmålsoch bageriprodukter ändr. SLVFS 1982: 14 SLVFS 1973:27 Statens livsmedelsverks kungörelse om ättika m.m. ändr. SLVFS 1978:8 SLVFS 1975: 13 Statens livsmedelsverks bestämmelser m.m. Om butiksgrillning SLVFS 1978:7 Statens livsmedelsverks kungörelse om vitaminering av skummjölkspulver avsett för export SLVFS 1978:21 Statens livsmedelsverks kungörelse om undersökning av bekämpningsmedelsrester på vegetabilier som odlas inom landet ändr. SLVFS 1980:22 och 1996:24 SLVFS 1979:6 Statens livsmedelsverks kungörelse om ñskvaror SLVFS 1981:12 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om viss offentlig livsmedelskontroll ändr. SLVFS 1985:20, 1988:13 och 1990:13 SLVFS 1982:2 Statens livsmedelsverks kimgörelse med förteckning över U-nummer som ursprungsmärken för tillverkare och importörer av mejeri- och margarinvaror m.m. SLVFS 1982:4 Statens livsmedelsverks allmänna råd om förvaring och transport av kylvaror m.m.

Uppgifter om bemyndigande saknas i följande föreskrifter: SLVFS 1975:13, 1978:7, 1978:21, 1982:2 och 1985:15

238 Bilaga 2 SOU 1998: 105

SLVFS 1983:2 Statens livsmedelsverks kungörelse om berikningsmedel i livsmedel ändr. SLVFS 1989:37 och 1996:38 SLVFS 1984:7 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om mjölk m.m. ändr. SLVFS 1986: 16, 1989:45, 1993:42 och 1994: 14

SLVFS 1984:8 Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna

tillämpningsföreskrifter ändr. SLVFS 1984:11, 1985:23, 1989:32, 1990:12, 1991:22, 1992:7, 1992:17, 1993:37, 1996:14 och 1996:36 SLVFS 1985:19 Statens livsmedelsverks allmänna råd om hantering av returburkar i livsmedelslokaler SLVFS 1986:11 Statens livsmedelsverks allmärma råd om

varmhållning m.m. av livsmedel i storhushåll

SLVFS 1986:13 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om köttvaror ändr. SLVFS 1989:25 och 1989:38 SLVFS 1986:14 Statens livsmedelsverks allmärma råd för

tillämpningen av kimgörelsen SLVFS 1986:13 med

föreslqifter om köttvaror SLVFS 1987:4 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om åtgärder för att begränsa intaget av radioaktiva ämnen genom livsmedel ändr. SLVFS 1988:11 och l 996:2 l SLVFS 1987:13 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om verkets beredskap vid krig eller krigsfara SLVFS 1987:14 Statens livsmedelsverks allmärma råd för servering av allmänt smörgåsbord SLVFS 1987:20 Statens livsmedelsverks kimgörelse med föreskrifter om kontroll vid införsel livsmedel ändr. i SLVFS av 1988:25, 1989:22, 1991:27, 1993:3, 1994:35 och 1994:55 SLVFS 1987:23 Statens livsmedelsverks kLmgörelse med föreskrifter om viss kontroll av blötdjur ändr. SLVFS 1989: 14 och 1990:18 SLVFS 1989:2 Statens livsmedelsverks allmärma råd om användning av viss symbol ändr. SLVFS 1992:11 SLVFS 1989:23 Statens livsmedelsverks kLmgörelse med föreskrifter om stickprovskontroll av torkade fikon ändr. SLVFS 1990:17 och 1996:23

Bilaga 2 239

SLVFS 1989:30 Statens livsmedelsverks ktmgörelse med föreskrifter och allmänna råd om dricksvatten ändr. SLVFS 1993:35, 1994:29 och 1997:32 SLVFS 1990:2 Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd för hantering av friteringsfetter i storhushåll m.m. SLVFS 1990:9 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om stämplar och märken vid köttbesiktning och exportkontroll ändr. SLVFS 1994:7 och 1996:8 SLVFS 1990: 10 Statens livsmedelsverks kungörelsen med föreskrifter och allmänna råd om livsmedelstillsyn m.m. ändr. SLVFS 1996:15 och 1996:37 SLVFS 1991:2 Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd egenkontrollprogram för verksamheter med om styckning, charkuterivarutillverkning m.m.

SLVFS 1991:3 Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd

om egenkontrollprogram för livsmedelsbutiker

SLVFS 1991 Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd

om egenkontrollprogram för storhushåll

SLVFS 1991:6 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om matpotatis ändr. SLVFS 1993: 13, 1995:24 och 1997: 19 SLVFS 1991:18 Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd om egenkontrollprogram för verksamheter med viss hantering fisk, kräftdjur och blötdjur samt av

produkter därav

SLVFS 1991:24 Statens livsmedelsverks ktmgörelse med taxa för stickprovsundersökning vid införsel av livsmedel ändr. SLVFS 1996:29

SLVFS 1991:29 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter

och allmänna råd om avgifter för kontroll av rester av

bekämpningsmedel i inom landet producerad

spannmål och produkter därav SLVFS 1992:5 Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd egenkontrollprogram för bagerier och konditorier om SLVFS 1992: 14 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om rapporteringsskyldighet för tillsynsmyndigheter SLVFS 1993:5 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskriñer och allmänna råd om undersökning vid införsel av livsmedel ändr. SLVFS 1994:57 och 1996:22 SLVFS 1993:15 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om erukasyra i oljor och fetter

240 Bilaga 2

SLVFS 1993:16 Statens livsmedelsverk kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om djupfrysta livsmedel ändr. SLVFS 1994:8 och 1996:10 SLVFS 1993:17 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter

om extraktionsmedel vid framställning livsmedel

av och livsmedelsingredienser ändr. SLVFS 1997:2 SLVFS 1993:18 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel ändr. SLVFS 1997:9 SLVFS 1993: 19 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd märkning och presentation om av livsmedel ändr. SLVFS 1994:45, 1995:15 och l 996: 1 1 SLVFS 1993:20 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter

och allmänna råd om identifikationsmärkning av livsmedelspartier

SLVFS 1993:21 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om näringsvärdesdeklaration SLVFS 1993:22 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om juice och nektar m.m. SLVFS 1993:23 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om sylt, gelé och marmelad m.m. SLVFS 1993:24 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmärma råd om vissa former av socker samt om mandelmassa och marsipanmassa SLVFS 1993:25 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om kakao- och chokladvaror SLVFS 1993:26 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om honung SLVFS 1993:27 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om mj ölkpulver och kondenserad mjölk SLVFS 1993:28 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om kaseiner och kaseinater SLVFS 1993:29 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om naturligt mineralvatten ändr. SLVFS 1997:35 SLVFS 1993:30 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmärma råd om kaffe, kaffeextrakt och cikoriaextrakt

Bilaga 2 241

SLVFS 1993:31 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om livsmedel för särskilda näringsändamål ändr. SLVFS 1994:48 och 1997:28 SLVFS 1993:32 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om bekämpningsmedelsrester i livsmedel ändr. SLVFS 1996:33 SLVFS 1993:34 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om atomer m.m. ändr. SLVFS 1996: 1 SLVFS 1993:36 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om vissa främmande ämnen i livsmedel ändr. SLVFS 1994:17, 1995:11, 1996:34 och 1997:34 SLVFS 1994:2 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd hantering fiskvaror om av m.m. ändr. SLVFS 1994:15, 1996:7 och 1997:14 SLVFS 1994:5 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om äggprodukter SLVFS 1994: 10 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om köttprodukter m.m. ändr. SLVFS 1995:23, 1996:20 och 1996:35 SLVFS 1994:11 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om slakt m.m. av fjäderfä ändr. SLVFS 1995:7 och 1997:4

SLVFS 1994:12 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreslqifter

och allmänna råd om slakt och annan hantering av färskt kött av ren ändr. SLVFS 1994:36, 1995:16 och 1996:19 SLVFS 1994:13 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om hantering av mjölk och mj ölkbaserade produkter ändr. SLVFS 1995:10, 1997:11 och 1997:23 SLVFS 1994:16 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd laboratorier som anlitas vid om tillsyn enligt livsmedelslagen 1971:511 ändr. SLVFS 1995:27 och 1997:31 SLVFS 1994:21 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om levande tvåskaliga blötdjur m.m.

242 Bilaga 2 SOU 1998: 105

SLVFS 1994:26 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om avgifter för exportkontrollerade ñsk-, mjölk-, mjölkprodukt- och äggproduktanläggningar ändr. SLVFS 1997: 13 SLVFS 1994:40 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om slakt och arman hantering av frilevande vilt SLVFS 1994:42 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter

och allmänna råd slakt tamkanin och hantering

om av av färskt tamkaninkött SLVFS 1994:44 Statens livsmedelsverks kimgörelse med föreskrifter och allmänna råd om svamp och svampprodukter SLVFS 1994:46 Statens livsmedelsverks ktmgörelse med föreskrifter och allmänna råd om modersmjölkersättning och tillskottsnäring ändr. SLVFS 1997:8 och 1997:29 SLVFS 1994:47 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmärma råd om välling för spädbarn SLVFS 1994:50 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om modersmjölksersättning och tillskottsnäring avsedda för export till land utanför den Europeiska Unionen SLVFS 1994:53 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om stämplar och märkens utformning vid EUmedlemskap SLVFS 1994:59 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om kontroll av animaliska livsmedel som importeras från tredje land ändr. SLVFS l 997: 16 SLVFS 1995:3 Statens livsmedelsverks kimgörelse med föreskrifter och allmänna råd om tillstånd för utsläpp på marknaden av sådant livsmedel som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer SLVFS 1995:14 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om märkning av vissa livsmedel ändr. SLVFS 1996:25 SLVFS 1995:20 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om tillsyn vid införsel av animaliska livsmedel från annat EU-land ändr. SLVFS 1997:6

Bilaga 2 243

SLVFS 1995:31 Statens livsmedelsverks kimgörelse med föreskrifter och allmänna råd om livsmedelstillsatser ändr. SLVFS 1996:2, 1996:13, 1997:10 och 1997:22 SLVFS 1996:4 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om förbud mot införsel m.m. Av vissa livsmedel från Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland SLVFS 1996:5 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om hantering av livsmedel SLVFS 1996:6 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmärma råd om livsmedelslokaler ändr. SLVFS l 996: 27 SLVFS 1996:9 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om avgifter vid provtagning och

undersökning av förpackningsmaterial och husgeråd

m.m. SLVFS 1996:17 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om malet kött och köttberedningar SLVFS 1996:32 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om slakt av tamboskap och hägnat vilt ändr. SLVFS 1997:7, 1997:17 och 1997:37

SLVFS 1996:36 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter

och allmänna råd om personalhygien SLVFS 1997:18 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna användning vissa råvaror råd om av som tidigare ansetts som tillsatser enligt friregeln SLVFS 1997:25 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om karenstider vid hantering av fiskvara från odlad fisk som behandlats med läkemedel m.m. SLVFS 1997:27 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter

och allmänna råd om spannmålsbaserade livsmedel

och barnmat för spädbarn och småbarn

SLVFS 1997:30 Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter

och allmänna råd vissa livsmedel avsedda att om användas i energibegränsad kost för viktminskning SLVFS 1997:40 Statens livsmedelsverks kungörelse med vissa föreskrifter om kontroll vid import av pistaschmandlar m.m. från Iran

244 Bilaga 2 SOU 1998: 105

Djurskydd m.m.

Inom området Djurskydd m.m. finns 3 lagar och 4 förordningar. Vidare finns 10 myndighetsföreskrifter och 4 allmänna råd utfärdade SJV av

och 12 myndighetsföreskrifter eller motsvarande eller allmänna råd

utfärdade av Lantbruksstyrelsen.

Djurskyddslagen 1988:534 avser vård och behandling av husdjur och andra djur, om dessa hålls i fångenskap. Kommunen berörs då här

finns bestämmelser om att frågor om tillstånd skall prövas och kan återkallas av den eller de kommunala nämnder fullgör uppgifter som inom miljö- och hälsoskyddsområdet 16 § och att den kommunala nämnden skall utöva tillsynen inom kommunen inte regeringen föom reskrivit annat 24 §. I lagen stadgas även att nämnden skall ha tillgång till djurskyddsutbildad personal 24 §. Vidare sägs att kommunen efter regeringens överlåtande f°ar meddela föreskrifter om avgifter för tillsynen 25 §, att tillsynsmyndigheten bl.a. den kommunala nämnden får

meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag

eller föreskrifter meddelats med stöd lagen skall efterlevas 26 som av

§, att tillsynsmyndigheten får sätta ut vite 26 §, att tillsynsmyndigheten skall få tillträde till områden, anläggningar m.m. för att där be-

sikta djuren, göra undersökningar och ta 26 §, att tillsynsmynprover digheten får begära handlingar och upplysningar som behövs för tillsynen 27 § samt att en tillsynsmyndighet får besluta att ett djur skall omhändertas 32 §. Kommunrelevant är även bestämmelsen om att beslut av kommunal nämnd får överklagas 38 §. Djurskyddsförordningen 1988:539 innehåller kompletteringar till djurskyddslagen 1988:534. Reglering som berör kommunen är

bl.a. stadgandet att den kommunala nämnd har tillsyn över djur-

som skyddslagen skall pröva vissa frågor 13a § samt godkänna lokaler och andra utrymmen för djur som används i yrkesmässig handel med sällskapsdjur 21 §. I förordningen sägs också att tillsynen över efterlevnaden av djurskyddslagen vid transport djur Sjövägen till eller från av Gotland utövas av en kommunal nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet 56 §. Vidare finns bestämmelser a om att kommunen, enligt den taxa som kommunen bestämmer, får ta ut avgift för en kommunal nämnds verksamhet enligt djurskyddslagen och denna förordning, dock vad gäller tillsynen över cirkusdjur 57 § a

samt att tillsynsmyndighet bl.a. kommunal nämnd i vissa fall har

skyldighet att anmäla uppgift till länsstyrelsen 58 §. Närmare före-

skrifter för tillämpningen av denna förordning och djurskyddslagen meddelas av SJV och Centrala försöksdjursnämnden.

Bilaga 2 245

I lagen 1992:1683 om provtagning på djur, m.m. berörs kom-

munen bl.a. av bestämmelsen att SJV får överlåta åt en kommun att inom kommunen kontrollera att vissa föreskrifter eller beslut följs 7 §. Vidare stadgas bl.a. att en tillsynsmyndighet bl.a. kommunal nämnd får meddela de förelägganden som behövs för att föreskrifter meddela-

de med stöd av 2 och 4-6 i denna lag följs 7 §, att tillsynsmyndig-

heten har vissa befogenheter vid utövandet av tillsyn 8 § samt att beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag eller enligt föreskrifter

som meddelats med stöd av lagen får överklagas ll §. Ändringar i

denna lag har gjorts i SFS 1998:127. Tillsynsmyndighetema bl.a. kommunal nämnd har fått ytterligare befogenheter vid utövandet av tillsyn.

I förordningen 1993:1488 om provtagning på djur m.m. finns

bl.a. bestämmelser som rör tillsynsmyndighetema bl.a. kommunal nämnd. Dessa får enligt förordningen förelägga vite 8 §. Kompletterande föreskrifter till lagen om provtagning på djur, m.m. och denna förordning får meddelas av SJV och SLV. Denna förordning upphörde

att gälla den 1 april 1998 och ersattes då av förordningen 1998:134 om provtagning på djur, m.m. I denna berörs kommunerna särskilt av

stadgandet att SJV får meddela föreskrifter om hur länsstyrelsens och kommunens tillsyn enligt 7 § lagen provtagning på djur, m.m. skall om bedrivas. Förordningen 1971:810 med allmän veterinärinstruktion reglerar framför allt veterinärerna. Kommun omnämns då det i förordningstadgas att veterinären i vissa fall skall underrätta den eller de komen munala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet 4 och 9 §§. Krigsveterinärförordningen 1981:648 innehåller bestämmelser lcrigsorganisation den civila veterinärorganisationen, beredom av

skapsgrader, planläggning och krigsorganisation samt pliktpersonal.

Relevant för kommuner och landsting är stadgandet att krigstjänsteveterinären, om riket kommer i krig eller när regeringen bestämmer så,

skall utöva den närmare tillsynen över hälso- och sjukvården i fråga om

husdjur samt biträda den eller de kommunala nämnder som fullgör

uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet i frågor rörande livsme-

delskontroll och djurskydd 5 §. Lagen 1918:399 om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfálld betesmark reglerar kommunerna och endast perifert landstingen. Om landstingen sägs att de och lantbruksnämnden får framställa att viss tjur eller hingst inte får släppas ut på samfälld betesmark, med mindre än att alla, som äger rätt till bete där, medgiver detta 1 §-

246 Bilaga 2 SOU 1998: 105

Vidare finns 10 myndighetsföreskrifter och 4 allmänna råd utfär-

dade av SJV och 12 myndighetsföreskrifter eller motsvarande eller

allmänna råd utfärdade av Lantbruksstyrelsen. SJV för samtliansvarar ga regler. Flertalet av reglerna riktar sig endast indirekt till kommunerna, då

de utgör underlag för den kommunala nämndens tillsynsarbete. 25

Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd från Lantbruksstyrelsen:

SJV LS 1973:48 Lantbruksstyrelsens föreskrifter om viss slakt av ren ändr. SJV LSFS 1981:29 SJV LSFS 1982: 12 Lantbruksstyrelsens kungörelse om behandlingen av husdjur i samband med slakt m.m. SJV LSFS 1982:21 Lantbruksstyrelsens kungörelse om djurhållning m.m. ändr. SJV LSFS 1983:13 och 1983:27 samt SJVF S 1995:200 SJV LSFS 1984:20 Lantbruksstyrelsens kungörelse med arbetsordning för förste banveterinär SJV LSFS 1988:39 Lantbruksstyrelsens föreskrifter om undantag från

bedövning vid slakt av fjäderfä och kaniner SJV LSFS 1990: 14 Lantbruksstyrelsens föreskrifter och allmärma råd

om avlivning av hundar, katter, vissa pälsdjur och daggamla kycklingar m.m. SJV LSFS 1990:26 Lantbruksstyrelsens föreskrifter om djurhållning

av dovhjort och kronhj ort i vilthägn SJV LSF S 1990:41 Lantbruksstyrelsens föreskrifter och allmänna råd

om godkännande av ny teknik för djurhållning SJV LSFS 1990:44 Lantbruksstyrelsens föreskrifter om undantag från

förprövning av djurstallar m.m.

SJV LSFS 1990:52 Lantbruksstyrelsens föreskrifter och allmänna råd

om granskningsunderlag vid förprövning av

djurstallar

26Följande föreskrifter är utfärdade efter bemyndigande enligt djurskyddsförordningen 1988:539: SJV LSFS 1988:39, 1990:14, 1990:26, 1990:41, 1990:44, 1990:52, 1991:16, 1991:22 samt SJVFS 1993:129, 1993:154, 1995:113, 1995:24, 1996:105, 1997:43, 1997:61 och 1997:71 Enligt förordningen 1985:343 om kontroll av husdjur m.m.: SJVF S 1996: 158 Enligt förordningen 1993:1488 om provtagning på djur m.m.: SJVF S 1997:72 Enligt Kungl. Majzts kungörelse 1973:271 SJV LS 1973:48 : Uppgifter om bemyndigande saknas i följande föreskrifter: SJV LSFS 1982:12, 1982:21 och 1984:20

Bilaga 2 247

SJV LSFS 1991:16 Lantbruksstyrelsens föreskrifter om dopning

m.m.

av djur vid träning eller tävling SJV LSFS 1991:22 Lantbruksstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om djurhållning i djurparker m.m. ändr. SJVF S

1994:61 och 1997:8

Myndighetsföreskriñer och allmänna råd från SJV :

SJVF S 1993:129 Statens jordbruksverks föreskrifter om

djurhållning inom lantbruket m.m. ändr. SJVF S 1995:93, 1997:30 och 1997:124 SJVF S 1993: 154 Statens jordbruksverks föreskrifter om operativa ingrepp på djur ändr. SJVF S 1995:11

SIVF S 1995:24 Statens jordbruksverks föreskrifter om

uppfödning, försäljning och förvaring av hundar samt om förvaringsutrymmen för och avel med

hundar och katter SJVF S 1995: 1 13 Statens jordbruksverks föreskrifter om

djurskyddskrav vid avelsarbete ändr. SIVF S

1995: 1 8 1 SJVF S 1996: 105 Statens jordbruksverks föreskrifter om transport

av levande djur ändr. SNF S 1997:82

SJVF S 1996:158 Statens jordbruksverks föreskrifter om seminverksamhet med hästdjur SJVF S 1997:43 Statens jordbruksverks föreskrifter om undantag

från kravet på veterinär medverkan vid offentlig tävling med djur

SJVF S 1997:61 Statens jordbruksverks föreskrifter om villkor för hållande, uppfödning och försäljning Av djur m.m. avsedda för sällskap och hobby

SJVF S 1997:71 Statens jordbruksverks föreskrifter om undantag

från kravet att höns för äggproduktion inte får

inhysas i andra burar än sådana som uppfyller

hönsens behov rede, sittpinne och sandbad av SJVF S 1997:72 Statens jordbruksverks föreskrifter om

omhändertagande, hantering och bearbetning av djurkadaver och annat animaliskt avfall ändr.

SJVFS 1997:122

248 Bilaga 2 SOU 1998: 105

SJV L 101 Statens jordbruksverks allmänna råd 1994:2 i anslutning till djurskyddslagen 1988:534 och Statens j ordbruksverks föreskrifter SJVF S 1993: 129 om djurhållning inom lantbruket m.m. ändr.SJVL101:1och101:2 SJV L 103 Statens jordbruksverks allmänna råd 1995:1 i anslutning till djurskyddslagen 1988:534 och Statens jordbruksverks föreskrifter SJVF S 1995:24 om uppfödning, försäljning och förvaring av hundar samt om förvaringsutrymmen för och avel med hundar och katter SJV L 7 Statens jordbruksverks allmänna råd 1996:1 i anslutning till Statens jordbruksverks föreskrifter SJVF S 1996:105 om transporter av levande djur SJV allm. råd 1997:1 Statens jordbruksverks allmänna råd 1997:1 i anslutning till djurskyddslagen 1988:534 och Statens jordbruksverks föreskrifter SJVF S 1997:61 om villkor för hållande, uppfödning och försäljning av djur avsedda för sällskap och m.m. hobby

6.2.3 Övrigt

Inom gruppen Övrigt finns 5 lagar och 2 förordningar. Vidare finns 2

myndighetsföreslqifter utfärdade av Fiskeriverket. I jordförvärvslagen 1979:230 finns bl.a. föreskrifter om för-

värvstillstånd. Kommunerna berörs specifikt genom bestämmelsen om

att lagen inte gäller kommun förvärvar egendom från staten eller om utövar förköpsrätt enligt förköpslagen 1967:868 3 §. Vidare stadgas att kommunen inte får vägras tillstånd till förvärv av sådan fast egendom med hänsyn till den framtida utvecklingen till någon del krävs som för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning 8 §. Ordet kommun nämns även då det i lagen sägs att regeringen bestämmer vilka kommuner eller delar av kommuner som i detta sammanhang

skall klassificeras som glesbygd och omarronderingsornråden 1 §. I förordningen 1997:638 om bidrag för åtgärder mot radon i

dricksvatten berörs kommunerna av stadgandet att bidrag bl.a. får lämnas för åtgärder vid en allmän anläggning som drivs av en kommun 8 §. Av detta stadgande följer flera relevanta paragrafer som bl.a.

Bilaga 2 249

reglerar ansökningsförfarande, bidragsutbetalning och ersättningsnivåer. Enligt förordningen får Boverket meddela ytterligare föreskrifter.

Lagen 1981:533 om fiskevårdsområden innehåller bestämmelser bildande ñskevårdsområden, dess verksamhet, stadgar, organiom av sation, bestånd, ansvar m.m. Av särskild relevans för kommunerna är att det i lagen stadgas att ansökan om bildande ett fiskevårdsområde av får göras av bl.a. kommun 10 §. Vidare berörs kommunerna beav stämmelsen om att kommunen skall underrättas innehållet i kallelom sen inför bildandet ett fiskevårdsområde 14 §. av

Lagen 1985:139 om ersättning för intrång i enskild ñskerätt

riktar sig främst till den gör anspråk på ersättning. Kommuner och som landsting berörs endast bestämmelsen att dessa inte har rätt till av om

ersättning enligt denna lag l §.

Jaktfdrordningen 1987:905 innehåller föreskrifter om allmänna jakttider, jakten efter älg, jakt från motordrivna fordon, jakt för att förebygga skador av vilt m.m. Särskilt relevant för kommunerna är stadgandet om att den som jagar på särskilt uppdrag den eller de komav munala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet får använda motordrivet fordon vid jakten 20 §. Lagen 1933:269 om ägofred innehåller bestämmelser om bl.a.

vård av hemdjur, stängselskyldighet, rätten till gemensamt bete och betesreglering och behandlingen stängsel- och betesfrågor. I denna

av lag berörs landstingen särskilt av stadgandena att de skall höras i om vissa sammanhang rörande stängsel 5 och 6 §§ samt ha möjlighet att göra framställan till regeringen om betesreglering 12 §. Lagen 1972:114 med anledning av konventionen den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning riktar sig främst till samerna. I lagen listas ett antal kommuner mark skall upplåtas till vars norsk renbetning bilagan. Vidare finns 2 myndighetsföreskrifter är utfärdade Fiskesom av riverket. I myndighetsföreslcriften fiskevårdsområden berörs komom munerna särskilt av stadgandet om att yttranden skall inhämtas från kommuner vid bildandet av ñskevårdsområden 2 §. Vad gäller föreskriften om kontroll på fiskets område berörs vissa kommuner. I denna stadgas bl.a. att en inspektör vid miljö- och hälsoskyddsförvaltningama i respektive kommun som erhållit särskilt uppdrag Fiskeriverket vid av gränskontrollstationerna i Svinesund, Karlskrona, Kiruna, Storlien, Eda och Hån får utföra viss kontroll av import fisk 30 §. av

27Utfärdad med stöd i ñskeförordningen 1993:1097 tidigare i ñskeriförordningen 1982:126: FIFS 1982:3

250 Bilaga 2 SOU 1998: 105

FIFS 1982:3 Fiskeriverkets föreskrifter om fiskevårdsområden ändring i FIFS 1985:11, 1991:12 och 1993:38 FIFS 1995:23 Fiskeriverkets föreskrifter om kontroll på fiskets område

6.3 Upplevda problem med regleringen

Livsmedelsfrågor

Vid intervju med företrädare för Svenska Kommunförbundet framen kom att förbundet att livsmedelsområdet är alltför reglerat. anser Kritik framfördes mot bl.a. livsmedelsförordningen. Vad gäller denförordning tycker Kommunförbundet att SLV inte samrådet i tillna räcklig utsträckning när det handlar om att föra över tillsynsuppgifter till kommunerna. Kommunförbundet vill att regleringen skall utformas på ett liknande sätt som i miljöskyddslagen. Vidare förbundet att förordningen avgift för livsmedelstillanser om syn m.m. bör ändras. Kommunförbundet menar att kommunerna bör få möjlighet att själva fastställa nivån på avgifterna samt att bestämmelsen om att kommunerna skall inleverera viss del av avgifterna till SLV bör

upphöra att gälla Svenska Kommunförbundet, Memorial 3/95 s. 2.

Sveriges medlemskap i EU har enligt Kommunförbundet inneburit

radikala förändringar för reglerna gällande importkontroll av livsmedel.

Kommunförbundet och har hemställt till regeringen SK dnr nr anser, 1995/2737, att förordningen om kontroll av livsmedel som importeras ändras så att kontrollen fortsättningsvis blir statlig uppgift. Komen munförbundet anser emellertid att kommunerna ska ha möjlighet att på frivillig väg genomföra verksamheten mot full kostnadstäclcning. Förbundet vidare att förordningen klassificering av kött anser om bör ändras. Andra stycket i l § bör utgå då den är förlegad och komi dag i praktiken inte har någon roll i dessa sammanhang. munerna

Kritik framförs också mot flera myndighetsföreslciifter inom omrâ-

det. Detta gäller bl.a. föreskrifter som ålägger kommunerna att upprätta

Bemyndigande i förordningen 1994: 1716 om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen: FIFS 1995:23

SOU 1998: 105 Bilaga 2 251

verksamhetsplan för tillsynen och föreskrifter för kommunerna

som innebär alltför stor mängd uppgiftslärnnande. Kommunförbundet att det inom detta område ständigt kommenar mer förslag om att nya uppgifter skall tillföras kommunerna. En hel del åligganden har sin grund i EG-direktiv förs in i svensk lagstiftsom ning. Kommunförbundet påpekar att det finns begränsat eller inget utrymme att föra fram synpunkter på sådana regler. Vidare förbunanser

det att SLV:s konsekvensutredningar ofta är bristfälliga. Vid införlivande rad EG-förordningar, framför allt marknadsförordningar,

av en

har SLV velat utse kommunerna till tillsynsmyndighet. Kommunförbundet anser dock, att i de fall förordningama reglerar märkning

en som skall fLmgera ett konkurrensmedel, är kontrollen dess efsom av

terlevnad inte att betrakta ett offentligt åtagande. Kontrollen bör

som enligt förbundet istället åligga ett enskilt kontrollorgan.

Kommittén om livsmedelstillsynen nyligen avlämnat sitt betän-

som

kande Livsmedelstillsyn i Sverige SOU 1998:61 behandlar bl.a.

regelverket inom livsmedelsområdet. Kommittén föreslår att omfattning-

en av detta begränsas genom att allmänna råd tas bort från författnings-

samlingen, att en handledning för tillsynsarbetet tas fram liksom en metod för att förmedla aktuell information till "fáltet och att möjligheten att förenkla reglerna inventeras. Vidare föreslår kommittén bl.a. att uppgiften att bestämma avgifter för prövning och tillsyn enligt livsmedelslagen decentraliseras till kommunerna. Kommittén skriver också

att den anser att gränskontrollen mot tredje land, i dag är kom-

som en munal uppgift, bör ett statligt åtagande. ses som

Djurskydd m.m.

Kommunförbundet anser inte att regleringen inom området Djurskydd m.m. är nämnvärt problematisk för kommunerna. Man nämner dock att

kommunerna på grund EG-direktiv har drabbats fler tillsynsupp-

av av

gifter, höjda kompetenskrav och ökad uppgiftslämnarbörda. Kom-

en munförbundet anser inte att SJV på ett tillfredsställande sätt har samrått

med förbundet om hur uppgiftsinhämtningen från kommunerna kan

ske. Vidare tillägger förbundet att kommunerna vid införandet av

SJVF S 1997:72, Föreskrifter omhändertagande, hantering och be-

om arbetning av djurkadaver och annat animaliskt avfall, tillfördes nya

uppgifter utan att förslaget remitterades.

252 Bilaga 2

Övrigt

Kommunförbundet har inte hatt några synpunkter på regleringen inom

detta område. Under kartläggningen har emellertid framkommit att lagen om ersättning för enskild fiskerätt inte tillämpas i någon större utsträckning längre, då de flesta ärenden som lagen avser redan är avslutade.

Bilaga 2 253

7 Justitiedepartementet och

Statsrådsberedningen

1 Allmänt

Utredningen har bedömt att 73 lagar

varav 2 grundlagar och 7 balkar

och 38 förordningar inom Justitiedepartementets och Statsrådsberedningens ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Statsrådsbe-

redningen ansvarar för 2 dessa förordningar. Därutöver finns 4 av myndighetsföreskrifter från Datainspektionen DI, l myndighetsföre-

skrift från Rikspolisstyrelsen RPS och 1 allmänt råd från

Statens naturvårdsverk SNV.

Nedan har regleringen delats in i följande Grundlagsñågor;

grupper:

Vissa förvaltningsrättsliga frågor; Valfrågor; Tillsynsfrågor; Polis-, säkerhets- och ordningsfrågor; Vissa fastighetsfrågor Familje-

m.m.;

rättsfrågor och Övrigt. Regleringen inom Statsrådsberedningens

an-

svarsområde redovisas under Övrigt.

7.2 Beskrivning av regleringen

7.2. l

Grundlagsfrågor

Inom gruppen Grundlagsfrågor finns 2 grundlagar. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd särskilt berör kommuner eller landsting

som saknas inom detta område. Regeringsformen 1974:152 innehåller grundläggande stadganden

om kommuner och landsting. I 1 kap. 1 § sägs att den svenska folkstyrelsen förverkligas ett representativt och parlamentariskt

genom statsskick och genom kommunal självstyrelse. Av stor vikt är också 1 kap. 7

§ som föreskriver att beslutanderätten i kommuner och landsting

utövas

254 Bilaga 2

valda församlingar samt att kommunerna får ta ut skatt för skötseln av

sina uppgifter. I 8 kap. 5 § regleras att: Grundema för ändringar i

av rikets indelning i kommuner samt grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen bestämmes i lag. I lag meddelas också föreskrifter om kommunernas

befogenheter i övrigt och deras åligganden. Vidare finns bestäm-

om

melser bl.a. myndigheternas självständighet i fråga om myndig-

om

hetsutövningen ll kap. 7 §.

Tryckfrihetsförordningen 1949:105 innehåller flera stadganden berör kommunerna. Framför allt allmänna handlingars offentsom om lighet 2 kap., även t.ex. förbudet att eftersöka författaren m.m. men till framställning 3 kap 4 §. Landstingen/kommunema skall också utse jurymän till tryckfrihetsmål 12 kap.

7.2.2 Vissa förvaltningsrättsliga frågor

Inom rubricerade område finns 9 lagar och 4 förordningar som reglerar kommuner eller landsting. Därutöver finns 4 föreskrifter från DI.

Datalagen 1973:289 behandlar personuppgifter och personregis-

ter förs med hjälp automatisk databehandling. Personregister får som av inrättas och föras endast den har anmält sig hos DI och fått beav som vis detta inspektionen licens. Utöver licens behövs tillstånd av om av DI för att inrätta och föra vissa typer personregister. Lagen reglerar av bl.a. tillstånd, den registeransvariges skyldigheter, bemyndiganden samt straff och skadestånd.

Det är vanligt förekommande med personregister i offentlig verksamhet. Därför berör datalagens generella bestämmelser i hög grad

kommuner och landsting. Lagen undantar kommuner och landsting från

tillståndsbestämmelsema när det gäller vissa specificerade personre-

gister.

Den 24 oktober 1998 ersätts datalagen av personuppgiftslagen som reglerar behandlingen personuppgifter. Till skillnad från datalagen

av gäller den lagen såväl automatiserad behandling manuell benya som

handling. Lagen kommer att kompletteras med en personuppgiftsför-

ordning och eventuellt med föreskrifter från DI. De nuvarande författningarna kommer med all sannolikhet att behöva upphävas eller ändras. Sekretesslagen 1980:100 innehåller bestämmelser om sekretess i det allmännas verksamhet och förbud att lämna ut allmänna handom lingar. I sistnämnda hänseende innefattar bestämmelserna en begränsning i den i tryckfrihetsförordningen stadgade rätten att ta del av allmänna handlingar.

Bilaga 2 255

Sekretessförordningen 1980:657 innehåller föreskrifter ut-

som

färdats med stöd sekretesslagen. Förordningen och bilagan till denna

av

preciserar vilka områden omfattas respektive är undantagna

som av från sekretess enligt olika lagrum i sekretesslagen.

Förordningen 1980:659 med bemyndigande att upphäva eller

ändra föreskrifter om tystnadsplikt b1.a. kommuner och landsavser

ting. I förordningen står: "har i författning, har tillkommit

en som ge-

nom beslut av en förvaltningsmyndighet eller kommun, meddelats

en en särskild föreskrift förbud att röja eller utnyttja vad någon har om erfarit i allmän tjänst eller under utövande tjänsteplikt, får förvaltav ningsmyndigheten eller kommunen upphäva föreskriften eller ändra den, om ändringen innebär att någon sådan tystnadsplikt inte längre föreskrivs i den särskilda bestämmelsen.

Förvaltningslagen 1986:223 gäller b1.a. handläggning ärenden

av

hos förvaltningsmyndigheter, däribland kommuner och landsting. Lagen reglerar b1.a. frågor serviceskyldighet, samverkan mellan

om myndigheter, inkommande handlingar, parters rätt att få del uppgifter, av motivering och underrättelse beslut och hur beslut överklagas och om omprövas.

skadeståndslagen 1972:207 reglerar att kommun och landsting skall ersätta skada vid myndighetsutövning 3 kap. 2 §. Ett undantag

finns beträffande lotsning 3 kap 9 §.

Lagen 1971:289 om allmänna forvaltningsdomstolar föreskri-

ver att särskilda ledamöter med kommunal erfarenhet skall finnas i vissa mål. Nämnda lag föreskriver också att vid avgörande mål i länsav rätt och kammarrätt skall närrmdemän ingå i rätten under vissa förut-

sättningar. Nämndemän skall val landstingsfullmäktige

utses genom av

kommunfullmäktige på Gotland. Förvaltningsprocesslagen 1971:291 reglerar processförfarandet i

b1.a. kommunala besvärsärenden. Lagen 1971:309 om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål stadgar särskild processordning för b1.a. del en en mål som rör kommuner och landsting.

Författningssamlingsförordningen 1976:725 stadgar en rätt till

friexemplar av författningar för kommuner och landsting m.fl. Delgivningslagen 1970:428 innehåller regler hur delgivning

om

med kommun och landsting skall ske.

Lagen 1989:186 överklagande administrativa beslut om av av

riksdagens förvaltningskontor och myndigheter stadgar beslut

att om avslag på begäran att få ta del handling får överklagas en av en av kommunala myndigheter till Regeringsrätten 4-5 §§.

256 Bilaga 2

Förordningen 1982:327 om notarius publicus reglerar möjlig-

heten för notarius publicus att begära att uppgifter om dennes adress,

telefonnummer och mottagningstid anslås på kommunens anslagstavla.

Myndighetsföreskrifterna från DI reglerar protokollregister hos

kommuner och landsting och vissa persomegister. Grunden för bemyndigandet återfinns i datalagen. Föreskrifterna möjliggör undantag från

kravet på tillståndsprövning i varje enskilt fall vad gäller olika typer av

register. Om kommun eller ett landsting inrättar ett specifikt register en stadgas i föreskriften behövs alltså inget tillstånd från på det sätt som DI.

DIFS 1995:4 Datainspektionens föreskrifter för vissa personregister

i statlig, landstingskommunal och kommunal forskningsverksamhet ändr. DIFS 1997:4 DIFS 1996:3 Datainspektionens föreskrifter om protokollregister

hos kommuner och landsting DIFS 1997:1 Datainspektionens föreskrifter för vissa personregister i skolverksamhet ändr. DIFS 1997:9 DIFS 1997:2 Datainspektionens föreskrifter för vissa personregister i kommunal verksamhet

7.2.3 Valfrågor

Inom Valfrågor finns 4 lagar reglerar kommunerna. Myngruppen som

dighetsföreskrifter eller allmänna råd särskilt berör kommuner el-

som ler landsting saknas inom detta område.

Vallagen 1997:157 reglerar bl.a. att det i varje kommun skall fin-

valnämnd kap. 17 §. Valnämnden skall lokal valmyn-

nas en l vara

dighet. Valnämnden skall ha tillgång till personal i den omfattning som behövs för att nämnden skall kunna utföra sina uppgifter. Det som en

kommun, valnämnd och valförrättama är skyldiga att göra enligt en denna lag skall bekostas kommunen. För Valnämnden gäller det som av

sägs om nämnder i kommunallagen 1991:900. Lagen 1972:704 kyrkofullmäktigeval reglerar att val-

om m.m.

nämnden i kommunen skall vara valnärrmd även i kyrkofullmäktigeva-

let. Folkomröstningslagen 1979:369 reglerar att de kommunala val-

nämnderna för genomförandet folkomröstningar 4 och 11

svarar av §§-

Bilaga 2 257

Lagen 1997:159 om brevröstning i vissa fall vissa anvisger ningar för de kommunala valnämnderna.

Tillsynsfrågor

Inom gruppen Tillsynsfrågor finns 2 lagar. Myndighetsföreslcrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område. Enligt lagen 1975:1339 justitiekanslerns tillsyn har Justitieom kanslern i den omfattning som anges tillsyn över att de utövar ofsom

fentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt

fullgör sina åligganden. Lagen stadgar att bl.a. kommunala myndighe-

ter samt tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter

står under Justitiekanslems tillsyn. Ledamöter beslutande kommunal av församling är dock inte föremål för tillsyn. Vid tillsyn över kommunala myndigheter skall Justitiekanslern beakta de former i vilka den kommunala älvstyrelsen utövas. Enligt lagen 1986:765 med instruktion för Riksdagens ombudsmän har ombudsmannen att bedriva tillsyn över att de utövar som offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Under ombudsmännens tillsyn står bl.a. kommunala myndigheter samt tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter. Ledamöter av beslutande kommunal församling är dock inte föremål för tillsyn. Vid tillsyn över kommunala myndigheter skall Justitieombudsmannen beakta de former i vilka den kommunala älvstyrelsen utövas.

7.2.5 Polis-, säkerhets- och

ordningsfrågor

Polis-, säkerhets- och ordningsfrågor regleras i 8 lagar och 7 förordningar. Därutöver finns l myndighetsföreslcrift från RPS. Ordningslagen 1993:1617 reglerar att polismyndigheten skall inhämta godkännande från kommunen innan tillstånd för att ta i ges an-

språk en offentlig plats. Kommunen får också, efter regeringens be-

myndigande, utfärda lokala föreskrifter. Förordningen 1993:1632 med bemyndigande för kommuner och länsstyrelser att meddela lokala föreskrifter enligt ordningslagen innehåller ett bemyndigande möjliggör lokala föreskrifter. som

9 5011157981105

258 Bilaga 2 SOU 1998: 105

Polislagen 1984:387 reglerar att polisstyrelsens ledamöter, utom

polischefen och biträdande polischefen, utses av landstingen i vissa

fall av kommunfullmäktige.

Polisfirordningen 1984:730 innehåller bl.a. närmare bestämmelser om hur val till polisstyrelser skall gå till. Förordningen 1958:272 om tjänstekort bestämmer att tjänstekort får utfärdas för personer vid kommunalt organ och som för sina tjänsteåligganden regelmässigt behöver kunna styrka sin identitet eller tjänsteställning. Förordningen innehåller bl.a. regler kortens utseom ende samt hanteringen av dessa. Polisregisterkungörelsen 1969:38 reglerar vissa frågor rörande polisregister enligt lagen l965:94 om polisregister. Bland annat kommunala myndigheter har rätt till utdrag registret vid anställning ur av person inom psykiatrisk sjukvård, vård av utvecklingsstörda m.m. 17 §. En ny polisregisterlag föreslås i prop. 1997/98:97. Motsvarande bestämmelser om kommunala myndigheters rätt till utdrag ur register kommer att tas in i de nya förordningama om misstankeregister och . belastningsregister. Lagen 1981:324 om medborgarvittnen reglerar att kommunerna får utse medborgarvittnen. I 2 § stadgas att medborgarvittnen väljs av kommunfullmäktige till det antal och för den tid som fullmäktige bestämmer. Förordningen 1997:1056 med instruktion för Brottsförebyggande rådet bestämmer att rådet i sin verksamhet skall samarbeta med övriga myndigheter inom rättsväsendet, andra statliga myndigheter, universitet och högskolor samt med kommuner och enskilda organisationer. Vapenlagen 1996:67 bestämmer att vapentillstånd får meddelas ett museum ägt av en kommun eller ett landsting för vapen som skall ingå i samlingarna. RPS utfärdar föreskrifter i anslutning till lagen. Säkerhetsskyddslagen 1996:627 reglerar säkerhetsskydd framför allt för den offentliga verksamheten. Med säkerhetsskydd avses skydd mot spioneri, sabotage och andra brott som kan hota rikets säkerhet, skydd i andra fall av uppgifter omfattas sekretess och som rör som av rikets säkerhet, skydd mot brott som innebär användning av våld, hot eller tvång för politiska syften terrorism, brotten inte hotar även om rikets säkerhet. I den verksamhet där lagen gäller skall sådant säkerhetsskydd finnas som behövs med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och övriga omständigheter. Säkerhetsskyddsförordningen 1996:633 anvisningar för säger kerhetsskyddslagens tillämpning. Anvisningar återfinns bl.a. under

Bilaga 2 259

följande rubriker: definitioner, säkerhetsanalys, behörighet, infonna-

tionssäkerhet, säkerhetsprövning, förhandlingar säkerhetsavtal,

om överlåtelser av verksamhet drivs det allmänna, säkerhetssom av skyddsavtal vid internationellt samarbete, beslut registerkontroll om och placering i säkerhetsklasser, registerkontroll till skydd mot terro-

rism, samtycke, handläggning frågan utlämnande uppgifter,

av om av särskild personutredning, dokumentation, tillsyn, föreskrifter och råd,

anmälan till regeringen och överklagande. RPS och Försvarsmakten får meddela närmare föreskrifter verkställigheten säkerhetsskydds-

om av lagen.

I lagen 1974:191 om bevakningsföretag stadgas att lagen inte gäller för bevakning utförs statlig eller kommunal verksamhet.

som av

Trygghetsutredningen har i sitt slutbetänkande Trygghet mot brott-

Rollfördelning och samverkan SOU 1995:146 lagt förslag till en ny lag om säkerhetsföretag som skulle ersätta den nuvarande lagen om

bevakningsföretag. Enligt förslaget skall krav på auktorisation eller

särskilt tillstånd inte gälla för verksamhet utförs på uppdrag som av statlig eller kommunal verksamhet. Lagen 1990:484 om övervakningskameror reglerar att inm.m. nan tillstånd medges skall yttrande från kommunen inhämtas. Kommu-

nen kan även överklaga tillstånd.

Förordningen 1990:487 om övervakningskameror m.m. reglerar att landsting och kommuner inte behöver betala avgift för ansökan om tillstånd om övervakningskameror. I prop. 1997/98:64 föreslås en ny lag allmän kameraövervakning om som skall ersätta den nuvarande lagen. Kommunerna skall enligt förslaget ges tillfalle att yttra sig innan beslut tillstånd meddelas. om Kommunen skall också ha rätt att överklaga beslut tillstånd. Det om tillståndsfria området utvidgas dock, t.ex. skall butiker, post och bank

undantas från tillstånd. Enligt förslaget skall stat, kommun och lands-

ting inte undantas från skyldighet att betala avgift. Lagen 1982:636 om anordnande visst automatspel reglerar av att frågan om tillstånd prövas socialnämnden i den kommun där av spelverksamhet skall anordnas eller där spelautomaten är avsedd att ställas upp. Tillstånd får inte meddelas utan att polismyndigheten hörts i ärendet. Kommunen svarar också för tillsynen.

En utredning under Finansdepartementet dir 1997:112 skall lämna

förslag till hur lagen om anordnande visst automatspel kan föras in i av lotterilagen och ge förslag till reglering automatspel. av Myndighetsföreskriften från RPS reglerar säkerhetsskydd.

RPS 1996:9, FAP 244:l Föreskrifter säkerhetsskydd om

260 Bilaga 2 SOU 1998: 105

7.2.6 Vissa fastighetsfrågor m.m.

Vissa fastighetsfrågor m.m. regleras i 18 lagar inklusive l balk och 11

förordningar. Därutöver finns l allmänt råd från SNV.

Fastighetsfrågor

Expropriationslagen 1972:719 reglerar att expropriation får ske under vissa villkor för att ge kommun eller landsting möjlighet att förfoga över mark 2 kap. Expropriationskungörelsen 1972:727 bestämmer bl.a. att komeller landsting skall beredas tillfälle att yttra sig i samband med mun

expropriationsärenden.

Förordningen 1917:281 med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad anvisningar för registerföraren och byggger

nadsnämnden. Förordningen förväntas upphävas under 1999. Upphäv-

andet föranleds att fastighetsdatareformen numera är fullt genomav förd. Kungörelsen 1968:379 uppläggande av nytt fastighetsregisom ter stadgar att för redovisning av fastighetsindelningen i landet m.m. uppläggs nytt fastighetsregister i enlighet med denna kungörelse. I kungörelsen stadgas att registerenhet, helt eller till huvudsaklig del som ligger på kvartersmark inom stadsregisterområde eller inom en större tätort med tomtbok till jordregistret, skall åsättas registerbeteckning med kvartersindelning och kvartersnamn grund, om kommunen som beslutar detta. Kommunen skall underrätta fastighetsregistermynom digheten sitt beslut. Uppkommer fråga till vilket registerornråde en om

registerenhet skall hänföras och kan det antagas att frågan har endast

ringa betydelse för kommun eller församling, skall fastighetsregistermyndigheten samråda med kommunens eller församlingens styrelse. Föreligger därvid olika meningar skall ärendet överlämnas till rege-

ringen för avgörande. I annat fall beslutar fastighetsregistermyndighe-

ten. Berör förslag till traktnamn och traktindelning ett större antal fastigheter eller kan frågan i annat fall antagas ha intresse för kommun, skall behövligt samråd ske med kommunen. Kungörelsen förväntas

upphävas under 1999, med hänvisning till att fastighetsdatareformen

numera är fullt genomförd. Fastighetsbildningslagen 1970:988 bl.a. regler rörande villger kor för fastighetsbildning. Fastighetsbildning sker såsom fastighetsreglering, den ombildning fastigheter, och såsom avstyckning, om avser av klyvning eller sammanläggning, den avser nybildning av fastighet. om

Bilaga 2 261

Vissa frågor om undantag prövas på begäran lantrnäterimyndigav heten, länsstyrelsen, eller efter dess förordnande, kommunal myndighet. Kommunal myndighets beslut får överklagas besvär hos genom länsstyrelsen.

Vid fastighetsbildningsförrättning består lantmäterimyndigheten

av en förrättningslantmätare. Dessutom skall två gode män ingå i myndigheten när förrättningslantmätaren finner att det behövs eller när sakägabegär det och oskäligt dröjsmål föranleds därav. Gode män utses re

genom val av kommunfullmäktige.

Om en kommun är sakägare vid en förrättning som handläggs en av kommunal lantrnäterimyndighet får kommunen eller sakägare en annan begära att förrättningen i stället skall handläggas lantrnäterimyndigav heten i länet. Vid förrättning skall lantmäterimyndigheten hålla sammanträde med sakägama. Handläggs en förrättning utan sammanträde, skall den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet underrättas om förrättningen innan den avslutas. Lantmäterimyndigheten i länet får uppdra åt en annan statlig eller kommunal myndighet med kompetens inom lantmäteriornrådet att utföra åtgärder enligt 4 kap. 25 § första stycket, 27 och 28 §§. Föranleder fastighetsbildning ändring av gräns för kommun eller församling, skall lantmäterimyndigheten underrätta kommunen eller församlingen om fastighetsbildningen och dess inverkan på indelningen i förvaltningsområden. Kommunen eller församlingen skall beredas tillfälle att begära inhämtande av medgivande som avses i 3 kap. ll om sådant medgivande ändå skall inhämtas. Kommunen kan påkalla fastighetsreglering som behövs för att mark och vatten skall kunna användas för bebyggelse på ett ändamålsenligt sätt. Lagen 1970:989 om införande av fastighetsbildningslagen reg-

lerar införandet av fastighetsbildningslagen.

Lagen 1970:991 om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning reglerar till vilken kommun mark skall tillhöra efter fastighetsreglering. Kommuner har vidare rätt att yttra sig. I jordabalken 1970:994 stadgas bl.a. diverse undantag för kommunerna. Vidare finns bestämmelser om att en kommun har rätt att få viss information. Lagen 1970:995 om införande av nya jordabalken innehåller Övergångsbestämmelser till nya lagen. Stadsregisterkungörelsen 1971:1010 innehåller regler om hur statsregister skall föras. Registret kan föras av statlig eller kommunal

262 Bilaga 2 SOU 1998: 105

fastighetsregistermyndighet. Om uppgiften ligger på kommunen har

denna rätt att från statlig myndighet kostnadsfritt få uppgifter besom hövs för registret. Kungörelsen förväntas bli upphävd under 1999.

Upphävandet föranleds av att fastighetsdatareformen numera är fullt

genomförd. Kungörelsen 1971:1013 om prövning av vissa ärenden rörande

fastighetsregistrering ger informationsskyldighet till den kommunala

nämnd som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet. Kungörelsen förväntas upphävas under 1999, med hänvisning till att fastighetsdatareformen numera är fullt genomförd. Lagen 1971:1037 om äganderättsutredning och legalisering reglerar att äganderättsutredning skall hållas tillgänglig hos kommunstyrelsen. Lagen 1973:188 om arrendenämnder och hyresnämnder reglerar bl.a. att kommunen i specificerade avseenden skall beredas tillfälle att yttra sig. Fastighetsdatakungörelsen 1974:1058 reglerar att kommunala myndigheter i infonnationssystemet får redovisa viss infonnation med anknytning till fastigheters användning 3 §. Denna kungörelse kommer enligt Justitiedepartementet troligen att upphöra och ersättas med en lag om fastighetsdataregister respektive en förordning om fastighetsdataregister. Fastighetsregisterkungörelsen 1974:1059 bestämmer att: Efter ansökan från kommun får Lantmäteriverket besluta att en kommunal myndighet skall föra fastighetsregistrets adressregister och plamegister med avseende på beslut om planer och bestämmelser som det ankommer på kommunen att fatta beslut om. 4 § kap. I 7 kap. stadgas: "Kvartersregister och adressregister förs endast om kommunen begär det. Kungörelsen 1974:1062 om uppläggande av inskrivningsregissärskilda bestämmelser registreringen där fastighet delvis ter ger om är lagfaren för en kommun 19 kap. 2 §. Kungörelsen förväntas bli upphävd under 1999. Detta med hänvisning till att fastighetsdatareformen numera är fullt genomförd. Lagen 1985:658 om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället bestämmer att om kommunen är förvärvare av arrendeställe får överlåtelse ske utan hembud. Fastighetsbildningskungörelsen 1971:762 innehåller detaljerad reglering gällande bl.a. kommunerna. Kungörelsen reglerar att kommunal myndighet fär förordnas i fastighetsbildningsärenden. Vidare finns bestämmelser om att kommunen får lämna uppgifter, ta emot uppgifter, välja gode män m.m.

Bilaga 2 263

Lagen 1969:246 om domstolar i fastighetsmål bestämmer att

nämndemän i fastighetsmål i normalfallet väljs landstinget. av Lagen 1992:1368 om tillstånd till vissa förvärv fast av egendom bestämmer att förvärvstillstånd inte behöver sökas jordägaren om är staten, en kommun eller ett landsting. Förordningen 1992:1374 om tillstånd till vissa förvärv fast av egendom reglerar att kommunen skall yttra sig i vissa tillståndsärenden rörande förvärv av fast egendom. Förordningen 1993:1634 om besiktning tivolianläggningar av

reglerar att besiktningsorganet skall samråda med den kommunala nämnd som handlagt byggnadslovet för anläggningen.

Vattenrätt m.m.

Vattenlagen 1983:291 är tillämplig på vattenföretag och vattenanläggningar. Med vattenföretag bl.a. uppförande, ändring, lagning menas och utrivning av dammar eller andra anläggningar i vattendrag, sjöar

och andra vattenområden. Vattenanläggning anläggning har

är en som tillkommit genom ett vattenföretag med till anläggningen hörande man-

överanordningar. Lagen är omfattande och i olika kapitel regleras: rå-

dighet över vatten m.m., allmänna förutsättningar för vattenföretag, tillståndsplikt, särskilda bestämmelser om markavvattning, samfälligheter för vattenreglering, särskilda tvångsrätter, ersättning och andelskraft, avgifter, prövningen markavvattningsföretag, prövningen av av vattenmål, tillstånds giltighet, omprövning betalning ersättm.m., av ning, tillträde m.m., tillsyn och besiktning, skydd för Vattenförsörjningen m.m., kostnadsbestämmelser och slutbestämmelser. Regleringen berör i viss utsträckning kommunerna. Vad gäller rådighet över vatten regleras att rådighet tillkommer staten, komm.m. muner och vattenförbund för att utföra vissa angelägna vattenföretag. Kommunen får vidare föra talan vid förrättningar vid prövning av markavvattningsföretag, för att tillvarata allmänna intressen inom kommunen. För övrigt regleras skyldighet att informera kommunen i olika sammanhang.

Vattenlagen upphör att gälla i och med införandet miljöbalken

av den 1 januari 1999. Lagen 1976:997 om vattenförbund reglerar att kommun fär vara medlem i vattenförbund även när sådan skyldighet inte föreligger 3 § samt att kommunen skall få underrättelse förrättning 16 §. om

264 Bilaga 2

Lagen 1919:426 om flottning i allmän flottled reglerar i 82 a § att samråd skall ske med b1.a. kommuner vid återställning av tidigare flottled. I lagen 1929:404 om giltighet här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 sägs avslutningsvis att vad

i denna konvention är stadgat i fråga om rättigheter och förpliktelser

inom ettdera riket för det andra rikets inbyggare skall jämväl äga tilllämpning beträffande riket och dess kommuner samt där hemmahörande bolag, föreningar och stiftelser. Med kommun förstås här jämväl landsting fylkeskommun.

Lagen 1929:405 med vissa föreskrifter angående till-

lämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 innehåller en kungörelse om att ansökan rörande vattenföretag skall sändas till b1.a. berörda kommuner. Lagen 1949:183 om ilottningen i Torne och Mounio gränsälvar reglerar b1.a. att kommunerna skall informeras i vissa ärenden. Vidare finns undantag för skatt till kommunerna. Lagen 1971:852 med anledning av tilläggsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland till överenskommelsen den 17 februari 1949 om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar innehåller rätt för kommuner att i vissa fall överta anläggningar samt att samråd med kommuner skall ske vid återställningsåtgärder. Det allmänna rådet från SNV rör bevakning av naturvårds- och friluftsintresset i företag enligt vattenlagen, främst vattenkraftutbyggnad.

SN RR 81 Naturvård i vattenmål. Råd och riktlinjer för bevakning av naturvårds- och friluftsintresset i företag enligt vattenlagen, främst vattenlcraftsutbyggnad

7.2.7 Familj erättsfrågor

Familjerättsfrågor regleras i 6 lagar varav 3 balkar och 5 förordning-

ar. Myndighetsföreslqifter eller allmänna råd som särskilt berör komeller landsting saknas inom detta område. muner Föräldrabalken 1949:381 ger kommunen åligganden när det gäller b1.a. Överförmyndare, god och fastställande av faderskap. I man fråga om fastställande av faderskap är socialnämnden b1.a. skyldig att försöka utreda vem som är far till barnet och se till att faderskapet fastställs, om barnet har hemvist i Sverige. Vad gäller Överförmyndare

Bilaga 2 265

regleras bl.a. att sådan skall väljas kommunfullmäktige alternativt

av

en överfönnyndamämnd. Överförmyndare skall förordna god

man. Förmynderskapsförordningen 1995:379 ger detaljerade regler för överförmyndarnas arbete. Förordningen reglerar ställföreträdarens redovisning, yttranden och underrättelser i vissa fall, överförmyndarens

register, automatisk databehandling, bevarande av handlingar

m.m., länsstyrelsens tillsyn samt Övergångsbestämmelser. Förordningen 1949:661 om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken reglerar m.m.

uppgiftslämnande till kommunen. Lagen 1958:642 om blodundersökning m.m. vid utredning

av faderskap reglerar att kommunen är skyldig att betala undersökning den begärt. Ärvdabalken 1958:637 reglerar anmälan till Överförmyndaren om någon dödsbodelägare behöver god man. Socialnämnden skall, det om inte finns någon som tar hand den dödes egendom, underrättas och om förvalta egendomen.

Äktenskapsbalken 1987:230 reglerar att det vid underårigs gif-

termål skall inhämtas yttrande från socialnämnden. Lagen 1973:650 om medling mellan samlevande reglerar att medlare utses av länsstyrelsen efter hörande av kommunen. Ersättningen betalas av kommunen. Förordningen 1983:490 om skyldighet för domstol att lämna uppgifter beträffande äktenskapsskillnader reglerar uppgiftsm.m. lämnande till kommunen om kvarstående gemensam vårdnad. Förordningen 1976:1121 om ersättning till vissa överförmyndare, förmyndare och förvaltare reglerar att kommuner slipper att betala arvode och annan ersättning för vissa uppdrag knutna till inter-

nationella rättsförhållanden avseende äktenskap och förmyndarskap 3

§- Passförordningen 1979:664 reglerar att vid utfárdande av pass

för barn under 18 år, utan vårdnadshavarens medgivande, skall kom-

munen som regel yttra sig. Lagen 1937 :8l om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo reglerar att socialnämnden i vissa fall, efter att ha informerats, skall ta hand om egendom 2 kap. 3 §.

266 Bilaga 2 SOU 1998: 105

7.2.8 Övrigt

Under rubriken Övrigt finns 24 lagar varav 3 balkar och ll förord-

ningar. Myndighetsföreslcrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.

Upphovsrättsfrågor

Varumärkeslagen 1960:644 innehåller bl.a. stadganden till skydd för kommunalt vapen. Lagen 1960:729 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ger kommunala bibliotek och arkivmyndigheter viss rätt att framställa exemplar av verk. Mönsterskyddslagen 1970:485 innehåller bl.a. stadganden till skydd för kommunalt vapen. Lag 1970:498 om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar innehåller bestämmelser om registrering och skydd av kommunalt vapen.

Vissa frågor rörande rättssystemet

Förundersökningskungörelsen 1947:948 reglerar att kommun och landsting i vissa fall skall underrättas i samband med förundersökningar 14 och 16 §§. I lagen 1964:167 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare finns särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Lagen stadgar att om någon som inte har fyllt arton år är skäligen

misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa, skall socialnämnden genast underrättas. Vid förhör skall företrädare för socialtjänsten normalt sett närvara om den unge har erkänt gärningen eller det annars finns skälig misstanke att han har begått brottet. Innan åklagaren fattar beslut i åtalsfrågan skall yttrande inhämtas från socialtjänsten. Yttrande behöver inte inhämtas om brottet är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse eller om det annars är obehövligt. Yttrandet skall avse frågan om nämnden har vidtagit eller avser att vidta någon åtgärd beträffande den unge och om en sådan åtgärd enligt nämndens mening är den lämpligaste för honom. Yttrandet skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner det nödvändigt, även innehålla en redogörelse för den unges personliga utveckling och hans levnadsomständigheter i övrigt. Rätten får överlämna socialnämnden att föranstalta om vård inom socialtjänsten.

Bilaga 2 267

Kan någon misstänkas för att före femton års ålder ha begått ett brott får utredning rörande brottet inledas vissa villkor är för hanom den, bl.a. om en utredning kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser med avseende på den Företrädare för unge. socialtjänsten skall, om det inte möter hinder, närvara vid förhör med den unge. Innan socialnämnden har yttrat sig betydelsen utom av en redning för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser får utredningen inte omfatta annan åtgärd än förhör med den Om brottsmissunge. tanken kvarstår efter förhöret, skall protokoll över detta omgående sändas till socialnämnden. Detta gäller även protokoll över avslutad utred-

ning. Brottsbalken 1962:700 reglerar brott och brottspåfciljder m.m. Balken berör direkt kommunerna och landstingen i fråga regleringom en av brott mot allmän ordning, brott mot allmän verksamhet, tjänstefel och i bestämmelserna val till övervakningsnämnder. om Förordningen 1976:376 om behandling av häktade och anhållna m.t1. stadgar att socialnämnden i hemkommunen skall underrättas efter beslut om tillstånd för intagen kvinna att ha spädbarn hos sig. Förordningen 1990:893 om underrättelse dom i vissa om

brottmål m.m. reglerar att landstinget kommunen skall underrättas

när en person överlämnas till rättspsykiatrisk vård 22 §. I lagen 1981:1310 om offentliga funktionärers rätt till gottgö-

relse för rättegångskostnad i vissa mål m.m. regleras att offentligan-

ställda har rätt att få rättegångskostnadema betalda arbetsgivaren i av mål om enskilt åtal mot den som är eller har varit offentlig funktionär för brott i utövningen av tjänsten. Denna rätt gäller domstolen förom pliktat målsäganden att ersätta den tilltalades rättegångskostnad och målsäganden inte betalar.

I rättegångsbalken 1942:740 finns vissa bestämmelser som direkt

berör kommuner och landsting. Det gäller framför allt regleringen om

kommuners och landstings val nämndemän och att kommuner och

av landsting kan vara part i rättegång. Förordningen 1995:736 regional myndighetssamverkan för om bekämpning av ekonomisk brottslighet reglerar samverkan i samband med bekämpning ekonomisk brottslighet, där kommuner ingår av i den krets berörs. organ som

Bostadsfrågor

Lagen 1986:1242 om försöksverksamhet med kooperativ hyresrätt reglerar kommunalt veto mot sådan verksamhet. Vidare regleras

268 Bilaga 2 SOU 1998: 105

visst kommunalt inflytande och uppgiften att bistå föreningarna med behövliga råd och upplysningar. Lagen gäller endast till utgången av år 1998.

Förordningen 1978:314 om underrättelse och meddelande en-

ligt 12 kap. 44 § jordabalken reglerar att hyresvärd vid uppsägning av hyresgäst är skyldig att meddela socialnämnden. Bostadsförvaltningslagen 1977:792 äger tillämpning på fastighet

där det finns bostadslägenhet som är uthyrd eller kan hyras ut av fastig-

hetens ägare för annat ändamål än fritidsändamål och som utgör del av hans egen bostad. Kommunal anknytning finns i anslutning till bestämmelserna om

tvångsförvaltning. Bland annat skall, om förvaltaren begär det, kom-

munen förskottera arvode som enligt hyresnärrmdens beslut skall beta-

las av fastighetsägaren personligen.

Lagen 1975:1132 om förvärv av hyresfastigheter m.m. reglerar

bl.a. att kommunen kan påkalla prövning, ta emot uppgifter, lämna

uppgifter och ha förköpsrätt. Förordningen 1975:1139 om tillämpning av lagen 1975:1132 förvärv av hyresfastigheter m.m. reglerar uppgiftslämning från om och till kommunen. Bostadsrättslagen 1991:614 innehåller ett antal för kommuner gynnande inslag t.ex. får inte kommuner och landsting vägras inträde i bostadsrättsföreningen.

Beredskapsfrågor

Lagen 1988:97 om förfarandet hos kommunerna, förvaltnings-

myndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. reglerar för fullmäktige, styrelser och nämnder under krig processer och krigsfara. Förordningen 1988:1215 om förfarande hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara reglerar att kommunen under rubricerade förhållanden får m.m. besluta att de tjänstgör i kommunen skall tjänstgöra i andra tjänster som eller uppdrag. Vidare regleras rätten att vid behov utse större antal suppleanter till beslutande kommunal församling eller förvaltningsmyndighet.

Bilaga 2 269

Associationsrätt

Aktiebolagslagen 1975:1385 stadgar mindre undantag for kommun och landsting. De får b1.a. ta penninglån från bolag där de är delägare. Stiftelselagen 1994:1220 innehåller särskilda bestämmelser för kommuner och landsting. Bland annat är en stiftelse som bildats elav ler tillsammans med kommun eller landsting bokföringsskyldiga. Lagen 1994:1221 om införande av stiftelselagen reglerar när särskilda regleringar av hur kommuner och landsting får driva stiftelser börjar gälla.

Obeståndsfrågor

Konkurslagen 1987:672 reglerar att kommuner och landsting inte behöver ställa säkerhet för att utdelningsmedel vid en konkurs, innan beslutet att fastställa utdelningen vunnit laga kraft. Utsökningsbalken 1981:774 ger vissa gynnande undantag avse- ende säkerhet, handpenning för kommuner och landsting. m.m. - Lagen 1996:764 om företagsrekonstruktion innehåller bestämmelser om att en näringsidkare som har betalningssvårigheter, genom ett särskilt förfarande kan rekonstruera sin verksamhet. Bestämmelserna gäller inte i fråga om verksamheter där offentliga organ, däribland kommuner eller landsting har ett bestämmande inflytande.

skuldsanering

Enligt skuldsaneringslagen 1994:334 avses med skuldsanering dels sådan frivillig skuldsanering som fastställs av kronofogdemyndigheten, dels tvingande skuldsanering beslutas rätten. Ärenden som av om skuldsanering handläggs av kronofogdemyndigheten. Tingsrätten fattar beslut. Kommunen skall inom ramen för socialtjänsten eller på annat sätt lämna råd och anvisningar till skuldsatta parter. Vid tvingande skuldsanering skall tingsrätten kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sammanträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas. Till sammanträdet får också företrädare för socialnämnden kallas. Socialnämnder och andra myndigheter skall till kronofogdemyndighet eller domstol som handlägger ett ärende skuldsanering på begäom ran överlämna sådana uppgifter om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden behövs för prövning ärendet. som av

270 Bilaga 2

Frågor som hör till Statsrådsberedningens ansvarsområde

Kommittéförordningen 1976:119 tillämpas på kommittéer och sär-

skilda utredare som har tillkallats regeringen eller statsråd efter av av

regeringens bemyndigande för att utreda viss fråga. Förordningen

reglerar att tillstånd behövs det statsråd handlägger ärenden angåav som ende kommittén, om uppgifter för undersökningen skall inhämtas i större omfattning från kommuner eller från enskilda företag personer, eller sammanslutningar. Vidare regleras att i betänkanden besom

handlar kommunala eller landstingskommunala verksamhetsområden skall redovisas en bedömning vilka effekter kommitténs förslag

av medför för den kommunala självstyrelsen. Förordningen 1996:1515 med instruktion for Regeringskansliet reglerar frågor rörande Regeringskansliets uppgifter, organisation, ledning m.m. I bilaga regleras ansvarsfördelningen mellan departementen i fråga om olika frågor med kommunal anknytning.

Diverse

Stadgar 1911:104 lör Carnegiestiftelsen reglerar samråd med kommuner när det gäller belöning till kommunalt anställd. Sjölagen 1994:1009 reglerar vissa undantag när det gäller kommunala fordringar 4 kap. 1 §. Lag 1963:583 om avveckling av fideikommiss ger möjlighet för kommunen att i vissa fall överta fideikommiss 16 §. Lagen 1966:742 om hotell- och pensionatrörelse reglerar att kopia av tillstånd för att bedriva aktuell rörelse skall sändas till ett antal kommunala nämnder 5 §. Förordningen 1994:351 om övervakningsnämndernas verksamhetsområden m.m. stadgar att i de fall då än ett län eller delar mer av flera län ingår i en övervakningsnämnds verksamhetsområde skall

respektive landsting välja ledamöter och ersättare.

Lagen 1964:653 om övertlyttande av magistratens befattning med burskapsärenden m.m. reglerar att kommunen skall överta be-

fattningen med ärenden om burskap.

7.3 Upplevda problem med regleringen

Från Svenska Kommunförbundet framhålls följande problem med regleringen inom området.

Bilaga 2 271

Sekretesslagen har flera brister. Den är b1.a. svår att tillämpa i fn en kommunal nänmdorganisation och när flera myndigheter skall samverka, t.ex. inom vårdornrådet. Inom kort väntas regeringen besluta om direktiv till en översyn av lagen. Ordningslagen är för detaljerad. Vidare bör kommunerna själva få

besluta om att ge tillstånd till att använda allmän plats i dag fattas be-

slut av polismyndigheten efter att godkännande har inhämtats från kommunen. Kommunerna bör även ges rätt att införa generellt förbud mot alkoholförtäring på allmän plats. Även stiftelselagen är för detaljerad. Förbundet har fört fram en omfattande kritik mot lagen. Den är inte anpassad till kommunal verksamhet, bl.a. är det mycket svårt att få perrnutation. Kommunförbundet anser att regeringsformen bör innehålla been stämmelse som garanterar att kommuner och landsting alltid hörs i lagstiftningsfrågor som berör dem. Kommunförbundet anser också, i enlighet med artikel ll i Europakonventionen om kommunal självstyrelse, att: Kommunerna skall ha rätt att anlita ett judiciellt förfarande för att säkerställa ett fritt utövande av sina befogenheter och respekt för de principer om kommunal självstyrelse som finns fastlagda i grundlagen eller den nationella lagstiftningen. Vidare anser förbundet att den kommunala beskattningsrätten måste skyddas bättre. Regeringen bör inte ha möjligheten att, så som i dag är fallet, minska statsbidragen till de kommuner höjer skatten hälften som av skattehöjningen resulterar i minskade statsbidrag. Regeringen kan också införa tillfälliga skattestopp och skattetak. Finansieringsprincipen bör skrivas in i regeringsfonnen. Från Landstingsförbundet framhålls att förbundet i allt väsentligt delar Kommunförbundets kritik i fråga sekretesslagen och stiftelom selagen. Nedan återges vissa principiella synpunkter Landstingssom förbundet framfört i ett remissyttrande avseende betänkandet Integritet, Offentlighet, Informationsteknik SOU 1997:39. I betänkandet föreslås att en ny persondatalag ersätter den nuvarande datalagen. Landstingsförbundet framhåller b1.a. att persondatalagen enligt törslaget är uppbyggd på ett sätt gör den svår att överblicka och tillsom lämpa. Förbundet anför: Enligt förbundets uppfattning är det särskilt viktigt att en lagstiftning som skall tillämpas av många människor inom vitt skilda samhällssektorer innehåller klara och precisa regler. Förbundet ifrågasätter också varför kommittén på område efter område hänskjuter viktiga ställningstaganden till regeringen och Datainspektionen. Frågor är som viktiga och berör många människor skall riksdagen fatta beslut om. Det

272 Bilaga 2 SOU 1998: 105

blir dessutom svårare att överblicka och tillämpa ett regelsystem när bestämmelserna finns på flera olika ställen. Enligt förbundets principi-

ella inställning skall inte så vida bemyndiganden kom-

- genom som

mittén föreslår norrngivningskompetensen överlåtas till statlig

- en myndighet. Generella bestämmelser skall i första hand meddelas av riksdagen genom lag."

Bilaga 2 273

8 Kommunikationsdepartementet

8.1 Allmänt

Utredningen har bedömt att 18 lagar och 35 förordningar inom Kommunikationsdepartementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Vidare finns 168 myndighetsföreslcrifter från Vägverket VV. Flera av dessa är utfärdade av Trafiksäkerhetsverket TSV, vilket nu har uppgått i VV. I VV:s myndighetsföreslcrifter finns allmänna råd insprängda. Därutöver svarar Rikspolisstyrelsen RPS för 3 myndighetsföreslcrifter och allmänna råd och Luftfartsverket LFV för 17 myndighetsföreslcrifter inom området. Nedan beskrivs regleringen under rubrikerna: Vägtransportsystemet, Parkering, Kollektivtrafik, Färdtjänst, Skolskjutsar, Sjöfart, Luftfart,

Järnvägstrafik och Övrigt.

8.2 Beskrivning av regleringen

8.2. 1 Vägtransportsystemet

Regleringen inom området Vägtransportsystemet återfinns i 4 lagar och

13 förordningar. Dessutom finns 164 myndighetsföreslcrifter som VV

ansvarar för.

28Bilskrotningslagen 1975:243 och bilskromingsförordningen 1975:348 har båda beröring med vägtransportfrågoma. Bilslcrotningsregleringen finns emellertid under Miljödepartementets ansvarsområde och redovisas därför i det kapitel som behandlar regleringen under Miljödepartementet.

274 Bilaga 2

Vägar byggande och drift -

Väglagen 1971:948 gäller allmän väg. Lagen innehåller rubrikerna väghållning, byggande av väg, enskild vägs förändring till allmän m.m., inrättande av särskild vinterväg, indragning väg, drift väg, av av vågrätt, tillfälligt upplåtande av mark m.m., ordnings- och säkerhetsföreskrifter, ersättning m.m., ansvar, handräckning, och överklagande m.m. samt Övergångsbestämmelser. Regleringen berör kommunen framför allt i följande stadganden rörande väghållning väghållning omfattar byggande av väg och drift av väg. Staten är väghållare för allmänna vägar. Om det främjar god en och rationell väghållning får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, besluta kommun skall väghållare inom att en vara kommunen 5 §. VV handhar väghållningen för statens räkning och

har tillsyn över kommunernas väghållning. Väghållningsmyndighet är,

då staten är väghållare, den till VV hörande regionala förvaltning som regeringen bestämmer och, då en kommun är väghållare, den kommunala nämnd kommunfullmäktige utser därtill 6 §. Är staten vägsom hållare inom ett område med detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser, skall kommunen tillhandahålla den mark besom hövs för väg inom området 7 §. Underlåter en kommun att bygga väg, för vars byggande utgått statsbidrag, eller eftersätter kommun skylen dighet i fråga om vägs drift, kan VV förelägga kommunen att inom viss tid vidta rättelse. Om föreläggandet inte följs, får verket låta utföra nödvändiga åtgärder på kommunens bekostnad 8 §. Vägkungörelsen 1971:954 gäller allmän väg. I fråga om väghållning regleras att ändring av en kommuns väghållningsornråde beslutas av VV. Innan ett sådant beslut meddelas, skall VV höra kommunen och länsstyrelsen. För övrigt finns främst olika stadganden om skyldighet för VV att i olika sammanhang underrätta kommunen.

Förordningen 1997:262 om nationell väghållningsplan reglerar

att VV skall inhämta synpunkter från berörda kommuner innan den nationella väghållningsplanen upprättas. När planen upprättats skall kommunerna lämnas tillfälle att ge synpunkter på planen.

Förordningen 1989:891 om statsbidrag till enskild väghållning

reglerar att bidrag inte utgår till vägar där kommunen är väghållare. Vidare regleras att länsstyrelsen skall upprätta femårsplan över bygen gande av enskilda vägar som kan få statsbidrag. Kommunen skall yttra sig över planen. Kungörelsen 1972:463 med vissa bestämmelser om elektriska svagströmsledningar reglerar att om kommunal väghållningsmyndig-

Bilaga 2 275

het påkallar att svagströmsledning skall flyttas måste den myndighet

under vars förvaltning ledningen står, förfara på visst sätt.

Trafik och utmärkning

Lagen 1975:88 med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer bemyndigar regeringen att meddela vissa föreskrifter rörande trafik, transporter och kommunikationer. Föreslcriftema kan t.ex. gälla skyldighet för kommunerna att tillhandahålla föreskrifter och andra uppgifter som rör förhållandena i trafiken. Vidare regleras att regeringen får överlåta förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela vissa föreslcrifter.

I lagen 1978:234 om nämnder för vissa trafikfrågor stadgas att

i den utsträckning som regeringen med stöd av 2 § i lagen 1975:88 med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer har överlåtit en kommun att meddela föreskrifter i enlighet med nämnda lag, skall denna uppgift inom kommunen fullgöav en eller flera nämnder. Vidare regleras att den kommunala ras nämnden får ta ut avgifter för vissa ärenden rörande parkeringstillstånd. Vägtrafikkungörelsen 1972:603 ger kommunen viss föreskriftsrätt i fråga om lokala trafikföreskrifter, dvs. särskilda trafilqegler för en viss väg eller vägsträcka eller för samtliga vägar inom ett visst område. Vidare bemyndigas kommunen att föreskriva att den högsta tillåtna hastigheten inom ett tätbebyggt område eller del av ett sådant område skall 30 km/tim. En förutsättning härför sådan hastighetsvara är att en begränsning är motiverad av hänsyn till trafiksäkerheten, framkomligheten eller miljön. Kommunen skall under beredningen av ärenden om lokala trafikföreskrifter och föreskrifter om högsta tillåtna hastighet

inom tätbebyggt område samråda med polismyndigheten och, i ärenden

som har principiell betydelse, med TSV numera VV. Vidare skall

statlig väghållningsmyndighet eller särskild väghållare som berörs beredas tillfälle att yttra sig. Föreskrifter kommun beslutat om som en skall tas in i en för ändamålet avsedd liggare. Liggaren förs av kommugemensamt för samtliga myndigheter har till uppgift att mednen som dela föreskrifterna. För övrigt regleras att kommunala räddningstjänstfordon under utryckning är undantagna från vissa trafikregler. I övrigt finns även möjligheter för kommunen besluta vissa undantagsbestämmelser. Vägmärkesförordningen 1978:1001 gäller anvisningar för trafik på väg och i terräng. Förordningen reglerar att kommunen får sätta upp vissa vägmärken, signaler m.m. i terräng. Vidare ges kommunen viss

276 Bilaga 2 SOU 1998: 105

föreskriftsrätt rörande utmärkningar i terräng. Det regleras även att de statliga väghållningsmyndighetema får överklaga beslut enligt denna förordning bl.a. kommunala myndigheter. Även Naturvårdsverket av har rätt att överklaga vissa kommunala beslut. Terrängtrañkkungörelsen 1972:594 reglerar terrängfordons beskaffenhet, utrustning, trafik i terräng m.m. Kommunen får utfärda vissa lokala trafikföreskrifter.

Vägtrañkförordningen 1995:137 för räddningskåren under

utbildning och höjd beredskap reglerar att lagen och förordningen om biluthyrning inte gäller i fråga om uthyrning till kommunen vid utbildning av räddningskåren Vidare får kommunen meddela vissa m.m. lokala trafikföreskrifter om det behövs för att genomföra räddningsinsatser under höjd beredskap.

Bilregisterkungörelsen 1972:599 ger vissa särbestämmelser för

fordon som ägs av stat eller kommun. Fordonskungörelsen 1972:595 ger vissa särbestämmelser framför allt för kommunal räddningstjänst även för fordon som ägs men av stat eller kommun. Yrkestrafikförordningen 1988:1503 reglerar att länsstyrelserna bör ge kommuner och trafikhuvudmän m.fl. tillfälle att yttra sig i fråga om tillstånd till taxitrafik. Om det finns särskilda skäl skall yttrande från kommun inhämtas även i fråga om fastställande av taxa. En ny yrkestrafikförordning kommer att införas under våren 1998. Förordningen 1982:923 om transport av farligt gods reglerar att polismyndigheten har att samråda med den kommunala räddningstjänsten i vissa frågor. Lagen 1990:1079 om tillfälliga bilförbud bestämmer att en

kommun efter regeringens bemyndigande får besluta om tillfälliga bil-

förbud, om luftföroreningarna i kommunen innebär akuta hälsorisker. Förordningen 1990:1080 om tillfälliga bilförbud medger att Göteborgs kommun, under vissa förutsättningar, får besluta om tillfälliga bilförbud. Vidare finns 164 myndighetsföreskrifter från VV som rör vägmärken och trafik. Vägtrafikkungörelsen respektive terrängtrafikkungörelsen innehåller trafikreglema medan vägmärkesförordningen regle-

rar hur dessa skall åskådliggöras för trafikanterna genom bl.a. vägmär-

ken.

Bilaga 2 277

Följande föreskrifter är utfärdade efter bemyndigande i vägmärkesförordningen 1978: 100 1 :

TSVFS 1982:26 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vägmarkeringar längsgående markeringar - TSVFS 1984:87 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Avfartsvisare TSVFS 1985: 102 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke för gång-, cykel- och mopedtrañk TSVFS 1985:103 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

lokaliseringsmärke cykel- och mopedtrafik

TSVFS 1985:104 Trañksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke gående TSVFS 1985:105 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke rörelsehindrade TSVFS 1985:106 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, orienteringstavla TSVFS 1985:107 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter försöksverksamhet med lokaliseringsmärke, om orienteringstavla och Vägvisare i annan utformning TSVFS 1985:108 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke vägvisare TSVFS 1985:109 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet med lokaliseringsmärke, Ortnamnsmärke TSVFS 1985:110 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet med lokaliseringsmärke, Cykelledsmärke TSVFS 1985:111 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet med lokaliseringsmärke, Avstândstavla TSVFS 1986:16 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke l.1.23, Väjningsplikt TSVFS 1986: 17 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot fordonstrafik TSVFS 1986:18 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot infart med fordon

29 Bemyndigandet för följande föreskrifter finns förutom i vägmärkesförordningen äveni vägtrafikkungörelsen 1972:603: 1986:21-22, 1986:33 -36, 1986:38, 1986:45-47, 1986:49, 1986:5264, 1987:17.

278 Bilaga 2 SOU 1998: 105

TSVFS 1986: 19 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot trafik med motordrivet fordon TSVFS 1986:20 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter förbud mot om trafik med motorcykel TSVFS 1986:21 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter förbud mot om trafik med motordrivet fordon med tillkopplad släpvagn TSVFS 1986:22 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter förbud mot om trafik med lastbil eller lastbil vars totalvikt överstiger visst tontal TSVFS 1986:23 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot trafik med traktorer och motorredskap TSVFS 1986:24 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot cykel- och mopedtrafik TSVFS 1986:25 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot förbud mot mopedtrafik TSVFS 1986:26 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter förbud mot om trafik med hästfordon TSVFS 1986:27 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot ridning TSVFS 1986:28 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter förbud mot om gångtrafik TSVFS 1986:29 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter begränsad om bredd på fordon eller fordonståg TSVFS 1986:30 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsad bruttovikt på fordon TSVFS 1986:31 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsat axeltryck TSVFS 1986:32 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om minsta avstånd mellan motordrivna fordon TSVFS 1986:33 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsad längd på fordon eller fordonståg TSVFS 1986:34 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter begränsad om bruttovikt på fordon och fordonståg TSVFS 1986:35 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsat boggitryck TSVFS 1986:36 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud att parkera fordon TSVFS 1986:37 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud att stanna fordon

Bilaga 2 279

TSVFS 1986:3 8 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om stopp vid vägkorsning eller vid korsning med järnväg eller spårväg TSVFS 1986:40 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vägmärke, Skyldighet att lämna företräde för mötande fordon och

Skyldighet för mötande fordon att lämna företräde

TSVFS 1986:41 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud att svänga TSVFS 1986:42 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot omkörning TSVFS 1986:43 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsad fárdhastighet TSVFS 1986:44 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om cirkulationsplats TSVFS 1986:45 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om körriktning TSVFS 1986:46 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om att viss väg eller vägsträcka skall anses som motorväg TSVFS 1986:47 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om att viss väg eller vägsträcka skall anses som motortrafikled TSVFS 1986:48 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om körfält för fordon i linj m.fl. TSVFS 1986:49 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om att viss väg eller vägsträcka skall huvudled anses som TSVFS 1986:50 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om enkelriktad trafik TSVFS 1986:51 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter parkering om TSVFS 1986:52 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter förbud mot om trafik med fordon med last av viss beskaffenhet TSVFS 1986:53 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot övningskörning TSVFS 1986:54 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om undantag från förbudet att bruka terrängfordon på väg m.m. TSVFS 1986:76 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om typgodkännande av vägmärken m.m. TSVFS 1986:77 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lyktor för markering av avstängningsanordningar m.m. TSVFS 1986:78 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om reflekterande material till vägmärken ändr. TSVFS 1991:2 och 1992: 12

280 Bilaga 2 SOU 1998: 105

TSVFS 1986: 106 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet med trafiksignaler, kombinerad gång- och cykelsignal TSVFS 1987: 16 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter högsta tillåtna om hastighet för bil med tillkopplad sand- eller saltspridare TSVFS 1987:17 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafikanordningar vid Vägarbete TSVFS 1987:53 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter förande om av liggare över lokala trafikföreskrifter enligt 152 § m.m.

vägtrafikkungörelsen 1972:603 och 59 § terrängtrañkkungörelsen 1972:594

TSVFS 1989:4 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vägmärken; allmänna föreskrifter TSVFS 1989:5 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om Vamingsmärken TSVFS 1989:7 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter vamingsmärke om 1.1.4 Rörlig bro , TSVFS 1989:8 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.5, Kaj, strand eller fárjeläger TSVFS 1989:9 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter vamingsmärke om 1.1.10, Ojämn väg TSVFS 1989: 10 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.11, Vägarbete TSVFS 1989:11 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke l.1.l2, Slirig körbana TSVFS 1989:12 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.20, Vägkorsning TSVFS 1989:13 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1 1 l Cirkulationsplats . , TSVFS 1989:14 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.22, Vägkorsning där förare fordon på av anslutande väg har väjningsplikt TSVFS 1989:15 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.24, Trafiksignal TSVFS 1989:16 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.30, J ämvägskorsning med bommar TSVFS 1989:17 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.3 l Järnvägskorsning utan bommar , TSVFS 1989:18 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.32, Avstånd till jämvägskorsning

Bilaga 2 281

TSVFS 1989: 19 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om varningsmärke 1.1.33, Korsning med spårväg TSVFS 1989:20 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter varningsmärke om 1.1.34, Kryssmärke TSVFS 1989:21 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om varningsmärke

1 1.40, övergångsställe

. TSVFS 1989:22 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om varningsmärke 1.1.43, Djur TSVFS 1989:23 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om varningsmärke 1.1.50, Lågt flygande flygplan TSVFS 1989:24 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om varningsmärke 1.1.52, Mötande trafik TSVFS 1989:25 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter varningsmärke om 1.1.54, Annan fara TSVFS 1989:26 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om påbudsmärke, Påbjuden körbana TSVFS 1989:27 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om påbudsmärke, Påbjuden cykel- och mopedbana TSVFS 1989:28 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om påbudsmärke, Påbjuden gång, cykel och mopedbana och

påbudsmärke gemensam bana, Påbjuden gångbana

och cykel- och mopedbana TSVFS 1989:29 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter påbudsmärke, om Påbjuden led för terrängfordon TSVFS 1989:30 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anvisningsmärke, Lågfartsväg och Lågfartsväg upphör TSVFS 1989:31 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

anvisningsmärke, Återvändsväg

TSVFS 1989:32 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

anvisningsmärke, övergångsställe

TSVFS 1989:33 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anvisningsmärke, Taxistation TSVFS 1989:34 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anvisningsmärke, Anvisning om föreskriven färdväg för cyklister och mopedförare TSVFS 1989:35 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Telefonautomat TSVFS 1989:39 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Informationstavlor TSVFS 1989:40 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Informationsställe

282 Bilaga 2

TSVFS 1989:41 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter utmärkning om med lokaliseringsmärken för serviceanläggningar TSVFS 1989:42 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärlming med lokaliseringsmärke, Verkstad TSVFS 1989:43 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Bensinstation TSVFS 1989:44 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Servering TSVFS 1989:45 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter utmärkning om med lokaliseringsmärke, Restaurang TSVFS 1989:46 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Hotell TSVFS 1989:47 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning

med lokaliseringsmärke, Rastplats

TSVFS 1989:48 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Första hjälpen TSVFS 1989:49 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Industriområde TSVFS 1989:51 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Uppställningsplats för husvagnar TSVFS 1989:53 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Sevärdhet TSVFS 1989:54 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter utmärkning om med lokaliseringsmärke, Friluftsområde TSVFS 1989:55 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafiksignaler, flerfárgssignaler; allmänna föreskrifter TSVFS 1989:56 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Radiostation för vägtrafikinformation TSVFS 1989:57 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafiksignaler, fordonssignaler TSVFS 1989:58 Trañksäkerhetsverkets föreskrifter om trafiksignaler, cykelsignaler TSVFS 1989:59 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafiksignaler, gångsignaler TSVFS 1989:60 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om kollektivtrafiksignaler TSVFS 1989:62 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafiksignaler, material

Bilaga 2 283

TSVFS 1989:63 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

signalanläggning vid plankorsning ändr. TSVFS

1989:124 och 1992:9 TSVFS 1989:64 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

signalanläggning vid rörlig bro

TSVFS 1989:65 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

signalanläggning vid flygfält

TSVFS 1989:66 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om signalanläggning vid utryckningsstation TSVFS 1989:67 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

signalanläggning för påkallande av särskild

uppmärksamhet TSVFS 1989:78 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

lokaliseringsmärken för vägvisning, allmänna

föreskrifter TSVFS 1989:79 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Orienteringstavla TSVFS 1989:80 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Tabellvägvisare TSVFS 1989:81 Trañksäkerhetsverkets föreskrifter om

lokaliseringsmärke, Upplysning om körfält före

vägkorsning TSVFS 1989:82 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Upplysning körfält om TSVFS 1989:83 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

lokaliseringsmärke, Orienteringstavla vid förbjuden

vänstersväng TSVFS 1989:85 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Körfáltsvägvisare TSVFS 1989:86 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

lokaliseringsmärke, Förberedande upplysning

om avfart TSVFS 1989:88 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Märken för att vissa ändamål TSVFS 1989:89 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

lokaliseringsmärke, Ormamnsmärke

TSVFS 1989:90 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

lokaliseringsmärke, Vägnummennärken

TSVFS 1989:91 Trafiksäkerhetsverkets föreslqifter om lokaliseringsmärke, Avståndstavla

284 Bilaga 2

TSVFS 1989:92 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke för farligt gods TSVFS 1989:116 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om bomanläggning i plankorsningar TSVFS 1989:117 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om markeringspil TSVFS 1989:118 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om markeringsskärm TSVFS 1989:119 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om markeringsskärm TSVFS 1989: 120 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om avfartsskärrn TSVFS 1989:127 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

avstängningsanordning

TSVFS 1990:2 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om Vägmarkeringar TSVFS 1990:3 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet vägrnarkeringar TSVFS 1990:4 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om längsgående vägrnarkeringar TSVFS 1990:5 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om mittlinje och körfáltslinje TSVFS 1990:6 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om spärrlinje, vamingslinje och linj ekombinationer TSVFS 1990:7 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om markering för reversibelt körfält TSVFS 1990:8 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om ledlinje TSVFS 1990:9 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om linje för reserverat körfält TSVFS 1990:10 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om cykelfáltslinje TSVFS 1990:11 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om kantlinje TSVFS 1990:12 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om stopplinje och Väjningslinje TSVFS 1990: 13 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om övergångsställe

och cykelöverfart

TSVFS 1990:14 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om körfáltspilar TSVFS 1990:15 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anvisning om körfáltsbyte TSVFS 1990:16 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om spärrområde TSVFS 1990:17 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om texter TSVFS 1990:18 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter parkeringsplats om TSVFS 1990:19 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter vägmarkering om förbud att stanna och parkering förbjuden

Bilaga 2 285

TSVFS 1990:20 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter färdväg för om cyklister och mopedförare TSVFS 1990:21 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter förberedande om upplysning om väjningsplikt TSVFS 1990:22 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

handikappsymbol

TSVFS 1990:26 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet med vägmarkeringar TSVFS 1990:33 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

försöksverksamhet med reflexanordning eller reflexer på vägmärkesstolpe

TSVFS 1992:36 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter trafiksignaler, om körfältssignaler VVFS 1994:2 Vägverkets föreskrifter gårdsgata om VVFS 1995:94 Vägverkets föreskrifter om typgodkännande av reflekterande material för vägmärken och andra

trañkanordningar och av vissa lyktor

Följande föreskrifter är utfärdade efter bemyndigande i vägtrafikkungörel-

sen 1972:603:

TSVFS 1987:11 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter undantag för om rörelsehindrade från lokala trafikföreskrifter om förbud att parkera TSVFS 1987: 12 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om undantag för näringsidkare från lokala trafikföreskrifter om förbud att parkera TSVFS 1987:13 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter undantag för om boende inom visst område från lokala trafikföreskrifter om förbud att parkera TSVF S 1987:15 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om högsta tillåtna hastighet för bil med tillkopplad vägrnärkesvagn VVFS 1994:38 Vägverkets föreskrifter användning vissa om av vamingsanordningar m.m.

286 Bilaga 2 SOU 1998: 105

8.2.2 Parkering

Inom området Parkering finns 4 lagar och 5 förordningar. Vidare finns l myndighetsföreslcrift från VV och 3 myndighetsföreslcrifter och allmänna råd från RPS. Lagen 1976:206 om felparkeringsavgift reglerar parkeringar och felparkeringar. Vidare finns bestämmelser om att kommunen får ta ut avgift regeringen får bestämma ett högsta och ett lägsta belopp och en

att kommunen får behålla merparten av felparkeringsavgiftema, om

kommunen själv står för övervakningen jfr nedan. Förordningen 1976:1128 om felparkeringsavgift reglerar att kommunen fastställer felparkeringsavgiftens belopp. Vidare regleras att

felparkeringsavgifter skall tillfalla kommunen överförs av VV.

som Därvid görs avdrag för statens kostnader med femtio kronor för varje helt eller delvis betald avgift. Dessutom regleras att avgifter som före ikraftträdandet fastställts av länsstyrelsen gäller intill dess att ett nytt belopp fastställts av kommunen. Enligt lagen 1987:24 om kommunal parkeringsövervakning avmed parkeringsövervakning övervakning efterlevnaden av sådases av föreskrifter parkering eller stannande av fordon som omfattas av na om

ett förordnande enligt lagen felparkeringsavgift. Lagen reglerar att

om det för parkeringsövervakningen i en kommun behövs parkeringsom vakter, får kommunen besluta att den älv skall svara för övervakning-

Vidare stadgas att kommunen skall samråda med polismyndigheten

en. på orten bl.a. den allmänna inriktningen och omfattningen av parkeom

ringsövervakningen. Det regleras även att parkeringsövervakningen

skall fullgöras parkeringsvakter har genomgått lämplig utbildav som

ning för uppgiften samt att parkeringsvakter förordnas av kommunen.

Förordningen 1987 :26 parkeringsvakter i kommuner gäller om

sådana parkeringsvakter i lagen om kommunal parkerings-

som avses övervakning. Förordningen reglerar utbildnings- och utrustningskrav för p-vakter. I förordningen stadgas att föreskrifter utbildning av om parkeringsvakter meddelas RPS efter samråd med VV. Vidare sägs av att parkeringsvakter skall när de tjänstgör bära uniform med tjänstetecken. Uniforrnen skall sådan att den lätt kan särskiljas från en vara

polisuniform. Föreskrifter om änstetecken meddelas av RPS.

3° En lag betydelse i detta sammanhang inte redovisas här är lagen av som 1957:259 rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig om plats, m.m. Lagen finns under Inrikesdepartementets ansvarsområde och redovisas därför i det kapitel som behandlar regleringen under Inrikesdepartementet.

Bilaga 2 287

Lagen 1984:318 om kontrollavgift vid olovlig parkering stadgar

att en markägare som upplåter ett område för parkering eller förbjuder parkering inom området får under de förutsättningar i denna som anges

lag ta ut avgift kontrollavgift ett fordon parkerats inom områ-

en om det i strid mot förbud eller villkor han har beslutat olovlig parkesom

ring. Kontrollavgiften får inte överstiga den felparkeringsavgift

som

fastställts inom kommunen enligt lagen felparkeringsavgift. Om

om

felparkeringsavgiften har fastställts till olika belopp för skilda

delar av kommunen eller för skilda slag överträdelser, får den kontrollavgift av

som tas ut för en olovlig parkering inte överstiga den felparkeringsavgift som har fastställts för det aktuella slaget felparkering i den del

av

av kommunen där den olovliga parkeringen ägde

rum.

Förordningen 1984:321 kontrollavgift vid olovlig parke-

om

ring bemyndigar VV att lämna föreskrifter för verkställighet 3 §

av

lagen om olovlig parkering.

Lagen 1982:129 om flyttning fordon i vissa fall reglerar att av regeringen får meddela föreskrifter rätt för kommunal myndighet om att flytta fordon i särskilt angivna fall. Vidare stadgas att det bortflyttade fordonet i vissa fall tillfaller kommunen inte ägaren hämtar om ut det, och att, i fråga fordonsvrak, det omedelbart tillfaller kommuom nen. I lagen regleras också att kostnader inte tas ut ägaren skall som av bestridas av kommunen. I vissa fall skall dock den bestämt eller som påkallat flyttningen betala. Förordningen 1982:198 om flyttning fordon i vissa fall av reg-

lerar att kommunen eller polismyndigheten eller VV kan stå för de

särskilda uppställningsplatsema för bortforslade bilar. Vidare stadgas att beslut om flyttning fordon i vissa fall får meddelas och verkstäl-

av las av kommunal myndighet.

Förordningen 1985:1076 om parkeringsplats för utländska be-

skickningars fordon reglerar att kommuner får meddela lokala trafikföreskrifter som innebär att högst tre parkeringsplatser för reserveras

varje utländsk beskickning.

Myndighetsföreskriften från VV rör utmärkning enligt lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering. Myndighetsföreskrifterna och de allmänna råden från RPS rör dels utbildning respektive utrustningskrav för parkeringsvakter, dels frågor

rörande rättelse och bestridande parkeringsanmärkningar enligt la-

av

gen respektive förordningen felparkeringsavgifter.

om Myndighetsföreskrift från VVF

3 Bemyndigande i förordning 1984:321 om kontrollavgift vid olovlig parkering.

288 Bilaga 2

TSVFS 1984:32 Regler om utmärkning enligt lagen 1984:318 om kontrollavgift vid olovlig parkering ändr. TSVFS 1992: l 8

Myndighetsföreskiifter och allmänna råd från RPS

RPS 1997:6, FAP 759/ 1 Föreskrifter och allmänna råd om utbildning av parkeringsvakter RPS 1987: 17, FAP 759/2 Föreskrifter och allmänna råd om tjänstetecken

av parkeringsvakter RPS FS 1995:2, FAP 695-1 Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna

råd för verkställigheten av lagen 1976:206

felparkeringsavgift och förordningen

om

1976:1128 om felparkeringsavgift

8.2.3 Kollektivtrafik

Kollektivtrafiken regleras 2 lagar och 3 förordningar samt 1 genom

myndighetsföreskrift från VV. Lagen 1997:734 om ansvar för viss kollektiv persontrafik ger

kommunerna och landstingen åligganden rörande kollektivtrafiken. Lagen bestämmer att det för att främja tillfredsställande trafikfören sörjning i varje län skall finnas länstrañkansvariga som ansvarar för den lokala och regionala linjetrafiken för persontransporter. De länstra-

fikansvarigas uppgifter skall handhas trafikhuvudman. De länstrafik-

av ansvariga också för persontransporter enligt lagen 1997:736 ansvarar färdtjänst eller lagen 1997:735 riksfárdtjänst i sådana kommuom om överlåtit sina uppgifter enligt någon dessa lagar till trafikner som av huvudmannen i länet. Trafikhuvudmannen skall verka för att transporterna skall tillgängliga för funktionshindrade. Trafikhuvudmannen vara

skall ägna uppmärksamhet taxifrågoma i länet och verka för en till-

fredsställande taxiförsöijning. Länstrafikansvariga är landstinget och kommunerna i länet gemensamt. I Stockholms län är landstinget länstrañkansvarigt och i Gotlands län är kommunen länstrafikansvarig. Landstinget och kommunerna i

32 För de två förstnämnda föreskrifterna finns bemyndigandet i förordning l987:26 parkeringsvakter i kommuner. För den sistnämnda förskriften om finns bemyndigandet i förordningen 1976:1128 om felparkeringsavgift.

Bilaga 2 289

övriga län kan komma överens om att antingen landstinget eller kommunerna skall vara länstrafikansvariga. I Kalmar län och Skåne län kan ett regionförbund enligt lagen 1996:1415 om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län vara länstrafikansvarig. Ett landsting eller ett regionförbund som ensam är länstrañkansvarig eller en kommun som ensam är länstrafikansvarig, skall också vara trafikhuvudman. I övriga fall skall trafikhuvudmarmen vara ett kommunalförbund. Om de som är länstrafikansvariga är överens om det, får dock trafikhuvudmannen i stället för ett kommunalförbund vara ett aktiebolag, som har bildats för ändamålet. De som är länstrafikansvariga skall inneha samtliga aktier i bolaget. Omfattningen av den lokala och regionala linjetrafiken samt grunderna för prissättningen skall anges i en trafikförsörjningsplan som huvudmannen antar efter samråd med dem som är länstrafikansvariga. Omfattningen färdtjänstresoma samt grunderna för prissättningen av skall anges i en trafikförsöijningsplan som kommunen årligen antar efter samråd med trañkhuvudmannen och landstinget. Har en kommun

överlåtit sina uppgifter beträffande färdtjänst eller riksfärdtjänst till tra-

ñkhuvudmannen, skall dennes trafikförsöjningsplan även omfatta sådana I trafikförsöijningsplanen skall det tas upp åtgärder för hanresor. dikappanpassning av trafiken. I planen skall även redogöras för miljöskyddande åtgärder. Efter överenskommelse med landstinget eller en kommun i länet får trafikhuvudmannen upphandla persontransport- och samordningstjänster för sådana transportändamål som kommunerna eller landstinget skall tillgodose samt samordna sådana transporttjänster sjulcresor. För övrigt finns b1.a. regler hur antalet ledamöter och ersättare i om ett kommunalförbunds beslutande församling skall fördelas mellan landstinget och kommunerna i länet, om inte enighet kan uppnås därom. Förordningen 1988:1017 om statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafikanläggningar m.m. reglerar statsbidrag till trafikhuvudmän för mängd olika typer investeringar i kollektivtrafikanen av läggningar m.m. Bland annat ges bidrag för investeringar i regionala kollektivtrafikanläggningar och i fartyg för regional kollektiv personoch godstrafik, för vissa åtgärder ökar tillgängligheten för funksom tionshindrade resenärer, för byggande flygplatsanläggning och för av byggande av väg- och gatuanläggningar för regional kollektiv persontrafik tillgodoser ett allmänt kommunikationsbehov. Närmare föresom skrifter om tillämpningen av denna förordning lämnas av VV. Vissa typer av föreskrifter skall meddelas efter samråd med Banverket BV, LFV eller Sjöfartsverket SjöV.

l0 SOK/1998:105

290 Bilaga 2

Förordningen 1997:263 om länsplaner för regional transportinfrastruktur reglerar att länsstyrelsen skall begära in förslag om

vilka regionala infrastrukturobjekt bör utföras i länet från trafikhu-

som vudmän, kommuner, landstinget och andra berörda myndigheter. Lagen 1979:558 om handikappanpassad kollektivtrafik gäller

handikappanpassning av kollektivtrafik. Med kollektivtrafik avses så-

dan trafik för personbefordran som tillhandahålls allmänheten mot ersättning. Den som har tillsyn över kollektivtrafik och den som utövar sådan trafik skall se till att trafiken med hänsyn till resenärer anpassas med funktionshinder. Regeringen eller den myndighet som regeringen utser utfärdar de ytterligare föreskrifter behövs för att åtgärderna som skall kunna genomföras. Lagen innehåller ingen speciell reglering av

kommuner eller landsting men har i praktiken betydelse för dessa.

Förordningen 1980:398 om handikappanpassad kollektivtrafik

stadgar att anpassningen skall ske i den takt och i den omfattning som

bedöms skälig med hänsyn till syftet och till de tekniska och ekonomiska förutsättningarna hos dem som utövar trafiken. Vid anpassningen skall hänsyn tas till de särskilda förhållandena för kollektivtrafiken i tätortsområden. Vidare skall särskilt beaktas att kraven på säkerhet för resenärer och övriga berörda tillgodoses. VV skall initiera, planera och följa upp anpassningen samt verka för att anpassningen samordnas. Vidare skall verket meddela de föreskrifter anpassningen beom som hövs. BV, LFV och SjöV skall, var och en inom sitt område, meddela de föreskrifter som behövs fardmedlens och terrninalemas konom struktion, utrustning och drift. Myndighetsföreskriften från VV ger vissa bestämmelser i anslutning till förordningen om statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafikanläggningar m.m.

VVFS 1997:379 Om statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafikanläggningar m.m.

8.2.4 Färdtjänst

Färdtjänst regleras genom 2 lagar. Myndighetsföreslcrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område. Lagen 1997:735 om riksfárdtjänst bestämmer att en kommun skall på de villkor som lämnas i denna lag lämna ersättning för reskostnader för personer som till följd av ett stort och varaktigt funktionshinder måste resa på ett särskilt kostsamt sätt. Kommunerna får, efter

Bilaga 2 291

överenskommelse med landstinget, om det hör till de länstrafikansvariga, överlåta uppgifterna till trafikhuvudmannen i länet. Riksfärdtjänst får anlitas av den som efter ansökan har fått tillstånd till det. Frågor om tillstånd prövas av kommunen eller, om kommunens uppgifter enligt denna lag överlåtits till trafikhuvudmannen i länet, av trafikhuvudmannen. Tillstånd skall meddelas om vissa villkor är uppfyllda, t.ex. om resan till följd av den sökandes funktionshinder inte till normala reskostnader kan göras med allmänna kommunikationer eller inte kan göutan ledsagare. Tillstånd till riksfärdtjänster får förenas med föreras skrifter om färdsätt. Vid resa med riksfärdtjänst skall tillståndshavaren betala en avgift egenavgift som motsvarar normala reskostnader med allmänna fárdmedel. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om dessa avgifter. Ersättning för en riksfárdtjänstresa lämnas med belopp som motsvarar skillnaden mellan resekostnaden och egenavgiften. Ersättningen betalas till den som utfört transporten eller till den som har betalt transporten. Beslut om ersättning meddelas av tillståndsgivaren

kommunen eller trafikhuvudmannen.

Lagen 1997:736 om färdtjänst gäller särskilt anordnade transporter för personer med funktionshinder färdtjänst. Varje kommun ansvarar, såvitt gäller kommuninvånama, för att färdtjänst anordnas inom kommunen och, om det finns särskilda skäl, mellan kommunen och en annan kommun. En kommun får för sina kommuninvånare anordna färdtjänst också i eller mellan andra kommuner. Kommunen får, efter överenskommelse med landstinget, det hör till de länstrafiom kansvariga, överlåta sina uppgifter enligt denna lag till trafikhuvudmannen i länet. Frågor om tillstånd prövas av kommunen eller av trafikhuvudmannen. Tillstånd till färdtjänst skall meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentlisvårigheter att förflytta sig på hand eller att resa med allmänna ga egen kommunikationsmedel. För resor med färdtjänst får tillståndsgivaren ta ut en avgift. Avgifterna skall vara skäliga och får inte överstiga tillståndsgivarens älvkostnader.

292 Bilaga 2

Skolskjutsar

Skolskjutsar regleras 1 förordning samt 2 myndighetsföreskrif-

genom ter från VV.

Med skolskjutsning avses i förordningen 1970:340 om skol-

skjutsning sådan befordran elev i förskola, grundskola, gymnasieav skola eller motsvarande skola till eller från skolan ordnas det som av allmänna särskilt för ändamålet och är tillfällig natur. Förordningav en reglerar med avseende på trafiksäkerheten hur kommunen skall - ordna Skolskjutsar, hållplatser, färdväg, fordonets beskaffenhet m.m. VV bemyndigas att lämna föreskrifter för verkställigheten denna av förordning. Det finns 2 myndighetsföreskrifter från VV som berör skolskjutsar.

TSVFS 1988:17 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter skolskjutsning om TSVFS 1985:43 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter anordningar om för utmärkning av skolskjuts

8.2.6 Sjöfart

Regleringen inom området Sjöfart återfinns i 1 lag och 3 förordningar. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd särskilt berör kommuner som eller landsting saknas inom detta område. Sjötrafikförordningen 1986:300 reglerar sjötrafiken. Kommunen är i vissa fall skyldig att underhålla de sjömärken som länsstyrelsen beslutar skall finnas. Kommunen äger rätt att få information i olika av-

seenden. Kommunen skall i vissa fall ges tillfälle att yttra sig innan fö-

reskrift meddelas av SjöV eller länsstyrelsen. Förordningen 1995:589 med instruktion för Sjöfartsverket reglerar att verket i samband med utfärdande föreskrifter skall av ge kommunen tillfälle att yttra sig om kommunen berörs.

33 En lag och förordning finns inom Utbildningsdepartementet en som ansvarsområdet men som rör Skolskjutsar bör även uppmärksammas; lagen 1991 10 om kommunernas skyldighet att svara för vissa elevresor respektive förordning 1991:1120 om kommunernas skyldighet att svara för vissa elevresor. Dessa reglerar kommunens skyldighet att stå för kostnaderna för elevresor till skolan. Denna reglering redovisas mera utförligt i kapitlet avseende regleringen inom Utbildningsdepartementets ansvarsområde. 34Bemyndigande i förordningen 1970:340 om skolskjutsning.

Bilaga 2 293

Svävarförordningen 1986:305 stadgar att tillstånd att använda svävare meddelas länsstyrelsen efter samråd med SjöV och berörda av kommuner. Vidare regleras att den kommunala räddningstjänsten f°ar använda svävare utan tillstånd. Sjömanslagen 1973:282 gäller arbetstagare, som är anställd för fartygsarbete på svenskt fartyg och som under den tid han tjänstgör ombord har befattning på fartyget. För kommunalanställda reglerar la-

vissa undantagsregler gällande anställningsavtal, befattning på

gen fartyg m.m.

8.2.7 Luftfart

Regleringen inom luftfartsområdet återfinns i l lag och 2 förordningar. Vidare har LFV utfärdat 17 myndighetsföreskrifter som särskilt berör kommuner eller landsting. Luftfartslagen 1957:297 bestämmelser för luftfarten i Sveriger I 6 kap. regleras bl.a. tillståndsgivning till och godkännande av allge. männa flygplatser. Kommunen och landstinget berörs i den mån de är innehavare av flygplats. Kommuner och landsting berörs även av regleringen att ett luftfartyg får registreras i Sverige bara om det ägs av om svenska staten, svensk kommun eller landsting, medborgare i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsornrådet eller av dödsbo efter förening, samfållighet eller stiftelse en sådan person, eller av bolag, har svensk nationalitet eller har sitt säte i ett land som omfattas av som avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Luftfartsfdrordningen 1986:171 berör kommuner och landsting i den mån de är innehavare allmän flygplats. Här regleras bl.a. att av LFV skall besluta vilka krav skall uppfyllda för att ett om som vara område skall godkännas för att tas i bruk som allmän flygplats. Vidare finns 17 myndighetsföreskrifter utfärdade av LFV. Vissa

föreskrifterna innehåller bestämmelser för flygplatser. Dessa handlar

av

anmälan och ansökan om inrättande av flygplats, godkännande av

om

flygplats, styrning av flygsäkerhetsarbete egenkontroll i luftfartsverk-

samheter, bestämmelser byggnader, anläggningar och utrustning om vid godkänd flygplats, utformning av godkänd flygplatstekniska specifikationer, anläggning helikopterflygplats, anläggning och drift av av enskild flygplats, drift flygplats, fälthållning, ljusanläggningar för av luftfarten, räddningstjänst, stationstjänst, teleutrustning, meteorologisk utrustning, flygdrivmedelstjänst samt markering av hinder utanför flygplatser.

294 Bilaga 2 SOU 1998: 105

Vidare finns ett antal för kommunerna relevanta föreskrifter som gäller säkerhetsbestämmelser. Dessa föreskrifter handlar securityom

bestämmelser för securityldassade flygplatser, icke securityklassade

flygplatser, securitybestämmelser avseende kompetenskrav och utbildning, sekretessbelagd/förhöjda beredskapsnivåer för security, beredskapsnivåer, securityklassade flygplatser och helikopterflygplatser, sek-

retessbelagd/test av metalldetektorbågar, uppgifter från securitykon-

troll/genomsölcning samt föreskrifter om säkerhetsprövning av personer på civila flygplatser m.m. för skydd mot terrorism.

LFS 1978:4 ändr. LFS 1979:3, 1979:14, 1980:8, 1982:8, 1983:15, 1985:3, 1986:13, 1986:31, 1986:45, 1990:18, 1991:30, 1993:8, 1994:28, 1996:2, 1996:32 och 1996:58 LFS 1980:8 ändr. LFS 1982:8, 1985:3, 1986:13, 1986:45, 1990:18, 1993:8 och 1996:2 LFS 1982:7 ändr. LFS 1983:15, 1985:3, 1986:13, 1986:45, 1990:18, 1993:8, 1994:28 LFS 1985:3 ändr. LFS 1986:45 LFS 1986.13 ändr. LFS 1986:45, 1990:18 och 1993:8 LFS 1990:18 LFS 1991:22 ändr. LFS 1993:8, 1994:28 och 1996.2 LFS 1992:6 ändr. LFS 1995:17 och 1996:10 LFS 1992:19 ändr. LFS 1995:17 LFS 1992:26 LFS 1992:29 LFS 1994:20 LFS 1994:35 LFS 1995:66 LFS 1995:17 LFS 1996:2 LFS 1997.35

8.2.8 Övrigt

Under rubriken Övrigt redovisas 4 lagar och 8 förordningar. Myndig-

hetsföreskrifter eller allmänna råd särskilt berör kommuner eller som landsting saknas inom detta område.

Bilaga 2 295

J ärnvägstrafik

Lagen 1945:119 om stängselskydd for järnväg m.m. reglerar att kommunen beslutar om stängsel vid järnväg. Innehavaren måste upprätta stängsel. Kostnaderna betalas till 90 procent av kommunen och till 10 procent av innehavaren. Om inte kommunen och innehavaren kommer överens får Stängselnämnden fälla avgörandet. Förordningen 1975:1012 om instruktion för Stängselnämnden reglerar att fråga tas upp i Stängselnämnden efter skriftlig framställning av kommunen. Förordningen 1988:626 med instruktion för Statens järnvägar reglerar att verket i samband med utfärdande av föreskrifter skall ge kommun eller landsting tillfälle att yttra sig om de berörs. Förordningen l989:67 om plan för stomjärnvägar reglerar att innan länsstyrelse yttrar sig över BV:s planförslag rörande investeen ringar i stomjämvägar skall länsstyrelsen höra trañkhuvudmannen och kommunerna i länet. Bestämmelsen gäller även när BV föreslår regeringen förändringar i planen. Sedan regeringen fastställt planen skall BV skicka en kopia till kommunen. Förordningen 1990:1165 om säkerheten vid järnväg, tunnel-

bana och spårväg reglerar att frågor om namn på trafikplats för järn-

väg prövas av Jämvägsinspektionen. Innan ett namn fastställs eller ändskall verket samråda med bl.a. kommuner och landsting. ras Lagen 1995:1649 om byggande av järnväg reglerar att den som upprättar en järnvägsplan skall samråda i fråga om järnvägens sträckning och förslaget i övrigt med berörda kommuner m.fl. Vidare regleras att kommuner och trafikhuvudmän får överklaga vissa av länsstyrelsens och BV:s beslut. Förordningen 1995:1652 om byggande av järnväg reglerar att

järnvägsplanen under utställningstiden skall finnas tillgänglig på lämp-

lig plats i berörda kommuner. BV skall underrätta kommunen om den tid inom vilken synpunkter kan lämnas och planen och Samrådsrevar dogörelsen finns tillgänglig. I förordningen regleras också att länsstyrelsen skall underrätta kommunen om vissa beslut. I förordningen 1996:734 statens spåranläggningar finns beom stämmer om att BV innan beslut om att underhåll av länsj ämvägar skall upphöra eller återupptas skall samråda med berörda kommuner.

296 Bilaga 2 SOU 1998: 105

Diverse

Lagen 1990:712 om undersökning av olyckor innehåller föreskrif-

ter om undersökning från säkerhetssynpunkt olyckor och tillbud till

av

olyckor. Lagen reglerar att regeringen i fråga om kommunal rädd-

ningstjänst får föreskriva att kommunen skall underrätta den myndighet som skall undersöka händelse som berör ett svenskt fartyg eller luftfartyg. Förordningen 1990:717 om undersökning av olyckor reglerar att kommunerna inom ramen för den kommunala räddningstjänsten, i den utsträckning som Statens haverikommission bestämmer, skall underrätta kommissionen om händelser som skall undersökas enligt lagen om undersökning av olyckor. Förordningen 1996:285 med instruktion för Statens geotek-

niska institut reglerar att institutet utför undersökningar, utredningar och andra uppdrag åt statliga myndigheter och kommuner.

Lagen 1993:599 om radiokommunikation reglerar att kommu-

nen undantas från den regel som säger att giltigheten av tillstånd som

utfärdas med stöd av denna lag att fä inneha eller använda radiosändare upphävs under krig.

8.3 Upplevda problem med regleringen

En reglering som är omdiskuterad inom området som rör vägtransport-

systemet är den som rör trafikliggaren. Enligt vägtrañkkungörelsen 1972:603 och terrängtrafikkungörelsen 1972:594 med underliggande reglering i form av en föreskrift från VV TSVFS 1987:53 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förande av liggare... skall kommunen ta in lokala trafikföreskrifter i för ändamålet avsedd liggare. Även en föreskrifter som utfärdas av statliga myndigheter skall tas in i liggaren. Liggaren förs av kommunen. Regleringen av hur liggaren skall föras upplevs från kommunalt håll vara onödigt detaljerad. Det har förekommit att föreskrifter ogiltigförklarats på grund att liggaren inte av varit korrekt förd. Svenska Kommunförbundet lämnade i december skrivelse 1995 en till Kommunikationsdepartementet med hemställan att regeringen skall tillsätta en särskild utredare med uppgift att se över lokala trafikföreskrifter och trañkliggare. Förbundet föreslår i denna att utredaren sär-

35 Översyn lokala trafikföreskrifter och trañkliggare, skrivelse från Svenska

av Kommunförbundet till Kommunikationsdepartementet 1997-10-06.

Bilaga 2 297

skilt skall pröva vilka möjligheter som finns att begränsa eller ta bort formaliakraven vid förande av trafikliggare. I december 1997 överläm-

nade Kommunförbundet ett fördjupat underlag som innehåller förslag

till förenklingar inom området. I samband med beredningen den lagstiftningen inom fárdav nya tjänstornrådet bereddes Landstingsförbundet och Kommunförbundet tillfälle att lämna synpunkter på betänkandet Allmänna kommunikationer för alla SOU 1995:70. Kommunförbunden avvisade delar av det förslag som sedan kom att ligga till grund för den nya lagstiftningen. Med anledning av att förslagen i flera avseenden ansågs kostnadsdrivande avvisade förbunden följande förslag att: genom lagstiftning förändra trafikhuvudmannens nuvarande ansvar, införa en ny rättighetslagstiftning om s.k. särskild kollektivtrafik, myndighetsutövning skall kunna läggas på aktiebolag. -

Enligt förbundens uppfattning bör följ ande åtgärder vidtas: en samlad lag för allmänna kommunikationer bör övervägas, som w syftar till en likvärdig kollektivtrafikförsöijning för alla oavsett funktionshinder, denna lag bör i stället för att reglera hur kommuner och landsting - skall organisera sin verksamhet fastlägga nationella mål som leder till en ökad samordning och handikappanpassning av de samhällsfinansierade resorna, det bör övervägas att utmönstra rätten till färdtjänst ur socialtjäntla- gen, även lagregleringen av sjukresoma bör ses över. -

Inom kollektivtrafikområdet kan även nämnas att Landstingsförbundet i

skrivelse till Kommunikationsdepartementet hemställt att förord-

en ningen 1988:1017 om statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafikanläggningar m.m. ändras så att ett ökat regionalt inflytande kan upp-

nås över vissa investeringsmedel för transportinfrastrukturen. De medel

som avses är de s.k. åtgärdspaketen i de regionala transportplanerna. Förbundsstyrelsen anser att det är länsstyrelserna respektive de regionala självstyrelseorganen skall fastställa åtgärdspaketen. Till baksom grunden hör att VV den 22 oktober 1997 beslutade föreskrifter för statsbidrag VVFS 1997:379 om statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafikanläggningar m.m. med innebörden att VV skall rangordna

3° Besparingar och ökad rättssäkerhet avreglering lokala trafikföregenom av skrifter och trañkliggarel, PM 1997-10-01.

298 Bilaga 2

och prioritera objekten i åtgärdspaketen. Detta Landstingsförbun-

anser det strider mot grundprincipema i de direktiv lämnats från som regeringen rörande de regionala självstyrelseorganens roll i samband med beslut om regionala transportplaner. Även Kommunförbundet har hemställt angående åtgärdspaketen. Inom parkeringsområdet har Kommunförbundet hemställt om vissa förändringar rörande fordonsflyttning enligt lagen 1982:129 om flyttning av fordon i vissa fall. Förbundet anför att grundläggande en idé med fordonsflyttning är att de fordonsägare som får sina fordon flyttade skall svara för samhällets faktiska kostnader för verksamheten. Många fall resulterar i att kommunen måste förvara och sedan också överta ägandet av fordonet. Detta gör att det ekonomiska målet blir allt svårare att uppnå då långa förvaringstider till hög hyra inte motsvaras av den ersättning som erhålls vid försäljning efter ägarövergång. Förbundet framhåller att många kommuner av ekonomiska skäl drar ned på flyttningsverksamheten vilket måste besvärande från säkerhetsanses och ordningssynpunkt samt inte minst ur miljösynpunkt. Förbundet föreslår följande förändringar:

Hel skrotningspremie till kommunerna. Kortare förvaringstid innan ägarövergång. Författningsenlig rätt till ersättning av markägare. Enklare regler för bilskrotningskampanjer. Lindrigare krav vid kort flyttning. Kommunerna får flytta även vid hinder eller fara.

Vidare har Kommunförbundet hemställt att regeringen tillsätter en utredning för att undersöka möjligheterna att, för de kommuner som önskar, ta över ansvaret för hanteringen av felparkeringsavgifterna en-

ligt lagen om felparkeringsavgift. Förbundet anför att VV i

dag har ansvaret för hanteringen av felparkeringsavgifterna. Dagligen skickas utfärdade felparkeringsanmärlcningar till VV:s trafikregister i Örebro. Det är också till Örebro felparkeraren betalar sin avgift. som Vid VV:s trañkregister kontrolleras utfärdade och inbetalade avgifter mot varandra varefter de avgifter som skall tillfalla kommunen överförs av VV. Från det att felparkeringsavgiften utfärdas till det att den betalas eller drivs in av kronofogden är kommunerna helt beroende av att VV:s

37 Bättre ekonomi och effektivitet vid fordonsflyttning, hemställan till regeringen 1997-02-14. 38Kommunalt ansvar för hantering av felparkeringsavgifter, hernställan till regeringen 1997-04-25.

Bilaga 2 299

rutiner fungerar på ett tillfredsställande sätt. Förbundet menar att VV:s rutiner är bristfälliga, vilket medför uteblivna intäkter för kommunerna.

Övriga synpunkter från Kommunförbundet:

Väglagen 6 § stadgar att VV har tillsyn över kommunernas väghålla ning. Detta anses vara en kvarleva från tiden med statskommunal väghållning och bör därför strykas. Väglagen 7-8 stadgar: Underlåter en kommun att bygga väg, för vars byggande utgått statsbidrag, eller eftersätter en kommun skyldighet i fråga om vägs drift, kan VV förelägga en kommun att inom viss tid vidta rättelse eller utföra åtgärd på kommunens bekostnad. Det utgår längre riktade statsbidrag till särskilda vägar. Därför bör bestämmelsen tas bort. Det är ett kommunalt önskemål att ett tillägg om särskilt gynnsamma p-regler för el-fordon införs. Kommunförbundet har berört frågan i en hemställan till Kommunikationsdepartementet. Lagen 1945:119 om stängselskydd bör tas bort. Innehavaren av järnväg bör besluta om och bekosta stängsel, jfr. regleringen stängav sel vid vägar. Stängselnämnden bör därefter avskaffas.

Bilaga 2 301

9 Kulturdepartementet

l Allmänt

Utredningen har bedömt att 8 lagar och 12 förordningar inom Kulturdepartementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Därutöver finns 15 allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting. Dessa är utfärdade av Riksarkivet RA. Reglerna har nedan delats in i fyra Arkivområdet, Kulturgrupper:

miljö, Kulturverksamhet och Övrigt.

9.2 Beskrivning av regleringen

9.2. l Arkivområdet

Inom Arkivområdet finns 2 lagar och 2 förordningar. Vidare finns 15 allmänna råd utfärdade av RA. Arkivlagen 1990:782 innehåller bestämmelser som riktar sig såväl till kommuner och landsting som till statliga myndigheter mfl. Bestämmelserna rör bl.a. arkivbildningen och dess syften, arkivvården, arkivmyndigheterna och deras uppgifter samt gallring. I lagen stadgas att kommunstyrelsen är arkivmyndighet i kommunen och landstingsstyrelsen i landstinget, inte kommunfullmäktige eller landstingsfullom mäktige har utsett någon annan nämnd eller styrelse till arkivmyndighet 8 §. Lagen innehåller några paragrafer gäller särskilt för komsom munala arkiv. Under denna rubrik finns vissa bestämmelser om överlämnande av arkiv från kommunal myndighet som upphört 14 §, speciella regler vad gäller en kommunal myndighets möjlighet att avhända sig allmänna handlingar 15 § samt bestämmelser om att kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige, i den utsträckning något annat

302 Bilaga 2 SOU 1998: 105

inte är särskilt föreskrivet, får meddela föreskrifter om arkivvården inom kommunen 16 §. I arkivförordningen 1991:446 ges bestämmelser om sådana arkiv och arkivmyndigheter som avses i arkivlagen 1990:782. Dessutom ges bestämmelser om godkännande och märkning sådana skrivmateav

riel och förvaringsmedel som avses i lagen 1990:783 skydd för

om beteckning av svenskt arkiv. Kommunerna omnämns då här stadgas att

RA skall följa arkivutvecklingen i dem 21 §.

Lagen 1994:1383 om överlämnande av allmänna handlingar till andra organ än myndigheter för förvaring innehåller bl.a. bestämmelser om överlämnande av allmänna handlingar till sådana enskilda organ som avses i 2 kap. 17 § tryckfrihetsförordningen. I lagen finns vissa kommunspecifika bestämmelser. I denna regleras under vilka förutsättningar kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige får föreskriva att vissa allmänna handlingar överlämnas till enskilt 3 organ § samt under vilka förhållanden det enskilda organet skall undersom rätta kommunen eller landstinget 6 §. Förordningen 1995:679 med instruktion för Riksarkivet och landsarkiven reglerar framför allt myndigheterna i fråga. Kommunerna berörs emellertid särskilt av bestämmelserna om att RA skall ge kommunerna allmärma råd i arkivfrågor 3 §, hur RA får ta emot handlingar från bl.a. kommunala myndigheter 4 § samt att RA efter upp-

drag från kommunerna får upprätta förslag till kommunala och

vapen genomföra heraldiska utredningar om sådana vapen 8 §. Vidare finns 15 allmänna råd särskilt berör kommuner eller som landsting. Flertalet av dessa rör bevarande och gallring av olika typer av handlingar.

RAFS 1987:3 Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av handlingar i överförmyndares arkiv RAFS 1988:3 Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av omsorgsakter RAFS 1989:1 Riksarkivets allmänna bevarande och gallring råd om av handlingar i KPAI/LPS RAFS 1990:1 Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av handlingar inom de kommunala och landstingskommunala fritids- och kulturområdena RAFS 1991:13 Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av kartor och ritningar hos kommuner och landsting

Bilaga 2 303

RAFS 1991:14 Socialstyrelsens och Riksarkivets allmänna råd till kommuner och landsting om handhavandet av patientjournaler i vissa fall RAFS 1991 :15 Riksarkivets allmänna råd bevarande och gallring om av handlingar inom den kommunala socialtjänsten och familjebidragsverksamheten, den landstingskommunala och kommunala omsorgsverksamheten samt hos överförmyndare ändr. RAFS 1992:1 RAFS 1992:3 Riksarkivets allmänna råd om arkivvård och gallring av patientjournaler, patientregister m.m. hos landsting och kommun RAFS 1994:3 Riksarkivets allmänna råd bevarande och gallring om av handlingar i KOSIS RAFS 1994:8 Riksarkivets allmänna råd bevarande och gallring om av handlingar i kommunernas och landstingens skolväsendes arkiv RAFS 1995:2 Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av handlingar rörande teknisk verksamhet, mark och fastigheter samt bostadsförsörjning hos kommuner och landsting RAFS 1995:3 Riksarkivets allmänna arkivreglemente för råd om kommuner RAFS 1995:5 Riksarkivets allmänna råd om arkivreglemente for landsting RAFS 1997:8 Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av vissa handlingar i kommunernas och landstingens arkiv RAFS 1997:9 Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av handlingar i landstingens smittskyddsläkares arkiv

Kulturmiljö

Inom gruppen Kulturmiljö finns det 1 lag och 2 förordningar. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område. I lagen 1988:950 om kulturminnen m.m. finns bestämmelser om fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen, utförsel av kulturföremål ur landet och återlämnande kulturföremål. Kommuav nerna berörs särskilt av bestämmelsen om att de får överklaga vissa av länsstyrelsen fattade beslut 2 kap. 24 §. Vidare gäller bestämmelserna om skydd för begravningsplatser i 4 kap. även för begravningsplatser

304 Bilaga 2

som anordnas av en kommun. Detta innebär bl.a. att det krävs tillstånd av länsstyrelsen för att utvidga eller på annat sätt väsentligen ändra begravningsplatsen 4 kap. 13 § l. Kommunen också för t.ex. ansvarar förteckning samt förvaring och vård föremål kulturhistoriskt värav av de finns på sådan begravningsplats eller i byggnad på besom en en gravningsplatsen 4 kap. 15 §. I lagen stadgas även gynnande förhållanden för en offentlig institution eller en institution som får bidrag av stat, kommun eller landsting vad gäller utförsel kulturföremål 5 av kap. 7 §. Det kan tilläggas att kommunerna även berörs sitt planegenom ringsansvar enligt plan- och bygglagen 1987:l0 och i egenskap av markägare precis som andra markägare. I förordningen 1988:1188 om kulturminnen m.m. finns kompletterande föreskrifter till lagen 1988:950 kulturminnen I om m.m. förordningen regleras framför allt statliga myndigheter. Särskilt relevant för kommunerna är bestämmelserna om att de skall underrättas om beslut i vissa ärenden 5 och 12 §§ samt att de kan tillfälle att yttra ges sig innan byggnad förklaras som byggnadsminne 11 §.

Förordningen 1993:379 om bidrag till kulturmiljövård inne-

håller bestämmelser om bidrag till bl.a. vård av kulturlandskap och fornlämningar. Kommuner och landsting berörs endast att de genom inte är berättigade till bidrag 11 §.

9.2.3 Kulturverksamhet

Inom gruppen Kulturverksamhet finns 1 lag och 5 förordningar. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område. Bibliotekslagen 1996:1596 riktar sig primärt till kommunerna och landstingen. I denna regleras bl.a. att varje kommun skall ha folkbibli-

otek 2 § och att allmänheten skall få låna litteratur avgiftsfritt på folk-

biblioteken 3 §. Vidare stadgas att det inom grundskolan och gymnasieskolan skall finnas lämpligt fördelade skolbibliotek 5 §. I lagen finns också bestämmelser om vilka folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet 8 och 9 §§ samt att folk- och skolbiblioteken skall bistås av andra former av bibliotek 4 och 10 §§. Om landstingen sägs att de skall svara för länsbiblioteken och för biblioteken vid högskolor med landstingskommunalt huvudmannaskap 7 §. Länsbiblioteken skall bl.a. bistå folkbiblioteken i länet med kompletterande medieförsörjning och andra regionala biblioteksuppgifter 4 § samt avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna samlingarna till folkbibliotekens förfo-

Bilaga 2 305

gande och i övrigt samverka med folk- och skolbiblioteken och bistå

dem i deras strävan att erbjuda låntagarna en god biblioteksservice 10

§- I förordningen 1996:1608 om statsbidrag till folkbibliotek finns

reglering som framför allt rör kommunerna. Enligt förordningen kan kommunerna beviljas statsbidrag för olika typer av kostnader 1 §. Av

detta följer ett antal bestämmelser, bl.a. skall kommunen årligen rap-

portera till Statens kulturråd hur de statliga medlen använts ll §.

Förordningen 1996:1598 om statsbidrag till regional kulturverksamhet riktar sig framför allt till Kulturrådet samt regionala och lokala kulturinstitutioner. Kommun och landsting omnämns i bestämmelsen om att det till en kulturinstitutions ansökan om bidrag skall bifogas ett yttrande från det landsting eller den kommun som också avser lämna bidrag till kulturverksamheten 16 §. I och med lagen 1996:1414 om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsför-

delning kommer regionala självstyrelseorgan i Kalmar, Gotlands och

Skåne län att fr.o.m. den l juli 1998 under försöksperiod överta been

fogenheten från Kulturrådet att besluta om fördelningen av statsbidrag

till regionala kulturinstitutioner. En förordning försöksverksamhet om med ändrad fördelning av statsbidrag till regional kulturverksamhet träder i kraft den l juli 1998 och gäller t.o.m. utgången av år 2002. Förordningen 1995:1035 om sysselsättningsinsatser inom kulturområdet innehåller bestämmelser som riktar sig till såväl stat, komoch föreningar. I förordningen finns stadgande om möjligheten muner för kommuner att få bidrag till kommunala museer 2 §. Av detta följer sedan ett antal regler som kommunerna måste följa. I förordningen 1984:579 om statsbidrag till museijärnvägar finns endast perifer reglering för kommuner och landsting. I denna sägs att berörda kommuner och landsting skall beredas tillfälle att yttra sig innan Kulturrådet meddelar beslut med anledning en ansökan om av bidrag 3 §. Förordningen 1988:676 med instruktion för Statens kulturråd reglerar framför allt myndigheten ifråga. Kommunerna och landstingen nämns endast med vilka Kulturrådet skall samverka och som organ samråda 3 §.

9.2.4 Övrigt

I gruppen Övrigt finns 4 lagar och 3 förordningar. Myndighetsföre-

skrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.

306 Bilaga 2 SOU 1998: 105

I radio- och TV-lagen 1996:844 finns föreskrifter sändningar om av ljudradio- och TV-program är riktade till allmänheten och som av-

sedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Kommuner och landsting berörs av stadgandet om att programföretag med tillstånd regeringen

av att sända radio eller TV kan åläggas att kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten myndighet t.ex. kommunal om en

eller landstingskommunal begär det 3 kap. 2 §.

Lokalradiolagen 1993:120 reglerar bl.a. innebörden tillstånd av för att få sända lokalradio. Om kommuner och landsting sägs att de inte kan få sändningstillstånd 6 §.

I presstödsforordningen 1990:524 finns bestämmelser om statens direkta stöd till företag som ger ut dagstidningar. I förordningen

finns även regler om stöd i vissa fall till företag ut andra tidsom ger ningar. I l § stadgas att kommuner inte berättigas till presstöd. Kyrkolagen 1992:300 innehåller reglering om Svenska kyrkan, den kyrkliga indelningen m.m. Om kommunerna sägs bl.a. att de skall

lämna vissa upplysningar 5 kap. 8 § samt att länsstyrelsen får anlita

Valnämnden i kommunen vid folkomröstningar och opinionsundersök-

ningar inför ändringar i församlingsindelning 5 kap. 9 §. Kyrkofull-

mäktige får i ärenden som tillhör dess handläggning anlita kommunens

valnämnd vid folkomröstningar och opinionsundersökningar 13 kap.

25 §. I lagen finns även reglerat att regeringen kan besluta att anläg-

gande och underhåll begravningsplatser skall skötas borgerlig

av av

kommun ll kap. 4 §. Vidare finns bestämmelser om samråd med

kommunstyrelsen 19 kap. 6 §, att kommunen skall underrättas om församlingens skattesats 21 kap. 2 § samt att kommunen i vissa fall skall ges tillfälle att yttra sig t.ex. rationalisering på prästlöneom en

fastighet 41 kap. 10 §.

Begravningslagen 1990:1144 innebär framför allt åligganden för kyrkliga kommuner. Kommunerna berörs emellertid bestämmelsen av att regeringen för särskilda fall får besluta allmän begravningsatt en plats skall anordnas och hållas av kommun 2 kap. l§. Vidare stadgas att kommunen i vissa fall skall ordna med gravsättning 5 kap. 2 § samt underrättas försening avseende kremering eller gravsättning 5 om kap. lO §. I begravningsförordningen 1990:1147 finns föreskrifter som an-

sluter till begravningslagen 1990:1144. Särskilt relevant för kommu-

nerna är bestämmelsen om att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet har möjlighet att ställa vissa krav innan ett stoft får gravsättas i kyrka 11 §. en m.m. I förordningen 1924:135 om vården av vissa kyrkogårdar i Stockholm stadgas att värden de Stockholms stad tillhöriga eller åt av

Bilaga 2 307

staden upplåtna kyrkogårdar skall utgöra för hela staden gemensam

en

angelägenhet, vilken staden såsom kommun har att besörja.

9.3 Upplevda problem med regleringen

Arkivområdet

Svenska Kommunförbundet anser inte att arkivlagstiñningen är obefo-

gat krånglig. Man säger även att RA:s myndighetsföreslcrifter och all-

männa råd kan underlätta för framför allt mindre kommuners arkivvård. Inte heller Landstingsförbundet har fört fram några kritiska synpunkter på regleringen inom detta område.

Kulturmiljö

Varken Kommunförbundet eller Landstingsförbundet upplever regleringen inom detta område problematisk. Kommunförbundet tillägsom att de nyligen deltagit i en regelöversyn inom området. ger

Kulturverksamhet

Kommunförbundet anser att bibliotekslagen kan ses som ett intrång i den kommunala självstyrelsen. Förbundet menar att lagen borde vara

utformad funktionslag. Vidare att lagen inte upp-

som en anser man muntrar till samarbete över gränserna, t.ex. mellan folkbibliotek och länsbibliotek. Landstingsförbundets kritik mot regleringen inom detta område är grundläggande karaktär. Förbundet att uppgiften att förav mer anser dela medel till den regionala kulturen bör ligga på regionernas direktvalda i samråd med berörda kommuner och inte på en statlig, organ central myndighet. En konsekvens av detta synsätt är bl.a. att Landstingsförbundet att statsbidraget till regional kultur skall utgå som anser ett samlat bidrag till landstingen, i stället för att i dag utbetalas till som de enskilda regionala kulturinstitutionema. Kritiken från Landstingsförbundet berör i här aktuellt sammanhang främst förordningen om statsbidrag till regional kulturverksamhet. Landstingsförbundet har framfört sin uppfattning i denna fråga bl.a. i remissvaret på betänkandet Kulturpolitikens inriktning SOU 1995:84. Tilläggas kan att de regio-

308 Bilaga 2 SOU 1998: 105

nala självstyrelseorganen i vissa av de län har regional försöks-

som verksamhet får detta ansvar.

Övrigt

Varken Kommunförbundet eller Landstingsförbundet att det finns anser

några särskilda problem med törfattningama inom detta område.

Bilaga 2 309

10 Miljödepartementet

10.1 Allmänt

Utredningen har bedömt att 12 lagar och 30 förordningar inom Miljödepartementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Vidare

finns 33 myndighetsföreslcrifter eller motsvarande och 79 allmänna

råd utfärdade av Statens naturvårdsverk SNV, 26 myndighetsföre-

skrifter och 15 allmänna råd utfärdade av Kemikalieinspektionen

KemI samt 18 myndighetsföreslnifter och 3 allmänna råd eller motsvarande utfärdade av Statens strâlskyddsinstitut S SI.

Nedan har reglerna delats in i fem Miljöskydd, Hushållning grupper: med naturresurser, Avfallshantering, Naturvård samt Strålskydd m.m.

10.2 Beskrivning av regleringen

10.2.1 Miljöskydd

Inom området Miljöskydd finns 3 lagar och 8 förordningar som regle-

kommunerna. Vidare finns 30 föreskrifter eller motsvarande och

rar 61 allmänna råd från SNV samt 26 föreskrifter och 15 allmänna råd från KemI. Miljöskyddslagen 1969:387 är tillämplig på utsläpp av avloppsvatten, användning mark, byggnad eller anläggning som kan medföav förorening eller störning för omgivningen. För att bedriva miljöfarlig ra

verksamhet krävs i vissa fall tillstånd. Av bilagan till miljöskyddsför-

ordningen framgår för vilken verksamhet tillstånd krävs och vilken verksamhet är anmälningspliktig. Beslut om tillstånd fattas av som Koncessionsnämnden för miljöskydd eller i vissa fall av länsstyrelsen. Koncessionsnämndens tillståndsbeslut överklagas till regeringen. Länsstyrelsens tillståndsbeslut överklagas till Koncessionsnämnden. I lagen

310 Bilaga 2

regleras frågor rörande tillåtlighetsregler, tillståndsprövning, tillståndsbeslut, tillsyn, ansvar, handräckning och besvär miljöskyddsav-

m.m., gift, miljöskyddet i totalförsvaret, miljöskadeförsälçring, avgifter för myndighets verksamhet och Övergångsbestämmelser. Vad gäller kommunerna regleras bl.a. vissa tillsynsuppgifter och samarbete i fråga om tillsyn samt skyldighet att samråda med andra kommuner i olika sammanhang. Vidare regleras möjligheter för kommuner att ta ut avgifter. Tillsyn skall utövas över all verksamhet som

omfattas av miljöskyddslagens tillämpningsområde, även sådan

som inte är tillstånds- eller anmälningspliktig. Lagen stadgar att SNV, länsstyrelserna samt den eller de kommu-

nala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområ-

det utövar tillsynen över miljöfarlig verksamhet. SNV har den centrala tillsynen, samordnar tillsynsverksamheten och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd lagen skall efterlevas. av Länsstyrelserna utövar tillsyn över sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd enligt 10 § eller utövas Försvarsmakten, som av Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt. Den lokala tillsy-

nen över övrig miljöfarlig verksamhet utövas av den eller de ovan

nämnda kommunala närrmdema. En kommun får träffa avtal med kommun att uppgift en annan om

som kommunen har enligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis

av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att avgöra ärenden. Efter åtagande av en kommun får länsstyrelsen överlåta berörd kommunal nämnd att utöva sådan tillsyn som annars ankommer på länsstyrelsen. Detta gäller inte verksamhet utövas Försvarssom av makten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt. Har en kommun gjort framställning om överlåtelse tillsynen av enligt ovan och finner länsstyrelsen att överlåtelse inte bör ske i enlighet

med framställningen, skall länsstyrelsen, kommunen begär det, med

om eget yttrande överlämna ärendet till regeringens avgörande. Miljöskyddstörordningen 1989:364 gäller för verksamheter och åtgärder som omfattas av milj öskyddslagen. Den reglerar skyldighet för länsstyrelsen och Koncessionsnämnden att informera kommunen och vice versa, möjligheter för kommunen att överta tillsynsansvar och anmälningsskyldighet till kommunal tillsynsmyndighet. Lagen 1985:426 om kemiska produkter reglerar hantering, ex-

port och import av kemiska ämnen och beredningar kemiska produk-

ter. Lagen reglerar bl.a. att regeringen kan bestämma kommunen att ge

Bilaga 2 311

uppgifter inom området. Lagen stadgar vidare att tillsynen över efter-

levnaden av denna lag samt föreskrifter och villkor som meddelats med

stöd av lagen skall utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Vidare sägs att kommun får träffa avtal med en annan kommun om att uppgift som kommunen har enligt denna lag skall om-

besörjas helt eller delvis den andra kommunen. En tillsynsmyndig-

av het får meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Förordningen 1985:835 om kemiska produkter reglerar bl.a. kommunal tillsyn och att kommunen i vissa fall skall biträda vid statens tillsyn. Förordningen stadgar att Statens livsmedelsverk utövar regional och lokal tillsyn över material och produkter som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel och i fråga om nappar. En sådan kommunal nämnd som utövar tillsyn enligt livsmedelslagen 1971:511 skall biträda vid särskild provtagning och undersökning som Livsmedelsverket bestämmer. I övrigt utövar länsstyrelsen den närmare tillsynen inom länet och den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet den omedelbara tillsynen inom varje kommun. Lagen 1976:1054 om svavelhaltigt bränsle reglerar att regeringen för att motverka utsläpp i luften av svavelföreningar får i fråga om bränsle meddela föreskrifter som gäller förbrärming, handel, överlåtelse eller import. Regeringen får överlåta förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela föreskrifter. Förordningen 1976:1055 om svavelhaltigt bränsle reglerar att kommunen ges befogenhet att utfärda föreskrifter under vissa premis-

ser. Kommunal närrmd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälso-

skyddsområdet utövar omedelbar tillsyn. SNV och länsstyrelsen utövar övergripande tillsyn. Förordningen 1985:840 om vissa hälso- och miljöfarliga produkter m.m. reglerar att en kopia av länsstyrelsens beslut skall sändas till den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljöoch hälsoskyddsområdet. Förordningen 1976:248 om tillämpning av lagen 1974:268 med anledning av miljökonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige reglerar att vid verkställande av utredning som avses i artikel 7 i konventionen skall SNV samråda med de statliga och kommunala myndigheter som kan antas ha väsentliga intressen att bevaka i ärendet. Förordningen 1989:598 om avgift för myndigheters verksamhet enligt miljöskyddslagen 1969:387 reglerar att för en kommunal

312 Bilaga 2

nämnds verksamhet enligt miljöskyddslagen får kommunen ta ut en avgift enligt en taxa som kommunen bestämmer. Vidare framkommer b1.a. att en kommunal nämnds beslut om taxan får överklagas hos länsstyrelsen. I förordningen 1995:555 om HFC avses med HFC ofullständigt halogenerade flourkarboner. Förordningen innehåller bemyndigande för SNV att utfärda föreskrifter inom området. Flera statliga myndigheter har tillsynsanvar inom området: SNV, länsstyrelserna, Generalläkaren och Sjöfartsverket. Viss tillsyn utövas av den eller de kommunala

nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Förordningen 1995:701 om gränsöverskridande transporter av avfall bestämmer att tillsyn utövas av SNV i samråd med de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Vidare skall berörd kommunal nämnd underrättas om avfallstransporter enligt rådets förordning EEG nr 259/93.

Inom området Miljöskydd finns 30 myndighetsföreskrifter eller motsvarande och 61 allmänna råd utfärdade av SNV samt 26 myn-

dighetsföreskrifter och 15 allmänna råd utfärdade KemI. av Merparten av föreskriftema och de allmänna råden från SNV utgörs av reglering som kommunerna har att beakta och tillse efterlevnaden av i samband med att tillsyn utövas, främst tillsyn enligt miljöskyddslagen. Det förekommer också att kommunen berörs av myndighetsregleringen i egenskap av producent inom det reglerade området. Här redovisas några föreskrifter och allmänna råd berör anläggningar för som avloppsrening, en som rör förbränning i fasta anordningar dvs. värmeverk för energiproduktion och en som rör förbränning av kommunalt avfall. Myndighetsregleringen som rör dessa områden blir i praktiken i stor utsträckning en reglering av kommuner, eftersom kommunerna är de dominerande producentema inom de angivna områdena. Vad gäller SNV:s allmänna råd kan sägas att de berör olika regelverk inom miljöskyddsområdet. Flera av råden är baserade på miljöskyddslagen och lagen om kemiska produkter. Bland det relativt sett stora antalet föreskrifter och allmänna råd kan för övrigt särskilt nämnas SN AR 85:6 Överlåtelse tillsyn enligt milj öskyddslagen. I detta allmänna råd av ges vägledning för länsstyrelserna och kommunerna när frågor om överlåtillsyn diskuteras. telse av Myndighetsföreskrifter och allmänna råd från SNV:

Bilaga 2 313

SN PKFS 1976:5 Produktkontrollnämndens kungörelse hantering och

om märkning av PCB och PCB-vara SNFS 1986:6 Kungörelse med föreskrifter användning kemiska om av

produkter för bekämpning eller sanering vid oljeutsläpp4°

SNFS 1987:5 Kungörelse om avsteg från förbud att använda kadmiumämne för ytbehandling eller stabilisator som eller som färgämne ändr. SNFS 1992: l5 SNFS 1988:5 Kungörelse med föreskrifter avsteg från om förordningen 1976: 1055 om svavelhaltigt bränsle 42 SNFS 1990:5 Kungörelse med föreskrifter skydd mot vattenföroom rening vid hantering av brandfarliga vätskor ändr. SNFS 1995:3 43

SNFS 1990:6 Kungörelse med föreskrifter kontroll utsläpp

om av av

processavloppsvatten från fabriker för framställning

av massa, papper eller fiberskivor ändr. SNFS 1991:2,

1991:12 och 1991:18

SNFS 1990: 13 Kungörelse med föreskrifter om taxa m.m. enligt förordningen 1976:1055 om svavelhaltigt bränsle ändr. SNFS l995:9 SNFS 1990:14 Kungörelse med föreskrifter om kontroll av utsläpp till vatten och markrecipient från anläggningar för

behandling av avloppsvatten från tätbebyggelse ändr.

SNFS 1991:9 och l993:94° SNFS 1991:1 Kungörelse med föreskrifter om återföringssystem för bensingaser vid tankställen för motorfordon ändr. SNFS 1996:547

39Bemyndigande i 44 och 50 kimgörelsen 1973:334 om hälso- och miljöfarliga varor. 4° 10 § förordningen 1985:840 vissa hälso- och miljöfarliga produk- - om ter m.m. 41 3 § förordningen 1985:839 kadmium. - om 42 " 3 § förordningen 1976:1055 svavelhaltigt bränsle. - om 42 17 § miljöskyddsförordningen 1989:364 och 30 § förordningen - 1985:835 om kemiska produkter 43 " -17 § miljöskyddsforordningen 1989:364 och 30 § förordningen 1985:835 om kemiska produkter 44 " 17 § 2 rniljöskyddsförordningen 1989:364. - 45 " 8 och 17 förordningen 1976:1055 svavelhaltigt bränsle samt - om 7 och 17 förordningen 1976:1055 om svavelhaltigt bränsle. 46 17 § 2 miljöskyddsförordningen 1989:364. -

314 Bilaga 2 SOU 1998: 105

SNFS 1991:4 Kungörelse med föreskrifter om kontroll av utsläpp av kväveoxider och svaveloxider till luft från förbränning i fasta anordningar ändr. SNFS 1991:6, 1992:5, och 1996: 10 SNFS 1991:5 Kungörelse med föreskrifter mätutrustning för om bestämmande av miljöavgift på utsläpp av kväveoxider

vid energiproduktion reviderad SNFS 1991:13, 1992:6

och 1996:979

SNFS 1992:7 Kungörelse med föreskrifter om inbetalning av milj öavgift på utsläpp av kväveoxider SNFS 1992: 16 Naturvårdsverkets föreskrifter om kyl- och värmepumpanläggningar innehållande CFC, övriga CFC, haloner, HCFC och HFC "köldmediekungörelsen" ändr.

SNFS 1997:3

SNFS 1993:1 Kungörelse med föreskrifter miljörapport för om tillståndspliktiga miljöfarliga verksamheter ändr. SNFS 1994:11 och l997:952 SNFS 1993:5 Kungörelse med föreskrifter om avgifter vid användning av CFC mm. SNFS 1993:7 Kungörelse med föreskrifter hantering av brandom släckningsanordningar med halon mm. SNFS 1993: 13 Kungörelse med föreskrifter om utsläpp till luft från anläggningar för förbränning av kommunalt avfall med nominell kapacitet mindre än 6 ton per timme och en som beviljats tillstånd enligt miljöskyddslagen 1969:387 före den l januari 1994

47 30 § förordningen 1985:835 kemiska produkter och 20 § förord- - om ningen 1993:1065 om teknisk kontroll s " 17 § 2 miljöskyddsförordningen. - 49 9a 2 §§ förordningen 1991:339 om miljöavgift utsläpp av kväve- oxider vid energiproduktion. 5° 5 § förordningen 1991:339 miljöavgift på utsläpp av kväveoxider - om vid energiproduktion. 5 " 30 § förordningen 1985:835 kemiska produkter och 8-10 - om förordningen 1988:716 om CFC och halon m.m. 55 5 17 § miljöskyddsförordningen 1989:364. - a 53 " 7 och 12 förordningen 1988:716 om CFC och halon m.m. - 54 2 och 17 miljöskyddsförordningen 1989:364. - a 55 2 § miljöskyddsförordningen 1989:364. - a

Bilaga 2 315

SNFS 1993: 14 Kungörelse med föreskrifter utsläpp till luft från

om an-

läggningar för förbränning av kommunalt avfall

som

beviljats tillstånd enligt miljöskyddslagen 1969:387

efter den l januari 1994 och anläggningar med nominell

kapacitet lika med eller större än 6 timme

ton per som

beviljats tillstånd enligt samma lag före den 1 januari

SNFS 1994:1 Kungörelse med föreskrifter skydd den yttre om av milj ön vid storolyckor vid industriell

kemikaliehantering

SNFS 1994:2 Kungörelse med föreskrifter skydd för miljön, om särskilt marken, när avloppsslam används i jordbruket

SNFS 1994:6 Kungörelse med föreskrifter undantag från tillståndsom

plikt enligt förordningen 1985:841 miljöfarligt avfall

om mm.

SNFS 1994:7 Kungörelse med föreskrifter rening avloppsvatten om av från tätbebyggelse

SNFS 1994:8 Kungörelse med föreskrifter utsläpp till luft om av

kväveoxider och stoft från förbränningsanläggningar

nya

med en installerad tillförd effekt 50 MW eller men

om SNFS 1995:7 Statens naturvårdsverks föreskrifter utsläpp om av industriellt avloppsvatten innehåller vissa ämnen som SNFS 1996: 11 Statens naturvårdsverks föreskrifter skydd för om

grundvatten mot förorening med vissa ämnen

SNFS 1996:14 Statens naturvårdsverks föreskrifter begränsning om av utsläpp av flyktiga organiska ämnen vid hantering av bensin vid depåer

SNFS 1997:2 Statens naturvårdsverks föreskrifter spridning om av

kemiska bekämpningsmedel

55 " 2 § miljöskyddsförordningen. - a 57 30 § förordningen 1985:835 kemiska produkter - om 58 2 och 17 nriljöskyddsförordn. 1989:364 och 30 § förordningen - a 1985:835 om kemiska produkter 59 12 och 27 §§ förordningen 1985:841 miljöfarligt avfall. - om °° 2 § och 17 § 2 miljöskyddsförordningen 1989:364. - a 6 2 § miljöskyddsförordningen 1989:364. - a 62 2 och 17 miljöskyddsförordningen 1989:364. - a 63 " 2 och 7 miljöskyddsförordnjngen 1989:364. - a a 64 30 § förordningen 1985:835 kemiska produkter - om 65 " 15 § förordningen 1985 :836om bekämpningsmedel 5 och 30 samt förordningen 1985:835 om kemiska produkter

316 Bilaga 2 SOU 1998: 105

SNFS 1997:4 Statens naturvårdsverks föreskrifter om transportdokument för transport farliga avfall av SNFS 1997:5 Statens naturvårdsverks föreskrifter om avsteg från 22 § förordningen 1995:636 om ämnen som bryter ned ozonskiktet SNFS 1997:8 Statens naturvårdsverks föreskrifter avsteg från 2 § om förordningen ämnen bryter ned ozonskiktet om som SN RR 80:1 Riktlinjer för fenolhaltig avfallssand från gjuterier

SN AR 85 Vattenvård inom Verkstads- och ytbehandlingsindustri

SN AR 85:5 Reglering sjötrañk av

SN AR 86:3 Recipientkontroll vatten SN AR 86:4 Kommunala avloppsreningsverk Vilkor för utsläpp

-

SN AR 87:2 Fastbränsleeldade anläggningar 500kW-IOMW

SN AR 87:3 Deponering av asbest SN AR 87:4 Analysmetoder. Vattenvårdsområdet vid tillsyn och

kontroll enligt milj SN AR 87:6 Små avloppsanläggningar Hushållsspillvatten från högst

5 hushåll

SN AR 87:7 Lagring av olja i bergrum SN AR 87:8 Villkor i tillståndsbeslut enligt miljöskyddslagen SN AR 88:2 Användning av kemiska bekämpningsmedel i jordbruk

och trädgård

SN AR 89:2 Anläggningskontroll enligt miljöskyddslagen

SN AR 89:6 Miljöskydd vid djurhållning

SN AR 89:7 Verkstads- och ytbehandlingsindustri

-

"Anläggningskontroll"

SN AR 90:3 Skorstenshöjd "Beräkningsmetod" - SN AR 90:9 Riktvärden för luftkvalitet i tätorter

SN AR 90: l 3 Slam från kommunala avloppsreningsverk

SN AR 90:14 Kontroll vatten vid ackrediterade laboratorier av

SN AR 90:16 Sjukhusens miljöskyddsfrågor

SN AR 90:17 Skydd mot vattenförorening vid hantering av brandfarliga vätskor SN AR 91:2 Rening av hushållsspillvatten SN AR 91:6 Mätmetoder för kväve- och svaveloxidutsläpp vid kontroll enligt miljöskyddslagen av utsläpp från förbränning

65 19 § förordningen 1996:971 om farligt avfall. - 67 33 § 3 förordningen 1995:636 ämnen bryter ned ozonskiktet. - om som 68 " 33 § förordningen 1995:636 ämnen bryter ned ozonskiktet. - om som

Bilaga 2 317

SN AR 92:1 Kvalitetssäkrad milj ökontroll Handbok i

kvalitetssäkring SN AR 92:2 Finansiering miljöskydd

av

SN AR 92:5 Kemtvättar Vägledning för prövning och tillsyn enligt

miljöskyddslagen

SN AR 92:6 Kemikalietillsyn SN AR 93 Lagen kemiska produkter vägledning för om -

yrkesmässiga kemikalieanvändare tillämpningen

om av

lagen från yttre miljösynpunkt SN AR 93:3 Anläggningskontroll Grafisk industri

-

SN AR 93:6 Bräddning från avloppsledningar

SN AR 93:7 Oljehamnar och oljedepåer SN AR 93:9 Avfettning metall

av

SN AR 93: 10 Fiskodling Planering, tillstånd, tillsyn

-

SN AR 94:2 Vattenrecipientkontroll vid skogsindustrier SN AR 94:3 Tillsyn över miljöfarliga verksamheter

SN AR 95:2 skogsindustrier Anläggningskontroll och miljörapport

- SN AR 95:3 MKB i miljöskydds- och naturvårdslagen SN AR 96:1 Fordonstvätt Mål och riktvärden - SN AR 97:2 Kylanläggningar och värmepumpar -med ozonnedbrytande köldmedier eller HFC köldmedier - SN PU 75:6 Riktlinjer för buller från motorsport- och bilprovningsbanor

SN PU 75: 10 Avloppsvattenbehandling vid bensinstationer och

bilverkstäder SN RR 77:2 Mätning av svaveldioxid och stoft i utomhusluft

SN RR 78:3 Saneringsplan för kommunala avloppsledningsnät

SN RR 78:5 Externt industribuller SN RR 80:2 Miljöskydd inom mejeriindustri, glassfabriker och margarinindustri SN RR 80:4 Miljöskydd inom slakteri- och charkuteriindustrin SN ME 2/80 Bullersanering

SN ME 4/80 Inñltration hushållsavloppsvatten

av SN RR 81:2 Buller från skjutbanor SN RR 82:3 Kadmiumförbudet

SN ME 82 Flygbuller SN RR 83 Kontroll kommunala avloppsanläggningar

av SN AR 85:6 Överlåtelse tillsyn enligt miljöskyddslagen av

SN AR 85:7 Vägledande förteckning över miljöfarligt avfall

SN AR 90:1 Provtagning av avloppsvatten vid utsläppskontroll

SN AR 90:2 Flödesmätning avloppsvatten vid utsläppskontroll

av

318 Bilaga 2

SN AR 93:5 Mall för miljörapport kommunala avloppsanläggningar - 2000 pe SN AR 94:1 Milj örapport för tillståndspliktiga verksamheter enligt

miljöskyddslagen SN AR 97:3 Spridning av kemiska bekämpningsmedel

SN AR 97:4 Varmförzinlming SN AR 97:5 Oorganisk ytbehandling

Vad gäller Kemlzs föreskrifter kan nämnas att de är utfärdade med

som

stöd bemyndigande i förordningen 1985:835 kemiska produk-

av om

ter, förordningen 1985:836 bekämpningsmedel och förord-

om

ningen 1991:1289 vissa klorerade lösningsmedel är föreskrifter

om kommunerna har att beakta när de bedriver tillsyn. Föreskrifter som

är utfärdade med stöd i bemyndiganden i förordningen

som

1991:1288 förhandsgranskning biologiska bekämpningsme-

om av

del" eller i förordningen 1994:901 genetiskt modifierade orga-

om nismer är sådana kommunen eller landstinget har att tillämpa i som

den mån det finns hantering de aktuella produkterna inom den

en av egna verksamheten.

KIFS 1986:2 Kemikalieinspektionens föreskrifter om anmälan till

produktregistret

KIFS 1986:5 Kemikalieinspektionens föreskrifter om tillståndskrav för livsfarliga och mycket farliga kemiska produkter KIFS 1987:3 Kemikalieinspektionens föreskrifter om märkning

vid överlåtelse av bekämpningsmedel

KIFS 1987:4 Kemikalieinspektionens föreskrifter om förpack ningar och förvaring hälso- eller miljöfarliga om av kemiska prod.

KIFS 1987:5 Kemikalieinspektionens föreskrifter om mängduppgifter för bekämpningsmedel

KIFS 1988:3 Kemikalieinspektionens föreskrifter om

antifoulingprodukter

69 KIFS 1986:2, 1986:5, 1987:4, 1989:2-3, 1989:5, 1990:10, 1991:2, 1992:7, 1992:8-9, 1994:5-6, 1994:12-l3. 7° KIFS 1987:3, 1987:5, 1988:3, 1989:4, 1989:6-7, 1993:5. 7 KIFS 1995:6. 72 KIFS 1994:4. 73 KIFS 1994:11.

Bilaga 2 319

KIFS 1989:2 Kemikalieinspektionens föreskrifter krom i

om cement

KIFS 1989:3 Kemikalieinspektionens föreskrifter

om

begränsningar i hanteringen lA-diklorbensen

av

KIFS 1989:4 Kemikalieinspektionens föreskrifter saluförbud

om

och användningsförbud för vissa bekämpningsmedel KIFS 1989:5 Kemikalieinspektionens föreskrifter fomraldehyd

om i träbaserade skivor

KIFS 1989:6 Kemikalieinspektionens föreskrifter

om

ktmskapskrav för användning vissa

av

bekämpningsmedel KIFS 1989:7 Kemikalieinspektionens föreskrifter

om tillämpningen av förordningen 1985:836 om

bekämpningsmedel KIFS 1990:10 Kemikalieinspektionens föreskrifter

om träskyddsbehandlat virke

KIFS 1991:2 Kemikalieinspektionens föreskrifter

om utredningsöversikt för kemiska produkter

KIFS 1992:7 Kemikalieinspektionens föreskrifter begränsning

om av vissa kemiska produkter

KIFS 1992:8 Kemikalieinspektionens föreskrifter tvätt- och

om rengöringsmedel

KIFS 1992:9 Kemikalieinspektionens föreskrifter

om

kvicksilverhaltiga varor KIFS 1993:5 Kemikalieinspektionens föreskrifter vissa aktiva

om

ämnen i bekämpningsmedel KIFS 1994:4 Kemikalieinspektionens föreskrifter biologiska

om

bekämpningsmedel

KIFS 1994:5 Kemikalieinspektionens föreskrifter om förhandsanmälan av nya ämnen KIFS 1994:6 Kemikalieinspektionens föreskrifter om gasapparater KIFS 1994:11 Kemikalieinspektionens föreskrifter genetiskt om modifierade organismer KIFS 1994:12 Kemikalieinspektionens föreskrifter om

klassificering och märkning av kemiska produkter

ändr. KIFS 1997:5.

KIFS 1994:13 Kemikalieinspektionens föreskrifter

om varuinforrnationsblad KIFS 1995:6 Kemikalieinspektionens föreskrifter undantag om från förbud i förordningen 1991:1289 vissa om

klorerade lösningsmedel

320 Bilaga 2

KIFS 1997:4 Kemikalieinspektionens föreskrifter om krav på utför tester och analyser av effektiviteten organ som hos växtskyddsmedel ALLM.RÅD 1987:1 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föreskriftema KIF S 1987:3 märkning vid om

överlåtelse av bekämpningsmedel

ALLM.RÅD 1987:5 Kemikalieinspektionens allmänna råd om överlåtelse

bekämpningsmedel tillhör behörighetsklass 1

av som eller 2 ALLM.RÅD 1988:1 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föreskrifterna KIF S 1988:3 om antifoulingprodukter ALLM.RÅD 1989:1 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föreskrifterna KIF S 1989:2 om krom i cement ALLM.RÅD 1990:1 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föreskrifterna KIF S 1986:5 tillständskrav för om

livsfarliga och mycket farliga kemiska produkter

ALLM.RÅD 1991:2 Kemikalieinspektionens allmänna råd om utredning

av kemiska produkter

ALLM.RÅD 1991:3 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föreskrifterna KIF S 1986:2 anmälan till om

produktregistret

ALLM.RÅD 1991:4 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föreskrifterna KIFS 1990:10 om

träskyddsbehandlat virke

ALLM.RÅD 1992:3 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föreskriftema KIF S 1992:9 undantag från om förbudet mot kvicksilver i vissa varor ALLM.RÅD 1993:1 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föreskriftema KIFS 1989:5 om formaldehyd i träbaserade skivor

ALLM.RÅD 1994:2 Kemikalieinspektionens och Sprängämnesinspektionens allmänna råd till

föreskrifterna varuinfonnationsblad. om ALLM.RÅD 1994:3 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föreskrifterna KIF S 1987:4 förpackningar och om förvaring hälso- eller miljöfarliga kemiska om av produkter ALLM.RÅD 1994:4 Kemikalieinspektionens allmänna råd om märkning av bensinpumpar

Bilaga 2 321

ALLM.RÅD 1994:5 Kemikalieinspektionens allmänna råd märkning

om

av konsumentprodukter som innehåller etylenglykol eller dietylenglykol ALLM.RÅD 1997:1 Kemikalieinspektionens allmänna råd till

föreskriftema KIF S 1994: 12 klassificering och om märkning av kemiska produkter

Hushållning med naturresurser"

Inom området Hushållning med naturresurser finns 2 lagar och 4 förordningar som reglerar kommunerna. Vidare finns 3 allmänna råd från SNV.

Lagen 1987 :12 om hushållning med naturresurser m.m. regle-

att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så rar att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas. Kommunal anknytning finns att genom kommunerna i sina beslut enligt plan- och bygglagen skall tillämpa 1agen om hushållning med naturresurser. För att regeringen skall lämna tillstånd enligt 4 kap. krävs normalt att kommunfullmäktige tillstyrker. Om regeringen eller en viss myndigheten begär det i ett ärende är kommunen skyldig att tillhandahålla vissa planer enligt plan- och bygglagen. Länsstyrelsen är skyldig att ge kommunerna visst plane-

ringsunderlag. Länsstyrelsen har ansvar för tillsynen avseende hushåll-

ningen med naturresurser inom länet. Boverket har den allmänna uppsikten över hushållningen med naturresurser. Förordningen 1993:191 om tillämpning av lagen 1987 :12 om hushållning med naturresurser reglerar bl.a. länsstyrelsemas och vissa statliga myndigheters ansvar för att riksintressen enligt lagen om hushållning med naturresurser uppmärksammas regeringen och tas av till vara i kommunala planer enligt plan- och bygglagen. I förordningen 1991:738 om miljökonsekvensbeskrivningar åläggs Luftfartsverket och Sjöfartsverket i specificerade sammanhang att inhämta yttranden från kommunerna. Länsstyrelsen bör samråda

74 En central lag inom området är vattenlagen. Den sorterar emellertid under Justitiedepartementet och redovisas därför i kapitlet om regleringen inom Justitiedepartementets ansvarsområde. Här kan ändå nämnas att vattenlagen är tillämplig på vattenföretag och vattenanläggningar. Lagen reglerar bl.a. att rådighet över vatten m.m. tillkommer staten, kommuner och vattenförbund för att utföra vissa angelägna vattenföretag.

II SOU9983105

322 Bilaga 2 SOU 1998: 105

med kommunen kring var kungörelser om miljökonsekvensbeskrivningar skall hållas tillgängliga. Förordningen är kopplad till 5 kap. i

naturresurslagen se ovan.

Regleringen berör i viss utsträckning kommunerna: Vad gäller rådighet över vatten m.m. regleras att rådighet tillkommer staten, kommuner och vattenförbund för att utföra vissa angelägna vattenföretag. Kommunen får vidare föra talan vid förrättningar vid prövning av markavvattningsföretag, för att tillvarata allmänna intressen inom kommunen. För övrigt regleras främst skyldigheter att informera kommunen i olika sammanhang.

Vattenrättsförordningen 1983:788 reglerar samråd med korn-

munen från Kammarkollegiet i samband med vattenmål. Vidare finns bestämmelser om skyldighet att informera kommunen, t.ex. genom att översända olika typer av domar. I förordningen 1983:945 om avgifter enligt vattenlagen 1983:291, m.m. finns bestämmelser om att beslut i låne- och bidragsärenden fattas av länsstyrelsen eller, i fall som avses i andra stycket första meningen, av Statens jordbruksverk. Samråd skall ske med berörda kommuner.

Lagen 1987:1323 om rätt för kommuner att ge stöd till åtgär-

der i lokala investeringsprogram ökar den ekologiska hållbarsom heten i samhället ger en kommun rätt att ge enskilda rubricerade stöd till åtgärder som ökar den ekologiska hållbarheten, trots de bestämmelser i kommunallagen som förhindrar stöd till enskilda. Det finns 3 allmänna råd från SNV som särskilt berör kommuner- Samtliga råd är baserade på vattenlagen. Ett av råden baseras dessna. utom på hälsoskyddsförordningen, lagen hushållning med naturreom surser m.m. och plan- och bygglagen. Ett annat baseras utöver vattenlagen på naturvårdslagen och miljöskyddslagen. Råden vänder sig främst till länsstyrelserna och kommunerna.

SN RR 81 Naturvård i vattenmål. Råd och riktlinjer för bevakning av naturvårds- och friluftsintresset i företag enligt

vattenlagen, främst vattenkraftsutbyggnad

SN AR 90:4 Bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag. Klassificering av vattenkemi samt metaller i sediment och organismer

75 Baserat på vattenlagen 1983:291. 76 Baserad på vattenlagen, hälsoskyddsforordningen 1983:616, lagen 1987: 12 om hushållning med naturresurser m.m. och plan- och bygglagen 1987: 10.

Bilaga 2 323

LSN AR 85:4 Muddring och muddermassor

Avfallshantering"

Inom området Avfallshantering finns 3 lagar och 7 förordningar

som reglerar kommunerna. Vidare finns 2 myndighetsföreslcrifter och l allmänt råd från SNV.

Renhållningslagen 1979:596 reglerar hantering av hushållsavfall. Varje kommun skall för att avfallet forslas till behandlingsan-

ansvara

läggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose hälsoskydds-,

miljöskyddskrav och enskilda intressen. Kommunen är dessutom normalt sett skyldig att till att hushållsavfall från kommunen återvinns se eller bortskaffas.

Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för producenter-

na att se till att avfallet från de de tillverkar bortforslas, varor m.m. återanvänds, återvinns eller omhändertas på annat miljömässigt god-

tagbart sätt. Regeringen har meddelat producentansvarsförordningar i fråga om förpackningar, returpapper, däck och bilar.

I varje kommun skall finnas en renhållningsordning skall innesom

hålla kommunens föreskrifter om avfallshantering och en avfallsplan.

Avfallsplanen skall innehålla uppgifter avfall inom kommunen och om

om kommunens åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om avfallsplanens innehåll.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om avfallshanteringen.

Den kan emellertid överlåta myndighet eller kommun att meddela

sådana föreskrifter. SNV har det centrala tillsynsansvaret enligt

renhållningslagen. Flertalet lagrum berör kommunerna. Lagen innehåller reglering un-

der följande rubriker: Inledande bestämmelser, allmän aktsamhetsregel,

den kommunala renhållningsskyldigheten, producentansvar, avfalls-

hantering, kommunal renhållningsordning, avgifter, särskilda bestäm-

melser, tillsyn, ansvar och besvär och Övergångsbestämmelser. m.m.

77 Baserad främst på vattenlagen, naturvårdslagen och miljöskyddslagen. 78Pågående förändringar enligt 1996/97:172. Hantering uttjänta prop. av varor i ett ekologiskt hållbart samhälle innehåller bl.a. krav på utsortering av brärmbart avfall från år 2002. Förbud mot deponering av organiskt avfall från år 2005. Kommunens möjlighet till utökat renhållningsansvar för annat farligt avfall tas bort år 2000.

324 Bilaga 2 SOU 1998: 105

Renhållningsförordningen 1990:984 ger vissa bestämmelser i

anslutning till renhållningslagen. Bl.a. stadgas att kommunfullmäktige får föreskriva om hur utrymmen, behållare och andra anordningar för hantering av avfall skall vara beskaffade och skötas. Vidare sägs t.ex.

att kasserade kylskåp och frysar skall forslas bort genom kommunens

försorg. SNV får meddela föreskrifter om innehållet i en kommunal avfallsplan. Under rubriken Kommunal renhållningsskyldighet för särskilda avfallsslag regleras att inom de kommuner i bilaga l till försom anges

ordningen ett 20-tal kommuner skall pappersavfall som utgörs av

utgallrade arkivhandlingar eller liknande avfall från kontorsverksamhet

forslas kommunens bort genom försorg. Förordningen 1996:971 om farligt avfall bestämmer att länsstyrelse skall inhämta kommuns yttrande i vissa ärenden rörande farligt avfall. Kommunen har tillsynsuppgifter och fattar vissa beslut, genom den nämnd fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsornrådet. som Bilskrotningslagen 1975:343 ger kommunen rätt att inrätta skrotupplag eller annat mottagningsställe. Kommunen får alltså ta på sig att i regi vara auktoriserad bilskrotare. Kommunen kan få bidrag ur egen bilskrotningsfonden för att genomföra bilskrotningskampanjer i kommunal regi dvs. uppstädning av skrotbilsupplag som utgör olägenhet ur miljö- eller naturvårdssynpunkt. I bilskrotningsförordningen 1975:348 regleras vissa frågor om auktorisation, bidrag Kommunen berörs om den valt att i egen m.m. regi vara auktoriserad bilskrotare. Enligt miljöskyddslagen är kommu-

lokal tillsynsmyndighet över skrotningsanläggningar7°

nen Lagen 1991:336 vissa dryckesförpackningar stadgar vissa om bestämmelser rörande s.k. PET-flaskor. Regeringen får överlåta åt kommun att utöva tillsyn samt att utfärda föreskrifter om avgifter för sådan verksamhet. Förordningen 1994:1205 om producentansvar för returpapper bestämmer att producenten skall samråda med kommunen i frågor som rör insamlingssystem för bortforsling returpapper. Vidare framav kommer att kommunen inte är skyldig att se till att sådant returpapper enligt denna förordning lämnats för insamling forslas bort eller tas som hand slutligt. om

79 SNV överlämnade under hösten 1997 rapport, översyn regler för en om av auktorisation av bilskrotare, till regeringen rapport 4789. Rapporten innehåller en rad förslag till ändringar i bilskrotningslagen och bilskromingsförordningen.

Bilaga 2 325

Förordningen 1997:185 om producentansvar för förpackningar ställer krav på producenter att se till att lämpliga insamlingssystem

tillhandahålls för att underlätta för hushåll och andra att från hus-

hållsavfall och armat avfall sortera ut förpackningar. Producenten skall

samråda med kommunen i frågor rör insamlingssystem för bortsom

forsling av förpackningsavfall. Kommunen är inte skyldig att till att

se

sådana utsorterade förpackningar som lämnas av hushållen eller andra förbrukare för bortforsling enligt denna förordning forslas bort eller tas

hand slutligt. om Förordningen 1997:645 om batterier reglerar att kommunen skall samla in kasserade batterier och för det ändamålet tillhandahålla

lämpliga insamlingssystem. Vidare skall kommunen sortera och trans-

portera bort kasserade batterier m.m. Kommunen får utfärda vissa föreskrifter. Kommunerna får ersättning för sortering av batterier. Förordningen 1995:636 om ämnen som bryter ned ozonskiktet bestämmer att viss tillsyn utövas av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Vidare stadgas b1.a. att: Avfall som utgörs av kasserade kylskåp eller frysar och som enligt 4 § renhållningsförordningen 1990:984 skall forslas a bort genom kommunens försorg, skall hanteras på sådant sätt att ämnen

som bryter ner ozonskiktet inte släpps ut. 26 §.

Inom området Avfallshantering finns 2 myndighetsföreskrifter och l allmänt råd utfärdade av SNV. En av föreskrifterna och det allmän-

rådet reglerar den kommunala avfallsplaneringen. I denna föreskrift

na regleras b1.a. att avfallet i avfallsplanen skall delas in i följande grup-

per: hushållsavfall och därmed jämförligt avfall, park- och trädgårdsav-

fall, bygg- och rivningsavfall, avfall från energiutvinning, avfall från

behandling av kommunalt avloppsvatten, avfall från behandling av in-

dustriellt avloppsvatten, avfall från utvinning av mineraliska produkter, branschspecifikt industriavfall och specialavfall. Det allmänna rådet ger nämnare vägledning i arbetet med den kommunala avfallsplanen.

SNFS 1991:3 Kungörelse med föreskrifter om innehållet i kommunal

avfallsplan

SNFS 1996: 15 Statens naturvårdsverks föreskrifter om uppföljning av

angiven insamlingsnivå m.m. för returpapper SN AR 91:1 Kommunal avfallsplanering enligt renhållningslagen

3° Bemyndigande i ll § renhållningsförordningen 1990:364. 3 7 och 10 förordningen 1994:1205 producentansvar för - om returpapper. s Baserat på renhållningslagen.

326 Bilaga 2

10.2.4 Naturvård

Inom området Naturvård finns 2 lagar och 7 förordningar som reglerar kommunerna. Vidare finns 1 myndighetsföreslcrift och 14 allmänna råd från SNV.

Naturvårdslagen 1964:822 bestämmer att naturvärden är en stat-

lig och kommunal angelägenhet. I de inledande bestämmelserna framhålls att naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas. Den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten. Länsstyrelsen har att verka för naturvärden i länet. SNV har överinseende över naturvården i riket. Den eller de kommunala nämnder som ansvarar för uppgifter inom plan- och byggväsendet får kräva tillstånd för uppsättning av sådana skyltar som avvisar allmänheten från ett visst område. Kommunen får vidare förelägga den som skräpat ner en viss plats i kommunen att ställa i ordning denna plats och även utsätta vite. Kommunen kan även efter överenskommelse med länsstyrelsen åta sig ansvaret för tillsyn över täktverksamhet, varvid följer befogenheter att meddela föreläggande och utsätta vite.

Länsstyrelsen har att samråda med kommunen innan beslut fattas

bildande av naturreservat eller naturvårdsornråde samt före beslut i om andra naturvårdsärenden av vikt. Länsstyrelsen får även enligt naturvårdslagen överlåta vissa beslutsbefogenheter till kommunen. Lagen ger regeringen bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter och även att delegera den rätten till statliga myndigheter och kommuner. I kommunens ansvar för naturvärden anses även ligga att göra de markförvärv som är nödvändiga för att tillgodose allmänhetens behov av områden för rekreation och friluftsliv.

Naturvårdsförordningen 1976:484 bestämmer att efter fram-

ställan till länsstyrelsen kan kommunen beviljas tillsynsansvar och även andra befogenheter. Kommunens beslut får överklagas till länsstyrel- Vidare regleras bl.a. anmälnings- och samrådsskyldighet till komsen. munen. Terrängkörningsförordningen 1978:594 reglerar terrängkörning. Kommun kan för skoterledshållning. Kommunen har föresvara skriftsrätt och skall samråda med länsstyrelsen. Särskilda regler gäller för kommunala räddningstj änstfordon under utryckning. Vattenskoterförordningen 1993:1053 bestämmer att länsstyrelsen skall samråda med kommunerna i frågor om tillstånd att framföra vattenskoter. Lagen 1983:428 om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark reglerar att kommunfullmäktige kan besluta att undantag

Bilaga 2 327

enligt 2 § inte får medges i fråga områden inom kommunen, om om detta framstår som påkallat med hänsyn till områdets betydelse för fn-

luftslivet, naturvärden, den lokala befolkningens trivsel eller annat

kommunalt intresse. Förordningen 1982:840 om statsbidrag till kalkning sjöar av och vattendrag bestämmer att i ärenden bidrag skall yttrande inom hämtas från kommunen, inte särskilda skäl föranleder annat. om

Förordningen 1994:2027 om åtgärder beträffande djur och

växter som tillhör skyddade arter reglerar att tillsynsmyndighetema skall samarbeta med varandra samt med statliga och kommunala organ som ñillgör uppgifter betydelse för den aktuella tillsynsverksamheav ten. Förordningen 1997:716 om statsbidrag till anläggande allav män skoterled m.m. stadgar att bidrag lämnas till kommuner för anläggande av allmän skoterled i den utsträckning det finns medel. Nationalparksförordningen 1987:938 innehåller bestämmelser om nationalparker. I förordningen räknas nationalparkerna med upp angivande av syftet med parkens bildande. Nationalparkema är belägna på mark som tillhör staten. Nationalparkema skall vårdas och förvaltas i enlighet med de syften för vilka de har bildats. Närmare föreskrifter för vården och förvaltningen meddelas SNV efter samråd med länsav styrelsen. Förordningen innehåller ingen direkt reglering kommuav nen. Emellertid innebär förordningen restriktioner, bl.a. i markanvändningen, som berör kommunerna. Inom området Naturvård finns 1 myndighetsföreskrift och 14 allmänna råd utfärdade SNV. av

SNFS 1984: 10 Kungörelse med föreskrifter uppgiftsskyldighet vid om täkt och stenlcrossrörelse SN RR 79:4 Täkt SN RR 82:2 Skötselplaner för naturvårdsobjekt SN RR 84:2 Uppgiftsskyldighet vid täkt och stenkrossrörelse SN RR 84:3 Utformning av beslut om naturreservat

SN AR 87:5 Grushushållningsplanering

83 Föreskriften är utfärdad efter bemyndigande i 27 § naturvårdsförordningen a 1976:484. Råden 79:4, 84:2, 84:3, 87:5 82:2, 89:3, 90:15, 96:3 och 95:3 är främst baserade på naturvårdslagen. Den sistnämnda dessutom miljöskyddslagen. Rådet 88:3 är baserad på förordningen 1982:840 kalkning om av sjöar och vattendrag. Rådet 91:8 baserat på terrängkömingslagen. Rådet 95:4 baseras på naturvårdslagen och naturvårdsförordningen. Rådet 96:4 är främst baserat på naturvårdslagen.

328 Bilaga 2 SOU 1998: 105

SN AR 88:3 Kalkning av sjöar och vattendrag SN AR 89:3 Naturreservat och naturvårdsområde Delegation till kommun att bilda naturreservat och naturvårdsområde SN AR 90: l 5 Grundvattentäkter SN AR 91:8 Terrängkömingslagen tillämpning SN AR 95:3 MKB i miljöskydds- och naturvårdslagen SN AR 95:4 Biotopskydd SN AR 96:3 Markavvattning Tillämpning av naturvårdslagens bestämmelser enligt 18c och 18d SN AR 96:4 Orientering och andra friluftsarrangemang SN AR 97:1 Strandskydd Tillämpning av naturvårdslagens bestäm- melser enligt 15, 16 och 16a

10.2.5 Strålskydd m.m.

Inom området Strålskydd m.m. finns 2 lagar och 4 förordningar. Därut-

över finns 18 myndighetsföreskrifter och 3 allmänna råd eller motsva-

rande som utfärdats av SSI. Strålskyddslagen 1988:220 reglerar att efter åtagande av en

kommun får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer överlåta åt den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgift inom miljö- och hälsoskyddsområdet att i ett visst avseende utöva tillsynen. Om sådan överlåtelse sker, skall vad som sägs i lagen om tillen synsmyndighet gälla även en sådan nämnd. I dagsläget har SSI överlåtit till kommunerna att utöva tillsyn över offentliga solarier. Strålskyddsförordningen 1988:293 bestämmer att efter åtagande kommun får SSI överlåta den eller de kommunala nämnder av en som fullgör uppgiften inom miljö- och hälsoskyddsområdet att i ett visst avseende utöva tillsynen över efterlevnaden av strålskyddslagen. I förordningen 1976:247 om vissa avgifter till Statens strål-

skyddsinstitut bestäms att SSI får ta ut avgifter för att täcka kostna-

derna for tillståndsprövning, tillsyn tillståndspliktig verksamm.m. av het. Förordningen berör främst landstingen, då avgifter utgår för olika typer medicinska tillämpningar, exempelvis röntgendiagnostik. av Förordningen 1981:671 om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. stadgar att Statens kärnlcraftsinspektion får bestämma ersättningen för infonnationskostnader till högst två miljoner kronor kommun och kalenderår i kommuner där undersökper ningar pågår eller har pågått som avser lokalisering av slutforvar för använt kämbränsle.

Bilaga 2 329

Förordningen 1988:810 med instruktion för lokala säkerhetsnämnder vid kärntekniska anläggningar reglerar att regeringen utser ledamöter till den lokala säkerhetsnämnden. Berörda kommuner skall föreslå flertalet ledamöter till nämnden.

Lagen 1992:1537 om finansiering framtida utgifter för

av använt kärnbränsle m.m. reglerar att särskilda avgifter bl.a. skall täcka de kostnader som reaktorhavama, staten eller kommunerna har för in-

formation till allmänheten i frågor rör hantering och slutförvaring

som av använt kärnbränsle och kämavfall.

Vidare finns 18 myndighetsföreskrifter och 3 allmänna råd eller

motsvarande från SSI. Reglerna berör till övervägande del hälso- och

sjukvården eller tandvården.

SSIFS 1978:2 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter m.m. Om röntgenutrustning med högst 75 kilovolts apparatspänning avsedda för exponering av intraoralt placerad röntgenñlm SSIFS 1981:3 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter läkarom undersökning för radiologiskt arbete SSIFS 1981:4 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter kontroll om av utrustning för röntgendiagnostik SSIFS 1983:7 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter icke m.m. om kämenergianknutet radioaktivt avfall SSIFS 1985:1 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter m.m. om röntgenutrustning för veterinär-medicinsk diagnostik SSIFS 1989:1 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter dosgränser om vid verksamhet med joniserande strålning SSIFS 1990:1 Statens strålskyddsinstituts allmänna råd om hygieniska riktvärden för ultraviolett strålning SSIFS 1990:2 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om tillstånd att inneha och använda röntgenutrustning för odontologisk röntgendiagnostik SSIFS 1990:3 Statens strålskyddsinstituts allmänna råd om arbete

med viss tandröntgenutrustning

SSIFS 1990:4 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om bestämning av dosrat i strålfált från röntgenterapiutrustningar SSIFS 1990:5 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om märkningsarbete med radioaktivt jod

34Bemyndigandet till samtliga redovisade föreskrifter finns i strålskyddsförordningen 1988:293.

330 Bilaga 2 SOU 1998: 105

SSIFS 1991:1 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om strålskärm-

ning av röntgenanläggningar för medicinsk diagnostik

SSIFS 1991:2 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om strålskärmning av röntgenanläggningar för odontologisk diagnostik SSIFS 1991:3 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om strålskärm-

ning av röntgenanläggningar för veterinär-medicinsk

diagnostik

SSIFS 1991:4 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om sollampor SSIFS 1992:2 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om urkoppling av driftläge för genomlysning hos viss röntgenutrust-

ning SSIFS 1992:3 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om tillstånd för skolor att inneha och använda vissa röntgenutrustningar och slutna strålkällor för

undervisningsändamål, samt import, tillverkning och

försäljning av sådana

SSIFS 1993:1 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om lasrar

SSIFS 1993:2 om omfattande laboratorieverksamhet med radioaktiva ämnen i form av öppna strålkällor SSIFS 1994:6 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om strålskyddsorganisation och strålskyddskommitté m.m. i medicinsk verksamhet med joniserande strålning SSIFS 1995:1 Prestandaspecifikationer vid upphandling av utrustning för röntgendiagnostik

10.3 Upplevda problem med regleringen

Riksdagen har nyligen antagit en ny miljöbalk. Den nya balken föreslås

träda i kraft den 1 januari 1999.

Miljöbalken innebär att ansvaret för verkställigheten av beslut förskjuts nedåt i förvaltningen, framför allt till kommunerna. Merparten av

den s.k. operativa tillsynen kommer att läggas på kommunerna. Enligt förslaget kommer 15 lagar på miljöområdet att samrnansmäl-

tas i miljöbalk. Balken berör bl.a. miljöskyddsområdet, naturresurs-

en

området och området avfallshantering. Miljöbalksutredningen har pre-

senterat 34 förordningar utredningen föreslår skall knytas till milsom

jöbalken. I propositionen framhålls att förslaget till miljöbalk utgör den första etappen i fyra s.k. balksteg, närmare hundratalet lagar och

som rymmer

Bilaga 2 331

förordningar med några tusen paragrafer. Arbetet fortsätter parallellt med steg två, följdlagstiflningen. I steg tre planeras förslag till förordningar. Information, utbildning och ytterligare tillämpningsföreskrifter finns i det fjärde balksteget. SNV bedömer att den balken kommer

nya

att föranleda ökning antalet myndighetsföreskrifter från verket.

en av Svenska Kommunförbundet har framfört del kritiska synpunkter på en den befintliga regleringen. Kritiken återges emellertid inte nedan då den nya balken förväntas innebära att problemen helt eller delvis undanröjs. Vidare har förbundet i olika yttranden till regeringen framfört kritik

rörande den nya miljöbalken. I det följande refereras del kritiken.

en av

Kommunförbundet anför att den nya miljöbalken i hög grad är

en

ramlag. Avsikten är att balkens regler skall fyllas ut med mer detaljerade regler i förordningar och föresloiñer. Många bestämmelser i balken är dessutom allmänt hållna och ger därmed ett betydande tolkningsutrymme för de myndigheter och domstolar som har att tillämpa bestäm-

melserna. Kommunförbundet framhåller att bemyndigandena i miljöbalken både är för många och för breda. Vidare förbundet att utanser redningen inte har lyckats åstadkomma en tillräckligt bra samordning mellan förordningarna och miljöbalken.

Bilaga 2 333

11 och

Närings- handelsdepartementet

l 1 Allmänt

Utredningen har bedömt att 10 lagar och 20 förordningar inom Närings- och handelsdepartementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Därutöver finns 24 myndighetsföreskrifter eller allmänna

råd eller motsvarande utfärdade Sprängänmesinspektionen SÄI

av

och 2 myndighetsföreskrifter eller motsvarande utfärdade av Statens

industriverk. SÄI för samtliga regler då Statens industriverk

.ansvarar har upphört.

Reglerna är i presentationen indelade i fyra grupper: Energi, Regio-

nalpolitik, Brandfarliga och explosiva varor samt Övrigt.

11.2 Beskrivning av regleringen

11.2.1 Energi

Inom gruppen Energi finns 4 lagar och 6 förordningar. Myndighetsföreskrifter eller allmärma råd särskilt berör kommuner eller som landsting saknas inom detta område.

Lagen 1977:439 om kommunal energiplanering riktar sig speci-

ñkt till kommunerna. Här sägs att kommunen skall främja hushållningmed energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel en 1 §. Kommunen skall vidare undersöka möjligheterna till att samverka med bl.a. andra kommuner, upprätta en plan för tillförsel, distribution och användning av energi i kommunen, ta emot och lämna vissa upp-

gifter samt bereda den som är uppgiñsskyldig tillfälle att överlägga

med kommunen. Förordningen 1977:440 om kommunal energiplanering inne-

håller kompletteringar till lagen 1977:439 om kommunal energiplane-

334 Bilaga 2 SOU 1998: 105

ring. I förordningen finns bestämmelser om kommunernas uppgiftslämnande 1 och 2 §§. Vidare stadgas att Statens energimyndighet skall underrätta kommunerna om innehållet i energipolitiken och bistå dem med råd och upplysningar i frågor som gäller tillämpningen av lagen om kommunal energiplanering 3 § samt att talan mot beslut varigenom kommun har ålagts att lämna uppgifter enligt 7 § lagen 1977:439 om kommunal energiplanering förs hos regeringen genom besvär 5 §.

Förordningen 1997:1322 om bidrag till kommunal energiråd-

givning riktar sig särskilt till kommunerna. I denna förordning finns regler om energirådgivningens innebörd, bidragets storlek, bidragsförfarandet, redovisning, återkrav och överklagande m.m. Verkställighetsforeslcrifter får meddelas av Statens energimyndighet. Lagen 1981:1354 om allmänna värmesystem är tillämplig på fjärrvärmeanläggningar och naturgasnät som har allmänförklarats enligt denna lag. Ofta är det kommuner är huvudmän för dessa. Vid husom vudmannaskap berörs kommunerna reglering rör verksamhetsav som

område, brukningsrätt och avgiftsskyldighet, leveransskyldighet, anläggningen, inlösen av vänneanordningar, installationer, brukande

av ett allmänt vännesystem, avgifter och taxa, avtal om värmefrågor, skadeståndsskyldighet, avstängning av energitillförsel, tystnadsplikt samt prövning av värmefrågor. I övrigt gäller att den kommun inom vars område vännesystemet har sitt verksamhetsområdet får utse tillsynsman för värrnesystemet 33 §. Tillsynsmannen har tillträde till värmesystemet, fär granska räkenskaper och övriga handlingar samt skall bl.a. årligen ge berättelse över sin tillsyn till kommunen 33 §. Vidare regleras att kommunen är ersättningsskyldig i vissa fall 30 a §. I tillhörande förordning 1982:219 om allmänna värmesystem stadgas att verkställighetsföreskrifter till lagen får meddelas av Statens ener-

gimyndighet.

I ellagen 1997:857 ges föreskrifter om elektriska anläggningar, om handel med i vissa fall samt om elsäkerhet. En mindre del av regleringen riktar sig specifikt till kommunerna. I lagen finns bestämmelser om kommunalt företags verksamhet utanför kommunens område 7 kap. 1§ samt regler för att vissa kommunala företag, som bedriver produktion och/eller handel med samt därmed sammanhängande verksamhet eller distribution av fjärrvärme eller naturgas, skall drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt 7 kap. 2 §. Elförordningen 1994:1250 innehåller preciseringar av ellagen 1997:857. Denna förordning riktar sig inte primärt till kommunen. Om kommuner stadgas att de i vissa fall skall höras när det gäller ansökan nätkoncession och leveranskoncession 8 och 13 §§. Vidare om

Bilaga 2 335

framgår att nätkoncessionshavaren eller elleverantören måste lämna

meddelande om den uteblivna betalningen till socialnämnden i den

kommun där konsumenten får Överförd 15 b §, samt att Nätrnyndigheten inte får avgöra ärenden som rör vissa ledningar t.ex. om kommun motsätter sig bifall till ansökan 3 §. I förordningen 1978:164 om vissa rörledningar regleras bl.a.

ansökan om och handläggning koncession, transport och tillsyn.

av Förordningen riktar sig framför allt till andra än kommunerna. Det

framgår emellertid att det vid handläggning koncessionsärenden

av skall inhämtas yttranden från kommunen 6 § samt att den eller de kommunala nämnder fullgör uppgifter inom plan- och byggsom

nadsväsendet skall ta emot anmälan av koncessionshavare ll §. Yt-

terligare föreskrifter verkställigheten lagen 1978:160 vissa om av om rörledningar och här nämnd förordning meddelas Statens av energimyndighet. I lagen 1985:620 om vissa torvfyndigheter regleras särskilt till-

stånd för undersökning och bearbetning fyndigheter torv för att

av av

utvinna energi. Kommuner och landsting berörs särskilt av stadgandena

om att de inte behöver ställa säkerhet vid undersökningsarbete och bearbetning 22 och 26 §§. Förordningen 1985:626 om vissa torvfyndigheter innehåller preciseringar till lagen 1985:620 om vissa torvfyndigheter. Förordningen är liksom lagen inte primärt riktad till kommunerna. Kommunerna berörs särskilt då här sägs att yttranden skall inhämtas från berörda kommuner 9 § samt att de i vissa fall skall underrättas 17 §. Förordningen 1991:2013 med instruktion för Affärsverket svenska kraftnät reglerar framför allt affärsverket i fråga. Kommuner och landsting berörs av bestämmelserna att de skall tillfälle att om ges yttra sig i frågan om konsekvensutredningar i samband med att Svenska kraftnät beslutar en föreskrift 20 § samt att Svenska kraftnät skall sträva efter att begränsa och förenkla uppgiftslärrmandet då det skall hämta in uppgifter från bl.a. kommuner 23 §.

1 1.2.2

Regionalpolitik

Inom gruppen Regionalpolitik finns 1 lag och 5 förordningar. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område. Förordningen 1990:642 om regionalpolitiskt företagsstöd riktar sig framför allt till privata företag. I förordningen finns emellertid särskild reglering av stöd till kommuner. Här sägs att stöd kan lämnas till

336 Bilaga 2

bl.a. kommuner eller till direkt eller indirekt kommunägda företag som bedriver turistverksamhet, framställning av fasta bränslen och uppförande av lokaler för uthyrning 2, 5 och 6 §§. Vidare framkom-

mer att sysselsättningsbidrag kan lämnas bl.a. till kommuner eller di-

rekt eller indirekt kommunägda företag för turistverksamhet och för verksamhet som avser framställningen av fasta bränslen 59 §. Verkställighetsföreslciifter får meddelas av Närings- och teknikutvecklingsverket NUTEK. Enligt förordningen 1994:577 om landsbygdsstöd och stöd till kommersiell service lämnas stöd för att främja investeringar, ökad sysselsättning, tillväxt och service. Kommunerna berörs särskilt av bestämmelserna om att stöd till kommersiell service kan läirmas till bl.a. kommuner 26, 27, 28, 30 och 31 §§. I förordningen stadgas även att länsstyrelsen bl.a. skall samråda med berörda kommuner i ärenden om

stöd till kommersiell service 57 §. Föreskrifter för tillämpningen av

bestämmelserna om stöd till kommersiell service meddelas Konsuav mentverket. NUTEK meddelar föreskrifter om landsbygdsstöd. I förordningen 1982:877 om regionalt utvecklingsarbete regleras framför allt länsstyrelsens och det i försökslänen regionala självstyrelseorganets verksamhet. Bestämmelser som riktar sig särskilt till kommuner och landsting är de om att berörda sådana ges tillfälle att yttra sig i frågor som har regionalpolitisk betydelse 5 att kommuner och landsting kan begära information från länsstyrelsen 6 §, att länsstyrelsen skall samverka med bl.a. kommuner och landsting 2 §, att länsstyrelsen skall utföra sysselsättnings- och befolkningsprognoser för varje kommun i länet 15 § samt att länsstyrelsen i sitt arbete skall beakta kommunernas översiktliga planering 8 §. I förordningen regleras även att länsstyrelsen tillsammans med bl.a. kommuner vid tillfällen när myndighet avser att minska eller dra in service i glesbygds- eller landsbygdsornråden bör undersöka möjligheterna att upprätthålla servi-

cen inom området ll §. I de län som ingår i försöksverksamheten

med ändrad regional ansvarsfördelning, har det regionala älvstyrelseorganet länsstyrelsens uppgifter 26-31 §§. Förordningen 1995:1325 med instruktion för beslutsgrupper reglerar framför allt de beslutsgrupper som har till uppgift att besluta om stöd från EG:s strukturfonder. Kommuner och landsting omnämns i sammanhanget då det i förordningen stadgas att företrädare för bl.a. dem skall finnas med i vissa beslutsgrupper 5 §. Lagen 1990:912 om nedsättning av socialavgifter innehåller föreskrifter om stöd till näringslivet m.m. genom nedsättning av socialavgifter enligt lagen 1981:691 socialavgifter. I 2 § stadgas att denna om

Bilaga 2 337

lag inte gäller kommuner eller andra statliga myndigheter än statens affärsdrivande verk.

Förordningen 1994:773 om småföretagsstöd riktar sig till småföretagare och länsstyrelsen/regionala självstyrelseorganen. I de län

som ingår i försöksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördel-

ning gäller att det regionala självstyrelseorganet skall besluta i ärenden

om småföretagsstöd 6 § samt bevaka statens rätt mot stödmottagaren 9 §. I vissa fall får de även besluta att stödmottagaren skall fråntas om rätten till den innestående delen av stödet 7 §. Vidare framgår att det regionala självstyrelseorganets beslut, fattat med stöd denna förordav ningen, inte fär överklagas 8 §.

1l.2.3 och

Brandfarliga explosiva varor

Inom gruppen Brandfarliga och explosiva varor finns 1 lag och 1 för-

ordning. Därutöver finns 2 myndighetsföreslcrifter eller motsvarande

utfärdade av Statens industriverk samt 24 myndighetsföreslcrifter eller

allmänna råd eller motsvarande utfärdade SÄI.

av Lagen 1988:868 om brandfarliga och explosiva varor gäller hanteringen och importen av sådana varor. Kommunerna berörs särskilt då det i lagen stadgas att frågor om tillstånd beträffande vissa brandfarliga varor skall prövas av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet 13 §. Vidare framkommer att tillsynen på det lokala planet över brandfarliga varor utövas av den eller de kommunala nämnder som svarar för räddningstjänsten om inte regeringen föreskriver annat 16 § och att kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om avgifter för kommunala myndigheters verksamhet enligt denna lag 20 §. Ett antal paragrafer rör tillsynsmyndigheters verksamhet bla. kommunal nämnd. Bland annat stadgas att tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen; får meddela föreläggande och förbud, Vilka får förenas med vite, samt har rätt till tillträde till relevanta områden 17, 18 och 19 §§. I förordningen 1988:1145 om brandfarliga och explosiva varor finns preciseringar till lagen 1988:868 brandfarliga och explosiva om varor. En särskild bestämmelse för kommunerna är den om att de

kommunala nämnder för räddningstjänsten inte behöver ha

som svarar tillstånd till hantering av brandfarliga varor 20 §. Vidare sägs att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet i vissa fall skall pröva frågor om tillstånd till yrkesmässig hantering och hantering i större mängd brandfarliga av varor

338 Bilaga 2 SOU 1998: 105

22 § samt bl.a. samråda med SÄI 26 och 27 §§. Därutöver finns fle-

ra relevanta paragrafer rör tillstånds- och tillsynsmyndigheters

som bl.a. kommunal nämnd uppgifter. SÄI får meddela kompletterande föreskrifter till lagen 1988:868 om brandfarliga och explosiva varor

och här nämnda förordning.

Vidare finns 2 myndighetsföreskrifter eller motsvarande utfär-

dade av Statens industriverk samt 24 myndighetsföreskrifter eller all-

männa råd eller motsvarande utfärdade SÄI. SÄI för

av ansvarar samtliga regler. Reglerna riktar sig inte enbart till kommunerna. Ett stort antal är relevanta framför allt genom att de utgör underlag för den kommunala nämndens tillsynsarbete, del är dock även tillämpliga för kommuen nerna om de älva bedriver vissa verksamheter. Myndighetsföreskrifter från Statens industriverk:

SIND-FS 1980:4 Statens industriverks kungörelse utförande och om skötsel av motorgasanläggning SIND-FS 1981 Statens industriverks kungörelse med

tillämpningsföreskrifter till förordningen 1988:1 145

om brandfarliga och explosiva senast ändr.

varor SÄIF S 1997:6

Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd från SÄI:

SÄI 1983 Allmänna råd dragskåpsutrustning för arbeten

om med perklosyra SÄI 1988:1 Allmänna råd i anslutning till Sprängämnesinspektionens föreskrifter om klassning vid verksamhet med brandfarlig vara SÄIF S 1989:3 Sprängämnesinspektionens föreskrifter om

klassificering av brandfarliga vätskor, m.m.

SÄIF S 1989:4 Sprängärrmesinspektionens föreskrifter om hantering av brandfarlig biografñlm SÄIF S 1989:5 Sprängämnesinspektionens föreskrifter hantering om av varor innehållande lågnitrerad nitrocellulosa

85 SIND-FS 1980:4 är utfärdad med stöd förordningen 1961:568 brandav om farliga varor. I SIND-FS 1981:2 saknas uppgift om bemyndigande.

Övriga föreskrifter är utfärdade med stöd förordningen 1988:1145

av om brandfarliga och explosiva varor.

SOU 1998: 105 Bilaga 2 339

SÄIFS 1989:11 Vägledande förteckning över brandfarliga och gaser vätskor SÄIFS 1990:2 Sprängämnesinspektionens föreskrifter hantering om av brandfarliga gaser och vätskor i anslutning till vissa transportmedel ändr. SÄIF S 1995:4 SÄIFS 1994:3 Sprängämnesinspektionens föreskrifter och allmänna råd om gasapparater SÄIF S 1994:4 Sprängämnesinspektionens föreskrifter om varuinfonnationsblad för brandfarliga och explosiva varor SÄIFS 1994:5 Sprängämnesinspektionens föreskrifter tillsyn om om olycksrapportering i anslutning till lagen 1988:868 om brandfarliga och explosiva varor SÄIFS 1995:2 Sprängämnesinspektionens föreskrifter om brandfarlig i lös behållare ändr. SÄIF S gas 1997:2 SÄIFS 1995:3 Sprängämnesinspektionens föreskrifter tillstånd om till hantering av brandfarliga gaser och vätskor ändr. SÄIFS 1997:3 SÄIFS 1995:5 Sprängämnesinspektionens föreskrifter märkning om förpackningar med brandfarliga varor av m.m. ändr. SÄIF S 1996:7 SÄIFS 1995:6 Sprängämnesinspektionens föreskrifter hantering om av ammoniumnitrat SÄIFS 1995:8 Sprängämnesinspektionens föreskrifter om brandfarliga gaser och vätskor i husvagnar, husbilar, manskapsvagnar ändr. SÄIF S 1997:7 m.m. SÄIFS 1996:2 Sprängämnesinspektionens föreskrifter hantering om av brandfarliga gaser och vätskor på försäljningsställen SÄIFS 1996:3 Sprängämnesinspektionens föreskrifter om förbudsanslag och vamingsanslag samt om märkning av rörledningar vid hantering av brandfarliga varor SÄIFS 1996:4 Sprängämnesinspektionens föreskrifter hantering om av organiska peroxider SÄIFS 1996:5 Förteckning över brandreaktiva varor SÄIFS 1996:6 Sprängämnesinspektionens föreskrifter klassning om riskområden vid hantering brandfarliga av av gaser och vätskor SÄIFS 1996:8 Sprängämnesinspektionens naturgasföreskriñer

340 Bilaga 2

SÄIF S 1997:6 Sprängämnesinspektionens föreskrifter om cistemcr, gasklockor, bergrum och rörledningar för brandfarlig gas SÄIF S 1997:8 Allmänna råd om hur föreskrifterna om hantering av brandfarliga gaser och vätskor bör tillämpas vid bensinstationer SÄIF S 1997:9 Sprängämnesinspektionens föreskrifter om öppna cisterner och rörledningar för brandfarliga m.m. vätskor

11.2.4 Övrigt

Inom gruppen Övrigt finns 4 lagar och 8 förordningar. Myndighetsfö-

reskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område. Förordningen 1993:1066 om måttenheter, mätningar och mätdon innehåller bl.a. regler om särskild kundvåg i detaljhandeln. Kommunerna berörs genom bestämmelsen att den kommunala nämnd, om som utövar livsmedelstillsyn skall ha tillsyn över föreskrifter om färdigpackade livsmedel 7 §. Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll får meddela föreskrifter i vissa frågor. I lagen 1994:615 om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling regleras såväl kommuner och landsting som statliga myndigheter och bolag Här framkommer att enhet m.m. en t.ex. kommun eller landsting kan förbjudas att vid genomförande av upphandling i anbudskonkurrens tillämpa ett visst beteende 3 §. Den enhet mot vilken ett beslut om förbud riktar sig får emellertid ansöka om omprövning 6 §. Relevant för kommuner och landsting är även bestämmelserna om att Konkurrensverket kan ålägga enhet eller nåen gon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat 7 § samt att enhet får begära att handelskammare utser oberoende en en en granskare som prövar och ser över enhetens rutiner för att ta till vara konkurrensmöjligheter när enheten skall tillgodose behovet av varor och tjänster 12 §. Lagen 1994:1845 om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler reglerar bl.a. behörig myndighets befogenheter. Kommuner och landsting berörs särskilt stadav gandena om att dessa är skyldiga att lärrma vissa upplysningar 6 § samt att regeringen i vissa fall får upphäva kommunens eller landstingets beslut om att lämna stöd 7 §.

Bilaga 2 341

I förordningen 1996:830 om information om nationella åtgär-

der som avviker från principer om fri rörlighet för varor inom Europeiska gemenskapen finns bestämmelser som rör statlig men även kommunal myndighet. Särskilt relevant för kommunerna är bestämmelom att en kommunal myndighet som fattar denna typ av beslut i sen vissa fall måste underrätta Kommerskollegium 3 §. Verkställighetsföreskiifter får meddelas av Kommerskollegium. Konkurrenslagen 1993:20 riktar sig inte primärt till kommuner och landsting. De berörs emellertid särskilt av bestämmelsen om att kommuner och landsting som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur kan bli ålagda att redovisa kostnader och intäkter i

verksamheten 45 §. För övrigt gäller att kommuner och landsting har att efterleva lagstiftningen på samma sätt som andra aktörer.

Förordningen 1976:100 om vissa officiella beteckningar innehåller bestämmelser prövning av officiella beteckningar, innehåll av om ansökningshandling osv. Kommun omnämns i stadgandet om att frågor sådant tillstånd att använda officiell beteckning som avses i mönsom terskyddslagen 1970:485 och lagen 1970:498 skydd för vapen om och vissa andra officiella beteckningar prövas av fullmäktige i vederbörande kommun eller nämnd som kommunfullmäktige bestämmer såvitt gäller annat kommunalt vapen eller beteckning som lätt kan förväxlas med sådant vapen 2 §. Kungörelsen 1973:686 om registrering av svenska kommunala riktar sig framför allt till kommunen. Denna innehåller bl.a. bevapen

stämmelser om att registrering av kommunalt vapen dock inte land-

skaps-, läns- eller häradsvapen skall ske efter skriftlig anmälan av

kommun l § och vad som skall fogas till anmälningshandlingen

om 2 §- Minerallagen 1991:45 riktar sig endast i mindre utsträckning till kommuner och landsting. De regleras dock av bestämmelserna om att beslut beviljande undersökningsarbete och bearbetningskoncesom av sion får överklagas den kommun där koncessionsområdet är beläget av 16 kap. 4 § samt att bl.a. kommuner och landsting inte behöver ställa ekonomisk säkerhet enligt denna lag 17 kap. 2 §. I mineralförordningen 1992:285 finns kompletteringar till minerallagen 1991:45. Kommunspecifikt i denna förordning är att komi vissa fall skall avlämna yttranden 3, 16, 28 och 33 §§ och i munen vissa fall erhålla uppgift om bl.a. beslut 6, 22, 25, 35, 44 och 53§§. Ytterligare föreskrifter for tillämpningen minerallagen 1991:45 av meddelas Sveriges geologiska undersökning. av Kontinentalsockelförordningen 1966:315 innehåller bl.a. bestämmelser om tillståndsgivning och riktar sig inte i någon större om-

342 Bilaga 2

fattning till kommunerna. Det enda särskilt rör kommunerna är att som

yttranden skall inhämtas från dem men även t.ex. från Statens natur-

vårdsverk vid undersökning i tillståndsärenden 5 §. Skogsvårdsförordningen 1993:1096 rör inte primärt kommuner-

na. Kommuner omnämns emellertid då här stadgas att Skogsvårdsstyrelsen skall samråda med dem i frågor av särskild vikt med hänsyn till de lokala förhållandena då det gäller natur- och kulturmiljövården 30 §- Förordningen 1995:950 med instruktion för Turistdelegationen riktar sig främst till myndigheten i fråga. Kommunerna berörs särskilt av bestämmelsen om att Turistdelegationen skall samverka med bl.a. kommuner och regionala organ 1 och 2 §§.

l 1.3

Upplevda problem med regleringen

Energi

Svenska Kommunförbundet anser att lagen kommunal energiplaneom ring samt tillhörande förordning är föråldrade. De förhållanden som gällde vid införandet av lagen och förordningen har ändrats och de tidigare kommunala energimonopolen är i dag konkurrensutsatta. Även lagen allmänna värmesystem föråldrad. Lagen om anses vara har enligt Kommunförbundet aldrig tillämpats och förbundet ifrågasätter därför behovet denna lag. av

Regionalpolitik

Kommunförbundet framför kritik vad gäller förordningen med instruktion för beslutsgrupper. Kritiken avser främst beslutsgruppemas arbete och organisation. Bland annat anser Kommunförbundet att beslutsorganisationen bör förändras så att onödig byråkrati undviks. Vidare framhåller förbundet att möjligheter till ökad decentralisering bör undersökas i varje program och att en minskning antalet beslutsgrupper bör av prövas. Landstingsförbundet har inte framfört någon direkt kritik mot ut-

fommingen av förordningama. Kritiken avser främst länsstyrelsens arbete enligt förordningen om regionalt utvecklingsarbete. Bland annat

Bilaga 2 343

framhålls att länsstyrelsemas förankring utvecklingsarbetet hos

av landsting och kommunerna har varit bristfällig.

Brandfarliga och explosiva varor

Vad gäller lagstiftningen om brandfarliga och explosiva varor, menar Kommunförbundet att denna inte är särskilt problematisk. Däremot anser förbundet att kommunerna saknar för att fullgöra sina resurser uppgifter och att staten i högre grad borde ha beaktat konsekvenserna lagstiftningen innan utfärdandet. av

Övrigt

Kommunförbundet är kritiskt till framtagandet förordningen av om måttenheter, mätningar och mätdon. Förbundet menar att det inte gjordes någon bedömning av de ekonomiska konsekvenserna innan förordningen utfärdades. Landstingsförbundet framhåller i ett förbundsstyrelsebeslut 1995- 02-17 att lagen om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling är onödig. Förbundet anser att otillbörliga förfaranden hör till undantagen och att det finns tillräckligt med andra korrektiv för att komma till rätta med de få fall som aktualiseras.

Bilaga 2 345

12 Socialdepartementet

12.1 Allmänt

Utredningen har bedömt att 51 lagar och 42 förordningar inom Socialdepartementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Vidare finns ett stort antal myndighetsföreslcrifter eller allmänna råd särsom

skilt berör kommuner eller landsting. Socialstyrelsen SoS har i sin författningssamling SOSFS 219 myndighetsföreslcrifter eller motsvarande eller allmänna råd eller motsvarande. Ett av dessa allmänna

råd cirkulär är utfärdat av Medicinalstyrelsen. Därutöver har SoS publicerat 64 allmänna råd i den särskilda skriftserien Allmänna råd från Socialstyrelsen. Riksförsäkringsverket RFV har lO myndighets-

föreskrifter eller motsvarande eller allmänna råd, Statens naturvårds-

verk SNV har 4 myndighetsföreslqifter och 4 allmänna råd och Alko-

holinspektionen har 2 myndighetsföreskrifter och l allmänt råd.

Nedan har regleringen delats in i tre grupper: Sociallagstiftning, Hälso- och sjukvård samt Hälsoskydd. Under de två förstnämnda grupperna finns sedan ett antal undergrupper. De allmänna råden publicerade i Allmänna råd från Socialstyrelsen presenteras under ett särskilt avsnitt.

12.2 Beskrivning av regleringen

l 2.2. l

Sociallagstiftning

Inom området Socialtjänstlagstiftning finns 16 lagar och 17 förordningar. Vidare finns 27 myndighetsföreslcrifter eller allmänna råd utfärdade av SoS publicerade i SOSFS, 5 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd utfärdade av RFV samt 2 myndighetsföreslcrifter och l allmänt råd utfärdade av Alkoholinspektionen.

346 Bilaga 2 SOU 1998: 105

Dessutom finns ytterligare 24 allmänna råd utfärdade SoS av som rör socialtjänst- och handikappfrågor. Dessa regler är publicerade i den särskilda skriftserien Allmänna råd från Socialstyrelsen och redovisas i avsnitt 12.2.4.

Socialtjänst m.m.

I socialtjänstlagens 1982:620 l § stadgas att samhällets socialtjänst skall på demolcratins och solidaritetens grund främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. I 2 § stadgas att varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område. I lagen regleras bl.a. frågor rörande socialtjänstens mål, kommunens ansvar, socialtjänstens innehåll, rätten till bistånd, allmänna riktlinjer för socialnämndens verksamhet, åtgärder mot missbruk, omsorger om barn och ungdom, omsorger om äldre märmiskor, omsorger om männi-

skor med funktionshinder, vård i familjehem och i hem för vård eller

boende, särskilda regler for skydd till underåriga, avgifter, nämndorganisationen, delegation, handläggning av ärenden, register, föreskrifter enskild verksamhet, tystnadsplikt, överflyttning av ärende, överklaom gande av beslut och böter. I socialtjänstförordningen 1981:750 ges föreskrifter om vård och andra insatser enligt socialtjänstlagen, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen om vård av missbrukare i vissa fall. I

förordningen regleras bl.a. frågor rörande riksnormen, hem för vård

eller boende definition, plan, verksamhet, inskrivning och utskrivning, hem för särskild tillsyn, hem som drivs av enskilda, familjehem, barn i annat enskilt hem, stöd hemmen, särskilda uppgifter för socialnämnden, avgifter, register och gallring och bekräftelse av avhysningsmeddelanden. Lagen 1988:870 vård missbrukare i vissa fall reglerar om av under vilka förutsättningar en missbrukare skall beredas vård oberoende eget samtycke tvångsvård. I lagen regleras bl.a. frågor rörande av beredande av vård, omedelbart omhändertagande, vårdtid, vården, särskilda befogenheter, bestämmelser om handläggningen, bestämmelser om överklagande, polishandräckning och åtalsprövning. Länsrätten beslutar om beredande av tvångsvård. Socialnämnden skall bl.a. se till att vård anordnas. Lagen 1990:52 särskilda bestämmelser för vård av unga om reglerar under vilka förutsättningar den är under 18 år skall beresom das vård utan samtycke. Lagen reglerar bl.a. frågor rörande beredande

Bilaga 2 347

av vård, omedelbart omhändertagande, värden, särskilda befogenheter,

upphörande av vård, förebyggande insatser, flyttningsförbud, läkarun-

dersökning, handläggningen, överklagande och polishandräclcning.

Länsrätten beslutar vård. Socialnämnden bestämmer bl.a. hur vårom den av den unge skall ordnas och han skall vistas under vårdtiden. var Vidare finns 4 myndighetsföreskrifter och 5 allmänna råd utfärdade av SoS. Dessa regler är publicerade i SOSFS.

1981:126 Socialstyrelsens föreskrifter personregister inom om socialtjänsten 1985: 15 Socialstyrelsens allmänna råd om bedömningen inom hälso-

och sjukvården av rätt till föräldrapenning för tillfällig vård

av barn

1987:36 Socialstyrelsens föreskrifter socialnämnds anmälan till

om

pastorsämbete om faderskap

m.m. 1992: 16 Socialstyrelsens allmänna råd sjukskrivning om 1995:7 Socialstyrelsens föreskrifter; Läkarintyg för utredning i

ärenden om anordnande godmanskap och förvaltarskap

av 1995:18 Socialstyrelsens föreskrifter; Socialnämndemas skyldighet att lämna uppgifter om enskilda till den officiella statistiken 1996:8 Socialstyrelsens allmänna råd. Feriebamsverksamhet för barn från utlandet 1997:6 Socialstyrelsens allmänna råd; Tillämpning lagen av 1988:870 om vård av missbrukare i vissa fall 1997: l 5 Socialstyrelsens allmänna råd. Tillämpning av lagen 1990:52 med särskilda bestämmelser om vård av unga

Handikappvård

Lagen 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade innehåller bestämmelser insatser för särskilt stöd och särskild om ser-

vice personer med vissa funktionshinder. Lagen reglerar bl.a. frågor

rörande verksamhetens mål och allmänna inriktning, rätten till insatser, särskilda uppgifter för kommunen, avgifter, nämnder, enskild verksamhet, tillsyn, Överklagande, straff och tystnadsplikt. Kommuner och landsting har ansvar för olika former insatser enligt lagen. av I förordningen 1993:1090 om stöd och service till vissa funktionshindrade finns föreskrifter om verksamhet med stöd och service enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. I lagen regleras bl.a. frågor rörande personal och kontaktpersoner, avgifter

348 Bilaga 2

och enskild verksamhet. SoS får meddela vissa föreskrifter inom m.m. området. Lagen 1993:388 om införande av lagen 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade reglerar vissa frågor med anknytning till införandet av nämnda lag. Bland annat regleras i 9 § att nämnder inom kommun respektive landsting årligen skall överväga om bo-

endet i specialsjukhus eller vårdhem i stället kan fortsätta i någon bo-

endefonn enligt den nya lagen. Lagen 1993:389 assistansersättning innehåller föreskrifter om ersättning allmänna medel till vissa funktionshindrade för kostom av

nader för personlig assistans assistansersättning. Ersättningen är pri-

märt fråga för socialförsäkiingsadministrationen. Emellertid finns en viss reglering berör kommunerna. Om någon i en kommun ansökt som biträde personlig assistans eller ekonomiskt stöd till sådan assiom av stans skall kommunen anmäla detta till försäkringskassan. Om den er-

sättningsberättigade kommunen fått biträde av personlig assi-

genom stent får försäkringskassan besluta att assistansersättningen skall betalas ut till kommunen i den utsträckning den motsvarar kommunens av-

gift för assistansen. Kommunen skall höras i samband med ärenden

enligt denna lag. I förordningen 1993:1091 assistansersättning ges föreskrifom assistansersättning. I förordningen regleras bl.a. frågor rörande ter om ansökan, beslut assistansersättning, högsta belopp per timme, utbeom

talning och verkställighetsföreslcrifter. RFV meddelar föreskrifter om

verkställighet. Lagen 1994:749 Handikappombudsmannen bestämmer att om

Handikappombudsmannen har till uppgift att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och skyldigheter. Lagen regle-

att myndigheter, landsting och kommuner är skyldiga att på Handirar

kappombudsmannens uppmaning lämna uppgifter om verksamhet som

med funktionshinder. De är även skyldiga att delta i överrör personer läggningar som ombudsmannen kallar till.

Vidare finns ll myndighetsföreskrifter eller allmänna råd eller motsvarande utfärdade av SoS och 3 myndighetsforeskrifter eller all-

männa råd utfärdade RFV. SoS regler är publicerade i SOSFS.

av

Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd från SoS:

1972:5 Socialstyrelsens cirk. om medel för pensionsberättigade

psykiskt utvecklingsstördas psykiskt utvecklingsstördas personliga behov

Bilaga 2 349

1983:63 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om

journalföring vid hem för vård eller boende ändr. 1997: l

1986: 13 Socialstyrelsens allmänna råd kontaktpersoner enligt om lagen 1985:568 om särskilda psykiskt omsorger om utvecklingsstörda m.fl. 1988: 12 Socialstyrelsens allmänna råd behörighet för viss personal om i verksamhet med omsorger psykiskt utvecklingsstörda om m.fl. samt behörighetsföreslqifter för förskolekonsulenter och föreståndare vid vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda 1989: 14 Socialstyrelsens allmänna råd bedömning inom hälso- och om sjukvården av rätt till ersättning och ledighet för närståendevård 1991:9 Socialstyrelsens allmänna råd flyttning mellan vårdhem om för psykiskt utvecklingsstörda personer 1992: 17 Socialstyrelsens allmänna råd skyddsåtgärder för om personer med åldersdemens i särskilda boendeformer för service och omvårdnad ändr. 1997:16. 1995:2 Socialstyrelsens allmänna råd; LSS och det valet egna 1996:9 Socialstyrelsens allmänna råd. Personlig assistans och sjukvårdsuppgifter 1996:11 Socialstyrelsens allmänna råd. Anmälan övergrepp inom om

kommunernas äldre- och handikappomsorg samt den därtill

knutna hälso- och sjukvården 1996: 17 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Anmälan av personskada i verksamhet enligt lagen 1993:387 stöd om och service till vissa funktionshindrade

Myndighetsföreslcrifter eller allmänna råd från RFV:

RFFS 1991:27 Riksförsäkringsverkets föreskrifter samverkansgrupper

om för rehabilitering hos allmän försäkringskassa RFFS 1993:24 Riksförsäkringsverkets föreskrifter assistansersättning om RFFS 1997:4 Riksförsäkringsverkets föreskrifter samt allmänt råd 1997:4 om assistansersättning

Alkohol- och tobaksfrågor

Alkohollagen 1994:1738 reglerar bl.a. att kommunen får för visst tillfälle, om det anses påkallat för ordningens upprätthållande, förbjuda

eller inskränka försäljning alkoholdrycker. Vidare stadgas att till-

av

350 Bilaga 2

stånd till servering spritdrycker meddelas av den kommun där serveav ringsstället är beläget. Kommunen får ta ut avgift för prövningen. Kommunen får träffa avtal med en annan kommun om att uppgifter kommunen har enligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis som den andra kommunen. Den omedelbara tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om servering av spritdrycker, vin och starköl utövas av

kommunen och polismyndigheten. Kommunen och polismyndig-

av av heten utövar också tillsyn över servering av och detaljhandel med öl. Alkoholinspektionen utövar central tillsyn över efterlevnaden denna av lag. Alkoholförordningen 1994:2046 innehåller nännare bestämmelalkohollagen. Förordningen reglerar att Alkoholinspektionen ser om skall underrätta kommunen beslut inspektionen fattat. Vidare om som regleras vad skall framgå det tillsynsbevis som kommunen utsom av fárdar. I tillkännagivande 1994:2049 av avtal mellan Systembolaget Aktiebolag och staten regleras att varje kommun har rätt att få ett

systembolag eller försäljningsställe. Vidare stadgas att innan beslut om

nedläggning, nystart eller flytt av butik skall kommunfullmäktiges yttrande inhämtas. Tobakslagen 1993:581 reglerar att de nämnder som kommunfullmäktige bestämmer utövar den omedelbara tillsynen när det gäller dels vissa miljöer och lokaler för vilka SoS har den centrala tillsynen, dels över att inte tobaksvaror säljs till under 18 år. personer

Vidare finns 2 myndighetsfdreskrifter och 2 allmänna råd eller

motsvarande utfärdade av SoS samt 2 myndighetsforeslcrifter och 1

allmänt råd utfärdade av Alkoholinspektionen.

Myndighetsföreskrifter och allmänna råd från SoS:

1977:99 Lagen 1977:292 om tillverkning av drycker, m.m. Jämte socialstyrelsens därtill meddelande verkställighetsföreskrifter 1979:27 Socialstyrelsens verkställighetsföreskrifter till lagen

1977:293 om handel med drycker ändr. 1982:85-86 1979:71 Socialstyrelsens meddelande om utgivande av styrelsens allmänna råd till lagen 1977:293 handel med m.m. om drycker ändr. 1980:101 1981:23 Socialstyrelsens allmänna råd om restaurangers prissättning och annonsering

Bilaga 2 351

Myndighetsföreslqifter och allmänna råd från Alkoholinspektionen:

AIF S 1996:4 Alkoholinspektionens föreskrifter servering från

om minibar på hotellrum

AIF S 1997:4 Alkoholinspektionens föreskrifter statistiska uppgifter

om avseende servering spritdrycker, vin och starköl av ALLM. RÅD Handbok servering Föreskrifter, allmänna råd, kommentarer m.m. till alkohollagens serveringsbestämmelser

Övrig sociallagstiftning m.m.

Barnbidrag

Lagen 1947:529 om allmänt barnbidrag reglerar barnbidraget. I lagen finns reglering med innebörden att när ett barn vårdas i ett hem

för vård eller boende inom socialtjänsten, får det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden gottgöra sig barnbidraget Motsvarande bestämmelse finns även i lagen 1986:378 förlängt barnbidrag. om

I barnbidragsförordningen 1986:386 finns regler att försäk-

om

ringskassan i vissa fall är skyldig att underrätta kommunens socialnämnd om beslut om barnbidrag.

Vissa pensionsfrågor

Lagen 1994:309 om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folkpension innehåller vissa Övergångsbestämmelser innebärande att lagen om kommunalt bostadstillägg skall tillämpas i fråga hustruom tillägg. I kungörelsen 1962:393 om rätt i vissa fall för kommun eller

annan att uppbära folkpension regleras i 2 § att om en pensionsbe-

rättigad under en hel månad bor kostnadsfritt i vårdhem på bekostnad

av kommun eller landsting, får den driver inrättningen eller

som annars svarar för kostnaden för vården eller såsom ersättning för omsorgen kostnaden uppbära den pensionsberättigades folkpension för månaden. I kungörelsen 1962:394 med vissa bestämmelser rörande ansökan om pension enligt lagen om allmän försäkring m.m. regleras

352 Bilaga 2

att ansökan pension mfl. förmåner får inges till kommunalt organ, om som RFV bestämmer.

Vissa bostadsbidragsfrågor

Lagen 1993:737 bostadsbidrag innehåller regler om bostadsbiom

draget. I lagen åläggs kommunen viss uppgiftslämnarskyldighet till

försäkringskassor, RFV och domstolar. I förordningen 1995:1016 bostadsbidragsregister regleras om att kommunen har rätt att få ut uppgifter utbetalt bostadsbidrag i om samband med bedömning rätt till bistånd och beräkning av avgifter av enligt socialtjänstlagen. I lagen 1994:308 bostadstillägg för pensionärer regleras att om kommunen t.o.m. 1998 får lämna kompletterande bostadstillägg utöver vad följer denna lag. Vidare stadgas att kommunen på begäav som av

skall lämna uppgifter till försäkiingskassor, RFV och domstolar. I

ran förordningen regleras även att kommunen har rätt att ta del av uppgifter bostadstillägg i samband med beräkning av bidrag och avgifter enom ligt socialtjänstlagen. I förordningen 1994:1193 om tillämpningen av lagen 1994:308 bostadstillägg till pensionärer vissa tillämpningsom ges föreskrifter bostadstillägg. I förordningen regleras bl.a. att kommun om beslutar att med medel lämna bostadstillägg till pensionärer som egna skall göra anmälan detta till den allmänna försäkringskassan. om

I lagen 1992:1574 bostadsanpassningsbidrag regleras

om kommunens skyldighet att lämna bidrag för anpassning av bostäder till med fiuiktionshinder. Kommunens beslut får överklagas till personer

förvaltningsdomstol. Boverket utövar tillsyn.

I förordningen 1993:1127 prövning bostadsbidrag och om av

bostadsanpassningsbidrag enligt vissa äldre bestämmelser regleras

att vissa kommunens beslut, sedan länsbostadsnämnden upphört, får av överklagas hos Boverket.

Vissa internationella frågor

I lagen 1995:479 nordisk konvention socialt bistånd och om om sociala tjänster regleras rättigheter inom det sociala området för medborgare i de nordiska länderna. Bland annat regleras att kommunerna eller landstingen i vissa fall är skyldiga att erbjuda nordiska medborgasocialt bistånd eller sociala tjänster på villkor gäller för re samma som

Bilaga 2 353

motsvarande insatser till enskilda är bosatta i Sverige. Vidare stadsom gas att nordiska medborgare vid skriftlig kontakt med kommun en

eller annan myndighet har rätt att använda danska, isländska, norska,

finska eller svenska. Myndigheten skall det behövs för tolkom svara och översättningshjälp. Kommunerna åläggs även att samarbeta i

gränsområdena för att möjliggöra smidiga färdtjänstresor över gränsen.

I lagen 1997:191 med anledning Sveriges tillträde till av HAAG-konventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner regleras att ansökning vissa adoptioner skall om göras hos socialnämnden i sökandens hemkommun. I förordningen 1956:492 om skyldighet att anmäla samhälls-

vård av utlänning regleras att kommunen skall anmäla till länsstyrel-

sen om någon som är svensk medborgare omhändertagits för samhällsvård enligt bamavårdslagen.

Diverse

Förordningen 1977:628 om statsbidrag till hemspråksträning reglerar villkoren för statsbidrag till hemspråksträning i förskolan.

I förordningen 1996:1037 om register för vissa bidrag till barn

regleras primärt att de allmänna försäkringskassoma och RFV med hjälp av automatisk databehandling skall föra ett gemensamt register

för vissa bidrag till bam. Vidare regleras att kommunal nämnd får ta del innehållet i detta register på ADB-medium vid bedömning rätt till av av bistånd och beräkning avgifter enligt socialtjänstlagen. av

I förordningen 1994:952 om allmänna arvsfonden regleras bl.a.

att Kammarrätten skall underrätta berörd kommun blivande försäljom ning om det ter sig sannolikt att kommunen behöver förvärva egendomen. Vidare regleras exempelvis att vid försäljning skall frågan om priset överlåtas till Stats-kommunala marknämnden, inte Kammarom kollegiet och kommunen kommer överens. Förordningen 1981:1370 om skyldigheter för socialnämnden att lämna statistiska uppgifter reglerar att socialnämnden årligen skall lämna uppgifter till SoS enskilda varit föremål för nämnom som dens åtgärder i olika specificerade avseenden. Även i vissa andra fall skall socialnämnden lämna uppgifter till SoS när uppgifterna behövs för att tillgodose angelägna samhällsbehov. SoS skall efter samråd med Svenska Kommunförbundet lämna närmare föreskrifter om uppgiftslämnandet. I Kungl. Majzts Cirkulär 1970:513 om intensifierat samarbete mellan socialnämnd, skola och polis regleras att det i kommunerna

l2

354 Bilaga 2

bör finnas samarbetsorgan mellan socialnämnd, skola, polis m.fl. I första hand bör kommunen ta initiativ till bildandet av samarbetsorgan. Vidare finns 3 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd utfärdade av SoS och 2 myndighetsföreskrifter utfärdade av RFV. SoS regler

är publicerade i SOSFS.

Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd från SoS:

1982:56 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd rörande hem för vård eller boende som drivs av enskilda 1990:2 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om enskilda förskolor och fritidshem 1993:7 Socialstyrelsens föreskrifter; Anmälan till polismyndigheten om hinder för innehav av skjutvapen

Myndighetsföreslcrifter från RFV:

RFFS 1993:7 Riksförsäkringsverkets föreskrifter om bostadsbidrag RFFS 1994:21 Riksförsäkringsverkets föreskrifter till förordningen 1994:1193 om tillämpning av lagen 1994:308 om bostadstillägg till pensionärer

12.2.2 Hälso- och

sjukvård

Inom området Hälso- och sjukvård finns 34 lagar och 24 förord-

ningar. Vidare finns 179 myndighetsföreskrifter eller motsvarande eller allmänna råd eller motsvarande utfärdade av SoS publicerade i

SOSFS, 1 allmänt råd cirkulär utfärdat av Medicinalstyrelsen samt 5

myndighetsföreskrifter eller motsvarande utfärdade av RFV. Myn-

dighetsreglema redovisas samlat i slutet av detta avsnitt. Dessutom finns ytterligare 33 allmänna råd utfärdade av SoS som rör hälso- och sjukvård samt beredskap. Dessa regler är publicerade i den särskilda skriftserien Allmänna råd från Socialstyrelsen och redovisas i avsnitt 12.2.4.

Allmän sjukvårdslagstiftning

I hälso- och sjukvårdslagen 1982:763 avses med hälso- och sjuk-

vård åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjukvården hör även Sjuktransporter

Bilaga 2 355

samt att ta hand om avlidna. I lagen regleras bl.a. frågor rörande mål för hälso- och sjukvården, krav på hälso- och sjukvården, landstingens hälso- och sjukvård landstingens nämnder, kommunens ansvar, an-

svar nämnder, personal, bestämmelser landstingens

gemensamma om

och kommunernas hälso- och sjukvård vårdavgifter, forskning och gemensamma bestämmelser för all hälso- och sjukvård patientansvarig

läkare, ledningen av hälso- och sjukvård, kvalitetssäkring, hälso- och sjukvården i krig m.m..

Lagen 1996:786 om tillsyn över hälso- och sjukvården

ger ge-

mensamma bestämmelser avseende tillsynen över verksamhet be-

som

drivs inom ramen för hälso- och sjukvårdslagen. För tillsynen över häl-

so- och sjukvård inom Försvarsmakten finns särskilda bestämmelser. Av lagen framgår att hälso- och sjukvården står under tillsyn SoS. I av lagen regleras bl.a. anmälan verksamhet, SoS befogenheter och åtav gärder mot hälso- och sjukvårdspersonal. Lagen upphävs den 1 januari 1999, då lagen 1998:531 yrkesom verksamhet på hälso- och sjukvårdens område träder i kraft. I den nya lagen samlas bestämmelser om tillsyn, åligganden för personalen, diciplinpåföljd samt behörighets- och legitimationsregler.

Lagen 1994:953 om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården reglerar att den som tillhör sjukvårdspersonalen skall utfö-

ra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om vem som omfattas laav gen, allmänna åligganden och tystnadsplikt. Denna lag upphävs den 1 januari 1999, då lagen 1998:531 om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område träder i kraft.

Förordningen 1994:1290 om åligganden för personal inom

hälso- och sjukvården innehåller ytterligare bestämmelser åligom ganden för nämnda personal. Förordningen innehåller gemensamma bestämmelser, bestämmelser för läkare och tandläkare, bestämmelser för medicinskt ansvariga och Övergångsbestämmelser. Förordningen upphävs den 1 januari 1999, då lagen 1998:531 om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område träder i kraft.

Lagen 1994:954 om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjuk-

vårdens område gäller hälso- och sjukvårdspersonal i deras yrkesutövning inom hälso- och sjukvården. I lagen regleras bl.a. disciplinpåföljd, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, handläggning i ansvarsnämnden och överlämnande vissa ärenden. av Lagen upphävs den 1 januari 1999, då lagen 1998:531 om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område träder i lcraft.

356 Bilaga 2

I förordningen 1996:933 om verksamhetschef inom hälso- och

sjukvården ges bestämmelser om ansvaret för verksamhetschef som

anges i 29 § hälso- och sjukvårdslagen. I förordningen 1982:771 om behörighet till vissa tjänster inom

hälso- och sjukvården och tillsättning sådana tjänster ges

om av bestämmelser rörande behörighet och tillsättning av vissa tjänster. I förordningen regleras bl.a. frågor rörande behörighet till tjänst t.ex. läkartj änst, tillsättning av läkartj änster och överklagande. I förordningen 1985:884 om behörighet till vissa tjänster inom tandvården och tillsättning av sådana tjänster ges föreskrifter om behörighet och tillsättning av vissa tjänster. I förordningen regleras om bl.a. behörighet till tjänst tandläkare och Övergångsbestämmelser. som I lagen 1990:1404 om kommunernas betalningsansvar för viss

hälso- och sjukvård i l § att kommun skall betala ersättning

anges en till ett landsting för kostnader för viss hälso- och sjukvård åt personer är folkbokförda i kommunen. Lagen reglerar bl.a. betalningsansvar som

för somatisk långtidssjukvård och för medicinskt färdigbehandlade pa-

tienter i psykiatrisk vård. I förordningen 1991:1278 om kommunernas betalningsansvar

för viss hälso- och sjukvård regleras bl.a. storleken på den ersättning

skall lämnas till respektive landsting. som Lagen 1991:1136 om försöksverksamhet med kommunal primärvård reglerar att en kommun som ingår i ett landsting inom ramen för försöksverksamhet får erbjuda viss hälso- och sjukvård en

primärvård, landstinget och kommunen har kommit överens om

om det och erhållit tillstånd av SoS. I patientjournallagen 1985:562 regleras att det vid vård av pati-

enter inom hälso- och sjukvården skall föras patientjoumal. Pati-

entj ournal skall föras för varje patient och får inte gemensam för vara

flera patienter. I lagen regleras frågor rörande patientjournalens innehåll, utformning och hantering, bevarande av journalhandling, skyldighet att föra patientj ournal, ytterligare föreskrifter, patientjournaler i krig

och Övergångsbestämmelser. Patientskadelagen 1996:799 innehåller bestämmelser om rätt till

patientskadeersättning och skyldighet för vårdgivare att ha en för-

om säkring täcker sådan ersättning patientförsäkring. Lagen innesom håller bestämmelser rätten till patientskadeersättning, undantag från om rätten till patientskadeersättning, försäkringsskyldighet m.m., patient-

försälqingsförening, patientförsälcringsnämnd, skadestånd, återkrav och

preskription. I lagen 1990:1402 om Övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar regleras i l § att kommunerna, enligt huvudregeln,

SOU 1998: 105 Bilaga 2 357

den 1 januari 1992 från landstingen skall överta ansvaret för och driften av de sjukhem och andra vårdinrättningar i kommunen inrättats för som

somatisk långtidssjukvård och som huvudsakligen har kommunen eller

en del av kommunen som upptagningsområde. I 2 § att komanges en mun den 1 januari 1992 eller senare får överta även andra vårdinrättningar för långtidssjukvård än de i l landstinget och som avses om kommunen kommer överens om det. Lagen 1991:425 om viss uppgiftsskyldighet inom hälso- och

sjukvården föreskriver att ett landsting eller en kommun skall lämna vissa uppgifter till SoS och Läkemedelsverket LV för forskning och

framställning av statistik. I förordningen 1993:1057 om viss uppgiftsskyldighet inom häl-

so- och sjukvården finns ytterligare bestämmelser om landstingens

och kommunernas uppgiftsskyldighet. Förordningen 1982:777 om rikets indelning i regioner för hälso- och sjukvård som berör flera landstingskommnner innehåller bestämmelser rörande vilka regioner riket skall indelat i vad som vara gäller hälso- och sjukvård som berör flera landsting eller kommuner som inte ingår i något landsting.

Särskilda bestämmelser om viss psykiatrisk tvångsvård

I lagen 1991:1129 om rättspsykiatrisk vård ges föreskrifter om

psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång i

andra fall än som avses i lagen psykiatrisk tvångsvård om rättspsykiatrisk vård. I 2 § regleras att föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen om skyldighet för en landstingskommun att erbjuda hälso- och sjukvård gäller även rättspsykiatrisk vård. I övrigt regleras bl.a. frågor rörande beslut om rättspsykiatrisk vård, vården, upphörande av rättspsykiatrisk vård, överklagande, handläggningen i domstol och övriga bestämmelser.

I lagen 1991:1128 om psykiatrisk tvångsvård ges föreskrifter

om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Föreskrifterna kompletterar bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen. I 2 § regleras syftet med lagen. I övrigt regleras bl.a. förutsättningar för tvångsvård, tvångsvård efter beslut rätten, vården, av tvångsvårdens upphörande, Stödperson, överklagande och handläggningen i domstol.

I förordningen 1991:1472 om psykiatrisk tvångsvård och

rättspsykiatrisk vård finns föreskrifter ansluter till lagen som om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård. I förord-

358 Bilaga 2 SOU 1998: 105

ningen regleras bl.a. frågor rörande patientförteckning och journaluppgifter, vården, underrättelseskyldighet och hemsändande av utländsk patient.

Vissa ekonomiska frågor m.m.

Lagen 1962:381 om allmän försäkring reglerar bl.a. att en försäkringskassa får betala ut den pensionsberättigades pension till kommunal myndighet i fall där den pensionsberättigade åtnjuter vård eller försörjning mot avgift som erläggs av landsting eller kommun. Vidare sägs att kommun, där fråga är om kassa vars verksamhetsområde utgörs av en kommun, skall utse ledamöter till försäkringskassans styrelse och två revisorer att granska kassans styrelse. Ledamöter skall även utses till socialförsälcringsnämnden. I 2 kapitlet regleras bl.a. frågor om ersätt-

ning för sjukvård. Lagen 1993:1651 om läkarvårdsersättning innehåller bestäm-

melser om vissa ersättningar till läkare i privat verksamhet i primärvården och den öppna hälso- och sjukvården i övrigt och om patientavgifter i samband därmed läkarvårdsersättning. I lagen regleras bl.a. frågor rörande samverkans- och vårdavtal, landstingens ansvar m.m., särskilda krav på läkarverksamheten, vikariat, samverkan med andra, gemensamma bestämmelser, särskilda bestämmelser för vissa områden, patientavgift, Verksamhetsuppföljning och verkställighetsföreskrifter. Förordningen 1994:1121 om läkarvårdsersättning gäller vid läkarvård enligt lagen om läkarvårdsersättning. I förordningen regleras bl.a. frågor rörande tillämpningsområde, nonnalarvode, enkelt arvode, särskilt arvode, samtalsbehandling, rådgivning i födelsekontrollerande syfte, resekostnader, remiss och bestämmelser om arvogemensamma de. Lagen 1993:1652 om ersättning för sjukgymnastik innehåller bestämmelser om vissa ersättningar till sjukgymnaster i privat verksamhet i den öppna hälso- och sjukvården och om patientavgifter i samband därmed sjukgymnastersättning. I lagen regleras bl.a. frågor rörande samverkans- och vårdavtal, landstingets ansvar m.m., särskilda krav på sjukgymnastikverksamheten, vikariat, gemensamma bestäm-

melser för sjukgymnastikersättningen, särskilda bestämmelser för vissa områden gällande sjukgymnastikersättningen, patientavgift och verk-

samhetsuppföljning. I förordningen 1994:1120 om ersättning för sjukgymnastik regleras arvoden för sjukgymnastbehandling.

Bilaga 2 359

Lagen 1991:419 om resekostnadsersättning vid sjukresor

reglerar att landsting skall lämna ersättning för resekostnader i samband med olika former hälso- och sjukvård. av Lagen 1992:863 om lokal försöksverksamhet med finansiell

samordning mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvård regle-

rar de s.k. FINSAM-försöken. Om regeringen medger det, får allen män försäkringskassa, ett landsting och kommun har kommit en som överens om det bedriva lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst.

Lagen reglerar bl.a. frågor rörande bildandet beställarförbund, be-

av

ställarförbundets ledning, ekonomiska förvaltning och likvidation.

Förordningen 1992:621 om statsbidrag till texttelefoner reglerar att statsbidrag för texttelefoner lämnas till landsting under vissa villkor. I förordningen 1984:908 om vissa statsbidrag och försäkringsersättningar för sjukvård m.m. finns bestämmelser statsbiom

drag och ersättning från sjukförsäkringen till landsting och andra för

sjukvård m.m. Dessutom regleras bl.a. patientavgiftema. I förordningen 1994:2053 om vissa ersättningar i internationella förhållande till landsting och kommuner från sjukförsäkringen enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring regleras att landstingen i vissa fall får ersättning från sjukförsäkringen för vård eller resekostnader avseende personer som inte är bosatta i Sverige. Lagen 1996:1150 om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. reglerar högkostnadsskyddet för receptbelagda läkemedel och vissa receptfria läkemedel. Kostnader för förmåner enligt denna lag ersätts av det landsting inom vars område den berättigade är bosatt. I förordningen 1996:1294 om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. finns vissa allmänna föreskrifter om förskrivning av läkemedel m.m. och föreskrifter ansluter till lagen 1996: l 150 som om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m.

Bekämpande av smittsamma sjukdomar

I smittskyddslagen 1988:1472 regleras verksamhet till skydd mot att smittsamma sjukdomar sprids bland människor. Huvudregeln är att varje landsting svarar för att behövliga smittskyddsåtgärder vidtas inom landstingsområdet. I lagen regleras bl.a. frågor rörande smittsamma sjukdomar, samverkan, skyldighet att söka läkare och lämna upplys-

ningar, läkarundersökning och förhållningsregler, anmälan om

samhällsfarlig och annan anmälningspliktig sjukdom, särskilda åtgärder vid

360 Bilaga 2

befarad smittspridning, uppgiftsskyldighet, tvångsåtgärder, tvångsundersökning, tillfälligt omhändertagande, beslut om tvångsisolering, omhändertagandet under tvångsisoleringen, särskilda befogenheter vid

tvångsisoleringen, vistelse utanför sjukhuset vid tvångsisolering, över-

klagande, handläggningen av mål och ärenden, kostnader, tillsyn och ytterligare föreskrifter.

Smittskyddslagstiftningen har primärt sjukvårdshuvudmannen och

smittskyddsläkaren som adressat. Men vissa lagrum reglerar kommunal verksamhet, i första hand den kommunala nämnd som utför uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Nämnden åläggs exempelvis att inom kommunen för att smittskyddsåtgärder vidtas mot sådana svara djur, livsmedel, vattentäkter, avloppsvatten ventilationsanläggningar och andra objekt sprider eller misstänks sprida smittsamma sjuksom domar. Vidare finns reglerat skyldighet att på olika sätt samverka en med smittskyddsläkaren. Den kommunala nämnden får även meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att hindra spridning en samhällsfarlig sjukdom. av I smittskyddsförordningen 1989:301 lämnas viss ytterligare reglering inom smittskyddsområdet. Förordningen reglerar bl.a. anmälningsskyldighet till smittskyddsläkaren och den kommunala nämnden inom miljö- och hälsoskyddsområdet vid upptäckt av vissa sjukdomar. De aktuella sjukdomarna anges i bilaga till förordningen. SoS får meddela vissa föreskrifter inom smittskyddsområdet. I karantänslagen 1989:290 ges som en komplettering av smittskyddslagen vissa bestämmelser till skydd mot att karantänssjukdomar förs in i landet eller sprids till utlandet land-, luft- eller sjötrañk. genom

Med karantänssjukdom avses gula febern, kolera och pest. Smitt-

skyddsläkaren tillsammans med miljö- och hälsoskyddsnämnden svarar för smittskyddsåtgärder enligt denna lag. I lagen regleras bl.a. frågor rörande ansvarsfördelning och organisatoriska bestämmelser, allmänna bestämmelser sanitära åtgärder, åtgärder vid ankomst, råttbekämpom ning, avgifter, tillsyn, ytterligare föreskrifter, straff och överklagande. I karantänsförordningen 1989:302 lärrmas viss ytterligare reglering inom området. Förordningen reglerar bl.a. att SoS efter samråd med de berörda landstingen och kommunerna skall föreskriva vilka hamnar och flygplatser skall karantänshamnar respektive kasom vara rantänsflygplatser. SoS får meddela de föreskrifter som behövs för att hindra att karantänssjukdomar förs in i landet eller sprids till utlandet.

Bilaga 2 361

Tandvård

I tandvårdslagen 1985:125 avses med tandvård åtgärder för att före-

bygga, utreda och behandla sjukdomar och skador i munhålan. Varje landsting skall erbjuda en god tandvård åt dem är bosatta inom som landstinget. I lagen regleras bl.a. frågor rörande mål för tandvården, krav på tandvården, landstingets ansvar, nämnder, personal, vårdavgifter och kvalitetssäkring.

Övrigt inom hälso- och sjukvården

Medicintekniska produkter

I lagen 1993:584 om medicintekniska produkter ges allmänna bestämmelser om medicintekniska produkter. I lagen regleras bl.a. krav på medicintekniska produkter, kliniska prövningar, användning och tillsyn. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får som meddela föreskrifter om att klinisk prövning skall äga rum för vissa medicinska produkter.

Läkemedel och narkotika

Läkemedelslagen 1992:859 innehåller bestämmelser om läkemedel. Lagen reglerar bl.a. frågor rörande krav på läkemedel, klinisk prövning, hantering av läkemedel och tillsyn. LV utövar tillsyn. I läkemedelsförordningen 1992:1752 finns föreskrifter som ansluter till läkemedelslagen. I förordningen finns bl.a. regler om kliniska prövningar. Lagen 1992:860 om kontroll av narkotika innehåller bestämmelser narkotika rörande import och export, tillverkning, förordom nande och utelämnande, innehav, tillstånd och tillsyn m.m. Av betydelse för kommuner och landsting är främst 7 Där regleras att en föreståndare för en vetenskaplig institution som ägs eller stöds av staten eller kommun, får inneha narkotika i den mån narkotikan behövs för en en vetenskaplig forskning, undersökning eller undervisning. I förordningen 1992:1554 om kontroll av narkotika finns före-

skrifter som ansluter till narkotikastrafflagen 1968:64 och lagen

1992:860 om kontroll av narkotika. Förordningen berör kommuner

362 Bilaga 2 SOU 1998: 105

och landsting b1.a. i anslutning till bestämmelserna anmälan om om förvaring av narkotika. Förordningen 1968:70 med vissa bestämmelser om injektions-

sprutor och kanyler reglerar införsel, handel, överlåtelse m.m. avseende injektionssprutor och kanyler. LV meddelar beslut om införsel

och handel.

Särskilda bestämmelser i anslutning till människas död

Lagen 1987:269 om kriterier för bestämmande av människas död stadgar b1.a. att vid tillämpning av bestämmelser i lag eller annan törfattning som tillskriver en människas död rättslig betydelse skall gälla att en människa är död när hjärnans samtliga fimktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort. Lagen 1995:832 om obduktion m.m. innehåller bestämmelser om obduktioner och vissa andra åtgärder med kroppen efter en avliden människa. Lagen 1995:831 om transplantation m.m. innehåller bestämmelingrepp för att ta till eller annat biologiskt material ser om vara organ från en levande eller avliden människa för behandling av sjukdom eller kroppsskada hos en annan människa transplantation eller för annat medicinskt ändamål.

Reglering av vissa tjänster

I lagen 1982:764 om vissa läkartjänster vid upplåtna enheter m.m. ges bestämmelser om vissa läkartjänster vid sådana enheter inom

landstingens hälso- och sjukvård som har upplåtits för den grundläggande högskoleutbildningen för läkarexamen upplåtna enheter. Bland annat regleras att varje läkare som är anställd vid en upplåten enhet är skyldig att biträda vid handledningen av medicine studeranden.

Vissa avtalsfrâgor

I förordningen 1982:1040 om vissa arbetstagare vid akademiska sjukhuset i Uppsala meddelas föreskrifter om sådana arbetstagare som behåller sina statliga tjänster vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, när huvudmarmaskapet för sjukhuset övergår från staten till Uppsala läns landstingskommun. Universitetet i Uppsala skall utöva arbetsgivarens

Bilaga 2 363

befogenheter, i den mån det inte enligt särskilda föreskrifter ankommer på regeringen, Statens arbetsgivarverk eller myndighet. annan I förordningen 1981:1137 om vissa arbetstagare vid karolinska sjukhuset meddelas föreskrifter i fråga om sådana arbetstagare som behåller sina statliga tjänster vid Karolinska sjukhuset, när huvudmannaskapet för sjukhuset övergår från staten till Stockholms läns landstingskommun. RFV skall utöva arbetsgivarens befogenheter, i den mån det inte enligt särskilda föreskrifter ankommer på regeringen, Statens arbetsgivarverk eller myndighet. annan I förordningen 1982:1164 om vissa arbetstagare vid de statliga

ungdomsvårdsskolorna och nykterhetsvårdsanstalterna meddelas

föreskrifter om sådana arbetstagare behåller sina statliga tjänster som vid de statliga ungdomsvårdsskoloma och nykterhetsvårdsanstaltema, när huvudmannaskapet för dessa institutioner övergår från staten till kommuner, landsting eller kommunalförbund.

Diverse bestämmelser

Lagen 1982:316 med förbud mot omskärelse av kvinnor reglerar förbud mot omskärelse. Lagen 1988:711 om befruktning utanför kroppen rör befrukt-

ning av en kvinnas ägg utanför hennes kropp i syfte att avla bam. Infö-

rande i en kvinnas kropp av ett ägg som har befruktats utanför kroppen får ske endast under vissa villkor. Enligt lagen 1984:1140 om insemination förstås med insemination införande av sperma i en kvinna på konstlad väg. Insemination får utföras endast under vissa villkor.

Lagen 1991:115 om åtgärder i forsknings- och behandlingssyf-

te med befruktade ägg från människa reglerar villkoren för försök i

forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg.

Kungörelsen 1944:285 med tillämpningsföreskrifter till lagen

den 24 mars 1944 nr 133 om kastrering innehåller regler om att

läkare i vissa fall är skyldig att sörja för att ansökan kastrering görs om hos SoS. Lagen 1974:525 om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m.m. reglerar bl.a. att staten, landstingen och kommuner-

na erhåller ersättning från sjukförsäkringen för rådgivning lämnas

som

i födelsekontrollerande syfte eller abort eller sterilisering l §.

om Lagen 1996:1157 om läkemedelskommittéer innehåller be-

stämmelser om att det i varje landsting skall finnas en eller flera läke-

medelskommittéer. Landstinget bestämmer hur många sådana kom-

364 Bilaga 2

mittéer som skall finnas och vilket organ inom landstinget som skall tillsätta en kommitté. Landstinget bestämmer också antalet ledamöter i varje kommitté och mandattiden för ledamöterna. En läkemedelskommitté skall genom rekommendationer till hälso- och sjukvårdspersonalen eller på annat lämpligt sätt verka för tillförlitlig och rationell läen kemedelsanvändning inom landstinget. Rekommendationerna skall vara grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet. Förordningen 1985:796 med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m. reglerar SoS normgivningsbemyndiganden i anslutning till bl.a. hälso- och sjukvårdslagen, patientjoumallagen och tandvårdslagen. Inom området Hälso- och sjukvård finns 179 myndighetsföreskrif-

ter eller motsvarande eller allmänna råd eller motsvarande utfär-

dade SoS, l allmänt råd cirkulär utfärdat av Medicinalstyrelsen av

samt 5 myndighetsföreslqifter eller motsvarande utfärdade av RFV.

råd, då myndigheten SoS ansvarar för Medicinalstyrelsens allmänna har upphört. SoS regler är publicerade i SOSFS. Allmänt råd från Medicinalstyrelsen:

1964:96 Medicinalstyrelsens cirk. angående rapportering av nyfödda med missbildning

Myndighetsföreslcrifter eller allmänna råd från SoS:

Allmänt 1974:115 Socialstyrelsens cirkulär gravida kvinnor och om bilbälteslagens tillämpning

1975:21 Socialstyrelsens kungörelse om undantagande från skyldighet

att använda bilbälte när medicinska hinder föreligger 1975:41 Socialstyrelsens cirkulär med råd och anvisningar i frågor om mottagande gåvor från patienter inom den allmänna av sjukvården 1972:43 Socialstyrelsens cirk. blanketter i anledning av lagen om om fastställande könstillhörighet i vissa fall SFS 1972:119 av 1972: 135 Socialstyrelsens kimgörelse angående anmälan till socialstyrelsen om psykisk sjukdom eller annan psykisk rubbning hos viss medicinalpersonal 1975:115 Socialstyrelsens cirk. med föreskrifter verkställigheten om om steriliseringslagen. 1976:77 Socialstyrelsens cirkulär klassiñkationer av radiologiska om åtgärder

Bilaga 2 365

1977: 14 Socialstyrelsens kungörelse om icke legitimerade läkares formella kompetens 1978: 14 Socialstyrelsens föreskrifter m.m. för förbättrad kapacitet inom ögonvården . 1978:23 Socialstyrelsens ktmgörelse om undantagande från skyldighet att vid färd med motorcykel eller moped använda skyddshjälm när medicinska hinder föreligger 1979:72 Socialstyrelsens anvisningar rörande joumalföring vid vissa ingrepp och undersökningar 1979:77 Socialstyrelsens kungörelse om läkares ansvar för remitterade patienter m.m. 1979: 100 Förteckning över fastställda blanketter inom medicinalväsendets område 1980:99 Socialstyrelsens allmänna råd om hälso- och sjukvårdspersonalens utbildning 1981:25 Socialstyrelsens föreskrifter för hälso- och sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg m.m. 1981:47 Socialstyrelsens föreskrifter m.m. Om sjukvårdsutrustning i ambulanser 1982:78 Socialstyrelsens föreskrifter för psykologer om joumalföring 1983:4 Socialstyrelsens allmänna råd om förvaltning av privata

medel Inom socialtjänstens, sjukvården och omsorgerna

m.m. om psykiskt utvecklingsstörda 1983:45 Socialstyrelsens allmänna råd beträffande landstingens patientdatabaser 1983:71 Socialstyrelsens föreskrifter om ledning av hälso- och sjukvård samt hälsoskydd i krig 1984:28 Socialstyrelsens allmänna råd blodverksamhet om 1984:31 Socialstyrelsens föreskrifter om medicinska krav för innehav körkort, traktorkort eller taxibehörighet av

1984:32 Socialstyrelsens föreskrifter om anmälan till cancerregistret

1985:11 Socialstyrelsens föreskrifter vidareutbildning av läkare om 1986:33 Socialstyrelsens föreskrifter anställning barnmorska, om av sjukgymnast eller sjuksköterska med utländsk utbildning 1986:42 Socialstyrelsens allmänna råd förenklat utlåtande för om tillfällig föräldrapenning vid läkarbesök för barn mellan 12 och 16 år 1987:6 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om inseminationer 1987:7 Socialstyrelsens allmänna råd hantering av riskavfall om inom hälso- och sjukvården ändr. 1990:13.

366 Bilaga 2 SOU 1998: 105

1989: 12 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen patientjournallagen 1985:562 inom av skolhälsovården. 1989:35 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd befruktning om utanför kroppen m.m. ändr. 1992: 15. 1989:39 Socialstyrelsens allmänna råd desinfektion om av avloppsvatten från sjukhus laboratorier m.fl. 1990:27 allmänna råd om läkarintyg i asylärenden m.m.

1991:2 Socialstyrelsens allmänna råd förebyggande åtgärder mot om hepatit B 1991:16 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om legitimerade kiropraktorers verksamhet 1991:22 Socialstyrelsens och riksarkivets allmänna råd handhavandet patientjournaler i vissa fall om av 1991:35 Rättsmedicinverkets föreskrifter om blodprov vid utredning av faderskap 1992:18 Socialstyrelsens föreskrifter målbeskrivning för läkare om 1992:23 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna. Bemyndigande att förordna icke legitimerade läkare på vissa läkartjänster m.m. 1993:17 Socialstyrelsens allmänna råd; Omvårdnad inom hälso- och sjukvården 1993:20 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; Patientj otnnallagen 1994:8 Socialstyrelsens föreskrifter; Viss uppgiftsskyldighet beträffande sluten vård inom hälso- och sjukvården 1994: 16 Socialstyrelsens föreskrifter; Avvecklingsplaner för vårdhem

1994:27 Socialstyrelsens föreskrifter; Ömsesidigt erkännande av

yrkesbehörighet inom hälso- och sjukvård 1994:23 Socialstyrelsens allmänna råd; Omarbetade formulär till journaler inom mödrahälsovård och förlossningsvård

1994:27 Socialstyrelsens föreskrifter; Ömsesidigt erkännande av

yrkesbehörighet inom hälso- och sjukvård

1995:4 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Legitimerade optikers arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvården 1995:8 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; Ansvar,

kvalitetssäkring och läkemedelsförsöijning inom ambulanssjukvården m.m.

1995:9 Socialstyrelsens allmänna råd; Rutiner för bevarande av

provmaterial vid patologavdelningar

m.m.

Bilaga 2 367

1996: 15 Rättsmedicinalverkets föreskrifter och allmänna råd. Läkarintyg enligt 7 § lagen 1991:2041 om särskild personutredning i brottmål 1996:23 Anmälningsskyldighet enligt 5§ lagen 1996:786 om tillsyn

över hälso- och sjukvården Lex Maria samt lokal

avvikelsehantering 1996:24 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Kvalitetssystem i hälso- och sjukvården 1996:26 Socialstyrelsens föreskrifter. Målbeskrivningar för specialiteter inom ramen för läkarnas specialiseringstjänstgöring 1996:27 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Läkarnas specialiseringstjänstgöring m.m. 1996:28 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Kliniska obduktioner m.m. 1996:32 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Informationsöverföring och samordnad vårdplanering

1996:34 Socialstyrelsens föreskrifter. Viss uppgiftsskyldighet inom

hälso- och sjukvården 1997:5 Socialstyrelsens allmänna råd; Rättsintyg vid utredning av vålds- och sexualbrott 1997:8 Socialstyrelsens allmänna råd. Verksamhetschef inom hälsooch sjukvård 1997: 10 Socialstyrelsens allmänna råd. Medicinskt ansvarig sjuksköterska i kommunernas hälso- och sjukvård 1997:14 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; Delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård 1997:20 Socialstyrelsens allmänna råd. Information om fosterdiagnostik 1997:22 Socialstyrelsens föreskrifter. Anmälan till Socialstyrelsen av legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal som p.g.a. psykisk sjukdom m.m. inte kan utöva sitt yrke tillfredsställande.

1997:27 Socialstyrelsens allmänna råd. Hälsoundersökningar med

mammograñ.

Kompetenskrav m.m. 1987:24 Socialstyrelsens allmänna råd om kompetenskrav för arbetsterapeuttjänster 1987:30 Socialstyrelsens allmänna kompetenskrav för råd om tjänstgöring som laboratorieassistent eller medicinskteknisk assistent

368 Bilaga 2

1989:48 Socialstyrelsens allmänna råd kompetenskrav för om tjänstgöring som sjukhusfysiker 1989:49 Socialstyrelsens allmänna råd om kompetenskrav för

tjänstgöring som ukhusingenjör

1990: 14 Socialstyrelsens allmänna råd om kompetenskrav för tjänster som ambulanssjukvårdare 1991:30 Socialstyrelsens föreskrifter om kompetenslcrav för läkare som får avge utlåtande enligt lagen 1991:1137 om rättspsykiatrisk undersökning och intyg enligt lagen 1964:542 om personundersökning i brottmål 1995: 15 Socialstyrelsens allmänna råd; Kompetenskrav för tjänstgöring som sjuksköterska och barnmorska ändr. 1997: l 8 1996:13 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Legitimation som psykolog

Särskilda bestämmelser om viss psykiatrisk tvångsvård

1970: 14 Socialstyrelsens cirk. med vissa rättsliga synpunkter på den slutna vården psykiskt utvecklingsstörda av 1991:27 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om utfardande av vårdintyg enligt lagen 1991:1 128 om psykiatrisk

tvångsvård och lagen 1991:1129 om rättspsykiatrisk vård

1991:29 Socialstyrelsens föreskrifter om delegering av chefsöverläkares uppgifter enligt lagen 1991:1128 om psykiatrisk tvångsvård och lagen 1991 l 129 om : rättspykiatrisk vård 1995:13 Socialstyrelsens föreskrifter; Underrättelse- och uppgiftsskyldighet vid psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård 1996: 14 Rättsmedicinalverkets föreskrifter och allmänna råd. Rättspsykiatrisk undersökning

Vissa ekonomiska frågor m.m. 1989:5 Socialstyrelsens föreskrifter om statsbidrag till kommunerna för stöd och hjälp i boendet 1991:1 Socialstyrelsens föreskrifter om statsbidrag till färdtjänst och särskilt anpassad kollektivtrafik 1994:28 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; Tillfälligt statsbidrag till gruppbostäder och sjukhem m.m. 1994:30 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; Statsbidrag till texttelefoner

Bilaga 2 369

Vaccinationer 1977:80 Socialstyrelsens kungörelse med förtydliganden till de avsnitt som behandlar vaccinationer resp. utrustning i Socialstyrelsens kungörelse om förebyggande och behandling av vissa överkänslighetsreaktioner 197722 1979:80 Socialstyrelsens kungörelse med allmänna råd om poliovaccination av vuxna 1982: 13 Socialstyrelsens allmänna råd om diagnostik av och förebyggande åtgärder mot rubellainfektioner 1990:20 Socialstyrelsens föreskrifter vaccinationsverksamhet om 1990:21 Socialstyrelsens allmänna råd om profylax mot difteri och stelkramp 1994:5 Socialstyrelsens allmänna råd. Difterivaccination av vissa risk- och yrkesgrupper 1994:26 Socialstyrelsens allmänna råd. Vaccinationer mot pneumokocker 1996:1 Socialstyrelsens allmänna råd. Vaccination av barn

F örlossningsvård 1973:3 Socialstyrelsens cirkulär med råd och anvisningar angående

förfarandet vid Rh-immunisering av frivilliga givare i syfte

att skapa tillgång till immunglobulin anti-D för profylaktisk behandling av vissa nyförlösta kvinnor m.fl. 1973: 12 Socialstyrelsens cirkulär om statistisk redovisning med hjälp av medicinskt födelsemeddelande av förlossningar i öppen och sluten vård 1975:7 Socialstyrelsens cirkulär om ändring i cirkuläret 197323 med råd och anvisningar angående förfarandet vid Rh-

immunisering av frivilliga givare i syfte att skapa tillgång till

immunglobulin anti-D för profylaktisk behandling av vissa nyförlösta ... 1976:81 Socialstyrelsens föreskrifter om barnmorskas skyldighet att föra journal m.m. rörande förlossning och missfall, som ägt rum annorstädes än på sjukhus 1977:75 Socialstyrelsens kungörelse om formulär för anmälan om barns födelse 1986:8 Socialstyrelsens föreskrifter om säkerhetsåtgärder i samband med fosterövervakning vid tolkning av kurvor från kardiotokografisk registrering 1988:20 Socialstyrelsens allmänna råd undersökning av nyfödda om barn för vissa ämnesomsättningsrubbningar m.m.

370 Bilaga 2 SOU 1998: 105

1990:22 Socialstyrelsens allmänna råd hemförlossning om 1993:1 Socialstyrelsens allmänna råd om tidig hemgång efter förlossning 1994:23 Socialstyrelsens allmänna råd; Omarbetade formulär till journaler inom mödrahälsovård och förlossningsvård 1997:9 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Profylaktisk

behandling mot uppkomst av RhD-immunisering

Barnhälsovård 1978:25 Socialstyrelsens kungörelse AD-vitaminprofylax hos barn om 1983:21 Socialstyrelsens föreskrifter för hälso- och sjukvårdspersonal m.fl. vid tillämpning av internationell kod för marknadsföring

av bröstmj

1986:9 Socialstyrelsens allmänna råd om regional och nationell amningsrapportering 1986:20 Socialstyrelsens allmänna råd om förebyggande, diagnostik och behandling av ögoninfektioner hos nyfödda 1987:8 Socialstyrelsens föreskrifter om användning av bröstmjölk m.m. 1989:20 Socialstyrelsens allmänna råd om hälsoundersökning av utländska adoptivbarn 1991:20 Socialstyrelsens allmänna råd om förebyggande av bamolycksfall och om rådgivning från hälso- och sjukvården 1993: l 1 Socialstyrelsens allmänna råd; Medicinsk åldersutredning av invandrarbam och adoptivbarn

Aborter 1972:59 Socialstyrelsens föreskrifter rörande tidiga abortingrepp. Operationsteknik och patientomhändertagande 1976:80 Socialstyrelsens meddelande om nya blanketter för ansökan om abort, m.m. 1989:6 Socialstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av abortlagen 1990:8 Socialstyrelsens allmänna råd rörande omhändertagande av foster efter abort 1996:21 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Rätt för barnmorskor att föreskriva läkemedel i födelsekontrollerande syfte

Långtidssjukvård 1980:86 Socialstyrelsens kungörelse med föreskrifter användning om av kateter i urinblåsan i vissa fall m.m.

Bilaga 2 371

1980:87 Socialstyrelsens kungörelse med föreskrifter förbud mot om tvångsmedel inom somatisk långtidssjukvård 1980:88 Socialstyrelsens kungörelse med föreskrifter vid hyperbar syrgasbehandling av sår 1986:25 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om märkning av avtagbara tandproteser

Bekämpande av smittsamma sjukdomar

1976:5 Socialstyrelsens instruktion för karantänsläkare 1977:64 Socialstyrelsens kungörelse angående internationella intyg om skyddsympning mot kolera, smittkoppor och gula febcm

1979:26 Socialstyrelsens kungörelse med upphävande av

föreskrifterna om ympning mot smittkoppor och revaccinering av viss personal inom karantänväsendet samt inom hälso- och sjukvård 1980:53 Socialstyrelsens kungörelse om godkännande av viss institution för utfärdande av internationella intyg om skyddsympning mot gula febcm 1985:4 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd angående AIDS 1986:11 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om information och föreskrifter till patienten i samband med meddelanden om resultat av test avseende antikroppar mot LAV/HTLV-III 1987:22 Socialstyrelsens allmänna råd om HIV-screening av gravida kvinnor 1988: 15 Socialstyrelsens föreskrifter om laboratoriediagnostik av HIV-infektion 1989:18 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om

tillämpningen av smittskyddslagen ändr. 1997:7

1989:21 Socialstyrelsens allmänna råd om förebyggande av rabies 1991:2 Socialstyrelsens allmänna råd om förebyggande åtgärder mot hepatit B

1992:9 Socialstyrelsens allmänna råd om oklar febersjukdom efter

utlandsvistelse 1993: 10 Förebyggande åtgärder kring fall meningokocksjukdom av 1996:20 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Karantänsharrmar och karantänsflygplatser, råttsaneringsbevis och taxa för vissa åtgärder på fartyg och luñfartyg m.m.

372 Bilaga 2 SOU 1998: 105

Tandvård 1986:27 Socialstyrelsens föreskrifter om förordnande på tjänst för allmäntj änstgöring inom folktandvården icke legitimerade av tandläkare 1987:25 Socialstyrelsens föreskrifter om förbud mot användning av kopparamalgam inom tandvården 1987:26 Socialstyrelsens föreskrifter om tandläkares specialistutbildning 1988:1 Socialstyrelsens allmänna råd i HIV-frågor inom tandvården 1988:3 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd 1988:3 om användandet av dentala gjutlegeringar, ingående i tandtekniska arbeten omtyckt 1989: 17 1988: 17 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för ökad säkerhet i samband med analgesi och anestesi vid Odontologiska ingrepp 1988:30 Socialstyrelsens allmänna råd om diagnostik, registrering och behandling av karies 1991:4 Socialstyrelsens allmänna råd användning av fluorider för om odontologiskt bruk, tandsköterskor samt delegering inom tandvården 1991:6 Socialstyrelsens allmänna råd om utredning av patienter som sätter sina symtom i samband med kvicksilver från amalgam 1992:21 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om allmäntj änstgöring för tandläkare 1993:4 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om tandläkares specialiseringstjänstgöring 1996: 18 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Dokumentation patientbehandling inom tandvården m.m. av 1996:19 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd.

Kompetenskrav och behörighet för tandhygienister och

Medicintekniska produkter 1994:20 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Medicintekniska produkter. 1994:21 Ansvaret för medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården m.m.

Läkemedel och narkotika 1969: 13 Socialstyrelsens cirk. om åtgärder för att försvåra obehörig

åtkomst av injektionssprutor och kanyler

Bilaga 2 373

1974:83 Socialstyrelsens krmgörelse om läkemedelsförsörjningen vid ukvårdsinrättningarna m.m. 1984:9 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om klinisk läkemedelsprövning 1987: 12 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om läkemedelshantering vid hem, boende, läkarrnottagningar, alkoholpoliniker och rådgivningsbyråer med Socialnämnd som huvudman 1987:27 Socialstyrelsens föreskrifter om ansvarsfördelning och läkemedelshantering i samband med anestesi 1988:26 Socialstyrelsens föreskrifter om ansvarsfördelning och läkemedelshantering inom allmän intensivvårdsavdelningar samt allmänna råd för all intensivvård 1988:27 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om beredning och hantering av radioaktiva läkemedel på sjukhus och apotek 1990:7 Socialstyrelsens kungörelse om ändring i kungörelsen MF 1974:83 om läkemedelsförsörjning vid sjukvårdsinrättningarna m.m. 1990: 16 Socialstyrelsens föreskrifter om metadonunderhållsbehandling och förskrivning av opiater på indikation narkomani ändr. 1991:33, 1994: 19 och 1997: 17 1992:6 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om läkemedelshantering inom kommunal hälso- och sjukvård enligt 18 § hälso- och sjukvårdslagen m.m. 1992:22 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om inforrnationsskyldighet för läkare och tandläkare om generiska läkemedel m.m. 1994:11 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; Rätt för sjuksköterskor i öppen hälso- och sjukvård att föreskriva vissa läkemedel 1995: 19 Läkemedelshanteringen inom landstingens m.fl. hälso- och

sjukvård och den enskilda hälso- och sjukvården inklusive

tandvård

Kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel, livsmedel och förbrukningsar-

tiklar 1994:22 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Behörighet att föreskriva kostnadsfria förbrukningsartiklar samt om beskaffenhet av kostnadsfria förbrukningsartiklar m.m.

374 Bilaga 2

Särskilda bestämmelser vid människas död 1982:2 Socialstyrelsens föreskrifter för hälso- och sjukvårdspersonalen det medicinska språket i bl.a. om J ournaler, intyg och dödsbevis 1987:32 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd kriterier för om bestämmande av människas död omtryckt 1996:5.

1994:4 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; Åtgärder mot

överföring av smitta vid transplantation av organ eller vävnad 1996:29 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Vissa åtgärder inom hälso- och sjukvården vid dödsfall 1996:30 Socialstyrelsens föreskrifter. Nya formulär för dödsbevis och intyg om dödsorsaken 1997:4 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Organ- och

vävnadstagning för transplantation eller för annat medicinskt

ändamål

Säkerhetsföreskrifter 1977:2 Socialstyrelsens kungörelse om förebyggande och behandling av vissa överkänslighetsreaktioner 1982:8 Socialstyrelsens föreskrifter om markering i journal av intolerans och allvarlig överkänslighet mot läkemedel m.m. 1982: l 9 Socialstyrelsens föreskrifter om åtgärder mot att materiel oavsiktligt kvarlämnas i samband med operation 1986:34 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd vid användning

av natriumklorid/heparin-lösning som trombosprofylax vid

bruk av intravasala katetrar 1988:25 Socialstyrelsens föreskrifter och allmärma råd om ansvarsfördelning inom den sluten hälso- och sjukvården vid sondmatning samt vid användning av intravasal kateter och epiduralkateter 1989:1 Socialstyrelsens föreskrifter om åtgärder för att förhindra förväxlingar inom hälso- och sjukvården och för att öka

säkerheten vid läkemedelshantering inom den slutna vården

1989:38 Socialstyrelsens föreskrifter om blodgivning, blodtransfusion m.m. 1990:25 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd anti-HGVom undersökning i samband med blod- och plasmagivning 1991:8 Socialstyrelsens föreskrifter förbud mot användning om av koldioxidlaser vid borttagning naevi av m.m. 1991: 13 Socialstyrelsens allmänna råd medicinska om gasanläggningar

Bilaga 2 375

1991:14 Socialstyrelsens allmänna råd om ersättning av blodförluster 1992:2 Socialstyrelsens allmänna råd om identitetskontroll m.m. Av patienter i hälso- och sjukvården 1995:3 Socialstyrelsens föreskrifter; Undersökning av antiHTLV I/II

inför blod- och plasmagivning

1996: 10 Socialstyrelsens föreskrifter. Omtestning av blodgivare och vissa patienter vilkas serum undersökts ospätt med Abbotts HIV-test IMx HIV-1/HIV-2 3rd Generation Plus

Myndighetsföreskrifter från RFV:

RFFS 1977:27 Kungörelse om ersättning för vissa läkarutlåtanden m.m. RFFS 1988:9 Riksförsäkringsverkets föreskrifter om uppförande av tandläkare på förteckning hos allmän försäkringskassa i vissa fall RFFS 1988:29 Riksförsäkringsverkets föreskrifter uppgiftsskyldighet om vid sjukhusvård RFFS 1994:33 Riksförsäkringsverkets föreskrifter om vissa ersättningar i internationella förhållanden till landsting och kommuner från sjukförsäkringen enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring RFFS 1996:31 Riksförsälu-ingsverkets föreskrifter om fastställande av priser på läkemedel m.m.

12.2.3 Hälsoskydd

Inom området Hälsoskydd finns 1 lag och 1 förordning. Vidare finns 2

myndighetsföreskrifter och 10 allmänna råd eller motsvarande utfär-

dade av SoS publicerade i SOSFS samt 4 myndighetsföreslcrifter och

4 allmänna råd utfärdade av SNV. Dessutom finns ytterligare 7 allmänna råd utfärdade av SoS, men

publicerade i den särskilda skriftserien Allmänna råd från Socialstyrel-

Dessa regler redovisas i avsnitt l2.2.4. sen. Av hälsoskyddslagen 1982:1080 framgår att varje kommun svaför hälsoskyddet inom kommunen. Med hälsoskydd avses åtgärder rar för att hindra uppkomsten av Sanitära olägenheter och för att undanröja sådana olägenheter. Författningama bestämmer vissa villkor för kommunens verksamhet och anger områden som särskilt skall prioriteras. Den ansvariga nämnden i kommunen utövar den omedelbara tillsynen i kommunen. Den kommunala nämnden får i särskilda fall meddela de

376 Bilaga 2

villkor som behövs för att bl.a. förhindra uppkomsten sanitär oläav genhet samt meddela förelägganden och förbud. Hälsoskyddsförordningen 1983:616 innehåller bl.a. bestämmel-

ser om hälsoskydd i anslutning till bostäder, gränsvärden för luftförore-

ningar, strandbad och central tillsyn. Kommunens föreslcriftsrätt speciñceras i förordningen. Den centrala tillsynen fördelas mellan SoS och SNV. I och med att den miljöbalken träder i kraft den l januari 1999 nya ersätts den befintliga regleringen inom hälsoskyddsområdet av denna nya reglering.

Vidare finns 2 myndighetsföreskrifter och 10 allmänna råd eller motsvarande utfärdade av SoS och 4 myndighetsföreslcrifter och 4

allmänna råd utfärdade av SNV. SoS regler är publicerade i SOSFS.

Myndighetsföreskrifter och allmänna råd från SoS:

1979:91 Socialstyrelsens rekommendation begränsning av om

användningen av heltäckande textilmattor i vissa lokaler

1983:14 Socialstyrelsens allmänna hälsoskydd vid råd om lägerverksamhet 1983: 15 Socialstyrelsens allmänna råd om hälsoskydd i fritidsbostad för uthyrning m.m. 1983:17 Socialstyrelsens allmänna råd hälsoskydd i hotell, om pensionat och liknande lokaler 1983:71 Socialstyrelsens föreskrifter om ledning av hälso- och sjukvård samt hälsoskydd i krig 1984: 19 Socialstyrelsens allmänna råd om åtgärder mot mögel i byggnader, lokaler, och anläggningar som omfattas av

hälsoskyddslagens bestämmelser

1989:13 Socialstyrelsens allmänna råd om åtgärder mot formaldehyd i byggnader 1989:45 Socialstyrelsens allmänna råd bedömning hälsorisker om av från vissa golvmaterial 1989:51 Socialstyrelsens allmänna råd ventilation i bostäder mfl. om lokaler 1994:29 Socialstyrelsens föreskrifter. Tillstånd för användning av vissa bekämpningsmedel 1996:7 Socialstyrelsens allmänna råd. Buller inomhus och höga ljudnivåer 1996:33 Socialstyrelsens allmänna råd. Städning i skolor, förskolor, fritidshem och fritidsgårdar

Bilaga 2 377

Myndighetsföreskrifter och allmänna råd från SNV:

SNFS 1993: 10 Kungörelse med föreskrifter om högsta tillåtna halt i luft av svaveldioxid SNFS 1993 :11 Kungörelse med föreskrifter högsta tillåtna halt i luft om av sot svävande partiklar SNFS 1993:12 Kungörelse med föreskrifter om högsta tillåtna halt i luft av kvävedioxid SNFS 1996:6 Statens Naturvårdsverks föreskrifter om strandbadvatten SN AR 86:5 Hälsoskydd i hamnar för fritidsbåtar SN AR 86:6 Hälsoskydd på campingplatser SN AR 88:1 Bassängbad, Vattenkvalitet och kontroll SN AR 89:4 Strandbad, Vattenkvalitet och kontroll

12.2.4 Den särskilda skriftserien Allmänna råd från

Socialstyrelsen

Nedan presenteras 64 allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting. Dessa är utfärdade av SoS, men inte publicerade i SOSFS utan i den särskilda skriftserien Allmärma råd från Socialstyrelsen.

Hälso- och sjukvården 1981:3 Inför döden Om hänsyn till olika religiösa och etniska grupper i sjukvården 1981:4 Hälsovård för mödrar och barn inom primärvården 1985 10 z Gynekologisk hälsokontroll 1985:11 Kost på sjukhus och inom social omsorg 1986:6 Barns språkmiljö noteringar inom mödra- och bamhälsovården 1987:6 Antikonception aktuella preventivmetoder - 1988:3 Tandhälsovårdsprogram för vuxna 1989:1 smärtbehandling i livets slutskede 1990:1 Samordning av synskadades rehabilitering 1990:7 Beroendeframkallande psykofarmaka. Att behandla och förebygga beroende och missbruk 1990:8 Att förebygga självmord inom hälso- och sjukvård 1991:4 Sekretess inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten

1991:6 Samordning av den onkologiska sjukvården

onkologiska centras roll och uppgifter

378 Bilaga 2

199 1 Hälsoundersöknin gar inom bamhälsovården 1991:9 LPT Tillämpning av lagen om psykiatrisk tvångsvård v 1991:10 LRV Tillämpning av lagen om rättspsykiatrisk vård - 1992:2 Livsuppehållande åtgärder i livets slutskede 1992:3 Den svenska barnhjärtkinirgins organisation 1993:3 Morfologisk diagnostik av bröstcancer Principer och kvalitetssäkring 1994:2 Hjärnskador vid syrebrist hos fullgångna nyfödda barn 1995:4 Hälso- och sjukvård för asylsökande och flyktingar 1995:5 Kompetensbeskrivningar för sjuksköterskor och barnmorskor ändring i SOSFS 1997:18 -

Socialtjänst- och handikappfrågor 1982:3 Att arbeta på vårdhem för vuxna utvecklingsstörda 1983:1 Behandling av barn med Downs syndrom 1985:2 Vårdnad och umgänge Samarbetssamtal och vårdnadsutredningar 1985:3 Integritet om respekten för vuxna utvecklingsstörda - 1985:7 Utvecklingsstörda vuxna som inte hör 1985:8 Socialtjänstens insatser för vuxna handikappade - Socialtjänsten 1985:9 Barn och ungdomar med handikapp Socialtjänsten - 1986:1 Samordnad äldreomsorg Boende, service, vård - 1986:2 Individinriktade insatser i invandrarfamiljer 1986:5 Barn och unga i familjehem 1988:6 Att fastställa faderskap 1989:4 Barn och familjer på behandlingshem, barnhem m.m.

1989:5 Samarbete om barn och ungdom Sverige4Finland

1989:6 Underhållsbidrag till bam 1990:1 1 Institutionsavveckling. Utvecklingsstörda personers flyttning från vårdhem 1991:3 Sexuella övergrepp mot bam 1991:4 Sekretess inom hälso- och sjukvården och socialtj änsten 1991.7 Inför avhysningen 1992:1 Daglig verksamhet och arbete 1992:4 Socialbidrag ändring i SOSFS 1996:22 - 1993:1 Budget och skuldrâdgivning i socialt arbete 1993:4 Privat omsorg för äldre och handikappade 1994:1 LSS -lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade

Bilaga 379 2

1994:3 Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten

ändring i SOSFS 1996:2, SOSFS 1996:12

Beredskap

1984:1 Primärvård i beredskap och krig Innehåll och

organisation 1984:2 Ledning av hälso- och sjukvård samt hälsoskydd i krig 1984:4 Akutvård av radioaktivt kontaminerad eller externt bestrålad personal vid kärnkraftverk 1989:2 Planering för säker sjukvård i krig Byggnader och anläggningar 1990:9 Smittskyddet i krig 1990: 10 Omhändertagande skadade vid kemiska olyckor av 1991:2 Psykiskt och socialt omhändertagande vid stora olyckor och katastrofer 1991:5 Omhändertagande av skadade vid radiakolyckor och kämvapenexplosioner

1992:5 Medicinsk katastrofberedskap

1993:2 Riktlinjer B-skydd Skydd mot biologiska stridsmedel för det civila försvaret 1995:1 Sjukvård i kris och krig Omställning och ändrade prioriteringar

Hälsoskydd 1986:4 Handläggning av asbestfrågor i byggnader l 98822 Terrniskt inomhusklimat 1990:2 Klamydiainfektioner. Förebyggande åtgärder

1990:5 Radon och hälsoskydd ändring i SOSFS 1993:25

- 1990:6 Tuberkulos. Förebyggande åtgärder 1995:3 Yrkesmässig hygienisk behandling 1995:4 Hälso- och sjukvård för asylsökande och flyktingar

12.3 Upplevda problem med regleringen

Landstingsförbundet eftersträvar allmänt sett större frihet för landsting-

en att organisera sin verksamhet och att komma överens huvudom mannaskap landsting och kommuner emellan, t.ex. kan nämnas att Landstingsförbundet nyligen tillsammans med Svenska Kommunförbundet skrivit till regeringen med begäran utökad komom gemensam petens inom äldreornrådet. En annan allmän synpunkt är att Lands-

380 Bilaga 2 SOU 1998: 105

tingsförbundet föredrar s.k. skyldighetslagstiftning framför s.k. rättig-

hetslagstiftning. Lagama och förordningarna anses dock av Landstingsförbundet till övervägande del vara väl avvägda med hänsyn till landstingens förutsättningar att bedriva verksamheten. När det gäller myndighetsregleringen finns en mer uttalad lcritik.

Landstingsförbundets uppfattning är att många SoS allmänna råd är

av obehövliga. Dessutom anser förbundet att antalet föreskrifter gäller alla berörda myndigheter bör reduceras. Dessa uppfattningar kan synas

paradoxala med tanke på att myndighetsregleringen samtidigt anses ha

stort genomslag i verksamheten. Men förbundet menar att landstingen själva kan uttolka relevanta lagar och förordningar. Regleringen från SoS och RFV ofta alltför detaljerad, vilket bl.a. anses vara anses vara till för möjligheterna att bedriva verksamheten på ett effektivt sätt. men I fråga regleringen från SoS framhålls att mottagarna av mynom dighetsregleringen inte alltid uppfattar skillnaden i status på föreskrifter, allmänna råd och övrig myndighetsdokumentation som t.ex. meddelandeblad. Mängden föreskrifter kan i sig upplevas som problematisk. En läkare i stressig arbetssituation kan ha problem med att en hantera den stora infonnationsmängden. Så långt den generella kritiken av regleringen inom området. om Nedan följer några konkreta exempel på vad upplevs vara bristfälsom lig reglering:

En förordning ogillas av företrädare för Landstingsförbundet är - som Kungl. Majzts kungörelse 1970:738 om läkemedelsförsörjningen vid

sjukvårdsinrättningarna. Där regleras i l § att: "Vid sjukvårdsinrätt-

ning, är uppdelad på avdelningar finns dels avdelningsförråd med som läkemedel för den dagliga sjukvården inom avdelningen, dels sjukhusapotek för avdelningsförrådens behov, socialstyrelgemensamma om bestämmer annat. sen

Regleringen, alltså fixerar viss organisationslösning att det

som en måste finnas ett sjukhusapotek vid varje sjukhus, och dessutom ett avdelningsförråd, försvåra önskvärd omstrukturering inom vården. anses

En reglering med hög detaljeringsgrad och delvis låg relevans anses förordningen 1984:908 vissa statsbidrag och försäkringservara om sättningar för sjukvård Det framhålls att förordningen i vissa dem.m. lar knappast efterlevs i dag. De statsbidrag och försäkringsersättningar regleras är de som behandlas inom ramen för de s.k. Dagmarförsom handlingarna. Förhandlingarna har i realiteten vidare utgångspunkt en

än den förordningen bestämmer. Följande paragrafer kan enligt

som

Bilaga 2 381

Landstingsförbundet vara aktuella för utrnönstring: 10, 15, 16 och 17.

Förordningen 1994:1121 om läkarvårdsersättning och förordningen

- 1994:1120 om ersättningen för sjukgymnastik mycket detaljeanses rade och regelmassan har vuxit efter hand. Den höga detalj anses innebära onödiga begränsningar och onödigt krånglig hanteen ring.

Läkemedelsreformen år 1997 innebar ett nytt för kommuner - ansvar

och landsting beträffande inkontinenshjälpmedel. förutsättning-

De nya arna och kostnadsansvaret på området har medfört tämligen omfattande förändringar i verksamhet och organisation i förhållande till tiden före 1997. Landstingsförbundet anser dock att det på ett punkter finns par författningsreglering vilken onödigtvis begränsar kommunernas och landstingens handlingsfrihet.

I 3 c § hälso- och sjukvårdslagen stadgas att förbrukningsartiklar vid inkontinens får förskrivas av läkare samt hälso- och sjukav annan vårdspersonal som SoS förklarar behörig. I 18 b § finns motsvarande stadgande rörande kommunerna. Landstingsförbundet att det anser borde ankomma på respektive huvudman att utifrån sitt kostnadsansvar besluta om vilka befattningshavare som skall få ordinera inkonti-

nensartiklar. Enligt 9 § förordningen 1996:1294 om högkostnads-

skydd vid köp av läkemedel m.m., skall förskrivning vissa s.k. förav brukningsartiklar göras på ett hjälpmedelskort. LV skall enligt förordningen 20 §, efter samråd med RFV och landstingen, fastställa den blankett hjälpmedelskortet på vilken förskrivningen skall göras. De förbrukningsartiklar är bl.a. inkontinensartiklar. Kommuner som avses och landsting har i flertalet län samordnat delar inköps- och distriav butionsverksamheten på inkontinensornrådet. Eftersom hanteringen av inkontinensartiklama numera utgör en del den hälso- och sjukvård av som det enligt hälso- och sjukvårdslagen åligger landsting och kommuner att bedriva, ter det sig enligt Landstingsförbundet inkonsekvent att samordna denna del av hälso- och sjukvården med den verksamhet med s.k. förbrukningsartiklar som ombesörjs landstingen. av Med anledning därav har Landstingsförbundet i skrivelse till Soen

cialdepartementet hemställt att regeringen föreslår riksdagen att stad-

gandet i 3 c § och 18 b § i båda fallen sista meningama hälso- och - sjukvårdslagen upphävs, samt att regeringen upphäver den hänvis- ning till 3 c § och 18 b § finns i 9 § förordningen 1996:1294 som om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m.

382 Bilaga 2

Förordningen 1982:771 om behörighet till vissa tjänster inom hälso- och sjukvården och tillsättning sådana tjänster, som bestämmer om av

kompetenskrav för olika yrkesgrupper inom vården, anses onödigt

reglerande och detaljerad. Detsamma gäller SoS reglering i anslutning till förordningen.

Det påpekas att förordningen 1985:786 med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter SoS ett relativt vitt m.m. ger

normgivningsbemyndigande.

Företrädare för Svenska Kommunförbundet framhåller problem framför allt med ett alltför stort sektorstänkande i lagregleringen, med överdriven detalj styrning och med myndigheternas normgivning. Det framhålls även att den kommunala självstyrelsen behöver stärkas. Exempelvis att kommunerna borde ha ett större inflytande över vilka foranses och på vilka nivåer bistånd enligt socialtjänstlagen skall utgå, almer ternativt att staten övertar ansvaret för socialbidragen. Kommunförbun-

det föredrar skyldighetslagstiftning framför rättighetslagstiftning. Det

bör dock framhållas att det sammantaget endast finns ett begränsat antal kritiska synpunkter rörande enskilda lagar och förordningar. Som bekant har ansträngningar gjorts under senare år för att komma till rätta med del de problem följer av sektorsgränsema. Här en av som kan nämnas Ädel- respektive psykiatrirefonnema samt försöksverksamheter med kommunal primärvård och gemensam finansiering FlNSAM-försöken vissa vårdinsatser. Ytterligare ett led i dessa av ansträngningar är den skrivelse Kommunförbundet tillsammans som

med Landstingsförbundet nyligen lämnat till Socialdepartementet med

begäran kompetens inom äldreområdet. om gemensam Även ansträngningar gjorts framhålls sektoriserad lagstiftom att en ning ofta medför komplikationer i det dagliga arbetet i kommunerna. Detta gäller särskilt området for vård och omsorg. Det framhålls t.ex. att för och kan både patientj ournal och personakt been samma person höva upprättas eftersom insatserna i det fallet styrs hälso- och ena av sjukvårdslagen och i det andra fallet av socialtjänstlagen.

I det första fallet styrs dokumentationen patientjoumallagen. I det

av andra fallet styrs dokumentationen av förvaltningslagen. Om personen dessutom är berättigad till insatser enligt lagen stöd och service till om vissa funktionshindrade kan det även bli aktuellt med akt för denna en hantering.

Bilaga 2 383

Vanligt är också att personal i kommunerna har roll både en som

behandlare och biståndshandläggare. Detta gäller exempelvis för sjukgymnaster och arbetsterapeuter.

Biståndsärendena innehåller moment bedömningar ofta av som

grundar sig på statusbedömningar eller funktionsbedömningar den

av enskilde. Dessa är av samma slag ingår i den individinriktade vårsom

den och gör att joumalföringsplikt kan aktualiseras samtidigt med ärendehandläggningen och dokumentationen enligt förvaltningslagen.

Vad gäller SoS normgivning framhålls att myndighetens regelgivning är alltför omfattande. Vidare att myndigheten upplevs ha svårt att

särskilja den policyskapande verksamheten från den rättsuttolkande

verksamheten. Det förekommer även företrädare för Kommun- - menar förbundet att SoS återger rättsläget på ett felaktigt sätt. Ett särskilt problem anses vara att rekommendationer även lämnas i meddelande-

blad. Dessa publiceras inte i verkets författningssamling och är inte

avsedda att innehålla föreskrifter eller rekommendationer baserade på

en rättsuttollqiing.

Vad gäller synpunkter på enskilda lagmm anför Kommunförbundet

att den ålagda tillsynen enligt tobakslagen i syfte att beivra försäljning

av tobaksvaror till underåriga upplevs orimlig många kommunsom av företrädare. En vanlig bedömning är inte prioriterar att man resurser till

att utöva tillsyn över det stora antalet försäljningsställen för tobaksva-

ror. Enligt vad utredningen erfarit bedriver kommunerna tillsyn i nämnda avseende endast i mycket ringa utsträckning. Liknande synpunkter har även framkommit vad gäller den tillsyn alkohollagen som ålägger kommunerna i fråga om servering och detaljhandel med öl. av Det kan noteras att kommunerna inte har rätt att ta ut avgift för tillsynen av detaljhandel. I övriga avseenden framhåller kommunföreträdare alkohollagen med underliggande reglering exempel på väl fungesom rande reglering.

Bilaga 2 385

13 Utbildningsdepartementet

13.1 Allmänt

Utredningen har bedömt att 10 lagar och 40 förordningar publicerade i

SFS inom Utbildningsdepartementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Därtill kommer ytterligare 31 förordningar ej publicerade i SFS, utan i SKOLFS. Vidare finns 37 myndighetsfcireskrifter eller allmänna råd utfärdade av Statens skolverk, l myndighetsföreskrift utfärdad Skolöverstyrelsen SÖ och 6 myndighetsföreskrifter av eller allmänna råd utfärdade av Centrala studiestödsnämnden CSN. Skolverket för myndighetstöreslcriften från SÖ, då myndigansvarar heten har upphört. Nedan delas beskrivningen av regleringen upp i två grupper: Allmän och skolforrnsövergripande reglering samt Skolfonnerna.

13.2 Beskrivning av regleringen

13.2.l Allmän och

skolforrnsövergripande reglering

Inom gruppen Allmän och skolforrnsövergripande reglering finns 5 lagar och 18 förordningar. Vidare finns 6 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd utfärdade CSN. av

Den för kommunerna och i viss utsträckning även landstingen

centrala regleringen inom utbildningsområdet finns i skollagen 1985:1100. Lagen reglerar hela det offentliga skolväsendet och innehåller bl.a. bestämmelser om uppgifter, ansvarsfördelning, organisation m.m. inom detta område. I lagen sägs i 1 kap. 4 § att kommunerna är huvudmän för grundskolan och att kommuner och landsting är huvudmän för gymnasieskolan. För utvecklingsstörda finns Särskolan, som

kommunerna är huvudman för l kap. 5 §. För barn med vissa funk-

386 Bilaga 2 SOU 1998: 105

tionshinder, som inte kan gå i grundskolan eller motsvarande del av

Särskolan, finns specialskolan. Staten är huvudman för specialskolan 1

kap. 6 §. Som alternativ till grundskolan finns sameskolan, för vilken staten är huvudman 1 kap. 7 §. För vuxna anordnas utbildning i fonn av kommunal vuxenutbildning komvux, vuxenutbildning för utvecklingsstörda Särvux och svenskundervisning för invandrare sfi.

Kommunen är huvudman för dessa utbildningar l kap. 8 och 10 §§.

Tillsammans bildar de uppräknade utbildningsfonnema det offentliga skolväsendet. I skollagens l kap. 12 § stadgas att den som är huvudman för en del av det offentliga skolväsendet ansvarar för att utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelserna i lagen och de bestämmelser som kan finnas i annan lag eller förordning. Vid sidan av de skolformer som anordnas av det allmänna kan det finnas skolor som anordnas av

enskilda fysiska eller juridiska fristående skolor l kap 3 §. I

personer, en proposition prop. 1997/98:94 aviseras en samlad översyn av skollagen. Lagen 1986:343 med bemyndigande att meddela föreskrifter om kommuners och landstingskommuners medverkan i utbildning innehåller ett allmänt bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att, utöver vad som följer av skollagen eller andra lagar, meddela föreskrifter om kommuner och landstingskommuners medverkan i olika former av utbildning.

Lagen 1993:802 om entreprenadförhållanden inom skolan gör

det möjligt för kommuner och landsting att sluta avtal med enskild fysisk eller juridisk person om att denne skall bedriva utbildning inom vissa ämnen i gyrrmasieskolan. Lagen innehåller även kompletterande regleringar i detta sammanhang. Lagen 1991:1110 om kommunernas skyldighet att svara för vissa elevresor ålägger kommunerna att svara för kostnaderna för elevämnade åt elever har rätt till studiehjälp enligt studiestödslaresor som gen. I förordningen 1991:1120 om kommunernas skyldighet att för vissa elevresor stadgas bl.a. att kommunen får bestämma hur svara resorna skall ske. Förordningen 1990:1479 om läraranställning i vissa fall innehåller en viss utvidgning i förhållande till skollagen angående vilka som

är behöriga att inneha läraranställning utan tidsbegränsning.

Genom Kungl. Majzts Cirkulär 1954:671 till de lokala styrelserna för statliga, kommunala och statsunderstödda enskilda sko-

lor och utbildningsanstalter angående upplåtelse lokaler åt folk-

av bildningsorganisationer och andra ideella organisationer vill rege-

ringen framhålla betydelsen av att Omnämnda organisationer inklusive

Bilaga 2 387

politiska organisationer i så stor utsträckning som möjligt och på skä-

liga villkor kan utnyttja skollokaler för delar sin verksamhet. av Förordningen 1991:1124 om avgifter för prövning inom det of-

fentliga skolväsendet ger huvudmannen för utbildningen rätt att- med

vissa begränsningar ta ut avgifter på högst 500 lcr för särskilt anord- nad prövning. Förordningen 1991:1195 om det offentliga skolväsendet under krig och vid krigsfara m.m. innehåller särskilda åligganden och befo-

genheter för kommuner och landsting inom utbildningsområdet under krig och vid lqigsfara. I förordningen finns också stadganden om visst

samråd och information i samband med planeringen verksamheten. av I förordningen 1991:1269 om verksamheten vid statliga skolor under krig och vid krigsfara stadgas bl.a. att ansvaret för sameskolan

och specialskolor under krig och vid krigsfara kan överföras till styrel-

sen för utbildningen i den kommun där skolan är belägen. Förordningen 1996:605 om försöksverksamhet med lokala styrelser inom grundskolan och den obligatoriska Särskolan samt

förordningen 1997:642 om försöksverksamhet med lokala styrelser inom gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen

ger kommuner respektive landsting tillåtelse att inrätta lokala styrelser inom rubricerade skolfonner. Förordningen 1997:702 om kvalitetsredovisning inom skolvä-

sendet ålägger kommuner och skolor att årligen upprätta skriftliga

kvalitetsredovisningar. Förordningen 1993:167 om skolindex stadgar att för justering av vissa bidrag inom skolområdet skall ett av regeringen för varje statligt budgetår fastställt skolindex användas. Förordningen innehåller även detaljbestämmelser om berälcningsgrunder samt om ansvaret för att ta fram ett skolindex. Enligt förordningen 1991:931 om statsbidrag till särskilda in-

satser på skolområdet kan kommuner få statsbidrag för funktionshindrade elever. Förordningen innehåller regler om vad statsbidraget

kan utgå för, hur ansökan skall ske samt hur bidraget skall fördelas och användas. Enligt förordningen 1993:795 om statsbidrag till avgifter till International Baccalaureate Office har kommuner som anordnar så-

dan utbildning rätt till statsbidrag för att betala avgiften till IBO i Ge-

neve. Enligt förordningen 1994:519 om statsbidrag till utbildning av utlandssvenska barn och ungdomar kan kommuner i vissa fall få

statsbidrag för undervisning av utlandssvenska barn och ungdomar.

388 Bilaga 2

I förordningen 1991:1121 med instruktion för Statens skolverk stadgas bl.a. att Skolverket är central förvaltningsmyndighet för det offentliga skolväsendet i den mån något annat inte är särskilt föreskrivet 1 § samt att Skolverket skall verka för att de mål och riktlinjer som riksdagen och regeringen har fastställt för verkets ansvarsområde förverkligas 2 §. I 4 § sägs bl.a. att Skolverket skall ha tillsyn över det offentliga skolväsendet samt över kommunernas skyldighet att se till att skolpliktiga barn får föreskriven utbildning. I förordningen 1991:1081 med instruktion för Statens institut

för handikappfrågor i skolan står angivet att Statens institut för han-

dikappfrågor i skolan skall ge hjälp och stöd till kommunerna för att underlätta de handikappades skolgång. Det finns även ett omnämnande av kommuner i förordningen 1996:502 med instruktion för Centrala studiestödsnämnden

CSN. I förordningen står att CSN får mot ersättning åta sig att en kommun utbetala introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra

utlänningar. I 6 § studiestödslagen 1973:349 stadgas att en läroanstalt är skyldig att till CSN lämna uppgifter som är av betydelse för tillämpningen

lagen inklusive förordningen och myndighetsföreslcrifter. Lagen

av reglerar också elevers rätt till studiestöd för utbildningsfonner som även bedrivs av kommuner och landsting. I studiestödsförordningen 1973:418 finns konkretisering av studiestödslagen, inklusive en förteckning över stödberättigade utbildningar. I förordningen 1986:395 om timersättning vid vissa vuxenutbildningar regleras i 4 § att kommunerna är skyldiga att lämna erfor-

derliga uppgifter till CSN.

I förordningen 1997:153 om statsbidrag till teknik- och naturvetenskapscentrum finns en viss koppling till kommuner och landsting. I 2 § regleras flera villkor för statsbidrag till teknikatt ett av ett eller naturvetenskapscentrum är att verksamheten huvudsakligen finansieras på annat sätt, t.ex. genom ekonomiskt stöd av en kommun eller ett landsting. I 5 § stadgas att vid fördelningen av statsbidragen skall Högskoleverket bl.a. ta hänsyn till centrumet i sin verksamhet samom arbetar med kommun eller landsting. Inom detta område finns även 6 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd utfärdade av CSN. Reglerna riktar sig främst till de studiestödsberättigade. Kommuner och landsting berörs i flertalet fall genom

stadganden om uppgiftslämnarskyldighet till CSN.

36 Alla föreskrifter är utfärdade med stöd studiestödsförordningen l973:4 l 8. av

Bilaga 2 389

CSNFS 1987:4 Centrala studiestödsnämndens föreskrifter och

allmänna råd om elevrapportering i statlig eller

kommunal vuxenutbildning ändr. CSNFS 1992:22, 1994:12 och 1995:13 CSNFS 1988:6 Centrala studiestödsnämndens föreskrifter och allmänna råd om elevrapportering i folkhögskolan ändr. CSNFS 1992:21, 1994:13 och 1995:12 CSNFS 1992:20 Centrala studiestödsnämndens föreskrifter om elevrapportering i gymnasieskolan och vissa andra gymnasiala utbildningar ändr. CSNFS 1994:11 CSNFS 1992:9 Centrala studiestödsnämndens föreskrifter och allmänna råd om krav på studiernas omfattning för rätt till studiehjälp vid utbildning på gymnasieskolans individuella program ändr. CSNFS 1995:24 CSNFS 1993:10 Centrala studiestödsnämndens föreskrifter och allmänna råd om krav på studiernas omfattning för rätt till statligt studiestöd i kommunal och statlig vuxenutbildning ändr. CSNFS 1995:23, 1995:27, 1996:4, 1996:14 och 1997:5 CSNFS 1994:9 Centrala studiestödsnämndens föreskrifter om rätt till studiehjälp under sjukdom och vid tillfällig vård av barn eller närståendevård

13.2.2 Skolformema

Inom Skolformema finns 5 lagar och 22 förordningar gruppen

publicerade i SFS. Därutöver finns 31 förordningar endast publicera-

de i SKOLFS, 38 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd utfärdade Skolverket och 1 myndighetsföreskrift utfärdad SÖ. av av

Grundskolan

Grundskoleförordningen 1994:1194 innehåller rad preciseringar en av skollagen med avseende på grundskolan. I denna finns bl.a. föreskrifter om utbildningens innehåll, timplan, kursplan, språkimdervisning, arbetsplan, läromedel m.m.

390 Bilaga 2

Gymnasieskolan

Gymnasieförordningen 1992:394 innehåller preciseringar i förhål-

lande till skollagen. I förordningen finns bl.a. föreskrifter utbild-

om ningens innehåll, kurser och kursplan, studievägar, fördelningen av undervisningstid m.m.

Genom förordningen 1992:1261 om distansundervisning på

gymnasial nivå i Torsås Torsås kommun möjlighet att ordna disges tansundervisning. Lagen 1997:576 om särskild skatteväxling med anledning av ändrade möjligheter för ett landsting att begära ersättning från gymnasieelevernas hemkommuner har tillkommit för att möjliggöra

skatteväxling när landstingen kan begära full ersättning från gymnasie-

elevernas hemkommuner.

Genom förordningen 1997:762 om försöksverksamhet med

lärlingsutbildning inom gymnasieskolan kommuner möjlighet att ges

delta i försöksverksamhet med lärlingsutbildning.

Särskolan

Särskoleforordningen 1995:206 innehåller liknande typ av reglering

som grundskoleförordningen, dvs. preciseringar och konkretiseringar

av skollagen. Förordningen 1994:741 om gymnasiesärskolan är särskolans motsvarighet till gymnasieförordningen.

Specialskolan

Specialskoleförordningen 1995:401 är specialskolans motsvarighet till grundskoleförordningen. Det är är huvudman för specialstaten som skolan. Av förordningen framgår att specialskolan har fem skolenheter med regionala upptagningsområden regionskolor och tre riksskolor. Elever får också efter regeringens medgivande undervisas i särskilda

klasser förlagda till grundskolan externa klasser.

Bilaga 2 391

Sameskolan

Sameskoleförordningen 1995:205 är sameskolans motsvarighet till grundskoleförordningen. Det är staten som är huvudman för sameskolan. I förordningen regleras b1.a. att Skolhälsovården vid sameskolan efter överenskommelse kan fullgöras av en kommun eller ett landsting. Vidare stadgas att sameskolstyrelsen bör bistå kommunerna när det gäller uppsökande verksamhet bland samer.

Fristående skolor

Förordningen 1996:1206 om fristående skolor innehåller till skollagen kompletterande regler fristående grundskolor, särskolor, om gymnasieskolor och gyrnnasiesärskolor. I förordningen finns vissa

stadganden som har en direkt koppling till kommunerna. I förordningen stadgas b1.a. att vid Skolverkets handläggning av ärenden om godkän-

nande av och bidrag till fristående grundskolor och grundsärskolor skall den kommun där skolan skall vara belägen beredas tillfälle att

yttra sig. Gäller ärendet bidrag till fristående gymnasie- eller

en gymna-

siesärskola skall även närliggande kommuner som kan antas bli berörda

av en etablering l kap. 2 § respektive 2 kap. 2 § ges en sådan möjlig-

het. I förordningen finns också regler om när och hur bidrag från kom-

munen skall utbetalas till den fristående skolan l kap. 9 § respektive 2

kap. 11 §. När det gäller fristående gymnasieskolor finns i 2 kap. 12 § och i en bilaga till förordningen även stadganden om nivån på det bidrag som elevens hemkommun skall betala till den fristående skolan, om annat överenskommits dem emellan. I förordningen 1996:1398 om statsbidrag till internationella skolor stadgas i 5 § att Skolverket skall bereda den kommun där skolan är belägen tillfälle att yttra sig över ansökan om statsbidrag.

Särskilda utbildningsformer

I förordningen 1991:1080 om riksinternatskolor stadgas att hemkommunen skall lämna bidrag till riksintematskolan för elever som går i grundskolan eller gymnasieskolan. Bidraget utgår enligt samma grunder som för fristående skolor.

392 Bilaga 2 SOU 1998: 105

Vuxenutbildning

Förordningen 1992:403 om kommunal vuxenutbildning innehåller en rad preciseringar i förhållande till skollagen. I förordningen ges bl.a. anvisningar om undervisningens innehåll och uppläggning, vilka elever som är behöriga att söka till komvux, hur urvalet elever skall göras av samt om betyg. Förordningen 1986:677 om ökade möjligheter att anlita personal vid iöretag m.m. för viss undervisning i kommunal vuxenutbildning och vid statens skolor för vuxna ger kommunerna möjlighet att i vissa fall använda extern, icke lärarutbildad personal inom komvux. Staten bedriver genom Statens skolor för vuxna SSV distansundervisning som komplement till den kommunala vuxenutbildningen. Verksamheten regleras i lagen 1991:1108 om statens skolor för vuxna och förordningen 1992:601 om statens skolor för vuxna. Det som direkt berör kommunerna är stadgandet i lagens 2 § om att regeringen får föreskriva att den kommun där en skola ligger skall utse en sådan styrelse som kommunen har för sin kommunala vuxenutbildning att också vara styrelse for skolan. I förordningen regleras att det för varje skola av regeringen utses en styrelse efter förslag från Härnösands respektive Norrköpings kommun 1 kap. 3 §. Förordningen innehåller även stadganden om att en komvux-elev inte är behörig till motsvarande kurs anordnad av statens skolor för vuxna 4 kap. 3 och 4 §§- Förordningen 1992:736 om vuxenutbildning för utvecklingsstörda innehåller kompletterande reglering till skollagen för denna undervisningsform. Förordningen behandlar i stort sett samma områden som förordningen om kommunal vuxenutbildning. Statligt stöd lämnas till särskilda satsningar på utbildning av vuxna

under fem år från den 1 juli 1997 det s.k. Kunskapslyftet. Dessa insat-

ser regleras i förordningen 1996:1502 om statligt stöd till särskilda

satsningar på utbildning av vuxna. Stöd kan lämnas till kommuner

och, i fråga om gymnasial utbildning, även till statens skolor för vuxna. Förordningen innehåller bl.a. bestämmelser om villkor för stöd, behörighet och urval, hur ansökan om stöd görs samt hur stödet beräknas och utbetalas.

Bilaga 2 393

Uppdragsutbildning

Lagen 1991:1109 om uppdragsutbildning i vissa fall ger kommuner och landsting rätt att under vissa omständigheter bedriva uppdragsutbildning. Ytterligare föreskrifter inom detta område ges iförordningen 1992:395 om uppdragsutbildning inom det offentliga skolväsendet. Förordningen 1986:64 om uppdragsutbildning vid statens skolor för vuxna berör kommuner och landstingen genom att det i l § stadgas att kommunala och landstingskommunala myndigheter kan vara uppdragsgivare i fråga om personalutbildning och utbildning som betingas av arbetsmarknadsskäl.

Universitet och högskolor

Högskolelagen 1992:1434 och högskoleförordningen 1993:100 innehåller bestämmelser som till viss del även gäller för högskolor under kommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap. Förordningen 1993:956 om tillstånd att utfärda vissa examina

innehåller en förteckning över enskilda utbildningsanordnare i huvudsak stiftelser som har tillstånd att utfärda olika examina. Förordningen

kan beröra kommunala verksamheter. Förordningen 1993:1153 om redovisning av studier m.m. vid universitet och högskolor innehåller bl.a. bestämmelser om registre-

ring och rapportering av uppgifter om studier vid universitet och hög-

skolor. En del av dessa bestämmelser gäller även för högskolor med landsting eller kommun som huvudman. Detta gäller bestämmelserna studieregister 2 kap. och om rapportering för offentlig statistik 3 om kap.. Lagen 1996:339 om en försöksverksamhet med viss kvalificerad yrkesutbildning bl.a. kommuner och landsting möjlighet att ger anordna sådan utbildning. I lagens 4 § står att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om organisationen av utbildningen hos kommuner och landsting samt om

deras befattning i övrigt med utbildningen. Kompletterande reglering

ges i förordningen 1996:372 om en försöksverksamhet med viss kvalificerad yrkesutbildning. I förordningen 1997:845 om uppdragsutbildning vid universitet och högskolor stadgas att för uppdragsutbildning som bedrivs i anslutning till en kommuns eller ett landstings högskoleutbildning inom vårdområdet får ges betyg och examens- eller kursbevis om samma

394 Bilaga 2 SOU 1998: 105

kvalitetskrav ställs som vid grundläggande högskoleutbildning. Elever

som genomgått sådan utbildning har rätt att tillgodoräkna sig utbild-

ningen som grundläggande högskoleutbildning 7 och 8 §§.

Förordningen 1989:26 om ersättning för statlig högskoleutbildning från landsting ger Högskoleverket bemyndigande att bestämma hur stor ersättningen skall vara när staten tagit emot studenter till sådan högskoleutbildning som även anordnas landstingen. Förav ordningen innehåller även bestämmelser om uppgiftslämnande och betalningstidpunkter. Inom området Skolfonnerna finns också ett betydande antal förordningar som publicerats i SKOLFS. De 31 förordningar i SKOLFS som bedöms vara aktuella i denna kartläggning redovisas nedan. Vidare har Skolverket utfärdat 37 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd och SÖ utfärdat 1 myndighetsföreslcrift. Skolverket för SÖ:s ansvarar

myndighetsföreskrift, då myndigheten har upphört. Reglerna berör ett stort antal områden, bl.a. specialundervisning och

betygskriterier. Förordningar publicerade i SKOLFS:

SKOLFS 1991:14 Förordning om stipendier för den individuellt motiverade fortbildningen för lärare SKOLFS 1991:15 Förordning om försöksverksamhet med förberedande

dansundervisning i grundskolan ändr. SKOLFS

1995:42 och 1997:7 SKOLFS 1991:24 Förordning om försöksverksamhet med tvåspråkig undervisning vid grundskolan i Haparanda ändr. SKOLFS 1993:19 och 1995:43 SKOLFS 1991:27 Förordning om statsbidrag till Sommarkurser i teknik för flickor ändr. SKOLFS 1992:31, 1994:4 och 1995:33 SKOLFS 1991:39 Förordning om ersättning till vissa handikappade elever m.f1. för resor SKOLFS 1991:43 Förordning om kombination av studier och schack vid gymnasieskolan i Norrköping ändr. SKOLFS 1993:22 SKOLFS 1991:44 Förordning om engelskspråkig gymnasial utbildning i Stockholm och Göteborg ändr. SKOLFS 1995:35

SKOLF S 1991:47 Förordning om ersättning vid personskada till elev i

viss gymnasieskolutbildning ändr. SKOLFS 1993:6 SKOLFS 1991:51 Förordning om resestipendier för lärare i ungdomsskolan

Bilaga 2 395

SKOLFS 1992:5 Förordning om programmål för gymnasieskolans

nationella program SKOLFS 1992:7 Förordning om programmål för grundläggande

vuxenutbildning

SKOLFS 1992:29 Förordning om programmål för de delar av

vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda som

motsvarar den obligatoriska särskolan SKOLFS 1992:44 Förordning om extra ersättning för vissa

handikappade elever vid studier i gymnasieskolan

SKOLFS 1993:14 Överenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om nordisk utbildningsgemenskap

på gymnasial nivå allmänt gymnasium och yrkesskolor

SKOLFS 1993: 16 Förordning om statsbidrag till kommunerna för planering och information vid införandet av de nya programmen i gymnasieskolan ändr. SKOLFS l 994: 1 5 SKOLFS 1993:17 Förordningen om stöd för att främja internationella kontakter inom skolans område och för fortbildning

av lärare för undervisning på annat språk än svenska SKOLFS 1993:21 Förordning om undervisning av asylsökande barn SKOLFS 1994:1 Förordning om läroplan för det obligatoriska

skolväsendet ändr. SKOLFS 1997: 12 SKOLFS 1994:2 Förordning 1994 års läroplan för det frivilliga om skolfonnema ändr. SKOLFS 1997:13 SKOLFS 1994:3 Förordning om kursplaner för grundskolan ändr. SKOLFS 1994:53, 1995:46, 1996: 10 och 1997:11

SKOLFS 1994:8 Förordning särskilda programmål för

om

gymnasieskolans nationella program SKOLFS 1994:9 Förordning om kursplaner i kärnämnen för gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen ändr. SKOLFS 1995:39 SKOLFS 1994: 13 Förordning om särskilda programmål för

gymnasiesärskolans nationella program ändr. SKOLFS 1995:2 och 1995:58 SKOLFS 1994:21 Förordning kursplaner i kämämnen för om gymnasiesärskolan och motsvarande vuxenutbildning för utvecklingsstörda ändr. SKOLFS 1995: 19 och 1 995 :40

SKOLFS 1994:23 Förordning särskilda programmâl för

om

grundläggande vuxenutbildning

396 Bilaga 2 SOU 1998: 105

SKOLFS 1994:24 Förordning om kursplaner i kärnämnen för grundläggande vuxenutbildning ändr. SKOLFS 1994:35 och 1995:6

SKOLFS 1994:27 Förordning särskilda programmål för de delar av

om

vuxenutbildning för utvecklingsstörda som motsvarar

den obligatoriska särskolan SKOLFS 1994:28 Förordning kursplan för svenskundervisning för om invandrare SKOLFS 1995:7 Förordning om kursplaner i kärnämnen för de delar vuxenutbildning för utvecklingsstörda som av motsvarar grundsärskolan

SKOLFS 1997:1 Förordning om ersättning för elever i specialskolan

SKOLFS 1997: 17 Förordning om skolindex för år 1998

Myndighetsföreslcrift från Söz

SKOLFS 1991:7 Skolöverstyrelsens föreskrifter SÖ-FS 1989:35

om obligatoriska inklusive centrala prov i prov gymnasieskolan omtryck

Myndighetsföreslcrifter eller allmänna råd från Skolverket

7 I föreskriften saknas uppgift om bemyndigande. 88 Följande föreskrifter är utfärdade med stöd förordningen 1992:736 om av vuxenutbildning för utvecklingsstörda: SKOLFS 1993:8, 1994:40, 1995: 17, 1995:18, 1995:22 och 1995:45. Stöd förordningen 1992:403 kommunal vuxenutbildning: SKOLFS av om 1994:25, 1994:26, 1994:52, 1995:20, 1995:29, 1995:30, 1995:31, 1996:6, 1996:15 och 1997:23. gyrnnasieförordningen 1992:394: SKOLFS 1995:63, 1997:2, 1997:4 Stöd av och 1997:21. Stöd förordningen 1994:741 gymnasiesärskolan: SKOLFS 1995:23. av om Stöd grundskoleförordningen 1994:1194: SKOLFS 1997:22 och av 1994:1194. Stöd förordningen 1994:895 svenskimdervisning för invandrare: av om SKOLFS 1994:44. särskoleförordningen 1986:573: SKOLFS 1994:56. Stöd av Stöd förordningen 1992:736 vuxenutbildning för utvecklingsstörda och av om förordningen 1994:741 gymnasiesärskolan: SKOLFS 1994:48, 1994:49, om 1995:3, 1995:12 och 1995:44. Stöd gymnasieförordningen 1992:394 och förordningen 1992:403 om av kommunal vuxenutbildning: SKOLFS 1997:3 och 1997:5.

Bilaga 2 397

SKOLFS 1992:8 Skolverkets föreskrifter om uppgiftsinsamling från skolhuvudmännen ändr. SKOLFS 1993:11, 1994:33, 1995:26, 1996: 18 och 1997: 19 SKOLFS 1992:42 Skolverkets föreskrifter om betygssättning på linjer

och specialkurser i gymnasieskolan SKOLFS 1993:8 Skolverkets föreskrifter om påbyggnadsutbildningen

Tekniker elkraft inom kommunal vuxenutbildning - SKOLFS 1994:22 Skolverkets föreskrifter om kursplaner för gymnasiesärskolan ändr. SKOLFS 1995:4, 1995: 13, 1995:24, 1995:60 och 1995:61 SKOLFS 1994:25 Skolverkets föreskrifter om kursplaner för

grundläggande vuxenutbildning SKOLFS 1994:26 Skolverkets föreskrifter betygskriterier för

om

nationella kurser inom grundläggande

vuxenutbildning SKOLFS 1994:40 Skolverkets föreskrifter om kursplaner för vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda SKOLFS 1994:44 Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för kurs i

svenska för invandrare sfi

SKOLFS 1994:48 Skolverkets föreskrifter om nationella kurser i gymnasiesärskolan och inom vuxenutbildning för utvecklingsstörda ändr. SKOLFS 1995:14 och 60 l 995 : SKOLFS 1994:49 Skolverkets föreskrifter betygskriterier för om

nationella kurs i gymnasiesärskolan och inom

vuxenutbildningen för utvecklingsstörda SKOLFS 1994:52 Skolverkets föreskrifter tim- och kursplaner för om

påbyggnadsutbildning i komvux

SKOLFS 1994:56 Skolverkets föreskrifter kursplaner för den om

obligatoriska särskolan ändr. SKOLFS 1995:16 och

l 995 5 : 9

SKOLFS 1995:1 Skolverkets föreskrifter om påbyggnadsutbildningen

Elinstallation Allmän behörighet inom kommunal vuxenutbildning

Stöd bl.a. förordningen 1991:1080 om riksintematskolor och förordningen av 1992:1083 viss uppgiftsskyldighet för skolhuvudmärmen inom det offentliga om skolväsendet m.m.: SKOLFS 1992:8. I följande föreskrifter saknas uppgift om bemyndigande: 1994: 12 och 1995:1.

398 Bilaga 2

SKOLFS 1995:3 Skolverkets föreskrifter nationella kurser i om

gymnasiesärskolan och inom vuxenutbildningen för

utvecklingsstörda ändr. SKOLFS 1995:60 och

199 5 l

SKOLFS 1995:5 Skolverkets föreskrifter betygskriterier för om nationella kurser i gymnasiesärskolan och inom vuxenutbildningen för utvecklingsstörda ändr. SKOLFS 1995:60 SKOLFS 1995: 12 Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för nationella kurser i gymnasiesärskolan och inom

vuxenutbildningen för utvecklingsstörda ändr.

SKOLFS 1995:60 SKOLFS 1995:17 Skolverkets föreskrifter betygskriterier för om nationella kurser inom vuxenutbildningen för utvecklingsstörda SKOLFS 1995:18 Skolverkets föreskrifter om kursplaner för nationella kurser inom vuxenutbildningen för utvecklingsstörda SKOLFS 1995:20 Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för nationell kurs i kämämnet svenska som andra språk SKOLFS 1995:22 Skolverkets föreskrifter betygskriterier för om nationella kurser inom vuxenutbildningen för utvecklingsstörda SKOLFS 1995:23 Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för nationella kurser i gymnasiesärskolan ändr. SKOLFS 1995:60 SKOLFS 1995:29 Skolverkets föreskrifter om påbyggnadsutbildningen

Ambulanssjukvård inom kommunal vuxenutbildning SKOLFS 1995:30 Skolverkets föreskrifter om påbyggnadsutbildningen

Persontransporter med buss inom kommunal vuxenutbildning SKOLFS 1995:31 Skolverkets föreskrifter om påbyggnadsutbildningar inom kommunal vuxenutbildning SKOLFS 1995:44 Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för nationell kurs i gyrrmasiesärskolan och inom

vuxenutbildningen för utvecklingsstörda ändr.

SKOLFS 1995 :60 SKOLFS 1995:45 Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för nationell kurs inom vuxenutbildningen för utvecklingsstörda SKOLFS 1995:63 Skolverkets föreskrifter om riksrekryterande

idrottsutbildningar

Bilaga 2 399

SKOLFS 1995:65 Skolverkets föreskrifter och allmänna råd om betygskriterier för grundskolans ämnen SKOLFS 1996:6 Skolverkets föreskrifter om kursplaner och betygskriterier för telcnikerutbildning inom kommunal vuxenutbildning ändr. SKOLFS 1997:6 SKOLFS 1996: 15 Skolverkets föreskrifter om påbyggnadsutbildningen Trafiklärare inom kommunal vuxenutbildning SKOLFS 1997:2 Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för kurser i kärnämnen i gymnasieskolan och inom gymnasial vuxenutbildning SKOLFS 1997:3 Skolverkets föreskrifter om tim- och kursplaner för gymnasieskolan samt kursplaner för gymnasial vuxenutbildning för och om betygskriterier nationella kurser i gymnasieskolan och inom gymnasial vuxenutbildning ändr. SKOLFS 1997: 10 och 1997: 1 5 SKOLFS 1997:4 Skolverkets föreskrifter om utformningen av slutbetyg och samlat betygsdokument i gymnasieskolan SKOLFS 1997:5 Skolverkets föreskrifter om nationella kursprov i den gymnasiala utbildningen läsåret 1997/98 ändr. SKOLFS 1997:14 SKOLFS 1997:21 Skolverkets föreskrifter ansökan om statsbidrag om för nordiska elever i gymnasieskolan SKOLF S 1997:22 Skolverkets föreskrifter om obligatoriska ämnesprov för år 9 i grundskolan läsåret 1997/98 SKOLFS 1997:23 Skolverkets föreskrifter utformning av slutbetyg i om gymnasial vuxenutbildning och

påbyggnadsutbildning och samlat betygsdokument i

kommunal vuxenutbildning

13.3 problem med regleringen Upplevda

I flera sammanhang har Svenska Kommunförbundet begärt förändringar skollagen. Förbundet har bl.a. utarbetat skriften En ny skolav lag några principiella utgångspunkter, vilken innehåller ett stort antal synpunkter på skollagstiftningens utformning. I skriften menar Kommunförbundet att lagstiftningen kännetecknas ett lappande och lagande av befintliga regler. Vidare anser förbundet av att många reglerna styr med medel snarare än med mål. På ett flertal av

400 Bilaga 2 SOU 1998: 105

ställen i skriften understryker Kommunförbundet vill lagatt man se en

stiftning som har en mer strikt karaktär resultat- och målstyming

av snarare än detalj styming. Kommunförbundet anser att skollagen bör begränsas till regler som avser att garantera likvärdighet, kvalitet, elevernas rättssäkerhet, trygg-

het och integritet. Sammanfattningsvis vill Kommunförbundet

med en översyn av skollagstiftningen uppnå följ ande:

Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun skall vara klar och en-

tydig. Lagen skall reglera elevernas rättigheter och kommunernas skyldig- heter. Lagen skall säga vad som skall uppnås men inte hur, dvs. regler - som styr hur kommunerna skall organisera och genomföra verksamheten skall rensas bort. Lagstiftningen skall anpassas till utvecklingen i kommunerna och moderniseras. Den skall ge utrymme för framtida förändringar och pe-

dagogisk utveckling.

Lagen skall präglas långsiktighet och ett konsekvent förhållnings- - av sätt mot kommunerna. Systemet skall vara tydligt och enkelt. - Lagstiftningen skall i huvudsak finnas i form av skollag och läropla- ner och användningen av förordningar skall begränsas.

Kommunförbundet föreslår att kommunernas bör utformas ansvar enligt följande: Kommunen ansvarar för att utbildningen genomförs enligt de mål och riktlinjer som fastslagits i skollagen, annan lag, läroplaner och kursplaner. 12

Vidare framhålls att ansvarsfördelningen inom kommunen måste

renodlas. Bland annat föreslår förbundet att regleringen av rektors ansvar och uppgifter i skollagstiftningen och läroplanen tas bort. I stället bör det vara kommunen eller den ansvariga nämnden som har detta ansvar. Kommunförbundet föreslår även att man undersöker möjligheten till att för elever och föräldrar genom s.k. rekurs eller intern omprövning kunna klaga hos nämnden på vissa beslut, fattas t.ex. reksom av tor, eller på viss behandling. Det är enligt förbundet viktigt skollag framåtsyftande att en ny är och att den ger utrymme för lokala initiativ och pedagogisk utveckling. Kommunförbundet betonar vikten av tydliga kriterier på resultat och en förstärkt uppföljning och utvärdering där stat och kommun har ett gemensamt ansvar. Tillsynen bör enligt förbundet renodlas till att gälla lagligheten. Förbundet konstaterar också att Skolverkets tillsyn inte är lagreglerad.

Bilaga 2 401

Kommunförbundet uppmärksammar den parallella regleringen som i dag förekommer. Förbundet anser exempelvis att det inte behövs nåsärskild regel om skolplanen i skollagen utan att regleringen i gon kommunallagen om budget och verksamhetsplan är tillräcklig. Vidare anser förbundet att bestämmelser som i dag reglerar medel än mål, organisation än resultat eller i största allmänhet snarare snarare

uttrycker en regelstyming skall tas bort. Det gäller t.ex. bestämmelser om gåvomedel, lärarfortbildning, friluftsverksamhet, lärotider, elevrei gymnasieskolan och direktstymingen av regler till rektor.

sor När det gäller rättssäkerhet, trygghet och integritet anser Kommunförbundet att nuvarande regelsystem inte i tillräckligt hög grad värnar den enskilde eleven. I stället för detaljregler om exempelvis tillrätom taförande, disciplinära åtgärder och krav på handlingsprogram mot mobbing borde reglerna inriktas på ett allmänt uppdrag till den ansvarinämnden att vidta de åtgärder behövs för att eleverna skall uppga som nå skolans mål, bli objektivt behandlade och under tiden känna trygghet, integritet och arbetsro. Det framförs även kritik mot regleringen vad gäller lärarnas kompetens och fortbildningsverksamheten. Det ligger i sakens natur att ar-

betsgivaren för personalens kompetensutveckling. Detta gäller

ansvarar för andra reglerade verksamheter t.ex. socialtjänsten. Vid intervjuer med företrädare för Kommunförbundet underströks

problemet med detaljreglering. Det att detaljregleringen inverkar

anses negativt på tillsynsarbetet inom området. Vidare framfördes synpunkter vad gäller barnomsorgens integrering i skollagstiftningen. Kommunförbundet är positivt inställda till denna integration, att det hade varit önskvärt med en total översyn men menar

regelverket innan de båda verksamheterna sammanfördes.

av Kommunförbundet framhåller också att överklagandesystemet inom skolområdet i dag är svåröverskådligt.

Vidare anser man att mängden regler som dessutom publiceras på olika ställen SFS och SKOLFS medför problem för tillämparen.

Nedan redovisas ytterligare synpunkter på författningar inom skolornrådet: Då ett stort antal bemyndiganden redan finns i skollagens 15 kap., -

ifrågasätts lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om

om kommuners och landstingskommuners medverkan i utbildning numera behövs. Lagen entreprenadförhållanden inom skolan är viktig för kom- - om och bör tas in i en samlad ramlagstiftning. munerna Vad gäller lagen kommunernas skyldighet att svara för vissa elev- - om samt tillhörande förordning förbundet att elevresor och inresor anser

402 Bilaga 2 SOU 1998: 105

ackordering bör ses i ett sammanhang. Kommunernas skyldigheter bör begränsas till kommunens gymnasieutbildning. När det gäller förordningama statsbidrag påpekar riktade

- om man att

insatser strider mot tanken att kommunerna ett samlat statsbidrag.

ge Förbundet tillägger emellertid att riktade insatser kan behövas i begrän-

sad omfattning, t.ex. för riksgymnasieverksamheten.

Kungl. Majzts Cirkulär till de lokala styrelserna för statliga, kommun- ala och statsunderstödda enskilda skolor och utbildningsanstalter angå-

ende upplåtelser lokaler folkbildningsorganisationer och andra

av ideella organisationer är otidsenlig.

Stor del av regleringen i grundskoleförordningen är upprepningar

-

och/eller förtydliganden av bestämmelser i skollagen. En del bestäm-

melser reglerar organisation och former på ett onödigt sätt. Regler om

skolbibliotek är ytterligare exempel på dubbelreglering, då det även i

bibliotekslagen finns bestämmelser skolbibliotek i grundskolan. En om

sådan reglering strider mot principen modern ramlagstiftning.

om Bestämmelserna om gymnasieskolan har ändrats vid flera tillfällen och är svåröverskådliga och otydliga. Regleringen i gymnasieförordningen och skollagen måste över i ett sammanhang. ses Bestämmelserna studiesociala förmåner är svåröverskådliga. - om

Landstingsförbundets kritik rör bl.a. högskoleförordningen. Förbundet menar att regelsystemet för högskoleutbildningar i landstingets regi borde få en karaktär liknar den för högskoleutbildningar i statlig

som

regi. Landstingsförbundet att högskoleutbildningama inom vård

anser

och omsorg oavsett de bedrivs stat eller landsting skall ha

om av en

kvalitativt likvärdig nivå och sett studentens perspektiv erbjuda lik-

ur värdiga möjligheter.

Förbundet framhåller emellertid att den särskilda lagstiftningen för landstingens högskoleutbildning kan förväntas bli obsolet inom kort

med anledning av den pågående integrationen landstingens vårdhögav skolor med den statliga högskolan. Vad gäller regleringen avseende utbildningen på gymnasienivå in-

stämmer Landstingsförbundet i den problembeskrivning Kommun-

som förbundet har lämnat. I detta sammanhang bör även nämnas att regeringen i proposition en prop. 1997/98:94 aviserar samlad översyn skollagen. en av

Bilaga 2 403

14 Utrikesdepartementet

14.1 Allmänt

Utredningen har bedömt att 2 lagar och 2 förordningar inom Utrikesdepartementets ansvarsområde är relevanta for kartläggningen. Därutöver

finns 1 myndighetsiöreslcrift även innehållande allmänna råd. Denna

har utfärdats Statens invandrarverk SIV. av

14.2 Beskrivning av regleringen

Lagen 1994:137 mottagande asylsökande mil. innehåller

om av bestämmelser sysselsättning för och bistånd till utlänningar som har om

ansökt uppehållstillstånd eller har beviljats tidsbegränsat uppehålls-

om tillstånd. Kommunerna berörs särskilt då här stadgas att biståndet till en viss kategori utlänningar lämnas socialnämnden i den kommun där av utlänningen vistas 3 §, att socialnämndens beslut enligt denna lag får överklagas 22 § samt att kommun har lämnat bistånd enligt en som denna lag har rätt till ersättning från staten för biståndet 23 §. Förordningen 1996:1357 statlig ersättning för hälso- och om

sjukvård till asylsökande innehåller bestämmelser om statlig ersättning till landsting, kommuner och apotek för de kostnader för hälsooch sjukvård samt kostnader för tandvård och receptförslcrivna läkemede har for vissa utlänningar. I flera paragrafer regleras bl.a.

del som ersättningsnivån och när ersättning skall betalas. Vidare stadgas att

landsting och kommuner är skyldiga att till SIV lämna de uppgifter som

krävs för bedömningen deras rätt till ersättning enligt denna förordav ning 10 §. Lagen 1986:1283 suveränitetsholmarna i Torne, Mounio om och Könkämä älvar innehåller bestämmelser från överenskommelsen den 19 juni 1986 mellan Sverige och Finland. Kommun omnämns i lagen då det stadgas att ansökan hävande suveränitetsholmes om av en

särställning kan göras av bl.a. vederbörande kommun artikel 6.

404 Bilaga 2 SOU 1998: 105

Förordningen 1988:429 med instruktion för Statens invandrarverk riktar sig framför allt till myndigheten i fråga. Kommuner och landsting berörs av bestämmelserna om att SIV bl.a. skall medverka till att kommuner erbjuder flyktingar bostad och att flyktingarna i övrigt tas emot på ett lämpligt sätt av det svenska samhället 2 § samt besluta

statlig ersättning för tlyktingmottagande i kommunerna och för vis-

om sa sjukvårdskostnader 2 §. Med stöd av förordningen 1994:361 om mottagande av asylsökande m.fl. har SIV utfärdat 1 myndighetsföreskrift.

SIVFS 1997:2 Statens invandrarverks föreskrifter SIVFS 1994: 1 l om

mottagande av asylsökande m.fl.

Bilaga 3 405

3 Bilaga

Kostnader för statlig reglering av och tillsyn över kommunal Verksamhet en konsultrapport

Juni 1998 Ingegerd Berggren, Statistiska centralbyrån

Bilaga 3 407

Innehåll

SAMMANFATTNING 409

1 BAKGRUND OCH SYFTE 411

2 ALLMÄNNA UTGÅNGSPUNKTER FÖR STUDIEN 413 2.1 Utgångspunkter 413 2.2 Aktiviteter som en följd av regelgivningen 414 2.3 Aktörer i tillrättaläggande och kontrollerande verksamhet 416 2.4 Kostnadsslag 418 2.5 Tillvägagångssätt 419

ÖVERSIKTSSTUDIEN; KOSTNADER FÖR REGLERING 3 AV KOMMUNER OCH LANDSTING 421 3.1 Den statligt reglerade verksamheten i kommunerna 421 3.2 Sammanfattande skattningar av kostnader för kommunerreglering 422 nas 3.3 Länsstyrelsernas kostnader 423 3.3.1 Länsstyrelsernas årsredovisningar 423 3.3.2 Avgränsning av verksamheter som är en konsekvens av den statliga regelgivningen och som gäller kommunerna 424 3.3.3 Tidsåtgång För aktiviteter som kan ses som en konsekvens av regleringen 425 3.3.4 Uppskattning maximumkostnader 431 av 3.3.5 Uppskattning minimumkostnader 431 av 3.4 Myndigheternas kostnader 432 3.4.1 Sakmyndigheter 432 3.4.2 Centrala myndigheter och övriga myndigheter 433 3.4.3 Uppskattning av minimumkostnader 433 3.4.4 Uppskattning maximumkostnader 434 av 3.4.5 Skolverkets kostnader för den statliga regle-ringen 435 3.4.6 Socialstyrelsens kostnader för den statliga regleringen 438 3.4.7 Jordbruksverkets kostnader för den statliga regelgivningen 441 3.4.8 Kemikalieinspektionens kostnader för den statliga regelgivningen 443 3.4.9 Livsmedelsverkets kostnader för den statliga regelgivningen 443

408 Bilaga 3

3.4.10 Naturvårdsverkets kostnader for den statliga regelgivningen 445 3.4.11 Vägverkets kostnader för den statliga regelgivningen 446 3.5 Kommunernas kostnader 447 3.5.1 Nämndernas tillsynskostnader 448 3.5.2 Kostnader i förvaltningen för tillsyn 448 3.5.3 Sammanställning av kommunernas kostnader 450 3.6 Landstingens kostnader 451

4 FÖRDJUPNINGSSTUDIEN; DJURSKYDDET RESPEKTIVE GRUNDSKOLAN 453 4.1 Utgångspunkter 453 4.2 Lagstiftning 453

4.2.1 Djurskyddet 454

4.2.2 Grundskolan 454 4.3 Central nivå 455 4.3.1 Djurskyddet 455 4.3.2 Grundskolan 457 4.4 Regional nivå 460 4.4.1 Djurskyddet 460 4.4.2 Grundskolan 462 4.5 Lokal nivå 462 4.5.1 Djurskyddet 462 4.5.2 Grundskolan 464 4.6 Egenkontroll, egentillsyn 465 4.6.1 Djurskyddet 465 4.6.2 Grundskolan 465

Bilaga 3 409

Sammanfattning

I föreliggande rapport redovisas resultat från två studier avseende kostnader för den statliga regleringen kommunal verksamhet. Studierna av har genomförts av Ingegerd Berggren, Statistiska centralbyrån SCB

på uppdrag av Avregleringsutredningen.

I rapporten redogörs relativt utförligt för på vilket sätt vi kommit

fram till de redovisade kostnadsuppskattningama eftersom resultaten

till stor del beror på vilka definitioner och antaganden gjorts. Besom dömningar av vilka definitioner och vilka antaganden är rimligast som

har utförts i samråd med utredningens huvudsekreterare Leif Lundberg och i vissa fall med företrädare för sakmyndigheter. Kostnader för den statliga regleringen kommunal verksamhet

av har definierats relativt vitt som kostnader för sådana aktiviteter är som

en konsekvens lagar och förordningar. Sådana aktiviteter dels

av avser

tillrättaläggande av lagar och förordningar och dels kontroll och tillsyn

av deras efterlevande. För vardera myndighet, länsstyrelserna och

kommuner landsting har vi därefter uppskattat hur stor del den to-

av tala arbetstiden som åtgår till de aktuella aktiviteterna, och gäller som kommunernas verksamhet, samt räknat tidsåtgången till monetära om belopp. På detta sätt har vi fått möjlighet att redovisa alternativ i vad ett par

vi här kallar för maximumuppskattningar for kostnader för den statliga

regleringen. De olika alternativen hänförs till olika antaganden t.ex. om hur stor andel av en viss verksamhet kan räknas konseksom som en vens av den statliga regleringen kommunal verksamhet. Som jämföav

relse redovisar vi i rapporten vad vi kallar för minimumuppskatmingar

för kostnaderna. Det är de kostnadsuppskattningar räknats fram

som

utifrån Statskontorets enkätundersökning tillsynsverksamheten. I

av

den studien har en mer begränsad definition tillsynsverksam-

av rena heter använts. Även för dessa har två alternativ redovisats beroende på

alternativa antaganden avseende tidsåtgången.

410 Bilaga 3 SOU 1998: 105

Minimumuppskatmingarna respektive maximumuppskattningarna av kostnader för aktiviteter som kan ses som en konsekvens av den statliga regleringen av kommunerna redovisas enligt tablå:

Minimumkostnader Maximumkostnader

Myndigheter 98 mkr 204 mkr 298 mkr Länsstyrelser 53 mkr 61 mkr 179 mkr 211 mkr Kommuner 3 700 mkr 3 700 mkr

Bilaga 3 411

1 Bakgrund och syfte

Avregleringsutredningen har uppdragit åt Statistiska centralbyrån,

SCB, att genomföra konsultstudie underlag för del utreden som en av

ningens arbete. Studien skulle kostnaderna för statlig avse tillsyn och

regelgivning av kommunal verksamhet. I denna promemoria redovisas resultatet av en sådan studie. Studien har genomförts enligt den upp-

läggning som beskrivs nedan och som diskuterats fram i samarbete med utredningens sekretariat. Diskussionerna uppläggningen och

om ge-

nomförandet har förts mellan utredningens huvudselcreterare Leif

Lundberg och, från SCB, Tore Melin och Ingegerd Berggren. Ingegerd

Berggren har också genomfört studien och för redovisningen i

svarar denna rapport.

I Avregleringsutredningens direktiv dir. 1997:81

sägs att ett av ut-

redningens uppdrag är "att kartlägga och analysera hur

stora statens, landstingens och kommunernas administrativa och andra kostnader för

statlig tillsyn och regelgivning ä ---". I utredningens arbetsplan

daterad 1997-10-30 skrivs avseende detta uppdrag: Studien

av

kostnaderna för den statliga regelgivningen och tillsynen deluppdrag

4 påbörjas under januari 1998 och pågår fram till juni månad. Efter-

som uppdraget är metodmässigt komplicerat bedöms det nödvän-

vara digt att studien avgränsas till att ett begränsat antal ornråavse

den/verksamheter. Val lämpliga områden görs på grundval vad

av av framkommit under regel- och tillsynsstudiema

som del l och 2.

Syftet med denna rapport är uppskattning de att ge en av kostnader som är en direkt eller indirekt följd statlig regelgivning dvs. såväl av

tillsyns- som uppföljningsalctiviteter för den kommunala

och lands-

tingens verksamheten. Kostnader detta slag finns hos olika av staten,

myndigheter och kommuner/ landsting. Uppdraget omfattar två delar: översiktlig studie fördjup-

en samt ningsstudier. Den översiktliga studien avser att belysa vilka kostnader som upp-

står i statsförvaltningen och i andra berörda organisationer på grund

av

regelgivningen och tillsynen. För nämnare beskrivning uppläggning-

av en av översiktsstudien se vidare avsnitt

Fördjupningsstudier görs inom några särskilt utvalda verksam-

hetsornrâden och/eller lagar. I dessa delstudier kan specifika kostmer

412 Bilaga 3

nader identifieras och diskuteras än i översiktsstudien. Dessa studier är

problematiserande, kan följa lagens verkningar i

mer genom att man olika aktörers verksamheter. Utifrån denna studie ges också utrymme

för att diskutera kostnader för olika aspekter av tillsynsverksamheten

och överväganden vilken effekt på verksamheten satsningar på dessa av aspekter kan tänkas ha.

Regelgivningen, liksom sättet att utforma uppföljning och tillsyn av

berörd verksamhet, är inte likforrnig för olika verksamheter. Det är där-

för välja verksamheter för fördjupningsstudien på ett såangeläget att

olika modeller för regelgivning och tillsyn kan belysas. dant sätt att

De områden utvalts för den fördjupade studien är grundskolan

som och Förutsättningarna för valet dessa områden redovi-

djurskyddet. av

kortfattat nedan. sas Grundskolan regleras skollagen och särskilda förordningar. av

Skolverket är tillsynsmyndighet för hela den kommunala grundskolan

räknas hit. Grundskolan bedöms ett lämpligt område

särskola vara för fördjupad studie eftersom det dels är en väl avgränsad verksam-

en bedrivs relativt likformigt i olika kommuner, dels finns relativt het som studier kring vad hände i kommuner och skolor med an-

mycket som ledning införandet det "nya styrsystemet och kommunalisering-

av av av skolan. en

Tillsynsmyndigheter för djurskyddet är Jordbruksverket, länstyrelkommuner. Tillsynsobj ekten drivs ofta icke offentlig verk-

ser och som

samhet. Kommunernas tillsynsverksamhet bedrivs vanligen vid miljöoch hälsoskyddsnämnd/motsvarande, andra närrmdkonstellationer

men finns.

Uppläggningen fordjupningsstudiema är i princip densamma som

av

översiktsstudien, dvs. utgångspunkten är att försöka identifiera olika

för

aktiviteter i verksamheten hos berörda myndigheter och verkställande

enheter kan ses som en konsekvens av regelgivningen samt att

som

diskutera vilka aktiviteterna tar i anspråk. Den mer konkreta

resurser utformningen studierna beror på vilka områden som studeras. av

Bilaga 3 413

2 Allmänna

utgångspunkter för studien

SCB:s undersökningssarbete diskuterades och vidareutvecklades

i ge-

nomgångar mellan utredningens huvudsekreterare Leif Lundberg och

SCB Ingegerd Berggren. I dessa sammanhang blev det aktuellt att involvera företrädare för b1.a. olika berörda verksamheter, i första hand Socialstyrelsen, Skolverket och Jordbruksverket.

Som utgångspunkter för, och bakgrund till, arbetet har SCB tillgång

till utredningens genomgångar och sammanställningar lagar och förav

ordningar som styr den kommunala och landstingens verksamhet samt övrigt arbetsmaterial i utredningens olika deluppdrag, t.ex. resultat från

Statskontorets enkät om statens tillsyn över kommunerna.

l Utgångspunkter

För att kunna komma fram till rimlig kostnadsuppskattning för de

en aktiviteter som är konsekvens regelgivningen är det nödvändigt en av

att först genom vissa begrepp och strukturera området.

Som en bakgrund till denna genomgång kan sägas att staten under senare år haft ambitionen att minska den tidigare statliga detaljregleringen av den kommunala verksamheten. statsmakterna har strävat mot

ett ökat inslag av mål- och resultatstyming i sin relation till kommuner-

na. I denna styrning ligger tanken att staten skall de övergripande ge målen för vissa verksamheter och den verksamhetsansvariga myndighetema/organen skall ha frihet att verksamheten på bästa sätt arrangera så att de nationella målen uppnås. Ett viktigt inslag i dessa förändringar

är att kommunema/landstingen sedan några år tillbaka i princip får

statsbidragen för verksamheten påse och har själv att fördela en dessa medel till de olika verksamheterna. De lagar och förordningar som på övergripande nivå styr en mer en given verksamhet kompletteras ofta detaljerade föreskrifter, råd av mer och anvisningar och bryts sedan ned ytterligare i delmål i planer för verksamheten. Detta sker enligt principen uppifrån och ned och med delaktighet av aktörer på respektive styrnivå. Eftersom kommunen har att fördela sina resurser mellan olika verksamheter det ofta ett ses som stöd för verksamhetsföreträdama att ha tydliga råd, anvisningar och

414 Bilaga 3

delmål för "sin verksamhet, vilket kan användas som ett argument för att få större del av kommunens resurser. en Uppföljning och tillsyn den kommunala och landstingens verkav

samhet sker på olika nivåer: statlig, huvudrnannanivâ kommunal och

landsting och verkställandenivå. En aspekt på den statliga uppföljning-

och tillsynen är att den skall kunna samlad bild till riksdag och en ge en

regering den kommunala verksamhetens uppfyllande av de natio-

av nella målen. En viktig aspekt är att enskilda medborgare ska annan kunna vända sig till de statliga myndigheterna i de fall de känner att kommunens för viss verksamhet inte har fullgjorts på det sätt ansvar en som statsmakterna avsett.

2.2 Aktiviteter som en följd av regelgivningen

Ett antal olika slags aktiviteter direkt eller indirekt är en följd av som den statliga regleringen förekommer. Arbetet med lagar och förord-

ningar ligger främst inom Regeringskansliet och riksdagen. I denna av

utredningens delstudier exkluderas detta arbete. Utredningen redovisar i andra delar kartläggning lagar och förordningar och har där en av

också kommenterat kommunernas aktiviteter och åtgärder med hänsyn

till dessa. Med fokus på lagar och förordningar för viss verksamhet kan en med anledning dessa fyra olika slags aktiviteter. Arbete med man av se de olika aktiviteterna förekommer på olika nivåer i den statliga förvalt-

ningen.

Bilaga 3 415

Aktivitet Beskrivning aktiviteter Aktörer av

A Utarbet- Utarbetande av regler, dvs. Regeringskansli ande lagar och förordningar, remiss- Riksdag arbete och informationsaktivi- Myndigheter teter. B Tillrätta- Förklaringar, tolkningar, före- Myndigheter läggande skrifter, riktlinjer, allmänna råd, Länsstyrelser nedbrytning av mål, arbetspla- Kommuner, ner landsting C Genomför- Verkställande,genomförande Kommuner, ande av de verksamheter landsting som påtalas av mål och delmål, Organisationer, operativa enheter företag D Kontroll Uppföljning, utvärdering, tillsyn, Myndigheter dvs. olika sätt för statsmakterna Länsstyrelser

att få återkoppling om hur Kommuner,

verksamheten fungerar relativt landsting sina mål

Föreliggande uppdrag inriktas på uppskattning en av statens och, i

viss utsträckning även kommunemas/landstingens, kostnader för såda-

na aktiviteter som är följd den statliga regelgivningen, dvs.

en av hu-

vudsakligen B och D i ovanstående sammanställning.

I allmänhet är det svårt att kunna urskilja viss aktivitet från en en annan på ett sådant sätt att kostnaderna direkt kan hänföras till endera aktiviteten. Det är likaså svårt att exakt avgöra vilka aktivitet som

verkligen är en konsekvens den statliga regelgivningen och vilka

av

aktiviteter, t.ex. avseende uppföljning och utvärdering, ändå skulle

som genomförts. Vid uppskattningen kostnaden av för regelgivningen och tillsynen får man därför föra ett kring olika alternativ; resonemang om man räknar detta till regel givning blir kostnaden denna, räknar om man detta till tillsyn blir kostnaden denna och så vidare. Det är nämligen omöjligt att på förhand göra generella avgränsningar eftersom heterogeniteten i verksamheterna är så stor.

Den största delen de tillrättaläggande aktiviteterna, försiggår

av

utanför den verksamhetsansvariga kommunen/landstinget hos myndigheten t.ex. Socialstyrelsen,

Skolverket som en extern styrning. Dock

bör även de kostnader den verksamhetsansvariga har, i förekom-

som mande fall, för direkt tolkning reglerna räknas med, särskilda av t.ex. utbildnings- och informationsinsatser.

416 Bilaga 3

Själva genomförandet, C, av de olika kommunala verksamheterna berörs regelgivningen åvilar huvudsakligen kommunerna eller som av landstingen som huvudmän. Totalkostnaden för driften av verksamheten redovisas i kommunernas bokslut. I den ekonomiska uppföljning kommunernas verksamhet som görs genom SCB:s Räkenskapsav sammandrag särskiljes inte kostnader för t.ex. uppföljning och tillsyn respektive verkoch annan administration från andra driftkostnader för samhetsområde. I de fall där kommunen lagt ut verkställandet eller genomförandet av en viss verksamhet på entreprenad eller köpt tjänsterna är det ändå kommunen/landstinget är den ansvariga myndigheten som och kostnaden ingår i den totala driftkostnaden.. I detta sammanhang begränsas den aktuella aktiviteten så regelnära möjligt: Detta innebär t.ex. att administrativa kostnader hos den som verksamhetsansvariga aktören som kan hänföras till uppföljnings- och utvärderingsaktiviteter sådan art att den borde ske normalt inte räkav med. Däremot ska aktiviteter är direkt uttalad tillsynsuppnas som en

gift, eller som är en uttalad uppföljning av en viss speciell förordning,

räknas.

Kontrollen, D, av den kommunala/landstingskommunala verksam-

heten syftar till statsmakten och medborgarna underlag för att att ge bedöma hur väl kommunen fullgör sina skyldigheter. Detta sker dels

uppföljning och utvärderingsverksamhet, men också genom

genom tillsyn. Entydiga definitioner och gränsdragningar mellan begreppen är svåra att göra, eftersom uppföljning i många fall är nödvändig föruten sättning för tillsyn. I princip är det den tillsyn som uttalat är en följd av förekommande regler ska räknas. I vissa fall kan dock andra uppsom följnings- och utvärderingskostnader tas med i beräkningarna om de kan sägas utgöra nödvändig förutsättning för att kunna följa upp en konsekvenserna av en viss regelgivning.

2.3 Aktörer i tillrättaläggande och kontrollerande

verksamhet

Den del den statliga förvaltningen har tillrättandeläggande och av som kontrollerande uppgifter för de kommunala/landstingens verksamheter återfinns inom följande myndigheter/motsvarande med ansvar för olika verksamheter:

Bilaga 3 417

Staten Departement, Länsstyrelser med olika enheter Sakmyndigheter Skolverket, SoS, Naturvårdsverket, m.fl. Kommuner Kommunstyrelser Kommundelsförvaltningar Sakförvaltningar Verkställiga enheter, driftenheter Landsting Sakförvaltningar

Förhållandena mellan de olika aktörerna med tanke på aktiviteter i anledning av regelgivning och tillsyn kan åskådliggöras schematiskt enligt nedan. Alla samband är inte inritade. Genom att följa de prickade linjerna hos vilka aktörer de aktiviteter som särskilt ska studeser man

ras och kostnadsuppskattas i djupstudiema återfinns.

H SOU 1998. 05

418 Bilaga 3

Figur Schematisk bild över samband mellan myndigheter, kommuner och landsting och verkställande enheter i tillsynsärenden och andra aktiviteter som är en konsekvens av den statliga regleringen.

L191, üuüñøf TIUSYFWEVHÖF Vaksanhetszsvarip

1151011111109 mynåámüD umyidsamn KIIIIHIIÄBCD VddümådñBTC

Kostnadsslag

Det huvudsakliga kostnadsslaget för de aktuella aktiviteterna

torde vara personalkostnader. För vissa uppföljnings- och tillsynsornråden, främst inom hälso- och milj öskyddsornrådet, kan det kanske också krävas viss mätapparatur för att kontrollera vilka resultat uppnåtts. Även konsom torsutrustning, datorer och mjukvara till datorer, lokaler och är resor kostnader som tillkommer vid sidan personalkostnadema. av Det torde vara sällsynt att dagliga arbete direkt tidrapporpersoners teras på sådana aktiviteter som vi här önskar studera och att denna tidsrapporteringen på ett enkelt sätt kan summeras till de kostnader som ska uppskatttas. Dock förekommer detta på nivå for länsstyrelsergrov nas olika tillsynsverksamhet där därför kan få uppskattning man en av

Bilaga 3 419

hur många dagar som ägnats viss tillsyn. I andra fall får man genom

intervjuer bilda sig en uppfattning av hur stor del av personalresurserna

åtgår till olika tillsynsaktiviteter för att sedan skatta vad det innesom bär i kostnadstermer.

2.5 Tillvägagångssätt

För att få uppskattning av kostnaderna för olika aktiviteter utgår vi en

från de officiella uppgifter finns för respektive verksamhet i årsre-

som dovisningar och andra offentliga dokument. Därefter har vi skaffat oss

uppfattning den resursandel kan åtgå för sådana akti-

en om som anses

viteter kan som en konsekvens av den statliga regleringen av

som ses

den kommunala verksamheten. Som underlag för dessa bedömningar har vi dels använt beskrivningar verksamheterna i årsredovisningar-

av

dels intervjuat företrädare för vissa myndigheter och verksamhets-

na, områden vid länsstyrelser och kommuner.

En fördel med detta förfaringssätt är att bedömningen grundar sig

på definition vilka aktiviteter ska räknas till aktien gemensam av som viteter konsekvens av den statliga regleringen eftersom vi i insom en tervjuerna resonerat kring detta. I resultatredovisningarna i text och

bilagetabeller nedan beskrivs relativt utförligt vilka bedömningar som

gjorts i varje fall och vilka resursandelar vi räknat med. som

Bilaga 3 421

3 Översiktsstudien; kostnader for reg-

lering av kommuner och landsting

verksamheten i kom-

3.1 Den statligt reglerade

munerna

Den kommunala verksamheten omfattar dels vad som ofta benämns

den egentliga verksamheten, dels affärsverksamhet. Driftkostnaden

en för den egentliga verksamheten år 1996 i löpande priser 280,4 milvar jarder kronor och för affärsverksamheten 23 miljarder kronor. Totalt driftkostnaden 303,5 miljarder lcronor, kommunens personalvar varav kostnader utgjorde närmare hälften av kostnaden. All verksamhet kommunen för är inte en konsekvens av ansvarar lagar och förordningar, utan del utgörs sådan verksamhet som en av kommunen frivilligt åtagit sig att utföra. Detta gäller t.ex. verksamheter inom fritids- och kultursektom. Den största delen kommunernas egentliga verksamhet regleras av av lagar och förordningar från i huvudsak Socialdepartementet och Utbildningsdepartementet. För dessa verksamhetsområden är kommunen verkställare och har inte något eget tillsynsansvar. Vissa tillrättaläggande aktiviteter, konsekvens den statliga regleringen, åvilar som en av även kommunerna så att de ska kunna korrekt styrning till de verkge ställande enheterna. De stora kommunala verksamheterna är reglerade enligt lagar som och förordningar tar i anspråk ungefär 80 procent driftkostnaden för av kommunens egentliga verksamhet. De verksamheter för vilka kommunen har ett eget tillsynsansvar av-

miljöskydd, hälsoskydd, alkoholtillstånd, räddningstjänst och total-

ser försvar och samhällstjänst. Dessa verksamheter tillsammans utgör ca två procent driftkostnaden för den egentliga verksamheten. av

422 Bilaga 3

3.2 Sammanfattande

skattningar av kostnader för kommunernas reglering

För att få en uppfattning statens kostnader för regleringen komom av munernas verksamhet utgår vi från befintliga uppgifter i respektive

sakmyndighets årsredovisning för 1997. I årsredovisningarna redogörs

på ett relativt likartat sätt för kostnader och, i vissa fall för persontid, som åtgår för olika aktiviteter sådant slag kan sägas av som vara en

konsekvens av den statliga regleringen kommunernas verksamhet.

av

Statskontorets genomgång regelstymingens konsekvenser för

av

kommunernas verksamhet har också använts vid kostnadsuppskattning-

arna. I första hand utgår vi från Statskontorets uppgifter för att få en minimumkostnad eftersom myndigheterna vid besvarandet enkäten i av regel använt en ganska snäv definition vad med tillsynsav som avses

frågor. Vid jämförelser mellan kostnadsuppskattningama från Statskontorets uppgifter med dem från årsredovisningarna måste

man

också beakta att enkäten kan ha besvarats med ekonomiuppgifter for

1996 års verksamhet medan årsredovisningen gäller 1997.

Statskontoret har i sin genomgång tillsynssystemen och olika tillav synskedjor tagit med flera myndigheter än dem vi här tagit med som som sakmyndighetef för verksamheter räknas till kommunernas som egentliga verksamheter, dvs. där affársverksamheterna är exkluderade. De myndigheter som vi medtagit har sakansvar för 80 procent ca av kommunernas egentliga verksamhet. De kostnader Statskontoret som redovisar för dessa myndigheter medtas också i sammanställningen för

sakmyndigheterna se nedan.

I diskussioner med utredningens sekretariat har avgränsning en gjorts avseende vilka kostnader bör räknas till tillsyn och andra som aktiviteter som är konsekvens den statliga regleringen, dvs. B en av och D enligt resonemangen Som grund för övervägandena ovan. an-

vänds förutom årsredovisningarna också intervjuer med representanter

för vissa av de större myndigheterna och några länsstyrelser. De kostnadsuppskattningar vi erhållit på detta vad nedan kallar sätt avser vi för maximumuppskattningar kostnaderna. av Nedan visas i sammanfattande tabell uppskattningar myndigen av heternas minimumkostnad respektive maximumkostnad for den statliga regleringen kommunernas verksamhet. I det följande redovisas av un-

derlaget för att komma fram till dessa belopp.

Bilaga 3 423 Tabell Myndigheters minimumkostnad och maximumkostnad för den statliga regleringen av kommunernas verksamhet

Vidare redovisas i den följande studien underlag för beräkningar av kostnaderna för tillsyn den verksamhet landstingen har ansvar för av samt för kommunernas egna kostnader för tillsynsaktiviteter. Samman-

fattningsvis kan dessa uppskattas enligt följande: Statens kostnader, dvs. Socialstyrelsens, för tillsyn landstingens verksamhet uppskattas

av till 82 miljoner kronor. Kommunernas kostnader för tillsynsaktiviteter uppskattas till 3,7 miljarder kronor, vilket motsvarar drygt l procent den totala driftkostnaden för kommunernas egentliga verksamhet. av

3.3 Länsstyrelsernas kostnader

3.3.1 Länsstyrelsernas årsredovisningar

SCB har begärt in och fått årsredovisningarna för år 1997 från samtliga länsstyrelser.

Årsredovisningama är uppställda enligt samma mall och innehåller

redovisning av verksamheter i förekommande verksamhetsgrenar. Redovisningen är dels verbal och beskriver tillståndet i länet samt vilka särskilda aktiviteter genomförts inom respektive Verksamhetsgren, som

dels ekonomisk i termer av fasta återrapporteringstabeller och sedvan-

liga bokslutsuppgifter. En relativt stor variation i respektive läns sats-

ning på olika verksamhetsgrenar framträder vid genomläsningen. Detta

är naturligt med hänsyn till de olika befolkningsmässiga och geografiska förhållanden som råder för olika län. Länsstyrelserna använder alla tidredovisningssystem, där arsamma betet med olika aktiviteter tidrapporteras på vissa givna koder på upp till 4-siffemivå. I återrapporteringstabellema redovisas dock endast vissa aktiviteter på 3-siffemivå. Enligt muntlig utsago från några länsstyrelser ñnns inte finare redovisningar framtagna, kvaliteten på så de-

424 Bilaga 3

taljerad nivå bedöms som osäker och det är ganska mycket arbete att ta fram särredovisningar för andra koder, särskilt på 4-siffernivå. Vi

måste därför nöja oss med de tidsuppskattningar redovisas i årsre-

som dovisningama. För verksamhetsgrenama har antalet årsarbeten redovisats. Dessutom redovisas andelar av årsarbeten för de detaljerade redovismer ningama av vissa verksamheter. En årsarbetare har tilldelats kostnad en utifrån den angivna totala personalkostnaden vid respektive länsstyrelse. Kostnaden per årsperson varierar mellan länsstyrelserna från ett högsta värde 450 tkr till lägsta 345 tkr. Det genomsnittliga värdet är 397,5 tkr. Årsarbetskraftema redovisas för respektive verksamsom hetsgrenar omfattar inte over-headkostnad som t.ex. myndighetsgemensam administration, lokalkostnad, telefon etc. Ett årsarbete antas utgöra 220 arbetsdagar angivet av några länsstyrelser. I sammanställningar av uppgiñer från årsredovisningarna för varje länsstyrelse redovisas den angivna persontiden i antal årspersoner för respektive Verksamhetsgren och för de flesta länsstyrelsens av rapporterade "varav-redovisningar. De varav-redovisningar inte angisom vits innehålla sådan verksamhet har relevans för regelgivningen som har inte medtagits i sammanställningen. Uppgifterna för de olika länsstyrelserna har räknats samman till totaltabell för alla de redovisade en verksamhetsgrenarna och särredovisade verksamheter Bilagetabell l. I de fall uppgifter har saknats från någon/några länsstyrelser har motsvarande uppgifter uppskattats och lagts in enligt proportion samma som de redovisade. Uppgifter som innehåller sådana uppskattade uppgifter är markerade med kursiv stil i sammanställningen.

3.3.2 Avgränsning verksamheter är kon-

av som en

sekvens av den statliga regelgivningen och som gäller kommunerna

En stor del av länsstyrelsens verksamhet är sådan art att den inte kan av ses som en konsekvens av den statliga regelgivningen, dvs. inte är vad vi tidigare benämnt tillrättaläggande B eller kontroll och tillsyn D utan gäller sådan verksamhet är myndighetens grundläggande som verksamhet. Med hjälp av Statskontorets undersökning och redovisningar av länsstyrelsemas verksamheter försöker vi här göra en avgränsning av de aktiviteter som är relevanta för denna studie av statens kostnader för regleringen av kommunemas verksamhet.

Bilaga 3 425

Statskontoret redovisar utförlig genomgång av den statliga regel-

en

givningen och beskriver olika delar i vad de benämner tillsynskedjan. Tillsynskedjan utgörs i stort av: Centrala tillsynsmyndigheter, med uppsikt eller tillsyn över lagens

efterlevnad i riket

Regionala nivån, uppsikt o tillsyn inom länet eller distriktet

Lokala nivån, motsvarande uppgifter, utpekad nämnd inom

en kommunen Statskontoret redogör för vilka verksamheter i kommuner och

landsting står under statlig tillsyn och hur tillsynsorganisationen är

som ordnad i stort. Av sammanställningen framgår att länsstyrelserna är

tillsynsmyndighet, vid sidan av sakmyndigheten, för den kommunala

verksamheten vad gäller: socialtjänst kommunal beredskap, befolkningsskydd och räddningstjänst -

alkohol, utskänkningsställen för starksprit, vin och öl samt detaljhandel med öl

djurhållning och veterinär verksamhet - Bland de övriga verksamheter som Statskontoret tar upp i sin sammanställning återfinns några där länsstyrelserna kan anses utöva viss

tillsynsverksamhet vidare syn på begreppet tillsyn tillämpas. Det

om en

gäller nedanstående verksamheter, beskrivits i länsstyrelsernas

som årsredovisningar på ett sådant sätt, att det verkar rimligt att anta att verksamheten delvis bedrivs på grund av den statliga regleringen: kommunernas fysiska planering, länets natur- och kulturmiljöer, fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen hushållning med naturresurser, tillsyn över plan- och byggnadsväsende samt miljöfarlig verksamhet m.m. miljöbalken kommunala gator och vägar, länstrañk, stadstrañk skogsmark -

3.3.3 Tidsåtgång för aktiviteter som kan ses som en konsekvens av regleringen

Utifrån de 23 årsredovisningarna och med hjälp av intervjuer med verksamhetsansvariga vid länsstyrelse har vi gjort en grov bedömen

ning hur stor del länsstyrelsens aktiviteter i respektive verksam-

av av

hetsgren kan en konsekvens av den statliga regelgivningen

som ses som

och den kommunala verksamheten. I denna grova uppskatt-

som avser

ning ingår således såväl aktiviteter tillrättaläggande och rådgivande

av karaktär B olika tillsyns- och kontrollaktiviteter D. Dessa som skattningar vi kan ett slags maximumskattningar av den menar ses som aktuella tidsåtgången.

426 Bilaga 3

För att få en uppfattning hur stor del länsstyrelsens verksam-

om av het som åtgått till aktiviteter kan betraktas konsekvens som som en av

den statliga regelgivningen och gäller kommunerna har verksam-

som

hetsansvariga för de olika grenarna i ett medelstort län intervjuats. Det

aktuella länet omfattar dels större stad, några medelstora och små en

kommuner samt skogs- och glesbygd. Svaren från intervjuerna har dis-

kuterats med utredningens sekretariat och i vissa fall har vi försökt samla in kompletterande information. För respektive Verksamhetsgren gjordes en bedömning av i vilken utsträckning den kommunala verksamheten berörs av aktiviteterna ansågs konsekvens som vara en av

den statliga regelgivningen. Dessa bedömningar kan

ses som grova uppskattningar utifrån de underlag tagits fram enligt och som ovan kvantifierades i procentandelar av hela verksamhetsgrenen. I några fall har också ett intervall angivits eftersom det varit alltför svårt att ge en genomsnittlig andel. Statskontoret har genomfört enkät bland sju länsstyrelser med en frågor om olika tillsynsaktiviteter. I allmänhet verkar begreppet tillsyn

ha uppfattats ganska snävt av uppgiftslämnarna och den tidsuppskatt-

ning som de angivit för tillsynsaktiviteter utgör därför grunden till en

minimumskattning av tidsåtgången för aktiviteter som en konsekvens

av den statliga regleringen. I minimumskattningen ingår endast de

verksamheter i vilka länsstyrelsen vid uppgiftslämnandet ansåg sig bedriva någon slags tillsynsaktivitet över den kommunala verksamheten och därför lämnat svar för. I tablå A ges kortfattat exempel på vad länsstyrelserna enligt sina årsredovisningar har arbetat med inom respektive Verksamhetsgren

samt en sammanfattning av bedömningsresonemangen utifrån intervju-

ema. I tablån har också angivits för vilka verksamhetsgrenar eller del av verksamhetsgrenar någon de sju länsstyrelserna i Statskontorets av enkät redovisade tid för tillsyn.

Bilaga 3 427

Tablå A: Beskrivning av länsstyrelsens verksamheter/verksamhetsgrenar och uppskattning av om de kan ses som en konsekvens av den statliga regleringen och avser kommunal verksamhet

Verksamhetsgren a Beskrivning av verksamheten Andel i procent Tid för tillsyn och enligt årsredovisningar som bedöms av kommunal Delverksamhet avse tillsyn och verksamhet har Redovisade i b Sammanfattning av resonemang tillrättaläggande redovisats i länsstyrelsens utifrån intervjuer av regler etc. för Statskontorets årsredovisningar kommunal enkät verksamhet Regional- a Prövning och beredning av, och Nej Nej ekonomi och beslut om regionalpolitiska åtgärder näringsliv t.ex. utvecklingsbidrag, landsbygdsstöd, kommersiell service i glesbygd. Konkurrensfrågor Stöd till smáföretagsutveckling. Medfinansiering EU-strukturprogr. i Sprida kunskap om konkurrenslagar o EU-regler. Samverkan med kommuner o landsting b Sällsynt att frågorna gäller kommunal verksamhet Kommunika- a Utforma transportplaner o liknande Osäker bedöm- Nej tioner Trafikfrágor t.ex. meddela tillstånd, ning, mellan 1 bedriva tillsyn av yrkesmässig trafik, procent och 15 Yrkesmässig inkl. taxikontroller, viss trafiköver- procent av trafik vakning. Information om rattonykter- Verksamhetsgren Tillstándspröv- het, trafiksäkerhet i länet. en ning Registrering av registerblad, start- Tillsynsarbete punkt för körkortsärenden, körkortsakter, körkortsáterkallelser. Körkortsärenden Information om tratikbrott som leder Körkortsingri- till körkortsäterkallelse panden b Tratikfrågor avser sällan kommunal verksamhet. Planeringsfrágoma kan beröra kommunens andra planer och lokala regler. Planeringsdelen utgör ca 80 procent av verksamheten inom grenen, och inte mer än 20 procent ägnas åt regelfrágor. Oklart hur stor del av detta som berör kommunen men torde sällan vara mer än tvá tredjedelar, vilket ger 15 procent av hela verksamhetsgrenens kostnader. Lantbruk a Handläggning av stöd och Nej Nej ersättningar till jordbrukssektom enl. gällande regler och cirkulärskrivelser från SJV. Informationsinsatser som hjälp till jordbruk som vill anslutas till EU-stöd. Bedömning om Iikformig hantering med andra län. Länsprogram för utb. Information o demonstration i syfte att till att miljömålen för jordbruket uppnås. b Huvudsakligen frågor som berör

428 Bilaga 3

enskilda, samröre med kommuner ytterst litet. Fiske a Främst insatser inom ramen för Ca 5 procent av Nej EG:s strukturstöd till vattenbruket, Verksamhetsgren fiskevárd fiskeberedningsindustri o infrastruktur en på fiskets område. Bidrag till skadeförebyggande åtgärder. Bevakning av fiskets intressen i fysisk planering. Utredningar om tillstånd. Utbildning o förordning av fisketillsyningsmän, stöd till fisketillsyn på ideell basis b Huvudsakligen verksamhet som berör enskilda. Kommunerna kan satsa på turistliske etc. speciellt vilket medför att länstyrelsens arbete berör dem också iplanering och lokala regler. Livsmedel, Knapphet på resurser gör att en 25 procent Tid enl. Stk. För djurskydd, koncentration på tillsyn, redlighet och hälsoskydd, allm.veterinära hygienkontroll är nödvändig. Ökad inkl. djurskydd frågor vikt för området genom EU-inträdet.

Livsmedelskon- Systemtillsyn av den kommunala troll kontrollen. djurskyddsfrågor Märkning av livsmedel. Kontroll av allmänveterinära import o egenproduktion i grossistled frågor och butik. Smittskydd Systemkontroll av den kommunala kontrollen och egenkontroll branschorganisationer. Regional samverkan m länsveterinär och kommuner. Samarbete med distriktsveterinärer. Tillhandahállande av epizootiutrustning, djurhälsoprogram. Kontroll av anmälningspliktiga smittsamma sjukdomar b 77lIsynsfrågor avser främst livsmedelsfrågor och djurskydd och gäller oftast enskilda. Länsstyrelsen leder 0 samordnar verksamheten. 77Ilsynsfrågoravseende livsmedel utgör 5 10 procent. Djurskyddsfrå- gor utgör ca hälften av totala verksamheten och litet mindre än hälften därav gäller kommunerna. Länsstyrelsen ger regelfolkningar och visst stöd i tillsynsfrågor. Länsstyrelsen är besvärsmyndighet för nämndens beslut enl. djurskyddslagen. Totalt bedöms ca 25 procent av verksamhetsgrenen avse tillsynsfrågor och tillrätta/äggande av lagar etc. för kommunernas verksamhet. Naturvård, a Arbete för att skydda särskilt Ca 10 15 Tid, enl.Stk för miljöskydd värdefulla mark- och vattenområden. procent av miljöfrågor inventera och redovisa värdefulla verksamhetsmark- och vattenområden. Pröva grenen, gäller

SOU 1998: 105 Bilaga 3 429

tillstándsärenden. Program för tillsyn främst miljövård och omprövning av tillstånd för miljöfarlig verksamhet. Tillsyn enl. programmen luft, havkust, vatten, sjöarvattendrag. Framtagning och övervakning av programomráden skog, jordbruk o landskap. Prövning av tunga processindustrier. Stor skillnad mellan länsstyrelserna i satsningar. b Litet samröre med kommunerna vad gäller naturvärden. Avs. miljövården har länsstyrelsen tillsynen över reningsverk, avfallsdeponier, vänneverk etc. i de fall kommunen själv driver verksamheten, vilket kan omfatta 10 20 % av naturvårdsde- lens arbete. Planväsende, a Samordning av statliga myndighe- Ca 90 procent av Tid enl. Stk. För hushållning ters medverkan i den kommunala Verksamhetsgren plan och bygg med naturresur- översiktsplaneringen särskilt för att en ser förbättra underlaget om områden av riksintressen enl. NRL. Övervakning översikts- o av hur kommunerna arbetar med regionala planer Översiktsplaner. detaljplaner Övervakning av hur kommunerna överklaganden arbetar med, och samråd kring, plan,bygg Översiktsplaner, nationalparker och nationalstadsparker. Beskriva behovet av konsekvensanalyser och hänsynstagande till Agenda 21. Ärendehantering enligt plan- o bygglagen.

b Största delen av arbetet inom verksamhetsgrenen är riktat mot kommunernas utformning och prövning av planer. Kulturmiljö a Utforma strategier för länets Nej Nej utveckling så att följande beaktas: tillvarata investeringar i infrastruk- tur o kulturvärden, EG:s miljöstöd effektiviseras kulturarvet o miljöns kulturvärden får en starkare ställning. Avser fornminnen, byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen, byggnadsvård o kulturstöd vid ombyggnad, fornminnes- 0 kulturlandskapsvård, kulturhistoriskt värdefulla miljöer b Sällsynt att den kommunala verksamheten berörs Social a Socialtjänsten är kommunal 100 procent av Tid enl. Stk. för omvårdnad huvudman, länsstyrelsen samordnar Verksamhetsgren socialtjänst tillsyn SOL tillsyn i länets kommuner. Samarbete en tillstándsärenden med SoS-regionala tillsynsenheter. alkoholärenden Granskning enligt alkohollagstiftning, för utskänkning Biträda kommunerna med rådgivning

430 Bilaga 3

angående tillsynsfrågor och kunskapsutveckling. Följa effekter av förändringar inom alkoholområdet, spec.avseende ungdomar b Kommunen har ansvar för att socialtjänsten bedrivs enligt lagar och förordningar, samt har tillsyn inom alkoholområdet. Civilt försvar o. a Sprida kunskaper och förankra Ca 50 procent Tid enl. Stk för räddningstjänst totalförsvarsbeslut hos kommuner räddningstjänst räddningstjänst och civila totaltörsvarsmyndigheter. - Befolkningsskydd, räddningstjänst, länsstyrelsens krigsorg. Genomföra övningar. Planering, översyn. b Länsstyrelsen har tillsyn över den kommunala räddningstjänsten, vilket innebär kontroll och tillsynsbesök, granskning av kommunernas räddningsplaner, samråd och samordning, tolkning av lagar etc.. Detta arbete bedöms omfatta ca hälften av länsstyrelsens verksamhet inom verksamhetsgrenen. Bostads- a Bidragsgivning och stöd, inforrna- Nej Nej finansiering tionsservice allmänheten. Stöd till kommunerna om bostadsförsörjningen i allmänhet. b Länsstyrelsens arbete som berör kommunerna består huvudsakligen av sådant som inte är kopplat till den statliga regleringen Allmän a Stiftelser, rättshjälp, administration Nej. i så fall Tid enl. Stk, för förvaltning m.m ingår här. endast för Överförmyndare jakt o viltvård Kostnader för tillsyn för pantbanker försumbar näringsrättsliga ska anges separat inte sä vanligt delverksamhet frågor förekommande överfönnyndare Redovisat i Statskontorets enkät b svårt att någon genomsnittlig bild över denna Verksamhetsgren, arbetet skiljer sig åt för olika länsstyrelser Därför tas inget med för kommunernas räkning från denna gren större uppgifter inom ex. jakt o viltvård har troligen ingått i någon annan Verksamhetsgren ovan Rennäring a Endast upptaget i tre Norrlandslän. 30 50 procent markförvaltning Tillsyn av renräkningar. Markförvalt- av totala samebyfrågor ning, markupplátelser, hantering av Verksamhetsgren vattenregleringsmedel. en b Högst hälften kan räknas som berör kommunernas verksamhet eftersom markförvaltningsfrâgor utgör 45 procent av totala Verksamhetsgrenen.

Bilaga 3 431

3.3.4 Uppskattning av maximumkostnader

I bilagetabell l redovisas antal årsarbetskrafter och kostnad för respektive verksamhetsgren och vissa aktiviteter hämtat från länsstyrelsemas årsredovisningar. En andel av den totala arbetsinsatsen som redovisas i sammanställningen i bilagetabell 1 uppskattas gälla aktiviteter som är konsekvens av den statliga regleringen av kommunerna. Uppskatten ningarna är hämtade från tablå A Som framgår av tablå A har i ovan. vissa fall ett intervall med en lägre andel av totalkostnaderna och en högre andel totalkostnadema angivits och i sammanställningen i biav

lagetabell l beräknas en summerad kostnad med i ena fallet de lägsta

andelama använda och i andra fallet de högsta andelama.

Tabell 2. Uppskattad maximumkostnad för länsstyrelserna avseende aktiviteter som en konsekvens av den statliga regleringen av kommunernas verksamhet

Summa kostnader enligt låg andel 179 miljoner kronor Summa kostnader enligt hög andel 211 miljoner kronor

3.3.5 minimumkostnader

Uppskattning av

Minimumuppskattningama av kostnader för tillsyn bygger på uppgifter från Statskontorets enkätundersökning av sju länsstyrelser. I minimumskattningen ingår endast de verksamheter i vilka länsstyrelsen vid

uppgiftslämnandet ansåg sig bedriva någon slags tillsynsaktivitet över

den kommunala verksamheten och därför lämnat svar för. Tidsuppgiftema från Statskontorets enkät för de angivna verksamhetsområdena har räknats samman och redovisas här i bilagetabell 2. Statskontorets, och enkätens indelning, motsvaras inte direkt länsstyrelsemas verkav samhetsgrenar. Den tidsåtgång angivits i årsredovisningen för som motsvarande verksamhetsgrenar dvs. för de verksamhetsgrenar och verksamheter där Statskontorets tillsynsaktiviteter återfinns för samma sju län redovisas därför också i bilagetabell I enkäten är uppgiften årsarbetstid redovisad för följande verkom samhetsgrenar: räddningstjänst, socialtjänst, miljöenheten, plan- och

bygg överförmgdare och tidsåtgången för alla länsstyrelser redovisas

i tabellen beräknat på detta sätt. OBS att tidsåtgången som redovisas i bilagetabell är högre än i Statskontorets rapport eftersom vi har lagt in uppskattade värden för de länsstyrelser som inte uppgav någon årsarbetstid för tillsyn för socialtjänst och plan- och byggverksamhet. Med hjälp av tidsuppskattningen för de sju länen avseende tillsynen

den kommunala verksamheten och tidsuppskattningen för samma

av

432 Bilaga 3

länsstyrelsers totala arbetstidsåtgång i motsvarande verksamheter beräknas en kvot; andel av tiden som åtgår till tillsyn kommunernas av verksamhet. Denna genomsnittliga andel används därefter för beräkning av samtliga länsstyrelsers tidsåtgång och kostnader for kommunal tillsyn för de aktuella verksamhetsgrenama. Genom att arbeta med andelar på detta sätt får man en vägd uppskattning av länsstyrelsemas totala insatser som bättre tar hänsyn till den variation i omfattningen av verksamheter som länsstyrelserna uppvisar på grund av sina olika forhållanden. Som framgår av bilagetabell 2 har minimumvärdena beräknats i två alternativ. Skillnaden mellan alternativen är hur tidsåtgången för

Stockholms respektive Norrbottens länsstyrelse avseende tillsynen in-

om socialtjänsten hanterats. Båda länen saknar dessa uppgifter Två alternativa tidsuppskattningar 4 årsarbetskrafter + 1,5 årsarbetskrafter respektive 10 årsarbetskrafter + 4 årsarbetskrafter har gjorts. I det senare alternativet blir andelen tid for socialtjänstens tillsyn 1,13 vilket kan tyckas orimligt. Dock ingår också vissa alkoholtillstånd och tillsyn och information enligt alkohollagstiftningen i de uppgifter länsstyrelsema lämnat i enkäten. Detta gör det rimligt med det högre värdet, eftersom i princip enbart tillsyn enligt socialtjänstlagen skulle ge en kvot l. För båda alternativen har en minimumkostnad for länsstyrelsemas kostnader för den statliga regleringen av kommunernas verksamhet beräknats genom att multiplicera antalet årsarbetskrafter med den för länsstyrelserna genomsnittliga kostnaden per årsperson.

Tabell 3. Uppskattad minimumkostnad för länsstyrelserna avseende aktiviteter som en konsekvens av den statliga regleringen av kommunernas verksamhet

Beräkning enligt låg andel i socialtjänst 53 miljoner kronor Beräkning enligt hög andel i socialtjänst 61 miljoner kronor

3.4 Myndigheternas kostnader

3.4. l Sakmyndigheter

De Sakmyndigheter vars arbete med normgivning och tillrättaläggande av lagar samt kontroll- och tillsynsverksamhet har relevans för föreliggande genomgång är i första hand Skolverket och Socialstyrelsen.

Även Jordbruksverket, Kemikalieinspektionen, Livsmedelsverket, Na-

Bilaga 3 433

turvårdsverket och Vägverket bedöms dock ha verksamhet i dessa fråi sådan utsträckning att de bör tas med i denna genomgång. Dessa gor myndigheter tillsammans är sakmyndigheter för ca 80 procent av den egentliga kommunala verksamheten.

3.4.2 Centrala

myndigheter och Övriga myndigheter

Statskontoret redovisar i sin genomgång sid. 33 att Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen har en mer omfattande tillsyn än de centrala myndigheter som besvarat enkäten eller länsstyrelserna var för sig, åtminstone räknat i antal inspektioner. I antal ärenden är de tre ungefär lika omfattande och i antalet ârspersoner är länsstyrelsemas tillsyn mest omfattande, ca 30 procent mer. Arbetarskyddsverkets verksamhet tas därför med i sammanställningen här på motsvarande sätt som de ovan nämnda sakrnyndighetema. Från Statskontorets enkät tas också med i sammanställningen de centrala verken JO, DI och NOU vars tillsyn berör samtliga kommuners verksamheter. Dessutom medtas uppgifter om Alkoholinspektionen, JÄMO, Statens kulturråd, Energimyndighetema och Elsäkerhetsmyndigheten, vilka har en viss tillsyn över den kommunala verksamheten i sådana avseenden som, bortsett från Alkoholinspektionen, inte räknas till dem kommunerna är skyldiga att anordna.

Uppskattning av minimurnkostnader

I tabell 4 i redovisas de minimumkostnader som Statskontorets enkätundersökning ger underlag för. Att döma av svaren i Statskontorets enkät avser detta huvudsakligen kostnaden för direkt tillsyn av den en kommunala verksamheten för de myndigheter som svarat. Flera myndigheter anser förmodligen att den del av deras tillsynsarbete som direkt berör kommunernas verksamhet är så liten att den inte är meningsfull att särredovisa i enkäten. I de fall myndigheten endast angivit en kostnad har en uppskattning av antalet årsarbetskrafter räknats fram genom att använda myndigheternas genomsnittliga kostnad per årsarbetskraft 422 tkr, beräknat för SV, SoS, LV, J SV, VV. På motsvarande sätt har en kostnad beräknats i de fall endast antal årsarbetskrafter uppgivits. De, på detta sätt framräknade uppgifterna redovisas i tabell 4 med kursiv stil.

434 Bilaga 3

Tabell 4. Minimumkostnader för centrala verk och myndigheter avseende den statliga regleringen av kommunernas verksamhet. Miljoner kronor.

yn g e n osn. rsa .m a myn g eer ove e ocas resen ru sve e em aenspe onen au s e gve e vsm esve e ummasa myn g e r nraamyn geeroc gamyn geer

0 o nspe onen ars y ss r+ mo ens u u nerg myn g eer s e e umma cen ao ga myn g e r

3.4.4 maximumkostnader

Uppskattning av

Nedan redovisas de resonemang som förts utifrån sakmyndighetemas årsredovisningar och intervjuer för att få en uppskattning av den totala kostnaden, maximumkostnaden, för myndigheternas samtliga aktiviteter omfattande såväl tillrättaläggande och normgivning B som kontroll och tillsyn D som gäller regelstymingen den kommunala av verksamheten. Som tidigare redovisats omfattar denna genomgång endast de sakmyndigheter som har ansvar för sådana verksamheter som gäller kommunernas egentliga verksamhet, dvs. Arbetarskyddstyrelsens och Yrkesinspektionens verksamheter inkluderas inte här. Beräkningredovisas för respektive myndighet i texten nedan samt i de fall arna mer detaljerade uppskattningar förekommer i bilagetabeller 3 a - Observera också att de kostnader angivits för myndigheterna i som vissa fall är andelar av totalkostnaden för en viss verksamhet, dvs. inklusive lokaler, telefon, resor etc. och med semesterlön, utbildning, in-

SOU Bilaga 3 435

tern administration utfördelat eftersom det är dessa uppgifter oftast som

förekommer i myndigheternas årsredovisningar. Vi uppskattar här att

enbart personalkostnaden utgör 60 procent den totala kostnaden. På av motsvarande sätt uppskattas den totala kostnaden utifrån de angivna personalkostnadema. De värden uppskattas på detta sätt redovisas som i tabellen med kursiv stil.

Tabell 5. Maximumkostnader för sakmyndigheter avseende den statliga regleringen av kommunernas verksamhet

W199

my

ummasa yn g e r

3.4.5 Skolverkets kostnader for den

statliga regleringen

Skolverkets kostnader for olika aktiviteter med anledning av den statliga regleringen av skolan kommer även att diskuteras i mer fördjupad en studie avseende grundskolan. Här redogörs endast för Skolverkets kostnader för de aktiviteter som bedöms vara en relativt direkt konsekvens av den statliga regleringen av kommunernas verkställande av det offentliga skolväsendet så som den uttrycks i skollagen. Kostnader för de olika delverksamhetema och aktiviteterna har hämtats från Skolverkets årsredovisning för 1997. I dessa beräkningar skiljer vi inte heller på tillsyn över utbildningsenheter med enskild och kommunal huvudman eftersom det är kommunens ansvar att tillhandahålla utbildning enligt skollagen.

För vardera delprogram bilagetabell 3 a kan den del som utgör ak-

tiviteter som ses som en konsekvens av den statliga regleringen uppskattas och därefter summeras till en total maximumkostnad. De kostnader som redovisas i årsredovisningen är inte enbart personkostnader utan totala kostnader som ska hänföras till en viss verksamhet. Dessa kostnader omfattar således även lokalkostnader och andra gemensam-

436 Bilaga 3

ma kostnader, overhead, samt och förekommande redskap. resor ev. Den totala driftkostnaden för Skolverkets verksamhet uppgick 1997 till 373,3 miljoner kronor. De delprogram redovisas i årsredovisningsom en är: Uppföljning 17 procent - Utvärdering 21 procent - Utveckling 47 procent - Forskning 5 procent - Tillsyn 10 procent - Grundskolan tar störst andel av de totala resurserna, 46 procent, och gymnasieskolan 39 procent. Från och med 1998 kommer även barnomsorgen att räknas till Skolverkets ansvarsområde, men i denna redovisning räknas barnomsorgen fortfarande till Socialstyrelsens ansvarsområde.

Uppfölj ningsprogrammet

Uppföljningsprogrammets verksamhet syftar till att ta fram faktaun-

derlag som beskriver skolsystemet. Faktaunderlaget utgörs uppgifter av från datainsamlingar och publikationer samt utvecklingsinsatser och

analyser. Den nationella statistikinsamlingen utgör den största delen;

ca en tredjedel av delprogrammets kostnader. Verksamheten inom området är av den karaktär att den bör räknas till myndighetens grundläggande uppgifter i förhållande till det offentliga utbildningssystemet, dvs. uppgifter som skulle utföras oavsett utformningen av regelgivningen. En stor del den verksamhet som beav drivs inom uppföljningsprogrammet är på direkt uppdrag av regeringen för att i något avseende lämna rapport om läget.

Utvärderingsprogrammet

Det övergripande målet för denna verksamhet är, enligt årsredovisningen, "att främja skolans utveckling mot de nationella målen genom att förse stat och skolhuvudmän med kunskap om skolans kvalitet och utveckling samt genom att skapa och tillgängliggöra utvärderingsbaserat underlag för saklig debatt om skolan lokalt och nationellt. Verksamheten inom detta delprogram omfattar: Kunskapsbedömningar 58 procent - Styrning 9 procent - Reformeringen 14 procent - Likvärdighet, variation 6 procent - Uppdrag och övrigt 13 procent -

Bilaga 3 437

Den del som avser kunskapsbedömningar, dvs. utformning av cent-

rala prov etc. ingår inte i de aktiviteter vi här försöker kostnadsuppskatta.

Verksamheten inom delornrådet stxming kan till en del anses vara

sådana aktiviteter som innefattas i det vi kallar tillrättaläggande B och tolkning av lagar och förordningar. I huvudsak utgörs verksamheten dock av aktiviteter som avses stärka och stödja kommunerna så att de själva ska använda styrmedel på sin nivå. 30 procent av denna verksamheten bedöms gälla tillrättaläggande och liknande av lagar och förordningar.

I delområdet reformering arbetar Skolverket med t.ex. utvärdering

av nya läroplaner, vilka måste följas upp direkt för att se vilka effekter de har på skolverksamheten. Även denna delverksamhet räknas av ca 30 procent till Skolverkets arbete som är en konsekvens av regelstyrningen.

Likaså bedöms 30 procent av verksamheten under likvärdighet, variation samt av verksamheten uppdrag och övrigt, respektive, vara av

sådan karaktär att den kan ses konsekvens av den statliga reglesom en ringen.

Tillsynsprogrammet

Skolverket har som en central del sin verksamhet också en uttalad av

tillsynsskyldighet över skolväsendet. Tillsynen inriktas i första hand

mot områden har stor betydelse för den enskilde eleven och mot som andra faktorer som är viktiga för den nationella likvärdigheten, t.ex. kommunernas styrning och egenkontroll. Tillsynsarbetet leds och samordnas av den centrala tillsynsenheten medan huvuddelen av utredningsarbetet görs av fältavdelningen. Särskilda tillsynsproj ekt/samordnade initiativ utgör den största kostnadsdelen, 36 procent av verksamheten, med en kostnad på närmare 13 miljoner. Kostnaden för tillsynsärenden gäller fristående skolor är som 9 miljoner kronor och även dessa bör medtagas i kosmadsuppskattningen. Totalt utgör kostnaden för Skolverkets redovisade tillsynsakti-

viteter olika slag nännare 36 miljoner kronor. Om man räknar bort

av

vissa aktiviteter som är av mer sammanfattande, övergripande karaktär,

t.ex. publicering inom området etc. skulle 90 procent tillsynsverkav samhetens kostnader räknas till Skolverkets kostnader som är en konsekvens av den statliga regleringen av kommunernas verksamhet.

438 Bilaga 3

Utvecklingsprogrammet

Detta program omfattar allt arbete med att utveckla nationella mål och

styrdokument samt föreslå förändringar i mål och regelsystem där så bedöms nödvändigt, stödja reformeringen av skolväsendet och främja

skolans utveckling mot de nationella målen.

En tjugonde av verksamhetens totala resurser, 8 miljoner, går under

rubriken Skolans mål- och styrdokument" och avser utforrnandet av

kursplaner och betygskriterier. Detta arbete avser i största utsträckning

aktiviteter som en konsekvens av statens regelstyming och 90 procent

av kostnaderna förs till sammanställningen Skolverkets kostnader

av

för den statliga regelstymingen.

Även del verksamheten avseende refonngenomförandet en av

handlar om tillrättandeläggande och tolkningar av nya läroplaner och kursplaner så att de ska fungera i skolväsendet. 40 procent av denna

verksamhet förs därför till sammanställningen.

Övriga delar av verksamheten i detta delprogram avser speciella

projekt med olika relevans för kostnadsuppskattningama i detta sam-

manhang. En viss andel, mellan 10 och 30 procent av respektive del-verksamhet, föreslås föras till uppskattningen av kostnaderna för re-

gelaktiviteter. Dock betraktas IT-utvecklingen i skolorna inte som en

aktivitet som till någon del är en konsekvens regelgivningen. av

Skolverkets sammanlagda kostnader

Maximumskattningen av Skolverkets kostnader för aktiviteter som en

konsekvens av den statliga regleringen av skolväsendet exklusive

barnomsorgen uppgår enligt redovisade uppskattningar till 83 miljoner

kronor, vilket är drygt 20 procent av verksamhetens totala driftskostnader. Minimumkostnadema för tillsyn enligt Statskontorets enkät uppskattas till 9 miljoner kronor.

3.4.6 Socialstyrelsens kostnader för den statliga regleringen

Socialstyrelsens övergripande mål är att verka för god hälsa och social välfärd samt omsorg och vård av hög kvalitet, på lika villkor för hela

befolkningen. Socialstyrelsen ska bidra till dessa mål genom att bedriva

tillsyn, uppföljning, utvärdering och kunskapsförmedling inom hälsooch sjukvård, smittskydd och socialtjänst. Verksamheten varierar år

Bilaga 3 439

från år beroende på vilket fokus som läggs ett visst år på ett särskilt område eller projekt. Här kommer vi att för respektive verksamhetsområde diskutera i vilken utsträckning det gäller aktiviteter som är en konsekvens den av statliga regleringen av kommunal verksamhet också översiktligt ta men

upp motsvarande kostnader för landstingens verksamhet. I de fall

en verksamhet bedrivs av enskild arrangör bortser vi üån detta på samma sätt som ovan med privata huvudmän för skolor.

Tillsyn

Socialstyrelsen redovisar för 1997 kostnader för tillsyn på drygt 87 miljoner kronor, vilket är 20 procent av Socialstyrelsens totala förvaltningskostnader. Målet för Socialstyrelsens tillsyn är att "bidra till hög säkerhet, god kvalitet och rättsenlighet inom de och andra resurser ramar som politiskt beslutats för verksamheten. Tillsynsverksamheten innefattar: primär regional medicinsk tillsyn, 85 procent social tillsyn, 4 procent tillsyn inom hälso- och srnittskydd, 9 procent tillsyn och marknadskontroll av medicinsk teknik, 2 procent. - Fördelat på verksamhetsområden är närmare 90 procent riktad mot hälso- och sjukvård. Anledningen till den starka övervikten på hälsooch sjukvård är att länsstyrelsen har det primära tillsynsansvaret inom socialtjänsten medan det primära tillsynsansvaret för hälso- och sjukvården ligger på Socialstyrelsen. Statskontoret redovisar i sin genomgång att 40 procent av ärendena

avseende medicinsk tillsE kan hänföras till kommunernas verksamhet

och 60 procent gäller då landstingens. Detta innebär dock inte med automatik att resursåtgången motsvarar antal ärenden. I den ärendetyp där Socialstyrelsen har räknat fram styckekostnaden fördelad på anmälningar från landsting och kommuner kostnaden för de ärenden var som kom från kommunerna 1996/97 56 procent kostnaden för ärenden av från landstingen. Om samma kostnadsrelation gäller för övriga ärendegrupper innebär det att fram till 1997 har 20 25 procent av tillsyns- kostnadema i den primära medicinska tillsynen avsett kommunernas verksamhet.

Motsvarande andelar för social tillsE respektive hälso- och smitt-

skyddsområdet är 90 procent avseende kommunal verksamhet. Om

man använder dessa andelar för beräkningar den totala kostnaderna av för tillsynsaktiviteter i en vidare mening, dvs. inkluderande råd och

440 Bilaga 3

stöd och tolkning av lagar och förordningar blir kostnaden för denna del 29 miljoner kronor.

Aktiv uppföljning

Under posten Aktiv uppföljning på sammanlagt 9 miljoner kronor

redovisas uppföljningsprojekt inom socialtjänsten 25 procent, folkhäl- 18 procent och beredskap 7 procent vilka kan sådan kasan vara av raktär att dessa kostnader kan konsekvens av den statliga ses som en regleringen. För tillsyn i vid bemärkelse av den kommunala verksam-

heten tas här upp de projekt som avser socialgänsten, vilket medför en

kostnad på drygt 2 miljoner lqonor.

Normgivning

Under posten Utbildning och utveckling förbrukades 5 miljoner för arbete med allmänna råd och föreskrifter, vilket räknas till normgiv-

ningsverksamhet. I vilken utsträckning detta kommunala eller

avser landstingens verksamheter går inte att urskilja. En fördelning av dessa kostnader enligt proportioner ärendeantalet i tillsynsverksamma som samheten i stort, 45 procent, ger en kostnad för dessa tillrättaläggande aktiviteter för kommunernas Verksamhet på 2 miljoner kronor för 1997. Omfattningen på norrngivningsverksamheten varierar dock kraftigt mellan åren, så t.ex. förbrukades året innan drygt 25 miljoner för arbetet med allmänna råd och föreskrifter, vilket kostnad på nära 12 gav en miljoner kronor för tillrättaläggande aktiviteter för kommunernas verksamhet.

Socialstyrelsens sammanlagda kostnader för kommunal tillsyn

Utifrån angivna uppgifter uppskattas den sammanlagda kostnaden ovan för Socialstyrelsen avseende den statliga regleringen av kommunernas verksamhet till drygt 33 miljoner lcronor. Minimumkostnaderna som uppskattats utifrån Statskontorets enkät utgjorde 24 miljoner kronor.

Bilaga 3 441

Socialstyrelsens kostnader för tillsyn landstingsverksamheten

av

Den del av tillsynskostnadema inte gäller den kommunala verksom

samheten avser således landstingens hälso- och sjukvård. Under rubri-

ken tillsE är kostnaden 59 miljoner.

Från området aktiv uppföljning kan 4 miljoner räknas till särskilda

aktiviteter som en konsekvens av den statliga regleringen avseende häl-

so- och sjukvård. En stor del reformuppiöljningen under nationell

av

uppföljning och utvärdering bör också räknas till de relevanta kostnaderna. I likhet med Skolverkets kostnadsuppskattningar kan vi räkna 30

procent av denna kostnad vilket ger 7 miljoner honor. Under utbildning och utveckling tillkommer den andra delen, den icke kommunala, av kostnaden för allmänna råd och föreskrifter utgö-

rande drygt 2 miljoner lcronor, samt nära 10 miljoner lcronor för legiti-

mationsärenden och andra tillståndsgjvanden inom hälso- och sjukvår-

den.

Sammanlagt gör detta en uppskattning Socialstyrelsens kostnader

av

för tillrättaläggande av lagar, normgivning och tillsyn gällande lands-

tingens verksamhet på 82 miljoner kronor.

3.4.7 Jordbruksverkets kostnader for den

statliga regelgivningen

Jordbruksverkets kostnader för tillsyn etc. med anledning den statli-

av

ga regleringen enligt djurskyddslagen kommer även att diskuteras i en

djupstudie. Här redogörs endast för Jordbruksverkets kostnader för tillsyn på samma översiktliga sätt som för övriga sakmyndigheter utifrån årsredovisningen. Jordbruksverket redovisar för 1997 den totala verksamhetens re-

sursåtgång per funktion arbetssätt i antal årspersoner.

De olika funktionerna är: analys/utredningsarbete 19 procent analyser förmedlade via rapporter, - PM, remisser m.m. samt forberedelser/utvecklingsarbeten. normeringsarbete 2 procent arbetet med att utfärda regler av olika slag genom normgivning, regelarbete m.m. information 15 procent arbetet med information, rådgivning, utbildning, utbyte i form av sektorsuppgifter, stabsuppgifter och samordning o.dyl. ärendehantering 56 procent handläggning av olika ärenden kontroll/tillsyn 8 procent myndighetens arbete med kontrollverksamhet - Mer än hälften myndighetens totala årsarbetsav personresurser,

krafter, åtgår till ärendehantering. En av myndighetens huvuduppgift är

bl.a. administration av EU:s olika stödsystem samt distriktveterinärer-

442 Bilaga 3

nas fältverksamhet. Verksamheten berör i allmänhet inte den kommunala verksamheten utom vad avser djurfrâgor där en kommunal nämnd har tillsynsansvar. Ett flertal ärenden avser också tillståndsgivning av olika slag. Som exempel skriver verket angående sektorn djurfrågor: "ärendehanteringen är av mycket skiftande karaktär och varierar från standardiserade ärenden såsom vissa typer av tillstånd till ärenden som kräver mer omfattande utredningar. ..den genomsnittliga handläggningstiden för registrering hund- och kattägare beräknats till två dagar medan av

den genomsnittliga handläggningen av djurskyddsärenden beräknats till

4,5 månader. Drygt 40 procent den utgående ärendebalansen avser av

djurskyddsärenden.

Jordbruksverket har fördelat resurser på respektive verksamhetsområde och funktionarbetssätt utifrån att lönekostnaden fördelats efter den tid redovisats i tidrapporter. En årsperson motsvarar 210 arsom betsdagar per år för en heltidsanställd. För respektive verksamhetsområde redovisas å sidan totalkostnaden för olika delverksamheter, å ena andra sidan resursåtgången i tid för olika funktioner/arbetssätt for varje verksamhetsområde totalt och för de olika delverksamheterna. I bilagetabell 3 redovisas tidsåtgången och motsvarande arbetsc

kostnader for de olika funktionerna för verksamhetsområden sektorer

och vissa delverksamheter. Enligt diskussion med Jordbruksverket är det egentligen endast vad gäller djurfrågor som arbetet har relevans för den kommunala verksamheten. Det gäller i första hand inom verksam-

hetsgrenen normeringsfrågor där största delen, 90 procent, kan sägas

gälla kommunerna som har ett tillsynsansvar för djurskyddet. Efterdetta inte är så stor del Jordbruksverkets totala verksamhet som en av blir dock kostnaden inte så stor, 2 miljoner kronor. Inom informationsområdet kan del, 20 procent, av det som en ca gäller djurfrågor avse information till kommunerna, t.ex. hur de ska tolka vissa lagar och förordningar, kursverksamhet och information om

vissa tillsynsprojekt som ska genomföras. Kostnaden uppskattas här till

2 miljoner kronor.

Av den direkta ärendehanteringen, är stor post for Jord-

som en bruksverket, är det inte så stor andel berör kommunerna, ca 15 som procent. Det kan gälla begäran yttrande och i enstaka fall bistånd om från disttiktveterinärsorganisationen. Detta ger en uppskattad kostnad på 19 miljoner kronor.

En mycket liten del av Jordbruksverkets arbete under rubriken lg

troll och bedöms gälla kommunerna. De samlar någon gång

tillsE

kommuner och länsstyrelser till genomgångar. Ca l procent av kostnaderna för djurfrågedelen ger 44 tkr.

Bilaga 3 443

Jordbruksverkets sammanlagda kostnader tör kommunal tillsyn

Utifrån ovan angivna uppgifter uppskattas den sammanlagda kostnaden för Jordbruksverket avseende den statliga regleringen kommunernas av verksamhet till nära 24 miljoner lcronor. I Statskontorets enkät redovisas inga för tillsyn den resurser av kommunala verksamheten.

Kemikalieinspektionens kostnader för den statliga regelgivningen

Kemikalieinspektionen menar att eftersom det endast är 5 kommuner som har sådan verksamhet som direkt omfattas lagen är myndigheav ten inte berörd i sådan utsträckning att det meningsfullt att besvara vore

Statskontorets enkät. Tillsynsansvaret för lagar och förordningar inom

området åvilar kommunernas hälso- och miljöskyddsnänmd motsvarande. De verksamhetsgrenar Kemikalieinspektionen redovisar

kostnader för i sin årsredovisning följande områden:

avser Tillsyn och vägledning - Riskbedömning - Riskbegränsning allmänkennkalier - Riskbegränsning bekämpningsmedel - Kemikalieinspektionen utfärdar regler inom området 7 1997. Bland de särskilda uppdragen återfinns också att analysera och lämna

förslag till en effektivisering tillsynen centralt/lokalt. Vidare är ett

av av

målen för Kemikalieinspektionen enligt regleringsbrev att utveckla

en vägledning, som "genom samarbete med och vägledning till regionala

och lokala tillsynsorgan bidra till god regional och lokal tillsyn.

en Den kostnad som Kemikalieinspektionen redovisar för vägledning i sin årsredovisning utgör lika stor del tillsynskostnadema i form som av inspektioner, 3 900 tkr., och det är rimligt att låta denna kostnad ingå i uppskattningen.

3.4.9 Livsmedelsverkets kostnader for den

statliga regelgivningen

Livsmedelsverkets huvuduppgift är att i konsumenternas intresse verka för säkra livsmedel av god kvalitet, redlighet i livsmedelshanteringen

och bra matvanor. Verksamheten är indelad i följande Verksamhetsgre-

nar. Dessutom ingår besiktningsveterinärsorganisationen, BVO, i Livsmedelsverkets årsredovisning bilagetabell 3 d:

444 Bilaga 3

normgivning 12 procent tillsyn och kontroll 56 procent information och påverkan 9 procent kunskapsuppbyggnad inom livsmedelsområdet 16 procent övrigt och uppdrag 7 procent -

Normgivning

Livsmedelsverket deltar i nonngivningsarbetet inom EU och andra in-

ternationella samarbetsorgan. Verket utfärdar egna föreskrifter och all-

männa råd och har en rådgivnings- och upplysningsverksamhet så att

ska tillämpas korrekt. Eftersom kommunernas hälso- och normerna

miljöskyddsnämnd motsvarande är tillsynsmyndighet är denna verk-

samhet till stora delar riktad mot kommunerna. 30 procent dessa av kostnader, ungefär den andel gäller utfärdandet allmänna råd som av

och anvisningar, uppskattas gälla den kommunala verksamheten. Detta

motsvarar kostnad på drygt 9 miljoner kronor. en

Tillsyn och kontroll

Den största delen Livsmedelsverkets tillsyn och kontroll avser anav läggningar med privat ägande. Verket svarar också för samordning av, och stöd till, den lokala livsmedelstillsynen samt den lokala dricksvat-

tentillsynen. Dessa verksamheter grundar sig på kommunernas rappor-

tering tillsynsaktiviteter och gäller således i högsta grad kommu-

om verksamhet. Till sammanställningen förs därför hela kostnaden, nernas 8 miljoner kronor.

Information och påverkan

En del verksamheten inom detta område gäller kommunernas verkav

samhet. I de mätningar Livsmedelsverket genomfört för att se vilka kontaktade verket för att få information utgjorde kommunerna 16

som procent dem hörde sig. Det är därför rimligt att låta denna av som av andel, 15 procent, gälla för att få andel den totala kostnaden. ca en av kostnad på 4 miljoner. Detta ger en närmare

Bilaga 3 445

Livsmedelsverkets sammanlagda kostnader för kommunal tillsyn

Sammantaget uppskattas Livsmedelsverkets kostnader för tillrätta-

läggande av lagar och förordningar och vissa andra aktiviteter anknutna till tillsynsfrågor, dvs. aktiviteter är konsekvens den statliga

som en av regleringen av den kommunala verksamheten, till 22 miljoner lcronor.

3.4. lO Naturvårdsverkets kostnader för den

statliga regelgivningen

Naturvårdsverkets övergripande Verksamhetsmål pådrivande är att vara i miljöarbete samt för uppföljning och utvärdering, såväl natioansvara nellt som internationellt. Arbetet indelas i åtta funktionsområden: miljö-

och kretsloppsforskning; miljöövervakning aktionsprogram och

m.m.;

utredningar; internationellt arbete; miljölagstillämpning; bidrag och

ersättningar; markförvärv och vård; information och utbildning; vilka var för sig har Verksamhetsmål att uppnå Bilagetabell 3 e.

I vilken utsträckning verksamheten inom de olika funktionsornrådena utgörs av vad vi här uppskattar kostnader för, dvs. tillrättaläggande

och normgivning samt tillsyn och kontroll gällande den kommunala

verksamheten är svårt att urskilja utifrån verksamhetsbeskrivningama.

De verksamheter som Naturvårdsverket har för är också säansvar

dana att de gäller alla oberoende av huvudmannaskap.

Miljöövervakning, inventering, aktionsprogram och utredning

Kommunen har, genom en kommunal nämnd, ett uttalat tillsynsansvar för hälso- och miljövård enligt lagar och förordningar miljöskyddslagen, naturresurslagen, naturvårdslagen, lagen kemiska om produkter, vilket gör att en del verkets aktiviteter särskilt kan sägas av vara riktat mot kommunerna. Detta antas gälla för uppskattad andel, en 20 procent, av verksamheten inom miljöövervakning, inventering och

statistik och 10 procent verksamheterna inom ftmktionsområdetak;

av tionsprogram och utredning. Sammanlagt det uppskattad kostnad ger en på drygt 5 miljoner lqonor.

446 Bilaga 3

Milj ölagstillämpning

Naturvårdsverket redovisar aktiviteter avseende miljölagstillämpningar

bl.a. gäller arbete med föreskrifter och allmänna råd, branschfaksom tablad och rapporter, handläggning ärenden enligt miljölagama. av Målet är att meddela de föreskrifter och allmänna mål som behövs för effektiv tillämpning miljölagstiftningen samt att handlägga prinen av

cipiellt viktiga ärenden. 30 procent ftmktionsområdet totalt beräknas

av beröra kommunernas verksamhet, vilket utgör en kostnad på 2,5 miljoner kronor.

Information och utbildning

En del, 30 procent, verksamheten inom funktionen information och av utbildning, räknas också till aktiviteter konsekvens av reglesom en ringen kommunernas verksamhet. Detta gäller t.ex. kurser och andra av

utbildningar i miljölagsfrågor där kommuner och länsstyrelser bidrar

med närmare hälften deltagarna, skrifter med allmän information om av lagar och förordningar etc. Eftersom detta funktionsområde är ett av de största Naturvårdsverkets verksamhetsområde blir den uppskattade av kostnaden drygt 8 miljoner kronor för den del som gäller kommunerna.

Naturvårdsverkets sammanlagda kostnader för kommunal tillsyn

En uppskattad kostnad för de aktiviteter Naturvårdsverket bedriver som

kan antas konsekvens den statliga regleringen av kommuvara en av är sammantaget 16 miljoner kronor. nerna Från Statskontorets studie hämtas uppgiften minimumkostnaden om avser direkt tillsyn för 580 tkr. som

3.4.1 l kostnader för den statliga regel- Vägverkets givningen

Vägverket ska verka för ett effektivt vägtransportsystem. Vägverket är sektoransvarig myndighet och samarbetar med, och stöder, alla aktörer i transportsystemet. Detta gäller då kommunernas verksamhet i de avseenden kommunen är väghållare och/eller ansvarig för transportsys- Hur stor andel Vägverkets verksamheter tas i anspråk för tem. av som den kommunala verksamheten är svårt att utläsa av årsredovisningen.

Bilaga 3 447

Inom verksamhetsområdet sektorsuppgiftef redovisar Vägverket

kostnader för bland annat kollektivtrafik, trafiksäkerhet, trafiksäkerhet och miljö och väginformatik Bilagetabell 3 Om vardera

10 procent av dessa kostnader gälla den kommunala verksamheten, anses t.ex.

skyldighet att sätta vägskyltar, hastighetsbegränsningar blir

upp etc.,

kostnadsuppskattningen 33 miljoner kronor för sådana aktiviteter

som avser regleringen kommunerna. av Vägverket redovisar också kostnader för utfárdande föreskrifter i av

Vägverkets författningssamling på 16 miljoner. Om 30 den-

procent av na kostnad sägs avse den kommunala verksamheten blir den uppskattade kostnaden därmed närmare 5 miljoner.

Vägverkets sammanlagda kostnader för kommunal tillsyn

Den sammantagna kostnaden för de aktiviteter Vägverket bedriver som kan antas vara en konsekvens den statliga regleringen kommuav av nerna är sammantaget 38 miljoner kronor. I Statskontorets enkät finns inga uppgifter för tillsyn om resurser av den kommunala verksamheten.

3.5 Kommunernas kostnader

Kommunerna har dels kostnad för tillsynsaktiviteter och en motsvaran-

de i de fall de tilldelats ett uttalat för tillsynen i tillsynskedjan,

ansvar

dels har i vissa fall kommunen skyldighet att ha central styrelse

en en eller nämnd som är ansvarig för att verksamheten i fråga bedrivs enligt

lagar och förordningar, vilket medför viss egenkontroll eller

en egentillsyn, dels uppstår kostnad när kommunal verksamhet blir föreen en mål för tillsyn av en myndighet i kedjan att ta fram annan genom underlag för och medverka i tillsynen.

För de flesta tillsynsaspektema finns ingen officiell redovisning

som gör det möjligt att resursåtgången i tid och/eller kostnader för ange verksamheten. Med utgångspunkt i den officiella statistiken och genom vissa antaganden enligt nedan andelar verksamheter kan om av som anses gälla tillsynsaktiviteter kan kostnaderna uppskattas på motsvarande sätt som för myndigheternas kostnader. Statistiska centralbyrån samlar årligen in uppgifter från kommuner-

nas bokföring i det s.k. Räkenskapssammandraget. För 1996 redovisas i

tabell 6 driftskostnader samt personkostnader för de verksamheter som är intressanta i detta sammanhang. Dessa kostnader utgör utgångs-

punkten för beräkningar av kostnaden för aktiviteter bedöms

som vara

448 Bilaga 3

konsekvens den statliga regleringen inom respektive verksamen av hetsområde.

3.5.1 Nämndernas tillsynskostnader

Vissa kommunala nämnder har ett uttalat tillsynsansvar inom givna

områden. Enligt kommunallagen är kommunen fri att själv välja en

nämndorganisation den finner lämplig för verksamheten. Kostnasom den för det tillsynsansvar t.ex. åvilar miljö- och hälsoskyddsnämnsom den kan ingå i nämndkonstellation, t.ex. miljö- och byggen annan

nämnd. Uppskattningsvis 5 procent personalkostnadema för de olika

av nämnderna sammantaget beräknas här beslutsdiskussioner och avse andra tillsynsaktiviteter är konsekvens den statliga regleringsom en av kommunernas verksamhet. De nämnder har ett uttalat tillen av som för verksamheten kan större andel i anspråk för sådana synsansvar ta en aktiviteter, för övriga nämnder är å andra sidan denna typ av aktimen viteter sällan förekommande. mer

Kostnader i för tillsyn

3.5.2 förvaltningen

Största delen utförandet tillsynen inom de områden där kommuav av har ett tillsynsansvar bedrivs tjänstemän i den kommunala förnen av

valtningen. I Räkenskapssammandraget har direkt efterfrågats kommu-

kostnader för alkoholtillstånd och hälso- och miljöskydd, dvs. de nens områden där kommunerna tilldelats ett tillsynsansvar. Förutom personalkostnader förekommer det att kommunerna köper vissa tjänster för kunna utföra tillsynen. Därför kan så gott hela kostnaden för att som kommunens aktiviteter i dessa frågor, 90 procent, direkt redovisas här eftersom dessa verksamheter bedrivs konsekvens av den statlisom en regleringen av kommunerna. ga

Administrativa kostnader

De flesta anställda i kommunens olika verksamhetsområden arbetar

direkt operativt med genomförandet de kommunala verksam-

mer av hetema/tjänstema t.ex. lärare, förskollärare, vårdbiträden etc. Såsom dana aktiviteter kan konsekvens den statliga reglesom ses som en av

ringen, t.ex. tillsynsverksamhet, ta fram statistik för uppföljning etc. bedrivs oftast administrativ personal. Av det totala antalet anställda i

av

kommunerna 1996 utgjorde den administrativa personalen ca 8 procent

Bilaga 3 449

enligt Svenska kommunförbundets personalstatistik. Det är i allmänhet

endast en liten del av den administrativa verksamheten sådasom avser na ärenden som kan direkt konsekvens den statliga anses vara en av

regleringen som t.ex. beredning tillsynsärenden. Om uppskattar

av man denna andel till 5 procent, blir således den totala andelen personalav kostnaden som kan hänföras till tillsynsornrådet inte än 0,4 mer procent av den totala personkostnaden. Denna andel används för att uppskatta kostnaden för olika aktiviteter är konsekvens regleringen i som en av de kommunala verksamheter i tabellen räknas till de komovan som munala uppgifterna.

15 5798:105

450 Bilaga 3

3.5.3 Sammanställning av kommunernas kostnader

Tabell 6. Kommunernas personalkostnader och uppskattning av kostnader för tillsynsfrågor och andra aktiviteter som en konsekvens av den statliga regleringen. Miljoner kronor.

Verksamhetsområden Driftkostn. Personal Andel Kostnad totalt kostnad tillsyn tills.arb. %.

Värd och omsorg Därav äldre och funktionshindrade 76 798 50 687 0.4 203 Därav ind.- familjeoms. ej ensk. bistånd 10 468 4 606 0,4 18 o

Sammantaget uppskattas kommunernas kostnader for sådana aktiviteter är konsekvens den statliga regleringen den kommunala som en av av verksamheten till knappt 3,7 miljarder kronor. Denna kostnad motsvadrygt 1 procent den totala driftkostnaden den egentliga verkrar av av samheten.

Bilaga 3 451

Landstingens kostnader

Landstingen är ansvariga för viss offentlig verksamhet, hälsovarav och sjukvårdsverksamheten är den största. Driftkostnaden för hälsooch sjukvården uppgick 1996 till 90,5 miljarder lcronor, vilket 80 var procent av landstingens totala driftskostnader. Landstingen har inget tilldelat ansvar för tillsyn och kontroll verksamheten har naturav men

ligtvis en skyldighet att tillse att gällande lagar och förordningar följs

av de egna verkställande enheterna. Att uppskatta hur stor kostnaden

för sådana aktiviteter är låter sig inte göras utifrån de underlag

som

finns i den offentliga statistiken.

Socialstyrelsen med sin regionala organisation har tillsyn över hälso- och sjukvården. Under avsnittet myndigheternas kostnader för om tillsynsaktiviteter uppskattades för Socialstyrelsens del även de kostnader som gällde landstingens verksamhet inom vård och Denna omsorg. kostnad uppskattades till 82 miljoner kronor, dvs. motsvarande knappt 0,1 procent av de totala kostnaderna för hälso- och sjukvården.

Bilaga 3 453

4 Fördjupningsstudien; Djurskyddet respektive Grundskolan

1 Utgångspunkter

De områden som utredningen valt för fördjupningsstudium är djur-

skyddet och grundskolan. I det ena fallet, djurskyddet, diskuteras kon-

sekvenserna av en viss lag, djurskyddslagen, hos olika myndigheter. I

detta fall gäller det en verksamhet där kommunen har ett uttalat tillsynsansvar medan huvuddelen verksamheten, djurhållningen, beav drivs av privata aktörer. I det andra fallet, grundskolan, ser man på konsekvenserna av regelgivningen för verksamhet, grundskolan, för en vilken kommunen ansvarar för att den genomförs i enlighet med lagar och förordningar. Kommunen är också själv huvudman for verksamheten för de flesta operativa enheterna. Syftet med fördjupningsstudien är att man ska få möjlighet att, mer ingående än i översiktsstudien, diskutera konsekvenser av den statliga regleringen av kommunerna. En del överväganden i denna fråga har

gjorts i avsnitt tre eftersom såväl djurskyddet som grundskolan ingår

som delar i respektive huvudverksamheter i översiktsstudien. Fördjupningsstudien avses resultera i en speciñcering och/eller komplettering av aktiviteter som kan betraktas som en konsekvens av den statliga regleringen för de aktuella verksamheterna. En ungefärlig uppskattning av kostnader för de olika aktiviteter som här diskuteras i de fall de är möjliga att få fram tillgängliga dokument. ges ur Som underlag för att identifiera olika aktiviteter som konsekvens av den statliga regelgivningen har tillsynskedjan sammanställts i bifogad sammanställning Bilaga 4.

Lagstiftning

Såväl djurskyddet som skolans verksamhet regleras i huvudsak av vardera en lag; djurskyddslagen respektive skollagen. Fackdepartement är Jordbruksdepartementet respektive Utbildningsdepartementet. Såväl