Musikliv i Sverige

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954:2

Ecklesiastikdepartementet

MUSIKLIV I SVERIGE Betänkande med förslag till åtgärder för att främja det svenska musiklivets utveckling avgivet av 1947 års musikutredning

Stockholm

Statens o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1 9 5 4 Systematisk

förteckning

1. Svensk namibok 1954. Statens Reproduktionsanc talt 224 S **i. 2 Musikliv i'sWrige. Betänkande med förslag till åtgärder för att främja det svenska musiklivets utveckling, Mun. 447 s. E.

b

Anm On särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra b e ^ H ^ ^ ^ i ^ ^ ^ U ^ vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiast.kdepartementet. * . -

jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954: 2

Ecklesiastikdepartementet

MUSIKLIV I SVERIGE Betänkande med förslag till åtgärder att främja det svenska musiklivets avgivet av 1947 års musikutredning.

IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG ESSELTE AB. STOCKHOLM 1954

utveckling,

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Skrivelse

till Herr Statsrådet

Inledning.

Utredningsuppdraget

Avd.

I. Samhället,

Avd.

II.

Musiken

och Chefen för Kungl.

Ecklesiastikdepartementet

och arbetets bedrivande

människan,

musiken

i enhetsskola och gymnasium

9 H 13 25

Kap. 1. Musiken i enhetsskolan

28 -

Kap. 2. Musiken i gymnasiet

32 Kap. 3. Musikens ställning på timplanerna 35 Kap. 4. Musikundervisning för särskilt begåvade. Frivillig musikundervisning 37^*. Kap. 5. Lärare och konsulenter

A.vd.

III.

41 ._

Kap. 6 .Vissa hjälpmedel vid musikundervisningen

44 Kap. 7. Sångböcker

45 A. Allmänna synpunkter på sångböckernas art

45 B. Disposition av sångböckerna

46 Musikalisk

amatörverksamhet

47 -

Kap. 1. Den kultursociologiska bakgrunden Kap. 2. Amatörmusikens nuvarande former

48 " 49

Kap. 3. Riktlinjer för amatörmusikens utveckling A. Verksamhetsformer

53 53

(Vokala verksamhetsformer, sid. 53 — Instrumentala verksamhetsformer, sid. 60)

B. Amatörmusikens målsättning C. Amatörverksamhetens anknytning till skolan D. Offentliga framträdanden E. Repertoar F. Musikförståelse G. Solistmedverkan av tonkonstnärer

65 66 68 7Q 71 73

Kap. 4. Utvecklingsmöjligheter inom olika organisationsformer Kap. 5. Den kommunala amatörmusikverksamhetens förhållande till andra organisationers verksamhet

74 " 80

4 Sid.

Avd.

K a p . 6. Den kommunala musikverksamhetens u t f o r m n i n g . . . . A. Amatörmusiken och det allmänna B. Samverkan mellan stat och kommun (Kommunernas medverkan, sid. 83 — Statens medverkan, sid. 85) C. Ledare och konsulenter (Kompetens, sid. 90 — Anställningsformer, sid. 93 — Statsbidrag, sid. 93 — Speciella problem i samband med vissa musikergruppers användande inom amatörmusiken, sid. 96) D. Lokaler, noter och instrument (Lokaler, sid. 98 — Noter, sid. 98 — Instrument, sid. 99)

82 82 83

Kap. 7. Vissa organisatoriska frågor

104 IV. Konsertväsendet K a p . 1. Allmänna synpunkter på konsertväsendet A. Historiska synpunkter B. Konsertväsendets nuvarande struktur C. Konsertpublikens sammansättning D. Målsättningar för konsertväsendet

104 105 105 108 109

(Vidgande av den geografiska bredden, sid. 110 — Vidgande av den sociala bredden, sid. 111 — Bättre balans mellan olika konsertformer, sid. 111 — Konsertprogrammens utformning, sid. 113)

Kap. 2. Orkesterverksamhetens organisation A. Symfoniorkestrar (statsunderstödda yrkesorkestrar) 1. Nuvarande förhållanden 2. Förslag till organisation 3. Orkestermusikernas pensionering B. Amatörorkestrar som konsertgivare

141 I44

K a p . 3. Annan konsertverksamhet K a p . 4. Förmedling konserter Avd.

av tonkonstnärer

och arrangemang

av

V. Vissa åtgärder till stöd åt svenska tonkonstnärer och musikstuderande Kap. 1. Tonsättare

Avd.

VI.

115 115 11° 118 135

14 y 159 159

K a p . 2. Utövande tonkonstnärer

105 Kap. 3. Elever vid musikhögskolan eller musikkonscrvatorium

170 Förlagsverksamhet

I74

med musikalicr

K a p . 1. Verksamhetens förutsättningar och betydelse

174 Kap. 2. Utgåvor för skol- och amatörmusikverksamhet

175 Kap. 3. Förslag till åtgärder

I78 182

Avd.

VII.

Musikinstrument

Avd.

VIII.

Militärmusikens

ställning och behovet av civila blåsmusiker

5 Sid.

Musikaliska

utbildningsanstalter

A. Kungl. Musikhögskolan

197 197

Kap. 1. Musikhögskolans nuvarande organisation och undervisa s 197 Kap. 2. Den högre musikutbildningens allmänna målsättningar och innehåll JQO (Behovet av utbildningsformer, sid. 198 — Allmänna målsättningar, sid. 199 — Förhållandet mellan praktisk och teoretisk utbildning, sid. 202) Kap. 3. Grunddisposition av musikhögskolan (Antagning och gruppering av elever, sid. 204 — Privatistfrågan, sid. 205 — Uppdelning av läroanstalten i förskola, konservatorium och musikhögskolelinjer, sid. 205 — Konservatorieutbildningen, sid. 206 — Musikhögskolans linjer, sid. 207 — Differentiering i examenslinjer på konservatoriestadiet, sid. 208 — Förskola, sid. 208) Kap. 4. Uppläggning av studiegång, prov, examina och diplom

210 Kap. 5. Inträdesbestämmelser till konservatorium och högskolelinjer 215 (Inträdesprov till konservatorium, sid. 216 — Inträdesprov till musikhögskolans linjer, sid. 216) Kap. 6. Studieplan för konservatoriet 219 (Första konservatorieårets obligatoriska ämnen, sid. 219 Första konservatorieårets frivilliga ämnen, sid. 219 — Andra och tredje konservatorieårens obligatoriska ämnen, sid. 220 — Frivillig undervisning under andra och tredje konservatorieåren, sid. 220 — Timplansöversikt för konservatoriet, sid. 220 — Vitsord gällande konservatorieutbildningen, sid. 222) Kap. 7. Kommentarer rörande konservatoriets undervisning och studieämnen 222 (De obligatoriska studieämnena vid den nuvarande KMH, sid. 222 — Undervisningsämnen enligt MU: s förslag, sid. 223 Dalcroze-institutet, sid. 228) Kap. 8. Undervisningen vid musikhögskolans linjer 229 a) Diplomlinjer 229 1 a) Högskolelinje för utbildning av orkestermusiker 230 (Studieplan, sid. 230) 1 b) Högskolelinje för utbildning av dirigenter 232 (Studieplan, sid. 233) 2) Högskolelinje för utbildning av solister 236 (Studieplan, sid. 236) 3) Högskolelinje för utbildning i komposition, inklusive speciell linje inom konservatoriet med musikalisk satslära som huvudämne 239 (Konservatorielinje med musikalisk satslära som huvudämne, sid. 241) 4) Högskolelinje för utbildning av musikdramatiska artister (operaskola) 242 5) K o m m e n t a r rörande vissa för diplomlinjerna gemensamma studieämnen 246

Sid.

b) Examenslinjer 1) Högskolelinje för utbildning av skolmusiklärare (Musiklärarexamen KMH)

247 247

(Inträdesfordringar, sid. 248 — Studieplan, sid. 249)

2) Högskolelinje för utbildning av m u s i k l e d a r e . . .

(Inträdesfordringar, sid. 258 — Studieplan, sid. 258)

3) Högskolelinjc för utbildning av musikpedagoger

(Examination av musikpedagoger, sid. 262 — Inträdesfordringar, sid. 263 — Studieplan, sid. 264 — Huvudämnen i musikpedagogisk examen, sid. 265)

4) Högskolelinje för utbildning av (Kyrkomusikerexamen KMH)

kyrkomusiker 265

(Inträdesfordringar och studieplan, sid. 267)

5) Högskolelinje direktörer

för

utbildning

av

militärmusik272

(Inträdesfordringar, sid. 273 — Studieplan, sid. 274)

c) Fakultativ högskolelinje (Högskolesektion för studium av gammal musik, sid. 279 — Undervisningens innehåll, sid. 280 — Lärare, sid. 282) Kap. 9. Organisation av kör- och orkesterverksamheten musikhögskolan (Kör, sid. 284 — Orkester, sid. 284)

vid 284

Kap. 10. Musikhögskolans lärare

286 Kap. 11. Musikhögskolans organisation

296 B. Andra musikaliska undervisningsanstalter jämte vissa lägre utbildningsformer

302 Kap. 1. Nya musikkonservatorier

302 Kap. 2. Folkliga och kommunala musikskolor såsom utbildningsanstalter för instruktörer inom amatörmusiklivet

306 Kap. 3. Musiklärarkompetens för mellanskollärare m.

fl

Kap. 4. Kantorsexamen

313 Kap. 5. Utbildning av pianostämmare

314 C. Beräkning av erforderlig examenskapacitet inom olika utbildningslinjer

318 Avd.

X. Små- och mellanskoUärarnas musikutbildning vid lärarhögskola. . (Examination, sid. 324 — Intagning, sid. 328 — Timplaner, sid. 329 — Kursplaner, sid. 331 — Lärarhögskolans lärare i musik, sid. 332 — Timoch kursplaner för småskollärarnas musikutbildning, sid. 333)

322 Avd.

XI.

Musikaliska akademiens bibliotek (Bibliotekets omfattning och betydelse, sid. 335 — Arbetsuppgifter vid biblioteket, sid. 336 — Särskilda uppgifter, sid. 338 — Anslag, sid. 338 — Personal, sid. 339)

335 Avd.

XII.

Musikhistoriska museet (Arbetsuppgifter vid museet, sid. 343 — Personal och anslag, sid. 343)

342 Avd.

XIII.

Musikforskning

7 Sid.

Avd.

XIV.

Central myndighet

Avd.

XV.

Sammanfattning

Avd.

XVI.

Förslagens angelägenhetsgrad

Avd. XVII. Särskilda

Sammanställning

353 av utredningens

förslag

av vissa statsanslag för musikaliska

368 375 ändamål . .

yttranden

377 3gl

1. H r Hären, angående musiken i gymnasiet

2. H r r Hären, Ralf, Sundström och Werner, angående amatörmusikalisk nämnd

3. H r r Sundström och Werner, angående militärmusiken

4. Hrr Hären, Ralf, Sundström och Werner, med förslag angående musiklivets centrala ledning

335 Bilagor

1. Förslag till kursplan för musikundervisningen i enhetsskola

403 ~

2. Förslag till kursplan för musikundervisningen i gymnasiet

3. Förslag till ändring av kungl. stadgan den 18 juni 1937 för folkskoleseminarierna (nr 535)

4. Förslag till plan för en folkskolas anskaffning av materiel för musikundervisning 41g 5. E t t exempel på beräkningsgrunder vid fördelning av medel till kulturella ändamål

6. Något om olika metoder för notframställning

7. Beräkning av behovet av musiklärare i enhetsskolan läsåren 1951/52 — 1970/71

8. P.M. med beräkning av statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare inom amatörmusikalisk verksamhet i ett antal kommuner ävensom bidrag till inköp av noter

9. Förslag till tim- och kursplaner för musikundervisningen vid lärarhögskola för mellanskollärare

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Ecklesiastikdepartementet

Genom beslut den 13 juni 1947 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst nio sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande åtgärder för att främja det svenska musiklivets utveckling. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga för nämnda ändamål chefen för arbetarrörelsens arkiv, filosofie doktorn Tage Lindbom, filosofie licentiaten Ingmar Bengtsson, folkskolläraren, numera musikkonsulenten Yngve Hären, kapellmästaren Lennart Lunden, programchefen Julius Rabe, direktören för musikhögskolan, professorn Einar Ralf, musikläraren Alva Sandberg-Norrländer, ledamöterna av riksdagens andra kammare, folkskolläraren Walter Sundström och hemmansägaren Oscar Werner (den senare numera ledamot av första k a m m a r e n ) . Åt Lindbom uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Sedan den 1 september 1947 har byråsekreteraren Tor Ahlberg tjänstgjort som sekreterare hos kommittén. De sakkunniga ha antagit benämningen 1947 års musikutredning. Sedan 1947 års musikutredning nu slutfört sitt arbete, får utredningen härmed vördsamt överlämna sitt betänkande, »Musikliv i Sverige». Stockholm den 5 september 1953.

TAGE

LINDBOM

Ingmar Bengtsson

Yngve Hären

Julius Rabe

Einar Ralf

Walter Sundström

Lennart Alva Oscar

Lunden

Sandberg-Norrländer

Werner I Tor

Ahlberg

INLEDNING

Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande E f t e r g e m e n s a m b e r e d n i n g m e d chefen för h a n d e l s d e p a r t e m e n t e t a n f ö r d e c h e f e n för e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t d e n 13 j u n i 1947 följande d i r e k t i v för d e n k o m m a n d e u t r e d n i n g e n . Musiken — både instrumentalmusiken och sången — har alltid utgjort en viktig faktor i mänskligt liv, såväl i den enskildes som i samhällets. Vårt lands kultur- och samhällshistoria visar, att Sverige icke intar en undantagsställning härvidlag. Man kunde därför ha väntat sig, att den genomgripande materiella och sociala utveckling, som kännetecknat de senaste decennierna, haft sin motsvarighet även beträffande musiklivet. Så har dock endast i begränsad utsträckning varit fallet. Genom grammofonen, radion och ljudfilmen har musiken på ett helt annat sätt än förr blivit tillgänglig för stora folklager och kommunikationsväsendets förbättring har i hög grad främjat konsertlivct. Den storartade tekniska utvecklingen har emellertid samtidigt blottat åtskilliga brister och även utlöst nya behov av organisatoriska och andra åtgärder, som icke torde kunna tillgodoses utan verksamt stöd från det allmänna. I många olika sammanhang ha under senare år det svenska musiklivets svagheter bragts på tal. Musikaliska akademien har upprepade gånger i sina årsberättelser och i skrivelser till Kungl. Maj:t framhållit de svårigheter i form av bristande organisatoriska och materiella resurser, varmed musikens målsmän ha att kämpa. Svårigheterna hade framträtt särskilt tydligt, yttrar akademien, under det senaste decenniet, som kännetecknats av att musikintresset i vårt land spirat rikare än vad man kunnat ana och hoppas. Man kunde sålunda beträffande vårt land i stort konstatera en utomordentlig brist på dugliga musiklärare, även om överflöd på lärarkrafter funnes i några av våra större samhällen. Ökade krav måste därför ställas på de från musikhögskolan utexaminerade lärarnas förmåga att fungera som orkesterledare och att bibringa sina elever åtminstone grunderna för trakterandet av olika orkesterinstrument. Tyvärr stode de till akademien anslutna organen icke rustade att möta dessa nya krav på musikutbildning. Lokaler för undervisning och elevernas övningar funnes nämligen icke i erforderlig utsträckning. Icke heller kunde akademiens bibliotek på ett tillfredsställande sätt vårda och nyanskaffa och snart ej heller effektivt tillhandahålla de noter, som utgjorde en fundamental förutsättning för blomstringen av amatörorkestrarna. Frågor om statliga stödåtgärder för att främja musiklivet ha även vid flera tillfällen prövats av riksdagen med anledning av motioner. I en vid 1942 års riksdag väckt motion (1:3) yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om en utredning av frågan under vilka former och på vad sätt en successiv omdaning av kantorsbefattningarna i våra församlingar kunde ske, i avsikt att

12 åt innehavarna av dessa befattningar även uppdraga handledningen av sången och musiken i allmänhet inom respektive församlingar eller eventuellt ännu större områden. Till stöd härför framhölls bland annat såsom en svår brist, att en stimulerande undervisning i sång och musik saknades ute i landets församlingar. Första kammarens första tillfälliga utskott yttrade i sitt utlåtande (nr 2) i anledning av motionen, bland annat, att det syntes lämpligt att det av motionären framförda önskemålet upptoges till närmare prövning i samband med en blivande utredning om kantorernas avlönings- och tjänstgöringsförhållanden. Med hänvisning till att Kungl. Maj:t torde ha för avsikt att föranstalta om en allsidig utredning av frågan om ändrade bestämmelser för kyrkomusikerna och under förväntan att därvid den tanke, som framförts i motionen och vunnit principiellt instämmande i till utskottet inkomna yttranden, jämväl komme att röna beaktande, hemställde utskottet, att motionen icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda. Första kammaren beslöt i enlighet med utskottets förslag. 1942 års kyrkomusikerutredning har sedermera i sitt förslag till nyorganisation av kyrkomusikerbefattningarna m. m. (SOU 1945:16 och 1946:50) förklarat sig finna den i motionen framförda tanken ha ett sådant obestridligt värde, att densamma borde i viss utsträckning förverkligas. Utredningen har därför föreslagit, att de å kyrkomusikerna — däribland även innehavarna av förenade kyrkomusiker-folkskoletjänster — hittills ankommande tjänsteuppgifter av rent kyrkomusikalisk art skola utökas med skyldighet att i viss omfattning åt ungdom, som därtill anmäler sig, kostnadsfritt meddela undervisning utanför skolan i sång och instrumentalmusik (s. k. »fri musikundervisning»). — Det avses, att på kyrkomusikerutredningens förslag grundad proposition skall föreläggas 1948 års riksdag. Även vid 1947 års riksdag ha frågor om åtgärder för utveckling av det svenska musiklivet motionsvis (motionerna 11:109 och 11:227) underställts riksdagens prövning. I motionen II: 109 yrkades sålunda, att riksdagen måtte anhålla om en allsidig utredning angående de åtgärder som borde vidtagas för att utveckla det svenska musiklivet, den funktion som musikaliska akademien härvidlag borde utöva och de förändringar i denna institutions organisation och verksamhetsområden, som kunde anses påkallade, samt militärmusikens ställning. I motionen II: 227 yrkades, att riksdagen måtte anhålla om utredning om löne- och pensionsförhållandena för musikerna hos orkesterföreningarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle. Motionerna föranledde icke någon andra kammarens åtgärd, enär upplysning lämnats om att inom ecklesiastikdepartementet förbereddes en utredning om åtgärder för främjande av det svenska musiklivet, vilken utredning avsåges komma att omfatta samtliga i motionerna berörda spörsmål. Det svenska musiklivet befinner sig i början av en utvecklingsprocess, där musiken från att i stort sett ha varit en angelägenhet för ett fåtal håller på att bli kulturtillgång för allt bredare folklager. Att verksamt främja utvecklingen i denna riktning måste anses ligga i statsmakternas intresse. Utvecklingen hämmas emellertid för närvarande av åtskilliga återhållande faktorer. I främsta rummet har därvid uppmärksammats den allt kännbarare bristen på musikpedagoger samt orkester- och körledare, musikaliska akademiens och musikhögskolans i nuvarande läge alltför små organisatoriska, lokala och materiella resurser, musikundervisningens svaga ställning i våra skolor, musikeryrkets ringa lönsamhet samt över huvud taget de begränsade ekonomiska möjligheterna för enskilda och sammanslutningar att taga nya initiativ och pröva nya vägar för att främja

13 musikodlingen och ge musikkulturen en fastare förankring hos allt större folklager. Det synes mig påkallat att sakkunniga nu tillkallas för att utreda frågan om vilka åtgärder statsmakterna böra vidtaga för att främja den svenska musikkulturens utveckling. Vid utredningen bör hela det svenska musiklivet underkastas en granskning. Huvudmålet för de sakkunniga bör vara att finna former och vägar för att såvitt möjligt göra musiken till en kulturell och social tillgång för alla samhällsklasser och alla delar av landet. Den första och viktigaste förutsättningen för att nå detta mål torde vara, att bristen på välkvalificerade musikpedagoger och musikledare häves. Härför kräves en ökning och förbättring av de nuvarande utbildningsmöjligheterna. De sakkunniga böra därför undersöka, hur detta lämpligen skall kunna ske. Den statliga musikhögskolans ställning kommer givetvis härvid i förgrunden. De sakkunniga böra utreda frågan om dess organisation och uppgifter ur olika synpunkter både kvalitativa och kvantitativa. Det bör även vara de sakkunniga obetaget att, om de finna tillräckliga skäl därtill föreligga, föreslå upprättandet av en eller möjligen flera nya musikhögskolor. Även den privata utbildningen av musikpedagoger och musikledare bör i detta sammanhang uppmärksammas av de sakkunniga liksom även frågan om förutbildning för att vinna inträde vid musikhögskola. En god tillgång av goda lärare och ledare löser emellertid icke musiklivets aktuella problem, om de organisatoriska förutsättningarna i övrigt brista i effektivitet. De sakkunniga böra därför utreda musiklivets organisationsproblem i hela deras vidd och söka finna former och vägar för att på ett så praktiskt och effektivt sätt som möjligt främja en utveckling mot målet att göra musiken åtkomlig för alla. Ett flertal olika metoder torde härvid vara tänkbara. En del ha med växlande framgång redan försöksvis prövats. De sakkunniga böra utnyttja de därvid vunna erfarenheterna. Särskild uppmärksamhet förtjäna de försök som på vissa platser gjorts med anställande av kommunala musikledare, upprättande av kommunala eller enskilda musikskolor samt kursverksamhet av olika slag. Folkbildningsorganisationer ha även gjort beaktansvärda insatser. I detta sammanhang bör framhållas, att de åtgärder, som kunna vidtagas för att gynna musikkulturen, säkerligen i stor utsträckning måste bygga på folkbildningsrörelsen och dess organisationer. De sakkunniga böra i detta avseende samarbeta med 1944 års folkbildningsutredning, som för sin del för närvarande utreder förutsättningarna för en intensifiering av den s. k. musikcirkelverksamheten och i samband därmed folkliga musikskolans i Arvika ställning. De sakkunniga böra även överväga h u r de moderna tekniska hjälpmedlen, såsom radion, grammofonen och filmen, böra utnyttjas; ett vidgat samarbete med Radiotjänst framstår härvid såsom särskilt önskvärt. De sakkunniga böra även ägna uppmärksamhet åt frågan, hur kyrkomusikernas skyldighet att meddela fri musikundervisning på bästa sätt skall kunna utnyttjas, därest kyrkomusikerutredningens förslag i detta hänseende förverkligas. I övrigt torde några bestämda riktlinjer för de sakkunnigas arbete i nu avsedda hänseenden icke böra uppdragas. Då utredningen avses skola omspänna musiklivet i dess helhet, böra de sakkunniga även överväga musikaliska akademiens ställning såsom ledande organ och vara oförhindrade att föreslå åtgärder för att öka dess organisatoriska och ekonomiska möjligheter att fylla sin stadgeenliga uppgift att vårda och främja tonkonsten. Icke minst viktigt är att akademiens bibliotek får större resurser till sitt förfogande för sin betydelsefulla uppgift att vara vårt lands musikaliska centralbibliotek. De sakkunniga böra även ägna uppmärksamhet åt akademiens och dess institutioners lokalfrågor.

14 Det göres gällande, säkerligen icke utan fog, att musikens ställning på skolschemat för närvarande icke är tillfredsställande. De sakkunniga torde icke kunna förbigå denna fråga men böra vid prövningen av denna givetvis hålla kontakt med 1946 års skolkommission och även tillgodogöra sig det utredningsarbete som 1940 års skolutredning fullgjort. En speciell fråga, som de sakkunniga böra utreda, är det i förutnämnda motion II: 227 berörda spörsmålet om förbättring av löne- och pensionsförhållandena för de hos vissa större orkesterföreningar anställda musikerna. I övrigt böra de sakkunniga äga att ingå även på andra, här ej särskilt berörda frågor, som finnas vara av betydelse för deras arbete. Det uppdrag, som därmed anförtrotts 1947 års musikutredning, i det följande betecknad MU, är synnerligen vidsträckt och omfattar musiklivet i dess helhet. Inom detsamma kan, såsom också framgår av direktiven, särskiljas ett flertal olika grenar. Det är emellertid att märka, att ingen av dessa erbjuder isolerade problemkomplex. De spörsmål, som möter inom ett område, kan ej lösas utan hänsyn till andra delar av musiklivet. Sålunda har t. ex. utredningens förslag inom skolmusiken nära samband med rekommenderade lösningar av amatörmusikaliska problem. Amatörmusiken har intima beröringspunkter med konsertlivet etc. De olika delarna griper in i varandra på ett otal sätt: musiklivet är en organisk enhet. Med hänsyn därtill är det utan vidare klart, att det icke varit möjligt för utredningen att avgiva definitiva förslag till åtgärder, förrän samtliga delar av ämnesområdet blivit föremål för ingående prövning. Att MU likväl under utredningsarbetets gång ansett sig böra avgiva förslag rörande vissa delar av musiklivet har varit beroende av särskilda omständigheter. Hänsyn till utredningar inom andra musikaliskt liv berörande kulturområden har i några fall påkallat, att MU avgivit dylika delbetänkanden, enär det ansetts vara av värde, att utredningens syn på vissa frågor redan på ett tidigt stadium blev i sina huvuddrag känd. Så är fallet med utredningens förslag rörande skol- och amatörmusik. En P. M. om tonsättarstipendier föranleddes av särskilt Kungl. Maj :ts uppdrag. Ett betänkande angående symfoniorkestrarna motiverades av önskemålet att utan dröjsmål finna en väg ut ur dessa orkestrars ekonomiskt beträngda läge och framför allt anvisa en ordning för pensionering av orkestermusikerna. Det har icke kunnat undvikas, att, när MU nu framlägger sitt definitiva betänkande rörande hela musiklivet, ändringar i tidigare förslag kommit att vidtagas såsom en följd av en nödvändig samordning. I några fall har ändringar föranletts av från myndigheter eller privata institutioner till Kungl. Maj :t avgivna yttranden rörande tidigare betänkanden. Vissa omredigeringar och omdisponeringar, i några fall genomgripande, har också ägt rum. Den 31 mars 1948 avgav MU betänkande angående musiken i enhetsskola, gymnasium och lärarhögskola (seminarium). Nämnda betänkande ingår i huvudsak såsom avd. II här nedan. Vid den slutliga utformningen har hänsyn tagits till det reformarbete inom skolan, som vidtagits sedan

15 avgivandet av förslaget av år 1948, ett reformarbete som för musikens del synes ha i icke oväsentlig mån påverkats genom sistnämnda förslag (se sid. 28). Utformningen av amatörmusiken har föranlett MU att företaga ganska väsentliga omarbetningar, framför allt av kap. 4 angående musikundervisning för särskilt begåvade och frivillig musikundervisning. Även kap. 7 har delvis omarbetats och utökats med en framställning rörande konsulenter. Av andra spörsmål, som gjorts till föremål för förnyat bedömande, må nämnas undervisning av gehörssvaga barn samt deltagande i sångövningar av ungdom i målbrottet. Kap. 7 angående sångböcker har gjorts utförligare. Ett förslag till plan för anskaffning av viss materiel har bifogats som bilaga. En med skrivelse till Konungen den 14 oktober 1949 överlämnad P. M. rörande statliga tonsättarstipendier ingår i huvudsakligen oförändrat skick som kap. 1 i avd. V angående vissa åtgärder till stöd åt svenska tonkonstnärer och musikstuderande. Vidare har MU den 3 februari 1951 avgivit förslag rörande militärmusikens uppgifter och organisation. Som en följd av MU:s uppfattning, att militärmusiken vore nödvändig för att förse det civila musiklivet med blåsare, kom utredningen, enär i frågans dåvarande läge icke syntes förefinnas andra jämngoda möjligheter till upptagande av denna blåsartradition, att i betänkandet även föreslå vissa åtgärder till stärkande av militärmusikens ställning. Sedan numera särskilt utbildningsfrågorna närmare avhandlats och det därvid visat sig, att det torde föreligga andra framkomliga vägar, på vilka det civila musiklivets behov av blåsinstrumentalister direkt skall kunna tillgodoses, har utredningen intagit den ändrade ståndpunkten, att militärmusikorganisationen må successivt avvecklas. Beträffande närmare motivering härför hänvisas till avd. VIII angående militärmusikens ställning och behovet av civila blåsmusiker, vilken således har ett i förhållande till 1951 års förslag helt avvikande innehåll. Utredningen har alltså i förevarande betänkande med hänsyn till direktivens avfattning ansett sig böra avstå från att föreslå åtgärder till militärmusikens reformering. Den 25 juli 1951 överlämnades till chefen för ecklesiastikdepartementet två betänkanden. Det ena av dessa, behandlande musikalisk amatörverksamhet, återfinnes i väsentligt omarbetat skick som avd. III i detta betänkande. Omarbetningen hänför sig i huvudsak till motiveringarna och har betingats av önskvärdheten att klarare precisera kommunernas och folkbildningsorganisationernas uppgifter inom amatörmusiklivet såsom inbördes kompletterande varandra. MU har sökt belysa, hur ett samarbete mellan folkbildningssammanslutningarna och kommunerna skulle te sig i organisatoriskt avseende, samt klargöra, hur till de båda verksamhetsformerna utgående statsbidrag skulle komma att verka i förhållande till varandra. MU har även utförligare behandlat det av utredningen föreslagna, för amatörmusik avsedda statsbidragssystemets förhållande till vissa bidrag

16 rörande konsertgivning m. m. Vissa tidigare icke framlagda förslag rörande konsertväsendet har således påverkat frågor, behandlade i avd. III. Det i de två sista styckena av kap. 5 föreslagna bidraget innebär en nyhet i förhållande till 1951 års förslag. Bland övriga förslag, som icke förefanns i det tidigare betänkandet, må särskilt framhållas, att såsom central myndighet för amatörmusiklivet i dess helhet, alltså såväl den av folkbildningsorganisationerna som av kommunerna bedrivna, förordas inrättande av en särskild amatörmusikalisk nämnd (kap. 7). Det andra betänkandet, som avgavs den 25 juli 1951, behandlade de sex statsunderstödda symfoniorkestrarna och orkestermusikernas pensionering. Förslaget ingår, efter omfattande överarbetning, såsom kap. 1 och 2 i avd. IV här nedan. Särskilt framställningen i frågan om anslag till amatörorkestrar såsom konsertgivare har omarbetats. En viktig nyhet ligger däri, att det ursprungliga förslaget, att orkestermusiker skall tjänstgöra visst antal timmar årligen, för uppnående av större smidighet i tillämpningen har ersatts med ett system, enligt vilket den centrala musikmyndigheten skall godkänna plan för orkesterverksamhetens bedrivande. Beträffande det av MU utarbetade förslaget rörande pensionering av musiker i de sex symfoniorkestrarna må erinras om att genom kungl. kung. den 5 juni 1953 (nr 517) vidtagits sådan ändring i gällande SPA-reglemente, att nämnda musiker (jämte kapellmästare), i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag, beretts pensionsrätt i SPA. MU:s förslag återfinnes i oförändrat skick i kap. 2. Under utredningsarbetets gång har MU haft överläggningar med ett stort antal representanter för myndigheter, utredningar och sammanslutningar av skilda slag, såsom musikaliska akademien, dess bibliotek och musikhögskolan, musikhistoriska museet, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, försvarsmakten, 1944 års folkbildningsutredning, 1946 års skolkornmission, Radiotjänst, de statsunderstödda symfoniorkestrarnas styrelser och konstnärliga ledare ävensom personalkårer, Sveriges orkesterföreningars riksförbund ävensom inspektörer för till förbundet anslutna orkestrars verksamhet, Riksförbundet Sveriges amatörmusikkårer, Svenska musikerförbundet och ett flertal andra militära och civila kårorganisationer (Föreningen svenska tonsättare, Svenska tonkonstnärsförbundet, Musiklärarnas riksförbund m. fl.). Musikchefen hos Radiotjänst, fil. lic. Per Lindfors, har, såsom expert, till utredningen avlåtit en P. M., innefattande redogörelse för vissa av Radiotjänst anordnade program till främjande av musikalisk folkbildning. Musikdirektören vid Svea livgarde Ille Gustafsson och byråsekreteraren i försvarets civilförvaltning Carl-Elis Ullman, vilka av chefen för ecklesiastikdepartementet genom beslut den 4 april 1950 tillkallats såsom experter, har biträtt utredningen vid utformandet av det år 1951 avgivna förslaget rörande militärmusikens uppgifter och organisation.

17 Slutligen har genom beslut den 23 februari 1953 tillkallats läraren i metodik och praktisk lärarutbildning vid musikhögskolan Bengt Franzén att såsom expert biträda utredningen. Franzén har utarbetat en P. M., vilken legat till grund för den i avd. X intagna framställningen om småoch mellanskollärarnas musikutbildning vid lärarhögskola. Medlemmar av utredningen har vid besök i folkskolor, läroverk och seminarier tagit del av musikundervisningen i sådana skolor. Efter särskilda medgivanden har vidare kunnat studeras verksamheten vid studiecirklar, musikskolor, amatörorkestrar, militärorkestrar etc. i olika delar av landet. Med vederbörligt tillstånd har ordföranden och en ledamot vid studieresa till Helsingfors studerat stadsorkesterns i Helsingfors verksamhet och organisation. Vidare har ordföranden och en ledamot beretts tillfälle att besöka utbildnings- och musikinstitutioner i Danmark, Tyskland och England. För att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget har till utredningen av ecklesiastikdepartementet överlämnats följande framställningar med däröver i förekommande fall avgivna yttranden: 1) den 16 juni 1947 av Sveriges musikpedagogers riksförbund om musikpedagogisk utredning; 2) den 25 september 1947 av musikaliska akademien dels om inrättande av heltidstjänst såsom inspektör för de statsunderstödda orkestrarna, dels om anvisande av ett anslag av 100 000 kronor för inköp av ett mindre antal stråkinstrument av hög kvalitet, avsedda att utlånas till svenska konserterande tonkonstnärer (avskrift); 3) den 30 oktober 1947 av musikaliska akademien om ändring av gällande bestämmelser rörande vissa orkestermusikers undervisningsskyldighet; 4) den 27 juli 1948 av musikdirektören C.-G. Rosengren om musikutbildning av landets musikintresserade föräldrar; 5) den 10 november 1948 av Svenska musikerförbundet om orkestermusikernas anställnings- och pensionsförhållanden; 6) den 3 maj 1949 av Svenska tonkonstnärsförbundet om bl. a. åtgärder till främjande av de svenska artisternas intressen; samt 7) den 18 oktober 1949 av Norrlands sångarförbund om anslag till förbundets verksamhet. Slutligen må nämnas, att MU, efter remisser av Kungl. Maj:t, avgivit utlåtanden i ett antal ärenden, tillhörande utredningens arbetsområde. MU har hållit sammanträde in pleno sammanlagt 161 dagar, fördelade på 56 sammanträdesperioder. Det första sammanträdet ägde rum den 15 augusti 1947, det sista den 5 september 1953.

2—316705

AVDELNING I

Samhället, människan, musiken Föränderlighet är ett av det nutida samhällslivets mest framträdande drag. Tekniska uppfinningar, upptäckter, vetenskapens enorma framsteg på alla områden under de sista århundradena har mäktigt bidragit till att omgestalta både samhällenas och människornas liv i västerlandet. Denna process är ingalunda avslutad. Tvärtom pågår ständiga förändringar, förskjutningar, omvärderingar och omprövningar, och det förefaller, som om tempot i dessa förändringar på många områden inte skulle minska utan snarare öka. Att musiken och musiklivet djupt påverkats av denna utveckling är uppenbart. Det musikaliska skapandet har givit uttryck åt denna förändrade situation, och i sitt sökande efter nya uttrycksmedel står tonsättaren alltid i relation till tidsutvecklingen. Men att närmare ange sambandet mellan den musikaliska utvecklingen och den allmänna tidsutvecklingen, att konkretisera orsaker och verkningar, att söka förutsäga och anvisa vägar och riktningar i den framtida utvecklingen — detta är icke möjligt. Musiken liksom all annan konst har egna inre lagar för sin tillblivelse. Den kan inte tvingas fram och den kan inte skapas enligt på förhand givna anvisningar och program. Hurudana villkoren än är för det mänskliga och det samhälleliga livet i övrigt — konsten kan enligt den i västerlandet förhärskande uppfattningen blomstra endast under förutsättning av att den ges friheten att utifrån sina egna lagar och villkor gestalta och förnya sig själv. Enligt denna uppfattning måste varje dirigering av det konstnärliga skapandet avvisas. Flertalet konstarter har så att säga två dimensioner: den producerande och den konsumerande. Musiken åter är i den meningen »tredimensionell». Liksom i den dramatiska konsten finns här ett mellanled, framförandet av verket. Ur konstnärlig synpunkt är detta mellanled utomordentligt viktigt. Ett musikverks klingande gestaltning — och därmed dess verkan på lyssnarna — beror inte enbart på verket självt, på kompositörens skapelse och intentioner. Ett musikaliskt verk kan tolkas på mångahanda sätt, och om tolkningarna är meningarna ofta ytterst delade, men som ett faktum kvarstår, att detta mellanled är i den musikkulturella helhetsbilden ett

19 utomordentligt betydelsefullt inslag. Ett uttryck härför är också, att denna verksamhet alltmer kommit att handhas av yrkesmässiga utövare. I och med det offentliga konsertlivets uppkomst under 1700-talet växte antalet yrkesmässiga utövare, och i vår tid, med dess omfattande konsertverksamhet, genom radion, filmen e t c , har det offentliga musiklivet blivit en ej ringa del av den allmänna arbetsmarknaden, och yrkesmusikerna har blivit en visserligen heterogen men kvantitativt ej obetydlig yrkeskår. Ännu i början av detta århundrade kunde det offentliga musiklivet till en viss grad lita till mecenater och donatorer för att trygga sin ekonomiska existens. Den ekonomiska demokratiseringen har här i grunden förändrat bilden. Det offentliga musiklivets starka utveckling, det starkt ökade antalet yrkesmässiga utövare samt den ekonomiska utjämningen har lett till att det allmänna, främst staten och inom samhället befintliga administrativa enheter, alltmer fått övertaga det ekonomiska ansvaret. Skolväsendets utveckling under det sista århundradet har i vårt land givit praktiskt taget alla medborgare tillfälle att redan på skolbänken stifta närmare bekantskap med musiken. Därmed har grunden lagts till en demokratisering av musikkulturen. Den västerländska demokratin har uppfattats inte bara i en politisk och ekonomisk mening. Den har även en kulturell innebörd. För musikens vidkommande innebär detta i första hand att alla medborgare bör ha möjlighet att taga del av tonkonstens värden. Man tänker då i första hand på de stora skaror av människor, som icke har vare sig tanke på eller fallenhet för att ägna sig yrkesmässigt åt musik utan som vill berika sitt liv som lyssnare eller som amatörmässiga utövare av musik. Jämsides med den allmänna demokratiseringen har också gått en växande amatörmusikalisk verksamhet inte minst i vårt land. Skolväsendets utveckling och den allmänna kulturella demokratiseringen har framkallat behov av musikpedagoger på skilda områden. Undervisning i musik, som i forna tider kom ett ringa antal medborgare till del, är nu en angelägenhet, som inte bara genom det obligatoriska skolväsendet berör alla barn. Den bör också vara en tillgång, som skall kunna åtnjutas av alla vuxna, som på olika sätt vill stifta närmare bekantskap med musikaliska värden. Behovet av pedagoger på de mest skiftande områden av musiklivet växer också i takt med den fortgående kulturella demokratiseringen. Musikpedagogen har i dag fått en stor och vittförgrenad verksamhet och ett stort kulturellt ansvar, som saknar motsvarighet i forna tiders musikliv. Det växande antalet yrkesutövare på musikens område har givetvis lett till att deras utbildningsfråga måst ägnas ökad uppmärksamhet. Ökade utbildningsmöjligheter och kvalitativt förbättrad utbildning är de två huvudkraven. En utbyggnad och en upprustning av våra musikaliska utbildningsanstalter har därför kommit att bli ett krav av central betydelse. För en statlig utredningskommitté ligger det närmast till hands att söka begränsa sitt uppdrag till organisatoriska frågor, som sedan kan bli före-

20 mål för åtgöranden från myndigheternas sida. Ovanstående framställning vill också i första hand påvisa, hur samhällsutvecklingen förändrat musikens ställning och dess förhållande till det allmänna. Denna förändring kan på många punkter betecknas som revolutionerande. Dess främsta kännemärke är, att musiklivet i dag inrymmer en rad organisatoriska spörsmål, som ej synes kunna få sin lösning annat än genom ökad ekonomisk medverkan från det allmännas sida. För många, inte minst musiker, har denna utveckling känts som en förlust av en frihet, som man fruktar, att staten och andra myndigheter ej kan skänka. En sådan oro är säkerligen ej oberättigad. Det är därför en utomordentligt svår och känslig uppgift de offentliga myndigheterna åtar sig, då de alltmer övertar det ekonomiska ansvaret för musiklivet. MU har sannerligen inte varit blind för dessa problem, och det har varit dess oavlåtliga strävan att i varje situation söka skapa alla tänkbara garantier för att musiken som konstart skall kunna leva och utvecklas fritt i framtidens samhälle. Man får å andra sidan komma ihåg, att ingen konstart är så »institutionell», är så invävd i organisation och administration som musiken. Militärmusiken är en del av den militära organisationen, kyrkomusiken ett element i den svenska statskyrkan, skolmusiken en del av skolväsendet, operan en ytterst komplicerad administrativ apparat etc. Musiklivet inrymmer dessutom växande kårer av yrkesutövare, vilka i likhet med andra grupper skaffat sig intresseorganisationer, med vilkas hjälp de nu vill göra sina synpunkter gällande ej blott i fråga om anställningsvillkor. Om MU sålunda i första hand sökt begränsa sitt arbete till organisatoriska frågor, så har även i frågor, som ytligt sett är av rent administrativ art, konstnärliga och estetiska synpunkter varit vägledande. Hur svårt det än är att diskutera konstnärliga problem, vill dock MU söka ange några av de värderingar och synpunkter, som stått i förgrunden vid dess inre diskussioner. Kravet på kvalitet har utredningen i alla sammanhang sökt upprätthålla. Det k a n ofta vara frestande att släppa på kvalitetskravet för att uppnå skenbart tillfredsställande resultat och god anslutning och därmed bli föremål för både allmän uppskattning och ökade statsbidrag. Utredningen är emellertid av den bestämda övertygelsen, att kvalitetskravets upprätthållande i alla sammanhang i längden ger den bästa utdelningen. Förskjutningar och förändringar i fråga om konstnärlig smak och konstnärliga uttrycksformer sker i vår tid snabbare än någonsin tidigare. Det råder alltid ett spänningstillstånd inom det konstnärliga livet mellan å ena sidan det som är förtroget och omhuldat och å den andra det som är nytt och som därför ofta uppfattas som chockerande och irriterande. Samtidigt har företrädarna för de gängse och hävdvunna smakriktningarna inte alltid blicken öppen för äldre musikaliska former; en viss konstnärlig konservatism behöver alltså ej vara förankrad i en historiskt grundad uppfatt-

21 ning. MU har i olika sammanhang, främst när det gällt repertoarfrågor och läroplaner vid utbildningsanstalter, bemödat sig om att förena nuets musikaliska värden med det tidlösa klassiska musikarvet och det musikhistoriska perspektivet med samtidigt aktgivande på framtida utveckling. Den praktiska musikutövningens företrädare synes alltjämt i stor utsträckning hysa en viss misstro mot alla »intellektuella» inslag i den konstnärliga verksamheten, en inställning, som utan tvivel är betingad av ett romantiskt konstnärsideal. Uppfattningen, att musikalisk intuition och spontanitet skulle stå i ett klart motsatsförhållande till på teoretiska och stilistiska studier grundade musikaliska insikter, bottnar emellertid enligt MU:s uppfattning i en felsyn och i fördomar, som det är angeläget att komina bort ifrån. Det intuitiva och det intellektuella inträngandet i det musikaliska konstverket kan och bör tvärtom gå hand i hand och komplettera varandra. Icke minst är detta betydelsefullt med hänsyn till att den nutida repertoaren tenderar till att sträcka sig över allt flera och allt mera olikartade stilepoker. Det är därför viktigt, att de musikalisk-konstnärliga begåvningarna erhåller en fast grund av allsidigt musikaliskt kunnande. De möjligheter till yrkesprotektionism, som det moderna samhället visar prov på, kan också te sig lockande för musikens yrkesutövare. En samverkan mellan staten med dess arbetsmarknadsorgan och musikfolkets intresseorganisationer kan säkerligen på ett snabbt och effektivt sätt åstadkomma ett skydd för berörda yrkesgrupper. Detta skulle emellertid lätt kunna utsträckas långt utöver vad som vore motiverat ur social trygghetssynpunkt. Faran är här, att konstnärliga värden får vika för nationellt begränsade intressesynpunkter. Här har MU i alla sammanhang och med största bestämdhet hävdat konstens frihet och universalitet. Givetvis finns det företeelser, institutioner och allmänna förhållanden inom det svenska musiklivet, som MU ej tagit upp till behandling. Ämnet är outtömligt. MU har sökt begränsa sig till de frågor och de områden, som synts vara mest angelägna att behandla och där konkreta åtgärder och förbättringar kan föreslås. Att skaffa sig och deklarera en ståndpunkt i varje musikalisk fråga eller om varje musikalisk företeelse i vårt land har inte varit MU:s ambition. Mycket inom musiklivet är också av den art, att ingenting kan sägas utöver platoniska deklarationer och fromma förhoppningar. Även utommusikaliska förhållanden och hänsyn kan i många fall tänkas påverka utvecklingen. Radion, som av MU endast behandlats i samband med andra musikfrågor, t. ex. skolmusiken och den offentliga konsertverksamheten, har och kommer givetvis även i framtiden att ha en enorm betydelse för musikkulturen. Men att här skissera program eller ge anvisningar för framtiden syns utredningen ej möjligt. Hela den allmänna kulturutvecklingen, som ju radion skall avspegla, och den radiotekniska utvecklingen är två faktorer, som kommer att i hög grad utöva inflytande även över radions framtida musikaliska programpolitik. Beträf-

22 fande film och grammofon

torde i stort sett detsamma kunna sägas. (Se

dock vissa speciella problem under avd. III kap. 3 F.) Utöver vad som sägs om den lyriskt-dramatiska elevutbildningen har MU ej närmare gått in på operan och dess problem. Här gäller delvis detsamma som sagts om radion. Operan är dessutom en ytterst komplicerad apparat såväl ur administrativ som konstnärlig synpunkt, där avvägningen mellan alla de företrädda konstarternas intressen oundvikligen leder till spänningar och meningsbrytningar och där dessutom den mycket kostnadskrävande verksamheten tvingar till en återhållsamhet, som ofta stacker konstnärliga intentioner. Slutligen är den framtida utvecklingen av den lyrisktdramatiska konsten svår att bedöma. Det är inte utan vidare givet, att den nu förhärskande formen, den stora operaapparaten med dess främst under 1800-talet utbildade traditioner i fråga om samverkan mellan vokal och instrumental musik, koreografi, dramatik e t c , kommer att intaga samma ställning i framtiden. Det finns tecken, som tyder på att nya former för den lyriskt-dramatiska konstsyntesen kommer att prövas och bli livskraftiga. Spekulationer på detta område kan emellertid i den situation, vari vi nu befinner oss, ej anknytas till en praktisk reformpolitik för svenskt musikliv. En oavlåtlig debatt kring den lyriskt-dramatiska konstens problem är däremot givetvis av oskattbart värde. Musiken drar i vårt land redan nu betydande kostnader, och de reformförslag, som MU framlägger, innebär, att det allmänna förutsattes skola lämna ännu större summor till musiklivet. Redan den auktorisation och det stöd, som det allmänna hittills skänkt musiken, visar, att denna konst uppfattas som ett värde för människorna i vår tid. Musikens roll inte bara vid högtider utan även i vardagens strävan är så ofta och i så inånga sammanhang omvittnad, att det här ej behöver upprepas. Däremot kan den frågan resas, om musiken verkligen bör anses ha ett så stort värde, att samhället skall ställa ännu större ekonomiska resurser till ett ytterligare utbyggt musiklivs förfogande. Är en musikkulturell upprustning av den omfattning, som MU:s förslag innebär, motiverad och i så fall vilka är dessa motiv? Det är betydelsefulla frågor, som utredningen redan på detta inledande stadium bör söka besvara. Det har redan erinrats om, att det moderna samhället i utomordentligt hög grad präglas av föränderlighet, och under de sista decennierna har inte minst i vårt land de stora sociala förändringarna bland annat resulterat i en kulturell demokratisering, varigenom stora och nya medborgarskaror nu kommer i åtnjutande av eller i varje fall har rätt att komma i åtnjutande av kulturella värden, som förr var förbehållna ett exklusivt fåtal. Detta innebär för musikens vidkommande, att omfattningen av och därmed omkostnaderna för den musikkulturella verksamheten måste stiga. Den samhällsförändring, varom här talats, har många aspekter. Den tekniska utvecklingen har möjliggjort en materiell standardhöjning, hit-

tills ouppnådd i mänsklighetens historia. Människornas arbete har blivit oavbrutet underlättat genom tekniska och maskinella hjälpmedel. Därmed har bland annat fritiden blivit längre. Den del av tillvaron, som kan ägnas åt andra sysslor än de, som är förenade med strävandena för livsuppehället, har blivit större. Den ökade fritiden har öppnat nya möjligheter för de breda befolkningslagren till kulturell aktivitet av olika slag. Stora skaror har även utnyttjat dessa möjligheter. Den tekniska utvecklingen har inte bara förkortat och underlättat människornas strävanden för livsuppehället, den har också genom en fortskridande urbanisering sammanfört människorna i ständigt växande befolkningscentra. Den materiella och tekniska form, som dessa bosättningsorter fått, har emellertid avlägnat människorna från den omedelbara naturkontakten, från alla de estetiska upplevelser, som människan medvetet eller omedvetet har i sin intima kontakt med naturen. Fritiden används också av nutidsmänniskorna i stor omfattning till att söka vila och vederkvickelse i naturen. Tekniken har vidare lett till inte blott en sönderdelning av arbetsprocessen utan även till att människornas rent manuella insatser och färdigheter på många sätt minskats genom maskinens standardfabrikat. De mänskliga arbetsinsatserna har alltså dels blivit i ökad omfattning delarbeten, dels blivit i stor omfattning berövade möjligheten att som förr genom den handgjorda produktens formande och utsmyckning odla den estetiska smaken. Hur värdefull för såväl materiellt som andligt framsteg tekniken varit och hur många lyckomöjligheter människorna än uppnått med maskinens hjälp, så kan det dock ej fördöljas, att det moderna industrisamhället samtidigt lett till en emotionell och estetisk förflackning, varpå symtom kan iakttagas i många olika sammanhang. För nutidsmänniskan erbjuds många möjligheter att kompensera sig för dessa förluster. De stora folkvandringarna från storstäderna ut i naturen är en utväg, som fritiden öppnat. Olika slag av hobbyverksamhet, inte minst de som är manuellt präglade, är en annan. Men det kan med all rätt hävdas, att en mer eller mindre aktiv estetisk verksamhet här ger den mest fullödiga, minst surrogatbetonade ersättningen för det som nutidsmänniskan förlorat. Här intar musikutövningen en rangplats. Den är i regel en relativt lättillgänglig och föga kostsam fritidssyssla, den kan utföras i växlande miljöer, och den kan bedrivas såväl i ensamheten som i de mest skiftande former av gemenskap. Ingen konstform torde heller som musiken med sitt spontana känsloengagemang skänka en sådan vederkvickelse. Musiken kan egga, den kan stegra aktivitet och livslust, men den kan också ge ro och fridfullhet. Om man sålunda kan säga, att musiken fyller ett behov och i många fall rentav är ett läkemedel för de enskilda människorna och i den meningen representerar ett värde, som sannerligen inte skall underskattas, så har

24 musiken även en funktion i mera social mening. Den samhällsförändring, om vilken här flera gånger talats, har inneburit, att många gamla normer och regler, som hållit människorna samman, upplösts. Den nya tiden har raserat mycket av gammal gemenskap och har icke alltid ersatt denna med nya gemenskapsbindningar människor emellan. I den västerländska kultursituationen med dess individualistiska personlighetsideal är faran för att människorna skall bli ensamma och plågas av sin ensamhet icke att underskatta. Den fortsatta demokratiseringen innebär ju också, att de solidaritetsband, som funnits inom olika samhällsklasser, håller på att lösas upp. Detta måste ju ur demokratisk synpunkt betraktas som en given konsekvens och hälsas med tillfredsställelse. Men det innebär ur samhällets synpunkt även en förpliktelse att se till, att nya möjligheter till samvaro och gemenskap ersätter dem som gått förlorade. Även härvid erbjuder musiken rika möjligheter. Den har en samlande kraft och genom dess förmåga att sammanföra stora människoskaror både till gemensamt utövande och till vederkvickande lyssnande kan musiken fylla ett behov, som ur samhällelig synpunkt är utomordentligt betydelsefullt: att få uppleva mänsklig samhörighet. Musiken är en konstform och som sådan har den ett eget berättigande, som ej kräver särskilda motiveringar vare sig för dess existens eller för ett kultursamhälles förpliktande stöd. Detta är det centrala och detta har också varit huvudsynpunkten i MU:s arbete. Men utredningens arbete och förslag är också burna av övertygelsen, att ingen mänsklig verksamhetsform har som musiken förmåga att på samma gång utveckla den enskilde individen och skänka människorna, höjda över vardagens bekymmer, en berikande gemenskap.

AVDELNING II

Musiken i enhetsskola och gymnasium Musikens ställning i skolan är ganska undanskymd. Den tilldelas såsom »övningsämne» en i jämförelse med »läroämnena» synnerligen blygsam uppgift i skolans arbete. Vid skolavslutningar får den gemenligen tjänstgöra som objekt för en ofta uppskattad uppvisning, men i skolans dagliga liv har den, frånsett isolerade, glädjande undantag, i allmänhet ingen väsentlig funktion. Det är ej heller ovanligt, att eleverna betraktar »sången» som ett oviktigt och tråkigt ämne, som det gäller att under någon förevändning få befrielse från. Dessa förhållanden jämte musikens missgynnade ställning i jämförelse med andra ämnen har också medfört, att musiklärarna mångenstädes resignerat inför svårigheterna. Man kan icke dölja för sig, att skolan hittills endast ofullständigt förverkligat de mål den uppställt för sin musikundervisning. Det har t. ex. av ålder ansetts vara en av skolsångens främsta uppgifter att låta barnen ta med sig ut i livet en väl inpräglad skatt av värdefulla sånger. Det kan emellertid tyvärr inte sägas, att skolan lyckats i sina strävanden att göra vårt folk till ett sjungande folk. I den mån det sjunges, har man i regel lärt det i folkhögskolor, religiösa sammanslutningar och olika ungdomsorganisationer, där den unisona sången ofta bedrives med liv och lust. Att man på dessa områden med påtaglig framgång lockat folk att sjunga kan rimligen icke bero på annat än att sjungandet här satts in i levande sammanhang med verksamheten i övrigt. Härav torde man för skolmusikens del kunna draga den allmänna slutsatsen, att det angelägnaste med alla reformer av musikundervisningen i skolorna är att ge den sådan form och sådant innehåll, att den k a n bli en levande faktor i livet på skolans alla stadier. Lika litet som skolan förmått grundlägga en folklig gemensamhetssång, har den kunnat hos eleverna skapa allmännare intresse och djupare förståelse för musiken såsom konst. Där så trots allt skett, har det varit tack vare uppoffrande personliga insatser av enskilda lärare, som trots ämnets beträngda läge på schemat och den ringa uppskattning, som kommer det till del, förmått ge sina elever känsla för musikens estetiska värden. Genom en mängd samverkande omständigheter framträder sålunda

ämnet musik såsom avskuret från skolungdomens naturliga aktivitetsbehov och känsloliv. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt som barnet redan i förskoleåldern i allmänhet visar stort intresse för sång och för musikaliska lekar. Musiken är ofta en form, i vilken barnets verksamhetslust finner sin utlösning. Med största begärlighet uppsnappar barnen redan i 3—4-årsåldern melodier och rytmer ur de vuxnas musikaliska värld och finner ett uppenbart nöje i att »leka» med dem och efterbilda dem. Barnet kommer således ofta nog till skolans första klass med ett icke alldeles oansenligt förråd av musikaliska intryck och erfarenheter. Dessa synpunkter har inom MU befäst tanken, att musikundervisningen i våra skolor på ett naturligt sätt bör anknyta till barnens spontana aktivitetslust och tillmötesgå deras växande estetiska behov och intressen för att på de högre stadierna befrämja en sådan elevernas andliga och musikaliska utveckling, att de kan tillgodogöra sig de håvor tonkonsten bjuder. Det synes MU självklart, att musikundervisningen liksom all annan undervisning ytterst skall åsyfta att ge eleverna, allt efter deras individuella läggning, möjligheter till ett rikare andligt liv. Den musikpedagogiska erfarenheten visar entydigt, att mottagligheten för musikaliska intryck är stor och allmän redan i de tidigaste åldrarna. Det är därför en uppgift för skolundervisningen i musik att under skolåldern bevara den musikaliska spontaniteten, förädla och berika den och låta den småningom inrikta sig på allmänmänskligt betydelsefulla musikaliska konstverk. De vuxnas förhållande till musik är bestämt också av intellektuella faktorer. Ett visst mått av teoretiska och historiska kunskaper är en oundgänglig förutsättning för ett djupare tillägnande av konstverk av vad slag det vara må, och MU finner det därför naturligt och nödvändigt, att teoretiska och historiska kunskaper om musik också skall inhämtas i skolan. Musikens estetiska betydelse får i skolan likväl icke undanskymma dess sociala värden. Den unisona sången har en obestridd förmåga att skapa känsla av kamratskap och samhörighet, den fördjupar känslan av samling, förhöjer feststämningen och livar samvaron. Det hör därför till skolans uppgifter att genom valet av goda sånger skänka eleverna ett rikligt förråd av gemensamhetssånger. Även skolans liv bör tillgodogöra sig sångens samlande kraft inte bara under musiktimmarna utan även, särskilt i de lägre klasserna, vid alla möjliga tillfällen, då en sång skulle skänka uppfriskande omväxling i arbetet. Den musikundervisning, som hittills bedrivits i våra skolor, har genom sin blygsamma målsättning och sitt repertoarval alltför ensidigt förblivit en skolans angelägenhet. Genom att medvetet inrikta sig på att aktivt verka för en fostran av den blivande musikpubliken kan skolan verksamt bidraga till att trygga och höja vår framtida musikkultur. Även i annat avseende kan musikundervisningen slå en bro från skolan till musiklivet

utanför densamma. Sålunda bör den, vad beträffar t. ex. musicerande i ensembler och orkestrar, bedrivas i sådana former, att även från skolan avgångna elever skall kunna delta i arbetet. Skolans musik får därigenom nära beröringspunkter ined amatörmusiklivet och utredningen återkommer därtill i olika sammanhang. I övertygelsen, att sången och musiken har en utomordentlig betydelse för skapandet av folklig gemenskap och för känslolivets förfining, framlägger MU här förslag till kursplaner och anvisningar för musikundervisningen, vilka syftar till att uppdraga riktlinjer icke blott för en undervisning i ordets trängre mening utan även för ett skolans eget musikliv, vars atmosfär kan skapa verksamhetslust och arbetsglädje och som för skolan kan göra sången och musiken till något av dess »andes stämma i världen». Denna skolans musikverksamhet vill locka fram kärlek till att spela och sjunga och övervinna den blyghet inför musiken, som är en så vanlig attityd hos stora delar av vårt folk. Den tar sikte på dels att låta de blivande medborgarna förvärva en levande repertoar av gemensamhetssånger, dels skänka dem en sådan förtrogenhet med sjungande och spelande, att musiklärans enklaste teoretiska begrepp bli icke död bokstavskunskap utan konkreta erfarenheter, dels att ge eleverna en sådan orientering om musikens uttrycksmedel, att de på ett för personligheten fruktbringande sätt blir mottagliga för tonkonstens värden. Den avser också att ge möjlighet till att uppdaga musikaliska begåvningar och inom skolans ram ge dessas övriga skolstudier en ändamålsenlig inriktning. Den vill slutligen även i form av frivillig musikundervisning på de högre stadierna undanröja de svåraste ekonomiska hindren för mindre bemedlade att erhålla den speciella förutbildning, som på musikerbanan är nödvändig redan före den egentliga yrkesutbildningen. MU vill förorda, att i skolans musikliv också ingår särskilda musikstunder, anordnade tid efter annan under terminerna på ordinarie skoltid. Här skall skolans lärare och elever mangrant komma samman, här skall sjungas unisont och skolans kör och orkester, förstärkta med lärare, som kan spela och sjunga, framträda med resultat från arbetet. Genom sådana musikstil nder, som i all sin anspråkslöshet likväl icke får sakna ett drag av högtidlighet, skapas uppfriskande omväxling i skollivet och betonas musikens karaktär av en skolans samfällda angelägenhet. För att musiken skall kunna erhålla den ställning, som här antytts, och fungera som levande faktor inom skolan, är det erforderligt, att skolans lärarkår i stor utsträckning kan förmås att omfatta verksamheten med intresse samt att ett nära samarbete i sådant syfte etableras inom lärarkollegiet. MU:s förslag i dess år 1948 givna form har i väsentliga delar legat till grund för utformningen av musikundervisningen i 1946 års skolkommissions förslag. Detta har numera i princip godtagits av Konung och riksdag (K. prop, nr 70 och riksdagens skrivelse nr 341 år 1950). MU har sålunda

28 räknat med en på nioårig allmän skolplikt grundad enhetsskola. Utredningen utgår vidare ifrån att det nionde skolåret må kunna givas ett mera yrkesbetonat undervisningsinnehåll. Gymnasiet har förutsatts skola bli fyraårigt. MU är medveten om att dess förslag kan komma att fullständigt genomföras endast i den mån enhetsskolan, det nya gymnasiet och lärarhögskolorna förverkligas. Utredningen vill emellertid också framhålla, att många av de synpunkter, den gjort till sina, redan tidigare omfattats av många inom lärarkåren såväl i folkskolor som realskolor och gymnasier och att åtskilliga av dess rekommendationer för musikundervisningen sedan flera år på sina håll med framgång tillämpas. De principer för musikundervisningens bedrivande, som av utredningen förordats, är föremål för praktisk prövning inom den försöksverksamhet, som sedan höstterminen 1949 bedrives i anslutning till 1946 års skolkommissions förslag rörande enhetsskolan. De i denna försöksverksamhet prövade kursplanerna har byggts på MU:s förslag från år 1948. Genom kungl. kung. den 5 juni 1953 (nr 370) har vidtagits ändringar i kung. den 3 febr. 1950 (nr 60) ang. timplaner för rikets allmänna läroverk. De nya timplanerna avser gymnasierna och skall successivt införas med början i ring I4 under hösten 1953. Till denna fråga återkommer utredningen nedan i framställningen om musiken i gymnasiet.

Kapitel 1. Musiken i enhetsskolan Grundtanken i MU:s förslag rörande musiken i enhetsskolan är, att musiken i högsta möjliga grad skall vara en barnens aktiva verksamhet. I anslutning därtill bör läraren i sitt pedagogiska handlande utgå från barnens egna erfarenheter, och först på grundval av dessa bör teoretiska begrepp införas. Notskriften t. ex. skall framgå ur nödvändigheten att fixera, vad örat redan hör och rösten eller instrumentet utför. Denna musikaliska verksamhet tar sig uttryck i samma aktivitetsformer, som framträder redan i förskoleålderns musikaliska lekar. Barnen sjunger, de rör sig till musik, lyssnar, försöker frambringa toner och melodier på instrument och är produktiva genom att skapa nya rytmer, nya tonfall, nya melodistumpar. I skolan skall musikundervisningen begagna sig av alla dessa aktivitetsformer och utveckla dem. Sången är det naturligaste uttrycksmedlet, den är tillgänglig för alla även med ett minimum av teknisk övning. Den bör därför stå i centrum. Rörelse till musik speglar musikaliska upplevelser, som befästes och göres till i viss grad medvetna inslag i själslivet såsom helhet. Spelandet av enkla instrument kan bli en spännande upptäcktsfärd i musikens rike och låta tonerna framträda som gripbara »objekt». Till detta aktiva musikutövande är lyssnandet till musik ett viktigt komplement, som vidgar den musikaliska erfarenheten och be-

29 rikar fantasin. Denna fantasi pockar redan tidigt på att få improvisera, och detta barnens eget skapande utgör en mäktig hävstång för intresset och förtrogenheten med musikens skilda uttrycksmedel. När MU i anvisningar och kursplaner särskiljer dessa fem aktivitetsformer så är det icke för att inom var och en av dem fastlägga kursmoment. Det kan icke nog betonas, att det endast sker för att skapa reda i det pedagogiska tänkandet och ge läraren ett kontrollmedel för undervisningens rätta mångsidighet. Undervisningen måste alltid gestaltas som ett samspel mellan dessa olika uttrycksmedel. Somliga lärares personliga läggning tillåter det att bättre odla en eller två av dessa former, och i deras undervisning kommer då dessa att få sin särskilda betoning. Elevernas intressen och mogenhet växlar och läraren bör då icke förkväva deras verksamhetslust genom att fasthålla vid en sträng uppdelning av undervisningsstoffet. Skolornas materiella resurser är icke överallt desamma, och läraren måste rätta sig efter tillgången på instrument, radio, grammofon o. s. v. Sången måste emellertid alltid bilda den röda tråden i enhetsskolans musikverksamhet, som över huvud bör hållas så elastisk som möjligt och anpassa sig efter skollivets skiftande situationer. Det har redan framhållits, att sången i skolan inte får inskränka sig till de på schemat fastställda musiktimmarna. Undervisningen i ett flertal andra ämnen — kristendom, modersmålet, hembygdskunskap, historia, geografi och främmande språk — ger talrika tillfällen till musikaliska anknytningar och dylika tillfällen får ej lämnas outnyttjade. Det skall sjungas och musiceras vid skolfester och samlingar av alla slag, vid utflykter och föräldramöten; musiken skall vara ett samlande uttryck för skolans liv i arbete och vila, i lek och allvar. Vid uppgörandet av kursfördelningsplanen har MU mången gång tvekat, huruvida ett kursmoment skulle hänföras till den ena eller andra klassen. Man har därvid följt den regeln att sätta upp varje enskilt moment i den klass, där det under alla förhållanden utan svårighet skall kunna förekomma. Det skall därför vara lärare obetaget att, om elevernas intresse och mogenhetsgrad gör det lämpligt, gå raskare genom kunskapsstoffet än kursplanen förutsätter. Eftersom sången måste bli det centrala i skolans musikundervisning är valet av sånger synnerligen betydelsefullt, och MU kan ej värja sig för tanken, att en olämplig sångrepertoar bidragit till att försvaga lusten att sjunga. Vid urvalet av sånger har vissa utommusikaliska synpunkter varit i hög grad vägledande. I den för rikets folkskolor gällande undervisningsplanen anbefalles särskilt sånger om hemmet, hembygden och fosterlandet. Även om sånger av denna art har sitt berättigande, måste m a n dock säga, att ensidigheten i dessa värderingar icke tar tillbörlig hänsyn till barnens naturliga intresse för sång. Under senare år har en tydlig strävan förmärkts att förse våra skolor med en sångrepertoar, som tar sikte både

30 på ett för barnens intresse naturligt ämnesval och på det ur rent musikalisk synpunkt värdefulla. MU vill på allt sätt uppmuntra och befrämja dessa strävanden. Vid valet av melodier bör den melodiska kvaliteten särskilt tillgodoses. Många melodier i allmänt brukade sångböcker kan icke sägas hålla måttet inför strängare krav på melodisk sovring. På småskolestadiet är det av vikt, att melodierna icke tar för stort tonomfång i anspråk. Som regel torde småbarnssånger böra röra sig inom ett omfång av fem, sex toner. För att stärka känslan för det melodiska egenvärdet i melodin bör man vidare undvika sånger, som behöver ackordiskt ackompanjemang. Det är högeligen önskvärt, att alla skolsånger är av den art, att de även i enstämmigt, unisont utförande kommer till sin rätt och blir musikaliskt fullvärdiga. Därför bör repertoaren ge företräde åt sånger med huvudsakligen stegvis fortskridande melodier och framför allt utesluta sådana med harmoniskt betingade, kromatiska toner. Ur dessa synpunkter äger den protestantiska koralen ett utomordentligt värde, och kursplanen låter koralsång förekomma genom enhetsskolans samtliga klasser. Härvid är det av vikt att inte fastlåsa ungdomens melodiska känsla vid dur-molltonaliteten. Därför bör redan på mellanstadiet melodier i kyrkotonarter uppsökas. Sådana finnes såväl i koralboken som i den svenska mässboken, vilken därför förutsattes skola genomgås i viss utsträckning. Främmande folkvisor av mer eller mindre pentatonisk struktur är likaledes ägnade att utveckla och differentiera sinnet för melodiska värden. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att svenska diktare och svenska komponister ägnar sin uppmärksamhet åt skolsångens behov. Den svenska litteraturen är i jämförelse med den danska och engelska egendomligt fattig på dikter, passande som texter för skolans åldersstadier och för gemensam folklig sång. Tonsättarna lyckas på detta område i allmänhet inte frikoppla sin fantasi från ett tänkande i harmonier och deras melodier blir därför blott i undantagsfall lämpliga för unisont, enstämmigt utförande utan stödjande ackompanjemang. MU önskar uttala, att det är en stor uppgift för svenska tonsättare att göra sig förtrogna med en rent melodisk stil, oberoende av harmoniskt underlag, och komponera melodier för den enstämmiga sången såväl i skolan som till folkligt bruk. Att en förening av hög konstnärlighet och folklig melodikänsla är möjlig lämnar den nyare danska tonkonsten många fullgoda bevis för. I samband med sångrepertoaren i skolorna har MU även diskuterat frågan om föreskrivandet av vissa stamsånger för obligatoriskt inlärande i skolorna. Skilda meningar har därvid kommit till uttryck. En del ledamöter av utredningen har ansett det vara en skolans uppgift att sörja för att ett visst mindre antal sånger vore allmänt kända och genom skolorna inlärts i likformigt utförande. Genom att begränsa antalet av dessa stam-

31 sånger och efter exempelvis fem år revidera beståndet därav skulle man, enligt denna åsikt, k u n n a på bästa sätt befrämja ett folkligt gemensamt sjungande. Den andra meningsriktningen inom utredningen har icke kunnat vinna övertygelsen, att ett obligatoriskt inlärande på skolstadiet av ett antal stamsånger skulle vara ett medel att befordra en sångarglädje, som kunde göra sången till ett spontant uttryck för en gemensamhetskänsla och därmed skapa ökat värde åt samvaron. Den förmenar, att stamsångstanken principiellt icke hör hemma inom ett i oavbruten social och kulturell utveckling statt samhälle. MU anser sig emellertid kunna med visshet hoppas, att den anda, som bär utredningens program för skolmusiken, skall visa sig mäktig att framkalla en friskare inställning till sången än den som rådde, då stamsångstanken tog form. När den nya enhetsskolan och dess aktiva musikundervisning till fullo genomförts, kan man förvänta, att problemet om stamsånger icke längre skall behöva ställas. MU finner sig därför icke i detta sammanhang ha anledning att närmare gå in på denna fråga. MU har uppmärksammat, att gossar i målbrottsåldern ofta befrias från deltagande i sång. De i kungl. kung. den 17 mars 1933 (nr 110) angivna timplanerna uteslöt till och med musiken helt och hållet från schemat i de klasser, där flertalet gossar ansågs böra befinna sig i målbrottet. Flickorna i dessa klasser skulle dock ha musikundervisning. Alldeles oavsett att målbrottet inte visar någon benägenhet att rätta sig efter timplanen och att sålunda för gossar i femåriga realskolan infalla under åttonde skolåret och för gossar i fyraåriga realskolan under det nionde, finner MU det angeläget att betona, att ett skrikigt tal kan vara lika farligt för målbrottsrösten som ett oaktsamt sjungande. Så vitt utredningen kunnat finna, är det heller icke vanligt i andra länder än Sverige, att målbrottet ger anledning till befrielse från skolundervisning i musik. Det synes i stället förmånligt, om gossarna under målbrottstiden fortfarande deltar i sång. Givetvis kan ett oförsiktigt sjungande under denna tid vara menligt för stämman. Ett av MU från medicinalstyrelsen inhämtat yttrande i ämnet framhåller också dessa risker. Uppställes emellertid kravet, att läraren skall äga god kännedom om röstens rätta behandling och om ett lämpligt repertoarval under målbrottet samt att denne skall utöva en noggrann kontroll över sångövningarna i dessa fall, torde man därmed ha uppnått större förutsättningar att förebygga röstskador än om man under målbrottstiden helt undandrager eleverna lärarens inflytande. Lärarutbildningen får i framtiden förutsättas bättre komma att observera detta problem än hittills. Kursplanen upptager även sånglekar. Utredningen är medveten om att dessa ofta kan bedrivas till förfång för den viktiga röstvården. Men om läraren är uppmärksam på riskerna och på lämpligt sätt motverkar dem, utgör sånglekarna ett värdefullt inslag i skolarbetet såsom form för en

32 glättig, kamratlig samvaro. Naturligheten och friskheten i musikarbetet är ett värde, som aldrig får offras eller förloras ur sikte. Även om sången är det viktigaste inslaget i detta ämne, innehåller det så många andra musikaliska inslag, att det icke bör kallas »sång» utan »musik». Så är redan nu fallet för realskolan och gymnasiet, men utredningen anser, att denna beteckning bör utsträckas även till de klasser av enhetsskolan, som motsvarar den nuvarande folkskolan. Förslag till kursplan för musikundervisningen i enhetsskola har utarbetats och bifogats detta betänkande som bil. 1. Rörande förekomsten av ämnet musik på timplanen liksom beträffande de krav, som enligt MU:s program kommer att ställas på lärarna, vill utredningen yttra sig i senare sammanhang.

Kapitel 2. Musiken i gymnasiet På gymnasiestadiet blir musikundervisningen till såväl form som innehåll en annan än under de första åtta skolåren. Under dessa har barnen i olika aktivitetsformer erfarit musiken såsom faktor i skolans liv, de har genom egen praktisk musikverksamhet blivit förtrogna med enkla musikaliska uttrycksmedel och genom ett omfattande lyssningsprogram även stiftat bekantskap med den såsom estetisk företeelse. Därvid har de också förvärvat ett visst mått av teoretiska kunskaper, främst musiklärans elementa. Denna praktiska kontakt med musiken skall givetvis icke upphöra i de högre klasserna. Men med inträdet i gymnasiståldern har eleverna nått den intellektuella mognad, som sätter dem i stånd att småningom medvetet sammanfatta sina erfarenheter och göra dessa till ett led i en personligt förvärvad allmänbildning. Vid sidan av att vara en verksamhet inom skolan blir musiken på gymnasiet ett bildningsämne. Om gymnasiestudierna, vilket man synes vara allmänt enig om, överhuvud avser att bibringa de unga grunderna för en mångsidig allmänbildning, så är det klart, att även en viss kännedom om musikens teori och historia hör till den orientering i omvärlden, som gymnasiet vill ge. Det kan icke på allvar bestridas, att kunskapen om tonkonstens storverk och allmänna utveckling är en lika integrerande del av en allmän medborgerlig bildning som kunskaper exempelvis i kyrkohistoria och kemi. Därutöver har musiken i likhet med andra estetiska ämnen på skolschemat — litteratur samt teckning med konsthistoria — ett obestridligt värde för utvecklandet av personlighetens emotionella sidor. På grund av skolans historiska utveckling har emellertid denna musikundervisningens uppgift aldrig på allvar beaktats. Sedan skolsången förlorat sin uppgift att sörja för musiken i kyrkan, har den fört en tynande tillvaro såsom s. k. övningsämne. Den demokratisering av det samlade

33 kulturarvet, som en senare utveckling möjliggjort, har sålunda aldrig kommit musiken i skolan till godo. MU fastslår, att skolan i detta avseende har mycket att gottgöra och att det är hög tid, att musikens värde såsom en väsentlig del av nutida europeisk kultur får sitt erkännande av skolan och erhåller sin rättmätiga plats i den bildning och det kunskapsstoff, som b judes vår ungdom. I den mån gymnasiet förbereder för akademiska studier, måste det också anses äga skyldigheter gentemot de elever, som efter studentexamen ämnar studera musik antingen vid universitet för att avlägga examen, innefattande ämnet musikforskning, eller vid musikhögskola för att utbilda sig till musiker eller musiklärare. Även för dem som efter gymnasiet går till seminarier eller lärarhögskolor är en grundlig skolunderbyggnad i fråga om musik nödvändig. Musikundervisningen på gymnasiet bör sålunda omfatta såväl en organiskt framvuxen fortsättning av enhetsskolans musikaliska verksamhet som det elementära av musikens historia och teori. Ämnet uppdelas alltså i två grenar; den ena betecknas musikkunskap, den andra praktisk musikövning, innefattande instrumentalmusik och sång. Av ovan skisserade uppfattning rörande musikens ställning i gymnasieundervisningen följer, att musikkunskap är ett bildningsämne, som bör hänföras till timplanens »läroämnen». Undervisningen i musikkunskap måste därför bedrivas klassvis, och eleverna skall redovisa sina kunskaper och få dem betygsatta på sätt, som gäller för övriga läroämnen. Vitsord i musikkunskap bör i kompensationshänseende vara jämställt med vitsord i andra läroämnen. I praktisk musikövning sättes särskilt vitsord. Praktisk musikövning k a n uppenbarligen med fördel bedrivas endast av dem som äger spontant intresse och fallenhet därför. Deltagande bör därför icke vara obligatoriskt. Å andra sidan kan det med hänsyn till musikverksamhetens utomordentliga betydelse för skolans yttre och inre liv icke vara riktigt, att icke sång och musikutövning får sin plats på schemat. Med de resultat m a n har rätt att hoppas på av den starkt aktiviserade musikverksamheten i enhetsskolan, torde man kunna räkna med att omkring halva antalet elever skall finna det lämpligt att fortsätta den praktiska musikverksamheten även på gymnasiestadiet. MU föreslår därför, att musikkunskap erhåller en fast veckotimme genom gymnasiets alla klasser och att praktisk musikövning tilldelas likaledes en fast veckotimme alternativt med teckning. Utredningen tänker sig därvid, att de två estetiska ämnena musik och teckning erhåller sammanlagt tre veckotimmar och att eleverna skall kunna välja antingen två timmar musik och en timme teckning eller en timme musik och två timmar teckning. Därmed torde man på rimligt sätt kunna tillgodose en naturlig differentiering av elevernas intresse för dessa ämnen. Vad ovan sagts rörande musiken å gymnasiet har för nionde klassens 3—316705

34 del haft avseende endast å klass 9 g. I klass 9 a, vars elever i och med densamma avslutar sin skolgång, synes icke befogat att införa det nya ämnet musikkunskap. Den obligatoriska undervisningen i klass 9 a bör i stället huvudsakligen ge eleverna en sammanfattning av det lärostoff, som ditintills bibringats dem. Därtill bör komma möjlighet att välja till en timme praktisk musikövning. Beträffande förslag till kursplan för musikundervisning i gymnasiet, se bil. 2. Som tidigare nämnts har genom kungl. kung. den 5 juni 1953 (nr 370) vidtagits ändringar i timplanerna för gymnasiet. I de nya timplanerna h a r för obligatorisk musikundervisning upptagits endast en timme i första ring av det fyraåriga och i den högsta ringen i såväl det fyra- som treåriga gymnasiet. I övrigt har musikundervisningen icke tilldelats obligatoriska undervisningstimmar. Men man har öppnat möjlighet till en timmes frivillig musikundervisning på schematid i ringarna II 4 , III 4 , I8 och IP. Den obligatoriska timmen i IV4 och III 3 avser en musikalisk »orienteringskurs», vilken är avsedd endast för dem, som ej deltagit i frivillig musikundervisning. Dem som deltagit i frivilliga undervisningen gives möjlighet att även i sista ring fortsätta därmed. En jämförelse av den sålunda införda ändringen med det av MU framställda förslaget ger vid handen, dels att den av MU föreslagna obligatoriska undervisningen i musikkunskap, med undantag av ring K gjorts frivillig och dels att den praktiska musikövningen blivit helt förlagd till den frivilliga undervisningen utom schematid. Det sistnämnda gäller således icke blott instrumentalmusiken utan även körsången. Därmed har det praktiska musicerandet i gymnasierna satts i en väsentligt försämrad situation jämfört med 1928 och 1933 års tim- och undervisningsplaner. Det sagda gäller även vid jämförelse med den faktiska utformningen av musikundervisningen under senare år. Erfarenheten visar nämligen, att man för uppnående av rimliga mål inom skolornas musikliv icke, när det gäller de högre skolformerna, kan lita till den frivilliga musikundervisningen. I detta avseende hänvisas till kapitel 4. Utredningen finner tillika, att frånvaron av en tillräckligt omfattande obligatorisk undervisning i musikkunskap måste försvåra höjandet av vårt folks musikaliska bildning till en tillfredsställande nivå. MU anser sig därför för sin del böra fasthålla vid förslaget om en obligatorisk undervisningstimme i musikkunskap och en timme i praktisk musikövning inom schematid alternativt med teckning i gymnasiets alla klasser. Anm.: Hr Hären har till detta kapitel avgivit särskilt yttrande (se Särskilda yttranden nr 1).

35 Kapitel 3. Musikens ställning på timplanerna Vid sina överläggningar rörande musikundervisningens plats på timplanerna för enhetsskolans olika klasser och för gymnasiet har MU funnit, att ett förverkligande av det skisserade programmet kräver justeringar av nu gällande förhållanden. Det synes utredningen uppenbart, att ämnet musik, såsom redan framhållits, har väsentlig betydelse icke allenast som bildningsmedel utan även för skapandet av balans i arbetet på danandet av de ungas personlighet. Genom att sången och musiken särskilt i enhetsskolan göres till en aktiv verksamhet, kan detta ämne mer än något annat påverka elevernas känsloliv och verka förädlande och förfinande på deras mottaglighet för alla slag av intryck. Det är också MU:s uppfattning, att skolans musikliv, gestaltat efter de linjer här uppdragits, kommer att ha ett synnerligen gynnsamt inflytande på trivseln och arbetsglädjen bland eleverna. Erfarenheter från länder, där musiken utgör ett starkare inslag i skolarbetet än hittills varit fallet i vårt land, bekräftar utan tvivel denna uppfattning. Det synes utredningen riktigt att vid en jämförelse med nu gällande förhållanden utgå från skolgången för en elev, som efter fyra år i folkskolan övergår till realskolan för att därefter genomgå gymnasiet. För enkelhets skull bortses härvid från det treåriga gymnasiet. En sådan skolgång torde till sin allmänna läggning närmast överensstämma med gången genom enhetsskolans första åtta klasser och en fortsättning med fyra gymnasieår. Med tillämpning för de fyra första klasserna av 1919 års undervisningsplan för rikets folkskolor och för realskole- och gymnasiestadierna av de i kungl. kung. den 17 mars 1933 intagna timplanerna för musik, vilka i praktiken dock icke vunnit tillämpning i full utsträckning, skulle en sammanställning av antalet musiktimmar under olika skolstadier uppta följande timantal: Folkskolan, klass 1—4 Femåriga realskolan, klass 1—4 Gymnasiet, ring I—IV

1 + 1 + 2 + 1% = 5% veckotimmar 2 + 2 + 2 + 1 =7 veckotimmar 1 + 2 + 2 + 2 =7 veckotimmar

Summa 19y2 veckotimmar En genom skolöverstyrelsen tillsatt kommitté har den 24 sept. 1953 till överstyrelsen avgivit förslag till ny undervisningsplan för rikets folkskolor. I detta förslag har tiden för musikundervisningen i folkskolans fjärde klass utökats till 2 veckotimmar. I sammanställningen har vidare för realskolans fjärde klass räknats med undervisningstiden för flickor. Då målbrottet, enligt tidigare resonemang, icke bör medföra något avbrott i gossarnas

36 musikundervisning, bör musiktiden för flickor ligga till grund för j ä m förelsen. I genom kungl. kung. den 3 februari 1950 (nr 60) föreskrivna ändrade timplaner har emellertid även den för flickor avsedda musikundervisningen i klass 4 borttagits. Innebörden av 1953 års timplaner för gymnasiet har berörts i föregående kapitel. MU har enat sig om att föreslå följande timplaner för ämnet musik i den nya enhetsskolan samt i det fyraåriga gymnasiet: Enhetsskolan, klass 1—4 . 1H + 1% + 1 % + 2 = 6K veckotimmar Enhetsskolan, klass 5—8 2 + 2 + 2 + 2 = 8 veckotimmar Gymnasiet, klass 9—12 1 (2) + 1 (2) + 1 (2) + 1 (2) = 4 (8) veckotimmar Summa 18K (22%) veckotimmar Med siffrorna inom parentes avses antalet veckotimmar för de elever, som av de estetiska ämnena väljer 1 timme teckning och 2 timmar musik. För klass 9 a förutsattes också 1 timme med möjlighet att lägga till 1 timme för praktisk musikövning. Den obligatoriska timmen skall dock, såsom ovan nämnts, ej avse musikkunskap, utan huvudsakligen begränsa sig till en sammanfattning av i föregående klasser meddelat lärostoff. Jämför kursplanen. Av en jämförelse mellan ovanstående båda sammanställningar framgår, att MU:s förslag ger en minskning av 1 veckotimme av den sammanlagda musiktiden under hela skolgången för de elever, som på gymnasiestadiet icke speciellt intresserar sig för praktiska musikövningar. För samtliga blir det emellertid en viss ökning av musiktiden på mellanstadiet — en ökning, som dock, i betraktande av de vinster ett genomförande av MU:s program kan beräknas medföra för hela undervisningen och livet i skolan, måste anses synnerligen blygsam. Utöver här angivna musiktimmar, vilka har formen av klassundervisning, bör i enhetsskolan anordnas körsång och orkesterövning med 1 veckotimme på schematid för de elever från olika klasser, som musikläraren anser skickade att deltaga i skolans kör eller orkester. Därvid måste förutsättas, att dessa elever, såsom redan nu på sina håll är brukligt, får lämna den klasslektion som sammanfaller med körsångs- och orkesterövningstimmen. Oavsett betydelsen av en sådan anordning för befordrandet av musiklivet i skolan k a n man därigenom bereda tillfälle till deltagande i aktiv musikverksamhet även för dem som på grund av att de är bosatta på annan ort, ej kan vara med i till annan tid förlagd musikundervisning.

37 Kapitel 4. Musikundervisning för särskilt begåvade. Frivillig musikundervisning Många barn kommer redan på ett relativt tidigt stadium att visa en påfallande musikalisk begåvning. Med utgångspunkt från den demokratiska grundtanken, att bildning och utbildningsmöjligheter skall vara tillgängliga för alla, anser MU det därför vara önskvärt, att de elever, som ämnar agna sig åt musiken såsom yrke, genom skolstudiernas anordning bör erhålla liknande förutsättningar att starta en livsbana som skolan beflitar sig att ge övriga elever. Erfarenheten ger många exempel på konfliktsituationer, då musikbegåvade elever ställts i valet mellan att i förtid avbryta sina skolstudier eller att avstå från att i tid förvärva grundvalarna för den egentliga yrkesutbildningen. Det är ett uppenbart intresse, att svenska musiker utom sin yrkesutbildning erhåller en allmänbildning, som sätter dem i stånd att verka i sitt yrke på ett sätt, som ger musiken det erkännande som kulturfaktor den förtjänar. Å andra sidan har de som på grund av längre skolstudier relativt sent griper sig an med specialstudier ofta svårt att göra sig gällande gentemot de kamrater, som på grund av tidigare fackutbildning redan vunnit ett visst övertag inom yrkets tekniska sida. Det är en angelägen uppgift att redan i skolan ge blivande musiker och musikutövare möjligheter samtidigt till personlighetsutvecklande och allmänbildande studier och till en viss teknisk specialutbildning. Då det således för musikutbildningen i allmänhet är av största vikt, att fackstudier sätter in redan tidigt, synes det lämpligt och nödvändigt att bereda dem som enligt sakkunnigt bedömande visar sådan fallenhet, att de kan tänkas bli musiker, tillfälle till utvidgade musikstudier inom skolans ram. Hittills har möjligheterna till musikstudier i barnaåren helt och hållet varit beroende av föräldrarnas ekonomiska ställning. Inom den framtida enhetsskolan synes föreligga vissa förutsättningar för att giva musikbegåvade elever en mot deras begåvning och intresse svarande musikundervisning. Genom att taga tillvalsmöjligheterna i klasserna 7 och 8 i anspråk även för musik kan skolan nämligen låta begåvningar, som befinnes därav förtjänta, erhålla del av en mera speciell musikundervisning. Tillval av några veckotimmar musik synes således låta sig i princip förena med 1946 års skolkommissions förslag rörande en begynnande yrkesorientering i enhetsskolans högstadium. En mera detaljerad kursfördelningsplan kan knappast göras för denna genom tillval utvidgade musikundervisning i klasserna 7—8. Den kommer i första hand att upptagas av i större omfattning bedriven instrumentalmusik, även i form av individuell undervisning. I anslutning därtill kan varje punkt i de för dessa klasser föreslagna allmänna kursplanerna bli

38 föremål för grundligare studier, främst då gehörsutbildning med melodiläsning samt allmän musiklära och formlära. Även musiklyssnandets repertoar k a n göras mera omfattande och kompletteras med tillfällen till konsertbesök och åhörande av musikprogram i radio, vilket bör föregås av preparation och efteråt gemensamt diskuteras. För de elever, som avslutar sin skolgång i och med det nionde skolåret, föreligger möjligheter att erhålla en fortsatt specialutbildning i musikaliska ämnen genom inträde i klass 9 y, i vilken skall meddelas yrkesutbildning. Däremot är möjligheterna för de elever, som efter åttonde skolåret träder in i gymnasium, att erhålla en ökad musikutbildning med tanke på kommande yrkesutövning tämligen små. Vid samtliga föreslagna gymnasielinjer är arbetsbelastningen så stor, att utsikterna att genom tillval av musik, utöver den ovan föreslagna med teckning alternativa timmen, uppnå dylika resultat måste betraktas som små. MU vill vidare framhålla, att man i anknytning till Stockholms folkskolors sångklasser borde kunna pröva en speciell utbildningsmöjlighet, nämligen en särskild musiklinje med alternativt vokal- och instrumentalmusik, förlagd till något gymnasium i Stockholm. Denna linje, som skulle bygga på och föra vidare de goda resultat, som nåtts i musikundervisningen i sångklasserna, skulle lämpligen kunna läggas upp så, att den finge betydelse som utbildningslinje för elever, vilka med tanke på kommande yrkesutövning skulle ha behov av att gymnasiekurserna i större utsträckning gav utrymme för musikaliska ämnen. Prövandet av en dylik gymnasielinje borde, enligt utredningens mening, kunna ske i samband med nu pågående reformarbete inom skolväsendet. Det sagda ger vid handen, att man för gymnasiets del icke synes kunna räkna med någon ökning av musikundervisningen enligt timplan utöver utredningens förslag om en obligatorisk och en alternativ timme. Detta förslag ger emellertid icke så stort utrymme åt musik, som ett framtida musikeryrke fordrar. Det är vidare uppenbart, att bortsett från de speciella krav, som måste ställas på en utbildning med syfte att förbereda för en kommande musikutövning, inom alla skolstadier föreligger behov av en mera intensifierad och i olika avseenden differentierad musikundervisning än vad som kan bjudas inom timplanerna. För täckande av detta behov synes man vara hänvisad till frivillig musik undervisning och musikutövning. Den frivilliga musiken, för vilken detaljerade kursplaner och anvisningar icke torde erfordras, bör omfatta undervisning, enskilt eller i grupp, i olika instrument samt sång och även inrymma kör- och orkesterverksamhet. För både sångare och instrumentalister bör även den frivilliga undervisningen omfatta övning av gehör och förmåga till melodiläsning samt bereda möjlighet till vidgade studier i musikteori.

39 Inom folkskolan har under senaste år med hjälp av kommunala anslag organiserats frivillig musikundervisning i en redan avsevärd omfattning. Denna ökar ständigt. Undervisning meddelas i orkesterinstrument och oftast även i piano. Den omhänderhaves som regel av speciallärare. Som komplement till den egentliga undervisningen bedrives såväl kör- som orkesterverksamhet. Här förenas elever av olika åldrar kring ett gemensamt intresse, som utom sitt eget mål också har att tjäna livet i skolan. Inom distrikt, där verksamheten pågått under en följd av år, kan den frivilliga musikundervisningen sägas vara resultatrik. Den har burit frukt i form av ungdomsorkestrar, den har börjat fungera som rekryteringskälla för de vuxnas orkesterverksamhet, och den har över huvud visat sig livgivande för musikarbetet på respektive orter. Organisatoriskt har den frivilliga musikundervisningen börjat antaga fastare former; på många håll har för denna undervisning bildats särskilda kommunala musikskolor, och dess lärare har småningom beretts tryggare anställningsförhållanden i ordinarie befattningar med pensionsförmåner. Vid realskolor och gymnasier har sedan länge funnits frivillig musikundervisning. Den tid, som inom dessa skolformer kan disponeras för sådan musikundervisning, är emellertid knappt tillmätt. Individuella lektioner av endast 10 minuters längd är icke ovanliga. Då musikläraren endast sällan är kompetent att undervisa i orkesterinstrument, begränsas undervisningen oftast till pianoundervisning. Den frivilliga musikundervisningen kan under dylika betingelser givetvis icke ge någon god grund för en skolans egen musikverksamhet. De orkestrar, som finns inom det högre skolväsendet, har i regel tillkommit genom uppoffrande insatser av skolans musiklärare, vilka lyckats samla de elever, som till äventyrs lärt spela något instrument hos privatlärare. En väsentlig orsak till den frivilliga musikens ställning i realskolor och gymnasier ligger givetvis också däri, att skolarbete och hemuppgifter tar elevernas tid och krafter i anspråk i så stor utsträckning, att de nödgas avstå från fritidsintresset musik. Utredningen håller därför för sannolikt, att även om bättre ekonomiska och organisatoriska förutsättningar skapas för bedrivande av frivilliga musikövningar å dessa skolstadier, detta ej skulle medföra några garantier för väsentliga förbättringar, därest icke samtidigt den totala arbetsbelastningen för eleverna minskades. Endast elever, vilka under tidigare skolår bibringats ett så stort intresse och blivit så djupt engagerade i musiken, att de för dennas skull vill offra av sin knappt tillmätta fritid, kan förväntas bli deltagare i frivillig musik. Även om vid förbättrad undervisning på de lägre stadierna deltagarna i realskolor och gymnasier kommer att småningom öka i antal, blir detta antal dock säkerligen mindre i de högre än i de lägre klasserna. Den frivilliga musiken, som i folkskolorna förmått skapa en livaktig verksamhet, har således i allmänhet icke kunnat ge upphov till ett egentligt musikliv i real-

skolor och gymnasier. MU betraktar det därför som synnerligen angeläget, att den på gymnasiet föreslagna alternativa timmen, avsedd för praktisk musikövning, icke måtte falla bort vid organiserandet av det nya gymnasiet. Den frivilliga musiken, vilken som av ovanstående framgår skall bedrivas i många former, ställer krav på lärare med kompetens inom vitt skilda områden. Det är uppenbart, att nuvarande musiklärarutbildning icke bibringar vederbörande tillräckligt mångsidiga kvalifikationer. Givetvis skulle det ha varit önskvärt, att musiklärarna under sin studietid kunnat beredas för att ta hand om musiklivet i dess helhet i den skola, där de vinner anställning. Detta skulle emellertid medföra orimliga krav. I synnerhet på det instrumentala området skulle mycket stora utvidgningar av examensfordringarna behöva företagas. Man skulle också kunna tänka sig, att musiklärarutbildningen vid musikhögskolan delades på två linjer, en vokal och en instrumental. Vid skolor av sådan omfattning, att två musiklärare erfordrades för musikundervisningen, hade i så fall en av tjänsterna kunnat besättas med instrumentallärare. Härigenom skulle instrumentalmusiken inom det högre skolväsendet ha fått en företrädare med uppgift att skapa förutsättningarna för en skolans egen orkesterverksamhet. Då m a n emellertid har att förutse betydande rekryteringssvårigheter i fråga om skolmusiklärare, har det icke synts MU i nuvarande läge önskvärt, att åt musiklärarna uppdrages även dessa arbetsuppgifter. Utredningen finner det mera ändamålsenligt, att för dessa arbetsuppgifter tages i anspråk andra pedagogiskt kompetenta musiker. MU vill här hänvisa till avd. III angående amatörmusiken. I denna avdelning föreslås, att kommun, som påtager sig ansvar för dylik verksamhet, helt eller delvis, enligt vissa regler må kunna erhålla bidrag av statsmedel till densamma. Den frivilliga musikundervisningen i skolan är en förutsättning och en startpunkt för elevernas musikverksamhet efter skolan. Men den har dessutom i sig själv karaktären av sådan verksamhet, som avses i nämnda avdelning, och kommun, som anordnar dylik undervisning, skall därför kunna under där angivna förutsättningar erhålla statsbidrag. Skolorna bör således givas möjlighet att anlita speciella lärare och instruktörer för frivillig musikundervisning. Dylika krafter utom skolan måste k u n n a tas i anspråk såväl för undervisning i tillvalsämnen i 7—8 klasserna som för frivillig musikundervisning utanför schematid. Att skolan för sin musikundervisning i viss utsträckning hänvisas till att använda sig av samma lärarkategorier, som är verksamma inom amatörmusiklivet, finner MU vara en omständighet, som är ägnad att befordra kontakten mellan musiklivet inom och utom skolan. Den ordning, som föreslås i avd. III, torde erbjuda tillfredsställande möjligheter att även för frivilliga deltagare i skolan anordna lämplig undervisning och att till kostnaderna härför åtnjuta bidrag av statsmedel. I vad avser folkskolan anser

41 utredningen dock, att det lämpligen bör tillkomma vederbörande folkskolestyrelse att, oavsett om den är huvudman för den lokala musikverksamheten eller icke, begära och redovisa statsbidrag enligt reglerna om dylikt bidrag till amatörmusik på enahanda sätt som för skolans verksamhet i övrigt.

Kapitel 5. Lärare och konsulenter Musikundervisningen ställer redan i enhetsskolans sjunde och åttonde klasser sådana krav på lärarna, att den, liksom undervisningen i flertalet andra ämnen på detta skolstadium, i största möjliga utsträckning bör övertagas av facklärare. Dessa bör, såsom hittills gällt för realskolans och gymnasiets musiklärare, ha avlagt musiklärarexamen KMH. (Se avd. IX.) Det kan vidare förutses, att framdeles liksom hittills kommer att föreligga ett visst behov av facklärare för undervisningen även å mellanstadiet. I regel kommer emellertid musikundervisningen i enhetsskolans sex första klasser att skötas av klassläraren, och denne torde endast i undantagsfall ha någon speciell musikutbildning utöver den som meddelas vid lärarhögskolor. Musikundervisningen vid lärarhögskolorna kommer därför att bli av grundläggande betydelse för landets musikkultur. Genomförandet av MU:s program för skolmusiken måste börja med att de blivande lärarna får bättre musikutbildning och besjälas av den anda, som skall prägla musiken i den nya skolan. Man torde därför icke böra passivt avvakta tillkomsten av de nya lärarhögskolorna med den undervisning i musik, som utredningen föreslår i detta betänkande. För att de nuvarande seminariernas elever bättre skall kunna tillgodogöra sig en förbättrad musikundervisning, är det nödvändigt att redan nu höja inträdesfordringarna till seminarierna. Med förvåning har utredningen konstaterat, att kraven på insikter i ämnet musik för inträde i seminarium icke ens motsvarar kursen för andra skolåret. Den begränsade tid, som i seminarieundervisningen står till buds för musik, måste därför till mycket stor del upptas av inlärandet av musikens enklaste elementa. Detta hindrar avsevärt förberedelserna för själva läraruppgiften. För att lärarutbildningen i högre grad än hittills skall kunna inrymma praktiska övningar, är en höjning av inträdesfordringarna obetingat nödvändig. MU måste finna det orimligt att icke för ämnet musik kräva principiellt samma kunskapsmått vid inträdet som för andra ämnen, d. v. s. kunskaper motsvarande kurserna i realskolans, respektive gymnasiets högsta klass. Inträdesproven bör bestämmas i anslutning till dessa kurser. Vidare bör inträdessökande vid prov ådagalägga god talbehandling, någon förmåga att sjunga, tillräckliga färdigheter i spelning å något instrument samt gott gehör. Vid avsaknad av godkänt vitsord bör hänsyn kunna tagas även till visad musik a-

42 lisk begåvning. En höjning av inträdesfordringarna i enlighet med det anförda torde utan svårighet kunna genomföras, om de av 1946 års skolkommission föreslagna förberedande sommarkurserna förverkligas. MU föreslår därför, dels att dessa sommarkurser snarast kommer till stånd dels att kungl. stadgorna den 18 juni 1937 för folkskoleseminarierna (nr 535) och den 21 januari 1938 för småskoleseminarierna (nr 42) måtte ändras i enlighet med vad ovan föreslagits. Se bil. 3. En viss procent av de mellanskollärare, som utexamineras från lärarhögskolor, kommer givetvis att sakna tillfredsställande musikaliska färdigheter. MU anser emellertid, att dessas antal kan bli relativt lågt, om godkänt inträdesprov i musik blir obligatoriskt för mellanskollärarlinjen, ett krav, där utredningen fått stöd från 1946 års skolkommissions år 1952 avgivna betänkande Den första lärarhögskolan. Med tanke på dessa musiksvaga lärare bör dock bestämmelser utfärdas, som ålägger skolmyndigheterna att, i den mån det är möjligt, för sådana lärare ordna fackhjälp eller ämnesbyte med kollega med goda musikfärdigheter. MU vill understryka betydelsen av den musikaliska verksamheten i barnträdgårdar och andra anstalter för barnens sysselsättning i förskoleåldern samt i småskolan. Här spelar musiken en utomordentlig roll såsom verksamhetsform. Här fixeras i viss grad barnens musikaliska inställning och det är viktigt, att denna inställning icke från början snedvrides. Därför måste ifrågavarande lärare besitta ett visst minimum av förmåga till musikalisk inlevelse, och det synes MU önskvärt, att inträdesfordringarna beträffande förskoleseminarierna och småskollärarlinjen vid lärarhögskolorna får en sådan utformning, att tondöva eller eljest klart omusikaliska icke antages som elever vid dessa utbildningsanstalter. Lärarnas personliga förutsättningar är för undervisning i musik mera avgörande än beträffande kanske något annat ämne. Skall musikundervisningen i enhetsskolan kunna hållas på önskvärd nivå, är det nödvändigt, att lärarna ständigt tillföres nya impulser. För att detta skall bliva möjligt framstår anordnandet av ett effektivt konsulentväsen, omfattande såväl rikskonsulenter som lokala sådana, som en mycket angelägen uppgift. Rikskonsulenternas ämnesområde skall avse centralt vidtagna åtgärder, som kan vara ägnade att främja skolmusiken i dess helhet. De skall vidare genom personliga besök i skoldistrikten ge lärarna orientering om olika kursmoment, hålla dem underrättade om nya musikpedagogiska rön och ta initiativ till pedagogiska dagar och konferenser för diskussion av frågor rörande musikundervisningen. Anordnandet av fortbildningskurser under ferierna är också en angelägen uppgift, för vilken statsmedel bör ställas till förfogande. MU förordar därför, att erforderligt antal dylika rikskonsulenter anställes, och har i skrivelse den 17 dec. 1949 till kommittén för omorganisation av skolöverstyrelsen livligt understött inom överstyrelsen uppgjort förslag beträffande en förste musikkonsulent och två medkonsu-

4;s lenter, samtliga heltidsanställda. Det synes ovisst, om de omfattande konsulentuppgifter, som föranledes av den nya enhetsskolan och genomförandet av en förändrad musikundervisning, kominer att kunna bemästras av endast tre konsulenter. Det torde dock vara för tidigt att härutinnan ställa någon prognos, och MU vill därför inskränka sig till att understryka, att denna fråga i fortsättningen alltjämt måste uppmärksammas. Det må emellertid redan i frågans nuvarande läge framhållas, att den av rikskonsulenterna bedrivna verksamheten behöver kompletteras av lokala skolmusikkonsulenter, anställda på heltid, till vilkas avlönande statsbidrag bör utgå ined 50 % i likhet med vad som föreslagits i fråga om konsulenter inom amatörmusiken. Den lokala skolmusikkonsulentens uppgift skall vara att sörja för att kontinuitet åstadkommes i musikundervisningen genom skolans olika stadier. Han skall vidare genom regelbundna demonstrationslektioner eller konferenser bistå folkskolans lärare vid planläggningen av musikundervisningen och vid personliga besök i skolorna ge de råd och anvisningar, som k a n vara påkallade för undervisningens praktiska genomförande. Han skall även organisera och leda undervisningen i frivillig instrumentalmusik, körsång och orkesterspel och över huvud skapa förutsättningarna för och stimulera ett skolans eget musikliv. Dessutom bör han i viss utsträckning kunna utnyttjas som kör- och ensembleledare inom den amatörmusikaliska verksamheten bland vuxna. Det må emellertid beaktas, att inom skolmusiklärarnas egna led säkerligen kommer att finnas för konsulentverksamhet lämpade personer, vilka skulle kunna tjänstgöra på deltid. Det bör därför beredas ökade möjligheter för skoldistrikt att lösgöra inom distriktet tjänstgörande lärare för dylika ändamål med bibehållna löneförmåner. I detta sammanhang skall slutligen påpekas, att det är möjligt och ofta säkerligen även lämpligt, att vissa uppgifter, t. ex. rörande den frivilliga musikundervisningen och den individuella undervisningen för särskilt begåvade elever, anförtros åt inom amatörmusikarbete med statsbidrag verksamma konsulenter i amatörmusikfrågor i stället för särskilda skolmusikkonsulenter. Musikverksamheten i olika skolor och skoldistrikt kommer otvivelaktigt att bli ytterst skiftande. Häri ligger ett värde men också vissa faromoment. MU framhåller det stora ansvar, som kommer att påvila överlärare och rektorer, och uttrycker vissheten, att dessa behjärtar den allmänt pedagogiska betydelsen av skolans musikaliska liv. För att ge erforderlig säkerhet angående mål och metoder för musikundervisningen i den nya skolan finner MU det vara nödvändigt, att det på auktoritativt initiativ utarbetas en handbok, som ger exempel och uppslag rörande undervisningens anordnande i skilda åldrar och olika grenar och detaljer av den musikaliska verksamheten.

44 Kapitel 6. Vissa hjälpmedel vid musikundervisningen En förutsättning för genomförandet av MU:s program för skolmusiken är, att skolorna utrustas med vissa materiella hjälpmedel. För att undervisningen skall kunna rätt bedrivas, erfordras i större skolor ovillkorligen, att särskilda musiksalar finnes. Det har under de senaste årtiondena framträtt en beklaglig tendens att vid byggandet av nya skolor frångå den tidigare regeln, att i byggnaden inrymma en sal för sång- och musikundervisningen. Denna hänvisas numera ofta att försiggå i aulan eller någon annan större samlingssal, som redan genom sin storlek omöjliggör effektiv undervisning och övervakning av eleverna och som dessutom ofta tas i anspråk för andra ändamål, så att musiktimmen måste inställas eller hänvisas till ännu otjänligare lokaler. Inredningen av dessa stora salar har också i allmänhet planerats utan hänsynstagande till att de också skall användas för musikundervisningen. Med den vikt, utredningen tillmäter musiken som faktor i skolans liv, är det en plikt att kräva uppmärksammande av musikundervisningens behov. Dessa kan icke för enhetsskolans högre klasser och för gymnasiet tillfredsställas med mindre än att lokalfrågan löses genom inrättandet av musiksalar. Musiksalen måste vara av lämplig, måttlig storlek och få ändamålsenliga akustiska egenskaper, vilket genom enkla åtgärder beträffande salens form och väggbeklädnad låter sig göra utan nämnvärd inverkan på byggnadskostnaderna. Vidare måste finnas plats för instrument och notställ samt skåp för instrument, sångböcker och noter. Att uppgöra någon allmän plan för musiksalarnas inredning torde med de skiftande förhållanden, som alltid kommer att råda bland våra skolor, vara ogörligt. MU vill påpeka nödvändigheten av att musiklärarens sakkunskap alltid tas i anspråk vid planerandet av denna detalj i ett skolbygge. Musikundervisningen kommer icke endast att bestå av sång utan även att i långt större utsträckning än hittills taga elevernas spel av instrument till hjälp. För de lägre klasserna måste finnas en uppsättning av enkla slagoch melodiinstrument. Av trianglar, tamburiner och andra liknande primitiva slaginstrument skall redan under första skolåret sammansättas rytmorkestrar. Enkla melodiinstrument kommer redan tidigt till användning och har stor betydelse för utvecklandet av gehör och förmåga av melodiläsning. Småningom avlöses dessa instrument av sådana med kromatiskt tonförråd. Även enkla ackordinstrument kommer till användning och bör höra till skolans instrumentförråd. Grammofon och radio kommer enligt utredningens förslag att få stor betydelse för musikundervisningen. Det är främst med deras hjälp som barnen skall lära sig lyssna och stifta bekantskap med musikens högre

45 former och därmed successivt vidga sina musikaliska erfarenheter. Med den utbredning, skolradion redan fått, kan man räkna med att radioapparaten är oumbärlig även för den övriga undervisningen; skolradion har redan givit fullgoda bevis för sin pedagogiska användbarhet. Vidare bör en grammofon med en uppsättning ändamålsenligt valda skivor höra till varje skolas utrustning. Också filmen torde många gånger med fördel kunna utnyttjas för musikundervisningens syften. Förslag till plan för en folkskolas anskaffning av materiel för musikundervisning jämte prislista återfinnes i bil. 4. Såvitt angår frivillig musikundervisning torde, då denna, som tidigare anförts, principiellt har karaktär av amatörmusikalisk verksamhet, till kostnader för anskaffning av erforderliga instrument kunna utgå statsbidrag enligt de regler, som för motsvarande ändamål föreslagits i avdelningen angående amatörmusikalisk verksamhet.

Kapitel 7. Sångböcker A . Allmänna

synpunkter

på sångböckernas

art

1) Sångböckerna bör innehålla ett för varje åldersstadium anpassat förråd av sånger. 2) Sångurvalet bör vara rikt och sångerna skiftande till innehåll och karaktär för att kunna tillgodose behovet av sångrepertoar för livet i och utanför skolan, i kamratkrets och annan gemenskap och verksamt kunna bidra till uppbyggandet av en sångtradition. 3) Eftersom musikundervisning bör ha anknytningar även till andra skolämnen, t. ex. historia, geografi, främmande språk, är det önskvärt, att skolsångböckerna innehåller sånger, som lämpar sig för denna anknytning. Det är emellertid nödvändigt, att repertoarvalet för sångböckerna sker ur musikaliska kvalitetssynpunkter och att även de sånger, som kan vara av värde för undervisningen i andra ämnen, skall äga sådana musikaliska egenskaper, att de oberoende av anknytningen till andra ämnen skall kunna nyttjas för musikundervisningen. 4) I sångrepertoaren bör ingå sånger, som kan göras till utgångspunkt vid orientering i fråga om musikens elementa och dess historia. 5) Behovet av kanon och flerstämmiga sånger bör vara väl tillgodosett. 6) I sångböckerna bör förekomma arrangemang för sång tillsammans med sådana instrument, som på olika skolstadier kan vara företrädda bland eleverna. 7) Det k a n framställas som ett önskemål, att sångsamlingarna så långt möjligt omfattar även ackompanjemang.

46 B . Disposition

av

sångböckerna

Folkskolan — enhetsskolan. För att erbjuda stimulans, omväxling och förnyelse i repertoaren torde en uppdelning i flera smärre sångböcker, var och en avseende högst två skolår, vara att föredraga framför en eller två sångsamlingar för hela skoltiden. Med hänsyn dels till att tillrättaläggandet av barnrösten i hög grad är en repertoarfråga, dels till behovet av en repertoarväxling inom småskolan vill MU rekommendera, att det skapas en speciell sångbok för endast det första skolåret. Den för de sista skolåren avsedda sångsamlingen bör vara sådan, att den väl tillgodoser gemensamhetssångens behov av repertoar och stimulerar till fortsatt aktivt musicerande efter skoltidens slut. Under åttonde skolåret skall varje elev erhålla en sångbok, till syfte och omfång ungefär motsvarande Sjung svenska folk och representerande en svenska folkets samlade sångskatt. Samtliga dessa sångböcker skall innehålla endast melodier och texter. Till lärarnas bruk bör emellertid finnas även utgåvor med enkelt pianoackompanjemang. Gymnasiet. Gymnasiets sångrepertoar bör vara fördelad dels på en eller två sångböcker av ovan nämnd art, avsedda att fylla den ordinarie sångundervisningens behov, dels på särskild körlitteratur i erforderlig utsträckning. Beträffande sångboken för flerstämmig sång vill MU särskilt rekommendera, att uppmärksamhet ägnas åt trestämmiga sättningar för blandade röster. Gentemot den vanliga fyrstämmigheten har den trestämmiga sättningen fördelen att förena ynglingarösterna till en stämma, vilket med hänsyn till det ungdomliga röstmaterialet är ändamålsenligt och icke utesluter konstnärligt värdefulla och för såväl sångare som åhörare fängslande arrangemang. Förutom det stoff, som ur sångböckerna bör kunna hämtas för undervisningen i musikkunskap, torde särskild lärobok för ämnet erfordras. Med hänsyn till att koraler i stor utsträckning förekommer såväl i musikundervisningen som i skolans dagliga arbete, bör melodipsalmböcker ingå i skolans utrustning. Därigenom blir även den i kursplanerna upptagna musiken till svenska mässan tillgänglig i större utsträckning än hittills. MU vill beträffande sångböcker ävensom annat notmaterial för skolbruk även hänvisa till avd. X angående förlagsverksamhet med musikalier.

AVDELNING

III

Musikalisk amatörverksamhet Då MU i föregående avdelning sökt »uppdraga riktlinjer icke blott fölen undervisning i ordets trängre mening utan även för ett skolans eget musikliv», så har detta skett i övertygelsen, att barnaåren och därmed också skolan utgör den viktigaste groningsgrunden för en förtrogenhet med musik, som skulle kunna skänka den vuxne tillfälle till vederkvickelse, berika hans känsloliv och sätta honom i stånd att tillägna sig något av det samlade kulturarvet på tonkonstens område. En annan väsentlig kraftkälla för denna utveckling till delaktighet i musikens gåvor är det aktiva musicerande, som bedrives i de mest skilda former inom alla samhällsklasser och folkgrupper och som karakteriseras av att icke ha yrkesmässiga avsikter utan endast bygga på ett spontant intresse och kärlek till musiken. Denna amatörmusik har en avsevärd utbredning och den har kommit att alltmera uppmärksammas inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Ur synpunkten av »estetiskt folkbildningsarbete» har amatörmusiken delvis behandlats av 1944 års folkbildningsutredning i dess i juni 1948 avlämnade betänkande, del II (SOU 1948:30). Folkbildningsutredningen har i detta betänkande utförligt avhandlat musiken inom folkbildningsorganisationerna och därvid ansett sig böra inpassa densamma i de traditionella arbetsformerna för den allmänna bildningsverksamheten. MU, som anser det amatörmusikaliska arbetet inom de fria och frivilliga folkbildningsorganisationerna vara av stort värde, vill för sin del tillstyrka de förslag om stödåtgärder, folkbildningsutredningen framställt. Emellertid har nämnda utredning, under hänvisning till MU, i huvudsak avstått från att behandla stödåtgärder till andra former av amatörmusikalisk verksamhet än den av folkbildningsorganisationerna bedrivna. MU avser att behandla amatörmusiken ur mera vidsträckta synpunkter. Med hänsyn till den av folkbildningsutredningen gjorda utredningen vill emellertid MU, vad beträffar egentliga förslag till åtgärder, väsentligen begränsa sig till amatörmusiklivet utanför bildningsorganisationerna.

48 Kapitel I. Den kultursociologiska bakgrunden För att k u n n a bedöma och värdesätta amatörmusicerandets betydelse är det nödvändigt att något belysa dess ställning i vår musikodling under det sista halvseklet. Först under årtiondena omkring år 1900 framväxte i Sverige på allvar ett offentligt konsertliv med fasta konsertinstitutioner och orkestrar och med förankring i borgerliga kulturkretsar. Parallellt därmed tillägnade vi oss 1800-talets förhärskande artistiskt-virtuosa inställning till musicerandet. Det hemmusicerande, som tidigare icke var ovanligt och i varje fall omgavs med allmän aktning, tynade bort till allt större betydelselöshet och vårt musikliv kom praktiskt taget att uppbäras av å ena sidan en kategori yrkesmusiker och å den andra en passiv, lyssnande publik. Den aktiva musikutövningen koncentrerades härmed till de större städerna och fick som huvudsakligt ändamål att framföra den klassiska konstmusikaliska repertoaren, framför allt 1800-talets. Vid samma tid hade emellertid industrialismen på genomgripande sätt börjat omdana det svenska samhället och därmed den svenska kulturbilden. För musikens del betydde detta bl. a. de gamla folkmusik- och spelmanstraditionernas död. I samband därmed uppluckrades känslan för de melodiska värdena i den svenska folktonen och de breda lagren kom att i stället starkt påverkas av väckelserörelsens melodier. På det profana området undanträngdes fiolen av dragspelet och den allmänna musikaliska smaken bestämdes allt mer av internationella schlager. De senares förödande inverkan blev ännu kraftigare, då de nya mekaniska tonredskapen, grammofonen och radion, kom till. Hela denna utveckling tycktes oundvikligt leda till förfall och nedgång för den aktiva, amatörmässiga musikutövningen. Framför allt hade man anledning befara, att den småningom skulle helt trängas undan av radion, som snart fanns i alla hem. Att detta icke blev fallet, att amatörmusicerandet tvärtom efter den kritiska perioden åter skjutit fart, börjat blomstra och tillika decentraliserats måste därför betraktas som ett tecken på att det icke yrkesmässiga musicerandet inte enbart är en tillfällig form för förströelse, som lätt kan ersättas med en annan, utan att det innebär en aktivitet, som rymmer djupare värden, som man på nytt behöver söka kontakt med. Både sociala, kulturella och konstnärliga omständigheter talar för att amatörmusicerandet har en mycket väsentlig uppgift att fylla för samtidens och framtidens människor och i vår musikodling. Den sociala utvecklingen i industrialismens spår har på relativt kort tid fört med sig en väsentligt höjd levnadsstandard. De avsevärda förbättringarna i materiella avseenden för breda lager av vårt folk synes dock icke ha

49 följts av ett motsvarande andligt och kulturellt berikande. Så har exempelvis en sådan vinst som den förkortade arbetsdagen bl. a. medfört ett »fritidsproblem». Detta problem innebär, allmänt talat, att det naturliga aktivitetsbehovet, som nu icke helt kan tillfredsställas enbart genom yrkesarbetet, famlar efter värden att inrikta sig på under fritiden. Dessa värden kan vara av högst skiftande art. Hobby-sysselsättningar av olika slag och sport spelar en avsevärd roll. Men också andliga värden utövar en lockelse, och härom vittnar det utbredda studieintresset. Här har också det aktiva amatörmusicerandet sin plats. Det skapar en tacksamt anammad kontakt med andliga och kulturella värden. I en tillvaro, där gamla gemenskapsband brytes och man söker efter nya bindningar, får det gemensamma musicerandet därutöver en social betydelse långt större än den i den borgerliga 1800-talskulturen. Även ur musikalisk-konstnärlig synpunkt befinner vi oss för närvarande i en kris. Klyftan mellan tonsättarna och deras publik är större än någonsin. Visserligen kan tonsättarnas naturliga strävan att finna nya uttrycksmedel tvinga dem att beträda vägar, som avlägsnar dem från publiken — och detta får ingalunda betraktas såsom något konstnärligt otillbörligt. Men å andra sidan har tonsättarna i allmänhet arbetat alltför ensidigt i former och format, som helt tillhör det offentliga konsertlivet på borgerlig grund. Sedd i detta sammanhang får amatörmusiken den viktiga uppgiften att fungera såsom en brygga mellan folket och det samtida musikskapandet, ty man behöver knappast tvivla på att tonsättarna med glädje kommer att arbeta för amatörmusikens behov, i den mån denna uppvisar en ansvarsmedveten inriktning. Man får ej heller bortse ifrån att det aktiva musicerandet skapar goda lyssnare med känsla för musikaliska värden och att därigenom en ny publik växer fram för konserter av såväl solister som orkestrar.

Kapitel 2. Amatörmusikens nuvarande former En översikt av svenskt musikliv av i dag visar, att amatörmusicerandet kvantitativt intar en framskjuten plats. I många samhällen finns kanske endast en eller ett par yrkesmusiker — en kantor, en musiklärare eller ett litet restaurangkapell — men snart sagt överallt i vårt land finns åtminstone någon amatörmusikverksamhet, som regelbundet samlar större eller mindre grupper av människor till övningar eller framträdanden. Härav följer, att amatör musiken räknar ett avsevärt större antal deltagare än den professionella musiken. Att utöver detta konstaterande ens ungefärligen bestämma, hur många som sysslar med amatörmusikverksamhet i olika former, låter sig knappast göra. 1944 års folkbildningsutredning har i sitt ovan omnämnda betänkande 4—316705

50 lämnat en utförlig sammanfattning av den organiserade amatörmusikverksamheten i vårt land. Med hänvisning därtill finner MU ej anledning att här lämna någon utförlig redovisning av de olika organisationer, som är verksamma på detta område. Som en allmän orientering må dock anföras följande. Såsom riksomfattande specialorganisationer namnes i folkbildningsutredningens betänkande Sveriges körförbund (blandad körsång) ca 12 000 medlemmar och Svenska sångarförbundet (inanskörsång) ca 13 000 medlemmar. Sveriges kyrkosångsförbund räknar nära 17 000 aktiva medlemmar och ett mycket imponerande antal körer finnes inom de frikyrkliga samfunden. Inom nämnda körorganisationer har även hållits dirigentkurser, delvis med bidrag av statsmedel. Därutöver finnes ett stort antal körer och orkestersammanslutningar, som förenat sig till lokala organisationer eller som arbetar helt fristående. I stor utsträckning har studieoch bildningsorganisationerna upptagit amatörmusikverksamheten på sitt program. Arbetarnas bildningsförbund redovisar för arbetsåret 1949/50 1 842 musikcirklar, Godtemplarordens studieförbund 325, Nationaltemplarordens studieförbund 178, Studieförbundet medborgarskolan 51, Svenska landsbygdens studieförbund 143, Tjänstemännens bildningsverksamhet 59 o. s. v. Även de frireligiösa samfunden har ett beaktansvärt antal grupper, som odlar instrumentalmusik. Samverkande bildningsförbunden har konstituerat en centralkommitté för musikalisk folkbildning. Några av dessa organisationer ger även ut egna tidskrifter för att främja sammanhållningen och stödja de gemensamma intressena. Sveriges körförbund utger »Musiklivet, Vår sång», Sveriges kyrkosångsförbund utger tidningen »Kyrkosångsförbundet», Svenska missionsförbundets sångarförbund »Sångarbladet» och Baptisternas sångarförbund tidskriften »Sången». Med dessa publikationer följer ofta särskilda musikbilagor. En framskjuten plats inom svenskt amatörmusikliv intas av de orkestrar, som är anslutna till Sveriges orkesterföreningars riksförbund, SOR. Till förbundet är anslutna ett 60-tal orkesterföreningar, vilka har till uppgift att »vid regelbundet givna konserter för allmänheten utföra god orkestermusik». Majoriteten av dessa orkestrar uppges vara amatörorkestrar, medan övriga betecknas såsom yrkesorkestrar. För båda dessa grupper torde emellertid gälla, att yrkesmusiker och amatörer där samverkar i skiftande proportion. För att en orkester skall kunna upptagas i SOR, fordrar stadgarna, att den skall räkna sådana inom amatörmusiken ovanliga instrument som oboe, fagott och valthorn, d. v. s. den måste utgöra en fullständig s. k. symfoniorkester av mindre format. SOR åtnjuter bidrag av lotterimedel, år 1953/54 uppgående till 134 000 kr., att enligt viss plan fördelas mellan anslutna orkestrar samt ett tilläggsbidrag på kr 6 000 till orkesterföreningar i de fyra nordligaste länen. Såsom villkor för bidraget är föreskrivet, att antalet konserter under spelåret skall uppgå till minst fyra och att antalet medlemmar i orkestern

51 vid varje konsert skall utgöra minst tjugofem. Beträffande repertoaren uttalas, att den skall bestå av »värdefull musik». Detta begrepp gives en synnerligen vid betydelse, men av föreliggande årsberättelser framgår, att de flesta orkestrar ett par gånger om året uppför stora symfoniska verk. Vidare förefinnes ett stort antal amatörblåskårer, sammanslutna i Sveriges amatörmusikkårers riksförbund. Förbundet, till vilket ca 100 kårer med sammanlagt omkring 2 300 musiker är anslutna, verkar för höjande av blåskårernas standard. I detta syfte har förbundet anordnat dirigentkurser, och under några år har till kostnaderna härför utgått bidrag av lotterimedel. Även repertoarvalet är föremål för förbundets uppmärksamhet. Ett centralt notbibliotek har lagts upp för utlåning av goda arrangemang till blåskårerna. Sveriges amatörmusikkårers riksförbund utger en tidskrift, »Fanfaren». Utom denna mer eller mindre fast organiserade amatörmusikverksamhet bedrives ett omfattande musicerande av enskilda och privata grupper, vilka icke är anslutna till någon organisation. Det kan vara fråga bl. a. om damkörer, om kammarmusikspelare, som sluter sig samman till en stråkkvartett, en pianotrio eller andra kammarmusikaliska grupper, om orkestrar och blåskårer vid olika industrier (t. ex. Avesta, L. M. Ericsson, General motors, Esselte), om spelmnnslag och mässingssextetter men även danskapell och jazzband. Det bör därvid icke glömmas, att det också finnes åtskilliga orkestersammanslutningar, som ej är anslutna till Sveriges orkesterföreningars riksförbund, samt att det mångenstädes existerar större körsällskap, som tagit till uppgift att vart och ett i sin stad varje eller vartannat år framföra något oratorium eller annat större körverk. I samband ined en överblick av amatörmusikens verksamhetsformer må även erinras om det beaktansvärda initiativ till samarbete med landets musikcirklar, som Radiotjänst tog år 1939. Till ett antal för denna form av arbete intresserade cirklar har Radiotjänst på sin bekostnad utsänt instruktörer, vilka dels besökt cirklarna för att övervaka arbetet, dels var och en inom sitt område samlat cirklarna till gemensamma övningar. För att ytterligare stimulera deltagarna har i regel varje vår anordnats en musikcirklarnas radiokonsert, då resultatet av säsongens arbete offentligen redovisats inför radiopubliken. Såsom stöd för denna verksamhet sammanställde Radiotjänst 1939 ett antal s. k. typprogram med för amatörcirklar användbar besättning och av lämplig svårighetsgrad. Notmaterialet till dessa typprogram kunde genom en mellan Radiotjänst och ett musikförlag träffad överenskommelse anskaffas till överkomligt pris. Vidare utgavs studiebrev jämte real- och personlexikon. De senaste åren har även körarbetet fått ett handtag genom särskilda radioprogram, som givit föredömliga demonstrationer av körinstruktion. Emellertid har under de senaste åren även andra organisatoriska former för tillvaratagandet av allmänhetens musikaliska intressen vuxit fram.

52 Efter enskilda initiativ har kommunerna i växlande grad och på olika sätt medverkat till att uppamma en ofta livlig musikutbildning och musikutövning icke blott i skolorna utan även utanför skolans ram. Mycket vanligt är, att kommun lämnar ekonomiska bidrag såväl till folkbildningsorganisationers som till andra sammanslutningars musikverksamhet. Det kan i sistnämnda avseende röra sig om stöd till fristående körer, instrumentalensembler eller t. o. m. musikskolor. Men på senare år h a r därjämte i betydande utsträckning prövats andra former, varvid k o m m u n genom egna organ och institutioner tagit ledningen av dylik verksamhet. Sålunda har de flesta städer och många köpingar inom folkskolan ordnat någon form av extra undervisning i sång eller instrumentalmusik eller träffat anstalter för musicerande i kör eller orkester. I ett stort antal städer och en del köpingar har utvecklingen lett till organiserandet av särskilda kommunala musikskolor, i vilka undervisning meddelas i musikaliska ämnen. En kommunal musikskola står ofta öppen icke blott för skolbarn utan även för vuxna. I vissa fall är den tänkt endast som en fortsättningsskola för ungdom, som slutat sin skolgång. Det ekonomiska ansvar, kommunen påtagit sig för avlönande av lärare i sådana skolor, är ofta betydande. Kommunerna har emellertid vidtagit åtgärder icke blott för undervisningen utan även för musikutövningen. I sådant syfte har mångenstädes anställts ledare för körer och orkestrar. Oftast har kommun, i vilken kommunens åtagande fått en dylik omfattning, anställt en kommunal musikledare, vilkens uppgifter kan växla i olika kommuner men som i regel förenar uppdraget som föreståndare för musikskola med skyldighet att leda körer, orkestrar och blåskårer inom kommunen. Härtill kommer ofta undervisningsskyldighet i skola eller musikskola och stundom också viss konsulentverksamhet för skolorna. Framgångsrikast har verksamheten varit på orter, där musikundervisningen stått på ett relativt högt plan. I dylika fall har musikutövningen fått en god grund att bygga på och haft förmånen av tillräcklig rekrytering av intresserade deltagare. I bil. 8 till detta betänkande gives några exempel på omfattning och art av den kommunala musikverksamheten i vissa kommuner. Ledningen av verksamheten omhänderhaves stundom av kommunens skolstyrelse. I de flesta fall har dock för denna uppgift tillsats en fristående nämnd, vanligen en särskild musiknämnd. Hittills har ett stort antal kommuner tagit värdefulla initiativ på detta område och även gjort avsevärda uppoffringar. Omkring ett 50-tal städer, köpingar och andra kommuner har, enligt från föreningen Musikfrämjandet inhämtade upplysningar, inrättat musikledarbefattningar eller planer a r inrättandet av sådana. Enligt uppgifter från Svenska stadsförbundet uppgår de svenska städernas anslag för andra musikaliska ändamål än sångundervisning i skolor år 1953 till i det närmaste ca 4 miljoner kronor. Endast tre av våra minsta städer ger icke anslag för musikaliska ändamål.

53 Flertalet köpingar har i sin stat upptagit musikanslag, vilka i många fall kan betecknas som betydande. En närmare granskning ger vid handen, att musikanslagen i städer med statligt understödd orkesterförening (Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle) är relativt stora, och i nyssnämnda belopp av 4 miljoner kronor ingår dessa städer med icke mindre än omkring 1 900 000 kronor. Dock finnes åtskilliga mindre städer, som i förhållande till sitt invånarantal offrar mer än landets tre största städer. Allt detta tyder på en stor och utbredd beredvillighet att ge ekonomiskt stöd åt en verksamhet, som vill skänka medborgarna musikalisk vederkvickelse, men det visar också, att en statlig medverkan genom anslag befordrar den kommunala villigheten att anslå medel. Dessa kommunala insatser och initiativ visar klart, att musikintresset spontant söker sig även egna vägar utanför de för andra ideella och bildande syften arbetande organisationerna. Denna kommunala musikverksamhets behov att erhålla statligt stöd är lika påtagligt som statens plikt att stödja även dessa bemödanden för musikkulturell utveckling.

Kapitel 3. Riktlinjer för amatörmusikens utveckling Innan MU går närmare in på de organisatoriska förutsättningarna för statens och kommunernas samarbete på detta område, torde en mera allmänt hållen redogörelse böra lämnas för de olika musikaliska aktiviteternas möjligheter och förutsättningar. A.

Verksamhetsformer

Vokala verksamhetsformer. Unison sång är en form av amatörmusikverksamhet, som kräver ringa förberedelse av sina deltagare och som med ett minimum av övning kan ge resultat. Denna form ligger så nära till hands, att dess obestridliga förmåga att skapa kamratskap, liva samvaron och fördjupa känslan av samling ofta förbises. Denna tillgänglighet har också bidragit att ge den ett slentrianmässigt drag. Sammanslutningar med uteslutande unison sång på programmet förekommer inte i större utsträckning och inte blir heller repertoaren föremål för nämnvärd övning, med undantag för kyrkokörerna, som ofta bemödar sig att ge framförandet av förekommande psalmer och växelsånger lyftning och konstnärligt värde. Samfundet för unison sång i Stockholm har sedan 1905 verkat bl. a. genom utgivande av en sångbok för skola och samhälle, »Sjung, svenska folk», som fått en mycket stor spridning. Liknande samlingar har även

54 utgivits av bildningsorganisationer samt politiska och religiösa organisationer. Texthäften med förekommande standardsånger, sångblad med eller utan noter förekommer i en mängd olika sammanslutningar. Detta till trots är det klent beställt med den svenska folksången. Spontanitet i sjungandet och klanglig bärighet är sällsynta och onyanserad lössläppthet inte ovanlig. Det ser ut som om den unisona sångens problem väsentligen skulle ligga i repertoarfrågan. Det kan inte döljas, att ytterst få svenska tonsättare ägnat denna form speciell uppmärksamhet. Den litteratur, som finns vid sidan av våra folkvisor, skiljer sig ej väsentligt från det för solosång avsedda romansskapandet. En melodi eller ett tonfall, som för en soloröst klingar innerligt eller behagfullt, är ofta mindre lämpat för en unison kör. Den unisona sången har sina speciella uttrycksmöjligheter och måste av denna anledning ha sin särskilda melodiska stil. Det ligger bär nära till hands att peka på den skatt av gemenskapssånger, som t. ex. Carl Nielsen givit det danska folket. Redan med det material som nu finns skulle emellertid den unisona sången i Sverige kunna ha mera att ge. En uppdelning av de sjungande i grupper med växelsång mellan manliga och kvinnliga deltagare, mellan ljusa och mörka röster eller en större grupp mot en mindre, skulle skänka välbehövlig omväxling i klangen. Den formella omväxling, som ligger i folkvisans försångare—omkväde, borde också komma till heders igen i den folkliga sången. Man skulle också mer än hittills i allmänhet sker kunna utnyttja instrumental medverkan, som ofta är behövlig såsom stöd och ledning åt sången men som även kan ge vackra konstnärliga effekter, om instrumentspelet får omväxla med sången. Folkbildningsutredningen har på tal om den unisona sången understrukit värdet av litterär textanalys. MU vill med anknytning därtill peka på betydelsen av ett samarbete mellan skalder och tonsättare i avsikt att få fram nya gemenskapssånger med ett språk, som verkligen har ärende till vår egen tids människor. Att ingjuta liv i sånger, vilkas textliga innehåll förefaller nutidsmänniskan antikverat, låter sig inte så lätt göra. Den unisona sången odlas företrädesvis på grund av sin förmåga att på en gång skapa samling och skänka förströelse, och MU har här framhållit, att den på olika sätt skulle kunna få större betydelse och ökat värde. Ur musikalisk synpunkt skulle ett bättre uppmärksammande av tonkvaliteten i sången vara högeligen önskvärt. Utan att hämma den spontana sångglädjen hos deltagarna borde ledaren söka vaka över att rösterna ej överanstränges eller hemfaller åt alltför uppenbara tonbildningsfel. Ett visst minimum av röstkultur borde varje sammanslutning, större eller mindre, som ägnar sig åt unison sång, medvetet eftersträva. Även den rent taltekniska sidan av språket bör uppmärksammas mer än hittills. God talbehandling och naturlig deklamation är inkörsporten till all sång, även den unisona. I detta sammanhang kan man inte underlåta att framhålla betydelsen av uni-

son versläsning eller talkör. I England, där den unisona sången står på en förebildligt hög nivå, grundlägges denna med s. k. verse speaking eller choral speaking, vilket förefaller kunna vara både trevligt, ändamålsenligt och lätt att införa även i vårt land. Tvåstämmig sång. Vanligen tar sig det första steget bort från enstämmigheten uttryck i en under melodin liggande andrastämma, som harmonierar med överstämman och förlänar helheten en viss fyllighet. En sådan underordnad andrastämma brukar ha samma rytm som själva melodin och på det hela taget inte utmärka sig för någon självständighet. Som ett värdefullt initiativ i riktning mot en stil med rikare uttrycksmöjligheter måste därför återupptagandet av den s. k. quodlibetsången hälsas. Exempel på denna form av tvåstämmig sång, som innebär att stämmorna är likvärdiga och följaktligen kan utföras var för sig eller tillsamman, har införts i senaste upplagor av den ovannämnda samlingen Sjung, svenska folk. Ett i England synnerligen vanligt utvecklingsled efter den unisona sången, besläktat med quodlibetsången, är »descant singing», diskantsång, varvid andrastämman lägges över den första och anförtros åt en mindre grupp ljusare och lättrörligare stämmor. Ett införande av denna form kan rekommenderas. En annan form av tvåstämmighet, som på förvånansvärt kort tid tillvunnit sig stort intresse i vårt land, är kanonsången. Fakta, sådana som att vi redan äger ett par kanonsamlingar på svenska, att en avdelning kanon brukar ingå i de flesta nya sångböcker och att dessa sånger odlas med allt större entusiasm, innebär ett avsevärt framsteg för strävandet att ge den folkliga sången ökad konstnärlighet. I all sin enkelhet representerar kanonformen en polyfon (inte bara tvåstämmig) stil, som satt sin prägel på en stor del av den västerländska tonkonsten. Mot föreliggande kanonsamlingar kan göras vissa invändningar beträffande torftighet i texthänseende, men detta hindrar inte, att varje sångsammanslutning kan vara betjänt av dessa samlingar i sin verksamhet. Värdet av den tvåstämmiga körsången som ett utvecklingsled efter den unisona kan icke bestridas. Om man bortser från skolmusikens repertoar, måste emellertid litteraturen på detta område betecknas som synnerligen mager. Inte heller låter sig finstämda duetter vid piano (t. ex. Mendelssohn, Alice Tegnér) med fördel överflyttas till tvåstämmig kör. För att uppnå en pedagogisk linje och konstnärlig målmedvetenhet i körsångens utveckling är det av vikt, att tonsättare och arrangörer ej förbiser detta område. Trestämmig blandad kör (SAB-kör). För en blandad kör, som står under sakkunnig ledning och som förfogar över de fyra stämmorna sopran, alt tenor och bas, finns litteratur i snart sagt obegränsade mängder. Denna litteratur sträcker sig över folkvisor, madrigaler, hymner, motetter, kantater etc. från senmedeltiden till vår egen tid. En vanlig företeelse i våra folkkörcr är emellertid brist på tenorer. Det har därför på senare år allt

56 oftare framförts önskemål om trestämmiga körkompositioner och arrangemang. MU har redan för gymnasiekörernas vidkommande påpekat värdet av en utformning med ynglingarösterna förenade till en barytonstämma. Även utanför skolans ram kan en trestämmig blandad kör, med besättningen sopran—alt—baryton, lämpligen kallad SAB-kör, komma till användning och den behöver på intet sätt betraktas som något surrogat för eller förenkling av den fyrstämmiga. Man torde också kunna säga, att en sådan trestämmig korsats i högre grad tycks vara ägnad att uppöva sinnet för musikens polyfont linjära möjligheter än den traditionella, på övervägande klangligt-harmoniska upplevelser inriktade fyrstämmiga körsången. Svenska tonsättare har visserligen ägnat SAB-kören en viss u p p m ä r k samhet — redan 1905 utgav t. ex. domkyrkokapellmästaren Preben Nodermann i Lund en samling trestämmiga motetter — men även på detta område erfordras en aktiv insats av svenska tonsättare med sinne för vokalmusik och förmåga att anpassa sig till förefintliga resurser. Särskilt för smärre samhällen med få sångare torde SAB-kören lämpa sig, liksom för föreningar av skilda slag. Beträffande antalet deltagare och lämpliga proportioner i stämfördelningen kan goda resultat uppnås redan med 5—7 sopraner, 4—6 altar och 3—4 mansröster. Ju mindre kören är desto större krav ställs på ledaren, t. ex. med tanke på egaliseringen av rösterna, ett problem, som kräver både kunnighet och finkänslighet i sättet att ge anvisningar. I detta sammanhang kan framhållas, att svårigheten med att värva manliga sångare till den blandade körsången till en del torde ligga i att melodin i regel uppbäres av sopranstämman. I SAB-kören faller det sig naturligt att understundom låta barytonstämman överta melodin, varvid sopranen och alten blir ett slags dubbla diskanter (se ovan). Härigenom kan SABkören tänkas underlätta arbetet i synnerhet för nya och ovana körsångare och måhända även värva manliga deltagare för den blandade körsången, ett problem, som med tanke på manskörsångens många gånger alltför dominerande ställning bör beaktas. Om sålunda SAB-kören kan bidra till att värva manliga deltagare, utgör den likväl inte ett hinder för den fyrstämmiga blandade körsången utan snarare ett främjande medel. Tanken, att en blandad kör till varje pris måste bestå av fyra stämmor, sopran, alt, tenor och bas, är djupt rotad, framför allt hos traditionsbundna yrkesmusiker. På sina håll avstår man från att starta en kör på grund av ovannämnda brist på mansröster. Likaså är körsången i familje- och sällskapslivet oförtjänt sällsynt, många gånger bara på grund av att kännedom saknas om de enklare formerna. Fijrstämmig blandad kör. Den flerstämmiga blandade körsången har med tanke på de brister, som gjort sig gällande inom den unisona och tvåstämmiga sången, omfattats med förvånansvärt stort intresse och även givit

57 aktningsvärda resultat. I jämförelse med utlandet är visserligen den blandade körsången av relativt sent datum i Sverige, men sedan ett par generationer har den dock regelbundet bedrivits och erhållit sin fasta organisation. De sammanslutningar, som bedriver blandad körsång, kan uppvisa imponerande medlemssiffror. Som tidigare framhållits är repertoaren för blandad kör såväl kvantitativt som kvalitativt utomordentligt rik. För amatörmusikverksamheten över huvud taget är detta särskilt glädjande. Den blandade körsången ger på detta sätt även amatörer tillfälle att få direkt kontakt med tonkonstens mästerverk och att själva medverka till konstnärligt högtstående resultat. Under god ledning kan en amatörkör till och med åstadkomma resultat, som står i full paritet med vad en förstklassig yrkesorkester kan uppnå på sitt område, vilket vore omöjligt för en amatörorkester. Även de största verk för blandad kör syns vara komponerade med tanke på att kunna bli utförda av amatörer. Yrkesmässigt arbetande körer förekommer för övrigt endast i enstaka fall (t. ex. vid Kungl. Teatern). Den stora litteratur, som finns för denna uttrycksform, har endast i mycket begränsad omfattning kommit vårt folk till godo. Vad som hittills mest odlats inom våra profana körer är fosterländska sånger, hembygdssånger, lyriska sånger, folkvisebearbetningar, marschvisor, gånglåtar och trallar. Ofta har det rört sig om rena efterklanger av 1800-talets manskörsrepertoar, och tyvärr har, till endast för halvtannat årtionde sedan, även de kyrkliga körerna endast i ringa grad givit den musikaliskt värdefulla polyfona tonkonsten tillbörlig plats på repertoaren. Emellertid har körverksamheten i vårt land under de sista tio a femton åren visat många tecken på en konstnärlig nyorientering i repertoarhänseende, som lovar gott för framtiden. Man har anledning att beundra det energiska arbete, som nedlägges av körledarna, när man betänker, att körmedlemmarnas individuella färdigheter t. ex. i fråga om notkunnighet och tonträffning ofta står på en synnerligen låg nivå. Endast undantagsvis träffar man på körmedlemmar, som lyckats lära sig att läsa noter bara genom att delta i sång. De som behärskar notskriften har i regel skaffat sig denna kunskap på instrumental väg. Det är obestridligt, att körarbetet i vårt land hämmas av dessa svagheter och att körledarnas arbete alltför ofta blir ett rent innötningsarbete. Att vidmakthålla och på lämpligt sätt utveckla den notkunskap och melodiläsningsförmåga, som medlemmarna kan ha inhämtat i skolan men till äventyrs senare förlorat, hör till det ansvarsmedvetna körarbetets grundläggande uppgifter. Den stil, som tidigare dominerat och som alltjämt på många håll står i förgrunden, i synnerhet i de profana körerna, är homofon. Denna stil kännetecknas av ett kompositionssätt, där en stämma, i regel sopranstämman, är melodiförande, under det att övriga stämmor tjänstgör som harmoniskt underlag. Intresset för själva underlaget, harmonierna, har bl. a. genom de

58 romantiska och impressionistiska strömningarna stegrats, och följden har blivit, att understämmor och mellanstämmor fått en allt mera komplicerad faktur. Kromatik, alterationer och osångbara intervall gör, att sådana stämmor ofta klingar direkt motbjudande, när de sjungs var för sig, och dessutom ofta är ytterst svåra att lära. Den polyfona stilen tar sikte på andra ideal. Den eftersträvar ett samspel av flera gentemot varandra självständiga stämmor, vilka alltså var för sig erhåller långt mera fängslande uppgifter än harmonifyllande stämmor. Den konstnärliga uttrycksfullheten hos denna stil är också av annan art än hos den homofona stilen och präglas — för att här framhålla endast en för körarbetet viktig synpunkt — av starkare aktivitet och rikare omväxling. Den enklaste yttringen av polyfon stil är kanonsången, som därför utgör en lämplig utgångspunkt för studiet. Ett arbete med polyfon stil ställer körmedlemmarna inför tekniska problem, som befordrar deras musikaliska utveckling både i fråga om egna prestationer och förmåga att samtidigt lyssna till det musikaliska skeendet utanför den egna stämman och som därigenom vidgar deras konstnärliga horisont. Denna stil bör därför erhålla en mera framträdande plats i all körverksamhet, som lämnat det elementära stadiet. Detta är angeläget även av den grund, att körmusikens förnämsta verk är intimt förbundna med denna stil. I förkärlek för denna förenar sig också nästan undantagslöst våra yngre tonsättare. Manskörsången har i Sverige starkare traditioner än den blandade körsången. Uppsala studentkårs allmänna sångförening startade 1813, Studentsångföreningen i Lund 1831, Orphei Drängar (OD) 1853 och Stockholms allmänna sångförening 1862, under det att den blandade körsången först mot slutet av 1800-talet blev föremål för något egentligt intresse. Manskörsången har till och med kommit att dominera över andra former av amatörmusikverksamhet och blivit den enda eller viktigaste formen för musikalisk samvaro i inånga svenska samhällen. Utomhus har en manskör genom sin samlade röststyrka större möjlighet att göra sig gällande än en blandad kör av samma storlek. En verkningsfull klanglig homogenitet åstadkommes också lättare i en manskör än i en blandad kör. Emellertid kan det inte bestridas, att manskören, jämförd med blandad kör, såsom musikaliskt instrument har en snävare begränsning i fråga om konstnärliga uttrycksmedel. Den blandade kören spänner över ett omfångsrikare tonområde. Därigenom erbjuder den rikare tillfällen till klanglig omväxling och möjliggör en mera utvecklad och nyanserad musikalisk stil. Därmed sammanhänger, att dess repertoar är långt större och kan innehålla tonskapelser från snart sagt alla den europeiska konstmusikens perioder, medan originalkompositioner för manskör i stort sett härrör från de sista hundrafemtio åren. Bruket att organisera manskörer uppkom i början av 1800-talet i Schweiz och Tyskland och uppstod ur en historiskt betingad social och delvis även politisk situation. Den var främst uttryck för borgerligt-akademiska kret-

59 särs behov att ge högstämd form åt patriotiska känslor. Även om manskörsången redan tidigt med sin repertoar införlivade även sällskapsvisan och musikalisk lyrik och sålunda kom att avsevärt utvidga sitt register, innebär dock begränsningen till endast manliga sångare en kvarleva från en tid, då kvinnans och mannens inbördes förhållande i samhället var ett helt annat än i våra dagar. Manskören har betytt mycket som föreningslänk mellan män ur alla samhällsskikt av vårt land. Man kan emellertid inte fördölja, att betydelsen ofta legat mera på det sällskapliga än på det musikaliska området. Inom de blandade körerna har i allmänhet det rent musikaliska intresset dominerat över det sällskapliga. Härigenom har ett ofta onödigt och för den musikkulturella utvecklingen ogynnsamt motsatsförhållande uppstått mellan manskörsången och den blandade körsången, så att många gånger en eljest naturlig samverkan mellan dessa båda körformer inte kunnat komma till stånd. Det bör framhållas, att den traditionella manskörsången är ensidigt inriktad på fyrstämmig sats. En välbehövlig omväxling skulle uppnås genom en modifiering till trestämmig sats. Det musikaliskt-konstnärliga värdet av trestämmig sats är icke mindre, även om den begagnar delvis andra medel än den fyrstämmiga satsen, och man skulle utan tvivel uppnå praktiska fördelar. Bristen på riktigt höga tenorer och verkligt djupa basar aktualiserar en sådan utformning av manskörsången. I analogi med SAB-kören (se ovan) skulle här kunna tänkas en manskör med tre stämmor, tenor, baryton och bas i stället för den gängse fyrstämmiga. Den grumlighet, som gärna blir följden av fyrstämmiga sammanträngda ackord i lågt läge, skulle härigenom lättare kunna undvikas. Såsom en motsvarighet till manskörsången bildades i slutet av 1800-talet i Stockholm flera damkörer, som ofta konserterade. Under 1900-talets första decennier synes intresset för denna form av körsång ha minskat, men i det moderna samhället upplever damkören en renässans. Den har säkerligen i våra dagar en uppgift att fylla; kvinnornas allt större deltagande i yrkes- och samhällslivet har medfört en mängd särskilda kvinnosammanslutningar, betingade av yrkes- och intressegemenskap. Inom dessa sammanslutningar faller det sig naturligt, att sångintresserade medlemmar sluter sig samman till körer. Även om delvis samma synpunkter kan anläggas på denna verksamhet som på manskörsången i fråga om klanglig omväxling, tonomfång och konstnärliga uttrycksmöjligheter, så kan den likväl, rätt skött, bli ett värdefullt tillskott till musiklivet på orten. Den hittills nästan uteslutande brukade trestämmigheten bör i det konstnärliga intressets tjänst växla med tvåstämmighet, unison stämföring och, där röstresurserna tillåter omfånget, fyrstämmig och (tillfälligtvis) femstämmig sats. Omväxling kan också skapas genom förbindelse ined instrument, en-

60 samma eller i ensembler och orkester. Tillgången på lämplig litteratur blir då ej heller så ringa som den vid flyktigt påseende kunde synas. Damkörens inbördes stämlägen gör övergången till blandad kör lätt och naturlig, och en damkor blir därför ofta en u t m ä r k t förskola till den blandade kören. På orter, där en permanent, blandad kör av olika skäl icke står att få, men där manskör finnes, torde ett temporärt samarbete mellan denna och en damkor möjliggöra framförandet av kör- och orkesterverk, som kräver blandad kör. Instrumentala

verksamhetsformer.

Amatörmusikens instrumentala former skiljer sig från de vokala därigenom, att utbildningsmomentet står mera i förgrunden än beträffande de vokala verksamhetsformerna. Medan praktiskt taget envar, som har förutsättningar beträffande röst, kan börja sjunga och deltagarnas utbildning i fråga om tonbildning, röstvård, notkännedom och melodiläsning utan större svårighet kan försiggå jämsides ined körarbetet, så kräver deltagandet i ett aldrig så enkelt instrumentalmusicerande kännedom om notskriften och en åtminstone elementär förutbildning på något instrument. Man måste därför erfarenhetsmässigt räkna med att amatörverksamheten även måste åtaga sig att bereda medlemmar tillfälle att erhålla nybörjarundervisning och vidareutbildning av notläsningsförmågan. Det förekommer ofta, att de krafter, som står till buds, icke trakterar alla de instrument, som behöves för att ge lämplig eller önskad sammansättning åt en ensemble. Man måste förmå någon intresserad att lära sig spela violoncell, kontrabas, klarinett eller trumpet eller betjäna olika slaginstrument. Amatörverksamheten måste även vara beredd att mottaga medlemmar, som kommer från skolor med ofullständig eller ingen undervisning i instrumentalmusik. Ett uppenbarligen icke ringa antal musikcirklar inom folkbildningsorganisationerna synes också ägna sig åt nybörjarundervisning. En utveckling av samspelet till större fullkomning och rikare repertoar är heller icke möjlig, utan att de enskilda deltagarna individuellt förkovrar sig på sina instrument. Att hjälpa dem härutinnan och skapa former för deras vidareutbildning måste därför anses höra till verksamhetens angelägna uppgifter. Endast i undantagsfall torde det kunna förekomma, att en musikledare själv kan ge handledning på alla if rågakommande instrument, och man måste därför räkna med att till verksamheten knyta som medhjälpare de fackmusiker eller längre komna amatörer, som finns inom räckhåll. Kyrkomusiker, militär-, teater- och symfonimusiker, privatpedagoger samt alla kategorier av s. k. fritidsmusiker bör, därest deras personliga och pedagogiska förutsättningar gör dem lämpliga, kunna anlitas. De instrument, som förekommer i amatörmusicerandet, är många och av skilda slag. Man har, utom piano, harmonium och i vissa fall orgel, de

<)1 vanliga stråkinstrumenten och åtskilliga blåsinstrument, såsom flöjt, blockflöjt, klarinett, saxofon och trumpet, samt knäppinstrument, såsom gitarr och mandolin. Även en rad rytminstrument såsom trumma, tamburin, triangel, cymbaler, kastanj etter och pukor kommer till användning. Med dessa sammansätts högst olikartade ensembler och orkestrar. Instrumentens klangmöjligheter hänvisar dem till olika uppgifter. Somliga, såsom bleckinstrumenten och vissa slaginstrument, lämpar sig genom sin tonstyrka särskilt väl för musik i det fria, andra genom sin finare klang för musicerande i mindre lokaler. Instrumenten själva är emellertid endast redskap, medel, och värdet med dem ligger till icke ringa del i hur och i vilket syfte de användes. God musik, hängivet och levande framförd, kan adla även de enklaste instrument. Å andra sidan blir en tarvlig och underhaltig musik inte bättre genom att utföras på ett förnämligt instrument eller av en rikt besatt symfoniorkester. I det yrkesmässiga musicerandet förekommer en del instrument, t. ex. oboe, fagott, harpa, och åtskilligt i den värdefullaste orkesterlitteraturen kräver medverkan just av dessa instrument. Det vore av värde, att amatörverksamheten i större utsträckning än hittills ägnade sig även åt dessa instrument, trots de speltekniska svårigheterna vid deras behandling. Med avseende på arbetssätt och syften kan man inom den instrumentala amatörmusiken urskilja följande former. Redan nybörjarundervisningen i instrumentalspel bedrives numera i stor utsträckning i form av gruppundervisning, särskilt i fråga om melodiinstrument. Antalet deltagare i sådana grupper kan växla avsevärt, bl. a. beroende på att spelsvårigheterna varierar för olika instrument. För stråkinstrumenten är sålunda intonationen ett ofta besvärligt problem. I fiolgrupperna brukar deltaga 2—5 elever, under det att t. ex. mandolin- eller blockflöjtgruppen kan bestå av dubbla antalet. Grupparbetet förekommer i många bildningsorganisationers musikcirklar och utgör en integrerande del av allt amatörarbete på det elementära stadiet, och det utgör ett förstadium till allt samspel. Även moment av ett mera utvecklat samspel kan ingå däri, vilket givetvis verkar stimulerande på deltagarna. Grupparbetet kommer mest till användning i undervisnings- och studiesyfte och innebär i vissa fall rent psykologiskt fördelar framför det individuella arbetet. Så kan t. ex. den enskilda undervisningen ofta bedrivas så hårt, att en ung eller outvecklad elev känner sig alltför hämmad och tappar lusten. Gruppundervisning har möjligheter att verka befriande på försagda eller hämmade elever, och under rätt ledning kan den icke bara framkalla spänningsfylld iver utan även visa precision och kvalitet. I detta sammanhang vill MU framhålla önskvärdheten av att gruppundervisningens problem och metodik blir föremål för planmässiga undersökningar på vetenskaplig grund. En stegrad efterfrågan på musikundervisning såväl inom som utom skolan och en begränsad tillgång på lärare har

62 aktualiserat alla härined sammanhängande frågor. Det är tydligt, att gruppundervisningen ställer andra krav på lärarens pedagogiska attityd än den individuella. Elevernas individuella reaktioner måste observeras ur delvis andra synpunkter, sättet att hålla dem i arbete är ett annat problem o. s. v. Metodiken fordrar speciella psykologiska insikter. Allt detta är alltjämt ett tämligen outforskat område. Ensemblen innebär ett stadium av sammusicerande, som kommer som en mogen frukt av enskilda studier eller det huvudsakligen pedagogiskt inriktade arbetet inom gruppen. Deltagandet i en ensemble följer, när vederbörande skaffat sig vissa färdigheter på sitt instrument, så att han eller hon kan under spelets gång lyssna på vad som händer utanför den egna stämman och taga del av den ledandes intentioner. Ensemblen bör inte vara större än att varje medlem under spelet kan göra de iakttagelser och upplevelser, som ovan antytts. För dem som har att lära samspelets abc torde 4—10 deltagare vara det normala, antingen det gäller skolungdom eller vuxna amatörer. Besättningen i ensembler kan vara högst olikartad. Redan med ett urval av de vanligaste instrumenten — fiol, piano, harmonium, gitarr, klarinett, trumpet, flöjt, cello och basfiol — är det möjligt att uppnå en mängd olika kombinationer. Men i det amatörmässiga musicerandet kan ledaren ej överallt räkna med samma besättning. Det blir därför nödvändigt att för amatörensembler välja sådan litteratur, som är spelbar med flera olika besättningar. Lösningen torde ligga i att få fram litteratur, vilken är gjord för en viss minimibesättning, som i allmänhet bör kunna uppbringas, t. ex. violin I och violin II, klarinett, cello och piano, vartill sedan kan fogas andra instrument, såsom flöjt, trumpet, altfiol, basfiol o. s. v. Beträffande litteraturvalet kan vidare påpekas, att vissa svårigheter kan verka sporrande på mera försigkomna men att likväl intet stycke kan vara lätt nog i tekniskt avseende. Ett i detta sammanhang ganska obeaktat material utgöres av våra kanonsamlingar. Vid kanonspel framträder tydligt fördelarna med likartat utförande av frasering, nyansering, staccato, legato o. s. v. Visserligen är för närvarande den litteratur, som kan anses idealisk för dessa ensembler, icke påfallande riklig, men såväl inhemska som utländska musikförlag har på sista tiden uppmärksammat betydelsen av litteratur, lämplig för amatörmusicerandet. Dessutom förefinnes en för denna verksamhet lämpad repertoar av svenska kompositioner i manuskript. MU uttrycker förhoppningen, att arrangörer, komponister och musikförläggare skall vara villiga att i ökad omfattning medverka till berikande av litteraturen för detta ändamål. Utredningen behandlar denna fråga närmare i avd. VI. Vissa synpunkter på repertoarens beskaffenhet gives nedan i detta kapitel under litt. E. I många fall blir ensemblen den slutliga formen för amatörmusicerandet

på mindre orter. Där större förhållanden råder, växer den ut till en orkester. Men den kan också utvecklas inom det mindre formatet, och här framträder såsom högsta form för ensemblen stråkkvartetten och andra till den egentliga kammarmusiken hörande ensembler såsom duosonater, trior, kvartetter och kvintetter av olika slag. För att kunna deltaga i sådant musicerande kräves en teknisk och musikalisk mogenhet, som — ehuru målet för många — endast kan erövras av ett relativt fåtal. Icke desto mindre bör, där så lämpligen kan ske, arbetet småningom inriktas på denna musikform. Den tidiga klassiska kammarmusiken är just skriven för bruk av amatörer. Där tillräckligt många instrument står till förfogande och deltagarna besitter större säkerhet på sina instrument, kan dessa sammanföras till en orkester. Här är stråkstämmorna besatta med ett flertal spelande, blåsinstrumenten får efter råd och lägenhet första och andra stämmor, och sammansättningen närmar sig mer eller mindre symfoniorkesterns. Emellertid är det endast sällan som en amatörorkester i vårt land helt når upp till en sådan sammansättning, och problemen med avseende på besättning, litteraturval o. d. blir därför desamma som för ensembler fastän i större format. Det rör sig mera om en gradskillnad än en artskillnad. Eftersom en orkester i allmänhet kommer att syssla med musik av högre konstnärlig syftning, blir alla besättningsfrågor känsligare och kraven på både ledare och deltagare större. Många amatörer har kunnat nå en sådan färdighet, att de musikaliskt sett väl hävdar sig vid sidan av yrkesmusiker. Att de under sådana förhållanden även intresserar sig för mera krävande uppgifter är helt naturligt. Den symfoniska musiken vinner steg för steg allt fler anhängare i vårt land och blir även för amatörmusikerna föremål för ökat intresse. Genom utmärkta grammofoninspelningar av symfonier, instrumentalkonserter och andra större orkesterverk samt genom förnämliga radioframföranden får detta intresse ytterligare näring, vilket i sin tur resulterar i att amatörerna själva vill pröva sina krafter just på sådana verk. Det ligger dock makt uppå att ledaren här liksom alltid vakar över att utförandets kvalitet upprätthålles och står i rimligt förhållande till verkets storhet och andliga innehåll. Musikintresset har hos en hel del amatörer fått sin utlösning i blåsorkestrar av olika slag. Början kan ha skett ined en mindre blåsensemble, en mässingssextett, för att småningom växa ut till en sammanslutning med flera instrument och rikare uttrycksmöjligheter. Sådana blåsorkestrar inedverkar med underhållning i de flesta svenska stadsparker och k a n nästan sägas vara oumbärliga vid stora utomhusfestligheter, demonstrationståg o. s. v. Litteratur- och besättningsfrågorna underlättas för deras vidkommande av militärmusiken, som är relativt rikt försedd med arrangemang av olika slag. Det måste dock sägas, att repertoaren för denna musik inte alltid håller sig på önskvärd konstnärlig nivå. En rikare differentiering

av repertoaren, gärna med nya verk av svenska tonsättare eller kompositioner i stil med Haydns och Mozarts divertimenti, samt en utveckling av besättningen främst genom en modifiering av bleckblåsinstrumentens förekomst, eventuellt också genom tillägg till ensemblen av stråkinstrument, i syfte att även inomhus kunna ge prov på värdefull och tilldragande musik, synes MU vara aktuella önskemål, vilkas tillgodoseende skulle sätta amatörblåskårerna i stånd att i högre grad än hittills bidraga till det musikkulturella arbetet. Blåskårerna har betydelse även såtillvida, att de kan minska svårigheterna att rekrytera blåsare till amatörorkestrar av symfoniorkestertyp. Förening av instrumentala och vokala former. I det föregående har givits en rätt utförlig beskrivning av olika former för vokal och instrumental verksamhet av skilda slag. Emellertid finns även former för amatörverksamhet, i vilka dessa båda grenar förenar sig med varandra. Även i en trängre krets kan blandningen av röster och instrument vara en osökt och naturlig form för gemensamt musicerande. Sålunda kan i den repertoar, som finnes för blandad kör, ofta någon eller några stämmor utföras instrumentalt, antingen i fördubbling med vad som sjungs eller ersättande någon stämma, vilket för övrigt även brukar bilda ett tacknämligt stöd för de sjungande. Också kanonsången kan utformas till imponerande mått, om den blandas med instrument av skilda slag. Härvid bör också principen om elementära kontraster och klanglig omväxling beaktas, exempelvis genom att i vissa avsnitt låta instrumenten ensamma komma till tals. Även kantaten och körballaden kan vara lämpliga former för amatörer, likaväl som sångspel eller enaktsoperor av lättare eller allvarligare typ. Åter måste här betonas värdet av att textförfattare och tonsättare samarbetar i syfte att få fram nya verk. I oratorieformen ges tillfälle till ett samarbete emellan kör och orkester, som kan ha verkningar långt utanför den egna orten. Det kan här bli tal om ett arbete, som kan förmå alla de bästa krafterna i en hel bygd att samla sig kring en stor uppgift. En stimulerande tanke är, att varje kulturellt centrum årligen skulle kunna anordna åtminstone ett sådant evenemang. De alltmer omtyckta krönikespelen pekar även i denna riktning. Spelmanslag. MU vill slutligen peka på ett område för instrumental amatörverksamhet, som vid början av detta århundrade syntes dömt att tyna bort men som på senare tid visat påtagliga livstecken och förmåga till förnyelse, nämligen spelmansförbunden och den inom dessa bedrivna folkmusiken. Flertalet landskap har sitt eget förbund, och dessa är samlade i ett riksförbund. Till detta är för närvarande anslutna över 1 000 spelmän, eller ungefär lika många som hela antalet militärmusiker i Sverige. Verksamheten består i anordnandet av spelmansstämmor, varvid landskapets spelmän utför låtar i grupper (spelmanslag), enskilt, i duett- eller trioform

65 o. s. v. Även riksspelmansstämmor förekommer, varvid ofta spelmännen avlägger prov för det s. k. Zornmärket, vilket utdelas av en sakkunnig jury. Det gäller därvid att på ett skickligt sätt spela först och främst sitt eget landskaps typiska låtar men även att kunna uppvisa kännedom i övrigt om svensk folkmusik. Vidare bedrives inom spelmansförbunden också ett prisvärt uppteckningsarbete av det egna landskapets instrumentala och vokala folkmusik. Primitiva och egenartade instrument som spilåpipa, bockhorn och nyckelharpa förekommer numera endast i mycket liten utsträckning. Däremot intar fiolen, som under tiden kring sekelskiftet löpte fara att helt undanträngas av dragspelet, en dominerande ställning. Glädjande tendenser att vidga den musikaliska horisonten genom bruket av andra instrument, t. ex. altfiol, har även märkts. Inom spelmansmusiken har emellertid under senaste årtionde tendenser av icke önskvärd art kommit till synes. Stora spelmanslag, ofta av för tillfället sammanrafsade musikanter, har lockats att ge uppträdanden av tivoliartad karaktär och därigenom kommit att undanskymma och i den stora allmänhetens ögon i viss mån nedvärdera betydelsen av den äkta folkmusiken. Genom sin melodiska särart och originella rytmiska vitalitet är dess tradition omistlig för en sund utveckling av vårt folks musikaliska känsla. B , Amatörmusikens

målsättning

Olika konkreta syften kan föranleda deltagande i amatörmusicerande. Men bakom alla desssa syften ligger den spontana lusten att göra något med tonerna, att få en aktiv umgängelse med musiken. Fattar man ordet amatörmusik i dess ursprungligaste och riktigaste innebörd, är den i första hand en strävan efter personlig upplevelse i musikens värld och blir till en ständig upptäcktsfärd, där sångröst och instrument såväl som det trägna arbetet och den ökade tekniska färdigheten är medel på vägen till förståelse av musiken som konst. Det centrala motivet är och förblir kärleken till musiken själv. I det aktiva musicerandet tillföres deltagarna en emotionell stimulans, som i vår civilisations nuvarande läge måste betraktas som ytterst värdefull. Den abstrakt-ideala sidan av musikens väsen har förmågan att påverka känslolivet på renare sätt än någon annan konstart. Även i sina anspråkslösaste former levandegör musiken stämningar och känslonyanser, som berikar och förfinar personligheten. Dess utomordentliga värde såsom fritidssysselsättning står därför utanför varje diskussion. Icke mindre än amatörmusicerandets betydelse för deltagarnas individuella personlighet är dess värde för snart sagt alla gemenskapsformer. Därför har också inom ett stort antal organisationer vuxit fram en amatörmusikverksamhet, som bygger på samfällt musicerande. Ett dylikt musi5— 316705

66 cerande skapar en specifik gemenskap. Bland aktivt musicerande kan man iakttaga en säregen samstämmighet, inför vilken olikheter i tänkesätt, livserfarenhet, yrkesintressen, social och ekonomisk ställning, ålder och kön helt skjutes i hakgrunden. Allbekant är det kamratskap, som förenar sångarbröderna i en manskör. Musiken skapar således, med andra ord, nya gemenskapsformer, där visserligen musikintresset är det ursprungliga bandet men där också rent mänskliga kontakter slutes över gränserna för övriga intressegemenskaper i samhället. Den sociala betydelsen av amatörmusikverksamheten får därför i en tid av starka åsiktsbrytningar och hastig ståndscirkulation icke på något sätt underskattas. Då därtill kommer, att de flesta sammanslutningar och organisationer av allmän karaktär ofta vid fester och samkväm har behov av musik och denna icke alltid lämpligen utföres av för tillfället engagerade fackmusiker, som står främmande för den andliga atmosfär, som förenar deltagarna, torde amatörmusikens värde för det sociala samlivet kunna betecknas såsom helt enkelt omistligt. För MU står det emellertid klart, att musiken utöver vad ovan sagts besitter ett egenvärde för den enskilde. Utredningen vill därför framhålla värdet av att en fackmässig instrumental och vokal utbildning och undervisning meddelas amatörmusikdeltagarna. Att bereda möjligheter härtill och därmed höja amatörmusicerandets kvalitativa nivå är en av de viktigaste uppgifterna på detta område. Det är självklart, att den rika floran av amatör musik likväl kommer att uppvisa högst betydande differenser i fråga om utförandets kvalitet. Amatörmusiken har också ofta mötts med ringaktning från fackmusikaliska kretsar, och kritiken mot dilettantism och smakförsämring har icke sällan haft fog för sig. Härigenom har vissa motsatsförhållanden uppstått, vilka skulle vara onödiga, om amatörmusikens ledning alltid besinnade den begränsning, som är uppdragen för konstutövning av amatörer överhuvud. Skall amatörmusiken kunna fylla sin ideala uppgift ur individuella och sociala synpunkter, måste det ställas ett oeftergivligt krav på kvalitet i arbetet. Deltagarnas individuella utbildning och förkovran är därför av grundläggande betydelse för uppnående av sådant resultat. Att klokt välja repertoar och i instruktionen smidigt balansera mellan uppmuntran och tuktan är den svåraste och kanske viktigaste uppgiften för varje ledare av amatörmusikverksamhet. C. Amatörverksamhetens

anknytning

till

skolan

En av de bärande idéerna i MU:s förslag rörande musiken i våra skolor är utvecklandet av skolungdomens musikaliska aktivitet. Om denna idé förverkligas, och skolorna sålunda blir hemort för ett ungdomens eget musikliv, får man förutsätta, att ett stort antal ungdomar kommer att känna behov att efter slutad skolgång fortsätta med musikalisk verksamhet av olika

slag. MU ser det därför som en väsentlig uppgift att finna former och vägar, med vilka man på ett naturligt sätt kan anknyta till och vidare utveckla det musikaliska intresse och den musikaliska verksamhet, som funnits under skoltiden. Ty det förhållandet är ingalunda ovanligt, att musikintresset, väckt och stimulerat i skolan, tynar bort efter skoltidens slut, då de unga ej vet, vart de skall vända sig, och deras musikintresse sålunda ej får någon vidare näring. Denna anknytningsfråga blir därför ett betydelsefullt moment för hela vår musikkultur i allmänhet och för amatörmusikens livsmöjligheter och trivsel i synnerhet. MU förmenar, att en anknytning till s kol musiken lättast skulle lösa amatörmusikverksamhetens rekryteringssvårigheter. Härigenom skulle en redan i och för sig önskvärd kontinuitet i de musikintresserades aktivitet åstadkommas, frukterna av skolans musikundervisning skulle otvunget kunna tillgodogöras i de vuxnas musikverksamhet, körer och ensembler skulle kunna få en arbetsbefordrande homogenitet i sin sammansättning och en rad ledare och organisationsproblem lättast få en godtagbar lösning. Skolan erbjuder redan nu en betydelsefull utgångspunkt för amatörmusicerande. Där den frivilliga musikundervisningen nått en viss utveckling, har anslutningen på många håll varit överraskande stor. Förhållandena i tre kommuner av helt olika struktur må anföras. I Husby socken i Dalarna (en ren landsbygdskommun) är antalet skolpliktiga barn ungefär 600; av dessa deltager 180, eller 30 procent, i den såsom folklig musikskola organiserade frivilliga musikundervisningen. Även i Nacka är deltagarantalet 30 procent. I Göteborg deltog under vårterminen 1951 i den frivilliga musikundervisningen 1 313 barn, därav 603 i instrumentalmusik och 710 i körsång; de tillgängliga anslagen för denna undervisning motsvarar dock ingalunda behovet, och ett mycket stort antal elever, som anmält sig, har måst avvisas. Att detta musikintresse bland skolbarnen kommer att få ännu större utbredning efter genomförandet av MU:s förslag till skolmusikens ordnande är otvivelaktigt. För en anknytning av amatörmusiken till skolmusiken står flera möjligheter öppna. Man kan peka på den omfattande och under de senaste åren starkt växande musikverksamhet, som bedrives i folkliga bildnings- och studieorganisationer. Efter förslag av 1944 års folkbildningsutredning har genom kungl. kung. den 5 juni 1953 (nr 392) vidtagits viss ändring i kungl. kung. den 30 juni 1947 ang. statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet för att främja anknytningen till skolmusiken. Den nedre åldersgränsen för medlemskap i ungdomscirklar, 14 år, skall icke tillämpas, då det gäller musikcirklar. Den vidtagna ändringen kan säkerligen få stor betydelse i angivet syfte, särskilt på mindre och avsides liggande orter och kommuner, där t. ex. en godtemplarloge, en SLU-avdelning e. d. är den enda organisation, som bär upp det folkliga kulturlivet på orten. I en av kommun anordnad amatör musikverksamhet sker anknytningen

68 till skolan på annat sätt. Där kan ungdomar, som avslutat sin skolgång, beredas tillfälle att fortsätta sin utbildning i samma musikskola, i vilken de gått under skoltiden. De som deltagit i orkesterövningar etc. har möjlighet att också kvarstå i orkestern. Här består ett direkt samband med de under skoltiden prövade arbetsformerna, och det skapas kontinuitet i hela den amatörmusikaliska verksamheten. Anknytningen till skolan kan uppenbarligen bli avsevärt effektivare i den kommunala musikverksamheten. MU vill här erinra om att den frivilliga musiken i skolorna av utredningen betraktas som en form av amatörmusicerande. Enhetligheten i organisatoriskt avseende inom skol- och amatörmusiken öppnar särskilda möjligheter till kontinuitet i musikverksamheten. Jfr avd. Il, kap. 4. D . Offentliga

framträdanden

Tyngdpunkten för musikamatörernas arbete måste under alla förhållanden ligga i den gemensamma övningen och den individuella utbildningen. Ä andra sidan är det fullt naturligt, att denna verksamhet liksom all annan känner behov att mer eller mindre offentligt redovisa sina resultat. För alla deltagare är det en stimulans att få inrikta arbetet på ett mål utanför övandet och sammusicerandet. Musikcirklar och ensembler i föreningar och organisationer strävar att sprida glans och trevnad åt sammankomster och fester, och snart sagt varje kör siktar i sitt arbete på ett konsertframträdande i någon form. Alla sådana framträdanden inför andra äger en lustbetoning, som — såsom 1944 års folkbildningsutredning i sitt tidigare nämnda betänkande uttrycker det — kan sägas sprida sig bakåt till en lång tids mera monotona övningsarbete. Strävan mot något slag av offentlighet är sålunda otivelaktigt av godo och bör icke undertryckas, även om det är av vikt, att icke själva övningsarbetets utveckling på längre sikt därigenom förryckes. När det gäller större ensembler eller orkestrar, blir kraven vid dylika framträdanden utanför den egna kretsen högre, och det är icke ovanligt, att man då tar tillfällig medverkan av fackmusiker. Under lyckliga omständigheter uppnås därvid på sina håll vackra konstnärliga prestationer. I detta sammanhang må uppmärksammas de till SOR anslutna orkestrarna, vilka — ehuru amatörorkestrar, låt vara med mer eller mindre regelmässig komplettering av yrkesmusiker i växlande omfattning — för att bli delaktiga av till SOR utgående statligt bidrag skall giva visst antal konserter årligen. Deras karaktär av huvudsakligen amatörorkestrar gör visserligen en jämförelse med yrkesorkestrarnas standard orimlig. När de fungerar som konsertgivande, måste man emellertid ställa höga krav på prestationernas kvalitet, om ett statligt stöd för konsertgivande skall kunna motiveras, och denna har, såsom MU framhållit i avd. IV rörande konsertväsendet och de statsunderstödda symfoniorkestrarna, mångenstädes visat

69 sig vara otillfredsställande. Anledningen härtill har många gånger legat i ambitionen att uppföra verk, som legat långt över orkestermedlemmarnas förmåga. På grund av hittills tillämpade bestämmelser kan det knappast någonsin för en SOR-orkester bli fråga om att inrikta arbetet på en fortskridande utveckling av deltagarnas tekniska och allmänmusikaliska förmåga. Det gäller i stället att så gott det går trimma deltagande amatörer för deras stämmor i verk, som utvalts för att sammanställa ett attraktivt konsertprogram. Dessa omdömen, som visserligen kan synas hårda men som delas av flertalet ansvarskännande tonkonstnärer, vilka haft tillfälle att lära känna SORorkestrars verksamhet, innebär, att dessa orkestrar inte kan sägas motsvara sin uppgift vare sig ur synpunkten av fruktbärande amatörmusikaliskt arbete eller såsom konsertgivande institutioner, över huvud måste det anses vara problematiskt att med nuvarande tekniska nivå av amatörmusicerandet i vårt land organisatoriskt sammankoppla amatörarbete och konsertgivning. MU vill därför påyrka en klar boskillnad mellan å ena sidan en konstnärlig konsertverksamhet, som tar sikte på att till allmänheten förmedla de stora symfoniska verken, och å andra sidan amatörernas arbete, som vid lämpliga tillfällen krönes genom offentliga framträdanden. MU föreslår, att amatörorkestrarnas verksamhet i allmänhet koncentreras på amatörmusikaliskt arbete och icke, såsom f. n. i fråga om SORorkestrarna är fallet, bindes av villkor, som kräver prestanda i form av visst antal givna konserter med symfonisk musik. Denna kategori av orkestrar kommer att få en utomordentlig musikkulturell betydelse såsom samlingspunkt för rutinerade amatörer, yrkesmusiker med intresse för saken och ungdomar med håg och fallenhet för musikutövning. I en sådan form kan ett fritt, ambitiöst och kultiverat amatörmusicerande med framgång byggas upp. Att sådana orkestrar stundom samlar sig till offentliga framträdanden i skilda former inför publik är ytterst värdefullt såsom stimulerande inslag i deras arbete. Sådana framträdanden är en naturlig frukt av en blomstrande musikalisk amatörverksamhet. Men antalet konserter, ävensom repertoaren, bör anpassas efter den kvalitativa standarden i varje särskilt fall. Sådana orkestrar skall lämpligen erhålla offentligt stöd i de former MU närmare anger i denna avd. De amatörorkestrar återigen, vilka av den centrala myndigheten, musikrådet (se avd. XIV), anses med hänsyn till kvaliteten av sina prestationer k u n n a godkännas såsom konsertgivande institutioner, skall komma i åtnjutande av särskilt konsertgivningsbidrag. Sistnämnda bidrag är enligt vad som sägs i avd. IV kap. 2 B och kap. 3 avsett att utgå oberoende av bidraget till amatörmusikalisk verksamhet enligt förevarande avd. Därest således viss amatörorkester skulle vara organiserad på sådant sätt, att bidrag utgår enligt reglerna i kap. 6 nedan, eller eljest sådan orkester skulle erhålla bi-

drag till amatörmusikalisk verksamhet, utgör detta icke hinder för att till samma orkester utgår bidrag även till konsertgivning. En annan sak är, att orkesterns behov av konsertgivningsbidrag påverkas av amatörbidraget, en omständighet, till vilken musikrådet har att ta hänsyn vid utmätande av konsertgivningsbidragets storlek. Vad här sagts rörande orkester gäller även andra konserterande amatörensembler, t. ex. körer.

E.

Repertoar

Som en allmän regel för allt ansvarsmedvetet musikutövande, även av amatörer, kan sägas, att kvalitet under alla förhållanden måste eftersträvas och att det är bättre att göra musik i mindre former och göra den väl än att arbeta med större verk utan att kunna behärska dess olika delar. Amatörmusiken måste därför undvika sådana verk, som endast lämpar sig för yrkesmusiker. Därigenom kommer den stora orkesterlitteraturen aldrig att kunna allsidigt representeras på amatörmusikens program. Komponister som Wagner, Liszt, Brahms och Tjajkovskij och många andra tillhörande den romantiska och moderna orkesterstilen, måste i allmänhet förbigås. Musik från äldre skeden, då klyftan mellan yrkesmusiker och amatörer ännu ej blivit så stor, bör i stället kunna erbjuda kompensation. Nutida tonsättare av stora mått i England och Tyskland (Vaughan Williams, Hindemith m. fl.) har skrivit musik för amatörmusikens speciella behov, och MU vill framhålla betydelsen av att svenska tonsättare också tar sig an liknande uppgifter. Därvid bör erinras om att det är en relativt sen företeelse i musikens historia, att musiker helt ägnar sig åt komposition. Före 1800-talet stod alla komponister mitt uppe i ett praktiskt musikarbete och skrev sina verk för dettas behov. Ett deltagande i amatörverksamheten skulle ej allenast skänka våra komponister rika impulser utan även verksamt bidraga till att minska klyftan mellan konstmusiken och folket. MU vill också påpeka värdet av att amatör musikens repertoar anknyter till den svenska folkmusiken. Detta har skett i betydande utsträckning för körmusikens del, men den svenska folkmusiken har mycket att ge även instrumentalmusiken. Ett ansenligt material finnes upptecknat men har hittills icke utnyttjats och skulle genom skickligt gjorda arrangemang för alternativa besättningar kunna tillföra amatörmusiken en rik och värdefull repertoar. Likaså kan den stil, som representeras av Bellmansmelodierna, vara av intresse för amatörmusiken. Amatörmusikverksamheten kommer alltid att vara beroende av arrangemang och kan icke alltid syssla med originalkompositioner. Häri ligger en viss fara, då många verk med naturnödvändighet måste förlora på att arrangeras. Det väsentliga är emellertid, att det konstnärliga ansvaret för arrangemang alltid måste läggas i händerna på yrkesskickliga och om-

71 dömesgilla musiker. MU har beaktat dessa krav vid utarbetande av studieplaner för undervisningen vid musikhögskolan. Beträffande önskvärdheten av särskilda utgåvor, avpassade för amatörmusikalisk verksamhet, vill MU hänvisa till framställningen rörande förlagsverksamhet. F.

Musikförståelse

Varje sysslande med musik öppnar människor för musikens konstnärliga värden. Man blir alltmera förtrogen med tonernas material, iakttar allt lättare, vad som försiggår i musiken, uppfattar allt snabbare sammanhanget i kompositionen och vinner småningom känsla för musikens form i stort som smått. Det är givet, att varje ledare tar tillfället i akt att under arbetets gång fästa deltagarnas uppmärksamhet på hållpunkter för en mera syntetisk uppfattning och upplevelse av tonverket än den som kan vinnas ur den enskilda stämman, och det kan betraktas som önskvärt, att denna detalj ägnas ett systematiskt studium i all amatörverksamhet. Men det finns överallt ett stort antal musikvänner, som av en eller annan anledning icke själva känner sig manade att aktivt deltaga i musikutövning men som med begärlighet griper varje tillfälle att genom lyssnande komma musiken närmare. Mångenstädes har för dem organiserats lyssnargrupper, som under sakkunnig ledning söker intränga i genom grammofon eller radioframförande tillgängliga stora verk. I samband härmed ges också utblickar på musikhistoriska sammanhang och olika stilepokers karaktär. Sådana lyssnargrupper får naturligt studiecirkelns form, och inom bildningsverksamheten har också initiativ tagits i denna riktning. Detta förefaller vara en form av musikstudium, som inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet borde kunna ytterligare utvecklas. Arbetet i lyssnargrupper har en utomordentlig musikkulturell betydelse. Den sätter människor i stånd att djupare än eljest berika sig själva genom tonkonstens verk och den skapar goda och personligt reagerande lyssnare för all musikutövning. Då den icke gäller yrkesmässig utbildning utan musikalisk folkbildning, synes det riktigt att förena den med amatörmusikverksamheten, med vilken den har naturliga anknytningspunkter och inom vilken lämpliga ledare kan förväntas stå till buds. Man kan tänka sig, att en instrumentalgrupp, ensemble, orkester eller kör organiserar sig också som en lyssnargrupp, i vilken även icke utövande musikvänner kan deltaga. Till en sådan lyssnargrupps arbetsmaterial hör givetvis också föredrag om musik liksom även avlyssnandet av lämpliga radioframföranden, vilka då bör på ändamålsenligt sätt prepareras genom förutgående analys. MU vill i detta sammanhang beröra anordnandet av skivbibliotek vid våra folkbibliotek. Avsikten med dessa är att öppna en möjlighet för enskilda och studiegrupper att med grammofonens hjälp göra sig förtrogna

72 med goda musikverk. Det är givet, att ett dylikt arrangemang medför en hel del nya problem, främst rörande utbildningen av de bibliotekarier, som skall omhänderha utlåningsverksamheten. För att kunna betjäna allmänheten på ändamålsenligt sätt är det nämligen önskvärt, att de, förutom sin vanliga bibliotekarieutbildning, besitter vissa musikaliska kunskaper. Vidare uppstår behov av ökat utrymme, bl. a. akustiskt isolerade lyssnarrum med erforderlig uppspelningsapparatur. Önskvärt är också, att man kan disponera noter till de inspelade verken för att underlätta studiet för dem som kan läsa notskrift. Grammofonbiblioteken kommer att draga förhållandevis stora kostnader. Det är inte bara anskaffandet av en första uppsättning skivor och det senare kompletterandet med nya inspelningar som blir dyrt. Grammofonskivor är ömtåliga föremål, som lätt skadas, och den normala förslitningen av plattorna är icke ringa. Jämförelsevis stora belopp kommer därför att erfordras till ersättning av nötta skivor. Hittills har endast vid ett fåtal bibliotek inrättats särskilda avdelningar för grammofonskivor och vid dessa medgives endast avlyssning i biblioteket men icke hemlån. Det kan emellertid iakttagas ett ökat intresse för att inrätta skivbibliotek. Förberedande åtgärder i dylikt syfte har företagits på flera håll. Ehuru MU finner skivbibliotek kunna bidraga till att vidga musikintresset och fördjupa förståelsen av god musik, synes det dock välbetänkt att låta med speciella stödåtgärder bero, till dess närmare erfarenheter vunnits rörande bibliotekens betydelse i det musikaliska bildningsarbetet. För en dylik mera avvaktande hållning talar även den omständigheten, att numera i handeln förekommande inspelningsapparaturer för privat bruk kan komma att inverka på den roll, skivbiblioteken — och grammofonindustrien — kommer att spela i framtiden. Med hänsyn till den osäkerhet, man måste hysa inför skivbibliotekens framtida uppgifter, har MU ansett sig böra f. n. allenast hänvisa till nu gällande bestämmelser om folkbiblioteksväsendet. Dessa föreligger i kungl. kung. den 24 januari 1930 (nr 15) angående understödjande av folkbiblioteksväsendet (jämte ändringar). Vid tillämpningen av däri meddelade föreskrifter har icke medgivits statsbidrag till kostnader för skivbibliotek. I det av folkbibliotekssakkunniga år 1949 avgivna betänkandet Folk- och skolbibliotek (SOU 1949:28) har emellertid föreslagits sådana bestämmelser (se förslag till kungl. kung. angående bidrag till folkbiblioteksväsendet § 2), att möjligheter skulle uppstå att erhålla statsbidrag även till sådana kostnader. De sakkunniga går visserligen icke närmare in på detta spörsmål, men att frågan likväl beaktats framgår av de utav de sakkunniga anförda principiella synpunkterna på folkbibliotekens uppgifter: »att till medborgarnas förfogande kostnadsfritt ställa böcker och annat material för förmedling

73 av tankar och idéer». Såsom exempel på dylikt material namnes bl. a. grammofonskivor. MU vill för sin del tillägga att, såsom ovan antytts, även noter till de inspelade verken, bör finnas disponibla på folkbiblioteken. De sakkunniga uttalar vidare, att folkbiblioteket »skall välja detta material så, att det bäst svarar mot medborgarnas behov, självfallet inom de gränser, som hänsynen till elementära konstnärliga krav uppdrager». Beträffande det sålunda angivna kravet på konstnärlighet, vilket säkerligen icke formulerats med tanke på musikaliska verk, vill MU endast betona, att man ifråga om val av repertoar på grammofonskivor bör ställa mycket höga konstnärliga anspråk. Slutligen finner MU anledning framhålla, att vid försäljning av grammofonskivor (ävensom grammofoner och grammofonverk m. m.) uttages skatt enligt kungl. förordn. den 5 mars 1948 om försäljningsskatt (nr 85, med senare ändringar). Skatten utgår med en eller tre kronor per grammofonskiva, beroende på speltidens längd. Undantagna är skivor med allenast intalad text, avsedda för undervisningsändamål, eller sådana, som är framställda var och en i endast ett exemplar. Grammofonskivor med inspelad musik har därmed jämställts med vissa mattor, arbeten av guld, silver och platina, pärlor och koraller, ädelstenar etc. MU, som för sin del menar, att grammofonskivan principiellt icke är en lyxartikel utan, liksom t. ex. boken, ett »material för förmedling av tankar och idéer», av vars försäljning staten icke bör draga vinst, vill hemställa, att försäljningsskatten å grammofonskivor upphäves. Samtidigt bör även övervägas slopande av den försäljningsskatt, som f. n. utgår med 20 procent av beskattningsvärdet å grammofoner och grammofonverk, för grammofonverk avsedda elektriska motorer och elektriska ljuddosor. Även filmen erbjuder ett medel i upplysningens och propagandans tjänst, och den har också funnit vidsträckt användning för dylika syften såväl här i Sverige som utomlands. För odlande av den musikaliska förståelsen besitter filmen säkerligen ett icke ringa bildningsvärde, som det är av vikt alt tillvarataga. Formerna härför kan emellertid, enligt MU:s mening, bestämmas endast mot bakgrunden av åtgärder, avseende filmens utnyttjande såsom ett pedagogiskt medel över huvud taget. Denna fråga har också varit föremål för utredningar i flera omgångar. Således bör i samband med åtgärder för att rationellt utnyttja filmens pedagogiska och informatoriska värde i allmänhet beaktas även dess möjligheter att bidra till musikbildningens främjande. G. Solistmedverkan av tonkonstnärer Vid en diskussion om principer och riktlinjer för amatörmusikverksamheten bör frågan om konserter av yrkesmusiker icke förbigås. Musikamatörer, som icke får tillfälle att åhöra ur konstnärlig synpunkt fullvärdiga musikaliska prestationer av goda artister, är avstängda från ett område,

74 där deras förståelse i musikaliska ting kan vidgas och deras musikaliska erfarenheter fördjupas. Å andra sidan förutsätter ett livligt konserterande av yrkesmusiker en intresserad och skolad publik, vilken fostrats bl. a. genom egen musikutövning i hem och sammanslutningar av olika slag. Först där en livaktig musikalisk amatörverksamhet kompletteras av en ändamålsenligt upplagd konsertverksamhet av yrkesmusiker, kan en musikkultur i egentlig mening uppstå. Konsertverksamheten bör inte bara omfatta solo- och kammarmusikaftnar. Det är naturligt, att kända solister engageras även till konserter, som anordnas av amatörorkestrar. Såväl orkestermedlemmar som dirigenter kan därigenom erhålla värdefulla impulser och sporras till ökade ansträngningar i sin verksamhet. Det synes MU väl motiverat, att i den mån kostnaderna för engagemang av solister icke täckes av entréavgifter o. dyl., vederbörande kommun lämnar härför erforderlig ekonomisk hjälp. MU har icke funnit lämpligt att i detta sammanhang föreslå statsbidrag för ersättning till yrkesmusikers eller solisters tillfälliga medverkan. Utredningen anser förvisso ett organiserat konsertväsende vara av sådan vikt, att ett statligt stöd i någon form är berättigat. Men detta torde principiellt icke böra utgå av medel, avsedda för amatörverksamheten, utan ur ett särskilt anslag till bidrag till konsertgivning. Denna åtskillnad mellan amatörverksamhet som sådan och konsertgivning har redan under litt. D. Offentliga framträdande i detta kapitel behandlats vad betr. SOR-orkestrars och andra amatörensemblers konsertverksamhet. MU vill därför hänvisa till sitt förslag om konsertgivningsbidrag i avd. IV kap. 3. Engagerandet av yrkesmusiker sammanhänger även med frågan om förmedling av artister, se avd. IV kap. 4. Folkbildningsutredningen har i sitt betänkande, del II (sid. 113 ff.), framhållit värdet för amatörer av kontakt med den fullvärdiga konsten och föreslagit, att som ett provisorium — intill dess att MU hunne framlägga förslag härom — möjligheter borde öppnas för centralbyråerna för föreläsningsverksamheten att ansöka om bidrag för sagda ändamål ur anslaget för bildningspropaganda på landsbygden. MU vill livligt tillstyrka detta förslag men samtidigt framhålla, att den föreslagna anordningen icke torde innebära en lämplig definitiv lösning av frågan. MU återkommer till folkbildningsutredningens förslag i denna sak i avd. IV kap. 3.

Kapitel 4. Utvecklingsmöjligheter inom olika organisationsformer Ställer man frågan, huruvida den amatör musikverksamhet, som nu bedrives i så stor skala och som mötes av ett uppenbart växande intresse, för närvarande fyller de uppgifter som ovan skisserats, kan man knappast

75 oförbehållsamt svara jakande. Bilden av amatörmusiken i vårt land uppvisar många ljusa och glädjande sidor — en utbredd spontan lust att vara musikaliskt verksam, många ledares storartat hängivna arbete, kommuners, organisationers, företags och enskildas ofta betydande ekonomiska uppoffringar, kloka och vittutseende program för verksamheten på många håll, för att nu blott nämna några av de mest framträdande faktorerna. Emellertid synes verksamheten icke alltid ge ett resultat, som ansträngningarna skulle berättiga till och som skulle motsvara dess mål och betydelse ur individuell, social och konstnärlig synpunkt. Mest iögonfallande är ojämnheten i arbetets kvalitet. Orsaken till detta förhållande är icke enbart den skriande bristen på goda ledare, förtrogna med det folkliga bildningsarbetets speciella pedagogik, och på lämplig litteratur eller myndigheters och huvudmäns kallsinnighet. MU håller före, att en väsentlig orsak till dessa svårigheter är att söka även i arten för rekrytering av deltagare i amatörmusicerande. Det är påfallande, hur tillfälligt anslutningen till amatörverksamhet vanligen sker. I en del fall är det några få intresserade personers initiativ, som skapar en liten krets av likasinnade, vilka samlas kring ett musikaliskt arbete motsvarande deltagarnas smakriktning och förmåga. I andra fall finner den enskilde intresserade småningom kontakt med en redan existerande grupp amatörmusiker, ansluter sig till den och får deltaga i dess musicerande. Ibland anpassar han sig, och ett fruktbärande arbete fortsätter, ibland blir det besvikenhet å ömse sidor, och kontakten bry tes. I alla dessa fall rör det sig om en aktivitet inom ganska snäva sociala gränser, det är ofta personer från samma miljö, som på detta sätt kommer samman. En betydande del av nu förekommande amatörmusik har uppkommit inom organisationer med andra mål och intressen än det musikaliska. Redan tidigare har framhållits de insatser, som gjorts inom ABF, IOGT, NTO, JUF, SLU in. fl. Vid sidan av lusten till musikutövning synes här i huvudsak två faktorer ha varit verksamma för uppkomsten av musikaliskt arbete: dels behovet av musikalisk underhållning vid samkväm och fester, dels önskan att skapa sysselsättning av förströelsekaraktär för medlemmarna vid sidan av organisationens egentliga arbetsuppgifter. De musikcirklar, ensembler och körer, som på detta sätt kommit till stånd, har rekryterats av musikaliska förmågor, som tillfälligtvis varit till finnandes inom organisationen i fråga. Deras musikaliska begåvning och förutbildning har alltid visat sig ytterst olikartad. Härigenom har stora svårigheter yppat sig för ett arbete med konstnärligt försvarbart resultat. Häri torde också ligga en av huvudorsakerna till den av 1944 års folkbildningsutredning påtalade ensidigt tekniska inriktningen av arbetet. Inom en enskild lokal organisation, som bildats ur synpunkter av bestämda ideella, religiösa o. s. v. intressen, kan ett ur musikalisk synpunkt naturligt urval av

musikcirklarnas deltagare endast sällan, och då blott i större städer och samhällen, komma till stånd och grupperingar av deltagare till effektiva arbetsenheter ernås. Det har understundom gjorts gällande, att medlemskap i en organisation skapar en samhörighet, som bl. a. stimulerar till musikalisk verksamhet. Denna skulle ej få den levande kraften ur musiken själv utan ur den gemenskap, som organisationen grundar sig på, och därförutan skulle musikverksamheten icke ha kunnat nå sina framgångar. Denna synpunkt förefaller i väsentlig grad vara ett utslag av önsketänkande. Att musiken icke skulle äga en egen samlande kraft är en absurd tanke. Musikintresset är ett autonomt intresse och bör fördenskull också givas autonoma möjligheter för tillvaratagandet. Härtill kommer, att en mycket stor del av landets ungdom och vuxna befolkning står utanför ett aktivt deltagande i de statsunderstödda folkbildningsorganisationerna. Dessas geografiska fördelning är också ofta mer eller mindre slumpartad. Man torde vidare k u n n a våga en förmodan, att det i första hand är intellektuellt och politiskt intresserade ungdomar, som spontant söker sig till dessa organisationer. De ursprungligt musikintresserade är sannolikt mera emotionellt lagda och därför mera senfärdiga att knyta sådana kontakter. Det torde vidare vara uppenbart, att den spontana anslutningen till bildnings- och andra ideella organisationer i regel sker relativt sent, sällan före 18-årsåldern. Det är först sedan de unga vunnit en viss orientering i yrkeslivet och vuxit ur pubertetsålderns kriser, som de på nytt gripes av föreningsintresse och entusiasmeras av ideella målsättningar. För en mycket stor del av vårt lands ungdom blir de första åren efter skolan en vacklans och osäkerhetens tid, som i viss mån må vara nyttig och nödvändig såsom led i personlighetsutvecklingen men som också ställer stora och särskilda krav på de krafter i samhället, som vill hjälpa ungdomen till rätta. Man synes då vara ense om att det är angeläget att skapa smidiga former för personlighetsbefordrande aktivitet och värdefull förströelse just under dessa år. Att en musikalisk verksamhet av lämplig art har en utomordentlig uppgift i detta ungdomsarbete behöver inte i detta sammanhang närmare utvecklas. Även folkbildningsutredningen har beaktat de svårigheter, som föreligger för personer, som ej är anslutna till statsbidragsberättigad folkbildningsorganisation. Enligt kungl. kung. den 30 juni 1947 angående understöd till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet ( § 2 1 ) må visserligen bidrag av statsmedel utgå även till fristående studiecirklar. För att allmänheten skall kunna utnyttja denna möjlighet förutsattes dock en icke ringa kännedom om administrativa former och förfaringssätt. För administrationskostnader kan i dylika fall icke heller utgå statsbidrag. Det är uppenbart, att i praktiken denna grupp av medborgare i större utsträckning icke

kommer att kunna utnyttja det statliga stödet till amatörmusiken inom de hävdvunna formerna för folkbildningsarbetet. Med fog kan för övrigt ifrågasättas, om cirkeln som grundläggande arbetsform alltid är den lämpliga för amatörmusikens del. I synnerhet gäller detta den musikaliska utbildningen av den enskilde deltagaren. Erfarenheten har också visat, att då man inom en avdelning syftat härtill, man i realiteten måst frångå denna arbetsform och i stället inrättat verksamheten som en musikskola med individuella lektioner, åtminstone när det ej längre är fråga om elementärstadiet. Cirkeln utgör i dessa fall endast en konstruktion för redovisningen av arbetets omfattning. I den på förslag av folkbildningsutredningen genom kungl. kung. den 5 juni 1953 (nr 392) vidtagna ändringen i 26 § av kungl. kung. den 30 juni 1947 har frågan formellt lösts så, att med cirkelsammankomst må kunna jämställas »musiklektion för sådan handledning av mindre deltagargrupper eller enskilda deltagare, som utgör nödig förberedelse till cirkelns gemensamma arbete». Det sista villkoret är nödvändigt ur synpunkten av amatörmusiken såsom en samfälld verksamhet men innebär i realiteten i inånga fall en fiktion. Vad beträffar den individuella undervisningen vill MU, utöver vad som anförts beträffande cirkeln som arbetsform, framhålla, att utbildningsmöjligheterna inom folkbildningsorganisationerna måste bliva begränsade, när det gäller ett mera avancerat stadium. De deltagare, som har musikaliska förutsättningar till en vidareutveckling, är i förhållande till hela antalet musicerande ringa. De lokala avdelningarna inom studieförbunden är på många håll så små, att man rimligen icke för det relativa fåtal, varom här är fråga, kan anställa instruktörer med för denna uppgift tillräckliga kvalifikationer. Bristen på kvalificerade instruktörer gör det nödvändigt att så långt möjligt utnyttja dessas arbetskraft. Därför bör mera avancerade amatörmusiker på en ort, eventuellt flera orter, oberoende av tillhörighet till viss organisation kunna hänvisas till tillgänglig kvalificerad instruktör. För de verksamma musikbildningsorganisationerna har däremot ett utmärkande drag hittills varit, att varje organisation bedrivit sin verksamhet tämligen avskild från andra på samma ort. Detta förhållande har mångenstädes medfört, att förefintliga resurser att sammansätta goda orkestrar och körer icke kunnat utnyttjas. Folkbildningsutredningen har också funnit anledning att beklaga denna isoleringstendens. I vissa fall har dock samarbete upptagits mellan de på en ort verksamma folkbildningsorganisationerna. Det är av stort intresse att, i likhet med folkbildningsutredningen, notera, att just i dylika fall utvecklingen lett till att man på flera orter startat en kommunal amatörmusikverksamhet. Den värdesättning av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, som gjorts i detta kapitel, har företagits ur synpunkten, i vad mån de önskemål beträffande amatörmusikens framtida gestaltning, som tidigare ut-

78 vecklats, skulle kunna realiseras inom denna organisation. Däremot innebär det sagda icke en kritik av verksamheten som sådan. Med utgångspunkt i den målsättning för musikarbetet, man i allmänhet anlagt inom folkbildningsorganisationerna själva, har verksamheten varit fruktbringande. Det arbete och intresse, som ägnats amatörmusiken, är värt allt erkännande och har säkerligen haft återverkningar på hela vår musikkultur. Med berömvärt nit har också folkbildningsorganisationerna på senare år gripit sig an med uppgiften att förbättra och höja kvaliteten av sitt musikarbete. Vad 1944 års folkbildningsutredning i sitt betänkande rörande estetiskt folkbildningsarbete anfört beträffande bristfälligheter i verksamheten är säkerligen ägnat att väcka eftertanke hos många instruktörer. 1 betänkandet föreslås tillika en rad åtgärder till främjande av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet på musikens område, bl. a. ökning av statsanslagen för folkbildningsändamål, vilken enbart för musikens del skulle snarare över- än understiga en halv miljon kronor. Här föreligger emellertid organisatoriskt sett sådana förhållanden, att ett förverkligande av amatörmusikens syften, sådana som MU ser dem, näppeligen låter sig göra helt inom det fria folkbildningsarbetets ram. Enligt MU:s mening bör vid sidan av folkbildningsorganisationerna skapas organisatoriska förutsättningar för amatörmusikens vidare utveckling. MU anser, att i sådant syfte en på kommunernas ansvar bedriven amatörmusikalisk verksamhet skulle vara av största betydelse. Som av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, har denna utformats olika i olika kommuner, allt efter vad som ansetts behövligt och önskvärt. Man har att räkna med att den kommunala verksamheten även framdeles kommer att få olika innehåll och omfattning på skilda orter. Det väsentliga i detta sammanhang är, att denna verksamhet principiellt kan omfatta alla de aktivitetsformer, som ovan nämnts, och inom detta område erbjuda medborgarna möjlighet att deltaga utan hänsyn till medlemskap i särskilda organisationer. Genom anordnandet av kommunala musikskolor kan vidare utbildningsfrågan lösas på ett ändamålsenligt sätt. Av särskild vikt är, att därvid anknytningen till skolan kan givas en effektiv utformning. Erfarenheten har nämligen visat, att det varit möjligt för från skolan avgående elever att behålla kontakten med skolans frivilliga musicerande och efter ytterligare förkovran vinna inträde i en ungdomsorkester. På detta sätt har man kunnat hålla kontinuiteten i utbildningen vid makt. Genom att sålunda bygga ut samhällets musikliv kring skolmusiken såsom kärna skulle inte endast rekryteringsproblemet få sin lösning. Många praktiska och ekonomiska fördelar kunde även vinnas. Så skulle, som tidigare i olika sammanhang antytts, t. ex. de speciallärare, som i viss utsträckning behöver anställas för skolans musikundervisning, kunna utnyttjas som dirigenter och instruktörer även inom de vuxnas musiksammanslutningar. Bristen på kunniga ledare gör sig starkt gällande, särskilt i glest befolkade

79 trakter, och genom en sådan samordning skulle en direkt besparing av arbetskraft och pengar kunna göras. Därutöver synes det klart, att musiklivet som helhet på en ort skulle vinna på att komma under kommuns ansvar. Härigenom skulle det kunna målmedvetet uppbyggas från grunden och samla alla för musiken arbetande krafter till gemensamma ansträngningar. Enskilda initiativ av musikintresserade skulle i kommunens hägn kunna finna ett forum för sina syften. I det föregående har berörts vissa problem, som sammanhänger med utbildningen på ett högre stadium av mera begåvade elever. MU betraktar det som högeligen önskvärt, att möjlighet beredes till utbildning ända upp på det stadium, där inträde i konservatorium kan förekomma. I en regionalt upplagd verksamhet faller det sig naturligt att lösa denna fråga genom anlitande av särskilt högt kvalificerade instruktörer, som kan vara gemensamma för flera orter eller t. o. m. för ett helt landstingsområde. Ett samarbete inom kommunernas ainatörmusikverksamhet är också nödvändigt för att över huvud taget rätt kunna utnyttja de fåtaliga instruktörs- och ledarkrafterna. Att överskatta de personella resurserna, kvantitativt eller kvalitativt, skulle enligt MU:s bestämda uppfattning medföra katastrofala verkningar för amatörmusikens växt. Även ekonomiska överväganden leder ofrånkomligt till slutsatsen, att man måste eftersträva former för samarbete beträffande val och avlöning av instruktörer och ledare. Samlandet av alla musikaliskt verksamma krafter inom ett samhälle kan, som ovan påpekats, möjliggöra bildandet av goda orkestrar och körer. Att en sådan utveckling är av utomordentlig betydelse för en orts musikliv ligger i öppen dag. I många fall kan ett stort antal större verk, lämpade för amatörutförande och ur olika synpunkter önskvärda för verksamhetens program, icke bemästras av en enskild sammanslutnings musikutövande medlemmar. ABF-cirkeln saknar kanske ett antal instrument, som finns i NTO-cirkeln och som är nödvändiga för framförandet av ett visst verk. Den kör, som bäst skulle klara ett körparti, finnes kanske inom någon religiös organisation. Det är lika naturligt som nödvändigt för amatörverksamhetens framgångsrika bedrivande, att under sådana omständigheter en samverkan kommer till stånd, och erfarenheten ger vid handen, att en samordnande instans för musikintresset på orten är en praktisk form för uppnåendet av ett fruktbärande samarbete. MU anser således, att kommunerna bör animeras, främst genom väl avvägda statsbidrag, att stödja strävandena till musiklivets höjande inom respektive kommuner. Början skall göras i skolan, och MU betraktar ett förverkligande så snart som möjligt av sitt förslag till skolmusikens ordnande såsom en förutsättning för ett uppbyggande av en på längre sikt framgångsrik ainatörmusikverksamhet. I anknytning till skolan bör verksamheten utbyggas vidare i form av stöd åt frivillig musikutbildning och

80 musikutövning av olika slag. Denna frivilliga musikverksamhet skall självfallet inte begränsas till ungdomar, som just slutat skolan, utan omfatta även vuxna, som hyser intresse för vidare utbildning. Kommunerna måste låta sig angeläget vara, att körsammanslutningar, stråk- och blåsorkestrar och andra former för amatörmusik uppmuntras och utvecklas. Detta är för många kommuner intet nytt. Tvärtom har, såsom i det föregående redovisats, ett mycket stort antal kommunala initiativ tagits och en omfattande musikverksamhet kommit till stånd. Alltjämt rapporteras ofta, att kommuner av växlande storlek gör undersökningar för och förbereder åtgärder för ett omhändertagande av det musikaliska intresset. Vad MU syftar till är att anvisa organisatoriska former för att dessa värdefulla kommunala insatser skall kunna ytterligare utbyggas och vinna efterföljd i hela vårt land. Därvid är MU fullt medveten om att uppfyllandet av dessa önskemål kräver uppoffringar av ekonomisk art, men dessa torde näppeligen vara av den storleksordning, att de bör avskräcka från en insats, som syftar till att göra hela vårt folk delaktigt av musikens estetiska och kulturella värden.

Kapitel 5. Den kommunala amatörmusikverksamhetens förhållande till andra organisationers verksamhet MU räknar icke med att en kommunal amatörmusikverksamhet skall äga rum i alla orter. Det blir förhållandena på orten som avgör, om kommunen kommer att vidtaga åtgärder härför. Kommunen måste själv ta initiativet. På många håll kommer således såsom hittills arbetet inom folkbildningsorganisationerna att bli den enda formen för ordnad amatörmusikverksamhet. I andra orter kominer denna att kompletteras av kommunernas insatser. Dessa är således icke avsedda att göra organisationernas arbete obehövligt. Utvecklingen på respektive orter får själv anvisa vägen. Utredningens förslag går ut på att vid sidan av det traditionella folkbildningsarbetet ge möjligheter till en regional samordning, för vilken oberoende av bidrag enligt kungl. kung. den 30 juni 1947 kan utgå statligt stöd. MU är fullt medveten om att man på sina håll kan hysa betänkligheter mot att inkoppla det allmänna på ett verksamhetsområde, som tidigare till huvudsaklig del bearbetats av frivilliga krafter, främst det fria folkbildningsarbetet. Det bör då framhållas, dels att även folkbildningsorganisationernas insatser på detta fält stödes av stat och kommun, dels att sådan verksamhet i icke ringa omfattning redan bedrives under kommunernas huvudmannaskap. Verksamhetsfältet är här så stort, att det ger utrymme för såväl det fria folkbildningsarbetets musikcirklar som för statliga och kommunala initiativ. Någon rivalitet mellan dessa former behöver och får

81 icke komma i fråga. Fastmer bör de kunna befrukta och komplettera varandra. Det kommer förvisso att visa sig, att musikcirklarna kan erhålla en tacknämlig hjälp av dem som först i skolan och sedan i en på skolan byggd fortsatt amatörutbildning vunnit en viss färdighet i att traktera ett instrument, liksom att ungdomsorkestrar, fria amatörensembler och körsammanslutningar kan värva värdefulla krafter bland dem som fått sina första musikaliska impulser i en musikcirkel. Det synes således MU uteslutet, att organisationernas musikverksamhet skulle annat än dra nytta av en i kommunal regi bedriven musikutbildning, vilken blivande medlemmar i sagda föreningar skulle föra med sig vid inträdet. En i kommunal regi bedriven amatörmusikverksamhet kommer givetvis att få återverkningar även för det musikarbete, som bedrives av andra sammanslutningar än folkbildningsorganisationerna. Folkbildningsutredningen har, som i inledningen påpekats, ansett behandligen av dessa falla utanför utredningens uppdrag och i stället ankomma på MU. Endast i ett dylikt fall har folkbildningsutredningen ansett sig böra avgiva förslag. Sålunda har utredningen på anförd motivering föreslagit, att till Sveriges körförbund måtte av lotterimedel utgå ett årligt bidrag å 30 000 kronor i stället för såsom hittills 15 000 kronor. MU anser höjningen av bidraget berättigad. Anslag till sådana musikaliska ändamål, varom här är fråga, bör dock framdeles utgå i den ordning, som föreslås i de två sista styckena av detta kapitel. Beträffande SOR-orkestrarna har tidigare i detta betänkande uttalats, att deras verksamhet i allmänhet borde uppläggas såsom amatörmusikarbete med tyngdpunkten icke på konsertgivning utan på det egna musicerandet. Vid dylikt förhållande kommer det att framstå såsom naturligt, att den som regel redan nu kommunalt understödda SOR-orkestern särskilt kommer att omhuldas i kommun, som påtagit sig ansvar för amatörmusiken. Utnyttjar vederbörande kommun de möjligheter till statsbidrag för amatörmusikens stödjande, som utredningen föreslår, förlorar bidraget ur lotterimedelsfonden sin betydelse. I samma mån- som den kommunala musikverksamheten vinner insteg, kan således statsbidraget till SORorkestrarna i sin nuvarande form utan olägenhet avvecklas. Därest MU:s förslag vinner beaktande, torde inom en nära framtid ske en uppryckning inom resp. kommuners musikliv, vilken med tanke på de anspråkslösa belopp, SOR f. n. har att fördela på olika orkestrar, även kan komma att för SOR-orkestrarnas del medföra ekonomiskt bättre förhållanden. I den mån heltidsanställda instruktörer och stämledare (se nedan) kan anställas med hjälp av bidrag från stat och kommun, får orkestrarna en rad stöttepelare, som inte bara kommer att höja deras nivå utan även minska behovet att tillfälligt anlita yrkesmusiker för vissa stämmor. Även för det fortsatta utbildningsarbetet av i orkestern medverkande amatörmusiker, vilket all6—316705

82 tid måste vara en angelägen uppgift, kommer MU:s förslag till former för anställning och avlöning av instruktörer att bli av stor betydelse. MU är övertygad om att den kommunala verksamheten kommer att medföra väsentliga organisatoriska och ekonomiska fördelar för amatörmusicerandet. Emellertid måste man, vilket av den föregående framställningen framgått, räkna med att det kommer att finnas sammanslutningar, verksamma inom amatörmusiklivet, vilka icke genom den kommunala organisationen kommer att kunna tillgodogöra sig statligt stöd i någon form och vilka icke heller kan erhålla bidrag enligt kungl. kung. den 30 juni 1947 (nr 508). Under en följd av år har av lotterimedel för olika musikaliska ändamål brukat utbetalas bidrag, av vilka må nämnas bidrag till Riksförbundet Sveriges amatörmusikkårer, Svenska sångarförbundet, Sångsällskapet De Svenske, Sveriges körbund m. fl. Då dylik sammanslutning prövas vara förtjänt av stöd, bör man även framdeles kunna påräkna bidrag av statsmedel. Sådant bidrag må även kunna utgå till amatörorkester inom kommun, som ej inträtt som huvudman för amatörmusikalisk verksamhet. Under den närmaste tiden synes man i dessa hänseenden såsom hittills vara hänvisad till speciella bidrag ur lotterimedelsfonden. MU har emellertid nedan i kap. 7 framlagt förslag om central myndighet för hela amatörmusiklivet och vill förorda att, sedan dylikt organ inrättats, medel ställes till dess disposition genom särskilt anslag för ändamålet. Detta anslag, vilket lämpligen kunde ha karaktär av reservationsanslag, synes böra uppgå till 50 000 kronor per år.

Kapitel 6. Den kommunala musikverksamhetens utformning A. Amatörmusiken

och det

allmänna

Som en sammanfattande värdesättning av det amatörmässiga musicerandet kan sägas, att det är en fritidssysselsättning, som bidrar till den personliga utvecklingen och åt sina deltagare förmedlar väsentliga estetiska värden. Även i de enklaste former kan amatörmusicerandet bli till något mer än en motvikt mot vardagens enahanda och genom odlandet av det emotionella såväl som genom kravet på aktivitet och kvalitet har det speciellt i vår tid en stor mission att fylla. Deltagandet i utövningen av amatörmusik medför ofta icke ringa kostnad för den enskilde. Redan anskaffandet av ett instrument ställer sig i allmänhet dyrt. En fiol av enklast tänkbara beskaffenhet betingar ett pris av ungefär 100 kronor, en uppsättning strängar till en cello omkring 30 kronor, och en flöjt eller klarinett kostar åtskilliga hundra kronor. Därtill kommer avsevärda gemensamma kostnader för inköp av noter, hyra för lokaler samt — den utan jämförelse största posten — skälig ersättning till lärare och instruktörer.

83 Det är en allmänt godtagen tanke, att det allmänna skall träda hjälpande emellan för att bereda möjlighet åt alla, oavsett deras ekonomiska ställning, att komma i åtnjutande av betydelsefulla kulturella värden. Otvivelaktigt kan mångenstädes behovet av musikalisk aktivitet icke tillfredsställas på grund av därmed förenade kostnader. Det framstår därför som en angelägen uppgift för det allmänna att ge amatörmusikverksamheten sitt stöd. Detta sker redan i viss utsträckning såväl genom statsmedel som genom kommunala bidrag. Ur lotterimedelsfonden utbetalas sålunda årliga bidrag till SOR och andra sammanslutningar, verksamma inom amatörmusiklivet. Vidare låter folkbildningsorganisationerna en del av sina anslag komma musikverksamheten till godo, och 1944 års folkbildningsutredning påyrkar i sitt betänkande del II en betydande ökning av dessa anslag för att möjliggöra en utökad musikverksamhet. Vad kommunerna beträffar, har tidigare redogjorts för omfattningen av deras bidrag åt musikalisk verksamhet av olika slag. Man kan säkerligen förutsätta, att kommunerna även framgent kommer att se som en uppgift att ekonomiskt stödja olika slag av musikaliskt arbete. Det synes därför angeläget att konstruera ett statsbidragssystem, som tar sikte främst på att möjliggöra även för ekonomiskt svaga kommuner att göra en insats till musiklivets främjande och uppmuntra sådana som redan stöder musikutbildningen.

B . Samverkan

mellan stat och

kommun

Av den föregående framställningen framgår, att amatörmusiklivet i våra dagars Sverige är synnerligen mångskiftande, och MU har sökt uppdraga vissa riktlinjer för en önskvärd utveckling av detsamma. För ett förverkligande av de framställda önskemålen krävs emellertid enligt utredningens mening betydande insatser från det allmänna, stat och kommun. MU har därför ansett det ofrånkomligt att taga upp till prövning frågan, i vilka former det allmännas stöd till amatörmusikverksamhet bör lämnas. Vad beträffar det av folkbildningsorganisationerna bedrivna arbetet ansluter sig MU, som redan i inledningen sagts, till de av folkbildningsutredningen föreslagna åtgärderna. Den följande framställningen har avseende allenast på den av MU föreslagna kommunala verksamheten. Det torde då först böra övervägas, huru uppgifterna skall fördelas mellan det allmännas båda parter. Kommunernas medverkan. I det föregående har konstaterats, att det ute i kommunerna förefinnes ett utomordentligt stort musikintresse. Det står sålunda helt i linje med

84 den redan pågående utvecklingen att skapa sådana former, i vilka detta intresse kan tillvaratagas och vidare utvecklas enligt de riktlinjer, som i föregående kapitel angivits. I sådant syfte bör författningsmässigt bestämmas som grundläggande regel, att till kommun, som inträder som huvudman för musikalisk amatörverksamhet, skall, därest vissa villkor beträffande verksamheten uppfylles, utgå statsbidrag. Kommun har själv att bestämma, om och när den skall inträda som huvudman. I egenskap av sådan har kommunen att bestämma arten och omfattningen av verksamheten, den skall tillsätta och entlediga befattningshavare, tillse, att lämpliga lokaler och erforderliga instrument och noter är disponibla, samt utöva ledning och tillsyn över verksamheten som helhet. I denna bör samarbete eftersträvas med fria folkbildningsorganisationers lokalavdelningar, i den mån sådana sysslar med amatörmusik. Då från sådant håll så begäres, skall givas anvisning på kompetenta lärare och instruktörer. Det framstår också som högeligen önskvärt, att musiklivet i dess helhet uppmärksamt följes, så att allmänheten b judes konstnärlig musik i den omfattning och i den proportion av olika musikformer, som enligt de lokala förhållandena kan bedömas som rimlig och ändamålsenlig. Vilken kommunal myndighet som bör betros med den organisatoriska ledningen av verksamheten bör bli beroende av kommunens egen prövning. Många skäl kan säkerligen anföras till förmån för att dessa uppgifter bör uppdragas åt respektive folkskolestyrelse. Sådan kommer efter den nya kommunindelningen att finnas i alla kommuner. Fördelarna av att knyta an till folkskolestyrelserna är bland annat, att man lätt kan vinna kontinuitet mellan den av skolan bedrivna musikundervisningen och den fortsatta musikverksamheten och att inom lärarkåren eventuellt befintliga lärar- och ledarkrafter smidigare kan tillvaratagas för amatörverksamheten. Vidare kan befintliga skollokaler utnyttjas, och vid planläggning av nybyggnader och moderniseringar kan behovet av specialsalar för musikutbildningen uppmärksammas. Slutligen kan inom skolan, där numera fri undervisningsmateriel och fria läroböcker tillhandahålles, även anordningar för musikmaterielens vård vidtagas, varjämte instrument och annan materiel bör k u n n a utnyttjas såväl i skolan som i den frivilliga musikutövningen. I de fall, där folkskolestyrelse betros med dessa uppgifter, är det givetvis lämpligt att inom densamma bilda en särskild nämnd, musiknämnd, i likhet med undervisningsnämnd, ekönominämnd etc. Inom många kommuner, som redan påtagit sig ansvar för amatörmusiklivet, har emellertid, som redan påpekats, fristående organ för denna verksamhet upprättats, musiknämnder eller musikstyrelser, vilka bedrivit ett framgångsrikt arbete. Varje anledning saknas givetvis att underordna sådan myndighet en folkskolestyrelse eller att i framtiden förmena kommunerna att skapa dylika organ, där så prövas ändamålsenligt för musiklivets främjande. I dylika fall bör ett intimt samarbete med folkskole-

85 styrelsen upptagas. Den nämnd, som har att ombesörja de kommunala förvaltningsuppgifterna inom amatörmusikväsendet, kan lämpligen bestå av lägst tre, högst sju ledamöter jämte lika antal suppleanter. Till ledamöter i nämnden bör väljas personer, som är kända för intresse för ortens musikliv. Vad i det föregående sagts rörande kommunernas huvudmannaskap har närmast avseende på landskommuner, köpingar och städer. Samma regler, som avses för sådana kommuner, bör emellertid principiellt äga tillämpning även för det fall, att landsting bedriver viss amatörmusikverksamhet. I praktiken torde man dock böra räkna med att landstingen kommer att påtaga sig endast vissa mera speciella uppgifter, främst anställande av konsulenter och s. k. instruktörer med särskild kompetens (se nedan). I dylika fall ankommer det på landstinget att tillse, att dess förvaltande organ tillgodogör sig sådan sakkunskap, 'som erfordras för verksamhetens rätta handhavande. Det bör ankomma på kommunen att i egenskap av huvudman avgöra, huruvida deltagande i verksamheten skall vara avgiftsfritt. Det kan vara fördelaktigt att en mindre avgift uttages av deltagarna, åtminstone där verksamheten avser egentlig undervisning. Statens medverkan. Ovan har föreslagits, att till kommun, som inträtt såsom huvudman för amatörmusikverksamhet, skall, därest vissa villkor uppfylles, utgå statsbidrag. Att staten efter vissa normer lämnar ekonomiskt stöd åt det kommunala amatörmusiklivet torde vara oundgängligt, om man vill göra det möjligt även för små och skattetyngda kommuner att taga erforderliga initiativ till musiklivets främjande. Men även inom kommuner, som visat sig villiga att av egna medel göra betydande uppoffringar för att bereda innevånarna inom kommunen möjligheter till musikalisk förkovran, torde ett statsbidrag vara berättigat som uppmuntran och sporre till ökade insatser. De kostnader, som uppkommer inom verksamheten, hänför sig huvudsakligen till dels löner till ledare, instruktörer och konsulenter dels anskaffande av lokaler, instrument och noter. MU vill därför föreslå, att statens bidrag enligt nedan angivna grunder sättes i relation till löner samt inköp av instrument och noter. I likhet med t. ex. anslaget till understöd åt studiecirkelverksamhet vill således MU anknyta bidraget till vissa i författningsväg fixerbara förhållanden. Med hänsyn till värdet i att kommunerna i största möjliga utsträckning är obundna av centraldirigerande myndighetsbeslut och själva kan bestämma arten och omfattningen av sina insatser på det musikaliska området, vill utredningen således icke förorda, att rätten att erhålla statsbidrag göres beroende av att verksamheten bedrives enligt en på förhand av central statlig myndighet godkänd plan.

86 Ehuru redan införande av kommunen som huvudman innebär en garanti för att stöd lämnas endast till sådan verksamhet, som inom kommunerna själva bedömes som kulturellt värdefull, är det dock enligt MU:s mening nödvändigt, att en viss statlig kontroll över hur medlen användes kommer till stånd. Även med hänsyn till det samarbete, som måste förutsättas komma att etableras med fria folkbildningsorganisationer, synes det lämpligt, att viss tillsyn av verksamheten utövas också av statligt organ (jfr kap. 7). Slutligen bör staten påtaga sig någon rådgivande verksamhet i förhållande till kommunerna. Vid sidan av konsulenter med lokalt verksamhetsområde, anställda av primärkommuner och landsting, bör således även staten bedriva konsulentverksamhet inom amatörmusiklivet. Till frågan om den statliga amatörmusikkonsulentens uppgifter återkommer utredningen nedan i samband med spörsmålet om centralt organ för amatörmusiklivet. Frågan har också, vad beträffar frivillig musikundervisning i skolorna, behandlats i avd. II kap. 5.

C. Ledare och

konsulenter

Amatörverksamhetens musikaliska kvalitet står och faller med dess ledare. MU vill i detta sammanhang starkt betona nödvändigheten av att utbildningsfrågorna snarast möjligt löses. Nu rådande brist på kvalificerade instruktörer för amatörmusiker kommer eljest att göra alla åtgärder till främjande av amatörmusiklivet mer eller mindre illusoriska. Det är därför av största vikt, att effektiva åtgärder vidtages till ökande av musikhögskolans undervisningskapacitet. Det förtjänar anmärkas, att en ökad tillgång på specialutbildade lärare för amatörmusikens behov i lika mån kommer kommunernas och folkbildningsorganisationernas verksamhet tillgodo. I det föregående har i olika sammanhang framhållits, vilka krav som ställes på ledarna. Det är också uppenbart, att med den hastiga framväxt, som amatörverksamheten under det sista årtiondet kunnat uppvisa, antalet kvalificerade ledare långt ifrån är tillräckligt. Stundom är ledarnas musikaliska kvalifikationer otillräckliga. Men det är också ofta så, att deras rent musikaliska kompetens kan vara acceptabel men deras förtrogenhet med amatörmusikens arbetsvillkor och med den speciella pedagogik, som allt folkbildningsarbete kräver, icke är tillfredsställande. En översikt av amatörverksamheten visar en mängd varierande former och stor kvalitativ och kvantitativ omväxling. Som en följd härav ställes synnerligen stora krav på ledarna. De måste vara beredda att alltid kunna åstadkomma något med de medel, som står till buds, arbeta med den besättning, som kan finnas, och utvälja och bearbeta notmaterial med tanke på förefintliga resurser. Allt detta kräver en grundlig och speciell yrkes-

87 utbildning hos ledarna. Folkbildningsutredningen har också mycket kraftigt betonat detta krav och tillika framställt förslag rörande utbildningen av lärare för musikbildningsarbetet. MU vill i detta sammanhang icke ingå på dessa förslag utan nöja sig med att konstatera, att även folkbildningsutredningen betraktar frågan om lärarnas kvalifikationer som en för amatörmusiklivet central angelägenhet. Vidare må erinras om att detta problem på ansvarigt håll ansetts så aktuellt, att föreningen Musikfrämjandet kunnat utverka statsmedel för att anordna kurser för kommunala musikledare, Sveriges amatörmusikkårers riksförbund till utbildning av dirigenter samt Sveriges körförbund och andra rikssammanslutningar för körsång till körledarkurser. Utbildningsfrågorna behandlas närmare i avd. IX. MU vill i detta sammanhang med eftertryck framhålla vikten av att frågan om ledare redan vid igångsättandet av amatörverksamheten på en ort ägnas särskild uppmärksamhet. All erfarenhet visar, att de enskilda deltagarnas intresse och hängivenhet icke räcker till för att göra det gemensamma arbetet framgångsrikt och medföra resultat av ständigt ökad kvalitet. Utan kompetent ledare händer det ofta, att arbetet stagnerar; repertoaren får ej nödig förnyelse eller rent av förflackas inför utsikten till lättköpta framgångar, ensemblen vinner ej någon verklig förkovran och verksamhetens värde blir ur musikkulturell synpunkt tvivelaktigt. Med hänsyn till amatörmusikens mångskiftande art måste inom densamma tagas i anspråk ledare och instruktörer av olika slag. Tämligen enhetliga är förhållandena inom vokalmusiken. Allmänt förutsattes, att en körledare icke blott skall behärska dirigeringens teknik och grundligt känna repertoaren utan även kunna ge anvisningar om elementär musiklära samt om tonbildning och röstvård. I den instrumentala verksamheten måste instruktionen fördelas på flera personer, emedan knappast någon enskild musiker behärskar alla de instrument, som förekommer i en ensemble med både stråk- och blåsinstrument. Så snart verksamheten omfattar en större ensemble eller en orkester, måste man därför förutsätta, att ledaren har en eller flera honom underställda instruktörer, som arbetar med gruppundervisning eller individuell utbildning av enskilda deltagare och som under orkesterarbetet själva deltager som ledare i lämplig stämma. För anordnande av goda och stimulerande lyssnarkurser erfordras också lämpliga ledare. I verksamhet av musikskoletyp fordras goda lärare å samtliga instrument, å vilka undervisning meddelas. En annan mera fristående grupp instruktörer utgöres av sådana pedagoger, till vilka särskilt begåvade amatörer skall kunna hänvisas för att bedriva enskilda studier i instrumentspel eller sång. Dessa lärares undervisning är avsedd att fylla ut den lucka i utbildningsmöjligheter, som eljest skulle uppstå mellan å ena sidan det stadium, som i allmänhet föreligger inom amatörmusiken, och å andra sidan det, där inträde i musikkonservatorium kan ifrågakomma. Det synes icke rationellt att, då det allmänna erbjuder möjligheter till ut-

88 bildning på det lägre och det högre stadiet, lämna utan stöd ett mellanstadium, på vilket en god utbildning är av stor vikt med hänsyn till rekryteringen till musikeryrkena, däribland ledare och instruktörer för amatörmusiken. Där städer och större orter redan nu anställt musikledare, har utvecklingen visat nödvändigheten av helårsanställning. En sådan musikledares arbete omfattar nämligen icke allenast den tid, den s. k. musiksäsongen varar, vilket ungefär torde motsvara skolåret. Arbetet måste förberedas genom arrangerandet av material, litteraturstudier o. d. Det är önskvärt, att i större kommuner med amatörmusikalisk verksamhet anställes en kommunal musikledare på heltid och att i mindre kommuner med dylik verksamhet heltidsanställes åtminstone en förste instruktör (se nedan). Utredningen vill framhålla värdet av att den som leder den musikaliska verksamheten i en kommun beredes tillfälle till förnyelse genom studieresor och att han, då så lämpligen kan ske, beviljas tjänstledighet för sådant ändamål med bibehållen lön. MU har redan i sitt förslag angående lokala skolmusikkonsulenter framhållit nödvändigheten av att skoldistrikten genom statsbidrag kan förvärva en kvalificerad, ledande och samordnande kraft, utan vilken skolmusiken icke annat än i undantagsfall kan fylla sin betydelsefulla uppgift såsom rekryteringskälla och grund för den amatörmusikaliska verksamheten. Då skolmusikkonsulenten beräknas i viss utsträckning kunna fungera som kör- och ensembleledare även utanför skolan, kan hans verksamhetsområde synas sammanfalla med den kommunala musikledarens. Musiklivets omfattning och struktur är emellertid i hög grad olikartade på olika platser. I en kommun kan behovet i första hand gälla en konstnärlig ledare för en redan omfattande kör-, orkester- och konsertverksamhet bland de vuxna. En annan kommun står inför ett uppbyggnadsarbete bland skolungdomen, och där ligger ledarens uppgifter i huvudsak på det pedagogiska planet. För att största möjliga effektivitet i musikarbetet skall kunna uppnås, finner MU önskvärt, att varje kommun beredes möjlighet att med statsbidrag förvärva den kvalificerade kraft, som bäst är ägnad att främja ortens musikliv. Erfarenheten har föranlett en del av de statsunderstödda folkbildningsorganisationerna att komplettera ledar- och instruktörspersonalen med musikkonsulenter. Med visshet kommer ett icke mindre behov därav att göra sig gällande inom en amatörmusikverksamhet utanför folkbildningsorganisationerna. Det är av största vikt, att de lokala ledarna får del av erfarenheter på andra håll, göres bekanta med nya initiativ och erhåller uppslag om litteratur och arbetsuppgifter. Man kan sannolikt ej heller räkna med att alla ledare och instruktörer skall vara vuxna att lösa sina uppgifter helt på egen hand utan många kommer att behöva råd och stöd av mera erfarna fackmän, t. ex. i form av weekendkurser. MU anser det

89 därför oundgängligt, att ett konsulentväsen inrymmes i en framtida organisation av amatörmusiken. Arbetsområdet för konsulenterna torde ofta kunna omfatta ett län och anställandet av konsulent bli en landstingets angelägenhet. Men man kan också förutse, att flera kommuner förenar sig om en gemensam konsulent och att exempelvis en särskilt lämpad musikledare i en kommun även betros med uppdraget att vara konsulent i flera sålunda samverkande kommuner. Där så anses lämpligt, torde en och samma person kunna fullgöra konsulentuppdrag samtidigt i av folkbildningsorganisationer och kommuner bedriven verksamhet. Folkbildningsutredningen har också fäst stort avseende vid konsulentfrågan. Dess förslag går ut på att konsulenterna skulle tjänstgöra delvis såsom lärare vid folkhögskola och delvis såsom konsulenter och i sistnämnda egenskap vara anställda hos folkbildningsförbundet. Deras verksamhetsområde borde vara ett län eller därmed jämförligt område. Att folkbildningsutredningen således på denna punkt ansett sig böra föreslå regionala befattningshavare innebär, som nämnda utredning också påpekat, i viss mån ett nytt element i folkbildningsarbetets organisatoriska uppbyggnad. MU anser för sin del, att en deltidstjänstgörande konsulent i ett så stort område som ett län icke kommer att bli tillräcklig. Konsulenttjänsterna ' synes principiellt böra inrättas som självständiga tjänster med tjänstgöring på heltid. Den av folkbildningsutredningen föreslagna utbildningen av konsulenter, betyg i musikhistoria i akademisk examen, synes ej heller tillfredsställande. Att denna utredning ej ansett sig kunna uppställa några krav på instrumental eller vokal skicklighet sammanhänger bl. a. med lönesättningen. MU vill för sin del betona, att en gedigen musikerutbildning är en nödvändig förutsättning för att kunna utöva ett konsulentskap i amatörmusiken. Förutom ovan avsedda konsulenter kommer MU i det följande att föreslå, att hos den statliga tillsynsmyndigheten (se kap. 7) för amatörmusiken anställes en för riket i dess helhet avsedd konsulent, vilken förutom egentlig konsulentverksamhet även skall ha till uppgift att biträda myndigheten vid handläggning av ärenden rörande amatörmusikväsendet. Beträffande de musikergrupper, som hittills medverkat såsom ledare i amatörmusiklivet, kan utredningen hänvisa till folkbildningsutredningens framställning i ämnet. Här må endast påpekas, att av hittills förefintliga musikaliska examensformer endast musiklärarexamen innefattar ett pedagogiskt moment. Denna examen är emellertid speciellt inriktad på de pedagogiska problem, som möter vid klassundervisning i skolor. Dessutom har under de senaste åren vid musikhögskolan försöksvis bedrivits undervisning och examination för musikpedagoger i vissa ämnen. Någon utbildning med speciell inriktning på folkligt musikarbete förefinnes icke. Behovet därav är emellertid trängande. Dessa utbildningsfrågor avser utredningen att utförligt behandla i avd. IX. Därvid kommer att föreslås bl. a. en ny

90 examensform vid musikhögskolan för kommunala musikledare. Vidare bölden musikpedagogiska examen utvidgas. Vid ett ökat antal musikkonservatorier föreslås särskild utbildning för instruktörer. Slutligen föreslås också till konservatorier och folkliga musikskolor förlagda kurser för utbildning av lägre instruktörer, kör- och ensembleledare. Till frågan om tillvaratagande inom amatörmusiklivet av vissa redan förefintliga musikergrupper, kyrkomusiker m. fl., återkommer utredningen nedan. Med utgångspunkt från den mångfald olikartade uppgifter, som möter inom amatörmusiklivet, har utredningen sökt differentiera de erforderliga ledarkrafterna och ansett sig kunna särskilja följande grupper: 1. 2. 3. 4. 5. 6.

Heltidsanställd kommunal musikledare och heltidsanställd konsulent. Förste instruktör. Andre instruktör. Ensembleledare. Körledare. Instruktör med särskild kompetens. Kompetens.

Det är givet, att man på alla dessa ledare och instruktörer måste ställa vissa kompetenskrav, om amatörverksamheten skall kunna komina i åtnjutande av statligt understöd. Då emellertid bristen på för dessa uppgifter utbildade och i övrigt kvalificerade krafter är uppenbar, får man till en början icke ställa alltför höga fordringar på kompetens. Med fortgående utveckling av de musikaliska läroanstalternas utbildningsmöjligheter kan kompetenskraven alltmer höjas. Redan nu måste emellertid vissa villkor fastställas. MU vill understryka, att man måste undvika formalism och framförallt taga hänsyn till det allmänna kravet, att en ledare eller instruktör skall utom praktisk erfarenhet äga grundlig insikt i sitt ämne, god förmåga att undervisa och gott sätt att behandla elever. Vissa avlagda examina, förvärvade diplom eller fullgjorda kurser bör anses medföra kompetens för vissa tjänster. Därvid bör tillika tagas i betraktande de nya utbildningsformer, som utredningen enligt vad ovan antytts i annat sammanhang kommer att föreslå. Sålunda skall den som avlagt musikledarexamen äga kompetens att inneha tjänst som kommunal musikledare eller som konsulent. Detsamma bör åtminstone tills vidare gälla den som avlagt musiklärarexamen, enligt utredningens förslag framdeles kallad musiklärarexamen KMH. (Härmed avses en högre form av musiklärarexamen, som skall avläggas vid musikhögskolan. En lägre form skall kunna avläggas vid lärarhögskolor men bör icke medföra kompetens i förevarande fall. Se förslaget om utbildningsanstalter.) Kompetens som förste instruktör skall den ha, vilken genomgått speciell utbildning härför

91 vid konservatorium, så också den som avlagt militärmusikdirektörsexamen. Kyrkomusikerexamen KMH (d. v. s. den högre formen av kyrkomusikerexamen), vilken utgör en hopslagning av nuvarande högre organist- och högre kantorsexamina, bör liksom sistnämnda examina var för sig medföra kompetens som förste instruktör endast i förening med musiklärarexamen (även den lägre formen av denna examen). Dylik kompetens bör däremot icke kantorsexamen (nuvarande organist- och kantorsexamen) medföra. Vid konservatorium särskilt anordnade kurser i kör- eller ensembleledning medför kompetens att tjänstgöra som kör- och ensembleledare. Givetvis är dock även den som från konservatorium eller musikhögskolan erhållit godkänt vitsord i kör- eller orkesterdirigering kompetent att inneha dylik tjänst. Den som förvärvat solistdiplom och avlagt musikpedagogisk examen i sitt ämne skall äga kompetens som instruktör enligt punkt 6 här ovan. I samtliga fall omfattar dock kompetensen givetvis endast ämne, som ingår i diplom respektive examen. Ännu har emellertid åtskilliga av de angivna utbildningsformerna icke införts. Det blir därför nödvändigt att lämna möjligheter öppna för personer, som visserligen saknar formella meriter men som genom ådagalagd verksamhet visat sig lämpliga för uppgifterna, att vinna anställning som ledare av ovan angivna slag. Även sedan utbildningsfrågorna lösts, bör dessa möjligheter stå kvar, enär även utanför de angivna kategorierna säkerligen många goda krafter står att vinna. Formella meriter får icke ensamma vara utslagsgivande, då det här gäller ett område, där de personliga egenskaperna är av största betydelse för uppnående av goda resultat. För dem som icke har sådan utbildning, som i och för sig medför kompetens, bör en prövning ske av lämpligheten i varje särskilt fall. Där vederbörande befinnes äga tillräckliga kvalifikationer, skall behörighetsförklaring utfärdas. Som oeftergivligt villkor för kompetensförklaring måste krävas praktisk verksamhet, som avsatt påtagligt positiva resultat. För att vinna en relativt enhetlig bedömning av dessa ansökningar torde denna prövning böra anförtros den centrala myndigheten. För att i görligaste mån hålla befattningshavarna i nivå med den allmänna musikkulturella utvecklingen torde det vara lämpligt, att den första kompetensförklaringen skall gälla för allenast två år och därefter kunna förlängas tills vidare, dock med möjlighet till omprövning efter fem år. För vinnande av större överskådlighet har MU gjort följande sammanställning av de behörighetsvillkor, som utredningen anser skola gälla för innehav av tjänster som ledare och instruktörer inom kommunal amatörmusikverksamhet. Allmänna behörighetsvillkor: 1) Allmänna behörighetsvillkor för ordinarie befattningshavare. a) Sökanden skall vara fri från lyte och sjukdom, som gör honom olämplig för uppgiften;

92 b) vara känd för hedrande vandel; c) äga god förmåga att undervisa, gott sätt att behandla elever och grundlig insikt i de ämnen, som ingår i tjänsten; samt d) under minst tre år, sedan nedan under särskilda behörighetsvillkor uppställda krav uppfyllts, ha bestritt den tjänst, varom fråga är, eller annan därmed jämförlig tjänst och därunder förvärvat goda vitsord och uppnått i förhållande till de lokala resurserna tillfredsställande resultat. 2) Allmänna behörighetsvillkor för andra befattningshavare. a) Sökanden skall vara fri från lyte och sjukdom, som gör honom olämplig för uppgiften; b) vara känd för hedrande vandel; samt c) äga god förmåga att undervisa, gott sätt att behandla elever och grundlig insikt i de ämnen, som ingår i tjänsten. Särskilda

behörighetsvillkor:

1) Kommunala musikledare och konsulenter. a) Nuvarande utbildning: Musiklärarexamen. Föreslagen utbildning: Musikledarexamen KMH, musiklärarexamen KMH; eller b) på annat sätt inhämtade motsvarande insikter och färdigheter, som gör honom skickad för uppgiften. Vid bedömande av vederbörandes skicklighet bör största avseende fästas vid under punkt c i allmänna behörighetsvillkoren angivna egenskaper samt vid i praktisk verksamhet u p p n å d d a resultat. Kompetensförklaring skall meddelas av vederbörande myndighet. 2) Förste instruktör. a) Nuvarande utbildning: Musiklärarexamen, militärmusikdirektörsexamen. Föreslagen utbildning: Musiklärarexamen KMH, kyrkomusikerexamen KMH i förening med lägre musiklärarexamen, militärmusikdirektörsexamen, speciell instruktörsutbildning vid musikkonservatorium; eller b) på annat sätt inhämtade motsvarande insikter och färdigheter, som gör honom skickad för uppgiften. Vid bedömande av vederbörandes skicklighet bör största avseende fästas vid under punkt c i allmänna behörighetsvillkoren angivna egenskaper samt vid i praktisk verksamhet uppnådda resultat. Kompetensförklaring skall meddelas av vederbörande myndighet. 3) Andre instruktör. Genom praktisk verksamhet ådagalagd förmåga att verka som instruktör i sång eller instrumentalspel. Vid bedömande av vederbörandes skicklighet bör största avseende fästas vid under punkt c i allmänna behörighetsvillkoren angivna egenskaper samt vid i praktisk verksamhet u p p n å d d a resultat. Kompetensförklaring skall meddelas av vederbörande myndighet. 4) Ensembleledare. a) Nuvarande utbildning: Godkänt vitsord i orkesterdirigering från musikhögskolan. Föreslagen utbildning: Godkänt vitsord i orkesterdirigering från musikkonservatorium eler musikhögskolan, speciell instruktörskurs i ensembleledning vid musikkonservatorium; eller b) på annat sätt inhämtade motsvarande insikter och färdigheter, som gör honom skickad för uppgiften. Vid bedömande av vederbörandes skicklighet bör största avseende fästas vid uppnådda resultat. Kompetensförklaring skall meddelas av vederbörande myndighet.

93 5) Körledare. a) Nuvarande utbildning: Godkänt vitsord i kördirigering från musikhögskolan. Föreslagen utbildning: Godkänt vitsord i kördirigering från musikkonservatoriura eller musikhögskolan, speciell instruktörskurs i körledning vid musikkonservatorium; eller b) på annat sätt inhämtade motsvarande insikter och färdigheter, som gör honom skickad för uppgiften. Vid bedömande av vederbörandes skicklighet bör största avseende fästas vid uppnådda resultat. Kompetensförklaring skall meddelas av vederbörande myndighet. 6) Instruktör med särskild kompetens. a) Nuvarande utbildning: Genomgången solistklass vid musikhögskolan. Föreslagen utbildning: Solistdiplom i förening med musikpedagogisk examen; eller b) på annat sätt inhämtade motsvarande insikter och färdigheter, som gör honom skickad för uppgiften. Vid bedömande av vederbörandes skicklighet bör största avseende fästas vid under punkt c i allmänna behörighetsvillkoren angivna egenskaper samt vid i praktisk verksamhet uppnådda resultat. Kompetensförklaring skall meddelas av vederbörande myndighet. Anställningsformer. Anställning bör kunna ske dels i vissa fall som ordinarie eller icke ordinarie befattningshavare med heltidstjänstgöring, dels mot ersättning per timme. Kommunala musikledare och konsulenter bör anställas på heltid. I fråga om förste instruktör bör, när behov därav föreligger, dylik anställning vara möjlig. Det torde få ankomma på den centrala myndigheten att pröva, huruvida sådant behov föreligger. Som allmän regel bör fordras, att en instruktör i dylika fall kan sysselsättas under minst 25 veckotimmar under 34 veckor per år. För heltidsanställda befattningshavare skall instruktion efter förslag av vederbörande huvudman fastställas av den centrala myndigheten. Instruktionen bör bl. a. innehålla bestämmelse om antalen arbetstimmar per vecka och arbetsveckor för dylika befattningshavare. För ordinarie anställningsform synes lämpligen böra fordras, att vederbörande under minst tre år, sedan behörighet vunnits, bestritt den tjänst varom fråga är eller annan därmed jämförlig tjänst och därunder förvärvat goda vitsord samt uppnått i förhållande till de lokala resurserna tillfredsställande resultat. Pensionsreglering för heltidsanställda befattningshavare torde bli ofrånkomlig. MU anser, att ifrågavarande befattningar bör förenas med pensionsrätt i statens pensionsanstalt. För andra befattningshavare än de här nämnda torde anställning mot timersättning bli regel. Statsbidrag. Med hänsyn till att ledarnas och instruktörernas kvalifikationer, såsom ovan framhållits, är av central betydelse för amatörmusikens utveckling,

94 har MU i fråga om statsbidragsvillkoren ansett sig böra direkt anknyta till dessa krafter på sådant sätt, att statsbidrag till stödjande av amatörverksamheten föreslås skola utgå främst i form av bidrag till löner och arvoden till ledare, instruktörer och konsulenter med kompetens som ovan sagts. Som en lämplig avvägning finner MU staten böra bidraga med hälften av kommunernas kostnader till dylika löner och arvoden, dock med vissa maximeringar. Som förutsättning för statsbidrags utbetalande bör dock gälla, att ersättningarna utgår med vissa minimibelopp, olika för olika tjänstegrupper. 1) Kommunala musikledare och konsulenter. Som tidigare nämnts har ett icke ringa antal kommuner redan anställt befattningshavare för här ifrågavarande uppgifter. Den löneställning, som hittills givits dessa tjänstemän, skiftar ganska avsevärt. I allmänhet torde de ha erhållit lön, motsvarande 20—24 lönegraden i Saar. Vad ovan anförts rörande kompetenskrav för ledare och instruktörer innebär, att fordringarna på utbildning och musikaliska kvalifikationer ökas. Med hänsyn härtill torde en något högre lönesättning vara motiverad. MU vill därför föreslå, ätt som villkor för statsbidrag till dessa tjänster må gälla, att vederbörande befattningshavare åtnjuter minst lön svarande mot 25 :e lönegraden i Saar. Bidraget föreslås skola utgå med hälften av lönebeloppet enligt sagda lönegrad. Enahanda villkor skall gälla även för av landsting tillsatta konsulenter. 2) Förste instruktör. Enligt vad MU har sig bekant, har hittills heltidsanställda instruktörer åtminstone i vissa fall en löneställning, svarande mot Ca 19 i Saar. MU anser sig böra anknyta härtill och föreslå, att under förutsättning att lön svarande mot minst denna lönegrad utgår till instruktör, kommun må erhålla bidrag med hälften av utgående lön, dock högst hälften av lön enligt 22 lönegraden. I förste instruktörs åligganden kan ingå skyldighet att leda ensemble eller kör. I dylika fall beräknas givetvis icke statsbidrag enligt punkterna 4 och 5. För timanställd förste instruktör bör gälla, att under förutsättning att kommunen utbetalar en ersättning av lägst kr. 5: 50 per undervisningstimme, statsbidrag skall utgå med hälften av arvodet, dock högst 5 kronor per timme. 3) Andre instruktör. Då en ersättning av lägst 4 kronor per undervisningstimme utbetalas, må kommunen äga uppbära statsbidrag med hälften av timlönen, dock högst 4 kronor per timme. 4) Ensembleledare. Ensembleledare torde böra erhålla en ersättning av lägst kr. 7: 50 per repetition om minst 90 minuter, vara statsbidrag må utgå med hälften, dock högst kr. 7: 50 per repetition. För timanställd förste instruktör, vilken

95 tjänstgör som ensembleledare, blir statsbidraget detsamma, antingen det beräknas enligt punkt 1 eller 4. För andre instruktör återigen bör statsbidrag för ensembleledning utgå enligt förevarande punkt. 5) Körledare. Kompetent körledare bör erhålla en ersättning av lägst kr. 7:50 per repetition, vara beräknas statsbidrag med hälften, dock högst kr. 7: 50 per repetition. Vad som under punkt 4 sagts rörande timanställd förste och andre instruktör gäller även dylik instruktör som leder kör. 6) Instruktör med särskild kompetens. Det erbjuder betydande svårigheter att förutse vilka kostnader dessa instruktörers verksamhet kommer att medföra. Dels torde det honorar per undervisningstimme, som denna kategori musikpedagoger kan betinga sig, variera inom mycket vida gränser, dels blir kostnaderna för denna verksamhet skiftande genom de ibland stora avstånden inom vissa arbetsdistrikt. Statsmedel må kunna utgå till honorerandet av själva undervisningen. MU föreslår, att staten bidrager med hälften av timarvodet, dock icke med högre belopp än sex kronor per undervisningstimme. Det ankommer på kommunerna att svara för eventuella kostnader för resor. Såsom av de föreslagna bidragsreglerna framgår, avser icke MU att maximera de till befattningshavarna utgående ersättningarna till de i det föregående angivna lönerna och timarvodena. Dessa skall endast tjäna som normer vid beräknandet av statsbidragets storlek. Det är givetvis städse kommun obetaget att utbetala högre ersättningar än de av utredningen angivna. När här ovan vissa belopp fixerats såsom högsta statsbidrag har MU utgått från vad för närvarande kan anses skäligt för ifrågavarande prestationer. Det förutsattes givetvis, att dessa belopp vid organisationens genomförande anpassas till det aktuella penningvärdet. Att göra en beräkning av erforderliga statsanslag på ett område, som är så beroende av lokala initiativ och där verksamheten kan antaga så skilda former som den i denna avdelning skisserade, är utomordentligt svårt. I en som bilaga 8 till detta betänkande fogad P. M. har gjorts ett försök att beräkna storleken av statsbidrag enligt ovan angivna normer till vissa kommuner, som redan nu är verksamma på det amatörmusikaliska området. Att redan denna beräkning är osäker har påpekats i P. M:an i fråga. Detta gäller i än högre grad en beräkning av kostnaderna för statsverket vid fullt genomförd organisation av den kommunala verksamheten. Det saknas nämligen egentliga hållpunkter för att beräkna den framtida omfattningen av kommunernas amatörmusikaliska verksamhet. Med utgångspunkt från förhållandet mellan beräknat statsbidrag till och antal invånare i de i P. M:an upptagna kommunerna skulle vid en utbyggnad, omfattande hela riket, kostnaderna för statsverket uppgå till omkring 7 300 000 kr. årligen. Utredningen anser sig dock icke böra räkna med en så stor omfattning av

96 verksamheten under överskådlig tid. Om man i stället utgår ifrån såsom sannolikt, att den kommunala verksamheten på detta område kommer att beröra tre fjärdedelar av stadsinvånarna och en fjärdedel av landsbygdens befolkning, skulle det erforderliga statsbidraget så småningom komma att uppgå till 3,5 milj. kr. I den angivna summan inrymmes även bidrag till instruktörer i skolorna för den frivilliga musikundervisningen. Det är givet, att det kominer att ta avsevärd tid, innan den kommunala verksamheten nått den av utredningen förutsedda omfattningen. Med hänsyn till särskilt bristen på kompetenta ledare synes man böra räkna med en relativt lång utbyggnadstid, åtminstone 10 år. Det är då att observera, att första gången anslag för ändamålet beviljas, man har att ta hänsyn till att verksamheten redan fått en betydande omfattning. Såvitt nu kan bedömas bör det sagda föranleda till att under första budgetåret beräknas ca 1 200 000 kr. Speciella problem i samband med vissa musikergruppers användande inom amatörmusiken. MU anser, att vad i det föregående sagts rörande bidrag till amatörmusik och kompetenskrav för i densamma verksamma instruktörer skall kunna vinna tillämpning jämväl på frivillig musikundervisning i skolor, vilken har samma målsättning och metodik som en amatörmusikverksamhet. Vad beträffar den framtida enhetsskolan har MU därvid utgått från att densamma avses skola drivas av kommunen såsom huvudman med bidrag av statsmedel. I fråga om nuvarande skolformer torde det av utredningen konstruerade systemet väl ansluta sig till folkskolans organisationsform men även, i avvaktan på enhetsskolans införande, kunna tillämpas vid statliga undervisningsanstalter, åtminstone vad beträffar frivillig instrumentalundervisning för inom respektive kommuner hemmahörande elever. Å andra sidan bör skolmusiklärare för uppgifter, till vilka de är kompetenta, i den utsträckning skolarbetet medger, kunna utnyttjas inom amatörmusikarbete utanför skolan. I sådant syfte bör i gällande övningslärarstadea införas sådan ändring, att skolmusiklärare må kunna tillgodoräknas verksamhet som lärare och instruktör i amatörmusiken såsom fyllnadstjänstgöring. Detta bör gälla icke blott verksamhet i kommunal regi utan även sådan inom de egentliga folkbildningsorganisationerna. Folkbildningsutredningen har påpekat, att bl. a. musiklärarna relativt sällan kan utnyttjas inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. En ändring av här angivet innehåll skulle säkerligen bidraga till att amatörmusiken i större utsträckning än hittills kunde tillgodogöra sig denna arbetskraft. Inom parentes kan nämnas, att en undersökning under år 1945 inom vissa landsortsdistrikt i Amerikas förenta stater gav vid handen, att i 42 fall av 47 skolans musiklärare fungerade som dirigent för ortens orkester. I nästfoljande avdelning har MU föreslagit, att orkestermusiker i viss

97 omfattning skall vara verksamma som pedagoger. I den mån så blir fallet, skall icke statsbidrag utgå för sådan musiker enligt i denna avdelning föreslagna regler. Enligt av Kungl. Maj:t den 2 juni 1950 utfärdad kyrkomusikerstadga (nr 375) åligger det organist att meddela s. k. fri musikundervisning (elementär musik teoretisk allmänbildning, instrumentalmusik och sång) åt ungdom fem timmar i veckan under 39 veckor årligen. Antalet timmar kan av skolöverstyrelsen under viss förutsättning minskas. I organisttjänst må också kunna ingå fyllnadstjänstgöring som musiklärare vid statlig eller statsunderstödd läroanstalt, som står under inseende av musikaliska akademien, skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för yrkesutbildning. I 13 § av stadgan angives vissa exempel på läroanstalter, som kan komina i fråga i detta avseende. MU anser det angeläget, att, till åstadkommande av enhetlighet och största möjliga effektivitet, organisternas undervisningsskyldighet tages i anspråk inom den musikaliska amatörverksamheten, icke blott den av kommunerna utan även den av folkbildningsorganisationerna bedrivna. Ett inlemmande av kyrkomusikernas undervisning i amatör verksamheten torde icke vålla större svårigheter. Vissa ändringar i nuvarande bestämmelser om fri musikundervisning och fyllnadstjänstgöring torde dock bli erforderliga för att detta tillskott av kvalificerad arbetskraft på bästa sätt skall kunna tillgodogöras. Sålunda torde den fria musikundervisningen icke böra begränsas till undervisning i vissa angivna ämnen, utan kyrkomusikern bör, i den mån han äger kvalifikationer härför, kunna tas i anspråk för alla förekommande musikaliska uppgifter inom verksamheten, alltså även som t. ex. kör- eller ensembleledare. Den fria musikundervisningen bör icke heller begränsas till enbart ungdom. Bestämmelsen, att elev regelmässigt må erhålla fri musikundervisning under sammanlagt högst två år, bör bortfalla. Vad beträffar fyllnadstjänstgöring vid statliga eller statsunderstödda läroanstalter synes sådan tjänstgöring böra medgivas även vid kommunal musikskola, för vilken statsbidrag utgår. Därest detta medgives, kommer emellertid gränsen mellan fri musikundervisning och fyllnadstjänstgöring att i viss mån utsuddas i vad avser tjänstgöring inom amatörmusikverksamhet i kommunal regi. Mycket av den verksamhet, som skisserats i detta betänkande, är nämligen av beskaffenhet att kunna falla in under såväl fri musikundervisning som fyllnadstjänstgöring med det innehåll dessa begrepp givits ovan. Med hänsyn därtill synes det naturligt att, såvitt gäller kommunal amatörverksamhet, låta kyrkomusikerstadgans maximering av fri musikundervisning till fem timmar i veckan bortfalla. Kyrkorådet skall enligt nu gällande bestämmelser årligen uppgöra en plan för den fria undervisningens bedrivande. I de fall, då kommun bedriver amatörmusikverksamhet enligt de riktlinjer MU uppdragit, bör dylik plan uppgöras i samråd med musiknämnden inom kommunen. Skall fri 7 — 31G79Ö

98 musikundervisning meddelas inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, uppgöres planen av kyrkorådet i samråd med vederbörande folkbildningsorganisation. Planen godkännes av den centrala myndigheten. Skolöverstyrelsen har att för varje befattningshavare fastställa fördelningen av antalet veckotimmar på fri musikundervisning och fyllnadstjänstgöring. Självfallet kommer icke de i denna avdelning föreslagna reglerna om statsbidrag till tillämpning vid kyrkomusikernas ianspråktagande i denn;i verksamhet. Frågan i vad mån kyrkomusikernas uppgifter inom amatörmusiken bör inverka på utbildningen av sådana musiker, kommer utredningen att beakta i särskilt betänkande rörande undervisningen vid musikhögskolan.

D . Lokaler,

noter och

instrument

Lokaler. MU vill i denna fråga hänvisa till vad folkbildningsutredningen i sitt betänkande del II anfört, och kan ansluta sig till nämnda utrednings förslag, dels att behovet av lokaler må uppmärksammas vid varje uppförande eller ombyggnad av samlings- och skollokaler, dels att det främst borde ankomma på kommunerna att lämna erforderligt stöd. När det gäller en amatörverksamhet i kommunal regi är del helt naturligt, att alla kostnader för undervisnings- och övningslokalernas anskaffning, uppvärmning och städning bäres av kommunerna. Det sagda gäller icke blott mindre lokaler, lämpade för undervisning och ensemblespelning o. dyl., utan även större lokaler för konsertändamål. Vid ny- och ombyggnader av samlingslokaler bör uppgjorda ritningar granskas även med tanke på deras användbarhet i nämnda syfte. Därvid må erinras om en av musikaliska akademien utarbetad P. M. med råd angående inrättande av dylika lokaler. Noter. Folkbildningsutredningen har för den av utredningen avsedda amatörmusikverksamheten föreslagit, att noter skulle jämställas med »grundböcker». Därigenom kan för notinköp åtnjutas statsbidrag med hälften av kostnaderna, dock högst 5 kronor för varje cirkelmedlem. Motsvarande regel torde kunna tillämpas även inom kommunerna. Statsbidrag skulle alltså utgå med hälften av kommunernas redovisade kostnader för noter, dock högst 5 kronor per år för varje i verksamheten deltagande person. Med utgångspunkt från P. M. i bilaga 8 skulle vid den omfattning av den amatörmusikaliska verksamheten, som förutsatts i fråga om bidrag till avlöningar till befattningshavare, erfordras ett årligt anslag å ca 150000 kr. Därav skulle under första året erfordras 40 000 kr.

99 Instrument. Beträffande instrumentköp har folkbildningsutredningen föreslagit statsbidrag med högst hälften av kostnaderna härför, dock högst 30 kronor för varje cirkelmedlem och sammanlagt högst 200 kronor per år. Motsvarande regler synes MU icke lämpade för den kommunala verksamheten. Inom sådan verksamhet, där antalet deltagare — i jämförelse med den enskilda musikcirkeln, vilken enligt folkbildningsutredningens förslag förvärvar äganderätten till de inköpta instrumenten — är mycket stort, har man att räkna med att man genomsnittligt skall kunna finna användning för instrumenten under en längre följd av år än inom en musikcirkel. I kommunerna, vilka förutsattes bl. a. komma att inrätta musikskolor, blir det fråga om inköp även av t. ex. pianon för undervisningslokalerna. Att för dylika fall bestämma en begränsning av bidraget till visst belopp per deltagare synes oegentligt. Med hänsyn till vad ovan sagts, anser MU, att man icke bör fastlåsa vissa regier för storleken av statsbidraget till inköp av instrument. Detta bör, inom vissa gränser, bestämmas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. MU vill således förorda, att bidrag till kommuns redovisade kostnader för instrumentinköp efter den centrala myndighetens beprövande må kunna utgå med lägst 30 och högst 80 procent av kostnaderna. I första hand måste därvid kommunens skattekraft tagas i betraktande och tillmätas stor betydelse. Att strikt knyta bidragsprocenten till skattekronornas antal och utdebiteringens storlek kan dock medföra vissa olägenheter. I en k o m m u n med relativt gott skatteunderlag kan bedrivas en mycket livaktig musikutbildning, som kräver stora anslag till instrument. En alltför låg bidragsprocent skulle i ett sådant fall kunna verka hämmande på utvecklingen. Därför bör enligt MU:s mening fördelningsorganet lämnas möjlighet att taga alla omständigheter i betraktande och sålunda anpassa statsbidraget till inköp av instrument så, att verksamheten på bästa sätt uppehälles och utvecklas. I fråga om storleken av bidraget till instrumentinköp må framhållas, att sådant bidrag påkallas huvudsakligen i den mån kommun påbörjar eller utvidgar sin verksamhet. Sedan den egentliga utbyggnadsperioden avslutats skulle inedelsbehovet väsentligen minska och företrädesvis hänföra sig till återanskaffning av förslitna instrument etc. Intill dess erfarenhet vunnits rörande i vilken utsträckning kommunerna kommer att själva inköpa instrument, torde uppskattningsvis ett anslag å 10 000 kr bliva tillfyllest. I annat sammanhang har MU upptagit frågan om möjligheterna att nedbringa kostnaderna för såväl noter som instrument. Vad i dessa hänseenden avhandlas i avd. VI och VII inverkar dock icke på ovan föreslagna stalsbidragsregier. Däremot torde det här vara på sin plats att framhålla

100 vikten av att inköpta noter och instrument väl vårdas och effektivt utnyttjas. Därest kommun nedlägger verksamheten eller genom försäljning, gåva eller på annat sätt avhänder sig noter eller instrument, till vilkas anskaffande utgått statsbidrag, skall detta återbäras eller så stor del därav som Kungl. Maj :t, efter hörande av den centrala myndigheten, ined hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall bestämmer. Nedsättning eller efterskänkning av det belopp, som skall återbäras, må kunna medgivas, när i det föregående nämnd omständighet inträffar, sedan längre tid förflutit efter statsbidragets erhållande, eller då fråga är om försäljning eller gåva till deltagare i amatörmusik.

Kapitel 7. Vissa organisatoriska frågor Till främjande av den av kommunerna omhänderhavda amatörmusikverksamheten bör under VIII. huvudtiteln uppföras två särskilda anslag, betecknade såsom förslagsanslag, det ena till bidrag till löner och arvoden till i dylik verksamhet sysselsatta ledare och konsulenter, det andra till bidrag till kostnader för anskaffande av noter och instrument. I varje kommun, som bedriver statsbidragsberättigad musikverksamhet, skall finnas en av den centrala myndigheten förordnad inspektor, som har att följa verksamheten och attestera statsbidragsrekvisitionerna. Inspektoratet skall vara ett förtroendeuppdrag, helst oavlönat. Till inspektor bör utses en allmänt aktad kulturellt och musikaliskt intresserad person, vars uppgift skall vara icke att bedöma verksamhetens kvalitet utan att vitsorda att föreskrivna statsbidragsvillkor är uppfyllda. Av den föregående framställningen framgår, att till amatörmusikverksamhet enligt MU:s mening bör kunna utgå statligt stöd i två former, dels till det av folkbildningsorganisationerna bedrivna arbetet, dels till den kommunala verksamheten, och att dessa båda former är ägnade att komplettera varandra. Man kan kanske hysa tveksamhet rörande lämpligheten av att lämna stöd till amatörmusik enligt två skilda system. Emellertid har musikverksamheten inom det fria folkbildningsarbetet i vårt land en lång tradition att falla tillbaka på, och den är till sin syftning och natur av ett så speciellt värde, att det icke finnes anledning att ifrågasätta dess fortsatta existens. Å andra sidan har den kommunala verksamheten, som tidigare påpekats, i jämförelse med folkbildningsorganisationerna så många obestridliga fördelar och den har redan vunnit en sådan stabilitet i sin utveckling, att former för statliga bidrag till verksamheten måste skapas. I detta läge har utredningen funnit eventuella organisatoriska olägenheter väga lätt i jämförelse med de värden, vilka genom förevarande förslag k a n tillvaratagas.

101 Det på två vägar givna stödet till amatörmusiken kan synas innebära fara för att dubbelt statsbidrag kan komma att utbetalas. Så torde dock i realiteten icke behöva bli fallet. Visserligen kan t. ex. en och samma person delta både i en musikcirkel och i en under kommunal musikledare stående orkester och således bli delaktig av statsbidrag i båda formerna. Men här är dock fråga om olika aktivitetsformer. Det ligger intet orimligt i att bidrag utgår för båda. Andra dylika kombinationer kan tänkas, men om alla torde gälla detsamma som här sagts. MU har således icke kunnat bli övertygad om att det föreligger egentlig risk för att statsbidrag skulle kunna otillbörligen tillgodogöras enligt såväl för folkbildningsorganisationer gällande linjer som genom kommun. Skulle denna risk likväl bedömas möjlig, vill MU föreslå, att den inom kommunen verksamme inspektorn jämväl skall ha rätt att taga del av folkbildningsorganisationernas statsbidragsrekvisitioner för musikaliska ändamål. Det måste givetvis vara ur organisatorisk synpunkt angeläget att uppdraga åt en och samma statliga myndighet att fungera som tillsynsoch fördelningsorgan för all musikverksamhet, som åtnjuter statligt stöd. I MU:s förslag beträffande central myndighet för landets musikliv förutses inrättandet av ett musikråd, som skulle företräda musiklivets kulturella och ekonomiska intressen och vara det organ, som svarade för den ändamålsenliga fördelningen av de belopp, staten vill ställa till förfogande för musikkulturella ändamål. Detta musikråd torde komma att inrymma den största tänkbara kompetens för ett sakligt bedömande även av amatörmusikverksamhetens ekonomiska, organisatoriska och pedagogiska problem. MU vill likväl ifrågasätta lämpligheten av att åt musikrådet uppdraga att fungera som central myndighet ifråga om hela den amatörmusikaliska verksamheten. För det fria och frivilliga folkbildningsarbetet fungerar redan skolöverstyrelsen som central myndighet och då inusikarbetet inom bildningsorganisationerna enligt MU:s mening även i fortsättningen skall bedrivas i folkbildningsarbetets gängse former, bör därmed sammanhängande ärenden behandlas i intim kontakt med frågorna angående det allmänna folkbildningsarbetet. Å andra sidan vore det icke heller lämpligt att föra de till amatörmusiklivet i dess helhet hörande ärendena till skolöverstyrelsen att handläggas å dess folkbildningsrotel. Bildningsorganisationernas egentliga syfte ligger på andra områden än det musikaliska, och deras struktur är anpassad för andra intressen än amatörmusikalisk verksamhet. Skolöverstyrelsens insikter och erfarenheter rörande det allmänna folkbildningsarbetet bör därför enligt MU:s mening kompletteras med en sådan allsidig musikalisk sakkunskap, med vilken det planerade musikrådet skall utrustas. Det skulle också med hänsyn till den centrala ställning musikrådet avses skola

102 intaga i svenskt musikliv vara värdefullt, om rådet hade ett medinflytande vid handläggningen av frågor rörande amatörmusiklivet. Detta har mycket nära beröringspunkter med andra ämnesområden, vilka otvivelaktigt bor läggas under musikrådet, främst utbildningen av musiker och konsertväsendet. Fördenskull bör på staten ankommande förvaltningsuppgifter inom denna verksamhet lösas i nära samband med övriga spörsmål inom musikrådets verksamhetsområde. Då MU således icke anser sig kunna förorda, att den statliga administreringen av amatörmusikverksamheten uppdrages vare sig åt skolöverstyrelsen eller ett statens musikråd var för sig, vill utredningen föreslå bildandet av ett för nämnda myndigheter gemensamt organ, vilket skulle ha att självständigt handlägga alla ärenden rörande amatörmusik, såväl den kommunala verksamheten som den av folkbildningsorganisationerna bedrivna. Härigenom skapas möjligheter till ett bedömande av amatörmusiken som helhet, och detta organ kan förses med nödig sakkunskap med hänsyn till de speciella förhållandena inom såväl folkbildningsorganisationerna som den kommunala verksamheten, och det organisatoriska sambandet mellan amatörmusiken och å ena sidan det allmänna folkbildningsarbetet och å andra sidan övriga grenar av musiklivet kan upprätthållas. MU vill således förorda inrättande av en särskild nämnd, vilken har att handlägga samtliga på statlig myndighet ankommande frågor rörande amatörmusiken. Nämnden bör lämpligen bestå av fem ledamöter, av vilka två skulle vara befattningshavare i skolöverstyrelsen och två i musikrådet, utsedda av respektive myndigheter. Konungen skulle förordna en av ledamöterna att vara nämndens ordförande. Den femte ledamoten bör vara en hos nämnden anställd konsulent för amatörmusiken, vilken tillika skulle vara föredragande i nämnden. Dennes uppgift skulle emellertid icke begränsas till handläggningen av på nämnden ankommande ärenden utan även bestå i att utöva en omfattande reseverksamhet för att kunna bilda sig en uppfattning såväl om verksamhetens livsbetingelser på skilda orter och under olika förhållanden som om ledares och instruktörers personliga kvalifikationer. Därvid bör han kunna ge anvisningar och impulser för verksamhetens framgångsrika bedrivande. Folkbildningsutredningen har föreslagit att vid skolöverstyrelsens folkbildningsrotel skulle anställas en halvtidstjänstgörande amatörmusikkonsulent. Därest MU:s förslag om en nämnd som central myndighet för amatörmusiklivet vinner beaktande, bör enligt vad här sagts konsulenten således istället anställas hos denna och tjänstgöringen, med hänsyn till att nämndens ämnesområde skall omfatta amatörmusiken i alla dess former, utökas till heltid. Konsulenten bör anställas å ordinarie stat. De av skolöverstyrelsen och musikrådet utsedda ledamöterna bör åtnjuta fasta arvoden. Sekreterare och annan erforderlig kanslipersonal bör ställas till nämndens förfogande. MU finner det angeläget, att en effektiv central myndighet för vårt musik-

io;s liv inrättas snarast möjligt. Om emellertid förevarande förslag till amatörmusiklivets främjande skulle genomföras, innan det föreslagna musikrådet organiserats, torde, intill dess så skett, de två ledamöter i nämnden, som skall utses av musikrådet, böra efter förslag av musikaliska akademien förordnas av Kungl. Maj :t för viss kortare tid, förslagsvis ett år. Musikaliska akademien bör därvid självfallet icke vara bunden till att föreslå endast medlemmar i akademien. Kostnaderna för den amatörmusikaliska nämnden kan beräknas sålunda. Till arvoden åt de fyra ledamöterna torde böra beräknas 1 000 kr för var och en med ett tilläggsarvode å 500 kr för ordföranden. Konsulenten, tillika föredragande, torde böra placeras i Ca 30 och sekreteraren i Ca 29. Vidare torde för skrivbiträde avlöning under första året böra beräknas enl. 6:e lönegraden. Till nämnden borde således till avlöningar anslås 57 000 kr. Om verksamhetens omfattning till en början motiverar endast anställande på halvtid av befattningshavare hos nämnden, blir 28 500 kr tillfyllest. Anm.: Hrr Hären, Ralf, Sundström och Werner har i fråga om central myndighet för den amatörmusikaliska verksamheten avgivit särskilt yttrande, se Särskilda yttranden nr 2.

104 A V D E L N I N G IV

Konsert väsendet Kapitel 1. Allmänna synpunkter på konsertväsendet Det behöver icke närmare utvecklas, att varje människa, som i någon mån är känslig för musikaliska värden, har ett naturligt behov att konfronteras med tonkonstens verk i ett levande, icke genom grammofon, radio eller film reproducerat, utförande i högsta möjliga konstnärliga fulländning. Den givna formen härför är att besöka konserter. Redan de yttre omständigheterna vid ett sådant möte med musiken skapar förutsättningar för mottaglighet och lyhördhet: Man beslutar sig att gå till en viss lokal vid ett visst klockslag, man kommer samman med ett antal andra människor, som fattat samma beslut och besjälas av samma önskan att erfara en musikalisk upplevelse, man glider in i ett slags mänsklig gemenskap, grundad på ett samfällt aktivt intresse, som i sin tur förstärker den emotionella villigheten att taga emot musiken, och man öppnar sig föl den personliga utstrålningskraften av den eller de artister, som förmedlar verket. Härigenom får konsertformen redan i och för sig ett värde, som befordrar publikens kraft till musikalisk upplevelse. Det övervägande antalet av tonkonstens främsta verk är för utförandet tekniskt överkomliga endast för yrkesmusiker. För att få del av mästarnas musik i olika former är allmänheten därför hänvisad till fackmännens konsertframträdanden. Den mekaniska musikåtergivningen genom grammofon och radio kan icke gärna betraktas som annat än ett surrogat. Konsertväsendet äger sålunda även ur synpunkten av musikalisk fostran en väsentlig betydelse. Även om konsertväsendets utveckling icke är ett mått på musikkulturen som helhet, så utgör det en oumbärlig faktor i musiklivet genom att det skapar tillgång till fullvärdiga intryck av tonkonstens verk. Det har uppgiften att vara ett »musikaliskt nationalmuseum», där icke blott den klassiska och romantiska konsten skall vara representerad utan där även verk såväl från äldre tider som av nutida komponister skall vara tillgängliga. Konsertväsendet är en angelägenhet mellan en givande och mottagande part, mellan å ena sidan tonkonsten, representerad av komponisterna och de vrkesmusiker, som förmedlar deras verk, och å andra sidan en publik,

105 v a r s s a m m a n s ä t t n i n g u r social och e k o n o m i s k s y n p u n k t är l i k a s k i f t a n d e s o m d e s s m u s i k a l i s k a behov, dess f o r d r i n g a r och f ö r d o m a r . I n n a n MU g å r i n p å e n d i s k u s s i o n av h ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e p r o b l e m , s y n e s det n ö d v ä n d i g t a t t n å g o t b e l y s a det n u v a r a n d e k o n s e r t l i v e t s h i s t o r i s k a f ö r u t s ä t t n i n g a r och a k t u e l l a s i t u a t i o n . A . Historiska

synpunkter

Historiskt sett är den moderna konsertformen en relativt sen företeelse. Under medeltid och renässans var kyrkan den förnämsta arbetsgivaren för konstmusiken. Med den världsliga maktens tillväxt fick furstehoven under senrenässans och barock allt större betydelse som musikcentra vid sidan av kyrkor och kloster. Utanför hov och kyrka odlades musiken alltjämt huvudsakligen i form av amatörmusik i hemmiljö för små ensembler, solistisk instrumentalmusik, dansmusik, madrigalsång eller visodling till enkelt ackompanjemang. Först med de borgerliga samhällsskiktens framväxt började ett konsertliv i modern mening att uppblomstra, karakteristiskt nog tidigast i England efter den ärorika revolutionen och kort därpå på kontinenten. 1700-talet, de stora sociala omvälvningarnas första sekel, blev också den offentliga konsertens första århundrade. Alltjämt speglade den troget den politiska och samhälleliga utvecklingen, och även för dess del blev åren 1815 och 1848 viktiga milstolpar. I Sverige blev denna utveckling, trots J. H. Romans anmärkningsvärt tidiga insatser, kraftigt försenad, även det av sociala och politiska skäl. 1700-talets svenska konsertliv gick i de adliga amatörkretsarnas och de kulturintresserade sällskapens regi, och under 1800-talets tidigare del leddes det av dilettanterna. På orkestermusikens område uppstod dock tack vare hovkapellet i Stockholm en någorlunda kontinuerlig verksamhet, även om den symfoniska repertoaren tidvis nästan helt undanträngdes av operan. Ännu under Ludvig Normans tid på 60- och 70-talen var hovkapellets konsertverksamhet en bisak vid sidan av operaverksamheten. Först under 1800-talets sista decennier och i början av 1900-talet utvecklades i Sverige den offentliga konsertverksamheten på allvar. Solistkonserterna, som tidigare i stor utsträckning lagt an på det sensationella och virtuosa, fick nu musikkulturell hållning, 1905 bildades i Göteborg den första fasta symfoniorkestern, följd av liknande företag i Hälsingborg, Norrköping och Gävle, och 1914 började den 1902 grundade konsertföreningen i Stockholm en regelbunden, från hovkapellet skild konsertverksamhet med egen orkester. Oratoriekonserter i de större städerna, vilka redan tidigare nått en betydande utveckling, blev vid 1800-talets slut genom ett friare och mindre traditionsbundet repertoarval viktiga kontaktpunkter för tidens nya tonkonst liksom för odlandet av Bachs och Händels musik. Parallellt härmed blev kammarmusikkonserter ett allt vanligare inslag i musiklivet. Icke förrän med 1900-talet kan man alltså tala om ett fullt utvecklat, offentligt konscrtväsende i vårt land, även om det av naturliga skäl varit inskränkt till de större städerna. B . Konsertväsendets

nuvarande

struktur

O r k e s t e r k o n s e r t e n h a r blivit k o n s e r t v ä s e n d e t s m e s t u p p s k a t t a d e och därigenom mest betydelsefulla form. Detta s a m m a n h ä n g e r med att orkest e r n är d e n k l a n g a p p a r a t , s o m b ä s t m o t s v a r a r en stor p u b l i k och en stor

106 konsertlokal. Genom sin stil och utformning vänder sig de symfoniska verken av klassiska, romantiska och nutida tonsättare, medvetet eller ej, till de många. Den moderna orkesterns rika kolorit fångar även den relativt oskolade lyssnarens intresse, och den symfoniska musiken präglas i rytm och melodi av en viss storlinjighet, som gör den lättare att överskåda än exempelvis kammarmusikens och liedkonstens mera detaljerade och sensitiva tonspråk. Orkesterverksamheten har också kommit i åtnjutande av rikligare offentligt understöd än någon annan musikalisk verksamhet frånsett militärmusiken. För närvarande arbetar i Sverige sex yrkesorkestrar med regelbunden konsertverksamhet, nämligen konsertföreningen i Stockholm, Göteborgs orkesterförening, Malmö konserthusstiftelse, Nordvästra Skånes orkesterförening (Hälsingborg), Norrköpings orkesterförening samt Gävleborgs läns orkesterförening (Gävle). Samtliga dessa erhåller bidrag från såväl stat som kommun, varvid statens bidrag är ungefär lika stort som kommunens. Under budgetåret 1953/54 uppgår bidragen från lotterimedelsfonden till dessa föreningar till sammanlagt ca 1 250 000 kronor. Vid sidan av dessa fast anställda orkestrar av yrkesmusiker finnes ett 60-tal orkestrar, där amatörer och yrkesmän förenar sig för att ge konserter. De är sammanslutna till Sveriges orkesterföreningars riksförbund (SOR), vilket inom sig efter vissa grunder fördelar ett av lotterimedel utgående statsbidrag (140 000 kronor under år 1953/54). Kvaliteten av dessa orkestrar är skiftande, men i stort sett måste sägas, att de icke alltid förmår prestera symfonisk musik i konstnärligt tillfredsställande form och att endast ett mindre antal av dem uppfyller de fordringar, man ur musikkulturell synpunkt måste ställa på offentlig konsertgivning. De möts emellertid mångenstädes av ett avsevärt intresse från publiken på sin ort, och särskilt de i orkestern deltagande amatörerna går med entusiasm in för sin uppgift. På sina håll förekommer det, att dessa orkestrar, såväl de fasta som SOR-orkestrarna, någon gång under säsongen förenar sig med ett körsällskap av amatörer för att uppföra något verk av oratoriekaraktär. Sådana konserter blir gärna naturliga höjdpunkter under spelåret och tilldrar sig redan genom det stora uppbådet av medverkande publikens intresse. Även om programvalet ofta förefaller onödigt begränsat till det traditionella, tillgodoser dock sådana konserter i viss mån det offentliga musiklivets behov av kontakt med en vägande del av den musikaliska litteraturen. Företer sålunda den orkestrala konsertverksamheten åtskilliga ljusa sidor, så är livsvillkoren för instrumentalmusik i mindre former hårdare. Särskilt svårt har kammarmusiken haft att göra sig gällande. Det är sålunda ytterst sällsynt, att en kammarmusikensemble, vare sig svensk eller utländsk, ger en konsert på egen risk på samma sätt som en enskild artist

ger en soloafton. Kammarmusikensemblerna är istället hänvisade till de kammarmusikföreningar, som finnes i de större städerna och även i en och annan mindre stad. Flertalet av dessa föreningar åtnjuter inga eller endast blygsamma offentliga anslag. Verksamhetens ekonomi bygger därför på ett abonnemangssystem, som kan garantera genomförandet av ett visst antal konserter. På många håll kombineras enstaka kammarmusikkonserter med solistkonserter inom ramen för en musikförenings verksamhet. Då kammarmusikens stil i regel kräver mera erfarna lyssnare, blir publiken förhållandevis ringa, och biljettpriserna måste mänga gånger sättas relativt högt, vilket i sin tur medför ytterligare begränsning av publikfrekvensen. I de största städerna har dock ett antal kammarmusikföreningar kunnat genomföra en kontinuerlig och framgångsrik konsertverksamhet med ekonomiskt stöd från kommunen. Speciellt gynnsamma är förhållandena i Stockholm, där kammarmusikföreningarna Intim musik och Fylkingen tillsammans svarar för praktiskt taget alla offentliga kammarmusikframföranden i huvudstaden, under de sista åren på ett lyckligt sätt kompletterade av musikhistoriska museets konsertverksamhet, vilken likaså åtnjuter ett visserligen blygsamt kommunalt understöd. Delvis finansieras sådana kammarmusikkonserter genom samarbete med Radiotjänst. Som en parallellföreteelse till Intim musik och Fylkingen kan nämnas den i Göteborg nyligen startade kammarmusikföreningen Levande musik. En översikt av konsertväsendets former har vidare att ägna uppmärksamhet åt solistkonserter av instrumentala och vokala artister. Stundom står även här någon förening, bildningsorganisation eller annan korporation som anordnare, men endast sporadiskt kommer allmänna medel denna form av konserter till godo. Ett fåtal artister, huvudsakligen utländska, har skapat sig en sådan ställning, att de med framgång kan påkalla publikens uppmärksamhet och göra egna konserter lönsamma. Det övervägande flertalet svenska solister framträder däremot med konserter på egen risk enbart för att, trots det ogynnsamma ekonomiska resultatet, på detta sätt skaffa sig en viss publicitet, vilken kan komma dem till godo i deras verksamhet i övrigt. Publikintresset för denna konsertform måste betecknas som ganska ojämnt, ehuru särskilt pianolitteraturen rymmer en nästan outtömlig mängd stor musik och ehuru sång till piano genom sin förening av dikt och ton kunde förväntas intressera även en publik, som icke är primärt musikaliskt inriktad. Slutligen må även de talrika körkonserterna bringas i erinran. Här aide t huvudsakligen fråga om amatörverksamhet. Under kunnig och inspirerande ledning kan även en amatörkörs prestationer nå en viss grad av fulländning, som kan jämställa den med en yrkesensembles. De icke alltför fåtaliga kyrkokonserterna står otvivelaktigt ofta på en icke föraktlig konstnärlig nivå, men då de bekostas av respektive församlingar och vän-

108 der sig till dessas medlemmar — även om vem som helst mestadels avgiftsfritt kan åhöra dem —, synes de icke böra inräknas i det offentliga konsertväsendet ur de synpunkter, MU i det följande vill anlägga. Redan av det hittills sagda torde framgå, att konsertväsendet kommit att väsentligen koncentrera sig till städerna. Endast sex av de största städerna har yrkesorkestrar. Vissa av dessa konserterar dock i mindre omfattning även i kringliggande städer eller större orter. I en del mindre städer och andra samhällen gives som nämnts symfonikonserter av amatörorkestrar med större eller mindre inslag av yrkesmusiker. Även kammarmusik- och solistaftnar är företrädesvis koncentrerade till städerna. Dessutom gives en del musikaftnar, ofta i förening med inledande orientering, av folkbildningsorganisationer. Denna verksamhet, väsentligen förlagd till mindre samhällen, har oftast en mera sporadisk karaktär. Om man, för att ett egentligt konsertliv skall anses föreligga, fordrar, förutom en viss kvalitativ standard, att konserter skall givas relativt regelbundet och att publiken skall beredas tillfälle att höra olika slags musik, symfoni-, kör-, kammarmusik etc., måste sägas, att endast några av våra största städer har ett konsertliv. På övriga orter, där något konserterande över huvudtaget äger rum, karakteriseras detta av att konserter antingen förekommer endast sporadiskt, eller i alltför ringa omfattning eller ock av ensidighet, i sistnämnda fall, såsom tidigare framhållits, vanligen så, att orkesterkonserter dominerar. Konsertväsendet uppvisar — de största städerna undantagna — i detta hänseende ofta ett drag av slumpmässighet. Endast de största städerna äger sålunda ett konsertliv i egentlig mening, under det att förhållandena i landet i övrigt är föga tillfredsställande. I synnerhet är Norrland misslottat i detta avseende. C. Konsertpublikens

sammansättning

Som konsertpublikens kärna har man att betrakta en ganska talrik grupp musikintresserade, för vilka mötet med tonkonstens verk betyder en upplevelse och för vilka kontakten med levande musik är ett behov. Omkring denna kärna har man att räkna med mindre grupper, vilkas förhållande till musik bestämmes av vida ytligare faktorer, såsom intresse fölen eller ett par tonsättare på grund av deras romantiska eller patetiska levnadssaga, den sociala ambitionen att »vara med», lockelsen att sammanträffa med andra. Därtill kommer de många, som eggas till konsertbesök genom medverkan av någon stor artist, vars namn nått vidsträckt publicitet och som man anser sig tvungen att ha hört. I sådana fall har intresset för exekutören ofta nog överflyglat intresset för musiken själv. De senaste decennierna har dock kännetecknats av att ett verkligt musikintresse uppstått i allt vidare kretsar. Som följd härav har tydligt framträtt ett avsevärt uppsving i konsertlivet. Sannolikt har radions stimulering av

109 kunskapen om och intresset för musik bidragit härtill. Den ökade livaktigheten inom amatörmusiklivet är en annan orsak till denna utveckling. Det egna musicerandet och intresset för konsertbesök står säkerligen i ett ömsesidigt orsakssammanhang. Man får icke heller bortse ifrån att krigsårens varubrist och minskade resemöjligheter troligen till en del bidragit till denna utveckling. Tecken saknas icke på att denna vill stagnera under dyrtidens tryck — ett bevis på konsertlivets känslighet för ekonomiska förhållanden. Kostnaderna för konsertbesök verkar säkerligen i viss mån återhållande för en stor del av allmänheten att i önskad utsträckning besöka konserter. För orkester föreningars och vissa andra större konsertorganisationers del har detta förhållande förbättrats genom prisförbilligande åtgärder, såsom abonnemang och förmåner för vissa grupper, men framför allt därigenom, att det allmänna, företrätt av stat och kommun, i växande grad genom anslag givit stöd åt konsertverksamheten och kompenserat de senaste decenniernas ökade kostnader, så att biljettprisernas ökning långt ifrån hållit jämna steg med den allmänna prisstegringen. Trots detta visar erfarenheten, att denna verksamhet, som nyss påpekats, är ytterst känslig även för de ekonomiska konjunkturernas växlingar. Det är emellertid icke allenast ekonomiska förhållanden, som föranleder, att konsertbesökarna rekryteras från en relativt begränsad del av allmänheten. Man kan inte blunda för det faktum, att arbetarklassen i stort sett icke tillhör konsertpubliken. Denna bäres upp av olika skikt inom medel- och överklassen, men vore de ekonomiska faktorerna ensamt utslagsgivande, skulle denna begränsning icke kunna vara så prononcerad. Man står här otvivelaktigt inför ett psykologiskt problem, som ännu icke tillfredsställande analyserats. Det förefaller också, som om man här hade att räkna med en kvardröjande attityd, som i den högre musiken är benägen att se något av en exklusiv lyx, som icke tillhör alla och envar. Att motarbeta denna missuppfattning är angeläget för att befordra även arbetarklassens delaktighet i det samlade kulturarvet.

D . Målsättningar

för

konsertväsendet

Även om man således nödgas konstatera, att det nutida konsertväsendet icke har en tillfredsställande geografisk bredd och icke heller förmått erövra den sociala bredd, som skulle sätta det i stånd att helt fylla sina musikkulturella uppgifter, är det dock visst, att konsertlivet under det senaste halvseklet vuxit till en betydande omfattning. I allt högre grad har det kunnat fylla sin stora uppgift att genom levande framföranden skänka allmänheten kontakt med stora delar av tonkonsten. Endast genom konsertuppföranden kan huvudparten av musikens verk bli en realitet för publiken. Det är därför angeläget, att konsertlivet får en så ändamålsenlig gestaltning som möjligt.

110 Söker man teckna en bild av ett kulturellt ändamålsenligt och fullvärdigt konsertväsende, synes man böra rikta uppmärksambeten på några principiella riktlinjer. Dylika riktlinjer kan endast teoretiskt hållas isär. I verkligheten griper de på nästan alla områden in i varandra, och de påverkar gemensamt den konkreta lösningen av flertalet problem. Dessa principiella riktlinjer är följande: 1. Vidgande av konsertlivets geografiska bredd. 2. Vidgande av konsertlivets sociala bredd. 3. Större mångsidighet beträffande konsertformer, så att såväl orkestersom kammarmusik och verk för instrumentala och vokala solister samt konstnärligt betydelsefull körmusik kommer i en i förhållande till sitt musikaliska innehåll tillfredsställande inbördes balans. 4. Större faktisk frihet för konsertgivarna att gestalta konsertprogrammen efter kulturella och konstnärliga synpunkter samt med hänsyn till publikens skilda förutsättningar att tillägna sig olika typer av verk. 1. Vidgande av den geografiska bredden. Att råda bot på den otillfredsställande geografiska bredden av vårt musikliv är vanskligt. Uppgiften att åstadkomma ett i egentlig mening fullvärdigt konsertliv inom alla delar av vårt land är icke möjlig att praktiskt lösa. De ekonomiska förutsättningarna för ett konsertliv måste med nödvändighet bli svagare i småorter och i glesbebyggda trakter. Mångenstädes saknas ett tillräckligt publikunderlag för en dylik verksamhet. Det är vidare på många, företrädesvis mindre platser omöjligt att anordna orkesterkonserter, emedan tjänliga lokaler ej står till buds. Lokalfrågan får över huvud icke förbises, när det talas om musiklivets framtid och MU vill i detta sammanhang hänvisa till en av musikaliska akademien utarbetad promemoria rörande inrättande av lokaler för konsertbruk. Man har därför att acceptera, att konsertlivet kommer att till art och omfattning gestalta sig mycket olika på olika orter och i olika delar av riket. Vissa åtgärder kan och bör dock enligt utredningens mening vidtagas till utjämnande av denna skillnad. Sålunda förordar utredningen i nedan utvecklade förslag, att de mindre av de fasta symfoniorkestrarna skall idka en ganska omfattande reseverksamhet för att föra ut symfonisk musik till närliggande städer och andra större orter. SOR-orkestrarnas konsertfunktioner har beaktats och stöd har föreslagits för tillvaratagande och utbyggande av denna möjlighet till utförande av symfonimusik. Det anslag, som enligt kap. 3 skall ställas till musikrådets förfogande för konsertverksamhet i allmänhet, kommer säkerligen att medföra bildande av nya kammarmusikföreningar och publikorganisationer runtom i landet. Vidare må påpekas, att kommuner, som påtagit sig ledning av amatörmusikalisk verksamhet i någon form, kan väntas även komma att verka för konsertgivning

Ill med fullgoda artister. Slutligen har i kap. 4 lämnats förslag till anordnande av förmedling av tonkonstnärer. Det därstädes föreslagna förmedlingsorganet har uttryckligen förutsatts skola verka för att samordna landsortens musikaliska behov och önskningar. Ett sådant samarbete skulle möjliggöra ett om ock blygsamt offentligt musikliv på många orter, där ett sådant eljest icke skulle kunna komma till stånd.

2. Vidgande av den sociala bredden. I det föregående har påpekats, att formen för våra dagars konsertliv är starkt präglad av 1800-talets borgerliga kultur, och inan får ej förutsätta, att de nya samhällsskikt, som nu med rätta vill och kan taga del i det musikaliska kulturarvet, skall utan vidare finna sig tillrätta med dess former. I detta sammanhang må nämnas, alt man gjort försök med konserter under fritid på industriernas arbetsplatser. Icke överallt har dessa initiativ rönt större framgång. Ledningen av föreningar av facklig och annan natur borde heller inte rygga tillbaka för att inrymma en avdelning värdefull musik i programmen för möten i folketshussalar och liknande lokaler. Här skulle musiken få göra sig hörd inför en publik, som på grund av intressegemenskap är i viss mån homogen och därför särskilt mottaglig. Det är dock ytterst angeläget, att man icke befordrar någon uppspaltning av publiken efter dess sociala ställning. Även formerna för offentliga konserter kan tänkas mindre präglade av en borgerlig publiks vanor än för närvarande. Härvidlag har man nu skäl att hoppas på den alltid pågående förändringen av olika befolkningsgruppers värderingar och attityder, som omärkligt men effektivt är i färd att omskapa formerna för människors samvaro. Tidigare har påpekats sammanhanget mellan amatörmusicerande och önskan att gå på konserter. Det är MU:s uppfattning, att de åtgärder, som av utredningen föreslagits till stödjande av amatörmusiklivet, även skall visa sig på lång sikt bidraga till att öka intresset för att lyssna till god musik och därigenom indirekt stimulera allt större skaror att besöka konserter. En förbättrad musikundervisning i våra skolor kommer också att ge större delar av vårt folk än tillförne möjlighet att erfara personligt berikande musikaliska upplevelser. I sistnämnda syfte är det tillika av betydelse, att eleverna får tillfälle att höra levande musik i konstnärligt utförande. Möjligheter härtill öppnas genom en centralt planerad turnéverksamhet av antytt slag. 3. Bättre balans mellan olika konsertformer. Av den ovan lämnade redogörelsen för konsertväsendets struktur framgår, att den organiserade konsertverksamheten nästan överallt kommit att

112 domineras av orkestermusik. Det har skapats symfoniorkestrar och SORorkestrar i betydande antal, vilka utövat en livlig och framgångsrik propaganda. Denna har resulterat i såväl offentliga anslag som en mångenstädes överraskande stor publikanslutning. På sådana håll har publikens musikbehov gärna kommit att tillgodoses med en ensidig kost av orkestral musik. Denna har ofta nog sugit till sig praktiskt taget allt musikintresse på orten. Orkesterkonsertens förhärskande ställning inom musiklivet har därför medfört, att själva begreppet konsert fått en alltför specialiserad innebörd av »stor konsert», där mäktiga verk uppföres inför en månghövdad publik. I konsertväsendets uppgift ingår emellertid också att presentera verk i mindre former, med lågmäldare uttryckssätt och avsedda för en intimare miljö med en mindre åhörarskara. Härvidlag kommer kammarmusik, instrumentalsolo och romanssång i blickpunkten. Det är maktpåliggande, att det lokalt eftersträvas att ge dessa musikformer deras rättmätiga plats och att det arbetas för att bl. a. genom en psykologiskt klok presentation av programmen få publiken att förstå deras särart. Särskilt i mindre städer och samhällen, där orkesterkonserter sällan eller aldrig k a n anordnas, är det av vikt, att dessa mindre former får sitt egenvärde erkänt. Om musiklivet här visat sig tungarbetat, kan detta i icke ringa grad hänföras till att publiken genom vanetänkande betraktar konserter av mindre format såsom något mindre värdefullt, att icke säga ett torftigt surrogat för »riktiga» konserter. Denna missuppfattning kan undanröjas endast genom ökad upplysning och genom praktiska försök, som gör de mindre musikformernas konstnärliga värde medvetet för publiken. Mot denna bakgrund får förslaget i kap. 2 här nedan, att vissa symfoniorkestrar skall musicera även uppdelade i mindre ensembler, en speciell belysning. Möjligheten till uppdelning lämnar alltså ett medel till större variation inom konsertlivet å sådana orter, där f. n. orkestermusiken helt dominerar. Vidare har MU i den del, som behandlar amatörmusikalisk verksamhet, förordat, att kommun inrättar ett organ med uppgift att på lämpligaste sätt tillgodose musikintresset, att följa konsert- och musiklivet såsom helhet och verka för att allmänheten bjudes konstnärlig musik i den omfattning och i den proportion av olika musikformer, som enligt de lokala förhållandena k a n bedömas såsom rimlig och ändamålsenlig. Redan nu har kommunerna i allt större utsträckning anställt kommunala musikledare, vilka jämte pedagogiska uppgifter mångenstädes även har att samordna musiklivet över huvud på sin ort. Även det av utredningen föreslagna förmedlingsorganet skall ha till uppgift att beakta här anförda synpunkter. Det sagda har närmast avseende på förhållandena å mindre orter. Men det är principiellt angeläget, att kravet på balans mellan olika konsertformer beaktas även inom musiklivet i större städer.

113 4. Konsertprogrammens utformning. Konsertinstitutionerna är vid uppgörande av program för konsertverksamheten ställda inför den svårlösta uppgiften att tillgodose delvis olikartade intressen. Å ena sidan måste de, som en följd av att konsertväsendet skall betjäna publiken med uppföranden av musikaliska verk, ta hänsyn till publikens behov och berättigade önskemål. Å andra sidan måste emellertid programvalet erhålla en ur allmänt kulturella och konstnärliga synpunkter tillfredsställande sammansättning. I förstnämnda hänseende har man således att beakta, att musikpubliken inom sig rymmer kategorier med skiftande behov. Det finns en för varje år ny publik, som för första gången söker sig till musikupplevelser och vars omhändertagande är en viktig uppgift. Denna publik uppskattar tilltalande yttre former för konserten och behöver en repertoar, som k a n föra den in i och vinna den för en djupare syftande tonkonst. Men lika väsentligt är att ge den mera musikvana publiken tillfälle till inre förnyelse genom en repertoar, som kan vidga dess musikaliska horisont i riktning mot både nutida komponisters kamp för nya musikaliska uttrycksmedel och äldre tiders tonkonst. Konsertväsendet måste därför sörja för en repertoar, som är mångsidig nog att svara mot den allvarligt musikintresserade publikens olika förutsättningar. Den traditionella repertoaren tillhör till övervägande del 1800-talets musik. Men det torde få anses som en felsyn att betrakta den som den enda för alla tillgängliga infartsporten till musikens stora rike. Det finns otvivelaktigt tecken, som tyder på att våra dagars ungdom har långt mindre svårighet att erfara konstnärlig upplevelse inför barockmästarna eller den moderna musiken än den i klassiskt-romantiska ideal uppfostrade äldre generationen. I varje fall får man icke reservationslöst förutsätta, att all början måste göras med klassisk och romantisk musik. Härav har man att draga slutsatsen, att den allsidighet av repertoaren, som ligger i konsertväsendets idé såsom ett tonkonstens levande museum, måste hävdas även ur psykologiskt-pedagogiska synpunkter. Sympatier och antipatier är på musiksmakens område tidsbundna, och man måste vaka över att nya tendenser i publikens reaktionsförmåga får sitt gensvar också i repertoaren. Det är utan vidare klart, att konsertverksamheten för sin existens är beroende av sin publik och de avgifter den betalar. Detta innebär, att den i hög grad måste bjuda publiken en sådan musik, som den tilltalas av. Dess majoritet är av naturliga skäl konservativ, d. v. s. den tycker om att förnya tidigare positiva intryck. Denna tendens sammanfaller med musikernas lika naturliga böjelse att spela sådana verk, där de kan påräkna resonans hos publiken, samt arbeta med sådana stilarter, med vilka de känner sig förtrogna. Genom den nuvarande utbildningens art är de också huvudsakligen inriktade på 1800-talsmusiken. Genom alla dessa faktorer 8— 316705

114 utsattes all konsertverksamhet för ett starkt tryck i konservativ riktning. Repertoaren rör sig huvudsakligen inom wienklassisk, romantisk och senromantisk musik med en och annan utflykt till nutida tonkonst och ännu mer sällsynta försök till uppförande av äldre tiders musik — försök, som ofta ej leder till konstnärligt betydelsefulla resultat, emedan musikernas kunnande i allmänhet är mycket osäkert beträffande denna musiks stilistiska krav. Fasthåller man grundtanken, att konsertväsendet skall vara ett musikaliskt nationalmuseum, där den i de stumma nottecknen bundna musiken lever upp till klanglig verklighet, måste man eftersträva större mångsidighet och rikare nyansering av repertoaren. Om en sådan strävan skall kunna nå sitt mål, måste två betingelser uppfyllas. För det första måste musikerna redan genom sin utbildning erhålla en väsentligt vidgad både teoretisk och praktisk kännedom om olika tidsskedens estetiska målsättning och stilistiska uttrycksmedel, så att de med framgång kan gripa sig an med äldre musik än Mozarts och Haydns och vinna förståelse även för moderna uttryckssätt. I det hela taget synes en större bredd i den musikaliska yrkesutbildningen och ett målmedvetet uppammande av rörligheten i fantasilivet vara nödvändiga, för att de svenska musikerna skall kunna till fyllest förvalta sin uppgift i ett sunt och utvecklingsdugligt konsertväsende. Dessa problem behandlas närmare i avd. IX om musikaliska utbildningsanstalter. För det andra är det ytterst maktpåliggande att i möjligaste mån göra de konsertgivande institutionerna mindre beroende av det ekonomiska trycket av en konservativt inställd och kanske osakligt intresserad publik. Särskilt gäller detta symfoniorkestrarna i de större städerna. Här är det en ekonomisk förutsättning, att publikfrekvensen motsvarar 90—100 procent av tillgången på platser, och det är förklarligt, att de ansvariga med ängslan betraktar en minskning av publiken även med bara något tiotal procent. Härigenom bindes dess initiativkraft och lust att söka bjuda andra än traditionsbundna program. Konsertverksamhetens ekonomiska beroende av en relativt bred publik hindrar i själva verket den verkligt musikintresserade k ä r n a n av publiken från att få nya, stimulerande och utvecklande kontakter med mindre kända och måhända mindre slagkraftiga delar av de sista 300 årens omätligt rika musikrepertoar. Men även andra konsertgivare, såväl institutioner som enskilda och körer med konstnärlig repertoar, befinner sig i samma situation. Spänningen mellan publiksmaken och den konstnärliga målsättningen är varken av ondo eller kan avskaffas, men det synes nödvändigt, att de stödåtgärder, som vidtages, är ägnade att främja en repertoarpolitik, som positivt kan bidraga till att berika vårt musikliv.

115 Kapitel 2. Orkesterverksamhetens organisation Det har tidigare påpekats, att orkesterverksamheten är den konsertform, som obestridligen fångar det största intresset från publikens sida och som kommit i åtnjutande av lejonparten av de offentliga bidragen till civila musikaliska ändamål. Denna verksamhet uppbäres, som nämnts, av sex yrkesorkestrar och ett antal SOR-orkestrar, där amatörer och yrkesmusiker samverkar. A . Symfoniorkestrar

(statsunderstödda

yrkesorkestrar)

Ansvaret för en ordnad konsertverksamhet med symfonisk musik bör i första hand och huvudsakligen påvila de statsunderstödda symfoniorkestrarna. Sådana orkestrar arbetar för närvarande i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle. 1. Nuvarande förhållanden. Den geografiska fördelningen av yrkesorkestrarna innebär, att stora och relativt befolkningsrika delar av landet saknar tillfälle att höra god orkestermusik. En del av Göteborgsorkestern besöker emellanåt Vänersborg och Trollhättan. Hälsingborgsorkestern gästar kringliggande städer såsom Landskrona, Ängelholm och Hässleholm samt även andra orter i närheten, Norrköpingsorkestern har utsträckt sin verksamhet även till Linköping, Finspång, Motala, Nyköping, Katrineholm samt ett antal andra orter, och orkestern i Gävle har konserterat bl. a. i Sandviken, Söderhamn, Hudiksvall och Bollnäs. Genom att en del av orkestern i Malmö är bunden till medverkan vid därvarande stadsteater, har konsertverksamhet utanför hemstaden omöjliggjorts. En utvidgad reseverksamhet av de fasta orkestrarna synes MU vara ett av de närmast till hands liggande medlen att vinna en ökad geografisk spridning åt orkesterkonsertverksamheten. Särskilt i fråga om de tre mindre orkestrarna bör en lämpligt avvägd skyldighet att konsertera även utanför hemorten eftersträvas. Utredningen återkommer härtill nedan. MU har observerat den ogynnsamma proportionen mellan de offentliga anslagens storlek och publikens anslutning till orkesterverksamheten i Gävle men finner det uteslutet att förorda ett indragande av denna orkester. Dels kan en omläggning av verksamheten enligt de av MU föreslagna linjerna i någon m å n förbättra detta förhållande, dels kommer verksamhetens reformering att väsentligt öka dess kulturella betydelse, dels är Gävle-orkestern tills vidare den enda orkestern i landskapen norr om Dalälven.

116 Man måste konstatera, att främst övre och mellersta Norrland helt och hållet saknar fullgod orkesterverksamhet och att en sådan även för övriga delar av landet kommer till stånd i en så begränsad omfattning, att den icke rimligen kan sägas motsvara behovet. MU finner det högeligen önskvärt, att orkesterverksamhetens utbyggnad icke betraktas såsom avslutad utan att i mån av möjligheter ytterligare symfoniorkestrar kommer till stånd. Utredningen tänker härvidlag främst på mellersta och övre Norrland, som inom sig rymmer flera områden, vilkas folktäthet synes vara i stånd att garantera en för rationell verksamhet tillräckligt stor publik. Men MU vill också framhålla, att tillkomsten av en ny orkester alltid måste bero av lokala initiativ. MU har därför vid utformandet av sitt förslag beträffande symfoniorkestrarna sökt skapa sådana linjer, att en utveckling i antydd riktning skall underlättas. Utgångspunkten för utredningens förslag är visserligen att i första hand bibehålla och skapa bättre förutsättningar för en fortsatt verksamhet av orkestrarna i de städer, som redan visat sig k u n n a bära upp en sådan konsertverksamhet och som redan bringat betydande uppoffringar för dess bestånd. Förhållandena kan emellertid redan inom relativt kort tid göra möjligt, att ytterligare någon eller några fasta orkestrar upprättas eller att någon redan nu existerande orkester ombildas till sådan ykesorkester, varom här är fråga. I detta avseende hänvisas till vad nedan under B. anföres rörande möjligheten till utveckling av SOR-orkestrar såsom konsertgivare. Huvudman för flertalet av de fasta statsunderstödda orkestrarna är f. n., med undantag för Malmö-orkestern, ideella föreningar, vilkas medlemmar utgöres av konsertabonnenter. I Norrköping och Gävle tillhör dessutom orkesterns medlemmar föreningen. Styrelsen väljes av föreningen, och stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg tillsätter ävenledes några styrelseposter. Malmö-orkestern har en avvikande organisation. Huvudman är här stiftelsen Malmö konserthus med av Kungl. Maj :t fastställt reglemente. Dess ordförande och två styrelseledamöter tillsättes av Kungl. Maj:t, och övriga fyra styrelseledamöter väljes av stadsfullmäktige. Det löpande arbetet skötes i regel av ett arbetsutskott, där även kapellmästaren ingår. Endast konsertföreningen i Stockholm och stiftelsen Malmö konserthus har verkställande direktör. I Stockholm, Göteborg och Malmö har styrelsen vid sin sida ett programråd, som svarar för uppgörandet av programmen. E h u r u dessa orkestrar åtnjuter relativt stora offentliga anslag, arbetar samtliga under ett starkt ekonomiskt tryck. Detta medför, att musikerna med undantag för de i Stockholm och Göteborg erhåller en väsentligt ringare ersättning än andra samhällsgrupper med motsvarande utbildning. Hittills har ingenstädes deras pensionsfråga varit ens någorlunda tillfredsställande ordnad.

117 Först genom kollektivavtal, träffade under vintern 1948—49, uppnådde musikerna i Stockholm och Göteborg en lönenivå, som kunde betecknas såsom tillfredsställande. Sedan dess har under år 1953 nya kollektivavtal träffats. Enligt dessa har musikerna i de båda orkestrarna erhållit en grundlön å 979 resp. 940 kr i månaden. Tidigare utgående procentuella kristillägg har inarbetats i dessa löner. På grundlönerna utgår tillägg till musiker i vissa stämmor, graderade efter det ansvar och den skicklighet, som kräves. Efter tre, sex och nio års anställning utgår ålderstillägg, i Stockholm med 81 kr och i Göteborg med 78 kr per månad. Samtliga musiker är helårsanställda. Det bör påpekas, att denna lönestandard kunnat uppnås endast tack vare dessa orkestrars samarbete med Radiotjänst, som enligt avtal svarar för 5/12 av lönestaten. Vid övriga orkestrar är förhållandena ytterst otillfredsställande. I Gävle, Malmö, Norrköping och Hälsingborg ligger minimilönerna så lågt som resp. 548, 606, 626 och 678 kr i månaden, jämte vissa ålderstillägg. Vad Malmöorkestern beträffar ställer sig den ekonomiska situationen något bättre för den del av orkestern, 27 man, som även har tjänstgöring vid Malmö stadsteater. Orkestermusikerna i Norrköping, Gävle och Hälsingborg är helårsanställda, vilket har kunnat ske genom att orkestrarna under sommaren åtagit sig viss restaurang- och friluftsmusik. I Malmö omfattar kontraktstiden endast 8 månader. Sammanfattningsvis kan sägas, att den kulturella insatsen av dessa orkestrars verksamhet under de mer än 30 år, flertalet av dem existerat, varit möjlig endast tack vare avsevärda ekonomiska och personliga uppoffringar från orkestermusikernas sida. Kungl. kung. den 14 dec. 1923 (nr 423) angående understöd åt vissa föreningar, som verka för musiklivets höjande, innehåller vissa villkor för erhållande av statsanslag ur lotterimedelsfonden och gäller för landets tre mindre orkestrar, de i Hälsingborg, Norrköping och Gävle. Häri stadgas, att orkestermedlemmarna skall förpliktas att under sammanlagt två timmar i veckan lämna instrumentalundervisning åt obemedlade utan avgift för eleven. Anledningen till denna bestämmelse har uppenbarligen varit, att vederbörande instanser beaktat det stora behovet av vederhäftig musikundervisning till sådana, som kan tänkas i fortsättningen komma att rekrytera landets symfoniorkestrar utanför huvudstaden. En sådan undervisning har emellertid ingenstädes med framgång kunnat organiseras. Utbildningen av orkestermusiker måste vara långt mera mångsidig och kräver flera ämnen än den instrumentalundervisning, enskilda orkestermedlemmar kan meddela, och det har också visat sig, att i förordningens mening obemedlade icke anmält sig i sådan utsträckning, att en ordnad instrumentalundervisning genom orkesterns medlemmar kunnat upprätthållas. Då vidare Kungl. Maj :t i samband med beviljande av bidrag ur lotterimedelsfonden föreskrivit, att dessa orkestrar under arbetsåret skall giva 70 konserter (varav minst hälften s. k. folkkonserter), blir musiker-

118 nas arbetsbörda så stor, att åläggandet av skyldighet att undervisa vid sidan av det egentliga orkesterarbetet, i betraktande av de ytterst låga lönerna, icke kan anses rimligt. Kungörelsens bestämmelse härutinnan har därför kommit att i stort sett stanna på papperet. I detta sammanhang m å även observeras den i kungl. brev ang. fördelning av lotterimedelsbidragen meddelade bestämmelsen att, om behov därav yppar sig, genom orkesterns ledare eller annan person avgiftsfritt skall lämnas handledning i körsång för blandade röster minst två gånger i månaden. 2. Förslag till organisation. Då MU i det följande vill föreslå, att det statliga bidraget på visst sätt anknytes till symfoniorkestrarnas redovisade lönestat, synes det nödvändigt att diskutera såväl antalet musiker i de enskilda orkestrarna som musikernas löneställning m. m. MU vill redan i detta sammanhang framhålla, att vad i dessa hänseenden sägs är avsett att ge en norm för statsbidragets beräknande men att givetvis varje orkesters huvudman skall ha frihet att inom ramen för sina ekonomiska resurser utöka antalet musiker och ge högre löner än här anges. Konsertföreningen i Stockholm har hos utredningen framhållit önskvärdheten av att orkestern utökas från nuvarande 79 man till 91 och motiverat detta med konstnärliga skäl. Akustiken i Stockholms konserthus skulle låta orkestermusiken komma bättre till sin rätt, om särskilt stråkstyrkan förstärktes. Med hänsyn till bristen på kvalificerade stråkmusiker i landet finner MU det vara riktigare att vidtaga erforderliga förbättringar av konsertsalens akustik än att ytterligare skärpa huvudstadens övertag i konkurrensen om kompetenta musiker. En sådan åtgärd är säkerligen också den ekonomiskt sett riktigare. MU vill emellertid räkna med ett antal av 80 musiker för stockholmsorkestern. Orkestern i Göteborg räknar f. n. 60 ordinarie musiker, men har därutöver några extra musiker, som åtnjuter mindre ersättningar. Med hänsyn till arbetsförhållanden och balans inom orkestergrupperna finner MU riktigt att föreslå en utökning av denna orkester till 63 man, genom att ytterligare 1 violinist, 1 violoncellist och 1 flöjtist ingår i den ordinarie staten. Malmöorkestern utgöres av 55 musiker och under närmaste tid torde här de ekonomiska förhållandena omöjliggöra en i och för sig önskvärd ökning av denna orkesters numerär. Beträffande de tre mindre orkestrarna i landet — de i Hälsingborg, Norrköping och Gävle — har vid en sammankomst med den konstnärliga ledningen för samtliga orkestrar enstämmigt gjorts gällande, att en numer ä r av 30—32 musiker icke förmår skapa en orkester, som på ett konstnärligt försvarbart sätt kan uppföra den avsedda repertoaren. Redan Beethovens symfonier förutsätter fler blåsinstrument än som ingår i dessa

119 orkestrar, och än mindre kan Schuberts, Schumanns och Brahms' verk, att icke tala om Tjajkovskijs, Sibelius', Nielsens och Alfvéns orkestermusik, få ett ur klanglig synpunkt acceptabelt utförande med en besättning som den i ovannämnda tre orkestrar. Man kan inte heller nöja sig med att utöka blåsinstrumenten till den klassiska orkesterns numerär utan att samtidigt också förstärka stråkstyrkan, så att den kan balansera blåsinstrumenten. Efter ingående överläggningar har MU funnit dessa synpunkter fullt motiverade och vill för sin del rekommendera en minimibesättning av 44 man. En sådan bör normalt ha följande sammansättning: 8 primfioler, 6 sekundfioler, 4 altfioler, 4 violonceller, 3 kontrabasar, av vilka en bör ha tuba som biinstrument, 2 flöjter, 2 oboer, 2 klarinetter, 2 fagotter, 4 valthorn, 2 trumpeter, 3 basuner, 1 pukslagare samt 1 harpist, vilken senare även bör kunna betjäna piano. Med den föreslagna orkestersammansättningen kan flertalet klassiska och romantiska symfoniverk uppföras utan att omarrangeras, vilket måste anses nödvändigt, om m a n beflitar sig att framföra musiken i den klangliga form tonsättarna tänkt sig. Att minska stråkstyrkan under den föreslagna vill MU bestämt avråda från. All praktisk erfarenhet ger vid handen, att stråkstämmorna bör besättas med tanke på ett visst antal pulter. En stråkmusiker är ur orkestersynpunkt mycket mer effektiv, om han arbetar tillsammans med en stämkamrat vid samma pult än om han spelar ensam. Man k a n därför inte reflektera på att taga bort en man ur varje stråkstämma, emedan det nära nog skulle ha samma verkan som att taga bort två. Att minska stråkmusikernas antal med två man i en eller ett par stämmor skulle alltför starkt nedsätta orkesterns klangliga kvalitet. MU betraktar därför den föreslagna sammansättningen som ett minimum, om man vill upprätthålla kravet på att orkestern till allmänheten skall i konstnärligt fullgod form kunna förmedla den symfoniska repertoarens verk. Med ledning av här framförda synpunkter finner sig MU böra föreslå, att antalet musiker, för vilka statsbidrag må beräknas, skall utgöra i Stockholm 80, i Göteborg 63, i Malmö 55 och i vardera Hälsingborg, Norrköping och Gävle 44. Det föreslagna antalet bör givetvis göras till föremål för omprövning i samband med godkännande av plan för orkesterverksamhetens bedrivande (se nedan). Den av MU föreslagna numerären för de statsunderstödda symfoniorkestrarna betyder en ökning av antalet musiker i dessa från 287 till 330, d. v. s. med 43 musiker, varav 28 stråkinstrumentalister. Då det skall vara huvudmannen obetaget att anställa orkestermusiker utöver det föreslagna statsbidragsberättigade antalet, k a n ökningen bli än större. Det är givet, att om denna utbyggnad företages under kortare tid, svårigheter kan uppstå i fråga om rekryteringen med fullgoda musiker. Dessa svårig-

120 heter skulle komma att skärpas, om Radiotjänsts avsikt att utbygga radioorkestern från nuvarande 37 till ungefär samma storlek som Stockholms konsertförenings orkester komme att fullföljas inom den närmaste tiden. Sammanlagda antalet musiker i de sex symfoniorkestrarna och radioorkestern skulle därigenom öka med mer än 26 procent. För stråkinstrumentalisternas del skulle ökningen komma att uppgå till nära 29 procent. Det är tydligt, att i Sverige icke finnes tillgång till lämpliga musiker i sådan utsträckning, att en så kraftig ökning av orkestermusikernas numerär skall kunna företagas under ett fåtal år, utan att allvarliga svårigheter uppstår. Sålunda kan förutses, att konkurrensen om kompetenta musiker kommer att bli i hög grad besvärande för de mindre städernas orkestrar och äventyra deras konstnärliga prestationsförmåga. Med hänsyn till det allmänna musiklivets behov vill MU därför rekommendera, att en ökning av i Stockholm verksamma musiker icke företages, förrän genom förbättrade utbildningsmöjligheter en ökad tillgång på kompetenta musiker kan beräknas. MU finner det nödvändigt att diskutera vilken lönestandard, som kan anses skälig för i yrkesorkestrar fast anställda musiker. En sådan bestämning har att taga hänsyn till dels den studietid och utbildning, som k a n anses vara förutsättning för anställning, dels arbetets art och omfattning. Med hänsyn till önskvärdheten av hög standard inom orkestrarna och till den omfattning av verksamheten, som MU vill föreslå, är det nödvändigt att ge alla fast anställda musiker helårslön. E n undersökning beträffande utbildningstidens längd har givit vid handen, att denna år 1948 genomsnittligt var omkring nio år för i de fasta orkestrarna arbetande musiker. En avsevärd del (möjligen ända upp till 40 %) av orkestermusikerna har studerat vid musikhögskolan under i genomsnitt fem år. Det är klart, att en sådan utbildningstid innebär en betydande kapitalinvestering för de enskilda musikernas del. Det övervägande flertalet har haft arbete under utbildningstiden, men denna har dock i regel tvingat till en betungande skuldsättning. Kostnaderna för inträde i yrket ökas väsentligt på grund av att musikerna skall hålla sig med goda instrument, vilka ofta är mycket dyrbara. Även deras deltagande i konsertarbetet kräver betydande utgifter, emedan de måste uppträda i högtidsdräkt. Om man undantager läkare och vissa vetenskapsmän, torde få yrkesgrupper behöva göra så stora uppoffringar för att över huvud k u n n a inträda i yrket som just orkestermusikerna. Orkesterarbetet är till sin natur ytterst krävande. Under såväl repetitioner som konserter kräves en högsta grad av precision i arbetet och därmed en koncentration, som icke har någon motsvarighet inom andra kollektivt arbetande grupper. Arbetstidens längd bör därför icke sättas alltför högt. En undersökning har visat, att det genomsnittliga antalet tjänstgöringstimmar för orkestrarna i Stockholm och Göteborg uppgår till

121 129 per månad under konsertsäsongen. Detta överensstämmer också med förhållandena vid stadsorkestern i Helsingfors, där arbetstiden är maximerad till 33Vi timmar i veckan med en garanterad helfri dag. Det anmärktes dock av därvarande tjänsteman, att denna arbetstid endast i undantagsfall togs ut. Erfarenheterna från våra orkestrar visar samstämmigt, att prestationsförmågan märkbart minskas, när arbetstiden någon dag överstigit fem timmar. Med ledning av dessa synpunkter har MU kommit till uppfattningen, att för flertalet orkestermusiker en lönesättning motsvarande lägst 19—22 lönegraderna enligt statens allmänna avlöningsreglemente är att anse såsom till fullo motiverad. Härigenom skulle dessa musikens kulturarbetare komma i ungefärlig paritet med exempelvis folkskollärarkåren. Gällande kollektivavtal ger orkestermusikerna i Stockholm och Göteborg ungefär denna lönestandard. MU är angelägen betona, att utredningen med det sagda endast velat tillförsäkra orkestermusikerna en viss lägsta lönestandard. De föreslagna lönegraderna anger endast minimilöner. De tjänar dessutom syftet att lämna en norm för beräkning av statsbidragets storlek. Det kan uppenbarligen icke vara rimligt att ge samtliga musiker inom en orkester samma lön. En differentiering blir därför nödvändig. Men man synes härvidlag icke behöva gå så långt som i Helsingfors, där orkestermusikerna fördelats på icke mindre än åtta lönegrader. Förste konsertmästaren har en obestridd särställning och plägar överallt ha en avsevärt högre avlöning än övriga musiker. Men även stämledare i övriga stråkstämmor och i flertalet blåsstämmor har en särställning inom orkestern, som kräver både speciell begåvning, särskilt omsorgsfull utbildning och orkesterrutin, varför även dessa med rätta av hävd erhåller en något högre ersättning än sina stämkamrater. För en 44-mannaorkester torde en differentiering av minimilönerna på tre lönegrader (19—21) vara tillfyllest, medan det i orkestrar med mer än 50 musiker torde vara nödvändigt med åtminstone fyra lönegrader (19—22). Efter studium av föreliggande praxis med avseende på lönesättning i olika orkestrar samt överläggning med i dessa frågor särskilt insatta musikerrepresentanter vill MU föreslå minimilöner enligt följande fördelning inom de de nu existerande orkestrarna: 19 Igr.

Stockholm, 80 man Göteborg, 63 man Malmö, 55 man Hälsingborg, 44 man Norrköping, 44 man Gävle, 44 man

34 24 20 16 16 16

S:a musiker (330 man) 126

Lön m o t s v a r a n d e m i n s t : 20 Igr. 21 lgr.

19 12 8 13 13 13 78

12 12 12 15 15 15 81

22 lgr.

15 15 15 — — — 45

122 Bestämmelserna rörande uppflyttning i löneklasser m. m. i statens allmänna lönereglemente skall principiellt gälla även för i statsunderstödda orkestrar anställda musiker. MU förutsätter också, att en musiker vid anställandet i en av dessa orkestrar skall ha rätt att tillgodoräkna sig tjänstgöringstid i annan statsunderstödd eller därmed likvärdig orkester. Förste konsertmästaren, som utom sin orkesterrutin bör besitta virtuos utbildning och givetvis vara placerad i högsta lönegraden, må enligt personligt kontrakt på begränsat antal år åtnjuta ett särskilt konsertmästararvode. Beträffande stämledare och andra musiker, som placeras i någon av de högre lönegraderna, bör stadgas, att de, när orkesterns ledning så prövar lämpligt, på grund av med ålder bristande kondition och minskad prestationsförmåga skall vara skyldiga att med bibehållna löneförmåner träda tillbaka och intaga mindre utsatt plats inom sin stämma. Ersättningen till kapellmästare torde icke kunna i förväg fixeras utan måste bero av tillgången på kompetenta krafter, och de gager, dessa kan betinga sig, varierar inom mycket vida gränser. Då en fast anställd dirigent är en nödvändig förutsättning, för att musikerna skall sammansvetsas till en konstnärlig arbetsgemenskap, är det naturligt, att statsbidrag utgår även för dennes anställande. Vid dettas beräkning kan man dock icke rimligen utgå från någon på förhand fastställd lönegradsplacering, utan man blir nödsakad att för varje fall bestämma ett visst belopp, vara statsbidrag må utgå. Såsom av det föregående framgår finnes inom kostnadsstaten för varje orkester en del poster, som svårligen låter sig beräknas på förhand. Det för dessa utgående statsbidraget kan således icke lämpligen fixeras i författning. MU tänker sig, att dessa och andra frågor, som senare skall beröras, för varje orkester, på förslag av vederbörande huvudman, årligen regleras genom beslut av musikrådet. Det är givet, att om staten skall lämna bidrag till driften av våra yrkesorkestrar, det bör uppställas som villkor, att dessas verksamhet har en viss fixerad omfattning. F. n. har i samband med beviljande av lotterimedel föreskrivits beträffande de tre mindre yrkesorkestrarna, att dessa skall ge minst 70 konserter årligen. Då statsbidrag enligt utredningens förslag skall utgå med viss del av musikernas avlöning, synes man böra fordra, att deras tjänstgöring skall ha viss omfattning, och utredningen vill anknyta härtill, när det gäller fixerande av villkor för statsbidrags utgående. Vid bedömning av vad som kan anses vara rimlig årlig tjänstgöringstid för orkestermusikerna, vill MU hänvisa till vad tidigare anförts rörande orkesterarbetets art och de krav, som ställes på den enskilde orkestermedlemmen. Det sagda ger vid handen, att orkesterarbete är så speciellt, att analogier med andra yrken icke ger någon vägledning. Man synes böra stanna vid att uppställa krav på en tjänstgöring av ungefär den omfattning,

123 arbetet f. n. har vid orkestrarna i Stockholm och Göteborg (inberäknat tid för radiokonserter), vilken tjänstgöring kan anses motsvara ca 1 100 timmar per år. Denna arbetstid tar också ovedersägligen dessa musikers hela arbetskraft i anspråk. Till dessa musiker har vidare genom fria förhandlingar en viss lönesättning fastslagits i kollektivavtal, vilken MU såsom ovan sagts finner skälig. Måhända k a n m a n invända, att en sådan tjänstgöringstid förefaller väl kort. MU vill då, utöver vad tidigare sagts, framhålla, att en yrkesmusiker, som skall uppehålla den konstnärliga och tekniska standard, vilken kräves av en symfonimusiker, måste öva omkring två timmar dagligen på sitt instrument frånsett den enskilda överspelning, som är nödvändig, för att inte det samfällda repetitionsarbetet skall bli alltför betungande. Det föreligger sålunda på detta område ungefär samma förhållande mellan reglerad arbetstid och hemarbete som i fråga om lärare och liknande yrkeskategorier, varvid hemarbetet för musikern dock tar större andel av arbetet än för läraren. Man bör ej heller förbise, att en stor del av tjänstgöringen är förlagd till söndagar och kvällstimmar, vilket genomgående plägar betraktas som ökad prestation. Då här är fråga om konstnärliga prestationer, bör ej nämnda statsbidragsvillkor givas den formen, att huvudmannen för orkestern vid rekvisition av statsbidrag skall redovisa antalet arbetstimmar under det gångna verksamhetsåret. Den angivna tjänstgöringstiden å 1 100 timmar årligen är i stället avsedd att tjäna som norm för den centrala myndigheten för musiklivet vid godkännande av plan för orkesterverksamhetens bedrivande. Såsom tidigare nämnts skall nämligen huvudmannen för varje år uppgöra förslag till dylik plan för godkännande av musikrådet. Det ankommer således på denna myndighet att tillse, att orkestermusikernas tjänstgöring har karaktär av heltidsanställning, d. v. s. att deras sammanlagda arbetsuppgifter kan anses motsvara 1 100 timmar. Att utredningen således avstått från att fordra redovisning av detta antal för varje enskild orkestermusiker sammanhänger med att exakta siffror i detta avseende icke kan erhållas. Sålunda är man t. ex. hänvisad till en kollektiv beräkning av de enskilda musikernas tjänstgöringstid i orkesterarbetet: då vissa instrumentalister deltar i repetitioner i betydligt mindre utsträckning än andra, kommer deras faktiska tjänstgöring att bli kortare än den redovisade. Repetitionstiderna för musikernas arbete i mindre ensembler (se nedan) undandrar sig vidare helt huvudmannens bedömande. Vad ovan sagts innebär, att musikrådet vid fastställande av planen har att presumera, att viss tjänstgöring motsvarar visst antal timmar. Som riktpunkt synes därvid beträffande orkesterspelning kunna tagas den ungefärliga omfattningen av hittillsvarande tjänstgöringsskyldighet i Stockholm och Göteborg. Kan ett häremot svarande antal orkesterkonserter (inkl. sommar- och radiospelning samt konserter å andra orter) ej lämp-

124 ligen anordnas för alla orkestrar, bör andra verksamhetsformer ifrågak o m m a (se nedan). Som regel torde genom dylik »fyllnadstjänstgöring» en tjänstgöring, motsvarande den angivna tiden, uppnås. Kan detta likväl icke ske, kan musikrådet i planen medge, att verksamheten må bedrivas i begränsad omfattning. Om den godkända planen omfattar en tjänstgöring, som kan anses motsvara ett visst lägre timantal än 1 100 timmar, bör reducering av statsbidraget ske. Det bör ankomma på musikrådet att pröva, om dylik reducering skall komma ifråga, ävensom bestämma med h u r u stor del sådan reducering skall ske. Vid lägre timantal än 920 per år torde statsbidrag överhuvud taget icke böra utgå. Den huvudman, som ej k a n finna sysselsättning för musikerna i sådan omfattning, att detta minimikrav på 920 timmar per år kan uppfyllas, skulle sålunda nödgas finansiera verksamheten på andra vägar. MU vill betona, att vid tillämpande av vad ovan sagts tjänstgöringen kommer att gestalta sig olika för olika orkestrar. För Stockholms och Göteborgs orkestrar bör, som redan nämnts, en tjänstgöring av samma art och omfattning som för närvarande anses vara tillfyllest. Beträffande Malmöorkestern råder särskilda förhållanden. Under överskådlig tid är nämligen ett organiserat samarbete med Malmö stadsteater nödvändigt. Den egentliga konsertverksamheten kräver för närvarande en samlad arbetstid av drygt 400 timmar per år. Därutöver har 27 man av den till 55 musiker uppgående orkestern en tjänstgöring vid teatern, vilken under säsongen 1950—51 uppgick till 817 timmar. För dessa musiker har sålunda arbetstiden under en säsong på 8 månader uppgått till omkring 1 220 timmar, enskild övning och instrumentvård ej inräknade. Detta är utan tvivel en arbetskvantitet, som i längden måste menligt inverka på musikernas konstnärliga prestationsförmåga och fysiska hälsa. Svårigheter i dessa hänseenden har också omvittnats. Det förefaller, som om det vore lämpligt, om man i stället för att förbehålla tjänstgöringen vid teater åt 27 man fördelade denna på hela orkestern såsom fallet är med Helsingfors' stadsorkesters tjänst vid Finska operan. MU anser, att en sådan teatertjänstgöring skall kunna inräknas i tjänstgöringstiden och likställas med konsertverksamhet. Principiellt bör detta även gälla för andra orkestrar, där det befinnes ändamålsenligt att etablera ett liknande samarbete med statligt och kommunalt understödd teater. Vad slutligen beträffar de tre mindre symfoniorkestrarna torde m a n få r ä k n a med att fyllnadstjänstgöring normalt skall bliva erforderlig, för att full tjänstgöring skall anses uppnådd. Dylik tjänstgöring k a n vara av olika slag. I det följande, som således avser endast dessa mindre orkestrar, skall utredningen ange några av de uppgifter, vilka skulle kunna fyllas av dessa orkestrar. När MU föreslagit en tjänstgöring, som regelmässigt bör motsvara 1 100 timmar per år, så har samtidigt understrukits, att denna tid ingalunda

125 helt måste ägnas åt symfonisk konsertgivning. Tvärtom anser MU, att antalet symfonikonserter redan nu på sina håll är i behov av begränsning. Om man undantar Stockholm och Göteborg, visar siffrorna över publikfrekvensen, att det kan vara fara för en viss övermättnad. Det är därför angeläget, att huvudmännen för de mindre symfoniorkestrarna noga överväger, i vilken utsträckning en verksamhet med egentliga symfonikonserter bör äga rum. Den sommarspelning, som nu bedrives av några av dessa orkestrar, bör givetvis inräknas i konserttjänstgöringen, och denna verksamhet bör om möjligt utbyggas. MU vill understryka, att en symfoniorkesters musiker kan ha stora uppgifter för musiklivet även utanför en regelrätt konsertverksamhet med symfonimusik. En av de främsta uppgifterna för de statsunderstödda orkestrarna är att väcka och sprida intresset för och behovet av god levande musik till allt vidare kretsar. Detta kan icke enbart ske genom att inbjuda publiken till symfonikonserter, även om dessa är av högsta klass. En viss musikalisk mognad måste finnas, om en åhörare skall kunna tillgodogöra sig ett större symfoniskt verk. Publikunderlaget för symfonikonserter är också för smalt och måste vidgas, om denna konstform skall få den musikkulturella betydelse som tillkommer den. Därför måste det bli symfoniorkestrarnas sak att bereda marken för de tonskapelser orkesterlitteraturen rymmer. Att finna former för detta musikaliska förberedelsearbete måste bli en huvuduppgift för ledningen av de statsunderstödda orkestrarna. Med den besättning och den numerär, som dessa mindre orkestrar enligt MU:s förslag skall erhålla, bör det vara möjligt att vid sidan av den egentliga konsertverksamheten utföra musik i de mest skiftande former. MU har i första hand tänkt sig, att orkestrarna skulle kunna uppdelas i mindre ensembler för skilda uppgifter. Kammarmusiken skulle kunna på rättmätigt sätt berika musiklivet, om det inom varje orkester bildades minst en stråkkvartett och en träblåsarensemble. Högklassig underhållningsmusik är en god förberedelse för inträngandet i mera djupplöjande musikverk, och huvudmannen bör därför vidare låta sig angeläget vara att inom orkestern upprätta exempelvis en 17-mannaorkester och minst två trioensembler. De pianister, som erfordras för de senare, torde utan svårighet kunna engageras. Den uppdelning, som här skisserats, kan säkerligen ytterligare varieras, varigenom praktiskt taget orkesterns hela personal skulle kunna sysselsättas. Man frågar sig i detta sammanhang, var huvudmannen skulle finna avsättning för den musik, som på detta sätt skulle komma att stå till publikens förfogande. MU är fullt medveten om att en viss ackvisitionsverksamhet från huvudmannens sida är nödvändig, om den fulla sysselsättningen för orkesterns samtliga medlemmar skall kunna uppnås. Huvudmannen bör därför söka kontakt med sammanslutningar, fackliga, poli-

126 tiska, kulturella och ideella, inom orkestrarnas verksamhetsområde, vilket icke får begränsas till orkesterns hemstad, och mot skälig taxa erbjuda dem att vid sina slutna eller offentliga sammankomster erhålla förstklassig kammar- eller underhållningsmusik. Genom en energisk propagandaverksamhet bör det småningom kunna inarbetas som en självklar praxis, att m a n vid varje sammankomst av någon betydelse skall bjuda deltagarna pä en musikalisk underhållning, som kan lända till vederkvickelse och sprida glans över samvaron. Med kännedom om den rent torftiga underhållning av s. k. artister, som många föreningar mot höga kostnader anser sig böra tillgripa, är MU övertygad om att en rätt bedriven verksamhet på detta område kommer att krönas med framgång och bli en mäktig hävstångför att bereda marken för en fördjupad musikkultur. Hur betydelsefullt det än kan vara, att föreningar och sammanslutningar äger tillgång till god musikalisk medverkan vid sina sammankomster, föreligger dock för huvudmannen mera näraliggande uppgifter, som, fullt tillgodosedda, kommer att taga musikernas tid i anspråk i icke oväsentlig omfattning. Dit hör först och främst en brett lagd skolkonsertverksamhet. Det är ingalunda MU:s mening, att man till skolorna skall förlägga stora symfonikonserter. Här har den mindre ensemblen sin givna plats. Programmen skall väljas med omsorg och vara ägnade att ge utrymme för belysande kommentarer såväl i fråga om tonsättare som musikformer och instrument. Självfallet bör en anpassning till olika åldrar ske, och inga åldersstadier eller skolformer får eftersättas. Önskvärt är också att stimulera skolorna till en viss aktivitet. Det kan t. ex. tänkas, att skolans kör medverkar vid sådana musikstunder i unisona eller flerstämmiga körverk med instrumental ledsagning under ledning av skolans musiklärare eller av orkesterns dirigent, helst i lämplig växling. Det torde vidare knappast behöva understrykas, att ålderdomshem och sjukhus av skilda slag bör erhålla besök av efter de lokala förhållandena avpassade ensembler. Under vår och höst bör det också vara möjligt att vid större industrier bjuda på en timmes musikalisk underhållning under middagsrasten eller vid annan lämplig tidpunkt. Samtidigt som alla dessa aktivitetsformer skall omhuldas, får man inte förbise det skriande behovet av lärare och instruktörer för skolornas frivilliga musikundervisning och vid de kommunala musikskolor, som redan är i gång och som förvisso kommer att kraftigt öka i antal, därest MU:s förslag till amatörmusikens främjande vinner beaktande. MU hoppas, att den fond av kunnande, som rymmes inom en symfoniorkester, skall kunna utnyttjas för att stimulera och stödja musikamatörernas arbete. Självfallet besitter inte alla musiker den lust och fallenhet för undervisning, som konstituerar en god pedagog, men säkerligen kan man bland orkesterns medlemmar finna en rad utmärkta handledare på praktiskt taget orkesterns alla instrument. Huvudmannen bör vara angelägen, att den tid, som

127 lämpligen kan ägnas åt pedagogisk verksamhet, omsorgsfullt tillvaratages och kommer skolmusiken och amatörmusicerandet till godo. Av det redan sagda torde med all önskvärd tydlighet framgå, att arbetsuppgifter för att uppnå den ifrågasatta tjänstgöringstiden ingalunda kommer att tryta. Tvärtom torde svårigheten komma att bestå i att göra ett ur musikkulturell synpunkt riktigt urval. MU kan i detta avseende icke ge några detaljerade anvisningar. Det måste bli i första hand huvudmannens sak att vid uppgörandet av arbetsprogrammet söka anpassa detta till de olika orternas speciella behov och önskemål. Om likväl här göres ett försök att upprätta en angelägenhetsgradering, så har utredningen därmed icke avsett att kringskära musikrådets rätt — och skyldighet att vid godkännande av plan för konsertverksamhetens bedrivande taga hänsyn till de lokala förhållandena och huvudmannens härpå grundade förslag. 1) Konsertgivning av fulltalig symfoniorkester måste vara de statsunderstödda orkestrarnas primära uppgift. Huvudparten av musikernas tjänstgöring bör ägnas åt orkesterarbete med konserter såväl i hemorten som annorstädes. På repertoarval och konstnärligt framförande av orkestermusik, såväl klassisk som modern, svensk som utländsk, måste ställas de högsta krav. Rekryteringen av musiker och dirigenter måste därför ägnas den största omsorg. 2) Orkestern må kunna hållas samlad för s. k. sommarspelning av ungefär den karaktär, som för närvarande exempelvis Norrköpings orkesterförening ger prov på. 3) I den utsträckning lämpligen kan ske bör inom orkestrarna organiseras kammarmusikensembler för konsertgivning inom och utom hemorten. 4) Musikutövning av mindre ensembler i skolor, sjukhus etc. torde härnäst komma i angelägenhetsgrad. 5) Om den pedagogiska verksamheten sättes i femte rummet, får detta icke betraktas som något underskattande av de insatser, MU förväntar, att orkestrarna skall göra på detta betydelsefulla område. 6) Musikalisk medverkan vid föreningars möten eller vid andra sammankomster bör eftersträvas, i den omfattning tjänstgöringstiden medgiver. Det torde få anses mest ändamålsenligt, att orkestrarnas räkenskaper, såsom hittills är brukligt, löper från 1 juli till 30 juni. Den redovisning, som skall läggas till grund för statsbidraget, måste gå ut på att den för spelåret fastställda planen uppfyllts. I planen upptagna antal konserter (såväl med orkestern i helhet som med olika ensembler) skall ha givits, fastställt antal undervisningstimmar skall ha fullgjorts etc. De statsbidrag, som enligt MU:s förslag skall utbetalas för amatörmusikens stödjande, kommer att rekvireras av kommunen, och en av den cen-

128 trala myndigheten förordnad inspektor skall vitsorda rekvisitionernas riktighet. Samma förfaringssätt torde även kunna tillämpas beträffande de statsunderstödda symfoniorkestrarna. De av vederbörande huvudman i statsbidragsrekvisitionerna lämnade uppgifterna bör vara bestyrkta av musiknämndens eller orkesterstyrelsens ordförande och en av musikrådet utsedd inspektor, vilken kan vara samma person, som utsetts att öva tillsyn över rekvisitionerna, avseende amatörverksamheten. Detta förfarande, som näppeligen kan anses alltför betungande, torde vara ur kontrollsynpunkt tillfredsställande. När det gäller att avgöra, efter vilka grunder en förening eller sammanslutning skall ersätta viss medverkan av ovan antydd art av den statsunderstödda orkesterns medlemmar, kan delikata situationer uppstå. Så länge musikernas prestationer rymmes inom den fastställda tjänstgöringstiden, skall något honorar till musikerna icke utgå, utöver i förekommande fall rese- och traktamentsersättningar enligt gällande lönereglemente. Om huvudmannen begär ett honorar, som helt motsvarar musikernas avlöning, får detta till konsekvens, att huvudmannen tillgodogör sig det statsbidrag som ingår i lönen. Det är i och för sig otillfredsställande, men dessa engagemang kommer att gälla en så liten del av verksamheten, att i detta avseende erforderliga avräkningar kommer att medföra redovisningssvårigheter, som inte står i rimlig proportion till de belopp, det här k a n bli fråga om. Å andra sidan måste förutses, att utomstående yrkesmusiker kommer att finna, att huvudmannen bedrev illojal konkurrens, om han debiterade endast den del av kostnaden, som faller på kommunen. För att förebygga svårigheter av denna art vill MU förorda, att dylik medverkan honoreras av den engagerande med ett belopp, som motsvarar de verkliga kostnaderna. Dessa utgöres av musikernas bruttolön, utslagen per timme av den fastställda årstjänstgöringen, förekommande rese- och traktamentsersättningar samt ett skäligt bidrag till organisationskostnaderna, vilket bör stå i relation till förenämnda kostnader och utgöra högst 10 procent av dessa. Den sommarspelning, som nu bedrives av de mindre orkestrarna, har huvudsakligen karaktär av icke entrébelagd friluftsmusik och får sägas äga stort värde för de populariseringssträvanden, som utgör en av orkestrarnas huvuduppgifter. Huvudmannen kan visserligen här tillgodogöra sig en viss ersättning i de fall, då någon serveringsrörelse anslutes till orkesterns uppträdande. Men då propagandavärdet av sådana orkesterframträdanden måste anses synnerligen betydande, torde statsbidraget böra utgå oavkortat även för denna del av verksamheten. Frågan om huvudmannaskapet för yrkesorkestrarna är av grundläggande betydelse för dessa orkestrars framtida ställning i vårt musikliv. Hittills har, med undantag för Malmö, symfoniorkestrarna letts av enskilda föreningar, i vilkas styrelser mestadels stadsfullmäktige utsett en

129 eller två ledamöter. I stort sett har dessa styrelser på ett högst erkännansvärt sätt ryktat sitt värv och med enskilda uppoffringar av både arbete och pengar lett verksamheten och bemästrat de svårigheter av främst ekonomisk art, som i allt högre grad tornat upp sig. Då det allmänna, representerat av stat och kommun, genom det senaste halvseklets samhällsekonomiska utveckling i allt högre grad kommit att få bära ansvaret för den kulturella standarden i olika avseenden, vilken tidigare upprätthållits genom det högre borgerskapets och förr genom furstars och kyrkans stöd, synes det emellertid vara ett riktigt uttryck för faktiskt föreliggande förhållanden, att det allmänna åtager sig ansvaret för symfoniorkestrarna. MU föreslår därför, att kommunerna överallt inträder som dessas huvudmän. Med den art och omfattning av orkestrarnas och orkestermusikernas verksamhet, som MU tänkt sig, är det också nödvändigt, att verksamheten får en högre grad av stabilitet och ekonomisk bärkraft än den nuvarande organisationen med självständigt arbetande föreningar eller stiftelser kan garantera. En symfoniorkester har, även om den utövar en viss reseverksamhet, givetvis betydelse företrädesvis för musiklivet i den stad, där den är stationerad. Man torde kunna förvänta, att orkestrarna var i sin stad omfattas med så stort intresse, att respektive kommuner skall vara villiga att ikläda sig huvudmannaskapet för dem och därigenom taga ansvaret för med verksamheten förknippade kostnader. Emellertid är det maktpåliggande att vid en dylik omläggning i varje fall finna en sådan form, att de inkomster, vissa orkestrar har av fonder och donationer, icke äventyras. MU har studerat förhållandena i Helsingfors, vars stadsorkester sedan 1914 är helt kommunaliserad. Här är liksom i Tammerfors och Åbo kostnaderna för orkesterverksamheten uppförda i stadens budget och musikerna allt efter sin ställning inom orkestern inplacerade i bestämda lönegrader av det kommunala lönereglementet. Den direkta ledningen av verksamheten utövas av en musiknämnd, vald av stadsfullmäktige. Nämnden består av nio ledamöter och man har sörjt för att tre tonkonstnärer fått plats bland dem. En intendent handlägger det löpande arbetet efter nämndens anvisningar och förbereder de ärenden, nämnden skall behandla, till vilka hör samtliga anslagsfrågor rörande musik- och teaterverksamhet. Det under senare år stegrade musikintresset har, såsom tidigare påpekats, föranlett ett avsevärt antal kommuner, såväl större som mindre, att i känslan av ansvar för ortens kulturella standard i detta avseende och för att tillförsäkra sig en vederhäftig ledning för en musikalisk fritidssysselsättning bilda organ med uppgift att uppmärksamt följa och stödja musiklivet i alla dess former och utöva den ekonomiska förvaltningen av de medel, som stat och k o m m u n ställer till förfogande för musiklivets främjande. I många fall har detta organ, en musiknämnd eller musikkommitté, anställt en s. k. kommunal musikledare. I MU:s förslag rörande statsbidrag åt amatörmusikalisk verksamhet har förordats, att en sådan 9—316705

130 kommunal musiknämnd göres ansvarig för den stats- och kommu na 1understödda amatörverksamhet, som kan förekomma. Det synes lämpligt att i framtiden som regel underställa även städernas symfoniorkestrar en sådan musiknämnd. Att principiellt ge en eller ett par aktivt verksamma tonkonstnärer plats inom detta organ synes välbetänkt. I större städer bör man emellertid räkna med att musiknämnden erhåller så många skiftande uppgifter, att det blir otillfredsställande att belasta den med ett så känsligt och tidskrävande uppdrag som att direkt utöva ledningen av en omfattande orkesterverksamhet. I samtliga städer med symfoniorkestrar torde det därför bli ändamålsenligt, att den direkta ledningen under n ä m n dens ansvar överlåtes på en särskild orkesterstyrelse, sammansatt företrädesvis med tanke på kompetens för denna speciella uppgift. Man kan förutse, att i flertalet fall den nuvarande föreningens styrelse betros med uppdraget att utöva ledningen av konsertverksamheten, varigenom kontinuitet i dennas bedrivande främjas. Det är icke oviktigt för musiklivets blomstring, att enskilt initiativ och personlig hängivenhet för saken erhåller möjligheter att göra sig gällande. I de fall, där orkestern med viss regelbundenhet kan konsertera även i kommuner utanför hemorten, bör det ligga i dessa kommuners intresse att lämna bidrag. Även vissa landsting kan tänkas komma att bevilja anslag för att möjliggöra reseverksamhet av en inom landstingsområdet befintlig symfoniorkester eller delar av en sådan. Orkesterns reseverksamhet får emellertid icke betraktas som den enda möjliga kontakten med publiken utanför hemstaden. Särskilt i tättbebyggda trakter, såsom i Skåne och Östergötland, torde man k u n n a från närliggande kommuner organisera bussresor till den ort, där orkestern konserterar, och låta biljettpriset med hjälp av kommunalt anslag inkludera även resekostnaden. Detta skulle vara en form, varigenom även småkommuner, lämpligt belägna, kan förhjälpa sina medborgare till berikande musikaliska upplevelser. Varje ordnad musikalisk verksamhet måste i första hand bygga på intresse och initiativ inom berörda kommuner; det måste lämnas utrymme för en utformning av musiklivet, som med hänsyn till verksamhetsområdets karaktär och dess sociala och kulturella struktur kan anses lämplig och fruktbringande. En centraldirigering av musiklivet kan icke vara eftersträvansvärd. Å andra sidan är det nödvändigt att fastslå de former, i vilka en samverkan mellan stat och kommun i detta avseende skall kunna fortsättas. För att befordra de kommunala intiativen är det angeläget, att en sådan ordning åstadkommes, att de kunna stödja sig på vetskapen om under vilka förutsättningar statliga bidrag kan påräknas. På grund av orkesterverksamhetens allmänt kulturella art k a n staten icke undandraga sig att på vissa villkor och efter vissa i princip författ-

131 ningsmässigt fastställda grunder bidraga till finansieringen av en kommunal orkesterverksamhet av den art ovan beskrivits, omfattande icke blott konserter i hemorten och angränsande delar av landet utan även andra former av offentlig musikutövning samt viss pedagogisk verksamhet. Efter ingående överläggningar och prövning av olika möjliga lösningar har MU enats om att föreslå, att kommun, som på vissa av staten fastställda villkor beträffande verksamhetens omfattning och konstnärliga standard, musikernas arbetstid och löner, orkestrarnas storlek m. m. inträtt som huvudman för en helårsanställd symfoniorkester, skall åtnjuta statsbidrag med belopp, uppgående till viss del av orkesterns utav musikrådet för statsbidrags beräkning fastställda lönestat. Denna procentandel bör avpassas enligt behovsgradering för de sex tills vidare berörda städerna på sätt, som nedan angives. Det skall dock givetvis vara kommunen obetaget att inom ramen för sina resurser utöka orkesterns storlek utöver det statsbidragsberättigade antalet musiker och att bevilja musikerna högre löneförmåner än de löner, på vilka statsbidraget beräknas. Att statsbidraget sättes i relation till lönestaten har synts MU praktiskt, emedan avlöningarna till orkestermedlemmarna för samtliga orkestrar utgör den ojämförligt största utgiftsposten. Härtill kommer, att utgifterna för dessa ändamål är tämligen konstanta år från år, varigenom statsbidragets storlek i möjligaste mån vinner stabilitet. För ledningen av de statsunderstödda orkestrarna har det hittills medfört betydande svårigheter, att bidragen från lotterimedelsfonden icke varit i förväg bedömbara. Tillgången på disponibla medel ur fonden har varit knapp, och vid medgivande av bidragen har som villkor uppställts, att vederbörande kommun anslagit motsvarande belopp. Tidsödande överläggningar med vederbörande inom departementet, ofta med uppvaktningar för departementschefen, har vållat kostnader både för institutioner och för dem som utan ersättning verkar i ledningen. Man har måst planera säsongens arbete utan visshet om den ekonomiska grunden för verksamheten. Bidragen från lotterimedelsfonden har också utbetalats så sent, att emellanåt likviditetsvanskligheter uppstått. Denna osäkerhet och brist på stadga har icke blott vållat ledningen besvärligheter vid planeringen utan också inneburit ett orostillstånd för de anställda musikerna, i vilkas kontrakt ett uteblivande av beräknade anslag i allmänhet anges som force majeure. MU finner det vara synnerligen angeläget, att den hittillsvarande formen för statligt stöd ändras, så att i framtiden statsbidrag utgår från särskilt anslag under åttonde huvudtiteln. Som statligt tillsynsorgan för orkesterverksamheten föreslås, som tidigare nämnts, musikrådet skola fungera. Bland dess viktigaste uppgifter i fråga om yrkesorkestrarna märkes fastställande — efter förslag av vederbörande huvudman — av årlig plan för varje orkesters verksamhet.

132 Planen skall bl. a. omfatta 1. orkestermedlemmarnas antal, 2. antal tjänster i olika lönegrader, 3. antal personliga lönetillägg jämte deras storlek, 4. kapellmästarens avlöning, 5. procentsats för statsbidragets beräknande (se nedan), 6. antal orkesterkonserter å hemorten och andra orter samt 7. omfattningen av annan tjänstgöring (ensembler av olika slag, pedagogisk verksamhet e t c ) . Beträffande punkterna 1—4 må erinras, att planen endast fastställer de angivna förhållandena i och för statsbidragets beräknande men att kommun må kunna utöka antalet orkestermedlemmar respektive höja utgående ersättningar utöver vad planen anger. Punkterna 6—7 skall motsvara en beräknad tjänstgöringstid av 1 100 timmar per år. Om så icke är fallet men tjänstgöringen dock kan anses motsvara minst 920 timmar per år för samtliga eller vissa musiker, skall tillika angivas, med vilken del statsbidraget skall reduceras. Vid beviljandet av statsbidrag för orkesterverksamhet har hittills stadgats, att vederbörande orkesterförening skall kunna visa, att kommunen för samma tid tillskjuter minst samma belopp som staten. Kommunerna å sin sida har i regel gjort motsvarande villkor: att statsbidraget skall utgå med minst samma belopp som det kommunala anslaget. Härigenom har de ekonomiskt svagare kommunerna kommit i ett väsentligt sämre utgångsläge för erhållande av statsbidrag för orkesterverksamheten. MU måste finna det önskvärt, att just de ekonomiskt svagare kommunerna erhåller ett relativt högre statsbidrag. Det är främst ute i landet och icke i de största städerna, som statens hjälp för musiklivets höjande och utveckling är nödvändig. MU vill därför påyrka, att den hittillsvarande fiftyfiftyregeln vid avvägningen av statliga och kommunala bidrag brytes. Det statliga stödet till orkesterverksamheten i landet bör enligt MU:s mening taga hänsyn till de mindre städernas svagare ekonomiska resurser. De omständigheter som påverkar dessa är: 1) folkmängdens storlek, 2) skatteunderlaget per innevånare och 3) utdebiteringen per skattekrona. MU har prövat att bringa dessa faktorer i en matematisk formel (se bilaga 5) och därvid såsom skäliga fått fram följande jämförelsetal: Stockholm Göteborg . Malmö . . . Hälsingborg Norrköping Gävle . . . .

11,2 14,4 15,3 19,0 18,4 21,7

Summa 100.o

133 Av dessa jämförelsetal med avseende på kommunernas ekonomiska resurser framgår, att statsbidragsbehovet kan sägas f. n. vara ungefär dubbelt så stort för Gävle som för Stockholm. Statsbidragets uppgift skall vara att, under förutsättning av rimligt tillmätta kommunala anslag och god skötsel av verksamheten, så att normala inkomster inflyter och omkostnaderna hålles nere, möjliggöra ett effektivt bedrivande av orkesterns arbete. På grund av erfarenheter av den nuvarande verksamhetens ekonomiska betingelser har MU kommit till uppfattningen, att statsbidraget skulle kunna fylla sitt ändamål och likväl hållas inom måttliga gränser, om det för nu existerande orkestrar utginge med till Stockholm 40 %, Göteborg 50 %, Malmö 60 %, Hälsingborg 75 %, Norrköping 75 % och Gävle 80 % av den statsbidragsberättigade lönestaten. Tidigare i detta betänkande har MU framhållit, att betydande rekryteringssvårigheter för samtliga orkestrar måste förutses, ifall Radiotjänst inom en relativt snar framtid skaffade egen stor orkester i Stockholm. I statsutskottets utlåtande angående höjning av radiolicensavgiften (nr 115 år 1951) har bl. a. understrukits vikten av att rundradiorörelsens utgiftssida ägnades ökad uppmärksamhet och därvid har särskilt beträffande programproduktionens personalkostnader, vilka utvisade en betydande stegring under senare år, förutsatts, att alla möjligheter till besparingar omsorgsfullt skulle tillvaratagas. Med hänsyn till dels nämnda rekryteringssvårigheter och dels statsutskottets uttalande anser sig MU kunna antaga, att förverkligandet av ovan antydda planer icke kominer att ske inom en snar framtid. Det synes därför riktigt att i här angivna förslag räkna med att det nuvarande samarbetet mellan Radiotjänst och konsertföreningen i Stockholm samt Göteborgs orkesterförening tills vidare kommer att bestå. För dessa orkestrar föreslår MU under dessa förhållanden tills vidare ett statsbidrag av 30 % för Stockholm och 35 % för Göteborg av det statsbidragsberättigade lönekontot för orkesterns musiker, vilket skulle ge ungefär samma summor som för närvarande. MU föreslår alltså, att under förutsättning att ovan närmare angivna villkor rörande verksamhetens organisation och bedrivande uppfylles, statsbidrag måtte utgå med följande procent av den statsbidragsberättigade lönestaten: Stockholm Göteborg Malmö Hälsingborg Norrköping Gävle

30 % 35 % 60 % 75 % 75 % 80 %

MU vill betona, att sistnämnda procentsatser för Stockholm och Göteborg avsetts skola tillämpas endast under den tid, då samarbetet med Radiotjänst fortfar i samma omfattning som för närvarande. Om Radiotjänsts

134 o r k e s t e r till fullo u t b y g g e s och k a n fylla b e h o v e t a v r a d i o u t s ä n d n i n g a r f r å n S t o c k h o l m , b ö r s t a t s b i d r a g e t till S t o c k h o l m s o r k e s t e r n u t g å m e d t i d i g a r e a n g i v n a 40 % av l ö n e s t a t e n . D ä r e s t f r a m d e l e s o c k s å s a m a r b e t e t m e l l a n R a d i o t j ä n s t och Göteborgs s y m f o n i o r k e s t e r s k u l l e u p p h ö r a , b ö r p å m o t s v a r a n d e s ä t t b i d r a g e t till d e n n a o r k e s t e r h ö j a s till 50 % a v l ö n e k o s t n a d e r n a . MU föreslår, a t t K u n g l . Maj :t m å t t e u t f ä r d a n ä r m a r e b e s t ä m m e l s e r o m b e r ä k n i n g av p r o c e n t t a l för s t a t s b i d r a g s u t g å e n d e . A v d e n f ö r e s l a g n a l ö n e s ä t t n i n g e n och n u m e r ä r e n av d e o l i k a o r k e s t r a r n a k a n s t o r l e k e n av d e n s t a t s b i d r a g s b e r ä t t i g a d e l ö n e s t a t e n a p p r o x i m a t i v t b e r ä k n a s . ( R ö r l i g t tillägg och t v å å l d e r s t i l l ä g g ä r i n r ä k n a d e i l ö n e b e l o p p e n . ) Stockholm (Ortsgrupp V) 34 musiker i 19 lönegraden 19 » »20 » 12 » »21 » 15 » »22 » Tilläggsarvode till konsertmästare Personl. tillägg till vissa musiker sammanlagt Avion, till kapellmästare

447 576 265 164 177 264 234 180 1 500 1 200 24 000 S:a Kr 1 150 884

Göteborg (Ortsgrupp IV) 24 musiker i 19 lönegraden 12 » »20 » 12 » »21 » 15 » »22 » Tilläggsarvode till konsertmästare Personl. tillägg till vissa musiker sammanlagt Avion, till kapellmästare Iv Malmö (Ortsgrupp III) 20 musiker i 19 lönegraden 8 » »20 » 12 » »21 » 15 » »22 » Tilläggsarvode till konsertmästare Personl. tillägg till vissa musiker sammanlagt Avion, till kapellmästare

303 264 — 160 848 — 170 208 — 224 820 — 1 500 1200 24 000 — 885 840 ; 242 400 102 720 163 008 215 460 1 200 800 18 000

S:a KT Hälsingborg, Norrköping, Gävle (Ortsgrupp III) 16 musiker i 19 lönegraden 13 » »20 » 15 » »21 » Tilläggsarvode till konsertmästare Personl. tillägg till vissa musiker sammanlagt . Avion, till kapellmästare

743 588 193 920 166 920 203 700 1 200 800 18 000

S:a Kr"

584 600

135 Enligt den tidigare föreslagna procentberäkningen kan statsbidraget för de olika orkestrarna beräknas som följer:

Stockholm (30%) Göteborg (35 %) Malmö (60 %) Hälsingborg (75 %) Norrköping (75 %) Gävle (80 %)

Bidragsberättigad lönestat kr.

Statsbidrag

1150 884:— 885 840:— 743 588: — 584 600: — 584 600: — 584 600: —

345 265 310 044 446 153 438 450 438 450 467 680

S:a Kr

kr.

2 446 042

Ett statligt understöd av den omfattning och i den form, här föreslås, ar ägnat att lösa frågan om de svenska orkestermusikernas sedan årtionden eftersatta ekonomiska gottgörelse och att möjliggöra en utveckling på lång sikt icke blott av orkestermusiken utan av svensk musikkultur över huvud. Såsom ovan framhållits förutsattes, att vederbörande kommun skall omhändertaga vården och ansvaret för det till orten knutna musiklivet samt påtaga sig de kostnader, som icke täckes av statsanslag och inkomster av verksamheten. Det är givet, att detta upprustningsprogram för de flesta städer kommer att kräva ökade ekonomiska uppoffringar, men så vitt MU kan bedöma, skall dessa kunna hållas inom måttliga gränser. De är också till största delen beroende av den standard beträffande adminstration och medverkan av dirigenter och solister, som den enskilda kommunen kan vilja hålla. Det ankommer också på vederbörande huvudman att genom överenskommelser rörande radiomedverkan och ensembleverksamhet hålla inkomsterna på erforderlig nivå. 3. Orkestermusikernas pensionering. 1 År 1932 grundades konsertföreningens i Stockholm pensionsanstalt (understödsförening). Samtliga i konsertföreningen fast anställda musiker är — därest icke av någon särskild anledning annorlunda föreskrives i kontraktet — skyldiga att tillhöra pensionsanstalten. Den nuvarande ordinarie dirigenten liksom orkestervaktmästaren är likaledes medlemmar av pensionsanstalten. Pensionsåldern är 62 år. Någon möjlighet till förtidspensionering föreligger icke. För närvarande finnes 25 pensionsrum. Den totala årspensionen är 2 700 kronor. Änke- och familjepensionen, vilken infördes först år 1944, uppgår för änka utan barn till 900 kronor per år, för änka med ett barn till 1 170 kronor, för änka med två barn till 1 350 kronor etc. De anställdas pensionsavgifter är för närvarande för egenpension 25 kronor per månad x Förevarande avsnitt återgives i sin ursprungliga, år 1951 offentliggjorda avfattning. Förslaget har i denna del lagts till grund för författningsändring. Se Inledningen.

136 samt för familjepension 10 kronor. Konsertföreningen tillskjuter för varje medlem i pensionsanstalten 20 kronor per månad till egenpension och avsätter, när föreningen så kan, årligen 10 000 kronor till familjepensioneringsändamål. Under tiden 1938 t. o. m. 1947 har pensionsanstalten åtnjutit årligt anslag till anstaltens fonder från staten och staden med från vardera 25 000 kronor, d. v. s. sammanlagt 500 000 kronor. Vid slutet av år 1950 uppgick av pensionsanstalten disponerade fonder till i runt tal 1 600 000 kronor. Genom särskilda anslag från Stockholms stad har det för år 1950 och sedermera också för 1951 blivit möjligt för pensionsanstalten att till var och en av pensionärerna (ej änkor eller barn) utanordna ett tillfälligt pensionsbidrag med 100 kronor per månad. Vid slutet av år 1950 var 75 personer anslutna till pensionsanstalten förutom pensionärerna, vilkas antal vid samma tid uppgick till 19 tjänstepensionstagare och 10 familj epensionstagare. Det kan beräknas, att — därest icke antalet pensionsrum kan ökas utöver de 25 — samtliga dessa rum redan år 1953 kommer att vara besatta, för den händelse inga dödsfall bland pensionärerna inträffar. Under åren 1954—56 tillkommer ytterligare 10 pensionärer, vilka f. n. icke kan garanteras pensionsrum. Enligt styrelsebeslut har konsertföreningen åtagit sig att i de fall, där orkestermedlem skulle komma att lämna tjänsten utan att omedelbart erhålla pension, sörja för att vederbörande under väntetiden erhåller ekonomiska förmåner motsvarande dem, han som pensionär skulle åtnjuta. Denna utfästelse skulle emellertid gälla endast under förutsättning, att konsertföreningen för sin verksamhet erhåller tillräckliga anslag. Göteborgs symfoniorkesters pensionskassa (understödsförening) bildades år 1912. Kassan har f. n. 25 pensionärer, av vilka var och en i pension erhåller 1 470 kronor årligen. År 1945 vidtogs en omorganisation av kassan. Genom en höjning av pensionsåldern från 58 till 62 år ävensom en höjning av avgifterna kunde den årliga pensionen fastställas till 3 000 kronor. För dylik pension finnes 16 pensionsrum. Intet av dessa var besatt vid utgången av år 1948. Pensionsavgiften uppgår till 300 kronor per år. Orkesterföreningen tillskjuter för varje orkestermedlem enahanda belopp. Enligt kassans stadgar är medlemsantalet maximerat till 57. På grund därav har icke alla orkestermusiker beretts plats i anstalten. Fyra musiker har anslutits till Sveriges privatpensionskassa. Pensionskassan disponerade vid slutet av år 1950 ett kapital å ca 760 000 kronor. Stiftelsen Malmö konserthus' pensionskassa (understödsförening) bildades år 1945. Skyldighet att tillhöra kassan föreligger för den som anställes som ordinarie orkestermusiker före 45 års ålder. Musiker under 45 år, som innehade sådan anställning vid kassans bildande, har rättighet men icke skyldighet att inträda i kassan. Vid slutet av år 1950 utgjorde antalet medlemmar i

137 pensionskassan 43. Pensionsåldern är 60 år, och pensionen utgår med belopp, vilka varierar från 250 till 100 kronor per år beroende på vederbörandes ålder vid inträdet i kassan. Pensionsavgifterna varierar mellan 40 och 70 kronor per år. Härtill kan dock under vissa förutsättningar läggas s. k. fyllnadspension. Pensionskassan förfogade vid utgången av år 1950 över ett belopp av något mer än 128 000 kronor. Vid Norrköpings orkesterförening är pensionsförhållandena helt oreglerade. Genom varulotteri, tombola m. m. har föreningen tillförts ett belopp å omkring 40 000 kronor. Detta kapital har tills vidare fonderats. Nordvästra Skånes symfoniorkesters pensionskassa (understödsförening) registrerades år 1941. Pensionsåldern är 60 år. Ålderspension utgår med 250 kronor per år och änkepension med 150 kronor per år. Enligt år 1946 utarbetade nya stadgar har pensionsåldern höjts till 62 år och ålderspensionen respektive änkepensionen ökats till 1 200 kronor respektive 720 kronor per år. De nya bestämmelserna har ännu icke genomförts. Av orkestermusikerna är, enligt en uppgift från början av år 1949, 24 medlemmar i kassan, under det att 6 musiker icke kunnat inträda på grund av för hög levnadsålder. Pensionsfonden utgjordes vid början av år 1951 av ett belopp å ca 135 000 kronor. Gävleborgs läns symfoniorkesters pensionskassa (understödsförening) stiftades år 1942. Enligt stadgarna är pensionsåldern 60 år. Ålderspensionen utgör 250 kronor per år och änkepensionen 150 kronor per år. Vid slutet av år 1948 var 26 musiker medlemmar i kassan. Av orkestermusikerna kunde fyra vid kassans bildande icke ingå som medlemmar på grund av för hög levnadsålder. Kassans fonder uppgick vid slutet av år 1948 till omkring 65 000 kronor. Ännu vid slutet av år 1950 var emellertid det disponibla kapitalet så ringa, att det medgav en ålderspension av allenast 150 kronor årligen. Med hänsyn därtill har fattats beslut om kassans upplösande. Av den lämnade redogörelsen för nuvarande pensioneringsanordningar för orkestermusikerna framgår, att musikerna i orkestrarna i Norrköping och Gävle icke åtnjuter någon som helst pension. Vid orkestrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg finnes visserligen pensionskassor, men de pensioner, som för närvarande kan utbetalas, är mycket obetydliga, och pensionskassorna omfattar icke alla orkestermusiker. MU har beträffande orkestermusikernas anställningsförhållanden redan framhållit, att dessa åtnjutit oskäligt ringa ekonomisk ersättning för sitt arbete. I och med år 1948—49 träffade avtal kan visserligen för Stockholms- och Göteborgsorkestrarnas del lönenivån sägas vara på det hela taget tillfredsställande. Men pensionsfrågan kvarstår oreglerad vid samtliga orkestrar. MU anser denna fråga vara ett av de viktigaste och kanske det mest brådskande av de problem, som möter i organisationen av yrkesorkestrarna. Problemet om pensioneringen har nämligen särskild aktualitet,

138 emedan orkestermedlemmarnas genomsnittsålder ligger förhållandevis högt. Enligt en av MU år 1948 gjord enkät utgjorde denna ca 44 år. Inemot en fjärdedel av musikerna hade en ålder av mellan 50 och 59 år och en tiondel var 60 år och däröver. Det är således angeläget, att pensionsfrågan för denna yrkeskategori snarast möjligt erhåller en tillfredsställande lösning. Den i det föregående föreslagna regleringen av dessa musikers anställningsvillkor syftar till att önskvärda förbättringar i olika avseenden skall genomföras enhetligt för samtliga yrkesorkestrar, och detsamma bör gälla i pensioneringshänseende. Avsevärda fördelar står att vinna genom att de olika pensionskassorna, av vilka var och en omfattar endast ett litet antal befattningshavare, övertages av gemensam pensionsinrättning. MU har beträffande omläggningen av pensioneringen övervägt olika möjligheter. Vid en organisation av yrkesorkestrarnas verksamhet enligt de riktlinjer, som utredningen uppdragit och enligt vilka såväl staten som respektive kommuner kommer att ikläda sig avsevärt ökade ekonomiska förpliktelser, torde även kostnaderna för pensioneringen böra fördelas på stat och huvudmän. Att staten påtager sig ett ekonomiskt ansvar även för orkestermusikernas pensionering synes så mycket mera naturligt, som statens bidrag till dessa orkestrars verksamhet i väsentlig mån utgör den ekonomiska grundvalen för orkestrarnas existens. Den följdriktigaste lösningen av pensionsproblemen ligger således enligt MU:s mening i att musikerna i samtliga symfoniorkestrar anslutes till statens pensionsanstalt (SPA). Med hänsyn till nu förefintliga pensionsfonders ringhet och det jämförelsevis stora antalet befattningshavare i högre levnadsåldrar torde också en anslutning till SPA ur musikernas synpunkt innebära den förmånligaste lösningen av pensioneringsfrågan. Vid övertagande genom SPA av pensioneringen kan nämligen, i vidare mån än vad som vore möjligt vid annan pensioneringsform, de äldre ålderskategorierna beredas skäliga pensionsförmåner genom tillämpning av gällande bestämmelser om tillgodoräknande i viss utsträckning av förutvarande tjänstetid. Det må ock uppmärksammas, att från SPA utgående pensionsbelopp, på grund av konstruktionen med pensionsunderlag å vilket beräknas rörligt tillägg enligt för statstjänstemän gällande regler, är värdebeständigt. MU anser för sin del, att en anslutning av denna yrkesgrupp till SPA likväl icke bör göras beroende av huruvida utredningens förslag till organisation av dessa orkestrars verksamhet kommer till genomförande. Även om en kommunalisering av orkestrarna icke skulle komma till stånd utan verksamheten allt framgent skulle komma att drivas av privata organisationer (stiftelser eller föreningar), talar samma skäl för anslutning till SPA. På grund av frågans brådskande natur bör även övervägas möjligheten, att

139 SPA övertar pensioneringen av dessa musiker, utan att beslut rörande den allmänna organisationen avvaktas. 1944 års pensionsutredning har i sitt den 30 oktober 1948 avgivna betänkande med förslag angående pensionering genom SPA av vissa icke statliga befattningshavare beträffande verksamhetsområde uppställt vissa förutsättningar, vilka skall uppfyllas för att befattningshavarna inom dylikt område skall kunna anslutas till anstalten, nämligen: »I princip bör pensionering genom SPA:s försorg förbehållas befattningshavare inom sådan verksamhet eller gren av verksamhet, som står staten nära och som genom statsmakternas åtgärder av ena eller andra slaget särskilt utmärkts såsom en på staten ankommande angelägenhet, ehuru den handhas av icke statligt förvaltningsorgan.» Det torde av vad som tidigare anförts rörande verksamhetens natur vara uppenbart, att denna verksamhet utgör »en på staten ankommande angelägenhet». De av MU föreslagna reglerna om statsbidrag m. m. utgår helt från denna uppfattning om verksamhetens art. Pensionsutredningen har i sitt betänkande icke närmare gått in på frågan om dessa orkestermusikers pensionering i SPA, men utredningen har dock i fråga om personalen vid andra med lotterimedel understödda teatrar än de kungl. teatrarna i förbigående också berört dessa orkestrar. Pensionsutredningen har nämligen uttalat sig mot en anslutning till SPA av dylika teatrar, emedan ett medgivande därav skulle föranleda, att motsvarande möjligheter finge beredas bl. a. konsertföreningen i Stockholm och orkesterföreningarna i de större städerna. Den restriktiva ståndpunkt, som därmed kommit till uttryck, har i på utredningen grundad proposition (nr 200) till 1949 års riksdag föranlett till ett uttalande av departementschefen, att frågan om utvidgning av SPA-pensioneringen till att omfatta jämväl med bidrag av lotterimedel understödd orkesterverksamhet vore väl förtjänt att övervägas vid den fortsatta utredningen om SPA:s framtida pensioneringsverksamhet. Till stöd för MU:s mening, att här ifrågakommande musiker bör anslutas till SPA, vill utredningen anföra, att befattningshavarna vid hovkapellet enligt kungl. kung. den 17 juni 1938 erhållit rätt till pensionering i SPA. Vid tillämpning av reglementet den 20 december 1949 för pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke statliga befattningshavare (nr 726) på här ifrågavarande befattningshavare torde dessa med utgångspunkt från av MU föreslagen löneställning komma att hänföras till pensionsklasserna 1: 2 2 — 1 : 25. För ifrågavarande pensionsklasser utgör tjänstepensionsunderlagen 5 712 respektive 6 744 kronor och familjepensionsunderlagen 2 340 respektive 2 772 kronor. Å tjänste- och familjepensioner utgår rörligt tillägg enligt för statstjänstemän gällande bestämmelser. Om utredningens förslag beträffande antalet befattningar med lön svarande mot föreslagna lönegrader genomföres, kan huvudmännens årliga kostnader för

140 pensionering, inberäknat en rörlig tilläggsavgift å 33 procent, beräknas till för orkestern i Stockholm ca 68 800 kronor, i Göteborg ca 54 800 kronor, i Malmö ca 48 200 kronor samt i Norrköping, Hälsingborg och Gävle vardera ca 37 500 kronor. Utredningen har därvid utgått ifrån att förste konsertmästare pensioneras i förhållande till sin lön enligt av honom innehavd befattning utan hänsyn till tilläggsarvode. Till de angivna beloppen kommer kostnader för pensionering av kapellmästare, vilken torde böra anslutas till pensionsanstalten efter särskild reglering. Detsamma gäller musiker, vilka huvudmannen eventuellt anställt utöver det av MU föreslagna antalet orkestermusiker och för vilka statsbidrag sålunda icke utgår. Efter särskild reglering bör också till SPA kunna anslutas administrativ personal vid orkestrarna. Den pensionsålder, som är gällande för statstjänstemän i allmänhet, är enligt MU:s åsikt icke normgivande för orkestermusiker. Vid denna ålder har musikernas prestationsförmåga i regel så nedsatts, att de ej lämpligen bör bestrida ordinarie orkestermusikertjänst. Om sålunda kravet på konstnärlig kvalitet i och för sig talar för fastställande av en förhållandevis låg pensionsålder, bör dock däremot vägas musikernas berättigade anspråk på att till en rimlig ålder få kvarstå i tjänst med de högre .inkomster, som därunder åtnjutes. Vissa garantier för ett gott resultat av orkestern ligger även i det gjorda förslaget, att orkesterns ledning skall, där så anses påkallat, kunna förflytta musiker till mindre utsatt plats inom hans stämma. Problemet ställer sig något olika för olika instrument. En differentiering av pensionsåldern för skilda instrument torde dock icke böra förekomma. Med hänsyn till de olika faktorer, som är av betydelse vid denna frågas bedömande, har MU ansett sig böra förorda en pensionsålder å 62 år. Orkestermusikerna har en lång utbildningstid. Den genomsnittliga levnadsåldern vid de egentliga studiernas avslutande är, enligt förut nämnd enkät, 26 år. Genomsnittsåldern vid anställandet i orkester utgjorde 29 år. I ett icke ringa antal fall har vederbörande uppnått väsentligt högre ålder vid anställandet. Om kravet på 30 tjanstår uppehälles, skulle full pension icke kunna uppnås av orkestermedlemmar, som vid anställandet är över 32 år gamla. MU vill därför ifrågasätta, att en sänkning av antalet tj anstår till 25 företages. I detta sammanhang må påpekas, att i den mån orkestermusikers tjänstgöringstid, enligt vad som föreslagits beträffande dessas anställningsoch avlöningsvillkor, underskrider 1 100 timmar per år, vederbörande får vidkännas mot avkortningen svarande reduktion vid beräknandet av antalet tjanstår. Som av i det föregående lämnade uppgifter om åldersfördelningen bland orkestermusikerna framgår, kommer åtskilliga musiker att vid eventuellt inträde i SPA ha uppnått en relativt hög ålder. Det är MU:s mening, att dessa befattningshavare principiellt bör erhålla

141 sådana pensionsförmåner, som står i relation till längden av deras tjänstgöringstid. Enligt kungl. kung. den 29 december 1949 med övergångsbestämmelser till reglementet för pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare (nr 727) mom. 13 må befattningshavare, såsom ovan antytts, medgivas rätt till tjänstårsberäkning för förutvarande tjänstgöring i viss omfattning. För att bereda äldre befattningshavare pension av tillfredsställande storlek kommer emellertid därutöver att erfordras inbetalande av engångsavgifter i viss utsträckning. MU har icke ansett motiverat att i frågans nuvarande läge göra en beräkning av vilka belopp, som kommer att erfordras härför. Det kan emellertid förutses, att inom respektive pensionsfonder tillgängliga medel icke kommer att bli tillräckliga för alla förekommande fall. Ej heller kan förväntas, att befattningshavarna skall äga ekonomiska möjligheter att göra erforderliga inbetalningar. Det ankommer därför på respektive huvudmän att tillskjuta de belopp, som erfordras för beredande av skäliga pensionsförmåner åt dessa befattningshavare. Även vad beträffar dem som vid övertagandet av pensioneringen genom SPA redan åtnjuter pension torde, i den mån förefintliga fonder icke är tillfyllest, billigheten kräva, att vederbörande kommun anslår särskilda medel för höjande av f. n. utgående, mycket obetydliga belopp. B . Amatörorkestrar

som

konsertgivare

I föregående avsnitt har behandlats de sex yrkesorkestrarna. Det är givet, att även på andra orter än de, till vilka dessa har sin verksamhet förlagd, föreligger ett behov av orkesterkonserter. Även om antalet yrkesorkestrar ej för framtiden bör fastlåsas till sex, utan man, som ovan påpekats, bör hålla möjligheten till bildande av nya orkestrar öppen, är det uppenbart, att den geografiska bredden icke är eller inom överskådlig framtid kan bli tillfredsställande. Man har därför att i viss utsträckning lita till amatörorkestrar. Därvid kan man anknyta till nuvarande förhållanden. På ett stort antal orter har nämligen bildats orkestrar, huvudsakligen bestående av amatörer, vilka bedriver regelbunden konsertverksamhet. Flertalet av dessa är organiserade i Sveriges orkesterföreningars riksförbund, SOR. Utan tvivel har de på ett betydelsefullt sätt verkat för den konstnärliga orkestermusikens spridning till stora delar av vårt land. Då den vid konserter gängse repertoaren av orkesterverk, som tidigare antytts, ställer så stora tekniska krav på de utförande, att i regel endast yrkesmusiker kan framföra densamma på ett fullgott sätt, är det emellertid naturligt, att de verksamma orkestrarnas prestationer måste värdesättas mycket olika. Där gynnsamma förhållanden samverkat, tillgång till kompetent ledare och orkestermedlemmar med tillfredsställande instrumental skicklighet, lämpligt repertoarval e t c , har också musikaliskt sett resultatet

142 kunnat vara mycket gott, i andra fall åter mindre tillfredsställande. Man kan icke dölja för sig, att allmänheten även på de avlägsnaste orter genom radio och grammofon lärt känna denna musik och därigenom fått en måttstock för bedömningen av utförandets kvalitet, så att även icke kräsna åhörare mångenstädes kommit att ställa sig kritiska mot SOR-orkestrarnas prestationer. Ovan i avd. III har MU förordat, att amatörorkestrarnas verksamhet bör äga sin tyngdpunkt i amatörarbete och att de till dettas bedrivande enligt närmare angivna grunder skall erhålla stöd av stat och kommun. Det är att märka, att bidrag till amatörmusicerande föreslagits skola komma icke blott sådana amatörorkestrar tillgodo, vilkas verksamhet skulle komma att ingå som ett led i ett kommunalt musikliv. I samband med framställningen rörande den kommunala amatörmusikverksamhetens förhållande till andra organisationers verksamhet har även hållits möjlighet öppen för fristående organisationer, däribland givetvis amatörorkestrar, att erhålla statligt stöd. Om detta MU:s förslag vinner statsmakternas bifall och nya anslagsformer för musikaliskt amatörarbete beslutas, kan dessa ersätta det statliga understödet till SOR, i den mån det nuvarande bidraget till denna organisations orkestrar avser befordrande av amatörmusikalisk verksamhet. Det är emellertid att observera, att de av lotterimedel utgående bidragen har en dubbel funktion. Förutom till att stödja den amatörmusikaliska verksamheten syftar de — enligt vad de för åtnjutande av desamma gällande villkoren ger vid handen — uppenbarligen även till att möjliggöra dessa orkestrars verksamhet såsom konsertgivare. De i avd. III föreslagna statsbidragen är icke konstruerade för att garantera en fortsatt konsertverksamhet. De har till sin storlek avpassats med tanke allenast på verksamheten som amatörmusik men är icke tillräckliga för att trygga orkestrarnas konsertgivande funktion. Den ensemble, som påtager sig ansvaret för att det gives ett antal konserter på resp. ort, har att därför vidkännas kostnader, som går utöver de som sammanhänger med egentligt amatörmusicerande (lokalhyra, annonser, arvoden för yrkesmusikers deltagande i vissa orkesterstämmor m. ni.). Kostnaderna för engagement av solister kan stundom vara betydande åtminstone sedda i förhållande till den engagerandes tillgångar. De ekonomiska risker, som är förbundna med dylik verksamhet, är ofta betydande: långt ifrån alltid kommer de merkostnader, som direkt belöper på konsertverksamheten, att kunna täckas med inflytande recettmedel. Det synes därför MU motiverat, att amatörorkestrar av sådan kvalitet, att deras prestationer prövas äga betydelse för det allmänna musiklivet, skall kunna erhålla särskilt bidrag för konsertgivning. Dylikt bidrag bör kunna utgå oberoende av vem som är huvudman för den konserterande orkestern. MU vill således föreslå, att till bidrag till kostnader för konsertgivning av orkestrar, bestående av amatörer eller amatörer och yrkesmusiker, må

143 kunna beviljas bidrag att utgå ur det anslag, som enligt nästföljande kapitel bör ställas till musikrådets disposition för främjande av konsertlivet. Då dessa bidrag direkt syftar till att möjliggöra konsertverksamhet med orkester å orter, där egentliga yrkesorkestrar icke finnes, måste uppställas som oeftergivligt villkor, att orkestrar, som skall komma i åtnjutande av dylikt bidrag, är av god konstnärlig kvalitet. Vid bedömandet av denna fråga skall en under rådet stående inspektör för orkesterverksamheten i riket höras. Anslaget skall av musikrådet fördelas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Därvid bör givetvis beaktas bl. a. i vad mån de ekonomiska villkoren för orkestrarnas konsertgivning påverkas av statsbidrag, som kan komma att utgå enligt MU:s förslag rörande understöd åt musikalisk amatörverksamhet. Som ovan framhållits har ett antal av de nuvarande SOR-orkestrarna med framgång kunnat fylla uppgiften att till allmänheten förmedla levande intryck av symfonisk musik. Å andra sidan har MU, som konsulterat de av Kungl. Maj :t utsedda inspektörerna för denna verksamhet ävensom andra i dessa förhållanden väl initierade personer, bestyrkts i sin uppfattning, att åtskilliga SOR-orkestrar icke äger den kvalitet, som rätteligen skulle kunna göra dem förtjänta av statsunderstöd för konsertgivning. I många fall torde den musikaliska ledningen icke heller kunna anses vara vuxen ett sådant värv. MU anser, att dessa förslag, särskilt rörande amatörmusiken, anvisar betydande möjligheter till höjande av dessa orkestrars prestationer. Ett genomförande av de stödåtgärder inom amatörmusiklivet, som utredningen föreslår, torde komma att medföra en allmän höjning av amatörernas tekniska och musikaliska nivå, vilket avsevärt bör komina att främja dessa orkestrars prestationsförmåga. Förutom de förhoppningar på lång sikt man således är berättigad att hysa rörande den allmänna musikaliska standarden vill utredningen särskilt fästa uppmärksamheten på den i annat sammanhang anvisade vägen till erhållande av bidrag vid anställning av stämledare i amatörorkestrar. Erfarenheten, t. ex. från orkestern i Örebro, visar, att genom sådana ledares medverkan orkestrarnas konstnärliga halt kan höjas avsevärt. Genom anställande av ett större antal yrkesmusiker i orkestrarna kan bildas övergångsformer till de egentliga yrkesorkestrarna och på sådant sätt kan t. o. m. förberedas steget över till de egentliga symfoniorkestrarna. I den mån de i föregående del av detta kapitel nämnda villkoren beträffande huvudmannaskapet, orkestrarnas storlek och besättning, verksamhetens omfattning, musikernas arbetstid och löner m. m. är uppfyllda, skall naturligtvis bidrag av statsmedel utgå enligt de för dessa orkestrar gällande reglerna. Det nu sagda understryker betydelsen av att inspektionen av amatörorkestrarnas verksamhet erhåller en mera ändamålsenlig och effektiv organisation än för närvarande. Alla erfarenheter tyder på att denna inspek-

144 tion till väsentlig dél även behöver vara rådgivande, och att inspektören sålunda bör ha möjlighet att genom personliga besök tillhandagå ledarna med råd och dåd både vid arbetets planläggning och under repetitionsarbetets fortgång. Det vore ävenledes av betydelse, att ledarna under dödsäsongen kunde samlas till någon veckas konferens för att dryfta gemensamma frågor och av inspektören erhålla handledning rörande tekniska och konstnärliga problem. Om inspektörs tjänsten gives en så omfattande uppgift — och detta är enligt MU:s bestämda mening nödvändigt, om man allvarligen vill hålla amatörorkestrar som konsertgivande institutioner på önskvärd nivå — måste dess innehavare åtminstone väsentligen kunna ägna sig däråt. Samtidigt bör han kunna vara verksam såsom dirigent och sålunda uppehålla en personlig kontakt med konstnärligt arbete. Det nuvarande bidraget till SOR uppgår till 134 000 kronor jämte 6 000 kronor för att förstärka anslagen till orkestrarna i de fyra nordligaste länen. Dessutom erhåller musikaliska akademien 6 500 kronor att användas för bestridande under ett budgetår av inspektion av SOR-orkestrars verksamhet, därvid må utgå högst 4 000 kronor som arvode till av Kungl. Maj :t utsedd inspektör och återstoden för bestridande av dennes resekostnader och traktamentsersättning. Såsom ett provisorium, i avvaktan på att de av MU föreslagna åtgärderna inom konsertlivets och amatörmusikens områden förverkligas, vill utredningen påyrka, att ifrågavarande bidrag av lotterimedelsfonden sammanslås och disponeras av musikaliska akademien för stödjande av SOR:s verksamhet. Genom att de nuvarande anslagen till en del mindre kvalificerade orkestrar minskas, kan dels de mest förtjänta orkestrarna erhålla större bidrag, dels en inspektör förordnas med enligt ovan vidgade uppgifter och med en ersättning enligt Cp 8 i statens löneplansförordning jämte vederlag för expeditionsutgifter samt ersättning för resekostnader enligt I A i allmänna resereglementet. Fördelningen av anslagen till de olika orkestrarna inom SOR bör fastställas av musikaliska akademien efter inspektörens hörande. Inga fixa regler beträffande orkestrarnas sammansättning, numerär och repertoar bör uppställas, utan bidrag må kunna tilldelas varje orkester, som står under kompetent ledning och är i stånd att motsvara de betydande krav, som bör ställas på konstnärligt utförande av musik i ett offentligt konsertliv.

Kapitel 3. Annan konsertverksamhet I föregående kapitel har behandlats en del spörsmål rörande olika kategorier av konserterande orkestrar. Därvid har framställts förslag rörande de nuvarande s. k. statsunderstödda symfoniorkestrarnas organisation ävensom statsbidragssystem för desamma. Vidare har föreslagits, att bidrag må

145 kunna utgå till konsertgivning även åt andra orkestrar av sådan kvalitet, att deras verksamhet prövas vara värdefull för konsertlivet. Här skall nu beröras frågan om stöd åt offentlig konsertverksamhet i andra fall. I kapitel 1 av denna del har framhållits, att i konsertlivet bör eftersträvas största möjliga mångsidighet, och betonats önskvärdheten av god balans mellan offentligt utförd musik i olika former. Det har påpekats, att mångenstädes orkestermusiken kommit att undanskjuta andra former samt att denna förskjutning ofta måste skyllas på den omständigheten, att stöd av det allmänna företrädesvis givits åt orkestrars verksamhet. Det förda resonemanget synes MU böra leda till slutsatsen, att andra former av konserter, framför allt kammarmusik- och soloaftnar, är förtjänta av stöd lika väl som orkesterkonserter. MU vill till en början klargöra, att framställningen i detta kapitel behandlar frågan om stöd till konsertgivning uteslutande ur synpunkten av konsertlivets behov av dylikt stöd. Emellertid gör sig här även en annan synpunkt gällande, nämligen tonkonstnärernas möjligheter att finna sin utkomst såsom arbetare i musikkulturens tjänst. Likaväl som beträffande yrkesorkestrarna orkestermusikernas anställnings- och avlöningsförhållanden kommer att påverkas av innehållet i framlagda förslag, kommer här tonkonstnärernas ekonomiska situation att påverkas av ett stöd, som utgår till kammarmusik- och soloaftnar. Sedan nämnda sammanhang nu påpekats, synes det emellertid MU ändamålsenligt att lämna frågan om de svenska tonkonstnärernas problem utanför diskussionen i detta kapitel för att istället upptaga deras problem och eventuella stödåtgärder i avd. V. Då sålunda bidraget till konsertgivning enligt detta kapitel skall givas uteslutande med hänsyn till konsertlivets behov, blir det naturligt, att detsamma skall uppbäras av konsertinstitution, vilken tagit som uppgift att ge konserter med solo- eller kammarmusik på programmen. I alla dessa fall är tonkonstnärerna engagerade av nämnda institutioner, konsertgivare, vilka svarar för kostnaderna och uppbär inkomsterna, under det att konstnären åtnjuter överenskommet gage, oavsett om konserten givit vinst eller gått med förlust. Ofta står emellertid tonkonstnärerna själva för de med konsertarrangemanget förenade kostnaderna och tillgodogör sig därvid även inkomsterna av konserterna. Dessa gives på konstnärernas egen risk. Hit hör flertalet solistaftnar och ett mindre antal kammarmusikkonserter. I fråga om dessa konserter antar ett bidrag av det allmänna i väsentlig grad karaktär av understöd av samma art som t. ex. tonsättarstipendierna. Som en följd av vad ovan sagts kommer alltså egen-riskkonserterna icke att avses i förevarande kapitel. De institutioner, som engagerar tonkonstnärer för kammarmusik- och soloaftnar, kan vara av olika slag. Det kan vara fråga om publikorganisationer, musiksällskap, kammarmusikföreningar etc. av skiftande organisa10— 316705

146 tion. Sådana finnes t. ex. i Stockholm, Linköping, Vimmerby, Jönköping, Lund, Laholm, Göteborg, Borås, Arvika, Kristinehamn, Örebro och Västerås. I den mån kommun, enligt vad MU förutsett i del III av detta betänkande, inträder som huvudman för amatörmusikalisk verksamhet, har man att räkna med att den även kommer att påtaga sig uppgiften att anordna konserter. Omsorgen, att medborgarna skall få kontakt med den fullvärdiga konsten, är ett led i kommunens åtaganden på det musikaliska området. Denna kontakt bör vara så allsidig som möjligt och avse icke blott orkester- och körverk utan även musik av mera intim art. Att strävandena att på respektive orter skapa ett i möjligaste mån rikt och efter förhållandena avpassat konsertväsen utgör ett nödvändigt komplement till amatörmusikens bedrivande har redan framhållits. Kommuns verksamhet på detta område kan praktiskt lösas på olika sätt. Den kommunala musikledarens sakkunskap bör tagas i anspråk i största möjliga utsträckning. Man kan däremot som regel icke räkna med att denne skall personligen kunna fullgöra alla de bestyr, som är förbundna med planläggningen och organiserandet av konserter. Ofta torde en framkomlig väg vara den, att någon ledamot i det kommunala organ, som har ledningen av amatörmusiken, eller någon lämplig kommunal tjänsteman betros med dessa uppgifter. Stundom torde uppgifterna kunna fyllas av en fristående publikorganisation i samarbete med det kommunala organet (eller musikledaren). Vilken lösning dessa praktiska problem än gives, bör man dock kunna förvänta, att kommunen i en eller annan form tillser, att behovet av konserter av fullgod kvalitet täckes och att därvid tillbörliga krav på lämplig omväxling tillika tillgodoses. Av det sagda framgår, att en mångfald olika sammanslutningar och organ kan vara verksamma såsom konsertgivare. Utredningen vill icke försöka göra en uttömmande uppräkning av olika sådana typer. Det är tvärtom väsentligt att fastslå, att principiellt icke bör ske en begränsning, så att endast vissa slag av konsertgivare skulle bli berättigade att uppbära statligt stöd. Det är angeläget, att man kan tillvarataga alla enskilda initiativ på detta område. En annan sak är, att man bör fordra en viss stabilitet och tillfredsställande garantier för effektiv revision inom konsertgivande privata sammanslutningar. Som exempel, utöver det ovan sagda, på konsertgivande institutioner må nämnas folkbildningsorganisationer. För närvarande kan bidrag utgå enligt 2. kap. av kungl. kung. den 30 juni 1947 angående statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet för anordnande av »föreläsning». Det är emellertid endast i begränsad omfattning som föreläsningsföreningarna anordnar musikaftnar, som kan karakteriseras som konserter med konstnärligt syftande program. Mestadels bjudes program av ren underhållningskaraktär med lutsång etc. Önskvärdheten, att folkbildningsorganisationerna skulle i ökad utsträckning förmedla kontakt med den fullvär-

147 diga musiken, har uppmärksammats av 1944 års folkbildningsutredning. Denna synes för nämnda uppgift egentligen icke ha räknat med föreläsningsföreningarnas verksamhet utan har i stället, i sitt betänkande del II sid. 113 ff., föreslagit, att bidrag ur anslaget för bildningspropaganda på landsbygden såsom ett provisorium i avvaktan på förslag av MU finge utgå för stödjande av folkbildningsorganisationernas konsertverksamhet. MU har, se avd. III kap. 4, såsom ett provisorium tillstyrkt folkbildningsutredningens förslag om bidrag ur detta anslag. Av vad utredningen anfört i föregående stycke framgår, att den i förevarande kapitel föreslagna ordningen för statligt stöd till konsertgivning skulle bli tillämplig på alla slag av konsertgivning, således även på folkbildningsorganisationer, som ger konserter med fullgoda musiker. I den mån dylik organisation tillgodogör sig statsbidrag enligt här föreslagen ordning, skall den givetvis icke vara berättigad att därjämte åtnjuta bidrag enligt 2 kap. i kungl. kung. den 30 juni 1947 för anordnande av »föreläsning». Statsbidrag kan således redan nu utgå för anordnande av kammarmusik- och solistkonserter i vissa fall, nämligen de som avses i föregående stycke. Det är att märka, att de organisationer, som sålunda f. n. kan erhålla stöd för detta ändamål, icke är egentliga musikinstitutioner utan utgöres av sammanslutningar, vilka endast sporadiskt uppträda som konsertarrangörer vid sidan av annan mera omfattande verksamhet i folkbildningens tjänst ocn där ledningen torde sakna erforderlig musikalisk sakkunskap. Det må ock uppmärksammas, att folkbildningsutredningen icke heller ansett sig böra knyta an till dessa sammanslutningars verksamhet, då det gällt att skapa ökade förutsättningar för att göra musiken i fullgoda framföranden tillgänglig för en större publik inom folkbildningens ram. MU anser det högeligen önskvärt, att möjligheten att erhålla bidrag till dylik konsertgivning icke förbehålles vissa slag av organisationer. För att kunna tillgodose särskilt landsbygdens behov av dylika konserter bör man i första hand lita till medverkan av kommunala organ och av fristående publikorganisationer och musiksällskap, som tagit till sin speciella uppgift att förse en viss publik med värdefull musik. Under åberopande av vad ovan anförts, får MU föreslå, att till musikrådets disposition ställs ett anslag att fördela på konsertgivare för anordnande av konserter av olika slag. Utredningen vill icke genom inskränkande bestämmelser förbehålla detta stöd åt vissa slag av konserter. Musikrådet bör i detta avseende ha möjligheter att disponera medlen, så att de bäst främjar uppkomsten och vidmakthållandet av ett fullvärdigt konsertväsen. I detta kapitel har särskilt framhållits detta anslags betydelse för kammarmusik- och soloaftnar. I föregående kapitel har berörts dess funktion att stödja konsertgivning av vissa orkestrar, helt eller delvis bestående av amatörer. Att musikrådet i fråga om bidrag till dylika orkestrar skall taga hänsyn även till kostnader för

148 anlitande av solister har redan påpekats. Däremot är detta anslag givetvis icke avsett att tas i anspråk för bidrag till de sex yrkesorkestrarna. Det beträffande dem avgivna förslaget har till syfte att sätta dem i stånd att på bästa sätt fylla sin konserterande uppgift. Statsbidraget har i detta fall avpassats så, att det skall avse verksamheten i dess helhet och således även inkludera särskilda kostnader för solistengagement. Däremot bör, där så är påkallat, ur anslaget kunna medgivas bidrag även till körkonserter. Som tidigare framhållits synes det icke heller ändamålsenligt att begränsa möjligheten att erhålla bidrag ur anslaget för konsertgivning till vissa typer av konsertinstitutioner. Däremot synes man böra fordra, att på den ort, till vars konsertliv stöd ifrågasattes, skall finnas ett tillräckligt publikunderlag. Det kan ej vara rimligt, att statsmedel tas i anspråk för upprätthållande av ett konsertväsen, som saknar täckning i ortsbefolkningens musikintresse. Man bör kunna fordra, att publiktillströmningen har en viss omfattning. Ett väl genomfört abonnentsystem är ett gott medel att driva upp publikintresset; storleken av en förefintlig abonnentstock är tillika ett mått på detta intresse. Därför torde man lämpligen kunna fordra, att vederbörande driver regelbunden verksamhet som konsertgivare samt att antalet konserter under en säsong ej är alltför obetydligt. För enstaka konserter bör icke statsbidrag utgå. Vidare bör uppställas krav, att den lokala organisationen har sådan stabilitet, att den lämpligen kan ifrågakomma som mottagare av statsbidrag. Den har att avlämna redogörelse för verksamheten och redovisning för omhänderhavda medel till musikrådet. Därvid bör tillses, att uppkommen vinst kommer verksamheten såsom sådan tillgodo. Skäl torde å andra sidan saknas för att göra erhållandet av statsbidrag beroende av att förlust uppstått i verksamheten. Att angiva närmare regler för i vilka fall bidrag bör utgå, torde med hänsyn till konsertlivets skiftande former icke vara lämpligt. MU vill således för sin del icke rekommendera ens att ifrågavarande anslag uppdelas i olika poster, t. ex. för orkesterkonserter, kammarmusikkonserter etc. Musikrådet torde med tillgängliga medel bättre kunna främja musiklivets intressen, om det är obundet av detaljerade bestämmelser rörande medlens användning. Konsertgivare, som önskar komma i åtnjutande av bidrag till viss konsertverksamhet, har att därom göra ansökan hos musikrådet. Vid ansökningen bör vara fogad plan för verksamhetens bedrivande under säsongen. I plan bör upptagas antalet konserter, uppgifter om engagerade ensembler och solister samt om planerade program. Det är givetvis icke möjligt att verkställa en egentlig beräkning av ifrågavarande anslags belopp. Uppmärksammas må, att till SOR-orkestrarnas verksamhet f. n. i bidrag från lotterimedelsfonden utgår sammanlagt 146 500 kronor. Nämnda bidrag avser dels orkestrarnas egentliga amatör-

149 mässiga verksamhet och dels deras konsertgivning. Då här föreslaget bidrag är avsett uteslutande för den senare funktionen, må för bidrag till orkesterkonserter beräknas förslagsvis ungefär hälften eller ca 75 000 kronor. Beträffande övriga i det föregående angivna konsertformer skulle givetvis mycket stora belopp kunna finna användning för i och för sig berättigade önskemål. Det gäller här att bredda konsertgivningen i vårt land och således fördela anslaget på ett relativt stort antal orter men också att tillse, att bidraget till varje konsertgivare icke blir så ringa, att det icke i realiteten förmår underlätta verksamheten. Ett sammanlagt anslag å minst 125 000 kronor torde vara erforderligt för att sätta den centrala myndigheten i stånd att någorlunda effektivt bidraga till en välbehövlig intensifiering av här avsedda former av konsertlivet i vårt land.

Kapitel 4. Förmedling av tonkonstnärer och arrangemang av konserter Upprätthållandet av önskvärd kontakt mellan å ena sidan tonkonstnärer och å andra sidan konsertgivande institutioner, som önskar engagera dylika konstnärer, förutsätter en mellanhand. Konsertinstitutioner och andra konsertgivare har själva icke tillräcklig överblick över de konstnärer — inom och utom landet — som är lämpade för aktuella uppgifter etc. Det erfordras en speciell förmedling på detta område. Vidare föreligger inom konsertlivet behov av företagare, vilka åtager sig arrangemang av konserter för musiker i sådana fall, då icke engagemang hos konsertgivare föreligger. Förmedlingen syftar till att sluta arbetsavtal, en överenskommelse, enligt vilken en tonkonstnär engageras hos konsertgivare för viss eller vissa uppgifter. Den är en form av arbetsförmedling och bör, även om många speciella problem här uppkommer, ses mot bakgrunden av den allmänna arbetsförmedlingens läge i Sverige. Arrangemang åter omfattar ombesörjande av de praktiska bestyr, som är förbundna med konsertgivning, t. ex. förhyrande av lokal, annonsering och dylikt. Förmedling av tonkonstnärer och arrangerande av konserter har hittills till väsentlig del ombesörjts av samma företagare. Nu gällande bestämmelser rörande arbetsförmedling föreligger i lag den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling med däri vidtagna ändringar. Lagen, som grundar sig på en av Sverige ratificerad internationell konvention av år 1933, är tillämplig »å all slags arbetsförmedling, som bedrives av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller godkänd sjuksköterskebyrå och som icke sker genom utgivande av skrift, vara tryckfrihetsförordningen är tillämplig». Lagen slår fast, att arbetsförmedling icke må bedrivas i förvärvssyfte. Den som utan att syfta

150 till ekonomisk fördel vill driva arbetsförmedling, för vilken uppbäres inskrivnings- eller förmedlingsavgift, periodiskt bidrag eller annan ersättning, kan medgivas tillstånd därtill av arbetsmarknadsstyrelsen. Denna form av förmedling brukar kallas organisationsförmedling. I vissa fall kan dock arbetsförmedling i förvärvssyfte äga rum även efter ikraftträdandet av 1935 års lag. Enligt övergångsbestämmelserna kan nämligen enskild person eller annan, som vid lagens ikraftträdande bedrivit arbetsförmedling i förvärvssyfte, av arbetsmarknadsstyrelsen erhålla tillstånd att fortsätta verksamheten under viss tid. För musiker och vissa andra yrkesgrupper kan dylikt tillstånd, för högst ett år i sänder, givas, dock längst till den 1 januari 1955. Där tillstånd meddelats till förmedling, kan verksamheten, vad beträffar musiker m. fl., innefatta även förmedling av anställning utom riket eller av anställning här i riket åt utlänning, som vistas utom riket. År 1949 har vidtagits en revision av 1933 års konvention. Den reviderade texten har ratificerats av Sverige år 1951. Enligt denna skall bl. a. förmedlingsbyråer, drivna i vinstsyfte, avvecklas inom begränsad tid, men de skall icke avskaffas, förrän offentlig förmedling trätt i stället. Arrangemang av konserter avses icke i lagen om arbetsförmedling. Sådana uppdrag kan därför vem som helst åtaga sig även mot ersättning. Enligt kungl. kung. den 30 december 1947 (nr 983) om den offentliga arbetsförmedlingen skall dylik verksamhet avse »alla slag av arbete». För musikernas del föreligger emellertid hittills en offentlig arbetsförmedling endast i begränsad omfattning. Beträffande den offentliga arbetsförmedlingen i allmänhet ävensom artist- och musikerförmedlingen tillåter sig MU att hänvisa till den av 1950 års arbetsförmedlingsutredning i dess betänkande rörande den offentliga arbetsförmedlingens organisation lämnade redogörelsen. Här må endast framhållas, att den offentliga musikerförmedlingen huvudsakligen avser å arbetstagarsidan dans- och underhållningsmusiker, varietéartister och statister samt å arbetsgivarsidan hotell, restauranger och nöjesetablissement av olika slag. Egentliga tonkonstnärer (företrädesvis sångare) förmedlas på det hela taget endast till folkparkerna och härmed jämställda etablissement. Den offentliga arbetsförmedlingen har således icke tagit upp en verksamhet inom det område, det egentliga konsertväsendet, som är föremål för MU:s framställning. I den mån de arbetssökande musikerna inom den offentliga artistförmedlingens verksamhetsområde är amatörmusiker, hänvisas de till den förmedling, som för denna kategori bedrivs av svenska musikerförbundet. Denna förmedling utgör ett exempel på vad som ovan betecknats såsom organisationsförmedling. Dylik verksamhet är begränsad till medlemmar i organisationen i fråga. Såväl den av arbetsmarknadsstyrelsens musikerförmedling som den av musikerförbundet bedrivna förmedlingen kan här lämnas åsido.

151 Förmedlingen av tonkonstnärer inom vårt egentliga musikliv ligger ännu dryga 15 år efter ikraftträdandet av lagen om arbetsförmedling helt i händerna på ett privat företag, som med vederbörlig dispens drives i vinstsyfte, nämligen Konsert- & Teater Bureau AB (Konsertbolaget). Detta bolag är av stor betydelse inom konsertlivet, enär det är det enda företag, som tilllåtes bedriva någon förmedlingsverksamhet på detta område. Det intar en faktisk monopolställning. 1 Till belysande av omfattningen av Konsertbolagets förmedlingsverksamhet kan meddelas följande siffror. Tabell I. Antal engagement förmedlade till

Svenska tonkonstnärer 1950

Radiotjänst Operan De sex statsunderstödda föreningarna Övriga

30 1

47 6

32 66

43 56

52 92

6 1 orkester20 62 Summa

*89

Utländska tonkonstnärer

197 Därav 5 på den i tabell II avsedda svenska tonkonstnären. »

6 »

»

»

»

»

»

1 »

» »

»

»

»

,>

»

utländska

Tabell II. Svenska tonkonstnärer 1950 Antal förmedlade tonkonstnärer. . . Gagesumma i kronor 1 2 3

31 178 650: —

2 Utländska tonkonstnärer

42 98 620: —

64 217 374:

Därav en tonkonstnär med 27 000: —. » »> » » 32 000:—. Inkl, t v å månaders gästspel av viss artist på China för sammanlagt 26 268:

Konsertbolaget har vid sidan härav en omfattande verksamhet som konsertarrangör icke blott i Stockholm utan även i landet i övrigt. Aktiekapitalet uppgår till 30 000 kr., fördelade på aktier å 100 kr. Under år 1950 utgjorde bruttoinkomsten 124 510 kr. Till verkställande direktören och styrelseledamöter (samtliga aktieägare) har i löner och arvoden utbetalats 35 250 kr. 1 Det för nämnda bolag beviljade tillståndet avser arbetsförmedling för »sceniska artister» Man torde med denna formulering ha avsett att begränsa tillståndet till musiker, vilka är tonkonstnärer. Konsertbolaget skulle således icke ha r ä t t förmedla t. ex. restaurantmusiker. Kungl. kung. den 10 februari 1939 angående förlängning av tillstånd att bedriva arbetsförmedling i förvärvssyfte skiljer också mellan grupperna »musiker» och »sceniska artister». Jämför också 2 § 3 st. av 1935 års lag om arbetsförmedling i dess genom lag den 30 april 1942 ändrade lydelse: ». . . anställning åt musiker, sceniska artister och därmed jämförliga yrkesutövare . . .» Den terminologi, som därmed kommit till uttryck, saknar stöd i allmänt språkbruk och har icke heller följts i här förevarande framställning.

152 Nettovinsten uppgick under året till 38 078: 88, d. v. s. mer än aktiekapitalets belopp, och disponerades på följande sätt: till aktieägarna har utdelats 12 0 0 0 : — ( = 4 0 %) och till 1951 års vinst- och förlustkonto har överförts 26 078: 88. År 1951 uppgick bruttoinkomsten till 145 827: 28. Löner och arvoden till verkställande direktören och styrelseledamöter utgjorde 41 908: 40. Nettovinsten, 46 793:06, d. v. s. 150 % av hela aktiekapitalet, disponerades så: till aktieägarna utdelades 18 000 kr. ( = 6 0 % ) , till skuldregleringsfonden avsattes 15 000 kr. och till 1952 års vinst- och förlustkonto överfördes 13 793:06. Vissa företagare är verksamma som konsertarrangörer men saknar tillstånd att mot avgift förmedla engagement. I viss utsträckning förmedlas emellertid även av dem engagement. I dylika fall äger förmedlare icke rätt att uttaga avgift härför. Den verksamhet, som bedrivits av dessa företag, framför allt Konsertbolaget, har haft påtagliga återverkningar för svenskt musikliv. Genom de goda internationella förbindelser, som upprätthållits, har ett stort antal utländska artister beretts tillfälle att konsertera i Sverige. I den mån dessa varit framstående konstnärer, har svenskt musikliv på detta sätt kunnat tillföras en stimulans, vilken varit av stort värde. Arrangerandet av konserter har ombesörjts på ett tekniskt oklanderligt sätt. De företag, om vilka här är fråga, har därmed fyllt ett stort behov. Även om således den privata förmedlingsverksamheten i flera avseenden positivt bidragit till konsertväsendets utformning, måste tillika framhållas, att den i andra avseenden lämnar rum för kritik. Det med verksamheten förenade vinstsyftet har lett till att konserterande musiker ofta, för att öka publiktillströmningen, otillbörligt uppreklamerats. Detta har i det långa loppet medfört en stjärnkult hos publiken, som, enär den skymmer musikens egna värden, snarast blir en musikkulturens fiende. Samma vinstsyfte medför tillika, att antalet konserter, åtminstone i Stockholm, tillätes vida överstiga, vad som kan anses rimligt med hänsyn till tillgången på publik. Fördelningen av olika slags konserter är också helt slumpartad. Under en tid av bara ett par veckor kan enbart i Stockholm givas ett stort antal sångaftnar, varefter under en annan period kan ske en liknande anhopning av t. ex. pianoaftnar. Någon planering med hänsyn till konsertlivets behov förekommer icke. Härtill kominer, och detta är en allvarlig anmärkning, att de svenska tonkonstnärerna till stor del står utanför den privata förmedlingens verksamhet. Även detta torde till viss del kunna återföras på vinstsyftet. De svenska musikerna lämnar nämligen lägre vinst i form av förmedlingsprovision än de utländska. Av en jämförelse mellan ovan införda tabeller framgår, att gaget per förmedlat engagemang under år 1951

153 för svensk tonkonstnär låg ca 350 kronor lägre än för utländsk sådan. (Härvid har bortsetts från den särskilt angivne svenske artisten och utländske artisten på China.) Då arbetsmarknadsstyrelsen godkänt ett förmedlingsarvode av 10 % å gaget, innebär detta, att varje förmedling av utländsk artist i medeltal givit 35 kronor högre behållning för förmedlaren än av svensk musiker. Detta innebär, att de under nämnda år förmedlade engagemangen av utländska tonkonstnärer tillfört bolaget omkring 7 000 kronor högre vinst än vad samma antal förmedlade engagemang av svenska tonkonstnärer skulle ha gjort. Enbart denna merinkomst innebär en utdelning med över 23 % av aktiekapitalet. De svenska tonkonstnärerna är i själva verket till största delen hänvisade till att själva söka förvärva sina engagement. I detta sammanhang må tillika uttalas, att det torde vara möjligt att i större utsträckning, än vad som nu sker, bereda svenska musiker tillfälle att framträda utomlands. De anförda olägenheterna med den nuvarande ordningen synes väsentligen kunna föras tillbaka på verksamhetens bedrivande i vinstsyfte. Det är därför angeläget, att från och med ingången av år 1955 (jfr ovan) denna verksamhet skall komina att bedrivas uteslutande med hänsyn till konsertväsendets behov utan att privat vinstsyfte må kunna påverka densamma. Detta blir fallet vid realiserande av de grundsatser, som kommit till uttryck i av Sverige ratificerade konventioner och på grundval därav utfärdade författningar. Ett framtida förmedlingsorgans uppgifter skulle bli mångahanda. Det skulle övertaga den privata förmedlingens nuvarande funktioner att förmedla engagement för svenska och utländska tonkonstnärer till konsertinstitutioner inom och utom riket samt att arrangera konserter för artister, vilka »på egen risk» önskar konsertera. Institutionen borde emellertid icke inskränka sin verksamhet till att rutinmässigt åstadkomma kontakt mellan konstnärer och konsertgivare eller att ordna tekniska detaljer i samband med konsertarrangemang. Förmedlingsverksamheten skall vara aktiv icke blott i den meningen, att organet såsom inom arbetsmarknaden i allmänhet skall söka förskaffa arbetssökandena arbete, utan även så, att det skall söka verka för en ökning av antalet engagementstillfällen inom konsertlivet. I fråga om arrangemang skall ej institutionen passivt mottaga önskemål från musiker om anordnande av konserter utan själv ta initiativ till dylika, där så kan anses lämpligt. Den skall följa konsertlivet och med till buds stående medel söka bidraga till dess ändamålsenliga utveckling. MU vill i detta sammanhang hänvisa till vad utredningen anfört i sitt amatörmusikbetänkande i fråga om tonkonstnärers medverkan i amatörmusikaliska sammanhang och i sitt orkesterbetänkande angående en önskvärd planläggning inom konsertlivet samt angående förmedlingsorganets rådgivande verksamhet i förhållande till konsertgivare av olika slag. Här må i anslutning till den anförda kritiken av nuvarande förhållanden till-

154 läggas, att institutionen i fråga bör vårda sig om svenska tonkonstnärer och, i den utsträckning så är möjligt och ur musikkulturella synpunkter önskvärt, förhjälpa svenska exekutörer till engagement och därvid även beakta möjligheterna till internationellt artistutbyte. För att kunna fylla de angivna kraven måste det förmedlingsorgan, som skall konstrueras, ha goda kontakter med å ena sidan tonkonstnärerna, såväl de svenska som de utländska, i sistnämnda fall via utländska impressario-företag, och å andra sidan konsertinstitutionerna. Som tidigare påpekats bör institutionen icke, vad avser förmedling, drivas i vinstsyfte. Enligt de i Sverige godtagna principerna för arbetsförmedlingsverksamheten har staten att påtaga sig ansvaret för förmedlingen även inom konsertlivet. Huruvida detta lämpligen bör ske genom att anförtro dessa uppgifter åt offentligt förmedlingsorgan eller på annat sätt vill utredningen närmare belysa nedan. Ytterligare krav, som bör ställas på organisationen, är att den även skall kunna driva affärsmässig rörelse (jämför vad ovan sagts om arrangemang av konserter). Över huvud taget skall dess organisation vara sådan, att den förmår arbeta snabbt och effektivt och med smidig anpassning efter förhållandena. Slutligen fordras, att densamma tillförsäkras sådan musikalisk sakkunskap, att den blir i stånd att på bästa sätt fullgöra sina åligganden. Förmedlingsorganets uppgifter kan sammanfattas i följande punkter: 1. Förmedling av tonkonstnärer till konsertgivare. a. Förmedling av svenska tonkonstnärer inom riket. Förmedlingen bör vara avgiftsfri. b. Förmedling av svenska tonkonstnärer utom riket. Förmedlingen bör vara avgiftsfri. c. Förmedling av utländska tonkonstnärer. För denna bör kunna uttagas så stor avgift, som täcker de med denna verksamhet förbundna högre kostnaderna. Verksamheten skall dock ej heller i denna del bedrivas i vinstsyfte. 2. Arrangemang av konserter för såväl inhemska som utländska tonkonstnärers räkning. Verksamheten, som icke avses i gällande författningar om arbetsförmedling, bör kunna bedrivas så, att den lämnar skälig vinst. 3. Lämnande av upplysningar och råd till konsertgivare samt medverkan till ändamålsenlig planläggning och utformning av konsertverksamheten. Givetvis skall icke ersättning uttagas härför. Denna verksamhet måste, för att icke få karaktär av centraldirigering men likväl få någon praktisk betydelse, bedrivas i intimaste samband med de under 1—2 angivna uppgifterna. Med hänsyn till arten av vissa utav det ifrågasatta organets uppgifter skulle det ligga nära till hands att anförtro dessa åt ett under arbetsmarknadsstyrelsen stående organ, d. v. s. utvidga den nuvarande artist- och

155 musikerförmedlingen till att avse det egentliga konsertväsendet, dock med den skillnaden, att denna verksamhet skulle helt omhänderhavas centralt från Stockholmsavdelningen. Detta skulle stå helt i överensstämmelse med de internationella konventionernas och vår lagstiftnings syften. För den offentliga arbetsförmedlingen är naturligt, att den drives utan tanke på ekonomisk vinst, att den är avgiftsfri. Inom den offentliga arbetsförmedlingens r a m skulle också erbjudas garantier för ett ansvarsfullt tillgodoseende av ovan antydda uppgifter, som grundar sig på omvårdnaden om vår musikkultur. Vid överläggning med representanter för arbetsmarknadsstyrelsen har emellertid uttalats vissa betänkligheter mot att det offentliga förmedlingsorganet skulle överta konsertförmedlingen i dess helhet. Särskilt kontakten med utländska artister och impressarier ställer sådana krav på frihet i arbetets bedrivande, som näppeligen låter sig förena med inom statsförvaltningen allmänt tillämpad praxis. För rationell drift måste i relativt stor omfattning disponeras medel för ändamål, som är främmande för statsförvaltning i allmänhet. Obegränsade möjligheter måste föreligga att efter behov avsända telegram till och hålla telefonsamtal med utlandet. Möjlighet att företaga resor utan besvärande omgång, ofta med kort varsel, såväl inom som utom riket bör förefinnas. Representation i enlighet med på detta speciella område gällande vanor bör kunna förekomma. Mot denna bakgrund skulle visserligen de av 1950 års arbetsförmedlingsutredning gjorda förslagen för musikerförmedlingens del, vilka avsåg minskning av antalet verksamma provinsförmedlingar på detta område, viss sänkning av servicens standard och avskiljandet av amatörmusikerna, kunna betraktas som uttryck för en tendens, enligt vilken de ovan angivna nödvändiga utgifterna skulle göra en verksamhet av offentlig myndighet inom konsertförmedlingen omöjlig. Så behöver dock icke i och för sig vara fallet: förmedlingen inom konsertväsendet skulle innebära en ny verksamhet för musikerförmedlingen, vilken icke varit föremål för arbetsförmedlingsutredningens bedömande. Men även utan hänsyn till nämnda utredning är det tydligt, att det torde bliva ytterligt svårt att inom den offentliga förmedlingens ram finna möjligheter att på ett rationellt sätt driva sådan verksamhet, som ovan beskrivits. Att, såsom arbetsmarknadsstyrelsens representanter närmast synes ha avsett, till den offentliga musikerförmedlingen föra de svenska tonkonstnärerna och låta förmedlingen av utländska artister omhändertagas av ett organisationsförmedlingsorgan, innebär en tudelning, som säkerligen skulle medföra väsentliga svårigheter att förverkliga de strävanden att erhålla en ändamålsenlig planläggning inom konsertväsendet, om vilka ovan talats. Resultatet skulle vidare sannolikt bli, att de svenska artisternas möjligheter att erhålla engagemang utom riket skulle beskäras. Det förmedlingsorgan,

156 som skulle omhänderhava de svenska musikernas engagemangsförmedling, skulle nämligen komma att sakna direkta internationella förbindelser. Vidare måste förmedlingsorganet med tanke på konsertarrangemang kunna driva en rent affärsmässig verksamhet. Denna låter sig icke lämpligen genomföra av statlig myndighet. Det må sålunda observeras, att icke heller den nuvarande offentliga musikerförmedlingen inom området för sin verksamhet arrangerar offentliga föreställningar. Den offentliga arbetsförmedlingen skulle på konsertlivets område sannolikt bli så tungrodd, att det skulle bli till avsevärt hinder för en rationell drift av verksamheten. Sammanfattningsvis kan sägas, att de arbetsuppgifter, som avhandlas i detta kapitel, icke lämpar sig för handläggning inom statligt ämbetsverk. Väljes åter den typ av förmedling, som ovan kallats organisationsförmedling, kan verksamheten bedrivas obunden av normer, vilka inom den offentliga förmedlingen skulle lägga hinder i vägen för en rationell drift. MU är dock icke beredd att föreslå, att de uppgifter, som här behandlats, skulle anförtros en organisationsförmedling av den typ, som avses i 2 § 2 st. i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Det torde nämligen icke vara lämpligt att bygga förmedlingsverksamheten på förekommande organisationer, enär dessa icke har rätt att förmedla andra tonkonstnärer respektive konsertinstitutioner än dem, som är medlemmar i organisationerna. Vidare förutsattes i ovannämnda lagrum, att viss ersättning skall kunna uttagas av organisationernas medlemmar för förmedling. Men i det föregående har påpekats, att den framtida förmedlingen bör vara helt avgiftsfri. Ett ytterligare skäl för att verksamheten ej bör bedrivas i organisationsförmedlingens form, är enligt MU, att de uppgifter, som bör åvila förmedlingsorganet, är så vittomspännande och mångskiftande, att de ej bör anförtros åt intresseorganisationer. Med allt erkännande åt dessa organisationers betydelse och värde är det dock så, att deras uppgift är att tillvarataga de egna medlemmarnas intressen, varför de uppgifter, som ligger på sidan om vederbörande organisationers arbetsmarknadsintressen, skulle kunna komma att ägnas mindre omsorg, därest organisationsförmedlingens form valdes. MU har i sin strävan att finna en form för förmedling, som med den kunnighet, effektivitet och oväld, som krävs för att lösa de mångskiftande uppgifterna, stannat för tanken att bilda ett aktiebolag, vars aktiekapital helt kontrolleras av staten. Bolaget bör givas en sådan organisation, att det i möjligaste mån får karaktären av ett statligt förvaltningsorgan. Sålunda bör dess styrelse, förslagsvis bestående av fem personer, utses av Kungl. Maj :t och bestå av förutom ordförande en representant för musikrådet, en för arbetsmarknadsstyrelsen samt en representant för konsertinstitutio-

157 nerna och en för tonkonstnärerna. Kungl. Maj :t bör även utse verkställande direktör ävensom revisorer. Genom den föreslagna organisationen synes MU kravet på erforderlig sakkunskap inom bolagets ledning bliva tillgodosett. Styrelsens sammansättning synes även ge tillfredsställande garantier för ett opartiskt handläggande av förmedlingsfrågorna. Med hänsyn till vad tidigare anförts, kan det föreslagna bolaget icke beräknas tillföra staten vinst. Man har i stället att räkna med att årligen måste ställas anslag till bolagets förfogande för verksamhetens bedrivande och för erforderlig personals avlönande. Aktiekapitalet blir av helt underordnad betydelse för bolagets drift. Med hänsyn därtill torde det enligt gällande lag om aktiebolag den 14 september 1944 angivna minimibeloppet, 5 000 kr., vara tillfyllest. MU har icke ansett sig böra utarbeta mera detaljerat förslag rörande organisationen av förmedlingsbolaget, emedan frågan lämpligen synes böra upptagas av den under år 1953 tillsatta kommittén för utredning rörande de statliga företagsformerna. Med anledning därav har utredningen icke heller ansett erforderligt att f. n. verkställa beräkning av de med bolagets drift förenade kostnader, vilka skulle komma att stanna å statsverket. Med hänsyn till statens åtagande i förhållande till och dess inflytande över bolagets verksamhet torde det i 1949 års konvention angivna villkoret för avveckling av de privata förmedlingsbyråerna böra anses uppfyllt. Det är icke MU:s avsikt att åt det föreslagna bolaget skulle inrymmas en monopolställning i fråga om rätt till musikerförmedling. Man bör således räkna med att även framdeles privata företag skall komma att driva viss verksamhet inom konsertlivet. Förmedling kan sålunda fortfarande bedrivas av dylika företagare, men de äger ej att därför upptaga avgift. Vidare kan vissa speciella organisationer driva förmedling enligt medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen, t. ex. musikerförbundet. Den offentliga arbetsförmedlingens artist- och musikerförmedling skulle icke heller övertagas av bolaget. Vidare kan givetvis såsom hittills varje konsertgivare och varje tonkonstnär, som så önskar, utan förmedlande organ träda i direkt kontakt med andra parten. Dessutom möter icke hinder för enskilda eller privata företag att åtaga sig arrangemang av konserter. Slutligen må framhållas, att enligt nuvarande bestämmelser tillstånd för privat företagare att driva förmedling av musiker icke må förlängas längre än till den 1 januari 1955. Det är således angeläget, att en lösning av denna fråga kommer till stånd snarast möjligt. För att minska de eventuella verkningarna av de svårigheter, som kan uppstå under den första tiden av det statliga bolagets verksamhet, synes det välbetänkt, att denna påbörjas, innan Konsertbolagets nuvarande förmedlingsverksamhet upphör. Först sedan någon tids erfarenhet vunnits, torde det nya bolaget med framgång kunna påtaga sig hela ansvaret för den verksamhet, som ovan skis-

158 serats. Det må beaktas, att den här föreslagna organisationen är möjlig att genomföra helt oberoende av MU:s förslag på andra områden av vårt musikliv. Därest så skulle komma att ske, innan MU:s förslag om ett musikråd skulle genomföras, bör den föreslagna representanten för musikrådet i bolagsstyrelsen tills vidare ersättas med en representant för musikaliska akademien.

AVDELNING V

Vissa åtgärder till stöd åt svenska tonkonstnärer och musikstuderande MU har enligt givna direktiv att beakta bl. a. problemet om musikeryrkets ringa lönsamhet. För vissa yrkeskategorier, orkestermusiker och instruktörer inom amatörmusiken har förslag avgivits rörande löneställning m. m. En viktig grupp har emellertid ej blivit direkt berörd i något annat sammanhang. Den grupp som här avses, tonkonstnärerna, består av dels tonsättare och dels solister och dirigenter. Det torde vara lämpligt att behandla dessa båda grupper var för sig. Härtill har MU fogat en tredje del, behandlande åtgärder till stöd åt musikstuderande.

Kapitel 1. Tonsättare De musikaliskt skapande krafterna, tonsättarna, intar en central plats i ett lands musikodling. Syftet med all reproducerande musikutövning av orkestrar, ensembler och solister är först och främst att ge tonsättarnas skapelser klingande gestalt. Deras produktion är en förutsättning för musiklivet och deras konstnärliga budskap är väsentligt i alla sammanhang. Detta budskap är med varje generation ett nytt. Utan ett aktuellt inhemskt musikskapande skulle musikutövningen i vårt land blott fungera som ett museum för tonkonstens skatter från gångna tider. I Sverige har det inhemska musikskapandet under det sista halvseklet blomstrat upp på ett storartat sätt. Ständigt nya generationer av svenska tonsättare växer fram. Åtskilligt av 1900-talets svenska produktion har också visat sig äga kvaliteter, som håller, även när de bedömes efter internationell måttstock, och har vunnit erkännande långt utanför landets gränser. De svenska tonsättarna av i dag arbetar emellertid under i många avseenden svåra yttre förhållanden. I motsats till äldre epoker, då tonsättarna skapade sin musik för bestämda ändamål och i regel var i tjänst vid hov eller kyrka, har de under de sista 150 åren kommit att stå fria på samma sätt som andra kategorier av konstnärer och alltså blivit hänvisade

160 till att genom sin produktion söka få sin huvudsakliga försörjning. Detta är dock förenat med stora svårigheter. Av olika skäl är nämligen förhållandena på musikaliskt område ur ekonomisk synpunkt betydligt mindre gynnsamma än på andra konstområden. Detta klarlägges måhända bast genom en jämförelse mellan tonsättarnas situation och författarnas. ' För att kunna fylla alla de krav, vår tid ställer på en seriös tonsättare, fordras, att han har en lång och omfattande utbildning. Denna måste vara av såväl praktisk som teoretisk art och inbegriper kännedom om instrumenten och deras teknik, orkester och instrumentation, vokalmusik, såväl solistisk som i kör, vidare omfattande kunskaper i harmonilära, formlara, kontrapunkt och kompositionslärans inånga tekniska aspekter. I regel börjar den blivande tonsättaren dessa studier vid relativt unga år. Situationen är således mycket olik den som t. ex. en författare befinner sig i när han är beredd att börja en skapande gärning på sitt område. För det litterära skapandet kräves icke någon motsvarande specialutbildning. Samtidigt är emellertid tonsättarnas möjligheter att få ekonomiskt utbyte av sin produktion mycket ogynnsamma i förhållande till författarnas. De senare får sina arbeten publicerade genom ett förlag, deras arbeten läses av en relativt stor publik och inbringar omedelbart en inkomst. Författaren har dessutom möjligheter att genom att åtaga sig uppdrag i dags- och veckopress direkt genom sin produktion uppnå en viss ekonomisk standard. Ett musikverk når sin publik på ett helt annat sätt. Dess öde är helt beroende av i vilken utsträckning det blir föremål för offentliga framföranden. Antalet konsertinstitutioner, som kan åtaga sig framföranden av exempelvis ett större orkesterverk, är relativt få, och tonsättaren kan fördenskull sällan räkna med att hans verk skall befordras till trycket. Notmaterial tillställes konsertinstitutionerna på andra sätt. Vid de offentliga framförandena kan musikverket så småningom nå en mycket stor publik. Men det sker på ett helt annat sätt än i fråga om litterära alster. Ett musikverk kräver nämligen en betydligt längre tidrymd för att nå kontakt med publiken. Antalet framföranden per år blir för ett verk av större format i allmänhet ganska lågt. I gengäld lever ett värdefullt verk kvar på repertoaren under lång tid. Under decenniernas lopp arbetar det sig in i publikens medvetande för att — kanske långt efter tonsättarens död — slutligen betraktas som en klenod i den nationella musikskatten. Ett orkesterverk av större format, exempelvis en symfoni, kan det ta månader eller år i anspråk att fullborda. Men tonsättaren har uppenbarligen ytterst små möjligheter att inom rimlig tid erhålla ekonomiskt vederlag för sitt arbete. Han är nästan uteslutande hänvisad till att bevaka sina intressen i samband med de offentliga framförandena av hans alster. Detta har också visat sig vara en naturlig och framkomlig väg. Sedan 1923 bevakas de svenska tonsättarnas ekonomiska intressen av Föreningen Svenska tonsättares internationella musikbyrå, STIM u. p. a., som för tonsättarnas

161 räkning uppbär utföranderättsersättningar. Av influtna ersättningar användes viss del till främjande på olika sätt av tonsättarnas intressen, t. ex. förläggarverksamhet och mångfaldigande av manuskript (se avd. VI ang. förlagsverksamhet med musikalier). Visst belopp brukar också årligen avsättas för att utdelas som stipendier till medlemmar i tonsättarföreningen m. m. Återstoden fördelas på tonsättarna för varje uppförande av något av deras verk. Det råder intet tvivel om att denna organisation varit av den största betydelse för tonsättarna och avsevärt förbättrat deras ekonomiska situation. Men alltjämt måste de som odelat önskar ägna sina krafter åt ett seriöst musikskapande göra stora uppoffringar. En beräkning av de svenska tonsättarnas inkomster i form av STIM-avgifter under kalenderåret 1948 visar, att av inalles omkring 90 komponister på det seriösa området endast fem nått upp till en årsintäkt av 4 000 kronor och däröver, medan fjorton befinner sig inom området 1 000—4 000 kronor och de övriga därunder. För att belysa, vad som i realiteten ligger bakom dessa siffror, kan anföras, att en tonsättare för framförandet av ett större orkesterverk i någon av landets största orkesterföreningar (Stockholm eller Göteborg) i genomsnitt erhåller en utföranderättsersättning på omkring 80—90 kronor. Anmärkningsvärt är, att de som levererar lättare musik, schlager och filmmusik, har en helt annan ekonomisk position (97 över 1 000 kronor). Här föreligger alltså den faran, att krafter, som både ur personlig och nationell synvinkel borde få möjligheter att odelat ägna sig åt sitt konstmusikaliska skapande, av ekonomiska skäl tvingas åtaga sig uppgifter av annan art. Detta har i några fall skett, vilket framställer nyss angivna siffror i en än ofördelaktigare belysning. För att fullständiga uppgifterna bör ytterligare nämnas, att tonsättarnas inkomster från uppföranden i utlandet utöver de svenska utföranderättsersättningarna belöper sig till i genomsnitt 10 procent av inkomsten från uppförandena inom landet. Det är tydligt, att en tonsättare icke i tillnärmelsevis samma utsträckning som en författare kan räkna med att få sina verk förlagda och honorerade genom förlag. Det torde också klart framgå, att de ersättningar, som utgår för offentliga framföranden, visserligen är betydelsefulla men likväl otillräckliga och föga gynnsamma för den seriösa konstmusikens företrädare. Alla skäl synes därför tala för att den ur musik- och kulturlivets synpunkt oumbärliga yrkesgrupp, som våra tonsättare utgör, i viss utsträckning måste få räkna på statligt stöd för sin verksamhet. I avd. VI angående förlagsverksamhet med musikalier har föreslagits, att av statsmedel måtte anslås ett årligt belopp till bidrag till kostnader för tryckning av musikalier. Vid sidan härav synes den naturligaste vägen vara att utdela statliga tonsättarstipendier, vilket också skett i Sverige alltsedan 1893. Riksdagen beviljade då ett reservationsanslag på 6 000 kronor, vilket belopp 1909 höjdes till 15 000 kronor och 1919 ytterligare till 25 000 kronor. Den 7 11—326705

162 november 1919 utfärdade Kungl. Maj :t kungörelse angående stipendier in. m. åt tonsättare (nr 717). Fram till 1931—32 förblev stipendiebeloppet oförändrat men nedsattes 1932 till 15 000 kronor och 1933 till 10 000 kronor. Under de följande åren har beloppet varierat från dessa sistnämnda summor ända ned till 5 000 kronor (1940), höjdes år 1945 till 15 000 kronor och 1948 till 20 000 kronor. Budgetåret 1952/53 anslogs för ändamålet 26 000 kronor och budgetåret 1953/54 höjdes beloppet till 30 000 kronor. Ser man till realvärdet av dessa belopp, är det ofrånkomligt, att förhållandena medfört en påtaglig försämring. En stipendiesumma, som år 1909 belöpte till 15 000 kronor, torde med hänsyn till penningvärdets fall nu motsvara omkring 40 000 kronor. Därtill kommer, att musikkulturens allmänna framväxt och de svenska tonsättarnas växande antal talar icke blott för ett bibehållande utan en höjning av det totala stipendiebeloppets realvärde. Musikaliska akademien har varje år i underdåniga skrivelser hemställt om höjning av anslaget för tonsättarstipendier och — väl närmast på grund av penningvärdets förändring — sedan 1947 anfört beloppet 35 000 kronor såsom önskvärt. Akademien har i dessa sammanhang tillika åberopat förhållandena i de nordiska grannländerna. MU betraktar musikaliska akademiens upprepade hemställan om en höjning av stipendiebeloppet icke blott som välmotiverad utan som ett mycket blygsamt krav och anser, att de här ovan anförda synpunkterna på tonsättarnas ekonomiska och sociala förhållanden motiverar ett betydligt förstärkt statligt stöd åt denna kategori av skapande konstnärer. De bestämmelser för fördelningen av statliga stipendier m. m. åt tonsättare, som återfinnes i kungl. kung. den 7 november 1919, har på senare tid blivit föremål för kritiska invändningar, och synes också nu, trettio år senare, vara i behov av en genomgripande revision. I första hand gäller frågan den gruppering av anslagen i a) stipendier, b) uppmuntran och c) belöningar, som angives i ifrågavarande författning, mom. 1. Den punkt, som det här förefaller vara angeläget att taga upp till diskussion, är den sista rörande »belöningar åt äldre framstående svenska tonsättare för av dem utförda musikaliska arbeten». Å ena sidan har det anmärkts, att praxis vid stipendiefördelningarna under de gångna trettio åren tenderat att överbetona denna kategori på de yngre tonsättarnas bekostnad — sannolikt med de äldre tonsättarnas brist på ekonomisk trygghet som icke uttalat skäl — å andra sidan har det i olika sammanhang förts på tal, att vissa framstående äldre tonsättare icke endast borde kunna komma i åtnjutande av »belöningar» utan borde erhålla en årlig hederspension. Musikaliska akademien har även i detta sammanhang gjort upprepade erinringar i skrivelser från 1941 och följande år fram till 1948. De tonsättarnamn, som för dylik pensionering föreslagits av akademien, är Hugo Alfvén, Wilhelm Peterson-Berger och Ture Rangström. Av dessa har båda de sistnämnda avgått med döden (1942 resp.

163 1947) utan att någonsin ha erhållit pension i någon form. Emellertid är frågan alltjämt aktuell i fråga om flera av våra mest förtjänta äldre tonsättare och MU finner alla skäl tala för att musikaliska akademiens upprepade hemställan måtte beviljas. Även om det icke skulle befinnas lämpligt att upprätta ett mindre antal hederspensioner i den form akademien tänkt sig, kvarstår i varje fall önskemålet, att stöd till äldre, högt förtjänta tonsättare på lämpligt sätt måtte avskiljas från själva stipendiebeloppet, samt att dessa stöd, hellre än att få karaktären av tillfälliga bidrag till relativt stort antal personer, måtte koncentreras till ett mindre antal belopp, vilka bör tilldelas samma mottagare under en längre följd av år. MU anser vidare, att kategorien »uppmuntran» bör utgå och istället sammanföras med stipendierna, vilka i första hand bör ha till ändamål att stödja yngre och medelålders tonsättare. Vidare vill utredningen föreslå upprättandet av ett större, årligt resestipendium. Med stöd av ovanstående föreslår MU följande gruppering av statliga stipendier m. m. till svenska tonsättare: 1) Hederspensioner eller därmed jämställda understöd. Dessa bör reserveras för ett fåtal ledande kompositörer, vilkas produktion genom sin art och kvalitet varit av särskild betydelse för svensk tonkonst. Antalet sådana pensioner bör vara begränsat till 2 å 4 och det årliga pensionsbeloppet sättas till 6 000 kronor. Någon ekonomisk behovsprövning bör enligt MU:s uppfattning icke företagas i samband med denna pensionering. Den är att betrakta som en nationell hedersgåva till en framstående tonkonstnär. 2) Ett större årligt resestipendium. Då det är av den största vikt, att svenska tonsättare får tillfälle att komma i kontakt med ledande strömningar i utländskt musikskapande, föreslår MU inrättandet av ett resestipendium av sådant format, att det gör det möjligt för en innehavare att vistas utomlands under ett års tid utan att genom resan åsamkas extra ekonomisk belastning. Stipendiebeloppet föreslås till 10 000 kronor per år. Detta belopp bör i görligaste mån bevaras intakt och endast i undantagsfall, da särskilda skäl därtill kan anses föreligga, uppdelas på två resestipendier på vardera 5 000 kronor. Resestipendiet bör stå öppet för tonsättare i alla åldrar, hederspensionärer undantagna. 3) Övriga stipendier. MU förordar, att de hittills brukliga kategorierna »stipendier» och »uppmuntran» måtte sammanföras till en grupp stipendier för tonsättare i producerande åldrar. Minimibeloppet bör liksom 1919 fixeras till 2 000 kronor, vilket belopp icke bör få underskridas. Även den övre gränsen från 1919 på 4 000 kronor torde kunna bibehållas. En icke alltför snävt tilltagen del av beloppet för dessa övriga stipendier bör, då lämpliga stipendiater finnes, utnyttjas för att ge stöd åt yngre tonsättarbegåvningar, som visat påfallande stora anlag och är i behov av att få utveckla dessa anlag under någorlunda trygga förhållanden. Vid bedömning av yngre tonsättares alster bör det åvila stipendienämnden att i främsta

164 rummet taga hänsyn till sökandes ådagalagda förmåga till självständigt konstnärligt skapande. Däremot bör icke otillbörligt stor vikt läggas vid de för bedömning inlämnade eller infordrade kompositionernas format: ett stort orkesterverk bör icke a priori anses väga tyngre än exempelvis ett kammarmusikverk eller en grupp körkompositioner. Beträffande ekonomisk behovsprövning i samband med dessa stipendier anser MU icke, att en tillfälligt högre årsinkomst skall kunna betraktas som ett hinder för en förtjänt tonsättare att erhålla stipendium. Däremot bör stipendienämnden, i den mån den finner det möjligt och lämpligt, taga särskild hänsyn till de ekonomiskt sämst situerade av de sökande. MU föreslår beloppet för dessa övriga stipendier till 40 000 kronor. Med ötipendiebelopp varierande mellan 2 000 och 4 000 kronor kan denna totalsumma fördelas på omkring 15 stipendiater, vilket under nuvarande förhållanden torde vara tillräckligt. Detta utgör tillsammans med det årliga resestipendiet på 10 000 kronor sammanlagt 50 000 kronor. Lägger man härtill det belopp, som skall disponeras för hederspensioner åt ett mindre antal högt förtjänta äldre tonsättare (12 000, 18 000 eller 24 000 kronor, beroende på antalet hederspensioner), kommer man upp i en totalsumma på i runt tal omkring 70 000 kronor. Detta är med andra ord ganska noga av samma storleksordning som det belopp, som för närvarande utgår i form av statliga författarstipendier. Vid en jämförelse kan hävdas, att författarna är betydligt flera än tonsättarna till antalet och att ett budskap i litterär form når en bredare publik än ett musikaliskt. Mot detta måste m a n emellertid ställa det faktum, att en tonsättare, såsom ovan visats, i allmänhet icke kan räkna med att försörja sig på sitt skapande. Beträffande ansökning av stipendierna anser MU, att man i likhet med gällande principer för författarstipendiernas utdelande bör utgå ifrån att tonsättarstipendierna icke skall behöva sökas. Av rent praktiska skäl, för att underlätta arbetet i stipendienämnden, torde det dock alltjämt vara lämpligt att stipulera, att ansökningar om stipendium kan inlämnas före en viss tidpunkt, varefter det bör stå nämnden fritt att föreslå även andra stipendiater och infordra prov på deras produktion. Vid ansökning bör tonsättarna ha rätt att åberopa och insända kompositioner, som tillkommit under den sista femårsperioden före ansökningens inlämnande. Nämnden bör därvid tillse, att samma produktion icke mer än en gång lägges till grund för tilldelande av stipendiemedel. Då det kan tänkas, att en tonsättare under en längre tid är sysselsatt med förberedande av ett verk av stort format och av detta skäl är förhindrad att stödja förnyad ansökan med nya verk, bör stipendienämnden kunna göra sig underrättad därom och i ett sådant fall k u n n a bevilja fortsatt tilldelande av stipendium. Nämnden. MU föreslår, att stipendienämnden för de statliga tonsättarstipendierna, som lämpligen kunde erhålla liknande sammansättning som nämnden för de statliga författarstipendierna, skall bestå av sex personer

165 med vardera en suppleant. Av dessa bör ordföranden samt ytterligare två ledamöter utses av Kungl. Maj :t och dessutom en ledamot vardera av musikaliska akademien, musikrådet och föreningen Svenska tonsättare. Till denna nämnd knytes därjämte en specialistgrupp på sådant sätt, att nämnden i varje särskilt fall, där så är önskvärt, kan begära utlåtande av en fackman, t. ex. en orkester- eller körledare. Detta sistnämnda arrangemangmotiveras i hög grad av uppgiftens krävande art. Att från notbilden erhålla en så klar bild av ett musikverk, att den kan läggas till grund för en saklig bedömning av verket, är en högt kvalificerad uppgift, för vilken endast ett relativt begränsat antal personer kan komma i fråga. Fördenskull måste man av samtliga nämndens ledamöter kräva sådan fackkunskap, att de är i stånd att bedöma de inlämnade eller infordrade verkens kvaliteter. Genom att dessutom göra det möjligt för nämnden att vid behov rådgöra med specialister bör det kunna skapas en god borgen för att bedömningen sker med all möjlig omsorg. Det material, till vilket stipendienämnden har att taga ställning, beror i allmänhet av verk, som representerar mycket varierande musikriktningar. För att underlätta nämndens arbete föreslår MU, att nämnden ålägges att varje år införskaffa ett preliminärt förslag från föreningen Svenska tonsättare, där alla musikriktningar och generationer finns representerade, och - - utan att vara bunden att följa det — lägga detta förslag till grund för sina diskussioner vid sidan av nämndens eget ståndpunkttagande. Nämndens ledamöter bör vidare ha skyldighet att avge skriftliga utlåtanden om samtliga de verk, som blivit föremål för bedömning och likaledes i protokollform skriftligen motivera sitt val av stipendiater. Alldenstund granskning av musikaliska kompositioner är en krävande och ansvarsfylld uppgift, finner MU det skäligt, att nämndens ledamöter bor erhålla sakkunnigarvode i enlighet med för dylika uppdrag gällande bestämmelser samt dessutom traktamente och reseersättning i samband med nämndens sammanträden. Dessa sakkunnigarvoden tillsammans med traktaments- och reseersättningar samt ett belopp avsett för eventuella specialistarvoden torde kunna beräknas till ca 2 500 kronor.

Kapitel 2. Utövande tonkonstnärer Det av en tonsättare skapade musikverket kan som regel ej nå sin publik på annat sätt än genom förmedling av tonkonstnärer, som bringar verket till utförande. Förhållandet är således väsentligen ett annat än inom de flesta andra konstarter. I musiken måste mellan konstverkets upphovsman och publiken finnas ett mellanled, den utövande tonkonstnären, och verkets konstnärliga uttryckskraft är i hög grad beroende av dennes insats, hans förmåga till inlevelse och hans personliga utrustning i musikaliskt och tek-

166 niskt avseende. Det är därför i lika grad en angelägenhet för tonsättarna och musikpubliken, att landet äger tillgång till goda musikexekutörer. Den svenska musikkulturen vilar i lika grad på tonsättare och utövande tonkonstnärer. Det är givet, att det ekonomiska stöd, som samhället f. n. lämnar till musiklivets olika yttringar, indirekt också kommer enskilda utövande artister tillgodo. Så utgör t. ex. de nuvarande bidragen av stat och kommun till de sex stora symfoniorkestrarnas drift förutsättning för engagerade dirigenters och solisters gager. Detsamma gäller även engagement hos SOR-orkestrar Även i andra fall har till konsertinstitutioner utgående bidrag indirekt k u n n a t möjliggöra engagement av konstnärer. Flertalet kammarmusikkonserter under senare år har möjliggjorts på detta sätt. Där emellertid ingen dylik institution stått som konsertgivare, har tonkonstnären att själv sta den ekonomiska risken för konserten. Detta gäller praktiskt taget alla soloaftnar men även kammarmusikkonserter. Det har därvid visat sig, att dylika som regel icke kunnat göras lönsamma, vilket medfört, att vederbörande impressario ofta anordnat en intensiv reklam för en artist eller artistensemble. Samtidigt som detta förfaringssätt lett till felaktiga värderingar från publikens sida, har det varit ett effektivt medel, med vilket kunnat skapas en publik för dylika aftnar. Det sagda har emellertid verkat förmånligt huvudsakligen för utomlands redan ryktbara solister. För svenska solister gäller — på några få undantag när — att konserter på egen risk, som redan antytts, medför ekonomisk förlust, ofta mycket kännbar sådan. Den unga artisten, som vill redovisa resultatet av sina musikstudier i form av en debutkonsert, har att vidkännas dryga kostnader för lokalhyra, reklam i form av annonser, affischer, program- och biljettryck, ev. instrumenttransporter och ackompanjatör m. m. Artisten kan vidare icke själv omhänderhava de tekniska arrangemangen av konserten utan måste anlita en konsertarrangör, vilken härför betingar sig arvode. En debutkonsert i Stockholm drager vanligen en kostnad av over 1 000 kronor, varav en stor del brukar stanna som förlust på konsertgivaren. Förhållandet är otillfredsställande, så mycket mera som en offentlig debutkonsert för flertalet artistkategorier är nödvändig, för att vederbörande skall få sitt namn känt. För den, som känner sig kallad att verka som utövande konstnär, står nämligen knappast någon annan väg öppen for att forskaffa sig engagement hos de stora symfoniorkestrarna, SOR-orkestrarna och i viss utsträckning även Radiotjänst. Ett framgångsrikt framträdande inför offentligheten med god press kan komma vederbörande tillgodo saval för engagement som i pedagogisk verksamhet. Vederbörande kan emellertid så gott som aldrig förskaffa sig ekonomiska möjligheter att framdeles finna sin utkomst såsom konsertgivare. Ty svårigheterna att få en egen konsert att gå ihop ekonomiskt blir som regel lika stora även sedan musikern redan hållit en eller flera konserter. Tillfällena

167 till inkomstbringande engagement är också förhållandevis fåtaliga, och de gager, som utbetalas, kan på grund av konsertinstitutionernas svaga ekonomiska ställning icke bliva av tillfredsställande storlek. Om en svensk tonkonstnär, vilken kan räkna med gage av genomsnittlig storlek — mot förmodan — under en säsong skulle få engagement i alla symfoniorkestrarna i riket, skulle hans samlade inkomst, sedan resekostnaderna frånräknats, icke uppgå till 1 500 kronor. Kraven på den konstnärliga halten i hans prestation är stora — han har att hävda sig i konkurrensen även med de utländska konstnärerna. Inövandet av t. ex. solostämman till en konsert eller ett helt soloprogram för ett konsertframträdande tar mycket lång tid i anspråk. Den moderna musiken ställer f. ö. här exekutören många gånger inför ovana och svårlösta problem, vartill kominer, att det inövade verket måhända kan användas vid konsert endast en enda gång. Naturligt är den nedlagda tiden beroende av tonkonstnärens begåvning. Det är dock utan vidare klart, att slås nettoinkomsten ut på antalet nedlagda arbetstimmar, skulle oftast timpenningen bli så låg, att ingen yrkesutbildad arbetare i våra dagars Sverige skulle anse sig vara betald därmed. På grund av den situation, i vilken de fria tonkonstnärerna sålunda befinner sig, måste de söka sin utkomst på annat sätt, t. ex. såsom orkestermusiker eller pedagoger. De som i Sverige, utan att hava mera fasta inkomster från dylik verksamhet, finner sin utkomst såsom utövande tonkonstnärer är ett ytterligt ringa fåtal. Bland dem torde knappast finnas någon instrumentalist. Som redan påpekats är emellertid solistarbetet krävande, och det är icke möjligt att med framgång bedriva sådan verksamhet vid sidan av mera omfattande bisysslor. Inför konsertgivningens fysiska och psykiska påfrestningar får vederbörande allt svårare att hävda sig i konkurrensen. Det må ock observeras, att en solist oftast före ett framträdande är nödsakad att under kortare eller längre tid inställa lektionsgivning eller med egna medel avlöna vikarie i orkesterarbete. De reella omkostnaderna vid konsertgivning blir därvid ofta så stora, att även ett relativt gott gage icke kommer att ge någon nämnvärd nettobehållning. Till belysande av vad ovan sagts må anföras några siffror. Av en utav utredningen år 1948 verkställd enkät framgår, att av 238 personer, vilka redovisat solistisk verksamhet, har flertalet (213 st.) sin huvudsakliga sysselsättning förlagd till annat område, främst såsom orkestermusiker (69 st.) och musikpedagoger (53 st.), men även till icke musikeryrken (39 st.). Endast 23 personer, däribland allenast 2 instrumentalister, har betecknat sin solistverksamhet som huvudsaklig sysselsättning. Det är att märka, att även dessa i stor utsträckning haft inkomster vid sidan av solistverksamheten (se nedan). Beträffande omfattningen av den solistiska verksamheten kan nämnas, att

168 54,6 % av solisterna givit egna konserter: därav 14,8 % endast 1 konsert, 21,4 % mellan 2 och 5 konserter och 18,4 % mer än 5 konserter. I de större orkesterföreningarna har framträtt 48,7 % : nämligen 20,2 % endast 1 gång, 18,4 % 2—5 gånger och 10,1 % mer än 5 gånger. De som haft engagement i radio utgör 68,9 %, därav 34,9 % högst 10 gånger, 31,9 % 11—100 gånger och 2,1 % mer än 100 gånger. Det må framhållas, att den redovisade omfattningen av konsertgivningen avser hela den tidrymd, under vilken vederbörande solist varit verksam, d. v. s. de anförda siffrorna anger sammanlagda antalet konserttillfällen under en för den tillfrågade musiker gruppen genomsnittlig verksamhetstid av 15 år. På fråga »Hur stort sammanlagt antal konsertuppträdanden brukar ni ha per år (uppskattningsvis)» har endast omkring en tredjedel (75 st.) lämnat svar. Dessa har angivit ett genomsnittligt antal av 12 uppträdanden per år, i vilken siffra inkluderats alla former av offentliga framträden. Antalet engagement i de större orkesterföreningarna, operan och radio blir sammanlagt i medeltal mellan 3 och 4 gånger per solist och år. Årsinkomsten av den solistiska verksamheten har angivits till genomsnittligt 2 395 kronor per år eller ca 200 kronor per framträdande. Sammanfattningsvis må framhållas, att tillfällena för utövande tonkonstnärer att erhålla betalda engagement i Sverige är få, att gagerna i regel är så små, att nettointäkten ej kan anses utgöra rimligt vederlag för det på uppgiften nedlagda arbetet, att konserter på egen risk i de flesta fall åsamkar konsertgivaren kännbar ekonomisk förlust, medförande svårigheter för mindre bemedlade att ge konserter, ofta med skuldsättning till följd, samt att verksamhetens ringa lönsamhet nödgat de utövande tonkonstnärerna att i betydande omfattning övergå till annan verksamhet, så att vederbörande icke kan ägna sig åt konsertgivning i sådan utsträckning, som hade varit önskvärd för upprätthållande av vederbörandes konstnärliga prestationsförmåga. Med anledning av de förhållanden, för vilka ovan redogjorts, har MU diskuterat vilka åtgärder, som borde vidtagas till förbättrande av de utövande tonkonstnärernas villkor. Utredningen har därvid visserligen kommit till den uppfattningen, att det icke är möjligt att i ett land av Sveriges storlek skapa sådana förhållanden, att exekutörerna i något större antal skulle kunna odelat ägna sig åt fritt konstnärskap. Men det är likväl angeläget, att alla möjligheter, som finnes, att bereda därtill begåvade musiker i vidare mån än hittills tillfälle till dylik verksamhet tillvaratages. Det må då först uppmärksammas, att om de av MU gjorda förslagen till åtgärder inom olika grenar av musiklivet förverkligas, detta innebär en allmän upprustning inom det musikaliska livet och att man som följd därav kan förvänta ett allmänhetens stegrade musikintresse och en ökning av de skaror, som besöker konserter. En breddning av publikunderlaget är den riktigaste och sundaste vägen till konsertlivets stärkande. På denna måste i

169 det långa loppet byggas. Emellertid kan en dylik förändring äga r u m endast mycket långsamt. Vid sidan därav är för exekutörernas del vissa andra MU:s förslag av ekonomisk betydelse. Sålunda bör de av MU föreslagna anslagen till konsertverksamhet i olika former medföra en utökad konsertgivning och därmed också en vidgning av antalet engagementstillfällen. Den förbättrade förmedlingsservice, som avses bli en följd av det av utredningen skisserade förslaget till ett statligt aktiebolag för förmedling av tonkonstnärer, torde också i icke ringa omfattning medföra ökade möjligheter för svenska tonkonstnärer att finna arbetstillfällen. Den nya lagstiftning rörande skydd för utövande tonkonstnärers prestationer, vilken är under förberedande, kommer också att tillföra tonkonstnär viss ekonomisk behållning. Slutligen har i avd. VII angående musikinstrument behandlats visst förslag rörande utlåning av instrument till stråkinstrumentalister. Utöver detta torde emellertid erfordras speciella stödåtgärder för de utövande tonkonstnärerna. I detta hänseende är olika åtgärder möjliga. Ett förslag av Svenska tonkonstnärsförbundet i sådant syfte har MU icke ansett sig vilja biträda. Förbundet har i en till MU överlämnad, till Konungen ställd skrivelse den 3 maj 1949 framhållit de svenska konsertgivarnas svåra läge i konkurrens med mer eller mindre ryktbara utländska artister och bl. a. ifrågasatt en reell prövning av ansökningar för utländska tonkonstnärer om arbetstillstånd i riket. En restriktiv politik gentemot utländska konsertgivare skulle dock enligt MU:s mening icke i längden bli till gagn för det svenska musiklivets blomstring. Vid diskussionen om lämpliga former för stödåtgärder åt utövande tonkonstnärer har MU funnit sig böra förorda en annan väg, nämligen utdelande av stipendier, närmast efter mönster av tonsättarstipendierna. Dylikt stipendium, som bör anknytas till vederbörandes konsertverksamhet, kan tänkas utgå efter olika principer: antingen så att ett bidrag å visst belopp lämnas till en planerad konsert eller så att i efterhand ett stipendium utdelas, avseende verksamheten under det gångna året i dess helhet. För det sistnämnda alternativet talar, att man vid säsongens slut kan bedöma icke blott kvaliteten av konsertgivarens verksamhet utan även utövningens omfattning, varvid även konsertgivning utom riket kan komma i betraktande. Emellertid skulle den ordning, som sålunda skisserats, säkerligen medföra, att debutanter i konkurrens med äldre kolleger icke kunde få möjligheter att erhålla bidrag. För dessa musiker, vilka i motsats till de äldre lämpligen kunde före en konsert underkastas kvalitetsprov, synes det vara riktigt att sätta in eventuell hjälp redan före debutkonserten. MU vill därför föreslå, att till stöd till svenska tonkonstnärers konsertutövning må anslås visst årligt belopp att användas dels till bidrag till kostnader för debutkonserter, dels till stipendium till framstående exekutörer, vilka under året har gjort sig därav förtjänta.

170 Beträffande bidraget till debutkonserter har redan antytts, att dylikt bidrag naturligtvis bör förbehållas musiker, som kan anses såsom lovande. Avgörandet i detta hänseende kan lämpligen uppdragas åt den nämnd, som fördelar stipendiemedlen, för vilken de som önskar erhålla dylikt bidrag således skall provspela eller provs j unga. Bidraget bör endast täcka vid debutkonserten uppkommen förlust. Det må betonas, att nämnden skall medge bidrag allenast till dem som kan anses äga påfallande begåvning för konstnärskap. Man torde härigenom i inånga fall vinna, att den som på grund av svagare begåvning slås ut i dessa prov, underlåter att över huvud debutera: det är givetvis av vikt, att de som icke äger förutsättningar för konsertgivning, genom ansvarig och sakkunnig kritik avrådes från att inträda på konstnärsbanan. Om man räknar med en genomsnittlig förlust av 600 kronor per debutkonsert och med att man hjälper fram högst fem debuterande varje år, skulle för ändamålet fordras 3 000 kronor. Beträffande de stipendier, som skulle utgå till framstående svenska tonkonstnärer, synes kunna gälla, vad som ovan sagts om »övriga stipendier» till tonsättare. Stipendier, varierande mellan 2 000 och 4 000 kronor, synes böra utgå till samma antal som nyssnämnda tonsättarstipendier, omkring 15 per år. Härför skulle således anslås 40 000 kronor. Vad som ovan sagts rörande hederspensioner till tonsättare torde i viss mån gälla även beträffande exekutörer, men utredningen är icke beredd att f. n. föreslå anslag i detta syfte. Anslaget till bidrag till debutkonserter och till stipendier till framstående utövande tonkonstnärer skulle således uppgå till sammanlagt 43 000 kronor. De stipendier, som föreslagits skola utgå till exekutörerna, synes kunna fördelas av en särskild nämnd, liksom tonsättarstipendienämnden bestående av sex ledamöter, av vilka ordföranden Och ytterligare två ledamöter utses av Kungl. Maj :t, en ledamot vardera av musikaliska akademien, musikrådet och föreningen Svenska tonkonsInärsförbundet. Nämnden skall tillika fungera som prövningsnämnd i de fall, då debutant, som önskar komma ifråga till erhållande av stipendium, skall provspela eller provsjunga före konserten. Kostnaderna för ersättningar till nämndens ledamöter torde kunna beräknas till samma belopp som betr. nämnden för fördelning av tonsättarstipendier, eller omkring 2 500 kronor.

Kapitel 3. Elever vid musikhögskolan eller musikkonservatorium Slutligen vill MU något beröra frågan om studiesociala åtgärder avseende högre musikstudier. Därvid avses studier vid KMH eller något musikkonservatorium.

171 1946 års utredning om den högre utbildningens demokratisering har i sitt betänkande angående studentsociala stödåtgärder (SOU 1948:42) refererat en undersökning, kallad Lunda-undersökningen, vilken utvisar bl. a. fördelningen på socialgrupper av ett stort antal elever, som avlagt studentexamen år 1943. Siffrorna för män och kvinnor utgjorde för socialgrupp I 50,6 %, socialgrupp II 42 % och socialgrupp III 7,4 %. Motsvarande siffror för dem som den av MU år 1948 gjorda utredningen omfattade, 865 personer, visade för socialgrupp I 28,4 %, socialgrupp II 51,2 % och socialgrupp III 20,4 %. För musikernas del är således att iakttaga en jämnare fördelning på socialgrupper än i fråga om allmänna studier. Dock är även här det förhållandevis ringa deltagandet av socialgrupp III påtagligt. Utredningen finner de angivna siffrorna väl motivera, att åtgärder vidtages för att göra även de högre musikutbildningsmöjligheterna bättre tillgängliga för alla befolkningslager. Därvid är att märka, att studierna vid musikhögskolan f. n. är avgiftsfria. MU har givetvis förutsatt, att detta skall gälla även framdeles och tillika avse även nyinrättade musikkonservatorier. Emellertid måste framhållas, att i gengäld kostnaderna för utbildningen intill det stadium, då inträde i konservatorium sker, är förhållandevis höga. Visserligen har man på många håll, t. ex. i kommunala musikskolor och i folkbildningsorganisationer, berett möjligheter för barn och ungdom att delta i musikundervisning mot reducerade lektionsarvoden, men mera sällan kan undervisningen i dessa skolor eller organisationer drivas fram till inträde i konservatorium. Nästan undantagslöst har eleven att komplettera sin utbildning med privata lektioner, vilka kan bli ekonomiskt betungande. Under elevtiden i musikhögskolan har de flesta, då endast en dylik utbildningsanstalt finnes i riket, att uppehålla sig långt från hemmet. Även sedan planerade nya konservatorier inrättats, har denna synpunkt alltjämt betydelse för många elever. Efter högskolestudiernas avslutande har vidare ett stort antal elever att fullborda sina studier utomlands, vilket, ofta även då något av de relativt fåtaliga resestipendierna kunnat erhållas, är mycket kostsamt. Utbildningsgången i dess helhet för musiker är således mycket kostnadskrävande och det är av stor vikt, att som ett led i utbildningsmöjligheternas demokratisering staten lämnar stöd till de studerande, som därav har behov. Detta synes lämpligen böra begränsas till elever vid musikhögskolan eller statligt musikkonservatorium. F. n. kan elever vid KMH enligt kungl. kung. den 5 juni 1953 (nr 530) erhålla statlig studiehjälp endast i form av studielån. De i nämnda kungörelse meddelade nya bestämmelserna i ämnet innebär en utvidgning i så måtto, att författningen numera omfattar även vissa undervisningsanstalter, vid vilka tidigare icke utgått studiehjälp. Beträffande KMH har dock icke någon förändring skett. Elever vid nämnda läroanstalt kan således fortfarande icke medgivas vare sig studiebidrag eller

172 stipendier. Ej heller avses musikhögskolan i kungl. reglemente den 15 juni 1939 (nr 290) för utdelning av räntefritt lån för universitetsstudier (1 § i dess genom kungl. kung. den 22 maj 1953, nr 343, ändrade lydelse) eller i kungl. reglemente den 22 maj 1953 (nr 366) för utdelning av statsstipendier vid universiteten m. fl. läroanstalter. Däremot har musikaliska akademien till sin disposition ett antal privata fonder, vilkas avkastning delvis kan utdelas som stipendier till elever vid högskolan. Vid utgången av höstterminen 1952 utdelades till 48 elever stipendier till ett sammanlagt belopp av 6 070 kronor. Vid vårterminen 1953 utdelades sammanlagt 6 880 kronor, fördelade på 52 stipendier. Det genomsnittliga beloppet pr stipendium utgjorde således ca 130 kronor. De belopp, som från dessa fonder utdelas till elever vid musikhögskolan, är således av ringa storlek och äger knappast någon betydelse såsom medel att ekonomiskt underlätta studierna. I framtiden kommer dessutom behovet att ökas i samband med utökningen av examenskapaciteten, varvid särskilt är att märka, att elever vid de nya konservatorierna icke kan komma i åtnjutande av dessa stipendier. MU anser det vara angeläget, att åt elever vid KMH ävensom vid föreslagna nya musikkonservatorier beredes möjlighet att erhålla icke blott studielån utan även studiebidrag och stipendier. Detta synes så mycket mera motiverat som eleverna vid folkliga musikskolan i Arvika kan komma i åtnjutande även av statliga studiebidrag och stipendier. För dessa elever gäller nämligen samma regler som för folkhögskoleelever i allmänhet (kungl. kung. den 5 juni 1953, nr 531). Till åstadkommande härav kan antingen i kungl. kung. den 5 juni 1953 (nr 530) införas bestämmelser om studiebidrag och stipendier för elever vid KMH och de nya konservatorierna eller också dessa utbildningsanstalter införas i förteckningen över läroanstalter i första paragraferna av kungl. reglementena den 15 juni 1939 (nr 290) och den 22 maj 1953 (nr 366). I sistnämnda fall må förhållandena vid KMH och eventuella nya konservatorier beaktas även vid ett fortsatt förverkligande av de utav studentsociala utredningen gjorda förslagen. Av de utav nämnda utredning föreslagna åtgärderna skulle, förutom statsstipendier och räntebidrag, resebidrag bli av särskild betydelse för här ifrågavarande elevgrupp. Vilket av de båda alternativen man skall följa blir beroende av uppfattningen om musikstudiernas principiella natur. MU anser för sin del, att studierna vid här ifrågavarande utbildningsanstalter bör kunna jämställas med universitetsstudier. Studentexamen erfordras visserligen icke för studier vid musikutbildningsanstalterna annat än till den av MU föreslagna musiklärarexamen KMH. Musikhögskolan synes likväl vara att betrakta som en akademisk läroanstalt. Att man därvid icke bör i allt för hög grad fästa sig vid det av utredningen föreslagna formella arrangemanget, att de första elevåren tillbringas i ett konservatorium, framgår av att reellt sett utbild-

173 ningen icke företer någon påtaglig skillnad i konservatorium och högskola. Utredningen har även i andra avseenden, t. ex. ifråga om lärartjänsternas differentiering, dragit konsekvenser av denna kontinuitet i konservatorieoch högskolestudierna. Till sist må erinras om att studentsociala utredningen själv uttalat, att den visserligen lämnat de studerande vid bl. a. musikhögskolan utanför de studentsociala stödåtgärderna men att förslagen till sådana utan svårighet medgav ett utvidgande av såväl stipendier som studielån till jämväl andra »student»-kategorier.

A V D E L N I N G VI

Förlagsverksamhet med musikalier Kapitel 1. Verksamhetens förutsättningar och betydelse Drivande av förlagsverksamhet med musikalier är, såvitt angår seriös musik, förenad med betydande ekonomiska vanskligheter. Framställningskostnaderna är dryga — även vid anlitande av de moderna framställningsmetoder, vilka under senare år framkommit vid sidan av notstickning (se bilaga 6) och avsättningsmöjligheterna inom riket är i allmänhet begränsade. Förläggaren måste därför räkna med att åtskilliga år förflyter innan försäljningen nått sådan omfattning, att omkostnaderna täckts och vinst kan uppkomma. I vissa fall har icke obetydliga vinster uppstått, men i inånga fall blir ett förlagt verk aldrig försålt i sådant antal, att kostnaderna täckes. MU har satts i tillfälle att ta del av försäljningssiffror beträffande vissa betydande verk inom svensk tonkonst och kunnat konstatera, att de årliga försäljningssiffrorna är påfallande låga. I fråga om större orkesterverk har man här, liksom vid många utländska förlag, i vissa fall tillgripit utvägen att försälja partitur och stämmor endast mot förbindelse av köparen, att denne skall använda de köpta noterna uteslutande i sin egen verksamhet. I fråga om dylika verk uthyr förläggaren ofta noter mot viss avgift för varje uppförande. Avgiften brukar bestämmas olika för framförande i olika konsertinstitutioner. Trots de uppenbara ekonomiska svårigheter, som är förknippade med förläggande av seriös musik, har förlagsverksamheten i Sverige en icke ringa omfattning. Ett studium av förlagskatalogerna ger vid handen, att den utgivna repertoaren är ganska rikhaltig. Den väsentliga fördelen, sett ur tonsättarens synpunkt, med utgivande av ett verk på musikförlag ligger däri, att förlagets möjligheter till distribution av noter såväl inom som utom landets gränser kan utnyttjas. Det är också ett allmänt intresse, att verk, som den musicerande allmänheten önskar förvärva, finnes tillgängliga genom musikhandlarna. F. n. finnes nära 500 musikhandlare, spridda över hela riket. Ett speciellt problem föreligger här så till vida, som det stundom kan erbjuda svårigheter, särskilt för de mindre musikhandlarna, att förskaffa sig uppgift om på vilka förlag vissa verk, särskilt utländska sådana, har utgivits.

175 Vid sidan av den egentliga förlagsrörelsen har Svenska tonsättares internationella musikbyrå (Stim) en omfattande verksamhet syftande till att möjliggöra uppförandet av verk i manuskript. Sålunda medverkar Stim till framställande genom ljuskopiering av material till orkester- och kammarmusikverk. För sådant verk, som antages till uppförande vid någon konsertinstitution, lämnar Stim bidrag enligt vissa regler till tonsättaren för renskrivning av stämmor. Efter två framföranden lämnas bidrag jämväl till renskrivning av partitur. Manuskripten till dylika verk förvaras hos Stim, som på begäran av exekutör även tillhandahåller ljuskopior. Dylika kan däremot icke erhållas i allmänna handeln. Föreningen Svenska tonsättare innehar också ett musikförlag »Edition Suecia», som förlagt ett icke ringa antal verk, bland annat av Berwald. Förlaget har ingen reklamverksamhet: distributionen ombesörjes av ett privat musikförlag. Det drives icke företrädesvis i vinstsyfte. Exemplar av framställda musikalier utdelas i viss omfattning utan ersättning. Det har hänt, att sedan ett på förlag utgivet verk blivit känt och försäljningen börjat komma igång, detta överlåtits till privat förlag, emedan större möjligheter till verkets spridning därigenom kunnat uppnås. Inkomsterna av förlaget är obetydliga, och till mångfaldigande av nya verk åtnjuter förlaget ett årligt bidrag från Stim. Såväl mångfaldigande av manuskript som förläggarverksamhet bekostas med inkasserade utföranderättsersättningar och ingår som led i föreningens och Stims verksamhet till främjande av tonsättarnas intressen. Stim lämnar även ett bidrag å ca 10 000 kronor årligen till tryckning av svenska verk. Medlen avsattes utav förläggarandelarna av utföranderättsersättningarna och fördelas på privata musikförlag av orkesternämnden för svensk musik, vilken består av representanter för musikförläggarna, föreningen Svenska tonsättare och Stim. Sammanfattningsvis kan rörande i det föregående berörda spörsmål sägas, att i stort sett det värdefullaste inom den svenska tonkonsten har utgivits i förlagsutgåvor, tillgängliga även för allmänheten. Det därigenom gjorda urvalet kompletteras genom den av Stim bedrivna verksamheten. Med hänsyn till båda dessa omständigheter .torde icke behöva befaras, att någon svensk tonsättning av värde icke skulle kunna uppföras på grund av brist på notmaterial.

Kapitel 2. Utgåvor för skol- och amatörmusikverksamhet MU har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om tillhandahållandet av musikalier, lämpade för skol- och amatörmusik. MU har i avd. II avgivit förslag till skolmusikens bedrivande. Det aktivitetsprogram, som där framlagts, förutsätter, att lärare och elever beredes

176 tillgång till lämplig repertoar. Vad beträffar sångrepertoaren har diskuterats vissa synpunkter av betydelse för urvalet och givits några riktlinjer för sångböcker på olika stadier. Även andra former av skolmusiken förutsätter emellertid speciell repertoar. Skolornas körer och orkestrar måste förses med rikhaltig repertoar, ofta i särskilda arrangemang. Amatörmusikens vokala och instrumentala verksamhetsformer kräver en särskilt avpassad litteratur. De krav, som bör ställas på denna, har utredningen berört i avdelningen om amatörmusiken. Med hänsyn till det sagda är det uppenbart, att det blir ett viktigt villkor för ett lyckligt genomförande av utredningens förslag på dessa områden, att man kan räkna med en framtida förläggarverksamhet, som mera än hittills tar sikte på det speciella behovet av repertoaren inom skol- och amatörmusiken. Det är uppenbart, att möjligheterna att åstadkomma en ändamålsenlig repertoar för dessa musikformer i viss utsträckning sammanhänger med i vad mån och på vilka villkor förefintliga kompositioner, som är härför lämpade, kan disponeras för särskilda utgåvor med tanke på skol- och amatörmusik. Frågan om sammanförande av verk till samlingar är ett av de detaljspörsmål, som här möter; rätten att arrangera kompositioner för viss besättning är ett annat. Gällande bestämmelser i ämnet finnes i lagen den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk. Av dessa framgår, att de undantag, som gjorts med hänsyn till det kompositörens rätt motsatta intresset, att m a n för undervisning etc. skall äga tillgång till även eljest skyddad musik, är skarpt begränsade. Vad beträffar medgivandet att mångfaldiga ett verk för enskilt bruk må påpekas, att frågan, när det skall anses föreligga »enskilt bruk», får avgöras med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ofta blir gränsdragningen svår att göra. Allmänt kan kanske sägas, att endast om bruket har anknytning till enskild person, hans familj eller vänskapskrets, föreligger enskilt bruk. Av denna anledning torde användande av på här angivet sätt framställda noter icke vara tillåtet för orkestrar eller större ensembler. Med en dylik tolkning blir det således icke tillåtet för en kommun eller en folkbildningsorganisation att kopiera noter och använda dem inom sin musikverksamhet. En privat musiklärare har ej rätt att använda enligt detta stadgande mångfaldigade noter i sin pedagogiska verksamhet. För skolbruk kan ej heller stadgandet tillämpas. Vidare må observeras, att rätten att — utan tillstånd av komponister eller annan rättsinnehavare — utge samlingar för bruk bl. a. i skolor eller eljest vid elementär undervisning begränsats i viktiga avseenden. Tillåtet är sålunda allenast, att ett utgivet musikaliskt verk eller del därav intages i sådan ur flera tonsättares verk hämtad samling, som efter sin beskaffenhet är avsedd att tjäna till bruk vid gudstjänst eller i skolor, musikskolor dock

177 undantagna, eller eljest vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära undervisningen avsedd samling må dock ej av en och samma tonsättare intagas flera verk eller delar därav än som motsvarar en tjugondel av samlingens hela antal och högst fem, ej heller något verk eller del därav med flera än trettiotvå takter. Ej må i sådan samling helt eller delvis intagas verk, som är författat för att användas vid den elementära undervisningen. Vid utgivande av sådan samling må det nyttjade verket icke förändras utan tillstånd av tonsättaren eller dem, på vilka hans rätt övergått; dock är det tillåtet att för ett instrument eller en sångstämma omsätta verk, som är satt för flera instrument eller stämmor. Bestämmelsen, att man därvid ej finge intaga verk, som är författat för att användas vid den elementära undervisningen, har i praktiken vållat stora olägenheter, emedan det stundom erbjudit svårigheter att fastställa, huruvida ett verk första gången utgivits i syfte att tjäna den elementära undervisningen. Vad som stadgats rörande arrangörs rätt till det bearbetade verket innebär, att endast arrangör, som av vederbörande komponist eller den som innehar dennes rätt erhållit tillstånd till bearbetning, äger författarrätt till bearbetningen. Även där rätten att utge arrangemang övergått på förläggaren, är det emellertid i stor utsträckning praxis, att arrangemang av seriös musik underställes komponisten för godkännande. Uttrycklig bestämmelse härom har intagits i det normalkontrakt för dylika förlagsavtal, som utarbetats av representanter för tonsättar- och förläggarorganisationer. Begränsningen i fråga om de medgivna inskränkningarna ger ringa utrymme, när det gäller att göra även vår tids musik tillgänglig i särskilt för skol- och amatörmusikbruk tillrättalagda utgåvor, antingen nu fråga är om original eller speciella arrangemang. Man blir därför för åstadkommande av dylika utgåvor hänvisad till att träffa överenskommelse med rättsinnehavaren. En hel del litteratur för ifrågavarande ändamål har redan utgivits. Sålunda har Nordiska Musikförlaget givit ut bl. a. två serier av intresse i detta sammanhang, nämligen dels Orkesterrepertoaren och dels Skolorkestern. Gehnnans förlag har förlagt en serie, Hem- och skolmusik, m. m. av betydelse på detta område. Även Beuter och Beuter har ett antal utgåvor av ifrågavarande slag. På utländska förlag har också förlagts en rik repertoar för dessa ändamål. Föreningen Musikfrämjandet har verkställt en inventering av förefintlig litteratur på området. Denna omfattar dels på inhemska förlag utgiven repertoar och dels svenska verk i manuskript. Under arbetet härmed har gjorts den erfarenheten, att en oväntat rikhaltig repertoar från olika stilepoker står till förfogande för dessa musikaliska verksamhetsgrenar. Vid sådant förhållande skulle den brist på för amatörmusiker lämpad repertoar, som gjort sig märkbar, till stor del bero på svårigheter att få kännedom om den repertoar, som föreligger. Till avhjälpande av denna olägenhet har Mu12— 316705

178 sikfrämjandet utarbetat en katalog över lämplig repertoar. Katalogen skall tillställas de kommunala musikledarna och andra intresserade. I katalogen upptagna manuskriptverk har upplagts i ett centralbibliotek. Från detta kan kopierat material av olika verk inköpas.

Kapitel 3. Förslag till åtgärder MU anser det vara av stor betydelse, att värdefulla svenska tonsättningar i största möjliga utsträckning må finna förläggare, då detta synes vara en av de viktigaste vägarna att göra musikaliska verk kända, särskilt utom landets gränser. Med den intensifiering av konsertlivet, som MU hoppas skall bli en följd av dess förslag inom olika grenar av musiklivet, torde det också vara berättigat att ställa ökade krav på förlagsverksamhetens omfattning. Med hänsyn till vad i det föregående anförts rörande rådande förhållanden inom förläggarverksamheten torde emellertid förläggarna näppeligen kunna göra en i önskvärd omfattning utökad förlagsverksamhet ekonomiskt bärig. Under dylika omständigheter vill MU föreslå, att av statsmedel må anslås visst årligt belopp, förslagsvis 10 000 kronor, till bidrag till av musikförlag havda kostnader för mångfaldigande av svenska musikverk. Utfående av dylikt bidrag torde icke böra bindas vid vissa förutsättningar beträffande verkets omfång, stämbesättning, tryckförfarande el. dyl. Som regel torde dock böra fordras, att verket uppförts offentligt. Fördelningen av detta anslag torde böra anförtros den nämnd, som föreslagits skola fördela de statliga tonsättarstipendierna. Vid fördelningen av här ifrågavarande anslag synes stipendienämnden böra utökas med en representant för orkesternämnden för svensk musik. Nämnden borde vid sitt avgörande bestämma bidragets storlek och utfärda de föreskrifter, som i fråga om metod för mångfaldigande, upplagans storlek, prissättning m. m. borde gälla i varje enskilt fall. Med bidrag av statsmedel mångfaldigade musikalier bör saluhållas, icke uthyras, av förläggaren. Vad sålunda föreslagits rörande anslag till bidrag till mångfaldigande av förlagda tonsättningar har avseende endast på för konsertbruk skapade verk. Utgivandet av speciella upplagor för skol- och amatörmusikverksamhet synes icke vara i behov av dylikt stöd. Sådana musikalier torde nämligen kunna säljas i så stora upplagor, att verksamheten på detta område kan förväntas lämna skälig vinst. En förutsättning härför är dock, att verksamheten bedrives ändamålsenligt. Av särskild vikt är därvid, att musiken utbjudes i alternativa arrangemang, som kan användas för olika instrumentsammansättningar. Samma stämmor skall kunna utföras på olika instrument allt efter tillgång i det enskilda fallet. Det skall också vara möjligt att utföra de arrangerade verken med större eller mindre

179 antal stämmor. Härigenom kan ett och samma arrangemangs användbarhet väsentligt vidgas, och på sådant sätt kan också försäljningssiffrorna ökas. Tänjbarheten hos arrangemangen ställer särskilda krav på arrangören. Det är därför av vikt, att förläggarna anlitar i de speciella förhållandena på detta område insatta musiker. Det torde vara lämpligt, att förlagen anlitar sakkunniga för åstadkommande även av lämpligt repertoarurval. Därest det skulle visa sig, att musikförlagen icke skulle komma att infria de förväntningar i ovannämnda hänseende, som MU anser den hittillsvarande utvecklingen motivera, torde frågan om vilka åtgärder, som från det allmännas sida bör vidtagas till främjande av tillgången på musikalier för skol- och amatörbruk, tagas under omprövning. I dylikt fall bör bl. a. övervägas möjligheten att starta ett musikförlag, som på sin verksamhet ej skulle behöva anlägga merkantila synpunkter. En sådan förlagsverksamhet skulle då ingå som ett led i det allmännas stöd åt musiklivet och förlägga både fri musik och skyddad. I sistnämnda fall skulle det dock främst bli fråga om musik, föreliggande i manuskript, enär förvärvandet av förlagsrätt i andra fall skulle medföra så stora kostnader, att syftet med specialförlaget ej kunde genomföras. Skapandet av ett statligt musikförlag är dock ett svårbedömligt projekt, som MU i frågans nuvarande läge inte är beredd att taga ställning till. Med hänsyn till det intresse, som musikförlagen visat för att taga betydande risker för att utge god musik och deras villighet att genom skiftande arrangemang tillmötesgå den stegrade efterfrågan, som redan föreligger och ytterligare är att förvänta, torde speciella åtgärder av dylik art icke f. n. behöva förordas. MU har i olika sammanhang påpekat, att det är angeläget, att ledare inom amatörmusik äger goda insikter i utförande av arrangemang. Även om de av förlagen och Musikfrämjandet tillhandahållna arrangemangen, enligt vad förut sagts, kommer att erbjuda stora anpassningsmöjligheter, är det nämligen nödvändigt att ta hänsyn till de utövandes tekniska nivå. I den mån musikledarna själva gör sina arrangemang, kan de rätta sig efter de speciella förhållandena på orten. Genom att till fullo utnyttja de bästa -krafternas förmåga och samtidigt ge mindre förfarna deltagare lättare uppgifter kan bästa möjliga resultat uppnås. Amatörensembler kan därigenom också erhålla möjlighet att välja repertoar, som ligger utanför den tryckta. I detta sammanhang vill MU upptaga ett speciellt spörsmål, som berör de kommunala musikledarnas rätt till av dem komponerade eller arrangerade verk. Deras åligganden har i olika kommuner bestämts på skilda sätt. Som regel har dock dessa befattningshavare skyldighet att i viss utsträckning verkställa arrangemang för användande i den kommunala musikverksamheten. Där så är fallet, har uppstått en viss osäkerhet, huruvida kommunen genom dylika bestämmelser i instruktion eller anställningsavtal förvärvat upphovsmannarätten helt eller delvis till sådana verk, som kompo-

180 nerats eller arrangerats i tjänsten. Det är givet, att för bedömande av denna fråga måste lydelsen av instruktioner och eventuella avtal mellan parterna bli avgörande. Men där dessa ej innehåller uttrycklig bestämmelse på denna punkt, är frågan icke lätt att bedöma. Ifrågavarande tjänster är nämligen till sin typ nya, och någon praxis har icke hunnit utbildas, såsom fallet är med vissa andra tjänster, där liknande spörsmål uppstått. Med hänsyn härtill är det angeläget, att i instruktionerna för kommunala musikledare intages särskild bestämmelse rörande rätten till dylika i tjänsten komponerade eller arrangerade verk. Olika möjligheter kan därvid tänkas: författarrätten kan helt tillkomma den anställde eller övergå på kommunen eller fördelas på båda parterna. MU vill för sin del förorda, att i instruktionen icke göres inskränkning i befattningshavarens rätt till sina verk. Det kan icke anses normalt ingå såsom ett led i kommunens verksamhet att uppträda som innehavare av rätt till musikaliskt verk. Det må för övrigt beaktas, att komponist eller arrangör, som har anslutningskontrakt med Stim, enligt bestämmelse i avtalet med denna organisation är förhindrad att överlåta utföranderätten till sina verk på annan. Det är angeläget, att notmaterialen tillhandahålles till lägsta möjliga pris. Därför bör förlagens kostnader för notframställning i möjligaste mån nedbringas, utan att detta får menligt inverka på noternas läsbarhet eller hållbarhet. De synpunkter, som därvid synes MU av vikt, har uttalats i bilaga 6 till detta betänkande. En utgiftspost, som man i fråga om skyddad musik alltid har att räkna med, utgör ersättningen till komponisterna och eventuellt arrangörerna. Den är emellertid som regel av så ringa storlek, att den ej kominer att väsentligt påverka priset. I den fria musiken (utan arrangör) bortfaller denna utgiftspost. Förläggarnas vinstmarginaler torde kunna hållas på skälig nivå. Vad beträffar musikverk för amatörbruk kommer utgivandet av relativt stora upplagor att möjliggöra lägre priser. Konkurrensen på denna marknad kommer också åtminstone med tiden att bli betydande. På detta område kommer dessutom den av Musikfrämjandet planerade verksamheten att innebära ökade åtkomstmöjligheter till material mot skäliga priser, vilket i sin tur också måste påverka de privata för-, lagens prissättning av noter. I fråga om större musikverk för konsertbruk kominer utdelande av bidrag till kostnader för mångfaldigande att verka i prisnedsättande riktning. Av särskild betydelse är, att av förlagen tillämpat system med uthyrande av partitur och orkestermaterial därigenom vad beträffar svenska verk torde kunna inskränkas. Vad slutligen i det föregående anförts rörande vissa svårigheter, sammanhängande med distributionen av noter särskilt genom de mindre musikhandlarna, ger icke MU anledning till framställande av förslag om åtgärder. Utredningen anser nämligen för sin del, att nämnda olägenheter väsentligen förlorar i betydelse därigenom, att ledare och instruktörer inom amatörmusiken under sin utbildningstid bibringas tillfredsställande

181 repertoarkännedom. Den av Musikfrämjandet utgivna katalogen ger vidare upplysning om en rikhaltig svensk repertoar ävensom om möjligheterna att förvärva i densamma upptagna verk. Det framstår därvid emellertid som angeläget, att efter katalogens utgivande utkommen litteratur kontinuerligt underkastas granskning och att med lämpliga mellanrum utfärdas supplement till katalogen.

AVDELNING

VII

Musikinstrument Anskaffande av musikinstrument innebär för varje musikutövare en utgift av ofta betydande storlek. MU har därför ansett sig böra diskutera, huruvida åtgärder kunde och borde vidtagas till nedbringande av dessa kostnader. Utredningen har därvid i första hand inriktat sig på behovet av instrument av enklare beskaffenhet för skolbarn och amatörer. Instrument av sådan kvalitet, att de fyller högre anspråk, kan på det hela taget lämnas utanför resonemanget. Musikernas smak och fordringar på instrument är mycket individuell, och det är svårt att se, hur m a n genom offentliga stödåtgärder skulle effektivt kunna förhjälpa de enskilda musikerna att erhålla för var och en lämpade instrument. Då vissa instrument av här förutsatt kvalitet betingar utomordentligt höga priser, skulle man i sådant fall behöva bereda sig på mycket avsevärda ekonomiska åtaganden från det allmännas sida. Ett förslag av musikaliska akademien förtjänar dock i detta sammanhang uppmärksammas. I en av Kungl. Maj :t till MU i avskrift överlämnad skrivelse den 25 september 1947 har musikaliska akademien hemställt om anvisande av 100 000 kr. för inköp av ett mindre antal stråkinstrument av hög kvalitet att utlånas till svenska konserterande tonkonstnärer. F r a m ställningen avser violiner, altvioliner och violonceller och föranledes av önskvärdheten att bereda svenska solister tillgång till instrument, vilka medger ett värdigt framförande av tonkonstens mästerverk. Då priserna för instrument, som därmed åsyftas, beräknats ligga mellan 8 000 och 30 000 kr., skulle för det äskade beloppet, 100 000 kr., erhållas endast några få instrument. För att ernå en effektiv hjälp åt tonkonstnärerna i detta avseende skulle i själva verket erfordras ett mångdubbelt belopp. E h u r u förslagets genomförande således är synnerligen kostnadskrävande, vill MU likväl, med hänsyn till att den konstnärliga prestationsförmågan i hög grad är beroende av instrumentets beskaffenhet, för sin del tillstyrka förslaget. I övrigt har MU närmast med tanke på skol- och amatörmusikens behov diskuterat möjligheterna att främja inhemsk instrumentproduktion och att

183 anordna en central instrumentupphandling. MU har i båda avseendena ansett sig böra avstå från att framlägga förslag. Som motivering härför må anföras följande. De fioler av enklare beskaffenhet, som på grund av sitt pris kan finna större avsättning till skolbarn och amatörer, är så gott som uteslutande importerade. Det är möjligt att erhålla dylika fioler i allmänna handeln till ett pris av ca 100 kr. En användbar stråke av billigaste slag kostar omkring 30 kr. Dessa instrument synes i ganska stor utsträckning kunna lämpa sig för nybörjare. Stundom kan de t. o. m. vara att föredraga framför bättre instrument. Då nämligen tonen i enkla instrument ofta ligger »på ytan», är den många gånger lättare att locka fram för en ovan spelare. Det viktigaste i fråga om dessa nybörjarinstrument är, att mensuren är riktig, så att eleven från början vänjer sig vid riktiga grepp och kan spela rent. Dylika krav uppfylles som regel av de importerade instrument, som det här är fråga om. Det synes därför MU rimligt, att man för nybörjare icke räknar med att dyrare instrument skulle erfordras. De instrument, som här avses, importeras företrädesvis från Tyskland och Frankrike men även från Tjeckoslovakien. De är icke och kan på grund av instrumentets konstruktion icke framställas som fabriksprodukter. De är alltid resultat av hantverk. Visserligen förekommer framställning i serier på sådant sätt, att olika hantverkare specialiserat sig på framställning av särskilda delar, såsom lock, bottnar, snäckor e t c , varefter dessa delar sammanfogas av andra. Men alla delar är även här förfärdigade individuellt. Ofta är det emellertid en och samme man, som bygger hela instrumentet. Det låga priset möj liggöres genom en långt driven hantverksskicklighet, i fråga om vilken de nämnda länderna har en lång tradition att falla tillbaka på. Beträffande frågan, om man skulle kunna få till stånd en inhemsk produktion av prisbilliga fioler för lägre stadier är att märka, att vårt land f. n. saknar yrkesmässigt fiolbyggeri. Sveriges fiolbyggareförbund (tillkom 1928) har ca 400 medlemmar med en ungefärlig årsproduktion av 1 500— 2000 instrument. Dessa fiolbyggare är emellertid amatörer, vilka driver sitt fiolbygge mer eller mindre som en hobby. Många av medlemmarna bygger säkerligen goda instrument, men kvaliteten är synnerligen ojämn. En tendens till kvalitetsförbättring kan iakttagas. Det är dock icke att förvänta, att på denna grund skall kunna byggas upp en konkurrenskraftig svensk fiolproduktion av tillräcklig omfattning. Någon stam av yrkesmän inom fiolbyggarbranschen finnes således icke i Sverige. Att söka åstadkomma en sådan genom rekrytering från bl. a. amatörfiolbyggarna är ett projekt, vars framtidsutsikter måste betraktas som ytterligt svårbedömbara. I viss utsträckning kunde måhända en import av utländska yrkesmän åvägabringas. Men att på dylik väg få fram en konkurrenskraftig inhemsk produktion torde bli ogörligt.

184 Om fioler skulle kunna framställas genom egentlig industriell masstillverkning, skulle detta kanske kunna medföra ett förbilligande av instrumenten. I sådant fall skulle fiolens olika delar framställas i serier. Det skulle emellertid nödvändiggöra, att lock och bottnar måste pressas av trämassa. Vidare kunde instrumentets form av ekonomiska skäl förenklas i vissa avseenden. Instrumenten skulle hopsättas och justeras av hantverkare, vilka eventuellt kunde rekryteras från amatörfiolbyggarnas led. Att använda pressade lock och bottnar kommer dock att helt spoliera instrumentets ton. Förändrandet av fiolens form skulle måhända icke medföra så svåra följder för instrumentets tonkvalitet, men det skulle innebära en grov vandalisering av instrumentet, utan att likväl någon större vinst i pris skulle uppstå. Fioler, tillverkade på här skisserat sätt, skulle säkerligen bli kvalitetsmässigt vida underlägsna de importerade instrumenten, och sannolikt skulle de ändock betinga högre pris än dessa. Vad beträffar övriga stråkinstrument har man också att väsentligen lita till import. Av kontrabasar har vi dock en inhemsk tillverkning med pressad trämassa. Instrumentet kostar omkring 500 kronor. Materialet medför dock, att tonen icke bär *id spelning med stråke. Instrumentet finner användning huvudsakligen såsom knäpp-bas i dansensembler. Helt nyligen har dessutom påbörjats framställning av violonceller i Sverige. Instrumentet, som kostar 275 kronor, tillverkas i litet format, trekvartsstorlek, vilket torde vara lämpligt för användande inom skolorkestrar. Av altfioler finnes, förutom sporadiskt byggande av fiolbyggaramatörer, såvitt kunnat utrönas ingen produktion inom landet. Det må här i förbigående påpekas, att anskaffande av särskilda altfioler icke är oundgängligen nödvändigt för att åstadkomma en altfiolstämma i skolorkestrar. Om fråga är om mindre barn, kan det med hänsyn till de större greppen på altfiolen vara lämpligt att till en början använda en vanlig violin, stämd i altfiolläge. I dylika fall bör stålsträngar komma till användning. Största delen av behovet av blåsinstrument täckes genom import, företrädesvis från Tyskland och Frankrike. Även från Tjeckoslovakien kominer goda instrument (fagotter). Bleckblåsinstrument har tidigare erhållits i stor utsträckning från USA, men denna import är f. n. stängd. Bleckblåsinstrument tas även från England. Den svenska tillverkningen av trä- och bleckblåsinstrument är förhållandevis ringa. En viss produktion av bleckblåsinstrument finns dock. Även klarinetter tillverkas ehuru i ringa omfattning. Anskaffande av goda blåsinstrument medför ganska höga kostnader. Sålunda kostar en flöjt ca 750 kronor, en klarinett 400—600 kronor, en oboe omkring 1 250 kronor och en fagott inemot 2 000 kronor. För en esskornett får man betala 450 kronor, en basun 700 och en tuba 1 500 kronor. Behovet av nya träblåsinstrument har hittills varit förhållandevis litet. Instrumenten har icke kommit till användning i större skala inom amatör-

185 musiken, och i ganska stor omfattning omsattes begagnade instrument. Frågan kan givetvis komma i ett annat läge genom realiserandet av MU:s planer i fråga om amatörmusiken. Det skulle därför i och för sig kanske framdeles finnas avsättningsmöjligheter för en inhemsk produktion av dessa instrument. På detta område gäller emellertid detsamma som i fråga om stråkinstrument: vi saknar tillgång till kvalificerad arbetskraft. Det är givet, att det i och för sig vore av värde att få till stånd en inhemsk produktion av stråk- och blåsinstrument. Med hänsyn till att landet f. n. saknar arbetare, som uppfyller kravet på hantverksskicklighet, synes emellertid en dylik produktion icke kunna inom överskådlig tid åstadkommas. En skolning av svensk arbetskraft jämte import av yrkesskicklig utländsk sådan är åtgärder, som kan bära frukt endast på lång sikt. Därvid är att märka, att inga garantier föreligger beträffande kvaliteten av de instrument, som skulle komma att framställas. Visserligen skulle en dylik instrumentframställning huvudsakligen ta sikte på enklare instrument för skol- och amatörbruk. Men även dessa instrument måste dock hålla en viss kvalitet, och man skulle sannolikt råka i den situationen, att de inhemska instrumenten icke skulle bli konkurrenskraftiga i förhållande till de utländska. MU har därför icke ansett sig böra föreslå åtgärder till främjande av uppkomsten av en dylik produktion. Av gitarrer, mandoliner, lutor och cittror finns däremot i Sverige en omfattande produktion. Sålunda uppgår t. ex. produktionen enbart av gitarrer till icke mindre än omkring 22 000 om året. En gitarr av god kvalitet kostar ca 150 kronor och en mandolin ca 70 kronor. En särskild skolgitarr framställes också. Den kostar 125 kronor. Denna industri fyller behovet. På pianomarknaden har svenska fabriker kunnat hävda sin ställning i konkurrens med utländska fabrikat. En omfattande produktion av pianon och flyglar äger r u m inom landet av ett relativt stort antal fabriker. De svenska instrumenten håller en hög kvalitet och får som genomsnitt anses stå efter endast de förnämsta utländska fabrikaten. I jämförelse med dessa är dock de svenska pianona billigare i pris. Ett gott piano av svenskt fabrikat kostar 3 000—3 500 kronor och ett piano av märket Bechstein, Bluthner eller Steinway mellan 4 000 och 5 800 kronor. Man tillverkar numera även själva mekaniken i ett par fabriker inom landet. Behovet av dylika inom pianoindustrien är dock icke täckt, utan i viss utsträckning måste import fortfarande ske. Under andra världskrigets avspärrning erfor den svenska pianofabrikationen ett stort uppsving. Den svenska industrien hade dock icke den omfattning, att behovet av instrument kunnat tillgodoses. Efter kriget har emellertid åter importen kommit igång. På grund av den omfattande förstörelsen i Tyskland måste denna, åtminstone till en början, företrädesvis orienteras åt andra håll, såsom England och Frankrike men även Tjeckoslovakien. Den komprimerade efterfrågan på instrument under kriget och

186 åren närmast därefter har nu minskat något, men de svenska fabrikerna har fortfarande långa leveranstider. Det torde med det uppsving amatörmusiken f. n. upplever knappast vara att förvänta, att efterfrågan på pianon skall minska under den närmaste tiden. Det är givetvis angeläget, att den svenska pianoindustrien beredes möjlighet att vidare utvecklas. Det främsta hindret härför är bristen på kvalificerad arbetskraft. Under år 1950 sysselsattes i medeltal 475 man i pianoindustrien. Antalet är emellertid otillräckligt. På initiativ av Svenska pianoförbundet (en sammanslutning av pianofabrikanter, importörer och pianohandlare) gives visserligen vid Stockholms stads yrkesskolor en pianoteknisk kurs (två-årig: 16—18 elever). Då de, som genomgått dylik kurs, företrädesvis tagit anställningar hos pianohandlare eller upptagit egen verksamhet, har nämnda kurser icke medfört avsedd effekt för pianofabrikernas del. MU föreslår därför, att en för pianobyggare direkt inriktad kurs upptas vid vissa landstings centrala verkstadsskolor. Behovet av lärare vid dessa torde k u n n a lämpligen täckas genom import av utländsk arbetskraft. Ganska nyligen har börjat saluföras ett litet svenskt piano med begränsat omfång (f—g 3 ). Instrumentet, som kostar ca 600 kronor, är avsett för nybörjare. Tillgång till ett prisbilligt piano skulle för musikskolor etc. kunna nedbringa kostnaderna för instrumentanskaffning. MU vill emellertid för sin del ifrågasätta dess lämplighet såsom nybörjarinstrument. Instrumentet är en-strängat och tonen frambringas genom knäppning. Pedaler saknas. Touchen är hård och allt finger spel torde för små barn medföra svårigheter. Dessutom medför tonoinfånget, att det som spelas klingar en oktav högre. Möjligheter till nyansering finns ej. Vid framförande av äldre musik i skolorkestrar torde dock instrumentet kunna användas för att ge illusion av cembalo. — MU har också diskuterat möjligheten att ersätta orgelharmoniet i skolklasserna med detta piano. Ur klangfärg-synpunkt är det avgjort att föredraga till ackompanjemang av visor, men det kan ifrågasättas, om tonen är så kraftig, att instrumentet kan leda en sjungande klass. Vad som emellertid gör instrumentet direkt olämpligt, åtminstone vad gäller skolor på landsbygden, är, att det behöver stämmas. MU har i det föregående nämnt, att särskilda åtgärder till främjande av den inhemska instrumentfabrikationen (med undantag av pianoteknikerkurser) icke är att rekommendera. De svenska fabrikanterna kommer alltså framdeles att såsom hittills utbjuda sina alster i fri konkurrens med importerade varor. Läget på instrumentmarknaden är f. n. sådant, att ett stort urval av instrument-fabrikat är tillgängliga i allmänna handeln och att konkurrensen är hård. I detta sammanhang må anföras några siffror rörande omfattningen av den svenska produktionen och importen av instrument. Under år 1949 har i Sverige tillverkats flyglar (124 st.) och pianon (3 713 st.) till ett sammanlagt värde av nära 7 300 000 kronor; stränginstrument (stråk- och knäpp-

187 instrument) för nära 3 100 000 kronor och blåsinstrument för något mer än 80 000 kronor. Samma år importerades flyglar (214 st.) och pianon (921 st.) för sammanlagt nära 2 100 000 kronor, stränginstrument (1 530 st.) för över 90 000 kronor och blåsinstrument för ca 350 000 kronor. Vid en jämförelse mellan siffrorna för stränginstrument må observeras, att det angivna värdet av den svenska produktionen så gott som uteslutande hänför sig till gitarrer, mandoliner etc. Av de anförda siffrorna framgår således, att i Sverige tillverkas ett i förhållande till importen ringa antal stråk- och blåsinstrument. Marknaden synes i sin helhet tendera till en ökad import. För importerade instrument utgår enligt gällande tulltaxa tull för pianon med 225 kronor per st. och flyglar 300 kronor per st. Träblåsinstrument och saxofoner är tullfria. För övriga blåsinstrument utgår 20 % på värdet och för stränginstrument 15 % på värdet. Då MU förutsätter, att behovet av stråkinstrument även framdeles skall täckas företrädesvis genom import, synes det böra övervägas att vidtaga sådan ändring i tullbestämmelserna, att åtminstone stråkinstrument i likhet med träblåsinstrument må införas utan tull, för att möjliggöra lägre salupris å ifrågavarande instrument. Mot bakgrunden av vad som ovan sagts rörande konkurrensen på instrumentmarknaden, har MU bedömt frågan om lämpligheten att inrätta ett organ för central upphandling av instrument för amatörmusikverksamhetens behov. Det är möjligt, att priserna därigenom i viss utsträckning skulle kunna nedbringas, men större vinster torde icke kunna uppnås. Upphandlingsorganets verksamhet skulle också medföra kostnader dels till avlöningar och dels till kostnader för hållande av bl. a. lagerutrymmen. Med hänsyn därtill vill MU för sin del icke föreslå införande av central upphandling på detta område. Det vill i stället synas ändamålsenligt, att varje kommun, i likhet med vad som sker vid inköp av instrument för militära förband, vid inköp för sitt instrumentförråd av större antal instrument infordrar anbud från olika firmor, varvid priskurantpriserna torde kunna understigas med 10 15 %. Där musikhandlare finnes på orten, kan det ofta vara förmånligt att leverans sker genom dennes förmedling, emedan hans verksamhet kan vara till gagn för det musikaliska livet på orten, t. ex. genom utlåning av pianon vid behov och instrumentservice. Å andra sidan måste med beklagande konstateras, att många musikhandlare icke är i stånd att lämna en fullgod service, särskilt vad beträffar blåsinstrument. Över huvud taget bör ledaren av den musikaliska verksamheten inom kommunen se till, att de instrument, som inköpes, är granskade av fackman och väl justerade.

AVDELNING

VIII

Militärmusikens ställning och behovet av civila blåsmusiker Sedan decennier tillbaka har det stått en livlig debatt kring militärmusikkårernas ställning och organisation, och delade meningar har rått och råder alltjämt i denna fråga. Somliga har önskat en utökning av militärmusiken för att sätta den i stånd att utföra bättre och musikaliskt sett mera tillfredsställande prestationer, andra har av sparsamhetsskäl förordat vissa indragningar, och det har heller inte saknats röster för ett fullständigt avskaffande av den traditionella militärmusiken. I denna diskussion kolliderar traditionsmättade och känsloladdade föreställningar med krav på effektivitet och rationalisering, och här konfronteras en rent militär syn och militära behov med civila önskemål och krav. Vid varje debatt om militärmusiken aktualiseras dessa motsättningar, och enighet har icke kunnat uppnås ens om blygsamma reformförslag. Vid ett försök att inventera detta problemkomplex torde det vara lämpligt att med ett par ord antyda den historiska bakgrunden för militärmusiken. Den var i gamla tiders krigföring icke blott ett betydelsefullt signalmedel på ett till en relativt liten yta begränsat slagfält utan även ett viktigt medel att höja soldatmoralen. Trummornas dån och trumpeternas fanfarer ansågs skola egga trupperna och driva dem framåt i deras slutna formationer. Med andra ord: militärmusikens plats var på slagfältet. Den moderna krigföringen, eldkraften, pansarvapnet, flyget etc. har radikalt ändrat slagfältets karaktär. Det erbjuder numera ingen plats för militärmusiken. Genom den krigstekniska utvecklingen har sålunda militärmusiken berövats sin ursprungliga uppgift. Dess verksamhet har därför väsentligen begränsats till fredsmässiga förhållanden. Länge har militärmusiken haft en uppskattad funktion som s. k. marschmusik, t. ex. vid den fredsmässiga soldatutbildningen, vid långa marscher under fälttjänstövningar o. d. Med den alltmer ökade motoriseringen och förflyttningen per cykel och med motorfordon även av infanteriförband håller denna militärmusikens funk-

189 tion emellertid på att steg för steg förlora sin betydelse. Den signaltjänst, som de enskilda militärmusikerna utför vid flaggans hissande och firande,' under fälttjänstövningar etc., är av så underordnad betydelse, att den halkan förbigås. Vid sidan av ovan redovisade rent militära uppgifter har militärmusiken också att biträda vid vissa högtidliga tillfällen, fanparader, militära parader, mottagningar, fosterländska högtider o. d. Dessa så att säga solennitetsuppgifter utföres ofta även för civil publik. Särskilt under beredskapsåren 1939—1945 har det varit en strävan från militärledningen att på olika sätt, genom försvars- och hembygdsfester skapa för militären och den civila befolkningen gemensamma högtider. Vid sådana tillfällen har militärmusiken varit ett populärt och betydelsefullt medel i försvarets tjänst att få kontakter och goodwill bland civilbefolkningen. Här har militärmusiken otvivelaktigt visat sig ha en ur försvarets synpunkt värdefull uppgift såsom ett försvarets propagandamedel utåt. Som underhållningsmedel för de inkallade kommer militärmusiken ävenledes till användning. Vid förläggning i kasern sker det t. ex. i form av konserter i matsal eller utomhus under måltider och måltidsraster, genom konsert- och dansmusik inom förläggningsområdet etc. Emellertid har ungdomen i sin musiksmak blivit så fordrande, främst genom radio och grammofon, att militärmusikkårernas prestationer inte blir föremål för samma uppskattning som förr. Härtill bidrager inte minst, att kårernas instrumentsammansättning inte hållit jämna steg med utvecklingen av musikaliska klangideal. Möjligheterna att höra god musik i garnisonsstädernas civila miljöer blir också allt bättre. Under fältmässiga förhållanden blir situationen för militärmusiken en annan. Förbanden ligger ofta spridda över stora områden, förläggningsorterna är som regel tillfälliga och förläggningsförhållandena primitiva. Under sådana omständigheter är en militärmusikkår enligt all erfarenhet en synnerligen otymplig form för musikalisk underhållning. Härtill kommer, att musikkårerna splittras genom att deras personal vid mobiliseringstillfällen och under beredskapsförhållanden i ej ringa utsträckning placeras på expeditioner o. d., så att den under långa perioder över huvud icke kan sammandragas till musikaliskt effektiva enheter. Militärmusikkårernas användbarhet som underhållningsmedel främst för de inkallade värnpliktiga är sålunda under både freds- och fältmässiga förhållanden av begränsat värde. Vid fältmässiga förhållanden har man för underhållning åt manskapet hänvisats till andra former, nämligen underhållningspatruller och mindre musikensembler, vilkas instrumentering är avpassad för uppträdanden mestadels inomhus och som är användbara även i små förläggningar. Då ju besök av sådana patruller på enskilda förläggningar blir relativt sällsynta, eftersom ett stort antal förband, spridda över stora områden, måste försörjas, och då den repertoar, som sådana patruller

190 och ensembler kan bjuda på, i regel inte k a n präglas av musikalisk kvalitet, har rundradion fått en utomordentlig betydelse, när det gäller att under fältmässiga förhållanden tillfredsställa icke alltför okritiska åhörare. Under fredsmässiga förhållanden, i kasern o. d., har den militära personalvården alltmer övergått till metoden att införskaffa biljetter till konserter och teaterföreställningar, vilka gratis tillställs intresserade värnpliktiga. Militärmusiken har sålunda kommit att spela en mycket underordnad roll inom den militära personalvården. Sammanfattningsvis kan således sägas, att av militärmusikens tre huvudfunktioner inom ramen för den militära verksamheten, 1. såsom signal- resp. eggelsemedel i strid och under utbildning, 2. såsom medel vid parader och andra solenna tillfällen samt 3. såsom underhållningsmedel, endast den andra funktionen alltfort äger någon betydelse. Det kan inte fördöljas, att militärmusikkårernas minskade betydelse och uppgifter framkallat ett sysselsättningsproblem. Att inom ramen för den dagliga verksamheten vid de moderna förbanden ge full och effektiv musikalisk sysselsättning åt en musikkår är helt enkelt inte möjligt, även om den undervisning, som meddelas åt elever och volontärer, medräknas. Tiden får fyllas ut på olika sätt, t. ex. genom notskrivning — ehuru framställningen av notmaterial långt bättre skulle kunna ordnas genom att centralt använda moderna reproduktionsmetoder — och genom att musikpersonalen tas i anspråk för handräckning, expeditionsarbete o. d. Det måste dock utan vidare inses, att sådana arbetsförhållanden inte ger militärmusikerna den självkänsla, som är en nödvändig förutsättning för arbetsglädje och fullgoda prestationer. Dessa uppgifter tillsammantagna är inte mera krävande, än att militärmusikernas tid och krafter räcker till även för en medverkan, ibland av mycket stor omfattning, i det civila musiklivet. Under den varma årstiden ger militärmusikkårerna offentliga konserter i parker och på andra offentliga platser, medverkar vid möten, demonstrationer och manifestationer av olika slag samt tar ofta månadslånga engagemang vid nöjesetablissemang. Till denna verksamhet har de militära myndigheterna gett sitt tillstånd kanske främst, emedan dylika offentliga framträdanden med rätta ansetts vara en utmärkt propaganda för försvaret i allmänhet och vederbörande försvarsgren eller förband i synnerhet. Härvid är att märka, att dessa liksom alla övriga civila engagemang är en musikernas enskilda angelägenhet, vars ekonomiska innebörd regleras genom av Svenska musikerförbundet träffade kollektivavtal, vilka fastställer taxor för ersättning till varje enskild musiker vid olika tillfällen. Vidare har militärmusiker i skiftande omfattning och på skilda sätt kommit att deltaga i ortens eller närbelägna orters amatörmusikliv dels såsom lärare och instruktörer, dels framför allt som medverkande i amatör-

191 betonade orkestrar. Det har med rätta framhållits, att militärmusikernas insatser härvidlag varit av stort värde, då de oftast utgjort det enda inslag av yrkesmusiker, som stått till buds i dylika orkestrar och ensembler. Bristen på fullgoda civila blåsinstrumentalister har ofta medfört, att det endast genom militärmusikernas bistånd blivit möjligt att utföra den repertoar, som f. n. SOR-orkestrarna odlar. Även några av de fasta symfoniorkestrarna har en viss tillfällig medverkan av militärmusiker såsom sjukvikarier och extra förstärkning. Slutligen verkar militärmusiker i icke ringa omfattning som restaurangmusiker, som dansmusiker, i musikkapell och ensembler av underhållningskaraktär. Dessa engagemang kan vara både tillfälliga och varaktiga. Det kan sålunda inte råda någon tvekan om att militärmusikernas u p p gifter i det civila musiklivet är ur musikalisk synpunkt av större betydelse än de som faller inom det militära området. Militärmusikernas roll i det allmänna musiklivet må å andra sidan icke överskattas. I vårt nordliga klimat är den tid av året, då utomhusmusik kan bedrivas, relativt kort. Dessutom byggs numera lokaler för konserter utomhus, som tillsammans med tekniska ljudförstärkningar möjliggör även för symfoniorkestrar att på ett tillfredsställande sätt ge utomhuskonserter. Vidare får man inte förbise, att blåskårer, vilken instrumentsammansättning de än erhåller, har en i förhållande till symfoniorkestrarna mycket begränsad repertoar. Visserligen föreligger åtskilliga verk såväl ur den klassiska konstmusikaliska repertoaren som underhållningsmusik från operettpotpurrier till schlager i för militärmusikkårer och andra blåskårer tillrättalagda arrangemang. Men i varje fall så snart det gäller musikverk med verklig konstmusikalisk halt, måste dylika arrangemang betraktas som en icke godtagbar förändring av den ursprungliga, av tonsättaren avsedda klangbilden. Detta är ur konstnärlig synpunkt en mycket allvarlig brist, som icke kan avhjälpas vare sig genom förändringar i instrumentsammansättningen eller förbättring av arrangemangstekniken. Beträffande"militärmusikers medverkan i orkestrar av SOR-typ har det ofta sagts, att flera av dessa orkestrar står och faller med sina militärmusiker. Även om detta omdöme i många fall kan ha sitt berättigande, visar samtidigt erfarenheten, att från militärt håll ofta uppstår svårigheter att, just då i dylika orkestrar behov av blåsare yppar sig, finna tillfälle att tillmötesgå detsamma: militära kommenderingar, spelning i dans- och underhållningskapell på närmare ort och med större ekonomiskt utbyte etc. gör, att militärmusikpersonal inte alltid är att disponera. Då dessa orkestrar består företrädesvis av amatörer, fordras vanligen ett relativt stort antal repetitioner till varje konsert. Att stämmor, som vid det offentliga framförandet skall spelas av engagerade militärmusiker, vid flertalet repetitioner icke kommer till utförande, är säkerligen en omständighet, som för de övriga orkestermedlemmarna måste förringa glädjen av deltagandet i orkester-

192 arbetet och som tillika kan i ogynnsam riktning påverka det slutliga resultatet. Beaktas må också, att då alla inom symfonisk musik nyttjade blåsinstrument ej är företrädda inom militärmusiken, det visat sig, att t. ex. SOR-orkestrar ej kunnat täcka hela sitt behov av blåsinstrumentalister genom militärmusiken. Militärmusikernas civila verksamhet måste försvåras av att de militära cheferna f. ö. med all rätt — hävdar, att militär personal i första hand skall stå till krigsmaktens förfogande, i varje fall under tjänstetid. Det civila musiklivets möjligheter att effektivt utnyttja militärmusikerna blir sålunda begränsade. Även i många andra avseenden medför musikkårernas organisation såsom militära enheter för militärmusikernas lämplighet och anpassning inom det civila musiklivet betydelsefulla konsekvenser. Liksom MU beträffande det musikaliska folkbildningsarbetet framhållit, att den för övriga folkbildningsgrenar säkert lämpliga studiecirkelformen inte kan anses vara den rätta för ett både beträffande pedagogik och utövande så särpräglat estetiskt ämne som musik, så ställer sig MU också ytterst kritisk mot att en annan gren av musiklivet insnöres i en rent militär organisation. Även om inånga militära musikdirektörer på olika sätt söker lösa de musikaliska uppgifterna med smidighet och viss hänsyn till konstnärliga värden, är det dock uppenbart, att den militära organisationen med dess befordrings- och subordinationsförhållanden, dess hänsyn till anciennitet och tjänsteställningar måste ställa de militära musikkårerna inför svårigheter, vilka går ut över den konstnärliga standarden. Utan att vilja i detalj gå in på detta frågekomplex, där både formella och psykologiska faktorer gör sig gällande, måste MU dock med bestämdhet hävda, att den militärt-hierarkiska organisationen, livsnödvändig i varje militär verksamhet, icke passar, ja, är rent skadlig för en musikaliskt-konstnärlig verksamhet. Den musikaliska verksamheten, och särskilt den som utövas i orkesterns, ensemblens, kårens kollektiva form kräver även den sin organisation. Men dess ledning och disciplin måste vara bestämd av enbart konstnärliga krav och är därigenom väsensskild från den militära organisationen. Militärmusikkårernas inlemmande i försvarsorganisationen har också medfört krav på att musikerna skall vara fysiskt fältdugliga och givetvis endast av manligt kön. Därigenom har urvalet begränsats även med hänsyn till icke-musikaliska faktorer. En annan konsekvens är den, att militärmusikerna i likhet med andra underofficerare pensioneras vid 50 års ålder — alltså vid en tidpunkt, då givetvis fältdugligheten är i avtagande, men då en musiker ofta står på toppen av sin prestationsförmåga. Den militära musikorganisationen är efter av 1948 års riksdag beslutade provisoriska förändringar fördelad på 44 musikkårer om sammanlagt 1 046 man. Enligt från statskontoret inhämtad uppgift uppgick kostnaderna för

193 densamma, inberäknat laturaförmåner, för budgetåret 1948/49 till omkring 7,7 milj. kronor. Sistnämnda belopp har numera icke oväsentligt ökats i samband med höjning av statstjänarnas löneförmåner. Vad som ovan anförts visar, enligt MU:s mening, att de nu rådande förhållandena är på fundamentala punkter otillfredsställande. Alla torde nog också vara ense om att reformåtgärder är av behovet påkallade. MU vill här i korthet beröra de olika linjer, efter vilka dessa reformdiskussioner förts, och de målsättningar de haft. En åsiktsriktning har tagit sikte på att med bevarandet av den nuvarande organisationen höja den konstnärliga standarden dels genom att förbättra utbildningen, dels genom en rikare instrumentbesättning, dels genom att öka besättningen av de minsta kårerna, de s. k. typ III-kårerna (musikdirektör och 18 m a n ) , och få till stånd en minimibesättning motsvarande ungefär de nuvarande typ Il-kårerna (musikdirektör och 24 m a n ) . En annan reformväg har varit att få kårerna i närmare kontakt med det civila musiklivet, ej blott genom ett ökat deltagande i konsertlivet utan även genom att anlita militärmusiker i den amatörmusikaliska verksamheten, främst som lärare och stämledare. Denna strävan att i ännu högre grad närma militärmusikerna till det civila musiklivet och fjärma dem från deras ursprungliga militära uppgifter har mötts av en motsatt strävan från militärt håll, där det prövas att i stället öka deras rent militära användbarhet. Förslag, huvudsakligen förestavade av ekonomiska skäl, har gått ut på att reducera antalet kårer genom att lägga ned dem som betraktats som umbärliga. Alla dessa reformförslag har utgått från att den nuvarande grunden för militärmusiken bibehålles. Emellertid har förslag väckts att även förändra den organisatoriska grundval, på vilken militärmusiken hittills vilat. Antingen skulle kårerna få en mera självständig ställning inom försvarets ram, t. ex. genom att konstitueras såsom civilmilitära kårer eller organiseras som civila blåskårer, vilka vid behov kunde ställas till militärens förfogande. I sitt den 3 februari 1951 avgivna preliminära betänkande (se inledningen) har MU skisserat ett genomgripande reformförslag, vars grundtanke var militärmusikernas överförande till civilmilitär tjänsteställning. Det syntes uppenbart, att den hittillsvarande organisationen icke längre kunde anses mäktig uppgiften att ge militärväsendet det tillskott av värdefull underhållning för manskapet och propaganda utåt, som efter de senaste decenniernas krigstekniska utveckling borde fordras av en välorganiserad militärmusik. Det framstod likaledes såsom oemotsägligt, att militärmusikens organisatoriska konstruktion icke oväsentligt försvårade militärmusikernas ändamålsenliga utnyttjande för det civila musiklivet. Vidare kunde militärmusikernas musikaliska utbildning icke betraktas såsom tillfredsställande och anpassad efter nutida krav. Några enskildheter i detta förslag må här bringas i erinran. För att göra 13—316705

194 kårerna bättre skickade att prestera den underhållning, som erfarenhetsmässigt är påkallad under fältmässiga förhållanden, föreslogs, att varje musiker skulle erhålla utbildning å såväl ett blås- som ett stråkinstrument eller piano. De enskilda musikernas utbildning skulle förbättras genom en central militär musikskola, begränsad till en årlig kurs om sex månader. Den dåliga befordringsgången inom militärmusiken skulle icke oväsentligt k u n n a hävas genom att beställningar, som blivit vakanta inom ett förband, skulle i vanlig ordning ledigförklaras med fri ansökningsrätt för alla inom militärmusiken anställda. Vidare rekommenderades en översyn av kårernas instrumentbesättning samt föreslogs avskaffandet av kårer av typ III och dessas delvisa ersättande med kårer av typ II och en ökning av antalet kårer av typ I. Ett genomförande av förslaget kunde beräknas ge en besparing av kostnaderna för militärmusiken med ungefär en miljon kronor årligen, samtidigt som det skulle tillföra både det militära och det civila musiklivet nya värden. Med ifrågavarande förslag avsåg MU en kompromiss, som skulle dels bevara den traditionella militärmusikens funktioner av underhållande och solenn karaktär inom militärväsendet, dels möjliggöra ett bättre utnyttjande för musiklivet i stort av den fond av musikaliskt kunnande som finnes samlad inom militärmusiken. MU har emellertid vid förnyad prövning av frågan funnit sig nödsakad att uppge tron på genomförbarheten av ovan refererade förslag. De militära tjänstegrenscheferna, vilka å ämbetets vägnar haft att yttra sig över förslaget, har icke ansett sig i princip kunna acceptera dess grundläggande tanke. Stor vikt tillmäter MU vidare ifrågavarande personalorganisationers yttranden, vilka likaledes varit synnerligen negativa. Den reform av militärmusiken, som MU tänkt sig, är beroende av så många psykologiska faktorer, att den säkerligen icke låter omsätta sig i verkligheten utan helhjärtat stöd av berörda parter. MU har därför sökt angripa problemet om militärmusiken och det civila musiklivets behov av blåsmusiker från delvis nya utgångspunkter. Den springande punkten måste med hänsyn till arten av MU:s uppdrag vara frågan, huruvida och i vilken grad det civila musiklivet är beroende av medverkan av en militärmusik, organiserad efter i huvudsak samma linjer som för närvarande. Undersöker man, i vad mån det utanför militärmusikorganisationen föreligger förutsättningar för ett omhändertagande och vidare utvecklande av blåsmusiken i landet, må till en början konstateras, att intresset inom amatörverksamheten för denna art av musik är synnerligen livligt. Antalet redan befintliga blåskårer är mycket stort, och nya bildas icke sällan. De bäres upp av stor popularitet på sin ort. Inom folkskolornas frivilliga musikundervisning tilldrager sig möjligheten att få vara med i skolans blåskår, om sådan finnes, pojkarnas största intresse, och anmälningarna överskrider vida tillgången på platser. Skolungdomar har också nästan överallt under

195 det senaste decenniet mer eller mindre på egen hand lärt sig traktera olika blåsinstrument för att kunna vara med i något mindre jazzband. Dylika finnes numera vid nästan alla högre läroverk och liknande undervisningsanstalter. Man behöver sålunda icke vara i tvivel om att blåsmusiken äger en sådan resonans bland allmänheten, att det icke föreligger någon fara för att dess rekrytering icke mer än väl skulle täcka behovet. Säkerligen förhåller det sig så, att militärmusiker i många fall är medlemmar i nu existerande blåskårer eller verkar som dess instruktörer och ledare. Men i det absolut övervägande antalet fall rör det sig härvidlag om musiker, som pensionerats eller lämnat sin tjänst inom militärmusiken för att övergå till annat yrke. Den geografiska fördelningen av de civila blåskårerna visar också med full evidens, att de är oberoende av militärmusiker i aktiv tjänst: organiserandet av blåskårer inom amatörverksamheten eller i skolan har ingalunda visat någon förkärlek för orter i närheten av garnisonsstäder. Den aktiva militärmusiken kan alltså icke sägas ha någon större betydelse för en civil blåsmusik. Emellertid får man icke förbise, att de lärare och instruktörer, som verkar vid de civila blåskårerna runtom i landet, mestadels fått sin utbildning på något eller några blåsinstrument vid en militärmusikkår. Däremot har de ingalunda i sin egenskap av militärmusiker erhållit någon som helst pedagogisk utbildning, och endast de som utöver sin musikaliska kunnighet varit pedagogiska naturbegåvningar har kunnat i sin verksamhet som lärare uppnå helt tillfredsställande resultat. Även för den del av amatörmusikverksamheten, som ägnat sig åt blåsinstrument, måste de krav gälla, som MU i avd. III av detta betänkande uppställt beträffande lärares och instruktörers kompetens. Man kan därför icke slå sig till ro med tanken, att militärmusiken i sin nuvarande form skulle kunna förse de civila blåskårerna med nödigt antal kompetenta lärare och instruktörer. För att tillförsäkra de civila blåskårerna möjlighet till framgångsrik utveckling är det nödvändigt att sörja för tillgång på och utbildning av kunniga instruktörer. MU vill i detta avseende hänvisa till sina förslag rörande musikaliska utbildningsanstalter. Enligt dessa skulle kapaciteten vid KMH väsentligt ökas och konservatorieundervisningen likaledes breddas genom inrättandet av två nya konservatorier utanför huvudstaden. För vinnande av instruktörskompetens skulle prov kunna efter genomgång av erforderliga kurser avläggas såväl vid dessa konservatorier som vid de folkliga musikskolor av typen Arvika och Framnäs, som kan komma att inrättas. För den högre pedagogiska kompetensen står den musikpedagogiska examen KMH samt militärmusikdirektörsexamen till buds. Med hänsyn till dessa förhållanden torde man kunna utan tvekan hävda, att tillgången på kompetenta instruktörer för den civila blåsmusiken kommer att successivt bli alltmer oberoende av militärmusiken. Det har ovan påpekats, att militärmusiker ofta medverkar vid konserter av s.k. SOR-orkestrar och att denna medverkan icke är alldeles betydelse-

196 lös, även om den ofta hämmas på grund av militära tjänstgöringsförhållanden. MU erinrar om att den i betänkandets avd. III och IV föreslår såväl en icke oväsentlig nedskärning av dessa konserter som en förändring av deras repertoar, så att denna blir mindre bunden till symfoniska verk och därmed till medverkan av yrkesblåsare. Ett genomförande av MU:s förslag rörande SOR-orkestrarna skulle således även få den följden, att konsertlivets behov av militärmusikers inedverkan skulle avsevärt minskas. Det må i detta sammanhang också påpekas, att de amatörorkestrar, som — med eller utan statsbidrag — önskar ge konserter och därvid behöver förstärkning med yrkesmusiker i vissa blåsarstämmor, enligt MU:s förslag skall kunna anställa och erhålla statsbidrag för musiker, vilken verkar både som instruktör och stämledare. Vissa svårigheter kan tänkas uppstå därigenom, att det kommer att behövas ett relativt stort antal instruktörer i förhållande till elevantalet på en ort; det finns många blåsinstrument och speltekniken för dem är högst differentierad. Emellertid visar erfarenheten, att för det stadium, varom det här i regel blir fråga, samme instruktör kan meddela undervisning i flera instrument av samma instrumenttyp. Detta torde icke utan framgång allmänt praktiseras inom såväl blåskårerna som skolmusiken, och ännu för ett par årtionden sedan tillämpades det i viss utsträckning även vid musikaliska akademiens konservatorium. Det finns därför knappast anledning att antaga, att icke, efter utbyggnaden av den högre musikundervisningen, tillgången på instruktörer skall visa sig bliva tillräcklig. ' Sammanfattningsvis kan således sägas, att även om militärmusikens betydelse huvudsakligen synes ligga inom det civila musiklivets område, dess värde för detsamma och för musikkulturen i stort likväl icke under några förhållanden kan — vare sig ur synpunkten av att inom amatörverksamheten erhålla tillräcklig rekrytering av blåsinstrumentalister eller med hänsyn till behovet av instruktörer, ledare och tillfälligt medverkande vid kons e r t e r — åberopas som skäl för bibehållandet av den nuvarande ytterst kostnadskrävande militärmusikaliska organisationen. Under sådana förhållanden är det enligt MU:s uppfattning uppenbart, att militärmusikens organisation måste i grund omprövas. MU vill emellertid betrakta detta problem som en försvarets inre angelägenhet. För sin del anser MU, att en militärmusiks uppgift i försvarsmaktens tjänst bör kunna fyllas av ett mindre antal välutrustade, större representationskårer. En sådan organisation skulle medföra möjligheter till betydande besparingar av anslag under fjärde huvudtiteln, och MU finner det naturligt, att därigenom sparade belopp åtminstone till en del överföres till åttonde huvudtiteln för att komma det civila musiklivet, i första hand amatörverksamheten och den musikaliska yrkesutbildningen, till godo. Anm.: Hrr Sundström och Werner har betr. militärmusiken avgivit särskilt yttrande, se Särskilda yttranden nr 3.

A V D E L N I N G IX

Musikaliska utbildningsanstalter A. Kungl.

Musikhögskolan

Kapitel 1. Musikhögskolans nuvarande organisation och undervisning Kungl. Musikhögskolan i Stockholm är en traditionsrik institution med anor från det »undervisningsverk», vars principiella uppgifter angavs redan i de Grund-Regler, som fogades till stadfästelsebrevet för Kongl. Svensk Musicalisk Academie år 1771. Det undervisningsverk, som därmed grundlades, blev under det följande århundradet föremål för gradvis utbyggnad, och reglementet för dess verksamhet undergick flera omarbetningar, bland vilka främst kan nämnas Kungl. Maj :ts reglemente av år 1881 i anslutning till Kungl. Musikaliska Akademiens nya stadgar av år 1880, i vilka fastställdes, att konservatoriet, som dittills varit en del av akademien, skulle utgöra en särskild institution, benämnd musikkonservatorium, och vara underställd akademien. Under 1900-talets förra hälft har musiklivets stigande krav på välutbildade musikaliska krafter av skilda kategorier drivit fram ytterligare utvidgningar och förbättringar, vilka stadfästs i nya reglementen från 1930, 1940 och 1945. År 1940 byttes namnet musikkonservatorium mot musikhögskola och den tidigare läroverksstyrelsen ersattes av ett lärarråd på sådant sätt, att musikhögskolan kom i en självständigare position i förhållande till akademien än tidigare. Vidare företogs vissa förbättringar ifråga om själva undervisningen. Vid Kungl. Musikhögskolan, i det följande betecknad KMH, undervisas för närvarande i överensstämmelse med av Kungl. Maj :t utfärdat reglemente den 22 nov. 1940 (nr 960), ändrat den 29 juni 1945 (nr 576), i följande specialämnen: orgel, piano, solosång, stråkinstrument, harpa, biåsinstrument av trä, blåsinstrument av mässing, kontrapunkt, komposition och instrumentation samt partiturstudium och dirigering. All undervisning är kostnadsfri. Eleverna erlägger endast en inträdesavgift å 10 kronor och

198 terminsavgift med 5 kronor. Dessa avgifter användes uteslutande till stipendier för elever. Elev är skyldig att vara medlem i elevkåren och att till denna erlägga viss årlig avgift. Följande examina kan avläggas vid musikhögskolan: Högre organistexamen (betygsämnen: orgel, piano, harmonilära, orgelns stämning och skötsel, liturgik; övriga ämnen: kontrapunkt, formlära, musik- och gehörslära, musikens historia), Högre kantorsexamen (betygsämnen: sång, piano med orgel som fyllnadsämne, harmonilära, liturgik samt kördirigering; övriga ämnen: kontrapunkt, formlära, musik- och gehörslära, talteknik, välläsning samt musikens historia), Musiklär ar examen (betygsämnen: sång, piano med orgel som fyllnadsämne, violin med violoncell som fyllnadsämne eller omvänt, harmonilära, musikens historia, pedagogik, övningsundervisning samt metodik, dirigering; övriga ämnen: kontrapunkt, formlära, instrumentation, musik- och gehörslära, talteknik samt välläsning), Militär musikdirektör sexamen (betygsämnen: ett blåsinstrument av trä, ett biåsinstrument av mässing, violin eller violoncell, piano, harmonilära, instrumentation för militärorkester, dirigering; övriga amen: musik- och gehörslära samt musikens historia), samt Pianostämmarexamen (betygsämne: pianostämning). Därutöver sker sedan 1949 såsom provisorium utbildning och examination i musikpedagogik i vissa ämnen. Operaskolan, som i olika etapper än varit knuten till musikkonservatoriet, än till Kungl. Teatern, står sedan 1942 under akademiens och Kungl. Teaterns gemensamma ledning. Undervisningsämnen i operaskolan är sceniskdramatisk sång (rollinstudering, scenisk framställning, ensemblesång), talteknik, välläsning, rolläsning, piano, musik- och gehörslära, levande språk, musikens historia, teaterhistoria, plastik och dans samt fäktning. Beträffande den nuvarande undervisningen i de obligatoriska studieämnena vid KMH, se nedan kap. 7.

Kapitel 2. Den högre musikutbildningens allmänna målsättningar och innehåll Behovet av utbildningsformer. För mycket lång tid framåt kan man räkna med att all avancerad solistisk utbildning såväl som all högre utbildning av de yrkesmusikeroch tjänstemusikerkategorier, vilka skall finnas representerade i vårt musikliv, måste ske vid KMH i Stockholm. Däremot torde en del av den konservatoriemässiga förutbildningen för dessa kategorier samt utbildningen för vissa lägre examina med fördel kunna fördelas på flera läroanstalter. MU vill i detta hänseende hänvisa till framställningen under litt. B av denna avd.

199 Under alla förhållanden kommer verksamheten vid KMH i Stockholm att intaga en nyckelposition i vårt musikliv. Det är de därstädes skolade krafterna, som kommer att utforma och på olika sätt verka bestämmande på hela vår framtida musikkultur. MU har visserligen i sin översyn och planläggning av musiklivets och musikundervisningens skilda områden funnit det vara riktigast att utgå från skolan och därifrån följa linjerna uppåt via amatörmusik- och orkesterverksamhet till de högsta institutionerna, men vill på denna punkt deklarera som sin bestämda övertygelse, att förverkligandet av alla övriga framlagda planer och organisatoriska förslag först och främst förutsätter, att den högre musikundervisningen får erforderlig kvalitet, innehåll och omfattning. KMH, dess studieplaner, examina e t c , bör planeras med utgångspunkt från det aktuella behovet av utbildningsformer och oavbrutet kunna anpassas för de nya behov, som kan komma att uppstå. Redan i detta nu och än mera sedan MU:s förslag helt eller delvis kunnat realiseras på olika områden, föreligger behov av utbildningsformer utöver det som för närvarande kan erbjudas vid KMH. Dessa behov, som legat till grund för detta förslag till organisation och studieplaner för den högre musikutbildningen, är följande: 1. Utbildning av utövande musiker (orkestermusiker, vokal- och instrumentalsolister samt dirigenter). 2. Utbildning av tonsättare. 3. Utbildning av musikpedagoger. Denna utbildning bör differentieras i fyra linjer: en för skolmusiklärare vid gymnasier (och enhetsskolans högsta klasser), en för mellanskollärare m. fl. för erhållande av musiklärarkompetens, en för musikledare samt en för övriga musikpedagoger. 4. Utbildning av kyrkomusiker (högre och lägre utbildning). 5. Utbildning av militärmusikdirektör. 6. Specialstudier i gammal musik. 7. Utbildning av operaartister.

Innan KMH:s organisation och planläggning av själva undervisningen här tages upp till behandling, är det fördenskull angeläget att först ägna uppmärksamhet åt den högre musikutbildningens allmänna målsättningar och innehåll, som institutionen oavbrutet måste hålla i sikte och i förhållande till vilka studieplaner o. dyl. endast är att betrakta som medel. Allmänna målsättningar. Den högre musikutbildningen har en dubbel uppgift. Å ena sidan skall den bibringa de studerande gedigna, specialiserade praktiska färdigheter, både av konstnärlig-solistisk art och av sådan art, att den gör dem skickade

200 för en musikalisk befattning som skolmusiklärare, kyrkomusiker etc. Å andra sidan skall den eftersträva att bibringa samtliga kategorier av studerande den fond av musikalisk bildning, de perspektiv och den vidsyn, som är nödvändiga för att de skall kunna taga personligt och medvetet ansvar för sina framtida insatser i musikkulturens tjänst. Den förra av dessa uppgifter, som i huvudsak rör sig på ett praktiskt plan och delvis kan karakteriseras som ett kvalificerat konsthantverk, är utan jämförelse den, som erbjuder minst svårigheter. I regel fungerar denna del av undervisningen väl, i och med att man till institutionen lyckats knyta konstnärligt och pedagogiskt dugande lärarkrafter. Därvidlag kan också den hittillsvarande undervisningen vid KMH och dess resultat sägas stå på ett högt plan, i stor utsträckning helt i nivå med motsvarande undervisning vid de bästa utländska musikhögskolor. Den senare av de båda nyssnämnda huvuduppgifterna, vilken otvivelaktigt är mera svåråtkomlig och vanskligare att fixera i studieplaner och kursmoment, synes däremot ha blivit mera eftersatt. Detta har många orsaker och förklaringsgrunder. Dels är det naturligt, att de musikstuderande i första hand eftersträvar att nå de praktiska färdigheter, som deras framtida yrke fordrar, och den praktisk-tekniska fullkomning, deras medfödda specialbegåvning ger dem möjlighet till; detta är nödvändigt med hänsyn såväl till konkurrensen vid sökandet av tjänster som till de höga krav, som ställs på varje musiker i det nutida konsertlivet. Dels är det lika naturligt, att de lärare, som har denna praktiska utbildning om hand, sätter en ära i att just däri driva talangfulla elever så långt och högt, som det står i deras förmåga. Då redan denna del av de musikaliska studierna kräver mycken tid och arbete, har många av den praktiska musikutövningens representanter ansett det vara fullt tillräckligt härmed. Härtill kommer, att de komplexa företeelser, som kallas »musikalitet» och musikalisk specialbegåvning, i mycket hög grad är av intuitiv natur; det är sålunda fullt möjligt att driva fram ett virtuost violinspel och en välljudande, välbehandlad sångröst uteslutande på grundval av den medfödda talangen, trägen övning och god undervisning. Därför har röster ibland höjts för att det skulle vara nära nog obehövligt att belasta eleverna med annat lärostoff, enär detta ibland skulle kunna hindra deras praktisk-musikaliska studier. Stundom har det t. o. m. gjorts gällande, att varje form av intellektuellt studium på musikaliska områden direkt skulle vara av ondo. Denna tendens till ensidighet på den högre musikutbildningens område är enligt MU:s uppfattning synnerligen farlig och synes ha fört med sig olyckliga konsekvenser. Den är icke endast menlig för utbildningens kvalitet. Genom en sådan inställning riskerar man samtidigt att draga ned musikernas position i kulturlivet, både i deras egna och i andras ögon. Varje skapande konstnär — vare sig han är författare, målare, arkitekt eller tonsättare — måste personligt engagera sig i det aktuella skeendet på sitt konst-

201 område och göra sig klart medveten om centrala konstnärliga problem. Denna medvetenhet och detta djupa engagement borde framstå som lika oumbärliga egenskaper hos varje utövande musiker, enär varje utövande musiker fullgör en musikkulturell insats. Han gör det oupphörligt i sin dagliga gärning, genom ställningstagande till konstnärliga detaljer, genom val av repertoar och sammanställning av program, genom sitt förhållande och sin attityd till publiken, genom sitt pedagogiska framställningssätt o. s. v. En musikerutbildning, som är ensidigt praktisk-teknisk, som baseras enbart på »intuition» och där man blundar för den hämmande inverkan av omedvetenhet och obildning, kan leda till en trångsynt skråanda och till uppkomsten av sociala mindrevärdeskänslor. Vårt musikliv kan icke sägas vara helt fritt från sådana symtom. Dessa symtom har för övrigt också en annan, djupare liggande orsak. Den praktiska utbildning, det här är fråga om, har i regel solistisk skicklighet som slutmål. Det är ett mål, som hägrar för flertalet begåvade ungdomar redan i början av deras musikstudier, och det spelar en allt annat än oviktig roll som sporre för dem under studietiden. Emellertid är det förunnat blott en begränsad elit att nå det solistiska mästerskapets höjder. Det stora flertalet blivande yrkesmusiker hamnar så småningom i en orkester eller väljer att bli skolmusiklärare, kyrkomusiker el. dyl. I samma mån som några av dessa sistnämnda elevkategorier drivits fram emot det hägrande virtuosskapet utan att kunna uppnå det, uppstår risken, att de betraktar sin slutgiltiga sysselsättning, t. ex. såsom orkestermusiker, som tecken på misslyckande och som ett slags deklassering. Ett sådant betraktelsesätt, som beror på en osaklig och falsk uppfattning om musikerutbildningens mål och musikeryrket, måste motarbetas genom att orkestermusikernas och ämbetsmusikernas uppgifter hävdas som på sitt sätt lika värdefulla och fullviktiga som solisternas och genom att utbildningen från början mera direkt tar sikte även på dessa kategorier. Överbetonandet av det solistiska virtuosskapet leder också lätt till en icke önskvärd begränsning ifråga om repertoarvalet. Huvudparten av den deciderat solistiska litteraturen, däribland solokonserterna, härrör ju från slutet av 1700-talet samt från 1800-talet. Denna repertoar har man alltjämt i stort sett så omedelbara förbindelser med, att instuderandet därav anses kunna bygga på ett övervägande oreflekterat vidareförande av intuitiva, härmningsbetingade traditioner från nästföregående generationer. Musiken från äldre epoker blir samtidigt åsidosatt eller rättare har ingen självskriven plats inom ramen för en sådan undervisning. Den förblir också nästan helt oåtkomlig, enär man i samband med den nyssnämnda klassisk-romantiska repertoaren icke anser det nödvändigt att närmare gå in på stilistiska och uppförandepraktiska problem. Ytterligare kan en alltför ensidig förankring i klassisk och romantisk musik ha till följd, att även det samtida musikskapandet åsidosattes, dels genom att den musikaliska erfarenheten

202 och smaken bindes i konservativ riktning, dels genom att den samtida musiken, oberoende av estetiska värdesättningar, betraktas som solistiskt mindre »tacksam». Dessa konstateranden får icke uppfattas som ett nedvärderande av den klassiska och romantiska tonkonsten och dess mästare. Det är självfallet, att denna repertoar under alla förhållanden skall intaga en mycket viktig plats. Den måste emellertid bringas att ingå i ett större helt i form av en vidgad och väl avvägd repertoarorientering, som bör omfatta alla de tidsepoker, vars musikskapande på något sätt har — eller bör ha — relevans och aktualitet i nutida musikodling. Det torde av de här framförda synpunkterna klart framgå, att den högre musikutbildningens ovannämnda båda huvuduppgifter icke kan separeras från varandra så, att den praktisk-tekniska utbildningen vore en sak för sig, till vilken den musikaliska allmänorienteringen fungerar som ett bihang. De sammanhänger tvärtom intimt med varandra. All högre musikutbildning måste syfta till att ge de studerande största möjliga självständighet och de kunskaper, som erfordras för att på egen hand tillfredsställande kunna lösa konstnärliga, pedagogiska och andra musikaliska uppgifter. Om en musikhögskola skall göra skäl för sitt namn, borde också undervisningen i så stor utsträckning som möjligt vara fri, vara »högskolemässig» och ge de studerande vissa möjligheter att själva välja studietempo, ämneskombinationer, föreläsningar m. m. Emellertid kan musikundervisningen på grund av sin natur icke utan vidare jämföras med andra slags högskole- eller universitetsstudier. Den måste nämligen till allra största delen försiggå i form av enskilda lektioner eller lektioner i små grupper. Undervisningen blir därigenom mera bunden och »skolmässig» och den studerande blir oundvikligen i hög grad beroende av en viss lärare eller vissa lärare, till vilka han står i omedelbart elevförhållande. Under största delen av den långvariga musikerutbildningen är detta elevskap naturligt och ofrånkomligt. Men utbildningens slutliga mål är ju icke att skapa duktiga elever, utan så långt som möjligt föra fram eleverna till musikalisk och konstnärlig mognad och självständighet. Därför gäller det först och främst att väcka till liv det aktiva intresse, den vetgirighet och entusiasm, som är grundförutsättningarna för att den enskilde musikern skall k u n n a sträva vidare, utveckla och förnya sig på egen hand, därnäst att genom en ändamålsenligt upplagd och organiskt samordnad undervisning i olika studieämnen ge en sådan allmänorientering, att den kan utgöra en fast grundval för den fortsatta musikaliska och konstnärliga verksamheten efter studietidens slut. Förhållandet mellan praktisk och teoretisk utbildning. För att undvika varje feltolkning vill MU i detta sammanhang betona, att det ingalunda är dess mening att på grund av ovan anförda synpunkter ge

203 något avkall på kraven på praktiska färdigheter till förmån för teoretiska studier. Exempelvis arbetet i en modern symfoniorkester ställer utomordentligt höga fordringar på varje musiker och dessa fordringar får på intet sätt eftersättas. Samtidigt är dock de studieämnen, som inom undervisningens r a m grupperar sig kring det praktiska huvudämnet — t. ex. gehörsoch musiklära, musikalisk satslära, musikhistoria m. m. — enligt MU:s uppfattning icke att betrakta endast som sekundära komplement. Först genom studierna i dessa ämnen erhåller den blivande yrkesmusikern den grundval, som kan vidga hans perspektiv ut över det manuella konsthantverkets trollkrets, ge honom konstnärlig självständighet. Dessa studieämnen utgör fördenskull en mycket betydelsefull del av utbildningen. Vidare anser MU det vara i viss mening oriktigt, att draga en hård gräns mellan »praktiska» och »teoretiska» studier. Undervisningen i de s. k. teoretiska ämnena bör snarare erhålla en sådan utformning, att den till alla delar blir praktiskt tillämplig och oavbrutet knyter an till den praktiska undervisningen. Inom den traditionella undervisningen i hithörande ämnen har följts olika pedagogiska riktlinjer, vilka delvis stått i konflikt med varandra. Detta har icke sällan lett till ett särskiljande av olika delämnen, som varit till förfångför deras samverkan. Det musikaliska stoffets egen historiska dimension har stått emot den systematisk-pedagogiska framställningen; på liknande sätt har det skriftliga uppgiftslösandet inklusive inlärandet av vissa skolmässiga satsregler stått emot uppövandet av gehöret och improvisationsförmågan samt förmågan att förstå funktionellt betingade sammanhang i de musikverk, som möter eleverna. Inom själva undervisningens ram har också ofta skett en visserligen pedagogiskt försvarbar men musikaliskt ofta otillfredsställande uppspaltning i t. ex. harmonilära, kontrapunkt och formlära, i vilka vissa musikaliska element renodlats utan tillräcklig hänsyn till deras samverkan. Det är ett vitalt önskemål, att undervisningen i de musikhistoriska och de musikteoretiska studieämnena så mycket som möjligt frigöres från ett ensidigt odlande av sådana specialaspekter. Risken därmed är icke endast, att eleverna aldrig kan få delkunskaperna att bilda ett sammanhängande helt, utan också att de bibringas intrycket, att undervisningen i dessa ämnen hänger i luften utan förankring i den musikaliska verklighet, som de lär känna såsom utövande musiker, varvid de icke u t a n fog kan dra slutsatsen, att den musikhistoriska och musikteoretiska undervisningen i stor utsträckning saknar omedelbart praktiskt värde. MU är därför mycket angelägen om att understryka, dels att undervisningen i de berörda ämnena samordnas, dels att denna undervisning får sin fasta förankring i själva den levande konstmusiken från olika epoker. Därvid är det återigen av vikt, att den musikaliska repertoar, som lägges till grund för undervisningen, vidgas både bakåt och framåt i tiden, så att de studerande under sin utbildningstid erhåller en rik och levande bild av

204 vårt västerländska musikaliska arv från medeltid och renässans över barock, wienklassicism och romantik till modern tid. Bland de principiella slutsatser ifråga om undervisningens planläggning, som kan dragas av ovanstående resonemang, vill MU framhäva ytterligare två. Dels bör man eftersträva att icke onödigtvis sätta in en hårddragen specialisering alltför tidigt: den första etappen av studierna bör ha som mål en grundläggande allmän musikalisk utbildning och först därefter kan den egentliga specialiseringen ske, t. ex. skolpedagogisk eller kyrkomusikalisk riktning; dels bör man vid fastställandet av lärarnas åligganden samt vid organisationen av den pedagogiska ledningen, lärarkollegium o. dyl. se till, att lärarkåren på ett effektivt sätt kan samordna undervisningen i de olika studieämnena och befrämja ett planmässigt samspel mellan dem.

Kapitel 3. Grunddisposition av musikhögskolan Antagning och gruppering av elever. Den högre undervisningen vid KMH bör i princip stå öppen för alla, som vid inträdesproven visar sig äga de kvalifikationer och förkunskaper, som fastställes som inträdesfordringar. Liksom hittills bör undervisningen vara kostnadsfri för eleverna; dock skall de även framdeles kunna åläggas en mindre inskrivnings- och terminsavgift. Därigenom influtna belopp bör även framdeles användas för stipendieändamål. Därjämte må utgå viss årlig avgift till läroanstaltens elevkår. Staten bör alltså sörja för att landets behov av musiker med högre utbildning blir täckt genom kostnadsfri undervisning. Detta är icke minst viktigt ifråga om utbildningen till vissa examina. MU anser det vara ett oavvisligt krav, att undervisningen vid KMH erhåller en sådan omfattning, att antalet elevplatser i de olika utbildningslinjerna och särskilt då examenslinjerna direkt kan anses motsvara det beräknade behovet av per år utexaminerade krafter. För att erhålla en lämplig och efter dessa behov avpassad fördelning av eleverna i olika huvudämnen och utbildningslinjer bör antalet elevplatser i varje sådant ämne och sådan linje i förväg fastställas före varje inträdesprov. Härvid måste också viss hänsyn tagas till behovet av en marginal för täckande av det oundvikliga bortfallet av studerande, som senare av olika skäl icke kommer att ägna sig åt den yrkesutövning, som deras studier avsett. Beträffande den numerära beräkningen av behovet av utbildade krafter, se nedan litt. C. Varje elev, som vinner inträde i läroanstalten, skall normalt ha ett huvudämne, kring vilket övriga studieämnen skall grupperas. Som huvudämne skall kunna väljas något av följande praktiska ämnen: orgel, piano, solosång, stråkinstrument (violin, viola, violoncell, kontrabas), blåsinstru-

205 ment av trä (flöjt, oboe, klarinett, fagott med tillhörande biinstrument), blåsinstrument av mässing (valthorn, trumpet, basun), harpa, knäppinstrument (luta och gitarr) samt cembalo. Dessutom skall som teoretiskt huvudämne kunna tagas musikalisk satslära, nämligen av sökande, som kan uppvisa uppenbar kompositorisk begåvning, men icke kan göra sig gällande i sång eller på något instrument. För vissa kategorier, nämligen blivande skolmusiklärare och kyrkomusiker med högre utbildning, kommer huvudämnet dock att ersättas av en huvudåmnesgrupp, för de förra bestående av sång, piano och ett stråkinstrument, för de senare av orgel och sång. Privatistfrågan. I och med att man ställer kravet, att det föreliggande behovet av musiker med högre utbildning skall täckas i form av kostnadsfri undervisning vid KMH, måste privatistfrågan tagas upp till omprövning. Utbildningen i examensklasserna vid KMH (främst för högre organist- och högre kantorsexamina samt musiklärarexamen) täcker för närvarande icke på långt när behovet av kyrkomusiker och skolmusiklärare med högre examina. Vid sidan om det antal elever, som kan erhålla helt fri undervisning vid anstalten, examineras därför varje år ett stort antal privatister. Dessa har rätt att följa vissa delar av anstaltens kollektiva undervisning, t. ex. föreläsningar i musikhistoria, hospitering i skolor m. m., men är i övrigt hänvisade till att själva bekosta sina studier. Frånsett att utbildningen av anstaltens elever och utbildningen av privatisterna under sådana förhållanden icke kan ge en j ä m n standard som resultat, är en dylik uppspaltning av examinanderna ekonomiskt och socialt orättvis, enär det ju i båda fallen är fråga om en föreskriven utbildning för vissa statliga tjänster, vilka icke kan besättas utan tillgång till den arbetskraft, dessa privatister hittills utgjort. Genom att vidga den kostnadsfria undervisningen till den kapacitet, som nyss angivits, kommer detta missförhållande att övervinnas. I och med att antalet elever på så sätt direkt regleras med hänsyn till arbetsmarknaden, torde man kunna räkna med att de elever, som därutöver söker avlägga examina såsom privatister, blir tämligen få. Dessa bör även i fortsättningen kunna avlägga prov för examina i principiell likhet med de bestämmelser, som för närvarande gäller för privatister. Denna möjlighet är av betydelse särskilt för studerande, vilkas ålder överstiger stadgade maximiåldrar. Uppdelning av läroanstalten i förskola, konservatorium och musikhögskolelinjer. För att uppnå en effektiv organisation av KMH måste hela den yttre ramen för institutionens verksamhet tagas upp till omprövning. Som redan

206 n ä m n t s ändrades år 1940 läroanstaltens n a m n från musikkonservatorium till musikhögskola. En stor del av undervisningen kan dock alltjämt sägas ha övervägande konservatoriemässig karaktär. Då samtidigt vissa delar av den högre utbildningen såväl i som utanför examensklasserna dock bör k u n n a betraktas som högskolemässiga, vill MU föreslå, att man inom institutionens ram skiljer mellan ett musikkonservatorium och ett antal musikhögskolelinjer, varvid studier vid den förra eller motsvarande kunskaper skall vara en förutsättning för inträde i de senare. Det torde icke föreligga något hinder mot att man trots denna uppdelning bibehåller namnet Kungl. Musikhögskolan för institutionen som helhet. Ett vägande skäl för en klyvning i konservatorium-högskola är, att man därigenom vinner en större planmässighet i studierna för vissa examina. För närvarande går den praktisk-musikaliska utbildningen och specialutbildningen för kyrkomusikaliska eller skolpedagogiska tjänster hand i hand under hela studietiden med svåröverskådliga studieschemata som resultat. Enligt MU:s uppfattning bör den praktisk-musikaliska grundutbildningen och den högre specialutbildningen istället i all den utsträckning, det kan vara pedagogiskt lämpligt och motiverat, separeras så, att den förra förlägges till konservatoriet och bildar grundvalen för den senare, som förlägges till musikhögskolans linjer. Konservatorieutbildningen får enligt denna planläggning karaktären av en enhetlig grundläggande yrkesutbildning, omfattande såväl praktiska studier i sång eller på ett instrument som studier i musikaliskt allmänbildande och teoretiska ämnen. Av skäl, vilka närmare behandlas nedan, måste visserligen en differentiering av eleverna i vissa examenslinjer äga rum redan i konservatoriet. Detta hindrar emellertid på intet sätt, att man samtidigt fasthåller kravet, att konservatoriets grundutbildning i alla principiella hänseenden skall vara likartad och gemensam för samtliga kategorier av studerande. Som genomsnittlig studietid vid konservatoriet skall beräknas tre år, dock bör undervisningen planeras på sådant sätt, att konservatoriets kurser i olika studieämnen kan fullgöras på kortare tid. Studietiden vid själva konservatoriet bör maximeras till fyra år med hänsyn till att undervisningen är kostnadsfri för eleverna. Det första konservatorieåret skall vara ett provar. Efter detta skall elev, som så önskar, kunna övergå till annan utbildningslinje. Elev, som under detta första provar enligt lärarrådets eller lärarkollegiets uppfattning icke visat sig lämplig för högre musikstudier, skall icke få åtnjuta vidare undervisning. Utbildningen vid konservatoriet leder icke fram till något examensbetyg. Däremot skall den studerande i vissa obligatoriska ämnen fullgöra prov

207 för erhållande av vitsord, vilka lägges till grund för bedömande vid intagning av elever i musikhögskolans linjer. Musikhögskolans linjer bör för samtliga kategorier leda fram antingen till en examen med fastställda vitsord eller till ett diplom. Beträffande motivering till och den närmare innebörden av skillnaden mellan examen och diplomering, se nedan kap. 4. Studietidens längd kommer att variera för de olika linjerna från ett upp till tre år. Maximitiden för studier vid högskolan bör sättas till tre ar for samtliga linjer utom i solosång samt i diplomlinjen för dirigenter och examenslinjen för militär musikdirektörsexamen, där maxim u m bor vara fyra år. Där icke annat angives, skall kunskaper motsvarande konservatorieutbildningen krävas för inträde i någon av linjerna Dessa grupperas i åtta sektioner på följande sätt: A. Diplomlinjer: 1. Högskolesektion för utbildning av orkestermusiker och dirigenter. a) Linje för orkestermusiker; normalt ettårig, leder till orkesterdiplom b) Linje for dirigenter; i genomsnitt treårig, leder till dirigentdiplom 2. Hogskolesektion för utbildning av vokal- och instrumentalsolister; normalt tvåårig utbildning, leder till solistdiplom. 3

' £ £ * V u T t t 0 l fZ U!bildninV Jetler till tonsattardiplom.

av

tonsättare; i genomsnitt treårig utbildning, &

4. Högskolesektion för utbildning av musikdramatiska normalt treårig utbildning, leder till operadiplom.

artister

(operaskola)'

B. Examenslinjer: 1. Högskolesektion för utbildning av skolmusiklärare och musikledare. a) Linje för utbildning av skolmusiklärare. Normalt tvåårig. Studentexamen kraves. Leder till musiklärarexamen KMH. b) Linje för utbildning av högre musikledare. Kurserna inom denna linje bor valfritt kunna fullgöras på ett eller två år, beroende på den studerandes forkunskaper eller eventuellt tidigare avlagda examina. Leder till musikledarcxamen KMH. 2. Högskolesektion för utbildning av musikpedagoger. Normalt tvåårig utbildning, leder till musikpedagogexamen. 3. Högskolesektion för utbildning av kyrkomusiker. (Kyrkomusikaliskt institut) • normalt tvåårig utbildning, leder till kyrkomusikerexamen KMH 4. Hogskolesektion för utbildning av militärmusikdirektörer. Normalt treårig utbildning; förutbildning vid konservatoriet beräknas till i genomsnitt två år Leder till militarmusikdirektörsexamen. C. Fakultativ högskolelinje: somllZ!^ två år

m sik *tUZiUm™ 9ammf " - Studierna inom denna linje bör betraktas komplement till övriga högskolelinjer. Studietiden beräknas till

208 Differentiering i examenslinjer på konservatoriestadiet. Enligt den hittillsvarande organisationen vid KMH har redan vid intagningen av elever till läroanstalten skett en uppdelning i särskilda examenslinjer på så sätt, att det i varje ämne och inom varje examenshnje endast stått ett begränsat antal elevplatser till förfogande. Om nu i enlighet med MU:s planer denna differentiering i speciallinjer flyttas upp till högskolenivån kan det förefalla som en liknande kategoriuppdelning av eleverna redan vid inträdet till konservatoriet skulle bli överflödig; det forefaller istället vara en logisk konsekvens av uppdelningen i konservatorium och högskolelinjer, att man i konservatoriet tar in alla de goda talanger, for vilka där k a n beredas utrymme, och låter differentieringen utkristallisera sig till den tidpunkt, då den blir utslagsgivande, d. v. s. vid intrade i musikhögskolan. På grund av de speciella förhållanden, som gäller i fråga om behovet av högre musikutbildning i Sverige, kan emellertid en dylik konstruktion av läroanstalten icke genomföras. I vårt land, dar saval de skolmusikpedagogiska och de kyrkomusikaliska befattningarna som mihtärmusikerbefattningarna är statliga eller kommunala tjänster, ar KMH den enda anstalt, som för närvarande och för överskådlig tid framåt kan meddela den högre undervisning, som fordras för dessa högre examina. KMH bör som tidigare betonats ha skyldighet att utexaminera åtminstone det minimiantal kyrkomusiker och skolmu siklärare med högre utbildning samt militärmusikdirektörer, som är nödvändigt för nyrekryteringen av

dessa tjänster. Under sådana förhållanden är det nödvändigt, att redan vid intagningarna av elever till konservatoriet taga hänsyn till det föreliggande behovet av vid vissa examenslinjer utexaminerade krafter. Härvid måste samtidigt tagas hänsyn till det eventuella upprättandet av ytterligare något eller några kcmservatorier inom landet, i vilket fall den beräknade numerären på lämpligt sätt måste fördelas mellan dessa konservatorier. En differentiering vid intagningarna till konservatoriet nödvändiggöres ytterligare därigenom, att det eljest finns risk för att renodlat solistiska begåvningar med stora färdigheter i sång eller på ett instrument kan konkurrera ut dem som harl mindre tekniska färdigheter i ett visst huvudämne men i gengäld har synnerligen goda förutsättningar för exempelvis musikpedagogisk eller kyrkomusikalisk verksamhet. MU anser det därför ofrånkomligt, att ett visst antal platser redan vid intagningarna till konservatoriet reserveras for blivande skolmusiklärare resp. kyrkomusiker. (För blivande militärmusikdirektörer ställer sig saken dock annorlunda, såsom nedan framgår av behandlingen av denna utbildningslinje.) Förskola. MU anser, att en mångfald pedagogiska skäl talar för att en förskola i anknvtning till konservatoriet och högskolelinjerna bör upprättas. Denna

förskola skulle komma att tjäna flera syften. Vid densamma skulle mottagas elever i alla åldrar för utbildning i vissa ämnen. Bland annat skulle vid skolan kunna meddelas undervisning, avsedd att förbereda eleverna för inträde i musikkonservatoriet. Samtidigt skulle denna förskola fungera som övningsskola för elever vid vissa linjer inom musikhögskolan. Förskolans elever skulle åläggas skäliga lektions- och kursavgifter. Dess viktigaste grenar är följande: 1) Sång- och instrumentalundervisning, enskilt, i grupp och i ensemble. 2) Körskola. 3) Kursverksamhet. Sång- och instriimentalundervisning enskilt, i grupp och i ensemble skall kunna ge musikbegåvade ungdomar en förutbildning, som underlättar deras inträde i musikkonservatoriet, och samtidigt fungera som övningsskola för blivande privatmusikpedagoger och högre musikledare, som studerar vid musikhögskolan. (De blivande skolmusiklärarnas auskultering och övningsundervisning kommer däremot att förläggas till skolor.) För att undvika olägenheterna med de täta lärarbyten, som måste ske vid en övningsskola av detta slag, förordar MU, att vissa av konservatoriets eller musikhögskolans lärare får en del av sina undervisningstimmar avsatta för handledartjänst vid förskolan, varigenom de kan övervaka arbetet där och upprätthålla kontinuitet i det pedagogiska arbetet. Körskolan skall förutom körövningar meddela undervisning i tonbildning, gehörslära och notläsning för körsångare. Som ledare och instruktörer skall i första hand fungera musikhögskolans elever i kördirigering, elever vid det kyrkomusikaliska institutet samt vid utbildningslinjerna för skolmusiklärare och högre musikledare, varigenom dessa kategorier förutom praktiska erfarenheter av körinstruktion och körledning får tillfälle att utvidga sin repertoarkännedom. Kursverksamheten bör få samma fria, i viss mån experimenterande karaktär som motsvarande undervisning vid de till universiteten samt Stockholms och Göteborgs högskolor knutna kursverksamheterna. Här bör det stå fritt för alla elever vid musikhögskolan, som har särskilt intresse och fallenhet för pedagogisk verksamhet, att lägga upp och leda kurser och studiecirklar i musikteoretiska, musikhistoriska och andra ämnen. MU har icke ansett sig böra avgiva mera detaljerat förslag rörande förskolans utformning. De många praktiska problem, som är förknippade med denna, t. ex. elevantagning, undervisningens innehåll, lärare m. m., torde böra anstå, till dess någon erfarenhet vunnits av musikkonservatoriets och högskolans verksamhet enligt de av utredningen föreslagna riktlinjerna. Förskolan bör nämligen organiseras i nära anslutning till denna verksamhet. Utbyggandet av en förskola synes till en början böra ske med särskild hänsyn till den sistnämndas funktion som övningsskola.

14— 316705

210 Kapitel 4. Uppläggning av studiegång, prov, examina och diplom E n allvarlig olägenhet med den nuvarande undervisningen vid KMH är, att den för de kategorier av studerande, som icke avlägger en viss examen utan väljer en solistisk utbildning, icke har någon som helst form av examination eller diplomering i det vokala eller instrumentala huvudämnet. Ej heller lämnas vitsord över kunskaper i de övriga studieämnena. Det är uppenbart, att det föreligger större svårigheter vid bedömningen av konstnärliga prestationer än i fråga om exempelvis bokliga studier. Men även den som en följd av år åtnjutit undervisning vid högre musikalisk läroanstalt bör ha rätt att få något slags bestyrkande av de färdigheter och kunskaper, han därunder förvärvat. Dessutom bör det ligga i läroanstaltens och de pedagogiska arbetets intresse, att undervisningen i de olika studieämnena får en så fast utformning med klara direktiv ifråga om kursmoment och fordringar, att eleverna icke kan åsidosätta dem och lämna läroanstalten med okrontrollerade och kanske bristfälliga kunskaper. Där det vid avgången från KMH utfärdade intyget avser att ge underlag för meritbedömning vid sökande av visst eller vissa slag av tjänster, bör detta givas i form av betyg med graderade vitsord. I de fall, där utbildningen icke syftar till att ge kompetens till viss befattning saknas däremot anledning att meddela dylikt vitsord. Det är i dylika fall till fyllest, att vederbörande elev erhåller diplom, av vilket framgår, att han följt undervisningen och visat sig äga sådana färdigheter och kunskaper, som berättigar honom att erhålla ifrågavarande diplom. Samtidigt kan framhållas, att just i de fall, där diplom enligt angivna grunder skall förekomma, nämligen i solistisk utbildning i sång eller på ett instrument, orkestermusikerutbildning samt utbildning i orkesterdirigering och komposition (jfr kap. 3), är det förenat med särskilt stora svårigheter att åstadkomma en rättvis bedömning för graderade vitsord. Detta sammanhänger med att det inom ifrågavarande linjer mera än eljest är fråga om att värdesätta konstnärliga prestationer. En dylik värdesättning skulle för övrigt ofta vara missvisande efter några år: den diplomerade k a n efter utbildningens slut undergå en konstnärlig mognad och, å andra sidan, en lovande talang visar sig icke alltid hålla måttet. Varje elev, som vunnit inträde i konservatorium eller högskola, skall erhålla en tentamensbok (se närmare härom nedan). Elev, som avgår från högskolan med diplom, behåller givetvis denna tentamensbok och torde icke kunna hindras från att, om han så önskar, förete densamma t. ex. vid sökandet av en orkestermusikertjänst. Genom att icke införa dessa vitsord på själva diplomet kan emellertid diplominnehavaren skyddas från att för all framtid få sina konstnärliga prestanda fastlåsta vid ett vits-

211 ord, som icke kan modifieras med hänsyn till hans senare vidareutveckling. Läroanstalten h a r i och med denna utformning understrukit, att den konstnärliga kapaciteten, som är det avgörande inom samtliga diplomlinjer, icke en gång för alla kan mätas och fixeras. Det i tentamensboken införda vitsordet avser endast studietidens och själva diplomprovens resultat och behöver icke framgent åberopas av de diplominnehavare, som längre fram anser sig ha uppnått en konstnärlig nivå, som är högre än den vitsordet synes utvisa. Ytterligare förtjänar till sist att anmärkas, att man genom dylika diplombestämmelser torde kunna undvika en del av det betygsjäkt, som kunnat bli följden av vitsordsgraderade diplom. I anslutning till praxis vid flertalet utländska högre musikutbildningsanstalter förordar MU därför, att samtliga högskolelinjer skall leda fram antingen till en examen eller till ett diplom. Vidare är det — för att erhålla garantier beträffande de studerandes kunskapsmått samt för att få en rättvis måttstock vid prov och examineringar — nödvändigt att i ett antal obligatoriska studieämnen upprätthålla fastställda kurser med vitsord. Ovan har framhållits, att studieämnena av historisk och musikteoretisk karaktär är att betrakta som en mycket viktig del av utbildningen. Nu är proportionerna mellan den rent musikaliska talangen och den intellektuella utrustningen mycket skiftande hos det elevmaterial, det här är fråga om. Det kan därför anses fullt motiverat, att undervisningen i vissa av dessa studieämnen icke får en alltför rigoröst fastlagd utformning med avseende på studietiden för olika kursmoment. Somliga elever behöver längre tid på sig än genomsnittet, andra kan fullgöra samma kurser betydligt snabbare. De studerande bör därför, i överensstämmelse med vad som är brukligt på de fria akademiska studiernas område, kunna fullfölja denna del av sin utbildning i ett tempo, som passar dem. Det torde utan svårighet vara möjligt att ge undervisningen i dessa ämnen en sådan uppläggning, att man samtidigt kan fasthålla bestämda kursfordringar med prövningar och vitsord och bibehålla en viss frihet för de studerande att välja sitt arbetstempo. Undervisningen i de ifrågavarande studieämnena bör ske i form av obligatoriska kurser av fastställt innehåll, vilka avslutas med prov med fastställda fordringar för erhållande av vitsord. Eleverna skall ha rätt att fullgöra kurserna i den följd och i det tempo de i samråd med lärarna finner lämpligt. På så sätt blir det också möjligt för eleven att på eget initiativ förkorta den totala studietiden. För att klart isärhålla karaktären hos olika undervisningsämnen och betygssättningen därav kommer i det följande att användas fyra olika beteckningar, nämligen: 1. Obligatoriska ämnen. a) Huvudämne. Detta är ett praktiskt-musikaliskt ämne och kan vara solosång eller ett instrument; för dirigenterna är orkesterdirigering

212 huvudämne, för tonsättarna komposition (i konservatoriet event, musikalisk satslära). För de blivande skolmusiklärarna gäller, att de skall ha sång, piano och ett stråkinstrument såsom huvudämnesgrupp; de blivande kyrkomusikerna skall på samma sätt ha såväl orgel som sång. (Studierna avslutas med prov. Vitsord införes i tentamensbok.) b) Studieämne med vitsord. Hit hör främst sådana ämnen som musikoch gehörslära, musikalisk satslära, musikhistoria m. m. Närmare specificering se kursplanerna nedan. (Studierna avslutas med prov. Vitsord införes i tentamensbok.) c) Studieämne utan vitsord. Hit hör dels gemensamma övningar i kör, orkester och ensemble, där ej annat angives, dels piano för icke-pianister, dels ett antal musikaliskt allmänbildande ämnen såsom akustik, instrumentkännedom, uttalskurser i främmande språk m. m. Närmare specif icering, se kursplanerna nedan. (I tentamensboken införes lärarens bekräftelse, att eleven närvarit vid och tillgodogjort sig undervisningen. Där så anses lämpligt, kan kollegiet eller läraren föreskriva prov.) 2. Frivilliga ämnen. Denna grupp omfattar alla de studieämnen, som icke ingår bland de obligatoriska ämnena inom ramen för en viss utbildningslinje. Sådana vitsordsämnen, som ingår i examensbetyg, kallas i det följande betygsämnen. Med hänsyn till önskvärdheten av ungefärliga timplansberäkningar i anslutning till de i det följande av MU föreslagna studieplanerna har följande preliminära normer för beräkningen av tiden per undervisningstillfälle uppställts: 1) Enskild undervisning i ett praktiskt huvudämne beräknas till en heltimme per elev och vecka. Ifråga om solosång skall denna heltimme delas upp i två halvtimmar/vecka. 2) Undervisningen i praktiska ämnen, som icke har huvudämneskaraktär (t. ex. piano som biämne), eller huvudämnen, som ingår i s. k. huvudämnesgrupp, beräknas till % veckotimme per elev. Undantag utgör solosång, som även i detta fall bör erhålla två halvtimmar pr vecka. 3) Den undervisning i teoretiska, musikaliskt allmänbildande och liknande ämnen, som av olika skäl bör ske i mindre grupper, har i flertalet fall räknats i heltimmar. 4) Den undervisning i teoretiska, musikaliskt allmänbildande ämnen, som lämpligen kan försiggå i föreläsningsform och med tämligen stora elevgrupper, har beräknats i %-timmar, i praktiken vanligen som dubbeltimmar om iy 2 veckotimme. I de fall, sådan undervisning räknats i heltimmar, inbegripes praktiska demonstrationer o. dyl.

213 5) I övriga ämnen, där särskilda förhållanden blir bestämmande på undervisningstiden (t. ex. samfällda övningar, praktisk pedagogik med övningsundervisning, röst- och talvård), har i varje särskilt fall angivits preliminära siffror för den beräknade undervisningstiden per vecka och elev. Som förut nämnts skall elev, som vunnit inträde i konservatoriet eller i någon av högskolans linjer, erhålla en tentamensbok. I denna tentamensbok noteras vitsorden för samtliga kurser i ämnen med vitsord, så snart prov däri avlagts. Sådana prov bör anställas under fastslagna tentamensperioder, minst två gånger om året. I tentamensboken antecknas vidare deltagande i övrig såväl obligatorisk som frivillig undervisning. Avgång från konservatoriet berättigar icke till något avgångsbetyg. Så snart elev fullgjort samtliga obligatoriska kursmoment vid konservatoriet, har han rätt att söka inträde i någon av musikhögskolans linjer. I dessa linjer användes samma förfarande. (Om inträdesfordringar till konservatorium och högskolelinjer, se vidare kap. 5.) Det bör ankomma på KMH:s lärarråd att fastställa grunderna för examensformerna och sammansättningen av examensnämnder vid läroanstalten. Beträffande examensnämnder vill MU fästa uppmärksamheten på att examensprov vid KMH för närvarande är offentliga och fullgöres inför en examensnämnd bestående av KMH:s direktör och ytterligare fyra lärare, bland dem den lärare, som haft examinandens undervisning i examensämnet om hand. MU anser denna form vara mycket värdefull såsom en god garanti för rättvis och likformig betygssättning och vill förorda, att själva principen offentlig examinering med flerhövdad examensnämnd bibehålies för alla de examensprov, som avser vitsord, som skall ingå i examensbetyg eller avse prov för erhållande av diplom. För att vunnet vitsord, som icke ingår i visst betyg, skall kunna överföras till och provet således gälla även för annan examen, i vilket ämnet är betygsämne, bör det sagda gälla även de examensprov, vilka kan komma att avse vitsord, som skall ingå i examensbetyg eller diplom. För alla övriga prov, som är föreskrivna för elever vid konservatorium och högskola, torde emellertid ett enklare och smidigare examinationsförfarande vara att föredraga. I många fall bör lärarna kunna erhålla enskild tentamensrätt; ifråga om praktiska studieämnen (sång och instrument) torde kunna övervägas, om läraren icke vid sin sida borde ha en annan lärare i samma ämne som medbedömare för att i någon mån säkra upprätthållandet av likformiga bedömningsgrunder och betygsnivåer. Anteckning i tentamensbok om fullgjorda kurser och övningar, över vilka icke sättes vitsord, göres av respektive lärare. Varje elev vid konservatorium eller högskolelinje skall äga rätt att, om han så önskar, deltaga i flera prov för höjande av sitt vitsord i visst studieämne. För elev, som på normalt sätt följer hela undervisningen vid konservatorium och en högskolelinje, kvarstår alla förvärvade vitsord intill

214 den föreskrivna maximitiden. För elev, som av någon anledning lämnar anstalten under längre tid men senare önskar återvända, bör den maximala giltighetstiden för vitsord uppgå till förslagsvis fyra terminer. Dock bör lärarkollegiet ha rätt att bevilja dispens, om särskilda skäl föreligger, t. ex. med hänsyn till den sökandes sysselsättning under mellantiden. Beträffande sammansättningen av vitsord i examensbetyg och diplom kommer dessa att närmare anges i det följande i samband med studieplanerna för resp. högskolelinjer. Dock är det bär på sin plats med vissa allmänna överväganden rörande dessa sammanställningar. Under diskussioner om de för olika examina lämpliga och nödvändiga vitsorden har MU kommit till den övertygelsen, att antalet vitsord och fördelningen av dem mellan skilda ämnen måste fixeras på ett sådant sätt, att vitsorden i allmänorienterande och teoretiska studieämnen icke genom sitt antal erhåller en otillbörlig övervikt över vitsorden i ett eller flera praktiska huvudämnen. Detta gäller för samtliga examensbetyg. Ifråga om diplom, som avser orkestermusikerutbildning, solistisk utbildning i sång eller på ett instrument samt utbildning i orkesterdirigering och komposition, är MU som tidigare anförts av den uppfattningen, att graderade vitsord icke bör ingå i själva diplomet. MU rekommenderar istället, att diplom endast skall innehålla ett bestyrkande av att vederbörande elev följt undervisningen i diplomlinjen och vid prov för diplom visat sig äga färdigheter och kunskaper motsvarande fordringarna för förvärvandet av diplomet. Dock skall även inom diplomlinjerna prov och vitsord över dessa prov ingå i vissa obligatoriska ämnen. Dessa vitsord skall emellertid endast inskrivas i tentamensboken för att vid behov kunna överföras till examensbetyg inom andra linjer. Beträffande de i examensbetyg eller vid prov för diplom erhållna vitsorden bör gälla, att de skall normalt förvärvas under loppet av eller i slutet av studietiden vid själva musikhögskolelinjen. Dock kan i vissa fall studierna i ett ämne, vari vitsord lämnas i examensbetyg, vara avslutade redan före inträdet i högskolelinjen, varvid det i konservatoriet (eller vid inträdesproven) erhållna vitsordet skall kvarstå och överföras till examensbetyget. Såsom tidigare angivits bör vinnas möjlighet för elever att deltaga i nytt prov för höjande av vitsord. De som avlagt examen skall i överensstämmelse med nu gällande bestämmelser kunna genomgå efterprövningar för höjande av vitsord. I det följande framlägges förslag till studieplaner för såväl konservatorieundervisningen som undervisningen vid samtliga ovan nämnda högskolelinjer. MU är angelägen om att betona, att detta förslag givetvis icke får betraktas som den enda tänkbara och därmed bindande lösningen. Utvecklingen inom den närmaste framtiden ävensom praktiska och organisatoriska faktorer kan mycket väl komma att motivera åtskilliga modifika-

215 tioner av förslaget, särskilt med hänsyn till timplansdetaljer o. dyl. När MU dock valt att ge framställningen en detaljerad form även med avseende på sådana moment, som definitivt endast kan fastläggas av de berörda undervisningsanstalternas ledningar och lärarråd, har det skett för att därmed ge ett så konkret och fylligt exempel som möjligt på hur hela den högre musikundervisningen lämpligen skulle kunna organiseras i anslutning till de av MU hävdade principiella tankegångar, som redovisats i det föregående och ytterligare utvecklas i de följande kommentarerna till enskilda undervisningsämnen. övergångsbestämmelser från äldre till nyare examensformer torde böra fastställas av KMH:s styrelse.

Kapitel 5. Inträdesbestämmelser till konservatorium och högskolelinjer Inträdesbestämmelserna till konservatoriet torde i stort sett kunna utformas på samma sätt som de nuvarande inträdesbestämmelserna till KMH. Enligt reglementet för KMH § 26 fordras för att bli antagen som elev »musikalisk begåvning och tillräcklig vokal, instrumental eller musikteoretisk utbildning för att kunna tillgodogöra sig undervisningen vid högskolan inom den avdelning och grupp, i vilken inträde sökes». Vad skolunderbyggnaden beträffar bör särskilda fordringar endast fastställas ifråga om vissa examenslinjer, nämligen linjerna för kyrkomusiker och musikledare, för vilka skall krävas realexamen eller motsvarande skolkunskaper, samt linjen för skolmusiklärare, för vilken skall krävas studentexamen. Efter enhetsskolans fullständiga genomförande kvarstår alltså endast det sistnämnda kravet på studentexamen för skolmusiklärare med högre utbildning, varvid man samtidigt får räkna med att alla de dispensförfaranden, som k a n komma att stipuleras vid universitet och andra högskolor, där studentexamen normalt kräves, också skall gälla vid KMH. Minimiåldern för inträde i konservatoriet fastställes liksom tidigare till 15 år, maximiåldern till 25 år. Undantag utgör elever i solosång, där minimiåldern bör sättas till 18 år. För sökande till musikhögskolans linjer skall åldern vara minst 17, högst 30 år, med undantag för elever i solosång, där minimiåldern skall vara 18 år, samt för elever i den musikpedagogiska linjen, där minimiåldern bör sättas till 20 år. KMH:s lärarråd skall dock kunna bevilja dispens såväl nedåt som uppåt i sådana fall, där särskilda skäl till undantag kan föreligga. Liksom tidigare skall i överensstämmelse med reglementets § 26 ytterligare fordras åldersbetyg, intyg av läkare enligt av KMH fastställda formulär samt för omyndig tillståndsbevis från målsman.

216 Inträdesprov till konservatoriet. Inträdesprov till konservatoriet skall äga rum vid vårterminens slut och även kunna anordnas vid slutet av höstterminen, om elevplatser vid denna tidpunkt befinnes lediga. Dylika prov har tidigare regelmässigt anordnats vid höstterminens början. MU är dock av den uppfattningen, att det såväl för läroanstalten som för de sökande är en betydande vinst, om inträdesproven istället förlägges till terminernas slut. Dels kan lärarstaben därigenom i god tid få en överblick över det elevmaterial, som höstens undervisning skall planeras för, dels kan de elever, som vunnit inträde vid vårterminens slut, utnyttja sommarmånaderna till att i god tid ordna med bostad och andra privata angelägenheter, vilket under nu rådande förhållanden ofta vållar svårigheter. Samtliga inträdessökande till konservatoriet skall prövas i a) huvudämnet: sång, ett instrument eller musikalisk satslära, för sökande till skolmusiklärarlinjen huvudämnesgruppen sång, piano och ett stråkinstrument, för sökande till kyrkomusikerlinjen huvudämnesgruppen orgel och sång. För de båda senare kategorierna skall gälla lägre inträdesfordringar i de praktiska ämnena än för elever, som endast söker i ett huvudämne. b) musik- och gehörslära, i överensstämmelse med föreskrivna fordringar, om vilka de sökande i god tid skall kunna erhålla kännedom. De som vunnit inträde i skolmusiklärarlinjen skall efter första konservatorieåret genomgå ett pedagogiskt lämplighetsprov. För aspirantskap bör tidigare bestämmelser i stort sett gälla (se reglementet § 31). Enligt dessa utväljes aspiranter bland kompetenta sökande, vilka på grund av brist på lediga platser icke kan vinna inträde som elever. Aspirant kvarstår i sådan egenskap under en termin med rätt att, därest ledighet under tiden uppstår och av direktören anses böra fyllas, ingå såsom elev i den ordning, som vid inträdesprovet blivit bestämt. Aspirant bör i likhet med privatister ha rättighet att följa vissa delar av den kollektiva undervisningen vid läroanstalten. Varje elev, som vunnit inträde i konservatoriet i ett visst huvudämne, skall ha rätt att under konservatorietidens lopp söka över till annat huvudämne eller eventuell examenslinje. Elev, som efter det första eller det andra konservatorieåret önskar övergå till viss examenslinje, skall samtidigt med övriga inträdessökande fullgöra ordinarie inträdesprov i det eller de ämnen, vari han tidigare icke avlagt prov och som fodras för examenslinjen ifråga. Inträdesprov till musikhögskolans linjer. Inträdesprov till musikhögskolans linjer förlägges såväl till vårterminens som höstterminens slut och sammanfaller ined de för konservatoriets elever föreskrivna tentamensperioderna för studieämnen med vitsord. I

217 dessa prov skall även andra sökande äga rätt att deltaga; man har att räkna med tre kategorier av sökande: a) Sökande, som erhållit sin förutbildning vid KMH:s konservatorium. b) Sökande, som erhållit sin förutbildning vid annat konservatorium. c) Sökande, som erhållit sin förutbildning annorstädes, t. ex. på privat väg. Som en huvudprincip anser MU böra gälla, att alla dessa tre kategorier av sökande skall kunna ha lika stora chanser att vinna inträde i musikhögskolan. Emellertid nödvändiggör de speciella förhållanden, som råder beträffande examenslinjerna för skolmusiklärare och kyrkomusiker, att man för dessa båda elevkategorier måste stipulera andra inträdesbestämmelser än för de övriga. Den nyssnämnda huvudprincipen om fri konkurrens till högskolans linjer kommer att gälla alla fall, där den sökande har ett praktiskt huvudämne (sång, ett instrument eller musikalisk satslära). För elever, som studerat vid konservatorium i ett sådant ämne, skall enligt vad som ovan sagts vitsorden från konservatoriets obligatoriska undervisningsmoment läggas till grund för inträde. Varje sökande, som icke erhållit sin utbildning vid ett konservatorium och således icke har vitsord på fullföljda kurser i obligatoriska studieämnen, skall istället vid inträdesprovet pröva i samtliga dessa vitsordsämnen samt ådagalägga kunskaper i övriga obligatoriska ämnen vid konservatoriet, som icke är vitsordsämnen. Resultaten av dessa icke-konservatorieelevers prestationer värderas därvid med vitsord enligt samma normer, som gäller vid betygssättningen av konservatorieelever. Samtidigt äger varje konservatorieelev rätt att deltaga i omprövning för att höja ett eller flera vid tidigare tidpunkt förvärvade vitsord. Konservatorieelever och övriga sökande få på så sätt lika stora möjligheter att vinna inträde i musikhögskolans linjer, eftersom gemensamma prov och bedömningsnormer lägges till grund för intagningarna. Sökande, som icke varit elev vid konservatorium och icke vinner inträde i högskolelinje, äger dock icke rätt att begära skriftlig dokumentation på de vid proven erhållna vitsorden. Varje sökande, som antages till elev eller aspirant vid musikhögskolan, skall däremot omedelbart erhålla en tentamensbok och däri få samtliga vid inträdesprovet erhållna vitsord inskrivna. Dessa allmänna bestämmelser kan emellertid icke utan vidare tillämpas på de elever, som söker till högskolelinjerna för skolmusiklärare och för kyrkomusiker. För dem måste istället andra inträdesbestämmelser gälla. I båda dessa fall har en specialisering i bestämda huvudämnesgrupper ägt rum redan under konservatorietiden, varvid samtidigt på grund av det större antalet praktiska ämnen fordringarna i vart och ett satts något lägre än för elever med endast ett huvudämne. Vidare har konservatorieeleverna på skolmusiklärarlinjen efter första studieåret genomgått ett pedagogiskt lämplighetsprov, medan kyrkomusikerna genomgått ett skärpt

218 prov vid slutet av första konservatorieåret, vid vilka prov för skolpedagogisk eller kyrkomusikalisk verksamhet uppenbart olämpliga elever kan avstängas eller rekommenderas att välja annan utbildningslinje. Slutligen måste antalet elever såväl vid inträdet till konservatoriet som vid inträdet till ifrågavarande högskolelinjer beräknas med hänsyn till det föreliggande behovet av examinerade krafter. Under sådana förhållanden skulle det vara i hög grad orättvist mot elever, som studerat vid konservatoriet i någon av dessa linjer, att ställa dem inför risken att efter flera års specialstudier, under vilken tid dessutom deras lämplighet prövats och accepterats, plötsligt vid sökandet till högskolan slås ut av sökande utifrån. På grund av de speciella kombinationerna och minskade fordringarna i huvudämnena har dessa elever vid denna tidpunkt mindre chanser än andra elevkategorier att kunna söka sig över till andra utbildningslinjer; en sådan övergång borde av dem istället ha fått företagas redan efter första konservatorieåret. MU anser därför, att man måste fastställa, att alla elever, som redan i konservatorium valt endera av examenslinjerna för skolmusiklärare eller kyrkomusiker — vare sig detta skett redan vid inträdet till konservatoriet eller senare under konservatorietiden — och som blivit godkända i föreskrivna lämplighetsprov och i övrigt uppfyller alla inträdesfordringar, skall tagas in i motsvarande linjer vid själva högskolan. Då man samtidigt måste räkna med att det antal elever, som intagits i examenslinjerna vid inträdet till konservatoriet, under de följande åren kan undergå oförutsedda förändringar (genom bortfall av elever i examenslinjerna samt övergång av elever från andra områden), kan alltid den situationen uppstå, att det vid själva högskolelinjerna föreskrivna antalet platser icke helt täckes av konservatorieeleverna. I sådana fall skall det icke täckta antalet elevplatser vid dessa högskolelinjer förklaras stå öppna för studerande, som icke erhållit sin förutbildning vid konservatorium. Vad ovan sagts rörande villkor för inträde i musikhögskolan skall dock icke utgöra hinder för elev, vilken i konservatoriet på kortare tid än i kursplanen beräknad slutfört kurser i visst eller vissa enstaka ämnen men icke avslutat samtliga till konservatoriet hörande kurser, att, före inträdet i högskolan, få ta del av undervisningen i ämnen, hörande till kursplan för högskolan. Detsamma bör gälla även då elev eljest anses kunna följa undervisningen i visst ämne i högskolan parallellt med konservatoriestudierna. Som förutsättning för konservatorieelevs deltagande i dylika kurser skall gälla, att eleven befinnes ha möjligheter att följa undervisningen i den ifrågavarande kursen samt att han anses lämpad för utbildning i den högskolelinje, till vilken kursen hör. Elev bör dock icke tillåtas avlägga prov i högskoleämne före det formella inträdet i högskolan. Ifrågavarande avsteg från principen om en gräns mellan konservatorieoch högskolestadierna är en konsekvens av att eleverna skall i viss mån

219 k u n n a fullfölja s t u d i e r n a i ett t e m p o , s o m p a s s a r d e m . Elev, s o m k a n fullg ö r a en k u r s u n d e r k o r t a r e tid ä n d e n n o r m a l a , skall icke b e h ö v a se d e n u p p k o m n a t i d s v i n s t e n n e u t r a l i s e r a d av n ö d v ä n d i g h e t e n a t t v ä n t a u n d e r en t e r m i n eller k a n s k e l ä n g r e tid p å m ö j l i g h e t a t t få s t u d e r a v i d a r e . V a d h ä r s a g t s gäller alla elever vid k o n s e r v a t o r i e t , oavsett v i l k e n h ö g skolelinje de ä m n a välja, m e n t o r d e bli a v betydelse f r a m f ö r allt för exam e n s l i n j e r n a och i s y n n e r h e t för k y r k o m u s i k e r och m i l i t ä r m u s i k d i r e k törer.

Kapitel 6. Studieplan för konservatoriet S t u d i e p l a n e n för k o n s e r v a t o r i e t ä r u p p l a g d m e d e n s t u d i e t i d p å t r e å r . S å s o m o v a n a n g i v i t s skall d o c k elev h a m ö j l i g h e t a t t fullgöra k o n s e r v a t o r i e t s k u r s e r p å k o r t a r e tid. F ö r b l i v a n d e k y r k o m u s i k e r och m i l i t ä r m u s i k direktörer torde konservatorieutbildningen i allmänhet k u n n a begränsas till t v å å r . F ö r s t a konservatorieårets obligatoriska ämnen: 1) Huvudämne: sång, instrument eller musikalisk satslära. Med vitsord. För blivande skolmusiklärare huvudämnesgruppen sång, piano och ett stråkinstrument, för blivande kyrkomusiker huvudämnesgruppen orgel och sång. 2) Kör eller orkester. Studieämne utan vitsord. Samtliga elever skall under första konservatorieåret deltaga i körsång, utom de som redan under detta år är mogna att deltaga i orkesterövningar. 3) Vokal- eller instrumentalememble (inkl. kammarmusik). Studieämne utan vitsord. Undervisningen tager sin början så snart vederbörande lärare anser eleven ha erforderliga förkunskaper. 4) Piano för alla icke-pianister, som ej har ämnet i huvudämnesgrupp. Studieämne utan vitsord. 5) Grundkurs i musik- och gehörslära. Studieämne med vitsord. Under eller vid slutet av första studieåret avlägges prov i denna grundkurs, som skall vara godkänt, innan elev får fortsätta med undervisning i musikalisk satslära. 6) Musikhistorisk litteraturorientering från ca 1700 till våra dagar. Studieämne med vitsord. Prov avlägges vid första konservatorieårets slut. 7) Hytmik. Studieämne utan vitsord. 8) Röst- och talvård samt | För alla elever, som har sång som huvud9) Uttalskurser i engelska, franska, 1 ämne eller i huvudämnesgrupp. italienska och tyska \ Studieämnen utan vitsord. Första konservatorieårets frivilliga ämnen: Språkkurser i engelska, franska, italienska och tyska. Uttalskurser i engelska, franska, italienska och tyska.

220 Andra och tredje konservatorieårens obligatoriska ämnen: (Samtliga ämnen gäller båda åren, där icke annat angives.) 1) Huvudämne eller huvudämnesgrupp (se ovan). Med vitsord. 2) Kör eller orkester. Studieämne utan vitsord. 3) Vokal- eller instrumentalensemble. Studieämne utan vitsord. 4) Piano för alla icke-pianister, som ej h a r detta ämne i huvudämnesgrupp. Studieämne utan vitsord. 5) Orgel för skolmusiklärare, vilka icke avlagt kyrkomusikalisk examen eller eljest har tillräckliga färdigheter däri. Studieämne med vitsord. 6) Fortsättningskurs i musik- och gehörslära. Studieämne med vitsord. 7) Musikalisk satslära, omfattande harmonilära inkl. harmoniska gehörs- och improvisationsövningar, satsregler och harmonisk analys; generalbaslärans elementa, elementär kontrapunkt. Studieämne med vitsord. 8) Grundkurs i formlära, ettårig kurs, lämpligen förlagd till sista konservatorieåret. Studieämne med vitsord. 9) Föreläsningar i allmän och svensk musikhistoria. Studieämne med vitsord. För blivande skolmusiklärare är detta ämne frivilligt. Obligatoriskt skall för dem i stället ingå akademiska studier i musikforskning för minst två betyg i fil. kand. 10) Instrumentkännedom: översikt över de numera brukliga instrumentens byggnad, omfång, notering etc. samt historia. Enlerminskurs. Studieämne utan vitsord. 11) Akustik, kurs I: tonernas fysikaliska egenskaper, klangfärger, tonsystemets struktur, skalsystem, beräkning av intervall, intonationsproblem. Enlerminskurs. Studieämne utan vitsord. 12) Röst- och talvård för alla elever med sång som huvudämne. Enterminskurs under andra året. Studieämne utan vitsord. 13) Uttalskurser i engelska, franska, italienska och tgska. Dessa kurser är obligatoriska för alla, som h a r sång som huvudämne, samt för dem som ämnar söka inträde i någon av musikhögskolans examenslinjer, i vilka sång ingår. För dem som har skolbetyg i något språk bortfaller motsvarande uttalskurs. Studieämne utan vitsord. Frivillig undervisning under andra och tredje konservatorieåren: Språkkurser i engelska, franska, italienska och tyska. Uttalskurser i engelska, franska, italienska och tyska. Rytmik. Akustik, kurs II, omfattande rumsakustikens och ljudöverföringsteknikens elementära grunder. Föreläsningar i allmän psykologi, motsvarande den obligatoriska kursen för musikhögskolans pedagogiska linjer. Kortare kurs i metoder för notframställning. Övriga fakultativa kurser och föreläsningsserier. Till viss högskolelinje h ö r a n d e kurser i fall som avses å sid. 218. Timplansöversikt för konservatoriet. För att ge e n k o n k r e t bild a v s t u d i e r n a s o m f a t t n i n g vid k o n s e r v a t o r i e t enligt de h ä r a v MU f ö r e s l a g n a s t u d i e p l a n e r n a h a r u t a r b e t a t s ett förslag till t i m p l a n , i v i l k e n a n t a l e t t i m m a r ä r b e g r ä n s a t p e r elev och v e c k a .

221 Det t o t a l a a n t a l e t v e c k o t i m m a r / e l e v k o m m e r a t t v a r i e r a n å g o t för olika e l e v k a t e g o r i e r . D e n l ä g s t a siffran k o m m e r a t t g ä l l a d e m s o m e n d a s t h a r p i a n o s o m h u v u d ä m n e . D e n h ö g s t a siffran u p p n å s a v elever vid e x a m e n s linjer m e d flera h u v u d ä m n e n . B e r ä k n i n g e n ä r självfallet g j o r d u t e s l u t a n d e p å de o b l i g a t o r i s k a ä m n e n a ; d o c k b o r t s e s f r å n u t t a l s k u r s e r n a . År 1 ( p r o v a r ) : H u v u d ä m n e

(sång

År 2: el.

i n s t r u m e n t )

År 3: 1 vt.

För blivande skolmusiklärare sång (2 x V-2 vt.), piano (% vt.) och stråkinstrument (% vt.) = 2% vt. För blivande kyrkomusiker orgel (1 vt.) och sång (2 x V2 vt.) = 2 vt. Körsång iy 2 vt.

O r k e s t e r

vt.

eller

K ö r s å n g

IV2 vt.

V o k a l - el. i n s t r u m e n t a l e n s e m b l e . Deltagande häri kommer icke att bli regelbundet fördelat över studietiden men torde kunna uppskattas till ca ¥2 vt. I flertalet fall kommer detta endast att gälla a n d r a och tredje konservatorieåren. P i a n o s o m s t u d i e ä m n e för alla icke-pianister som ej har ämnet i huvudämnesgrupp % vt. 3 Orgel för vissa skolmusiklärare /4 vt. Grundkurs i musik- och gehörslära (gruppunderv. 2 x % vt.) = 1 % vt.

Fortsättningskurs i musik- och gehörslära, (gruppundervisn.)

Musikalisk satslära 2 vt.

1 vt.

Musikalisk satslära 1 vt. Grundkurs 1 vt.

i

formlära

Musikhistorisk litteraturorientering 2 vt.

Föreläsningar i allmän och svensk musikhistoria (2 x % vt.) = IV2 vt. (Frivilligt för blivande skolmusiklärare.)

Rytmik 2 vt.

Vid valfri tidpunkt under andra (eller tredje) konservatoriåret deltagande i enterminskurser i a) Instrumentkännedom 1 vt. b) Akustik, kurs I %, vt.

Obligatoriska ämnen för elever i solosång samt för blivande skolmusiklärare och kyrkomusiker: Röst- och talvård. TreUttalskurser i engelska, franska, italienska och tystermiiiskars 1 vt. ka. Enterminskurser om 10 timmar i vartdera av språken. U n d e r första k o n s e r v a t o r i e å r e t blir d e t t o t a l a a n t a l e t v e c k o t i m m a r för elev u t a n f ö r e x a m e n s l i n j e r n a m i n i m u m 8, m a x i m u m IOV4, för elev i exam e n s l i n j e m i n i m u m 103/4, m a x i m u m HV4. U n d e r a n d r a och t r e d j e k o n s e r v a t o r i e å r e n b l i r d e t t o t a l a a n t a l e t veckot i m m a r för elev u t a n f ö r e x a m e n s l i n j e r n a m i n i m u m 8V4, m a x i m u m 10*/4» för elev i e x a m e n s l i n j e m i n i m u m 8V4, m a x i m u m IOV4.

222 Vitsord gällande konservatorieutbildningen. Efter genomgång av konservatorieutbildningen erhåller varje elev efter avlagda prov följande fem (eller sex) vitsord, vilka inskrivas i tentamensbok: 1) Huvudämne: sång, instrument eller musikalisk satslära. För blivande skolmusiklärare huvudämnesgruppen sång, piano och ett stråkinstrument, för blivande kyrkomusiker huvudämnesgruppen orgel och sång. 2) Orgel (för skolmusiklärare). 3) Gehörs- och musiklära. 4) Musikalisk satslära. 5) Formlära. 6) Musikhistorisk litteraturorientering samt allmän och svensk musikhistoria. I tentamensboken noteras vidare deltagande i övriga obligatoriska studieämnen samt, om elev så önskar, deltagande i frivillig undervisning.

Kapitel 7. Kommentarer rörande konservatoriets undervisning och studieämnen De obligatoriska studieämnena vid den nuvarande KMH. För att ge en bakgrund till MU:s förslag såväl rörande studieplanen för konservatoriet som rörande det innehåll, de olika studieämnena bör givas, skall här lämnas en kortfattad översikt över den nuvarande undervisningens uppläggning och innehåll i de obligatoriska studieämnena vid KMH. Alla elever erhåller omedelbart efter inträdet i KMH en grundkurs i musikoch gehörslära. Ämnet är ej vitsordsämne. En fastställd standard beträffande fordringarna finns endast i examensklasserna, där undervisningen är tvåårig. För övriga elevkategorier är den normalt ettårig men kan utsträckas till längre tid, om läraren finner det nödvändigt eller elev så önskar. När läraren anser eleven mogen därför, eller senast under andra året vid musikhögskolan, börjar undervisningen i harmonilära. För elever i examensklasser börjar dock denna undervisning redan omedelbart efter inträdet i läroanstalten. Vad instrumentaloch vokalsolister beträffar, bedrives studierna i harmonilära under i genomsnitt fyra terminer. Studiernas längd blir delvis beroende av vederbörandes studietempo samt av tillgången på platser hos lärarna i ämnet. I examensklasserna sker undervisningen i harmonilära efter en fastare plan med prov för särskilt vitsord i sikte. Undervisningen sker huvudsakligen efter den s. k. stegläran (i överensstämmelse med framställningssättet i A. Bergensons harmonilära). På sista åren har också modifierade former av funktionslära introducerats. Tyngdpunkten i undervisningen ligger i båda fallen vid fullgörandet av skriftliga uppgifter, från enkel fyrstämmig sats och koralharmonisering till figurerad sats, modulationer och ackompanjemang av givna melodier. Kontrapunkt förekommer såsom obligatorisk kurs utan vitsord för musiklärare (2 terminer) och organister (2—3 terminer) samt kan dessutom väljas som huvudämne. Sökande till kompo-

223 sitionsklassen skall ådagalägga vissa kunskaper i kontrapunkt men erhåller ej särskild undervisning i detta ämne. Formlära är ett relativt nytt ämne vid KMH. Undervisningen är obligatorisk för blivande skolmusiklärare och kyrkomusiker (ej vitsordsämne), frivillig för övriga elevkategorier. Framställningen i ämnet är kortfattad och omfattar huvudsakligen en översikt över de under de senaste 250^ åren mest brukade formtyperna; musikillustrationerna tjänar i detta ämne i någon mån också syftet att ge en viss litteraturorientering. Självfallet beröres formhistoriska frågor också inom ramen för den musikhistoriska undervisningen. I musikhistoria förekommer en ettårig allmän föreläsningsserie för samtliga elever samt särskilda seminarier (kollegier) för de blivande musiklärarna. Ämnet är vitsordsämne endast för dem som ämnar avlägga musiklärarexamen. Som särskilda ämnen finnes icke upptagna musikestetik, akustik och musikalisk litleralurkännedom (repertoarkännedom). Instrumentkännedom förekommer endast i blygsam omfattning för musiklärare och militärmusikdirektörer. Ett specialämne av vikt för de blivande musiklärarna är metodik (kompletterad med hospitering och övningsundervisning). För blivande organister må särskilt nämnas examensämnet orgelkännedom. Andra studieämnen inom KMH:s nuvarande undervisningsplan är rytmik, talteknik och röstvård, språk- och uttalskurser i engelska, franska, italienska och tyska samt ett antal speciella ämnen inom operaskolans ram. Undervisningsämnen enligt MU:s förslag. Det ingår icke i MU:s uppgifter att i detalj försöka formulera föreskrifter för undervisningens innehåll och uppläggning i alla dessa delämnen. Då innehållet i denna undervisning emellertid är av den allra största betydelse för den högre musikutbildningen i vårt land och på olika sätt, direkt eller indirekt, kommer att återverka på hela musikkulturen och musikundervisningen i dess olika förgreningar, anser MU det dock vara av största vikt, att undervisningen i hithörande ämnen erhåller en så allsidig och modern utformning som möjligt. Följande kommentarer rörande de enskilda undervisningsämnena — formulerade på grundval av såväl inhemska som utländska erfarenheter — avser att utöver de ovan i kap. 2 framlagda allmänna synpunkterna ange vissa riktninjer för det framtida utformandet av ett mera detaljerat undervisningsprogram. Undervisningen i huvudämnen. Den praktiska undervisningen i de enskilda huvudämnena torde böra bedrivas efter i stort sett samma linjer som nu sker. MU vill i detta sammanhang blott understryka vikten av att den repertoar, som läggs till grund för undervisningen, blir så rikhalig som möjligt, så att den icke negligerar eller utesluter någon viktig tidsepok, vare sig äldre eller nyare, vidare att den, så långt det är möjligt, inskränker på sådant övningsstoff, som är av sekundärt musikaliskt värde till förmån för musik med verklig konstnärlig halt. En god metod för att ge eleverna tillfälle att stifta bekantskap med repertoar utöver den, de själva aktivt sysslar med, och därutöver ge dem tillfälle att studera tekniska och pedagogiska problem är att avdela ett visst antal lektionstimmar per studieår och elev till gemensamma lektioner per vecka. Detta förfaringssätt har med utomordentligt gott resultat tillämpats såväl utomlands som vid KMH. Vid vissa utländska läroanstalter gäller t. o. m., att samtliga elever i en viss

224 huvudämnesklass skall närvara vid samtliga lektioner. MU avråder dock från så rigorösa bestämmelser, enär ett dylikt förfarande alltför mycket måste inkräkta på elevernas egen studietid. Däremot bör en lämplig avvägning mellan enskilda lektioner (normalt en timme per vecka) och ett antal gemensamma lektioner kunna ske. De senare får därvid inte bara fungera som uppspelningar, utan måste bibehålla karaktären av undervisning. Detta gäller för huvudämnesundervisnin^en såväl i konservatoriet som i musikhögskolelinjerna. 1 några huvudämnen bör obligatoriskt ingå viss undervisning på närstående biinstrument. Framför allt är detta av vikt beträffande violinisterna, vilka inom ramen för sin utbildning också måste beredas tillfälle att syssla med altfiolspel. Likartat är förhållandet mellan flöjt och piccolaflöjt, oboe och engelskt horn, klarinett och basklarinett m. fl. Genom det föreslagna inrättandet av en hogskolelinje för gammal musik kan vidare givas tillfälle för stråkinstrumentalister att spela på violiner med originalmensur och med äldre stråktyp samt på gambafamiljens instrument, för flöjtister att spela blockflöjt och konisk traversflojt, for pianister och organister att spela cembalo och klavikord. Slutligen bör samtliga elever med piano som huvudämne utöver deltagande i ensembrespel (kammarmusik) ha möjlighet att erhålla särskild instruktion och särskilda övningstillfällen i ackompanjemang av vokalsolister. Beträffande musikalisk satslära som huvudämne, se vidare behandlingen av musikhögskolelinjen i komposition nedan. Piano som studieämne föeslås av MU gälla alla elever vid konservatoriet, som icke har piano som huvudämne. MU är medveten om att det finns vissa praktiska erfarenheter, som talar emot att göra detta ämne obligatoriskt. Det förekommer, att många utpräglat solistiska begåvningar i sång, på ett stråk- eller ett blåsinstrument har ett mycket bristfälligt intresse och sinne for pianospel och fördenskull trots regelbunden undervisning gör klena framsteg. I många fall beror det otillfredsställande resultatet säkerligen på att eleverna saknat tillgång till instrument att öva på. Denna olägenhet upphör i och med att planerad nybyggnad för musikhögskolan kommer till stånd. Denna skall komma att innehålla erforderligt antal överspelningsrum med piano, som kan ställas till elevernas disposition. MU vill emellertid även ifrågasätta, om inte ovannämnda erfarenheter delvis beror på att pianoundervisningen för dessa kategorier icke erhållit den mest ändamålsenliga utformningen. Det kan icke vara meningen att begära ens blygsamma rent pianistiska färdigheter av samtliga elever. Däremot har de alla uppenbarligen praktisk nytta av en viss förtrogenhet med pianot. Dels är det nödvändigt, för att de skall kunna tillgodogöra sig undervisningen i musikalisk satslära, liksom över huvud taget för att på ett konkret sätt kunna studera flerstämmig sats, såväl gehörsmässigt som teoretiskt, dels bor varje musiker under sitt övnings- och repetitionsarbete med hjälp av piano på egen hand kunna tränga in i hela det musikverk, han studerar, och inte uteslutande vara hanvisad till sin egen solostämma eller sitt eget parti, vars konstnärliga utformning oavbrutet måste ställas i relation till förloppet i samtliga stämmor som en helhet. Därmed är också de främsta målsättningarna för undervisningen i piano som studieämne för icke-pianister angivna. Det ankommer på läraren att tillse, att anteckning icke införes i tentamensbok, därest eleven icke inhämtat nöjaktiga färdigheter. Kör, orkester och ensemble. De kollektiva övningarna i kor, orkester ocli ensemble är såväl i konservatoriet som på högskolelinjerna ett viktigt moment i undervisningen, som måste få en ändamålsenlig och effektiv utformning. Då det här i viss utsträckning är fråga om en för båda stadierna gemensam verksamhetsform, skall själva organisationen av kör-, orkester- och ensembleverk-

225 samheten vid läroanstalten, inklusive körer, orkestrar m. m. som övningsobjekt vid dirigeringsövningar behandlas i ett sammanhang, se nedan kap. 9. Vid själva konservatoriet bör som grundstomme till körverksamheten fungera en stor elevkår, i vilken normalt alla elever skall deltaga, som har körsång som obligatoriskt studieämne och alltså icke deltager i orkesterspelning. Blir antalet konservatorieelever mycket stort, torde man få överväga att dela upp den stora elevkören i två körer; här finns dock också den utvägen, att vissa särskilt långt komna elever flyttas över till någon av högskolans specialkörer. Konservatorieelevernas orkesterövningar äger i första hand rum i en särskild konservatorieorkester, här och i det följande kallad B-orkestern, vilken skall fungera som en förskola till elevorkestern vid högskolelinjerna, vilken kallas A-orkestern. Konservatorieeleverna skall, så snart de har tillräckliga färdigheter, kunna flyttas upp från B- till A-orkestcrn. B-orkestern bör sysselsättas med jämförelsevis lätt repertoar, och ur den bör kunna sammanställas mindre ensembler för skilda pedagogiska behov. Denna orkester eller delar av densamma bör sålunda i viss utsträckning kunna stå till förfogande som övningsobjekt för elever, som har orkesterdirigering som biämne, främst blivande skolmusiklärare ocli kyrkomusiker. Ensembleövningar, vokala, instrumentala och blandat vokal-instrumentala, ävensom orkesterövningar bör sättas in under konservatorietiden, så snart vederbörande lärare anser eleven mogen och lämpad därför. Beträffande elevernas deltagande i kör bör iakttagas, att sådant ej må ske i fall, där det kan vara menligt för rösten. Musik- och gehörslära. Utvecklandet och tränandet av det relativa gehöret ävensom sinnet för rytm hör till de fundamentala grundpelarna i all musikerutbildning. ML" anser, att undervisningen i detta ämne icke bör avslutas efter det första konservatorieåret, utan efter grundkursens genomgång bedrivas även under de båda följande, varvid gehörsövningar (i form av diktat, efterspelningar, a vistaprov m. m.) genom flerstämmiga exempel, såväl homofona som polyfona, tillika kan fungera som förberedelse till studiet av musikalisk satslära, omfattande både harmonilära och elementär kontrapunkt. Då 1900-talets musikskapande ställer nya och speciella fordringar på det relativa gehöret, bör den nya musikens melodik och klanger särskilt uppmärksammas i den fortsatta gehörsundervisningen under andra och tredje konservatorieåren. Första konservatorieårets grundkurs i gehörslära avslutas med ett prov, som skall vara godkänt, innan elev får fortsätta med högre kurs i gchörslära. Konservatorietidens undervisning i musik- och gehörslära avslutas med ett slutprov för erhållande av vitsord, vilket vitsord gäller för inträde i musikhögskolan. Undervisningen bör kunna ske gruppvis, förslagsvis med högst fyra elever i varje grupp. Musikalisk satslära. På grundval av erfarenheter från utländska läroanstalter och de ovan förda principiella resonemangen vill MU förorda, att undervisningen i harmonilära och undervisningen i elementär kontrapunkt sammanslås till ämnet musikalisk satslära. Undervisningen i musikalisk satslära bör taga sin början under det andra konservatorieåret (undantagsvis under det första, så snart grundkursen i musik- och gehörslära är genomgången) och fortsättas under det sista konservatorieåret för att avslutas med prov för erhållande av vitsord. I ämnet bör ingå en grundläggande orientering om de harmoniska funktionerna (i anslutning till gehörsundervisningen av samma moment), ackordlära och stämföringsregler, harmoniska improvisationsövningar, generalbaslärans elementa, modulationsövningar, elementär kontrapunkt samt harmonisk analys. Beträffande framför allt det sista konservatorieåret bör man överväga, om undervisningen i musikalisk satslära på lämpligt sätt kan differentieras — t. ex. hos olika lärare 15— 316705

226 för vissa kategorier; främst torde en sådan specialisering kunna bli aktuell för de blivande kyrkomusikerna. Undervisningen i musikalisk satslära bör till vissa delar kunna ske gruppvis, eventuellt så, att lärare dels meddelar lektioner i smärre grupper dels avdelar en eller ett par timmar i veckan för en allmän framställning i föreläsningsform. Formlära är det av studieämnena, där en sammanknytning mellan de musikhistoriska och de musikteoretiska studierna lättast kan och bör äga rum. Under förutsättning att ämnet blir en riktig och levande framställning icke endast av systematiskt åtskilda, abstrakta formschemata utan av de musikaliska krafter, som samverkar till en för varje enskilt musikverk till vissa delar typbunden men till andra delar engångsartad, organisk formgivning, hör formlära till de allra viktigaste studieämncna på undervisningsplanen. Då en dylik uppläggning av ämnet emellertid ställer mycket höga krav såväl på lärare som elever, har MU kommit till den slutsatsen, att en sådan undervisning i formlära knappast kan äga rum redan inom konservatoriet. I stället förordar MU, att konservatoriets undervisning i musikalisk satslära och i musikhistoria tills vidare endast kompletteras med en ettårig obligatorisk kurs i elementär formlära (lämpligen förlagd till det sista konservatorieåret), vari eleverna erhåller en koncentrerad framställning icke blott av vissa givna formschemata utan också av de grundläggande element och krafter i musiken, som samverkar vid formgivningen, illustrerad med exempel från skilda tidevarv. Kursen skall främst ha till uppgift att meddela sådana kunskaper, som är erforderliga, för att ämnet musikalisk satslära på högskolestadiet skall kunna utvidgas att omfatta även form- och stilstudier med tonvikt på musikalisk verkanalys. Musikalisk litteraturorientering. MU föreslår, att undervisningen i musikhistoria under det första konservatorieåret får karaktären av en musikhistorisk litteraturorientering från ca 1700 till våra dagar. Skälen härtill är två. För det första är det en ofta gjord iakttagelse, att många yrkesmusiker under sin utbildningstid så ensidigt koncentrerar sig på sitt huvudämne och den begränsade repertoar, de få tillfälle att praktiskt arbeta med, att deras orientering över konstmusikens övriga fält blir mycket bristfällig eller i varje fall ojämn. För det andra förutsätter följandet av föreläsningar i musikhistoria, som på traditionellt sätt tar sin början med antikens ocb medeltidens musik, en standard av skolförkunskaper och ett initialintresse för ämnet, som man icke kan begära av alla de ungdomar, som i 15—20-årsåldern kommer till ett musikkonservatorium för att bedriva i första hand praktiska studier. Genom den här föreslagna uppläggningen torde båda dessa olägenheter kunna elimineras. De studerande erhåller under sitt första studieår en allmän orientering över de viktigaste av tonkonstens mästare ungefär fr. o. m. Bach och Handel fram till vår egen tid och en översikt över deras produktion, rikligt belyst av musikillustrationer. Prov med vitsord bör avläggas efter första studieåret för att få deltaga i andra och tredje årskursernas föreläsningar. Efter denna elementära orientering följer fr. o. m. andra konservatorieåret en föreläsningsserie i musikhistoria på sedvanligt sätt. Allmän och svensk musikhistoria. I denna undervisning är det av vikt, att musiken själv får stå i centrum. Musikillustrationer tar emellertid tämligen mycken tid i anspråk. Att ge en fylligt illustrerad framställning av musikens historia under loppet av ett enda år är fördenskull knappast möjligt. MU har iakttagit, att sådana framställningar på vissa håll utomlands planlagts över både tre och fyra år. En så omfattande uppläggning torde här icke vara nödvändig och skulle dessutom spränga konservatoriets ram. I stället föreslår MU, att konservatoriets undervisning i musikhistoria planeras över två läsår, förslagsvis fördelad på så sätt, att under första året (andra konservatorieåret)

227 behandlas allmän musikhistoria intill ca 1800, under andra året allmän musikhistoria efter ca 1800, med rikligt tilltaget utrymme för 1900-talets musik, samt under större delen av vårterminen detta studieår den svenska musikhistorien. Det är ytterst vanligt, att en framställning av musikens allmänna historia endast dragés fram till 1900-talets hörjan med den vetenskapligt sett riktiga motiveringen, att det erforderliga perspektivet på 1900-talets musikskapande ännu saknas. Detta motiv torde dock icke i lika hög grad vara på sin plats, då det gäller en musikhistorisk framställning för blivande musikutövare. Där är det tvärtom i hög grad önskvärt, att också samtidens musikskapande och dess problem tages upp till behandling och illustrering. Undervisningen i musikhistoria bör kunna ske i föreläsningsform. Den bör i största möjliga utsträckning ske med tonvikt på de stilhistoriska aspekterna, så att framställningen oavbrutet kan anknytas till elevernas kunskaper i satslära och formlära och till deras praktisk-musikaliska erfarenheter. Inslrumentkånnedom är ett studieämne, som hittills endast förekommit för speciella elevkategorier inom KMH men som enligt MU:s uppfattning bör införas som obligatoriskt studieämne, lämpligen i form av en enterminskurs, utan prov och vitsord. Ämnet skall ha till uppgift att ge samtliga elever elementära kunskaper av musikaliskt allmänbildande art rörande de musikinstrument, som brukas i vår tid, deras byggnad, tonframbringande, tekniska möjligheter, klangliga egenarter, omfång och notering, deras bruk som solo-, ensemble- eller orkesterinstrument samt de viktigaste dragen i deras historia, det sistnämnda särskilt beträfiande sådana instrument, för vilka äldre former åter blivit aktuella i musikalisk praxis (t. ex. blockflöjt, cembalo och klavikord, gamba, luta, orgel m. fl.). Demonstrationer och lektionsbesök bör ingå i kursen. Akustik är ett studieämne, som tidigare icke förekommit vid KMH. MU vill under denna rubrik innefatta vissa studiemoment, som enligt dess uppfattning ger för varje musiker oumbärliga elementära kunskaper. Ämnet kan lämpligen delas upp i två kurser, här kallade Akustik, kurs I, och Akustik, kurs II. Kurs I bör liksom ämnet Instrumentkännedom läggas upp som en obligatorisk enterminskurs utan prov och vitsord. Den skall behandla akustikens elementa, d. v. s. tonernas fysikaliska egenskaper, klangfärgerna e t c , samt de viktigaste tonsystemens struktur med särskild hänsyn till olika former av vårt 12-tonssystem (renstämning, pytagoreisk stämning, temperatur), dess intervall och de därmed sammanhängande praktiska inlonationsproblemen. Kurs U bör vara en enterminskurs, som göres frivillig för alla elevkategorier utom elever med orkesterdirigering såsom huvudämne, för vilka denna kurs skall vara obligatorisk, utan prov och vitsord. Kursen skall omfatta rumsakustikens och ljudöverföringens elementa med särskild hänsyn till sådana fakta och problem, som har praktisk betydelse för offentliga musikaliska framföranden samt för radio och grammofon. Röst- och talvård. Alla elever, som har sång som huvudämne eller i huvudämnesgrupp, bör erhålla en anatomisk-fysiologisk och fonetisk orientering. Det är också av vikt, att eventuella fel i uttal och talröstens behandling rättas till. MU föreslår därför, att en kurs i dessa ting om förslagsvis en termin blir obligatorisk för nämnda elevkategorier. Ämnet bör fortsättas med välläsning under två terminer, varvid behandlas det föredragsmässiga i talet: frasering, betoning, talmelodi, klangfärg, tempo, uttalsformer etc. Utredningen vill garn'a' rekommendera, att ämnet utvidgas att omfatta även svstematisk träning i muntlig framställning inför klass eller annat auditorium. Undervisningen kan lämpligen meddelas i grupper om högst fvra elever och

228 kompletteras med en serie föreläsningar om talets fysiologi och hygien samt om fonetik. Kortare kurs i metoder för notframställning, se bil. 6. Rytmik. Det är enligt MU:s uppfattning önskvärt, att obligatorisk undervisning i rytmik ingår i konservatorieutbildningen. Rytmiken ger eleverna tillfälle till hälsosam kroppsrörelse i en form, som direkt ansluter sig till deras musikaliska sysselsättning. Rytmiken baseras på en samverkan mellan rytm, musik och rörelse" och har genom sin förmåga att inrikta uppmärksamheten på sambandet mellan rörelser "och rytmisk-musikaliska förlopp visat sig äga icke blott en god disciplinerande verkan utan också förmåga att motverka psykiskt betingade muskulära spänningar. Det torde icke heller vara uteslutet att i samband med rytmikundervisningen pröva de erfarenheter, som gjorts inom den moderna s. k. avspänningsterapien. Icke minst för alla de elevkategorier, som bland sina framtida uppgifter har att leda körer, ensembler eller orkestrar, är kroppsövningar av detta slag av största värde. Rytmik ingår som en del i den s. k. Jaques Dalcroze-metoden, vilken är den rytmikmetod; som är mest utvecklad och spridd. Detta system har emellertid ett vidare utbildningssyfte och innefattar även undervisning i vissa andra ämnen, såsom solfégc och improvisation. Då stoffet för undervisningen i solfége ingår i musik- och gehörslara och improvisation i musikalisk satslära vid KMH och dessa båda ämnen är obligatoriska, har utredningen föreslagit, att endast den del av Dalcroze-metoden, som utgöres av rvtmiken, skall vara obligatoriskt ämne under ett år. For de elever, som är intresserade av rytmik, bör dock möjlighet finnas att komma i åtnjutande av fortsatt, mera speciell rytmikundervisning enligt Dalcroze-metoden. Detta frivilliga deltagande bör kunna ske under ytterligare ett år. Kurser i rytmik meddelas vid Dalcroze-institut i ett flertal länder. Institutet i Stockholm har fr. o. m. budgetåret 1946/47 åtnjutit statsbidrag med 10 000 kronor årligen. Enligt kungl. brev den 14 juni 194G utgår anslaget för att anställa kvalificerad lärarpersonal och anskaffa lämplig undervisningslokal. Institutet förhyr lokal i konserthuset i Stockholm och enligt uppgift belöper sig hyran, beräknad efter 2 kr. 50 öre per tim., till omkring 1 500 kronor årligen. Vid institutet gives dels särskilda kurser i rytmik för barn och vuxna och dels kurser för utbildning av lärare. Befogenhet att utbilda lärare i Dalcrozemetoden har tilldelats instituten i Geneve, London, Paris, New York och Stockholm. Lärarutbildningen tar tre år. Elev, som förut bedrivit rytmik- eller musikstudier, kan efter prövning vinna inträde i 2:a eller 3:e årskursen. Eleven har att erlägga kursavgift med 900 kronor per år. F. n. är elevantalet i dessa kurser tio. Man torde ha att räkna med att behovet av rytmiklärare kommer att öka, i den mån rytmikundervisningen vinner insteg vid våra skolor. Det synes naturligt, att rytmiklärarna tills vidare utbildas enligt Dalcroze-metoden, då denna, sfsom förut påpekats, f. n. torde vara det mest genomtänkta systemet för rytmik. Att staten skulle helt påtaga sig ansvaret för denna utbildning och eventuellt förlägga densamma till musikhögskolan, vill MU icke förorda med hänsyn till att därigenom skulle sanktioneras ett system för rytmik, som framstår som tämligen speciellt. Det är icke lämpligt, att musikhögskolan på dylikt sätt tar direkt ansvar för ett undervisningssystem i ett ämne, där även andra lösningar är möjliga och om vars framtida utveckling intet kan förutsägas. MU anser sålunda, att utbildningen av rytmiklärare bör ske vid Dalcrozeinstitutet i Stockholm och att detta fortfarande skall intaga en självständig stall-

229 ning. I lärarkurserna skall intagas icke blott elever, vilka vid högskolan deltagit i rytmikundervisning (eventuellt också frivillig sådan), utan även andra elever. MF anser berättigat, att till Dalcroze-institutet, som bör ombildas till juridisk person, utgår statsbidrag. Detta bör dock utbyggas och särskilt inriktas på att nedbringa de dryga avgifterna för lärarutbildningen. Utredningen vill därför förorda, att, förutom nu utgående bidrag, medel beviljas med visst belopp, förslagsvis 500 kr. för varje elev, som deltar i lärarutbildningen, eller högst 5 000 kr. Anslaget skulle därigenom höjas till 15 000 kr.

Kapitel 8. Undervisningen vid musikhögskolans linjer a.

Diplomlinjer

Såsom ovan i korthet nämnts i samband med planeringen av studiegång och examensmöjligheter m. m. vid KMH, är MU av den uppfattningen, att utbildningen av orkestermusiker, solister, dirigenter och tonsättare samt musikdramatiska artister icke bör avslutas med en regelrätt examen. Varje elev, som genomgått en högskolelinje, skall ha rätt att efter vissa prov i föreskrivna ämnen kunna få skriftligen dokumenterat, att han med framgång bedrivit vissa högre musikstudier och förvärvat föreskrivna färdigheter och kunskaper. Ifråga om de nyssnämnda fem kategorierna föreslår MU inrättandet av diplom. Dessa diplom skall, som "tidigare framhållits, icke innehålla graderade vitsord utan formuleras som ett intygande av att eleven följt undervisningen i högskolans diplomlinje och därvid fullgjort godkända prov i alla de till linjen hörande ämnen, i vilka prov skall äga rum, samt att han därför av KMH förklaras skickad för den musikaliska verksamhet, som utbildningen avser. Detalj formuleringen av dessa diplom torde i övrigt få överlåtas åt högskolans ledning. Tidigare har emellertid också framhävts, att införandet av kurser med fastställt innehåll och prov för erhållande av vitsord bl. a. skett för att undvika, att de studerande negligerar något ämne och måhända lämnar läroanstalten med ofullständiga och okontrollerade kunskaper. Den här skisserade utformningen av diplomen lägger inte heller något hinder i vägen för upprätthållandet av dylika fordringar även inom diplomlinjerna. Även där bör såväl i huvudämnen som i vissa obligatoriska studieämnen krävas prov och vitsord, ehuru de senare icke specificeras i själva diplomet. Vitsorden noteras istället på föreskrivet sätt i elevens tentamensbok. Elev, som efter att ha avlagt diplom söker över till examenslinje inom högskolan (t. ex. orkestermusiker, som önskar avlägga högre musikledarexamen eller militärmusikdirektörsexamen), kan då direkt få vitsorden från studierna vid diplomlinjen överförda till examensbetyget i alla de ämnen, i vilka examensfordringarna ej föreskriver fortsatta studier.

230 1 a) Högskolelinje för u t b i l d n i n g av o r k e s t e r m u s i k e r . S å s o m f r a m h å l l i t s i fråga o m d e n h ö g r e m u s i k u t b i l d n i n g e n s a l l m ä n n a m å l s ä t t n i n g a r och i n n e h å l l , t a l a r å t s k i l l i g a f a k t a för ö n s k v ä r d h e t e n a v e n d i f f e r e n t i e r i n g m e l l a n u t b i l d n i n g e n av o r k e s t e r m u s i k e r och av solister. I själva v e r k e t ä r a n t a l e t u t p r ä g l a t solistiska b e g å v n i n g a r l i k s o m m ö j l i g h e t e r n a för d e s s a a t t i e g e n s k a p av solister h ä v d a sig och f i n n a s i n u t k o m s t i n o m l a n d e t s g r ä n s e r t ä m l i g e n b e g r ä n s a d e . S a m t i d i g t är b e h o v e t av väl k v a l i f i c e r a d e o r k e s t e r m u s i k e r m y c k e t s t o r t och k o m m e r m e d all s a n n o l i k h e t a t t bli ä n n u s t ö r r e u n d e r d e n n ä r m a s t e f r a m t i d e n . De o r k e s t r a r , det h ä r i första r u m m e t gäller a t t sörja för, ä r s y m f o n i o r k e s t r a r n a i S t o c k h o l m , Göteborg, M a l m ö , H ä l s i n g b o r g , N o r r k ö p i n g och Gävle, av vilka de t r e s i s t n ä m n d a enligt M U : s förslag b e r ä k n a s få e n v ä s e n t l i g t ökad n u m e r ä r , vidare hovkapellet samt Radiotjänsts orkester. O r k e s t e r m u s i k e r n a i n t a r e n c e n t r a l s t ä l l n i n g i m u s i k l i v e t m e d ett stort d e l a n s v a r för d e t offentliga k o n s e r t l i v e t . D e r a s a r b e t e ä r o c k s å i v å r a d a g a r s y n n e r l i g e n k r ä v a n d e och f ö r u t s ä t t e r en o m s o r g s f u l l u t b i l d n i n g . N ä r MU m e d sitt förslag o m e n s ä r s k i l d u t b i l d n i n g s l i n j e för o r k e s t e r m u s i k e r delvis skiljer d e n n a linje f r å n d e n egentliga s o l i s t u t b i l d n i n g e n , s k e r det f r a m f ö r allt i a v s i k t a t t ge de s t u d e r a n d e en u t r u s t n i n g , s o m är s ä r s k i l t a v p a s s a d m e d h ä n s y n till en f r a m t i d a v e r k s a m h e t s o m o r k e s t e r m u s i k e r . D e n n a u t b i l d n i n g k o m m e r enligt M U : s s t u d i e p l a n e r a t t i n k l u s i v e k o n s e r v a t o r i e u t b i l d n i n g e n t a g a n o r m a l t fyra å r . Åtskilliga s t u d i e m o m e n t ä r e m e l l e r t i d g e m e n s a m m a ined u t b i l d n i n g s l i n j e n för solister, och d e b l i v a n d e o r k e s t e r m u s i k e r , s o m så ö n s k a r , skall efter a v l ä g g a n d e av p r o v för o r k e s t e r d i p l o m k u n n a f o r t s ä t t a m e d e n solistisk v i d a r e u t b i l d n i n g . Studieplan. S t u d i e r n a vid m u s i k h ö g s k o l a n s u t b i l d n i n g s l i n j e för o r k e s t e r m u s i k e r p å g å r n o r m a l t ett, m a x i m a l t t v å å r . F ö r u t s ä t t n i n g för i n t r ä d e i l i n j e n ä r g e n o m g å n g av n o r m a l t t r e å r i g k o n s e r v a t o r i e u t b i l d n i n g m e d g o d k ä n d a p r o v enligt o v a n eller m o t s v a r a n d e k u n s k a p e r f ö r v ä r v a d e a n n o r s t ä d e s . Beträffande i n t r ä d e s p r o v till d e n n a och övriga l i n j e r vid m u s i k h ö g s k o l a n , se o v a n . F ö l j a n d e ä m n e n ä r obligatoriska (samtliga kurser normalt ettåriga): 1) Huvudämne: ett orkesterinstrument med tillhörande biinstrument. 2) Orkesterspelning. 3) Deltagande i kammarmusikövningar. 4) Fortsättningskurs i musikalisk satslära. 5) Repertoarkännedom inklusive textkritik i huvudämnet. 6) Stillära och uppförandepraxis. S o m frivilliga ämnen rekommenderas: Piano som studieämne. (Detta ämne har varit obligatoriskt under konservatorietiden.) Musikestetik. Språkkurser.

231 För erhållande av orkesterdiplom skall prov enligt fastställda fordringar avläggas i följande ämnen och vitsord införas i tentamensboken: 1) Huvudämne: ett orkesterinstrument med biinstrument; (se kommentaren nedan samt kap. 7). 2) Orkesterspelning. (Beträffande provet i detta ämne se kommentaren nedan.) 3) Musikalisk satslära (kommentar se under 5). 4) Stillära och uppförandepraxis (kommentar se under 5). Orkesterdiplomet bör i anslutning till de allmänna riktlinjerna ovan ange, att examinanden följt studierna i samtliga i linjen ingående obligatoriska ämnen samt avlagt godkända prov i nyssnämnda fyra ämnen och därigenom visat sig besitta nödiga kvalifikationer som orkestermusiker. Studerande, som så önskar, skall kunna avlägga orkesterdiplom i mer än ett huvudämne. Förslag till timplan till högskolelinjen för orkestermusiker: Huvudämne 1 vt. Orkesterspelning 7 vt. Kammarmusik, i genomsnitt 1 vt. Fortsättningskurs i musikalisk satslära 1 vt. Repertoarkännedom 1 vt. Stillära och uppförandepraxis 1¥J vt. Antalet veckotimmar/elev blir normalt 1 2 J J . Kommentar till stadieplanen (beträffande vissa med övriga diplomlinjer gemensamma studieämnen, se s. 24(5 f.). Huvudämne. Såsom huvudämne för blivande orkestermusiker kan väljas ett i en modern symfoniorkester ingående stråk- eller blåsinstrument. Dessutom bör inom högskolelinjen finnas tillgång till utbildning på samtliga till slagverket hörande instrument. I de fall det till ett orkesterinstrument hör ett biinstrument (viola till violin eller omvänt, piccolaflöjt till flöjt, basklarinett och saxofon till klarinett, engelskt horn till oboe etc), skall utbildning även på ett biinstrument ingå. Vad repertoaren beträffar bör den självfallet väljas på ett pedagogiskt ändamålsenligt sätt, som främjar såväl den tekniska skolningen som den musikaliska orienteringen. Dock bör denna undervisning icke ensidigt inriktas på ett tidsödande, avslipat instuderande av virtuosa och krävande solistiska verk (solokonserter o. dyl.), som snarast hör den solistiska utbildningen till. Istället bör undervisningen främst eftersträva att ge varje elev god förtrogenhet med litteratur från skilda tidevarv för resp. instrument (inklusive sonat- och kammarmusikrepertoar) samt kunna inbegripa studiet av valda, särskilt krävande partier ur orkesterlitteraturen för instrumentet ifråga. Orkesterspelning. Deltagandet i orkesterövningar är för elever i högskolelinjen för orkestermusiker ett ämne av största vikt. Organisationen av de vid konservatoriet och högskolelinjerna förekommande gemensamma övningarna i kör och orkester behandlas utförligare nedan, se kap. 9. Den föreslagna A-orkestern är avsedd att vara en skola för blivande orkestermusiker. I denna orkester skall samtliga elever vid denna linje deltaga. Dessutom bör även långt komna elever i konservatoriet i varje fall under sitt sista konservatorieår kunna flyttas upp från B-orkestern till A-orkestern. I A-orkcstcrn skall genomgås en så rikhal-

tig repertoar som möjligt under en erfaren dirigents ledning. För att ge detta orkesterarbete önskvärd bredd föreslår MU, att antalet repetitionstimmar per vecka böjs från nuvarande fem till sju. MU bar ovan förordat, att orkesterspelning skall vara studieämne med prov. Mot detta förslag kan invändas, att det är myckel vanskligt att anordna tillförlitliga prov i ett ämne som detta. Samtidigt är emellertid just ett sådant prov särskilt önskvärt, eftersom orkesterspelningen mer än något annat ämne mom linjen direkt avser de studerandes framtida yrkesmässiga sysselsättning. Ml anser det icke beller uteslutet, att sådana prov kan anordnas. De bör lämpligen få ungefär samma utformning som de prov, som numera brukar anordnas vid intagning av nva musiker i en symfoniorkester. Särskilt ifråga om blåsare har det härvid visat sig fördelaktigt att låta provet eller del därav försiggå i orkester. Ett a vista-prov bör under alla förhållanden ingå. Vidare bor vid bedömandet av proven i orkesterspelning särskild hänsyn tagas till den uppfattning ledaren för A-orkestern kunnat få om vederbörande elev under studietidens lopp. Enligt MU:s uppfattning borde man också överväga, huruvida det kan vara lämpligt att före orkesterdiplomprovets avläggande bereda eleverna tillfälle till en kortare tids praktikanttjänstgöring, eventuellt såsom vikarie eller extra forstärkning i en större orkester. I b ) Högskolelinje för utbildning av dirigenter. Här avses endast specialutbildningen av yrkesdirigenter; beträffande utbildningen i kör- och orkesterdirigering för skolmusiklärare, kyrkomusiker m. fl. examenskategorier, se nedan under respektive examensHnjer. På orkesterdirigenten vilar i våra dagars musikliv ett stort ansvar, både konstnärligt och organisatoriskt. Han är icke endast ledare av musikaliska framföranden; han har i regel också viss insyn och bestämmanderätt ifråga om repertoarval vid den orkesterinstitution, där han verkar. Dessutom är han arbetsledare. De fordringar, som ställes såväl på hans personliga och musikaliska egenskaper som på hans utbildning, måste därför vara höga. Specialutbildningen av yrkesdirigenter bör fördenskull föregås av en grundlig praktisk-musikalisk och musikaliskt allmänbildande utbildning och se som sin främsta uppgift att därutöver ge förtrogenhet med orkester och orkesterrepertoar samt en grundlig teknisk skolning i dirigerandets konst. För inträde till utbildningslinjen för yrkesdirigenter anser MU att man bör kunna kräva avlagt diplom eller avlagd examen vid någon av musikhögskolans övriga linjer. Dispens från detta krav bör dock kunna beviljas i enstaka fall, exempelvis för tonsättare, som kan uppvisa motsvarande kunskaper. Sökande, som icke genomgått konservatorie- och musikhögskoleutbildning, skall uppvisa goda kvalifikationer i något huvudämne (sång, instrument eller komposition), övriga kunskaper, motsvarande konservatoriets och någon av diplom- eller examenslinjernas obligatoriska kur-

233 ser, s a m t a l l m ä n k o n s t n ä r l i g m o g n a d . Det är d e s s u t o m ö n s k v ä r t , a t t sök a n d e h a f t tillfälle a t t syssla m e d ett s t r å k i n s t r u m e n t . F ö r elever i s p e c i a l l i n j e n för y r k e s d i r i g e n t e r gäller m e d a n d r a ord, a t t s t u d i e r n a i ett p r a k t i s k t h u v u d ä m n e s a m t i de m u s i k t e o r e t i s k a och m u s i k h i s t o r i s k a s t u d i e ä m n e n a i h u v u d s a k k a n b e t r a k t a s som a v s l u t a d e . D e n g e n o m s n i t t l i g a s t u d i e t i d e n vid d e n n a linje h a r b e r ä k n a t s till t r e år, m a x i m a l t fyra å r . F ö r vissa k a t e g o r i e r , f r a m f ö r allt de som t i d i g a r e avlagt e x a m e n , v a r i b å d e s å n g m e d r ö s t - och t a l v å r d s a m t k ö r d i r i g e r i n g i n g å r , torde studietiden u t a n svårighet k u n n a väsentligt förkortas. Studieplan. H ä r l i k s o m a n n o r s t ä d e s skall n a t u r l i g t v i s d e n generella f ö r e s k r i f t e n gälla, a t t v a r j e s t u d e r a n d e h a r r ä t t a t t få g e n o m g å prov, så s n a r t h a n avs l u t a t s t u d i e r n a i ett visst ä m n e . I de fall, eleven h a r u t m ä r k t specialbeg å v n i n g eller s ä r s k i l t goda f ö r k u n s k a p e r , k a n alltså s t u d i e t i d e n i vissa ämnen förkortas. F ö l j a n d e ä m n e n är obligatoriska: 1) Orkesterdirigering. Huvudämne. Undervisning skall normalt taga sin början andra studieåret och i varje fall först efter godkänt prov i kördirigering. 2) Kördirigering för alla elever, som icke haft detta ämne i tidigare avlagd examen. Normalt ettårig kurs under första studieåret. 3) Avancerad gehörskurs (specialkurs för dirigenter). Normalt ettårig. 4) Fortsättningskurs i musikalisk satslära (tvåårig) för dem som icke har ämnet i tidigare avlagt diplom eller examen. 5) Akustik, kurs II. Enterminskurs. (i) Instrumentkännedom, högre kurs. Normalt tvåårig kurs. 7) Instrumentation. Normalt tvåårig kurs. 8) Partiturlåsning och -spelning. Ettårig kurs under första studieåret. 9) Slillära och uppjörandepraxis. Ettårig kurs. 10) Musikestetik. Ettårig kurs. 11) Sång samt röst- och talvård. En elementär utbildning under första studieåret som komplement till ämnet kördirigering. Gäller endast för de elever, som icke haft dessa ämnen i tidigare avlagd examen. 12) Stråkinstrument (endast för elever, som icke tidigare åtnjutit undervisning däri). 13) Psykologi och pedagogik. Som frivilliga

ämnen rekommenderas:

Rytmik. Språkkurser. F ö r e r h å l l a n d e av dirigentdiplom s k a l l p r o v enligt f a s t s t ä l l d a f o r d r i n g a r a v l ä g g a s i följande ä m n e n och v i t s o r d i n f ö r a s i t e n t a m e n s b o k : 1) O r k e s t e r d i r i g e r i n g . 2) K ö r d i r i g e r i n g . 3) M u s i k a l i s k s a t s l ä r a . 4) I n s t r u m e n t a t i o n . 5) Stillära och u p p f ö r a n d e p r a x i s .

234 Studierna inom linjen för yrkesdirigenter bör lämpligen kunna läggas upp tämligen fritt på så sätt, att eleven får möjlighet att fullgöra de föreskrivna kurserna i den följd, som han finner mest ändamålsenlig. Följande skiss till timplan är endast att betrakta som ett av flera tänkbara alternativ : År 1: kr 2: År 3: Kördirigering (ettårig Orkesterdirigering 2 vt. samt närvaro vid repetikurs) V/2 vt. tioner med A-orkestern. Partiturläsning och Akustik, kurs II (enter-spelning (ettårig kurs) minskurs) 1 vt. 1 vt. Avancerad gehörskurs Stillära och uppföran(normalt ettårig) 1 vt. depraxis Vx vt. (Ev. fortsättningskurs i musikalisk satslära 1 vt.) Instrumentkännedom 1 vt. Musikestetik K vt. Sång 1 vt. samt röstInstrumentation 1 vt och talvård (treterminskurs 1 vt.). :5 vt S t r å k i n s t r u m e n t i Psykologi och pedagogik 2 vt. Under första studieåret rekommenderas närvaro vid orkesterrepetitioner eller ev. deltagande i orkesterspelning ca 3 vt. Antalet veckotimmar/elev kommer inom denna linje att variera beroende av hur mycken tid, som åtgår för närvaro vid orkesterrepetitioner. Om denna uppskattas till i genomsnitt 3 vt., blir antalet under första och andra studieåren maximum 10K vt. och under tredje året maximum Vk vt. Detta jämförelsevis låga antal schemabundna undervisningstimmar torde medge önskvärd frihet för de blivande dirigenterna att på egen hand bedriva de partiturstudier, skaffa sig den repertoarorientering och dessutom den allmänna humanistiska beläsenhet, som måste ingå i hans konstnärliga utrustning. Diplomet i orkesterdirigering bör erhålla samma allmänna karaktär som diplomet vid linjen för orkestermusiker. Till följd av bestämmelsen, att sökande till dirigentlinjen normalt bör ha förvärvat diplom eller examen vid någon av högskolans övriga linjer eller kunna förete motsvarande färdigheter och kunskaper, är MU av den uppfattningen, att diplomproven för eleverna i dirigering huvudsakligen skall kunna begränsas till själva huvudämnet, orkesterdirigering. Detta prov bör i gengäld få en bred och

235 allsidig u p p l ä g g n i n g . MU föreslår, a t t följande m o m e n t skall i n g å i dirigeringsprovet: 1) D i r i g e r i n g av ett u n d e r l ä r a r e n s l e d n i n g i n s t u d e r a t o r k e s t e r v e r k (eller s a t s ) . 2) S j ä l v s t ä n d i g i n s t u d e r i n g och d i r i g e r i n g av m i n s t ett o r k e s t e r v e r k (eller s a t s ) , v a r o m eleven e r h å l l i t uppgift viss f ö r e s k r i v e n k o r t tid före provets avläggande. De u n d e r 1) och 2) n ä m n d a o r k e s t e r v e r k e n skall v a r a h ä m t a d e f r å n olika stilepoker. 3) E n s j ä l v s t ä n d i g t i n s t u d e r a d a c k o m p a n j e m a n g s u p p g i f t ( m e d i n s t r u m e n t a l - eller v o k a l s o l i s t ) , v a r o m eleven e r h å l l i t uppgift viss f ö r e s k r i v e n k o r t tid före p r o v e t s a v l ä g g a n d e . Kommentar till studieplanen. (Beträffande med övriga diplomlinjer gemensamma studieämnen, se s. 24(5 f.) Orkesterdirigering är utbildningslinjens huvudämne. Undervisningen tar normalt sin början andra studieåret. Dock bör den i undantagsfall kunna sätta in tidigare. Elever, som haft kördirigering i tidigare avlagd examen, skall omedelbart kunna få börja i orkesterdirigering. I sådana fall torde det också vara möjligt att förkorta studietiden. Kördirigering. Instuderingsarbetc med en kör ställer en dirigent inför delvis helt andra uppgifter än orkesterdirigerandet. Instruktion och ledning av en kör kräver ett annat slags detaljarbete än orkestern, vartill kommer särskilda med körarbetet förbundna intonationsproblem samt frågor om textbehandling. Också rent slagtekniskt föreligger en icke oväsentlig skillnad mellan kör- och orkesterdirigeringen. Erfarenheten visar, att många goda orkesterledare saknar erforderlig förtrogenhet med körledning, liksom omvänt. Den för blivande orkesterdirigenter önskvärda kännedomen om körledning torde kunna förvärvas på ett relativt tidigt stadium. MU förordar därför, att en kurs i kördirigering skall vara en förutsättning för att få börja studierna i orkesterdirigering. Kursen bör lämpligen vara ettårig och förläggas till första studieåret. Som komplement till kursen bör eleverna erhålla elementär undervisning i sång samt röst- och talvård. Avancerad gehörskurs. Genom att låta undervisningen i musik- ocb gehörslära fortsätta genom hela konservatorietiden anser MU, att detta viktiga studieämne blivit väl tillgodosett för samtliga kategorier av studerande. Emellertid ställer orkesterdirigentens uppgifter särskilt stora krav på gehöret. Han skall kunna avlyssna komplicerade samklanger, omedelbart höra och korrigera felspelningar och oren intonation i orkestern. MU anser det därför befogat att inom dirigentutbildningens ram ge eleverna tillfälle till fortsatta gehörsövningar på avancerat stadium. Ämnet bör kunna få formen av en ettårig kurs utan prov. Akustik, kurs II. Den i kommentaren till konservatoriets undervisning och studieämnen omnämnda frivilliga kursen i Akustik, kurs II, bör vara obligatorisk för samtliga elever i dirigentlinjen. Enterminskurs under första studieåret. Instrumentkånnedom, högre kurs. I denna kurs, som lämpligen kan vara gemensam för dirigenter och musikledare, i vissa delar också för militärmusikdirektörer, skall samtliga nu brukliga orkesterinstrument genomgås såväl teoretiskt som praktiskt. Ämnet bedrives lämpligen så, att lärarna i respektive blåsoch stråkinstrument vid högskolan demonstrerar sina instrument och undervisningen å desamma på olika stadier. De blivande dirigenterna bör därvid

236 också givas tillfälle att själva blåsa de olika instrumenten för att få praktisk erfarenhet av ansats och tonbildning samt i övrigt erhålla sådana upplysningar om tekniska egenheter o. dyl., som kan vara dem till nytta i deras verksamhet som orkesterledare. Liknande skall gälla beträffande slaginstrument. Elever, som icke för diplom eller examen avlagt prov i något stråkinstrument och ej kunnat ådagalägga motsvarande färdigheter, skall under hela studietiden beredas tillfälle till undervisning i ett sådant. Instrumentation. Instrumentation för olika orkesterbesättningar bör ingå i dirigentutbildningen som en särskild kurs. Syftet bör vara att låta de studerande lära känna orkesterbehandlingens problem inifrån. Kursen kan lämpligen göras gemensam med övriga utbildningslinjer, i vilka instrumentation skall ingå som studieämne. Undervisningen bör normalt pågå under två år. Partiturlåsning och -spelning. Under det första studieåret, då flertalet elever har kördirigering men ännu icke orkesterdirigering, skall detta ämne ingå som obligatoriskt moment. 2. Högskolelinje för u t b i l d n i n g av solister. Solistutbildningen bör i långt högre grad än orkestermusikerutbildningen o m f a t t a d e n v i r t u o s a r e p e r t o a r e n , i n k l u s i v e i n s t u d e r a n d e t av s o l o k o n s e r ter, och bör h a som p r a k t i s k t m å l a t t s ä t t a eleven i s t å n d a t t g ö r a ett offentligt f r a m t r ä d a n d e , t. ex. i f o r m av en d e b u t k o n s e r t . MU a n s e r det d o c k ej föreligga t i l l r ä c k l i g t s t a r k a skäl för att, i l i k h e t m e d v a d som ä r fallet vid flertalet u t l ä n d s k a l ä r o a n s t a l t e r , s t i p u l e r a , a t t ett s å d a n t offentligt f r a m t r ä d a n d e o b l i g a t o r i s k t skall ske i s a m b a n d m e d e r h å l l a n d e av s o l i s t d i p l o m . K M H : s e l e v k o n s e r t e r och offentliga u p p v i s n i n g a r t o r d e tills v i d a r e k u n n a b e t r a k t a s som en fullt tillräcklig e r s ä t t n i n g d ä r f ö r . H u v u d syftena m e d s o l i s t u t b i l d n i n g e n bör v a r a för det första a t t ge de b l i v a n d e s o l i s t e r n a alla de k u n s k a p e r och f ö r u t s ä t t n i n g a r , som ä r n ö d v ä n d i g a för a t t de på egen hand skall k u n n a s t u d e r a in n y a m u s i k a l i s k a u p p g i f t e r , d. v. s. a t t f r ä m j a d e r a s k o n s t n ä r l i g a s j ä l v s t ä n d i g h e t , för d e t a n d r a att ge d e m en g r u n d l i g r e p e r t o a r k ä n n e d o m ifråga o m s o l o r e p e r t o a r e n , k o n s e r t r e p e r t o a r e n och e n s e m b l e r e p e r t o a r e n f r å n skilda t i d s e p o k e r i d e r a s h u vudämne. S o l i s t u t b i l d n i n g e n b e r ä k n a s t a g a n o r m a l t två, m a x i m a l t t r e å r efter den grundläggande konservatorieutbildningen. Studieplan. Efter en g r u n d l ä g g a n d e k o n s e r v a t o r i e u t b i l d n i n g eller i n h ä m t a n d e av m o t s v a r a n d e k u n s k a p e r och f ä r d i g h e t e r sker u t b i l d n i n g e n a v solister (i solosång, p i a n o , h a r p a , s t r å k - och b l å s i n s t r u m e n t s a m t orgel) vid h ö g s k o l a n u n d e r n o r m a l t två, m a x i m a l t t r e år. F ö l j a n d e ä m n e n är obligatoriska: 1) Huvudämne. 2) Deltagande i vokalensembleackompanjemang.

eller kammarmusikövningar.

För pianister även

237 3) Deltagande i kör- eller orkesterspelning. 4) Fortsättningskurs i musikalisk satslära. 5) Reperloarkännedom inklusive textkritik i huvudämnet. Ettårig kurs. 6) Stillära och uppförandepraxis. 7) Musikestetik, Ettårig kurs. Som frivilliga

ämnen rekommenderas:

Piano som studieämne för icke-pianister. Avancerad gehörskurs. Rytmik. Musikestetik. Deltagande i vissa delar av undervisningen inom högskolelinje för studier av gammal musik. F ö r e r h å l l a n d e av solistdiplom skall p r o v enligt f a s t s t ä l l d a f o r d r i n g a r a v l ä g g a s i följande ä m n e n och v i t s o r d i n f ö r a s i t e n t a m e n s b o k e n : 1) H u v u d ä m n e . 2) V o k a l - eller i n s t r u m e n t a l e n s e m b l e ( k a m m a r m u s i k ) ; för p i a n i s t e r även ackompanjemang. 3) M u s i k a l i s k s a t s l ä r a . 4) S t i l l ä r a och u p p f ö r a n d e p r a x i s . 5) R e p e r t o a r k ä n n e d o m . F ö r s o l i s t d i p l o m bör gälla s a m m a a l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r som ovan anförts. Timplan

till h ö g s k o l e l i n j e n för s o l i s t e r :

År t: Huvudämne: individuell undervisning 1—V/s lektion 1 vt.

Ar 2: vt. För vissa kategorier gemensam

Repetition med utbildad ackompanjatör i genomsnitt 1 vt. Deltagande i vokalensemble- eller kammarmusikövningar, för pianister ackompanjemang, i genomsnitt 1V2 vt.

även

Deltagande i kör- resp. orkesterövningar, resp. lVs och 3 vt. Fortsättningskurs i musikalisk satslära, 1 vt., normalt båda åren. Repertoarkännedom inkl. textkritik 1 vt. Musikestelik 8/4 vt. Stillära och uppförandepraxis 1V> vt. (kan valfritt förläggas till ettdera av studieåren). Det t o t a l a a n t a l e t v e c k o t i m m a r för elev blir u n d e r b å d a å r e n m i n i m u m 7, m a x i m u m första å r e t 111/» och a n d r a å r e t l H A t i m m a r . Kommentar till studieplanen. (Reträffande med övriga diplomlinjer gemensamma studieämnen, se s. 246 f.) Huvudämne. Beträffande den solistiska utbildningen torde inga utförligare kommentarer utöver ovan angivna allmänna riktlinjer behöva tillfogas. MU vill endast ytterligare understryka vikten av att solisterna inom ramen för huvudämnesundervisning icke uteslutande får ägna sig åt perfektast möjliga instudcringar av ett fåtal kompositioner utan därutöver också beredes tillfälle

238 att under huvudämneslärarens ledning praktiskt gå igenom ett större antal verk ur den solistiska litteraturen och erhålla råd rörande den konstnärliga gestaltningen därav, som kan bli till nytta vid ett framtida, självständigt instuderande. En på sådant sätt vidgad undervisning torde icke medhinnas på en undervisningstimme i veckan. Å andra sidan skulle en dubblering av timantalet i många fall innebära, att lektionstimmar skulle ställas till förfogande i sådan utsträckning, att eleverna icke skulle hinna förbereda sina uppgifter på tillfredsställande sätt. MU vill därför föreslå, att läraren skall giva varje elev en lektion om en timme per vecka, i sång uppdelad på två halvtimmar, och dessutom vara skyldig att undervisa ett till ungefär hälften därav uppgående antal timmar per vecka. Sistnämnda undervisningstimmar skulle då efter lärarens bedömande fördelas på eleverna med hänsyn till repertoargenomgång och eljest förmågan att tillgodogöra sig en ökad undervisning. Förhållandena är olika i olika huvudämnen, men åtminstone i piano, violin och sång torde dylika repertoarstudier kunna få en relativt stor omfattning. Vidare bör åtminstone i sistnämnda ämnen en veckotimme anslås till gemensam lektion, under vilken eleverna kan förvärva någon vana att musicera för andra och där av eleverna framförda verk kan ge anledning till fruktbärande diskussioner. Solisteleverna bör äga tillfälle till repetitioner med utbildad pianoackompanjatör, för åtminstone elever i sång och violin under genomsnittligt 1 timme per vecka. Härigenom bibringas eleven lättare en säker uppfattning om de verk, han studerar. Icke minst för repertoarspelet är tillgången till rutinerad ackompanjatör av betydelse. Provet i huvudämnet skall för solisterna främst avse att visa upp förmåga att på egen h a n d studera in konstnärliga uppgifter av betydande svårighetsgrad samt god repertoarkännedom. Provet bör omfatta såväl rent solistiska uppgifter som någon uppgift med orkester. De i provet ingående kompositionerna bör vidare väljas från skilda tidsepoker. De till provet hörande uppgifterna skall framföras offentligt vid någon av KMH anordnad elevkonsert eller uppvisning men bör kunna fördelas under högskoletidens lopp, så att endast någon eller några instuderingar återstår vid slutet av det sista studieåret. I övrigt bör åt KMH:s ledning överlåtas att utforma detaljförcskriftcr för diplomproven i de enskilda huvudämnena. Vokal- eller instrumentalensemble. Utförandet av ensemblemusik ställer särskilda krav på de deltagande musikerna. Kravet på förmåga att utföra en stämma under samtidigt avlyssnande av övriga stämmor och ständig anpassning till dessa är av utomordentligt uppfostrande betydelse i musikaliskt hänseende. Dessa problem kan icke lösas genom en undervisning, som tar sikte endast på det rent solistiska. Å andra sidan kan erfarenheter vid ensemblemusicerande bli av betydelse även för den solistiska utvecklingen. Detta är redan i och för sig motiv för att upptaga vokal- eller instrumentalensemble såsom särskilt ämne i solistutbildningen. Härtill kommer, att i vårt land finns endast mycket begränsade möjligheter för solistverksamhet. En vokal- eller instrumentalartist, som tillika är god ensemblemusiker, erhåller vidgade möjligheter att framträda och kan därigenom förskaffa sig ökade inkomsttillfällen. MU betraktar därför ämnet som ett mycket viktigt led i solistutbildningen och har placerat detsamma som obligatoriskt ämne med prov. Med hänsyn till önskvärdheten av en rik kammarmusikodling anser MU det icke heller uteslutet, att man inom solistutbildningens ram skulle kunna anordna särskilda diplom i kammarmusikspel, icke minst för att främja tillkomsten av goda kammarmusikensembler.

239 I den solistiska utbildningen av pianister bör icke endast ingå kammarmusikövningar utan också ackompanjemang, varvid särskilt ackompanjemang av vokalsolister utgör ett viktigt område, som ställer speciella fordringar på pianisten. Särskilt elever, vilkas möjligheter att framdeles göra sig gällande som solister bedömas som små, bör, i eget intresse, givas tillfälle till utbildning i ackompanjemang. Där så är lämpligt, må uppdrag att ackompanjera kunna givas elev även utom ramen för den egentliga ensembleundervisningen. Genom att taga i anspråk pianoelever för ackompanjemang reduceras i viss mån behovet av fast anställda ackompanjatörer vid högskolan. Givetvis bör dock tillses, att ackompanjemang ej tilldelas elev i sådan omfattning, att det verkar hindrande på lians solistiska studier. I timplanen har deltagandet i ensemble satts till i genomsnitt IV2 timme per vecka under båda åren. Det må påpekas, att det torde bli ogörligt att bereda elev tillfälle till medverkan i ensembler oavbrutet under hela utbildningstiden. Deltagandet blir beroende av valet av ensembletyper och tillgången på elever i olika instrument vid undervisningsanstalten i dess helhet. Så stor kontinuitet i undervisningen som möjligt bör dock eftersträvas. Deltagandet i kör eller orkester. Principiellt bör samtliga elever i solistlinjen deltaga i kör- eller orkesterövningar. Vokalsolisterna bör härvid i första hand deltaga i någon av högskolans spccialkörer, lämpligen dess kammarkör. Instrumentalsolisterna med orkesterinstrument bör deltaga i högskolans A-orkester. Dock bör man härvid tillse, att solisterna icke på grund av sina rent tekniska kvalifikationer betraktas som självskrivna på utsatta poster i orkestern, t. ex. såsom konsertmästare eller stämledare. Det är av största vikt, att i stället eleverna vid orkesterlinjen så mycket som möjligt får tillfälle att förvärva erfarenheter på dessa platser i orkestern. Vidare bör man kunna medgiva vissa lättnader för solisterna i fråga om deltagande i kör- och orkesterövningar och i enstaka fall, där särskilda skäl anses föreligga, även bevilja befrielse därifrån. Under alla förhållanden bör antalet repetitionstimmar per vecka i orkestern begränsas för solisterna på sätt läraren i huvudämnet i samråd med orkesterledaren finner lämpligast. 'A. Högskolelinje för utbildning i komposition, inklusive speciell linje inom konservatoriet med musikalisk satslära som huvudämne. Att meddela undervisning i komposition är en ytterst vansklig och ömtålig uppgift. Den måste i mycket få karaktär av kritik och rådgivning av en erfaren tonsättare. Utan tvivel är det också helt riktigt, att läraren vid detta rådgivande i så stor utsträckning som möjligt tar hänsyn till elevens personliga uttrycksvilja, idéer och val av uttrycksmedel. Varje form av likriktning ifråga om kompositionsteknik vore av ondo. Det är emellertid lika riskabelt att obetingat lita till den medfödda begåvningen och uttrycksviljan och tro, att dessa i och för sig kan söka sig fram till adekvata uttrycksmedel endast med hjälp av allmän vägledning. Musikskapandet har i vår tid blivit ett vanskligare problem än kanske någonsin tidigare. En mångfald olika uttrycksarter står till buds, efterromantik, nyklassicism och radikala tendenser står sida vid sida. Risken är lika stor för en ung blivande tonsättare att glida in i fåror, som är slutplöjda, som att fastna i en ytterlighetsriktning, som vederbörande rå-

kar intressera sig för. En förutsättning för att lian själv småningom skall kunna träffa ett avgörande och finna en linje, som är utvecklingsbar för honom, är att han erhåller en orientering över de viktigaste arter av kompositionsstil och kompositionsteknik, som är aktuella i vårt århundrade, och att h a n därjämte erhåller en grundläggande teknisk skolning, som gör det möjligt för honom att ge sina personliga idéer form och gestalt. ' På kompositionslärans område har det sedan länge existerat en konflikt mellan de skapande musikernas inre konstnärliga tvång och frihetskrav och lärostoffets ofrånkomliga traditionsbundenhet. Eftersom varje teoretisk framställning är en sammanfattning av någonting redan uppnått, innebär den i regel en kodifiering av vid en viss tidpunkt giltiga teoretiska och estetiska normer, som icke överensstämmer med de uttrycksbehov och gestaltningskrav, som präglar redan närmast efterföljande tonsättargeneration. Problemet för den senare kominer därför i många fall att bestå i att kunna förvärva sina kunskaper och sin tekniska utrustning på grundval av ett sådant lärostoff och samtidigt befria sig från de element i samma stoff, som de på grund av sina personliga konstnärliga målsättningar icke känner sig kunna acceptera. Detta innebär, att sysslandet med den traditionella harmoniläran och kontrapunktundervisningen för blivande tonsättare icke endast är totalt otillräckligt utan t. o. m. kan utgöra ett allvarligt hinder för deras självständiga skapande, om det icke på något sätt kompletteras med en undervisning, som är mera tidsenlig och aktuell. Enligt MU:s uppfattning behöver det icke vara så, att man å ena sidan meddelar undervisning uteslutande i traditionell harmonilära och kontrapunkt, å andra sidan släpper lös elever i s. k. fri komposition och negligerar den uppenbara klyfta, som finns däremellan. MU är tvärtom av den bestämda uppfattningen, att det är överbryggandet av denna klyfta, som måste utgöra själva grundvalen för undervisningen i komposition. Detta överbryggande bör kunna ske genom att eleverna får genomgå en kurs i modern kontrapunkt, innan de egentliga studierna i fri komposition tar sin början. Med utgångspunkt från dessa allmänna resonemang vill MU förorda, att undervisningen i komposition erhåller följande disposition. Komposition bör vara huvudämne vid en särskild linje vid musikhögskolan. Som inträdesfordring i denna linje bör krävas kunskaper i teoretiska och musikaliskt allmänbildande ämnen, motsvarande konservatoriets kurser, samt dokumenterad begåvning för komposition. Undervisningen inom linjen skall omfatta fyra obligatoriska huvudmoment: a) Fortsättningskurs i musikalisk satslära. b) Modern kontrapunkt. c) Fri komposition. d) Högre kurs i instrumentation. Varje elev, som vunnit inträde i denna linje, skall först erhålla under-

241 visning i modern kontrapunkt jämte fortsättningskurs i musikalisk satslära (se under 5), motsvarande kursen inom övriga diplomlinjer, samt deltaga i en särskild högre kurs i instrumentation gemensamt med dirigenter. Eleven äger därutöver rätt att frivilligt deltaga i stillära och uppförandepraxis, repertoarkännedom, musikestetik och övrig kollektiv undervisning vid högskolan. Särskilt med hänsyn till eleverna vid linjen i komposition är det önskvärt, att det vid högskolan anordnas fakultativa föreläsningar, omfattande demonstrationer och analyser av företrädesvis samtida musikverk. Det hör ankomma på läraren i komposition att avgöra, hur länge en elev skall studera modern kontrapunkt och hur länge han skall få erhålla undervisning i fri komposition. Man bör räkna med att utbildningen på denna linje i ett stort antal fall kommer att ta tre år, varvid lämpligen kontrapunktundervisningen kan pågå under det första året, undervisningen i fri komposition under de båda andra. För diplomet i komposition bör gälla samma principiella bestämmelser som för övriga diplomlinjer. Det bör m. a. o. endast formuleras som ett intygande av att eleven på ett tillfredsställande sätt följt undervisningen i högskolelinjen för komposition, förvärvat goda tekniska kvalifikationer och dokumenterat sin tonsättarbegåvning. MU avstår med full avsikt från ytterligare föreskrifter. Tvärtom finner utredningen det angeläget, att m a n vid utfärdande av diplomet främst fäster avseende vid den skapande begåvningens grad av självständighet, oberoende av i vilka musikaliska former och format den yttrar sig. Själva utbildningen bör givetvis eftersträva allsidighet och låta eleven pröva på uppgifter av skiftande art, såväl för t. ex. orkester och kammarenseinble som vokalmusik av skilda slag och för olika ändamål. Men den självständiga skapande begåvningen måste principiellt värderas som sådan, oberoende av om den företrädesvis finner sina mest adekvata uttryck på orkestermusikens, kammarmusikens, den solistiska pianomusikens eller kanske romansens område. Konservatorielinje med musikalisk satslära som huvudämne. I många fall torde elever, som söker till KMH i komposition, sakna den musikteoretiska och musikaliskt allmänbildande grundval, som övriga högskoleelever erhållit genom sina konservatoriestudier. För att för sökande i komposition möjliggöra en studiegång, som motsvarar den som övriga elevkategorier får tillgång till, förordar MU, att en särskild linje inrättas redan i konservatoriet med musikalisk satslära som huvudämne. I denna linje skall sådana elever kunna vinna inträde, som ådagalägger prov på kompositorisk begåvning men icke besitter övriga kunskaper, motsvarande konservatoriets obligatoriska kurser i musikteoretiska och musikhistoriska studieämnen. Dessa elever skall kunna vinna inträde i konservatoriet, erhålla musikalisk satslära som huvudämne och i övrigt deltaga i konserva16— 316705

242 toriets o b l i g a t o r i s k a k u r s e r i p i a n o s o m s t u d i e ä m n e , m u s i k - och g e h ö r s l ä r a , m u s i k a l i s k l i t t e r a t u r k ä n n e d o m , a l l m ä n och s v e n s k m u s i k h i s t o r i a , f o r m l ä r a etc. enligt o v a n . Så s n a r t eleven avlagt g o d k ä n d a p r o v i dessa ä m n e n , skall h a n k u n n a s ö k a till h ö g s k o l e l i n j e n i k o m p o s i t i o n . Kommentar rörande ämnet modern kontrapunkt. Oberoende av de särskilda konventioner i fråga om skaltyper, ackord e t c , som varit förhärskande under skilda epoker, finns det vissa allmängiltiga musikaliska lagar och krafter, som iiger giltighet dem oberoende: musikalisk tidsgestaltning, upprepningens, variationens och kontrasteringens principer, tematiskt arbete, polyfon linjeform» o. s. v. Dessa principiella lagar och krafter bör eleverna i komposition få tillfälle att göra sig förtrogna med, liksom att förvärva vana att tänka och gestalta i sådana kategorier. Speciellt i fråga om kompositionsteknikens kontrapunktiska sida är en teknisk skolning alldeles ofrånkomlig, emedan den inte blott är ett medel utan en inspirationskälla. En grundlig utbildning i kontrapunkt bör enligt MU:s uppfattning vara den viktigaste förutsättningen för mera avancerade studier i fri komposition. Denna kontrapunktundervisning bör baseras på praktiska studier och övningar, som kan skola sinnet för intervallens lineära värden; såsom en lämplig utgångspunkt kan anses studiet av Palestrinas vokalpolyfoni och Bachs instrumentala polyfoni eller liknande stilistiskt slutna verkgrupper från äldre tider. Kontrapunktundcrvisningen får dock under inga förhållanden ensidigt förankras i äldre traditioner och bestå av ett inlärande av regler, som mera har historiskt än aktuellt konstnärligt värde. Så tidigt som möjligt bör den utvidgas till att omfatta de tonalitetsbegrepp, som är levande i samtida musikskapande, och taga hänsyn till de estetiska normer, som följts av samtidens största mästare. Detta behöver på intet sätt leda till kaotisk regellöshet. För var och en av samtidens stora tonsättare gäller tvärtom, att deras konst vuxit fram inom ramen för — delvis självvalda — fasta normer, är produkter av fruktbärande begränsning. Det gäller Hindemith, vars lärosatser är utmärkt väl lämpade för pedagogisk tillämpning, det gäller Stravinskij, vars klang- och kompositionsteknik är betingad av ett strängt konstnärligt tvång, det gäller Béla Bartök, vars verk kan studeras som förebilder på samma sätt, som tonsättare genom hela musikhistorien lärt av stora förebilder, och det gäller slutligen också Arnold Schönberg och hans skola. MU har med angivandet av dessa exempel på betydande tonsättare ej velat fixera, vad som för framtiden skall vara normgivande. Utredningen har endast velat ge en konkret bild av den mångfald av synpunkter, som kan läggas på det tonala material, med vilket en tonsättare har att arbeta, och som i nuvarande stund är aktuella. Värderingarna på detta område undergår givetvis förändringar: nya systematiseringsförsök kan framkomma, nu betydelsefulla kan förlora i vikt. Det väsentliga är, att undervisningen ständigt tar hänsyn till vad som utgör grunderna för det aktuella musikskapandet. Det är därvid icke möjligt — och ej heller lämpligt — att studierna tar formen av ingående skrivövningar enligt alla förekommande system, utan syftet bör vara att ge studerandena en orientering i olika riktningar i samtida tonkonst. En grundlig kurs i modern kontrapunkt enligt ovan antydda linjer bör enligt MU:s uppfattning föregå den egentliga undervisningen i fri komposition, och ett godkänt prov däri bör vara en förutsättning för att få gå vidare i det senare huvudämnet. 4. Högskolelinje för utbildning av musikdramatiska artister

(operaskola).

Till K M H : s n u v a r a n d e u p p g i f t e r h ö r även u t b i l d n i n g e n av m u s i k d r a m a t i s k a a r t i s t e r , v i l k e n s k e r i en s ä r s k i l d s. k. o p e r a k l a s s . Det är dock relativt

243 sent som denna utbildningsgren inlemmats i KMH:s verksamhet. Under vissa perioder har operautbildningen varit ansluten till Kungl. Teatern (operan), under andra till musikaliska akademiens undervisningsanstalt. Under åren 1885—88, då Kungl. Teatern hade såväl en lyrisk som en dramatisk avdelning under samma styrelse, var elevskolan sålunda gemensam för båda dessa grenar av teaterkonsten. Skolan var förlagd till musikaliska akademien och var uppdelad på två klasser, en för sångscenen och en för talscenen. För båda klasserna bedrevs gemensam undervisning i plastik, dans, gymnastik och fäktning. Operaklassen hade separat undervisning i sång, scenisk framställning och rollstudium, medan talscensklassen separat undervisades i uttal och deklamation, scenisk framställning och rollstudium, främmande språk, verslära och dramatisk litteraturhistoria. Denna för de båda kungliga scenerna gemensamma elevskola uppkörde emellertid 1888, då operascenen och talscenen skildes åt. År 1899 återupprättades operaskolan vid musikaliska akademien. På grund av svårigheter att trygga färdigutbildad elevs fortkomst vid Kungl. Teatern, nedlade akademien operaskolan med vårterminen 1913, och Kungl. Teatern inrättade en egen operaskola. Efter tio år inleddes åter ett närmare samarbete med musikaliska akademien, och under 1930-talet hade de båda institutionerna tidvis var sin operaskola. Den nuvarande organisationen stadfästes 1942 och innebär, att musikhögskolan genom sin operaklass ensam ansvarar för utbildning av operaartister. Klassen ledes av en nämnd, bestående av chefen för operan och KMH:s direktör, varjämte båda institutionerna utser vardera en ledamot samt suppleant. Undervisningen finansieras till viss del av medel ur Christina Nilssons stipendiefond. 1933 års teaterutredning behandlade på sin tid frågan om den sceniska utbildningen och anslöt sig till en promemoria av Per Lindberg, vari föreslogs en central elevskola för hela landet, omfattande dels en lyrisk gren (2-årig), dels en 3-årig dramatisk avdelning. Undervisningen skulle enligt promemorian vara gemensam i ett flertal grundläggande ämnen, och skolan skulle lämpligen förläggas till musikhögskolan. Uppgiften för en operaskola i vårt land får anses vara att utbilda artister för de svenska sångscenerna — icke endast för operan utan även för Göteborgs lyriska teater, stadsteatern i Malmö och i viss utsträckning riksteatern. Det är självklart, att utbildningen måste i lika hög grad avse den sceniskt-dramatiska och sångligt-musikaliska sidan av dessa artisters förmåga. En tillfredsställande balans mellan dessa olika sidor av operaartistens konstnärliga framträdande är livsviktig för en blomstring av den musikdramatiska konsten, och problemet om utbildningens organisation ligger framför allt i att finna en ändamålsenlig samordning av undervisningens så väsensskilda element. Det gäller alltså att få en operaskola, som sätter sina elever i stånd att sångligt och musikaliskt bemästra de uppgifter, som den aktuella operarepertoaren ställer. Denna omspänner inånga olika stilar med skilda fordringar på röstbehandling och musikalisk gestaltning. Vidare måste en operaskola uppodla elevernas förmåga av dramatisk inlevelse och bibringa dem det väsentliga av det sceniska framträdandets teknik. Detta synes så mycket viktigare, som den nyare operakonsten i allt högre grad lägger tyngdpunk-

244 ten på dramatisk människoskildring.

Filmen har också gjort publikens

värdering av den dramatiska framställningens sanning mera kritisk även när det gäller opera. Vid överväganden rörande operaskolan har MU kommit till uppfattningen, att den såsom hittills även framgent bör vara förlagd till KMH men att undervisningen i de sceniskt-dramatiska ämnena måste bli bättre tillgodosedd än för närvarande. Då denna gren av utbildningen givetvis är artskild från KMH:s övriga verksamhet och tillgången på kompetenta lärarkrafter är ytterst knapp, förordar MU i detta avseende ett organisatoriskt samarbete mellan KMH och dramatiska teaterns elevskola. Överläggningar med berörda parter har gett vid handen, att förutsättningar finnes för ett praktiskt förverkligande av denna tanke. Konkret skulle detta innebära, att den grundläggande undervisningen i de sceniskt-dramatiska ämnena skulle meddelas av lärarna vid dramatiska teaterns elevskola och ske gemensamt för dennas elever och eleverna vid operaskolan. Ett samarbete av antytt slag mellan KMH och dramatiska teaterns elevskola skulle nödvändiggöra en utökning av den senares kapacitet. För närvarande är en sådan icke genomförbar med de lokaler, som står elevskolan till buds. När nybyggnaden för KMH tages i bruk, kan utrymme där under en begränsad övergångstid beredas för den del av elevskolans undervisning, som är gemensam för dess och operaskolans elever. Detta bör så mycket lättare kunna ske, som denna undervisning till övervägande del sker kollektivt eller i grupper och det alltså icke skulle medföra någon mera avsevärd ökning av beläggningen av KMH:s undervisningslokaler. Utbildningen i operaskolan fördelar sig i stort sett på två stadier, dels ett mera elementärt, där eleverna har att vidare utveckla och specialisera sin sångliga förmåga samt att inhämta grunderna för scenisk framställningskonst, dels ett högre stadium, där de olika elementen samordnas i praktiska musikdramatiska uppgifter. Det torde vara riktigt att för vartdera av dessa stadier i genomsnitt beräkna en studietid av tre terminer, vadan hela operaskolan i regel skulle kunna absolveras på tre år. Det bör dock finnas möjlighet för elever, att under ett senare skede av utbildningen erhålla tillstånd att under kortare period praktisera vid någon opera- eller sångscen. En dylik praktikanttid skulle icke inräknas i maximitiden för studierna, vilken bör tänkas bli sju terminer. Den sceniskt-dramatiska utbildningen bör taga sin början med de ämnen, som avser den fysiska träningen och kroppens behärskning (hållningsgymnastik, elementär plastik, stilplastik, dans och fäktning). Då vidare talade partier ofta förekommer inte blott i operetter utan även i äldre och nyare operor, måste eleverna erhålla en icke alltför ytlig utbildning i talteknik (inklusive röst- och talvård) och välläsning. Den elementära skolning i rollframställning, som är nödvändig för operaartister, kan knappast ske

245 annat än genom övningar i talroller. Vidare bör förekomma kurser i sminkning och maskering. Medan de sceniskt-dramatiska ämnena är relativt elementära, avser de sångligt-musikaliska studierna ett utpräglat högstadium. För att operaskolans elever skall kunna tillgodogöra sig dessa studier, måste därför en förutbildning krävas, som motsvarar tre års konservatoriestudier med sång som huvudämne. Detta innebär icke allenast en grundläggande sångutbildning utan även musik- och gehörslära, musikalisk satslära, piano och slutligen musikalisk litteraturorientering samt svensk och allmän musikhistoria. Vidare tillkommer röst- och talvård, rytmik, deltagande i kör- och ensembleövningar, instrumentkännedom och akustik samt uttalskurser i ett eller flera främmande språk. Erfarenheten lär, att den utpräglade musikdramatiska begåvningen ofta är ensidig och icke alltid låter inordna sig i kategorier. Inträdesfordringarna bör därför i särskilda fall kunna tillämpas mindre rigoröst än för andra högskolelinjer. Av vikt är dock, att alla elever kan förutsättas ha möjlighet att följa hela den musikaliska undervisningen i operaskolan. MU vill avstå från att närmare angiva innehållet av undervisningen i de sceniskt-dramatiska ämnena men anser sig böra antyda sin uppfattning om den ändamålsenliga omfattningen av de sångligt-musikaliska studierna. Dessa bör omfatta: 1. Fortsatt sångutbildning med särskild hänsyn till operarepertoarens krav. Instudering av enskilda operaarior samt recitativiska partier l 1 /, veckotimme under hela studietiden. Då åtskilliga elever k a n beräknas komina från lärare utanför KMH, bör en sådan ordning övervägas, att operaskolans elever i likhet med de elever, som skall avlägga musikpedagogisk examen, kan bedriva sin sångutbildning för privata lärare. 2. Deltagande i körövningar. 1 veckotimme under 3 terminer. 3. Deltagande i övningar med vokalensemble. 1 veckotimme under 3 terminer. 4. Gehörs- och musiklära, avancerad kurs. 1 veckotimme under 2 terminer. 5. Kurs i operans historia, inkluderande moment av stillära och uppförandepraxis samt med anknytningar till den allmänna konst- och kulturhistorien. 1 veckotimme under 2 terminer. 6. Piano. Frivilligt studieämne. 7. Språkkurser (italienska, tyska, engelska, franska). Frivilliga studieämnen. Det är givet, att undervisningsgången i operaskolan måste bli friare än i övriga högskolelinjer. De tre sista terminerna bör emellertid i huvudsak ägnas åt fullständig instudering, såväl musikalisk som dramatisk, av ett antal operaroller. Detta arbete bör minst två gånger i terminen utmynna i uppförande på KMH:s scen av hela mindre operor eller lämpliga avsnitt av större verk.

246 Vid a v g å n g e n u r o p e r a s k o l a n skall elev e r h å l l a d i p l o m , u t v i s a n d e h a n p å t i l l f r e d s s t ä l l a n d e s ä t t t i l l g o d o g j o r t sig d e n u t b i l d n i n g

att

operaskolan

avser a t t ge. 5. K o m m e n t a r r ö r a n d e vissa för d i p l o m l i n j e r n a g e m e n s a m m a s t u d i e ä m n e n . Fortsättningskurs i musikalisk satslära under högskoletiden skall knyta ihop trådarna från konservatoriets undervisning i musikalisk satslära, formlära och musikhistoria. I undervisningen bör ingå såväl skriftliga uppgifter som praktiska tillämpningsövningar vid instrument. Undervisningens huvudmål skall emellertid på detta stadium och för dessa linjer vara att genom detaljerad verkanalys lära eleverna att på ett så mångsidigt sätt som möjligt göra sig förtrogna med musikverk, de »formella» likaväl som de »innehållsliga» egenskaperna, och genom diskussion av harmoniska spänningsförlopp, fraseringsfrågor, rytmik och tyngdpunktsförlopp, stil- och tolkningsfrågor tillika komma fram till vissa allmänna normer för verkets musikaliska återgivande. Kursen bör vara ettårig inom linjen för orkestermusiker, tvåårig inom linjerna för dirigenter, solister och tonsättare. De motsvarande kurserna inom examenslinjerna bör erhålla ett för de olika examenslinjerna särskilt avpassat innehåll, se vidare nedan. Repertoarkännedom inklusive textkritik i huvudämnet. Detta ämne är att betrakta som en kompletterande specialisering av det första konservatorieårets kurs i musikhistorisk litteraturorientering. MU anser ej nödvändigt att för blåsinstrumenten genomföra en särskild kurs, utan i dessa fall torde undervisning i repertoarkännedom k u n n a ske inom ramen för utbildningen i huvudämnet. Specialiseringen sker genom uppdelning av ämnet i följande fyra grenar: pianolitteratur, stråkinstrumentlitteratur, kammarmusik samt solosångrepertoar. I var och en av dessa grenar genomföres vid musikhögskolan en ettårig kurs. Denna kurs är obligatorisk för såväl solister som orkestermusiker. Prov i ämnet skall dock endast fullgöras av solisterna. Varje kurs i repertoarkännedom skall ha en historisk-kronologisk uppläggning och behandla musiklitteraturen genom tiderna för huvudämnet i fråga med demonstration av praktiska exempel. Särskilt bör uppmärksamhet dessutom fästas vid tillgång till tillförlitliga samlingsutgåvor och kritisk granskning av nyare bearbetningar. Stillära och nppförandepraxis. Det är välbekant, att svårigheterna att sätta sig in i skilda epokers musik och musikutövning växer ju längre bakåt man går i tiden. Gängse moderna traditioner i fråga om sångsätt, spelstil etc. kan grovt sett anses vara tillämpliga för de senaste 100 a 125 årens musik. Redan det tidiga 1800-talets och de stora wienklassikernas tidevarv företer stora olikheter i fråga om musikutövning jämfört med modern praxis. Ännu större blir klyftan beträffande barocken, och för tiden före 1600 gäller, att såväl arten av besättning (vokal eller instrumental) som frågor rörande tempo, dynamik m. m. utgör svårbemästrade stilhistoriska problem. Huvudparten av den moderna musikerutbildningen bygger på ett oreflekterat vidareförande av intuitiva, härmningsbetingade traditioner från nästföregående generationer, vilka traditioner dock samtidigt alltid undergår förändringar parallellt med förändringarna av tidsandan och smaken. Detta leder till att musikerna alltjämt oreflekterat använder i stort sett ett och samma sätt att musicera på oberoende av från vilken epok deras musikaliska uppgifter härstammar, vilket ofta leder till missgrepp såväl i fråga om val av besättning (sammansättning och storlek) som i fråga om allehanda detaljer,

247 exempelvis ornamentik. Denna bristande orientering i frågor berörande musikalisk uppförandepraxis försvårar också arbetet för de kör- ocb orkesterledare, operaregissörer m. fl., som önskar göra försök att realisera en någorlunda stilriktig klangbild av verk från äldre tidevarv. MU anser det vara orimligt att belasta den ordinarie utbildningen av orkestermusiker och solister med hela det studieprogram, som vore erforderligt för att ge orientering på detta omfattande område. En sådan orientering måste hänskjutas till en särskild sektion inom musikhögskolan, där en specialisering på äldre musik, före ca 1780, kan äga rum. Samtidigt är det emellertid i högsta grad önskvärt och utan vidare genomförbart att till vissa linjer inom musikhögskolan förlägga en allmänt orienterande kurs i stillära och uppförandepraxis, i vilken några av de allra viktigaste momenten på området och då med särskilt avseende på de epoker, som ur praktisk synvinkel ligger närmast till hands, nämligen 1500-, 1600och framför allt 1700-talen, kan få sin behandling. Kursen bör vara ettårig. Musikestetik. Ämnet musikestetik brukar ofta sammankopplas med musikhistoria till rubriker av typen »Musikens historia och estetik». Erfarenheten visar dock, att det senare ledet, beroende på dess svårighetsgrad lika mycket som på brist på tid, nästan alltid bortfaller. Inom ramen för en verklig högskoleundcrvisning i musik bör emellertid ämnet betraktas som särskilt undervisningsämne, omfattande två huvudmoment, dels principiell och systematisk konst- och musikestetik, dels musikestetikens historia. MU föreslår, att musikestetik blir obligatoriskt ämne utan vitsord för solister och dirigenter samt frivilligt ämne för orkestermusiker och tonsättare. Beträffande musikestetikens ställning inom övriga musikhögskolelinjer, se under dessa. b.

Examenslinjer

1. Högskolelinje för utbildning av skolmusiklärare (Musiklärarexamen KMH). Såsom MU i tidigare sammanhang framhållit, nödvändiggör det växande behovet av skolmusiklärare i förening med behovet av lärare med högre kompetens för undervisningen på gymnasiestadiet enligt MU:s planer rörande skolmusikundervisningen, att två former av skolmusiklärarutbildning inrättas, en högre och en lägre. Den förra, kallad musiklär ar examen KMH, skall berättiga till tjänst i första hand i klasserna 9—12, alltså på gymnasiet, vid lärarhögskolor samt till facklärartjänster i enhetsskolan i klasserna 7—9 a. Denna examen skall avläggas vid KMH i en för denna utbildning särskilt planlagd linje. Den lägre utbildningen skall meddelas vid lärarhögskolor i samarbete med såväl KMH:s konservatorium som andra konservatorier, som kan komma att upprättas, och skall medföra kompetens att inneha facklärartjänst inom enhetsskolan, främst klasserna 4—6. Den lägre utbildningen behandlas nedan under B. kap. 3. Den högre utbildningen av musiklärare vid KMH bör få följande uppläggning: a) Studentexamen förutsattes (jämför ovan om inträdesfordringar till konservatoriet). I kap. 5 har nämnts, att dispens kan komma att beviljas från studentexamen som villkor för inträde vid högskolans skolmusiklärar-

248 linje. Med anledning därav är önskvärt, att det genom samarbete mellan musikkonservatorium och gymnasium beredes möjlighet till undervisning i allmänbildande skolämnen vid konservatoriet. b) Konservatorieutbildning (normalt treårig) med huvudämnesgruppen sång, piano och ett stråkinstrument samt övriga obligatoriska studieämnen enligt studieplanen för konservatoriet. Efter första studieåret anordnas ett särskilt prov för utrönande av elevens pedagogiska lämplighet. c) Före inträdet i musikhögskolelinjens andra årskurs skall den studerande ha förvärvat kunskaper i musikhistoria motsvarande minst två betyg i musikforskning i fil. kand. d) Tvåårig specialutbildning vid musikhögskolans linje för skolmusiklärare. Den genomsnittliga studietiden för musiklärarexamen KMH blir således 5 år. En särskilt betydelsefull vinst med denna uppläggning av studierna är, att man betydligt klarare än hittills urskiljer den praktisk-musikaliska och den pedagogiska utbildningen som två moment, av vilka det senare förutsätter det förra. De blivande musiklärarna skall m. a. o. uppfylla vissa praktisk-musikaliska kunskapsfordringar för att vinna inträde till högskolans linje. Inträdesfordringar: 1) Studentexamen. 2) Vitsord från konservatorium eller över vid inträdesprov dokumenterade färdigheter och kunskaper i följande ämnen: a) Huvudämnesgruppen sång, piano och ett stråkinstrument. b) Orgel. c) Musik- och gehörslära. d) Musikalisk satslära. e) Musikalisk litteraturkännedom. 3) I tentamensbok från konservatoriet noterat deltagande i följande kurser: Instrumentkännedom, Akustik, kurs I, samt uttalskurser i det eller de språk, som icke ingått i studentexamen; icke-konservatorieelever skall avlägga prov dokumenterande motsvarande kunskaper. Lämplighetsprov. I Kungl. Maj :ts prop. 1950:219 (s. 69) anges, att intagningen i lärarhögskola bör föregås av en lämplighetsprövning. »Ett sådant prov bör kunna ge aspiranten en tankeställare inför studierna och en första inblick i yrket och dess krav, och det bör kunna utestänga vissa uppenbart olämpliga sökande.» MU förutsätter, att ett sådant lämplighetsprov skall anordnas även för de blivande musiklärarna. Detta bör för elever vid konservatoriet ske vid första studieårets slut, för elever, som icke genomgått konservatorium, samtidigt med inträdesprövningarna till högskolelinjen. Genom ett sådant prov kan det bli möjligt att i tid hänvisa för skolpedagogisk verksamhet olämpliga elever vid konservatoriets linje för blivande skolmusiklärare till andra

249 grenar, exempelvis privatpedagogisk eller ren musikerverksamhet som solist eller i orkester. För kompetens som musiklärare vid seminarier fordras enligt nu gällande bestämmelser, att vederbörande avlagt både musiklärar- och högre organistexamina. Bestämmelsen innebär, att seminarierna får tillgång till lärare, som vid den enskilda handledningen kan giva undervisning även i orgel. MU är för sin del tveksam om värdet av en dylik dubbelexaminering. Dylik handledning skall vid seminarium äga rum i ett så stort antal praktiska musikämnen, att man icke kan förvänta, att musikläraren skall vara specialist i alla. För att åstadkomma en tillfredsställande undervisning i alla handledningsämnen synes det vara mera ändamålsenligt att anlita speciallärare, i den mån musikläraren icke själv kan ombesörja undervisningen. Kravet på högre organistexamen skulle i så fall kunna uppgivas och musikläraren borde i stället fungera som studieledare för speciallärarna. Som förutsättning härför gäller, att musikläraren under sin utbildningstid erhåller en fördjupad metodikundervisning. För att han icke skall stå helt främmande för orgelspel, föreslår utredningen, att elev, vilken ej avlagt vare sig högre eller lägre kyrkomusikerexamen, skall erhålla undervisning i orgel, vilket lämpligen torde kunna ske under konservatorietiden. Studieplan. Följande obligatoriska ämnen skall ingå i undervisningen vid musikhögskolans linje för skolmusiklärare: 1) Huvudämnesgruppen sång, piano och ett stråkinstrument, inklusive kör- och ensembleövningar. Betygsämnen. 2) Dirigering (kör, skolensemble och orkester). Betygsämne (avser kör och skolensemble). 3) Högre kurs i musikalisk satslära. Betygsämne. 4) Musikhistoriskt seminarium. Betygsämne. 5) Arrangemang av skolmusik (instrumentation). Studieämne utan vitsord. 6) Psykologi och pedagogik. Studieämne med vitsord. 7) Tillämpad skolmusikpedagogisk metodik med skolreper- Sammanfattas till toarkännedom. [ betygsämnet un8) Auskultering på samtliga skolstadier. f dervisningsskick9) Övningsundervisning i skolor. lighet. 10) Övningsundervisning i piano, ett stråkinstrument och sång. Studieämne utan vitsord. Som frivilliga ämnen rekommenderas: Rytmik. Stillära och uppförandepraxis. Musikestetik. Ett stråk- eller blåsinstrument. Högre kurs i instrumentkännedom. Dessa ämnen kan lämpligen fördelas under de två studieåren enligt följande timplan:

250 Är 2: År 1: Återstående ämne (ämnen) inom huHuvudämnesgruppen sång, piano och vudämnesgruppen. (Se vidare kommenett stråkinstrument. (Se vidare komtaren.) mentaren.) (Sång 2 x Vt = 1 vt., piano 3 /« vt., stråkinstrument 8/« vt.) = 2V2 vt. 1'/.. vt. Kördirigering (inkl. deltagande i övnin gskör) Orkesterdiri«erint> 1 vt. Skolensemblcledning 1 vt. Högre kurs i musikalisk satslära 1 vt. Musikhistoriskt seminarium 2 vt. var- Tillämpad metodik (musikpedagogiskt seminarium) med skolrepertoarkänneannan vecka ( = 1 vt.). tlom 2 vt. Psykologi och pedagogik 2 vt. Metodik (med individuella övningar) V I, vt. Auskultering på olika skolstadier 4 vt. under höstterminen, 3 vt. under vårterminen. Övningsundervisning i skolor på lägre stadier 1 vt. under vårterminen. Övningsundervisning i piano, ett stråkinstrument och sång. (Gemensamma timmar under en termin: 3 vt. och undervisning med övningsobjekt under andra terminen: 2 vt.) = 2*/a vt.

Auskultering på olika skolstadier 2 vt.

Övningsundervisning i skolor, i genomsnitt 2 vt. Övningsundervisning i piano, ett stråkinstrument och sång. (Undervisning med övningsobjekt under en termin: 2 vt.) = 1 vt. Arrangemang av skolmusik (instrumentation) 1 vt. Föreläsningsserie över valda ämnen såsom skolorganisation, skolhygien m. m. (icke timberäknad).

A n t a l e t v e c k o t i m m a r / e l e v k o m m e r a t t v a r i e r a b e r o e n d e av h u r stor del av h u v u d ä m n e s g r u p p e n , s o m k v a r s t å r r e s p . s t u d i e å r (se v i d a r e k o m m e n t a r e n n e d a n ) . U n d e r f ö r s t a å r e t blir m i n i m u m 1Q\U vt., m a x i m u m 17 vt., u n d e r a n d r a å r e t blir m i n i m u m 10 l / s vt., m a x i m u m llVa vt. F ö l j a n d e vitsord skall i n g å i b e t y g e t över m u s i k l ä r a r e x a m e n K M H : 1) U n d e r v i s n i n g s s k i c k l i g h e t . 2) S å n g m e d r ö s t - och tal v å r d . 3) P i a n o . 4) E t t s t r å k i n s t r u m e n t . 5) Kör- och s k o l e n s e m b l e l e d n i n g . 6) M u s i k a l i s k s a t s l ä r a . 7) M u s i k h i s t o r i a . H ä r t i l l k o m m e r m i n s t t v å betyg i m u s i k f o r s k n i n g i fil. k a n d . , vilka skall h a f ö r v ä r v a t s s e n a s t vid s l u t e t av f ö r s t a å r s k u r s e n i h ö g s k o l e l i n j e n . Kommentar till studieplanen. Huvudämnesgruppen. MU har efter ingående diskussioner och överväganden kommit till den slutsatsen, att inget av de tre prak-

251 tiska ämnena sång, piano och ett stråkinstrument utan allvarligt men kan avvaras i musiklärarexamen. Utredningen är visserligen fullt medveten om att det vore i hög grad önskvärt att försöka undvika det mångsyssleri och den risk för standardsänkning i de enskilda ämnena, som blir följden av kravet på tre praktiska ämnen. Men varje avkall på något av dessa ämnen skulle på ett ogynnsamt sätt minska musiklärarnas lämplighet för deras skolpedagogiska gärning. Sång är under alla förhållanden nödvändigt och bör betraktas som det viktigaste ämnet inom huvudämnesgruppen. Färdigheter i piano är likaså oumbärliga för instuderingsarbete, ackompanjemang, demonstrationer m. m. Slutligen utgör stråkinstrument kärnan i varje skolensemble; också om musikläraren icke kan förvärva sådana färdigheter, att han kan fungera som aktiv pedagog på ett stråkinstrument, är kännedom därom en nödvändig förutsättning, för att han skall kunna instruera och leda en skolensemble. Denna kännedom kan i sin tur endast förvärvas genom egna praktiska erfarenheter på instrumentet. Genom MU:s förslag till disposition av studierna, vari den skolpedagogiska specialiseringen koncentrerats till de båda högskoleåren, torde dock de praktiska studierna i huvudämnesgruppen till större delen kunna fullföljas på ett tillfredsställande sätt under konservatorietiden. Såsom ovan angivits, måste i konservatoriet ingå en särskild linje för blivande skolmusiklärare, vilka som huvudämne skall studera hela den ifrågavarande huvudämnesgruppen under konservatoriets tre studieår. Undervisningen i dessa ämnen måste erhålla en uppläggning, som är ändamålsenlig med hänsyn till de studerandes framtida skolpedagogiska verksamhet. I sång är det sålunda viktigast att bibringa eleverna kännedom om röst- och talvård, god tonbildning och sund sångteknik. Därvid bör hänsyn tagas även till barnröstens speciella problem, dess utveckling och korrigering fram till och genom målbrottet. I piano bör för skolmusiklärarnas del en viss samordning äga rum med undervisningen i musikalisk satslära med särskilt uppmärksammande av ackompanjemang, improvisation och generalbasspel. I fråga om stråkinstrument bör den blivande musikläraren i varje fall förvärva så mycket egna praktiska erfarenheter, att han kan meddela nödiga instruktioner i fråga om val av stråkarter o. dyl. i skolensemble. Principiellt kan sägas, att undervisning i dessa ämnen, i likhet med vad som för närvarande är fallet, bör läggas på en nivå, som är lägre än den i motsvarande ämnen för elever med ett huvudinstrument men dock väsentligt högre än undervisningen av »biämneskaraktär» (t. ex. piano som studieämne för icke-pianister). MU anser dock icke, att man kan nöja sig enbart med en sådan över de tre ämnena ungefär jämnt fördelad medelstandard. På något område bör skolmusikläraren kunna känna sig som kvalificerad musiker. Ett av de ämnen, som ingår i huvudämnesgruppen, bör fördenskull i enlighet med lärarkandidatens eget val erhålla en starkare betoning än de båda andra. I de fall lärarkandidaten utöver huvudämnesgruppen tillfogat ett frivilligt praktiskt ämne (t. ex. ett blåsinstrument), skall en sådan betoning även kunna gälla detta ämne. Studierna i huvudämnesgruppens ämnen skall kunna avvecklas under studietidens lopp genom prov för vitsord vid de tidpunkter, den studerande anser sig ha förvärvat erforderliga färdigheter. Dock bör ett praktiskt ämne ur huvudämnesgruppen kvarstå under hela studietiden. Elev, som redan vid inträdet till högskolelinje visar sig besitta tillräckliga färdigheter i ett av ämnena, skall sålunda redan vid denna tidpunkt kunna få avsluta studierna däri. I princip bör man kunna räkna med att flertalet elever vid högskolelinjen för skolmusiklärare kommer att studera endast två av de tre praktiska ämnena under det första hög-

252 skoleåret, därpå avlägga prov i ett av dem och fortsätta studierna endast i ett återstående ämne under det sista högskoleåret. På detta sätt kan högskolestudierna successivt i allt högre grad koncentreras på den rent skolpedagogiska utbildningen. Kör- och skolensembleledning. Praktiska övningar i kördirigering bör ingå i undervisningen under båda högskoleåren. Övningarna bör ske med särskilda körer, i vilka samtliga elever, som har kördirigering som studieämne, aktivt skall deltaga. (Se vidare nedan kap. 9.) Med skolensembleledning avser MU instruktions- och dirigeringsövningar med instrumentalenscmbler av ungefär de sammansättningar, som kan förekomma inom den skolmusikaliska verksamheten. Dessa övningar bör under andra högskoleåret kompletteras med övningstillfällen med orkester (lämpligen konservatoriets s. k. B-orkester). I samband med instruktionsövningarna med skolensemble bör musiklärarkandidaterna beredas tillfälle till att förvärva kännedom om de viktigaste skolinstrumenten (rytmorkesterns instrument, tambi, blockflöjt o. s. v.). Högre kurs i musikalisk satslära. Detta ämne bör för de blivande skolmusiklärarna givas ett särskilt innehåll, avpassat med hänsyn till deras skolpedagogiska verksamhet. Kursen bör bygga vidare på konservatoriets undervisning i musikalisk satslära. Studierna bör bedrivas såväl i form av skriftliga uppgifter och analys som i form av gehörs- och improvisationsövningar. I ämnet bör ingå harmonilära, harmonisk analys, elementär kontrapunkt och formlära. Av särskild vikt är, att de teoretiskt betonade studierna och skriftliga uppgifterna kompletteras med praktiska tillämpningar omfattande improvisation vid ett klaverinstrument, fritt ackompanjemang av givna melodier och elementära generalbasövningar. Musikhistoria. Ett av de viktigaste skälen till den av MU föreslagna klyvningen av skolmusiklärarutbildningen i en högre och en lägre utbildning är, att en förbättrad musikundervisning på gymnasiestadiet med tonvikt på läroämnet »musikkunskap» ställer större fordringar än hittills på de lärare, som skall meddela musikundervisning på detta stadium. Främst gäller det härvid att förstärka lärarnas rent musikhistoriska kunskaper, så att de kan betraktas som kompetenta att meddela en undervisning, som till vissa delar ungefär motsvarar den som äger rum i exempelvis historia och litteraturhistoria vid gymnasierna. MU har i detta sammanhang studerat uppläggningen av den högre musiklärarutbildningen i andra länder och fått belägg för att musiken på flera håll erhållit en med övriga ämnen likvärdig position i själva lärarutbildningen. Detta innebär, att musikhistoria eller musikforskning ingått i en rent akademisk utbildning, som kompletterats med praktisk-musikaliska studier. Bl. a. i Tyskland och i Danmark har utbildningen sin huvudsakliga förankring vid ett universitet och de utbildade lärarna beräknas kunna undervisa vid läroverk såväl i musik som i ett annat ämne, vilket ingått i deras akademiska utbildning. Erfarenheterna från samma länder visar emellertid vissa olägenheter med en sådan utformning. Dels finns risk för att den praktisk-musikaliska sidan av utbildningen icke blir tillfredsställande tillgodosedd, dels anser man, att undervisningsskyldighet i ytterligare ett ämne är en belastning, som mycket väl kunde avlägsnas, om man detta ämne förutan kunde garantera lärarna full tjänstgöring i skolmusikundervisning. Någon svårighet att skapa full tjänstgöring uteslutande med musikundervisningen torde icke behöva föreligga i vårt land, där man med hänsyn till skolornas organisation och undervisningens uppläggning snarare måste räkna med vissa rekryteringssvårigheter i fråga om kompetenta lärare i musik. MU anser därför, att den högre skolmusiklärarutbildningen icke skall behöva inbegripa studier av ett icke-musikaliskt ämne. Däremot bör man utan vidare kunna kräva, att skol-

253 musiklärarna skall besitta en viss akademisk kompetens i sitt enda ämne, d. v. s. förvärva akademiska betyg i ämnet musikforskning. Detta medför i sin tur, att studentexamen måste betraktas som ett oeftergivligt villkor för inträde i högskolelinjen för skolmusiklärare. Vad man därutöver skall kräva måste betraktas som en avvägningsfråga, vars slutliga lösning måste bli beroende av den utformning, som lärarutbildningen i övrigt kommer att erhålla i framtiden. MU h a r efter utförliga diskussioner kommit fram till följande förslag beträffande utbildningen av skolmusiklärare i ämnet musikhistoria. Förslaget utgår från att undervisningen i ämnet vid KMH skall kunna erhålla en sådan omfattning och uppläggning, att den skall göra det möjligt för de studerande vid högskolelinjen för skolmusiklärare att avlägga tentamensprov i musikforskning för åtminstone två akademiska betyg. Utbildningen förutsätter studentexamen antingen på latin- eller reallinjen. Dock bör de i kungl. kung. den 25 september 1953 angående vidgat tillträde till högre studier (nr 626) meddelade bestämmelserna givas motsvarande tillämpning för här avsedda studier. Kunskaperna för de föreskrivna två akademiska betygen skall antingen kunna förvärvas genom studier vid universitet eller genom att följa särskild vid KMH anordnad undervisning i ämnet. I båda fallen torde vara önskvärt, att studierna i ämnet är avslutade före början av det sista högskoleåret i skolmusiklärarlinjen. Med hänsyn till de blivande skolmusiklärarnas pedagogiska gärning —• här avses speciellt gymnasieundervisningen i ämnet musikkunskap — ligger det nära till hands att tänka sig undervisningen i musikforskning vid KMH så upplagd, att den i högre grad än den gängse akademiska undervisningen tar sikte på den pedagogiska tillämpningen på högre skolstadier. Emot detta kan invändas, att en dylik specialiserad inriktning icke är förenlig med önskemålet att skapa motsvarighet i betygshänseende till den rent akademiska utbildningen. I kungl. stadgan den 25 september 1953 (nr 610) angående filosofiska examina har ämnet musikforskning icke medräknats bland huvudämnena i filosofisk ämbetsexamen. Med hänsyn till den ställning läroämnet musikkunskap föreslagits skola få i gymnasiet och till behovet av kvalificerade lärare för ifrågavarande undervisning får MU förorda, att genom tillägg till 15 § i stadgan musikforskning upptages bland huvudämnena till filosofisk ämbetsexamen. Därest så sker, kan man räkna med att även universitetsutbildningen kommer att byggas ut med kurser av ett innehåll, som delvis ansluter sig till skolundervisningens krav. MU förutsätter, att undervisningen i musikforskning vid KMH och den undervisning i ämnet vid universitet eller lärarhögskola, som avser filosofisk ämbetsexamen, skall kunna erhålla ungefär samma utformning. MU har på annan plats tagit upp frågan om behovet av akademiska lärostolar i ämnet musikforskning och därvid betonat, att tentamensrätt under alla omständigheter måste förbehållas innehavare av professur eller professorskompetent lärare. Enligt MU:s uppfattning bör med hänsyn till bristen på kompetenta lärare en i Stockholm stationerad lärare icke bindas uteslutande till KMH; det är i stället av vikt, att hans undervisning kan utnyttjas även av dem som önskar bedriva fria akademiska studier i musikforskning. Lärostolen bör således förläggas till Stockholms högskola. Dess innehavare bör även svara för undervisningen och tentamina vid KMH. MU:s planer på att musiklärarexamen KMH skall innefatta två akademiska betyg i ämnet musikforskning måste emellertid kunna förverkligas, även om inrättandet av en lärostol i musikforskning vid Stockholms högskola skulle uppskjutas till senare tidpunkt. En lösning skulle i sådant fall kunna åvägabringas

254 genom att för lärartjänsten i ämnet vid KMH kräves professorskompetens och att tentamensrätt i detsamma tillerkännes dess innehavare. I annat fall skulle musiklärarkandidaterna tvingas att avlägga tentamen för professorn i musikforskning vid Uppsala universitet, en ordning, som måste betecknas såsom ytterligt otillfredsställande. Med den föreslagna uppläggningen av utbildningen i ämnet musikforskning vinner man, att skolmusiklärarkandidaterna kan erhålla hela sin utbildning på ett och samma ställe utan att behöva förlägga en del av sin utbildning till Uppsala, som för närvarande är den enda ort, där akademisk undervisning i musikforskning finnes. Vidare underlättas en eventuell fortsatt utbyggnad av examensformerna. Här åsyftas särskilt möjligheten att godtaga de s. k. övningslärarnas praktiska och specialpedagogiska utbildning som ett moment, som kan få ingå i en akademisk examen, direkt åsyftande lärartjänst. Formell möjlighet härtill synes föreligga inom ramen av nuvarande bestämmelser, se stadgan angående filosofiska examina 2 § 2 mom. och 5 § 5 mom. För musiklärarnas del skulle en fullständig ämbetsexamen kunna förvärvas därigenom att a) praktisk-musikalisk och musikpedagogisk utbildning vid skolmusiklärarlinjen KMH sattes likvärdig med två akademiska betyg, b) två akademiska betyg förvärvades i musikforskning och c) två akademiska betyg förvärvades i ytterligare ett ämne, vilket tillsammans skulle ge den betygssumma, som enligt nu gällande bestämmelser krävs för fil. mag., varefter läraren skulle bli berättigad att erhålla adjunktur i musik med viss skyldighet att undervisa i ännu ett ämne. MU anser, att det vore mycket värdefullt, om en sådan examensform kunde komma till stånd, samtidigt som utredningen befarar, att en så omfattande utbildning kommer att bli alltför betungande för att kunna ställas som ett obligatoriskt krav. Den praktiska och musikpedagogiska utbildningen måste dock även för skolmusiklärarnas del utgöra själva grundvalen och får under inga förhållanden eftersättas. Enligt MU:s uppfattning borde man därför i stället överväga den lösningen, att man i första hand planerade en musiklärarexamen KMH, omfattande endast praktisk-musikalisk och musikpedagogisk utbildning samt musikhistoria motsvarande minst två akademiska betyg (eller alternativt ett betyg plus musikhistoriskt seminarium vid KMH), samt att man därutöver låter dem som så önskar frivilligt komplettera denna examen med resterande betyg i ytterligare ett akademiska ämne till en akademisk ämbetsexamen, inkluderande de musikaliska studierna på sätt, som ovan angivits. Själva undervisningen i musikforskning för skolmusiklärarkandidaterna bör givas samma utformning som den akademiska endast i den utsträckning, som är erforderlig för att uppnå riksgiltighet för akademiska betyg i ämnet. Vid sidan av kurs i allmän och svensk musikhistoria, vilken helst bör hållas vid Stockholms högskola, bör de studerande under åtminstone ett studieår deltaga i musikhistoriskt seminarium. Dessa seminarier torde med fördel kunna förläggas till KMH och skall dels ge lärarkandidaterna fördjupade stilhistoriska kunskaper och grundligt behandla även nutida musik och dels inriktas på att förbereda de blivande lärarna för deras pedagogiska uppgift. I detta sammanhang rekommenderas särskilt genomgång av musikillustrationer och träning i praktiska demonstrationer på grammofon och på instrument med åtföljande kommentarer. Denna seminarieundervisning har preliminärt införts i ovanstående studie- och timplaner, under det att MU funnit det lämpligt att tills vidare låta kursföreläsningarna i allmän och svensk musikhistoria stå utanför timplanen, enär dess inplacering

255 blir beroende av vilken lösning i fråga om tillskapandet av lärartjänster i musikforskning i Stockholm som i framtiden kommer att väljas. Behandlingen av metodiska frågor rörande undervisningen i musikkunskap på gymnasiet bör ske vid musiklärarnas praktisk-pedagogiska utbildningskurs, för vilken Kungl. Maj:t i brev den 22 maj 1953 meddelat särskilda bestämmelser. Enligt dessa skall metodikundervisningen ske under medverkan av särskilda specialister på musikundervisningens metodik på olika skolstadier. Det får dock förutsättas, att en intim kontakt upprättas mellan undervisningen i musikhistoria och den praktisk-pedagogiska utbildningen, men det måste betraktas som värdefullt och pedagogiskt riktigt, att de båda områdena hålles i sär. (Se 194G års skolkommissions betänkande Den första lärarhögskolan, sid. 3.) Arrangemang av skolmusik. Under en ettårskurs bör de studerande beredas tillfälle att genom lektioner i grupp och skriftliga hemuppgifter förvärva vana att arrangera musik för skolensembler av skiftande sammansättning, liksom också att företa de omläggningar och förändringar i fråga om instrumentation, som kan föranledas av förändringar i skolensemblens sammansättning. Psykologi och pedagogik. En orientering i den allmänna psykologins och pedagogikens grunder, kompletterad med en översiktlig framställning om musikpsykologins huvudproblem, bör ingå i samtliga högskolelinjer, där utbildningen helt eller delvis avser en pedagogisk yrkesverksamhet, d. v. s. i första hand linjerna för skolmusiklärare och musikpedagoger, i andra hand för högre musikledare och militärmusikdirektörer men även dirigenter. Enligt MU:s uppfattning bör en kurs i detta ämne — förslagsvis kallad psykologi och pedagogik — kunna läggas upp för dessa linjer gemensamt. Undervisningen bör få formen av föreläsningar med tillfälle till demonstrationer (2 vt.), lagda över ett studieår. Den allmänna psykologin är ett stort ämnesområde, som även på ett relativt elementärt plan kräver omfattande studier. Att bygga in sådana studier inom högskoleutbildningens ram måste betraktas som ogörligt, såväl med hänsyn till den knappa tid, som kan avsättas för ämnet, som med hänsyn till elevernas varierande skolunderbyggnad. Emellertid medför en stark komprimering av lärostoffet risken, att eleverna endast erhåller ofullständiga och kanske halvsmälta kunskaper. MU anser det därför av vikt, att lärostoffet väljes så, att det så mycket som möjligt får ett direkt praktiskt värde för en musikpedagogisk verksamhet. Man torde sålunda kunna begränsa de allmänna rent sinnesfysiologiska partierna av lärostoffet för att i gengäld ägna särskild uppmärksamhet åt hörseln; på likartat sätt torde framställningen av den allmänna pedagogikens historia kunna givas i starkt förkortad form och i gengäld kompletteras med viktigare data ur musikpedagogikens historia. Beträffande den allmänna psykologin, som i huvudsak bör förläggas till första terminen, bör exempelvis sådana områden som barn-, utvecklings- och inlärningspsykologi ägnas särskild uppmärksamhet. Beträffande musikpsykologin, som i huvudsak bör förläggas till andra terminen, kan en likartad tonvikt på det praktiskt tillämpbara rekommenderas. Bland de områden, som särskilt förtjänar uppmärksammas, må nämnas musikupplevelsens psykologi samt komplexet »musikbegåvning» med en orientering över olika testförfaranden i anslutning därtill. MU vill slutligen särskilt understryka behovet av experimentella undersökningar på musikpsykologins och musikpedagogikens områden. Visserligen torde det knappast bli möjligt att inom högskolans ram bedriva ren forskning, men man bör överväga att i anslutning till undervisningen i detta ämne försöka intressera de studerande för att medverka i experimentella undersökningar, som kan bidraga till att kasta nytt ljus över grundläggande musikpedagogiska problem.

256 Försökspersoner för sådana undersökningar finns till hands såväl i övningsklasser som vid förskolan. I samband härmed borde också övervägas en utformning av lärartjänsten i ämnet, som tillåter läraren att ägna viss del av sin tjänstgöringstid åt att leda dylik verksamhet. Metodik, auskiiltering och övningsundervisning. Metodikundervisningen avser att visa de blivande skolmusiklärarna olika vägar, på vilka skolungdomens aktiva musikintresse kan väckas och vidmakthållas, vidare att ge en översikt över musikundervisningens praktiska problem, såväl metoder och hjälpmedel som repertoar och litteratur, samt att ge individuell förberedelse (eventuellt i form av gruppinstruktion) till den praktiska övningsundervisningen i skolklasser. Undervisningen i metodik bör i möjligaste mån anknyta till psykologiens och musikpsykologiens rön. Den bör vidare läggas så, att allmänna synpunkter och regler omväxlar med konkreta detaljer. Under första högskoleåret bör metodikundervisningen omfatta hela enhetsskolans musikundervisning, varvid det är pedagogiskt naturligt att först lägga grunden på lågstadiet (kl. 1—3) och därefter fortskrida uppåt (kl. 4—8 och 9 a ) . Denna årskurs torde kunna avpassas så, att den kan betraktas som lämpligt pensum även för dem som avser att förvärva lägre musiklärarkompetcns. Eleverna vid högskolelinjen kan under detta år förslagsvis indelas i grupper på omkring sex elever. Under andra högskoleåret bör metodikundervisningen erhålla formen av ett skolmusikpedagogiskt seminarium, där gymnasiets och lärarhögskolans problem i fråga om musikundervisning tas upp till behandling. Därvid bör också utrymme lämnas för enskilda insatser från elevernas sida, för behandling av aktuella musikpedagogiska frågor, nyutkommen pedagogisk litteratur, försöksverksamhet, redogörelser för utländska erfarenheter, eventuellt med viss medverkan av utomstående specialister. Auskulteringen bör under första tiden företrädesvis ägnas skolans lågstadium samt därefter successivt utvidgas till allt högre åldersstadier. I likhet med metodiken bör auskulteringen under andra högskoleåret huvudsakligen ägnas åt undervisningen vid gymnasium och lärarhögskola. Över huvud taget bör auskulteringen planeras så mycket som möjligt parallellt med metodikundervisningen och övningsundervisningen. Utöver den obligatoriska auskulteringen på olika skolstadier bör utrymme finnas för studiebesök vid institutioner av speciellt intresse, t. ex. Nacka musikskola och Stockholms folkskolors sångklasser. Övningsundervisningen bör även den taga sin början på enhetsskolans lågstadium och successivt fortgå uppåt. Den måste planeras på ett sådant sätt, att varje elev gives tillfälle till övningsundervisning på samtliga stadier och i en rättvis avvägning mellan dem. Övningsundervisning bör omfatta minst fem serier fördelade på olika skolstadier. Varken undervisningen i metodik eller övningsundervisningen på olika skolstadier kan i sin helhet omhänderhas uteslutande av huvudläraren i ämnet. Dennes tjänst kan, med tanke på erforderligt organisations- och övervakningsarbete, omöjligen konstrueras så, att han kan erhålla tillfälle meddela skolmusikundervisning och år efter år ge detaljanvisningar om kursplaner etc. i fråga om samtliga skolstadier och skolformer. Han bör därför kunna fördela vissa delar av såväl metodikundervisningen som övningsundervisningen på ett antal experter, som kan fungera som handledare under huvudhandledarens ledning. Dessa experter kan lämpligen rekryteras från de skolor, till vilka övningsundervisningen är förlagd, och utnyttjas som specialister på särskilda skolstadier. En dylik ordning, vilken för övningsundervisningens del redan är genomförd inom ramen

257 för nuvarande organisation av musikhögskolan, bör i sin helhet införas snarast möjligt. Övningsundervisning i piano, ett stråkinstrument och sång. Eleverna bör under studietiden vid högskolelinjen få tillfälle till övningsundervisning i sina praktiska ämnen piano, ett stråkinstrument och sång. Skolmusiklärarna kommer nämligen att i viss utsträckning undervisa i instrumentalspelning vid skolorna. Vad sång beträffar torde metodik och övningsundervisningen i skolor ge eleven möjligheter att på tillfredsställande sätt handha sångundervisningen i skolklass. För att emellertid ge läraren bättre förutsättningar att i mån av tid beakta elevernas individuella röstproblem är det önskvärt, att lärarkandidaten tillika erhåller speciell utbildning även i sångpedagogik. MU vill emellertid framhålla, att en skolmusiklärare KMH på grund av sina omfattande arbetsuppgifter vid de högre klasserna torde få endast begränsad tid till sitt förfogande för undervisning i piano och stråkinstrument ävensom i sång. Man kan förvänta, att skolorna i betydande utsträckning kommer att anlita speciallärare för dessa uppgifter. Det har därför ej synts utredningen lämpligt att uppställa alltför långt gående krav på musiklärarnas utbildning i detta avseende. Att upprätthålla samma fordringar som i musikpedagogisk examen i respektive ämnen skulle innebära alltför hård belastning. Med fog kan också ifrågasättas, om musiklärarelevernas färdigheter i sång och ifrågavarande instrument i allmänhet är så stora, att sådana krav över huvud skulle kunna genomföras. Fordringarna måste alltså sättas lägre för skolmusiklärarna än för musikpedagogerna, och tyngdpunkten torde böra läggas på undervisningen på lågstadiet. MU föreslår, att ämnet får karaktär av studieämne utan vitsord. För att emellertid skapa kontroll över att eleverna på tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen, torde som villkor för inskrivning i tentamensbok om genomgångna kurser i dessa ämnen böra uppställas krav på att elev genomgått prov i desamma. I de fall, där elev har större skicklighet i något av de tre angivna praktiska ämnena, föreligger givetvis möjligheter för denne att avlägga musikpedagogisk examen. Den obligatoriska pedagogiska utbildningen för skolmusiklärarkandidaterna i de tre övningsämnena torde med stöd av hittills vunna erfarenheter vid KMH kunna givas följande utformning: Under första högskoleterminen erhåller samtliga elever en gemensam veckotimme i respektive piano-, stråkinstrument- och sångpedagogik (företrädesvis på nybörjarstadiet och lägre mellanstadierna). Elev, som så önskar, skall frivilligt kunna deltaga i dessa gemensamma lektioner även nästföljande termin. Från och med andra terminen erhåller varje elev två övningsobjekt på olika stadier i piano (2 x Va vt. = 1 vt.), ett i stråkinstrument (Vi- vt.) och ett i sång (*/a vt.), vilka skall undervisas under minst två terminer. Härtill kommer uppspelning med ovningsobjekten för respektive huvudämneslärare. Övningsundervisningen bör kunna förläggas inom förskolans ram. 2. Högskolelinje för u t b i l d n i n g av m u s i k l e d a r e . D e n a m a t ö r m u s i k a l i s k a v e r k s a m h e t e n s v ä x a n d e o m f a t t n i n g och b e h o v a v k o m p e t e n t a l e d a r k r a f t e r , s o m MU r e d o g j o r t för i a n n a t s a m m a n h a n g , n ö d v ä n d i g g ö r i n r ä t t a n d e t av en s ä r s k i l d u t b i l d n i n g s l i n j e i n o m m u s i k h ö g s k o l a n för m u s i k l e d a r e , f r ä m s t b l i v a n d e k o m m u n a l a m u s i k l e d a r e s a m t l e d a r e för d e n m u s i k a l i s k a v e r k s a m h e t e n i n o m de fria f o l k b i l d n i n g s o r g a n i s a t i o n e r n a . F ö r d e n n a u t b i l d n i n g , s o m bör m e d f ö r a p r a k t i s k - m u s i k a l i s k 17— 316705

258 kompetens för vissa tjänster inom amatörmusikväsendet, bör i detta avseende uppställas lika höga krav som för musiklärarexamen KMH. Beträffande förvärvandet av dessa praktisk-musikaliska färdigheter bör för de blivande musikledarna skapas största möjliga frihet. Möjligheten att förvärva de i musikledarexamen ingående betygen bör stå öppen såväl för dem som fått sin vokala eller instrumentala utbildning vid ett konservatorium som för dem som fått sin förutbildning annorstädes. Den bör vidare så litet som möjligt begränsas av föreskrifter i fråga om övre åldersgräns samt stå öppen för alla som tidigare genomgått diplom- eller examenslinje vid högskolan, i vilka fall utbildning bör kunna fullgöras på relativt kort tid, eventuellt till vissa delar samtidigt med studierna för annan examen eller för diplom. Det är givetvis synnerligen önskvärt, att en blivande kommunal musikledare får en så god och allsidig utbildning som möjligt. Med hänsyn till den brist på lämpliga krafter, som råder och kan beräknas bli rådande för lång tid framåt, är det dock icke tillrådligt att ställa kraven vid en examinering så högt, att dessa krav ytterligare kan tänkas begränsa rekryteringen. Därtill kommer, att så svårbedömbara faktorer som personliga ledaregenskaper och organisationsförmåga utöver pappersmeriterna ständigt torde bli utslagsgivande, när det gäller bedömning av en persons lämplighet som musikledare. MU anser, att den lämpligaste lösningen av de kommunala musikledarnas utbildningsfråga är, att det vid KMH inrättas en särskild examen för musikledare, musikledarexamen KMH, innefattande betyg i de ämnen, som kan anses vara av särskild vikt, samt anordnas en kursmässig utbildning i de i examen ingående huvud- och studieämnena. Inträdesfordringar: 1) Ett stråk- eller blåsinstrument. 2) Sång, motsvarande inträdesfordringarna till skolmusiklärarlinjen. 3) Piano, motsvarande inträdesfordringarna till skolmusiklärarlinjen. 4) Musik- och gehörslära, motsvarande konservatoriets obligatoriska kurser. 5) Musikalisk satslära, motsvarande konservatoriets obligatoriska kurser. 6) Musikalisk litteraturkännedom och kunskaper i musikhistoria, motsvarande konservatoriets grundkurser. 7) Styrkt deltagande i kör- eller orkesterövningar. Studieplan. Utbildningen vid högskolelinjen för högre musikledare har planerats tvåårig, dock obetaget för elever, som har förkunskaper nog, att sammanföra kursmomenten till kortare tid. Musikledarexamen KMH skall innehålla följande betygsämnen: 1) Kördirigering. 2) Orkesterdirigering och instrumentalensembleinstruktion. 3) Ett stråk- eller blåsinstrument, inkl. deltagande i orkesterövningar.

259 4) Sång, inkl. deltagande i mindre kör eller vokalensemble. 5) Piano. 6) Fortsättningskurs i musikalisk satslära. 7) Stillära och uppförandepraxis. I u t b i l d n i n g e n skall f ö r u t o m o v a n n ä m n d a ä m n e n i n g å obligatoriska kurser u t a n v i t s o r d i f ö l j a n d e : 1) Instrumentkännedom. 2) Arrangemang och instrumentation. 3) Psykologi och pedagogik. 4) Repertoarkännedom. 5) Föreläsningar i organisationsfrågor (kort föreläsningsserie). 6) övningsundervisning i piano och ett stråk- eller blåsinstrument (motsvarande detta ämne för musiklärarexamen KMH). 7) Rytmik (obligatoriskt endast för dem som icke haft undervisning däri i konservatoriet). S o m frivilliga

ämnen

rekommenderas:

Musikestetik. Akustik, kurs II. Avancerad gehörskurs. De o b l i g a t o r i s k a ä m n e n a k a n f ö r d e l a s i n o m en t v å å r i g timplan jande sätt:

p å föl-

År 1: Kördirigering l*/a vt.

År 2: Orkesterdirigering 2 vt. Ensemble- (kammarmusik-) instruktion 1 vt. Huvudinstrument 1 vt. samt deltagande i orkester- och kammarmusikövningar i genomsnitt resp. 3 och Va vt. S å n g 1 vt. 3 P i a n o /4 vt. Fortsättningskurs i musikalisk satslära 1 vt. Arrangemang och instrumentation 1 vt. Stillära och uppförandepraxis l1/» vt. Instrumentkännedom, högre kurs, i ge- Repertoarkännedom (enterminskurs, nomsnitt 2 vt. (el. 1 vt. över båda åren) 1 vt.) = Va vt. Psykologi och pedagogik 2 vt. Organisationsfrågor (kort föreläsningsserie). Övningsundervisning på piano och ett Övningsundervisning på piano och ett stråk- el. blåsinstrument. (Gemensamma stråk- el. blåsinstrument. (Undervisning timmar under en termin: 2 vt. och un- med övningsobjekt under en termin dervisning med övningsobjekt under l1], vt.) = ;i/4 vt. 3 andra terminen H/a vt.) = l / 4 vt. Rytmik (obligatoriskt endast för dem som icke haft undervisning däri i konservatoriet) 2 vt. A n t a l e t v e c k o t i m m a r / e l e v s k u l l e enligt d e n n a t i m p l a n bli u n d e r första s t u d i e å r e t m a x i m a l t 167a, u n d e r a n d r a s t u d i e å r e t 13. Dessa siffror t o r d e

260 dock i realiteten bli kraftigt reducerade, dels genom successivt bortfall av praktiska ämnen på samma sätt, som föreslagits i högskolelinjen för skolmusiklärare (t. ex. ett av tre under första högskoleåret, två av tre under sista högskoleåret), dels genom att en mycket stor del av eleverna sannolikt kommer att erhålla stora lättnader genom att ha åtskilliga vitsord klara från tidigare avlagd examen eller diplom. För att på allt sätt underlätta studierna för musikledarexamen KMH för de elevkategorier, som avlagt eller förbereder avläggandet av examen eller prov för diplom, anser MU, att de i ovanstående studieplan ingående ämnena och kurserna bör givas en omfattning och ett innehåll, som i alla de fall, där det kan vara genomförbart, motsvarar bestämda fordringar på andra högskolelinjer. Sålunda bör fordringar i kördirigering motsvara dem i linjerna för skolmusiklärare och kyrkomusiker, i åtminstone två av de praktiska ämnena dem i linjen för skolmusiklärare. Har elev erhållit orkester- eller solistdiplom, befrias han från vidare undervisning i det praktiska huvudämne, som diplomet gäller. I orkesterdirigering bör ställas högre krav än för skolmusiklärare och kyrkomusiker. I musikalisk satslära skall varje ettårig utbildning från annan högskolelinje anses motsvara första årskursen, varje tvåårig utbildning från annan högskolelinje ge befrielse från ämnet, varvid vitsordet från examensbetyg eller prov för diplom skall överflyttas. På likartat sätt förfares med stillära och uppförandepraxis samt rytmik. Kursen i psykologi och pedagogik samt övningsundervisningen skall motsvara den i linjen för skolmusiklärare. I instrumentkännedom skall elev fullgöra en högre kurs, gemensam med elever i orkesterdirigering och i linjen för militärmusikdirektörsexamen. I de återstående ämnena, nämligen arrangemang och instrumentation, repertoarkännedom samt föreläsningar i organisationsfrågor, beräknas undervisningen få ett innehåll, som uteslutande är utformat med hänsyn till utbildningen av musikledare. För en elev, som tidigare avlagt exempelvis musiklärarexamen KMH, kommer sålunda följande kursmoment att kvarstå: Orkesterdirigering och instrumentalensembleinstruktion (1 år) 3 vt. Fortsättningskurs i musikalisk satslära (1 år) 1 vt. Stillära och uppförandepraxis (1 år) 17a vt. Instrumentkännedom (1 år) 2 vt. Arrangemang och instrumentation (1 år; vissa kursmoment kan dock betraktas som fullgjorda inom kursen i arrangemang av skolmusik) 1 vt. Repertoarkännedom (enterminskurs) 1 vt. (= Va vt. under 1 år). Föreläsningar i organisationsfrågor (kort föreläsningsserie). Det totala antalet veckotimmar/elev blir i detta fall 9, varvid utbildningen torde kunna fullgöras under ett studieår. Liknande lättnader, ehuru mindre omfattande, kommer övriga innehavare av någon examen eller något diplom till del.

261 Kommentarer till studieplanen. Vad beträffar dirigering hänvisas till vad utredningen därom anfört i kommentarerna till dirigent- och skolmusiklärarlinjerna. Utöver vad därstädes sagts vill utredningen beträffande kördirigering framhålla, att undervisning i detta ämne bör ta hänsyn till de speciella problem, som möter ledare av amatörkörer. Särskilt bör eleven därunder få förtrogenhet med repetitionsarbete med piano som hjälpmedel. Instrumentkännedom, se ovan i kommentaren till högskolelinjen för orkesterdirigenter. Arrangemang och instrumentation. Undervisningen i detta ämne bör direkt utgå ifrån de besattningsformer, som har praktisk aktualitet i den amatörmusikahska verksamheten, såväl vokala, instrumentala som blandade. Repertoarkännedom. Undervisningen i repertoarfrågor torde lämpligen kunna fa studiecirkelform. Den bör ge en så rik och mångsidig bild som möjligt av den oJl a f ensembletyper lämpliga amatörrepertoaren från olika tidsepoker och en bibhografisk orientering över viktigare publicerat material (lämpliga samlingar, upplagor m. m.). Vidare skall tagas upp till diskussion olika metoder för notreproduktion, i den mån vederbörande ej bevistat frivillig konservatoriekurs i ämnet. Organisationsfrågor. Undervisningen i organisationsfrågor bör kunna få formen av en koncentrerad föreläsningsserie, eventuellt kompletterad med ett kompendium. Tonvikten bör läggas på den kommunala organisationen samt en orientering om folkbildningsorganisationerna. 3. Högskolelinje för utbildning av musikpedagoger. KMH har genom inrättandet av musikpedagogisk examen och särskilda kurser med sikte på denna examen företagit en mycket betydelsefull och välbehövlig utvidgning av sin undervisningsplan. Att döma av erfarenheter saval från utlandet som från KMH torde man i framtiden även i vårt land kunna räkna med ett allt större intresse för en sådan musikpedagogisk examination och ett växande antal deltagare i utbildningskurserna därtill. Visserligen beror den enskilda musiklärarens pedagogiska kapacitet i hög grad på faktorer, som är av så personlig natur, att ingen aldrig så god pedagogutbildnmg kan ge fullständiga garantier för att man genom att följa den verkligen blir en god musikpedagog. Förekomsten av en examen med lämpligt avpassade fordringar i fråga om insikter i pedagogiska frågor samt i musikaliskt allmänbildande ämnen torde dock kunna bidraga till att på ett genomgripande sätt rensa upp och förbättra förhållandena på det privatpedagogiska området. Sådana åtgärder har icke endast en allmän musikkulturell betydelse; de bidrar också till att stärka den sociala positionen for en musikerkategori med talrika representanter över hela vårt land och de ger slutligen privatpedagogerna möjlighet att på ett långt effektivare satt an hittills inlemmas i den av folkbildningsinstitutioner eller i kommunal regi bedrivna amatörmusikaliska verksamheten. Såväl på detta område som inom ramen för skolornas frivilliga musikundervisning finns ett mycket stort behov av kompetenta lärarkrafter för enskild musikundervisning. Detta behov måste snarast mötas genom fortsatt utbyggnad av pedagogutbildningen. ** ö 6

262 Att i vårt land införa en restriktion, som utestänger icke-examinerade eller icke-kompetenta musiker från att bedriva pedagogisk verksamhet ar icke tänkbart. Däremot torde det på olika sätt vara möjligt att forstarka de examinerade pedagogernas position och på så sätt successivt höja musikpedagogkårens kvalitet. I exempelvis Danmark synes allmänheten under årens lopp ha fått upp ögonen för fördelen av att i första hand vanda sig till en »statspr0ved Musikpadagog», och en liknande utveckling kan torväntas även i Sverige. Dessutom skall enligt MU:s förslag rörande amatörmusiken en musikpedagogisk examen medföra kompetens for vissa tjänster inom denna verksamhet. Även för rekryteringen av lararkrafter inom den frivilliga skolmusiken kan denna examen väntas bli av avsevärd ^ M U v i l l understryka, att en hög musikpedagogisk examen i nivå med musikhögskolans diplom för exempelvis solister och med ungefär samma totala utbildningstid bör stå som ett viktigt önskemål för framtiden. Följande förslag till utformning av undervisning och examensbestammelser går ut på en tvåårig högskoleutbildning för blivande privatpedagoger, ledande till musikpedagogisk examen. Under en relativt lång tid framåt måste man räkna med att de som önskar avlägga musikpedagogisk examen endast till en del utgörs av studerande, som kominer till musikpedagogutbildningen direkt från konservatorn*. Utöver denna kategori har man att taga hänsyn dels till sådana P ^ s o n e r som önskar deltaga i högskolelinjens undervisning men erhållit sin forutbildning annorstädes, dels till sådana, som direkt önskar genomgå proven for erhållande av musikpedagogisk examen utan att ha följt vare sig konservatoriets eller musikhögskolelinjens undervisning. I båda dessa senare tall torde det ofta vara fråga om personer, som redan har en, stundom kanske mångårig och omfattande, praktisk erfarenhet som utövande musikpedagoger. I sådana fall bör självfallet också dispens kunna beviljas med avseende på den övre åldersgränsen för vinnande av elevskap. Följande förslag avser en musikhögskolelinje, som i likhet med övriga sådana linjer förutsätter färdigheter och kunskaper, motsvarande konservatoriets obligatoriska ämnen och kurser. Examination av musikpedagoger. Utbildningen och examinationen av musikpedagoger kan sägas omfatta fyra olika huvudmoment: 1) Undervisningsskicklighet i huvudämnet. (Beträffande de huvudämnen, som bör kunna förekomma, se nedan.) 2) Skicklighet i huvudämnet. 3) Kunskaper i musikteoretiska ämnen (musik- och gehörslära, musikalisk satslära e t c ) .

263 4) Kunskaper i musikhistoriska ämnen (musikhistoria, stillära och uppförandepraxis etc.). Dessa fyra huvudmoment, varav två är praktiskt, två teoretiskt betonade, bör ingå i betyget i rnusikpedagogisk examen. Examensbetyget kan därigenom erhålla en god balans mellan det praktiska, det pedagogiska och det musikaliskt allmänbildande. Det torde icke behöva vålla några oöverkomliga svårigheter att skapa rättvisa avvägningsbetyg för de musikteoretiska och musikhistoriska ämnena, baserade på i tentamensboken noterade vitsord. Examensbehjget

kommer med andra ord att omfatta följande fyra vitsord:

1) Undervisningsskicklighet i huvudämnet. Detta vitsord skall som regel — med undantag dock för t. ex. sång — vara delat i två skilda vitsord för a) elementärstadiet, inklusive gruppundervisning, och b) mellanstadier och högre stadier. 2) Huvudämne (se vidare nedan). 3) Musikteoretiska ämnen. 4) Musikhistoriska ämnen. Under punkt 3 sammanfattas följande delämnen: a) Musik- och gehörslära, motsvarande konservatoriets obligatoriska kurser. b) Musikalisk satslära, motsvarande kurserna inom högskolans orkester- och solistdiplomlinjer. Under punkt 4 sammanfattas följande delämnen: a) Musikhistorisk litteraturkännedom samt allmän och svensk musikhistoria, motsvarande konservatoriets grundkurser. b) Repertoarkännedom i huvudämnet (motsvarande kurserna inom högskolans orkester- och solistdiplomlinjer). c) Stillära och uppförandepraxis. Inträdesfordringar. För inträde i högskolelinjen för musikpedagoger bör i princip gälla samma fordringar som för övriga högskolelinjer, d. v. s. fullgjord konservatorieutbildning eller kunskaper, motsvarande konservatoriets obligatoriska kurser. Dock är det i fråga om denna linje av särskild vikt, att de sökande fullgjort så mycket som möjligt av sin praktiska utbildning i huvudämnet före inträdet i den musikpedagogiska linjen. De sökande bör m. a. o. ha en viss mognad som utövande musiker. Fördenskull har den undre åldersgränsen satts till 20 år. Särskilt för dem som önskar avlägga rnusikpedagogisk examen i sång är det av vikt, att vid inträdet höga krav ställes på vederbörandes egen sångutbildning. Det föreligger eljest risk för att eleven genom en normalt endast tvåårig utbildning icke blir skickad att på ett ansvarsfullt sätt verka som sångpedagog. Man torde för övrigt böra räkna med att rnusikpedagogisk examen i sång i allmänhet kommer att kräva längre tid än två år. Då sannolikt en stor procent av de sökande kommer att bestå av personer, som icke erhållit sin förutbildning vid konservatoriet, bör det stå de

264 elever, s o m a n t a g i t s p å m u s i k p e d a g o g l i n j e n , fritt a t t a n t i n g e n f ö r s k a f f a sig u n d e r v i s n i n g i h u v u d ä m n e t p å p r i v a t väg u t a n f ö r m u s i k h ö g s k o l a n eller, o m de så ö n s k a r , e r h å l l a dylik u n d e r v i s n i n g av en till h ö g s k o l a n k n u t e n l ä r a r e P r o v i h u v u d ä m n e t bör k u n n a avläggas, så s n a r t elev a n s e r sig m o g e n h ä r för. De s o m e r h å l l i t o r k e s t e r - eller s o l i s t d i p l o m bör d i r e k t k u n n a få sitt i h u v u d ä m n e t e r h å l l n a v i t s o r d ö v e r s k r i v e t till e x a m e n s b e t y g e t s o m m u s i k p e d a g o g eller, o m de så ö n s k a r , vid l ä m p l i g t i d p u n k t en g å n g fullgöra n y t t p r o v för h ö j a n d e t av d e t t a v i t s o r d . H u v u d ä m n e t bör a l l t s å i s t u d i e p l a n e n b e t r a k t a s s o m ett frivilligt ä m n e , t r o t s a t t v i t s o r d d ä r i skall i n g å i e x a m e n s betyget. Studieplan. D e n s e d a n 1949 vid K M H förefintliga k u r s e n för u t b i l d n i n g av m u s i k p e d a g o g e r ä r t v å å r i g . MU a n s e r d e t t a v a r a en l ä m p l i g u t b i l d n i n g s t i d , f ö r u t s a t t a t t k u r s d e l t a g a r n a l i k s o m n u i h u v u d s a k h a r sin r e n t p r a k t i s k - m u s i k a l i s k a u t b i l d n i n g fullgjord vid i n t r ä d e t i k u r s e n . F ö l j a n d e ä m n e n bör i n g å i f o r m av obligatoriska kurser: 1) Praktisk

pedagogik,

a) lägre stadier, individuellt och i grupp Betygsämnet (2 år) , undervisningsb) högre stadier, individuellt (se vidare skicklighet. kommentaren) (2 år) 2) Piano som studieämne för alla icke-pianister (2 å r ) . Studieämne med vitsord. 3) Fortsättningskurs i musikalisk satslära (1 å r ) . Betygsämne. 4) Psykologi och pedagogik (1 å r ) . Studieämne utan vitsord. 5) Stillära och uppförandepraxis (1 å r ) . Studieämne med vitsord. 6) Repertoarkännedom i huvudämnet (1 å r ) . Studieämne utan vitsord. 7) Deltagande i vokal- eller instrumentalensemble (för pianister även ackompanjemang) (2 å r ) . Studieämne utan vitsord. S o m frivilliga ämnen rekommenderas: Bytmik. Undervisning i huvudämnet (1 eller 2 å r ) . Musikestetik. De o b l i g a t o r i s k a ä m n e n a k a n l ä m p l i g e n fördelas p å de b å d a enligt f ö l j a n d e

studieåren

timplan:

År 2: År 1: P r a k t i s k p e d a g o g i k : a) lägre stadier inkl. gruppundervisning samt b) högre stadier . . . .

(4

vt)

** '* v w = 81/-' vt. Stillära och uppförandepraxis l1/» vt.

Fortsättningskurs i musikalisk satslära 1 vt. Psykologi och pedagogik 2 vt. Repertoarkännedom i huvudämnet 1 vt. ca Deltagande i vokal- eller instrumentalensemble V» v t s Piano som studieämne (för icke-pianister) /« vt.

265 A n t a l e t v e c k o t i m m a r / e l e v blir, d e n frivilliga u n d e r v i s n i n g e n i h u v u d ä m n e t o r ä k n a d , f ö r s t a å r e t 12—12 3 A t i m . och a n d r a å r e t IV/,—121/,4 tim. Kommentar till studieplanen. Praktisk pedagogik. Detta ämne kan betraktas som huvudämne vid den musikpedagogiska linjen. Undervisningen bör omfatta gemensamma lektioner för läraren i huvudämnet, vid vilka pedagogiska och metodiska frågor behandlas med demonstrationer, övningsundervisning och genomgång av pedagogisk litteratur. Dessa gemensamma lektioner bör omfatta såväl lägre som högre stadier och på det lägre såväl individuell undervisning som gruppundervisning. För dessa gemensamma lektioner bör avsättas 3 vt. vardera för det lägre resp. det högre stadiet ( = 6 vt.). Vid sidan av denna undervisning skall varje studerande vid linjen undervisa två elever på vartdera stadiet med halvtimmeslektioner på det lägre och 3 / 4 -timmeslektioner på det högre stadiet (tillsammans 2Vs vt.). Dessa siffror torde dock komma att variera något för olika huvudämnen. Vid ett bestämt antal tillfällen per studieår skall uppspelningar med dessa övningsobjekt ske för huvudläraren i ämnet. Huvudämnen i musikpedagogisk

examen.

M u s i k p e d a g o g i s k e x a m e n vid K M H l ä m n a s för n ä r v a r a n d e e n d a s t i de t r e h u v u d ä m n e n a sång, piano och violin. D ä r m e d ä r de t r e v i k t i g a s t e g r e n a r n a f ö r e t r ä d d a , m e n det ä r o u n d g ä n g l i g e n n ö d v ä n d i g t , a t t u t b i l d n i n g e n av m u s i k p e d a g o g e r s n a r a s t m ö j l i g t o c k s å u t v i d g a s till a t t o m f a t t a a n d r a gren a r . De övriga ä m n e n , i v i l k a m u s i k p e d a g o g i s k e x a m e n bör k u n n a a v l ä g g a s , är följande: 1) Orgel. 2) Övriga stråkinstrument, främst violoncell och kontrabas. Viola kan eventuellt falla under violinpedagogutbildningen, varvid viola bör redovisas särskilt på betyget. 3) Träblåsinstrument: flöjt, oboe, klarinett, fagott. 4) Mässingsinstrument: valthorn, trumpet, basun. 5) Musikteori, innefattande musik- och gehörslära, musikalisk satslära inkludederande harmonilära och kontrapunkt, formlära, instrumentation. 6) Kördirigering och körinstruktion. 7) Utöver ovannämnda huvudämnen vore det önskvärt att även få till stånd musikpedagogutbildning på knäppinstrument, främst luta och gitarr. F ö r 5) M u s i k t e o r i och 6) K ö r d i r i g e r i n g och k ö r i n s t r u k t i o n k r ä v s vissa o m r e d i g e r i n g a r av o v a n s t å e n d e k u r s p l a n e r , n å g o t s o m MU d o c k h ä r icke finner a n l e d n i n g a t t n ä r m a r e gå in p å .

4. Högskolelinje för u t b i l d n i n g av k y r k o m u s i k e r . ( K y r k o m u s i k e r e x a m e n KMH.) D e n h ö g r e k y r k o m u s i k e r u t b i l d n i n g e n t a g e r för n ä r v a r a n d e sikte p å förv ä r v a n d e t av två e x a m i n a , högre organistexamen och högre kantorsexamen, v i l k a b å d a avlägges vid KMH i S t o c k h o l m . D ä r j ä m t e f i n n s en l ä g r e e x a m e n , k a l l a d organist- och kantorsexamen, v i l k e n k a n a v l ä g g a s p å flera p l a t s e r i landet.

266 Den normala genomsnittliga studietiden för högre organistexamen beräknas f. n. till sex terminer för elever vid KMH, för högre kantorsexamen likaledes sex terminer. Elever, som redan avlagt högre organistexamen, k a n beräknas hinna fullgöra kurserna för högre kantorsexamen på ytterligare fyra terminer. Undervisningen för högre organistexamen omfattar f. n. följande tio ämnen: orgel, piano, harmonilära, orgelvård, liturgik, kontrapunkt, formlära, musiklära och gehör, musikhistoria och körsång. Undervisningen för högre kantorsexamen omfattar följande fjorton ämnen: sång, piano, harmonilära, liturgik, kördirigering, kontrapunkt, formlära, musiklära och gehör, talteknik, välläsning, musikhistoria, orgel, liturgisk sång och körsång. För erhållande av s. k. organisttjänst fordras enligt 1950 års kyrkomusikerstadga tre högre examina, nämligen såväl högre organist- och högre kantorsexamen som musiklärarexamen. Kravet på en så omfattande och dyrbar utbildning har drivits fram huvudsakligen av organisatoriska och lönepolitiska skäl. För att kyrkomusiker med självständig tjänst såsom ordinarie eller extra ordinarie befattningshavare skall kunna erhålla en god årslön, måste han kunna förete ett däremot svarande antal tjänstgöringstimmar per vecka. Detta timantal har fixerats till 34, varav fem från början (under 39 veckor) reserverats för s. k. fri musikundervisning. Det resterande timantalet skall, där det icke åtgår för rent kyrkomusikalisk tjänstgöring, täckas med s. k. fyllnadstjänstgöring, vilken likaledes är av pedagogisk art. Strävan att garantera kyrkomusikerna full tjänstgöring och därigenom förbättra deras ekonomiska förhållanden har således lett till resultatet, att varje kyrkomusiker med organisttjänst måste kunna bedriva såväl kyrkomusikalisk som pedagogisk verksamhet och tvingas förvärva en högsta utbildning för båda dessa verksamhetsformer. MU vill icke fördölja sin uppfattning, att denna dubbelutbildning och dubbla verksamhet för kyrkomusikerna knappast kan betraktas som en idealisk lösning ur musiklivets synvinkel. Med hänsyn till det berättigade önskemålet att ge kyrkomusikerna full tjänstgöring med åtföljande löne- och pensionsförmåner samt med hänsyn till den stora bristen på musiklärare, som kommer att förefinnas under en längre tid framåt, anser sig MU dock icke föranledd att föreslå någon principiell ändring av kyrkomusikerstadgans föreskrifter i detta avseende. Däremot anser MU det nödvändigt att rationalisera kyrkomusikernas utbildning, så att den gör dem lämpade för deras dubbla uppgift, utan att den blir onödigt betungande och kostsam. Beträffande de båda kyrkomusikaliska examina, högre organist- och högre kantorsexamen, framgår av ovanstående dels, att båda dessa examina ständigt ingår i behörighetsvillkoren för organisttjänst, dels, att studieplanerna för utbildningen till de båda examina sammanfaller på flertalet punkter. Av de tio respektive fjorton ämnen, som ingår däri, är icke mindre

267 än åtta gemensamma. Detta talar för, att det ur alla synpunkter skulle vara en naturlig och praktisk åtgärd att sammanslå högre organist- och högre kantorsexamen till en högre kyrkomusikerexamen eller kyrkomusikerexamen KMH, vilken i behörighetsavseende skulle jämställas med de båda tidigare examina. MU har i det föregående föreslagit en klyvning av musiklärarutbildningen i en högre form (musiklärarexamen KMH, för högre musiklärartjänster, vilken regelmässigt förutsätter studentexamen) samt en mindre omfattande utbildning, närmast avsedd för blivande speciallärare i enhetsskolan. MU anser, att det är tillfyllest, att kyrkomusikerna som pedagogiskt komplement till sin kyrkomusikaliska utbildning fullgör de kurser, som i kap. 3 under litt. B av denna avd. föreslagits skola ingå i den sistnämnda utbildningen. Kyrkomusiker, som innehar studentexamen, skall givetvis vara oförhindrad att i stället avlägga den högre examen, d. v. s. musiklärarexamen KMH. MU förordar sålunda, att behörighetsvillkoren för erhållande av organisttjänst enligt kyrkomusikerstadgans definition ändras från »högre organistexamen, högre kantorsexamen och musiklärarexamen» (24 § 2 mom.) till kyrkomusikerexamen KMH och förvärvad kompetens som speciallärare i musik i enhetsskola. Inträdesfordringar och studieplan. Utbildningen vid högskolelinjen för kyrkomusiker bör vara normalt tvåårig i likhet med den högre utbildningen av skolmusiklärare. Som inträdesfordringar gäller liksom vid övriga högskolelinjer konservatoriets obligatoriska kurser eller motsvarande kunskaper. Därutöver gäller dock för blivande kyrkomusiker, såsom ovan angivits vid behandlingen av konservatoriet, att de praktiska ämnena bildar en huvudämnesgrupp, omfattande orgel och sång. Elever vid konservatoriet, som från början sökt in i den kyrkomusikaliska linjen, har före inträdet i högskolan erhållit undervisning i båda dessa ämnen. Av skäl, som ovan anförts i samband med diskussionen om särskilda inträdesbestämmelser till högskolelinjerna för skolmusiklärare och kyrkomusiker, skall elever i konservatoriets linje för kyrkomusiker genomgå ett skärpt prov över sina studieresultat vid första konservatorieårets slut, vilket prov skall ha samma funktion som det pedagogiska lämplighetsprovet för blivande skolmusiklärare. Konservatorieutbildningen för kyrkomusiker torde oftast kunna förkortas till två år, varvid hela utbildningstiden för kyrkomusikerexamen KMH således skulle bli fyra år. Samtliga sökande skall före inträdet till högskolelinjen ha avlagt godkända prov i såväl orgel som sång. Vitsorden eller de visade kvalifikationerna skall dock kunna kompensera varandra, lämpligen genom att de från konservatoriet eller vid inträdesprovet erhållna vitsorden summeras.

268 F ö l j a n d e ä m n e n är obligatoriska

vid h ö g s k o l e l i n j e n för

kyrkomusiker:

1) Orgel a) Liturgiskt orgelspel (2 å r ) . b) Solistiskt orgelspel (2 å r ) . 2) Sång a) Liturgisk sång (undervisningen kan delvis ske i samband med ämnet kördirigering) (2 å r ) , b) Solistisk sång (2 å r ) . 3) Piano (2 å r ) . 4) Körsång (2 å r ) . 5) Kördirigering (2 å r ) . 6) Musikalisk satslära, högre kurs (speciellt upplagd för kyrkomusiker) (2 å r ) . 7) Liturgik (1 å r ) . 8) Kgrkomusikens historia (1-årig kurs). 9) Orgelkunskap (1-årig k u r s ) . 10) Stillära och uppförandepraxis (1-årig k u r s ) . 11) Kgrkomusikalisk praktik och provtjänstgöring. S o m frivilligt Musikestetik.

ämne rekommenderas:

De i u n d e r v i s n i n g e n i n g å e n d e o b l i g a t o r i s k a ä m n e n a k a n fördelas p å d e b å d a s t u d i e å r e n enligt följande timplan: År 1: Liturgiskt orgelspel Solistiskt orgelspel Solosång Liturgisk sång Piano Körsång Kördirigering Musikalisk satslära, högre kurs Liturgik IVa vt.

År 2: "A vt. A vt. 1 vt. 1 vt. 1SA vt. lVs vt. 2 vt. 2 vt. Stillära och uppförandepraxis IVa vt.

Kyrkomusikens historia 1 vt. Orgelkunskap 1 vt.

Kyrkomusikalisk tjänstgöring.

praktik

och

prov-

A n t a l e t v e c k o t i m m a r / e l e v blir u n d e r f ö r s t a å r e t 14V4, a n d r a å r e t 12 1 / 4 t i m m a r , vartill u n d e r a n d r a å r e t k o m m e r k y r k o m u s i k a l i s k p r a k t i k och p r o v t j ä n s t g ö r i n g , v i l k e n icke k a n t i m b e r ä k n a s . I betyget över k y r k o m u s i k e r e x a m e n K M H skall f ö l j a n d e v i t s o r d i n g å : 1 a ) L i t u r g i s k t orgelspel. 1 b ) Solistiskt orgelspel. 2 a ) L i t u r g i s k s å n g . 2 b ) Solistisk s å n g . 3) P i a n o . 4) K ö r d i r i g e r i n g . 5) M u s i k a l i s k s a t s l ä r a . 6) L i t u r g i k . 7) M u s i k h i s t o r i a ( k y r k o m u s i k e n s h i s t o r i a ) . 8) O r g e l k u n s k a p . I ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d de av MU f ö r e s l a g n a a l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r n a för p r ö v n i n g och e x a m i n e r i n g vid k o n s e r v a t o r i u m och h ö g s k o l a bör d e t

269 stå de studerande fritt att avlägga prov för erhållande av betyg i enskilda ämnen vid den tidpunkt, då de förvärvat erforderliga kunskaper. Det bör sålunda vara möjligt att avsluta undervisningen i något eller några av de praktiska ämnena redan efter första året vid det kyrkomusikaliska institutet. Av de tio betygsämnena är sex rent praktiska, ett av halvt teoretisk, halvt praktisk natur (musikalisk satslära), medan de återstående tre är övervägande »läsämnen». Det har i samband med examinering av kyrkomusiker uttalats vissa farhågor för att dessa läsämnen skulle kunna få en icke önskvärd betydelse vid betygssummering för kandidater, som är medelmåttiga i praktiska hänseenden men har lätt för att läsa in ett kunskapsstoff. Man har därvid övervägt, om betygsskalan för läsämnena skulle göras snävare eller om betygen i de praktiska ämnena skulle kunna värderas högre än i läsämnena. Denna fråga får praktisk betydelse vid jämförandet av meriter hos sökandena till en kyrkomusikertjänst och är således en angelägenhet för den myndighet, som har att verkställa ett dylikt bedömande. MU har därför icke funnit anledning att i detta sammanhang förorda viss poängberäkning men vill uttala, att ämnena orgel, piano, sång, kördirigering och musikalisk satslära är att betrakta såsom de viktigaste i kyrkomusikerutbildningen. Vad beträffar avvägningen mellan praktiska och teoretiska ämnen torde genom här föreslagna dubbla vitsord i såväl orgel som sång vinnas en naturlig lösning, emedan betygssumman för de praktiska ämnena därigenom automatiskt erhåller övervikt. Samtidigt utgör denna betygsklyvning en garanti för att de speciella kraven på färdigheter i fråga om liturgiskt orgelspel och liturgisk sång blir väl tillgodosedda. Kommentarer till studieplanen. (Jfr även kommentaren s. 246.) Orgel. Utbildningen i orgel vid det kyrkomusikaliska institutet skall ske med tonvikt på det liturgiska orgelspelet. Vid examineringen bör därjämte upprätthållas fordringar på en god rent solistisk färdighet. Denna solistiska färdighet kan emellertid delvis ha förvärvats redan före inträdet vid institutet och skall för dem som så önskar kunna vidareutvecklas i en solistisk orgelklass vid högskolan efter eller undantagsvis parallellt med den tvååriga kyrkomusikerutbildningen. För att rätt kunna hävda det liturgiska orgelspelets betydelse torde det vara lämpligt att i kyrkomusikerexamen utfärda två vitsord i huvudämnet orgel, ett för liturgiskt och ett för solistiskt orgelspel. För erhållande av högsta betyg i liturgiskt orgelspel anser MU, att man bör ställa särskilda krav på examinanden i fråga om förmåga att improvisera kontrapunktisk, imiterad sats. Undervisningen i liturgiskt orgelspel torde med fördel kunna ske i grupp och delvis även i klass för att ge eleverna vid institutet tillfälle att skaffa sig grundlig repertoarkännedom. Sång. Examensfordringarna i sång med röstvård och talteknik i högre kyrkomusikerexamen måste bli sådana, att de vunna färdigheterna, samtidigt som de kvalificerar till kyrkomusikalisk tjänst, motsvarar den kompetens, som föreskrives för musiklärarexamen. Undervisningen vid det kyrkomusikaliska institutet har dock särskilt att taga hänsyn till den kyrkomusikaliska repertoaren, speciellt de liturgiska inslagen. Även i detta ämne torde det fördenskull vara lämpligt att

270 utfärda två vitsord, ett i solistisk sång och ett i liturgisk sång. Vitsordet i den förstnämnda grenen av ämnet kommer således att avse elevens rent sångliga kvalifikationer. I den senare delen av ämnet skall icke dessa vara utslagsgivande, utan vitsordet utmätes med hänsyn endast till elevens tjänstbarhet som liturgisk sångare. I och med att högre organist- och högre kantorsexamina förenas till en examen, måste man räkna med att ett visst antal elever, vilka har goda musikaliska och instrumentala förutsättningar för kyrkomusikeryrket, likval äger ringa röstbegåvning. Dylika elevers lämplighet för kyrkomusikertjänst kan vid den föreslagna uppdelningen av ämnet sång komma till rättvist uttryck, då ett högt vitsord i den ena delen av ämnet kan erhållas oavsett vederbörandes sångliga begåvning. Kyrkomusikernas viktigaste uppgift i fråga om den liturgiska sangen är att leda och förebilda församlingssången samt att leda liturgiska sånger, utförda av en särskild kör. Vissa delar av undervisningen i liturgisk sång bor därför knytas samman med undervisningen i kördirigering. I övrigt kan undervisningen bedrivas gruppvis. Piano som studieämne. Pianospelning är ett viktigt ämne i kyrkomusikerutbildningen. Eleverna får här kontakt med en omfattande icke kyrklig repertoar, framförallt 1800-talets musik och mästare, som icke i samma utsträckning kan tillgodoses i övriga ämnen vid institutet. Detta musicerande torde såsom en valbehövlig motvikt till den kyrkomusikaliska utbildningen verka befrämjande på elevens konstnärliga utveckling. Instrumentaltekniskt torde vidare pianospelningen vara till gagn även för orgelspelet. Goda färdigheter i pianospel ar dessutom av praktisk vikt för kyrkomusikerna med hänsyn till deras framtida pedagogiska verksamhet. Som komplement till den individuella undervisningen skall läraren hålla en för samtliga elever gemensam lektion. Kördirigering. Den utbildning i kördirigering, som av gammalt ingått i den högre kantorsutbildningen, skall självfallet också ingå i den planerade högre kyrkomusikerutbildningen. Med hänsyn till den repertoar i form av kantater m m. med instrumentala inslag, som hör till den kyrkomusikaliska verksamheten, är det önskvärt, att de studerande också erhåller en viss kännedom om ledandet av instrumentalensemble. Även ledning av liturgisk sång bör ingå i undervisningen. Vidare bör i ämnet ingå partiturspelning och god kännedom om den äldre körlitteraturens klaver. I övrigt bör utbildningen i kördirigering laggas sä, att de studerande gemensamt kan förvärva kännedom om en rikhaltig for kyrkligt bruk väl lämpad repertoar från skilda stilepoker. Detta bör delvis kunna ske i anslutning till kursen i kyrkomusikens historia. Antalet elever per grupp kan lämpligen uppgå till ca 25. Det bör icke överstiga 30. Till det kyrkomusikaliska institutet bör knytas en särskild mindre kör, som huvudsakligen ägnar sig åt en liturgisk respektive dekorativ kyrkomusikalisk repertoar. Kärnan i denna kor bör bestå av eleverna vid institutet med förstärkning från konservatoriet, eventuellt också från förskolan. I viss utsträckning bör arbetet i denna kör kunna samordnas med körarbetet inom högskolelinjen för gammal musik. Musikalisk satslära. Sökande till det kyrkomusikaliska institutet skall ha förkunskaper i musik- och gehörslära, musikalisk satslära och formlära, motsvarande konservatoriets kurser i dessa ämnen. Till denna grundutbildning fogas under de båda åren vid institutet en fortsättningskurs i musikalisk satslära (inkluderande harmonilära, kontrapunkt och formlära), som väsentligen tar sin utgångspunkt i den kyrkomusikaliska repertoaren och ger utrymme såväl åt praktiska övningar i generalbasspel, improvisation och preludiering å ena sidan som allsidiga verkanalyser å den andra. Undervisningen bör fördelas på två veckotimmar, av vilka den ena avses för den mera teoretiska delen av ämnet och den andra (i grupp) för generalbasspel, improvisation och preludiering.

271 Liturgik. Detta ämne är av största vikt. Det är dock önskvärt, att undervisningen i liturgik främst koncentreras till sådana moment, som har ett direkt praktiskt värde för kyrkomusikerna, främst då den »speciella liturgiken», d. v. s. kännedom om kristna gudstjänstformer och de kyrkliga handlingarna samt, i fråga om den allmänna liturgiken, kännedom om kyrkoåret, dess disposition och högtider. Kyrkomusikens historia. Före inträdet i det kyrkomusikaliska institutet beräknas de studerande ha förvärvat en viss allmän musikalisk litteraturkännedom samt kunskaper i musikhistoria, motsvarande konservatoriets grundkurser i detta ämne. Utöver denna utbildning skall de blivande kyrkomusikerna vid institutet erhålla en särskild kurs i kyrkomusikens historia (förslagsvis ettårig), vari framför allt sådana moment skall behandlas, som kan få en direkt praktisk tillämpning i den kyrkomusikaliska verksamheten. Det är naturligt, att den evangeliska kyrkomusiken härvid blir särskilt utförligt behandlad och att även den gregorianska sångens teori, repertoarfrågor och spörsmål rörande musikalisk uppförandepraxis tas upp till behandling. Betyget i slutexamen skall främst avse denna kurs men också taga viss hänsyn till vid inträdet företedda kunskaper och vitsord. Orgelkunskap. I stället för den ursprungliga beteckningen »orgelns stämning och skötsel» föreslår MU, att ämnet erhåller namnet »orgelkunskap» och att däri inbegripes såväl den praktisk-hantverksmässiga utbildningen i orgelns stämning och skötsel som en fyllig orientering över orgelns historia, över olika orgeltyper och orgelideal samt över registreringsproblem i olika stilarter. MU anser, att en sådan utvidgning av ämnet är ytterst betydelsefull och nödvändig både för upprätthållande av goda orgeltraditioner i vårt land och för orgelbyggeriets framtida utveckling. Praktik. Från kyrkomusikerhåll har det uttalats som ett synnerligen vitalt önskemål, att utbildningen mer än hittills skall förmedla en grundlig kännedom om den skiftande repertoar, som kommer till användning vid gudstjänster och i andra kyrkliga sammanhang och som ständigt har kyrkoårets föreskrivna högtider, texter m. m. såsom utgångspunkt. MU anser, att detta önskemål i högsta grad är värt att beakta, och avser att med den här skisserade uppläggningen av undervisningen i liturgiskt orgelspel, liturgisk sång och kördirigering samt i kyrkomusikens historia kunna tillmötesgå dem någorlunda väl. Den intima samverkan mellan de skilda ämnena, som är nödvändig för att kunna skänka en grundlig repertoarkännedom, torde dock icke kunna realiseras med mindre än att utbildningen kompletteras med praktik. MU anser det vara ofrånkomligt, att praktiskt deltagande i kyrkomusikalisk tjänstgöring på något sätt inlemmas i kyrkomusikerutbildningen som en direkt motsvarighet till de blivande musikpedagogernas övningsundervisning och de blivande musiklärarnas hospitering och övningstjänstgöring i skolor. MU är icke beredd att lämna något definitivt förslag om hur denna praktik borde anordnas. Därest ett sådant arrangemang är möjligt, vore det emellertid en god lösning att låta det kyrkomusikaliska institutets verksamhet ske i direkt anknytning till en eller ett par kyrkor i Stockholm, vilkas kyrkomusik helt eller delvis kunde ombesörjas av institutets krafter. Kyrkomusikertjänsterna vid sådan kyrka skulle innehavas av lärare vid kyrkomusikaliska institutet. Härigenom skapas möjligheter för lärarna att hålla kontakt med praktisk kyrkomusikalisk verksamhet. Eleverna vid institutet kunde, eventuellt förstärkta med utomstående eller med elever från förskola, bilda kyrkokör. I undervisningen under det andra året vid institutet bör eleverna få tillfälle till provtjänstgöring (vikariat o. dyl.) såsom organister eller kantorer i kyrka.

272 Genomförandet av här skisserade projekt förutsätter, att någon församling i Stockholm avstår från sin rätt att enligt bestämmelserna i 4:e kapitlet av kyrkomusikerstadgan förrätta val av kyrkomusiker. MU har icke ansett sig i frågans nuvarande läge böra närmare undersöka huru därmed förhåller sig. Vad beträffar erforderligt tillstånd till förening av tjänster såsom lärare och kyrkomusiker synes sådant kunna lämnas med tillämpande av nuvarande bestämmelser. 5. Högskolelinje för utbildning av militärmusikdirektörer. Enligt de i tjänstgöringsreglementen för musikdirektörer inom de olika vapenslagen utfärdade föreskrifterna är musikdirektörens egentliga musikaliska uppgifter dels att såsom dirigent leda musikkårens musikaliska prestationer och dels att verka som pedagog vid sitt förband både genom att leda undervisningen och genom att själv meddela sådan. I denna undervisning skall även sång ingå. Bestämmelserna för undervisningen vid musikkårerna är vid armen icke utformade i detalj, och den organiseras av musikdirektören såsom han finner bäst, i den mån icke bestämda anvisningar lämnas vid företagna inspektioner av verksamheten. Undervisningen vid musikkårerna torde i huvudsak ha inskränkt sig till undervisning å elevernas respektive instrument samt i musik- och gehörslära, men vid vissa kårer förekommer även undervisning i harmonilära. Militärmusikdirektören kan också tagas i anspråk såsom ledare av unison sans, körsåns samt annan musikalisk verksamhet vid det militära förbandet. Han bör vara sitt förbands musikledare i en vidare bemärkelse och handhava och instruera vid all musikalisk verksamhet. Den nuvarande undervisningen i militärmusikdirektörsklassen vid musikhögskolan tillgodoser i huvudsak de krav, som kan ställas på honom såsom dirigent genom den omfattande undervisningen i dirigering och ensemblespelning samt genom studierna i instrumentation för militärmusikkår, vilka ger honom god förtrogenhet med partituret. I pedagogiskt hänseende är däremot musikdirektören icke rustad för sin uppgift såsom lärare och ansvarig för undervisningen vid en musikkår. Ej heller har han under sin studietid erhållit sångutbildning. Många musikdirektörer, som kommit ut till olika förband, har också blivit ställda inför uppgifter, för vilkas lösande de nödgats vidareutbilda sig i vissa avseenden på egen hand. Den nedan av MU föreslagna utbildningsplanen för militärmusikdirektörsexamen avser att undanröja dessa brister i den tidigare utbildningen. I likhet med övriga högre musikstudier har denna utbildning konstruerats såsom en särskild linje i musikhögskolan i direkt anslutning till undervisningen i musikkonservatoriet. Med hänsyn till att eleverna tidigare utbildats vid militärmusikkårer ej blott i spelning av blåsinstrument utan även stråkinstrument och piano samt teoretiska ämnen, torde studietiden för konservatoriet, beräknad till normalt tre år, för eleverna i denna linje k u n n a minskas till i genomsnitt två år. Studierna vid högskolan är plane-

273 rade över tre år. De inbegripa avläggande av orkesterdiplom i vederbörande huvudinstrument, vilket bör ske vid slutet av första året. Sammanlagda studietiden vid konservatorium och musikhögskola kominer således att som regel bli fem år, d. v. s. densamma som i övriga examenslinjer. MU är medveten om att undervisningsschemat för ifrågavarande utbildningslinje blivit hårt belastat. Detta synes emellertid oundvikligt, om m a n verkligen skall ge eleven en utbildning, som sätter honom i stånd att på ett tillfredsställande sätt lösa de mångskiftande arbetsuppgifter, som möter en militärmusikdirektör. Med hänsyn därtill vill MU betona, att det är nödvändigt, att studerande under hela sin elevtid vid konservatorium och högskola kan ostört ägna sig åt sina studier. Hittills har elev i viss utsträckning till förfång för en effektiv undervisning tagits i anspråk för militära tjänstgöringar av olika slag även under utbildningstiden. För att elev skall kunna på beräknad tid genomföra utbildningen enligt förevarande förslag förutsattes, att han befrias från all dylik tjänstgöring, som kan verka hindrande på studierna. I avdelningen om militärmusiken har MU förutsatt, att militärmusikorganisationen skall successivt begränsas till ett fåtal representationskårer. Det är givet, att, därest så kommer att ske, behovet av militärmusikdirektörer kommer att väsentligen minska. Emellertid kommer en dylik nedskärning att ta lång tid i anspråk, och utredningen har därför ansett sig i detta sammanhang böra avge förslag till utbildning av militärmusikdirektörer med sikte huvudsakligen på deras nuvarande uppgifter. De musiker, som efter den nu förutsatta förändringen kommer att vara verksamma som ledare för blåskårer, torde böra få en utbildning, som i väsentliga avseenden bör vara en annan än den här skisserade. Utredningen har emellertid icke ansett sig i frågans nuvarande läge kunna avgiva förslag till utbildning av dylika ledare. Inträdesfordringar. Då militärmusikdirektörslinjen konstruerats såsom en fortsättning av utbildningen vid musikkonservatoriet, förutsattes eleverna ha deltagit i undervisningen i konservatoriet i alla de obligatoriska ämnen, som föreslagits å konservatoriets undervisningsplan. Förutom huvudinstrumentet skall eleven i konservatoriet ha kunnat erhålla undervisning i ett stråkinstrument och (som regel under sista året) sång med talteknik och välläsning samt dessutom under hela konservatorietiden en språkkurs i engelska, franska eller tyska. Inträdessökande till konservatoriet, som ämnar utbilda sig till militärmusikdirektörer, skall avlägga prov i huvudinstrumentet samt i musik- och gehörslära. Provet i stråkinstrument skall kunna avläggas antingen vid inträdet eller vid den tidpunkt, då eleven bestämt sig för att söka till linjen för militärmusikdirektörsexamen. Vid övergången till musikhögskolan skall eleven ha avlagt prov i de 18—316705

274 uti allmänna kursplanen föreskrivna ämnena samt dessutom i ett stråkinstrument. Möjlighet bör givetvis också lämnas till inträde i högskolans linje för militärmusikdirektörer även för dem som icke gått igenom konservatoriet men som vid inträdesprov visar sig äga samma kunskaper och färdigheter, vilka konservatorieutbildningen avser att bibringa eleverna. Som regel har de som önskar studera vid musikdirektörslinjen erhållit sin förberedande utbildning vid militärmusikkårer. Men inträde i linjen, antingen i konservatoriet eller i högskolan, bör dock vara möjligt även för andra. I dylika fall synes dock böra fordras, att inträdessökande har någon tids erfarenhet av den musikaliska verksamheten vid militärmusikkår. Om en icke militär önskar avlägga militärmusikdirektörsexamen, torde avsikten därmed framför allt vara att erhålla kompetens för vissa tjänster inom amatörmusikverksamheten. Sedan särskild examen anordnats för kommunala musikledare, torde militärmusikdirektörsexamen mera sällan avläggas i sådant syfte. Studieplan. Högskolelinjen för militärmusikdirektörsexamen bör omfatta följande obligatoriska ämnen: A. Ämnesgrupper som ingår i studierna för orkesterdiplom i huvudämnet: (Diplomet beräknas kunna avläggas efter första, undantagsvis efter andra studieåret vid högskolan). 1) Ett blåsinstrument. Betygsämne i militärmusikdirektörsexamen. (Vitsordet från prov för diplomet överföres.) 2) Orkesterspelning. Betygsämne i militärmusikdirektörsexamen. (Vitsordet från prov för diplomet överföres.) 3) Deltagande i kammarmusikövningar (instrumentalensemble). Studieämne utan prov och vitsord. 4) Fortsättningskurs i musikalisk satslära. 5) Repertoarkännedom inkl. textkritik i huvudämnet. Studieämne utan vitsord. 6) Stillära och uppförande praxis. Studieämne med vitsord. B. Ämnesgrupp speciellt för militärmusikdirektörsexamen: 1) Ett stråkinstrument. Betygsämne. 2) Sång, med röst- och talvård. Studieämne med vitsord. (Eventuellt fullgjort redan vid konservatoriet.) 3) Piano. Betygsämne. 4) Deltagande i körövningar. Studieämne utan vitsord. 5) Dirigering (kör, militär- och symfoniorkester). Betygsämne. 6) Teoretisk och praktisk instrumentkännedom. Studieämne utan vitsord. 7) Fortsättningskurs i musikalisk satslära. Betygsämne. (Ettårig påbyggnad på kursen i musikalisk satslära för orkesterdiplom.) 8) Instrumentation. Betygsämne. 9) Psykologi och pedagogik. Studieämne utan vitsord. 10) Praktisk pedagogik i a) huvudinstrument. Betygsämne. b) musikteori (musik- och gehörslära, musikalisk satslära). Studieämne utan vitsord.

275 Frivilliga

ämnen:

Fortsatt utbildning på huvudinstrumentet. Fortsatt deltagande i orkesterspelning. Ett blåsinstrument ur den instrumentgrupp, som huvudinstrumentet icke tillhör. Betygsämne. Praktisk pedagogik i detta instrument. Praktisk pedagogik i ett stråkinstrument. Betygsämne. Musikestetik. Språkkurser i engelska, franska och tyska. Det ä r M U : s b e s t ä m d a u p p f a t t n i n g , a t t m a n av de b l i v a n d e m i l i t ä r m u s i k d i r e k t ö r e r n a skall k r ä v a f ä r d i g h e t e r p å h u v u d i n s t r u m e n t e t , m o t s v a r a n d e de s o m f o r d r a s för a v l ä g g a n d e av o r k e s t e r d i p l o m . MU vill d ä r f ö r f ö r o r d a , a t t u t b i l d n i n g till o r k e s t e r d i p l o m bygges in i h ö g s k o l e l i n j e n för m i l i t ä r m u s i k d i r e k t ö r s e x a m e n p å så sätt, a t t e l e v e r n a n o r m a l t k a n a v l ä g g a sitt o r k e s t e r d i p l o m efter första s t u d i e å r e t . D e t t a ä r fullt m ö j l i g t , o m ä m n e n a i s t u d i e p l a n e n fördelas i e n l i g h e t m e d följande förslag till timplan: År 1.

År 2: Obligatoriska

Huvudämne (blåsinstrument) 1 vt.

Ar 3: ämnen:

O r k e s t e r d i r i g e r i n g

2 vt.

Kördirigering (inkl. deltagande i körövningar) 17,> vt. Fortsättningskurs i musikalisk satslära 1 vt. Stillära och uppförandepraxis V i'2 vt. Bepertoarkännedom i huvudämnet 1 vt. Orkesterspelning 7 vt. Kammarmusik och ensembleövningar 1 vt.

S t r å k i n s t r u m e n t

/4 Vt.

Kammarmusik- (instrumentalensemble-) övningar i genomsnitt ca Vj vt. Teoretisk och praktisk instrumentkännedom, i genomsnitt 1 vt. Partiturläsning och -spelning 1 vt. Fortsättningskurs i musikalisk satslära 1 vt.

I n s t r u m e n t a t i o n Piano 3U vt.

3 Praktisk pedagogik i huvudinstrumentet (gemensam timme under en termin: 1 vt. och undervisning med övningsobjekt under andra terminen 1 vt.) = 1 vt. Sång med röst- och talvård 1V2 vt.

Psykologi och pedagogik 2 vt.

vt.

Praktisk pedagogik i huvudinstrumentet (undervisning med övningsobjekt u n d e r en t e r m i n : 1 vt.) = 7 2 vt.

Handledning i praktisk pedagogik i musikteori 1 vt.

276 År 1: år 2; År 3: Frivilliga ämnen, i vilka kan förvärvas extra vitsord: Ett blåsinstrument (ur andra instrumentgruppen) 3/« vt. Praktisk pedagogik i ett stråkinstrument, ettårig kurs 1 vt., antingen andra eller tredje studieåret. Praktisk pedagogik i frivilligt blåsinstrument, ettårig kurs 1 vt., antingen andra eller tredje studieåret. Antalet veckotimmar/elev blir enligt denna timplan under första studieåret 14 1 /. tim., under andra året 11V4 tim., under tredje året 93A tim. Examensbetyget för militärmusikdirektörsexamen bör upptaga vitsord i följande ämnen: 1) Dirigering (kör, militär- och symfoniorkester). 2) Ett blåsinstrument (huvudinstrumentet; härvid gäller det vid prov för orkesterdiplom erhållna vitsordet, dessutom bör det vara möjligt att fullgöra ytterligare ett prov för höjande av vitsordet). 3) Ett stråkinstrument. 4) Piano. 5) Musikalisk satslära. 6) Instrumentation. 7) Praktisk pedagogik i huvudinstrumentet. Frivilliga vitsord, vilka kan ingå i examensbetyget: 8) Ett blåsinstrument, tillhörande en annan grupp än huvudinstrumentet. 9) Praktisk pedagogik i frivilligt blåsinstrument. 10) Praktisk pedagogik i ett stråkinstrument. Kommentarer till förslaget rörande utbildning av militärmusikdirektörer. Huvudinstrument. Det för närvarande gällande kravet, att militärmusikdirektör skall behärska två blåsinstrument, ett av trä och ett av mässing, och i examen avlägga prov i båda, har dikterats av önskvärdheten att göra honom förtrogen med spelning av instrument i båda blåsgrupperna och därigenom sätta honom i stånd att lämna instruktioner vid repetitionsarbetet med musikkåren och att övervaka undervisningen å de i kåren förekommande instrumenten. Att avlägga prov i två blåsinstrument torde emellertid icke föra till önskat resultat, emedan tekniken även inom en och samma instrumentgrupp kan vara väsentligt olika. Med hänsyn därtill innebär examinering i två blåsinstrument ett onödigt betungande krav, särskilt med hänsyn till att prov dessutom skall avläggas i piano och ett stråkinstrument. Erfarenheten visar för övrigt, att musikdirektör efter examen som regel ägnar sig endast åt sitt huvudinstrument och lägger det andra åt sidan. Det synes med hänsyn till dessa synpunkter vara rimligt att endast föreskriva ett blåsinstrument som obligatoriskt huvudinstrument. Studierna i spelning å huvudinstrumentet bör, som redan påpekats, leda till förvärvande av orkesterdiplom. I likhet med vad fallet är vid utbildningen för orkesterdiplom i allmänhet bör undervisningen å huvudinstrumentet kompletteras med i diplomlinjen ingående studieämnen, d. v. s. repertoarkännedom och textkritik, stillära och uppförandepraxis, orkester- och ensembleövningar samt fortsättningskurs i musikalisk satslära. (Se vidare avsnittet om orkesterlinjen.) Orkesterdiplomet beräknas kunna förvärvas efter ett års studier efter konservatoriet. Under de båda återstående högskoleåren må dock elev, som frivilligt

277 önskar vidareutbilda sig i sitt huvudinstrument, kunna erhålla undervisning i detsamma. Förutom det obligatoriska blåsinstrumentet bör eleven dessutom ha möjlighet att frivilligt få studera ytterligare ett blåsinstrument och att få däri erhållet vitsord intaget i sitt betyg. Sådant instrument skall väljas ur den blåsinstrumentgrupp, till vilken icke huvudinstrumentet räknas. Studierna i detta ämne behöver icke leda till ytterligare ett orkesterdiplom men fordringarna på spelskicklighet bör icke sättas för lågt. Teoretisk och praktisk instrumentkännedom. För att tillförsäkra musikdirektören för hans arbetsuppgifter erforderliga kunskaper om de olika instrumenten, både blås- och stråkinstrument, vill MU i stället för nuvarande fordringar på två obligatoriska blåsinstrument föreslå deltagande i det i samband med dirigentutbildningen nämnda ämnet teoretisk och praktisk instrumentkännedom. Denna undervisning fördelas normalt under de båda senare studieåren men skall också kunna börja redan första året. För den som har ett träblåsinstrument såsom huvudinstrument skall därvid särskild omsorg ägnas åt ett mässingsinstrument och omvänt. Genom en på dylikt sätt upplagd kurs erhåller musikdirektören en allsidig instrumentkännedom, som torde bli tillfyllest, för att han skall kunna fullgöra de väntande arbetsuppgifterna vid kårerna som dirigent och ledare av undervisningen där. Stråkinstrument. Den blivande musikdirektören bör erhålla undervisning å ett stråkinstrument. Det är önskvärt, att militärmusikkårerna kompletteras med stråkinstrument och att å förbanden beredes möjligheter till undervisning å dylika instrument. Det blir därför av vikt, att eleverna i musikdirektörsklassen erhåller en så grundlig utbildning som möjligt på ett dylikt. Med hänsyn därtill vill utredningen föreslå, att dessa elever redan vid konservatoriet skall få tillfälle till undervisning i ett stråkinstrument vid sidan av sitt huvudinstrument. De för examen lämpliga fordringarna i stråkinstrument måste självfallet sättas lägre än i huvudinstrumentet. Det torde vara lämpligt att ställa fordringarna ungefär i nivå med dem som gäller för samma ämne i högskolelinjen för skolmusiklärare. Eleven skall under konservatorietiden ha åtnjutit undervisning i ett stråkinstrument. För att undvika en ytterligare belastning under första året, då timantalet i studieplanen är högst, har undervisningen i s t r å k i n s t r u m e n t ' i denna plan förts till andra och tredje åren. Med hänsyn till kontinuiteten i undervisningen är det dock önskvärt, att eleven bedriver dessa studier under första och andra högskoleåren. Sång och kör. För att kunna fylla uppgiften såsom ledare av den frivilliga sångliga verksamheten inom det militära förbandet kräves, att musikdirektören även erhåller individuell sångutbildning, vilken dock icke kan bli av för stor omfattning utan bör stanna vid en kortare kurs på 2 å 3 terminer, kompletterad med övningar i talteknik och välläsning. Eleven bör deltaga i körövningar i samband med undervisningen i kördirigeringen. Studierna i dessa ämnen bör om möjligt förläggas till konservatorietidens sista år eller senast under det första året vid musikhögskolan. Dirigering. Ämnet dirigering bör, förutom partiturstudium, omfatta såväl körledning som dirigering av militärmusikkår och symfoniorkester samt, i likhet med utbildningslinjen för högre musikledare, repertoarkännedom. Kursen omfattar två år och kan lämpligen påbörjas, sedan orkesterdiplom erhållits. Instrumentation. En grundlig kurs i instrumentation, avseende framför allt militärorkester men även symfoniorkester, bör ingå i utbildningen. Studierna i

278 instrumentation bör börja redan första året och torde regelmässigt fortsätta under alla högskoleåren. Man kan dock r ä k n a med att kursen i en del fall skall kunna avslutas på två studieår. Orkesterspelning och ensemble. Deltagandet i orkesterspelning bör ske under första högskoleåret och i samma utsträckning, som angivits för elever i orkesterdiplomlinjen. Detta ämne bör alltså normalt vara avslutat efter första studieåret, elev dock obetaget att frivilligt deltaga i orkesterövningar ettdera av eller båda de följande åren. Deltagandet i ensembleövningar med huvudinstrumentet bör däremot utsträckas över andra och tredje åren. MU anser detta motiverat, emedan ämnet icke kommer att givas fasta veckotimmar under hela tiden för deltagandet enligt kursplanen, utan varje elevs medverkan i ensemblen blir beroende av valet av ensembletyper och tillgången på elever i olika instrument. MU betraktar förlängningen av undervisningstiden i ensemblespelning som välbetänkt också med hänsyn till att den ger elev, som efter avlagt orkesterdiplom icke deltar i undervisning å instrumentet, anledning att hålla kontakt med detsamma även under de två sista utbildningsåren. Musikalisk satslära. Med avläggande av orkesterdiplom har eleven genomgått en fortsättningskurs i musikalisk satslära. Det torde emellertid vara önskvärt att för den som skall verka som ledare av militärmusikkårerna föra detta ämne längre i syfte att bibringa eleverna säkra kunskaper i harmonilära och kontrapunkt. I synnerhet torde kontrapunktstudiet vara av värde för militärmusikdirektörer i deras instrumentations- och arrangemangsuppgifter. Utredningen h a r därför föreslagit, att studierna i musikalisk satslära fortsattes även under andra året vid högskolan. Praktisk pedagogik. Vid militärkårerna skall undervisningen meddelas i ett stort antal ämnen. Då man emellertid omöjligen kan, utan att väsentligt förlänga studietiden på militärmusikdirektörslinjen, ge eleverna i densamma pedagogisk utbildning i alla eller ens flertalet förekommande ämnen, har utredningen med det gjorda förslaget sökt åstadkomma en avvägning, enligt vilken eleverna under en rimlig studietid skall kunna förvärva tillräcklig insikt i pedagogik för att kunna själva undervisa i vissa ämnen, samtidigt som de erhåller en så god inblick i undervisningsproblemen, att de kan leda den vid kåren i övrigt bedrivna lärarverksamheten. Utredningen håller före att så skall bli möjligt genom att ge de studerande vid linjen undervisning i praktisk pedagogik, först och främst i huvudinstrumentet, och dessutom i musikteori. Vidare skall de för övriga pedagogkategorier avsedda föreläsningarna i psykologi och pedagogik bevistas av eleverna. Dessutom må beaktas, att även ämnet instrumentkännedom, enligt vad som ovan föreslagits, skall inrymma ett pedagogiskt moment. Utbildning i praktisk pedagogik är en nyhet i militär musikdirektörsexamen och skall ske dels i huvudinstrumentet, dels i musikteori (varvid i detta sammanhang avses musik- och gehörslära samt musikalisk satslära). Det är nödvändigt, att eleven i huvudinstrumentet bibringas en god pedagogisk utbildning, minst likvärdig med den som föreslås i de praktiska huvudämnena i musiklärarexamen KMH. Undervisningen bör därför kunna erhålla samma utformning, som föreslagits för skolmusiklärarlinjen. Då emellertid de blivande militärmusikdirektörerna genom förvärvandet av orkesterdiplom i sitt praktiska huvudämne kommer att i genomsnitt besitta större färdigheter än skolmusiklärarna, bör det icke föreligga några svårigheter för dem att frivilligt påtaga sig den något mer omfattande utbildningen i praktisk pedagogik m. m., som krävs för förvärvande av musikpedagogisk examen. MU har dock icke ansett, att den redan tämligen

omfattande utbildningen för militarmusikdirektörsexamen obligatoriskt skall utökas med fordringar på kompetens i praktisk pedagogik, motsvarande musikpedagogisk examen. MU har ovan framhållit vikten av att vid de militära förbanden meddelas undervisning i stråkinstrument. Med hänsyn till den stora omfattningen av utbildningen till militarmusikdirektörsexamen bar dock utredningen icke ansett sig kunna föreslå obligatorisk pedagogutbildning i stråkinstrument. Den som så önskar och därför äger förutsättningar skall dock frivilligt kunna deltaga i dylik undervisning. Den som åtnjuter undervisning i frivilligt blåsinstrument skall på motsvarande sätt äga deltaga i pedagogisk utbildning i detta instrument. I musikteori torde det vara tillfyllest med några kursmoment, som kompletterar fortsättningskurserna i musikalisk satslära med särskild hänsyn till den pedagogiska tillämpningen av de musikteoretiska kunskaperna. I detta ämne måste man också taga hänsyn till svårigheterna att erhålla lämpliga övningsobjekt. MU föreslår, att denna del av utbildningen får omfatta två moment: a) en enterminskurs i musik- och gehörslära (i form av hospitering vid lektionerna i detta ämne med första konservatorieårets elever samt viss övningsundervisning med dessa elever eller med elever vid förskolan) samt b) en enterminskurs i praktisk pedagogik i musikalisk satslära (i form av gemensamma lektioner 1 vt.). Dessutom skall examinand, som så önskar, kunna erhålla pedagogisk utbildning även i ett stråkinstrument eller i piano och efter avlagda prov erhålla vitsord i praktisk pedagogik även i något av dessa ämnen, varvid fordringarna bör motsvara dem som kommer att gälla för samma ämnen i musiklärarexamen KMH. Språkkurser. MU har beaktat önskvärdheten av att militärmusikdirektör med hansyn till sin ställning och sina arbetsuppgifter vid förbanden hade en bildningsnivå, motsvarande realexamen. Efter genomförande av enhetsskolan nås automatiskt en lösning av detta problem. På grund av praktiska svårigheter för mihtarmusiker att förvärva denna examen har MU avstått från att för tiden dessförinnan infora realexamen som villkor för militarmusikdirektörsexamen. För att dock i någon mån avhjälpa denna brist vill utredningen rekommendera, att e everna deltar i en frivillig språkkurs under åtminstone två år i engelska, franska eller tyska. For dem som så önskar skall denna undervisning kunna påbörjas redan i konservatoriet. c. Fakultativ

högskolelinje

Högskolesektion för studium av gammal musik. Såsom redan i annat sammanhang framhållits, bl. a. i samband med förslagen rörande utbildningen av orkestermusiker och solister, är musikerutbildningen i vårt land alltjämt tämligen ensidigt inriktad på att meddela de tekniska färdigheter och musikaliska kunskaper, som anses erforderliga för att kunna bemästra den klassiska och romantiska, i någon mån också samtida repertoar, som dominerar inom det offentliga konsertlivet. Allt detta är viktigt och oumbärligt. Men av en musikerutbildning, som vill göra anspråk på att vara allsidig och tidsenlig, bör man kräva, att den ger en grundläggande orientering rörande hela vårt västerländska musikarv, och i en sådan orientering måste ingå elementär kännedom om de stilistiska och uppförandepraktiska huvudproblem, som är förknippade

280 med olika epokers tonkonst. MU anser, att detta vitala önskemål på ett tillfredsställande sätt bör kunna uppfyllas genom de kurser, som ingår i utredningens förslag till studieplaner för konservatorium och musikhögskola. Genom konservatoriets grundkurser i musikhistorisk litteraturkännedom samt i allmän och svensk musikhistoria erhålles en musikhistorisk grundval. Inom musikhögskolans linjer kompletteras dessa ämnen genom kurserna i repertoarkännedom i huvudämnet samt stillära och uppförandepraxis. Dessutom bör konservatoriekursen i instrumentkännedom kunna bibringa eleverna en första kontakt med några av de instrumenttyper och klangideal, som varit förhärskande under gångna århundraden. Därmed kan behovet av en grundläggande allmän orientering i hithörande frågor inom ramen för den normala orkestermusiker- och solistutbildningen sägas vara tillgodosett. För att studiet och framförandet av äldre musik, som under de sista åren börjat uppmärksammas allt mera även i vårt land, icke skall stagnera eller hamna i dilettantism utan vidareutvecklas och erövra en fast position, är det emellertid nödvändigt att utöver denna allmänna elementära orientering ge hithörande ämnen en självständig plats i form av specialstudier inom den högre musikundervisningens ram. Talrika erfarenheter från utlandet och det sista årtiondets utveckling här i landet talar for att utbildningen för utövande av äldre musik måste ske under ledning av verkligt kvalificerade specialister. Att utöva sådan musik med användande av äldre instrumenttyper kräver nämligen långt mera omfattande och omsorgsfulla studier än de som kan inrymmas i de sedvanliga konservatorie- och högskolestudierna. En fakultativ speciallinje för studiet av gammal musik bör därför finnas inom musikhögskolans ram såsom ett betydelsefullt komplement till den övriga undervisningen. En dylik linje, förslagsvis kallad högskolesektion för studium av gammal musik måste från början erhålla en sådan organisation och pedagogisk uppläggning, att den kan fullfölja sitt arbete på ett fullt självständigt och efter dess speciella uppgifter avpassat sätt, även om sektionen därigenom i organisatoriskt hänseende skulle komma att intaga en viss särställning. Verksamheten vid denna högskolelinje kommer nämligen att endast till en viss del bestå i meddelande av undervisning. En av lärarstabens allra viktigaste uppgifter blir att bedriva vetenskaplig forskning och kritiska studier rörande uppförandepraxis av äldre musik, vilket bl. a. också förutsätter möjligheten till praktisk-musikalisk försöksverksamhet helt utan pedagogisk inriktning. Först ur de sålunda förvärvade praktiska erfarenheterna kan en undervisning på detta specialområde växa fram. Undervisningens innehåll. Beträffande uppläggningen av undervisningen vid sektionen anser MU sig icke böra ange annat än vissa allmänna direktiv, baserade på erfaren-

281 heter från musikforskare samt från utländska specialinstitut och högskolelinjer för gammal musik. Detaljutformningen av läroplanen bör överlåtas åt den eller de experter, som får till uppgift att leda arbetet inom sektionen. Det är MU:s bestämda uppfattning, att sektionens verksamhet måste erhålla sin grundval i vokalmusiken och vokalpraxis. Instrumenten bör i första hand infogas som stöd och ersättning i blandat vokala och instrumentala ensembler och även elever, som har ett instrument som huvudämne, bör obligatoriskt deltaga i vokala ensembleövningar. Vidare bör undervisningen icke av opportunistiska skäl låsas fast vid barocken. Utgångspunkten måste istället vara medeltidens och renässansens musik. Den gregorianska sången är en av den äldre flerstämmighetens viktigaste förutsättningar och denna flerstämmiga konstmusik är i sin tur primärt vokal. 1400- och 1500-talens musik för kör och för blandade ensembler torde över huvud taget vara särskilt väl lämpad att utgöra den knutpunkt, ifrån vilken trådar kan löpa ut åt olika håll. Icke minst här i Sverige är detta naturligt, emedan det är ifrån 1500-talet vi fått det ursprungliga arvet av kyrkovisor, vilka intar en nyckelposition i den protestantiska kyrkomusiken. Under 1500-talet odlas tydligt åtskilda kyrkliga och världsliga former, och under samma århundrade börjar vid sidan av sekundär instrumentalpraxis en självständig instrumentalmusik växa fram. För odlandet av gammal musik är kännedom om 1400- och framförallt 1500-talets polyfona satsteknik och dess rytmuppfattning av största vikt. Också 1600-talets generalbaspraxis och ornamentik har viktiga rötter i 1500-talet. Från 1600-talet, där de blandade besättningarna och de rent instrumentala ensembleformerna helt dominerar, går linjen sedan följdriktigt vidare fram till senbarocken och dess stora mästare Bach och Handel. Inom ramen för sektionen bör därutöver också ägnas uppmärksamhet åt mitten av 1700-talet med dess snabba förändringar i fråga om smak och praxis. Gränsen för verksamhetsfältet kan lämpligen sättas till ca 1780, då den s. k. wienklassicismen började nå sin fulla mognad. Undervisningsämnena inom sektionen kan lämpligen fördelas på två grupper, praktiska och historisk-teoretiska. Till de förra hör solosång, spel på gamla instrument samt kör, instrumentalensemble och framför allt blandat vokal-instrumental ensemble. De viktigaste instrument, som här bör ifrågakomma, är violin med originalmensur och äldre stråktyp. Violainstrument (gambafamiljen), flöjt och blockflöjt samt äldre klaverinstrument (cembalo och klavikord, ev. hainmarklaver). önskvärt vore dessutom att få lutinstrument samt vissa äldre typer av blåsinstrument företrädda. Till de historisk-teoretiska ämnena hör bl. a. stillära och uppförandepraxis, improvisation och ornamentik samt generalbaslära. Beträffande sektionens ställning i förhållande till musikhögskolans övriga

282 undervisning vill MU endast betona vikten av att den blir så självständig som möjligt. Dess undervisning kan, vad de instrumentala ämnena beträffar, endast vända sig till ett mindre urval av elever, som kan tänkas vilja specialisera sig på äldre musik som ett komplement till sin övriga utbildning. På det vokala området bör sektionens verksamhet kunna vara av särskilt intresse för de blivande kyrkomusikerna, varvid man kan tänka sig en viss samordning mellan det kyrkomusikaliska institutets körverksamhet och en till högskolelinjen för gammal musik knuten kammarkör. Slutligen bör det inom konservatoriets förskola finnas forum för försök att introducera äldre musik och ensemblemusicerande på amatörmusikens område. Lärare. Samtliga lärare i de praktiska ämnena måste förväntas äga god kännedom i de erforderliga teoretiska biämnena och förmåga att bibringa kunskaper däri parallellt med den rent praktiska undervisningen. Sektionen bör stå under ledning av en förståndare, som såväl kan samordna de olika lärarnas undervisning som organisera det vid sektionen bedrivna forskningsarbetet. Denne kan antingen utväljas bland de ovannämnda lärarna eller utanför deras krets. Det fördelaktigaste torde måhända vara, att föreståndaren har en så grundlig musikhistorisk och musikteoretisk fackkunskap, att han delvis kan omhänderha undervisning i sådana ämnen. — Sektionen för gammal musik bör vidare samarbeta intimt med dels musikaliska akademiens bibliotek, dels musikhistoriska museet. Den måste ha medel till förfogande för fotokopiering och bearbetande av musikalier och litteratur rörande uppförandepraxis ur handskrifter, monumentaupplagor etc. samt inköp av tillförlitliga nyutgåvor. Musikhistoriska museets instrumentsamlingar erbjuder ett utomordentligt åskådningsmaterial och genom samarbete mellan museet och sektionen bör det vara fullt möjligt att sätta vissa äldre instrument i stånd och använda dem praktiskt, ävensom att bygga nya instrument efter förebild av bevarade äldre instrument. Lärarstaben vid sektionen för studiet av gammal musik kan förslagsvis erhålla följande sammansättning: 1) En föreståndare för sektionen. Denne bör vara erkänd specialist på äldre musik och bör med praktisk-musikaliska erfarenheter förena kompetens att undervisa i musikhistoria och musikteoretiska biämnen. Med hänsyn till sektionens forskningsuppgifter bör akademisk examen med musikforskning som huvudämne uppställas som fordring. 2) En körledare. Denne bör vara väl förtrogen såväl med gregoriansk sång som med medeltidens och renässansens körmusik och äga god litteraturorientering på dessa områden. Han bör därutöver vara i stånd att instruera och leda blandat vokala och instrumentala ensembler. 3) En violinlärare, förtrogen med äldre instrument- och stråktyper.

283 Denne bör äga god kännedom om framför allt 1600- och 1700-talens ensemble- och sololitteratur för stråkinstrument samt om äldre epokers stråkarter, utsirningspraxis etc. Han bör vara i stånd att instruera och leda instrumentalensembler. 4) En gambalärare, d. v. s. en cellist, förtrogen med gambafamiljens instrument. Han bör äga god kännedom om litteraturen för dessa instrument och vara förtrogen med deras användning även i blandat vokala och instrumentala ensembler. 5) En flöjtlärare, förtrogen med såväl blockflöjtfamiljens instrument som med äldre traversa-typer. Denne bör äga god kännedom om 1600och 1700-talens flöjtlitteratur samt vara förtrogen med blockflöjternas användning på renässans- och barockmusikens områden i blandat vokala och instrumentala ensembler. 6) En klaverlärare, förtrogen med cembalo och klavikord. Denne bör äga god kännedom om litteraturen för dessa instrument, såväl i ensemble som solistiskt, vara väl förtrogen med äldre tiders ornamentik, artikulation och andra uppförandepraktiska problem samt vara i stånd att meddela undervisning i såväl 1600-talets som 1700-talets generalbaslära. De inom en sektion för gammal musik verksamma lärarkrafterna har att påtaga sig en tredubbel uppgift: de måste vara kompetenta att självständigt och gemensamt bedriva forskningar på området, särskilt genom att samla och kritiskt sammanställa källmaterial till belysande av uppförandepraktiska frågor, de måste kunna omsätta sina studier praktisktkonstnärligt i form av framträdanden, t. ex. i konsertform, i radio etc. på ett sätt, som gör deras musicerande till en förebild, och de skall slutligen kunna meddela sina på dessa båda vägar vunna erfarenheter i den praktiska och teoretiska undervisningens form. Att alla dessa tre krav uppfylles torde vara en grundförutsättning för att sektionens verksamhet skall kunna bedrivas på en kvalitativt tillförlitlig nivå. Sektionen blir därmed plattform för ett intimt samarbete mellan musikforskning och musikalisk praxis och bör i högsta grad kunna medverka till att närma dessa båda läger till varandra. Vid flertalet övriga högskolor och universitet gäller, att de där verksamma lärarna är sysselsatta dels med en rent vetenskaplig, dels med en pedagogisk gärning. I överensstämmelse därmed torde det inte vara orimligt att tänka sig en likartad fördelning av åligganden för de till en sektion för gammal musik knutna lärarna. Deras anställningsförhållanden borde med andra ord kunna regleras så, att endast en viss del av deras arbetstid för sektionens räkning fastställes till att vara rena undervisningstimmar, medan resten avsattes för källstudier, uppletande och iordningställande av notmaterial o. d. Däremot bör självfallet deras praktiskkonstnärliga verksamhet som utövande artister icke inräknas i tjänstgöringen, oaktat kravet på deras förmåga till sådan verksamhet under alla förhållanden bör upprätthållas.

284 Kapitel 9. Organisation av kör- och orkesterverksamheten vid musikhögskolan De kollektiva övningarna i kör, orkester och ensembler är såväl i konservatoriet som på högskolelinjerna ett viktigt moment i undervisningen, som måste få en ändamålsenlig och effektiv utformning. Då det i viss utsträckning är fråga om en för båda stadierna gemensam verksamhetsform, skall den här behandlas såväl med avseende på konservatoriet som på högskolelinjerna. Kör. Då man framdeles kan beräkna, att antalet elever vid läroanstalten blir betydligt större än det nuvarande, kommer ett mycket stort antal elever att deltaga i körsång. Som grundstomme i körverksamheten bör fungera en stor elevkör, i vilken normalt alla elever skall deltaga, som har körsång som obligatoriskt studieämne. Är antalet deltagare mycket stort, torde man böra överväga att dela upp den stora elevkören i två. Emellertid torde en tillräcklig avlastning naturligt ske genom de behov av ytterligare körer, som finns vid läroanstalten. En eller ett par särskilda körer måste bildas som övningskörer för dirigentutbildningen. I denna kör skall alla elever, som erhåller utbildning i körledning, deltaga samt också få tillfälle att fungera som körledare. De elever, som här kommer ifråga, är samtliga i orkesterdirigering samt alla blivande skolmusiklärare, kyrkomusiker, militärmusikdirektörer och musikledare. Ytterligare bör vid läroanstalten, närmast vid själva högskolan, finnas en kammarkör, vilken särskilt skall arbeta med kyrkomusikaliska uppgifter samt äldre körmusik (mässor, motetter, madrigaler). Denna kör kan lämpligen göras gemensam för det kyrkomusikaliska institutet och högskolelinjen för gammal musik. Orkester. De elever vid konservatoriet, som har tillräckliga färdigheter, samt eleverna vid musikhögskolans linje för orkestermusiker skall samtliga deltaga i regelbundna orkesterövningar. Målet med dessa övningar är att ge dem den rutin och den repertoarkänndom, som är nödvändig för blivande orkestermusiker. Vid KMH, där för närvarande ingen uppdelning mellan konservatorie- och musikhögskolestadier finns, samlas för närvarande elever på mycket olikartade stadier till en och samma elevorkester. Denna elevorkester skall fylla två ändamål: att vara forum för elevernas egen utbildning till orkestermusiker och att vara övningsobjekt för eleverna i dirigentklassen. Den relativt korta tid, som står till förfogande för dessa orkesterövningar,

285 visar sig emellertid icke tillräcklig, för att båda dessa uppgifter skall kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt. MU anser, att det bör vara möjligt att åstadkomma en uppspaltning, som kan lösa de problem som uppkommit. I och med att klyvningen i konservatorium och musikhögskola genomföres, bör man försöka få till stånd två elevorkestrar, en A-orkester, som har till huvuduppgift att vara en skola för blivande orkestermusiker och i vilken samtliga elever vid musikhögskolans orkesterlinje och solistlinje samt i undantagsfall särskilt långt komna elever vid konservatoriet skall deltaga, samt en B-orkester för konservatorieelever, vilken kan betraktas som en förskola till A-orkestern. För att ge läraren ökade möjligheter till kontroll av särskilt stråkinstrumentelevernas prestationer i orkestrarna bör eleverna alternera på platserna inom respektive stämmor. Vid A-orkestern skall själva orkesterskolningen vara den primära uppgiften. Där skall genomgås en så rikhaltig repertoar som möjligt under en erfaren dirigents ledning. Orkesterns numerär är självfallet svår att beräkna, men under alla förhållanden bör det vara möjligt att erhålla en fullständig symfoniorkesterbesättning. Antalet repetitionstimmar per vecka bör för A-orkestern utökas utöver det som för närvarande är stipulerat för elevorkestern vid KMH (5 tim.). För eleverna vid musikhögskolans orkesterlinje är dessa övningar nära nog huvudämnet. Det kan därför anses rimligt att höja antalet repetitionstimmar per vecka till 7. Av dessa timmar kan då förslagsvis en sjundedel av arbetstiden per termin avsättas för eleverna vid dirigeringslinjen, så att dessa i varje fall under sitt sista studieår kan få tillfälle att instruera och arbeta ined en stor symfoniorkester. B-orkesterns medlemmar bör utöver att vara en nybörjarorkester också till viss del kunna stå till förfogande som övningsobjekt för eleverna i dirigering. Det är härvid nödvändigt, att den för övningsändamålet sammanställda ensemblen alltid har en fullständig orkesterbesättning. Till viss del kan dirigentutbildningen, åtminstone på förberedande stadier, mycket väl ske med hjälp av mindre ensembler, t. ex. en stråkkvintett motsvarande stråkorkesterns stämmor samt piano för biåsarnas. I sådana ensembler bör dessutom eleverna vid dirigentlinjen själva kunna medverka. Medlemmarna ur de båda orkestrarna skall vidare stå till förfogande som övningsensembler för dem som har dirigering som biämne. Det är härvid av största vikt, att såväl ensemblernas sammansättning som repertoaren väljes med hänsyn till examinandernas blivande verksamhetsområde. Musiklärarkandidaterna bör sålunda givas tillfälle att arbeta med ensembler av ungefär de sammansättningar, som kan bli aktuella i enhetsskolans högsta klasser och på gymnasiet, samt med en repertoar, som är lämplig för skolbruk. De blivande kyrkomusikerna bör få tillfälle att arbeta med sådana instrumentalensembler, som kan förekomma i kyrkliga verk t. ex. av kantat-typ, detta närmast som ett komplement till deras utbildning i kör-

286 dirigering. Även förskolan bör kunna stå till tjänst med ensembler, såväl instrumentala som vokala och blandat vokal-instrumentala, som kan erhålla instruktion och ledning av eleverna vid nyssnämnda examenslinjer. Hur hela denna apparat med övningsensembler av skiftande art i detalj skall organiseras för att på en gång vara effektiv och icke alltför mycket störa de enskilda elevernas övriga studier, saknar MU anledning ingå på. Det är dock nödvändigt, att en sådan organisation kominer till stånd, och MU finner det särskilt angeläget att understryka vikten av att varje särskild kategori av examinander får tillfälle att pröva sina krafter med ensembler av just den typ och sammansättning, som de senare i sin praktiska verksamhet kommer att ställas inför.

Kapitel 10. Musikhögskolans lärare Av vad i de föregående kapitlen sagts rörande utbildningen vid musikhögskolan framgår, att undervisningen i olika linjer tar sikte på olika mål. Det är sålunda uppenbart, att den allmänna målsättningen för utbildningen t. ex. av solister måste vara en helt annan än för utbildningen av musikledare. Inom en och samma utbildningslinje intar ett ämne eller en grupp av ämnen en central ställning, under det att andra ämnen mera får biämneskaraktär. Härav följer också, att utbildningen inom ett och samma ämne måste växla innehåll, allteftersom ämnet ingår i olika utbildningslinjer. Detta framgår av kommentarerna till studieplanerna. Ett exempel är ämnet pianospelning, som måste givas ett väsentligt olikartat innehåll, allteftersom det är huvudämne för solistdiplom, ämne i huvudämnesgrupp i skolmusiklärar- och krykomusikerlinjerna eller studieämne för t. ex. sång- eller instrumentalsolister. Även de teoretiska ämnena är i viss mån differentierade för olika utbildningslinjer. Det har synts MU ändamålsenligt att låta dessa variationer medföra olika krav på lärarnas kvalifikationer. Det synes orimligt att bjuda en person, vilken skall undervisa på det högsta konstnärliga stadiet, samma villkor som den vilken har undervisning endast på nybörjar- eller elementärstadier. En differentiering av lärartjänsterna bör ske med hänsyn till lärarnas uppgifter. MU har även diskuterat lämpligheten av en differentiering ur annan synpunkt. Utredningen har i det föregående föreslagit en uppdelning av musikhögskolan i konservatorium och egentlig högskola. Det är givet, att strävandena att sammanföra de i egentlig mening högskolemässiga studierna till högskolan skulle få en viss yttre påtaglighet, om man fr. o. m. inträdet i högskolan ställde särskilda lärare till förfogande med särskilt höga kvalifikationer. Uppdelningen skulle bygga på en naturlig indelningsgrund och väl motivera t. ex. högre lönegradsplacering för lärare vid högskolan än

287 vid konservatoriet. En dylik ordning skulle medföra obligatoriskt lärarbyte vid övergången till högskola i de ämnen, som följer eleverna genom hela utbildningstiden. Det kan icke förnekas, att ett byte av lärare i de praktiska musikämnena mycket ofta verkar befruktande på elevens utveckling. Byte av lärare medför emellertid i många fall också, att eleven måste företaga vissa tekniskt-metodiska omläggningar. Sådana omläggningar måste först befästas, innan den konstnärligt inriktade undervisningen kan fortsättas. Då högskolestudierna normalt omfattar en förhållendevis kort tid, i de flesta fall två år men för t. ex. orkestermusikerna endast ett år, skulle tiden för de mest avancerade studierna i dylika fall väsentligen inskränkas. MU har därför avstått från att genomföra en uppdelning av lärarna efter denna grund. Det torde icke vara lämpligt att föreslå sådana föreskrifter, som gör lärarbyte obligatoriskt efter vissa år. Det bör i stället finnas möjligheter att låta en lärare i ett ämne följa en elev under hela utbildningstiden. I fall återigen då så är lämpligt (ev. på framställning av eleven själv), skall också föreligga möjlighet att låta elev byta lärare. Ett annat, mera allmänt skäl, som talar mot en indelning av lärarna i konservatorie- och högskolelärare, är att i realiteten vissa delar av undervisningen vid konservatoriet kan ställa lika stora krav på läraren som vid högskolan. Till frågan om val av lärare för elev vill MU tillfoga, att i fråga om undervisning å ett högre konstnärligt plan det är önskvärt, att flera lärare står till förfogande. Man kan därigenom bereda utrymme åt olika inställning i konstnärligt avseende och skilda tekniska metoder. Elev kan då, inom möjligheternas gräns, eventuellt efter eget val, föras till den lärare, som antas bäst passa hans personliga läggning. Musikhögskolans nuvarande lärarkår (budgetåret 1953/54) består av 15 ordinarie lärare i Ca 27 och 14 extra ordinarie lärare (Ce 27). Läraren i metodik och praktisk lärarutbildning är placerad i Cb 7. En lärartjänst, professuren i komposition, instrumentation och formlära, är placerad i Gq 5. Innehavare av sistnämnda tjänst förordnas för en tid av 10 år, och förordnandet kan icke förlängas. Därigenom har skapats förutsättningar för att i komposition, ett ämne, som kan vara föremål för oväntade värdeförskjutningar, skall tjänstgöra lärare, som har kontakt med det för varje tid aktuella musikskapandet. Dessutom tjänstgör vid högskolan ett antal biträdande lärare, som åtnjuter arvode, i flertalet fall beräknat per veckotimme. Antalet lärare utgör höstterminen 1953 sammanlagt 51. Förevarande omorganisationsförslag medför, på grund av bl. a. utökning av examenskapaciteten och tillägg av nya utbildningslinjer, ett väsentligt ökat behov av lärare. Detta förhållande samt vad i det föregående sagts angående utbildningens växlande innehåll och syfte i olika ämnen och linjer har som nyss påpekats föranlett MU att föreslå viss differentiering av lärarkåren. Lärare i ämnen, vilka är huvudämnen eller ingår i huvudämnesgrupp eller eljest är att betrakta såsom viktigare studieämnen, samman-

288 hålles till en grupp. Denna grupp, som bildar kärnan av lärarkåren, kommer att omfatta flertalet lärare. Hit hör t. ex. lärare i orgel i kyrkomusikerlinjen, i sång, piano eller annat instrument av huvudämneskaraktär i examensklass, i praktisk pedagogik, metodik, vissa lärartjänster i musikalisk satslära och musik- och gehörslära m. m. Lärare i studieämnen av förhållandevis mindre betydelse bildar en annan grupp, vilken gives en något lägre lönegradsplacering än den förra. Till denna sista grupp torde även böra föras en del lärare i ämnen, i vilka ett större antal lärare erfordras, t. ex. piano eller musikalisk satslära. Denna undervisning kommer huvudsakligen att ske på mera elementära stadier, t. ex. i piano för dem som har ämnet som studieämne utan vitsord. Härigenom skapas åtminstone för lärarna i vissa ämnen tillika en möjlighet till avancemang. Båda grupperna lärartjänster skulle ha lönegradsbeteckning Ca (resp. Ce). För den högsta konstnärliga undervisningen i vissa ämnen synes böra skapas en tredje lärarkategori. Den redan förefintliga professuren i komposition, instrumentation och formlära är ett steg i denna riktning. Detsamma gäller metodiklärartjänsten. Betr. nyssnämnda professur hyser MU uppfattningen, att tjänsten bör bibehållas med nuvarande konstruktion (rörande lönegradsplacering och antal veckotimmar se nedan) men avse endast undervisning i komposition. De skäl, som lett till att innehavaren av denna lärartjänst icke kan förordnas för mer än en period, har icke samma styrka, när det gäller lärartjänster i andra ämnen. Metoder för röstens behandling, instrumentalteknik eller föredragskonst undergår icke så väsentliga förändringar, att man behöver sörja för snabba lärarbyten. Ej heller i fråga om de teoretiska ämnena gör sig dessa krav gällande med större styrka. Men valet av innehavare av de tjänster, för vilka speciella konstnärliga kvalifikationer är nödvändiga, är särskilt ömtåligt. Försiktigheten kräver, att högskolan icke binder sig för en lärare i denna kategori för längre tid. Å andra sidan bör möjligheten icke uteslutas att behålla lärare, vilken visat sig synnerligen lämplig för dylik tjänst. MU vill därför föreslå, att den högsta konstnärliga undervisningen anförtros lärare, vilka förordnas för viss tid, förslagsvis sex år, med möjlighet till förlängning av förordnandet (lönegradsbeteckning Cp). Arrangemanget torde vara lämpligt också ur den synpunkten, att det möjliggör anställande även av sådan framstående musiker, vilken på grund av t. ex. omfattande konsertverksamhet icke önskar binda sig för undervisning vid högskolan under längre tid. Möjlighet att knyta dylik musiker såsom lärare till högskolan ökas också därigenom, att här ifrågavarande tjänster, enligt MU:s förslag, medför undervisningsskyldighet under mindre antal timmar per vecka än andra heltidstjänster. Samtliga dessa tjänster bör vara professurer. MU räknar med att dessa tjänster skall tillsättas med endast mycket framstående konstnärer och pedagoger. I den mån sådana icke kan förvärvas för ifrågavarande tjänster, bör desamma vakanssättas tills vidare.

289 Förutom nu nämnda typer av befattningar kommer även framdeles att behövas visst antal arvodesbefattningar. Med undantag för professorsbefattningen i komposition, vilken innefattar 10 timmars tjänstgöring per vecka, förutsattes enligt nu gällande bestämmelser för full lön 20 veckotimmars tjänstgöring för ordinarie och extra ordinarie lärare vid högskolan. Om tjänstgöringsskyldighet under viss termin omfattar mindre antal veckotimmar än 20, skall lönen under det kalenderhalvår, varunder terminen infaller, minskas med 1/40 för varje halv veckotimme, som felar i nämnda antal veckotimmar, för ordinarie lärare dock med högst 20/40 (Saar 26 §). Tjänstgöringstiden har i nu gällande bestämmelser uttryckts i hela timmar. MU har omräknat tiden i lektionstimmar om 3/4 timme, dels emedan flertalet lektioner i omorganisationsförslaget omfattar 3/4 timme och dels, framförallt, emedan därigenom skapas en bättre grund för jämförelse av musikhögskolans lärares tjänstgöringsskyldighet med andra lärargruppers, för vilka nämnda skyldighet uttryckts i lektionstimmar av 45 och 40 minuters längd. Efter omorganisationen av musikhögskolan torde kunna behållas en tjänstgöringsskyldighet för lärarna, som innehar tjänster med lönegradsbeteckning Ca (resp. Ce), av ungefär samma omfattning som hittills. Nuvarande tjänstgöringstid å 20 hela timmar per vecka motsvarar nära 27 undervisningstimmar å 45 minuter per vecka. Till jämförelse kan påpekas, att denna tjänstgöringstid ligger något högre än den genomsnittliga tjänstgöringen för adjunkterna vid realskolor och gymnasier. För dessa befattningshavare utgör nämligen 27 undervisningstimmar den maximala tjänstgöringsskyldigheten. MU har efter ingående överväganden ansett, att normalt tjänstgöringstiden icke bör sättas högre än vad här föreslagits, emedan innehavaren måste ägna viss tid åt lektionsförberedelser eller i förekommande fall åt att hålla kontakt med sitt instrument och även idka viss konstnärlig verksamhet. Vad beträffar Cp-tjänsterna och Cq-tjänsten är det önskvärt, att innehavarna i avsevärd mån skall kunna ägna sig åt konstnärsskap. Tjänstgöringsskyldigheten för full lön bör här icke sättas högre än 15 undervisningstimmar per vecka. Vid tjänstgöring under kortare tid pr vecka skall reducering ske enligt samma principer som f. n., d. v. s. för Ca- och Ce-tjänster med 1/27 för varje lektionstimme som felas i 27 timmar, för ordinarie lärare dock med högst. 13/27. Regeln bör av skäl, som avhandlas i det följande, utsträckas till att gälla även för Cp- och Cq-tjänster och bör för dessa innebära reduktion med 1/15 för varje timme som felar i 15 timmar, dock högst 5/15. Med de studieplaner utredningen föreslagit är det av stor vikt, att en viss anpassning av antalet lärartimmar efter behovet är möjlig. Sålunda är t. ex. undervisning i vissa fall fakultativ, t. ex. i huvudämnet i musikpedagogisk examen. Vidare bör antagandet av nya elever ej vara uteslutande beroende 19—316705

290 av huru många elevplatser som blir lediga i olika ämnen, utan inom vissa gränser skall antalet nyintagningar kunna varieras efter tillgången på inträdessökande av olika begåvningstyper. Det är sålunda ett önskemål, att högskolan gives en sådan konstruktion, att elevantalet kan tillåtas något växla år från år. Vad beträffar icke ordinarie personal är det utan vidare klart, att denna har att vidkännas ändringar i tjänstgöringens omfattning. Den i föregående stycke anförda reduceringsregeln för avlöning vid avkortad tjänstgöring bör även framdeles äga tillämpning på e. o. lärarpersonal i dylika fall. För ordinarie lärare har nedsättning av tjänstgöringsskyldigheten hittills icke förekommit. MU anser, att den som vunnit ordinarie anställning med viss tids tjänstgöring per vecka bör garanteras en häremot svarande lön och sålunda icke kunna åläggas timminskning med åtföljande lönereducering. Lärare skall emellertid kunna åläggas även ett utöver det för full lön erforderliga timantalet ökat antal undervisningstimmar per vecka, och detta bör inom vissa gränser gälla såväl ordinarie som icke-ordinarie lärare. För ordinarie och extra ordinarie lärare förefinnes f. n. i kungl. brev den 25 maj 1951 punkterna 2 och 3 vissa bestämmelser, som emellertid avser endast fall, då sådan lärare tillika förordnats som biträdande lärare eller förordnats att jämte egen tjänst bestrida undervisning, förenad med annan ordinarie eller extra ordinarie befattning. I båda fallen utgår viss ersättning beräknad per timme. I viss utsträckning bör framdeles skyldighet åvila lärare att åtaga sig viss utökad tjänstgöring. Sålunda bör innehavare av Cp- eller Cq-tjänst vara skyldig att undantagsvis fullgöra tjänstgöring med högst 18 lektionstimmar per vecka. För övriga ordinarie samt för extra ordinarie lärare må tjänstgöringen omfatta högst 30 lektionstimmar per vecka. Ersättning för övertid bör utgå per undervisningstimme. Även i ett annat avseende bör viss smidighet i lärarens tjänstgöringsförhållanden eftersträvas. Som tidigare antytts, betraktar MU det som önskvärt, att lärare beredes möjlighet till konstnärlig yrkesutövning. Till underlättande av konsertgivning anser utredningen, att lärare bör kunna medgivas rätt att i viss utsträckning inställa lektionerna med skyldighet att ta igen dem på annan tid under samma termin. Även då andra skäl föreligger, bör dylik jämkning kunna äga rum. Det bör ankomma på styrelsen för högskolan att besluta om ökning och minskning ävensom jämkning av lektionstimmar på sätt ovan sagts. I sistnämnda fall bör dock givetvis tillses, att lärares sammanlagda tjänstgöringstid under en termin motsvarar den för läraren i fråga gällande tjänstgöringsskyldigheten. Hittills har medgivits extra ordinarie anställningsform för lärare vid musikhögskolan med en tjänstgöringstid per vecka av ned till 6 timmar. MU räknar med att motsvarande skall kunna ske även framdeles, varvid en proportionell omräkning av tjänstgöringstiden företages. Enligt § 10 st. 4 av

291 reglementet för musikhögskolan må den, som innehaft extra ordinarie lärarbefattning minst sex år och vars undervisningsskyldighet omfattar minst 10 veckotimmar, hos Kungl. Maj :t anmälas till erhållande av fullmakt såsom ordinarie lärare. Bestämmelsen bör efter föreslagen omorganisation avse lärare med undervisningsskyldighet i minst 13 lektionstimmar. I fråga om rätt att förena tjänster gäller för lärare vid musikhögskolan särskild bestämmelse (se Saar § 6). Enligt denna må med ordinarie eller extra ordinarie tjänst såsom lärare förenas annan sådan tjänst eller därmed jämförlig kommunal befattning, under förutsättning att detta icke inverkar hinderligt för utövande av förstnämnda tjänst och annat ej följer av de beträffande sistnämnda tjänst meddelade bestämmelserna. Detta har i förhållandevis stor utsträckning utnyttjats av lärarna vid högskolan, vilket torde sammanhänga med den låga lönegradsplaceringen av lärartjänsterna ifråga. Lärare har av ekonomiska skäl stundom kommit att påtaga sig tjänstgöring i en omfattning, som visserligen icke verkat direkt hinderlig för lärartjänstens fullgörande men som dock icke kan betraktas såsom önskvärd ur högskolans synpunkt. Att lärarna däremot vid sidan av sin pedagogiska gärning driver en konstnärlig yrkesutövning, betraktar MU, vilket i flera sammanhang framhållits, såsom önskvärt. En dylik konstutövning kominer nämligen även den pedagogiska verksamheten tillgodo. Men att lärarna binder sig för mer eller mindre omfattande regelbunden tjänsteutövning bör undvikas. För lärare med avkortad tjänstgöringstid bör dock av ekonomiska skäl dylik förening få förekomma. MU vill därför föreslå, att nu gällande särbestämmelse begränsas till att avse allenast innehavare av tjänst med högst 20 undervisningstimmars veckotjänstgöring. Särbestämmelsen om förening av tjänster gör icke gälla innehavare av tjänst med lönegradsbeteckning Cp och Cq. För Ca- och Ce-tjänster med över 20 timmars tjänstgöring per vecka ävensom Cp- och Cq-tjänster må förening med annan tjänst, där särskilda skäl föreligger, kunna beviljas enligt i Saar meddelade allmänna bestämmelser. Dylik förening kan i vissa speciella fall vara att rekommendera, se t. ex. vad i tidigare sammanhang sagts angående lärare vid kyrkomusikaliska institutet. MU vill framhålla, att det för vidmakthållande och utveckling av en lärares pedagogiska kvalifikationer är angeläget, att han i någon utsträckning beredes möjlighet till fortsatta studier. Enligt utredningens mening bör läraren ständigt sikta till sin egen vidareutveckling, något som bör betraktas som en del av hans lärargärning. Utredningen vill därför förorda, att ansökningar om oavkortad lön under tjänstledighet för »studier eller arbete av betydelse för verket eller för tjänstemannens kompetens för viss uppgift» (Saar 28 §) må beviljas i största möjliga utsträckning. Som tidigare angivits är, med undantag för dels professuren i komposition, instrumentation och formlära och dels tjänsten som lärare i metodik och praktisk lärarutbildning, de ordinarie och extra ordinarie lärartjäns-

292 terna vid musikhögskolan placerade i 27 :e lönegraden. Denna lönegradsplacering synes MU vara alltför låg, ett förhållande som framstår med ökad skärpa efter eventuell omorganisation enligt utredningens förslag. Musikhögskolan skall ge den högsta musikaliska utbildningen i riket. Man måste därför sörja för att högskolan skall kunna draga till sig eliten av våra musikpedagoger. De lärare, vilka kommer i fråga för anställning vid högskolan, har speciell musikalisk begåvning, lång utbildningstid och i de flesta fall dessutom en avsevärd pedagogisk praktik bakom sig. I jämförelse med nuvarande förhållanden må också uppmärksammas, att utredningens förslag innebär en viss förlängning av tjänstgöringstiden per vecka samt vidare att lärartjänst regelmässigt icke skall få förenas med annan tjänst. Enligt utredningens mening bör därför för den grupp av lärare, vilken huvudsakligen skall ombesörja undervisningen i huvudämnen och därmed jämförliga ämnen, väljas en lönegradsplacering, vilken innebär en avsevärd höjning av lönerna i förhållande till nuvarande löner. En jämförelse av musikhögskolans lärare i huvudämnen eller andra viktigare studieämnen med graduerade lektorer i det högre skolväsendet torde, med hänsyn till musikundervisningens art och betydelse, vara väl motiverad. Genom principbeslut av riksdagen i dec. 1952 har graduerad lektor vid de allmänna läroverken placerats i Ca 33. Även lektorerna vid folkskoleseminarierna har placerats i nämnda lönegrad. Den andra gruppen av lärare vid musikhögskolan, vilken huvudsakligen skulle bestrida annan undervisning än i huvudämnen, torde lämpligen kunna jämföras med adjunkter vid gymnasier och realskolans två högsta klasser. Dessa har enligt förutnämnda riksdagsbeslut medgivits placering i 29 :e lönegraden. I nämnda lönegrad har också placerats ordinarie adjunkt vid småskoleseminarier. MU anser för sin del att ordinarie lärare vid musikhögskolan bör placeras i Ca 33 respektive Ca 29. Då de extra ordinarie tjänsterna icke är att betrakta som rekryteringstjänster till de ordinarie, bör extra ordinarie lärare placeras i samma lönegrader som ordinarie. Lärare vid musikhögskolan som förordnas för viss tid bör enligt utredningens mening placeras i Cp 10 resp. Cq 10. Beträffande tillsättningen av lärare vid KMH rekommenderar MU, att särskilda föreskrifter utfärdas, vilka kan skapa så goda garantier som möjligt för en grundlig och saklig prövning av de sökandes kompetens. Dessa föreskrifter, vilka skall tillställas samtliga för lärartillsättning tillkallade sakkunniga och ställas till de sökandes förfogande, bör främst innehålla en bestämmelse om att i samband med utlysandet av ledig tjänst noggrant skall angivas tjänstens art samt de viktigaste däri ingående undervisningsmomenten och därav motiverade kompetenskrav. Varje sökande bör ha skyldighet att hålla en eller två provföreläsningar respektive provlektioner och därvid kunna åläggas att dokumentera sin kompetens även på sådana delom-

293 råden inom den i tjänsten avsedda undervisningen, för vilka de insända ansökningshandlingarna eventuellt icke synes ge erforderlig täckning. De vid lärartillsättning kallade sakkunniga bör åläggas att särskilt beakta de kompetenskrav, som enligt ovan angivits i samband med den lediga tjänstens utlysande, samt att under beaktande av såväl ansökningshandlingar som provföreläsningar eller provlektioner noggrant specificera sina värderingar av sökandes meriter med hänsyn till alla viktigare i tjänsten ingående uppgifter. Beträffande formerna för tillsättning av sakkunniga respektive lärare, se nästföljande kapitel om musikhögskolans organisation. I förevarande kapitel har hittills behandlats lärare, avsedda att täcka det normala, kontinuerliga behovet av undervisning vid musikhögskolan. Utöver detta finner MU önskvärt, att möjlighet beredes att till undervisningsinstitutionen tillfälligt knyta erkänd inhemsk eller utländsk konstnär eller föredragshållare för kurser i något speciellt ämne. Undervisning av sådan art bör försiggå som undervisning i s. k. »Meisterklassen», d. v. s. i grupper. En framstående pianist kan t. ex. engageras under någon eller några månader för en kurs, vid vilken alla elever med piano som huvudämne äger rätt att deltaga och där samtliga pianosolister, åtminstone på högskolestadiet, skall deltaga. På liknande sätt kan en framstående dirigent utnyttjas för gruppundervisning, vari samtliga elever med dirigering i någon form äger rätt att deltaga och där alla med dirigering som huvudämne samt musikledare och militärmusikdirektörer skall deltaga. Ett försök i denna riktning, vilket slog mycket väl ut, förtjänar uppmärksammas, nämligen engagerandet av Quartetto Italiano, vilken tack vare bidrag av Stockholms stad och italienska legationen under höstterminen 1949 vid musikhögskolan höll nio lektioner med kammarmusikinstruktion. Kvartetten engagerades fölen liknande serie den 18—30 september 1950. Kurser, som här avses, bör göras tillgängliga även för andra än elever vid högskolan. För dylika kurser bör årligen visst belopp ställas till högskolans förfogande. Av deltagare, som icke är elever vid högskolan, uttages kursavgift. I den mån det kan bli nödvändigt att uttaga mindre kursavgift även av elever vid högskolan, kan deltagande icke göras obligatoriskt. Kurserna bör icke planeras såsom ersättning för den normala undervisningen utan genomgående vara av speciellt innehåll. Undervisningen genom högskolans lärare bör oavbrutet fortgå vid sidan av dylika kurser. Slutligen vill MU något beröra anställande av ackompanjatörer. Som av föreslagna kursplaner framgår, skall ackompanjemang vid undervisningen i viss utsträckning ombesörjas av elever. De föreslagna kursplanernas genomförande förutsätter emellertid vid sidan därav tillgång på utbildade ackompanjatörer med god rutin. Man torde få räkna med att två eller tre ackompanjatörer erfordras. F. n. finnes vid högskolan endast en ackompanjatörs-

294 tjänst, placerad i Ce 19 (Tjänsten är f. n. uppdelad på två innehavare). Dessutom ger två pianister i mindre omfattning ackompanjemang mot timersättning, företrädesvis inom operaskolans ram. Då det gäller att till högskolan knyta goda ackompanjatörer, synes nuvarande lönegradsplacering icke tillfredsställande. Innehavare av ackompanjatörstjänst skall stå till disposition å tider, som erfordras för undervisningens bedrivande, samt vid elevkonserter. Han skall besitta goda pianistiska färdigheter och vara väl rutinerad, han skall även kunna bemästra större konstnärliga uppgifter och medverka i ensemblespel. I viss utsträckning bör han även kunna vara behjälplig vid instudering av verk. Ackompanjatören blir således i viss mån en biträdande lärare. Med hänsyn till dessa uppgifters art finner MU det skäligt att ackompanjatörstjänsterna placeras i 23 :e lönegraden. För full lön bör erfordras en tjänstgöringsskyldighet av 27 undervisningstimmar per vecka. För ackompanjatörstjänst bör gälla samma bestämmelser som för lärare vad beträffar reducering av lön vid avkortad tjänstgöringstid, övertimmar, förening av tjänster o. s. v. Ackompanjatörstjänst bör kunna uppföras å ordinarie stat under samma förutsättning, som är gällande för lärare vid högskolan. Med utgångspunkt från av MU föreslagen examenskapacitet (se nedan under C) och föreslagna kurs- och timplaner vid konservatoriet och olika utbildningslinjer vid högskolan har utredningen sökt preliminärt beräkna behovet av lärare efter den planerade omorganisationen. Det är givet, att dessa beräkningar är mycket osäkra, men de torde dock ge en ungefärlig bild av högskolans storlek och fördelningen av lärare på olika ämnen. Följande sammanställning utvisar det sannolika behovet av lärare i olika ämnen och ackompanjatörer vid full utbyggnad av konservatorie- och högskoleutbildningen jämte föreslagen lönegradsplacering. Det är att observera, att i den mån nya konservatorier tillkommer (se denna avd., litt. B kap. 1.), nedan angivna lärarantal skall uppdelas på samtliga dessa undervisningsanstalter. Qr(,el 3 lärare i lönegrad Ca 33 2 » » » Ca 29 1 » » » Arvode Piano

Sång

Violin

* 7 10 1 1 5 6 1

3 5 Altviolin

» » » » » » » * » » »

* » »

» » »

» » » * » » *

» » » * » » *

C

P 10 Ca 33 Ca 29 Arvode ^plO Ca 33 Ca 29

C p 1()

Ca 33 Ca 29 Ca 33

295 Violoncell

lärare i lönegrad Ca 33 » » » Ca 29 Konlrabas Ce 33 Hurpa Ce 33 Flöjt Ce 33 Klarinett Ca 33 Oboe Ce 33 Fagolt Ce 33 Trumpet Ce 33 Valthorn Ca 33 Basun och tuba Ce 33 Komposition Cq 10 Modern kontrapunkt Ce 33 Anm.: t ämnet kan undervisas av lärare i musikalisk satslära eller eventuellt av läraren i komposition. Musik-

och yehörslära

1 lärare i lönegrad Ca 33 Ca 29 Musikalisk satslära 5 » » Ca 33 » Ca 29 Musikhistoria » » Ca 33 Musikestetik Arvode Instrumentation » » Ca 33 » » Ce 29 Instrumentkännedom Arvode Kördirif/ering » » Ca 33 Orkesterdirigering » » Cp 10 » » Ca 33 Röst- och talvård » » Ca 33 Praktisk pedagogik i piano » » Ca 33 » » Ce 29 D:o i violin » » Ca 33 D:o i sång Ca 33 Akustik I och II Arvode Rytmik » » Ce 29 Psykologi och pedagogik . Arvode Metodik » » Cb 7 Anm.: Läraren måste ha minst samma kompetens som lektor i musikens metodik i lärarhögskola. Ett 10-tal handledare mot arvode. Stillära och Liturgik Uttalskurser

uppförandepraxis

1 lärare 1 »

Arvode Arvode Arvodestjänster Anm.: Lärarna skall delvis ge handledning i förskolan. Tiden härför räknas in i tjänstens ordinarie tjänstgöringstimmar. F ö r u t o m de i o v a n s t å e n d e f ö r t e c k n i n g u p p t a g n a l ä r a r n a skall vid sektion e r n a för g a m m a l m u s i k och för u t b i l d n i n g av d r a m a t i s k a a r t i s t e r a n s t ä l l a s ett a n t a l l ä r a r e .

296 Av de ovan upptagna tjänsterna kommer några att avse avkortad tjänstgöring. Tjänsterna med lönegradsbeteckningarna Cp och Cq bör som förut sagts vara professurer. Ordinarie lärare, som tillika är ledamöter i lärarrådet (se nästa kap.), skall ha professors namn. 1 övrigt må högskolans styrelse hos Kungl. Maj :t föreslå lärare till erhållande av benämningen professor. Kostnaderna för avlöning till den föreslagna lärarstaben belöper sig till ca 1 930 000 kr. per år. Då som ovan nämnts de angivna lärarna skall fordelas på KMH och två föreslagna nya konservatorier, bör av nämnda belopp belöpa 1 400 000 kr. till avlöning av lärare vid KMH.

Kapitel 1 1 . Musikhögskolans organisation Enligt gällande av Kungl. Maj :t utfärdat reglemente för musikhögskolan står denna under överinseende av musikaliska akademien samt dess preses och styrelse. Högskolans ekonomi handhaves av akademiens förvaltningsnämnd. Dess ledning och undervisningens ordnande handhaves av direktören för högskolan jämte ett lärarråd och en lärarnämnd. Direktören förordnas av Kungl. Maj :t för en tid av sex år. Lärarrådet utgöres av direktören, professorn i komposition, instrumentation och formlära, övriga ordinarie lärare, extra ordinarie lärare samt biträdande lärare i sådana ämnen, i vilka vid examina vitsord lämnas. Lärarnämnden består av direktören samt fyra av lärarrådet bland dess ledamöter för tre år valda medlemmar. Lärarråds och lärarnämnds åligganden har närmare preciserats i reglementet. Vad först beträffar överinseendet över musikhögskolan vill Ml' under hänvisning till sin framställning rörande central myndighet för musikväsendet i vårt land uttala, att högskolan framdeles torde böra sortera under statens musikråd i stället för musikaliska akademien. Sedan flera konservatorier blivit inrättade, varom förslag framställes under B, kap. 1, är det uppenbart, att alla dessa högre musikutbildningsanstalter måste sortera under en och samma statliga myndighet. Eljest blir det icke möjligt att genomföra den samordning av undervisningen vid desamma, vilken alen förutsättning för den av utredningen föreslagna organisationen av den högre musikutbildningen. Efter förverkligandet av det utav MU utarbetade förslaget rörande undervisningen torde en ändrad organisation av högskolans organ bliva nödvändig. Detta är först och främst motiverat av att det vid en undervisningsanstalt av här föreslagen storlek skulle vara opraktiskt att på ett lärarråd, sammansatt efter nuvarande principer, lägga avgörandet av ett stort antal frågor. Vidare har det synts nödvändigt att tillskapa särskilda organ inom

297 högskolan för behandling av frågor, som hänför sig till speciella utbildningslinjer. Till en del slutligen betingas i det följande gjorda förslag av önskvärdheten att åstadkomma en avlastning för direktören vid högskolan från ett otal administrativa ärenden för att möjliggöra för honom att mera ägna sig åt frågor, som avser undervisningens ordnande. Enligt kap. 3 ovan skall högskolan delas i nio sektioner. Följande gruppering har föreslagits. 1. Sektion för utbild 2. » » » 3. » » » 4. » » » 5. » » » 6. » » » 7. » » » 8. » » » 9. » » »

av orkestermusiker och dirigenter. » vokal- och instrnmeniolsolister. » tonsättare. » musikdramatiska artister (operaskola). » skolmusiklärare och musikledare. » musikpedagoger. » kyrkomusiker. » militärmusikdirektörer. i gammal musik.

Var och en av dessa sektioner skall stå under ledning av en sektionschef, vilken utses bland de lärare, som tjänstgör i sektionen. Till sektionens chef bör i första hand väljas lärare i sådant ämne, som intar en central ställning inom respektive utbildningslinje. Då det emellertid dessutom är viktigt, att sektionschefen har sådana personliga kvalifikationer, som gör honom lämpad att fullgöra de uppgifter, som åvilar honom i denna egenskap, har MU icke ansett, att sektionschefskapet skall bindas till viss lärartjänst, utan möjlighet bör föreligga att utse vilken lärare som helst inom sektionen. Sektionschef förordnas av högskolans styrelse för viss tid, förslagsvis 6 år. Förordnandet kan förlängas. Omfattningen av sektionschefens arbetsuppgifter blir säkerligen olika vid olika sektioner. Vad som därvid främst kommer i betraktande, är antalet elever och lärare vid sektionen. Med hänsyn till omfattningen av det arbete, som kominer att åvila sektionscheferna, torde sektionerna kunna indelas i tre grupper. Den största arbetsbördan torde föreligga inom sektionen för skolmusiklärare och musikledare, grupp 1. Till grupp 2 hänföres sektionerna för orkestermusiker och dirigenter, solister, musikpedagoger samt kyrkomusiker. Relativt få uppgifter torde föreligga i de till tredje gruppen förda sektionerna för tonsättare, militärmusikdirektörer samt för gammal musik. Sektionschef skall åtnjuta ersättning, som bör ställas i proportion till arbetsuppgifterna och det med uppdraget förenade ansvaret. Därvid torde följande arvoden kunna ifrågakomma, nämligen i första gruppen 3 000 kronor, i andra gruppen 1 800 kronor och i tredje gruppen G00 kronor per år. I den mån arbetet kräver mera betydande tid, bör sektionschef kunna åtnjuta mot behovet svarande minskning av antalet lärartimmar med bibehållen lön. Beslut om dylik timminskning meddelas av högskolans styrelse.

298 Chefen för sektionen för utbildning av musikdramatiska artister torde komma att få en i viss mån annan ställning än övriga sektionschefer. Eftersom utbildningsgången vid operaskolan, såsom ovan antytts, bör tänkas friare än vid övriga högskolelinjer och omfatta många olikartade ämnen, bör det vara möjligt att, om så befinnes lämpligt, till chef för operaskolan utse en person, som icke samtidigt fungerar såsom lärare. Samordningen av de olika undervisningsmomenten måste ske med största smidighet, och därutöver blir det för operaskolans chef en särskild uppgift att i detalj följa varje elevs utvecklingsgång i alla grenar av hans studier. Hans arvode som sektionschef bör, därest han är lärare vid operaskolan, utgå med 3 000 kronor per år. Eljest bör ersättning utgå enligt överenskommelse i varje särskilt fall. Sektionsledaren bör, när så befinnes lämpligt, till lärarkollegiets överläggningar adjungera chefen för dramatiska teaterns elevskola och en av operans chef utsedd representant för sistnämnda teater. Sektionschefen åvilar att handlägga frågor, som berör sektionen särskilt. Han skall tillse, att undervisningen i de till sektionen hörande utbildningslinjerna är ordnad på ett ändamålsenligt sätt samt att sektionen förfogar över tillräckligt antal lärartimmar och har tillgång till erforderlig materiel. Han skall ombesörja, att eleverna erhåller tillfälle till ensemble och ackompanjemang etc. Han skall fungera som ordförande i examensnämnderna inom sektionen. Vidare bör sektionschefen hålla mottagning på bestämda tider för lärare och elever. Sektionschefen kallar till och leder sektionskonferenser, i vilka samtliga lärare i sektionen deltar. Dylika sektionskonferenser skall hållas minst två gånger varje termin. Härigenom skapas ett forum för överläggningar lärarna emellan rörande inom sektionermt gemensamma undervisningsproblem, varvid möjligheter öppnas för lärarna att uttala önskemål och väcka förslag. I den mån uppkomna frågor icke kan lösas internt i sektionen, skall sektionschefen hos direktören göra de framställningar, som omständigheterna föranleder. Rätt att göra dylika framställningar tillkommer dessutom varje lärare inom sektionen. Även konservatoriet bör stå under ledning av en särskild chef, som för konservatoriets del har samma åligganden som sektionscheferna inom sina sektioner. Med hänsyn till konservatoriets stora omfattning kan emellertid ifrågasättas, om arbetsuppgifterna kan påläggas någon, som huvudsakligen skall vara verksam som lärare vid konservatoriet. Frågan sammanhänger givetvis med huru stor del av konservatorieutbildningen, som kommer att överföras till konservatorier på annan ort. Man torde här böra överväga att skapa en särskild tjänst som konservatoriechef närmast under direktören för undervisningsinstitutionen. Alla frågor, som är av principiell betydelse för undervisningen och som berör hela undervisningsanstalten, skall handläggas av lärarrådet. Sektionscheferna och konservatoriechefen är självskrivna medlemmar i

299 lärarrådet. Detta är musikhögskolans högsta konstnärliga instans i alla undervisningsfrågor och skall även avgöra vissa administrativa ärenden. För att kunna fylla denna uppgift måste emellertid lärarrådet vara så allsidigt sammansatt som möjligt. I lärarrådet bör både de konstnärliga och pedagogiska intressena vara företrädda. Vidare bör även de teoretiska och historiska ämnena vara representerade. I fråga om praktisk-musikaliska ämnen synes dessutom en viss mångsidighet vara önskvärd. Då det, som i inledningen till detta kapitel påpekats, av praktiska skäl torde vara uteslutet att bereda alla lärare vid en undervisningsanstalt av den storlek, som högskolan kommer att få, plats i lärarrådet, blir man hänvisad till att söka nå en sådan sammansättning av lärarrådet, som innebär en lämplig avvägning av de olika ämnesområdena. Utredningen har, som ovan sagts, icke velat binda sektionschefskapet till innehavet av lärartjänst i visst bestämt ämne. Därför kan icke på förhand sagas, vilka ämnen sektionscheferna kominer att representera. Om man låter lärarrådet bestå av endast sektionscheferna, saknas sålunda garanti för att rådet kommer att besitta önskvärd förmåga att ur skilda synpunkter belysa uppkommande frågor. MU vill därför föreslå, att i lärarrådet alltid skall ingå läraren i komposition en lärare i piano » » » ett stråkinstrument » » » sång » » » orgel » » » dirigering * » » ett blåsinstrument » » » musikalisk satslära » » » musikhistoria » » » praktisk pedagogik i ett instrument samt läraren i metodik. Den föreslagna sammansättningen av lärarrådet är betingad av en önskan att åstadkomma en konstruktionsmässig samordning av konservatorium och högskola. Som tidigare sagts är alla sektionscheferna medlemmar i lärarrådet. I viss utsträckning kommer dessa att inneha lärartjänster i just de ämnen, som angivits ovan. I dylika fall skall icke ytterligare en lärare i ämnet utses till ledamot i lärarrådet. Endast om ingen sektionschef bekläder lärartjänst i något uppräknat ämne, skall särskild lärare i sådant ämne utses som ledamot. Direktören, administrative direktören (se nedan) och konservatoriechefen är självskrivna ledamöter i rådet. Antalet ledamöter i lärarrådet torde bli omkring 15. Då fråga, i vilken framställning, enligt vad förut sagts,

300 gjorts till direktören av lärare, som icke är medlem i lärarrådet, behandlas i lärarrådet, skall läraren i fråga ha rätt att vara närvarande men icke att deltaga i beslutet. Direktören kan, då han så finner lämpligt, sammankalla samtliga lärare till kollegium. Till kollegium skall kallas, då minst en tredjedel av lärarna begär det för dryftande av betydelsefulla frågor av allmän räckvidd. Kollegium synes ej böra ha beslutanderätt utan endast ge en möjlighet till opinionsyttringar från lärarnas sida. Förvaltningen av musikhögskolan handhaves av dess styrelse. Ordföranden och två ledamöter utses av Kungl. Maj:t. Lärarrådet utser inom sig en representant i styrelsen. Högskolans direktör är självskriven ledamot i styrelsen. Denna skulle således komma att bestå av fem personer. Administrative direktören skall vara närvarande vid styrelsens sammanträden. Han är föredragande i flertalet på styrelsen ankommande ärenden. Denna har att avgöra alla viktigare administrationsärenden rörande högskolan, bl. a. uppgöra och till musikrådet ingiva förslag till anslagsäskanden. Direktören för KMH, som bör vara en framstående musikpedagog, utövar den närmaste ledningen av musikhögskolan. (Lönegradsplacering förslagsvis Cp 13 med förordnande, såsom hittills, under 6 år åt gången.) Han skall öva tillsyn över undervisningen vid högskolan. Hans uppgifter skall företrädesvis vara inriktade på musikpedagogiska frågor, och han skall noga följa utvecklingen på det pedagogiska området. I den mån dylika frågor handlägges i styrelsen, är han föredragande. Vidare skall han fungera som ordförande i lärarrådet. Som redan tidigare påpekats bör direktören för att rätt kunna fylla dessa uppgifter i görligaste mån befrias från med undervisningsanstaltens skötsel förbundna administrativa göromål. Vid högskolan bör därför anställas en administrativt förfaren person (administrativ direktör, 31 lönegraden), vilken även skall ha vissa socialvårdande uppgifter inom elevkåren. Han skall vara föredragande inom sitt ämnesområde i styrelsen. Slutligen bör även inrättas en arvodesbefattning för en kamrerare. Direktören, vilken benämnes professor, samt innehavare av lärartjänster med lönegradsbeteckningar Cp och Cq förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid. övriga lärare, utom arvodeslärare, samt administrative direktören tillsättes av Kungl. Maj :t. Ackompanjatör och kamrerare tillsättes av statens musikråd. Direktörstjänsten och lärarbefattningarna skall av statens musikråd kungöras till ansökan lediga. Efter förslag av lärarrådet utser musikrådet lämpligt antal sakkunniga, som var och en för sig skall avge utlåtande rörande sökandenas kompetens och skicklighet. Vid tillsättning av lärartjänst skall, om någon av de sakkunniga så begär, anställas undervisningsprov med sökandena. Sedan yttrande från lärarrådet inhämtats, skall musikrådet uppföra på förslag tre sökande i den ordning, de anses böra

301 ifrågakomma, varefter samtliga handlingar överlämnas till Kungl. Maj:t. Beträffande tillsättning av lärare, se även föregående kapitel. Vid tillsättning av administrative direktören tillämpas samma förfarande, dock att sakkunniga icke skall utses. Musikhögskolans yttrande skall i detta fall avgivas av dess styrelse. Även vid besättande av ackompanjatörstjänst skall sakkunniga utses. Med de sökande kan, efter begäran av sakkunniga, anställas särskilt prov. Sedan lärarrådet yttrat sig rörande sökandena, uppför styrelsen tre av sökandena på förslag, varefter samtliga handlingar överlämnas till musikrådet. För besättande av kamrerarebefattningen upprättar högskolans styrelse förslag, varefter handlingarna överlämnas till musikrådet. Övrig personal, såsom erforderlig kanslipersonal, expeditionsvakter m. fl., tillsättes av högskolans styrelse. Kostnaderna för avlöningar till andra befattningshavare än lärare vid KMH har av MU beräknats sålunda. Arvoden till sektionschefer Direktör (Cp 13) Administrativ direktör (Ca 31) Konscrvatoriechef (arvode) Kamrerare (arvode) Kanslipersonal: Kansliskrivare Ca 15 Förste exp.-vakt Ca 12 Exp.-vakter 2 Ce 10 Portvakt

15 000: 29 520: — 23 640: 6 000: 2 000: 10 908: 9 684: 18 000: 9 000: — S:a kronor 123 752: —

Till avlöningar till samtliga befattningshavare (såväl lärare enligt föregående kapitel som annan personal) vid KMH skulle således erfordras omkring 1 525 000 kronor per år. Som i annat sammanhang påpekats, bör utbildningen av lärare och yrkesmusiker betraktas som en mycket angelägen fråga, vars ordnande utgör förutsättningen för att många andra viktiga problem skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. Med hänsyn därtill bör utbyggandet av examenskapaciteten vid musikhögskolan ske i så snabb takt som möjligt och i varje fall vara fullbordad före den tidpunkt, då den amatörmusikaliska verksamheten genomförts. Med hänsyn därtill anser sig MU böra föreslå, att utvidgningen av den högre musikutbildningen genomföres under fem år. Under det första utbyggnadsåret skulle anslaget uppgå till 905 000 kronor och för vart och ett av de fyra följande åren torde en ökning av anslaget böra ske med 155 000 kronor.

302 B. Andra

musikaliska undervisningsanstalter lägre utbildnings for mer

jämte

vissa

Kapitel 1. Nya musikkonservatorier Nedan under C har MU sökt beräkna storleken av en omorganiserad musikhögskola. Med utgångspunkt från den examenskapacitet å högskolelinjerna, som är nödvändig för att tillnärmelsevis garantera rekryteringen, till tjänster, för vilka vissa examensfordringar stadgas, måste elevantalet vid institutionen såsom helhet beräknas komma att ligga omkring 540. Detta är en minimisiffra, som förutsätter, att alla, som vinner inträde i konservatoriet, också fullföljer högskolelinjer. Detta kommer med säkerhet icke att bli fallet. Flertalet av dem som årligen intages i konservatoriet är i en ålder, då yrkesvalet icke kan förväntas vara definitivt. Åtskilliga konservatorieelever måste tänkas komma att ändra mening om sina framtidsutsikter på musikerbanan och söka sig till andra verksamhetsgrenar. Sjukdom, ändrade ekonomiska förhållanden m. m. kan också komma att vålla studiernas avbrytande. Vid full utbyggnad av musikhögskolan måste man med hänsyn till dessa synpunkter räkna med ett något högre elevantal. Det är givet, att en institution av sådan storlek skulle få stora praktiska och organisatoriska svårigheter att kämpa med. Då en övervägande del av undervisningen måste ske individuellt, blir lokalbehovet orimligt stort, och ledningens uppgift att övervaka och samordna undervisningen blir knappast möjlig att fylla. Därtill kommer, att ett så stort antal lärare skulle behöva knytas till KMH, att tillgången på kvalificerade krafter enbart i huvudstaden måste synas oviss. Över huvud synes det ur principiella synpunkter vara oriktigt att sammanföra all yrkesutbildning i musik till Stockholm. Man måste befara, att därigenom landet för övrigt skulle tämligen fullständigt barskrapas på kompetenta lärare, medan det i själva verket är ett vitalt önskemål för musiklivet såsom helhet, att duktiga och pedagogiskt kunniga musiker så mycket som möjligt sprides ut över landet, för att var och en på sin ort verka som kraftkälla för det musikaliska kulturlivet. Även ur studiesociala synpunkter är det icke ändamålsenligt att all ungdom, som önskar musikalisk yrkesutbildning, skall nödgas begiva sig till huvudstaden. Det måste alltså anses högeligen önskvärt med en geografisk spridning av studie- och utbildningsmöjligheterna på musikens område. MU har dock funnit det omöjligt att förorda en sådan spridning av de egentliga högskolelinjerna. Så vitt det kan bedömas, lägger tillgången på lärarkrafter och nödvändigheten av examinas likvärdighet för överskådlig tid hinder i vägen för att annorstädes än i Stockholm förlägga de högskolemässiga studierna med statliga examina såsom mål. Däremot är det både möjligt och önskvärt,

303 att de grundläggande, 3- eller 4-åriga konservatoriestudierna skall kunna bedrivas på flera platser i landet. Det är tydligt, att konservatorier endast kan förläggas till städer, som redan äger ett utvecklat musikliv. Eleverna måste ha tillträde till konserter för att kunna förvärva en möjligast allsidig erfarenhet av den aktuella tonkonsten, och för tillgången på lärare i olika orkesterinstrument är en fullständig symfoniorkester på platsen av största betydelse. Vidare är med hänsyn till vissa nedan närmare angivna uppgifter för konservatorierna önskvärt, att en lärarhögskola finnes inom räckhåll. Det är givet, att uppdelningen av konservatorieundervisningen på flera utbildningsanstalter medför något större kostnader än sammanförandet av utbildningen till en enda institution. MU anser emellertid, att en dylik uppdelning medför så väsentliga fördelar, att de för statsverket ökade kostnaderna, vilka icke torde komina att uppgå till större belopp, utan tvekan bör tagas. Då inrättandet av statliga konservatorier innebär stora fördelar för ungdomen i berörda städer och angränsande bygder, synes det skäligt, att dessa städer gör vissa ekonomiska uppoffringar. Vid prövning av föreliggande möjligheter har MU funnit, att tydliga förutsättningar för inrättandet av nya statliga musikkonservatorier finnes dels i Göteborg, dels i Malmö eller Lund. Till frågan om vilken av sistnämnda båda städer som närmast bör givas företräde för erhållande av ett konservatorium, har utredningen ansett sig i sakens nuvarande läge icke böra taga ställning. Hur önskvärt det ur geografiska synpunkter än är med ett konservatorium i Norrland, vågar utredningen icke för närvarande framföra förslag härom. Möjligen bör i en framtid lärarstaben vid en norrländsk lärarhögskola kunna bilda embryo till ett konservatorium. Beträffande Göteborg bör anmärkas, att den till därvarande symfoniorkester knutna orkesterskolan skulle kunna utvecklas till ett fullständigt konservatorium. En motion i denna riktning vilar hos Göteborgs stadsfullmäktige, och i den offentliga debatten har detta önskemål gång efter annan framförts med avsevärd styrka. I Malmö finnes ett privat musikkonservatorium, som erhåller anslag av Malmö stad och hittills utan framgång begärt statligt stöd. I Lund existerar en väl utbyggd kommunal musikskola. MU föreslår sålunda, att åtgärder snarast vidtages för inrättande av statliga konservatorier dels i Göteborg, dels i Malmö eller Lund. De nya musikkonservatoriernas uppgifter skulle bli följande. 1. En allmän konservatorieutbildning, likvärdig med utbildningen vid konservatoriet i Stockholm. 2. Utbildning till musiklärarkompetens för mellanskollärare m. fl. (i samarbete med lärarhögskolor). 3. Utbildning av instruktörer för amatörmusikalisk verksamhet. 1. Beträffande den allmänna konservatorieutbildningen hänvisas till vad som anförts rörande konservatorieutbildningen under A. Samma kurs- och

304 timplaner bör tillämpas. Enhetlighet bör eftersträvas i fråga om fordringar för inträde i konservatorium och för betyg. Elev, som genomgått konservatorium och önskar fortsätta sina studier, har att söka inträde vid musikhögskolan i Stockholm, och i tentamensbok gjorda anteckningar om fullgjorda kurser och inskrivna betyg skall därvid äga giltighet. Då antalet elevplatser vid högskolan skall stå i relation till elevplatserna vid samtliga konservatorier, torde elever från alla konservatorier ha samma möjligheter till inträde vid högskolan. Det må i detta sammanhang inskjutas den anmärkningen, att under tiden för undervisningsanstalternas utbyggnad detta samband mellan omfattningen av konservatorieutbildningen och högskoleutbildningen bör beaktas. I detta hänseende kan praktiska svårigheter uppstå, särskilt för det fall att inrättandet av de nya konservatorierna eventuellt skulle fördröjas. MU anser, att det skulle vara mycket olyckligt, om dylika omständigheter finge verka hindrande på det successiva höjandet av examenskapaciteten vid musikhögskolan. 2. Utbildningen till musiklärarkompetens för mellanskollärare m. fl. behandlas nedan i kap. 3. 3. I avd. III angående musikalisk amatörverksamhet har MU föreslagit vissa typer av befattningshavare inom denna verksamhet. Av de olika befattningshavarna skall kommunala musikledare och konsulenter samt instruktörer med särskild kompetens ha avlagt vissa examina vid musikhögskolan. För kompetens som andre instruktör, för vilka tjänster man har att i stor utsträckning räkna med amatörer, som visat begåvning och intresse, bör icke fordras studier vid konservatorier. Man torde kunna överlåta denna utbildning på folkbildningsorganisationer och folkliga och kommunala musikskolor. Dylika musikskolor behandlas i nästföljande kapitel. För återstående grupper, förste instruktörer, ensembleledare och körledare, bör utbildningen lämpligen förläggas till de nya konservatorierna, som anställer prov för certifikat och anordnar preparandkurser. Proven bör omfatta spelning av ett instrument med fordringar, som motsvarar ungefär 3 års konservatorieutbildning. Vidare bör avläggas undervisningsprov på samma instrument, avseende elementärstadiet och lägre mellanstadiet, ungefärligen motsvarande fordringarna för musiklärarexamen (KMH). I musik- och gehörslära bör fordringarna sättas till konservatoriets första årsk u r s i dessa ämnen. I musikhistoria synes konservatoriets kurs i musikalisk litteraturorientering kunna tjäna som norm. För ensemble- och körledare ersattes instrumentalproven med prov i ensemble resp. körledning. Då kännedom om de elementära principerna för harmoniutveckling väsent' ligt underlättar instuderingen av ensemble- och körverk, bör ledarna dessutom få en lämpligt avpassad kurs i musikalisk satslära. Preparandkurser, som givetvis förutsätter vissa förkunskaper, skulle

305 lämpligen kunna få en månads längd och bör ordnas två gånger om året. En av dessa kurser bör givas under sommaren för att personer, vilka önskar begagna semestrar eller ferier till att förvärva kompetens som förste instruktör, skall äga möjlighet härtill. Vid kurserna bör givas tillfälle till individuell undervisning samt också hållas föreläsningar i skilda ämnen, pedagogik, psykologi, organisationskunskap etc. Då det för utbildningen av och anställandet av prov med ensemble- och körledare erfordras, att man disponerar ensemble och kör, kan det vara lämpligt, att utbildningen av dessa kategorier sker under kurs, som äger rum under termin, vid vilken tid konservatoriets kör och orkester är samlade. De i det föregående till sina huvuddrag angivna fordringarna har bestämts med hänsyn till å ena sidan kravet, att fordringarna skall garantera en tillfredsställande kvalitet, musikaliskt och pedagogiskt, och å andra sidan önskan att begränsa fordringarna, så att ett tillräckligt antal personer skall lockas att förvärva kompetens som förste instruktörer. Det är nämligen önskvärt, att varje kommun, som driver musikalisk amatörverksamhet i någon form men som icke har anställt kommunal musikledare, skall äga tillgång till åtminstone en förste instruktör. Kurser och prov skall stå öppna icke blott för elever vid konservatorierna utan även för andra, t. ex. elever från folkliga musikskolor. Vad beträffar kyrkomusiker med endast lägre utbildning må påpekas, att den här skisserade ordningen medför, att dessa icke utan vidare borde få kompetens till förste instruktörstjänst, då de icke har någon pedagogisk utbildning på sitt instrument. Beträffande de nya konservatoriernas storlek må beaktas, att då köroch orkesterövningar ingår som obligatoriska ämnen enligt den föreslagna kursplanen, varje konservatorium bör ha ett så stort elevantal, att det blir möjligt att av dem sammanställa såväl en kör som en symfoniorkester. Under tiden för en successiv utbyggnad av de nya konservatorierna torde man dock icke kunna realisera detta krav fullt ut. I dylika fall har eleverna, som kommer till högskolan, en brist i utbildningen, som bör fyllas under högskoletiden. Med hänsyn till det anförda önskemålet torde antalet elever i den vanliga konservatorieutbildningen behöva uppgå till ca 75. Beträffande de nya konservatoriernas organisation och deras förhållande till central myndighet, statens musikråd, bör i tillämpliga delar gälla vad utredningen föreslagit i fråga om musikhögskolan i Stockholm. Varje konservatorium bör stå under ledning av en konservatoriedirektör. Vidare bör anställas en kamrerare och erforderlig kanslipersonal. De årliga kostnaderna för vart och ett av de nya konservatorierna skulle vid en storlek som ovan föreslagits belöpa sig till omkring 310 000 kr. (Avlöning av lärare 265 000 kr.; direktör [Cp 10] 26 484 kr.; kamrer 1500 kr.; skrivbiträde 7 548 kr. och expeditionsvak t 9 000 kr.) 20—316705

306 Kapitel 2. Folkliga och kommunala musikskolor såsom utbildningsanstalter för instruktörer inom amatörmusiklivet I föregående kapitel har nämnts, att folkliga musikskolor skulle utbilda andre instruktörer, som avses i av MU avgivet betänkande angående musikalisk amatörverksamhet. Utredningen har därvid i första hand syftat på den folkliga musikskolan i Arvika. Dennas ställning i den musikaliska folkbildningsverksamheten har varit föremål för bedömande av 1944 års folkbildningsutredning, se dess betänkande angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, del. II (SOU 1948:30). Genom kungörelse den 30 juni 1952 om ändring av folkhögskolestadgan den 14 dec. 1951 har till stadgan fogats ett nytt kapitel med särskilda bestämmelser för folkliga musikskolan i Arvika. Genom dessa bestämmelser har musikskolan i huvudsak jämställts med statsunderstödd folkhögskola. Enligt för skolan gällande reglemente har den till uppgift »att bereda musikintresserad ungdom god, fackmässig undervisning i instrumentalmusik och sång jämte därav betingade teoretiska ämnen samt att utbilda studieledare för de folkliga musiksammanslutningarnas behov». MU är övertygad om att man i amatörmusikverksamhet, bedriven efter de riktlinjer utredningen föreslagit, skall kunna i stor utsträckning tillgodogöra sig såsom andre instruktör många elever, som fått sin utbildning i Arvika-skolan. I enlighet med vad i nämnda betänkande anförts rörande kompetens för olika befattningshavare vill MU emellertid icke föreslå införandet av vissa prov, vilka i och för sig skulle medföra kompetens såsom andre instruktör. Då man nämligen som andre instruktörer kommer att få anlita huvudsakligen amatörer, vilkas musikaliska kvalifikationer är ytterst skiftande men som dock kan utnyttjas för växlande uppgifter, bör för behörighet till dylika tjänster fordras kompetensförklaring av central myndighet i varje särskilt fall. Att MU icke föreslagit, att kurser och prov för kompetens som förste instruktör skulle förläggas till Arvika-skolan, sammanhänger med att utredningen är tveksam rörande möjligheten att f. n. upprätthålla en tillräckligt hög standard å undervisningen vid skolan framför allt på grund av frånvaron av fastställda inträdesfordringar. Utredningen har också funnit det vara av stort värde, att kurser och prov för förste instruktörer, ensemble- och körledare förlägges just till konservatorerna. Dels torde många konservatorieelever vara intresserade av att förvärva dylik kompetens, dels kan konservatoriernas välkvalificerade lärare utnyttjas såsom kursgivare. För att i möjligaste mån upprätthålla en enhetlig standard torde det också vara av en viss betydelse, att kompetensen förvärvas vid endast ett slag av undervisningsanstalter. Elever vid musikskolan i Ar-

307 vika, som önskar förvärva kompetens såsom förste instruktör, kan givetvis avlägga prov härför vid musikkonservatorium, eller ock kan de erhålla dispens av vederbörande myndighet. MU anser dock att framdeles, därest det skulle visa sig föreligga större behov av ifrågavarande befattningshavare än vad som kan fyllas genom konservatorierna och säkra garantier skapats rörande undervisningens kvalitet, prov medförande kompetens såsom förste instruktör skall kunna anordnas även vid Arvika-skolan. Dylikt prov bör i så fall avläggas inför av vederbörande myndighet utsedd censor. Hösten 1952 öppnades en folkhögskola med speciell musiklinje i Framnäs i närheten av Piteå. Norrbottens läns landsting har i princip åtagit sig att utfylla de driftmedel, som ej täckes av blivande statsbidrag. Därjämte har landstinget anslagit betydande belopp, 39 000 kr., till skolans utrustning och beviljat 250 000 kr. i byggnadsanslag för år 1953, samtidigt som principbeslut fattats om samma belopp för nästa år. Undervisningen vid musiklinjen syftar till utbildning av amatörmusiker och amatör musikinstruktörer. Den avser för närvarande endast violin, altfiol, cello, kontrabas och piano; längre fram kommer möjligen också elever i blåsinstrument att mottagas. Kring instrumentalundervisningen grupperar sig vissa biämnen, musikhistoria, musiklära och harmonilära. Vidare har utrymme i viss utsträckning beretts körsång. I en kommande andra årskurs räknas med att också i anslutning till körsången kunna ge elementär undervisning i körledning. Stor vikt kommer att läggas vid den pedagogiska utbildningen. Kursen, som hösten 1952 startade med 16 elever, är normalt tvåårig men kan utsträckas därutöver. Avsikten är att efter utvidgande av undervisningslokalerna öka elevantalet till ca 50. Så beräknas kunna ske inom de närmaste två åren. Ansvaret för undervisningen åvilar en heltidsanställd lärare, som skall undervisa i violin, ensemblespel och teori. Vid sidan av denne har tills vidare endast timlärare anställts. Beträffande vid folkhögskolan i F r a m n ä s utbildade elever bör gälla detsamma som sagts i fråga om elever vid Arvika-skolan, nämligen att för anställning som andre instruktör enligt MU:s amatörbetänkande skall fordras kompetensförklaring av central myndighet och som förste instruktör avlagda prov vid konservatorium eller särskild kompetensförklaring. Huruvida framdeles, sedan undervisningen eventuellt utbyggts till att omfatta tre år och till skolan knutits en lärarstab med mera specialiserade uppgifter, prov för förste instruktör skall förläggas även till Framnäs-skolan är en fråga, som f. n. icke kan bedömas. MU vill vidare uttala önskvärdheten av att framdeles också inrättas en folklig musikskola, speciellt inriktad på sång och körverksamhet, lämpligen förlagd till mellersta Norrland. Behovet av vidgad utbildning av blåsare och önskvärdheten, att flera musikutbildningsanstalter skall beakta nämnda förhållande, har framhållits i avd. VIII.

308 Såsom plantskolor för rekryteringen av lärarkrafter för amatörmusikens behov torde man kunna räkna även med några av de bästa kommunala musikskolorna. Dessa kan själva tjäna som övningsskolor i den praktiskpedagogiska utbildningen. I regel är de också centrum för en livlig köroch orkesterverksamhet både bland ungdom och vuxna. Den blivande musikläraren kan i denna miljö få starka intryck av musikens funktion i ett samhälle och därmed en vidgad målsättning för sin musikaliska utbildning. Även i fråga om vad ovan sagts om behovet av blåsmusiker och vidmakthållandet av en blåsartradition torde kommunala musikskolor med högt kvalificerade lärarkrafter komma att bli av betydelse.

Kapitel 3. Musiklärarkompetens för mellanskollärare m. fl. Musiklärarexamen KMH skall enligt MU:s mening medföra kompetens för musiklärartjänster på gymnasie- och realskolestadierna samt utgöra grunden även för kompetens för musiklärare vid lärarhögskola. Det kan emellertid förutses, att produktionen av vid KMH examinerade musiklärare icke kommer att räcka till för att fylla behovet. Med de av MU föreslagna kursplanerna för musik i realskola och på gymnasium torde det i varje fall vid större läroanstalter visa sig nödvändigt med mer än en musiklärare. Vad beträffar musikundervisningen på gymnasiet kan en viss lättnad vinnas, därest undervisningen i musikkunskap, där den ordinarie musiklärarens arbetsbörda blir för stor, delvis övertogs av ämneslärare, som i sin fil. mag.-examen hade minst två betyg i ämnet musikforskning. I andra fall kan tänkas, att de praktiska kör- och ensembleövningarna samt den frivilliga, individuella instrumentalundervisningen sköttes av särskilt för denna uppgift engagerade musikpedagoger (med kompetens motsvarande musikledarexamen KMH, musikpedagogisk examen eller i vissa fall förste instruktör). MU vill erinra om att kunskaper motsvarande två akademiska betyg i ämnet musikforskning enligt MU:s förslag skall ingå i fordringarna för musiklärarexamen KMH. Beträffande musikforskning som ämne i filosofisk ämbetsexamen hänvisas till framställningen om utbildningen av skolmusiklärare KMH i denna avd. Det må då framhållas, att 1946 års skolkornmission i sitt betänkande (SOU 1948:27) föreslår, att kompetens såsom realskollärare skall kunna förvärvas genom en kombination av lärarutbildning i s. k. övningsämne samt 4 betyg i läroämnen efter fordringarna för filosofisk ämbetsexamen jämte genomgång av lärarhögskola (sid. 393 sammanfattning p. c ) . Då musiklärarexamen KMH redan skulle innefatta 2 akademiska betyg i ämnet musikforskning eller motsvarande kunskaper, vill MU ifrågasätta, att den som avlagt musiklärarexamen KMH skall kunna

309 erhålla kompetens som realskollärare genom förvärvandet av två akademiska betyg i något av realskolestadiets ämnen samt genomgång av lärarhögskola. Detta skulle innebära, att en examinerad musiklärare, vars personliga läggning låter honom känna sig skickad att förvärva två akademiska betyg i något i skolans undervisning ingående ämne och som vidare genomgår lärarhögskola, skulle vara kvalificerad för tjänstgöring på realskolestadiet även i det undervisningsämne, som motsvarar hans akademiska betyg. Erfarenheten visar, att ett icke föraktligt antal läroverkslärare är kända för musikalisk förmåga och på olika sätt är verksamma som musikamatörer. Det är önskvärt, att dessa i möjligaste mån nyttiggöres för skolans musikundervisning. Därför torde böra övervägas, att den musiklärarkompetens, som skall kunna förvärvas genom av MU nedan föreslagna kurser, skall motsvara två akademiska betyg för adjunktskompetens. En sådan ordning skulle i princip motsvara den förening av akademiska betyg och utbildning i s. k. övningsämne, som 1946 års skolkommission i allmänna ordalag rekommenderar (SOU 1948:27, sid. 388—390). Här antydda fall innebär emellertid utvägar att häva endast en del av den akuta och i framtiden med säkerhet alltmer accentuerade bristen på musiklärare. Det övervägande flertalet musiklärare KMH kan förutses komma att söka sig till gymnasier och skolor i större tätorter. En betydande brist på kompetenta musiklärare kommer därför med säkerhet att göra sig gällande vid mindre centralskolor. Dessutom kommer säkerligen även vid större skolor att visa sig ett långt större behov än hittills att ersätta klasslärare på mellanskolestadiet, vilka icke har fallenhet för musikundervisning eller ens betyg i musik från lärarhögskola, med speciallärare i ämnet musik. De kategorier, som kan komma i fråga för att täcka denna brist på kompetenta lärare i musik, är i huvudsak följande. a) Mellanskollärare med särskilt intresse och begåvning för musikundervisning. b) Kyrkomusiker med examen KMH, vilkas tjänst förutsätter fyllnadstjänstgöring med pedagogiskt arbete, samt militärmusikdirektörer. c) Musikpedagoger, som på orten utövar privat lärarverksamhet. d) Musiker och i viss utsträckning amatörer, som arbetar inom den musikaliska amatörverksamheten såsom förste instruktörer. Dessa olika kategoriers behov av särskild utbildning för att kunna anses kompetenta att tjänstgöra som speciallärare i musik på mellanskolestadiet och i undantagsfall även på realskolestadiet är givetvis olika. Generellt kan de kunskaper och färdigheter som bör krävas av speciallärare i musik på ifrågavarande stadier sammanfattas i följande punkter. 1) Musik- och gehörslära (motsvarande l:a konservatorieårets normalkurs). 2) Musikalisk satslära (motsvarande 2:a konservatorieårets grundkurs). 3) Musikhistorisk litteraturorientering (l:a konservatorieårets kurs).

310 4) Förmåga att på riktigt sätt behandla sin egen tal- och sångröst samt att kunna utföra enklare föredragsstycken. 5) Förmåga att någorlunda kunna traktera piano, orgel eller melodiforande instrument. 6) Kunskap i kör- och ensembledirigering. 7) Rytmik (motsvarande l:a konservatorieårets kurs). 8) Psykologi och pedagogik (motsvarande föreläsningskursen i detta ämne vid KMH). 9) Metodik jämte övningsundervisning. De mellanskollärare, som vill förvärva ifrågavarande musiklärarkompetens, har sin allmänna pedagogiska yrkesutbildning undangjord och behöver komplettera den endast med en något utökad övningsundervisning i musik. Däremot måste de i regel väsentligt förkovra sig i rent musikaliska ämnen, såväl praktiska som teoretiska. Man torde emellertid kunna räkna med att de mellanskollärare, som vill underkasta sig denna ytterligare utbildning, äger en viss musikalisk begåvning, som tillåter dem att utan större svårigheter tillägna sig de färdigheter och kunskaper, som erfordras. De som avlagt kyrkomusikerexamen KMH eller militärmusikdirektörsexamen har hela sin musikaliska utbildning avslutad och behöver för musiklärarkompetens endast en pedagogisk yrkesutbildning. Anmärkas bör, att examinerade militärmusikdirektörer skall ha bevistat KMH:s k u r s i psykologi och pedagogik samt dessutom erhållit undervisning i praktisk pedagogik i åtminstone ett instrument samt musikteori. Musikpedagoger med privatverksamhet torde i allmänhet ha avlagt musikpedagogisk examen vid KMH och endast i vissa stycken behöva komplettera sin musikaliska utbildning, t. ex. med kör- och ensembledirigering, sång med röst- och talvård (för instrumentalister). Deras pedagogiska utbildning har avsett endast individuell undervisning. Vid KMH har de vidare bevistat föreläsningar med demonstrationer i psykologi och pedagogik. Deras pedagogiska kompletteringsstudier behöver således huvudsakligen avse metodik och övningsundervisning på berörda stadier. Musiker och amatörer verksamma såsom förste instruktörer torde i regel vara specialiserade på något visst instrument eller på kör- eller orkesterledning. Enligt av MU ovan kap. 2 föreslagna fordringar för kompetens såsom förste instruktörer skall de ha kunskaper i musik- och gehörslära samt i musikhistorisk litteraturorientering motsvarande l : a konservatorieårets kurser. Däremot är deras kunskaper i musikalisk satslära i allmänhet inte till fyllest. För instrumentalister tillkommer studier i sång samt röstoch talvård, för vokalister studier i något instrument. Många av dem kommer också att behöva förvärva kunskaper i kör- och ensembleledning. Samtliga av denna kategori torde stå helt främmande för skolpedagogik och för dem blir således studier i psykologi och pedagogik samt metodik med övningsundervisning nödvändiga. Ovan angivna studier för förvärvandet av ifrågavarande musiklärarkom-

311 petens kan lämpligen få formen av olika kurser, och det synes vara ur avgörande synpunkter praktiskt, att dessa specialkurser givas inom ramen av lärarhögskola. Härigenom skulle lättast den för studier i metodik nödvändiga övningsundervisningen kunna anordnas. Vid lärarhögskola finnes också erforderliga kurser i psykologi och pedagogik. Genom förläggning av kurserna i praktiska och teoretiska musikämnen till lärarhögskola skulle vidare musikaliskt intresserade och begåvade kandidater vid lärarhögskola kunna redan från början av sina studier inrikta sig på förvärvandet av musiklärarkompetens. Kurser, som till innehållet överensstämmer med kurser vid KMH, bör kunna fullgöras vid denna institution. Detta gäller särskilt kyrkomusiker som studerar vid KMH. I deras tentamensböcker införda vitsord skall vara gällande som kompetensprov och överföras till det kompetensbetyg lärarhögskolan utfärdar. I stort sett kan musiklärarna vid lärarhögskolorna förutsättas vara kompetenta och i övrigt lämpade att leda flertalet av ifrågavarande kurser. För vissa ämnen, särskilt kanske praktiskt-musikaliska, kan det dock vara ändamålsenligt att förvärva utomstående krafter. Utformningen och innehållet av nämnda kurser kan i detta sammanhang angivas endast generellt. Principiellt kan sägas, att de bör utgöra en påbyggnad av motsvarande kurser inom lärarhögskolan och till arten någorlunda överensstämma med studierna vid KMH i dessa ämnen. Kursen i musik- och gehörslära tankes ha samma innehåll som första konservatorieårets motsvarande kurs och detsamma bör gälla kurserna i musikalisk litteraturorientering och i rytmik. Beträffande musikalisk satslära torde man nödgas nöja sig med något mindre fordringar än dem KMH tillämpar för andra konservatorieårets grundkurs. För här avsedd kompetens bör kursen huvudsakligen behandla ackordläran, de harmoniska funktionerna och stämföringsregier ined syfte att sätta eleven i stånd att improvisera ett enkelt ackompanjemang till skolmelodier. Beträffande fordringarna i de praktiska ämnena (sång, instrument samt kör- och ensembledirigering) får dessa inte ställas för högt men måste å andra sidan garantera en viss hantverklig gedigenhet. Läraren måste kunna sjunga för, och kursen i sång, som också skall innefatta talvård, bör inriktas på utbildning av förmågan att på ett fysiologiskt riktigt sätt behandla den egna sång- och talrösten. Därutöver måste denna kurs innefatta även inövandet av enklare sångstycken med iakttagande av ett sunt och naturligt musikaliskt föredrag. Instrumentalundervisningen måste under alla förhållanden inbegripa piano- eller orgelspel, så att läraren alltid skall kunna utföra ett enkelt ackompanjemang å ett tangentinstrument. Därutöver bör i ett instrument — piano, orgel eller något stråk- eller blåsinstrument — en något större färdighet eftersträvas, så att kandidaten någorlunda behärskar teknikens elementa och kan betrakta sig som hemmastadd på detta instrument. Kursen i kör- och ensembledirigering bör bi-

312 bringa kandidaten förmåga att leda och instruera de kör- och ensembleformer han kan komma att möta i skolarbetet på mellanskole- och realskolestadierna. För de i egentlig mening pedagogiska kurserna bör gälla, att de i första hand skall vara avsedda för dem som icke genom tidigare utbildning konfronterats med skolpedagogiska problem. Kursen i psykologi och pedagogik bör därför uppläggas i överensstämmelse med föreläsningskursen i detta ämne vid KMH:s linje för musiklärarexamen och sålunda innefatta en orientering i den allmänna psykologiens och pedagogikens grunder samt kompletteras med en översiktlig framställning av musikpsykologiens huvudproblem. Metodiken måste givetvis bli det mest omfattande av de pedagogiska ämnena och omfatta såväl orientering om hela enhetsskolans musikundervisning och dess problem som auskultering och övningsundervisning på alla enhetsskolans stadier. Den speciella metodikkursen bör motsvara kursen i detta ämne under första studieåret vid KMH:s musiklärarlinje och kunna absolveras (exempelvis av kyrkomusiker) jämsides med andra studier vid KMH. Vitsorden från dessa studier sammanföres under rubriken undervisningsskicklighet. Lärarhögskola utställer kompetensbetyg för musiklärartjänst på mellanskole- och realskolestadiet på grundval av godkända vitsord från följande kurser: 1. Musik- och gehörslära. KHM-vitsord skall gälla (l:a konservatorieårets normalkurs) . 2. Musikalisk satslära. KMH-vitsord skall gälla (2:a konservatorieårets grundkurs). 3. Musikalisk litteraturorientering. KMH-vitsord skall gälla (l:a konservatoneArets kurs) 4. Sång. Vitsord i tentamensbok från KMH skall gälla (musikledarexamen, kyrkomusikerexamen KMH). 5. Instrument. Vitsord i tentamensbok från KMH skall gälla (huvudinstrument, piano som studieämne). 6. Kör- och ensembledirigering. KMH-vitsord skall gälla (musikledarexamen, kyrkomusikerexamen KMH). 7. Psykologi och pedagogik. KMH-vitsord skall gälla (musiklärarexamen KMH). 8. Metodik. KMH-vitsord skall gälla (l:a årskursen för musiklärarexamen). 9. Undervisningsskicklighet. KMH-vitsord skall gälla. De skilda momenten för kompetensbetyget skall kunna fullgöras i den ordning och det tempo, kandidaten finner lämpligt. För kyrkomusiker KMH och andra examinerade eller diplomerade musiker torde det visa sig praktiskt att skaffa sig de för musiklärarkompetens erforderliga vitsorden jämsides med övriga studier vid KMH. Kandidater vid lärarhögskolan, som har intresse och fallenhet för musikundervisning, bör finna det med sin fördel förenligt att anmäla sig till kompetenskurserna redan i början av sina studier. I vissa fall torde de då kunna helt eller delvis befrias från den

313 obligatoriska musikundervisningen i lärarhögskolan. För tillträde till kurserna — i vilka även sådana, som ej är kandidater vid lärarhögskola, skall k u n n a intagas — bör givetvis vissa krav på förkunskaper uppställas. Med hänsyn till att säkerligen många av dem som önskar förvärva musiklärarkompetens redan torde vara sysselsatta i förvärvslivet, måste man tänka sig ifrågavarande kurser både inordnade i lärarhögskolans läroplan och såsom speciella sommarkurser. Billigheten synes kräva, att de mellanskollärare, som förvärvar musiklärarkompetens, erhåller någon form av kompensation för sin mera omfattande utbildning, och MU vill därför föreslå, att de jämställas med »realskollärare med begränsad kompetens» (jfr SOU 1948: 27, sid. 390).

Kapitel 4. Kantorsexamen Organist- och kantorsexamen avlägges på platser, som Kungl. Maj:t efter förslag av musikaliska akademien tid efter annan bestämmer. För år 1953 har följande examensorter fastställts: Uppsala, Norrköping, Lund, Göteborg, Falun och Umeå. Musikaliska akademien utser i var och en av dessa städer en examinator och två censorer. Respektive domkapitel utser en censor. Examina äger rum under senare delen av sommaren och föregås av särskilda under musikaliska akademiens inseende ställda kurser på sex veckor för utbildande av kyrkomusiker. Kurserna var under år 1953 förlagda till fem folkskoleseminarier. För varje kurs skall finnas en av Kungl. Maj:t förordnad ledare. Berättigade till deltagande i kurs är elever och i mån av utrymme förutvarande elever vid samtliga folk- och småskoleseminarier. Akademien utser såväl deltagare i som lärare vid varje kurs. Enligt ett inom musikaliska akademien utarbetat förslag skall utbildningen för organist- och kantorsexamen ske vid seminarierna i särskilda kyrkomusikerkurser, som anordnas av skolöverstyrelsen och står under ledning av dess musikkonsulent och fem av musikaliska akademien utsedda kursledare. Utbildningen fördelas på vinterkurser, som examinanderna kan fullfölja jämsides med sina studier vid seminariet, och en eller flera sommarkurser om sex veckor, i vilka även examinander som erhållit sin elementära utbildning på annat håll i mån av utrymme kan deltaga. Beträffande innehållet i dessa kurser må anmärkas, att vinterkurserna innefattar sammanlagt 1 veckotimmes individuell undervisning i orgelspelning och harmonilära, medan undervisningen i sång, piano och kördirigering sker enligt seminariets arbetsordning. Deltagarna i vinterkurserna utses inom loppet av höstterminens två första veckor. Antalet elever bestämmes med hänsyn till behovet av examinerade organister och kantorer och beräknades böra vara 120 elever under läsåret 1952—53.

314 Nämnda förslag innehåller vidare allmänna bestämmelser för kurserna i fråga, anvisningar för kursledare och lärare samt timplan för sommarkurserna. Vidare innehåller det vissa ändringsförslag beträffande examens innehåll. Enligt kungl. kung. den 22 nov. 1940 (nr 961) angående examina, som få avläggas vid musikhögskolan eller inför särskild av musikaliska akademien förordnad examinator innefattar ifrågavarande examen prövning i följande ämnen: orgel, sång, piano, harmonilära med musik- och gehörslära, orgelkännedom och kördirigering. I samtliga ämnen fordras minst godkända kunskaper. MU finner de av musikaliska akademiens sakkunniga föreslagna ändringarna ändamålsenliga och välbetänkta. Med hänsyn till den av MU i förslaget rörande musikaliska utbildningsanstalter nyttjade terminologien vill MU förorda, att i stället för »harmonilära med musik- och gehörslära» införes beteckningen »musik- och gehörslära jämte grunderna för musikalisk satslära» och i stället för »orgelkännedom» beteckningen »orgelkunskap». I betraktande av de musikaliska uppgifter, för vilka organist- och kantorsexamen avser att ge formell kompetens, torde den föreslagna utformningen av examen kunna godtagas. Ett genomförande av vinterkurserna torde med den av 1946 års skolkommission tänkta, friare organisationen av lärarhögskolorna icke komma att vålla några svårigheter. Man torde tvärtom kunna hoppas, att lärarhögskolornas kandidater skall kunna tillgodogöra sig studierna för organist- och kantorsexamen bättre än de seminarieelever, för vilka undervisningen för närvarande är i väsentlig grad klassbunden. De tjänster, för vilka organist- och kantorsexamen avser att ge kompetens, benämnes i gällande kyrkomusikerstadga kantorstjänster. Det kan därför ifrågasättas, huruvida denna examen icke lämpligen borde kallas kantorsexamen. MU vill slutligen framhålla önskvärdheten av sådan ökning av det till ifrågavarande ändamål utgående anslaget, att i kurser och examinationer verksamma lärare och examinatorer må kunna komma i åtnjutande av traktamente enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet.

Kapitel 5. Utbildning av pianostämmare I kapitel 1 under A. har nämnts, att vid musikhögskolan kan avläggas pianostämmarexamen. Som krav för inträde i pianostämmarklassen gäller, att vederbörande skall ha förmåga att urskilja intervaller och svängningar. Eleverna erhåller undervisning huvudsakligen i ett ämne, pianostämning. Utbildningen tar regelmässigt två år och meddelas i grupper om 2 elever. Varje grupp erhåller undervisning under 2 timmar per vecka. Pianostäm-

315 ning är betygsämne i ifrågavarande examen. Vid sidan härav gives strax före examens avläggande under ett par dagar en kortare kurs i strängpåsättning och enklare mekanik justering, omfattande ca 10 timmar. Normalt utexamineras 3 pianostämmare årligen vid musikhögskolan. Stundom utbildar sig musikstuderande vid högskolan i pianostämning vid sidan av sina musikstudier för att i sitt framtida förvärvsarbete ha pianostämning såsom bisyssla. Vid högskolan är anställd en extra ordinarie lärare i pianostämning med en tjänstgöring å sex timmar per vecka. Mekanikkursen har utan ersättning meddelats utom dessa timmar och förlagts till nuvarande lärarens privata pianoverkstad. Pianostämmarexamen kan också avläggas av privatister. Under perioden höstterminen 1942—vårterminen 1951 har examen avlagts av 40 privatister, d. v. s. 4—5 per år. Utbildning av pianostämmare förekommer också, fr. o. m. år 1946, vid Stockholms stads yrkesskolor. De där meddelade kurserna för pianoreparatörer är tvååriga. Årligen brukar 6—7 elever avgå från skolan med betyg över genomgångna kurser. Skolan pågår 11 månader om året. Utbildningen, som omfattar såväl teori som praktik, är under första läsåret helt förlagd till skolan samt under andra året dels till skolan, dels till företas i närineslivet i perioder om vanligen tre månader åt gången. I den praktiska undervisningen ingår yrkesarbete, innefattande stämning och intonering samt utförande av justeringar och reparationer. Därjämte undervisas i verktygslära, teknologi, materiallära, yrkesräkning och kalkylation, yrkesritning, yrkesekonomi samt gymnastik. För undervisningen i skolan tillämpas följande timplan. Läroämnen:

Veckotimmar i medeltal:

1. Yrkesarbete med verktygslära 2. Teknologi 3. Materiallära 4. Yrkesräkning och kalkylation 5. Yrkesritning 6. Yrkesekonomi 7. Yrkes- och arbetarskyddslagstiftning samt yrkeshygien 8. Gymnastik

37 2 1 2 Ii/., \ Va 1

Summa veckotimmar 46 Att inträdessökande har erforderligt musikaliskt gehör styrkes med intyg från musiklärare eller annan kompetent person. Utbildningen är kostnadsfri för den som är bosatt i Stockholm. Elever från annan ort erlägger avgift med 200 kronor per läsår. Möjlighet att erhålla bidrag till denna kostnad från kommuner och landsting brukar i regel föreligga. Bidragsgivande kommun kan i sin tur återsöka hälften av lämnat bidrag hos landstinget. Eleverna erhåller fri skolmateriel och kostnadsfria läroböcker samt fri skol-

316 frukost. Efter behovsprövning kan statsbidrag utgå med högst 90 kronor för stockholmare och 110 kronor för övriga. Flitpengar utgår med 30 och 50 kronor per månad under respektive första och andra åren. Vid praktik hos företag utgår lägst avtalsenlig lön. Slutligen förekommer även i viss utsträckning en rent privat yrkesutbildning vid pianofabriker och hos pianostämmare. Även vid blindinstitutet vid Tomteboda utbildas ett mindre antal pianostämmare. Pianostämmarens uppgift består först och främst i att kunna utföra stämning av pianon enligt den s. k. liksvävande temperaturen. På en fullgod yrkesman bör emellertid ställas även andra krav. Han träffar i sin verksamhet mycket ofta på instrument, vilka är i behov av vård och justering i olika avseenden. Han skall kunna avgöra vad som behöver åtgöras dylika instrument, bedöma, om ett instrument måste överlämnas till en verkstad för att sättas i gott stånd eller om det går att utföra nödiga reparationer eller justeringar på platsen och i dylika fall själv ombesörja desamma. De ingrepp, som därvid kan ifrågakomma, är av många olika slag, intonering, strängpåsättning m. m. Önskvärt är också, att pianostämmaren har en liten verkstad till sitt förfogande för utförande av en del arbeten. Erfarenhetsmässigt är en mycket stor del av pianobeståndet i riket i dåligt skick. Detta gäller icke blott instrument i hemmen utan även pianon i skolor och samlingslokaler och t. o. m. sådana, som brukas vid konserter i landsorten. MU vill därför betona, att en pianostämmare tillika bör kunna fungera som instrumentvårdare. Sådana arbetsuppgifter, som i föregående stycke sagts, åligger pianostämmare i allmänhet, antingen de är fria företagare eller anställda vid pianomagasin. I huvudsak liknande uppgifter tillkommer också ett antal pianostämmare, anställda vid pianofabriker. Vid fabrikerna förekommer emellertid också en kategori, vars arbete är inriktat på byggande av instrument, varvid den mekaniska hantverksskickligheten får en ytterligare betoning, ofta med en specialisering på vissa arbetsmoment, bestämda av arbetarens ställning i produktionsförloppet. Utbildningen av pianostämmare vid musikhögskolan är framför allt inriktad på stämning av pianon, och i detta ämne synes eleverna bibringas utmärkta kunskaper. Mot bakgrunden av vad MU anfört rörande pianostammarens instrumentvårdsuppgifter, vill utredningen emellertid framhålla, att den kurs, som meddelas i mekanikjustering, icke kan anses ge en tillfredsställande utbildning. Den pianoreparatörkurs, som meddelas vid Stockholms stads yrkesskolor, tillkom på initiativ av Sveriges pianoförbund, en sammanslutning av pianofabriker och pianohandlare, och avsågs skola förse i första hand pianofabrikerna med arbetskraft för tillverkning av instrument. Emellertid har de som gått igenom dessa kurser företrädesvis i stället tagit anställning vid pianomagasin eller blivit fria hantverkare. Det har därvid visat

317 sig, att dessa personer varit väl lämpade att fullgöra pianostämmarnas instrumentvårdande uppgifter. I pianostämning återigen synes utbildningen icke vara helt jämförlig med den som meddelas vid högskolan. Att här ifrågavarande kurser icke kommit att tillföra pianofabrikerna arbetskraft enligt initiativtagarens avsikt, sammanhänger främst med förhållandena på arbetsmarknaden. De som genomgått kursen har kunnat skaffa sig andra arbeten, vilka tett sig mera lockande. Samtidigt måste dock sägas, att utbildningen trots den kraftiga betoningen av det mekaniska icke givit som resultat en yrkeskunnighet, som kunnat direkt tillvaratagas i produktionen. Å andra sidan torde kursen för den yrkesgrupp, den faktiskt kommit att rekrytera, i vissa stycken vara onödigt omfattande. Beträffande den framtida uppläggningen av pianostämmarutbildningen vill MU förorda, att denna skall bibringa eleverna gedigna kunskaper i såväl stämning av instrument som mekaniska ting för att sätta pianostämmare i stånd att fullgöra alla de uppgifter, för vilka redogjorts i det föregående. Som mönster bör därvid närmast tagas den utbildning, som för närvarande gives vid Stockholms stads yrkesskolor, dock att undervisning i vissa ämnen kan minskas eller utgå, nämligen i yrkesräkning och kalkylation, yrkesritning, yrkesekonomi, yrkes- och arbetarskyddslagstiftning samt yrkeshygien. Undervisningen i pianostämning bör i gengäld få ökat utrymme å timplanen, och fordringarna i detta ämne torde kunna skärpas. Viss tids praktik vid pianofabrik bör såsom hittills ingå som ett led i utbildningen. Det må observeras, att en utbildning av här föreslagen omfattning icke kommer att förlänga studietiden. Träningen av gehöret för stämning av pianon bör nämligen icke forceras. Uppövandet av gehöret tar erfarenhetsmässigt en genomsnittlig tid av två år, och vid sådant förhållande torde det vara skäl att under samma tid bibringa eleverna tillräckliga färdigheter i alla ämnen, som hör till en pianoreparatörs utbildning. MU har med detta förslag icke siktat till utbildning av arbetare med instrumentbyggande uppgifter vid pianofabriker. Deras uppgifter är av så speciell och mångskiftande art, att en enhetlig kurs för dem svårligen kan planeras. Som av det föregående framgår, anser MU, att pianostämmarutbildningen skall omfatta icke blott en speciell skolning av gehöret utan även en rent hantverksmässig undervisning. Då det sistnämnda momentet utgör en mycket väsentlig del av utbildningen, vill det synas MU naturligt, att utbildningen av pianostämmare förlägges till Stockholms stads yrkesskolor. Det kan dock övervägas att låta provet i pianostämning avläggas inför en nämnd å förslagsvis 3 personer, av vilka två utses av musikhögskolan och en av yrkesskolan. I dylikt fall kunde certifikat över avlagt prov i detta ämne utfärdas av konservatoriet vid sidan av det av yrkesskolan givna betyget. Härigenom garanteras en enhetlig standard i fråga om stämning hos dem som utbildas vid yrkesskolan och musikkonservatoriet. • Ehuru en pianostämmare ofta ställs inför sådana uppgifter av instru-

318 mentvårdande art, som fordrar speciella kunskaper, är detta givetvis långt ifrån alltid fallet. Det kan därför finnas skäl att även framdeles bibehålla den vid musikhögskolan meddelade utbildningen med lägre fordringar i fråga om instrumentreparationer. Då det emellertid, om båda utbildningsvägarna stode öppna för vem som helst, kan befaras, att de flesta skulle välja den enklare utbildningen, vill MU föreslå, att denna väg begränsas, så att endast de som studerat tre år vid musikkonservatorium eller avlagt någon examen vid högskolan skall äga möjligheter att få tillträde till pianostämmarlinjen, som bör förläggas till musikkonservatoriet. Vid konservatoriet i Stockholm avser således kursen principiellt att åt musiker meddela utbildning, som möjliggör för dem att såsom bisyssla utöva pianostämmaryrket. Åt högskolans styrelse bör dock inrymmas befogenhet att, då särskilda skäl föreligger, meddela dispens åt andra än här nämnda för deltagande i pianostämmarkursen. Proven bör stå öppna även för privatister, varvid dispens bör meddelas sökande efter samma grunder som för deltagande i kursen. I pianostämning bör upprätthållas samma fordringar som nu, men kursen i mekanikjustering bör utbyggas från nuvarande 10 till ca 30 timmar. Beträffande denna del av undervisningen bör samarbete med Stockholms stads yrkesskolor kunna ifrågakomma. Det bör slutligen övervägas, att — om behov därav visar sig uppkomma förlägga kurser för pianoreparatörer även till av landsting eller vissa städer drivna verkstadsskolor. Kurserna bör motsvara dem som gives vid Stockholms stads yrkesskolor. Med hänsyn till önskvärdheten av praktik vid pianofabrik må dylika kurser förläggas endast till verkstadsskolor i närheten av större pianofabriker (Göteborg, Karlstad). En beräkning av behovet av pianostämmare är på grund av en mångfald faktorer ytterligt svår att verkställa. Man torde få nöja sig med att konstatera, att i de största städerna behovet torde vara fyllt och att i Stockholm och Göteborg till och med föreligger ett visst överskott på arbetskraft, under det att mångenstädes i landet i övrigt råder brist på kunniga yrkesutövare. För närvarande utbildas, inklusive privatister, årligen nära 15 pianostämmare. En viss ökning av detta antal torde vara motiverad, förslagsvis till ca 20 årligen, av vilka tre fjärdedelar bör utbildas vid yrkesskolor.

C. Beräkning

av erforderlig examenskapacitet utbildningslinjer

inom

olika

MU har sökt beräkna behovet av utexaminerade musiker. Det är angeläget att betona att en dylik beräkning på grund av en mångfald svårbedömbara faktorer endast kan bli approximativ. Då det emellertid har synts nödvändigt att få någon uppfattning om storleken av behovet utav

319 framtida högre musikutbildning i landet, vill utredningen likväl redogöra för dessa beräkningar. Allmänt kan sägas, att de gjorda beräkningarna torde ligga i underkant. Som i flera sammanhang nämnts, bör anordnas två former för skolmusiklärarutbildningen, dels en högre (musiklärare KMH) för i första hand gymnasier och lärarhögskolor och dels en lägre med kompetens upp t. o. m. klass 9a. Vad först behovet av musiklärare KMH beträffar vill MU hänvisa till bil. 7. Av denna framgår, att behovet av lärare med musiklärarexamen KMH för gymnasiet (9—12 :e skolåren) kommer att stiga från 267 året 1951—52 till 404 året 1960—61 för att därefter åter sjunka till 339 under 1970—71. Som ett genomsnitt har valts 350. Vidare skall även undervisningen i 7—8:e skolåren i möjligaste mån ombesörjas av skolmusiklärare KMH. För denna undervisning har beräknats 575 heltidstjänster. Man måste emellertid räkna med att undervisningen i dessa klasser delvis skall handhavas av lärare med lägre utbildning. Uppskattningsvis har utredningen utgått från att ca 300 av dessa beräknade tjänster skulle besättas med musiklärare KMH. Då därtill kommer ett antal av ca 85 lärare för seminarier, ca 30 för kör- och orkesterövningar samt 50 för frivillig instrumentalundervisning, blir sammanlagda antalet tjänster 815. Vid en genomsnittlig tjänstetid av 35 år blir avgången per år omkring 23 lärare. Om årligen 3 å 4 lärare avgår före pensionsålderns inträdande på grund av dödsfall eller övergång till annan verksamhet, kan behovet av skolmusiklärare KMH sättas till ca 27 årligen. För undervisning i musik under 7—8:e skolåren har som ovan nämnts räknats med 575 heltidstjänster. Av dessa måste åtminstone 275 bestridas av musiklärare med begränsad kompetens. Dylika lärare kommer emellertid som regel att tjänstgöra som musiklärare endast en del av sin tjänstgöringstid. Detta gäller både mellanskollärare, som förvärvat dylik kompetens, och framför allt kyrkomusiker KMH, vilka för behörighet att inneha organisttjänst enligt MU:s förslag skall förvärva dylik kompetens. Härtill kommer att musiklärare av denna kategori i viss mån skall tagas i anspråk för 4—6:e skolåren samt undantagsvis även för klass 9a. Man måste därför räkna med ett betydligt större antal sådana musiklärare, minst 700, vilket med 35 års tjänstetid skulle ge ett årligt ersättningsbehov av 20 lärare. Härtill kommer dock ersättning för före pensionsåldern avgångna, varför årligen torde böra utbildas omkring 25 musiklärare med begränsad kompetens. Behovet av kyrkomusiker har av 1942 års kyrkomusikerutredning beräknats till ca 800 organister och 1 200 kantorer. Såvitt man kan döma av hittillsvarande erfarenheter, torde emellertid en förskjutning i dessa siffror inträffa, så att antalen organisttjänster minskas och kantorstjänster i motsvarande mån ökas. MU har räknat med 500 organister och i anslutning

320 därtill en erforderlig examinationskapacitet av ca 18 kyrkomusiker KMH. Det beräknade antalet kantorer torde medföra krav på utbildning av ca 45—50 kantorer årligen. Vid beräkningen av orkesterdiplomlinjens kapacitet har MU utgått ifrån att de mindre symfoniorkestrarnas numerär skall ökas till 44 man. Vid sådant förhållande har man att, inkl. hovkapellet och en till ca 80 man utbyggd radioorkester, räkna med omkring 490 orkestermusiker. Det genomsnittliga antalet tj anstår måste här sättas något lägre, 33 år, och det årliga behovet skulle således utgöra 15 musiker, fördelade på 10 stråkinstrumentalister och 5 övriga instrumentalister. Då avgången till annan verksamhet (underhållningsensembler, jazzorkestrar m. m.) här torde vara större än i fråga om andra utbildningslinjer, har MU räknat med en utbildningskapacitet å omkring 22 musiker årligen. I fråga om utbildningen av solister har MU utgått ifrån att musikhögskolans nuvarande utbildningsmöjligheter skulle vara tillfyllest och sålunda räknat med ungefär 12 per år. Härtill kommer dirigenter och tonsättare med ca 3 vardera. Den kommunala musikledarorganisationen är under utbyggnad. F . n. har omkring 50 kommuner inrättat dylika tjänster. Hur många kommuner, som kommer att anställa dylika befattningshavare, och i vilken takt detta kommer att ske, är icke lätt att förutsäga. Efter den 1 januari 1952 uppgår antalet kommuner i Sverige till 1 035, varav antalet städer och köpingar utgör sammanlagt något över 210. Om man räknar med ett något mindre antal än sistnämnda siffra, förslagsvis 150 kommunala musikledartjänster, kan, vid genomsnittlig tjänstetid av 35 år, omsättningen per år beräknas till 4 å 5 personer. Under utbyggnadstiden kommer dock behovet att vara större. Härtill kommer, att kommunal musikledarexamen sannolikt kommer att avläggas även av vissa andra kategorier, såsom föreståndare för kommunala musikskolor, musikkonsulenter etc. Med hänsyn därtill synes en examenskapacitet av 10 kommunala musikledare årligen vara rimlig. Den beräkning, MU har sökt göra av omfattningen av musikpedagogutbildningen, grundar sig icke blott på en uppskattning av behovet - - detta torde åtminstone vad beträffar piano vara mycket stort — utan även på överväganden rörande intresset för den på musikhögskolan nyinrättade examenslinjen för privatpedagoger. Med hänsyn därtill har MU stannat för 2 5 _ 3 0 pedagoger, av vilka 2/3 beräknas ha genomgått konservatoriet. MU har räknat med en utexaminering av 2 militärmusikdirektörer årligen. I den mån militärmusikorganisationen inskränkes till allenast ett fåtal representationskårer, kommer behovet av militärmusikdirektörer att väsentligt minska. Ovan verkställda beräkningar av examinationernas omfattning medför, att antalet elever på konservatoriestadiet kommer att uppgå till omkring

321 310 (ca 110 i varje årsklass) och på musikhögskolan till ungefär 230, d. v. s. vid musikutbildningsanstalten i dess helhet 540. I dessa siffror ingår endast elever vid utbildningslinjer, där studierna avslutas med diplom eller examen vid högskolan, således icke t. ex. musiklärare med begränsad kompetens, kantorer eller instruktörer för amatörmusiklivet. Slutligen må tillfogas, att i detta kapitel gjorda beräkningar rörande erforderlig examenskapacitet med skärpa understryker den brådskande angelägenheten av att den för musikhögskolan planerade nybyggnaden snarast kommer till stånd.

21—316705

AVDELNING X

Små- och mellanskollärarnas musikutbildning vid lärarhögskola Undervisningen i musik i enhetsskolans sex lägsta klasser kommer att till största delen handhas av klasslärarna. Vid de större centralskolorna kan man räkna med, att musikundervisningen på nämnda stadium i viss utsträckning övertas av examinerade musiklärare eller av personer med begränsad musiklärarkompetens, och den sistnämnda lärargruppen kan också tänkas få undervisa i musik i större bygdeskolor. De klasser, som får sådan undervisning av speciallärare, måste dock bli ett fåtal mot alla dem, för vilkas grundläggande musikuppfostran små- och mellanskollärarna själva svarar. I och för sig har också klasslärarna genom sin ingående kännedom om varje elev och sitt ständiga arbetande med klassen särskilt stora möjligheter att göra musiken till en levande beståndsdel i klassens allmänna verksamhet, om blott urval och utbildning skapar garantier för att klasslärarnas musikundervisning blir tekniskt-metodiskt tillfredsställande. I detta hänseende kominer musikutbildningen vid lärarhögskolan att bli avgörande, ty den förbättring av den grundläggande musikutbildningen i enhetsskolan och det nya gymnasiet, som här också är en viktig faktor, genom den bättre musikaliska grund, som de blivande lärarna får, kan av naturliga skäl ej bli av betydelse förrän på längre sikt och måste som en av sina förutsättningar ha en förnyelse till teknik och anda av små- och mellanskollärarnas musikundervisningsförmåga. Frågan om små- och mellanskollärarnas utbildning i musik och musikmetodik delar upp sig på två delproblem. Det ena rör frågan om musikens roll vid intagning och examination, det andra rör musikundervisningens utformning och omfattning vid lärarhögskolorna. Båda frågorna bör emellertid ses mot bakgrunden av den särställning, som musiken intar bland alla skolans ämnen, de övriga s. k. övningsämnena icke undantagna. Först måste hållas i minnet, att musikundervisningen under de senaste decennierna undergått en radikal omvandling, som framför allt inneburit

323 en större differentiering på olika musikaliska verksamhetsgrenar. Därvid har inövandet av sånger förlorat en del av sin tidigare ställning som dominerande undervisningsmoment. Detta tillsammans med de nutida barnens större musikerfarenhet, vunnen genom film, radio och grammofon, ställer växande krav på klasslärarnas musikmetodiska erfarenheter. Utöver detta är det emellertid allmänt omvittnat, att musiken själv genom sin karaktär av ogripbara, snabbt förklingande, endast med örat uppfattbara skeenden ställer läraren inför stora svårigheter. Visserligen har ju musiken visuella symboler, nottecken, men på det stadium, det här är fråga om, har dessa knappast någon betydelse som ledning vid skolbarnens musicerande, utan här betyder lärarens förebildande allt. Kvaliteten på elevernas prestationer och därmed undervisningens berikande, smakskolande och rösthygieniska verkan är så helt beroende av lärarens förmåga att ge goda mönster, att musiken här måste tillerkännas en avgjord särställning bland skolans ämnen. Såväl i teckning som i gymnastik kan elevernas verksamhet i avsevärd utsträckning fortgå efter uppställda visuella förebilder eller lämnade instruktioner, medan läraren kan nöja sig med att i lämplig utsträckning leda verksamheten, som i långa stycken kan fortgå av sig själv. I musikundervisningen kan visserligen läraren ha en liknande uppgift, då barnen sjunger kända sånger, men dels kan lärarens roll här aldrig bli så passivt iakttagande som i de ämnen, med vilka jämförelse gjordes, dels blir korrigeringsarbetet så mycket svårare, därför att det här rör sig om ett osynligt, immateriellt förlopp, som snabbt försvinner, och som icke kan göras till föremål för visuell åskådningsundervisning (i den mån man med åskådningsundervisning menar undervisning, som bygger på sinnesåskådningar, kan man även tala om auditiv åskådningsundervisning). Läraren måste därför ha förmåga till ögonblicklig, automatiskt verkande uppfattning och analys av det hörda för att kunna göra erforderliga rättelser och ingrepp. Genom att musiken också i allmänhet kräver en samtidig, helt eller delvis identisk verksamhet från alla i klassen blir också behovet av ledning vid verksamheten särskilt stor, när det gäller detta ämne. Musikutövningen kräver samma disciplin, samma samfälldhet som gymnastik, men samtidigt måste bevaras en frigjord verksamhets- och skaparglädje, för att musicerandet skall bli till gagn eller över huvud taget komina till stånd. Och denna sista fundamentala faktor är ömtåligare i musik än i något annat av skolans praktiska och estetiska ämnen. Och därför är det så nödvändigt, att läraren verkligen behärskar den sysselsättning, i vilken han leder sina elever. I intet annat ämne kan valhänthet och tvekan åstadkomma sådana katastrofala verkningar som i musikutövning. Sådana brister kan givetvis i alla ämnen verka försvagande på elevernas arbetslust, men i musiken betyder en felaktig ton, en tvekan från ledaren av blott kanske en bråkdel av en sekund ett förstörande av själva det väsentliga i verksamheten, själva det musikaliska förloppet. Var och en som

sysslat något med musikundervisning vet, hur en dålig och osäker insatsgivning vid sångens eller spelets början, orytmiskt frasslut, tvekan efter ett ritardando, för att inte tala om felspelning vid ackompanjemang, kan sänka klassens anspråksnivå och upplösa den förväntansfulla verksamhetsivern i olust och apati. Till dessa svårigheter kommer, att läraren vid musiklektionerna måste ha klassens intresse samlat hela tiden och ständigt leda dess verksamhet. Endast vid eventuell notskrivning eller vid lyssnande på grammofon kan läraren ett ögonblick koppla av från kravet att leda barnens verksamhet från ögonblick till ögonblick. Därtill kommer, att kontrollen av det som barnen lärt sig i fråga om gehör och förmåga till tonföreställningar är särskilt svår att utföra och kräver särskilda metoder. Över huvud taget ställer sångundervisningen utomordentliga krav på läraren. Han skall kunna sjunga mjukt och rent, ha en omfattande repertoar av sånger, ha ett tillräckligt skolat öra för att k u n n a korrigera barnens sång och spel, vilket betyder, att han inte bara skall kunna genast höra felaktigheter utan också förstå, vari felen består. Han skall vidare k u n n a utveckla barnens gehör och öva dem i melodiläsning, vilket av honom själv kräver såväl avsevärda färdigheter häruti som kunskaper och erfarenheter beträffande denna undervisnings metodik, han skall kunna spela något instrument för att kunna ge sången erforderligt stöd och för att själv kunna lära sig nya visor, han skall kunna spela enkla skolinstrument och känna till metodiken vid deras användande i undervisningen, han skall till slut ha en orientering i musikhistorien och musiklitteraturen för att k u n n a göra barnen bekanta med musikens stora mästare och mästerverk. Alla dessa krav är inte sådana, som man ställer på lärare, för att han skall kunna förstå och i större sammanhang se det elementära, som han skall meddela barnen, utan det är kunskaper och färdigheter, som han direkt behöver för att kunna ge en allsidig musikundervisning. Det är mot bakgrunden av detta, som man skall se frågan om musikutbildningen vid lärarhögskolan. I det följande skall behandlas musikens roll dels vid avläggandet av småoch mellanskollärarexamen, dels vid inträdesproven, och därefter skall tim- och kursplanerna samt slutligen lärarna i musik behandlas. Examination. Den nuvarande seminariestadgan innehåller bestämmelser om att folkskollärarexamen kan avläggas, även om godkänt betyg i musik (resp. en av ämnesgrenarna sång och instrumentalmusik) saknas. Men samtidigt k a n m a n av läraren kräva undervisningsskyldighet i detta ämne. Mot bakgrund av ovan skisserade förhållanden måste detta te sig olämpligt för att icke säga orimligt. Det förtjänar att framhållas, att för examen krävs godk ä n t betyg i teckning, vilket med tanke på teckningsförmågans stora vikt

325 vid all undervisning är rimligt. Likaså kan man förstå, att en lärare, som på grund av kroppslig defekt ej kan erhålla godkänt betyg i gymnastik, dock kan anses äga möjligheter att leda barnen i gymnastik och idrott,' eftersom möjligheterna till förebildning där är stora såväl genom anvisningar till någon kunnig elev eller genom bildmaterial. Men för musikens del betyder oförmåga att förebilda också oförmåga att leda musikutövning over huvud taget på detta stadium. Det är också allmänt förekommande, att folkskollärare med underkänt i musik eller till och med i besittning av godkänt betyg med svaga färdigheter i många fall anser musiktimmarna i deras hand ofruktbara. Det blir därför något av en orimlighet att examinera ut lärare med underkänt i musik men ändå av dessa kräva undervisningsskyldighet i ämnet. En förbättring kunde givetvis komma till stånd antingen genom att godkänt musikbetyg blev obligatoriskt i examen eller att bestämmelser utfärdades om obligatoriskt ämnesbyte för dem som saknar godkänt betyg i både sång och instrumentalmusik eller i den ena av dem och i den andra icke erhållit högre betyg än Ba. (När det i fortsättningen talas om lärare med underkänt i musik eller om »musiksvaga» lärare menas därmed endast denna grava form av bristande musikutövningsförmåga. Underkänt i en av ämnesgrenarna sång och instrumentalmusik kan nämligen i de fall, där färdigheten i den andra ämnesgrenen är tillfredsställande, mycket väl förenas med god musikundervisningsförmåga.) För småskollärarnas del torde detta också vara möjligt och i hög grad nödvändigt, vilket nedan skall behandlas, och även i fråga om mellanskollärarna är detta ett naturligt och nödvändigt krav, så länge den nuvarande ordningen med ofrånkomlig undervisningsskyldighet i musik för varje lärare utan undantag bibehålies. En undersökning över antalet med underkänt i musik utexaminerade folkskollärare under de sista åtta åren ger vid handen, att ett krav på godkänt betyg i musik icke skulle betyda en oöverkomlig skärpning. Vid den fyraåriga linjen har under perioden 1 procent underkänts i sång och 3 i instrumentalmusik, och motsvarande siffror för den tvååriga linjen är 1, 5 och 3. Det är emellertid, dels med tanke på den aktuella lärarbristen, dels ock framför allt med tanke på MU:s krav på obligatorisk god musikundervisningsförmåga för småskollärarna, icke realistiskt att nu kräva godkänt betyg i musik även för mellanskollärarna. Emellertid visar erfarenheten, att man icke behöver överbetona begåvningens ödesroll, när det gäller möjligheterna att förvärva musikkunskaper och färdigheter, utan att träningens och utbildningens längd och intensitet ännu på seminaristernas åldersstadium betyder mycket. Med tanke på den förbättrade musikundervisning, som under hela skoltiden kommer alla till del i framtiden, vågar MU se fram mot en tid, då problemet med de musiksvaga mellanskollärarna har löst sig självt. Man kan räkna med att de många ej speciellt gehörsbegåvade, som under nuvarande förhållanden lätt stelnar i antimusi-

326 kaliska attityder — en sådan olustbetingad, avvärjande psykisk mekanism torde i de allra flesta fall av omusikalitet ligga bakom som en viktig faktor vid sidan av den givetvis oförnekliga begåvningsfaktorn —, blir räddade till möjligheter till musikalisk utveckling. Tills vidare och även sedan lärarhögskolorna börjat sin verksamhet, får man alltså r ä k n a med ett visst antal mellanskollärare, som utexamineras utan godkänt betyg i musik. För denna kategori lärare blir det nödvändigt att ordna ämnesbyte med kollega med god musikundervisningsförmåga eller sörja för fackhjälp i musik. Detta är ett intresse för barnen såväl som för läraren. De bestämmelser om musikens roll vid avläggande av mellanskollärarexamen, som finns i skolkommissionens betänkande Den första lärarhögskolan (SOU 1952: 33) följer i stort sett den nuvarande seminariestadgan, och MU kan alltså för sin del acceptera dem endast under den bestämda förutsättningen, att de kompletteras med klara rekommendationer om fackhjälp eller ämnesbyte för lärare utan godkänt betyg i musik. Formuleringen »avsaknad av godkänt vitsord skall i varje fall uppvägas av elevernas i övrigt ådagalagda insikter, färdigheter och undervisningsskicklighet» (seminariestadgan § 63) bör givetvis bibehållas. Den nuvarande seminariestadgan ger i § 7 möjlighet för den som inser, att han saknar förutsättningar i ämnet, att avstå från såväl undervisning som betyg i musik. Genom ett sådant arrangemang vinner man, dels att elev utan större förutsättningar slipper att arbeta hela studietiden med ett ämne, där han i alla fall inte kan vare sig vinna betyg eller vinna färdighet tillräcklig för att kunna undervisa med behållning i sin klass, dels att undervisningsavdelningarna i musik blir mera homogena och att undervisningen därför kan bedrivas effektivare med det material, som är kvar. Erfarenheten har dock visat, att det endast är ett fåtal elever, som vid de nuvarande seminarierna begagnar sig av denna möjlighet. MU anser dock, att möjligheten skall finnas kvar. Emellertid inställer sig vissa betänkligheter i fråga om denna möjlighet att avstå från musikundervisningen. Dels är musiken en så betydelsefull kulturfaktor, att även om en lärare ej kan få förmåga att undervisa i ämnet, han ändå borde ha elementär kännedom om hur undervisningen i en klass skall gå till, och kunna under veckans övriga undervisning sjunga med sina elever eller ge dem tillfälle att lyssna på lämplig musik. Dels är det vanskligt att enbart på resultaten av ett inträdesprov, visserligen tillsammans med elevens tidigare betyg och erfarenheter, avgöra, om h a n har eller inte har förutsättningar att förvärva tillräcklig musikfärdighet för att kunna bli en nöjaktig undervisare i ämnet. Man kunde därför tänka sig, att samtliga elever under den första terminen deltog i musikundervisningen och att varje elev först därefter fick avgöra, om han ville ha musiken kvar i sina studier.

327 Ett sådant arrangemang betyder dock, att de som tar med musik i examen får en betydligt större arbetsbörda än de andra. Därför måste musikbetygen ges sådant värde, att musiken blir tillräckligt lockande, för att inte alltför många skall välja den lindrigare studievägen och därmed också troligen undgå undervisningsskyldighet i ett utan tvivel mycket svårt ämne. För närvarande poängberäknas medeltalet mellan betyget i sång och betyget i instrumentalmusik. Erfarenheten har visat, att många seminarister av betygspolitiska skäl inte anser sig kunna lägga ner det arbete på musiken, som de dock vet är nödvändigt för deras blivande verksamhet. MU vill emellertid här ej förorda, att de båda betygen (i sång och i instrumentalmusik) poängberäknas var för sig, utan föreslår, att ämnet musik får större poängvärde genom att ett särskilt betyg i musikmetodik införes. Att konsten och förmågan att undervisa i musik är något alldeles speciellt i jämförelse med andra ämnen har inledningsvis utförligt visats. Erfarenheter av musiklärare vid seminarier ger också vid handen, att sambandet mellan musikfärdighet och musikundervisningsförmåga är betydligt lösare, än man vanligen tror. Förhållandet torde vara enahanda i teckning. Detta ämne har också i lärarhögskolebetänkandet föreslagits erhålla ett särskilt betyg i metodik. För musikens vidkommande är skälen för en liknande anordning fullt ut lika stora. De som avstår från musikutbildningen bör åläggas någon tilläggskurs i något ämne, exempelvis modersmålet. En särskild svaghet beträffande kraven på ämnesbyte eller fackhjälp för mellanskollärare helt utan eller med underkänt musikbetyg uppstår, då det gäller tillsättning av sådana tjänster, där möjligheterna till ämnesbyte eller fackhjälp icke finnes. Sådana tjänster torde existera för närvarande vid vissa B2- och B3-skolor samt skolor av C-form. Om man under nuvarande förhållanden skulle kräva, att musiksvaga folkskollärare här icke skulle komma ifråga, blev dessa många gånger isolerade och mindre önskvärda tjänster något som de mindre all-round-utbildade lärarna blev förskonade ifrån. Även under en längre övergångstid torde också i den nya skolorganisationen sådana platser finnas, varför man ej nu kan kräva kategoriskt förbud för mellanskollärare med underkänt i musik att inneha en sådan tjänst. MU anser, att direktiv bör utfärdas med innebörd, att man vid tillsättning av tjänster utan möjligheter till ämnesbyte eller fackhjälp bör sträva efter att på sådana tjänster anställa lärare med god musikundervisningsförmåga, samt att där det är möjligt att ordna fackhjälp eller ämnesbyte, sådan hjälp skall ordnas för den lärare, som har underkänt i musik. I praktiken torde väl, när den nya skolorganisationen väl är genomförd, de bygdeskolor, med upp till klass 6 i enhetsskolan och med en eller två musiksvaga lärare, som ej i sin närhet har en kantor eller annan person, som kan ta hand om musikundervisningen vid fall av behov, vara lätt räknade.

328 Intagning. I skolkommissionens lärarhögskolebetänkande 1952 föreslås följande bestämmelser för intagning till mellanskollärarlinjen i fråga om ämnet m u s i k : godkänt betyg i studentexamen, samt därutöver någon färdighet i enklare tonträffning och spelning av lättare koraler, ådagalagd genom inträdesprov eller genom intyg av musiklärare (sid. 146 och 147). MU gläder sig åt, att intet avkall göres i lärarhögskolebetänkandet på godkänt betyg i ämnet musik i studentexamen för inträde till mellanskollärarlinjen. Detta bör kunna medföra, att även om läraren ej mäktar med att skaffa sig godkänt examensbetyg i ämnet, han dock har förutsättningar att under den vanliga undervisningen låta sången ingå som ett led, även om han överlåtit musiktimmarna åt en mera skickad kollega eller facklärare. MU kan däremot ej finna något hållbart skäl till att låta intyg från musiklärare ersätta inträdesprov. Likaså torde man, som följd av förslaget om att musik skall kunna utgå efter första terminen, böra föreslå, att underkänt inträdesprov i musik dock ej skall utgöra hinder för inträde i mellanskollärarlinjen. I sådant fall bör dock den formulering, som finns i nuvarande seminariestadga, gälla. Där heter det: avsaknad av godkänt vitsord skall i varje fall vid bedömandet uppvägas av sökandens i övrigt ådagalagda insikter och färdigheter eller visad lämplighet som lärare (§ 30). Beträffande småskollärarnas inträdesprov och examen, ställer sig saken annorlunda än för mellanskollärarna. Antalet självständiga småskolor ute i bygderna kommer säkerligen att vara ganska stort och möjligheter till fackhjälp i musik, vare sig av specialutbildad kraft eller genom ämnesbyte, torde i allmänhet vara små. Emellertid är musiken och sången just på småskolestadiet så viktig, att en småskollärare, som saknar möjligheter att sjunga med barnen, knappast kan betraktas som lämplig för sitt yrke. Det har också av i förhållandena väl insatta personer framhållits, att en omusikalisk person vore direkt olämplig för intagning vid småskoleseminarium, då sången i småskolan ej kunde betraktas som ett isolerat ämne utan vore intimt förknippat med all undervisning på detta stadium. MU är av den uppfattningen, att det är både nödvändigt och möjligt att få fram en småskollärarkår, vars samtliga medlemmar har förutsättningar och kunskaper att leda barnen på ett för stadiet väl anpassat sätt i musikalisk verksamhet. Under åttaårsperioden 1945—52 fick av de utexaminerade småskollärarna endast 1,8 procent underbetyg i sång och 1,27 procent i instrumentalmusik. Därför kan MU helt instämma i de förslag till intagningsbestämmelser, som i lärarhögskolebetänkandet finns på sid. 145, blott att kravet på att den, som tas in till den förberedande kursen, skall ha såväl musikaliska förutsättningar som förvärvade färdigheter, skall få ett bestämdare uttryck. Däremot kan MU ej godta förslaget till examensbestämmelser i musik för småskollärare. I betänkandet sid. 159 heter det: »Be-

329 träffande betygen i övningsämnen torde i stort sett kunna gälla vad som ovan framhållits om dessa betyg på mellanskollärarlinjen». Det skulle alltså betyda, att småskollärarexamen finge avläggas, även om man hade underkant i musik (sång eller instrumentalmusik eller bägge ämnesgrenarna). Denna bestämmelse måste alltså enligt MU:s uppfattning försvinna och ersättas med ett klart formulerat uttalande, att godkänt betyg i musik krävs för att småskollärarexamen skall kunna godkännas. I och med införandet av dels det av skolkommissionen i lärarhögskolebetänkandet föreslagna kravet på godkänt betyg i studentexamen i musik för inträde till mellanskollärarlinjen och dels MU:s förslag att godkänt musikbetyg skall krävas för småskollärarexamen, bör de musiksvaga lärarna elimineras ur småskollärarkåren och reduceras i mellanskollärarkåren. Genom att sedan de återstående musiksvaga i den senare kåren i största möjliga utsträckning skall erhålla undervisningshjälp i musik, skulle man teoretiskt komma därhän, att alla små- och mellanskolans klasser fick tillfredsställande musikundervisning. MU tänker sig alltså att utvecklingen skall leda till detta mål: I varje småskola skall vara anställd en småskollärare med god musikundervisningsförmåga. Detta blir möjligt genom att krav på godkänt betyg införes såväl för tillträde till utbildningen som för examen. I varje bygdeskola och i varje mellanskolelinje i centralskolorna skall musikundervisningen handhavas av några därtill särskilt väl skickade mellanskollärare eller person med begränsad musiklärarkompetens eller i vissa fall musiklärare KMH. På realskole- och gymnasiestadierna slutligen skulle undervisningen handhavas helt av facklärare. Timplaner. När det gäller avvägningen av timplanerna i musik vid lärarhögskolan, ar det mot bakgrund av det inledningsvis förda resonemanget nödvändigt att se till, att musiken erhåller tillräckligt stort timantal för att kunna ge samtliga de mellanskollärare, som inte efter första terminen avstår från utbildning i ämnet, en så omfattande undervisning, att de blir i stånd att i sina klasser leda musikalisk verksamhet i de olika former, som MU skisserat i avd. II. Det är mycket viktigt, att dessa lärare verkligen blir inom sitt område goda undervisare, eftersom de troligen många gånger kommer att få ta hand även om andra klasser än sin egen i musik, nämligen dem, vars klasslärare icke har musik i examen. Det är givet, att musiken där liksom alla andra ämnen måste vidkännas betydande inskränkningar i fråga om timantal i jämförelse med den nuvarande seminarieundervisningen, om lärarhögskolans undervisning skall kunna ge möjligheter till fria studier i önskad utsträckning, men i fråga om musiken är det av särskild vikt, att ej nedskärningen göres alltför stor. Som framgår av det ovan sagda, be-

330 tyder inte otillräcklig musikutbildning hos läraren som för andra ämnen i stort sett enbart begränsning av det stoff, som kan meddelas, utan det betyder oförmåga att över huvud taget hjälpa och leda barnen i sysselsättning med musik på ett tillfredsställande sätt. De faktorer, som är ägnade att medföra en höjning av utbildningsnivån vid lärarhögskolorna i musik i jämförelse med musikutbildningen vid de nuvarande seminarierna, är dels den nya musikutbildningen vid enhetsskola och gymnasium, dels möjligheten att de musikaliskt obegåvade skall kunna avstå från musikundervisningen, därtill stimulerade av de föreslagna garantierna om ämnesbyte eller fackhjälp, vilket kommer att ge i begåvningshänseeende mera homogena undervisningsavdelningar i musik vid lärarhögskolorna och därigenom underlätta undervisningen. Det är givet, att gymnasiets undervisning i musikkunskap kommer att ge en god grund för lärarhögskolans musikundervisning, framför allt när det gäller att ge anvisningar för momentet lyssnande i skolundervisningen, men någon större förbättring för den praktiska musikfärdigheten hos de inträdessökande till lärarhögskolans mellanskollärarlinje kan man inte vänta skall inträda genom gymnasier ef or men. Hjälpen genom bortfallet av de mest musikobegåvade torde man ej heller få räkna med skall bli så stor, då fördelarna att erhålla full examen dock torde utöva en icke obetydlig dragningskraft. De faktorer, som kan väntas bidraga till en höjning av utbildningsresultatens nivå, får alltså icke överskattas. Det som däremot kommer att sänka denna nivå är den reducering av musikundervisningen, som är ofrånkomlig vid lärarhögskolan, om utrymme skall kunna lämnas till fria studier och till den av skolkommissionen tänkta förstärkningen av undervisningen i pedagogik och övningsundervisning. Med utgångspunkt från de inledningsvis framförda synpunkterna, där det påpekades, att om musikutbildningen icke når upp till en viss nivå, resultatet blir, att musikundervisningen i klasserna riskerar att bli i stort sett obefintlig, får reduceringen icke drivas alltför långt. MU vill här åter hävda, att av de tre övningsämnena musik, gymnastik och teckning, en särställning innehas av musiken genom den ömtålighet för brister i förebildning och ledning, som är utmärkande för musicerandet, och att det därför är berättigat att vid upprättandet av timplanerna för undervisningen i lärarhögskolans mellanskollärarlinje ge musiken en särskild behandling. I lärarhögskolebetänkandet har för teckning anslagits 100 timmar plus en kortare kurs i konsthistoria på 8 timmar, för gymnastik 100 timmar, vartill kommer tid för frivillig motionsgymnastik. Musiken har endast fått 70 timmar, vartill visserligen kommer tid för individuell undervisning i instrument, men denna undervisning är i betänkandet icke fixerad och uppgår för varje elev vid de nuvarande seminarierna endast till en kvart var fjortonde dag, vilket gör en halv timma per månad, och för hela studietiden, om man räknar med att undervisningen fortsätter alla fyra terminerna, ca 12 1 /,

331 timmar. MU kan icke finna något som helst skäl till att musiken endast erhåller ca 3/4 av den tid, som är anslagen till vardera av de två andra övningsämnena. Snarare behöver musiken av de skäl, som ovan flerfaldiga gånger nämnts, mera undervisningstid än teckning och gymnastik. En ytterligare svaghet i timplanförslaget för lärarhögskolan är, att undervisningen i övningsämnena beräknas vara i stort sett avslutad efter andra terminen. MU återkommer än en gång till det tidigare påpekade faktum, att musikundervisningen kräver i så hög grad fast inövade färdigheter, att en kontinuerlig undervisning och övning under hela studietiden absolut inte kan undvaras, och den kan inte ersättas av en forcerad utbildning med ökat hemarbete under de två första terminerna. Vid en granskning av de förslag till timplaner för lärarhögskolan, som finns intagna i betänkandet, sid. 285—289, får MU föreslå vissa ändringar: Mellanskollärare l:a term. Ingen ändring. 2:a term. Veckorna 7—10 bör också ha 8 timmar musik, liksom veckorna 15—18. Veckorna 19—21, som nu ej har musik, föreslås få 6 timmar. 3:e term. Veckorna 17—21 bör få 10 timmar musik. 4:e term. Veckorna 1—4 bör ha 8 timmar, veckorna 11—1(3 bör ha 12 timmar. Betänkandets förslag upptar sammanlagt 72 timmar musik. MU föreslår en utökning till 116. Ökningen sker i andra terminen från 24 till 38, i tredje från 16 till 26 och i fjärde terminen från 0 till 20. Över huvud taget förefaller den sista terminens uppläggning med 11 veckor, innehållande i stort sett enbart pedagogik, ställa onödigt stora krav pä elevernas förmåga till självständigt planerande och innebära avsevärd risk för slöseri med tid. Under alla omständigheter skulle två timmar musik i veckan genom den omväxling och avkoppling, det bereder, icke ta det minsta från pedagogikstudiernas effektivitet.

Kursplaner. Kursplanerna vid lärarhögskolorna skall givetvis avse att bereda läraren för de musikaliska uppgifter av växlande art, som enhetsskolan kommer att bjuda. Dessa uppgifter blir enligt det av MU skisserade programmet icke bundna till något bestämt metodiskt system men kommer att även på detta ämnesområde av lärarna kräva förtrogenhet med nutida aktivitetspedagogik. Den för övningsundervisningen utmätta tiden får därför icke bli alltför knapp. Man torde böra tänka sig minst en övningslektion i varje årsklass av enhetsskolans sex lägsta klasser. Det är uppenbart, att musikstudierna i en lärarhögskola måste få en delvis annan karaktär än studierna i andra ämnen. Kandidaterna kommer i många fall att sakna den tekniska behärskning av musik, som är nödvändig för

332 att kunna meddela undervisning däri på mellanskolestadiet. Arbetet vid lärarhögskolor bör därför, utom obligatorisk sång- och gehörsutbildning samt metodikundervisning, innefatta ett stort antal timmar för individuell undervisning i lärarkandidatens huvudinstrument, i sång och tal- och röstvård, samt i handhavandet av de vanligaste av de enkla skolinstrumenten, varvid i detta senare fall undervisningen med fördel kan ske i mindre grupper. För den som behärskar sitt röstorgan och dessa båda grenar av instrumentalspelet (huvudinstrumentet och skolinstrumenten) på ett från synpunkten av deras användande i musikundervisningen i enhetsskola mycket gott sätt, föreslås undervisningen vara frivillig och kunna utbytas mot lärarhögskolans kurs för begränsad musiklärarkompetens. Lärarhögskolans lärare i musik. De lärare, som i lärarhögskolan skall handleda små- och mellanskollärarna i deras metodiska utbildning, får en mycket betydelsefull uppgift, och stora krav måste ställas på dem. Först och främst måste de vara goda undervisare och kunna hålla förebildliga lektioner i övningsskolan. Självfallet måste de också vara goda musiker. Därjämte måste de ha en känsla för systematik och för intellektuell ordning och reda, så att de kan i metodikundervisningen disponera stoffet väl och så på bästa sätt ta till vara den dyrbara undervisningstiden. De bör också vara goda människokännare och ha goda kunskaper i modern pedagogik för att kunna förstå särskilt de blivande lärarnas reaktioner inför de första försöken att undervisa i ett för många så problematiskt ämne. Men dessutom bör metodikläraren vara så pass hemma i pedagogisk mätnings- och undervisningsteknik, att han kan tillämpa denna på musikundervisningen och så i någon mån arbeta på musikpsykologisk och musikpedagogisk forskning. Det finns nämligen all anledning att hävda, att musiken skall vara med i det pedagogiska forskningsarbetet, som skall bedrivas vid lärarhögskolan, och metodikläraren i musik blir här den som man främst har att räkna med, när det gäller sådant arbete. Lärarhögskolebetänkandet har behandlat dessa metodiklärartjänster och givit dem benämningen metodiklektorat i musik. Dessa tjänsters utformning har också behandlats i betänkandet och MU kan helt biträda de därvid framkomna synpunkterna och förslagen. Dock säges det ingenting om kompetenskraven för tjänsterna. För att bli musiklärare vid ett nuvarande folkskoleseminarium fordras förutom musiklärarexamen också högre organistexamen. Kravet på sistn ä m n d a examen är motiverat av att musikläraren ofta får undervisa i den förberedande kursen för kyrkomusiker. MU anser dock, att ehuru dylik k u r s förlägges till lärarhögskola, undervisningen med väl så stor fördel k a n handhas av lärare med direkt anknytning till kyrkomusikalisk verk-

333 samhet, och att i varje fall musikmetodiklektorerna som regel ej skall ta del i denna utbildning. Även om organistexamen i och för sig ger utomordentligt värdefulla musikaliska erfarenheter, är de dock ej av så stort värde för metodiklektorernas arbete, att organistexamen skall vara kompetenskrav. Däremot borde man med tanke på de krav, tjänsten ställer på innehavaren i fråga om förmåga att följa med och i sin undervisning levandegöra både den allmänt pedagogiska och den musikpedagogiska utvecklingen, kräva goda kunskaper i musikpedagogisk teori och visad förmåga till självständig bearbetning av erfarenheter och undersökningar. Om man härvidlag skall kräva något högskolebetyg i pedagogik eller exempelvis högsta betyg i pedagogik från musikhögskolan är en fråga, som blir beroende av den framtida utformningen av ämnet i de bägge läroanstalterna. Beträffande lönegradsplaceringen för metodiklektorerna i musik anser MU, att den bör vara densamma som för övriga lektorer i metodik på mellanstadiet. Beträffande lärarna i musik i övningsskolan och i instrumentalmusik torde några kompetenskrav utöver musiklärarexamen KMH resp. musikpedagogisk examen inte behövas, då det är att förutsätta, att konkurrensen kommer att sörja för, att urvalet till dessa tjänster blir tillräckligt gott. Förslag till timplan och kursplan för musikundervisningen för blivande mellanskollärare har bilagts detta betänkande som bil. 9. Tim- och kursplaner för småskollärarnas musikutbildning. Enligt riksdagens beslut skall småskollärarexamen bygga på realexamen samt en ettårig förberedande kurs. Enligt betänkandet Den första lärarhögskolan skall musikundervisningen under den förberedande kursen erhålla 2 veckotimmar samt därutöver individuell undervisning i instrumentalmusik. Under den bestämda förutsättningen, att kraven på förmåga och färdigheter i musik vid inträdet till kursen icke sänkes under det i lärarhögskolebetänkandet framförda förslaget, bör tiden för musikundervisningen kunna ge acceptabelt resultat. Endast tiden för den individuella undervisningen i instrumentalmusik, som i betänkandet föreslagits till 10 minuter per vecka, måste väsentligt utökas. På 10 minuter kan över huvud taget ingen egentlig undervisning medhinnas. Som ett minimum torde man få sätta 15 minuter, men då undervisningen icke blott består i uppspelning av uppgiften och preparering av en ny utan också skall innefatta analys av det musikaliska förloppet samt avspänningsövningar och över huvud taget psykisk påverkan till förmån för en positiv inställning till arbetet, torde 20 minuter vara ett blygsamt önskemål. MU vill alltså föreslå, att den individuella instrumentalundervisningen omfattar 20 minuter per elev och vecka. För den egentliga småskollärarutbildningen i musik har lärarhögskole-

334 betänkandet föreslagit sammanlagt 72 timmar för båda åren eller i stort sett samma tid som för mellanskollärarna. Även om eleverna vid småskollärarlinjen genom den förberedande kursen bör ha något jämnare kunskaper och färdigheter i musik än de som börjar mellanskollärarutbildningen, är det föreslagna timantalet för litet enligt MU:s uppfattning. Småskollärarna skall dock leda barnens musicerande under de tre första skolåren, vilket betyder en utökning med ett år i jämförelse med nuvarande förhållanden. Då ingen fackhjälp kan påräknas, får småskollärarna hand om barnens musikaliska utveckling under de år, då barnen är som mest mottagliga för stimulans till musikalisk aktivitet. Den musikaliska grund, som småskollärarna lägger, blir därför av utomordentlig betydelse för barnens senare förhållande till musik. Småskollärarna måste därför utan undantag ha en lika betydande gehörsmässig, manuell och metodisk färdighet i musik som mellanskollärarna, och musikundervisningen bör för deras del fortgå under hela deras studietid med två timmar i veckan, med undantag för de veckor som helt ägnas åt auskultationer och övningsundervisning. Kursplanerna för småskollärarnas musikutbildning bör beträffande gehörsutbildningen i stort sett bli desamma som för mellanskollärarlinjen, dock att det musikaliska stoffet anpassas efter småskolans utvecklingsstadium. Särskild uppmärksamhet bör ägnas lekvisor och andra lågstadiets musikaliska aktivitetsformer. Metodikundervisningen bör givetvis huvudsakligen upptaga lågstadiemetodik med mellanstadiets metodik i översikt. Då lågstadiet ur musikpsykologisk synpunkt är av stort intresse, bör orienteringen beträffande metodiken vid undersökningar och iakttagelser få minst lika stor plats som på mellanskollärarlinjen.

AVDELNING XI

Musikaliska akademiens bibliotek Bibliotekets omfattning och betydelse. Samtidigt med Kungl. Musikaliska Akademiens instiftande 1771 lades också grunden till akademiens notsamling och musikaliska bibliotek. Redan under 1700-talets sista decennier uppstod kärnan av bibliotekets unika och utomordentligt värdefulla samling handskrifter och tryck från 1700-talet. Genom större och mindre donationer har biblioteket sedan dess oavbrutet tillväxt och intager i dag en rangställning såsom det femte eller sjätte musikaliska specialbiblioteket i världen vad storleken beträffar. Samlingarna omfattar för närvarande ca 500 000 nummer musikalier i tryck, ca 20 000 handskrifter, ett ungefär lika stort antal brev samt 15 000 volymer böcker I samlingarna ingår bl. a. ett stort antal oersättliga autografer och manuskript av flertalet svenska tonsättare genom tiderna, ävensom originalbrev från och till svenska tonsättare och musiker, vidare handskrifter och sällsynta tryck från äldre tider, främst från 1700-talet men även från 1600och 1500-talen, varibland flera verk av stora utländska mästare, t. ex. Pergolesi, Haydn m. fl., vilka icke påträffats i något annat bibliotek eller arkiv. Till dessa rariteter kommer hela den klassiska och modernare repertoaren av vokal- och instrumentalmusik. Under hela sin tillvaro har musikaliska akademiens bibliotek utgjort det enda musikaliska specialbiblioteket av betydelse i vårt land. Biblioteket står i lika mån till musikforskningens som det praktiska musiklivets tjänst. Att dess samlingar i ständigt växande utsträckning tagits i anspråk av allmänheten framgår av den statistik, som föreligger rörande bibliotekets besöks- och utlåningsfrekvens. Antalet hemlån av musikalier och böcker var 1927 5 588, 1934 19 368, 1944 42 637 och 1951 51 014. Av denna sistnämnda siffra utgjordes 28 978, d. v. s. mer än hälften, av interurbana lån, däri inbegripet utlåning a v notmaterial till orkesterföreningar och folkbildningsförbund ute i landet. För 1951 kan ytterligare tilläggas antalet läsesalslån (handskrifter, böcker, tidskrifter), som belöpte sig till 12 363. Besöksfrekvensen vid biblioteket var samma år 12 520. I detta sammanhang förtjänar nämnas, att endast 15—18 procent av besökarna i biblioteket utgjordes av musikhögskolans elever och lärare.

336 Arbetsuppgifter vid biblioteket. KMA: s bibliotek har i huvudsak tillkommit genom donationer, i någon utsträckning även depositioner från enskilda givare. Ända fram till 1927/28 var bibliotekets anslag för inköp synnerligen blygsamt. Före denna tidpunkt har det alltså icke varit möjligt att ens tillnärmelsevis fylla ut de luckor i bok- och notbeståndet, som på grund av gåvornas tillfälliga art nödvändigtvis måste uppstå. De årliga anslag för inköp och inbindning, som biblioteket erhållit under de senaste 25 åren (varierande mellan 3 500 kr. och 10 000 kr., vartill under de sista åren tillkommit tilläggsanslag; 1953/54 är anslaget för inköp och inbindning av böcker och musikalier kr. 28 000), har väsentligen utnyttjats till förvärv av sådana monumentaupplagor, som oundgängligen är nödvändiga i ett musikvetenskapligt bibliotek, vidare sådant notmaterial, som är erforderligt för utlåningsverksamheten, prenumeration på ett sjuttiotal tidskrifter samt inköp av nyare vetenskaplig och populärvetenskaplig litteratur m. m. Åtskilliga viktiga arbeten har dock ej kunnat skaffas, antingen emedan tillfällena att förvärva dem tidigare försuttits, eller på grund av brist på medel. Det är i detta sammanhang värt att uppmärksamma, att särskilda förhållanden råder beträffande det notmaterial, som vid KMA:s bibliotek står till förfogande för utlåning till musikinstitutioner och enskilda personer. I långt högre grad än böcker blir detta notmaterial, även med iakttagande av all försiktighet, utsatt för slitage, vilket gör att vissa delar av vad man kan kalla standardrepertoaren med jämna mellanrum måste förnyas. Vissa dithörande verk måste för övrigt också finnas tillgängliga i flera, ibland upp till några tiotal, exemplar. Vid övriga offentliga bibliotek är alltid de bokvolymer, som är avsedda för hemlån, skyddade för slitage genom för ändamålet lämpliga biblioteksband. En sådan åtgärd vore än mera av behovet påkallad i fråga om KMA-bibliotekets notmaterial, men de anslagna medlen har hittills icke möjliggjort inbindning annat än i mycket blygsam utsträckning. Vid en budgetåret 1936/37 föranstaltad översyn och beräkning uppskattades det totala, för inbindning erforderliga beloppet till 500 000 kr., en siffra som med hänsyn till penningvärdets förändringar och prisstegringar i fråga om bokbinderimaterial, arbetskraft m. m. behöver revideras uppåt. Biblioteket förfogar ej heller över egen bokbindare utan har varit hänvisat till att använda en överårig arkivarbetare för arbete av denna art. I samband med inbindningsuppgifterna bör nämnas bibliotekets stora behov av sakkunnig och omsorgsfull konservering av äldre handskriftsmaterial. Sådant arbete har i begränsad utsträckning utförts av en vid biblioteket anställd vaktmästare, som vid riksarkivet erhållit specialutbildning. En av de allra viktigaste uppgifterna för personalen vid KMA:s bibliotek utgöres av katalogiseringsarbete. F r a m till början av 1930-talet hade

337 praktiskt taget ingen katalogisering av samlingarna ägt rum, endast accessionsarbete. I den ringa mån katalogisering av musikalier förekommit före denna tidpunkt, har det skett på ett sätt, som från moderna bibliotekstekniska synpunkter måste betecknas som ofullständigt och otillfredsställande. I detta hänseende återstod alltså vid nämnda tidpunkt nästan allt att göra. Under de sista åren har en viss del av bibliotekets personal oavbrutet varit sysselsatt med katalogiseringsarbete. Sålunda har så sent som 1951 den betydelsefulla Mazerska notsamlingen, som varit i KMA:s ägo sedan 1847, blivit fullständigt katalogiserad. Större delen av bibliotekets bestånd av handskrifter och äldre tryck är dock alltjämt okatalogiserade. (Detta bestånd består av sammanlagt mellan 40 000 och 50 000 nummer.) Särskilt kännbar är avsaknaden av en fullständig nominalkatalog över biblioteket, något som är oundgängligen nödvändigt icke minst med hänsyn till bibliotekets vetenskapliga betydelse. Behovet av fullständiga kataloger över samlingarna har f. ö. med särskild skärpa understrukits av »Den f0rste Nordiske Musikforskermöte» i Oslo 1948. En annan omfattande och viktig del av katalogiseringsarbetet består i särkatalogisering av artiklar och uppsatser i musikvetenskapliga tidskrifter. Slutligen föreligger ett mycket starkt behov av tryckta kataloger över orkester- och kammarmusiklitteraturen i biblioteket, icke för vetenskapligt bruk utan till orkesterföreningarnas, musiksammanslutningarnas och folkbildningsförbundens tjänst. I det för budgetåret 1953/54 medgivna förslagsanslaget till täckande av omkostnader vid musikaliska akademien har inräknats ett belopp på 4 500 kr. för tryckning av en första bibliotekskatalog. MU finner det i detta sammanhang särskilt angeläget att understryka, att det här berörda katalogiseringsarbetet kräver en personal med god utbildning. I motsats till böcker är äldre nottryck icke försedda med uppgifter om tryckår. Musikaliehandskrifter är i regel ännu mera ofullständiga, och i båda fallen kan för ett gott resultat krävas kvalificerat forskningsarbete. Vad bibliotekets brevsamling beträffar, är omkring tre fjärdedelar därav ordnad och katalogiserad på ett omsorgsfullt och tillfredsställande sätt. Till de här anförda uppgifterna, som åvilar personalen vid KMA:s bibliotek, kommer som en självskriven och beträffande arbetstid omfattande verksamhet de rent expeditionella göromålen i samband med inköp, accession av inköp och gåvor samt utlåning av böcker och noter inom och utom huvudstaden. Omfattningen av dessa arbetsuppgifter torde tydligt framgå av ovan citerade siffror. Med hänsyn till den stora besöks- och utlåningsfrekvensen torde det också bli nödvändigt att förlänga bibliotekets expeditionstid.

22— 316705

338 Särskilda uppgifter. Av ovanstående framgår, att KMA:s bibliotek såväl genom sina stora och mångsidiga samlingar som genom tillgången till faekutbildad personal icke endast är ett specialbibliotek utan motsvarighet i vårt land utan också kan och bör fungera som den centrala institutionen på sitt område. Detta innebär bl. a., att KMA:s bibliotek bör ha möjlighet och befogenhet att ombesörja en översyn och inventering av hela landets bestånd av äldre musikalier. Redan nu har från olika delar av landet musikaliesamlingar från äldre tider deponerats i biblioteket. Genomgången och katalogiseringen av dessa delvis fullständigt unika och ytterst värdefulla samlingar är av största betydelse för den inhemska musikforskningen och kan endast utföras av faekutbildad och erfaren personal. Det är också ur såväl vetenskaplig som biblioteksteknisk synpunkt önskvärt, att vissa samlingar med äldre musikalier, som f. n. finnes vid andra institutioner i Stockholm, överflyttas till akademiens bibliotek. Detta gäller särskilt operans samlingar av äldre verk och musikalier, som ej längre hör till den stående repertoaren. Redan 1936 års teaterutredning förordade en sådan överflyttning. MU vill tillstyrka en sådan åtgärd och vill som motivering särskilt peka på, att KMA:s bibliotek är den enda institution, som f. n. äger den bibliografiska litteratur, som är erforderlig för en katalogisering av materialet. Till KMA:s bibliotek bör vidare överflyttas musikhistoriska museets samlingar av musikalier och brev, vilka alltjämt är okatalogiserade och icke heller kunnat inrymmas i museets nuvarande lokaler. Slutligen förtjänar nämnas, att katalogiseringsarbetet vid KMA:s bibliotek 1953 infogats i ett internationellt sammanhang genom en arbetsuppgift, som ä r ' a v fundamental vikt för hela världens musikforskning. Den 1951 grundade Association internationale des bibliotheques musicales har beslutat att genom samarbete mellan musikbiblioteken i alla länder skapa en modern motsvarighet till Eitners berömda Quellen-Lexikon, ett lexikografiskt arbete innehållande fullständiga uppgifter om förekomsten av äldre tryck och handskrifter, uppställt efter tonsättare och angivande fyndorter för varje verk. Medverkan från svensk sida i detta arbete är synnerligen betydelsefull, enär KMA:s samlingar icke tidigare medtagits i Eitners verk. Förutsättningen för att denna medverkan skall bli effektiv, är emellertid, att personalen vid KMA:s bibliotek snarast möjligt kan utvidgas och erhålla sådana resurser, att katalogiseringsarbetet av alla äldre samlingar kan fullbordas. Anslag. KMA:s bibliotek har under de sista åren erhållit ett ordinarie statsanslag för inköp och inbindning på 20 000 kr. per budgetår samt 1949/50 och 1950/51 ett tilläggsanslag därutöver på 10 000 kr. Det ordinarie anslaget

339 har för 1952/53 ökats till 26 000 kr. och för 1953/54 till 28 000 kr. Löpande utgifter i samband med expeditionella göromål o. dyl. utbetalas från musikaliska akademiens expensanslag. Jämfört med bibliotekets situation under tidigare årtionden har dess ekonomiska läge uppenbarligen förbättrats avsevärt under senare år. Tar man hänsyn till vad som ovan sagts om bibliotekets ställning som det enda specialbiblioteket i landet och som ett av de största musikaliska specialbiblioteken i världen samt till de olika uppgifter, som åvilar det, måste inan emellertid konstatera, att det för närvarande utgående anslaget är mycket snävt tilltaget. Kostnaderna för inköp av notmateria] är mycket höga och har på senare år ökats avsevärt. Partitur till större orkesterverk, operor o. dyl. kan sålunda för närvarande icke erhållas under ca 50—400 kr. pr styck, fullständiga stämmaterial till orkesterverk belöper till summor varierande mellan 75 och 500 kr. Priset per volym för de oundgängliga monumentaupplagorna är i genomsnitt 50 å 100 kr. En annan stor årlig utgiftspost är de utländska musiktidskrifterna. Såsom redan anförts är det vidare av största vikt att genom inköp successivt fylla ut kännbarare luckor såväl i notsamlingen som i bokbeståndet. Intet av dessa båda områden kan eftersättas. Vid ett musikaliskt specialbibliotek av den typ, det här är fråga om, bildar notmaterialet och den musikvetenskapliga litteraturen en odelbar helhet. Vad inbindningen beträffar har på grund av det stora nyanskaffningsbehovet endast en mindre del av det årliga anslaget kunnat avsättas för detta ändamål. MU är av den bestämda uppfattningen, att KMA:s bibliotek såväl för musiklivet som för musikforskningen utgör en av de betydelsefullaste institutioner vårt land äger. Det fungerar som centralbibliotek för ett stort antal orkestrar och musiksammanslutningar o. dyl. över hela landet, ett förhållande som möjliggör avsevärda inbesparingar av lokala inköp inom dessa institutioner, inköp till vilka eljest offentliga medel skulle ha måst utgå. Biblioteket är tillika av betydelse såväl genom sina handskriftsamlingar och äldre tryck som genom monuinentautgåvor och facklitteratur. Icke minst med hänsyn härtill är det av synnerlig vikt, att KMA:s bibliotek beredes möjlighet att i tillfredsställande utsträckning företaga de inköp, som landets musikliv och inusikforskning kräver, samt att kunna utlåna' notmaterial m. m. i ett biblioteksmässigt, d. v. s. ur slitagesynpunkt ekonomiskt skick. MU anser det rimligt, att KMA:s bibliotek erhåller ett årligt anslag för inköp på åtminstone 40 000 kr. samt därutöver ett särskilt tillläggsanslag å 3 000 kr. för ombesörjande av inbindning och konservering. Personal. Det som för närvarande utgör den mest kännbara svårigheten vid KMA:s bibliotek är den otillräckliga tillgången på personal. År 1933, då bibliote-

340 kets nuvarande chef tillträdde, utgjordes hela personalen av bibliotekarie, en vaktmästare, som tjänstgjorde två timmar om dagen, samt ett skrivbiträde, som arbetade för en timpenning å 50 öre. 1936/37 erhöll biblioteket en amanuensbefattning samt ett fast anställt skrivbiträde. Efter ytterligare utökningar består bibliotekspersonalen för närvarande av åtta personer, nämligen en förste bibliotekarie (placerad i lönegrad Ca 33), en bibliotekarie (Ce 27) och en amanuens i reglerad befordringsgång, två assistenter, ett skrivbiträde samt två vaktmästare. Jämför man denna personal med personalen vid andra vetenskapliga specialbibliotek under hänsynstagande till bibliotekets storlek, till lånefrekvensen, som flerdubblats under loppet av få år, och till de väldiga arbetsuppgifter, som bokstavligen hopat sig under loppet av mer än 150 år, framstår den som mycket otillräcklig. Som exempel kan nämnas vetenskapsakademiens bibliotek, vilket har en utlåning på 11095 volymer om året (år 1950) och en personal på 10 personer. De omfattande arbetsuppgifter, som föreligger inom KMA:s bibliotek, har redan berörts; som ytterligare bevis för att personalen är långt ifrån tillräcklig, kan nämnas, att den löpande accessionen av gåvor till biblioteket icke kunnat fullgöras längre än till 1946. Gåvorna kan beräknas till ca 5 000 nummer årligen. På grund av att accessionen icke har kunnat utföras i full utsträckning, föreligger också risk för att biblioteket företager inköp av verk m. m., som kanske redan kommit biblioteket tillhanda i form av gåvor under de sista åren. De viktigaste arbetsuppgifterna kan i anslutning till vad som ovan anförts sägas bestå av expeditionella göromål, utlåningsverksamhet och i samband därmed viss rådgivningsverksamhet, katalogiseringsarbete av olika slag samt inbindning och konservering. För att dessa uppgifter på ett tillfredsställande sätt skall kunna fullgöras vid KMA:s bibliotek, vars ledning bör uppdragas åt en inom akademien vald särskild biblioteksstyrelse, är det enligt MU:s uppfattning nödvändigt att snarast företaga en utvidgning av bibliotekets personal till åtminstone 15 personer, vaktmästare och bokbindare ej inräknade. Denna personal bör lämpligen erhålla följande sammansättning : En överbibliotekarie, placerad i lönegrad Ca 33. Biblioteks- och personalchef, närmast under biblioteksstyrelsen. Handhar ekonomi, inköp och i samband därmed urval av såväl litteratur som musikalier, administrativa ärenden och planläggning av bibliotekets arbete, ansvarar direkt för handskriftavdelningen, ombändertar förfrågningar rörande i biblioteket ingående samlingar samt dispositioner och gåvor av sådana. Två bibliotekarier, placerade i lönegrad Ca 27. 1. Chef för låneexpeditionen och läsesalen. Leder och övervakar arbetet. Behandlar den interurbana och internationella utlåningen (bl. a. den omfattande utlåningen av orkestermaterial till orkesterföreningar). Svarar för låneregistret (krav, reklamationer etc.) och för statistikföringen samt för materialanskaffning. 2. Chef för katalogiseringen. Övervakar och fördelar arbetet. Planerar revideringen av äldre kataloger. Katalogiserar rariteter och handskrifter.

341 Sex amanuenser i reglerad befordringsgång. Två av dessa skall katalogisera litteratur och tidskrifter samt tjänstgöra i tur i expeditionen de tider, då denna är öppen för allmänheten. Tre av amanuenserna skall katalogisera musikalier, brev m. m., revidera äldre kataloger, tjänstgöra i tur i expeditionen. (Amanuenserna skall tjänstgöra två och två plus en assistent i expeditionen, då denna är öppen för allmänheten.) I uppgifterna ingår bl. a. uppläggning av en nominalkatalog för musikalierna. En amanuens skall vara föreståndare för accessionsavdelningen, svara för bytesförbindelserna med andra bibliotek, leda arbetet inom accessionen och processen från verkens förvärvande till de överlämnas till katalogiseringsavdelningen. (Uppsortering, katalogkontroll, accession, inbindningsorder etc.) Skall vidare föra tidskriftjournal, ombesörja reklamationer och leda notskrivningsarbetet. En assistent, placerad i lönegrad 15. Skall biträda bibliotekarie med interurbana lån, statistik, krav och kontroll av låntagarregistret. Skall tjänstgöra i expeditionen. Två assistenter, placerade i lönegrad 13. Tjänstgöring inom accessionsavdelningen med sortering, accession m. m. samt — alternerande — såsom läsesalsvakter. Två skrivbiträden i reglerad befordringsgång. Tjänstgöring på katalogiseringsavdelningen med duplettskrivning av katalogkort. Ett av dessa skrivbiträden skall dessutom stå till överbibliotekariens förfogande som skrivhjälp (beställningar, brev etc). Skall alternera som läsesalsvakter. En notskrivare, sysselsatt med avskrifter av äldre handskriftmaterial för praktiskt bruk; utskrift av partitur och stämmor. Vaktmästarpersonal: 1 expeditionsvakt, tillika chef för bokbinderiet (bör vara bokbindenutbildad). 3 expeditionsvaktcr, varav en tillika sköter fotostatanläggningen. Framtagning respektive insortering för låneexpeditionen av material i bok- och notmagasinen. Framtagning respektive insortering, kontrollräkning av stammor, inslagning respektive uppackning av notsändningar vid interurbana lån. — Fotostatering av material från bibliotekets samlingar på beställning. En bokbindare. Lagning, bindning och konservering av notmaterial ur bibliotekets samlingar. Till avlöning av personal enligt ovanstående förteckning har man att räkna med ett årligt medelsbehov av omkring 255 000 kr. KMA:s bibliotek har länge varit i utomordentligt trängande behov av nya och ändamålsenliga lokaler. Lokalfrågan närmar sig nu sin lösning genom sammankopplingen med det sedan länge planerade nybygget för musikhögskolan. Enligt föreliggande planer och ritningar kommer att i anslutning till den nya musikhögskolebyggnaden, som skall uppföras vid Valhallavägen i Stockholm, byggas en särskild huskropp, i vilken biblioteket och musikhistoriska museets samlingar skall inrymmas. De framlagda ritningarna har granskats och godkänts av bibliotekets nuvarande chef och torde säkerställa åt akademiens bibliotek ändamålsenliga och för den närmaste framtiden tillräckliga lokaler. Den föreslagna utvidgningen av personalen kan genomföras först sedan ifrågavarande byggnadsprojekt förverkligats.

AVDELNING

XII

Musikhistoriska museet Musikhistoriska museet i Stockholm grundades på privat initiativ år 1899 och blev 1901 för första gången tillgängligt för allmänheten. Tack vare professor Tobias Norlind, som var museets föreståndare åren 1919-1947 och under denna tid ägnade museet ett entusiastiskt och uppoffrande arbete mot ytterligt ringa ersättning, tillväxte museets samlingar av europeiska och utomeuropeiska instrument ävensom dess bibliotek och arkivalier därhän, att museet vid hans död var i besittning av en av Europas största och värdefullaste instrumentsamlingar. Sin definitiva organisatoriska form erhöll museet genom de av Kungl. Maj:t den 6 maj 1932 stadfästa stadgarna för stiftelsen musikhistoriska museet. Enligt dessa stadgar har museet till ändamål att »inrymma, konservera samt hålla för allmänheten tillgängliga samlingar av musik- och teaterhistoriskt intresse samt att, i mån av tillgångar, dels ytterligare förvärva föremål av sådant intresse, dels understödja undersökningar rörande svensk musik- och teaterhistoria». Stiftelsens styrelse utgöres av musikaliska akademiens preses, akademiens sekreterare, museets föreståndare samt två av akademien för ett år utsedda ledamöter med suppleanter. Den teaterhistoriska delen av museets verksamhet har till tämligen stor utsträckning omhändertagits av Drottningholmsteaterns museum i Stockholm. I gengäld har på professor Norlinds initiativ vid musikhistoriska museet inrättats ett särskilt folkmusikarkiv. Museets samlingar har under årens lopp flyttat mellan olika, i vissa fall små och olämpliga lokaler, vilket har försvårat såväl ordnandet av samlingarna som utställningsverksamheten. De medel, som ställts till museets förfogande, har varit så begränsade, att man för nyförvärv nästan uteslutande varit hänvisad till gåvor. Till museet har sedan 1943 varit knuten en stödförening, kallad Musikhistoriska museets vänner, vilken haft som sin främsta uppgift att sköta de offentliga ända sedan 1911 anordnade historiska konserter, vilkas intäkter utnyttjats för inköp till museet. Våren 1950 flyttade musikhistoriska museet in i sina nuvarande lokaler. De omfattade vid överflyttningen omkring 2 300 instrument, ett stort antal musik- och teaterhistoriska minnesföremål, en porträttsamling, ett betydande bild- och klipparkiv, en samling autografer och brev, musikalier från äldre och nyare tid, ett folkmusikarkiv med bl. a. omkring 20 000 låtuppteckningar från hela landet samt ett bibliotek på ca 19 000 nummer, vari ingår en ovanligt rikhaltig samling musikinstrumentlitteratur.

343 Arbetsuppgifter vid museet. De viktigaste arbetsuppgifter, som personalen vid musikhistoriska museet bar att ombesörja, är följande: 1) Katalogisering av samtliga instrument. Endast en mycket liten del av arbetet har hittills genomförts, och detta har kunnat ske först under de sista åren. Från museets föregående verksamhetstid föreligger endast två inventarieförteckningar. Med hänsyn till samlingarnas internationella betydelse är en fullständig, tryckt katalog med instruinentbeskrivningar ett synnerligen viktigt önskemål. 2) Restaurering av instrument. Detta arbete omfattar två slags uppgifter, dels konservering av instrumenten såsom museiföremål, dels restaurering av ett mindre antal instrument till brukbart skick. Det senare är särskilt önskvärt med hänsyn till den historiska konsertverksamheten. 3) Utställningsverksamhet. Härmed avses framför allt tillfälliga utställningar över enskilda instrument eller instrumentgrupper o. dyk I samband med utställningarna måste demonstrationer av de utställda instrumenten kunna utföras. 4) Registratur över samtliga in- och utländska instrumentbyggare och instrumentmakare genom tiderna samt arkiv med detaljbeskrivningar av viktigare i utlandet bevarade äldre instrument. 5) Inventering av det inhemska beståndet av äldre musikinstrument. (i) Rådgivning och besvarande av förfrågningar angående musikinstrument. 7) Folkmusikarkiv. Detta omfattar folkmusikkommissionens arkiv, manuskripten till den stora samlingen Svenska låtar, åtskilliga av Norlind gjorda uppteckningar, spelmansböcker in. m., däremot ej fonogram. Det folkmusikaliska insamlingsarbetet utföres huvudsakligen av landsmålsarkivet i Uppsala samt i viss mindre utsträckning av Radiotjänst. Till folkmusikarkivets uppgift hör däremot transkription och bearbetning av det insamlade fonogrammaterialet, katalogisering och gruppering av melodier och melodivarianter samt upprättande av register däröver. För detta arbete har sedan många år tillbaka anlitats en amanuens. 8) Konsertverksamhet i samarbete med Musikhistoriska museets vänner. Personal och anslag. Musikhistoriska museet åtnjuter årligt statsbidrag. Medlen, med vilka täckes personalens löner, lokalhyra med bränsletillägg samt expeditionella utgifter o. dy]., förslår f. n. icke till något konto för vare sig vård och inköp av instrument eller för inköp av böcker och vissa andra viktiga utgiftsposter. Budgetåret 1952/53 utgjorde statsanslaget totalt 38 900 kr. För budgetåret 1953/54 har anslagsbeloppet höjts till 51 500 kr. Avlöningarna

344 till personalen utgår alltjämt i form av arvoden. Lönegradsplacerade tjänster förefinnes icke vid museet. Arvodesbeloppen har bestämts till för föreståndaren 15 000 kr., för assistenten 8 300 kr. och för amanuensen 6 100 kr. För museets omkostnader (inklusive ca 14 000 kr. för lokalhyra) disponeras nu av statsanslaget 22 100 kr., vilket innebär en höjning på 2 500 kr. från föregående år. Vid den år 1932 föranstaltade organisatoriska anknytningen av museet till musikaliska akademien gällde det att rädda en privatsamling, om vars betydelse myndigheterna icke hade närmare kännedom, och detta ansåg man sig med viss rätt bäst kunna göra genom att ställa samlingarna under akademiens beskydd. I motsats till akademiens bibliotek är det alltså vad gäller museet icke fråga om en akademiens egendom. Trots samröret med akademien har museet nämligen bibehållit sin ställning som fristående stiftelse. MU anser, att museets nuvarande rättsliga ställning i längden är ohållbar. MU förordar, att institutionens personal snarast möjligt uppföres på ordinarie lönestat med heltidstjänster. Musikhistoriska museet bör utrustas med följande personal: En föreståndare, placerad i lönegrad Ca 29. Skall vara fil. dr och ha museiutbildning. En museiassistent, placerad i lönegrad 27. Skall vara fil. lic. En amanuens i reglerad befordringsgång. Fil. kand. med specialisering på folkmusikaliskt område. En instrumentrestaurator och -reparatör. Denna expert bör ha särskild verkstad till sitt förfogande samt biträdas av en gesäll. Arvodesbefattning. En expeditionsvakt. Till avlöningar till ovanstående befattningshavare kan beräknas åtgå ett årligt belopp å 77 000 kr. För museets verksamhet kräves vidare följande årliga anslag: kr ö För inköp av musikinstrument - """ : ~ För inköp av vetenskaplig litteratur, speciellt på musikinstrumentoch folkmusikområdena, uppslagsverk och bibliografica för specialbehov samt inköp till bild- och klipparkiv och fotografiska omkostnader för instrumentavbildningar » 6 000: Omkostnader för restaureringsarbete (restaureringsarbetet förutsätter inrättandet av en särskild instrumentverkstad, vars utrustning är en engångskostnad, som måste tillkomma i samband med byggandet av de nya museilokalerna) » - 000: Omkostnader för bandinspelningar för vetenskapligt bruk och för utställningsdemonstrationer samt grammofoninspelningar av instrument, utomeuropeisk musik m. m » 6 "uuExpeditionella utgifter, trycksaker, utställningskataloger » 2 000: Omkostnader för specialutställningar, två om året » 4 000: Omkostnader för historiska konserter (föredragshållare, medverkande, programtryckning) 9 000:—, varav hälften bestrides av Stockholms stad * 4500: — Summa kr. 26 500: —

AVDELNING

XIII

Musikforskning Musikforskning i nutida mening är ett rikt förgrenat forskningsfält med ett stort antal delvis till andra discipliner gränsande specialområden. Kring den rent historiska huvudlinjen grupperar sig bland annat musiketnografi och folkbildningsforskning, notskrift- och musikinstrumentkännedom, uppförandepraxis samt musiksociologi. Andra huvudområden med såväl historiska som systematiska aspekter är musikestetik och musikteori. Bland till musikteorin hörande eller angränsande områden kan nämnas akustik, inklusive elektroakustik och tonfysiologi. En annan gren är musikpsykologi, viktig icke minst genom dess tillämpningar på musikpedagogikens område. I förhållande till angränsande historisk-estetiska discipliner är musikforskningen i sin moderna utformning en ung vetenskap, också om dess anor sträcker sig ända tillbaka till medeltiden. Även i Sverige har den jämförelsevis sent vunnit erkännande såsom självständig akademisk disciplin. Den förste innehavaren av en akademisk lärostol i ämnet var Tobias Norlind, vilken 1909—1919 innehade docentur i litteratur- och musikhistoria vid Lunds universitet. En docentur i ämnet vid Stockholms högskola innehades 1926—39 av Gunnar Jeanson. 1927 inrättades en docentur i musikhistoria med musikteori vid Uppsala universitet. Dess innehavare var från 1927 till 1947 Carl-Allan Moberg, vilken 1947 utnämndes till innehavare av den detta år inrättade första svenska professuren i musikforskning. Trots ämnets fram till 1947 föga gynnsamma position vid de akademiska lärosätena har den svenska musikforskningen i förhållande till sina blygsamma resurser hävdat sig väl under de senaste decennierna. Som ett uttryck för dess oavbrutna strävanden på kvalificerad vetenskaplig nivå bör framhållas den fr. o. m. 1919 årligen utgivna facktidskriften Svensk Tidskrift för Musikforskning. Från Uppsala har under de sista årtiondena utexaminerats ett relativt stort antal musikhistoriker, av vilka åtskilliga sedermera blivit befattningshavare vid några av landets största vetenskapliga bibliotek, vid Radiotjänst, vid musikaliska akademiens bibliotek m. fl. institutioner. Flera personer med musikhistorisk utbildning har vidare

346 ägnat sig åt musikskriftställar- och kritikerverksamhet, ett icke ringa antal har vidare kombinerat denna utbildning med musiklärarutbildning vid musikhögskolan eller med utbildning för folkhögskoleläraryrket. Ämnet har, såsom av ovannämnda data framgår, först för några år sedan erhållit en fast akademisk förankring. Det renodlat vetenskapliga arbetet på området har till dags dato endast kunnat bedrivas av ett fåtal forskare i vårt land, och den utrustning i form av apparatur och medel för inköp av erforderlig litteratur, notmaterial m. m., som ställts till den musikvetenskapliga institutionens i Uppsala förfogande, har varit ytterligt blygsam. Bristerna på personella och materiella resurser har gjort sig desto mera kännbara, som musikforskningen är ett mycket rikt förgrenat fält med ett stort antal delvis till andra discipliner gränsande specialområden. Det ligger fördenskull i sakens natur, att en mångfald betydelsefulla och angelägna uppgifter av vetenskaplig art alltjämt väntar på behandling. Dit hör i främsta rummet utforskandet av den svenska musikhistorien, över vilken någon utförlig och vederhäftig samlad framställning ännu icke kunnat komma till stånd. En viktig uppgift är också det omfattande källkritiska arbete, som måste utföras såsom grundval för tillförlitliga samlingsutgåvor av de främsta svenska tonsättarna genom tiderna. Såväl ifråga om J. H. Roman och Franz Berwald som August Söderman, Wilhelm Stenhammar, Wilhelm Peter son-Ber ger m. fl. kvarstår dessutom omfattande forskningsuppgifter av såväl biografisk som musikalisk-stilistisk art. Vid universitetsbiblioteken, i musikaliska akademiens omfattande samlingar, vid stifts- och läroverksbibliotek och i privatarkiv finnes bevarat en ansenlig mängd äldre musikalier både i handskrifter och i tryck, omfattande såväl svensk som utländsk musik. Dessa delvis alldeles unika och även ur internationell synvinkel sett utomordentligt värdefulla samlingar tarva en noggrann kartläggning och katalogisering, vilket i sin tur bl. a. förutsätter ett systematiskt fältarbete för utforskandet av arkiv och samlingar i slott och herrgårdar runt om i landet. Detta katalogiseringsarbete har nyligen aktualiserats genom det vittomfattande projekt som med stöd av Unesco och International music council kommer att tagas upp och genomföras av International musicological society i samarbete med Association internationale des bibliotheques musicales, nämligen ett internationellt katalogiseringsarbete över alla musikalier i handskrift och i tryck före 1800. Med hänsyn till de i Sverige befintliga samlingarnas betydelse är det oundgängligen nödvändigt, att detaljerade uppgifter om dessa kan inflyta i den internationella katalogen. Detta arbete förutsätter medverkan av åtskilliga kvalificerade musikforskare och inte minst en kraftig förstärkning av de personella resurserna vid musikaliska akademiens bibliotek, som torde komma att fungera som central. En annan vetenskaplig uppgift av största vikt är utforskandet av den svenska folkmusiken. På detta område krävs med tanke på de folkmusika-

347 tiska traditionernas oavbrutna försvagande i vår tid snabba åtgärder, främst i form av inspelningsarbete. Sådan inspelningsverksamhet har i begränsad omfattning bedrivits av landsmålsarkivet i Uppsala och av Radiotjänst. Åtskilligt dylikt insamlande av primärmaterial återstår emellertid, för vilket såväl apparatur som specialutbildad personal måste stå till förfogande. Vad bearbetningen av det inspelade materialet beträffar, dess överförande till notskrift, kartläggningen av melodivarianter samt den principiella-systematiska och historiska utforskningen av våra folkmusiktraditioner återstår det mesta att göra. En musikvetenskaplig forskningsgren, vars betydelse MU är särskilt angelägen om att understryka, är den musikpsykologisk-musikpedagogiska forskningen. Den praktiska tillämpningen vid sidan av denna forskning är av fundamental vikt för en ändamålsenlig och välavvägd musikundervisning från barnaåren och upp till den fackmässiga musikerutbildningen. Beträffande behovet av musikvetenskapligt utbildade krafter kan detta sägas existera på två plan, ett högre och ett lägre. På det högre planet, d. v. s. den akademiska undervisningen, råder för närvarande stor personalbrist. Vid musikinstitutionen i Uppsala finnes för närvarande vid sidan av lärostolens innehavare två docenter, varav den enes docentstipendietid utgår med 1953 och den andre vid samma tidpunkt avgår på grund av uppnådd pensionsålder. Utöver dessa akademiska lärare har endast ett ringa fåtal musikvetenskapsmän i landet disputerat; ingen av dessa har emellertid därvid erhållit sådant betyg, som kräves för erhållande av docentur. Ett relativt stort antal musikforskare har avlagt fil. lic.-examen, och några av dem har sedermera erhållit ledande befattningar inom musiklivet, exempelvis chefsskapen vid Radiotjänsts musikavdelning och vid musikaliska akademiens bibliotek. Man kan räkna med att antalet graduerade inusikforskare kommer att öka betydligt under det närmaste årtiondet. För att återväxten av kvalificerade akademiska lärare i ämnet skall tryggas, är det angeläget, att musikvetenskapliga studier på högre nivå på allt sätt uppmuntras, främst genom att stipendiemedel på lämpligt sätt ställs till förfogande. Det är vidare önskvärt, att medel kan beviljas för studieresor åt akademiska lärare i musikforskning till utländska universitet och läroanstalter i syfte att därigenom tillgodogöra sig nyare pedagogiska rön och erfarenheter. Utbildningsbehovet på lägre nivå — för fil. kand.- och fil. mag.-examina — torde framgent komma att bli betydligt större än tidigare, därest ämnet musikforskning såsom utredningen föreslagit kommer att inräknas bland huvudämnena i filosofisk ämbetsexamen. Förslaget i detta hänseende får anses vara starkt motiverat genom den av MU förordade undervisningsplanen för rikets gymnasier, vari skall ingå klassundervisning i musikkunskap under samtliga gymnasieår (klasserna 9g—12). Det innehåll, som därvid givits åt ämnet musikkunskap, har dessutom föranlett en utbves-

348 nad av musiklärarutbildningen vid musikhögskolan i akademisk riktning. De två betyg i musikforskning, som enligt MU:s förslag skall ingå i musiklärarexamen KMH, skall kunna förvärvas antingen vid akademisk läroanstalt (universitet eller högskola) eller vid musikhögskolan. Liksom tidigare måste man därutöver räkna med att ett relativt stort antal studerande kommer att förvärva betyg i musikforskning för fil. kand- och fil. lic.-examina i syfte att söka tjänster vid bibliotek, vid Radiotjänst, vid folkhögskolor, för annan pedagogisk verksamhet eller för verksamhet såsom musikskriftställare och kritiker. MU är av den bestämda uppfattningen, att en väl hävdad musikforskning i vårt land är en av de grundläggande förutsättningarna för upprätthållandet av en hög standard på musikundervisningen i dess olika stadier och därmed på musikodlingen överhuvud. Med hänsyn såväl till de viktiga rent vetenskapliga uppgifterna som till det växande utbildningsbehovet är det av största vikt, att ämnets förankring vid de akademiska läroanstalterna erhåller en så planmässig uppläggning som möjligt med särskild hänsyn till behovet av differentiering och specialisering i olika riktningar. Den alltjämt bristfälliga tillgången på musikforskare med för högre akademiska tjänster erforderliga meriter understryker ytterligare nödvändigheten av en sådan planläggning, liksom av att utbyggnader i form av nya lärostolar i ämnet måste företagas med stor försiktighet. Såväl vid universitetet i Lund som vid högskolorna i Stockholm och Göteborg har vid skilda tillfällen uttalats önskemål om lärostolar i musikforskning. MU anser, att en dylik utbyggnad av de filosofisk-humanistiska fakulteterna vid nämnda läroanstalter snarast möjligt bör företagas i varje fall på de av dessa orter, där lärarhögskolor kommer att upprättas, och åtminstone i den utsträckning, som fordras för att kunna meddela den för filosofie ämbetsexamen nödiga undervisningen i ämnet. MU vill i detta sammanhang som jämförelse framhålla, att konsthistoria som akademisk disciplin var företrätt med lärostolar vid båda universiteten och båda högskolorna långt innan musikforskningen fått sin första och hittills enda professur, och att antalet professurer i konsthistoria för närvarande är sex. Med hänsyn till den stora och oavbrutet växande betydelse musikodlingen intar i kulturlivet och med hänsyn till musikforskningens nyckelposition inom denna musikodling, anser MU det vara ofrånkomligt, att även musikforskningen förr eller senare erhåller professurer vid samtliga fyra läroanstalter. Såvitt utredningen har kunnat överblicka den nuvarande situationen, torde det emellertid icke på åtskilliga år vara möjligt att förse samtliga dessa läroanstalter med professurer. I stället vill MU förorda en successiv utbyggnad enligt följande huvudlinjer. Ehuru den första professuren i musikforskning inte upprättades förrän 1947, har Uppsala alltsedan slutet av 20-talet varit högsäte för ämnet i vårt land. Allt talar för att institutionen för musikforskning i Uppsala i första

349 hand bör erhålla en stärkt position och garanterad kontinuitet i sin vetenskapliga verksamhet. De nuvarande förhållandena vid musikinstitutionen i Uppsala lämnar åtskilligt övrigt att önska. Först och främst måste institutionens lokalfråga lösas. För närvarande är den inhyst i det s. k. Musicum, en byggnad, som genom donationer är bunden till universitetets akademiska kapell och dess director musices, vilken i byggnadens övervåning har sin tjänstebostad. Den vetenskapliga institutionen har inhysts i några smärre lokaliteter i byggnadens bottenvåning. Föreläsningar och seminarieövningar måste försiggå i akademiska kapellets stora övningssal. Såväl utrymmena för undervisningen och lärarstaben som för referensbibliotek, notarkiv och diskotek är otillräckliga. Varje möjlighet till uppsättning av ett mättekniskt laboratorium saknas, likaså varje möjlighet att placera en aldrig så liten musikinstrumentsamling. Institutionen saknar till och med så elementära och oumbärliga utensilier som klaverinstrument för demonstrationer. Det är fördenskull synnerligen angeläget att snarast möjligt ordna musikinstitutionens lokalfråga. I samband därmed måste ett större anslag avsattas för anskaffandet av viss apparatur samt av vissa oumbärliga musikinstrument. Institutionen bör sålunda erhålla en flygel, en cembalo och ett klavikord och medel till att sätta upp en mindre orgel. Vissa möjligheter att bygga upp ett mindre instrumentmuseum torde föreligga genom dispositioner av duplettinstrument från musikhistoriska museet i Stockholm och från nordiska museet. Personalbehovet vid musikinstitutionen i Uppsala omfattar följande tjänsteinnehavare: En professor. En docentbefattning. En speciell docentur i folkmusikforskning. En universitetslektor i musikteori, tillika ledare av ett till institutionen knutet Collegium musicum. En förste assistent med minst fil. lic. i musikforskning med radioteknisk utbildning. En förste amanuens med tjänstgöring som bibliotekarie, notarkivarie och chef för institutionens fotografiska avdelning. En andre, ev. tredje amanuens. Skrivhjälp för expeditionsgöromål m. m. Institutionsvaktmästare. Det råder ingen tvekan om att behov föreligger av ytterligare åtminstone en lärostol i musikforskning. Frågan är då, till vilken ort den bör förläggas. Med hänsyn till den planerade utbyggnaden av högskolelinjen för musiklärare vid musikhögskolan i enlighet med MU:s organisationsförslag för denna, vari föreskrives, att i musik lärarexamen KMH skall ingå undervisning i musikforskning för meddelande av kunskaper, motsvarande

350 minst två akademiska betyg, finns mycket, som talar för att lärostolen bör förläggas till Stockholm. Tentamensrätt i musikforskning bör under alla förhållanden förbehållas professorskompetent examinator. Emellertid måste det sägas vara både oekonomiskt och orealistiskt med hänsyn till den rådande personalbristen, att till musikhögskolan knyta en professorskompetent lärare i musikforskning och musikhistoria, dels med hänsyn till att undervisningen vid musikhögskolan i musikhistoria för majoriteten av elever, d. v. s. de studerande vid konservatoriet och övriga högskolelinjer, mycket väl kan ombesörjas av lärare med något lägre kompetens, exempelvis en docent och en lektor, dels med hänsyn till att en lärare med så hösa akademiska kvalifikationer som professorskompetens borde utnyttjas för undervisning även åt de studerande, som vill taga med ämnet i en lägre akademisk examen eller önskar bedriva vetenskapliga studier däri på högre stadium. Det följdriktigaste med hänsyn till dessa överväganden vore att förorda inrättandet av en professur vid Stockholms högskola, varvid undervisningen vid KMH kunde ombesörjas av lärare med docent- och lektorskompetens, med det förbehållet att undervisningen i musikforskning i den högre musiklärarutbildningen i pedagogiskt avseende ställes under högskoleprofessorns överinseende och att sluttentamen för musiklärarexamen KMH sker för samme professor. Ser man däremot till den geografiska fördelningen enligt sådana riktlinjer, ter sig lösningen dock icke lika fördelaktig. Det kan icke anses värn en idealisk fördelning att placera de båda professurerna i varandra så närbelägna städer som Uppsala och Stockholm och lämna Syd- och Västsverige utan lärostol. Önskar man beakta önskemålet, att ämnet skall finnas företrätt i mer än en del av riket, förefaller det avgjort lämpligare att i första hand tänka sig professurer i de båda universitetsstäderna Uppsala och Lund. Väljes detta senare alternativ återstår alltjämt möjligheten att bestrida lärarbehovet vid musikhögskolan i Stockholm med lärare med docent- och lektorskompetens och låta musiklärarkandidaterna tentera för professorn i Uppsala. Enligt dessa överväganden torde det vara lämpligast att i första hand förorda inrättandet av ytterligare en professur i musikforskning i Lund. Utredningen finner det dock samtidigt angeläget att påpeka, att upprättandet av en dylik lärostol dock kan ske lättare och med mindre kostnader i Stockholm. Genom nybyggnaden för musikaliska akademien och dess bibliotek samt musikhögskolan och musikhistoriska museet kominer att på ett ställe förenas landets största musikaliska specialbibliotek och landets största instrumentmuseum. Om en musikvetenskaplig institution i Stockholm, sorterande under Stockholms högskola, kunde erhålla lokaler i omedelbar anslutning till den för akademiens bibliotek och museet gemensamma byggnaden, skulle institutionen få tillgång till en biblioteks- och instru-

351 mentutrustning, som vida överträffade vad flertalet andra musikvetenskapliga institutioner i Europa kan förfoga över. De för en musikinstitution nödvändiga engångskostnaderna för referensbibliotek, notarkiv, diskotek, musikinstrument och viss apparatur skulle därigenom väsentligt kunna nedbringas. Samtidigt kan ett intimt samarbete mellan den vetenskapliga undervisningen i musikforskning och undervisningen i musikhistoria vid musikhögskolan etableras. För lärostolens förläggande till Stockholm talar dessutom tillgången därstädes till ett rikt och mångsidigt musik- och konsertliv. MU anser sig utöver här anförda synpunkter icke kunna taga närmare ställning till frågan om i vilken ordning universitetet i Lund och de båda högskolorna i Stockholm och Göteborg bör komina ifråga vid inrättandet av nya professurer i musikforskning. MU räknar med att i första hand en ny lärostol kommer att bli erforderlig. Var denna än placeras är en viss specialisering av de båda musikinstitutionernas vetenskapliga inriktning att rekommendera. I Uppsala har under professor Carl-Allan Mobergs ledning företrädesvis den historiskt inriktade musikforskningen stått i centrum. Denna inriktning bör vidmakthållas med tonvikt på den svenska musikhistoriens, källforskningens och källkritikens områden. Det är också lämpligt att till Uppsalainstitutionen knyta en speciell docentur i folkmusikforskning, även med hänsyn till de i landsmålsarkivet i Uppsala befintliga folkloristiska samlingarna. Från Uppsala bör på lämpligt sätt ett samarbete inom folkmusikforskningen etableras med musikhistoriska museets folkmusikavdelning och med visarkivet. Den andra institutionen bör lämpligen på motsvarande sätt särskilt kunna inrikta den vetenskapliga verksamheten på musikteori och musikestetik, musikpsykologi och -pedagogik samt på det den praktiska musikutövningen närstående forskningsfältet uppförandepraxis. MU vill samtidigt föreslå, att en specialdocentur vid samma institution inrättas i musikpsykologi och -pedagogik såsom en motsvarighet till Uppsaladocenturen i folkmusikforskning. Om lärostolen förlägges till Stockholm kan genom anknytning till musikhögskolans högskolelinje för musiklärare forskningen på det sistnämnda området såväl kunna få bistånd med kliniska iakttagelser som föra ut sina resultat i praktisk tillämpning. Under den — kanske relativt långa — tidrymd, som kommer att förlöpa innan samtliga fyra akademiska läroanstalter erhållit professurer i musikforskning, är det med hänsyn till utbildningsbehovet nödvändigt att på de orter, som ännu saknar professur, sörja för att ämnet dock blir företrätt genom befattningshavare med något lägre kompetens. Härvid har man att taga hänsyn dels till de planerade lärarhögskolorna, dels till inrättandet av nya musikkonservatorier. Vid de förstnämnda bör kravet på graduerade lärare upprätthållas, vilka således bör kunna erhålla docenturer. Vid kon-

352 servatorierna torde det vara tillfyllest med lektorat i musikhistoria. För innehav av dylikt lektorat kan ifrågasättas om disputationskravet skall vara nödvändigt; lektorstjänsten bör kunna fullgöras av en lärare med högsta betyg i fil. lic.-examen. Samma krav bör kunna gälla vid konservatoriet i Stockholm, varvid lektorn kommer att tjänstgöra som biträdande lärare i förhållande till läraren i musikhistoria på högskolestadiet.

AVDELNING

XIV

Central myndighet Inför den betydelsefulla uppgiften att finna en lösning på frågan hur den centrala myndighet bör gestaltas, som krävs för att samordna musiklivets konstnärliga och organisatoriska intressen, ge det erforderligt stöd och skapa gehör för dess behov hos anslagsbeviljande myndigheter samt påtaga sig de omfattande administrativa åligganden, vilka föreligger och kommer att föreligga i alltmera ökad omfattning, vill MU sammanfattningsvis erinra om hur mångskiftande och mångförgrenat det musikliv är, vars skilda aspekter ingående behandlats i föreliggande betänkande. Musiklivet och musikodlingen i det moderna samhället är en betydligt mera sammansatt företeelse än vad fallet är med andra konstområden. Som skolämne har musiken gamla traditioner och inrymmer en rad pedagogiska problem. Det offentliga musicerandet uppvisar inte blott en mångfald former från solistuppträdanden till stora symfonikonserter och operaföreställningar utan även institutionella företeelser. Orkesterföreningarna, symfoniorkestrarnas organisatoriska underlag, samt Kungl. Teatern är de mest framträdande institutionerna på detta område. Inom det religiösa livet spelar musiken en framträdande roll och när vi talar om kyrkomusiken och de kyrkomusikaliska problemen, tänker vi inte bara på den rent konstnärliga utövningen utan även på alla de pedagogiska och administrativa spörsmål, som möter oss på detta område. Musikutövning kräver också grundlig utbildning för att uppnå goda resultat, även om man inte syftar längre än till amatörmusikalisk verksamhet. Därför är behovet av pedagoger och utbildningsanstalter större än inom andra konstarter. Även här krävs inte bara stora personella resurser utan även administrativ skötsel. En speciell art av musik är militärmusiken, även den inrymmande sina särskilda musikaliska, pedagogiska och administrativa problem. Amatörmusiken är ett snabbt växande fält för värdefull fritidssysselsättning, men behovet både av goda pedagoger och instruktörer och av stöd från det allmännas sida har under de senaste decennierna skapat betydande administrativa problem. Vidare kan nämnas en rad verksamhetsområden, som står i intim förbindelse med den egentliga musikutövningen. Dit hör olika former av rent teknisk verksamhet såsom notframställning, förlagsverk23— 316705

354 samhet, instrumentfabrikation, grammofonindustri m. m. Utvecklingen av de mekaniska tonredskapen har i vår tid också gjort, att tonsättarnas intressen på detta område blivit inte bara en konstnärlig utan också en organisatorisk och juridisk fråga. Detta gäller i stor omfattning även exekutörerna. Den ekonomiska utjämning, som under de senaste decennierna skett, har, som även i andra sammanhang framhållits, lett till att musikens liksom andra konstarters materiella villkor ändrats. I stigande omfattning har det allmänna, främst stat och kommun, måst träda in som ekonomisk understöd j are. Men även andra faktorer har här medverkat, främst då kanske den allmänna kulturella standardhöjningen, som lett till att privatpersoner och privata sammanslutningar inte i längden kunnat finansiera och organisera alla stigande behov av musiker, pedagoger, institutioner etc. En följd av denna kulturella expansion har blivit, att musiklivet kommit att inrymma allt fler yrkesutövare. Musiklivet är i dag en arbetsmarknad, som är i oavbrutet växande och som redan nu nått icke obetydlig omfattning. På denna arbetsmarknad pågår sedan lång tid tillbaka en omfattande facklig organisationsverksamhet med både konstnärliga och ekonomiska syften. Ett flertal intresseorganisationer finns redan och deras fasthet och inflytande är i tilltagande. Som förhandlingspart möter de såväl stat och kommun som privata företag, korporationer och institutioner. Här bör särskilt observeras, att denna växande kår av musikaliska yrkesutövare är ytterst heterogen. Dels är de olika verksamhetsgrenarna varandra ofta vitt olika, varför också anställningsförhållandena och arbetsvillkoren är ytterst olikartade, dels är den konstnärliga nivån lika skiftande. Denna oenhetlighet avspeglar sig helt naturligt även på organisationsförhållandena. Det måste på de olika musikaliska verksamhetsområdena finnas ett rätt stort antal organisationer, av vilka en del av utpräglat facklig karaktär, andra även med konstnärliga, pedagogiska m. m. syften. Under senare år har dessa intressemässiga inslag inom musiklivet tagit sig allt starkare organisatoriska uttryck, och allt talar för en fortsatt utveckling i samma riktning. Vad effektivt och målmedvetet organisatoriskt arbete för en liten konstnärlig grupp kan ge i utdelning, visar framför allt föreningen Svenska tonsättare och Stim och vad de uträttat för de svenska tonsättarna. Svenskt musikliv av i dag framstår sålunda som en mycket mångfacetterad företeelse, om vars differentiering man för bara några generationer sedan inte kunde drömma. Här har endast givits en ytterst fragmentarisk sammanställning av några av de företeelser, som är särskilt framträdande och betydelsefulla. Sammanfattningsvis kan sägas, att musiklivet till skillnad från andra konstnärliga verksamhetsgrenar inrymmer en betydande mängd institutioner, organisationer och förvaltningsuppgifter samt att

v

355 dessa uppgifter är i oavbrutet växande, varvid stat och kommun alltmera uppträder som intressenter. Genom den växande arbetsmarknaden och det därigenom växande antalet yrkesmässiga musikutövare har i allt större utsträckning rent arbetsmarknadsmässiga frågor börjat träda i förgrunden. Samtidigt måste betonas, att dessa administrativa problem ständigt inrymmer även konstnärliga aspekter, vilka icke får skjutas åt sidan av organisatoriska eller ekonomiska gruppintressen. Den föreliggande sitationen visar med all tydlighet, att behov föreligger av ett högsta organ, som samordnar och samråder, som tjänstgör som remissinstans, som prövar anslagsäskanden och olika behov och som står i god och intim kontakt med statsmakterna och där är förespråkare för och bevakare av alla mångskiftande intressen inom musiklivets olika delar. Strukturen hos den myndighet, den styrelse eller det råd, som skall anförtros uppdraget att vara högsta organ i svenskt musikliv, är givetvis direkt beroende av vilka spörsmål och ärenden det skall syssla med och handlägga. Man kan a priori räkna med att detta organ under alla förhållanden måste utrustas med ett kansli med tillräckliga resurser för att handlägga den växande strömmen av administrativa ärenden, ekonomiska frågor, anslagsäskanden, utnämningsfrågor, remissärenden m. m. Men därutöver kommer detta organ givetvis att oupphörligen ställas inför konstnärliga spörsmål. Emedan de konstnärliga synpunkterna ständigt måste beaktas, kommer topporganet för svenskt musikliv aldrig att bli ett ämbetsverk i vanlig mening, även om det underställda kansliet i stor omfattning kommer att få syssla med rent administrativa frågor. Med anledning av den här antydda karaktär, som det centrala organet bör erhålla, väljes i det följande för detta organ beteckningen musikråd. Vilka områden inom musiklivet skall detta musikråd ägna sin uppmärksamhet? Skolmusiken torde framdeles liksom hittills bäst omhänderhas av skolöverstyrelsen. Beträffande musikhögskolan och övriga musikaliska utbildningsanstalter bör topporganet dels granska och hos statsmakterna fororda de petita och övriga äskanden, som undervisningsanstalterna framställt, dels fungera som inspekterande myndighet. Sålunda bör musikrådet utse inspektor, som besöker och övar direkt tillsyn över ifrågavarande anstalter. Musikrådet skulle därvid få särskild betydelse i fråga om samordningen av undervisningen, i den mån flera konservatorier inrättas. Även vad beträffar det planerade samarbetet mellan konservatorier och lärarhögskolor för utbildning av lägre musiklärare, torde uppkomma frågor, vilka bör underkastas det centrala musikorganet. På det kyrkomusikaliska området torde flertalet ärenden komma att handläggas som hittills. Ikraftträdandet av kyrkomusikerstadgan den 2 juni 1950 har medfört en ökning av dessa ärenden. I detta sammanhang vill MU på en punkt föreslå ändring av bestämmelserna om tillsättning av organisttjänst. Enligt 30 § 2 mom. av kyrkomusikerstadgan skall domkapitlet

356 inhämta yttrande över ansökningarna av domkyrkoorganisten. Endast beträffande domkyrkoorganisttjänst skall yttrande av musikaliska akademien inhämtas. Med hänsyn till önskvärdheten av att sökandenas musikaliska meriter bedömes enhetligt över hela riket vill MU föreslå, att domkapitlet skall inhämta yttrande över ansökningarna av musikrådet beträffande alla självständiga organisttjänster. Till sist må anmärkas, att musikrådet i samarbete med skolöverstyrelsen skall anordna kurser för utbildning av kantorer. Beträffande yrkesorkestrarna och de orkestrar av SOR-typ, som MU föreslår skola erhålla konsertgivningsbidrag, kominer musikrådets befattning med dessa att bli betydelsefull, särskilt i den mån MU:s förslag förverkligas. Orkestrarnas storlek kommer då att öka, deras konsertgivningsmöjligheter likaså, och de statliga kostnadernas överförande på åttonde huvudtiteln kominer att göra det nödvändigt att hålla noga kontakt med statsmakterna för att tillgodose orkestrarnas och de anställdas ekonomiska intressen. Det måste också ankomma på rådet att beakta, att uppdelningen av orkestrarna på ensembler får en tillfredsställande lösning och att möjligheterna till orkestrarnas och ensemblernas reseverksamhet tillvaratages på bästa sätt. Här kommer de konstnärliga synpunkterna med nödvändighet att intaga en framskjuten plats, och här, liksom när det gäller de högsta musikaliska utbildningsanstalterna, är det av största vikt, att rådet utrustas med inspektoratsrätt. En inspektör för de här nämnda två slagen av orkestrar, yrkesorkestrarna och de SOR-orkestrar, som enligt MU:s förslag utrustas med konsertgivningsbidrag, bör knytas till rådet med främsta uppgift att inspektera den konstnärliga verksamheten. För amatörmusiken har MU föreslagit att som topporgan ha en amatörmusikalisk nämnd, bestående av två ledamöter utsedda av skolöverstyrelsen och två ledamöter utsedda av musikrådet. Under denna nämnd skall enligt MU:s förslag fungera en konsulent för amatörmusik. Musikrådet får sålunda inte direkt kontakt med handläggningen av de amatörmusikaliska ärendena, men det får förutsättas, att ändock musikrådet bör följa amatörmusiklivet och särskilt med hänsyn till dess inspektoratsrätt över utbildningsanstalterna ombesörja, att utbildning av ledare och instruktörer för amatörmusik sker med de kvalitetskrav och i den omfattning, som är nödvändig. Även i övrigt föreligger en mångfald ärenden, med vilka musikrådet bör taga befattning. Rådet kommer givetvis att bli en betydelsefull remissinstans. Äskandet av medel till stipendier till tonsättare och konserterande tonkonstnärer bör ankomma på musikrådet. Detsamma gäller beviljande av bidrag till kostnader för tryckning av musikalier. Musikrådet bör vidare verka för inspelning av instruktiva grammofonskivor och filmer att användas i skolor och inom amatörmusiklivet samt beräkna och äska härför erforderliga anslag.

357 MU har i annat sammanhang starkt framhållit betydelsen för svenskt musikliv av ett ökat stöd åt musikvetenskaplig forskning. MU vill här ytterligare understryka vikten av att den vetenskapliga forskningen på detta område stöds. Här har musikrådet möjligheter att på ett avgörande sätt påverka statsmakterna i denna riktning. MU vill också understryka vikten av att musikrådet håller en levande kontakt med musiklivet i andra länder. Det är också mycket lämpligt, att rådet blir det svenska musikaliska kontaktorganet med Unesco. För dessa syften bör ett reseanslag ställas till rådets förfogande. Slutligen måste rådet känna det som en uppgift att även själv väcka förslag, taga initiativ. En aktivitet från rådets sida i dessa avseenden kan bli av största värde, och rådets medlemmar bör ha skyldighet att var och en inom sitt område noga följa utvecklingen och framställa förslag om åtgärder, som finnes påkallade. Det är givetvis omöjligt att på förhand upprätta en förteckning över alla de uppgifter, som kan komma a{t åvila rådet i en framtid, allra helst som det gäller ett konstnärligt verksamhetsområde, som är statt i kraftig expansion. Men ovanstående redogörelse bör dock ge en föreställning om hur mångskiftande dess uppgifter kommer att vara. Frågan blir då: hur skall ett dylikt musikråd konstrueras för att fylla alla de här redovisade krav, som måste ställas på detsamma? Det är under alla förhållanden uppenbart, att ett sådant råd måste erhålla en sådan sammansättning, att det erhåller en så självständig ställning som möjligt i förhållande till den musikaliska arbetsmarknadens intressen. Samtidigt bör rådet, i överensstämmelse med vad tidigare sagts, vara i besittning av insikter och gott omdöme i administrativa ärenden och därjämte inrymma personer med förmåga att bedöma de föreliggande frågorna även ur konstnärlig synpunkt. Rådet skall vara en helhjärtad företrädare för musikkulturen, men det skall också genom en självständig hållning kunna granska förslag och äskanden även från en kritisk synvinkel, likaväl som det skall ha både rätt och skyldighet att självt väcka förslag. Sverige äger sedan mer än 150 år tillbaka i musikaliska akademien en institution, som vid sidan av sina egentliga uppgifter att i egenskap av akademi vårda och främja tonkonsten i riket samt ha överinseende över den högre musikutbildningen vid en till akademien knuten musikalisk läroanstalt, numera musikhögskolan, har tagits i anspråk som sakkunnigoch remissinstans och tillagts vissa administrativa uppgifter. Dessa uppgifter har småningom ökat i omfattning och utvecklingen har lett till att musikaliska akademien i viss mån kommit att fungera som ett centralt ämbetsverk inom musikväsendet. Musikaliska akademien tillkom år 1771 på privat initiativ — närmast framvuxen ur sällskapet Utile Dulcis musikaliska areopag. Den 8 september sagda år utfärdade Gustaf III stadfästelsebrev för akademien.

358 Musikaliska akademien är en församling av in- och utländska ledamöter och associéer, av vilka antalet svenska medlemmar är högst 80. Till ledamöter utser akademien vid årliga val framstående tonkonstnärer och personer, som på annat sätt gjort sig synnerligen förtjänta om tonkonsten. Medlemskap i akademien är att betrakta som en hedersbevisning; akademien utgör med andra ord en musikalisk äreförsamling. Det är av detta skäl helt naturligt, att genomsnittsåldern hos akademiens medlemmar är förhållandevis hög. Av dess 74 medlemmar år 1953 är sålunda 24 över 70 år, 22 mellan 60 och 70 år, 18 mellan 50 och 60 år och 10 under 50 år. Den nedre åldersgränsen var 1952 43 år. Bland ledamöterna återfinnes bl. a. ett stort antal högt förtjänta vokal- och instrumentalartister, flera tonsättare, ett antal kyrkomusiker, några musikvetenskapsmän m. fl. Åtskilliga ledamöter är eller har varit lärare vid musikhögskolan. Den akademiska församlingen håller varje år ett tiotal sammanträden. Delvis beroende av att så pass många medlemmar uppnått hög ålder och att flera är bosatta på andra orter kan antalet vid sammanträdena närvarande ledamöter icke bli synnerligen stort. Flertalet sammanträden bevistas av genomsnittligt 11—12 ledamöter. Dock kan siffran vid enstaka särskilt viktiga sammanträden stiga upp mot eller över 30, varför medeltalet blir omkring 17—18. Dessa siffror avser åren 1951 och 1952. Medlemmarnas närvaro bestäms helt naturligt i icke ringa utsträckning av deras individuella intresse för och insikter rörande de skiftande ärenden, som vid de olika sammanträdena blir behandlade. En årlig sammankomst under särskilt solenna former utgör musikaliska akademiens högtidsdag, vilken brukar äga rum i december. Vid detta tillfälle meddelas nyinval av ledamöter, utdelas vissa stipendier ur de stora fonder, akademien förvaltar; vidare håller akademiens sekreterare sitt högtidstal, vari bl. a. göres en resumé över musiklivets viktigare händelser i in- och utlandet under det gångna året. Inval av nya ledamöter i akademien försiggår på följande sätt. Var och en av akademiens ledamöter äger skriftligen anmäla den eller de personer, som enligt hans åsikt bör vid valet komma i åtanke. En särskild valkommitté avger därefter utlåtande, som bl. a. skall innehålla uppgift å den eller dem bland de i vederbörlig ordning föreslagna personer, som av kommittén föreslås till inväljande. Val sker därefter av akademien med slutna sedlar. Röstsedel skall innehålla namn på någon eller några av de personer, som kan ifrågakomma vid valet. De personer, som erhållit de flesta rösterna, anses, intill av akademien bestämt antal, valda, såvida de erhållna rösterna utgör mer än halva antalet vid valet avgivna giltiga röstsedlar. Akademien kompletterar alltså sig själv genom den här beskrivna valproceduren. Musikaliska akademiens styrelse består av 9 medlemmar, nämligen preses, sekreteraren, direktören för musikhögskolan, fyra av akademien bland dem av dess ledamöter, som icke är lärare vid musikhögskolan, för tre

359 år valda medlemmar, av vilka två skall vara väl förfarna i ekonomiska frågor, samt två av lärarrådet bland dess ledamöter för tre år valda medlemmar. Beträffande musikaliska akademiens nuvarande uppgifter, organisation m. m. hänvisar MU i övrigt till gällande stadgar för musikaliska akademien den 22 november 1940 och 29 juni 1945. Här må endast påpekas, att akademien som sådan kommit att i allt mindre utsträckning ta del i de administrativa göromålen och att en förskjutning inträtt, så att dess styrelse och förvaltningsnämnd samt, vad gäller musikhögskolan, dennas lärarråd kommit att inta mera centrala ställningar. Då Kungl. Maj :t inhämtar yttrande från akademien, brukar således numera remissen riktas till akademiens styrelse. Vissa ärenden skall enligt gällande bestämmelser avgöras av akademiens förvaltningsorgan. Men därutöver har enligt praxis avgörandet i en mängd ärenden tillagts dessa organ. Endast viktigare ärenden brukar behandlas av den akademiska församlingen. Även sådana ärenden förberedes emellertid alltid inom förvaltningsorganen. I många fall, utöver de i §§ 19 och 55 nämnda, brukar också akademien utse särskilda nämnder för att bereda ärenden. Vidare må anmärkas, att akademiens arbetsbörda i fråga om administrativa göromål under senare år undergått en mycket kraftig ökning. Av registraturet över utgående expeditioner framgår, att dylika ärenden är helt övervägande till antalet, under det att behandlade frågor, vilka förutsätter ett speciellt konstnärligt-estetiskt bedömande, är förhållandevis mycket få. Denna förskjutning av akademiens arbetsuppgifter korresponderar väl med ovan angivna skildring av den aktuella sitationen i musiklivet och den musikaliska arbetsmarknaden. Utvecklingen har tvingat till att avgörandet i allt fler ärenden lagts i den av akademien valda styrelsens händer. I två avseenden har man också sökt tillförsäkra styrelsen speciell sakkunskap, nämligen i ärenden rörande musikhögskolan och i ekonomiska frågor (§ 12). I förstnämnda hänseende stadgas, att direktören för högskolan är självskriven medlem i styrelsen och att två styrelsemedlemmar skall vara lärare vid högskolan och i det andra hänseendet är bestämt, att två ledamöter skall vara »väl förfarna i ekonomiska frågor». Sistnämnda ledamöter bildar tillsammans med preses, sekreteraren och direktören förvaltningsnämnden. Det är också att observera, att styrelsens medlemmar, liksom akademiens över huvud taget, kan tagas i anspråk för särskilda utredningar eller utförande av speciellt arbete endast efter frivilligt åtagande. Med undantag av sekreteraren, musikaliska akademiens ende befattningshavare med full tjänst, åtnjuter varken akademiens eller akademistyrelsens ledamöter någon som helst ersättning för sitt arbete i akademien, styrelsen, förvaltningsutskott och särskilda nämnder. Sekreteraren bör

360 enligt § 31 i akademiens stadgar icke blott »äga teoretisk och praktisk musikutbildning» utan även »hava vana vid administrativa göromål». Med hänsyn till att musikaliska akademien är den enda institution inom svenskt musikliv, som för närvarande företer vissa likheter med det här ovan beskrivna topporganet för musiklivet, åtminstone så tillvida, att akademien alltmera kommit att bli mottagare av musikaliska remissärenden och fått vissa administrativa göromål om hand, bör noggrant prövas huruvida akademien eller dess styrelse skulle kunna vara eller göras lämplig att fungera såsom ett sådant topporgan. Inför denna viktiga frågeställning finner MU det angeläget att särskilt fästa uppmärksamheten på den betydelse organisationstillväxten fått pa det musikaliska området. Svenskt musikliv är i dag något helt annat än på 1700- och 1800-talen. Helt andra krafter bär i dag upp musikkulturen än då. Dessa företeelser har i det föregående behandlats, och här skall endast beröras dessa nya organisationers betydelse i samband med frågan om ett musikråd. Ifrågavarande organisationer är icke blott fackliga intresseorganisationer. De är genom den organisationsstruktur, som svenskt musikliv fått, även expertorgan för alla skiftande musikaliska verksamhetsgrenar. Musiklärarnas riksförbund utgör en i skolmusikaliska frågor betydligt sakkunnigare remissinstans än någon annan musikalisk sammanslutning i landet. Har statsmakterna behov av att få kännedom om orkestermusikernas förhållanden, bör de givetvis inte försumma att inhämta Svenska musikerförbundets utlåtande. Tonkonstnärer, instrumental- och vokalpedagoger, kyrkomusiker, kommunala musikledare etc. har numera egna organisationer, som inte enbart arbetar på att förbättra respektive kårs materiella förhållanden utan också med all rätt framträder som vårdare av och expert på kårens konstnärliga angelägenheter. Denna situation, som uppkommit under de allra senaste decennierna, måste sägas ha förändrat akademiens ställning i svenskt musikliv på ett genomgripande sätt. Under »den gamla goda tiden», så länge det ännu inte fanns några musikaliska församlingar eller intresseorganisationer, som på sina respektive områden kunde göra akademien rangen stridig, kunde akademien med mycket stor rätt göra anspråk på att vara ett centrum för det musikkulturella livet. Musiklivets administrativa problem var då förhållandevis enkla och föga komplicerade, och de i akademien samlade musikaliska personligheternas åsikter och uttalanden hade tyngd och auktoritet därigenom, att de kunde anses ge uttryck åt en sakkunskap, som ungefärligen täckte de problem, det då för tiden gällde att lösa. Denna tid är emellertid förbi. Den föregående framställningen har visat, hur förändringen skett och vad som kännetecknar den nya situationen. Vår tid, präglad av bl. a. kulturlivets specialisering, differentiering och intresseorganisering, har skaffat sig nya organ, direkt konstruerade för att

361 motsvara denna nya situation. Det vore under sådana förhållanden orimligt att begära att en församling med musikaliska akademiens konstruktion, sammansättning och arbetsformer på ett tidsenligt och adekvat sätt skulle kunna uppträda såsom ett effektivt organ för den samlade musikaliska sakkunskapen och den erforderliga administrativa apparaten. Emellertid har den tanken vid olika tillfällen förts fram, att akademien genom organisatoriska förändringar och förstärkningar skulle bli i stånd att liksom hittills även i fortsättningen främst genom sin styrelse fungera såsom ett centralt organ eller, som det här benämnts, ett musikråd. Det är därför lämpligt att först pröva denna tanke. Sålunda har bl. a. framkommit förslag om att det under akademiens sekreterare sorterande kansliet bör förstärkas avsevärt för att kunna på ett tillfredsställande sätt handlägga alla ärenden. Utrustad med nödiga personella och andra resurser skulle akademiens sekreterare kunna i fortsättningen tjänstgöra både som sådan och som chef för kansliet. Över detta kansli skulle stå som dess styrelse och som ett musikråd akademiens styrelse. Denna styrelse skulle givetvis då bli utrustad med ännu större självständighet och befogenheter i förhållande till akademien själv än vad nu är fallet, men den skulle alltfort huvudsakligen väljas av akademien. För att trygga invalet i styrelsen av härför lämpade personer har även en del förslag till reformer väckts. Sålunda vore en förbättrad valordning vid inval av ledamöter till akademien behövlig. Utgången av valproceduren blir nu ofta rätt slumpartad. Vidare skulle det vara lämpligt, att ledamöter, som uppnått en viss ålder — ungefär en tredjedel av ledamöterna är för närvarande över 70 år — överfördes till en särskild kategori, som ej skulle äga rätt att deltaga i besluten. En annan åtgärd skulle vara att indela akademien i klasser eller sektioner. På detta sätt skulle akademien kunna bli i högre grad än hittills en arbetande församling och även vara ett stöd åt styrelsen genom att sakkunskapen på detta sätt mera systematiskt tillvaratoges. Genom dessa eller likartade reformer skulle, menar man, akademiens styrelse, understödd av den akademiska församlingen och eventuellt kompletterad med andra organ inom akademien, kunna på ett effektivt och framgångsrikt sätt fungera som musikråd. Ingen av dessa förändringar avhjälper emellertid den principiella olägenheten i akademiens konstruktion, nämligen den akademiska församlingens ställning som intern valkorporation och styrelsens ställning i förhållande till denna. MU har ovan fäst uppmärksamheten vid att akademien förnyas genom kooptation. Enligt MU:s mening är det rent principiellt oriktigt, att en konstnärlig församling, som förnyas genom självkomplettering, utrustas med så stora och vidsträckta administrativa befogenheter, som i detta fall kommer att ske. I praktiken är det vidare så, att valen som regel sker med en ringa anslutning av akademiens ledamöter. Många

362 av dem känner givetvis ledamotskapet som en hedersbevisning men känner inte på samma sätt någon förpliktelse att fördjupa sig i alla de intrikata förvaltningsspörsmål och liknande frågor, som akademien inte är konstruerad att möta. Vid invalen till akademien måste också alltid den svårigheten uppstå, att det ju främst gäller att välja personer med musikaliska meriter. Att administrativa meriter därvid kommer i andra hand, är alldeles naturligt. Det har därför t. o. m. kastats fram den tanken, att akademien skulle klyvas i två hälfter, den ena bestående av musiker, den andra av lekmän, vilket ju skulle innebära, att en sådan församling upphörde att vara akademi. Då denna akademiska församling inom sig skall välja en styrelse, som främst kominer att fungera som musikråd, måste betänkligheter mot en sådan anordning öka. Att ett organ med så viktiga och omfattande administrativa uppgifter skall utses genom val i en koopterande konstnärsakademi, som tillkommit för andra uppgifter, anser MU vara oriktigt. Valen till akademiens styrelse måste, så länge akademien bevarar sin karaktär av konstnärlig församling, likaväl som invalen till akademien själv komma att präglas främst av konstnärliga synpunkter. En förbättrad valordning och en klass- eller sektionsindelning skulle därvidlag inte innebära någon verklig förändring. Vad den senare anordningen beträffar skulle det kunna synas, att den innebure ett mera rationellt utnyttjande av den sakkunskap, som ryms inom akademien. Men om ett sådant sektionssystem komme att fungera med effektivitet, skulle akademien förvisso förlora åtskilligt av sin karaktär av äreförsamling med uppgift att vara allmän vårdare och främjare av tonkonsten. Av större vikt är emellertid det förhållandet, att de speciella informationer, remiss- och sakkunnigutlåtanden, som behövs från olika delar av musiklivet, numera erhålls lättare med anlitande av lika god och ofta bättre sakkunskap genom alla de kår- och intresseorganisationer, som under de sista decennierna vuxit fram och som alltjämt är i växande. Sektionsindelningen skulle därför innebära en onödig dubblering av ärendenas behandling. Det har i olika sammanhang anförts, att fördelen med den nuvarande ordningen är bl. a. den, att frivilliga insatser utan ersättning kan göras och även görs. Därmed tillförs ett ideellt element. Dessutom drivs verksamheten billigare. Mot detta kan då anföras, att det ständigt klagas över hur svårt det är att få akademiledamöter att åtaga sig uppdrag på dessa områden, sätta sig in i ärenden och taga ställning till frågor, som ligger utanför deras konstnärliga område. Detta är ingalunda någon ny erfarenhet eller något som speciellt utmärker musiklivet. Det är något, som alltid kommer att vara en stötesten i en församling, dominerad av konstnärer. Beträffande de merkostnader, som uppkommer genom en utbyggnad av kansliet, tillkomsten av arvoden m. m., är denna kostnadsökning under alla förhållanden ofrånkomlig och kommer icke att bli nämnvärt större, om

363 detta kansli förknippas med ett vid sidan av akademien stående musikråd, än om det bygges ut i direkt anslutning till akademien. Denna kostnadsökning är för övrigt, i jämförelse med vad MU föreslagit på andra områden av musiklivet, helt obetydlig. På grund av vad ovan anförts, har MU kommit till den bestämda uppfattningen, att en reformerad akademi med sin styrelse som exekutivt organ ej är lämpad att handhava verksamheten som musikråd. Mot bakgrunden av den situation, som vuxit fram på musikens område, är det emellertid uppenbart, att akademien med sin traditionella uppgift »att ur såväl estetisk som kulturell synpunkt vårda och främja tonkonsten» kommer att kunna få en mycket viktig ställning i framtidens musikliv. Uppkomsten av ett antal musikaliska kår- och intresseorganisationer innebär ju en uppdelning av musiklivet i vertikalled. All erfarenhet visar, att en sådan uppdelning alltid tenderar till att isolera de olika beståndsdelarna från varandra, varigenom starka behov av koordinerande organ uppkommer. Den administrativa koordinationen anser MU böra anförtros åt annat organ, men däremot är behovet lika starkt av att ha en församling, som höjd över de organisatoriska särintressena, ägnar sin uppmärksamhet åt de allmänna musikkulturella och musikaliskt-konstnärliga spörsmålen. Här har akademien sin givna plats. Den kommer att fylla sin uppgift just genom att bevara sin karaktär som äreförsamling. Såväl invalen till denna församling som valen till dess styrelse och andra organ skulle kunna företas helt med sikte på utmärkta musikaliska förtjänster utan att hänsyn behövde tas till administrativa meriter, goda förbindelser med statsmakterna o. d. Det ligger härvid nära till hands att jämföra med svenska akademien, som visserligen är en betydligt mindre församling, men som likafullt på det litterära området intar en högt skattad position utan att på minsta sätt vara belastad med ett ämbetsverks uppgifter. Musikaliska akademien bör alltjämt se som en viktig uppgift att följa det in- och utländska musiklivet och att på olika sätt uppmärksamma och hedra förtjänta in- och utländska tonkonstnärer. Oupphörligen inträffar musikaliska händelser — jubileer, dödsfall etc. — som kräver att uppmärksammas under festliga eller högtidliga former. För alla dylika föranstaltningar är musikaliska akademien ett självskrivet forum. Varje år publiceras av akademien i en särskild årsbok sekreterarens högtidstal, vilket som nämnts innehåller en översikt över \iktigare musikaliska tilldragelser under det gångna året. Denna årspublikation kunde mycket väl vidgas till en årlig revy Över musiklivet, vari akademien kunde föra fram synpunkter, förslag och kritik rörande musikaliska förhållanden och utvecklingstendenser, obunden av varje slags opportunistiska hänsyn. Det förtjänar också att nämnas, att musikaliska akademien redan i början av 1800-talet umgicks med vissa planer på publicerande av musikaliska

364 läroböcker o. dyl., vilka dock aldrig realiserades. Med hänsyn till den av svenska akademien utgivna ordboken vill MU fästa uppmärksamheten på att akademien i hög grad bör vara lämpad för att taga likartade initiativ. En av musikaliska akademiens allra viktigaste uppgifter är att förvalta sina stora fonder och utdela sina för det svenska musiklivet ytterst betydelsefulla stipendier ur dessa fonder samt att även på andra sätt utdela belöningar för musikaliska arbeten och insatser. I musikaliska akademiens bibliotek har vårt land en av sina främsta musikinstitutioner. Detta bibliotek är akademiens egendom och bör självfallet städse vara knutet till akademien, som för verksamhetens bedrivande äskar särskilda medel. En särskild biblioteksstyrelse bör lämpligen väljas inom akademien. En något friare ställning i förhållande till akademien intager musikhistoriska museet, vilket är organiserat som en stiftelse med bl. a. akademiens preses och sekreterare som styrelsemedlemmar. Med hänsyn till att akademiens bibliotek och musikhistoriska museet inom en snar framtid kommer att inrymmas i en och samma byggnad, finner MU det ligga närmast till hands, att även museet framgent får sortera under musikaliska akademien. Med den här skisserade uppläggningen av musikaliska akademiens framtida uppgifter, har dess bärande traditioner bevarats. Redan från begynnelsen ingick i akademiens uppgifter också att organisera och driva ett musikaliskt »undervisningsverk». Såsom MU på annat ställe närmare angivit, är det med hänsyn till musikhögskolans utveckling och framtida ställning samt tillkomsten av andra högre musikaliska läroanstalter dock lämpligast att organisatoriskt skilja högskolan från akademien. MU har alltså kommit till den slutsatsen, att akademien och dess styrelse och de övriga organ, som inom akademien finns och som skulle kunna inrättas, icke bör handhava de i det föregående skisserade uppgifterna som musikråd med omfattande administrativa uppgifter och befogenheter. Ett sådant råd måste skapas utanför akademien. Däremot faller det sig naturligt, att den i akademien församlade sakkunskapen på något sätt kan utnyttjas av rådet. Det är emellertid givet, att den inom akademien befintliga sakkunskapen — vare sig den delas upp i bestämda sektioner eller icke — under inga förhållanden kan erhålla något slags monopolställning. Det måste stå musikrådet fritt att anlita sakkunskap dels direkt från de olika musikorganisationerna genom representanter för dessa, dels i form av enskilda experter oberoende av dessas tillhörighet till akademien, dels slutligen också genom akademien eller eventuellt särskilda sektioner inom denna. Vidare förefaller det MU rimligt, att akademien på lämpligt sätt får ett visst inedinflytande vid förslagsställandet av ett antal ledamöter i ett musikråd. MU ser med andra ord ingen annan lösning på problemet att bibehålla musikaliska akademien och dess traditioner och att tillskapa ett funktions-

365 dugligt musikråd, än att dessa båda saker hålls klart isär. Det skulle då ligga nära till hands, med hänsyn till vad som tidigare sagts om kår- och intresseorganisationerna, att söka bygga upp ett musikråd på dessa organisationer och låta organisationsrepresentanter från ett antal sådana sammanslutningar bilda kärnan i ett sådant råd. Detta skulle då väsentligen komma att bestå av den nya typ av målsmän för musiklivet, som trätt fram under de senaste decennierna: organisationsrepresentanterna. Dessa personer är kanske inte alltid konstnärliga toppfigurer. Men de är dugliga, kunniga yrkesutövare, som väl känner sitt musikaliska verksamhetsområde. De är vidare praktiska människor, goda organisatörer, de är energiska förespråkare för sin kår. Mot en sådan konstruktion av musikrådet kan emellertid allvarliga betänkligheter anföras. Flera av dessa kår- och intresseorganisationer har vid flera tillfällen visat sig vara i besittning icke blott av utomordentligt värdefulla kunskaper om de respektive kårernas konstnärliga och sociala förhållanden utan även av en betydande organisatorisk styrka. Då det ännu torde återstå betydande organisationsreserver och då den musikaliska arbetsmarknaden av alla tecken att döma fortsätter att växa, får man förutsätta, att de musikaliska kår- och intresseorganisationerna i framtiden med än större kraft kommer att göra inte minst sina ekonomiska intressen gällande. All erfarenhet visar, att uppkomsten av starka kår- och intresseorganisationer alltid leder till spänningar, motsättningar och kraftmätningar på arbetsmarknaden. Musiklivet kommer förvisso inte att utgöra något undantag. Tvärtom kommer de organiserade intressena under en fortsatt makttillväxt att med kraft framföra sina önskemål särskilt gentemot statsmakterna och — ej att förglömma — i hård inbördes konkurrens. Det är då av utomordentig betydelse, att det finns ett organ, som är en varm förespråkare för musiken inför statsmakterna men som samtidigt också har den auktoritativa tyngd och oväld, att det kan på ett förnuftigt sätt koordinera de skiftande krav, som kommer att ställas från musiklivets olika områden. Säkerligen kommer en icke oviktig uppgift för musikrådet att bli som medlare mellan olika musikaliska intressen. Denna möjlighet att medla och koordinera försvåras avsevärt, om musikrådet självt till betydande del skulle sammansättas av kår- och organisationsrepresentanter. MU har ovan betonat vikten av att musikrådet erhåller en form och en sammansättning, som ger det en så självständig ställning som möjligt. Den lämpligaste sammansättningen av ett musikråd synes MU fördenskull vara dels lekmannarepresentanter, dels musikaliska yrkesutövare. Antalet ledamöter och den inbördes proportionen mellan de båda kategorierna kan diskuteras, men det har synts MU lämpligt, att antalet lekmannarepresentanter blir tre och antalet musiker fem. Till lekmannarepresentanterna skulle givetvis utses personer med såväl goda insikter och erfarenhet i administrativa frågor som intresse för musik. Genom att det allmänna,

366 främst stat och kommun, i stigande omfattning inträder som stödj are, bidragsgivare och huvudman inom musiklivet, är det då rimligt, att det allmänna även får representation i ett musikråd. Det synes därför MU lämpligt, att Kungl. Maj :t utser två av dessa ledamöter, av vilka den ena tillika skall vara musikrådets ordförande. Den tredje lekmannarepresentanten utses av Svenska stadsförbundet. Det vore givetvis önskvärt, att de musikaliska yrkesutövarna i rådet kunde sägas företräda sakkunskap på musiklivets alla skiftande områden. Detta skulle emellertid leda till att rådet finge en otympligt stor sammansättning. Dessutom förelåge risken, att de olika ledamöterna skulle känna sig som grupprepresentanter och inte som allmänna förespråkare för musiklivet. Emellertid är det önskvärt, att de fem musikerna var och en representerar någon eller några grenar. Det vore t. ex. olämpligt, om det komme in två musikpedagoger men ingen tonsättare eller tonkonstnär. Därför har det synts MU lämpligt, att en av de fem musikerna skulle representera konstnärliga färdigheter respektive djupa insikter som tonsättare, den andre som utövande tonkonstnär, den tredje som musikpedagog (dock icke skolmusikpedagog — skolmusikfrågor handläggs ju av skolöverstyrelsen), den fjärde som kyrkomusiker och den femte som musikvetenskapsman. Givetvis täcker denna representation inte på långt när alla musiklivets förgreningar, men MU är dock av den uppfattningen, att den kan sägas vara rätt representativ med hänsyn till de huvuduppgifter, som kommer att åvila musikrådet. En annan fråga är, hur dessa fem ledamöter skall utses. En nära till hands liggande utväg vore, att vederbörande kårorganisationer eller närliggande sammanslutningar utsåge ledamöterna. Dessa skulle då lätt komma att känna sig och även betraktas som representanter för kår- och gruppintressen. MU vill därför förorda en annan väg. Om musikaliska akademien finge den fria och obundna ställning, som MU tänkt sig, skulle den vara mera lämpad än någon annan musikalisk sammanslutning att upprätta förslag till tre av de fem ledamöterna, nämligen tonsättaren, tonkonstnären och kyrkomusikern. Med hänsyn till de olika meningar, som vid sådana nomineringar lätt gör sig gällande, vore det lämpligt, att akademien hade möjlighet att nämna högst tre förslag till varje ledamot som skall utses. De föreslagna kandidaterna kunde givetvis hämtas även utanför akademiens krets. Avgörandet lämnades därefter till Kungl. Maj :t. De två övriga, musikpedagogen och musikvetenskapsmannen, skulle utses direkt av Kungl. Maj :t. Chefen för musikrådets kansli bör med hänsyn till de viktiga administrativa uppgifter, som kommer att åligga rådet, vara ledamot i detsamma. Detta skulle därigenom komma att bestå av nio ledamöter. Med undantag av den sist nämnda bör ledamöterna utses för viss tid, lämpligen sex år, och för sina uppdrag åtnjuta arvode.

367 Med hänsyn till ärendenas omfattning och betydelse bör chefen för musikrådets kansli ha byråchefs tjänsteställning. Förtrogenhet med svenskt musikliv och musikalisk bildning måste betraktas som tungt vägande meriter Dessutom bör amanuens och erforderlig skrivpersonal anställas. Chefen för kansliet utses av Kungl. Maj :t och tjänsten bör icke förenas med befattningen som akademiens sekreterare, vilken som hittills bör väljas av akademien. Föredragande i rådet är i första hand dess anställda tjänstemän inklusive inspektören för orkestrarna. Men rådet är givetvis oförhindrat att tillkalla all den sakkunskap, som står till buds, både som föredragande och som experter vid utredningar av speciella frågor. Kostnaderna för musikrådet har av MU beräknats på följande sätt: Ersättning åt ledamöter i rådet ävensom tillkallade sakkunniga 5 000 Avlöning av chef för kansliet 26 700 Avlöning av skrivbiträde "g 0 7 2 Summa kronor 37 772 Det må uppmärksammas att, samtidigt med inrättande av musikrådet den nuvarande akademisekreterarens tjänsteåligganden kommer att undergå en väsentlig minskning. Sedan de administrativa uppgifterna överförts till rådet, kommer icke längre en heltidstjänst att vara motiverad vid musikaliska akademien. Den nuvarande sekreterarbefattningen bör därför ombildas till arvodestjänst på deltid. Utredningen har härtill förutsatt en ersättning å ca 12 000 kr. (d. v. s. ett belopp ungefärligen svarande mot halv lon enligt lägsta löneklass i den lönegrad, Ca 33, i vilken tjänsten f. n. är placerad). På grund av den i akademiens avlöningsstat sålunda gjorda besparingen å ca 12 000 kr. kan den med förslaget om inrättande av ett särskilt musikråd förenade ökningen i avlöningar beräknas till allenast ca 25 000 kr. Anm.: Hrr Hären, Ralf, Sundström och Werner har avgivit särskilt yttrande i frågan om musiklivets centrala ledning, se Särskilda yttranden nr 4.

AVDELNING

XV

Sammanfattning av utredningens förslag Avdelning II Musiken i skolan skall ge eleverna en levande repertoar av gemensamhetssånger, elementära musikteoretiska kunskaper ävensom en orientering om musikens uttrycksmedel. Musikundervisningen skall anknyta till barnens spontana aktivitetslust. Den skall i enhetsskolan te sig som ett samspel mellan olika aktivitetsformer: sång, rörelse, instrumentspel, lyssnande och skapande. Undervisningen föreslås omfatta klassundervisning med Vk vt under klasserna 1—4 och 2 vt under klasserna 5—8. I gymnasiet införes ämnet musikkunskap med 1 vt klassundervisning. Vid sidan därav skall elev kunna erhålla i praktisk musikövning 1 vt å schematid, alternativt med teckning. Särskilda vitsord gives i ämnets båda grenar. Vitsordet i musikkunskap jämställes i kompensationshänseende med andra läroämnen. I klass 9 a, för vilken gäller samma timplan som för 9 y, skall på den obligatoriska veckotimmen främst givas en repetitionskurs. I enhetsskolan skall dessutom beredas möjlighet till kör- och orkesterövningar 1 vt på schematid. Eleverna skall deltaga i sångundervisningen även under målbrottet. Musikaliskt begåvade elever bör inom skolan kunna få grunderna till en egentlig yrkesutbildning. I detta hänseende gives vissa förutsättningar genom tillvalsmöjligheter i 7—8 klasserna och genom specialutbildning i klass 9 y. Särskild musiklinje bör prövas vid gymnasium i Stockholm. För eleverna i alla klasser bör anordnas frivillig musikundervisning, vilken med hänsyn till beskaffenhet, lärarkrafter, former för statsbidrag etc. är att jämställa med amatörmusikalisk verksamhet. I skolöverstyrelsen bör anställas erforderligt antal rikskonsulenter för skolmusik. Därjämte erfordras lokala konsulenter. Även amatörmusikkonsulenter kan medverka inom skolmusikorganisationen. Behovet av musiksalar skall beaktas vid nybyggnad av skolor. Skolmusikundervisningen förutsätter tillgång till viss materiel: musikinstrument, radio, grammofon etc.

369 Sångrepertoaren skall fördelas på flera böcker, avsedda för olika stadier. Särskild lärobok i musikkunskap är erforderlig. Avdelning

III

Tyngdpunkten för musikamatörarbete skall ligga i den gemensamma övningen och den individuella utbildningen. Amatörmusiken bör organiseras så, att den lätt kan anknytas till verksamheten i skolorna och föra däri vunna resultat vidare. Möjligheter till den enskildes utbildning bör skapas. De knappa personella resurserna i fråga om ledare och lärare måste tillvaratagas på bästa sätt. Samarbetet mellan olika amatörgrupper och organisationer bör främjas. Kvalitetskravet får icke eftersättas. Till främjande av dessa syften kan, efter vad erfarenheten visar, resp. kommuner göra en utmärkt insats. En kommun bedömer själv, om den skall påtaga sig ansvar för musikalisk verksamhet, och den anpassar denna till inom kommunen rådande förhållanden. Av kommunen bedriven amatör musikverksamhet och sådan som bedrives inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet bör komplettera varandra. Till kommun, som inträder som huvudman för musikamatörverksamhet, skall på vissa villkor utgå statsbidrag. Statsbidrag utgår med 50 % av avlöningar och arvoden, dock med vissa maximeringar, till innehavare av följande slag av befattningar: kommunal musikledare, konsulenter, förste och andre instruktörer, ensemble- och körledare samt instruktörer med särskild kompetens. Kompentens att inneha dylika befattningar vinnes genom förvärvande av viss utbildning eller genom erhållande av särskild behörighetsförklaring. Statsbidrag utgår ej till avlöning av inom amatörmusik verksamma skolmusiklärare, orkestereller kyrkomusiker. Statsbidrag utgår med 50 % av kommunens kostnader för notinköp, dock högst 5 kr. per år för varje deltagare i verksamheten. Statsbidrag utgår med 30—80 % av kommunens kostnader för inköp av instrument. I varje kommun skall finnas en av central myndighet förordnad inspektor. För amatörmusikverksamhet utanför kommun och statsbidragsberättigade folkbildningsorganisationer bör kunna efter beprövande i varje särskilt fall utgå bidrag från speciellt anslag för ändamålet. Den statliga administrationen av den amatörmusikaliska verksamheten i dess helhet utövas av en för skolöverstyrelsen och musikrådet gemensam amatörmusikalisk nämnd, bestående av fem personer, av vilka en, föredraganden, tillika är konsulent för amatörmusikalisk verksamhet i riket. I den mån amatörorkester eller amatörensemble prövas vara av betydelse 24— 316705

370 som konsertgivare, skall till densamma kunna utgå särskilt bidrag enligt reglerna om statsbidrag till konsertgivning. Härom beslutar musikrådet. Avdelning IV Konsertlivets geografiska och sociala bredd behöver vidgas. Större mångsidighet beträffande konsertformer och större frihet att gestalta konsertprogrammen efter konstnärliga synpunkter bör eftersträvas. För symfoniorkestrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle bör resp. städer inträda såsom huvudmän och i sista hand svara för kostnaderna för verksamheten. I de fall då orkestrar regelbundet konserterar å andra orter än hemorten, bör övriga berörda kommuner lämna bidrag. Statsbidrag bör på vissa villkor utgå av anslag å åttonde huvudtiteln till kommun, som inträtt såsom huvudman för helårsanställd symfoniorkester. Bidraget utgår med belopp uppgående till viss efter behovsgradering beräknad del av fastställd lönestat. Tillsvidare, under tid då nuvarande samarbete med Radiotjänst fortgår i oförändrad omfattning, har föreslagits följande procenttal: Stockholm 30 %, Göteborg 35 %, Malmö 60 %, Hälsingborg och Norrköping 75 % och Gävle 80 %. För varje orkesters verksamhet skall musikrådet varje år fastställa av huvudmannen uppgjord plan. Antalet orkestermusiker, för vilka statsbidrag må beräknas, skall utgöra i Stockholm 80, Göteborg 63, Malmö 55 och i de tre övriga vardera 44. Till grund för beräkning av statsbidrag skall läggas avlöning enligt 19—22 lönegraderna (Saar) beträffande de tre större orkestrarna och enligt 19—21 lönegraderna beträffande de tre mindre. I lönestat må inräknas konsertmästararvode och avlöning till fast anställd kapellmästare. Tjänstgöringen skall omfatta ett så stort antal konserter, som kan anses motsvara 1100 timmar per år. Vad beträffar Malmöorkestern skall i tjänstgöringstiden inräknas tjänstgöring vid stadsteatern. För de mindre orkestrarna måste man räkna med att för uppnående av full tjänstgöring kommer att erfordras, dels att visst antal orkesterkonserter gives å annan plats än hemorten, dels att annan tjänstgöring blir nödvändig: sommarspelning, kammarmusikkonserter (även i skolor, sjukhus e t c ) , pedagogisk verksamhet, medverkan vid sammankomster av olika slag. Om full tjänstgöring likväl ej kan uppnås, skall inom viss gräns reducering av statsbidraget ske. De angivna reglerna avser endast att normera statsbidragets storlek. Det är kommun obetaget att anställa större antal orkestermusiker, ge högre avlöningar etc. Antalet yrkesorkestrar med rätt till statsbidrag efter dessa regler skall ej betraktas såsom bestämt en gång för alla. Förslaget ger r u m för utökning av detta antal. En form härför utgöres av successivt utbyggande av amatörorkester till yrkesorkester.

371 Orkestermusikernas pensionering har föreslagits ordnad genom anslutning till SPA. 1 Bidrag till konsertgivning skall ur särskilt anslag medgivas även institutioner, som anordnar kammarmusik- och soloaftnar. Även för konserter av amatörorkestrar och körer, vilka kan godkännas såsom konserterande, skall ur detta anslag kunna utgå bidrag. Bidraget uppbäres av vederbörande konsertgivare, och som sådan bör godtagas alla slag av institutioner och organisationer, t. ex. folkbildningsorganisationer. Anslaget skall av musikrådet disponeras med frihet och smidig anpassning efter förhållandena å respektive orter. Förmedlingen av tonkonstnärer, vilken är underkastad allmänna författningsmässiga regler på arbetsförmedlingens område, bör fr. o. m. år 1955 övertagas av särskilt statligt aktiebolag. Förmedlingen skall icke bedrivas i vinstsyfte. Bolaget skall även driva arrangemangverksamhet, vara bör räknas med skälig vinst, och medverka till ändamålsenlig planläggning av konsertlivet i landet. Avdelning

III

och

IV

Nuvarande bidrag av lotterimedel till SOR-orkestrar har dubbel funktion, nämligen dels att stödja amatörmusikalisk verksamhet dels att främja konsertframträdanden. I den mån för SOR-orkesters verksamhet kan tillgodogöras av MU föreslagna statsbidrag till amatörmusikverksamhet, förlorar lotteribidragen sin funktion i detta avseende. Då emellertid även framdeles dessa orkestrar kommer att ha betydelse för det offentliga konsertlivet, bör de som har tillräckligt god kvalitet kunna åtnjuta även bidrag för konsertgivning. Sistnämnda bidrag är ej beroende av huruvida kommunen inträtt såsom huvudman för orkestern. Såsom provisorium bör nuvarande bidrag ur lotterimedelsfonden slås samman och av musikaliska akademien fördelas med hänsyn till orkestrarnas kvalitet. Akademien anställer tillika inspektör för orkesterverksamheten med avlöning förslagsvis enligt Cp 8. Gällande villkor för åtnjutande av bidrag beträffande orkestrarnas sammansättning, repertoar etc. bör utgå. Avdelning

V

Till tonsättarna, som arbetar under svåra ekonomiska förhållanden, bör med ökade belopp utgå stipendier, även ett årligt resestipendium, samt hederspensioner till äldre förtjänta komponister. Medlen fördelas av en stipendienämnd. För utövande tonkonstnärer, på vars insatser svensk musikkultur vilar i samma mån som på tonsättarnas, är det praktiskt taget omöjligt att vinna skälig utkomst såsom konsertgivare. Till stöd till svenska tonkonstnärers 1

Förslaget har i detta avseende redan lagts till grund för författningsändring.

372 konsertutövning bör utgå dels bidrag till debutkonserter dels stipendier. Medlen fördelas av en stipendienämnd. Elever vid KMH och statliga musikkonservatorier bör beredas möjlighet att få statlig studiehjälp icke blott i form av studielån utan även studiebidrag och stipendier. Avdelning VI Det är av vikt, att förlagsverksamheten med musikalier kan utvidgas. Härför föreslås ett årligt bidrag till av musikförlag havda kostnader för mångfaldigande av svenska musikverk för konsertbruk. Avdelning VII Tillgången till musikinstrument kommer att även framdeles bli beroende av fri inhemsk företagsamhet och import i samma mån som hittills. Stråkinstrument bör få införas utan erläggande av tull. Avdelning VIII MU utgår ifrån att militärmusikorganisationen kommer att inskränkas till ett mindre antal representationskårer. Utbildningen av blåsare och tillgången till dylika yrkesmusiker för skilda ändamål i det civila musiklivet kommer att tillgodoses genom andra av MU föreslagna åtgärder inom musiklivets skilda områden. Det är naturligt, att därigenom uppkomna besparingar av anslag å fjärde huvudtiteln åtminstone till en del får komma det civila musiklivet tillgodo. Avdelning IX Studierna vid KMH, vilken måste väsentligt utbyggas för att möta behovet av högre musikutbildning, skall så långt möjligt vara högskolemässiga, d. v. s. ge de studerande möjligheter att själva välja ämneskombinationer, kurser, studietempo etc. Utbildningen bör ej otillbörligt betona det virtuosmässiga utan direkt sikta till sådana uppgifter, som faktiskt väntar i det praktiska livet. En lämplig avvägning mellan praktiska och teoretiska ämnen bör råda. KMH uppdelas i förskola, konservatorium och högskola. Förskolan, vari undervisning meddelas i ett begränsat antal ämnen, skall tjäna dels till att förbereda elever för inträde i konservatorium och dels till övningsskola för vissa elever i högskolan. Konservatorieutbildningen, i regel under tre år, av vilka det första är ett provar, avser att ge en enhetlig, grundläggande yrkesutbildning. Musikhögskolans linjer skall leda antingen till diplom, nämligen för orkestermusiker, dirigenter, solister, tonsättare och musikdramatiska artister, eller till examen, nämligen för skolmusiklärare, musikledare, musikpedagoger, kyrkomusiker och militärmusikdirektörer. Utbildningen till exa-

373 men är i de flesta fall tvåårig. Diplomlinjerna för orkestermusiker och solister ar resp. ett- och tvååriga, övriga treåriga. För tillträde till kyrkomusiker- och musikledarlinjerna fordras realexamen, till skolmusiklärarlinjen studentexamen. En nyhet beträffande sistnämnda kategori är, att eleverna skall förvärva kunskaper, motsvarande tva akademiska betyg i musikforskning. I examensbetyg, vilka avser att ge underlag för meritbedömning vid sökande av olika slag av tjänster, skall intagas graderade vitsord. Varje elev i konservatorium eller högskola skall ha en tentamensbok, i vilken anteckning göres om erhållna vitsord, genomgångna kurser etc Intradesprov till konservatorium äger rum vid slutet av vårterminen event, även hostterminen. Inträdesprov till högskolelinjerna förlägges till saval host- som vårterminernas slut och sammanfaller med de för kons e r v a t o r n s elever föreskrivna tentamensperioderna för studieämnen med vitsord. Musikforskning bör räknas bland huvudämnena i filosofisk examen.

ämbets-

Musiklärarexamen, inkl. 2 betyg i musikforskning, bör tillsammans med 2 betyg i annat ämne, medföra fullständig filosofisk ämbetsexamen. For kompetens till organisttjänst bör erfordras allenast kyrkomusikerexamen KMH i förening med förvärvad kompetens till speciallärare i musik i enhets skola. Lärartjänsterna, med hänsyn till lärarnas uppgifter differentierade i tre huvudgrupper, placeras i Ca 33, Ca 29 och Cp 10. Tjänstgöringsskyldigheten omfattar i båda första grupperna 27 tim/vecka och i sistnämnda 15 tim/vecka, räknat efter lektionstimmar av «/4 tim längd Musikhögskolan bör ställas under statens musikråd och omorganiseras i vissa avseenden: den bör uppdelas på nio sektioner under var sin sektionschef, den bor ha egen styrelse, vidare lärarråd och kollegium, administrativ direktor bör anställas m. m. Två nya musikkonservatorier bör inrättas å orter, som bestämmes framdeles. Förutom för allmän konservatorieutbildning skulle dessa få betydelse for utbildning till musiklärarkompetens för musikskollärare (i samarbete med lärarhögskola) och utbildning av instruktörer i amatörmusikverksamhet. I sistnämnda hänseende förutses även folkbildningsorganisationer, folkhögskolor och kommunala musikskolor få betydelse. Nuvarande organist- och kantorsexamen, som bör benämnas kantorsexamen, bor utformas enligt i musikaliska akademien föreliggande förslag Pianostämmarutbildningen förlägges huvudsakligen till Stockholms stads yrkesskolor. Provet i pianostämning avlägges inför en med KMH gemensam nämnd. Utbildning vid musikkonservatoriet bör avse endast dem som avlagt examen vid högskolan eller studerat tre år vid konservatorium

374 Avdelning X Musiken som verksamhetsform i enhetsskolan ställer stora krav på läraren. Lärarhögskolans utbildning i musik måste därför givas tillräckligt antal timmar. För de i musik helt obegåvade mellanskollärarna bör ämnesbyte med bättre lottade kolleger ordnas. De som under studietiden avstår från musikundervisningen bör åläggas tilläggskurs i annat ämne. För småskolans del kan ämnesbyte däremot inte ge någon större hjälp, eftersom sången bör vara en ständigt återkommande aktivitetsform under dagens arbete. Beträffande småskollärarna bör därför icke givas avkall på kravet på godkänt betyg i musik vare sig vid intagning eller examination. Avdelning XI MU betraktar musikaliska akademiens bibliotek som en viktig institution inom det svenska musiklivet, vilken bör få ökade ekonomiska resurser att fullgöra sina uppgifter. En väsentlig utökning av personalen kan företagas, sedan ändamålsenliga lokaler ställts till bibliotekets förfogande. Biblioteket bör ställas under överinseende av en särskild biblioteksstyrelse inom akademien. Avdelning XII Personalen vid musikhistoriska museet bör utökas och uppföras å ordinarie avlöningsstat. Museet bör givas vidgade ekonomiska möjligheter till fullgörande av dess uppgifter. Avdelning XIII Behovet av akademisk utbildning i musikforskning betraktar MU som stort såväl för vetenskapliga uppgifter som för upprätthållande av en hög standard på musikundervisning på olika stadier. Den akademiska undervisningen i musikforskning bör successivt utbyggas. I första hand bör institutionen för musikforskning i Uppsala erhålla en förstärkt position. Vidare bör ytterligare professurer i ämnet inrättas, den första vid universitetet i Lund eller Stockholms högskola. Avdelning XIV Med hänsyn till strukturen av det moderna musiklivet, för vilket den ständigt växande omfattningen av förvaltningsuppgifter av olika slag är kännetecknande, bör inrättas en central statlig myndighet, ett Statens musikråd, i vilket är representerade tillräcklig musikalisk sakkunskap och administrativ erfarenhet.

AVDELNING XVI

Förslagens angelägenhetsgrad Slutligen vill MU även med några ord beröra frågan om den ordning, i vilken utredningen anser de föreslagna reformerna böra genomföras. MU anser det nämligen vara av största vikt, att, i den mån samhället åtager sig att genom ökade ekonomiska stödåtgärder utbygga och reformera musiklivet, detta sker i den ordning, som bäst står i överensstämmelse med musiklivets allmänna villkor. Vid upprättandet av en sådan angelägenhetsordning bör den sociala tryggheten för musikens utövare ställas främst. MU har under sitt utredningsarbete vid mer än ett tillfälle haft anledning att med skärpa framhålla denna synpunkt — detta har särskilt gällt i samband med frågan om orkestermusikernas pensionering. Att bereda musikerna rimliga ekonomiska villkor måste betraktas ej blott som en social förpliktelse från samhällets sida. Det har också betydelse för att hålla den konstnärliga standarden uppe på musiklivets skilda områden. MU har därmed velat särskilt betona önskvärdheten av att de förslag, som framställes i avd. V om stöd åt svenska tonsättare, exekutörer och musikstuderande, snarast möjligt förverkligas. Detsamma gäller olika åtgärder till främjande av konsertväsendet, avd. IV, såväl kap. 2 som 3 och 4. Av MU redan framlagda delbetänkanden har, som påpekats, under tiden sedan avgivandet i några fall föranlett åtgärder till realiserandet av vad utredningen förordat. Sålunda har numera frågan om pensionering av orkestermusiker nått sin lösning. Vidare har (se sid. 28) vissa förslag rörande skolmusiken gjorts till föremål för försöksverksamhet. MU vill framhålla, att det är angeläget, att reformarbetet inom skolmusiken fortsättes och att därvid vunna erfarenheter tillgodogöres för den slutliga utformningen av de planerade åtgärderna. De växande administrativa spörsmålen gör, som MU i annat sammanhang framhållit, ett centralt samordnande av de administrativa göromålen till en angelägen fråga. Vilken ställning än statsmakterna tar till utformningen av denna organisation, är det dock enligt MU:s mening nödvändigt, att frågan skjuts i förgrunden, när statsmakterna överväger åtgärder på det svenska musiklivets område.

376 Därnäst vill MU framhålla utbildningen av lärare och yrkesmusiker. All musikutövning kräver en så grundlig och omfattande yrkesmässig utbildning, att ett tillägnande härav ej är möjligt annat än genom ingående fackmässig utbildning. MU anser därför att utbildningsfrågorna intar en nyckelställning för musiken. Det gäller inte bara skapandet, det gäller i lika hög grad exekverandet och pedagogiken. Inom exempelvis folkbildningsarbetet visar erfarenheten, att undervisning i kunskapsämnen kan bedrivas med framgång av personer, som saknar egentlig fackmässig utbildning på området och som på egen hand skaffat sig goda amatörmässiga kunskaper. När det gäller en konstnärlig verksamhet som musik, är detta ej möjligt annat än i sällsynta undantagsfall — undantag, som snarare bekräftar regeln. Musikpedagogisk verksamhet syftar ej till att bibringa eleverna ett visst, på förhand angivet kunskapsmått, såsom fallet är beträffande kunskapsämnena, utan att odla och utveckla den estetiska känslan och de estetiska färdigheterna i en oavbruten rörelse framåt, där slutpunkter och slutmål aldrig på förhand kan fixeras. Denna »gränslöshet» i den musikaliska pedagogiken gör, inte minst när det gäller den amatörmusikaliska verksamheten, att frågan om kvaliteten i lärarnas utbildning och kunnande måste ägnas den största uppmärksamhet. Intimt samband råder mellan musikutbildning och musikforskning. En utbyggnad av landets musikaliska utbildningsanstalter kan enligt MU:s mening ej ske utan att samtidigt den musikvetenskapliga forskningen vidgas. Modern musikvetenskap är ej blott en historisk disciplin, den omfattar även experimentella, pedagogiska och psykologiska problem. MU har gång på gång under sitt arbete funnit hur inånga musikpedagogiska problem det finns, som väntar på närmare vetenskaplig behandling. Att upprätta en fullständig katalog över alla önskvärda reformer och i detalj föreslå den ordning, i vilken statsmakterna bör taga upp dem till behandling är inte görligt och ej heller önskvärt. Många åtgärder kan företas samtidigt och samordnas. Det finns inte ett avsnitt av svenskt musikliv, som inte står i samband med och återverkar på musiklivet i dess helhet. När t. ex. amatörmusiken hittills ej nämnts i angelägenhetsordningen, innebär ej detta, att MU anser denna fråga böra stå tillbaka för de nämnda. Tvärtom kan och bör ett reformarbete bedrivas över hela linjen, så att intet område blir eftersatt. Ingen del i musiklivet kan brytas ut och isoleras. Vad MU vill ha sagt med sina synpunkter på angelägenhetsordningen är, att det finns vissa grundläggande reformåtgärder, som är garanter för att alla övriga reformer får fasthet och bestående värde i svenskt musikliv.

AVDELNING XVII

Sammanställning av vissa statsanslag för musikaliska ändamål Nedanstående sammanställning omfattar icke alla statsanslag för musikaliska ändamål. I densamma har upptagits endast sådana, vilka beröres av utredningens förslag. Även i några fall, där visserligen nu utgående anslag skulle komma att i någon mån påverkas av MU.s förslag men där utredningen likväl icke ansett någon särskild kostnadsberäkning vara påkallad, har sådant anslag utelämnats. Sålunda har t. ex. anslag för skolmusikundervisningens bedrivande enligt MU:s förslag icke medtagits. (Däremot har den frivilliga musikundervisningen beaktats vid beräknandet av anslag för amatörmusik.) Plats för anslagets behandling i betänkandet

Avd. III, kapitel 5

Nuvarande anslag eller bidrag Beskaffenhet

Belopp

kr.

Å R L I G A Lotterimedel till Varierande skilda sammanslutningar och olika ändamål

Avd. III, kapitel 6

—

Avd. I I I , kapitel 6

—

Avd. III, kapitel 6

—

Avd. I I I , kapitel 7

—

—

MU:s förslag till anslag

A N S L Å Reservationsanslag: Bidrag till vissa musikaliska ändamål

G 50 000: —

Förslagsanslag: 3 500 000: — Under ett Bidrag till avlöförsta nande av vissa bebudgetår: fattningshavare 1 200 000: — inom av kommun anordnad musikalisk amatörverksamhet Reservationsanslag: Bidrag till kostnader för inköp av noter Reservationsanslag: Bidrag till kostnader för inköp av musikinstument

—

Anmärkning

Belopp kr.

Beskaffenhet

Förslagsanslag: Avlönande av amatörmusikaliska nämnden

150 000: — Under ett första budgetår: 40 000: — 10 000: —

57 000: — Eventuellt under några år endast 28 500: —

378 Plats för anslagets behandling i betänkandet

Nuvarande anslag eller bidrag

Avd. IV, kapitel 2 A

Lotterimedel: 1953/54

Avd. IV, kapitel 3

Lotterimedel: 1953/54 1

Avd. V, kapitel 1

Obetecknat anslag: Stipendier m. m.

Anmärkning Beskaffenhet

Belopp

Avd. VI, kapitel 3

146 500: —

Obetecknat anslag: Bidrag till konsertgivning

125 000: —

30 000: —

Obetecknat anslag: Stipendier m. m. till tonsättare

70 000: —

_

Förslagsanslag: Arvoden m. m. till ledamöter i stipendienämnder

.

Obetecknat anslag: Understöd åt svenska Dalcrozeinstitutet Förslagsanslag: Avd. I X A, kap. 10 o. 11 Musikaliska akademien med musikhögskolan: avlöningar (avser även befattningar vid musikaliska akademien och dess bibliotek)

Avd. X I

, .

Belopp kr

2 450 000: — 1 253 400: — Förslagsanslag: Bidrag till avlönande av musiker, anställda i vissa yrkesorkestrar

Obetecknat anslag: Stipendier m. m. till utövande tonkonstnärer

Avd. IX A, kapitel 7

Avd. I X B, kapitel 1

Beskaffenhet

kr.

Avd. V, kapitel 2

Avd. V, kapitel 1 o. 2

MU:s förslag till anslag

43 000: —

5 000: —

Reservationsanslag : 10 000: — Bidrag till kostnader för tryckning av svenska musikverk Obetecknat anslag: 15 000: — 10 000: — Understöd åt svenska Dalcrozeinstitutet 1 525 000: — Första året 819 000: — Förslagsanslag: KMH: Avlöningar 905 000: —

—

Se vid KMH

Bidraget avser endast SOR: s verksamhet.

Förslagsanslag: Musikkonservato rier å t v å orter, som senare kommeratt fastställas Avlöningar Förslagsanslag: Musikaliska akademiens bibliotek Avlöningar

620 000: —

255 000: -

379 Plats för anslagets behandling i betänkandet Avd. X I

Avd. X I I

Nuvarande anslag eller bidrag Beskaffenhet Reservationsanslag : Musikaliska akademien med musikhögskolan: Inköp och bindning av böcker och musikalier samt underhåll och vård av instrument (Delpost 1) Obetecknat anslag : Bidrag till Musikhistoriska museet

Belopp kr.

28 000:—

Reservationsanslag : Musikaliska akademiens bibliotek Inköp, bindning och konservering av böcker och musikalier

43 000: —

77 000: —

Reservationsanslag : Musikhistoriska museet: Omkostnader Se vid KMH

E N G Avd. VII

Belopp kr.

Beskaffenhet

Förslagsanslag: 51500: — Musikhistoriska museet: Avlöningar

Avd. XII

Avd. X I V

MU:s förslag till anslag

26 500: —

Förslagsanslag: Statens musikråd: Avlöningar Ä N G

S

A

N

S

L

Reservationsanslag : Inköp av stråkinstrument till utlåning

38 000: —

A

G 100 000: —

Anmärkning

Särskilda yttranden

1. Särskilt

yttrande

av herr Hären

angående

musiken

i

gymnasiet

Vid övergången till gymnasiet ställs eleverna inför valet mellan två veckotimmar teckning och två veckotimmar musik, av vilka en är obligatorisk. Genom denna anordning åstadkommes i stort sett en naturlig uppdelning efter intressen. Det kan emellertid beräknas, att ett antal "elever med hänsyn till sitt blivande yrke, t. ex. ingenjörens, kommer att välja två timmar teckning, trots att de i enhetsskolan under en följd av år deltagit i frivillig musikundervisning och gärna skulle vilja utnyttja det tillfälle till fortsatt aktivt musicerande, som den föreslagna alternativtimmen erbjuder. Visserligen står sådana möjligheter till buds i den frivilliga musikundervisningen utom schemat. Deltagande i orkesterverksamheten förutsätter emellertid i regel fortsatta instrumentallektioner, vilka även måste förläggas till fritid. Detta innebär en merbelastning av gymnasistens arbetsprogram, som i många fall kommer att avskräcka, i synnerhet som hans prestationer i fråga om praktisk musikövning icke på något sätt räknas honom till godo vid utmätandet av vitsord i läroämnet musikkunskap. För tillgodoseendet av intresset för aktivt musicerande bör därför elev, som befinnes äga förutsättningar för deltagande i kör- och orkesterverksamhet men som av nämnda skäl icke kan välja två timmar musik inom schemat, k u n n a befrias från ämnet musikkunskap och i stället deltaga i alternativtimmens praktiska musikövning. Ett avskiljande av detta fåtal elever från den obligatoriska musikkunskapstimmen skulle på intet sätt äventyra den klassundervisning, som MU enhälligt ställer som en absolut förutsättning för en tillfredsställande musikundervisning. För dem som valt två timmar musik, erbjudes en idealisk undervisningsform med lika avvägning mellan teori och praktik, och åt de icke aktivt musicerande ges i musikens historia och teori en orientering, som innebär fördjupad musikförståelse. Det aktiva musicerandet representerar emellertid i och för sig ett värde, som icke får tillspillogivas, så som skulle komma att ske i här anförda fall, där endast en veckotimme musik står till förfogande. En elev, som exempelvis spelat violoncell under 4—5 år i enhetsskolan och ytterligare 4 år under gymnasietiden, måste anses äga i förhållande

384 till de icke aktivt musicerande överlägsna kunskaper i den för gymnasiet föreslagna kursen i musiklära. Den i orkester- liksom i körövningarna använda litteraturen ger rika tillfällen till orientering i musikens historia, tillfällen som bör utnyttjas icke enbart av hänsyn till de från musikkunskap befriade eleverna. I dessa avdelningar, som i fråga om intresse och musikalisk begåvning kan förutsättas bli jämförelsevis homogena, är situationen för en sådan undervisning betydligt mera gynnsam än i gymnasiets nuvarande av flera hela klasser sammansatta sångavdelningar. I begreppet allmänbildning behöver ingalunda inneslutas ett exakt likartat kunskapsstoff för alla, utan en förskjutning av tyngdpunkten inom ett ämne bör kunna förekomma. Det kunnande i musik, som en elev förvärvat i gymnasiets praktiska musikövningar, bör därför kunna motsvara det krav på allmänbildning i musik, som gymnasieutbildningen ställer. Detta kunnande måste också värderas i likhet med det som förvärvas i ämnesgrenen musikkunskap, för att den situationen icke skall behöva uppstå, att en elev med en viss musikalisk begåvning och med många års erfarenheter av musiken själv i fråga om musikkunnande placeras efter helt omusikaliska elever, av vilka det torde komma att finnas åtminstone någon i varje skola och vilkas kunnande utgöres av vissa data och fakta om musiken. Det synes mig också naturligt att vid utmätande av vitsord i musikkunskap för elever, som deltager i båda ämnesgrenarna och således har två timmar musik, hänsyn tages även till deras prestationer i praktisk musikövning.

2. Särskilt

yttrande av herrar Hären, Ralf, Sundström angående amatörmusikalisk nämnd

och

Werner

Därest av oss avgivet förslag till musiklivets centrala ledning vinner beaktande, anser vi, att en särskild nämnd för amatörmusikens centrala ledning ej är av behovet påkallad.

3. Särskilt

yttrande

av herrar Sundström militärmusiken

och Werner

rörande

MU:s förslag till militärmusikens organisation anser vi vara allt för långtgående. Att inskränka militärmusiken till ett fåtal representationskårer kan icke anses tillfredsställande. MU:s förslag till utbildning av blåsmusiker för det civila musiklivets behov kommer först efter en betydande tidrymd att ge praktiska resultat.

385 Då utredningens slutliga förslag sålunda tar sikte på militärmusikens avveckling, utan att dess såväl militära som civila uppgifter synes komma att fyllas på annat sätt, har vi ej kunnat biträda MU:s betänkande i vad det gäller »Militärmusikens ställning och behovet av civila blåsmusiker».

4. Särskilt

yttrande

medförslag

av herrar Hären, angående

Ralf, Sundström

musiklivets

centrala

och

Werner

ledning

Inför den betydelsefulla uppgiften att finna en lösning på frågan hur den centrala myndighet bör gestaltas, som krävs för att samordna musiklivets konstnärliga och organisatoriska intressen, ge det erforderligt stöd och skapa gehör för dess behov hos anslagsbeviljande myndigheter samt påtaga sig de omfattande administrativa åligganden, vilka föreligger och kommer att föreligga i alltmera ökad omfattning, vill vi sammanfattningsvis erinra om hur mångskiftande och mångförgrenat det musikliv är, vars skilda aspekter ingående behandlats i föreliggande betänkande. Musiklivet och musikodlingen i det moderna samhället är en betydligt mera sammansatt företeelse än vad fallet är med andra konstområden. Som skolämne har musiken gamla traditioner och inrymmer en rad pedagogiska problem. Det offentliga musicerandet uppvisar inte blott en mångfald former från solistuppträdanden till stora symfonikonserter och operaföreställningar utan även institutionella företeelser. Orkesterföreningarna, symfoniorkestrarnas organisatoriska underlag, samt Kungl. Teatern är de mest framträdande institutionerna på detta område. Inom det religiösa livet spelar musiken en framträdande roll och när vi talar om kyrkomusiken och de kyrkomusikaliska problemen, tänker vi inte bara på den rent konstnärliga utövningen utan även på alla de pedagogiska och administrativa spörsmål, som möter oss på detta område. Musikutövning kräver också grundlig utbildning för att uppnå goda resultat, även om man inte syftar längre än till amatörmusikalisk verksamhet. Därför är behovet av pedagoger och utbildningsanstalter större än inom andra konstarter. Även här krävs inte bara stora personella resurser utan även administrativ skötsel. En speciell art av musik är militärmusiken, även den inrymmande sina särskilda musikaliska, pedagogiska och administrativa problem. Amatörmusiken är ett snabbt växande fält för värdefull fritidssysselsättning, men behovet både av goda pedagoger och instruktörer och av stöd från det allmännas sida har under de senaste decennierna skapat betydande administrativa problem. Vidare kan nämnas en rad verksamhetsområden, som står i intim förbindelse med den egentliga musikutövningen. Dit hör olika former av rent teknisk verksamhet såsom notframställning, förlagsverksamhet, instrumentfabrikation, grammofonindustri m. m. Utvecklingen av de mekaniska tonredskapen har i vår tid också gjort att tonsättarnas in25—316705

386 tressen på detta område blivit inte bara en konstnärlig utan också en organisatorisk och juridisk fråga. Detta gäller i stor omfattning även exekutörerna. Den ekonomiska utjämning, som under de senaste decennierna skett, har, som även i andra sammanhang framhållits, lett till att musikens liksom andra konstarters materiella villkor ändrats. I stigande omfattning har det allmänna, främst stat och kommun, måst träda in som ekonomisk understödjare. Men även andra faktorer har här medverkat, främst då kanske den allmänna kulturella standardhöjningen, som lett till att privatpersoner och privata sammanslutningar inte i längden kunnat finansiera och organisera alla stigande behov av musiker, pedagoger, institutioner etc. En följd av denna kulturella expansion har blivit, att musiklivet kommit att inrymma allt fler yrkesutövare. Musiklivet är i dag en arbetsmarknad, som är i oavbrutet växande och som redan nu nått icke obetydlig omfattning. På denna arbetsmarknad pågår sedan lång tid tillbaka en omfattande facklig organisationsverksamhet med både konstnärliga och ekonomiska syften. Ett flertal intresseorganisationer finns redan och deras fasthet och inflytande är i tilltagande. Som förhandlingspart möter de såväl stat och kommun som privata företag, korporationer och institutioner. Här bör särskilt observeras, att denna växande kår av musikaliska yrkesutövare är ytterst heterogen. Dels är de olika verksamhetsgrenarna varandra ofta vitt olika, varför också anställningsförhållandena och arbetsvillkoren är ytterst olikartade, dels är den konstnärliga nivån lika skiftande. Denna oenhetlighet avspeglar sig helt naturligt även på organisationsförhållandena. Det måste på de olika musikaliska verksamhetsområdena finnas ett rätt stort antal organisationer, av vilka en del av utpräglat facklig karaktär, andra även med konstnärliga, pedagogiska m, fl. syften. Under senare år har dessa intressemässiga inslag inom musiklivet tagit sig allt starkare organisatoriska uttryck och allt talar för en fortsatt utveckling i samma riktning. Vad effektivt och målmedvetet organisatoriskt arbete för en liten konstnärlig grupp kan ge i utdelning, visar framför allt föreningen Svenska tonsättare och Stim och vad de uträttat för de svenska tonsättarna. Svenskt musikliv av i dag framstår sålunda som en mycket mångfacetterad företeelse, om vars differentiering man för bara några generationer sedan inte kunde drömma. Här har endast givits en ytterst fragmentarisk sammanställning av några av de företeelser, som är särskilt framträdande och betydelsefulla. Sammanfattningsvis kan sägas, att musiklivet till skillnad från andra konstnärliga verksamhetsgrenar inrymmer en betydande mängd institutioner, organisationer och förvaltningsuppgifter, samt att dessa uppgifter är i oavbrutet växande, varvid stat och k o m m u n alltmera uppträder som intressenter. Genom den växande arbetsmarknaden och det därigenom växande antalet yrkesmässiga musikutövare har i allt

387 större utsträckning rent arbetsmarknadsmässiga frågor börjat träda i förgrunden. Samtidigt måste betonas, att dessa administrativa problem ständigt inrymmer även konstnärliga aspekter, vilka icke får skjutas åt sidan av organisatoriska eller ekonomiska gruppintressen. Den föreliggande situationen visar med all tydlighet behovet av en fast organisation i den centrala ledningen av vårt lands musikliv. De med denna ledning förenade uppgifterna vilar sedan lång tid tillbaka på musikaliska akademien, som emellertid, framför allt på grund av otillräcklig utrustning i fråga om avlönad administrativ arbetskraft och avsaknad av medel till arvoden åt experter, fått allt svårare att bemästra de till antalet ständigt växande arbetsuppgifterna. En första uppfattning om arten av de ärenden, som bör handläggas centralt, kan man erhålla genom att granska akademiens registrator över utgående expeditioner. Av de under år 1952 utgångna skrivelserna utgjorde ett 80-tal yttranden i frågor rörande tillsättning av musiklärare-, organistoch kantorstjänster samt rörande behörighet till sådana tjänster o. d. Ett 25-tal skrivelser gällde frågor om statsanslag för skilda musikaliska ändamål, och ungefär lika många gällde ärenden om examina vid musikhögskolan. Ärenden rörande kyrkomusikerkurser samt anslag till och inspektion av orkestrar hade föranlett ett 20-tal skrivelser. Av de övriga till ett antal av omkring 70 uppgående skrivelserna berörde ett 20-tal frågor av övervägande musikalisk natur, medan återstoden gällde frågor av i huvudsak administrativ karaktär (löne- och pensionsärenden ra. m.) Givetvis ger denna granskning icke en fullständig överblick över de av akademien, dess styrelse och kommittéer, handlagda ärendena. Ett betydande antal ärenden återfinnes endast i protokollen. Men den redovisning, som här lämnats, torde giva en i det hela riktig bild ifråga om arten av akademiens arbetsuppgifter. Den visar, att knappt 25 % av antalet ärenden kan sägas vara av väsentligen administrativ natur, vilket naturligtvis icke innebär, att handläggningen av övriga ärenden icke skulle kräva tillgång till administrativ kunnighet och erfarenhet. Den pågående starka utvecklingen av musiklivet •kommer utan tvivel att giva upphov till ökade och nya uppgifter för det organ, som i framtiden skall bära ansvaret för den centrala ledningen. Det är naturligtvis icke möjligt att på förhand fullständigt och i detalj angiva dessa uppgifter, men i viss utsträckning kan de dock förutses. Även om skolmusiken hädanefter som hittills omhänderhas av skolöverstyrelsen, så torde viktiga uppgifter på det niusikpedagogiska området komma att hänskjutas till det centrala organet. Åtskilliga enskilda eller kommunala musikaliska utbildningsanstalter har uppstått under senare år, och i den mån sådana anstalter kommer att erhålla statsunderstöd, bör de ställas under inseende av en central myndighet, som givetvis bör vara icke endast inspekterande utan i än högre grad rådgivande. På det kyrkomusi-

388 kaliska området torde ärendena bli desamma som nu, men deras antal kominer otvivelaktigt att växa. Det centrala organets befattning med orkesterverksamheten i landet kommer att bli särskilt betydelsefull, om de förslag, som MU har framställt rörande denna verksamhet, kommer att förverkligas. Orkestrarnas storlek kommer då att öka, deras konserterande verksamhet likaså, och de statliga kostnadernas överförande på åttonde huvudtiteln kommer att göra en god kontakt med statsmakterna nödvändig. Det måste ankomma på den centrala ledningen att tillse, att orkestrarnas uppdelning på ensembler får en tillfredsställande lösning och att möjligheterna till orkestrarnas och ensemblernas reseverksamhet tillvaratages på bästa sätt. Här kommer de konstnärliga synpunkterna att intaga en framskjuten plats, och här, liksom i fråga om de högre musikaliska utbildningsanstalterna, är det av största vikt, att den centrala myndigheten ålägges inspektionsskyldighet. Att denna inspektionsskyldighet får en tillfredsställande lösning är en brådskande angelägenhet. I skrivelse till Konungen den 25 oktober 1945 har musikaliska akademien framställt förslag om intensifierad dylik inspektionsverksamhet. I fråga om amatörmusiken har MU föreslagit, att som topporgan skall fungera en amatörmusikalisk nämnd, bestående av två ledamöter, utsedda av skolöverstyrelsen, och två ledamöter, utsedda av den centrala musikmyndigheten. Till denna nämnd skulle en konsulent för amatörmusik vara knuten. Den centrala musikmyndigheten skulle sålunda icke direkt få kontakt med handläggningen av de amatörmusikaliska ärendena. Men det måste förutsättas, att denna myndighet följer amatörmusiklivet och i samband med fullgörandet av sina uppgifter beträffande de musikaliska utbildningsanstaltenia tillser, att utbildning av ledare och instruktörer för amatörmusik sker med kvalitetskrav och i erforderlig omfattning. Även i övrigt kommer, i den mån MU:s förslag förverkligas, en mångfald ärenden att hänskjutas till det centrala organet. Såsom redan nu är fallet, bör äskandet av medel till stipendier till tonsättare och konserterande tonkonstnärer ankomma på detta organ. Detsamma gäller beviljande av bidrag till kostnader för tryckning av musikalier. Det centrala organet bör vidare verka för inspelning av instruktiva grammofonskivor och filmer att användas i skolor och inom amatörmusiklivet samt beräkna och äska härför erforderliga anslag. MU har i annat sammanhang starkt framhållit betydelsen för svenskt musikliv av ökat stöd åt musikvetenskaplig forskning. Det bör vara en viktig angelägenhet för det centrala organet att söka utverka anslag för detta ändamål. MU har också betonat vikten av en levande kontakt med musiklivet i andra länder. Detta bör i främsta rummet ankomma på det centrala organet, som också bör utgöra det svenska musikaliska kontaktorganet med Unesco.

389 Framhållas bör emellertid, att de nya uppgifter för ett centralt organ for musiklivet, vilka här redovisats, kommer att tillföras detta organ successivt allt efter musiklivets utveckling och statsmakternas villighet och möjlighet att taga sig an och stödja olika former av konstskapande, konstutövning och bildningsverksamhet på ifrågavarande område. Frågan om vidden av det centrala organets verksamhetsområde blir icke minst beroende av statsmakternas ställningstagande till MU:s förslag rörande musiklivets organisation i skilda avseenden. Att man dock, även utan hänsyn härtill, måste räkna med ett växande antal ärenden, som kräver central handläggning, visar erfarenheten från de senare åren. MU har föreslagit upprättandet av ett fristående statens musikråd med uppgift att fungera såsom central myndighet för musiklivet. En sådan institution skulle, utrustad med tillgång till såväl musikalisk som administrativ sakkunskap, i sin egenskap av ett statens organ komma att intaga en auktoritativ och självständig ställning i förhållande till den musikaliska arbetsmarknadens skilda organisationer och intressen. Den skulle visserligen vara en helhjärtad företrädare för musikkulturen men samtidigt, såsom en inför statsmakterna ansvarig myndighet, utöva nödvändig kritik av företeelserna inom musiklivet och av de förslag och äskanden som framkommer. Från olika synpunkter kan emellertid betänkligheter resas mot upprättandet av ett sådant råd. Vådorna av en stark centraldirigering och en därmed följande byråkratisering är på det konstnärliga området större än på de flesta andra områden av kulturlivet. Den musikaliska verksamheten behöver för sin utveckling det allmännas stöd, men detta får inte medföra, att den stelnar i ett formväsen, som förkväver enskilt initiativ och intresse och åstadkommer likriktning och jämnstrukenhet. Hur man än konstruerar ett statens musikråd, så kan aldrig undvikas, att ur denna organisation, som från början kanske tilldelas rätt begränsade uppgifter, så småningom kunde komma att utvecklas ett centralt ämbetsverk med ett sådant verks alla ambitioner att reglera och dirigera inom sitt verksamhetsfält. En sådan utveckling vore föga lycklig på ett område, där konstnärlig frihet bör vara rådande. Om ett centralt musikråd skall inrymma tillräcklig sakkunskap av konstnärlig och administrativ art, så måste det redan från begynnelsen givas en tämligen stor bredd. Detta skulle innebära, att man skapade ett organ med en omfattning, som icke är motiverad av hänsyn till nu rådande förhållanden. Man skulle m. a. o. komma att bygga för en framtida utveckling, i fråga om vilken man nu har endast planer och antaganden att hålla sig till. Det kan icke vara välbetänkt att organisera och reglera, innan behovet därav tydligen ger sig till känna. Även av ekonomiska skäl kan resas betänkligheter mot upprättandet av en ny statlig institution, som, om den också icke i början bleve alltför

390 kostnadskrävande, utan tvivel med tiden skulle komma att ställa betydande anspråk på statsmedel. I varje fall bör en sådan åtgärd icke vidtagas, förrän det visat sig, att en tillfredsställande lösning av frågan icke på annan väg kan ernås. Såsom redan framhållits fungerar musikaliska akademien f. n. såsom det centrala organet på musiklivets område, ehuru utvecklingen medfört växande svårigheter för akademien att med nuvarande organisation av dess verksamhet fullgöra denna uppgift. Det ligger närmast till hands att undersöka, huruvida sådana organisatoriska förändringar lämpligen låter sig göra, att akademien i fortsättningen kan på ett effektivt och tillfredsställande sätt handha den centrala ledningen av musiklivet i vårt land. Musikaliska akademien tillkom år 1771 på privat initiativ — närmast framvuxen ur sällskapet Utile Dulcis musikaliska areopag. Den 8 september sagda år utfärdade Gustaf III stadfästelsebrev för akademien. Musikaliska akademien är en församling av in- och utländska ledamöter och associéer, av vilka antalet svenska medlemmar är högst 80. Till ledamöter utser akademien vid val framstående tonkonstnärer och personer som på annat sätt gjort sig synnerligen förtjänta om tonkonsten. Medlemskap i akademien är att betrakta som en hedersbevisning; akademien utgör med andra ord en musikalisk äreförsamling. Det är av detta skäl helt naturligt, att genomsnittsåldern hos akademiens medlemmar är förhållandevis hög. Av dess 74 medlemmar år 1953 är sålunda 24 över 70 år, 22 mellan 60 och 70 år, 18 mellan 50 och 60 år och 10 under 50 år. Den nedre åldersgränsen var 1952 43 år. Bland ledamöterna återfinnes bl. a. ett stort antal högt förtjänta vokal- och instrumentalartister, flera tonsättare, ett antal kyrkomusiker, några musikvetenskapsmän m. fl. Åtskilliga ledamöter ar eller har varit lärare vid musikhögskolan. Den akademiska församlingen håller varje år ett tiotal sammanträden. Delvis beroende av att så pass många medlemmar uppnått hög ålder och att flera är bosatta på andra orter, kan antalet vid sammanträdena närvarande ledamöter icke bli synnerligen stort. Flertalet sammanträden bevistas av genomsnittligt 11—12 ledamöter. Dock kan siffran vid enstaka särskilt viktiga sammanträden stiga upp mot eller över 30, varför medeltalet blir omkring 17—18. Dessa siffror avser åren 1951 och 1952. Medlemmarnas närvaro bestäms helt naturligt i icke ringa utsträckning av deras individuella intresse för och insikter rörande de skiftande ärenden, som vid de olika sammanträdena blir behandlade. En årlig sammankomst under särskilt solenna former utgör musikaliska akademiens högtidsdag, vilken brukar äga r u m i december. Vid detta tillfälle meddelas nyinval av ledamöter, utdelas vissa stipendier ur de stora fonder akademien förvaltar, vidare håller akademiens sekreterare sitt högtidstal, vari bl. a. göres en resumé över musiklivets viktigare händelser i in- och utlandet under det gångna året.

391 Inval av nya ledamöter i akademien försiggår på följande sätt. Var och en av akademiens ledamöter äger skriftligen anmäla den eller de personer, som enligt hans åsikt bör vid valet komma i åtanke. En särskild valkommitté avger därefter utlåtande, som bl. a. skall innehålla uppgift å den eller dem bland de i vederbörlig ordning föreslagna personer, som av kommittén föreslås till inväljande. Val sker därefter av akademien med slutna sedlar. Röstsedel, skall innehålla namn på någon eller några av de personer, som kan ifrågakomma vid valet. De personer, som erhållit de flesta rösterna, anses, intill av akademien bestämt antal, valda, såvida de erhållna rösterna utgör mer än halva antalet vid valet avgivna giltiga röstsedlar. Akademien förnyar alltså sig själv genom den här beskrivna valproceduren. Musikaliska akademiens styrelse består av 9 medlemmar, nämligen preses, sekreteraren, direktören för musikhögskolan, fyra av akademien bland dem av dess ledamöter, som icke är lärare vid musikhögskolan, för tre år valda medlemmar, av vilka två skall vara väl förfarna i ekonomiska frågor, samt två av lärarrådet bland dess ledamöter för tre år valda medlemmar' Beträffande musikaliska akademiens nuvarande uppgifter, organisation m . m . hänvisas i övrigt till gällande stadgar för musikaliska akademien den 22 november 1940 och 29 juni 1945. Här må endast påpekas, att akademien som sådan kommit att i allt mindre utsträckning ta del i de administrativa göromålen, och att en förskjutning inträtt, så att dess styrelse och förvaltningsnämnd samt, vad gäller musikhögskolan, dennas lärarråd kommit att inta mera centrala ställningar. Då Kungl. Maj :t inhämtar yttrande från akademien, brukar således numera remissen riktas till akademiens styrelse. Vissa ärenden skall enligt gällande bestämmelser avgöras av akademiens förvaltningsorgan. Men därutöver har enligt praxis avgörandet i en mängd ärenden tillagts dessa organ. Endast viktigare ärenden b r u k a r behandlas av den akademiska församlingen. Även sådana ärenden förberedes emellertid alltid inom förvaltningsorganen. I många fall, utöver de i § § 1 9 och 55 nämnda, brukar också akademien utse särskilda nämnder för att bereda ärenden. Utvecklingen har tvungit till att avgörandet i allt fler ärenden lagts i den av akademien valda styrelsens händer. I två avseenden har man också sökt tillförsäkra styrelsen speciell sakkunskap, nämligen i ärenden rörande musikhögskolan och i ekonomiska frågor (§ 12). I förstnämnda h ä n seende stadgas, att direktören för högskolan är självskriven medlem i styrelsen och att två styrelsemedlemmar skall vara lärare vid högskolan och i det andra hänseendet är bestämt, att två ledamöter skall vara »väl förfarna i ekonomiska frågor». Sistnämnda ledamöter bildar tillsammans med preses, sekreteraren och direktören förvaltningsnämnden. Det är också att observera, att styrelsens medlemmar, liksom akademiens överhuvudtaget

392 kan tagas i anspråk för särskilda utredningar eller utförande av speciellt arbete endast efter frivilligt åtagande. Med undantag av sekreteraren, musikaliska akademiens ende befattningshavare med full tjänst, åtnjuter varken akademiens eller akademistyrelsens ledamöter någon som helst ersättning för sitt arbete i akademien, styrelsen, förvaltningsutskott och särskilda nämnder. Sekreteraren bör enligt § 31 i akademiens stadgar icke blott »äga teoretisk och praktisk musikutbildning» utan även »hava vana vid administrativa göromål». Det har vid övervägandet av frågan om akademiens lämplighet som musikaliskt centralorgan framhållits, att utvecklingen under de senaste decennierna i väsentliga avseenden förändrat akademiens ställning i svenskt musikliv. Organisationer av skilda slag har uppstått på det musikaliska området och åstadkommit, att det numera är delvis andra krafter, som bär upp musikkulturen än vad fallet var under 1700-talet och 1800-talet. Innan det ännu fanns musikaliska församlingar eller intresseorganisationer, som på sina respektive områden verkade oberoende av akademien, utgjorde akademien det enda mera betydande sakkunnigorganet inom det musikkulturella livet. Musiklivets administrativa problem var då förhållandevis enkla. I den situation, som nu råder och som präglas bl. a. av kulturlivets specialisering, differentiering och intresseorganisering, kan akademien med sin nuvarande sammansättning och sina nuvarande arbetsformer icke längre på samma sätt företräda den samlade musikaliska sakkunskapen och fullgöra ett centralt musikorgans administrativa uppgifter. Å andra sidan måste man säga sig, att det knappast torde vara möjligt att inom en rimlig ram skapa ett organ, som inneslöte mera av samlad sakk u n s k a p på det musikaliska området än akademien f. n. gör och alltid gjort. Att inom ett sådant organ samla all den sakkunskap, som finnes representerad i de skilda intresseorganisationerna, vore för övrigt icke endast ytterligt svårt utan även olämpligt och sakligt omotiverat. Det vore olämpligt, emedan en sådan anordning icke vore möjlig utan att plats gåves för företrädare för dessa organisationer i det centrala organet, vilket skulle medföra, att detta organ icke komme att intaga en fri och oberoende ställning i förhållande till organisationerna. Det vore sakligt omotiverat, då detta organ i likhet med andra liknande institutioner naturligtvis måste ha möjlighet att för speciella frågor anlita utomstående sakkunskap. Det är emellertid nödvändigt eller i varje fall önskvärt, att akademiens organisation och arbetssätt i vissa avseenden ändras, om den i den nuvarande situationen skall kunna motsvara de krav, som bör ställas på musiklivets centrala organ. Nödvändig blir också en förstärkning av dess arbetskrafter på det administrativa området. Till dessa frågor återkommer vi i det följande. Mot tanken på att även för framtiden anförtro den centrala ledningen av musiklivet åt musikaliska akademien kan en invändning av mera princi-

393 piell art göras. Det centrala organ, som skall handhava ifrågavarande uppgifter, skall företräda det allmännas intressen. Akademien är icke en statlig institution. Den förnyar sig genom kooptation på samma sätt som övriga med den jämförliga akademier. Skulle en ändring i detta avseende genomföras, så upphörde den att vara en akademi i egentlig mening. Invalet i akademien, varvid hänsyn främst tages till musikaliska meriter, betraktas som en hedersbevisning, och under sådana förhållanden skulle det kunna göras gällande, att risk föreligger för att de personer, som inval jes, varken vill eller kan fördjupa sig i de mångahanda frågor, som kommer under en central myndighets bedömande. Även om flertalet av dessa frågor, i likhet med vad nu sker, handlades av akademiens styrelse, så kvarstår den invändningen, att flertalet av styrelsens ledamöter väljes av akademien, och att personvalet därför inte med säkerhet kan beräknas ske med tillräcklig hänsyn till vederbörandes lämplighet för här ifrågavarande uppgifter. Vad först beträffar frågan om lämpligheten att till ett icke statligt organ, som kompletterar sig självt, förlägga en verksamhet, i vilken det allmännas intressen skall bevakas och tillgodoses, så kan det erinras därom, att detta förhållande f. n. är rådande icke blott i fråga om musikaliska akademien utan i fråga om samtliga Kungl. akademier och att även andra icke statliga institutioner finnes med likartade uppgifter. Till Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien är t. o. m. ett Kungl. ämbetsverk anslutet, i vilket helt statsanställda tjänstemän i viss utsträckning tillsättes av akademien. Det kan således icke sägas, att man här skulle ifrågasätta något, som är nytt och oprövat. Icke heller kan man göra gällande, att de uppgifter, som kommer att vila på den centrala ledningen av musiklivet, är från det allmännas synpunkt av större vikt och betydelse än de uppgifter, som anförtrotts exempelvis vitterhetsakademien eller lantbruksakademien. Akademien är ingalunda en av statsmakterna oberoende institution. Detta framgår redan av den omständigheten, att den för sin verksamhet åtnjuter bidrag av staten. Av större vikt är, att akademiens stadgar fastställes av Kungl. Maj :t, som således kan utöva ett avgörande inflytande på bl. a. frågor om sättet för tillsättandet av tjänstemän och styrelse. Enligt de nu gällande bestämmelserna har sålunda Kungl. Maj :t sista ordet i fråga om besättandet av sekreterarbefattningen. Ingenting hindrar, att bestämmelserna rörande styrelsens sammansättning ändras i sådan riktning, att utöver sekreteraren och den administrative chefen ytterligare två ledamöter förordnas av Kungl. Maj :t. Dessa ledamöter bör ha ett utpräglat musikintresse och vara väl orienterade i frågor rörande svenskt musikliv. Vill man skapa garanti för att det allmännas intressen vederbörligen beaktas vid viktigare frågors avgörande, kan föreskrift givas av innehåll, att de av Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna må, om de är eniga därom, k u n n a

394 begära, att viss fråga skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Givetvis bör av Kungl. Maj:t utsedd ledamot icke äga att deltaga i beslut, som gäller akademiens enskilda angelägenheter, för så vitt han icke är ledamot av akademien. Genom bestämmelser av här antydd art skulle en viss garanti erhållas för att även administrativ erfarenhet och kunnighet bleve representerad inom styrelsen. Nödvändigt torde emellertid bliva att såsom chef för akademiens kansli placera en på det administrativa området väl kvalificerad tjänsteman. Här torde också böra beröras det förhållandet, att de nuvarande bestämmelserna rörande invalet och antalet ledamöter i akademien, enligt vad erfarenheten visat, medför, att genomsnittsåldern hos akademiledamöterna blir påfallande hög. En härav följande olägenhet är bl. a., att akademiens sammankomster i regel är fåtaligt besökta. I övrigt bör olägenheterna av den höga levnadsåldern icke överdrivas: de ärenden, med vilka akademien som sådan har att taga befattning, är, som ovan framhållits, mycket begränsade. En stadgeändring, som med avseende på här berörda förhållanden bringade föreskrifterna till ungefärlig överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i stadgan för vetenskapsakademien, synes dock lämplig och befogad, om akademien i fortsättningen skall genom sina organ utöva den centrala ledningen av musiklivet. Säkerligen är riskerna för en detaljreglering och byråkratisering av musiklivet väsentligt mindre, om den centrala ledningen ligger i händerna på akademien och dess styrelse, än om den anförtros åt ett av ett fåtal personer sammansatt fristående råd. Akademien inrymmer nämligen ett stort antal musiker av skilda slag och med i flera avseenden skilda intressen men med det för alla konstnärer gemensamma behovet av frihet i formerna för den konstnärliga verksamheten. Att man från deras sida kommer att starkt reagera mot ingrepp, som icke är sakligt motiverade, behöver inte betvivlas. Slutligen bör här framhållas den icke oväsentliga fördel från ekonomiska synpunkter, som den centrala ledningens anknytning till akademien medför. Akademien har redan ett, låt vara otillräckligt kansli, och den har i sin sekreterare en heltidsanställd tjänsteman. I stor utsträckning står musikalisk sakkunskap utan särskild kostnad till dess styrelses förfogande. Den förstärkning av dess administrativa arbetskrafter, som kräves för att den utan större svårigheter skall kunna tillfredsställande fullgöra ett centralt musikorgans uppgifter under nuvarande förhållanden, är av jämförelsevis ringa omfattning. Men det är nödvändigt, att denna ökning av arbetskraften företages snarast möjligt för att sätta musikaliska akademien i stånd att möta de krav, som redan nu i administrativt avseende ställes på densamma. Först så småningom, i den mån utvecklingen ådagalägger

395 behovet därav, behöver kostnadsramen för denna verksamhet ytterligare utökas. P å grund av de överväganden, för vilka nu redogjorts, har vi funnit de starkaste skälen tala för att den centrala ledningen av landets musikliv hädanefter som hittills utövas av musikaliska akademien, varvid de därmed förenade uppgifterna i huvudsak lägges i händerna på dess styrelse. Såsom framgår av det föregående förutsätter detta enligt vår uppfattning en omorganisation i vissa avseenden av akademiens arbetsformer och en förstärkning av dess kansli. För förslaget i dessa hänseenden redogöres nedan.

I det föregående har nämnts, att ett förhållandevis stort antal akademiledamöter har en hög levnadsålder. Till eliminerande av eventuella oläeenheter utav nämnda förhållande kan lämpligen i musikaliska akademiens stadgar införas en ny bestämmelse av innehåll, att ledamot, som uppnått en ålder av sjuttio år, icke skall inräknas i antalet av 80 svenska ledamöter i akademien. För att garantera, att akademiledamöternas samlade sakkunskap inom olika grenar av musiklivet är väl företrädd, och framför allt för att åstadkomma en konstruktiv anordning, varigenom denna sakkunskap kan på tillfredsställande sätt utnyttjas vid handläggningen av olika ärenden, utan att man härför skall nödgas låta hela den akademiska församlingen ta del i handläggningen, vill vi föreslå, att medlemmarna fördelas på sektioner, representerande olika sidor av musiklivet, med ett för varje sektion fixerat minimiantal. Det kan diskuteras, hur inånga sådana sektioner man bör inrätta. Avgörande för denna fråga är, vilka ärenden som framdeles kan förväntas bli föremål för bedömande av akademiens organ. Med utgångspunkt från vad ovan sagts rörande den centrala musikmyndighetens framtida uppgifter har vi tänkt oss, att sektioner skulle inrättas, företrädande: 1. Konstnärliga frågor och frågor rörande tonkonstnärers förhållanden M i n s t 1 0 ledamöter 2. Frågor rörande konsertverksamheten i dess olika former: statsunderstödda (framdeles kommunala) orkestrar, operan, radio, SOR-orkestrar, kammarmusikkonserter etc. . . »10 » 3. Kyrkomusikfrågor » Q >y 4. Musikpedagogik: främst frågor rörande högre musikundervisning, kommunala musikskolor och privatpedagogisk verksamhet » JQ » 5. Musikvetenskap » 5 Ä Det må beaktas, att det i nuvarande läge icke är lätt att finna några former för bedömande av hur många ledamöter de olika sektionerna lämpligen bör bestå av. I viss mån kan det beräknade antalet ärenden vara av

396 betydelse, men en bestämd uppfattning härom är det givetvis f. n. omöjligt att erhålla. Större vikt torde man böra tillmäta frågan, huruvida ärendena inom en sektion är av mångskiftande art. Med hänsyn därtill har för de sektioner, i vilka måste beredas plats för sakkunskap av mera olikartat innehåll, beräknats ett större minimiantal ledamöter. I viss mån grundar sig förslaget också på nuvarande akademiledamöternas uppdelning på kategorier, motsvarande de föreslagna sektionerna. I det för varje sektion angivna minimiantalet skall icke inräknas ledamöter, som uppnått en ålder av sjuttio år eller mera. Det är givetvis möjligt att driva en differentiering av akademiledamöterna betydligt längre än vad som här föreslagits. Särskilt kan diskuteras, om icke nu pågående utveckling inom amatörmusiklivet samt MU:s förslag rörande stöd åt kommunal dylik verksamhet borde ha föranlett en särskild sektion för ledare och andra inom amatörmusiken verksamma musiker. Med hänsyn till vad som ovan anförts rörande behandlingen av ärenden angående amatörmusikalisk verksamhet, har vi icke ansett oss f. n. böra föreslå särskild sektion för representanter för denna gren av musiklivet. Om det emellertid framdeles skulle yppa sig behov av särskild sektion för amatörmusikledare, må frågan tagas under förnyad prövning. Icke alla akademiledamöter kommer att ingå i någon av ovan angivna sektioner. Vissa ledamöter kominer att i stället bilda en sjätte — allmän — sektion. Varje sektion skall kunna sammanträda för sig. Så skall t. ex. ske, då ärende remitterats för yttrande till akademisektion. Inhämtande av utlåtande från akademisektion beslutas av styrelsen eller av preses. Sektionssammanträde skall också äga rum, då någon ledamot i sektionen så begär eller då preses eljest så finner erforderligt. Kallelse till sektionssammankomst utfärdas av administrative chefen (beträffande denne, se n e d a n ) . Då ledamot av sektionen utsetts till styrelsemedlem, är denne föredragande i sektionen. Preses, sekreteraren och administrative chefen äger r ä t t att yttra sig men ej att deltaga i besluten i sektion, i vilken de ej är ledamöter. Akademisektion äger med sig adjungera ledamot i annan sektion eller associé, där sådan antages kunna bidraga till uppkommen frågas belysande. I de fall, då sektion är för stor för att vara praktiskt arbetsduglig, kan inom densamma utses särskilt arbetsutskott. Ledamot i sektion eller arbetsutskott inom sådan skall för arbete, som han utfört i denna sin egenskap, icke äga åtnjuta ersättning. Inval av akademiledamöter sker till ledamotskap i viss sektion. Akademien beslutar om vilket antal platser, som må återbesättas inom varje sektion. Varje akademiledamot kan anmäla personer till inval i vilken sektion som helst. Utlåtande och förslag till inval avgives därefter av en kommitté, bestående av preses, sekreteraren och chefen för akademiens kansli samt respektive sektion eller sektionsutskott. Akademiska församlingen företar

397 därefter val. Därvid bör beträffande inval till sektionerna 1—5 bortfalla det enligt nuvarande bestämmelser gällande villkoret, att, för att någon skall anses vald, denne måste ha erhållit mer än halva antalet avgivna röster. Bestämmelsen synes däremot utan olägenhet kunna kvarstå beträffande den allmänna sektionen. Sekreteraren och administrative chefen blir, liksom f. n. är bestämt rörande bl. a. sekreteraren, medlemmar av akademien i och med tillsättandet. En akademisk församling, organiserad på sätt här föreslagits, synes oss utgöra en utmärkt grund för uppbyggande av det organ, vilket skall omhänderhava största delen av de på statlig myndighet ankommande ärendena inom musikväsendet. Styrelsen skulle bestå av akademiens preses, dess sekreterare och dess administrative chef, fyra av akademien valda ledamöter och två av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter utgörande ett lekmannainslag i styrelsen, således tillsammans nio personer. Preses väljes liksom hittills av akademien. En uppdelning av nuvarande sekreterarens arbetsuppgifter är, oberoende av organisationsförslaget i övrigt, ofrånkomlig, varvid för de administrativa göromålens bestridande bör tillsättas en administrativ chef. De speciellt konstnärliga frågorna och de med akademiens egenskap av äreförsamling förknippade göromålen uppdrages åt en sekreterare. Av de i § 31 av för akademien gällande stadgar nämnda arbetsuppgifterna kommer den största delen att falla på den administrative chefen. Båda skall vara föredragande, inom var sitt ämbetsområde, i styrelsen. Därest tveksamhet skulle uppkomma, huruvida sekreteraren eller administrative chefen skall vara föredragande i visst ärende, ankommer det på preses att därom bestämma. Båda utses av Kungl. Maj:t, den förre efter förslag av den akademiska församlingen, den senare efter förslag av styrelsen. Med hänsyn till ärendenas omfattning och betydelse bör den administrative chefen ha byråchefs tjänsteställning. Förtrogenhet med svenskt musikliv och musikalisk bildning måste betraktas som tungt vägande meriter. Vid val av de fyra ledamöter, akademien skall utse, bör tillses, att den musikaliska sakkunskap, som därmed tillföres styrelsen, blir så allsidigt företrädd som möjligt. Endast den är valbar, vilken på grund av förvärvsverksamhet eller eljest har aktuell och ingående praktisk kontakt med ifrågavarande förhållanden och problem. Givetvis bör den som fyllt sjuttio år icke väljas till styrelseledamot. Där fråga är av den art, att så kan anses önskvärt, bör styrelsen ge den sektion, till vars område frågan är att räkna, tillfälle att ge sin mening tillkänna. Härigenom öppnas en väg, på vilken vid behov den samlade sakkunskapen och erfarenheten hos sektionsmedlemmarna kan utnyttjas för styrelsens arbete.

398 Där de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna så yrkar, skall styrelsens beslut i visst ärende underställas Kungl. Maj:ts prövning. De fyra akademiledamöterna och de av Kungl. Maj :t utsedda styrelsemedlemmarna bör tillsättas för en tid av 3 år. Av dessa avgår varje år 2 personer. Avgående styrelsemedlemmar kan omväljas. Styrelsemedlemmarna skall vara skyldiga icke blott att deltaga i sammanträde med styrelsen utan även att efter beslut av preses biträda vid behandling av ärenden och verkställande av utredning. De skall åtnjuta ersättning för sitt arbete. Till en början, intill dess erfarenhet vunnits rörande arbetets omfattning, torde ersättning lämpligen kunna beräknas enligt bestämmelserna i kommittékungörelsen (SFS 1946 nr 394). Inspektor för orkesterverksamheten skall beredas tillfälle att närvara vid handläggandet inom styrelsen av ärenden, som berör hans arbetsområde. Som hittills bör vid musikaliska akademien finnas anställd en kamrer. Även en särskild förvaltningsnämnd bör bibehållas för i huvudsak samma uppgifter som för närvarande. I det här lämnade organisationsförslaget har — i direkt linje med hittillsvarande utveckling — styrelsen ställts i centrum, vad beträffar ärendenas handläggning. Flertalet ärenden avgöres av denna. Endast vissa viktigare frågor, vilka bör angivas i akademiens stadgar, skall, efter beredning i styrelsen, förvaltningsnämnden eller av viss tjänsteman, avgöras av akademien som sådan. Detta skall gälla allmänna frågor rörande musiklivets organisation och andra frågor av större vikt samt frågor rörande akademiens arbetsformer, t. ex. ändring av stadgar eller andra bestämmelser rörande musikaliska akademien, och andra akademiens egna angelägenheter, t. ex. utdelande av vissa stipendier ur akademiens egna fonder. Sekreteraren och administrative chefen är var inom sitt ämbetsområde föredragande i akademien. Å andra sidan bör givas möjlighet till avgörande av enklare ärenden utan den omgång, som sammankallande av en styrelse å nio personer innebär. Dylika ärenden må kunna avgöras av preses och vederbörande föredragande, om de är om beslutet ense. Eventuellt förekommande rent rutinmässiga ärenden må avgöras av föredraganden ensam. Ehuru den föreslagna organisationen synes garantera, att i så gott som alla uppkommande fall ärendena skall inom akademien bliva föremål för en på vidsträckt erfarenhet och ingående sakkännedom grundad prövning, vill vi dock slutligen framhålla, att det icke torde möta hinder, att akademien, eller något dess organ, för viss frågas behandling tillföres sakkunskap genom adjungerande av person, som icke är medlem i musikaliska akademien. (Jmfr t. ex. nuvarande förfarande vid tillsättande av vissa tjänster.) Beslut därom fattas av akademien eller dess styrelse. Ovan har framhållits, att, om musikaliska akademien även framdeles

399 finge fungera som central musikmyndighet, det vore möjligt att successivt utbygga detta organ allt efter musiklivets utveckling och den fortgående ökningen av antalet ärenden. Denna expansion stode delvis i nära sammanhang med realiserandet av MU:s förslag på skilda områden av musiklivet. Men det har också framhållits, att inom musikaliska akademien tillgänglig personal redan nu är otillräcklig för att tillfredsställande kunna lösa på akademien ankommande arbetsuppgifter och att denna fördenskull borde omedelbart förstärkas samt att behovet av arbetskraft kunde förutses — även bortsett från MU:s reformförslag — ytterligare stegras. De åtgärder, som kan motiveras av det nu sagda, skulle tillika innebära en första etapp i uppbyggandet av ett centralt organ av i huvudsak den organisation, som ovan föreslagits. Vad som därvid framstår som särskilt angeläget är den föreslagna uppdelningen av de nu sekreteraren åliggande arbetsuppgifterna på en sekreterare och en administrativ chef. Vi vill således föreslå, att snarast möjligt vid musikaliska akademien inrättas en befattning med de uppgifter, som ovan föreslagits beträffande administrativ chef. Befattningshavaren torde tills vidare under tiden för musikmyndighetens utbyggnad lämpligen kunna erhålla byrådirektörs tjänsteställning (Ca 33). Samtidigt torde böra realiseras förslaget, att till ledamöter i akademiens styrelse och särskilt tillkallade sakkunniga skall utgå ersättning i form av arvoden enligt kommittékungörelsen. Vidare bör personalen snarast möjligt utökas med ett biträde för skrivgöromål. För närvarande finnes hos musikaliska akademien anställda två befattningshavare för skriv- och kontorsgöromål, av vilka den ena, kansliskrivare (Ca 15), huvudsakligen tjänstgör vid musikhögskolan. Denna personal är helt otillräcklig och vi anser därför, att vid akademien bör anställas ytterligare en tredje befattningshavare för dylika arbetsuppgifter med avlöning till en början beräknad enligt 4:e lönegraden. I samband därmed bör en nuvarande extra ordinarie tjänst i Ce 11 ombildas till ordinarie (Ca 11). Vid ett framtida skiljande av musikhögskolan från musikaliska akademien bör en av dessa befattningshavare överföras till för musikhögskolan gällande stat. De åtgärder, som sålunda föreslagits till genomförande snarast möjligt, skulle medföra en ökad årlig kostnad med 1. till avlönande av administrativ chef » skrivbiträde 3. » ersättning åt styrelseledamöter och särskilda sakkunniga

2.

kr> 23 640 » g 072. 5 000: S:a kr. 34 712: —

Hemställan. Under åberopande av vad ovan anförts får vi härmed hemställa att musikaliska akademien, efter omorganisation i huvudsaklig »fe överens-

400 stämmelse med ovan angivna riktlinjer, alltjämt må fungera såsom central myndighet för musiklivet; att musikaliska akademien må erhålla i uppdrag att med beaktande av vad vi föreslagit utarbeta och till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till reviderade stadgar för akademien; samt att vid musikaliska akademien snarast möjligt må dels inrättas en befattning såsom administrativ chef (byrådirektör Ca 33), dels ombildas en nuvarande extra ordinarie kanslibiträdestjänst till ordinarie dylik tjänst (Ca 11), dels anställas ett skrivbiträde i reglerad befordringsgång samt dels medgivas utbetalning av arvoden enligt kungl. kung. den 28 juni 1946 med vissa bestämmelser angående kommittéer till ledamöter i akademiens styrelse och särskilt tillkallade sakkunniga.

Bilagor

26—316705

Bil. 1

Förslag till kursplan för musikundervisningen

i enhetsskola

(l:a—9:e skolåren) Mål.i

Musikundervisningen har till uppgift att med musiken berika barnets liv i och utanför skolan och skapa förutsättningarna för en personlig musikupplevelse dels i ett aktivt musicerande, framför allt i sång, dels i lyssnandet till musik Den skall i form av praktiska erfarenheter, bl. a. spel på musikinstrument, ge den förtrogenhet med musikens elementa och det kunnande i musik, som kan vara agnat att starka intresset, fördjupa förståelsen och bilda en brygga till fortsatt aktivt musicerande efter skoltidens slut. Undervisningen bör i ett skolans eget musikliv skapa en vana till samvaro kring musiken och befordra kontakten med musiklivet utanför skolans värld. Anvisningar. Barnet kommer mycket tidigt i förbindelse med musik, och dess känsloliv och verksamhetsbehov tar sig redan före skolåldern i stor omfattning musikaliska uttryck. Till denna naturliga verksamhetslust måste skolan anknyta och därför inrikta sig på att stimulera, utveckla och förädla barnets skiftande musikaliska uttrycksformer. Att sjunga är det naturligaste uttrycksmedlet. Sången bör därför stå i centrum och flitigt odlas i skolans alla klasser. Rörelse till musik är ett spontant uttryck for musikaliska upplevelser, som är av värde inte minst när det gäller att stärka känslan for rytm. Detsamma är fallet med att spela enklare instrument, vilket dessutom kan stödja sången och lägga grunden till ett mera utvecklat instrumentalspel. Till det aktiva musikutövandet är lyssnande till musik ett viktigt komplement, som berikar den musikaliska fantasin och förmedlar bekantskap med tonkonstens värld. Enkelt improviserande är en form av musikaliskt skapande, som skänker okad förtrogenhet med musikens element. Musiken i skolan måste för att nå bästa resultat vara ett samspel mellan dessa skiftande uttrycksmedel. Att i detalj angiva och föreskriva, hur dessa olika verksamhetsformer skall avvägas mot varandra, kan icke ske i allmänna anvisningar Det ankommer på den enskilde läraren att, efter måttet av egen förmåga, barnens Iran tid till annan skiftande intressen och skolans materiella resurser, i detalj a f a t 1 U t ^ r S l g t i U . d e n i o r m u l e r i n g . s o m föreligger i »Timplaner och huvudmoment för studieplaner for skolor av A- och B-form vid försöksverksamhet i anslutning till 1946 års skolkomnussions principförslag», fastställda av skolöverstyrelsen för läsåren 1951/54 Stu^1a^.

404 planera undervisningen. Dess röda tråd bör dock alltid vara barnens eget sjungande, och även om övriga aktivitetsformer icke saknar egenvärde, är dock deras förnämsta uppgift att stödja, utveckla och komplettera sången i skolan. Den h ä r antydda utformningen avser icke att fastlägga kursmoment utan att angiva olika möjligheter att tillgodogöra musikundervisningen den stimulerande och uppbyggande verkan av barnens lust till rörelse, till instrumentalspel, till lyssnande och eget skapande. Det successiva förvärvet av teoretiska kunskaper kan då göras till ett naturligt led i skolans musikliv. Musiken i skolan får inte inskränkas till de på arbetsordningen angivna timmarna. Den har sin givna plats inom undervisningen i andra ämnen, såsom kristendom, modersmål, hembygdskunskap, historia, geografi och främmande språk, liksom även vid tillfällen, då en större del av skolan samlas, vid utflykter, skolfester och föräldramöten. Musiken skall skänka elever och lärare en livgivande omväxling i arbetet och ge färg åt skolans liv i helg och socken. Sång. Barnrösten är till sin natur lätt, klar och klingande. Många barn har för vana att skrika både i tal och sång. Att rätta till detta vanliga fel är en av undervisningens viktigaste uppgifter, men att endast tillhålla barnen att »inte skrika» eller att »sjunga svagt» leder ofta till klanglös och ofri sång. Man bör eftersträva en tonkvalitet, som ger ett vackert och naturligt uttryck för sångernas innehåll och stämning. Barn sjunger vanligen med god huvudklang inom sitt högre tonomfång (omkring tvåstrukna c ) . Denna klang bör överföras till det lägre omfånget, som under de första skolåren icke bör sträcka sig under ettstrukna c. Mjuk tonansats skall eftersträvas. Barnens uppmärksamhet bör tidigt fästas på frasen, dess samband med sångtexten och den anvisning den ger för ett naturligt sätt att andas. Lämpliga övningsmelodier kan hämtas ur sångrepertoaren. En fras eller annat lämpligt avsnitt, till en början företrädesvis med nedåtgående melodilinje, kan brytas ut ur en sång och övas för att åter insättas i sitt sammanhang, varefter den musikaliska effekten gemensamt iakttages. Vid all sång bör barnen intaga en ledig hållning och sjunga utan spänning av tungan eller av käk- och svalgmuskler. Särskild uppmärksamhet bör u n d e r de första skolåren ägnas de barn, som av olika anledningar icke sjunger i ton. Ofta sjunger de inom ett lägre tonomfång än det angivna, i enstaka fall inom ett högre. Sådana barn blir ej sällan med orätt bedömda såsom omusikaliska. Många av dem kan sjunga en enkel visa rätt, om de får sjunga den inom det lägre, respektive högre tonomfång, som de behärskar. Dessa barn bör beredas tillfälle att förutom den i klassen sedvanliga gemensamhetssången sjunga enkla och i fråga om röstomfång m i n d r e krävande visor och ramsor. Genom att dessa steg för steg transponeras till högre, respektive lägre tonart, kan barnens röstomfång vidgas och ej sällan bringas till den omfattning, som de gängse barnvisorna kräver. För gehörssvaga barn kan sysslandet med ett enkelt melodiinstrument bidraga till fixerandet av tonhöjd och melodisk linje. Under målbrottstiden skall eleverna alltjämt deltaga i sången. Då emellertid rösten under denna tid är särskilt ömtålig, bör alla sångövningar ske med försiktighet. Läraren bör vara särskilt vaksam över att rösterna icke överanstränges. Även i fråga om repertoarval bör dessa synpunkter noga beaktas. Förebildlig röstbehandling, a n d n i n g och textuttal hos läraren själv påverkar i hög grad resultatet av sångundervisningen. Goda förebilder kan även hämtas ur

405 klassens egna led. Alla tillfällen till iakttagelser i fråga om de enskilda barnens sång bor tillvaratagas. En naturlig och obesvärad stämning vid musiklektionen är agnad att frigöra från hämningar och från spänningar. En gärna och väl sjungande klass är det främsta kännetecknet på framgång i musikundervisningen. Nya sånger inläres under hela folkskoletiden i huvudsak genom att läraren sjunger eller spelar före, först hela sången för att ge helhetsintryck, sedan fras tor träs. Sådana sånger, som barnen omfattar med särskild glädje, kan bibehållas trän klass till klass i syfte att småningom bygga upp en väl inpräglad sångskatt. Att göra barnen förtrogna med notskriften såsom en bild av ett musikaliskt for opp ar ett viktigt led i deras musikaliska fostran. Kravet att läsa melodi i syfte att självständigt sjunga den får dock inte ställas för tidigt, utan färdigheten att läsa melodi måste noggrant förberedas. örat skall övas genom iakttagelser i fråga om tonhöjd, grundton, melodiens rörelseriktning, olika slag av fortskridning (steg- och språngvis) och rytm. ögat skall göras förtroget med notbildens tecken för tonhöjd och r V tm. Materialet för dessa iakttagelser kan hämtas från sånger, som barnen redan kan. Detta arbete kan underlättas genom att använda relativa tonnamn, som åskådliggöres på lämpligt satt. oga och öra bör till en början inriktas på frasen som enhet och uppmärksamheten fästas på likheter och olikheter. Men barnen skall även lära sig kanna igen och småningom sjunga i notbilden ofta förekommande rytmiska och fl g rer ™ a , - D ä r v i d »PPmärksammas särskilt treklangen och skaltonernas + " torhållande till grundtonen. Även sedan de vunnit någon säkerhet i att självständigt sjunga enkla melodier efter noter, skall läraren i varje situation av tveksamhet stödja genom att sjunga eller spela med. Inlärandet av notskriften och de alfabetiska notnamnen underlättas i hög grad genom att använda enkla instrument. Sysslandet med notskriften kan och bör mer ta tormen av ett musicerande än av detaljstudier not för not Sångrepertoaren i skolan skall alltid anpassas efter barnens fattningsförmåga och arbetet ur musikalisk synpunkt städse sträva att grundlägga en sund känsla for melodiska värden. Det är därför angeläget att undvika melodier med harmoniskt betingade kromatiska (altererade) toner. Diatoniska, rytmiskt klara barnvisor såväl i dur som moll bör odlas i de första skolåren. Folkvisor, såväl svenska som frän främmande länder, är ägnade att stärka känslan för uttryckskraften av melodisk intervall och karaktären av melodiska linjer. Redan tidigt bör barnen sjunga koraler och efter hand tillägna sig ett icke alltför snävt tilltaget urval av den melodiskt värdefulla skatten av protestantiska koraler. På ett senare stadium bor de också göra bekantskap med melodier i kyrkotonarter, exempelvis såsom de förekomma i vissa koraler och partier av den svenska mässan. Följande delar av den svenska mässboken bör därför genomgås: Herre förbarma dig Herren vare med eder Amen

Tackom och lovom Trefaldigt Amen

N r N r

T{ v a r j e serie , serie j Qch

T

3 Nr II i serie 2 och 4 Nr I i serie 1, 2 och 3 Nr II i serie 4 N r T i varje serie N r j { varje serie Rörelse.

Barnet förbinder gärna musik med rörelse. Härtill bör skolmusiken anknyta under de första skolåren genom rörelsesånger och lekvisor samt framdeles i sång-

406 lekar. Även inlärandet av notvärden och taktarter kan förknippas med rörelser, och dessa rytmiska element bör erfaras som rörelse, innan de markeras med nottecken. Rörelse till musik kan ske på många sätt: man kan gå, hoppa, springa. Men även inom dessa rörelsearter kan barnet uppleva olika karaktärer. Man kan gå raskt och käckt till en lustig gånglåt eller majestätiskt till triumfmarschens toner, man kan röra sig släpigt, smyga eller trippa på tå, lufsa som björnen, låtsas åka skridskor etc. Iakttagandet av dylika rörelsekaraktärer väcker och utvecklar barnens sinne för musikaliskt uttryck. Kontraster kan upptäckas och beskrivas, såsom fort — långsamt, lätt — tungt, glatt — sorgset, starkt — svagt. Det ar viktigt, att barnen, innan de börjar en rörelse till musik, först får lyssna några ögonblick för att få klart för sig det rytmiska förloppet. Deras eget lyssnande bör leda dem, och lärarens instruktioner bör inskränka sig till allmänna anvisningar om rörelsens utförande. .. Redan i de enklaste rörelsesångerna och lekvisorna kan barnen göra erfarenheter av musikaliskt slag. De av sångtexten föranledda rörelserna anknyter oftast till de musikaliska fraserna, och kring dessa bör rörelserna mjukt och rytmiskt avlösa varandra liksom turerna i sånglekar. En levande rytm och ett friskt tempo är alltså av största värde. Att endast markera takten med hand eller fot ger inte mycket erfarenhet av rytm Ju mer man lyckas engagera barnet i en rörelse, desto lättare framkallas en medveten känsla för rytm. Fria och ohämmade rörelser utvecklar barnets rytmkänsla. Denna kan aldrig pressas fram. Rörelseprogrammet kan med fördel kompletteras med rytmikundervisning, vilken även i anspråkslös form verkar lösgörande på muskulära spänningar och därigenom bidrar till barnets harmoniska utveckling. Möjligheter att anordna sådan undervisning bör därför tillvaratagas. Inom ramen av gymnastikundervisningen bör om möjligt inslag av rörelse till musik förekomma, för att barnets känsla för rytm även i detta sammanhang må befrämjas. Instrument. Ett instrumentalt inslag i folkskolans ordinarie musikundervisning vidgar i hög grad barnens musikaliska erfarenheter såväl rytmiskt som tonalt och stimulerar därför deras intresse för musik. En uppsättning av enkla instrument bör sålunda finnas i varje skola. Redan under första skolåret kan enkla slaginstrument (triangel, tamburin o. s. v.) användas, sammansatta till rytmorkester, och denna får ackompanjera kända visor eller enkla melodier, t. ex. spelade på grammofon, varvid olika avsnitt av melodin lämpligen beledsagas av skilda instrumentgrupper. Härvid måste man alltid fasthålla vid att rytmorkestern är ett ackompanjemang och ätt barnen hela tiden måste lyssna till melodin. Tillätes de att dunka på sina instrument, så att melodin överröstas, är rytmorkesterns uppgift förfelad. Rytmorkestern eller enskilda instrument därur kan komma till användning under hela skoltiden. Även enkla melodiinstrument kan tagas till hjälp under de första skolåren. Här blir syftet att utveckla gehöret genom att fixera tonhöjden under aktivt arbete. Melodins rörelseriktning, dess fortskridande i steg eller språng etc. kan här lätt åskådliggöras, och härigenom förberedes melodiläsningen. Alla de erfarenheter instrumentalspelet ger bör få sin tillämpning i sången. Melodier ur sångrepertoaren kan med framgång överföras till instrument, när dessas omfång och karaktär gör det möjligt, och sång och spel kan så växla i utförandet av melodierna.

407 De enkla instrumenten från de första skolåren bör om möjligt småningom avosas av instrument med större musikaliska möjligheter i form av kromatiskt tonforrad. Har utvecklas ytterligare förmågan av melodiläsning och erfarenheter i fråga om fortecken och tonarter får sin tillämpning. Även ackordinstrument kan komma till användning. Här kan barnen stifta bekantskap med enkla ackord, i första hand de tre huvudtreklangerna, och erfara vilka ackord, som kan passa till olika meloditoner. Många barn kan lära sig att på sådant ackordinstrument ackompanjera en enkel visa. Lyssnande. En viktig sida av musikundervisningen är att lära barnen lyssna. Det gäller därvid att tillvarataga och uppöva barnens mottaglighet för skilda slag av musikaliska intryck, väcka deras intresse för god musik och ge dem en sådan orientering i musikens värld, att de även efter skoltiden kan tillgodogöra sig tonkonstens värden. Musiklyssnandet i skolan får dock aldrig bli formliga lyssningslektioner utan endast livgivande inslag i det övriga musikarbetet. Under de första skolåren bör företrädesvis sådan musik väljas, som gör ett omedelbart intryck genom att vädja till barnens fantasi. Härvid utgör beskrivande musik och musik med ett bestämt stämningsinnehåll ofta en lämplig utgångspunkt. Barnen bör själva försöka beskriva och karaktärisera vad de hör t ex styrkegrad (starkt, svagt, starkare, svagare), tempo (hastigt, l å n g s a m t ) , ' s t ä m ning (glad, sorgsen). Man bör ständigt vädja till barnens upptäckarglädje och, när deras erfarenheter av lyssnandet blivit rikare, låta dem göra iakttagelser även i fråga om frasering, kontrast, upprepning o. d., så att de småningom får en allt större förtrogenhet med musikens uttrycksmedel. I de högre klasserna bör lyssnandet sträva efter att skapa kontakt med det aktuella musiklivet och dess former för musicerande på grundval av en successivt utvidgad repertoar med lämpliga verk av kända tonsättare från skilda epoker även var egen tid. Här genomgås olika arter av musik, exempelvis programmusik, absolut musik, några viktiga tonsättare och deras verk samt de viktigaste musikaliska formerna (visform, variation, r o n d o ) . Musikillustrationerna kan ges på grammofon eller skolradio, men dessa mekaniska hjälpmedel får icke undantränga den levande musiken. Kontakt med denna kan knytas genom att barnen beredes tillfälle till konsertbesök, genom att i skolan anordna musikstunder med hjälp av solister eller mindre ensembler samt icke minst genom att musik även i enkla former framföres av lärare och skolans egna elever. Skapande. Musikundervisningen bör tillgodogöra sig barnens aktivitet genom att låta dem improvisera, och skolans musikverksamhet bör därför sträva att redan på ett tidigt stadium stimulera barnens fantasi och initiativ. En form av skapande är att improvisera rytmer, en annan att låta barnen försöka uppfinna små melodier till korta meningar, rim och ramsor på grundval av det tonmaterial de förvärvat i skolan. Allt eftersom detta växer, kan melodins utformning bli rikare. Erfarenheter av fras och rörelseriktning i små melodier sätter snart barnen i stånd att foga till en felande sista fras i en enkel visa Den erfarenhet barnen vunnit av rörelse till musik ger dem förmåga att improvisera rörelser till nya sånger och musikstycken. Här kan skapandet utmynna i att uti rörelse karakterisera något mindre instrumentalstycke, individuellt eller i grupp, eller att forma en sånglek med nya turer.

408 På ett tidigt stadium kan barnen föreslå arrangemang för rytmorkester av någon bekant visa. De har redan erfarenhet av hur de olika instrumentgrupperna kan ordnas för att passa samman med en visas text, melodi eller styrkegrad och hur fraserna var för sig eller parvis utgör grund för en indelning, som ar lätt att uppfatta för örat och lätt att se i sångboken. Skapandet behöver inte begränsas till de i skolans musikprogram upptagna verksamhetsgrenarna. Att tillverka enkla instrument, att välja sånger och musikstycken för olika tillfällen, för skolans gemensamma sångstunder och for små sångspel, att ordna hela program för skolfester, föräldramöten och lekaftnar, allt är situationer, där initiativ, organisationsförmåga, ledarskap och personlig smak utvecklas. Kursfördelning. Klass I. S å n g : Barnvisor och enkla koraler med uppmärksamhet åt ton, rytm, textuttal och naturlig andning. R ö r e l s e : I rörelse återge uttryck för rytm och innehåll i sånger och musikstycken. Lekvisor. I n s t r u m e n t : Stifta bekantskap med enkla rytm- eller melodiinstrument. L y s s n a n d e : Iakttagelser av tonhöjd i syfte att utveckla gehöret. Lyssna till och känna igen enkla, korta musikstycken. S k a p a n d e : Improvisation av rörelser, melodier och rytmer, gärna i samband med rytmorkester. Klass II. S å n g : Barnvisor och enkla koraler. Fortsatt uppmärksamhet åt ton, rytm, textuttal och naturlig andning. Känsla för grundton och för melodiens rörelseriktning. Uppmärksamma och på enkelt sätt ange tonhöjd. Durtreklangens toner införes och betecknas på lämpligt sätt, gärna med användande av relativa tonnamn. .. R ö r e l s e : I rörelse återge uttryck för rytm och innehåll i sånger och musikstycken. Lekvisor. Igenkänna och i rörelse markera uttryck för enkla taktarter och tidsvärden. Frasen. I n s t r u m e n t : Fortsatt erfarenhet av enkla instrument, även i syfte att utveckla gehöret (grundton, melodiens rörelseriktning, tonhöjd). L y s s n a n d e : Vidgad repertoar av enkla, korta musikstycken. Urskilja och i ord uttrycka stämning (glad, sorgsen), tempo (hastigt, långsamt), styrkegrad (starkt, svagt). Till utseende och klangfärg känna igen ett par olikartade instrument. S k a p a n d e : Fortsatt melodisk och rytmisk improvisation. Föreslå, på lämpligt sätt teckna upp och spela arrangemang för rytmorkester. Klass III. S å n g : Visor, koraler och kanon. Ökad uppmärksamhet åt tonbildning, frasering, rytmisk livfullhet och textuttal. Utveckla gehöret med användande av samtliga stamtoner i samband med förberedande melodiläsning. R ö r e l s e : Utveckla och stärka känslan för taktart, betoning, tidsvärden, fras och karaktär. Lekvisor. I n s t r u m e n t : Fortsatt erfarenhet av slag- och melodiinstrument med användande av notskrift (gärna relativa t o n n a m n ) . Not- och pausvärden. Taktering, försök till dirigering.

409 L y s s n a n d e : Fortsatt aktivt lyssnande. Känna igen ytterligare några orkesterinstrument. S k a p a n d e : Fortsatt melodisk och rytmisk improvisation. Teckna upp, spela och sjunga improviserade melodier. Arrangemang för rytmorkester. Klass IV. S å n g : Sånger, enkla folkvisor, kanon och koraler. Fortsatt uppmärksamhet åt tonbildning. Fortsatta iakttagelser av melodilinjen i notskrift. Frasering, tempo, nyansering och deras beteckningar. Melodiläsning med huvudsakligen stegvis fortskridning. Fortsatt uppmärksamhet åt treklang och grundton. Enkla diktat. R ö r e l s e : Sånglekar. Uppmärksamma rytm i gymnastikrörelser. I n s t r u m e n t : Slaginstrument. Enkla melodiinstrument med kromatiskt tonförråd. Alfabetiska notnamn. Förtecken. Tvåstämmighet. Taktering, försök till dirigering. L y s s n a n d e : Vidgad repertoar med särskild uppmärksamhet på någon känd kompositör, t. ex. Mozart, Schubert. Svensk folkmusik. Fortsatt aktivt lyssnande, särskilt i fråga om kontrast, upprepning, karaktär, instrument. Ökad kännedom om orkesterinstrument och instrumentfamiljer. S k a p a n d e : Teckna upp, spela och sjunga improviserade melodier. Klass V. S å n g : Sånger och folkvisor, karakteristiska för skandinaviska och några andra europeiska länder. Kanon, koraler, valda delar av svenska mässan. Uppmärksamhet åt tonkvalitet. Försök att självständigt sjunga enkla melodier efter notskrift, även tvåstämmig sång, gärna med instrumentalt inslag. Diktat. R ö r e l s e : Sång- och danslekar. Rytm i gymnastikprogrammet. I n s t r u m e n t : Fortsatt insjrumentalspel med användande av noter. Dur- och mollskalor. Tonarter i förekommande musikstycken. Flerstämmighet. L y s s n a n d e : Folkmusik, karakteristiska för några av Europas länder. Musik av någon känd nordisk kompositör. Orkesterinstrument. S k a p a n d e : Fortsatta melodiska och rytmiska improvisationer. Klass VI. S å n g : Unisona och tvåstämmiga sånger och folkvisor, även från främmande länder. Kanon, koraler, delar av svenska mässan. Fortsatt uppmärksamhet åt tonkvalitet och melodiläsning. Diktat. R ö r e l s e : Sång- och danslekar. Rytm i gymnastikprogrammet. I n s t r u m e n t : Fortsatt instrumentalspel med användande av noter. Dur- och molltreklanger. Uppmärksamma enkla harmoniska skeenden (de tre huvudtreklangerna) och samklangen. L y s s n a n d e : Folkmusik från främmande länder. Vidgad repertoar med särskild uppmärksamhet på några kända kompositörer, t. ex. Beethoven och några romantiker (Chopin, Schumann, Mendelsohn). Iakttagelser av några kända melodiers byggnad. Orkesterinstrument. S k a p a n d e : Improvisation av enkla ackompanjemang. Klass VII. S å n g : Unisona och tvåstämmiga sånger. Koraler, delar av svenska mässan. Uppmärksamhet åt röstvård. Ökad självständighet i melodiläsning, även med utvikningar till närbesläktade tonarter. Något om intervall. Diktat. R ö r e l s e : Sång- och danslekar. Rytm i gymnastikprogrammet.

410 I n s t r u m e n t : Instrumentalspel. ökad uppmärksamhet åt harmoniskt skeende. L y s s n a n d e : Repertoar till belysning av det nutida musiklivet (vokal- och instrumentalmusik, solo- och ensemblemusik, kyrklig och världslig musik). Sammanfattning av tidigare iakttagelser beträffande musikalisk form. S k a p a n d e : Fortsatt improvisation. K l a s s VIII. S å n g : Unisona samt två- och trestämmiga sånger. Koraler. Fortsatt uppmärksamhet åt röstvård. Självständig melodiläsning. Diktat. R ö r e l s e : Sång- och danslekar. Rytm i gymnastikprogrammet. I n s t r u m e n t : Instrumentalspel, även i mindre ensembler och i anslutning till flerstämmig sång. Uppmärksamhet åt intervall och ackord. L y s s n a n d e : Olika arter av musik (folkmusik, konstmusik, dansmusik, programmusik, absolut musik). Olika former av musicerande (t. ex. opera, oratorium, körmusik, romans, symfoni, solokonsert, kammar- och pianomusik). Fortsatta iakttagelser beträffande musikalisk form. S k a p a n d e : Fortsatt improvisation. Försök att sammanställa enkla sångspel. Klass IX a. Sammanfattande repetition av det musikaliska kunskapsförråd, som de tidigare skolåren gett, främst då musiklärans elementa, enkla definitioner, tonarter, homofoni, polyfoni, de harmoniska huvudfunktionerna, de olika arter och former, i vilka musik utövas, orkesterns instrument o. s. v. Gehörsövningar, melodiläsning och diktat. Unison sång, kanon, något om röstvård. Fortsatta sångövningar. #

Bil. 2

Förslag till kursplan för musikundervisningen

i gymnasiet

(9:c—12:e skolåren)

Mål. Undervisningen i musik på gymnasiet avser att på grundval av den musikaliska erfarenhet och de elementära teoretiska kunskaper, som eleverna vunnit i enhetsskolan, förmedla en djupare musikförståelse och genom sammanfattande framställningar i musikens historia och teori skänka eleverna en musikalisk allmänbildning. Den åsyftar därjämte att genom praktisk musikövning bibehålla och utveckla den kontakt med det aktiva musicerandet, som enhetsskolan grundlagt. Anvisningar. Undervisningen i musikkunskap skall omfatta såväl allmän musiklära och formlära som grunddragen av musikens allmänna historia och den svenska musikens historia. I dessa avseenden utgör elevernas erfarenheter från musikundervisningen i enhetsskolan en god grund att bygga på. Det program för lyssnande, som skisserats för enhetsskolan, skall fullföljas även på gymnasiet med särskilt sikte på musikhistorisk förståelse och tillägnande av kunskap i musikalisk formlära. Med utgångspunkt från kända melodiers byggnad och demonstration av m i n d r e musikverk kan nu den enkla och sammansatta dansformen (liedformen) åskådliggöras och analyseras, likaså rondo- och variationsformen. Skillnaden mellan polyfon och homofon musik kan demonstreras (t. ex. Bach — Mozart) och de olika arterna inom den polyfona musiken belysas (kanon, imitation, fuga, passacaglia). Slutligen kan även den klassiska stilens huvudform, sonatform behandlas. De teoretiska begrepp, som är nödvändiga för formanalys, har grundlagts redan tidigare. Säker kunskap om intervallen och de grundläggande ackorden (huvudfunktionerna) inhämtas under det första gymnasieåret, och den fortsatta undervisningen har att noggrannare bestämma begrepp såsom tonika, dominant, underdominant och inledningston samt att ge kännedom om kadensernas byggnad. Undervisningen i musikhistoria får icke bli torr minneskunskap utan skall alltid bevara sammanhanget med musikaliska upplevelser. Härav följer, att musikhistorien till en början icke kommer att läsas kronologiskt utan taga sin utgångspunkt från något, som eleverna lätt kan göras förtrogna med och som appellerar till deras estetiska mottaglighet. I första rummet kommer här musikverk från den klassisk-romantiska perioden i fråga (Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert). Denna musik är särskilt ägnad att åskådliggöra formella begrepp. Här kan iakttagelser göras om motiv och tema och deras plats i det helas förlopp. Efter en sådan analys, som alltid bör göras i form av demonstrationer vid pianot eller genom grammofonmusik, riktas uppmärksamheten på historiska sammanhang (den sociala bakgrunden, stilistiska förstadier, den senare utvecklingen, den

412 konstnärliga uttrycksavsikten o. s. v.). I sammanhang därmed refereras data om de förnämsta komponisternas liv. Efter hand utvidgas demonstrationerna att i första hand omfatta barockens och de senare 1800- och 1900-talens tonkonst, varvid ordningsföljden bör vara fri. I samband med nationalromantiken behandlas särskilt den svenska 1800-talsmusiken (Geijer, Lindblad, Berwald, Söderman m. fl.). Huvudsyftet skall icke vara att inprägla namn och årtal utan att genom den historiska belysningen skänka ett djupare och mera levande intryck av olika musikverk. Där så är möjligt bör hänvisningar till litteratur- och kulturhistoriska parallellföreteelser ges, och samarbete mellan musiklärare och lärare i andra berörda ämnen på gemensam ämneskonferens är därför att anbefalla. För denna undervisning är tillgång till rikhaltigt undervisningsmateriel i form av grammofon, radio och film oundgängligen nödvändig. Musikläraren får dock aldrig underlåta att framhålla den levande musikens företräden framför den mekaniska återgivningen. De i kör- och instrumentalövningar deltagande eleverna bör om möjligt då och då bidraga med framförandet av verk, som kan tjäna som material för musikhistoriska iakttagelser. Musikläraren bör också uppmuntra och underlätta elevernas besök vid konserter och andra musikevenemang, och vad de genom sådana besök eller radiolyssnande hör kan bli föremål för recensioner, som diskuteras i klassen. Föredrag av någon elev om en komponist eller ett musikverk är en annan arbetsform, som för den enskilde betyder ett fördjupat vetande och för klassen en eggande kunskapsmeddelelse. I regel bör först under det sista gymnasieåret musikens hela historia studeras i kronologiskt sammanhang. Därvid behandlas antikens, medeltidens och renässansens musik helt översiktsmässigt, och framställningen bör bli fylligare först med barocken och klassicismen. Åt den svenska musikens historia ägnas särskild uppmärksamhet, varvid anknytningar till vår vitterhet observeras. Det är också av vikt, att den moderna musiken och i synnerhet den nordiska får ett icke alltför snävt tilltaget utrymme. Även om det teoretiska och historiska lärostoffet utgör det väsentliga under musikkunskapstimmarna, bör de icke sakna inslag av praktisk musikövning, framför allt i form av unison sång och enklare stämsånger, vilka senare kan direkt anknyta till de musikhistoriska studierna. Den praktiska musikövningen måste syfta till att bibehålla och vidare utbygga det aktiva musicerande, som grundlagts i enhetsskolan, och främst taga sikte på körsång och enscmblespel. Särskilt det senare äger en musikaliskt utvecklande och allmänt fostrande betydelse som knappast kan överskattas. Kursfördelning. (Musikkunskap.) Klass 9 g. Sammanfattande repetition av det musikaliska kunskapsförråd, som de tidigare skolåren givit, främst musiklärans elementa, enkla definitioner, tonarter, homofoni, polyfoni, de harmoniska huvudfunktionerna, de olika arter och former, i vilka musik utövas, orkesterns instrument o. s. v. Demonstration och analyserande genomgång av satser ur verk från den klassisk-romantiska perioden (exempelvis någon Mozart- eller Beethovensonat, Schuberts h-mollsymfoni och liknande). Gehörsövningar, melodiläsning och diktat. Unison sång, kanon, något om röstvård. Klass 10. Fortsatta demonstrationer och grundligare genomgång med historiska utblickar företrädesvis av musikverk från den klassisk-romantiska perioden. Motiv och tema.

413 Musikens former (dansform, variation, r o n d o ) . Biografiska data om de stora komponisterna från tiden 1750—1830. Äldre svensk musik i anslutning till undervisningen i litteraturhistoria. Gehörsövningar och diktat. Unison sång, kanon, något om röstvård. Klass 11. Demonstrationer som förut med utvidgning av repertoaren till tidigare århundraden, Palestrina — Lasso och främst barocken (Bach och Handel) samt den senare romantiken och 1900-talet, med biografiska data om komponisterna. Den polyfona musikens former (fuga, passacaglia). Genomgång av den svenska musikens historia. Unison sång, kanon, något om röstvård. Klass 12. Sammanfattande översikt (kronologisk) av musikens historia med särskilt beaktande av stilhistoriskt viktiga moment (flerstämmighetens uppkomst, monodins genombrott, wienklassicismen, nationalromantiken, impressionismen, strömningar i den moderna musiken), varvid framställningen i möjligaste mån illustreras med musikexempel (även hänvisningar till radioprogram). Unison sång, kanon och röstvård.

ö

Bil. 3

Förslag till ändring av Kungl. stadgan den 18 juni 1937 för folkskoleseminarierna (SFS nr 535) Nuvarande lydelse § 25.

Förslag till ändrad § 25.

lydelse

2. Prövning till inträde i första klassen skall omfatta:

2. Prövning för inträde i första klassen skall omfatta:

C. Prov i teckning, sång och slöjd i enlighet med i § 26 angivna fordringar. Vid prövning i sång bör avseendee fästas huvudsakligen vid förefintligheten av musikaliskt gehör.

C. Prov i teckning, musik och slöjd i enlighet med i § 26 angivna fordringar. Provet i musik skall huvudsakligen avse att utröna den sökandes förutsättningar för folkskollärarens musikaliska uppgifter.

§ 26. Den, som söker inträde i fyraårig linjes första klass, prövas med avseende på mogenhet och begåvning samt med avseende på kunskaper och färdigheter i nedannämnda ämnen — därest ej annat föranledes av vad i § 25 mom. 2 B sägs — och skall för godkänt vitsord fordras:

§ 26. Den, som söker inträde i fyraårig linjes första klass, prövas med avseende på mogenhet och begåvning samt med avseende på kunskaper och färdigheter i nedannämnda ämnen — därest ej annat föranledes av vad i § 25 mom. 2 B sägs — och skall för godkänt vitsord fordras:

i sång: förmåga att sjunga någon enkel sång eller psalm efter eget val eller på annat sätt ådagalagt musikaliskt gehör.

i musik: god talbehandling; korrekt och musikaliskt föredrag av vilken som helst bland 20 av sökanden valda visor eller koraler; gott gehör, ådagalagt genom enklare gehörsprov; tillräcklig färdighet i spelning på något instrument (piano, orgel, något stråk- eller blåsinstrument) för att enligt instrumentets betingelser leda sången i enkla visor eller koraler; kännedom om notskriften, tonsystemet, intervall- och ackordlära samt kunskaper i musikalisk formlära och musikhistoriens viktigaste perioder, allt i huvudsaklig överensstämmelse med realskolans kursplan.

c

415 § 27.

§ 27.

2. Avsaknad av godkänt vitsord skall i varje fall vid bedömandet uppvägas av sökandens i övrigt ådagalagda begåvning eller av visad lämplighet för lärarkallet. Särskild hänsyn bör härvid tagas till genom prövningen i modersmålet ådagalagd mognad och studiebegåvning.

2. Avsaknad av godkänt vitsord skall i varje fall vid bedömandet uppvägas av sökandens i övrigt ådagalagda begåvning eller av visad lämplighet för lärarkallet. Särskild hänsyn bör härvid tagas till genom prövningen i modersmålet ådagalagd mognad och studiebegåvning samt till visad musikalisk begåvning.

§ 29.

§ 29.

2. Den, som söker inträde i studentlinjes första klass, prövas i musik, slöjd och muntlig framställning. För godkänt vitsord i musik fordras någon kännedom om musiklärans elementer samt någon färdighet i enklare tonträffning och i spelning av lättare koraler på orgelharmonium, piano eller violin.

2. Den, som söker inträde i studentlinjes första klass, prövas i musik, slöjd och muntlig framställning. För godkänt vitsord i musik fordras: god talbehandling; korrekt och musikaliskt föredrag av vilken som helst bland 20 av sökanden valda visor eller koraler; gott gehör ådagalagt genom enklare gehörsprov; tillräcklig färdighet i spelning på något instrument (piano, orgel, något stråkeller blåsinstrument) för att enligt instrumentets betingelser leda sången i enkla visor eller koraler; säker kännedom om notskriften, tonsystemet, intervall- och ackordlära samt kunskaper i musikalisk formlära och musikhistoriens viktigaste perioder, allt i huvudsaklig överensstämmelse med gymnasiets kursplan.

30.

30.

2. Avsaknad av godkänt vitsord skall i varje fall vid bedömandet uppvägas av sökandens i övrigt ådagalagda insikter och färdigheter eller visad lämplighet som lärare.

2. Avsaknad av godkänt vitsord skall i varje fall vid bedömandet uppvägas av sökandens i övrigt ådagalagda insikter och färdigheter eller visad lämplighet som lärare. Särskild hänsyn bör härvid tagas till visad musikalisk begåvning.

I Kungl. stadgan den 21 januari 1938 för småskoleseminarierna §§ 25—27 föreslås samma ändringar som i §§ 25—27 i stadgan för folkskoleseminarierna.

Bil. if

Förslag till plan för en folkskolas anskaffning för musikundsrvisning

av materiel

Ett program för en folkskolas anskaffning av materiel för musikundervisningen under första—sjätte skolåren kan ha följande utseende: l : a skolåret. Rytminstrument i klassuppsättning. Planscher för rytmorkester, ev. även användbara i samband med elementärt instrumentalspel. Grammofonskivor, dels såsom underlag för rytmorkester, dels impulsgivande för rytmisk lek och rörelse, dels förebilder vid sångundervisningen och dels för lyssnande. 2:a s k o l å r e t . Enkla instrument och annan materiel för de första iakttagelserna av ton, klangfärg, tonvolym, tonhöjd såsom intressestimulans inför kommande instrumentalspel. Enkelt melodiinstrument av metallofontyp. Klassuppsättning. Melodimaterial i form av arbetsblad. Planscher av några bland dessa till tjänst vid klassinstruktion. Grammofonskivor. 3:e s k o l å r e t . Enkla melodiinstrument (stränginstrument) i klassuppsättning; liksom föregående melodiinstrument hjälpmedel vid gehörsutbildning och för kontakt med elementa. Ett byte av instrument för nämnda ändamål är i hög grad önskvärt med hänsyn till behovet av omväxling men framför allt av den anledningen att barnets allmänna utveckling kräver ett instrument med ett mer personligt hanterande än det föregående. Utökat melodimaterial för melodiinstrument samt arbetsblad för gehörsutbildningen. Grammofonskivor. 4:e s k o l å r e t . Melodiinstrument med kromatiskt tonförråd. Blåsinstrument, t. ex. tonett, alternativt med knäppinstrument, klassuppsättning. Melodimaterial, arbetsblad. Grammofonskivor. 5:e s k o l å r e t . Melodiinstrument: blockflöjt. Klassuppsättning. Litteratur samt planscher för klassinstruktion. Grammofonskivor.

417 6:e skolåret. Enkelt ackordinstrument, fyrsträngat, upp till halv klassuppsättning. Melodimaterial i arbetsblad samt arrrangemang för ensemblespel ev. i samverkan med orkesterinstrument från frivillig instrumentalundervisning. Grammofonskivor. Annan musikmateriel. God grammofon, transportabel. Kan ersättas med skivspelare att kopplas till radioapparat. Planscher av orkesterinstrumenten. Ev. även av de största tonsättarna. Lämplig musiklitteratur att ingå i skolbiblioteket. Prislista till musikmateriel för folkskolan (år 1953). l : a skolåret. Rytmorkestermateriel. a. Traditionell rytmorkester. Klass om 30 elever. 15 st. trianglar ä 2: 50 (med hållare och slagare) 8 st. tamburiner ä 10: 50 7 st. kastanjetter ä 2: 85

37: 50 84: 19: 95 141: 45

2 par cymbaler ä 7: 50 2 st. bastamburiner å 19: —

15 : 38:

53: 194:45

b. Annan besättning (30 elever). 10 st. trianglar med hållare och slagare ä 2: 50 5 st. tamburinklavar å 4: — 6 st. enkla kastanjetter a 1: 15 5 par bjällerarmband ä 0: 85 2 st. småtrummor (gummi i st. för skinn) a 6: — 2 st. småtrummor, mindre a kr. 4: — Andra rytminstrument: Maracas, per par ca 20: — Trästycken av typ tempelblock, slås med pinnar, ca 5: — Planscher för rytmorkester 6 : — till 10: 50 per styck Grammofonskivor för rytmorkester f. n. 6 : — till 9: per st. Grammofonskivor i övrigt 4: — till 7: — per st. 2:a skolåret. Materiel för iakttagelse av klangfärg, volym etc. Klockor (skällor), 3 st. ä 5 : — Gong-gong, 1 st. å 20: — Occarina, 1 st. a 7: — Speldosa, prislägen 35: —, 55: —, 75: — Leksaksinstrument, plåtflöjt, trumpet etc Glasrör för vattenfyllning, olika tonhöjd

25: 20: 6: 90 4: 25 12: 8: • 76: 15

15: 20: — 7. , 55: — 10: — 107:

Melodiinstrument av metallofontyp, diatoniskt tonförråd. Klassuppsättning. 30 st. metallofoner a 15: — 459. Arbetsblad, ca 10 st. per barn, ca 6: — per 100 st. Grammofonskivor, nyanskaffning ca 50: — 27—3-16705

418 3:e skolåret. Stränginstrument av lilltambityp, diatoniskt. Klassuppsättning. Instrument, färdigbyggt 12: 50 » i byggsats 5:40 i«o._ 10 30 st. instrument å 5: 40 ~(för färdigställande i slöjden, avsedda att bli barnens egendom). Den instrumentuppsättning, som skall ingå i skolans förråd, bör vara byggd med största noggrannhet. Med användande av byggsatser kan instrumenten tillverkas av fackman till ett pris av ca 1 0 : — . 30 st. stränginstrument å 10: — 300:Arbetsblad, ca 10 st. per elev, 18: — Grammofonskivor, nyanskaffning, ca 50: — 4:e skolåret. Melodiinstrument med kromatiskt tonförråd. Blåsinstrument av tonett-typ ä 6: — alternativt med knäppinstrument av tambityp ä 7: 95 (byggsats). Klassuppsättning om 30 elever. 30 st. tonetter ä G: — 30 st. tambi å 7: 95 Tambiinstrument, färdigbyggda i två prislägen: 16:35 och 24: — Arbetsblad, ca 10 st. per elev, 18: — Grammofonskivor ca 5 0 : — 5:e skolåret. Melodiinstrument. Blockflöjt. Kvalitetsflöjt ä 13: 50 30 st. blockflöjter ä 13: 50 405: —, skolrabatt 10 % Arbetsblad ca 18: — Grammofonskivor ca 50: — 6:e skolåret. Ackordinstrument av ukuleletyp. 10 st. ackordinstrument å 30: — 2 st. gitarrer av mindre modell å 150: — Arbetsblad och notmatcrial ca 30: — Grammofonskivor, nyanskaffning, ca 5 0 : —

IIV.7* - d 8 > DU

364: 50

300: ~~

300:

Annan musikmateriel. Radiogrammofon, transportabel, av god kvalitet 600: — Kan ersättas med skivspelare att kopplas till befintlig radioapparat. Skivspelare ca 125: — Sammandrag av kostnader för instrumentanskaffning, till vilken i första hand bidrag bör utgå liksom för annan undervisningsmateriel:

419 Klass 1. Rytmorkester, 30 elever, (enligt alternativ b jämte ett par maracas) Klass 2. Metallofoner, 30 elever Klass 3. Stränginstrument, 30 elever Klass 4. Tonetter, 30 elever Klass 5. Blockflöjter, 30 elever Klass 6. Ackordinstrument, 10 elever Skivspelare

100 • 450: 160: 180: — 370: _ 300: — 125 : .

Summa kronor 1 6 8 5 : — Grammofonskivor 200: Instrument, som kan förekomma i nära anslutning till skolans undervisning i frivillig instrumentalmusik: Mandolin med violinmensur 78:—• Violin 3/4 storlek med stråke och låda 125: » Vi » » » » » från 150: — Violoncell "/« storlek med stråke från 250:

Bilaga 5

Ett exempel på beräkningsgrunder vid fördelning av medel till kulturella ändamål Vid fördelning av allmänna medel till stöd åt de större symfoniorkestrar, som verkar i sex av rikets städer, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Norrköping och Gävle, har det ansetts lämpligt att taga hänsyn till vissa omständigheter på följande sätt: 1) Liten folkmängd skall få större stöd än stor. 2) Få skattekronor per capita skall även medföra större andel. 3) Hög utdebitering per skattekrona skall slutligen berättiga till större anslag än låg utdebitering. I dessa tre grundsatser innefattas som lätt inses praktiskt taget alla övriga ekonomiska grunder för fördelning, som är tillgängliga via offentlig statistik, t. ex. totala antalet skattekronor, medelinkomst, medelutdebitering per capita. I följande uträkningar kommer resultaten att redovisas som procentuella andelar. Det ligger utom ramen för arbetet att bestämma eller ens föreslå, hur dessa procentandelar skall omtolkas till penningbelopp, men det torde ej möta några svårigheter att använda siffervärdena till tämligen varierande behov. En tabell över de utslagsgivande omständigheterna ser ut så h ä r : Stad

Summa Medelvärde

Folkmängd tusental

%av m-v

Skattekr. per inv.

%av m-v

Utdebitering

%av m-v

672 316 172 79 67 42

299 141 76 35 30 19

30 22 21 17 20 17

143 103 99 80 94 80

7,63 8,93 8,90 9,20 11,10 12,25

79 92 92 95 115 127

1348 225

600 100

127 21,2

600 100

58,01 9,67

600 100

F ö r att öka överskådligheten har som synes i tabellen de primära talvärdena omräknats till procent av medelvärdena. Det må genast nämnas, att medan utdebitering och skattekronor per invånare ligger helt inom samma storleksordning, skiljer sig de olika folkmängdssiffrorna så avsevärt, att man måste tillgripa speciella beräkningsmetoder beträffande hänsynstagandet till folkmängden, om man vill uppnå rimliga talvärden. Hänsynstagande till utdebiteringen. Beräkningarna må börja bakifrån, eftersom de enklare fallen då avklaras först. Enligt förutsättningen skall behovet av stöd anses stiga med utdebiteringen. Det enklaste är då att räkna med direkt proportionalitet. Uträkningen är redan klar.

421 I tabellen på sidan 420 redovisas nämligen utdebiteringarna i förhållande till varandra såsom procent av medelvärdet. Vi önskar nu en redovisning i procentuella andelar, varvid vi endast dividerar medelvärdesprocenttalen med 6, varvid vi direkt får följande uppställning: Stad

Utdebitering

Procentandel

7,63 8,93 8,90 9,20 11,10 12,25

13,1 15,3 15,3 15,9 19,2 21,2

9,67

16,7

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Gävle Medelvärde

Därmed är den första andelen av beräkningsgrunden klar Hänsynstagande till antalet skattekronor per capita. I fallet utdebitering skulle enligt förutsättningen andelen öka med utdebiteringens storlek. Med samma bärkraftsresonemang blir naturligtvis förutsättningen den omvända för antalet skattekronor. Detta kan lättast räknas fram som omvänd proportionalltet, varvid våra jämförelsetal, medelvärdesprocenterna utgör nämnaren i bråk med konstant täljare, varvid bråket kommer att bli jämförelsetal till en ny procentuell uppställning. Det något invecklade påståendet i förra meningen klarlägges lätt av ett exem? • ! « . . J i o n s t a n t a t ä l J ' a r e n s ä t t e s (godtyckligt) = 100, för att talvärdena skall få lätthanterlig storlek. I fallet Norrköping får vi då följande b e r ä k n i n g : Antalet H i n n r « n ° r r r i n v å n a r e > 1 7 ' u t § ö r 8 0 % av medelvärdet. Jämförelsetalet blir cia 100:80 = 1,25. På exakt samma sätt beräknas de övriga jämförelsetalen, och etter det beräknas deras inbördes förhållande som procent av deras summa. Stad

Stockholm . . Göteborg . . . Malmö Norrköping. Hälsingborg. Gävle

Skattekr. per inv.

%av m-v

Jämförelsetal

/o andel

30 22 21 17 20 17

143 103 99 80 94 80

0,70 0,90 1,01 1,25 1,04 1,25

11,2 15,4 16,0 20,0 17,4 20,0

Hänsynstagande till folkmängden. Beträffande folkmängden skall samma förhållande som för antalet skattekronor per invånare gälla, nämligen att andelen skall öka, då folkmängden respektive antalet skattekronor minskar. Närmast till hands ligger då att räkna på samma satt, varvid man erhåller följande tabell: Stad

Stockholm . . Göteborg .. . Malmö Norrköping . Hälsingborg. Gävle

Invånare tusental

%av m-v

Jämförelsetal

%-andel

672 316 172 79 67 42

299 141 76 35 30 19

0,335 0,712 1,31 2,80 3,36 5,35

2,4 5,1 9,5 20,3 24,2 38,5

422 I tabellen framgår i siffror den på sidan 420 nämnda omständigheten, att folkmängdssiffrorna skiljer sig så avsevärt, att de nu framräknade talvärdena knappast kan anses skäliga. Stockholms invånareantal är 16 gånger större an Gävles, medan t. ex. antalet skattekronor per capita är ej fullt dubbelt så stort Gävle får därför i folkmängdstabellen en 16 gånger större andel än Stockholm, htt flertal matematiska samband kan användas för att utjämna dessa stora skillnader i talvärden. Det enklaste i ett fall som detta torde vara att i stället for talvärdena själva jämföra deras rötter. Om vi nämligen betraktar talen 4 och l o ^ å finner vi, att deras förhållande är 1 : 4. Betraktar vi åter deras kvadratrötter \j± = 2,sj 16 = 4, finner vi förhållandet 1 : 2 ; med tredjerötternas eller kubrötternas talvärden finner vi ett förhållande 1 : 1,59. Allmänt gäller således, att ju högre rotvarden vi jämför, desto mindre blir skillnaderna. I det aktuella fallet, jämförelse av folkmängderna i sex av rikets stader, skall beräkningen utföras för kvadrat-, kub- och bikvadratrötter eller som de bättre kan kallas andra-, tredje- och fjärderötter ( { T , Jf , % ). Av en händelse utgör proportionen mellan yttervärdena Stockholm och Gävle just 16, vilket medför att vi vid användandet av fjärderötter kommer till att Gävle blir dubbelt gynnat gentemot Stockholm. ' I följande tabeller har uträkningen skett på följande sätt: Respektive rot har dra«its ur det tal, som anger tusental invånare, konstanten 100 har dividerats med rotvärdet, varefter jämförelsetalen utjämnats till procentvarden. Jamfor t ex det första fallet, kvadratrotkalkylen för Stockholm, y/672 = 25,o; 100:25,-.. = 3,86. (Procentsiffran 6,9 framkommer som resultat av jämförelse mellan samtliga jämförelsetal.) Kvadratrotskalkyl: Stad

Stockholm . Göteborg . . Malmö . . . . Norrköping Hälsingborg Gävle

100 Folkmängd tusental = n

V=

¥

%-andel

672 316 172 79 67 42

25,9 17,8 13,1 8,9 8,2 6.5

3,86 5,62 7,63 11,2 12,2 15,4

6,9 10,0 13,7 20,0 21,8 27,6

Folkmängd tusental = n

3 På analogt sätt utföres Tredjerotskalkyl: Stad

Stockholm . Göteborg . . Malmö . . . . Norrköping Hälsingborg Gävle

samt

672 316 172 79 67 42

%-andel

-

8,75 6,81 5,55 4,29 4,06 3,48

11,4 14,7 18,0 23,3 24,6 28,7

9,4 12,2 14,9 19,3 20,4 23,8

423 Fjärderotskalkyl: 100

Stad

Stockholm . Göteborg . . Malmö . . . . Norrköping Hälsingborg Gävle

{s

%-andel

19,6 23,7 27,6 33,6 35,0 39,2

11,0 13,3 15,4 18,8 19,5 22,0

Av tabellerna framgår, som ovan nämnts, huru proportionerna utjämnas, då högre rötter användes. Värdena är här uträknade med tre siffrors noggrannhet, vilket medger, att räknesticka användes genomgående. Det erbjuder varken matematisk eller räkneteknisk svårighet att i stället för de här använda 2-, 3- och 4-rötterna operera med vilken rot som helst, säg 3,14- eller 6,25-rötter. Därigenom nås således en metod att ordna in samtliga folkmängdssiffror i ett schema, som bestämmes av en viss proportion mellan två av städerna, på samma sätt som vi kan tänka oss fjärderotskalkylen uppkommen ur den godtyckligt gjorda förutsättningen, att Gävle skall ha dubbelt så mycket som Stockholm. Vi har nu fått exempel på metoder att taga hänsyn till de tre omständigheter, som från början ansågs ge uttryck för respektive städers relativa behov. Vad som återstår är att samordna de tre kategorierna. Detta kan givetvis göras på ett otal sätt, men de primärt införda räknemetoderna tar sikte på ren medelvärdesräkning. Den slutliga procentandelen för säg Stockholm med tillämpning av tredjerotskalkyl vid folkmängdsräkningen

blir då

-

(9,4 + 11,2 + 13,1) = 11,2.

Den samlade resultatredovisningen blir: Folkmängdsandel för Stad

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Gävle

Andel för

Slutvärden för olika folkmängdskalkyler :

n

V"

¥

V"

skatte- utdebikr. tering

n

V/S

v*

2,4 5,1 9,5 20,3 24,2 38,5

6,9 10,0 13,7 20,0 21,8 27,6

9,4 12,2 14,9 19,3 20,4 23,8

11,0 13,3 15,4 18,8 19,5 22,0

11,2 15,4 16,0 20,0 17,4 20,0

8,9 11,9 13,5 18,7 20,2 26,8

10,4 13,6 15,0 18,6 19,5 22,9

11,2 14,4 15,3 18,4 19,0 21,7

4,_

13,1 15,3 15,3 15,9 19,2 21,2

4 _

11,8 14,7 15,5 18,2 18,7 21,1

Slutvärdena utgör således medelvärden av de tre separat uträknade »andelarna», och de skulle således vara de tal, som kunde ligga till grund för fördelning av penningar. Här må nämnas ytterligare en metod att variera beräkningsgången, nämligen s. k. vägda medelvärden. Antag, att den beslutande instansen finner, att en av iordelningsgrunderna är, säg, dubbelt så viktig som de båda andra. Man kan då ge matematisk form åt denna åsikt genom att införa en faktor vid medelvärdesräkningen. Antag, att folkmängdsfaktorn i ovanstående beräkningsexempel för Stockholm vid tredjerotskalkyl skall räknas dubbelt. Slutvärdet blir då (2 x 9,4 + 11,2 + 13,i) = l l , o . (Summan skall givetvis divideras med 4 för att man skall få fram medelvärdet, eftersom man realiter infört en term till i parentesen.) Här skall ej några ytterligare beräkningar med vägda medelvärden genomföras, men metoden bör framhållas som alternativ eller komplement till andra möjligheter till variation av vårt rjiknesvstem.

Bilaga 6

Något om olika metoder för

notframställning.

MU har funnit, att det såväl inom våra skolors musikliv som inom amatörmusiklivet är förenat med svårigheter att få fatt i lämpligt notmaterial. Tillgängliga noter visar sig ofta avsedda för tekniskt mera drivna ensembler eller orkestrar, ofta även för besättningstyper, som man ej h a r att räkna med bland skolungdom och amatörer. Härtill kommer att notanskaffningen är förenad med kännbara kostnader, som sångare och musikanter vill ha valuta för i form av musikaliska upplevelser. MU har funnit, att mycket av den villrådighet, som finns bland skol- och amatörmusikledare, har sin grund dels i bristande kännedom om för förhållandena lämpad musik och dels i att lämpligt material ej finns tillgängligt i den utsträckning, som skulle vara önskvärd. På grund härav har MU velat undersöka möjligheterna att anskaffa, framställa och sprida kännedom om sådant material, som är ägnat att främja musiklivet inom ovannämnda kategorier. Denna fråga har många sidor, tekniska, konstnärliga och ekonomiska. Med den tekniska sidan av saken, vilken skall behandlas i denna bilaga, avses olika sätt att framställa noter: skrivning, präntning eller textning för hand å olika slag av papper och med olika hjälpmedel, hektografering, stencilering, ljuskopiering, zinkrotationstryck, stickning av noter å plåt för litografiskt tryck samt sättning med lösa typer. Den enklaste formen av notframställning är att skriva för hand med notbläck och penna eller reservoarpenna med svart bläck på s. k. vanligt notpapper med färdigtryckta notsystem. Vanligt notpapper finns i följande storlekar och antal notsystem: Folioformat, 26 X 34 cm, notark 4 sidor. Antal system: 10, 12, 14, 16, 18, 22, 24, sång och piano samt piano. Oktavformat, 17 X 26 cm, notark 4 sidor. Antal system: 10, 12, 14. Marschblad, 12 X 16 cm, dubbelsidigt, 9 system, kartong, 14,5 X 21 cm, dubbelsidigt, 9 system, kartong, 12 x 17 cm, dubbelsidigt, 10 system, kartong. Folioformatet för notpapper avviker något från det vanliga folioformatet som är 22,5 x 36 cm. Oktavformatet är hälften av folioformatet. Notpapper av storlek A 4, 21 x 29,7 cm, förekommer inte och ej heller av typ Peterssida, 23 x 30,5 cm. Priserna för notpapper av folioformat (i februari 1950) är 22 öre st. och av oktavformat 11 öre st. Priser för marschblad, respektive storlekar 13, 20 och 14 öre st. De stora krav, som ställs på notpapperets beskaffenhet, hållfasthet, arkiveringsduglighet, glättning m. m., gör att kvaliteten måste vara högre än för de flesta andra pappersslag. Ovanstående notpapperspriser gäller den bästa kvaliteten. Emellertid förekommer av folioformat 12 och 14 system samt oktavformat 12 system även papper av tunnare och billigare kvalitet. Priserna för dessa är 14 respektive 10 öre st.

425 I fråga om format på notpapper må förordas en anslutning till standardisering av pappersformat över huvud taget. Avsikten med standardiseringen av vanligt p a p p e r i den s. k. A-serien är bland annat att undvika onödigt svinn, att få fram överensstämmelse mellan papper och kuvert samt framförallt att underlätta förvaringsmetoderna. Kontorslivet har rika erfarenheter av pappersförvaring i pärmar, hyllor och skåp, erfarenheter som bör kunna komma musiklivet tillgodo och som talar för notpappersformatets anslutning till övriga pappersformat. En annan omständighet är formatet på vissa kopieringsmaskiner som visat sig användbara för notkopiering. MU förutsätter, att den nuvarande notskriften, resultatet av århundradens experiment, kommer att bibehållas och finner ingen anledning att rekommendera en återgång till siffernotskrift eller därmed jämförbara metoder av ytterst begränsad användbarhet. Färdigheten i att skriva noter för hand kommer uppenbarligen alltid att vara en grundläggande faktor för all notframställning, men det må uppmärksammas, att metoden är opraktisk och oekonomisk, emedan den är tidskrävande. Innan en redogörelse lämnas för olika dupliceringsmetoder, kan emellertid uppmärksamheten riktas på en möjlighet, som speciellt visat sig lämplig för skolor, ungdomsorkestrar, musikaliska studiegrupper, kurser o. d. Förutom de ovannämnda notformaten finns det ett större format 110 x 120 cm med 6 notsystem, som alltså är så stort, att det kan läsas av en hel grupp människor samtidigt. En enkel upphängningsanordning kan göras av halade paketremsor. Dessa notblad är gjorda av kraftpapper och heter Frans Erlandsons stora notark och finns att köpa för 20 öre st. genom Skriv- & Ritboksaktiebolaget. Vid en gros köp tillkommer pappersskatt med 15 öre kg. Erlandsons stora notark kommer till användning över allt i musikundervisningen, där en svart tavla användes. Fetkrita är det enklaste skrivmedlet, men även tusch kan rekommenderas. Skolmusiken och amatörmusiken har tidigare experimenterat med ett flertal olika metoder för att duplicera noter. En sådan metod var att skriva med speciellt hektografbläck, överföra det skrivna till en gummimassa och sedan göra avdrag. Metoden är användbar men ger i allmänhet ej notbild med skärpa, vartill kommer att antalet avdrag blir begränsat till ca 50 exemplar. Besläktat med detta förfaringssätt är den s. k. Ormig-metoden. Denna tillgår i korthet på följande sätt: På ett originalpapper av storlek A 4 (eller A 3) skrives mot underlag av ett färgblad, vars färg fastnar på originalpapperets avigsida. Den sålunda erhållna spegelskriften på baksidan av originalpapperet användes sedan som underlag för kopiering i Ormigapparaten. Särskilda originalpapper med färdigtryckta notsystem (13 st.) finns att köpa. Färgbladen kan vara violetta, röda, gröna eller svarta. Med violett färgblad som kostar 17 öre/st. kan erhållas 300 kopior, med övriga färgblad, 20 öre/st., 150—200 kopior. Det papper, som skall användas för kopior bör vara något glättat. Alla grovlekar kan användas, någorlunda grovt papper kan t. o. m. användas på båda sidor. Beträffande skriftens ljusbeständighet kan en livslängd av 10 år för violett avdrag som förvaras i pärm anses normal. I fönster, starkt solljus etc. försvinner skriften på ett p a r veckor. Arkiveringsdugligt i sträng bemärkelse kan detta material ej anses vara. Ormig-metoden har använts ca 15 år i Sverige. Själva kopieringsmaskinen finns i ett flertal olika utföranden, dels handdrivna och dels elektriska, med eller utan automatisk matning. Den apparat, som bäst lämpar sig för notkopiering, Orraig V7H, kostar 1 2 7 5 : — kr.

426 Varje metod att framställa noter måste ta hänsyn till möjligheten att göra korrigeringar på grund av skrivfel. Ändringar går att göra även vid ormigförfarandet på så sätt, att färgen på originalpapperets baksida raderas ut med raderkniv. Olägenheten härvid är endast den att själva notlinjerna då också lätt raderas ut. En fördel för denna metod framför exempelvis skrivning med hektografbläck är att vanlig skrivmaskin kan användas för eventuellt förekommande texter. I slutet av 1920-talet började ett antal svenska tonsättare experimentera med möjligheterna att framställa och duplicera noter efter samma principer som maskinritningar inom industrin, byggnadsritningar etc. den s. k. ljuskopiemetoden. Till en början var försöken ej särskilt framgångsrika, bl. a. beroende på svårigheter att få fram lämpligt papper att skriva på. Förfaringssättet är i korthet följande. Noterna skrivs på transparent papper, vars ena sida har färdigtryckta notsystem. Detta transparenta original sättes framför särskilt preparerat papper s. k. ozalidpapper och genomlyses av bågljuslampa. Efter belysningen behandlas kopiepapperet med ammoniakånga, varvid originalets notskrift framträder. Svårigheten gällde till en början att få transparent papper, som var lämpligt — t. o. m. vanligt s. k. smörpapper användes — och att få fram preparerat kopiepapper, som kunde användas på båda sidor. En tredje svårighet — som fortfarande gäller — var själva notskrivningen på det transparenta papperet. Av Föreningen Svenska Tonsättares 60 medlemmar är det f. n. endast ca 15 som regelbundet använder sig av denna metod. Skrivningen på transparent bör ske med tusch med tanke på tuschets täckförmåga och den starka genomlysning som äger rum. Svårigheten att få fram pennor, som passar notskrivning med tusch, är härvidlag en faktor att räkna med. Emellertid finns numera tillgängliga reservoarpennor för tusch, som märkbart underlättar arbetet. Transparent finns i folio- och oktavformat. Olika antal notsystem förekommer, nämligen 12, 14, 16, 18, 20, 22, 24, 26 och 28. I öppna handeln kostar tranparent per ark 40 öre. Emellertid distribueras den största mängden genom Föreningen Svenska Tonsättare utan kostnad till dess medlemmar eller till dem som skapar s. k. seriös musik. Övriga får betala 20 öre per ark. Konsumtionen av transparentpapper var i början på 1940-talet ca 5 000 ark om året och är f. n. det dubbla, 10 000 ark om året. Priset för själva kopieringen är 40 öre/sid. folioformat. 20 öre/sid. oktavformat. Ljuskopieringsmaskiner för enkelsidig kopiering förekommer allmänt, vid stadsingenjörskontor, arkitektkontor, större industrier e t c , däremot kan dubbelsidig notkopiering endast utföras i de större städerna. Men även den enklare kopieringsmaskinen kan vara till nytta, när det rör sig om mindre stycken, vilket ju oftast är fallet i fråga om skol- och amatörmusik. Notskriften blir avsevärt mycket tydligare med ljuskopieringsmetoden än Ormig-metoden, och ändringar går bättre att göra, därigenom att notsystemen på tranparentpapper sitter på »baksidan». Emellertid föreligger en del andra problem än det att få till stånd en mera allmän övergång till detta papper från tonsättares, arrangörers och övriga notskrivares sida. Enligt uppgift kan ej det transparenta papperet framställas i Sverige. Hittills har den mesta importen skett från Tyskland, men även andra länder såsom Schweiz, Frankrike, Belgien, Holland och Amerika har levererat till Sverige. Svenska pappersbruk har förklarat, att de inte har möjlighet att skaffa de specialmaskiner som behövs och att kon-

427 sumtionen ej skulle vara tillräckligt stor för att medge en mer brett upplagd produktion. Anmärkningsvärt är att Sverige i utlandet betraktas som föregångsland beträffande ljuskopieringsmetoden och att exempelvis orkestermaterial av relativt begränsad upplaga numera framställes med ljuskopia även utomlands, t. ex. Hindemiths Matbis der Maler (Schott). Fördelen med ljuskopia framför Ormig-kopia är, att originalet kan användas obegränsat antal gånger. Härtill kommer att det transparenta originalet även kan användas på andra sätt, t. ex. zinkrotationstryck, där kostnaden blir avsevärt mycket m i n d r e per ex. än vid ljuskopiering. Detta tryck tillgår så, att det transparenta originalet på kemisk väg överföres till en zinkplåt, som sedan användes för offsettryck. En sådan plåt rymmer 4 sidor oktavformat eller 2 foliosidor. Trycket, som endast lönar sig i större upplagor, kostar 25 kr. per plåt och 100 ex. hos E. Olofssons Boktryckeri A-B., Stockholm. Tydligheten i detta tryck överträffar såväl ormig- som ljuskopia. Plåten kan användas till obegränsat antal tryckningar. Kostnaden för ytterligare hundratal utöver det första blir väsentligt mindre. Exakt uppgift saknas dock. En annan metod, som trots sina påtagliga brister och förtretligheter fått stor spridning, är stencilering. Förekomsten av stenciler och stencileringsapparater inom skolorna har uppenbarligen bidragit härtill. Metoden tillgår i korthet på följande sätt. Noterna skrivs på en stencil (ett tunt paraffinerat eller vaxat papp e r ) , sedan notsystem dragits upp efter behov. Ändringar kan göras, sedan man med en särskild vätska fyllt igen spåren av event, felaktig skrift. Stencilen sätts sedan in i en särskild maskin, varefter skriften dupliceras med trycksvärta. Stencilen är emellertid ömtålig och brister lätt, varigenom resultatet ofta blir kornigt och klumpigt. Stencilen lämpar sig bättre för maskinskrift än för handskrift. En nyhet som bör uppmärksammas är emellertid den s. k. fotografiska stencilen. Denna stencil framställes på fotografisk och kemisk väg efter ett original som skrivits på vanligt papper. Denna metod överträffar vida den vanliga stencileringen. Av en fotostencil i folioformat å 16 kr. kan 10 ä 15 000 kopior erhållas, varvid trycket inte lämnar något övrigt att önska i fråga om tydlighet. 1000 exemplar folioformat skulle kosta följande, arbetskostnaden och kostnaden för stencileringsmaskinen frånräknad: papperskostnad 12:50 kr. och fotostencil 1 0 : — kr. S:a 28:50 kr. eller 2 : 8 5 ö r e s t . Metoden kommer från England och har i Sverige endast använts relativt kort tid. De äldsta traditionerna i nottryckets historia har den s. k. notstickningen. Denna tillgår så, att en spegelbild av notskriften graveras eller stämplas in på plåt av mjuk metall, tenn, koppar eller vanligen bly, sedan notsystem dragits upp med s. k. rastraler. Tidigare användes själva plåten för direkt tryck, men numera överföres plåtens skrift till s. k. svartavdrag, som sedan vidare fotograferas och utnyttjas till litografisk framställning. Ändringar går att göra. Fördelen med notstickning är den skönhet och jämnhet, som kan åstadkommas i notbilden, även om text förekommer. Notstickningen kräver högt uppdriven yrkesskicklighet. En färdigutbildad notstickare kan prestera en s. k. Peterssida om dagen. Sverige äger f. n. endast 2 notstickare, som behärskar denna konst. Till jämförelse kan meddelas att i Danmark finns 11 notstickare och att större tyska musikförlag före kriget sysselsatte ett 50-tal notstickare. Enligt uppgift är elevtiden 4 år, varefter följer en kompetenstid av 3 år. Slutlönen för detta krävande hantverk är enligt kollektivavtal ca 115 kronor i veckan. Något intresse för yrket har inte märkts bland den uppväxande ungdomen. Om inga åtgärder företas, kommer det inom kort att saknas möjligheter att inom landet framställa noter med stick.

428 En annan metod, som använts i stor utsträckning, är att sätta noter med lösa typer. En icke oväsentlig del av svenskt notmateriel från 1800-talet har framställts med denna metod. Tillvägagångssättet är mycket omständligt därigenom, att även notsystemen måste sättas linje för linje och takt för takt. Genom förslitning av typerna kommer skarvarna lätt i dagen och skriften blir då orolig och något hackig. Med respekt för den stora yrkesskicklighet, som krävs för att sätta noter, kan man dock konstatera, att metoden ej är ändamålsenlig. Som ovan framhållits vilar notframställning på hantverksskicklighet. Det kan i detta sammanhang vara värt att påpeka, att skrivning på transparent papper vanligtvis medför, att vederbörande notskrivare bemödar sig om att få en vacker och jämn piktur. Ett 10-tal notskrivare i vårt land har uppnått sådan färdighet, att deras piktur kan jämföras med stuckna noter. Denna skönskrift, som kallas för nottextning, kan lämpligen läggas till grund för mångfaldigande genom zinkrotationstryck, ljuskopiering eller fotostencilering. Beträffande noter med sångtexter och annan skrift av vanliga bokstäver kommer uppenbarligen notsticket att förbli oöverträffat. Emellertid kan problemet lösas genom en kombination av nottextning och tryck, när det ej är fråga om alltför mycket text. Texten kan tryckas på smala remsor av transparent p a p p e r och klistras på transparentnotpapperet. Ett antal företag i vårt land har fast anställda notskrivare som är avlönade enligt särskilda avtal med vederbörande företag. Dessa företag är: Nordiska Musikförlaget, A-B. Carl Gehrmans Musikförlag, A-B. Badiotjänst och Föreningen Svenska Tonsättare. Svenska Notskrivarförbundet, som räknar ett 50-tal medlemmar, har särskilda taxor för alla slag av notskrivningsarbete. En stor avnämare av notskrivning är filmindustrin, vars ofta brådskande beställningar betalas till höga priser. Notskrivarförbundets ordförande meddelade på förfrågan, att en partitursida på transparentpapper skulle kosta 18 kronor och att det skulle ta en dag att skriva den. Som regel torde emellertid en rutinerad notskrivare uppnå större färdighet. Det är anmärkningsvärt, att landets 4—5 skickligaste notskrivare föredragit avtal vid sidan om den av svenska musikerförbundet upprättade minimiprislistan. Även andra reproduktionsmetoder förekommer. Så har t. ex. ren fotografering eller mikrofotografering visat sig kunna ha stor betydelse, bl. a. för vetenskapliga och arkiveringsändamål. Direkt fotografering av orkesterstämmor kan i vissa fall visa sig mycket ändamålsenlig, t. ex. om värdefulla anteckningar och förtydliganden, inskrivning av texter, språng eller andra ändringar gjorts i originalstämman. Dylika metoder ställer sig emellertid i allmänhet för dyra för att äga tillämpning i skol- och amatörmusikaliskt sammanhang. Som tidigare framhållits är hantverksskickligheten av grundläggande betydelse för all notframställning. På grund härav är det enligt MU:s mening betydelsefullt, att blivande musiklärare, musikledare, tonsättare och arrangörer, civila eller militära kapellmästare, eller varje musiker, som sysslar med notframställning, under utbildningstiden får studera olika framställningsmetoder, pröva och öva dessa under sakkunnig ledning, så att godtagbara resultat uppnås.

Bilaga 7

Beräkning

av behovet av musiklärare i enhetsskolan 1951152-1970171

läsåren

Vid beräkning av behovet av musiklärare i enhetsskolan läsåren 1951/52— 1970/71 gäller det i första hand att söka angiva antalet barn i skolåldrarna under ovan angivna läsår. Därvid har utgåtts från antalet födda barn åren 1933—1957. För åren 1950—1957 grundar sig siffrorna på en av docent Hannes Hyrenius verkställd beräkning av Sveriges befolkning 1950—1975. Det är givet, att de siffror, som härleder sig från de beräknade födelsekullarna, blir i viss mån osäkra, en osäkerhet, som särskilt gör sig gällande beträffande de senare åren i ifrågavarande period. Hyrenius har beräknat antalet födda för år 1950 till 117 000, för åren 1951—1955 till 115 000 och för åren 1956—1960 till 107 000 per år. Angivna antal barn har satts som värden å det mellersta året i respektive årsgrupper och genom interpolation har erhållits följande tal. Tabell

1. År

Beräknat antal födda

117 000 116 333 115G66 115 000 113 400 111 800 110 200 108 600 107 000

Antalet födda, respektive beräknat antal födda, har slagits ut på gossar och flickor enligt förhållandet 1 060 gossar mot 1 000 flickor. Talet är valt med hänsyn till att antalet födda barns fördelning efter kön är synnerligen konstant. Sålunda svarar mot 1 000 Tabell 2. flickor: år 1916—20 1921—25 1926—30 1931—35 1936—40 1941_45 1943 1944 1945 1946 gossar 1 061 1059 1054 1 061 1061 1065 1057 1073 1 073 1063

De sålunda erhållna antalen födda har framskrivits till 13 :e—18 :e levnadsåren (7:e—12:e skolåren) med tillämpande av dödlighetstalen för åren 1941—1945. Däremot h a r icke hänsyn tagits till antalet flyttade till och från riket. På sätt ovan sagts har erhållits en tabell över barn, fördelade på gossar och flickor, i åldrarna 13—15 år (svarande mot 7:e—9:e skolåren) under åren 1951— 1970. Talen till vänster om sick-sacklinjen genom tabellen grundar sig på faktiskt antal födda, övriga på beräknat antal. De för år 1951 beräknade talen har satts å läsåret 1951—52, de för 1952 beräknade å läsåret 1952—53 etc. Se tab. 3. Vad beträffar skolåren 7—9, som blir obligatoriska, kan de angivna talen direkt användas vid den fortsatta beräkningen. Antalet barn i 10 :e—12 :e skolåren måste däremot beräknas med hänsyn till det sannolika deltagandet i gymnasieundervisningen. Skolkommissionen har i sitt betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling (SOU 1948:27) redogjort för en undersökning,

430 Tabell

3.

Ålder som uppnås under det år, resp. läsår börjar

Skolår

Gossar Flickor Gossar Flickor Gossar Flickor Gossar Flickor Gossar Flickor

1951—52

13 år.

7:e 8:e 9:e

14 » . 15 » .

7:e 8:e 9:e

14 » . 15 » .

7:e 8:e 9:e

7:e 8:e 9:e

1957—58

1958—59

1960—61

1959—60

1962—63

1963—64

1965—66

1964—65

61 663 58 910 59 008 56 374 57 081 54 535 56 751 54 224 56 429 53 912 62 766 59 981 61 601 58 865 58 948 56 331 57 023 54 494 56 694 54 183 54 447 447 64 562 61 701 62 704 59 929 61 540 58 814 58 890 56 282J56 967 54 1966—67

13 år. 14 » , 15 »

1955—56

1954—55

61 175 58 447 65 8601 62 923 66 043 63 098 64 691 61 802 62 829 60 027 55 542 53 079 61 113 58 403 65 793 62 875 65 976 63 050 64 626 61755 48 557 46 408 55 487 53 033 61 052 58 352 65 728 62 820 65 911 62 995 1961—62

13 år. 14 » . 15 » .

1953—54

45 833 43 789 47 508 45 390 46 728 44 643 48 654 46 483 55 598 53 119 44 046 42 092 45 787 43 756 47 460 45 356 46 681 44 609 48 605 46 448 43 303 41 388 44 002 42 055 45 742 43 718 47 413 45 317 46 635 44 570 1956—57

13 år.

1952—53

1967—68

1968—69

1970-

1969—70

56 105 53 602 55 3251 52 857 54 5441 52 110 53 764 51 365 52 983 50 618 56 372 53 871 56 048 53 561 55 269 52 817 54 489 52 070 53 710 51 326 56 638 54 135 56 316 53 824 55 993 53 514 55 214 52 771 54 435 52 025

varav framgår, att de lärjungar, som år 1947 påbörjade studier av gymnasiekaraktär, utgjorde 9,9 % av antalet levande födda 17 år tidigare. Motsvarande siffra för' år 1931 var endast 3,6 %. Skolkommissionen utgår ifrån att denna tendens till ökning av tillströmningen till gymnasiala studier skall till en början fortsätta, möjligen ända till 15 %, men därefter åter något sjunka. De av skolkommissionen angivna värdena torde vara för höga för att i detta sammanhang kunna läggas till grund för beräkning av tillströmningen av lärjungar på gymnasiestadiet i enhetsskolan. Skolkommissionens undersökning avser nämligen icke blott de vanliga gymnasierna utan även andra skoltyper med övervägande gymnasial karaktär. För att få en hållpunkt för bedömandet av tillströmningen till gymnasiet har antalet avlagda studentexamina under tiden 1931—1949 satts i relation till antalet födda 20 år tidigare. Tabell 4. År

1911—15 1916—20 1921—25 1927 1928 1929

Antal lödda i genomsnitt per år gossar

flickor

66 739 63 233 59 015 50 424 50 359 47 783

62 961 59 654 55 675 47 570 47 509 45 078

Studentexamensår 1931—35 1936—40 1941—45 1947 1948 1949

Antal studentexamina

Antal studentex. i proc. av resp. födda

gossar

flickor

gossar

flickor

1831 2 437 2 646 2 733 2 611 2 652

1 132 1424 1504 1529 1572

2,74 3,85 4,48 5,42 5,18 5,55

1,09 1,90 2,56 3,16 3,22 3,49

Av tabellen framgår, att antalet studentexamina ganska kontinuerligt stigit sedan 1931. Stegringen är avsevärt större beträffande flickor än gossar. Med hänsyn

431 till att denna tendens kan förväntas fortsätta under närmaste tiden, torde det vara berättigat att för enhetsskolans del räkna med något större procenttal än de för senaste året i tabell 4 angivna, förslagsvis för gossar 7 % och för flickor 5 % av antalet födda 20 år tidigare. Enligt denna beräkningsmetod har erhållits följande antal elever under 10 :e— 12 :e skolåren. Se tab. 5. Tabell

5.

Ålder

Skolår

Gossar Flickor Gossar Flickor Gossar Flickor Gossar Flickor Gossar Flickor 1951—52

16 å r 17 » 18 »

10:e ll:e 12:e

3 094 3 065 3 062

2 085 2 065 2 065

1956—57 16 å r 17 » 18 »

10:e ll:e 12:e

3 4501 2 325 3 5 0 8 | 2 364 3 384J 2 280 1961—62

16 å r 17 » 18

»>....

10:e ll:e 12:e

4 868 4 862 4 517

3 286 3 277 3 044

1966—67

1952—53

1953—54

3 2031 2 159 3 094 2 0 8 5 3 065J 2 0 6 5 1957—58 3 592 3 450 3 508

2 195 2 159 2 085

3 384 3 255 3 203

1958—59

2 421 2 325 2 364

1962—63 4 776 4 868 4 862

3 255 3 203 3 094

1954—55

4 105 3 592 3 450

2 766 2 421 2 325

1959—60 4 517 4 105 3 592

1963—64

3 218 3 286 3 277

1967— 68

4 639 4 776 4 868

3 126 3 218 3 286

2 280 2 195 2 159

3 044 2 766 2 421

1964—65 4 553 4 639 4 776

1968—69

3 068 3 126 3 218

1969—70

1955—56 3 508 3 384 3 255

2 364 2 280 2 195

1960—61 4 862 4 517 4 105

3 277 3 044 2 766

1965—66 4 356 4 553 4 639

2 936 3 068 3 126

1970—71

16 å r

10:e

4 214

2 840

4 190

2 824

4 166

2 807

4 142

2 791

»

4 085

2 752

4 356

2 936J

4 214

2 840

4 190

2 824

4 166

2 807

»

11:« 12:e

4 142

2 791

4 553

3 068J

4 356

2 936

4 214

2 840

4 190

2 824

4 166

2 807

De i tabellerna 3 och 5 angivna talen har sammanfattats i tabell 6, utvisande beräknade antalet elever i vissa åldersgrupper i enhetsskolan. Tabell 6. Ålder 13—14 år 15—19 »

13—14 år 15—19 »

13—14 år 15—19 »

13—14 år 15—19 »

Skolår

1951—52

1952—53

1953—54

1954—55

1955—56

7:e—8:e 9:e—12:e

175 760 100 127

182 441 101 728

184 187 105 4 5 1

186 4 2 7 109 2 0 6

2 0 3 770 108 1 9 1

1956—57

1957—58

1958—59

1959—60

1960—61

228 2 4 3 112 276

2 4 8 299 126 180

257 809 138 0 6 3

255 5 1 9 148 9 9 3

249 2 3 7 151 4 7 7

1961—62

1962—63

1963—64

1964—65

1965—66

243 3 2 0 150 117

2 3 5 848 146 920

226 8 9 5 144 267

222 4 9 2 138 552

221 218 134 0 9 2

1966—67

1967—68

1968—69

1969—70

1970—71

219 950 132 440

217 791 1 3 1 500

214 740 130 548

211 6 8 8 128 9 0 5

208 637 127 2 0 3 1

7:e—8:e 9:e—12:e

7:e—8:e 9:e—12:e

7:e—8:e 9:e—12:e

432 Antalet klassavdelningar med 25 elever i varje avdelning framgår av tab. 7. Tabell 7. Skolår

7:e—8:e 9:e—12:e

7:e—8;e 9:e—12:e

9:e—12:e

7-e—8:e 9:e—12:e

1951—52

1952—53

1953—54

1954—55

1955—56

7 030 4 005

7 298 4 069

7 367 4 218

7 457 4 368

8 151 4 328

1956—57

1957—58

1958—59

1959—60

1960—61

9 130 4 491

9 932 5 047

10 312 5 523

10 221 5 960

9 969 6 059

1961—62

1962—63

1963—64

1964—65

1965—66

9 733 6 005

9 434 5 877

9 076 5 771

8 900 5 542

8 849 5 364

1966—67

1967—68

1968—69

1969—70

1970—71

8 798 5 298

8 712 5 260

8 590 5 222

8 468 5 156

8 345 5 088

Vid förutsatt förverkligande av MU:s förslag rörande antalet timmar musikundervisning per vecka på olika stadier (se avd. II av betänkandet) kommer antalet lärartimmar per vecka att uppgå till i tabell 8 angivna tal. Därvid må märkas, dels att för gymnasiet räknats med två timmar per vecka och dels att det endast räknats med planerad klassundervisning. Tabell 8. Skolår

7-e 9-e

8:e 12e

7:e 8:e 9:e—12:e

9:e—12:e

7:e—8-e

1951—52

1952—53

1953—54

1954—55

1955—56

14 060 8 010

14 596 8 138

14 734 8 436

14 914 8 736

16 302 8 656

1956—57

1957—58

1958—59

1959—60

1960—61

18 260 8 982

19 8 6 4 10 094

20 624 11 046

20 442 11 920

19 938 12 118

1961—62

1962—63

1963—64

1964—65

1965—66

19 466 12 010

18 8 6 8 11 754

18 152 11 542

17 8 0 0 11 084

17 698 10 728

1966—67

1967—68

1968—69

1969—70

1970—71

17 596 10 596

17 4 2 4 10 520

17 180 10 444

16 936 10 3 1 2

16 690 10 176

Vid en tjänstgöringsskyldighet för lärarna av 30 timmar per vecka kommer att erfordras i tab. 9 angivna antal musiklärare.

433 Tabell 9. Skolår 7:e—8:e 9:e—12:e

7:e—8:e

9:e—1i2:e

7:e—8:e 9:e—12:e

7:e—8:e 9:e—12:e

28—326705

1951—52

1952—53

1953—54

1954—55

1955—56

468 267

487 271

491 281

497 291

543 289

1956—57

1957—58

1958—59

1959—60

1960—61

609 299

662 336

687 368

681 397

665 404

1961—62

1962—63

1963—64

1964—65

1965—66

649 400

629 392

605 385

593 369

590 358

1966—67

1967—68

1968—69

1969—70

1970—71

587 353

581 351

573 348

565 344

556 339

Bilaga 8

P . M. med beräkning av statsbidrag till avlöningar av vissa befattningshavare inom amatörmusikalisk verksamhet i ett antal kommuner ävensom bidrag till inköp av noter. Förevarande beräkning omfattar ett antal kommuner, som, enligt vad som under hösten 1952 inhämtats, har genomfört någon fastare organisation av det kommunala amatörmusiklivet, d. v. s. kommuner, som inträtt såsom huvudman för dylik verksamhet. Som regel har i desamma anställts kommunala musikledare. Förteckningen är icke fullständig utan den ger endast exempel på kommunal musikverksamhet av olika slag. Bland de behandlade kommunerna återfinnes såväl städer som köpingar och rena landsbygdskommuner. 1 fråga om verksamhetens karaktär föreligger också mycket stora variationer. Beräkningen, som verkställts för varje kommun särskilt, bygger på dels en av Svenska stadsförbundet gjord sammanställning av kommunernas anslag för musikaliska ändamål under år 1951, dels inhämtade upplysningar från kommunala musikledare (och därmed jämställda), och den utgår från den nuvarande omfattningen och arten av verksamheten i respektive kommuner. I vad mån möjligheten att erhålla statsbidrag kan tänkas medföra, att kommun anser sig kunna utvidga sin verksamhet, har icke h ä r beaktats. Till bidrag till avlöningar av instruktörer med särskild kompetens eller befattningshavare hos landsting har icke tagits hänsyn. Där uppgift förelegat, att kommunal musikledare anställts, har statsbidraget beräknats till hälften av lön motsvarande 25 :e lönegraden i Saar. I vissa fall har det dock synts, som om arbets- och anställningsförhållandena varit sådana, att befattningshavaren i stället bort betecknas såsom heltidsanställd l:e instruktör, varvid statsbidrag i stället bort beräknas efter lägst 19 :e lönegraden. Ett ställningstagande i dessa frågor förutsätter en mer detaljerad utredning av de särskilda förhållandena i varje enskild kommun. Då detta ej varit möjligt i detta sammanhang, har i dylika fall följts den av kommunen angivna karaktären av tjänsten. Liknande är förhållandet, vad gäller fördelningen av timanställd personal pä l : e och 2:e instruktörstjänster. En detaljprövning av varje enskild timanställd instruktörs arbetsuppgifter och hans kompetens har givetvis omöjligen kunnat företagas. Fördelningen av timanställda på de båda instruktörskategorierna har verkställts efter vad som förefallit sannolikt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. I fråga om heltidsanställd personal har hänsyn tagits till ortsgruppering. Statsbidrag till ledare och instruktörer h a r beräknats med maximalt bidrag. I fråga om heltidsanställda l:e instruktörer har dock bidraget alltid beräknats enligt 19:e lönegraden. Statsbidrag till inköp av noter h a r beräknats till 5 kr. för endast 50 procent av deltagarna i verksamheten. Man torde nämligen kunna räkna med att ett stort

435 antal elever önskar själva förvärva rausikalier, som erfordras i undervisning, och i orkester- och ensemblespelning torde notmaterial i viss utsträckning komma att lånas. För körmedlemmar, i fråga om vilka kostnaderna för notinköp torde bli mycket ringa, har icke räknats med något statsbidrag alls för detta ändamål. Beräkningen avser statsbidrag för ett verksamhetsår. Beräknat statsbidrag

STOCKHOLMS LÄN. Nacka stad. Den kommunala verksamheten omfattar Nacka musikskola, Nacka ungdomsorkester, Nacka hembygdskör, Skuru manskör, Augustendals manskör och Nacka orkesterförening. Ledare

och

instruktörer.

Förenad rektors- och musikkonsulentbefattning 6 ordinarie musiklärare ( = 1 :e instruktör) 16 timanställda lärare, sammanlagt tjänstgörande ca 3 230 timmar per år ( = l : e instruktör) S:a statsbidrag till instruktörer

Noter. Antal deltagare utom körer 930

7 920: 34 200: 16 150:

•

58 270: — 2 325:

Nynäshamns stad. Den kommunala verksamheten omfattar musikskola och orkesterförening. (Vid sidan därav gives bidrag även till kyrkokör och kör inom ABF.) Ledare och

instruktörer.

F. n. tjänstgör förutom studierektor (med arvode å 1 200 kr. per år) 8 lärare med sammanlagt ca 1 130 timmar p e r vecka. Om ungefär 2/3 av tjänstgöringstimmarna fullgöres av l : e instruktör och återstoden av 2:e instruktör, skulle statsbidraget bli ca Noter. Antal deltagare ca 150

5 250: — 375. _

Solna stad. Den kommunala verksamheten utgöres huvudsakligen av verksamhet i musikskola, tills vidare huvudsakligen nybörjarundervisning. Dessutom lämnas kommunala bidrag till vissa sammanslutningar, såsom Solna musiksällskap, manskör, blåsorkester. Kommunal musikledare finnes icke utan endast ledare för musikskolan. Ledare och instruktörer. Helårsanställd musiklärare 5 934; 2 timlärare (sammanlagt ca 1 830 timmar per år) 9 150: 16 timlärare med sammanlagt omkring 2 720 timmar per år. Beräknas 2 /3 därav fullgöras av l:e instruktör och återstoden av 2:e instruktör, blir statsbidraget ca 12 690: — Noter. Antal deltagare i musikskolan ca 750

S:a statsbidrag till instruktörer

27 774: — 1 875:

436 Beräknat statsbidrag

Sundbybergs stad. Verksamheten omfattar musikskola, manskör, orkesterförening. Ledare och instruktörer. Föreståndare 3 musiklärare 6 timanställda lärare med sammanlagt ca 1 460 timmar per år S:a statsbidrag till instruktörer

8 232: 17 802: 7 020: 33 054: —

Noter. Antal deltagare ca 600

1 500: —

Sollentuna köping. Den kommunala verksamheten omfattar musikskola. Kommunen lämnar dessutom bidrag till vissa amatörensembler. Kommunal musikledare finnes icke utan endast studierektor för musikskolan. Ledare och instruktörer. 2 ordinarie lärare 10 timlärare med sammanlagt ca 5 000 timmar per år S:a statsbidrag till instruktörer Noter. Antal deltagare i musikskolans undervisning 575

H 400: 25 000: — 36 400: — 1 430: —

SÖDERMANLANDS LÄN. Eskilstuna stad. Den kommunala verksamheten omfattar Eskilstuna folkskolors musikskola, Eskilstuna orkesterförening och 15 olika körer. Ledare och instruktörer. Musikkonsulent 1 ordinarie lärare 35 timanställda lärare med sammanlagt ca 14 140 timmar per år. Efter sannolik fördelning på l : e och 2:e instruktörer skulle statsbidraget bli ca Ensembleledare Körledare S:a statsbidrag till instruktörer Noter. Antal deltagare i folkskolornas musikskola och orkesterföreningen sammanlagt ca 2 040 Anm. ABF:s lokalavdelning i Eskilstuna bedriver en omfattande musikundervisning i staden (8 lärare ger tillsammans över 2 000 lektioner per år; elevantalet utgör omkring 550). Denna verksamhet har icke inkluderats vid ovan gjorda beräkning. Verksamheten bör få stöd enligt de av folkbildningsutredningen föreslagna reglerna beträffande cirkelverksamhet.

' 608: 5 466:

69200:525: 3 600: — 86 399: —

10° :

437 Beräknat statsbidrag

Katrineholms stad. Den kommunala verksamheten omfattar kommunal musikskola, musiksällskap, spelmanslag och körer. Musiknämnd och kommunal musikledare finnes sedan 1944. Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare Musiklärare 4 timanställda lärare (sammanlagt 360 timmar per å r ) , för vilka torde böra beräknas statsbidrag med ca

1 750: —

S:a statsbidrag till instruktörer

14 824: —

Noter.

Antal deltagare i den kommunala verksamheten ca 140

7 gos5 4gg.

350: —

Nyköpings stad. Den kommunala verksamheten omfattar musikskola, orkesterskola, blåsorkester, SOR-orkester och manskör. Musiknämnd och kommunal musikledare finnes sedan 1947. Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare 11 timanställda lärare (ca 4 300 timmar per år) S:a statsbidrag till instruktörer

Noter.

Antal deltagare (utom kördeltagare) ca 690

7 gQg. 20 000: — 27 6 0 8 : — 1 725:—

ÖSTERGÖTLANDS LÄN. Norrköpings stad. Den kommunala verksamheten omfattar frivillig undervisning ni. m. vid Norrköpings folkskolor. Ledare och instruktörer. Musikkonsulent 20 timanställda lärare. Antalet timmar per år har icke kunnat närmare preciseras men torde röra sig omkring 3 600. Statsbidraget torde bli omkring

Noter.

S:a statsbidrag till instruktörer

Deltagarantalet överstiger något 1 000

7 gno. _

jg QQA. 23 608: — 2 500: —

Finspång (köping). Den kommunala verksamheten omfattar musikskola, orkester och körverksamhet. Musikstyrelse och kommunal musikledare finnes sedan 1948. Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare 12 timanställda lärare med sammanlagd tjänstgöring av ca 5 200 timmar per år S:a statsbidrag till instruktörer

7 gQg. 24 200: — 31 808:

438 Beräknat statsbidrag

Noter. Antal deltagare i undervisning och orkester ca 220 Anm. Den kommunala musikledaren har h ä r skyldighet att tjänstgöra även som handledare för folkskollärarna och som timlärare vid realskolan. — Utanför musikstyrelsens och den kommunala musikledarens ämnesområde ligger gossorkestern (1 ledare och 2 lärare under folkskolestyrelsen).

550: -

JÖNKÖPINGS LÄN. Jönköpings stad. Den kommunala verksamheten omfattar musikskola. Föreståndaren för densamma ävensom cheferna för dess båda avdelningar åtnjuter fast årsarvode för med chefskapet förenade åligganden. Ledare och instruktörer. Organisationsplanen upptager 3 300 timmar per år. För timanställda instruktörer torde böra beräknas statsbidrag med ca Noter. Ca 225 deltagare

15 400: — 560:

~~

Tranås stad. Den kommunala verksamheten omfattar musikskola. Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare

' ""**• ~~

Noter. Ca 40 elever

100:

~~

KRONOBERGS LÄN. Växjö stad. Den kommunala verksamheten omfattar musikskola. Ledare och instruktörer. 17 timanställda lärare med sammanlagt ca 7 500 timmar per år Noter. Ca 370 deltagare (utom körsångdeltagare)

35 000: — 92o: -

KALMAR LÄN. Västerviks stad. Den kommunala verksamheten omfattar orkesterförening, blåsorkester och folkskolans musikundervisning (gossorkester, barnkör, blockflöjtgrupper). Musikskola finnes ännu icke, men utredning om inrättande av dylik pågår. Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare Noter. Antal deltagare (utom kör) ca 110

ou

-"

27o: —

439 Beräknat statsbidrag

MALMÖHUS LÄN. Lunds stad. Verksamheten omfattar musikskola och frivillig musikundervisning i folkskolor och sommarkurser. Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare 12 timanställda lärare

7 608: 30 000: S:a statsbidrag till instruktörer

37 608:

Noter. Antal deltagare ca 410

1 025: HALLANDS LÄN.

Falkenbergs stad. Den kommunala verksamheten omfattar musikskola, orkesterverksamhet, blåskår, gossblåsorkester och damkor. Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare Anm. Antalet redovisade deltagare i verksamheten står ej i proportion till lärarantalet. Man synes böra räkna med att timanställda instruktörer med åtminstone 2 000 timmars tjänstgöring per år anställes, varvid statsbidrag bör beräknas med ytterligare 9 000:—. Noter. Deltagarantal (utom körmedlemmar) ca 190

7 608:

475:

GÖTEBORGS OCH BOHUS LÄN. Partille (landsbygdskommun). Den kommunala verksamheten omfattar musikskola, orkestersällskap, blåsorkester samt tre körer. Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare 11 timanställda lärare med sammanlagt ca 3 700 timmar per år. Statsbidraget kan beräknas till ca S:a statsbidrag till instruktörer Anm. Dessutom disponeras genom arbetsmarknadsstyrelsen 4 heltidsanställda lärare. Noter. Antal deltagare (utom körerna) ca 745 ÄLVSBORGS LÄN. Borås stad. Den kommunala verksamheten omfattar musikskola. Föreståndaren och en avdelningschef åtnjuter fast årsarvode för med chefskapet förenade åligganden.

7 608: 17 200: 24 808: —

1 860:

440 Beräknat statsbidrag;

Ledare och instruktörer. 23 timanställda instruktörer 3 400 timmar per år

med en sammanlagd

tjänstgöring

av 15 8 0 0 : —

Noter. Deltagare (utom kör) ca 160

400: —

SKARABORGS LÄN. Falköpings stad. Den kommunala verksamheten omfattar musikskola, orkesterförening, blåskår, blandad kör och manskör. Musiknämnd och musikledare finnes sedan hösten 1951. Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare 5 timanställda lärare med sammanlagt ca 880 timmar per år S:a statsbidrag till instruktörer Noter. Antal deltagare utom körer ca 145 Anm. En lärare i violinspel har av arbetsmarknadsstyrelsens musikerhjälp placerats vid musikskolan (ca 840 timmar per å r ) .

' 608: 4 100: 11708: — 360:

ÖREBRO LÄN. Lindesbergs stad. Den kommunala verksamheten omfattar musikundervisning i Lindesbergs folkskola samt d:o i Lindes kommun. Musikledaren skall vidare leda orkester, blåsorkester, ungdomsorkester m. m. i staden. Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare

' 30-:

Noter. Deltagarantal 165

•

410: —

Örebro stad. Den kommunala verksamheten omfattar symfoniorkester, kammarorkester, ungdomsorkester och orkesterskola. Ledare och instruktörer. Kapellmästare 5 stämledare med viss undervisningsskyldighet S:a statsbidrag till instruktörer

7 608:

— 27 330: 34 938: —

Noter. Deltagare ungefär 135 till antalet VÄSTMANLANDS LÄN. Arboga stad. Den kommunala verksamheten omfattar musikskola, skolkörer, samspelsgrupper, ungdomsorkester. Musikstyrelse och kommunal musikledare finnes sedan 1945.

335: —

441 Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare Timanställda lärare med en sammanlagd tjänstgöringstid av ca 5 075 timmar per år S:a statsbidrag till instruktörer

Beräknat statsbidrag

7 6O8: 23 650: 31258: —

Noter. Deltagarantal (utom körer) ca 375

800: —

Köpings stad. Den kommunala verksamheten omfattar musikskola, ungdomsorkester, körer, orkesterförbund och musikkår. Musiknämnd och musikledare finnes sedan 1945. Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare Musiklärare 5 timanställda lärare med ca 1 590 timmar per år S:a statsbidrag till instruktörer

Noter. Deltagare (utom kör) ca 390

7 g08: 5 4gg. _ 7 400: 20 474: — 975:

Sala stad. Den kommunala verksamheten omfattar undervisning i folkskolorna, orkesterförening, blåsorkester (jämte mindre orkesterskola) och manskör. Ledare och

instruktörer.

En ledare (synes närmast motsvara 1 :e instruktör) 3 timanställda lärare med ungefär 330 timmar årligen S:a statsbidrag till instruktörer

Noter. Ca 175 deltagare (utom kör)

5 466: 1 540: — 7 006: — 45Q.

Västerås stad. Verksamheten, som är »halvkommunal», omfattar musikskola. Huvudman är Västerås musiksällskap. Ledare och

instruktörer.

I musikskolan är heltidsanställda 2 musikövcrlärare och 2 musiklärare. Här har räknats med 1 ledare i 25 :e och 3 lärare i 19-e löne^raden Vidare har man f. n. 41 timanställda lärare med omkring 10 300 timmars tjänstgöring per år Noter. Antal elever 1 690

S:a statsbidrag till instruktörer

24 0 0 6 : 48 000: 72 006: — 4 2*>5 •

442 Beräknat statsbidrag

Hallstahammar (köping). Den kommunala verksamheten omfattar musikskola, symfoniorkester, blåsorkester och blandad kör. Musikstyrelse och musikledare finnes sedan 1948. Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare 8 timanställda lärare med omkring 2 240 timmar för år räknat S:a statsbidrag till instruktörer Noter. Omkring 310 deltagare (utom kör)

' *™2: 7 460: 14 762:77

^:"

Bro-Malma (Kolsva) (landsbygdskommun). Den kommunala verksamheten omfattar undervisning i skolor, blåsorkester, manskör. (Vid sidan därav ABF-cirklar och ABF-orkester.) Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare 2 timanställda lärare med sammanlagt ca 5 200 timmar S:a statsbidrag till instruktörer Noter. Antal deltagare (utom kör) ca 95

' ^02 : 24 200: 31502: 230:

KOPPARBERGS LÄN. Avesta stad. Den kommunala verksamheten omfattar musikskola med orkester, blåskår och kör. Vid sidan därav lämnas kommunalt bidrag även till folkbildningsorganisationer och vissa fristående sammanslutningar. Dessa har ej medtagits i det följande. Ledare och instruktörer. Ledare för musikskola 23 timlärare vid musikskola (3 000 timmar per år) S:a statsbidrag till instruktörer Noter. Omkring 420 deltagare Borlänge stad. Den kommunala verksamheten omfattar musikskola med ensemble och orkester i olika stadier. Ledare och instruktörer. 2 lärare 9 timanställda lärare, ca 3 400 timmar per år S:a statsbidrag till instruktörer Noter. Antal deltagare omkring 865

5 466: 14 000: 19 466: * 050:

10932:

15 800: 26 732: 2 150:

443 Beräknat statsbidrag

Hedemora stad. Den kommunala verksamheten omfattar musikundervisning (endast av den kommunala musikledaren) samt musikövning i damkor, manskör, orkester, blåsorkester. Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare

7 302: —

Noter. Omkring 100 deltagare (utom körer)

250: —

Grangärde (Grängesberg) (landsbygdskommun). Den kommunala verksamheten omfattar musikskola, orkester och kör. Studiecirkelverksamhet har här ej medtagits. Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare 1 lärare

7 302: — 120: — S:a statsbidrag till instruktörer

Noter. Deltagarantal (utom kör) 110 Husby (Stjärnsund)

7 422: 275:

(landsbygdskommun).

Den kommunala verksamheten omfattar musikskola, orkesterförening, tre hembygdskörer, »salongsorkestrar», blåsorkester, elevorkester. Ledare och instruktörer. Föreståndare för och lärare i musikskolan, dirigent för orkester och körverksamhet, beräknas såsom l:e instruktör Amatörer som timlärare i musikskolan (torde böra beräknas till åtminstone 1 500 timmar per år)

6 000:

S:a statsbidrag till instruktörer

11226:

5 220:

Noter. Deltagare i musikskola och orkestrar ca 240

000:

Malung (landsbygdskommun). Den kommunala och kör.

verksamheten

omfattar

musikskola,

orkester

Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare 4 timanställda lärare med sammanlagt ca 930 timmar per år S:a statsbidrag till instruktörer

7 608: 4 300: 11 908:

Noter. Ca 185 deltagare (utom körmedlemmar)

450:

444 Beräknat statsbidrag

Orsa (landsbygdskommun). Den kommunala verksamheten omfattar musikskola med elevorkester och elevkör samt manskör och orkester. Ledare och instruktörer. Lärare och dirigent (timanställda) sammanlagt ca 1 600 timmar per år Noter. Ca 260 deltagare (utom kör) Anm. Verksamhetens ledning har anförtrotts distriktsöverläraren, som tillika är ordförande i kommunens musikkommitté.

7 400: — 650: —

Svärdsjö (landsbygdskommun). Den kommunala verksamheten omfattar Svärdsjö och Envikens musikskolor, Svärdsjö hembygds- och kyrkokör samt Envikens musiksällskap. Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare 5 lärare, timanställda, sammanlagt omkring 450 timmar per år Körledare, timanställd S:a statsbidrag till instruktörer Noter. Antal deltagare omkring 260

' 302: 2 100: — 22o: — 9 627: — 650: —

JÄMTLANDS LÄN. Östersunds stad. Den kommunala verksamheten omfattar musikskola, konsulentverksamhet i folkskolan samt barnkör, orkesterförening, blandad kör, elevorkester och friluftsmusik. Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare 13 timanställda lärare med sammanlagt ca 2 760 timmar per år S:a statsbidrag till instruktörer Noter. Antal deltagare (utom kör) ca 250

8 232: 13 000: — 21232: — 625: —

Mörsil (landbygdskommun). Den kommunala verksamheten omfattar musikskola och cnsemblespelning. Ledare och instruktörer. Timanställd konsulent: har beräknats efter regeln avseende l : e instruktör (ca 200 timmar per år) Noter. Deltagare 29

1 000: — 70: —

445 Beräknat statsbidrag

NORRBOTTENS LÄN. Kiruna stad. Den kommunala verksamheten omfattar musikskola, orkesterförening, sångsällskap, manskör, musikkår och kammarmusikförening. Ledare och instruktörer. Kommunal musikledare Timlärare med sammanlagt 1 365 timmar under ett år S:a statsbidrag till instruktörer

Noter. Omkring 190 deltagare

g 232 • 6 300: 14 532: — 475.

Luleå stad. Den kommunala verksamheten omfattar Luleå orkesterförening, blandad kör och manskör, kammarensembler, Karlsviks manskör m. m. Även vissa folkbildningsorganisationer har livlig verksamhet i staden; sådan verksamhet avses icke här nedan. Ledare och

instruktörer.

»Stadskapellmästare» torde jämställas med 1 :e instruktör Noter.

5 934: —

Deltagare i orkesterverksamhet 63

150 :

Summa beräknat statsbidrag till ledare och instruktörer i ovan angivna kommuner ^r. g^Q ggg. Summa beräknat statsbidrag till inköp av noter i angivna kommuner OQ OAC » 39 305: — Sammanlagda antalet invånare i samma kommuner (d. 31/12 1951) 846 904

Bilaga 9

Förslag till tim- och kursplaner för musikundervisningen lärarhögskola för mellanskollärare

vid

Timplan. Metodik: sammanlagt 58 timmar, årsklassvis i grupper på maximum 15 elever. Gehörs- och sångutbildning samt musikkunskap: sammanlagt 58 timmar i samma grupper som metodikundervisningen. Individuell undervisning i röstbehandling, huvudinstrument och skolinstrument: minimum 30 min. per elev och vecka. Övningsundervisning: en övningslektion i var och en av klasserna 1 till C. Körsång, orkester-(ensemble-)spelning: 1 veckotimme för varje påbörjat 50-tal elever i små- och mellanskollärarlinjerna. Även under praktikantterminen bör lärarkandidaterna beredas tillfälle till nödig komplettering. Här kan särskild vikt läggas vid instrumentalmusik, röst- eller gehörsutbildning. Kursplaner (Studieplaner). Mål. Undervisningen skall syfta till att meddela lärarkandidaten en utbildning, som sätter honom i stånd att genomföra en fostrande och inspirerande musikundervisning. Inträdesfordringar. Godkäm studentbetyg i musik. Proven i ämnet skola huvudsakligen avse att utröna den sökandes förutsättningar för mellanskollärarens musikaliska uppgifter och upptaga följande fordringar: god talbehandling; korrekt och musikaliskt föredrag av vilken som helst bland 20 av sökanden valda visor eller koraler; gott gehör, ådagalagt genom enklare gehörsprov; tillräcklig färdighet i spelning på något instrument, t. ex. piano, orgel, violin, klarinett, blockflöjt eller dylikt för att enligt instrumentets betingelser kunna leda sången i enkla visor eller koraler. Studieplan. Metodik. Termin 1. Lärokursen för enhetsskolans musikundervisning genomgås i stora drag. Därefter systematisk genomgång av metodiken för musikundervisningens olika moment med särskild hänsyn till klasserna 1—3 samt en översikt över lärokursen termin för termin i dessa klasser.

447 Termin 2. Motsvarande för klass 4—6. Dessutom genomgång av metodiken vid systematiska iakttagelser och anlagsprövningar i musik. Termin 3. Bearbetning och diskussion av under praktikantterminen vunna erfarenheter. Fortsatta musikmetodiska studier, genomgång av musikpsykologiska frågeställningar. Termin i. Genomgång av andra gehörsutbildningsmetoder än den i metodikundervisningen använda. Kort genomgång av musikundervisningen i klass 7—9. Ytterligare genomgång av lektioner och metodiska moment. Musikundervisningens mål. Sång,

gehörsutbildning

och

musikkunskap.

Termin 1 och 2. Röstorganens byggnad och vård. Andning. Taltonens uttrycksmöjligheter. Talteknik. Tonbildning med uppmärksammande av sång- och taltonens karaktär. Kvalitet och renhet. Föredrag av visor och sånger, koraler och stycken ur svenska mässan. Kanon. Flerstämmig sång. Dirigering. Gehörsutbildningen skall i samband med lyssnarövningar, melodiläsning (a vista sång) och musikdiktat utveckla förmågan att iaktta och beteckna melodisk rörelse, rytm och samklang samt därvid uppmärksamma tonernas funktion i ett musikaliskt sammanhang. Grundlig repetition i allmän musiklära och elementär satslära. Olika arter av musik. Olika instrument och besättningstyper. Musikförståelse: analys av olika musikformer från enkel visa till större former, genomgång av musikverk med hänsyn till den metodiska behandlingen i skolan. Termin 3 och 4. Fortsatta studier i tonbildning och röstvård. Sångföredrag. Gehörsutbildning, musikdiktat och melodiläsning. Fortsatta studier i musiklära och satslära. Musikens historia med illustrationer (levande musik, radio, grammofon). Musikens samband med kulturhistorien samt dess stil- och formutveckling. Enskilt arbete. Hela studietiden: Ensemblesång, körsång, dirigering. Körtekniska studier. Instrumental

utbildning.

Fortsatta studier av det individuella huvudinstrumentet samt något om instrumentalundervisningens metodik. Förtrogenhet med skolmusikens enkla instrumentförråd. Improvisation av instrumental beledsagning till visor och sånger med tilllämpning av vad som genomgåtts i harmoniläran, övning i piano eller orgelharmonium för ackompanjemang av i skolan förekommande sånger och koraler. Transponering. För mera försigkomna fritt val av undervisning i ytterligare något instrument eller sångutbildning. Hela studietiden: Orkester-(ensemble-)spelning, dirigering. Något om arrangemang och instrumentation. Litteraturkännedom. Under praktikantterminen bör finnas möjligheter till handledning i önskade delar, såsom instrumentalmusik, talteknik, tonbildning, sång, gehörsutbildning. Frivilligt deltagande i körsång och orkesterövningar.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 54 316705

Statens offentliga utredningar 1954 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Industri.

Kommnnalförvaltning. Handel och sjöfart.

Stateni och kommunernas finansväsen.

Kommunikationsväsen.

Bank*, kredit- och penningväsen. Politi.

Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik.

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Svensk namnbok 1954. [11 Musikliv i Sverige. Betänkande med förslag till åtgärder för att främja det svenska musiklivets utveckling. [21 Försvarsvisen.

Allmänt näringsväsen. Utrikes ärenden. Internationell ritt.

IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG ESSELTE AB, STOCKHOLM 1 * 5 4